Tisdagen den 18 januari. gj(j (Riksdagens protokoll 1949:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FORSTA KAMMAREN

Nr 2

18—20 januari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 januari. gj(j

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen ...................... 3

Onsdagen den 19 januari.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen (Forts.) ............ 101

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 18 januari.

Protokoll ang. fullmaktsgranskning ............................ 3

1 Förslå kammarens protokoll 19i9. Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 18 januari 19i9.

Till justitiedepartementet hade den
17 januari 1949 från länsstyrelsen i
Älvsborgs län inkommit fullmakt för
assistenten Fritiof Boo i Borås, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd
såsom ledamot av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot av
samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Herr Boo infann sig härefter och intog
sin plats i kammaren.

Herr statsrådet Quensel avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 9, med förslag
till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 29 juni 1946 (nr 408) om
användande av statspolispersonal för
vissa särskilda uppgifter.

Statsverkspropositionen.

Föredrogs ånyo Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret
1949/50.

Herr DOMÖ: Herr talman! Även om
statsverkspropositionen i år som alltid
främst sysslar med ekonomiska och finansiella
frågor, aktualiserar den allmänt
samhälleliga spörsmål, vilka det
sannerligen finns anledning att i denna
församling diskutera. Riksdagen får inte
drunkna i detaljer, får icke låta dagens
bekymmer skymma framtidens
problem.

En böjelse att sätta statens makt framför
medborgarens rätt börjar skymta i
svenskt samhällsliv. Det finns skäl att
noggrant se upp med varje sådan tendens
och att utan kompromiss hävda
rättsstatens idé -— icke som en inlärd
fras utan som en handlingslinje och en
handlingsnorm.

För att svensk statsledning med kraft
skall kunna hävda landets oberoende
och integritet, krävs även en inre samling
kring den förda utrikespolitikens
huvudlinjer. Utrikespolitik är icke någon
partiskiljande fråga. Den får ej
heller förvandlas därtill.

Statsministern har ■— uppenbarligen
i insikt härom —■ varit angelägen att
under den tid, då de nya utrikesproblemen
aktualiserats, informera olika meningsriktningar
och ge dem tillfälle att
framföra sina synpunkter. Det bör framhållas
att regeringens främste man på
så sätt skapat en god grund för enighet
mellan de olika svenska partierna
kring de utrikespolitiska huvudlinjerna.
Att kommunisterna ställt sig vid sidan
är endast ett bevis för att dessa
huvudlinjer motsvara svenska intressen
och tankegångar.

Tanken på försvarssamverkan mellan
de skandinaviska länderna är ett naturligt
uttryck för en strävan till samförstånd
mellan Danmarks, Norges och
Sveriges folk, vilken trots alla tillfälliga
svårigheter ständigt vinner mark —
helt enkelt därför att den har ursprunglig
och verklighetsgrundad växtkraft.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Statsverkspropositionen.

Försvarssamverkan är liksom ekonomiskt
samarbete en följd av våra folks
inre samhörighet och av de yttre villkor
under vilka vi leva.

Med hänsyn till läget i världen lönar
det icke stort mödan att stanna på halva
vägen. Vi måste vara beredda till en
försvarssamverkan, som är ömsesidigt
förpliktande och som göres effektiv,
både politiskt och militärt genom de
kontakter och relationer, som vid en
realistisk bedömning av läget förefalla
ägnade alt stärka den gemensamma
motståndskraften.

Sveriges politiska och militärpolitiska
läge gör en utrikespolitik, som är obunden
av stormaktsallianser, naturlig. Detta
betyder icke att vi önska isolera oss,
icke heller att vi sväva på målet då det
gäller nödvändigheten att till varje pris
försvara västerländskt kulturarv och
västerländsk rättsordning. Vi söka icke
ställa oss vid sidan av händelserna. Vi
förneka icke behovet av solidaritet mellan
frihets- och fredsälskande nationer.
Vår hållning innebär endast att vi under
hänsyn till det faktiska läget koncentrera
våra krafter på vår närmaste
uppgift — att organisera säkerheten för
den del av världen de skandinaviska
folken med oomtvistlig rätt kalla sin.
Därmed tro vi oss också lämna ett bidrag
till världens fred.

En försvarssamverkan ger i och för
sig ingen säkerhet. Om vi med Danmark
och Norge sluta ett avtal, löser detta
icke våra försvarsproblem. Ingen av
oss får sitt skydd gratis. Vi måste vara
beredda att omvandla vår gemensamma
försvarsvilja i konkreta åtgärder.
Vi måste bereda oss på att — om
så skulle visa sig nödvändigt — sätta
makt bakom vårt gemensamma krav på
frihet, integritet och om möjligt bibehållen
fred. Det gäller ömsesidiga förpliktelser,
som icke få förvandlas till
tomma paragrafer.

Med försvarssamverkan följer nödvändigheten
att i viss mån samordna
utrikespolitiken. Detta är en given förutsättning
för en förpliktigande samverkan.
Naturligtvis kan det inträffa att
vissa svårigheter till en början uppenba -

ra sig, men i gott samförstånd böra
dessa kunna övervinnas. Därvid gäller
det icke, vilken makt som skall vara ledande
i Skandinavien — för att använda
en term som egentligen icke hör
hemma i dessa sammanhang. Det gäller
en samverkan mellan likställda parter,
mellan goda vänner — icke prestige- eller
maktpolitik.

Våra närmaste uppgifter måste vara
att ute i världen skapa förtroende för
vår vilja och förmåga att försvara våra
rättigheter mot både militär och politisk
agression. Kunna vi åstadkomma
det förtroendet, böra vi också kunna
vinna förståelse för vår uppfattning att
de skandinaviska folken lämna sitt säkraste
bidrag till världens fred genom en
förpliktande försvarssamverkan utan anslutning
till någon stormaktspakt. Det
borde då icke finnas skäl för någon att
vägra oss det stöd på avgörande punkter,
varav vi äro i behov.

Försvarets huvudtitel ger i år i dubbel
bemärkelse ett intryck av ofärdighet.
Den lider ej brist på välvilliga uttalanden
eller löften att tillgodose försvarets
behov. Tyvärr följas dessa emellertid
endast i mycket begränsad omfattning
av praktiska och konkreta förslag. Resultatet
har blivit halva ansatser och
åtgärder, vilkas otillräcklighet är uppenbar
för envar, som icke förväxlar hoppet
om fred med övertygelsen, att nu
äro alla närliggande risker borta. Tillåt
mig säga, herr talman, att fjärde huvudtiteln
i hög grad kännetecknas av
otydlighet occh oöverskådlighet.

Anhopningen av reservationer på försvarshuvudtiteln
innebär i betydande utsträckning
eftersatta behov — detta antingen
reservationerna överförts till budgetutjämningsfonden
eller ej. Var och en
är medveten om de svårigheter som ha
mött och fortfarande möta vid försöken
att omvandla beviljade anslag i materiel
och utbildning. Men just svårigheterna
borde vara en sporre för departementschefen,
en sporre att så snabbt och så
smidigt som möjligt genomföra av riksdagen
beslutade förstärkningar.

En fortlöpande översyn av försvarets
organisation är naturlig med hänsyn till

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

militärteknikens snabba utveckling. Vi
få vid våra bedömanden av organisation,
beväpning och utbildning icke vara
bundna av några som helst fördomar.
Ingen har därför något att invända mot
försöken att smidigt tillämpa ute i världen
vunna erfarenheter på vår försvarsorganisation.
Det måste dock med bestämdhet
framhållas, att utredningar och
undersökningar icke få hindra nödvändiga
åtgärder för att stärka vår motståndskraft.
Det gäller att i mån av krafter ge
ökat eftertryck åt en svensk frihets- och
fredspolitik. "Detta ställer praktiska problem,
men problem som måste lösas. Jag
har redan framhållit att man måste vara
beredd att dra alla konsekvenser, om
ett samarbete i Skandinavien kan etableras.

Försvarshuvudtitelns utformning skulle
motivera åtskilliga frågor och frågetecken.
För att om möjligt få direkta
svar skall jag dock begränsa mig till två
direkta frågor. För det första: 1 vilken
utsträckning komma repetitions- och efterutbildningsövningar
att anordnas under
budgetåret, och i vad mån komma
därvid hittills eftersatta behov att tillgodoses?
Av svaret på den frågan beror
i viss mån vår personella beredskap under
året. Att i nuvarande tid upprätthålla
en kuppberedskap, tycker jag skulle vara
en angelägen uppgift för försvarsministern.
För det andra: Vilka planer föreligga
för att i ett plötsligt förvärrat
läge möta följderna av att begärda befästnings-
och skyddsrumsarbeten i allt
väsentligt inställts även i år?

Sparsamhet också med anslag för försvars-
och skyddsändamål är lika nödvändig
som på andra huvudtitlar — särskilt
i nuvarande liige, då en överansträngd
samhällsekonomi gör även statlig
återhållsamhet/ofrånkomlig. Försvaret
får dock icke förvandlas till en samhällsekonomisk
budgetregulator. Att söka
behålla en hög konsumtionsstandard genom
att underlåta åtgärder till skydd för
vår existens som fri nation kan icke vara
klokt — siirskilt icke år 1949.

Regeringen och dess experter räkna
med så kallad samhällsekonomisk balans
under år 1949. Den balans man talar om

Statsverkspropositionen,
är emellertid icke någon naturlig jämvikt.
Den innebär icke att de sunda
grundvalarna för fortsatt välståndsarbete
återställts. På avgörande områden
kvarstår snedvridningen. Riskerna för
framtiden ha ingalunda arbetats bort.
Regeringen har fått fram en formell balans,
som dock fortfarande gömmer kvarstående
samhällsekonomisk ohälsa. Regeringen
bör erinra sig det gamla ordspråket:
man skall ej ropa hej, innan
man kommit över bäcken. Här tycker jag
det förefaller, som om regeringen ropat
hej, innan den ens har kommit till bäcken.

Även denna formella balans bygger
pa förhållandevis optimistiska bedömningar
av utsikterna för året. Jag behöver
endast påpeka, att den bl. a. förutsätter
ett tämligen gynnsamt skördeutfall
och i själva verket därför också
hyggligt väder. Huruvida man kan beställa
gott jordbruksväder eller om regeringen
gjort det för år 1949, vet jag ej.

Jag kan, herr talman, tyvärr icke i allt
dela regeringens optimism. Frågetecknen
iiro för många och osäkerhetsmomenten
för starka. Å andra sidan finns ingen anledning
till någon pessimism. Läget är
flytande, men säkert vågar man säga att
i år ha vi en verklig chans att komma en
bit på vägen mot ett sundare tillstånd.
I själva verket ha vi haft samma och
kanske än större möjligheter under tidigare
år, men då har regeringen varit
alltför upptagen av andra problem för
att i tillräcklig grad hinna ägna sig åt
svensk samhällsekonomi.

Man bör läsa årets nationalbudget jämsides
med den rapport, med vilken Organisationen
för europeiskt ekonomiskt
samarbete i Paris återremitterade vår
och andras fyraårsplaner. Man får nämligen
då ett klart intryck av utrikeshandelns
avgörande betydelse.

Ingenting är liittarc än att förstöra en
valutareserv. I den grenen iir det icke
svårt att vinna europamiisterskap — inte
ens om man vid starten tyngs av en betydande
guld- och valutakassa. Däremot är
det ett hårt och tungt arbete att bygga
upp en ny. Det kräver omsorg och eftertanke
men framför allt mod att ställa

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
det egna folket inför uppgiften att med
hänsyn till framtida välstånd och rörelsefrihet
begränsa fordringarna för stunden.
Man når ej heller resultat omedelbart.
Det, som under få år försvunnit,
kan endast långsamt vinnas åter.

Regeringen har tydligen inga planer
för valutabehållningens stärkande i år.
Med möda har man lyckats skriva fram
en under året oförändrad valutaställning.
»Någon ytterligare minskning av valutareserven
är inte förutsedd», säger finansministern.
Importplanen förutsätter
dock, att 150 miljoner kronor av Sveriges
gamla pundbehållning skall förbrukas
just i år. Att dessa pund tidigare
varit bundna, tar knappast från dem
egenskapen att vara valuta. Genom Marshallkrediterna
få vi dollars, men dollars
som skola betalas igen en gång —
vi skuldsätta oss. Skuldsättning betyder
ju helt enkelt en påfrestning på framtida
reserver. God ordning fordrar att
hänsyn till skulder och pågående skuldsättning
tages vid uppgivandet av tillgångarna.
I det avseendet skiljer sig
Marshallkrediten icke från annan kredit.

Vår egen exportoffensiv håller nu på
att taga form. En utredning är tillsatt,
och regeringen visar det beslutsamma
ansikte, som borde ha demonstrerats för
minst två år sedan. Då hade vår offensiv
på världsmarknaden kommit i en
gynnsam konjunktur, innan våra konkurrenter
hunnit stabilisera brohuvuden för
sina offensiver. Nu vilja alla länder exportera.
Det är en trängsel på exportmarknaden
som är besvärlig, och det är
ingen lätt sak att få exportplaner och
exportoffensiver att gå i lås.

Att vi icke lösa våra försörjningsproblem
genom att skära ned importen,
är uppenbart. En ökning av exporten är
därför ofrånkomlig. Man får bara inte
inbilla sig att en exportframgång kan
propageras fram. Den förutsätter möjligheter
till fortgående rationaliseringar
inom exportnäringarna — även i form
av ofta riskfyllda investeringar —■ anpassningsbara
kostnader och framför
allt att exporten icke tvingas subvenventionera
inhemsk konsumtion av någon
vara, såsom t. ex. nu av papperet.

Vi äro överens om nödvändigheten
att snarast möjligt komma från de bilaterala
handelsavtalen till friare former
för den internationella handeln, men
ännu vänta vi på resultat av en sådan
strävan.

Handeln med utlandet är emellertid
icke i gång i och med att ett handelsavtal
träffats. Avtalen göra inga affärer,
och det är affärer vi måste ha till stånd.
Under tider av allmän varuhunger kan
avtalsbestämd exportkvantitet också vara
såld kvantitet, men nu .äro vi i ett
annat läge. Vi möta exportmotstånd på
viktiga marknader och när det gäller betydelsefulla
varor. Detta måste övervinnas.
Vi måste därför sälja i ordets rätta
bemärkelse, och det kan inte utrikesdepartementet.
Det kan bara exporthandelns
eget branschkunniga folk — fria
företagare och deras medhjälpare. Därav
måste man draga slutsatserna, framför
allt slutsatsen om nödvändigheten
av arbetsro och frihet för dessa det
praktiska livets experter.

Regeringen når i viss utsträckning
sin formella balans genom att låta kapitalbildningen
stå tillbaka för omedelbar
konsumtion. Investeringsbudgeten
och importplanen beskära möjligheterna
att ersätta förslitet kapital och skapa
nytt. Budgetens konstruktion sätter även
produktiva investeringar i efterhand.
Så kan man inte fortsätta i längden. Tag
exemplet med transportväsendet! Våra
motorfordon förslitas snabbt utan att
ersättning i tillfredsställande omfattning
kan skaffas. Vägar och broar slitas likaledes
utan effektiva motåtgärder. Detta
ökar i sin tur förslitningen på bilar
och andra transportmedel. Även järnvägarnas
behov av utbyggnad och nyanskaffning
ställs åt sidan. Att investeringarna
måste hållas tillbaka, är alldeles
uppenbart. Vad det gäller är att
finna en avvägning mellan produktiva
investeringar och mera improduktiva
sådana, som ger oss någon säkerhet för
att näringslivet kan arbeta och att icke
inom en snar framtid en situation uppträder,
där investeringsbehov av väldig
omfattning anmäla sig såsom absolut
ofrånkomliga. Helt plötsligt kunna vi stå

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

där med förslitna anläggningar av olika
slag, vilket betyder att hela produktionsförmågan
blir nedsatt. Det går att
tära på kapitalet en tid, men det går
inte i längden. Särskilt måste hänsyn
tagas till transportväsendet, som i ett
modernt näringsliv och för det moderna
livet över huvud taget spelar en avgörande
roll.

Överhuvud taget vill jag ifrågasätta det
kloka i att nu lova svenska folket bibehållen
konsumtionsstandard. Det är naturligtvis
en fördel att icke behöva strama
åt levnadsförhållandena. Många leva
— trots alla de förbättringar näringslivet
gjort möjliga — fortfarande på en
sådan nivå, att varje inskränkning medför
svårigheter. Den möter därför motstånd.
Men en ansvarsmedveten politik
får icke ha till enda syfte att hålla
människorna lugna för ögonblicket.
Man måste väga behovet av varor i dag
mot behovet av en fast grund för bibehållen
eller förbättrad konsumtion i
framtiden — och göra den avvägningen
kallt och realistiskt.

Förra årets goda skörd har stor andel
i det förbättrade försörjningsläget
på livsmedelsområdet. Trots alla svårigheter
har det svenska jordbruksfolket
lyckats hålla produktionen rätt väl uppe
under hela kristiden, dem till stor
heder och för landet av ovärderlig nytta.

Men ingen, som lever med i eller verkligen
känner förhållandena på landet,
kan undgå att se vilka påfrestningar
jordbruket är utsatt för i vissa avseenden
eller hur olusten breder ut sig. Regeringsgivens
huvudingrediens av regleringar
och ransoneringar håller utvecklingen
tillbaka. Allt starkare växa leden
vid pappersexercisen. Bonden har svårt
att finna sig i reglementen och fördelningar
som ej ha stöd i den allmänna
uppfattningen.

Just nu torde den s. k. jordbrukskalkylen
kritiseras i allt vidare kretsar såsom
varande den trollformel som förhindrar
eu välbehövlig justering av mjölkpriset.
övergången till kreaturslösa jordbruk
sker nu i en omfattning som ger
anledning till allvarliga överväganden.
Statsmakternas inställning till mjölken

Statsverkspropositionen,
har varit riktig, när man velat ha den
tillgänglig i stora mängder för folkhälsans
skull, men felaktig, när man samtidigt
velat ha den så billig, att produktionen
inte av jordbrukarna kan anses
lönande. Denna inställning tycks nu
bära den frukten, att de jordbrukare som
ha så goda betingelser, att de kunna undvara
mjölkproduktion, inrikta sig på att
minska eller slå ut sina nötkreatur. Bli
dessa huvudsakligast kvar på sämre eller
mindre brukningsdelar, finns ännu
större anledning att uppjustera mjölkpriset.
Räkenskapsresultaten från svenska
jordbruk visa nämligen med ofrånkomlig
tydlighet en försämring av de
mindre jordbrukens räntabilitet under
de sista åren.

Erfarenheten visar omöjligheten att
med lyckligt resultat stänga in jordbrukets
produktion inom fortsatt reglerande.
En fri ekonomi, med frihet för varje
jordbrukare och hans organisationer
att göra sin insats för produktionens
utveckling, är säkraste botemedlet för
att övervinna den tendens till stagnation,
som trots förra årets goda skörderesultat
karakteriserar dagens situation
inom landsbygdens huvudnäring.

Man kan inte utesluta möjligheten av
tämligen snara modifikationer i regeringspolitiken.
Regeringen ser mera
verklighetsbetonat än tidigare på sina
uppgifter. Själv är jag ganska övertygad
om att herrarna i departementen inom
en icke alltför avlägsen framtid komma
att så småningom jämka sig ännu närmare
den ekonomiskt politiska linje åt
vilken praktiskt folk i näringslivet givit
uttryck och för vilken — jag måste nog
utan förhävelse säga det — högern har
kämpat en till synes fruktlös kamp. Om
icke annat, så torde förändringar ute i
världen i sinom tid göra en revision av
planerna naturlig. Den viktigaste faktorn
i hela detta sammanhang är emellertid
tidsfaktorn. En åtgärd, som i dag
kan genomföras utan allvarligare rubbningar,
kan, när den någon gång i framtiden
visar sig ofrånkomlig, medföra besvärligheter
av helt annan art än den
nu skulle göra. Det gäller icke endast att
handla. Det gäller också att handla i

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

tid, särskilt som regeringen nu genom lägen, och jag fruktar en så hög margilönestabiliseringen
fått ett andrum, nalskatt, att människorna helt enkelt
Skall det kunna utnyttjas, måste man avstå från en extra arbetsinsats, detta
dock frigöra sig från sin bundenhet — särskilt som den ordinarie skatten ju
den bundenhet som nu mer än annat under ganska många månader och veckarakteriserar
regeringspolitiken. kor är förenad med uttagandet av kvar Ett

uttryck för denna bundenhet är skatten. Vi måste i detta läge vara bede
order regeringen lämnat riksbanken, redda att väga statens inkomstbehov mot
Dessa kunna kortast sammanfattas i or- skattedragarnas förmåga att fullgöra ständen:
man vill skapa de konstlade förut- digt ökade fordringar. State°n måste
sättningar, där den heliga 3-procents- spara.

räntan förefaller naturlig. Tekniken är
ganska enkel, och jag är övertygad om
att man med utsikt till framgång kan
använda den en tid. Kvar stå emellertid
konsekvenserna — konsekvenserna
ur statsfinansiell och samhällsekonomisk
synpunkt. Förre riksbankschefen fann
uppenbarligen dessa konsekvenser så
allvarliga, att han icke längre ville dela
ansvaret för en politik, som leder till
dem. Han lämnade sin befattning, såsom
en orädd man och med bibehållet anseende.
Visst kunde man finna en efterträdare,
men detta betyder icke att farhågorna
för den från finansdepartementet
dikterade politikens följder försvunnit.
Snarare tvärtom.

Det berättas att de sovjetryska myndigheterna
över ingången till sina
tvångsarbetsläger satt upp en skylt där
det står: »Genom ärligt arbete kan du
avbetala din skuld till staten.» över den
svenska kvarlåtenskapsskatten kan den
ryska tröstegrunden inte sättas, över
den bör stå: »Genom ärligt arbete kan
du inte avbetala din skuld till staten.
Det få dina arvingar göra.»

Man förbereder nu omtaxeringen av
fast egendom. Att sätta i gång en sådan
i nuvarande läge med uppdrivna värden
kan knappast vara klokt. Man måste
räkna med i många fall orimligt höjda
taxeringsvärden på jordbruksegendom
och skogsmark. Detta gör också kvarlåtenskapsskatten
till en hotande faktor
för allt fler på den svenska landsbygden.

Nationalbudgetberedningen räknar
med att 25 procent av den inkomsthöjning
man förutser för innevarande år
skall gå i marginalskatt. Detta betyder
en oerhörd belastning i vissa inkomst -

ökat sparande, ökad arbets- och produktionsvilja,
effektiva försök att förbättra
valutaställningen, ökad frihet för
arbets- och näringslivets människor,
större tilltro till det ekonomiska livets
hävdvunna automatiska regulatorer,
skattelindringar — i dessa ord sammanfattar
jag högerns linje i dagens läge.
Den bygger på en annan grundsyn än
regeringens. Den ger framtidslösningar
pa ett helt annat sätt än den fastlåsningens
och stagnationens politik regeringen
nu driver.

Exekutionsdirektören i Stockholm har
nyligen fastställt nytt existensminimum
vid uttagandet av restskatt. Därvid höjdes
icke endast siffrorna. Nya poster
fördes in i kalkylen.

En kommunal tjänsteman kan alltså
på detta sätt i realiteten förfoga över
statens skatteinkomster. Stockholms stad,
vars intressen vederbörande i främsta
hand företräder, lider icke någon ekonomisk
skada genom åtgärden. Staden
får ut hela det debiterade beloppet.

Tillvägagångssättet rekommenderas
dessutom till efterföljd över hela landet.
Hur skulle det komma att se ut i en genomsnittlig
svensk landsortskommun,
om maningen följdes? Hur många skattebetalare
skulle i så fall återstå?

Riksdagen har att bestämma kommunala
ortsavdrag. Om jag inte minns fel,
föreligger sedan åtskilliga år en utredning
med förslag om justering av dessa
avdrag, motiverad med hänsyn till ändrat
penningvärde och med hänsyn till
i övrigt ändrade skatteprinciper. Förslaget
har ännu icke lagts fram för riksdagens
prövning.

I Stockholm fastställer däremot exekutionsdirektören
efter hörande av en -

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Nr 2.

skilda organisationer i realiteten det
kommunala ortsavdraget. Det börjar sannerligen
bli på hög tid att riksdagen
hävdar sitt inflytande. Svenska folkets
urgamla rätt att sig självt beskatta utövas
av riksdagen allena — icke av
kommunala tjänstemän.

Riksbanksfullmäktige beviljade den 21
oktober 1948 AB Aerotransport ett lån
på 15 miljoner kronor. Företaget har
uppenbarligen gått med kraftiga förluster
och är ur denna synpunkt ännu ett
exempel på metoden att låta skattebetalarna
bestrida de socialiserade företagens
förluster. Det märkligaste är dock
att den enda säkerheten för denna stora
kredit torde vara en skrivelse från kommunikationsministern
till riksbankschefen,
enligt vilken statsrådet har för avsikt
att framdeles föreslå Kungl. Maj:t
att föreslå riksdagen att bevilja åtminstone
en sådan förstärkning av luftfartslånefonden
att riksbanken kan få igen
sina pengar. Kommunikationsministern
är tydligen så säker på sitt partis villighet
"att följa hans order, att han till och
med vågar belåna denna säkerhet i riksbanken.

Det är orimligt att riksdagen vid sin
prövning av ett sådant ärende skall vara
bunden. Vad återstår oss nu annat än
att infria kommunikationsministerns endossering
av ABA:s växel''?

Riksdagen måste mer än hittills hävda
sin ställning. Den måste kräva att få
vara verkligt medbestämmande och icke
låta sig förvandlas till en i efterhand
godkännande institution. Ep sådan utveckling
ger dålig smak i munnen och
väcker tanken på en riksdag av helt annat
slag än vår. Med stor uppmärksamhet
måste i denna självhävdelsekamp
metoden att träffa bindande uppgörelser
mellan regeringen och organisationerna
följas. Riksdagen representerar
svenska folket — icke de väldiga intresseorganisationerna.

Herr talman! Man har anledning att
med yttersta nogrannhet följa den ekonomiska
och politiska utvecklingen i
vårt land. Vi gå mot eu ur många synpunkter
både krävande och hård tid,
men vi kunna göra det i förlitan till vårt

Statsverkspropositionen.

lands mänskliga tillgångar — som äro
de icke minst viktiga — och till dess
naturtillgångar.

Vår framtid beror emellertid icke endast
— kanske icke ens främst — på
ekonomiska och politiska faktorer. Det
avgörande är mäniskornas — medborgarnas
— inställning till livet och gemenskapen.

I själva verket har det nog alltid klagats
på enskild och allmän moral. Klagorop
ge aldrig resultat. De förklinga
ut i tomheten. Medvetande om brister
måste bliva en kraft till bättring.

Långt fler än man tror vänta i detta
nu på en moralisk uppstramning. Många
kanske tro att en sådan kan organiseras
fram, att statsmakterna kunna åstadkomma
den vändning, som är nödvändig.
Så är icke fallet. Den andliga kraften i
ett folk beror på den andliga styrkan
hos envar enskild medborgare, och den
ökas icke genom ingripanden utifrån.

Det allmänna kan dock göra sin insats.
Det finnes ett uttryck, som säger
mycket: Få lagar, men goda lagar. I
dessa tider av överkonjunktur för lagproduktionen
borde de orden ges eftertryck.
Det är farligt att dränka människorna
i lagar. Det är farligt att skriva
dem utan hänsyn till allmän rättsuppfattning.
Lika inspirerande och fostrande
som äkta humanitet är, lika
förflackande och upplösande är den
beskäftiga falska och ytliga humaniteten.
Man tycker sig ha skäl att uttala
den varningen just nu. Många tecken
i vårt samhälle tyda på att det
inte är som det borde vara och att de
enskilda människornas inställning i
mångt och mycket har råkat att bli
snedvriden. Krisen och kriget ha väl stor
skuld i detta, men kvar står i alla fall
såsom en mycket stor påkänning på det
svenska samhället just nu den egendomliga
inställning, som kännetecknar så
många människor — inte minst de uppväxande
ungdomarna. Det ligger en fara
i alltför mycket lagar och förordningar.
Det måste finnas en inre övertygelse och
kraft för att människorna skola finna
vägen in i samlevnaden. Lagen skall
stödja de goda krafterna — icke för -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

svåra deras verk. Lagen skall skydda
dem, som följa dess bud — icke endast
dem, som av olika i och för sig tragiska
orsaker ha svårt att inordna sig
i en ordnad gemenskap. Jag vill inte,
herr talman, plädera för rottingpolitik
eller någonting liknande i uppfostran av
barn och ungdom. Jag tror inte att man
vinner något på den vägen. Men jag tror
att det behövs en större allmän, samhällelig
uppmärksamhet när det gäller
de företeelser, som man nu måste komma
till rätta med. Det är allas vår plikt
att söka på allt sätt bidraga till detta.
Det är också vår plikt i lagstiftningen
och vårt övriga arbete i riksdagen.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Då finansministern i år presenterar
finansplanen och den därtill hörande
översikten av den ekonomiska politiken,
sker det på ett sätt, som jag skulle
vilja karakterisera som behärskad optimism.
Utsikterna för 1949, sådana de bedömas
i de utarbetade prognoserna, tyda
på att det s. k. inflationsgapet håller på
att täppas igen och att den ekonomiska
balansen skulle vara på god väg att återställas.
Utvecklingen under 1948 har i vissa
hänseenden blivit gynnsammare än
man vid dess början vågade förutsätta.
Vissa andra tecken förstärka måhända
ytterligare det ljusa intrycket av bilden.

Det skulle således, om man håller sig
bara till den siffermässiga uppställningen,
ha ljusnat över finansministerns väg.
Det är ingenting att vara ledsen åt. Skulle
det verkligen förhålla sig så, att det
svenska folket är på väg ut ur den ekonomiska
krisen, så kan detta inte annat
än väcka tillfredsställelse hos en var.
Kan den utvecklingen påskyndas genom
en samverkan från alla håll, så är det
naturligt att en sådan bör komma till
stånd. Det är rimligt och riktigt att ge
ett erkännande för den ansvarsfyllda beredvillighet,
som i detta hänseende visats
från arbetar- och tjänstemannavärlden.
Jag tillåter mig därtill endast uttala den
förhoppningen, att den inte skall vara
alltför formellt fastlåst vid några bestämt
fixerade tal utan att här skall finnas åt -

minstone någon marginal, som kan upptaga
något av en oförutsedd ogynnsammare
utveckling. Alldeles säker lär man
ej kunna vara att inte åtskilliga poster i
prognosen visa sig otillförlitliga, och det
kan ju tänkas att den korrigering, som
under utvecklingens tryck kan bli nödvändig,
gör mindre skada, om den till
någon del får drabba den till enskild
konsumtion avsedda andelen än andra
viktiga balansfaktorer.

Om jag nu gör ett par kritiska kommentarer
till den ljusnande bilden, så
sker detta inte i avsikt att måla den svartare
än den i verkligheten är. Finansministern
har själv försett den med vissa
skuggningar, och dessa höra till, för
att den skall bli något så när verklighetstrogen.
Jag tror nämligen att det är nödvändigt
att man inför den relativt gynnsamma
prognosen erinrar sig ett par
ting, dels under vilka förutsättningar den
tänkta utvecklingen skall ske och dels
att den grund, varpå förhoppningarna
och beräkningarna bygga, är högst osäker.
Den balans, som man hoppas att få
återställd, är en restriktionsbalans som
har föga med normala förhållanden att
skaffa. Det kan finnas plats för optimism,
men den får inte tappa kontakten
med verkligheten. Drömmar, verklighetsflykt
och självbelåtenhet äro inte
längre möjliga, yttrade chefen för den
svenska Marshalldelegationen häromdagen
på tal om den europeiska återhämtningen.
Den varningen är förtjänt att
uppmärksammas även i vårt land.

Finansministern beskriver själv de
ogynnsamma betingelser, som man bör
ha i minnet vid bedömandet av den återställda
balansens värde. Dess uppnående
förutsätter en importreglering, som
inom vissa delar av näringslivet synes
lägga hinder i vägen för ett fullt utnyttjande
av i övrigt tillgängliga produktivkrafter.
Den nödgas således här använda
medel, som motverka dess eget syfte. Stabiliseringen
av inkomsterna lägger hinder
i vägen för jämkningar, som ur olika
synpunkter kunna vara nödvändiga. Den
inre balansen kräver en hård begränsning
av investeringarna, som håller tillbaka
både bostadsbygge och andra nöd -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

vändiga anläggningar. Högst angelägna
uppgifter inom det allmännas verksamhet
få stå tillbaka — jag skall sedan återkomma
till ett par exempel, där återhållsamheten
enligt min mening är högst
diskutabel. Och staten tvingas att genom
en hård skattepolitik beskära medborgarnas
inkomster i syfte att hindra dem
från att själva disponera sina medel på
sådant sätt att den sköra balansen kan
komma i fara, en tvångsindragning av
medborgarnas inkomster och kapital för
att sanera en genom en oklok politik försämrad
statsekonomi.

Detta är skuggorna i den ljusa bilden.
Finansministerns blick dröjer inte länge
vid detta inslag. Den irrar förbi, det hela
blir en liten skiftning som man observerar
men inte fäster sig vid. »Värdet av
den samhällsekonomiska balans, som synes
ligga inom räckhåll, förtages icke
därav att man erinrar sig under vilka
betingelser jämvikten förverkligas», säger
han. Med förlov, herr finansminister,
men för medborgare, som ännu inte
helt trolltagits av den moderna regleringsekonomien,
betyder detta en hel
del. Vad är det för intryck, för bestående
intryck, som dessa skuggor i den ljusa
bilden mana fram? Det är intrycket
av ett tvångsreglerat samhälle, som genom
en tidigare tillämpad, mindre framsynt
politik bringats in i ett läge, ett
bristläge, som gör dylika hårda inskränkningar
nödvändiga, till ogagn både för
samhällets utveckling och för de enskilda
medborgarnas trivsel. Värdet förtages
åtskilligt därav, både om man erinrar
sig, hur dessa förhållanden tillkommit,
och med tanke på hur man mot denna
bakgrund bedömer framtiden. .lag skall
nu inte i onödan tjata om det som varit,
jag är sjiilv tämligen trött på det, och
regeringen — jag kan nog tillägga inc/en
regering — tycker om att man talar om
dess gärningar i det förgångna, såvida
man inte begränsar sig till att tala bara
om dess goda gärningar. Men om man
frågar, hur det kan komma sig att Sverige
råkat in i ett tillstånd, som gör det
nödvändigt att pålägga samhället och
medborgarna en sådan tvångströja, så
kommer man inte ifrån att hänvisa till

Statsverkspropositionen.
de gångna årens politik såsom den förnämsta
orsaken. För min del kan jag
inte komma ifrån, att om det verklighetssinne,
varom regeringens politik nu
bär bättre vittnesbörd, hade fått göra sig
gällande vid den tidigare tidpunkt, då
det rekommenderades av oppositionen,
så skulle situationen nu ha varit långt
mindre tvingande. Det är inte först i
dag, som platsen borde varit alldeles
stängd för drömmar och verklighetsflykt.

Tyvärr förhåller det sig väl också så,
att verkligheten bakom de beräkningar,
som ligga till grund för de gynnsamma
iakttagelserna, är ganska relativ. Finansministern
erinrar själv om de vanskligheter,
som äro förbundna med försöken
att på detta sätt förutspå utvecklingen,
och om att de siffermässiga beräkningarna
innehålla många ovissa moment. Nationalbudgeten
är, framhåller den delegation
sorti utarbetat den, en kombination
av prognoser och planer. Men prognoserna
kunna slå fel och planerna kunna
ändras. De osäkra momenten äro tyvärr
tillräckligt många för att dylika ting
kunna befaras. På sina håll har man varit
färdig att inkassera nationalbudgetens
siffertablåer som en definitiv bekräftelse
på att regeringen redan lyckats klara
av problemet att lotsa oss ut ur krisen,
att vår väg under 1949 kommer att gå
snabbt uppåt. Jag har förut sagt, att om
det verkligen skulle vara så, har ingen
anledning att vara ledsen däröver; det
skulle tvärtom väcka allmän glädje. Men
har man månne inte i sin glada yra gått
lite för långt? I själva verket betyder ju
inte denna presentation av förutsägelser
och planer att vi redan övervunnit
svårigheterna. Den ger i stället besked
om att svårigheterna ännu stå kvar, ja,
att den hårda politik, som man hoppas
skall föra oss ur krisen, just nu skall ta
sin början. Prognosen utgör eu siffermässig
uppställning om de mötande svårigheternas
innebörd och omfattning,
men alls icke någon redovisning för ett
lyckligen genomfört arbete. Detta hör
också till de skuggor, som förmörka den
ljusa bild, som man velat teckna av årets
finansplan och dess ekonomiska över -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

sikter. En av finansministerns forna regeringskolleger
skrev en gång en bok,
som lian kallade »Varning för optimism».
Den titeln skulle också ha kunnat
brukas på det avsnitt av .statsverkspropositionen,
som innehåller förutsägelserna
för 1949. Alltjämt får man nog lov att
karakterisera läget som en osäker balansgång,
där det tarvas vaksamhet och
fast grepp, om det hela skall gå väl. Och
sedan, herr talman, återstår alltid den
frågan, i vilka banor man vill länka
in den utveckling, som därefter skall
komma.

Nödvändigheten av en framsynt politik
är lika stor i dag som den har varit
tidigare. Och med en framsynt politik
menar jag då en sådan, som inte blott
hjälper oss ut ur krisen utan också lägger
en säker grund till ökandet av vårt
framtida välstånd. Om förutsättningarna
därför lär det väl knappast råda några
delade meningar. De viktigaste heta en
fortsatt stegring av produktionen och en
ökad tillgång på nysparat kapital, som
möjliggör en utbyggnad av den produktiva
apparaten. Om metoderna för att
åstadkomma detta råda däremot olika
meningar. Jag skall inte dra upp någon
diskussion om olika samhällsekonomiska
teorier — varje antydan om socialistiska
tankegångar i regeringens politik
brukar ju viftas bort med en försäkran
att dylika ting äro helt inaktuella och att
man nu inte har tid att befatta sig med
dylika principiellt framåtsyftande ting.
I dagens läge är måhända denna avvärjande
attityd ovanligt sann, ehuru sannolikt
mera på grund av tvång än av
övertygelse. Men jag antar att jag inte
begår någon orätt, om jag säger att regeringens
intresse av de fria krafternas
spel är avsevärt mindre än inom den
meningsriktning, som jag företräder.
Den relativa lätthet, med vilken finansministern
i sitt tidigare återgivna yttrande
passerar förbi restriktionsbalansens
avigsidor, styrker mig i denna uppfattning,
om nu några flera bevis skulle
vara nödvändiga till de förut kända.
Denna inställning tar sig uttryck i en
överdimensionering av statens reglerande
uppgifter och möjligheter och en un -

dervärdering av de enskilda medborgarnas
förmåga att sköta sina egna angelägenheter.
.Tåg tror att det är högst nödvändigt
att de kommande årens politik
tar till riktmärke att pressa tillbaka statens
alltmer hårdnande grepp över medborgarna
och ge dessa större frihet att
disponera över sig och sitt. Det är den
framtidslinje, som enligt min mening bör
följas, och om det skulle vara så, att vi
nu äro på väg tillbaka till normala förhållanden,
kan det vara skäl alt aktualisera
den redan nu.

Det är inte långsökt, om dessa reflexioner
leda mig över till några ord
om beskattningens hårdhet. Det är tvärtom
naturligt, eftersom frågan om beskattningens
utformning hör intimt samman
med möjligheterna att disponera
det kapital som är nödvändigt för produktionens
tillbyggnad oech effektivitet.
Jag skulle kanhända för undvikande av
alla missförstånd först bekänna, att jag
inte finner något principiellt stötande i
att beskattningen användes som ett instrument
för en inkomstutjämning, som
består i att samhället genom allmänna
välfärdsanordningar tillgodoser de medborgare
som eljest skulle vara ur stånd
att skaffa sig en rimlig standard och
trygghet. Men eftersom även dessa välfärdsanordningar
i grunden vila på produktionsutvecklingens
möjligheter att
bära dem, så motverkas detta syftemål,
om beskattningen är så hård och så utformad,
att den förhindrar ett tillräckligt
nysparande eller tar redan befintliga
kapitaltillgångar i anspråk. Här är
det nödvändigt med eu avvägning, som
lämnar tillräckligt rum för bådadera.
Det är farligt, om beskattningen förkväver
arbetslusten och sparviljan och därmed
hårt begränsar möjligheterna till
kapitalbildning. Jag är rädd för, herr
talman, att det förhåller sig så med den
beskattning som vi för närvarande ha.
Det myckna ståhej, som förekommit omkring
kvarskatten, har visserligen mest
bottnat i den av okunnighet om källskattesystemets
innebörd vållade missräkningen
över att inte mellanhavandet
med staten blev till huvudsaklig del avklarat
genom preliminärskatten, men

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

kvarskatten har också givit de hittills
fåkunniga ett klart besked om marginalskattens
hårdhet, inte minst där den
förorsakats av hustruns arbetsförtjänst,
extra arbete på övertid eller innehavet
av även relativt obetydligt kapital. Förhållandet
ger anledning till en erinran
om den utredning angående marginalbeskattningen,
som ställdes i utsikt, då
skattereformen beslutades. Jag tror att
det är nödvändigt att ägna frågan om
beskattningens hårdhet och utformning
allvarlig uppmärksamhet, därvid riktpunkten
måste vara att lätta skattetrycket,
i synnerhet på de områden, där det
menligt inverkar på lusten och möjligheten
till arbetsinsatser och nysparande.
I den, som jag hoppas, gemensamma
strävan att bygga en stark grund för
ett ökat framtida välstånd, som jag tidigare
talat om, intar denna fråga en
nyckelställning. Staten kan genom för
hårt ställda anspråk försvaga de produktiva
krafterna och hindra eller försena
en eljest möjlig välståndsutveckling.
Vad som för ögonblicket eventuellt
skulle förloras genom en mildare
skattepolitik skulle sannolikt i längden
betala sig bra.

Jag återkommer med ett par ord till
de verkningar som den nuvarande bristsituationen
tvingar fram på olika områden.
Det är givet att man alltid kan
diskutera, var de nödtvungna begränsningarna
av utgifterna skola sätta in,
och att därvid de mest olika subjektiva
uppfattningarna skola göra sig gällande.
Jag är på det klara med att det gäller ett
avvägningsspörsmål av mycket vansklig
art. För min del anser jag det mycket
beklagligt, att vid denna avvägning
sådana enligt min mening högst angelägna
önskemål som vägbeläggningar
och brobyggnader måste stå tillbaka i
så stor utsträckning som skett. Det rör
sig här om arbeten, som äro högst angelägna
ur trafiksäkerhetssynpunkt och
som icke heller sakna trafikekonomisk
betydelse. Sedan kommunikationsministern
tvingats kapitulera inför de samhällsekonomiska
tunga vapnen, lär inte
någon förändring vara att vänta, men
jag har inte velat låta ämnet passera

Statsverkspropositionen,
utan att uttrycka mitt beklagande och
mina bekymmer, om detta svältfödande
av så angelägna trafikspörsmål skall
fortsätta. Med samma olust har jag konstaterat
de ännu mer beskurna möjligheterna
till byggnader på sjukvårdens och
skolväsendets område, en begränsning
som är så mycket mera beklaglig mot
bakgrunden av de redan beslutade åtgärder,
som här komma att ställa ökade
krav.

I detta sammanhang skulle jag vilja
fästa uppmärksamheten på ett problem,
som nära sammanhänger med den beslutade
eller planerade utvidgningen av
vår samhällsvård, ett problem som visserligen
varit uppe i den allmänna debatten
men som förtjänar att aktualiseras
även i riksdagen. De ekonomiska
omständigheterna ha ju i fråga om socialpolitiken
aktualiserat ett begrepp,
som föddes under de kostsamma beredskapsåren
och som man i den allmänna
optimismen därefter trodde sig kunna
förpassa till det förgångnas värld: begreppet
reformpaus. Den hårda nödvändighet,
som budgeten skildrar, är ju en
tillräcklig motivering för att ordet åter
kommit — jag vill inte säga till heders
men i bruk.

När så är fallet, kan det finnas både
plats och anledning att ta upp ett närliggande
spörsmål, som också inverkar
på det sociala och kulturella reformarbetets
fortsatta möjligheter, ett spörsmål
som också berör en bristsituation,
men inte brist på pengar utan på människor.
Det är bekant, att det på dessa
områden redan nu råder en starkt uttalad
brist på arbetskraft. Några av de utredningar,
som under den senaste tiden
färdigställts, ha statistiskt belyst dessa
förhållanden och dessutom redovisat,
vilka ytterligare betydande tillskott som
bli nödvändiga, om de skisserade utbyggnaderna
komma till stånd. Det
spörsmål man här ställes inför är huruvida
hela denna arbetskraft är tillgänglig
i konkurrens med andra angelägna
arbetsuppgifter på produktionens område
eller om en avvägning mellan olika
behov tvingar sig fram. Saken är av
stor vikt både för cn planläggning av

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
den nödvändiga utbildningsapparaten
och i fråga om den faktiska möjligheten
att besätta de nödiga tjänsterna. Det
nödtvungna uppehåll i reformarbetet,
som de ekonomiska förhållandena ålägga
oss, borde kunna användas till en
undersökning av de tillgångar och behov
av arbetskraft som föreligga för olika
områden av samhällslivet. Med utgångspunkt
därifrån kan det bli möjligt
att göra den eventuellt nödvändiga
avvägningen mellan de olika behov som
anmäla sig och en dimensionering av
reformarbetets omfattning och takt
som svarar inte blott mot våra ekonomiska
möjligheter utan även mot de tillgångar
på arbetskraft som stå till förfogande
för olika ändamål. Jag tror att
detta är ett angeläget spörsmål, och jag
skulle vilja rekommendera det till allvarligt
begrundande av regering och
riksdag.

Åtskilligt har sagts i den offentliga
diskussionen om det sätt, på vilket försvarsministern
ryktar Sveriges försvar.
Det är alldeles uppenbart, att de förhoppningar
om en beskärning av försvarskostnaderna,
som man ännu för ett
par år sedan kunde hysa, under trycket
av dagens ovissa internationella läge
måste undanskjutas. Förhållandet avspeglar
sig i de militära myndigheternas
krav på betydande förstärkningar av
vår beredskap. Försvarsministern har
inte ansett sig kunna tillmötesgå dessa
framställningar. Skälet har inte varit
svårt att finna: en hänvisning till den
ekonomiska situationen och materielbristen
räcker.

Jag vill inte bestrida försvarsministerns
svårigheter i konkurrensen om de
håvor, som finansministern varit villig
att utmäta, och jag tror att hans påpekande,
att även försvaret på längre sikt
är beroende av den ekonomiska balansens
återställande, är värt uppmärksamhet.
De till synes ogynnsamma summor
till materielanskaffning, som redovisas i
årets budget, böra väl också rättvisligen
bedömas med hänsyn till de ökade
möjligheter till en rationellt ordnad materielanskaffning
som det begärda bemyndigande-förfarandet
innebär. Jag tän -

ker således inte på denna punkt söka
sak med försvarsministern, även om jag
beklagar de omständigheter som försena
fyllandet av bristerna i försvarets materielbestånd,
brister som under den nuvarande
internationella situationen te
sig mera skrämmande än de eljest skulle
göra. Däremot saknar jag i försvarsministerns
proposition en sak, varom det
talades åtskilligt vid fjolårets riksdag
och som i statsutskottets utlåtande fick
den formuleringen, att resultatet av de
begärda utredningarna om vissa försvarsorganisatoriska
spörsmål skulle infogas
i ett större sammanhang i syfte
att »bland annat så snart ske kan vinna
en såväl ur försvarssynpunkt som med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
bättre överblick över försvarsorganisationen
i dess blivande omfattning.
» Jag kan ingenstans hitta något
som ger sken av att försvarsministern
observerat detta spörsmål om en avvägning
mellan de olika försvarsgrenarna
och försvarsbehoven såsom en grund för
riksdagens handlande, och han bör inte
ta illa upp, om jag efterlyser hans intresse
för denna för försvarets utbyggnad
och kostnadsram viktiga fråga. Om
vi av ekonomiska skäl måste begränsa
de summor, som kunna anslås till försvarsberedskapens
stärkande, är det ju
önskvärt, att dessa användas på det sätt
som ger största möjliga effekt och att
de läggas där de ur det samlade försvarets
synpunkt bäst behövas. Jag skulle
vara mycket glad för en försäkran, att
försvarsministern har sin uppmärksamhet
riktad även på detta för försvarets
samlade effektivitet viktiga önskemål.

Herr talman! Hur viktiga dessa ting
än äro och hur mycket de än intressera
medborgarna, så är det dock andra
spörsmål som i dag främst fånga uppmärksamheten.
Sverige kan icke frikoppla
sig från händelseutvecklingen ute
i världen, och de diskussioner och förhandlingar,
som nu stå i förgrunden och
som avse att skapa instrument för fredens
tryggande och frihetens värn, ge
självfallet eko även hos oss. Frågan om
den svenska utrikespolitikens utformning
och framför allt det aktuella spörs -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

målet om samarbete i Norden tränger
sig fram i förgrunden. Trots de återhållande
moment, som helt naturligt inverka,
då det i dag gäller en offentlig diskussion
om dessa spörsmål, kan det inte
hindras, att de i betydande grad lägga
beslag på medborgarnas intresse. Det
skulle te sig mycket egendomligt, om
riksdagen läte denna dag förgå utan att
ens erinra om frågans tillvaro och den
utomordentliga betydelse som den har
för vårt lands framtid.

Jag har dock icke, herr talman, för
avsikt att nu upptaga någon utförlig diskussion
om denna frågas många aspekter.
Kammarens ledamöter veta, att den
i sinom tid återkommer och att den då
kan behandlas på ett långt mera reellt
och fast underlag än vad som kan ske i
dag. Jag skall därför tillåta mig bara
några högst personliga allmänna reflexioner,
som skola anknyta sig enbart
till frågan om det nordiska samarbetet.
De reflexionerna avse att ge uttryck för
en varm förhoppning om att det nordiska
samarbete till fredens tryggande
och, om detta inte lyckas, till gemensamt
värn mot en angripare, varom överläggningar
pågått och pågå, skola kunna
bringas till ett för hela Norden tillfredsställande
slut. Den förhoppningen
grundar sig dels på den uppfattningen,
att det råder en stark önskan därom
inom alla Nordens länder, dels på övertygelsen
om att en nordisk gemenskap
i detta syfte för alla Nordens länder
innebär ett styrkebälte och att det skulle
vara en olycka, om ogunstiga öden skulle
tvinga Nordens folk att vandra åtskils
på framtidens farliga väg. De ansträngningar
som göras att här finna möjligheter
till en samverkan, som bevarar
Nordens frihet men bygger åt den ett
säkrare underlag, böra därför enligt min
mening följas med sympati och förhoppningar
om framgång. Det förefaller, som
om detta borde vara ett intresse ej blott
för Norden utan för hela världen. Förekomsten
av ett fristående nordiskt försvarsblock,
som inte är ovillkorligen förbundet
att inträda i ett stormaktskrig
men som är gemensamt beslutet att värna
sig mot angrepp, borde ur båda

Statsverkspropositionen.

stormaktslägrens synpunkt vara eu fördel.

Jag hoppas sålunda, herr talman, på
framgång för det nordiska samarbetet.
Att utbygga en mångsidig samverkan och
befästa samhörighetskänslan mellan Nordens
folk måste vara ett viktigt mål för
svensk strävan. Ett samverkande Norden
skulle bli ett av de löftesrika tecknen
på återgång till en mänsklig gemenskap,
som kriget bröt sönder. Ett misslyckande
skulle ha en motsatt och nedslående
verkan. Även av den anledningen, herr
talman, hoppas jag på framgång för de
överläggningar om nordiskt samarbete
som nu på olika områden äga rum.

Herr andre vice talmannen: Herr talman!
De båda hittills hållna anförandena
vittna ju om en sorts avspänning.
Både herr Domö och herr Elon Andersson
ha varit relativt hyggliga. De ha
klagat, men de ha klagat i tonarter, som
i någon mån avvika från dem de ha
använt tidigare. Jag har för min del
svårt att förstå, hur vi skola kunna hålla
en hel dags debatt om dessa saker, när
det har varit så svårt för de båda partiledarna
här att få fram något verkligt
konkret felaktigt i den budget, som vi
närmast ha att behandla. Om jag är riktigt
underrättad, är det inte mindre än
19 borgerliga talare som begärt ordet
och endast en socialdemokrat. Det tyder
ju på en viss blodtörst hos både
folkpartiet och högern, men jag har inga
förhoppningar, att de folkpartister och
högermän, som komma att uppträda här
i talarstolen efter mig, skola kunna komma
med allvarligare saker än dem som
herr Domö och herr Elon Andersson ha
uttömt ämnet med. Jag förstår att det
kanske efter valet finns ett behov av att
mobilisera de föreställningar, som uppträdde
där, och att vi alltså skulle i denna
debatt få en antydan om de hemligheter
som ligga bakom folkpartiets
stora framgångar i valet, men denna
kammare har ju inte så många nya ledamöter,
och vi borde ha kunnat överlåta
åt andra kammaren att lyfta på de
diir hemlighetsslöjorna. Jag tror inte det

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

finns någon plattform för att ventilera

dem här.

Vi ha ju den stora fråga, som herr
Elon Andersson vidrörde i slutet av sitt
anförande, om den skandinaviska pakten,
men vad skall man kunna säga om
den annat än att den är bra ur den
synpunkten, att Norden markerar att
man vill hålla samman inför de faror
som utan tvivel föreligga? Men man kan
ju också peka på andra saker, som inte
äro så fördelaktiga, bland annat att
denna pakt, om den slutes, kommer till
under förhållanden, som möjligen kunna
framkalla det intrycket, att vi ha
andra avsikter än freden. Det ha vi
inte, men folk vill så gärna tro det. Vi
veta att det kommunistiska partiet har
det som en trosbekännelse, att även den
nordiska pakten är en uppslutning på
västmakternas front emot Sovjetunionen.
Hur vi än ställa oss, hur vi än
deklarera att vi vilja vara neutrala och
stå utanför stormaktsengagemangen, så
står det i Ny Dag, att vi ha sålt vår själ
till Washington. Herr Linderot är ju
sjuk i dag. Han är ju så lojal, att när
han blir sjuk, så går han och lägger sig
i Moskva, och där kommer han väl antagligen
att stärkas i sin tro att två
gånger två är fem och att således allt
som säges på den våglängden är Guds
uppenbarade ord. Naturligtvis är detta
tokigt, men det ingår ju i den kommunistiska
partikatekesen att när Stalin har
sagt en lögn, så är den därmed en sanning.
Det är sådana där virriga föreställningar
som ha skapat hela virrigheten
i den internationella situation,
som vi stå inför i dag. Vi borde naturligtvis
ha rätt att kräva gehör för ett
ord som vi ha sagt. Vår enda utgångspunkt
i fråga om denna nordiska pakt
är att vi vilja stå utanför just stormakternas
ställningstaganden, och vår inställning
på den punkten har ju rönt
det djupaste ogillande i Washington, där
man till och med, enligt vad som förljudits,
beslutat att till hämnd för detta
skola Danmark och Norge icke få köpa
någon krigsmateriel i Amerika. Men
trots detta skulle vår ställning innebära,
att vi försvurit oss åt Amerika! Vi ha

inte försvurit oss, tvärtom, vi ha, som
jag nyss sade, rönt det djupaste ogillande
på den punkten. Jag vet sannerligen
inte, om det blir någon nordisk
pakt eller någon uppgörelse om ett nordiskt
försvarsförbund. .lag hoppas att
det kommer. Detta skulle givetvis innebära
ett avsteg ifrån vår klassiska neutralitetspolitik,
då vi skulle åtaga oss
att försvara våra grannar, om de angripas,
men vi hoppas därigenom just lösgöra
oss från de större faror som hota
i den farliga världen. Vi hoppas att
slippa kriget, som man på sina håll menar
att vi fullt frivilligt skulle sticka
huvudet i. Det är alltså en freds- och
neutralitetspolitik, som vi bedriva, när
vi arbeta för denna nordiska uppgörelse.
I utrikespolitiken äro ju sammanhangen
icke alltid så klara; man kan
vara tvungen att taga den ena risken för
att undkomma den andra.

Det kanske är en sak, som här bör
framhållas, och det är att vi ha förpliktelser
även emot andra grannfolk än
dem som vi i detta sammanhang förhandla
med. Jag tänker då närmast på
Finland. För Finland skulle vår anslutning
till västpakten vara ett hårt slag,
till och med ett verkligt politiskt dråpslag.
Vi ha ju någon anledning att också
tänka på dess ställning, och det ha
vi inte bara med hänsyn till Finlands
intressen, utan också med hänsyn till
våra egna intressen, som på det ailra intimaste
beröras av utvecklingen på andra
sidan Bottniska viken. En skandinavisk
anslutning till västpakten skulle innebära,
att vi bröte de sista band som
knyta oss vid vårt östra grannland, vid
Finland, som vi dock vågade nästan allt
för under det senaste kriget. Nu skulle
vi enligt den teorien bara vinka med
kalla handen och bortse ifrån alla konsekvenser
för våra grannar i öster.

Det är givetvis inte så poetiskt att
tala om våra tråkiga ekonomiska sammanhang.
Jag tyckte inte heller att herr
Domö och herr Elon Andersson fingo
fram några så starka saker i sin kritiska
vidräkning med budgeten. Det är ju inte
mer än några veckor sedan vi plöjde
igenom den dåvarande ekonomiska si -

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Nr 2.

tuationen, och läget har ju inte nämnvärt
förändrats sedan dess. Det har förändrats
genom att herr Wigforss har
framlagt en budget, som slutar på ett
överskott på 700 miljoner. Herr Domö
och herr Elon Andersson grina illa åt
det ocli försöka förklara det för en
oväsentlig sak, men jag tror, att om herr
Domö eller herr Elon Andersson hade
varit finansminister i dag skulle de ha
kommit med ungefär samma uppställning,
och de skulle ha klarat sig med
ungefär samma metoder som de nu kritisera.
De tala ju båda om skatterna och
tycka att dessa äro betungande. Det tycker
jag också — skatterna äro betungande,
och jag skulle vara mycket tacksam,
om det vore någon som kunde visa
på ett medel att komma fram till lägre
skatter. Men grunden för de skatter vi
taga ut är ju de beslut som vi själva ha
fattat beträffande utgifterna, och jag kan
inte erinra mig, att vare sig herr Domö
eller herr Elon Andersson i sina anföranden
kunde peka på en enda större
utgiftspost som de ville pruta hort, och
så länge man inte kan det, har man ju
inte givit något uppslag beträffande en
möjligen hägrande skattesänkning. Folkpensionerna
och försvaret höra ju till
våra stora stående poster. Jag tror
inte ens herr Domö vill ifrågasätta, att
vi skola pruta på någondera. Beträffande
försvaret menade tydligen både högerledaren
och folkpartiledaren, att man
till och med skulle kunna lägga till mera
pengar. Hur det skall kunna ske utan
att man höjer skatterna, har jag svårt
att förstå, och beträffande folkpensioneringen
är ju läget fullständigt likadant.
Vi vilja så långt ifrån pruta på
folkpensionerna, att det just i statsverkspropositionen
utlovas ett mera permanent
dyrtidstillägg på desamma, men
det betyder ju större utgifter, och större
utgifter betyda (iver huvud taget högre
skatter. Skatterna kunna ju utgå på olika
sätt, men man döljer ju inte förhållandet
genom att kalla dem för någonting annat
än skatter. Därför tycker jag det iir
ganska meningslöst att utlösa sig i veklagan
i remissdebatter över skattetrycket,
när man inte har ett enda bi2
Värsta hammarens protokoll 1''Ji''J. Nr 2.

Statsverkspropositionen,
drag att lämna till möjligheten att lindra
skattetrycket.

Herr Domö sade bara i största korthet:
»Vi måste faktiskt få ett mindre
behov av skatter.» Ja, det tycker jag
också. Om man har någon nytta av att
acceptera ett sådant krav, så vill jag
gärna vara med på det, men jag tror
inte det leder till någon effekt, om man
inte kan komma med något fiirslag om
att minska på utgiftssidan, där ju det
avgörande träffas som rör själva skattetrycket.
Det blir i alla fall inte lättare
att bära skatten genom att man klagar.
Endast om vi praktiskt gripa oss an med
uppgiften att få ned utgiftsposterna, ha
vi givit ett värdefullt bidrag till lindring
av skattetrycket. De gamla romarna
brukade säga: »Här är Rhodos, var
så god och hoppa!» Vi kunna icke komma
ifrån den saken, att Rhodos i detta
sammanhang är utgifterna. Kunna vi
pruta ned dem, då kunna vi få mindre
skatter. Kunna vi det inte, så få vi antingen
det nuvarande skattetrycket kvar
eller ett ännu högre.

En annan sak är naturligtvis att man
kan inleda en på längre sikt gående hård
och sparsam ekonomisk politik. Men det
är verkligen så jag uppfattar den budget,
som finansministern här lagt fram, nämligen
så, att den utgör signalen till en
hård och sparsam ekonomisk politik.
Detta iir emellertid en sak, som inte
ordnar sig i år; den kanska ordnar sig
först på årtionden. Kunna vi ena oss
om att under årtionden fortsätta att föra
en sträng ekonomisk politik, komma vi
så småningom fram till ett bättre resultat.

Det finns naturligtvis också möjligheten
av en skattereform, innebärande en
överflyttning på andra axlar av detta
tryck, som man anser vara för hårl.
Detta verop iiver skattebördan kommer
huvudsakligen från de medborgare, som
ha hiigre och medelhöga inkomster, och
det skattetryck, som nu finnes, kan naturligtvis
flyttas över på det fattiga —
det är ju både genialt och bekvämt. Men
vi kunna inte komma ifrån, att en betydande
majoritet av valmanskåren så
sent som i september förra året har

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
klart och tydligt uttalat sig emot en sådan
lösning av frågan om skattetrycket.
På den vägen tror jag därför inte att det
finns någon politisk möjlighet att komma
fram — det parti, som inläte sig på
funderingar av detta slag, skulle rätt
snart knuffas undan av majoriteten av
folket.

Man fann i både herr Domös och herr
Elon Anderssons tal då och då uttryck
för erkännande åt herr Wigforss. »Vi
ha en chans att komma en bit på vägen
till ett sundare tillstånd», sade herr
Domö. Men i valrörelsen sade han, att
det blir en katastrof, om vi följa den
socialdemokratiska politiken. Herr Domö
sade också, att det var »vanskligt att
lova det svenska folket att det skulle få
ha kvar sin levnadsstandard.» Ja, de
flesta drömma säkerligen c^n att de skola
få det bättre än de ha för närvarande.
Det är ju beklagligt, att folk skall vara
så lättsinnigt, men vi kunna inte komma
ifrån detta, att de flesta människor
till och med i dessa lönestoppstider umgås
med föreställningar om att de skola
få det bättre. Jag tycker inle att man
har någon anledning att beklaga detta
förhållande. Denna optimism, denna
längtan efter ett bättre tillstånd, som
finns hos åtminstone de flesta människor,
är grunden för all utveckling,
och de partier, som bygga på den
mänskliga optimismen, ha säkert lättare
att komma fram än de partier, som
odla pessimismen — särskilt i remissdebatten.

Om högern verkligen har en sådan
grundsyn, undrar jag inte på att det
gick åt skogen för herr Domö och hans
parti i valrörelsen. Nog tror jag ändå
att hoppet är någonting som vi böra ha
kvar — även i remissdebatten.

Herr Domö hade tyckt sig finna att
»statens rätt» genom den regim, som vi
för närvarande ha, »kommit att ställas
före de enskilda medborgarnas rätt».
Ja, det kan hända; detta klagomål har
säkerligen funnits långt innan den nuvarande
regimen kom till, långt innan
den nuvarande statsministern föddes.
När medborgarna och staten komma i
konflikt, få väl oftast medborgarna vika.

Men vad är anledningen till detta om
inte den, att det är andra medborgares
intressen, som staten tar sig an? I alla
tider ha människorna byggt samhällen,
där de ha uppställt friheten som ett mål
för det mänskliga livet. Men under utvecklingens
gång har det varit ett pendlande
fram och tillbaka mellan staten
och individen: den ena har inte fått
övertaget helt men inte heller den andra.
Hur mycket högern än talar om individualismen
och individens rätt, kan
man ändå inte skjuta staten i bakgrunden.
Men vi socialdemokrater vilja inte
heller göra staten till allt; vi vilja att
den skall skydda den individuella rätten
och ta sig an den förtryckta människan
för att skydda henne mot den
andra människan, som inte bara hotar
staten utan även sina medmänniskors
rätt. Vi vilja inte ha staten med mer än
att den skall vara en hjälpare åt människorna
i deras tunga vandring här i
livet.

Herr Domö menar, att det måste bli
modifikationer, och detsamma sades
med andra ord av herr Elon Andersson.
Jag lyssnade mycket noga för att få höra,
om det fanns några anvisningar på
hur dessa modifikationer skulle se ut
och vari de bestode. »Det gäller att
handla i tid», sade herr Domö. Regeringen
har fått ett andrum genom detta
lönestopp, som de fackliga organisationerna
anses ha varit med och beslutat.
Ja, men detta lönestopp bygger givetvis
på vissa löften. De fackliga organisationerna
ha inte givit regeringen någon
carte blanche, inte givit den någon
handlingsfrihet att uppträda ungefär
som den vill. Om regeringen skulle göra
det, så skulle säkert de fackliga organisationerna
både på arbetsgivar- och
arbetarsidan återtaga sin handlingsfrihet.

Herr Domö ville tydligen att regeringen
skall ta sig den friheten; han
ville att man skall rubba den jämvikt,
som är grunden för lönestoppet. Men
då rubbar man också lönestoppet självt,
och jag kan inte se att denna anvisning,
om det nu skall vara en praktisk anvisning
för hur man skall ordna de modi -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

fikationer, som herr Domö talade om,
verkligen är någonting att hålla på. Jag
vill inte påstå att alla spikar i denna
statsverksproposition äro riktigt inslagna;
jag föreställer mig att det under en
så vansklig tid som den nuvarande och
inför en så vansklig uppgift som den
nuvarande inte kan undvikas, att en
och annan spik blir oriktigt inslagen.
Det har nämligen varit ett lagande efter
läglighet. Men jag är livligt övertygad
om, att om herr Domö hade ordnat
budgeten, hade det nog blivit en katastrof.

Det talas om ungdomen och att man
borde ägna större uppmärksamhet åt
den. Det tror jag också. Men jag skulle
i det sammanhanget vilja varna för
standardiserade föreställningar och patenterade
lösningar just i fråga om ungdomens
problem. I höstas framställdes
en interpellation av en bondeförbundare,
som menade att det var de låga
straffsatser, vi för närvarande ha, som
hade lett till att vi hade fått en sådan
ökning i brottsfrekvensen i landet. Jag
tror inte att det finns något bevis för
detta påstående. Det straff, som vi betrakta
som det värsta av alla, nämligen
dödsstraffet, som också praktiserats i
vårt land, ger inte något som helst belägg
för att de högre straffen framkalla
mindre antal brott och de lägre straffen
flera brott. Det blev ingen höjning av
brottsfrekvensen i landet, när dödsstraffet
avskaffades. I England har man inte
vågat ta ett sådant steg; där bibehålies
dödsstraffet envetet, och man tror att
detta skall leda till effekt. Men är det
någon som kan påvisa, att brotten äro
färre i England proportionellt sett än
här? Nej, de äro tvärtom många flera.
Den, som tycker att vi svenskar äro särskilt
brottsliga just nu, skulle ha en god
behållning av att studera de engelska
tidningarna, som ju mycket utförligt referera
de mordaffärer, som där förekomma,
varav flera omnämnas i varje
nummer, under det att sådant kanske
här förekommer ett par tre gånger om
året.

Jag tror alt man skall akta sig för
att dra förhastade slutsatser. .lag är

Statsverkspropositionen,
övertygad om att den upplösning av moralen,
som vi kunna konstatera såsom
förefintlig, har med kriget att göra. Kriget
rubbade ju auktoriteterna i samhället,
och när man rubbar auktoriteterna,
veta människorna inte, hur de skola
handla, och då ge de sig ofta ut på försök
att ordna saken själva. De människor,
som i vår tid ha släppt loss kriget,
togo på sig ett oerhört stort ansvar.
Men jag tror inte att man löser problemet
genom att återinföra auktoriteterna
— det kan man inte göra genom riksdagsbeslut
utan det sker genom ett sorgfälligt
uppbyggande under årtionden och
århundraden.

Detta är ett stort problem, som förtjänar
att prövas, och jag vill gärna
vara med om en utredning. Men jag
skulle vilja reservera mig för alla patentlösningar
i förväg.

Herr Elon Andersson sade, att regeringen
inte får tappa kontakten med
verkligheten. Det är ju någonting som
man kan instämma i, det är bara det,
att man kan rikta denna uppmaning till
herr Elon Andersson likaväl som till
herr Wigforss.

Herr Elon Andersson menade att återhållsamhet
med pengar och investeringar
och dylikt kunde diskuteras. Ja, det
tycka säkert alla. Det är inte bara folkpartister
och högerrnän, som tycka att
det är besvärligt med t. ex. all denna
inskränkning i byggnadsverksamheten;
det tycka inte minst de socialdemokratiska
arbetarna, och de fråga sig, om det
är nödvändigt med en så hård inskräukning.
Men när de få det svaret, att det
är nödvändigt, att vi inte kunna lösa det
ekonomiska problemet på annat sätt, så
finna de sig däri.

Det är inte bara herr Elon Andersson
som tycker, att detta regleringssamhälle,
som han beklagade sig över, är tråkigt,
det tycka vi andra också. Han sade, att
det var ett tvångssamliälle. All reglering
är ju ett tvång, men jag kan inte erinra
mig att det är vi socialdemokrater, som
infört det under de andra partiernas
motstånd, utan det har kommit helt av
sig självt utan att någon har gjort motstånd.
Visserligen kan man ha olika upp -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
fattning om i vilken takt man skall avskaffa
regleringarna, och där stå säkert
inte något partis representanter alldeles
eniga på samma sida. Jag liar träffat
många högermän och folkpartister, som
hållit mera fast vid vårt regleringsväsende
än jag gör och som anse, att man inte
kan våga sig på att avskaffa det. Jag träffade
häromdagen till och med en bondeförbundare,
som svor på att vi varken
kunde slopa köttransoneringen eller
smörransoneringen utan att det bleve en
katastrof.

I detta sammanhang sade herr Elon
Andersson att han tyckte, att regeringen
vore mera verklighetsbetonad nu, och
att om tidigare, när ett verklighetssinne
rekommenderades från annat håll, detta
hade framkallat reflexioner i regeringsledamöternas
hjärnor och vunnit gehör,
så skulle läget i dag ha varit annorlunda.
Jag måste verkligen fråga, när en
sådan rekommendation gjordes. När stod
herr Elon Andersson och rekommenderade
regeringen mera verklighetssinne?
Det enda tillfälle, då man talade om saken,
var när regeringen erbjöd både höger
och folkparti att få vara med och
behandla alla de stora ekonomiska frågorna,
alla budgetdetaljerna, men då sade
högern och folkpartiet nej. Bondeförbundet
sade också nej, därför att det
inte vågade gå ensamt utan högern och
folkpartiet. Men jag tror att i verkligheten
ville bondeförbundet och till och
med kommunisterna helst vara med.
Folkpartiet sade emellertid nej, och det
sade nej med den mest troskyldiga betoning
i rösten. Herr Domö hade nog
gått med den gången, om herr Ohlin hade
gjort det, och när vi förhandlade om
saken, så såg det en lång stund ut, som
om det skulle kunna gå, beroende på att
herr Ohlin var borta i utlandet — om
han inte rent av var i Amerika. Men så
kom han hem under förhandlingarnas
gång, och dagen därpå sade både högern
och folkpartiet nej. Det är alltså inte alls
på det sättet, att folkpartiet i det gångna
har haft några uppslag beträffande en
mera verklighetssinnad politik, som
skulle ha revolutionerat grunden för vår
ställning i dag. Jag tror att läget hade

varit precis detsamma eller ännu värre,
om folkpartiet hade suttit i ledningen i
går och i dag.

Sammanfattningen av vad jag velat
säga är, att både herr Domös och herr
Elon Anderssons anföranden vittna om
en stor vilja till en mera försynt diskussion
om de stora ekonomiska frågorna.
Den måste naturligtvis framföras under
klagande toner, och jag måste säga att
det är en klagan för klagandets egen
skull. Jag tycker det är dumt att klaga,
när man inte kan komma med ett enda
uppslag som kan ge en bot mot det onda,
som man anser vara för handen. Det var
visst gamle Wallenberg — han som for
på galejan — som sade: »Det är ej nog
att vara hängd, man bör ock hövlig
vara». Jag tror att förutsättningen för
att vi skola få en verklig fason på våra
stora ekonomiska frågor är, att högern
och folkpartiet anstränga sig att följa
det rådet och bli verkligt hövliga.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Jag kan inte utlova någon överdriven
hövlighet i anledning av herr Åkerbergs
begäran därom. Jag vill bara i all
korthet fråga, varför herr Åkerberg, som
dock erkänner att vi lägga upp saken
på ett objektivt och riktigt sätt — varför
i all världen herr Åkerberg då försöker
trolla bort allt av saklighet i vår
kritik, försöker förringa den, etc?

Att vi inte nu komma med direkta yrkanden
om skattesänkningar, beror ingalunda
på att det inte skulle finnas grund
för sådana yrkanden, utan helt enkelt på
att vi leva i ett tillstånd med bristande
samhällsekonomisk balans, där det gäller
att med olika medel minska köpkraften.
Vad är det för ekonomiskt resonemang,
herr Åkerberg, att förbise just
detta vilket vi alla så väl känna till?
Låt oss tala om reella ting, om vi skola
diskutera ekonomisk politik, och försök
inte bara resonera bort den goda viljan
hos andra att komma till rätta med svårigheterna! Herr

Åkerberg påstår, att LO inte skulle
ha gett regeringen carte blanche utan
vid överenskommelsen om lönestopp

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Nr 2.

gjort vissa förbehåll. Ja, det märker man
sannerligen, när man ser LO:s uttalande
om hur dess ledamöter i priskontrollnämnden
skola förhålla sig. Jag tror utan
vidare, att LO i mycket hög grad bestämmer
över politiken, och jag bara beklagar
regeringen, som skall sitta på niellandhand
och kanske ha alldeles för litet
möjligheter att inverka i den riktning,
som den kanske skulle vilja.

Vidare genmälde herr Åkerberg mot
mitt uttalande om att vi skulle ha ökad
frihet för individen, och att vi härpå
skulle bygga våra ansträngningar alt öka
produktionen, att det ville socialdemokraterna
också. Varför kommer man då
ideligen med detta tal om att staten skall
leda och styra? Inte ha regleringarna,
som herr Åkerberg sade, vuxit fram av
sig själva. Nej, det är ett led i ett system,
ett regeringssystem, där man låter
statens inflytande överflygla den enskildes
i allt högre grad. Man arbetar i den
riktningen, att staten skall bli förmyndare
för individen i stället för att man
borde främja individens frihet.

Herr förste vice talmannen: Herr talman!
Jag kan nog inte tillmötesgå herr
andre vice talmannens förväntningar
med att berika denna debatt med något
nytt, men gamla, kända sanningar förlora
ju inte på att upprepas, och därför
anser jag att man mycket väl kan
debattera dessa viktiga frågor ytterligare.
Vi bli aldrig kvitt dessa ekonomiska
frågor, som för oss äro de viktigaste
för närvarande. Det är också nödvändigt
att vi debattera dem inför det
tidsläge, där vi vid varje tillfälle måste
se dem. Hur lockande det än skulle vara,
kan jag inte heller såsom andre vice
talmannen se dessa frågor ur en viss
filosofisk attityd. Jag vill försöka gå
mera realistiskt in på dem, och då måste
jag se dem även mot sin bakgrund och
i sitt sammanhang.

Som herr Åkerberg vet har sedan mer
än två år tillbaka den offentliga debatten
rörande vårt lands ekonomiska politik
kretsat kring den frågan: hur skall
det bli möjligt att återställa den samhälls -

Statsverkspropositionen.

ekonomiska balansen? Nu synes ett svar
på den frågan kunna skönjas. I årets
statsverkspropositon framhåller finansministern,
att utsikterna att under den
närmaste tiden komma till halans te sig
mera gynnsamma än förut. Men han
framhåller också, att detta förutsätter en
fortsättning av den restriktiva politiken
på olika områden, liksom av arbetet på
ökad produktion och ökad export. Detta
kunna vi ju inte komma ifrån, och då
är frågan, hur vi lämpligen bäst skola
kunna utföra detta. Eftersom det är en
angelägenhet, som angår oss alla, böra
vi väl inte ha någonting emot att kunna
samarbeta med regeringen om att verka
för sådana åtgärder, som leda till ett
dylikt resultat.

De båda förutsättningar, som finansministern
talar om, dels fortsättningen
av den restriktiva politiken och dels ökningen
av såväl produktionen som exporten,
utgöra de båda kärnpunkterna
i det samhällsekonomiska balansproblemet.
Det är möjligt och kanske rent av
sannolikt, att balans i vår samhällsekonomi
kan åstadkommas under det år,
som nyss tagit sin början. Men i så fall
uppnås den ekonomiska jämvikten genom
regleringar med mer eller mindre
hårda ingrepp i det ekonomiska livet.
Detta kommer man nog inte ifrån.

Vad den yttre balansen, d. v. s. handelsutbytet
med utlandet, beträffar, har
även det föregående året uppvisat ett
importöverskott, men verkningarna av
importregleringen ha numera i full utsträckning
gjort sig gällande, varigenom
importen under förra året väsentligt
minskats i jämförelse med importen under
år 1947. Vidare har under året en
viss ökning av exporten ägt rum, varför
jämvikt i utrikeshandeln synes ligga
inom räckhåll. Men man får observera,
att balansen vunnits därigenom, atl importen
tvångsvis skurits ned. ökningen
av exporten hittills har spelat en ringa
roll för jämviktens uppnående.

På den inre samhällsekonomiens område
synes också ett jämviktsläge komma
atl inträda. Men även i detta fall sker
utjämningen med hjälp av en restriktiv
ekonomisk politik plus frivilliga åta -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

ganden från medborgarnas sida att visa
återhållsamhet i kraven på inkomstförbättringar.

Till de mera gynnsamma utsikterna
för uppnående av samhällsekonomisk
balans inom en rätt nära framtid bidrar
också det faktum, att det s. k. inflationsgapet,
som i förra årets finansplan framstod
som ett allvarligt orosmoment, under
året rent av försvunnit. Enligt den
nationalbudget, som åtföljer årets statsverksproposition,
synes det också vara
möjligt att under innevarande år förhindra
att detta inflationsgap återuppstår.
Det är ju glädjande, att inflationsgapet
har kunnat skaffas ur världen. Men
studerar man närmare, på vad sätt detta
skett, finner man, att det delvis beror
på höjning av priserna på konsumtionsvaror.
Till en del har höjningen förorsakats
av den s. k. punktbeskattningen,
men utöver detta synes ändock en prisstegring
ha ägt rum, som sträcker sina
verkningar även framåt i tiden. Höjningen
är visserligen relativt liten, men den
ger vid handen, att den restriktiva stabiliseringspolitiken
inte fullt motsvarat
förväntningarna. Det är därför av vikt
att se till, att stabiliseringspolitiken kan
få en sådan utformning, att riskerna för
en ytterligare försämring av penningvärdet
kunna elimineras.

Den eftersträvade jämvikten i samhällsekonomien
synes alltså ligga inom
räckhåll, men den vinnes i så fall genom
reglerande ingrepp i det ekonomiska
maskineriet, som kringskära såväl näringslivets
som de enskilda medborgarnas
handlingsfrihet. Jämvikten vinnes
icke på naturligt sätt, d. v. s. genom
att produktionen ökar så mycket, att
den kan motsvara efterfrågan. Naturligtvis
får man vara glad för att debet
och kredit i folkhushållet nu kan bringas
att gå ihop och att inflationsvågen dämmes
upp. Men det finns alla skäl för att
lägga sordin på glädjen tills vidare, till
dess att man får se, om uppdämningen
verkligen kommer att bli definitiv. Härom
vet man i närvarande stund icke
mycket, och det kommer säkert att dröja
länge, innan man kan komma till visshet
på den punkten.

Den ekonomiska stabiliseringspolitik
som nu föres skapar ett konstlat jämviktsläge.
Men såsom förhållandena utvecklat
sig är denna politik nödvändig.
Den skapar förutsättningar för att så
småningom komma fram till ett naturligt
jämviktsläge, men inte heller mer än
förutsättningar. Den framtida utvecklingen
av vår samhällsekonomi kommer
att bli beroende av hur dessa förutsättningar
utnyttjas. Hur förutsättningarna
skola utnyttjas, för att naturlig
jämvikt skall kunna uppnås, har förträffligt
sammanfattats i några få rader
i slutet av redogörelsen för nationalbudgeten.
»Uppgiften på några års sikt»,
säger institutet, »är trefaldig: att åstadkomma
en tillräcklig produktionsökning,
att öka exporten för att därigenom vidga
importutrymmet och att öka sparandet
så att föreliggande investeringsbehov
bättre kunna tillgodoses.» Och institutet
tillfogar sedan: »Sker detta, så
skapas därmed också automatiskt förutsättningar
för en inskränkning av sådana
regleringar, som för närvarande
måste användas på ett för medborgarna
kännbart och besvärande sätt som importregleringen
och byggnadsregleringen
in. m.»

Den ojämförligt viktigaste uppgiften
måste bli att öka produktionen inom
alla näringslivets områden. Det är nödvändigt
att skaffa fram varor för att
tillfredsställa efterfrågan inom landet,
och det är lika nödvändigt att öka produktionen
för export till utlandet. Men
det bör inte fördöljas, att utsikterna till
en ökning av produktionen icke äro odelat
gynnsamma. Den hårda importregleringen
medger icke att vi fullt utnyttja
våra produktiva resurser, en omständighet
som finansministern också öppet
erkänner. Regleringsekonomien är således
även i nuvarande läge en sak på
både gott och ont.

Produktionsutvecklingen gick visserligen
under förra året i rätt riktning, men
ökningen var vida mindre än vad som
motsvarade det som normalt betraktade
ekonomiska framåtskridandet under
1930-talets senare år. Konjunkturinstitutet
är också påfallande försiktigt i

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

sina beräkningar över produktionsökningen
under innevarande år. Det är
nog också skäl i att räkna försiktigt, ty
åtstramningen av importen måste få
kännbara återverkningar.

Även om ökningen skulle bli större
än man vågar räkna med i en försiktig
kalkyl, kan nog vår utrikeshandel komma
att bereda oss bekymmer. Den varuhunger
som rådde under den första efterkrigstiden
har efterträtts av en betydligt
stramare köppolitik från de utländska
importörernas sida. Denna beror
väl icke så mycket därpa att varuhungern
verkligen stillats som på svårigheter
att betala de varor man vill
ha. De flesta länder lida brist på valutor
och äro därför tvingade att exportera så
mycket som möjligt för att byta till sig
nödvändiga varor. Alla länder planera
exportoffensiver liksom vi själva. Konkurrensen
hårdnar således för oss. Våra
produktionskostnader ligga vidare relativt
högt, och blir det ett allmänt prisfall
på världsmarknaden, kunna vi komma
att möta mycket stora svårigheter
på exportmarknaderna.

Vårt ekonomiska läge inrymmer alltså
många osäkerhetsmoment. Är man optimist
till kynnet, kan man ju säga,
att läget i dag ter sig något ljusare an
vad det gjorde för ett år sedan. Men
ett sådant påstående skulle förmodligen
av en pessimist kompletteras med en
erinran om att ljusningen kan vara
tillfällig. I vilket fall som helst kan
man konstatera, att regeringen numera
för en stramare kurs i den ekonomiska
politiken och med vida större allvar än
tidigare anstränger sig för att vrida
den ekonomiska utvecklingen in på rätt
bog. Man kan bara beklaga, att denna
vändning till det bättre inte har inställt
sig långt tidigare.

De ekonomiska svårigheter vi sedan
länge haft att kämpa mot äro ju delvis
en produkt av förhållandena utomlands,
som vi icke kunna påverka, men
regeringen har enligt min mening icke
i lid observerat eller velat taga konsekvenserna
av dessa ogynnsamma inflytanden.
Regeringen har också alltlör
länge underskattat verkan av de infla -

Statsverkspropositionen.
tionsdrivande krafterna inom landet. I
förra årets finansplan erkände finansministern
också, att så varit fallet, och
medgav en hel serie av begångna misstag
från regeringens sida. Det kanske
väsentligaste misstaget var tron, att det
skulle bli möjligt att omedelbart efter
krigets slut återställa förkrigstidens
levnadsstandard genom ökning av penninginkomsterna
för skilda folkgrupper.
Levnadsstandardens höjd är ju beroende
av tillgången på konsumtionsvaror,
på råvaror och materiel för nybyggnader
och förbättringar av produktionsapparaten
och på arbetskraft, men icke
i och för sig beroende av tillgången på
penningmedel. Man kan ju varken föda
eller klä sig med pengar. Vårt folkhushåll
kunde inte effektuera de under
kriget uppdämda behoven av såväl nyinvesteringar
som mer eller mindre varaktiga
konsumtionsvaror, vilka behov
efter krigsslutet med hjälp av de stegrade
penninginkomsterna störtade fram
som en brusande vårflod. Så länge det
fanns relativt gott om utländsk valuta,
köpte vi de efterfrågade varorna från
utlandet, men när valutareserven började
sjunka mot nollpunkten, gick den sanningen
upp för oss, att vi velat ta ut levnadsstandardhöjningen
i förskott och
gjort slut på folkhushållets sparade medel.

Hade vi varit försiktiga och i stället
följt det penningpolitiska program, som
gjordes upp vid 1942 års riksdag och
som innebar att återställandet av förkrigstidens
levnadsstandard skulle ske
på "så sätt, att penninginkomsterna höllos
oförändrade vid sjunkande priser
och levnadskostnader, skulle vårt ekonomiska
läge i dag ha sett annorlunda
ut. Då hade vi visserligen under de
gånga åren fått iakttaga en något stramare
livsföring, men vi hade säkert i
dag varit bättre rustade att börja klättringen
uppåt på det ekonomiska framåtskridandets
stege. Regeringens inställning
var uppenbarligen föranledd
av tron på att en världsomfattande ekonomisk
kris skulle inträffa efter krigsslutet,
och för att motverka en sådan
kris borde köpkraften enligt regeringens
mening hållas hög. Alltför länge höll

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

regeringen fast vid denna föreställning
och handlade som om vi levde i en
ekonomisk depression, medan verkligheten
i stället visade en tämligen hektisk
högkonjunktur. Det är möjligt, att
kulmen av denna nu passerats och att
vi gå mot en lågkonjunktur. Vårt utgångsläge
för att möta en sådan eventualitet
är kanske icke direkt dåligt,
men sämre än vad det hade behövt
vara med en annan och mera verklighetsbetonad
ekonomisk politik.

I så fall hade inte heller den nu framlagda
budgeten behövt präglas av så
stark nedprutning av många anslag. Anslagsbegränsningen
har av nödtvång
måst gå ut över många i och för sig synnerligen
önskvärda behov. Icke minst
landsbygden har här måst sitta emellan.
Utbyggnaden och förbättringen av
landsbygdens vägväsende och kommunikationer,
telefonnät och elektrifiering
m. m. måste nu ske i en långsammare
takt än vad som eljest hade kunnat ske.
Eftersläpningen inom vägväsendet är
väl känd för alla som trafikera landets
vägar och i övrigt ha med dessa förhållanden
att göra. Uppförandet av bygdegårdar
och andelstvättstugor jämte skolhusbyggnader,
sjukhusbyggnader m. m.
har också kommit att stå tillbaka.

Se vi nu i övrigt på årets driftbudget,
finna vi, att den har blivit hårt balanserad.
Finansministern synes därför
icke räkna med ytterligare ökning av
beskattningen, vare sig den direkta eller
den indirekta. Men han gör vissa reservationer
inför den kommande faktiska
utvecklingen och antyder i vaga ordalag
möjligheten av en ytterligare skärpning
av konsumtionsskatten. Det är givetvis
nödvändigt att nu begränsa köpkraften
för att kunna hålla inflationstendenserna
under kontroll, men man
måste uttala den bestämda förhoppningen,
att någon dylik skärpning icke behöver
företagas. Man kan också ställa
sig tveksam, om en sådan skärpning
verkligen skulle vara försvarbar och ge
avsedd effekt. Om beskattningen uteslutande
drabbar den del av medborgarnas
inkomster, som skulle gå till inköp av
mera umbärliga konsumtionsvaror, mot -

svarar den sitt syfte. Men skulle den
drabba den del av inkomsterna, som
normalt sparas, ligger saken annorlunda
till. Då försvagas kapitalbildningen,
med allvarliga återverkningar på produktionen.
Skall denna kunna ökas och
det ekonomiska framåtskridandet därmed
kunna ske i snabbare takt, så kräves
det ju nybildning av kapital. Om
det svenska folkhushållet inte vill leva
över sina tillgångar, måste ju sparande
och nyinvestering i huvudsak väga
jämnt. En av svagheterna i efterkrigsårens
ekonomi har just varit den, att
sparandet legat långt under vad som investerats.
Detta kan ju inte gå i längden.

Man kan inte heller se bort från de
psykologiska skadeverkningarna av ett
för högt skattetryck. Den höga beskattningen
under senare år beror ju delvis
på en medveten strävan från regeringspartiet
att bland annat genom socialpolitiken
jämna ut inkomsterna mellan olika
medborgargrupper. Denna politik ge
också vi vår anslutning till, men man
kan icke gå hur långt som helst. Det
måste finnas en gräns, över vilken viljan
till sparande och nybildning av kapital
försvagas och därmed också den
ekonomiska grundvalen för en fortsatt
produktionsökning. Skall välståndet
ökas i normal takt, förutsätter ju detta
både att produktionen stiger och att de
produktiva krafterna utnyttjas effektivt.
Det skulle vara synnerligen önskvärt,
om beskattningens betydelse i detta avseende
kunde klarläggas och beskattningsreglerna
ändrades efter de resultat,
vartill man kommer vid undersökningen.
Nu famlar man onekligen rätt
mycket i blindo, när man diskuterar
skattefrågornas inverkan på samhällsekonomien.
Men man har den bestämda
känslan, att det inte är bra som det är.
Skattetrycket kännes för de flesta medborgare
som en tung börda.

Under de båda världskrigen har vårt
folk fått lära sig vad det betyder, att
vårt land äger ett produktionskraftigt
jordbruk med kunniga och dugliga företagare
och arbetare. Särskilt under
den hårda handelsspärren under det
andra världskriget hade det varit omöj -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

ligt att försörja vårt folk med livsmedel,
om vi icke kunnat lita till vårt eget
jordbruks resurser. Den inflationskris,
som varit rådande under de allra senaste
åren, har också givit en god åskådningsundervisning
om det svenska jordbrukets
betydelse för samhällsekonomien.
Skörden år 1947 blev som bekant
ganska klen, och vi tvingades därför
att från utlandet köpa icke oväsentliga
kvantiteter livsmedel och mera fodermedel
än normalt. Den redan förut höga
importen kom därigenom att ytterligare
stiga, och påfrestningarna på
valutareserven stegrades i motsvarande
grad. Under fjolåret blev skörden väsentligt
bättre, och följaktligen kunde
inköpen av livsmedel utomlands bringas
ned och främmande valuta sparas på
så sätt. Jordbruket kunde verksamt bidraga
till handelsbalansens förbättring
under fjolåret.

Detta ger oss en allvarlig tankeställare.
Jordbruket måste liksom näringslivet
i övrigt kunna arbeta under sådana
förhållanden, att största möjliga produktion
kan åstadkommas. Vår valutareserv
har krympt ihop och medger icke så
stor rörelsefrihet på utrikeshandelns
område. Då är det av yttersta vikt, att
vi inom landet kunna frambringa livsmedel
i sådan omfattning, att icke importkontot
behöver belastas i detta avseende.
Även om vi förfogade över tillräckligt
med valuta för inköp av livsmedel,
är det inte säkert, att vi kunde
köpa vad vi önskade. Världens samlade
produktion av livsmedel räcker nämligen
icke till för att motsvara konsumtionsbehovet.
Världskrigets skadegörelse
visade sig vara ännu större än vad man
till en början räknade med, och återhämtningen
av jordbruksproduktionen
har icke skett så snabbt som optimistiska
kalkyler vid krigsslutet förutsatte.
1 många länder lever befolkningen på
en låg näringsstandard, som i vissa fall
närmar sig rena svälten. Hur dessa missförhållanden
skola kunna avhjälpas utgör
emellertid icke endast en produktionsfråga,
utan är också ett organisatoriskt
och finansiellt problem.

Inom vårt eget jordbruk har ett u 11-

Statsverkspropositionen.
varligt problem framträtt genom den alltmer
tilltagande övergången till kreaturslöst
jordbruk, åtminstone inom vissa områden
av landet. Hittills har detta icke
medfört någon nämnvärd nedgång i
mjölkproduktionen, utan denna har kunnat
hållas uppe. Härtill har bidragit ett
framgångsrikt avelsarbete, som skaffat
oss bättre och mera högmjölkande kor.
Men man vet inte, hur det kommer att
gå i längden. Mjölkproduktionen är icke
lönande, och så länge icke bättre balans
vunnits på detta område, kan man befara,
att utvecklingsgången med utslagning
av hela nötkreatursbesättningar och
övergång till kreaturslöst jordbruk kommer
att fortsätta. Hur kommer detta att
inverka på möjligheten att försörja våra
städer och tätorter med mjölk? Jordbrukarnas
egna organisationer ha sin uppmärksamhet
fäst på detta problem, och
det är enligt min mening nödvändigt, att
också statsmakterna noga beakta detsamma.
Den inkomststabilisering, som nu
håller på att genomföras och som i och
för sig är nödvändig, får icke hindra, att
en ekonomiskt riktig avvägning av priserna
på olika varor kommer till stånd.
Detta gäller icke bara jordbrukets utan
även andra näringars produkter. Ett område
inom jordbruksnäringen, som bör
ägnas uppmärksamhet, är det mindre
jordbruket. Det är av betydelse både för
dess innehavare och för vårt lands livsmedelsförsörjning.
Vi behöva alla våra
jordbrukare med. Vårt jordbruk får ej
betraktas som beredskapsjordbruk.

Förutom dessa ekonomiska problem
ha vi andra problem, även de betydelsefulla
och svårbemästrade. Den livsviktigaste
frågan för oss är ju, hur vårt land
skall kunna bevara sin frihet och självständighet
för framtiden. Under de svåra
brytningar, som nu prägla världspolitiken,
kunna de små staterna inte undgå
att känna oro inför sitt framtida öde.
Det har redan förflutit flera år sedan det
andra världskriget slutade, men någon
verklig fred har icke kunnat skapas. Vi
leva i ett egendomligt mellanting mellan
krig och fred. Världens folk ha ställt
sina förhoppningar till Förenta Nationerna
och trott, att denna organisation

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
skulle kunna garantera fred och säkerhet
åt alla nationer för framtiden. Dessa
förhoppningar ha emellertid icke infriats,
och skälet härtill ligger i öppen dag:
oenigheten mellan stormaktsgrupperna.
Förenta Nationerna organiserades på
sin tid med uppgift att vaka över världsfreden,
sedan fred slutits mellan de båda
läger, som deltogo i det andra världskriget.
Detta fredsverk har icke kunnat
fullbordas på grund av de skarpt delade
meningarna om hur Tysklands framtid
skall gestaltas och på grund av intressemotsättningar
mellan de makter i öst
och väst, som genom omständigheterna
blevo allierade under det andra världskriget.
På grund av de uteblivna fredsuppgörelserna
och motsättningarna mellan
stormaktsgrupperna har det icke
kunnat skapas någon solid grundval för
Förenta Nationernas arbete.

Då Förenta Nationerna således icke
kunna garantera fred och säkerhet vare
sig åt små eller åt stora nationer, har
man börjat söka sig fram på andra vägar
för att lösa dessa problem. Stater
med gemensamma intressen ha ingått regionala
pakter, vari de kommit överens
om gemensamt försvar mot ett eventuellt
anfall. Den s. k. Brysselalliansen utgör
en dylik pakt, och Sovjetunionens mångförgrenade
paktsystem med grannstaterna
i väster utgör en annan. Såväl Brysselalliansen
som östblocket äro tillålna
i FN-stadgan, men det är ju en ödets
nyckfulla lek, att de båda nämnda allianserna,
som äro tillkomna som ett utslag
av ömsesidig misstänksamhet och
brist på förtroende, kunna rymmas inom
ramen av en och samma världsorganisation
med uppgift att befria världen från
fruktan för krig.

Även för de nordiska staterna är säkerhetsproblemet
av vital betydelse. Sverige
har sedan mycket länge följt neutralitetens
väg i sin utrikespolitik, och jag
anser, att vi alltjämt böra följa denna.

Om de överläggningar rörande de nordiska
ländernas utrikespolitik, som nu
föras, är det ännu för tidigt att yttra
sig, men det må vara mig tillåtet att i
detta sammanhang understryka betydelsen
av att de tre länderna kunna ena

sig om en gemensam utrikespolitik. Det
skulle enligt min mening vara en olycklig
utveckling, om Norden splittrades, så
att Sverige i utrikespolitiskt hänseende
ginge en väg och Norge och Danmark en
annan. Finland har ju redan genom omständigheternas
makt måst följa en tredje
väg. Uppgiften för en konstruktiv nordisk
utrikespolitik borde vara att söka
ena Danmark, Norge och Sverige på en
gemensam linje med största möjliga hänsynstagande
till Finlands ställning. Till
slut måste det ju ändock ankomma på
varje särskilt land att välja den väg det
självt anser vara den bästa. De svenska
statsmakterna måste inom en nära framtid
ta ställning till de frågor jag här berört.
Det är ett tungt ansvar som vilar
på oss alla, ty våra beslut komma med
all sannolikhet att få stor betydelse för
vårt lands framtida öde. Låt oss därför
hoppas, att besluten kunna träffas i enighetens
tecken. Och måtte de också bli
till lycka för vårt folk!

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Inom läkarvetenskapen är man sedan
gammalt ense om att förebyggandet av
en sjukdom vida är att föredra framför
botandet. Jag tror, att detsamma gäller
om konsten att styra ett rike. Vårt land
lider nu av en sjukdom, som regeringen,
låt vara en smula för sent, försökt ställa
diagnos på och nu som bäst är i färd
med att hitta på allehanda kirurgiska
och medicinska ingrepp mot. Många
anse, att man borde ha kunnat varsna
faran i tid och, om inte kanske helt
och hållet hindra sjukdomens utbrott,
dock få den att ta ett betydligt lindrigare
förlopp, så att inte så kraftiga
mediciner hade behövt tillgripas. Bland
förebyggande åtgärder kan nog nämnas
ett otal saker, men jag skall bara anföra
några som exempel.

Vi borde ha varit mindre flotta med
våra gåvor och krediter till utlandet. Det
är väl ingen som är oss tack skyldig för

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

att vi då förtogo oss och nu själva behöva
be att få hjälp.

Vidare borde vi inte ha sänkt diskontot
år 1945. Då hade vi kanske kunnat
sänka det nu eller tidigare i stället för
att vi skola börja mixtra med allsköns
statliga kreditrestriktioner. Det svenska
folket har, herr talman, en svaghet, med
mycket opraktiska följder. Man tror så
ofta, även i kristider, att man har ett
fritt val mellan ett gott och ett dåligt
alternativ. Man tänker kanske, att valet
står mellan en låg ränta och en hög ränta,
och då väljer man naturligtvis den låga
räntan. Ofta är det väl så — och det är
nästan alltid fallet i kristider ■— att man
bara har onda ting att välja mellan. Men
fortfarande gäller det att välja den bästa
vägen ur en tråkig situation. I själva verket
har valet här stått mellan å ena sidan
fria lånemöjligheter och en ränta, som
fick röra sig en smula, och å andra sidan
fast ränta, med för många människor, särskilt
då för dem som bäst behöva låna,
inga möjligheter att få låna alls. Finansministern
har nu infört allehanda restriktioner
— överenskommelser, som
det kallas, med hypoteksbanken, stadshypotekskassan
och hypoteksföreningarna
om att de inte skola lämna ut lån på
gamla fastigheter eller öka ut gamla lån.
Med sparbankerna och kanske andra institutioner
lär det pågå underhandlingar
i samma syfte. Då undrar man: Hur
långt skall finansministern tvingas att gå
på kredilkontrollens väg? Man kan riskera,
att det hela slutar med ett kungligt
kreditkontrollverk, och då kommer valet
inte att stå mellan att få låna till 3 procent
och att få låna till 37= procent exempelvis,
utan mellan att över huvud taget
få låna och att inte få låna alls. Det
blir inte litet ohägn, som detta kommer
att vålla. I stället kunde man ha gått en
betydligt smidigare och lugnare, mera
profylaktisk väg.

Härtill kommer också, att de överenskommelser,
som finansministern har
träffat, ingalunda äro frivilliga, .lag har
goda belägg för detta liggande i min
bänk. Det är tyvärr så, att hot från statsmakter
och myndigheter numera hör till
det vanliga skeendet bär i landet.

Statsverkspropositionen.

Man borde nog också efter krigsslutet
ha avstått från mycket av de stora
utgiftsökningarna, tills man var säker på
att vi kommit förbi inflationsfaran och
att produktionen och rationaliseringen
hunnit i kapp efterfrågan. Herr andre
vice talmannen och flera andra sade
strax före jul här i kammaren — och
man hör detta ständigt — att högern
liksom folkpartiet och de andra borgerliga
ha varit med om utgiftspolitiken,
men vid många andra tillfällen säger
man, att högern har varit emot den förda
socialpolitiken. Då vill jag säga, att
herrarna väl få välja ut endera av dessa
beskyllningar. Det är ju absolut inte logiskt
att komma med båda samtidigt. I
själva verket är ingendera sann, ulan
om man går igenom utskottsutlåtandena
och kammardebatterna här, finner man
väl, att vi ha varit av den uppfattningen,
att man inte får gå fram i snabbare takt
än att det ekonomiska livet hinner med
och helst är något före, för att man
ständigt skall ha garantier mot bakslag.
Om vi inte i dag kunna föreslå en direkt
skattesänkning, beror det på att vi ha
kommit in i ett sådant tvångsläge, att
man för den allmänna samhällsekonomiska
balansens skull måste ta ut dessa
pengar, icke för att bestrida utgifter. Då
menar jag, att ansvaret faller på dem,
som inte ha vidtagit de profylaktiska åtgärder
som jag har nämnt och kommer
att i fortsättningen ytterligare säga en
del om. Det är de, som ha satt oss i
detta läge.

Man är väl numera tämligen på det
klara med att det var ett direkt fel att
apprcciera den svenska kronan 194G.
Man borde ha väntat med genomförandet
av skärpningen av diverse arbetstidsinskränkande
lagar och därigenom gagnat
produktionen. Man borde ha låtit
exporten fortgå obehindrat under den
tid, då den verkligen hade sin stora
chans. Det har ju resonerats mycket här
i kammaren om huruvida så fick ske eller
inte. Jag hävdar bestämt, att det
förelåg mycket starka hinder. Hade man
från regeringens sida då bedömt den senare
utvecklingen rätt, hade man säkerligen
inte handlat som man gjorde. Man

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
borde ha undvikit att öka byråkratien på
de olika sätt som förekommit, bland annat
genom att inrätta fem nya ämbetsverk
under de två senaste åren och
dessutom vidta rätt stora utökningar av
redan befintliga. Man borde inte ha tagit
ett så hårt tag om utrikeshandeln,
och framför allt borde man ha låtit affärslivets
folk ha mer att bestämma om
vid kontakten med utlandet. Man borde
ha undvikit sådana beskattningsformer,
som hämma produktionen. Man borde tidigare
ha begagnat de tillfällen, som
faktiskt ha yppats, att häva regleringar,
exempelvis sådana som köttransoneringen,
som hela livsmedelskommissionen
med ett undantag hade föreslagit att man
skulle häva. Man borde ha låtit bli att
införa t. ex. virkesregleringen. Den kom
säkert till litet för hastigt. Nu har ju
regeringen också besinnat det och efter
icke alltför lång tid avskaffat den, åtminstone
till sina huvuddelar, efter vad
jag kan förstå, fastän man kanske ännu
inte riktigt kan bedöma, vad som har
blivit beslutat i fredagens konselj.

Man borde även 1944 ha haft samma
intresse som nu att hålla inkomstökningarna
inom vissa gränser, så att man måhända
vid det här laget hade kunnat låta
lönepolitik och dylikt sköta sig självt.
Och varför skall man så ofta gå fram
med hot och säga, att näringslivets representanter
skola få tala i ett lufttomt
mm, i stället för att ge dem god uppmuntran
och undvika ökade regleringsingripanden? Detta

är några exempel på den bristande
profylax från regeringens sida,
som gör boten besvärligare än den annars
skulle ha varit.

Emellertid äro vi nu där vi äro, och
jag tvivlar inte alls på att Sveriges sjukdom
skall kunna hävas. Förr eller senare
kommer det nog att ske, om vi bara få
behålla vårt oberoende och inte tidens
fruktansvärda hot kommer till utlösning.
Om den ekonomiska och materiella sjukdomen
kan man hysa större hopp än om
den andliga och moraliska, som kanske
egentligen har hunnit längre och som jag
inte tror enbart beror på kriget. Delvis
gör den det givetvis, men jag tror, att

orsaken också ligger längre tillbaka i
tiden. De kulturradikala och materialistiska
lärorna, som ha skulden till folkets
sekularisering, måste bringas tillbaka,
och de kristna ideal och även de
yttre sedvänjor, varpå hela den västerländska
civilisationen är uppbyggd, böra
på ett aktivt sätt bringas fram till
den dominerande ställning, som de en
gång ha haft i vårt samhällsliv. Jag tror
inte, att det är för mycket sagt, om man
påstår, att detta är vårt och mänsklighetens
enda hopp.

Att uppnå samhällsekonomisk balans
<ir inte den enda uppgiften i dagens läge.
Jag tror t. ex., att man kan säga, att samhällsekonomisk
balans finns i våra dagars
Ryssland, som vi väl inte se som
ett ideal. Ännu viktigare är, att balansen
uppnås utan att vi ha hamnat i ett
tvångssamhälle, där så småningom ordet
polisstat blir den rätta benämningen.
Jag tvivlar ingalunda på att regeringen
betraktar en sådan status som ett
verkligt ont, men tiden verkar ständigt
och gör, att man kanske mot, kanske
med regeringens innersta önskan — jag
vet inte riktigt säkert, vilket det är —
glider och glider, givetvis under förebärande
av nödvändigheten, mot skärpningar,
inför vilka människornas reaktion
avtrubbas så småningom. Den faran
måste vi vara vakna emot. Den bot
som nu ges försvårar att komma ut ur
det läge, där tvångspolitiken av flertalet
tycks anses ha berättigande.

Statsingripandena nödvändiggöras inte
endast av reella faktorer. Ideologien och
uppfattningen om hur samhället bör vara
organiserat spelar också en stor roll
har. För oss, som inte anse att staten
bör sköta om allting, står det klart, att
även i dagens läge finnas outnyttjade
möjligheter att snabbare än vad regeringen
tydligen anser genomförbart komma
ut ur en hel del av de krigs- och krisanordningar,
som ligga som ett tungt band
på utvecklingen emot den bästa modellen,
som jag anser vara den självverkande,
naturliga läkedomen. Herr
andre vice talmannen har sagt, att herr
Elon Andersson inte har kommit med
några direkta förslag. Jag skall ge ett ex -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

empel på vad jag syftar på, så få vi se,
om herr andre vice talmannen vill vara
med om det förslaget.

På bränslekommissionens område har
läget nu lättat så mycket, att utom de
regleringar, som redan ha kommit bort
eller där lättnader ha förebådats, sådant
som virkesregleringen, kolhandeln och
dylikt genast borde tas upp till avveckling.
Och sannolikt kan man avveckla
mycket mer än så. Bränslekommissionens
uppgifter i dag torde vara sådana,
att om kommissionen inte hade funnits
förut, skulle man säkerligen inte nu ha
inrättat den. Låt oss då avskaffa den
kommissionen.

Detsamma kan man säkert säga om
trafikkommissionen. Äro t. ex. länstrafiknämnderna
nödvändiga? Behövs det
ingripanden för sjöfarten, för lastbilarna,
som nu knappast veta, var de skola få
körningar någonstans, eller för järnvägarna
— behövs det ingripanden där,
som inte kunna göras i vanlig ordning?

Dessa båda kommissioner sitta nu med
stora, centrala byråer, som draga mycket
stora kostnader, utan att specialbyråerna,
som väl egentligen äro de, som
skola utföra själva arbetet, ha några
större uppgifter, vilka inte skulle kunna
avskaffas eller i vissa mindre avsnitt
överföras på någon annan kommission,
som finns kvar.

Att under år 1949 helt avveckla två
hela kommissioner vore ett bra tag, herr
andre vice talman. Ett lyckosamt grepp
skulle jag vilja kalla det, en första verklig
etapp mot ett sundare liv här i landet.

Därnäst borde hela folkhushållningsdepartementet
hort. Eller tänker sig möjligen
regeringen, att detta departement
skall ingå i framtidsstatens utrustning?
Jag vore faktiskt intresserad av ett svar
på den frågan.

I detta sammanhang har jag en fråga
till, som kanske statsrådet Kock kunde
svara på. Om nu, som det ser ut, fläskproduktionen
här i landet kommer att
starkt öka, ämnar man då begära, att
slakterinäringen skall börja exportera
bacon, under det att ransoneringarna
bibehållas? Jag befarar, att om vi börja

Statsverkspropositionen.
eu sådan export, vore det ganska verklighetsfrämmande
att tro, att charkuterihandelns
folk och organisationer, som
nu i åtta år ha burit ett verkligt tungt
lass utan tack och utan ersättning men
ofta hårt hundsfotterade av myndigheterna,
skulle finna sig däri. Jag tror,
att ett sådant läge bleve ohållbart, vilken
new deal som regeringen än försökte
sig på.

På utrikeshandelns område, där denna
olycksaliga hilateralism råder, som
jag anser så starkt hämma en gynnsam
utveckling över hela världen, kan Sverige
sannolikt inte i någon avgörande
grad påverka skeendet. Vi stå dock inte
helt utan möjligheter, som regeringen
kanske inte synes tillräckligt beakta. I
detta hänseende menar jag, att man inte
borde nöja sig med att i nåder ge tillstånd
till en eller annan kompensationsaffär
med utlandet under ängsligt sovrande
av vilka slags varor vi få in i utbyte
mot vad exportören levererar. Man
borde i stället ge mera generell frihet
till sådana kompensationsaffärer. Man
kan säga, att det andra landets myndigheter
ställa hinder i vägen — på grund
av handelsavtal eller annat — men av vilken
anledning behöver regeringen bekymra
sig om den saken? Det har visat
sig, att företagen och deras företrädare
ofta klara upp sådana saker mycket elegantare
än våra myndigheter. Många
nyttiga ting, som vi lida brist på, skulle
kunna komma in den vägen, det vet jag.
Jag skulle kunna anföra exempel på det
också, men en del av dessa affärer äro
ännu icke genomförda, och därför är
det kanske inte någon idé att göra det,
i varje fall inte från denna plats.

Uppnåendet av samhällsekonomisk
balans får inte heller, enligt min mening,
vara ett sådant självändamål, att man till
största delen når det genom att låta hela
vår produktionsapparat förslitas och
vårt vägväsende och våra övriga kommunikationer
nötas ut, som här har
exemplifierats av både herr Domö och
herr Elon Andersson och jag tror också
av herr förste vice talmannen. Det liknar
utvecklingen i ett affärsföretag, som närmar
sig konkursen. Där sliter man ned

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
vad man har och underlåter att förnya
det eller förbättra det och kan hanka
sig fram i åratal på det viset, men man
försätter sig i ett allt hopplösare läge
genom att man blir alldeles ur stånd att
bygga upp igen, sedan man förslitit sin
egen produktionsapparat för mycket. Jag
tror, att inom vårt kommunikationsområde
och på andra håll är man snart
framme — efter åtta års eftersättande —
vid det läget, att man absolut måste se
till, att inte kvaliteten sjunker ytterligare.

Vår försöksverksamhet, vår forskning
och över huvud taget ting, som vår framtida
produktiva utveckling är helt beroende
av, måste vi sköta, vare sig vi —
höll jag på att säga — kunna tränga in
det i en teoretisk balansräkning eller
inte. Känslan av vad som hör till sådana
kategorier som jag nu har nämnt här är
kanske inte fullt så levande hos regeringen
som hos dem, som mena, att den
produktiva utvecklingen helt och hållet
är förutsättningen för den sociala. Jag
menar då, att temporärt måste det anses
viktigare, att vi nu inte försumma
allt, som kan hjälpa fram nya möjligheter
för vårt näringsliv, än att vi göra nya
investeringar på det sociala området. I
annat fall kommer man att hanka efter
med den sociala utvecklingen också, om
inte på annat sätt så genom penningvärdets
ytterligare fördärvande.

En fråga, som har varit aktuell igen
nu i höst och vinter är, huruvida vårt
lands största naturtillgång, nämligen
skogen, skall starkt sjunka i värde genom
sänkning av rotvärdet å t. ex. massaved
och timmer. Man säger på sina
håll, och jag tror, att herr statsrådet
Ericsson kanske fått påstötningar härom,
att eftersom den amerikanska massaindustrien
arbetar med mycket låga rotvärden
— i många fall, säger man, äro
de ungefär lika med noll, på de amerikanska
statsskogarna t. ex. — så måste
den svenska råvarans pris sänkas till en
nivå, som ger vår industri möjlighet att
konkurrera med den amerikanska. Skulle
man behöva sänka rotvärdena till samma
nivå som de amerikanska, skulle de
svenska rotvärdena i vissa fall också bli

lika med noll. Nu finner väl emellertid
varken statens eget domänverk eller de
enskilda skogsägarna det riktigt att
tjänstgöra som råvaruslavar, vilket bland
annat skulle medföra, att den svenska nationalförmögenheten
skulle minska med
oerhörda belopp. I stora delar av Norrland
behöva skogsbestånden väl ett par
decenniers återhämtning efter slutexploateringen
av de gamla urskogarna, så
att man kan få upp kubikmassan igen
och få avkastningen i nivå med vad
marken i sig själv kan producera och få
högvärdigare dimensioner. Det är oriktigt
att göra som man på senare år har
gjort på kontinenten, kanske särskilt i
Tyskland. Man har där gått fram för
hårt, så att man inte bara i dagens trängda
läge avstått från att komma upp till
en kubikmassa, som ger en större avkastning,
utan också sålt till avsevärt sänkta
priser — ja, någon prissänkning får man
ju alltid tänka sig, men det är oriktigt att
göra båda delarna samtidigt. I södra
Sverige, där överskottet i förhållande till
industriens kapacitet börjar bli verkligt
betydande, har man under höstens lopp
förvånat sig över de hinder för en stor
export av pitprops, som bränslekommissionen
tidvis har rest. Vid ett tillfälle
verkade det så, att en exportaffär av stora
dimensioner gick om intet, helt enkelt
därför att när man äntligen — jag
tror det var med statsrådet Ericssons
hjälp — fick tillstånd, hade köparen, i
detta fall England, förlorat intresset. Det
var fråga om ett tilläggskontrakt.

Varför hålla på att sätta käppar i hjulen,
när det gäller att sända råvaror mellan
landets olika delar, t. ex. massaved
från södra Sverige till Norrland, under
den övergångstid då den norrländska
skogsindustrien annars skulle få svårt att
fungera för fullt?

Man kan ju också fråga, hur Sverige
kan vara i stånd att importera hundratusentals
kubikmeter massaved från
Finland till priser, som ligga på mycket
högre nivå än den svenska massavedens
pris och ännu mycket högre än det,
som man nu vill gå ned till. Först när
man ordnar upp sådana saker, kan man
säga, att man kan komma på rätta spea -

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Nr 2.

king terms, eller vad det heter på engelska.

Det svenska jordbruket har av herr
förste vice talmannen berörts här. Man
kan väl konstatera, att under 1948 har
jordbruket kunnat glädja sig självt och
landet med en tämligen god skörd, men
det har ändå att dras med stora svårigheter,
dels av ekonomisk art, dels även
ock kanske framför allt av samma slag
som näringslivet i allmänhet: tungskötthet
och restriktioner. Trots att mekaniseringen
fortskrider — om också med
rätt stor begränsning, tyvärr — är personalfrågan
alltjämt brännande, och jag
menar att det inte är riktigt att önska
att industriens behov av folk alltjämt
skall fyllas på jordbrukets bekostnad.
Standarden på de svenska gårdarna har
inte kunnat hållas, och underhåll och
småförbättringar, sådant som bör göras
undan för undan, har man måst eftersätta
för att kunna sköta de löpande göromålen
— sådd och skörd och dylikt.
Och inte blir det biittre. herr talman, nu
till våren, när arbetstiden förkortas i
förhållande till vad som har gällt tidigare
år, under det att vintermörkret har
varit och är ett verkligt ohägn vid den
förliingda vinterarbetstid som vi nu ha
begåvats med.

Det största bekymret torde emellertid
nu mjölkproduktionen innebära. Jag
tror inte att det är så som herr förste
vice talmannen sade, att vår försörjning
med konsumtionsmjölk skulle vara i fara
— därtill är procenten konsumtionsmjölk
nu liksom tidigare alltför liten —
utan jag menar att produktionsminskningen
kommer att gå ut över smörproduktionen.
Under höstens lopp har det
framkommit massor av kalkyler för enskilda
gårdar med goda besättningar, där
man har klart underskott på ladugården.
Denna omständighet tillsammans med
bristen på ladugårdsfolk har gjort att
antalet kreaturslösa eller kreaturssvaga
gårdar har ökats. I vissa fall kan övergången
till kreaturslösa jordbruk vara
grundad på sunda och naturliga skäl,
som sammanhänga med att vårt jordbruk
borde vara mera differentierat med hänsyn
till odlingsbetingelscrna, men i det

Statsverkspropositionen.

övervägande antalet fall torde nog skälen
vara bristande räntabilitet samt svårigheter
att lösa personalfrågan.

Ännu har inte denna utveckling fått
några direkt farliga proportioner, som
äventyra vår försörjning med mjölkprodukter,
men även på detta område är
den förebyggande verksamheten bättre
än den botande. Därför gäller det att
statsmakterna inte förhindra de åtgärder,
exempelvis i prishänseende, som
kunna förebygga att vi snart nog komma
in i ett farligt läge. För den händelse
kammaren inte vet det förut, kan
jag säga, att vårt konsumtionsmjölkpris
här i Sverige numera är det lägsta i den
här världsdelen åtminstone. Varför kan
man för resten inte ställa det så här i
landet, att folk kan få köpa en lagom
fet grädde, nu när vi ha den standardiserade
mjölken, som det ju eljest inte är
något annat fel på än att man inte kan
skumma den?

Jag vill också nämna en annan sak,
som i hög grad rör jordbruksnäringen liksom
många andra näringar, särskilt på
landsbygden. Regeringen har blivit så
impregnerad med teorier om balans och
utvecklingskvoter och siffermässiga uttryck
för dem, att man bortser ifrån att
man genom regleringarna i många fall
hindrar arbeten som, om de skulle utföras,
inte alls komma att påverka den
nationalekonomiska balansen. Om en
jordbrukare under den döda säsongen eller
i övrigt när han själv eller andra ha
någon tid över, som inte lämpligen skulle
kunna komma några andra arbeten till
godo, vill bättra på sina egna byggnader
eller anläggningar, låt honom då hålla
på med det! Ofta gäller det sådana arbetstimmar
och sådant material som eljest
inte skulle ha kommit till nyttig användning
eller ens kommit att över huvud
taget utnyttjas men som faktiskt
skulle kunna förbättra produktionsmöjligheterna.
Det finns en hel mängd sådana
mindre arbeten, som varken teoretiskt
eller i verkligheten höra räknas in
i kvotsystemet men som tillsammans
kunna vara av stor vikt och betydelse.
Länsarbetsnämnderna äro mången gång
alldeles på del klara med den saken, och

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Statsverkspropositionen.
de skulle säkerligen kunna lämnas mycket
friare händer än regeringen låter
dem ha även efter de ändringar som genomfördes
i höstas. Om man läte länsarbetsnämnderna
få friare händer, skulle
häradsrätter, åklagare och andra slippa
en massa onödigt arbete, och laglydnaden
bleve större.

Över huvud taget är man på landsbygden
mycket litet förstående för teorier,
när man ser att dessa teorier få
verka så, att folk inte får utnyttja de
möjligheter som de veta finnas och vilkas
utnyttjande varken berör exporten
eller arbetet i tätorterna.

Jag kommer ibland att tänka på en
vacker dikt, som jag kanske bär citerat
någon gång tidigare här i kammaren och
där det står: All teori är grå, men grönt
är livets friska träd. Nu, herr talman,
har teorien blommat mycket friskt här
i landet, alltför friskt, och resultatet är
att livets gröna träd börjar bli allt mera
grått. Herr talman! Jag skulle vilja sluta
mitt anförande med att säga, att jag tror
det är bättre att dikten får förbli oförvanskad.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Regeringen bär här varnats för att
låta alltför stor optimism prägla sin
politik. Samtidigt har man beklagat de
hårda ingrepp i form av regleringar och
dylikt, som regeringen ansett det nödvändigt
att genomföra. Här komma väl
andra ledamöter av regeringen att belysa
dessa problem i större sammanhang, och
jag skall bara taga tillfället i akt att säga
några ord om vår utrikeshandel.

Det har framhållits vilka regleringsåtgärder
vi ha tvingats att vidtaga för
att nå den ekonomiska balansen, och
det är alldeles uppenbart att vi inom
regeringen beklaga det förhållandet, att
vi tvingats till valutakontroll ocli importreglering.
Vi ha emellertid ansett
dessa kontroller ofrånkomliga, och det
är väl i detta nu ingen som vill rekommendera
att på en gång och i ett sammanhang
slopa desamma.

Vår strävan har under det gångna året
gått ut på att i någon mån reducera im -

porten och vidare att öka exporten. Vi
kunna nu siffermässigt bedöma utfallet
av förra årets utrikeshandel, och vi kunna
konstatera att utvecklingen går i riktning
mot en balans i våra utrikesaffärer.
Vi importerade år 1947 för 5,2 miljarder
svenska kronor. År 1948 var importen
4,8 miljarder. Vi hade en varuexport
på 3,2 miljarder år 1947, och år
1948 uppgick exportvärdet till 3,9 miljarder.

Den värdemässiga ökningen i exporten
har åstadkommits i huvudsak på fem
varuområden. Först ha vi skogsprodukterna,
som ha ökat med 305 miljoner
kronor jämfört med år 1947. Allt tal om
att vi inte kunna sälja våra trävaror,
som har framförts gång efter annan under
det gångna året, visar sig således
inte vara riktigt. Vidare ha vi ökat maskinexporten,
som i vår handelsstatistik
står under den samlade rubriken »Maskiner,
elektrisk materiel och apparater»,
med 110 miljoner kronor. Vi ha
sålt fartyg för 100 miljoner kronor mera
än år 1947. Malmexporten har ökat med
80 miljoner kronor, och slutligen ha vi
sålt järn och stål för 00 miljoner kronor
mer. Om man lägger tillsammans de
där fem huvudposterna kommer man
fram till en ökning med 655 miljoner
kronor, under det att hela exportökningen
är 724 miljoner kronor. Jag rör
mig med preliminära siffror, eftersom
statistiken för december ännu inte är definitiv.
Jag vill alltså fastslå, att vi ha
lyckats delvis i våra strävanden att exportera
mera och därigenom kunna betala
den import som vårt folkhushåll behöver.

Nu har det vid ett par tillfällen här
påpekats, att vi komma att få det bekymmersamt
därför att importen har skurits
ned så hårt. Man hänvisar därvid
till finansplanen och finansministerns
yttrande. Jag erkänner att det i vissa
fall blir en belastning för oss att vi inte
kunna köpa i större utsträckning utifrån.
Det gäller kanske i första hand
inte transportmedlen, som här ha åsyftats,
utan närmast sådana varor som
äro nödvändiga för att hålla produktionsapparaten
i gång — jag tänker

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

framför allt på järnområdet. Vi ha i
våra beräkningar redovisat en minskning
av importen när det gäller järn —
vi räkna med en med ungefär 100 000 ton
minskad tillförsel under år 1949 — men
en minskning av importen med ungefär
100 000 ton är i och för sig inte utslagsgivande.
Jag vill betona att tillförseln
kommer att ligga på en mycket hög nivå,
nämligen 1 250 000 ton. Under det bästa
året, 1947, kommo vi dock endast upp
till 1 350 000 ton. Men till detta skall
läggas, att vi ha möjligheter att själva
inverka på slutsiffran. Ett bättre utnyttjande
av vår egen järnindustri medför
en bättre försörjning när det gäller järnområdet,
och det är därför jag vill betona
den utomordentliga vikt det ligger
uppå att vi kunna anskaffa mera
arbetskraft till järnindustrien.

Ett annat område som kommer att
drabbas hårt av importbegränsningen är
textilområdet. Besvärligheterna bli inte
av den omfattning som många ha velat
göra gällande, men jag erkänner att begränsningen
är omfattande. Även här
kunna vi emellertid inverka på försörjningen
genom att dryga ut våra utländska
betalningsmedel på så sätt att vi
kunna köpa råvaror utifrån, sköta om
förädlingen här hemma och på det sättet
få betydligt större kvantiteter; detta
gäller framför allt bomullsgarnsförsörjningen.
Vi ha haft åtskilliga resonemang
med textilindustrien. Det visar sig att vi
ha kapacitet disponibel när det gäller
bomullsspinnerierna, och jag har fått besked
om att man har kommit en bit på
väg när det gäller att öka produktionen,
men diir måste vi stiilla större anspråk
på en ökning av den inhemska spinningen.
En ökning med kanske 3 000
eller 4 000 ton per år skulle ge oss avsevärda
besparingar in'' valutasynpunkt.

När det gäller maskinerna kan jag
inte gå in på några detaljer. Jag vill bara
allmänt säga att vi köpte betydande
mängder maskiner för den direkta produktionsprocessen
under år 1947. Om
jag håller mig till bearbetningsmaskinerna,
som vi ha behov av exempelvis i vår
verkstadsindustri, och inte räknar in
elektriska motorer, andra maskiner och

it Första kammarens protokoll 19t9. Nr 2.

Statsverkspropositionen.

apparater, arbeten av järn och stål,
instrument, kontorsmaskiner o. s. v.,
uppgick importen år 1947 till icke mindre
än 283 miljoner kronor. Hur stor importen
blir år 1949 blir helt beroende
av huruvida vi komma att lyckas med
vissa försäljningar av svenska produkter
på vissa marknader; det gäller framför
allt Amerika. Men i verkligheten har det
nog skett en avsevärd upprustning av det
svenska maskinbeståndet under förkrigsåren.
Det är sant att vi skulle behöva
köpa ännu mera och att det skulle innebära
en mycket stor favör för vårt folkhushåll
om vi kunde göra det, men vi
få i någon män begränsa takten. I den
mån vi lyckas i våra avsikter att få sälja
på Amerika blir emellertid maskinförsörjningen
i motsvarande grad förbättrad.

Herr Domö framhöll att statsmakterna
böra göra klart för sig att inga affärer
komma till stånd bara i och med att man
sluter handelsavtal. Vi äro väl medvetna
om det inom regeringen, men jag skulle
vilja säga herr Domö att handelsavtalen
ofta nog äro en förutsättning för affärerna.
I varje fall har jag fått den erfarenheten
under de månader jag har sysslat
med dessa spörsmål, att man från näringslivets
sida med utomordentligt intresse
följer de handelsförhandlingar
som statsmakterna föra i olika sammanhang.
Och när de internationella valutaförhållandena
nu äro sådana de äro kunna
vi inte gå en särskild väg utan att bry
oss om yttervärlden. Vi måste anpassa
våra metoder efter de förhållanden som
råda. Herr Mannerskantz säger att vi
kunna göra kompensationsaffärer, men
sådana affärer äro väl inte mycket bättre
än den bilaterala handeln, utan det är
väl närmast ett steg längre ut på den
ogynnsamma utvecklingens väg att ge
sig in på sådana.

Herr Domö sade vidare att vi komma
att möta svårigheter i våra strävanden
att trygga exporten, och jag vill
gärna understryka; det. .lag hör inte
till dem som vilja göra gällande att svårigheterna
nu äro förbi, utan alldeles
tvärtom. Men jag kan inte acceptera det
resonemang som går ut på alt vi inte

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
ha möjlighet att öka exporten bara därför
att andra länder göra detsamma, ty
för mig framstår det inte såsom det
primära målet att öka valutareserven.
En sådan ökning är visserligen i och
för sig mycket önsvärd — vi äro glada
varje gång vi kunna säga att vi få större
rörelsefrihet — men i nuvarande läge
måste den primära målsättningen vara
att vi få ett vidgat handelsutbyte, och
detta går att uppnå även om andra länder
vilja försöka öka sin export. Jag vill
i det sammanhanget hänvisa till vårt
handelsavtal med England, där vi ha
pressat upp hela vårt handelsutbytes volym;
engelsmännen ha kunnat öka sin
export, men också vi ha kunnat öka vår
export. Resultatet blir en bättre försörjning
med varor i båda länderna.
Det finns alltså ingen anledning att säga,
att vi inte komma att lyckas öka
vår export, därför att andra länder ha
samma riktpunkt.

Slutligen vill jag säga till herr Mannerskantz,
när han ställer krav på att
vi skola slopa ransoneringar och regleringar,
att jag är med om att vi skola
slopa dessa bristregleringar så snart vi
kunna. Jag uppmärksammade att herr
Mannerskantz var vänlig nog att erinra
om att vedregleringen hade försvunnit.
Herr Mannerskantz brukar tala om hur
dyra regleringarna äro, och det hade
kanske inte varit ur vägen att han hade
talat om vad vi ha sparat genom att
den där regleringen upphävdes. Det är
avsevärda belopp. Vi ha redan slopat
virkesregleringen i väsentliga stycken;
hland annat får nu massaved säljas från
södra till norra Sverige. Vi ha för avsikt
att slopa kolregleringen, men vi
vilja göra det vid en sådan tidpunkt
som är lämplig ur näringslivets synpunkt.
Ingen skulle bli gladare än regeringen,
om Sverige kunde köpa koks i
sådana mängder, att vi kunde slopa
koksregleringen. Jag vet inte om herr
Mannerskantz tror att det kan bli under
den närmaste tiden. Jag tror inte
att det kan bli det, men om utvecklingen
blir gynnsam och vi få köpa större
kvantiteter exempelvis i Tyskland, England
eller Polen, är det också min för -

hoppning att den där regleringen skall
försvinna inom en rimlig tid. Jag tilllägger
dessutom att vi ha kvar bensinransoneringen,
som tynger på det sättet
att bränslekommissionen måste ha
sina tjänstemän kvar, och vidare att vi
måste ha en beredskap, när det gäller
elförsörjningen. Det är angeläget ur
många synpunkter med en sådan beredskap.
Detta är saker som hindra mig
från att säga, att bränslekommissionen
kan upphöra med sin verksamhet nu,
men när det gäller viljan att reducera
personalbestånd o. s. v. vill jag här inför
kammaren deklarera, att jag skall
göra vad jag kan för att få bort dessa
rent improduktiva anordningar. Om angelägenheten
av detta äro vi, föreställer
jag mig, alla ense.

Herr VON HELAND: Herr andre vice
talman! Det är säkerligen många som
tycka att den ofta återkommande ekonomiska
debatten börjar bli tråkig, detta
givetvis främst beroende på att samma
argument ständigt återkomma, men
också beroende på att man vet de politiska
partiernas inställning till de ekonomiska
frågorna. Trots detta skall även
jag göra en upprepning, men jag lovar
att den skall bli mycket kortfattad.

Först kan då konstateras hur vi i vårt
parti i motsats till högern och folkpartiet
under efterkrigsåren ha kritiserat
den förda kredit- och handelspolitiken,
och dessutom hur vi i likhet med högern
och folkpartiet ha kritiserat den
förda investeringspolitiken. Denna politik,
som enligt vårt förmenande varit
felaktig i de viktigaste frågorna, anse
vi vara orsaken till svenska folkets iråkade
svårigheter.

När socialdemokraterna nu genom en
rätt hårdhänt politik försöka rätta till
misstagen kan man instämma med herrar
Domö och Elon Andersson, då de i
dagens debatt säga, att den nya kursen
går i rättare riktning. Emellertid synes
det alltjämt finnas stora meningsskiljaktigheter.
I dag har ju redan en hel
del kritik framförts, och det synes onödigt
att man upprepar sådan kritik i

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

vilken man kan instämma. Därför skall
jag för min del endast syssla med vissa
näringsfrågor.

Statsrådet Sköld preciserade här om
dagen i radio de tre viktigaste punkterna
i återhämtningsprogrammet sålunda:
importbegränsning, exportök ning

och produktionsökning. Beträffande
kredit- och handelspolitiken varnades
det ju från vårt håll åren 1945, 1946
och 1947 för den snedvridning av näringslivet,
som skulle bli följden av den
då förda politiken, och varningarna besannades
tyvärr på några år. Det är ju
på grund av denna snedvridning som
regeringen fått tillgripa så hårda medel
för att försöka rätta till den ekonomiska
balansen. I höstas varnades för en fortsatt
snedvridning av näringslivet med
hänsyn till den nya politik som regeringen
lanserat. Ingen här i kammaren
var tydligen beredd att då bemöta våra
nya varningar, men riktigheten i farhågorna
har redan bestyrkts, dels av
den rapport som envoyé Hammarskjöld
nu avlämnat beträffande Marshallhjälpen,
dels av regeringens egen prognos
beträffande de nedvärderade exportmöjligheterna
detta år.

Då handelsfrågorna komma att vara
av yttersta betydelse för utvecklingen
och då tydligen ännu en gång bondeförbundet
har en annan uppfattning härvidlag
än övriga partier, skall jag vid
denna remissdebatt framföra nya synpunkter.

Den följande argumenteringen går ut
på, liksom mitt anförande före jul, att
belysa övriga partiers enligt vår uppfattning
felaktiga inställning att så fanatiskt
tro på exportindustrierna och
på deras möjligheter att öka exporten.
Inom bondeförbundet hävda vi att det
är ytterst angeläget att vi vårda våra
heminamarlcnadsnäringar, främst jordbruket
och i övrigt näringar som basera
sig på våra råvarutillgångar. Det
är bekant, och vi ha många gånger påpekat
det, alt vi också önska export,
men vi äro inte lika optimistiska som
andra partier. När jag hörde herr Domö,
tyckte jag, alt han återigen var alltför
optimistisk i sin tro på exportökning -

Statsverkspropositionen.
en och sina krav på ökad export. Nu
anförde statsrådet Ericsson för ett ögonblick
sedan att regeringen beklagar utvecklingen
med importregleringen och
valutakontrollen. Ja, jag instämmer med
statsrådet i att det nu inte går att stoppa
eller slopa denna kontroll och reglering.
Statsrådet Ericsson framhöll vidare
att man hade lyckats att öka exporten,
men för att man skall kunna
öka produktionen ytterligare måste
man, framhöll han, överföra mer arbetskraft
till järnindustrien. Jag skulle
i det sammanhanget vilja ställa ett par
frågor, nämligen om man kan få uppgift
på hur det för närvarande går med
förflyttningen av arbetskraften och hur
många människor i vårt land som för
dagen stämpla. Går det att överflytta
den friställda arbetskraften från byggnadsindustrien
i så stor utsträckning,
som man borde ha rätt att fordra i dagens
läge?

Statsrådet Ericsson framhöll också
att man även strävar efter att öka textilindustriens
produktion. Även på den
punkten vill jag instämma med herr
statsrådet i att en produktionsökning
är mycket önskvärd ur svenska synpunkter,
men nu kommer det upp en
ny fråga: Hur stämma dylika önskemål
med utvecklingen inom Europa i övrigt?
Det är väl ingen hemlighet att orsaken
till att underhandlingarna om handelsavtal
med Frankrike sprucko just
var att fransmännen icke skulle få exportera
så stor kvantitet från sin textilindustri
som de önskade. Statsrådets
påpekande har visat oss en bild av ett
läge, i vilket en ökning av den viktiga
textilindustriens produktion samtidigt
innebär att vi icke kunna mottaga lika
mycket textilier från andra länders industri
och att därigenom vår export till
dessa länder försvåras. Jag vill också
fråga, hur allt detta stämmer med de
önskemål om den europeiska handeln
som ha framförts i samband med Marshallhjälpen.

Statsrådet Ericsson slutade med all
säga, att han inte kan acceptera uttalandet,
att om andra länder öka sin export
kan inte också Sverige öka exporten.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

Jag måste säga att jag inte kan acceptera
att inte statsrådet kan acceptera, att
ett sådant förhållande kan medföra stora
besvärligheter med hänsyn till utvecklingen
på handelns område.

Det har beräknats, att Västeuropa -—
alltså de nuvarande Marshall-länderna
— under 1890-talet svarade för ungefär
55 procent av världens totala industriella
produktion, omkring år 1913 för 45
procent och före senaste världskriget för
35 procent. Efter senaste världskriget
har förhållandet ytterligare försämrats,
samtidigt som Förenta staternas betydelse
har vuxit i allt hastigare takt.

Före senaste världskriget var den procentuella
fördelningen av världsproduktionen
följande. USA med sina 145 miljoner
människor svarade för 45 procent
av världsproduktionen, Marshall-staterna
med 220 miljoner människor för 35
procent och den övriga världen med
1 800 miljoner människor för endast 20
procent.

Av denna procentfördelning framgår,
att 83 procent av världens befolkning
fått nöja sig med 20 procent av världens
industriproduktion, och man borde därför
förstå dessa folks väldiga ansträngar
att förbättra sin levnadsstandard genom
att i hastig takt industrialisera sina
områden. Jag skall nu inte upprepa de
uppgifter, som jag lämnade här i kammaren
före jul om hur dessa ansträngningar
yttra sig i praktiken, utan nöja
mig med att upprepa mina varningar,
att vår export i en framtid kommer att
trängas tillbaka. Jag beklagar att inte
statsrådet Ericsson och regeringen i övrigt
inse att så måste bli förhållandet.
Även om det kommer att lyckas för oss
att öka exporten under de närmaste åren,
kommer bakslaget. Jag tycker att vi borde
kunna vara överens om den saken
och därmed om den snedvridning av näringslivet,
som vi inom vårt parti varna
för.

Ur dessa synpunker borde man också,
som jag nyss sade, bedöma Marshallhjälpen
och USA:s kritik mot det sätt,
på vilket Europa utnyttjar denna hjälp.
I Amerika hävdas tydligen, att Europa
med sin nuvarande produktions- och av -

sättningsorganisation aldrig kan uppnå
en lika hög produktivitetsnivå som F''örenta
staterna. I Amerika anses det också,
att Europa efter att ha förlorat större
delen av sina transoceana tillgångar inte
heller kan uppnå förkrigstidens leenadsstandard,
om inte de enskilda ländernas
resurser och marknader hopfogas till en
ekonomisk enhet, men det är inte endast
i Amerika som man anser, att ett Europas
förenta stater — liksom USA — skulle
ha sin styrka i en stor inhemsk marknad,
som skulle möjliggöra en mångsidig
produktion i tillräckligt stor skala.
Många framstående européer arbeta
framsynt på ett sådant mål. Jag instämmer
sålunda med Albin Johansson, när
han i sin senaste bok framhåller följande:
»Hade vi européer utnyttjat vår

världsdel som ett gemensamt arbetsfält
för oss alla, är jag övertygad om att Europas
förenta stater skulle varit långt
före Amerikas förenta stater. Europén
hade då haft högre levnadsstandard än
amerikanaren.»

Förklaringen till denna i mitt tycke
riktiga uppfattning är att människor, varor
och pengar under den av Albin Johansson
angivna förutsättningen finge
fritt röra sig inom ett stort område, och
denna ökade frihet skulle påverka och
stimulera initiativkraften. Herr statsrådet
Ericsson och andra kanske tycka att
möjligheterna att ernå ett Europas förenta
stater ligga så fjärran. Om så är
förhållandet, borde ansvariga myndigheter
ha skyldighet att i stället försöka
att i första hand skapa ett enat Norden,
ty även därmed skulle skapas förutsättningar
för Nordens folk att erhålla en
högre levnadsstandard. De tullunderhandlingar,
som nu pågå, äro ett steg i
rätt riktning, men då man stannar vid
ett så litet område som de nordiska länderna,
bör det uppmärksammas att jordbruksfrågan
kan komma i ett prekärt
läge, beroende på att inom detta område
kan skapas överskott på livsmedel, under
det att ett Europas förenta stater
skulle ha ett avsevärt importbehov. Det
gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt
samarbete har också mycket
riktigt deklarerat den uppfattningen, att

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

de särskilda ekonomisk-sociala och politiska
förhållandena på jordbrukets område
göra det nödvändigt, att man i en
nordisk tullunion behåller en viss kontroll
över den internordiska handeln
med jordbrukets produkter, och att det
därför borde gälla särskilda regler på
detta område. Bondeförbundets tillfredsställelse
med detta är given, men det
bör understrykas, att dessa regleringar
äro nödvändiga endast emedan det ekonomiska
samarbetet äger rum inom ett
för snävt område. Ett Europas förenta
stater skulle förändra läget och i än högre
grad, om man tar hänsyn till hela
världens livsmedelsförsörjning. Redan
under åren 1913—1939 kunde jordbruket
i Europa inte hålla takten med folkökningen,
och den nedgång i produktionen,
som det andra världskriget framkallade,
blev därför mera kännbar än
den som ägde rum i samband med det
första.

Därmed är jag, herr andre vice talman,
inne på det andra området för min
kritiska granskning, nämligen socialdemokraternas,
högerns och folkpartiets
alltför ringa intresse för den framtida
livsmedelsförsörjningen. I mitt anförande
före jul angav jag en del uppgifter
för att belysa världshungern. Jag skall
inte upprepa dem, men jag vill ännu
ännu en gång erinra därom, att med
nuvarande metoder räcker den nu odlade
jordytan blott till att förse 70 procent
av jordens befolkning med dess normala
kaloribehov. Visserligen kan man,
såsom jag sade i mitt anförande före
jul, avsevärt öka tilgången på kalorier,
om man undviker att låta vegetabilier
gå genom djurens kroppar för att producera
animalisk föda, och visserligen
kan man i en framtid tiinka sig försörjningen
genom syntetisk mat, men å andra
sidan kan en väldig folkökning väntas.

Regeringens treårs- eller fyraårsplan
förutser en produktionsökning för jordbruket
med något över åtta procent, men
trots detta vill jag allvarligt kritisera,
att man inte vårdar svenskt jordbruk
genom att äntligen tillerkänna jordbrukets
arbetskraft en standard som iir lik -

Statsverkspropositionen.

ställd med likvärdiga arbetargruppers.
Denna snedvridning av näringslivet kan
i eu framtid komma att stå svenska folket
dyrt.

Sammanfattningsvis hävdar jag således
för det första att med den tendens,
som finns inom outvecklade länder att
skydda skapandet av egna industrier,
det är felaktigt att basera svenskt nälingsliv
på en förhoppning om ökad export,
för det andra att jämsides med hävdandet
av multilateral handel svenskt
näringsliv måste baseras på våra naturatillgångar
samt en hemmamarknad,
som bör vidgas genom anslutning till
större ekonomiska områden, närmast en
nordisk enhet men med ett Europas förenta
stater som framtidsmål, samt för det
tredje att med full vetskap om redan
befintlig världshunger den svenska jordbruksnäringen
måste gynnas så att
svensk livsmedelsproduktion om möjligt
ständigt ökas, varigenom åtminstone
svenska folkets livsmedelsförsörjning
även i framtiden bör vara säkrad.

Jag nämnde att ett Europas förenta
stater och i mindre skala ett förenat
Norden skulle skänka alla därinom bättre
levnadsstandard. Tyvärr kan man
emellertid ej resonera om dylika ting i
vår oroliga tid utan att det lägges vissa
utrikespolitiska aspekter på frågan. Det
måste emellertid vara en väsentlig skillnad
att arbeta exempelvis för åstadkommandet
av ett Europas förenta stater
och att taga ställning till ett litet lands
förhållande till stormakterna, innan ett
statsförbund är bildat. Bondeförbundet är
som bekant ett parti som envist håller
fast vid neutraliteten. Vi hoppas att även
regeringen skall göra detta och att således
ingen oklarhet får råda, att Sverige
ej kommer att ansluta sig till en
västpakt. Bondeförbundet är också på
det klara med att denna neutralitet behöver
ett starkt försvar. Jag vill därför
beklaga, att anvisade medel för försvaret
ej användas så, att man därmed
åstadkommer största möjliga effekt.

•Tåg hade, herr talman, inte tänkt att
beröra dagens känsligaste fråga, nämligen
spörsmålet om ett skandinaviskt
försvarsförbund. Jag trodde att vi skulle

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
dröja med den debatten till ett senare
tillfälle. Då emellertid regeringspartiets
ledare i denna kammare, herr andre vice
talmannen, och även högerns och
folkpartiets ledare i denna kammare ha
gjort vissa uttalanden i den frågan,
skulle det kanske vara egendomligt, om
andra talare, som inte äro lika optimistiska,
gå förbi frågan under tystnad. Då
bondeförbundets riksdagsgrupp ännu inte
diskuterat frågan på något sammanträde,
blir emellertid mitt inlägg uteslutande
uttryck för mina egna åsikter.

Jag vill då först erkänna, att jag före
gårdagens utrikesnämndssammanträde
var mycket positivt inställd till frågan
om ett skandinaviskt försvarsförbund,
men efter informationerna angående innehållet
i skandinaviska försvarskommitténs
betänkande har jag för min del
funnit det tveksamt, om det kan vara
riktigt att nu bilda ett sådant försvarsförbund.
I nuvarande läge innebär ett
försvarsförbund, såsom herr Åkerberg
framhöll, knappast en samverkan mellan
ländernas stridskrafter utan fastmera ett
svenskt understöd åt Norge och Danmark.
Jag är vidare inte säker på att
därest Danmark och Norge ansluta sig
till Atlantpakten, varvid jag utgår från
att Sverige behåller sin neutrala ställning,
detta skulle innebära ett försämrat
läge för Sverige, Norge och Danmark.
Inte heller är jag säker på att
detta med nödvändighet skulle betyda
en svensk isolering. Skandinaviskt samarbete
borde ha större utsikter att lyckas
på andra områden, och ett intimt
samarbete är ju önskvärt inom näringspolitiken.
Jag har redan motiverat min
inställning, att jag på det näringspolitiska
området önskar ett mycket intimt
samarbete. Jag kan inte instämma
med herr Elon Andersson, att ett misslyckande
när det gäller att åstadkomma
ett försvarsförbund skulle vara så nedslående,
som han gav till känna. Om
exempelvis Norge skulle omintetgöra
planerna därpå, blir det väl i stället vår
skyldighet att försöka göra det bästa
möjliga i det då uppkommande läget
och i stället med optimism se på möjligheterna
att få till stånd ett samar -

bete i Skandinavien inom alla övriga
områden, varvid jag för min del anser
ett sådant samarbete viktigast inom näringspolitiken
och handeln.

Om emellertid efter mogen prövning
riksdagen önskar ett försvarsförbund
och man i denna vecka slutgiltigt kommer
till den ståndpunkten, att det är
lämpligt med ett försvarsförbund, önskar
åtminstone jag att man ställer vissa villkor
för bildandet därav. Jag skall bara
nämna två saker, och jag utgår från att
det råder fullständig enighet därom inom
riksdagen. Det ena villkoret är att i
försvarsförbundet deltagande länder förbinda
sig att helhjärtat acceptera förbundets
neutralitetsdeklaration. Jag har
i dag inte hört någon utgå från en sådan
neutralitetsdeklaration. Vidare fäster
jag mycket stor vikt vid att man
jämlikt art. 51 och 54 i Förenta Nationernas
stadga anmäler för säkerhetsrådet
frågan om det skandinaviska försvarsförbundets
bildande och dess neutralitetsförklaring.
Jag har därutöver ett
par önskemål, men de röra frågor som
inte tidigare ha diskuterats offentligt i
den svenska riksdagen, och därför tycker
jag att det är lämpligast att vänta
med att framföra dem, tills vi fått behandla
frågan i riksdagsgrupperna och
utrikesnämnden.

Jag säger ännu en gång, att det enligt
mitt förmenande hade varit lyckligare
om denna känsliga utrikespolitiska
fråga först hade fått diskuteras i riksdagsgrupperna,
innan den tagits upp till
behandling i en riksdagsdebatt. Vår riksdagsgrupp
har inte kunnat diskutera
denna fråga, förrän några representanter
genom redogörelsen i utrikesnämnden
nu äntligen informerats i saken.

Detta föranleder mig också att framhålla,
att det är anmärkningsvärt —
jag stryker under ordet »anmärkningsvärt»
— att när en så ofantligt viktig
utredning som denna tillsättes, man inte
låter samtliga stora partier bli representerade
i denna kommitté. Hade bondeförbundet
haft en representant med i
kommittén, hade även vi genom en fortlöpande
information kunnat sätta oss in
i denna för vårt lands framtid kanske

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Nr 2.

viktigaste fråga under de senaste 50
åren.

Jag kan slutligen instämma i att det
är beklagligt, om inte ett skandinaviskt
försvarsförbund kan bildas, men jag vill
inte överdriva betydelsen av ett misslyckande.
I senare fallet böra vi försöka
att inom alla andra områden knyta Skandinavien
tillsammans, och jag anser det
till och med i dagsläget vara viktigare
med en sammanknytning på det ekonomiska
området än inom det försvarspolitiska.

Herr BERGVALL: Herr talman! Jag
hoppas att herr Åkerberg, ehuru han
just nu sitter i talmansstolen, ursäktar
om jag i viss mån knyter mitt anförande
till en del uttalanden, som han gjorde
här. Jag har så mycket större anledning''
att göra det som en blick på talarlistan
ger vid handen, att vi inte på en bra
stund ha några inlägg att vänta från socialdemokratiskt
håll utanför regeringen.

Herr Åkerberg trodde att den ymniga
förekomsten av talare från högern, folkpartiet
och bondeförbundet var ett uttryck
för dessa partiers blodtörst. Jag
vill inte påstå, att blodtörsten hittills
tagit sig så förskräckliga uttryck. Låt
mig i stället säga, att jag har en känsla
av att frånvaron av socialdemokratiska
kammarledamöter på talarlistan ger ett
intryck av stark förnöjsamhet med regeringens
politik och en ivrig önskan att
inte råka ut för någonting sådant som
att anföra kritiska synpunkter på denna.

Jag måste också säga att herr Åkerberg
nog i dag slog rekord, då han försvarade
regeringens politik. Jag vill inte
låta vad han yttrade stå helt oemotsagt.
Regleringssamhället tyckte han inte bra
om, det var ju ett tråkigt samhälle, men
vem kunde hjälpa det? Regleringssamhället
har väl tillkommit av sig självt,
sade herr Åkerberg. Längre i anspråkslöshet
å den nu sittande regeringens
vägnar än att göra gällande, att regleringssamhället
—- som ju måste präglas
av investeringsbegränsning, importkontroll
och en hel serie andra åtgärder,
vidtagna i syfte att återställa ilen ekonomiska
balansen — har tillkommit av

Statsverkspropositionen,
sig självt, kan man rimligen inte nå,
såvitt jag kan förstå. Jag skulle emellertid
inte fästa så stort avseende vid dessa
ting — jag är alltid road och ganska
förtjust, när herr Åkerberg på sitt charmerande
sätt kåserar om olika spörsmål
— om han inte kommit in på en
del sakproblem, där jag tycker att hans
uttalanden voro ganska betänkliga. De
liknade i hög grad vad man fått höra i
andra sammanhang under debatten både
utanför och i kammaren.

Jag skall bara ta ett par exempel. Jag
kan börja med skatterna. De kännas
tryckande, och det skulle vara ganska
angeläget att nedbringa dem, konstaterade
herr Åkerberg här ifrån talarstolen.
Men härtill fogade han två ting, och det
var de sedvanliga argumenten. Han
gjorde gällande att vi inte kunna få ned
skatterna, ty skatternas höjd bestämmes
av utgifterna, och för de utgifter, som
det svenska samhället nu har, bära alla
partier gemensamt ansvaret. Han knöt
därtill det andra vanliga argumentet,
nämligen att man inte kan få ned skatterna
i sin helhet, men att man naturligtvis
kan genomföra en ändrad fördelning
av skatterna och vältra över dem
från sådana som ha större bärkraft till
dem som ha mindre bärkraft.

Enligt min uppfattning kan det inte
finnas något felaktigare sätt att angripa
skatteproblemet på än just detta. Man
kan utan vidare konstatera, att resonemanget
rent siffermässigt är klart felaktigt.
Det nämndes nämligen tidigare i
samma anförande, att vi i år räkna med
ett budgetöverskott på 700 miljoner kronor.
Detta gör det i och för sig utan
vidare klart, alt man om inte andra hänsyn
måste tagas skulle kunna sänka skatterna
med högst betydande belopp utan
att ändra utgiftsramen. Men då kommer
naturligtvis den andra invändningen:
»Ja, det är ju riktigt. Just nu skulle vi
kunna sänka skatterna utan att sakna
täckning för utgifterna, men då riskera
vi ju att på nytt störa den ekonomiska
jämvikt, som vi ha nått eller i varje fall
iiro i färd med alt nå.»

Här föreligger enligt min uppfattning
en ännu allvarligare felsyn på proble -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
met. Att lägga ett så rent statiskt betraktelsesätt
på skatteproblemen innebär såvitt
jag förstår, att man inte gjort klart
för sig deras natur och de olika vägar
och sammanhang, där skatterna inverka
på det ekonomiska samhällslivets olika
grenar och funktioner.

Det är inte klart — jag återkommer
till det ännu en gång — att det ekonomiska
balansproblemet skall lösas genom
en så stor överbalansering av budgeten.
Det finns inånga andra vägar,
som kunna komma i fråga.

Det är väl ändå självklart att om man
i detta nu exempelvis sänkte kvarlåtenskapsskatten
eller ersatte den med en
reviderad arvslottsbeskattning, skulle
detta inte komma att beröra våra möjligheter
att nalkas den ekonomiska balans,
som vi alla sträva efter. Vi kunna
nämligen utan vidare konstatera, att det
inte blir någon ökad konsumtion av i
detta sammanhang nämnvärd storleksordning,
om man låter de medel, som
för närvarande tagas ut i form av kvarlåtenskapsskatt,
stanna hos de personer
som det gäller. Denna skatt är bara en
överflyttning av kapitalmedel från enskilda
innehavare till det allmänna —
den saken är alldeles självklar.

Vidare är det självklart, att skatternas
höjd påverkar produktionslivet och
sparviljan. Jag finner det inte alls uteslutet
att det kan vara ur samhällsekonomisk
synpunkt fördelaktigt att få en
större del av sparandet förlagd till den
enskilda sektorn av samhället framför
att, såsom nu sker, koncentrera en allt
större del därav till den offentliga sektorn.

Det är också ganska självklart — det
ha väl alla i denna kammare sett exempel
på — att folks villighet att arbeta
i vissa situationer starkt påverkas av att
de anse, att vad de få behålla av inkomsten
för ett merarbete, sedan skatten
på denna inkomst tagits ut, inte ger
tillräcklig betalning för ansträngningarna.
Man skulle kunna föra dessa resonemang
vidare och tala om skattebördans
inverkan på viljan att ta intiativ och
sätta i gång nya företag o. s. v.

Det vill med andra ord säga att det

ingalunda i och för sig är klart, att en
skattesänkning, som minskar det nu förutsedda
budgetöverskottet, skulle resultera
i större svårigheter att upprätthålla
den ekonomiska jämvikten mellan tillgång
och efterfrågan i landet. Tvärtom
är jag för min del på det klara med att
en skattesänkning på längre sikt säkerligen
kunde bidraga till ett återställande
av balansen. Det enda som över huvud
taget i detta sammanhang kan göras
till föremål för diskussion är tidsfaktorn.
Hur snabbt komma de olika
moment, som jag här har berört, att påverkas
av en företagen skattesänkning?
Hur snabbt få vi ökat sparande, villighet
att utföra mera arbete o. s. v.?

Hur som helst är det angeläget att vi
hålla dessa synpunkter aktuella för oss.
För mig utgör det en anledning till bekymmer
att konstatera vad som står på
s. 7 i statsverkspropositionen, »Inkomster
å driftbudgeten», där det heter: »I
budgeten förutsättes därför att de under
förra våren beslutade extra ordinära
skattehöjningarna — med ett ur statsfinansiell
synpunkt oväsentligt undantag
— bibehållas, men ytterligare höjningar
äro icke nu föreslagna.»

Detta innebär således, att det enda
som man reflekterar på är skattehöjningar,
och någon tanke på sänkningar
är i varje fall inte aktuell för närvarande.
Det skattetryck, som vi ha här i landet,
borde enligt min mening snarare
motivera att man från regeringens sida,
även om man anser det omöjligt att för
närvarande sänka skatterna, utförligt försökte
tala om för svenska folket, varför
detta är omöjligt. I och för sig måste vi
väl alla vara överens om att det både
från de enskilda samhällsmedlemmarnas
synpunkt och med hänsyn till samhällsekonomien
i dess helhet är ytterst önskvärt
att få till stånd en skattesänkning.

I det anförande, som jag här närmast
uppehållit mig vid, gjordes även gällande
— det var visst i polemik mot herr
Elon Andersson — att det speciellt från
folkpartiets sida inte tidigare har anförts
något, som kunnat utgöra ett verkligt
bidrag till åstadkommande av en
annan utveckling i ekonomiskt avseen -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

de än den ganska bekymmersamma, som
vi ha haft under senare år. I fråga om
denna utveckling kan för övrigt konstateras,
att vi för närvarande ingalunda
ha kommit ifrån bekymren utan snarare
befinna oss i det läget, att vi ha de verkligt
svåra problemen kvar. Gentemot anklagelsen
att folkpartiet inte kommit
med något bidrag för att åstadkomma
en annan utveckling vill jag erinra om
att åtskilligt har sagts från vår sida vid
flera olika tillfällen. Bland annat tror jag
mig kunna konstatera, att om regeringen
hade följt det råd som gavs om att i tid
skära ned investeringarna något, hade
vi i dag befunnit oss i ett helt annat läge
än det vari vi nu faktiskt äro. Trots att
även från regeringshåll redan vid den
tidpunkten uttalades den åsikten, att investeringarna
måste minskas, veta vi
alla, att investeringarna i stället kraftigt
ökade från år 1946 till 1947, vilket säkerligen
i hög grad har bidragit till att förvärra
vårt bekymmersamma läge. Om
regeringen i tid hade följt rådet att skära
ned investeringarna, hade vi — det
är anledning att ständigt understryka
detta — sluppit undan med mycket
mindre begränsningar än vad vi nu
tvingas att dras med.

De inskränkningar, som nu ha blivit
nödvändiga, kunna inge bekymmer från
många olika synpunkter. Vi tvingas att
åsidosätta tillgodoseendet av i och för
sig mycket angelägna behov. Härtill
kommer att en så hård investeringskontroll
som den, som nu blivit erforderlig,
inte kan genomföras på ett ur allmänekonomiska
synpunkter tillfredsställande
sätt. Ingen människa på jorden — jag
kritiserar således ingen bestämd myndighet
eller person — kan sköta ti11-ståndsgivningen på sådant siitt, att urvalet
alltid blir det förnuftigaste. Det måste
helt enkelt uppstå hela serier av misstag,
som kunna innebära en oekonomisk
inriktning av produktionsapparaten.

Om regeringen hade vandrat den försiktigare
väg, som rekommenderats från
vårsida och även från andra håll, skulle
vi säkerligen ha stått oss bättre än vad
vi för närvarande göra på utrikeshandelns
område. Den nedskärning av ut -

Statsverkspr opositionen,
rikeshandeln, som befunnits erforderlig,
bekymrar mig i hög grad. Statsrådet
Ericsson anförde visserligen nyss några
löftesrika siffror för att visa att exporten
starkt ökat under år 1948. Jag har
här inte tillgång till siffrorna för december
månad. Om jag uppfattade statsrådet
Ericsson rätt, hade han emellertid inte
reducerat bort den mycket gynnsamma
prisutveckling, som förekom under år
1948, utan angav exportsiffrorna i krontal.
Av Bihang 2 till statsverkspropositionen
framgår, att volymökningen för
exporten under de tio första månaderna

1948 jämfört med motsvarande tid 1947
inte var större än fem procent, vilket
inte är så mycket med tanke på det nedpressade
läge, vari vår export befann sig
under jämförelseåret 1947. Av prognosen
längre fram i samma bihang finner
jag också att man, trots att man för år

1949 räknar med en fortsatt volymmässig
ökning av exporten, måste befara att
kronsumman för exporten under år 1949
kommer att sjunka under 1948 års nivå.

Det finns således många tecken som
inge bekymmer. Framför allt måste man
känna bekymmer inför allting, som innebär
att vi nödgas vidtaga åtgärder
som motverka det enda som bör vara syftet
med alla ingripanden, nämligen att
skapa förutsättningar för en ökad produktion.

Jag har också anledning att understryka,
vilket ju redan har gjorts från olika
håll, att en av anledningarna till bekymren
är de klena marginaler, med vilka
regeringen arbetar i hela sin planläggning.
Utgångspunkten är att priserna
skola fastlåsas fullständigt stelt. Jag tror
för min del inte att det kommer att lyckas,
utan att man kommer att tvingas
att bryta mot de uppställda reglerna i
stor utsträckning för att vi skola slippa
ifrån de värsta olägenheterna. Men programmatisk
utgår man ifrån atl prisnivån
skall låsas fast. Herr Åkerberg försvarade
denna inställning med att om regeringen
inte hade beslutat att låsa fast
prisnivån, skulle de stora löntagarorganisationerna
inte ha velat vara med om
överenskommelsen om löncstabiliscringen
och alltså inte ha gett regeringen car -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
te blanche. .lag tror nu inte att de stora
organisationerna egentligen hade behövt
ge regeringen earte blanche, och i varje
fall hade man väl kunnat ge regeringen
något större rörelsefrihet i fråga om prisnivån
än vad den nu har fått. Regeringen
arbetar med ytterst klena marginaler,
och jag vet inte, hur man över huvud
taget skall kunna klara en ogynnsam influens
från utlandet, om man strikt skall
följa de riktlinjer som regeringen har
uppdragit.

Jag skall, herr talman, inte föra debatten
längre än vad jag redan bar gjort.
Det har ju här i dag berörts många olika
frågor. Genom herr Åkerbergs anförande
— han får väl alltjämt betraktas såsom
talesman för socialdemokratien i
denna kammare — gick, såsom alltid i
hans inlägg, en anda av försonlighet. Han
gav mellan sina mycket älskvärda stötar
uttryck för en stor samarbetsvilja.
Jag kan emellertid inte underlåta att
nämna en liten episod, som tilldrog sig
häromdagen och som ställer samarbetsviljan
i en ganska egendomlig belysning.
Det rör sig visserligen om en intern
riksdagsangelägenhet, men det inträffade
har dock sin stora belydelse. Jag
syftar på den fördelning, som har gjorts
av ledamöterna i statsutskottet på utskottets
olika avdelningar. Statsutskottet
har fyra avdelningar. Folkpartiet, som
har fyra representanter i statsutskottet,
önskade givetvis att få en representant
på var och en av de fyra avdelningarna.
Men i denna tid, då de utrikespolitiska
problemen och försvarsfrågorna äro så
viktiga som de faktiskt äro, fann den
socialdemokratiska statsutskottsmajoriteten
det naturligt att tillse att folkpartiet
inte fick någon representant i statsutskottets
första avdelning, som handlägger
försvarsfrågorna.

Jag vill inte göra de socialdemokratiska
statsutskottsledamöternas uppträdande
i detta fall till typiskt för det socialdemokratiska
partiet. Jag hoppas att
det var en tillfällig förirring och att man
inte skulle ha handlat på detta sätt, om
partiet i dess helhet hade haft tillfälle att
tänka över saken. Jag kan emellertid inte
ta det inträffade som något särskilt

gynnsamt symtom på samarbetsvilja. Jag
uttrycker, herr talman, den förhoppningen,
att samarbetsviljan i andra sammanhang
måtte vara större och hållas
mer levande.

Herr LUNDGREN: Herr talman! När
jag begär ordet i denna debatt är det
för att något behandla det ämne, som
i första hand skall vara föremål för dagens
överläggningar, nämligen den föreliggande
statsverkspropositionen. Att
jag därvid uteslutande kommer att beröra
fjärde huvudtiteln och därmed
sammanhängande försvarsproblem torde
vara ganska naturligt. Dessa frågor
äro nämligen icke minst i dessa dagar,
då överläggningar pågå om samverkan
mellan de skandinaviska staterna på
försvarets område, synnerligen brännande,
och de äro av utomordentligt stor
betydelse vilken lösning frågan om nordisk
försvarssamverkan än kan komma
åt! få.

I fjärde huvudtiteln är det främst två
frågor, som tilldraga sig uppmärksamhet.
Den ena är huruvida i värnpliktslagen
föreskrivna repetitions- och efterutbildningsövningar
även under nästa
budgetår skola inställas, och den andra
är huruvida de stora brister, som förefinnas
inom vissa områden, särskilt i
fråga om arméns materiel, skola åtminstone
i någon mån fyllas.

Överbefälhavaren har i skrivelse den
19 november 1948, under åberopande av
det utrikespolitiska läget, framlagt vissa
förslag, syftande till förstärkning av beredskapen.
Han har därvid erinrat om
sin skrivelse av den 15 mars 1948 med
förslag till åtgärder för att höja rikets
krigsberedskap och anfört, att den utrikespolitiska
utvecklingen sedan denna
tidpunkt icke medfört någon utjämning
av den politiska spänningen. Dessa förhållanden
hava medfört en stegrad rustningstendens
i de flesta länder, och den
tvingar oss till en översyn av vår beredskap.

Överbefälhavaren har framhållit, att
betydande kvalitativa och kvantitativa
brister förelågo på grund av inställda

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

repetitions- och efterutbildningsövningar.
Med hänsyn härtill och för att en
viss kuppberedskap skall kunna upprätthållas,
borde i värnpliktslagen stadgade
repetitions- och efterutbildningsövningar
från och med 1949 genomföras.
I denna fråga anför statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet, att
Kungl. Maj :t av krigsorganisatoriska
skäl beslutat, att efterutbildningsövningar
i begränsad omfattning skola äga
rum under tiden oktober 1948—maj
1949 och att för våren 1949 planeras
återupptagande av repetitionsövningar i
delvis ny form. »Då repetitions- och efterutbildningsövningar»
— jag citerar nu
försvarsministern — »torde komma att
anordnas även under budgetåret 1949/
50, synas kostnader härför i motsats
till vad fallet varit för innevarande budgetår
böra inräknas i därav berörda
anslag.»

Detta yttrande borde ju tolkas sä som
om statsrådet avsåge att anordna i värnpliktslagen
föreskrivna repetitionsövningar
genom att inkalla samtliga värnpliktiga
tillhörande visst fältförband.
Ur beredskapssynpunkt vore det av utomordentligt
stor betydelse, om sådana
övningar skulle komma till stånd. Dessa
förutsätta emellertid, att värnpliktiga
ur flera olika årsklasser inbeordras till
tjänstgöring, och detta torde näppeligen
kunna ske annat än med stöd av
§ 28 värnpliktslagen. Hur önskvärt det
än vore med repetitionsövningar av det
slag, som statsrådet antytt, torde det
dock stöta på alltför stora praktiska svårigheter
att för närvarande anordna sådana.
Det skulle vara av ett mycket
stort intresse att höra hur herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
tänker sig anordnandet av dessa
övningar. Om repetitionsövningar av nu
berört slag inte kunna komma till stånd
för närvarande, är det emellertid av
mycket stor vikt att vanliga repetitionsövningar
anordnas.

Om man närmare granskar de olika
anslag, som äro direkt beroende av
tjänstgöringsdagarnas antal — de så kallade
öresanslagen — finner man emellertid,
att dessa äro beräknade för elt

Statsverkspropositionen,
lägre antal tjänstgöringsdagar än om
alla, som enligt värnpliktslagen äro
skyldiga att tjänstgöra, skola inkallas
till tjänst. Statsrådet anför i punkt 35,
som gäller Armén: Avlöningar in. m.
till värnpliktiga, bland annat: »Då jag
icke räknar med att repetitions- och efterutbildningsövningar
skola anordnas
i den omfattning civilförvaltningen förutsatt,
får anslagsberäkningen grundas
på ett mindre antal tjänstgöringsdagar
för värnpliktiga än det civilförvaltningen
utgått från.»

För i värnpliktslagen upptagen första
utbildning jämte repetitionsövningar erfordras
13 481 800 tjänstgöringsdagar,
under det att statsrådet begärt endast
10 285 000 tjänstgöringsdagar. För första
tjänstgöring in. in. erfordras 9 846 670
tjänstgöringsdagar. Då statsrådet, såsom
jag sade nyss, begärt 10 285 000 tjänstgöringsdagar,
återstår för repetitionsoch
efterutbildningsövningar endast
438 335 tjänstgöringsdagar. Detta motsvarar
en kontingent på 14 600 man under
en månad. Då man emellertid måste
räkna med att inkalla omkring 8 000
man till efterutbildningsövningar, återstår
alltså för repetitionsövningar enligt
statsrådets beräkningar anslag för
endast 6 600 man under en månad.

Då chefen för armén för detta ändamål
begärt 3 635 130 tjänstgöringsdagar
förefinnes alltså en brist på
3 196 800 tjänstgöringsdagar om värnpliktslagens
bestämmelser skola följas.

Jag skall, herr talman, icke närmare
gå in på frågan om repetitionsövningarnas
betydelse. Den torde klarast framgå
av det faktum, att hur än utbildningstiden
ändrats i olika härordningar, så har
man alltid räknat med att repetitionsövningar
skola ingå som ett mycket viktigt
led i utbildningen. Repetitionsövningarna
avse dels att de värnpliktiga
skola under dessa friska upp sina militära
kunskaper och dels att de skola lära
sig eventuellt nya vapen, men främst äro
de avsedda att skapa möjlighet till övningar
i högre förhand. Det är enligt min
uppfattning en mycket allvarlig sak, att
man låter frågan om repetitionsövningarna
bli i viss mån en politisk fråga, som

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
skall avgöras år från år. Tidigare har
arméledningen, liksom de värnpliktiga,
vetat, att repetitionsövningar skola anordnas,
och kunnat inrätta sig därefter.
Nu vet man icke hur därmed skall bli,
och detta måste förrycka hela utbildningen.
Det skulle vara av mycket stor
betydelse att få veta i vilken utsträckning
herr statsrådet avser att ordna repetitionsövningar
under budgetåret
1949/50.

Vid anmälan av 1947 års statsverksproposition
anförde statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet, att en avsevärd
begränsning av materielanskaffningen
då ansågs böra vidtagas, men han
underströk, att materielanskaffningen
icke utan våda för försvarets effektivitet
skulle kunna på detta sätt inskränkas
under en följd av år. Statsrådet betonade
samma sak vid anmälan av statsverkspropositionen
för budgetåret 1948/49
och framhöll, att en avsevärd ökning av
anslagen till anskaffning av materiel är
ofrånkomlig inom eu nära framtid, därest
icke försvarets effektivitet allvarligt
skall försämras.

Med dessa båda yttranden i minnet är
det av mycket stort intresse att taga del
av statsrådets äskanden i fråga om materielanslag
för nästkommande budgetår.

I frågan om materielanskaffningen bär
överbefälhavaren framhållit, att de för
budgetåret 1948/49 anvisade anslagen
härför jämte tillgängliga reservationer
icke medgivit den förbättring i materielhiget,
som avsetts med skrivelsen den 15
mars 1948. Detta berodde icke endast på
de i förhållande till de stora bristerna
otillräckliga anslagen, utan i mycket hög
grad på leveranssvårigheter vid industrien
samt den begränsade valutatilldelningen
för import av särskilt viktig teknisk
materiel. Därigenom ha anslagen i
stor utsträckning icke kunnat omsättas
i materiel och den faktiska förstiirkningen
av försvarsmakten fördröjts på ett
oroväckande sätt. De centrala förvaltningsmyndigheternas
äskanden för nästkommande
budgetår utgjorde tillsammans
945 miljoner kronor. Därjämte har
chefen för flygvapnet begärt ytterligare
10 miljoner kronor för fortsatt förstärk -

ning av flygvapnet, överbefälhavaren,
som förutsatt, att de av myndigheterna
för budgetåret 1949/50 äskade anslagen
komma att ställas till förfogande och att
resterande reservationer skulle få disponeras,
har ansett det erforderligt att därutöver
för budgetåret 1949/50 anvisas
tilläggsanslag om sammanlagt 24 miljoner
kronor för anskaffning av särskilt
viktig materiel, varjämte beställningsbemyndiganden
borde medgivas till ytterligare
58 miljoner kronor.

Det sammanlagda medelsbehovet enligt
myndigheternas äskanden skulle sålunda
utgöra i runt tal 980 miljoner kronor.
Statsrådet begär i huvudtiteln tillsammans
cirka 793 miljoner kronor.

I ett avseende innebär emellertid statsrådets
förslag en bestämd förbättring.
Statsrådet hemställer att den budgetmässiga
regleringen av anskaffning av tygmateriel
för armén och fartygsmateriel
för marinen från och med nästa budgetår
omlägges. Det nya systemet innebär,
att anskaffningarna frigöras från de årliga
anslagen och regleras med av riksdagen
givna bemyndiganden att, inom
på visst sätt reglerade kostnadsramar,
planera anskaffning på längre sikt än
som varit möjligt inom ramen för de årsanslag,
som hittills anvisats. Vid förra
årets riksdag föreslogs i en motion i denna
kammare av herr Domö med flera,
att riksdagen skulle just för denna materiel
genomföra ett sådant system, och
det är glädjande att statsrådet upptagit
detta förslag.

Denna nya ordning för materielanskaffning
förutsätter, såvitt jag kan förstå,
att statsmakterna fastställa en ordentlig
plan för omsättning av tygmateriel
och fartygsmateriel på samma sätt
som man har en plan för omsättning av
flygets materiel. En sådan plan har hittills
saknats för arméns tygmateriel. Den
nya ordningen medför vissa mycket stora
bokföringsmässiga besparingar, i det
att utestående reservationer i stor utsträckning
kunna överföras till budgetutjämningsfonden.
Men de erfordra i
stället en motsvarande ökning av anslagen
för att de stora brister i utrustning,
som de utestående reservationer -

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

na avsågo att täcka, inom rimlig tid skola
bliva ersatta.

I frågan om vissa slag av tygmateriel
är läget särskilt bekymmersamt. Detta
framgår bland annat av den debatt, som
hölls i denna kammare med anledning
av herr Bergvalls interpellation rörande
stridsvagnsminor. Det är av utomordentligt
stor betydelse att sådana finnas
i tillräcklig mängd. Såvitt framgår
av statsrådets äskanden finnes icke möjlighet
att inom rimlig tid med begärda
anslag täcka befintliga brister.

Såsom överbefälhavaren framhåller,
räcker det emellertid icke med anslag
för att skaffa armén erforderlig materiel.
För att inom rimlig tid slutföra materielleveranser,
för vilka medel disponeras
eller äskas, fordras en viss prioritet vid
industrien och i fråga om råvaror. Denna
förtursrätt, som preliminärt beräknats
utgöra omkring tre procent av verkstadsindustriens
totala omsättning, är
nödvändig för att i tid få försvarets materielleveranser
utförda.

En beskärning av den för 1949 begärda
valutatilldelningen innebär, att krigsberedskapen
minskar, varför det är synnerligen
viktigt, att det ursprungliga förslaget
till valutatilldelning bifalles och
att valuta därutöver ställes till förfogande
för anskaffning av viss ytterligare
materiel, för vilken tilläggsanslag begärts.

Statsutskottet förklarade på våren
1948, att något generellt medgivande av
prioritetsrätt i dåvarande läge icke borde
ifrågakomma. Ståndpunkt i prioritetsfrågan
bör, enligt utskottets mening, tagas
från fall till fall. Det är av allra
största vikt att Kungl. Maj:t tillser att
prioritet beredes beställning, som avser
att skaffa materiel av särskild betydelse
för försvaret och inom vissa begränsade
områden.

I yttrande över 1945 års försvarskommittés
betänkande ha de militära myndigheterna
erinrat om det vanskliga i
att bygga den erforderliga krigsrustningens
komplettering på en snabb anskaffning
av materiel i ett skärpt utrikespolitiskt
läge. Svårigheterna att i ett land
som vårt med begränsade personella, industriella
och allmänt ekonomiska resur -

Statsverkspr opositionen,
ser åstadkomma en forcerad materielanskaffning
i ett skärpt utrikespolitiskt läge
framhålles av de tre försvarsgrensförvaltningårna,
krigsmaterielverket, försvarets
fabriksstyrelse, arméns fortifikationsförvaltning
— främst i vad avser
befästningsarbeten och materiel till dylika
— arbetsmarknadsstyrelsen — särskilt
ur arbetskraftssynpunkt — kommerskollegium,
Sveriges industriförbund,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
statens industrikommission
samt Svenska arbetsgivareföreningen, det
vill säga praktiskt taget alla de myndigheter
och organisationer, som i olika avseenden
bära ansvaret för och besitta
särskild sakkunskap beträffande materielanskaffningsfrågorna.

Såsom framhölls i reservation till
statsutskottets utlåtande rörande materielanskaffning
för försvaret vid förra
årets riksdag och som jag tillät mig
erinra om här i kammaren, hava dessa
uttalanden bestyrkts av erfarenheterna
från den gångna beredskapstiden och
tiden före densamma, vilka klart visat
de svårigheter, som föreligga när man,
med utgångspunkt från skiftningarna i
det utrikespolitiska läget, skall avgöra i
vilken utsträckning krigsmateriel bör anskaffas.
Sålunda kom som bekant vår
krigsindustri i gång först under 1940,
trots att dock åtskilliga händelser dessförinnan
efter hand skärpt det utrikespolitiska
läget. Erfarenheterna från den
inhemska krigsproduktionen under beredskapsåren
visa vilken avsevärd tid
det tar, innan industrien blir omställd
till krigsproduktion och innan krigsmateriel
av mera avsevärd omfattning hinner
levereras.

Därtill kommer även att man vid ett
krigsutbrott måste räkna med skadegörelse
på krigsindustriella anläggningar,
något som i varje fall försvårar företagens
verksamhet. Såsom jag framhöll i
våras, måste alltså försvarets materielbchov
i huvudsak vara tillgodosett redan
i fredstid. Den materiel, varmed krigsmakten
skall gå i fält, måste finnas redan
i fredstid.

De militära myndigheterna ha vid
upprepade tillfällen understrukit vikten

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

av att befästningar och skyddsrum planeras
och byggas i fredstid. Sålunda
framhöll överbefälhavaren i mars 1948,
»att en liten nation som Sverige måste,
när det gäller att neutralisera verkan
av överlägsna flygstridskrafter, fjärrvapen
och artilleri i stor utsträckning lita
till passiva motmedel, utrymning, utspridning
och motståndskraftigt skydd,
det vill säga befästningar, främst skyddsrum».
Överbefälhavaren erinrade även
om att arbetstiden för de utomordentligt
stora anläggningar, såsom bergsrum för
fartyg och flygplan samt förråd och
verkstäder i berg, måste räknas i år.
Man bör alltså icke räkna med att i krig
få stöd av andra motståndskraftiga befästningar
än dem, som färdigställts i
fredstid. På grund härav anser han i det
nu rådande läget nödvändigt att omedelbart
påbörja arbeten, som äro av särskild
vikt och kräva lång arbetstid. Statsrådet
har dock endast i mycket begränsad
omfattning upptagit anslag för dessa
ändamål. Storleken av dessa anslag kanske
framgår därutav, att man på ett visst
område kan beräkna, att utbyggnaden
av vissa anläggningar skulle med anslag
av samma storlek taga över hundra år.

Det är för övrigt anmärkningsvärt, att
statsrådet icke närmare redogjort för
överbefälhavarens förslag på de olika
punkterna. Han yttrar därom endast:
»Med den ståndpunkt jag enligt det följande
intager till dessa framställningar
bär jag ansett icke erforderligt att senare
under de särskilda anslagen närmare
beröra desamma.»

Statsrådet förklarar, att det genom
samarbete med industri och import utifrån
under senare tid varit möjligt att
tillföra försvaret krigsmateriel i mycket
betydande omfattning. Detta är nog en
sanning med modifikation, och det framgår
för övrigt av de stora belopp, som
fortfarande finnas reserverade och som
motsvaras av brister i krigsmaktens utrustning.

Statsrådet förklarar vidare: »Med de
resurser som kunna stå till buds kommer
jag även i fortsättningen att inrikta
arbetet på att nå en betryggande materielförsörjning
för vårt försvar.» Denna

statsrådets omsorg har tagit sig det uttrycket,
att han, trots vad han anfört
1947 och 1948 om vådan för försvarets
effektivitet av uteblivna materielanslag
en följd av år, minskat ifrågavarande
anslag från 205 miljoner kronor till 190
miljoner kronor mot av myndigheterna
begärda 276 miljoner kronor.

Krigsmaktens effektivitet är emellertid
icke endast beroende av materielen. Andan,
disciplinen inom densamma är en
nödvändig förutsättning för att materielen
skall kunna komma till sin rätt. Det är
ytterst disciplinen, som är avgörande för
huruvida armén i allvarets stund skall
kunna fylla sin uppgift. Det kan vara skäl
att i detta sammanhang erinra om fältmarskalk
Montgomerys uttalande: »Det
väsentliga för demokratien är frihet, det
väsentliga för armén är disciplin.»

Det är ingen tvekan om att den allmänna
hållningen och disciplinen under
senare år försämrats. Därtill torde ha bidragit
vissa bestämmelser, som tillkommit
på försvarsministerns initiativ. Sålunda
har den införda obligatoriska nattpermissionen
medfört, att befälets möjligheter
att genom att reglera permissionen
påverka disciplinen försvunnit.
De allra flesta värnpliktiga fullgöra lojalt
och med stort intresse sin tjänst. Men
det finns alltid enstaka individer, som
icke finna sig i förhållandena och som
i sin tur kunna ogynnsamt påverka kamraterna.
Mot dessa bör befälet ha vissa
korrektiv utan att direkt behöva tillgripa
bestraffningar eller tillrättavisningar,
och sådana ha tidigare funnits, bland
annat genom möjligheten att vägra permission.
Numera är denna möjlighet
borttagen, och då återstår endast de även
för den enskilde individen mera kännbara
strafformerna, bestraffningar eller
tillrättavisningar. Det viktigaste inom en
krigsmakt är en god disciplin. Förmå vi
inte skapa en god disciplin inom vår
armé, bliva alla våra ansträngningar att
skapa ett effektivt försvar meningslösa.

Statsrådet Wigforss har sedan gammalt
en beundransvärd förmåga att trolla
med ord och därigenom kunna förhäxa i
varje fall mera okritiska åhörare. Försvarsministern
tycks ha gått i hans skola.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Hans anförande i statsverkspropositionen
är utomordentligt välvilligt avfattat.
Det är fyllt med vackra ord och löften,
men det hela förefaller vara mest illusionsmakeri,
som är avsett att dölja en
inställning av annat slag. En i denna
kammare välkänd diplomat utgav i sin
ungdom ett skönlitterärt verk med titeln
»Djävulens bländverk». Det är icke utan
att namnet på denna bok rinner läsaren
i tankarna, när han närmare studerar
fjärde huvudtiteln enligt statsrådet
Vougts modell.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!

I ett par av de anföranden som ha hållits
i denna kammare liksom även i
andra kammaren har det ställts en del
frågor till mig. Jag hade från början inte
tänkt mig att besvara dessa frågor på
detta tidiga stadium av debatten, bland
annat därför att jag ju måste räkna med
att det kan komma flera frågor och emedan
jag inte vill ta kamrarnas tid alltför
mycket i anspråk för dessa angelägenheter
som — herr Lundgrens anförande
till trots — knappast kunna sägas stå
i förgrunden för intresset i dag. Första
kammarens ledamöter lyssna otvivelaktigt
med något förstrött öra till den debatt
som pågår här, men jag har ändock
velat ta ordet för att svara på en del av
de frågor som herr Lundgren ställde till
mig. Jag erkänner dock, att om jag hade
hört slutet av herr Lundgrens anförande
innan jag begärde ordet, hade jag
kanske aldrig tagit till orda. Herr Lundgren
använde nämligen en del uttryckssätt,
som måhända kunde fresta mig att
replikera på samma vis, vilket jag självfallet
helst vill undvika.

Låt mig först stanna inför en fråga
som liar tagits upp av båda de främsta
talesmännen för folkpartiet, som haft
ordet i riksdagen i dag, d. v. s. i andra
kammaren i all korthet av herr Ohlin
och i första kammaren av herr Elon
Andersson. De efterlyste båda det försök
till eu avvägning av kostnaderna de olika
försvarsgrenarna emellan, om vilket
riksdagen i våras uttalade den förhoppningen,
att det skulle komma till stånd
snarast möjligt.

Statsverkspropositionen.

Jag beklagar att det inte har varit
möjligt för mig att få en sådan överblick
över organisationen så snart efter
det beslut, som fattades i våras, att jag
har kunnat våga mig på att göra några
bedömningar som kunde utgöra en förnuftig
grund för en dylik avvägning
försvarsgrenarna emellan. För närvarande
är enligt min uppfattning den angelägnaste
uppgiften att försöka att på alla
de olika områden inom försvaret, där
brister finnas och förbättringar måste
göras, fylla dessa brister och åstadkomma
dessa förbättringar. Detta kan självfallet
leda till en avvägning av anslagen
försvarsgrenarna emellan, som kanske
inte kan bli länge bestående, .lag tror i
alla fall att det är riktigt att i första
hand gå tillväga så, att man söker avhjälpa
brister och fel där de finnas,
och sedan få vi väl så småningom försöka
komma fram till den lämpliga avvägningen.
Jag befarar också, att om vi
skulle försöka få till stånd en avvägning
nu, skulle det kunna bli inledningen till
en olycklig tävlan försvarsgrenarna
emellan om hur mycket de olika försvarsgrenarna
var för sig skulle få inom
den gemensamma ramen. Det är enligt
min uppfattning bättre, att försvarsgrenarnas
uppmärksamhet inriktas på att
söka åstadkomma det biista möjliga för
de medel som kunna ställas till förfogande
och att vidtaga de förbättringar
som äro möjliga att göra.

Denna fråga har ju här i kammaren
även berörts av herr von Heland, varför
vad jag här säger också utgör ett
svar på hans reflexioner i ämnet.

Jag övergår sedan till vad som här
bar yttrats från högerhåll. Herr Domö
kom i sitt anförande tillbaka till de
frågor, som vi diskuterade här i december
månad med anledning av den
interpellation som han då hade framställt.
Han berörde materielfrågan och
befästningsarbetena. Jag ber att beträffande
båda dessa frågor få säga, att det
lämpligaste iir att riksdagens vederbörande
utskott, i detta fall statsutskottet,
får ta kännedom om det material
som finns. Statsutskottet kommer att få
IiII sitt förfogande en såvitt möjligt full -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

ständig redogörelse för vår materielförsörjning.
Statsutskottet kommer att erhålla
en uppställning — jag hoppas i
varje fall att det skall bli möjligt att
få fram den — som utvisar vad för materiel
som har beställts, när beställningarna
ha skett, när de konstruktioner på
vilka beställningarna gjorts ha blivit färdigställda,
hur stora beliovssiffrorna äro
och när de olika beliovssiffrorna ha
blivit fastställda.

När vi diskuterade dessa frågor i december
månad framgick det bland annat
av det svar, som lämnades av statsministern,
att de militära myndigheterna
i flera fall så väsentligt ändrat behovssiffrorna,
att man med utgångspunkt
från de nya siffrorna givetvis kan säga,
att vår tillgång av visst slags materiel för
närvarande är bedrövligt liten. Om man
t. ex. i fråga om stridsvagnsminor ökar
behovssiffran till tre gånger den ursprungliga
kvantiteten — det gällde dock
redan från början ett ganska betydande
antal — är det uppenbarligen inte möjligt
vare sig för försvarsministern eller
någon militär myndighet att på en gång
kunna tillgodose ett på sådant sätt uppskrivet
behov. Jag är därför angelägen
om att statsutskottet även måtte ägna
uppmärksamhet åt denna sida av saken.
Annars kunna ledamöterna till äventyrs
lätt få det intrycket att en viss
myndighet icke i den takt, som egentligen
borde ha varit möjlig, tillfredsställt
de anspråk som uppställts från någon
annan myndighets sida.

Jag anhåller även att frågan om befästningsarbetena,
i vilka måste inräknas
över huvud taget alla de arbeten som
kunna sammanfattas under denna rubrik,
alltså rena befästningar, åtgärder av
fortifikatorisk karaktär och även åtgärder
i avsikt att bereda skydd åt förråd
och i viss mån också åt människor, måtte
få anstå till dess att statsutskottet har
närmare granskat denna sak.

Jag övergår därefter till vad herr
Lundgren yttrade. Det är så mycket lättare
för mig att bemöta honom, som han
i stort sett tre gånger hållit det anförande
som han framförde här nyss. Han
höll det första gången vid den stora för -

svarsdebatten under 1948 års riksdag,
han höll det andra gången i december
1948, och han bär nu i något utvidgad
form hållit det vid början av 1949 års
riksdag. Jag är glad över att jag inte
längre behöver nöja mig med brottstycken,
utan att herr Lundgren blev i tillfälle
att utveckla såväl sin sakkunskap
som sin vältalighet i full styrka.

Han försummade inte heller att ta
upp ett uttalande, som jag i min egenskap
av försvarsminister gjort vid avlämnandet
av fjärde huvudtiteln till
riksdagen år 1946 och 1947 och där jag
talat om vådan av att eftersätta arméns
materielanslag under en följd av år. Om
herr Lundgren vill göra mig den tjänsten
att slå upp protokollet från den debatt,
som förekom här i december i
fjol, skall han finna, att jag då förklarade,
varför jag har gjort detta uttalande
och varför jag inte anser att den
ståndpunkt, som jag senare har intagit,
har bragt mig i någon som helst konflikt
med mitt tidigare uttalande. Det
ligger helt enkelt så till, att vi efter krigets
slut hade svårt att veta, hur stora
materielanslag som skulle erfordras för
den organisation, som hade byggts upp
enligt den femårsplan, efter vilken vi
arbetade under kriget. Vi hade visserligen
siffrorna från krigsåren då riksdagen
anslagit så och så mycket till materielanskaffning.
Vi utgingo i det läget
ifrån att vi, innan vi fingo tillförlitliga
belastningssiffror, borde föreslå
ungefär lika stora anslag. Av statsfinansiella
skäl blev det emellertid nödvändigt
alt minska anslagen i förhållande
till de kvotbelopp, som hade utgått under
krigsåren. Varje gång som anslag begärdes
av riksdagen försummade jag
inte att anmärka, att anslagsäskandena
by§§de på en otillförlitlig uppskattning
av behovet på grund av att vi icke hade
tillgång till tillförlitliga belastningssiffroi
men också att de kunde visa sig
för små.

Sedan inträffade det emellertid, att de
militära myndigheterna inte ansågo sig
böra utlägga beställningar på viss materiel
innan det omprövats, huruvida
denna materiel i fortsättningen skulle

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

ingå i försvarets utrustning eller ersättas
med annan materiel. Detta framgick
så tydligt, herr Lundgren, av vad jag
yttrade här i december, att det förvånar
mig att denna dock ganska viktiga
upplysning inte har avsatt några spår i
det anförande som herr Lundgren lät
oss få del av i dag.

De militära myndigheterna ha alltså
i själva verket omsorgsfullt prövat, vilka
vapen som i stället för tidigare använda
typer skola nyanskaffas för det
svenska försvaret. Jag har tidigare
nämnt två nya vapen, som avses skola
ersätta de vapen mot stridsvagnar som
användes här i Sverige under kriget. Då
konstruktionen av dessa nya vapen färdigställdes
först på hösten 1948 och beställningarna
inte kunnat utläggas förrän
på hösten 1948, är det väl ganska
rimligt att dessa vapen inte kunnat börja
komma fram redan på nyåret 1948/
49. Man kan naturligtvis säga, att vi här
ha en kolossal brist; vi behöva så och
så mycket av dessa nya vapen, och det
ha vi inte. Ja, men vi ha dock kvar den
vapenarsenal — i den mån den inte har
förbrukats för övningar — som vi hade
när kriget slutade. Jag anhåller att även
herr Lundgren måtte ta skälig hänsyn
till nödvändigheten för myndigheterna
att gå i en viss ordning med frågorna.

Det förhåller sig på samma sätt i fråga
om stridsvagnsminorna. Jag nämnde
dem nyss och skall inte ytterligare uppehålla
mig vid dem, eftersom vi ha talat
så mycket om dem tidigare. Det ligger
dock så till, att den kommitté, i vilken
tre eller fyra framstående vetenskapsmän
voro engagerade och som efter
krigets slut arbetat med denna fråga
och som även handlagt den ömtåliga ansvarsfrågan
i samband med beredskapsolyckorna,
inte blev färdig med sitt arbete
förrän på hösten 1947. Arméförvaltningen
kunde inte fastställa den nya
konstruktionen för stridsvagnsminorna
förrän strax efter nyåret 1948. Jag anhåller
att herr Lundgren även tar vederbörlig
hänsyn till detta faktum.

Herr Lundgren kanske svarar: Ja,

men det är nödvändigt att påskynda
takten vid anskaffningen av dessa nya

4 Förslå kammarens protokoll ISO). Nr 2.

Statsverkspropositionen,
vapen! Jag replikerar i min tur, att jag
är beredd att göra detta i all den utsträckning
som det hefinnes erforderligt.
Det finns mellan mig och myndigheterna
en överenskommelse om att när
en beställning inte kan effektueras i skälig
takt, skola myndigheterna anmäla
detta till försvarsdepartementet, varefter
vi skola göra vad vi kunna för att
rätta till saken. I ett enda fall har en
dylik anmälan gjorts till försvarsdepartementet
om att vederbörande myndighet
inte har kunnat få fram en beställning
i önskad takt. Saken ordnades då
på så sätt, att försvarsdepartementet utverkade
tillstånd för nödvändig import,
varigenom beställningen kunde bringas
fram tillräckligt snabbt.

Herr Lundgren talade även om angelägenheten
att tillförsäkra försvarets beställningar
prioritet. Det är en ömtålig
fråga. För att kunna tilltvinga sig förtursrätt
för försvarets beställningar kräves
lagligt stöd. Riksdagen har uttalat,
att riksdagen anser att man bör pröva
sig fram utan att tillgripa prioritetsrätt.
Om jag hade den uppfattningen, att det
vore nödvändigt eller värdefullt för försvaret
att få en dylik prioritetsrätt,
skulle jag givetvis av riksdagen begära
att erhålla en sådan förtursrätt. Jag har
emellertid kommit till den uppfattningen,
att detta snarare skulle verka störande
och skapa en viss ovilja hos industrien
att hjälpa oss. Läget för närvarande
är att industrien helt delar den
uppfattning, som för övrigt herr Lundgren
och jag har gemensam, att man
skall försöka skaffa fram erforderlig
materiel snabbast möjligt. Så länge denna
inställning finns hos industrien och
vi på detta sätt kunna åtnjuta förmånen
av dess medverkan utan tvång, anser
jag att det är mycket bättre att underlåta
att tillgripa tvångsåtgärder. Det har
inte heller på något sätt kunnat visas,
att sådana skulle vara erforderliga.

Herr Lundgren kom därefter in på
frågan om repetitinnsövningarna. Jag
är mycket imponerad av hans noggranna
beräkning av antalet för repctitionsoch
efterutbildningsövningar användbara
tjänstgöringsdagar, som han räknat

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
fram ur de siffror som finnas i fjärde
huvudtiteln. Jag har vid ett par tillfällen
här i riksdagen redogjort för hur
jag ser på frågan om repetitions- och
efterutbildningsövningarna. Jag ber om
ursäkt om första kammaren även i denna
del måste höra mina synpunkter
upprepas, men det sker på grund av
att den ärade talaren har ställt frågan
på nytt.

1 fråga om repetitions- och efterutbildningsövningar
har jag framhållit, att
det är principiellt självklart att vi alltid
måste räkna med övningar, vid vilka
de värnpliktiga få tillfälle att repetera
sina kunskaper och inhämta kännedom
om nya vapen — det sistnämnda
är ju i själva verket snarare ett skäl
för att i nuvarande läge skjuta på repetitionsövningarna
— och för att man
skall kunna genomföra erforderlig omskolning
av de värnpliktiga. Det är därför
som vi ha de efterutbildningsövningar,
som stå inskrivna i värnpliktslagen.
Å andra sidan har jag funnit det
nödvändigt att efter krigets slut, och
således efter den tid då hela vår militära
organisation levde i beredskapens
tecken, göra en översyn över formerna
för repetitions- och efterutbildningsövningarna.
En dylik översyn har jag ansett
vara nödvändig av flera skäl. Ett
skäl är att man under kriget faktiskt
aldrig fick tillfälle att förverkliga vad
som egentligen avses med repetitionsoch
efterutbildningsövningar enligt den
nuvarande värnpliktslagen, nämligen att
utbilda de värnpliktiga, ty under krigsåren
utnyttjades även dessa inkallade
i stort sett för beredskap. Nu är det
emellertid inte längre fråga om att ta
ut de värnpliktiga på tredje eller sjunde
året efter första tjänstgöringen för
beredskapstjänst, utan nu vilja vi under
den tid, som de militära myndigheterna
disponera över de värnpliktiga, söka
lära de inkallade något som de verkligen
ha nytta av i sin tjänstgöring som
svenska soldater.

Det är även angeläget att få till stånd
en översyn av den anledningen, att arbetskraften
och människornas arbetstid
numera är så dyrbar. Vi skulle helt sä -

kert få en stark stämning emot oss ute
i landet, om det kunde sägas att de militära
myndigheterna inkallade värnpliktiga
till repetitions- och efterutbildningsövningar
utan att tiden verkligen
utnyttjades på sådant sätt, att både de
inkallade och de militära myndigheterna
äro övertygade om att det är klokt
och riktigt att anordna dylika övningar.
Därför har jag anförtrott åt en kommitté,
vars ärade ordförande är ledamoten
av denna kammare, herr Ewerlöf,
att hjälpa oss med en ordentlig genomarbetning
av hela frågan om repetitions-
och efterutbildningsövningar.

Eftersom det är herr Lundgren som
ställer frågorna till mig, får jag kanske
erinra om det första tillfälle efter kriget,
då vi togo ut värnpliktiga till repetitionsövningar,
nämligen fälttjänstgöringen
i Norrbotten i början av 1947.
Herr Lundgren var ju med vid detta
tillfälle, och jag undrar om inte han liksom
jag fick det intrycket, att på det
sättet kan man icke disponera över svenska
värnpliktiga. Det var inte bara till
repetitions- utan också till efterutbildningsövningar
som de värnpliktiga då
togos ut. Jag förstår mycket väl, att frågan
om vettiga uttagningsprinciper till
dessa övningar på det stadiet icke kunde
vara tillräckligt genomarbetad, och
jag vill därför inte rikta någon som
helst kritik mot de militära myndigheterna.
Men jag får kanske ändå nämna
något om erfarenheterna från detta tillfälle.
Man hittade inom förbanden några
hundra värnpliktiga — det var kanske
flera — som hade tagits ut till efterutbildningsövningen
i Norrbotten, men
som tidigare hade tjänstgjort vid flyget
eller flottan. De skickades nu upp
till Norrbotten iklädda exempelvis Svea
livgardes uniformer, som de togo på
sig för första gången. Transporterna,
som i och för sig voro alldeles för långsamma,
skedde under mycket besvärliga
köldförhållanden. Efter dessa transporter
sattes denna personal på skidor
tillsammans med den övriga truppen,
som var välövad och fysiskt befann sig
i god kondition, och fick börja utföra
vad man begärde av den som soldater.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Resultatet var, att vi på tredje eller
fjärde dagen hittade dessa värnpliktiga
som fallna hjältar. Herr Lundgren minns
kanske, hur de lågo uppradade utmed
väggen i gymnastiksalen i Töre eller
kanske det var Kalix. De hade gjort så
gott de kunnat, sade de, men de hade
kommit direkt från en verkstad eller
ett varmt kontor i Stockholm. Åtminstone
några av dem hade aldrig förut
gått på skidor. De kunde inte finna det
skäligt, att man inkallade dem till en
efterutbildningsövning, som belastade
kronan med kostnader, för att använda
dem på detta sätt. Resultatet var att de
hade blivit sjuka, och några av dem
fingo fara hem med kylskador — dessbättre
var det inte så många. »Vi förstå
mycket väl, att vi ha visat oss som ömkliga
figurer, men vi kunna inte hjälpa
det», sade de. Dessa erfarenheter av repetitions-
och efterutbildningsövningna
lärde mig, doktor Lundgren, att det
är nödvändigt att genomtänka den här
saken grundligt.

En andra lärdom fick jag när vi planerade
för de efterutbildningsövningar,
som för närvarande pågå och som syfta
till att ge värnpliktiga nödvändig omskolning
till luftvärnet, ingenjörstrupperna
och några andra specialvapen. Om
dessa efterutbildningsövningar har jag
inte hört något annat än att de ha varit
synnerligen väl ordnade och mottagits
med stor förståelse. De värnpliktiga,
som varit inkallade till dem, ha tyckt
att de blivit behandlade med all vederbörlig
hänsyn till att de äro fullvuxna
män, som man lar från deras civila
arbete. Do ha sagt: »När man gör dessa
omskolningsövningar på det sättet, då
förstå vi meningen med det.»

Men när vi planerade för dessa övningar,
voro i varje fall de militära
myndigheterna inställda på att man
skulle mera över en höft följa värnpliktslagens
bestämmelser. Det skulle bland
annat ha betytt, att vi hade kallat in eu
del välutbildade infantcristcr för att låta
dem genomgå en månads eftcrutbihlningsövning.
Vad skulle de göra sedan?
Ja, tittade man efter fann man, all de
i vissa fall voro sådana som skulle få

Statsverkspropositionen,
uppskov, därför att de hade sådana civila
sysslor att de i händelse av krig eller
beredskap icke kunde tas ut till soldattjänst.
Och då frågar jag: År det riktigt
att kosta på sådana personer en dyrbar
efterutbildningsövning eller omskolning,
när de icke kunna användas i
krig annat än möjligen för att tjänstgöra
som hemvärn, d. v. s. för en viss
bevakningstjänst i anslutning till att de
stå kvar i sina civila arbeten? Detta
gjorde att vi gallrade bort ganska många
av de värnpliktiga, och erfarenheterna
ha stärkt mig i min övertygelse att det
här är skäligt att göra en omprövning.

Jag skall härefter, utan att fördjupa
mig i de vidlyftiga utredningar som
doktor Lundgren här har redogjort för,
ange hur jag anser att repetitions- och
efterutbildningsövningarna böra läggas
upp. Jag förutsätter att efterutbildningsövningar
komma att fullföljas i den
omfattning som det av krigsorganisatoriska
skäl är nödvändigt, alltså för att
tillgodose behovet av en omskolning.
Chefen för armén har fått i uppdrag att
utarbeta förslag till repetitionsövningar,
som instundande vår skola företas i
stridsförband, d. v. s. förband organiserade
på annat sätt än som tidigare tilllämpats.
Det är ett nytt experiment, och
det är mycket svårt att på förhand säga
något om hur det skall slå ut. Jag
anser det skäligt att man avvaktar resultatet
av de praktiska försöken, innan
man planerar för fortsättningen. Därutöver
är det min tanke att repetitionsoch
efterutbildningsövningar enligt den
nya modellen, om vi få en sådan, och
enligt de principer, som den nu arbetande
värnpliktskommittén kan ge oss
råd om, under 1949 och 1950 skola företas
i den omfattning, som vi kunna
finna nödvändig. Skulle så erfordras,
hoppas jag att det finns möjlighet för
försvarsministern atl hos riksdagen begära
ytterligare anslag för dessa övningar.

Herr Lundgren kom också in på ett
kapitel, som enligt vad jag tror tidigare
inte varit på tal i den svenska riksdagen,
nämligen frågan om disciplinen.
Men jag hade varit glad, om herr Lund -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

gren något bättre klargjort vad han
egentligen syftade på. Om jag inte antecknade
fel på det här papperet, sade
nämligen herr Lundgren följande: Det
är inget tvivel om att hållningen och
disciplinen inom det svenska försvaret
försämrats.

Jag frågar: var det hållningen herr
Lundgren syftade på, eller var det disciplinen?
Det finns ingen som sagt, att
disciplinen har försämrats. Varken från
militär eller annan myndighet finns något
omdöme, som tyder på detta. Om i
så fall herr Lundgren är den förste som
fäller det omdömet, att vårt befäl icke
kan upprätthålla disciplinen eller att
vi ha en sådan ungdom, att den icke
självmant kan underkasta sig disciplinens
krav, så finner jag det vara en
rimlig begäran, att herr Lundgren dokumenterar
sitt påstående.

Däremot vet jag väl att det på en del
håll inom försvaret säges, att hållningen
har blivit sämre. Problemet om de värnpliktigas
hållning är en omdömesfråga.
Vissa företeelser ha nog kunnat ge helägg
för det påståendet, att hållningen
hos vår värnpliktiga ungdom för närvarande
är litet ledigare än tidigare.
Den är alldeles avgjort ledigare nu än
för tjugu eller trettio år sedan. Men detta
är en ledighet som, om den icke
överskrider en viss gräns, motsvarar
vår tids väsen. Enligt min mening har
man alla skäl att utgå från, att svensk
ungdom av i dag kan vara utmärkt som
soldat, även om de ungas hållning nu
är något friare och ledigare än soldatens
hållning, vare sig i tjänsten eller på
fritid, var för tio eller femton eller tjugu
år sedan.

Men man kan ha olika omdömen om
denna sak, och jag skall inte disputera
om den. Jag tror att det militära befälet
har möjlighet att se till, att den
svenske värnpliktige har en tillräckligt
god hållning. Men jag vill bestämt påstå,
att frågan om hållningen är en helt
annan sak är frågan om disciplinen. Och
vad beträffar disciplinen vet jag, att de
militära myndigheterna iiro ense med
mig om att vi för närvarande ha en
värnpliktsungdom, som icke behöver

underställas stränga disciplin- eller
tvångsregler på det sätt, som kanske var
nödvändigt förr i världen. De, som nu
klaga över disciplin eller hållning eller
anda, hänvisas vänligen till en jämförelse
med förhållandena efter förra
världskriget inom vårt försvar. Då var
situationen en helt annan än i dag. Det
finns för närvarande icke möjlighet att
rikta några som helst skäliga anmärkningar
gentemot vår värnpliktsungdoms
hållning, uppträdande, vilja eller över
huvud taget sätt att tjäna fosterlandet.

Får jag till slut stanna vid en ganska
obetydlig detaljfråga, som också drogs
in i debatten av herr Lundgren, då han
ifrågasatte om vi ha träffat rätt vid fastställandet
av de regler för fritiden inom
våra förband, som för närvarande gälla.
En soldat behöver nu inte vara tillbaka
i förläggningen klockan tio på kvällen,
utan först vid midnatt. Vissa dagar i
veckan, d. v. s. mellan lördag middag
och måndag morgon, får han disponera
sin tid själv. Beslutet om denna ordning,
där försvarsministern för övrigt kunde
räkna med förmånen av överbefälhavarens
stöd, framkallade till att börja med
rätt mycken undran. Jag tror nog i alla
fall att myndigheterna för närvarande
äro ense om, att beslutet har fått goda
verkningar. Alla tendenser till missbruk
stävjas i regel av en lämplig kamratuppfostran.
Vid sidan av den befälsuppfostran,
som bestås våra soldater inom
försvaret, tror jag att det är ganska bra
med ett visst utrymme också för kamratuppfostran.

Men herr Lundgren stannade inte så
mycket vid den sidan av saken, utan
han såg frågan ur synpunkten om det
var lämpligt att beröva befälet ett disciplinmedel
som det tidigare hade,
nämligen möjligheten att vägra de värnpliktiga
permission. Jag skall säga herr
Lundgren, att detta i själva verket är
en mycket ömtålig sak. Hos svenskarna
har det alltid funnits ett mycket utbrett
missnöje med allting som kan kallas
för godtycke. Svensken reagerar i
sin rättskänsla, när han utsättes för någonting
utan att riktigt veta på vilken
grund ingripandet sker. Inom försvaret

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

gick det ända till helt nyligen så till,
att en värnpliktig på lördagen, då han
berett sig till att resa hem, kunde få
beskedet att hans permission var indragen,
därför att han inte gjort någon sak
tillräckligt bra eller gjort något mindre
fel eller inte riktigt skött sin tjänst. Jag
tror att det är en absolut nödvändig
följdreform till det betydande framsteg,
som avskaffandet av krigslagarna innebär,
att man avskaffar också detta godtycke
när det gäller permissionerna.
Det är inte så, att befälet saknar möjlighet
att meddela en värnpliktig permissionsförbud,
om han har gjort sig
skyldig till eu förseelse. Men han skall
i så fall underkastas förhör i vederbörlig
ordning och få rätt att förklara sig.
Först därefter har man möjlighet att
meddela permissionsförbud.

Enligt min mening borde det år 1950
vara en ganska självklar sak, att rättstillämpningen
även inom det militära
försvaret skall vara sådan att var och
en, som utsättes för ett beivrande eller
ett ingripande av något slag, skall veta
vad det verkligen gäller och vara på
det klara med att den, som dömer honom,
står på en säker rättslig grund.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Jag är medveten om att det kan vara
knappheten i mitt första anförande som
gjorde, att jag fick ett så kort svar från
herr statsrådet. Det var emellertid frågan
om penningmedlens effektivaste användning
som jag tog upp. Jag skall inte
återigen gå in på dessa problem vad beträffar
förvaltningssidan. Förvaltningsutredningen
kommer ju att framlägga
sin kritiska granskning och sina därpå
grundade förslag, och behandlingen av
denna sak får väl anstå till dess förvaltningsutredningens
betänkande föreligger.
.lag måste dock finna det anmärkningsvärt,
att statsrevisorerna behövt
göra anmärkning på ett förhållande, som
försvarsministern haft ögonen på och
sagt ifrån om, nämligen att mångdubbelt
större anslag till avlöningen av personal
inom militärförvaltningen dölja sig i de
s. k. sakanslagen än vad som finnes upp -

Statsverkspropositionen.

taget på respektive avlöningsstater. Jag
hoppas emellertid att även den frågan
skall klaras upp av förvaltningsutredningen.

Vad jag främst avsåg var avvägningsfrågan.
Statsrådet sade, att han inte ville
sätta i gång en tävlan mellan försvarsgrenarna.
Jag har emellertid den uppfattningen,
att just den felaktiga avvägningen
förorsakat stora felinvesteringar
och underhållskostnader, som kunde ha
sparats för viktigare ändamål. Jag kan exempelvis
peka på upprustningen av flyget,
som ju riksdagen har uttalat sig för.
Jag hoppas att inte statsrådet glömmer
bort detta riksdagsbeslut. Herr statsrådet
har ju i propositionen angivit, att
statsrådet ämnar återkomma till denna
sak längre fram.

Jag tror också att man skulle kunna
få bättre användning för pengarna till
försvaret genom en omorganisation av
armén. Tre partier, herr statsrådets eget
parti inbegripet, ha i 1945 års försvarskommitté
genom sina representanter uttalat
sig för en utredning om elitförband.
Nu har jag den uppfattningen, att nar
de militära myndigheterna inte gilla en
sak, så kunna de falla för frestelsen att
göra den så omöjlig som det över huvud
taget går. Detta är kanske litet elakt sagt,
men jag tycker mig ha funnit en sådan
tendens såväl när det gäller utredningen
om elitförband som när det gäller
utredningen om övningsuppehåll för
jordbrukets arbetskraft. Vad beträffar utbildningstiden
för elitförband har ju
herr statsrådet nu ändrat på den preliminära
utredningen, och jag hoppas att
arméchefen därigenom skall komma till
insikt om att han måste lägga upp grundutredningen
på ett annat sätt än han
hade tänkt sig. Jag uttrycker också den
förhoppningen, att han tar hänsyn till
de önskemål i det fallet, som framförts
i reservationen till 1945 års försvarskommittés
betänkande.

Vad jag velat säga är alltså, herr
statsråd, att vi inte på effektivaste sätt
använda de till försvaret anslagna medlen,
så länge inte arméorganisationen är
på elt annat sätt ordnad och så länge
inte avvägningen mellan försvarsgrenar -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

na är klar. Det var detta jag i mitt första

anförande ville framhålla.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag är ledsen att jag inte personligen hade
tillfälle att höra herr von Helands anförande.
Jag kunde därför kanske inte
alldeles rätt, med de nyanser som han
särskilt tog upp, besvara de frågor han
riktade till mig.

Vad beträffar utredningen rörande armén,
vars vikt jag mycket väl förstår,
vill jag säga att jag nog egentligen inte
har ändrat på de riktlinjer för utredningen,
som chefen för armén har ansett det
nödvändigt att upplägga. Jag måste naturligtvis
böja mig för den uppskattning,
som chefen för armén gör, när han säger,
att aderton månaders tjänstgöring
är nödvändig för att man skall kunna få
fram en verklig elitarmé. Men jag har
sagt, att chefen för armén bör pröva
även andra värnpliktstider, så att man
vid sidan av vad han betraktar som den
idealiska lösningen skall kunna ta ställning
även till andra förslag om tjänstgöringstidens
längd.

Vad som i detta sammanhang är det
väsentliga att fasthålla är väl emellertid,
att detta inte uteslutande är en militär
fråga. Därför har det också sagts ifrån
att avsikten är att bereda även representanter
för riksdagen tillfälle att arbeta
med detta problem, sedan chefen
för armén har gjort den nödvändiga
första utredningen. Det är på den vägen
vi kunna få fram förslag, på vilka i
sista hand riksdagen med tillförsikt kan
bygga sitt omdöme.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag är glad över herr
statsrådets sista påpekande om de parlamentariska
önskemålen beträffande denna
elitförbandsutredning. Arméchefen
har tydligen inte velat förstå den sidan
av saken, eftersom han inte i sin förberedande
utredning har tagit hänsyn
till de önskemål, som framförts i reservationen
till 1945 års försvarskommittés
betänkande. Risken är den, att om

inte arméchefen utreder sådana önskemål
som framförts av parlamentarikerna,
så kommer den parlamentariska utredningen
att fördröjas.

Önskemål om en fullödig utredning
komma givetvis att framföras inom den
parlamentariska utredningen. Jag förutsätter
därvid naturligtvis, att inte denna
utredning uteslutande kommer att bestå
av ja-sägare när det gäller vad militären
begär, och jag förmodar att statsrådet
inte tillsätter en parlamentarisk utredning
på det viset.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
vill gärna söka göra herr talmannen mig
bevågen genom att fatta mig kort, och
möjligheterna därtill äro så mycket
större som ju debatten har hunnit fortskrida
så långt att många av de synpunkter,
som man eljest skulle ha velat
framföra, redan kommit fram. Jag
vill särskilt framhålla, att jag hade tänkt
att bemöta herr andre vice talmannens
yttrande om omöjligheten att nu vidtaga
några ändringar i skattesatserna, men
att jag känner mig befriad från den saken
sedan herr Bergvall i sitt anförande
presterat ett bemötande, som jag till alla
delar kan instämma i.

Jag skall nu endast uppehålla mig vid
några punkter i finansplanen. Först
skulle jag vilja understryka att jag betraktar
det som en mycket stor vinst att
i år, för första gången, till finansplanen
har fogats en utarbetad s. k. nationalbudget.
Det är inte fråga om annat än
att denna nationalbudget på ett helt annat
sätt än materialet i tidigare statsverkspropositioner
gör det möjligt att genomlysa
folkhushållet och ger ett underlag
för bedömningen av utvecklingen,
som man nog får säga att vi tidigare
ha saknat. Det förefaller mig vara ett
mycket förtjänstfullt arbete, som i detta
hänseende har nedlagts.

Men jag tror att det är mycket viktigt
att framhålla, att man skall uppfatta
med förstånd vad denna nationalbudget
i själva verket innebär. Man får inte
försöka utläsa någonting annat ur den
än vad den själv ger sig ut för att vara.

Tisdagen den 18 januari 1949 fin.

Nr 2.

Att döma av den allmänna debatten och
i viss män också en del uttalanden, som
gjorts i kammaren bär i dag, finns det
en tendens att vilja lägga in för mycket
i denna nationalbudget. Så t. ex. yttrade
herr förste vice talmannen att han
menade, att man genom denna nationalbudget
visat upp att vi för år 1948 nått
den eftertraktade balansen och att vi
också för år 1949 ha alla utsikter att få
balans.

Så har jag för min del inte läst detta
aktstycke. Vad beträffar år 1948, rör det
sig ju om en retrospektiv beräkning av
hur de olika samhällsfaktorerna ha förhållit
sig. Man får på det sättet ett resultat,
som är lika med noll. Ja, det är
alldeles självklart att man måste komma
till formell balans, när man i efterhand
betraktar läget vid en tidpunkt
vilken som helst. Av detta förhållande
kan man inte utläsa någonting om huruvida
den spänning i vårt ekonomiska
liv, som vi tidigare ansett oss böra räkna
med, är övervunnen. På ett eller annat
sätt — so oder so, som Hitler brukade
säga — måste det bil balans för
ett visst år, när man betraktar det i efterhand.
Vad man möjligen kan säga
om denna uträkning för 1948 är, att förloppet
på vissa punkter har blivit gynnsammare
än man tänkte sig vid behandlingen
av budgeten för innevarande år.
Men något bevis för att balans är uppnådd
utgör som sagt inte detta aktstycke
i och för sig.

Lika litet kan man säga, att det är
förhållandet med beräkningarna för
1949. Man försöker i dessa beräkningar
att ange ett alternativ, som är någorlunda
sannolikt i fråga om förloppet. Sedan
må ju envar bedöma, huruvida detta
resultat är att betrakta såsom gynnsamt
eller inte. Men det går inte att
ia det till intäkt för att vi nu skulle ha
övervunnit svårigheterna och att de
spänningar, om vilka man tidigare har
talat, skulle vara helt avlägsnade, även
om det kan sägas att utvecklingen synes
gå i en något gynnsammare riktning än
tidigare.

Man kan inte beskylla upphovsmännen
till nationalbudgeten för att ha gi -

Statsverkspropositionen.
vit anledning till missuppfattning om
innebörden av de resultat och prognoser,
som de ha framlagt, ty de ha själva
punkt för punkt gjort de reservationer,
som det varit anledning att göra.

Sedan är det väl en smaksak, om man
vill kalla det som man nu uppnått för
en samhällsekonomisk halans. 1 detta
begrepp vill man emellertid gärna inlägga,
att de i samhället verksamma
krafterna balansera varandra på ett naturligt
sätt utan hårda tvångsingripanden
av olika slag, och dithän är det
ännu en lång väg.

Nationalbudgetdelegationen framhåller
själv i fråga om prognosen för 1949,
att den yttre balansen åstadkommits på
en på längre sikt alltför låg importnivå
och att utrymme icke kunnat beredas
för en i och för sig mycket önskvärd
återuppbyggnad av valutareserven. I
fråga om den inre balansen heter det,
att den kalkylmäsiga jämvikten på den
inre marknaden har kunnat åstadkommas
för 1949 endast genom en hårdhänt
beskärning av investeringsverksamheten
inom byggnadsregleringens ram, genom
betydande budgetöverskott, genom priskontroll
och regleringar på vissa områden
etc. En så stram kontroll, säger
man, synes knappast kunna upprätthållas
på längre sikt, och uppgiften måste
därför vara att åstadkomma förutsättningar
för dess avveckling.

Detta innebär ju ett klart uttalande
om att man i själva verket inte alls är
tillfredsställd med den balans, som man
själv visar upp såsom eventuellt möjlig
under 1949.

Vidare frambålles att spänningen alltjämt
består mellan investerings- och
sparbenägenheten. Den förra är livlig,
konstaterar man, och den senare är
otillräcklig. Uttalandet utmynnar i följande
slutsats: »Uppgiften på några års
sikt är sålunda trefaldig: att åstadkomma
en tillräcklig produktionsökning,
att öka exporten för att därigenom vidga
importutrymmet och att öka sparandet
så att föreliggande investeringsbehov
bättre kunna tillgodoses. Sker detta,
så skapas därmed också automatiskt
förutsättningar för en inskränkning av

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

sådana regleringar, som för närvarande
måste användas på ett för medborgarna
kännbart och besvärande sätt som importregleringen
och byggnadsregleringen
m. m.»

Att målet bör vara detta, som här angivits,
äro vi nog alla överens om. Meningsskiljaktigheterna
gälla de medel,
som äro bäst ägnade att leda till detta
mål. Det är från dessa utgångspunkter
som vi från vårt håll i olika sammanhang
ha förordat en modifierad priskontroll,
en rörlig penningpolitik och
en sparfrämjande eller i varje fall inte
direkt sparfientlig skattepolitik. Den
tvångströja, som nu pådragits oss, kan
inte bäras på längre sikt utan obotlig
skada för detta i en fri atmosfär en gång
blomstrande land.

Jag erkänner gärna, att den inkomststabilisering,
som åstadkommits för
1949, är av största värde och att det är
glädjande att stora grupper av vårt folk
insett det vara med deras fördel förenligt
att visa denna självbehärskning.
De under föregående år ständigt stigande
inkomsterna vid oförändrad varutillgång
ha otvivelaktigt varit den mest
inflationsdrivande faktorn. Under den
tidsfrist, som därmed givits, måste
emellertid en anpassning mot mera naturlig
balans eftersträvas.

Jag skulle i fråga om finansplanen på
vissa punkter ha velat ställa några frågor
till finansministern, men jag antar
att jag med samma framgång kan få
rikta frågorna till statsrådet Sköld, som
nu är närvarande i kammaren.

Finansministern säger att på grund
av förbrukningen av reservationer och
ett beräknat inkomstunderskott på omkring
100 miljoner kronor kommer under
året 1948/49 ett visst behov av upplåning
att föreligga. När vi här fått en
redogörelse för så många andra faktorer,
undrar jag, om det inte vore möjligt
att lämna en närmare precisering
också i fråga om storleken av det lånebehov,
som här beräknas föreligga.

Jag erinrar om att man har ansett sig
kunna beräkna reservationsmedelsförbrukningen
för budgetåret 1949/50 och
att man har beräknat budgeten så vid,

att inte bara kapitalbudgeten utan också
dessa beräknade reservationer skola
ligga inom marginalen, som ju då blir
mer eller mindre fullständigt utnyttjad.
Jag tycker att det under sådana
förhållanden borde ha legat nära till
hands — för att inte säga närmare till
hands — att lämna uppgift om hur stor
reservationsförbrukningen kan beräknas
bli under det nu löpande budgetåret
och följaktligen också hur stort det lånebelopp
kan beräknas bli, som behöver
upptagas under första halvåret innevarande
år.

Jag frågar också, om man inte till
detta belopp även bör lägga vad som
kan beräknas inte komma att konverteras
av det lån å 279 miljoner kronor,
som förfaller i april. Det är ju klart
att det måste vara svårt att nu bedöma,
hur mycket av detta lån, som eventuellt
blir okonverterat, men sannolikt kommer
det att röra sig om ett icke oväsentligt
belopp. Och då frågar man sig:
Kan inte den upplåning, som det här är
fråga om under första halvåret innevarande
år bli av en sådan storleksordning,
att investeringsberäkningarna för
1949 förryckas? Såvitt jag har kunnat
se har man inte i de här uppgjorda beräkningarna
för 1949 tagit någon hänsyn
till den faktor, som denna upplåning
skulle komma att utgöra. En upplåning
på, låt oss säga 300 eller 400 miljoner
kronor är ju ändå av en sådan
storleksordning, att den spelar en mycket
väsentlig roll i den ekvation, med
vilken man här rör sig.

Jag utgår från att när man har gjort
upp investeringsbudgeten för 1949 har
man gjort det från den utgångspunkten,
att man skulle uppnå balans mellan investeringarna
och det beräknade sparandet.
Det är ju av gammalt, det ha vi
haft anledning att framhålla många
gånger förut, en av nyckelfrågorna i balansproblemet
att nå balans mellan investeringar
och sparande. Men om man
nu inte ens tar hänsyn till det lånebehov,
om vilket jag nyss nämnde och
som kommer att ta i anspråk sparmedel
under 1949, synas mig investeringarna
vara beräknade i överkant.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Nr 2.

Enligt den av finansministern godtagna
siffran, som nationalbudgetdelegationen
rör sig med, skulle vi under
1949 ha att räkna med en investeringsminskning
på sammanlagt 300 miljoner
kronor. Jag tror att den är sammansatt
på det sättet att inom tillståndsbudgetens
ram ligga 160 miljoner och att
man beräknar att inom den privata
sektorn skulle uppkomma en minskning
på 140 miljoner. När man då försöker
få en uppfattning om vad det kan
föreligga för diskrepans mellan investeringar
och sparande innevarande budgetår,
undrar jag om man inte har rätt
att såsom ett grovt mått på denna diskrepans
ta ett belopp, motsvarande det,
för vilket riksbanken inköpt obligationer
under 1948. Ty de pengar, som
skola tillkomma utöver de verkliga sparmedlen,
bli ju till sist ingenting annat
än de pengar, som man hämtar direkt
från riksbankens sedelpressar, och storleken
av det belopp, som man där hämtar,
kommer ju till uttryck just i det belopp,
som riksbanken köper i obligationer.
Vid 1948 års utgång utgjorde detta
belopp 586 miljoner kronor. Om jag
får ta det såsom ett ungefärligt uttryck
för det belopp, varmed sparandet under
1948 har understigit investeringarna under
samma år, skulle man även om man
har anledning att räkna med — och
det antar jag att man har gjort — någon
stegring i sparandet under nästa
år, ändå inte genom att skära ned investeringarna
med enbart 300 miljoner
kronor ha kunnat åstadkomma en full
balans mellan sparande och investeringar.

En annan punkt, som för mig har
tett sig något svår att förstå, har varit
hur man har kunnat komma fram till
att den stora skatteposten inkomst och
förmögenhet m. m. kan uppräknas från
beräknat utfall under innevarande år
med 1 900 miljoner kronor till inte
mindre än 2 300 miljoner kronor, eller,
om det även nästa år blir en förskjutning
i restskattebetalningcn, 2 200 miljoner
kronor. Om man tar den senare
siffran skulle det innebära en stegring
av inkomst- och förmögenhetsskatten på

Statsverkspropositionen.
300 miljoner kronor. I nationalbudgeten
har man inte räknat med någon annan
ökning av köpkraften än den som föranledes
av en inkomstökning för löntagare,
som man säger delvis redan har
inträffat, med 400 miljoner kronor, och
på den motsatta sidan tar man upp den
del av dessa 400 miljoner kronor, som
man beräknar skulle komma att inflyta
i marginalskatt, eller 100 miljoner
kronor. Alltså förklaras därmed en
skatteökning på 100 miljoner kronor. Då
kommer man till 2 miljarder. Men vad
är det som utgör underlag för de 200
miljonerna därutöver?

Jag förstår att man har räknat med
höjda inkomster för vissa fria företagare,
framför allt inom jordbruket på
grund av den goda skörden. Men uppväges
inte en ökning på den punkten
av en minskning av bolagsskatterna, som
ju i år inte ha influtit med de belopp,
som man tidigare räknat med?

Jag har försökt att på det material,
som stått till förfogande, finna en förklaring
till denna uppräkning av preliminärskatten,
trots att man i nationalbudgeten
inte räknar med någon större
inkomstökning. Det har emellertid
inte varit mig möjligt att få klarhet i
detta avseende.

Det förefaller mig som man även på
andra punkter har pressat skatteberäkningarna
i höjden. En sådan skatt som
kvarlåtenskapsskatten har under innevarande
år influtit med 16 miljoner kronor,
och generalpoststyrelsen har för
sin del beräknat att den skall under
1949/50 inflyta med 24 miljoner kronor.
Men det hindrar inte riksräkenskapsverket
från att la upp den med
det ursprungligen beräknade beloppet
av 40 miljoner kronor. Även där förefaller
det mig som om man tagit till i
överkant.

Jag vill till sist fästa uppmärksamheten
på att det synes föreligga ett fel
i redovisningen på s. 13 i finansplanen,
där man har en tabell över ökningen
och minskningen av investeringarna i
de statliga kapitalfonderna. Under anslag
1948/49 har för luftfartsfonden
upptagits 6.7 miljoner kronor och i för -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
slaget för 1949/50 5 miljoner kronor.
Förhållandet synes vara det motsatta.
På s. 12 står det nämligen, att för luftfartsfonden
i riksstatsförslaget beräknas
ett underskott av 6,v miljoner kronor
och att i riksstaten för innevarande
budgetår underskottet har upptagits med
5 miljoner kronor.

Jag skall inte, herr talman, uppehålla
den hårt anlitade tiden med ytterligare
anmärkningar och frågor, vartill annars
i och för sig skulle finnas anledning.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK:
Herr talman! Jag har lovat herr talmannen
att fatta mig'' mycket kort, och
jag vill dessutom försäkra kammaren,
att jag även kommer att bli tämligen
snäll. .Tåg tänker inte ta upp några vare
sig utrikespolitiska aspekter eller försvarspolitiska
frågor. Må det emellertid
tillåtas mig att några minuter beröra
ett ämne, som i detta nu så pass länge
varit påtalat och omtragglat, att det av
mången kan anses förlegat och gammalmodigt,
men som ändock för stora delar
av vårt folk är så genomgripande
och betydelsefullt att det väl tål att dryfta
även vid ett tillfälle som detta.

Jag åsyftar småbrukarproblemet, frågan
om denna folkklass vara eller icke
vara och de åtgärder som i sammanhang
därmed kunna anses vara angelägna
och påkallade.

I den stora omplaneringen av svenskt
jordbruk, som i rationaliseringens tecken
signalerats och utformats, har även
ingått en sammanföring av små jordbruk
till större s. k. mera bärkraftiga
enheter, vars tillskapande naturnödvändigt
måste gå ut över hundratusentals
småbruks förintelse och undergång. Planerna
ha i stora drag skisserats som
ofrånkomliga och oundvikliga, och man
må ej undra på om de i de genuina
småbrukarbygderna väckt eu stor oro
och kommit mycken fruktan och häpnad
åstad. Är läget verkligen sådant, att
dylika revolutionerande åtgärder ovillkorligen
måste ske, har man med bitterhet
frågat sig.

Vid närmare eftersinnande synes
emellertid en omkantring till åtminsto -

ne en viss moderation på detta område
från de styrandes sida ha skett. Vi annotera
med tillfredsställelse hurusom
exempelvis förre jordbruksministern
Sköld på senare lid varit angelägen poängtera,
att även småbruken kunna ha
sitt existensberättigande, där sidoordnade
förvärvsmöjligheter äro för handen
eller låta skapa sig; och nuvarande
jordbruksministern Strängs nyligen vidtagna
åtgärd med tillsättande av en
kommitté i samma positiva inriktning
innebär ju också ett löftesrikt tecken
om vaknande insikter om en mjukare
och mera variabel nydaning på detta
område. Om våra förhoppningar åt detta
håll motsvaras av de styrandes goda vilja
— vilket jag gärna vill tro — vill jag
för egen del öppet betyga min tacksamhet
därför.

Som representant för en landsända,
där ägosplittringen mer än annorstädes
av skilda orsaker tagit markanta former,
vill jag betyga att en avsevärd omdaning
av skiftesförhållandena hör äga
rum. Omfördelningen kommer förvisso
att bli synnerligen grannlaga och svår,
men med god vilja få vi hoppas att de
härför tillskapade organen, lantbruksnämnderna,
skola gå i land med sitt
uppdrag.

Här är därjämte terrängförhållanden
och jordstruktur så oerhört skiftande
att en upplinjering efter stela mallar
beträffande jordfördelning och arealomfång
alls ej låter sig göra. En betydande
variation på hemmansbildningar måste
här även för framtiden förekomma. Huvudsaken
är emellertid att en ingalunda
oväsentlig omdaning till det bättre
sker och att de av naturförhållandena
betingade mindre hemmansbildningarna
fä existenskompensation på annat sätt,
genom sidoförvärvsgrenar, extra tilldelning
av skog eller andra utvägar, som
möjliggöra en anständig bärgning. Uppgiften
är mycket vittomfattande, men
med anpassning till föreliggande omständigheter
och befolkningens egna
önskemål bör en acceptabel lösning
kunna ske.

Jag har vid flera tillfällen förut i
riksdagen påtalat angelägenheten av att

Tisdagen den 18 januari 19-19 fm.

Nr 2.

nödig skogtilldelning till respektive hemmansdelar
sker. Den oerhörda åderlåtning
av hemmanens livskraft och bärighet,
som före och strax efter sekelskiftet
skett i våra dalabygder genom bolagens
expansion, ofta, ja mestadels emot
skandalöst futtiga vederlag, var en olycka,
som — det är den allmänna meningen
— borde tarva revolutionära ingripanden
till en revision, som åtminstone
tillnärmelsevis återställer den
balans i bärighetsgraden, som en gång
vid storskiftet åt respektive hemman blev
lagd. Naturligtvis kan även statens skogar
och ecklesiastik mark eventuellt
här få tjänstgöra som stödobjekt. Huvudsaken
är att någonting sker och att
det inte bara stannar vid önskedrömmar
utan realiseras i levande liv till
hjälp åt den befolkning, som nu genom
händelsernas gång kämpar med stora
svårigheter för sin existens.

Angelägenheten att snarast möjligt
vidtaga åtgärder i antytt syfte är uppenbar.
Avfolkningen av våra lands- och
skogsbygder är en fara för hela nationen.
Behovet av arbetskraft i en av våra
betydelsefullaste näringsgrenar, skogshanteringen,
är så påträngande, att verkliga
krafttag äro av nöden för bevarandet
av den ypperliga arbetarstam på
detta område, som den mindre jordbrukarklassen
alltid utgjort och allt fortfarande
utgör. Redan nu är tillgången
på arbetare i denna viktiga bransch ytterst
decimerad och kommer väl att
fortgå, därest inga särskilda anstalter
för ökande av deras trivsel och trygghet
sker. Det är hög tid att statsmakterna
vakna upp inför dessa klara fakta.

Anledningen till att jag i detta nu på
detta siitt berör detta ämne iir främst
— till den lilla kraft och verkan det
hava kan — avsikten att det i de trakter,
som härav beröras, må kunna bli
ett observandum för lantbruksnämnderna
och inte minst den kommitté som
nyligen av jordbruksministern tillsatts
för lösning av småbrukarproblemet. Det
gäller angelägenheter av livsviktig betydelse,
inte allenast för småbrukarklassen
i gemen, utan lika mycket landet i
sin helhet.

Statsverkspropositionen.

På sidan om vad jag nu har anfört vill
jag även som hastigast beröra en annan
sida av lantbefolkningens önskemål i
detta nu. Det berör förhållandena på
byggnadsmarknaden. Det sitter fortfarande,
trots åtskilliga löften om bättring,
ganska trångt till med rörelsefriheten
på detta område, även för en småbonde.
Byggnadskvoten för landsbygden
är alltfort i knappaste laget och det är
inte lätt att röra sig ens med de allra
nödvändigaste ting. Det värsta är att
»nöden har ingen lag», och så går det
som det går. Som ställningarna nu äro,
nödgas man ju i alla fall bygga »litet
bredvid» till »husbehov», även om det
nu kostar så där en 80 kronor i lösen
för egenhändigt välgjort arbete i denna
välordnade stat! »Man gör så gott man
kan», som gumman sa’, när hon satt i
trångmål. Men staten bör akta sig att i
byråkratisk nitiskhet skapa och uppehålla
lagar, som av hederliga medborgare,
trots bästa vilja i världen skapa
lagbrytare — det är ingen behaglig utveckling.
Det beklagligaste är att det
skapar olust och misstroende mot hela
vårt samhällsskick. Man må hoppas att
sådana där fula blad med det snaraste
komma bort.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Hedan
en mycket flyktig granskning av
statsverkspropositionen visar, att det är
mycket avsevärda nedskärningar av de
statliga investeringarna, som regeringen
nu föreslår.

Såsom det ekonomiska läget utvecklats
på grund av skilda orsaker — däribland
väl icke minst regeringens underlåtenhet
att i lid mera effektivt ingripa
— iir det, såsom här redan av flera
talare framhållits, förvisso också ofrånkomligt
att nu vidtaga en mycket kraftig
åtstramning av investeringarna såväl
inom det enskilda näringslivet som inom
den statliga och kommunala verksamheten.
För att denna inskränkning icke
skall åstadkomma mera ont än gott, synes
det emellertid angeläget att här icke
gå fram alltför schablonmässigt utan i
stiillet i förväg så noggrant som möjligt

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen.

söka bedöma verkningarna av en större
eller mindre nedskärning av investeringarna
inom olika verksamhetsområden
och sedan i möjligaste mån rätta handlandet
efter vad en sådan förundersökning
ger vid handen.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
beröra just detta avvägningsspörsmål,
sedan jag vid mitt studium av statsverkspropositionen
sett, hur hårt yxan gått
fram även inom kommunikationernas
område, särskilt beträffande vägväsendet
och järnvägarna.

Vad SJ angår har ju regeringen skurit
ned järnvägsstyrelsens redan i och för
sig starkt begränsade krav med icke
mindre än över 30 miljoner kronor, över
hela linjen märks spår av dessa prutningar.
Så går nerskärningen praktiskt
taget ut både över alla slag av rullande
materiel och vidare över sådana viktiga
arbeten som banförstärkningar, dubbelspårsbyggen
och utvecklingen av den
elektriska bandriften.

Jag skulle i anledning härav vilja erinra
om den oerhörda påfrestningen under
krigsåren på såväl rullande materiel
som bana och spår och den därmed
följande allvarliga förslitningen av hela
utrustningen. Det förtjänar ihågkommas,
att under hela det senaste decenniet järnvägarna
haft att besörja en trafik av sådan
omfattning som aldrig tidigare. Redan
detta förhållande borde väl mana
statsmakterna att även nu iakttaga den
allra största försiktighet i fråga om nedprutningar
på detta område utöver vad
den ansvariga statsbaneledningen ansett
tillrådligt.

Därtill kommer emellertid ytterligare
en viktig faktor. För att vårt land skall
kunna komma ut ur de nuvarande ekonomiska
svårigheterna måste ju nationens
alla strävanden under de närmaste
åren först och främst gå ut på att söka
få upp vår produktion och alldeles särskilt
vår export, så mycket som över
huvud taget är möjligt. Detta har ju vid
olika tillfällen även från regeringens
egen sida med skärpa framhållits. Såvitt
jag förstår, måste det då vara av
synnerlig vikt, att landets transportväsen
hålles på en så hög nivå och ges en så -

dan kapacitet, att denna produktionsökning
icke hindras eller försvåras. Hur
viktigt det är, att järnvägarna icke bli
någon produktionens flaskhals torde väl
ligga i öppen dag. En alltför kraftig beskärning
av investeringarna innebär
emellertid en allvarlig risk för att just
detta blir fallet.

Jag kanske i detta sammanhang också
kan få erinra om vissa uttalanden, som
nu omkring årsskiftet gjorts av framstående
industrirepresentanter just angående
möjligheterna att driva upp produktionen
i enlighet med regeringens
önskemål, i vilka uttalanden det mycket
starkt understrukits, hur viktigt det är

— icke minst ur nu nämnda synpunkter

— att transportväsendet i olika avseenden
ytterligare förbättras. Regeringens
ingripanden här hota tyvärr att leda utvecklingen
den rakt motsatta vägen.

Att ett högt utvecklat järnvägsväsen
är av största betydelse för höjandet av
landets näringsliv över huvud och för
utvecklingen av olika landsändar lär
väl ingen numera vilja bestrida. Vad som
är särskilt allvarligt är emellertid, att det
som nu till äventyrs eftersättes i fråga
om underhåll och behövlig upprustning
måste få konsekvenser för långliga tider
framåt. Det går nämligen tyvärr icke
att ens tillnärmelsevis lika snabbt ta igen
vad som nu till äventyrs eftersättes. Det
har en mångårig erfarenhet klart visat.

Det kan kanske i detta sammanhang,
herr talman, vara motiverat att även
med några ord belysa de ofördelaktiga
ekonomiska återverkningarna för statsbaneföretaget
och allmänheten av en alltför
stark återhållsamhet i fråga om önskvärda
upprustnings- och förbättringsåtgärder.
Jag tar som exempel järnvägselektrifieringen,
vilken ju för närvarande
hotas av att helt strypas, sedan nu
pågående, långsamt bedrivna arbeten i
sydvästra Sverige blivit avslutade.

Det är säkerligen väl bekant, att denna
utvecklingstendens redan väckt starka
betänkligheter och att detta avbrott
i en för våra förhållanden så naturlig
rationaliseringsåtgärd som banelektrifieringen
vållat allvarlig besvikelse i stora
delar av vårt land. Regeringens vägran

Tisdagen den 18 januari 1919 fm.

Nr 2.

att trots framställningar från järnvägsstyrelsens
sida låta SJ disponera det av
riksdagen beviljade begynnelseanslaget
för ostkustbanans elektrifiering torde
icke minst komma att väcka mycken kritik,
allra helst som denna vägran direkt
föranlett järnvägsstyrelsen till att även
avstå från att upprepa sina i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 31 augusti 1946
framlagda yrkanden rörande fortsatt
banelektrifiering.

Vad ett uppstoppande av järnvägselektrifieringen
skulle betyda rent ekonomiskt
för SJ belystes av den nyligen
avgångne statsbanecliefen i samband
med den senaste elinvigningen. Han
framhöll bl. a., att om den hittills genomförda
järnvägselektrifieringen hade
varit ogjord, så skulle driftutgifterna
för SJ per år ha legat bortåt 200 miljoner
kronor högre än vad nu är fallet. För
att förräntningskravet skulle ha kunnat
upprätthållas hade detta varit liktydigt
med att en ytterligare taxehöjning på
bortåt 30 procent varit nödvändig. Detta
säger ju åtskilligt om de ofördelaktiga
återverkningarna på SJ:s ekonomi, som
de signalerade inskränkningarna i järnvägselektrifieringen
skulle få. Att de
dessutom innebära kännbara nackdelar
för trafikanterna ligger i öppen dag.

Föga rationellt och ekonomiskt måste
det väl också vara att såsom på senare
år skett binda arbetskraft och lägga ner
stora kapital på i och för sig högeligen
behövliga dubbelspårsarbeten men sedan
låta den färdigställda järnvägsbanken
eller järnvägskroppen år efter år ligga
färdig utan att kunna tagas i bruk, därför
att den relativt blygsamma kvantitet
räler, som därför erfordrats, ännu icke
— trots upprepade framställningar från
statsbaneledningens sida — ställts till
förfogande. Inte heller i detta avseende
innebär regeringens nu framlagda förslag
någon tillfredsställande ändring —
iiven om glädjande nog någon förbättring
nu signaleras.

Jag nöjer mig med de nu framförda
synpunkterna beträffande järn vägsinvesteringarna
och vill endast tillägga, att det
enligt mitt förmenande i varje fall måste
väcka verklig oro att järnvägskoinmuni -

Statsverkspropositionen.

kationerna hotas med så långtgående
investeringsbegränsningar som regeringsförslaget
innebär.

Det är emellertid, herr talman, inte
bara järnvägarna, som i här berörda avseenden
iiro av avgörande betydelse.
Även landsvägarna och landsvägstrafiken
spela självfallet här en betydande
roll. På grund härav och med tanke på
den mycket kraftiga begränsning av de
olika anslagen till vägväsendet, som redan
under en följd av år ägt rum, måste
det väcka förvåning, när man ser, vilken
oerhört kraftig nedskärning som regeringen
nu också gjort i fråga om vägocli
vattenbyggnadsstyrelsens anslagsäskanden
för nästa budgetår.

Att det nuvarande väg- och brobeståndet
lämnar mycket övrigt att önska med
hänsyn till den trafik, man för närvarande
har att räkna med, och att en verklig
uppryckning här är erforderlig, torde
väl få anses obestridligt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ju också år
efter år framhållit nödvändigheten av
att återställa vägarna i ett mera normalt
skick efter krigsårens allvarliga påfrestningar.
Att då gå den väg, Kungl.
Maj:t föreslagit, med ytterligare allvarligt
eftersättande av underhållet och med
långtgående inskränkningar beträffande
nya beläggningar, erforderliga broombyggnader
o. s. v. kan väl icke gärna
anses välbetänkt.

Även på denna punkt synes mig därför
en väsentlig justering av regeringens
förslag vara starkt motiverad.

Ur nationalekonomisk synpunkt måste
ett högt utvecklat kommunikationsnät
vara av sådan vital betydelse, att även
mycket stora svårigheter för att utan
dröjsmål få till stånd en erforderlig upprustning
av landets vägväsende synes böra
på det ena eller andra siittet undanröjas.
I detta sammanhang förtjänar dessutom
framhållas, att om landets huvudvägar,
bygde- och ödebygdsvägar, liksom
för övrigt de privata vägarna under
några år icke erhålla den vård och översyn
de kräva, sådana allvarliga skador
på grund av bland annat förslitning av
vägbanorna kunna uppkomma, att det
kommer att krävas flera år att få dem i

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 fm.

Statsverkspropositionen,
fullgott skick igen. Lägger man härtill
den nationalförlust, som uppstår genom
ökat slitage, framför allt av däck, samt
på grund av oekonomisk bränslehushållning
som följd av dåliga vägbanor, torde
det vara alldeles uppenbart, att ett
åsidosättande av vägväsendets nödiga
omvårdnad och utbyggande även på kortare
sikt måste betecknas såsom ett misshushållande
med tidigare gjorda investeringar.

Om vårt näringsliv skall kunna effektivt
utbyggas på olika områden, så att
man kan nå en önskad ökning av den
totala produktionsvolymen, synes det sålunda
oundgängligen nödvändigt att
kommunikationsväsendet som helhet ges
sådana investeringsmöjligheter, att kommunikationernas
standard höjes eller
åtminstone bibehålies vid nuvarande
kvalitetsnivå och icke tillåtes att allvarligt
försämras på grund av bristande
förnyelse och upprustning i övrigt.

Man kanske inte heller, herr talman,
bör i detta sammanhang helt glömma, att
ett väl utbyggt kommunikationsnät har
icke blott ekonomisk betydelse för landet
utan även en mycket stor social betydelse,
detta senare framför allt på den
rena landsbygden, i synnerhet Norrland
och övriga mera glest bebyggda delar av
landet, där de stora avstånden och det
ofta hårda klimatet nödvändiggöra bästa
tänkbara tillgångar på goda kommunikationer
för befolkningen, som eljest av
naturliga skäl söker sig ifrån dessa trakter
för att i stället skaffa sig ett verksamhetsfält
inom tätorter eller städer,
vilka i allmänhet erbjuda större förmåner
ur flera synpunkter. Den stora och
för vårt folk viktiga frågan om landsbygdens
alltjämt pågående avfolkning torde
icke kunna lösas, om icke de här anförda
synpunkterna i högre grad än hittills
ägnas uppmärksamhet och beaktande.

Jag är, herr talman, ingalunda blind
för att olägenheter alltid uppstå, var än
investeringsnedskärningarna göras. Jag
kan dock icke finna annat än att de
kraftiga ingripanden som här på kommunikationsfronten
gjorts av regeringen
— mot de ansvariga verkstyrelsernas

mening — äro till sina konsekvenser,
åtminstone delvis, så allvarliga, att det
bör övervägas, om icke de nedskärningar
som av regeringen vidtagits åtminstone
till en del i stället kunna och
böra överflyttas till andra områden inom
samhällslivet, som icke äro så känsliga
och allmänviktiga som just kommunikationerna.

Jag hoppas att statsutskottet, som ju
alltid, glädjande nog, visat sig i hög
grad uppskatta kommunikationernas betydelse,
skall vid behandlingen av de av
mig nu berörda anslagsäskandena visa
sig både vilja ocli även kunna finna
utvägar för att i någon mån begränsa
de beskärningar som regeringen föreslagit.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande ärende skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Föredrogs och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 9.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 19, av herr Holmbäck, angående
ändrade bestämmelser för lagrådets
granskningsverksamhet;

nr 20, av herr Holmbäck och herr
Petersson, Emil, angående en rationell,
efter tidens krav anpassad arkivorganisation
m. in.;

nr 21, av herr Holmbäck, om ökat anslag
till nybyggnader för kemiska och
biokemiska institutionerna m. m. vid
universitetet i Uppsala;

nr 22, av herr Lundgren m. fl, angående
intensifierad medicinsk undervisning
och forskning rörande folksjukdomarna; nr

23, av herr Petersson, Emil, m. fl.,
om ökat anslag till avsättning till fonden
för idrottens främjande;

nr 24, av herr Sundberg, Hugo, angående
förrådsförmännen A. L. Åbergs och
F. A. Hedströms tjänstårsberäkning för
inplacering i löneklass;

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

nr 25, av herr Ericsson, Carl Eric, angående
beräkningen av dröjsmålsränta
enligt förordningen om kupongskatt;

nr 26, av herr Elofsson, Gustaf, och
herr Persson, Karl, angående skatt på
s. k. kolorerad veckopress;

nr 27, av herr Ohlon, om pension åt
specialläraren E. G. E. Lindholms änka
Astrid Carolina Lindholm;

nr 28, av herr Wahlmark, angående
årligt understöd åt förre stenografen hos
första kammaren C. G. Melanders änka
Margit Melander;

nr 29, av herr Wahlmark, angående
årlig pension åt förre korrekturläsaren
vid riksdagens tryckeriexpedition S. O.
Halidén;

nr 30, av herr Holmbäck, om ändrad
ordning för meddelande av tillstånd att
framdraga elektriska ledningar i vissa
fall;

nr 31, av herr Persson, Karl, m. fl.,
angående statens medverkan för en utökning
av den svenska kväveproduktionen;
samt

nr 32, av fröken Osvald och herr Göransson,
om åtgärder för att underlätta
den hos krisorganen anställda personalens
övergång till annan verksamhet.

Kammaren

middagen.

åtskildes kl. 5.08 efterIn
fidem

G. H. Berggren.

Tisdagen den 18 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

Herr NORDENSON: Herr talman! De
ekonomiska problemen ha kommit att
dominera vårt politiska liv. Det gör, att
man emotser statsverkspropostitionen,
enkannerligen finansplanen, med särskilt
stor spänning för att få klarhet i
hur regeringen ser på våra förhållanden.
Det är mycken ekonomisk visdom
samlad i detta verk, särskilt sedan det
numera till finansplanen fogas en översikt
från konjunkturinstitutet och i år
även eu översikt från nationalbudgetdelegerade.
Där är mycket siffror, omfattande
tabeller, långa resonemang och
vittgående slutledningar, men också en
hel del invecklade reservationer, .lag
tror, att många både inom och utom
denna kammare finna det svårt att kom -

ma till rätta i den labyrint som det faktiskt
här är fråga om.

Vad som är anmärkningsvärt är emellertid
de slutsatser som ha dragits i
tidningarna och i någon mån även här
i debatten av de två rapporterna. Det
har sålunda gjorts gällande att inflationsgapet
försvunnit under år 1948 och
att vi under år 1949 komma i balans.
Den som vet, hur förhållandena äro i
vårt ekonomiska liv och hur vår krona
ständigt hotar att krympa ihop, måste
bli en smula förvånad över detta resultat,
och man har anledning att fråga
sie: Hur ha vederbörande kommit till
det?

Jag har försökt komma till klarhet på
några av de viktigaste punkterna, och
jag skall be att få framlägga en del reflexioner.
.lag skall börja med den prognos,
som är gjord över inflationsgapet
under år 1948 och som framlades av
nationalbudgetdelegerade i våras och
publicerades som bihang till propositionen
280. Där angav man de olika faktorer,
som kunde väntas öka eller minska
efterfrågan, och man kom till en

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen,
balans på 1 000 miljoner kronor. Prognosen
redovisas nu i finansplanen på
s. 2. I samma tablå medtages det s. k.
utfallet, d. v. s. det resultat som vi fått,
och där äro införda de siffror, som
ange, hur förhållandena i realiteten gestaltat
sig under året. Prognosen slutar
på en rest på 1 miljard kronor, under
det att man för utfallet får plus minus
noll. Jag vågar tro, att det finns en och
annan, som har fallit för frestelen att
tolka detta plus minus noll såsom ett
tecken på en utjämning. Herr Ewerlöf
har redan påvisat, att man inte får tolka
saken på detta sätt, utan utfallstabellen
är uppställd så, att den skall ange,
vilka faktorer som i realiteten ha
gjort, att det har gått ihop, d. v. s. denna
utfallstabell skall sluta på plus minus
noll. Det hör till den teknik som
tillämpas. Även om vi skulle ha tagit
andra prognoser — exempelvis dem
som professor Lundberg gjorde på sin
tid för år 1948 och där gapet varierade
från 2,2 till 3,4 miljarder kronor — och
ställt upp utfallstabellen för dem, hade
resultatet kommit att bli plus minus
noll.

Vad som då skall ge bilden är de
olika leden i tabellen. Den post som är
intressantast är den som kallas »Prisstegring
på konsumtionsvaruområdet»
och som här är angiven till 1 000 miljoner
kronor. Skulle man titta på denna
tabell utan något annat jämförelsematerial,
kan jag inte förstå annat än att
man borde komma till att inflationsgapet
har lösts på det sättet, att vi ha
fått en prisstegring på 1 000 miljoner
kronor. Jag tror, att det här visar sig
mycket angeläget, att man gör klart för
sig vad som menas med inflationsgapet
och dess utjämnande. Det första finns
angivet i konjunkturinstitutets definitioner.
Däremot är det kanske lite
mindre klart angivet, vad som menas
med att inflationsgapet utjämnas. Jag har
brukat belysa saken med en liknelse. Inflationsgapet
är som en stor alligator,
som ligger i vassen i våra ekonomiska
farvatten och försöker uppsluka en bit
av vårt välstånd genom att förtära en
bit av vårt penningvärde. Vad som är

faran för oss och som vi vilja undvika
är, att köpkraftsöverskottet skall utlösas
på ett sådant sätt, att en icke önskvärd
prisstegring på varorna åstadkommes. Vi
veta, att viss prisstegring är önskvärd
— när vi t. ex. lägga på bensinskatt och
pappersskatt göra vi det bland annat
därför att vi vilja ha upp priserna —
men vi ha också en prisstegring, som
beror på kostnadsökningar och varuprisstegringar
och som vi inte vilja ha.

Vad som är avgörande vid bedömandet
av en sådan här tabell är, i vad
mån utjämningen skett genom icke
önskvärda prisstegringar. Skulle man nu
utan vidare läsa denna tabell så som
den är uppställd, skulle jag vilja göra
gällande, att den riktiga tolkningen vore
att säga, att 1 000 miljoner kronor ha
utjämnats på detta sätt. Så har tabellen
inte tolkats. Det beror på att man i
prognosen har satt upp en siffra på
950 miljoner kronor såsom förutsedd
prisstegring på konsumtionsvaruområdet
och fått en skillnad på 50 miljoner.
Man har då menat, att den enda prisstegring
som slagit igenom under året
är dessa 50 miljoner kronor. Man har
ansett sig kunna bortse från detta relativt
lilla belopp och på den grunden
sagt, att inflationsgapet har försvunnit.

Men om man verkligen vill komma
till något resultat här, får man gå ett
steg längre. Man måste ha klart för sig
innebörden av posten förutsedd prisstegring.
En del av dessa kan utgöras
av poster, som vi vilja undvika, och då
borde de helst ha förts in under strecket
så att saldot angivit var det farliga
i inflationsgapet ligger. Man måste ta
reda på hur dessa 950 miljoner kronor
äro sammansatta. Då får man gå tillbaka
till en tabell, som är uppgjord av
nationalbudgetdelegerade och som ingår
i det nyssnämnda bihanget till propositionen
286. Där finner man en uppställning
av alla de poster som väntas
verka i den ena eller andra riktningen,
och de ha då precis som i finansplanen
vid salderingen givit ett överskott
på 1 miljard kronor. Men det är utmärkande
för den teknik, som tillämpas
i dessa framställningar, att av de

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

11 posterna i den första tabellen återfinnas
bara 4 i finansplanen. Inte så
att de skulle ha försvunnit, men de ha
förändrats genom saldering eller summering.
Detta är i och för sig tekniskt
alldeles berättigat, men det gör saken
svårare att genomskåda.

De 950 miljoner kronor, som här utgöra
frågetecknet, äro sammansatta på
det sättet, att det är tänkt, att under år
1948 skall köpkraftsöverskottet utjämnas
till 250 miljoner kronor genom de prisstegringar
som uppkomma på grund av
införda skatter, närmast pappersskatt
och bensinskatt. Det är sålunda en avsedd
prisstegring, och den borde egentligen
föras för sig.

Sedan komma två poster på 500 och
200 miljoner kronor. Det förra beloppet
redovisas såsom prisstegring som redan
har inträtt och det senare såsom en
prisstegring på konsumtionsvaror som
är att förvänta. Såvitt man kan se, även
om man läser texten, äro båda dessa
poster av den art, att de böra räknas
till icke önskvärda kostnadsstegringar.
De höra således till de belopp, som här
i avräkningen måste anses vara ett utslag
av att utjämningen av gapet icke
har gått på det önskvärda sättet.

Då uppkommer frågan om när dessa
prisstegringar ha uppstått. Höra de hemma
under år 1948 eller tidigare? Vid
en genomgång finner man, att det är
ganska svårt att fastställa den saken, ty
de ha räknats från ett medeltal för 1947
till 1948. Men eftersom prognosen är
uppgjord i mars 1948, har man anledning
att tänka sig, att åtminstone en
väsentlig del av de 500 miljonerna, kanske
hela beloppet, faller under år 1948.
Vad de 200 miljonerna beträffar, är det
alldeles uppenbart med hänsyn till den
tidpunkt då de äro aviserade, att de
höra hemma under år 1948.

Det verkliga utslaget av dessa tabeller
är inte, såsom de tolkats, att vi ha
fått en faktisk utjämning så när som på
50 miljoner kronor, utan vi kunna säga,
att ett belopp av minst 250 miljoner
kronor är en icke önskvärd prisstegring
— kanske böra vi räkna med 750
miljoner kronor. Det är en icke obetyd 5

Första hammarens protokoll 19i9. Nr 2.

Statsverkspropositionen.

lig skillnad. Ett belopp av 750 miljoner
kronor motsvarar ungefär 5 procent av
konsumtionsvarornas värde.

Jag har anfört dessa siffror, emedan
jag ansett det vara angeläget att försöka
få klart vad man egentligen kan läsa ut
av tabellerna och jag har kommit till
den uppfattningen, att de slutledningar
som i allmänhet ha dragits i pressen äro
vilseledande och att man icke heller bör
läsa ut siffrorna så som skett i finansplanen.

Jag vill här uttryckligen säga ifrån,
att jag icke tror, att siffrorna äro oriktiga
eller att delegerade på något sätt
gjort uppställningen för att vilseleda.
Den har upprättats i full överensstämmelse
med den teknik, som är vanlig på
området, som tillämpas av nationalekonomerna
och som för dem är självfallen,
men som för oss andra dödliga är,
vågar jag påstå, svår att tolka. Man stöter
i dessa framställningar på en hel
del saker, som äro besvärliga för den
ovane.

Jag skall ta ett exempel. Man ställer
frågan, om investeringarna under ett år
ha rymts inom sparandet och vad balansen
där är. Man diskuterar detta och
kommer till olika bedömningar, men då
man sedan gör avräkning för ett gånget
år sker detta på samma »noll-sätt»,
d. v. s. man utgår från att bruttosparandet
och bruttoinvesteringen a priori äro
lika. I det sammanhanget blir det meningslöst
att tala om att det skulle finnas
en spänning mellan dessa poster, ty
de äro identiska. Jag är alldeles på det
klara med att när nationalekonomerna
handskas med dessa ord, se de av sammanhanget,
hur man skall uppfatta dem,
men det gör framställningen svår att
följa. Det är att märka, att när nationalekonomerna
införde dessa begrepp,
de i allmänhet på tal om t. ex. bruttosparandet
tilläde »uppskattat på förhand»
eller »uppskattat i efterhand» och
på så sätt angåvo skillnaden. Nu ha de
tappat bort dessa tillägg. De behöva dem
inte sjiilva, men jag tror att andra behöva
dem.

Allt detta gör, att framställningarna
bli svårtolkade och ofta ägnade att vilse -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen,
leda läsaren. Jag tror, att det är angeläget,
att här sker någon ändring, ty
om man skall fortsätta med detta ganska
komplicerade tekniska språk och de
tekniska metoder som nationalekonomerna
använda, finns det en risk för att
dessa utredningar bli ett slags reservat
för dem som äro invigda i det nationalekonomiska
frimureriet och att det hela
blir onjutbart för den utomstående. Av
pedagogiska skäl vill jag i all hövlighet
anhålla, att dessa utredningar måtte åtföljas
av ordförklaringar och ett litet
schema om hur man skall läsa och fatta
tabellerna. Eljest föreligger fara, att dylika
kalkyler kunna användas såsom
lämpligt dimbildningsmedel för att dölja
vad man inte vill visa för allmänheten,
till äventyrs inte ens för riksdagens
ledamöter.

Jag skall sedan gå över till prognosen
för år 1949, som återfinnes på femte
sidan i finansplanen. Den anger, vilka
faktorer som väntas under år 1949 verka
uppdrivande på efterfrågan och
minskande på efterfrågan. Här har man
kommit till att det skulle bli en fullständig
utjämning, utan att man behöver
tillgripa prisstegringarna. Man måste
emellertid sätta ett frågetecken för en
post. Till de minskande posterna hör
»Redan inträdd prisstegring på konsumtionsområdet».
Av vilken art är denna
och vid vilken tid hör den hemma? Om
man skall räkna in prisstegringen bland
dem som äro av icke önskvärd natur,
innebär ju detta, att det skulle vara en
post av icke önskvärd utjämning genom
prisstegring. Vad vi vilja undvika är
just, att det kommer sådana kostnadsökningar,
ty det blir precis den bit som
inflationsalligatorn slukar och plockar
ifrån vårt välstånd i form av försämrat
penningvärde.

Granskar man nu de anförda posterna
i prognosen för att bedöma deras sannolikhet,
är det produktionssiffran och
utrikeshandelssiffrorna som äro de viktigaste.
Man har beräknat en minskning
av importen på 600 miljoner och en
ökning av exporten på 100 miljoner.
Minskningen av importen med 600 miljoner
är ju mycket väsentlig, och man

måste räkna med att den kan komma
att inverka menligt på vår produktion
av inhemska varor. I så fall kunna
konsekvenserna av nedskärningen bli
ogynnsamma genom att de varor, som
skola möta efterfrågan, minskas. Där är
sålunda ett allvarligt frågetecken. Beträffande
exporten, där man har räknat
med en stegring av 100 miljoner, får
man nog säga, att delegerade ha gått
fram i stort sett med försiktighet. Man
har räknat med våra möjligheter att sälja
massa och papper och de priser, till
vilka de kunna säljas, och man har gjort
nedskärningar även på andra håll. Trots
det måste man anmäla en viss oro för
hur utfallet skall bli. Vi veta av den
utredning, som gjordes för Marshallplanen,
att vi numera inte kunna räkna
på så gynnsam konjunktur för massa
och papper, utan vi få ställa våra förhoppningar
när det gäller exporten till
våra möjligheter att producera verkstadsvaror,
och på det området är det
ju väsentligt svårare att placera varorna
på världsmarknaden. Det tar en tid
att arbeta in dem, därför att de äro
mera specialiserade än stapelvarorna,
och den ökning, som vi hoppas på, kommer
nog att gå relativt långsamt. Tyvärr
måste vi också räkna med en ganska
allvarlig konkurrens. Det kommer rapporter,
att tillverkare här i Sverige möta
konkurrens, särskilt från England, till
priser som ligga väsentligt under våra,
och vi veta hur svårt det nu är att bringa
ned kostnaderna. Vi måste också kalkylera
med att Bizonien börjar att just på
det området komma tillbaka i konkurrensen.

När man varnar för att dra alltför vittgående
slutsatser ur sådana här kalkyler,
är det också på grund av att exportsiffrorna
äro behäftade med en särskild
osäkerhet. De äro nämligen beroende
av förhållanden utanför vårt land. Hur
svårt det är att kalkylera härvidlag, ha
vi en intressant illustration till i Marshallplanen.
Alla de av denna berörda
16 länderna i Europa räknade ut hur
de ville under fyra år lägga upp sin export
och import, och detta rapporterades
till Paris. När man sammanställ -

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

de uppgifterna, fann man, att alla länder
ville öka sin export och alla ville
skära ned sin import, med den påföljden
att kalkylerna inte alls gingo ihop.
Det visade sig, att dessa länder inbördes
hade kalkylerat med en total export till
varandra på 12 miljarder dollar, medan
de inte ville importera mer än 9,5 miljarder.
Med den bilateralism som råder
är det ju nödvändigt, att dessa siffror
komma i balans, och det gick således
inte alls ihop. Det är anledningen till
att vi ha fått bakläxa i form av en uppmaning
att räkna om siffrorna. Detta
ger en ganska klar illustration till svårigheterna
på området.

Vad jag med detta vill visa, är med
vilken försiktighet man är tvungen att
behandla dessa prognoser och hur utomordentligt
osäkra de måste bli. När jag
ser dylika förutsägelser och särskilt när
jag ser, hur man ibland drar vittgående
slutsatser därav, kommer jag att
tänka på en liten episod i Uppsala. Ett
par studenter kommo från en föreläsning,
där en framstående historieprofessor
på ett lysande sätt visat resultatet av
sina undersökningar över en viss händelse
i Sveriges historia och klarlagt den
i allra minsta detalj. Då sade den ene:
»Men det är ju storartat. Nu veta vi
precis i varenda detalj, hur det gick till
den gången.» — »Jaså», sade den andre,
»säger du det? Jag tror för min del, att
det enda säkra vi veta är att just på
det sättet gick det inte till.» Jag tror vi
måste säga oss, när vi göra våra kalkyler:
Det enda säkra är, att de icke komma
att utfalla som vi tänkt oss.

Därmed vill jag inte ha underkänt
betydelsen av dessa tabeller. De ha givetvis
ett stort värde, men jag har velat
peka på den stora osäkerhet som vidlåder
dem och faran att dra för vittgående
slutsatser. Jag vill framhålla, att
nationalekonomerna för sin del iiro
ganska väl medvetna både om osäkerheten
i prognoserna och om svårigheten
att handskas med begreppen. Det har
särskilt kommit till uttryck i en nyligen
publicerad uppsats av professor Erik
Lundberg i Ekonomisk Tidskrift, där
han tar upp den moderna inflationsana -

Statsverkspropositionen.
lysen till granskning och framhåller,
hur osäkra definitionerna äro •— tyvärr
måste vara i många fall — och hur osäkra
resultaten äro.

Vad som emellertid är särskilt viktigt
vid bedömande av kalkylerna, är — som
också herr Ewerlöf förut påpekat — att
även om ett sådant gap skulle vara utjämnat
utan att det uppstår en icke önskvärd
prisstegring, är därmed inte säkert, att
spänningen är borta. Den kan finnas
kvar och ligga latent, endast återhållen
av de hårda ingripandena och restriktionerna,
liksom en lava som kokar under
marken och kan bryta fram när som
helst, om omständigheterna så medgiva.
Resultatet av våra ingripanden blir i
själva verket, att vi få bort febersymptomen,
men att feberhärden alltjämt kan
finnas kvar. Vi få också göra klart för
oss, att vi kunna ha en halans som omfattar
hela fältet, men ändå ha mycket
starka spänningar inom olika sektioner.
Jag behöver bara peka på bostadsmarknaden.
Vi veta alla, vilken oerhörd
spänning det är mellan efterfrågan
och tillgång på bostäder. Här ha vi ju
allt annat än balans.

Vad regleringsväsendet kan åstadkomma
— och också nu håller på att
åstadkomma —• är att föra oss ur ett
läge, där vi ha rikliga resurser men
inte kunna tillfredsställa vår köplust, in
i en situation, där vi ha mindre resurser,
men där vi alltmer hänvisas att
köpa varor, som vi inte vilja ha, och
måste avstå från att köpa varor, som
vi verkligen vilja ha. Men det vi vilja
komma till i samhället — därom tror
jag vi alla äro ense — är en balans,
där vi, låt vara med begränsade resurser,
kunna köpa just vad vi behöva och
vad vi vilja ha. Vi måste komma hort
från den mera skenbara balansen, som
är frampressad av restriktioner och
kontroll, och uppnå en sådan balans,
som just gör det möjligt alt släppa restriktionerna
och låta den fria prisbildningen
skapa jämvikten på marknaden.
Kriteriet på all vi verkligen ha eu samhällsekonomisk
balans i vidare mening
är just, att man kan släppa och slopa
regleringarna.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen.

Vad som nu är ägnat att inge en viss
oro är, att den väg som regeringen bjudit
oss att gå är en regleringarnas väg.
Den för oss djupare och djupare in i
regleringssamhället, som med nödvändighet
är ett stelhetens och i sista hand
ett stillaståendes samhälle. Det stora
problemet, som vi alla i själva verket stå
inför, är att finna en väg ut ur denna
samhällets bundenhet.

Vi se nu hur regleringarna ha bundit
både företag och företagare på alla möjliga
sätt. Som gammal kavallerist får
lag en bild för mina ögon, när jag tänker
på företagaren. Han står för mig såsom
en häst, som i stället för att fritt
få söka sig sin väg fram i terrängen ledes
i band och till yttermera visso
tvingas med hård nedknytning av tyglarna
att hålla huvudet nedböjt såsom
man anser att han skall gå. Men man
glömmer alldeles, att en häst söker sig
mycket bättre fram i terrängen, om han
får gå fritt efter sin instinkt, och att
en häst med nedbundet huvud aldrig
kan ta ett ordentligt hinder. Just nu
gäller det för våra företag, särskilt våra
exportföretag, mera än någonsin att ta
höga och svåra hinder i den stora internationella
sleeplechasen.

Finansministern medger på ett ställe
i finansplanen, att våra strävanden till
balans på ett icke önskvärt sätt begränsa
rörelsefriheten. Man är tacksam för
delta medgivande. Det är också glädjande,
att det i princip har lämnats medgivanden
på en bred front. Under förhandlingarna
mellan regeringen och näringslivet
har från regeringshåll sålunda
uttalats att man principiellt accepterade
räntans rörlighet, men att den inte
just nu kunde få tillämpas, att man ingalunda
vore vän av statliga regleringar,
men att man inte nu kunde släppa dem,
att man insåge nödvändigheten av en
viss rörelsefrihet för företagsamheten,
men att det vore omöjligt att under nuvarande
förhållanden förverkliga den
och att man vore införstådd med att en
mycket rigorös priskontroll måste verka
hämmande på produktionen och
medföra snedvridning, men att det just
nu inte fanns någon möjlighet till änd -

ring. Om nu alla dessa ingrepp och restriktioner
erkännas vara principiellt
oriktiga och icke önskvärda, måste vi
någon gång komma i det läget, att vi
kunna häva dem, så att de fria principerna
få komma till sin rätt. Då uppställer
sig en fråga: När är regeringen
beredd att vidta lättnader och modifikationer?
Hur skola förhållandena vara,
för att räntan skall få ändras, för att
priserna skola få anpassa sig och varorna
strömma fritt? Och hur tänker sig regeringen,
att vi på lång sikt skola komma
i det läget, att vi kunna lätta på de
hårda banden? Beträffande dessa frågor
anser jag, att det är i hög grad önskvärt
för att inte säga nödvändigt, att de göras
till föremål för överläggning mellan
regeringen och näringslivet, ty vi måste
få klarhet om den yttersta lösningen av
våra problem och inte bara få tillfälliga
dagslösningar.

Regeringarna har vid flera tillfällen
förklarat, att vad man vill åstadkomma
är en andhämtningspaus, men skall en
sådan paus ha någon mening, måste den
utnyttjas, för att vi skola finna en väg,
som bär uppåt emot friare förhållanden
och ett stigande välstånd. Utnyttja
vi inte pausen rätt, kan den helt enkelt
bli en paus på en väg, som bär utför mot
stelare förhållanden och en sjunkande
levnadsstandard.

Det är angeläget att staka ut planerna
för vår fortsatta vandring och därför
fordras, att regeringen här snarast lämnar
klarhet om hur den ser på möjligheterna
härför och vilka vägar vi i framtiden
skola gå.

Vi måste frigöra och stimulera de krafter,
som kunna föra oss framåt och
uppåt. Det gäller i korthet att lätta banden
för företagsamheten, öka arbetslusten
och gynna sparandet. Om man inte
kan göra det med några stora och omvälvande
åtgärder, bör det åtminstone
göras i smått på de punkter, där det låter
sig göra, så att vi komma i gång med
avvecklingen. Säkerligen kunna en del
smärre regleringar redan nu avvecklas.
Vissa exportförbud exempelvis böra kunna
slopas nu. Jag skall inte ingå närmare
på detta. Det har redan förut anförts en

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

del önskemål härvidlag och det är angeläget,
att verkligen det göres, som kan
göras. Ett av dessa önskemål är, att vi
få en översyn och revision av det rådande
skatteväsendet, så att man verkligen
främjar produktion och sparvilja. Men
det är klart att den grad av rörlighet,
som nu kan åstadkommas i samhället, beror
i mycket stor utsträckning på hur
stor rörligheten är i regeringens eget
sinnelag.

Vidare, herr talman, vill jag ett ögonblick
uppehålla mig vid skatteproblemet.
Jag skall inte gå i några detaljer. Högern
har ju redan i motioner preciserat
sina önskningar och linjer, och vi få tillfälle
att senare debattera dessa frågor.
Men jag vill beröra en speciell sida av
skattelagstiftningen, nämligen den psykologiska
bakgrunden. Det har talats
om skattetänkande bland företagarna och
Wigforssdagar bland de fria yrkesutövarna,
och tyvärr tror jag, att det talet
har ganska mycket fog för sig. I stort
sett har man dock förmodat, att dessa
företeelser varit begränsade till de högre
inkomstskikten, där ju skattetrycket
är hårdast, men att folkets breda lager
inte skulle nämnvärt beröras av sådana
tendenser. På senaste tid har det nog
visat sig, att läget är ett annat. Bland
annat tror jag, att kvarskatten har öppnat
ögonen på de breda folklagren för
att skattetrycket numera är en plåga,
som drabbar litet var i vårt samhälle.
Allt större delar av det svenska folket
börja reagera negativt. Man har en växande
känsla av att våra skatter i vissa
fall strida mot rimlighet och billighet,
och det allvarliga är, att åtgärder för
skatteflykt inte längre på samma sätt
som tidigare framstå som rättskränkningar.
Den gamla svenska lojaliteten
mot staten, som visat sig hålla för mycket
hårda påfrestningar, exempelvis under
kriget, börjar att friitas sönder. Medborgarmoralen
har en tendens att urholkas.
Det illustreras av att även de
mindre inkomsttagarna ha eu känsla av
alt staten behandlar den enskilde oskäligt
och obilligt. Och de vidta sina åtgärder
därefter.

Rent psykologiskt tror jag, att denna

Statsverkspropositionen,
reaktion har fått en alldeles särskilt stark
tillspetsning genom kvarlåtenskapsskatten.
Denna står i klar strid med en stor
skara ansvarsmedvetna medborgares
rättsmedvetande, och det måste betraktas
som mycket betänkligt, när lagstiftningen
resulterar i en lag, som av framstående
rättslärda betraktas som ett juridiskt
missfoster. Det måste på lång sikt
få ödeläggande verkningar på medborgarnas
respekt för lag och lagstiftare.
Vad våra skatter beträffar är jag personligen
övertygad om att vår nuvarande
skattelagstiftning, som ju helt bär herr
Wigforss’ prägel, har blivit så utformad,
att den medför allvarliga skadeverkningar
på företagsamhet och sparande
och därmed hela samhällsekonomien.
Ändå anser jag, alt dessa skadeverkningar
äro av underordnad betydelse gentemot
den, som åstadkommes genom en
lagstiftning, som går fram utan hänsyn
till ansvarskännande medborgares rättsmedvetande.
En sådan tendens kan bli
en kräftskada för ett samhälle som vårt,
tv ett västerländskt samhälle bygger
ytterst på medborgarnas samhällssolidaritet.
I ett sådant läge få inga småskurna
kalkyler på några tiotal miljoner hit
eller dit snedvrida det verkliga och stora
problemet. Det gäller här större samhällsvärden,
som kunna ta obotlig skada.

Herr statsrådet WIGFORSS: .lag har
inte liaft tillfälle att följa debatten i
första kammaren, men jag har fått rätt
ingående referat av vad som har sagts,
och det är ju delvis samma saker som
måste förekomma i båda kamrarna i en
debatt som denna. Jag kan mycket bra
anknyta till förra delen av den siste
talarens anförande, för övrigt även till
eu del av det senare.

.lag tror, att vi alla kunna vara ense
om att frågan om balansen kanske på
ett sätt har fått tilldraga sig en överdriven
uppmärksamhet, åtminstone när
man liar ansett det vara så utomordentligt
viktigt, om siffrorna kunna stämma
iiverens på några hundratal miljoner
kronor, både i det förflutna och i framliden.
Självklart är, att varje samhälle

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen.

liksom varje enskild i längden måste ha
balans mellan inkomster och utgifter.
Hela föreställningen om en samhällsekonomisk
balans är naturligtvis till sist
hämtad från den enskildes ekonomi.
Han kan leva på skuld en tid, han kan
låna upp pengar, men i stort sett får
han räkna med att han skall ha jämvikt
mellan inkomster och utgifter. Detsamma
gäller självklart för ett land. Vi
ha förr under lång tid lånat för att
bygga upp vår inre ekonomi, och det
bär inte ansetts för olämpligt. Det anses
ju inte heller olämpligt att företag
låna för att utveckla sig. Vi ha sedan
kunnat låna till utlandet. De länder,
som ha lånat från oss och sålunda inte
ha haft balans, behöva inte ha varit i
ett alldeles förfärligt läge. Det har betytt,
att de ha tillgångar, som kunna utvecklas.
Ett folk kan naturligtvis inte i
längden konsumera och investera mer
än det producerar.

Allt detta är ganska självklart. Men
just därför att man under efterkrigsåren
har haft en stark känsla av att bristen
på balans betydde en fortsatt prisstegring,
har kanske ett visst övervärde
knutits vid kravet på balans. När så
konjunkturinstitutet för ett par år sedan
för första gången gjorde en sådan
här nationell balansräkning, väckte den
ju mycket stor uppmärksamhet. Jag
tror inte, att jag hörde till dem, som
blevo alldeles överväldigade. Jag visste,
hur vanskligt det är att över huvud taget
komma fram till siffror, som i detalj
äro riktiga. Framför allt hade jag
faktiskt samma känsla som sedan professor
Lundberg har utvecklat, att denna
fråga om en balans över lag, där
man så att säga i en klump slår ihop
alla tillgångar och i en klump all efterfrågan
i pengar, döljer mycket väsentliga
ting, som man inte kan förbise.
Men jag skall ändå inte förneka, att värdet
av en sådan nationalbalans får man
hålla på, inte minst när det gäller att
göra upp en budget. Om vi nu efter den
första förtjusningen över att man hade
funnit detta medel att visa upp, vilket
oerhört inflationsgap det fanns, och
därav kunde draga slutsatser om hur

illa den svenska politiken hade skötts,
med precis samma metoder finna en
balans och man därför kanske inte har
precis lika stort intresse för nationalbudgeten,
så kan det ju vara möjligt
att få en litet mera lugn diskussion om
saken.

Vad jag vill komma till är, att frågan
om huruvida efterfrågan i en kommande
period skall överstiga tillgången ju
har betydelse inte bara när man försöker
överväga, hur mycket man har
råd att investera. Så länge man inte kan
överlämna detta åt den fria marknadens
krafter, vilket jag strax skall komma till,
får man försöka finna ett mått på det.
När man har klart för sig, att man inte
kan importera så mycket som en fri
efterfrågan skulle ge, så är det klart, att
det är önskvärt att veta, hur mycket
man vågar sig på att importera med
hänsyn till vad vi kunna räkna med att
exportera. Det är sålunda av betydelse
att där komma åtminstone någorlunda
till ett resultat, som kan uttryckas i
siffror, och detsamma gäller när det är
fråga om budgeten. Om man inte kan
säga, att det ser ut, som om det skulle
finnas så och så stor tillgång, och efterfrågan
ser ut att bli så och så stor, skulle
det vara svårt att avgöra, huruvida man
skall göra upp en sparsam budget eller
om man skall säga: »Här finns utrymme
för utgiftsökningar.» Framför allt är
det ju av betydelse, när man kommer
fram till frågan, om vi behöva överbalansera
budgeten för att därigenom
åstadkomma en balans genom att öka
sparandet, eller om vi inte behöva det.
Det är tydligt, att när man lägger fram
en budget, som innebär en överbalansering
med 700 miljoner kronor, är den
ett resultat av ett övervägande, som
innebär, att om man inte hade så stor
överbalansering, skulle sparandet bli,
jag vill inte säga lika mycket lägre men
i alla händelser rätt mycket lägre och
efterfrågan efter konsumtionsvaror för
stor. Det finns sålunda anledning att
inte underkänna värdet av en sådan
undersökning, och det gjorde inte heller
herr Nordenson.

Däremot skall jag inte gå in på herr

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

Nordensons kritik av det utfall för 1948,
som föreligger i konjunkturinstitutets
rapport. Det skulle föra alldeles för
långt och passar inte i en sådan här
diskussion. Om man i förväg räknat
med att importen skall bli så och så
stor eller, rättare sagt, att bortfallet av
import skall bli inte mindre än 1 400
miljoner kronor i varor men det sedan
visar sig, att vad som har fallit bort
inte är mer än 1 000 miljoner, eller med
andra ord att det bär kommit in 400
miljoner kronor mer i varor i landet än
man hade räknat med, och om man vidare
ser, att produktionen har utvecklat
sig starkare än man räknat med, så
att där finnas så och så många hundra
miljoner, samt om det vidare ser ut som
om sparandet hade ökats — jag kan uttrycka
det så — så är det inte så märkvärdigt,
att man slår ihop dessa faktorer
och säger, att de 1 000 miljoner i
underskott, som man vid årets början
räknat med som en press på priserna,
inte ha utövat sin verkan.

Jag tror inte, att herr Nordenson har
rätt, när han talar om skillnaden mellan
önskvärd och icke önskvärd prisstegring.
För de ekonomer, som göra
upp de bär beräkningarna, tror jag inte
det har någon betydelse, om prisstegringen
är önskvärd eller icke önskvärd.
Den verkar på visst sätt i balansen, antingen
den är önskvärd eller inte.

Jag hörde, att herr Domö frågade: Hur
kan man, när det gäller framtiden, räkna
med en produktionsökning även på
jordbrukets område — har regeringen
nu skaffat sig ytterligare funktioner, så
att den även bestämmer över väder och
gröda? Jag ber om ursäkt, om referatet
missuppfattat herr Domö. Det är ju så,
att den goda skörden från förra året
inte har fått en omedelbar verkan överallt,
utan allt det som har betydelse för
den animala produktionen — sådant
som herr Domö vet mycket mer om än
jag — kommer först fram under det
kommande året. Det är därför man har
kunnat räkna på detta sätt. Det är inte
en spekulation i skörden 1949, utan det
är följderna av skörden 1948.

.lag skall i det sammanhanget också

Statsverkspropositionen.

säga några ord om vad jag hörde, att
herr Bergvall yttrat om överbalansering.
Det är alldeles klart, att alla siffror
bara äro tillnärmelsetal, som man
har satt dit, därför att om man över
huvud taget vill ha kvantitativa uttryck,
får man sätta dem i siffror, och därför
får man i dessa beräkningar siffror till
och med på tiotal miljoner kronor. Om
någon säger, att det inte är nödvändigt
med 700 miljoner i överbalansering, kan
jag inte svara annat än att så länge man
lever i den föreställningen, att inflationstrycket
är starkt, går man hellre
litet längre än litet kortare, och detta
särskilt om man anser, att framtiden är
mycket oviss — som väl också herr
Nordenson menar — och att produktionsökningen
kanske inte blir så stor
som vi ha beräknat, att våra exportvaror
kunna betalas sämre o. s. v. Ju mer
man så att säga understryker den osäkerhet,
som råder, åt det pessimistiska
hållet, desto naturligare är det, att man
vill skaffa sig större trygghet genom en
överbalansering av budgeten.

Men jag vill i det sammanhanget gärna
komma in på en sak, som har allmän
betydelse. Jag gör det så mycket hellre
som jag märkte av herr Nordensons yttrande,
att han väl förstår, hur invecklade
de här sakerna äro, hur var och
en av oss ibland känner sig något osäker
på hur man skall tolka både siffror och
annat. Därför vågar jag säga en sak,
som borde vara självklar men som jag
mycket ofta tycker inte verkar självklar.
Jag har skrivit i finansplanen, att den
balans, som vi räkna med att uppnå
under 1949, nå vi på vad vi kalla för
en låg nivå. Nivån är låg i fråga om
importen, vi skulle önska en större import.
Man kan också säga, att nivån är
låg för exporten, vi skulle önska en
större export. Det är också en låg nivå
i fråga om investeringar i både industri
och jordbruk o. s. v., och det är eu
låg nivå i fråga om bostäder. För många
människor är också inkomstnivån låg.
Det är, som jag hörde någon säga i andra
kammaren, en budget i knapphetens
tecken, och jag förmodar, att många
tycka på samma siitt, att en budget, som

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen.

i detta läge balanserar med en inkomstsiffra
på över 5 000 miljoner och en utgiftssiffra
på 4 400 miljoner, är en budget
i knapphetens tecken — ja var och
en förstår, att den inte är knapp på det
sättet, att man tycker, att talen äro låga,
inte en gång i jämförelse med hela folkets
inkomster, men det är alldeles uppenbart,
att den är knapp i förhållande
till vad man skulle önska. Eftersom vi
på alla områden ha önskemål, som gå
utöver våra tillgångar, få vi här en
knapphetshushållning, och det gör ingenting
på vad sätt denna knapphet konstateras.
Man talar här om att komma
tillbaka till ett samhälle med fri ekonomi,
med rörliga priser och räntor o. s. v.
.lag skall kanske komma tillbaka till det
ett ögonblick senare. Men vad äro nu
dessa priser och räntehöjningar till för?
Jo, de äro helt enkelt till för att tvinga
människorna att hålla sig på den låga
nivå tillgångarna medge. Det förefaller
ibland som om man trodde, att kom
man bort från importregleringen, skulle
man kunna importera mycket mer. Det
förefaller, som om man trodde, att fick
man höja räntan, skulle man kunna investera
mer. Det är alldeles uppenbart,
att dessa automatiskt verkande faktorer,
som de kallas, just äro till för att hålla
ekonomien vid den låga nivå i förhållande
till våra önskningar, som nödvändiggöres
av de verkliga tillgångarna.
Detta är abc, men jag har faktiskt det
intrycket, att många människor, när
man talar om att komma till en framtidsekonomi
utan regleringar, förefalla
att tro, att man då skulle ha obegränsade
tillgångar av alla möjliga slag. Det
kan inte vara riktigt.

Då frågar man sig: Skola vi i all evighet
stanna kvar i regleringshushållningen?
Jag skall gärna komma in på den
saken, därför att i slutet av finansplanen
säges någonting, som egentligen bara
är början till en diskussion, just den
diskussion, om vilken jag gärna instämmer
med herr Nordenson, att ,den är
mycket nödvändig. Det är frågan, om en
ökning av produktionen och sparandet
skall kunna leda till lättnad i läget, och
med lättnad i läget åsyftar man något

som visar att man då skulle ha rikligare
med varor och en större frihet att använda
sina tillgångar så som man önskar.

Nu vet ju var och en, att en ökning
av produktionen inte utan vidare skapar
balans. Om det vore så, att ju större
produktion man hade, desto lättare
skulle det vara att vinna balans i samhällsekonomien,
då skulle man ju vänta
sig, att ju rikare ett land var, desto enklare
vore det att få balans där och desto
mera fjärran skulle man vara från vad
som kallas för tryck och begränsningar.
Men var och en vet ju, att det rikaste
landet i världen, alltså Förenta staterna,
under hela efterkrigstiden har varit inne
i precis samma, låt oss gärna kalla
det om man så vill inflationsartade process,
som vi ha haft här i Sverige. Lika
klart är det, att under vissa tider kunna
mycket fattiga länder ha balans. Det
hänger sålunda inte på hur mycket man
kan producera, utan det hänger, som
var och en som sysslar med dessa nationalbalanser
förstår, på efterfrågan, uttryckt
i pengar, i förhållande till tillgången.

Då är jag inne på det som jag för min
del tror är det stora problemet både för
vårt land och för andra länder i fortsättningen,
och det är, om man tror, att
det är möjligt att hålla en så pass låg
efterfrågan i förhållande till tillgången,
att man kan överlämna avgörandet av
vad som skall göras, köpas, investeras
o. s. v. åt den fria marknadens krafter.
Att det, om man vill hålla vad som kallas
full sysselsättning, eller, som jag
hellre skulle vilja säga, om man vill
sträva efter att hålla alla våra produktiva
resurser uppe vid maximum, inte
är möjligt att släppa alla kontroller
utom dem, som ligga i priser och räntor
— det vill jag inte påstå, att erfarenheten
redan har visat, men erfarenheten
är tillräckligt stor för att göra
det osannolikt, att ett samhälle, som på
det viset skulle vilja nå full sysselsättning
och maximum av produktion, samtidigt
skulle kunna släppa vissa direkta
kontroller utöver priser och räntor, om
det inte vill ta risken för att komma i

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

en ständig inflatorisk prisutveckling.
Man får nämligen komma ihåg, att vid
en sådan — och det har en praktisk
betydelse, därför att vi under de förflutna
åren ha fått en erfarenhet av vad
det betyder, om man vill hålla all arbetskraft
i arbete och icke tillata nagon
väsentlig arbetslöshet — blir det ett
tryck i fråga om efterfrågan på arbetskraft,
och om man inte kan åstadkomma
någonting, som vi hittills endast i
mycket liten grad lyckats åstadkomma,
nämligen stora överenskommelser mellan
alla samhällsklasser om hur samhällets
tillgångar skola fördelas emellan
dem, kommer det ständigt att pressa lönerna
uppåt, så länge denna högkonjunktur
varar. Om alla länder föra en
politik, som skall hålla kvar högkonjunkturen,
äro alla länder inne i precis
samma lycka eller olycka, vad vi vilja
kalla det för. Så länge man på det sättet
sålunda accepterar den fulla sysselsättningens
politik och maximalt användande
av alla produktiva krafter,
kommer ett folkhushåll att ständigt befinna
sig vid gränsen, där det minsta
lilla överslag leder in i en inflatorisk
utveckling. I det läget ha vi utan allt
tvivel varit efter kriget. Om någon vill
beskylla den regering, som har suttit,
för att inte på varje punkt inte tillräckligt
noga ha passat på, skall jag inte göra
några invändningar. Vi veta alla, att
vi började med importregleringen för
sent. Det hängde samman med att vi
länge trodde, åt! vi även i detta läge
skulle kunna klara oss med den fria
marknadens priser o. s. v. Vi började
kanske investeringsbegränsningen något
för sent. Det sammanhänger som vi litet
var veta med att i vårt ekonomiska samhälle
de spakar, som regeringen och
myndigheterna kunna ha i sin hand, endast
sträcka sina verkningar till vissa
områden. Om jag t. ex. säger, att man
kan begränsa bostadsbyggandet och investeringar
i vissa industribyggnader
men att man inte kan hindra den stora
expansionen av maskinanskaffningar
o. s. v., är det naturligt alt man tvekar
och frågar sig, huruvida det är rimligt
att låta en begränsning av investering -

Statsverkspropositionen.

arna, varigenom dessa nedbringas med
1 000 miljoner kronor, gå ut över områden,
som myndigheterna behärska, t. ex.
i fråga om bostadsbyggandet. I ett sådant
läge förefaller det kanske vara
bättre att ta risken av att investeringarna
skulle bli litet för stora.

När jag under den senaste veckan
har läst den framställning om den amerikanska
ekonomien, som president Trumans
ekonomiske rådgivare har överlämnat
till denne, har jag slagits av likheten
i förhållandena där och i Sverige.
Jag har även blivit slagen av att man
även där för ett resonemang, som inte
är okänt hos oss och som har förts i
teorien åtminstone ända sedan år 1945,
även om vi inte handlat i enlighet därmed
förrän år 1947. Man säger nämligen
där, att den amerikanska ekonomien
är utomordentligt livskraftig men att,
om den skall hållas uppe vid maximum,
måste man vara beredd på att risker
finnas och att man därför får se till, var
kontroller behöva anbringas. Huruvida
de behöva anbringa samma kontroller
som vi, är en annan sak, men det sägs
i alla fall, att överbalanseringen av budgeten
i nuvarande läge är ett nödvändigt
led i den ekonomiska politiken.
Men också en annan sak sägs, som har
betydelse i vår diskussion om räntan
och riksbankens obligationsköp. Det
sägs nämligen att i nuvarande läge, då
det är ett allmänt tryck uppåt, får man
vara beredd på att tillgripa åtgärder,
som sätta i gång en process i nedåtgående
riktning. Jag tror att det är riktigt
åtminstone så till vida, att man inte
bara därför att man för ögonblicket
tycker sig ha att göra med inflationsdrivande
krafter skall förbise risken för
en vändning nedåt.

.lag nämnde riksbankens köp av
obligationer, tv sådant är just vad som
i Förenta staterna förekommit i jättestor
skala under och efter kriget. För
atl hålla obligationsräntan, inte vid 3
utan vid 2,r, procent, köper Federal Keserve
Bank oerhörda massor av obligationer.
Jag vill inte åberopa presidentens
rådgivare såsom en auktoritet; i
motsats till vad en talare i andra kam -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen.

maren sade skulle jag inte alls våga
åberopa honom som meningsfrände till
socialdemokraterna. Sådana socialdemokrater
skulle säkerligen inte ha någon
auktoritet bland dem som jag nu talar
till. Det är i stället fråga om goda borgerliga
representanter, närmast socialliberaler,
och därför böra deras ord väga
rätt tungt hos vår opposition. De säga,
att den fasta obligationsräntan under
tiden efter kriget varit ett i hög
grad stabiliserande moment i den amerikanska
ekonomien, och man vet inte
om inte en höjning av räntan skulle sätta
i gång en process nedåt. Man kan naturligtvis
— jag riktar mig då särskilt
till herrar Domö och Ewerlöf som tidigare
varit inne på spörsmålet om räntan
— fråga: »Varför skulle man inte
helt enkelt kunna sänka kurserna ett
stycke? Om folk får endast 95 kronor
i stället för 100, lät man väl bli att sälja
obligationer.» Det är en spekulation. Det
är lika sannolikt att folk i stället skulle
säga: »Nu ha obligationerna gått ned
till 95 kronor. Då kanske de sjunka till
90 kronor, och därför skola vi sälja
dem så snart som möjligt.» Och därmed
kanske man sätter i gång en process
nedåt. Eftersom det ibland förefallit som
om man trodde att den politik, som den
svenska riksbanken fört med statsmakternas
stöd, skulle vara en politik, som
vore särskilt utmärkande för svenska,
litet okunniga socialdemokrater, kan det
vara skäl att erinra om att samma resonemang
har förts och varit vägledande
för den ekonomiska politiken i ett så
hedervärt land som Förenta staterna.

Men om man som sagt vill ha full
sysselsättning och maximal produktion,
är man ständigt vid gränsen till inflation,
och .då frågar man sig: Skall det
leda till en permanentning av alla krisregleringar?
Jag tror att det är förhastat
att säga det, just emedan det, såsom
herr Nordenson riktigt anmäkte, är
skillnad om man slår samman all efterfrågan
i en klump och ställer den mot
den samlade tillgången eller om man
slår sönder komplexet i dess olika delar.
Det är visserligen sant, att ett folks
önskemål aldrig kunna tillfredsställas.

De gå alltid längre än verkligheten tilllåter,
men det gäller inte genomgående
på alla punkter. I vårt land ha vi nu
kanske ett överflöd på köpkraft i förhållande
till varutillgången i stort, och
därför måste vi ha regleringar, men det
hindrar inte att vi fritt kunna köpa de
allra flesta varor. Vi ha inte ransoneringar
annat än i fråga om en begränsad
del av varorna.

Jag skall ta ett extremt exempel som
alla känna till, nämligen brödet. Det
behövs endast att tillgången på bröd stiger
över en viss gräns — sedan vill folk
inte ha mer bröd. Om de kunna få någonting
annat, köpa de kanske i stället
mindre bröd. Det är ett extremt exempel,
men jag kan i stället påpeka, att
vi t. ex. inte ha ransonerat mjölken.

När man säger att vi genom en ökning
av produktionen skulle kunna få eu
lättnad i läget att komma till en avveckling
av regleringarna, är det ett
ganska besynnerligt tal, om vi se endast
på klumpsiffrorna. Ty som vi alla
veta bibehålies vid en ökning av produktionen,
som åtföljes av en inkomstökning,
spänningen mellan tillgång och
efterfrågan. Men på olika punkter och på
punkter, som för den stora massan av
människor äro av största intresset, inträder
på olika stadier en viss mättnad.
Jag kan inte se annat än att man därför
har utsikter till att vid en höjning
av produktionen, som gör det möjligt
att exportera mera, köpa låt mig säga
kaffe, socker och bensin i en sådan utsträckning
att vi kunna slopa ransoneringarna
på sådana varor.

Importregleringen är ju i viss utsträckning
en reglering av konsumtionsvaror,
och eftersom det frågades,
om man inte kan ge den fria prisbildningen
något utrymme, skulle jag vilja
svara, att om man kommer till ett läge,
där det finns en någorlunda riklig tillgång
på de nödvändiga varorna och de
därför kunna lämnas någorlunda fria
utan att de behöva stiga mycket i pris,
skulle jag väl tro att en fri prisbildning
på en del andra varor kanske inte skulle
vara så riskabel att våga sig på. På
det sättet skulle den fria prisbildningen

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

få spela sin roll, en som alla veta i
många hänseenden mycket nyttig roll.
När det finns tillräckligt med varor, är
denna prisbildning i regel att föredraga
framför en priskontroll, som skall försöka
att utforska produktionskostnaderna
hos olika producenter.

Jag vågar inte säga någonting om en
fullständig avveckling av importregleringen.
Jag borde redan från början ha
sagt att jag resonerar från den utgångspunkten,
att alla och även de, som säga
sig vilja komma tillbaka till en fullt fri
ekonomi — därmed menar jag en ordning,
där prisbildningen på varorna och
på kapitalet, d. v. s. räntan, äro de enda
faktorer som reglera det hela, och
där man har fullt fri import, full frihet
att investera som man vill, att ta
de priser som man vill och att söka erhålla
de löner som man vill o. s. v. —•
äro överens om att det inte är möjligt
att göra en övergång till en sådan ordning
i ett slag. Vi äro tills vidare bundna
av vårt förflutna och i detta fall av
vår krigsekonomi. Frågan kan därför
endast bli, i vilken takt vi kunna avveckla
regleringarna. Jag vågar som sagt
inte ha några bestämda meningar om
avvecklingen av importregleringen i
dess helhet. Så länge vi inte kunna fritt
byta ut våra valutor även mot dollars,
är det ganska omöjligt att tänka sig att
ha en fullständigt oreglerad import, och
så länge andra folk i världen anse att
de för sin ekonomi äro tvungna att reglera
och sluta bilaterala avtal o. s. v.,
är slet väl inte heller mycket troligt att
vi skola kunna avveckla importregleringen.
Men det är säkerligen önskvärt
att kunna begränsa den till vissa bestämda
områden.

När jag kommer till investeringarna,
är jag mycket mera tveksam, eller rättare
sagt tror jag, om jag skall vara
uppriktig, att ett samhälle, som inte vid
vända tillhaka till den typ av ekonomi
som man ibland tror har funnits, nämligen
en fullständigt fri ekonomi, kan
inte undvara något slags kontroll från
samhällets sida över kapitalets användning.
Vi ha en hyrcskontroll, och jag
undrar hur många det är som tro att

Statsverkspropositionen.

vi inom en överskådlig framtid skola
kunna släppa hyrorna fria. När full sysselsättning
råder, som ger folk så mycket
inkomster som det över huvud taget
är möjligt, förefaller det som om behovet
av bättre bostäder skulle vara av
en sådan rangordning även för den enskilde
konsumenten själv, att det om
man släppte hyresregleringen skulle bli
en våldsam efterfrågan på bostäder till
högre priser, även om man därigenom
finge minska på annan konsumtion. Hur
hastigt man skulle tänka sig att bygga
så mycket, att det skulle svara mot dessa
önskemål, vet jag inte, men jag tror
att det är riktigast att säga, att vi inte
vänta oss att kunna göra oss fria från
hyresregleringen under en sådan framtid,
att det lönar sig att nu resonera om
saken.

När det gäller hela användningen av
produktionsmedlen och av sparandet,
är det klart att man är inne på en diskussion
om olika samhällsuppfattningar.
Jag skall inte föra den diskussionen vidare,
men så länge det är ont om sparmedel
— det är det naturligtvis, om
man tänker på de olika ändamål vartill
sparmedlen kunna användas — tror jag
inte att ett frisläppande av räntan såsom
ensam regulator skulle kunna leda
till den bästa användningen av de knappa
sparmedel som finnas. Därför tror
jag att det på detta område kommer att
finnas ett behov av samhällsingripande.
Däremot kan jag mycket väl tänka mig
att både detaljregleringar och regleringar
av mängder av hyggenskap, som nu
finnas, skola kunna lämnas fria. Om
man kan behärska stora, väsentliga delar
av kapitalets användning, är det
mycket lättare att lämna en vid sektor
åt en önskvärd fri verksamhet, ty regleringarna
där verka mycket irriterande
på många människor.

Jag skall inte här yttra mig om vad
man kan göra i fråga om priser och
löner. Jag tror nämligen att vi nu äro
framme vilt en punkt, där föreställningen
om att vi skola kunna vända tillbaka
till ett automatiskt reglerat ekonomiskt
liv är mycket osannolik. Jag
har nämligen det intrycket att de, som

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen,
tala om att man skall kunna släppa allting
fritt bara vi få ha rörliga priser
och rörliga räntor, ha en baktanke, att
man skall kunna låna en hit av regleringsekonomien,
nämligen när det gäller
lönerna. Jag tror att de tänka sig
att visserligen skall allting annat släppas
löst men att man inte skall ha en arbetsmarknad,
där arbetarna enskilt eller
organiserat på varje punkt skola kunna
frampressa en höjning av sin inkomst
i pengar, där det finns möjlighet till
det och där företagarna äro villiga att
medge höjningen på grund av sina omedelbara
intressen. De föreställa sig nog
att man skall försöka komma ifrån det.
Jag tror att de tänka sig att vid sidan
av ett i övrigt helt fritt näringsliv kunna
få till stånd något slags överenskommelse,
varigenom lönerna hållas inom
rimliga gränser. Jag tror att ett sådant
lån från regleringsekonomien inte är
möjligt, tv jag är övertygad om att, därest
man i andra hänseenden vill överlåta
allting åt den fria marknaden, får man
även i detta hänseende ta konsekvenserna.

Kanske skall jag i stället se saken från
en annan sida och säga, att om man
vänder sig till de stora löntagargrupperna
och — för att nämna en annan
grupp som också kräver samhällets
hjälp för att hålla levnadsstandarden
uppe — de stora jordbrukarmassorna
och säger: »Ni få moderera era anspråk»,
kan det inte förvåna, om de svara, att de
vilja ha något slags garanti för att avkastningen
av det gemensamma arbetet
fördelas på ett sätt, som de finna rimligt,
och att de vilja titta på egendomsfördelningen,
inkomstfördelningen o. s. v.
•lag tror att vi därmed äro framme vid
en punkt, där hela det moderna samhällets
problem resa sig.

Jag har, när jag talat om frågan om
den ekonomiska balansen, gått förbi frågan
om sparandet, och jag har därför
inte heller kunnat beröra skattefrågan.
Jag kanske får lov att säga några ord
därom.

Det är alldeles tydligt att, såsom det
står i finansplanen, en lättnad får sökas
inte enbart i en ökad produktions -

effektivitet, utan också i en ökning av
tillgången på sparmedel. Frågan är, hur
denna ökning av tillgången på sparmedel
skall kunna åstadkommas. Den form,
som vi under de senaste åren ha valt
och som heter överbalansering av budgeten,
är en form som jag nog tror i
växlande omfattning kommer att behöva
anlitas. Åtmintone på den punkten
ha väl meningarna även bland företrädarna
för en s. k. fri ekonomi stadgat
sig i den riktningen, att man anser att
det är en uppgift för samhället att ingripa
på sådant sätt när det gäller konjunkturväxlingarna.
Alla äro oavsett vad
man i övrigt tänker nog eniga om att
när det ser ut att bli en stagnation i det
ekonomiska livet, bör man underbalansera
budgeten och när det blir högkonjunktur
överbalansera den. Om jag talar
om den visserligen teoretiska möjligheten
av en ständig högkonjunktur, innebär
den möjligheten att man får räkna
med en ständigt fortgående överbalansering
av större eller mindre omfattning,
men därom har jag inte några meningar.

Inte heller vill jag uttala någon mening,
huruvida denna överbalansering innebär
något motsvarande nettosparande.
Jag är nämligen lika övertygad som alla,
som nu kritisera det nuvarande skattesystemet,
att alla skatter måste minska
den enskildes förmåga att konsumera
och spara, och det vore underligt, om
man skulle kunna överbalansera budgeten
med 700 miljoner kronor och detta
belopp uteslutande skulle tagas från
konsumtionen, även om det skulle inflyta
i form av konsumtionsskatter. Det
är i hög grad sannolikt att en hel del tages
från vad som eljest skulle ha sparats.
Vi äro således inne på gemensam mark.
Ingen förnekar att skatterna minska sparandet,
och frågan är endast vad man
skall göra för att hålla nere skatterna.

Så länge man, som jag nämnde, talar
om att en budget på 4 400 miljoner kronor
är en budget i knapphetens tecken,
är det inte lätt att säga, varifrån en
sänkning av skatterna skall komma, eller
med andra ord vilka utgifter som skola
minskas. Jag skall tillägga, att ända sedan
vi vid krigets slut började överväga

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

de stora sociala reformerna har åtminstone
den meningsriktning som jag tillhör
och den grupp som jag representerar
i riksdagen icke varit i okunnighet
om att de väldiga statsutgifter, som vi ha
beslutat för sociala ändamål, för undervisning
och upprustning av vetenskapen,
samtidigt som vi ha haft kvar de höga
försvarsutgifterna, skulle anstränga våra
resurser så långt, att vi fingo vara beredda
på den yttersta sparsamhet på alla
andra områden. Man har valt att använda
pengarna på det sättet, och riksdagen
har varit tämligen ense om det, även om
jag mveket väl vet att en hel del av denna
kammares ledamöter i själ och hjärta
ha ansett att vissa av dessa statsutgifter
blivit för höga. När det nu har
skett, skulle jag tro att det inte är möjligt
att gå tillbaka, men jag har inte
någonting att invända mot dem som
säga, att när nu så många människor tro
att det slösas på olika områden, kunde
det vara skäl att sätta i gång en utredning,
som gör det klart på vilka punkter
man skulle kunna siinka statsutgifterna.
En annan sak är om man sedan vill ta
konsekvenserna. Jag tror att det kunde
vara nyttigt med en sådan utredning
för att åtminstone skapa klarhet om hur
många i denna församling som skulle
kunna enas om en nedskärning på enstaka
punkter för att åstadkomma lägre
skatter.

Den väg till skattesänkning som går
över ökad produktion är ju klar, tv vid
ökad produktion bli penninginkomsterna
ökade medan priserna förbli oförändrade,
och vid oförändrade skattesatser
bli då skatterna lättare att bära,
men den speciella frågan om skatternas
nuvarande inverkan på sparandet är
säkerligen mycket besvärligare. Det är
mycket svårare att komma överens på
den punkten — åtminstone, om jag nu
får tala uppriktigt, föreföll det mig så
ännu för ett halvt år sedan. Ty ända
fram till de sista månaderna har jag
haft den föreställningen — med rätt eller
orätt — alt de som talade om att få
ned skatterna närmast tänkte på de stora
inkomsttagarna och de relativt stora förmögenhetsägarna.
Inte minst har detta

Statsverkspropositionen,
gällt resonemangen om den mycket omtalade
kvarlåtenskapsskatt som herr Nordenson
erinrade om. Så länge talet om
skattesänkning bara gällde dessa kategorier
sade jag mig, att den skattefördelning
som vi ha visserligen är hård mot
dessa stora inkomster och förmögenheter
men att jag, om jag jämför med skatterna
för dem som ha mindre inkomster
och inte alls ha någon förmögenhet, inte
kan se att avvägningen är oriktig. Under
de här sista månaderna har jag emellertid
gjort en upptäckt, nämligen att man
inom alla läger, inom alla m.eningsriktningar,
är alldeles på det klara med att
skatterna på de små inkomsterna kanske
äro ännu svårare att bära än skatterna
på de stora; det har just denna kvarstående
skatt visat. Den folkstorm, som har
gått över landet och tagit sig uttryck
i hela pressen och även här i riksdagen,
visar att vi stå på en gemensam grundval,
som jag tidigare inte räknade med,
nämligen att det är minst lika viktigt
att minska skatterna för de mindre inkomsttagarna
som för de större. Ha vi
den gemensamma utgångspunkten, kunna
vi på nytt börja resonera om avvägningen.

Jag vet mycket väl hur marginalskatten
verkar, och när herr Nordenson erinrar
om de s. k. Wigforssdagarna kan jag
säga, att jag är alldeles obotfärdig när
jag hör talas om en person med stora
inkomster, som tycker sig ha råd att
taga sig en ledig lördag i veckan; det
är hans ensak om han vill göra det, även
om han är sysselsatt i en samhällsnyttig
verksamhet och det således vore bättre
att han arbetade. Men när jag hör talas
om att folk med lägre inkomster, t. ex.
med fjärde, femte, sjätte eller sjunde lönegraden
i statstjänst, inte kan få debet
och kredit att gå ihop utan extraarbete
kanske varenda kväll i veckan, då känner
jag mig verkligen litet skakad av
vårt skattesystem, och kunna vi på olika
vägar komma överens om att göra en
sänkning som väsentligen får läggas på
de mindre och medelstora inkomsterna,
då är jag fullt beredd att se efter vilka
möjligheter som finnas; mer än så vill
jag inte säga, ty jag tror inte att det i

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1919 em.

Statsverkspropositionen,
detta ögonblick är riktigt att inför den
stora opinionen tala som om en skattesänkning
nu vore möjlig. Jag tror det
är riktigare att år 1949 tala om för folket
att vad som behövs är att hålla igen.

Eftersom herr Nordenson på nytt drar
fram kvarlåtenskapsskatten — jag skulle
inte ha berört den här i denna kammare,
om inte herr Nordenson hade nämnt
den — vill jag säga: Är det inte bra
egendomligt att herr Nordenson nästan
med moralisk indignation talar om denna
kvarlåtenskapsskatt, som i de anglosachsiska
länderna utgör den vanliga
arvsskatten? I andra kammaren citerade
jag nyss ett uttalande av president
Trumans rådgivare angående i vilken
mån skattehöjningar, som man anser riktiga,
äro möjliga i detta läge. I Förenta
staterna har man en bolagsskatt på 38
procent utom allra längst ned på skalan,
och denna skatt skall tydligen höjas; det
ser ut som om den skulle komma upp till
samma höjd som den svenska bolagsskatten.
Vidare räknar man med en höjning
av skatten på de högsta inkomsterna
— huruvida en sådan kan genomföras
vet jag inte — och när man kommer
till arvs- och gåvoskatterna fäller
man det för en svensk tydligen högst
förvånande yttrandet, att skatterna på
arv och gåvor äro mycket bättre än inkomstskatten
med de höga marginalskatterna
på de största inkomsterna. Arvsoch
gåvoskatterna representera, säger
man, ett minimum av skadligt inflytande
på det ekonomiska livet. Detta är hämtat
ur en officiell skrift, .lag har det bestämda
intrycket, att den allmänna opinionen
i skatteintresserade kretsar i
Förenta staterna menar att arvsskatter
minst skadligt påverka ekonomien, något
som ju också är ganska naturligt.

Den kvarstående skatten lärde folk att
se liur marginalskatten verkar, inte
minst för hustrurna, som av 100 kronors
förtjänst, om inkomsterna läggas
till männens, ofta inte få behålla mer
än 60 eller 70 kronor. Men detta är inte
någon nyhet. Jag vet inte hur många av
kammarens ledamöter som minnas skattediskussionen
år 1947, men jag kan erinra
om att de skatteskalor som upp -

gjordes voro sådana, att marginalskatten
var precis densamma i det förslag som
genomfördes och det som reservanterna
röstade för, så länge det gällde inkomster
upp till någonting mellan 12 000 och
14 000 kronor. Även för inkomster närmast
över denna gräns var skillnaden
ganska liten. Jag tror att var och eu
som har undersökt möjligheterna att
komma fram till lägre marginalskatter
skall finna att det finns en möjlighet,
nämligen att man kan komma fram till
en något lägre marginalskatt på de mellanstora
inkomsterna, om man vill tilllämpa
samma ändå relativt höga marginalskatt
även på de lägre inkomsterna.
Men, som sagt, hela detta problem kan
förtjäna övervägande, och om utvecklingen
i vårt ekonomiska liv går i den
gynnsamma riktningen, så bör det inte
vara omöjligt, såvida man vill vidmakthålla
mycket sträng sparsamhet med statens
utgifter, att även kunna i en framtid
— hur långt avlägsen vågar jag inte yttra
mig om — också överväga skattesänkningar.

Man skall inte föreställa sig att man
bara kan ta upp frågan om inkomstskatterna
och förmögenhetsskatterna. Det är
alldeles uppenbart att konsumtionsskatterna
trycka på de mindre inkomsttagarna
ännu mer. Herr Nordenson nämnde
med all rätt, att det är nyttigt att folk
genom denna kvarstående skatt har fått
se vad inkomstskatten betyder. Jag skulle
emellertid tro, att det med fortsatt upplysning
om vad konsumtionsskatterna
betyda inte skulle vara någon svårighet
att få den här folkstormen att rikta sig
mot de höga konsumtionsskatterna lika
väl som mot de höga inkomstskatterna.
Om en person som röker för 500 kronor
om året — det är ingen ovanligt stor
summa, skulle jag tro — får veta att 400
kronor gå till skatt och om han dricker
vin och sprit och Öl och får veta att av
400 kronor gå 300 till skatt, så kan det
hända att han föredrager en sänkning
av konsumtionsskatterna framför en
sänkning av inkomstskatterna. Jag vill
emellertid inte nu taga upp någon diskussion
om vilketdera som är att föredraga.
Bara för att man har upptäckt att

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

man kan få eu hel del människor missnöjda
med inkomstskatten skall man
dock inte tro att det är svårt att få dem
missnöjda med konsumtionsskatterna,
även om dessa skatters tyngd inte märks
så tydligt.

Med vad jag nu har sagt har jag inte
velat på något vis underskatta betydelsen
av att skatterna minska sparandet.
Varenda miljon man tar ut av folket i
skatt minskar möjligheten både att konsumera
och att spara, men vad jag vill
komma fram till är, att om man på allvar
skall taga upp dessa ting måste man
taga upp dem i hela deras sammanhang.
Män kommer inte heller undan den
stora frågan, varifrån man önskar att
sparmedlen helst skola komma. Det behöver
inte råda några som helst delade
meningar därom, att om man bara tänker
på kvantiteten av sparmedel skall
man lägga praktiskt taget all skatt på de
små inkomsttagarna, som över huvud taget
endast kunna spara mycket litet, och
man skall lägga så litet skatt som möjligt
på de större inkomsttagarna — gränsen
kanske går ganska långt ned — i förhoppning
om att sparandet skall öka,
men detta är en politik, som säkerligen
ingen i vårt land vill föra. Det måste bli
fråga om en avvägning, och därför kan
jag väl förstå att delade meningar komma
till synes. De som tänka mest på någon
ökning av kvantiteten äro mera villiga
att lätta på skatten för större inkomsttagare
och förmögenhetsägare, men
de som tänka mera på önskvärdheten av
att sparandet kan göras allmänt vilja
hellre taga risken av att sparandet blir
något mindre, om de därigenom kunna
ge större folkgrupper möjlighet alt spara.

Nu har jag talat längre än jag hade
tänkt, och ändå har jag inte svarat på
vissa frågor som ha ställts till mig av
herr Ewerlöf. Innan jag slutar kanske jag
får lov atl gå in på dem.

Han har ställt en fråga som jag tror är
oriktigt ställd, nämligen om inte den omständigheten,
att riksbanken under det
förflutna året har köpt obligationer för
580 miljoner kronor, måste innebära eu
inflatorisk verkan av ungefär den storleksordningen.
.lag tror inte det är så.

Statsverkspropositionen.
Man kan inte mäta det tillskott till köpkraften,
som riksbankens obligationsköp
medföra. Bortsett ifrån att en del —
kanske hälften — av de köpta obligationerna
motsvaras av försålda valutor skulle
jag vilja säga, att när man som i
nationalbudgeten resonerar i reala termer
och när man har kommit till det
resultatet, att det finns utrymme för en
viss mängd reala investeringar, så påverkas
inte det resultatet av att man kan
påvisa att det under en viss tidsperiod
har flutit ut en viss mängd nya pengar
från riksbanken. Dessa pengar kunna
nämligen mycket väl motsvaras av pengar
som ligga stilla på annat håll. Jag
skall inte gå längre in i det resonemanget
— det skulle föra för långt — men
jag tror det förhåller sig så.

Den andra frågan som herr Ewerlöf
framställde var följande. Om det under
vårens lopp skulle visa sig att statens
inkomster inte bli så stora som beräknat
— inkomstskatten blir ju lägre än vi
ha räknat med, varför det kommer att
kvarstå ett visst behov av lånemedel, och
dessutom uppkommer det redan under
vårens lopp ett behov att betala tillbaka
åtminstone en del av ett lån — varifrån
skall då denna brist täckas? Ja, jag undrar
om inte utvecklingen under den sista
tiden visar att det borde vara möjligt
att skaffa de nödvändiga medlen utan att
man skall behöva anlita riksbankens sedelpressar,
som det heter. Huruvida det
skall ske i form av obligationslån vågar
jag inte säga — det är kanske inte
den bästa formen — men tillgången på
medel ute i näringslivet blir antagligen
sådan att det är möjligt för staten att få
dessa pengar; jag vågar visserligen inte
säga på hur lång tid. Som vi veta har ju
den glädjande förändringen inträtt, att
riksbanken under den sista tiden i stället
för att bara behöva köpa obligationer
till och med fått lov att sälja sådana.

Herr Ewerlöf nämnde till slut någonting
om någon siffra som skulle vara
besynnerlig i statsverkspropositionen.
Det gällde luftfartsfonden, där det i propositionen
talas om alt kapitalinvesteringarna
i luftfartsfonden under det nu
följande året skulle uppgå till 5 miljoner

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen,
kronor, under det att de under det förflutna
året skulle ha varit 0,7 miljoner.
Herr Ewerlöf finner i stället i staten att
det tvärtom är så, att de voro 5 miljoner
kronor förra året, medan de nu bli 6,7
miljoner kronor. Det är en lustig tillfällighet
som har misslett herr Ewerlöf på
den punkten. Vad vi tala om i finansplanen
är nämligen kapitalinvesteringarna,
och det är faktiskt så att kapitalinvesteringarna
förra året voro 0,7 miljoner
kronor och detta år bli 5 miljoner,
medan däremot det underskott på luftfartsfonden,
som redovisas på driftsbudgeten,
lustigt nog bär de omkastade siffrorna,
nämligen 5 miljoner förra året och
0,7 miljoner under följande. Det är således
ganska naturligt att saken har väckt
uppmärksamhet, men siffrorna i riksstaten
äro riktiga.

Jag skall inte uppehålla tiden med mer
än några kommentarer till något som
Nordenson sade och som jag förstår har
varit ett grundtema i denna diskussion
— för övrigt mycket naturligt — nämligen
frågan om huruvida det skall vara
möjligt att komma ifrån det s. k. regleringssamhället.
.lag tror att frågan är
oriktigt ställd, tv det är inte tal om att
komma ifrån eller komma till vare sig
ett helt oreglerat eller ett helt reglerat
samhälle. Det är bara fråga om mer eller
mindre omfattande regleringar, och jag
skulle tro att den mening som finns representerad
inom regeringen är den, att
man så snabbt som möjligt vill komma
ifrån regleringar som äro tryckande och
irriterande för den stora massan av medborgarna.
Men vissa arter av regleringar
tro vi höra samman med vårt moderna
samhälles hela ekonomiska liv, åtminstone
under förutsättning att vi vilja hålla
kvar det som med ett kanske alltför optimistiskt
uttryck kallas för permanent
högkonjunktur men som jag hellre skulle
vilja kalla försöket att hålla vår produktion
vid maximum. Vill man försöka
hålla produktionen vid maximum och
inte falla tillbaka på ett samhälle där
man, såsom jag yttrade redan i början,
skapar ett så stort glapprum mellan det
verkliga utnyttjandet av tillgångarna och
det möjliga utnyttjandet, att man kan

tillåta en oreglerad ekonomi att göra sig
gällande, en oreglerad ekonomi som, om
vi får lita till de sista 100 eller 150 årens
vittnesbörd, innebär en ständig skiftning
mellan korta högkonjunkturer, besvärliga
lågkonjunkturer och däremellan en
rutschbana ned eller en bana upp, då får
man försöka finna den minst tryckande
och mest effektiva formen för den reglering
från samhällets sida på vissa nyckelpositioner,
som jag tror är ofrånkomlig.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman
! Några korta kommentarer på de
tre minuter som medges för en replik!

Mot finansministerns uttalande att företrädarna
för den fria ekonomien skulle
hysa någon baktanke, att lönerna inte
skulle få vara fria, vill jag rikta en bestämd
protest. Vi ha ständigt slagit vakt
om fria förhandlingar och fria överenskommelser
även när det gäller lönerna.

Jag är ense med finansministern om
att man inte skall tillmäta den framlagda
nationalbudgeten och beräkningen av
utfallet alltför stor betydelse. Det finns
dock anledning att varna för sådana uttalanden
som ha förekommit i pressen,
att nationalbudgeten skulle visa att allting
nu är all right i Sverige och att det
inte är någon fara att gå vidare på de
inslagna vägarna. Sådant kan missleda
folket och ge eu felaktig uppfattning om
hur läget ligger till.

Vad beträffar den goda skörden för år
1948 är det ju så alt den — som finansministern
vet — till största delen kommer
att utnyttjas under första halvåret
1949, varför mitt lilla skämt om väderleksprognosen
nog står sig.

I anledning av finansministerns jämförelser
mellan ränta och kontroll som
medel att påverka kapitalrörelserna tilllåter
jag mig att framhålla, att räntan
såsom medel är betydligt mindre godtycklig
än den statligt reglerade ekonomiens,
i detta fall kreditkontrollen.

Det var synnerligen intressanta uttalanden
finansministern här gjorde om
den framtida politiken och sin egen ställning
till den fria ekonomien. Genom fi -

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

nansministerns uttalanden har den socialdemokratiska
inställningen för framtiden
rätt tydligt angivits, såvitt den kan påverkas
av finansministern.

Hr Wigforss’ uttalanden gingo tydligt
och klart ut på att det är tilliten till
statskontrollen över de produktiva krafterna
som är själva huvudtemat i socialdemokratiens
framtida politik. Jag förstår
att isolerade socialiseringsåtgärder
under sådana förhållanden kunna ställas
åt sidan för tillfället: de spela inte
så stor roll om man avser fullständig
kontroll.

Finansministern föreföll mycket intresserad
av Amerika. Jag vågar väl inte
säga att finansministern — som gammal
pedagog — fått en uppskattad lärjunge

1 president Truman, men han tyckte
sig tydligen i denne åtminstone ha funnit
en uppskattad åsiktsfrände, en socialliberal
åsiktsfrände.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i g 12 inom.

2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr talmannen lämnade härefter ordet
till herr VELANDER, som anförde:
Herr talman! Olika sidor av statsverkspropositionen,
särskilt finansplanen, ha
i den föregående debatten erhållit en
rätt ingående belysning. Det intryck
jag för egen del fått vid det första bläddrandet
i luntorna förtjänar därför knappast
att här närmare klarläggas; det
skulle ju i stort sett bli ett upprepande
av vad andra talare ha anfört. Låt mig
blott säga, att jag vid studiet av bilagan
1 till statsverkspropositionen, omfattande
finansplanen, kom att erinra mig en
sentens, som en talare vid ett tillfälle
här i kammaren föll tillbaka på. Den
löd: »Se inte så mycket till munnen, utan
til! händerna!» Uttytt på mitt sätt utgör
detta en uppmaning att man inte skall
fästa så stort avseende vid hur ett sakförhållande
framstiilles, utan att man
skall söka finna realiteterna där bakom.
Det är med sådan utgångspunkt, som jag
ti Första kttnimtirens protokoll År 2.

Statsverkspropositionen,
har funnit den samhällsekonomiska balans,
varom finansministern i olika sammanhang
ordar och som till synes enligt
hans förmenande redan föreligger, behäftad
med åtskilliga brister. Talet om
att balans praktiskt taget uppnåtts är
nog för vackert för att vara sant, även
om man gärna skulle önska att det innefattade
den fulla sanningen.

Jag har dock funnit åtskilligt, som jag
har kunnat glädja mig åt. I olika sammanhang
har det under senare tid särskilt
i den senaste valrörelsen fallit på
högerns lott att framhålla att vad som
nu kräves är hela folkets samfällda ansträngningar
samt att lättnaderna i vårt
läge måste sökas i riktning mot ökad
effektivitet i produktionen och ökat sparande.
Det utlöser givetvis tillfredsställelse
hos mig — och jag betraktar det
för resten såsom mycket naturligt —
att finansministern nu är inne på dessa
tankegångar. Det är blott att beklaga att
de tankegångarna, även om de icke varit
honom alldeles främmande, måste
framstå såsom något senfärdiga.

Jag skall i fortsättningen något syssla
med förutsättningarna för denna ökade
effektivitet i produktionen och för det
ökade sparandet, även om framställningen
då blir något retrospektiv. Jag kommer
i det sammanhanget väl också något
in på de tankegångar, som finansministern
här för en stund sedan anlade. Att
i viss mån det förflutna kommer att
beröras kan måhända vara lämpligt ur
den synpunkten, att vi ha varit med om
ett utvecklingsskede, då det svenska folkhushållet
har haft många besvärligheter
att övervinna och då det alltid från regeringshåll
har sagts, att dessa besvärligheter
inte haft sin grund i några försummelser
från regeringens sida utan i
övermäktiga yttre omständigheter, som
ingen regering på något säit kunnat mildra
eller förebygga. Om det nu ligger så
till, att vi inom (överskådlig tid nä fram
till eu verklig samhällsekonomisk balans,
kan det kanske komma att heta,
alt det inte är de yttre förhållandena,
inte omständigheterna utanför regeringens
kontroll, som inverkat, utan endast
regeringens utomordentliga förutseende.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen.

Vid planläggningen under krigets slutskede
av efterkrigstidens ekonomiska
politik trädde hos oss angelägenheten
av ett ur olika synpunkter tillräckligt
sparande alldeles i bakgrunden. Man var
på ledande håll så behärskad av rädslan
för arbetslöshet, att begreppet »den
fulla sysselsättningen» blev ett allt annat
dominerande program. Man diskuterade
sålunda knappast huruvida någon
fara kunde anses föreligga för att
brist på sparande skulle komma att uppstå.
Det bekymrade man sig alls icke
för. Från denna grundinställning till efterkrigstidens
konjunkturutsikter lades
hela vår ekonomiska politik upp.

Nu har sparandet blivit den alldeles
avgörande faktorn i denna politik. Man
beklagar i olika sammanhang, att sparandet
är för litet, och man betonar, att
detta förhållande utgör den centrala orsaken
till den bristande samhällsekonomiska
balansen. Finansministern understryker,
att sparandet intar nyckelpositionen
i dagens problem. Detta problem,
har han sagt oss, skulle försvinna
och balans inträda, om sparandet
vore lika stort som investeringarna. Det
verkar nästan såsom något av ett nödrop,
sedan vi under hans målmedvetna
ledning så långt möjligt drivit upp våra
nominella inkomster, ökat vår konsumtion
och väsentligen förbrukat våra lagrade
reserver av guld och utländska valutor,
och detta utan att vi ha lagt märke
till hurusom förutsättningarna för
en höjning av produktionen blevo allt
mindre och mindre.

Förutsättningen för sparandet har
samtidigt underminerats. Även om sparandet
i dag uppfattas såsom något av
en dygd, underkännes på många håll
den borgerliga samhällsinställningen,
som lägger den största vikt vid skapandet
av goda betingelser för ett bestående
stort enskilt sparande. Man underkänner
helt den inkomstfördelning, som
uppkommer vid fri prisbildning och fri
konkurrens. Man tolererar icke någon
ojämnhet i inkomst- och förmögenhetsfördelningen
med hänsyn till den relativt
höga sparkvot, som för sådant fall
erfarenhetsmässigt kan vara att räkna

med. I förgrunden har i stället trätt en
ny romantik, som man sätter sin tillit
till: den om statens förmåga att dirigera
och reglera — en romantik som många
av oss inte våga förutsätta skall komma
att vare sig i dagens läge eller i morgondagens
stimulera företagsamheten till
ökade ansträngningar, ej heller inkomsttagaren
till ett fortsatt och vidgat sparande.

Dagens dilemma ligger, kan man säga,
i kombinationen av å ena sidan behovet
av ett det allra största sparande och å
den andra en utpräglad tendens i den
allmänna ekonomiska politiken, ägnad
att på såväl kortare som längre sikt motverka
det enskilda sparandet.

Denna sats kräver någon belysning.
Det är ingen svårighet att konstatera,
huru misshandlad spararen kan bli.
Under tiden från början av 1860-talet
och fram till världskrigets utbrott har
den genomsnittliga inkomsten per individ
i de produktiva åldrarna kanske
fyrdubblats. Det är då icke fråga om
den nominella inkomsten utan den reella,
alltså inkomstens köpkraft. Tänka
vi oss emellertid en inkomst under samma
tid från förräntningen av visst kapital,
bundet i penningform, har denna
inkomst redan nominellt taget nedgått,
eftersom räntan i stort sett varit fallande,
men därtill har såväl ränteavkastningen
som kapitalet i köpkraft räknat
sjunkit till kanske en tredjedel. Arbetsinkomsten
har alltså fyrdubblats, medan
kapitalinkomsten och kapitalet självt
minskats med två tredjedelar. Spararen
har med andra ord blivit allt fattigare
i förhållande till övriga inkomsttagare.

Ett annat exempel! En sparare av årgång
1896 med 1 000 kronor på sparbanken
behövde 50 år senare eller år
1946 ha 3 330 kronor för att uppnå samma
köpkraft. Men icke nog därmed:
avkastningen på de tusen kronorna har
också under tiden sjunkit från 40 å 50
kronor till 20 å 25 kronor. Detta betyder,
att en sparare, som år 1896 satte in
pengar på en sparbank, kunde för avkastningen
därav år 1946 köpa blott
mellan en femtedel och en sjättedel så
mycket varor som för ränteinkomsten

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

år 1896. Härtill kommer emellertid ytterligare
en omständighet. Beskattningen
av denne vår sparare är nu många
gånger högre än år 1896. Den femtedel
eller sjättedel i köpkraft, som jag nyss
nämnde, reduceras därigenom till någonting
inte så långt från nollpunkten.

Vi skola i detta sammanhang inte heller
bortse från att försämringen av penningvärdet
står i uppenbar strid mot
de socialpolitiska strävanden, som alltmera
trätt i förgrunden, och att de som
främst bli lidande på den fortgående
penningvärdesförsämringen iiro de små
spararna, människor i blygsamma villkor
som i regel icke äro i tillfälle att
eller kunna placera sina slantar i realvärden.

Förhållandet är dock det, att det är
just till de små inkomsttagarna, till de
små spararna, som man i sparpropagandan
riktar sig. Och varför? Jo, därför
att den s. k. skattereform, som herr
Wigforss vid 1947 års riksdag genomdrev,
till innebörd och verkningar är
sådan, att större inkomsttagare som regel
inte, även om de anstränga sig,
kunna bidraga till sparandet i vårt land.
Riktpunkten för den ekonomiska politikens
utformning och målsättning har
nämligen här liksom i andra sammanhang
främst varit utjämning och nivellering,
och man är på väg att lyckas,
kanske till och med i högre grad än man
själv anat eller förstått.

Vi skola med något exempel åskådliggöra
även det sist sagda. Att skatterna
till staten under de sista 20 åren ha
ökat från 590 miljoner kronor till cirka
4 500 miljoner kronor, vartill så komma
kommunalskatterna, låter oss blott ana
något av skattetryckets utveckling under
dessa år. Det säger oss dock inte så
mycket beträffande den enskilde skattebetalarens
läge. Om vi emellertid utgå
från åren 1939 och 1948 såsom jämförelseår
samt beräkna prisstegringen eller
penningvärdesförsämringen under
mellantiden till 60 procent en siffra
som dock säkerligen är åtskilligt för låg
- - skulle för upprätthållande av en likvärdig
levnadsstandard nu i jämförelse
med för tio År sedan med beaktande av

Statsverkspropositionen.

skattestegringen krävas, att för en person,
som år 1939 hade en inkomst på
4 000 kronor, denna ökats till 6 750 kronor,
att en inkomst på 6 000 kronor
ökats till 10 350 kronor, att en inkomst
på 10 000 kronor ökats till 18 000 kronor,
att en inkomst på 20 000 kronor
ökats till 41 650 kronor samt att en inkomst
på 50 000 kronor ökats till 125 000
kronor etc.

Det är utan vidare klart, att hur än
löneutvecklingen gestaltat sig, så har ökningen
av inkomsterna inte skett i detta
tempo. Med hänsyn till skattebördans
stegring måste därför en betydande
sänkning av levnadsstandarden ha inträtt.
.lag tror, att det är en synpunkt,
som inte tillräckligt har beaktats; i varje
fall kan jag inte komma till någon
annan slutsats.

I sammanhanget vill jag anföra ytterligare
ett exempel. Vi tänka oss en familj,
som har en arbetsinkomst av 10 000
kronor. Familjen äger också ett visst
kapital, som avkastar, låt oss säga, tre
procent. Oavsett kapitalets storlek får
inte denna familj av ränteavkastningen
efter erlagd skatt behålla mer än 3 249
kronor, och denna behållning inträder
vid en kapitalinkomst av 10 000 kronor.
Bringas kapitalinkomsten upp till högre
belopp, blir behållningen för den skattskyldige
allt mindre och mindre. Uppgår
kapitalinkomsten till 30 000 kronor,
utgör behållningen 2 123 kronor, allt räknat
vid en kommunalskatt av 10 kronor.
Har familjen en arbets- och löneinkomst
så hög som exempelvis 40 000
kronor, kan behållningen av kapitalinkomsten
efter erlagd skatt icke bli högre
än 1 355 kronor, och detta blir fallet
redan vid en kapitalinkomst av 5 000
kronor. Fördubblas kapitalinkomsten,
nedgår behållningen till 1 225 kronor
för att vid 20 000 kronor utgöra minus
275 kronor och vid 30 000 kronor minus
1 780 kronor. För nöjet att förvalta
häremot svarande förmögenheter får
den skattskyldige inrätta sig så, att han
för täckande av den årliga skatten kan
satsa utöver förmögenhetens hela avkastning
ytterligare visst belopp.

Från den s. k. 80-procentspärren har

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 om.

Statsverkspropositionen.

jag bortsett såsom i de anförda exemplen
knappast aktuell.

Är det någon som tror att ett skattesystem
med sådana verkningar som de
antydda kan vara ägnat att stimulera
till ansträngningar för ökad produktion
eller till sparande? Svaret kan näppeligen
bli mer än ett. Het måste framstå
såsom verklighetsfrämmande alt tro något
sådant. Någon erinrar möjligen, att
jag här blott talat om rikt folk, om stora
inkomsttagare. Ja, det har jag gjort därför
att man i skattediskussionen så ofta
får höra, att de hårda skatterna blott gå
ut över fåtalet rika. Därför gäller det att
klarlägga dessas läge och att man inte
bör överskatta de resurser som detta
lilla fåtal inom vårt folk efter erlagd
skatt förfogar över. En undersökning
rörande den köpkraft, som de olika inkomstgrupperna
efter erlagd skatt representera,
visar att 73 procent av den
sammanlagda köpkraften är till finnandes
hos dem som ha inkomster upp till
8 000 kronor, 20 procent i inkomstgruppen
8 000—20 000 kronor och blott 7
procent i inkomstgruppen över 20 000
kronor. Procentuellt sett representera
de totala inkomsterna på över 20 000
kronor inte någon betydande köpkraft
i jämförelse med övriga inkomsttagargruppers
som man i allmänhet ofta vill
tro. När skattesystemet nu utformats på
sådant sätt, att större inkomsttagare med
inkomster av både kapital och anställning
eller tjänst, efter skattens erläggande
i inånga fall inte få något kvar av
kapitalavkastningen, har man väl ändå
överskridit gränsen för det möjliga.

Finansministern bagatelliserade i visst
sammanhang verkningarna av kvarlåtenskapsskatten.
Den kommer ju som ett
påbröd till den övriga beskattningen.
Dess uttagande har uppskjutits till den
tidpunkt, då den skattskyldige lägger
igen ögonen. Den är konstruerad såsom
en den skattskyldiges kumulerade skuld
till samhället på grund av att hans under
livstiden erlagda skatter betraktats
som alltför små. Även herr Nordenson
var inne på frågan om kvarlåtenskapsskatten.
Han menade att den kommer i
kollision med det allmänna rättsmed -

vetandet. Denna uppfattning ligger nära
till hands bl. a. därför att, om den skattskyldige
helt lever upp sina inkomster
och dessutom förslösar en eventuellt
ärvd förmögenhet, då har han vid sin
död ingen skuld till samhället. Då blir
det inte fråga om någon kvarlåtenskapsskatt.
Den utgår endast, om den skattskyldige
lever sparsamt och försiktigt
med tanke på sin egen trygghet eller på
grund av en naturlig omtanke om sina närmaste
eller för att befordra utvecklingen
av sitt företag eller företagsamheten
i allmänhet och därmed den ekonomiska
utvecklingen över huvud taget.

Finansministern säger, att han kan resonera
om skattesänkningar och att sådana
kunna vara påkallade för de lägsta
inkomsttagarna, tilläventyrs även för
andra. Sedan anförde han en del
mycket lösa uppgifter från Amerika,
som han inte gav någon som helst konkret
form men som han tydligen dock
trodde skulle göra visst intryck. Vi kunna
väl inte bygga en diskussion på dylika
lösa jämförelser eller uppgifter. Finansministern
kom slutligen fram till att,
om någon ville vara med om en förutsättningslös
och ingående utredning i
syfte att klarlägga hithörande spörsmål,
han inte hade något att invända mot
att en dylik utredning kom till stånd.
Men det är ju just vad högern hela tiden
yrkat. Det är vad högern yrkade i samband
med 1947 års skattereform. Högerns
ståndpunkt var, att denna skattereform
icke var tillräckligt förberedd,
att den icke grundades på några som
helst utredningar av värde. Finansministern
har ock själv åtminstone indirekt
erkänt, att det varit påkallat att
verkställa dylik utredning''. Han igångsatte
nämligen år 1944 en utredning i
syfte att klarlägga skattesystemets verkningar
i skilda hänseenden, men denna
utredning torde inte för närvarande fullföljas.
Högern vil! emellertid alltjämt ha
till stånd en förutsättningslös utredning
angående skattesystemets verkningar i
olika hänseenden, alltså bl. a. på produktion,
arbetsvilja och sparande etc. Då finansministern,
att döma av hans uttalande
nyss, är inne på samma tankegång,

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

bör han kunna sätta i gång utredningen
utan ytterligare dröjsmål.

När man talar om beskattningens konfiskatoriska
innebörd och dess ödeläggande
verkningar på kapitalbildning och
sparande, möter man ofta den erinran,
att förmögenheter upp till 30 000 kronor
icke äro underkastade särskild beskattning.
Märk dock att avkastningen
av dessa förmögenheter är föremål för
inkomstbeskattning till såväl stat som
kommun samt att de jämväl drabbas av
arvs- och i förekommande fall gåvobeskattning.
Observera även en annan sak:
vad betyder i dag en förmögenhet på
30 000 kronor? Avkastningen utgör enligt
högsta gällande sparbanksränta omkring
750 kronor. Om vederbörandes arbetsinkomst
inte är alltför blygsam, blir
det inte många kronor kvar av detta belopp
efter erlagd skatt. Jag placerar då
ränteavkastningen i toppen av arbetsinkomsten.
Om vidare en bonde, alltså en
mindre jordbrukare, skall upföra en ekonomibyggnad
för sina kor och sin häst
kostar denna i regel sina 30 000 kronor,
oftast mer. Kan man verkligen tala om
att det då är fråga om disponerande av
en förmögenhet eller att jordbrukaren i
fråga gynnas på något frikostigt och berömvärt
sätt av herr Wigforss därigenom
att han inte belastas med särskild
förmögenhetsskatt på grund av alt han
nödgas hålla en ekonomibyggnad för
kreaturen på sin gård? Till följd av bl. a.
penningvärdets försämring representerar
i dagens läge en förmögenhet på 30 000
kronor, omsatt i produktiva tillgångar,
inte något betydande belopp. Det är däremot
klart att, om en person inriktar sig
på att under loppet av två å tre år konsumera
en dylik förmögenhet, detta medför
ett betydande tillskott till hans livsföring.
Men det är väl inte en dylik kapitalförbrukning
som det är fråga om.

Räntans roll beträffande investeringar
och sparande har här tidigare berörts
av olika talare, och jag skall därför
inte ingå närmare därpå. På en punkt
vill jag dock säga ett par ord. På många
håll bestrider man riktigheten av den
gamla uppfattningen alt räntan och dess
höjd påverka sparandet. Man gör giil -

Statsverkspr opositionen.

lande att människorna regelmässigt inte
intressera sig för vilken ränta de få på
sina pengar. Detta kan näppeligen vara
riktigt. Erfarenheten säger oss nämligen
att människorna äro ganska lyhörda inför
skillnaden i de räntesatser som kunna
påräknas vid insättning i sparbank,
postsparbank, affärsbank eller vid placering
i försäkringar, obligationer eller på
annat sätt. Detta måste betyda, att de
verkligen äro intresserade av att få ränta
och jämväl av att få så hög ränta som
möjligt på sina pengar. Motsatsen skulle
för resten innebära ett förnekande av existensen
av mänsklig egoism. Detta må
nu vara ett olustbetonat begrepp eller ej,
men det täcker dock en av de starkaste
drivfjädrarna i utvecklingen. Vårt kvinnliga
statsråd bemödade sig för någon
tid sedan att övertyga det svenska folket
om att räntans höjd visserligen har
betydelse för hur spararna placera sitt
sparkapital, men att räntans storlek saknar
betydelse såsom stimulans till sparande.
Detta förefaller att vara en konstruktion
som inte kan godtagas. Ilar
räntan betydelse i det ena hänseendet,
måste den också ha betydelse i det andra.
För egen del kan jag inte komma
till annan slutsats än att den avgörande
faktorn för volymen och graden av sparandel
icke blott är de efter skatt behållna
inkomsternas storlek, utan även
räntans höjd och därmed uppfattningen
huruvida det över huvud taget lönar
sig att spara. Finansministern yttrade
för en stund sedan, att det är uppenbart,
att beskattningen måste inverka på
sparandet, tv, om det inte förekom någon
beskattning, kunde de mot skatterna svarande
pengarna sparas. Men det är ju en
sanning så trivial att det knappast tjänar
något till att framföra den. Problemet är,
huruvida beskattningen är så hög, att
(ten omöjliggör allt sparande eller i varje
fall ett med hänsyn till den ekonomiska
utvecklingen samt behovet av investeringar
och därmed sammanhängande förhållanden
tillräckligt stort sparande.

Man kan emellertid med mitt sätt att
se inte komma fram till någon annan
slutsats än all sparandet på grund av
penningvärdets obeständighet, skatte -

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen.

tryckets höjd och den blygsamma avkastningen
tenderar till att bli en dygd,
som frånkiinnes varje rätt till belöning.

Härtill kommer en annan omständighet,
visserligen liggande på ett annat
plan, men som är synnerligen intressant
och som till sina verkningar i varje fall
på lång sikt måste vara av stor betydelse.
Den frihet, det oberoende och den
trygghet, som man med ocli genom sparandet
tidigare syftat till att vinna för
sig själv och för dem som stått en nära,
ha i dagens läge inte samma angelägenhetsgrad
som tidigare. Samhället har
nämligen i allt högre grad påtagit sig
ansvaret för medborgarens säkerhet och
fortkomst snart sagt från vaggan till graven.
Vi glädjas alla åt att den ekonomiska
utvecklingen har möjliggjort detta.
Under skeendet härav har emellertid
den synpunkten ständigt framhävts såsom
den grundläggande, att i ju högre
grad samhället utbygger sin socialpolitik
och ju större förmåner medborgarna
beredas, desto mer solidariska med samhället
och desto ivrigare och effektivare
i sitt arbete och sina bemödanden i övrigt
komma medborgarna att bli. Det är
möjligt att den synpunkten är riktig och
att den kan räcka till för att åvägabringa
ett önskvärt stort enskilt sparande. För
min del tillåter jag mig dock att hysa
bestämda tvivel på den punkten. Även
den mest samhällsbeskyddade medborgaren
kan tänkas ställa frågan: Varför skall
jag begränsa min konsumtion för att spara?
Jag för ju ändå inte något liv i överflöd,
och om det inträffar något oförutsett
har jag rätt att lita till samhällets
hjälpåtgärder, och samhällets hjälp må
inte förvägras mig.

Det är klart att även jag måste vara
synnerligen intresserad av att medborgarna
så långt möjligt begränsa sin konsumtion,
främst med tanke på angelägenheten
av penningvärdets stabilisering.
Men jag kan inte för min del undertrycka
sanningen i fråga om det händelseförlopp,
som vi befinna oss mitt
uppe i, och orsakerna därtill. Det framstår
också för mig såsom synnerligen
angeläget att, om det skall bedrivas propaganda
för sparandet, så bör denna va -

ra verklighetsbetonad samt först och sist
taga sikte på ett åvägabringande av reella
och bärande förutsättningar för ett
stort enskilt sparande. Sker detta, löser
sig spörsmålet om sparandet av sig
självt. Härpå beror sparandets framtid.

Man kan fråga, och den frågan skulle
jag närmast vilja ställa till herr finansministern:
Varför skall det ständigt stå
strid om vår beskattning, dess höjd och
grunderna för densamma? Finns det
ingen medelväg att följa som, även om
den inte helt tillfredsställer alla, dock i
stort sett kan godtagas utan att utlösa
den till synes obetvingbara olust, som nu
kännetecknar läget?

Att finansministern målmedvetet eftersträvat
och eftersträvar, med alla medel
kan man säga, en inkomstutjämning,
må vara hans sak. Men inkomstutjämningen
i och för sig får inte förutsättas
vara målet. Målet måste i stället vara att
människornas välfärd, den allmänna
standarden, skall befordras. Produktionen
eller produktiviteten måste ur sådan
synpunkt stegras. Detta utgör den grundläggande
förutsättningen för utvecklingen
över hela linjen, sålunda även ekonomiskt
och socialt. Därigenom befordras
också den åtrådda inkomstutjämningen
på det effektivaste sättet. Det har utvecklingen
ådagalagt. Hade produktionen
varit av tillräcklig omfattning, hade
finansministern i dagens läge icke behövt
bekymra sig för möjligheterna att
upprätthålla penningvärdet. Han hade
inte ens behövt anstränga sig för att
konstruera något av en samhällsekonomisk
balans, som reellt sett dock näppeligen
är tillfinnandes.

En av våra kända nationalekonomer,
som även finansministern plägar eller
åtminstone plägat samarbeta med, har
verkställt vissa undersökningar för att
få fram en jämförelse mellan den standardhöjning,
som erhållits genom produktivitetens
förbättring, och den som
vunnits genom inkomstutjämningen via
finanspolitiken. Resultatet av dessa undersökningar
ger vid handen, att den inkomstutjämning
i positiv riktning, som
hittills skattevägen beretts de i inkomsthänseende
sämst ställda två tredjedelar -

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

na av vår befolkning, inte är större eller
uppgår till mer än vad som åstadkommes
genom den sammanlagda produktivitetshöjningen
under en normal
fyraårsperiod. Produktionens utveckling,
framstegen på näringslivets olika
områden, ha sålunda svarat för den alldeles
avgörande delen av den standardhöjning
för vårt folk, som vi alla glädja
oss åt. Bör eller behöver finansministern
med hänsyn härtill fullfölja sin
extrema inställning till varje pris?

Från de synpunkter, som jag här har
tillåtit mig att anlägga, är det också av
största vikt, att produktion och företagsamhet
inte heller hämmas av regleringar
av alla de slag. överkonjunkturens
krafter ha väl ändå nu börjat att nagot
mattas. Detta förhållande understryker
angelägenheten av att sådana sa kallade
stabiliseringsmetoder undvikas, som
binda eller hämma de verkliga både på
kort och på lång sikt verkande framstegskrafterna.
Det kan inte framstå såsom
annat än skrämmande, då representanter
för »den nya skolan», om jag
så får uttrycka mig, energiskt hävda
exempelvis önskvärdheten av priskontrollens
permanentning och en utbyggnad
av allt vad regleringar i övrigt heter.
Man tilltror sig att på sådana vägar
kunna klara alla problem. Man tror
sig om, såsom någon har sagt, att genom
en samordnad pris- och lönepolitik
kunna omskikta och avväga pris- och
lönerelationerna på ett sådant sätt, att
de befrämja den samhälleligt sett önskvärda
produktionsinriktningen. Föreligger
emellertid inte en fara för att, om
kontroller och regleringar förlänas högsta
effektivitet och fulländning, underlaget
för den samhälleliga produktionen
krymper samman till ett minimum ?
Detta gäller även, om det skulle vattnas
i munnen på våra socialiseringsivrare
vid tanken på ett sådant läge!

Ingrepp och regleringar kunna vara
en farlig sak. Erfarenheten lämnar
många vittnesbörd därom. Det är ingen
lust att kritisera, som i detta sammanhang
motiverar en sådan fråga från
min sida, som om man på ledande håll
alltjämt är tillfreds med den överraskan -

Statsverkspropositionen.

de valutaapprecieringen av år 1946 och
det sätt varpå den fullföljdes. Är det en
lämplig utgångspunkt för genomförande
av en nödvändig exportoffensiv att
falla tillbaka på en valutakurs, motsvarande
kr. 14:50 för pund och kr.
3:60 för dollar? Det finns utrymme för
tvivel härvidlag. Svårigheterna för vår
främsta och mest betydelsefulla exportartikel
på Amerika synas inte minst på
grund härav vara synnerligen svårbemästrade.
Det bekymmersamma läget har
också utlöst en diskussion om en devalvering
av den svenska kronan. Jag är på
den punkten endast frågande. Men det är
en angelägenhet av utomordentlig vikt
att denna diskussion icke får fortgå alldeles
fritt utan att spörsmålet härom
i hela dess vidd erhåller ett fullt objektivt
klarläggande. En sänkning av kronans
värde i förhållande till dollarn Innebär
väl även en sänkning i förhållande
till andra valutor. Eller kan den ske
i någon anständig form utan en sådan
konsekvens? En fördyring av importen
blir väl i alla händelser följden. Därigenom
vållas prisstegring, vilken i sin
tur kommer att medföra att löneskruven
sättes i gång. Vilka bli verkningarna i
övrigt på förhållandena inom landet?
Hänsyn till vår anslutning till Marshallplanen
måste väl också i sådant sammanhang
tagas.

Herr talman! Jag vill sluta detta mitt
inlägg i årets remissdebatt med att understryka,
att klarlägganden erfordras
från både regeringens och riksbanksledningens
sida till förebyggande av en
förbryllande och splittrad diskussion på
det sålunda antydda utomordentligt ömtåliga
området.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Vid
fjolårets remissdebatt tillät jag mig att
framföra en del synpunkter, eller kanske
rättare sagt önskemål, i anslutning till
den då föreliggande statsverkspropositionen,
särskilt beträffande sjätte och
nionde huvudtitlarna. Jag kan inte underlåta
alt även vid detta tillfälle yttra
några ord rörande ungefär samma spörsmål.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 cm.

Statsverkspropositionen.

För att gå i kronologisk ordning skall
jag börja med att beröra några frågor,
som närmast höra under sjätte huvudtiteln.

I hela landet, men jag skulle tro allra
mest i de norrländska länen, förekomma
vägföretag, som för flera år sedan påbörjats
men vilka ännu inte slutförts
på grund av att arbetet å desamma helt
enkelt nedlagts. Jag ber om överseende,
om jag nu kommer att upprepa en
del av vad jag i detta hänseende anförde
i fjol. Men saken är enligt min mening
så betydelsefull och har väckt sådan
allmän förtrytelse bland respektive
orters befolkning, att den inte kan nog
ofta påtalas. Den får nämligen icke tystas
ned. Förhållandet måste påtalas och
kritiseras, till dess rättelse sker.

Xiir man ute i landet ser dessa påbörjade
men nedlagda vägföretag, blir
man inte bara ledsen, utan man kan inte
uraktlåta att ställa den frågan: Vad är
egentligen vederbörandes mening med
ett sådant tillvägagångssätt? Jag vill inom
parentes säga, att med »vederbörande»
menar jag i detta sammanhang naturligtvis
varken kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller de under denna lydande
vägförvaltningarna ute i länen. Det
skulle inte alls vara riktigt att lägga skulden
till vad jag här påtalar på dessa myndigheter.
Så långt jag känner, är det nog
snarare så, att de äro i mycket hög grad
bekymrade för att inte ifrågavarande vägföretag
få slutföras. Nej, man måste nog
i stället lägga skulden på statsmakterna,
kanske i främsta rummet på Kungl. Maj:t.
Om jag inte tar alldeles fel, har riksdagen
beviljat medel till utförande av
här ifrågavarande vägföretag, åtminstone
de allra flesta. Det kan på grund
hiirav inte gärna vara brist på medel,
som är orsaken till nedläggandet. Jag är
nu fullt medveten om att här kommer
att invändas, att orsaken är brist på arbetskraft.
Den invändningen har gjorts
många gånger här i riksdagen, och det
skall naturligtvis inte falla mig in att
bestrida, att i viss mån och i vissa fall
denna invändning kan vara riktig. Men
jag vågar samtidigt göra gällande, att invändningen
inte är hundraprocentigt rik -

tig. Jag vågar nu liksom vid fjolårets re.
missdebatt fortfarande göra gällande, att
hade statsmakterna verkligen velat fullfölja
dessa arbeten, så som ursprungligen
varit meningen, hade det nog funnits
arbetskraft disponibel. Tv det förhåller
sig sa, att ute på den rena landsbygden
och framför allt på mera avlägset
liggande orter finns det trots allt
— det har här i kammaren och från flera
skilda håll framhållits förut — en s. k.
dold arbetskraftsreserv. Det är mindre
jordbrukare och folk i liknande ställning,
som gärna åtaga sig vägarbete ej
allt för långt ifrån sina hem, men som
kanske med hänsyn till skötseln av sina
jordbruk inte kunna taga arbete vid
längre bort liggande industrier. Jag'' är
viss om att en rätt stor procent av denna
yrkesgrupp med den största tillfredsställelse
skulle deltaga i dessa vägarbeten,
dels för att därigenom erhålla en
välbehövlig extra inkomst, dels, vilket
är helt naturligt, därför att de säkerligen
gärna skulle vilja på så sätt medverka
till åstadkommande av drägligare vägförbindelser
till respektive hemorter.

Ett ofta framfört argument till försvar
för inskränkning i byggnadsverksamheten
inom olika branscher är ju
den knappa materialtillgången, men jag
vågar bestämt hävda, att detta argument
inte alls kan anföras mot utförande av
vägbyggnader, där materialåtgången som
bekant är synnerligen obetydlig.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig nämnvärt längre vid det spörsmål
jag hittills talat om. Men innan jag övergår
till något annat, vill jag till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ånyo — jag säger
»ånyo», därför att jag framförde en liknande
vädjan även i fjol — rikta en
vördsam vädjan, att statsrådet måtte anmoda
vederbörande myndigheter att snarast
möjligt igångsätta färdigställandet
av ifrågavarande vägföretag. Jag beklagar
att herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet inte är
här i kammaren nu, men jag framför
ändå denna vädjan till den kraft och
verkan den hava kan.

Förutom nämnda påbörjade men ej

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

avslutade viigföretag finns en mängd sådana
som i vanlig ordning beslutats men
som av någon anledning icke igångsatts.
Jag vet med bestämdhet att det förefinnes
en bestämd opinion mot detta förhållande
och att man önskar att dessa
vägföretag så snart som möjligt skola
igångsättas.

Beträffande nionde huvudtiteln skall
jag vid detta tillfälle inte uppehålla mig
nämnvärt vid denna. I sammanfattningen
över denna huvudtitels innehåll sägs
bl. a.: »Vid bifall till de förslag, som
framlagts i det föregående, kommer nionde
huvudtitelns slutsumma för budgetåret
1949/50 att uppgå till 347 803 700
kronor. Motsvarande summa för innevarande
år är enligt den av 1948 ftrs riksdag
godkända riksstaten 413 528 500 kronor.
Förslaget för nästa år innebär sålunda
en minskning med 05 724 800 kronor.
Denna minskning beror väsentligen
på att två betydande anslagsposter, nämligen
anslagen till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område samt till bestridande
av kostnader för Svenska
spannmälsaktiebolagets verksamhet, ansetts
preliminärt kunna nedräknas med
tillhopa 70 miljoner kronor. Bortses från
dessa poster föreligger sålunda en nettoanslagsökning
med omkring 4,3 miljoner
kronor.»

Då det torde bliva tillfälle för mig att
senare mera i detalj studera innehållet i
denna huvudtitel och eventuellt framställa
erinringar mot en del punkter i
densamma, skall jag som sagt inte nu
syssla därmed. Endast en sak vill jag
påpeka, vilken jag tror mig veta ute i
bygderna väckt en viss uppmärksamhet,
och det är, att samtidigt som man stipulerar
eu produktionsökning inom jordbrulcet
med inte mindre än åtta procent,
så har man gått in för en nedskärning
av vissa därför erforderliga anslag.
Det bör ju inte heller glömmas, att
för den närmaste framtiden komma utgifterna
för jordbruket att inte obetydligt
öka. .lag vill i detta sammanhang
bara erinra om begränsningen av arbetstiden
och den höjning av arbetslönerna
vid jordbruket, varom riksdagen nyligen
fattat beslut.

Statsverkspropositionen.

I samband härmed kan jag inte underlåta
att erinra om den alltjämt fortgående
övergången till s. k. kreaturslösa
jordbruk, en företeelse som enligt min
och mångas mening kan komma att
medföra ganska allvarliga följder för det
svenska folkhushållet. Orsaken eller orsakerna
till denna företeelse diskuteras
ju för närvarande i både fack- och dagspressen.
Nu ha ju några jordbrukarorganisationer
igångsatt en utredning i
syfte att klarlägga dels orsakerna till och
dels verkningarna av denna omläggning
av jordbruksdriften. Det skall onekligen
bli ganska intressant att se resultatet av
utredningen. Det är väl ganska troligt,
att i vårt land, med de långa avstånden
och de därav betingade olika förhållandena
på jordbrukets område, orsakerna
kunna variera. I den del av landet, som
jag närmast känner, nämligen Norrland,
bär jag anledning tro, att de egentliga
orsakerna äro två. I första hand torde
man då böra sätta bristen på arbetskraft,
i första rummet ladugårdsskötare.
Denna brist på lämpliga ladugårdsskötare
bar gjort, åtminstone i mitt hemlän,
att inte så få jordbrukare blivit
tvingade att realisera sina kreatursbesättningar
eller åtminstone kraftigt reducera
dem. Vidare är det nog så, att
man på sina håll börjar hysa den uppfattningen,
att priset på den vara, som
produceras från ladugården, nämligen
mjölken, inte står i rimlig proportion
till produktionskostnaderna. Det torde
vara ganska säkert, att den skärpning
av bestämmelserna om arbetstiden, inte
minst vad gäller kreatursskötare, som
genomfördes under nästföregående år
och som trädde i kraft i höstas, ävensom
de fördyrade arbetskostnaderna vid
jordbruket ytterligare komma att styrka
denna uppfattning. Såvitt jag kan förstå,
måste det väl vara konsekvent, när
omkostnaderna avsevärt stiga för en varas
framställande, att priset på varan
också måste stiga.

Med tillfredsställelse bar jag konstaterat,
att proposition med förslag bl. a.
rörande mejeriundervisningens ordnande
är all förvänta till denna riksdag.

Givetvis är det åtskilligt annat, som

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen,
det vore frestande att här omnämna i
samband med nionde huvudtiteln, men
jag får som sagt kanske tillfälle därtill
senare under riksdagen.

När jag började detta anförande, yttrade
jag, att jag hade för avsikt att bli
kortfattad och inte ta kammarens tid
alltför mycket i anspråk. Detta löfte vill
jag, herr talman, försöka hålla. Innan
jag slutar, vill jag emellertid med några
ord vidröra ett annat viktigt spörsmål,
som för närvarande är högst aktuellt och
berör ett icke obetydligt antal av landets
kommuner. Jag syftar på den stora
eftersläpningen av statsbidrag till folkskolebyggnader.
Skall denna eftersläpning
pågå i samma omfattning ännu några
år, måste detta enligt min mening
sluta med kaos för vår folkskoleundervisning.
Jag känner till kommuner, eller
rättare sagt skoldistrikt, där man i
i brist på lämpliga och ändamålsenliga
skollokaler i väntan på statsbidrag till
planerade skolbyggnader måst inhysa
skolklasserna i mycket primitiva tillfälliga
lokaler. Helt naturligt ha svårigheterna
i detta avseende ökats vid införandet
av det nu obligatoriska sjunde
skolåret. Jag tror inte att det vore rättvist
att lägga skulden för det förhållande,
som jag här har påtalat, på kungl.
skolöverstyrelsen. Tvärtom har jag fått
en känsla av att denna myndighet är
ganska orolig och besvärad av nu rådande
förhållanden på området. Det är svårigheten
att erhålla arbetstillstånd, som
bromsat upp det hela, och man måste
verkligen ifrågasätta, om inte arbetsmarknadsstyrelsen
— ja, det är kanske
orättvist att endast skylla på arbetsmarknadsstyrelsen,
ty jag förmodar att
bakom den står Kungl. Maj :t — i en hel
del fall är onödigt restriktiv i fråga om
lämnande av arbetstillstånd för uppförande
av byggnader av här omnämnt
slag, allra helst som man samtidigt kan
konstatera, att tillstånd ej sällan lämnas
till uppförande av byggnadsföretag,
vilkas nödvändighet man har anledning
betvivla.

Det är min bestämda mening, att om
nu rådande tillstånd kommer att bestå
någon längre tid, så kommer det säker -

ligen att medföra en märkbar försämring
av vår folkskoleundervisning. Då folkskolan
åtminstone ännu så länge i stort
sett är landsbygdens främsta bildningsanstalt,
kan jag inte annat än beklaga,
om en sådan försämring inte förhindras,
innan det blir för sent.

Innan jag slutar, vill jag, herr talman,
framföra ett önskemål, som jag tror delas
av ett stort antal föräldrar, målsmän
och även andra bland befolkningen på
Sveriges landsbygd. Det önskemålet är,
att statsmakterna icke måtte tillåta vederbörande
underordnade myndigheter
att gå fram alltför hårt beträffande centraliseringen
av folkskoleundervisningen
på landsbygden. Den meningen är
nog ganska allmän, att en allt för långt
gående centralisering av undervisningen
i folkskolan icke är lämplig, åtminstone
inte vad gäller de fyra, fem första klasserna.
Många skäl skulle kunna anföras
härför, men jag skall inskränka mig till
att endast erinra om de många gånger
och från skilda håll påpekade olägenheterna
med skolskjutsar, särskilt under
vintertiden, o. s. v. Däremot är ingenting
att erinra mot en centralisering av undervisningen
i de högre klasserna. En
sådan torde t. o. m. i en hel del fall bli
rent av nödvändig, särskilt vad gäller
klasser med barn från mera avlägset
liggande orter.

Jag vill tillägga ytterligare en sak. Vi
ha här i landet under de sista åren berikats
med en hel del nya ämbetsverk
med därav följande nya tjänster och befattningshavare
i olika grader. Jag vill
ingalunda påstå, att samtliga dessa verk
äro obehövliga eller fullständigt onödiga.
Men det skulle säkerligen inte ha
skett någon större olycka, om de flesta
av dem inte hade blivit inrättade. Därigenom
skulle ju betydande utgifter för
staten ha inbesparats, utgifter vilka nu
utgå för löner och andra omkostnader
för verken i fråga. Men icke nog därmed,
utan en hel del manuell arbetskraft
skulle icke för framtiden ha blivit
bunden vid improduktivt arbete. Den
tendens, som i nämnda avseende visat
sig förefinnas hos statsmakterna under
senare år och inte minst hos regeringen,

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

måste enligt min mening stävjas. Det
kan helt enkelt inte fortgå på samma
sätt som hittills. I annat fall kan det gå
därhän, att vi — som en socialdemokratisk
talare här i kammaren yttrade för
några år sedan; det var för övrigt den
nyligen avlidne Fredrik Ström — till
sist inte ha några människor till övers
för det produktiva arbetet. Jag är nog
kättersk att ha den åsikten — vilken
ingen kan ta ifrån mig — att det doek
är det produktiva arbetet, som är grunden
för hela vårt ekonomiska samhällsmaskineri.
Detta betyder givetvis inte,
att jag icke skulle anse även arbeten av
annat slag nödvändiga och samhällsnyttiga.

Herr ARRHÉN: Herr talman! När jag
satt och väntade på min tur att komma
upp i talarstolen, kunde jag inte
undgå tänka på den gamla historien, tillskriven
en yrkeskollega, som innan han
började lektionen en morgon, yttrade
att han såg många, som inte voro närvarande.
Att många inte äro närvarande,
är en reflexion, som man inte kan
undgå att göra här just nu, i synnerhet
om man riktar blicken mot regeringsbänken.
Vad kammaren angår kan man
hysa förståelse, men jag finner det särskilt
beklagligt, att regeringsbänken är
så tom, ty denna dag skall ju användas
till intim kontakt mellan regeringen
och kamrarnas ledamöter. Ett dylikt
tecken på mekanisering i förhållandet
mellan regering och folkrepresentation
kan man därför inte iaktta med annat
än avsevärd olust. Jag hade annars
tänkt att här framföra vissa reflexioner
i ett ämne, som för mig ter sig synnerligen
centralt, närmast adresserade till en
eller ett par av regeringens medlemmar.

Det gäller till en början de förhållanden,
som göra sig gällande i samband
med befolkningsutvecklingen här i landet
under de senaste årtiondena. Var
och en i denna kammare torde, då uppmärksamheten
riktas på saken, erinra
sig huvuddragen i befolkningsutvecklingen
under 1920- och 1930-talen. Efter

Statsverkspropositionen.

den topp, som förorsakades av fredsoptimismen
efter det första världskrigets
slut, rutschade kurvan för födelsetalen
med allt mera tydligt markerad tendens
nedåt för att under åren 1933, 1934 och
1935 nå bottenläget. Toppen efter det
första världskrigets slut betydde en
barnkull på 138 753 och vågdalen under
1930-talets mitt barnkullar på i runt
tal 85 000. Skillnaden mellan dessa tal
markerar också ungefär skillnaden mellan
vad som för ett folk av vår storlek
kan sägas vara normalt och resultatet av
en missriktad opinion vid denna tid i
den s. k. barnfrågan. Samtidigt få vi ett
ungefärligt mått på de årliga förlusterna.
Det rör sig bortåt 45 000 individer.

Var och en torde säkerligen också
kunna erinra sig, att uppfattningen på
detta område redan under det andra
världskrigets gång plötsligt förändrades.
Barnkullarna blevo större och något så
när tillfredsställande till sin numerär.
Den som tror, att barnkullarna under
de senaste åren varit rent av oproportionerligt
stora, misstar sig. Det var bara
åren 1944 och 1945, som födelsetalen
voro 20 eller något däröver, d. v. s. nådde
den gräns, då risken för folkminskning
genom otillfredsställande reproduktion
upphör. Det betydde barnkullar
på 134 991 respektive 135 373. Sedan
1946 ha vi åter födelsetal under 20, och
siffran för fjolåret torde bli 18 och några
tiondelar därtill. Barnkullen var 1947
nere i 128 290.

Det finns i nuvarande läge enligt min
mening allvarlig anledning att erinra om
dessa våldsamma fluktuationer i kurvan
för födelsetalen. De bära vittnesbörd om
att vi sedan någon tid tillbaka befinna
oss mitt i slagskuggan av vad man brukat
kalla födelsestrejken under 1920- och
1930-talen. Det är inte alls min avsikt att
gå in på anledningarna till denna företeelse,
vilken gav till resultat, att vi här
i landet kunde redovisa de lägsta födelsetal,
som hittills iakttagits hos ett kulturfolk.
Jag vill endast fasthålla som ett
elementärt och gripbart faktum, att vårt
folk från och med 1940-talets mitt fått
kiinning med följderna av ett-tvåbarnssystemet
för ell par årtionden sedan.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen.

De barnkullar, som redan lämnat eller
under de närmast följande åren komma
att lämna våra skolor för att gå ut i
arbetslivet, äro avsevärt mindre än
normalt.

Samtidigt föreligger emellertid, lierr
talman, en annan kurva, som har en
rakt motsatt tendens, nämligen den,
som under de närmaste åren illustrerar
vårt folks årliga behov av ny arbetskraft.
Det torde vara nog att konstatera,
att härvidlag ingen som helst kongruens
kan iakttagas. I suverän likgiltighet för
de fundamentala fakta i vår befolkningsutveckling,
som jag här tillåtit mig att
erinra om — och som borde vara allmänt
bekanta, ehuru de inte synas vara
det — ha statsmakterna på olika områden
genom bland annat det ena riksdagsbeslutet
efter det andra byggt upp
en samhällsapparat, som blivit alltmera
fordrande med hänsyn till arbetskraft.
Jag kan erinra om det förhållandet, att
det fortsatta utbyggandet av sjuk- och
socialvården, sådan den planlagts, ger
till resultat, att vid 1950-talets mitt var
sjätte kvinna borde ägna sig åt dessa
uppgifter. Det är, inom parentes sagt,
samma proportioner som mellan antalet
talare och åhörare i kamrarna under
denna, av sådan talförhet präglade remissdebatt.
För att tillgången på arbetskraft
skall kunna motsvara dylika krav
fordras en hård propaganda eller extraordinära
åtgärder på avlöningsområdet,
i all synnerhet då man i dag vet, att två
tredjedelar av flickkullarna varje år genom
giftermål komma att ägna sig åt
husligt arbete.

Statskontoret har för sin del gjort ett
försök att på dessa och andra områden
kartlägga behovet av årlig nyrekrytering
för den närmaste framtiden. Beräkningen
omfattar personal inom försvarsväsendet,
läkare och tandläkare, sjuksköterskor
och annan vårdpersonal, lärare,
lärlingar för industrien samt personal
för statsförvaltningen. Man kommer på
dessa arbetsområden upp i en siffra av
ungefär 58 100 personer. Arbetskraftsrekryteringen
såvitt gäller jord- och skogsbruk,
husligt arbete, fiske, handel,
kommunalförvaltning m. fl. områden är

ej medtagen. Om man tar med enbart
de nära sextiotusen, som detaljberäknats,
har man anledning till iakttagelsen,
att de barnkullar, som skola fylla
dessa luckor under de närmaste åren,
endast räkna omkring 70 000 individer.
Hälften av dessa, alltså 35 000, är pojkar,
medan den andra hälften är flickor.
Men av dessa senare bortfalla 66 procent
eller 23 100, som ägna sig åt husligt
arbete. Kvar stå då, enligt detta sätt att
kalkylera, 35 000 plus 11 900 eller 46 900
individer. Redan gentemot siffran
58 100 blir bristen 11 200. I verkligheten
är den dock mycket större, eftersom
behovet ligger vida högre.

Jag gör, herr talman, inte alls anspråk
på att de av mig anförda siffrorna
äro oangripliga i detaljerna, men de
äro användbara som tendenssiffror och
kunna med fördel utnyttjas som illustrastrationsmaterial,
då det gäller att få ett
grepp om problemet »vilja och kunna» i
vårt arbete för samhällets bästa under,
låt mig säga, nästa fem- eller tioårsperiod.

Herr talman! Jag önskar med det sagda
bidraga till att få debatten om vår
socialpolitik och därmed sammanhängande
frågor ned på jorden och att påminna
om att vi även leva under knapphetens
kalla stjärna, när det gäller arbetskraftstillgången.
Karlfeldt har sagt
några ord om längtan som det svenska
folkets arvedel. Vår arvedel från 1920-och 1930-talen blir brist på folk, och vi
ha verkligen anledning att mot detta
tidsskede i vår senaste historia rikta en
längtansfull blick med anledning av den
folkkraft, som vi nu sakna och som
skulle ha kommit ur de generationer,
som då voro i tur att reproducera sig.

De slutsatser i avvaktans och återhållsamhetens
ofrånkomliga tecken, som vetskapen
om dessa fakta leda till, skall
jag inte nu närmare utveckla. Det kommer
säkerligen under denna riksdag att
bjudas tillfälle för mig att återkomma
till ämnet. Jag skall i stället, herr talman,
tillåta mig att något litet beröra
en annan sida av den s. k. planhushållningen,
som i dagens politik kommer
till uttryck och om vars melankoliska

Tisdagen den 18 januari 1919 em.

Nr 2.

bristfällighet jag redan givit en antydan.
Jag tänker då närmast på skolans,
framför allt den s. k. högre skolans problem
i det sammanhang, som det här
gäller, nämligen befolkningsfrågan och
arbetskraftstillgången i samordning.

Härvidlag föreligga, herr talman, ett
flertal aspekter. För det första har tillströmningen
till de högre skolorna under
de senaste åren ökat i en oerhörd
grad. Det kan vara tillräckligt att erinra
om att antalet elever i nybörjarklasserna
vid våra högre skolor 1948 utgjorde
36 040. Enligt de utredningar, som
för närvarande pågå, kan man räkna
med att denna siffra 1953 har stigit
till 50 710. Det betyder en ökning av
14 670 skolbarn eller 40 procent. Detta
har lett till en lärarbrist, som redan nu
av myndigheterna uppskattas till omkring
200 fulla tjänster. Detta betyder i
praktiken, att 5 312 veckotimmar i de
högre skolorna måst anförtros lärare
utan vitsordad utbildning. Även atan en
påbörjad skolreform med dess utökade
krav på lärarkrafter har dagens högre
skola, med oförändrad skolordning och
oförändrad tillströmning av elever under
sexårsperioden 1948—1953, ett behov
av 2 060 nya lärarkrafter. Denna siffra
måste ses mot bakgrunden av att det
årliga antalet filosofie magistrar, som
kunna tänkas ägna sig åt lärarverksamhet
på det skolstadium det här gäller, beräknats
till 167.

Dessa siffror ha givetvis dels samband
med de vid 1940-talets början åter ökande
barnkullarna — vilket i sig är ett sunt
tecken — dels med den ökade viljan och
förmågan i ekonomiskt avseende att besöka
den högre skolan. Siffermaterialet
ger anledning till liknande reflexioner
som nyss, då det gällde andra förhållanden.
De små barnkullarna från 1920-och 1930-talen få svårt att under 1950-talet leverera nödig nyrekrytering till
den högre skolans lärarkollegier, alltsa
även om vi räkna med den skolordning,
vi nu ha, men med den utökning på
grund av stegrad elevfrekvens, som erfarenheten
tvingar oss all förutsätta.

För att råda bot inför detta hotande
perspektiv, vilket redan hänger som elt

Statsverkspropositionen.

åskmoln över oss, krävas snabba åtgärder.
Det förefaller mig tyvärr, som om
de möjligheter, vilka här hittills diskuterats,
inte te sig fullt övertygande. Det
har t. ex. på grund av nu gällande arvodesbestämmelser
visat sig svårt att intressera
de pensionerade lärarna att
kvarstå i tjänst. Även de gifta kvinnliga
läroverkslärarna dra sig för att
taga anställning på grund av sambeskattningssystemet.
Även möjligheten att utnyttja
de vid utbildningsanstalterna studerandes
arbetskraft ger för små tillskott
liksom utvägen att gripa till övningslärare
och folkskollärare. Den tillgång, som
man inom dessa kategorier redan nu utnyttjar,
synes visserligen röra sig om
494 personer, men därvid ha även deltidstjänstgörande
medräknats. Om endast
de som haft full tjänstgöring medtagas,
blir siffran 128.

För att en planering på detta område
skall få effekt, krävas åtgärder i dag och
icke i morgon. Det är antagligt, att goda
resultat kunna nås även med relativt små
medel beträffande löne- och arvodesersättningen,
bl. a. gällande den av skolöverstyrelsen
förordade höjningen av
provårsarvodet, angående reglerad befordringsgång
för icke ordinarie lärare
enligt skolöverstyrelsens petita 1947 och
annat mera, åtgärder, som vad kostnaderna
angår icke nå upp till den Unescomiljon,
vilken bebådas i Kungl. Maj :ts
proposition i år under åttonde huvudtiteln.
Äro vi av olika anledningar nu
försatta i läget att nödgas spara, att dra
åt svångremmen, synes det mig angeläget
att spara på rätt ställe. Unescobanketterandet
kunna vi undvara men
inte fullgod tillgång på lärare åt våra
barn.

Med det nu senast sagda har jag, herr
talman, velat bidraga till att även söka
fn vai■ skoldebatt några pinnhål närmare
jorden, .lag tror, att detta är av stort
behov. Jag kan, när det gäller dessa ting,
som eu avslutning också erinra om att
en fortsatt utvidgning av vår högre skola
i samma takt som nu med hänsyn till
elevantalets ansvällning under sexårsperioden
1948—1953 kräver omkring 300
nya klassrum per år. Viktigt är, att man

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen,
under allt skolreformdebatterande inte
glömmer de behov, som på ett utomordentligt
och med varje dag som går allt
mera markerat sätt anmäla sig angående
de förhållanden, varunder den nu fungerande
högre skolan arbetar. Jag är fullt
medveten om att motsvarande bedömning
även kan tillämpas på folkskolan,
men därvid gäller, för att travestera den
kända satsen, att det ena onda icke
förskjuter det andra. Vi få ej glömma
de krav, som den trista vardagen ställer
på oss, inför de luftslott, vilkas uppförande
i verklighetens värld av olika anledningar
ter sig ganska avlägset. Jag
har, trots ivriga bemödanden, inte kunnat
i årets statsverksproposition spåra
mycket av en dylik vilja på de områden,
jag har berört, vilket jag, herr talman,
med beklagande konstaterar.

Det har i vår tid talats oändligt mycket
om behovet av planhushållning och
planering, ofta på ett mekaniskt och
verklighetsfrämmande sätt och med
bortseende från primärt mänskliga faktorer.
Vad det i det här speciella fallet
gäller är att taga hänsyn till vissa realiteter,
som man inte äger den ringaste
möjlighet att komma ifrån, nämligen om
vi ha tillgång till ett önskat mått av arbetskraft
eller om vi inte ha det. Dbt
förefaller mig vara av en viss betydelse
att härvidlag få bilden av vårt läge tecknad
med så stor pregnans som möjligt.

Det är däremot förvisso inte alls min
mening att undervärdera det utomordentligt
värdefulla arbete, som särskilt
skolutredningen och i vissa stycken
även skolkommissionen nedlagt — detta
arbete har varit nödvändigt och har utsikter
att så småningom bära, som jag
hoppas, en rikt frukt — men det är
ingen mening med att i dagens läge för
de närmaste åren väcka förhoppningar,
som ej kunna infrias. Det är likaså fullkomligt
meningslöst att skapa illusioner,
som inte svara mot verkligheten. Vi ha
enligt min mening nått den gräns där vi
måste göra värt val mellan det önskvärda
och det för samhället i nuvarande
läge möjliga. Det är bättre, menar jag,
att se tillvaron sådan den är, inse dess
svårigheter och risker, samtidigt som

man mödar sig att — som de gamla orden
lyda — det onda med goda råd bota
och borttaga. I dagens läge måste det
betyda att se till de primärt föreliggande
faktorerna och att därvidlag laga efter
lägligheten.

Från olika håll har här i dagens debatt
pekats på behovet av arbetskraft —
statsrådet Ericsson talade för sin del om
järnindustriens önskemål, vilket även
omnämndes i höstens regeringsredogörelse
för planeringen av den framtida
produktionen, den s. k. fyraårsplanen,
som sändes till Paris i november — och
påpekandena äro helt säkert berättigade.
När man hör detta tal, erinrar man sig
dock ordet: där intet finnes att ta, har
även kejsaren förlorat sin rätt. Vi böra
så snart som möjligt acceptera den situation,
som här föreligger: kadrerna sina,
därför att de individer, som skulle ha
fyllt ut dem, tyvärr inte föddes under
1920- och 1930-talen. Ju förr vi i det här
avseendet rätta munnen efter matsäcken,
desto bättre. Läget kräver enligt min mening
för närvarande, att de ansvariga
myndigheterna göra en inventering av
våra arbetskraftstillgångar och att vi
därefter göra vårt allra bästa för att inrätta
oss efter de bistra realiteter, som
på detta område föreligga och som vi
tyvärr inte kunna komma ifrån.

Herr WAHLUND: Herr förste vice

talman! Jag tror att jag skall börja mitt
anförande såsom herr Arrhén slutade
sitt och efterlysa en plan över idispositionen
av våra framtida arbetskraftsresurser.
På det området är jag liksom
herr Arrhén vän av planhushållning eller,
rättare sagt, samordning. Jag har tidigare
berört hithörande frågor här i
kammaren, senast vid den sista remissdebatten,
men jag gör det också nu, därtill
föranledd av herr Arrhéns yttrande.

Den önskelista rörande arbetskraftsbehovet,
som herr Arrhén här drog fram,
skulle, herr förste vice talman, kunna
göras mycket längre. Herr Arrhén kvantifierade
skolans behov av arbetskraft,
då närmast det utökade behovet av läroverkslärare.
Jag skulle kunna fram -

Tisdagen den 18 januari 1919 em.

Nr 2.

lägga ännu hårdare siffror då det gäller
behovet av folkskollärare. Från de mest
skilda håll framställer man krav på utökade
arbetskraftsresurser. Herr Arrhén
omnämnde regeringens önskemål om
20 000 arbetare till vår exportindustri.
Socialvården utvidgas och behöver ökade
personalresurser. Nyligen framlades
en stor plan för vår sjukvård, som kommer
att kräva avsevärt flera läkare och
sjuksköterskor liksom sjukvårdspersonal
i övrigt. Från militärt håll kräver man
flera officerare och underbefäl, industrien
vill ha flera ingenjörer, folktandvården
konstaterar brist på tandläkare

O. S. V., o. S. V.

Det var drastiska siffror som herr
Arrhén nyss anförde. En stor del av
dem känner jag väl till — några av dem
har jag för övrigt varit med om att räkna
fram — och andra verka troliga. Ett
är sant: den slutsats herr Arrhén kom
fram till är riktig. Med de planer vi nu
ha på olika områden kommer inte vår
arbetskraft, och särskilt inte vår ungdom,
att räcka till om fem, tio eller
femton år. Detta är en högst allvarlig
sak. Det är nödvändigt att samordna
alla de olika kraven på arbetskraft för
att man skall kunna fördela den tillgängliga
arbetskraften efter angelägenhetsgrad.

Herr Arrhén tog också upp skolfrågorna
till behandling, närmast då, som
han sade, med tanke på den högre skolan.
Herr Tjällgren har i anförandet
dessförinnan behandlat frågor rörande
folkskolan. Jag är glad, herr förste vice
talman, att dessa spörsmål här ha kommit
upp. Vi få dock icke inför de
ekonomiska dagsbekymren, likviditetskrisen,
importsvårigheterna och annat
glömma de stora framtidsfrågorna, de
reformer som vi, trots allt, tro oss kunna
realisera, när vårt lands förhållanden
äter ha kommit i balans.

Skolkommissionens förslag, som nu
ligger pa regeringens bord, kommer, om
det realiseras, att få en genomgripande
betydelse för gestaltningen av vårt framtida
samhälle. Skolkommissionens principbetänkande
innefattar förslag till eu
radikal omläggning av hela vårt skolvii -

Statsverkspropositionen.
sen, en omläggning som utan tvekan kan
sägas sakna motstycke i svensk pedagogisk
historia.

Jag har, herr förste vice talman, liksom
herr Tjällgren och herr Arrhén ej
velat vänta med att beröra de frågor,
som skolkommissionen aktualiserat, tills
de i vanlig ordning komma på riksdagens
bord. Jag har velat taga upp dem
nu, när remissvaren hopa sig i ecklesiastikdepartementet
och innan ecklesiastikministern
och regeringen definitivt
fixerat sin ståndpunkt. Det är nämligen
åtskilligt i skolkommissionens betänkande
som fyller mig med oro, en
oro, som jag vet delas i vida kretsar av
svenska målsmän.

Men innan jag kommer till det negativa,
vill jag ändå förbehållslöst peka
på de positiva, de väsentliga positiva
sidorna av skolkommissionens förslag
till nyuppläggning av svenskt skolväsen.
Jag kan utan tvekan säga, att det är
sällan jag läst ett betänkande, så rikt
på synpunkter och idéer som just skolkommissionens.
Kommissionens principförslag
är konservativt, men konservativt
i god mening. Skolkommissionen
har vid sitt arbete för att omdana undervisningsväsendet
tillvaratagit det bästa
inom svensk skoltradition. Men skolkommissionens
principförslag är också
radikalt, radikalt i god mening. Det har
tillvaratagit de nya idéströmningarna på
uppfostrans område och syftar til! en
reformering av skolväsendet enligt moderna
psykologiska och pedagogiska
principer.

Kommissionen har inom den nioåriga
obligatoriska enhetsskola, som nu föreslås,
velat realisera åtskilliga önskemål
som inom svensk skoldiskussion länge
ha framstått såsom betydelsefulla. Man
har velat höja den allmänna bildningsnivån
och samtidigt göra bildningen
mera samhällsinriktad. Personlighetsdaningen
vill man ställa som en av skolans
främsta uppgifter. Man vill skapa friare
former för undervisningen med tillämpning
av aktivitetspedagogiska metoder.
Man strävar efter att individualisera undervisningen
och anpassa den till elevernas
olikartade anlag och intressen.

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen.

Man tänker sig, att denna friare undervisning
skall möjliggöra en efterlängtad
förkortning av skoldagen, större frihet
från läxor och bättre arbetsresultat.
Skolkommissionen har strävat att skapa
en i bästa mening demokratisk skola,
en »allas skola», där barnen få utbildning
efter håg och fallenhet, oberoende
av föräldrarnas plånbok eller mantalsskrivningsort.

Allt detta låter, herr förste vice talman,
som ljuvlig musik i föräldraöron.
Skolkommissionens förslag innebär realiserandet
av krav, som i vårt land länge
framställts av en målsmannamedveten
målsmannaopinion. Men ändå måste jag,
herr förste vice talman, just i egenskap
av målsman, av en i skaran av föräldrar,
här uppträda som kättare gent emot
skolkommissionen i viktiga avseenden.
Kommissionens förslag innebär, såsom
var och en vet, en centralisering av skolväsendet
på så sätt, att de högsta klasserna
i enhetsskolan förläggas till tätorter
inom storkommunerna. I långt större utsträckning
än nu komma barnen att
tvingas till tröttande skolresor. Herr
Tjällgren har nyss med rätta beklagat
dessa system med skolresor. Han har
gjort det inför den organisation vi i dag
ha. Men hur skall det då bli i en framtid,
när skolkommissionens förslag eventuellt
realiserats?

Så är det en annan sak. På allt flera
håll i landet bli barnen, om skolkommissionens
förslag genomföres, nödsakade
att under de sista skolåren vistas på
elevhem. Jag har på senaste tiden varit
i kontakt med åtskilliga föräldrar från
olika delar av landet, och jag kan säga,
herr förste vice talman, att de motse en
sådan utveckling med oro. Skall det
vara möjligt att för alla dessa elevhem
finna den kunniga och lämpliga personal,
som där sättes i föräldrarnas ställe?
Jag hänvisar till erfarenheterna från
vårt lands internatskolor. De äro minsann
inte enbart uppmuntrande. Och
även om man antar, att vi lyckas skaffa
mönsterpersonal till dessa elevhem, så
kommer denna personal att få en mycket
svår arbetsuppgift. Var och en vet,
att när en mängd ungdomar i samma

ålder komma tillsammans, så ta vanligen
de sämre elementen ledningen över de
bättre. Vi föräldrar äro som sagt oroliga
inför planerna på elevhem. Föräldrarna
vilja ha kvar sina möjligheter att påverka
och leda sina barn. 1''nder puberteten
och förpuberteten äro barnen mer än
eljest i behov av det stöd som bara en
hemmiljö kan ge.

Det är, herr förste vice talman, många
som bett mig att här i dag ge uttryck för
föräldrarnas bekymmer. Jag vill hoppas
att man skall gå försiktigt fram vid nedläggningen
av bygdeskolorna i samband
med skolreformens genomförande. Herr
Tjällgren sade samma sak redan med
tanke på den skola vi ha i dag.

Jag skulle vilja ge uttryck för den
förhoppningen, herr förste vice talman,
att ecklesiastikministern kompletterar
skolkommissionens utredning på vissa
punkter. Vi skulle önska uppgifter om
frekvensen av skolresor efter den nya
skolorganisationens genomförande, uppgifter
om det antal barn, som då kommer
att hänvisas till elevhem, och uppgifter
om i vilken utsträckning bygdeskolorna
kunna bibehållas efter skolväsendets
centralisering. Jag är, herr förste
vice talman, fullt medveten om svårigheterna
att ge ett exakt svar på dessa
frågor. Det finns åtskilligt beträffande
kommunsammanslagningen, som man
ännu inte fått klarhet i. Men vad vi
önska är endast ungefärliga uppgifter.

Så är det en annan sak, herr förste
vice talman, som jag gärna skulle vilja
se kompletterad i den proposition, som
nu förberedes inom ecklesiastikdepartementet,
nämligen kostnadskalkylen. Det
är inte så, att jag har någonting att anmärka
mot skolkommissionens beräkningar
rörande ökningen av skolväsendets
utgifter — jag anser för min del
kostnaderna härför inom statsbudgeten
vara av sekundär betydelse — men jag
skulle vilja i första hand ställa frågan:
Hur stor blir kostnaden för skolreformen
i allmänhet, inte bara för staten,
kommunerna och landstingen, utan också
för de enskilda familjerna — för samhället
i sin helhet? Så skulle jag kunna
uttrycka saken. Jag skulle förmoda att

Tisdagen den 18 januari 1919 em.

Nr 2.

under tider av full sysselsättning kan
den utökade skolplikten och vad därmed
sammanhänger beräknas fastlåsa
ett par, tre procent av samhällets totala
arbetstillgångar. Jag försöker mig inte
på att omräkna denna låsta arbetskrafts
värde i pengar, men det är naturligtvis
ett jättebelopp som det här gäller.

Nu kan man givetvis med full rätt
säga, att detta jättebelopp representerar
en investering för ett produktivt ändamål.
Vad vi lägga ned på skolväsendet i
dag få vi igen i en framtid i form av
en mera kvalificerad befolkning. Den
framtidsinvestering, som utgifterna för
skolutbildning således representera, kan
förmodligen väl försvara sin plats bland
statens affärer.

Genom den förlängda skolplikten undandrar
man arbetskraft från näringslivet,
och genom den produktionsminskning,
som på så sätt uppstår, köper man
de fördelar som innefattas i en framtida
bättre utbildad befolkning. Även om vi
ur dessa synpunkter bejaka den utökade
skolplikten, kvarstå i alla fall de svårigheter,
som skolpliktens förlängning
innebär för vidsträckta kategorier av
landets föräldrar.

Vi skola ett ögonblick sätta oss in i
situationen inom ett vanligt svenskt lantbrukarhem,
och när jag säger »vanligt»
lantbrukarhem, är det fråga om ett småbruk.
Vi säga till småbrukaren: »Vi vilja
att er pojke skall få en ökad utbildning.
Det är en god investering som vi
här göra för framtiden, för samhället.»
Man skall inte vara så säker på att denne
småbrukare blir så värst imponerad
av resonemanget. Ett åttonde och nionde
skolår betyder för honom att arbetskraft
dragés från jordbruket. Här hade
han gått och hoppats på att pojken
skulle arbeta ett par år hemma, innan
han som de flesta andra ger sig i väg
till fabriken, men nu måste pojken gå
i skolan i stället. Eller säg till en småbrukarhustru,
som arbetar 13 timmar i
genomsnitt om dygnet; »Nu kan ni tyvärr
inte få så mycket hjälp längre av
er flicka där hemma, ty nu måste hon
gå ett par år till i skolan.» Man skall
inte begära atl denna småbrukarhustru

7 Första kammarens protokoll 19fr9. Nr 2.

Statsverkspropositionen.

skall bli så särskilt entusiastisk för skolreformen.

Nu vill jag inte, herr förste vice talman
— och det vill jag särskilt understryka
— att vad jag nu sagt skall uppfattas
så, att jag är negativt inställd till
en förbättrad skolutbildning. Tvärtom,
det är en sak som vi böra sikta efter, och
alldeles särskilt naturligtvis för landsbygdens
del, efter som ju landsbygden i
detta fall är eftersatt. Det märker man
minsann vid jordbrukets yrkesskolor,
där man måste använda rätt mycken tid
på att bibringa eleverna kunskaper i
elementära fakta — i räkning, i svenska
etc. Nej, jag är inte, jag upprepar det,
negativt inställd till en förbättrad skolutbildning,
men vad jag, herr förste vice
talman, har velat säga är att införandet
av en utökad skolplikt inte får ekonomiskt
hårdast drabba dem som ha det
sämst ställt i samhället.

Vad betyder införandet av ett åttonde
och ett nionde skolår för familjerna inom
samhällets ekonomiska överskikt?
Naturligtvis inte mycket. Barnen inom
dessa inkomstskikt gå vanligtvis i skolan
nio år och mera redan nu. Nej, det
blir de fattiga barnfamiljerna på landsbygd
och i stad som få ta stöten av den
förlängda skolgången. På tal om städerna
kunna vi gärna ta ett exempel
från Stockholm. Vi tänka oss en familj
vid ett lågt inkomstläge. Pojken har
vuxit upp, och han skall just sluta .skolan.
Han har blivit erbjuden en springpojksplats
med 400 kronor i månaden
— det är inte alls ovanligt. Tro ni att
denna fattiga storstadsfamilj förstår
den sociala innebörden av skolreformen,
när man talar om att nu blir det ingen
springpojksplats och inga 400 kronor i
månaden, utan nu skall pojken snällt
och hyggligt vara kvar i skolan?

Nu säger visserligen skolkommissionen,
att man får tänka sig en ekonomisk
kompensation i samband med den
förlängda skolplikten och all höjda
barnbidrag i så fall vore en utväg. .lag
tackar skolkommissionen för detta uttalande.
Det innebär elt klart framsteg
inom svensk skolpolitik. Vid tidigare
tillfällen, då skolplikten förlängts, har

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen.

man frågat: Vad kostar det här staten?
Man har måhända också sneglat på vad
det kostar landstingen eller kommunerna,
men ingen har tänkt på vad det
kostar föräldrarna.

Man blir emellertid, herr förste vice
talman, något betänksam, när på tal om
dessa barnbidrag det nämnes en summa
på 500 kronor om året eller så, alltså
en hundralapp mer om året än den där
springpojken jag talade om skulle få i
månaden. Nu kanske det är säkrast att
jag säger ifrån, att jag ingalunda fantiserar
om barnbidrag så höga som
springpojkslöner, men vad jag redan nu,
medan propositionen i detta ämne förberedes,
vill slå fast är, att barnbidragen
i samband med skolreformen såsom
ett absolut minimum böra gå upp
till de faktiska levnadsomkostnaderna
för ett barn i högsta »folkskoleåldrarna»
inom de lägsta inkomstskikten. Låt
oss säga att barnbidragen i samband
med skolreformen böra helt kompensera
utgifterna för barnen i en familj med
en levnadsstandard närmast ovan fattigvårdsklientelets.
Enligt min mening vore
det orimligt att siitta dessa barnbidrag
lägre. Om man gjorde det, skulle
det innebära att man tvångsmässigt läte
de allra fattigaste familjerna också vara
med om att betala skolreformen, och
i de fall, de inte ha råd till det, skulle
man tvinga dem att söka fattigvård.

Jag vet, herr förste vice talman, att
den åsikt, som jag här företräder, chockerar
mången, men det är nu så, att
man ibland har så svårt att tänka i nya
banor. Själv skulle jag vilja säga, att
de krav, som jag här framställer, äro
måttfulla. Jag skulle kunna uttrycka saken
så, att jag vill att barnbidragen i
samband med skolreformen för en lärjunge
under det åttonde och nionde
skolåret skola säkerställa ett ej för
knappt tillmätt existensminimum. Också
under denna förutsättning kommer
en mycket stor del av barnfamiljerna
efter skolreformens genomförande i en
ekonomiskt sämre ställning än förut.

Jag har alltså, herr talman, i dag velat
uttrycka önskemålet, att i den proposition,
som nu förberedes rörande

grundritningen för vårt nya skolväsende,
måtte inrymmas klart utformade förslag
till kompensation åt barnfamiljerna.

Jag vill en sista gång, för att ej bli
missförstådd, deklarera, att jag önskar
att den »allas bildning», som ges i enhetsskolan,
skall bli så gedigen som
möjligt, men jag vill samtidigt säga att
om — jag betonar om, herr talman —
man vill delvis övervältra kostnaderna
för den utökade skolplikten också på
de allra fattigaste barnfamiljerna i vårt
samhälle, måste jag för min del motsätta
mig den föreslagna förlängningen
av barnens obligatoriska skolgång.

Herr ANDERSSON, LARS: Herr talman!
Jag har inte för avsikt att något
nämnvärt förlänga den redan långt utdragna
debatten. Jag vill endast, då
kammaren nu går att remittera statsverkspropositionen
till vederbörande utskott,
i samband därmed uttala några
synpunkter och önskemål.

Av de åtgärder, som hittills av regering
och riksdag vidtagits för att bemästra
det ekonomiska läget och åstadkomma
en ekonomisk balans, har ett flertal
kommit att särskilt hårt drabba Norrland
och enkannerligen då övre Norrland.
Jag nämner sådana åtgärder som
den höjda bensinskatten och de höjda
fraktsatserna på våra jiirnvägar, vilka
på grund av de långa avstånden särskilt
hårt drabba befolkningen i Norrland.
De höjda telefonabonnemangsavgifterna
och därav föranledda svårigheter för
ödebygdsbefolkningen att förse sig med
telefon äro sannerligen icke ägnade att
skapa den trygghet och trivsel för befolkningen,
som är en nödvändig förutsättning,
om man över huvud taget skall
kunna räkna med att den flykt från dessa
bygder, som för närvarande pågår,
skall kunna hejdas. I säkerligen ännu
högre grad gäller detta det nära nog helt
inställda arbetet med nybyggnad av vägar
ävensom arbetet med förstärkning
och förbättring av redan befintliga vägar.
Den betydelse frågan har för Norrland
belyses måhända "bäst av de ständigt
återkommande uppvaktningarna hos
statsmakterna från befolkningens sida

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Nr 2.

med krav om vägförbindelser. Det bär,
och det med rätta, framkallat oro hos
den väglösa befolkningen, att regeringen
i sitt ekonomiska 8-punkts program, vilket
förelädes riksdagen den 3 november
sistlidet år, särskilt angivit nybyggnad
av vägar och underhåll av vägar
såsom varande de investeringar, vilka
fortfarande skola vara föremål för stark
begränsning. Man måste ju fråga sig huruvida
nybyggande av exempelvis ödebygdsvägar
och enskilda utfartsvägar är
av den beskaffenhet att nämnvärt öva
inverkan på strävandena att skapa ekonomisk
balans. Jag är beredd att på den
frågan svara ett obetingat nej. Byggande
av sådana vägar jag nyss nämnde
kräver ju praktiskt taget inget material
och kan sålunda icke anses konsumera
något för oss exportviktigt. För arbetenas
utförande är utan tvivel den arbetskraft
tillräcklig, som, bunden vid
sina brukningsdelar, icke kan ta arbeten
på längre avstånd från hemmen, men
mycket väl kan utan olägenhet — därmed
utgörande ett välkommet tillskott
till försörjningen — åtaga sig arbeten,
som avse att förse den egna ödebygden
med väg. Erforderlig arbetskraft kan sålunda
enligt mitt förmenande tillgodoses
utan att öva inverkan på den för
exportindustrien erforderliga arbetskraften.
I)å jag desutom hyser den föreställningen,
att väl ingen i denna kammare
tror, alt dessa arbeten och de inkomster
för befolkningen, som de skulle giva,
skulle skapa ett ökat köpkraftsöverskott,
ty något sådant existerar icke i de väglösa
bygderna, förstår jag inte varför
byggandet av nya vägar skall så hårt begränsas.
Med hänsyn till de betydande
reservationer i fråga om medel, som förefinnas,
innebär ju icke en ökad investering
i vägbyggnader någon inverkan
på överbalansering av budgeten.

Ja, herr talman, vad jag hittills berört
är ju angelägenheter och önskemål knutna
till sjätte huvudtiteln, och jag uttalar
den förhoppningen, att vederbörande
utskott vid behandlingen av sjätte huvudtiteln
liksom de motioner, som säkerligen
komma alt anknyta till denna,
beaktar de synpunkter jag anfört.

Statsverkspropositionen.

Om jag härefter trots den sena timmen
tillåter mig beröra ett par saker knutna
till nionde huvudtiteln, hoppas jag därmed
icke komma att fresta kammarens
tålamod alltför mycket.

Det är ju faktiskt så, att i Norrland
och särskilt då övre Norrland i många
avseenden råder en eftersläpning, en eftersläpning
som visserligen till stor del
iir historiskt betingad, men även är en
följd av att Norrland i många hänseenden
av statsmakterna eftersatts. För att
komma till rätta med nämnda eftersläpning
fordras för visso verksamma åtgärder.
Jordbruket med skogsbruket, landsändans
huvudnäring, behöver på allt sätt
stödjas. Skogen, den värdefullaste naturtillgången,
har under de senaste 15 åren
varit föremål för sådana uttag — detta
gäller särskilt lappmarksskogarna — att
man kan hysa allvarliga bekymmer för
att detta för befolkningen så viktiga försörjningsunderlag
betänkligt minskar.

Det måste bli en regeringens och riksdagens
hjärtesak att återställa de norrländska
skogarna i produktionsdugligt
skick. Det iir med tillfredsställelse man
vid genomläsandet av nionde huvudtiteln
konstaterar, att jordbruksministern
vid beräknandet av omkostnadsanslaget
till skogsvårdsstyrelserna räknar med
att normalprogrammet under nästa budgetår
bör uppfyllas till 65 procent och
att eu betydande uppräkning av posterna
avlöningar till tillfällig personal, resekostnader
och traktamenten ägt rum.
Däremot måste man säga, att jordbruksministern
varit alltför återhållsam då
det gäller anslaget åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland. Denna verksamhet,
som mycket uppskattas av skogsägarna,
har planlagts i betydande utsträckning
av skogsvårdsstyrelserna,
men bristen på medel gör ju att åtgärdsutförandet
måste anstå med konsekvenser,
som ge anledning till oro. Beträffande
denna verksamhet ber jag för övrigt
få hänvisa till vad riksdagens revisorer
i sin berättelse anfört.

Till sisl, herr talman, ber jag fä säga
några ord beträffande anslagen till hushållningssällskapen.
Det hushållningssällskap
jag tillhör, nämligen Norrbot -

100

Nr 2.

Tisdagen den 18 januari 1949 em.

Statsverkspropositionen,
tens läns, har haft och har fortfarande
ekonomiska svårigheter. Kan någon lättnad
icke åstadkommas blir väl följden
den, att sällskapets konsulenter och
jordbruksinstruktörer, på grund av sällskapets
brist på medel, få sitta hemma
och sålunda förhindras att på ett verksamt
sätt främja jordbrukets driftsrationalisering.
Den uppskrivning av omkostnadsanslaget
med 100 000 kronor, som
jordbruksministern gjort, förslår givetvis
icke att tillrättalägga sällskapens ekonomiska
svårigheter. Den lättnad, som i
viss mån kan erhållas genom uppläggande
av en förlagslånefond för hushållningssällskapen,
som jordbruksministern
föreslår, blir givetvis en hjälp av tillfällig
natur.

Jag nämnde mitt eget hushållningssällskap,
Norrbottens läns. Den ekonomiska
situationen är där så besvärlig,
att vi inte se oss någon levandes råd.
Det har gjort att vi först vände oss till
landstinget med en anhållan om ett anslag
på 90 000 kronor, men det blev avslag
av landstinget, som med rätta ansåg,
att det ankom på statsmakterna att
anslå erforderliga medel, då nu hushållningssällskapen
i stort sett förstatligats.
Vi gjorde då en hänvändelse till
Kungl. Maj :t med begäran att å tilläggsstat
få upptaget 93 000 kronor till hushållningssällskapet.
Men det har jordbruksministern,
vilket han även utsagt i
statsverkspropositionen, icke kunnat bifalla,
utan han tröstar oss med möjligheten
att kunna få hjälp genom lån. Men
det är ju ändock på samma sätt för ett
hushållningssällskap som det är för den
enskilde individen, att ett upplånande
av pengar för fasta ständigt återkommande
utgifter inte är en framkomlig
väg för att sanera ekonomien.

Jag knyter emellertid den förhoppningen
till jordbruksutskottet, att utskottet
måste beakta de önskemål, som komma
att framställas i de motioner, som äro
att vänta på denna punkt, även om de
skulle resultera i en viss höjning av omkostnadsanslaget
till hushållningssällskapen.

Det var, herr talman, bara dessa ord
jag ville knyta till remissen av statsverkspropositionen.

Då tiden nu var långt framskriden
och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att den fortsatta överläggningen
i förevarande ärende skulle uppskjutas
till morgondagens sammanträde.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med kamrarnas herrar talmän
och vice talmän samt de ledamöter,
vilka blivit utsedda att
hava inseende över riksdagens
kansli, den 14 januari 1949.

Jämlikt § 17 reglementariska föreskrifter
för riksdagen företogs till behandling
anställandet av tjänstemän inom
riksdagens kansli, och beslöts därvid
till en början på av herrar kanslideputerade
framställt förslag, att å kansliet
skulle anställas en sekreterare, en
tjänsteman såsom biträde åt tryckeriexpeditionens
föreståndare och tio korrekturläsare.
Härefter antogos till

sekreterare f. hovrättsfiskalen N. Liliequist,

biträdande föreståndare å tryckeriexpeditionen
t. f. revisorn å riksdagens
ekonomibyrå Arne Lokén, samt
korrekturläsare: förste kammarskri varen

Claes Swedner,

byråsekreteraren filosofie kandidaten
Valdemar Personne,

filosofie licentiaten A. Folke Danielsson,

kammarskrivaren Nils E. Personne,
byråsekreteraren Nils C. Lindquist,

e. o. hovrättsnotarien Folke Thorvall,
kamreraren Harry Anderson,
revisorn Hugo Klingwall,

juris studeranden Lars Lindquist, samt

f. d. kamreraren T. von Schreeb.

In fidem
N. Liliequist.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 11.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 101

Onsdagen den 19 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Statsverkspropositionen. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1949/50.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag skall
till en början be att få säga några ord
i anslutning till nionde huvudtiteln.

Om man bortser från de minskningar
av anslagen, som ha ägt rum under
Prisreglerande åtgärder och anslag till
spannmålsbolaget, föreligger, såsom
statsrådet framhållit, en nettoökning på
jordbrukets huvudtitel med 4,3 miljoner
kronor. För dem, som äro intresserade
av jordbruksnäringen och för därtill
anknuten forskningsverksamhet, är
denna ökning av mycket glädjande art, i
all synnerhet när budgeten för övrigt
har betecknats såsom knapphetsbudget.
Till stor del äro ju visserligen dessa anslagsökningar
på 4,3 miljoner kronor beroende
av tidigare av riksdagen fattade
beslut eller av helt automatisk art, t. ex.
anslagen till den högre undervisningen,
forskningen in. in. Men det finns även
andra höjningar, som jag ber att få framhålla
såsom glädjande. En sådan är framför
allt höjningen av skogsvårdsanslagen
med 1,3 miljoner kronor för att möjliggöra
en utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet från 55 till 65 procent
av normalprogrammet.

Men vid sidan av dessa mera glädjande
d rag i nionde huvudtiteln finnas
också en del punkter, där herr statsrådets
inställning måste sägas vara beklaglig.
Han har sålunda inte kunnat tillmötesgå
vissa mycket viktiga önskemål,
som äro av betydelse för jordbrukets
produktionsförmåga.

•lag skall tillåta mig att som ett exempel
ta anslagen till växtskyddsanstalten.

Under flera år ha framförts i många
fall mycket berättigade klagomål av
jordbrukare och trädgårdsodlare över
att inte effektiviteten av växtskyddsarbetet
är tillräckligt stor. Här i riksdagen
ha också motioner framförts i syfte att
få växtskyddsarbetet intensifierat. Då
jordbruksutskottet vid 1947 års riksdag
behandlade dessa motioner, ansåg det
sig också kunna konstatera, att förhållandena
i fråga om växtskyddsarbetet
voro mindre tillfredsställande. Utredningar
ha gjorts, som syfta till en förbättrad
organisation och större möjligheter
att betjäna allmänheten, men dessa
utredningar ha ännu icke lett till något
resultat. Den i slutet av förra året av
riksdagens revisorer avgivna berättelsen
innehåller även en granskning av växtskyddsanstaltens
verksamhet. I berättelsen
konstateras att det finns mycket, som
skulle behöva förbättras i fråga om möjligheterna
att betjäna allmänheten, och
revisorerna mena därför att de önskemål,
som framställts i utredningarna,
snarast möjligt borde tillgodoses — att
bland annat personalen måste förstärkas,
att vissa organisatoriska förbättringar
borde göras, o. s. v.

Riksdagens revisorer påpeka också
vilka stora förluster det svenska jordbruket
lider genom angrepp av skadedjur
och sjukdomar. Man måste säga att
det hade varit synnerligen önskvärt, om
dessa för jordbrukets produktion ytterst
viktiga frågor hade kunnat bringas något
närmare sin lösning vid årets riksdag.

Mången hade säkert också hoppats att
vissa andra frågor rörande jordbrukets
försöks- och forskningsverksamhet i år
skulle ha förts närmare sin lösning, .lag
tänker därvid särskilt på frågan om eu
utbyggnad av den norrländska försöksverksamheten.
De sympatier, som vid
förra årets riksdag från flera håll uttalades
för en förbättring av jordbruksförsöksverksamhetens
möjligheter i Norrland,
borde, synes det mig, på något
sätt ha tagit sig uttryck i nionde bil -

102

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
vudtiteln i år. Den av norrlandsutredningen
på sin tid föreslagna norrländska
institutionen för jordbruksforskning betecknades
vid förra årets riksdag av
dåvarande jordbruksministern som eu
överorganisation. Han förordade i stället,
att filialer till riksorganisationerna
skulle samlas till en plats i Norrland —■
på samma sätt som skett på vissa andra
håll — utan att därför vara organisatoriskt
hopkopplade. Sjiilv delar jag den
uppfattningen, att eu sådan anordning
skulle vara lämpligare än den på sin tid
föreslagna norrlandsinstitutionen. Under
sådana omständigheter borde, synes det
mig, i första hand komma i fråga en utbyggnad
på sådana områden, som hittills
varit och alltjämt äro mycket illa
tillgodosedda i Norrland.

Vid förra årets riksdag uttalade dåvarande
jordbruksministern, att den
norrländska jordbruksforskningens krav
skulle komma att tillgodoses, så snart den
ekonomiska situationen så tilläte. Jag inser
väl, herr talman, svårigheterna för
närvarande, men jag vill just därför understryka
det stora behovet av en vidgad
jordbruksforskning i Norrland. Kravet
på en ökad produktion från jordbruket
gäller även för det norrländska
jordbruket. Jag tror också, att det finns
stora möjligheter att öka jordbruksproduktionen
även i Norrland. Men om det
norrländska jordbruket skall kunna utnyttja
de naturliga förutsättningarna, t.
ex. den ljusa sommaren, måste dess
växtodling utvecklas efter delvis nya linjer
till en större mångsidighet och intensitet.
Men härför kräves förbättring
av dikning, brukning, kalkning, gödsling
m. m. Ett stort behov föreligger
följaktligen för en intensifiering av
forskningsverksamheten. Detta gäller i
fråga om Norrland även för växtskyddsarbetet,
som jag tidigare har berört, och
det synes mig att det hade varit önskvärt,
om åtminstone förslaget om en
norrländsk filial för växtskyddsarbetet i
blygsam skala hade kunnat realiseras under
det kommande budgetåret.

En annan fråga, som också har framförts,
är frågan om en filial till maskinprovningarna.
De jämförelsevis blyg -

samma önskemålen om en norrländsk
avdelning av maskinprovningsanstalten
borde ha kunnat realiseras redan i år.

Jag skall sedan, herr talman, be att
få säga några ord i anslutning till tolfte
huvudtiteln. På s. 4 i inledningen till
denna säger statsrådet Kock, att »med
hänsyn till rådande stränga importreglering
och strävandena till ökning av
den svenska exporten synes det inhemska
försörjningsläget knappast kunna antagas
utveckla sig på ett sådant sätt, att
en avveckling av huvudparten av förefintliga
regleringar och ransoneringar
kan beräknas bliva möjlig under nästa
budgetår.»

I går yttrade statsrådet Ericsson i
denna kammare bland annat, att vi skola
slopa ransoneringarna, så snart vi
kunna. Men statsrådet Kock hänvisar i
propositionen till det s. k. långtidsprogrammet,
vilket torde innebära, att vi
få dras med bland annat ett flertal livsmedelsransoneringar
under många år
framåt. För min del tror jag, att flera
av livsmedelsransoneringarna inom kort
skulle kunna avskaffas. Det gäller t. ex.
matfettransoneringen. Genom att i full
utsträckning tillvarataga de möjligheter,
som den på senare tid starkt utvecklade
svenska oljeväxtodlingen erbjuder, och
genom en måttlig höjning av mjölk- och
smörpriserna i syfte att hindra en fortsatt
nedgång av smörproduktionen, skulle
vi redan under innevarande år kunna
slippa matfettransoneringen. Jag tror
också att man genom lämpliga åtgärder,
t. ex. beträffande vissa grenar av växtodlingen,
skulle inom mycket kort tidrymd
kunna öka fläskproduktionen i sådan
grad, att även fläskransoneringen
mycket snart skulle kunna slopas.

Med dessa problem sammanhänger
även ett annat, nämligen frågan om de
subventioner, som för närvarande utgå
på livsmedel, kött och smör bland annat.
Genom att avskaffa dessa subventioner
på livsmedel och i stället låta priserna
slå igenom, skulle det bli lättare
att avveckla ransoneringarna inom en
nära framtid.

Det har vid skilda tillfällen gjorts gällande,
att man genom nu nämnda åtgär -

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

103

der skulle riskera en alltför stark prishöjning
på de livsmedel, som det hår
gäller. Jag tror nog att en viss prishöjning
torde vara ofrånkomlig, åtminstone
till en början, men den skulle i sin tur
medföra en sådan produktionsökning, att
prishöjningen inom kort skulle komma
att hejdas. Så har det gått, som vi alla
veta, t. ex. i fråga om priset på ägg.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja säga, att det, såvitt jag förstår, inte
kan vara riktigt att under en längre tidsperiod
vänja människorna vid att de skola
kunna köpa varor för priser, som
icke motsvara produktionskostnaderna.
Statsrådet Kock uttalar på s. 4 i propositionen:
»Frågan huruvida subventionspolitiken
bör fortsätta under nästa
budgetår torde få upptagas till prövning
senare, då läget bättre kan överblickas
än för närvarande.» Det torde därför bli
anledning att vid ett senare tilfälle återkomma
till denna fråga.

Det kan sägas, och det har också sagts,
att man genom vissa av de åtgärder av
den art, jag här nämnt, skulle rubba
grundvalarna för den stabiliseringspolitik,
som nu inletts. Om så verkligen är
fallet, och det är ju möjligt, är det menar
jag att beklaga, att ramen kring prisoch
lönestabiliseringen gjorts så snäv,
att den icke lämnar utrymme för åtgärder,
som främja produktionen och kunna
göra ransoneringar onödiga. Jag har för
övrigt herr talman, inte någon överdriven
kolartro på stabiliseringspolitikens
värde i och för sig. Om den inte kompletteras
med penningpolitiska åtgärder,
som snart kunna göra stabiliseringspolitiken
onödig, kommer den att innebära
en likriktning och en nivellering, som
inte kan vara till gagn för utvecklingen
av det svenska näringslivet, och den
kommer också att medföra risken, att
det statliga inflytandet över näringslivet
ytterligare vidgas.

Jag kan slutligen, herr talman, inte underlåta
att från denna plats ge uttryck
för den oro, som jag och många med mig
känna inför den utrikespolitiska utvecklingen.
Strävandena att åstadkomma en
nordisk samverkan på försvarets område
ha helt visst omfattats med sympati och

Statsverkspropositionen,
intresse av övervägande delen av det
svenska folket. Just därför har också
oron blivit stor inför risken att vårt
land skulle komma att bli isolerat på sin
neutralitetslinje.

Jag skall i dag inte gå närmare in på
en diskussion av hithörande problem,
men jag kan inte låta bli att uttala den
meningen, att en dylik isolering synes
mig innebära uppenbara risker, kanske
inte för världsfreden men i desto högre
grad för vårt eget land. Ty visserligen
ha vi för närvarande en jämförelsevis
stark försvarsmakt, men utan förbindelse
västerut kommer denna makt snart
att förtvina. Det gäller inte bara tillförsel
av viktiga råvaror för att försvaret
skall kunna fungera, det gäller även
möjligheten att följa med i den försvarstekniska
utvecklingen, vilket nu synes
vara viktigare än någonsin tillförne. Det
är inte bara fråga om sådan modern utrustning
som radar och atombomber,
utan även om alla de viktiga nyheterna
inom den kemiska och den s. k. bakteriologiska
krigföringen. Ett svenskt
försvar, ett nordiskt försvar torde vara
omöjligt utan samförstånd med västerns
demokratier. Och därvid är det inte till
fyllest med leverans av vapen — en
samverkan i ett eventuellt krig måste
sträcka sig längre och vara förberedd
i god tid för att kunna ge avsett resultat.

Det har sagts så många gånger även
av dem som hålla på den klassiska neutraliteten,
som ju för närvarande kan
sägas vara övergiven i och med förhandlingarna
om det nordiska försvarsförbundet,
ad vi ha våra sympatier västerut.
Det är säkert riktigt beträffande större
delen av vårt folk. Denna känsla av
sympati och samhörighet borde också ta
sig uttryck i en solidaritet med västerns
demokratier i deras samverkan till skydd
för världsfreden och för den demokratiska
kultur- och samhällsutvecklingen.
Visa vi eu sådan brist på solidaritet med
västerlandets kultur och dess demokratiska
folk, att vi hellre gå helt ensamma
än tillsammans med dem, blir det vi
själva, som svårast komma att få umgälla
detta. Det vore olyckligt, om den

104 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
fredsfrämjande samarbetspolitiken skulle
hindras av prestigehänsyn.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Det var ju
en fridens och försonlighetens stämning
som lägrade sig över gårdagens remissdebatt.
Den borgerliga opposition, som
tidigare uppträdde så karskt emot regeringen
icke minst under valrörelsen
har numera tydligen förlorat greppet,
sedan regeringen övergav sitt ursprungliga
program och gjorde det bekanta
åttapunktsprogrammet till rättesnöre för
sin politik. De borgerligas belåtenhet
över grundlinjen i regeringens framträdande
var påfallande, och den kritik,
som under gårdagen levererades, befattade
sig endast med vissa detaljer i politiken
men inte med själva den generallinje,
som regeringen för närvarande
har slagit in på. Genom att den borgerliga
oppositionen på detta sätt har kommit
bort, har också regeringen förlorat
sitt älsklingstema från valrörelsen, nämligen
att den skulle vara tvingad att
slåss på två fronter, dels till höger och
dels mot kommunisterna på den vänstra
sidan. Efter denna remissdebatt har ju
regeringens ställning förändrats — om
till det bättre eller till det sämre, låter
jag tills vidare vara osagt — på det sättet,
att regeringen nu endast har en front
att kämpa på, nämligen emot kommunisterna,
som representera vänstern inom
den svenska arbetarrörelsen.

Jag måste redan inledningsvis säga,
att kommunisterna inte kunna sluta upp
kring regeringens nuvarande politik, vare
sig i fråga om linjen i inrikespolitiken
eller beträffande den utrikespolitiska
orientering, som under senare tid
har kommit till tydligt uttryck.

Jag vill erinra om att vid remissdebatten
förra året förelädes riksdagen
från regeringen en analys av det ekonomiska
läget och en prognos för den sannolika
ekonomiska utvecklingen under
1948. I det material, som serverades
på detta sätt, hävdades med särskild
skärpa, att det allvarligaste problemet
för regeringen på den ekonomiska politikens
område var att komma till rätta

med »köpkraftsöverskottet», eller som
det också kallades, ett inflationsgap,
som uppskattades till över en miljard
kronor. Regeringen ställde då som huvuduppgift
för statsmakternas ekonomiska
politik att genomföra strängt restriktiva
åtgärder i fråga om lönepolitiken,
att skärpa den indirekta beskattningen
för att sterilisera köpkraftsöverskottet
och därigenom åstadkomma vad
de borgerliga nationalekonomerna kalla
en samhällsekonomisk balans. Ifrån kommunistiskt
håll hävdade vi i denna remissdebatt
liksom vi gjorde det vid liera
andra tillfällen under förra riksdagen,
att något köpkraftsöverskott i fråga
om konsumtionsvaror icke existerade.
Vi framhöllo, att det egentliga syftet
med talet om inflationsgapet och om
köpkraftsöverskottet ju var att skapa psykologiska
förutsättningar bland de breda
folklagren för eu politik, som tog sikte
på att genom ökat skattetryck, prisstegringar
och lönestopp sänka folkets levnadsstandard,
och jag måste säga, att innehållet
i årets statsverksproposition och
den finansplan, som publicerats, visar,
att kommunisterna egentligen ha fått rätt
i denna sin kritik. Tv av det, som nu serveras
inför riksdagen i form av finansplan
och av utkast till nationalbudget
framgår mycket klart, att den ekonomiska
prognos, som uppgjordes för fjolåret,
på avgörande punkter har visat sig vara
grovt felaktig. Sålunda konstaterar finansministern,
att varutillgången under
förra året var 750 miljoner kronor större
än som beräknats, vidare att efterfrågan
på konsumtionsvaror låg 450 miljoner
kronor lägre än man antog i prognosen
samt dessutom att lagerhållningen,
som 1947 ökade med 500 miljoner,
under 1948 fortsatt att öka med ytterligare
100 miljoner kronor, under det att
man i prognosen antog, att hela lagerökningen
skulle upphöra. Dessutom meddelas,
att produktionsökningen i landet
uppgick i kronor räknat till 450 miljoner
mot beräknade 350. Att prisstegringarna
på konsumtionsvaruområdet uppgingo
till en miljard, alltså 50 miljoner
kronor mer än beräknat, och slutligen
att utrikeshandeln blev betydligt fördel -

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 105

aktigare än man hade förutsett. Detta är
endast några exempel på de många grova
felbedömningarna, i den ekonomiska
prognos, som förelädes 1948 års riksdag.

Jag är medveten om de svårigheter,
som föreligga för regeringen, när det gäller
att fastställa en hållbar prognos över
den ekonomiska utvecklingen och att införa
något slags planhushållning i ett
land med privatkapitalistisk ekonomi,
men regeringen tycks ju tro på det statistiska
siffertrolleri, som de nationalekonomiska
experterna presterat, och
den bär ju låtit under hela det föregående
året detta statistiska siffermaterial bli
den huvudsakliga motiveringen för statsmakternas
ekonomiska politik. Jag måste
konstatera, att denna statskonst har fört
till det resultatet, att nya, tunga bördor
ha lastats över på arbetarklassen och med
arbetarklassen jämställda befolkningslager,
samtidigt som storfinansen ytterligare
har stärkt sina positioner såväl ekonomiskt
som politiskt. Detta är någonting
helt annat än löftena i det ursprungliga
regeringsprogrammet: höjd levnadsstandard,
rättvis fördelning och samhällets
omdaning i socialistisk riktning.

Nu konstaterar emellertid regeringen,
att det köpkraftsöverskott, som nationalekonomerna
snickrade ihop förra året,
har försvunnit. Den samhällsekonomiska
balansen — ett annat slagord, som användes
men som saknar sakligt innehåll,
så länge vi ha nuvarande produktionssystem
— har också, enligt vad
som framgår av finansministerns beräkningar,
uppnåtts redan under 1948, och
produktionen fortsätter att stiga. Produktionsökningen
beräknas bli ungefär
lika stor detta år som den var 1948, och
om man sammanslår de två årens produktionsökningar,
så uppgå de i kronor
räknat till närmare eu miljard.

Läget i fråga om utrikeshandeln har
också förbättrats, även om alltjämt
vissa svårigheter föreligga beträffande
handeln med exempelvis Amerikas förenta
stater.

Jag anför dessa uppgifter bara för att
belysa, att den ekonomiska situationen
enligt regeringens egna beräkningar ter
sig tämligen gynnsam, och den motive -

Statsverkspropositionen.
ring för nedskärningspolitiken, som regeringen
anförde vid remissdebatten förra
året, borde därför inte längre kunna
vara gångbar. Den naturliga konsekvensen
borde enligt vår mening då vara,
att regeringen, om den i enlighet med
sina utfästelser vill företräda arbetarklassens
intressen, lägger om kursen i
den ekonomiska politiken och lättar
bördorna för de mindre inkomsttagarna.
En sådan politik skulle ta sikte på högre
löner, aktiv prissänkningspolitik, minskat
skattetryck — framför allt genom
sänkning av de indirekta konsumtionsskatterna
— och ett maximalt utnyttjande
av landets resurser för att trygga
bostadsförsörjningen. Men såvitt man
hittills kunnat se fortsätter regeringen
på sin tidigare linje och signalerar för
detta år en om möjligt ännu brutalare
nedskärningspolitik än vad tidigare har
varit fallet.

Det lönestopp, som regeringen via
landsorganisationens ledning dekreterade
i slutet av föregående år, tänker man
till varje pris hålla även för de lägst avlönade
arbetargrupperna, tv varje rubbning
härvidlag medför enligt regeringens
mening stora samhällsekonomiska vådor.
En stegring av företagarinkomsterna
har ju däremot, enligt regeringens eget
resonemang, ingen sådan betydelse för
den s. k. samhällsekonomiska balansen,
och man har väl anledning förmoda, att
glädjen står högt i tak inom storföretagarnas
kretsar över den storartade
hjälp de få av regeringen i sin strävan
att hålla tillbaka berättigade krav på
löneförhöjningar.

Det framgår också av statsverkspropositionen,
att några nya sociala reformer
av betydelse icke skola komma i
fråga. Ett reformstopp skall alltså komplettera
det järnhårda lönestopp vi för
närvarande ha. Tydligen anser regeringen,
att det till och med är vådligt för
den samhällsekonomiska balansen att i
nuvarande situation förbättra utbildningen
av .sjuksköterskor. Enligt det förslag,
som föreligger, skulle ju en förbättrad
utbildning av sjuksköterskor
kosta något över 2 miljoner kronor, men
inrikesministern vågar av statsfinansiel -

106 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

la skäl, som det heter, inte taga på sitt
ansvar att tillstyrka detta belopp, utan
han föreslår, framsynt nog, i stället att
man skall höja palisanslaget med eu
miljon kronor. Om vi således få motse
ännu sämre sjukvård och ännu flera
.stängda avdelningar på sjukhusen,
kunna vi ju i alla fall trösta oss med
att polisvården av medborgarna skall bli
så mycket effektivare.

Om regeringen intar eu mycket bestämd
hållning i fråga om reformstoppet
och i fråga om lönepolitiken, så förefaller
det däremot, som om den inte är
fullt så kategorisk, när det gäller frågan
om priserna på konsumtionsvaror.
I prognosen för 1949 räknar regeringen
med en redan inträdd prisstegring på
konsumtionsvaror på 260 miljoner kronor,
och i finansplanen talas i vaga
ordalag om att man måste söka hindra
en »påtaglig höjning av levnadskostnaderna».
Någon garanti mot nya prisstegringar
finns alltså inte.

De i fjol genomförda konsumtionsskatterna
föreslås icke sänkta, och de
farhågor, som uttalades från kommunisthåll,
när dessa skatter infördes, nämligen
att de icke voro avsedda som en
tillfällig åtgärd utan att de skulle permanentas,
ha således besannats. Dessa
konsumtionsskatter, som i nuvarande
läge egentligen måste karakteriseras som
en form av statlig konfiskation, göra
det ju möjligt för finansministern att
taga in över 700 miljoner kronor mera
än vad staten behöver för sina löpande
utgifter, och det framgår också av
det lämnade materialet, att regeringen
nog gärna skulle åstunda att kunna konfiskera
ett ännu högre belopp av de breda
folklagrens inkomster, men med hänsyn
till lönestoppet, som tycks vara regeringens
ögonsten, lovar den generöst
nog att icke föreslå någon höjning av
konsumtionsskatterna detta år.

Nu är det emellertid inte bara de permanenta
konsumtionsskatterna, reformsloppet
och lönestoppet som sätta sin
prägel på regeringens ekonomiska politik.
Jag vill också visa på en annan sida,
som är ur arbetarklassens synpunkt
minst lika oacceptabel som de nyss

nämnda punkterna. Jag hänvisar till de
nedskärningar i bostadsproduktionen,
som skola genomföras.

Tillskottet av nya lägenheter för hela
landet skall ju under 1949 pressas ned
ifrån nuvarande 55 000 till 43 000. Denna
kraftiga nedskärning av bostadsbyggandet
kommer att medföra verkligt katastrofala
följder i fråga om bostadsförsörjningen,
ty det är ju ett allbekant
faktum, att de senaste årens restriktiva
tillståndsgivning för bostadsbyggandet
redan har skapat en allvarlig kris framför
allt i de större städerna men även
i många tätorter. Jag vill i det sammanhanget
bara erinra om läget här i Stockholm.
Här finnas för närvarande 32 000
bostadssökande registrerade hos den kommunala
bostadsförmedlingen. Därav äro
15 000 sådana, som äro i fullkomlig avsaknad
av egen bostad. Men då i Stockholm
enligt den kvot, som nu förutses, endast
skola få byggas något över G 000 lägenheter
fram till den 30 juni 1950, förstår
ju envar, att utsikterna att kunna bemästra
den svårartade bostadskrisen te
sig allt annat än ljusa. För att riktigt
förstå vad detta betyder för Stockholm,
måste man icke bara se på den väldiga
bostadsbrist, som redan nu föreligger,
utan också hålla i minnet, att Stockholm
är en stad i ständig tillväxt. Det genomsnittliga
antalet nya äktenskap som ingås
per år beräknas till över 8 000, och
inflyttningsöverskottet under de senaste
åren har uppskattats till i genomsnitt över
9 000 personer. Det är därför uppenbart,
att om regeringen vidhåller sin restriktiva
linje i fråga om bostadsbyggandet,
kommer den att framskapa helt olidliga
förhållanden på bostadsmarknaden i
Stockholm. Därtill kommer ju, att nedskärningspolitiken
på detta område inte
bara förvärrar bostadsbristen utan också
undan för undan skapar arbetslöshet. De
försök som regeringen gjort att dirigera
över byggnadsarbetare till järnbruken
och andra produktionsgrenar, ha ju hittills
i stort sett misslyckats. Endast några
tusental av landets byggnadsarbetare
ha övergivit sitt yrke och gått in i annan
verksamhet. De övriga gå kvar i avvaktan
på att byggnadsverksamheten

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 107

skall komma i gång igen, och för närvarande
rapportera byggnadsfackförbunden
icke mindre än omkring 10 000 arbetslösa,
av vilka 3 000 finnas enbart i
Stockholm. Att försöka dirigera över
dessa till järnbruken, tror jag icke lyckas.
Jag tror inte ens att en så stark man
som vår Marshallminister herr Sköld bar
tillräckliga krafter för den uppgiften.

Jag måste sammanfattningsvis säga
om regeringens ekonomiska politik, att
storfinansen har lyckats, säkerligen över
sin egen förväntan, att utnyttja statsmakterna
för sina direkt klasspolitiska
syften och för att med statens omedelbara
hjälp stegra utplundringen av folket.
Och detta har kunnat ske med hjälp
av en socialdemokratisk regering och
med hjälp av en socialdemokratisk riksdagsmajoritet!
Frågan iir, om en borgerlig
regering i nuvarande situation skulle
ha kunnat gå så långt som den socialdemokratiska
regeringen har gjort i detta
stycke. Den frågan ställdes för övrigt
i fjolårets remissdebatt av andre vice
talmannen herr Harald Åkerberg, som
också själv besvarade den. Han sade då
följande:

»Det är klart, att en borgerlig regering
inte skulle ha på långa vägar så
stora möjligheter att komma till rätta
med de stora arbetargrupperna. Dessa
skulle inte ha förtroende för en sådan
regering, och de skulle inte ta den hänsyn
till en sådan regering, som de ta till
den regering som sitter i dag.»

Ja, jag tror att herr Åkerberg hade rätt,
och för en gångs skull kan han inkassera
ett instämmande även från kommunistiskt
håll. Tv det är ju så, att en socialdemokratisk
regering i den situation,
i vilken vi befinna oss, har visat sig
vara det mest lämpliga verktyg, som monopolkapitalismen
kan utnyttja för att
främja sina intressen. Den stillsamma
opposition, som i denna remissdebatt
bär kommit från borgerligt håll, vittnar
ju också om att man på det hållet i själ
och hjärta är ganska nöjd med regeringens
politik.

Innan jag lämnar kapitlet om den ekonomiska
politiken, tillåter jag mig att göra
ännu en liten reflexion. Jag vill ställa

Statsverkspropositionen,
frågan: Kan riksdagen lita på att den
finansplan, som nu framlagts, kommer
att bli riktningsgivande för regeringens
politik under detta år, eller måste vi
räkna med ytterligare nedskärningar?
Ja, frågorna äro berättigade, ty läget är
ju numera sådant, att den svenska regeringen
och riksdagen icke ensamma kunna
bestämma över politiken. Yi ha ju under
1948 blivit ett Marshalland, och därigenom
ha vi också fått en överregering,
som sitter i Washington och som har
sina övervakare både här i landet och
i andra Marshalländer. Det är därför anledning
att fråga, om denna fjärrstyrelse
givit sin sanktion åt den ekonomiska politik
som regeringen nu skall genomföra.
Jag vill erinra om att riksdagen under
hösten fick taga del av ett slags fyraårsplan,
som regeringen utarbetat på uppdrag
av Marshallorganisationen. Något
beslut om planen fick riksdagen icke
vara med om. Sådant tillkommer ju numera
andra makter än oss.

Emellertid är det väl så, att den prognos
om den ekonomiska utvecklingen
och de praktiska åtgärderna på olika
områden, som signalerades i denna fyraårsplan,
ligga till grund för finansplanen.
Genom att vi äro medlemmar i
Marshallblocket har ju Sverige nu förpliktat
sig att samordna sin ekonomiska
politik med övriga Marshalländers, och
det skall ju enligt de amerikanska direktiven
utarbetas en gemensam plan
för samtliga länder som tillhöra Parisorganisationen.
Det är därför som jag
finner anledning att ställa de frågor jag
gjort. Jag läste visserligen den 3 januari
en fyrspaltig rubrik i regeringsorganet,
som lydde: »Marshallglädje över
Sverige», och det såg ju hoppfullt ut
för den plan, som regeringen sände till
sina överordnade, åtminstone om man
får döma av Morgon-Tidningens rubriksättning.
Men två dagar därefter kom
ett annat besked från Marshallherrarna,
där det förklarades, att de insända fyraårsplanerna
icke kunde godkännas, utan
det blev bakläxa över hela linjen. Planerna
återremitterades till de olika länderna
för omarbetning och i den kommuniké,
som Marshallorganisationen i

10S Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1919.

Statsverkspropositionen.

Paris utsände, meddelades det bland annat,
att »de program, som uppgjorts av
deltagarländerna i flera fall behövde revideras
och modifieras. De modifieringar,
som krävdes, gällde politiska förändringar,
revidering av import- och
exportpolitiken, investerings- och produktionspolitiken
samt den finansiella
och kommersiella politiken». Det handlar
alltså inte om någon -mindre justering
av planen, utan det handlar om
en fullkomlig omarbetning av den, och
det handlar i många avseenden om en
ny politik.

Det har meddelats från Parisorganisationen,
att importen till de europeiska
länderna skall skäras ned med 25 procent,
att arbetsproduktiviteten per arbetstimme
skall höjas med 15 procent,
eller också måste arbetstiden förlängas,
och det har vidare påpekats att förhoppningarna
om import från Förenta
staterna varit allt för högt spända och
att Marshalländerna icke kunna räkna
med att vid fyraårsplanens slut komma
upp till 1938 års levnadsstandard. Det
framgår icke av statsverkspropositionen,
om regeringen tagit hänsyn till
Marshallorganisationens propå om omarbetande
av planen.

Enligt uppgifter i pressen lär ju statsministern
ha förklarat vid en presskonferens,
att han omedelbart skulle ta itu
med uppgiften att granska regeringsprogrammet
för att bringa det i överensstämmelse
med beskeden från Paris. Om
det är på det sättet — vilket jag inte
har anledning betvivla — så är det ju
av väsentlig betydelse för remissdebatten
att få besked av regeringen, hur det
ligger till i detta avseende, tv om vi inte
få det, kan ju den fatala situationen uppstå,
att vi här diskutera fel plan eller i
varje fall en finansplan, som redan är
föremål för en grundlig omarbetning.

Det var dessa synpunkter, jag ville
anföra, herr talman, på den ekonomiska
politiken och på regeringens inrikespolitiska
kurs, men innan jag slutar, vill
jag även beröra några andra frågor, som
kanske ha ännu större betydelse för vårt
land än den ekonomiska politiken har.
Jag syftar härvidlag på de frågor som

sammanhänga med nuvarande utrikespolitiska
läge.

Det har ju meddelats i pressen, att
en utrikespolitisk debatt skall hållas i
början av februari månad, och det är
inte min avsikt med vad jag nu kommer
att säga att föregripa denna allmänna
utrikespolitiska diskussion, men
då kommunisterna nu äro portförbjudna
vid den konferens mellan regeringarna
och riksdagspartierna i Skandinavien,
som skall hållas i Köpenhamn den
22 januari för att fatta viktiga utrikespolitiska
avgöranden, anser jag det
vara på sin plats att redan nu klargöra
vår ställning till de aktuella utrikespolitiska
frågorna.

Jag vill då erinra om att vi från kommunistiskt
håll vid flera tillfällen under
de utrikespolitiska diskussioner, som
höllos här i kammaren förra året, ha
företrätt den meningen, att landets anslutning
till Marshallblocket var ett mycket
äventyrligt steg, som icke borde ha
tagits, då det medför allvarliga politiska
konsekvenser och då det sätter vår
nationella frihet på spel. Vi ha också
hävdat, att den utrikespolitiska kursen
under den senare tiden haft en tydlig
benägenhet att förskjuta sig i västlig
riktning, om man nu skall hålla sig till
geografiska termer. Denna glidning i den
svenska utrikespolitiken har ju förnekats
tidigare av såväl regeringen som
talesmännen för de borgerliga partierna.
Nu ha vi emellertid ifrån ett mycket
auktoritativt håll fått bekräftelse på
att den ståndpunkt, som kommunisterna
förfäktade i dessa stycken, har varit
riktig. Jag hänvisar härvidlag till de uttalanden,
som utrikesutskottets ordförande
herr Sandler gjorde på ett möte
i Gävle den 7 januari. Herr Sandler
förklarade då, enligt tidningspressens
referat, beträffande Marshallplanen, alt
denna »Marshallplan utom sin ekonomiska
aspekt även hade en politisk», och
beträffande Sveriges utrikespolitiska
orientering förklarade herr Sandler, att
Sveriges och hela Skandinaviens utrikespolitik
kan vid en politisk bedömning
betecknas som något streck mer
västorienterad än tidigare.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 109

.lag är i vanliga fall inte enig med
herr Sandler i hans utrikespolitiska
ståndpunktstaganden, men jag ber att
i detta fall beträffande karakteristiken
av dels Marshallplanen och dels den
svenska utrikespolitiska orienteringen
få understryka herr Sandlers uppfattning,
ty det är alldeles riktigt, att Marshallplanen
har en politisk aspekt, och
jag vill tillfoga, att den politiska aspekten
eller, kanske riktigare, den militärpolitiska
aspekten i Marshallplanen blir
allt mer dominerande. Vad beträffar
den tilltagande västorienteringen demonstrerades
ju den ganska tydligt av
den svenska delegationen under generalförsamlingen
i Paris genom dess
ställningstagande till nedrustningsfrågan
och till frågan om förbud emot atombomben.

Jag undrar, om det inte vid det här
laget borde stå ganska klart för alla, som
vilja se vad som försiggår och förstå
vad som sker, att bakom denna Marshallplan
döljer sig den amerikanska imperialismens
strävanden att erövra herraväldet
i världen och förinta de europeiska
ländernas nationella suveränitet.
Någon generös hjälpaktion från Förenta
staternas sida, som man talar om, för
att ekonomiskt hjälpa Europas länder
har det ju inte blivit, och det har heller
aldrig varit meningen. Någon planhushållning
kommer heller inte till
stånd; därom vittnar den rapport från
Parisorganisationen, som jag tidigare här
i korthet har berört.

Jag kanske för objektivitetens skull
bör tillfoga, att man beträffande Marshallpolitiken
och planerandet får göra
ett par undantag, tv erfarenheten har ju
visat, att man på två områden i Marshallpolitiken
kan spåra verkligt konsekventa
ansträngningar för att åstadkomma
planmässighet. Det ena är att i
alla Marshalländer hålla folkets levnadsstandard
nere på en sådan nivå, att monopolkapitalets
intressen icke trädas för
nära, och det andra är att samordna de
militära resurserna i olika länder under
ledning av Amerikas förenta stater.

Båda dessa uttryck för Marshallpolitiken
ha blivit märkbara även i Sverige.

Statsverkspropositionen.

I fråga om levnadsstandarden hänvisar
jag till vad jag tidigare sagt i anslutning
till statsverkspropositionen, och i fråga
om den militärpolitiska sidan vill jag
hänvisa till de upprepade konferenser
mellan militär expertis, statsministrar,
försvarsministrar och utrikesministrar i
de skandinaviska länderna, som pågå
och som alarmera om att något mycket
allvarligt är i görningen. Dessa konferenser
ha ju belagts med den mest minutiösa
sekretess för att varken folket
eller riksdagen skall få veta, vad herrarna
i regeringarna och i militärstaberna
egentligen syssla med, men trots denna
omsorgsfulla sekretess och de intetsägande
kommunikéer, som av och till
publicerats, kan man ju läsa mellan raderna,
vad det hela ändå rör sig om.

Och vad är det, det rör sig om? Jo,
det rör sig om att även här i Skandinavien,
även här i vårt eget land utbygga
det s. k. säkerhetssystemet, som
Förenta staterna går in för. Denna s. k.
säkerhetspolitik började nu med Västunionen
mellan England, Frankrike och
Benelux. Den skall nu utvidgas till en
Atlantpakt, och de skandinaviska länderna
vänta ett erbjudande från Amerika
att få ansluta sig till den. Liknande
paktsystem äro Förenta staterna i färd
med att bygga upp i Medelshavsområdet
och i andra strategiskt viktiga områden
på hela jordklotet. Syftemålet med
detta är ju, om man skulle tro de officiella
uttalandena, mycket ädelt. Man
säger att det gäller att trygga ländernas
nationella självständighet och att rädda
freden. Ja, om det verkliga syftet med
Marshallpolitikernas ansträngningar vore
att rädda freden, så synes det mig,
som om det naturliga skulle vara, att
försvarsåtgärderna skulle riktas emot de
stater, som föra krig för att undertrycka
främmande folk. I så fall skulle väl denna
»säkerhetspolitik», som det heter, i
första hand rikta sig mot Förenta staterna,
som för krig i Kina och i Grekland
för att tvinga folken i dessa länder
alt underkasta sig imperialismens
välde. Ja, om det gäller att trygga freden
och säkerheten, så borde ju paktsystemet
rikta sig mot England, som står

Ilo Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

på krigsfot mot Israel, blodigt undertrycker
Malackas folk och mobiliserar
huvudjägare från Borneo för att »införa
demokrati på Malacka», det borde rikta
sig mot Holland, som med blod slår ned
den indonesiska befolkningens frihetskamp,
och det borde rikta sig mot Franco,
som för ett ständigt krig mot folket
i sitt eget land. Men det egendomliga är
ju, att just dessa stater, som själva föra
krig emot fredsälskande folk, äro de stater,
som framför alla andra uppträda
som fredsänglar och vilja sluta pakter
med andra folk för att »rädda freden
och säkerheten i världen». Det är —
det vågar jag säga — ingenting annat
än svindel, när drivkrafterna för dessa
blockbildningar tala om att de vilja bevara
folkens nationella oberoende och
trygga säkerheten i världen. Vad det i
själva verket handlar om, det är att dessa
länder med Amerikas förenta stater i
spetsen äro i färd med att bygga upp
ett paktsystem för anfallskrig emot de
folk, som icke vilja foga sig under imperialismens
herravälde.

Under den senare tiden har ju Skandinavien
kommit särskilt i blickpunkten,
och det förljudes nu att inbjudningar ha
ingått eller komma att ingå åtminstone
till Norge och Danmark om anslutning
till Atlantpakten. Ända till i går har den
svenska regeringen varit mycket tystlåten
om sin ställning, men under remissdebatten
i andra kammaren hade jag
tillfälle att åhöra utrikesministerns deklaration
i dessa frågor, en deklaration,
i vilken han förklarade att regeringen
icke önskar Skandinaviens anslutning till
Atlantpakten. Han meddelade att förhandlingarna
med Norge och Danmark gå ut
på att skapa ett skandinaviskt militärförbund
på neutralitetens grundval, naturligtvis
med hänsyn tagen för de förpliktelser,
som vi iklädde oss i och med
vår anslutning till Förenta Nationerna.
Ja, denna avsikt, som regeringen har deklarerat,
verkar ju vid första påseendet
mycket oskyldig, men om vi ta den närmare
i skärskådande, så kanske vi ändå
komma fram till att den i verkligheten
inte är så oskyldig som den ser ut.

Jag vill i det sammanhanget först

framställa den frågan: Finns det nu realpolitiska
möjligheter att i praktiken genomföra
den linje, som den svenska regeringen
har deklarerat i dessa frågor?
Den norska regeringen — i varje fall så
långt dess mening kommer till uttryck
genom utrikesministern och försvarsministern
— har ju den bestämda meningen,
att Norge och helst hela Skandinavien
bör ansluta sig till Atlantpakten.
Den danska hållningen är i varje
fall för den, som icke deltagit i konferenserna,
mera oklar, men av tidningspressen
tycks framgå, att Danmark försöker
inta en linje någonstans mitt emellan
den norska och den svenska. Sådant
är läget i de grannländer, med vilka vi
skulle ingå pakt.

Hurudant är läget här hemma i vårt
eget land? Vi veta, att i Sverige finns
en högröstad falang, som kräver landets
och Skandinaviens uppslutning i det av
amerikanerna föreslagna paktsystemet.
Folkpartiledaren herr Ohlin krävde ju
för några dagar sedan en utrikespolitik
efter, som han sade, aktiva linjer, vilket
bara kan tolkas på ett sätt, nämligen att
han nu förkastar neutralitetslinjen och
sluter upp på samma sida som Dagens
Nyheter, en tidning som företräder en
klart aktivistisk, för att inte säga en rent
amerikansk ståndpunkt. Högerledaren
herr Domö, som talade sig varm om
»våra förpliktelser emot den västerländska
civilisationen», är ju ute och
trampar i samma spår, samtidigt som
han deklararer sin anslutning till ett
skandinaviskt militärförbund.

Enbart dessa omständigheter, som
visa, att det varken mellan eller inom
de skandinaviska länderna finns någon
enhetlig ståndpunkt, göra ju, att den
svenska linjen förefaller att bli ganska
omöjlig att genomföra. Men förutsätt för
ett ögonblick, att det skulle lyckas att
skapa enighet kring den linje, som herr
Undén har föreslagit! Blir då inte skillnaden
i praktiken ändock tämligen hårfin
mellan en sådan allians och den
som norska regeringen föreslår? Läget
är ju det, att genom anslutningen till
Marshallblocket äro de skandinaviska
länderna redan i mångt och mycket

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

111

bundna vid Amerikas Förenta stater. Fn
skandinavisk militärallians, som skall ha
någon betydelse, förutsätter ju en väldig
upprustning, och denna upprustning
kommer tydligen endast att öka
ländernas beroende av Förenta staterna.
Man räknar ju med att Amerika
skall leverera material och vapen för
upprustningen, i varje fall till Norge och
till Danmark, och jag tror inte man kan
förutsätta, att Amerika lämnar sådana
vapenleveranser utan att fastställa bestämda
villkor om bl. a. hur vapnen
skola användas. Det vore väl alltför naivt,
om man föreställde sig, att Amerika
skulle leverera vapen och utrustning,
som kanske skulle komma till användning
mot en tänkbar neutralitetskränkning
västerifrån.

Det finns således all anledning befara,
att den väg, som den svenska regeringen
föreslår, i verkligheten endast blir en
omväg till Atlantpakten. Därför är det
vår mening, att regeringen skulle göra
klokt i att avbryta förhandlingarna om
den skandinaviska militäralliansen. Det
går nämligen inte att komma ifrån det
förhållandet, att det ligger amerikanska
påtryckningar bakom de pågående förhandlingarna
och att det är amerikanska
intressen, som härvidlag spela en
mycket stor roll.

Det är också uppenbart, att de, som
äro anhängare av militäralliansen, hysa
den meningen, att Sveriges frihet hotas
från Sovjetunionen. Det är därför som
man talar om samhörigheten med den
västerländska civilisationen och om
nödvändigheten av en aktiv utrikespolitik
och allt vad vi nu dagligen få oss
till livs. Men jag vill till sist fråga dem
som delta i detta tungomålstalande om
vår samhörighet med den västerländska
idén — vars innehåll för övrigt ingen
kan definiera — och om nödvändigheten
av militära allianser för att trygga
landets fred och nationella frihet: Vilja
ni verkligen allvarligt hävda, att Sovjetunionen
och folkdemokratierna utgöra
ett hot emot Sveriges fred och nationella
frihet? Jag tror för min del, att de flesta
av dem, som företräda den meningen, i
sjiil och hjärta mycket väl veta, att nå -

Statsverkspropositionen.
gon krigsfara inte kommer ifrån de länder,
diir arbetarklassen har samhällsmakten.
Av kortsiktiga, kanske partiegoistiska
, men framför allt klassmässiga
skäl anser man det dock inte opportunt
att erkänna det faktiska förhållandet.
Sovjetunionen och folkdemokratierna
ha — därom vittnar ju hela deras politik
— endast ett intresse på det utrikespolitiska
området, nämligen att bevara
freden, övervinna de fruktansvärda följderna
av det andra världskriget och
fortsätta sitt fredliga samhällsbygge enligt
de linjer och på den grund som de
själva anse vara riktiga. Det är väl ändå
så, vilket jag tidigare här har sökt illustrera,
att det är andra krafter i världen
som hota freden och vårt nationella oberoende.
Vårt land har redan genom anslutningen
till Marshallplanen schackrat
bort en del av sin nationella suveränitet
och givit ett finger åt de krafter i
världen, som äro i färd med att organisera
det tredje världskriget. Det är redan
det för mycket. Men nu förberedes tydligen
ytterligare ett steg.

Jag är — det vill jag säga som slut
— övertygad om att jag tolkar en mycket
utbredd folkmening här i landet, då
jag uttalar, att Sveriges folk inte önskar
ge sig in på utrikespolitiska äventyrligheter,
vare sig i form av anslutning till
Atlantpakten eller genom något slags
skandinaviskt militärförbund, som i
verkligheten är endast ett camouflage
för landets uppslutning på imperialismens
sida. Jag tror också jag tolkar den
svenska folkmeningen riktigt, när jag
säger, att den överväldigande delen av
vart folk kommer att bringa alla nödvändiga
offer för att försvara vårt lands
nationella oberoende, men att Sveriges
arbetare och bönder äro lika avgjort
emot att gå med i det anfallskrig emot
Sovjetunionen och folkdemokratierna,
som nu förberedes av de aktivistiska
kretsarna i Amerika och i andra länder.

I den aktuella situationen, herr talman,
företriida kommunisterna den meningen,
all Sverige bör avbryta de pågående
paktförhandlingarna, korrigera
den dragning åt väster i utrikespolitiken,
varom herr Sandler vittnat, och

112 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

inom Förenta Nationerna stödja de krafter,
som verka för freden, för nedrustningen
och för förbud emot atombomben.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! Det
är en känd latinsk vers, som börjar så,
att »det är svårt att inte skriva satirer».
Man skulle ha lust att använda det uttrycket,
när man tar ordet efter herr
Öhman. Han gjorde nämligen en hel råd
av uttalanden, som voro till den grad absurda,
att det inte är mycket mening i
att ta dem på allvar. Men jag skall avstå
från den där lusten att skriva satirer
och nöja mig med att beröra några
saker som det kan finnas anledning att
ta upp.

Herr öhman uppehöll sig rätt mycket
vid Parisorganisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete, och han omnämnde
det faktum, att de s. k. långtidsplaner,
som regeringarna i de till
organisationen anslutna staterna ha avgivit,
sedermera ha bearbetats i Paris,
vilket föranlett en uppmaning till regeringarna
från Parisorganisationen att revidera
dessa särskilda nationella långtidsprogram.

I det sammanhanget fällde herr öhman
något ord om fjärrstyrda stater.
Han lät påskina, att det var order från
Amerika, att länderna nu skulle lägga
om sina finansiella program. Han sade,
att den finansplan, som lägges fram i år
här i riksdagen, måhända inte är det
sista ordet, utan atl man kanske får direktiv
utifrån att revidera den o. s. v. Ja,
herr öhman är så inställd på att tänka i
sådana termer som »fjärrstyrda stater»,
att det tydligen ligger nära till hans för
honom att tolka förhållandena på det
sättet. Men för oss vanliga dödliga är
det ganska naturligt, att man måst revidera
de nämnda ekonomiska programmen.
Dessa program, som ha utarbetats
för ett antal år av medlemsstaterna i
Parisorganisationen, var och en på sitt
håll, innefatta bland annat en strävan
från de olika länderna att förbättra sin
handelsbalans genom att öka exporten

och höja produktionen. Då visar det sig,
när man sammanställer de olika programmen,
att somliga länder ha koncentrerat
sig på samma produktion; de avse
att öka sin produktion på ett område, på
vilket eu hel rad andra stater också
tänkt att öka produktionen. Detta får
den konsekvensen, att om var och en följer
sitt program, blir det så hög produktion
inom vissa områden, att den överstiger
de europeiska behoven, under det
att det blir brist på andra områden. Det
är ju med tanke på vanligt internationellt
samarbete helt naturligt, att staterna
titta på varandras program och att de
i belysning av vad andra stater ha planerat
se efter, om inte det egna nationella
programmet behöver revideras. Det är
en normal form av samarbete för att
nå större ekonomisk planmässighet. Det
är just huvudsyftet med organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete att
på det sättet åstadkomma större planmässigliet
i den europeiska hushållningen.

Herr öhman sade i detta sammanhang,
att han nu fått bekräftat genom ett tal
av herr Sandler, att Parisorganisationen
var en politisk organisation. Herr Sandler
använde, vill jag minnas, uttrycket att
organisationen hade en politisk aspekt.
Det har ju många gånger framhållits,
att det är klart, att om denna organisation
på det ekonomiska området når
vad den eftersträvar — en höjning av
den ekonomiska standarden i de olika
länderna — får den därmed också politisk
verkan på det sättet, att där det
råder ekonomiskt kaos eller mycket svåra
ekonomiska förhållanden, finns det
större mottaglighet för extrema politiska
åskådningar inom befolkningen, under
det att om ett lands ekonomi blir bättre
och de stora folkmasorna stå på en högre
ekonomisk nivå, så är det sannolikt,
att detta också tar sig uttryck i en mera
balanserad politisk åskådning. Det är ju
den allra bästa marxism att resonera på
det sättet. Jag tycker, att herr öhman
skulle kunna förstå detta sammanhang
mellan det ekonomiska programmet och
de verkningar som kunna uppkomma
även på det politiska området.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 113

Sedan uttalade herr öhman, att Parisorganisationen
också sysslar med att
samordna de olika ländernas militära
resurser. Jag vet inte, var herr öhman
har fått det ifrån. Det är i varje fall
okänt för den svenska regeringen, som
dock är medlem inte bara i organisationen,
utan också i dess verkställande
råd.

När herr Öhman därefter kom in på
de skandinaviska förhandlingarna om ett
samarbete på försvarets område, målade
han ut detta, som om det var något
utomordentligt ödesdigert som här pågick.
Han kan naturligtvis inte själv vara
i god tro, när han säger sådant. Han
kan inte på allvar mena, att våra länder
hålla på att sluta ett förbund, som skall
vara avsett att innebära en krigsfara
i Europa.

Herr öhman frågade vidare, om det
fanns några realpolitiska möjligheter att
i praktiken genomföra den svenska regeringens
ståndpunkt vid de gemensamma
förhandlingarna. Det är just detta
som vi hålla på att undersöka i de olika
länderna, och det är ju därom som vi nu
eftersträva att få större klarhet.

I detta sammanhang såg herr öhman
många spöken. Han hade uppfattat något
uttalande av herr Ohlin så, att denne
skulle ha gått över på Dagens Nyheters
aktivistiska linje. Jag känner mig
inte manad att tolka herr Ohlins uttalanden,
men jag undrar, om herr Öhman
har läst Dagens Nyheters ledare i
dag, som innehåller en verklig salva mot
herr Ohlin från herr Tingstens tidning.

När herr öhman säger, att förhandlingarna
mellan de skandinaviska länderna
ha varit iscensatta från amerikansk
sida och äro en följd av amerikanska
påtryckningar, måste jag återigen
göra den reflexionen, att herr öhman
måtte läsa tidningarna bra dåligt.
Annars skulle han ha sett, att den amerikanska
pressen uttalat sig kritiskt mot
tanken att det bildas ett skandinaviskt
förhund på neutralitetens grundval, och
att ett sådant förbund inte kan påräkna
att få någon prioritet när det gäller leverans
av krigsmateriel. Att då fortfarande
driva satsen, att det är amerikanska på 8

Första kammarens protokoll 1''J''i''t. Nr 2.

Statsverkspropositionen,
tryckningar som föranlett de skandinaviska
förhandlingarna, är väl djärvt.
Över huvud taget är det ju ett faktum,
att tanken att åstadkomma ett fristående
skandinaviskt förbund på neutralitetens
grundval — alltså alliansfritt — har
mötts av kritik från bägge sidor. Enligt
min mening hör man inte därav dra den
slutsatsen, att den opinion, som finns i
de stora statsgrupperna på vardera sidan,
definitivt kommer att ge uttryck
åt en sådan ståndpunkt. Jag vågar inte
ge några garantier om att vi skola lyckas
vinna förståelse för den linjen och
att den kan genomföras. Men det synes
mig, att man ofta tidigare har gjort den
erfarenheten, att andra länder haft svårt
att förstå de politiska uppfattningar, som
gjort sig gällande exempelvis i vårt land
och den utrikespolitik, som här har bedrivits,
men när någon tid har gått, har
man så småningom kommit till bättre
förståelse av de verkliga faktorer, som
betingat vår politik.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr öhman fällde i sitt anförande
ett yttrande om att vi inte ansett
oss ha råd att kosta på ytterligare 2,5
miljoner kronor av statsmedel till förbättrad
sjuksköterskeutbildning, men
att polisanslagen ändock skulle ökas
med något över 1 miljon kronor. Han
fogade därtill någon kommentar av innebörd,
att det verkade, som om det
vore viktigare att förstärka den polisiära
övervakningen över det svenska
folket än att tillgodose sjukvårdens nödvändiga
behov. Herr Hagberg gjorde i
går i andra kammaren ett uttalande av
ungefär samma innebörd. Jag brydde
mig då inte om att bemöta det. Men när
jag nu hörde herr öhman här i denna
kammare i dag siiga ungefär detsamma,
tänkte jag, att det kanske är avsikten
att denna sammanställning av sjuksköterskeutbildning
och polisväsende skall
ingå som en, låt vara liten del i den
kommunistiska agitationen här i landet
under den närmaste framtiden, och eftersom
sammanställningen är så missvisande
som den gärna kan vara, trod -

114 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.
de jag det kunde anses på sin plats att
med ett par ord bemöta vad ber öhman
har sagt.

Det är riktigt, såsom herr öhman säger,
att i årets budget polisanslagen
ökats med något över 1 miljon kronor.
Men jag bar alltid haft den uppfattningen
att det parti, som herr Öhman företräder,
med den största tillfredsställelse
och entusiasm har tagit position för de
olika lönestegringskrav som rests och
de lönehöjningar som ägt rum i vårt
land under de gångna efterkrigsåren.
Nu förhåller det sig på det sättet, att
även polismännen i vårt land ha blivit
delaktiga av den anpassning av lönenivån,
som har ägt rum, och eftersom staten
betalar en icke obetydlig del av
polislönerna —■ på landsbygden till
exempel betalar staten hälften — innebär
det, att även polisanslagen komma
att stiga. Om man till den höjning av
polisanslagen, som föranledes av löneökningarna,
lägger den kostnadsstegring,
som kommer av det höjda priset
på motorbränsle, finner man, att dessa
automatiska utgiftsökningar sammanlagt
bli större än den stegring som budgeten
redovisar under Polisväsendet på elfte
huvudtiteln.

Låt mig sedan säga ett par ord om
sjuksköterskeutbildningen. Det är riktigt,
att jag i statsverkspropositionen har
uttalat, att den föreslagna reformen
»skulle medföra en så betydande ökning
av statsutgifterna att jag i nuvarande läge
icke anser mig kunna förorda så
långt gående åtgärder». Men när herr
Öhman citerar detta, underlåter han att
ta med nästa mening i mitt anförande.
Diir säger jag: »Härtill kommer att vissa
av förslagen synas mig böra bli föremål
för närmare övervägande innan slutgiltig
ståndpunkt kan tagas till desamma.»

Om man hade genomfört sjuksköterskeutbildningskommitténs
förslag, skulle
det ha lett till en kostnadsökning för
statsverket på 2,5 miljoner kronor. Men
ser man efter, vad denna kostnadsökning
skulle hänföra sig till, finner man,
att inte mindre än 2,1 miljoner skulle
ha gått åt till stipendier åt eleverna under
den teoretiska utbildningen, stipen -

dier som skulle belöpa sig till 150 kronor
i månaden. Nu ha eleverna i regel
ett nettolönesystem, i den mån de uppbära
någon ersättning. De ha alltså fri
kost och fri bostad under utbildningstiden.
Kommitténs mening var, att dessa
förmåner skulle dras in samtidigt
med att stipendierna av statsmedel skulle
börja utgå. Man skulle alltså övergå
till bruttolönesystem, och eleverna skulle
sedan på skolorna betala för kost och
logi. Innebörden av kommitténs förslag
är således till väsentlig del en överflyttning
av vissa kostnader från landstingen
till statsverket. Men eleverna själva
ha ställt sig tveksamma till en sådan
ändring av deras avlöningsförhållanden
och elevförbundet bar avstyrkt reformen
på denna punkt.

Samtidigt förutsätter kommittéförslaget,
att den teoretiska undervisningen
skall förlängas. En följd av en förlängd
teoretisk undervisning skulle bli, att både
elevbostäder och undervisningslokaler
i många fall skulle behöva dubbleras.
Ett genomförande av förslaget förutsätter
alltså att vissa nybyggnader kan
komma till stånd. Redan ur den synpunkten
föreligger det i flera fall tveksamhet
inom remissinstanserna, huruvida
tiden nu är lämplig att genomföra
förslaget.

Som en sammanfattning av vår ståndpunkt
skulle jag vilja säga följande. Förslaget
skulle medföra ökade kostnader
för statsverket. Sjuksköterskeeleverna
själva äro så tveksamma, huruvida omläggningen
av lönesystemet är fördelaktig,
att de avstyrka den. Vidare skulle
ett omedelbart genomförande av utbildningsförslaget
säkerligen ha medfört en
nedgång i utbildningskapaciteten, intill
dess vi hade hunnit att på sina håll bygga
ut undervisningslokalerna. Om jag
därtill lägger, att från flera håll påpekas,
alt omläggningen av undervisningen
skulle komma att medföra ett ökat
behov av sjukvårdselever och alltså försvåra
rekryteringen av denna viktiga
personalgrupp, anser jag mig ha lämnat
fullgiltiga skäl för att förslaget icke nu
underställts riksdagen.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

115

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr talman!
Herr utrikesministern menade, att
min uppläggning av frågan om den
svenska ekonomiens samordning med
Marshallorganisationens var felaktig.
Jag har i det stycket sagt, att det skulle
vara av intresse för riksdagen att få
besked om huruvida regeringen vid utarbetandet
av finansplanen har tagit
hänsyn till den omarbetning som Marshallorganisationen
i Paris har påbjudit.
Jag anser, att det är nödvändigt att
veta, om så skett, så att vi inte diskutera
en finansplan, som sedan kanske under
året blir föremål för mycket stora korrigeringar
på förslag av Marshallorganisationen.

Så kommer jag till frågan om det
skandinaviska militärförbundet och till
de utrikespolitiska frågorna i övrigt.
Såvitt jag förstått herr utrikesministern
rätt, menade han, att jag hade upptäckt
en nyhet i herr Sandlers tal i Gävle om
Marshallplanens politiska aspekt. Nej,
det är ingen nyhet för mig, herr utrikesminister,
men jag citerade det, eftersom
vid upprepade tillfällen i denna kammare
mycket framstående representanter,
icke minst för det socialdemokratiska
partiet, ha förnekat, att anslutningen
till Marshallblocket hade några
som helst politiska aspekter. Vi kommunister
ha hela tiden hävdat, att man
icke kan skilja ekonomi från politik, ty
det är i detta sammanhang egentligen
två sidor av samma sak. Det var bara
för att ta herr Sandler till hjälp mot
inte minst hans egna partivänner som
jag anförde citatet från Gävle.

Sedan säger herr utrikesministern, att
han inte riktigt vet, varifrån jag har fått
uppfattningen om den militärpolitiska
sidan av Marshallpolitiken. Jag vill erinra
om att redan för ett år sedan gjorde
Förenta staternas försvarsminister
ett mycket uppmärksammat uttalande,
vari han hävdade, icke blott att Marshalländerna
skulle ekonomiskt gå tillsammans,
utan också att man skulle
samordna deras militära resurser. Det
är således ingen upptäckt av mig, utan
det iir en propå som har kommit från
högsta liåll i Amerika. Vad som nu sker

Statsverkspropositionen,
i paktförhandlingarna är ju bara, att
man försöker att i praktiken följa den
linje, som redan då uppdrogs av den
amerikanske försvarsministern.

Herr Undén säger, att det inte förekommit
några påtryckningar från amerikanskt
håll. Ja, jag kanske inte uttryckte
mig i tillräckligt diplomatiska
formuleringar — herr Undén är ju van
att tala diplomatiskt språk, men det är
inte jag. Men om jag säger, att det i
varje fall uttalats vissa önskemål från
amerikanskt håll i detta sammanhang,
så tror jag, att jag både uttrycker mig
diplomatiskt och karakteriserar vad som
faktiskt har förekommit.

Talaren avbröts här av herr förste
vice talmannen, som påpekade, att den
i § 12 mom. 2 av kammarens ordningsstadga
bestämda tiden för kort genmäle
nu vore av talaren överskriden.

Herr förste vice talmannen lämnade
härefter ordet till herr WEHTJE, som
anförde: Herr talman! Bedömningen

av den framlagda budgeten och den
därvid fogade beräkningen av den ekonomiska
utvecklingen för den närmaste
tiden söker man från regeringshåll
och i den allmänna diskussionen ge
en sådan inriktning, att uppfattningen
skall bli, att vi nu äro på god väg att
uppnå jämvikt i vår samhällsekonomi.
Oftast uppfattas det nog så, att man
tror, att balans redan är uppnådd och
att riskerna för en försämring av läget
äro överståndna. Vi se t. ex., hur regeringsorganet
i dag med stora bokstäver
på första sidan slår upp ett meddelande,
att nu är balans uppnådd även på
ett annat område. Det kan ju inte ge
annat intryck än att även den ekonomiska
balansen verkligen är uppnådd.
Visserligen framhåller finansministern
i finansplanen, att hans beräkningar
äro uppgjorda under den förutsättningen,
att den restriktiva politiken
skall bibehållas, men med hänsyn till
den allmänt utbredda tron på möjligheten
av en snabb välståndsstegring,
som i hög grad vuxit fram på regeringens
tillskyndan, hade det helt visst va -

116 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

rit välbetänkt att nu med större skärpa
understryka betingelserna för att vi skola
kunna undgå en försämring av våra
nuvarande förhållanden. Vi måste ju
inte blott bibehålla vår byggnadsreglering
utan även skärpa den väsentligt.
För bostadsförsörjningen innebär planen
en minskning med 10 000—12 000
lägenheter, trots den bestående bostadsbristen.
Vidare har ett absolut krav på
en fastlåsning av löner och inkomster
måst uppställas. Den hårda beskattningen,
såväl den direkta som den indirekta,
måste kvarstå, och dock räcka inte statens
inkomster till en del mycket angelägna
uppgifter. Slutligen måste vi underkasta
oss en så hård ytterligare nedskärning
av importen, att det är fara
värt, att vårt näringsliv inte kan hållas
i full gång.

Inför de krafttag, som behövas, inför
de risker, som vi löpa, hade det som
sagt nog varit bra med en något försiktigare
betoning av den uppnådda balansen.
Den är ju dock bara än så länge
en balans på papperet, och faran för att
utvecklingen i verkligheten skall bli
sämre är långtifrån utesluten.

När jag bär begärt ordet, herr talman,
har jag gjort det främst för att framföra
några synpunkter på den s. k. nationalbudgeten.
Den är av största intresse,
därför att den inte blott ställer
riksstaten in i det större sammanhanget
utan också drar upp riktlinjerna för regeringens
ekonomiska politik för det
närmaste året.

I nationalbudgeten är utrikeshandeln
av den allra största betydelse, och jag
vill därför först uppehålla mig något
vid den. Sedan vår valutareserv under
det gångna året fått vidkännas en ytterligare
åderlåtning, är ett fortsatt anlitande
av denna reserv uteslutet. Under
sådana förhållanden ha vi inte råd att
importera mer än vad vi kunna betala
med vår export. I beräkningarna har
man kommit till att vi skulle kunna
importera varor till ett värde, som med
600 miljoner kronor understiger importen
1948. Redan då var tillförseln av varor
mycket knapp, det fick helt visst
näringslivet och kanske främst indust -

rien känna på. För konsumenterna voro
nog verkningarna än så länge föga
framträdande. 1949 skall kvantiteten
importerade varor ytterligare beskäras
med 12 å 13 procent, vilket är ägnat att
inge en allvarlig oro. Visserligen är det
meningen att utnyttja befintliga lagertillgångar,
men de räcka på många håll
inte så långt. Vi ha redan sett enstaka
fall av driftsinställelser och permitteringar,
och om man skall kunna undvika,
att detta får en större omfattning,
är det nödvändigt, att råvaror och industriförnödenheter
ges ett större företräde
vid importen framför färdigfabrikat
och konsumtionsvaror.

Den varugrupp, som kommer att drabbas
hårdast av nedskärningen, är den,
i vilken järn och stål ingå. Av tillförseln
av dessa varor är hela vår verkstadsindustri,
vår varvsindustri och många
andra industrier och näringsgrenar beroende.

Hur prekär situationen är, skulle jag
vilja belysa med ett exempel från min
egen verksamhet. En fabrik, som för sitt
underhåll behöver 50 ton plåt för ett år,
har trots ihärdig bearbetning av vederbörande
kommission och eventuellt ifrågakonunande
leverantörer, ännu inte
fått fram någonting av denna vara.
Förra året fick fabriken för att kunna
hålla sitt lager något så när uppe, av
begärda 25 ton 5, säger fem, ton. Nu
äro lagren absolut slut. En reparation
kan inte utföras. Efter en sönderkörning
kommer driften att få inställas, och
sysselsättningen för flera hundra man
äventyras, likaså exportleveranser på
bortåt tio miljoner kronor samt lika
stora leveranser för hemmamarknaden.

Vårt lands export uppskattas för 1949
till 3 750 miljoner kronor. Det är 250
miljoner mindre än värdet av exporten
under 1948, trots en ökning av volymen
med ungefär 100 miljoner, räknat i 1948
års priser. Man räknar alltså med en reduktion
av priserna, som i genomsnitt
skulle uppgå till ungefär 6 proc. Det
har angivits, att man har velat göra
dessa beräkningar med stor försiktighet,
och man får därför hoppas, att de skola
visa sig vara hållbara. Vår sysselsätt -

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

117

ning och försörjning iiro ju helt beroende
därav.

Bedömningen av våra exportmöjligheter
1949 kan endast med stora justeringar
göras med 1948 som bakgrund. Ännu
under 1948 utvecklades vår export på ett
relativt gynnsamt sätt. Då uppnådde vi
en export av 3 900 miljoner kronor eller
225 miljoner mer än vad som var beräknat
och 660 miljoner mer än under 1947.
Men på den senaste tiden ha ju förhållandena
ändrats högst väsentligt. Man
skulle väl närmast kunna tala om ett
konjunkturomslag på världsmarknaden.
Vi ha helt oväntat kommit över från
en säljarens marknad till en marknad,
som behärskas av köparna. För våra
viktigaste exportvaror ha betydande
prissänkningar måst vidtas, och trots
det har den önskvärda avsättningen inte
kunnat uppnås. Vad vi nu mött få vi
nog vara beredda att möta på många
håll och för flera av våra exportvaror.
De olika länderna vilja ju hellre sälja
färdiga fabrikat än råvaror och hellre
mera umbärliga varor än mindre umbärliga.
Vi ha alldeles i dagarna fått ett
belägg för dessa våra svårigheter, i det
att vi fått den jobsposten från avtalsförhandlingarna
med Tyskland, att vår
traditionella export av trävaror till Bizonien
för nästa avtalsår inte kan komma
i fråga, därför att man där inte vill
köpa trävaror från Sverige vidare.

För vårt land är förhållandet dessutom
det, att vi ha att söka motverka
en ofrånkomlig strukturförändring av
vår export, en förändring, som innebär,
att eftersom ett upprätthållande av exporten
på tidigare nivå av våra gamla
stapelvaror, våra skogsprodukter, inte
kan komma i fråga, så måste vi övergå
till export av mera bearbetade varor av
många olika slag. Framställningen och
försäljningen av dem kommer att kräva
väsentligt mera arbete, och det ger oss
en mindre säker och mindre gynnad
ställning än tidigare.

Vidare får man beakta, att produktionen
nu börjar komma i gäng i allt större
utsträckning också i de krigshärjade
länderna. Snart nog kommer det säkerligen
att visa sig, att väsentligt ökade

Statsverkspropositionen,
leveranser kunna göras från länder,
som länge ha varit helt ur räkningen.
Och för Förenta staterna är förhållandet
det, att den minskade efterfrågan
och de större svårigheterna att finna
avsättning göra, att man nu från Amerika
kan köpa maskiner för prompt leverans,
under det att vi på grund av den
stora efterfrågan på hemmamarknaden
måste räkna med mycket långa leveranstider
från våra verkstäder.

De rikligare varuutbuden på världsmarknaden
måste skärpa konkurrensen
och påverka priserna, och då blir det
åter på allvar fråga om vem som kan
leverera bäst och billigast och inte bara
som hittills om vem som över huvud taget
kan leverera. Det gäller då att vara
rustad. För vår del tror jag, att man
med fog kan säga, att vi i allmänhet ha
goda förutsättningar att hävda oss. Vi
ha god maskinell utrustning och skickliga
arbetare, men vår kostnadsnivå kan
trots detta komma att visa sig vara för
hög. I en tidigare diskussion ha liknande
farhågor framförts. Då låg en utredning
från konjunkturinstitutet till
grund för debatten. Jag skall inte nu
fortsätta den utifrån dessa utgångspunkter,
jag skall ta upp den från någon
annan grund. Jag vill peka på att levnadsstandarden
i många, ja i de flesta
av de länder, som vi få konkurrera
med, ligger på en mycket lägre nivå än
hos oss. På oss kommer det då an att
kunna visa, att vi kunna prestera så
mycket mer per arbetstimme räknat,
som motsvarar vår högre levnadsstandard.
Det blir oundvikligt, att våra kostnader
komma att ligga till grund för de
priser, som vi kunna notera vid utbud
av våra varor på världsmarknaden.

När jag nu är inne på frågan om vår
kostnads- och lönenivå, skulle jag vilja
ta upp några av de frågor, som finansministern
berörde i debatten i går. Då
yttrade han sig också om löncavvägningen.
Jag skall komma till den något
längre fram.

Finansministern visade ritningarna
till framtidens samhälle, såsom han vill
tänka sig det, och vi fingo bekräftelse
på all trots vad vi ha lärt eller borde

118 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

ha lärt oss av utvecklingen under senare
tid, se planerna likadana ut med fortsatta
regleringar och centraldirigeringar
av vårt ekonomiska liv. Finansministern
började, tror jag, att tala om importen.
Han förenklade frågeställningarna som
så många gånger förr, så att det skulle
förefalla, som om man vid tolkningen
av dessa problem och ställningstagandet
till dem egentligen skulle läsa i en
ABC-bok, som han uttryckte sig. Han
framställde saken så: Importregleringen
bär kritiserats, och många vilja inte
ha någon importreglering, men är det
verkligen någon, som tror, att vi skulle
kunna importera över huvud taget någonting
mer, om vi inte hade importregleringen? Det

är ju en mycket enkel frågeställning.
Han söker här i deras tankar, som
anmäla opposition emot hans program,
inlägga något som inte är med verkligheten
överensstämmande. I dagens situation
är det ju klart, att det är ofrånkomligt
med en reglering av importen,
och de, som göra gällande, att det är
bättre med en fri utrikeshandel än en
dirigerad, tänka naturligtvis inte på dagens
läge. I finansministerns framtidsplan
ingår tydligen, efter vad man förstod
av uttalandena i går, även för
framtiden en reglerad utrikeshandel.
Det är gentemot sådana planer och ett
sådant program, som oppositionen vill
anmäla avvikande mening. Vi tro nämligen,
att om man i framtiden kan komma
till bättre förhållanden, kommer det
att visa sig, att det var mycket fördelaktigare
för vårt land med en fri export
och en fri import. Då ha vi möjlighet
att sälja till marknader, där vi
kunna uppnå de bästa villkoren, då
kunna vi köpa de varor, som vi ha mest
behov av, och köpa dem under sådana
förhållanden, att vi få den bästa bytesrelationen.
Jag tycker, att de gångna
årens erfarenheter skulle ha visat,
att den reglerade utrikeshandeln ingalunda
ger ett tillfredsställande resultat.
Det skulle med en friare utrikeshandel
vara möjligt att nå en snabbare och
bättre ekonomisk utveckling än eljest.

Finansministern talade också om att

det uttalats en önskan att slopa handelsavtalen.
Det har ju inte heller varit
ifrågasatt, utan invändningarna och
kritiken mot vårt nuvarande handelsavtalssystem
ha ju riktats mot de bilaterala
avtalen, och på den punkten tror
jag inte det råder någon oenighet.

Finansministern talade vidare om
skatteavvägningen. Jag skall inte förlänga
debatten i dag med att gå närmare
in härpå. Det var bara att beklaga,
att finansministern inte hann att
stanna längre i kammaren än han gjorde.
Talaren efter finansministern gick
mycket ingående in härpå och klarlade
förhållandena sådana som de äro och
riktlinjerna för en förnuftigare .skattepolitik.
Det är därför nu onödigt, att jag
går in på skattefrågan.

Jag kommer så till frågan om löneoch
inkomstavvägningen. På det området
yttrade finansministern, att han
trodde, att det i den fulla sysselsättningens
samhälle skulle vara nödvändigt
att upprätthålla regleringar. Arbetsmarknadens
parter äro ju eljest på
det klara med att på löneområdet skall
det inte vara någon statlig dirigering.
Där skall man förhandlingsvägen söka
komma till en rätt avvägning, och den
uppfattningen äro de, som inte kunna
godta finansministerns planer, villiga
att helt ansluta sig till. Finansministern
bortsåg med avseende å löne- och inkomstavvägning,
efter vad jag förstod,
helt från att vårt land ju ändå inte lever
som ett isolerat område, helt avstängt
från yttervärlden. I längden kommer
det väl att bli så, att kunna vi
prestera mera, är det möjligt för oss
att upprätthålla en relativt hög levnadsstandard,
men eljest måste vi väl rätta
oss efter förhållandena ute i världen.

Det är klart, att man inte kan lämna
de ekonomiska krafterna helt fria. Jag
menar inte med de uttalanden, som jag
nu har gjort, att man skall underlåta
att från statens sida föra en politik, som
utjämnar lågkonjunkturerna och dämpar
högkonjunkturerna, men det skall
ske med naturligt självverkande medel
i största möjliga utsträckning, och det
skall inte ske med en dirigering och

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

119

planering, som efter vad det visat sig
då behöver utsträckas i detalj och som
det är utomordentligt svårt att få någon
begränsning på. Även om man får
erkänna, att finansministern är utomordentligt
skicklig på många områden,
så har ju den planering, som nu förekommit,
egentligen varit tillrättalagd
för en lågkonjunktur. Riktlinjerna för
den ekonomiska politik, som vi fullfölja,
drogs upp före krigets slut. Den var
avpassad för en väntad lågkonjunktur.

I mycket stora delar fullföljer man den
dock nu, trots att vi haft cn hektisk
högkonjunktur under åren efter kriget.

I finansministerns uttalanden i går
pekade han också på de amerikanska
planer, som nu hade kommit honom till
del och från vilka han ansåg sig kunna
hämta bevis för att en stor del av de
här vidtagna åtgärderna voro välbetänkta,
eftersom man nu avsåg att försöka
samma åtgärder i Amerika, delvis
såsom ett fullföljande av den politik
man där fört. Det är ju ganska orimligt
att tänka sig, att man skall ta upp
en debatt på sådana grunder. Finansministern
gav inga närmare uppgifter
om den amerikanska planeringen, och
i övrigt behöver man ju ett helt annat
underlag för att verkligen kunna göra
en jämförelse. Jag vet inte, om man
skall säga, att utvecklingen i Amerika
har varit så gynnsam i alla avseenden.
Amerika har ju haft en inflation, som
man inte har kunnat komma ifrån, och
vi ha också haft en sådan. När det gäller
att vidta åtgärder mot den, vore det
väl bättre, att vi försökte att från våra
utgångspunkter själva komma till rätta
med dessa problem.

Skall man sedan bedöma resultatet av
den hittills förda politiken, så vet jag
inte, om man kan säga, att det är så gott.
Denna politik har ju dock fört oss i
det läge, där vi nu stå. Och de förhållanden
vi leva i äro resultatet av den
förda politiken. Visserligen har det varit
en stegring av välståndet, men hittills
gjorda beräkningar visa, att den
inte har skett i hastigare tempo än tidigare.
Vi ha ju inte möjlighet att öka
välståndet snabbare än produktiviteten

Statsverkspropositionen.

stiger, och det har som sagt inte skett
i ett raskare tempo. Vi ha däremot tärt
på vårt kapital, vår valutareserv är slut,
och vår skattepolitik för ju därhän, att
vi också tära på vårt kapital. Även när
det gäller vårt näringsliv är det sannolikt,
såsom jag senare i annat sammanhang
skall utveckla, att vi tära på
kapitalet. I den mån våra produktionsresurser
inte kunna förnyas, sker ju
också en förtäring av kapitalet.

För att kunna nå den balans, som
uppställts som mål för vår utrikeshandel
och som man inte vill åstadkomma
genom en hårdare åtstramning av vår
inre ekonomi och då främst genom
minskad konsumtion, måste ju produktionen
ökas, och det måste ske genom
större produktionsansträngningar, genom
en stegrad produktivitet. Det är att
hoppas, att man allmänt skall komma
till insikt härom. Glädjande nog finns
det tecken, som tyda på ökade arbetsprestationer
från arbetarnas sida. Likaså
synes det, som om överrörligheten på
arbetsmarknaden, som haft så många
olyckliga verkningar, nu skulle vara på
återgång. Därigenom kan vår produktionsapparat
utnyttjas bättre. I dagens
situation är det väl inte för mycket att
säga, att det vore sorgligt, om ett folk
som vårt inte skulle kunna ordna för
sig så, att dess produktionsmöjligheter
bleve fullt tillvaratagna. Men då fordras
det ju, att man kallt räknar på vad
det kommer att innebära att slopa t. ex.
skiftarbetet, att förkorta arbetstiden och
att eventuellt öka ledigheten och dylikt.

Från statens sida kommer det också
att fordras annat än platoniska uttalanden
om önskvärdheten av en produktionsökning.
Det ger mig anledning att
fråga, vad staten och regeringen avse
att bidraga med för den nödvändiga produktionsökningen.
.lag antar, att svaret
kommer att bli, att man tänker att hjälpa
den behövande industrien, främst
exportindustrien, med en liberalare behandling,
t. ex. vid varutilldelningen,
med företräde till erforderligt bostadsbyggande,
med bistånd att överföra erforderlig
arbetskraft och liknande. Men
kommer det verkligen att vara till fyl -

120 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

lest? Under de gångna åren har man ju
dock endast fortsatt att lägga sten på
börda. Näringslivets varutilldelning är
ransonerad, handeln och industrien äro
underkastade en hård importreglering,
deras ny- och ombyggnader ha beskurits,
och lånemöjligheterna ha begränsats,
viss del av vinsterna har steriliserats,
och det medför ökad räntebelastning
på 2—2 Va procent, utgörande
skillnaden mellan den debiterade låneräntan,
som får betalas i bankerna, och
den av staten gottgjorda räntan på 2
procent. Jag nämner detta bara för att
anföra några exempel. Det finns helt
visst en lång rad.

Vidare har skattebelastningen mångfaldigats,
och ökningen har gjorts utan
hänsyn till skatternas inverkan på produktionseffekten
eller till de med företagsamheten
förenade riskerna. Fastän
man erkänner, att exportaffärerna ofta
bli mer riskfyllda än andra affärer, har
jag inte kunnat spåra, att man visat någon
villighet att ta hänsyn härtill. Våra
nuvarande skattelagar äro ju sådana, att
riskerna få bäras av företagen, allt under
det att skatterna lägga beslag på
en väsentlig del av det överskott, som
eventuellt uppstår.

I fråga om regleringarna har det nog
från regeringens sida sagts att man vill
söka avveckla dem när så är möjligt. Vad
som hittills gjorts i den vägen har givetvis
hälsats med tillfredsställelse, inte
blott inom näringslivet, utan också av
gemene man. Tyvärr är emellertid regleringsväsendet
allt fortfarande mycket
betungande, och om man verkligen kände
till, vilken utomordentlig belastning
det utgör, vad det kostar i tid och pengar
och vilken broms det är för produktionen
och för utvecklingen, så skulle
man säkert frimodigare och med större
kraft söka komma över till ett friare
system.

Till dem av kammarens ledamöter,
som inte ha läst direktör Albin Johanssons
nyligen utgivna bok om våra viktiga
ekonomiska frågor, rekommenderar
jag ett studium av denna. Där lämnas en
mycket livfull bild av vad regleringarna
verkligen innebära.

När det nu tillsättes utredningar om
effektivisering av krisorganens arbete,
menar jag att det då också i direktiven
borde ges anvisningar om att en avveckling
av regleringarna bör vara ett alternativ
och att en sådan avveckling bör
företagas så snart och i den mån som det
är möjligt. Så sker inte nu. Jag vet inte
om man avser att exempelvis i direktiven
för priskontrollnämnden, vilka äro
under omarbetning, intaga någon sådan
passus, och dock är det väl av stor vikt
att den fria konkurrensen åter får komma
till sin rätt, så snart varutillgången
blir riklig. Även med aldrig så väl avvägd
priskontroll och ävenså noga avvägda
priser är det helt visst så, att
maximipriser ha en mycket stark tendens
att också bli minimipriser.

Vad priskontrollnämnden vidare angår
tror jag att en riktig lösning av dess
mångskiftande uppgifter i dagens läge
blir än mera maktpåliggande. Jag syftar
därvid t. ex. på nödvändigheten för priskontrollnämnden
att tillse att prissättningen
inte hindrar en sund produktionsutveckling.
Det är fara för att så
sker nu. En koncentration av uppgifterna
vore helt visst önskvärd. Sålunda
skulle man gärna se att priskontrollnämnden
begränsade sitt arbete till det
som ur samhällelig synpunkt är av särskild
vikt och att man lämnade vad som
måste framstå som mindre angelägna
uppgifter. Om priskontrollnämnden sätter
i gång en prisundersökning och en
ingående analys av en branschorganisation,
exempelvis rörande tillverkningen
av halspastiller, så kan man väl fråga
sig om det inte finns viktigare uppgifter
för ett statligt organ att syssla med. Vi
ha för någon tid sedan också sett att
priskontrollnämnden har fått i uppgift
att kontrollera vissa från statens järnvägars
sida tilltänkta avgifter i samband
med att man satte in snabbtågen. Skall
det verkligen behövas att i en råd av
statliga företag det ena kontrollerar det
andra? Skulle man inte kunna visa så
stort förtroende för en statlig myndighet,
som driver en så omfattande verksamhet
som statens järnvägar, att åt den
själv med dess sakkunniga skulle kunna

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 121

anförtros att fastställa den extra avgiften
för dessa nyinrättade resemöjligheter? Däremot

skulle jag vilja framhålla som
angeläget att det t. ex. vid förhandlingar
om handelsavtal med främmande länder,
där ju ofta priskontrollnämnden behöver
medverka, från priskontrollnämndens
sida lämnas sådant bistånd, att
prisfrågorna omedelbart kunna klaras
upp och att man inte behöver riskera att
handelsavtalsförhandlingarna inte skola
kunna föras i land endast på grund av
dröjsmål från priskontrollnämndens sida.
Det är ju svårt nog ändå att få handelsavtal
att gå i lås.

Angående den önskvärda avvecklingen
av krisorganen i övrigt skulle jag
vilja framföra några synpunkter utöver
dem som framfördes i går. Herr Mannerskantz
framkastade en tanke, att man
skulle avveckla t. ex. bränslekommissionen,
och handelsministern framförde sina
synpunkter på saken senare i debatten.
Men när man nu hoppas på att man
efter hand skall kunna få ett mindre antal
kommissioner, tycker jag att det, då
man nu inte har starkare skäl än handelsministern
anförde, väl ändå vore
skäl att allvarligt undersöka, om inte en
sådan omorganisation kunde företagas,
att man inte behövde bibehålla en så
stor central förvaltning som en hel kommission
utgör bara för att handlägga
koksregleringen och bensinregleringen
och för att ha ett beredskapsorgan för
en eventuell kraftransonering. Det arbetet
skulle väl antingen kunna förläggas
till en organisation, som kunde få ett
mindre anspråksfullt namn än kommission
eller också inrangeras i eu annan
kommissions arbete. Hade man nu vid
ombytet av ledning för bränslekommissionen,
då saken ändå var aktuell, tagit
detta alternativ under övervägande, så
hade vi kanske nu haft en kommission
mindre.

Ja, herr talman, jag har nu tillåtit mig
att framföra några synpunkter på produktionen
och på effektiviseringen av
vårt arbete. Det kunde helt visst ännu
vara mycket av intresse att i detta sammanhang
tillägga, liksom man också kun -

Statsverkspropositionen.
de ytterligare framhålla nödvändigheten
av att genom en stabilisering av vårt
penningvärde och genom andra därför
lämpade åtgärder söka åstadkomma ett
ökat sparande, men jag vill nöja mig med
vad jag hittills har sagt på dessa punkter.

Innan jag slutar, skulle jag emellertid
vilja ägna några ord åt möjligheterna
att inom produktionslivet få till stånd
den samverkan som behövs för att nå
det mål som vi föresätta oss. Det blir
helt visst på grund av yttre omständigheter
förbundet med allt större svårigheter
att komma framåt, och därför måste
alla goda krafter bland oss förena sig
i ansträngningarna härför. Insikten härom
måste spridas, och den samverkan
som är på väg måste vidare utvecklas.
En förutsättning härför är emellertid att
man över lag med helt förtroende för
medarbetarna, för alla parter, ger sig i
kast med uppgiften. Har man inte fullständig
tillit till varandra och räknar
man inte med fullständig lojalitet torde
ansträngningarna vara förgäves. Den,
som räknat med att man tack vare en
vidgad ömsesidig förståelse och en god
samverkan skulle kunna se fram mot ett
övervinnande av tidens svårigheter och
mot en gynnsam utveckling, stannar frågande
inför vissa företeelser, inför en inställning
som jag vill exemplifiera med
uttalanden som för någon tid sedan gjordes
i en ledande facklig tidskrift. Dessa
uttalanden gå direkt ut på att nedsvärta
en medpartner och att utså misstro. Man
anser sig kunna rubricera näringslivets
företrädare som tredskande, och man
ifrågasätter, om dessa ännu vuxit ifrån
den hemliga blockadens kampmetod.
Man understryker vidare ett uttalande
som lyder så: om en effektivisering av
produktionen befinnes nödvändig, få arbetarna
inte stanna, därför att några bolagsdirektörer
ställa sig i vägen.

Tror man verkligen att det finns anledning
att på det sättet fördöma dem,
som ha sig anförtrodd ledningen av våra
företag? Det måste dock strida mot allt
förnuft att tänka sig att de personer, som
främst måste vara angelägna om och so
som sin främsta uppgift att främja pro -

122 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
duktionens effektivisering, skulle tredskas
och sabotera en sådan utveckling.
Detta är ju en tro som man hör framföras
i länder, där man lever under helt
andra samhällsförhållanden än vi göra.
Är det ändå inte orimligt att framföra
sådant i vårt land? Tyder det på en allmänt
utbredd »saltsjöbadsanda» att man
gör det?

För dem, som ha ansvaret för vår politiska
ledning, liksom också för dem,
som företräda våra fackliga organisationer,
och för pressen är det en stor och
maktpåliggande uppgift att se till, att
man inte genom ett ogrundat fördömande
av annan part rycker undan alla möjligheter
till en nödvändig samverkan.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Det är förvisso intressant att läsa det
bihang nr 2 till statsverkspropositionens
bilaga nr 1, som givits rubriken: »Översikt
över det ekonomiska läget 1949».

I fråga om investeringsbegränsningen
är för jordbrukets vidkommande särskilt
att lägga märke till den skärpning som
ägt rum genom den s. k. familjebyggarregelns
upphävande. Denna skärpning
sker samtidigt som den tillåtna byggnadskvoten
sänkes från 60 till 45 miljoner
kronor, vilket enligt min tro är att
gå alldeles för långt i investeringsbegränsning
när det gäller jordbrukets
byggnader. Det bör bemärkas att jordbrukets
ekonomibyggnader här i landet
på grund av jordbruksnäringens mindre
goda lönsamhet befinna sig i ett permanent
mindre gott stånd. Det hade varit
välbetänkt, särskilt för det mindre jordbrukets
vidkommande, om familjebyggarregeln
hade fått vara kvar. Dessa
mindre jordbruks innehavare äro ofta
mångkunniga män, och de borde kunna
få lov att bättra på sina byggnader, om
de själva kunna utföra arbetet.

När man läst den digra, intressanta
och ingalunda lättbegripliga översikten
och kommit till sista stycket, klarnar ho -

risonten, och man får i tankarna Tegnérs
ord: »Det höga är enkelt, ett barn
kan fatta dess mening.» Summan av kardemumman
blir nämligen, att om vi
skola uppnå den eftersträvade samhällsekonomiska
balansen så gäller det att
åstadkomma en tillräcklig produktionsökning,
att öka exporten och att öka
sparandet. Kort och gott uttytt: det gäller
att arbeta och att spara. Den parollen
förstå jordbrukets män och kvinnor mycket
väl. Den har av dem praktiserats
i hart när alla tider.

Jag skall nu, herr talman, tillåta mig
att helt kort utifrån en jordbrukares
synpunkt fråga mig, huruvida den framlagda
statsverkspropositionen och vår
nutida allmänna politik hålla måttet inför
den framlagda parollen, om vilkens
nödvändighet och riktighet ingen meningsskiljaktighet
här under debatten
har visat sig.

Först lägger jag märke till att bland
rekommendationerna i översiktens sista
stycke, vilket jag nyss refererade, importbegränsningen
såsom faktor för den
samhällsekonomiska balansens uppnående
saknas. Denna faktor är ju emellertid
nu i funktion. Den kom för sent,
därom synas vi alla vara överens.

Av handelsministerns och finansministerns
uttalanden synes emellertid nu
framgå att man är beredd att i första
hand slopa denna reglering; man beklagar
att man inte omedelbart kan avveckla
densamma. För min del hyser jag
den uppfattningen, att denna reglering
tvärtom bör bli den sista som vi kunna
upphöra med. Det ligger emellertid
särskild makt uppå för vår regering och
vår utrikesledning att importregleringen
utövas på ett förståndigt sätt. För jordbrukets
produktion är det av största
vikt att få in tillräckliga mängder konstgödsel.
Även kraftfoderimport vore i nuvarande
livsmedelsläge till gagn för folkförsörjningen.
Det gäller ju att öka produktionen
av livsmedel.

I denna för oss alla livsviktiga produktion
spelar arbetet en mycket stor
roll. Arbetskraftsproblemet är alltjämt
mycket brännande för jordbruket i vårt
land. Landsbygdens avfolkning fortskri -

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 123

der med jättesteg, varom här tidigare
har talats. Ungdomen går till arbeten
som äro bättre betalda och ha kortare
arbetstid. Desto längre blir sedan arbetstiden
för de kvarvarande. Här skulle jag
kunna berätta gripande bilder ur livet
och åberopa läkares vittnesbörd om i
förtid utslitna människor, men jag avstår
därifrån för att inte bli sentimental.
Det är dock för oss alla tillbörligt
att iiga kännedom därom, att, samtidigt
som vi stifta lagar om arbetares skydd
och arbetstidens längd, det finns hundratusentals
människor, för vilka dessa
lagars skydd och förmåner icke gälla.

Konsekvenserna av dessa förhållanden
kunna en dag bliva ödesdigra för vår
livsmedelsproduktion. Produktionens intensitet
vid jordbruket avtager. Allt flera
övergå till mindre arbetskrävande driftsmetoder,
varom de många redan befintliga
kreaturslösa brukningsdelarna vittna.
Mjölkproduktionen, som varit och
är en välsignad kraftkälla för vårt folk,
avtager. Både vår jordbruksminister och
andra spana nog efter medel mot denna
utveckling, vars ogynnsamma tendenser
för folkhushållet säkerligen inses. Ett
nära till hands liggande medel — högre
mjölkpris — är emellertid tabu, och jag
får väl här närmast be om ursäkt för
att jag ens nämner det.

Om jag nu i stället övergår till sparandet,
så konstaterar jag, icke utan förvåning,
att sparandet främst gått ut över
nionde huvudtiteln, den huvudtitel som
upptager åtgärder för främjande av de
nu så viktiga produktionsområdena jordbruk,
skogsbruk och fiske. Hela 06 miljoner
kronor sparas diir. Huruvida detta
kan vara ett klokt sparande lämnar
jag därhän. Icke heller skall jag ingå på
de punkter, varest sparandet kan synas
minst välgrundat. Det blir motionärernas
sak att här framkomma med önskemål.
.lag stannar vid en punkt under
nionde huvudtiteln, som bär rubriken
»Jordbrukets rationalisering».

Genom ett uppskjutande av denna i
flera avseenden onödiga och onyttiga reform,
ett uppskjutande varom åtskilliga
ledamöter av riksdagen i fjol hemställde,
kunde avsevärda besparingar gjorts.

Statsverkspropositionen.
Med en billig upprustning av de gamla
egnahemsnämnderna hade dessa mycket
väl kunnat utföra den rationalisering
som verkligen varit påkallad och nyttig
att genomföra. Men varför tala om den
snö som föll i fjol, och varför påminna
om den behandling för vilken en stor
del av de gamla egnahemsnämndernas
verkställande tjänstemän blivit utsatta?
Sådant är bäst att försöka glömma.

Nu har den nya organisationen icke
arbetat så länge att något omdöme om
dess arbetsresultat ännu kan göras. Så
mycket torde emellertid kunna sägas,
att domen över småbruket och småbrukaren
icke blir lätt att fälla. Förr eller
senare skall det dock ske. När innehavaren
av ett jordbruk av denna övergångstvp
på låt oss säga mellan 3 och
10 hektar åker — och sådana finns det
som bekant till ett mycket stort antal;
de utgöra i fråga om antalet huvudparten
av våra jordbruk i landet — anhåller
om lån eller bidrag av något
slag, så får han måhända det beskedet,
att sådant icke kan lämnas därför att
jordbruket är ofullständigt och icke
kommer att äga bestånd i framtiden. Då
har domen över det jordbruket fallit.
Men, säger någon, han får väl försöka
reda sig utan lån eller bidrag. Rationaliseringen
är ju enligt statsrådet Skölds
klara utsago fullt frivillig. Ja, men det
ena väver in sig i det andra. Om vederbörande
jordbrukare nu blir nödsakad
att bättra på ekonomibyggnaderna,
att uppföra ny ladugård eller annan
byggnad av något slag — det gäller även
för manbyggnaderna — så kommer någon
från lantbruksnämnden och skall
ge utlåtande till länsarbetsnämnden, hos
vilken byggnadstillståndet sökts. Detta
utlåtande avser främst en undersökning,
huruvida brukningsdelen skall anses få
iiga bestånd i framtiden och sålunda bebyggas
och om det sålunda iir klokt att
investera byggnadskapital i densamma.
Blir svaret nej, så får han intet byggnadstillstånd.
Domen över det jordbruket
är då fiilld på eu annan väg.

Hur går det då om byggnaderna förfalla?
Jo, då träder eu annan lag i funktion,
uppsiktslagen, som säger att bygg -

124 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
naderna icke få förfalla eller bortföras.
Sker icke rättelse härutinnan, så kan
fastigheten tvångsköpas. Huru det skall
kännas att äga och besitta ett sålunda
bortdömt jordbruk, det torde vara lätt
att förstå, liksom också vad detta betyder
för det pris innehavaren kan betinga
sig vid en försäljning. Jag har
flera gånger här i riksdagen varnat för
denna lagstiftning och bett att man måtte
gå varliga fram med våra många
mindre bondgårdar, vilka ofta bestått
och livnärt sina innehavare i århundraden
för att icke säga årtusenden, men
det har varit förgäves. Rationaliseras
skulle de, och en snillrik och fin vävnad
av lagar och förordningar för ändamålet
har trumfats igenom. I de lagarnas
garn sitta de nu, alla våra präktiga
och arbetsamma småbrukare, och
vi få väl så småningom se vart det bär.

Att en viss eftertankens blekhet gjort
sig gällande i Kungl. Maj:ts kansli kan
man förstå därav, att en särskild utredning
blivit tillsatt för att undersöka
småbrukets villkor och förhållanden.
Det vore glädjande om därigenom någon
förbättring kunde vinnas i fråga
om de maktägandes inställning till det
mindre jordbruket. Det torde emellertid
icke kunna betecknas såsom varken stor
eller nyttig statskonst att allt för mycket
laborera fram och tillbaka med en
sådan näring som jordbruket.

Herr andre vice talman! Eftersom, såvitt
jag har kunnat höra, ingen talare
har gjort det förut, skall jag be att få
yrka remiss av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Jag har
i år med särskilt intresse tagit del av
den »berättelse om vad sig i rikets styrelse
tilldragit», som vi ju få av regeringen
vid varje riksdags början. Den
innehåller huvudsakligen en redogörelse
för de utredningar och kommittéer som
varit i verksamhet under året.

Av den berättelse vi fått i år framgår
att inte mindre än 315 kommittéer
arbetat under år 1948. Det största antalet
kommer på finansdepartementet,

alltså herr Wigforss’ departement, som
har sysselsatt 50 kommittéer. Därnäst
kommer ecklesiastikdepartementet med
42 och handelsdepartementet med 39.
Några av kommittéerna ha slutfört sitt
uppdrag under året, men flertalet fortsätta
och många nya ha tillsatts. Kostnaderna
för dessa kommittéer under nu
löpande budgetår beräknas till fyra och
en halv miljoner kronor, och i årets
stat begäras ytterligare 200 000 kronor
utöver nyssnämnda summa.

Flertalet av kommittéerna äro av yngre
datum, men åtskilliga finnas som härleda
sig från 1930-talet och ännu ej slutfört
sina uppdrag.

Som känt är har riksdagen, inte minst
under de senaste åren, i rätt stor utsträckning
medverkat till kommittéväsendets
utsvällning genom att hos Kungl.
Maj:t begära utredningar om olika
spörsmål. Men då kommittéerna tillkallas
och erhålla sina direktiv av Kungl.
Maj :t torde man kunna säga att det närmast
är regeringen och respektive departementschefer
som bära ansvaret för
hur arbetet i kommittéerna bedrives.
Man kan ej värja sig för intrycket av att
vissa kommittéer — och ansvaret faller
särskilt på ordförandena —■ ej tillräckligt
beakta nödvändigheten av att den
utredning de anförtrotts ej drager så
långt ut på tiden, att nya förhållanden
inträda, som kräva andra åtgärder än
man tänkt sig då respektive kommittéer
började sitt arbete.

En av de äldre kommittéerna är den
s. k. ungdomsvårdskommittén, som efter
skrivelse från riksdagen tillkallades
av Kungl. Maj:t den 9 juni 1939, alltså
för snart tio år sedan. Den har under
dessa år avgivit sex betänkanden, men
intet av dessa har föranlett någon åtgärd
från Kungl. Majrts sida. Man väntar
nu på kommitténs slutbetänkande,
som enligt riksdagsberättelsen kommer
att innehålla en sammanfattning rörande
de av kommittén tidigare framlagda
förslagen jämte en redogörelse för vissa
andra frågor som kommittén sysslat
med. Då kommittén enligt sina direktiv
haft att utreda dels åtgärder för bekämpande
av ungdomsbrottsligheten, dels

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 125

frågan om åtgärder för en förbättrad
ungdomsvård jämte frågan om vissa
missförhållanden inom det offentliga
nöjeslivet, är det beklagligt att de av
kommittén framlagda förslagen ännu ej
föranlett några åtgärder från regeringens
sida.

Vi ha i riksdagen under förra året
— senast i december månad — ingående
diskuterat brottsligheten och inte
minst ungdomsbrottsligheten, varför jag
nu inte skall uppehålla kammaren med
dessa spörsmål. Jag tillåter mig emellertid
uttala den förhoppningen, att regeringen,
då ungdomsvårdskommitténs
betänkande föreligger, så snart det låter
sig göra tager under omprövning vad
som kan och bör göras för att ge vår
ungdom det stöd och den hjälp som
den är i behov av framför allt i våra
större städer.

Ett annat betänkande, som för en tid
sedan förelåg i tryck, är det av 1944
års trafikförfattningssakkunniga avgivna
betänkandet med förslag till vägtrafikförordning
m. m. Kommunikationsministern
har ju ställt i utsikt en proposition
i detta ärende så snart sig göra
låter. På grund av de nyligen inträffade
upprörande olyckshändelserna vid
förande av motorfordon, en av de senaste
på grund av förarens onykterhet,
har frågan om skärpt lagstiftning som
ett led i strävandena att förhindra dylika
händelser blivit i hög grad aktuell.

Det förslag som ovannämnda sakkunniga
avgivit kan emellertid mot bakgrunden
av vad jag nyss nämnde ej anses
motsvara vad man borde ha rätt att
kräva av en lagstiftning som skall trygga
trafiksäkerheten vid såväl bil- som
busstrafik och vid promenad på allmän
väg. 1 stället synes mig det förslag, som
i reservation avgivits av ett par av kommitténs
ledamöter, nämligen dels av
dess ordförande, landshövding Löfgren,
och dels av kommittéledamoten folkskollärare
Rimby, stå i bättre överensstämmelse
med vad man kan ha rätt att kräva
av en lagstiftning på detta område.
Reservanterna motsätta sig kommitténs
majoritets förslag såväl när det gäller
ökning av den tillåtna körhastighctcn

Statsverkspropositionen,
för bussar och lastbilar som när det
gäller bestämmelserna angående nykterhetskravet
för dem som skola föra motorfordon
av vad slag det vara må. Man
blir rätt förvånad när man finner att
kommitténs majoritet har enat sig om
att föreslå, att bestämmelserna för bussar
och lastbilar, vilka bestämmelser nu
tillåta en hastighet av 40 km per timme
i städer och tättbebyggda samhällen och
50 km per timme för övrigt, skola ändras
därhän, att en hastighet av 60 km
per timme skall tillåtas såväl i städer
och tättbebyggda samhällen som på
landsbygden. Man borde kunna vänta sig
en ändring i motsatt riktning efter de
erfarenheter vi ha fått göra under de
senaste månaderna. Det är helt säkert en
allmän önskan hos stora folkgrupper i
vårt land, att regering och riksdag på
allvar gripa sig an med att söka åstadkomma
en lagstiftning, vilken så långt
det är möjligt förhindrar att onyktra
personer föra motorfordon samt garanterar
att gällande bestämmelser angående
körhastigheten iakttagas såväl på
landsvägar som i städer och tätorter.
Samtidigt är det av vikt att tillse, att
nödig övervakning av trafikanterna såsom
det skett under de senaste veckorna
kan äga rum, så att de som göra sig
skyldiga till överträdelse av gällande lagar
och förordningar kunna lagforas och
straffas. De kostnader, som en skärpt
övervakning medför, böra kunna betalas
av de betydande inkomster, som staten
erhåller genom bensin- och fordonsbeskattningen.

Detta är i korthet, herr talman, några
reflexioner, som jag har gjort med anledning
av årets berättelse till riksdagen
om vad i rikets styrelse sig tilldragit.
Åtskilligt mera skulle vara att säga, men
jag överlåter åt kammarens ledamöter
att själva studera aktstycket i fråga och
sedan göra sina reflexioner. Att kommittéerna
göra ett uppskattat arbete
måste erkännas, även om åtskilligt övrigt
vore att önska i fråga om effektiviteten
i arbetssättet hos många av
dem. önskvärt är emellertid att såväl
regeringen som riksdagen vaka över att
kommittéväsendet ej sväller ut mer än

126 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
som kan vara absolut nödvändigt. Likaså
torde det vara av vikt, att regeringen
så snart ske kan framlägger resultaten
av utredningarna, så att de förslag,
som kunna genomföras, snarast
möjligt komma under prövning.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Innan jag går in på det som jag ursprungligen
hade tänkt säga, har jag
ett par ord att säga till herr öhman.

Herr öhman lät oss här se på vårt
lancts förhållanden, både ekonomiska,
inrikespolitiska och utrikespolitiska, genom
Tyska glasögon. Det kan självfallet
ha sitt kuriositetsintresse, men mycket
mer har det väl inte. Han sade emellertid
att det fick anses uteslutet att åtminstone
någon arbetare i vårt land —
jag minns inte om han sträckte sitt antagande
längre — skulle kunna misstänka
vare sig Ryssland eller folkdemokratierna
i öster för att vilja bryta freden.
Jag vet inte hur pass väl han i det
fallet känner stämningen bland arbetarna,
men om jag säger att man från
öster inte bär varit alltför angelägen att
övertyga oss i väster om sitt fredliga
sinnelag, tror jag inte att jag gör mig
skyldig till några överdrifter. Man erinrar
sig att vid de nazistiska arméernas
överfall på Polen det inte dröjde
längre än ungefär till mitten av september
1939, förrän dessa nazistiska arméer
mötte de ryska arméerna ungefär i
mitten av Polen. Det landområde, som
den ryska regeringen vid det tillfället
besatte, räknas numera till Sovjetunionen,
och det är nog inte många polacker
som tro att det på nytt kommer att införlivas
med det polska riket. Erfarenheter
av precis samma slag gjorde också
de litauiska, lettiska och estniska
folken, och när Helsingfors’ befolkning
den 30 november 1939 hörde de ryska
bombplanen susa in över staden och
fälla sin bomblast, är jag inte alldeles
säker på att den uppfattade det som ett
utslag av den sovjetryska regeringens
fredsvilja. Dessa händelser ha inte heller
västerlandets arbetare glömt, och
följaktligen skulle jag tro att de inte äro
alldeles övertygade om hållbarheten i

fredsviljan i öster. Med den saken må
det emellertid vara hur det vill, och jag
lämnar med detta herr Öhman.

När vi i går sutto och lyssnade till
debatten om budgeten och vad som
därmed sammanhänger, fingo vi också
från den borgerliga oppositionens sida
böra erkännanden om att utvecklingen
på det ekonomiska området uppenbarligen
hade blivit bättre än de hade tänkt
sig. Även om de också uttalade sin glädje
däröver, kan man nog inte bestrida,
att de, som gjorde dessa uttalanden lyckades
i hög grad behärska sina glädjeyttringar,
och jag skulle väl också tro,
att de inte så ogärna skulle ha sett, att
det inte hade gått riktigt så bra.

När man nu skall förklara anledningen
till att det verkligen har gått så bra
som det har gjort, gör man emellertid
inte gällande, att det är tack vare det
program, som regeringen har gjort upp
för sin politik, utan det beror på att
regeringen har följt det program, som
uppgjorts av de borgerliga partierna.
Vilket av de borgerliga partierna som
skall ha äran för det program, som regeringen
skulle ha följt, är väl litet svårt
att säga, men det bör innan denna debatt
slutas erinras om att det inte bar
blivit några skattesänkningar, som man
rätt länge har rekommenderat från borgerligt
håll. Det har inte heller blivit
den omsättningsskatt, som åtminstone
högern har förordat, och inte heller den
räntehöjning, som högern påyrkat. Särskilt
när det gäller räntehöjningen veta
vi ju, att oppositionen är mycket delad.
Jag tror inte att det går att uppdriva
någon nämnvärd entusiasm för den inom
bondeförbundet. Inom folkpartiet
äro kanhända meningarna mera delade,
vilket de däremot inte lära vara inom
högern.

När jag satt och lyssnade och tänkte
på hur delade meningarna inom oppositionen
äro, rann mig i minnet ett ord
av en av de gamla profeterna. Jag vill
minnas att det var Hesekiel som en
gång sade: »Som vilsna rävar i öde öknar
äro dina profeter, o Israel.» Man
vill ha skattesänkning, men samtidigt
kräver man ökning av utgifterna på den

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 127

ena punkten efter den andra. Man vill
kämpa emot inflationen, men man vill
inte ha investeringsbegränsning. Man
vill exempelvis bygga fler bostäder,
fabriker, vägar och broar, men det är
lätt att förstå att en sådan byggnadsverksamhet
nödvändigtvis skulle resultera
i en inflation.

Det förhåller sig på samma sätt med
importregleringen. Vi veta att importen
blev större än man hade väntat. Staten
hade inte det fasta grepp om hela importvolymen,
som det hade varit önskvärt
att den haft, och därför blev importansvällningen
större än någon trodde.
Det var också närmast av den anledningen
som importregleringen kom
för sent. Men när man klagar över att
denna importreglering kom för sent,
får man i varje fall om man tillhör den
borgerliga oppositionen inte glömma,
att man ju vid krigets slut krävde ett
slut på över huvud taget alla regleringar
och bedyrade, att det fria näringslivet
var mera skickat att sköta även utlandshandeln
än ett statens organ. Det
är också rätt anmärkningsvärt, att samtidigt
som man kräver att skatterna
skola sänkas, vill man gärna vara med
om att dela äran med socialdemokraterna
för att de sociala utgifterna ha
höjts, och detsamma gäller åtminstone
för högerns del även beträffande vissa
andra utgifter.

Det har också under denna diskussion
sagts — jag vill minnas att det var herr
Nordenson som sade det i går — att på
grund av att skatterna äro så höga, frätes
medborgarmoralen sönder. Man gör
gällande att det skattetryck, som vi nu
ha fått, emedan vi ha ökade försvarskostnader
och ökade kostnader för bostadsbyggandet
och emedan vi ha infört
barnbidrag och höjt folkpensionerna,
har inverkat menligt på moralen,
när det gäller att deklarera och att betala
sina skatter. Men det stannar inte
vid det, utan skattetrycket skulle också
ha inverkat på lusten att arbeta, .lag
kan tro att skattetrycket i någon män
haft en sådan inverkan, men i så fall
har det varit i en mycket ringa mån.
Men vad som däremot bär betytt oer -

Statsverkspropositionen.

hört mycket i detta sammanhang är det
vilseledande, som den stora allmänheten
har varit utsatt för från deras sida som
ha ogillat den stora skattesänkningen
för de små inkomsttagarna och förmögenhetsägarna,
vilken har höjt skatterna
för de större inkomsttagarna och förmögenhetsägarna.

Det är rätt anmärkningsvärt, att den
skatt som man vänder sig allra mest
emot är kvarlåtenskapsskatten, och dock
tages det genom den inte ut så förfärligt
stora summor, kanske 25, 30 miljoner
kronor om året. Man vill göra gällande,
att den omständigheten, att genom
kvarlåtenskapsskatten åstadkommes
en egendomsutjämning i vårt land,
skulle vara någonting för vår tid enastående.
Vi skulle således inte i vår
historia ha någon motsvarighet till ett
sådant försök att utjämna egendomen
mellan de olika medborgarna. Men det
ha vi åtminstone två exempel på. Ett
exempel är när Gustav Vasa lade beslag
på den katolska kyrkans gods. Det
väckte mycket större uppståndelse än
kvarlåtenskapsskatten har väckt i nutiden.
Det andra fallet är Karl XI:s reduktion,
varigenom en mycket stor del
av godsen och annan egendom drogs in
till staten för att dess ekonomi skulle
kunna balanseras. Dessa åtgärder från
vår historia få vi ofta höra berömmas,
men så snart man i nutiden gör någonting
i samma riktning för att toppliugga
de stora förmögenheterna, blir det ett
väsen utan like. Man måste väl ändå
förstå, att man inte kan låta förmögenheter
växa hur mycket som helst, ty
göra de det, beror det på att den som
är i besittning därav tar för mycket
hetalt för sina tjänster eller varor.

Trots alla de motsättningar, som måste
anses föreligga mellan den borgerliga
oppositionen och socialdemokratien, har
man inte desto mindre gjort gällande,
att vi under tiden efter 1945 inte borde
ha haft en partiregering, utan en samlingsregering.
Man har emellertid mycket
svårt att förstå hur en samlingsregering
skulle ha kunnat utjämna de
olika meningar som ha gjort och alltjämt
göra sig gällande.

128 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

Det är ytterligare en sak som jag i
detta sammanhang skulle vilja tala om,
nämligen det nionde skolår, som skolkonnnissionen
har föreslagit. Skolutredningen
stannade vid en åttaårig enhetsskola,
men skolkommissionen har, som
vi veta, föreslagit nio års skoltid. Det
betyder att den svenska ungdomen kommer
att gå i skola minst tills den blir

16 år. För att utröna hur detta kommer
att gestalta sig, är det meningen att
man i ett visst antal kommuner skall
göra försök med denna nioåriga folkskola
eller enhetsskola eller vad man
nu vill kalla den.

Det är vissa ting som jag tror att det
är angeläget att man vid dessa försök
har uppmärksamheten riktad på. Vi veta
att när ungdomarna komma upp i 14—
15-årsåldern, ha de i allmänhet ingen
större lust att gå i skola. Skall man hålla
dem där, får det ske med ett visst
tvång, och det är väl inte många som
tro att det i någon större utsträckning
stimulerar läslusten. Det må emellertid
vara med det hur det vill. Om de skola
gå ytterligare två år i skola, möter till
att börja med springpojksproblemet.
Springpojkarna komma att försvinna,
och det arbete, som de för närvarande
utföra, måste övertagas av äldre. Det betyder
att arbetskraft åtminstone i viss
utsträckning tages från den övriga produktionen.
Det är den ena saken. Den
andra och kanske ännu allvarligare är
att vi samtidigt ha lärlingsproblemet
inom hantverk och också i viss mån inom
industrien att tänka på. När de manliga
eleverna i den nioåriga skolan sluta
denna vid 16 och somliga kanske vid

17 års ålder, ha de inte''mera än två å
tre år kvar tills de skola ut och exercera
beväring. Det betyder att den manliga
ungdomen aldrig hinner lära sig
ett yrke före värnpliktstjänstgöringen.
När den fullgjorts, äro de 20 år och kanske
nära 21 år, och vid den tiden är det
numera inte så ovanligt att de fundera
på att sätta bo.

Jag skulle tro att när man börjar tänka
på dessa saker, har man — oavsett
hur tilltalande det än är att ge ungdomen
en bättre undervisning genom ett

nionde skolår — anledning att gå litet
mindre hastigt förbi alla dessa allvarliga
problem än vad skolkommissionen
har gjort. Det blir inte heller någon billig
sak. De åttonde och nionde skolåren
skola genomgås i centralskolor, som
skola förläggas till tätorter. Det betyder
att eleverna antingen dagligen få resa
till dessa skolor eller också får bo i den
ort, där skolan är belägen. I skolkommissionen
har man beräknat att kostnaderna
enbart härför komma att uppgå
till i runt tal 125 miljoner kronor.
För hemmens del betyder den utvidgade
skolplikten, att de i ytterligare två
år måste hålla sina barn med mat, husrum,
kläder och fickpengar. Samtidigt
som familjeförsörjaren skall svara för
dessa utgifter, skall han bidraga till att
betala de ökade skatter, som måste bli en
följd av ett genomförande av reformen.
Det är inte bara fråga om dessa 125 miljoner
kronor till stipendier vid centralskolorna
och kostnaderna för driften
vid dessa. Härtill komma de utgifter,
som bli förknippade med uppförandet
av skolbyggnader och seminariebyggnader,
och övriga driftsutgifter,
som sammanhänga med reformen.

Man måste också fråga sig, hur arbetskraften
skall räcka till för ett genomförande
av reformen.

Det är säkerligen inte möjligt för någon
att i detta ögonblick taga ställning
till hela problemet, men jag finner det
vara mycket angeläget, att man vid de
försök, som nu skola göras i olika kommuner,
har uppmärksamheten riktad på
saken, så att man kan få en så sannfärdig
bild av frågan som det över huvud
taget är möjligt att få.

Det tillkommer slutligen i detta sammanhang
ytterligare en omständighet,
som det är angeläget att man uppmärksammar.
Jag tänker på lärarnas möjligheter
att upprätthålla disciplinen i dessa
klasser. Redan nu är det i sjätte och
sjunde klasserna inte alls ovanligt, att
läraren har mycket svårt att upprätthålla
disciplinen. Det brukar sägas av dem
som inte tro på svårigheterna, att om en
lärare inte kan hålla disciplin på sin
klass, är han ingen bra lärare. Det kan

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

129

hända att han inte är det. Jag vill inte
yttra mig om det. Jag menar bara att
sedan man har utbildat en lärare och
han har blivit godkänd, kommer han att
få undervisa tills han blir pensionerad,
hurudan lärare han än har varit. Vi
komma nog aldrig att ha råd med att
först utbilda lärare, pröva dem ett par,
tre år och därefter rensa bort alla dem
som inte anses vara riktigt lämpliga,
utan vi komma utan tvivel att få behålla
praktiskt taget alla de lärare som vi utbilda.

Inför allt detta måste man ovillkorligen
ställa sig frågan, huruvida det inte
är skäl att överväga, om man inte vinner
mera i utbildningsavseende, om
man låter dem som vilja det få gå de
åttonde och nionde skolåren och låta
dem som inte vilja det slippa. I stället
skulle man säkerligen kunna ordna saken
på ett mycket billigare och jag
skulle personligen hålla för sannolikt
också mera effektivt sätt genom en vidgad
fri folkbildningsverksamhet för de
senare.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman! 1
sin översikt av personalstyrkan vid vissa
centrala krisorgan den 15 december
1947 och den 15 december 1948 har chefen
för folkhushållningsdepartementet
lämnat en redogörelse för antalet i dessa
krisorgan anställda. Den gäller livsmedelskommissionen,
industrikommissionen,
bränslekommissionen, trafikkommissionen
och priskontrollnämnden. Av
redogörelsen framgår, att trots utlovade
och även utförda s. k. rationaliseringar
har personalstyrkan vid samtliga dessa
centrala krisorgan under året ökat och
var vid det sistförflutna årsskiftet sammanlagt
101 personer mera än för ett
år sedan, vilket innebär en ökning av
ungefär tio procent.

Detta visar antingen att en minskning
av regleringsverksamheten på vissa områden
betydligt mer än uppväges av utvidgningar
på andra områden, eller också
kan man förmoda att dessa regleringsmänniskor
äro så skickliga i sitt yrke,
att de ha kunnat bereda plats liven för

it Förslå kammarens protokoll 19M. Nr 2.

Statsverkspropositionen,
sina fränder och vänner —- huruvida de
även skola kunna bereda plats för sina
efterkommande får tiden utvisa.

Om vi kasta en blick på förhållandena
ute i landet, äro dessa vid de lokala
krisorganen ungefär desamma. Den
minskning, som på något håll skett, uppväges
mer än väl av ökning på andra
områden.

Om regleringarna bara kostade landet
vad som åtgår till löner och hyror och
övriga omkostnader, såsom blanketter,
för krisorganen in. m., ginge det väl an.
Näringslivets direkta och indirekta kostnader
äro emellertid sammanlagt flerdubbelt
större. Nästan ingen företagare
kan beräkna och planera efter ändamålsenliga
och ekonomiska grunder, utan
han får göra det med hänsyn till möjligheterna
att få tilldelning och tillstånd
i en eller annan form. I de flesta fall får
han söka tillstånd och tilldelning hos
flera olika nämnder och institutioner.
Om man räknade samman den tid, som
under ett år inom företagen användes
för utredningar och ansökningar av alla
slag, skulle den tiden säkerligen motsvara
flera tusental för att ej säga tiotusental
heltidsanställda. Bara att skaffa fram
rätt blankett bland de cirka 4 000 olika
blanketter, som kristidsmyndigheterna
ha begåvat oss med, kan ibland vara
ganska arbetsamt.

Jag skall inte uppehålla mig längre vid
detta — det är ju allmänt kända saker,
och de ha för övrigt behandlats tidigare
under denna debatt.

Om vi finge använda de båda miljoner
kronor, som motsvara ökningen av anslagssumman
för folkhushållningsdepartementet,
och varför inte också ett eller
annat tiotal miljoner kronor av de 05
miljoner, varmed jordbrukets huvudtitel
har minskats, till utökad import av
konstgödsel och kraftfoder, skulle vi fortare
komma bort från livsmedelsransoneringarna.
Herr B. A. Nilsson var i sitt
anförande inne på den saken. Det skulle
bland annat betyda, att den påfrestning
på ransoneringsmoralen, som ett mångårigt
upprätthållande av ransoneringarna
utgör, fortare skulle upphöra, och
hela vårt svenska folk, inte minst hus -

130 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
mödrar och butiksanställda i livsmedelsaffärerna,
skulle få andas ut och känna
sig som laglydiga samhällsmedborgare.

Vi skulle därigenom även — vilket
vore minst lika värdefullt — ge jordbruket
och i all synnerhet småbruket möjlighet
till ökad produktion och bättre
utnyttjande av befintliga produktionsfaktorer.
En intensiv drift är för småbruket
ett livsvillkor. Detta gäller i all synnerhet
småbrukets möjligheter att driva
en stor animalisk produktion. Härvid
förutsättes naturligtvis att produktionen
kan ske till lönande priser. Men det är
även så att en produktion kan göras mera
lönande i sig själv, om djuren med
hjälp av kraftfoder kunna utnyttjas
maximalt. Som det varit under alla dessa
regleringsår, har större delen av det foder,
som man kunnat ge djuren, bestått
av underhållsfoder; endast en mindre
del har varit produktionsfoder. Djuren
äro nämligen så skapade, att de av det
givna fodret först ta vad som kräves
för kroppens underhåll, och endast vad
som ges därutöver i foderväg kan av djuret
omsättas i ökad produktion. Åtminstone
gäller detta på längre sikt.

Jag går så långt, att jag påstår, att vi
knappast hade behövt varken den gamla
27-mannakommittén eller den nyss
tillsatta nya utredningen, som skall
handlägga frågan om småbrukets framtid,
om inte 1930-talets överproduktion
av livsmedel hade kastat sin skugga ända
fram över krigs- och efterkrigsåren,
kännetecknade i stället av brist på livsmedel.
Om småbruket stimulerades till
att öka sin animalieproduktion, tror jag,
att vi inte vare sig inom eller utom riksdagen
skulle behöva några margarinprofessorers
reklam för ökad margarinframställning.
Husmödrarna ha själva utdömt
margarinet och förklarat det för surrogat,
genom att det visat sig behövligt att
tillåta inköp endast av margarin på vissa
kuponger av matfettskortet, trots att margarin
inte är mycket mer än hälften så
dyrt som natursmör. Vid matlagning och
bak kan margarinet möjligen till nöds
ersätta natursmöret, men man vill inte
använda det som bordssmör, om riktigt
smör kan skaffas.

Jag erkänner gärna, att småbruket fått
ett handtag genom att handeln med fodersäd
släppts fri. Men en fri handel
förutsätter också en tillgång på varan,
som någorlunda motsvarar efterfrågan.
Detta har åtminstone inom många bygder
inte varit förhållandet, med påföljd
att i allmänhet de ekonomiskt sett svagast
ställda jordbrukarna delvis blivit
utan fodersäd. Jag återkommer till vad
jag var inne på för en stund sedan. Jag
ser visserligen inte handelsministern närvarande
här i kammaren, men jag förmodar,
att han på ett eller annat sätt i
efterhand tar del av vad som yttrats här.
Jag vill lägga handelsministern på hjärtat
angelägenheten av att vi få en tillgång
på fodersäd och annat kraftfoder,
som svarar mot efterfrågan. De miljoner
av utländsk valuta, som eventuellt ytterligare
kunna anskaffas för import av
nödvändiga varor, böra i så stor utsträckning
som möjligt användas för inköp av
gödselmedel och — vilket kanske är ändå
viktigare — kraftfoder. Därigenom få
vi nämligen en större produktion inom
jordbruket och kunna på så sätt, åtminstone
på längre sikt, minska livsmedelsimporten
i ännu större grad än
som redan skett. Samtidigt som man på
detta sätt ger jordbruket, och i synnerhet
småbruket, ett handtag, får man möjligheter
att bättre utnyttja jordbruket till
båtnad för hela det svenska folkhushållet.

Medan jag är inne på landsbygdens
problem, vill jag tala något om ytterligare
en sak, som jag har observerat och
som jag anser vara varken rättvis eller
ekonomiskt sett ändamålsenlig. Jag syftar
på de nya taxebestämmelserna för
elektriskt ljus och elektrisk kraft, vilka
man nu påtvingar abonnenterna. Detta
är kanske inte så mycket en riksdagens
angelägenhet, men jag kan ändå inte
underlåta att i detta sammanhang göra
vissa påpekanden.

Jag vet mycket väl, att strömpriset var
ännu ojämnare före elkraftsutredningen,
då en hel urskog av olika taxor tilllämpades;
då kunde abonnenterna drabbas
ännu orättvisare än nu. Men varför
har inte elkraftsutredningen tagit steget

Onsdagen den 19 januari 1919.

Nr 2. 131

fullt ut och föreslagit taxor, där strömpriset
beräknades efter kostnaden för
strömalstringen plus kostnaden för huvudtransformatorer
och huvudledningar
samt spillström? I de flesta kostnaderna
borde då ha inräknats blott kostnaderna
för distributionsledningarna. Sedan
borde det ha ålegat de stora kraftbolagen
eller i de fall, då deras vinstmedel
inte medgivit detta, staten att hjälpa
till med framdragandet av erforderliga
distributionsledningar till abonnenterna,
där detta av sociala skäl varit påkallat,
till exempel till avlägset boende
med svag ekonomi. Såsom de av elkraftutredningen
förordade taxorna för jordbruken
äro utformade, räknar man med
alltför höga fasta kostnader, beräknade
som taxeenheter per hektar åker, lägenhet
och antal bostadsrum. Kostnaden för
den konsumerade strömmen har däremot
satts lägre än vad den i verkligheten
uppgår till. Resultatet av denna
taxepolitik blir, att de jordbrukare, som
ej ha råd att installera en omfattande
uppsättning av elektriska maskiner, för
att på så sätt kunna utnyttja de fasta
och dyra kostnader, som debiteras för
strömleveransen, ofta få betala en del
av de kostnader, som egentligen borde
erläggas av abonnenter, vilka kanske
på grund av bättre ekonomi fullständigare
kunna utnyttja den elektriska
kraften, eller också gå dessa höga fasta
strömkostnader direkt i kraftbolagens
egna fickor. Jordbruksegendomarnas
storlek i hektar räknat är här som i
andra fall en ytterst dålig mätare på
jordbrukets verkliga bärkraft och utvecklingsmöjligheter.
Det är inte sällsynt,
att det totala strömpriset per kilowattimme
— sedan abonnemangsavgifter,
taxeenheter och det faktiska strömpriset
vid konsumtion slagits ut på den
förbrukade energimängden — varierar
mellan under 10 öre och över 35 öre.
Variationerna kunna på en del håll vara
ännu större. Det är nästan alltid de fattigaste,
som få betala det högsta priset.

I detta sammanhang bör även observeras,
att de höga fasta kostnaderna
ingalunda inbjuda till sparsamhet med
den elektriska strömmen, utan tvärtom.

Statsverkspropositionen.
Med de av elkraftutredningen föreslagna
taxorna blir ju faktiskt den ström,
som man genom slöseri med lyse och
kraft förbrukar utöver det verkliga behovet,
den billigaste på räkningen. Även
denna omständighet har väl en viss betydelse
i dessa tider, då elransoneringen
hänger som ett damoklessvärd över
våra huvuden.

Jag skall, herr talman, under ett par
minuter ta upp ett annat problem, som
senast herr Elowsson i Kristianstad berört,
nämligen skolkommissionens nyligen
avlämnade förslag och därmed
sammanhängande frågor. Jag är visst
inte motståndare till bättre skolutbildning
för det svenska folket, utan tvärtom,
men det torde väl numera stå klart
för alla, som syssla med samhällsekonomiska
problem, att förverkligandet
av det dyrbara förslaget om införande
av nioårig skola måste uppskjutas på en
obestämd och kanske ganska avlägsen
framtid. Detta blir nödvändigt i första
hand med tanke på den rent ekonomiska
sidan av saken. Ett dröjsmål med
förslagets genomförande torde bli nödvändigt
även med tanke på den arbetskraft,
som kommer att undandragas
produktionen till följd av den med två
år förlängda skolplikten. För att inte
bli missförstådd vill jag deklarera, att
jag i princip är anhängare av förslaget
om en förbättrad skolorganisation, men
en sådan kan genomföras först då våra
resurser med säkerhet räcka till härför.
Även förberedelserna för genomförandet
av skolkommissionens förslag måste
uppskjutas, till dess vi kunna överblicka
den framtida ekonomiska utvecklingen,
så att vi inte nu vidtaga några
förberedande åtgärder, vilka sedan inte
kunna fullföljas.

Däremot få vi inte för en skolreform
i en avlägsen framtid glömma bort att
förbättra yrkesutbildningen för den nuvarande
generationen av ungdom. Jag
tänker närmast på den jordbrukarungdom,
som om några år skall gå ut i livet
som självständiga jordbrukare. Även
sedan skolreformen en gång blivit genomförd,
behöva vi, åtminstone för
jordbrukets del, en teoretisk yrkesut -

132 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

bildning för de unga, sedan de under
några år genom arbete i yrket fått den
grundläggande praktiska utbildningen.
Så länge som mindre än var tionde blivande
jordbrukare är i tillfälle att genomgå
en vinterkurs vid någon av våra
lantmannaskolor, äro vi långt ifrån målet.
Målet bör vara att alla blivande
jordbrukare erhålla denna utbildning.
För rationaliseringen på jordbrukets
område skulle detta säkerligen betyda
mera än för närvarande alla andra statliga
rationaliseringsåtgärder tillsammantagna
— 27-mannakommsitténs rationalisering
inbegripen. Genom en sådan
utbyggnad av den lägre lantbruksundervisningen
skulle undervisningen
kunna differentieras så att olika skolor
i större utsträckning än vad nu är fallet
kunde lämpa undervisningen efter
olika bygders och storleksgruppers speciella
föhållanden. Detta skulle i sig
självt lösa frågan om särskilda småbrukarskolor.
Kammarens ledamöter kanske
invända, att en dylik organisation skulle
kosta mycket pengar. Ja, men jag
föreslår ju, att vi i stället skola uppskjuta
införandet av den nioåriga skolan,
till dess att vi fått den av mig skisserade
undervisningen genomförd.
Landsbygdens ungdom har i alla tider
fått sämre utbildning an städernas. Nu
är jordbrukets utveckling så betydelsefull
för hela landet, att detta förhållande
måste ändras.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Denna
s. k. remissdebatt har i ett enda avseende
varit paradoxal. Det har nämligen inte
varit någon debatt. Talare efter talare
ha uppträtt och samvetsgrant läst upp
samvetsgrant nedskrivna manuskript,
och statsråden ha i ganska liten utsträckning
besvarat de anmärkningar,
som sålunda ha blivit framställda. Det
måste väl ändå vara något fel med en
debattordning, som så effektivt som den
svenska hindrar uppkomsten av en verklig
debatt.

Statsrådet Wigforss använde under
gårdagens plenum gång efter annan denna
formel: »Om jag skall vara upprik -

tig.» Herr Myrdal använde på sin tid
inte sällan uttrycket: »Om jag skall vara
ärlig.» Han fick då av Sveriges fränaste
och skickligaste polemiker — jag behöver
kanske inte säga vad han heter —
kommentaren, att detta var en tanke,
som herr Myrdal ofta lekte med. Jag skal!
inte vara så elak. Jag säger helt enkelt,
att det självklart är en skyldighet för
oss alla, inte minst för finansministern,
att vara uppriktiga. Jag skall uppriktigt
säga som min mening, att jag finner
det vara något ganska vedervärdigt att
under två långa dagar höra det ena manuskriptet
efter det andra läsas upp med
mycken samvetsgrannhet och mycken
ordentlighet. Men jag har också trott mig
finna, att kammaren för sin del tycker
det vara, inte någonting vedervärdigt
utan snarare någonting mycket vederhäftigt.
Jag skall därför försöka att efter
fattig förmåga hantera ett manuskript;
jag skall inte förfalla till mitt vanliga
lättsinne att tala utan papper.

Om det alltså inte blivit en remissdebatt
här i kammaren, blir det helt
visst i alla fall en remiss. Jag vet inte
om någon av kammarens ledamöter yrkat
härpå. Jag skall därför, herr talman,
tillåta mig föreslå, att statsverkspropositionen
i vanlig ordning remitteras
till vederbörande utskott.

Ministären Erlanders väg har varit
kantad av ständigt återkommande, långa
och ofta ganska ofruktbara ekonomiska
debatter. Jag skall inte bidraga till den
långa raden av dessa genom att utförligt
dröja vid den nu framlagda budgeten;
jag skall inte ens närmare beröra
nationalbudgeten, hur intressant det än
kunde vara att belysa vissa delar av densamma.
Regeringen och oppositionen ha
inte haft samma målsättning, icke velat
använda samma medel, icke talat samma
språk och icke kunnat komma till
samma resultat. Regeringen har i det
längsta vägrat erkänna, att vi stå inför
allvarliga svårigheter. En mer eller
mindre medveten klasskampsinställning
har också hindrat den att visa vårt fria
näringsliv den hänsyn och den omsorg
och unna det den trivsel och de gynnsamma
villkor, som en klok jordbrukare

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 133

unnar sina mjölkkor eller slaktkreatur.
Måhända kan ett närmare studium av
vår nationalbudget så småningom lära
alll större delar av vårt folk att produktion
och handel och samfärdsel äro livsavgörande
faktorer för vårt samhälle och
att de icke kunna behandlas som strykpojkar.

I förra årets remissdebatt tog jag upp
två frågor, som jag i dag vill återkomma
till.

Först och främst vill jag uttala min
tillfredsställelse över att nationalbudgeten
blivit framlagd samtidigt med statsbudgeten.
Förra året beklagade jag att så
icke blev fallet. Den gången uppträdde
statsrådet Kock och ville tydligen göra
gällande — låt vara i oklara ordalag —
att det var hart när omöjligt att i december
månad utarbeta en nationalbudget.
Det gläder mig att det nu lyckats för
andra att göra det.

Den andra frågan jag vill återkomma
till är finansministern Wigforss’ förhållande
till kommunismen. Förra året
trodde jag mig kunna konstatera en klar
nyansskillnad mellan statsministerns och
finansministerns uttalanden angående socialdemokratiens
förhållande till kommunismen.
Jag skall icke besvära kammaren
med en längre utläggning i denna
sak. Den som nu läser de tryckta
protokollen kan emellertid icke undgå
att finna att jag hade rätt — statsministerns
protester till trots. Jag nöjer mig
med att hänvisa till första kammarens
protokoll för den 19 januari 1948 sidan
20, som innehåller finansministerns uttalande,
och sidorna 91 och 92, som innehålla
statsministerns utläggningar.

Den svenska demokratiens ställning
och förhållanden kunna väl förtjäna att
diskuteras även under en remissdebatt.
Jag skall be att i korthet få beröra några
av de aktuella problemen.

Är det regeringens allvarliga avsikt att
i sin politik icke stödja sig på antidemokratiska
krafter, så måste ministären
uppenbarligen hålla kontakt med något
eller några av de borgerliga partierna.
Detta ger — enligt mitt förmenande —
ånyo möjligheter för en politik, som icke
är ensidigt klassbetonad utan som kan

Statsverkspropositionen,
taga de mångsidiga hänsyn till olika
samhällsklasser, isom är demokratiens
och proportionalismens mening. Regeringen
kan på grund av sin minoritetsställning
i valmanskåren och i andra
kammaren icke längre helt negligera andra
åskådningars intressen genom att helt
enkelt mobilisera en knapp majoritet för
sina förslag — de må sedan vara hur
orättvisa och obilliga som helst. Det synes
mig, att det sunda förnuftet härigenom
fått ännu en chans. Hade regeringen
redan tidigare tagit mera allmänna
hänsyn i sin politik och allvarligt strävat
efter att föra en verklig rikspolitik,
hade det socialdemokratiska partiet måhända
kunnat bevara den majoritet, som
det under Per Albin Hanssons ledning
vann 1940.

Den nätta balansen mellan den svenska
politikens båda huvudgrupper har
gjort striden om väljarna i centrum hårdare
och häftigare än på mycket länge.
Den tanken är mig fullständigt främmande
att giva den socialdemokratiska partiledningen
några råd. Men jag vågar kanske
uttrycka den förmodan, att i samma
mån, som partiet avstår från möjligheten
att bliva den svenska radikalismens samlingsparti
för att i stället vara de procentuellt
tillbakavikande industriarbetarnas
socialistiska klassparti, i samma mån
förlorar det också möjligheterna att återvinna
majoriteten. För min del beklagar
jag icke detta förhållande. Vad jag däremot
beklagar, det är den bitterhet och
den därav följande förvildningen av vårt
politiska liv, som en långvarig strid om
de för majoritetsställningen avgörande
sista mandaten brukar föra med sig. Och
allra mest skulle jag beklaga en sådan
stridens förvildning, om den inträdde
under en tid, då en allvarlig och hotfull
internationell situation uppfordrar till
nationell sammanhållning och samverkan.
Det är i nuvarande läge allas vår
plikt att se till, att striden — den för
varje sund demokrati naturliga striden
— mellan olika åskådningar och intressen
icke får en sådan karaktär, att den
i kritiska lägen omöjliggör en nationell
sammanhållning om de nationella värdena.

134 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

Alltsedan antikens dagar ha statsvetenskapliga
tänkare framhållit, att demokratien
kan urarta till demagogi. Och
en av den nyare tidens främste politiska
författare, Montesquieu, har gjort gällande
att »dygden», den patriotiska allmänanda,
som kan bortse från personliga intressen,
är demokratiens nödvändiga förutsättning.
Det är kanske icke alldeles
omotiverat att påminna om detta inför
de sista årens erfarenheter, i vårt land
och i andra länder. Även den svenska
demokratien har anledning till självbesinning.
Ingen torde betvivla mitt demokratiska
sinnelag. Det kan då också
vara tillåtet för mig att dröja vid demokratiens
svårigheter och svagheter. Alla
ska veta, att jag icke gör det för att
komma demokratien till livs.

De sista årens politik kan ge anledning
till vissa betraktelser av mera principiell
karaktär, men därför icke utan
aktualitet även i vårt land. Det är icke
svårt att ge exempel på vad demagogien
betyder för de moderna statsskicken, för
diktaturen såväl som för demokratien.
Men ett par exempel må räcka, hämtade
ur våra egna erfarenheter.

Vi äro väl alla ense om att det internationella
läget har genomgått en skrämmande
utveckling under de sista åren.
Vad ha vi gjort för att möta denna förändring?
I två etapper — 1947 och 1948
— ha vi minskat den första utbildningstiden
med 25 procent; från tolv månader
till nio. Jag skall inte dröja vid de
besynnerliga skäl, som anfördes som
argument härför. Strax före de sista valen
samlades en stor majoritet i riksdagen
för en minskning med två månader.
Valår äro ju de demagogiska frestelsernas
skördetid.

Även på det ekonomiska området ha
besvärligheter och bekymmer hopat sig.
Regeringen sökte före valen bagatellisera
dessa, men medgav dock att vi stodo
inför ett allvarligt inflationshot, en bristande
balans mellan köpkraft och varutillgång.
Man ville icke vidtaga åtgärder
för att minska köpkraften. Sådant är alltid
inopportunt. Man kunde icke öka varutillgången
genom ökad import, ty man
hade icke de nödiga valutorna. De voro

redan till största delen förbrukade. Återstod
då att söka öka produktionen. Strax
före valen lovar regeringspartiet då i
stället en förlängd semester — det var
valets sista stora socialdemokratiska
dragplåster. Jag kan för min del tillägga,
att självklart skulle vi alla vilja ha
både kortare arbetstid och längre semester.
Man kan emellertid inte genomföra
en sådan reform, om de förutsättningar
som krävas härför inte föreligga.

Det kan räcka med dessa exempel. Vi
veta — dem förutan — att i en svensk
valrörelse låter man vällingklockan ljuda
för fullt. Och de stora valmakarna äro
alltid mera angelägna om goda röstsiffror
än om goda reformer och riktiga åtgärder.
Och de stora valmakarna äro ett
väsentligt inslag i varje demokrati. För
dem är taktiken det första; de goda reformerna
komma i andra rummet. Och
valmakarna ha fått fullt moderna, tekniska
hjälpmedel. Med hjälp av Gallup
kunna de lätt pejla opinionerna. De kunna
välja åsikter efter de högsta procenttalen
i Gallup och göra det egna programmet
till en tummelplats för folkets
samlade sanningar och fördomar. Så får
man ett verkligt populärt parti. Valmakarna
ha det egentligen alldeles för lätt
i våra dagar.

Men å andra sidan stå partiernas doktrinärer
som en änglavakt om de gamla
programmens heliga principer. De mest
reaktionära äro ju egentligen de kommunister,
som försvurit sig till Marx’
program från 1847. Men de flesta kommunisterna
få ju nya tillskott till sitt
program österifrån — tillskott som accepteras
med en matsmältningsförmåga,
som icke vet några hinder. I alla partier
finns det emellertid konservativa, som
hävda traditionerna och till det yttersta
kämpa även för de surnade resterna av
de forna ståndpunkterna. Även den uppgiften
är kanske icke särskilt svår för
personer med god och stark karaktär och
en begränsad fattningsförmåga.

För en partiledning, som icke bara
frågar utan som också ger svar och
som inte nöjer sig med att servera
en brokig provkarta med alla tänkbara
åsikter löst uppklistrade, gäller

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 135

det att utstaka en politisk linje, som
icke bara passar partiets traditioner
och politiska behov utan också motsvarar
rikets aktuella krav. Den uppgiften
är icke lika lätt. Den är svår bland
annat därför, att de valda som regel
själva ha fastnat i de nät, som valmakarna
ha lagt ut för väljarna. Jag tror
emellertid, att de gångna årens diskussioner
bidragit till att linjerna klarnat
— särskilt sedan dimmorna från valslaget
ha lättat något. Jag tror också att man
kan konstatera, att de olika demokratiska
partiernas linjer ha närmat sig varandra;
jag bortser då naturligtvis från
kommunisterna. Jag vore frestad att tilllägga,
att jag också är benägen att bortse
från finansminister Wigforss, vars inlägg
i gårdagens debatt till förmån för
en permanentning av regleringarna i hög
grad verkade avskräckande på mig.

Men demokratien företer även andra
problem — problem, som icke sakna sin
aktualitet i svensk politik — och jag vill
för en gångs skull ägna dem några betraktelser.
Det hör till vakthållningen om
demokratien att varna för de eventuella
faror, som hota den. Och som det fria
statsskick demokratien är, är det tillåtet
att varna och kritisera. I diktaturen
är det som bekant förbjudet att kritisera
diktatorn och diktaturen.

En stor liberal fransk tänkare har en
gång sagt, att det var Frankrikes stora
olycka att det föredrog likheten framför
friheten. Detta är, enligt min mening,
även vår olycka. Jag vet, att friheten
måste begränsas för att kunna besittas.
Diktaturen visar oss tydligt, att en obegränsad
frihet för några få betyder ofrihet
för nästan alla. Men friheten bör
icke begränsas i den kungliga avundsjukans
tecken — i syfte att göra alla
lika. Naturen — - som älskar mångfald
och variationer — tar ändå till sist ut
sin rätt. Vi ha fått en jämlikhetens filosofi,
som lätt nog urartar till en jämnstrukenhetens.
Vi ha redan förverkligat
kravet på allas likhet inför lagen, bland
annat också den politiska demokratien.
Och ingen opponerar sig mot detta. Vi
ha också tagit stora steg mot cn ekonomisk
utjämning. Det har, som en fram -

Statsverkspropositionen.
stående nationalekonom, professor Erik
Lindahl, nyligen påvisat, skett »en påtaglig
förskjutning från kapital till arbetsinkomster
samt inom dessa senare
från de högre till de lägre inkomsttagarna».
Kapitalägarna ha sett sina inkomster
minskas, löntagarna, och särskilt de
lägre, ha fått sina inkomster betydligt
ökade. Sedan många år strävar sedan
skattepolitiken och socialpolitiken till en
ytterligare radikal utjämning av inkomsterna.
Den årliga överflyttningen av inkomster
från dem, som ligga över till
dem som ligga under medelnivån, beräknar
professor Lindahl till nära en
miljard kronor, när de beslutade åtgärderna
blivit genomförda.

Det är uppenbart, att man icke kan gå
hur långt som helst i denna riktning.
För framstegets, för den ekonomiska,
tekniska och kulturella utvecklingens
skull, måste en viss olikhet bestå. Det
måste finnas en samhällsstege, som hotar
de lata eller de mindre dugliga med tillbakagång
och bjuder de flitiga och dugliga
framgångar. Även Ryssland har till
fullo förstått detta.

Skulle det socialdemokratiska statsidealet
helt förverkligas i vårt land, så
skola vi helt visst få både trappsteg och
ivriga klättrare. Vi veta ju redan åtskilligt
om de socialistiska staterna; de ha
prövats både med ryska, tyska och andra
förtecken. I dem alla ha vi haft ett
rikt utvecklat trappstegsväsen. Och det
har icke varit »förtjänst och skicklighet»,
det har icke varit insikter, utan
det har varit åsikter och avsikter, som
ha öppnat utsikterna till befordran. Och
den officiella effektivitetskulten har varit
förenad med mycken tolerans mot inkompetensen.
Och även på andra håll
ha vi kanske kunnat observera, att starka
partier ha mycken svaghet för små
män och trångsynta män. De alltför färgstarka
och de alltför starka och vidsynta
bli ofta ett allvarligt bekymmer för
partiledningarna. Vilka svårigheter har
icke Churchill mött på sin långa statsmannabana? Nu

invänder kanske någon, att de
många små och rättrogna männen på de
höga posterna eller på nyckelpositioner -

136 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

na icke kunna betyda så mycket. Men en
berömd utrikesminister — när utrikesminister
Undén nu är närvarande här i
kammaren, bör jag kanske tillägga att
jag inte avser honom — har en gång sagt,
att »medelmåttorna spela en roll i de
stora händelserna helt enkelt därför att
de råka vara närvarande!» Och dessa
medelmåttor ha dessutom ofta en högt
utvecklad förmåga att låta andra tänka
för sig och att lyda. Det är faran med
medelmåttorna. Vi veta ju också från
andra länder, hur de försvara även sina
dummaste och mest omänskliga åtgärder
med detta, att de lytt order. Den
svenska förvaltningens urgamla självständighet,
som byggt på ett personligt
ansvar under rätten, skulle lätt kunna
råka i upplösning, om partitrogna medelmåttor
under signaturen »till bröders
hjälp» kunde göra sig breda därinom.
.lag tror för min del, att det i vårt land
inom alla demokratiska partier finns en
stor respekt för den gamla principen att
»förtjänst och skicklighet» skall vara avgörande
för anställning och befordran i
statstjänst.

Jag har pekat på vissa faror, som hota
den moderna demokratien. Jag kunde ha
nämnt även andra: centraliseringstendensen,
som betyder att avgörandena träffas
långt borta från den plats, där besluten
skola verkställas, och ofta utan
kännedom om de lokala förhållandena.
Men framför allt skulle jag ha kunnat
peka på att erfarenheten ännu icke har
givit oss ett enda exempel på att socialism
och demokrati kunna förenas. I socialismens
sällskap har hittills alltid diktaturen
gått. Och jag måste sluta med en
bekännelse: framför en demonisk och
demagogisk diktatur, som gärna slutar
med en katastrof, föredrager jag till och
med en jämnstruken, demagogisk och
materialistisk demokrati.

Herr NORLING: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att göra några kommentarer
i anledning av regeringens
lönepolitiska linje och den ekonomiska
politiken.

Det var förr en erkänd sanning inom

den socialistiska och fackliga rörelsen,
att fackföreningsrörelsen under högkonjunktur
skulle bedriva lönerörelser med
krav på löneförhöjningar för att därigenom
tillförsäkra arbetarna andel i de
produktionsökningar som i regel följa
med en högkonjunktur. Regeringen har
nu åsidosatt denna socialistiska uppfattning
utan att på något sätt förklara
den felaktig. På anmodan av regeringen
ha de fackliga ledarna beslutat tillämpa
en lönepolitik som förr skulle ha betraktats
såsom stridande mot fackföreningsrörelsens
intressen. Avtalen ha enligt
regeringens lönestoppslinje ändrat
karaktär. Från att utgöra ett skydd för
arbetarna mot lönenedpressning från arbetsgivarnas
sida ha avtalen blivit ett
skydd för arbetsgivarna mot krav på lönehöjningar
från arbetarnas sida. Regeringens
lönestoppspolitik har blivit ett
samlingsprogram för alla partier utom
det kommunistiska, och den borgerliga
s. k. oppositionen är nöjd och belåten
med regeringens lönepolitiska linje.

Herr Domö yttrade i går i det anförande,
varmed han inledde remissdebatten
i denna kammare, ungefär följande:
Kommunisternas motstånd mot den förda
politiken är ett bevis på att den tjänar
svenska intressen. Om herr Domö
hade bytt ut orden »svenska intressen»
mot »svenska kapitalistiska intressen»,
hade jag kunnat ge honom rätt. Det kommunistiska
partiet har nämligen blivit
ensamt om att föra talan för de fattiga
folklagren som drabbas av den lönestoppspolitik
som regeringen satt i kraft
från och med ingången av detta år. Hade
arbetarna på vanligt demokratiskt sätt
genom en allmän omröstning fått säga
sin mening om den förda politiken, hade
regeringen säkerligen lidit nederlag på
sin lönepolitiska linje. Fn fingervisning
härom ger resultatet inom de två fackförbund
som låtit sina medlemmar själva
ta ställning till lönestoppet. Där visade
omröstningen att medlemmarnas majoritet
i omröstningen deltagande medlemmar
förkastade lönestoppslinjen. Endast
med utnyttjande av den vetorätt,
som förbundsstyrelsen besitter, antogs
lönestoppet mot medlemmarnas vilja.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 137

Under den tid som fackförbunden ha
kunnat föra så kallad fri lönepolitik,
d. v. s. utan regeringsdirektiv, har det
visat sig, att reallönen inte har stigit i
samma takt som produktionen ökat, vilket
i sig innebär en utarmning av löntagarna.
Under kriget pressades arbetarnas
levnadsstandard och reallöner
ned långt under förkrigsnivån med löfte
om att arbetarna efter kriget skulle återfå
vad de förlorat. Har det löftet uppfyllts?
Vid förra årets remissdebatt yttrade
Landsorganisationens ordförande,
herr Strand: »Säger jag att arbetarna
återvunnit standarden från 1939, så tror
jag att det är ungefär vad jag vågar stå
för.» Herr Strand ansåg således att arbetarna
ungefär hade uppnått 1939 års
levnadsstandard. Men såväl i regeringens
åttapunktsprogram som i den propaganda,
som man under förra hösten
matade arbetarna med, hette det att löntagarna
i stort sett återvunnit vad de under
krigsåren förlorat i reell levnadsstandard.
Här strider den ena uppgiften
mot den andra. Enligt herr Strand ha
arbetarna uppnått den levnadsstandard
som de hade år 1939, medan å andra
sidan påstås att arbetarna också ha återvunnit
den eftersläpning som det förra
lönestoppet medfört. Arbetarna och löntagarna,
som inte ha någon annan värdemätare
att gå efter än att jämföra den
lön, som de erhålla för sitt arbete, med
de priser, som de måste betala för de
förnödenheter som de behöva köpa, ha
en helt annan uppfattning. Att deras
uppfattning inte är felaktig visar en utredning
som byråchefen i socialstyrelsen
Erland von Hofsten publicerat i tidskriften
Vi.

Artikelförfattaren fastslår där, att under
de två senaste åren fram till september
1948 ökade levnadskostnadsindex
med 10 procent. Under perioden från
krigsslutet 1945 till september 1946
stod index praktiskt taget still. Fram till
september 1948 uppvisar index sedan en
ökning av 16 procent för livsmedel, vilken
post utgör 37 procent av hushållens
nettobudget. Som exempel påpekas att
priset på samsiktmjöl stigit med 65 procent.
Illand varor, vilkas pris ökat med

Statsverkspropositionen.

mer än 30 procent, märkas vetemjöl, makaroner,
grovt spisbröd, strösocker etc.
Hyrorna ha trots hyresstoppet stigit med
5 procent samt bränsle och lyse med 10
procent. Arbetskläder, t. ex. arbetsskjortor,
overaller och arbetsblusar ha ökat
med 45—55 procent. Vissa andra varor
såsom filtar, porslin och dricksglas ha
stigit med 80—110 procent.

Jämföras dessa prisstegringar med löneinkomsternas
höjning, råder intet tvivel
om att priserna på de varor, vilkas
inköp slukar det högsta procenttalet av
löntagarnas liushållsbudget, stigit i hastigare
tempo än lönerna, vilket i sig innebär
en reallönesänkning. I regeringens
ekonomiska program räknas med en
fortsatt standard- och reallönesänkning
för den stora massan av konsumenter
som utgöres av arbetare och mindre löntagare.
Man utgår ifrån att under den
period, som det ekonomiska programmet
omfattar, skall det ske en mindre stegring
av levnadsstandarden, medan produktionen
väntas stiga hastigare.

Det kan för övrigt ifrågasättas om arbetarna
ha fått något med av produktionsstegringens
resultat under de senaste
åren, då ju arbetarnas reallöner ej
förbättrats i proportion till produktionsstegringen
under dessa år. I varje fall
har inte löftet i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
förverkligats. Där hette
det: »Den fortsatta produktionsstegringen
måste leda till ytterligare höjning av
levnadsstandarden för de breda massorna»
samt att »deras andel i det totala
produktionsresultatet måste stiga».

Herr Uhlén i denna kammare har berikat
riksdagens protokoll med en utredning
om löneutvecklingen i förhållande
till nationalinkomstens stegring.
Denna utredning är värdefull. Herr
Uhlén förklarar där: ».lag skulle tro att
dessa siffror säga något rörande löneutvecklingen
över huvud taget. De säga
att under den senaste 16-;irsperioden ha
arbetstagarna fått ungefär en fjärdedel
av stegringen av nationalinkomsten per
arbetsför individ.» Detta betyder att det
uppstått ett stort svalg mellan nationalinkomst
och reallöner. Till uppkomsten
av detta svalg har inte minst lönestop -

188 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
pet under kriget bidragit. Nu skapar
man ett nytt lönestopp, som ytterligare
kommer att öka den stora skillnaden
mellan nationalinkomstens och reallönernas
utveckling.

Nu liksom tidigare motiverar man sin
politik med att ett stopp i löneutvecklingen
är det enda som kan rädda landet
undan ekonomiskt kaos. Sedan arbetarna
förra gången framtvingat en
brytning av lönestoppet erkände till och
med finansminister Wigforss, att lönestoppet
den gången var ett misstag. I
riksdagens andra kammare yttrade finansministern
år 1946: »Eftersom jag
är den mest ansvarige för denna synd
med lönestoppet 1942, vill jag inte underlåta
att säga, att erfarenheten visat
att lönestoppet inte kunnat hållas helt.
Vårt näringsliv och våra industrier visade
sig äga större förmåga att absorbera
höjda löner än vad vi hösten 1942
trodde.» Finansministern gav därmed
ett ganska öppet erkännande åt kommunisterna,
som bekämpat lönestoppet
med denna motivering, att företagen
kunde bära högre löner.

Det nu förverkligade lönestoppet bär
samma syfte som 1942 års lönestopp,
nämligen att låta den stora men ekonomiskt
svaga massan bära huvudparten
av de ekonomiska bördorna. Löntagarna
ha på nytt iklätts lönestoppets
tvångströja, vilken omöjliggör för dem
att kämpa för kompensation för varufördvringen
och sin andel i produktionshöjningens
resultat.

Jämte lönestopp och prishöjningar bidraga
också skatterna till sänkt levnadsstandard.
Av det nya källskattesystemet
hade man väntat sig, att när
skatten drogs omedelbart på den intjänta
lönen, skulle man ha fullgjort
sin skatteplikt mot stat och kommun.
Men denna uppfattning har visat sig
vara felaktig. Ett stort antal löntagare
få en icke oväsentlig skatteökning i
form av restskatt, som inte var väntad
då skatteavdrag skett enligt de utarbetade
tabellerna. Härtill kommer att
många kommuner ha måst höja den
kommunala beskattningen ganska avsevärt.
Då det höjda existensminimum en -

dast gäller för den statliga skatten, blir
resultatet en ökad skattebörda främst
för de mindre löntagarna.

Men inte endast den direkta skatten
kommer att verka standardsänkande
utan även de indirekta dolda skatterna.
Den skärpning av de indirekta konsumtionsskatterna,
som 1948 års riksdag beslutat,
kommer först i år med lönestoppets
medverkan att kännas på allvar för
de fattiga befolkningsskikten. Den prisfördyring,
som de indirekta skatterna
medföra, är avsevärd. De indirekta
skatterna tillföra staten inkomster som
den enskilde konsumenten sällan reflekterar
över då ju skatten ingår i varans
pris. Jag skall bara anföra några exempel
på konsumtionsvaror som ingå i
den allmänna levnadsstandarden.

Margarin, som användes i varje hushåll
och som är en nödvändighetsvara
i hemmen, beskattas med inte mindre
än 38 öre per kg. Fettämnen till ersättningsprodukter
beskattas med 60 öre
per kg, vartill kommer en tilläggsaccis
av 10—98 öre per kg. Endast på margarin
uttages i merpris genom skatt
ett belopp av 20,5 miljoner kronor enligt
beräkningarna för nästa budgetår.
På kaffe, en annan konsumtionsvara som
också användes i varje hushåll, uttager
staten 11 miljoner kronor i form av
dold skatt. På choklad och konfityrer
skall under nästa budgetår av konsumenterna
uttagas en indirekt skatt på
sammanlagt 37 miljoner kronor. Skatten
på maltdrycker och läskedrycker beräknas
ge 90 miljoner kronor, för att nu
inte tala om skatteinkomsterna på sådana
konsumtionsvaror som tobak och
sprit, som tillsammans beräknas tillföra
staten en inkomst av omkring 900 miljoner
kronor. Genom den skärpta beskattningen
av dessa varor, som beslöts
av fjolårets riksdag, ha inköpen av dessa
konsumtionsvaror avsevärt fördyrats.
Härtill kommer den högre bensinskatten,
som verkar prisfördyrande på alla
varor på grund av högre fraktkostnader.

Dessa prisstegringar ha således tillkommit
genom regeringens och riksdagens
medverkan. På grund av att be -

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 139

sluten fattades vid så sen tidpunkt att
löneavtalen i fjol redan voro fastställda,
var det inte möjligt för löntagarna att
erhålla någon kompensation för prisstegringen
i form av höjda löner. Då
regeringen nu genom det nya lönestoppet
hindrar löntagarna från att i år
uttaga denna kompensation medverkar
detta direkt till utarmning av alla löntagare.

Tre år efter det att det förra lönestoppet
bröts är regeringen inne på
samma felaktiga politik med lönestopp
som förra gången, fastän vi nu ha en
mera utpräglad högkonjunktur. Motiveringen
för det nuvarande lönestoppet
har varit inflationsspöket och det stora
gapet mellan varutillgång och köpkraft.
Efteråt konstaterar man emellertid att
det inte finns något gap. Det har helt
enkelt försvunnit, eller med andra ord:
moren har gjort sin tjänst, moren kan
gå.

Regeringens politik innebär ett bibehållande
av de höga skatterna, fortsatt
prisstegring och lönestopp för löntagarna,
vilket allt tillsammans kommer att
sänka levnadsstandarden, nedpressa reallönen
och utarma folkets breda lager.

Herr andre vice talmannen: Herr talman!
Det är tämligen meningslöst att
yttra sig i en debatt som har blivit så
iång som denna. Jag instämmer fullständigt
i vad herr Andrén sade i början
av sitt tal, då han påpekade, att
det här egentligen inte är en debatt.
En diskussion mellan 25—50 talare kan
över huvud taget inte betecknas såsom
en debatt, framför allt inte när talarna
sitta hemma och göra i ordning sina
föredrag i förväg utan att veta vad de
andra talarna ha yttrat. Det enda jag
i det sammanhanget har att anmärka
mot herr Andrén är, att han själv slutade
med att läsa upp ett föredrag som
han suttit hemma och skrivit. Kammaren,
som var ganska väl besatt medan
han talade, skulle säkerligen ha uppskattat
hans anförande mycket mer om
han hade improviserat, vilket han ju
brukar kunna. Även herr Andrén gjor -

Statsverkspropositionen.
de sig nog på den punkten skyldig till
ett felgrepp.

I övrigt skall jag inte närmare ingå
på vad herr Andrén yttrade. Jag instämmer
i hans uppfattning att demokratien
har sina fallgropar, men faran
består nog inte i att människorna äro
små och medelmåttiga. De medelmåttiga
människornas uppgift är heller inte
bara att vara närvarande. Om världen
endast bestod av genier, skulle det helt
visst gå ännu mera kapitalt åt skogen
än vad det nu gör.

Under den maratondebatt, som förekommit
här, har det både i går och i
dag hållits flera mycket tänkvärda anföranden.
Det är bara skada att i allmänhet
så få åhört vad som sagts. Herr
Wehtje t. ex. höll i dag ett anförande
på omkring en timme, och jag räknade
endast omkring 15 åhörare när jag ett
tag var inne i kammaren och lyssnade
på honom. Det måste väl ändock sägas
vara ganska liten valuta för besväret
när man nedlagt så mycket arbete på
ett anförande. Om partierna i stället
hade inskränkt sig till att skicka fram
högst ett tiotal talare, som utan manuskript
»skällde ut» varandra, skulle det
nog ha blivit en glädjefull debatt, och
läktarna hade då kanske varit fullsatta
även i dag.

Jag har, herr talman, särskilt fäst mig
vid några synpunkter, som anförts av
talarna i denna kammare. Herr Bergvall
sysslade huvudsakligen med mig. Han
bemötte mitt påstående att vi inte kunna
sänka skatterna annat än genom att
nedbringa utgifterna. Jag sade nämligen
i går att vi på lång sikt måste ställa
utgifter och inkomster något så när i
relation till varandra. Herr Bergvall menade
att det budgetöverskott, som finns
i år, kunde utnyttjas för skattesänkningar.
Ja, för all del, men budgetöverskottet
är ju något som också åstadkommes genom
skatter. Givetvis kunna vi avskaffa
de höjda skatterna på bensin, biografbiljetter
etc., varigenom budgetöverskottet
skulle försvinna. Införandet av dessa
skatter bär emellertid motiverats av
en uppfattning som, om jag förstått saken
rätt, delas av alla partier, nämli -

140 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
gen att det i år med hänsyn till köpkraftsöverskottet
i samhället är angeläget
att i budgeten uppsuga en del penningmedel
som sedan inte direkt förbrukas.
Herr Bergvalls synpunkter kunna
givetvis diskuteras, men jag tror inte
att de bryta ned min uppfattning:
att den rätta vägen att sänka skatterna
är att minska utgifterna.

Herr Mannerskantz hade enligt min
uppfattning en mycket bra uppställning
av budgeten. Han lyckades verkligen
till skillnad från sin partiledare, herr
Domö, visa att det finns vissa möjligheter
att minska utgifterna. Man kan
t. ex., sade han, avskaffa bränslekommissionen.
Medan han var i farten avskaffade
han också folkhushållningsdepartementet.
Vad folkhushållningsdepartementet
beträffar misstänker jag att
dess avskaffande inte skulle medföra
större besparing än av en statsrådslön,
tv folkbushållningsdepartementets uppgifter
måste väl i så fall överföras till
något annat departement. 1 fråga om
bränslekommissionen utgår jag ifrån att
en betydande del av dess arbetsuppgifter
kommer att försvinna när vedransoneringen
upphör. Inte heller på den
punkten tror jag därför att det är möjligt
att åstadkomma så stora besparingar,
att vi kunna nämnvärt sänka skatterna.

Herr Osvald ansåg att det finns förutsättningar
för att upphäva smör- och
fläskransoneringen. Ja, i så fall är jag
den förste att vilja vara med om att
dessa möjligheter åtminstone undersökas
tills vidare. Därigenom skulle man
inte »rubba stabiliteten». Ju naturligare
och enklare en sak skötes — och det
blir givetvis naturligare och enklare om
handeln släppes fri — desto stabilare
är hela systemet.

Jag är inte omedveten om att det inom
krisbyråkratien finns mäktiga krafter,
som anstränga sig för att bevara
det nuvarande systemet. I flera anföranden
bär i dag bar det slagit igenom,
att man tror att det socialdemokratiska
partiet och de socialdemokratiska riksdagsmännen
principiellt skulle vara anhängare
av tanken att till varje pris

söka bevara den nuvarande krisbyråkratien.
Så är ingalunda fallet. Inte heller
statsråden ha naturligtvis några sådana
krisbyråkratiska synpunkter. En
av statsrådens främsta uppgifter får väl
i stället anses vara att se rakt igenom
krisbyråkratiens siffror.

Herr Öhman ansåg att kommunisterna
ha fått rätt och beläde detta med
siffror. Han kunde visa att herr Wigforss
siffror, som han talade om, inte ha
slagit in. Jag tycker i alla fall, att skillnaden
inte är så stor att det kan ge
kommunisterna anledning att slå sig för
sina bröst och påstå att de ha fått rätt.
Under alla förhållanden böra de väl inte
vara så förfärligt nöjda, ty resultatet
har ju inte blivit någon framgång för
den kommunistiska uppfattningen.

Herr öhman förklarade att kommunisternas
paroll är: högre löner och lägre
priser. I Ny Dag stod det häromdagen
»högre löner och högre priser». Dagen
därefter fick man visserligen veta
att det var ett tryckfel. Men det tryckfelet
är inte bara roligt utan också betecknande
för den kommunistiska politiken.
Resultatet av denna politik, om
den skulle tillämpas, skulle nämligen bli
både högre löner och högre priser. Deras
utopiska program att man skulle
kunna höja lönerna i all evighet och
ändock få lägre levnadskostnader är något
som kommunisterna äro ensamma
om och som riksdagen, som sysslar med
allvarliga ting, inte har anledning att
göra till sitt.

Vad nu beträffar lönerna så ha ju de
fackliga organisationerna, som bestå av
landets industriarbetare och andra arbetare,
gått med på det lönestopp som
regeringen har ansett vara erforderligt
för att få ett slut på hela den här inflationskarusellen.
Dessa fackliga arbetare
veta väl åtminstone något så när
vad de göra. Man kan väl inte föreställa
sig, att de fullt medvetet binda ris åt
egen rygg. Herr öhman anser kanske, att
de äro mindre vetande. Jag tror, med
den erfarenhet jag har om de fackliga
organisationerna, att de fatta sina beslut
efter mycket moget övervägande.

Herr öhman påstod att regeringen in -

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

141

te har funnit någon anledning att försöka
begränsa företagsvinsterna. Jag
tycker att regeringen har begränsat dem
ganska bra, framför allt genom de skatter
som utgå på dessa vinster. Om man
frågar vilken grupp i samhället som
jämrar sig mest, så är det väl snarast
de allra största inkomsttagarna. De påstå,
att ingenting blir kvar av hela deras
inkomst, och tala om hur en person med
ett kapital av t. ex. en miljon kronor
får betala till och med mera i skatt än
han får i ränta. Jag klandrar inte skattesystemet,
men jag tycker ändå att man
i det här sammanhanget bör hålla fast,
att det inte är ett riktigt påstående herr
Öhman kommer med då han säger, att
företagsvinsterna inte på något vis
kringskäras. Under alla förhållanden
skrika de största inkomsttagarna till och
med ännu värre än herr öhman.

I en kristid som den nuvarande är det
förenat med stora svårigheter att göra
upp en budget. Därför är det — och det
kan man säga till vem som helst som
här har klandrat regeringspropositionen
— ingen konst att kritisera den. Jag antar
att herr Wigforss själv skulle kunna
säga åtskilligt om svårigheterna och de
ovissa momenten vid budgetarbetet.
Man får ta vissa risker vid ett nödvändigt
avgörande, om det inte är möjligt
att helt klargöra sammanhangen. Man
får välja en väg och marschera på den,
tills man ser hur det går. Arbetarna ha
beslutat sig för att följa den socialdemokratiska
politiken, hela den stora
fackliga arbetarrörelsen har slutit upp.
Man har inte gjort det på grund av en
bergfast övertygelse, att resultaten i alla
avseenden skola bli gynnsamma, utan
man har gjort det därför att man känner
partiets goda samvete i fråga om de ekonomiska
avgörandena och litar på att
resultatet i det långa loppet skall bli
gott.

För herr Öhman finns det inte några
sådana problem och inte heller för herr
Norling, som sedan har talat, men man
behöver bara låta tanken gå över Östersjön
för att finna, att också kommunisterna
kunna bli ställda inför problem.
Sovjetregeringen har mycket stora eko -

Statsverkspropositionen.
nomiska problem att brottas med och löser
dem ofta på ett sätt, som kommunisterna
här i Sverige när det gäller
svenska avgöranden beteckna som arbetarfientligt.
I Sovjet tar man på det ena
eller andra sättet ut skatter av den stora
breda massan, vilket man ju enligt herr
Öhmans uppfattning inte får göra. Där
finns ingen opposition, och det är ju en
mycket bra anordning. Också den
svenska regeringen skulle naturligtvis
ha glädje av om man exempelvis kunde
stoppa in herr Öhman och herr Domö
och herr Elon Andersson i kurran när
budgeten behandlas. Så gör man i Ryssland,
men så kunna inte vi göra här,
utan vi få lov att diskutera regeringens
budgetförslag. Och jag tror att vi i det
långa loppet komma till det bästa resultatet
på den vägen.

Herr öhman sade, att monopolkapitalet
är så tillfredsställt med den socialdemokratiska
regeringens avgörande.
Det har jag inte märkt. När man läser
monopolkapitalets tidningar finner man,
att de minst av allt äro nöjda. Jag tror
nästan att den socialdemokratiska regeringens
budgeter förorsaka det allra
största vemod just hos detta monopolkapitals
representanter. De skulle kanske
snarare finna sig i ett kommunistiskt
regemente, nämligen i ett kommunistiskt
land där regeringen kan avgöra
frågorna ungefär som den tycker.

Vad beträffar de utrikespolitiska frågorna,
så påstod herr öhman att Marshallhjälpen
skulle innebära en oerhörd
politisk fara för vårt land. Jag har inte
märkt någon politisk fara, Amerika har
inte försökt ge oss några förelägganden.
Visserligen ha amerikanarna i samband
med Marshallhjälpen haft vissa bestämda
önskemål beträffande de länder, som
skola komma i åtnjutande av denna
hjälp, men det har inte alls varit svårt
att tillfredsställa dessa önskemål, som
för (ivrigt rätt så noga stämma med de
ekonomiska riktlinjer, som den svenska
socialdemokratien och den svenska
riksdagen sedan många år arbetat efter.

Herr öhman citerade herr Sandler,
som skall ha sagt att Marshallhjälpen
hade en pol i t isk aspekt. Ja, det kan man

142 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

ju vara med på, men det är ett långt
steg från att man konstaterar detta och
till påståendet, att det skulle innebära
en fruktansvärd politisk fara att vara
med om den. Det kan ju också vara en
stor politisk fara att inte vara med. Det
finns nog en politisk aspekt i Marshallhjälpen,
men inte är den av det slaget
som herr Öhman fantiserar om. Denna
hjälp erbjöds från början också åt Sovjetunionen
och alla dess östeuropeiska
vasallstater. Men Sovjetunionen sade nej
— och inte nog med det, den tvingade
också de östeuropeiska staterna under
sin lydno att avstå från hjälpen. Jag vet
inte anledningen till detta, men det var
möjligen med hänsyn till den där politiska
faran, som herr öhman fantiserar
om. För min del tror jag, att den där
faran mera är en skuggrädsla än något
reellt.

Bakom Marshallhjälpen se kommunisterna
den amerikanska imperialismen.
Ja, visst finns det en sorts amerikansk
imperialism, men jag tycker inte någon
kan beskylla Truman och hans regering,
efter de deklarationer man har gjort, för
den imperialism som består i att underkuva
främmande länder. Amerika har
inte för sin del tagit någonting mer än
det lilla man hade redan före kriget,
nämligen Filippinerna. Vi ha ju ännu
inte fått någon fred, men tendensen är
inte att Amerika vill lägga beslag på
några riken. Se vi däremot på vad Sovjetunionen
har gjort, så har ju redan
herr Elowsson påpekat hur praktiskt taget
hela Östeuropa lagts under ryskt välde.
Om man skall beskylla någon stat
för imperialism så är det just Sovjetunionen,
vars program i den vägen framstår
ganska klart vid det här laget. Då
kriget slutade var Amerika faktiskt pacifistiskt.
Amerikanarna skickade hem
sina arméer, åtminstone större delen,
och avrustade dem. Men sedan ett par,
tre år hade gått funno de, att Amerika
stod inför ett läge där det inte var försvarligt
att hålla en så låg rustningspotential.
Det måste ta i med nya krafter.
Och vad var det som gjorde detta? Jo,
det var just den politik som fördes av
Sovjetunionen, där man inte ville vara

med om att pacificera världen utan sade
nej till varje försök från engelsk och
amerikansk sida att åstadkomma en uppgörelse
i godo beträffande de olika länderna.
Sovjetunionen ville hålla på och
»mackla» i allt fler och fler stater, men
när Flngland skickade några soldater till
Grekland gjordes det genast en stor affär
av detta; det kallades för imperialism
o. s. v. Vad Sovjetunionen gjorde på andra
håll ville man gömma bort — det
skedde bara, som herr öhman sade, för
att man ville »hjälpa fram freden i världen».

Herr Öhman frågade, om det fanns
några realpolitiska förutsättningar för
en nordisk pakt. Det tror jag inte utrikesministern
kan svara på i dag, och jag
kan ännu mindre göra det. Den frågan
avgöres ju inte bara i vårt land, utan
också i våra grannländer. Herr Öhman
pekade på att Amerika har ställt bestämda
villkor för sina vapenleveranser. Jag
hoppas för min del att dessa villkor inte
iiro så orubbliga, att man inte kan få en
ändring till stånd. När det gäller denna
nordiska pakt finns det ju betänkligheter
både mot att ta en positiv ställning
och mot att avslå den. Hur man än gör
kommer det efteråt alltid att heta, att det
inte var bra som man gjorde. Vi få väl
snart tillfälle att diskutera frågan närmare.

En sak är alldeles säker: att hela vårt
framtida öde är beroende av att vi på
något sätt kunna hålla samman gent emot
de faror, som komma att finnas i världen.
Huruvida vi i dag kunna vara beredda
att låta det erkännandet övergå
till en skriven pakt är det inte möjligt att
säga. Det dröjer några dagar, eller kanske
till och med några månader, innan
läget klarnar. Men hur det än går så
måste man säga att de synpunkter, som
våra kommunister anlägga på denna fråga,
minst av allt äro »svenska synpunkter».

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr talman!
Det är naturligtvis inte möjligt att
inom ramen för ett kort genmäle kunna
bemöta alla de synpunkter herr Åker -

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 143

berg anförde. Jag skall därför inskränka
mig till att beröra några av dem.

Herr Åkerberg är en av dem, som vilja
vårda sig om debatterna här i första
kammaren. Det är en vällovlig tanke,
som han också själv borde tillämpa i
praktiken. Men det är tyvärr typiskt för
herr andre vice talmannens debattkonst,
att han för att kunna polemisera mot
den kommunistiska uppfattningen söker
fram ett tryckfel i Ny Dag och polemiserar
mot det, icke mot vad som i verkligheten
är vår mening.

I det sammanhanget vill jag också,
medan jag ännu har några minuter kvar,
ta tillfället i akt för att rikta kammarens
uppmärksamhet på ett yttrande av herr
Åkerberg under gårdagens debatt, som
ligger på samma höga plan som hans polemik
mot ett tryckfel. Herr Åkerberg
sade i går, att herr Linderot till och med
är så lojal, att när han blir sjuk så lägger
han sig i Moskva. Jag tycker herr
Åkerberg skulle ha hesparat sig denna
platthet, då herr Åkerberg mycket väl
vet, att herr Linderot under en resa hastigt
insjuknade och måste undergå en
mycket komplicerad operation. Detta har
stått i hela pressen, men det hindrar inte
herr andre vice talmannen från att här
i kammaren försöka göra politik av en
sjukdom i ett inlägg, som i går kväll sändes
ut över hela den svenska radion.

Jag vill också söka hinna att bara med
några ord bemöta herr Åkerberg i övrigt.
Att de fackliga organisationerna här
i landet skulle ha varit med på lönestoppet
är väl ändå att ställa saken på huvudet.
Det är två fackförbund som ha fått
rösta om saken, och där har majoriteten
av de i omröstningen deltagande medlemmarna
röstat emot. I övrigt, herr
Åkerberg, ha arbetarna icke fått yttra sig
om lönestoppet. Frågan har avgjorts av
förbundsledningarna och LO-ledningen.

Sedan må herr Åkerberg leva kvar, så
länge han nu vill och kan, i kolartro på
att Marshall planen icke har några politiska
konsekvenser. Jag är övertygad om
att herr Åkerberg och många andra, som
hysa samma uppfattning som han, eu
vacker dag mera handgripligt, än man
nu föreställer sig, få erfara de politiska

Statsverkspropositionen,
konsekvenser, som vår anslutning till
Marshallblocket medför.

Vad beträffar frågan om vem som är
imperialist eller inte vill jag till herr
Åkerbergs lovsång om Amerikas pacifism
och fredlighet anmärka, att det är
väl ändå Amerikas förenta stater som
upprätthåller militära baser runt hela
jordklotet och som för krig i Grekland
och Kina. Sovjetunionen däremot har
icke några trupper utanför landet, om
man bortser från den av de segrande
makterna överenskomna ockupationen
av Österrike och Tyskland.

Talaren avbröts här av herr förste
vice talmannen, som påpekade, att den
i § 12 mom. 2 av kammarens ordningsstadga
bestämda tiden för kort genmäle
nu vore av talaren överskriden.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle
till herr andre vice talmannen, som
yttrade: Det var ju tur för herr Linderot
att han blev sjuk i Moskva, ty det gav
ju honom tillfälle att besinna sin både
andliga och eviga välfärd på ett ställe,
där han kunde trivas. Jag har inte någonsin
tvivlat på att herr Linderot blev
sjuk där, men jag har tillåtit mig att
skämta med saken. Om det strider mot
det kommunistiska partiprogrammet vet
jag inte, men jag trodde att det var möjligt
att skämta även med herr Linderot.
Om han hunnit tillfriskna och hade varit
här själv, skulle han säkert inte haft något
emot det.

Beträffande Marshallhjälpen har jag
ju erkänt att det finns en politisk aspekt,
men den är inte alls av det världsomfattande
och ödesdigra slag som herr Öhman
här vill låta påskina. Vi här i Sverige
ha ju till och med avböjt att ansluta
oss till den pakt, som Amerika har,
om inte inbjudit oss till så dock låtit
tillkännage all vi äro välkomna till. Vi
ha med berålt mod avslagit inviten. Om
Marshallhjälpen skulle ha haft några politiska
konsekvenser av det slag, som
herr öhman har gjort gällande, så hade
vi givetvis inte vågat handla så.

144 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr talman!
Bara två ord till herr Åkerberg:
Vanlig anständighet kräver att man inte
skämtar med en sjukdom.

Herr LUNDGREN: Herr förste vice talman!
Tyvärr hade jag i går av formella
skäl icke tillfälle att omedelbart bemöta
försvarsministerns långa inlägg efter
mitt anförande. Jag skall därför nu
i korthet söka något bemöta vad försvarsministern
då anförde gent emot mig.

Inledningsvis förklarade försvarsministern,
att han egentligen icke hade någon
anledning att bemöta mitt anförande,
då de synpunkter, som återkommo
i detta, såväl våren 1948 som i höstas
varit föremål för överläggningar i denna
kammare. Försvarsministern menade för
övrigt, att mitt anförande var ungefär
detsamma som jag höll vid dessa båda
tillfällen. Jag borde egentligen kanna mig
smickrad över försvarsministerns påstående.
Det måste ju anses vara utomordentligt
förutseende att redan våren 1948
kunna kritisera vad försvarsministern
anfört till statsverkspropositionen i januari
1949. Möjligen skulle det kunna bero
därpå, att den i ord välvilliga men i sak
ganska negativa inställning till försvaret,
som utmärker statsrådet Vougt, är
ungefär densamma 1948 som 1949.

Försvarsministern ville icke närmare
diskutera materielfrågorna, men han förklarade
bestämt att någon prioritet för
försvarets materielanskaffning ville han
icke vara med om. Denna uppfattning
står dock så vitt jag kan förstå i strid
mot statsutskottets uttalande våren 1948,
enligt vilket frågan om prioritet för viss
försvarsmateriel skulle prövas i varje
särskilt fall. Till frågan om eventuella
brister i fråga om försvarets materiel
torde det för övrigt finnas anledning
återkomma, när riksdagen behandlar
fjärde huvudtiteln.

Som jag underströk i mitt första anförande
är det utomordentligt glädjande,
att försvarsministern vill ta upp frågan
om anordnande av repetitionsövningar i
ny form och att han alltså avser att inkalla
vissa förband med den samman -

sättning, som dessa hava enligt gällande
mob-planer. Som jag påpekade torde detta
emellertid förutsätta en viss ändring
i värnpliktslagen, då i ett förband ingå
värnpliktiga av många olika årsklasser.
Försvarsministern undvek att svara huruvida
han hade för avsikt att föreslå en
sådan ändring i värnpliktslagen. Ett anordnande
av sådana övningar kommer
därjämte att medföra, att vissa värnpliktiga
kunna komma att bliva skyldiga
att deltaga kanske i ett stort antal sådana
övningar, medan andra värnpliktiga,
som från början äro placerade på
t. ex. etappförband, kanske inte alls behöva
deltaga i några repetitionsövningar
eller få deltaga endast i enstaka och
kanske mycket korta övningar. Man behöver
naturligtvis inte inkalla exempelvis
ett etappsjukhuskompani för övningar
under en hel månad, då man ju inte
kan i fred bedriva någon verklig övning
i sjukvård. För att öva detta förband räcker
det mycket väl med inkallelser under
kanske tio dagar, medan fältförband måste
övas under låt mig säga en månad.

Som jag påpekade har statsrådet i
statsverkspropositionen endast beräknat
tjänstgöringsdagar för repetitionsövningar
för G G00 man under en månad. Om
värnpliktslagen skall följas, skola ungefär
55 000 man inkallas för repetitionsövning.

Statsrådet motiverar inställandet av repetitionsövningar
med erfarenheterna
från fälttjänstövningarna i Norrbotten i
mars 1947. Jag hade, som statsrådet också
nämnde, tillfälle att deltaga i dessa
övningar — jag tjänstgjorde för övrigt
just vid den fördelning som statsrådet
syftade på — och kan instämma med
statsrådet däri, att de visade att truppen
icke var vuxen de fordringar, som man
hade rätt att ställa på densamma. Detta
sammanhängde delvis med att ultagningarna
särskilt vid Svea livgarde, såsom
statsrådet nämnde, inte voro lämpligt organiserade
— man fick på den ena bataljonen
folk, som inte hade utbildats från
början.

Slutledningen av dessa konstateranden
torde dock rimligtvis vara den, att man
skall söka utbilda truppen så, att den

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

145

kan fullgöra sina uppgifter, och icke att
man instiiller vidare övningar. En försvarsminister,
som är ansvarig för krigsmaktens
effektivitet och som är positivt
inställd till försvaret, borde skyndsammast
söka avhjälpa sådana brister som
göra, att svensk trupp icke omedelbart
vid ett krigsutbrott kan anses fullt fältduglig.

År 1947 inkallades värnpliktiga tillhörande
bl. a. Svea livgarde till regementet
och sändes därefter omedelbart
till Norrbotten för att deltaga i de nyss
nämnda, synnerligen ansträngande fälttjänstövningarna.
Detta kunde truppen
icke klara. Men det är just sådana förhållanden
som svensk trupp kommer att
ställas inför vid ett krigsutbrott, med den
skillnaden dock, att transporterna inte
komma att ske fredsmässigt, utan under
mycket försvårade förhållanden.

Statsrådet förnekade kategoriskt att
disciplinen inom krigsmakten försämrats,
men han medgav att hållningen blivit
»friare», något som han menade endast
var en fördel. På denna punkt skall
jag blott hänvisa statsrådet att taga del
av vad förbandscheferna inom armén anfört
i ett annat sammanhang, nämligen
rörande lättnader i hälsningsplikten. Det
stora flertalet förbandschefer inom armén
anser enligt arméchefens sammanfattning,
att hållning och uppträdande
i dom tjänsten försämrats under den tid
lättnader i hälsningsplikten varit anbefallda.
Många anse sig därtill kunna konstatera
en avsevärd försämring av truppens
hållning och uppträdande även i
tjänsten. Chefen för armén finner de vunna
erfarenheterna i detta avseende verkligt
oroande. Det finns annat sätt att
vara indisciplinär än att direkt vägra lyda
order.

Om statsrådet skulle vilja vara så demokratisk
att han frågade det befäl, som
går i den dagliga trupptjänsten, huruvida
disciplinen enligt deras mening försämrats,
skulle han säkerligen få en annan
uppfattning iin den, för vilken han här
i går gjorde sig till tolk.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Trots att herr Lundgren nog har an 10

Första kammarens protokoll 1919. Nr

Statsverkspropositionen,
slagit en väsentligt annan ton i dag än
han gjorde i går, har han synbarligen
varit angelägen att vidhålla en del av
sina påståenden och omdömen, till vilka
senare bland annat hör det smakfulla
yttrandet att jag har en negativ inställning
till den uppgift, som jag för
närvarande har mig anförtrodd. Men
jag förbigår i dag liksom i går dessa
betygsättningar, som herr Lundgren finner
lämpliga. Jag skall i ett par punkter
beröra vad han nu har sagt, och sedan
skall jag be att i min tur få ställa
en fråga till herr Lundgren.

Jag vidhåller att den ordning, med
vilken vi för närvarande behandla frågan
om beställningarna inom försvaret,
och takten, under vilken de kunna utföras,
motsvara vad riksdagen för sin
del har ansett vara det riktiga, nämligen
att frågan om prioritet prövas i
varje särskilt fall. Detta är utfört på
det sättet, att vi icke ha anbefallt någon
generell prioritet utan att vederbörande
myndighet i varje fall, där den
icke får sin vilja fram med hänsyn till
en beställning, kommer till Kungl. Maj:t
och ber att få hjälp. Vi bruka då försöka
lägga saken till rätta. Jag nämnde
i går ett sådant fall, där vi kunde hjälpa
en myndighet på det sättet att vi
ordnade med import i stället för tillverkning
inom landet av en sak, som
det på grund av åtskilliga omständigheter
var svårt att få fram här.

Jag skall naturligtvis inte nu — särskilt
som jag vet att kammaren gärna
vill sluta den här debatten före middagen
— uppehålla mig ytterligare vid
herr Lundgrens och mina gemensamma
äventyr i Norrbotten 1947, då herr
Lundgren i egenskap av militärläkare
vårdade de värnpliktiga som hade stupat
på vägen under sträng kyla. Han säger
att uttagningarna gjorts felaktigt,
och det stämmer. Men så säger han, att
man skall se till att det finns trupper
som kunna stå för strapatser.

Vad slags inkallade var det här fråga
om? Jo, det var äldre värnpliktiga, som
hade tjänstgjort vid flottan och flyget
och som skulle tas ut till efterutbildningsövning,
alltså värnpliktiga på bra

146 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
mycket över trettio år. De inkallades
till ett infanteriregemente, kläddes där
upp i en infanteriuniform och skickades
sedan till Norrbotten, där man begärde
att de utan vidare skulle falla in
i den välutbildade infanteritruppens övningar.
Det kunde helt naturligt inte
gå bra. Det är nödvändigt, att vi se till
att omskolningen sker på ett sådant sätt,
att de äldre värnpliktiga kunna sättas
in på den plats inom krigsorganisationen,
där de fylla en uppgift, och följaktligen
skall man ha eu omskolning,
som är vettig och ändamålsenlig och
som de värnpliktiga själva kunna förstå
meningen med. Att utreda detta är
en av de uppgifter, som anförtrotts den
värnpliktskommitté, som arbetar under
ledning av den ärade ledamot av denna
kammare, som just nu pryder platsen
vid väggen bredvid herr Lundgren,
nämligen herr Ewerlöf. Jag tror det kan
vara skäl att avvakta denna utredning,
innan vi diskutera vidare i denna fråga.

Vid frågan om hållning och hälsningsplikt
skall jag inte uppehålla mig
så mycket. Jag har sagt, att jag tycker
att hållningen har blivit en smula friare
och ledigare, och jag kan gärna säga, att
man enligt min mening bör använda de
möjligheter som varje befäl har att påverka
truppen för att skapa en litet
bättre hållning. Men annars tror jag nog
att de svenska värnpliktiga växa in i
de nya förhållanden, som skapats genom
att man i vissa avseenden har lättat
på de stramare formerna från tidigare.

Nu tänker jag inte ta upp någon diskussion
här i kammaren om hiilsningsplikten,
och det förefaller som om herr
Lundgren också ville gå ganska stillsamt
förbi den saken. Jag vill bara i
detta sammanhang säga, att om man
icke i pressen och på annat håll tagit
upp en diskussion om den lättnad med
avseende på hälsningsplikten, som för
ett och ett kvarts år sedan genomfördes,
och skapat hos de värnpliktiga den
känslan, att här är någonting som det
står strid om, skulle de värnpliktiga
mycket snabbare ha vuxit in i vad jag
syftade till, nämligen att vara hövliga

mot dem de känna och mot folk, som
de komma i kontakt med, på samma
sätt som en vanlig civil människa. Man
har emellertid blåst upp en viss politisk
strid om detta. Jag medger att det
inte föres någon kontinuerlig diskussion,
men man har hos de värnpliktiga
skapat den känslan, att officeren känner
sig bestulen, när han inte får en
hälsning, eller i varje fall tycker att det
är galet att han inte får en hälsning vid
varje tillfälle. Det är denna politiska
diskussion om denna reform, som i någon
mån förtagit den positiva effekten
av densamma. Jag hoppas emellertid
att det inte skall dröja så länge förrän
vi ha vuxit in i dessa nya förhållanden,
och jag vet att det heller inte på
oficershåll finns någon önskan att gå
tillbaka till tidigare ordning.

Vidare kan jag försäkra, att jag inte
behöver ta några råd av herr Lundgren
i Umeå, när det gäller min kontakt med
truppbefälet. Jag har under årens lopp
haft många tillfällen att ute vid förbanden
i olika sammanhang ta kontakt med
befälet.

Sedan skulle jag i anslutning till diskussionen
i går vilja fråga: Vad är egentligen
syftet med den aktion, som herr
Lundgren här har försökt iscensätta?
Herr Lundgren underkänner fullständigt
värdet av de förslag, som förelagts riksdagen
i fjärde huvudtiteln, över vilken
han ville sätta rubriken »ett djävulens
bländverk». Vad är syftet med detta?
Vad kan det bli för verkan, om herr
Lundgren lyckas skapa den föreställningen,
att fjärde huvudtiteln är »ett
djävulens bländverk»? Att han kan önska
komma åt en socialdemokratisk försvarsminister
kan jag ju förstå. Han
kan inge den föreställningen, att det
vore mycket bättre ställt, om det vore
en försvarsminster av en annan politisk
färg, och det kan naturligtvis tänkas,
att det kunde vara. Men riskerar inte
herr Lundgren samtidigt att skapa en
besynnerlig undran hos svenska folket,
om det verkligen skall vara omöjligt att
åstadkomma ett effektivt försvar för 800
miljoner kronor?

Det har väl inte förbigått herr Lund -

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

147

gren, hur ansträngd den ekonomiska situationen
är, att vi med olika medel
måste bekämpa tendenserna till inflation
och hur nödvändigt det har varit att
hålla tillbaka alla de utgifter, som inte
ha varit strängt nödvändiga. Försvarets
liuvuditel är ändå en av de få, som
undergått en ökning. Måste inte då hans
synpunkter skapa en oerhört tvivlande
och undrande inställning hos svenska
folket, i synnerhet när de framföras av
en talesman i Sveriges första kammare,
för vilken kammare svenska folket har
en sådan respekt, och en talesman, som
de kunna misstänka för att vara särskilt
sakkunnig, om de inte varit i tillfälle
att höra herr Lundgren — och det
förunnas ju inte det svenska folkets flertal?
Måste man inte fråga sig: Lönar det
sig över huvud taget att ha ett försvar,
om vi inte kunna få ett hyggligt försvar
för 800 miljoner kronor? Föreligger inte
fara för att herr Lundgren skapar en
helt annan effekt än den han syftar till,
ty jag förstår ju mycket väl, att han i
huvudsak talar av omtanke om försvaret?
Men var aktsam, herr Lundgren, så
att inte effekten blir en annan!

•lag kommer här över till en fråga, som
herr von Heland och jag understundom
bruka diskutera i eller utanför denna
kammare, nämligen huruvida vårt försvar
iir för stort. Herr von Heland brukar
säga, att man inom försvarskommittén
kommit till det resultatet, att den
försvarets organisation, som vi för närvarande
ha, är så stor, att vi inte kunna
fylla den med materiel och vapen, att
vi således inte kunna underhålla hela
denna organisation. Ett dylikt betraktelsesätt
får givetvis ett stöd i den agitation,
som herr Lundgren är en talesman
för. Man säger: »Se där, det är rätt, när
vi påstå att försvaret är för stort och
att vi måste pressa ned det.» Det kommer
att bli effekten av denna agitation.

För min del vill jag inte ta upp någon
diskussion, i vilken jag gör gällande, att
herr von Heland har fel, men jag vill
inte heller underlåta att ge uttryck åt
min uppfattning, att sådant försvaret nu
är och med nuvarande matericlförsörjning
iir det tämligen vid skickat att fylla

Statsverkspropositionen,
den uppgift, som vi tilldela det, fastän
det är långt ifrån perfekt.

När den försvarskommitté, i vilken
herr von Heland var ledamot, i fjol framlade
resultatet av sitt arbete, hade denna
uppfattning om att försvaret var för
stort tagit sig det uttrycket, att man
ville krympa ihop försvaret genom att
ta ut ett mindre antal värnpliktiga.
Man ville alltså minska den levande försvarskraften.
Det var på detta regeringen
svarade med det förslag, som riksdagen
sedan godtog och vars grundtanke var,
att vi i nuvarande internationella orostider
icke kunde avstå från att ta ut
hela den levande försvarskraften. Men
det är ju möjligt att en grundlig utredning
från den utgångspunkten, att vi
skola ta ut hela den levande försvarskraften,
kan ge vid handen, att vi skola
kunna åstadkomma ett effektivt försvar,
som skall kunna hålla sig något så när i
närheten av vad vi nu anse oss kunna
anslå till försvaret, om förhållandena ute
i världen alltjämt kräva denna ansträngning
av oss. Det är mot denna bakgrund
som jag skulle vilja vädja till herr Lundgren
att såsom försvarsvän beakta, att
verkningarna av denna beständiga agitation,
denna nedvärdering av försvaret,
kunna bli helt andra än dem han önskar
framkalla.

Herr LUNDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Det är ingalunda, herr statsråd,
min mening att nedvärdera försvaret.
Jag är väl medveten om att materielläget
i det stora hela är gott, icke minst på
grund av de anskaffningar som skett under
kriget. Men jag vill samtidigt påpeka,
att det finns vissa områden, där det
råder högst avsevärda brister, områden
som äro så betydelsefulla, att en bristsituation
på dessa kan äventyra försvarets
effektivitet.

Statsrådet KOCK: Herr talman! Herr
Wehtje har framfört vissa önskemål och
frågor rörande priskontrollen.

Om jag har förstått herr Wehtje rätt
var del hans tanke, alt man skulle kunna

148 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
koncentrera denna kontroll till vissa
viktiga områden, men släppa övriga områden
fria från ingripanden av reglerande
art. Om en sådan politik för till
en prisstegring, som påverkar levnadskostnaderna,
är den emellertid icke förenlig
med den målsättning, som ställes
i direktiven till den nya förhandlingsdelegationen
rörande principerna för
priskontrollen. 1 dessa direktiv uttalas,
att utgångspunkten bör vara samma
målsättning som ligger till grund för de
provisoriska direktiven, nämligen att
stabilitet i prisnivån skall upprätthållas.

Det har talats i dessa två dagar så
mycket om stabiliseringspolitiken, att
jag här inte behöver orda mycket om
vikten av en effektiv priskontroll eller
särskilt påpeka, att priskontrollnämndens
uppgifter äro av en ytterligt stor
betydelse och en förutsättning för stabiliseringspolitikens
genomförande.

I de provisoriska direktiv, under vilka
priskontrollen numera arbetar och som
skola tagas upp till diskussion av denna
förhandlingsdelegation, uttalas bl. a. att
priskontrollnämnden skall föra en aktiv
prispolitik, d. v. s. också ta upp de möjligheter
till prissänkningar, som kunna
finnas på olika områden. Det gör att priskontrollnämnden
kan taga upp undersökningar
på områden, som kanske vid ett
ytligt betraktande kunna anses mindre
angelägna och viktiga. Herr Wehtje
nämnde en sådan sak som pastillerna.
Det kan tyckas att det är en mycket
oväsentlig sak, men det är i själva verket
en ganska utbredd förbrukningsvara,
och jag tror att prissättningen på detta
område kan erbjuda mycket av intresse
för den som vill tränga in i hithörande
problem.

I direktiven till förhandlingsdelegationen
sägs det vidare — det är, kan man
säga, kärnpunkten i dess arbete — att
delegationen skall undersöka hur den angivna
målsättningen skall kunna förenas
med önskemålet att säkerställa angelägen
produktion. Här kommer in problemet
om den snedvridning av produktionen
genom priskontrollen, som man vill
försöka komma till rätta med, och jag
tror att det överensstämmer med herr

Wehtjes önskemål, att priskontrollen inte
får förhindra eu sund produktionsutveckling.
Detta är således ett av de problem,
som förhandlingsdelegerade skola
studera.

Herr Wehtje tog också upp en annan
fråga. Han ansåg att statens järnvägars
avgifter på de nya tågen inte skulle ha
behövt behandlas av priskontrollnämnden.
Nu finns det ett direktiv till de statliga
myndigheterna att taxeförändringar
skola underställas priskontrollnämnden,
och om det råder olika meningar mellan
nämnden och vederbörande myndighet,
går frågan vidare till Kungl. Maj:t.
Jag trodde snarare att det skulle ge anledning
till kritik, om man inte lät priskontrollnämnden
behandla den offentliga
taxesättningen vid exempelvis statens
järnvägar på samma sätt som man behandlar
taxesättningen vid enskilda
järnvägar, spårvägar o. d.

Herr Wehtje drog så upp en fråga,
som även har berörts av andra talare
här i dag, nämligen om man inte, när
bränslekommissionens uppgifter minska,
skulle kunna avveckla den helt och hållet
eller eventuellt överföra uppgifterna
till andra organ. I inledningen till tolfte
huvudtiteln har denna eventualitet tagits
upp. Det heter där: »I den mån en mera
genomgripande avveckling av regleringarna
inom något krisorgans verksamhetsområde
skulle inträda under nästa
budgetår, synas eventuellt kvarvarande
arbetsuppgifter lämpligen kunna överflyttas
på andra krisorgan.»

Här ha således förutsatts sådana rationaliseringar,
som kunna bli önskvärda
i den händelse arbetsuppgifterna
inom det ena eller andra krisorganet
krympa samman. Vi ha inte något önskemål
att behålla kommissionsväsendet
i den form det nu har. Om en rationalisering
är möjlig på grund av minskade
uppgifter, skall en sådan också göras.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Finansministerns anförande i denna
kammare i går eftermiddag var —
jag föreställer mig att det inte bara är
min uppfattning utan kammarledamöter -

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

149

nas i allmänhet — av mycket stort intresse.
Det var såvitt jag kan döma
mindre ett försvar för budgeten och de
till den fogade ekonomiska beräkningarna,
vilkas osäkra karaktär snarare underströks,
än en principiell deklaration
om den framtida politik, som finansministern
vill föra även sedan krisen har
avvecklats.

Finansministerns anförande innehöll i
realiteten en beskrivning av det socialistiska
framtidssamhället, sådant finansministern
för dagen ser det; en kompromiss
med några delar av ett socialistiskt
samhälle och några delar av ett kapitalistiskt
samhälle, men där de förra ha
tillförsäkrats en sådan förmånsställning
att de bestämma utvecklingen — ett
biandsamhälle således i socialistisk
anda.

Den som till äventyrs har trott på de
många gånger avgivna försäkringarna,
att regleringarna endast och uteslutande
äro en kristidsprodukt, som skall försvinna
ur svenskt samhällsliv så snart
knappheten på varor har försvunnit eller
den ekonomiska balansen har återställts,
har nu fått ett ganska klart besked om
att han har misstagit sig.

Finansministern kan inte tänka sig
framtiden utan ett mer eller mindre reglerat
samhälle, förklarade han. Men han
tilläde, att regleringar som äro tryckande
och irriterande för den stora massan
skola försvinna. Vissa slag av regleringar
däremot höra enligt hans mening
samman med det moderna samhället och
måste vara kvar.

»Vissa slag av regleringar», säger finansministern.
Detta är ju i och för sig
ingen definition, som skapar klarhet
över vilka områden som finansministern
vill reglera. Ett par antydningar i hans
anförande gåva dock kammarens ledamöter
någon vägledning. Ett samhälle,
argumenterade finansministern, som inte
vill återvända till fullständigt fri ekonomi,
kan inte undvara något slags kontroll
över kapitalets användning. Till
»vissa slag av regleringar» hör således
en reglering av kapitalmarknaden. Redan
därigenom kommer ett ingripande
att ske i produktionen, ell ingripande

Statsverkspropositionen.
— om det blir alltför omfattande — som
för den meningsriktning jag företräder
ter sig såsom hindrande och försvårande
för produktionsutvecklingen. Staten
skall behålla kontrollen över investeringarna.
Till de regleringar, som finansministern
förespådde en mycket lång
livstid, hörde investeringskontrollen och
hyresregleringen.

•lag tror att man kan sammanfatta hans
uppfattning så, att på dessa nyckelområden
i det ekonomiska livet skola regleringarna
bestå. Det är inte för näringslivets
beroende av dessa regleringar,
som finansministern hyser någon fruktan.
Han fruktar inte för att de skola
verka irriterande och tryckande inom
produktionen. Det är »den stora massans»
irritation som han fruktar, folkstormen
som nu mullrat bakom kvarskattens
gula debetsedlar.

Men här reser sig frågan: Hur långt
kan en reglering av kapitalmarknaden
och produktionen gå, innan den blir irriterande
även för den stora massan?
Investeringskontrollen och den därpå
byggda reglering, som vi nu ha, kunna
åberopas såsom ett ganska typiskt exempel
på en kontroll, som verkar hindrande
på produktionen men som dessutom
irriterar den stora massan, och en
sådan investeringskontroll hörde dock
till de regleringar, som enligt finansministerns
mening voro oundvikliga i
det kommande moderna samhället.

En hård beskattning, som hindrar
medborgarna från att använda sin inkomst
efter eget skön, måste också bli
ett led i en framtida politik, om, såsom
finansministern uttryckte sig, en större
del av kapitalbildningen skall disponeras
av det allmänna, givetvis i avsikt att
kontrollen över kapitalbildningen skall
ligga i statens hand. Hur långt kan den
gå utan alt den känns såsom ett obehörigt
tvång, som verkar irriterande på den
stora massan?

•lag är rädd för, herr talman, att om
finansministern skall försöka förverkliga
sin tanke att behålla statliga regleringar
och statligt tvång på viktiga nyckelpositioner
inom det produktiva samhället,
får han mycket svårt att förena

150 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

detta med ett system, som i längden icke
verkar irriterande även på den stora
massan.

Men sedan kommer någonting som enligt
min mening är ännu viktigare. Jag
frågar: Vad betyder detta för den produktiva
utvecklingen? En fri ekonomi,
förklarade finansministern, ökar inte tillgångarna
i samhället. Det förefaller mig
som om detta yttrande skulle vara ganska
typiskt för det statiska tänkande, som
vägrar att erkänna de fria krafternas
spel och betydelsen av de fria krafternas
spel. En reglerad ekonomi låser fast
produktionen vid vissa givna förutsättningar,
och den hindrar den rörelsefrihet,
som är nödvändig, om den med tillvaratagande
av alla möjligheter skall
kunna öka sin effektivitet och sin omfattning.
En fri ekonomi skänker den
rörelsefrihet, som ger produktionen
rum att utveckla hela sin kraft. Men en
ökad produktion skapar ökade tillgångar,
och om således en fri ekonomi kan
bidraga till att öka produktionens effekt,
skapar den de ökade tillgångar, som finansministern
bestred att den skulle
kunna tillföra samhället.

Det är just detta som har skett under
den enastående period av framsteg och
utveckling, som det senaste århundradet
har utvisat och som har skett i den fria
ekonomiens tecken. Det återstår att bevisa
att ett samhälle, där staten genom
regleringar och kontroll skaffat sig bestämmanderätten
över nyckelområdena i
den ekonomiska utvecklingen, skulle ha
haft möjligheter att visa ett både för
samhället som helhet och för de enskilda
medborgarna bättre resultat än vad
ett samhälle med fri ekonomi har lyckats
uppvisa.

Jag vill gärna tillägga, herr talman,
att i detta resonemang om den fria ekonomiens
betydelse icke bör förglömmas
den skyldighet att känna socialt ansvar,
som det enskilda näringslivet måste ikläda
sig och som det enligt min uppfattning
också har visat sig villigt att ikläda
sig, den samverkan mellan staten och
näringslivet, som kan bli nödvändig för
en stabilisering, som håller sysselsättningen
uppe på en hög nivå.

Finansministerns framtidssamhälle
med ständigt kvarstående regleringar på
viktiga områden av samhällets liv lockar
därför inte. Det lockar i varje fall
inte mig, och det lockar inte dem som
dela min uppfattning. Men det var särdeles
intressant att få höra något om den
planritning, som hittills bär hållits fördold
för andra än de invigda. Efter denna
förklaring bör det inte råda någon
tvekan om i vilket tecken det socialisl iska
framtidssamhället skall utdanas.

Jag skall, herr talman, ta upp också ett
par andra av finansministerns påståenden.
Han hade den enligt min mening
mycket underliga föreställningen att anhängarna
av ett samhälle med fri ekonomi
ville behålla eu sorts tvångsreglering
av lönerna. Det måste, herr talman,
bero på någon tillfällig fördunkling i finansministerns
annars så klara tankeapparat.
Varifrån har han fått den föreställningen?
Det är ju i stället på det
sättet, att det är en från vårt håll —
och jag skulle tro hela den borgerliga
oppositionens håll — ofta och hårt hävdad
mening, att avtalsmarknaden skall
vara fri från tvång. Hur kan finansministern
ur en sådan uppfattning utläsa
någon sorts sympati för en tvångsreglering
av lönerna i ett eljest fritt samhälle? Det

förhåller sig efter vad jag kan
förstå, herr talman, på samma sätt med
finansministerns resonemang i vissa delar,
när det gäller en skattesänkning. Finansministern
förklarade att han först
under de allra senaste månaderna har
lyckats göra den upptäckten, att man
från alla håll var intresserad inte bara
av de stora utan också av de små inkomsttagarnas
skattetryck.

Jag tycker att detta sätt att göra upptäckter
är ganska egendomligt — finansministern
måste ha glömt vad han tidigare
har upptäckt och upplevat. Jag erinrar
om att när kammaren 1947 diskuterade
det skattesystem, som nu råder,
så hade man i varje fall en gemensam
utgångspunkt, nämligen att den skattesänkning,
som skulle kunna komma i fråga,
med hänsyn till tidens ekonomiska
förhållanden skulle uteslutande läggas på

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

151

de små oeli medelstora inkomsterna. Det
var vår utgångspunkt likaväl som det
var finansministerns utgångspunkt. Skiljaktigheten
bestod i att vi inte ansågo
det vare sig nödvändigt eller ännu mindre
lämpligt att kombinera denna skattesänkning
för små och medelstora inkomster
med en påföljande straffbeskattning
av kapital och företag, anordnad
på sådant sätt, att sparviljan minskades
och möjligheterna till produktiv kapitalbildning
försvårades. När vi i detta sammanhang
resa kravet på en politik, som
kan leda fram till en sänkning av det
hårda direkta skattetrycket, så bottnar
detta i precis samma synpunkter.

Finansministern har underligt nog
glömt bort den mycket betydande faktor
i produktionen, som heter arbetslust och
arbetsvilja. Han deklarerade sig såsom
en obotfärdig syndare i fråga om de s. k.
Wigforssdagarna, men hans obotfärdighet
grundade sig uppenbarligen på den
tron, att det bara var hos de stora inkomsttagarna
som dylika tendenser funnos.
Jag tycker ju att även i detta fall
oviljan att ta ut hela sin arbetskraft är
en ganska allvarlig sak; vi ha ont om
läkare här i landet, vi ha ont om tandläkare,
och det saknar inte alldeles betydelse
att den arbetskraft, som på dessa
områden finnes tillgänglig, verkligen
är villig att låta sig utnyttjas så långt det
står i dess förmåga. Men om det skulle
förhålla sig så, att också de små inkomsttagarna,
de som äro direkt inkopplade
i produktionen, bedöma skattetryckets
verkningar på samma sätt, fastän verkningsgraden
givetvis för dem blir proportionellt
lägre, bedömer finansministern
även då situationen med samma lättfärdiga
likgiltighet?

Detta är, herr talman, just vad som nu
håller på att ske i ganska stor utsträckning.
Och man gör inte någon som helst
hemlighet av att det just är skattehänsynen,
som har blivit den bestämmande
faktorn.

När vi därför göra anspråk på —
»kräva», om man vill använda ett så
hårt ord, eller »ifrågasätta», om man
vill vara mild i uttryckssätten, som jag
gärna vill vara — en skattepolitik, som

Statsverkspropositionen,
syftar till en lindring av skattetrycket,
så har detta krav icke baserats på någon
högre eller lägre inkomstnivå. Skattetryckets
hårdhet är kännbar inom alla inkomstgrupper,
och den hämnar inom
alla inkomstgrupper viljan och förmågan
till arbetsinsats och sparande.

Det är inte något
herr talman, som vi i detta fall göra oss
till tolk för. Skattetrycket är enligt vår
mening så hårt. att det hindrar de välståndsbildande
krafterna i samhället att
verka. Och till de välståndsbildande krafterna,
herr talman, räknar jag för min del
inte bara inkomsttagare med 50 000 kronor
i inkomst eller en halv miljon i förmögenhet
!

Herr NERMAN: Herr förste vice talman!
Jag vill först i förbigående göra
två anmärkningar.

Jag måste hålla med herr Öhman i en
sak: jag har inte riktigt förmågan att
sentera herr andre vice talmannens
skämt med en mycket allvarlig sjukdom.
Vidare vill jag i anslutning till herr
Andréns utomordentliga anförande säga,
att vad han där yttrade emot demagogien
var alldeles riktigt — synd bara, att i
varje fall jag tyckte mig förnimma i
hans eget anförande en liten, liten fläkt
av demagogi — givetvis på ett högt akademiskt
plan. Hans uttalande emot skrivna
anföranden var alldeles riktigt. Jag
erkänner mig såsom en syndare bland
många andra, och jag skulle vilja ytterligare
ge honom ett råd, hur man skall
uppnå ännu större livlighet och naturlighet
i debatten. Man skall t. ex. inte
säja: »vi säga», »vi voro», »sig», »dig»
o. s. v. utan man skall använda ett naturligt
språk. Forntidsspråket kommer i
alla fall gunås i protokollet!

Om jag härefter under några minuter
får fästa uppmärksamheten vid det internationella
läget, ha vi ju funnit att
det i trontalet, hur det än smälter ihop,
oföränderligt heter att »vårt förhållande
lill främmande makter är gott». Och det
är ju gott i och för sig. Men det går inte
att förneka, att det internationella lägets
allvar tränger sig allt närmare och allt
mera närgånget in på oss.

152

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

I alla fall skulle jag trots detta vilja
uttrycka en glädje över att det ändå så
sakta börjar bli en smula mer balans i
världen. Jag tillät mig i fjolårets remissdebatt
finna det lyckligt att det har bildats
två stora maktblock; det var inte
någon fara, utan tvärtom en lycka att
det har bildats två stora maktblock, när
det ändå inte kan bli en enda broderlig
familj av alltsammans. Jag tror att vi
i år ha kommit ett stycke längre i denna
balans tack vare Västerns uppvaknande
och ökade fasthet.

Världsbilden är brokig och väcker
sannerligen inte enbart optimism. Men
ett framsteg — det får herr öliman ursäkte
mig — är onekligen att notera i
Marshallplanens tecken, och Västunionens
skapande under fjolåret är också
ett gott tecken på tillfrisknande i en
större ordnings anda. På samma sätt har
folkstämningen visat sig bli mera demokratiskt
medveten och mera demokratiskt
försvarshågad när den vid alla val
i fria länder sedan något år har börjat
driva de undergrävande makterna tillbaka.
Vidare kan man glädja sig åt att
västra Tyskland börjar resa sig ekonomiskt.
Det ha vi alla glädje av. Vidare
kan man med stor tillfredsställelse registrera
den nya kurs av socialliberalism
och frihetssyn i allmänhet, som för Amerikas
del — och där behövs det — kom
till uttryck i president Trumans budskap
till den nya kongressen. Sällsynt gott gör
det också att se, att amerikanarna upprätthålla
luftbron till Berlins befolkning.
Det är självklart ett stycke av försvar för
eget imperium, men det är något mera:
det är också ett försvar för mänskligheten
och friheten. Sist men icke minst på
kreditsidan ha vi Titos Jugoslavien, som
på sitt sätt är ett glädjande tecken på att
sambandet börjar återknytas mellan öst
och väst, till att börja med i handeln.
Men mycket gott här i världen börjar
med handeln! Vi äro inte så säkra på att
det går så fort, men vem vet: en dag
kanske vi träffas på Belgradexpressen,
herr öhman. Det har hänt åtskilligt här
i världen, det finns hopp i världen.

Sedan finns det också mörka sidor. I
Europa ha vi Spanien och Grekland,

Grekland där emellertid det onda inte
ligger bara på ena sidan. Mörk är också
utvecklingen sedan i fjol i Tjeckoslovakien
och de andra ryska lydstaterna, som
Sovjet har pressat in i sin hushållning
och sin politik med medel, som vi i väster
finna barbariska. Det pågår en
skrämmande raskamp i Sydafrika. Och
där är Asien: Kina, Indonesien och Indien
o. s. v. — en världsdel, som håller
på att vakna till ny tid i konvulsioner
och ganska naturligt nationalistiska former,
som naturligtvis kunna bli ytterst
allvarliga för hela den s. k. vita världen,
om vi alltjämt tänka imperialistiskt
och inte söka bättra oss gentemot våra
färgade medbröder.

Där är vidare framför allt det grundläggande,
fruktansvärda ekonomiska
faktum, att två tredjedelar av mänskligheten
alltjämt svälta, svälta varje dag,
varje timme. Så länge det är så, skola
vi inte förundra oss över att marken
gungar.

Men jag lämnar det internationella —
jag bär dock tyckt att det inte borde
alldeles saknas i svenska riksdagens protokoll
en dag som denna.

Vid en blick i statsverkspropositionen
har man anledning att med glad
tacksamhet anteckna, att Sverige nu
kommer att inträda i UNESCO, Förenta
Nationernas kulturorganisation. Det är
för många svenskar ett ganska okänt företag;
vi svenskar äro ju tyvärr mycket
isolationistiska och intresserade framför
allt av det som ligger mycket, mycket
nära. Det kanske vore nyttigt, om vi
kände oss litet mera som människor än
som enbart svenskar — eller enbart skåningar
eller norrlänningar eller gärna
östgötar. Om man vill se efter skall man
ändå finna, att denna organisation,
UNESCO, har en hel del nyttiga saker
för sig, saker som ha mycket stor betydelse
för det mellanfolkliga umgänget
och därmed också för oss i Norden.

I det sammanhanget vill jag peka på
en mycket, mycket stor sak, tyvärr mycket,
mycket litet uppmärksammad i den
svenska pressen: att Förenta Nationerna
efter ett par års förarbete ha fått
färdig och antagen den nya Förklaring -

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

153

en om de mänskliga rättigheterna. Det är
en ny upplaga efter nutida krav av de
klassiska frihetsförklaringarna från
Amerika 1776 och från Frankrike 1789,
och här ha vi fått något mera. Vi ha
fått ett internationellt antaget mänsklighetens
frihetsbrev.

Det är begripligt, om vi svenskar inte
ha så mycket intresse för de mänskliga
rättigheterna. Inte därför att vi skulle
vara inhumana, det äro vi visst inte,
utan därför att vi kanske tycka att det
är självklara saker. Vi ha ju i stort —
inte i allt men i stort — för länge sedan
fått dessa värden erkända här i
landet, och över gränserna se vi inte
gärna. Vi ha tänkt oss dem som självklara,
ungefär som vi ansågo att Nordens
neutrala säkerhet var självklar före
den 9 april 1940. Nu veta vi, att frihet
och fred ingalunda äro självklara, att
ingenting är självklart och säkert, att
vad för brott som helst kan begås mot
människan och ursäktas med en stats
intresse.

Här ha nu den 10 sistlidne december
med alla röster mot åtta — de åtta
voro Sovjetunionens, dess fem Ivdstaters,
Saudiarabiens och Sydafrikas; det
sista landets ståndpunkt är ju rätt intressant
i belysning av senare händelser
— antagits den nya Förklaringen
om människans rättigheter med 31 korta
punkter. Egentligen borde den ha lästs
upp här i dag, så att den kommit in i
protokollet, men jag skall inte besvära
med det. Jag antar att förklaringen kommer
att genom regeringen snarast expedieras
till ratificering av Sverige på vederbörligt
sätt och tagas in i det officiella
trycket. Den kan, för att tala med den
svenska delegaten som var med, viil användas
för att skapa opinion. För min
del tycker jag, att denna förklaring om
de mänskliga rättigheterna borde läsas
i alla skolor, redan i folkskolan. Det är
en katekes som duger! Den är bättre
än Luthers katekes. I Förenta staterna
få, om jag inte är fel underrättad, alla
skolbarn lära sig den amerikanska frihetsförklaringen
utantill.

Den nya förklaringen är visserligen
bara ett papper liksom alla statliga do -

Statsverkspropositionen.
kument. Det är ju också förklaringen
från Amerika 1776 och från Frankrike
1789, men tänk vad de ändå ha betytt
i propagandan! Den är ändå en början,
och det är mycket här i världen,
som har börjat med ett papper. Den är
en första gemensam nämnare moraliskt,
och så olika som jordens folk leva i fråga
om levnadsstandard — i skilda århundraden,
kanhända i skilda årtusenden
— är det något ganska märkligt
alt man har kunnat enas om en sådan
förklaring.

Herr öhman sade, att ingen har definierat
den västerländska idén. Jo då,
jag kan definiera den i ett ord: människovärdet.
Det är onekligen skillnad
på uppfattningen om det begreppet i
öster och väster. Här innebär det att
individen skall ha rättssäkerhet, tros-,
yttrande- och församlingsfrihet, samma
människovärde oberoende av s. k. raser,
samma lön för samma arbete oavsett
kön, social säkerhet etc. Jag säger
inte, att vi ha detta hundraprocentigt,
men den västerländska idén innebär
just detta. Och den omständigheten, att
vi i alla fall till sist ha kunnat ena
oss om gemensamma spelregler för folken,
visar väl ändå en viss tro på människan
som sådan, människan som en
positiv mätare eller, som Alva Myrdal
har uttryckt det litet drastiskt men bra:
»Det finns, trots all djävulskap i politiken,
kvar i det internationella samarbetet
en mycket stor respekt för den
enkla genomsnittsgodheten.» Jag tycker,
att det verkligen iir värt någonting i
dessa vargatider.

Den nya förklaringen är ett framsteg
för rättsmedvetandet och bidrar till att
skapa lag, där icke sådan lag finns.
Och de nedlagda rösternas länder —
de »tomma passagerarnas platser», skrev
eu gång en berömd kommunistisk författare
något om — kunna ju vägra att
ratificera, men lagen kodifieras ändå
genom att majoriteten av mänskligheten,
och utan motröstning, har antagit
den. Och att kodifiera är, som Göteborgs
Handelstidning sade häromdagen, att
mobilisera.

Den västerländska rättstanken har en

i 54

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

besynnerlig genomslagskraft, och den
går vidare över alla gränser — om vi
nämligen inte svika i humanitetens krig
utan fortsätta framryckningen. Österns
folk komma inte att i längden finna sig
i slaveri, när de bombarderas utifrån,
från väster, med propagandan för människovärde.

Vi behöva inte tappa tron på människan,
trots all djävulskap, för att tala
med Alva Myrdal. Kammaren får förlåta
mig, att jag har tagit in denna fråga i
dagens realpolitik, men jag tror allvarligt
att detta i längden är realpolitik.

Till sist skulle jag vilja i korthet uttrycka
förhoppningen om en god utveckling
för sambandet i Norden, att börja
med på den materiella gemenskapens
område. Jag tror att man inte skall tala
så mycket om vackra ideella saker, utan
man skall hålla sig till vad folk förstår:
att de få ä^a tillräckligt, att de få vara
i fred för polis, om de inte gjort något
o. s. v. Jag gör inte anspråk på att kunna
tullfrågor och andra nu aktuella ekonomiska
saker i det skandinaviska samarbetet
så, att jag vågar yttra mig om
det, men det finns en herre, som heter
Albin Johansson, som jag tror begriper
sådana saker och som jag vet har anseende
i breda lager för att begripa dem.
Han har nyligen givit ut en skrift, som
heter Nordiskt ekonomiskt samarbete.
Av den får man på ett mycket lättfattligt
sätt klart, att den nordiska samverkan
i hushållningen är ett verkligt behov
för oss och alt den vidgade marknaden
kommer afl höja välståndet i alla
våra stater. Han visar upp hur t. ex.
Ryssland i alla tider har varit reaktionärt
och är det ännu i och med det att
man där stänger sig ute från övriga länder.
Därmed skadar Ryssland både sig
självt och andra länder.

Albin Johansson visar även upp, hur
farligt det är med en nationellt isolerad
planekonomi och med statsmonopol, som
konserverar näringslivet inom statsgränserna.
Hans skrift är såvitt jag förstår
ett varningsrop — ett behövligt varningsrop
— emot den ekonomiska isolationismen.
Grundolyckan i dag är väl
ändå söndersprängningen av en begyn -

nande världshushållning i 70 eller 80
självhärliga autarkier med åtföljande
suveränitetshögfärd.

Den aktuellaste nordiska frågan är
emellertid frågan om den politiska sammanhållningen,
men den skall debatteras
närmare om en tid, och därför skall jag
inte här komma utförligt in på den. Både
där och i övrigt vill jag emellertid
stryka under den danske statsministerns
ord, att den nordiska samhörigheten är
vår generations största uppgift — och
jag räknar då vår generation obegränsad
tid framåt. Och om den politiska sidan
av sammanhållningen måste jag redan i
dag för min del vittna, att går det inte
att gå den också för oss rätta vägen —
vi veta ju alla vilken väg det är och
var vi ändå till sist komma att stå om
det gäller — går det inte att gå den i
två steg, som väl hade varit för oss det
trevligaste, så få vi ta den i ett. Jag kan
inte ta på mitt ansvar att vara med
om att spränga Norden för sekler —
det är en fråga om sekler. Och jag kan
inte till något pris i världen tänka mig
Sverige i krig mot Norge, Danmark och
den övriga kulturvärlden.

Jag undrar om någon här i kammaren
— med undantag givetvis för två
eller tre — kan tänka sig Sverige i
krig mot Norge, Danmark, England och
den övriga kulturvärlden?

Herr VON HELAND: Herr förste vice
talman! Jag har mycket noga avlyssnat
debatten i denna kammare, men jag har
inte hört någon, om jag undantar herr
Nerman, som blickat ut över vårt eget
lands gränser när det gäller den näringspolitiska
diskussionen, trots det att
de internationella förhållandena mer än
någonsin nu influera på våra egna möjligheter.
Jag har sålunda inte från något
parti fått ett svar på det svåra problem,
som jag förde fram i diskussionen
under gårdagen. Detta område måtte
tydligen vara en hal is, på vilken
andra partiers talare inte våga ge sig ut
för att inte riskera att halka omkull.
Jag beklagar detta, ty därigenom kan
den näringspolitiska diskussionen aldrig

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr :i.

155

bli fullödig. Emellertid skall jag trots
detta komma med några slutkommentarer
i frågan.

Belåtenheten på socialdemokratiskt
håll över att man anser sig ha lyckats
med att överbrygga inflationsgapet är,
tycker jag för min del, väl stor. Man
erkänner visserligen att man lyckats endast
tack vare mycket hårda ingrepp,
men man klarlägger inte i vissa avseenden
hur dessa ingrepp kunna förvärra
läget — jag tänker fortfarande främst
på frågan om avsättningsmöjligheterna
för vår produktion. Man vill tydligen
inte tänka på framtiden när det gäller
vår export.

Om emellertid, i enlighet med vad
jag förutspår, exporten kommer att få
ökade svårigheter på den transoceana
marknaden, gäller det väl för Sverige
och för Europa att försöka förbättra de
egna förhållandena. Härvidlag är den
amerikanska kritiken mot Marshalländerna
berättigad, och jag tycker det är
egendomligt att man inte ens från regeringshåll
gått in på denna Marshallkritik
och vad som kan göras i detta
fall. Trots Havanastadgan, vilken jag
förmodar nu kommer att underställas
riksdagen för godkännande, har det inte
lyckats för Marshallstaterna att sins
emellan reducera hindren för handeln.
Svårigheterna ha snarare ökat, ty den
av betalningssvårigheterna framtvingade
bilateralismen har lett till att samtidigt
som vissa europeiska länder ha
varuöverflöd i en del branscher och till
och med hotas av arbetslöshet, så råder
i de andra länderna brist på precis samma
varor.

Den svenska regeringen borde väl
därför stödja de krafter, som vilja arbeta
på att göra Europa till ett gemensamt
ekonomiskt område. Men om den
saken har man inte hört någonting i
denna remissdebatt. I självbevarelsedriftens
intresse eller för att behålla och
helst förbättra vår nuvarande levnadsstandard
borde väl svenska folket snarast
lära sig inse, hur viktigt det är alt
våra näringar få fritt spelrum inom ett
väsentligt större område än vårt eget
land.

Statsverkspropositionen.

Som ett gemensamt skandinaviskt intresse
borde därför i första hand ett
intimt samarbete etableras med de övriga
skandinaviska länderna på de näringspolitiska
och samhällsekonomiska
områdena. Jag påpekade redan i går
vad herr Nerman för övrigt nyss framhållit
i det hänseendet, och jag hänvisade
också till Albin Johanssons bok
i detta ämne.

I detta sammanhang kommer jag liksom
i går in på frågan om den svenska
jordbruksnäringens framtid. Professor
Osvald har ju varit inne på den saken
— jag tror han är den ende som varit
det. Jag ger professor Osvald rätt i att
man bör se till sitt hus, när det gäller
folkförsörjningen, tv när köpkraften
kan ordnas upp i hungrande länder,
kommer det icke att bliva överskott av
exempelvis fettråvaror på världsmarknaden.
Jag har tidigare talat om världshungern,
den världshunger som herr
Nerman var inne på helt nyss. För dagen
har ju den mäktiga organisationen
Combined Food Boards i U. S. A. överlag
sänkt alla länders fettkvoter; jag
håller mig nu till matfettet. Man bör
också komma ihåg, att 33 % av kalorivärdet
i vår föda under normala tider
är fett, att med ett pris på höstraps av
100 kronor per deeiton, alltså ungefär
det nuvarande, kan margarin produceras
till dagens pris utan statsstöd med
accisen frånräknad och att detta produktionspris
är mindre än hälften av
smörpriset. Kalkylen visar, att ett hektar
höstraps med en skörd av 1 500—
1 800 kilogram rapsfrö lämnar ca 900
kilogram matfett, under det att ett hektar
slåttervall med en skörd av ca 4 000
kilogram hö lämnar endast ca 250 kilogram
matfett.

Med stöd av dylikt material vill nu
herr Osvald väsentligt öka oljeväxtodlingen
på ladugårdsskötselns bekostnad.
Jag instämmer i att denna princip
är riktig, om vi i snar framtid gå mot
livsmedelsbrist på världsmarknaden.
Eftersom jag ser statsrådet Sträng här,
vill jag säga atl jag vet att även han är
inne på förhållandet mellan oljeväxtodlingen
och smörproduktionen. Emel -

156 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
lertid har professor Osvald offentligen
framlagt en produktionsplan, som han
dock försiktigtvis icke i dag berört i
detalj, men då han lagt fram planen,
anser jag det rätt viktigt att den bemötes
på sådana områden, där de som
syssla med de praktiska frågorna anse
att den är felaktig, så att inte allmänheten
får en oriktig uppfattning.

Herr Osvald har ju bland annat sagt,
att man skall minska mjölkproduktionen
i Mellansverige; han sade i mycket
tydliga ordalag förra året, att man där
skall ha göddjur, alltså föda upp slaktboskap.
Jag skall nöja mig med att på
denna punkt påvisa, hur otillräckligt
förslaget är genomtänkt ur praktisk
synpunkt, och jag gör detta så mycket
hellre som statsrådet Sträng är här,
emedan detta är en viktig folkförsörjningsfråga
och jordbruksfråga och emedan
jag anser att det inte är tillfredsställande
ordnat på detta område.

Om man anser att mjölkproduktionen
bör minskas, så varnar jag för att minska
denna produktion inom områden, där
man under lågproduktion har svårt att
få mjölken att räcka till som konsumtionsmjölk.
Norrland och Mellansverige
äro sådana områden. Som bevis för hur
felaktigt det är att ge det mellansvenska
jordbruket ett så dåligt mjölkpris, att den
påbörjade nedläggningen av ladugårdsskötseln
fortsätter, kan nämnas, hur under
de två dåliga åren 1942 och 1943 ca
70 miljoner liter mjölk måste forslas från
Skåne, Småland och Västergötland till
stockholmsområdet för en fraktkostnad
av 3 miljoner kronor, varav staten betalade
2 miljoner kronor. Härvid har ej
medräknats fraktkostnaden för mjölken
från jordbrukaren till uppsamlingsmejeriet.
Vi beräkna att fraktkostnaden för
denna s. k. supplementärmjölk med
minst 3,4 öre per liter överstiger fraktkostnaden
för mjölken från de fem län,
som räknas till Stockholms tillförselområde.
Till denna ökade fraktkostnad måste
också läggas kostnader för ökat antal
järnvägstanks, transportflaskor samt
andra regleringskostnader.

Jag skulle alltså allvarligt vilja tillråda
statsmakterna och främst statsrådet

Sträng att tillerkänna produktionsområden
med stor konsumtionsmjölkförsäljning
ett så tillfredsställande pris, att
man inom dessa områden stoppar tendensen
att göra gårdarna kreaturslösa.
Ty går det den vägen, måste man ta
mjölk från dessa långt bort belägna län
till väsentligt dyrare kostnader antingen
för konsumenterna eller för staten.

Jag har hört talas om att statsrådet
Sträng i går i andra kammaren reagerat
mot herr Hedlunds hemställan om bättre
mjölkpris. Tyvärr fick jag inte höra på
den debatten, ty samtidigt hade statsrådet
Wigforss i denna kammare sitt stora anförande,
i vilket han bland annat framhävde
att regeringens regleringar voro
beroende på dess möjligheter att ingripa
och att, som statsrådet Wigforss sade, de
spakar, som regeringen har i sin hand,
endast gälla vissa områden, så att man
tydligen inte kan klämma efter på alla
håll. Ja, herr statsrådet Sträng, det finns
ett område där regeringen haft -— jag
vågar säga det — envåldsmakt när det
gällt att sköta spakarna, det är på jordbrukets
område. Jag har för min del
tröttnat på att ideligen påtala jordbrukets
sämre standard ur rättvisesynpunkt,
och jag har nu i stället försökt att få
mina synpunkter mera beaktade genom
att övergå till att varna för att fastställa
sådana priser för jordbruket, att konsumenterna
på grund av produktionsförändringar
kunna komma att få obehagliga
överraskningar beträffande livsmedelsförsörjningen.
Jag skulle alltså ännu
en gång vilja säga, att man från regeringens
sida bör använda spakarna så
att livsmedelsfrågorna bli bättre ordnade
bär i landet än för närvarande. Därigenom
skulle också jordbrukets arbetskraft
få en rättvisare ställning i samhället.

Eftersom klockan går fort och alla
önska att debatten skall sluta, skall jag
inte syssla mer med denna jordbruksfråga.
Vi jordbrukare få ju tillfälle att
i mycket snar framtid taga upp resonemang
med regeringen i dessa frågor, och
vid dessa interna diskussioner går det
väl bättre alt diskutera detaljerna.

Emellertid har statsrådet Vougt i dag

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

In 7

berört en fråga, där lian och jag bruka
vara i dispyt, som han mycket riktigt
här anmärkte. Han förklarade, vilket
också är rikligt, att jag flerfaldiga gånger
påtalat, att vi ha en för stor organisationsplan
för att inom den kostnadsram,
riksdagen vill anslå, kunna förse försvaret
med tillräcklig materiel, vapen,
ammunition och personal. I ilag sade
herr Vougt, att han icke direkt ville ge
mig rätt på denna punkt. Det tycker jag
är egendomligt, då såväl statsrådet Vougt
som överbefälhavaren nn flera år å rad
i statsverkspropositionen förklarat, att
om vi icke öka anslaget till materielen
tillräckligt, så innebär detta en försämring
av vårt försvar. Både statsrådet och
överbefälhavaren ha alltså själva påtalat
detta förhållande. Jag tyckte därför att
herr Lundgren — om jag nu skulle våga
hjälpa herr Lundgren — skulle ha mycket
lätt att ge en replik till statsrådet på
den punkten, när statsrådet satte herr
Lundgren mot väggen här. Jag skulle, om
statsrådet hade varit kvar i kammaren,
ha haft lust att begära svar på frågan:
Om det inte är som herr Lundgren och
jag säga, varför äro då inte arméchefen
och överbefälhavaren nöjda som det är?
Varför kräva de ytterligare materielutrustning
och åtgärder för ammunition,
befäl o. s. v.? Om vi ha kunnat fylla organisationen
med anslagna penningmedel,
så är väl allting gott och väl!

■lag har alltså, förutom vad jag själv
studerat mig till, litat på statsrådets och
överbefälhavarens egna uppgifter om
materielförsörjningen, och jag har den
bestämda uppfattningen, att vi ha en för
stor organisationsram för försvarsmakten.
Det var därför som jag i går anmärkte,
att om vi icke kunna få en ny avvägning,
så få vi med den nuvarande organisationen
icke den största effekten av
för försvaret anvisade penningmedel.
Och jag vidhåller detta.

Sedan måste jag rätta en felaktig uppgift
som statsrådet lämnade. Han sade
nämligen, att försvarskommitténs förslag
innebar en minskad uttagning av värnpliktiga.
Om jag bortser från önskemålet
om skärpta bestämmelser vid liikarbesiktningen
var det ju tvärtom. Försvars -

Statsverkspro positionen,
kommittén var absolut emot kategoriklyvningen
— det sade vi ifrån — och
vi gingo till och med in för eu sänkning
av värnpliktsåldern, emedan de värnpliktiga
årskullarna minskades i antal
varje år. För att kunna fylla den stora
organisationen ville man sänka åldern
hos de värnpliktiga. Försvarskommitténs
stora fel var i stället, att den ännu en
gång lade den tunga materielanskaffningen
utanför kostnadsramen. Detta
berodde på att man icke kunde få plats
för materielanskaffningen inom den
kostnadsram, om vilken man nådde
överenskommelse inom kommitténs majoritet
och därför var tvungen att inför
den organisation som man föreslog —
som alltså, även den, blev för stor —
lägga materielanslagen för den tunga
materielen utanför.

Det var också därför som det förslaget
framkom reservationsvis, att man skulle
försöka få en annan organisation av armén,
och det var därför — såsom jag
sade i går — som man från de tre nämnda
partiernas sida ville ha utredning
om elit- och lokalförsvarsförband. Det
var också därför som min reaktion kom
mot det sätt, på vilket arméchefen lagt
upp utredningen om dessa elit- och lokalförsvarsförband.
Detta arméchefens
förslag måste innebära en kostnadsökning
för armén i stället för vad vi önskade:
en kostnadsminskning. Tv vi avsågo
att med mindre kostnader än nu få
fram fullödig materiel för de förband,
som skulle utgöra elitförbanden.

Jag har, herr förste vice talman, i ett
tidigare anförande talat något om den
viktiga utrikespolitiska frågan. Jag måste
med hänsyn till ett par anföranden,
beröra den igen — jag syftar särskilt på
herrar Osvalds och Nermans anföranden
här i dag.

Herr Osvalds anförande visade — vilket
man kanske var på det klara med
tidigare — atl folkpartiet inte ens på
denna punkt beträffande utrikespolitiken
iir enigt. Herr Osvald ville ju anslutning
till västmakterna. Om man läser
Svenska Dagbladet kan man finna, att
enighet tyvärr inte heller finns inom
högern. Och bland socialdemokraterna

158 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen,
finns det tydligen en del som vilja följa
herr Nerman, när han direkt vill ta steget
till västmaktsanslutning. Det är tydligt,
att det ännu en gång är bondeförbundet,
som blir det fasta underlaget
för landets neutralitetspolitik. Jag hoppas
dock att regeringen, som ju har fastställt
vår neutralitetspolitik, skall få den
stora majoriteten i det socialdemokratiska
partiet med sig i ett fasthållande vid
den svenska neutraliteten.

Herr OSVALD (kort genmäle): Herr
förste vice talman! Herr von Heland
måtte ha läst antingen ett mycket kortfattat
eller också kanske ett färgat referat
av ett föredrag, som jag höll för någon
tid sedan.

Det förhåller sig inte så att jag föreslagit,
att man skall minska kreatursskötseln,
men jag ifrågasatte en viss omläggning
av den. Jag har vidare ingalunda
föreslagit, att man skall minska
mjölkproduktionen t. ex. här i Mellansverige.
Tvärtom har jag vid flera olika
tillfällen framhållit nödvändigheten av
att mjölkproduktionen i de folkrikaste
distrikten i Sverige hålles uppe på en så
hög nivå, att vi slippa de långa transporter,
som herr von Heland nyss talade om.
På den punkten är jag fullkomligt överens
med herr von Heland. Jag har också
framhållit, att en av de åtgärder, som
krävas för att kunna hålla en tillräcklig
mjölkproduktion i de delar av landet,
där vi ha goda ekonomiska och naturliga
förutsättningar för det, nämligen på
den mellansvenska slättbygden, skulle
vara ett bättre mjölkpris, som skulle förhindra
nedläggningen av kreatursskötseln
på de jordbruk, där mjölkproduktion
bär goda betingelser.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Det var med stor tillfredsställelse
jag fick höra, att de uppgifter,
som lämnats om herr Osvalds uppfattning,
varit delvis felaktiga. Uppgifterna
lämnades bland annat efter herr Osvalds
föredrag i Nationalekonomiska föreningen.
I det fallet har alltså mitt påpekande

här gjort åtminstone så mycket nytta, att
man har fått mer klarhet i frågan.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Under den nu strax avslutade
remissdebatten har det från sjöfartshåll
icke framförts några önskningar i anledning
av statsverkspropositionen, ehuru
sådana önskningar alldeles givet äro för
handen. Man har underlåtit detta därför
att man känner till och tagit hänsyn till
den allmänna ekonomiska situation som
råder för närvarande. Det är emellertid
en sak som jag skulle vilja föra fram
i kammaren, innan vi sluta. Jag bär tagit
upp den en gång tidigare, och den kanske
inte röner så stort intresse hos kammarens
ledamöter i allmänhet, men för
sjöfarten är den av mycket stor betydelse.
Det gäller lotsverkets tjänstefartyg.

I sitt förslag till 1948 års statsverksproposition
begärde lotsstyrelsen ett anslag
på 550 000 kronor för anskaffande
av ett nytt lotsfartyg i stället för det
gamla »Stockholm». Dessa 550 000 kronor
utgjorde ungefär en tredjedel av vad
ett sådant fartyg kostade, men man beräknade
då, att kostnaden skulle fördelas
på tre år. Fartyget »Stockholm» är avsett
för det mellersta lotsdistriktet, som
omfattar Stockholm. Egentligen skulle
lotsverket behöva två sådana fartyg, ett
för Stockholm och ett för norra distriktet,
men man nöjde sig då med begäran
om ett. Det fartyg som lotsverket förfogar
över för detta distrikt år 82 år gammalt,
och jag behöver nog inte framhålla
för kammarens ledamöter, vad den åldern
betyder för ett fartyg. Det är dessutom
i mycket dåligt skick, så dåligt,
kan man säga, att många av lotsverkets
uppgifter, som äro beroende av att man
har ett fullgott tjänstefartyg, icke kunna
skötas som de borde. Om lotsverkets
fartyg vore underställda samma kontroll
från statens sida som fartyg i enskild
ägo, finge detta fartyg förvisso icke användas
i tjänst till sjöss. Nu är det emellertid
så, att statens fartyg äro fritagna
från den övervakning som fartygsinspektionen
enligt laga bestämmelser har att
utöva över sjöfarten i allmänhet.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2.

159

Dåvarande chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Gjöres, förklarade
att han på grund av statsfinansiella skäl
icke hade upptagit lotsstyrelsens äskande
bland sina förslag till anslag. Sedermera
väcktes i båda kamrarna motioner av
högermän och socialdemokrater om ett
anslag på 300 000 kronor för detta ändamål.
Att man begärde 300 000 kronor
i stället för 550 000, berodde på att lotsverket
hade från ett varv i södra Sverige
fått anbud, som gick ut på att om
man fick denna första inbetalning, skulle
varvet i fråga kunna teckna kontrakt
om ett fartyg.

Ärendet behandlades i statsutskottet,
som efter ett mycket välvilligt utlåtande
fällde motionen. Vid den diskussion som
då förekom i första kammaren angående
ärendet, uttalade sig statsrådet Gjöres
mycket positivt för att anslag skulle beviljas
nästa budgetår. Han sade att lian
var fullt medveten om att det påtalade
tjänstefartyget var sådant, att det borde
ersättas med ett annat. Om jag inte misstar
mig, sade han att det var en bjudande
plikt, att staten tillsåge att detta
ganska oefterrätteliga förhållande skulle
avhjälpas.

I årets statsverksproposition har samma
äskande gjorts av lotsstvrelsen med
samma resultat, d. v. s. något anslag har
icke upptagits för detta budgetår. Under
tiden har detta fartyg blivit ännu
äldre och skröpligare, och man kan nog
säga, att det för närvarande mest lämpar
sig som museiföremål för att visa det
svenska folket, hur ett statens tjänstefartyg
icke skall se ut. Då man kan utgå
ifrån att det dröjer omkring tre år från
beställningen, innan man kan leverera
ett sådant fartyg, och då man inte kan
räkna med något anslag förr än tidigast
nästa år, får man alltså räkna med att
ett sådant fartyg icke kan ställas till lotsverkets
disposition förr än 1953 —: om
detta anslag beviljas 1950, men det vet
man ju inte, ty tiderna kunna ju vara
dåliga även då. Till 1953 får alltså lotsverket
reda sig med det gamla fartyget
med alla risker som detta för med sig
för människoliv och egendom.

Som var och en inser, som kiinncr till

Statsverkspropositionen,
lotsverkets funktion, kommer detta att
gå ut över sjöfarten. Det är ju den som
blir lidande på att dess intressen icke
bli tillgodosedda. Den blir inte betjänad
med en god lotsservice utefter våra farliga,
grunduppfyllda kuster. Man får
också komma ihåg, att förhållandena bli
allt svårare därigenom att handelsfartygen
numera bli allt större och större och
genom att deras hastighet ökas för praktiskt
taget varje nytt fartyg som bygges.
Förr gingo fartygen med en hastighet av
8—9 knop, men nu har farten ökats till
18—20 knop, och då förstår ju var och
en, att det ställes helt andra krav på
lotsverket i fråga om utprickning än tidigare.
Samtidigt som detta är förhållandet
beräknar man att för statsverket
från sjöfarten få en inkomst på 100
miljoner kronor mera än tidigare. Jag
tycker det är mycket dålig konsekvens
mellan ord och gärning i det fallet. Jag
är fullt medveten om att departementscheferna
ha det besvärligt med statens
ekonomi för närvarande och att de ha
svårt att få medel till de anslag som falla
inom deras departement. Jag vill inte
gå in på anledningen till detta; det har
ju omvittnats i olika sammanhang under
den diskussion som förts nu. Men
även om den allra strängaste sparsamhet
med statens medel är nödvändig i
dagens prekära ekonomiska läge — och
jag förstår att den är nödvändig — kan
man ändå inte på en gång klippa av alla
anslag, ty då uppstår en stagnation eller
man kanske kan säga en sorts blodpropp
i samhällskroppen. Man kan icke
fortsätta länge med att på alla håll förneka
behovet av anslag, som äro nödvändiga
för att samhällslivet skall fungera
tillfredsställande. Det skall sparas,
men det skall sparas med förstånd. De
enda ändamål som nu med rätt eller
oriitt synas anslagsberättigade äro de
s. k. sociala. Även om det förefaller litet
långsökt att hänföra det föreliggande anslaget
under denna rubrik — det skiljer
sig ju i många hänseenden från sådana
sociala ändamål som pensioner, sjukvård
och dylikt — kan man ändå säga,
att det finns ett förhållande, som ger
detta ändamål eu viss social anstryk -

160

Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Statsverkspropositionen.

ning, och det är att det gäller det yttersta
av de sociala ändamålen: det gäller räddande
och bevarande av människoliv. De
fartyg, lotsverket nu bär till sitt förfogande,
äro nämligen sådana, att det när
som helst kan gälla människoliv. Det
finns också flera exempel från de senare
åren på att så har varit fallet. Det har
varit många olyckstillbud för lotsverkets
fartyg, och man får verkligen vara försynen
tacksam, att det gått så lyckligt
som det gjort hittills, men det är ingen
som garanterar, att det med de allt äldre
fartygen skall fortsätta på detta lyckliga
sätt i framtiden.

Till sist vill jag bara erinra riksdagen
om att riksdagen helt nyligen fattat beslut
om anskaffande av ett isbrytarfartyg
för en kostnad av 10 miljoner kronor.
Om man hade ådagalagt litet mera
handlingskraft och förutseende, hade
man kunnat få detta fartyg för halva det
pris som man nu fått betala. Om detta
fartyg hade beställts på den tid då man
begärde att få det, hade det kostat omkring
5 miljoner — jag vill minnas att
det var något över 5 miljoner — men
det var en hel del omständigheter, som
gjorde att vederbörande departementschef
vid det tillfället inte ville bestämma
sig. Det fanns olika uppfattningar
inom de verk han tillfrågade, år efter år
gick, och när man till slut bestämde sig
för att skaffa fartyget, hade priset stigit
till det dubbla, och fartyget blev ändå
konstruerat på det sätt som man först
tänkt sig. Hade man beställt det genast,
hade man sparat in 5 miljoner kronor,
och detta hade räckt till att bekosta de
två fartyg som äro vad lotsverket verkligen
behöver.

Jag har velat bringa detta i erinran,
och jag vill också göra en hemställan till
handelsministern, att han måtte tänka
på denna sak, innan det blir för sent.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till statsutskottet, varjämte densamma
i nedan angivna delar remitterades
till följande utskott, nämligen
i vad propositionen rörde pensionsväsendet
(trettonde huvudtiteln, dock med

undantag av anslagen under avdelning
C. Allmänna indragningsstaten) samt
riksdags- och revisionskostnader ävensom
kostnader för riksdagens hus och
riksdagens verk, till bankoutskottet, såvitt
propositionen angick det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för år
1949 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 2, angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, hänvisades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
herr Lundqvists motion,
nr 9, angående rätt för landsting att
ekonomiskt medverka till primärkommuns
fosterhemsanskaffning.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
väckta motionen, nr 10, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Folkskolor m. m.: Byggnadsbidrag
till tjänstebostäder.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 11, av herr Berling in. fl., om ändrad
lydelse av § 9 nöjesskatteförordningen; nr

12, av herr Domö m. fl., om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten
m. in.; och

nr 13, av herr Domö m. fl., om utredning
angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden
m. m.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Nr 2. 161

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
herr Berg hs motion, nr 14, om
höjning av begravningshjälpen till f. d.
indelt manskap vid armén och marinen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Berghs motion,
nr 15, angående grunderna för allmänna
barnbidrag för barn, som intagits på
nomadskolhem eller eljest inackorderats
för obligatorisk skolgång.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herrar Osvald och
Sandelin väckta motionen, nr 16, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Isaksson
in. fl. väckta motionen, nr 17, om upphävande
av gällande bestämmelser angående
visst avstånd mellan halmstack
och byggnad.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt
utskott fröken Osvalds motion,
nr 18, om skyndsam utredning rörande
åtgärder till skydd för barn och ungdom
mot sexualförbrytare.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 9, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
herr Ilolmbäcks motion,
nr 19, angående ändrade bestämmelser
för lagrådets granskningsverksamhet.

nr 21, av herr Hohnhäek, om ökat anslag
till nybyggnader för kemiska och
biokemiska institutionerna m. m. vid
universitetet i Uppsala;

nr 22, av herr Lundgren m. fl., angående
intensifierad medicinsk undervisning
och forskning rörande folksjukdomarna; nr

23, av herr Petersson, Emil, in. fl.,
om ökat anslag till avsättning till fonden
för idrottens främjande; samt

nr 24, av herr Sundberg, Hugo, angående
förrådsmännen A. L. Åbergs och
F. A. Hedströms tjänstårsberäkning för
inplacering i löneklass.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 25, av herr Ericsson, Carl Eric, angående
beräkningen av dröjsmålsränta
enligt förordningen om kupongskatt;
samt

nr 26, av herr Elofsson, Gustaf, och
herr Persson, Karl, angående skatt på
s. k. kolorerad veckopress.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:

nr 27, av herr Ohlon, om pension åt
specialläraren E. G. E. Lindholms änka
Astrid Carolina Lindholm;

nr 28, av herr Wahlmark, angående årligt
understöd åt förre stenografen hos
första kammaren C. G. Melanders änka
Margit Melander; och

nr 29, av herr Wahlmark, angående årlig
pension åt förre korrekturläsaren vid
riksdagens tryckeriexpedition S. O.
Halidén.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Holmbäcks motion,
nr 30, om ändrad ordning för meddelande
av tillstånd att framdraga elektriska
ledningar i vissa fall.

Föredrogos och hänvisades till stats- Föredrogs och hänvisades till jordutskottet
nedannämnda motioner: bruksutskottet den av herr Persson, Karl,

nr 20, av herr Holmbäck och herr Pe- m. fl. väckta motionen, nr 31, angående
tersson, Emil, angående en rationell, ef- statens medverkan för en utökning av
ter tidens krav anpassad arkivorganisa- den svenska kväveproduktionen,
tion m. in.; -

It Första kammarens protokoll 19i0. Nr 2.

162 Nr 2.

Onsdagen den 19 januari 1949.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt
utskott den av fröken Osvald och
herr Göransson väckta motionen, nr 32,
om åtgärder för att underlätta den hos
krisorganen anställda personalens övergång
till annan verksamhet.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr förste vice talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 33, av herr Schlyter in. fl., om ökade
anslag till fångvårdsstyrelsen och till
skyddskonsulentorganisationen;

nr 34, av herr Mogård, om beredande
av ökat bidrag till soldathemsverksamheten; nr

35, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Kommunikationsdepartementet:
Avlöningar;

nr 36, av herr Mattson m. fl., angående
en mellanriksbana över gränsen i Bohuslän; nr

37, av herr Ericsson, Carl Eric, angående
en broförbindelse mellan Resarö
och fastlandet;

nr 38, av herr Larsson, Nils, angående
vissa vid vattenfallsstyrelsens kraftverksbyggnader
och sjöregleringsarbeten anställda
arbetares tjänstårsberäkning för
pension;

nr 39, av herr Forslund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag för budgetåret 1949/50 till karolinska
mediko-kirurgiska institutet;

nr 40, av herr Ohlon, om åtgärder mot
bristen på lärare vid läroverken;

nr 41, av herr Nilsson, Bror, m. fl., om
ökat anslag till bidrag till studieförbund
för administrations- och organisationskostnader; nr

42, av herr Sundelin m. fl., om viss
ändring i kommunalskattelagens bestämmelser
angående fastighetstaxering;

nr 43, av herr Ericsson, Carl Eric, angående
restitution av skatt på bensin,
som användes för framdrivande av tåg
medelst traktorer;

nr 44, av herrar Elmgren och Bergh,
om förhöjd pension åt läroverksadjunkten
E. F. Bertram;

nr 45, av herr Anderberg, om förhöjd
pension åt t. f. banbiträdet M. Tengberg;

nr 46, av herr Ericsson, Carl Eric, och
herr Ohlon, om ändrade bestämmelser
angående övertidsersättning för sjöfolket; nr

47, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.,
om utredning rörande mjölkproduktionens
ekonomi m. in.;

nr 48, av herr Isaksson m. fl., angående
viss ändring i villkoren för producentbidrag
å mjölk;

nr 49, av herr Eskilsson in. fl., angående
tidsenliga åtgärder för smådjursavelns
befrämjande; samt

nr 50, av herr Mannerskantz m. fl., om
utredning rörande reglerna för enskild
vägs överförande till allmänt vägunderhåll.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 20 januari 1949.

Nr 2.

163

Torsdagen den 20 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 33, av herr Schlyter m. fl., om
ökade anslag till fångvårdsstyrelsen och
till skyddskonsulentorganisationen;

nr 34, av herr Mogård, om beredande
av ökat bidrag till soldathemsverksamheten; nr

35, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Kommunikationsdepartementet:
Avlöningar;

nr 36, av herr Mattsson m. fl., angående
en mellanriksbana över gränsen i
Bohuslän;

nr 37, av herr Ericsson, Carl Eric, angående
en broförbindelse mellan Resarö
och fastlandet;

nr 38, av herr Larsson, Nils, angående
vissa vid vattenfallsstyrelsens kraftverksbyggnader
och sjöregleringsarbeten
anställda arbetares tjänstårsberäkning
för pension;

nr 39, av herr Forslund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag för budgetåret 1949/50 till
Karolinska mediko-kirurgiska institutet;

nr 40, av herr Ohlon, om åtgärder
mot bristen på lärare vid läroverken;
samt

nr 41, av herr Nilsson, Eror, in. fl.,
om ökat anslag till bidrag till studieförbund
för administrations- och organisationskostnader.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 42, av herr Sundelin in. fl., om viss
ändring i kommunalskattelagens bestämmelser
angående fastighetstaxering; och

nr 43, av herr Ericsson, Carl Eric,
angående restitution av skatt på bensin,
som användes för framdrivande av
tåg medelst traktorer.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:

nr 44, av herrar Elmgren och Bergh,
om förhöjd pension åt läroverksadjunkten
E. F. Bertram; samt

nr 45, av herr Anderberg, om förhöjd
pension åt t. f. banbiträdet M. Tengberg.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Ericsson,
Carl Eric, och hem Ohlon väckta motionen,
nr 46, om ändrade bestämmelser
angående övertidsersättning för sjöfolket.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 47, av herr Nilsson, Hjalmar, m.
fl., om utredning rörande mjölkproduktionens
ekonomi m. in.;

nr 48, av herr Isaksson m. fl., angående
viss ändring i villkoren för producentbidrag
å mjölk; och

nr 49, av herr Eskilsson m. fl., angående
tidsenliga åtgärder för smådjursavelns
befrämjande.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt
utskott den av hem Mannerskantz
in. fl. väckta motionen, nr 50, om utredning
rörande reglerna för enskild
vägs överförande till allmänt vägunderhåll.

Ordet lämnades på begäran till hem
förste vice talmannen, som yttrade: Herr
talman! Jag ber att få hemställa, att
denna kammare måtte besluta att tillsätta
två tillfälliga utskott, vartdera bestå -

164

Nr 2.

Torsdagen den 20 januari 1949.

ende av åtta ledamöter och sex suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen föreslog, att kammaren
måtte besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen den 26
i denna månad, företaga val av ledamöter
och suppleanter i de nu beslutade
tillfälliga utskotten.

Detta förslag antogs.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 51, av herr Andersson, Elon, m. fl.,
angående en rättvisare mandatfördelning
mellan partierna vid val till riksdagen
och vid kommunalval;

nr 52, av herr Weiland in. fl., angående
upphävande av gällande bestämmelse
om stads indelning i valkretsar
vid stadsfullmäktigeval;

nr 53, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungi. Maj :ts framställning om anslag
till en verkstadsbyggnad vid fångvårdsanstalten
i Uppsala;

nr 54, av herr Heiding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till förstärkning och förbättring
av vägar;

nr 55, av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till byggande av broar;

nr 56, av herr Lundqvist in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till vägbeläggningar;

nr 57, av herr Veländer, om ianspråktagande
av anslaget till ostkustbanans
elektrifiering;

nr 58, av herr Velander m. fl., angående
en effektivisering av kustbevaknings-
och livräddningstjänsten utefter
våra kuster;

nr 59, av herr Leander, om årligt understöd
åt förra mässföreståndarinnan
Ellen Sofia Sjöberg;

nr 60, av fröken Andersson och herr
Löthner, angående ändrade bestämmel -

ser om underhållsbidrag till frånskild
make;

nr 61, av fröken Andersson, angående
tvångskastrering av sedlighetsförbrytare;

nr 62, av herr Petersson, Emil, angående
en obligatorisk olycksfallsförsäkring
för fiskare;

nr 63, av herr Mannerskantz m. fl.,
om ökade anslag till befrämjande av
fröodlingen m. in.;

nr 64, av herr Näsgård m. fl., angående
visst förtydligande av bestämmelserna
om lån och bidrag från jordbrukets
maskinlånefond;

nr 65, av herrar Osvald och Sundelin,
angående viss ändring av bestämmelserna
om bidrag från jordbrukets maskinlånefond; nr

66, av herrar Sundelin och Osvald,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till statens växtskyddsanstalt; nr

67, av herr Andersson, Lars, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts i proposition
nr 2 gjorda framställning om anslag
till förlagslån åt hushållningssällskap; nr

68, av herr Isaksson ni. fl., om
bättre tillgodoseende av landsbygdsbefolkningens
intressen beträffande postgång
och telefonförbindelser;

nr 69, av herr Niklasson m. fl., angående
skyldigheten att utföra skyddsanordningar
vid korsningar mellan starkoch
svagströmsledningar, tillhöriga olika
ägare;

nr 70, av herr Domö m. fl., angående
en översyn av socialvården; samt
nr 71, av herrar Mannerskantz och
Lundgren, om vissa åtgärder för att avskilja
svårhanterliga och störande element
från de kommunala ålderdomshemmen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.06 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1949. KungT. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

490427