Tisdagen den 17 november (Riksdagens protokoll 1959:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 26

13—18 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 17 november

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning........

Interpellationer:

av fru Hamrin-Thorell ang. mödravårdsverksamheten samt bristen
på barnmorskor ....................................

av herr Andersson, Axel Johannes, ang. den ekonomiska situationen
för busslinjetrafiken ............................

Onsdagen den 18 november

Skattefrihet för av arbetslöshetsnämnd utbetalat kontantunderstöd,
m. ......................................................

Avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse ....

Vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar......

Svar på interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. avbetalningshandeln
med motorfordon och jordbruksmaskiner ......

Organisationen av riksbankens kontorsnät ....................

Om översyn av pris- och kartellagstiftningen, in. m.............

Svensk forsknings- och försöksverksamhet på jordbrukets område
inom de s. k. underutvecklade länderna ....................

Interpellation av herr Ewerlöf ang. sammansättningen av den svenska
FN-delegationen ......................................

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 18 november sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, ang. ändrad lydelse av 39 §

1 mom. landstingslagen m. m............................... 26

Statsutskottets utlåtande nr 140, om vissa fria resor med järnväg
för statliga befattningshavare i övre Norrland .............. 26

— nr 141, ang. tillgodoräknande såsom merit av viss tjänstgöring

inom svenska kyrkan ..................................... 26

— nr 142, om tillgodoräknande som merit av viss utlandstjänst . . 26

— nr 143, om anlitande av de statliga myndigheternas egen personal
för utförande av kronans talan........................ 26

— nr 144, om tillstånd för fodervärd att använda kronan tillhörig

kallblodig häst för avel................................. 26

— nr 145, ang. statsbidrag till allmänna hamnar och farleder .... 26

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m....................................... 26

— nr 58, ang. viss reformering av avskrivningsreglerna i fråga om

byggnad, som ingår i rörelse .............................. 34

— nr 59, ang. skatteavdrag för bidrag till vetenskaplig verksamhet 40

Bankoutskottets utlåtande nr 43, ang. föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar ............ 40

— nr 44, ang. organisationen av riksbankens kontorsnät ........ 47

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, om översyn av pris- och kar tellagstiftningen,

m. m..................................... 60

nr 43, om viss översyn i vad gäller utländska medborgare av lagstiftningen
på social- och undervisningsväsendets områden .... 65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. befogenhet för kommunerna
att uppträda såsom sakägare i vattenmål ............ 65

— nr 23, om översyn av naturskyddslagen m. m................. 65

Jordbruksutskottets utlåtande nr 37, om svensk forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område inom de s. k. underutvecklade
länderna .................................. 65

nr 38, ang. godkännande av 1959 års internationella veteavtal . 67

Fredagen den 13 november 1959

Nr 26

Fredagen den 13 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr Bengtson anmälde, att lian åter
infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 318, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och
Österrike för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

180, med förslag till lag om gränstullsamarbete
med annan stat, m. m.;
och

nr 181, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 16
maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
in. in.

Anmäldes Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade skrivelse, nr 184, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen
stadgade ordning till
riksdagen gjordes meddelande rörande
förhandlingarna om upprättande av
en europeisk frihandelssammanslutning,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av
ministern för utrikes ärendena och i
andra kammaren av chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Lange.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivel -

sen finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena det i
skrivelsen avsedda meddelandet komme
att lämnas vid kammarens sammanträde
tisdagen den 17 innevarande november,
vilket sammanträde komme att taga sin
början kl. 13.00.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14
maj 1954 (nr 319) m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 140, i anledning av väckta motioner
om vissa fria resor med järnväg för
statliga befattningshavare i övre Norrland; nr

141, i anledning av väckta motioner
angående tillgodoräknande såsom
merit av viss tjänstgöring inom svenska
kyrkan;

nr 142, i anledning av väckt motion
om tillgodoräknande som merit av viss
utlandstjänst;

nr 143, i anledning av väckt motion
om anlitande av de statliga myndigheternas
egen personal för utförande av
kronans talan;

nr 144, i anledning av väckta motioner
om tillstånd för fodervärd att använda
kronan tillhörig kallblodig häst
för avel; samt

nr 145, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till allmänna
hamnar och farleder;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 sep -

Nr 26

Fredagen den 13 november 1959

tember 1928 (nr 370), m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av avskrivningsreglerna
i fråga om byggnad,
som ingår i rörelse; samt

nr 59, i anledning av väckt motion
angående skatteavdrag för bidrag till vetenskaplig
verksamhet;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar;
samt

nr 44, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning rörande organisationen
av riksbankens kontorsnät;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om översyn av pris- och kartellagstiftningen,
m. m.; samt

nr 43, i anledning av väckta motioner
om viss översyn i vad gäller utländska
medborgare av lagstiftningen på socialoch
undervisningsväsendets områden;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av motioner angående
befogenhet för kommunerna att
uppträda såsom sakägare i vattenmål;
samt

nr 23, i anledning av motioner om
översyn av naturskyddslagen m. m.;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av väckta motioner
om svensk forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område inom de
s. k. underutvecklade länderna; samt
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1959 års internationella veteavtal.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Tisdagen den

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande månad.

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning Hans

excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll ordet för
att framföra det i Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 184 avsedda meddelandet och yttrade
därvid:

Herr talman! Riksdagen har på olika
sätt hållits fortlöpande informerad om
utvecklingen av förhandlingarna om ett
utvidgat ekonomiskt samarbete i Västeuropa
och mellan de nordiska länderna.
Vid utrikesdebatten den 10 och 11 mars i
år gavs en redogörelse för det dåvarande
förliandlingsläget. Utvecklingen efter
denna tidpunkt har framför allt präglats
av strävandena att åstadkomma en europeisk
frihandelssammanslutning omfattande
Storbritannien, Danmark, Norge
och Sverige samt Schweiz, Österrike och
Portugal. Allteftersom förhandlingarna
om denna s. k. sjustatsplan fortskridit
har också frågan om det fortsatta ekonomiska
samarbetet mellan de nordiska
länderna kommit i ett nytt läge. Denna
fråga har bl. a. varit föremål för ingående
överläggningar vid Nordiska rådets
nyligen avhållna session. Inför utrikesnämnden
och riksdagens utrikesutskott
har efter hand lämnats redogörelser
över förhandlingarnas fortgång och de
problemställningar, som för Sveriges
vidkommande aktualiserats. Riksdagens
ledamöter bar också successivt tillställts
informativt material i dessa frågor, däribland
den s. k. Saltsjöbadsplanen från
juli i år som av kommerskollcgium utgivits
i eu .svensk version, benämnd »Utkast
till plan för en europeisk frihandelssammanslutning»
samt en artikel ur

17 november

Kommersiella meddelanden, som innehåller
en del statistiskt material rörande
det planerade frihandelsområdet mellan
de s. k. yttre sju. Ett förslag till inrättandet
av ett nordiskt ministerråd och
samarbetsutskott för ekonomiskt samarbete
har överlämnats till Nordiska rådet
och varit föremål för diskussion vid dess
senaste session.

I och med att förhandlingarna om ett
frihandelsområde omfattande samtliga
OEEC-länder bröt samman vid förra årsskiftet,
uppstod en för det fortsatta ekonomiska
samarbetet i Västeuropa kritisk
situation. Rland länderna utanför sexstatsunionen
gjorde sig härvidlag olika
meningar gällande. Enligt en uppfattning
borde man i detta läge ställa sig
helt avvaktande någon tid och i varje fall
avhålla sig från initiativ syftande till att
återupptaga förhandlingarna. På andra
håll ansågs en sådan hållning snarast
komma att ytterligare försämra förutsättningarna
för en framgångsrik förhandling.
I stället borde länderna utanför
sexstatsunionen stärka sitt inbördes
samarbete i syfte att dels i ekonomiskt
hänseende kunna hålla takten med den
väntade utvecklingen inom sexstatsmarknaden,
dels också genom ett gemensamt
uppträdande stärka sin förliandlingsposition.

Redan under Parisförhandlingarna
hade det visat sig att de sju länder, som
nu förhandlat om en frihandelssammanslutning,
i många grundläggande frågor
hade likartade uppfattningar. Mot bakgrunden
härav tedde det sig naturligt
att sedan Parisförhandlingarna avbrutits
undersöka förutsättningarna för ett fortsatt
och fördjupat samgående. Under vårens
lopp inleddes underhandskontakter
som snabbt utvecklade sig till att de sju
länderna enades om att undersöka möjligheterna
för att sinsemellan skapa ett
frihandelsområde. En sådan association
skulle om möjligt utgöra ett första steg
mot fri handel mellan alla västeuro -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

peiska länder. Avsikten var sålunda inte
att skapa något handelspolitiskt block eller
att fördjupa de motsättningar, som
uppstått genom frihandelsförhandlingarnas
sammanbrott. Samtliga sju länder
var tvärtom eniga i sin önskan att få till
stånd ett multilateralt samarbete omfattande
sa många länder som möjligt och
att underlätta snara förhandlingar med
såväl sexstatsunionen som utanför denna
stående länder.

Diskussionerna på expertplanet utvecklades
snabbt. 1 mitten av juni förelåg
ett utkast till en principöverenskommelse
om en frihandelssammanslutning
mellan de sju länderna. Denna principöverenskommelse
godkändes på ett ministermöte
i Saltsjöbaden den 20—21
juli. Ministrarna gav då experterna i
uppdrag att med utgångspunkt från principöverenskommelsen
utarbeta en konventionstext
som skulle vara klar i slutet
av oktober eller början av november.
Resultatet av experternas förhandlingar
skall nu föreläggas ministrar från de sju
länderna vid ett möte här i Stockholm
på torsdag och fredag. Eftersom överenskommelse
ännu ej uppnåtts på vissa
punkter — experterna fortsätter sina
förhandlingar om dessa i dag och i morgon
— och eftersom det nya ministermötet
skall diskutera det föreliggande konventionsutkastet
först på torsdag och
fredag, kan icke här i alla detaljer lämnas
eu redogörelse över förhandlingsresultaten.

Planen för frihandelssammanslutningen
följer i sina huvuddrag de riktlinjer
som var vägledande för de sju ländernas
.ståndpunkter under Parisförliandlingarna.
Man har sålunda i främsta rummet
inriktat sig på en överenskommelse om
inbördes avveckling av gällande tullar
och kvantitativa restriktioner. För att
överenskommelsen härom skall få avsedd
verkan krävs emellertid också vissa
kompletterande bestämmelser om konkurrensreglerna
inom området. Några
bestämmelser om samordning av exempelvis
sociallagstiftningen eller av den
ekonomiska och finansiella politiken har
inte ansetts behövliga eller önskvärda.

1" rihandelssammanslutningen bygger på

principen om samarbete utan överstatliga
institutioner.

Ett av sjustatsplanens främsta syften
är att åter få i gång förhandlingarna om
ett frihandelsområde för hela Västeuropa.
Detta har bl. a. kommit till uttryck
i att man tidsmässigt sökt nära anpassa
avvecklingen av tullar och restriktioner
till det program som tillämpas inom sexstatsunionen.
Sjustatsplanens centrala
del, som avser avvecklingen av tullarna,
har sålunda utformats på sådant sätt att
en 20-procentig tullsänkning skall ske
den 1 juli 1960 för hela industriområdet,
d. v. s. vid den tidpunkt då de sex genomför
sin andra tioprocentiga sänkning.
I fortsättningen skall man sedan
genomföra tioprocentiga tullsänkningar
i nära anslutning till sexstatsunionens
regler, så att tullavvecklingen är slutförd
senast den 1 januari 1970. Planen
förutser emellertid också möjligheten av
en snabbare avveckling, vilket exempelvis
kan aktualiseras, om de sex skulle
besluta sig för att påskynda sin interna
tullavvecklingsprocess.

Den vid sidan av tullavvecklingen viktigaste
bestämmelsen utgörs av förpliktelsen
att avveckla kvarstående kvantitativa
importrestriktioner. Reglerna liärom
innebär, att importkvoterna skall ökas
med 20 procent den 1 juli 1960 och därefter
med 20 procent per år. Omfattningen
av kvarstående restriktioner är
emellertid i flera medlemsländer redan
nu mycket ringa, och den senaste tidens
utveckling inom andra internationella
samarbetsorgan såsom GATT och Internationella
valutafonden tenderar mot en
snabb avveckling av dessa restriktioner.
Planens regler om avveckling av importrestriktioner
får därför betraktas som
minimiförpliktelser och är inte avsedda
att inverka på de internationella åtaganden
av vidare omfattning, som länderna
eljest iklätt sig. Det bör för övrigt understrykas,
att det inte är avsikten att
inom de sju använda importrestriktioner
för att skapa ett preferenssystem mellan
medlemsländerna.

Till huvudreglerna om avveckling av
tullar och restriktioner har knutits vissa
undantagsbestämmelser. Härvidlag är

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

först att konstatera, att för det fall att
ett medlemsland råkar in i allvarliga betalningsbalanssvårigheter,
det enligt gällande
internationella bestämmelser,
bl. a. i GATT, har rätt att vidta skyddsåtgärder.
Sjustatsplanen kommer inte att
medföra någon inskränkning i dessa rättigheter,
och även medlemsstaterna
emellan skall sålunda dylika skyddsåtgärder
vara tillåtna till den del de är
nödvändiga för att komma till rätta med
en allvarlig betalningskris.

Det må vidare framhållas, att genomförandet
av tullsänkningsprogrammet
och avvecklingen av importrestriktionerna
självfallet kan utsätta vissa sektorer
av näringslivet inom ett eller flera medlemsländer
för påfrestningar på grund
av starkt ökad importkonkurrens. I och
för sig är detta den naturliga följden av
en ekonomisk integration. Svårigheterna
kan emellertid bli av sådan karaktär att
de resulterar i en mera omfattande arbetslöshet
inom en viss bransch eller
inom visst geografiskt område. För sådana
fall har det ansetts skäligt att bereda
det utsatta landet möjligheter att
temporärt begränsa importen eller vidta
andra åtgärder med liknande verkan.

Eftersom sjustatsmarknaden kommer
att få formen av ett frihandelsområde är
det av väsentlig betydelse att de problem,
som sammanhänger med varornas
ursprung, får en tillfredsställande lösning.
Avsikten är att frågan vilka varor
som skall ges de förmåner, som frihandelsbestämmelserna
innebär, i första
hand skall avgöras med en procentregel.
Den innebär, att en vara som till minst
50 procent av sitt värde härstammar
från något eller några av länderna inom
frihandelsområdet, får betraktas som frihandelsvara,
berättigad till tullnedsättning
och slutligen full tullfrihet. Procentregeln
kan emellertid vara komplicerad
att tillämpa. För att underlätta ursprungskontrollen
har man därför utarbetat
omfattande listor över tillverkningsprocesser
som, niir de äger rum
inom ett medlemsland, förvandlar en utifrån
kommen utgångsprodukt till en frihandelsvara,
som sålunda får åtnjuta en
sådan varas alla fördelar.

Vad beträffar de kompletterande bestämmelser,
som ansetts erforderliga i
fråga om konkurrensreglerna, innebär
dessa bl. a. att statliga exportsubventioner,
exportregleringar och exportavgifter
skall avskaffas. Karteller och andra
konkurrensbegränsande åtgärder anses
vidare oförenliga med frihandelsområdet
i den mån de omintetgör de fördelar,
som man väntar av handelsliindrens
avskaffande, och statliga företag och monopol
får inte drivas på ett sätt som
medför protektionistiska verkningar mot
annat medlemsland.

Även när det gäller etableringsrätten
har det ansetts erforderligt att införa
vissa bestämmelser av innebörd att restriktioner
på detta område, som ger
utländska företag och medborgare mindre
förmånlig behandling än det egna
landets, icke får tillämpas så att de äventyrar
de väntade fördelarna av avvecklingen
av tullar och handelsrestriktioner.
Förhållandena på etableringsrättens
område uppvisar rätt betydande olikheter
mellan olika medlemsländer. Ur
svensk och norsk synpunkt har i detta
sammanhang bl. a. frågan om rätten att
kontrollera förvärv och innehav av vissa
naturtillgångar tillmätts stor betydelse.
Sjustatsplanen innehåller emellertid
icke några skyldigheter att avskaffa
existerande kontrollagstiftning. Endast
om tillämpningen i praktiken i ett enskilt
fall kan visas äventyra fördelarna
av handelshindrens avveckling kan frågan
tas upp till konsultationer och klagomål
inför ministerrådet.

Ett annat viktigt avsnitt av överenskommelsen
avser den gränsdragning
som skett mellan vad som skall räknas
som jordbruksprodukter och industriprodukter.
Härvid har som utgångspunkt
tagits gränsdragningen enligt sexstatsavtalet.
I motsats till detta kommer
emellertid åtskilliga mod hänsyn till den
svenska jordbruksregleringen betydelsefulla
produkter, bl. a. bröd och vissa
mjölprodukter, att i sjustat.»avtalet hänföras
till jordbruksprodukter. Dessa
skall i sjustatsavtalct inte följa de regler
för avveckling av handelshindren, som
giiller för industriprodukterna. Mot bak -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

grunden av målsättningen för jordbrukspolitiken
i medlemsländerna och med
hänsynstagande till traditionella handelsvägar
skall man underlätta en sådan
utvidgning av handeln med jordbruksprodukter
som ger en skälig reeiprocitet
för medlemsländer, vilkas ekonomi
till stor del är beroende av export av
sådana produkter. Konsultationer rörande
utvecklingen av handeln med dessa
produkter inom frihandelsområdet skall
årligen hållas mellan medlemsländerna.

För att tillgodose berättigade önskemål
från de jordbruksproducerande länderna
har vidare mellan vissa av medlemsländerna
slutits bilaterala avtal. Enligt
ett mellan Sverige och Danmark slutet
avtal har från svensk sida uttalats,
att den svenska jordbrukspolitiken inte
tar sikte på någon ökning av den svenska
jordbruksproduktionen och att man
kan räkna med att den framtida produktions-
och förbrukningsutvecklingen
kommer att öppna möjligheter för de
danska producenterna att bevara sin
marknad i Sverige av varor som är av
intresse för det danska lantbruket och
att få del av en ökning av förbrukningen
i Sverige av dessa varor. I detta syfte
har man på svensk sida förklarat sig beredd
att — med hänsynstagande till det
importskydd som det svenska jordbruket
har tillförsäkrats enligt gällande
riksdagsbeslut — för vissa varor företa
sådana justeringar i de svenska införselavgifterna
från tidpunkten för handelshindrens
avveckling, som kan komma att
visa sig nödvändiga. Från denna tidpunkt
skall Sverige till Danmark överföra
ett belopp motsvarande 60 procent
av inkomsterna av de införselavgifter
som upptas vid import från Danmark av
dessa produkter.

Även på fiskområdet har gränsdragningsproblemet
stor betydelse för vissa
av medlemsländerna, önskemål har
framförts om en gränsdragning, som
skulle innebära bl. a. att fiskkonserver
och frysta fiskfiléer behandlas på samma
sätt som industriprodukter. För fisk
och fiskprodukter, som ej hänförts till
industriprodukter, hoppas man speciellt
på norsk sida kunna åvägabringa sär -

skilda bestämmelser. Diskussionerna
kring hithörande spörsmål har emellertid
ännu inte slutförts. Lösningen av
problemen på fiskets område kan komma
att kompliceras om medlemsländerna
företager ändringar av sina nuvarande
fiskegränser.

I fråga om de för frihandelssammanslutningen
gemensamma institutionerna
har man eftersträvat enkla lösningar. Beslutande
organ skall liksom inom OEEC
vara ett ministerråd med ställföreträdare.
De organ, som därutöver kan behövas,
avser man att skapa först i den mån
behovet uppkommer. Grundregeln är att
alla beslut skall fattas med enhällighet,
men i vissa fall — såsom när det gäller
medgivande till undantag och behandling
av klagomål — kan majoritetsbeslut
förekomma.

Frågan om de gemensamma institutionernas
funktioner har särskilt intresse
ur synpunkten av hur uppkommande
tvistefrågor och klagomål skall hanteras.
Allmänt sett eftersträvas i första
hand att de berörda länderna genom
inbördes konsultationer skall söka komma
till rätta med uppkommande problem.
Om konsultationerna icke leder
till en för parterna godtagbar lösning
kan emellertid frågan tas upp inför rådet.
I sådana fall kan det många gånger
vara önskvärt att tillkalla en expertkommitté.

I fråga om behandlingen av förekommande
klagomål skiljer konventionen
mellan sådana, där ett medlemsland brutit
mot förpliktelser som det iklätt sig
enligt konventionen, och andra, där inga
klara förpliktelser föreligger men där likväl
intressekonflikter kan uppkomma. I
förstnämnda fall kan majoritetsbeslut förekomma
för auktorisation av motåtgärder
från ett klagande lands sida. I övriga
fall däremot kan endast en rekommendation
utfärdas med majoritet dock utan
påföljd för det fall att rekommendationen
icke efterföljs. Till denna redogörelse
för den huvudsakliga innebörden av
föreliggande förslag till överenskommelse
torde här få fogas några allmänna
uppgifter rörande sjustatsmarknaden ur
ekonomisk synvinkel.

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

De i sjustatsförhandlingarna deltagande
länderna har ett gemensamt drag: de
har alla ett intresse av att främja en fortsatt
utveckling av världshandeln. Det är
därför naturligt, att de velat ge sin överenskommelse
en så liberal och utåtriktad
karaktär som möjligt. Sjustatsländerna
är i ännu högre grad än sexstatsunionen
beroende av handeln med länder
utanför området. Exporten per capita
till länder utanför området utgör
för de sju ca 150 dollar medan den för
de sex stannar vid ungefär 90 dollar.
Handelsutbytet mellan de båda marknadsgrupperingarna
kännetecknas av
att de sju gentemot de sex uppvisar ett
avsevärt importöverskott.

Vid en bedömning av vad sjustatsmarknaden
kan komma att innebära för
Sveriges utrikeshandel, bör först framhållas,
att fördelningen av exporten på
olika länder givetvis sammanhänger med
storleken av ländernas tullar och andra
liandelsliihder. En förändring av dessa
hinder kan komma att väsentligt påverka
exportens länderinriktning. Det är
därför inte möjligt att bedöma det framtida
exportintresset enbart på grundval
av den hittillsvarande faktiska utvecklingen.
Om man likväl som en utgångspunkt
för bedömningen tar det nuvarande
läget kan man först och främst konstatera
det grundläggande faktum, att
Sverige i sin totalhandel med de sju
har ett exportöverskott på ungefär 1
miljard kronor, medan handeln med de
sex däremot uppvisar ett stort importöverskott.

Om man går närmare in på olika varugrupper,
kan först konstateras, att en
stor andel av Sveriges export till de sju
består av papper och papp. Det är
främst den engelska marknaden som bär
är av intresse. Exporten av tidningspapper
möter inga tullhinder, men för (ivriga
pappersvaror hör ett borttagande av
de engelska tullarna på 14—20 % innebära
att Sveriges konkurrensläge på den
engelska marknaden förbättras.

Nästan 60 c/o av hela den svenska exporten
av hel- och halvfabrikat till sjustatsmarknaden
består av verkstadsprodukter.
Av denna export avsättes emel -

lertid inte mindre än 2/3 motsvarande
ett belopp av ca 800 miljoner kronor på
den norska marknaden, och härav svarar
den redan nu tullfria fartygsexporten
för mer än 500 miljoner kronor. Det avskaffande
av de åtminstone punktvis
höga engelska tullarna på verkstadsprodukter,
som sjustatsmarknaden så småningom
skulle komma att innebära, skulle
förbättra våra möjligheter till ökad
avsättning i England. Det kan i detta
sammanhang som ett exempel erinras
om att den engelska tullen på personbilar
f. n. är 30 %.

Även i fråga om järn och stål bör tillkomsten
av sjustatsmarknaden för Sveriges
del medföra fördelar. Exporten till
de sju av järn och stål uppgår redan nu
till något mer än 200 miljoner kronor.

När det gäller den svenska hemmamarknadsindustrien
kommer naturligtvis
upprättandet av ett frihandelsområde
mellan de yttre sju att innebära ökad
konkurrens för en stor del av denna industri.
Av störst betydelse i det sammanhanget
är textilindustrien. Vår nuvarande
import av textil- och konfektionsvaror
från alla länder uppgår till nära
1 miljard kronor. Härav faller närmare
300 miljoner kronor på import från de
sju, varav hälften från England.

Utvecklingen av planerna på ett närmare
samarbete inom sjustatsgruppen
har, som inledningsvis framhållits, medfört
att frågan om det ekonomiska samarbetet
mellan de nordiska länderna
kommit i ett nytt läge. När förhandlingarna
om frihandelsområdet mellan de
sju påbörjades i våras, befann sig utredningarna
beträffande en gemensam nordisk
marknad i sitt slutskede. Sedan början
av året pågick vissa kompletterande
utredningar på rekommendation av Nordiska
rådet. Avsikten var att möjligheterna
skulle undersökas för ett mera
gradvist genomförande av den gemensamma
marknaden med hänsyn till de
övergångssvårigheter, som man särskilt
på finsk och norsk sida fruktade att
marknadens upprättande skulle komma
att medföra.

Resultatet av dessa utredningar lädes
fram på ett regeringsmöte i Kungälv den

10 Nr 26 Tisdagen den 17 november 1959

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

11—12 juli. Det stod då klart, att planerna
på ett närmare nordiskt ekonomiskt
samarbete måste ses mot bakgrunden
av de pågående förhandlingarna om
ett friliandelsområde mellan de sju. De
danska, finska, norska och svenska regeringarna
var överens om att planerna
på frihandelsområdet mellan de sju och
de konsekvenser det kan medföra skapat
en ny situation, men man betonade samtidigt
betydelsen i detta läge av ett nära
ekonomiskt samarbete mellan de nordiska
länderna av den art som samarbetsutskottet''
föreslagit.

Rent tekniskt är det naturligtvis möjligt
att förverkliga en nordisk tullunion
inom ett större friliandelsområde. Detta
har klart framgått av det nordiska ekonomiska
samarbetsutskottets omfattande
utredningar. Utslagsgivande för de faktiska
möjligheterna härtill är emellertid
å ena sidan de nordiska ländernas egen
vilja att upprätta en tullunion inom ett
sådant friliandelsområde, å andra sidan
de icke-nordiska ländernas inställning
till sådana eventuella önskemål.

Otvivelaktigt skulle de nordiska länderna
ha varit i en bättre position när
det gällt att inom det större frihandelsområdet
få upprätthålla ett sådant inbördes
handelspolitiskt samgående, som
en nordisk tullunion skulle innebära, om
denna redan hade varit ett faktum eller
om åtminstone ett politiskt beslut fattats
om genomförandet av tullunionen innan
förhandlingarna om frihandelsområdet
påbörjades. Något sådant beslut fanns
inte när förhandlingarna inleddes mellan
de sju. Det var därför förklarligt att
de icke-nordiska länderna redan på ett
tidigt stadium av förhandlingarna mellan
de sju ställde sig avvisande till tanken
att inom ramen för de sju upprätta
en nordisk tullunion, som skulle innebära
ett annat och snabbare schema för
tullavvecklingen inom denna union än
inom frihandelsområdet.

Det är främst i Norge som de politiska
förutsättningarna tidigare inte funnits
för genomförande av en nordisk
tullunion. Det möte, som hölls med Nordiska
rådets ekonomiska utskott i Fredensborg
i augusti, gav liksom diskus -

sionerna på Nordiska rådets sjunde session
i Stockholm i början av denna månad
klart vid handen att den politiska
bakgrunden saknas i Norge även för att
genomföra den nordiska tullunionen
inom ramen för frihandelsområdet för
de sju. Debatten på den senaste rådssessionen
gav också klart belägg för att de
politiska förutsättningarna ej heller förefanns
i Danmark innan man där fattat
ståndpunkt till de västeuropeiska marknadsfrågorna,
liksom de ej heller torde
föreligga i dagens läge.

Vad Finland beträffar framgick det vid
mötet i Kungälv i juli i år att man på
finsk sida var beredd att acceptera den
då föreliggande planen för en nordisk
marknad. Den utveckling som nu ägt
rum återverkar naturligtvis i hög grad
på Finlands läge. Finland är inte medlem
av OF1EC och har inte formellt eller
reellt deltagit i de pågående frihandelsförhandlingarna
mellan de sju. Den finske
statsministern gjorde emellertid i
Kungälv en deklaration, att därest försöken
att skapa ett frihandelsområde
inte hade något politiskt syfte utan endast
avsåg ett handelssamarbete, hade
Finland icke ett mindre intresse än de
övriga nordiska länderna för dessa försök.
Mot bakgrunden av att omkring en
tredjedel av Finlands utrikeshandel faller
på sjustatsområdet mot en dryg fjärdedel
på sexstatsområdet och likaså en
fjärdedel på bilaterala länder, är det naturligt
att man på finsk sida hyser ett
livligt handelspolitiskt intresse för förhandlingarna
mellan de sju. Det tillkommer
givetvis Finland självt att ta
ställning till frågan om ett medlemskap
i en eller annan form i frihandelssammanslutningen.
Ett positivt ställningstagande
skulle från svensk sida hälsas med
tillfredsställelse.

I det förslag till den framtida organisationen
av det nordiska ekonomiska
samarbetet, som förelädes Nordiska rådet
inför dess senaste session, har samarbetsministrarna
framhållit, att frågan
om en särskild gemensam nordisk marknad
kan aktualiseras vid en ändrad handelspolitisk
situation i Europa, liksom
om de allmänna förutsättningarna eljest

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

skulle förändras. Den fortsatta utvecklingen
bör därför noga följas och möjligheterna
och förutsättningarna för genomförandet
av en gemensam nordisk
marknad bevakas.

De permanenta organ, som samarbetsministrarna
föreslagit för det nordiska
ekonomiska samarbetet, det nordiska
ministerrådet eller — om man så vill —
ministerkommittén och det nordiska
ekonomiska samarbetsutskottet, innebär
inte tillskapandet av några nya organ.
Det är närmast frågan om eu fastare organisering
av de institutioner som funnits
sedan utredningsarbetet startade efter
Harpsundsbeslutet 1954.

1 den motivering som är knuten till
förslaget om inrättandet av de nordiska
samarbetsorganen anges exempel på olika
samarbetsuppgifter. Bland annat pekas
på det handelspolitiska samarbetet,
produktionssamarbetet, det finansiella
och valutamässiga samarbetet, samordningen
av den ekonomiska politiken
samt samarbetet på forskningens och utbildningens
område.

Tillskapandet av de föreslagna organen
syftar till att effektivisera det ekonomiska
samarbetet mellan de nordiska
länderna. Det är sålunda inte avsikten
att inkräkta på det samarbete som redan
nu etablerats inom ramen för förefintliga
andra nordiska organ.

Det kan med tillfredsställelse noteras,
att Nordiska rådet anslöt sig till de nordiska
samarbetsministrarnas förslag att
ge det ekonomiska samarbetet mellan de
nordiska länderna eu fastare organisatorisk
form.

Stort intresse knyter sig nu till möjligheterna
att åter få i gång förhandlingarna
om en frihandelsöverenskommelse
för hela Västeuropa. Vid ministermötet
i Saltsjöbaden i juli fick experterna i
uppdrag, förutom att utarbeta ett konventionsutkast,
även att utreda denna
fråga. När nu konventionsutkastet är
färdigt kommer experterna att gripa sig
an med denna andra uppgift. Det är naturligt
att så ej kunnat ske tidigare.

Niir förhandlingar kan komma att
återupptas om en frihandelsassociation
för hela Västeuropa är ännu omöjligt att

förutse. När så sker är det emellertid av
avgörande betydelse att alla parter kommer
till förhandlingarna med möjligheter
till flexibelt uppträdande och en bestämd
vilja att uppnå resultat, även om
det måste ske till priset av kompromisser.
De sju deklarerade redan vid Saltsjöbadsmötet
i juli sin avsikt att försöka
underlätta ett snabbt igångsättande av
förhandlingar om upprättande av en
multilateral association mellan alla
OEEC-länder. Någon liknande deklaration
från de sex har ännu ej framkommit.

Att det inte blir någon lätt uppgift att
skapa en bas för nya förhandlingar med
de sex står fullt klart. Den handelspolitiska
situation, som kan uppstå i Europa
med å ena sidan sexstatsmarknaden och
å andra sidan ett frihandelsområde mellan
ett antal utanför de sex stående länder,
understryker betydelsen av en fortsatt
nära samverkan mellan de nordiska
länderna i syfte att främja en utveckling
mot en allmän nedbrytning av hindren
för utrikeshandeln.

Det är också av vikt att stor uppmärksamhet
och förståelse visas de speciella
problem, som möter de OEEC-länder
vilka inte tillhör vare sig sexstatsmarknaden
eller de sjus frihandelsområde.
Dessa problem behandlades under
förhandlingarna om frihandelsområdet i
Paris. Betydelsen av ett samarbete med
dessa länder inom OEEC har under de
senaste åren bl. a. kommit till uttryck
i omfattande kollektiva åtgärder till förmån
för vissa av dessa länder, innebärande
främst avsevärd finansiell hjälp
till genomförande av ekonomiska stabiliseringsprogram.

Frihandelsområdet mellan de sju avses
bli en öppen klubb, till vilken alla
länder kan ansluta sig som är beredda
att påta sig förpliktelserna. Traktaten
kommer att stå i överensstämmelse med
reglerna i GATT-istadgan. Handelsreglerna
kommer i princip att avse all import
av varor som har sitt ursprung
inom området. För jordbruks- och fiskeprodukter
kommer dock speciella regler
att gälla, avsedda att underlätta en
utvidgning av handeln mellan medlems -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

länderna. Sjustatsområdets frlihandelst
vänliga och utåtriktade karaktär framgår
bl. a. därav att några tullhöjningar
gentemot utanförstående länder inte
övervägs som ett led i samarbetet mellan
medlemmarna. Ett av planens uttryckliga
syften är att bidra till en utveckling
av världshandeln och till en
fortlöpande avveckling av handelsliindren.
Däri ligger även en uppslutning
kring målsättningen i GATT att allmänt
sänka tullnivåerna. Genomförandet av
en sådan politik skulle så småningom
komma att innebära en naturlig och
automatisk utjämning av frihandelsområdesländernas
tullnivåer. I den mån
skillnaderna i de yttre tullarna sålunda
minskar skulle detta medföra att vissa
olägenheter som frihandelsområdeskonstruktionen
innebär — bl. a. ursprungskontrollen
och risken för snedvridning
i handeln — försvunne. Det är emellertid
väsentligt, att en sådan utjämning
främst kommer till stånd genom en
sänkning av höga tullar.

Frihandelsområdet för de sju utgör
inte något politiskt förbund. Det innefattar
inget överstatligt moment. Institutionerna
kommer att vara enkla och nära
ansluta sig till vad som tillämpats inom
OEEC. Dessa principer måste också bli
grundläggande för det vidare samarbetet
i Europa som vi hoppas skall komma till
stånd inom en nära framtid. Ett mera
universellt samarbete för handelns frigörelse
förutsätter givetvis också smidiga
regler som kan anpassas efter lägets
skiftande krav. Det bör emellertid
vara möjligt att åstadkomma ett sådant
samarbete utan att det behöver inbegripa
några politiska bindningar eller
begränsa de enskilda ländernas rätt att
själva utforma sin utrikespolitik, sin socialpolitik
och sin ekonomiska politik i
allmänhet.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Den 11 mars i år hade vi
senast tillfälle att i riksdagen diskutera
vårt läge i förhållande till integrationssträvandena
inom Västeuropa. Det skedde
framför allt mot bakgrunden av att de

under flera år förda förhandlingarna om
ett västeuropeiskt frihandelsområde gått
i stöpet och att i och med Romavtalets
ikraftträdande sexstatsmarknadens diskriminering
av utanförstående stater tagit
sin början. Det betonades allmänt att
vi i detta läge icke borde förhålla oss
passiva. Jag uttalade mig redan då till
förmån för ett samarbete i en eller annan
form mellan de utanför sexstatsgruppen
stående länderna och särskilt mellan
de s. k. yttre sex, vilka nu efter Portugals
anslutning blivit sju. Jag framhöll
att en marknadsgruppering mellan dessa
länder visserligen till storleken inte var
jämförbar med ett alleuropeiskt frihandelsområde
men att den ändock skulle
erbjuda en marknad av relativt betryggande
storlek och möjliggöra för näringslivet
att kalkylera för en marknad
som vore tio gånger så stor som vår
hemmamarknad. Tillika gav jag uttryck
åt den uppfattningen, att ett sådant
marknadsarrangemang inte skulle behöva
försvåra ett framtida samarbete med
de sex utan snarare underlätta möjligheten
att slå broar mellan dem och oss
samt att ett svenskt initiativ till ett sådant
utrednings- och förhandlingsarbete
säkerligen skulle välkomnas i vårt land
och kanske också ute i Europa.

Det är naturligt att jag från denna utgångspunkt
med största tillfredsställelse
hälsar det resultat som regeringen nu
redovisar. Fastän inte stort mer än ett
halvår hunnit förflyta från den debatt,
jag nyss berört, står vi nu inte bara inför
en principöverenskommelse om eu
frihandelssammanslutning'' mellan de sju
länderna utan också inför ett förslag till
konventionstext, som om ett par dagar
skall underställas ministrar från respektive
länder vid möte här i Stockholm.
Det är en verklig prestation att de sju
länderna på denna korta tid kunnat
komma överens i det otal besvärliga
frågor som möter i detta sammanhang.
På samma gång som man ansluter sig till
de liberala tankegångarna inom handelns
område, där varje medlemsland har rättighet
att även i framtiden driva en så
liberal politik som det självt önskar, är
man beredd att underkasta sig de för -

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

pliktelser av solidaritet och lojalitet som
marknadsorganisationen kräver. Det är
en särskild källa till tillfredsställelse, att
de svenska deltagarna kommit att spela
en framträdande roll vid förhandlingarna.
Så t. ex. har samtliga ordförandeposter
i de olika arbetsgrupperna beklätts
av svenska ämbetsmän. Det är inte mer
än rätt att vi ger uttryck åt vår stora
uppskattning av handelsministerns och
hans skickliga medhjälpares insatser för
att få överenskommelsen till stånd. Jag
begår nog ingen mannamån, om jag
bland medhjälparna särskilt nämner
biträdande kabinettssekreteraren de
Besche.

Till den del förslaget föreligger i färdigställt
skick kan jag utan att ingå på
detaljer i stort sett ansluta mig till det.
De frågor som alltjämt står öppna gäller
jordbruk och fiske. Av kända skäl
föreligger här speciella svårigheter. Då
jag inte är närmare insatt i dessa frågekomplex
inskränker jag mig till att understryka
kravet från vår livsmedelsindustris
sida att inte i slutupploppet bli
utsatt för en diskriminerande behandling.

Den allt överskuggande frågan blir i
fortsättningen att finna vägar, på vilka
sexstaterna och sjustaterna kan mötas.
Jag tar fasta på de positiva uttalanden i
sådan riktning som görs i principöverenskommelsen
och regeringsdeklarationen.
Redan i somras beslöt ministrarna
att samma experter som fått i uppdrag
att utarbeta konventionsutkastet skulle
samtidigt för regeringarna bereda sådana
frågor i förhållande till andra länder,
vilka aktualiseras av frihandelsområdets
upprättande, och därvid särskilt
studera frågan om kommande förhandlingar
rörande eu mera vidsträckt association.
Det är denna uppgift som experterna
nu skall gripa sig an efter välförrättat
värv med konventionsutkastet.

De senaste månadernas diskussioner
inom näringslivet i de olika västeuropeiska
länderna har utmynnat i omdömet
att det ur både tekniska och ekonomiska
synpunkter är nödvändigt att
Europa i stället för att växa sig fast i
blockbildningar blir förenat i en effek -

tiv, framstegsvänlig, gemensam marknadsorganisation.

Även på det politiska planet inom de
sex tycks insikten härom vinna terräng.
Vi kunde senast i går läsa i tidningarna
att Adenauer inför sitt Londonbesök uttalat
att det finns utsikter till en ekonomisk
association mellan de sex, de sju
och USA samt att han personligen skulle
välkomna ett sådant arrangemang.

Det bör vara möjligt att nalkas sexstatsmarknaden
med full förståelse för
de politiska syften som man vid sidan
av de ekonomiska velat uppnå men som
samtidigt försvårat anslutning för andra
stater till denna marknad. I och för sig
är det något stort som sker, när man lyckas
skapa samarbetsformer och ett högt
mått av enighet mellan nationer som i århundraden
bekämpat varandra på slagfälten.
En fredlig utveckling mellan dessa
nationer är av oskattbart värde även
för omgivande länder. Jag säger detta
därför att jag på somliga håll tyckt mig
finna en viss aggressivitet i inställningen
till sexstaterna eller vissa bland dem.
Därmed tror jag inte man befordrar möjligheterna
att komma överens om det
stora frihandelsområdet.

Jag inser väl att det inte blir någon
lätt uppgift, som det heter i regeringsdeklarationen,
att skapa en bas för nya
förhandlingar med de sex. Regeringsdeklarationen
säger härom att det blir
av avgörande betydelse att alla parter
kommer till förhandlingarna med möjligheter
till flexibelt uppträdande och
en bestämd vilja att nå resultat, även
om — som det heter ■— det måste ske
till priset av kompromisser. Jag har ingen
annan erinran än att det väl just är
kompromisslösningar som redan från
början måste sökas. Tiden hastar och
skulle bli ännu knappare om den hittills
förutsedda fullständiga avvecklingen av
tullarna per den 1 januari 1970 skulle å
ömse håll förkortas. Diskriminationen
mellan blocken skulle då komma att inträffa
snabbare och intensivare än näringslivet
i de båda grupperna hittills
räknat med.

När jag med vad jag nu yttrat velat
ge min anslutning till det föreliggande

14 Nr 26 Tisdagen den 17 november 1959

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

förslaget till upprättandet av en sjustatsmarknad
med Sverige som medlem,
vill jag samtidigt såsom flera gånger tidigare
peka på att den nya marknaden
kommer att kräva en följsam ekonomisk
politik. Det svenska näringslivet kommer
inte att kunna försvara sina positioner
och än mindre erövra nya, om vi
tillåter oss interna ekonomiska eskapader.
En sund finanspolitik, en rörlig
penningpolitik, en stabil prisnivå och
en väl avvägd skattepolitik kommer att
framstå som förutsättningar för att vi
skall kunna med framgång hävda oss i
den skärpta konkurrens som vi nu ger
oss in i. Jag behöver inte säga att jag i
dagens läge inte anser dessa förutsättningar
uppfyllda. Den nya marknaden
torde komma att framtvinga den självdisciplin
som behövs.

Härefter återstår mig att säga några
ord om den tilltänkta nordiska marknaden.
Vart har denna sedan åratal stötta
och blötta fråga tagit vägen i samband
med förslaget om de sju''? Regeringsdeklarationen
lämnar besked även härom.
Den nordiska marknaden har icke varit
tänkt som ett alternativ till de europeiska
integrationssträvandena utan som
ett led i dessa och skulle kunna stå väl
samman med tillkomsten av de sju såsom
ett uttryck för allt det som gör en särskilt
nära sammanhållning mellan Nordens
länder naturlig. Ännu vid utrikesdebatten
i mars i fjol intogs från svensk
sida en positiv inställning till upprättandet
av en nordisk marknad inom en
nära framtid. Sedan dess har utredningen
om en sådan marknad slutförts. Emellertid
har under sommarens lopp vid
nordiska förhandlingar både på regeringsplanet
och Nordiska rådets plan
framkommit att erforderlig enighet inom
de nordiska länderna icke stått att vinna
och att de icke-nordiska länderna bland
de sju ställt sig avvisande. Även om jag
lämnar öppet huruvida inte motståndet
i det senare hänseendet skulle kunnat
övervinnas, måste jag med min kännedom
om förhållandena böja mig för att
framför allt på grund av det in i det
sista kompakta motståndet från det norska
näringslivet och den norska politi -

ska oppositionen förutsättningar nu inte
fanns för ett positivt beslut om en nordisk
marknad. Ehuru själv varm anhängare
av tanken på en sådan marknad
har jag vid varje tillfälle då frågan diskuterats
framhållit som en nödvändig
förutsättning att tanken stöddes av en
övervägande opinion inom varje land
för sig och siirskilt av dem som skulle
ha att omsätta den i praktiken. Jag tror
att jag i det fallet givit uttryck åt en
allmän uppfattning inom det svenska
näringslivet.

Vid den generaldebatt som inledde
Nordiska rådets nyligen avhållna session
i Stockholm förekom åtskilliga pessimistiska
inslag i fråga om det ekonomiska
samarbetet i Norden, sedan planen på en
nordisk marknad undanskjutits. Emellertid
kom man under rådets behandling av
ett förslag från samarbetsministrarna om
inrättande av ett nordiskt ministerråd
och samarbetsutskott för ekonomiskt
samarbete tämligen allmänt till den uppfattningen
att det alltjämt inom ramen
för de sju finns en rad betydelsefulla
uppgifter för speciell nordisk samverkan
på det ekonomiska området, uppgifter
som gäller samordning av handelspolitik,
produktion, finanser och valuta,
ekonomisk politik samt forskning och
utbildning. Samarbetsministrarna framhåller
rent av att frågan om en särskild
nordisk marknad under ändrade betingelser
åter kan aktualiseras och att den
fortsatta utvecklingen därför bör noga
följas och möjligheterna och förutsättningarna
för genomförandet av en gemensam
nordisk marknad bevakas.

Rådets ekonomiska utskott framhöll
vikten av att ett närmare nordiskt samarbete
kom till stånd för att tillvarataga
de nordiska ländernas gemensamma intressen,
ett samarbete som ansågs vara
av särskild betydelse i samband med
strävandena till en friare handel och
mot bakgrunden av den hastiga ekonomiska
utvecklingen. Utskottet stödde förslaget
om inrättande av en permanent
ministerkommitté bestående av en minister
för varje land såsom ansvarig för
samarbetet. I fråga om det föreslagna
permanenta samarbetsutskottet nöjde

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

man sig med att uttala att det finge ankomma
på ministrarna att till sig knyta
erforderlig expertis. Jag har det intrycket
att Nordiska rådets session slutade
i allmän tillförsikt och positiv vilja att
under föreliggande förhållanden göra
det mesta möjliga för sammanhållningen
i Norden även på det ekonomiska området.

Särskilt för Finlands del är det att beklaga
att den nordiska marknaden icke
kunnat komma till stånd. Finland hade
kommit fram till att anslutning till en
nordisk marknad skulle för dess del ha
varit en naturlig form för en vidare ekonomisk
samverkan västerut. Nu återstår
för Finland att överväga om en anslutning
i en eller annan form till sjustatsmarknaden
kan komma till stånd. Det
är att hoppas att man från sjustaternas
sida kommer att i möjligaste mån underlätta
en sådan lösning.

Likaså är det viktigt att finna former
för fortsatt bevarande av Islands anknytning
till den nordiska brödrakretsen.

Herr talman, vi står nu inför ett nytt
skede som innebär löften för framtiden
men också risker. Det steg vi tar går i
linje med utvecklingen i världen mot en
friare handel inom allt större områden.
Vi har knappast något val och skulle inte
gärna kunna ställa oss vid sidan. Det är
emellertid en styrka att vad som sker har
stöd av en tämligen enig opinion. De
svårigheter som otvivelaktigt kommer att
möta bör då också lättare kunna övervinnas.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! I det förhållandet att
hans excellens utrikesministern velat föredra
regeringsdeklarationen i denna
kammare finner jag ett belägg för att utrikesministern
— ehuru han i det här
sammanhanget hittills hållit sig något i
bakgrunden — hänför de handelspolitiska
problemen till de angelägnaste
spörsmålen inom utrikesdepartementets
verksamhetssfär just na.

Det råder som känt en viss dualism
i de svenska statsmakternas behandling

av näringslivets frågor. Jag tillät mig
under remissdebatten i januari peka på
detta förhållande och de olägenheter
detta medförde. I så brydsamma tider —
både handelspolitiskt och ekonomiskt —
som vi just nu genomlever är det såväl
önskvärt som nödvändigt att den allmänekonomiska
politiken koordineras med
handelspolitik och näringspolitik på ett
helt annat sätt än vad som nu sker. Vi
har ett bevis på denna bristande samordning
i de av regeringen framlagda förslagen
om skattehöjningar, som man
torde kunna förutse kommer att påverka
våra svenska företags konkurrenskraft.
De inom regeringskretsen, som med stor
intensitet deltagit i de förhandlingar för
vilka regeringsdeklarationen redogör,
har säkerligen mer än en gång haft skäl
överväga konsekvenserna för olika företag
eller grupper av företag av den anslutning
till sjustatsmarknaden som regeringen
föreslår, och de har väl då inte
kunnat undgå att konstatera att den inhemska
kostnadsnivån spelar en betydelsefull
roll i dessa sammanhang.

Utrikesministern har med all rätt i
sitt anförande pekat på att upprättandet
av ett frihandelsområde mellan de
yttre sju kommer att innebära ökad konkurrens
för en stor del av hemmindustrien.
Han nämnde särskilt textilindustrien,
och det är ju allmänt känt att just
textilfabrikerna — på såvitt jag kan fatta
fullgoda skäl — hyser starka farhågor
för framtiden. Utrikesministerns något
orakelmässiga uttalande på den här
punkten tarvar dock, tycker jag, en mera
utförlig, kompletterande förklaring beträffande
vad regeringen tänker göra
just i detta speciella fall. Jag uttalar en
förhoppning om att man från regeringens
sida är villig att senare i dag återkomma
till frågan om textilindustriens
troliga besvärligheter och hur dessa
skall kunna bemästras. Det skulle nämligen
vara en dålig tröst för dem som
drabbas att bara säga att några ägg måste
gå i kras när man skall göra en omelett.

Även exportföretag i många branscher
kommer troligen att möta vissa besvärligheter
i den integrerade marknaden.

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

Jag skulle därvidlag vilja återknyta till
de resonemang jag har fört rörande behovet
av samordning mellan den allmänekonomiska
politiken och handelspolitiken
i dess vidsträcktaste bemärkelse.

I höstens remissdebatt framhöll jag
några viktiga förutsättningar för att
svensk industri och svensk handel skulle
kunna hävda sig. Jag framhöll då bl. a.
följande:

1) Vår allmänna kostnadsnivå får inte
stiga snabbare än i andra västerländska
industrisamhällen.

2) Det svenska näringslivet får inte
framöver belastas hårdare i fråga om
beskattning och sociala utgifter än vad
som förekommer i dessa andra länder.

3) Valutareserven måste förstärkas,
bl. a. för att bereda utrymme för större
kreditinsatser från svensk sida vid exporten,
eftersom långfristiga krediter
spelar en avsevärd roll i dag i den internationella
konkurrensen.

4) En mera elastisk penning- och kapitalmarknad
måste eftersträvas för att
återföra det svenska ränteläget till en
internationellt konkurrenskraftig nivå
och samtidigt underlätta företagens kapitalförsörjning
till rimliga kostnader.

Jag tycker att dessa fyra punkter har
självklarhetens prägel. Men jag hade vid
det tillfället — liksom jag har det i dag
— svårt att finna att den finanspolitik,
som regeringen förordar, och den penningpolitik,
som regeringen dirigerar,
passar in i detta mönster. Sveriges inlemmande
i sjustatsmarknaden och den
hårda konkurrensen med sexmaktsunionens
stater gör det mer än någonsin tidigare
obetingat nödvändigt att hålla
vårt eget hus i ordning.

Utrikesministern har säkerligen under
de senaste månaderna haft rikliga tillfällen
notera och begrunda de villkor, som
nu gör sig gällande inom världshandeln.
Förefaller det då inte klokt att mot''bakgrunden
av dessa kända omständigheter
och inför så stora omvälvningar, som
enligt regeringsdeklarationen förestår,
just nu iaktta synnerligen stor försiktighet
med åtgärder, som utan tvekan kommer
att oförmånligt påverka de svenska
företagens kostnadsläge? Den anpassning

inom näringslivet som den nya handelspolitiska
situationen kräver — en anpassning
som regeringen utgår från skall
komma till stånd — måste den inte också
förutsätta att regeringen ändrar sin
inställning till näringslivets problem,
måste den inte förutsätta en anpassning
även från regeringens sida i fråga om
dess allmänekonomiska politik?

Jag tillåter mig av dessa skäl betvivla
att det uttalande som återfinnes i slutet
på regeringsdeklarationen är realistiskt.
Det förefaller mig som om en viss koordination
av de enskilda ländernas ekonomiska
politik i allmänhet måste komma
till stånd, om det ekonomiska samarbetet
i Europa — och nu i första hand
mellan de sju — skall kunna utvecklas
på ett önskvärt sätt. Och detta alldeles
oavsett om man arbetar med överstatliga
institutioner eller ej. De sju måste, menar
jag, ersätta sexstatsmakternas hårdare,
delvis överstatliga, bindningar med
en levande insikt om behovet av en viss,
och förvisso inte alltför ringa, frivillig
liarmonisering av respektive länders
ekonomiska förhållanden. Endast framtiden
kan besvara frågan, huruvida de
sju — var och en på sitt håll — skall
visa sig mäktiga en sådan omsyn.

Utrikesministern framhåller att riksdagen
på olika sätt hållits fortlöpande
informerad om utvecklingen av de olika
förhandlingar som förts. I fråga om
sjustatsmarknaden får måhända detta uttalande
betecknas som inte fullt täckande.
Riksdagen har av åtskilliga, delvis
förståeliga, skäl salts i efterhand. Regeringsdeklarationen
kan också tolkas som
en önskan om en öppen fullmakt för regeringen
att agera i deklarationens syfte
även i fortsättningen. Det finns emellertid
många principiellt viktiga frågor och
även massor av detaljspörsmål, som inte
gärna kan i nöjaktig grad belysas i en
regeringsdeklaration av det här slaget.
Jag ställer den frågan om inte regeringen
— med tanke på ärendets natur och
vikt — bort mera kontinuerligt under
sommarens och höstens lopp ha hållit
utrikesutskottet och utrikesnämnden
orienterade om de olika faserna i förhandlingarna.
En sådan fortlöpande kon -

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

takt skulle även ur regeringens synvinkel
ha haft större värde än en redogörelse
i efterhand.

Jag hälsar emellertid med tillfredsställelse
den outtröttliga möda och den
skicklighet som våra förhandlare ådagalagt,
och jag ber att i likhet med herr
Kwerlöf särskilt få apostrofera vice kabinettssekreteraren
för hans betydelsefulla
insatser.

Det bilaterala avtal mellan Sverige och
Danmark, som sammanhänger med den
svenska jordbrukspolitiken och i vilket
från svensk sida förklarats att Sverige
till Danmark skall överföra ett belopp
motsvarande 60 procent av inkomsterna
av de införselavgifter, som upptas vid
import från Danmark av dessa produkter,
borde enligt min uppfattning redan
nu föreläggas riksdagen i en annan form
än i en regeringsdeklaration. En detaljgranskning
av den överenskommelse om
en frihandelssammanslutning mellan de
berörda sju länderna, som regeringen
tänker ingå, måste självfallet få anstå
till dess avtalstexten förelagts riksdagen.

I det fallet instämmer jag alltså med
herr Ewerlöf.

Jag kan vidare instämma i det konstaterande
som görs i deklarationen, att
sammanbrottet i Paris i december månad
förra året skapade en kritisk situation
för det fortsatta ekonomiska samarbetet
i Västeuropa. Det förefaller dock
— vilket jag redan tidigare framhållit
här i kammaren — som om denna utveckling
borde ha kunnat förutses. Med
sexmaktsunionens politiska anstrykning
och den tidigt ådagalagda oförenligheten
mellan de franska och engelska uppfattningarna
förelåg risk just för den
schism som sedan uppstod. Det är nu
föga givande att gråta över spilld mjölk,
men trots allt får väl de nordiska regeringarna
påta sig det dryga ansvaret att
inte på ett tidigt stadium ha genomdrivit
ett beslut om den nordiska marknaden.
Eftersom den frågan så nyligen debatterats
i Nordiska rådet just i denna
sal, skall jag nöja mig med att instämma
i det beklagande utrikesministern uttalat
över att den nordiska tullunionen

2 Första kammarens protokoll 1959. Nr 26

inte var ett faktum när sjumaktsförhandlingarna
började.

Sjustatsalliansen kommer — jämfört
med de sex — att bli en heterogen skapelse.
Den geografiska splittringen är eu
sak, en annan är att alliansen domineras
av en stor stat, Storbritannien. Det skulle
ur jämviktssynpunkt vara lyckligt om en
någorlunda lika stark motpol funnes. En
sådan motpol skulle den nordiska tullunionen
ha kunnat bli. Det är också
mindre lyckligt ur de anslutna ländernas
synpunkt, menar jag, att engelsk industri
inte bär den allsidiga omfattning
som t. ex. tysk har.

Jag vill varna för att dra så vittgående
slutsatser som jag tyckte framskymtade
i utrikesministerns anförande, nämligen
att fördelningen av exporten på olika
länder givetvis sammanhänger med storleken
av ländernas tullar och andra handelshinder.
Det finns nämligen i fråga
om de tyska företagens politik i det uppkomna
läget en tendens att utnyttja det
tyska övertaget på kostnads- och lönesidan
och därmed de större marginaler
som den tyska industrien otvivelaktigt
arbetar med för att genom en lägre prissättning
och långa krediter försöka kompensera
förekommande oförmånliga positioner
beträffande tullar och liknande
hinder. Den aktivitet som visats från
franskt, belgiskt och holländskt håll under
den senaste tiden varslar också om
att inte heller dessa länder vill släppa
greppet om sjustatsunionens marknader.
Man vill med andra ord både hålla sig
kvar inom sjustatsmarknaden och utvidga
försäljningsmöjligheterna inom sin
egen sexstatssfär. I detta påpekande skall
inte intolkas någon kritik från min sida
mot denna aktivitet. Den bör i stället utgöra
eu sporre till större ansträngningar
från vår sida och från de sjus.

Storbritanniens klart ådagalagda större
— i och för sig naturliga -— intresse
för samväldeshandeln och, jämfört med
framför allt Tysklands, Hollands och
Belgiens, vad jag skulle vilja kalla mera
flegmatiska inställning till Europaliandeln
kommer att i motsvarande grad försvaga
sjustatsunionen.

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

Det är — däri instämmer jag till fullo
med utrikesministern — nödvändigt att
få till stånd ett multilateralt samarbete
omfattande så många länder som möjligt,
men framför allt att skapa ett tillfredsställande
modus vivendi visavi sexstatsunionen.
Även om vi önskar våra
svenska förhandlare all framgång i deras
strävan att komma till en godtagbar uppgörelse
med de sex, är det — med den
bittra erfarenheten av de tidigare förhandlingarna
i Paris — berättigat att
hysa en viss pessimism om det slutliga
resultatet av dessa förhandlingar.

Jag skulle därför — och jag tycker
att det framstår som angeläget även ur
förhandlingstaktisk synpunkt — vilja rekommendera
att man inte i så hög grad
framställer sjustatsalliansen som en defensiv
förhandlingsorganisation. I stället
måste vi inrikta oss på att utveckla
denna allians till en »entente cordiale»
med stark känsla av samhörighet och
obetingad vilja att helhjärtat stödja strävandena
till sammanhållning och samarbete.

Det är ur denna synpunkt ett lyckligt
initiativ som i dagarna tagits av organisationerna
inom det svenska näringslivet,
då de nu vill energiskt sprida upplysningar
om sjustatsmarknaden.

Man skulle emellertid önska att vi
skulle kunna påräkna litet klarare signaler
från engelsk sida. Det behövs hårdare
trumpetstötar än vad som hittills presterats
för att informera den engelska allmänheten
och få den engelska affärsvärlden
att med större energi än nu
ställa om sig för det nya samarbete som
här skall etableras mellan de sju.

Vi bör alla utnyttja varandras erfarenheter
och kapacitet på olika områden.
Av särskilt intresse för Sverige borde
vara de finansiella resurser och kunskaper
som finns både i Londons city och
i Schweiz.

En utveckling i den riktningen står i
nära sammanband med den uppfattning
jag här framfört om behovet av en liarmonisering
av de närmast berörda ländernas
allmänekonomiska politik. Jag
tror också att en sådan harmonisering
kan komma att ha sin betydelse för den

associering med de inre sex som är målet
för våra strävanden.

Finlands läge i den uppkomna situationen
ter sig särskilt från svensk synpunkt
bekymmersamt. Om Finland inte
ansluter sig till den gemensamma marknaden
kommer dess export att tillstramas
med den påföljd att levnadsstandarden
i Finland troligen sjunker. Det är
en utveckling som måste inge de allra
största betänkligheter på svenskt håll.
Det är givet, såsom utrikesministern säger,
att Finland måste självt ta ställning
till frågan om ett medlemskap i en eller
annan form i frihandelssammanslutningen.
Ett positivt beslut skulle hälsas med
tillfredsställelse i Sverige, i det uttalandet
i regeringsdeklarationen torde alla
—- med hänsyn till Nordens framtid —
vilja helt och fullt instämma.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Tillåt mig först att till
den bukett, som de båda föregående talarna
här bar utskiftat, få foga ett par
blommor även från min sida!

Det råder ingen tvekan om att tillfredsställelsen
över vad som här har
skett är allmän; en utvidgad frihandel
måste ju på längre sikt möjliggöra ett
absolut uppsving för vårt land. Det är
klart att efter sexstatsmarknadens tillkomst
trädde problemet om samverkan
bland de utanför stående i ett akut läge,
och det är väl detta akuta läge som i så
hög grad bidragit till att man på så kort
tid kommit fram till ett beslut, som naturligtvis
i och för sig är av den art att
vi helt enkelt träder in i en alldeles ny
situation både här och i länderna runt
omkring.

I detta sammanhang finns det anledning
att instämma i beklagandena över
den uteblivna nordiska tullunionen, som
avgjort skulle ha haft en stor uppgift att
fylla. Alldeles särskilt med hänsyn till
Finlands position måste vi beklaga detta,
och jag hoppas att bakom det uttalande
i regeringsdeklarationen, där man säger
att en anslutning av Finland till sjustatsunionen
skulle hälsas med tillfredsställelse,
också ligger att den svenska rege -

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

ringen på allt sätt söker underlätta en
sådan anslutning.

När det sedan gäller sexstatsgruppen
är det klart att vi måste göra vad som
göras kan för att undvika att ett handelskrig
uppstår. Det är tydligt att man
inom sexstatsunionen är mycket känslig
för vad som här händer och sker, och
om man inom svenska kretsar varit överraskad
över att man så snabbt kommit
till resultat, när det gällt sjustatsmarknaden,
så kan vi vara övertygade om att
förvåningen inte är mindre inom sexstatsunionen.
Vi har från vår sida all
anledning att söka undvika komplikationer;
vi har ju en betydande handel framför
allt med Västtyskland och Holland,
och det gäller att tillvarata dessa intressen.

Det är att anteckna med tillfredsställelse
att man i regeringsdeklarationen
går ut ifrån, att en av målsättningarna
vid arbetet för sjustatsmarknaden även i
fortsättningen måste vara att åstadkomma
en enighet mellan de sex och de sju.
Under förhandlingarna i Europarådet
har man då och då haft tillfälle att lyssna
till den opinion, som där kommer till
synes från de länder, som nu tillhör sexstatsunionen.
Vid den senaste sessionen
tyckte man sig ha anledning att lyssna
alldeles särskilt till den franske delegaten,
som då framförde synpunkter på det
fortsatta europeiska samarbetet som man
kanske hade anledning att tolka såsom
ett mera positivt ställningstagande än tidigare
till åtgärder som borde vara förestående,
men ett närmare studium ger
väl ändå vid handen, att man alltjämt
på den sidan är ytterligt tveksam.

Det finns därför all anledning att med
intresse hälsa den inställning från västtyskt
håll, som här tidigare refererades
av herr Ewerlöf. Men när det i regeringsdeklarationen
säges ut, att man från
svensk sida iir beredd att rekommendera
ett flexibelt uppträdande — som det heter
— med möjligheter till kompromisser,
bör kanske i all enkelhet uttalas den
meningen, att den positiva inställningen,
som i och för sig på allt sätt måste understödjas,
ändå inte kan få ta sig det
uttrycket, att den ena parten kommer

till förhandlingarna så att säga med säcken
full med gåvor, under det att den
andra parten — något som det finns anledning
att förmoda i detta sammanhang
— faktiskt kommer ganska tomhänt. Det
som skall komma att ske måste väl ändå
innebära, att alla går ut ifrån gemensamma
eftergifter, i den mån eftergifter
skall förekomma. Jag hoppas, som sagt,
att man på regeringshåll är fullt på det
klara med den saken.

När det sedan gäller verkningarna av
den utvidgade frihandeln för vårt land
har mycket ordats om detta tidigare. Det
är klart att problem uppstår, såsom
skärpt konkurrens inte minst för de produktionsgrenar
som har sin inriktning
på hemmamarknaden — det kan vi inte
komma ifrån. Eftersom jag själv representerar
ett område, som i allra högsta
grad är beroende av textilindustriens
möjligheter, må jag på den punkten få
ansluta mig till vad herr Aastrup tidigare
här sagt och ytterligare understryka
mina betänkligheter på den punkten.

Det är utan tvekan så att det avtal,
som här upprättats, kommer att betyda
ganska kännbara svårigheter för textilindustrien
att hävda sig. Den har under
de senaste åren dragits med svårigheter,
och den har väl i ganska stor utsträckning
dragit konsekvenserna av detta.
Det pågår för närvarande en upprustnings-
och rationaliseringsprocess inom
näringen, som naturligtvis är högst rekommendabel
och väl i dagens läge den
enda möjliga. Men icke förty fäster jag
mig här vid ordvalet i regeringsdeklarationen.
Det är ju så, att man i denna
med välbehag inhöstar de fördelar, som
sjustatsöverenskommelsen kommer att
innebära för svensk industri i stort, och
att man framhåller de påtagliga vinsterna
av denna överenskommelse, men när
man kommer till textilindustrien konstaterar
man kort och gott, att den kommer
att få svårigheter — punkt och slul.

Jag emotser med intresse om man
från regeringsbänken också på den
punkten har något ytterligare att säga.
Det finns visserligen en klausul i förslaget
till stadga, diir man säger ut att för
de näringsgrupper eller regioner, som

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

tillfälligtvis kommer att få känning av
mer omfattande arbetslöshet, kan man
vidtaga speciella skyddsåtgärder. Men
det är val i det sammanhanget närmast
en tröst för ett tigerhjärta. Jag skulle tro
att för den stora del av vårt folk, som är
hänvisad till textilindustrien som förvärvskälla,
skulle något mer »kött på benen»
vara att hälsa med tillfredsställelse.

Sedan är det naturligtvis en alldeles
särskild grupp av företagsamheten, som
kommer att få svårigheter. Det är i första
hand den småföretagsamhet, som är inställd
på liemmamarknadskonsumtion.
För dem som bygger och bor ute i glesbygden
och dess samhällen har det ju
ett alldeles speciellt intresse att kunna
hävda småföretagsamhetens konkurrenskraft.
Den är i dag i betydande grad
handikappad på exportmarknaden, i
första hand därför att den saknar den
samordning, som är en av förutsättningarna
för att den med kraft skall kunna
göra sig gällande i konkurrensen. Jag
tror att vi i detta sammanhang har anledning
att beklaga, att regeringen inte i tid
velat utreda frågan hur omställningssvårigheterna
skall bemästras, vilka åtgärder
som skulle behöva vidtagas och hur
man skulle kunna få en effektiv organisation
av exporten för just småföretagsamheten.

Tidigare har här påpekats — och det
förtjänar att understrykas än en gång —
de ökade svårigheter, som uppstår för
näringslivet i och med det beslut som
fattats och de händelser, som ägt rum
och kommer att äga rum i fråga om den
ekonomiska politiken. Det är tvivelsutan
så, att arbetstidsförkortningen, tjänstepensionen
och lönerörelserna tillsammans
kommer att utgöra för många företag
— och kanske framför allt för de
små företagen -— ett mycket betydande
handikapp just på tröskeln till frihandelsområdet.
Jag menar att det vid detta
tillfälle finns anledning att särskilt understryka,
att samhället effektivt måste
medverka till att omställningssvårigheterna
bemästras. Det är en rad saker
som här kan göras — jag har pekat på
några tidigare, men låt mig i alla fall
upprepa dem. Det gäller framför allt

kreditförsörjningen. Kanske man på den
punkten får pröva vissa former av prioritet
för att klara omställningsprocessen.
Det gäller vidare kreditgivningen till exporten.
Den måste få helt andra former
och helt annan omfattning än hittills.
Det gäller — som jag nyss sade ■— att
medverka till skapandet av en exportorganisation
framför allt för småföretagen.

Jag tror att man sålunda är beredd att
acceptera de allmänna principerna för
den liberalisering av handeln, som här
äger rum, men det kan ändå inte bestridas,
att inom ramen för denna liberalisering
måste det ju givas möjligheter, som
man ju inte kan avsäga sig eller avvisa,
att inom det egna landets ram på ett
mycket påtagligt sätt främja företagsamheten.
Det kan ju inte strida mot principerna
för en liberalisering av handeln,
att man sätter företrädarna för exporten
ekonomiskt ordentligt på fötter, så
att de kan sköta sin uppgift och möta
den ökade konkurrensen — en konkurrens
som man ju måste gå emot med
öppna ögon men som inte behöver betyda,
att man skall blunda för de möjligheter
man redan har inom ramen för en
sådan liberalisering.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När det gäller att skapa
ett nytt handelsavtal är det självklart, att
det finns många spörsmål, som man bör
ta hänsyn till. Arbetet kan ju stöta på
stora svårigheter. Som man också förstår
av den lämnade redogörelsen är det
inte så lätt att sammanjämka många länders
olika åskådningar.

I den överenskommelse, som nu håller
på alt träffas, finns det när det gäller
det svenska jordbruket en klausul, som
jag tycker förefaller ganska egendomlig.
Jag skulle vilja rikta en direkt fråga
till hans excellens utrikesministern, om
han här i dag inför kammaren kunde
lämna en redogörelse för skälet till att
man delar upp samma sorts jordbruksprodukter
dels på en industrisida och
dels på en jordbrukssida. I fråga om den

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

svenska potatisen har man till jordbrukssidan
överfört den potatis, som användes
för att framställa potatismjöl.
Den potatis däremot, av vilken framställes
sprit, har man överfört till industrisidan.
Jag kan inte förstå, varför man
skall dela upp samma sorts vara på två
håll.

Jag skulle alltså gärna vilja ha en förklaring
till denna uppdelning. Jag kan
inte tänka mig att den i stort sett har
något med utrikeshandeln att göra, då
den vara, som överförs till industrisidan,
inte till någon del säljes till andra länder
utan helt och hållet användes inom
landet. Följaktligen kan man inte gärna
från andra länders sida ha något att invända
om en uppdelning inte sker.

En tillverkning som är av mycket stor
omfattning och betydelse i vårt land är
tillverkningen av dextrin och limämnen,
som görs av det framställda potatismjölet.
Även denna tillverkning har man fört
över på industrisidan.

Jag vill, herr talman, såsom de föregående
talarna uttala den förhoppningen,
att det avtal som håller på att träffas
måtte bli gagnande för de stater det
berör. Jag vill dock inte underlåta att.
säga, att enligt de uppgifter, som har
stått att få om avtalet, måste detta innebära
ett mycket starkt försämrat skydd
för det svenska jordbruket. Detta skydd
vi nu har måste vi försöka slå vakt om.
Vi bör naturligtvis slå vakt om hela vårt
näringsliv, men vi får inte utlämna en
sådan viktig del som jordbruket i ett
handelsavtal, så att man kan jonglera
litet med varorna som det passar.

Jag skall inte heller ta upp någon
längre tid med att diskutera den återbäring
till Danmark som skall ske för de
varor man därifrån exporterar hit. Där
skall först tas ut en viss importavgift,
av vilken sedan 60 procent skall återbäras.
Det var kanske nödvändigt att
man gick in för den saken för att få
Danmark med.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga, att jag inte tror det är välbetänkt
att offra det svenska jordbruket för att
vinna vissa fördelar på andra håll.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag har med mycket
stort intresse och med tillfredsställelse
följt den debatt som har ägt rum här i
kammaren och jag konstaterar, att det
har varit en mycket utbredd uppslutning
kring det förslag om en anslutning till
sjustatsområdet som regeringen nu står
inför.

Några talare har påpekat, att såväl regeringen
som det enskilda näringslivet
kommer att ställas inför många nya uppgifter
och problem. Det är alldeles självklart
att så är fallet, och jag tror inte
det är möjligt att på förhand linjera
upp något program för hur den ena eller
andra gruppen av svårigheter skall mötas.

Jag bara konstaterar att vi har stöd
ifrån det svenska näringslivet, som har
varit i tillfälle att mycket noga följa förhandlingarna
under deras olika faser,
och i likhet med herr Aastrup konstaterar
jag med tillfredsställelse, att man
inom näringslivet visat mycken aktivitet
och energi i syfte att möta de nya
uppgifter som näringslivet nu ställs
inför.

Jag ber också att få understryka, att
övergångstiden är så pass lång, att de
svårigheter som kommer att möta inte
inträder på en gång, utan att det finns
ett rådrum för att ta itu med de problem
som nödvändigtvis uppstår.

Vad beträffar herr Elofssons inlägg
vill iag säga, att jag inte är i stånd att
ge några rationella förklaringar till den
gräns som uppdragits mellan industrivaror
och jordbruksvaror. Gränsen är
uppenbarligen i hög grad godtycklig,
men det hindrar inte att den kan vara
av stor betydelse. Jag tillåter mig att
hänvisa till ett svar, som jordbruksministern
i dag har givit i andra kammaren
på en liknande fråga. Han har där
sagt, att »man har allmänt eftersträvat
sådana lösningar, att den svenska livsmedelsindustrien
icke försätts i ett missgynnat
läge i förhållande till motsvarande
industrier i övriga länder i området
på grund av ojämnheter i råvarupriser -

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutning

na. Detta har främst kommit till uttryck
i gränsdragningen mellan industriprodukter
å ena sidan och jordbruks- och
fiskeprodukter å den andra. Till den del
likväl mera kännbara svårigheter i detta
hänseende uppkommer får interna anordningar
övervägas för att bereda berörda
industrier skäliga konkurrensvillkor.
»

Det har alltså varit olika rent praktiska
intressen, som har tillgodosetts när
man dragit denna gräns mellan industrioch
jordbruksvaror. Denna gräns har
alltså, kan man säga, blivit en kompromissprodukt
under förhandlingarnas
gång.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! De borgerliga partiernas
representanter har här i dag deklarerat,
att de i stort sett är nöjda och belåtna
med det arbete som regeringen har nedlagt
för att få till stånd den sjustatsmarknad,
som väl blir ett faktum sommaren
1960. Det har dock kunnat spårats
vissa bekymmer hos nämnda talare
över de negativa verkningar, som man
fruktar skall uppstå genom uppkomsten
av sjustatsmarknaden. Framför allt herr
Aastrup ville bemästra dessa negativa
verkningar genom en rigorös ekonomisk
samordning över hela linjen, vilket kommer
att sluta med att hela udden kommer
att riktas mot löntagarna och främst
emot arbetarklassen.

Bakom den uppskattande attityden
skymtar man emellertid belåtenheten
hos de stora kapitalistiska koncernerna
i vårt land, som egentligen är de, vilka
styrt oss in i detta andra stora handelsblock
som nu uppstår i Västeuropa.

Borta med vinden är därmed också
den nordiska tullunionen. Det blir ingalunda
— som många söker göra gällande
— något harmoniskt tillstånd i Västeuropa
i de ekonomiska och politiska relationerna
mellan staterna. Uppenbart
torde väl vara att ett handelskrig mellan
sexstatsmarknaden och den blivande
sjustatsmarknaden kommer att etableras
och utvecklas. Talet om att man genom
bildandet av sjustatsgruppen lätta -

re skall kunna nå en överenskommelse
med sexstatsgruppen är nog bara ett utslag
av illusionsmakeri, såvida man inte
tänker kapitulera inför de villkor som
sexstatsunionens främsta och mäktigaste
medlemsstat, Västtyskland, kommer att
uppställa.

Det blir inte något s. k. europeiskt frihandelsområde,
utan i stället uppstår i
Västeuropa tvenne handelsblock. Motsättningarna
mellan Storbritannien,
Frankrike och Västtyskland är en av
huvudanledningarna till att strävandena
att få till stånd ett gemensamt västeuropeiskt
frihandelsområde inte har kunnat
förverkligas. Sexstatsmarknaden har
stärkt de västtyska monopolens ekonomiska
och politiska expansionssträvanden,
den saken kan ingen förneka. De
brittiska monopolen måste vidtaga motåtgärder,
och sjustatsmarknaden är ett
av resultaten. De mindre staterna har
mer eller mindre tvingats in i densamma,
däribland vårt lilla land med sin
deklarerade alliansfria utrikespolitik.

De små staternas och främst de små
företagens ställning belyses rätt utmärkt
i en artikel i tidningen Företagaren, som
är organ för Svenska företagares riksförbund.
Dess medarbetare i Amsterdam,
Göran Gauffin, skriver i denna artikel,
ur vilken jag skall be att få citera
några korta stycken, bland annat: »Man
söker efter alla möjligheter till kryphål
undan de förpliktelser som Europa-fördragets
olika klausuler medförde. Det
var symptomatiskt att Holland i sista
stund backade ut från den västeuropeiska
luftfartsunionen.» Vidare skriver
han: »Man hyser i Holland ingen tvekan
om att inte de små staterna kommer att
få sitta emellan i de två framtida ekonomiska
maktblocken, vare sig de ligger
inom de sex eller inom de sju. Det är
ju förutsägelser som man också redan
gjort i Sverige. Inom storindustrien
fruktar man t. ex. en kompakt fransktysk
övervikt, liksom Sverige inom sjustatsgruppen
räknar med brittisk dominans.
Inom blocken finns också talrika
exempel på separata bilaterala karteller,
när det gäller Sexland framför allt mellan
tyska och franska industriföretag.

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Om upprättande av en europeisk frihandelssammanslutmng

Det gamla krigsbarnet Benelux, som —
efter vad man nu kan> förmoda — aldrig
lär komma att helt förverkligas, får svårt
att hävda sig bredvid de större kamraterna.
»

Allt detta är naturligtvis riktigt. Vissa
uttalanden härvidlag visar, trots den
deklaration vi har hört, att det även här
i vårt land finns mycket stora bekymmer.

Man har i åratal talat om handelns liberalisering,
och det är nog en del här
i dag som egentligen menar, att Sverige
skulle vara på väg mot en liberalisering.
Så är inte fallet. Resultatet är i stället
tillkomsten av handelsblock och en diskriminering
av handeln med främst de
socialistiska staterna. Det torde nog vara
svårt att försöka förneka ett sådant
uppenbart faktum.

Naturligtvis finns det sådana som menar
att utvecklingen av den västeuropeiska
integrationen är ägnad att lösa
marknadsproblemet och att man därmed
gör den socialistiska marknaden överflödig.
Ja, en del av de stora monopolen
kan givetvis vidga sin marknad på
bekostnad av sina kapitalistiska konkurrenter
och genom exploatering av stora
områden i Afrika. Detta är en företeelse
som inte heller de svenska monopolen
står främmande för. Men i det långa loppet
kommer marknadsproblemen att
skärpas och kampen om avsättningsoch
råvarumarknader jämte investeringsobjekt
kommer att stegras. I stället
för harmoni kommer antagonismen mellan
de kapitalistiska monopolen att öka
i styrka.

År vi då motståndare till en rationell
internationell arbetsfördelning och specialisering?
— Nej, ingalunda. Produktionskrafternas
väldiga utveckling skapar
nämligen de objektiva betingelserna
för att häva den nationella isoleringen
och skapa en världsmarknad. Men ingen
skall inbilla sig, att kapitalismen med
sina motsättningar kan uppnå något annat
än att ännu mera splittra världen.

Sammanfattningsvis vill jag avsluta
mitt anförande på följande sätt: 1) Sveriges
anslutning till sjustatsmarknaden
innebär, att vi engagerar oss i ett han -

delskrig. 2) De stora monopolen kommer
troligen att klara sig, men detta
kommer delvis att ske på bekostnad av
den svagare delen av hemmamarknadsindustrien
och jordbruket. 3) Vårt lands
anslutning till sjustatsblocket minskar
möjligheterna till vidgad handel med
den socialistiska världsmarknaden. 4)
Handelskriget skärper konkurrensen och
faran för nedläggning av vissa företag
med åtföljande arbetslöshet. 5) En alliansfri
utrikespolitik förutsätter bland
annat alliansfri handelspolitik. Sveriges
anslutning till sjustatsblocket kommer
därför att försvåra genomförandet av en
obunden utrikespolitisk linje.

Detta, herr talman, är några av de
allvarliga farhågor jag i korthet velat anföra
i anslutning till regeringens lämnade
redogörelse.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

180, med förslag till lag om gränstullsamarbete
med annan stat, m. m.; och
nr 181, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 16
maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, statsutskottets
utlåtanden nr 140—145, bevillningsutskottets
betänkanden nr 57—
59, bankoutskottets utlåtanden nr 43 och
44, andra lagutskottets utlåtanden nr 42
och 43, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 22 och 23 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 37 och 38.

Anmäldes att till kammaren överlämnats dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 175,
med förslag till förordning angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.,

Nr 26

Tisdagen den 17 november 1959

Interpellation ang. mödravårdsverksamheten
pellation ang. den ekonomiska situationen
dels ock Kungl. Maj :ts skrivelse nr
182, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation.

Den kungl. propositionen och den
kungl. skrivelsen blevo nu var för sig
föredragna och lagda på bordet.

Interpellation ang. mödravårdsverksamheten
samt bristen på barnmorskor

Fru HAMRIN-THORELL (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Bristen på barnmorskor
har blivit alltmera kännbar. Inte ens den
slutna vården på centrallasaretten och
de mindre förlossningshemmen har den
tillgång till barnmorskor som erfordras.
Allt fler av dessa anstalter måste sålunda
stängas, vilket otvivelaktigt förorsakar
de blivande mödrarna oro och bekymmer
samt minskar den känsla av
trygghet, som de har rätt att kunna
hysa.

Sedan förlossningsvården i stort sett
överflyttats från öppen till sluten vård
har barnmorskornas arbetsuppgifter
dessutom väsentligt förändrats. Till den
verksamhet, som de fortfarande bär huvudansvaret
för, hör mödravården, såväl
för- som eftervården. Denna fortlöpande
kontroll av den blivande moderns hälsotillstånd
liksom vården efter förlossningen
anses av sakkunskapen såväl inom
som utom landet vara av utomordentligt
stor betydelse för såväl mor som
barn. Vi har i Sverige redan kommit ett
gott stycke på väg att bygga upp en god
förebyggande mödravård genom barnmorskorna.
Men alla är överens om att
denna bör vidare utbyggas och intensifieras.

Trots remissinstansernas avstyrkande
har emellertid medicinalstyrelsen igångsatt
en 6-månaders försökskurs i Göteborg
för 16 distriktssköterskor i syfte
att utbilda dessa för att handhava viss
mödravårdande verksamhet vid sidan av
sina ordinarie arbetsuppgifter. Då någon
specialutbildning för denna verksamhet
inte ingår i deras ordinarie utbildning
måste denna kurs betecknas

samt bristen på barnmorskor — Interför
busslinjetrafiken
som en snabbkurs. Den inger därför starka
tvivel om att dessa befattningshavare
på ett fullt tillfredsställande sätt skall
kunna övertaga mödravården.

År det statsrådets avsikt att för framtiden
medverka till en omläggning av
mödravårdsverksamheten från barnmorskorna
till distriktssköterskorna, och vilka
åtgärder utöver de förekommande
ämnar statsrådet vidtaga för att råda
bot på den kännbara bristen på barnmorskor? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. den ekonomiska situationen
för busslinjetrafiken

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDERSSON, AXEL JOHANNES, (fp)
som yttrade:

Herr talman! Busstrafiken i vårt
land befinner sig sedan några år
tillbaka i ett läge, som blir allt svårare
och svårare. Privatbilismens snabba tillväxt
har undan för undan krympt trafikunderlaget,
och då dessutom busstrafiken
är belastad med mycket höga skatter
har trafikens utövare på många håll
knappast några möjligheter att längre
fortsätta sin verksamhet. Redan har, och
detta gäller främst glesbygderna, linjer
lagts ner. På andra håll har man genom
att inskränka antalet turer och genom
andra drastiska åtgärder sökt hålla trafiken
åtminstone nödtorftigt i gång.

Hur hårt staten belastar busstrafiken
framgår av en nyligen publicerad uppgift
beträffande det företag, som svarar
för linjetrafiken mellan Lycksele och
Umeå. Företaget har fyra bussar i gång,
och för dessa betalar man en fordonsoch
drivmedelsskatt på inte mindre än
32 000 kr. Vad detta betyder står i öppen
dag. Ett faktum är att många linjer
i glesbygderna är i gång endast tack
vare stora personliga uppoffringar av
ägaren, som tar på sig en orimlig arbetsbörda.
En sådan trafik kan hållas i gång
endast så länge det nuvarande vagnma -

Tisdagen den 17 november 1959

Nr 26

Interpellation ang. den ekonomiska situationen för busslinjetrafiken

terialet håller ihop. Att anskaffa nya
bussar blir i många fall omöjligt, då en
ny buss är en affär på bortåt 100 000 kr.

Statistiken ger också en mörk bild av
situationen. F. n. finns i vårt land 8 100
bussar. Under 1958 inskränkte sig anskaffningen
av nya bussar till 354 stycken,
vilket är den lägsta siffran sedan
1933. Under innevarande år är siffran
ännu lägre. Under januari—september
färdigställdes nämligen endast 264 bussar
mot 315 under motsvarande tid i
fjol. Det betyder — om man räknar med
1958 års siffror — eu nyanskaffning på
mindre än 5 procent, eller att bussarna
måste hållas i trafik i mer än 20 år innan
de utrangeras. Ett sådant förhållande
kan knappast vara tillrådligt ur trafiksäkerhetssynpunkt
och måste vara
besvärande med hänsyn till trafikanternas
krav på komfort.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har
i dagarna i en skrivelse till 1953 års trafikutredning
kraftigt understrukit här
ovan anförda förhållanden. Den finner
att busslinjetrafikens brydsamma läge
kräver snabba åtgärder av generellt slag.
Den första åtgärden måste vara en kraftig
skattesänkning, förslagsvis en reducering
av fordonsskatten till hälften
och brännoljeskatten med minst 10 öre.

Den 10 maj 1957 besvarade kommunikationsministern
i andra kammaren
en fråga angående busstrafikens läge,
och statsrådet meddelade då, att 1953
års trafikutredning övervägde »möjligheten
till en separat behandling av dessa
frågor». Detta måste betyda, att frågorna
ansågs vara mycket angelägna.

Då nu mer än två år förflutit sedan
detta meddelande lämnats och då busstrafikens
situation under tiden ytterligare
försämrats anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta dessa frågor:

1. Är statsrådet beredd att genom förslag
om sänkning av fordons- och drivmedelsskatten
eller genom andra åtgärder
komma busslinjetrafiken till hjälp?

2. Hur långt har 1953 års trafikutredning
kommit i fråga om sina överväganden
beträffande möjligheterna till en
separat behandling av de frågor, som
gäller busstrafikens ekonomiska situation? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Carlsson, Eric, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom m.
fl. undertecknad motion, nr 608, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
173, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947
(nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Onsdagen den 18 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 175, med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
gällde det under 10 upptagna lagförslaget,
till konstitutionsutskottet samt i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 182,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 608, av
herr Carlsson, Eric, m. fl.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319)
m. m.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statutskottets utlåtanden: nr

140, i anledning av väckta motioner
om vissa fria resor med järnväg för
statliga befattningshavare i övre Norrland; nr

141, i anledning av väckta motioner
angående tillgodoräknande såsom
merit av viss tjänstgöring inom svenska
kyrkan;

nr 142, i anledning av väckt motion
om tillgodoräknande som merit av viss
utlandstjänst;

nr 143, i anledning av väckt motion
om anlitande av de statliga myndighe -

ternas egen personal för utförande av
kronans talan;

nr 144, i anledning av väckta motioner
om tillstånd för fodervärd att använda
kronan tillhörig kallblodig häst
för avel; samt

nr 145, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till allmänna
hamnar och farleder.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. skattefrihet för av arbetslöshetsnämnd
utbetalat kontantunderstöd, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 57, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagem den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 3 april 1959 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 153, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändrad lydelse av
10 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272).

I propositionen hade föreslagits, att
kontantunderstöd, som utgåves av arbetslöshetsnämnd
med bidrag av statsmedel,
skulle befrias från beskattning.
Detsamma skulle gälla bidrag, vilka enligt
vad därom funnes stadgat kunde utgå
av allmänna medel till vissa arbetslösa
och partiellt arbetsföra m. fl. i samband
med utbildning eller omskolning.

I de i anledning av propositionen
väckta, till bevillningsutskottet hänvisade
likalydande motionerna 1:476, av
herrar Ferdinand Nilsson och Jonasson,

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. skattefrihet för av arbetslöshetsnämnd utbetalat kontantunderstod, m. m.

samt II: 582, av herr Onsjö, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
i proposition nr 153 om generell
skattefrihet för av arbetslöshetsnämnd
med bidrag av statsmedel utbetalat kontantunderstöd,

att riksdagen måtte uttala, att arbetslösa
med låg skattekraft borde efter
prövning enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om extra avdrag vid nedsatt
skattekraft erhålla erforderlig skattelindring,
samt

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning av
frågan om de sociala förmånernas beskattning
i hela dess vidd.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 153,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); samt

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 10 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

B) att de likalydande motionerna I:
476, av herrar Ferdinand Nilsson och
Jonasson, samt II: 582, av herr Onsjö,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

I) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elof sson, Mattsson, Nilsson i Svalöv,
Magnusson i Borås och Larsson i Luttra,
vilka, under hänvisning till innehållet i
de likalydande motionerna I: 476 och
11:582, ansett, att utskottet bort under
A 1) och 2) hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt i anledning av de

likalydande motionerna 1:476, av herrar
Ferdinand Nilsson och Jonasson,
samt II: 582, av herr Onsjö,

1) för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), och

2) antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 10 § uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272);

II) av herrar Hagberg, Spetz, Gustaf
Elofsson, Söderquist, Mattsson, Nilsson
i Svalöv, Kollberg, Magnusson i Borås
och Larsson i Luttra, vilka ansett, att
utskottet bort under B hemställa,

1) att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:476 och II:
582 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning av frågan om
de sociala förmånernas beskattning i hela
dess vidd; samt

2) att de likalydande motionerna I:
476 och II: 582 måtte, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! När jag har anslutit mig
till de reservationer, som är fogade till
detta utskottsbetänkande, är det huvudsakligen
av två skäl.

Det första skälet är att jag anser denna
ändring i kommunalskattelagen onödig.
Sedan det kommunala och det statliga
ortsavdraget numera är lika, kan
man säga att makar, med tanke på de
schablonavdrag som finns, i regel har en
inkomst på 4 500 kronor skattefri. Härtill
kommer att taxeringsnämnden har
möjlighet att efter prövning i varje särskilt
fall bevilja avdrag med ytterligare
3 000 kronor, därest ömmande omständigheter
föreligger. Fn inkomst på 7 500
kronor kan alltså efter prövning bli helt
skattefri; och jag förmodar att ingen i
denna kammare anser, att om inkomsten
överstiger detta belopp så skall vederbörande
vara helt skattefri.

Inte minst de skattskyldiga men givet -

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. skattefrihet för av arbetslöshetsnämnd utbetalat kontantunderstöd, m. m.

vis kanske främst taxeringsmyndigheterna
har riktat kritik mot att kommu -

nalskattelagarna ändras ideligen, med
den påföljden att det är mycket svårt att
hålla reda på ändringarna. Jag har själv
vid något tillfälle kunnat medverka till
att sådana ändringar undvikits, som
mest sett ut att vara klåfingrighet; jag
tänker exempelvis på den ändring som
föreslogs när det gällde deklaration av
förmögenhetsförhållandena.

Jag vill peka på en omständighet som
visar hur onödig denna ändring är. Frågan
är ju här, om de kommunala bidrag
som utbetalas till arbetslösa skall vara
skattefria eller ej. Genom utslag i regeringsrätten
har det fastställts att dessa
bidrag är skattepliktiga, men, ärade ledamöter
i denna kammare, kan ni gissa
när detta regeringsrättens utslag meddelades?
Det var 1934, alltså för 25 år sedan.
Man måste säga att det uppenbarligen
inte råder någon stress i finansdepartementet
när det gäller att rätta till
sådant som eventuellt anses vara ett
missförhållande.

Jag har personligen den erfarenheten,
efter nära nog lika lång tid som ledamot
i en prövningsnämnd, att någon fråga
om beskattning av dessa bidrag över huvud
taget inte har förekommit i skattedomstolarna,
vilket jag tror bevisar att i
taxeringsnämnderna inte sitter några robotar
utan människor som med förstånd
använder den myndighet de har. Det rör
sig alltså om en fullkomligt onödig ändring
i kommunalskattelagarna, och då
skall vi inte göra den.

Mitt andra skäl är att denna ändring
är principiellt oriktig. Ett bidrag, som
ersätter en bortfallen arbetsinkomst,
skall enligt min mening och enligt de
regler som gäller för våra skattelagar
också beskattas. Vi har en lång rad sådana
bidrag. I motionen har, vill jag
minnas, nämnts familjebidraget vid militärtjänstgöring,
men jag kan också ta ett
annat exempel. Det bidrag som utgått vid
skördeskador ersätter också en bortfallen
inkomst, och det skall givetvis beskattas;
det finns väl inga delade meningar
om den saken. I det fallet ber jag
att få hänvisa till det yttrande, som har

avgivits av kammarrätten. Där understrykes
starkt det orimliga i att just detta
bidrag skall vara skattefritt. Låt mig ta
ett exempel. Om ett par makar med folkpension,
som uppgår till ungefär 3 600
kronor, dessutom har en arbetsinkomst
på 3 000 kronor, alltså en sammanlagd
inkomst av 6 600 kronor, blir dessa makar
beskattade för hela denna inkomst.
Med ett avdrag på ungefär 4 500 å 4 600
kronor får de en beskattningsbar inkomst
på 2 000 kronor, d. v. s. 20 skattekronor.

Om propositionens och utskottets förslag
bifalles, kan det fallet uppstå att en
person — vi kan fortfarande säga en gift
person — blir helt skattefri, därest han
under en del av året haft en arbetsinkomst
på låt oss säga 4 500 kronor och
under den återstående delen av året haft
dels en skattefri inkomst från arbetslöshetskassan
och dels kommunala bidrag
till ett sammanlagt belopp, som kanske
har uppgått till lika mycket som den inkomst
han hade under det första halvåret;
årsinkomsten har alltså varit 8 000
å 9 000 kronor. Jag undrar, om kammarens
ledamöter anser att detta är rättvisa
och jämlikhet i taxeringen. I varje
fall anser jag, herr talman, att om en sådan
ändring som den nu ifrågasatta skall
genomföras så bör det ske i ett större
sammanhang. Då bör man ta upp frågan
om beskattning av dessa bidrag samtidigt
som man överväger, hur man bör
förfara med andra bidrag som utgår under
ungefär likartade förhållanden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till både reservation nr 1 och reservation
nr 2.

Häri instämde herr Hagberg (h).

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Om jag tolkade herr
Spetz rätt, så var han närmast benägen
att betrakta den i propositionen föreslagna
ändringen i kommunalskattelagen såsom
klåfingrighet. Ja, man måste nog innehava
den ställning som herr Spetz har
i det praktiska taxeringsarbetet för att
vilja begagna det uttrycket. Jag skulle

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. skattefrihet för av arbetslöshetsnämnd utbetalat kontantunderstod, m. m.

nämligen tro att många av de aktiva
taxeringsmännen här i landet bär den
uppfattningen, att vi ändrar skattelagarna
alltför ofta. Men, handen på hjärtat,
herr Spetz, nog torde den riktning som
herr Spetz företräder vara benägen för
flera ändringar i skattelagarna än de
ändringar som föreslås från Kungl.
Maj:ts sida.

I det förevarande fallet gäller det enligt
mitt sätt att se en förenkling av själva
skattelagstiftningen, ett genomförande av
likställighet i fråga om beskattning av
understöd. Det är kammaren säkert bekant
att arbetslöshetsunderstöd utgår i
olika former. Dels förekommer kontantunderstöd
som utlämnas av de kommunala
arbetslöshetsnämnderna, dels utgår —-i kommuner där det inte finns arbetslöshetsnämnder
— ett socialbidrag. Den numera
kanske mest tillämpade formen av
understöd vid arbetslöshet är slutligen
det bidrag som erhålles från arbetslöshetskassor.
Såväl bidragen från arbetslöshetskassorna
som socialbidragen är
skattefria. Det är endast kontantunderstöd,
utlämnade genom arbetslöshetsnämnder,
som faller under beskattning.
Det är inte alldeles säkert att lagstiftarna
från början hade tänkt sig den ordningen.
Det finns i varje fall ingen föreskrift
om att just den sistnämnda formen av
understöd skall vara skattepliktig, men
i den praxis som utbildats har den blivit
det. Jag förmodar att skattemyndigheterna
därvid har betraktat kontantunderstödet
såsom en ersättning för förlorad arbetsinkomst,
som alltså bör beskattas. Jag
förmodar också att huvudmotivet för det
yrkande, som herr Spetz nu framställde,
är just alt det gäller en ersättning för
förlorad arbetsinkomst, som följaktligen
bör beskattas i vanlig ordning. Som ett
korrektiv anvisar man närmast beskattningsmyndigheternas
möjlighet att med
stöd av skattelagarna kunna medge skattenedsättning
vid nedsatt skatteförmåga.

Utskottet anser för sin del att det förslag,
som framlagts i propositionen, ändå
bör av riksdagen kunna antagas, eftersom
den tidigare praxis måste verka
ganska svårförståelig för dem som erhål -

ler ifrågavarande bidrag. Utskottet anför
t. ex. det fallet ■—- det är väl det oftast
förekommande -—■ att när en medlem i
en arbetslöshetskassa har utnyttjat den
bidragsformen till sitt maximum så att
han, som det heter, är utförsäkrad —• det
inträffar vanligen efter fyra, fem månader
— och han fortfarande är arbetslös
men arbetslöshetsnämnden i hans kommun
inte kan erbjuda honom någon form
av beredskapsarbete utan lämnar ett kontantunderstöd,
så blir det understödet
beskattat. Bidraget från arbetslöshetskassan
har däremot inte varit beskattat.
Den arbetslöse kan ju emellertid knappast
sägas ha fått sin skattekraft ökad under
den tid av fyra, fem månader som
han har gått sysslolös, och därför måste
han finna det rätt svårförståeligt att han
nu skall börja beskattas.

Utskottets majoritet har därför ansett
sig böra tillstyrka vad som i detta avseende
föreslagits i propositionen.

Vad utredningsyrkandet beträffar säger
utskottet, att det inte vill bestrida att
det kan vara motiverat att göra en översyn
av gällande beskattningsregler på detta
område. Herr Spetz nämnde vissa former
av bidrag som enligt gängse praxis
för närvarande faller under beskattning.
Det gäller t. ex. familjebidrag som utgår
vid fullgörandet av militärtjänstgöring.
Utskottet anser emellertid att den översynen
kan, i den mån den kräves, göras
utan att riksdagen belastar kanslihuset
med ytterligare utredningskrav. I dag behandlas
tre ärenden från bevillningsutskottet,
som alla utmynnar i en hemställan
om skrivelse till Kungl. Maj:t. I pressen
och annorstädes har under senare tid
höjts krav på att en ny Thorsson skulle
framträda för att verkställa en kommittéslakt.
Men i det här huset lyssnar vi så
föga till sådana varningar att vi, när vi
inte kan få våra yrkanden genomförda
omedelbart, anstränger oss att vinna bifall
till förslag om att riksdagen skall
skriva och begära en utredning av frågan.
Jag tror att vi bör vara litet återhållsamma
med dessa framställningar.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. skattefrihet för av arbetslöshetsnämnd utbetalat kontantunderstöd. m. m.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Eriksson inte bestrider det principiellt
oriktiga i det förslag som framställts,
men han försvarar det ur praktisk
synpunkt, säger han. Förslaget innebär
en förenkling, och av den anledningen
förordar han den föreslagna ändringen i
kommunalskattelagen.

Jag har knappast någon anledning att
ingå i någon polemik mot herr Eriksson,
då han menade att förslag om ändringar
av kommunaskattelagen kommer i lika
hög grad eller kanske i högre grad från
annat håll än från regeringen. Ja, herr
Eriksson, det är mycket möjligt. Jag har
faktiskt inte haft tillfälle att räkna hur
många det är från ena eller andra hållet,
men det är ingen tvekan om att vad beträffar
alla de ändringsförslag som går
igenom, kommer initiativet från regeringen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

När underlaget för propositionen var
ute på remiss, framkom betänkligheter
från ett flertal instanser Jag konstaterar
att länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit,
att det enligt dess mening vore
principiellt felaktigt att av sociala skäl
frikalla vissa inkomster från skatteplikt.
Sociala olägenheter av beskattningen
skall enligt dess mening undanröjas på
annat sätt. Länsstyrelsen i Göteborg är
inne på liknande tankegångar. Om bidrag
vid arbetslöshet göres skattefria,
skulle detta enligt länsstyrelsen innebära
att den som under samma beskattningsår
uppburit sådant bidrag i någon form
och dessutom haft viss arbetsinkomst
skulle bli skattefri icke endast för arbetslöshetsbidraget
utan även för arbetsinkomsten.
Jag nämner dessa länsstyrelser
därför att deras målsmän inte torde
sakna gamla kontakter i kanslihuset.

På flera håll uttrycker man sig litet
mera glidande. Man säger att visserligen
talar principiella skäl för det och det,
men man kan ju i alla fall gå med på att
i det här fallet göra undantag. Jag fäster
mig vid att denna ställning intagits
av TCO och av SACO. SACO säger rent

ut, att den tillstyrker i avvaktan på
samordning av de olika socialpolitiska
åtgärderna. TCO efterlyser likaledes en
omläggning av beskattningen, föregången
av en allsidig utredning, alltså eu
sådan där utredning som herr Eriksson
i Uppsala inte tycker vi skall begära så
ofta. Något bör vi kanske uppmärksamma
herr Erikssons yttrande om att man
på propositionens väg skulle vinna likställighet.
Ja, det beror på, herr Eriksson,
vad man jämför med. Herr Eriksson
såsom talesman för utskottet är väl medveten
om att mot skattebefrielse för kontanta
arbetslöshetsunderstöd talar att arbetsinkomster
principiellt är skattepliktiga,
även om vissa avsteg har gjorts från
principen, och därför förefaller det mig
som om det inte vore någon gångbar väg
fram mot likställigheten att göra ytterligare
avsteg.

Det som principiellt sett är mest tillfredsställande
är att man inte gör speciella
bestämmelser på ett avsnitt efter
det andra utan tar upp problemet i dess
helhet.

Jag skall inte fortsätta så värst mycket
längre. Jag vill bara säga att ingen ■—
och motionärerna allra minst —• vill att
man skall beskatta människor som saknar
skattekraft, och därför har vi också
hänvisat till de möjligheter som lagen
ger att befria dem. När man mer och
mer är medveten om det principiellt felaktiga
i att inte få detta problem löst
efter stora linjer, förefaller det egendomligt
alt man likväl fortsätter att lappa på
det sätt som här har skett. Någon skada
hör inte kunna ske, om taxeringsnämnderna
målmedvetet utnyttjar de
möjligheter de har att pröva de enskilda
fallen. Under utredningstiden sker således
inte någon orätt mot dessa människor,
och ingen vill väl att någon orätt
skall ske. Men man kommer fram till renare
och klarare linjer om frågan tas
upp i stort.

Jag vill understryka en sak, som herr
Spetz snuddade vid. Det gäller stöd åt
jordbrukare, som drabbats av skördeskador.
I den mån som dessa bidrag överstiger
de omkostnader som jordbrukarna
haft i sitt arbete, innebär bidragen in -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. skattefrihet för av arbetslöshetsnämnd utbetalat kontantunderstöd, m. m.

komst av arbete, och de beskattas också.
Jag anmärker inte på den saken. Jag
konstaterar bara, att dessa människor,
som inte blivit arbetslösa men som kanske
under svåra förhållanden har fått
utföra ett arbete, som inte givit lön för
mödan och som erhåller de bidrag som
skördeskadeersättningarna utgör, de
skall skatta för dem. Jag menar emellertid,
att då skall också annan ersättning
för att man inte fått betalt för arbete
behandlas på samma sätt. Ur likställighetssynpunkt,
herr Eriksson, förefaller
det mig som om det skulle vara
väl värt att utreda frågan om att lösa
detta problem i stort.

Jag ber att få instämma i de yrkanden
som herr Spets har framställt.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma i vad herr Spetz
anförde, men jag vill bemöta ett uttalande
av herr Eriksson i Uppsala. Han
sade, att förslaget tillkommit för att
taxeringsarbetet skulle förenklas, men
jag vill framhålla, att arbetet med dessa
deklarationer är det enklaste som finns.
Vi som sysslar med saken vet, att de inte
innehåller några bilagor eller annat som
man har besvär med. Det finns ingenting
att förenkla där. Jag tror alltså inte
att man skall anföra detta som någon
sorts motivering, utan jag anser att när
det, som alla vet, är besvärligt att skaffa
tillräckligt med pengar till statskassan,
då skall man inte schablonisera och ta
bort skatteobjekt på den grunden, att
eftersom beloppen är skattefria när de
utbetalas från eu kassa, skall de inte heller
vara skattebelagda när de utbetalas
från en kommun. Jag tror inte att vi
skall slå in på den linjen, utan vi får
hålla oss till vad författningen nu säger.
Många tror att det iir små belopp det
gäller, men enligt utskottet var det C
miljoner kronor år 1958. Skattebortfallet
blir kanske större i år — det vet man
inte — men redan ett bortfall på 6 miljoner
kronor är kännbart både för statskassan
och för kommunerna.

Jag tror, herr talman, att bär behövs

en verklig översyn. Herr Eriksson i
Uppsala sade, att vi inte skall belasta
statsverket med flera kommittéer utan i
stället försöka minska antalet kommittéer.
Det ligger mycket i det. De sociala
förmånerna har emellertid en mycket
stor spännvidd — jag vill därmed inte
ha sagt att de är för stora — och det
skulle därför vara angeläget att få till
stånd en översyn. Det kan hända att vi
finner, att vi inte kan göra några besparingar
där, men det kan ändå vara intressant
för riksdagens ledamöter och
för folket ute i landet att veta att man
har undersökt möjligheterna att åstadkomma
någonting.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till de två reservationer som
är fogade till utskottets betänkande.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag medger gärna, att
den fråga det här gäller egentligen är
ganska liten, därför att de kontantunderstöd,
som utgår till arbetslösa, har så
ringa omfattning. De utges endast i de
fall då arbetslöshetsnämnderna inte kan
skaffa fram kommunala beredskapsarbeten
eller placera vederbörande i statligt
beredskapsarbete. När jag därför hör
med vilken verklig lidelse herr Ferdinand
Nilsson talar, ber jag att få tacka
honom för hjälpen. Hans sätt att förstora
upp frågan och ge framställningen
denna lidelsefulla utformning bör stämma
kammaren till att följa utskottet.

Vad jag däremot fäste mig vid och kanske
bör ingå i svaromål på är herr Spetz’
antydan, att jag skulle ha erkänt, att det
vore principiellt riktigt, att ifrågavarande
kontantunderstöd ändå beskattades.
Jag ber bara att få hänvisa till vad utskottet
på den punkten anfört på sidan 7.
I det första hela stycket där säger utskottet:
»Utskottet iir väl medvetet om att mot
ett fritagande av de kontanta arbetslöshetsunderstöden
från beskattning talar att
ersättning för mistad arbetsförtjänst
principiellt är skattepliktig inkomst. Det
bör emellertid ihågkommas att vissa avsteg
från denna princip redan tidigare
gjorts i skattelagstiftningen, och utskottet

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. skattefrihet för av arbetslöshetsnämnd utbetalat kontantunderstöd, m. m.

anser att inte heller i förevarande fråga
de principiella betänkligheterna ensamma
bör vara avgörande vid bedömandet.
Mot desamma bör ställas de skäl av social
och praktisk natur som motiverar
skattefrihet och vilka utskottet i det föregående
sökt belysa.»

Med den formulering som utskottet här
gjort erkänner det principen som sådan
men anser att de sociala och praktiska
skälen tar över de principiella betänkligheterna.
Det är detta som jag helt har velat
ansluta mig till.

Jag noterade herr Spetz’ lilla reflexion
om att han inte visste, huruvida det var
oppositionen eller regeringen som kom
med de flesta förslagen om ändring i
skattelagstiftningen, men att han på säkra
grunder kunde utgå ifrån att det i regel
var regeringens förslag till ändringar
som bifölls. Skall det inte vara så, herr
Spetz?

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När herr Eriksson utförligare
än jag redogjorde för utskottets
uttalande angående hur splittrad praxis
är, när det gäller tillämpning av principen,
slog han grundligt undan fotterna
för vad han sade i sitt första anförande,
då han hävdade att det var ett likställighetskrav
att propositionen bifölls. Jag
tackar honom för den hjälp han gav mig.

Herr Eriksson förklarade vidare att
frågan är av ganska liten betydelse. Ja,
herr talman, frågan sönderfaller i två delar.
Den ena rör det principiella, som
omfattar skattefriheten vid erhållande av
stöd från det allmänna vid arbetsbortfall.
Även herr Eriksson måste medge att detta
är en mycket stor fråga, både principiellt
och praktiskt. Vad den andra
aspekten beträffar kan jag medge att herr
Eriksson har rätt. Vi skall hoppas att den
har en ganska ringa praktisk räckvidd.
Om Kungl. Maj:ts regering med eller utan
anmaning från riksdagen skall ge sig i
kast med det stora problemet, frågas
om det är nödvändigt att genomdriva
propositionens i så fall provisoriska åtgärder
på denna punkt. Det förefaller

dock tämligen klart, att eftersom skatten
för dessa arbetslöshetsersättningar icke
betalas med källskatt utan kommer året
efter och eftersom en prövning av vederbörandes
skattekraft skall ske i det enskilda
fallet, behöver man inte här räkna
med några vådor av ett uppskov. Man vill
också hoppas att de som bär ansvaret
för arbetsmarknaden här i landet och de
som kommer att ha det skall sköta dessa
angelägenheter på ett sådant sätt, att vi
inte råkar ut för något större elände i
den vägen,, utan att det blir endast undantagsvis
och i ganska ringa omfattning,
som det kan bli fråga om att ge
skatteeftergift. Just ur herr Erikssons synpunkt
förefaller det därför rimligt att
man inte lappar mera härvidlag och erhåller
mer och mer oklara och olikställiga
bestämmelser utan går in för att
lösa frågan i dess helhet.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson ställde till
mig en direkt fråga, om jag inte ansåg
att det var riktigt att de ändringar som
kommer till stånd i skattelagarna sker på
förslag från regeringen. Nej, herr Eriksson,
det vill jag inte alls vara med om.
Jag anser att de ändringar som sker eller
kan komma att ske i skattelagarna skall
vara grundade på sakliga skäl alldeles
oberoende av varifrån förslagen kommer.
Om det kommer från en grupp eller medlemmar
av riksdagen eller från regeringen,
anser jag vara utan betydelse. Förslaget
skall behandlas på samma sätt i
utskott och i riksdag, och något företräde
för regeringen kan jag absolut inte erkänna.
Något sådant kan man ej finna
motivering för i våra grundlagar eller på
annat sätt. Jag har ju också tidigare sagt
min mening om en del ändringsförslag
som framlagts från regeringens sida.

Sedan citerar herr Eriksson det uttalande
av bevillningsutskottet, där utskottet
erkänner de principiella skälen mot
en ändring, men mot detta hävdar utskottet
att de skäl av social och praktisk natur
som utskottet menar föreligga väger
över.

Som jag trodde att jag visat i mitt förs -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. skattefrihet för av arbetslöshetsnämnd utbetalat kontantunderstöd, m. m.

ta anförande, anser jag att dessa praktiska
och sociala skäl inte finns. Varken
ur social eller ur praktisk synpunkt behövs
denna ändring i kommunalskattelagen.
Därför väger för mig de principiella
synpunkterna över på ett sådant sätt
att jag har yrkat avslag på propositionen
i denna del.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att det alltid
är fråga om en värdering. Jag är säker
på att alla de människor som befinner
sig utanför beskattningsmyndigheterna
tycker att sociala och praktiska
skäl talar för en skattebefrielse. Beträffande
de rigorösa bedömningar, som en
ledamot i en beskattningsmyndigliet alltid
tvingas göra, skiljer sig min ståndpunkt
väsentligt från herr Spetz’.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill ansluta mig till
vad herr Spetz och herr Ferdinand Nilsson
här sagt. Men därutöver vill jag gärna
anföra några synpunkter.

Jag vill klart säga ifrån att vi motionärer
ingalunda anser, att vi bör pressa
fram några ytterligare skatter från människor
med låga inkomster — det skulle
vara mig fjärran. Här gäller det emellertid
en principfråga, och det är ur den
synpunkten som vi måste se det hela.
Det gäller nämligen människornas likställighet
inför lagen. Om man sitter i en
taxeringsnämnd och ser hur människorna
har det med sina inkomster och på
vilket sätt och under vilken tid de förvärvat
dem, kan man finna att vissa
människor under en relativt kort period
tjänat en bra slant. Sedan får de arbetslöshetsunderstöd
från arbetslöshetskassan,
och så kommer de bidrag det
här gäller till. Bidrag exempelvis för
skördeskador är skattepliktiga, som herr
Spetz var inne på. Understöd, varom
här är fråga, måste ses i ett stort sammanhang
när man skall bedöma skattekraften.
Det måste vara felaktigt, att en
människa, som under ett halvår tjänat
t. ex. 12 000 kronor och därefter uppbu !1

första kammarens protokoll 1959. Nr 26

rit arbetslöshetsunderstöd och dessutom
erhållit detta bidrag — vilket totalt kanske
innebär en inkomst på inemot 20 000
kronor —- skall få så stor befrielse från
beskattning som här avses. Det är därför
nödvändigt att det görs en ordentlig utredning
på detta område.

Jag vill än en gång understryka, att
därest vederbörande inte har några
nämnvärda inkomster utöver detta bidrag,
bör han givetvis inte beskattas för
bidraget. Det står ju taxeringsnämnderna
fritt att bevilja vederbörande ett så
stort skatteavdrag, att skatteplikt inte
kommer i fråga, och här är det fråga om
principen och inte om pengarna.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Det exempel som lierr
Jonasson tog upp kan väl knappast vara
hämtat från hans egen erfarenhet av
taxeringsarbetet. Han säger att om en
person har haft en arbetsinkomst av
12 000 kronor och dessutom får kontantunderstöd
av den här typen, skulle kontantunderstödet
vara skattefritt. Ja, snälla
herr Jonasson, sådana exempel går
bara att konstruera i fantasin, de finns
absolut inte i verkligheten.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vet inte om herr
Eriksson har erfarenhet från praktiskt
taxeringsarbete, men det förefaller nog
som om herr Eriksson inte har någon
större erfarenhet på detta område. Jag
måste ju säga, att man i en taxeringsnämnd
många gånger ser, att vederbörande
haft en inkomst på 12 000 kronor
under ett halvår — d. v. s. har haft eu
god förtjänst en kort tid —- och sedan
arbetslöshetsunderstöd viss tid, varpå
under resten av året dessa kontantunderstöd
skulle utgå. Då uppkommer onekligen
det förhållandet, som jag gav exempel
på.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komine att framställas sär -

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

skilt angående vardera punkten av utskottets
i det nu ifrågavarande betänkandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 57
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 76;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hagberg m.

fl. vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 57
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. avskrivningsreglerna i fråga om
byggnad, som ingår i rörelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 58, i anledning av väckta
motioner angående viss reformering av
avskrivningsreglerna i fråga om byggnad,
som ingår i rörelse.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. avskrivningsreglerna

1) de likalydande motionerna I: 287,
av herr Gustaf Henry Hansson, samt II:
357, av herrar Darlin och Magnusson i
Borås, vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t efter företagen utredning
måtte förelägga riksdagen förslag
till sådan ändring av bestämmelserna
om värdeminskningsavdrag för byggnad
som inginge i rörelse, att förhållandevis
större avdrag finge göras under de första
åren efter det byggnaden uppförts;
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 288,
av herr Aastrup m. fl., och 11:358, av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning i syfte att
anpassa beskattningsreglerna i fråga om
värdeminskningsavdrag i byggnader,
som inginge i rörelse, så att större värdeminskningsavdrag
kunde göras under
de första åren efter uppförandet.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:287 och II: 357
samt de likalydande motionerna 1:288
och II: 358 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj-.t anhålla om utredning i syfte att
anpassa beskattningsreglerna i fråga om
värdeminskningsavdrag å byggnader,
som inginge i rörelse, så att större värdeminskningsavdrag
finge göras under
de första åren efter uppförandet.

Reservation hade avgivits av herrar
Ericsson i Kinna, Eriksson och Jansson,
fröken Hanmark samt herrar Möller,
Wärnberg, Sundström, Brandt i Aspabruk,
Allard och Andersson i Essvik, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

1) att de likalydande motionerna I:

287, av herr Gustaf Henry Hansson, samt
II: 357, av herrar Darlin och Magnusson
i Borås, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:

288, av herr Aastrup m. fl., och 11:358,

i fråga om byggnad, som ingår i rörelse
av herr Ohlin m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Den fråga, som här har
varit föremål för utskottets behandling,
gäller en motionsvis framförd hemställan
om att en översyn skall göras beträffande
värdeminskningsavdragen för
byggnader i rörelse. Som framgår av utlåtandet
har utskottet delat sig i två delar.
Utskottet har under senare tid haft
många lottdragningar, och socialdemokraterna
har haft otur i lottningen, så
att vi ofta i ärendena som kommer
tvingas uppträda som reservanter. Så
är fallet även i det ärende det här gäller.

Motionärerna har framhållit, att man
önskar en översyn av värdeminskningsreglerna
för bygnader som ingår i rörelse.
Förutom de gamla argumenten för
ett större värdeminskningsavdrag eller
annan konstruktion av värdeminskningsavdragen
har man nu anfört, att eftersom
landet står i beredskap att ingå i
ett större handelssammanhang, bör dessa
värdeminskningsavdrag anpassas till
vad som kan gälla framför allt i’ våra
grannländer Norge, Danmark och Finland.
Otvivelaktigt har man åtminstone
i Norge och Danmark en något annan
konstruktion av värdeminskningsavdraget.
Man tillåter där en hastigare avskrivning
från början.

Kammaren känner emellertid väl till
den fråga som behandlas i föreliggande
utlåtande. För att använda utskottets
egen terminologi kan man säga, att det
är en gammal bekant. Vi hade frågan
uppe till behandling vid 1958 års riksdag,
och reservanterna har sagt sig, att
egentligen ingenting har inträffat sedan
den tiden, som ger anledning att inta
någon annan ståndpunkt än för ett år sedan,
då man hänvisade till att frågan varit
föremål för behandling av 1955 års
riksdag i samband med uppmjukningar
i företagsbeskattningen.

Vidare anfördes för ett år sedan, alt
genom införandet av investeringsfonder
hade man öppnat nya möjligheter för
avsättningar just till byggnader som ingår
i rörelse. Eftersom vissa förbätt -

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

ringar och ändringar därvidlag vidtagits
under årets riksdag, har förutsättningarna
på detta område ökats ytterligare.

Detta är, herr talman, vad som kan
anföras från reservanternas sida i detta
sammanhang. Det enda nya som har inträffat
är den förändrade ställning som
landet kan få med hänsyn till en utvidgad
handelsmarknad. Denna skulle möjligen
kunna ge ett skäl för att man skulle
göra vissa ändringar, men skulle vi
börja ändra allting som skiljer oss ifrån
de länder, med vilka vårt land skall konkurrera
och idka handelsförbindelser,
då får vi göra om synnerligen mycket.
Det gäller då icke bara företagsbeskattningen
och de komponenter som ingår i
den, utan då får vi också ompröva lönepolitik
och socialpolitik och hela det
fältet, och det har väl ändå ingen tänkt
sig att vi skulle göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Reservanternas ärade
talesman underströk det förhållandet,
som säkerligen inte undgått uppmärksamhet
från kammarens ledamöters sida,
att uppenbarligen allt fler och fler
betänkanden ifrån bevillningsutskottet
har fått sin gestaltning medelst lottens
hjälp, och han antydde också indirekt
det i och för sig intressanta förhållandet,
att ödets gudinna gång på gång synes
visa en större förståelse för de synpunkter
som den borgerliga oppositionen
framför än för de synpunkter som
regeringspartiet tillhandahåller. Detta
om detta.

Vad nu saken som sådan beträffar
har reservanterna, alltså den socialdemokratiska
halvan av utskottet, väsentligen
uppehållit sig vid vad som tidigare
i denna fråga har förevarit, och detta
underströks också av herr Eriksson.
Man erinrar om den lagstiftning i liberaliserande
riktning, som infördes 1955
på företagsbeskattningens område. Man
erinrar om att vi hade dessa motioner
till behandling vid 1958 års A-riksdag,

då de avstyrktes av bevillningsutskottet
och då riksdagen följde utskottet. Bevillningsutskottet
hade då hänvisat till lagstiftningen
av år 1955 och menat att
man borde avvakta hur denna lagstiftning
fungerade, då tiden varit alltför
knapp för att man skulle kunnat bilda
sig någon uppfattning därom. Reservanterna
har också erinrat om att vi så sent
som vid vårriksdagen i år har beslutat
en viss uppmjukning av bestämmelserna
om konjunkturinvesteringsfonder.

Allt detta är i och för sig riktigt, men
det är icke desto mindre, ärade kammarledamöter,
ett par omständigheter
som är av större betydelse för frågan
än dessa. Jag vill gärna skänka herr
Eriksson mitt erkännande för att han
inte förbisett dessa andra omständigheter,
men han tog på dem med ganska
lätt hand enligt min uppfattning, och i
den skrivna reservationen är dessa ting
över huvud taget icke berörda. Jag vill
gärna visa min uppskattning av herr
Eriksson på det sättet att jag säger, att
det enligt min mening är tillfredsställande
att han fann angeläget att göra
de påpekanden han gjorde, ehuru jag
nog har den uppfattningen, att han inte
gick tillräckligt djupt in i problemet.

Vad som här naturligtvis är av eminent
relevans är följande. Först och
främst har vi att beakta vad herr Eriksson
själv antydde, nämligen den helt
ändrade situation, i vilken vi i dag står
i förhållande till den situation vi befann
oss i år 1955, när reformen av företagsbeskattningen
genomfördes. Vi
bar nu ställts inför ett ekonomiskt samarbete
i Europa av en omfattning som
vi för fyra år sedan knappast kunde föreställa
oss. Vi hade ju anledning i går
att i denna kammare lyssna till en värdefull
redogörelse för det nu uppkomna
läget, som lämnades av utrikesministern
och som på förhand hade tillställts
kammarens ledamöter i form av
en stencil. Alla var vi naturligtvis intresserade
av de upplysningar som lämnades,
och från flera håll uttrycktes tillfredsställelse
med att regeringen trots
alla svårigheter, som är förenade med
denna stora angelägenhet, dock hade

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. avskrivningsreglerna
lyckats så snabbt komma fram så pass
långt. Jag vill erinra mig att exempelvis
herr Ewerlöf i sitt anförande gav en
honnör åt handelsministern och hans
medarbetare för det arbete som de nedlagt
och detta är ju berättigat. Men man
får inte glömma, när man talar om dessa
integrationssträvanden — och det gör
man naturligtvis inte i allmänhet heller
— att de medför avsevärda påfrestningar
i olika hänseenden för mer eller
mindre betydande sektorer av näringslivet
i de länder, som här kommer i
fråga. Detta förhållande har man emellertid
enligt min åsikt inte skänkt tillräcklig
uppmärksamhet vid reservanternas
ståndpunktstagande i det här föreliggande
utskottsbetänkandet.

I den skriftliga redogörelse, som utrikesministern
från denna plats föredrog
i går, heter det bl. a. på sidan 11:
»När det gäller den svenska liemmainarknadsindustrien
kommer naturligtvis
upprättandet av ett frihandelsområde
mellan de yttre sju att innebära ökad
konkurrens för en stor del av denna industri.
Av störst betydelse i det sammanhanget
är textilindustrien. Vår nuvarande
import av textil- och konfektionsvaror
från alla länder uppgår till nära
1 miljard kronor. Härav faller närmare
300 miljoner kronor på import från de
sju varav hälften från England.»

Dessa synpunkter på de påfrestningar,
som kan komma att möta oss i och
med att planerna på denna integration
tar en fastare form utvecklades ytterligare
av utrikesministern i ett annat
avsnitt i hans skriftliga deklaration,
där det heter: »Det må vidare framhållas,
att genomförandet av tullsänkningsprogrammet
och avvecklingen av
importrestriktionerna självfallet kan utsätta
vissa sektorer av näringslivet inom
ett eller flera medlemsländer för
påfrestningar på grund av starkt ökad
importkonkurrcns. I och för sig är detta
den naturliga följden av en ekonomisk
integration. Svårigheterna kan
emellertid bli av sådan karaktiir att de
resulterar i en mera omfattande arbetslöshet
inom en viss bransch eller inom
visst geografiskt område. För sådana

i fråga om byggnad, som ingår i rörelse
fall har det ansetts skäligt att bereda
det utsatta landet möjligheter att temporärt
begränsa importen eller vidtaga
andra åtgärder med liknande verkan.»

För egen del anser jag att detta är en
ganska realistisk skildring av vad som
kan komma att inträffa. Inför sådana
situationer, som här av utrikesministern
tecknats i den i kammaren föredragna
redogörelsen, borde det vara angeläget
att vi gör vad vi kan här i vårt land
för att sätta näringslivet i en något så
när tillfredsställande beredskap. Det
skulle man enligt min mening kunna
göra bl. a. genom att här reformera beskattningsreglerna
i det sammanhang
som vi nu diskuterar. Innebörden av en
sådan reform har ju redan här antytts,
och kammarens ledamöter har tagit
del av vad syftet är i betänkandet.
En sådan reform skulle naturligtvis kunna
stärka vår konkurrenskraft. Det
kanske kan sägas att det nu gäller endast
ett begränsat avsnitt av det stora
skattefältet, och det är riktigt, men jag
tror samtidigt att man kan våga säga att
det är ett ganska betydelsefullt avsnitt,
speciellt i det nya läge i vilket vi nu befinner
oss.

Om vi ser på våra grannländer, får vi
nog säga att de har haft ögonen med
sig litet bättre än vad vi tyvärr haft i
detta speciella hänseende. De har tydligen
varit inställda på vad som kan
komma att hända och har för sådant
syfte redan vidtagit ganska långt gående
beredskapsåtgärder. Herr Eriksson
snuddade vid detta, man han gick inte
djupare in i ämnet än att han medgav
att motsvarande lagstiftning i våra
grannländer var »något annorlunda konstruerad»
än vår lagstiftning. Karaktäristiken
är i och för sig riktig, men
det hade varit intressant att höra herr
Eriksson utlägga var skiljaktigheterna
låg. .lag skall be att få komplettera hans
framställning på den punkten.

Danmark liar i fråga om värdeminskningsavdrag
för byggnader i rörelse och
vad därmed sammanhänger i skattelagstiftningen
sedan länge intagit en gentemot
näringslivet mera förstående attityd
än man intagit i vårt land. Icke des -

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

to mindre, mina damer och herrar, gjorde
man i Danmark 1957 en ytterligare
uppmjukning av den då gällande lagstiftningen.
Nu har vi här i motionerna
ansett oss böra framhålla angelägenheten
av att avskrivningsreglerna för
byggnader i rörelse i princip måtte utformas
på samma sätt som i Danmark
och Norge. Kunde vi få en något så när
likartad lagstiftning här, komme vårt näringsliv
åtminstone inte i sämre ställning
vid konkurrens med företagsamheten
i våra grannländer, vilket blir
fallet om vi skall ha en väsentligt mera
skärpt lagstiftning på detta område
än vad våra grannländer har.

Nå, hur har man det då ställt i Danmark?
Ja, där är bestämmelserna så
utformade, att de medger full avskrivning
under loppet av 24 år, och vidare
har man utformat dem så att avdragens
sammanlagda belopp är starkt förskjutna
till byggnadens första fyra år, då
årlig avskrivning får ske med 12,5 procent
av anskaffningsvärdet. Det är, kan
man ju säga, bestämmelser som vittnar
om ett avsevärt hänsynstagande till frågans
vikt och till nödvändigheten av att
hålla det danska näringslivet i en god
beredskap inför kommande påfrestningar.

Vad Norge beträffar har lagstiftningen
där tidigare nära sammanfallit med
den svenska lagstiftningen. Men även
Norge reformerade sin lagstiftning 1957
och försköt den hän emot vad jag skulle
vilja kalla den danska ståndpunkten.
Norge avlägsnade sig alltså, om jag får
använda samma terminologi, från den
svenska ståndpunkten. I Norge har man
nu gått till väga så, att de norska reglerna
tillåter avskrivning efter 3,75 procent
under de första fem åren men dessutom
medger särskilda initialavskrivningar
vid investeringar över viss storlek.

Går vi så till Finland kan det nämnas,
att avskrivning där tillätes på fabriksbyggnader
av trä med 5 procent och
på byggnader av sten med 2,5 procent
av anskaffningsvärdet. Fabriksbyggnad,
som tagits i bruk år 1958 eller därefter,
får dock avskrivas med sammanlagt 30

procent av anskaffningsvärdet under de
första fyra åren.

Jag menar att de bestämmelser, som
vi nu har och som herr Eriksson i sitt
anförande hänvisade till, måhända vid
sin tillkomst varit framsteg mot bakgrunden
av då rådande förhållanden.
Men jag har svårt att finna, att de beslut
som fattades under åtminstone delvis
andra förutsättningar än de som i
dag föreligger är av den beskaffenheten,
att det räcker att bara hänvisa till
dem. Enligt min bestämda mening måste
vi se till de faktiska förhållandena.
Läget har radikalt förändrats på dessa
år. Vi måste, liksom våra grannländer
redan bar gjort, se om vårt hus i detta
hänseende och liksom de vidta förberedelseåtgärder.

I motionerna framlägges inte några
preciserade förslag. Man har preciserade
önskemål, men man går dock inte
längre än att man hemställer om en
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
alt Kungl. Maj:t måtte utreda dessa
problem, d. v. s. en utredning i syfte att
anpassa beskattningsreglerna i fråga om
värdeminskningsavdrag å byggnader,
som ingår i rörelse, så att större värdeminskningsavdrag
får göras under de
första åren efter uppförandet.

Det finns kanske ytterligare en omständighet
utöver dem, som jag här har
uppehållit mig vid, som jag skulle kunna
fästa uppmärksamheten på. I motionerna
påpekas, att en omkonstruktion
av avskrivningsreglerna på det sätt motionärerna
har tänkt sig skulle ha betydelse
för företagens beredskap inte
bara med hänsyn till marknadsförändringarna
och integrationssträvandena,
utan att den även skulle kunna innefatta
en betydande beredskap vid en konjunkturavmattning.
Frågan har således
också, skulle jag gärna vilja understryka,
eu svsselsättningspolitisk betydelse.

Vad jag här redogjort för motsvarar
ungefär de synpunkter, som utskottets
ena hälft, d. v. s. den som nu genom lotten
blivit majoritet, har anlagt på frågan.

Innan jag slutar, vill jag dock understryka,
att vid den fortsatta behandling -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. avskrivningsreglerna
en av frågan måste man självfallet beakta
det förändrade läge, vari frågan
kan komma, om möjligheter till öppen
resultatutjämning införes. Men det ligger
i sakens natur, att även det problemet
måste bli föremål för övervägande.

Herr talman! Med dessa allmänna reflexioner
till utskottsmajoritetens resonemang
och ståndpunktstagande hemställer
jag om bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag kan helt dela herr
Hagbergs deklaration på den punkten, att
man bör göra så mycket som möjligt för
att ge vårt eget näringsliv bättre beredskap
när det gäller att möta den hårdnande
konkurrensen och att man därvid inte
bara får stanna vid några vackra deklarationer
utan att stöd måste lämnas genom
mera konkretiserade och påtagliga
åtgärder.

Man kan naturligtvis på detta begränsade
avsnitt föra en rent principiell diskussion.
Men jag är inte alldeles övertygad
om och jag har svårt för att acceptera
tankegången att det här skulle röra sig
om något så avgörande och viktigt avsnitt
av den beredskap som skulle befrämjas.
Jämförelser kan visserligen göras
med de avskrivningsregler, som gäller
i våra grannländer Norge och Danmark,
men sådana jämförelser ger inte
ett riktigt utslag, om man inte tar hela
företagsbeskattningen med i bilden. Jag
känner inte i detalj till bestämmelserna
på detta område i våra grannländer och
vågar därför inte uttala mig om dem. Jag
anser dock att diskussionen av dessa
spörsmål måste omfatta företagsbeskattningen
i dess helhet.

Herr Hagberg förklarade, att Danmark
och Norge har något gynnsammare
avskrivningsregler för byggnader i rörelse
än vad som gäller här i Sverige. Efter
de föredragningar som vi haft i utskottet
kan jag också vitsorda riktigheten
av detta påpekande. Men däremot kan jag
icke dela herr Hagbergs uppfattning att
Norge och Danmark skulle inta en mjukare
attityd mot sitt näringsliv. Man kan

i fråga om byggnad, som ingår i rörelse
nämligen inte bedöma den mjukheten
bara med utgångspunkt från de avskrivningsregler
på detta speciella område
som tillämpas i de olika länderna.

Sedan tyckte herr Hagberg, att jag som
reservant alltför mycket bara antytt frågeställningarna
och inte redogjort för
dem. Jag beklagar det, men förklaringen
är kanske den, att vi tidigare alltid haft
sådan tur med lotten i utskottet att vi
sällan varit reservanter. De som tidigare
brukat vara reservanter har alltid gjort
utskottets talesman den tjänsten att ganska
utförligt redogöra för sakinnehållet i
en föreliggande fråga. Jag medger att jag
kanske nyss tog litet för lätt på den uppgiften
och bara antydde frågeställningarna
utan att i detalj redogöra för dem,
Men, herr talman, om lotten fortsätter att
vara oss så ogunstig som i detta fall, så
lovar jag utskottets talesman att bättra
mig på den punkten!

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Om detta lilla meningsutbyte
inte får något annat resultat, kommer
det i varje fall synbarligen att med
föra, att de eventuella reservanternas talesman
i fortsättningen kommer att göra
mera preciserade uttalanden än vad han
har gjort i detta sammanhang och således
inte bara framföra allmänna antydningar.
Jag förstår mycket väl, att det
kan ta sin tid att vänja sig vid att vara reservant.
Vi på vår kant har hållit på i
många år att vänja oss vid den saken!
Kanske herr Eriksson så småningom
kommer i samma situation som vi tidigare
så länge befunnit oss i — vad vet jag?

Herr Eriksson gjorde emellertid ett uttalande,
som jag gärna vill säga några
ord om. Jag håller med herr Eriksson
om att det inte är hela företagsbeskattningen,
som vi här diskuterar, utan bara
en sektor inom företagsbeskattningens
ram, men vi kan å andra sidan nog tryggt
säga, att det är en ganska betydelsefull
sektor. Alla, som följt med diskussionen
om sjustatsmarknaden, sexstatsmarknaden
och allt vad därmed sammanhänger
förstår, att dessa förändrade förhållanden
kommer att få många konsekvenser

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, m. m.

för vårt näringsliv, bl. a. den obönhörliga
konsekvensen att näringslivet måste
rationalisera och effektivisera på ett helt
annat sätt än tidigare. Detta blir en konsekvens
inte bara av dessa ändrad« förhållanden
utan också av konvertibiliteten.
Många människor kanske inte tänker
på den saken, men faktum är ju, att vi
inte längre är lika fria som tidigare. Vi
måste helt enkelt ta hänsyn till de krav
som konvertibiliteten ställer på oss.

Allt detta innebär att det måste rationaliseras
och byggas inom det svenska
näringslivet i en mycket stor utsträckning,
om vi skall kunna följa med i utvecklingen.
Denna omställningsprocess
kommer förmodligen att innebära att
viss företagsamhet här i landet kommer
att försvinna, eller i varje fall till sin omfattning
väsentligt reduceras, medan andra
grenar av vår företagsamhet kanske
kommer att uppblomstra i hägnet av de
nya förhållandena — det är ju detta sista
som vi alla hoppas. Förutsättningarna
är emellertid då, att man inom näringslivet
kan rusta upp och bygga nytt. Härför
krävs i sin tur bland mycket annat,
att vi får något så när tillfredsställande
avskrivningsregler för byggnader i rörelse,
således sådana bestämmelser att
avskrivningarnas tyngdpunkt läggs under
den tidigare perioden av byggnadernas
livslängd, alltså regler liknande dem
som man enligt vad herr Eriksson medgav
har i våra grannländer.

Vi måste här söka att realistiskt se på
situationen, och man måste förstå, att vi
icke bör försätta oss i ett sämre förberett
läge än det i vilket exempelvis våra
grannländer befinner sig. De har, såsom
jag för en stund sedan påpekade, uppenbarligen
haft ögonen mera öppna för den
nya situationen än vad vi hittills har
haft.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
betänkandet hemställt samt vidare på
godkännande av den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr

talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 58,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 73.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 59, i anledning
av väckt motion angående skatteavdrag
för bidrag till vetenskaplig
verksamhet, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bdar, m. m.

I en den 17 april 1959 dagtecknad proposition,
nr 155, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t inhämtat riksdagens
yttrande över vid propositionen fogat
förslag till förordning med föreskrifter
om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar.

I propositionen hade lämnats en redogörelse
för en mellan kommerskollegium
och Sveriges automobilhandlareförbund
i april 1959 träffad överenskommelse angående
vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar, överenskommelsen,
som godkänts av Kungl.
Maj :t, innebar, att kontantinsatsen skulle
uppgå till 40 procent och kredittiden
normalt ej vara längre än 15 månader,
dock att tiden i fråga om droskbilar och
mindre lastbilar fick utsträckas till 24
månader. En uttrycklig förutsättning för
överenskommelsen hade varit, att bilhandlare,
som stod utanför överenskommelsen,
genom författningsföreskrifter
skulle i fråga om kontantinsats och kredit
samt påföljd för överträdelse av föreskrift
härom vara underkastad bestämmelse,
som ej var lindrigare än som
stadgades i överenskommelsen. Inom finansdepartementet
hade därför utarbetats
förslag till förordning med föreskrifter
om vissa betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar.

Enligt överenskommelsen skulle automobilhandlareförbundet
i erforderlig utsträckning
genom auktoriserad revisor
eller annan kompetent person kontrollera,
att de bilhandlare, som anslutit sig
till överenskommelsen, också följde dess
föreskrifter. Vidare skulle en särskild
nämnd handlägga dit hänskjutna frågor
om utdömande av vite för överträdelse
av föreskrifterna om kontantinsats och
kredittid.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»Då det enligt den träffade överenskommelsen
är en förutsättning, att bilhandlare,
som står utanför överenskommelsen,
skall vara underkastad bestämmelser,
som ej är lindrigare än de i över -

enskommelsen angivna, är utskottet berett
tillstyrka det framlagda förslaget till
förordning i ämnet.

Vad speciellt gäller kontantinsatsens
minimibelopp och kredittidens maximilängd
har utskottet icke någon erinran
mot vad förordningen, som i dessa avseenden
är likalydande med överenskommelsen,
innehåller härutinnan. Utskottet
utgår emellertid från att det framdeles
kan bliva aktuellt att vidtaga ändringar
beträffande föreskrifterna om
kontantinsats och kredittid med hänsyn
till växlingarna i konjunkturerna. Såsom
förutsatts i propositionen torde det få
ankomma på Kungl. Maj:t att efter förhandlingar
med automobilhandlareförbundet
besluta om sådana ändringar i
förordningen.

Då vad i propositionen i övrigt anförts
ej givit anledning till erinran eller uttalande
från utskottet, hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av förevarande
proposition måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet ovan anfört.»

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herr Regnéll, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 155.

I den av reservanten förordade motiveringen
hade anförts bland annat följande: »I

olika sammanhang har tidigare —
även från chefens för finansdepartementet
sida — hävdats, att frivilliga överenskommelser
mellan staten och vederbörande
bransch borde vara att föredraga
framför lagstiftning i de fall, där samhällsekonomiska
hänsyn påfordrar restriktiva
avbetalningsvillkor. Frivilliglinjen
förordades även i den promemoria,
som i november 1958 överlämnades
till chefen för finansdepartementet av
''1957 års utredning för avbetalningsregler
inom bilhandeln’.

Att handeln med bilar iir ett betydelsefullt
avsnitt av samhälsekonomien är
utan vidare klart. I och för sig kan emel -

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, m. m.

lertid detta faktum enligt utskottets mening
ej anses utgöra tillräckligt skäl för
att införa särlagstiftning, innebärande
hårdare reglering av avbetalningshandeln
inom en viss bransch än inom andra.
Sådan lagstiftning innebär enligt utskottets
åsikt er» icke önskvärd dirigering
av konsumenternas fria val. Vad beträffar
privatbilismen har denna ostridligen
en växande praktisk betydelse, inte
minst för landsbygdens befolkning.
Vad åter beträffar att genom speciallagstiftning
försvåra kreditgivning åt köpare
av droskbilar, mindre lastbilar och
skåpvagnar, förefaller en sådan åtgärd
gå helt emot den önskan att stöda småföretagsamheten,
åt vilken riksdagen i
andra sammanhang givit uttryck.

Vid sidan av dessa principiella synpunkter
vill utskottet uttala sin tveksamhet,
huruvida den ifrågasatta lagstiftningen
komme att innebära en uppbromsning
av bilförsäljningen, som skulle
kunna sägas ha någon som helst samhällsekonomisk
betydelse. Redan branschens
starkt kapitalkrävande karaktär
ålägger försäljarna restriktivitet i kreditvillkoren.
Den relativa lättheten för löntagare
och andra att för konsumtionsändamål
låna pengar under nyinförda låneformer
i .sparbanker och affärsbanker
torde också vara en omständighet, som
är ägnad minska effekten av den föreslagna
lagstiftningen.»

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet STRÄNG,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att i samband med behandlingen av
detta ärende besvara herr Ferdinand
Nilssons interpellation angående avbetalningshandeln
med motorfordon och
jordbruksmaskiner, och nu yttrade:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Ferdinand Nilsson frågat statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
om denne uppmärksammat, enligt interpellantens
mening, förekommande
missförhållanden i samband med avbetalningshandeln
med motorfordon och
jordbruksmaskiner och om statsrådet är
beredd att medverka till sanering i miss -

förhållandena bl. a. med avseende på
systemet med s. k. rak ränta.

Med anledning av interpellationen,
som överlämnats till mig för besvarande,
får jag anföra följande.

Avbetalningskrediternas privatekonomiska
och samhälleliga verkningar har
sedan länge upmärksammats. I vårt land
har man hittills sökt påverka omfattningen
av dessa krediter genom överenskommelser
med företagarna i olika branscher.
Sålunda har 1951 överenskommelse träffats
mellan kommerskollegium och organisationerna
inom bilbranschen om regler
för avbetalningshandeln. Denna har
gällt till den 1 juli 1958. Skälet till att
den upphörde var att överenskommelserna
inte biträddes av vissa utanför organisationerna
stående bilhandlare. Även beträffande
vissa andra varugrupper har
överenskommelser träffats under 1950-talet. De har emellertid av liknande skäl
upphört att gälla. En ny överenskommelse
om kreditregler för bilhandeln träffades
den 16 april i år mellan kommerskollegium
och Automobilhandlareförbundet.
Den bygger på den uttryckliga förutsättningen
att bilhandlare, som står utanför
överenskommelsen, genom författningsföreskrifter
skall vara underkastad samma
bestämmelser. Dessa författningsbestämmelser
har i propositionen nr 155,
vilken i dag skall behandlas, förelagts
riksdagen. Om propositionen bifalles,
bör enligt min mening garantier kunna
vinnas för en tillämpning över hela linjen
av överenskomna avbetalningsregler
för denna bransch.

Med anledning av interpellantens andra
fråga vill jag erinra om att vår lagstiftning
innehåller såväl vissa regler för
ingående av avtal i allmänhet som bestämmelser
till skydd för avbetalningsköparen.
I övrigt anser jag det inte vara
en statlig uppgift att närmare dirigera eller
söka påverka innehållet i avtal som
ingås mellan enskilda parter. Lagstiftningsåtgärder
eller andra statliga ingrepp
på detta område kan heller aldrig
helt hindra människor att göra dåliga affärer
eller ta på sig skulder som de inte
kan betala.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett alldeles särskilt tack därför
att han velat besvara denna interpellation,
som väcktes så sent i våras, att
jag inte hade rimliga anspråk på att den
då skulle bli besvarad. Nu har statsrådet
varit vänlig att svara i höst, och det är
jag tacksam för.

Jag vill dock i detta sammanhang säga,
att det har utvecklats en alltmera utpräglad
praxis, enligt vilken interpellationer,
som ju avser att belysa speciella frågor,
behandlas och besvaras i samband med
ärenden av mera allmän räckvidd. I detta
fall tror jag inte att det bereder någon
som helst olägenhet, men jag vill likväl
snudda vid den tanken att det i andra
sammanhang kan leda till att interpellationsinstitutets
specialkaraktär kan
komma att utsuddas.

Herr statsrådet har beträffande den
första fråga, som jag framställde till honom,
hänvisat till den proposition i ärendet,
som just nu föreligger till behandling.
Jag är alls inte förmäten att tro, att det
skulle finnas något som helst orsakssamband
mellan propositionen och den fråga
jag framställt. Min första fråga lydde:
»Har statsrådet uppmärksammat den omfattning
avbetalningshandeln med motorfordon
och kostsammare jordbruksmaskiner
tagit i samband med köparnas försvagade
likviditet samt den jordmån för
oarter och missförhållanden som därav
skapats?» Jag vet inte om jag gör mig
skyldig till ett misstolkande när jag tror,
att propositionens avsikt kanske snarare
är att försöka åstadkomma en viss
uppdämning av avbetalningskrediter och
således förvärv i ökad omfattning av motorfordon,
än att beakta det problem som
det här är fråga om. Jag undrar om inte
propositionen mera tar sikte på kreditrestriktioner
än någonting annat, men det
kan hända att jag har missuppfattat
detta.

.lag övergår härefter till den andra frågan.
Beträffande den säger statsrådet:
»I övrigt anser jag det inte vara en statlig
uppgift att närmare dirigera eller

söka påverka innehållet i avtal som ingås
mellan enskilda parter.»

Det är ju bra att han säger »i övrigt»,
tv som grund för propositionen ligger
just förhandlingar med organisationer
och med enskilda parter i syfte att ur
vissa synpunkter försöka åstadkomma en
sanering på detta område.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
jag i min andra fråga icke avsett några
som helst lagstiftningsåtgärder eller liknande
statliga ingrepp. Jag har där sagt:
»Avser statsrådet att söka kontakt med
försäljarorganisationerna på dessa områden
för att närmare klargöra sammanhang
och omfattning av systemet med
tillämpande av s. k. rak ränta vid avbetalningsköpen
samt bringa i övervägande
en sanering av berörda missförhållanden?»
Jag trodde att ett initiativ från regeringshåll
i det fallet skulle kunna verka
därhän, att man skulle kunna komma
till en självsanering på detta område.
Såsom framgår av min interpellation är
det just organisationernas kontrakt som
har legat till grund för de avtal vartill
de påtagliga missförhållanden och de bestämmelser
av närmast ockerkaraktär
anknutits som föreligger. Man förelägger
köpare, som väl behöver de motorfordon
det gäller, ett långt kontrakt uppgjort
av någon organisation. Naturligtvis vet
inte köparna att kontraktet delvis har
tillkommit i samverkan och efter överläggning
med statlig myndighet, men det
räcker att det är cn stor och mäktig organisation
som står bakom kontraktet.
Vederbörande behöver fordonet, han blir
erbjuden avbetalningsvillkor, och han
skriver på utan att läsa igenom villkoren
så förskräckligt noga. På detta sätt går
det till i rätt så många fall.

Det fall jag särskilt redogör för i interpellationen
gäller just ett femkvartalskontrakt,
uppgjort av en organisation precis
efter de linjer som föreligger. Till
dessa normalkontrakt har man fogat bestämmelser
som borde vara »onormala».
Man säger faktiskt i kontraktet, att bankernas
normalränta tillämpas, men samtidigt
tillämpar man systemet med den
s. k. raka räntan. I det av mig angivna

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, m. m.

fallet —- det finns för närvarande åtskilliga
sådana fall i Uppland — blir räntan
för första kvartalet 8,4 procent, och det
tycker folk inte är så högt; men andra
kvartalet blir räntan 10 procent, fjärde
kvartalet 20 procent och femte kvartalet
40 procent. Anledningen är att man
tillämpar ett avgiftssystem ungefärligen
på samma sätt som hypoteksföreningarna,
men ett system som innebär att räntebeloppet
hela tiden är fast. Den summa
som betalas som ränta är oförändrat lika
hög när lånet amorterats ned sista gången
som när lånet var fem gånger större.

Det låter inte så hoppingivande då i
svaret säges, att det inte kan vara någon
statlig uppgift att »hindra människor att
göra dåliga affärer». Naturligtvis begär
ingen något sådant av ett statsråd eller
av en regering, det är alldeles klart. Jag
tror emellertid att det hade varit synnerligen
önskvärt att om möjligt komma
fram till någonting positivt i detta avseende,
t. ex. om vederbörande statsråd
varit älskvärd nog att sätta sig i förbindelse
med dessa organisationer, ta reda
på vad de själva säger, om de tycker att
detta system är rimligt och tala med dem
om vad de själva kan göra. Jag tror att
detta skulle betyda rätt så mycket för deras
självbesinning och även för deras
möjligheter att kontrollera sina egna
medlemmar.

Till sist vågar jag uttala en mycket
blyg förhoppning, att det helhetsintryck
som dessa människor får av svaret på
min interpellation inte skall bli, att regeringen
inte lägger sig i om det göres
avbetalningsaffärer på ena eller andra
sättet med människor som sitter trångt.
Jag ber att få vädja till statsrådet, om
det inte finns möjlighet att från regeringens
sida göra någonting för att befordra
en så innerligen väl behövlig självsanering
inom den bransch det gäller. Människorna
ute på landsbygden behöver bilar
och traktorer, men de felslagna skördarna
har nedsatt likviditeten i hög grad,
och de har inte alltid kontanta medel.
Under sådana förhållanden vore det
önskvärt att dessa människor på skäliga
villkor kunde utnyttja den enda utväg
de har för att hålla ett effektivt bestånd
av sådana motorfordon som de behöver.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Till det utlåtande från
bankoutskottet, som vi här har framför
oss, har en ensam reservant knutit en
reservation. Med allt beaktande av utskottets
motivering och ståndpunktstagande
har jag dock den uppfattningen
att ett par ord i anslutning just till denna
reservation kanske skulle ha sitt berättigande.

Departementschefen underströk ju i
sitt interpellationssvar för ett par minuter
sedan att i föreliggande proposition,
nr 155, föreslås lagstiftning beträffande
lägsta procentuella kontantutbetalning
samt längsta kredittid som skall få tilllämpas
vid yrkesmässig försäljning av
bilar. Vidare framläggs i propositionen
förslag till straffbestämmelser att gälla
vid brott mot bestämmelserna om kreditvillkor.

När jag tagit del av propositionen, har
jag inte kunnat underlåta att göra den
reflexionen att här ser man hur det
ibland kan gå med de s. k. frivilliga
överenskommelser, som då och då slutes
mellan myndigheterna och någon enskild
organisation, branschsammanslutning
eller liknande: en vacker dag omvandlas
den s. k. frivilliga överenskommelsen
till ett lagförslag, som presenteras
riksdagen. Den frivilliga överenskommelsen
kodifieras i lagstiftning. Det
är det, som här skall ske. Såsom departementschefen
påpekade i sitt interpellationssvar
har frivilliga överenskommelser
i fråga om bilförsäljningen varit
gällande mer eller mindre kontinuerligt
sedan år 1951. Nu har man emellertid
ansett det lämpligt att omvandla dem till
lagstiftning.

I och för sig är det en smula överraskande,
tycker jag, att man bär gått så
långt från finansdepartementets sida, tv
departementschefen har ju vid flera tillfällen
understrukit uppfattningen att frivilliga
överenskommelser mellan staten
och vederbörande bransch är att föredraga
framför lagstiftning i sådana fall,
där samhällsekonomiska hänsyn påfordrar
restriktiva avbetalningsvillkor. Om
man uppmärksamt läser bankoutskoltets
utlåtande nr 43, finner man i olika sammanhang
sådana uttalanden från depar -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, m. m.

tementschefen sida. Jag kan inskränka
mig till att fästa uppmärksamheten på
vad departementschefen anfört på s. C
rörande angelägenheten av att man går
frivilligvägen och icke lagstiftningsvägen.
Jag kan endast beklaga, att departementschefen
inte ansett det lämpligt, att
fortsätta detta sitt resonemang till slutet,
utan i stället rekommenderar en lagstiftning.
Han presenterar ju inte i och
för sig någon hemställan till riksdagen
att godkänna en sådan, utan han vill
höra riksdagens mening i den förevarande
angelägenheten, såsom det heter.

Jag skulle också vilja erinra om att
frivilliglinjen -— om man nu får använda
en term, som är hämtad från ett annat
område -— förordats även i den promemoria
som i november 1958 överlämnades
till chefen för finansdepartementet
av 1957 års utredning för avbetalningsregler
inom bilhandeln. Inte desto mindre
har departementschefen, som sagt,
övergivit den linjen och vill nu i lag
kodifiera den s. k. frivilliga överenskommelse,
som tidigare träffats.

På en punkt är vi naturligtvis alla eniga
här i kammaren, nämligen att det är
ett betydelsefullt avsnitt av samhällsekonomien,
som det här är fråga om, nämligen
bilhandeln. Vi känner ju alla den
väldiga expansionen på detta fält och
alla de konsekvenser för samhället, som
därav inställer sig i olika hänseenden.
Icke desto mindre tillåter jag mig nog
ifrågasätta, om detta faktum i och för
sig utgör ett tillräckligt skäl för att införa
en särlagstiftning — ty det är ju
det, det är fråga om — som innebär hårdare
reglering av avbetalningshandeln
inom en viss bransch än inom andra
branscher. Detta är en tämligen central
punkt i problemet. Man kan väl nämligen
inte helt fria sig från den uppfattningen
att en sådan för denna bransch
särskilt sträv lagstiftning kan innebära,
direkt eller indirekt, en påverkan av det
fria konsumtionsvalet, och något sådant
vill man ju här i riksdagen i allmänhet
inte vara med om. Vi är naturligtvis vidare
alla på det klara med att privatbilismen
har eu växande praktisk betydelse.
Bilen är ju numera ingalunda ett

s. k. lyxfordon. Den har blivit gemene
mans egendom. Jag såg härförleden i tidningarna
en uppgift om att t. ex. var
tredje arbetarfamilj i detta land numera
är bilägare. Kan det mot bakgrunden av
ett sådant konstaterande vara rimligt att
införa väsentligt hårdare kreditvillkor
för dem, som vill skaffa sig bilar, än de
nu gällande?

Ytterligare en reflexion på samma linje:
Det är ju så, att den föreslagna speciallagstiftningen
kommer att försvåra
kreditgivningen även när det gäller köpare
av droskbilar, mindre lastbilar och
skåpvagnar. Jag skulle vilja fråga, huruvida
en lagstiftning som tar sikte bl. a.
på dessa biltyper, inte klart går emot
den önskan att stödja småföretagsamheten
i det här landet, som numera ganska
ofta kommer till uttryck i den svenska
riksdagen.

Detta rörande de principiella aspekterna
på problemet. Frågan har kanske
också en rent praktisk sida som jag
skulle vilja säga några ord om.

Den bransch det här gäller är starkt
kapitalkrävande, och det ligger i sakens
natur att därigenom åläggs försäljarna en
ganska betydande restriktivitet i kreditvillkoren
redan nu. Fn annan omständighet
är ju att för exempelvis löntagarna,
som är en dominerande grupp av
det svenska folket, finns genom de nya
lånformer, som har införts på senare tid
av sparbankerna och även av affärsbankerna,
möjlighet att låna pengar för att
tillfredsställa även detta konsumtionsbehov,
och den omständigheten synes
mig vara ägnad att i praktiken minska
effekten av den föreslagna lagstiftningen.

Till slut bara ännu en liten anmärkning.
Departementschefen erinrade kammaren
för en stund sedan i sitt interpellationssvar
om att den här lagstiftningen,
som baseras på en frivillig överenskommelse
mellan å ena sidan kommerskollegium
och å andra sidan vederbörande
organisation, förutsätter att
även de, som står utanför organisationen,
måste triiffas av lagstiftningen. Det
måste ju vara på det sättet — en lag
måste gälla för alla. Men det finns eu
sida av saken som jag nog tycker är av

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, m. m.

en viss betänklig innebörd. Det är nämligen
så att den, som bryter mot de här
föreslagna bestämmelserna, kan åläggas
böter. Han kan bli föremål för vitesföreläggande
av ingalunda obetydlig storlek.
I 4 § heter det nämligen, att säljare som
utlämnar försåld bil i strid mot föreskrifterna
i 2 § skall böta en tiondedel av
bilens värde, dock lägst 500 kronor och
högst 2 000 kronor. Det är straffet, om
man bryter mot dessa bestämmelser, och
det må så vara. Men, ärade kammarledamöter,
vem utmäter detta straff? Skall
en domstol göra det? Nej, det är en
nämnd, hur nu den skall se ut, som
skall få åt sig överlåten befogenheten att
utdöma böter för dem, som handlar i
strid mot den förevarande lagen. Det är
inte minst denna omständighet som har
gjort mig en liten smula betänksam mot
förslaget.

Herr talman! Jag kan inte av formella
skäl yrka bifall till den hemställan, som
reservationen utmynnar i, nämligen avslag
på Kungl. Maj :ts proposition, ty
Kungl. Maj:t har, som jag påpekade för
en stund sedan, endast anhållit att riksdagen
skall ge sin mening till känna om
propositionen. Följaktligen får jag formulera
mitt yrkande så, att jag hemställer,
att riksdagen i anledning av reservationen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening giva till känna vad i reservationen
anförts.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Sedan ett antal år tillbaka
har vi haft en reglering av kredithandeln
inom bilbranschen i form av frivilliga
överenskommelser. Det har emellertid
visat sig att det har varit svårt att
upprätthålla dessa överenskommelser
enär ett inte obetydligt antal bilhandlare
har ställt sig utanför överenskommelsen.
Nu har det åter gjorts ett försök att
komma till rätta med förhållandena i
första hand på frivillighetens väg, och en
överenskommelse har numera träffats
med de stora branschorganisationerna.
Man har dock å ömse håll funnit anledning
att i själva överenskommelsen intaga
som villkor, att bilhandlare, som står

utanför överenskommelsen, genom författningsföreskrifter
skall i fråga om
kontantinsats och kredittid samt påföljd
för överträdelse av föreskrift härom
vara underkastad bestämmelser, som ej
är lindrigare än som stadgas i överenskommelsen.

Jag tror mig veta att man inom bilhandeln
har varit angelägen om att på detta
sätt få en möjlighet att få samma bestämmelser
gällande även för dem som inte
velat frivilligt ansluta sig till överenskommelsen.
Man har resonerat på det
sättet, att det inte kan vara rationellt att
låta konkurrensen inom bilhandeln, som
ju är utomordentligt uppdriven i alla avseenden,
bedrivas från utgångspunkten
av vem som har de största möjligheterna
att vara liberal i fråga om kreditvillkoren,
utan man har ansett det vara mer rationellt
att man fick likartade villkor i
detta avseende.

Den förordning, som Kungl. Maj:t nu
har överlämnat till riksdagen för yttrande,
avser att uppfylla det i den senaste
överenskommelsen stadgade villkoret.
Jag skall gärna erkänna, att jag
mycket väl kan förstå en rad av de principiella
betänkligheter som här har anförts
från herr Hagbergs sida, men jag
tycker ändå inte att de i det speciella
fall, som här föreligger, har sådan betydelse,
att de överväger de praktiska
vinster som i alla fall står att nå genom
det arrangemang som nu föreslås. Jag
tror att bilhandeln till sin omfattning
och även i övrigt intar en sådan ställning,
att det är rätt naturligt att man
i första hand försöker åstadkomma en
reglering inom detta fält, även om det
inte är möjligt att åstadkomma precis
detsamma på alla möjliga andra områden.

Jag ber, lierr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Under uttalande av min
djupa respekt för herr Ewerlöf anhåller
jag att få instämma i den mening som
herr Hagberg här givit till känna.

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnat

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Hagberg, att riksdagen i anledning av
reservationen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna
vad i reservationen anförts.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. organisationen av riksbankens
kontorsnat

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av fullmäktiges
i riksbanken framställning rörande organisationen
av riksbankens kontorsnät.

I detta utlåtande hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen^
i anledning av en av fullmäktige i riksbanken
i skrivelse till bankoutskottet
den 19 februari 1959 gjord framställning,
måtte besluta, att riksbanken tills vidare
skulle bibehålla avdelningskontor på
de platser, där sådana för närvarande
vore inrättade.

Vid utlåtandet hade reservation utan
angivet yrkande anmälts av herrar Mogård
och Mannerskantz.

Herr MANNERSKANTZ (h);

Herr talman! Här finns två blanka reservationer,
och jag tror att båda reservanterna
har samma motivering. Vi är
inte nöjda med det lama sätt, på vilket
utskottet har skrivit i denna fråga, nämligen
frågan om riksbankens kontorsnät.

Vad som har gjort att jag har måst
inskränka mig till att avge en blank reservation
är, att jag blev inkopplad på
detta ärende först vid andra behandlingen,
då det redan förelåg en skrivning.
Man ansåg inom utskottet, att man
tidigare diskuterat vad som skulle göras
och att skrivningen rätt väl täckte vad

man då kommit fram till. Reellt var det
alltså en justering av vad som förevarit,
även om så inte var fallet formellt. Jag
har respekterat detta. Jag har försökt få
bättre och fastare uttalanden i utskottets
skrivning, men nått endast ringa
framgång därmed. Nu vill jag emellertid,
herr talman, säga vad det rör sig om
och vad som borde göras i denna fråga.

På förslag av bankoutskottet uttalade
1952 års riksdag angående riksbankens
kontorsnät, att det måste göras en betydande
rationalisering. Utskottet skrev
då karskt och modigt och handlingskraftigt.
Utskottet menade, att någonting
måste göras, men att bankofullmäktige
borde få tid på sig att fundera på saken.
Utskottet erinrade framför allt om
att riksbankens distriktsindelning sammanföll
med länsindelningen och att
det fanns två kontor för mycket. Utskottet
tillstyrkte därför att dessa båda
kontor — i Norrköping och i Sundsvall
— skulle läggas ned. Så skedde också.

Med anledning av uttalandet från 1952
års bankoutskott har bankofullmäktige
tillsatt en kommitté för att utreda vad
som kan göras i denna sak. Kommittén
konstaterar, att en utglesning av kontorsnätet
oundgängligen måste medföra
en väsentlig försämring av riksbankens
service. Samtidigt förutsätter kommittén,
att därest den totala arbetsvolymen
i framtiden skulle minska mera väsentligt,
skulle en omprövning av distriktsindelningen
komma till stånd. Sedan har
bankofullmäktige funnit sig böra instämma
i vad kommittén har anfört.

Detta tycker jag är uppseendeväckande.
Det är väl alldeles ostridigt, att det
numera inte alls är som det var förr i
världen, då riksbankens avdelningskontor
hade stor betydelse i olika avseenden.
Hela penningväsendet har ju blivit
ett helt annat än det var i gamla tider.
.lag tvekar inte att säga, att det inte
är någon för vare sig allmänheten eller
banksystemet nödvändig service att ha
så många avdelningskontor som riksbanken
har.

Riksbankens avdelningskontor har ju
inte heller tillförts några uppgifter från
länsstyrelserna och andra statliga organ

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnät

ute i länen. Kontoren har rent ut sagt
inte bara mycket litet att göra, utan alltför
litet att göra i förhållande till den
stora staben av säkerligen duktiga och
skickliga tjänstemän. Jag tycker att personalen
användes på ett slösaktigt sätt,
när den inte kommer åt att utföra en
fullödig verksamhet, i varje fall inte
en verksamhet som går upp emot vad
som presteras inom näringslivet i vårt
land.

Bankoutskottet säger, att det första
som behöver göras är att öka arbetsuppgifterna
för avdelningskontoren. Jag
frågar här som jag gjorde i utskottet: Vi
skall väl inte behöva skaffa riksbankskontoren
en massa nödhjälpsarbete? Det
är väl inte den attityden man skall inta.
Man menar kanske, att man skall avlasta
en del kamerala uppgifter från länsstyrelserna
och länsarbetsnämnderna m. fl.,
och därför föreslås en stor utredning,
utförd i annan anordning än den nu
inom riksbanken företagna utredningen.
Jag föreställer mig, att man —- om
det något så när legat inom räckhåll —
redan vid tillskapandet av lantbruksnämnderna
och kanske även länsarbetsnämnderna
hade kunnat låta kassarörelsen
skötas av riksbankens avdelningskontor,
ty dessa nämnders verksamhetsområden
följer länsindelningen
och det finns ett avdelningskontor i varje
residensstad. Så skedde emellertid
inte när dessa organ tillskapades, och
jag är förvissad om att det kommer att
bli omöjligt att numera få dem att överlämna
en del av sin kontorsorganisation
till riksbankens avdelningskontor. Kunde
det ske, innebure det ju en viss rationalisering.
Men jag tycker att det
vore optimistiskt att tro att man skall
kunna få till stånd en sådan i övriga avseenden
opraktisk ändring när det gäller
ett lokalt statligt organ, bara för att
riksbankskontoren skall få vara kvar.
Jag tror inte heller att en sådan anordning
vore praktisk. Det finns däremot
en del statliga lokala institutioner som
med fördel kunde helt avskaffas, och
det vore rationellare.

Det finns ett alternativförslag från
kommittén, vilket innebär att man skulle

göra en större ändring i distriktsindelningcn
samt att man skulle minska avdelningskontorens
antal till 10 stycken i
stället för nu 23. Jag tycker, att detta är
något som man i första hand borde ha
kunnat acceptera. Jag tror dock att man
kan gå ännu längre. Det behövs inte avdelningskontor
mer än så att säga i varje
landsända — ett i södra Sverige, ett i
Stockholm, ett kanske i Göteborg och ett
i Norrland. Det behövs inte fler avdelningskontor
för att betjäna banksystemet
bär i landet än att man kan få pengar
översända över en natt.

De andra uppgifter som handhas avavdelningskontoren
är stödlån, som förvaltas,
samt några andra smärre saker.
Man hänvisar förresten också till att
riksbankskontoren bär till uppgift att
förmedla pengar för supplementär jordbrukskredit,
men det har faktiskt inte
förekommit någon sådan sedan 1957.
Alla dessa uppgifter är inte av den natur
och den omfattning, att man för deras
skull behöver hålla ett kontor. Uppgifterna
är mycket obetydliga. Det står
här angivet, att antalet förvaltade lån
vid avdelningskontoren från 1951 till
1958 stigit från 138 740 till 154 300. Det
är en ökning med 15 000 å 16 000 lån, och
det kanske finns någon som tycker att
det låter mycket, men, herr talman, det
är kolossalt litet om man ser vad som
går till affärsbankerna. Där rör det sig
om summor av en helt annan storleksordning.

Dessutom finns det numera en annan
statsägd bank, kreditbanken. Den kan
sköta sådana här saker utan att man behöver
få känning av ökningen i arbetsbelastningen.

Jag är förvissad om att om riksdagen
bär följer sitt bankoutskott, kommer det
att bli så, att alla de som kommer att
pensioneras under 1960-talet, vilka av en
händelse råkar vara många, kanske blir
ersatta av nyanställda. Sedan säger man
nästa gång frågan kommer upp att här
finns inte så många anställda, som nu
skall bli pensionerade, och därför måste
man ha kontoren kvar för de anställdas
skull. Kontoren blir då självändamål.
Under 1960-talet blir det, som sagt,

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnät

många som avgår med pension, och det koutskottet nu bär uttalat sig om och
vore då ett fel att inte använda ett sådant som har föranlett herr Mannerskantz att
tillfälle att göra en mycket stark ned- framlägga lika ovedersägliga sanningar,
bantning av riksbankens hela kontors- som han alltid framläger när han talar,
nät. Detta skulle inte vara till förfång Men låt oss ett ögonblick rationalisera
vare sig för den stora allmänheten, som själva rationaliseringsproblemet. Det gälju
sällan besvärar avdelningskontoren, ler då först att fästa uppmärksamheten
eller för någon annan, ty det är ingen vid att vad som här föreligger är så att
annan heller som besvärar dem. För säga första delen av den följetong, som
banksystemet skulle indragandet vara man bör se som en helhet. Bankofulltill
så litet förfång, att det utan vidare mäktige har lagt fram ett förslag till den
skulle kunna finna sig i att bli av med yttre organisationen av riksbankens lode
allra flesta kontoren. kala kontorsnät. Därpå följer, hoppas

Efter denna redogörelse för min in- jag, inom icke alltför avlägsen framtid
ställning till frågan vill jag bara säga att en andra del, där avsikten är att ta upp
jag hade tänkt att man skulle ha kunnat de interna rationaliserings- och organifå
en skrivning som — även om kläm- sationsproblemen på avdelningskontomen
inte blev ändrad — ändå mera di- ren. Jag kan försäkra herr Mannerskantz,
rekt uppmanat bankofullmäktige att inte att det arbetet drives med all den hänvara
så räddhågade och tafatta vid sin synslöshet inför allt annat än sakskäl,
handläggning av denna rent praktiska som han här har efterlyst,
fråga. Men själva frågeställningen tror jag

Jag vill, herr talman, sluta med att man kan dela upp i två kapitel. Det
säga att all statsförvaltning är besvärlig första gäller på vilket sätt man skall raur
den synpunkten att det är svårt att tionellt ordna försörjningen med sedlar,
få den att fungera lika rationellt som dessa allt livsviktigare och allt rikligare
näringslivet. Särskilt svårt och besvär- förekommande papperslappar. Vi har
ligt är det med sådan förvaltning, som verkligen undersökt den saken, och vi
riksdagen själv har att övervaka. Riks- har kommit fram till att det inte går att
banken är ett riksdagens verk, och där klara sedelförsörjningen centralt. En
kan riksdagen handla utan att bry sig central sedelförsörjning medför dessom
Kungl. Maj :t eller andra myndig- utom risker ur beredskapssynpunkt, som
heter. Man har faktiskt sett, hur svårt är alldeles påtagliga. Nästa steg i resodet
är för riksdagen att ordna sina egna nemanget var då tanken att för sedelförarbetsformer
och sin egen verksamhet sörjningens räkning dela in landet i ett
— såsom i detta fall'' riksbanken — mindre antal distrikt, förslagsvis tio diooh
det är därför jag tycker att det är strikt. Denna lösning visade sig inte helvärt
att påtala detta och se till om riks- ler vara hållbar, därför att näringslivet
dagen inte skulle kunna göra något för och bankerna numera har anspråk på en
att förbättra det mycket dåliga anseende service, som inte ger oss den respittic
som den bär i det avseendet ute i landet, på en natt, som herr Mannerskantz bara
Jag har tidigare sagt till herr talman- utgår från som självklar. Det framstälnen,
att jag inte kommer att ställa något les faktiskt krav på så snabba leveranser
yrkande. Men jag har ångrat mig nu, av betalningsmedel, att vi måste gå ytherr
talman, medan jag talat bär. Jag terligare ett steg i decentraliseringsri tskall
be att få hemställa, att kammaren ning.

för sin del måtte återremittera detta Vi kom då fram till det läge, där det

ärende till bankoutskottet. visade sig nödvändigt — jag säger tyvärr

visade sig nödvändigt — att hålla ett visst
lokalt niit av sedeldepåer, som var orgaHerr
SVÄRD (h): niserade så att nödig kontroll kunde

Herr talman! Det gäller här ett gam- iakttagas. Det rör sig ju här om i och för

malt rationaliseringsproblem, som ban- sig mycket stora belopp. En tjänsteman

•t Första kammarens protokoll 1959. Nr 26

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnät

på ett avdelningskontor upplyste mig vid
ett tillfälle om att han var ansvarig för
en och en halv kubikmeter sedlar.

När vi alltså kommit fram till nödvändigheten
av dessa lokala depåer, blev
frågan om det går att förena dessas
verksamhet med annat som ändå måste
ordnas och som ett riksbankskontor kan
beräknas utföra bättre eller lika bra som
någon annan institution. Det var då vi
kom fram till frågeställningen om man
inte skulle kunna flytta över till riksbankskontoren
— vilkas antal inte i och
med detta är slutligt fixerat — ett antal
arbetsuppgifter, som nu vilar på andra
regionala institutioner och statliga organ.

Jag vill erinra herr Mannerskantz
om att denna frågeställning redan har
varit föremål för överväganden utanför
riksbanken. Den har varit föremål
för överväganden i 1958 års besparingsutredning,
som faktiskt har lagt fram
konkreta förslag till en rationalisering
av detta slag. För den händelse riksdagen
slutar med att anordna olika former
av statlig utlåning — en förhoppning
som man kan hysa, men som man
inte mycket kan tro på — skulle det
finnas mycket liten anledning att ta
upp en diskusion om rationalisering genom
överförande av nya arbetsuppgifter
till riksbankskontoren. Men vi har att
räkna med en tämligen omfattande och
mycket svårskött statlig lånerörelse, där
det är fråga om lån av mycket skiftande
karaktär, alltifrån stödiånen ner till
— om jag så får säga •— bosättningslånen.
Så länge dessa statliga kreditformer
finns, måste det vara ett intresse,
att de handhaves på ett bankmässigt
sätt, på ett sådant sätt att kronans rätt
blir iakttagen. De erfarenheter man har
av särskilda regionala institutioner, som
skall sköta lånerörelse och i vilka man
inte har bankerfarenhet, är sannerligen
inte uppmuntrande. Av den orsaken
hävdar vi — och har vi hävdat — i
riksbanksfullmäktige, att det vore rimligt
att flytta över såväl beviljandet som
förvaltandet av de olika lån, som riksdagen
bestämmer sig för, från olika institutioner
till riksbankskontoren.

Sedan man väl kommit till den slutsatsen,
ger det sig nästan av sig självt,
att någonting i huvudsaklig överensstämmelse
med den avdelningskontorsorganisation
vi nu har måste vi ha. Vi
måste ha den, därför att den förefaller
oss i alla fall vara en rationell lösning
på ett mycket besvärligt problem.

Det är alltså inte de traditionella argumenten
för ett decentraliserat kontorsnät
inom riksbanken, som här har
varit det avgörande. Jag vågar försäkra
herr Mannerskantz att föreställningen,
att man i varje länsstad också skall ha
ett riksbankskontor, inte har betytt någonting
vid bedömningarna, utan bedömningarna
är byggda på rationella
hänsyn. Det är uppenbart att man kan
diskutera, huruvida dessa är bärkraftiga
eller inte, men under alla förhållanden
har vi, som sysslat med denna sak
och sett på dem så att säga inifrån,
varit övertygade om att vi nått ett så
hyggligt resultat som man kunde nå.

Jag vill emellertid gärna, herr talman,
understryka att kontorsnätet i och
för sig inte är en orsak till att bibehålla
den nuvarande personalorganisationen
vare sig i det ena eller i det
andra avseendet. Särskilt med utgångspunkt
från den skrivning bankoutskottet
här åstadkommit finns det alla
skäl för riksbanksfullmäktige att fullkomligt
fördomsfritt och uteslutande ur
rationaliseringssynpunkt ompröva den
interna organisationen inom avdelningskontoren.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Då jag är en av de båda
ledamöter, som antecknat blank reservation
till utskottets utlåtande, kan det
kanske inte anses alldeles opåkallat att
jag i all blygsamhet begär ordet.

Jag vill försäkra, att jag väl känner
till bankofullmäktigen Svärds synpunkter
från föregående diskussioner inom
fullmäktige. Och med hänsyn till dessa
och de synpunkter, som framförts även
i dag, tycker jag inte, att utskottsutlåtandet
är undermåligt, som man till
äventyrs skulle kunna tro, eftersom jag

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnät

till utlåtandet fogat en reservation.
Bankofullmäktige har nämligen under
många år instämt i kritiken mot det
stora antalet avdelningskontor i riksbanken
just ur den synpunkt, som i dag
kommit fram i utlåtandet, nämligen att
avdelningskontoren saknar tillräckligt
med arbetsuppgifter för att motivera att
de över huvud taget finnes till i den
organisation och i den omfattning som
nu är fallet.

Man har — såsom herr Mannerskantz
sagt — varit tvungen att söka värva arbetsuppgifter
för kontoren, men tyvärr
har resultatet blivit dåligt. Detta gör
att det måste ifrågasättas, huruvida organisationen
med de 23 avdelningskontoren
är den riktiga och den ur ekonomisk
synpunkt ändamålsenliga. Men
det är ju så förfärligt lätt att predika
sparsamhet med allmänna medel, och
det är så förfärligt svårt att, liksom när
det gäller all predikan på det enskilda
livets område, så att säga tillämpa sin
egen predikan.

Bankofullmäktige har vid flera tillfällen
föreslagit en minskning av antalet
avdelningskontor, och fullmäktige
har — jag tror att jag sett detta redan
för 15 år sedan — ibland kommit så
långt att de t. o. m. fått bankoutskottet
med på en indragning av något kontor.
Men när frågan kommit hit till riksdagen,
har det blivit stopp och riksdagen
har sagt nej. Riksdagen vill sällan
rationalisera på sitt eget område
och därför har det inte heller blivit
mer än vad som skedde år 1952, då riksdagen
på bankofullmäktiges egen hemställan
beslöt att dra in avdelningskontoren
i Norrköping och Sundsvall —
varigenom det blev en utgiftsminskning
på 370 000 kronor för dessa båda kontor.
Dessa kontor ansågs vara obehövliga,
och jag skulle tro att flertalet av
dem, som granskar det som skedde år
1952, skulle säga att detta var alldeles
riktigt ur både ekonomisk och praktisk
synpunkt.

Varför har det gått på det sättet
med avdelningskontoren? Jo, de utgör
inte någon skapelse av riksbanksorganisationen
på 1000-talet. Våra avdel -

ningskontor har tillkommit på senare
år — jag tror att det sista avdelningskontoret
upprättades så sent som år
1906. Det var då fråga om tider, då vårt
allmänna kreditmarknadsväsen var synnerligen
ofullkomligt. Vi hade ingen privat
affärsbanksverksamhet av den betydelse
och i den omfattning som nu är
fallet, och därför upprättades i länsstäderna
dessa avdelningskontor.

Men vad har skett under de senaste
åren, om inte en utomordentligt kraftig
utveckling av vårt bankväsen. År 1952
fick vi en statens affärsbank -—- Sveriges
kreditbank — och inom jordbruket
har upprättats den ena ekonomiska
förvaltningsorganisationen efter den
andra. Alla dessa fyller nu uppgifter,
som tidigare tillkom våra avdelningskontor
inom riksbanken. Vi kan därför
också förstå, varför avdelningskontoren
har mist den betydelse de tidigare hade.

Jag hörde nu av herr Svärd att man
inom bankofullmäktige väsentligen lägger
vikten vid penningmedelsförsörjningen
på de olika platser där avdelningskontoren
finns, och jag kan ju tänka
mig att man inte gärna vill skicka
dessa, som det står här, 1,8 miljoner sedelbuntar
ut i geografien utan vidare.
Därför vill man alltså gärna ha kvar avdelningskontoren,
vilkas marmorhallar
genljuder av ödslighet. Men tror inte
herr Svärd och övriga värderade ledamöter
av bankofullmäktige att det med
nutida bank- och postorganisation går
att ordna sedeldistributionen på ett
enklare sätt än genom att ha avdelningskontor
i de olika länshuvudstäderna?
Tror verkligen bankofullmäktige att de
som behöver pengar i Tidaholm eller
Skövde till varje pris måste irra upp till
det lilla Mariestad för att få dessa, eller
tror inte herr Svärd att riksbankskontoret
i Mariestad måste anlita postverket
när det gäller att skicka pengar
till exempelvis Lidköping, Skövde, Tidaholm
eller andra platser i det området?
Eller tror han inte att man i
Eskilstuna nog kan klara sin sedelförsörjning
utan avdelningskontoret i Nyköping? Det

egendomliga är att om en tia är

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnät

av papper, då skall den anförtros åt avdelningskontoren,
men gäller det tio enkronor,
alltså mynt, då kan de skickas
till en bank eller posten, ty myntdistributionen
går på ett enklare och bekvämare
sätt utan att man skickar buntvis
eller påsvis till riksbankens avdelningskontor.
Man kan alltså!

Nåja, det är egentligen inte detta jag
anmärker på i bankoutskottets skrivning.
I likhet med herr Mannerskantz
var jag tyvärr inte närvarande på det
sammanträde där detta utlåtande utarbetades
och faktiskt antogs, utan jag
kom lättsinnigt nog bara till det sammanträde
där votering skedde. Jag tycker
i likhet med herr Mannerskantz att
det under sådana förhållanden inte är
honett att plötsligt komma och vilja
andra ett utskottsutlåtande som ens utskottskamrater
suttit och filat på kanske
ända till två timmar. Jag ville dock
lägga fram mina synpunkter här, så att
de kommer till riksbanksfullmäktige vid
dessas fortsatta arbete.

Utskottet tror i likhet med mig så
mycket på bankofullmäktiges klokhet
och klara förnuft att vi räknar med att
vad vi skrivit här också skall tas ad
notam. För min del måste jag dessutom
säga att bankoutskottet ger bankofullmäktige
ett förtroendeuppdrag, som jag
sällan har sett ett utskott ge något underordnat
organ. Utskottet skriver nämligen
att det torde få ankomma på fullmäktige
i riksbanken att taga initiativet
och göra de hänvändelser till Kungl.
Maj:t som i anslutning därtill kan visa
sig erforderliga när det gäller att för
framtiden dra in avdelningskontor. Det
är väl ett storartat förtroendeuppdrag
som lämnas, och det är i förhoppning
att bankofullmäktige skall visa sig vuxna
detta uppdrag att ta initiativet och
gå till Kungl. Maj:t direkt, som jag vill
gå med på utskottets skrivning och utskottets
hemställan. Detta gör jag redan
i dag utan att begära någon återremiss.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Det är, herr talman, väsentligt att vi
håller fast vid att kreditbanken är en

statlig affärsbank och skall vara det och
ingenting annat. Det är mycket väsentligt
att man inte belastar detta på lika
villkor konkurrerande affärsbanksföretag
med några centralbanksmässiga uppgifter.

Frågan om penningmedelsförsörjningen
är av två skäl ingalunda så enkel som
man gärna tror. Den måste ske under en
mycket bestämd kontroll och så smidigt
som möjligt. När vi började arbetet med
rationaliseringen av riksbankens kontorsnät
hade jag exakt samma uppfattning
som den herr Mogård nu givit uttryck
åt, nämligen att penningmedelsförsörjningen
borde kunna ordnas på ett
mycket enklare och mycket mindre kostnadskrävande
sätt. Jag pressades från
denna uppfattning steg för steg helt enkelt
av den råd av praktiska motskäl
som en verklighetsanalys reste för mig.
Jag vill till slut bara säga att vi har undersökt
möjligheterna att lösa detta problem
med hjälp av postverket, med hjälp
av affärsbankerna och med hjälp av
andra institutioner, men vi har överallt
misslyckats. Vi har därför nödgats falla
tillbaka på ett lokalt kontorsnät.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag bär inte fått alldeles
klart för mig hur kritikerna här, framför
allt herr Mannerskantz, har kunnat
tänka sig att bankoutskottet på grundval
av den utredning som nu förelagts
utskottet skulle ha kunnat komma mycket
längre än det gjort. Vi står dock
först och främst inför en enhällig kommittéutredning
inom riksbanken själv,
som ju herr Svärd här närmare har redogjort
för. Vidare har vi ett enhälligt
yttrande av bankofullmäktige, som ställer
sig bakom utredningen, vilken går
ut på att man tills vidare och för obestämd
framtid bör behålla kontorsorganisationen
i dess nuvarande omfattning.
Om man utgår härifrån tycker jag inte
att man kan betrakta bankoutskottets
utlåtande som tamt. Det ger ju uttryck
för en helt annan inställning till frågan.
Utskottet anser att man inte kan slå sig
till ro för framtiden på grundval av den

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnat

företagna utredningen utan att man inom
jämförelsevis kort tidsfrist bör få
den komplettering av utredningen som
är erforderlig för att träffa ett slutligt
avgörande. Det står i full konsekvens
med den inställning som bankoutskottet
tidigare har haft. Redan 1952 sades det
att det måste övervägas huruvida icke
nya uppgifter kunde överföras till avdelningskontoren
från andra statliga
organ. Detta understryks i ett uttalande
i dagens bankoutskott, där det uttryckligen
sägs: »Det synes utskottet uppenbart
att kontoren måste få väsentligt
ökade arbetsuppgifter för att de skall
kunna bibehållas i nuvarande omfattning
på längre sikt.»

Herr Mannerskantz gör då den invändningen
— och detta är kanske rent
språkligt berättigat — att det väl inte
är något självändamål att hålla dessa
kontor vid liv genom att gå och leta efter
uppgifter som kan överföras på dem.
Självfallet inte. Vi har haft anledning
utgå ifrån att en utredning av denna
fråga skulle ge svar på om det inte vore
möjligt att i statsförvaltningens eget intresse
rationellt utnyttja dessa avdelningskontor
för samma förvaltnings
räkning. Det finns så många splittrade
kamerala uppgifter knutna till länsförvaltningen
att man har all anledning
tro att det skulle bli en väsentlig rationalisering
därest dessa uppgifter kunde
koncentreras på ett håll, där man kan
räkna med att det finns kameralt och
bankmässigt skolad arbetskraft som tar
hand om uppgifterna. Denna utredning,
som man ville få till stånd redan 1952,
har inte blivit gjord, och den vill vi nu
få igång på kortast möjliga tid.

I detta sammanhang måste jag säga
att min vän herr Mogård måste ha läst
fel innantill då han utgår ifrån att vi
med denna utredning skulle överlämna
till Kungl. Maj:t att ta ställning till riksbankens
framtida kontorsorganisation.
Detta är inte på något sätt förhållandet,
utan vad vi här önskar är att få utrett
huruvida länsförvaltningen och (iver huvud
taget den statliga administrationen
ute i landet skulle kunna rationaliseras

genom att vissa uppgifter överföres till
riksbankens avdelningskontor. Det är
enbart den frågan man skall hemställa
att Kungl. Maj:t skall utreda. En utredning
av denna innebörd kan varken
bankoutskottet eller bankofullmäktige
utföra. En utredning som närmast är att
betrakta som en rationaliseringsåtgärd i
statens intresse måste ske i statlig regi.
Vi kan i fråga om behovet av en sådan
utredning även stödja oss på uttalanden
av besparingsutredningen. Det är en sådan
utredning vi menar att riksbanken
skall söka få till stånd genom hänvändelse
till Kungl. Maj:t. Sedan blir det i andra
hand en bedömningsfråga,hur resultatet
kommer att påverka möjligheterna att
bevara riksbankens nuvarande organisation.
Det är således inte ett ögonblick
fråga om att Kungl. Maj:t skall lägga sig
i de speciella förhållanden som gäller
riksbanken och dess problem.

Jag kan inte finna att detta är att
fatta såsom ett lamt ställningstagande,
utan det är ett mycket bestämt ställningstagande
då man vill få till stånd
en utredning, som det har talats om
ända sedan 1952, och man vill att utredningen
skall ske på så kort tid som
möjligt under erinran om att det just
under 1960-talet erbjuder sig goda möjligheter
till inskränkningar i riksbankens
organisation på grund av att då inträffar
pensionsfall i ganska stor omfattning.
Det är därför angeläget att inte
gå miste om möjligheten att under
1960-talet företaga effektiva inskränkningar
i organisationen.

Så skall detta utlåtande fattas. Om
detta av ordalagen inte framgått för vederbörande
är jag endast glad åt att jag
fått tillfälle att understryka det. Jag hälsar
ur våra synpunkter med tillfredsställelse
den diskussion som har förts
här. De meningar som har kommit fram
ligger helt i linje med vad som varit
bankoutskottets åsikt och har endast varit
ägnade att ytterligare understryka
betydelsen av vad bankoutskottet anfört.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnät

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Herr Svärd har mot sin
vilja kommit i samma svåra situation
som alla människor råkar i som blir inkopplade
i någon institution, församling,
korporation eller dylikt. Det är en situation
som ofta uppkommer även för den,
som blir ledamot av ett riksdagsutskott.
Man sitter där tillsammans och nöts och
lyssnar på vederbörande chefstjänstemän,
vilkas föredragningar man tycker
verkar vederhäftiga, och så småningom
»mals» man in i organisationen.

Nu vill jag inte säga, att herr Svärd
bär särskilt lätt för att »malas» in i en
organisation. Men i någon mån syns han
ändå ha blivit påverkad av synpunkter,
som framförts till utskottet. Särskilt torde
det vara fallet när det gäller hans nu
deklarerade uppfattning om sedelförsörjningen
till det svenska bankväsendet.
Jag är inte heller alldeles främmande
för dessa problem. Jag har faktiskt
gjort mig besvär att hos en person —
jag skall inte säga vem, men det är på
mycket vederhäftigt håll inom affärsbanksväsendet
— frågat om det hittillsvarande
systemet att ordna sedelförsörjningen
numera har någon nämnvärd betydelse
för i varje fall affärsbankerna.
Därvid har jag fått den bestämda uppgiften
att kan man bara skaffa pengar
över en natt så spelar det ingen roll.
Men så frågar man samtidigt: Varför
skall Eskilstuna, Hälsingborg, Norrköping
och Sundsvall inte ha något riksbankskontor?
För att det skall kunna
skötas rationellt bör sedeldepåerna finnas
där näringslivet existerar och pulserar
samt är stort och omfattande och
inte exempelvis i Härnösand, Kalmar
och andra mindre orter.

Vidare säger man att många av dessa
uppgifter besvärar man inte riksbanken
med; affärsbankskontoren i samma stad
byter t. ex. pengar. Det sker i en omfattning,
som ibland är större än den
som tycks förekomma, när man kommer
in i riksbankens marmorhallar och
betraktar den där existerande ödsligheten.
Det är inte säkert att de riktiga uppgifterna
om det föreliggande behovet erhålles,
därest man söker inhämta dem

på sätt som bankofullmäktige gjort. Orsaken
till det är att när man sitter »insyltad»
på det sätt, som jag förstår att
bankofullmäktige gör, får man inte en
lika frisk syn på dessa frågor.

Med den motivering som jag nyss anförde
vill jag göra gällande att det inte
finns tillräckligt skäl att bevara riksbankskontoren
enbart för sedelförsörjningens
skull. Om jag uppfattade herr
Svärd riktigt var senare delen av hans
anförande baserat på att eftersom man
ändå rtiåste ha sedeldepåer — och riksbankskontoren
var de lämpligaste härför
med hänsyn till att en tillräcklig
kontroll måste förekomma — var det
mycket bra om deras verksamhet kunde
kompletteras med något som också måste
uträttas.

Vad finns det då för uppgifter att välja
mellan, som kan föras över dit? Det har
talats om, jag tror det var i utskottet, att
man borde kunna centralisera den kamerala
verksamheten, kassahållningen,
för länsarbetsnämnder, lantbruksnämnder,
länsbostadsnämnder och andra statliga
lokala organ, som har sina kontor
förlagda till samma platser som riksbankskontoren.
Jag tvivlar på att det
skulle innebära någon rationalisering eller
vara praktiskt. De övriga på ett sådant
kontor, som skall ha kontakten med
kamrern, måste väl ändå ha en stor nytta
av att kunna gå in i ett rum några meter
bort, där han sitter, i stället för att flera
gånger om dagen behöva skicka bud till
riksbankskontoret. Jag tror inte detta är
någon rationalisering.

Herr Svärd nämnde sedan hanterandet
av statliga lån och sade att det måste
kunna skolas bankmässigt. Ja, nog sköter
affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor
den saken lika bra som
riksbanken. Men man måste hålla i minnet
att själva beviljandet av lånen göres
inte av riksbankskontoret, utan den saken
skötes av lantbruksnämnder, länsbostadsnämnder
och andra organ. Jag
tycker att detta argument från herr
Svärd inte låter lika vederhäftigt som
hans argument annars brukar.

Det förefaller som om man borde kunna
få till stånd en organisation som kla -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnat

rade sedelförsörjningen med ett betydligt
mindre antal kontor — färre än 10

— ty i och med att man inte har kontor
i de stora industristäderna kan man lika
val ha bara ett kontor i Götaland, två
i Svealand och ett i Norrland. De behövs
inte för själva det bankmässiga
handhavandet av statliga lån. Detta kan
ske inom det stora affärsbankssystemet

— hur många dessa lån än blir — på
ett fullständigt omärkligt sätt. De är
ändå så få i förhållande till de 100 000-tals transaktioner, som varje dag göres
av näringslivet. Jag har svårt att föreställa
mig att det kan vara något annat
än självändamålsprincipen, som skulle
kunna göra det möjligt att sammanföra
den kamerala verksamheten hos de statliga
lokala institutionerna. Mot den bakgrunden
tvivlar jag på att det är förståndigt
att försena reformerna genom att
först avvakta resultatet av den föreslagna
stora utredningen.

Egentligen tycker jag, herr ordförande
i bankoutskottet, att det knappast är
riktigt att bankofullmäktige här skall
göra framställning till Kungl. Maj:t om
att få denna utredning. Det skulle egentligen
vara bankoutskottet, som skulle
hemställa att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t begära att låta något organ, som
kanske finns men som annars måste tillsättas,
utreda vilka statliga lokala institutioner
som skulle kunna få nytta av
riksbankskontoren. Det är klart att man
kan gå den andra vägen också — det
bestrider jag inte — men genom mitt
förslag skulle man mera markera, att det
inte är inom bankofullmäktige som utredningen
skall ske.

Då jag sedan sade att det är en tam
skrivning som man här kommit med,
beror detta på att jag har den bestämda
uppfattningen att denna utredning
inte får dra ut så långt på tiden att man
måste göra nyanställningar av personal
efter dem som avgår med pension under
1960-talet. Vi måste få till stånd en
nedbantning av organisationen innan
vi kommer över detta skede. Därvid
gäller det att undersöka såväl kontorens
inre organisation som hela kontorsnätets
och distriktsindelningens storlek.

Jag vill sedan till utskottets ärade
ordförande säga, att när vi behandlar
dessa frågor, som ju är en riksdagens
egen angelägenhet, har vi liksom en
friare ställning. Vi är inte bundna av
någon Kungl. Maj:ts proposition och
har därför själva ett större ansvar. Om
vi på vårt bord har en kungl. proposition,
är det ju ytterst Kungl. Maj:t som
har ansvaret. Här är det bankoutskottet
som på riksdagens uppdrag svarar för
dessa saker. Mot den bakgrunden tror
jag att man kan kosta på sig att tala litet
renare svenska än den vanliga utskottsprosan,
vilket nog kan vara ganska
hälsosamt ibland. I dag har vi ju
också, anser jag, fått bevis för att det
är erforderligt att tala denna renare
svenska även gentemot riksbanksfullmäktige
när de anför sådana synpunkter
som vi här fått höra och som inte
vittnar om det friska grepp som man
bör ha om dessa frågor.

Första året som jag satt i riksdagen
— det var 1936 — blev jag suppleant i
bankoutskottet. Vi hade det året ett liknande
resonemang i bankoutskottet som
nu i år. Det enda som skett sedan dess
är faktiskt att riksbankens avdelningskontor
i Norrköping och Sundsvall lagts
ned därför att dessa två städer inte är
residensstäder — i annat fall hade nog
också dessa riksbankskontor funnits
kvar. Det har heller inte blivit någon
egentlig nedbantning av riksbankskontorens
inre organisation. Det är mot denna
bakgrund som jag anser att det här
rent ut sagt fordras litet mer av en bestämd
order när riksdagen skriver till
sitt eget verk. Jag har därför uppehållit
mig utförligt vid denna fråga i dag,
vilket jag ju också kunnat göra då kammarens
föredragningslista inte är så
lång.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Herr Mannerskantz är
ju en man av mycken charm. Det mesta
av lians charm består i att han säger
folk rakt upp i ansiktet vad han tycker
och tänker — han gör det till och med
inte sällan innan han tänker. När han

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnät

emellertid beskyller mig för alt vara
så lojal mot herrar Persson i Vinberg
och Hammarskjöld i Washington att
jag av den orsaken skulle ha gått med
på dessa avdelningskontor, överdriver
han herrar Perssons och Hammarskjölds
charm.

Jag vill som en principförklaring till
vännen Axel Mannerskantz bara säga,
att jag alltid anser att en föredragande
har fel ända tills att den föredragande
har bevisat för mig att han har rätt.
Vad som har hänt i detta fall är att de
föredragande har lyckats bevisa till och
med för mig att de har rätt.

Sedelförsörjningen är ju ett ganska
besvärligt problem därför att det inte
bara gäller att så att säga ordna transporterna,
utan man måste också sörja
för vården om de sedlar, av vilka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
är i så stort behov. Det gäller
att se till att denna vård skötes av personer
som är vana att handskas med
denna uppgift. Vi har faktiskt vänt oss
till samtliga affärsbanker och frågat,
om de var beredda att överta penningmedelsförsörjningen,
naturligtvis på sådant
sätt att nödig kontroll kunde garanteras.
Man bär då från affärsbankernas
sida förklarat att man icke är beredd
att överta denna uppgift. Det är,
svarade man oss, en för affärsbanksrörelsen
främmande uppgift, som man inte
reflekterar på.

Vi har också frågat postverket, som
förklarade sig ha ett visst intresse av
saken, måhända i någon mån beroende
på att postverket räknat ut att det skulle
få tillgodogöra sig ränta på de sedlar
som låg på de olika postkontoren. Det
skulle emellertid bli en ur riksbankens
synpunkt mycket dyrbar form för sedelförsörjning
som man därmed etablerade,
och det skulle vara raka motsatsen
till den rationalisering som hem
Mannerskantz är ute efter.

Det är riktigt — det vill jag säga till
både hem Mogård och herr Mannerskantz
— att flera av riksbankens avdelningskontor
tyvärr ligger på fel plats.
Det ekonomiska livets centra har graviterat
ifrån riksbanksstäderna, men

kontorens lokalisering är ju inte en gång
för alla given. Det är alldeles uppenbart
att de sedeldepåer som erfordras också
skall ligga där de behövs. Därom råder
inte några delade meningar inom riksbanksfullmäktige.
Om man är tvungen
att skapa ett antal administrativa enheter
för att lösa en uppgift som samhället
är skyldigt att lösa för att lämna
en service som det även med mina utgångspunkter
är rationellt att samhället
lämnar, är det väl också förnuftigt att
man försöker arrangera det så, att man
får ut hundraprocentig effekt av de människor
som anställs för att sköta denna
primärt samhälleliga uppgift.

Det är från den utgångspunkten som
vi nu i olika sammanhang har rest frågan:
Är det inte rimligt att överföra
kassagöromål och kamerala göromål från
ett antal regionala myndigheter till riksbankskontoren?
Skulle inte en sådan
centralisering, regionalt sett, ge en billigare
administration på dessa områden?
1958 års besparingsutredning kom
till den uppfattningen, och vi har kommit
till samma uppfattning inom den
lilla kommitté som sysslat med riksbankens
organisationsproblem. Även i
bankofullmäktige, där ju även en f. d.
finansminister i hög grad äger säte och
stämma, har man kommit till samma
uppfattning.

Det är, herr Mannerskantz, inte fråga
om att handha några lån, som eljest
skulle förvaltas av affärsbankerna, utan
det är fråga om huruvida de olika former
av statliga lån som vi bestämmer
oss för här i riksdagen — enligt min
uppfattning bestämmer oss för alldeles
i onödan, men det är en annan sak •—
skall förvaltas av riksbanken, där det
ju dock finns en bankmässig aspekt på
hela problemet, eller om de skall förvaltas
av någon annan statlig myndighet.
Förvaltar med andra ord riksbanken
en sådan verksamhet som stödlåneverksamheten
bättre eller sämre än några
andra statliga institutioner? På den
punkten har vi blivit övertygade om
att just den bankmässiga aspekten på
lånet och låntagaren är oerhört väsentlig.
Det gäller att verkligen iaktta kro -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnat

nans rätt även i förhållande till dem
som lånat pengar av kronan. Det har
varit det avgörande skälet för mig. Det
rör sig här dock om mycket stora
pengar.

Därtill kommer ett annat skäl. När
man sett litet på hur förvaltningen har
skötts av andra institutioner har man
funnit rätt förskräckande ting. För att
nämna ett exempel har det hänt att de
säkerhetshandlingar, som har åberopats
i lånehandlingen, i ett stor antal fall
över huvud taget inte existerat. Jag skall
inte förlänga diskussionen med att ge
ett exempel på hur stödlånemöjligheten
har utnyttjats, men att den inte har utnyttjats
bankmässigt kan jag utan vidare
kategoriskt påstå.

Jag hävdar alltså, herr talman, att vi
för närvarande har möjligheter att göra
ett rationellt kontorsnät till riksbanken.
Om det skulle visa sig att dessa möjligheter
inte tillvaratas, har vi förutsett
den möjligheten och framlagt konkreta
förslag att i så fall kontorsindragning
skall tillgripas.

Herr PERSSON, RAGNAR, (s):

Herr talman! Jag vill genast säga att
jag med varm hand överlåter till herr
Svärd att meddela herr Mannerskantz
den undervisning och fostran som tydligen
behövs i detta speciella ärende.
Jag kan helt och fullt instämma i herr
Svärds redovisning både av kommitténs
och av bankofullmäktiges uppfattning
i denna fråga. Om det behövs några
vittnesbörd beträffande herr Svärds effektivitet
inom kommittén kan jag intyga
att han kom till detta kommittéarbete
minst lika rationaliseringsvillig som någonsin
herr Mannerskantz eller herr Mogård
skulle ha gjort, om de hade haft
medlemskap i kommittén.

Vi har, såsom herr Svärd här har
skildrat, försökt att utan förutfattade
meningar och enbart med hänsyn till
rationaliserings- och effektivitetskravet
bedöma dessa spörsmål. Frågan om penningmedelsförsörjningen,
den centralbankmässiga
uppgiften, har för oss varit
den väsentliga, och vi har, såsom re -

dan sagts, kört huvudet i väggen när det
gällt att lösa den frågan på ett annat ur
säkerhets- och kontrollsynpunkt tillfredsställande
sätt. Herr Svärd har i det
avseendet haft en speciell uppgift, nämligen
att efterhöra affärsbankernas villighet
att överta denna centralbankmässiga
uppgift, men de har förklarat sig
inte villiga och kapabla att göra det.

En annan sak som man också får ta
hänsyn till när man prövar denna fråga
är den s. k. beredskapssynpunkten, som
inte utan vidare kan nonchaleras. Därvidlag
träder säkerhetsskälen främst i
förgrunden. Vi har konstaterat att varken
affärsbanker eller postkontor har
valvsutrymmen som svarar mot dem som
riksbanken för närvarande äger. Det har
varit en av de väsentliga anledningarna
till att vi har ansett oss tills vidare behöva
dessa replipunkter. Jag tycker inte
att det vare sig ur riksdagens eller riksbankens
synpunkt är så avskräckande
att riksbanken här i landet har 23 avdelningskontor.
Om vi ser på vad affärsbankerna
behöver för att tillhandahålla
en tillfredsställande service finner vi att
exempelvis Göteborgsbanken har 105 avdelningskontor,
Skandinaviska banken
218 och Svenska handelsbanken 352. Serviceangelägenheten
måste ju också ur
riksbankens synpunkt spela en viss roll.

Till herr Mogård vill jag säga att han
som ombudsman för vår Herre väl behöver
någonting mera än Högalidskyrkan
att operera inom. Han har säkerligen
reträttplatser, där han kan komma
det klientel, som han önskar träffa, närmare
in på livet. På det sättet är det
också med riksbanken och dess låneverksamhet.
Jag vet inte om man kan
säga att marmorhallarna i riksbankskontoren
ekar av ödslighet, eller hur orden
föll, men jag vill inom parentes säga att
våra avdelningskontor inte är några nutida
påfund. Det är inte vi som har fastställt
ritningar eller på annat sätt tagit
befattning med arkitektarbetet för dessa
kontor. Men i fråga om luxuös utformning
kan dessa kontor enligt min mening
ingalunda mäta sig med de skrythus som
.sparbanker och affärsbanker för närvarande
bygger. Vi har tvärtom anledning

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnät

att skämmas för det tillstånd som en hel
del av våra avdelningskontor befinner
sig i. Under senare tid har ingen effektiv
upprustning ägt rum just därför att
man först velat pröva organisationen av
kontorsnätet.

Men jag känner ett behov att reagera,
när herr Mannerskantz säger att våra
kontor inte har full sysselsättning, ty
det är felaktigt. Om herrar kritiker vill
resa ut och studera vad som finns bakom
ödsligheten, så skall ni konstatera att
man har full sysselsättning speciellt med
de arbetsuppgifter som riksdagen under
senare tid överlåtit på riksbanken. Antalet
stödlåneärenden har t. ex. vuxit från
17 000 till 57 000 under en helt kort tidrymd.
All låneverksamliet som riksbanken
handhar är av social karaktär, och
denna verksamhet förorsakar ett oerhört
arbete. Vi har helt enkelt resonerat
på det viset, att ju närmare detta klientel
vi har våra kontor, dess bättre blir
möjligheterna alt, som herr Svärd uttryckte
det, övervaka kronans rätt att
få lånen gäldade. Den som härvidlag studerat
riksbankens verksamhet som »exekutionsbetjänt»
stiger sannerligen inte
upp och säger att avdelningskontoren är
sysslolösa.

Jag har inte mycket att tillägga utöver
vad herr Svärd redan sagt. Vi är fullt
öppna för rationaliseringar. Om herrarna
läst kommittébetänkandet så har ni
funnit att kontorens arbetsuppgifter ökat
under den senaste tioårsperioden, trots
att en minskning på vissa avsnitt ägt
rum, men att personalen lika fullt har
minskat. Såvida inte nya arbetsuppgifter
tillföres kontoren får vi naturligtvis
räkna med en fortsatt utveckling i den
riktningen.

Till slut vill jag bara säga att riksbanken
är arbetsvillig. Riksdagen är bankens
arbetsgivare och är i den egenskapen
skyldig att tillse att banken även i
fortsättningen har full sysselsättning.
Jag vill varmt anbefalla besparingsutredningens
uppslag att tillföra riksbanken
nya arbetsuppgifter. Däremot är jag
tveksam huruvida fullmäktige skall gå
omkring med håven och införskaffa dessa
arbetsuppgifter.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Till bankofullmäktigen
Perssons i förtäckta ordalag framförda
invit till mig att låta upprätta en riksbanksfilia]
i min församling vill jag
säga att jag känner till en kyrklig bank
— Banco di Santo Spirito, Den Helige
Andes bank i Rom, alltså påvestatens
bank —- men att min erfarenhet av den
vid ett par tillfällen icke har animerat
mig att söka få till stånd ett riksbankskontor
i min församling. Orsaken är att
jag inte anser ett sådant kontor behövligt,
lika litet som det enligt min mening
är angeläget att ha riksbankskontor
i Mariestad eller Nyköping.

Till diskussionen måste jag dock foga
att de obotfärdigas förhinder blir alldeles
för stora, när man menar att dessa
små avdelningskontor till riksbanken utövar
så enormt betydelsefulla funktioner
att inte vårt förträffliga banksystem
i övrigt skulle mycket väl kunna klara
dem. Jag tror lika litet att postverket
skulle vara urståndsatt att på ett betryggande
sätt förmedla de sedelpackar som
kommer exempelvis till Nyköping och
Mariestad, när verket annars måste vidarebefordra
sedelpackarna till de större
orterna i dessa län. Den som läser
bankoutskottets mycket intressanta utlåtande,
som beledsagas av en omfattande
promemoria från bankofullmäktiges
kommitté, kan på s. 28 och följande läsa
en magnifik utredning om varför det ur
teologiska, juridiska, medicinska och filosofiska
synpunkter är alldeles omöjligt
att anförtro riksbankens penningförsändelser
till postverket. Det är som om
denna vackra avhandling vore författad
inom den berömda nationalekonomiska
fakulteten vid Singaporels universitet,
där den store professorn Parkinson utbildar
alumner i konsten att åstadkomma
tillräckligt många nya tjänstemän
och funktionärer i världens olika offentliga
organ.

Men till slut måste jag ändå säga, att
bankofullmäktige i all sin fullkomlighet
när det gäller denna fråga icke har ansett
det olämpligt och omöjligt att verkligen
minska på utgifterna för avdelningskontoren.
De har nämligen — vis -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. organisationen av riksbankens kontorsnat

serligen med mycket ringa entusiasm —
skisserat en plan för minskning av antalet
avdelningskontor från 23 till 10, innebärande
en årlig vinst för samhället
på en miljon kronor. Men när det har
kommit till kritan har de ansett det
vara Mittre att västgötarna ger sig i väg
till Mariestad än exempelvis till Göteborg
för att klara sina riksbanksaffärer, liksom
att Eskilstunaborna hellre bör bege
sig till riksbankskontoret i Nyköping än
till den närmare belägna huvudstaden
för samma ändamål. Jag vill alltså inte
alldeles frånkänna kritiken mot bankofullmäktige
giltighet.

I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag tror inte vi skall diskutera
detta så länge till, men jag önskar
göra klart för kammarens ledamöter
att jag inte har sagt att man skall förvara
några kubikmeter sedlar under dålig
kontroll. Herr Svärd kastar alltså sten i
öppen dörr när han talar om detta för
tredje gången. Vad jag sagt är att dessa
depåer inte behöver finnas på så många
ställen, men det har han inte bemött
alls.

Jag har också en önskan att få reda på
om någon bank har förvaltat lån och
schabblat med säkerhetshandlingarna.
Det skulle förvåna mig mycket. Bankerna
är ju experter på att förvalta värdepapper,
vilket väl inte de är som inte
har bankverksamhet till huvuduppgift.

Ja, sedan herr bankofullmäktigen i
Vinberg har talat förstår jag hur viktigt
det är att riksdagen gör ett kraftfullt
uttalande.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag skall bara på en enda
punkt be att få ge ett besked. Jag har
aldrig ifrågasatt att någon bank — för
att nu citera svenska språkets mästare
herr Mannerskantz — skulle ha »schabblat»
med något lån. Jag har tvärtom för -

sökt efter måttet av alla mina krafter
att få herr Mannerskantz att förstå att
den låneförvaltning som jag tycker är
riskabel är den som icke sköts av banker
eller icke sköts i bankmässig form.
Det är alltså därom jag har försökt att
undervisa herr Mannerskantz — med
utomordentligt dåligt resultat för läraren.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det föredragna utlåtandet
hemställt skulle bifallas, dels
ock, av herr Mannerskantz, att utlåtandet
skulle visas åter till utskottet.

Herr talmannen anförde vidare, att
propositioner nu till en början komme
att framställas beträffande yrkandet om
återremiss.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till berörda
återremissyrkande samt vidare på avslag
därå; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som avslår det av herr Mannerskantz
framställda yrkandet om återremiss
till bankoutskottet av dess utlåtande
nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles yrkandet om återremiss.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På därefter gjord proposition bifölls
utskottets hemställan.

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Om översyn av pris- och kartellagstiftningen,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av väckta
motioner om översyn av pris- och kartellagstiftningen,
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna nr 12
i första kammaren av herr öhman och
herr Persson, Helmer, samt nr 20 i andra
kammaren av herr Hagberg m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna nr
325 i första kammaren av herr Svensson,
Axel, m. fl. och nr 397 i andra kammaren
av fru Lewén-Eliasson m. fl.

I motionerna 1:12 och 11:20 hade
hemställts bland annat att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om förslag att giva pris- och kartellnämnden
befogenheter att ingripa
självständigt, exempelvis genom införande
av prisstopp på vissa varuslag, beordrande
av prissänkningar etc. samt
att Kungl. Maj:t i enlighet med sina fullmakter
måtte i Allmänna prisregleringslagens
1 § förordna om omedelbart införande
av prisreglering.

I motionerna 1:325 och 11:397 hade
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en översyn
av hela pris- och kartellagstiftningen
jämte organisation, arbetsformer, befogenheter
och inbördes arbetsfördelning
beträffande pris- och kartellnämnden,
ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
och näringsfrihetsrådet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner,

1) 1:12 och 11:20 samt

2) I: 325 och II: 397,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Svensson och Odhe samt fröken
Sandell, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till det föreliggande utlåtandet
och ber av den anledningen att få
säga några ord.

I motionerna I: 325 och II: 397 har yrkats
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en översyn av
hela pris- och kartellagstiftningen. Om
man noggrant genomläser remissyttrandena
synes det mig framgå att författarna
till dessa yttranden -— jag undantar
då LO och TCO som tillstyrkt motionerna
— har blivit både förargade och förskräckta,
att döma av den ton och de formuleringar
som använts.

Jag vill emellertid erinra om att den
statliga kontrollen på prisbildningens
område sedan år 1957 inskränkts till åtgärder
som motverkar konkurrensbegränsning
med skadlig verkan. För övervakningen
svarar pris- och kartellnämnden
samt näringsfrihetsrådet. Upplysningsvis
vill jag också nämna att i kartellregistret
finnes införda 1 759 konkurrensbegränsande
avtal, av vilka 867 är
upphävda. Att ett avtal upphävts får
emellertid inte tolkas på det sättet att det
uppstått konkurrens mellan de tidigare
avtalsbröderna. Motsatsen kan ju tvärtom
alltjämt vara för handen. Ingripande
har dock skett under de gångna två åren,
då leveransvägran förekommit, och rättelse
har vunnits genom de organ, som
är tillsatta för att bevaka förhållandena
på detta område, och så långt anser jag
att situationen är tillfredsställande.

Den lovordens höga visa om den fria
konkurrensens betydelse, som återfinnes
i de flesta remissyttrandena, tolkar jag
mera som ett utslag av en frälsningsmentalitet
som man endast kan finna hos
dem som representerar de små specerihandlarna
i detta land. Det primära i
denna fråga är att det inte finns någon
kontroll på själva prisbildningen, vilket
är förklarligt, då en sådan befogenhet
inte ingår i de övervakande institutionernas
instruktion. När vi motionärer påtalar
detta innebär det således ingen kritik
mot dessa organs sätt att sköta sin
uppgift. De har inte den uppgiften, men
vi har motionsledes föreslagit att riks -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Om översyn av pris- och kartellagstiftningen, m. m.

dagen skulle besluta ge dem den framdeles.

När det gäller frågan huruvida oskäliga
priser förekommer hänvisar flertalet
remissinstanser till socialstyrelsens konsumentprisindex
som legat stilla en längre
tid på talet 152, och man menar att
därmed allt i stort sett är gott och väl.
Jag erinrar om att pris- och kartellnämnden
har gjort en undersökning, omfattande
tiden januari 1957 till januari 1959,
som utvisar att importprisindex fallit
med 16 procent, medan konsumentprisindex
stigit med 6,2 procent under samma
tid. Nämnden konstaterar att utvecklingen
varit annorlunda för de konsumtionsvaror
som finnes representerade i såväl
import- som konsumentprisindex. Dessa
i huvudsak stapelbetonade konsumtionsvaror
kan nämligen, med avdrag för
skärpta skatter, beräknas ha fallit med
2,5 procent, fastän index stigit. Man kan
då ställa frågan, var stegringen har skett,
och på detta svarar nämnden i mycket
försiktiga ordalag. »Något sammanfattande
mått på utvecklingen av priserna på
handelns tjänster, dvs. handelsmarginalerna,
står inte att finna för närvarande»,
förklarar nämnden, »men att döma av
de uppgifter som framkommit dels genom
nämndens undersökningar beträffande
särskilda varor, dels genom andra
uppgiftskällor förefaller det icke uteslutet
att handelsmarginalerna räknade i
kronor och ören kunna ha stigit.» Samma
erfarenhet har varje husmor gjort under
de senaste två åren när hon gjort sina
uppköp. Det vill med andra ord säga att
sedan priskontrollen avskaffades har priserna
i liandelsledet sakta stigit på bekostnad
av de vinster som rationaliseringen
fört med sig i produktionsledet.
Index’ orörlighet ger således ej svar på
frågan huruvida priserna är för höga,
utan anger ju endast om priserna rör
sig upp eller ner.

I den nuvarande lagen om ingripande
i prisreglerande syfte skiljer man på tre
olika fall, då priskontroll kan införas.
Kommer landet i krig verkar lagen automatiskt,
vid krigsfara äger Kungl. Maj:t
förordna om lagens tillämpning, och om
ett läge uppstår, där annan orsak än

krig eller krigsfara föreligger och fara
för allmän prisstegring är för handen,
kan lagen sättas i funktion. Jag skulle tro
att den sistnämnda bestämmelsen har
tillkommit med tanke på Koreakrisen
och liknande fall.

Krig och kriser kommer emellertid inte
som en blixt från klar himmel, utan
orosmolnen skockas under en längre period,
och under denna tid stiger priserna
sakta och säkert för att, när krisen kulminerar,
befinna sig på en oskälig nivå.
Men då är det för sent att ingripa, såsom
vi har haft erfarenhet av. Att ha priskontroll
under normala förhållanden behöver
således inte betraktas som ett onödigt
ingripande på prisbildningens område.
Möjligheten finns att punktvis ingripa
mot ett högt pris på en vara, och
detta kan vara tillräckligt för att hålla en
skälig prisnivå. Att såsom remissinstanserna
falla i extas inför den fria konkurrensens
utslag vid prisbildningen är både
att vara för stor optimist och att hemfalla
åt sangvinism.

När pris- och kartellnämnden hänvisar
till den fria konkurrensens betydelse och
särskilt pekar på den omfattande rabattgivning
som sker i vissa branscher, är
kanske nämndens slutsatser felaktiga.
Det kan ju mycket väl tänkas att dessa
rabatter utgör ett kamouflage för ett alltför
högt prisläge. Rabatterna är nämligen
ingen gåva från försäljaren till köparen
utan snarare en gåva från övriga konsumenter,
som behöver varan endast i ental
och härför får betala ett högre pris.
Rabattgivningen tyder enligt mitt sätt att
se på ett alltför högt prisläge på en
mängd av våra konsumtionsvaror och tål
därför att granskas.

Jag har försökt, herr talman, att med
hjälp av remissuttalandena och med
hjälp av konjunkturinstitutets höstrapport
1959 få en ledtråd till den nuvarande
prisbildningen på olika varor. Det
är, såsom utskottet skriver, inte lätt fölen
lekman att klara upp detta, men man
får ett bestämt intryck av att prisläget,
sedan priskontrollen avskaffades 1957,
har blivit låst och att det inom detta
låsta prisläge nu bollas med priser på
olika varor, varvid den ena varan sjun -

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Om översyn av pris- och kartellagstiftningen, m. m.

ker i pris och den andra stiger. På detta
sätt får man ett prisläge som enligt min
mening är onormalt för en del av de varor
det här gäller.

Herr talman! Även om motionen faller
i dag, är jag övertygad om att frågan om
priskontroll tränger sig fram till de beslutande
myndigheterna inom inte alltför
lång tid. Den förstärkning av personalen
som föreslås i propositionen nr 162 om
varuskatt betraktar jag som välbehövlig,
men det skulle ha glatt mig som motionär,
om den hade kompletterats med vidgade
befogenheter beträffande priskontrollen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har också motionerat
om priskontrollerande åtgärder, eftersom
prisutvecklingen under de senare åren
verkligen varit oroväckande. Bland annat
har herr Svensson här anfört hurusom
importprisindex från januari 1956 till
september 1959 har sjunkit med 13 enheter,
medan konsumentprisindex under
samma tid har höjts med 17 enheter. Enbart
detta är ju tillräckligt för att underbygga
kravet på priskontrollerande åtgärder.
När priskontrollen upphävdes
sade man att vi befann oss i det läget att
den fria konkurrensen skulle bli det universalmedel
med vilket vi skulle kunna
styra priserna och få till stånd prissänkningar.
Nu vet vi alla att så inte har blivit
förhållandet.

I vår motion yrkar vi bland annat »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om förslag att ge prisoch
kartellnämnden befogenheter att ingripa
självständigt, exempelvis genom
införande av prisstopp på vissa varuslag,
beordrande av prissänkningar etc., samt
att Kungl. Maj:t i enlighet med sin fullmakter
måtte i Allmänna prisregleringslagens
1 § förordna om omedelbart införande
av prisreglering».

Det är alldeles riktigt vad den förre
talaren anförde om att vad utskottet anvisar
inte är mycket värt. Utskottet pekar
på att regeringen har vissa intentioner
att genomföra skärpt prisövervak -

ning, men innehållet i denna s. k. skärpta
prisövertagning, som utskottet hänvisar
till, framgår ju av följande meningar
i utskottets förslag, som jag skall be att
få läsa upp: »Enligt vad utskottet inhämtat
åsyftas därmed i huvudsak en förstärkning
redan under innevarande budgetår
av pris- och kartellnämndens resurser
på prisövervakningens område. Förstärkningen
är avsedd att genomföras
dels genom en viss omdisposition av resurserna
dels genom en utökning av personalen.
De föreslagna åtgärderna, som
synes möjliggöra en fullständigare information
till konsumenterna rörande prisoch
konkurrensförhållandena, torde
även kunna ge ett vidgat underlag för
den verksamhet som tillkommer näringsfrihetsrådet
och ombudsmannaämbete!
för näringsfrågor.»

Vad är det man här föreslår? Jo, att
allmänheten skall informeras bättre och
få klart för sig hur priserna stiger och
hur otillbörligt detta går till. Däremot
sägs ingenting om att utrusta vederbörande
instanser med fullmakt att ingripa.
Det är nödvändigt att ingripa. Det
är på tiden att någonting sker på detta
område.

Med vad jag här har anfört ber jag att
få yrka bifall till motionerna I: 12 och
11:20.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Vi har inom utskottet
uppfattat de här båda motionsparen som
uttryck för bristande tilltro till att den
nya ordningen på detta område skulle
vara effektiv. Denna nya ordning ersatte
ju den tidigare priskontrollen efter det
att priskontrollens effektivitet och lämplighet
hade diskuterats i olika sammanhang.
Denna utveckling utmynnade så
småningom i att priskontroll slopades
med en fortsatt prisövervakning och
framför allt en övervakning över priskontrollerande
begränsningar i affärslivet
över huvud taget.

Man kan ha olika uppfattningar om effektiviteten
av den nya ordningen,

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Om översyn av pris- och kartellagstiftningen, m. m.

om det över huvud taget är möjligt att
åstadkomma tillräckligt effektiva åtgärder
genom förhandlingar med vederbörande
om en prissänkning, om man finner,
att utvecklingen gått dithän att priserna
synes vara för höga, eller om det
är möjligt att åstadkomma effekt genom
att offentliggöra sådana fall där olämpliga
åtgärder kommit till uttryck på ett
eller annat sätt.

Utskottet bär inte funnit att man kan
begränsa granskningen till vad som ägt
rum sedan den nya ordningen trädde i
kraft. Man måste onekligen samtidigt
blicka tillbaka på vad man väntat och
vad man kunde få ut av priskontroll och
priskontrollerande åtgärder. Jag vill
även i dag understryka vad jag redan tidigare
i andra sammanhang framhållit,
nämligen att jag inte tror på effekten av
en priskontroll under mera normala förhållanden
inom näringslivet. Priskontrollerande
åtgärder är nödvändiga i en
situation då det råder brist på varor och
då det följaktligen inte finns någon möjlighet
att räkna med en sådan anpassning
av priserna till en nivå som begränsar
täckning av kostnaderna och skälig förräntning
på investerat kapital. Men det
har man anledning att räkna med under
mera normala förhållanden.

Priskontrollen måste ta hänsyn till
samtliga företag som arbetar inom en
bransch, och priset sättes ofta inte efter
de mest effektiva företagen utan i bästa
fall efter något medeltal. Det förhåller sig
dessutom på det siittet att det inte bara är
i fråga om priserna som konkurrens äger
rum, utan under tid då man har priskontroll
är det tyvärr så att man också
kan konkurrera om kvalitet. Man salubjuder
till det fastsatta priset, men det
finns faktiskt stor risk för att den vara
köparen slutligen får under en sådan
priskontroll är av sämre kvalitet än vad
det fanns anledning räkna med då priset
fastställdes.

I vad som anförts i motionerna beträffande
vad som inträffat sedan 1956
och 1957 är det ingenting som enligt min
uppfattning utgör tillräckligt bevis för
att den nuvarande ordningen icke skulle
fylla de uppgifter som institutionerna

har. Det rör sig om ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor, näringsfrihetsrådet
och pris- och kartellnämnden.
Dessa har till uppgift att följa utvecklingen
och ingripa mot sådana åtgärder som
har en hämmande inverkan i fråga om
konkurrensen. De har till uppgift att offentliggöra
eller fästa allmänhetens uppmärksamhet
på — vilket ord man nu vill
använda — en prisutveckling som inte
står i rimligt förhållande till utvecklingen
för de varor man utbjuder.

Enligt de yttranden som avgetts över
de nu aktuella motionerna synes det
ändå framgå att dessa organ fullföljt
sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt. De bär ingripit mot åtgärder som
haft karaktär av konkurrensbegränsning.
De har offentliggjort sådan prisbildning
som de ansett icke stå i överensstämmelse
med en rimlig prisnivå för de varor
som utbjudits. I fråga om konkurrensbegränsande
åtgärder har de vunnit resultat
i alla de ärenden som åberopats i motionerna
och som man även redogjort för
i utskottets utlåtande. Jag tror också att
offentliggörandet av de oriktiga priserna
— om jag får använda det uttrycket —
eller de för höga priserna också haft sin
inverkan på prissättningen. Jag medger
gärna att man kan ha olika uppfattning
om effekten av dessa åtgärder, men vad
jag vill att man samtidigt skall diskutera
är om man tror att en priskontroll skulle
ge bättre resultat. I det avseendet har
utskottet anslutit sig till uppfattningen
att så sannolikt icke skulle bli fallet.

I en situation, där det finns tillräckligt
med varor, ocli i all synnerhet inför
utsikten att det nu skall bli en friare
handel mellan nationerna finns det också
all anledning att räkna med alt konkurrensen
skall kunna sätta in på ett
starkare sätt än tidigare och följaktligen
att prisbildningen också skall anpassa
sig till en rimligare nivå än som kan
ha varit fallet på vissa områden hittills.

I vissa remissinstanser — även sådana
som representerar näringslivet -—
erkänner man utan vidare att det fortfarande
inom näringslivet finns sådant
som inte iir alldeles sunt, och man är

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Om översyn av pris- och kartellagstiftningen, m. m.

på det hållet inställd på att sådant skall
bekämpas.

Jag har ingen anledning, herr talman,
att ifrågasätta annat an att utskottet
har bedömt denna fråga riktigt,
när det konstaterar, att man utan risk
för att någonting åsidosättes kan avvakta
effekten av de organ, som har skapats
på detta område. De har ju ändå
inte varit i verksamhet under mer än
två år, och under större delen av dessa
två år har konsumentprisindex varit
oförändrat.

Herr Svensson anförde några siffror
beträffande de olika indexseriernas utveckling
från 1956 och framåt och konstaterade
därvid, vilket också angives i
motionerna, att importprisindex har
sjunkit ganska kraftigt och partiprisindex
något, medan däremot konsumentprisindex
har stigit. Den frågan har behandlats
i pris- och kartellnämndens
yttrande. Nämnden har företagit en undersökning
med speciell inriktning på
dessa indexserier. Den har därvid konstaterat,
att såvitt den kunnat finna finns
det ingenting som tyder på att de tre
indexserierna kan sammanställas så där
utan vidare och att man obetingat skulkunna
utgå från att de följer varandra.
Vad beträffar konsumentprisindex har
detta påverkats av vissa åtgärder, som
beslutats av riksdagen och varit konstnadshöjande.
Vidare har lönerna stigit
under den period det här gäller. Vad
gäller importprisindex, som har sjunkit
mest, förhåller det sig så, att en stor
del av de varor, som faller under denna
indexserie, inte direkt förs ut som
konsumtionsvaror vilka påverkar konsumentprisindexserien.
För egen del
har jag inte tillgång till sådana uppgifter,
att jag kan jäva den utredning
som pris- och kartellnämnden har gjort.
Jag kan bara fastslå, att nämnden har
gjort en utredning, som förefaller objektiv,
och att det följaktligen synes riktigt,
som nämnden säger, att man inte
utan vidare kan dra jämförelser med utgångspunkt
från att indexserierna följer
varandra.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Bara en kort replik till
herr förste vice talmannen. Han yttrade
att under de två senaste åren har konsumentprisindex
inte stigit. Men av det
material, som framlagts i utskottets utlåtande,
framgår att konsumentprisindex
stigit med fem enheter, medan
under samma period importprisindex
sjunkit med åtta enheter.

Herr förste vice talmannen uttalade
vidare, att vi borde låta de nu existerande
organen få arbeta i lugn och ro.
De hade trots allt nått resultat. Jag tror
dock att detta är oriktigt. Jag menar
inte att man har varit lat och inte haft
arbete, men man har saknat befogenheter.
Arbetet ihar bestått i att registrera
och redovisa att så är läget, men något
ingripande har folk svårt att upptäcka.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill i fråga om de
olika indexserierna endast påpeka, att
sedan april 1958 har konsumentprisindex
varit 152. Den nivån hölls tills
juli 1959. Under samma tid har partiprisindex
varit oförändrat 145 och är
det allt fortfarande. Vad importprisindex
beträffar har det under samma tid
sjunkit från 132 till 128, alltså med fyra
enheter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet gjorda
hemställan.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna 1:12 och IT:
20; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Ang. svensk forsknings- och försöksverksamhet på jordbrukets område inom de s. k.

underutvecklade länderna

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning
av väckta motioner om viss översyn
i vad gäller utländska medborgare
av lagstiftningen på social- och undervisningsväsendets
områden, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner angående
befogenhet för kommunerna att
uppträda som sakägare i vattenmål; och
nr 23, i anledning av motioner om
översyn av naturskyddslagen m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. svensk forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område inom de
s. k. underutvecklade länderna

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av väckta
motioner om svensk forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område
inom de s. k. underutvecklade länderna.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 347, av herr Larsson,
Lars, m. fl., samt II: 414, av herr
Antonsson m. fl., hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en snabb utredning, företagen
i samarbete med jordbrukets organisationer
och avseende en svensk forsknings-
och försöksverksamhet på jordbrukets
område inom de s. k. underutvecklade
länderna.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
bland annat omnämnt, att inom
Centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd, i vilken kommitté ingått representanter
för bl. a. jordbrukets organisationer,
nyligen slutförts en utredning angående
Sveriges fortsatta bilaterala tekniska
bistånd till mindre utvecklade områden
samt att en redogörelse för resultatet
av sagda utredningsarbete i dagar 5

Första kammarens protokoll i959. Nr 26

na överlämnats till Kungl. Maj:t. Utskottet
hade med hänsyn härtill funnit den
av motionärerna avsedda utredningen
icke vara påkallad, varefter utskottet
yttrat:

»Utskottet vill emellertid uttala som
sin mening, att det torde finnas ett stort
utrymme för ökade svenska insatser på
jordbrukets, skogsbrukets och fiskets
områden till förmån för de underutvecklade
länderna. Dessa insatser, vilka liksom
de hittillsvarande bör ske under
mottot ''hjälp till självhjälp’ och som synes
väsentligen böra anknytas till FNorganisationens
hjälpprogram, behöver
dock ingalunda begränsas till enbart
forsknings- och försöksverksamheten.
Ett snabbare resultat av biståndsverksamheten
torde ofta kunna vinnas därest
densamma inriktas på grundläggande
praktisk utbildning, främst vid inom respektive
länder förefintliga eller tillskapande
yrkesskolor, av utövare av berörda
tre näringsgrenar. Måhända bör också
närmare övervägas om ej möjligheter
bör öppnas för ett antal studerande från
mindre utvecklade stater att följa undervisningen
— i vart fall i vissa ämnen —
vid de under jordbruksdepartementet hörande
högskolorna. En annan form för
hjälp åt länder av nyssnämnt slag, vilken
torde böra ytterligare prövas, är att till
sådana länder utsända tekniska experter
som t. ex. jägmästare, agronomer, lantbruksingenjörer
och lantmätare för att
dessa där skall kunna medverka vid
större investerings- eller förbättringsprojekt.

Det är enligt utskottet angeläget, att
de svenska biståndsåtgärderna i omförmälda
avseenden koncentreras till de
områden där de effektivaste insatserna
kan göras samt att en samlad planering
sker av verksamheten i fråga.

Under åberopande av vad utskottet sålunda
uttalat hemställer utskottet, att
riksdagen i anledning av motionerna I:
347 och 11:414 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t såsom sin åsikt
giva till känna vad utskottet i det föregående
anfört.»

Nr 26

Onsdagen den 18 november 1959

Ang. svensk forsknings- och försöksverksamhet på jordbrukets område inom de s. k.
underutvecklade länderna

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Tanken bakom denna
motion, som jordbruksutskottet behandlat
välvilligt, är den att mycket vore
att vinna för folken i de mindre utvecklade
områdena, om hjälpinsatserna
till dem i större utsträckning kunde
sättas in på områden som snabbt ger
praktiska resultat för deras försörjning.
Det gäller att i första hand driva svält
och sjukdom på flykten. Motionen tar i
all anspråkslöshet upp frågan om att
vidga våra insatser på 1. ex. jordbrukets
område genom att upprätta en försöksoch
forskningsstation i något av de aktuella
länderna. Vid sidan av den planerade
utbildningen av specialister från
de hjälpbeliövande områdena vore en
sådan aktion värdefull. Den skulle nämligen
kunna ge de människor, som sysselsätter
sig med odlingsarbeten av olika
slag, rent praktiska insikter av betydelse
för det slutliga resultatet av deras bemödanden.

Även om utskottet med hänvisning till
att avvägningen av insatserna för närvarande
är föremål för Kungl. Majrts
prövning inte tar upp frågan om försöksstationen,
har man ändå gått oss
motionärer så långt till mötes, att man
t. o. m. utvidgar kretsen av lämpliga
områden, där praktiska insatser från
svensk sida skulle kunna göras, genom
att man pekar även på skogsbruket och
fisket. Jag kan därför helt ansluta mig
till utskottets förslag, och jag gör det
så mycket hellre som man därmed också
framhåller vikten av att nu ta väl vara
på den ökade beredvilligheten inom
vårt land att just på dessa områden göra
en värdefull hjälpinsats.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag vill inte bestrida
att de åtgärder, som här har föreslagits
av motionärerna och av utskottet,
kan vara av betydelse för utvecklingen
och förbättringen av livsmedelsförsörjningen
i många av de länder, där be -

folkningen för närvarande svälter och
har det illa ställt. Men jag skulle bara
vid detta tillfälle vilja understryka, att
om vi skall hjälpa dessa länder på det
sätt, som här är föreslaget, får detta i
varje fall inte komma att stå i vägen för
det som är det allra väsentligaste, nämligen
investeringar för att åstadkomma
bevattningsanläggningar.

I nästan alla de länder, där det finns
en svältande befolkning, är bristen på
livsmedel förorsakad av en alltför dålig
vattenförsörjning. Genom att förbättra
vattenförsörjningen t. ex. genom bevattningsanläggningar,
som i många fall kan
åstadkommas, kan man på sina håll öka
avkastningen med 1 000 procent, medan
man med de åtgärder som här är föreslagna
kan åstadkomma förbättringar
av långt mindre storleksordning.

Herr talman! Jag har bara velat fästa
uppmärksamheten vid att det väsentliga
problemet är att bidraga till investeringar
för att åstadkomma den verkliga förbättringen.
De åtgärder som här är föreslagna
av utskottet är naturligtvis också
av värde som ett komplement till de
stora och viktiga åtgärderna.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jordbruksutskottet är
inte främmande för vare sig herr Larssons
eller herr Osvalds synpunkter. Vid
utskottsbehandlingen har just de åtgärder,
som ''det här erinras om, varit föremål
för debatt, och vi har också i vårt
utlåtande sagt att de insatser som skall
göras skall ske under mottot »hjälp till
självhjälp». Det kan då också bli fråga
om de insatser, som herr Osvald berörde,
nämligen bevattningsanordningarna,
som är en mycket viktig faktor och som
man också behandlat vid detta tillfälle.
Men där sades det direkt ut, att man
inte kunde räkna upp alla de olika
vägar, som man skulle söka komma fram
på för att nå det mål vi alla var så
eniga om.

Sedan är det också fråga om att kunna
ställa arbetskraft till förfogande.
Såsom utskottet framhållit skulle en an -

Onsdagen den 18 november 1959

Nr 26

Interpellation ang. sammansättningen av den svenska FN-delegationen

nan form av hjälp vara att man skickade
i väg duktiga administratörer, som
kunde ta hand just om denna verksamhet
för att det inte bara skulle bli fråga
precis om ren understödsverksamhet
utan också om hjälp åt folken att lyfta
sig själva och medverka till att förbättra
förhållandena. Utskottet fann att man
efter vidtagande av sådana biståndsåtgärder
hade de största möjligheterna att
nå de resultat, som man från så många
håll är intresserad för. Såsom här också
sagts, råder det inte på denna punkt några
delade meningar mellan utskottet och
motionärerna eller den senaste talaren.
Jag vill bara med detta ha sagt att vi
varit inne på samma linjer som här angivits.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 38, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av 1959 års internationella
veteavtal, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 316, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar, m. in.,
såvitt avser Mjogaryd Mellangärden 2'' i
Jönköpings län m. fl. fastigheter.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 317, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1959 års internationella veteavtal.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 38 bifölles även av andra
kammaren.

Interpellation ang. sammansättningen av
den svenska FN-delegationen

Herr EWERLÖF (h) erhöll på beäran
ordet och anförde:

Herr talman! Då det synes önskvärt
att den diskussion om utrikespolitiska
frågor, som kommer att äga rum i riksdagens
andra kammare, samtidigt upptages
i första kammaren, anhåller jag
om kammarens tillstånd att till hans
excellens utrikesministern få framställa
följande fråga:

Vill hans excellens utrikesministern
för kammaren redogöra för de synpunkter
regeringen lägger på frågan om sammansättningen
av den svenska FN-delegationen? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Damström under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 609, i
anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning angående avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw