Tisdagen den 18 April (Riksdagens protokoll 1871:418)

226

Den 18 April, f. m.

Tisdagen den 18 April.

Kl. 10 f. tn.

§ 1-

Herr Talmannen meddelade, att Riksdagsmannen för Risinge samt
Hellestads och Tjellmo domsaga Herr Henrik Vult von Steijern sistlidne
gårdag härstädes aflidit.

Jemlikt 28 § Riksdagsordningen beslöt Kammaren, att underdånig
anmälan skulle göras hos Kongl. Maj:t om den inom Kammaren sålunda
yppade ledighet.

§ 2.

Vid nu fortsatt öfverläggning angående lista punkten af Särskilda
Utskottets utlåtande N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående landtförsvarets ordnande, samt i anledning af
de inom Riksdagens båda Kamrar i samma ämne väckta motioner, yttrade

Herr Per Nilsson i Kulhult: Då vi nu på denna nya dag återigen
upptaga behandlingen af denna för vårt fosterland så vigtiga fråga,
och en lång öfverläggning synes förestå innan frågan blifvit bragd till en
lycklig lösning, så vill jag uttala den varma önskan och förhoppning, att
vi icke vidare måtte få höra sådana bittra uttryck återupprepas, som de
hvilka i går uttalades af eu ledamot på Smålandsbänken. Män, hvilka
såsom han äro satte till lärare och hafva åtagit sig att bibringa upplysning
och bildning åt landets ungdom, borde aldra minst göra sig skyldiga till
sådant, dock har denna representant och äfven andra tillåtit sig att med
löje och hån bemöta de goda skäl Utskottet anfört, då det sökt visa
indelningsverkets olämplighet; och jag kan icke annat än på det allvarligaste
protestera mot dylika utfall.

En talare, som förordade bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag,
har till stöd för sin mening åberopat den allmänna opinionen
i landet. Med anledning deraf vill jag säga, att opinionen i landet
fullt ut lika väl kan åberopas till stöd för Utskottets förslag, ty allmänhetens
åsigter om denna fråga äro lika delade som de visat sig vara
inom denna Kammare. Den opinionsyttring, för hvilken Lunds professorer
och andra embets- och tjensteman så lifligt agiterat i afsigt att bereda
framgång åt Kongl. Maj:ts förslag i dess helhet, synes icke afse fosterlandets
sanna väl i främsta rummet, utan man synes hafva skäl att tro,
att bevekelsegrunden för densamma snarare varit den lumpna egennyttan.

Den 3 8 April, f. m.

227

Ville man i denna sak taga hänsyn till opinionsyttringar och adresser, så
vore det ingen svårighet att erhålla inånga sådana i samma riktning som
Utskottets förslag, ty genom Lundaprofessorernas adress blefdet klart, att
de nya bördorna egentligen skulle komma att drabba den jordbrukande
befolkningen, och från Skånes landtbefolkning hafva flera adresser hitsändts
till denna provins representanter och dessa adresser, som varmt
förorda Utskottets mening, äro undertecknade af dera tusen personer.
Jag vågar påstå att dessa opinionsyttringar äro af fullkomligt lika betydelse
som den, hvilken utgått från Lund.

Jag vill tillbakakasta de beskyllningar, som uttalats såväl emot Utskottets
majoritet, som mot dem af denna Kammares ledamöter, hvilka
hafva omfattat den åsigt, som nämnda majoritet hyst; och det kan icke
annat än beklagas att personer, som anses skola stå högt på bildningens
trappsteg, låtit sådana beskyllningar komma sig till last.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, emedan så många
talare i går hafva fullständigt uttryckt min mening i frågan, och jag anser
det icke vara behödigt att ånyo upprepa detsamma. Jag slutar derföre
med att yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Åke Andersson: 1 motsats till det hårda och från vissa

håll skoningslösa bombardement, som i går egde rum härstädes intill sent
på aftonen, börjar striden i dag ganska skonsamt, synnerligen derföre att
det fallit på deras lott, som äro minst utrustade, att i dag framträda såsom
förposter. Jag kan, i likhet med den föregående talaren, endast anses
såsom en svag förpost, men jag har såsom förpost antagit ordet rättvisa
till fältrop och enighet till lösen. Tillämpa de med mig liktänkande
dessa orden under stridens fortsättning och således hålla sig på rättvisans
och billighetens grund och låta enigheten, hvaruti styrkan består, göra sig
gällande, hoppas jag att vid bataljens slut segren skall vara vår. Låt oss
icke tappa bort rättsgrunden, ty då hafva vi på samma gång tappat bort
vår säkra stödjepelare i förevarande fråga.

Redan vid 1867 års riksdag, då Herr Sven Nilsson första gången
väckte motion om indelningsverkets afskaffande, blef det tydligt och klart
utredt att rust- och rotehållare, på samma gång de åtogo sig skyldighet
att underhålla ryttare eller soldat, befriades från utskrifning för all
framtid, såsom den talare, hvilken i går afton sist hade ordet, ytterligare
tydligt ådagalade, och hvilket knektekontrakten gifva vid handen; och de
kunna, enligt min öfvertygelse, således med skäl motsätta sig en vidare
utsträckt värnepligt, derest man icke vill först befria dem från det ojemnt
tryckande onus. som de genom indelningsverket hafva sig pålagdt. Innehafvare
af rust- och roteringsskyldig jord kunna således icke påtvingas
en allmän värnepligt utan genom våld — jag ber om ursäkt att jag begagnar
detta ord — och det torde icke nu vara möjligt att emot allmogens
vilja genomdrifva värnepligtslagen, ehuru det vid 1859 — 1860 årens riksdag
lyckades emot dåvarande Bondeståndets vägran och trots dess lifiiga
protest att ålägga ökade vapenöfningar för beväringen.

Men, mine Herrar, då det nu är nödvändigt att omordna försvaret,
så att fosterlandet må vara betryggadt, så måste vi från ömse sidor gå
hvarandra tillmötes. Jag tror också, att Utskottet på rust- och rote -

228

Den 18 April, f. in.

hållarnes vägnar åt de andra samhällsklasserna räckt ut sin hand så långt
det bort, ja, kanske till och med ännu längre. Jag hade föreställt mig
att en öfvergångstid åt tio år varit alldeles tillräcklig för att det nya systemet
skulle hinna växa in i det gamla, men det tjenar naturligtvis till
ingenting att framställa ett sådant yrkande, utan får jag låta mig nöja med
hvad Utskottet föreslagit. När sålunda medgifvanden skett från den ena
sidan, borde man väl också få vänta sig sådana från den andra. Sker
icke detta, så torde de rustande hafva rätt att få förblifva vid de rättigheter
och skyldigheter, som af ålder kommit dem till del, utan att åtaga
sig någon utsträckt värnepligt, ty hvad är denne annat än en utskrifning
i ordets rätta bemärkelse?

Det är af vigt att denna fråga afgöres så, att vårt lands framtida
sjelfständighet må blifva värnad, men det är äfven af lika vigt att man
söker utjemna bördorna så mycket som möjligt på det att icke inre split
och oenighet må uppkomma samhällsklasserna emellan. Påläggas bördor
som äro större, än att folket förmår bära dem, hvilket skulle inträffa, om
Kongl. Maj:ts eller reservanternes förslag antoges, så blir följden den, att
en stor del af de närande klasserna öfvergifva sitt fädernesland, och split
och oenighet uppstå bland de qvarvarande, så att det till och med kunde
inträffa, att vi — hvad Gud dock förbjude — komme att upplefva sådana
tilldragelser, som år 1811 passerade i Skåne och somliga andra rikets
provinser.

Vill man, såsom eu talare på Smålandsbänken i går föreslog, fördela
indelningsverkets bördor på all jord efter taxeringsvärdet — statsjorden
undantagen — så skulle , jag icke hafva något emot bibehållandet af denna
institution, ty bördan blefve då jemnare fördelad och hvilade icke ensamt
på en viss klass bland jordbrukarne. Uppställde då städerna ett antal
trupper efter sina taxeringsvärden, så tror jag vi skulle få en starntrupp,
tillräckligt stor för vårt försvar, och kunde under sådant förhållande spara
våra söner och tjenare, hvilka med vemod skall åtaga sig den skyldighet,
man nu vill pålägga dem. Men om ett sådant förslag skulle framkomma,
så fruktar jag, att, om man än föreslog en öfvergångstid på 10 eller 15
år, man från dem, som försvara indelningsverkets fortvaro, skulle få höra
helt andra tankar uttalas.

Såsom jag redan sagt, anser jag, att Utskottet i sitt förslag visat ett
stort tillmötesgående från rotehållarnes sida. Under öfvergångstiden blifva
bördorna för dem visserligen mycket tryckande, men då de veta att de
efter denna tid skola befrias från att bära tyngre bördor än andra samhällsklasser,
skall detta gifva dem kraft och mod att under öfvergångstiden
arbeta på en förhoppning.

Jag tecknade mig i går till minnes åtskilligt för att besvara eu och
annan talares uttryck, men deruti blef jag förekommen af de tvänne talare,
som i går afton sist hade ordet. Jag kan således sluta med att yrka
bifall till Utskottets förslag i den föredragna punkten.

Herr Carl Ifvarsson: Jag vill på förhand tillkännagifva, att, då
jag uppträder för att yttra mig i denna fråga, jag icke hyser det ringaste
anspråk på att mina ord skola hafva något inflytande på densammas utgång.
Ett sådant anspråk skulle från min sida vara ganska förmätet,

229

Den 18 April, f. m.

synnerligast dä fackmän och andra personer, som riktigt arbetat sig in
i frågan, hafva utredt densamma bättre än jag skulle kunna gorå; och
om jag äfven ville försöka detta, så skulle man möjligen tro, att jag dertill
drefves af någon slags författarekärlek. Men eu sådan känsla är långt
ifrån mig. Jag har icke annan afsigt än att få min mening bevarad i
protokollet, och då denna fråga öfverallt i landet följes med den största
uppmärksamhet, vill jag uttala de åsigter jag om densamma hyser.

Då jag sökt att erhålla ett bestämdt omdöme i detta vigtiga ämne,
har för mig först och främst uppstått denna fråga: är det nödvändigt
att ordna vårt försvarsväsende så, att det blifver bättre och starkare än
hittills? Denna fråga tror jag alla besvara med ett enstämmigt ja; åtminstone
har jag icke hört någon enda upphöja sill röst deremot. Tid och
omständigheter mana nemligen alla att, medan tillfälle gifves, betrygga
vårt försvar, och jag har funnit alla ense om att någonting bör snart
göras.

Den fråga, som derefter framställer sig, är denna: huru skall detta
ske ? Finnes det någon annan utväg att förstärka försvaret än att anlita
den allmänna beväringen, d. v. s. införa en allmän ordnad folkbeväpning ?
Enligt min öfvertygelse måste härtill svaras, att detta är den enda möjliga
^utvägen. Man kan visserligen säga, att beväringsinrättningen är i
viss mån beroende på beskaffenheten af den stam, som kommer att bibehållas
eller att nybildas, och detta är påtagligen riktigt; men hurudan
donna stam än må blifva, tror jag likväl att beväringsinstitutionen måste
anlitas vida mera än hittills, eller att värnepligten måste utsträckas så
väl med hänseende till tiden som till hvarje medborgare. Jag vill dock
icke nu vidare orda om detta, emedan det närmast hörer till den fråga,
som sednare förekommer, nemligen den, angående lagen för allmänna
värnepligten. Hvad jag sagt har jag yttrat endast derföre, att frågorna
både om beväringslagen och den blifvande stammens beskaffenhet hänga
nära tillsammans med den nu förevarande och att denna sednare utgör,
så att säga, kärnpunkten för densamma.

Skulle jag kunna antaga att indelningsverket lemnar den möjligast
bästa stam, så skulle jag också säga, att vi måste bibehålla, detsamma,
ty det vigtigaste syftemålet är, att vi måtte erhålla ett kraftigt försvar;
men jag tror icke att man behöfver befara att en värfvad stam, om den
afiönas af staten och lämpligen fördelas öfver hela riket, derföre skall
blifva sämre, än den indelningsverket erbjuder. Jag anser nemligen att
Utskottet och reservanterne, med undantag af en enda, hafva visat så
goda skäl för indelningsverkets afskaffande att jag är böjd .antaga att
den stam, de vilja sätta i stället, skall till och med blifva bättre. Men
om än denna stam icke skulle blifva bättre än den nuvarande utan endast
jemngod med densamma, så finnas ändock så många skäl, som tala för
indelningsverkets afskaffande, att jag i alla fall anser, att. man bör på
allt sätt verka för att få det bort. Detta skulle i kameralistiskt hänseende
vara en icke ringa fördel och dessutom skulle detta beständiga trassel
emellan rotehållare!!, å ena, och soldaten, å andra sidan, komma att upphöra;
och det vore icke af så litet värde att få reda i allt detta.

Dessa omständigheter och äfven flera andra tala för indelningsverkets
afskaffande, och jag är fullkomligt ense med mig sjelf om att det bör

230

Deri 18 April, f. m.

upphöra. Öfvergångstiden, under hvilken detta bör genomföras, vill jag
icke yttra mig om, den må bero på och bestämmas efter omständigheterna,
ty hufvudsaken är den, att man må blifva qvitt denna institution och
komma på det rena med frågan.

Det sades under gårdagens diskussion, att den indelta soldaten är i
alla afseenden utmärkt. Jag bestrider ingalunda, att så är fallet, utan
tror, att han verkligen är eu god soldat, och anser ett sådant omdöme
smickrande icke blott för honom sjelf utan äfven för rotebonden, derföre,
att det visar dennes förmåga, att anskaffa dugliga karlar; men jag kan
icke heller frånkänna befälet samma goda förmåga, och — hvad soldaten
sjelf angår — så måtte val denne icke blifva mindre god derföre, att han
ej besitter ett torp, som icke tillhör honom sjelf, utan rotehållare!!. Soldaten
plägar ofta utarrendera rotens torp och sjelf antaga drängtjenst
eller skaffa sig eget hem, men jag har icke hört att sådana soldater derföre
äro sämre i tjensteu, än de, som sjelfve bruka soldattorpet.

Flere af båtsmännen i min hemort innehafva icke torpen, utan de,
som äro ogifte, gå merendels såsom drängar eller arbetare mellan tjenstgöringstiderna,
och de, som äro gifte, äro oftast angelägne om att så snart
som möjligt skaffa sig egen jord, på det att icke deras hustrur och barn
skola stå på bar backe, när de sjelfve falla ifrån.

Angående sjelfva vilkoren för indelningsverkets afskaffande anser jag
mig böra yttra några ord och vill dervid fästa uppmärksamheten på huru
angeläget det är att, vid dessa vilkors bestämmande, icke förnärma någons
rätt. Härvid menar jag egentligen den enskildes, tv om staten för
vinnande af ett stort ändamål skulle komma att i någon mån tråda emellan,
hvilket torde blifva nödigt i detta, som i så många andra fall, då
reformer genomföras, så tror jag detta destomindre vara obilligt, som det
allmänna derpå vinner i flera andra hänseenden. Om man således å ena
sidan bör tillse att rote- och rusthållare icke lida orätt, bör man dock
å den andra äfven tillse att icke det allmänna, således andra samhällsmedlemmar,
öfver höfvan betungas i och för vinnande af detta ändamål.
De utredningar, som i afseende på rote- och rustbållares rättigheter och
skyldigheter äro vidtagna, äro visserligen vidt omfattande; men de synas
111ig dock ingalunda vara så fullständiga, att man endast af dem kan bilda
sig ett säkert omdöme om det absolut rätta i detta hänseende. En sådan
utredning skulle möjligen icke heller kunna åstadkommas, och om den
kunde det, så skulle den antagligen fordra en så lång tid och så stora
uppoffringar, att hvarken försvarsväsendets ordnande kan så länge undanskjutas
eller det torde löna mödan. Staten må då heldre träda emellan
på ett mera kraftigt sätt än uppoffra tid och penningar på småaktiga
undersökningar; och jag tror således, att Utskottet "i princip handlat
rätt, då det tillstyrkt frågans afgörande, så att säga summariskt, om det
ock icke lyckats träffa det rättaste eller lämpligaste i öfrigt, hvarom meningarne
äro delade. Då. såsom här är fallet, sjelfva grunden, på hvilken
man skall bygga, dessutom är tvistig, så är det ock helt naturligt, att
rättsfrågan icke kan vara eller blifva klar, helst då ingen skiljedomare
finnes. Somlige påstå att rotehållsskyldigheten är helt och hållet beroende
af kontrakter emellan staten och rotehållarne, hvaraf naturligtvis måste
följa att när ett kontrakt häfves å ena sidan det ock måste vara kraft -

231

JItu 18 April, r. m.

löst å den andra. Om nu denna mening är riktig, så liar Utskottet gått
för långt in på rotehållarnes rätt, då det föreslagit en ofvergångstid af
15 gv under hvilken rotehållarne utan ersättning skulle utgöra både den
gamla'' och nya skyldigheten. Hänga påstå, på helt andra skal att rotehållarne
icke ega rättighet ens till lindring, långt mindre till _ befrielse
från r<.tehållen, såsom följd af den ifrågavarande armeorganisationen.
Hafva dessa sednare rätt i sina påståenden, så bar Utskottet ställt sig
för mycket på rotehållarnes sida, då det icke föreslagit någon vidare aflösning
af rotehållsskyldigheten, än blott den ökade värnepligt, som drabbar
äfven andra, samt nuvarande rotermgsskyldighets utgörande under
ofvannämnda tid. Tvisten om hvilken eller hviska, som i detta hänseende
hafva rätten å sin sida, kan antagligen icke lösas på annat sätt, an genom
ett billigt tillmötesgående å ömse sidor, och om något sådant hade
förnummits, skulle jag för min del tillstyrkt det, emedan jag tror att
Utskottets förslag icke oförändradt leder till frågans lösning; men som saken
nu stål'', sa kan Utskottets förslag vara lika godt, som något annat.

Jas kan icke annat än beklaga, att regeringen, då bon framlagt iorsla°-
om försvarsväsendets ordnande, icke i sammanhang dermed tagit omband
frågan om indelningsverkets aflösande eller lindrande. Representationen
och i synnerhet Andra Kammaren, har förut uttalat så pass bestämda
meningar derom, att regeringen icke saknat skal för framläggande
af förslag i ämnet. Hade regeringen afgifva förslag om indelningsverkets
afskaffande och detta vant bygdt på billiga grunder, sa ar jag ofvertygad
om att de nu så olika meningarne kunnat sammanjemkas. Au vill det
emellertid synas, som denna maktpåliggande fråga icke skulle kunna losas
under denna riksdag, då det icke tinnes något förslag, omkring hvilket en
majoritet vill sammansluta sig; ty jag kan icke föreställa mig att fors val sväsendet
skulle kunna ordnas på sätt nu föreslagits innan indelningsverkets
vara eller icke vara blifvit afgjordt, och innan man bestämt vildren
för detsamma afskaffande, i fall man nemligen beslutar sig för detta

Det bör kanske också nämnas att irågans lyckliga lösning försvårats
genom den hållning en del af pressen antagit angående densamma, ty dä
pressen sökt bearbeta det allmänna tänkesättet till förmån for den utsträckta
värnepligten och förordat ett kraftigt nationalförsvar har den
dervid gått tillväga på ott sätt som uppväckt oro i landet. Många hafva
nemligen fruktat att kriget stolle för dörren och att det gällde att skyndsamt
ordna försvaret för att gå ut mot fienden, och andra hafva foiestallt
sig att den utsträckta värnepligten och de ökade kostnaderna skulle bringa
en stor del af landets innevånare till ruin. Ynglingar hafva beredd sig till
att i god tid lemna fäderneslandet, på det att de måtte undgå att använda
hela sin ungdomstid dels på vapenöfning^ och dels i krig. Den
besutne bonden bar mångenstädes tänkt på att sälja sm jord, medan den
ännu både något värde, ty lian bär trott att så tunga condor skulle erfordra*
för försvaret, att värdet å fästa egendomen skulle i väsendtlig män
förminskas. Allt detta är i hög grad bedröfligt, och vi hafva, enligt mm
tro, att tacka vissa tidningar derför till eu väsendtlig del. De som talat
genom dessa hafva otvifvelaktigt ett stort ansvar för att frågan befinner
sig i det skick hon nu gör; ty om dessa hade takt medlugn och icke
gått till öfverdrift eller ställt sig på en ensidig ståndpunkt, sa hade det

232

Deri 18 April, f. m

verkat välgörande och något verkligt nu kunnat göras för försvarets ord,
na, ,e'' hafva deremot fordrat uppoffringar, som befaras öfverskrida
fo cets förmåga, och detta har verkat i hög grad uppskrämmande på ganska
många. Det vore derföre för frågans lyckliga lösning högeligen önskhgt,
om pressens satt att uppträda i denna fråga hädanefter kunde blifva
opartiskt och lugnande, så att allmänheten återfördes till lugn och kunde
bil i tillfälle att, utan påtryckning af pressen, med mera sans bedöma
jragan, hvarefter man kunde motse opinionsyttringar, som uttryckte folkets
verkliga mening och som kunde förtjena afseende vid frågans pröfning
hvilket jag icke vill tillerkänna åtskilliga af dem, som här omnämnts,
emedan de efter bearbetningar och agitationer blifvit tillkonstlade. Den
opinion, som på detta sätt åstadkommes från erm eller andra hållet, kan
icke länge ega bestånd; och om man skulle afgöra denna fråga i öfverensstämmelse
med de önskningar, som uttalas af eu sådan opinion, så
fange man snart känna svåra olägenheter, Indika, sedan en motsatt opinion
trångt in till samhällets innersta rot och isynnerhet sedan tillämpningen

aVT ,forstTlnda lcommit..1 fråga, skulle växa till verkliga faror. Man
må derföre gå varsamt tillväga i denna sak och vara angelägen om att
icke stata den ena eller den andre allt för hardt för hufvudet eller påagga
tor tunga bordur. Jag säger med afsigt -för tunga bördor", och
tanker dervid på att man vill bibehålla indelningsverket, på samma gång
som den allmänna värnepligten så väsendtligen utströ,ekes, som här är i
fråga; ty det ar ju klart att indelningsverket i så tall skall hädanefter
bhtva ännu mera betungande, emedan den indelta styrkan, för att blifva
en lämplig stam, _ måste hafva mycket vidsträcktare öfningstid.

... Hvad beträffar såväl indelningsverket som öfriga onera, Indika trycka
olika på olika samhällsklasser, så vill jag med få ord nämna, att jag önskar,
det, man måtte så fort som möjligt undanrödja eller på lämpligt sätt
utjemna dem, ty så länge dessa olikheter äro till, så finnes det också
misstroende och afund på alla båll. Samhället kan icke förr komma till
det hign, hvartill det skulle komma, om alla samhällsklasser stode i ett
riktigt ''erhållande till hvarandra. För att uppnå detta mål, som för
sainhallet vore eu vinst, hvilken icke kan skattas nog högt, må man från
omse sidor visa beredvillighet; och må ni, mine Herrar, som utgöra Konungens
råd, hafva detta mål för ögonen och sätta eder i spetsen för detsammas
uppnående!

k\a(Uaf. nu yttrat framgår, att jag anser att den nation, som vill
blitva i stånd att försvara sig i farans stund, måste vara enig; och vi må
derföre alla verka härtill! Förutan denna enighet- — vi må ordna försvaret
hur som helst — få vi endast ett svagt försvar, men med densamma
skall vår,, folk, utan allt for störa uppoffringar, blifva starkt och
ega både vilja och kraft att värna sin sjelfständighet.

Jag slutar derföre med att göra den vördsamma framställningen till
eder samtliga mine Herrar, att verka för det stora mål: enighet. Må vi
pa allt satt söka befrämja detta, men må vi dervid också se till att —
huru svårt detta än kan vara — ingens billiga anspråk, ingens rätt förtiarmas.
Sträfva vi alla allvarligt härtill, så hoppas jag att den dag icke
skal ,va!’a aflägsen, då Sveriges Konung icke längre behöfver söka

sitt stoa an bos den ena och än hos den andra samhällsklassen. Det

Den 18 April, f. in

233

hette en gång för lång tid sedan, att Konungen “stödde sig på Gud och
Sveriges allmoge11. Jag hoppas, och jag önskar, att den dag snart skall
randas, då Konungen kan säga, hvad som är ännu mer, att han stöder
sig på Gud och hela Svenska folket.

Med Herr Carl Ifvarsson förenade sig Herr C. A. Jönsson.

Herr Statsrådet Bredberg: Herr Talman! miue Herrar! Under
gårdagens sammanträde hörde jag från flera håll, att det hos mången
väckt förvåning och gjort ett smärtsamt intryck, att regeringen, då hon
framställt så stora anspråk på nationen för åstadkommande af ett kraftigt
försvar, icke samtidigt dermed föreslagit någon lindring i rust- och
rotehållarnes bördor. Detta ger mig anledning att påminna om de tidsförhållanden,
i hvilka vi lefva. Eu enskild person kan visserligen sluta
sig inom sig sjelf och, i den lugna föreställningen att någon fara ej är
att vänta, icke bry sig om att taga kännedom om yttre förhållanden;
men för den, som har det ansvarsfulla förtroendet att deltaga i regeringen,
kan detta icke vara tillåtet, utan han måste hafva blicken öppen för
hvad som tilldrager sig inom det politiska området, och han skulle, enligt
min åsigt, illa vårda sitt kall, om han icke gåfve akt på tidens tecken.
Dessa tecken äro nu sådana att regeringen icke kunnat möta Riksdagen
utan att begära stora uppoffringar för ordnandet af landets försvar.

Här erinrades i går om hvad Montesquieu i förra århundradet yttrade
derom, att, när den ena makten rustar sig, så gör också den andra detsamma.
Alla tiders erfarenhet bekräftar riktigheten af detta påstående;
och när så förhåller sig, må jag väl vara berättigad att fråga: då alla
andra makter rusta sig, bör då en enda icke göra det?

1 sammanhang härmed vill jag upptaga en anmärkning, som gjorts
med anledning deraf att Kongl. Maj:t icke till norska Storthinget framställt
lika omfattande och genomgripande förslag i och för försvarsväsendet,
som till svenska Riksdagen. Jag har visserligen icke plats i Konungens
råd, då norska ärenden der handläggas, och kan således icke lemna
ett fullständigt svar på denna anmärkning; men jag vill dock, till bemötande
af densamma, erinra om, att det Storthing, som nu är samladt, inleder
eu ny ordning såsom det första af de årliga Storthingen, inför hvilket
frågan om försvarets omdanande svårligen kunnat framläggas utan att
upptaga en alltför stor del af Storthingets med sjelfva arbetsordningen
och andra ärenden upptagna tid. En omständighet, som jemväl torde
observeras, är den, att den budget, som af Storthinget nu uppgcres, afser
endast tre månader, och det lärer icke varit lämpligt att för denna korta
tid företaga de anordningar, som för eu omfattande reglering af försvarsverket
blefve nödvändiga.

Då, hvad vårt land beträffar, tänkande män inom alla samhällsklasser
funnit nödvändigt att förstärka nationalförsvaret och tillika ansett att
detta bör ske genom införande af allmän värnepligt, så framställer sig
för litet hvar den frågan, huruvida dessa värnepligtige, som bestå af landets
ungdom, kunna undvara eller lämpligen ersätta en stam, och huruvida
vi nu skulle kunna bortkasta eller väsendtligen försvaga den stam, som
vi redan ega och som under alla förhållanden visat sig aktningsvärd och
aktningsbjudande. För min del kan jag icke annat än anse att detta ej
låter sig göra, aldra minst nu, då denna stam är nödvändig för att den

234

Den 18 April,

ytterligare styrka, som skall utgöra, så till sågandes, kronan i försvaret,
må kunna utbildas omkring densamma.

Här bär blifvit ifrågasatt, om man verkligen står på rättslig grund,
då man vill införa allmän värnepligt, utan att samtidigt upphäfva indelningsverket.
Det första och enklaste svaret härpå är, såsom hvar och eu
torde finna, att under den tid af tvåhundra år som detta indelningsverk
funnits till, hafva åtskilliga andra institutioner i afseende å folkets deltagande
i försvaret blifvit af representationen införda vid sidan af indelningsverket.
Ett stort exempel härpå är den i början af detta århundrade
införda beväringsinrättningen. Och ingen lärer väl kunna tänka
sig såsom en möjlighet, att ett sådant aftal afslutats mellan Konung och
folk, när indelningsverket inrättades, att detta ömsesidigt antogs under
vilkor att Sverige aldrig framdeles skulle förstärka sitt försvar, äfven om
angränsande länder mångdubblade sina stridskrafter. Man kan icke tänka
sig, att Konungen och folket, när de genom sina ombud afslöto knektekontimkten,
skulle hafva menat: "detta göra vi nu för alla tider, och vi
förpligta oss att aldrig i verlden, med eller utan ömsesidigt bifall, göra
något annat och mera derjemte för rikets försvar, hvad än andra makter
omkring oss må företaga. “ Ett sådant aftal skulle nemligen hafva varit
ungefär ett sådant, som kallas paetum turpe — ett nesligt aftal — och
jag tilltror icke Carl XI och svenska folket på hans tid att hafva velat
utsluta ett sådant.

Hvad vidare beträffar deras påstående, som sagt, att knektekontrakten
skulle lägga hinder i vägen för allmänna värnepligtens införande, i
det att dessa skulle, såsom en ersättning för den tunga indelningsverket medförde,
utlofva, att ingen vidare utskrifning skulle komma i fråga, så vill
jag först och främst erinra, att hvarken beväring eller allmän värnepligt,
i den mening vår tid uppfattar desamma, voro kända, då knektekontrakten
skrefvos. Om man tänker sig in i den tidens förhållanden, skall man,
som jag tror, finna en stor skilnad emellan utskrifningarne och nutidens
allmänna värnepligt, Ty under det en yngling vid den tiden just som
bäst var sysselsatt vid plogen eller med andra fredliga värf, kom helt
oförväntadt en utskrifning, som utkallade hvar tionde, tolfte eller femtonde
man, och han kastades då in i regementet, ofta för att nästa ögonblick
föras ut i krig, utan insigt i krigsyrket, utan den förberedande
öfning, som ger fasthet i rörelserna och derigenom en viss grad af trygghet
i sinnet, och utan att ens känna sitt befäl eller det öfriga manskapet
i ledet. Beväringsynglingen deremot känner sitt befäl; han vet på förhand
sina pligter och har tillfälle att utveckla de färdigheter, som i en
strid erfordras. Derigenom är hans ställning, när det gäller, icke så litet
fördelaktigare.

Då eu utsträckt värnepligt nu nödvändigt påkallas af tidens kraf,
och man föreslår att den skall omfatta hvarje stånd, såväl stad som land,
såväl jordbrukare som icke jordbrukare, då de ökade bördorna med ett
ord fördelas på nationen i dess helhet, kan då någon med rätt säga, att
häruti ligger något, som gifver skäl för några vissa att uppställa vilkor
för värnepligtens antagande? Ett sådant dagtingande kan väl icke ur
rättslig synpunkt försvaras.

Jag lemnar för närvarande derhän, om några lindringar för den rust -

235

Hen 18 April, f. rrv

nings- och roteringsskyldiga jorden nu kunna medgifvas. Låter sådant
sig utan skada verkställas, så skall det för regeringen vara ganska kärt.
Åtskilliga icke obetydliga lindringar hafva ock redan blifvit medgifva, såsom
t. ex. afskaffande! af mötespassevolansen och beklädnadsalgifterna,
och äfven vid 1869 års riksdag föreslog regeringen ytterligare lindringar.
De två år, som sedan dess förflutit, hafva icke gifvit regeringen anledning
att ånyo framkomma med ett dylikt förslag, ty utsigterna hatva blifvit
ännu mindre fredliga.

(hiskligt vore, om, på sätt den siste talaren yttrade, enighet inom
representationen kunde uppnås, ty enighet är, såsom han så sannt uttryckte
sig, det första vilkoret för ett kraftigt försvar. Kan denna enighet
och denna kraft vinnas genom att bereda lindring i jordbrukets bördor,
dessa må nu vara huru gamla och häfdvunna som helst, så är detta,
som sagdt, kärt för regeringen; och jag vågar antaga, att, om fullkomlig
trygghet kan åt landet bevaras genom något bland de lindringsförslag,
som åtskilliga representanter här framlagt, om ett af dessa förslag möjligen
i den syftning, som Herr Kallstenius i går utvecklade, lyckas tillvinna
sig Riksdagens bifall, och såsom dess mening frambäres till Kong!.
Maj:t, det också skall vinna ett välvilligt gehör inom regeringen.

Herr Öar lön: Jag anhåller att, i likhet med den talare, som näst

den föregående yttrade sig, få förklara att jag begärt ordet, icke i den
förmätna förhoppning, att mina ord komma att väga något i afgörandets
vågskål, utan derför att jag anser det vara en representants pligt att i
en fråga af den vigt och betydelse, som den förevarande, Öppet uttala
sina åsigter, på det att, icke blott komiteuterna, utan alla, som intressera
sig derför, må veta, hvar de hafva sin man.

Det är alltid en synnerligt angenäm pligt att göra sina motståndare
rättvisa, att kunna egna dem sin högaktning och erkänsla, och jag fullgör
endast eu sådan skyldighet, då jag hembär Utskottet min tacksamhet
för de särdeles vackra och väl valda ord, hvarmed det inledt sitt betänkande.
Dessa ord tåla väl att böras ännu en gång och, som de icke äro
många, tager jag mig friheten uppläsa dem.

Utskottet säger: “Röster, dels varnande mot en befarad likgiltighet
och ett förbiseende af tidens kraf, dels manande till kraftiga ansträngningar,
hafva höjt sig i landets alla delar, och om än meningarne i ett
eller annat afseende varit delade, kan man dock med visshet säga, att
de varit och äro eniga i fordran, att försvarsfrågan äfven hos oss må
erhålla en snar, fullständig och betryggande lösning.“

Bättre och kortare har man icke kunnat teckna sinnesstämningen i
landet och situationen för dagen, och dessa ord förtjena så mycket större
erkännande, som de från Utskottets sida innebära en stor sjelfförsakelse,
ty Utskottet har, som det synes mig, med dem fällt sin egen dom. Kan
väl någon af Utskottets ledamöter inbilla sig, att Utskottets förslag verkligen
innebär utsigter till en "snar“ lösning af den stora och vigtiga
frågan, kan väl någon af dem föreställa sig, att Första Kammaren först
och Kongl. Maj:t dernäst skall ens någonsin antaga förslaget? Jag är så
mycket mera förvissad om att få ett nej till svar, som jag nu hört åtskilliga
Kammarens ledamöter, hvilka sjelfva dock instämt i Utskottets

236

Den 18 April, f. ni.

förslag, uttryckligen förklara att det skett, för att vinna ett uppskof
med hela saken.

I min tanke har Utskottet felat derutinnan, att det allt för mycket
sammanblandat den så omtvistade frågan om indelningsverkets vara eller
icke vara med det af alla erkända behofvet af ordnandet och förstärkandet
af vårt försvar på folkbeväpningens grund. Felet har dock icke ursprungligen
varit Utskottets, utan legat hos den motionär i frågan, som
lyckats att företrädesvis vinna gehör hos Utskottet. Men jag tror mig
med skäl kunna fråga, om just denna motionär förtjenat sådant gehör,
icke derföre att jag ifrågasätter hans fosterlandskärlek, ty den är utan
tvifvel lika stor som någon annans, ej heller derför att jag tviflar på
hans insigter, ty de äro visserligen större än do flesta ibland oss ega,
utan derför att jag anser mig ega fog att betvifla hans dsigters fasthet.
En man, som det ena året säger, att indelningsverket är ett nästan oundgängligt
vilkor för bildandet af eu för våra förhållanden lämplig stam,
och det andra året påstår att det nödvändigt bör förkastas, som vid
början åt riksdagen fordrade 114 dagars vapenöfning för beväringen och
ett par månader derefter nöjer sig med 82 dagar — en sådan man kan
väl hafva goda insigter, men fasta dsigter bär han icke, och på hans ord
kan man i min tanke icke bygga.

Nu hafva emellertid frågorna blifvit sammanblandade och man måste
derföre betrakta dem i sammanhang med hvarandra.

Jag får dervid först förklara att, okunnig som jag är i den yrkesmessiga
delen af frågan, jag endast efter mycken tvekan yttrar mig om
indelningsverkets bibehållande eller afskaffande.

Emellertid tror jag att i denna fråga, som i så många andra, ingår
så mycket allmängiltigt och för vanligt sundt förstånd fattligt, att äfven
andra än fackmän hafva rätt att i densamma bilda sig en öfvertygelse,
och jag tror att frågan om indelningsverket har många sådana momenter.

Dervid har jag, oaktadt allvarliga bemödanden, icke kunnat komma
till det resultat, att det skulle vara lämpligt och nyttigt att nu borttaga
indelningsverket. Detta har jag beklagat, då jag hört så många röster
inom representationens djupa leder sådant allvarligt yrka. Det är icke
angenämt för någon representant och minst för mig, som haft och har
så mycken beröring med det egentliga folket, att i detta afseende icke
kunna ingå på de åsigter, som, efter hvad jag tyckt mig finna, en stor
del af vår jordbrukande befolkning hyser.

Det hufvudsakliga skäl, som bestämt mig för indelningsverkets bibehållande,
grundar sig dels på den erfarenhet jag eger om den indelta
soldatens skaplynne, och dels på de iakttagelser i afseende på det svenska
folklynnet i allmänhet, som jag under en mångsidig beröring med folk af
alla samhällsklasser haft tillfälle att göra.

Ingen bestrider den indelta soldatens stora härdighet och tålsamhet;
och det är gifvet att han skall förvärfva sig denna genom sina sysselsättningar
både före och efter antagandet. Ingen bestrider heller, tror
jag, den moraliska styrka, som ligger i den omständighet, att han är bofast
och brukar sin egen torfva under familjlifvets stärkande inflytande.
Allt detta befordrar det sedliga allvaret, under det hans arbete stärker

237

Den 18 April, f. m.

kroppskrafterna och bidrager att utveckla den fyndighet, som under
många förhållanden är så nödvändig för soldaten.

I svenska lynnet och isynnerhet hos dem, som vistas på landsbygden,
ligger stor trängtan efter den egna torfvan, det fasta hemmet och den
trygga bostaden; och jag är fullt öfvertygad att den, som ej hyser en
sådan längtan, icke på långt när är så mycket värd, då det gäller att
försvara fäderneslandet.

Om man tänker sig tvänne personer, lika bildade och för militära
ändamål lika utrustade, men den ene mera benägen för ett kringstrykande
lif; så är väl möjligt att detta vagabondlynne tillhör den mera
intelligenta naturen, men att den sedliga kraften, förmågan al uthållighet
och uppoffringar i högre grad finnas hos den andre, derom är jag fullt
förvissad. Man jemföre i detta afseende stattorpare!) med jordtorparen,
dagsarbetaren med fast hem med arbetaren utan sådant hem, och jag
tror att man skulle gifva mig rätt i min uppfattning.

Man har sagt, att den indelta soldaten, i följd deraf att han bär eu
egen torfva att bruka och hufvudsakligen sysselsätter sig härmed, icke
kunde anses besitta tillräcklig intelligens för att utgöra stam för vårt försvar,
ty dels rekryteras han från samhällsklasser, som sakna högre vyer,
och dels kunna hans sysselsättningar, jordbruksarbeten i liten skala, icke
bibringa honom sådana. Man har vidare sagt, att en större intelligens
skulle vara alldeles nödvändig för en stam, som skulle utgöra icke blott
mönster utan äfven styre för en beväring, som uti sig innefattade många
intelligenta krafter. Det är mycket möjligt att jag misstager mig i min
uppfattning af stammens väsendtligaste betydelse; men jag liar kommit
till det antagande, att stammens hufvudsakliga uppgift är att vara soldater,
män i ledet, och icke befälsämnen; och jag har derjemte kommit till
den slutsats, att i allt fall till en stam, så liten som Sverige kan uppsätta,
skulle sannolikt icke längta personer med större boklig kunskap och den
högre intelligens, hvilken gjorde dem skickliga att användas till högre befäl
för beväringen.

Kan man väl föreställa sig, att personer med högre bildning, som
från barndomen åtnjutit eu vårdad, förfinad uppfostran, gerna skulle ställa
sig i ledet för att icke blott derstädes göra verklig soldattjenst, utan _äfven
fullgöra alla de öfriga pligter, som i vårt land fordras af våra krigsmän?
Bland dessa pligter tinnes en, som för den bokligt bildade ej ar
särdeles angenäm, nemligen att alltemellanåt göra en slags gendarmeritjenst.
Ty jag ber eder komma ihåg, mina Herrar, att vi icke ega någon
gendarmerikorps, utan måste använda soldaten till fångbevakning, marknadsvakt,
bevakning å fästningar och, när sådana sorgliga händelser inträffa,
äfven till undertryckande af oordningar och upplopp. Hvar och eu
måste vid sådana tillfällen vara beredd att stå i ledet, och jag tror att,
bland de så kallade intelligente, ganska få skulle vara hågade att åtaga
sig en sådan tjenstgöring. Man kan visst saga, att denna olägenhet skulle
kunna undanrödjas genom att skaffa eu särskild gendarmerikorps, men
detta skulle medföra en betydlig kostnad, och jag betvifla!- att eu sådan
korps skulle vara så betryggande och uppfylla sina åligganden på ett så
humant sätt som den indelta soldaten.

Yi lefva i eu så lycklig tid, att vi knappast hafva aning om att nå -

238

Den 18 April, t in.

got angrepp mot allmänna säkerheten och ordningen skulle kunna ske,
vare sig ofvanifrån eller nedifrån; men sådana beklagliga händelser hafva
dock inträffat äfven i detta århundrade, och ingen kan veta om de ej åter
kunna upprepas, .lag frågar då, om det, under sådana olyckliga förhållanden,
icke skulle vara mera betryggande att hafva den indelta soldaten
att lita på, än en värfvad eller garnisonerad trupp?

Flera finnas i denna Kammare, som erinra sig ett tillfälle för några
år sedan, då vi hade att befara dylika oordningar. Fn talare här på
detta ruin, jag tror nästan på samma plats, der jag nu står, en talare,
som alla hörde med nöje, för att icke säga förtjusning, karakteriserade
situationen på det sätt, att han sade, att, om icke det händt som hände,
så hade Stockholms gatstenar varit färgade af blod.

Det var ett oförsigtigt yttrande och dertill ändamålslöst, ty situationen
var betydligt förändrad, då han fällde detsamma, men det innebar
dock en sanning, hade åtminstone sannolikheten för sig. Till och med
regeringen erkände det, då den vid ifrågavarande tillfället — det var vid
representationsförändringens genomförande - inkallat indelta trupper för
att skydda representationen. Man litade antagligen icke på garnisonen.
Under lugna tider är man alltför benägen att endast le åt dylika farhågor,
men det är verkligen icke någon säkerhet för, att icke löjet kan
bytas i sorg, och att sådana händelser ännu en gång kunna inträffa, att
den inre ordningen eller friheten hotas, och vi kunna väl då icke gerna
tänka oss en trupp, som bättre skulle kunna skydda oss för hvad som
både ofvanifrån kunde komma och nedifrån varda försökt, än den pligttrogne,
på en gång medborgerligt sinnade och fast disciplinerade indelta
soldaten.

En annan orsak, hvarför jag nu håller på indelningsverket och motsätter
mig Utskottets förslag, är, att det sistnämnda kastar oss in i något
mycket ovisst. Det är väl icke skäl att utbyta ett erkändt godt mot något
ovisst bättre, och än mindre skäl lär del väl vara att utbyta ett erkändt
godt mot något förmodligen sämre.

Om vi bibehålla den indelta soldaten, så veta vi oss hafva för den
blifvande beväringen eu kärnfast stam, kring hvilken den med trygghet
kan sluta sig. Låt vara att denna stam är behäftad med en eller annan
bristfällighet, att den ej lemnar tillgång på dugliga befälsämnen, eller i
annat hänseende lemnar andra önskningar ouppfyllda — visst är, att den
i det väsendtliga uppfyller sin bestämmelse och att den i moraliskt afseende
utgör det bästa element att blanda med beväringen; och det vore
väl icke skäl att just under denna brytningstid, då fråga är att införa en
så utsträckt värnepligt, äfven införa nyheten af en alldeles opröfvad stam
och sända våra söner att tjena i ledet tillsammans med personer, som i
sedligt hänseende omöjligen kunna erbjuda de garantier, som den indelta
soldaten gör.

Inom denna Kammare finnes mycken konservatism och mycket reformatoriskt
begär blandade med hvarandra. Om äfven, som jag tror, konservatismen
i sjelfva verket är det öfvervägande elementet, alstras dock af
sammansättningen ett konservativt-reformatoriskt lynne, för hvilket det
borde vara främmande att kasta bort något väsendtligt dugligt, som man
eger, mot något, som för alla är, minst sagdt, dunkelt. Ty hvarken Ut -

1 len 18 April, f. m

239

skottet eller reservanterne, eller någon af de talare, som hittills yttrat sig,
hafva tecknat den stamtrupp, Utskottet vill hafva, i så bestämda drag,
att man kan bilda sig en föreställning om dess blifvande skaplynne. Skulle
denna trupp blifva en garnisonerad trupp, så hafva vi helt nära icke särdeles
uppmuntrande profstycken på sådant manskap; skulle den åter blifva
värfvad, men med fritt val af bostad, så halva vi ett exempel på en dylik
trupp i Wermlands fältjägare, af hvilka vid mötestidens början halfva
kompaniet kan saknas på sin plats, om sådant också ännu ej händt.

Ett tredje skäl, som bestämt mig för indelningsverkets bibehållande
är att, om vi besluta detsammas upphörande, det blir absolut omöjligt
nu få den vigtiga försvarsfrågan löst. Vi böra nemligen icke förbise, och
vi äro dock icke så maktfullkomlige, att vi förmå ensamme lösa densamma,
att vi endast utgöra en hälft af representationen, och att hvarken
den andra hälften eller regeringen skulle gilla vårt beslut. Kongl.
Maj:t sjelf, hans krigsminister och de öfrige rådgifvarne hafva förklarat
att de hålla på indelningsverket och det är således gifvet att, om vi antaga
Utskottets förslag, vi med detsamma hafva sagt att vi för närvarande
icke vilja någon förstärkning af vårt försvar.

Nu säger man: “låt så vara, men vi kunna icke på samma gångbibehålla
indelningsverket och antaga en utsträckt värnepligt och detta
af tvänne skäl.“

Det ena är det rättsliga skälet, hvilket i går grundligt utvecklades
af min ärade granne till venster, fast jag beklagar att jag al opasslighet
var hindrad att afhöra hela hans anförande. Innan jag yttrar mig om
detta skäl, ber jag att till en början få förklara, att jag icke hör till
dem, som i ringaste mån klandra hans och öfrige liktänkandes uppträdande
härutinnan. Det har icke ett ögonblick kunnat falla mig in att
han och öfrige representanter, som yrka indelningsverkets aflyftande, skulle
göra detta af egennyttiga bevekelsegrunder. Tvärtom tror jag, att deras
yrkande härleder sig från den lifligaste känsla för det rätta.

Rote- och rustbållarne utgöra icke någon statsmakt, hafva ingen
egen stämma här; och det kan derföre icke vara annat än aktningsvärdt
att föra deras talan, synnerligen då det sker med fara att utsätta sig för
beskyllningar för egennytta. Likvisst tror jag att de representanter, som
föra denna talan, misstaga sig i afseende å den rättsliga sidan af Irågan.
Vid föregående riksdagar har denna sida blifvit så fullständigt utvecklad,
att jag endast behöfver i korthet angifva mina åsigter i detta afseende.
Det är gifvet, att alla kontrakt äro lika bindande för båda kontrahenterna.
Klart är således, att kontrakt emellan kronan och den enskilde äro lika
bindande för kronan, som för den enskilde. Nu innehålla knektekontrakten.
att rote- och rusthållare, mot skyldighet att uppehålla indelningsverket,
skulle vara befriade från “utskrifning“. Allt hänger således på
begreppet utskrifning. Efter den så många gånger framlagda utredningen
och juridiska bevisningen betyder i knektekontrakten detta ord utskrifning
icke'' något annat, än /uttagande af manskap till fyllande af den stående
arméens behof. Om således i juridiskt hänseende detta ord icke kan
annorlunda tolkas, hafva rote- och rusthållare ingen rätt att på grund
af knektekontrakten söka undandraga sig ökad värnepligt. Jag tror att
om den jurist, hvilken Herr Sven Nilsson åberopade och hvars auktoritet

240

Den 18 April, f. m.

lian tillmätte så högt värde, blefve satt i en domstol, skulle han icke
heller komma till annat resultat. Och i allt fall, äfven om denna tolkning
skulle vara felaktig, lärer väl förhållandet, såsom en representant
från Halland jemväl anmärkt, vara det, att saken i allt fall ej dermed är
lagligen afgjord till rote- och rusthållarnes fördel. Dervid förekommer
nemligen den omständighet, att lagstiftande makten, Kongl. Maj:t och
representationen, öfverflyttat frågan från privaträttens till statsrättens
område genom bestämmelserna i 73 och BO §§ Regeringsformen. Må
vara, att denna öfverflyttning skedde våldsamt, den har dock skett, regeringen
och representationen hafva redan begått denna våldsamma gerning,
och emot statsmakternas beslut hafva rote- och rusthållarne icke laglig
rätt att fordra indelningsverkets aflyftande, om de också kunna af bilTighetsskäl
påyrka detta. För min del erkänner jag dock icke de billighetsslcäl,
som anföras för aflyftande utan allt vederlag, ehuru jag är mycket
benägen att medgifva en sådan lindring, som så småningom leder till den
likställighet i skattebördor, som af representanten från Halland blifvit
framställd såsom i framtiden önskvärd.

Det synes mig nemligen vara eu af regeringens och representationens
förnämsta skyldigheter, att i allt sitt görande och låtande hafva klart för
sig det mål, att så småningom upphäfva alla skiljaktigheter i beskattninningen
emellan olika samsällsklasser och olika jord. För min del önskar
jag detta lifligt och har tyckt mig förmärka,'' att åsigterna i detta afseende
äro ense. Men detta utjemnande bör, såsom jag" redan sagt, ske så
småningom, så att ingen känner sig lida och ingen gör en obehörig vinst,
som icke bör tillkomma honom ensam, utan åtnjutas af generation efter
generation. Fortgår man på den banan konseqvent, men varsamt, så tror
jag att de obehöriga anspråken snart skola upphöra och saken reglera
sig sjelf.

Den värde representanten från Halland yttrade, att han af hvad i
förevarande fråga förekommit icke märkt något tillmötesgående i nu antydda
riktning. Det är sanct, om man fäster sig vid Utskottets förslag,
ty der finnes icke något tillmötesgående, hvilket jag deremot påstår finnes
till icke ringa grad i Herr Kallstenii förslag.

De, som yrka indelningsverkets upphäfvande, kunna klandra detta
förslag, ty det fasthåller tillsvidare indelningsverket, men de, som yrka
lindring, måste erkänna, att det innebär ett stort steg framåt i detta afseende.
Enligt detta förslag skulle 10 å 12 millioner med ett enda penndrag
efterskänkas, och detta måtte väl vara ett tillmötesgående, som ej
är så ringa. Det är dessutom affattadt i samma anda, som Kongl. Maj:ts
till 1809 års riksdag afgifna proposition, och vi hafva under denna öfverläggning
hört från statsrådsbänken, att regeringen är villig att taga det
i välvillig pröfning och att i allmänhet ingå på ett Ändringsförslag. Dermed
har således äfven regeringen visat sig benägen för tillmötesgående.
Vid sådant förhållande, och då frågan om indelningsverkets vara eller icke
vara är så omtvistad och då ännu ingen eger klart begrepp om
den nya stam, som skulle sättas i dess ställe, synes mig temligen antagligt,
att för närvarande något annat sätt att lösa försvarsfrågan icke finnes,
än att gå i den riktning, det omförmälda förslaget anvisar.

Här

Den 18 April, f. m.

241

Här Kar talats många stränga ord, här har hotats med upplopp i
Skåne och andra provinser, om värnepligtslagen skulle antagas utan aflösning
af indelningsverket. Lyckligtvis begagnar man ofta stora ord,
utan att hafva någon allvarlig mening dermed, och jag hoppas att detta
äfven nu varit fallet. Möjligen har man äfven förbisett hvad den föreslagna
utsträckningen i värnepligten egentligen vill säga och sålunda betydligt
öfverdrifvit tungan deraf. Eller finnes det väl någon, som verkligen
anser det vara eu så oerhörd uppoffring, att under ett helt lif, som
kan räcka i. 82 år, offra 82 dagar för att gorå sig beredd till fäderneslandets
försvar? Detta är hela den förfärliga börda, som nu är fråga
om. Man hotar med att folket skall emigrera, om det blir nödsakadt
att i tre år, under fyra veckor årligen öfva sig i vapnens bruk, och —
detta är det löjliga i saken, huru sorglig den i Girigt må vara — man
säger att menniskorna skola, af fruktan för 82 dagars öfning, emigrera
till Tyskland, der de i stället få ligga i garnison i tre år! Jag får tillstå,
att jag, om så bände, för öfrigt anser att detta skulle vara ganska
lyckligt. Låt den representant, som hotat med emigration till Tyskland,
få sina ord bekräftade och hvad skulle då ske? Jo, hans utvandrande
heväringsynglingar komma till Tyskland, få der i tre år göra garnisonstjenst
och lära sig den strängaste disciplin. Jag är öfvertygad, att de
dermed få nog af det nya fäderneslandet, och så återkomma de såsom
fullfärdiga stridsmän, och vi behöfde sedan icke oroa oss öfver brist på
befäl.

Jag har varit lycklig nog att kunna gifva Utskottet beröm för de
ord, hvarmed det inled t sitt förslag. Jag är äfven lycklig nog att nu till
slut få gifva Utskottet mitt fulla erkännande för dess eget bedömande af
den för! ar liga tunga, som skulle ligga i denna till 82 dagars öfning utsträckta
värnepligt.

Utskottet yttrar sig på följande sätt, och jag ber eder, mine Herrar,
lägga märke till dessa väl sagda ord: “ Då Utskottet klart och lifligt känner
de stora fördelar, som en utsträckt allmän värnepligt kan bereda nationen,
ej blott i ekonomiskt och militäriskt hänseende utan äfven i socialt, derigenom
att vapenöfningarne, då de blifva allmänna, så att alla klasser,
utan afseende på samhällsställning, bildningsgrad eller förmögenhetsvilkor
i dem deltaga, måste blifva i hög grad egnads att utbilda befolkningens
såväl fysiska krafter som en allmän anda af medborgerlighet och, då de
blifva utsträckta till längre tkl och med ordning och allvar ledas, skola,
genom disciplinens bättre inpräglande och strängare öfvervakande, hos
nationen uppamma en ökad aktning för lagarm samt vana vid ordning
och uppmärksamhet på sig sjelf och sina plister, då bar Utskottet med
glädje kelsat det förslag till kungörelse angående allmänna värnepligten,
som blifvit af Kong!. Maj:t till Riksdagen afiemnadt".

Jag får försäkra att, om jag sutte på bänken här midt emot och innehade
portföljen för krigsdepartementet, skulle jag finna mig så belåten
med detta vitsord, att jag skulle finna den platsen lika angenäm som den
hittills antagligen varit oangenäm. Yttranden sådana, som att en ökad
värnepligt skulle bos nationen uppamma ökad aktning för lagarne, vana
vid ordning och uppmärksamhet på sig sjelf och sina pligter, innebära en

Rikta. Prat. 1871. 2 Af a. 3 Band. 16

242

Den 18 April, i'', in.

sådan kompliment åt den utsträckta värnepligten, att Herr Krigsministern
sjelf icke kunnat säga någon bättre.

Jag skulle nu kunna sluta, om jag icke funnit en anteckning som
jag gjort under diskussionens gång. Det är endast ett namn, som uttalades
af en aktad vän, representanten från det vackra Tjust. Han nämnde
"Sven Dufva“ och talade om honom såsom en personifikation af vår indelta
soldat. Den ärade talaren yttrade sig icke i särdeles välvilliga ordalag
om denna personifikation af den indelta soldaten och ansåg honom
särdeles olämplig att leda hans och annat intelligent folks söner.

Hvem var då denne Sven Dufva, som skulle vara en typ af vår indelta
soldat? Några af Herrarne känna det kanske ej. Jag tillåter mig
att upplysa derom. Skalden heskrifver honom såsom son af en gammal
krigare, som sjelf plöjde sin torfva och var omgifven af nio barn, bland
hvilka Sven var yngst. Den ärade talaren, som, efter hvad jag trodde,
hitintills icke haft synnerligt stor förkärlek för “intelligensen", hur mycken
intelligens han än sjelf besitter, blef med ens en intelligensens förkämpe
och hånade vår Sven Dufva, derföre att han icke var någon särdeles
intelligent man. Sanningen deraf måste erkännas, ty skalden skildrar
honom på följande sätt:

"Sven Dufva växte upp likväl, blef axelbred och stark,

Slet ondt på åkern som en träl och bröt upp skog och mark,

Yar from och glad och villig städs, långt mer än någon klok,

Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.“

Ja, han gjorde allt på tok — det får ej fördöljas — men det kom
sig deraf att han af naturen var en smula dum, och det felet är väl ej
typiskt för den indelta soldaten, förmodar jag. Det torde tillåtas mig att
få erinra om att dumhufvuden finnas inom alla klasser, icke minst bland
de boksynte. Dumheten hos Sven Dufva, den dumheten att “göra allt på
tok“ ledde dock ej till så tokigt resultat, som Herrarne skola få höra.
Hans andra goda egenskaper, just de som tillhöra den indelta soldaten i
allmänhet och hvilka skalden så målande skildrar, öfvervägde vida det
lilla naturfelet. Vår Sven blef soldat, sattes i ledet, och en gång, då hela
finska arméns räddning berodde på att hindra eu rysk trupp att öfvergå
en bro, blef Sven Dufva, jemte ett tjog andra indelta soldater, beordrad
att antingen rifva bron eller slåss till sista man. Den lilla truppen ryckte
fram och från den motsatta stranden stormade den ryska kosackhorden
ned på bron. Redan vid första salfvan stupade åtta af Sven Dufvas
kamrater:

“Då var ej godt att dröja mer, man svigtade en hvar,

Ännu eu åska, och man såg blott fem kamrater qvar.

Då lydde alla, när det ljöd “gevär i hand reträtt!"

Sven Dufva blott tog miste han och fälde bajonett."

Med fälld bajonett stod han ensam qvar, den gamla indelta soldaten
— dock nej, gammal var han säkert ej, sannolikt under 40 år, just så
gammal som våra indelta soldater få vara. Den ene kosacken efter den
andre stormade fram, den ene efter den andre stupade för hans bajonett.

Den 18 April, f. m. 243

Ändtligen kom generalen sjelf, general Sandels, och såg den ojemna
kampen.

“Bra, Brak'' han ropte, “bra, håll ut min käcka gosse du,

Släpp ingen djefvul öfver bron, håll ut en stund ännu!

Det kan man kalla en soldat, så skall en Finne slåss,

Fort gossar, skynden till hans hjelp! Den der har räddat oss.“

Ben der har räddat oss! så sade om den indelta soldaten General
Sandels. Han var en general af slagfälten, han, och då må förlåtas mig
om den generalens ord inför mig betyda något mera än generalernas af
Riksdagens Andra Kammare.

Den indelta soldaten räddade oss då. Låten honom, mine Herrar,
ännu en gång rädda oss, om det behöfves, i förening med våra söner,
hvilka, huru intelligenta de än må vara, ej behöfva blygas för hans
föresyn!

Herr Magnus Svensson: Jag inskränker mig till att yrka bifall

till Utskottets förslag.

Herr Sven Magnusson: Jag vill endast” tillkännagifva, att jag

yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Kolmodin: Det har varit med ganska stor tvekan, som jag
begärt ordet i förevarande fråga, icke allenast till följd af de skarpa meningsskiljaktigheter,
som framträdt såväl i Utskottets betänkande, som
bär under öfverläggningen, utan ock derföre att jag, som ej eger några
specialkunskaper rörande detta ämne, finner det vågadt att yttra mig
derom, synnerligast då jag besinnar dess vigt för hela vårt land. Men
då å andra sidan hvarje representant är förbunden att, så godt sig göra
låter, bilda sig en åsigt i de . frågor, som förekomma till behandling, har
jag efter förmåga sökt att motsvara denna förbindelse, och anser det derjemte,
i betraktande af ärendets stora betydelse, nära nog som en pligt
för hvar och en att offentligen uttala den uppfattning, till hvilken han
kommit.

För min ringa del är jag fast öfvertygad derom, att den enda försvarsorganisation,
som i farans stund kan skänka oss verklig trygghet, är
den, som giundar sig på ett rent värnepligtsystem. Jag vill härmed icke
hafva sagt, att det preussiska systemet bör oafkortadt antagas: ty jag häraf
fullt sakkunnige män hört uppgifvas, att utbildningen af en soldat kan
ske på vida kortare tid än tre år, samt att den långa öfningstiden i
preussiska arméen afser, att inom hela samhället utbilda den specifikt
preussiska andan, hvilken för oss icke kan vara något eftersträfvansvärdt.
Man skulle ju möjligen kunna inskränka tiden till den i Danmark antagna.
Jäg nämner detta, utan att dermed vilja försöka att uttala något
definitivt omdöme.

Ville man öfvergå till ett sådant verkligt värnepligtssystem, så” får
jag förklara, att jag skulle anse det vara rätt och klokt handladt, om
man då medgåfve indelningsverkets upphäfvande så skyndsamt, som den
nya organisationens utveckling det medgåfve. Statsmakterna hade ju då

Den 18 April, f. m.

244

sjelfva förkastat det gamla och besluta sig för ett helt och hållet nytt
försvarsväsende, och jag skulle för vinnande af det stora målet ej vilja
företaga en mer eller mindre kinkig vidräkning de särskilda klasserna
emellan.

Det skulle förefalla mig särdeles besynnerligt, om, när stormakterna
— till och med sjelfva Ryssland — gripa till värnepligtsystemet, de mindre
staterna skulle kunna åsidosätta detsamma, ehuru de endast genom
det kunna tänka att på egen mark med någorlunda jemnbördig styrka
kunna möta en anfallande fiende.

Man har sagt, att detta system skulle vara för dyrt för oss, att landet
icke mäktar att draga det. Jag vill af hjertat önska, att vi icke under
ganska sorgliga omständigheter förr eller sednare få detta påstående
vederlagdt, i det vårt kära Sverige, efter många lidanden fattigare vordet
ännu, ser sig nödsakadt att gripa till den organisation, vi nu i klenmodighet
skjuta ifrån oss.

Nu är emellertid alls icke fråga om en så genomgripande reform,
och jag får derföre förklara, att jag icke i utbyte mot en ringa förändring,
sådan som 52 dagars förlängd vapenöfning för vår beväring, vill
bortkasta indelningsverket. Man bär, så vidt jag kan fatta, gjort alldeles
för stor affär af hela organisationsförslaget, som i sjelfva verket endast
afser att konservera och utveckla det redan befintliga, och derföre hafva
ock de stora anspråken kommit fram.

Jag vill icke inlåta mig på någon utredning af sjelfva rättstvisten;
den öfverlemnar jag åt våra jurister, men så mycket anser jag mig tryggt
kunna uttala, att det antagande, som genomgår Utskottets förslag och
hvilket jag funnit uttryckt i åtskilliga skrifter, att nemligen knektekontrakten
skulle befria rote- och rusthållarne från all annan skyldighet att
deltaga i landets försvar, än den som genom indelningsverket blifvit
dem ålagd, att detta antagande, säger jag, skulle leda till sådana orimligheter,
att det omöjligen kan vara riktigt. Det skulle ställa innehafvarne
af dessa knektekontrakt såsom en makt öfver både regering och riksdag
samt för statsmakterna omöjliggöra all lagstiftning rörande försvaret,
med mindre rote- och rusthållarnes särskilda begifvande kunde vinnas.
En försvarare af denna åsigt har rent af förklarat, att “knektekontrakten
trädt i stället för pligten att personligen deltaga i fäderneslandets försvar“.
Från den pligten kan dock, efter mitt begrepp, en vapenför man
icke befrias genom något annat kontrakt, än det han slutar med döden,
då han utandas sin sista suck i striden för hem och härd. Hela vår historia
vittnar dessutom emot den ofvannämnda tolkningen. Under Carl
XII:s envälde, under frihetstiden och under vårt närvarande konstitutionela
statsskick visa många omständigheter, att man icke gifvit knektekontrakten
en sådan betydelse, som den nyaste exegetiken vill tillägga dem.

Under sådana förhållanden kan jag ej tänka på att bortkasta indelningsverket
mot den tillökning i värnepligten, hvarom nu är fråga, ehuru
jag .gerna skulle vara med om att upphäfva detsamma, så snart vi i utbyte
fått en annan, vår sjelfständighet fullt betryggande arméorganisation.
Jag kan således icke rösta för Utskottets förslag.

Af min tillförene uttalade åsigt torde klart framgå, att jag måste betrakta
samtliga här föreliggande förslag såsom öfvergångsförslag, från

245

Deri 18 April, f. m.

hvilka vi måste nalkas och förr eller sednare komma till den punkt, jag

antydt. ,

Jag vänder mig då först till Kongl. Maj:ts förslag, som grundar hela
den framtida arméorganisationen på indelningsverket, sådant det är. En
talare på Stockholmsbänken har sagt, att först en motionär och sedan
Utskottet obehörigt sammanblandat frågan om indelningsverkets “vara*1
och “icke vara1'' med frågan om en utsträckt värnepligt. Detta är ett
misstag. Dessa frågor hafva varit sammanblandade med hvarandra allt
sedan 1867 års riksdag, då frågan om indelningsverkets upphäfvande först
allvarsamt bragtes på tal. De framträdde dessutom förenade i Kongl.
Maj:ts till 1869 års Riksdag afiåtna nådiga proposition. Både regering och
riksdag hafva således långt före detta så fast sammanknutit dessa frågor,
att det icke berott hvarken på Utskottet eller den åsyftade motionären,
om de på nytt framträdt i innerligaste förening. Sedan jag i förbigående
yttrat detta, återvänder jag till det Kongl. förslaget, mot hvilket jag aldra
först vill anmärka, att det helt och hållet saknar karakteren af ett öfvergångsförslag.
Det lägger, såsom jag nyss ofvanför yttrat, indelningsverket
såsom en fast och orubblig grund för vårt försvarsväsende i framtiden.
Om emellertid detta fortfarande skall baseras på denna grund, så
skola utom hindret för folkbeväpningens utveckling många olägenheter
uppstå. Det låter icke förneka sig, att indelningsverket för rote- och
rusthållare medför, utom sjelfva deu pekuniära bördan, eu myckenhet af
trassel, obehag och tidspillan, som svårligen kan uppskattas och som lyckats
göra det så illa anskrifvet hos den stora allmänheten, som dagens
diskussion nogsamt gifver vid lianden. Skall nu indelningsverket blifva
den egentliga grunden för den nya försvarsorganisationen, så måste det,
om soldaten skall utbildas efter nutidens fordringar, för rote- och rusthållare
medföra kostnader och besvär långt utöfver de nuvarande förhållandena.
Här har redan blifvit antydt, att soldatens längre frånvaro från
torpet skall pålägga roten eu utvidgad vård om detsamma, och jag tror
för min del, att indelningsverket i den ställning, man nu vill gifva det,
skall i längden komma att tillskynda rote- och rusthållare större kostnader,
än man för närvarande kan förutse.

Den fasta och orubbliga ställning, som Kongl. Maj:t i sitt förlag tillmätt
indelningsverket, gör således, att jag mot detta förslag hyser störa
betänkligheter. Jag vill ej borttaga tiden med att upprepa allt det klander,
hvilket, så från ekonomisk som militärisk synpunkt, kommit indelningsverket
till del, men jag tror, att detta klander, om det ock under
stridens hetta blifvit måladt i nog starka färger, i sjelfva verket egen rätt

mycken befogenhet. o p

Hvad de fem reservanterna från Första Kammaren angår, så förefaller
det mig, som om de skulle till fullo dela min uppfattning af indelningsverket,
att det ej i längden kan vara lämpligt såsom stam för vår
armé; men jag får bekänna, att de synas mig hafva stannat på halfva
vägen, dels genom den stränga uppskattning, de yrkat åt kostnaderna för
rustning och rotering, och dels derigenom att, enligt deras förslag, vakansafgifterna
skulle öfvergå till eu fullständig grundskatt. Det är klart, att
i ett land, der kapitalen äro så tunnsådda som i vårt, skola de flesta rotar
och rusthåll blifva nödsakade, att, till följd af den höga uppskattnm -

246

Den 18 April, f. m.

gen, fortfarande utgöra rotering och rustning in natura. Likaledes torde
det vara föga välbetänkt, att i en tid, då så mycket talas om grundskatternas
aflösning, med ett så betydligt belopp öka densamma. Ju större
summa, som på en gång skall aflösas, desto större måste svårigheterna
blifva för jordegarne under tiden för amorteringen.

I detta afseende innehåller Friherre Ericsons reservation tvänne
grundsatser, som äro förtjenta af uppmärksamhet, den ena att indelningsverket
icke bör kastas bort, utan medelst verklig amortering aflösas, och
den andra att denna amortering skall försiggå inom eu ej alltför kort tid.
Dessa principer äro uttalade i motiverna till hans reservation, och om
man ock kan hafva delade tankar om det sätt, hvarpå, han tillämpat
sina grunder, så tror jag dock, att sjelfva grunderna iiro fullt antagliga.
Man kunde dertill lägga en tredje, den nemligen att aflösningsvilkoren
höra vara billiga, emedan i annat fall hela operationen af skäl, jag nyss
ofvan an ty dt, kommer att stadna på papperet. Utan att således ingå i
något försvar för de siffror Friherre Ericson uppställt i sitt yrkande, anser
jag dock hans reservation förtjent af uppmärksamhet, såsom angifvande
eu väg, på hvilken frågan skulle kunna vinna sin lösning med
iakttagande af såväl billighetens som rättvisans kraf.

Jag bär emellertid eu anmärkning af annan art mot Friherre Ericsons
förslag. Den härleder sig möjligen från min obekantskap med rusthållets
natur. Det har emellertid förefallit mig, som om det i Friherre Ericsons
reservation visades väl mycken välvilja mot rotehållarne, under det att
rusthållarne deremot behandlades med en temligen hårdhändt stränghet.
Rote- och rusthållen synas mig för resten så skiljda till sin natur, att de
svårligen kunna behandlas gemensamt, då fråga är om aflösning. Detta
vill jag hafva anmärkt blott i förbigående, emedan jag saknar tillräcklig
kännedom om dessa förhållanden.

En talare har nyss yttrat, att hufvuddraget hos denna Kammare
skulle vara ett konservativt-reformatoriskt element. Jag tror, att detta
träder fram just i de här anförda grundsatserna: intet bortkastande af indelningsverket,
utan detsamma aflösning ''under loppet, af en längre tid.

Jag vill nu något vidröra de anmärkningar, som blifvit framställda
emot den stam, som under nu antydda förhållanden skulle sättas i stället
för den indelta arméen. Man har sagt, att denna stam skulle komma att bestå
af idel lösdrifvare, Ifvilka skulle sprida sig öfverallt i landet och ställa till
oordningar. Vi hörde dock i går af representanter från Skåne, att i den
provinsen finnas flera tusen soldater, hvilka icke hafva torp och dock bilda
eu ordentlig och laglydig samhällsklass. Vi hafva inom hvarje kommun på
landet så kallade gerningsman, smeder, skomakare, skräddare med flere,
men icke har staten ålagt kommunerna att förse desse handtverkare med
bostäder, för att förebygga deras hemfallande till lösdrifveri och oordentlighet.
Här är således alls icke meningen och icke någon fara för handen
heller, att en armé af lösdrifvare skall komma att bildas. Soldaten skall
blifva lika bofast som tillförene och, såsom representanten från Wexiö
önskade, få njuta all den trefnad och blifva delaktig åf all den förädling,
som familjelifvet kan skänka, samt detta under eget tak i ordets fulla bemärkelse.
Då kan man fortsätta den idylliska målning, den ärade representanten
påbörjade, och tillägga: hurusom familjen, vid husfadrens möjliga

247

Den 18 April. f. m.

frånfälle, har tak öfver hufvudet och slipper att, såsom nu ofta är händelsen,
utkastad från rotens torp söka sin hjelp hos fattigvården. Inom
den kommun jag tillhör befanns för några år sedan, då statistisk uppgift
infordrades rörande båtsmanshåll inverkan på fattigvården, att medlemmar
af afskedade båtsmänsfamiljer utgjorde halfva antalet ai de personer,
som erhöllo understöd. , , „

En talare på Stockholmsbänken har sagt, att vagabondlynnet skulle
tillhöra mera begåfvade och intelligenta naturer. Jag har ej tid att inlåta
mm på en psykologisk undersökning rörande detta förhållande, utan vander
mig heldre mot den anmärkning, han i sammanhang med sitt nyss
anförda påstående riktade emot de stackars tilltänkta stamsoldaterna.
Dessa soldater skulle alls icke duga till den inre ordningens upprätthållande
utan skulle komma att likna de kommunalsoldater, hviska nu innehafva
herradömet i Paris. Jag tror ej, att soldaterna i Skåne eller Dalar ne, ja
icke ens Wermlands mycket omtalade fältjägare gifvit ringaste anledning

Jag vill icke upptaga tiden med att bemöta åtskilliga yttranden som
jag antecknat under gårdagens diskussion, men jag kan dock ej med tystnad
förbigå, hvad en högt ärad representant från Calrnar lan med största
eftertryck uttalade. lian förklarade först, att vi, såsom de gamla karolinernas
ätteläggar, i nödens stund nog skulle skicka oss lika manhaftig,
som desse våra stamfader; men nästan i samma andetag kom han in på
emigrationen och meddelade, att 200 familjer, skrämda af den utsträckta
värnepligten, ämnade öfvergifva sitt fädernesland. Jag förmodan att han
ej bland Garolinernas afkomlingar inräknar dessa, som jugås på flykten
genom hotet af 82 dagars exercis. Skulle de åter vara attlmgar af ce
gamla Caroliner, så måste i sanning blodet hafva blifvit bra mycket utspädt
under tidernas lopp. Deras utvandring synes ej väsendtligen ne -sätta våra försvarskrafter; ty vid krigstillfällen torde de ej med fordel

kunna användas. . , ...

Jag får bekänna, att jag ej kan begripa denna utomordentliga förskräckelse
för öfning i vapnens bruk. Finnes det någonting förskräckande,
så är det väl att, sjelf oöfvad, tillhöra en oöfvad armé i farans stund.
Hafva vi ej helt nyss sett, huru det går med oofvade och odisciplinerade
skaror, soin ställas emot eu väl öfvad fiende? Hafva vi redan förgätit
huru dessa sammanrafsade mobilgardister i Frankrike stridde med utmärkt
tapperhet, men dukade under af brist på öfning och manstukt.

Öfning måste vi först och främst hafva, och deri, som flyr, för åt o
undgå den militäriska öfning, som erfordras för fosterlandets försvar, ar ej
värd att hafva ett fosterland.

Ett par ord till slut! Hufvudsaken i denna fråga ar dock icke
hvarken rustning eller rotering, utan helt enkelt åstadkommandet åt ett
starkt och betryggande försvar för vårt land Dertill fordras ej 1'' ott
uppoffring af tid och penningar, utan. hvad kanske mera ar, oi le a
många högstämda anspråk, många enskilda tycken och länge narda önskningar.
Vilja vi nu icke gå in på kompromissens väg och der tråda
hvarandra till mötes, så torde vi komma att disputera så länge, tills den
behagliga tiden är förbi och ofärden hinner oss. Under trycket åt stola
olyckor, skola vi då alls icke kunna fatta, huru dessa små tvistepunk ei,

248

Den 18 April, f. m.

som nu skilja oss åt, kunde förhindra afgörandet af en så vigtig sak som
ordnandet af vårt lands försvar.

Vilja vi åter på fullt allvar sammanjemka våra åsigter, så måste vi
törst och främst lägga bort de stolta och bittra orden. Dessa utgöra ej
ett säde, ur hvilket endrägten växer upp. Det finnes ju intet hinder
att ännu vinna en tillfredsställande lösning af den stora frågan

Då jag emellertid ej kan till fullo gilla något af de framlagda för fn

JaS naturligvis yrka, det den föredragna punkten måtte

till Utskottet återremitteras.

Herr Sjöborg: Det torde med skäl kunna sägas, att efter den
långa öfverläggning, som redan förevarit i detta vigtiga ärende, det knappast
kan vara något tvifvel underkastadt, att meningarne äro så bestämda
att diskussionens vidare förlängning icke skall medföra någon förändring

V deningt'' °n hvar numera. fattat- Da jag emellertid begagnar mig af
det tillfälle att yttra mig, hvilket jag i går förbehöll mig, har jag sålunda
dermed icke något annat syftemål än det enda, som synes''återstå för
dem, b vilka icke redan yttrat sig, nemligen att afgifva en trosbekännelse.
IVJm skall hafva åtminstone den förtjensten af att vara ganska kort.

De olika förslag, som blifvit Riksdagen underställda genom Särskilda
Utskottets utlåtande och detsamma åtföljande reservationer förefalla mig
i sm helhet betraktade, föga tillfredsställande och båda föga godt för en
ycklig lösning af frågan i hennes närvarande skick. Den meningsskiliaktighet,
som vant rådande inom Utskottet, har ty värr gått vida längre,
an man från början hade anledning att befara och, långt ifrån att utreda
frågan, snarare ännu mera invecklat densamma. Hvad "man skulle kunna
anmärka mot Utskottets pluralitet synes mig hufvudsakligen vara, att den
betraktar saken företrädesvis utur synpunkten af rust- och rotehållarnes
egen fördel. De anmärkningar mot indelningsverket, denna pluralitet
framstam, stå också i det närmaste samband med de påståenden, den anser
sig hora genomdrifva; hvaremot samma pluralitet bjudit oss på ett förslag,
hvars värde jag åtminstone icke förstår att uppskatta. Knappast bättre
synas mig de tern reservanterna inom Utskottet hafva löst sin uppgift
medelst framläggande af ett förslag, som också grundväsendtligen skiljer
sig .tran det åt Kong!. Maj:t afgifna, ehuru de onekligen i sin bevisning
vant Utskottsmajoriteten öfverlägsna. Då jag nu, så vidt jag förmår, sökt
gorå mig reda, för Utskottets utlåtande i sjelfva hufvudfrågan, å ena sidan
och, å den andra, de från detsamma afvikande meningar, en del
Utskottsledamoter uttalat, kan jag icke neka, att af allt detta icke något
toreiallit mig mera tilldragande än den reservation en före detta ledamot
af Konungens Råd afgifvit. Denna reservation har tilltalat mig såväl
genom sitt klara innehåll som. genom sin enkla och sammanträngda form;
och troligen äro de icke få inom denna Kammare, hvilka gerna skulle
hafva sett, att de tankar, som innefattas i samma reservation, kunnat
gorå sig gällande inom Utskottet.

, , Emellertid vill det synas, som om ett strängt fasthållande af det
så kallade indelningsverket eller de grunder, hvarpå det hvilar, icke vidare
ar, ^ar ^en tyckan att vara hvarken rusthållare eller

rotehållare, men jag har dock varit i tillfälle att på nära håll se detta

249

Den 18 April, f. ni

indelningsverk och de niånga invecklade förhållanden det medför, och
jag måste erkänna, att, efter min uppfattning, detsamma, betraktadt från
administrativ och ekonomisk synpunkt, är behäftadt med icke så få svagheter.
Min ungdomskärlek för denna vördnadsvärda institution har sålunda
under tidens lopp aftagit; men då det nu är fråga om att sätta
något annat i stället, synes mig att man måste gå till väga med den yttersta
varsamhet. En talare icke långt härifrån målade i går uti starka och
gripande drag de betänkliga följder, som, enligt hans förmenande, skulle
uppkomma genom antagande af Kongl. Maj:ts förslag. Han yttrade, bland
annat, att införandet af den nya värnepligtslagen skulle betydligt vidga
svalget emellan arbetsgivare och arbetstagare. Han framställde vidare en
skildring af den utvandring i massa, hvilken denna lag skulle medföra,
med särskild antydan om att äfven rust- och rotehållare i allmänhet
skulle lemna fäderneslandet. Jag hoppas och vågar till och med antaga,
att en värnepligtslag, sådan som den föreslagna, icke skall hafva med sig
så bedröfliga följder; och svårt är att inse, huru en lag, som icke gör
någon skilnad till personen, utan är lika och ovilkorlig! gällande för alla,
skulle kunna öka afståndet emellan arbetsgivare och arbetstagare. Hvad
rust- och rotebållarne särskild! beträffar, lära de väl icke af denna orsak
öfvergifva fosterjorden, men under dem finnes en talrik samhällsklass,
på hvilken den ifrågavarande lagen kan tänkas komma att utöfva ett inflytande,
som möjligen i en framtid skulle i någon mån kunna blifva en
bidragande orsak till den så mycket öfverklagade emigrationen.

En talare på andra sidan af detta, ruin, hvilkens föredrag så ofta
och med så mycket berättigande lifvar Kammaren, vidrörde några förhållanden
vid 1682 års riksdag och den opposition mot roteringens åtagande,
hvilken hos den tidens Bondestånd gjorde sig gällande. Vi hafva
numera, Gudi lof, kommit så långt i fördragsamhet, att man icke behöfver
befara, att olika meningar skola medföra sådana exempel af lidelsefull
uppbrusning, som dem denne talare omnämnde, och jag är derföre förvissad
om, att vi efter denna frågas afgörande få ostörde lemna detta
samlingsrum på den vanliga vägen.

Det torde emellertid vara gifvet, att eu kompromiss emellan de stridande
meningarne bör, så vidt möjligt, tillvägabringas. Jag föreställer
mig, att de ledamöter af denna Kammare, hvilka hafva frågans öde i sin
hand, skola gå oss andra så mycket till mötes, att ett jemkningsförslag
må kunna åstadkommas, och att vi sålunda kunna uppnå det mål, som
ju eftersträfvas af oss alla.

Här kan ju icke vara fråga om större eller mindre fosterlandskärlek.
Säkert lifvar den alla i lika hög grad, och under ett sådant förhållande
bör ett förslag att förlika de skiljda åsigterna icke vara omöjligt, så mycket
heldre som alla äro ense om, att landet ovilkorligen kräfver ett försvar
mera betryggande än det närvarande.

Jag förenar mig således med dem, som för åstadkommande af ett
sådant förslag yrkat, att nu förevarande utlåtande måtte till Utskottet
återförvisas; och jag vågar uttala den förhoppning, att de fleste inom
denna Kammare skola medgifva billigheten af detta yrkande.

Herr Ribbing: I eu fråga af den utomordentliga vigt som den

250

Den 18 April, f. m.

nu föreliggande har äfven jag önskat att få tillkännagifva min åsigt och,
då jag ej är vän af blotta försäkringar, anhåller jag om litet tålamod
från Kammarens sida, för att anföra skäl för samma min åsigt och dermed
tillika, för den händelse denna ej sammanfaller med Utskottets, åtminstone
antydningsvis gifva tillkänna, ej allenast att jag önskar en rättvis och
billig lösning af den föreliggande uppgiften, utan ock i hvilken riktning
eu sådan enligt min tanke är möjlig och bör sökas. Äfven detta sista
anser jag nemligen såsom eu skyldighet, då denna Kammare är samlad
för att ernå praktiska resultat med sina öfverläggningar och beslut, ej
blott för att i allmännare ordalag utsäga vackra önskningar. För öfrigt vill
jag erinra, att, då det är lista punkten af Utskottets betänkande som är
föredragen, detta mitt yttrande kommer att blifva ett skärskådande af
hvad Utskottet föreslagit oss att göra och besluta, samt ett anförande
af skälen för eller emot för oss att följa detta förslag.

Det ligger i sakens natur, att med den utsträckning, som nutidens krig
erhållit, hvarje arméorganisation i sjelfva verket måste blifva en organisation
af dels stam eller aktiv styrka, dels reserv, värnepligtige, beväring eller hvad
man vill kalla det. Kongl. Majits förslag innefattar dessa båda vilkor eller fordringar
för arméorganisationen, och Utskottet erkänner och angifver mycket
riktigt detsamma och skälen dertill på sidan 21 i betänkandet.

Det är vidare gifvet, att vid förhandlingarne angående detta förslag,
liksom vid hvarje fråga om arméorganisation, öfverläggningen och pröfningen
komma att innefatta tvänne saker, nemligen dels af förslagets militära
ändamålsenlighet, dels af de ekonomiska och rättsliga anordningarne
dervid. Och det är klart, att dessa båda sidor eller frågor till hvarandra stå i
det förhållande, att den militära, eller ordnandet af eu duglig krigsstyrka,
är målet; den ekonomiska och rättsliga åter är medlet att vinna detta mål.
Då Utskottet skall yttra sig och Kammaren besluta öfver den föreslagna
arméorganisationen, är det således både det förras pligt att afgifva utlåtande
öfver ordnandet af arméen från båda dessa sidor, och vår att
taga saken och det dervid af Utskottet föreslagna i betraktande från
samma dubbla synpunkter. Dervid må jag börja med den militära, den
som utgör ändamålet.

Huru skall vår krigsstyrka ordnas för att vara ändamålsenlig? Efter
moget öfvervägande, säger Utskottet, sid. (>. har det funnit, att hos oss och
med våra förhållanden bör landtförsvaret bestå af beväring och från denna
särskiljd stam, således i full öfverensstämmelse med Kongl. Majits förslag.
Angående beväringen säger Utskottet, sid. 22, att det anser den nuvarande
beväringsinstitutionen ofullständig och otillräcklig, hvadan Utskottet med
glädje helsat Kongl. Majits proposition om utsträckt värnepligt, samt att
Utskottet tillstyrker bifall i det väsendtliga till Kongl. Majits för Riksdagen
framlagda förslag till lag angående denna utsträckta beväringsskyldighet;
men — tillägger Utskottet -- med vilkor likväl för detta bifall,
att indelningsverket, d. v. s. den nu befintliga stammen, skall upphäfvas.
Detta är just hvad som innehålles i den föredragna punkten. När således
Utskottet å ena sidan anser, att stam är nödvändig, och denna
åsigt på icke mindre iin P> ställen i betänkandet kraftigt betonas, men å
den andra, såsom vilkor för att ändamålsenligt ordna beväringen i det ena
nödvändiga elementet i vårt försvar, uppställer upphäfvande af stammen:

251

Dennis April, f. in

det andra lika nödvändiga elementet, sådan vi nu hafva denna, så är
det naturligt att man måste fråga: Hvar hafva vi då den stam, som skall
sättas i stället? Eller med andra ord: hvilken stam skola vi, enligt
Utskottets åsigt, besluta oss för?

Herr Mankell i sin motion behöfver ej besvara denna fråga, ty motionären
har uttryckligen sagt, att endast specialvapnen behöfva stam, som
bör vara värfvad, hvaremot infanteriet såsom stam endast behöfver en
stark befälskader. Den ersättning för stammen, som infanteriet skall erhålla,
säger han, bör bestå af vissa klasser utaf de värnepligtige, hvilka
skola erhålla en “nödtorftig rekrytbildning11, — sid. 37, motionen N:o 130; —
och hvad han med sistnämnda uttryck menar, har han närmare förklarat,
sid. 64 af sin motion, der det heter, att man skall efterskänka något af
den eljest nödiga krigsbildningen, emedan man vid utbrott af krig kan
med den aktiva arméen “vika undan" tills den erhållit den bristande öfningen,
och han prisar att den skandinaviska halföns kringflutna läge och
vidsträckta yta medgifver utrymme till ett sådant undvikande. Den ersättning,
Herr Mankell vill gifva oss för vår indelta armé är således visserligen
en oduglig ersättning, — ty så kallar jag den aktiva armé, som just
då den skall uppfylla sin uppgift, försvara landet och mota fienden, i
stället släpper in den i landet, under prisande såsom en lycka att landet
är så vidsträckt, att fienden kan komma långt in, utan att utrymme saknas
för arméen till “undvikande11 för nödig öfning. Men emellertid, såsom
sagdt, dock en ersättning för den afskaffade stammen.

Helt annorlunda blifva förhållandet och uppgiften för Utskottet.
Utskottet gillar icke för sin del Herr Mankells åsigt om ersättning för
vår indelta stam. I dess betänkande anföres på sidan 45 en uppgift på
stammens och beväringens öfningstid i särskilda Europeiska länder. I
Schweitz uppgifves öfningstiden till 110 å 120 dagar, och Utskottet uttalar
sedermera ett skarpt klander, i fall man ville nöja sig, i stället för stam,
med en beväring, som blott hade denna öfningstid af 110 å 120 daga,r,
det vill säga en sådan som precis motsvarar Herr Mankells 114; hvartill
ytterligare kommer, att Utskottet ändå inskränkt denna öfningstid till 82
dagar, i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag om en beväring under förutsättning
af en tillräcklig stam. Jag frågar då ännu eu gång: hvar är
denna af Utskottet såsom nödvändig erkända stam? Fn sådan återfinnes
i Utskottets betänkande, nemligen den successivt afgående indelta arméen,
således en bortdöende stam. Enligt Herr Mankells uträkning skulle den
dfi bort på 25 år, men Utskottet antager, att den i ständigt förminskad
skala skall fortlefva i 15 år. Redan denna omständighet gör emellertid,
att vi med densamma ej kunna vara belåtna. Redan efter fem år skulle
endast två tredjedelar vara qvar, efter tio år skulle blott en tredjedel qvarstå,
och under det trettonde och fjortonde året hade vi så godt som ingenting,
tills vi efter femtonde året vore fullständigt utan. Denna bortdöende
stam är således icke stort att bygga på, vore den än aldrig så fira, just
derför att den är bortdöende.

Återstår således att se oss om efter en annan stam, och om denna
andra stam har Utskottet afgifvit förslag på sidan 46. Kongl. Maj:t skall
“anskaffa11 den, och det på sådant sätt att den blir bättre an den dåliga
indelta arméen. Under diskussionen har “ur militärisk synpunkt" mot

252

Den 18 April, f. m.

indelta arméen vanligen, såsom hufvudfel, blifvit angifvet, att den icke är
nog “intelligent11, och detsamma säges i betänkandet. Den nya skall vara
mera intelligent. Man nyttjar ofta vissa främmande ord såsom ett slags
skiljemynt, utan att göra sig reda för betydelsen deraf. Jag har derföre
tänkt efter, huru jag på svenska skulle kunna öfversätta det, hvars brist
skall uttrycka indelta soldatens egentliga fel. Jag har dervid kommit till:
“förståndig och rådig11 eller för att begagna ett vulgärt uttryck “snabbtänkt“;
det vore således det som saknades hos den indelta soldaten. Kan
man då med rätt säga, att han är motsatsen, oförståndig och rådvill,
trögtänkt? Det vore åtminstone en slät artighet mot alla rust- och rotehållare,
som skaffa så underhaltiga soldater. Men påbördar man indelta
soldaten dessa dåliga egenskaper, så gör man på samma gång största delen
af svenska folket till lika oförståndigt, rådvill^ trögtänkt, ty indelta
soldaten är tagen ur detta folk, ur den i inskränkt bemärkelse så kallade
arbetande klassen. Och hvad värre är, jag ser ej, huru den nya soldat,
Utskottet har tänkt sig, skulle blifva qvitt samma dåliga egenskaper: han
skulle nemligen också nödvändigtvis till aldra största delen tagas ur samma
arbetande klass. Hvarföre? af det enkla skäl, att ingen annan af Sveriges
folkklasser skulle räcka till att bilda en stamtrupp af 24,000 man. Min
tro är emellertid, att, om också icke indelta soldaten är något ideal, han
likväl eger ganska godt förstånd och rådighet äfven; att vidare, om ytterligare
utveckling af dessa goda egenskaper behöfves, denna skall vinnas
genom mera omvårdnad vid vår ungdoms uppfostran; och att, om denna
ungdom sålunda blifvit mera “intelligent11, intelligensen ej förflyktigas
derföre, att man blir indclt soldat, utan, der den verkligen finnes, sitter
qvar hos denne lika väl som hos den värfvade.

Yi må nu återvända till efterforskande åt den nya stammen. Konungen
skall, såsom sagdt, anskaffa den. Men på hvad sätt och genom
hvilka medel? En grundplåt har Utskottet anvisat honom. Den utgöres
af vakansafgifter utaf 2,322 båtsman snummer, och vidare af successivt
ledigblifvande rust- och rotehåll i mån utaf afgång. Om man nu med
Utskottet beräknar 100 R:dr för rote i vakansafgift och antager att, enligt
Herr Mankells uppgift, 4 procent af indelta soldaterne och båtsmännen
årligen afgå, får således Kongl. Maj:t till en början 2V:del utaf vakansafgiften
å 100 Rall- för 2,322 båtsmansnummer . . R:dr 9,288: —,
och af effektivt roteradt infanteri, 21,432 rotar, och

d:o d:o kavalleri, 3,409 rotar, tillsammans 24.841 .. 99,304: —,

således tillsammans R:dr 108,652: —,

som således utgöra de medel, för hvilka Kongl. Maj:t skall börja med att
anskaffa den nya stammen: 24,000 man infanteri, och värfvadt kavalleri
till samma styrka som nu — enligt 9:de och 10:de punkterna af Utskottets
betänkande! Dock, det är sannt, Utskottets förslag anvisar i 9:de
punkten ännu en tillgång: penningar “i den mån — — Riksdagen anvisar
medel.11

Antager man nu — med Herr Mankell och Utskottet, ehuruväl båda
uppenbarligen beräknat kostnaden för den värfvade soldaten och kavalleristen
alldeles för lågt — antager man emellertid, att hvarje infanterist

Den 18 April, f. m.

253

kostar blott 100 R:dr per år och hvarje kavallerist 340 R:dr, så hehöfs

årligen för 24,000 man infanteri............R:dr 2,400,000: —

och effektivt kavalleri till samma styrka som nu, eller

3,400 man.................... • •_„ 1,156,000: —

Summa R:dr 3,556,000: —

3,556,000 R:dr behöfver således Kong! Maj:t efter den lägsta beräkning
för att åstadkomma den stam, Utskottet föreslår, och 108,652 R:dr, eller
i rundt tal 109,000 R:dr får han att använda för ändamålet det första
året. Denna tillgång ökas sedermera visserligen för hvart år af de 15
första med vakansafgifterna af J/;:del utaf samtlige rust- och rotehåll,
till dess efter 15 år ingenting alls för ändamålet utgår, — mer än hvad
“Riksdagen kan komma att bevilja. “

Det första fel, jag vid denna nya stam, ehuru blott i förbigående,
vill anmärka, är det redan af andra talare påpekade, att den icke är bofast.
Den har blifvit kallad en stam af lösdrifvare. Jag vill, med afseende på hvad
af andra talare i detta hänseende blifvit anmärkt, gerna medgifva, att de
göda egenskaper i sedligt och medborgerligt hänseende, man hos vår indelta
och bofasta soldat berömmer, ingalunda nödvändigt skola saknas
eller efterträdas af motsatta dåliga hos den, som icke har sig eget hem
anvisadt; men såsom lika ovedersägligt torde dock å andra sidan få medgifvas,
att anvisning på ett eget hem och familjelif är en styrka, en hjelp
i sedligt och medborgerligt hänseende, motsatsen en frestelse och en fara
i motsatt riktning. — Det är bättre och tryggare att understödja och
skaffa garantier för sedlig och medborgerlig anda, än att inleda i frestelser
till motsatsen.

Ett andra fel, som jag ock i förbigående vill anmärka mot den nya
stamtruppen, är att dess anskaffande kommer för sent. Utskottet anmärker
sjelft såsom första skäl, hvarför indelningsverket icke genast skall
aflösas, utan 15 år förut förflyta, “att under tiden icke krigsstyrkan må försvagas
“, ty, heter det, först under nämnda tid kan “beväringen vinna
tillräcklig styrka*. Detta sednare yttrande är hemtadt _ ur Herr Mankells
motion, och lian bär rätt att säga så, då han icke vill hafva annat
infanteri än beväring. Men Utskottet, som säger att krigsstyrkan skall
bestå af stam och beväring, bär icke rätt att säga, att beväringens öfvande
skall ersätta stammen. Skall den gamla stammen, för säkerhetens
skull, endast så småningom aflösas, då skall, för att ändamålet må vinnas,
den nya stammen genast bildas. Men dertill finnes icke ett runstycke,
icke ens den omtalda otillräckliga grundplåten, förr än i den mån och
efter det den gamla soldaten afgår, då först börjar den grundplåt, nemligen
vakansafgifterna, att inflyta, som Utskottet vill ställa till Kongl.
Maj:ts disposition för att bilda den ofta omtalade stammen.

Men min förnämsta anmärkning gäller dock sjelfva befintligheten af
denna nya stam. Hvar är den. denna i sina fogningar starka “ram11,
denna “eadre“, af hvilken de uppkallade stridskrafterna skola omslutas,
denna “stam* med djupa rötter, som fasthåller rörliga, smidiga och fruktbärande
grenar, — hvar är den och hvad — annat än en skugga? Nog
har sättaren och tryckaren ordentligt i trycksvärta satt den på papperet, men
den är och förblir icke desto mindre i verkligheten en sönderflytande

254

Den 18 April, f. m.

skugga, så länge icke Kongl. Maj:t eger medel att organisera den. Om
Utskottet på samma gång som om stammen ock hemställt, att Riksdagen
måste, utöfver nu till Fjerde hufvudtiteln utgående anslag, för framtiden
anvisa och garantera Kongl. Magt ett förslagsanslag af 3,550,000 Rall’
årligen — med afdrag under de 15 första åren af inflytande vakansafgifter
för rust- och rotehåll — i ändamål att från papperet till verkligheten
öfverflytta den stam, som Utskottet föreslagit, att Kongl. Maj:t
skall anmodas att anskaffa: då, anser jag, hade Utskottet gjort hvad det
bort göra. Nu åter reducerar sig det förslag till arméorganisation, Utskottet
framlagt, i militäriskt afseende, till att det tillråder Riksdagen att
antaga den del af Kongl. Maj:ts proposition, som handlar om värnepligt,
d. v. s. antaga lämplig armé-organisation i den del, som vi nu icke hafva
bra, men att, såsom vilkor, bortkasta indelningsverket, d. v. s. bortkasta
den andra nödvändiga del af landtförsvaret, vi redan ega, utan att kunna
på annat sätt än till en obestämd framtid hänskjuta frågan om ersättning för
det vi bortkastat. — Är Riksdagen beredd att, med bifall till Utskottets
förslag i denna del, anslå och för framtiden garantera en årlig utgift, utöfver
nu till försvaret utgående sådana, af 3,500,000 R:dr?

Må man ordna försvaret på grunden af blott beväring, eller med

särskild stam och beväring, hvilket som är det bästa; jag skall ej sätta

mig emot uågotdera, blott vi få ett verkligt försvar. Men i förra fallet
fordrar jag, att, om vi skola taga ett nytt, vi taga ett sådant, hvars duglighet
är pröfvad i verkligheten, ej blott medelst uträkningar eller försäkringar
på papperet. “Detta åter är blott det Preussiska systemet: det
har visat sig duga, ^ej något annat. Blir oss åter detta system för

dyrt, må vi då bygga på den grund, hvars verkliga duglighet vi sjelf va
pröfvat: den indelta arméen såsom stam!

Den andra sidan af frågan berör de ekonomiska och rättsliga anordningarne.
Utskottet lernnar i detta afseende dels en historisk redogörelse
om krigsmaktens bildande i Sverige, i afsigt att dermed ådagalägga, att
värnepligtens eller beväringsinstitutionens påläggande äfven på rust- och
rotehållare skulle mot dessa innebära eu orättvisa. Drag ur arméorganisationens
historia i Sverige anföras, från Gustaf I:s tid till och med indelningsverkets
stadfästande af Carl XI, och Utskottet kommer genom sina
betraktelser i detta hänseende till den slutsats, att det så kallade rote hållet,

såsom en fortsättning eller ersättning för utskrifning;;rne, i sjelfva
verket utgör “eu tillämpning af den gamla skyldigheten till allmän värnepligt",
sid. 8, 9. Detta är nu visserligen riktigt såvida, som all arméorganisation
har sin grund i, är utbildad ur den allmänna skyldigheten för
hvar och en att bidraga till fosterlandets försvar, hvilken skyldighet har
sitt första uttryck i den allmänna värnepligten. Deremot är det fullkomligen
falskt, att deltagande i och upprättande af den aktiva eller, såsom
vi kalla det, den indelta arméen skulle utgöra, sammanfalla med den allmänna
värnepligten. De drag ur svenska arméorganisationen, Utskottet
anför, äro i sjelfva verket drag ur historien om, huruledes från och med
Gustaf I den stående, aktiva arméen blifvit utbildad genom åtagande af
svenska folket, intill dess denna utbildning fullbordades af Carl XI genom
indelningsverket, det är, genom att såsom ett realonus fästas vid den ofrälsta
jorden. Före Gustaf I fanns en stående armé dels af kavalleri,

Den 18 April, f. m.

255

som underhölls genom den adeliga rusttjensten, dels af värfvadt infanteri.
Med Gustaf I började, som sagdt, denna stående armé, först infanteriet,
sedan delvis ock kavalleriet, att bildas genom åtagande af landet,
nemligen af den del af landets innevånare, som icke genom rusttjenst
eller af andra skäl derifrån blefvo befriade. Detta onus utgick från början
etter hufvudtal — hvad Utskottet kallar mantal — d. v. s. efter
folkrikheten inom hvarje ort, och det är på denna beräkningsgrund för
skyldighetens utgörande: att tillsläppa folk till den stående arméen efter
hufvudtal — det är härpå Utskottet lägger så mycken vigt i sin försökta
bevisning. Hvad betyder då härvid detta hufvud- eller mantal? Det betyder
normen och den närmaste beräkningsgrunden för utgörande af det
åliggande, som här är i fråga, åliggandet att medgifva “utskrifning11 för
bildande och vidmakthållande af den stående arméen. Att åter denna
skyldighet icke kan sammanfalla med den personliga skyldigheten att värna
fosterlandet, är redan deraf klart, att, då man ju från början egde denna
utskrifningsskyldighet så, att en soldat skulle presteras för fem eller sex
män, d. v. s. hvar femte eller sjette låta utskrifva sig, så vore detta ju
blott fullgörande af en femtedel eller en sjettedel af den allmänna skyldigheten
att försvara fosterlandet, den allmänna personliga värnepligten.
Det är vidare deraf klart, att utskrifningen betyder att låta kronan uttaga
folk för uppsättande och vidmakthållande af regementen-, den allmänna
värnepligten den tiden bestod deremot uti hvar mans skyldighet
att gå från hus och hem för att värna fosterlandet; men denna folkhär
bestod icke af regementen, utan regementena voro hvad vi nu kalla indelta
arméen, eller just ifrågavarande ram eller cadre. Detta är den laga,
historiska betydelsen af “utskrifning": att vara skyldighet och medgifva
uttagande af en viss procent af den manliga befolkningen för uppsättande
och vidmakthållande af regementen, hvilken definition uttryckligen står
att läsa i 1634 års Regeringsform, förutom på många andra ställen. Men
till yttermera visso stadgar samma Regeringsform i 31 momentet — om
jag minnes rätt — skyldighet för officerare att. jemte tjenstens utöfvande
vid regementet, tillika, när landets behof sådant kräfde, organisera ortförsvar,
förutom regementet. Detta ortförsvar åter lär väl vara den gamla
“landstormen" eller den personliga skyldigheten, hvilken således uttryckligen
sättes bredvid den genom utskrifning uppsatta arméen och regementena.

Det är denna historiska och laga betydelse af ordet “utskrifning",
man måste känna, för att bedöma betydelsen af de bestämmelser, som i
de så kallade knektekontrakten innehållas; utan insigt härom, hjelpa äfven
de mödosammaste forskningar om att Carl XI befriat rote- och rusthållare
från “utskrifning och dermed sammanhängande besvär" till intet: den utskrifning,
hvarom dervid var fråga och från hvilken befrielsen skedde, var
den, som förut fanns. Men med denna betydelse af utskrifning för ögonen
finnes åter intet skäl att hemta ur historien för rust- och rotehållare
att, på grund af sin roteringsbörda, undandraga sig allmän värnepligt, låt
ock vara i den form som nu är i fråga. Ofvergången från utskrifningstvånget
till rustning och rotering är helt enkelt ofvergången från denna
särskilda skyldighets utgörande efter en norm och närmaste grund, till dess
utgörande etter en annan sådan: efter hemmantal. Med qvarhållande af

256

Den 18 April, f. in.

nämnda betydelse af utskrifning låter sig ock förklara de undantag för
rote- och rusthållare, som gjordes, när t. ex. Carl XII befallde uppsättande
af de så kallade tre- och femmänningsregementena: vid dessa åtgärder af
våld och nöd är det begripligt, att han i det längsta ville skona just dem,
som fått löfte att slippa utskrifningar, hvilka dock nu anbefalldes. Utan
qvarhållande åter af denna utskrifningarnes historiska betydelse blifva
samma undantag obegripliga — ty icke ega de skäl för sig såsom undantag
från den personliga värnepligten.

Utskottet har vidare och för det andra vändt sig till betraktande af
det närvarande af rote- och rusthållet och kallar donna betraktelse en
hillighetssynpunkt för roteringens upphäfvande. Herr Mankell betraktar
äfven detta närvarande af indelningsverket, eller det onus, som åligger
rust- och rotehållare nu, och kallar också detta för en "orättvisa, som
måste försonas". Jag vill här icke tala om, huruvida det från början
var rätt eller orätt, att adel och prester fingo lindring och befrielse från
att bidraga till rustning och rotering. Frågan gäller nu icke detta, utan
hvad som nu är af denna börda rättvist eller orättvist. Herr Mankell
anser, såsom sagdt, denna börda äfven för det närvarande vara eu orättvisa,
nemligen mot vissa jord- eller egendomsnaturer, såsom orden läsas i
hans motion, sidd. 26, 27, 32, hvilken orättvisa mot samma jordnaturer
nu måste “försonas", visserligen, säger Herr Mankell sjelf, sid. 29, genom
en skänk åt de förorättade jordnaturernas nuvarande innehafvare, på andras
bekostnad. Helt annorlunda ställer sig saken deremot för den, som
inser att endast personer, ej ting, kunna ega rättigheter, således och endast
de förra förorättas, lida orättvisa Med denna insigt ställer sig Herr
Mankells ifrågavarande förslag om indelningsverkets upphörande utan ersättning
på följande sätt. En person, adelsman eller prest, som lefde för
200 år sedan, begick, i det han förskaffade sig frihet från roteringsskyldighet,
en orättvisa mot eu bonde, som den tiden lefde och egde ett ofrälst
hemman. Nu finnes en annan person, som innehar samma frälsehemman
eller säteri. Han har köpt och betalt det efter det värde det har såsom
frälst; lian har således - dervid ej orättvist mot någon förfarit. Nu skall
han emellertid betala den skadeersättning eller utgöra det straff, som den,
hvilken dog för 200 år sedan, hade gjort sig förtjent af. Har denne nu
lefvande person gjort någon orätt? Nej, Hkn har köpt sin egendom i laga
ordning. Men brottet skall försonas, man griper och straffar alltså den,
man får tag uti. Hvem skall han godtgöra för brottet? Hvem skall han
betala till? Den personen, som led orättvisan? Nej, han dog för 200 år
sedan. Men det finnes en annan person, som nu innehar det ofrälsta
hemmanet och som för detsamma betalt det värde, egendomen har såsom
ofrälst jord. Han har således icke lidit någon orättvisa, men skall likväl
hafva upprättelse. Alltså — A. har förbrutit sig mot B., ergo skall C.
betala skadeersättning till D. Det är rättvisa enligt Herr Mankells åsigt!

Utskottet har icke fattat saken så. Det säger för sin del att indelningsverket
trycker för häråt och ojemn!; och detta utgör en billighetsgrund
till ändring. Utskottet har anfört auktoriteter för att trycket är för
häråt och ojemnt — Krigsministern, komitéer, o. s. v. — men ganska ärligt
med citerande af deras yttrande, och citerat det af dem föreslagna botemedlet
:

257

Den 1§ April, f. m.

medlet: lindring. Att detta är det indicerade botemedlet tyckes ock vara
nästan sjelf klart: trycker eu börda för tungt, huru skall det hjelpas? genom
lindring; ojemnt? fördela den då jemnare, det är billigt, det är statsklokt,
Utskottet synes också för sin del vara benäget för sådana åtgärder,
att döma af vissa uttryck på 18 och 15 sidorna af betänkandet. Men,
säger Utskottet, de svårigheter, som möta hvarje försök att åstadkomma
eu sådan lindring i indelningsverkets börda, som på samma gång är rättvis
och utförbar, äro sådana, att de visa lindringen och utjemnandet vara
omöjliga. Derföre återstår blott aflösning. Beviset härför är, att, emedan
krigsministerns förslag till lindring af år 1869 icke befunnits lämpligt
och emedan "det alltid kommer att ändå finnas enskilda ojemnhet»’
vid indelningsbördan, derföre är afl lindring, allt utlemnande omöjliga. En
sådan bevisning synes mig icke tillfyllestgörande. Deraf att ett försök är
gjordt, men misslyckats, följer .icke art. hvarje lindring är omöjlig, icke
heller deraf att ej all ojemnhet kan fullständigt utplånas; - men dermed
återkommer jag till billighetens ståndpunkt.

Jag får då förklara, att, på samma gång jag anser en lindring i ifrågavarande
hänseende vara billig och eftersträfvansvärd, håller jag densamma
ock för möjlig, möjlig nemligen om man å ömse sidor dertill
bär god vilja och derjemte finner sig i det vilkor, som är oeftergifiigt
vid hvarje lindring, det nemligen, att lindring af en börda icke kan ske
på sådant sätt, att bördan försvinner eller icke alls kännes samt att lindring
icke heller kan ske på sådant sätt, att den blir fullkomligt lika för
hvar och en utan undantag. Sådant står visserligen icke i mensklig förmåga
att åstadkomma, men det begär icke heller den, som verkligen är
Höjd med lindring och icke nyttjar uttrycket för att dermed blott dölja
fordran på total befrielse.

Herr Mankell anmärker, att den enda, rätta normen vid indelningsbördans
fördelning är taxeringsvärdet, Andelen af bördan skall stå i
proportion till taxeringsvärdet. Men för att tillämpa denna norm, finnas
tvänne metoder, nemligen att börja antingen med taxeringsvärdet och efter
detta åsätta indelningsskyldighet, eller också, om roteringsskyldigheten redan
finnes, att börja med beräkning af dess tyngd och derefter åsätta
jorden ett högre eller lägre taxeringsvärde. Det förra skulle vara möjligt,
om icke rotering»! redan förefunnes. Nu återstår endast det sednare, men
är lika ändamålsenligt. Vill man hafva en viss proportion mellan tvänne
storheter, så kan man nemligen taga hvilken som helst till fix och den
andra till rörlig. År då detta så alldeles uraktlåtet hos oss redan nu?
Det finnes en paragraf i gällande bevillningsstadga eller rättare i instruktionen
för taxeringsförrättningarne, som lyder: “då fast egendoms värde
beräknas efter inkomsten, så bör afseende fästas vid dess grundskatter
och öfriga onera, så att den med större sådana belastade uppskattas
lägre än en annan, lika god.” Men ytterligare jemkningar kunna göras
och skola göras, om å ömse sidor finnes god vilja, och finnes den, så skola
vi ock i enighet kunna bära de nödvändiga bördorna fram till fosterlandets
altare.

Jag har talat om billighet och om god vilja att fördraga bördor och
hjelpa hvarandra med deras bärande. Man skall dervid måhända säga
Riksd. Prat, 1871. 2 Rfd. »V Band. 17

258

Den 18 April, f. m.

mig: bevisa din tro med dina gerningar; bevisa, att du också vill bära
bördan för landet. Mitt svar på en sådan uppmaning är: detta hafva
jag och de med mig i samma ställning varande redan bevisat, då vi t. ex.
utan anmärkning eller yrkande af ändring medgifvit att enligt gällande
bevillningsförordning § 2 jordbruksfastighet skattar 3 öre för hvarje 100
riksdalers värde, annan fastighet betalar bevillning efter 5 öre, men inkomst
af kapital och arbete 100 öre eller 1 procent. Vi hafva vidare visat det
genom den nyss af mig upplästa § ti i instruktionen för taxeringsnämnden.
Men vi vilja ytterligare visa det äfven för framtiden, och detta just genom
att föreslå och j»dyrka väsendtliga lindringar i roteringsbesväret.
Jag hänvisa!'' i sådant afseende till Herr Kallstenii för Kammaren framlagda
förslag, med eller utan den modifikation, som Herr Hseggström deri
föreslagit. Detta är eu lindring af betydligt belopp. Det borttager från
rotehållare!! all den utgift för soldaten, hvilken nu åligger den förre utom
torpet: lega och årslön, som per medium torde kunna uppskattas från 20
till 50 procent af soldatens nuvarande inkomst. Det begränsar hans skyldighet
i afseende på torpets storlek till värdet af en fix summa, och på
samma gång försvinna de af Herr Kolmodin särskildt omtalade och accentuerade
obehagliga kollisionerna emellan rotehållare och soldat genom att
ställa dem oberoende af hvarandra; tv roten har icke reparationer och
dylikt att prestera, utan endast torpet eller, der kontant aflöning nu finnes
i stället för detta, dess fixerande till motsvarande belopp. Ändtligen:
de, som finna det bättre att blifva vid det närvarande, kunna få gorå, det
och, väl att märka, dessa, som ej få lindring, äro de, som utgifvit minsta
beloppet för soldaten, alltså nu äro jemförelsevis minst tryckta. Mig förefaller
detta såsom ganska väsendtligt. Det är i sjelfva verket en skattejemkning.
Ja väl: jag medgifver, att de historiskt gifna förhållandena
understundom förändra sig så, att billigheten fördrar en sådan, men
samma billighet fördrar då alltid ock, att jemkningen måste ske så småningom,
ej sä, att någon annan deraf krossas, eller, för att citera ett
yttrande i dag af Herr Carl Ifvarssou, man må so till att när man vill
afhjelpa en orättvisa, detta ej sker så, att man skapar en ny. Måtte vi
häri komma till ett beslut; måtte vi nu kunna besluta oss för att.vara
ense och hjelpa hvarandra att bära bördan. Eller skall det, i fall vi besluta
oss enligt Utskottets förslag, eu gång om oss heta: de voro frikostiga
på beröm åt sina förfäder, för det desse gingo man ur huset till fäderneslandets
försvar; de vore ej heller njugga i afl utfärda invisningar — af
hvad “riksdagen kan komma att bevilja" — att infrias af deras efterkommande
; men sjelfva ville de icke åtaga sig någonting. Och hvad skulle
landet säga om vi följde Utskottets förslag? För det första: hafva vi
verkligen erhållit någon fullmakt af rust- och rotehållare att ställa dem
utanföre, gentemot fäderneslandet, ackorderande om det pris, de vilja betinga
sig för att med oss deltaga i ökade ansträngningar för dess försvar, —
hafva vi, säger jag, af dem fatt någon fullmakt till att sätta dem i sådan
ställning, enligt mitt omdöme att tillfoga dem denna djupaste skymf? Nej,
svarar jag och detta ej blott enligt mina förmodanden, utan med svaret
hemtadt ur fakta: uttalanden från alla delar af landet. Och, hvad oss
sjelfva angår, vi äro ju dock svenska folkets representanter. Konungen
och hans "regering hafva hemställt till Riksdagen om beviljande af hvad

259

Den 18 April, f. m.

Utskottet sjelft erkänt och förklarat nödvändigt för fosterlandets försvar.
Det är i sanning en ärofull plats, Utskottet med detta erkännande och
denna förklaring gifvit Regeringen; jag skall ej bestrida den rätten till
densamma. Men i detta fall, i fråga om fosterlandskärlek - och nemligen
en fosterlandskärlek ej blott i ord, utan i verk och gerning, när fosterlandet
är i behof för att vara tryggadt till sin existens- — i detta
afseende fordrar jag af svenska folkets representanter och för desamma,
att de må ega en plats bredvid Konungen, ej under honom, minst emot
honom.

För att få ett verkligt försvar ordnadt — ej ett sådant blott på papperet,
— det vill, med våra förhållanden, säga ett på bibehållande1 af
indelningsverket grundad!;

men tillika få väsendtliga lindringar i utgörande af rotering och rustning
föreslagna:

derföre anhåller jag om återremiss af den ifrågavarande punkten af
Utskottets betänkande.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: Det måste erkännas att

flere af de talare, hvilka i dag yttrat sig, och bland dem i främsta rummet
den aktade representanten från Halland, betraktat den nu föredragna
framför alla andra vigtiga samhällsfrågans behandling ur den, efter
min tanke, riktiga synpunkten, att vi icke böra försöka att öfverbevisa
hvarandra om det principielt rätta eller orätta i den mening, som eu
hvar af oss omfattar, utan tvärtom bemöda oss att så sammanjemka och
förena de olika åsigterna, att vi kunna komma till ett sammanstämmande
enigt beslut, som leder till frågans praktiska lösning, på ett tillfredsställande
sätt och utan uppskof. I eu sådan fråga, som denna, kan det tydligen
ej gå an, att låta afgörandet bero endast på den mer eller mindre
starka opinion, som vid voteringen kan tillvinna sig de flesta rösterna;
här gäller framför allt att, såvidt möjligt, åstadkomma enighet äfven emellan
förut stridiga meningar. Hvad vi bär måste hafva till ögonmärke är
uteslutande att, snarast möjligt, på det bästa sätt, hvarom vi nu kunna
blifva ense, komma till lösningen af den frågan, huru vårt försvar skall
för framtiden på ett för fosterlandet fullt betryggande sätt ordnas och.
förstärkas; men det målet vinnes ej, om split och söndring framkallas
inom samhället genom ett våldsamt undertryckande af den ena eller andra
meningen, derföre att den icke öfverensstämmer med den för dagen
rådande majoritetens åsigter eller intressen. Jag tror derföre, att det är
alldeles nödvändigt, att vi nu här''söka att genom ömsesidiga eftergifter
bringa de stridiga opinionerna till sådan öfverensstämmelse, att full enighet
och samdrägt må visa sig finnas vid de definitiva beslutens fattande!
både emellan representationens begge delar inbördes och emellan dessa
och den andra statsmakten.

Den fråga vi då i främsta rummet böra för oss uppställa är, huruvida
det verkligen är alldeles likgiltigt, om vi uppskjuta försvarets ordnande
till den ovissa framtiden, eller om det icke fast mera är i hög
grad angeläget att vi nu genast afgöra och besluta derom på ett sådant
sätt, att fäderneslandets sjelfständighet och frihet inom möjligast korta

260 Den 18 April, f. in.

tid må i någon väsendtlig mån blifva bättre betryggad, än för närvarande
är förhållandet.

För min del hyser jag lifligt den öfvertygelsen, att hvarje dröjsmål i
sådant afseende är både förderfligt och farligt, och jag har derföre med
stor ledsnad hört från flere af de representanter, hvilka i allmänhet anses
som ledare af majoriteten i denna Kammare, likasom en antydan derom,
att de nu vilja skjuta ifrån sig frågans afgörande till en annan tidpunkt.
Jag kan sannerligen icke förstå afsigten härmed; ty då icke heller de
förneka nödvändigheten deraf, att våra försvarskrafter erhålla en betydlig
förstärkning, kan jag ej begripa, hvarföre man ej i den dag som är skulle
kunna låta oss få göra hvad som af alla erkännes vara högst behöflig!.
En talare, bland andra, som yttrat sig i sådan syftning, har sagt, att det
väl icke brådskar så, särdeles mycket, ty en fråga, sådan som denna, kan
icke lösas genast, utan endast efter en längre tids förlopp. Men vi hafva
verkligen redan ganska länge under loppet af ett hälft århundrade, fastän
hittills fåfängt, försökt oss härmed, och de maningar den sednare tidens
tilldragelser gifvit oss om angelägenheten af att "icke längre dröja att göra
oss redo att kunna försvara vårt land" äro sannerligen hvarken få eller
betydelselösa; vi hafva under det sednaste årtiondet sett huru det ena folket
inom vår verldsdel efter det andra blifvit genom den förstörande inverkan
af plötsligt utbrutna våldsamma politiska oväder, för hvilkas motstående
inga förberedelser varit gjorda, såradt i sitt aldra innersta, beröfvad!
sköna, ädla delar af dess land, och bragd nästan till undergångens brant,
och vi skulle icke röras deraf, utan vara lugna och likgiltiga och icke
inse nödvändigheten, att snart göra något för att skydda oss mot deras
öde, vi skulle dröja till dess, såsom densamme talaren nämnde, någonting
särdeles uppskakande hade föregått, någonting sådant inträffat, som t. ex.
det, att eu tredjedel af vårt land blifvit oss frånrycka eller till dess vi
sett en stor del af vår ungdom förgås i elände, genom krigets fasor, sedan
vi genom vårt bristande förutseende eller vår ovårdsamhet om deras
utbildning till krigsduglighet blottställt dem derför! Jag tror för min
del att det är att handla förståndigt och klokt, och att rätt taga vara
på vårt fosterlands dyrbaraste intressen, om vi i tid sörja för att icke
några sådana olyckor må inträffa, som man trott behöfvas för att väcka
oss ur vår säkerhetssömn.

Betraktar jag nu saken i dess säi’skilda momenter, så möter mig i
främsta rummet den frågan, om vår nuvarande försvarsorganisation verkligen
är så svag, att det är nödvändigt att nu förstärka densamma genom
så omfattande och kraftiga åtgärder, som dem, hvilka Kong! Maj:t
föreslagit. Meningarne härom äro, vågar jag tro, icke delade, och att så
är, det måste val framstå klart för en hvar, som betänker hvilka stora
härmassor, som alltid hållas fullt rustade hos de folk, hvarifrån möjligen
eu dag ett anfall skall blifva riktadt emot oss; ty ingen, som det gör,
lärer väl kunna påstå att, om vi en gång af något bland dessa folk blifva
anfallne — hvilket jag hoppas aldrig må inträffa — de till användande
genast färdiga stridskrafter, som vi nu ega, i ringaste män kunna
anses tillräckliga att försvara hela vårt vidsträckta land. Det måste derföre
erkännas såsom eu beklaglig sanning, att vi för närvarande befinna
oss i en sådan ställning — med hänseende till vårt försvar — att, äfven

Pen 18 April, f,.m. 261

det minsta vindkast af eu från andra sidan Östersjön uppkommen krigsstorm
kan slå ikull hela vår gamla svenska samhällsbyggnad; och det är
den klara insigten härom och det djupt kända medvetandet, att, om eu
sådan olycka skulle inträffa, skulden derför då måste falla på det nu
lefvande manliga slägtet, som alltför liknöjdt dröjt att skaffa skydd deremot,
som framkallat dessa starka från alla håll framträngande maningsrop,
att vi måste stå upp, för att i tid så hägna om vårt land —
detta folkfrihetens urgamla tempel i norden — att det må kunna stå
tryggt på sin grund, utan att rubbas af blifvande skakningar. Må vi
således icke längre uppskjuta att göra hvad vår pligt krafvel-, och det
är, att folk och regering och representation nu sluta sig alla tillsammans
i den fasta manliga föresatsen, att nu, just nu, fullborda hvad som kanske
i den närmaste framtid måste vara gjort, om vi skola kunna få någon
nytta derutaf.

I afseende å sättet för den förstärkta arméorganisationens utförande
fordrar man nu, ifrån en del af denna Kammare, att det stöd för vårt
försvar, vi så länge haft i den indelta stamhären, icke mera skall finnas,
och vill att vi i denna stund skola besluta att denna gamla stam efter
en kort tids förlopp skall upphöra att vara till. Att fatta ett sådant
beslut, utan nödig varsam förberedelse och under en tidpunkt, då den
politiska ställningen i vår verldsdel befinnes i hög grad osäker, är dock
— fruktar jag — att ikläda sig ett tungt ansvar, innan man ännu vet
hvad det är, som skall sättas i stället, och innan man är viss om att
det nya, man vill bygga tipp, är eller kan blifva någonting fastare än det
gamla, som man vill nedrifva. För min de), tror jag visserligen, att vi
både kunna och böra öfvergå från den nuvarande organisationen af vår
stamhär till en annan, byggd på en successiv utveckling af den allmänna
värnepligtens grundsats, och anser också att denna sednare skulle i en
framtid kunna blifva starkare än den förra, men kan endast under det
vilkoret, att det sker småningom och steg för steg, så att den för hvarje
arméorganisation nödiga fasta sammanhållningen aldrig må förloras, vilja
dit öfvergå. Huru detta skulle kunna ske och deri nya stammen blifva
organiserad, har jag visserligen för mig sjelf sökt göra klart, men deraf
följer ingalunda, att jag för min egen eller andras drömbild skulle, utan
fullmogen pröfning af det nya och vunnen visshet om huru det i verkligheten
skulle låta utföra sig, vilja uppoffra något som redan finnes och
som jag för min del dock måste anse för ett gammalt bepröfvadt godt,
och jag tror ej heller att någon annan bör vilja våga göra det. Den,
som vill hafva något annat nytt och bättre, bör derföre nu endast so
till, att hindi-en för detsammas blifvande införande må undanrödjas; och
det är i detta afseende, för att utan upplösning eller upphäfvande af det
gamla kunna bemedla öfvergången till det nya, som jag tror att vi böra
söka att förlika våra meningar, hvad den rent militära organisationsfrågan
angår.

Den ekonomiska delen af frågan, angående aflyftning, aflösning eller
lindring af den börda, som genom indelningsverket hvilar på en del al
jorden, utgör också en stor svårighet, som först måste slitas innan arméorganisationens
utförande kan vinnas. Att från juridisk synpunkt inlåta
mig på att undersöka hvad som är rätt eller orätt i nämnda hänseende,

2H2

Pen 18 April, f, m.

det, vill jag, just derföre att jag framför ålit önskar enighet, nu icke göraj
dock måste jag här saga, att, huru man än från båda sidorna olika må
uppfatta deri lagliga rätten, man dock alltid måste beakta äfven den
häfd Hinna, och i följd deraf fästa ett noggrant afseende å befintliga
äganderättsförhållanden, ej blott å dem, som på grundvalen af den förra
under V,n långt aflägsen tid hafva uppstått, utan också å dem, som sedermera
utvecklat och stadgat sig under den sednares inflytelse. Men
att hvarken Utskottet eller reservanten från denna Kammare uti sina
framställningar tillbörligen hafva beaktadt denna dubbelsida af den ekonomiska
frågan, och att derföre mycken godtycklig orättvisa i de från
nämnda båll afgifna förslagen uppenbarat sig, det tror jag mig lätt kunna
visa då ett gynnsammare tillfälle dertill yppar sig. Men det är också
ur andra synpunkter i sjal (Va verket ganska svårt, att utan föregående
omsorgsfulla undersökningar kunna inlåta sig på hvad Utskottet föreslagit;
i.y då man, såsom Utskottet, anser, att hela hördan af indelningsverket
hör lyftas bort utan ersättning i stället för att blott delvis lindras,
uppstår naturligtvis genast frågan om huru det stora bidrag till
arméens underhåll, som förut utgjorts af jorden ensam, skall blifva ersatt
när det i en nära framtid upphör att utgå — och hvilka nya beskattningsgrunder
fiir sådant ändamål höra användas och huru desamma skola slå
sig ut vid sin tillämpning. Man har visserligen helt enkelt förklarat, att
skattebördans öfverflyttning bör ske så, att en hvar kominer att skatta i
förhållande till sin agande förmögenhet, och således i öfverensstämmelse
med nu gällande grunder för den allmänna bevillningens utgörande; men
åt,t härigenom full rättvisa vid beskattningen skall vinnas, detta är, som
jag vågar tro, ett misstag. Många andra förhållanden böra dervid tagas
i betraktande, och den för helt annat ändamål än att utgöra grund för
all skaf tebeläggning i landet uppgjorda bevillningsförordningen måste då
först revideras i sådan riktning, att den kommer att hvila på mera bestämda,
riktiga och billiga grunder än den för närvarande gör. Men dertill
finnes nu ej att tillgå den längre tid, som för eu sådan revision måste
anses behöflig.

Då man emellertid nu från den ena sidan bestämdt påyrkar, att indelningsverket
skall aflyftas, såvida värnepligten skall utsträckas, och å den
andra "lika bestämdt förnekar rättigheten till ett sådant yrkande, så kan
jag icke finna huru — då tvänne så starka meningar kämpa med hvarandra
— frågan om ordnandet af vårt försvar på säker grund, som måste
erkännas stå högt öfver sådana stridigheter, skall kunna lösas på annat
sätt än genom eu kompromiss. Och hvari skall då denna kunna bestå?
Jo, efter min uppfattning endast deruti att söka åstadkomma en skälig
lindring af den hittills uteslutande på jorden hyflande indelningsbördan.
Detta bar förut flera gånger skett i andra fall, ej blott hvad beträffar
jordbruket, utan äfven för andra näringar; och hvarföre skulle man då
icke äfven nu för ett så godt ändamål som att åstadkomma den enighet
emellan samhällsklasserna, som för en mycket större och angelägnare
frågas lösning är nödvändig, kunna göra ett försök dertill, och detta så
mycket mera som det ej kan nekas att billigheten fordrar att ett sådant
steg nu göres, då man genom inskjutande i den indelta arméen af ett
element, som icke förut tillhört densamma, men hvars upptagande deri

Don 18 April, f. m. “>>•’

måste framkalla nya ökade fordringar på stamtruppens duglighet, ill
bilda en ny och starkare krigshär? Vid sådant förhållande äi det ej
skäl att så strängt hålla på att alla de äldre förpligtelse!'', en del samhällsmedlemmar
nu äro underkastade utöfver dem för alla gemensamma
icke i någon män skola få förminskas. Att bereda dem, hvilka hittills
burit den största tungan af försvaret, någon nedsättning _i den börda, som
nu besvärar dem, är således, efter min tanke, ej någon dagtingan med de
enskilda intressena, utan eu handling af på en gång klokhet, billighet och
rättvisa. Men att å andra sidan, derföre att man nu skall åtaga sig någon
jemförelsevis mindre betydlig tillökning i beväringens tjenstgöringstid,
uppgående endast till eu 50 dagar, vilja på en gång aflyfta hela indelningsverkets
börda, detta synes ej hvarken ur rättslig, militärisk eller
statsekonomisk synpunkt kunna försvaras. Vidhåller man emellertid strängt
denna fordran, så anser jag för min del det icke vara möjligt att föi
närvarande komma till någon lösning af frågan; men vill man deremot
å ömse sidor medgifva de jemkningar billigheten fordrar, så är det icke
någon omöjlighet att komma till ett lyckligt resultat.

Eu reservant från denna Kammare och fem reservanter från aen
Första hafva i detta afseende framställt tvänne förslag. Hvad det förra
beträffar, så kan jag icke finna något skäl, hvarför man skulle stöta allt
hvad detsamma innehåller ifrån sig. Det är nemligen alldeles klart, att
då reservanten föreslår Riksdagen att medgifva, att den hittills varande
indelningsbördan skall minskas med eu femtedel, så är ju detta endast
eu åtgärd till åstadkommande af eu sådan lindring som äfven af dem,
som motsätta sig Utskottets förslag, fast i eu annan form här nu påyrkas
eller medgifves. och för dem, som vilja att tungan af indelningsverket
skall på alla samhällsklasser fördelas, öppnar ju reservantens förslag en
lämplig utväg dertill. Att införa nya grundskatter eller besvär strider
mot tidens riktning och de grundsatser, som i deri nyare beskattningslagstiftningen
gjort sig gällande, och följaktligen kan något skäl ej förefinnas
att pålägga den nu befriade jorden, fastigheterna i städerna och
det rörliga kapitalet några, nya särskilda onera. Det enda sättet, hvarpå
en utjemning lämpligen kan ske, är således att låta en nedsättning af
en vid särskildt beskattningsföremål fästad grundskatt motsvaras åt eu
allmän förhöjning af bevillningsafgifterna. Gör — i förevarande tall —
man detta, så blir påföljden den, att på samma gång eu femtedel af
kostnaden för soldatens underhåll borttages från rust- och rotehållarne
ålägges genom förhöjd bevillning en motsvarande skattetillökr.ing visserligen
till någon del äfven för den jord, som åtnjuter lindringen, men i
större förhållande för hvarje annan fastighet i stad ock på landet samt
för hvarje person, som till staten erlägger bevillning efter andra artikeln.
Emot reservantens förslag till lindring bör således ingenting kunna anmärkas,
och icke heller emot c let sätt, hvarpå, under förutsättning att
lindringen först är medgifven, indelningsbördans aflösning genom årlig afbetalning
sedan skulle verkställas. Men på skäl, som jag förut anfört,
anser jag det vara obetänkt och farligt att under förhanden varande förhållanden
fatta beslut att den indelta arméorganisationen skall upphäfvas
— och härmed sammanhang egande del af reservantens förslag kan
jag således icke bifalla.

264

Den 18 April. f. m.

Billigt mitt omdöme är det bästa som nu kan göras, att, såsom de
fem reservanterna i Första Kammaren föreslagit, fixera soldatlönens värde
inom något visst belopp, som sedan icke får öfverskridas, samt låta rekryteringsbestyret
af armébefälet öfvertagas, men vid värdebeloppets bestämmande
göra den eftergift, smil reservanten i Andra Kammaren ifrågasatt.
Jag finner dock icke nödvändigt föreskrifva att lönebidragen
från rotar och rusthåll ovilkorligen skola utgå endast i penningar utan må
derom kunna bestämmas att de, allt efter hvarje orts sed, skola få utgå antingen
endast i penningar eller genom anvisande af eu torplägenhet eller
med penningar och spanmål, med ett ord, inom eu viss bestämd värdegräns,
men såsom det för hvarje ort tinnes bäst passande.

Eu sådan åtgärd medför efter min åsigt betydande fördelar, både i
ekonomiskt och militäriskt afseende, och man bereder derigenom ett lättare
tillfälle för öfvergång både till den nya arméorganisation, som mången
bär åsyftar att införa, och till indelningsbördans framdeles möjligen skeende
aflösning. Då man på det uppgifna sättet till nedsatt värde fixerat beloppet
för de aflöningsbidrag, som från rotar och rusthåll böra utgå, bereder
man icke blott de rustnings- och roteringsskyldige eu omedelbar förmån,
utan man bestämmer också grunden för eu aflösning genom amortering,
som sedan när som helst särskilda kali beslutas, och då man öfverflyttar rekryteringen
på befälet , tager man derigenom bort det svåraste hindret för eu
ny, mera krigsduglig stams utbildande ur den nuvarande indelta. Jag är
nemligen öfvertygad om, att i samma stund som armébefälet får ett visst
aflöningsvärde från hvarje rust- eller rotehåll till sitt fria användande
och dermed får besörja stamtruppens både rekrytering och underhåll,
skall sjelfva början af öfvergången till eu föryngrad, men alltid lika fast
härbilclning vara gjord, ocli denna sedan kunna åstadkommas utan alla
våldsamma rubbningar, nästan omärkligt och med bibehållande vid de provincielt
omdanade nya korpserna af alla de stora minnen, som äro förenade
med den indelta stammens organisation och tillhöra de särskilda regementen
eller korpser, hvaraf densamma nu består.

Ett sådant förmedlande organisationsförslag, som jag nu antyda skulle,
jag vågar tro det, kunna lösa tvistefrågan, och detta genast redan vid
denna riksdag; och äfven den, som allvarligt vill indelningsverkets upphäfvande,
kan vinna det målet lika gerna på detta sätt, som på det,
hvilket Utskottet föreslagit. Hufvudsaken är ändå att saken icke blifver
uppskjuten till en kanske oviss framtid, utan nu afgöres. Skulle likväl
majoriteten inom denna Kammare hafva fattat den bestämda föresatsen, att
icke medgifva någon utsträckning af värnepligten, med mindre än att indelningsverket
inom en kortare tid upphäfves, må då detta tydligen uttalas,
så att frågan sedan står för alla klar och bestämd och man vet
hvad man har att rätta sig efter. Den, som en gång uttalat den öfvertygelsen
att indelningsverket icke till sina hufvud grunder bör rubbas, skall
visserligen svårligen beqväma sig till eu ändring deri; men andra försök
skola då komma att göras, hvilka dock och detta är just olyckan —
måste komma att föranleda mycken tidsutdrägt, innan de föra till något
resultat, ty det hoppas jag — ett sådant beslut, sena man nu vill att
vi här genast skola fatta om indelningsverkets omedelbara upphäfvande,
kan hvarken åt representationen i dess helhet eller af regeringen uppfattas

265

Den 18 April, f. m.

annorlunda än som blott och bart en meningsyttring, som icke kan leda
till någonting, innan man genom utarbetande och framläggande af ett nytt
arméorganisationsförslag, som hvilar på annan grund, har fått fullt klart
för sig hvad man verkligen vill sätta i stället för det, som nu förkastas.

För att koncentrera hvad jag nu yttrat i afseende på möjligheten af
frågans lyckliga lösning genom eu förmedling af stridiga åsigter redan vid
denna riksdag har jag uppsatt ett särskild! förslag, till hvilket jag nu icke vill
begära något bifall, då så många andra olika förslag redan blitvit framställda,
men som, i den händelse Utskottets hemställan skulle blifva, såsom
äfven jag önskar, återremitterad, dock torde i någon mån kunna bidraga
till att få den vigtiga frågan iöst så fort som möjligt, och som, om det
också icke härtill får tjena, åtminstone skall i protokollet förvara huru
jag tänkt, att de svårigheter, som möta för ett snart afgörande, skulle
kunna undanrödjas.

Förslaget lyder sålunda:

l:o) Att samtlige rust- och rotehållare skola vara berättigade att i
stället för skyldigheten att anskaffa och underhålla karl få utgöra ett till
visst värde på följande sätt bestämdt årligt lönebidrag:

a) Detta lönebidrag hör bestämmas särskild! för hvarje regementseller
korpsområde,

dels så, att detsammas värde kommer att motsvara fyra femtedelar
af den medelkostnad för rote- eller rusthåll, hvartill hela underhållet för
eu soldat, ryttare eller båtsman för närvarande inom orten uppgår; och

dels så, att det, med stöd af förut inom orten gällande kontrakt
eller der häfdvunnen sed, må få utgöras antingen genom upplåtelse af till
viss afkastning uppskattad torplägenhet jemte en kontant lönefyllnad derutöfver
eller ock genom en i spannmål och penningar eller endast i penningar
bestämd årlig afgäld, med eller utan dermed förenad rätt till bostad
eller boplan på rotens eller rusthållets ego-område.

b) Angående lönebidragets värdebelopp och det alternativt bestämda
sättet för detsammas utgörande, hör, med tillämpning åt i förestående
moment meddelade föreskrifter, direkt öfverenskommelse träffas emellan
Kongl. Maj:t genom Arméförvaltningen å den ena och vederbörande
rust- och rotehållare å den andra sidan, och dervid antagna bestämmelser
skola blifva för orten gällande, intill dess någon deri inverkande ändring
i rustnings- och roteringsbördan af Konung och Riksdag gemensamt
beslutas; dock med hvarje enskild rust- eller rotehållare förbehållen rätt,
att sednast vid näst efter inträffande vakans, få afgöra, om han vill fortfara
att sjelf anskaffa och underhålla karl eller åtaga sig att för framliden
utgöra det för orten fastställda lönebidraget.

2:o) Vid i förestående punkt meddelade bestämmelser skola följande
vilkor och förbehåll vara fästade:

För hvarje rust- och rotehåll, af hvars egare det för orten fastställda
lönebidraget utgöres, skall Kongl. Maj:t ega. att genom vederbörande regements-
eller korpsbefäl låta antaga eu soldat, ryttare eller båtsman, som,
under förpligtelse att vara boende inom det kompaniområde, som han tillhör,
skall afiönas dels genom det från roten eller rusthållet utgjorda lönebidragets
oafkortade användande dertill, och dels, i den män sådant be -

Den 13 April, f. m.

266

höfves, genom eu kontant lönefyllnad, som med dertill särskildt anordnadt
anslag af allmänna statsmedel bör bekostas.

Då jag icke ansett de i reservationerna föreslagna komitéerna vara
rätt lämpliga för sitt ändamål, har jag deremot trott, att det icke skulle
vara svårt för Kong! Maj:t och rotehållarne att direkt med hvarandra
träffa öfverenskommelse om lönebidragens bestämmande till värde och beskaffenhet
inom de olika orterna, om tillfälle dertill beredes. Sådant har
skett redan vid indelningsverkets tillkomst; frågan derom behandlades då
såväl i de särskilda orterna som vid riksdagen, och orterna fingo då sjelfva
efter vissa bestämmelser uppgöra de sedan gällande kontrakten och det
har äfven låtit sig lätt göra, att tid efter annan träffa sådana aftal om
vakansafgiftens erläggande. För att lugna dem, som frukta för en kringirrande
lös stam, har jag också föreslagit, att det från viss rote- eller rusthåll
utgående lönebidrag;}!, skall indelas till uppbärande af viss soldat med
åliggande för denne, att vara boende inom det kompanis område som han
tillhör; och dessa bestämmelser anser jag vara så mycket mera skäl fasthålla
som någon ny, fullt god duglig arméorganisation, uti hvilken stammen
skall utgöra den fasta sammanhållande delen, efter min tanke ej heller
är möjlig i någon annan form, än den att både stamsoldaten och stambefälet
skall vara boende midt ibland den beväring, för hvilken han skall utgöra
stam och kunna användas såsom ledare. Efter värdesiffrans fixering
skulle det äfven blifva lättare att, — om man än vidare, än nu är påtänkt,
skulle vilja utveckla de värnepligtiges öfningar och det då befunnes möjligt
att inom beväringens led kunna erhålla både fullt pålitliga och dugliga
soldater och ett väl utbildadt underbefäl, — sedan kunna i lugn öfvergå
till en annan arméorganisation än den nuvarande; men skulle i det afseende),
någon slags opinionsyttring böra gifva sig tillkänna eller något beslut
i denna Kammare fattas om införandet af ett annat system för framtiden,
om majoriteten på allvar derom voro ense, så kunde detta vinnas
genom en underdånig begäran till Kongl. Maj:t, att lian ville taga i öfvervägande,
huruvida icke en öfvergång till eu ny stam kunde successivt
ega rum och i sammanhang dermed förslag afgifvas till indelningsbördans
aflösning på lämpliga och billiga grunder. Jag säger icke att jag för min
del skulle vilja vara med om att föreslå att något sådant nu begäres,
utan jag menar blott att de, som hafva den åsigten att indelningsverket
är såsom arméorganisation föråldradt och bör afskaffas samt att tungan af
detsammas underhåll i sammanhang härmed bör aflyftas, skulle kunna göra
eu underdånig framställning af sådan syftning, men i stället för tillfället
nöja sig med den nedsättning af eu femtedel af soldatunderhållets förutvarande
kostnad, som här varit föreslagen. Afiösningen skulle sedermera
i alla fall framdeles kunna ske på de af Friherre Ericson föreslagna eller
några andra vilkor, när rätta tiden dertill vore inné; men hela frågan om
indelningsverkets indragning och rättigheten att få den hördan aflöst skulle
på detta sätt blifva eu framtidsfråga, som icke under denna farliga tidpunkt
behöfde afgöras eller ställas i bindande sammanhang med den
påträngande nödvändigheten att få vårt försvar ordnadt och betryggadt.
Genom den utväg jag föreslagit och hvilken jag velat få uti protokollet
antecknad, har jag, då jag icke kan veta huruvida frågan om beredande
af ett mera betryggande försvar för vårt land redan i dag eller först ef -

267

Den 18 April, f. in.

ter många års förlopp skall blifva löst, velat åtminstone för min del tf11-Knnagifva, huru densamma i min tanke just i denna stund pa ett fullt
tillfredsställande sätt skulle kunna afgoras -lag slutar med den mik a
ring hvarmed jag började, att det framför allt ar nödvändigt att de olika
meningarne icke strida med hvarandra utan förena sig om att vinna ett
gemensamt resultat och att detta mätte ske så fort.som_möjligt
att hvarje dags uppskof är af stor fara och föranleder till ett stort ansvar,
hvilket jag åtminsone icke vill draga öfver mig.

Herr Statsrådet Bredberg: Herr Talman! mine Herrar! Genom

ett och annat vänligt meddelande har jag förnummit, att slutet åt mitt
förra yttrande i dag gifvit anledning till missuppfattning. Jag yttrade,
att, om ett lindringsförslag, möjligen i det syfte som Herr Kal stam i
går vunne Riksdagens bifall och såsom dess mening frambures till IvonJ.
Maj’:t. det också skulle kunna påräkna välvilligt gehör inom regeringen.
Herr Kallstenii förslag och åtskilliga ändras gjordes under förutsättning
af återremiss för att först behandlas af Utskottet, Man har således icke
tänkt, att denna Kammare och ännu mindre att representationen i sm
helhet skulle utan vidare förberedelse antaga ett sådant bislag, och då
kan man väl icke föreställa sig, att det skall kunna omedelbart profvas
af regeringen och minst, att det förslag, som i går framlades, redan i
dag skulle kunna utan vidare antagas. Jag kunde icke yttra.
dant, och detta har aldrig heller varit mm mening. Men hvad jag yttiåt
med den kännedom jag egen om mm Konung och linne kolleger, ar, au
en framställning från representationen om sådana lindringar som kunde
ske utan att förstöra vårt försvarsväsende, skulle vinna allvarligt och bi -ligt gehör och tagas i sorgfälligt öfvervägande. Detta ar allt hvad jag
velat och kunnat säga.

Herr Per Nilsson i Espö: Då denna fråga är den vigtigaste af

dem som förekommit till Riksdagens behandling under vårt nuvarande
representationssätt, borde det icke väcka någons förundran, att diskussionen
i detta ämne emellanåt antagit någon hetta. Så går det till i alla
öfverläggande församlingar under behandling af störa frågor. Man har
här ordat så mycket om fosterlandskärlek, och skulle det icke vara karleken
till fosterlandet, som i denna for fäderneslandets val sa vigtiga
fråga dikterade hvars och ens åsigter och inverkade på milis beslut, sa
vet jag sannerligen icke, i hvilken annan fråga denna känsla skulle tala

^ Men under denna diskussion hafva rust- och rotehållare eller de,
som stå på deras sida, blifvit af motparti^ stämplade såsom egenny lga
varelser. Detta påstående har dock redan i gårdagens eftermiddagsplenum
blifvit så fullständigt vederlagdt af Herr Sven Nilsson i Osters of,
att jag icke nu behöfver upptaga detta till besvarande. Några yttranden
från motpartiets sida må det dock tillåtas mig att vidröra och att emot
desamma nedlägga min allvarligaste och kraftigaste protest. Man säger
nemligen, att indelningsverket icke är något annat an en grundskatt.
Jag bestrider på det högsta riktigheten häraf. Grundskatt måste anse»
vara något helt annat än ett verk och en inrättning for försvaret, och

268

Ben 18 April, f. m.

dc,!''f“ förhällai?de synes mig äfven hafva blifvit till fullo af Utskottet uti«_*dt
genom dess förslag i fjerde punkten åt nu föreliggande utlåtande
aut nuf vin sakhgen lika grunder må tillämpas för rusthållaren under öfvergång*.
iden, och den till rustningens upprätthållande anslagna ränta
eller tionde derefter återgå till statsverket. “ I denna punkt ligger sldlnaden
mel an ^indelningsverket och eu grundskatt klar och tydlig. Indelnings\eike.
-
cet åt denna inrättning bär ursprungligen ålegat hela folket och alla
salu hallsklasser, men x tidernas lopp hafva så småningm de mäktigare
intressena och de privilegierade klasserna förstått att afskudda sig sin
auud 1 bordan. Jag vill ej trötta Kammaren med historien om det sätt,
tvvarpa detta afskuddande tillgick, men hvar och en, om blott vill kasta
eu blick i Utskottets betänkande och andra officiel handlingar,''skall elain
detta. Men anda till den nuvarande tiden har det dock ej kunnat
lana någon in. ej eu enväldig konung, ej heller frihetstidens aristokratisica
''aloe, att förklara indelningsverket såsom eu grundskatt. De fem
reservanterna åt Forsta Kammarens ledamöter inom Utskottet vilja dock
att den enda lindring i roteringsbördan, som de vilja medgifva, skall bes,
. a 1 at „ ,a (je andra klasserna jordbrukare en grundskatt genom
att såsom sådan bibehålla och fördela indelningsverkets börda. Att man
bor betrakta indelningsverket i och för sig sjelf och icke i sammanhang
“ed ei1 grimskaft, derpå har denna Riksdag gifvit ett eklatant bevis!
da don förklarat att blyerts och Slunnskattebergs bergslager skulle roteras.
Dessa bergslag ega likväl lika stora privilegier, som det ypperliga frälse!
i Sverige och hvilken annan fastighet som helst. Med samma rätt, som
t essa Kunna roteras kan man äfven lägga rotering på all fastighet, både
den som tillhör landet och den som städerna ega. Om ett dylikt förslag
tramstalles, ar jag öfvertygad derom att detsamma icke skulle väcka så
mycken ovilja och så stort motstånd, som att bibehålla indelningsverkets
muta för dem, hvilka ännu icke kunnat afskudda sig det tunga oket.

full Iväfva yttrat sig om obilligheten deraf, att rust- och

rotehållare vlIJa från sina skuldror aflyfta denna börda och förmena,
att de gerna kunna låta det förblifva vid det gamla; men de hafva
aervid icke tagit i betraktande, att indelningsverket då orubbadt
bi benalies, ehuru hvar och eu mser, att det är otillräckligt till vårt försvar
flin det Kong], förslaget vinner Riksdagens bifall, skulle denna
börda ännu mera trycka på rust- och rotehållare, särdeles de förstnämnda.
Rotehållare hafva kunnat frigöra sig från skyldigheten att
bekosta soldatens mundering. Så är dock icke förhållandet med rusthålarne
: denna börda vidlåder dem ännu. Rusthållaren åligger således att
nälla näst och karl, och, om vapenöfningstiden utsträckes, blir trycket af
nordan ännu mera känbar!, enär munderingen under en längre tjenstvillig
ar utsatt för större nötning. Man ser hvilka bördor dessa ofta
återkommande uniformsförändringar bära i sitt sköte; de åstadkomma icke
ten nytta, som motsvarar kostnaden. Vid dessa uniformsförändringar har
man icke till Imfvudsakligt ändamål att anskaffa goda och hållbara bekladnadspersedlar,
utan endast att erhålla vackra och moderna uniformer
Vid persedlarnes anskaffning kan det icke heller tillåtas rusthållaren att
sjelf ombesörja detsamma på det billigaste och mest ändamålsenliga sätt,

Der. 18 April, f. m.

269

utan kompanichefen bestämmer både priset å persedlarne och hvar de
skola beställas, och sedan återstår för rustbållaren intet annat än att betala.
De tid efter annan återkommande befallningarne om regementenas
förseende med nyare vapen lägga äfven stora tyngder till den förut bårdt
tryckande bördan på rusthållare. Nyligen har man anskaffat nya sablar
åt dragonerna och på samma sätt, som det tillgår med uniformspersedlarne,
förständigat rusthållarne att inköpa dessa vapen. Nu är det åter nödvändigt
igen att skaffa dragonerna nya pistoler och andra vapen. Om
det fallet kunde inträffa, att man erhöll vapen, som kunde användas, och
icke nödgades kasta ut stora summor till detta ändamål för att efter
några års förlopp anskaffa nya vapen, vore dermed ändock något vunnet,
men nu är det icke otänkbart, att de nya vapnen befinnas sämre än de
kasserade. Genom eu förlängd tjenstgöringstid skulle äfven i detta afseende
bördans tryck på rusthållarne ökas.

Man har under diskussionen i denna fråga ordat om pressens hållning,
folkmöten och de petitioner, som från flera delar af landet blifvit
uppsända till ledamöter af Riksdagen. Jag sätter ej mycket förtroende
hvarken till det erm eller till det andra. Folkets sunda omdöme om det
rätta är det enda att hålla sig vid. Bland andra petitioner har man tillstökat
från Skåne en sådan, som cirkulerade så länge, att den fick namn
af professorslistan och de fleste, som undertecknat densamma, äro i sjelfva
verket professorer, adjunkter, docenter och andra akademiska medborgare,
och blott här och der i landsorten har man lyckats få några rusthållare
att underskrifva sina namn. Jag känner några af dessa rusthållare, men
jag vill icke nu tala om dem. Emellertid väckte denna lista så stor förskräckelse
bland allmogen, att underrättelsen derom spred sig som en
blixt rundtomkring i orterna, och inom några få dagar erhöll jag ifrån
rust- och rotehållare inom Oxie, Skytts och Wemmenhögs härader den
petition jag nu håller i min hand, ställd till Malmöhus läns riksdagmän i
Andra Kammaren. Jag vill icke upptaga tiden med att uppläsa densamma,
men jag ber att få nämna att den endast är en protest emot professorslistan.
Nu kan man visserligen framställa den invändning: hvad betyder
denna petition mera än den andra? Den är visserligen försedd med 1,080
namnunderskrifter, men ega dessa namn större betydelse än de, som finnas
å professorslistan? Jo, jag känner en stor del af de förra och vet att de
män, som underskrifvit den petition jag håller i min hand, ega sundt omdöme
och icke äro några lockebarn. Flere af de personer, som undertecknat
äro sådana, som hafva extra rotering, hvaraf kan inhemtas, att
den allmänna andan inom provinsen är sådan, att man, under erkännande
af det obilliga, som ligger i en ojemn fördelning af rotera)gsbördan, vill
bidraga till lindring deri äfven med uppoffring af enskilda intressen och
fördelar. Det var med största glädje som jag i gårdagens plenum hörde
lierr Statsrådet och Chefen för Civil-departementet yttra, att, om Riksdagen
autoge Kong! Maj:ts förslag, regeringen sedermera skulle taga i
öfvervägande de lindringar i roteringsbördan, som skulle kunna ifrågakomma.
Jag betviflar visst icke, att denna ärliga och trofasta hand
skulle med kraft och energi söka fullgöra detta löfte, om det skulle komma
i fråga att påfordra detsammas uppfyllande, men jag är lika mycket öfvertygad
derom, att de privilegierade intressena då skulle uppresa sig der -

§70

Den 18 April, f. m.

emot och utveckla så stor motståndskraft, att hvarje förslag om någon
lindring i detta afseende icke vunne framgång. Bevis för detta påstående
ligga i våra -riksdagshandlingar. Vid 1809 års riksdag, då vår grundlag''
stiftades, afgå! Bondeståndet den lifligaste protest emot införandet af
114 § Regeringsformen och nekade Talmannen att underskrifva grundlagen.
Hela Ståndet uppkallades då till Kong! Slottet, hvarest det fick
emottaga de allvarligaste föreställningar och förmaningar af regenten.
Framställningen häraf läses i Chr. Naumanns Statsförfattningsrätt 1 bandet,
818 och följande sidor. Der visar sig hvad som finnes offentliggjord! i
denna sak. Men huru uppfylldes det löfte, som då gafs Bondeståndet?
Man har sedan den tiden icke sett, att de privilegierade klasserna eller
regeringen framkommit med något förslag om några större jemkningar.
1850 års riksdag gifver oss ett ytterligare vittnesbörd härom. Dittills
var den mindre jordbrukaren tillförsäkrad om rätten till husbehofsbränvinsbränning.
Vid behandlingen af denna fråga hördes i de tre andra Stånden
så många röster uttala den försäkran att, om Bondeståndet ingick
på husbehofsbränuingens upphörande, det skulle erhålla lindring i sina
skattebördor. Huru har det gått med detta löfte? Jo, hvarje tal om
lindring i eu ojemnt tryckande börda bemötes med ett nej, ett bleklagd!
nej. Man må gerna invända, att liusbehofsbränningen hade ett menligt
inflytande på egendomsvärdet; men dess afskaffande hade dock till följd
eu ny utgift för folket, derigenom att det icke kunde sjelf fylla sitt behof
af bränvin, utan måste köpa detsamma samt använda sin potates till
kreaturens utfodring. Så stor förlust har det orsakat de mindre jordbrukarne,
att egendomarne fallit så i pris, att de icke mera kunna uppstiga
till sitt egentliga värde. Just med sådana minnen för ögonen vill man
gerna tänka sig litet före, innan man åtager sig nya bördor, och folket,
som är beredvilligt till nya uppoffringar just när det gäller det älskade
fosterlandets väl, hysa, denna betänksamhet och uppställa ifrågavarande
vilkor icke af egennytta utan derföre, att de se sig hafva rättvisan på
sin sida.

Här har man framlagt så många förslag till jemkning och bemedling;
men hvad dessa förslag, synnerligast dem, som tryckta utdelats till
Kammarens ledamöter, angår, ville jag kalla dem heldre för salongsförslag
än praktiskt utförbara förslag. Om man granskar huru de skulle
taga sig ut i praktisk tillämpning, så finner man, att landet skulle ständigt
öfversvämmas af kompromisser, syner och andra förrättningar i sådan
mängd, att våra nuvarande tjensteman icke skulle blifva tillräckliga för
ombesörjandet af alla dessa förrättningar.

Ehuru mycket ännu kunde återstå för mig att anföra, vill jag dock
icke längre upptaga Kammarens tid, utan inskränker mig till att yrka
bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

Herr Gustafson: Då jag begärt ordet i denna fråga, har det
ingalunda skett derföre, att jag trott mig kunna, genom det obetydliga
jag har att anföra, inverka på andras förut fattade öfvertygelse; men jag
har ansett det vara min pligt* att låta till protokollet anteckna mina tankar
i detta för vårt fosterland så utomordentligt vigtiga ämne.

Jag ber då till eu början få nämna, att, enligt min åsigt, sednare

-Den 18 April, f, in.

S71

tiders politiska tilldragelser i vår verldsdel kraftigt mana oss att skyndsamt
ordna vårt försvarsväsende på ett sådant sätt, som är med tidsförhållandena
och vårt lands tillgångar förenligt. Ett uppskof härutinnan
skulle hunna medföra de sorgligaste följder för vårt fosterland, och jag är
derföre fullkomligt öfvertygad, att vi redan denna riksdag skola, utan afseende
på några enskilda intressen å ena eller andra sidan, kunna öfverenskomma
om ett beslut, som tillfredsställer landets fordringar och hedrar
den svenska representationen.

För min enskilda del må jag öppet bekänna, att jag hyst stora betänkligheter
vid indelningsverkets borttagande; jag har trott, att man icke
skulle handla politiskt klokt uti att icke låta detta fortfarande utgöra
grundvalen för vårt försvar. Men då personer''med framstående militäriska
och statsmannainsigter, bland Indika personer jag tillåter mig att
särskildt nämna de fem reservanterne i Första Kammaren, icke dragit i
betänkande att föreslå den indelta soldatens och kavalleristens försvinnande;
då jag vidare numera är öfvertygad derom, att vi ej i den närmaste framtiden
skola kunna blifva ense om ett förbättrad! försvar, derest vi vilja
bygga detta på annan basis än indelningsverkets aflösning; samt då jag
för det tredje hoppas, att eu ännu större enighet och samdrägt, än hittills
egt rum, skall blifva inom representationen rådande, derest indelningsverket,
som icke så sällan varit ett tvistefrö, borttages, har jag trott mig
böra låta mina betänkligheter vika. Häraf följer dock ingalunda, att
jag vill ingå på Utskottets utlåtande i denna punkt, hvilket, enligt mitt
förmenande, icke är bygd! på fullkomligt rättvis grund. Jag kan för min
del icke godkänna Utskottets uppfattning, att man skulle begå en orättvisa,
ett våld emot de nuvarande indelningshafvare genom att pålägga
dem, liksom öfriga medborgare, eu utsträckt värnepligt med indelningsverkets
bibehållande. Visserligen vill jag medgifva, att, när indelningsverket
infördes, man icke gick rättvist till väga, ithy att man ej fördelade
dess bördor lika på rikets samtlige innevånare; men icke kan jag
finna, att den då begångna orättvisan godtgöres på sätt, som Utskottet
föreslagit, derigenom att man förklarar, det de nuvarande rust- och rotehållare
skola efter femton år blifva befriade från ifrågavarande, på deras
fastigheter hvilande onus. Dessa rust- och rotehållare hafva nemligen redan
af sina företrädare i eganderätten, och dessa återigen af sina och så
allt igenom, blifvit godtgjorda för denna statens inteckning i deras fastigheter
derigenom, att de för dessa erlagt en lägre köpeskilling än de kommit
att gorå, derest fastigheterna icke graverats af denna inteckning.

Deremot anser jag billigheten ovilkorligen fordra, att staten, vid indelningsverkets
aflösning, icke utkräfver hela värdet af rote- och rusthållet,
tv, enligt ruin åsigt, kunna icke jordbrukarne, hvilka redan förut
äro härd! beskattade, tåla vid såväl att till fulla beloppet aflösa indelningsverket
som att fullgöra den nu föreslagna utsträckta värnepligten.
Jag ansluter mig således för närvarande till det af Friherre Ericson i
i hans reservation framlagda förslag, hvilket af dem, som i detta utlåtande
förekomma, mest tillfredsställer mig. Dock kan jag icke helt och hållet
godkänna detta. Så t. ex. synes mig det af honom angifna sättet för rustoch
rotehållens uppskattning icke lämpligt; jag finner detta icke innebära
tillräckliga garantier. Skulle man likväl vilja bibehålla det, torde

272

Den 18 April, f. m.

man böra bestämma ett minimum och ett maximum, hvarunder och hvaröfver
värdet af rust- och rotehållen icke finge beräknas, på det att å ena
sidan statenso samt å andra rust- och rotehållarnes säkerhet icke måtte
äfventyras. Åtskilliga andra väsendtliga anmärkningar skulle jag kunna
hafva att göra emot detaljerna i detta förslag, men, då det icke torde vara
lämpligt att nu på rak arm godkänna detsamma hvarken oförändradt eller
med modifikationer, anhåller jag, att den nu föredragna punkten måtte
blifva till Utskottet återremitterad, på det att Utskottet måtte komma i
tillfälle till Riksdagen inkomma med ett förslag i den af Friherre Ericson,
i hans reservation, angifna syftning.

Innan jag slutar, ber jäg få nedlägga min protest emot det sätt,
hvarpå diskussionen i detta ämne under gårdagen i allmänhet fördes på
detta rum. Man kan icke annat än på det högsta beklaga, att personer,
äfven de som stå på höjden af bildning, tillåta sig tillvitelser och personliga
förolämpningar. Jag tror för min del, att diskussionen icke vinner
härpå; och säkert är, att de personel-, hvilka tillåta sig dylikt, derigenom
icke förvärfva sig sina motståndares aktning, hvilket dock är ett nödvändigt
vilkor för att kunna i någon mån inverka på dem.

Herr Hierta: Jag börjar med samma anmärkning, som den siste

värde talaren gjorde, att allt hvad som nu kan ytterligare sägas i denna
fråga, icke skall ändra densammas utgång, och således hade det kanske
varit rådligast för mig att icke begära ordet på denna sena timma, då
mänga ledamöter vanligen hysa eu fullt berättigad längtan efter mera
substantiel njutning än den, som kan erhållas vid åhörandet af ett yttrande
i en sak, sä uttömd som denna. Men jag har för min del, likasom de
flesta, ett behof af att uttala min tanke i frågan, isynnerhet som denna
tanke i någon mån afviker från de meningar, kring Indika hufvudgrupperna
samlat sig under den föregåénde öfverläggningen.

Jag tänker dervid icke inlåta mig på försök att bedöma fördel eu
eller olägenheterna af centralförsvaret, som en föregående lärd talare sysselsatt
sig med att afrätta. Detta system har haft sin tid och, om det
än icke numera anses lämpligt, så var det dock utgånget från militäriskt
vetenskapliga grunder och omfattades på sin tid af många, som ansågos
tillhöra landets skickligaste militärer. Jag vill icke heller sysselsätta mig
med försök att bedöma, huruvida indelningsverket hör existera eller icke,
emedan jag tror, att det icke tjenar till något att i en om än så lång
afhandling framställa sina tankar derom, då detta numera icke torde rubba
någons öfvertygelse. Deremot anser jag del icke vara utan vigt att söka
framställa min åsigt rörande sjelfva frågans så att säga taktiska ställning.

För att icke behöfva gå för långt tillbaka i diskussionen, ber jag endast
att få upptaga ett yttrande af den näst siste talaren, nemligen Herr
vice Talmannen, som hide mycken vigt derpå, att det icke går an att uppskjuta
frågans afgörande till eu aflägsen tidpunkt. Jag ber då att härvid
få anmärka, att åtminstone jag icke hört någon tala om att uppskjuta
denna sak till eu aflägsen tidpunkt, men månne icke frågan är af så stor
och omfattande vigt, månne den icke innebär så många spörsmål i organiskt
och finansielt hänseende, att den väl tål att tänka på något längre

än

273

Den 18 April f. m,

än för dagen ? J ag tillåter mig härvid att erinra om en anmärkning, som
jag gjorde, då den Kongl. propositionen om statsverkets tillstånd och behof
remitterades. Denna Kongl. proposition ankom till Riksdagen redan före
den nu föreliggande om landtförsvarets ordnande, men likväl finnas i den
förstnämnda förutsättningar om fordringar på penningeanslag, som ega
sammanhang med detta ordnande.

Vid det tillfället förklarade en bland Konungens rådgifvare, att dessa
fordringar icke utgingo från eller stodo i sammanhang med någon farhåga
derom, att landet vore utsatt för öfverrumpling af någon af dess grannar,
utan blott afsåga behofvet och nödvändigheten af att kunna åstadkomma
en respektabel neutralitet, — och äfven sjelfva propositionen gaf vid handen,
att, i enlighet härmed, meningen icke vore att brådstörta försvarets
iordningsättande, utan låta detta hafva sin lugna gång under sex, sju
eller nio år, jag minnes nu icke noggrannt hvilketdera, under det man
likväl vid öfverläggningen härstädes sökte att göra en påtryckning på,
representationen om angelägenheten af att genast bevilja hvad regeringen
begärt i anslagsväg. Jag tillät mig då att framkasta den frågan, huruvida
den nuvarande politiska ställningen kunde anses vara sådan, att man
behöfcle på en gång bevilja allt, som regeringen för försvarets ordnande
begärt, och jag tog mig äfven friheten att söka besvara denna fråga från
den ståndpunkt, hvilken jag ännu innehar. Jag tror nemligen, att regeringen
i ett sä vigtig! spörsmål som detta, hvilket gäller icke blott ökade
anslag, utan äfven eu omorganisation, som lägger betydligt ökade skyldigheter
på en stor del af befolkningen, icke kan med skäl finna det vara
ohemult begärdt, om man önskar att få tänka på saken något längre än
ett ögonblick. Huru har då sedermera denna fråga i sin vidsträcktare
omfattning blifvit behandlad. Jag vågar icke tillmäta mig att kunna
gissa hvarifrån det kommer, men lika fullt är det kändt för Kammaren,
att de flesta påtryckningar, som kommit utifrån genom pressen, skett i
den syftning icke blott att Riksdagen bör taga i moget öfvervägande
hvad regeringen föreslagit, utan äfven att denna pröfning bör företagas
just nu, och att Riksdagen bör just nu lemna sitt bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, vid äfventyr att stora vådor annars äro att befara. Från
flera håll i pressen hafva otaliga sådana uppmaningar framkommit med
allt mera stegrad ifver, i samma mån som tiden, för ärendets pröfning
nalkats; och jag ber att till bevis härpå få uppläsa några uttryck ur ett
par tidningar från de sista dagarne, hvarutaf kan inhemtas, huru man
från vissa håll vill söka stämpla dem, som i denna fråga icke vilja gå
brådstörtad! tillväga, utan önska något andrum, såsom ledda blott af
egennytta och nära nog ovärdige folkets förtroende. — För några dagar
sedan fick man i en viss tidning se en artikel af eu person, som uppgifves
vara en landstingsman. Jag ber att få uppläsa en liten del af denna
artikel, af följande innehåll: “Ett af de ögonblick, som såväl i den en skildes

som nationernas lif fordra afgörande handling, är nu inne för att
bringa till slutlig lösning den vigtigaste frågan inom vårt statslif, den om
ett bättre ordnande af vårt fosterlands försvar. Den bär länge nog stått
på dagordningen. Svenska folket väntar af dess representanter ett bestämdt
beslut. Det lian ej längre med tålamod tillåta någon slags tippRilctrl.
1871. 2 A/d. 3 Band. 18

S74 Den 18 Apell, f. in.

shofspolitik Klart svar måste gifvas, huruvida Sveriges folkrepresentation
vill en förbättrad arméorganisation eller icke. Detta svar må blifva ja
eller nej, det må afmattas efter hvad fosterlandets väl krafvel- eller efter
hvad egennyttan dier biafsigter förestafva. Svar måste gifvas. Om svaret
af folkrepresentationen blifver nej, måste man genom nya vals förordnande
förvissa sig om folkets tänkesätt, och detta så ofta, till dess sig oförtydbart
visar hvad svenska folkets vilja är. Vill det häfda sin sjelfständighet,
måste det besluta en försvarsorganisation, som skyddar dess frihet.
Förnyade afslag på framställningar härom kunna ej annorlunda tolkas,
än såsom antydan, att Sverige vitt göra sig till ett byte för den första
inkräktare, som anmäler sig.u

Jag bör kanhända särskild t anhålla om ursäkt, för det jag inom
denna Kammare citerar utdrag ur en tidningsartikel; men jag hoppas att
det icke skall anses alldeles olämpligt, ifall det citerade innefattar ett
koneentreradt uttryck af den häftighet, hvarmed man från flera håll
framförallt yrkar på att saken skall så att säga ögonblickligt afgöras.
Jag tager mig då friheten anmärka, att artikelförfattaren låtsar, som om
det icke funnes någon, som önskar en förbättrad organisation af vårt
landtförsvar, men likväl kan önska någon besinningstid för afgörande af
en så omfattande fråga; och när man läser sådana uppmaningar, som
denna artikel innehåller, kan det verkligen vara litet skrämmande för en
sjelf att våga begära att få tänka på saken.

I en annan tidning, som i viss mån skall vara af officiel egenskap,
lästes i går morgse följande: “Det är i dag den stora frågan skall af göras.

Representationen skatt i dag afkunna domen öfver vår nationela
tillvaro och domen öfver sig sjelf. Den folkförsamling, som icke visar sig
vilja underordna de enskilda intressena, huru mäktiga de än må vara,
under omsorgen för fosterlandets trygghet, ära och oberoende, den folkförsamlingen
har spelat ut sin rot och ohjelpligt förlorat nationens förtroende.
Yi kunna dock icke tro, att vår Riksdag skulle vilja göra eu dylik
moralisk och ''politisk bankrutt.“

Jag vill icke trötta med derå citater, men Kammaren kan redan af
det nu anförda finna, huru hetsiga ansatserna varit mot representationen
att icke tillåta sig något uppskof, det är, med ett ord sagdt, alldeles som
om fienden stode för dörren. Frågan är dock denna: År faran så stor,
att vi icke hafva rätt att få betänka oss? Jag tror icke detta och jag
ber derföre att få yttra ännu några ord angående detta kapitel. I flera
af hufvudstadens dagliga tidningar har man nemligen också med ytterlig
ifver sökt förklara nödvändigheten deraf, att nu genast afgöra frågan på
den grund, att hela landet redan skulle hafva uttalat sig för, om icke
den Kongl. Propositionen i dess helhet, så åtminstone och hufvudsakligen
den nya väniepligtslagen. Och hvarpå grundas nu detta påstående? Jo,
på åtskilliga telegram angående hållna folkmöten och de åsigter, som
dervid skola blifvit uttalade. Fn talare på andra sidan har redan yttrat
sig om beskaffenheten af det s. k. professorsmötet i Lund och huru stor
betydelse kan fästas vid de dervid uttalade åsigter, såsom uttryck af hela
svenska folkets tänkesätt. Men jag skall be att få tillägga en anmärkning
om hurudant förhållandet med dessa folkmötens beslut i allmänhet

flen 18 April, f. ra, 875

är att anse såsom opinionsyttringar i afseende på det nu föreliggande
Kongl. förslaget särskildt.

Vid alla dessa folkmöten har man uppställt vissa frågor, på hvilka
jag tilltror mig kunna påstå oss ega ett temligen noggrant genomgående
prof i frågorna vid det folkmöte i försvarsfrågan, som för ett par dagar
sedan hållits i Göteborg. Redogörelsen för detta möte tinnes i följande
till Aftonbladet ankomna telegram: “Göteborg den 14 April, kl. 1,30.

Det i går afton hållna mötet i försvarsfrågan var temligen talrikt besökt.

Första frågan: “Anser mötet vår krigsmakt till lands och vatten

för närvarande vara i det skick, att landet kan värna sin sjelfständighet?*1
besvarades af mötet med enhälligt nej.

Andra frågan: “Anser mötet, att vårt försvar bör hufvudsakligen
grundas på allmän värnepligt, utan rätt till lega och friköpning?-''
besvarades med lika enhälligt ja.

I afseende på tredje frågan: “Bör. denna beväringsarmé förses med

stam, eller icke? Och, i förra fallet, bör denna stam vara värfvad, eller
bör dertill användas vår nuvarande indelta armé?**

uppstod en vidlyftigare diskussion och beslöts, att denna diskussion
skulle få gälla såsom svar på frågan.

Fjerde frågan: “Äro mötets medlemmar för sin del beredda att un derkasta

sig de personliga besvär och uppoffringar, som ordnandet af ett,
kraftigt försvar kan erfordra?11
besvarades med enhälligt ja.

Nu tager jag mig friheten att upprepa och nästan påstå, att innehållet
af detta telegram kan ungefärligen betraktas vara ett program för
de flesta andra mötens öfverläggningar och att en liten granskning af
ifrågavarande folkmötes beslut skall kunna angifva, om man kan af dessa
korta telegram hemta stöd för det påståendet, att svenska folket redan
definitivt yttrat sig om den bär under öfverläggning varande saken. Hvad
nu den första frågan angår, så tror jag, att icke någon besvarat densamma
annorlunda, än man gjorde i Göteborg, och att alla äro ense
derom, att mera måste göras för försvaret, än man hittills gjort, för att
få detsamma i ett tillfredsställande skick. Hvad den andra frågan beträffar,
så tror jag, att icke heller om denna punkt olika meningar yttrats, och
att således folkmötets svar i den punkten icke heller behöfver framhållas
såsom ett påtryck mot någon likgiltighet hos representationen i detta afseende.
Vidkommande den tredje frågan, så heter det derom i telegrammet,
att mötet beslöt, att den vidlyftiga diskussion, som derom uppstått,
skulle få gälla såsom ett svar på frågan; men man får icke veta någonting
om diskussionens innehåll och kan således icke få någon kännedom
om beskaffenheten af mötets beslut, Jag tror det icke behöfvas någon
särdeles vidlyftig deduktion för att ådagalägga, att denna fråga just är
en af kärnpunkterna i hufvudfrågan, och likväl har densamma icke blifvit
besvarad på annat sätt, än att diskussionen skulle få anses vara ett svar
på frågan. I afseende slutligen på den fjerde frågan, “om mötets medlemmar
vore beredda att underkasta sig de uppoffringar, som ordnandet
åt ett kraftigt försvar kan erfordra •*, så innehåller icke heller detta något annat,
än hvad hvar och en af representationens medlemmar utan afseende på
olika meningar i öfrigt besvarar med ja. Dertill kommer dock den frå -

376

Den 18 April, f. snä

gan: Hvari bestå då dessa uppoffringar, huru långt skola de sträcka
sig? och om svaret härpå äro alla icke ense. men, framför allt, icke ligger
uti svaret något uttalande derom, att saken nödvändigt skall ögonblickligt
afgöras. Jag har velat bigga vigt på detta, derföre att man påstår, att
svenska folket redan uttalat sin opinion i en bestämd riktning. Jag tager
mig friheten att erinra Kammaren (hvilken erinran dock sannolikt icke
är behöflig''), att beträffande alla dessa möten så är det väl möjligt, att
en och annan af deltagarne deri genom tidningarne fått del af den Kongl.
propositionen om landtförsvarets ordnande, men knappast troligt att flertalet
hunnit blifva bekanta med det Särskilda Utskottets Betänkande och
de detsamma åtföljande reservationerna. Om denna förmodan är riktig,
så hemställer jag huruvida man kan för ett sådant häftigt anlopp mot
Riksdagen, att den skall vara skyldig att afgöra frågan utan allt dröjsmål,
åberopa såsom ett stöd, att hela landet redan uttalat sin opinion,
då knappast en hundradedel eller en tusendedel af befolkningen varit i
tillfälle att ens förskaffa sig kännedom om Utskottets Betänkande och
reservanternas särskilda förslag, enär detta betänkande ännu knappast
varit i sin helhet aftryekt i någon tidning och kännedomen derom åtminstone
icke är allmänt spridd i riket. Af hvad jag nu yttrat, må dock
ingen se ett begär hos mig att vilja underkänna uttrycken åt den allmänna
opinionen eller svenska folkets röst, hvarpå jag lägger den högsta
vigt. Men jag ber att få göra skilnad mellan det här förevarande fallet
och ett sådant, som inträffade t. ex. före den nuvarande representationens
antagande, då svenska folkets röst, der den uttrycktes genom folkmöten,
verkligen var ett resultat af eu långsamt mognande öfvertygelse och en
mångårig erfarenhet om de svårigheter och missbruk, hvartill den gamla
representationen gifvit anledning. Det behöfdes då icke en framställning
från regeringen för att åstadkomma en allmän opinion, den fanns redan,
men då denna framställning korn, måste dock förslaget till grundlagsändringen
hvila från den ena riksdagen till den andra, innan det kunde
afgöras, och under tiden var def således möjligt för hvar och en att taga
del af detta förslag och derom bilda sig eu noggrann öfvertygelse; men
detta har varit fysiskt omöjligt med det nu föreliggande förslaget. Då
man betraktar allt detta, vet jag sannerligen icke, huru man skall karakterisa
hela den ifver, som visat sig för att saken genast skall för dagen
afgöras, och jag har tagit mig friheten fästa uppmärksamheten derå samt
anhåller, att detta måtte tjena till ursäkt, att jag i likhet med en ärad
representant från Halland önskar att rådrum måtte lemnas för frågans
allvarliga begrundande. Jag vet icke annat skäl eller motiv för den häftighet,
hvarmed det, såsom man ser, drifves på sakens afgörande nu genast,
än hvad berätta* hafva blifvit af eu ledamot af Stats-Utskottet från
Första Kammaren yBrådt, nemligen, att man bör passa på medan vinden
blåser åt det hållet, ty sedermera kan det blifva osäkert att få sin önskan
uppfylld.

Såsom ett ytterligare svar på frågan, huruvida det kan anses vara
oberättigadt att begära ett rådrum med sakens afgörande, hvilket rådrum
jag för min del icke önskar längre än till nästa år, så hemställer jag
om icke denna mellantid ganska väl kan behöfvas för vederbörande
för att vidtaga nödiga förberedande åtgärder till frågans lösning,

Den 18 April, f. m.

utan behof att derföre hafva definitivt bestämt omfånget af de skyldigheter
som svenska folket underkastar; sig. Man maste nemligen komma
ihåg, att det bär icke blott gäller er. allmän värnepligt och utsträckning
i tiden för beväringens vapenöfningar, utan äfven ombildning af befälet
och penningeanslag till materielen. I afseende pa det sistnämnda bär ej
något parti haft eu olika mening med ett annat om att bevilja det nödvändiga
Alla äro ju i det afseendet beredvilliga till uppoffringar och
hafva redan visat detta vid pröfningen af den Kongl. propositionen om statsverkets
tillstånd och behof och det torde således vara tillräckligt mycket
att gorå, äfven om vi nu icke afgöra den-mest brännande frågani. Men
en särskild stor anledning och måhända den största, till ett uppskof h&-»er i svårigheten, att icke säga omöjligheten, att nu komma till ett bestämdt
resultat med den stora meningsskiljaktighet, som förefinnes.

Ja» må säga, då jag nu öfvergår till sjelfva litskotteis betänkande,
att oaktadt man icke lär kunna förneka rättmätigheten af de bekymmer,
som af rust- och rotehållare blifvit för representationen yppade, i afseende
på deri ökade tunga, som genom den nya varnepligtslagen skulle dem
åläggas, iag måste bekänna, att jag icke anser Utskottet halva lost sm
uppgift på fullt berättigadt sätt. Jag tror nemligen, att det både vant
Utskottets skyldighet att yttra sig öfver Kongl. Maj:ts proposition om varnepligtslagen.
äfven utan att dervid binda frågan om mdelningsverkms aflösning
såsom vilkor. Då Kongl. Maj:t framställde proposition till Riksdagen,
huruvida representationen ville ingå på antagandet af en okad vamepligt
under den förutsättning att indelningsverket skall bibehållas, sa var
det, enligt min tanke, representationens oafvisliga skyldighet att gifva ett
rent svar om eller huru mycket den härutinnan ville antaga, och ett sadant
svar måste, enligt mitt förmenande, lemnas, om en återremiss kommer
att ega rum. Svaret härpå i Utskottets nya betänkande ma nu blifva
antingen ett ja eller ett nej, sä är det dock nödvändigt att icke kringgå
frågan, men detta Lar dock nu på visst sätt skett. I sammanhang härmed
ber jag att få uttala min åsigt rörande väkoret, som nar blifvit sa
mycket ventileradt, nemligen, om rust- och rotehållarne äro berättigade till
indelningsverkets aflösning, utan att lemna full ersättning derför till fetatsverket
Utskottet har sjelf å sidan K» i dess betänkande förklarat, att
indelningsverket är ett real-oiras. Man har under diskussionen bär i Kammaren
gjort skilnad mellan ett så beskaffa real-onus och en grundskatt.
Jag tilltror mig icke kunna fullständigt utreda detta; men då man erkänt
indelningsverket vara ett real-onus och då grundlagen i Jo och bo
8S tydligen tillägger representationen rätt att öka krigsmakten utöfver
det nuvarande indelningsverket, så skulle, i händelse Riksdagen Molle
Kongl. Maj:ts proposition, ingå äldre överenskommelser kunna helna någon
särskild klass ifrån efterkommandet af detta bud; ty i alla samhällen
måste finnas eu högsta makt -- och denna är här de båda statsmakternas
gemensamma vilja — som eger att förordna om åläggande af afla
allmänna skyldigheter. Det bör visserligen icke förundra, att rust- och
rotehållarne önska undandraga sig den börda, som i nuvarande för läUauden
pålägges dem, och alla, som hafva en börda, kunna hysa en dyh J önskan,
men detta berättigar dem icke att ensidigt stipulera en sådan
befrielse såsom ett vilkor för att yttra sig om ett af den ena statsmakten

278

-Den IS April, f. m.

till flen undra frarostäldt förslag,, ty man har rätt att säga ett klart ja
eller wey. till den utsträckta skyldigheten, men icke något vidare. Frågan
bhr dä i detta afseende, huru den Kong!, propositionen skall besvaras eller
hvad som skall inträffa, om den besvaras med nej. Svaret blir då i värsta
fall, att man får stadna vid det närvarande. Såsom provisoriskt mätte
icke heller det närvarande tillståndet vara alldeles utan betydelse för försvaret,
synnerligast om Konung och Riksdag skulle vilja komplettera detta
försvar inom en cadre af mindre dimensioner än den nu föreslagna. Man
synes nemligen hafva förbisett, att någon viss tid för beväringens vapenotningar
för närvarande icke är bestämd och att det således ankommer
regel ingen, savida hon erhaller anslag dertill, att utsträcka dessa öfningai,
sa långt hon behagar, och redan med dessa ökade öfningar, om de
aro nödvändiga, skulle vi. sannolikt erhålla ett bättre försvar än nu. Ja"
vill icke ingå i några politiska betraktelser, ehuru jag tror, att det icke
skulle mota sa särdeles störa svårigheter att visa, att Sverige icke bär
mycket att frukta för ett fredsbrott, då det synes temligen klart att ingendera
af våra två så mäktiga, grannar skulle tillåta den andra att sätta
sig i besittning af någon del af vårt land för att derigenom tillvinna sig
herraväldet öfver Östersjön, och Englands intresse icke heller kunde tillåta
det att ^vid ett sådant tillfälle förblifva eu likgiltig åskådare. Jag vill
icke inlåta mig i närmare betraktelser häröfver, men jag tror, att man
deraf kan hemta stöd för sitt resonement, huruvida det är angeläget att
just nu gorå de yttersta ansträngningar för vårt försvar, hvilket åter vore
neit..^furligt, om, som man från vissa håll söker förespegla, vi hotades af
en öfverhängande krigsfara.

.. Man torde påminna sig, huru det hette i trontalet vid riksdagens
öppnande: “Väl har krigslåga!! hittills varit begränsad till de två från

början stridande folken, men anledningar att befara hennes vidare krin"-gnpande saknas icke. traktater, ingångna för ordnande af de särskilda
staternas inbördes förhållanden, omgifvas icke af samma helgd som tillforene,
och det politiska rättstillståndet kan alltså anses hvila på osäker
grundval. Det är .icke min afsigt att framställa något klander mot trontalets
innehåll, derföre att den tid, då det framkom, var synnerligen upprörd
; men jag hemställer till edert öfvervägande, mine Herrar, om I icke
an sen, att..redan den korta tid, som sedan förflutit, gjort sinnesstämningen
i allmänhet betydligt lugnare. Jag tager mig friheten erinra om det
intryck, som vid riksdagens början mot en och annan förorsakades af sådana
berättelser som. då sattes i gång, t. ex. om ett preussiskt geheimeråd,
s. es besökt Carlskrona antagligen för att taga noga reda på

ställningen derstädes, och om den fruktan som man genom denna historia
sokte åstadkomma, att preussarne sannolikt skulle vilja bemäktiga sig
Karlskrona, kanhända att denna berättelse äfven hade en liten andel i anledningen
till anslaget för Carlskronas befästande. Jag hemställer, om
icke denna fruktan sedermera någorlunda dunstat bort, och jag tror, att,
om oss beredes tillfälle att någon liten tid uppskjuta afgörande! af det
?? förevarande ärendet, sa kommer sannolikt sjelfva den basis, hvarpå det
häftiga an.loppet blifvit grundad!, eller förutsättningen af faran för
krig, att. till största delen försvinna. Jag vill icke anföra åtskilliga andra
omständigheter utifrån, som också tala för eu förändring i ställningen

279

Den 18 April, c. m.

jag anhåller blott att få påminna om, huruledes den stora tyska riksdagen
i sin adress till den nye kejsaren uttryckligen och varmt yttrat sm
önskan om att numera få komma i åtnjutande af er. varaktig fred, under
åberopande åt att Tyskland genom sina framgångar i det sista kriget
uppnått det dermed sökta ändamål och i öfrigt vunnit så mycket,
att det icke vidare behöfver eller önskar inblanda sig i andra landers
angelägenheter. Jag tror också, att åsynen af alla dem, som från
det sednaste kriget med stympade lemmar återkommit till Tyskland, bidrager
att befästa denna önskan om en varaktig fred och lagt en stor och
allvarlig mening under den af riksdagen uttalade opinionen. Hvad de
mindre staterna beträffar, så lärer det ej komma i fråga för någon åt
dem att anfalla oss. Hvad sjelfva folken beträffar, så betvifla!'' val ingen,
att de alla utan undantag önska och sucka efter fred och efter minskning
af militärbördorna. Deraf kommer man väl icke genast till en allmän
afväpning, men jag tror för min del, att det nuvarande politiska tillståndet
i Europa icke företer några sådana anledningar till farhågor lor
vårt land under den närmaste framtiden, att vi icke ega tid att i lugn

tänka på ordnandet af vårt försvar. . , ol, , , ,

Det är under dessa förutsättningar, som jag anhåller om denna punkts
återremitterande till Utskottet, och jag tillåter mig dervid uttrycka den
önskan, att Utskottet måtte yttra sig öfver hufvudfrågan i den Kong!,
propositionen och således uttala sin åsigt om i hvad män den nya varnepligtslagen
kan tillstyrkas eller icke, äfven under den af regeringen antagna
förutsättningen af indelningsverkets bibehållande.

Härmed afstöta öfverläggningen för förmiddagen och Kammarens ledamöter
åtskiljdes kl. 3 e. m., men sammanträdde åter

Kl. 6 e. m.

§ 3.

Öfver den under föredragning varande första punkten af Särskilda
Utskottets utlåtande N:o 1, fortsattes än vidare öfverläggningen; och afl
gåfvos yttranden af följande ledamöter:

Grefve Pos se: Angående förevarande fråga äro nu alla ense i

en punkt nemligen att landets försvar för närvarande är ord midt, på ett
sätt som’ icke är tillfredsställande, samt att det åligger regering och representation
att samverka till åstadkommande åt en organisation af Ölsvarsväsendet
sådan, att den kan betrygga landets frihet och sjelfständighet.
I afseende på sättet för denna organisations genomförande aro meningarne
deremot mycket delade. Det sista krigets erfarenheter hafva
öfvertygat de fleste, att hvarje lands försvar numera måste ordnas pa
helt annat sätt, än tillförene. Man har för icke så länge sedan trott de
stående härarne med sina aktningsbjudande veteraner bäst betrygga eu

230

Den 18 April, e. m.

last armeorganisation. De nya tidernas materiel och krigföringssätt hafva
deremot föranledt den uppfattning, att till antalet mindre, ehuru väl
öivade och val beväpnade trupper icke äro till fyllest, utan att hvarje
krig hädanefter måste utkämpas af stora truppmassor, öfvade enligt reglorna
för en ny krigskonst och beväpnade med den förträffliga krigsmateriel
sednare tiders uppfinningar numera erbjuda. Stora truppmassor kunna
naturhgtvis icke^ åstadkommas åt ett litet folk, annorledes än genom iniorande
af fullständig folkbeväpning

Jag vågar antaga, att man i vårt land är nära nog ense derom, att
omorganisation af vårt försvarsväsende måste ske, i förening med allmän
folkbeväpning, utan lega eller friköpningsrätt. Till följd af indelningsverket,
som hos oss är egendomligt, måste naturligtvis frågan om en ny
aimeorganisation blifva mera svårlöst i vårt land än i något annat. Det
bhr nemligen en oafvislig nödvändighet att taga i öfvervägande, huruvida
en folkbeväpning kan förenas med deri gamla institutionen, d. v. s. huruvida
den kan på lämpligt sätt sfi ordnas, att den organiskt sammansmälter
med indelningsverket. De äro icke få, som hysa den åsigt, att en
sådan förening är omöjlig; och för min del vill jag nu genast tillkännagitva,
att jag sluter mig till denna åsigt såvida det visar sig, att representationen
verkligen är villig att på fäderneslandets ältare bringa de tunga
offer af både penningar och personliga tjenstbarheter, Indika utan tvifvel
erfordras för en stark arméorganisation, grundad på allmän värnepligt.
De skal tor nnu uppfattning, som jag ber att få åberopa, äro i främsta
ninnnet, att det synes mig opraktiskt ifrågasätta en arméorganisation
pa två olika hiller, en åtgärd, som aldrig kan medföra den fasthet i sammansättning
eller den homogenitet i afseende på arméens beskaffenhet,
som ar önsklig. Vidare att det förefaller mig ganska tvifvelaktigt, huruvida
den indelta truppen är rätt lämplig som befäl och ledare åt eu folkbeväpning,
hvilken i sig upptager landets intelligenta ungdom. Slutligen
synes det mig antagligt att en sådan dubbel organisation, hvilken omtattar
2 olika element, ganska lätt kan föranleda att den omsorg, som
visas armeens öfning och utrustning, icke blifver fullt lika stor för bevänngen
som för stam truppen.

Med denna uppfattning om olämpligbeten af eu sådan kombinerad
organisation, måste jag naturligtvis mycket beklaga, att Kongl. Maj:ts förSp
. j ,e ^rutsätter, såsom grund för omorganisationen, bibehållandet
åt indelningsverket, utan gör det alldeles bestämdt till oafvisligt vilkor.
Alan bar ofta under de sednare åren behandlat frågan om indelningsverkets
aflösning, och dä bär alltid den åsigt blifvit framställd, att detsamma
vore en militärorganisation af den förträfflighet, att den såsom sådan
ovilkorligen måste bibehållas. Denna uppfattning har emellertid, som
jag finner, under frågans fortsatta behandling efter hand blifvit i väsendtlig
män förändrad. Så finner jag, att af ledamöterna i det Särskilda Utskottet
denna riksdag majoriteten ansett indelningsverket kunna undvaras.
Äfven de 5 reservanterne af Första Kammaren hafva delat denna upplattmng,
endast med den skiljaktighet, att de i stället för majoritetens
förslag om aflösning föreslagit ständig vakansafgift. Men Herrarne torde
rinna, att i båda fallen, antingen man afiöser indelningsverket eller man
staller det på ständig vakans, har man uppgifva institutionen såsom en

De» 18 April, e. m.

281

militärisk nödvändighet. Såvidt jag rätt uppfattat de öfriga förslag, som
blifvit såväl i Utskottet som under diskussionen framställda, så äro alla,
med undantag af det Herr Björnstjerna i sin reservation afgifvit, ense
derutinnan, att indelningsverket såsom militärisk nödvändighet kan öfvergifvas.
Äfven Herr Kallstenii förslag afser upphäfvande! af rust- och rotehållares
skyldighet att anskaffa torp, hvilket just är en af de förpligtelse!’,
som är för indelningsverket utmärkande. Vid detta förslag har jag från
början icke fästat mig synnerligen, emedan detsamma, enligt min uppfattning,
icke innebär någon förbättring, utan snarare en försämring, ehvad
man nu ser saken från rust- och rotehållareintresset eller från den rent
militära sidan, och skulle jag icke heller hafva vidrört detsamma, om icke
på förmiddagen inträffat, att en ledamot af regeringen, under yttrande,
att, i händelse den Kong!, propositionen bifölles, Kongl. Maj:t sedermera
ville taga i öfvervägande de lindringar, som för indelningsverket kunde
medgifvas, tillika framhållit Herr Kallstenii förslag, hvaraf jag och många
med mig dragit den slutsats, att förslaget väckt regeringens uppmärksamhet.
Om således (med undantag af ett eller Herr Björnstjernas förslag)
alla de hittills framställda åsigterna gå ut på, att indelningsverket
kan såsom militärisk institution undvaras, så tror jag att frågan om dess
aflyftande inskränker sig till frågan om sättet, huru detta bör och skall
ske. För min enskilda del har jag den åsigt, att det bör aflyftas genom
eu aflösning och icke, såsom de 5 reservanterne föreslagit, genom ständig
vakansafgift. Jag tror vidare, att denna aflösning bör ske på ett fullt
rättvist sätt, så att ingens rätt derigenom förnärmas. Utskottets förslag
till aflösning är obilligt och kan af mig icke gillas. Jag vill likväl icke
dölja min öfvertygelse, att detta så mycket klandrade förslag icke bör
uppfattas såsom ett sista ord i frågan; att det endast afser att öppna
vägen för en kompromissuppgörelse och att Andra Kammarens majoritet
framdeles, då frågan kommer i det skick, att eu sammanjemkning mellan
de olika meningarne kan ega ruin, skall finnas villig antaga fullt rättvisa
grunder för aflösningen. Den synes med tillbörlig'' försigtighet afvakta huruvida
Medkammaren skall finnas villig att visa ett för frågans lösning alldeles
nödvändigt tillmötesgående.

På samma gång jag yrkar att aflösning skall ske på sådant sätt att
ingens rätt förnärmas, anhåller jag likväl att få fästa uppmärksamhet
derå, att när fråga är om aflösning af ständiga onera (det må vara indelningsverk
eller grundskatter), så är väl uppenbart och obestridligt, att
sådan icke kan ske sålunda, att hela den årliga räntan eller prestationer
kapitaliseras och deremot svarande belopp utbetalas. Det torde väl knappast
kunna antagas att någon skulle finnas villig ingå på sådana vilkor:
åtminstone förefaller det mig osannolikt att någon skulle anse med sin
fördel öfverensstämmande att utbetala ett ouppsägbart kapital, som han
endast är pligtig att årligen förränta. Det ligger enligt mitt förmenande
i sakens natur, att om aflösning skall kunna ske, måste en eftergift medgifvas
och detta så mycket heldre som räntetagare!! antagligen icke vinner
den minsta fördelen då lian kommer i besittning af ett kapital, hvilket,
enligt nu bestående rättsförhållande icke är åtkomligt. Det är redan af
Kongl. Maj:t erkändt, särskilt hvad indelningsverket beträffar, att det
hör få åtnjuta en lättnad, motsvarande en femtedel eller 20 procent. Detta

Den 18 April, ?. in.

282

medgifvande grundar sig, enligt ruin åsigt, icke endast på den omständigheten,
att det onus, som är ifråga att aflösas, har under tidernas lopp
blifvit drygare ap det varit från början då det ålades, utan äfven på den
uppfattning, att staten både kan och bör medgifva att en årlig ränta aflöses
med ett kapital, som icke till fullo motsvarar räntan.

Bakom denna fråga ligger utan tvifvel en annan, som ofta varit föremål
för representationens, om icke grundliga, så åtminstone ofta förnyade
behandling, nemligen den om aflösning af grundskatterna. Då jag nämnt
detta, vill jag äfven tillkännagifva min mening, att både denna fråga och
den om indelningsverkets aflösning äro så vigtiga, att de otvifvelaktigt
inom närmaste framtiden både böra och äfven måste blifva lösta, det
finnes så många både politiska, administrativa och statsekonomiska skäl,
som tala härför att båda statsmakterna säkert skola medverka till dessa
frågors afgörande på ett för landet tillfredsställande sätt.

Då jag nu, för att återkomma till ämnet, på rent militära grunder
bär den uppfattning, att vid införande af utsträckt värnepligt indelningsverket
bör aflösas, så är jag tvungen vid afgifvande af min röst understödja
det förslag, som bland de framlagda närmast tillfredsställer mig;
och jag får då förklara, att jag hufvudsakligen delar den uppfattning af
frågan, som blifvit framställd i Friherre Ericsons reservation. Han utgår
från den åsigt, att eu femtedel af roterings- och rotekostnaden bör efterskänkas,
återstoden kapitaliseras efter 6 procent och detta kapital årligen
förräntas med 7-J procent, deraf It procent bör anses som amortering.

På samma gång jag godkänner hufvudgrunderna i detta förslag, nödgas
jag ogilla vissa detaljbestämmelser, hvaribland företrädesvis den, som
afser sättet att genom särskild uppskattning utröna rust- och rotekostnaden
för hvarje nummer. För min del tror jag att ett medelpris kan
och bör bestämmas för hvarje särskildt regemente. Reservanten bar uppenbarligen
icke vågat anlita denna utväg och bär deri handlat försigtigt,
emedan äfven om han med den största samvetsgranhet föreslagit en
summa, skulle han otvifvelaktigt fått här uppbära förebråelse för ett godtyckligt
tillvägagående. Jag tviflar emellertid icke att, om frågan kommer
tillbaka till Utskottet, detsamma skall utfinna både en summa och
en lämplig beräkningsgrund för den afiösningen. Min uppfattning af denna
fråga är således, att, för den händelse jag nödgas med min röst bidraga
till ett definitivt beslut, jag, på de grunder ofvan blifvit framställda, kommer
att lemna min röst åt Friherre Ericsons förslag.

På samma gång hyser jag tillika den förhoppning, att båda Kamrarnes
beslut må utfälla så, att de slutligen må kunna sammanjemkas och
att vi från Utskottet hafva att motse ett förslag, som någorlunda kan
tillfredsställa de olika meningarne och derjemte upprätthålla hvarje rättsgrundsats.

Herr Dahm: Med erkännande af den vigtiga grundsatsen, att ingen
lag bör stiftas rörande en så vigtig fråga som denna, utan att förut
vara af allmänna opinionen gillad, hafva åtkilliga talare, en i går från
Tjust, och en i dag å Stockholms-bänken, lagt synnerlig vigt vid att det
anskri, såsom de båda yttrade sig, hvilket under dessa månader hörts i
hela landet, påkallande en ny lag för folkbeväpningen, icke skulle haft

någon mer betydande källa, än från några, tidningar, några skolkarl,
industriidkare och tjensteman, o. s. v. En annan talare bär äfven yttrat,
det den ifriga uppmaning, som inom pressen å sednare tiden varit synlig
och ställd till Riksdagen, att just nu lagstifta i denna fråga och afgöra
lagen om folkbeväpningen, icke hade någon synnerlig grund i folkmeningen.
Han frågade: “är faran verkligen så stor?1- och han besvarade den
sjelf tydligt och klart med ett: “jag tror det icke." Han yttrade vidare,
att folkmötena betydde föga, och att tidningarne icke. heller betydde mycket;
och han betvifiade att svenska folket yttrat sig i denna fråga. Hade
detta tvifvel uttalats rörande folkets mening om någon annan fråga, så
skulle jag icke hafva förvånat mig deröfver — och en folkrepresentant
får visserligen snart lära att icke blifva förvånad —- men jag erkänner,
att jag bär blef förvånad, ty, sfi vidt jag finner, bar svenska folket i
denna fråga yttrat sig tydligare, klarare och högre än i någon annan.
Hvad var det annat än att tala högt, när svenska folket lör 10 å 12 år
sedan började inrätta skarpskytteföreningar i hela landet? Jag tror att
icke mindre än 40,000 man sålunda uppställdes. Nåväl, kom icke detta
af känslan utaf större behof af försvar inom landet? Och var icke detta
en yttring af hela folket? Jag vågar derjemte påstå, att den, som något
umgåtts med folk under sednare tider, icke deltagit i något sällskap, der
icke just denna fråga varit samtalsämnet och der icke det lifligaste intresse
visat sig för ett skyndsamt ordnande af försvarsväsendet. Kan
man väl antaga att tidningarne skulle vågat trötta tolk med detta ideliga
tal, dessa vidlyftiga och grundliga afhandlingar om försvaret, om de icke
känt i luften, att deras yttranden varit uttryck af den allmänna meningen ?
Och likväl kan denne gamle publicist tala om att folket icke har talat!
Jag erinrar mig huru för 40 år sedan eu tidning uppstod, som väckte
mycket uppseende inom landet — jag läste dess ledande artiklar flitigt
och de voro mina första politiska studier — och som klarare och bestämdare
än dittills någon annan förklarade sig uttrycka svenska folkets, åtminstone
de nio tiondedelarnes opinion. Så uppfattade man saken då;
men nu, när ett mycket stort antal tidningar, som redigeras med ännu
större talang, med stöd af på folkmöten öfver hela riket gjorda uttalanden,
framställa sina åsigter i denna vigtiga fråga, då har folket icke talat alls!
Han yttrade vidare, att svenska folket bär icke mycket att frukta
för ett fredsbrott, emedan Sveriges grannar stå till hvarandra i det förhållande,
att de icke unna hvarandra att oroa oss; och skulle än detta
slå fel, så finnes en annan garanti, nemligen dessa stympade krigare, som
återvändt från Frankrike och nu i Tyskland vandra kring, predikande
fred med sina lyfta lemmar. Men tillfrågar man historien, sä får man
af henne veta att Rom förde krig i hundratals år och fick hem soldater,
som gingo kring med stympade lemmar, men som ändock icke predikade
fred. Likaså i Sverige under den tid vi voro en krigförande makt, och
likaså i Frankrike, der Napoleons stympade invalider predikade krig mera
än någon annan, men alldeles icke fred. Kunde man likväl öfvertyga
oss, att allt omkring oss vore fredligt, hvad vore då den naturliga
slutsatsen af detta? Icke att vi skulle utrota indelningsverket och
taga bort roteringen och rusthållet, icke att införa värnepligten, utan att
nöja oss med hvad vi hafva, emedan det vore fullt tillräckligt för våra

284

Den 18 April, e. m.

dåvarande behof. Den, som på detta argument grundar sitt hopp om
indelningsverkets upphörande, missräknar sig således. Men det torde vara
bäst både för mig och andra att lemna alla funderingar om freden å sido,
när vår nyaste historia predikar mord och krig, utan taga lärdom häraf
så att vi känna, det vi och vårt folk ingen stund gå säkra för ett angrepp
mot vår sjelfständighet. Att folket emellertid vill bereda sig till
försvar, behöfver jag icke här för Herrarne bevisa, ty den som icke känner
detta i luften och inhemtat det under umgänget med sina medborgare,
den kan jag icke öfvertyga. , Jag tror ock att denna folkets lust att
väpna sig är i hög grad berättigad och kommer af två skäl, det första
klokhetens, emedan man inser att det kostar mer att vara ett underkufvadt
folk än ett sjelfständigt, det andra af moralisk natur, emedan, om vi
icke äro och få förblifva frie svenskar, så kunna vi icke uppnå den höga
menskliga utbildning, som måste vara såväl individens sopa nationens högsta
mål.

En talare från flallandsbänken yttrade i dag några ord, som jag
vill taga fästa på, ty de voro så riktiga, att vi alla kunna instämma i dem.
Han uttalade nemligen en förmaning att för det första gå varsamt till
väga och för det andra att undvika all missämja. Jag skifver under på
detta yttrande. Den första satsen var klok, och den kan öfversättas med:
“spänn icke bågen för högt11; ty, då man det icke gör, är man varsam.
Den andra innebar, att man skulle gå hvarandra till mötes på halfva vägen,
ja mer, om det gäller, för att lösa eu så vigtig fråga som denna,
hvilken gäller försvaret, ja, tillvaron af det land, der vi föddes, der vi
lekte och vårdades som barn och der vi lärde af våra fäder att handla
som redlige män; det land, hvars språk vi bäst känna och med hvars vanor
och bruk vi äro så sammanvuxna, att vi icke utan smärta kunna
slitas derifrån. Denna fråga gäller således det vigtigaste vi ega, och vi
skulle icke kunna sämjas om densamma! Vi skulle kifvas om några
lumpna riksdaler, och lemna den uppgiften olöst! Jag åtminstone förstår
ej att svenske män skulle kunna handla så. Nej, mine Herrar, låt oss
förena oss och göra jemkningar i hvad som helst, blott det är ledande
till målet! Här äro jemkningsförslag framlagda, och min ringa insigt gör,
att jag icke kan uttala mig för det ena eller det andra. Måtte andra i
detta afseende vara klokare än jag! Men hvad jag inser vara alldeles
nödvändigt för vårt land, är att vi snart jemka oss samman, så att någonting
gagneligt blir gjordt.

Jag hörde med smärta i går att representanter ansågo sig behöfva
frisäga sig från ett fel, hvilket misspryder en representant kanske mer än
någon annan, och jag beklagar att något sådant behöfde komma i fråga.
Såsom erfarne män böra vi likväl veta att man icke med ord kan försvara
sig emot sådana beskyllningar, så att icke den en gång väckta misstanken
står qvar. Här galler att bevisa sanningen af sina ord med sina
gerningar. Ett tillfälle till sådan gerning förestår snart, när vi genom
omröstning skola afgöra clenna fråga. Må vi då förklara oss antingen för
Kongl. Maj:ts förslag, som enligt min uppfattning är riktigast och nyttigast
för landet, eller för något af de jemkningsförslag, som här blifvit
framlagda. Då vore saken alldeles klar och ingen behöfde frisäga sig
från den egennytta, som blifvit honom tillvitad. Som jag emellertid icke

38b

Den 18 April, e. in.

har någon utsigt att vinna understöd för ruin åsigt, att regeringens förslag
bör antagas, så förenar .jag mig med dem som* yrka t återremiss till
Utskottet.

Herr Liss Olof Larsson: Sedan eu så lång diskussion redan

pågått och derunder omkring 50 talare yttrat sig i frågan, är det svårt
att finna några ytterligare skäl för eller emot, hvilka icke redan blifvit
uttalade. Det fordras åtminstone större förmåga än min att uppleta sådana.
Men jag har ändock ansett mig böra uttala min tanke i saken,
emedan jag icke vill i tysthet lägga min voteringssedel i urnan och derigenom
fritaga mig från det ansvar, som hvar och en bör bära för sin

röst i en så vigtig fråga. , . , .

För lösandet af denna fråga har å ena sidan blifvit föreslaget indelningsverkets
aflösning eller lindring, men å den andra har man sagt: låt
oss först åtaga oss allmänna värnepligten i utsträckt grad, så skola vi sedan
tala om huruvida några lindringar i indelningsverket äro af nöden,
och se till om sådana äro påkallade af billighet och rättvisa mot dem,
som tryckas af denna tunga. Det är mycket märkvärdigt, att pa samma
gång man säger, att indelningsverkets uppkomst icke var alldeles så rättvis,
och att derföre våra anspråk för eu längre tid tillbaka icke skulle
hafva varit oberättigade, men att indelningsverket numera är rättvist på
grund af ålder eller'' häfd, man på samma gång vill att vi skola uppskjuta
frågan om lindring eller aflösning ännu några år och göra frågan

ännu mer svårlöst. .

Jag tror, när man ställer frågan så, att en orättvisa blir rättvisa
derföre&att den är gammal, det icke är stort skäl för oss, som tryckas af
bördan, att genom ett uppskof göra denna orättvisa ännu mer till eu rättvisa.
Jag tror den tidpunkt nu är förbi, när man kunde locka folket
till hvad som helst genom några tomma förespeglingar, och att tiden
nu är inne att få våra anspråk tillfredsställda derutinnan, att frågan
om indelningsverkets upphörande eller bibehållande först afgöres, innan
något vidare bestämmes om den utsträckta värnepligtens införande, synnerligast
när man tager i betraktande hvad som passerat undei de förra

riksdagarne. . .

Af hvad som i går och i dag under diskussionen förekomma har jag
antecknat ett och annat mig till minnes, och ehuru jag till en del blifvit
förekommen i besvarandet deraf, så återstår likväl ännu något och jag
ber derföre att för en stund få taga i anspråk Kammarens tid för att
besvara något deraf, från statsrådsbänken uttalades i gåi och jag
fäster dervid större vigt än vid hvad som uttalas från enskilde representanter
i Kammaren — att ett enskildt intresse hotade att tillintetgöra
vårt försvar men att ingen, som älskade fosterlandet, kunde undeilåta att
utslå Utskottets förslag. Från samma håll togos med synnerlig värme våra
indelta soldater i försvar mot beskyllningen att icke ega tillräcklig utbildning
och intelligens för’ att leda vårt folk, när detta skulle tiäda under vapen.
Det skulle*3 hafva varit ensidigt om den högt ärade talaren varit lika män
att taga rust- och rotehållarne i försvar: men mot dem tvekade han icke
att utslunga beskyllningar för bristande fosterlandskärlek och pligtkänsla,
och att de endast beherrskas af egennytta: jag tillbakavisar sådana be -

286

Den i 8 April, e. nr».

sky Ilningar, de må komma från hvilket håll som helst, ty att dessa beskyllningar
äro mycket obefogade, derom är jag lifligt öfvertygad, och ser
man efter i Sveriges historia, så skall man finna att svenska folket aldrig
undandragit sig fullgörandet, när det gällt, af denna hvarje medborgares
heligaste pligt, den att försvara sitt lands sjelfständighet, åtminstone har
icke det egentliga folket, jag menar de som härvid varit de lydande, låtit
något sådant komma sig till last, och för feghet eller förräderi stå de
obefläckade inför historien. Gille Gild att historiens blad vore lika rent,
lika obefläckad! hvad de befallande beträffar — jag menar dem, som
skolat leda folket till striden, der skall man deremot kunna upptäcka åtskilligt,
som icke länd t dem till heder. Jag vill ej tala om förlusten
af Sveaborg och dylikt — ämnet är för sorgligt att vidröra — desse befallande
hafva dock ställt så att de alltid fått uppbära de stiirsta fördelarne
af sina underlydandes mod och ansträngningar, ty de hafva icke endast
haft ersättning under den tid de gått i striden, utan de hafva äfven sedan
för sig och sina efterkommande fått eller tagit dels privilegier, dels
besittningsrätt till dessa stora egendomar-, som under en lång följd af år
icke bidragit till landets försvar. Månne desse nu vilja uppoffra sina på
folkets bekostnad vunna fördelar och nedlägga dem på fosterlandets
altare i Jag har icke hört dem göra något sådant erbjudande, och till
dess tillåter jag mig säga, att, om egennytta finnes på någondera sidan,
så är den åtminstone icke minst på deras som uppställa såsom vilkor för
fullgörandet af sin heligaste medborgerliga pligt, att en viss klass medborgare
skola, utöfver hvad de sjelf va vilja åtaga sig, gemensamt draga
en särskild! börda af försvaret; och detta, när det gäller en sak, som,
om någon, bör vara gemensam för alla, Gör oss en gång likställiga i fråga
om skyldigheter och rättigheter, åtminstone i hvad landets försvar beträffar,
och man skall då få se om det är hos rust- och.-rotehållare eller om det ålhus
de privilegierade, som man skall finna den största beredvillighet att
göra uppoffringar för försvaret.

Man har talat om 1869 års lindringsförslag; jag får blott säga om
detta, såväl som om dem, Indika nu af åtskilliga talare blindt framställda,
att det är att gifva stenar när man begärt bröd.

Äfven från andra håll hafva samma beskyllningar gjorts, som de jag
redan förut antydt, nemligen att vi äro ofosterländska och att vi vilja
köpslaga om landets försvar och att vi ej vilja gåra något för detsamma.
Jag tillåter mig dervid fråga: göra vi då ingå uppoffringar för landets
försvar, utan hafva vi lemna! det så helt och hållet handlöst? Offra vi icke
årligen mer än 20 millioner riksdaler på vårt försvar, hvilket, i förhållande
till våra tillgångar, efter mitt sätt att so, icke är en så obetydlig
summa. Och hafva vi icke utöfver de ordinarie anslagen vid denna riksdag
redan beviljat flera millioner för ordnandet af försvaret? Är man
då berättigad att säga det vi icke vilja göra något i den vägen? Dessutom,
uppoffra vi icke'' eu dyrbar tid derpå genom våra beväringsynglingars
exercis? Men huru hafva dessa medel - - denna tid, som varit afsedda
för öfningar, blifvit använda? mycket vore derom att säga, men det hör
icke hit, jag har blott velat påpeka detta, ty om vi, som det ofta uppgifves,
äro alldeles försvarslösa, så drabbar ansvaret derför icke ensamt
oss, som hafva att tillsläppa medel, utan någon orsak till det. sorgliga för -

28?

Den 18 April, e. m.

hållandet får och bör äfven sökas hos dem, som haft att för det afsedda
ändamålet använda de beviljade medlen; och tiden, som varit anslagen
för beväringsöfning, hur har den blifvit använd. Om jag före min egen
beväringstid — jag har nemligen undergått tvänne års beväringsmöten —
hade tvihat, huruvida öfningarne vore afsedda mer för landets nytta än
för vederbörandes nöje, så blefvo dessa tvifvel under denna tid fullständigt
häfda; ty större delen af tiden användes till paradöfningar och för
att lära sig göra vacker honnör för befälet, att sätta tummen rätt på
“ skrafvelis som det hette; att slå i gevären så att det skallrade dugtigt;
att stampa hardt i marken när man marscherade o. s. v., då deremot
skjutöfningarne inskränkte sig till aflossandet af tre — säger tre skarpa
skott, per man, under de 30 så kallade öfningsdagarne. Jag hade dock
trott, att skjutöfningarne skulle utgöra eu hufvudsak. Jag vill ej med detta
hafva sagt, att det icke nu kan vara bättre stäldt med dessa öfningar,
men jag har framhållit dem sådana de varit för ej så länge sedan, och
jag tror att mycket ännu återstår att göra i den vägen.

En annan talare från statsrådsbänken uppmanade oss att lyssna till
folkets röst och antaga det framlagda förslaget till ny värnepligtslag, utan
att på samma gång fordra indelningsverkets aflösning. Det är icke lätt
att säga från hvilket håll folkets röst låter trognast och sannast höra sig.
Den ärade statsrådsledamoten torde hafva ansett tidningspressen såsom
ett uttryck af folkets röst; men å andra sidan hafva vi sett att isynnerhet
de representanter, som tillhöra allmogeklassen, satt sig emot den nya
lagens antagande, så vida icke indelningsverket på samma gång afiöstes,
och vi höra. väl kunna förutsätta att desse, som äro födde och boende
bland folket, skola hafva fullt sä god kännedom som pressen, huruvida
folket har lust och förmåga att åtaga sig denna nya tunga med eller
utan någon lindring i den gamla. Jag beklagar för min del, om landets
regering hemtar sin kännedom om landets ställning och önskningar från
det nämnda hållet, jag menar tidningarne, ty då förvånar det mig icke,
att regeringen ofta nog misstager sig vid bedömandet af folkets tänkesätt
rörande de allmänna frågorna. Pressens förhållande härvidlag skulle jag
närmast vilja likna / vid t. ex. den, som först går och tänder eld på ett
hus, samt sedan springer och ropar på hjelp, sägande: nu är det fara å
färde och nu får ni skynda att hämma den.

Man har kallat den af Utskottet föreslagna stammen för en lösdrifvarstam.
Jag protesterar på det bestämdaste mot ett sådant yttrande,
med hvilket man på samma gång uttalar domen öfver eu stor del af vår

nuvarande armé. Ty som man vet befirmes redan nu eu stor del af ar méen

uti samma förhållande, som den föreslagna nya stammen, nemligen
pe som sakna denna förträffliga egenskap att hafva torp. Här har förut
upplysts att så. är förhållandet i Skåne, och jag vill ytterligare upplysa,
att samma äfven gäller om regementet inom den provins, bland hvars
representanter jag har äran räkna mig, ty der finnes icke ett enda soldattorp,
men jag vågar lika fullt tillbakavisa beskyllningen att detta skulle
vara något lösdrifvarregemente och att det är sämre än de, som hafva
torp.

I går talades om en Sven Dufva, och man ville likna vår armé vid

denna och deraf sluta att den icke vore så förträfflig, t dag har en an -

888

* Deri 18 April, e. m.

nan talare deremot framställt samme Sven Dufva såsom högsta fullkomligheten
utaf en indelt soldat, samt omnämnt, att, när det kommenderades
till reträtt, så lydde han icke. utan stod qvar när de andra retirerade,
och det lyckades derigenom för honom att den gången hejda fienden:
men jag frågar om det vore önskligt att vi hade en stam lik denne nu
omtalade hjelte, ty det kunde ju då lika lätt hända att när man t. ex.
eu annan gång kommenderar en armé till anfall, den gjorde tvärtom och
i stället sprunge tillbakaV Bevare oss Gud för en sådan stam.

Det förvånar mig äfven att i Kongl. Maj:ts proposition först läsa, att
den indelta arméen är alldeles nödvändig för vårt försvar, men sedan, då
der på samma gång talas om Gotland, som har ett farligare läge än fastlandet
och således behöfver ett starkare försvar, finna, att man icke äfven
der sökt åstadkomma någon sådan der förträfflig indelt armé. Der låter
man sig nöja med allmän värnepligt.

En talare frågade i går: “När man vill taga bort eu grundskatt, hvarföre
icke så gerna taga bort alla grundskatter på samma gång?11 Utan
att medgifva, det indelningsverket är någon grundskatt, svarar jag honom,
att vi äro icke vana att vinna allt på en gång, utan vi få nöja oss med
ett litet steg om sender till billighet och rättvisa.

En talare frågade vidare, om vi trodde, att en fiende skulle så respektera
våra knektekontrakt, att han icke skulle angripa oss. Jag frågar
tillbaka, huruvida talaren tror, att fienden hyser någon respekt för
våra frälsebref eller de stadganden, som tillskapa privilegier? Jag tror,
att fiendens känsla i båda dessa fall skall vara enahanda. Samme talare
yttrade äfven, att det skulle vara Ensidigt, om vi påträffade en guldgrufva
för att derigenom sättas i tillfälle att på en gång aflyfta alla grundskatter.
Jag tror, att vi ega eu sådan guldgrufva, ehuru den är svår att
öppna, och det är de privilegierade klassernas åläggande att med dem, som
betala dessa grundskatter, gemensamt bidraga till hvad som erfordras för
fyllande af statens behof. Denne talare sade vidare, att folket möjligen
skulle blifva oroligt, om den nya beväringslagen antogs, utan att indelningsverket
på samma gång upphäfdes, och att det i sådant fall vore vårt
åliggande att lugna de upprörda sinnena. Jag vet, att detta är vår skyldighet,
hvilken vi nog skola veta att uppfylla, men jag måste då äfven
säga till folket: under nuvarande förhållanden hafva vi icke något att förvänta,
vi må hafva aldrig så rättvisa och billiga anspråk. Han anförde
äfven, att emigrationen endast vore att betrakta såsom en äfventyrslusta.
Jag tror likväl icke att så är förhållandet, och tillbakavisar ett sådant
påstående. Jag hyser nemligen den öfvertygelse, att en stor del af dem,
som hytta från sitt fädernesland, äro lika sanna fosterlandsvänner som
någon af oss, men att de drifvas till ett sådant steg derföre, att de icke se
någon möjlighet att bereda sig och de sina utkomst i fosterlandet, och
måste derföre uppsöka ett annat land för att kunna försörja sig.

Såväl bär i Kammaren som af flera reservanter inom Utskottet hafva
förslag framlagts derom, att en uppskattning skulle göras af den tunga,
som för närvarande bildas af hvarje soldat-rote, och att man i öfverensstämmelse
med denna uppskattning skulle betala någon viss afgift antingen,
såsom här i Kammaren föreslagits, för all framtid, eller, på sätt en

reservant

Deri 18 April, e. m.

289

reservant hemställt, under vissa år. Den börda, som, enligt dessa förslag,
skulle uppkomma, blefve lika orättvist och ojemnt fördelad som den nu är.
Jag vet icke, hura förhållandena äro i andra delar af landet, jag känner
endast huru ställningen är i min hemort. Der finnes icke någon bestämd
normallön stadgad för soldaterna, utan lönen bestämmes för hvarje gång
en soldat antages och räcker blott under dennes tjenstetid. Häraf följer,
att soldaternas löner variera ganska mycket. Om man t. ex. skall antaga
en soldat under ett år, då skörden varit god och riklig arbetsförtjenst erbjudes,
så fordrar äfven soldaten större lön, då han deremot, i händelse
han antages under ett svårt år, då arbetsförtjensten är klen, får nöja sig
med mindre belopp. Af hvad jag nu anfört framgår, att, om den tunga,
hvarje soldatrote i närvarande ögonblick medför, skulle uppskattas i eu
viss afgift, som för all framtid skulle utgå, sådant skulle medföra stora
orättvisor, då den blifvande afgiften naturligtvis skulle blifva beroende på
den tillfälliga omständigheten, att den ene soldaten varit dyrlegdare
än den andre. Jag vill påpeka äfven ett annat förhållande. Om man
såsom soldat anskaffat en duglig karl med framstående egenskaper och
till följd deraf måste gifva denne större lön, än om man antagit hvilken
som helst, d. v. s. den som man fått för minsta betalningen, så skulle man,
derföre att man varit oegennyttig 110g att se på det allmänna bästa framför
egna utgifter, för all framtid nödgas att underkasta sig större uppoffring
än som varit fallet, om man vid soldatens anskaffande mindre sett
på dugligheten än på det pris, hvartill han stode att erhålla. Den ojemna
fördelning af bördan och de orättvisor, som vidlåda indelningsverket, derigenom
att en del har ganska ringa rotering, under det andra hafva en
ganska dryg, skulle genom antagande af nämnda förslag fortfarande komma
att ega rum, hvarföre jag anser dem oantagliga.

Man har yrkat, att Kammaren skulle återremittera frågan utan att
dervid göra något bestämdt uttalande vare sig för Utskottets eller något
annat af de framlagda förslagen. Jag kan för min del icke förutse hvad
resultatet af en sådan återremiss skulle blifva inom Utskottet, men nog tror
jag, att det skulle blifva svårt för Utskottet att, med ledning af diskussionen
i denna Kammare, kunna få utrönt hvilken åsigt majoriteten i
Kammaren hyllar. Jag anser således, att det är nödvändigt, att man voterar
om de olika yrkandena, som här framställts, för att få se frågans
ställning'' här i Kammaren, och då tror jag äfven, att, om Utskottet sedermera
försöker en sammanjemkning, det är till mycken nytta för Utskottet
att dervid hafva till ledning huru många ledamöter, som grupperat sig
kring de olika förslagen.

Det är möjligt, att man slutligen, på en eller annan röst när, lyckas
genomdrifva värnepligtslagen, utan att någon förändring i indelningsverket
på samma gång vidtages. Jag skulle beklaga om så sker, ty derigenom
skulle vårt försvar blifva sämre än förut. Om det nemligen är en sanning,
att enighet gifver styrka, så måste deraf följa, att i oenighet och
missnöje ligger svaghet, och då jag är öfvertygad, att oenighet, split och
tvedrägt komma att uppstå, om det Kongl. förslaget bifalles, anser jag mig
äfven berättigad att säga, det vårt försvar skulle försämras. Jag vill dock
icke vidare orda om nödvändigheten af enighet, ty härom har Herr Carl
Rfksd. Prof. 1871. 2 Afd. 3 Band. 19

290

Den 18 April, e. m.

Ifvarsson redan så varmt och fullständigt talat, att jag endast behöfver
ansluta mig till hvad han yttrat. I likhet med honom tviflan jag icke på
vår förmåga att försvara oss och värna vår frihet, men såsom vilkor derför
anser jag, att vi böra vara ett enigt folk, som drager lika bördor och
jemnt fördelade rättigheter och skyldigheter, och om så sker, skall ingen
makt i verlden kunna kufva oss.

Man har här talat så mycket om egna intressen, köpslagande, ofosterländska
tänkesätt m. m. dylikt, men man bär ej nämnt ett ord om vår
förmåga att bära ytterligare bördor, utom dem vi redan bära, man har
med ett ord icke gifvit akt på, att det finnes eu gräns i det fallet, utöfver
hvilken man icke kan gå. Jag anser, att, när det gäller att försvara
fäderneslandet, ingen uppoffring bör vara för stor, och är villig att
derför göra hvilka offer som helst, men då man i sina fordringar öfverskrider
gränsen af det möjliga och på våra försäkringar att vi äro oförmögne
att bära en skattebörda möter oss, på sätt en talare här gjort,
med det påstående, att hvad vi anföra endast är svepskäl, då måste jag
protestera.. Jag hade icke ämnat uppdraga någon skildring af tillståndet
i den provins, jag tillhör, då jag mer än en gång tillförene sökt skildra
något deraf, men nu finner jag mig dertill föranledd af omförmälda påstående,
hvilket är fullkomligt oberättigadt och väckt min förvåning, i
synnerhet i betraktande af från hvilken talare det kommit. Jag vill som
exempel taga en socken i öfre delen af Dalarne. Denna socken består af
något mer än 47 mantal och underhåller 82 ^ soldater. Dessa kosta sammanlagdt
omkring 11 å 12,000 R:dr om året. Hvarje rote består af omkring
|| mantal och uppskattas i välde till 10,000 11:dr, och hela kommunens
fastighetsvärde uppgår till 820,500 It:dr. Hvar och en af nämnda
rotar innehåller, enligt det i kommunen sist upprättade skiftet, efter hvilket
skatten utgår, endast omkring 16 tunnland öppen jord, efter hvad det
blifvit mig meddeladt. Det oaktadt bestiga sig sammanlagda utgifterna
för rotehållet och de å jorden hyflande utgifterna för hvarje rote till ett
belopp af 0 å 700 R:dr om året, hvilket gör något mer än 1,000 R:dr på
mantalet. Man skulle kunna tro, att det vore en präktig jord, som förmår
bära en sådan tunga, men jag behöfver endast erinra om, att den
af mig omförmälda kommunen är belägen i en ort, der frosten mycket
ofta förstör den knappa grödan, som den idoge och sträfsamme arbetaren
framtvingat ur den magra jorden. Folkmängden i samma kommun uppgår
till cirka 4,400 personer och hvar fjortonde der mantalsskrifven mansperson
är soldat och hvar fjortonde person har fattigunderstöd. Jag skulle
kunna anföra åtskilliga dylika exempel. I den nämnda kommunen anser
man en familj vara välbergad, om den har råd att skaffa sig salt strömming
till sitt hafrebröd, och man skulle anse en person såsom en stor slösare,
om han begagnadb sofvel till rågbrödet. Man knotar icke der, om tullen
höjes på kaffe och socker, ty dessa artiklar betraktar man som kuriositeter,
icke såsom nödvändighetsartiklar, man har icke råd att hålla sig sådana
saker. Likafullt sträfvar och arbetar dervarande befolkning och underkastar
sig de största uppoffringar för att kunna draga sig fram och
behålla den kära torfva, den ärft af sina förfäder. Jag tror, att eu hvar
måste medgifva, att denna befolkning står vid gränsen af det möjliga i
fråga om uppoffringar och att den icke är mäktig att bära några ytter -

Den 18 April, e. m.

291

ligare bördor. Jag får säga, att den kommun, jag omnämnt, icke är den,
som jag tillhör, men äfven om den kommun, jag tillhör, icke är så särdeles
lyckligt lottad, så får jag, såsom ett bevis på egendomarnes värde
derstädes, nämna, att om man erbjöde mig till skänks en egendom der,
med vilkor att jag skulle begagna den, skulle jag utan ringaste tvekan
säga nej. Man kan få till begagnande öfvertaga egendomar derstädes utan
att erlägga någon arrendeafgift, och blott emot skyldighet att ikläda sig
ansvaret för de å egendomen ^vilande onera. Man torde härvid säga, att
en sådan egendom borde öfvergifvas, då den icke har något värde, men
jag får då svara, att hur mager och usel jorden än må vara, och huru
belastad med skatter den än är, så är den likväl kär för den, som innehar
densamma och som ärft den af sina förfäder, och egaren söker
att bibehålla den i sin ego så länge som möjligt. Om han åter ser, att
detta bibehållande går utöfver hans förmåga, så återstår för honom icke
något annat val, än att antingen gå en oundviklig fattigdom till mötes,
eller ock vidtaga en annan utväg, som i Daiarne mycket anlitas, nemligen
att realisera alla tillgångar för att derigenom sammanbringa en summa,
nog stor att betacka öfverfarten till Amerika. Man kan visserligen säga,
att det betyder föga, om några personer i en landsdel skulle lemna landet,
till följd af ett beslut, som rör hela riket, och det är icke derföre jag
anfört nämnda förhållanden, utan derföre, att hvar och en måste medgifva,
att det skall kännas hårdt för dessa fattiga personer att rent af
tvingas slita sig lösa från ett fosterland, hvilket de älska lika mycket som
någonsin den, hvilken befinner sig på samhällets höjder. När jag lemnat
denna skildring, har jag velat vända mig emot talaren på Göteborgsbänken,
enär han föranledde mig härtill, då han ansåg sig befogad att
säga, det påståendet om hårda skatter och oförmåga att bära nya bördor
utan att lindring i de gamla medgifves, endast äro svepskäl. Det förundrade
mig, såsom jag redan nämnde, att höra detta yttrande från en
representant för Göteborg, rörande hvilken stads förhållanden jag skaffat
mig några upplysningar, som jag skall bedja att få meddela. Göteborgs
stad eger ett taxeringsvärde af mer än 54 millioner R:dr, och dessutom
eger Göteborg eu beskattningsbar inkomst af 15|- millioner R:dr. Man
skulle af dessa stora summor kunna sluta till, att Göteborg med något
betydligare belopp bidrager till landets försvar och indelningsverkets upprätthållande,
men vill man efterforska, skall man finna, att staden Göteborg
icke betalar mer än 5 å 6,000 R:dr om året i och för indelningsverket
genom den vakansafgift de erlägga för 80 J- båtsmän. Då nu den
kommun, jag förut omtalat, med ett taxeringsvärde af något öfver 800,000
R:dr, bidrager till indelningsverket med ett belopp af icke mindre än omkring
11 å 12,000 R:dr, så hade jag verkligen icke trott, att den ärade
talaren skulle vilja säga åt sina motståndare: allt hvad ni anfört om
tryckande skatter är endast svepskäl.

Man påstår, att det är en skänk, som vi fordra, när vi begära indelningsverkets
upphäfvande. För min del kan jag icke medgifva sanningen
af detta påstående. Oaktadt allt hvad man här anfört, har man
icke kunnat hos mig i någon mån rubba den öfvertygelsen jag hyser, att
vi befinna oss på fullt rättslig grund, när vi säga, att då vi åtaga oss
ökad värnepligt, så äro vi icke skyldige att underhålla indelningsverket.

292

Deri 18 April, e. nt.

När jag yrkar bifall till Utskottets förslag anser jag, att jag och de med
mig liktänkande erbjuda landet eu skänk, dertill drifna af fosterlandskärlek,
i det vi, utan att dertill hafva någon skyldighet, åtaga oss att
under 15 år underhålla indelningsverket, till dess den nya organisationen
hinner växa upp och utan några rubbningar träda i stället för den
gamla och på det att landets försvar icke skall äfventyras. Vi hafva
äfven gjort detta erbjudande, för att dermed förmå våra motståndare
att, lika med oss, fullgöra sin pligt såsom svenska medborgare, det vill
säga, att lika med oss deltaga i och fullgöra den pligt, som bör vara för
oss alla gemensam och för oss alla dyrbar, pligten att försvara fäderneslandet.
Jag förutser dock, att något tillmötesgående från denna sida
hvarken här eller i Medkammaren i denna fråga kommer att visa
sig, ty så har diskussionen hittills gestaltat sig, hvilket jag på det högsta
beklagar, och jag befarar derföre, att frågan vid denna riksdag skall falla.
Jag beklagar detta, emedan vårt försvar derigenom kommer ännu någon
tid att befinna sig i samma dåliga skick som förut, och jag hade icke
velat möta mina kommittenter med det sorgliga meddelande, att försvarsfrågan
är olöst, och att försvaret således är lika otillfredsställande. Jag
skall det oaktadt, när jag återvänder hem, icke, såsom åtskillige talare
påstått, hysa någon fruktan för att möta mina kommittenter, ty äfven om
desse skulle vara af olika tanke med mig, hvilket de dock icke äro, så
behöfver jag icke rädas, när jag känner med mig, att jag röstat i öfverensstämmelse
med min djupaste öfvertygelse; och det är denna öfvertygelse
jag nu följer, då jag yrkar bifall till Utskottets förslag. För detta
mitt yrkande skall jag icke bäfva inför mina kommittenter och jag står inför
både samtid och efterverld trygg i deri öfvertygelsen, att jag handlat
som en sann fosterlandsvän, samt att, i händelse några olyckor uppstå
till följd af vårt bristfälliga försvarsväsende, det icke är jag och de med
mig liktänkande, som derför bära ansvaret, utan våra motståndare, som
icke velat gå oss i ringaste mån till mötes.

Herr Ten g er: Åf allt som blifvit anförd t under den innehållsrika
och upplysande diskussion, som under dessa tvänne dagar härstädes egt
rum, har ingenting kunnat i någon mån rubba den åsigt jag hyser i denna
fråga. Jag är nemligen öfvertygad om, att, då vi ovilkorligen behöfva en
väl öfvad stam, denna stam är att finna i vårt nuvarande indelningsverk.
Jag har vid genomläsandet af Kong!. Maj:ts proposition i detta ämne
funnit den deruti framställda organisationsplanen betryggande för vårt
lands sjelfständighet, och jag anser att uti Kongl. Maj:ts förslag icke
fordras större bördor, än som kräfvas för uppnående af detta stora ändamål,
hvarföre jag också är benägen för bifall till detta förslag. Och då,
såsom jag under diskussionen förnummit, flere bland de talare, som påyrkat
indelningsverkets bibehållande, hafva förenat sig om det af Herr
Kallstenius framställda förslag, så vill äfven jag, under yrkande om afslag
å Utskottets hemställan uti denna punkt, förena mig uti nyssnämnda
förslag.

Herr Appeltofft: I afseende på den föreliggande frågan tänker
jag hvarken att yttra mig om behöfligheten att bibehålla den indelta

Den 18 April, e. in.

293

soldaten såsom stanitrupp eller icke, enär jag ej kan bedöma den saken,
utan förlitar jag mig i detta fall helt och hållet på regeringen; ej heller
vill jag inlåta mig i tvist, huruvida rotehållarne ega juridisk rätt att
emot åtagande af en utsträckt värnepligt blifva från indelningsverket befriade,
ty derom är så mycket anfördt både i tal och skrift, så många
skäl och bevis anförda för och emot, att jag för min del tror, att, om
de motsatta partierna kunde alldeles opartiskt bedöma frågan, de skulle
nödgas erkänna att dess afgörande i full öfverensstämmelse med rättvisan
vore ganska svårt. Af så väl de enskilda öfverläggningar, som af hvad
under diskussionen i denna Kammare blifvit anfördt, framgår tydligen,
att striden här gäller indelningsverkets upphäfvande eller icke, och häruti
synas partierna stå så skarpt emot hvarandra, att någon sammanjemkning
ej tyckes vara möjlig. Följden blir således den, att antingen segrar
regeringens förslag, och rotehållarne blifva, trots deras protester och med
öfvertygelse att en orättvisa blifvit mot dem begången, ålagda eu ny
börda till dem, som redan förut nog hårdt trycka dem, eller ock segrar
Utskottets förslag i denna Kammare, hvilket deremot torde hafva föga
sympatier i Första Kammaren, och frågans lösning kommer således att
undanskjutas till eu obestämd framtid, till möjligen oberäknelig skada för
landet. Som jag förut nämnt, vill jag icke inlåta mig på den juridiska
frågan af saken, men det gifves en annan sida än den juridiska,
som ingen, hvilken uppriktigt önskar ett bättre försvar, borde förbise,
enär det torde vara det enda sätt att nöjaktigt lösa frågan — jag menar
billighetens. Det är många frågor, som på den vägen blifvit lösta, som
i viss mån hafva någon likhet med denna, jag vill blott erinra om regleringen
af gatuläggning och gaslysning i städerna. Detta onus har af
ålder tillhört husegarne. Detta sednare fullgjordes så, att ett talgljus
placerades i en lykta öfver husets port. Då man nu började anse reformen
i detta afseende behöflig, och husegarne å sin sida funno det vara
obilligt, att de ensamme skulle bekosta det, som för öfriga innevånarne
var af lika mycket gagn, och derföre begärde befrielse från detta onus;
hvad, mine Herrar, svarade man dem då? Månne man svarade: “det är
jn den största egennytta att begära blifva fria från ett realonus, som ej
tillhör er, utan huset; ni har köpt det med detta onus och lärer väl ej
underlåtit att derför betinga eder billigare köpevilkor; att nu efterskänka
det, vore ju en ren present åt nuvarande egare, men vill ni betala hvad
det nu kostar eder, så äro vi nog liberala att med eder vilja dela den
förökade kostnad, som af förändringen blir en följd.“ Nej, mine Herrar,
så svarade man icke, utan man ansåg billigt, att livad som var till gemensam
fördel, äfven gemensamt bekostades och häruti handlade man
klokt, ty man möjliggjorde derigenom nödvändiga förbättringar. Eu lindring
af rotehållsbördan borde val af ingen kunna med skäl bestridas.
1867 års riksdag har erkänt den, och den derefter tillsatta komitéen har
yttrat: “att i öfverensstämmelse både med statens bästa och billighet mot
de roteringsskyldige, en lindring i roteringsbesväret måtte blifva dem
medgifven i sammanhang med värnepligtens utsträckning “, och slutligen
har Herr Chefen för Landtförsvars-departementet sjelf adopterat denna
åsigt i sitt år 1869 för Riksdagen framlagda förslag. Ingendera af nu
föreliggande förslag utgår från denna synpunkt. I Kong!. Maj:ts förslag

294

Den 18 April, c. m.

igenfinner man icke ens den lindring för rotehållarne, som dem medgafs
år 1869, utan har dertill öfningstiden för beväringen blifvit ökad från
60 till 82 dagar, ett icke obetydligt onus för landtbrukarne, som under
sommartiden till och med hafva svårt att få lega folk och dertill måste
umbära sina påräknade biträden för bestridande af göromål, hvilka icke
kunna till behaglig tid uppskjutas eller inskränkas. Utskottets förslag
vidrör icke heller någon lindring i roteringen, utan dess totala upphäfvande
efter 15 år. Om nuvarande rotehållare skola åtaga sig den påyrkade
utsträckta värnepligten och derjemte bibehålla indelningsverkets
börda i 15 år, så få största delen hemmansegare betala efterkommandes
fördel, utan att deraf sjelfva njuta ringaste gagn. Äfven detta förslag
tror jag icke skulle i landet med välvilja omfattas. Då nu det tredje
sättet att lösa frågan, nemligen genom lindring i roteringen, svårligen vid
denna riksdag torde kunna komma under öfverläggning, så skulle jag
vilja föreslå, att frågans afgörande uppsköts till en kommande riksdag
och att ett förslag i denna syftning då framlägges. Jag har ett annat

skäl för denna framställning, som icke torde vara utan betydelse, det

nemligen, att den stora allmänheten icke gjort sig reda för vigten af denna
fråga. Väl har en och annan kännedom om Kongl. Maj:ts år 1869 framlagda
förslag, men såsom jag förut visat, skiljer det nuvarande iörslaget
sig väsendtligen derifrån. Man skall möjligen svara mig att opinionen i
landet har funnit ett tillräckligt uttryck i de många folkmöten, som hållits
och som jag fruktar äfven inverkat på Kongl. Maj:ts framställning,
men härpå kan jag tryggt svara, att dessa folkmöten hafva långt ifrån
den betydelse, man vill tillägga dem. Hvar och en, som närmare känner
förhållandena, vet huru der tillgår; några få personer, som på förhand
stadgat sin öfvertygelse, utlysa ett möte, uppträda der för eu större eller
mindre publik och utveckla saken enligt sina åsigter. De fleste af dem,

som på kallelse infunnit sig, hafva ingen sakkännedom och derföre svårt

att yttra sig i frågan, hvaraf slutliga resultatet blir att, då proposition
framställes, besvaras den kanske af en tiondedel, under det de nio tiondedelarne
åtnöja sig att svara hvarken ja eller nej och först efter ett sådant
möte börja de närmare tänka på frågan. Den, som således vill
grunda ett omdöme rörande allmänna opinionen på dessa folkmöten, den
gör sig ganska säkert skyldig till ett svårt misstag. Stora sociala reformer
böra genomföras på öfvertygelsens väg och icke genom tvång eller
öfverraskning. Då folket får en sann öfvertygelse om nödvändigheten af
en förökad börda, emottager det den icke blott utan knot, utan med välvilja,
då deremot hvarje börda, som pålägges det, emot dess öfvertygelse
om densammas rättvisa och billighet, mottages med ovilja och fullgöres
af nödtvång till föga gagn för saken. Man har ansett af högsta vigt att
frågan redan vid denna riksdag erhölle sin lösning, troligen i den förhoppning,
att den, under de ännu lifiiga intrycken af händelserna i Frankrike, skulle
få en gynsammare lösning. För min del tror jag att ett uppskof till
nästa riksdag medför ingen fara, vare sig för frågans lösning eller för
vårt försvar. Yi hafva beviljat de af regeringen såsom nödiga ansedda
medel till ökandet af vår krigsmateriel, så att anskaffningen häraf kan
fortgå, oberoende af denna frågas lösning vid innevarande riksdag. Denna
löses säkrare och bättre, om den stora allmänheten får tillfälle att derom

Den 18 April, e. in.

295

taga närmare kännedom. Jag skulle således önska, att frågan uppskjutes
till nästa riksdag, samt att en skrifvelse aflåtes till Kongl. Maj:t med
underdånig anhållan att till nästa riksdag få emottaga ett till lindring i
rotebördan ledande förslag.

Friherre Gripenstedt: Eu föregående talare har ganska riktigt

anmärkt, att frågan, huruvida vårt försvarsväsende för närvarande befinner
sig i ett tillfredsställande skick öfverallt och enhälligt vid folkmöten
och andra tillfällen, der allmänna ärenden afhandlats, blifvit med “nej
besvarad". Då det sålunda allmänt erkännes, att vårt försvarsverk icke
är tillfredsställande, och då det icke heller af någon lärer förnekas, att
landets trygghet är det som i främsta rummet bör ligga hvarje folk om
hjertat, så är det obestridligen en allvarlig och vigtig stund, då denna
fråga hänskjutits till representationens pröfning och beslut, hvilket beslut
också helt visst kommer att antecknas i våra häfder. Men oaktadt det
sålunda förefinnes en fullkomlig enighet vid bedömandet af vårt försvarsverks
nuvarande otillräcklighet, så råder det likväl ett temligen stort
lugn och en viss tröghet för åvägabringande af några förändringar i det
tillstånd man öfverklagar. Man låter i förevarande fall, likasom så ofta
vid andra tillfällen, invagga sig i allehanda föreställningar, som göra ett
hastigt och beslutsamt ingripande öfverflödigt. Man säger, att ingen fara
hotar oss: att de politiska förhållandena, som i allmänhet visserligen
kunna vara betänkliga, likväl icke för oss innebära någon våda, åtminstone
icke för den närmaste framtiden; och man får derjemte, från ett och
annat håll, höra den invändningen, som man minst borde vänta sig, att,
om någon af våra mäktiga grannar vill påföra oss krig, skulle våra försvarskrafter
i allt fall blifva otillräckliga, så att de uppoffringar, vi underkasta
oss för vårt försvar, ändock icke skulle leda till ett lyckligt slut,
utan vara gjorda förgäfves. Ja! Man låter stundom, till och med mer
eller mindre genomskinligt förstå, att det skulle ligga eu särskild slags
fara uti att ega ett kraftigt och väl ordnadt försvarsverk, emedan detta
kunde blifva en frestelse att följa eu mera äfventyrlig politik, och sålunda
bidraga att inleda landet i krig vid andra tillfällen, än då sådant af rätter
nöd föreskrifves. För min del kan jag icke gilla någon af dessa invändningar.
Det synes mig vara förmätet, då någon tilltror sig kunna se så
klart in i framtiden, att han med någon säkerhet kan förutsäga, att ingen
fara är för handen, och det måste således för hvar och eu vara en skyldighet
att göra sig beredd på hvad som kan inträffa. Detta påbjuda» af
den vanligaste försigtighet, och det vore, enligt min tanke, att illa vårda
sig om sitt lands framtid, om man uppsköte handlingen dervid till sista
stund. Hvarthän sådant leder visar osa historien genom många varnande
exempel, och vi hafva helt nyligen sett ett dylikt af den förfärliga beskaffenhet,
att man måste bäfva vid blotta tanken på, att sådana olyckor
skulle kunna komma att någon gång öfvergå vårt fosterland.

Såsom nyss sades, kan jag ej heller gilla deras mening, hvilka klenmodig!
påstå, att vårt land icke förmår försvara sig äfven om det ville
uppbjuda hela sin förmåga dertill. Vi böra erinra oss, att vi i detta,
likasom i Hora andra bill, äro gynnade af lyckan, i det att vårt land bär
en sådan belägenhet, att det icke är lika lätt att angripa och öfversvämma

Deri 18 April, e. m.

detsamma, som de tiesta andra länder, livilka ligga öppna för eu fiendes
tilltag. Om man skulle tänka sig, att här endast kunde vara fråga om
eu strid på lif och död, eu strid, som ej kunde antagas sluta förr, än
den ena parten läge fullkomligt krossad och tillintetgjord; om, säger jag,
fråga endast vore om en sådan strid, och denna skulle utkämpas af oss
allena intill slutet, utan att någon annan makt ville räcka oss eu hjelpsam
hand: då medgifver jag att sannolikheten för eu lycklig utgång, efter
mensklig beräkning, vore emot oss. Men, mine Herrar, dessa alternativ
böra vi icke tänka oss, ty ingen nation kan väl gerna hafva intresse af
att påföra oss ett sådant krig. Deremot är det ganska möjligt, att af eu
eller annan anledning någon främmande makt skulle vilja tvinga oss till
handlingar, dem vi sjelfva icke vilja medgifva, eller skulle söka att på oss
utöfva ett oberättigadt inflytande; men den fiende, som skulle vara sinnad
att sålunda våldföra vår frihet och deraf påräknar någon fördel, skall
helt visst afväga värdet åt denna fördel mot storleken af de uppoffringar,
som erfordrades för att ernå densamma. Finner han dervid, att det motstånd,
som kan förväntas, är så allvarsamt, att det för vinnande af en
slutlig seger sannolikt skulle erfordras långt större offer, än som kunde
ersättas åt den åsyftade fördelen, så skall lian utan tvifvel afstå från att
oroa oss; och det är just ett sådant perspektiv af kraftigt motstånd å
vår sida och stora uppoffringar å angriparens, som vi böra framhålla mot
dem, som möjligen skulle vilja blifva våra fiender.

Slutligen lärer val aldraminst något afseende böra fästas vid den
antydda vådan i fråga om riktningen af vår utländska politik, som förmenas
skulle kunna uppstå genom ett fullständigare ordnande af vårt försvarsväsende.
. De tider äro lyckligtvis förbi, då ledningen af landets öde
icke med lagliga medel kunde af folket sjelf bestämmas.

Jag ser således icke något skäl och icke heller någon rättighet för
oss alu uppskjuta med ordnandet af vårt försvar, så att det må blifva
betryggande för var sjelfständighet. Likväl har man vid deri åtgärd, som
enhälligt erkännes dertill vara erforderlig, nemligen anlitande af den allmänna
värnepligten, velat förknippa vilkor'' om större eller mindre eftergifter
och förmåner. Man utsmyckar visserligen detta handlingssätt med
allehanda vackra benämningar, såsom att det skulle vara en rättvisa, en
billighet, en hjelp åt vår betryckta modernäring, med flera andrå dylika
talesätt, som onekligen klinga vackert. Men, mine Herrar, på botten af
allt detta ligger dock ett faktum, som omöjligen kan bortresonneras eller
bestridas, nemligen det, att dessa vilkor för många innebära eu enskild
fördel. Man bar bär med stor förtrytelse, som måhända bos många kan
vara rättmätig, velat tillbakavisa tillvitelsen om egennytta, och jag'' anser
mig icke heller pa något sätt berättigad att påstå, att det är egennyttan,
som här bestämmer någons handlingssätt, ty jag skulle då våga mig in på
ett område, som icke kan af inenniskor med säkerhet bedömas, och som
derföre bör vara fridlyst, nemligen bevekelsegrunden för deras handlingar.
Endast Hud och vårt eget samvete kunna derom vittna. Det låter alltså
icke bevisa sig att bevekelsegrunden härvid lag är begär efter vinst, men
det står dock fast, att de vilkor, man uppställt, skulle medföra en ganska
stor fördel för många. Jag ber er, mine Herrar, att noga skilja mellan
dessa två begrepp: egennytta och enskild fördel, ty det är en väsendt -

•297

Den 18 April, e. m.

lig olikhet dem emellan. Man är icke berättigad påstå, att det är egennyttan,
som i allmänhet bestämmer menniskors handlingssätt, men man
karl likväl med visshet säga, att den enskilda fördelen dervid utöfvar ett
stort, om också omedvetet inflytande; ty så länge penningar och penningevärden
utgöra medlet för menniskan att uppnå många af dess önskningar,
skola de också eftersträfvas, likasom äfven å andra sidan hvar och en
söker att blifva fri från en afgift eller en skyldighet, som medför pekuniera
uppoffringar. Att för den som är pligtig att hålla soldat, det skulle
vara eu fördel att få denna pligt efterskänkt, och att fördelen häraf vore
aldra störst, om detta efterskänkande skedde fullständigt och genast, och
icke fördröjdes tills efter 15 eller 28 år — detta lärer väl åt ingen
kunna bestridas. Men äfven om en sådan öfvergångstid bestämmes för
indelningsverkets afskaffande, innebär detta icke någon förändring i sakens
natur, utan endast ett uppskof med skänkens åtnjutande; ty det är och
förblir alltid en skänk, då man befrias från eu skyldighet, utan att genom
något tillskott hafva inlöst densamma.

I afseende på sjelfva ämnets utredning synes mig föga eller intet vara
(ifrigt att önska. Icke allenast under den nu fortgående diskussionen,
utan ock i en mängd upplysande strö.skrifter, hvilka under den närmast
förflutna tiden utkommit, samt slutligen — sägom det öppet — ej minst
genom ett stort antal sakrika uppsatser i de större, bättre tidningarne,
hvilka, jag för min del, i strid med föregående talares åsigt, funnit på
ett synnerligen förtjenstfullt sätt hafva behandlat den vigtiga frågan, hafva
alla dertill hörande omständigheter och förhållanden, för hvar och eu som
derom velat taga kännedom, blifvit långt utöfver vanligheten fullständigt
utredda. Framför allt synes mig detta vara händelsen med den del af
frågan, som rörer den förmenta orättvisan af indelningsverket och de närvarande
rust- och rotekållarnes anspråk att derifrån blifva befriade. Jagskall
icke trötta Kammaren med att upprepa de skäl, som blifvit anförda
för att visa den fullkomliga grundlösheten af dylika anspråk och påståenden;
de äro så klara och ovederlägglig;!, att också icke annat än de
mest banala fraser kunnat deremot andragas.

Såsom resultat af ärendets utredning finner jag för min del tre^ satser
vara obestridliga, och dessa vill jag derföre här nämna. Den första
är att vårt försvar måste ordnas och förstärkas, så att det bereder landet
den politiska trygghet, som för hvarje sjelfständigt folk är det första vilkoret
för dess tillvaro såsom sådant. Den andra är att, när så förhåller
sig, när vi behöfva föröka våra försvarskrafter, så böra vi i första rummet
taga vara på hvad vi hafva och icke bortkasta eller på lättsinnigt sätt
förspilla de otillräckliga tillgångar vi för närvarande ega, helst när det
visat sig att hvad man nu vill förstöra under långa och svåra tider med
ära bestått profvet. Och den tredje lilja klara satsen är den att, när nu
utöfver detta redan befintliga något måste göras för att värna samhällets,
vår egen och efterkommandes trygghet, så bör detta tillägg, denna
ytterligare uppoffring, på ett rättvist och jemlikt sätt på alla fördelas.

Om jag tager dessa tre enkla satser till utgångspunkt och tillämpar
dem på de förslag, som nu föreligga, kommer jag vid valet dem emellan
till det resultat, att det af Kongl. Maj:t framlagda är det, som i främsta
rummet synes erbjuda eu tillfredsställande lösning af frågan. Deremot

‘298

l)en 18 April, e. m.

kan jag aldra minst godkänna det af Utskottet framlagda förslaget, som
vill att indelningsverket, denna dyrbara del af vårt försvasväsende, skall
efter 15 år efterskänkas; och jag kan icke heller gilla den af en ledamot
inom Utskottet i detta förslag gjorda modifikation, som äfvenledes skulle
bereda rust- och rotehållare samma skänk, fastän tiden för dess mottagande
skulle uppskjutas något längre eller i 28 år. Likväl vill jag, dels
j.°r att visa tillmötesgående, och dels derföre att jag anser att klokheten
toreskrifver att någonting bör göras, pä det att man må komma till ett
ensidigt slut i frågan, icke motsätta mig att några lämpliga lindringar i
rust- och rotehållarnes skyldigheter tillvägabringas, så mycket heldre som
i sammanhang dermed äfven vissa brister, som nu vidlåda indelningsverket,
lattast skulle kunna afhjelpas.

Åtskilliga förslag hafva blifvit framställda i detta afseende, men af
dem torde det egentligen vara två, som ådragit sig den mesta uppmärksamheten.
Let ena är det, som framlagts af de fem reservanterna i Första
Kammaren och hvilket, efter hvad jag tror, man i allmänhet tolkat något
oriktigt. Man bär nemligen ansett detta förslag vara liktydigt med indelningsverkets
tillmtetgörelse. För min del kan jag dock "icke medgifva
riktigheten af eu dylik tolkning och jag tror ej heller, att deras mening,
hvilka framställt förslaget, vant sådan. Dermed afses efter deras åsigt
lika val som efter min, ingalunda indelningsverkets tillintetgörelse, utan man
liar endast åsyftat dess reformerande. Man har erkänt, att indelningsverket
är behäftad! med vissa brister såväl i militäriskt som i politiskt
och socialt hänseende; och dessa har man sökt afhjelpa i sammanhang
med den allmänna regleringen deraf. Utan tvifvel är detta ett vackert
syfte Men om man vid detta försök att lösa frågan också icke kan sägas
hafva alldeles misslyckats, har man likväl måhända kommit för lån<M
så att den vinst, som skulle erhållas å ena sidan, icke blott motväges
utan kanske till och med öfverväges af olägenheter å andra sidan. Derom
är just Irågan; och för min del är jag så tveksam om svaret derpå, att
Ja§ ''ågar förorda detta sätt att reformera indelningsverket och deri
åstadkomma eu viss lindring, nemligen sfi att detsamma utbytes emot en
hx skatt, ty jag fruktar att rubbningen i hela institutionen'' skulle blifva
så stor afl sjelfva beståndet deraf äfventyras, hvartill jag för min del icke
vill medverka.

Det: andra försöket att bereda denna lindring, som jag tror vara af
både billighets- och klokhetsskäl påkallad, är det förslag, som i denna
Kammare i går framställdes af Herr Kallstenius; och jag får förklara
att jag lör min del finner detta förslag mera antagligt än det nyss omna,
milda, soin framställts af reservanterna i Första Kammaren. Det synes
mig nemligen klart att för mängden af rot- och rusthållare en ganska
betydlig lindring derigenom skulle uppkomma. Och om äfven till följd af
enskilda omständigheter en sådan fördel på ett eller annat ställe icke
skulle kunna uppnås, bär förslaget för sådant fall ganska förtänksamt
uppställt det alternativ, att man skall ega att förblifva vid det gamla, och
det innebar sålunda eu säker garanti mot, att man derigenom aldrig skulle
kunna komma i en sämre ställning, än för närvarande. Jag tror dessutom
att det tilläfventyrs vore möjligt att på denna väg än mera kunna
naxma sig det sökta målet eller att, utan allt för stor förlust för det all -

299

Ben 18 April, e. m.

manna, något lindra de nuvarande bördorna, derigenom, att den siffra,
som bär blifvit uppställd, nemligen 100 Ibdr — och som jag för mm
del visst icke anser vara i allmänhet för hög skulle kunna, bestammas
på ett annat sätt, så att man dervid mera loge de bestående förhållandena
i de särskilda orterna till utgångspunkt och derefter satte dessa utgifter
något olika för olika regementen och korpser, En sådan olikhet skulle,
enligt min tanke, icke komma att medföra några väsendtlig^ olagenheter,
men skulle ytterligare bidraga till vinnande åt hvad man önskar, nemligen
en billig lindring. , . ,, ... ,.

Fastän viljans redskap sviker mig vid försöket att något fullständigare
utveckla min mening, kan jag likväl icke lemna detta ämne, utan
att för ett ögonblick vidröra en omständighet, som bär blifvit med stor
bitterhet framhållen af åtskilliga talare, nemligen obehongheten deråt att
man skulle vid sitt beslut misstänkas vara influerad af de egna intressena.
Att det för rust- och rotehållare vore en ganska betydlig fördel att komma
ifrån eu sådan afgift som knektehåll, derom torde val icke vara något
tvifvel, eller kunna tvistas. Men såsom jag redan förut hatt uran yttra,
jag tror dock icke, att man är berättigad deraf draga den slutsatsen
att det blifvande beslutet skall komma att bestämmas endast af degaret
efter egen fördel, d. v. s. af egennytta. A andra sidan bär man vid tillbakavisandet
af denna tillvitelse bedt dem, hvilka framhållit den omständigheten
att rotehållare skulle komma att gorå en vinst på förslagets
antagande, lägga handen på hjertat och förklara, huruvida de sjelf va ar o
frie från alla egennyttiga beräkningar. Man har uppgifva dem, som hogljuddast
påstås hafva ropat på försvarsverkets ordnande på den gamla
grunden, d. v. s. utan eftergifvande af rust- och rotehållare» skyldigheter,
och dervid nämnt skolman, akademici, industriidkare, stadsrepresentanter
o. s. v„ förmenande att dessa vore i frågan lika intresserade som rust-och
rotehållare. Den ofantliga skiluaden i detta hänseende ar emellertid uppenbar
och jag tillåter mig att i det fallet yttra ett ord för egen rakning.
.lag dömer ingen annan: jag har dertill ingen ratt och ingen håg. i eu
jap- får förklara, att, hvad mig sjelf beträffar, sa, fastan jag ar stadsrepresentant,
är det så långt ifrån, att jag bär något eget intresse vid att
motverka den föreslagna förändringen, att mina enskilda fordelar tvärtom
ganska kraftigt hänvisa mig till raka motsatsen. Det skulle måhanda se
ut som fåfänglighet i fall jag ville närmare utveckla de speciel omständigheterna
i detta hänseende och jag skall ej gorå detta; men jag kan
försäkra, att jag personligen skulle göra en icke ringa vinst på detta orslags
genomförande. En annan talare har sagt, att han icke gjort någon
uträkning huru det för honom skulle sfi sig ut. Detta var något ovantadt
från det hållet, då vi alla känna huru ofta han förut med särdeles
lätthet här framlagt uträkningar öfver både ett och annat, hvilka jarl''
vida klyftigare än denna, som icke bort göra honom stort hufvudbry.
Den, som har ett visst antal rust- eller rotehåll, vet, nog huru högt kostnaden
härför årligen kan uppskattas, och vare sig att man antager deri
eu a eller andra siffran, är det, lätt att sedan räkna ut, huru stor vinsten
blir om dessa avgifter efterskänkas och derifrån afdrages den obetydliga
tillökning i bevillningen som å andra sidan kan uppkomma, f astan, såsom
jag nämnt, jag personligen skulle hafva eu icke obetydlig vinst åt en

300

Den 18 April, e. m.

förändring, som ginge ut på efterskänkande af kostnaderna för indelningsVtuvot,
får jag likväl förklara, att blotta tanken på att taga emot eu sådan
vinst tillskada för det_ allmänna är för mig ytterst motbjudande,
o . d ståndpunkt jag i denna fråga intagit, nemligen att jag anser
vält försvar bristfälligt och i behof icke allenast af alla de tillgångar det
nu eger, utan ratt mycket derutöfver, samt framför allt bär behof af det
dyrbara stod som indelningsverket deråt lemna!-, är det också alldeles
-it’ cl7 mn jag, för enskild vinning, eftersträfvade något, som efter denna
mm uppfattning skulle hafva till påföljd, att mitt land ginge miste om
dess väsendtligen tillgång i försvarskraft, sä skulle ett sådant handlingssätt
i mina ogon icke kunna anses annorlunda än såsom ett slags förräderi;
och jag vil ytterligare tillägga, att äfven om en dylik vinst,
mot min vilja, tillfolle mig, skulle jag anse dessa penningar besmitta mina
handel. Detta ar mm känsla och min öfvertygelse; och jag vill derföre
va™aste önska, att vi alla måtte vara på vår vakt, och icke låta
utsigten till egna fordelar på minsta sätt inverka på de vigtiga beslut
som snart skola fattas utan att vi alla, endast med fosterlandets väl för
ogonen, måtte vara redobogne att åtaga oss de uppoffringar, som erfordras.

-Huruvida de., må anses vara absolut nödvändigt att fatta ett afgöXd.
e™eS UUr1 just i detta ögonblick, derom vill jag icke bestämdt

yLid mig. Jag tior dock, att i en sak åt denna beskaffenhet ett uppskof
val kan vara farligt, men icke till något gagn, och att, då man klart och
tydligt inser hvad som bor göras, ett manligt sinne också fordrar, att

JSSiilS t''ukansfattir Sltt, beslun och sälunda fullgör sin pligt mot fäderne.
, landet. Men å andra sidan vill jag icke gå så långt i misströstan, att

jag anser allt förloradt, om icke nu frågan i sin helhet blir så reglerad,

mvrkp+a hl c6 fk skTl e. on*ka- Det gläder mig. att i fråga om materielen
mycket blifvit gjort for iståndsattande af vårt försvar vid denna riksdag

Ucnf,r+ > föregående samt att beträffande specialvapnen

åtskilligt godt och nyttigt ännu torde komma att vidtagas, innan Riksdagen
åtskiljes. Och jag hoppas slutligen, att äfven för den händelse,
åt. i sjelfva organisationsfrågan det icke skulle lyckas nu förena meningarne,
de. arbete som derpå blifvit nedlagdt, icke skall vara förspildt,
utan att den sakrika utredning, som e^t

Lnfin t-, . _ —*■—“-■&> rum i detta afseende, måtte

“ va bidragit att fasta den allmänna uppmärksamheten på detta ämne,
som för oss ar al ^ eu ^ sä utomordentligt stor betydelse, samt att vägen
sålunda blifvit rojd och tänkesätten utbildade till större mognad, så att

bringas S ia Vani 3nne’ clä en slutIiS reglering af frågan kan åväga .

, Säs°m slutsats af hvad jag sålunda anfört, får jag för min del till®t.
yrka’ .att areijdet ™ätte till Utskottet återremitteras, helst för att vinna
bilail till Kong). Mapts proposition, men derest icke sådant låter sig göra,
i det syfte Herr Kallstenii förslag innebär.

Herr Östman: Under eu följd af år har behofvet af ett förbättradt
forsvarsvasende vant insedt. Icke allenast Kongl. Maj;t, utan äfven svenska
tolket bär, manadt af fosterlandskärlek och frihetskänsla, uttalat sin benägenhet
tor att, om ock med större uppoffringar, åstadkomma eu starcare
landtarmé och bättre försvar än vi för närvarande ega. Både re -

Den IS April, e in.

301

gering och folk hafva således insett behofvet af bättre ordnade försvarskrafter.
Deri strid, som med alla dess fasor så nyligen pågått på kontinenten,
har injagat en panisk fruktan, att vi äfven kunde blifva ett rot''
för en inkräktande fiende. Det allmänna ropet har blifvit “ett starkare
försvar“, möten hafva blifvit hållna snart sagdt i alla landsändar, den
allmänna rösten har uppfordrat oss representanter att framför allt samverka
för ernåendet af ett starkt och ändamålsenligt landtförsvar. Det
Särskilda Utskott, som fick sig ålagdt att lösa detta svåra problem, har
nu framlagt frukten af sitt mödosamma arbete uti det betänkande, som
under denna dags lopp granskas af båda Kamrarne och som bör blifva
grunden eller underlaget till försvarskrafternas ordnande. Det är sannt,
att representanten icke kan åtalas för sitt görande och låtande, men han
står dock under opinionens dom; och ett Lärdt ansvar drabbar honom,
om ban icke vid valet af sin voteringssedel har fäderneslandets sanna
bästa till ögonmärke.

Såväl före som under riksdagens lopp hafva folkmöten, hvillca af representanten
böra noga beaktas, blifvit hållna snart sagdt i alla landsändar,
dervid man enhälligt uttalat sin åsigt, att landtförsvaret bör förstärkas
medelst en utsträckt värnepligt. De fleste önska dervid bibehållandet
af en stam, men mötenas program skilja sig dock derutinnan
från hvarandra, likasom meningarne här vid Riksdagen ock äro delade.
De som icke hafva någon känning af voteringstungan vilja, att detta onus
skall bibehållas. Andra deremot, som tryckas af densamma, anse det
rättvist, att efter en lämplig öfvergångstid, det vill saga, när en stamtrupp
kan bildas ur beväringens egna leder, detta onus fördelas lika på alla
samhällsklasser och beskattningsföremål, en grundsats, som Försvars
Utskottet tillstyrkt. Till ett sådant tillstyrkande har Utskottet ledt sig
på sann historisk grund, och det är således icke eu frukt af tillfällets
nycker. Vill man betrakta saken oväldigt, kommer man äfven till den
öfvertygelsen, att Utskottet på förhand vederlagt alla inkast deremot.

Vi veta nemligen, att när större delen af jordbruket för nära tvåhundra
år sedan åtog sig roteringen, tillförsäkrades det att för alltid vara
fritt från utskrifning. Den roterade jorden har aldrig brustit i sitt åtagande,
men icke dessmindre blef en allmän värnepligt 1812 införd, dock
under löfte att lindring i rustningen och roteringen skulle ega rum.

Detta löfte har hittills icke blifvit infriadt; och det lärer nu icke
vara för tidigt, att de, som så länge haft sig detta onus ålagdt, i den närmaste
framtiden få lindring deri. Af sådan anledning yrkar jag bifall till
det föreliggande betänkandet.

Herr Nordenskiöld: Under den diskussion, som i går och i dag

egt rum angående det föreliggande förslaget, hafva många olika åsigter
blifvit uttalade; och det skulle vara svårt att ibland dem finna någon
enda punkt, om hvilken alla äro ense. I ett afseende torde dock enigheten
vara temligen fullständig, kanske endast med ett enda undantag,
nemligen af vår alltid ungdomligt sangviniske ålderspresident; och det är
i den åsigten att de politiska förhållandena i Europa för det närvarande
äro så hotande, att hvarje nation, som vill bibehålla sin sjelfständighet,
måste se till, huru den kan med vapen i hand försvara densamma. När

302

Den 18 April, e. in.

så är förhållandet, är den naturliga följden deraf, att Sverige måste söka
så organisera sitt försvar, att det kan med framgång möta en anfallande
fiende, eller ännu heldre skaffa sig en så respektabel försvarsstyrka, att
fienden icke anser för rådligt att anfalla oss. Denna åsigt torde vara
temligen allmän och äfven delas här inom Kammaren; men när så är
och då Kongl. Maj:t framlagt ett förslag till värnepligtslag, som i det hela
blifvit gilladt, borde hela frågan kunna temligen lätt och utan synnerliga
strider afgöras. Beklagligtvis har dock denna fråga om försvarsväsendets
ordnande blifvit sammanställd med en annan fråga, lika svårlöst som
vigtig, nemligen den om indelningsverkets afskaffande, om borttagande af
ett real onus, som trycker vårt jordbruk, visserligen hårdt, men med tvåhundraårig
häfd. Äfven jag hyser den åsigten, att man bör, så vidt möjligt
är, söka underlätta jordbruket, slika befria det från de bördor, som
trycka detsamma; och jag tror, att detta är en fråga, af beskaffenhet, att
icke kunna fälla, aldraminst i eu representation, så sammansatt som vår.
Men att göra den till ett vilkor för att vi skola försvara vårt land, att förklara,
det vi äro villiga att offra lif och blod för fosterlandet, men “med
vilkor“, det kan ej vara fosterländskt, ej riktigt, ej det svenska namnet
värdigt, och för min del kan jag icke gå in på något sådant. Jag tror
ej heller att de skäl, man derför åberopat, hålla streck. De rent militäriska
skälen vill jag, då desamma af indelningsverkets motståndare knappast
blifvit på allvar anförda, förbigå — jag kan ej heller på något sätt
tillmäta mig kompetens att upptaga och utreda dem. Men det finnes två
andra skäl, som här så mycket oftare anförts och tröskats med. Det ena är
det, att man säger att rust- och rotehållare genom sina gamla knektekontrakt
vunnit befrielse från vidare utskrifningar. Jag har . försökt
studera skälen för och emot eu sådan åsigt, men icke lyckats komma till
full klarhet. Jag vill dock gerna medgifva, att genom knektekontrakten
rotehållarne tillförsäkrats frihet från utskrifningar, men från utskrifningar
sådana dessa voro i for dna dagar; deremot kan jag ingalunda anse, att
den skyldighet att undgå utsträckta vapenöfningar, som Kongl. Maj:t här
föreslagit, är någon utskrifning. Icke kan det vara en utskrifning, att
använda åttiotvå dagar af sitt lif till vapenöfning. Dessa öfningar skola
dessutom säkerligen blifva ganska nyttiga för hvar och en och komma
utan tvifvel att både i fysiskt och psykiskt hänseende utbilda vår nation
samt sålunda, långt ifrån att skada oss, tvärtom verka i hög grad gagneligt, så
gagneligt, att hvar och en, som blifver underkastad den, för de pekuniera
förluster, han derigenom kommer att tillskyndas, får eu riklig ersättning
genom den vana vid skick och ordning, vid att lyda och befalla, han derunder
förvärfvar. Hvad är för öfrigt dessa åttiotvå dagars skolgång att
tala om, i jemförelse till exempel med en läkares långvariga kurs, som
kan räcka sina tjugo år, innan han får någon förtjenst, eller om man
icke vill räkna hans skolstudier med, åtminstone i tio år. I Preussen öfvas
folket i vapen under tre år; och man hör äfven derifrån en högljudd
klagan öfver den ekonomiska förlust, de hårda vilkor och dylikt, det
preussiska militärsystemet medför. Men hvad hafva icke dessa tre års
öfningar gjort för Preussen? Jag delar visserligen till fullo de allmänna
sympatierna i afseende å de sista politiska tilldragelserna i vår verldsdel,
men jag måste dock skänka min beundran åt Preussen och erkänna, att

Den 18 April, e. in.

303

det i viss mån är den första nationen i Europa. Och likväl hade massan
af dess befolkning ännu för sjuttio år tillbaka märken efter lifegenskapens
bojor. Denna dess utveckling beror till stor del på dessa vapenöfningar,
som hvar man, hög och låg, måste underkasta sig.

För närvarande äro de fordringar, som ställas på en medborgare, helt
andra än i fordna dagar. Man måste nu kunna läsa och skrifva bättre
än en klerk eller räkenskapsförare fordomdags. I detta hänseendet hafva
fordringarne sålunda betydligt ökats, och ingen förundrar sig deröfver.
Men då vi lefva i nittonde seklet, skulle man kanske kunna tro, att fordringar
på skicklighet i vapnens bruk skulle hafva förfallit. De sista årens
bedröfliga erfarenheter hafva dock lärt, att den ständiga fredens tid än är
långt borta, att ännu år 1871 Sveriges medborgare, för att uppfylla sina
medborgerliga pligter, behöfva hafva en viss kännedom om vapnens handterande;
och då så är, eger ock staten rätt att fordra detta lika väl som
skolgång eller som en nödtorftig kristendomskunskap. Denna tvungna
vapenöfning kan väl dock icke jemföras med den utskrifning, man här så
mycket talat om.

Det andra skälet, som Utskottet åberopat för indelningsverkets afskaffande
efter femton år, är “jordbrukets tryckta ställning''1. Men hvad
betyder väl det ? Väl har jag hört talas om, att en person med betryckt
ekonomisk ställning går under, om han icke hjelpes snart, åtminstone
inom några få år, men att det sker, derest icke hjelpen kommer förr än
efter femton år, det har jag aldrig hört, och efter tjugoåtta år ännu
mindre. Är jordbruket tryckt, kan efter mitt förmenande någon lindring
för detsamma vara både berättigad och önsklig, om också ej ur statsrättslig,
dock ur statsekonomi synpunkt. Men är detta förhållandet, bör
väl denna lindring komma nu genast och bördan icke stå qvar under
femton år, för att först derefter försvinna. Det kan nemligen hända, att
det då, när gärden efter dessa femton år försvunnit, kan blifva svårt nog
att ersätta den. Och få af de nu lefvande jordbrukarne torde komma i
tillfälle att begagna sig af denna lindring. För att visa denna jordbrukets
tryckta ställning, har man här från många håll talat om emigrationen.
Bland annat har jag ock hört detta talet från Smålandsbänken,
från en representant, som gerna genom citater brukar ådagalägga sina
kunskaper i historien. Men hvad han i detta fall citerat, bevisar endast
att han läst historien med föga öppen blick. I motsats mot honom, har
jag af historien lärt, att en stor emigration utgör ett bevis, ingalunda på
tryck och nöd, utan på eu frisk lifskraft hos det folk, från hvilket den
utgår, kanske allenast med ett enda undantag — Irland. Detta är ganska
lätt att med exempel visa. Så utsände Grekland under sin blomstringstid,
när denna lilla halfö var för verlden hvad Europa är nu, kolonier
åt alla trakter. När dessa i sin ordning kommit till blomstring, utgingo
derifrån nya kolonier, och från dessa åter nya. Sedermera kom
Romarnes tid. Under deras välmaktsdagar skickade de ock ut kolonier
åt alla håll. Men då staten föråldrades upphörde helt och hållet emigrationen.
Vidare hafva vi Spanien och Portugal, der det för närvarande
är ganska klent bestäldt, och derifrån man nu icke emigrerar. Men det
fanns en tid, då dessa länder voro rika och blomstrande, och de utsände
då kolonier i mängd öfver verldshafvet. I hvilket land är emigrationen

304

Den 18 April, e. m.

nu större än i England, och det på en tid, då ingen lärer förneka, att
det är på höjden, om icke af sin politiska, så åtminstone af sin ekonomiska
magt. En enda skuggsida finnes i denna emigrationens historia;
och det är Irland, men bär ega ock i afseende å jordfördelningen undantagsförhållanden
rum, som icke ega eller egt sitt motstycke i något
annat land. Äfven i det beprisade Amerika eger en ständig emigration
rum i de trakter, hvarest ett större lif pulserar. Men från andra trakter,
t. ex. det spanska Amerika eller det franska Canada, emigrerar man icke.
Der är dock lifvet inrättadt efter gammalt europeiskt mönster. Jordegaren
bibehåller der gerna sin torfva och med den sin fattigdom, sin
håglöshet och andliga slöhet.

Emigrationen hos oss, om den ock i enstaka fall är framkallad af
nöd och brist, bevisar sålunda dock i det hela, att här finnes en frisk
lifskraft. I vårt broderland Finland deremot eger ingen emigration rum,
oaktadt sju svåra år uttömt dess hjelpkällor och der åstadkommit en nöd
och ett elände, hvarom vi lyckligtvis icke kunna göra oss en föreställning.

En representant ifrån Skåne garanterade, att nittionio hundradedelar
af befolkningen voro för indelningsverkets afskaffande. Jag tror dock för
min del, att det var en något farlig garanti, han dervid åtog sig. Om
vi antaga, att det finnes 75,000 rust- och rotehållare, som jemte deras
qvinnor och barn hafva en direkt fördel af indelningsverkets afskaffande,
så återstår dock minst 90 procent af Sveriges befolkning, som föga hafva
något annat intresse dervid, än den utsigt de derigenom erhålla till
ökade skatter, och detta intresse torde allt vara af'' negativ art. De
nittionio hundradedelarne torde sålunda blifva ganska ringa till antalet
och lemna en väl stor prutmån.

En annan talare ifrån Dalarne gaf oss en af sina vanliga tablåer
derifrån, eu dyster skildring af fattigdom och nöd, och af ett yttrande
här bakom mig finner jag att skildringen slagit mycket an på eu af våra
stadsrepresentanter. Denne sednare åtminstone borde dock någon gång
hafva besökt en aflägsnare del af sin egen valkrets, han skulle der mött
taflor vida dystrare och tröstlösare än Herr Diss Olof Larssons.

Jag har ock varit i Dalarne. Jag har såsom mineralog besökt många
trakter deraf, långt aflägsna från den vanliga stråkvägen, och derunder
lefvat och vistats i allmogens boningar. Vanligen har jag väl der funnit
torftighet, men dock förnöjsamhet och till och med stundom ett visst välstånd.
En och annan gård kunde väl finnas, der förhållandet var annorlunda,
men det var torparens och backstugusittarens, och de lära väl ej
erhålla någon lindring i sin fattigdom genom indelningsverkets afskaffande.

Oaktadt jag sålunda anser det vara allt skäl att kraftigt taga ihop
med aflyftande af de bördor, som trycka vårt jordbruk, beklagar jag dock
att man dertill begagnat det tillfälle, som förslaget om utsträckt värnepligt-
nu tyckts gifva; och för min del skulle jag helst yrka afslag å Utskottets
hemställan i öfrigt och antagande af värnepligtslagen, med föresats
att vid eu kommande riksdag efter min förmåga bidraga till en reglering
af bördorna. Jag tror ock, att Kammaren skulle kunna utan fara
för framtiden fatta ett sådant beslut. Majoriteten här har en stor makt.
Den kan genomdrifva sina åsigter, om de hvila på en sund och rättvis

grund.

Den 18 April, e. m.

305

grund. Men en sak är det dock, som den icke kan. Den kan nemligen
ej fortfarande bibehålla den makt den för det närvarande eger, om den
genom voteringssedlarne genomdrifver en orättvisa och en obillighet och
på det sättet bereder sig en fördel som vilkor för en åtgärd, nödvändig
för fosterlandets sjelfständighet. Väl kan den segra i urnan, men på sådana
segrar kommer den dock i längden att förlora, segern blir snart ett
hjelplöst nederlag.

Oaktadt jag sålunda helst skulle se, att Utskottets ifrågavarande framställning
afsloges, fogar jag mig likväl uti en återremiss deraf, och jag
beklagar icke heller, om denna åtgärd skulle komma att leda till ett
jemkningsförslag, hvarigenom de olika intressen, som nu stå i strid med
hvarandra, blefve förmedlade.

Herr Lithner: Då manien öfverläggning, sådan som denna, fått ordet
den femtiotredje i ordningen, så är det naturligt att man i sjelfva verket icke
kan hafva något att tillägga till hvad som under deri ämnet uttömmande
diskussionen förekommit. Jag skulle derföre ock hafva afstått ifrån ordet,
derest jag ej ansett frågans vigt vara af den beskaffenhet, att den ålägger
hvar och en representant att i densamma tillkännagifva sina åsigter, på det
att han i detta fall må stå på det klara med sina kommittenter och inför protokollet,
som en gång torde kunna blifva föremål för forskningar. Jag vill
derföre icke gifva mig in på något försök med bevisning, vare sig ur privateller
statsrättslig synpunkt eller ur militärisk, utan endast kort och godt
angifva min ståndpunkt. Skulle jag dervid icke kunna undvika att upprepa
något af hvad som under de två dygn, diskussionen redan pågått,
här förut blifvit sagdt, må detta ursäktas.

För att genast sätta mig in i saken, får jag tillstå, att jag icke kan
anse den, icke aflösning, utan afkastning af rust- och rotehållares börda,
som af Utskottet blifvit föreslagen, vara rättsligen befogad. Jag hörde
väl i går, huru den förnämste motionären i frågan påstod, att han ställt
sig helt och hållet på rättens ståndpunkt. Jag hörde honom åberopa
auktoriteten af en jurist, som vi icke känna. Jag hörde honom säga, att
om de knektekontrakt, han höll framför sig, också icke voro af privaträttslig
natur, de dock hade en statsrättslig betydelse. Jag anser det likväl
genom den utredning, som egt rum i den offentliga diskussionen, i de
allmänna bladen och äfven här, vara till fullo ådagaladt, att något rättsenligt
anspråk på den äskade eftergiften icke är till finnandes. Men jag
skall icke uppehålla mig härvid.

Hvad som för mig dock har större vigt än dessa tvister om juridisk
rätt är fäderneslandets behof af ökadt försvar, af ökade krafter att, om
faran hotar, värna det gamla Sveriges frihet. Under intrycket af den
känslan, finner jag mig för egen del beredvillig att gå in på allt, blott
fosterlandet blifver betryggadt; men jag känner mig i förlägenhet att efter det
myckna, som här väl och patriotiskt blifvit yttradt, finna uttryck för det
sätt att se saken, hvilket är mitt. En bild faller mig dock före, en bild
som säkerligen icke är främmande för någon ibland oss, allmogens män
och allmogens söner; jag är sjelf en allmogens son. Af den utredning
ämnet erhållit under denna diskussion och den som förut egt rum uti

Riksd. Prof. 1871. 2 Afl!. 3 Rwml 20

306

Den 18 April, e. m.

tidningar^, synes det vara klart, att de personer, sotn innehafva jord under
rust- eller rotehållningsskyldighet, innehafva den i det närmaste under
enahanda förpligtelse som eu person, hvilken enligt svensk bondesed af
sin fader eller moder fått öfvertaga en egendom med skyldighet att lemna
föräldrarne underhåll och skydd på ålderdomen, hvilket i Norrland
kallas födoråd, i andra orter bär andra namn. Skilnaden är endast den,
att den person, som i detta fall är ■ berättigad till födorådet, är den gamla
modren Svea. Nu förefaller det mig, att lika litet som någon rättsligen
kan påstå, att den, som emottagit en jordegendom med denna skyldighet
till födoråd, ensidigt och utan behörigt medgifvande kan afkasta sig denna
förbindelse, lika litet lärer det väl med hänsyn till fosterlandet kunna vara
allvar uti påståendet, att det är rättsenligt att afskudda sig den förbindelse,
man åtagit sig emot denna gamla moder. Jag är öfvertygad, att vi
alla i sjelfva verket äro genomträngde af kärlek till den gamla modren
och ingalunda vilja svika henne i niidens stund, säkerligen minst de som
bruka torfvan med egna händer. Men det kan inträffa, att brödratvister
uppstå af den beskaffenhet, att den af bröderne, som fått jorden på sin
lott och blifvit ombetrodd den årliga utgiften till modren, säger till de
andra bröderne. som fått annat arf: I area rikare än jag; ocli derföre,
innan jag fullgör min förbindelse emot vår moder, måsten I dela med
Eder åt mig af Edert kapital. Det är möjligt att ett sådant yrkande,
gjordt med beräkning på de andra brödernes kärlek till modren, kan hafva
åsyftad verkan och lyckas, det är ock möjligt, att det kan hafva biilighetsskäl
för sig; men rättsenligt blir det aldrig. Det är således, så vidt jagförstår,
endast ur synpunkten af billigheten, som frågan om indelningsverkets
aflyftande tål att betraktas. Man säger likväl: denna fördelning
var från början icke rättvis, och den omständigheten att orättvisan är
gammal lärer icke nu gorå den rättvis; och en talare frän Dalarne, som
gjort sig till målsman för detta bev.isningssätt, har sagt, att det vore märkvärdigt,
om det orätta kunde blifva rätt, endast derföre att det är gammalt.
Men den talaren har antagligen antingen icke hört eller icke beaktat
hvad Herr Ribbing erinrade, att de förhållanden, under hvilka den
förmenta orättvisan tillkom, nu icke mera existera, och att, om man ville
tillämpa den sats, Dalasonen sökte göra gällande, uppställningen skulle
blifva sådan, att A har begått en orättvisa mot B och derföre skall C
betala till D. Det lärer icke kunna förnekas, att hvar och en, som nu
innehafva- eu jordegendom, emottagit densamma med de onera och förbindelser,
som nu vidlåda den, och derföre kan uti innehafvande!; af denna
jord alldeles icke ligga något berättigande, något på sträng juridisk rätt
grundadt anspråk att kräfva deras afskaffande. Herr Diss Olof Larsson
har ock sagt, att pressen i denna fråga betett sig ungefär som den, som
först sätter eld på ett hus och sedan ropar på hjelp, för att släcka elden.
Men jag hemställer till den värde talarens och till Kammarens öfrige medlemmars
omdöme, om det icke varit vida rättare att säga, det pressen
betett sig så, att den varskott och påpekat den eldfara, som uppstått
genom sjelfantändning.

Det har ock blifvit sagdt, att man måste betänka, huru indelningsverket
tillkommit; och derföre att detta skett under en envåldsregering,
har man tagit det för gifvet, att det var med envåldsregentens vilja, som

.Den 18 April, e. in.

307

det så blifvit lagdt på allmogen. Men den, som läser knektekontrakten och
öfriga dithörande handlingar, skall lätteligen finna, att i de bestå fall indelningsverket
och knektekontrakten tillkommit, icke till följd af ett allena
bjudande bud af eu allena styrande, utan på grund af allmogens egen
önskan och för att få reglerad sin skyldighet att med lif och blod värna fäderneslandet.
Oaktadt detta skett under envåldstid, härleder det sig sålunda
icke ursprungligen ifrån regenten, utan från allmogen; med andra
ord derföre att det tillkommit under enväldet, må man icke taga för
gifvet, att ett våld blifvit begånget.

Efter dessa korta reflexioner, dermed jag sökt visa, huru från rättslig
synpunkt oberättigade dessa anspråk på en total afkastning äro, får jag
emellertid till Herrarne samt- och synnerligen hemställa, om icke af hela
den diskussion, sotn under dessa två dagar pågått, det visat sig, att anbud
blifvit gjorda på lindringar och eftergifter, men att man svarar, på samma
sätt som Utskottet, att som lindringar icke äro möjliga, måste man tänka
på en aflösning eller afkastning.

Jag frågar dock om ett sådant sätt att möta villigt och uppriktigt
gjorda anbud kan anses lojalt. Kan detta sätt att gå till väga vara ett
exempel för samtid och efterverld af eu enig nation, inom hvilken alla äro
villiga att räcka hvarandra handen till landets försvar? Jag tror det icke.
I fråga om dessa lindringar eger jag för min enskilda del allt för liten
kunskap för att bestämdt kunna ansluta mig till något af de förslag, som
här i detta afseende blifvit framställda. I går har Herr Kallstenius väckt
ett förslag i sådant syfte; Friherre Ericson har i sin reservation jemväl
framställt ett sådant förslag, och slutligen har vår aktade vice Talman framlagt
ett. Alla dessa förslag torde väl ändock, derest de verkligen innefatta
försök till en öfverenskommelse, vara värda att tänka på; de kunna åtminstone
föranleda till eu återremiss till Utskottet, och först sedan detta då
förklarat sin mening om det ena eller det andra sättet att ordna saken,
kan tiden möjligtvis vara inne att intaga en bestämd position i frågan. Men
så länge detta icke skett, så länge man icke försökt att komma till eu
utredning af saken, är man icke fullt berättigad att säga, att man icke
kan komma till ett beslut om försvarsverkets organisation på mer än ett
sätt. En talare har visserligen sagt, att om man vill bygga ett nytt hus,
så rifver man det gamla i grund. Men det kan då hända, att den som
så går till väga gör sig ett onödigt och dyrbart besvär, ty ofta kan den
gamla grunden vara god och den nya sämre. Utskottet har nu föreslagit
en ny grund, på hvilken vårt försvar skulle ordnas. Utskottet har nemligen
föreslagit, att indelningsverket skulle afkastas efter femton år, och under
tiden en värfvad stam bildas — att vi skola hafva eu stam, derom
äro vi ense — som skulle blifva mera krigsduglig och mera användbar
för sitt ändamål, än den indelningsverket lemnar oss. I afseende på denna
den indelta soldatens större eller mindre lämplighet har man yttrat sig
både på skämt och allvar. Man citerar än den ena än den andra författaren,
man citerar till och med poemer. En talare har ur Fänrik
Ståls sägner citerat “Sven Dufva41, och då han i honom sett typen af vårt
fosterlands försvarare, har eu annan talare med vanlig snedighet försökt
drifva detta in absurdo. Han säger nemligen, att då Sven Dufva förmåddes
’;att göra allt, men gjorde allt på tok41, så kunde det ju hända, att han

308

Den 18 April, e. m.

gjort reträtt, der lian skulle fålla bajonett. Den värde talaren må dock
ihågkomma, att Sven Dufvas höghet, som möjligen kan kallas tokighet,
låg deri, att lian stod der lian stod; att lian, utan att fråga efter huruvida
lian hade någon skyldighet att stå qvar, då icke kamraterna stodo
qvar, ändå stod på sin plats; den bestod deri, att lian heldre löpte fara
att blifva nedskjuten, än att vika från sin pligt. Men på tal härom, kan
jag icke underlåta att fästa mig vid samme talares klagan deröfver, att
under fordra tiders strider helt andra än allmogens söner fått bära äran
af landets försvar. Denna klagan tror jag icke är berättigad. Jag tror, att så
länge svenskt tolk, svensk historia och svenskt språk lefver, skall aldrig folket
upphöra att bära äran för de uppoffringar det gjort för landets försvar. Men
denna klagan är något uppblandad; deri ingår äfven ett annat moment, som
tyckes nästan sätta äran i bakgrunden. Man nöjer sig nemligen icke med att
tala blott om äran att hafva stått såsom en man för fosterlandet, utan man
beklagar sig också deröfver, att man icke på samma gång fått några fördelar.
Jag bär alltid, vid betraktandet af de minnen vår historia har
att bevara af vår allmoges patriotism och fosterlandskärlek, ansett det
såsom den vackraste sidan, att under det herremännen sletos om fördelar
på fosterlandets bekostnad, så afsåg allmogen, när den reste sig, intet
annat än fosterlandets försvar. Jag tillstår derföre, att det på mig gjort
ett sorgligt intryck att höra eu talare från den stolta dalaallmogen klaga
öfver, att hans fäder ej fingo dela fördelare}, samt på grund af deri orättvisa,
som under gångna århundraden i detta fall skulle skett, nu finna
tiden inne för rotehållare att so sig till godo. Då lian så starkt, som
han gjort, betonat det orätta i herremännens öfvergripande af fördelarne
under förra tider, sa har lian ju fällt domen öfver allt Övergrepp på
andras bekostnad.

På tal om historiska minnen, finner jag det ej underligt, att hos oss
Icfde qvar den tanken, att om faran hotar, vi gå alla “man ur buse''-.
Men tyvärr halva tiderna förändrat sig. Krigskonsten tiar nätt eu oerhörd
utveckling, och den sista tidens vittnesbörd från Frankrike visar
tydligt, att en hår, sammanbragt af landets befolkning, utan öfning,
måste duka under för de öfvade arméerna; och häraf drager jag den slutsats,
att eu allmän iiationalboväpning, så beskaffad som Utskottet tänkt
sig den, så litet som möjligt öfvad och så litet som möjligt tyngande på
statsbudgeten, i sjollra verket aldrig skall bli annat än kanonmat, eller
möjligtvis skott-tafla för fiendens kulsprutor. Frågan är nu icke den,
huruvida alla äro färdiga att gå man ur huse — jag befarar icke att
någon skulle svika — utan snarare huruvida vi i tid böra vara betänkta
på att förskaffa oss sådana egenskaper, att vi icke gå ut i striden endast
för att offra oss, utan äfven för att rädda vårt fosterland. Vidare har
det förekommit mig besynnerligt, att Utskottet icke på något sätt berört
den frågan, huru efter öfvergångstidens slut det skall gå till att uppsätta
och underhålla den åt Utskottet föreslagna stammen. Jag föreställer mig,
att efter dessa femton års slut komma stora anslag att begäras; men
hvar taga dessa anslag? Det blefve då ingen annan utväg än att kasta
denna tunga börda på våra efterkommande, och äfven ur denna synpunkt
torde det vara skäl att besinna sig två gånger, innan man går in på Utskottets
förslag. I allmänhet är, om jag ej bedrager mig, just den sidan,

Den 18 April, e. m.

309

som stöder Utskottets förslag, då det gäller anslag till jernvägar eller andra
företag af industriel beskaffenhet, föga benägen att upptaga lån, och
skälet dertill anföres oftast vara en farhåga att skuldbelasta efterkommande.
Men nu synes man vilja gå till väga på annat sätt, man tänker
icke på hvilken förfärlig beskattning för uppsättning och underhåll af en
stor stamtrupp, den efter femton år lefvande generationen får att bära.

En talare från Dalarne har frågat, om det är rätt att förebrå den
ena eller andra sidan för mindre beredvillighet i afseende på landets försvar.
Jag tror, lika med honom, att detta icke är rätt, och beklagar
hvarje ord, som häntydt på en dylik förebråelse; ty jag tror, att vi alla
äro lika lifvade af fosterlandskärlek. Samme ärade talare skrifver likväl
på sin sidas räkning alla de uppoffringar, som under föregående riksdagar
blifvit gjorda, då han säger: vi uppoffra allting, vi underkasta oss skyldigheten
att exercera beväring o. s. v., utan att tänka på att vi alla deltagit
i dessa uppoffringar.

Herr Kolmodin har erinrat om en sak, som är värd erinran, nemligen
att endast hårda pröfningar gorå folket villigt att i broderlig enighet underkasta
sig uppoffringar. Detta är mycket sannt; historien lemnar derom
vittnesbörd. Jag vill endast nämna Carl XII:s påbud om uppsättning
af tre-, fyra- och fem-männingsregementen, äfvensom beväringsinstitutionens
införande efter 1809 års pröfningar. Men jag frågar eder, mine
Herrar, om det är skäl att vänta på dessa pröfningar, om det är skäl att
efter 60 års oatbruten fred under oupphörliga tvister om inbördes rättigheter
år från år skjuta undan den störa frågan att sätta oss i stånd att
försvara oss mot hvad möjligen komma kan.

I dag på förmiddagen har en talare, hvars ord betyda mycket i denna
Kammare, anslagit den sträng, att någon så synnerlig stor fara icke vore
för handen. Han har dervid stödt sig på politiska kombinationer; han
har till och med trott på kejsar Wilhelms förklaring till Riksdagen, att
det nog skall blifva fred hädanefter. Det förundrar mig verkligen, att
Herr Hierta med sin mångåriga erfarenhet kan sätta en så fullkomlig tillit
till ett dylikt yttrande, då han erinrar sig att under den i Frankrike
gjorda öppna förklaringen, att “kejsardömet, är freden“, kriget likväl på
fullt allvar förbereddes. Han har vidare sagt, att ställningen i Europa i
denna stund är lugnare än i Januari, och han hoppas att slutligen hvarje
moln på den politiska horisonten skall vara försvunnet. För min del anser
jag ingenting vara olyckligare, än då ett folk, efter den möjliga situationen
för tillfället, hvilken knappt är beräknelig, låter söfva in sig i säkerhet
och tror att, derföre att en strid är slutad, icke en annan kan
uppstå. Herr Hierta har vidare sagt, att de två stora grannstater, som
möjligen skulle kunna hafva intresse i att anfalla oss, icke kunna tillåta,
den ene den andre, att taga ett sådant steg. Men den värde talaren borde
dock påminna sig, att dessa samma grannstaters historia visar ett annat
sätt att gå till väga med folk, som tvista om inbördes rättigheter, och det
sättet är att dela helt enkelt, såsom de gjorde med Polen.

Hvad de ifrågasatta lindringarne beträffar, så anser jag, att rust- och
rotehållares begäran om sådana, när behofvet af ett förstärkt försvar blifvit
så erkändt af svenska folket, att man också går in derpå, skall röna
fullt erkännande, icke ur rättslig synpunkt, utan ur billighetens och stats -

310

Den 18 April. e. nt.

klokhetens; och jag är villig att, snart sagdt, gå in på hvilken lindring
som helst, endast vi kunna få ett försvar, nog starkt att värja oss mot
möjliga fiender. Men just derföre att jag är af denna åsigt, tror jag att
vi icke höra så tvärt fatta ett definitivt beslut, utan att ännu en gång försöka
en sammanjemkning af de stridiga åsigterna. Jag är fullkomligt öfvergud,
att om det skulle finnas ett intresse inom Kammaren, som tror
sig vara mäktigt nog att i dag eller i morgon genomdrifva en så beskaffad
afkastning af indelningsverket som Utskottet föreslagit, så skall deras styrka
visserligen icke förminskas genom en eller annan veckas uppskof för att
ytterligare tänka på saken. Jag tror, att frågan icke ur någon synpunkt
skulle lida på en återremiss, och vi gjorde oss derigenom berättigade till
det omdöme af fosterlandet och af alla dem, som hafva sina ögon riktade
på oss, att vi först efter mogen pröfning fattat det afgörande beslutet.

På tal om fosterlandet och de i dess särskilda landsändar i denna
fråga uttalade meningar, så har jag bär i min hand en adress i ämnet.
Den är från ett samhälle, som i fordna tider varit underkastadt krigets
fasor. Men efter den mördande kritik öfver adress- och petitionsväsendet,
som på förmiddagen afgifvits af en talare, besynnerligt nog en person, som
skulle kunna kallas för den fria svenska pressens fader och beskyddare
och alltid lemnat sitt understöd, der folkets röst sökt göra sig gällande,
så vill jag icke göra någon affär af denna adress, utan endast
nämna, att den är underskrifven af 150 personer. Jag för min del önskar
endast att få något rådrum för ytterligare öfvervägande af frågan
och för erhållande af ett jemkningsförslag, i hvilket syfte, utan att kunna
angifva någon bestämd riktning, jag yrkar återremiss.

Herr Uhr: För att förkorta tiden skall jag instämma i den ingress,

hvarmed den siste talaren började sitt anförande, då han nemligen sade
sig ej vilja tala om andra saker, än rörande indika han ansåg sig ega befogenhet
att yttra sig. Så långt äro vi ense, men då han sedan säger,
att han icke vill se frågan ur rättens synpunkt och slutligen förklarar, att
lian icke vet hvad han vill, der skiljas vi. Jag skall deremot hålla mig
till rätten, nemligen det som jag anser vara rätt. En talare har sagt,
att Utskottet i sin motivering gjort så stora språng; men jag tror, att det
var talaren sjelf, som gjorde språng, då lian nemligen läste upp hvad som
står på 6:te sidan i Utskottets betänkande, men hoppar öfver hvad som
står på den 7:de. Jag skall taga mig friheten läsa hvad som står der:

“Utskottet antager nemligen för gifvet, att hvar och en medgifver att
det nuvarande indelningsverket eger sin rättsliga och sociala grund uti de
förbindelser, som. medelst de så kallade knektekontrakten blifvit ingångna
emellan Kong!. Maj:t och kronan å ena samt landskapens menigheter å
andra sidan. Medelst dessa kontrakt förbundo sig nemligen menigheterna
att anskaffa och underhålla ett visst antal soldater mot förmån att befrias
från vidare “utskrifning och alla dervid hängande besvär, ehvad
namn de helst hafva kunna", hvilket synes af ordalagen i den “Kongl.
konfirmationen öfver det med allmogens fullmäktige vid denna riksdag
slutna kontrakt om det vissa knektehåll. Stockholm den 5 December
1682“ och hvaruti det står: “allt förthy gifves dem deremot uppå Kongl.
Maj ds vägnar härmed den fullkomliga försäkring att så länge på deras

Deri 18 April, e. in.

311

sida intet fel förspörjes, det som utlofvadt är att efterkomma, de, deras
barn och folk, hvilka till gårdarnes kultur och bruk samt till ersättande
af manskapets afgång nödvändigt kunna behöfvas, för utskrifningar och
alla dervid hängande besvär, ehvad namn de helst hafva hunna, samt fördubblingar
ock våldsamma värfningar, nu och i tillkommande tider vara
alldeles qvitto och befriade.“

Härifrån vill jag icke hoppa, här vill jag stadna; här visas tydligt,
att rust- och rotehållare äro i sin fulla rätt, då de, vid fråga om ytterligare
utskrifningar eller utsträckt värnepligt, också fordra att blifva befriade
från de skyldigheter, som de åtagit sig genom knektekontrakten.
Jag har under diskussionen hört en talare yttra, att det skulle vara bra,
om man roterade äfven all oroterad jord. Hvilken rättvisa det ligger deri,
kan jag icke finna; men han håller sig väl som den siste talaren icke vid
rätten och har möjligen funnit stöd härför uti ett här afgifvet yttrande åt
en lagkarl, som nemligen sade, att man icke hade rätt att åberopa lag
och rätt. Skulle vi icke få stödja oss på lagen, så stode vi snart rättslösa.
Man har sagt, det man icke hört något motstånd eller klagan i
landsbygden mot indelningsverket. Nej, någon egentlig klagan förspörjes
icke deröfver, men man må ej förundra sig, att rotehållarne, om de måste
underkasta sig utsträckt värnepligt, också önska blifva befriade från sina
gamla knektekontrakt, och att den nya bördan icke må drabba dem hårdare
än nödigt är. Här har mycket talats om tillmötesgående från den

ena eller den andra sidan. Jag kan just undra, om icke tillmötesgåendet

är störst på deras sida, som försvara rotehållarnes sak, då de underkasta
sig denna nya tunga under femton års tid, under det likväl den gamla
pålagan, roteringen, står qvar. Jag anser, att den nya stammen skulle

kunna bildas till och med på mindre än femton år, men min mening der om

låter jag dock falla; af två onda ting väljer man det minsta, och
Utskottets 15 år är mindre än regeringens all framtid. Jag kan icke fatta,
hvad det är för skilnad emellan regeringens och Utskottets förslag. Regeringen
vill hafva utsträckt värnepligt med bibehållande af den gamla roteindelningen
och den gamla stammen, under det Utskottet föreslår utsträckt
värnepligt också med bibehållande af den gamla stammen, fastän endast
under 15 år. Eu regeringsledamot har i dag yttrat, att om, sedan den
utsträckta värnepligten kommit till stånd, rotehållarne sedermera skulle
komma till regeringen och begära lindringar i sina skyldigheter, så skulle
regeringen gerna lyssna till dem. Jag undrar just, om det kan vara en
rättvisare och lämpligare mildring och fördelning, än att under den tid af
15 år, roteindelningen ännu skulle finnas, bilda en ny stam, i hvilkens
underhåll äfven den oroterade jordens egare finge deltaga. Man har
sagt, att den indelta soldaten är den billigaste, men jag vill fråga,
om icke tvärtom den indelta soldaten är den dyraste man kan hafva?
Han skall icke blott under sin tjenstgöring hafva kost och kläder, utan
han skall äfven hafva bostad och lön, den sednare lika stor, antingen han
gör något eller icke. En talare har sagt, att det vore reid förräderi att
vidtaga en åtgärd, hvarigenom staten *ginge miste om sina inkomster. Just
detta yttrande bevisar, att det är mindre fråga om stammen än om inkomsterna.
Skulle också den inkomsten, som ensamt inflyter ifrån den nu
roterade jorden, försvinna, så förlorar väl staten derföre icke sina inkom -

312

Den 18 April, e. m.

ster, (let skulle då naturligtvis blifva ett gemensamt, bland alla lika fördeladt
sammanskott. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Almquist: Det är med tillfredsställelse jag af det Särskilda
Utskottets nu föreliggande betänkande funnit, att Utskottet godkänt och
antagit de af Kong!. Maj:t till Riksdagen framlagda grunder till förs vars väsendets
ordnande, eller att svenska arméen skall bestå af stam, innefattande
befäl och trupp, och af beväring. Likaså har det varit tillfredsställande
för mig äut finna, det Utskottet anser att åt denna stam 24,000 man infanteri
skola förläggas på landet spridda inom de särskilda provinserna.
Slutligen har jag jemväl med tillfredsställelse funnit, att Utskottet understöd!
och till de flesta delar godkänt Kongi. Maj:ts förslag till värnepligtslag,
hvarigenom Utskottet således förklarat, att det anser landtförsvaret
ovilkorligen tarfva eu tillökning, sådan detta förslag afser att
åstadkomma. Men deremot är det oroande och beklagligt att erfara, att
Utskottet såsom vilkor för antagandet och tillämpningen af denna värnepligtslag
föreslagit, att indelningsverket efter femton år från den ökade
värnepligtens införande må upphöra. Såsom varm vän af den indelta arméen,
hvilken jag mer än tretio år tillhört, har det gjort mig djupt ondt
att finna detta uttalande från Utskottets sida, så mycket mer som Utskottet
och flere reservanter yttrat klandrande och ogillande omdömen
om detta indelningsverk, hvartill jag anser att den indelta arméen icke
bär gifvit några skäliga anledningar. Jag vill här upptaga endast några
af de många skäl Utskottet anfört till stöd för sitt omdöme och förslag
att såsom vilkor för den nya värnepligtslagens antagande påfordra indelningsverkets
indragning efter en öfvergångstid af femton år från införandet
åt eu utsträcktare värnepligt. Hvad då beträffar de af Utskottet anförda
rättsliga skälen för dess framställning, så förbigår jag för det närvarande
desamma, men ber att framdeles få yttra min åsigt derom, och
upptager nu först de anmärkningar Utskottet haft att göra mot indelningsverket
såsom militärisk institution. Dessa anmärkningar äro egentligen
afiattade i tre aidelningar. Det är nemligen dels ur ekonomisk,
dels ur militärisk och dels ur politisk synpunkt som Utskottet ansett indelningsverket
icke numera vara lämpligt eller kunna motsvara de anspråk
man åt en armeorganisation och af eu stamtrupp anser sig kunna
fordra. Från den ekonomiska synpunkten har Utskottet sagt, att den indelta
soldaten är för dyr: lian har aflöning för hela året, men tjenstgör
endast några få dagar under detsamma och åtnjuter då särskildt underhåll
af staten. Detta är visserligen sannt; men han är dock tjenstgöringsskyldig
hela året om, då han påkallas, och hans aflöningsförmåner
uppgå, åtminstone i allmänhet, endast till så inskränkt belopp att han
deraf icke annat än undantagsvis kan anses åtnjuta nödtorftigt uppehälle.
I den utredning, som åstadkommits för att Ansa hvad indelningsverket
kostar, har såsom medelsiffra för en indelt soldats årliga underhåll uppgifva
eu summa af 120 R:dr och några öre. På 126 Rall- lefver sannerligen
ingen ar våra indelta soldater* synnerligen om han dertill har hustru
och barn att försörja. Denna aflöning kan således icke anses tillräcklig
att betrygga soldatens utkomst, utan endast såsom ett bidrag dertill,
hvarför han måste genom arbete söka förvärfva sig hvad derutöfver er -

Den 18 April, e. m.

Öl Q

olo

fordras för en nödtorftig bergning. Men äfven med antagande att denna
aflöning vore högre än hvad mot soldatens tjenstgöring kan anses svara,
så är Utskottet mig likväl svaret skyldigt på den frågan, huruledes man
skall få en stamsoldat förlagd på landet för bättre pris än den indelta.
Jag kan icke tänka mig någon sådan möjlighet, synnerligast med de högre
anspråk man härefter måste ställa på stamsoldaten. Skulle man

nödgas medgifva denne rättighet att under årets lopp vistas hvar han
behagade och funne för sig förmånligt, äfven om detta vore inom något
begränsadt område, och endast hafva skyldighet att vid vissa öfningstider
inställa sig till tjenstgöring, då han förlädes i läger, så skulle han visserligen
kunna erhållas till lika lågt eller billigare pris än det angifna, men
då befarar jag, att man får sådana stackare, som vi måste bedja

Gud bevara oss ifrån. Vill man hafva en duglig, pålitlig och kraftfull

karl, så kommer han säkerligen att kosta långt utöfver den summa, hvar till

den indelta soldatens underhäll är beräknadt. Jag tror derföre alldeles
icke, att det ur besparingens synpunkt kan vara skäl att indraga
den indelta stamtrupp vi nu ega och i stället värfva soldater, som med
kontanta penningar aflönas och förläggas på landet, utan att der ega läst
bostad eller bestämd vistelseort. Här hav af en talare under gårdagen
blifvit yttradt, att den nya stamtrupp, som skulle uppsättas, borde vara
värfvad och garnisonerad. Antoge vi denna grundsats, blefve sannerligen
underhållet dyrt, ty vi hafva sett hvad gardestrupperna kosta — visst
icke mer än hvad som oundgängligen tarfvas, men likväl tre gånger så
mycket som den indelta truppen. livad Utskottet anfört till stöd derför,
att den indelta soldaten anses för dyr, och att indelningsverket, från ekonomisk
synpunkt betraktadt, bör upphöra, synes mig alltså icke bevisande;
jag vågar åtminstone, på grund af hvad jag anfört, vara uf eu motsatt
åsigt. I sammanhang med den ekonomiska bördan har Utskottet sagt,
att den indelta soldaten har eu mängd ovissa förmåner och pretentioner,
som, ehuru icke så känbara, likväl alstra obehag, trassel och ovilja
mellan rotehållare!! och soldaten. Detta bär jag de sista dagarne hört
upprepas från flera olika håll, hvilket mycket förundrat mig, ty jag har
under min långa militärtjenstgöring snart sagdt aldrig hört talas om sådant.
Det är dock möjligt, att dylika missförhållanden kunna finnas,
men genom några lämpliga anordningar skulle väl dessa ovissa besvär
kunna borttagas och derigenom alla anledningar till tvister och misshälligheter
i detta afseende undanrödjas.

Härefter har Utskottet anfört flera skäl för sin åsigt, att den indelta
soldaten ur militärisk synpunkt numera icke vore lämplig, hvaribland
hufvudsakligast såväl af Utskottet, som ock i tal och skrift blifvit åberopadt,
att den indelta scldaten icke besitter den intelligens, som numera
fordras af stamsoldaten, om lian skall kunna utbildas till underbefäl och
till ledare för eu talrikare, med bättre naturgåfvor och högre kunskaper
utrustad beväring. Denna anmärkning bär äfven under dagens lopp flera
gånger blifvit framställd, och en aktad talare har sökt göra reda för
hvad man bör förstå med ordet intelligens i det fall som nu är i fråga. Jag
tror, lika med honom, att man begagnar detta uttryck, utan att göra
sig fullt reda för hvad man dermed afser. Den intelligens, som jaganser
erfordras hos stamsoldaten är ett sundt begrepp och ett utbil -

JD Don 18 April, e. m.

dadt förstånd och så mycken kunskap, att han kan fatta och förstå hvad
tjenstgöring^ fordrar, för att jemväl åt andra kunna bibringa hvad han
i dqtta afseende vet, och genom en sådan intelligens förvärfva aktning och
förtroende åt dem han är afsedd att undervisa och leda. Derjemte vill
jag fästa uppmärksamheten på den väsendtliga skilnaden emellan den
hittills varande indelta soldaten och stamsoldaten, sådan han hädanefter
kan och bör blifva. 1 ill eu början må vi komma i håg, att folkskolorna
icke länge vant begagnade. Beklagligt nog användas '' de ej heller ännu
särdeles allmänt, men jag hoppas att med hvarje dag de skola blifva allt
mer och mer besökta. Har ynglingen förvärfvat sig de kunskaper, som
folkskolan kan meddela honom, då har han redan kommit så långt, att
han är tillgänglig för det högre mått af kunskap, som under tjenstetiden
kommer att bibringas honom. Man må derjemte komma ihåg, att det nu
icke är som fordom. Soldaten har numera icke blott sitt gevär att sköta,
han skall äfven utbildas till eu duglig, sjelftänkande krigare. Man har
redan sedan några år beträdt denna väg. Vi hafva numera årliga korporalsskolor,
timmermansskolor och underbefälsskolor m. in. Afsigten lärer väl
vara, att, om icke alla, åtminstone de flesta soldater skola lernnas tillfälle
att bevista någon af dessa skolor och der ej endast bibringas de för tjensten
nödiga kunskaperna utan ock meddelas undervisning i sådana ämnen,
som kunna bidraga till hans förståndsutveckling i allmänhet. Jag tror
således, att den indelta soldaten, med den utveckling folkskoleväsendet
numera lätt, med den uppodling hans förstånd derigenom skall erhålla
och de tillfällen, som i tjensten beredts honom att inhemta kunskaper,
ovilkorligen skall fa tillräcklig intelligens, såväl för att i sin män
medverka till beväringsynglingarnes utbildande för deras krigiska kall som
ock att ingifva dem aktning och förtroende till hans person och låta dem
finna, att do i honom kunna påräkna både säker ledning och ett fast stöd.
Hvar skulle man i öfrigt taga stamsoldaten, om han värfvades och förlädes
på landet ? Manne icke al samma svenska folk? Skall väl stamsoldaten,
derföre att han värfvas och kastas lös på landsbygden, blifva bättre än den
som har viss bostad ocii bestämd verksamhet? Jag tror det icke. Jag
är deremot fullkomligt öfvertygad, att samma duglighet vi hafva att förvänta
åt den värfvade soldaten kunna vi också påräkna af den indelta,
och för visso i ännu högre mått. Jag är sålunda öfvertygad att, livad beträffar
fordringar på intelligens och den indelta soldatens förmenta underlägsenhet
i förstånd, uppfattning och kunskaper, det icke finnes den ringaste
fara. Man säger, att karlen är beroende af sin rust- och rotehållare.
Jag förmår icke fatta hvad detta kan hafva för inflytande på den
militära dugligheten. Han skulle också vara beroende af afiöningssättet;
jag erkänner det till viss grad; men detta kan dock icke hafva egentligt
inflytande på hans militära duglighet. Efter min öfvertygelse befrämjas
fast heldre den militära dugligheten mer af eu bestämd verksamhet och
stadig vistelse, mellan vapenöfmngarne, i kretsen af den beväringsungdom,
hvilken han skall leda och öfvervälta under den verkliga tjenstgöringen,
än om detta samband mellan öfningstiderna alldeles upphör. Det är sannt,
att rotehållare!! har rättighet att antaga soldat; men jag har sällan funnit,
att annat än duglige och bra karlar, blifvit antagne genom rotehållarne.
Stå rotehållare» och befälet i ett vänskapligt och godt förhållande

315

Den 18 April, e. m.

till hvarandra, så är jag alldeles förvissad, att den förstnämnde såsom
hittills kommer att anskaffa fullt dugligt folk. Hvarifrån tagas då dessa
karlar? Jo, från våra egna leder. Det är ganska många af den fastighetsegande
allmogens söner, som ingå i ledet, isynnerhet är detta, förhållandet
i det län jag numera tillhör. Dessa måtte väl vara fullt lika dugliga
som andra, och jag kan icke fatta huru eller hvarest man skulle få
bättre ämnen till stamsoldater, om aflöningsförhållandena ordnades pa
annat sätt än hvad nu är fallet. Man. säger slutligen, att den. indelta
soldatens långa tjenstetid gör honom i militäriskt hänseende oduglig. Ja!
Det är sannt att då han blir gammal eller kommer till eu viss ålder, lian
icke vidare kan blifva lämplig till militärtjenstgöring, helst med de fordringar
som hädanefter torde komma att ställas pa homom. Men denna
olägenhet bär Kong!. Maj:t sökt afhjelpa genom att i sitt organisationsförslag
föreslå en kortare tjenstetid och bestämmelse derom, att soldagen
skall vara skyldig att årligen insätta någon mindre del af sin aflöning i
sparbank, hvarigenom han, mer oberoende af framtida lefnadsomsorger,
kan, tidigare än hittills, skiljas från tjensten.

Slutligen har man påstått, att indelningsverket i politiskt hänseende
skulle vara mindre lämpligt, derföre att genom detsamma icke tillräckligt
samband skulle finnas mellan stam och beväring, samt emedan rust- och
rotehållarne som underhöllo den indelta soldaten, skulle anse sig derigenom
hafva fullgjort sin förpligtelse till staten, hvad försvaret angår, och
icke nog allvarligt uppfatta beväringsinrättningens betydelse. Jag kan
icke förstå detta, ty tillämpas lagen på ett sätt som öfverensstämmer med
dess både bokstaf och anda, så lärer alltnog det.samband mellan stam
och beväring som afses också snart blifva verklighet, samt. rust- ocn
rotehållare komma att kraftigt påminnas om sina olika skyldigheter till
försvarsverket. Möjligen har ett mindre samband hittills egt ruin den
indelta truppen och bevaringen emellan, då den sednare endast tjenstgjort
kortare tid och efter öfningstidens slut varit fri från alla militära band;
men helt annat blefve ju förhållandet genom antagandet, af Kougl. Maj:ts
förslag, efter hvilket bevaringen ej endast skall ötvas vissa år, utan ock
inmönstras vid samt fortfarande tillhöra ett visst kompani och bo i samma
trakt och litet emellan vara tillsammans med stamsoldaten, bland andra
tillfällen, vid de årliga målskjutoingsöfningarne. Han skall nemligen tjenstgöra
icke allenast under tre års möten utan ock de öfriga beväringsåren,
under tvänne dagar årligen samlas till skjutöfningar, tillsammans med och
under stamsoldaten. Dessutom blir ett helt annat förhållande, da he\äringskarlen
vet, att hans beväringspligt icke upphör med beväringsmötets
slut, utan att lian fortfarande eu längre tid är krigsttjenstskyldig lika med
den indelta soldaten. Jag är derföre fullkomligt öfvertygad, att fastare
samband än nu genom det nya förslaget skall åstadkommas mellan trupp
och beväring, och att den politiska fara man i berörda afseende framhållit
saknar all betydelse. Jag anser sålunda, att de skal Utskottet anfört
till stöd för den indelta arméens upphörande hvarken från ekonomisk,
militärisk eller politisk synpunkt kunna tillmätas någon större betydelse eller
gifva anledning till rubbande af vårt sekelgamla, väl bepröfvade, pa sannt
fosterländsk grund bildade indelningsverk.

316

Den 18 April, c, m.

Efta ruin uppfattning skall den indelta soldaten både lättare inför—
lifvas med den beväring, för hvilken lian är afsedd, samt befinnas vida
pålitligare och säkrare än hvad man kan påräkna af en värfvad, kontant
aifönad stamsoldat, Jag vill dock icke gifva denne sednare eu sådan benämning
som jag bär hört flere talare göra, men hvad jag kan säga är,
att jag tror att denne soldat, hvarken som medborgare eller krigare, kan
komma att jemioras med den indelta soldaten.

Jag ber nu att få återgå till den rättsliga sidan af frågan. Den har
blifvit så fullständigt å ömse sidor af handlad, att jag dermed icke länge
vill upptaga Kammarens tid. Men jag bör säga, att jag hyllar deras åsigt,
som anse att_ de rättsliga anspråk, man framställer på att blifva befriad från
roteringsskyldigheten i och med detsamma värnepligten utsträckes, icke
äro berättigade. Men här är ett annat förhållande att iakttaga, nemligen
att om den nu ifrågasatta organisationen går igenom, så komma vida större
anspiåk att ställas pa stamsoldaten och vida större urskiljning vid antagande
af karlen blifva åt nöden än hittills. Och i samma man man eftersöker
dugligare folk samt påkallar trägnare och ansvarsfullare tjenstgöring
af soldaten, stegras hans fordringar i aflöningsväg. Derjemte bör man betänka,
att rotehållare!! i vissa fall genom den längre tid soldaten nödgas
Villa flan varande från roten kan anses förlora något af det gagn lian
eljest af honom kunnat påräkna, samt att, då en kortare tjenstgöringstid
än hittills biir för soldaten bestämmas, lian äfven derföre möjligen kan
blifva något dyrare; lielst bestämmelsen att han årligen skall i sparbank
insätta 10 R:dr något minskar de förmåner han till sitt uppehälle bär
att påräkna, ehuru denna besparing framdeles kommer honom och hans
familj till godo samt derigenom betryggar denne att ej behöfva falla fattigvården
till last.

Under dessa förhållanden och då bördan af indelningsverket för rotehållaren
sannolikt kommer att kännas något tyngre hädanefter än livad
den nu är, anser jag för min del, att man bör söka bereda sådana lättnader
i densamma, som kunna anses motsvara den tillökning, hvilken deri
kan komma att föranledas genom den nu förestående förändrade organisationen
af försvarsverket, på det att, på sådant sätt, man må i vänskap, enighet
och förtroende kunna uppgöra denna stura och vigtiga fosterländska fråga.
Jag är sålunda af den åsigteu, att indelningsverket bör och måste bibehållas,
om vi skola få ett fullt betryggande försvar, men kan icke erkänna
nagla . rättsanspråk från rotehållarnes sida pa eftergifter hvad roteringen
beträffar, men vill gerna ur billighetens synpunkt medgifva sådan lindring
deri, som åt den nu förestående utsträcktare beväringspligten och de
ökade fördringarne af stamsoldater kunna påkallas. För att i detta afseende
kunna få ett förmedlingsförslag framstäldt som kunde vinna Riksdagens
bifall, yrkar jag ätcrremiss af punkten. Vida mera kunde visserligen
i denna sak vara att säga — och jag har i det afseendet gjort
ganska vidlyftiga anteckningar, men tiden är så långt framskriden, att
jag icke anser mig berättigad att vidare upptaga Kammarens tid, isynnerhet
som efterkommande talare nog lära till bemötande upptaga de
yttranden, som under diskussionen blifvit för bifall till Utskottets hemställan
anförda. Jag anhåller således om återremiss af punkten.

Den IS April, e, m.

317

Herr En gina n: Såsom ledamot af det Utskott, li vilket käft den nu

föreliggande frågan till behandling, vill jag anhålla att för eu stund få
taga Kammarens tid i anspråk, synnerligast då jag tillhör majoriteten
inom Utskottet, hvilken det under några månader varit en så angenäm sysselsättning
för hela den svenska tidningspressen att behandla — ett förhållande
visserligen smickrande för oss, som vant föremål derför, men
hvilket i det stora hela, hoppas jag, ingenting skall inverka på den nu
föreliggande frågans afgörande, ty “profeterna äro dödeu, och att vänta
att en uppenbart partisk tidningspress, som tyckes hafva tagit på entreprenad
att genomdrifva den af regeringen framlagda beväringslagen, med
bibehållande af indelningsverket oförändradt, hoppas jag, endast kommer
att tillhöra de fromma önskningarnes antal.

Beträffande derefter den nu föredragna punkten i betänkandet, hvilken
väl egentligen är så att säga sjelfva brännpunkten, skall jag, då man
från snart sagdt alla håll tyckes vilja påtvinga rust- och rotehållarne den
nya beväringslagen med fortfarande skyldighet för dem att på sina svaga
skuldror nästan ensamma underhålla den svenska arméens stamtrupp, tillse
huru och på hvad vilkor denna skyldighet tillkommit. Såsom representant
för en del af båtsmanshållet, vill jag derföre en stund sysselsätta
mig med tillkomsten af detta, och anhåller jag att i det utseendet få uppläsa
några yttranden i det af den för utredning af frågan om lindring i
båtsmanshållet tillsatta komité afgifna betänkande. Efter att i korthet
hafva redogjort för de för anskaffande af det för flottan behöfiiga manskapet
före Konung Gustaf II Adolfs tid vidtagna åtgärder, yttrar komitéen:
“Mera verksamt egnade Konung Gustaf Adolf sig åt ordnandet deraf.
Genom en instruktion den 12 September 1628 för dåvarande Landshöfdingen
i Finland, Nils Bjelke, betande konungen, att, oberäknadt städernas
båtsmän, derstädes skulle i landsorterna uppsättas och hållas två kompanier
båtsmän, hvardera till eu styrka af 400 man. Denna författning är
af vigt, såsom visande de först följda grunderna för införandet af ett
ständigt båtsmanshåll. Landshöfdingen skulle begifva sig ut i skärgården
och der socken för socken tingta med allmogen, hållandes dem före, att
på det Kong!. Maj:t och Kronan måtte hafva stadiga och vissa båtsmän
och landet deremot för idkeliga utskrifningarne blifva förskonadt, Kongl.
Maj:t funnit för godt, att åt alla dem, som ville hålla eu båtsman åt
Kongl. Maj:t och kronan, öfverlåta ett hemman fritt, som rantade 18 daler
i vissa och ovissa persedlar. Kantade något hemman mera, det
skulle till kronan utgöras, rantade det mindre, så skulle bonden erhålla
fyllnad af andra räntor eller ock läggas honom ett annat litet hemman
till hjelp. Den bonde, som toge båtsman till sig, skulle blifva fri för all
utskrifning, gärd, landshjelp, byggnadspenningar m. m. Deremot skulle
bonden hålla båtsmannan alltid redo till kronans tjenst samt försörja honom
med sex månaders kost i sådana persedlar, som bonden och båtsmannen
bäst kunde förena sig om, eller, derest de icke voro ens, gifva
båtsmannen 18 daler hvart år, när lian droge på tåg, dels uti vissa till
värdet uppgifna matvaror och dels uti penningar. Hemma hos bonden
skulle båtsmannen hafva kost emot skyldighet att derför tjena bonden och
vara honom lydig till arbete; och skulle bonden, om båtsmannen dog, sätta
eu annan i hans ställe. Detta allt skulle Landshöfdingen framställa för

318

Den 18 April, e. m.

allmogen och underrätta dem, huru lätt det för dem vore att de blefvo
fria från utskrifning samt andra tungor och besvär. Vill allmogen sätta
sina egna söner och mågar till båtsmäa, skulle det stå dem fritt,
äfvensom, derest någon ung bonde sjelf ville tjena som båtsman och besitta
hemmanet samt om sommaren bruka det genom sin hustru och sina
barn, det skulle vara honom medgifvet. Derjemte stadgades, att indelningen
skulle göras efter viss ordning och officerare tilldelas större
räntor.

Lika instruktioner utfärdades vid samma tid för Landshöfdingen i
Upiand, Gabriel Oxenstjerna, hvars län äfven omfattade Södertörn, samt
för Ståthållaren på Åland, Stellan Mörner. I den förra orten borde, såsom
i Finland, två kompanier och på Åland ett sådant, hvartdera på 400
man, uppsättas.“ Vidare heter det: “Den ofvannämnde af Konung Gustaf
Adolf anbefallda båtsmansindelningen i vissa orter synes likväl aldrig hafva
fullständigt gått i verkställighet. Måhända befanns den icke fullt ändamålsenlig
eller saknades erforderliga tillgångar af hemman och räntor,
ilen efter hans död beslöt Förmyndareregeringen för hans omyndiga dotter,
Drottning Christina, att ställa båtsmanshållet på ständig rotering.
Denna åtgärd hade redan på några ställen blifvit försökt. På Åland hade
sålunda allmogen år 1612 fritagits från utskrifning, emot skyldighet att
utrusta 100 båtsmän, men aftalet derom var allenast tillfälligt, ty snart
derefter finner man utskrifning i denna ort hafva egt rum. Men enligt
Kongl. brefvet den 12 Oktober 1619 både skärkarlarne i Skällviks socken
i Östergötland vunnit lika befrielse, emot vilkor att framgent för hvar rote
hålla en båtsman vid Stockholms skeppsgård, hvilka karlar de sjelfve skulle
löna och kläda. Nu föreskref regeringen år 1684 att under båtsmanhållet
skulle läggas ocli roteras de utmed sjösidan belägna socknar och landsdelar,
deribland äfven Öland och Tjusts härad, i hvilka orter knektarne
skulle tagas till båtsmän, och uppdrogs genom instruktioner af den 1 December
samma år åt utsedda skepps-ofiicerare att med tillhjelp af ståthållare
i orterna härom afhandla med allmogen. Fyra bönder, så skattesom
krono-, borde hålla en duglig båtsman samt, då han under vintren
vore hemförlofvad gifva honom hemkall, emot skyldighet för honom att
arbeta hos roten; skolande helst två helgärds- och två halfgärdsbönder
sammansättas om en båtsman. Der allmogen bejakade detta, skulle dem
försäkras, att hvarje bonde skulle för sig sjelf samt för en dräng och en
pojke vara befriad från utskrifning. Om båtsmannen dog, borde rotehållarne
åter fylla hans plats med annan duglig karl. I lika måtto skulle
uppgöras med frälsebönderna, dock så att desse inom den såkallade frihetsmilen
från adelns sätesgårdar skulle blifva tolf och utom densamma
åtta om underhållet af eu båtsman.

Till ständigt båtsmanshåll inroterades i följd häraf vissa sjösocknar i provinserna
Upiand, Södermanland, Östergötland, Småland med Öland, Westergötland,
Helsingland, Medelpad och Ångermanland äfvensom Åland och
orter i Finland. Åt'' det sjöfolk, hvilket sålunda erhölls, samt städernas
båtsmän och ett antal förhyrda, bildades till tjenst på flottan tre bätsmansregementen
och tre kompanier bösseskyttar, hvilka år 1638 utgjorde
en styrka af tillhopa 3,379 man utom befäl''*. Slutligen säger Utskottet:
“Med iakttagande af detta ökade åliggande för rotehållare!! och i öfverens -

Deri IS April. e. m.

319

stymmelse med särskilda instruktioner för utsedda kommissarier, blef derefter
under de närmast påföljande åren, ro teringen för det ständiga båtsmanshåilet
dels jemkad och dels ånyo upprättad i de gamla svenska provinserna
Småland, Gotland, Öland, Östergötland, Westergötland, Södermanland,
Upland med Roslagen och Norrland. Lika litet som tillförene
blefvo likväl härvid några verkliga kontrakt med rotehållarne uppgjorda
om åliggandet att i stället för utskrifning hålla visst manskap, utan deras
skyldighet i detta hänseende synes hafva betraktats såsom redan åtagen.
Endast med innebyggarne i de norrländska orterna slötos skriftliga aftal
om båtsmännens aflönande och underhåll, hvilka af Kongl. Maj:t den 2
Mars 1688 fastställdes, hvaremot för de öfriga af omförmälda provinser
föreskrifter i sådant afseende meddelades genom en den 23 Maj 1690 utfärdad
Kongl. Förordning''1.

Genom åberopande af motiven uti det föreliggande betänkandet och
de af mig upplästa ytterligare skäl och bevis hoppas jag, att det är fullkomligen
klart, att rust- och rotehållarnes rätt blifvit kränkt, då de jemte
indelningsverket blifvit påtvingade beväringstungan, och det är mot denna
tungas ytterligare utsträckning, med skyldighet att fortfarande nästan ensamme
underhålla stamtrupp, som jag, i egenskap af ombud för eu ort,
som uppgjort kontrakt om båtsmanshållet, nu protesterar. Ty något
annat än en utskrifning är ej hela beväringssystemet. Rotehållarne hafva
å sin sida oryggligen hållit hvad uti kontrakten å andra sidan föreskrifvits
och stå derföre på fullt laglig grund, då de yrka indelningsverkets
upphäfvande, hvilket borde inträffa på samma gång som den nya beväringslagen
träder i verkställighet.

Men då man i sådant fall skulle, att börja med, få ett svagare försvar,
och allt för stora rubbningar uti försvarsväsendet derigenom skulle
på eu gång åstadkommas, har man ansett sig böra föreslå en öfvergång af
15 år för den nya stammens införande, under det man genast åtager sig
en förökad värnepligt, medförande så utsträckta öfningar som ända till
90 å 100 dagar. Det finnes ingen rimlighet, och det är icke ens tänkbart,
att den svenska jordbrukaren förmår i framtiden bära både indelningsverket
och den sålunda förökade värnepligten. År det väl t. ex.
någon rimlighet, att i Norrland, der sommaren räcker högst 4 månader
om året, den kraftigaste delen, af den manliga befolkningen under nära
hälften af denna tid skall nödgas ligga och exercera, under det att jorden
dessutom ensam får underhålla stamtruppen? Jag tror det sannerligen
icke, jag tror att man bör akta sig för att under freden så utarma folk
och land, att det ingenting finnes att försvara då kriget möjligen kommer.
Det kan då fälla mången in att tänka: “låt städerna, fabriksidkarne, bankerna,
skeppsredarne, kapitalisterna, försvara sig sjelfva, under det den
jordbrukande befolkningen får försvara sig!''1 Vi få då se, om fienden börjar
att anfalla de jordbrukande rotehållarne, derföre att det är dessa som
underhålla stamtruppen i vår armé. Jag tror knappast detta, jag tror
att, om fienden en gång kommer i landet, han nog skall göra början med
sjöstäderna och söka göra sig till godo hvad som finnes uti der befintliga
kassakistor. Det kan då hända, att kassan går sin kos, innan man hunnit
sammandraga den af jordbrukarne underhållna stammen, och tager flen -

320 Den 18 April, e. ni.

den då eu eller annan tidningsskrifvare med, så vill jag önska dem lycka
på färden.

En talare på Göteborgsbänken trodde, att svenska folket ej skulle
rygga tillbaka för att försvara sina tegar. Ja det är sannt, men om de
äro lika villiga att försvara vissa millionärers kassakistor, det tviflar jag
mycket på. Bäst är att folket försvarar tegarne och millionärerne kassakistorna.
Vi få då se hvad som är mest begärligt för fienden och hvem
som mest förlorar härpå. Samme talare var mycket mån om de fattiga
arbetarne, hvilkas talan han i går påstod sig fora; men låtom oss aflöna
den stående arméen efter bevillningen för inkomst, då kommer den fattige
arbetaren att betala endast några öre, millionären deremot några hundra
R:dr, som han nu fortfarande vill lägga på den svenska jordbrukaren,
rotehållare!!. Sådan är millionärens patriotism, men den kan väl icke
kallas för egennytta, eller huru?

Flere talare hafva framhållit, att Utskotts-majoriteten velat sätta en
lösdrifvarestam i stället för den indelta stammen, som under 15 år skulle
småningom sönderfalla. Om desse talare hade läst de föreskrifter Utskottet
föreslagit i afseende på skyldigheten för beväringens och landstormens
första uppbåd att anmäla flyttning från en kommun till en annan,
hvilka föreskrifter jag ber att nu få uppläsa, så tror jag att omdömet
blifvit mildare. Utskottet säger i § 14 af beväringslagen: Dessa listor

(förteckningar på de beväringsskyldige) skola inom den 15 påföljande
Januari för granskning öfversändas till vederbörande pastorsembeten,
hvilka genom anteckning å dem böra upplysa, dels om någon ai’
deri upptagne beväringsskyldige afiidit eller affiyttat till annan ort, som,
då den är känd, bör uppgifvas, dels om och hvilka beväringsskyldige,
utom de å listorna upptagne, efter mantalsskrifningen inflyttat i församlingen
— —“ och i § 41: “Hvad i afseende å beväringen är stadgadt

i § 14 om listors upprättande gäller ock i fråga om landstormen.“ Jag
tror, att de häraf skola finna, att det ingalunda är Utskottsmajoritetens
mening att släppa den blifvande stammen på lösare fotter än beväringen
och landstormens första uppbåd, och jag ber dem låta alla farhågor i
det fallet försvinna.

Man säger, att Utskottet ingenting velat göra till betryggande af vårt
försvar. Detta är den fullkomligaste osanning, ty då Utskotts-majoriteten
föreslagit antagandet af beväringslagen och en lika stor stamtrupp som
den nuvarande, hvad är det då regeringen derutöfver begär? Jo, anslag
och bibehållandet af skyldigheten för jordbrukare att ensamme underhålla
stammen, svarar man. Anslagen äro med sällspord enighet beviljade,
och om regeringen verkligen vill hafva ett kraftigare försvar, så borde hon
å sin sida vara tacksam för hvad Utskottet nu tillstyrkt och ej envist
uppträda som målsman för adel, prester, borgare och penningemän. Hon
hade bort besinna: att dessa samhällsklassers maktfullkomlighet stäcktes
betydligt i December 1865, tack vare den man som satt sitt namn under
detta betänkande.

En talare midt framför mig har talat om oegennytta. Jag vill dock
erinra, att under de sednaste åren eu reglering af prestlönerna skett,
hvarigenom presternas inkomster på många ställen vuxit med ungefär eu

tredjedel

321

Den 18 April, e. m.

tredjedel af hvad de voro förut, under det tjenstgöringen fortfarande är
densamma som förr. Här kan man väl ej tala om egennytta, och när
har väl en sådan funnits hos dessa andans män, vare sig i denna fråga
eller någon annan.

Skola och vilja vi försvara oss — och jag för min del vill, att vi
skola göra det — så låtom oss då underhålla stamtruppen i proportion
till hvars och ens förmåga och i förhållande till hvad han för öfrigt skattar
till statens allmänna behof. Såsom ett exempel på hvarthän regeringens
förslag skulle leda, vill jag anföra förhållandet i Jemtland. Detta
län är nu indeladt till 929 rotar stamtrupp, bevillningssumman uppgick
år 1869 till 28.304 R:dr 66 öre, under det att Stockholms stad, med ungefär
dubbelt så stor folkmängd som Jemtland, samma år erlade en bevillning
af 380,240 R:dr 63 öre. Vid sådant förhållande och då Stockholm
har mångdubbelt mer att försvara än Jemtland, så borde det också
i mycket större mån än denna provins bidraga till försvaret: då Jemtland
uppsätter 929 soldater, så bör Stockholm, hvars bevillning är ungefär
1''H gånger så stor som Jemtlands, uppställa 13 J gånger så många soldater
eller 12,544 man, under det att det nu endast betalar vakansafgift
för några hundra båtsmän. En regering, som hade velat tillse, att alla
dess undersåtar blefve lika beskattade i förhållande till hvars och ens
förmåga att bära bördan, skulle också hafva föreslagit detta. Så har
dock ej skett, man vill fortfarande lägga den största bördan på den svagaste
hästen, de som icke vilja göra på samma sätt, dem beskyller man för
att handla af egennytta. Ja, lycka till! Jag vill lör min del försvara ett
älskadt fosterland och en folkkär Konung, men låt bördan häraf blifva
jemnt fördelad, jag skall då vara den förste som röstar för beväringspligtens
utsträckning. Men såsom frågan nu står måste jag yrka bifall till
den nu förevarande punkten i Utskottets betänkande.

Herr Jöns. Rundbäck: Herr Talman! mine Herrar! Oaktadt jag

icke vågar hysa den förhoppning att kunna påräkna Kammarens uppmärksamhet,
enär jag är den femtiosjunde talaren i ordningen och aftonen
för öfrigt är så långt framskriden, så anser jag mig dock ega en viss
skyldighet att äfven tillkännagifva min åsigt i denna vigtiga fråga.

Jag vill icke med stora ord och vackra sentenser, som en och annan
talare här, uppehålla tiden; jag vill endast i korthet upprepa hvad jag
yttrade, då den Kongl. propositionen remitterades till Försvars-Utskottet,
nemligen . att jag anser nödigt, att vårt försvarsväsende ordnas och att
det är min lifiigaste öfvertygelse, både att vi böra och kunna försvara
oss. Lika som jag är viss derom, att, för den händelse någon fara skulle
hota den kära fosterjorden, vi då lika som våra fäder skola söka afvärja
ylen genom att likasom då slå på sköldarne och följa dit Kungen och
dit äran går.

Efter denna korta inledning skall jag endast yttra några ord med
afseende på denna punkt, Jag vill dock icke, emedan jag icke i detta
fall är sakkännare, uppehålla mig vid frågan om indelningsverket, betraktadt
ur militärisk synpunkt. Endast det vill jag anmärka, att andra länders
arméer och många militäriska skriftställare, såväl inländska som utjRikid.
Prof. 1871. 2 Afl. .3 Band. gj

322

Den 18 April, e. m.

Ondska, hvilka kunna betraktas som fullt kompetenta domare, hafva lemna!
tillräckliga bevis för att indelningsverket ur denna synpunkt icke kan
betraktas som bästa medlet för erhållande af militärisk esprit de corps,
utan vågar jag derföre vara af den mening, att man kan helt säkert få
lika goda soldater utan torp såsom aflöning, ty att detta slags aflöning
skulle medföra några militära talanger, tror jag ingen på fullt allvar
skulle vilja försvara.

Hvad angår förhållandet med våra soldater, ryttare och båtsmän, betraktad!
från statsekonomi och social synpunkt, så vill jag ingalunda frånkänna
dem de dygder, man velat tilldela dem; men jag ser icke något
hinder, att den af Utskottet föreslagna stammen kan blitva fullt ut lika
god och krigsduglig som den nuvarande. Men jag vågar säga, att då
man till stöd för den indelta soldatens duglighet vill framdraga exempel
af Sven Dufva, så är denna jemförelse icke till soldatens fördel, ty "Dufva''
var, ehuru eu vacker karakter för öfrigt, en makta enfaldig karl. Han
kunde visserligen fås, som det heter, att göra allt, men gjorde allt på tok.
Då han sålunda stod på den omtalade spången och det kommenderades
"gevär i hand, reträtt", så tog. han som vanligt miste och fällde sin bajonett.
Det är emellertid icke osannolikt, att, om man vid detta tillfälle
kommenderat “framåt marcli", lian då vändt om och sprungit åt motsatt
håll. Sådana egenskaper borde man icke påbörda den svenska soldaten,
ty de innefatta allt annat än beröm.

Det finnes tvänne skäl för att den nya stamsoldaten skall blifva lika
god som den gamla, hvilka man förut icke nämnt. Det första är den
ofantliga vigt man lägger vid disciplinen, såsom Utskottet säger pa sidan
5: "Men om stridskrafterna skola kunna hållas ordnade äfven under det
med samhällsbandens upplösning hotande krigstillståndet, så måste en del
af krigsmakten en längre Hd underkastas disciplinens stränga lagar; endast
derigenom kan krigslydnad inskärpas, befäl och trupp danas samt sanna
militäriska egenskaper utvecklas; och om dessa för krigaren så nödvändiga
egenskaper bättre inskärpas hos en del åt arméen, så kan den
ofri ga delen, intill dess krigstillståndet inträder, mera ostörd egna sig åt
fredliga yrken, åt utvecklingen af nationens såväl andliga som materiela
krafter," och vidare siiges på sidan 22, att “vapenöfningarne genom disciplinens
bättre inpräglande och strängare öfvervakande skola hos natiotionen
uppamma eu ökad aktning för lagarne samt vana vid ordning och
uppmärksamhet på sig och sina pligter". Är detta sanning, hvilket jag
aldrig hört militärer förneka, och man nu vill tilldela den nya stamsoldaten
och 1 (ovänligen en längre öfningstid än den nuvarande, hvarigenom
man hos honom inskärper bättre disciplin och dymedelst större duglighet,
så anser jag, att man, om man vill söka bevisa att den nuvarande indelta
soldaten är bättre, råkar i en återvändsgränd. _ .

Det andra skälet är, att tidens riktning, enligt hvad jag tror mig
hafva funnit, syftar derhän, att arbetet må blifva fritt, likasom aftalet
derom. Beträffande detta mitt påstående anhåller jag få närmare förklara
mig. Som det nu är, händer det ofta, att en soldat blifvit detta
för att kunna gifta sig, ty han föreställer sig att, så snart han kommer
i kronans tjenst, skall han få sin goda bergning. Men som denna i
sjelfva verket är alltför knapp, så blir han om några år fattig, slo och
knotande; hans torp kan icke längre föda honom. Just härutinnan ser

Den 18 April, e. m.

323

jag en af indelningsverkets största skuggsidor. Gifver man honom deremot
tillräcklig aflöning för den tid han tjenstgör och låter honom sedermera
sjelf försörja sig, så måste han arbeta, han nödgas använda sina
egna krafter, han blir mindre likgiltig, han kan då försörja sig vid
egen härd, ty den härd, hvaraf han då kommer i åtnjutande, blir verkligen
hans egen, hvilket icke var händelsen med torpet. Jag tror mig
för öfrigt kunna bevisa, att äfven om man vill gifva stamsoldaten 2 R:dr
om dagen för den tid han verkligen tjenstgör, så skall han blifva billigare
än nu den indelta. Således bör den nya. soldaten ur dessa synpunkter
blifva bättre än den gamla. Vill man dessutom göra såsom Statsrådet
och Chefen för Civil-departementet föreslog vid 1868 års riksdag,
nemligen bilda en besparingsfond genom att afsätta någon del af lönen,
som han hade vid afskedet att påräkna, så vore det också ett medel att
betrygga soldatens framtida bergning. Emellertid, det kan icke nekas,
åstadkommes en stor rubbning genom indelningsverkets aflösning, likasom
det skulle vara en stor orättvisa, om det efter den utsräckta värnepligtens
införande skulle stå qvar; men att utfundera ett jemkningsförslag
mellan dessa tvänne ytterligheter är i sanning ingen lätt sak, och efter
mitt förmenande hafva hvarken reservanterna eller Utskottet funnit rätta
sättet. För min egen del vågar jag i detta hänseende hysa min särskilda
tanke, och jag vill i det följande framlägga denna.

Om tvänne personer tvista, och man i det omtvistade fallet icke bestämdt
känner hvad som är lag och rätt, och ingen domare tinnes öfver
dem — då är otvifvelaktigt bästa sättet att afgöra saken medelst en
kompromiss. Om då frågan, såsom t. ex. denna, är tvistig och invecklad,
tror jag att kompromissarierna skulle slita tvisten på det sättet, att de ådömde
begge parterna rättvisa genom att gifva dem hälften hvar. . Med detta
vill jag säga, att enligt min åsigt borde indelningsverket afskaffas på det
sätt, att rust- och rotehållarne erlade ena hälften, och att de andra samhällsklasserna
tillsköte den andra, allt relativt till deras egendomsvärde.
Jag vågar ock hysa den åsigt, att dessa sednare icke skulle betrakta detta
såsom en börda, långt derifrån! utan såsom en politisk rättighet; ty det
finnes väl ingen större och heligare rättighet än att få försvara fosterjorden.
Såsom bevis för denna grundsats’ riktighet, och att detta förfaringssätt
hitintills iakttagits, skall jag be att få anföra några föregående
Riksdagars beslut.

1791 års Riksdag beslöt, att då Bohusläns dragoner skulle afsitta,
skulle detta ske mot erläggande af en afgift af 5 tunnor spanmål i 50
år. 1810 års Riksdag beslöt, att städerna och vissa landsorter skulle blifva
befriade från skyldighet att hålla fördubblingsbåtsmän, som dem ålegat
alltsedan 1683. 1854 beslöt Riksdagen att utsockne frälsehemman i Hal land

skulle åläggas betala half vakansafgift, och slutligen den 4 April
1871 beslöts i denna Andra Kammare, på grund af Kongl. Maj:ts proposition,
att bergslagen skulle åläggas half rotering. Yar det rätt att bergslagen
skulle hafva rotering, så skulle den hafva hel, var det orätt, så
skulle den hafva ingen. Billighet var skälet dertill. Och dessa beslut,
mine Herrar, har Kongl. Maj:t sanktionerat. Således hafva vi tillräckligt
många prejudikat.

Denna aflösning till hälften, som jag förordar, kunde naturligtvis ske

324

Den 18 April, e. m.

på flera olika sätt, såsom att ny indelning skedde, hvarigenom nuvarande
roteringsskyidigheten fördelades på all jord och fastighet, så jemnt som
möjligt, eller att rotehållarne ålades eller åtoge sig att betala half vakansafgift
eller erkölle halfva roteringskostnaden af staten, för den händelse indelt
soldat vidare skulle presteras. Men då dessa båda sätt skulle blifva
kostsamma att genomföra och för öfrigt blifva behäftade med större delen
af de olägenheter, indelningsverket och en ojemn fördelning af skattebördorna
medföra, så torde dessa utvägar icke böra beträdas. Jag vågar
derföre framställa ett tredje förslag, nemligen att rotehållare skulle betala
halfva beloppet af roteringskostnaden, och för att få ut detta belopp,
ser jag efter hvad hvarje rotehåll kostar. Ställer jag mig då på den
ståndpunkt, Utskottet gjort, eller att hvarje nummerkarl skulle kosta 100
R:dr i årlig lön, så får jag, om detta kapitaliseras efter 6 procent, 16§
gånger, ett kapital af 1,666 R:dr 67 öre. Aflöses detta kapital till hälften
med 3 procent ränta och 3 procent amortering, så går det åt för
aflösningens genomförande 23} år, vare sig denna utgöres genom effektiv
rotering eller betalas kontant med 100 R:dr per år. Ett sådant
sätt att lösa denna vigtiga och mycket omtvistade fråga tror jag är det
enda möjliga; ty utan tillmötesgående å ömse sidor tror jag icke man
kommer till rätta med hvarandra och med den vigtiga försvarsfrågan, och
jag återupprepar det, jag önskar uppriktigt ett sådant tillmötesgående.

Jag yrkar alltså, att Herr Talmannen täcktes framställa proposition
på denna första punkt i Utskottets förslag med den förändring, att orden
15 år måtte ersättas af 23} år. Om Kammaren icke bifaller detta förslag,
så har jag icke annat att göra än att rösta för Utskottets.

Herr Martin: Då tiden är långt framskriden, vill jag endast i kort het

antyda min ställning till frågan. Jag tror ej, att våra tillgångar medgifva
en sådan utsträckning af den allmänna värnepligten, som måste
vara erforderlig, derest vi förkasta stam principen, lika litet som jag anser
det öfverensstämmande med våra tillgångar och öfriga samhällsförhållanden
att inrätta eu garnisonerad stam. Återstår således ingenting annat
än att förlägga denna stam i hela landet. Ur national-ekonomisk synpunkt
skulle jag gerna se, att både indelningsverk och grundskatter i allmänhet
på rättvisa och billiga grunder kunde ju förr dess heldre allösas.
Men då man, såsom sig bör, betraktar saken ej blott ur ekonomisk utan
äfven från militärisk synpunkt, så tror jag för min del, att det skall blifva
svårt att finna eu fastare, pålitligare och i moraliskt hänseende mer kraftig
stam, än den det nuvarande indelningsverket erbjuder. Man har visserligen
sagt, att experimentet i Skåne med en stam utan fasta bostäder
skulle hafva lyckats bra, men jag tror dock, att förhållandet blefve annorlunda,
om eu sådan stam spriddes öfver hela landet. För min del kan
jag ej förkasta det goda vi redan hafva, innan vi kunna visa att det nya
innehåller någon verklig förbättring; hvarföre jag ock instämmer med
dem som yrkat återremiss af denna punkt.

Herr Ekenstam: Ehuru jag lifligt önskar att bibehålla indelningsverket
i hufvudsakligen orubbadt skick, så vill jag dock för närvarande,
med afslag å Utskottets hemställan, förena mig med dem, som yrkat

Den 18 April, e. m.

325

punktens återförvisande till Utskottet, i enlighet med det af Herr Kallstenius
formulerade förslaget.

Ilerr Ola Bosson Olsson: Då redan 60 talare före mig yttrat

sig i frågan, så kan ämnet anses temligen uttömd!. Jag har visserligen
gjort åtskilliga anteckningar för att, med ledning af desamma, bemöta
några af de föregående talarnes yttranden i ämnet; men, då tiden på
natten är så långt framskriden och ingen synes numera lyssna till hvad
som talas, så anser jag mig göra Kammaren den största tjensten med att
inskränka mig till att yrka bifall till Utskottets förslaget.

Herr Jöns Andersson: I likhet med den siste talaren har äfven

jag gjort några anteckningar, hvilka jag tänkte begagna mig af vid bemötandet
af några föregående talares yttranden; men af samma skäl, som
nyss nämndes, afstår äfven jag derifrån, och åtnöjer mig med att endast
yrka bifall till den föredragna punkten; samt instämmer för öfrigt uti
Sven Kilssons från Österslöf anförande.

Herr Anders Johansson: Jemte det jag tackar Utskottet för det

mödosamma arbete, som Utskottet i sin sakrika utredning af den föreliggande
vigtiga frågan nedlagt, så ber jag att med några ord få uttala
mina åsigter i densamma.

Att den indelta soldaten icke är lämplig till stam lör en tidsenligt
sammansatt och utbildad beväring, det har såväl af reservanterne som
af Utskottet på ett så öfvertygande sätt blifvit ådagalagdt, så att indelningsverkets
bibehållande såsom stam för den föreslagna beväringen, af
militäriska skäl, icke vidare lärer kunna ifrågasättas såsom varande fördelaktigt.

Beträffande rättsgrunden för rust- och rotehållare att befrias från
fullgörandet af delta onus i och för åtagandet af en mera utsträckt
personlig värnepligt, så alldenstund ingen lärer vilja bestrida att indelningsverket
har sin grund uti de af Utskottet anförda och åberopade
knektekontrakten, enligt hvilka rust- och rotehållare, såsom vederlag för
rustningens och roteringens fullgörande, tillförsäkrades frihet för sig och
sitt folk från utskrifningen till krigstjenst och alla dermed sammanhängande
besvär, hvad namn de helst hafva kunna, så synes det mig vara
eu uppenbar orättvisa, såväl i juridiskt som i moraliskt hänseende, att
påstå det den ena kontraherande parten skall tillförbindas fullgöra de å
hans sida enligt kontraktet åliggande skyldigheter, om han icke tillika
får tillgodonjuta de uti samma kontrakt jemväl tillförsäkrade rättigheter.

Reservanterne, som ej godkänna den för rust- och rotehållares rättigheter
af Utskottet anförda historiska bevisning, hafva likväl å sid. 48 ej
kunnat undgå att erkänna, att, om Utskottet med sin motivering velat
bevisa, att vid nya skattebördors åläggande rättvisa och billighet i förflutna
tider icke alltid blifvit iakttagna, skulle de deremot intet haft att
anmärka. Men, säga reservanterne vidare: “det är likväl icke derom frågan
nu handlar, utan huruvida rust- och rotehållare äro i besittning af
några sådana rättigheter, som för den lagstiftande makten utgöra ett hin -

326

Den 18 April, e. in.

der att besluta om en ökad värnepligt utan indelningsverkets upphäfvande“,
och komma till det slut, att så icke är förhållandet.

Låt nu vara, att reservanternes bevisning så till vida är riktig, att
Riksdagens rätt står öfver rust- och rotehållarnes; men då gäller denna
bevisning lika mycket att Riksdagen är uti sin goda juridiska rätt, på
samma gång den har en moralisk pligt till att fördela den, enligt reservanternes
erkännande, rust- och rotehållarne stundom orättvist och
obilligt påförda samt å dem ensamt hvilande roteringsbördan jemväl på
öfriga samhällsklasser efter inkomst och förmögenhet, hvilken grund i
moraliskt hänseende är den enda naturliga och riktiga för deltagandet
uti den ekonomiska kostnaden för fäderneslandets försvar.

Man må nu begagna sig af öfverlägsna förmågor till att bortresonera
rust- och rotehållares juridiska rätt uti denna fråga huru mycket som
helst, och må man stämpla dessa rust- och rotehållare såsom egennyttans
och hånets figurer; men, mine Herrar, må vi likväl komma ihåg, att öfver
den juridiska rätten, som möjligen kan förvrängas, finnes den moraliska,
mot hvilken hvarken individen uti dess ringhet eller folken uti dess
helhet kunna ostraffadt bryta. Kommer straffet icke utifrån, så kan det
komma inifrån; och kommer straffet icke genast, så lärer det derföre icke
uteblifva. Att det sig så förhåller, derom hafva vi de ojäfaktigaste bevis,
såväl uti religionens sanningar som uti alla tiders historia, och kanske
icke minst uti den nyaste historien om Frankrikes nuvarande öden.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, och då jag med min
röst icke vill bidraga till ett beslut, som jag anser vara ett brott emot
det moraliska rättsmedvetandets dom, så vill jag rösta för bifall till Utskottets
förslag uti den föredragna punkten.

Herr Peter Andersson: Då frågan om införandet af en utsträckt

allmän värnepligt vid föregående riksdagar varit föremål för Riksdagens
pröfning, har jag förklarat mig beredvillig att med min röst bidraga till
ett sådant förslag. Jag är ännu villig att göra det, men äfven nu, som
tillförene, vill jag dervid fästa det vilkor, att indelningsverket antingen
helt och hållet afiöses, eller åtminstone en så betydlig lindring vidtages,
att denna tunga ej vidare blefve af nämnvärdt tryckande art. Som skäl
för dessa mina anspråk håller jag mig till de snart 200-åriga knektekontrakten,
hvilkä man visserligen nu söker beröfva deras juridiskt bindande
kraft, men hvilket försök jag dock hoppas ej så lätt skall lyckas. Jag
hade väl tänkt att gifva ytterligare skäl för min uppfattning i denna
fråga, men anser dock detta numera öfverflödigt, enär jag icke allenast
förmodar utan är fullt förvissad, att alla de föregående talarne, oaktadt
alla sina ansträngningar och all sin vältalighet, ej förmått rubba någons
åsigt i frågan, ty den torde väl få anses ganska stadgad och bestämd hos
en hvar. Åtminstone har jag för min del ej af någon bland de talare,
hvilka uppträdt emot Utskottets förslag, hört några skäl framhållas, hvilka
varit af beskaffenhet att gifva mig en annan öfvertygelse i ämnet. Jag
vill derföre icke längre uppehålla Herrarnes tid, utan ber blott få nämna
att, bland alla de för mig oantagliga förslag som här blifvit framställda,
jag särskildt anser det af Herr Kallstenius formulerade förslaget vara af den
beskaffenhet att, derest jag skulle nödgas välja mellan Kongl. Maj:ts och

327

Den 18 April, e. m.

Herr Kallstenii förslag, jag nästan tror att jag heldre skulle bestämma
mig för det förra. Innan jag slutar, bör jag dock förklara, att jag ej är
fullkomligt belåten med Utskottets förslag, enär jag, på grund af den
sakrika motiveringen i Utskottets utlåtande, hade förväntat mig en kortare
aflöningstid än 15 år. Men då jag vet, att Utskottets förslag haft ki aftiga
motståndare inom Första Kammaren, så har det ej vant att hoppas ett
förslag, som ännu mer än det föreliggande närmat sig rust- och roteliållarnes
berättigade önskningar. Jag förkastar följaktligen alla de förslag,
som under diskussionens lopp härstädes framkommit, samt yrkar att Utskottets
förslag, såsom det mest antagliga, måtte vinna Kammarens bifall.

Herr Hjelm: Herr Talman! mine Herrar! Vid denna sena timme,

då Kammaren genom två hela dagars och två halfva nätters fortgående
öfverläggningar är uttröttad, skulle jag helst hafva afstått ordet under
tillkännagifvande af min ställning till den föreliggande störa frågan, såsom
de två näst föregående talarne gjort; men då jag icke har någon anledning
antaga, att dagens nog långa plenum dermed skulle^ få afslutas,
ehuru det lider till midnatt, och då jag i öfrigt önskar att få något belysa
frågan från den aflägsna ort jag tillhör, samt bemöta eu och annan
föregående talare, har jag sålunda mångfaldig anledning att begagna mig

af yttranderätten. , . .

Hvad nu den stora, föreliggande frågan vidkommer, sa ställer aen sig
för mig uti två skiljda, dock sammankedjade afdelningar: den rättsliga och
den fosterländska.

Jag beder att få tillkännagifva min ställning till det forra, mm uppfattning
af den sednare. Jag känner allt för val, att många af Heirame, i
likhet med den stora pressen, hvilken häruti icke representerar den verkliga
opinionen i landet, ogillar den uppfattning af rättsgrunden, som jag
kommit till, och detta beklagar jag i sanning, men derföre kan jag icke
frångå hvad jag af fullaste öfvertygelse tror vara sanning och ratt. Jagskall
söka att bjuda skäl för mig, och jag önskar vederläggning, om sådant
kärl ske.

Mine Herrar! Bär i min hand håller jag en liten bok. På titelbladet
läses: “Stadganden rörande Wester- och Norrbottens fältjägaiekorpser .

På 7 och 8 sidorna finnes det så kallade “Drottning Christinas knektekontrakt*
af den 16 April 1649 med allmogen i landets nordligaste tio
socknar, deribland, “Umeå, Bygdeå, Löfånger, bkelleftea* o. s. v., allt ti
finska gränsen. Det innehåller att allmogen inom dessa 10 socknar “skulle
uppsätta till kronans krigstjenst 1,056 man gemene knektar“, hvaremot
samma allmoge “häremot vore alldeles frie och exempt\ som orden lyda
“för utskrifning och utskrifningspenningarUti Kongl. Maj:ts nådiga
Förordning rörande rotehållningen uti samma Westerbotten, gifven Stockholm
den 31 Mars 1696“ bär Carl XI accepterat och med sitt namn beseglat
denna öfverenskommelse uti förordningens första punkt, der det
heter: “Sedan som allmogen uti Westerbotten, efter sjelfva roterings verkets

innehold, på 1,056 rotar åro roterade och indelte, regementet ock till
samma stat är completterat, så blifver allmogen å Kong! Maj:ts vägnar
härmed försäkrad att intet mera manskap än ofvanbemälta antal åt dem
vid hvarjehanda afgång fordras eller uttagas skall, hvaremot igen allmogen

328

Den 18 April, e. m.

sig påtagit allt stadigt att hålla regementet komplett vid ofvanbemälda
antal , som ock allmogen gjort till denna stund.

Med detta kontrakt, som tillika utgör en konungs försäkran till allmogen
i handen och for ogonen, och som äfven är en frivillig privat öfverenskommelse
emellan två kontrahenter: allmogen å ena sidan, staten,

rrPriQnotesad Ien°“ kc;nunSen sjelf, å den andra, vågar jag, oaktadt 80 §
af 1809 års Regeringsformen, påstå, att det är åt privaträttslig beska!
lenhet, hvarföre jag icke kan annat än nedlägga min protest emot de
har så ofta uttalade åsigterna, att kontrakten “icke nu gälla.“ Överenskommelser
skola hållas i helgd och rätt få vara rätt, samt bonden få
lita på eu konungs ord. Skyldigheten att hålla soldat är här betingad af
rättigheten att vara fri från den gamla utskrifningen, hvarom ock något

kan lasas uti lb82 års riksdagsbeslut.

v. „Inom mitt aflägsna kommittentskap hålla vi en soldat på mantalet.
Vi ar o sålunda härdt roterade. Hemmansdelarne äro små och, såsom
jordegendomar betraktade, af ringa beskaffenhet; rotehållet derefter tungt,
men vi klaga icke deröfver. Allmogen är af ålder vand vid denna börda;

* !etf ,a^ foi''svar ar nödvändigt, och äfven att den liar en för denna,
på arbetsfolk fattiga ort vigtig frihet, nemligen den att vara fri från den
gamla utskrifningen, och detta oaktadt 1812 års beväringslag, hvaröfver
n ke heller der forsports någon klagan, hvilket torde hafva sin orsak uti
att denna lag betingades äfven af eu motsvarande frihet. Detta kan jag
icke saga, hvarken i det ena eller andra afseende!, om nu gällande beväringslag:
men också motsvarades icke den fördubblade exercistiden af
någon motsvarande lindring i folkets bördor. Äfvenså är det icke alldeles
fritt för missbelåtenhet öfver det sätt, hvarpå soldaten tror sig kunna,
i afseende på torpen, behandla sina rotebonde!-. Men skulle nu, utan
soldathållets borttagande eller betydliga lindring, hvarje ung man blifva
nödsakad att förspilla tillsammans tre månader på de militära öfningarne,
UC 1 oaktadt denna nya, för eu sådan ort särdeles besvärliga börda, jordegarne
icke erhålla alls någon lindring i rotehållet, då befarar jag verkligen,
att det missnöje man nu tyckes frukta för att framkalla hos frälsejordegarne,
icke skulle uteblifva hos skattejordegarne, och det blefve i
sanning en så stor börda för våra jordegare, att de icke förmådde draga
den dubbla tungan. Men äfven inom denna ort äro vi lifligt intresselade
för att få ett efter tidens behof ordnadt nationalförsvar. Skarpskytterorelsen
tog också der sin början ungefär vid samma tid som i det
(ringa landet. Försvarets ordnande är också för mig eu hufvudsak, hvarore
jag ic e leller vill strängt hålla på knektekontrakten; men såsom
representant manar mig en annan pligt att söka betinga helgd åt billighet
och rättvisa, samt sålunda yrka att afseende må fästas på det rättsliga
i frågan. l

•ii ^:l1 in? DU n^8ra 01''d vill so denna från fosterländsk synpunkt,

, i e“ Början, med afseende på det myckna talet om egennytta

oc i ris an e osteilaiidskärlek, säga Herrarne, att jag icke begagnar ordet
fosterlandskärlek for att dermed skyldra gevär. För mig bär det dertill
för djup betydelse.

Tid efter annan upprulla krigets åskor. Fn mild Försyn och en vis
regering hafva bevarat oss från detta förfärliga thordön, men vilja vi

Den 18 April, e. m.

329

äfven allt framgent vara skyddade, så måste vi under den djupa fred vi
ega förskaffa oss anseende, och dertill fordras ett ordnadt, starkt försvar,
sålunda duglig materiel och eu stor, alltid stridsfärdig armé. Meu
nu heter det, att vi sakna nödig armé, nödig flotta, nödig beväpning.
Vi sakna ju sålunda verkligt försvar, och hvad kanske är ännu värre: vi
hafva af ålder lärt oss att lita på vår indelta, af svenska historien icke
särdeles väl ackrediterade armé, såsom tillfyllestgörande. Vi halva visserligen
efter sista fredsslutet uppoffrat millioner, täljda i tusental, på. vårt
försvarsverk, men de 56 fredsåren och en sednare tids uppfinningar jemte
andra orsaker hafva skapat det närvarande tillståndet, och den indelta
arméen med sina 5 klasser beväring motsvarar icke nu mera behofvet. Vi
hafva beviljat stora summor till materiel, men vi behöfva vidare öfvadt
folk i massor, och just derföre böra vi se till, att billighetens grunder
följas, att icke oro uppkommer i landet och icke fordra att en tredjedel
af svenska jorden, nemligen frälset, fortfarande förblifver i det närmaste
fri från bördan, som sålunda skulle desto hårdare drabba de återstående
två tredjedelar ne, eller skattejorden och den allmänna bevillningen. Äfven
jag vill sålunda ett ordnadt, starkt försvar, men, som.jag redan antydt,
skyldigheten att återgå till det gamla bör betingas af frikallelse från det
motsvarande, som nu är.

Mine Herrar! Principielt skulle sålunda icke någon aflösning ega
rum, ty indelningen är, hvad jag visat, icke någon grundskatt, på jorden;
men landets behof krafvel-, att det nya systemet får växa in i det gamla,
att landet icke kommer i saknad af försvar under öfvergångstiden, och
det är derföre som jag vill gå in på de af Utskottet föreslagna 15 åren.
Dessa 15 år hafva blindt kallade en smaksiffra. För mig äro de det icke,
ty då hvarje rote årligen kostar i medeltal 100 R:dr, och rotehållare —
allt under förutsättning att det nya nu föreliggande lagförslaget blifver
antaget och genast eller med beräkningen af de 15 åren tillämpad! —
vare sig i penningar eller hållande af soldat, sålunda inbetala 100 x 15
= 1,500 R:dr och hvarpå räntan af den årliga inbetalningen under samma
tid plus sjelfva det erlagda kapitalet förorsakar eu fond af 2,025
R:dr, hvars ränta sålunda motsvarar hvad eu rote nu kostar, så betalas ju i
sjelfva verket full aflösning. Jag för min del vill dock icke gifva den
detta namn, utan kalla det en extra skatt — namnet gör dock icke något
till saken. Yi nordbor älska vårt land och vår konung. Vi bo .under
ett hårdt klimat, der vi rätt ofta skörda en ringa, grånad skörd från
frusna tegar. Bark- och halmmjöl, blandadt med naturligare födoämnen
från lyckligare provinser, som Herrarne här nere i salen representera. —
begagnas långt oftare i de aflägsna hemmen än kändt är, och allårligen
måste vi inköpa stora qvantiteter spannmål; ännu hafva vi svåra sår efter
de föregående många missväxtåren, hvilka efter all sannolikhet komma
att förnyas och skattebördorna stiga i en häpnadsväckande grad — men
oaktadt allt detta, vill jag, emedan landet behöfver det, äfven för min
del bifalla denna extra skatt för 15 år —- men jag heder att få fästa
uppmärksamheten på, att detta blifver för min ort en särdeles svår öfvergångstid.
Härmed anser jag mig hafva, åtminstone för den ort jag
har äran representera, tillbakavisat det myckna talet om “ egennytta “ af

330

Den 18 April, e. m.

dem, som fortfarande tyckas älska att få sitt och landets försvar till
största delen på allmogens bekostnad.

Af hvad jag sålunda haft äran anföra framgår sålunda, att jag yrkar
bifall till . Utskottets förslag. Dermed har jag dock icke sagt, att jag
gillar det i sin helhet, men väl till hufvudgrunderna.

Ln gentleman på Södermanlands-bänken har framlagt ett förmedlingsförslag,
och i sitt anförande erkänt, att rotehållarne behöfva lindring.
Många talare hafva instämt deruti. Jag är tacksam för detta erkännande.
Samme gentleman har äfven i sitt bemedlingsförslag velat bereda
rotehållarne en årlig lindring af SO öre för hvarje soldatrote, enligt hvad
en talare här till venster om mig utredde — hade han varit böjd att
gifva enhetsriksdalern fullt, hade jag skolat tacka honom för den visade
välviljan.

Af aktning för Herr Talmannen och Kammarens öfrige Herrar ledamöter
vill jag icke på denna midnattstimme bemöta alla de talare, från
hvars anföranden jag gjort eu lång råd af anteckningar; dock kan jag
icke stillatigande lemna dem alla å sido, utan, i full förvissning, att
jag står på rättvisans och billighetens grund, upptaga några få till bemötande.

Herr Talman ! Det har blifvit sagdt, att den af Utskottet föreslagna
arméen skulle blifva “en lösdrifvare-armé11. Jag för min del har det
förtroende till vårt armébefäl, att, då det vid rekryteringen blifver oberoende
af rotehållarne, det skall skaffa ordentligt folk och detta, förlagdt
inom orterna, skall förskaffa sig värdefullare hem än hvad rotarne äro
för våra indelta soldater. Yi hafva ju flere tusende man, som icke ega
soldattorp, till och med hela korpser. Jag frågar, äro Wermlands jägare,
eu korps i Jemtland, eu stor del af de skånska soldaterna samt i öfrigt
de nästan vid hvarje regemente, som hafva kontant lön och sålunda icke
torp, sämre soldater derför? Jag tror icke någon vågar det påstå.

En höglärd talare, som sade sig icke vara rotehållare, yttrade: “äfven
vi hafva vår indelning; vi hafva våra barns uppfostran". Om — jag
säger om han dermed har velat säga: ni rotehållare behöfva icke

gifva edra barn någon uppfostran, så beklagar jag hans uppfattning af
det för landet och individen gagnande. Den sanna, för det praktiska lifvet
nyttiga kunskapen, utkastad till hvarje man, hvarje qvinna i landet,
gör detta starkt samt bereder trefnad och belåtenhet hos individen. Har
han dermed velat säga, att staten behöfver män med hög bildning, så
finnes derför mottaglig ungdom bland alla samhällsklasser.

En herre på Göteborgs-bänken, här straxt framför mig, yttrade att
“vi vilja spela udda och jemut om fäderneslandet", dess lycka, dess
framtid, dess fria sjelfbestånd. Jag protesterar deremot på det bestämdaste.
Samme talare sade sig skola komma att förtjena 25,000 R:dr
på jordvärdets stigande, om indelningsverket skulle afskaffas, och det ville
han icke; han skulle veta skaffa sig dem ändå. Detta sednare betvifla!-jag visst icke; men deremot kan jag upplysa om, att jorden icke skulle
ett högre, utan tvärt om ett lägre värde inom den ort jag tillhör,
i fall den nya föreliggande beväringslagen blefve antagen. Ilerrarne känna,
a,tt vi der hafva eu kort sommar, föga öfver fyra månader ofrusen mark.
Skulle nu den föreliggande och äfven sjette punkten blifva antagen och

Den 18 April, e. m.

331

sålunda bondens söner och drängar hvar och en bortsätta hela 90 dagar
till beväringsmöten, skulle sådan lång tid, borttagen från det produktiva
arbetet, komma att hafva en särdeles menlig inverkan på jordbruket, ty
en icke uppodlad eller en vanhäfdad jord stiger minsann icke i värde.
På dessa fyra månader skall allt det normala jordbruksarbetet med inbergning
och skörd, stängsel och odlingar verkställas samt vidare byggnader,
väganläggningar, det stora trädförädlingsarbetet med sina fiottningar
o. s. v. utföras, hvilket allt föranleder äfven nu stor brist på arbetsfolk
under somrarne, och — jag upprepar det — en tre gånger så lång exercistid
skulle förvärra den redan nu nog stora bristen på arbetare, hvilket
naturligtvis inverkade på egendomsvärdet.

En hel mängd andra anmärkningar ber jag att få besvara dermed,
att jag fäster mina Herrar motståndares uppmärksamhet på att skilnaden
mellan den föreslagna och den närvarande beväringslagen ligger icke blott
uti den längre öfningstiden. Den nya beväringen skall ju närmast blifva
likställig med den stående arméen och landstormen sålunda komma att
motsvara den närvarande beväringen.

Herr Talman! Ännu några fä ord, hvarmed jag till sist vill vända mig,
icke mot, utan till statsrådsbänken och dermed uttala min tacksamhet
till Herr Krigsministern för den stora möda och det djupa bekymmer han
haft och har för att få den vigtiga frågan löst. Vi nordboar vilja gerna
gå en älskad Regering till mötes uti hvad vi kunna, men allmogen är
fattig och förmår litet; dock likt de gamla Dalamän och Helsingar älska
vi billighet och rättvisa.

I anseende till den långt framskridna tiden och då ytterligare flere
ledamöter låtit anteckna sig för afgifvande af vidare yttranden i ämnet,
hemställde Herr Talmannen, att öfverläggningens fortsättande skulle uppskjutas
till morgondagens sammanträde. Med bifall härtill åtskiljdes nu
ledamöterna klockan s/4 12 på natten.

In fidem
IL Husberg.