Tisdagen den 17 november Sid (Riksdagens protokoll 1970:38)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 38

FÖRSTA KAMMAREN

1970

17—20 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 17 november Sid.

Meddelande ang. enkel fråga av herr Wikström (fp) ang. hjälpinsats
till östpakistan ...................................... 6

Onsdagen den 18 november

Om en permanent intresseorganisation för värnpliktiga.......... 8

Om statsbidrag till pensionering av lärare vid utlandsskolorna .. 10

Om inverkan av enheternas storlek på trivseln m. m. i skolorna . . 10

Om till utbildningsnämnderna vid de postgymnasiala utbildnings anstalterna

knutna avnämarråd ............................ 11

Om samhällets vårduppgifter m. m............................. 16

Om statlig medverkan till sanering av fastigheter inom Staden

Mellan Broarna .......................................... 25

Den ekonomiska politiken .................................. 27

Förenklad aktiehantering .................................... 43

Om slopande av förbudet att inställa arbete under avtalstid .... 45

Om sänkning av minimiåldern för trafikkort för buss, m. m..... 48

Skogsbrukets lönsamhet m. m................................. 49

Skyddet för Smålands Taberg................................ 59

Om åtgärder mot könsdiskriminering ........................ 60

Om inrättande av en vårdombudsmannainstitution ............ 69

Interpellationer:

av herr Carlsson, Eric, (ep) ang. indragning av allmän väg . . 72

av herr Björk (s) ang. kontraceptivforskningen inom WHO och

Karolinska institutet .................. 72

av herr Hansson (s) ang. försäljningen av bussar från Sverige

till Nigeria ............................................ 73

l Första kammarens protokoll 1970. .Vr 38

Nr 38

Innehåll

Sid.

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Wanhainen (s) ang. järnvägstrafiken i Tornedalsområ det

.................................................. 73

av herr Richardson (fp) ang. skolteaterverksamheten ........ 73

av herr Tistad (fp) ang. suppleant i statlig företagsnämnd .... 74

Torsdagen den 19 november

Svar på enkel fråga av herr Lindblad (fp) ang. arbetslösheten

bland trafikflygare inom charterbranschen .................. 75

Interpellation av herr Hubinette (m) ang. vården av kulturhistoriska
byggnader .......................................... 78

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Österdahl (fp) ang. pensionärsrabatten vid resor med

SJ .................................................... 78

av herr Olsson, Erik, (s) ang. nedläggningen av ullspinneriet
i Nälden .............................................. 78

Fredagen den 20 november

Meddelande ang. enkel fråga av herr Schött (m) om upplysningsbroschyr
beträffande nya beskattningsregler ................ 80

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 18 november

Tredje lagutskottets utlåtande nr 83, ang. ändring i lagen med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,
m. m................................................... 8

Statsutskottets utlåtande nr 164, om ett permanent kansli för värnpliktsriksdagen,
m. m..................................... 8

— nr 165, om ändrade bestämmelser angående ledighet för jordbrukare
från fullgörande av repetitionstjänstgöring ........ 9

— nr 166, ang. personalvården under repetitionstjänstgöring .... 9

— nr 167, om förbättring av personalvården inom militärtjänsten 9

— nr 168, om förbättrad hälsokontroll vid repetitionstjänstgöring 9

— nr 169, om ändring av beteckningen civilförsvarsstyrelsen till

befolkningsskyddsstyrelsen................................ 9

— nr 170, om införande av kooperationen som undervisningsämne
i den högre undervisningen m. m..................... 9

— nr 171, om åtgärder för att underlätta invandrarnas inordnande
i det svenska samhället ................................ 10

— nr 172, om statsbidrag till pensionering av lärare vid utlands skolorna

................................................ 10

— nr 173, om inverkan av enheternas storlek på trivseln m. m. i

skolorna ................................................ 10

Innehåll

Nr 38

Sid.

— nr 174, om läkarutbildning för sjuksköterskor .............. 11

— nr 175, om undervisning för läkare i medicinsk etik och särskild
patientvård ........................................ 11

— nr 176, ang. statistik- och prognosproduktionen inom arbetsmarknadsområdet
........................................ 11

— nr 177, om samhällets vårduppgifter m. m................... 16

— nr 179, ang. den statliga personalpolitiken m. m.......... 25

— nr 180, om statlig medverkan till sanering av fastigheter inom

Staden Mellan Broarna.................................... 25

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. ändring i förordningen
om sjömansskatt, m. m.......... 27

— nr 59, ang. ändring i kommunalskattelagen ................ 27

— nr 60, ang. kupongskatteförordning, m. m................... 27

Bankoutskottets utlåtande nr 60, ang. den ekonomiska politiken .. 27

.— nr 62, om ökat inflytande i företagen för samhället och de anställda
.................................................. 43

— nr 63, om förstatligande av elproduktionen samt bensin- och

oljehandeln ............................................ 43

Första lagutskottets utlåtande nr 62, ang. förenklad aktiehantering,
m. ................................................ 43

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, ang. förenklad aktiehantering,
m. ................................................ 43

Bankoutskottets utlåtande nr 57, ang. förenklad aktiehantering,
m. .................................................... 43

Första lagutskottets utlåtande nr 63, ang. berättelse för Nordiska
rådets adertonde session .................................. 45

— nr 64, ang. ändring i lagen om polisregister m. m........... 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 72, ang. det kommunala bostadstillägget
till pensionärer .................................. 45

— nr 73, om kommunalt bostadstillägg vid retroaktiv hyreshöjning
.................................................... 45

— nr 74, om lika beteckning i lag för arbetare och tjänstemän .. 45

— nr 75, om upphävande av maximigränsen i kollektivavtalslagen

för arbetstagares skadeståndsskyldighet .................... 45

— nr 76, om slopande av förbudet att inställa arbete under avtalstid
.................................................. 45

— nr 77, om ersättning från sjukförsäkringen för borttagande av

tatuering ................................................ 48

Statsutskottets utlåtande nr 178, om bestridande av kostnader för
borttagande av tatuering.................................. 48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60, om införande i yrkesskolorna
av bussförarutbildning samt sänkning av minimiåldern för
trafikkort för buss ...................................... 48

— nr 64, om generell hastighetsbegränsning på väg utom tättbebyggt
område............................................ 49

— nr 68, om åtgärder mot vattenförorening från fartyg........ 49

Nr 38

Innehåll

Sid.

— nr 71, ang. uthyrning av bostadsrättslägenhet i andra hand . . 49

— nr 72, ang. kostnaderna för förrättning i samband med överförande
av allmän väg till enskild väg........................ 49

— nr 73, ang. vinst på grund av markvärdestegring vid exploatering
av mark för fritidsändamål .......................... 49

Jordbruksutskottets utlåtande nr 39, ang. skogsbrukets lönsamhet
m. m................................................... 49

— nr 43, ang. skyddet för Smålands Taberg .................. 59

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 56, om åtgärder mot
könsdiskriminering, m. m................................. 60

— nr 60, om inrättande av en vårdombudsmannainstitution .... 69

— nr 61, om bevarande av fäbodkulturen .................... 70

— nr 62, om samordning av olika myndigheters rehabiliterings verksamhet

.............................................. 70

Tisdagen den 17 november 1970

Nr 38

Tisdagen den 17 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Fru Myrdal anmälde, att hon åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 354, i anledning av motioner om
bättre samordning av planeringen inom
försvaret och den kommunala planeringen; nr

355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om tillägg till vissa statliga
skadelivräntor; och

nr 356, i anledning av motioner angående
ersättning till suppleant i företagsnämnd
hos statlig myndighet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

170, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1951:763)
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, m. m.;
och

nr 184, med förslag till lag om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521).

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 185,
med förslag till lag om ändring i sjölagen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 192, med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1922:260) om
automobilskatt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
194, angående avveckling av Marvikenprojektet,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 198, med förslag till lag om ändring
i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar; nr

199, med förslag till lag om ändring
i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.; och
nr 201, med förslag till lag om statlig
lönegaranti vid konkurs, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
203, angående vissa domartjänster i
tingsrätter.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 204,
med förslag till lag om särskild kontroll
på flygplats.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 1311.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 164—180, bevillningsutskottets
betänkanden nr 56,
57, 59 och 60, bankoutskottets utlåtanden
nr 57, 60, 62 och 63, första lagut -

Nr 38

Tisdagen den 17 november 1970

Meddelande ang. enkel fråga
skottets utlåtanden nr 62—64, andra
lagutskottets utlåtanden nr 72—77, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 60, 64, 68
och 71—73, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 39 och 43 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 56 och
60—62.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
statsutskottets utlåtande nr 178 skulle
sättas näst efter andra lagutskottets utlåtande
nr 77 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 56 och bankoutskottets
utlåtande nr 57 näst efter första lagutskottets
utlåtande nr 62.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

165, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71; och

nr 205, angående anslag till Posthus
in. m.

Anmäldes och bordlädes tredje lagutskottets
utlåtande nr 83, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till bl. a. lag om ändring i lagen
(1932:170) med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1312, av herrar Brundin och Åkerlund,

nr 1313, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,

nr 1314, av fru Hamrin-Thorell och
herr Axelson,

nr 1315, av herr Hjorth och herr Johansson,
Tage,

nr 1316, av herrar Högström och
Dahlberg,

nr 1317, av herr Petersson, Hans, och
herr Levin,

nr 1318, av herr Pettersson, Karl,

nr 1319, av herr Skärman m. fl., samt
nr 1320, av herr Tistad m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 157, med förslag till lag om ändring
i naturvårdslagen (1964:822)
m. m.;

nr 1321, av herr Peterson, Eric, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
164, med förslag till lag om ändring
i statstjänstemannalagen (1965:274),
in. m.;

nr 1322, av herr Ernulf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 166, med förslag till lag om ändring
i lagen (1935: 113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling;

nr 1323, av herr Åkerlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
166, med förslag till lag om ändring i
lagen (1935:113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling; samt
nr 1324, av fru Ohlsson, Lilly, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 167, med förslag till lag om tystnadsplikt
för apotekspersonal, m. in.;
nr 1325, av herr Carlsson, Eric,
nr 1326, av herr Jacobsson, Gösta,
nr 1327, av herr Stefanson m. fl.,
nr 1328, av herrar Tistad och Österdahl,
samt

nr 1329, av herr Tistad m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 178, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1941:251)
om särskild varuskatt, m. m.; ävensom
nr 1330, av herr Helén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 197, med förslag till lag om premiering
av visst frivilligt sparande, m. m.;
samt

nr 1331, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, med förslag till lag om
premiering av visst frivilligt sparande,
m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla

Tisdagen den 17 november 1970

fråga den 16 november framställts av
herr Wikström (fp) till herr ministern
för utrikes ärendena: ”Vilka särskilda
hjälpinsatser planeras med anledning
av den uppkomna katastrofsituationen
i östpakistan?”

Nr 38 7

Meddelande ang. enkel fråga

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.08.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Onsdagen den 18 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 165, angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1970/71, hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
205, angående anslag till Posthus m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1312—1324 till lagutskott,

motionerna nr 1325—1329 till bevillningsutskottet
samt

motionerna nr 1330 och 1331 till bankoutskottet.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till bl. a. lag
om ändring i lagen (1932:170) med
särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om en permanent intresseorganisation
för värnpliktiga

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 164, i anledning av motion
om ett permanent kansli för värnpliktsriksdagen,
m. m.

I motionen 1: 564, av herr Svanström
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att värnpliktsriksdagen
utrustades med ett permanent kansli, att
ämnesområdet vidgades till alla totalförsvarsfrågor,
att information finge ske
på tjänstetid och att frågan om permanent
intresseorganisation för den värnpliktiga
personalen utreddes.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionen 1:564.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Riksdagen går nu att
behandla ett antal motioner som har
det gemensamt att de tar upp olika
värnpliktsspörsmål. I motionen 1:564
av mig m. fl. föreslås att riksdagen beslutar
att värnpliktsriksdagen utrustas
med ett permanent kansli, att ämnesområdet
vidgas till alla totalförsvarsfrågor,
att information beträffande dessa
frågor får ske på tjänstetid och att
frågan om en permanent intresseorganisation
för den värnpliktiga personalen
utredes.

Av utskottets utlåtande framgår att
åtskilligt har hänt sedan motionen
skrevs i januari 1970. Enligt vad ut -

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

Om en permanent intresseorganisation för värnpliktiga

skottet inhämtat från försvarsdepartementet
har beslut fattats om vissa ändringar
i tidigare fastställda bestämmelser
för anordnande av värnpliktsriksdag.
Bland annat skall ändamålet i fortsättningen
vara att bereda de värnpliktiga
tillfälle att framföra förslag och behandla
frågor rörande försvaret. Jag
hoppas, herr talman, att i detta ingår
möjligheter för värnpliktsriksdagen att
behandla alla de till totalförsvaret hörande
frågor som jag har angivit i min
motion.

Vidare anges i bestämmelserna att informationen
om värnpliktsriksdagen
delges de värnpliktiga på tjänstetid. Jag
är således mycket till freds med vad
som har åstadkommits.

Frågan om en permanent intresseorganisation
för den värnpliktiga personalen
har varit föremål för behandling
vid värnpliktsriksdagen i februari i år,
och en särskild arbetsgrupp har tillsatts.
Jag hoppas att denna arbetsgrupp
skall komma fram till ett förslag som
innebär att man kan få till stånd en
intresseorganisation. Det är självklart
att de värnpliktiga som fullgör tjänstgöring
under en kortare period, har svårt
att anordna en permanent intresseorganisation.
Enligt min uppfattning bör
det därför ankomma på samhället att
se till att en sådan intresseorganisation
skapas, där de värnpliktiga automatiskt
ingår under den tid de tjänstgör.

Jag vill, herr talman, uttala den förhoppningen
att de åtgärder som har
vidtagits skall visa sig vara till fromma
för motionens syftemål. Jag hoppas
också att den pågående utredningen
skall resultera i tillskapandet av en intresseorganisation,
och jag har med det
anförda bara velat antyda min glädje
över att så mycket har skett. Jag har
självfallet inget yrkande i sammanhanget.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):
Herr talman! Herr Svanström har
all anledning att vara nöjd med den

välvilliga behandlingen av motionen.
Jag har inte så mycket att tillägga när
det gäller den fråga han mest diskuterade,
nämligen intresseorganisationen
för de värnpliktiga. Jag finner det emellertid
angeläget att i sammanhanget
framhålla att de politiska ungdomsorganisationerna
sedan länge har lagt ner
ett mycket positivt och värdefullt intresse
på värnpliktsfrägorna. Även om
man kan få till stånd något slags intresseorganisation,
hoppas jag att det
intresset skall vidmakthållas. Det är av
största betydelse för att värnpliktsfrågorna
skall få en kontinuerlig bevakning
från ungdomshåll.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag delar herr Bengt
Gustavssons uppfattning att det är högst
angeläget att de politiska organisationerna
även i fortsättningen intresserar
sig för dessa frågor. På denna punkt
har vi inte delade meningar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 165, i anledning av motion om
ändrade bestämmelser angående ledighet
för jordbrukare från fullgörande
av repetitionstjänstgöring;

nr 166, i anledning av motion angående
personalvården under repetitionstjänstgöring; nr

167, i anledning av motion om förbättring
av personalvården inom militärtjänsten; nr

168, i anledning av motion om förbättrad
hälsokontroll vid repetitionstjänstgöring; nr

169, i anledning av motion om
ändring av beteckningen civilförsvarsstyrelsen
till befolkningsskyddsstyrelsen; nr

170, i anledning av motioner om
införande av kooperationen som un -

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om statsbidrag till pensionering av lärare vid utlandsskolorna — Om inverkan av
enheternas storlek på trivseln m. m. i skolorna

dervisningsämne i den högre undervisningen
m. in.; och

nr 171, i anledning av motion om
åtgärder för att underlätta invandrarnas
inordnande i det svenska samhället
i vad motionen avser skolfrågor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om statsbidrag till pensionering av
lärare vid utlandsskolorna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 172, i anledning av motioner
om statsbidrag till pensionering av lärare
vid utlandsskolorna.

I de likalydande motionerna I: 461,
av herr Wikström, och 11:512, av herr
Nelander, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle föreslå,
att i motionerna påtalad olägenhet
måtte undanröjas.

I motionerna hade erinrats om att
statsbidrag numera utginge till pensionering
av lärare vid skola som i utlandet
anordnades för undervisning av utlandssvenskars
barn. Bidragsbeloppet
utbetalades icke till skolorna utan överfördes
av skolöverstyrelsen direkt till
riksstatens inkomsttitel Pensionsmedel.
Därjämte hade skolorna själva, enligt
meddelande till huvudmännen från
riksförsäkringsverket, att erlägga avgift
till försäkring för tilläggspension enligt
lagen om allmän försäkring.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:461 och 11:512 som sin
mening måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! I går råkade jag läsa
en tidningsnotis, enligt vilken 96 procent
av alla motioner i riksdagen avslogs.
När man nu har väckt en motion,

vars syfte i realiteten stötts av utskottet,
kan man alltså notera det med viss tillfredsställelse.

Detta kan synas vara en ringa fråga,
men oklarheten i fråga om tolkningen
har betytt en merkostnad för kyrkorna
och samfunden, som har ansvar för lärare
i skolor framför allt i andra världsdelar.
Jag är tacksam för att statsutskottet
och riksdagen nu har undanröjt
den oklarheten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om inverkan av enheternas storlek på
trivseln m. m. i skolorna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 173, i anledning av motioner
om inverkan av enheternas storlek på
trivseln m. in. i skolorna.

I de likalydande motionerna I: 632,
av herr Wallmark m. fl., och II: 709, av
fru Mogård m.fl., hade anhållits, att
riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utredning av sambandet mellan
skolenheternas storlek och trivsel,
ordning, effektivitet samt skolpersonalens
arbetsförhållanden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 632 och II: 709.

Reservation hade anmälts av herr
Wallmark (in), som dock ej antytt sin
mening.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! I den utomordentligt
viktiga frågan om att åstadkomma så
goda arbetsförhållanden som möjligt i
skolan väckte vi, några ledamöter i
första kammaren och några i andra
kammaren, en motion i vilken vi begärde
att man skulle göra en utredning
om sambandet mellan skolenheternas

Onsdagen den 18 november 1970 Nr 38

Om till utbildningsnämnderna vid de postgymnasiala utbildningsanstalterna knutna

avnämarråd

storlek och trivsel, ordning och effektivitet
hos skolpersonalens arbetsförhållanden.
Det torde stå ganska klart för
alla som har sysslat med dessa frågor,
att de har ett direkt samband med varandra.

Behandlingen av denna motion uppsköts
till i höst, och under tiden har ju
tillsatts en speciell utredning, som skall
ta upp de här trivselfrågorna. Utskottet
har med anledning av ett yttrande
från skolöverstyrelsen hänvisat till denna
utredning. Utskottet har alltså enhälligt
avstyrkt motionen, eftersom utredningen
kommer att ta upp de här
problemen.

Herr talman! Jag har egentligen velat
anföra några ord med anledning av
skolöverstyrelsens yttrande, vari man
kanske finner en viss tveksamhet från
skolöverstyrelsens sida, eftersom den
menar att en uppdelning av skolorna
i något mindre enheter kan innebära
negativa faktorer. Det är min och samtliga
motionärers allvarliga förhoppning
att utredningen snarast tar upp
denna fråga till analys. Det är också
vår förhoppning att man skall finna sådana
former för analyserna att man
klart kan konstatera de här förhållandena,
som jag tror de flesta människor
är överens om, och att detta i sin tur
kan resultera i att de mastodontskolor
som byggs och i växande omfattning
kommer att byggas här i landet försvinner
snarast möjligt.

Herr talman! Det är med förhoppning
att utredningen snarast möjligt
skall komma fram till den slutsatsen
som jag tillstyrker utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 174, i anledning av motioner om
läkarutbildning för sjuksköterskor;
samt

nr 175, i anledning av motioner om
undervisning för läkare i medicinsk
etik och särskild patientvård.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om till utbildningsnämnderna vid de
postgymnasiala utbildningsanstalterna
knutna avnämarråd

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 176, i anledning av vad i statsverkspropositionen
anförts om statistik-
och prognosproduktionen inom arbetsmarknadsområdet
jämte motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1, bilaga 13, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 2 januari 1970, berett riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande, såvitt nu
vore i fråga, över vad departementschefen
anfört om statistik- och prognosproduktionen
inom arbetsmarknadsområdet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

1. de likalydande motionerna 1:52,
av herr Österdahl, och II: 59, av herr
Westberg i Ljusdal m. fl.;

2. de likalydande motionerna 1:490,
av fröken Stenberg, och II: 560, av herr
Nordstrandh m. fl.;

3. de likalydande motionerna I: 698,
av herr Waltmark in. fl., och II: 812, av
herr Wennerfors ni. fl.;

4. motionen II: 774, av herr Johansson
i Skärstad m. fl.; samt

5. motionen II: 779, av fru Kristensson
och herr Björkman.

I motionerna 1:698 och 11:812 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj:t snarast måtte vidtaga
åtgärder för att anpassningen av akademisk
arbetskraft till rådande arbetsmarknadsläge
skulle kunna underlättas,
samt

12 Nr 38 Onsdagen den 18 november 1970

Om till utbildningsnämnderna vid de postgymnasiala utbildningsanstalterna knutna
avnämarråd

att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
i syfte att till utbildningsnämnderna
vid de postgymnasiala utbildningsanstalterna
knyta avnämarråd i enlighet
med de riktlinjer som angivits i
motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. beträffande statistik och prognoser
inom arbetsmarknadsverket att riksdagen
som sitt yttrande måtte giva Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande en förstärkt statistikoch
prognosproduktion för arbetsmarknad
och utbildning att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:52 och 11:59,
1:490 och 11:560, 11:774 samt 11:779,

3. beträffande vissa åtgärder för akademisk
arbetskraft att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:698 och 11:812 såvitt
nu vore i fråga,

4. beträffande till utbildningsnämnderna
knutna avnämarråd att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:698 och
II: 812 i vad de ej behandlats under 3.

Vid utlåtandet hade avgivits två särskilda,
med 1 och 2 betecknade reservationer.

I reservationen 2, beträffande till utbildningsnämnderna
knutna avnämarråd,
hade herrar Bohman (m), Nyman
(fp) och Kaijser (in), fröken Ljungberg
(m) samt herr Wennerfors (m) ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
4 hemställa, beträffande till utbildningsnämnderna
knutna avnämarråd,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:698 och 11:812, såvitt nu vore i
fråga, hos Kungl. Maj:t måtte hemställa
om åtgärder enligt förslaget i motionerna.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! De delar av problemen
det här gäller och som ju togs upp i
statsverkspropositionen har uppskju -

tits till höstsessionen för behandling.
Detta har också gett möjlighet till en
ganska omfattande remissbehandling.
Problemen är utomordentligt viktiga
och berör ju alla våra ungdomar som
skall ut på arbetsmarknaden. Målsättningen
när det gäller såväl prognosarbete
som statistik osv. är att få en så
smidig anpassning mellan arbetsmarknaden
och utbildningsväsendet som
möjligt.

Vi har väckt några motioner i detta
sammanhang för att peka på denna frågas
betydelse. Utskottet har i många
stycken helt naturligt ställt sig positivt
till de synpunkter som anförts i motionerna.
På en punkt har emellertid utskottet
haft en mening som gjort att
vi varit nödsakade att avge en reservation,
och det gäller de avnämarråd som
skulle knytas till utbildningsnämnderna.
Man kommer här, herr talman, in
på de stora problemen för de snabbt
växande grupper som går till den högre
undervisningen och deras möjligheter
att få en någorlunda adekvat sysselsättning.

Det sägs att problemet består av tre
delar. Den första delen gäller frågan om
att inrikta ungdomarna på en utbildning
som de kan ha en någorlunda
praktisk användning av, när de så småningom
träder ut på arbetsmarknaden.
Den andra gäller frågan om att forma
utbildningen så att den blir så användbar
som möjligt, och den tredje gäller
frågan om att informera arbetsmarknaden
om den väntade tillströmningen till
arbetsmarknaden och om den utbildning
ungdomarna har.

Sedan motionerna har väckts har det
tagits upp en rad problem, och utskottet
anser sig i stort sett vara nöjt med
vad som har gjorts eller som kan väntas
bli gjort. Utskottet har bl. a. åberopat
en promemoria från maj månad av
arbetsmarknadsstyrelsen, i vilken det
har förordats ett aktivitetsprogram
från arbetsmarknadsverkets sida. Vidare
har hänvisats till universitetspedago -

Onsdagen den 18 november 1970 Nr 38

Om till utbildningsnämnderna vid de postgymnasiala utbildningsanstalterna knutna

avnämarråd

giska utredningens betänkande, i vilket
förordas eu ständig kommitté på departementsnivå
med representanter för
olika intressentgrupper.

Det är, herr talman, bra att man så
småningom över huvud taget börjar reagera
på dessa problem, men det är tyvärr
alltför sent, skulle jag vilja säga.
Jag har i andra sammanhang påmint
om den utredning som moderata samlingspartiets
utbildningskommitté tillsammans
med moderata studenterna
gjorde över i stort sett tre fjärdedelar
av hela den enskilda arbetsmarknaden.
Resultatet av denna ingående analys
överlämnades för mycket länge sedan
till departementet för åtgärd.

Såvitt jag vet har det inte hänt någonting.
Det är kanske inte överraskande
men likväl oförsvarligt att myndigheterna
reagerar så långsamt när det
gäller problem för hundratusentals ungdomar.
Nu börjar man alltså röra på
sig. Men de åtgärder som arbetsmarknadsverket
enligt sin promemoria har
vidtagit klarar inte på långa håll dessa
svårigheter. Det råder ingen tvekan om
att ansvaret för många av de missförstånd
och mycket av den okunskap som
finns helt får bäras av de offentliga
myndigheterna. För många är det oförklarligt
hur myndigheterna kan vara
så långsamma i sin reaktion, när frågan
berör så många människors framtid.

Det konkreta förslag som vi i detta
fall har lagt fram innebär att avnämarråd
skall knytas till de lokala utbildningsnämnderna
-— alltså inga beslutande
instanser utan rådgivande instanser,
som skulle göra det möjligt för utbildningsnämnderna
att på ett bättre
sätt dels informera de studerande inom
olika områden om den faktiska situationen,
dels ge råd och informationer
beträffande förändringarna på arbetsmarknaden.
Avnämarråden skulle alltså
ges en mera lokal anknytning till de
olika universiteten, vilket skulle göra
avståndet relativt kort. Vi har likarta -

de råd på vissa områden, och erfarenheterna
därav är i huvudsak positiva.
Det skulle alltså vara möjligt att bygga
vidare härpå.

Utskottet framhåller att förslag finns
om en ständig central kommitté, som
skall täcka hela det högre utbildningsväsendets
område. Det har vi i och för
sig ingenting emot, utan den tror vi kan
vara värdefull. Det beklagliga är att
utskottet direkt påstår att en sådan här
lokal organisation inte är lämplig. Utskottet
har alltså inte ens sagt att man
får vänta och se hur utvecklingen blir
om man först inrättar en central kommitté
och därefter diskutera hur man
skall göra på det lokala planet. Redan
nu tar utskottet ställning och förklarar
att något avnämarråd på det lokala planet
inte skall finnas. Det är verkligen
märkligt, inte minst med tanke på att
man från studenthåll på en rad olika
områden och även från ledande universitetshåll
har uttalat sig för att det
skulle kunna vara värdefullt för universiteten
att ha en mera konkret kontakt
med den aktuella arbetsmarknaden.

Herr talman! Med detta korta anförande
ber jag att få yrka bifall till reservation
2.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Även jag har anslutit
mig till reservation 2, och anledningen
är att jag har intresserat mig för dessa
problem rörande akademikeröverskottet,
om jag så får säga, och hur man
skall kunna hjälpa dessa ungdomar ut
på arbetsmarknaden. Utskottet anser att
motionens syfte i huvudsak är tillgodosett
genom AMS:s åtgärder beträffande
arbetskraft med längre utbildning. Jag
tycker också att det är värdefullt, såsom
herr Wallmark har framhållit, att
en hel del åtgärder nu har vidtagits,
men jag tror inte att de räcker på något
sätt. Väldigt viktigt är ju hur arbetsgivarna
kommer att reagera inför

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om till utbildningsnämnderna vid de postgymnasiala utbildningsanstalterna knutna

avnämarråd

denna arbetskraft och att de är villiga
att göra allt för att anpassa den.

Ett av de intressantaste remissvaren
kommer från 1968 års utbildningsutredning,
som ju har såsom direktiv
att ge förslag bl. a. till den högre utbildningens
dimensionering och organisation
under 1970-talet. Den erkänner
att utbildningens förhållande på
arbetsmarknaden är ett mycket komplicerat
problem och att det ännu är
långt ifrån klart vilken roll prognoserna
bör spela i utbildningsplaneringen,
eftersom möjligheterna att göra noggranna
förutsägelser om den framtida
utvecklingen på arbetsmarknaden är så
små. Det är därför viktigt att denna utbildning
för ungdomarna görs anpassningsbar
såväl till deras egna önskemål
som till efterfrågan på arbetsmarknaden.
Det är här avnämarråden kommer
in i bilden.

Utskottet anser, som vi hörde av herr
Wallmark, att en lokal organisation av
avnämarråd inte är lämplig. Utskottet
förordar i stället en ständig kommitté
på departementsnivå, ett centralt råd.
Jag tycker att det kan finnas ett sådant,
men jag delar herr Wallmarks
uppfattning att lokala avnämarråd har
en stor uppgift. Jag gör det just utifrån
den erfarenhet jag har av att anpassa
ungdomar med längre utbildning till arbetsuppgifter
som de i vanliga fall inte
brukar ha. Det företag där jag är verksam
har erbjudit ett antal akademiker
s. k. introduktionsutbildning, som börjar
med några månaders — kanske ända
upp till ett års — praktik på verkstadsgolvet.
Både företaget och ungdomarna
har funnit att detta är mycket
värdefullt för dem som har för avsikt
att fortsätta inom industrin. Till detta
kommer också en viss teoretisk inskolning.

Jag tror att avnämarråd på större orter
skulle kunna hjälpa till att intressera
företagarna för att i större utsträckning
ta emot ungdomar med längre
utbildning. Ungdomarna själva skul -

le ha väldig nytta och glädje av den
erfarenhet som man får inom industrin,
inte minst på verkstadsgolvet, om
de sedan i andra befattningar skall ta
ansvar för personal.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 176 har några ledamöter avgivit
en motiverad reservation. Vi har
i stort sett lyckats bli eniga inom avdelningen
och utskottet, men meningarna
har varit delade i fråga om informationsutbytet
mellan studerande och
arbetslivet, vilket inte har ansetts vara
tillräckligt tillgodosett. De skiljaktiga
meningarna har emellertid mest gällt
metoderna för att avhjälpa denna brist.

Utskottsmajoriteten har inte varit
övertygad om det lämpliga i att skapa
en ny rådsorganisation med stor lokal
spridning. Vi har i stället ansett att den
ökade informationen kan uppnås utan
lokala institutioner. Skolmyndigheternas
och arbetsmarknadsmyndigheternas
insats kan ju förbättras och göras mera
innehållsrik. En kommitté på departementsnivå
kan också få de önskade
uppgifterna. Jag tror för min del att
de lokala aspekterna har överbetonats,
särskilt med tanke på att de långtidsutbildade
kommer ut på en geografiskt
rörlig arbetsmarknad.

Vi har, som sagt, i stort sett varit
eniga i utskottet. Det är väl därför inte
fullt så otroligt att vi har fattat problemet
riktigt, som herr Wallmark ville
göra gällande. Vi har här i riksdagen
inte vant oss vid den flexibilitet som
moderata samlingspartiet sätter så stort
värde på, men det gör inte saken sämre.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Den lokala kontakt, om
vi skall kalla den så, mellan de stude -

Onsdagen den 18 november 1970 Nr 38

Om till utbildningsnämnderna vid de postgymnasiala utbildningsanstalterna knutna

avnämarråd

rande och arbetsmarknaden som i
många år har funnits inom fackhögskolorna
— i detta fall tiinker jag kanske
främst på handelshögskolorna och de
tekniska högskolorna — kan säkert vitsordas
av alla som har varit berörda av
den här frågan. Det är framför allt två
grupper som berörs av frågan, nämligen
dels utbildningsinstitutionen och
studenterna där, dels avnämarna, dvs.
dem som studenterna sedan skall gå till.
Dessa positiva erfarenheter bör kunna
utvecklas och förbättras och samtidigt
tillämpas på alla de övriga områden
inom den högre utbildningen där man
i dag utbildar ungdomar som i huvudsak
kommer att gå till det enskilda näringslivet.

Det främlingskap som vi icke sällan
har mött under senare år mellan svenskt
näringsliv och studenter bottnar främst
i en okunnighet från studenternas sida;
jag vågar med bestämdhet påstå detta
därför att jag på yrkets vägnar har
sysslat en del med dessa saker.

En av de bästa möjligheterna att undanröja
missförhållanden och missförstånd
för att knyta dessa grupper bättre
till varandra är att bilda avnämarråd
av det slag som vi har föreslagit.

Det är för oss som har sysslat med
dessa frågor helt ofattbart hur människor
som har en ansvarsfunktion att
fatta beslut kan behandla dessa problem
så legärt. Det måste rimligtvis innebära
att man inte har satt sig in i
dessa frågor. Man avfärdar dem ungefär
på samma sätt som man — som
herr Wikström sade — avfärdar 96 procent
av motionerna. Denna fråga är för
såväl studenterna som för svenskt näringsliv
en hjärteangelägenhet, om vi
över huvud taget skall klara problemen
med anpassning av så stora grupper till
en helt ny arbetsmarknad.

Herr talman! Jag är verkligen djupt
ledsen över det sätt på vilket utskottsmajoriteten
har handlagt den här frågan.
Man undandrar både studenter
och arbetsmarknad en reell möjlighet

att få ett kommunikationsmedel som
skulle kunna klara många av de problem
som ni, mina damer och herrar,
läser ganska ofta om i tidningarna.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Jag är litet förvånad
över att herr Wallmark utan vidare vill
hävda att 25 av statsutskottets ledamöter
inte skulle begripa ett dugg av den
fråga som här har behandlats.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt angående
punkterna 1—3 av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan samt
därefter särskilt rörande punkten 4.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1—3.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 4 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Bohman in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 176 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om samhällets vårduppgifter m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 34.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om samhällets vårduppgifter m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 177, i anledning av vissa motioner
om samhällets vårduppgifter
m. m.

I detta utlåtande hade statsutskottet
behandlat följande motioner:

1. de likalydande motionerna 1:70,
av herr Bengtson m. fl., och II: 88, av
herr Hedlund m. fl.;

2. de likalydande motionerna I: 133,
av herr Bengtson och herr Peterson,
Eric, samt II: 153, av herr Wiklund i
Stockholm m. fl.;

3. de likalydande motionerna I: 196,
av herr Blomquist m. fl., och II: 233, av
herr A''eländer m.fl.;

4. de likalydande motionerna I: 197,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II:
228, av fru Frsenkel in. fl.;

5. de likalydande motionerna 1:198,
av herr Helén in. fl., och II: 229, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., såvitt nu
vore i fråga;

6. de likalydande motionerna I: 350,
av herr Helén in. fl., och II: 390, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl.;

7. de likalydande motionerna 1:670,
av fröken Mattson, och II: 813, av herr
Zachrisson m. fl.;

8. de likalydande motionerna 1:674,
av fru Ohlsson, Lilly, in. fl., och II: 782,
av fru Lewén-Eliasson m. fl.;

9. motionen II: 735, av herr Ahlmark
m. fl.; samt

10. motionen 11:766, av fru Holmberg
m. fl.

I motionerna 1:197 och 11:228 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa, att en
parlamentarisk beredning snarast måtte
tillsättas med uppgift att med utgångspunkt
i narkomanvårdskommitténs omfattande
utredningsmaterial ytterligare
utvärdera och konkretisera de långsiktiga
åtgärder kommittén diskuterat samt
framlägga en mer detaljerad plan för
den svenska narkotikapolitiken när det
gällde vården av narkotikamissbrukare,
påföljdssystemet, förebyggande åtgärder
samt forskning.

I motionerna 1:350 och 11:390 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla,

att ett program byggt på undersökningar
rörande nuvarande bristområden,
uppskattningar om kommande
vårdbehov, kostnadsberäkningar för olika
ambitionsnivåer och finansieringen
av dessa måtte utformas för samhällets
hälso- och sjukvård, varvid ökad vikt
borde läggas vid en helhetssyn på vård,
samordning mellan socialvård och hälso-
och sjukvård och en prioritering
göras av förebyggande vård och eftervård
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

att som förberedelse för arbetet med
ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program
förslag till åtgärder för att undanröja
alltjämt förekommande personalbrist
inom vissa personalkategorier
måtte framläggas,

att sjukvårdskostnadsutredningen
finge sina direktiv vidgade till att efter
påbörjade erforderliga kostnadsundersökningar
lämna förslag till olika alter -

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

nativ för den framtida vårdfinansieringen
samt att utredningen härför måtte
givas en parlamentarisk förankring,
samt

att i övrigt måtte beaktas vad i motionerna
anförts.

I motionerna 1:670 och 11:813 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära sådan ändring
av instruktion för socialstyrelsen,
att lekmannainslaget i medicinalväsendets
ansvarsnämnd förstärktes.

1 motionen II: 735 har yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om skyndsam utredning
och förslag rörande sådana ändringar
och förtydliganden av gällande
statsbidragsbestämmelser, att statsbidrag
utginge för ytterligare former av
narkomanvård.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. beträffande tilläggsdirektiv till socialutredningen
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 196 och II: 233,

2. beträffande överlämnande av motionerna
1:198 och 11:229 till socialutredningen
att riksdagen måtte avslå
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,

3. beträffande en översyn av formerna
för viss familje-, barn- och ungdomsvård
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 674 och II: 782,

4. beträffande anvisningar om den
förebyggande barnavården att riksdagen
måtte avslå motionen 11:766,

5. beträffande praktiska försök inom
den institutionsbundna vården av alkoholskadade
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:133 och 11:153,

6. beträffande en parlamentarisk beredning
i narkotikafrågor att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:197 och II:
228,

7. beträffande statsbidrag för ytterligare
former av narkomanvård att riksdagen
måtte avslå motionen II: 735,

8. beträffande en parlamentarisk utredning
om sjukdomsförebyggande åt 2

Första kammarens protokoll 1970. Nr 38

Om samhällets vårduppgifter m. m.

gärder att riksdagen måtte avslå motionerna
1:70 och 11:88,

9. beträffande ett hälso- och sjukvårdspolitiskt
program och förberedelser
därför att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:350 och 11:390 såvitt nu
vore i fråga,

10. beträffande tilläggsdirektiv för
sjukvårdskostnadsutredningen m. m. att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
350 och 11:390 i vad de ej behandlats
under 9,

11. beträffande en förstärkning av
lekmannainslaget i medicinalstyrelsens
ansvarsnämnd att riksdagen med bifall
till motionerna 1:670 och 11:813 som
sin mening måtte giva Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservationer hade avgivits

1, beträffande statsbidrag för ytterligare
former av narkomanvård, av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Mundebo (fp)
och Westberg i Ljusdal (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
7 hemställa, beträffande statsbidrag
för ytterligare former av narkomanvård,
att riksdagen i anledning av motionen
11:735 som sin mening måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

2, beträffande ett hälso- och sjukvårdspolitiskt
program m. m., av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Mundebo (fp) och
Westberg i Ljusdal (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
9 hemställa, beträffande ett hälsooch
sjukvårdspolitiskt program och
förberedelser därför, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 350 och II:
390, såvitt nu vore i fråga, som sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

3, beträffande tilläggsdirektiv för
sjukvårdskostnadsutredningen m. m., av

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om samhällets vårduppgifter m. m.

herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Kaijser (m),
Olle Eriksson (ep) och Mattsson (ep),
fröken Ljungberg (m) samt herrar Andersson
i Knäred (ep), Dahlgren (ep),
Mundebo (fp), Westberg i Ljusdal (fp)
och Wennerfors (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 10 hemställa,
beträffande tilläggsdirektiv för
sjukvårdskostnadsutredningen m. m., att
riksdagen i anledning av motionerna
1: 350 och II: 390, i vad de ej behandlats
under 9, som sin mening måtte giva
Kung]. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vi är väl nu inne i den
stora motionsslakten i tvåkammarriksdagens
slutskede. När jag nu tar upp
några avsnitt i det föreliggande utskottsutlåtandet
i anslutning till reservationerna
skall jag inte bli särskilt mångordig.

Reservation 1 gäller frågan om statsbidrag
till ytterligare former av narkomanvård.
Motionärerna har hemställt
att Kungl. Maj:t får i uppdrag att utarbeta
regler för att åstadkomma ytterligare
möjligheter till bidrag när det
gäller vården av narkomaner för att
stimulera kommunerna att pröva nya
vägar och möjliggöra mer flexibla verksamhetsformer.

Utskottet tar i sitt utlåtande egentligen
inte upp denna fråga och det motionsyrkande
man har att ta ställning
till, utan diskuterar närmast ansvarsfördelningen
och huvudmannaskapet när
det gäller detta vårdområde. I det avseendet
föreligger i och för sig inte delade
meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna, och jag ber att
få citera vad utskottet anför: ”Statsbidraget
har till syfte att tills vidare stimulera
sjukvårdshuvudmännen till en
ökning av vårdresurserna.”

Frågan gäller just detta. Yrkandet i

motionen och i reservationen har till
syfte att stimulera till ytterligare ansträngningar,
att främja en mer flexibel
organisation samt att göra det möjligt
att komma in på nya — kanske hittills
oprövade — vägar när det gäller narkomanvården
och de former under vilka
den kan bedrivas. Denna motion har
varit på remiss hos socialstyrelsen. Av
handlingarna framgår att styrelsen helt
delar motionärernas uppfattning, och
jag vill därför citera vad socialstyrelsen
i det avsnittet säger:

”För att främja tillkomsten av en
flexibel vårdorganisation med differentierade
vårdformer bör möjligheterna
att inrymma exempelvis familje- och lägervård
inom ramen för nu gällande
statsbidragssystem för narkomanvård
undersökas.

Med hänvisning till vad som sålunda
anförts är en allmän översyn av statsbidragsbestämmelserna
för narkomanvården
befogad.”

Socialstyrelsens klara ställningstagande
för motionen bör väga tungt, och jag
ber därför att få yrka bifall till reservation
1.

Jag vill också säga några ord om reservation
2, som gäller ett hälso- och
sjukvårdspolitiskt program. Reservationen
grundas på ett motionsyrkande att
man skall utarbeta ett hälso- och sjukvårdspolitiskt
program, att man skall
göra en inventering och en undersökning
av de brister som i olika avseenden
föreligger, att man skall försöka
bedöma hur resurserna bäst fördelas
och vilka prioriteringar som man i olika
avseenden blir tvingad att göra på detta
område.

Utskottet påpekar att likartade yrkanden
har behandlats vid föregående års
riksdag och att utskottet inte anser sig
ha anledning att frångå sin uppfattning,
nämligen ”att syftet med motionärernas
hemställan i denna del får anses tillgodosett
så till vida att åtgärder vidtagits
för att skapa erforderligt underlag
för att formulera till samhällsutvecklingen
anpassade nya målsättningar”.

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

.lag vill påpeka att vi aldrig bär bestridit
att det arbetats fram åtskilligt
material som kan tjäna som underlag
för det programarbete vi förordar.
Tvärtom anser vi att det nu föreligger
ett sådant material som bör göra det
möjligt att kartlägga vårdbehovet inom
olika vårdsektorer för att belysa de mest
framträdande bristerna på hälso- och
sjukvårdens område. Vi finner det därför
angeläget att man i dag tar upp
prioriteringsfrågorna, frågor om det
framtida vårdbehovet, personalsituationen
och kostnadsfrågorna.

På dessa områden kommer vi aldrig
ifrån avvägningar och prioriteringar,
men för att vi skall kunna göra en rättvis
och demokratisk fördelning av vårdresurserna
måste vi ha en helhetssyn
och en överblick över både resurser
och behov. Vi måste ha ett program där
huvuddragen i vårdorganisationen har
dragits upp.

Utskottet talar om ”underlag för att
formulera till samhällsutvecklingen anpassade
nya målsättningar”. Jag vet
inte riktigt vad utskottet menar. Är inte
detta egentligen samma sak? Att ”formulera
till samhällsutvecklingen anpassade
nya målsättningar”, det är ju
just vad vi syftar till att man skall komma
fram till på grundval av det material
som nu finns tillgängligt och vad som
ytterligare kan åstadkommas.

Jag är väl medveten om att vi här rör
oss med en mycket besvärlig materia
och att man inte kan göra för långa tider
fastlagda program. Utvecklingen på
detta område är alltför svåröverskådlig,
forskningens resultat kan skapa förutsättningar
som vi inte har kunnat förutse,
men detta minskar ingalunda behovet
av en ytterligare kartläggning och
målsättning, en redovisning av resurser,
vårdbehov och alternativa ambitionsnivåer.

Herr talman! Jag ber att i denna fråga
få yrka bifall till reservation 2.

Jag vill slutligen säga några ord om
reservation 3 som handlar om tilläggsdirektiv
till sjukvårdskostnadsutredning -

Om samhällets vårduppgifter m. m.

en. Vi vet ju alla att vårdkostnaderna
tar en växande andel av våra resurser i
anspråk och att dessa kostnader ständigt
stiger både absolut och relativt sett,
delvis beroende på de förändringar i
ålderssammansättningen som pågår.

Detta iir allvarliga frågor som berör
oss alla, staten, kommunerna och landstingen.
Vi anser dessa frågor så väsentliga
att de utredningsorgan som skall
syssla med dem bör ha en parlamentarisk
förankring. Vi tror också att man
när det gäller dessa frågor inte skall
utgå från några givna förutsättningar,
utan att utredningsdirektiven bör vidgas
att gälla även utredning och förslag
om alternativa former för finansiering
av de långsiktiga kostnadsökningarna
inom olika vårdområden.

Vi vet inte vad forskning och utveckling
på hälso- och sjukvårdens område
kan öppna för möjligheter, vi vet inte
om det kan bli ekonomiskt möjligt att
utnyttja alla de vård- och behandlingsformer
som forskning och vetenskap
kommer fram till, inte minst när det gäller
åldrings- och långtidsvården. En sak
vet vi dock, nämligen att anspråken
ständigt kommer att stiga, vi kommer
alltid att stå inför nödvändigheten att
göra avvägningar och prioriteringar,
tvånget att samordna och hushålla med
resurserna kommer att bli mer och mer
uttalat.

Vi rör oss här med en av våra största
samhällsfrågor, både ekonomiskt och
personellt. Vi finner det naturligt och
följdriktigt att parlamentariker kopplas
in på detta viktiga samhällsområde. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
även till reservation 3, till vilken
också de övriga oppositionspartierna
har anslutit sig.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord beträffande reservationerna
1 och 3.

Vad reservation 1 beträffar har mitt
parti inte anslutit sig till den. Vi har

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om samhällets vårduppgifter m. m.
emellertid klart för oss att narkotikaproblemet
är ett av de stora problemen
i vårt samhälle nu för tiden. Vi har
också klart för oss att de åtgärder man
vidtagit för att åstadkomma en framgångsrik
behandlingsmetod i stort sett
gett ganska dåliga resultat. Därför är
det givetvis angeläget att varje uppslag
att pröva nya vägar som kan ge bättre
möjligheter att återföra narkotikamissbrukarna
till ett mera normalt liv skall
utnyttjas och alla nya uppslag som kan
vara vettiga prövas.

Narkotikavården är emellertid anförtrodd
åt landstingen, och landstingen
försöker vara vakna för de nya uppslag
som kan komma och satsa på de nya
möjligheter som verkligen förefaller
kunna ge någon ytterligare lösning. Reservanterna
säger — kanske med viss
rätt — att socialstyrelsen nu föreslagit
en fullständig översyn av statsbidragsbestämmelserna
för att man skall kunna
göra användningen av statsbidragsmedlen
mera flexibel.

Utskottet begärde emellertid redan föregående
år en översyn av bidragsreglerna.
Det står visserligen en ”redovisningsmässig
översyn”, men jag föreställer
mig att den skall kunna innefatta
möjligheter som tillåter användning av
statsbidragsmedlen på ett mera flexibelt
sätt än hittills. I varje fall har jag fattat
det så. Jag kan också säga att de försök
som landstingen gör att finna nya
vägar också är påtagliga. Jag har därför
inte funnit anledning att ansluta mig
till reservation 1, även om jag har starka
sympatier för de tankar som ligger
bakom denna.

Beträffande reservation 3, som avser
att man skall vidga direktiven för utredningen
om sjukvårdskostnaderna och
att man skall göra den till en parlamentariskt
förankrad utredning, så är detta
en uppfattning som jag i hög grad
delar. Vi har också anslutit oss till denna
reservation. I själva verket överensstämmer
yrkandet i denna reservation
med en reservation som vi framförde
i anslutning till förslaget om den s. k.

sjukronorsreformen. I det paket som sjukronorsreformen
ingick i fanns också
förslag om en utredning om sjukvårdskostnadernas
utveckling. Jag framhöll i
debatten i början av december förra
året att det fanns ytterligare ett skäl till
att just då ändra till en parlamentarisk
utredning, nämligen det förhållandet att
man under 1971 skall göra ett nytt avtal
angående ersättningen för mentalsjukvården.
Detta betyder att man över huvud
taget skall komma överens om en
fördelning av sjukvårdskostnaderna inom
ett mycket stort område av sjukvården.
I samband därmed vore det angeläget
att frågan togs upp i sin helhet.

Som herr Per Jacobsson nyss nämnde
skjuter sjukvårdskostnaderna i höjden
så oerhört snabbt att det är tveksamt
om man med den nuvarande fördelningen
av anslagen kan klara av situationen
i framtiden. Staten kan på ett
annat sätt än hittills behöva gripa in i
kostnadstäckningen. Det vore angeläget
att en parlamentarisk utredning fick ta
hand om frågan om fördelningen av
kostnadsansvaret mellan staten och
landstingen bör ändras.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservation 3 och i övrigt
till utskottets hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord med anledning av reservation
1 till statsutskottets utlåtande nr 177,
dels därför att jag är motionär, dels därför
att jag blev direkt upprörd efter
att ha läst det brev som låg i samtliga
riksdagsmäns postfack i dag. Föräldraföreningen
mot narkotika, som är en seriös
organisation, har tillställt oss detta
brev, som är ett nödrop från förtvivlade
föräldrar som inte vet vad de skall
ta sig till för att hjälpa sina barn.

Jag är övertygad om att dessa föräldrar
har svårt att förstå att det mäktiga
statsutskottet i riksdagen inte kan sträcka
sig så långt som till att ge Kungl.
Maj:t till känna att vi önskar en sådan

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

ändring att inte stela och snäva statsbidragsregler
får hindra att allt som
står i mänsklig förmåga görs för att genom
en förstärkt narkomanvård hjälpa
främst dessa ungdomar, vilkas föräldrar
står bakom detta brev till riksdagen.
Dessa kan säkert inte förstå varför riksdagen
åtminstone inte kan göra en opinionsyttring
för att försöka få till stånd
en allmän översyn av de regler som nu
gäller för narkomanvård. De förstår säkert
inte heller denna diskussion om
kostnadsfördelningen mellan staten,
landstingen och kommunerna. Vad de
ser framför sig är de möjligheter som
borde ges alla för att rädda stora skaror
av ungdomar från narkotikamissbruk.

Det förefaller mig ibland som om vi
saknade fantasi i detta land att finna utvägar
ur och lösningar på dessa mycket
svåra problem. Genom välvilligt bistånd
från riksdagens resebidragsfond fick
jag möjlighet att i somras vistas några
veckor i Japan. Genom pressen vet vi
att man i Japan för ungefär fem år sedan
hade ett fruktansvärt svår narkotikaepidemi,
som man i alla fall i stort
sett fick bukt med. Inom parentes vill
jag säga att jag inte är övertygad om
att vi skall gå till väga på samma sätt
som där. I Japan gjordes en samlad aktion,
som till att börja med gick ut på
att höja straffen för narkotikalangning
— man har över huvud mycket höga
straff i Japan för olika brott, och till de
svåra räknas narkotikabrott. Vidare
stängde man gränserna i den mån det
gick, ökade personalen för att kunna
begränsa smuggling och införsel av narkotika
och vidtog polisiära åtgärder som,
i den mån det som meddelades mig var
riktigt, var mycket effektiva. Poliserna
slog helt enkelt en ring kring de narkotikanästen
som de hade vetskap om.
Sedan vägrades såväl inträde till som
utträde från narkotikanästena. Ingen
kom vare sig ut eller in. Detta resulterade
så småningom i så svåra abstinensbesvär
hos knarkarna att de gav sig och
frivilligt underkastade sig vård. Detta

Om samhällets vårduppgifter m. m.

kan tyckas vara en omänsklig åtgärd,
och den resulterade i att en hel del av
de japanska fängelserna fylldes med
knarkare. Men man fick dock bukt med
sitt värsta narkotikaproblem.

Jag vill, upprepar jag, visst inte säga
att det är denna väg man skall slå in på
i Sverige, och jag vill heller inte påstå
att jag studerade det japanska systemet
särskilt ingående. Vi måste dock här i
Sverige försöka finna nya vägar och intensifiera
den verksamhet som redan påbörjats
för att få stopp på narkotikatillförseln
till ungdomarna. Jag rekommenderar
riksdagsmännen att läsa detta
brev från Föräldraföreningen mot
narkotika. Det är en mänsklig röst jämfört
med det paragraftalande som förekommer
i riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 1, som innebär dels
en opinionsyttring från riksdagen, dels
en hemställan till Kungl. Maj :t att se
över de regler som nu i viss mån kan
försvåra vårdverksamheten.

Häri instämde herr Wikström (fp).

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! När det gäller reservation
1 till statsutskottets utlåtande nr
177 kan man först konstatera att meningarna
egentligen inte är delade i
sakfrågan utan mera när det gäller formerna.

Statsutskottets majoritet har inte på
något sätt motsatt sig en snabb ökning
av vårdresurserna för narkomanvård
eller andra experimentella vårdformer.
Tvärtom har riksdagen redan tidigare
ställt sig bakom denna utveckling, och
vi har ingen annan mening i dag. Detta
kan emellertid knappast innebära att
riksdagen skall förorda ytterligare statsbidragsformer.
Det är sjukvårdshuvudmännen
och respektive kommuner, dvs.
kommuner utanför landstingen, som har
vårdansvaret både organisatoriskt och
ekonomiskt, och man har såvitt jag vet
varit överens om denna ordning. Det
skulle väl närmast vara att frånkänna

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om samhällets vårduppgifter m. m.

sjukvårdshuvudmännen deras ansvar
och intresse om riksdagen nu skulle gripa
in i deras arbete på olika områden
även om de framförda önskemålen är
behjärtansvärda. Riksdagen har en gång
bestämt att standardiserade statsbidrag
skall utgå. Då kan man inte undanta
enskilda områden från denna princip,
utan reglerna bör omfatta hela området.
Vi har ju inte bara narkotikabekymmer.
Det finns även andra berusningsmedel
som kan vålla lika stora och till
och med större problem, även om dessa
medel inte kommit att beröras så
mycket i denna diskussion.

Vi behöver därför få en översyn och
redovisning i hela denna fråga, vilket
utskottet också begärde förra hösten. Vi
förväntar oss att få en sådan redovisning
i nästa års statsverksproposition.

Herr Per Jacobsson stöder sig på socialstyrelsens
yttrande. Styrelsen har
varit mycket välvilligt inställd, och det
är även utskottsmajoriteten. Men om
herr Jacobsson läser ett annat avsnitt
av socialstyrelsens yttrande skall han
finna att socialstyrelsen anför följande:
”Ett bidrag till nämndens uppsökande
verksamhet i förhållande till endast en
av de olika handikappgrupperna skulle
vålla vissa administrativa svårigheter.
Även om dessa kunde överbryggas, kan
socialstyrelsen ej finna tillräckliga skäl
att urskilja narkomanmissbrukarna från
övriga vårdbehövande grupper och genom
ett statsbidrag markera deras
hjälpbehov såsom mer angeläget än
andras.”

Det är i stort sett detta som har utgjort
grunden för utskottsmajoritetens
ställningstagande i detta stycke.

Fru Hamrin-Thorell talar om det brev
som har utdelats till riksdagsmännen
i dag. Det har jag tyvärr inte läst. Tyvärr
kommer sådana opinionsyttringar
till riksdagsledamöterna som regel i
elfte timmen, till och med senare. Om
de som vill uppvakta oss kunde bestämma
sig för att göra det i så god tid att
deras synpunkter kunde bli beaktade
vid utskottsbehandlingen skulle sådana

meningsyttringar kunna få någon betydelse,
men vid ett tillfälle som detta
kan de knappast få det eftersom brevet
kommit så sent att vi inte ens hunnit
ta del av det.

Landstingen och kommunerna är som
sagt sjukvårdens huvudmän, och riksdagen
har väl svårt att ingripa i deras
arbete. .lag vet att på sina håll har landstingen
gjort stora insatser för att söka
komma till rätta med narkotikaproblemet.
De har samlat representanter för
ungdomsorganisationerna till särskilda
kommittéer, som på landstingets bekostnad
har fått driva kampanjer på detta
område, en verksamhet som har varit
lovvärd. Såvitt jag känner till har ungdomsorganisationerna
skött den verksamheten
mycket väl.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Beträffande reservation 2 har vi i
stort sett varit eniga inom avdelningen
och utskottet. De frågor som har förts
fram och de förslag som ställts innebär
att reservanterna vill göra Kungl.
Maj :t uppmärksam på vissa ting. Reservanterna
vill ha till stånd ett hälsooch
sjukvårdspolitiskt program. Det arbetet
sysslar man ju redan med. Inom
regeringen, socialstyrelsen, landstingen
och annorstädes är man i gång med detta
arbete. Vi har därför litet svårt att
förstå vad man skulle vinna med den
föreslagna åtgärden.

Slutligen föreslås i reservation 3 —
och på denna punkt är den borgerliga
sidan enig — att sjukvårdskostnadsutredningen
skulle få en parlamentarisk
förankring och att denna utredning
skulle gå direkt på de slutliga målsättningarna.
Majoriteten anser att den nu
pågående expertutredningen bör lägga
fram sina kalkyler och redovisa sina
synpunkter och att man sedan med
hjälp av detta grundmaterial bör bedöma
hur det fortsatta arbetet skall bedrivas.
Detta förefaller oss vara den naturliga
gången, när expertutredningen
nu är i gång med sitt arbete. Majorite -

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

ten liar därför inte ansett det vara någon
vinst med att nu begära en ändring
av utredningen till en parlamentarisk
utredning. Vi tror att ett genomförande
av ett sådant förslag skulle fördröja
behandlingen av ärendet i stället för att
påskynda det, och det kan väl inte vara
meningen.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan på alla punkter.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Rikard Svensson
säger att utskottet inte motsätter sig en
ökning av vårdresurserna. Det är väl
riktigt; man har naturligtvis ingenting
emot att landstingen och sjukvårdshuvudmännen
utvidgar sin verksamhet på
detta område och kanske också utvidgar
den till nya områden. Men vad man
motsätter sig är en utvidgning av statsbidragsmöjligheterna,
vilket ju självfallet
i sin tur också kan bidra till en
begränsning av en utökning av vårdformerna.
Detta är i varje fall inte ägnat
att stimulera landstingen, kommunerna
och sjukvårdshuvudmännen att anstränga
sig på denna punkt.

I fråga om den uppsökande verksamheten
har ju socialstyrelsen uttalat tveksamhet,
och vi har inte heller vidhållit
motionsyrkandet på denna punkt.

Det är inte heller alldeles riktigt när
det sägs att utskottet föregående år begärde
en översyn av statsbidragsbestämmelserna
— herr Svensson var inne
på den frågan, och den berördes
också av herr Kaijser. Det var väl så att
utskottet begärde en redovisningsmässig
översyn av bidragsreglerna — och det
är egentligen någonting annat. Jag tycker
nog att det är riktigt — det råder
inga delade meningar därom, och jag
upprepar det ännu en gång — att det är
sjukvårdshuvudmännen som i första
hand är ansvariga för vården och de
olika åtgärderna på detta område. Men
jag vågar ändå säga att det kan vara anledning
även för staten och samhället

Om samhällets vårduppgifter m. m.
att ägna särskild uppmärksamhet åt narkomanvården,
som i så hög grad berör
oss alla, eftersom missbruket av narkotika
innebär en samluillsfara av stora
dimensioner. Bidragen till narkomanvård
är ju knutna till de villkor som
gäller för nykterhetsvården. Vi har den
uppfattningen att denna sammankoppling
med nykterhetsvården ur flera synpunkter
inte är lämplig med hänsyn till
de särskilda villkor som gäller just för
denna vårdform.

Herr talman! Jag skulle ha haft anledning
att göra några kommentarer
även på andra punkter, men jag avstår
därifrån av tidsskäl.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall bara lägga mig
i debatten på en enda punkt.

Herr Rikard Svensson kommenterade
den föräldraaktion som här har omtalats
med att säga att den opinionsyttringen
kommit för sent för att påverka
utskottsbehandlingen. Jag tycker inte att
det är rimligt att anföra denna enda synpunkt
från kammarens sida att läsas av
dessa mödrar som i dag står utanför
riksdagshuset när de eventuellt tar del
av kammarens protokoll.

Det kan naturligtvis formellt vara riktigt
att göra det konstaterande som herr
Svensson här gjorde. Men om vissa människor
känner situationen så desperat
att de har kostat på ett ganska stort belopp
för att i gårdagens tidningar annonsera
att de i dag vill uppmärksamma
riksdagens ledamöter på den situation
i vilken de föräldrar befinner sig
som har barn, vilka har kommit in i
knarkgäng, tycker jag att de är värda
ett annat bemötande från kammaren
än ett konstaterande att de kunde ha
kommit litet tidigare. Jag är övertygad
om att även herr Svensson instämmer
i detta.

Alldeles oavsett hur vi röstar i fråga
om den reservation som fru HamrinThorell
och herr Per Jacobsson talat för
borde vi vara ense om att med respekt

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om samhällets vårduppgifter m. m.

och sympati bemöta opinionsyttringen
i dag från dessa föräldrar och försäkra,
att vi är beredda att göra allt vi kan
för att hjälpa dem och andra föräldrar
som råkar i en liknande situation.

Herr SVENSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Wikström att jag inte berörde dessa
föräldrars situation, utan jag berörde
deras sätt att föra fram opinionen
till riksdagen.

Sedan kan jag tillägga att jag har 50
års erfarenhet av vad det vill säga att
försöka samla människorna i strävandena
att skapa ett nyktrare samhälle.
Jag har då fått uppleva med vilken nonchalans
många människor möter problemen
på det här området. Vore det
inte möjligt för många fler föräldrar
att göra en insats inom de organisationer
som på frivillig väg arbetar på området? Sedan

överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkterna 1—6
samt därefter särskilt rörande envar av
punkterna 7—11.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1—6.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 7 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 177 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 33.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 8.

I fråga om punkten 9, anförde nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

Om statlig medverkan till sanering av fastigheter inom Staden Mellan Broarna

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 177 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 28.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande punkten
10 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Bohman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 177 punkten
It), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 58.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 11.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 179, i anledning
av motioner angående den statliga personalpolitiken
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om statlig medverkan till sanering av
fastigheter inom Staden Mellan Broarna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 180, i anledning av motioner
om statlig medverkan till sanering av
fastigheter inom Staden Mellan Broarna.

Till behandling hade statsutskottet
förehaft följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:266,
av herr Berglund och fru Lindström,

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om statlig medverkan till sanering av fastigheter inom Staden Mellan Broarna

samt 11:303. av herr Lindkvist; ävensom 2)

de likalydande motionerna 1:747,
av herrar Lidgard och Wikström, samt
II: 863, av herr Fridolfsson i Stockholm
in. fl.

I motionerna 1:266 och 11:303 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala sig för en statlig
medverkan till restaureringen av
Staden Mellan Broarna i Stockholm i
syfte att bevara denna stadsdels rikshistoriska
särprägel och den karakteristiska,
mångsidiga sammansättningen
av stadsdelens befolkning och arbetsliv.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 266 och II: 303,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:747 och 11:863.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Fru Ulla Lindström och
jag har i den föreliggande motionen begärt
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala sig för en statlig
medverkan till restaureringen av Gamla
Stan.

Utskottet har i frågan skrivit mycket
positivt, ja herr talman, till och med
så positivt att det i verkligheten måste
bli ett för riksdagen bindande uttalande
om det statliga engagemanget i
Gamla Stans bevarande, sanerande och
upprustande. Men den positiva skrivningen
resulterar i platt intet och utskottet
lyckas i sista stycket slå på den
välkända stämpeln ”utredning pågår”.

Vad som nu behövs i fråga om Gamla
Stan är konkret handling. Ord, ord och
åter ord stöttar inte upp de medeltida
husen, och fraser från utskottets sida
hjälper inte till att skapa människovärdiga
bostäder i en tyvärr förslummad,
oersättlig miljö.

Utredningarna om Gamla Stan är decennier
gamla. För några år sedan fick
man ett påtagligt bevis för hur bråttom
det i verkligheten är. Man måste ome -

delbart investera miljoner för att inte
Slottet bokstavligt talat skulle rasa ihop
och halka ut i Strömmen.

Herr talman, utredningarnas tid måste
nu ha kommit till ett slut och ett
konkret handlande måste till för att bevara
den fullkomligt unika miljön i
Gamla Stan och få Gamla Stan att bli
en stadsdel med arbete och bostäder,
och åtgärder måste vidtagas för att
Gamla Stan skall bli en levande stadsdel
med en differentierad befolkning
och inte ett museum eller ett kulturreservat.

Jag har med detta inlägg bara önskat
beklaga att utskottets positiva skrivning
inte resulterat i ett bifall till hemställan
i motionen. Jag kan emellertid,
herr talman, inte tolka utskottets skrivning
på annat sätt än som i verkligheten
bindande för statens fortsatta engagemang
i räddandet av Gamla Stan.
Någonting annat skulle vara otänkbart
och en skamfläck för hela vårt land.

Jag har, herr talman, tyvärr inget annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag skulle väl egentligen
inte ha någon anledning att begära
ordet, eftersom herr Berglund inte ställde
något yrkande. Herr Berglund konstaterade
att utskottet har haft en mycket
positiv inställning till frågan om
sanering av Gamla Stan, och det vill
jag gärna betyga. Statsutskottets femte
avdelning, som har realbehandlat frågan
var enstämmig och mycket positiv
till att någonting skall hända härvidlag.
Men herr Berglund anförde att vi
trots vår positiva inställning ändock
skulle ha halkat in på den gamla vanliga
motiveringen att utredning pågår
för att få ett avslag.

Jag vill med bestämdhet säga ifrån
att utskottsavdelningen inte har tagit
det såsom en förevändning för att komma
ifrån frågan. Situationen är faktiskt
den att två utredningar pågår — bland

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

annat saneringsutredningen, som via
fjolårets riksdag har fått i uppdrag att
undersöka problemen när det gäller
Visby. Avsikten är att de förslag som
utredningen kommer att lägga fram
skall göras så generella att de även blir
tillämpliga på Gamla Stan i Stockholm.
Vi vet också att utredningen kommer
att arbeta skyndsamt.

Över huvud taget är det väl nödvändigt,
att i botten för ett ställningstagande
ha en utredning och ett förslag.
Det är den nödvändigheten som gör att
utskottet anser att det måste avvakta
utredningsresultatet. Det är alltså inte

— det vill jag än en gång stryka under

— någon förevändning för att komma
ifrån frågan. Vi anser nämligen, vilket
har full täckning i vad utskottet skriver,
att detta är en angelägenhet som
naturligtvis i första hand rör Stockholms
stad, men att det också är av intresse
för hela riket att av historiska
och kulturhistoriska motiv slå vakt om
Staden Mellan Broarna.

Herr talman! Med dessa förtydliganden
ber jag att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Efter det anförande som
herr Petersson nyss höll skulle min närvaro
i talarstolen kanske vara onödig.
Jag vill helt instämma i herr Berglunds
anförande, men samtidigt påminna just
om gamla Visby. Båda fallen är av intresse
för hela riket. Jag skulle förmoda
att de ekonomiska problemen är betydligt
större när det gäller Visby än
när det gäller storstaden Stockholm.

Men åren går, och under tiden förfaller
husen mer och mer i båda dessa
städer. Jag skulle vilja vädja till den
utredning som arbetar med Visbyfrågan
att påskynda sitt arbete. Om den utredningen
nu också skulle bromsa saneringen
av Gamla Stan är det desto mer
viktigt att den kommer till resultat så
snart som möjligt.

Herr talman! Med dessa ord vill även
jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang. den ekonomiska politiken
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 57, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till för ordning

om ändring i förordningen
(1958:295) om sjömansskatt, m. m., såvitt
propositionen behandlas i detta betänkande; nr

59, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370); och

nr 60, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till kupongskatteförordning,
in. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. den ekonomiska politiken

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av motioner
angående den ekonomiska politiken,
föranledda av proposition om vissa finanspolitiska
åtgärder, in. in.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 156, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:
419) om allmän arbetsgivaravgift, m. in.,
hade bland annat väckts

A. de likalydande motionerna 1:1283,
av herr Bengtson in. fl., och II: H99, av
herr Antonsson ni. fl., vari yrkats, utom
annat, att riksdagen skulle

1. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att en stabiliseringskonferens
med representanter för regeringen, arbetsmarknadens
parter, de politiska
partierna och ekonomisk expertis måtte
sammankallas i enlighet med vad som
anförts i motionerna;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening uttala sig för en sådan inriktning
av den ekonomiska politiken, som

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. den ekonomiska politiken
kunde skapa förutsättningar för en ökning
av näringslivets investeringar och
snara lättnader i ränte- och kreditpolitiken
i enlighet med vad som anförts
i motionerna;

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att förslag om ett värdesäkert
statligt obligationslån skyndsamt måtte
föreläggas riksdagen;

B. de likalydande motionerna I: 1286,
av herr Bohman m. fl., och 11:1506, av
herr Holmberg m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta
om överläggningar mellan statsmakterna,
de politiska partierna, arbetsmarknadens
parter och näringslivet i
syfte att komma till rätta med balansproblemen
i den svenska samhällsekonomin; 2.

som sin mening uttala, att riksbanken
omedelbart borde vidtaga åtgärder
som möjliggjorde lättnader i kreditrestriktionerna; C.

de likalydande motionerna 1: 1290,
av herr Helén m.fl., och 11:1501, av
herr Gustafson i Göteborg m. fl., vari
bland annat anhållits, att riksdagen
måtte

1. uttala som sin mening att en konferens
borde inkallas före årsskiftet
med deltagande av regerings- och oppositionspartierna,
arbetsmarknadens
parter, vissa näringslivsorganisationer
samt erforderlig expertis i syfte att skapa
förutsättningar för en stabiliserande
utveckling för den svenska ekonomin;

2. uttala som sin mening, att lättnader
i kreditrestriktionerna borde genomföras; 3.

i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att ett förslag om värdesäkert sparande
skyndsamt utarbetades och förelädes
riksdagen;

D. de likalydande motionerna I: 1295,
av herr Stadling m. fl., och II: 1507, av
herr Nilsson i Östersund m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:1283 och 11:1499,

b) motionerna 1:1286 och 11:1506,

c) motionerna 1:1290 och 11:1501,

samtliga såvitt de avsåge en stabili seringskonferens; B.

att riksdagen måtte med bifall till

a) motionerna 1:1283 och 11:1499 i
ifrågavarande del,

b) motionerna 1:1290 och 11:1501 i
ifrågavarande del

hos Kungl. Maj:t hemställa, att förslag
om ett värdesäkert lån snarast förelädes
riksdagen;

C. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:1283 och 11:1499,
såvitt de avsåge uttalande om den ekonomiska
politikens inriktning,

b) motionerna 1:1286 och 11:1506,
såvitt de avsåge uttalande om lättnader
i kreditrestriktionerna,

c) motionerna 1:1290 och 11:1501,
såvitt de avsåge uttalande om lättnader
i kreditrestriktionerna;

D. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1295 och II: 1507.

Reservationer hade anförts

1, beträffande utskottets hemställan
under A, av herrar Åkerlund (m), Nils
Theodor Larsson (ep), Annerås (fp),
Brundin (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Löfgren (fp), Stridsman (ep) och
Ringaby (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till

a) motionerna 1:1283 och 11:1499 i
ifrågavarande del,

b) motionerna 1:1286 och 11:1506 i
ifrågavarande del,

c) motionerna 1:1290 och 11:1501 i
ifrågavarande del

hos Kungl. Maj :t hemställa om sammankallande
av en stabiliseringskonferens
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

2, beträffande utskottets hemställan
under B, av herrar Ståhle, Åke Larsson,
Lundin, Rönnberg, Rask, Haglund, Fri -

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

dolfsson i Ilödeby oeli Brännström (alla
s), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte avslå

a) motionerna I: 1283 och II: 1499,

b) motionerna I: 1290 och II: 1501,

samtliga såvitt de avsåge utgivande

av ett värdesäkert lån;

3, beträffande utskottets hemställan
under C,

a) av herrar Åkerlund, Brundin och
Ringaby (alla m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
G hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av

a) motionerna 1:1283 och 11:1499 i
ifrågavarande del,

b) motionerna 1:1286 och 11:1506 i
ifrågavarande del,

c) motionerna 1:1290 och 11:1501 i
ifrågavarande del

som sin mening giva fullmäktige i
riksbanken till känna vad reservanterna
anfört rörande kreditpolitiken;

b) av herrar Nils Theodor Larsson
(ep), Annerås (fp), Börjesson i Glömminge
(ep), Löfgren (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av

a) motionerna 1:1283 och 11:1499 i
ifrågavarande del,

b) motionerna 1:1286 och 11:1506 i
ifrågavarande del,

c) motionerna I: 1290 och II: 1501 i
ifrågavarande del

som sin mening giva fullmäktige i
riksbanken till känna vad reservanterna
anfört rörande kreditpolitiken.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Yad jag tänker säga om
den ekonomiska politiken och det nuvarande
ekonomiska läget är i första

Ang. den ekonomiska politiken
hand uttryck för min uppfattning som
ekonom av facket, och jag säger det
utan sidoblickar på det politiska.

Vi har i (lag, herr talman, i vårt land
ett läge, i vilket utomordentligt höga
krav på ökade inkomster av alla slag
reses från i första hand löntagarorganisationernas
sida. Det kan starkt ifrågasättas
om svenska folket i gemen är fullt
medvetet om vad man håller på att
göra. I detta läge har från borgerlig
sida väckts partimotioner, som begär
att det skall sammankallas en stabiliseringskonferens
för att man åtminstone
propagandistiskt skall försöka få människorna
att inse att de inte kan sträcka
benen längre än skinnfällen räcker utan
att det blir konsekvenser, som kan vara
nog så allvarliga.

Avtalsläget för dagen är att organisationerna
— LO, TCO, SR, SACO — har
rest krav som rör sig kring ett par tiotal
procent. När inkomstsumman i dagens
läge är ungefär hundra miljarder
kronor, så betyder det att man kräver
att få 10—20 miljarder mer att röra sig
med.

Under det gångna året har priserna,
uttryckta i konsumtionsprisindex, gått
upp med över 7 procent. Vi vet alla att
priserna nästa år genom momsen och
på andra sätt kommer att trappas upp
högst väsentligt. Jag dristar mig inte att
nämna någon särskild siffra, men var
och en kan tänka själv och dra sina egna
slutsatser om den sannolika utvecklingen
på inflationsområdet under nästa
år. Personer i högt uppsatt och ansvarig
ställning har nyligen sagt att det kan
befaras att inflationen kommer att gå
vidare i väsentligt snabbare takt än under
tidigare år av det gångna decenniet.

Har detta läge konsekvenser även för
statens del? Ja, enligt min mening har
det konsekvenser alldeles klart. En betydande
del av svenska folket är anställd
i statens tjänst, en betydande annan
del är anställd i offentlig tjänst i
kommunerna, som i sin lönepolitik är
sammanknutna med de statliga tjänstemännen.
För statskassans del måste en

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. den ekonomiska politiken

kraftig lönehöjning också få konsekvenser,
konsekvenser som träffar skattebetalarna.

För att hantera detta problem har det
inrättats ett särskilt organ med särskilda
uppgifter, nämligen riksdagens lönedelegation.
Lönedelegationen har riksdagens
fullmakt att godkänna löneöverenskommelser.
Lönedelegationen är
medveten om att en procents höjning
av lönerna kostar 100 miljoner kronor
för statskassan. Vad lönedelegationen
beslutar blir alltså i praktiken en utgift
för skattebetalarna. Enligt bestämmelserna
för lönedelegationen föreligger
sekretess när det gäller innehållet i det
som diskuteras i lönedelegationen, men
däremot inte när det gäller formerna.

Det kan vara av intresse att något
röra vid hur lönedelegationen fungerar.

Där kan ganska oförberett träffas
principbeslut av mycket stor räckvidd,
utan att man kan överblicka konsekvenserna
av det fattade principbeslutet,
utan att man egentligen vet hur mycket
som krävs av skattebetalarna i kontanta
medel. Ett principbeslut kan alltså
ha konsekvenser i fråga om ökade lönekostnader
som för statens del skulle
kunna uppgå till en å två miljarder kronor
i det läge där vi i dag befinner oss.

I ett tidigare sammanhang — det var
förra gången som en lönerörelse hade
avslutats — har jag i denna kammare
påtalat vad lönehöjningarna totalt
skulle komma att kosta skattebetalarna i
ökade skatter. För den period det gällde
kom jag då, om jag minns rätt, till en
summa av 6 miljarder kronor, och det
var en uppskattning som ingalunda var
felaktig eller orealistisk på något sätt.
Vi har fått dessa ökningar för statskassan.
Det är väl inte så märkvärdigt om
det då också reses krav på att skatterna
skall höjas så att staten kan betala sina
räkningar, kan betala ut sina löner. Men
det sätt på vilket lönedelegationen fungerar
är, för att uttrycka det tillspetsat,
något av en parodi på utgiftsgranskning.
Jag skall för min del lämna lönedelegationen,
men jag tror att det finns

anledning för den nya riksdagen att
ta sig en titt på lönedelegationens sätt
att arbeta för att få den att fungera på
ett bättre sätt som granskare av statens
utgifter, vilka också är grundläggande
för de skatter som avkrävs svenska
folket.

Efter att ha sagt detta övergår jag till
det läge som nu är aktuellt. Frågan är
om vi har råd att bevilja oss så väldiga
ytterligare penninginkomster som här
ifrågasätts. Avgörande för detta är i
sista hand, nolens volens, hur det går
i vår utrikeshandel. Prognosen, sådan
den presenterades av konjunkturinstitutet
för ett år sedan och därefter i den
preliminära nationalbudgeten, gick ut
på att man skulle få en förbättring av
handelsbalansen i förhållande till året
dessförinnan i storleksordningen 500
miljoner kronor. Jag tillät mig då att
säga att importprognosen enligt min
uppfattning var friserad. Det är ett hårt
ord. Men i dag kan vi konstatera vad
som inte var så svårt att räkna ut vid
den tidpunkten, nämligen att verkligheten
inte skulle gestalta sig på det sätt
som prognosen angav. I själva verket
har verkligheten till och med blivit
något ogynnsammare än vad åtminstone
jag vid den tidpunkten kunde räkna
fram.

Nu redovisas ett underskott i handelsbalansen,
vilket sannolikt — året är ju
ännu ej slut — kommer att uppgå till
1 300 miljoner kronor. Denna erfarenhet
av det gångna året borde enligt min
mening säga oss att den prognos som
görs i dag för 1971 borde göras med
särskilt stor omsorg. Konjunkturinstitutet
har lagt fram en kalkyl över vad
man tror kommer att hända nästa år.
Jag undrar om jag talar osanning om
jag säger — jag har inte kunnat kontrollera
det — att för första gången i historien,
eller i varje fall i de senaste decenniernas
historia, redovisas nu en positiv
handelsbalans, nämligen ett överskott
på 200 miljoner kronor. Den som
vill tro på detta må göra det!

De siffror som presenteras är utom -

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

ordentligt optimistiska, niir man säger
att vår export kommer att stiga våldsam!
— exportvärdet kommer att gå
upp, men importvärdet kommer inte
att göra det, i varje fall inte tillnärmelsevis
i samma takt. Exportvärdet går
alldeles säkert upp nästa år, kanske till
och med mer än de 4 miljarder kronor
som nu beräknas. Vi kan i viss mån vara
optimistiska på den punkten. Men varför
skulle då importen stagnera just
nu? Även i våra exportvaror ingår ju
till icke ringa del sådant som är ren
importvara. Exporterar vi en bil, så ingår
ju i själva bilen en mängd metall —
koppar, för att ta ett näraliggande exempel
— som är en ren eller praktiskt
taget ren importvara.

För att exportera är vi tvungna att
importera. Det är ett av de problem som
Storbritannien haft att kämpa med ända
sedan andra världskrigets slut, nämligen
att för att kunna öka sin export måste
man öka sin import, för att öka sin import
måste man öka sin export. Läget är
detsamma, fastän kanske inte fullt så
prononcerat, i vårt land.

Men det finns väl ett viktigare skäl
att fråga sig varför importen skulle
stagnera nästa år, när löntagarna nu inbillas
att de skall få nya pengar i storleksordningen
många, många miljarder
kronor. Hur skall detta betalas? Nog är
det väl ändå så i vårt land, liksom i alla
andra länder och i alla tänkbara sammanhang,
att det någonstans finns någon
eller några vilkas uppgift är att
tänka över situationen och försöka föreställa
sig vad som ligger framför oss.
Det är för detta ändamål vi exempelvis
har tillsatt en långtidsutredning, vilken
för övrigt fick sina synpunkter
framförda häromdagen. Men det finns
väl också för detta ändamål en finansminister
med medhjälpare i ett finansdepartement,
en riksbankschef och
bankofullmäktige, vilkas uppgift är att
hålla ett vakande öga på vår ekonomiska
utrikessituation.

Men när dessa människor har att tänka,
letar de också efter möjliga utvägar

Ang. den ekonomiska politiken
ur problemen. Det är dessa utvägar vi
liar fått antydningar om, och de förtjänar
också att något kommenteras.
Det talas nu i starka ordalag om att när
svenska folket inte kan betala för sig
självt, inte kan betala för all den höjda
standard det kräver, så skall någon annan
göra det. Det är ytterst modernt
att tala om att vi skall låna utomlands
för alt kunna fortsätta att leva bättre
än andra folk. Ja, den frågan är rest i
en lång rad olika sammanhang. Bland
annat är den rest i valutastyrelsen för
11 månader sedan när styrelsen ifrågasatte
konsekvenserna av en långfristig
och omfattande utländsk upplåning.
Man var betänksam men lade ändå ett
ord för en upplåning, och många kände
den söta lukten.

I valrörelsen spelade talet om upplåning
en stor roll. Man lovade svenska
folket att miljarder skulle upplånas
utomlands. Det fanns sådana att hämta
där tros det. I Industriförbundets höstskrivelse
sades också att det fanns mycket
pengar att låna utomlands. På Bankföreningens
senaste årsmöte ifrågasatte
ordföranden i långtidsutredningen att
vi skall låna utomlands för att betala
u-hjälpen. Ja, lånar vi inte redan nu?
Jo, det gör vi i allra högsta grad. Vi
tar leverantörskrediter. Upplåningen i
form av leverantörskrediter uppgår i år
till en å två miljarder kronor — redan
till dags dato. Till detta kommer också
en viss långfristig upplåning utomlands
på några hundra miljoner kronor. Detta
väcker en del frågor: Vem är det som
lånar, och vem eller vilka är det som
eventuellt skall låna? Ja, man kan direkt
peka ut två grupper; den ena är
staten och den andra är de enskilda företagen.

Den som skall låna måste i de flesta
fall ställa en pant. Det är sällan någon
vill låna ut utan att få en säkerhet i
någon form. Vad kan den svenska staten
pantförskriva? Vad har den att
pantförskriva utomlands? Ambassadbyggnader?
Har svenska staten över
huvud taget några tillgångar utomlands

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. den ekonomiska politiken
att pantförskriva? Nej. Har svenska staten
någonting som skulle kunna pantförskrivas
här hemma? Ja, inte är det väl
mycket; något kanske. Det fanns en tid
på världen — jag skämtar inte — när
LKAB:s gruvor faktiskt var föremål för
pantförskrivning. Det ligger långt tillbaka
i tiden — under förra seklet. Jag
skall strax återkomma till pantförskrivningen
från andra utgångspunkter.

Om man nu skall låna utomlands, får
det förutsättas att man måste betala
ränta, och det kan då också vara av
intresse att något så när ta reda på
räntans höjd utomlands. Vad kostar det
om vi skulle gå ut och låna? Vi har
en anvisning i vad två stora svenska
företag fått förbinda sig att betala i
ränta för tämligen långfristiga obligationslån,
L M Ericsson och Atlas Copco
har nyligen varit ute på den utländska
obligationsmarknaden, och räntorna
har legat på mellan 9 och 10 procent för
obligationslån. Det är således 1 å 2 procent
högre än vad vi tillämpar i vårt
land. Till yttermera visso innebär detta
att vi tvingas inteckna framtida exportinkomster.
Detta framhåller också valutastyrelsen
alldeles korrekt i sin berättelse
i januari.

Men finns det inga möjligheter att
klara detta problem på andra vägar,
och vilka skulle de i så fall kunna vara?
Jo, sådana finns verkligen. De är
inte så stora men de existerar. Riksbanken
har exempelvis en del lånemöjligheter.
Där skulle det alltså kunna gå.
Men det kan vara av intresse att veta
hur mycket det rör sig om. Riksbanken
har ett swap-avtal med Federal Reservesystemet
i Amerika. För inte så många
dagar förekom en, som det visade sig,
oriktig uppgift i tidningarna om att
denna swap-kredit hade utnyttjats. Detta
har efteråt dementerats, och det finns
ingen anledning att betvivla denna dementi.
När valutastyrelsens chef, vice
riksbankschefen Joge har sagt att det
var ett misstag, är det naturligtvis så.
Det som ligger närmast till hands är att

utnyttja swap-avtalen, och utomlands
gör man också det.

Sedan finns också möjligheten att utnyttja
internationella valutafonden till
någon del, och dessutom får vi de SDRkrediter
som delas ut en gång om året.

Det finns ännu en möjlighet. Den kanske
kan förefalla chockerande, men den
har faktiskt någon gång i forna tider
varit uppe till diskussion, även om jag
inte tror att vi i vårt land har begagnat
den, nämligen att pantförskriva guldkassan.
Det är som jag sade någonting
mycket ovanligt, men rent formellt
finns möjligheten.

Totalt sett skulle det kunna röra sig
om för swap-avtalen 500 miljoner kronor,
för internationella valutafonden
cirka 700 miljoner kronor, alltså litet
över en miljard. En pantförskrivning
av guldkassan skulle ge en halv till
högst en miljard. Av dessa siffror ser
man storleksordningen.

Det är också intressant att studera
hur behoven ser ut enligt långtidsutredningens
räkneexempel, som anfördes på
Bankföreningen den 6 november. Där
hade man att utgå ifrån att vi i år ligger
på en upplåning av bortemot två
miljarder. Den siffran har faktiskt
nämnts.

Sedan sägs det alltså här att man
skall sträva att nå en balans i betalningarna
enligt två olika alternativ,
1973 respektive 1975. Det låter bra. Hur
det skall gå till får vi väl se när långtidsutredningens
betänkande föreligger.
Ännu är det inte tillgängligt.

Jag får vid detta räkneexempel ta
dagsläget till utgångspunkt. Vi tänker
oss fram tre respektive fem år i tiden,
utan att någonting görs för att vi skall
få klart för oss vad vi behöver rätta
till. 1971 skulle det röra sig om ett
underskott på 2,2 miljarder, ceteris paribus,
som det brukar heta — allt i övrigt
lika — 1972 ett underskott på 2,5
miljarder och 1973 ett underskott på
2,8 miljarder, sammanlagt 7,5 miljarders
underskott i bytesbalansen.

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

Beträffande alternativet 1975 liar vi
att utgå från 1973-alternativet och fortsätta
ytterligare två år. Då får vi lägga
till ytterligare 3 miljarder per år och
kommer upp i över 13 miljarder sammanlagt.

Vi har alltså möjligheter till upplåning,
enligt detta ytterligt stiliserade
exempel, på omkring ett par miljarder
— och behov på mycket över 10 miljarder.
Klarar vi verkligen en sådan
ekvation? Som jag ser saken, måste politiken
läggas på ett annat sätt, så att
vi kan betala våra räkningar i förhållande
till främmande länder. Det är ett
conditio sine qua non — ett ofrånkomligt
villkor.

Staten kan uppenbarligen inte klara
det här problemet, vilket torde framgå
av vad jag redan har sagt. Nå, kan det
enskilda näringslivet göra det?

Det är klart att affärsmässig upplåning
är normalt och ingenting som i
och för sig behöver föranleda oro eller
tvekan. Det är helt klart att mycket
av svensk export till och med borde finansieras
utomlands. Så är exempelvis
fallet med de båtar som vi bygger och
skickar ut ur riket. De bör rimligen
finansieras utomlands, efter de inte går
i svensk tjänst. Det är väl inte uteslutet
att vi på den punkten också får en utveckling
åt det hållet, att det inte skall
bli de svenska varven och den svenska
obligationsmarknaden som skall stå för
finansieringen av båtar som går i norsk,
tysk, engelsk, liberiansk eller vad det
kan vara för tjänst.

En upplåning är alltså affärsmässigt
fullt möjlig att försvara, men jag tror
att det av vad jag sagt skall ha framgått
att en kortfristig sådan har sin begränsning
och att en långfristig sådan
för svenskt näringsliv betyder att vi intecknar
våra exportföretag, intecknar
våra exportinkomster och att det inte
finns möjlighet att klara så stora belopp
som jag här har pekat på.

Sedan har vi ytterligare ett problem
i sammanhanget, och det är förhållandet
till EEC. Var finns det i dagens

3 Första kammarens protokoll 1970. IVr 38

Ang. den ekonomiska politiken
värld en kapitalmarknad att låna på?
Den vanligast åberopade och den största
är naturligtvis eurodollarmarknaden.
Men eurodollarmarknaden får sina
resurser i allt väsentligt från den europeiska
kontinentens länder, alltså EECländerna.
Dessa är de stora kapitalleverantörerna
i dagens läge. Förenta staterna
har i stor utsträckning replierat
på denna marknad för sin betalningsbalans.
Det är väl inte heller uteslutet
att vårt land kan göra det i viss utsträckning.
Därvidlag blir naturligtvis
vårt förhållande till EEC av stor betydelse.

Men det finns också eu mer känslomässigt
betonad synpunkt i detta sammanhang,
och det är om detta av alla
folk ute i världen för sin höga levnadsstandard
så beundrade land skall ta
världens knappa kapitaltillgångar i anspråk
och inte självt strama upp sig för
att lösa sina egna problem.

Detta är i dagens läge en kamp i andens
och idéernas värld som vi ser
kommer till uttryck ibland i uttalanden.
Jag hänvisar därvidlag till den diskussion
som i Dagens Nyheter i förra
veckan och även i söndags har ägt rum
mellan riksbankschefen och Bankföreningens
ordförande. Jag skall inte gå
in mycket på denna diskussion, men
jag skall göra vissa reflexioner med anledning
av läget på kreditmarknaden.

Det är mycket vanligt att tala om att
vi i Sverige nu har skyhöga räntor, som
det heter. Så är knappast fallet. Räntorna
är i dagens Sverige för det första
avdragsgilla vid beskattningen för låntagaren.
För det andra sköter inflationen,
så som den fungerar, om att den
som lånar pengar alltid har en icke
oväsentlig favör. Jag får kanske säga
att detta för mig understrukits av en
av Europas centralbankschefer, vars
namn jag av självklara skäl varken kan
eller vill nämna, att räntorna med ett
samhällssystem och ekonomiskt system
som fungerar som det nu gör knappast
kan sägas vara skyhöga i dagens läge.

Låt mig också peka på att det finns

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. den ekonomiska politiken
ett land som jag nyligen med riksdagens
välvilliga medverkan har besökt,
där man kan ha någonting att lära även
européer. Detta land är Brasilien. Räntorna
där löper inte per år utan per
månad. Man räknar alltså inte ens i
årsräntor som vi gör utan i månadsräntor.
översatt till årsränta ligger dessa
på 24 å 26 procent, att jämföra med de
vanliga räntorna, alltså inte överräntorna,
i vårt land. Denna som det kanske
kan tyckas höga ränta är i Brasilien
icke någon orimlig ränta, ty den består
av två element, dels någonting som heter
correafao monetaria, dvs. penningvärderättelse,
dels ränta i vanlig mening.
Denna correacao monetaria är avpassad
så att den nästan skall svara
mot inflationsgraden i samhället, som
för närvarande ligger vid ungefär 20
procent för ett år — i fjol och i år har
det varit på detta sätt. Men i Brasilien
har man bringat ned inflationstakten
från 100 procent 1964 till 20 procent
för närvarande.

Skall vi nu i Sverige, som stolta kan
se tillbaka på 1960-talet och säga oss
att vi i alla fall inte har fördärvat pengarna
med mer än i genomsnitt cirka 4
procent om året, gå över i 1970-talet
med en inflationstakt av 8—10 procent
och anpassa våra räntor därefter, eller
skall vi försöka oss på konststycket att
ta en betydligt kraftigare inflationsutveckling
och tillämpa orealistiskt låga
räntor? Den uppmärksamme läsaren
kan finna att duellen Åsbrink—Thunholm
i Dagens Nyheter om specialinlåningen
i bankerna och de räntevillkor
som där gäller just tangerar de problem
som jag här har pekat på.

Låt mig få tala om att den högsta
tillåtna utlåningsräntan i bankerna i
Brasilien är 12 procent. Det finns väl
ingen möjlighet för bankerna att skaffa
pengar och låna ut dem till 12 procent,
när penningvärdekorrektionen
plus normal ränta ger i övrigt räntor
på 24—26 procent. Men det finns där,
om jag så får uttrycka mig, dels en
bankdisk utåt själva huvudgatan, dels

en bakdörr in från bakgatan, där banken
har möjligheter att driva rörelse
på mera realistiska villkor.

Jag kanske kan få peka på att herr
Strängs spel om skatteutbetalningsmedlen
i alla fall kostar 16,5 procent, nämligen
7,5 procent vanlig bankränta, 5
procent ränta såsom kompensation för
penningvärdefallet, får vi väl säga, och
4 procent för att man skall få deltaga
i ett lotteri. För statskassan medför det
en kostnad på 16,5 procent. Det kanske
är herr Strängs lilla bakdörr i all anständighet.

Hur ter sig de närmaste utsikterna på
kreditmarknaden? Vi kan se av den
rapport som står i dagens tidningar att
statskassan den gångna veckan haft ett
utgiftsöverskott på nära 4 miljarder
kronor. Nu spelar detta inte så stor roll,
eftersom intäktsöverskott förekommer
andra veckor. Men för november månad
blir det väl inte mer än att debet och
kredit går ihop precis i bästa fall. I
december tillkommer alla de utgifter
som följer av skatteåterbetalningen plus
de utgifter som staten normalt har för
sina löner, inköp och annat sådant. I
december sker ingen skatteuppbörd av
samma slag'' som i november. Det är väl
inte någon orimlig tanke att det kan
röra sig om ett par tre miljarder kronor
i utgiftsöverskott under december.
Dessa pengar kan staten i dagens läge
inte uppbringa på annat sätt än genom
att gå till riksbanken. Då kommer
pengar ut i rörelsen. Vi får alltså en
skenbar lättnad i bankerna och på penningmarknaden
över huvud taget, och
därav kan det naturligtvis också bli en
temporär lättnad i det s. k. räntetrycket.

Kommer nu detta att betyda ett sammanbrott
för kreditåtstramningen, därför
att man tillfälligt får pengar ut i
marknaden? Kommer det liksom i Västtyskland,
där diskontot sänktes i går,
att leda till diskontosänkning också i
vårt land? Då blir det paradoxalt nog
så, sett i det korta tidsperspektivet, att
en svag finanspolitik med ett stort utgiftsöverskott,
som skapar en lättnad

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

på kreditmarknaden och en riklig penningtillgång,
leder till en försvagad
kreditpolitik.

Men under vintern och våren har vi
säsongmässigt alltid ett utflöde av valutor.
Det skapar brist på pengar i och
för sig. Vidare har vi längre fram — i
mars, april och maj — stora skatteinbetalningar,
som gör att det blir ont om
pengar; mycket ont om pengar, har man
anledning att befara. Skall då räntan gå
upp igen, om den eventuellt skulle gå
ner dessförinnan? Eller blir resultatet
att vi nu lägger grunden till en valutakris?
Det förekommer redan spekulationer
utomlands om att en valutakris ligger
inom räckhåll för det svenska samhället
niista år. Huruvida det blir så eller
inte vet inte jag och ingen annan
i denna kammare, men det finns kanske
anledning att vara någorlunda uppmärksam
på att även den faran kan bli akut.

Jag föreställer mig att någon gång vid
årsskiftet kommer riksbanken att få
skicka ut ungefär 130 miljoner av sin
redan knappa guldkassa — alltså 10—
11 procent av den — enligt ett åtagande
som vi gjort att sända över detta guld
till internationella valutafonden. Men
samtidigt får vi vid årsskiftet en liten
tröst i form av SDR-krediten på 190
miljoner.

Det är naturligtvis en svår avvägning
för dem som makten och ansvaret haver
att i det här läget ta ställning i frågor
om kreditpolitik, statsutgifter, skatter
och annat. Naturligtvis blir det intressant
att få läsa i januari hur herr
Sträng tänker lösa det problemet, men
intressantare är kanske att det är just i
dessa dagar och under de närmaste veckorna
in i december månad som de
grundläggande besluten måste fattas, ty
så lång tid tar det innan statsverkspropositionen
i mitten av januari kan presenteras
svenska folket. Det är av den
anledningen som jag har tagit mig rätten
och friheten att tala så länge till
kammarens ledamöter om den här problematiken.
Jag kan inte lämna några
entydiga svar, men jag anser att det är

Ang. den ekonomiska politiken
viktigt att inte fördölja hur läget ser ut.

I reservation nr 1 till detta utskottsutlåtande
påyrkas en stabiliseringskonferens,
diirför att vi tror att man kan
moraliskt påverka människor genom att
prata om att ta det litet lugnt och försiktigt.
Jag yrkar bifall till den reservationen.

Under punkten B, som gäller frågan
om ett värdefast lån — det är väl inte
någon stor fråga —, har de borgerliga
representanterna i utskottet vunnit, och
det föreligger alltså en socialdemokratisk
reservation. Jag yrkar således bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Under punkten C har jag tillsammans
med mina partikamrater i utskottet en
reservation, som föranleder att jag nu
också säger några ord om bostadspolitiken
och bostadskreditgivningen.

Svenska folket har — såsom framhålles
i reservationen — lyckats manövrera
oss in i ett läge som innebär
att en allt större del av kapitalmarknadens
resurser reserveras eller, som del
heter, prioriteras för bostadsändamål
Det anses i dagens läge att 60 procent
av nytillskotten på kapitalmarknaden
måste gå till bostadsändamål. Samtidigt
krymps näringslivets möjligheter att lånevägen
skaffa de erforderliga pengarna
för utbyggnad. Det beräknas att härvidlag
en nedskärning har skett till 14
procent från, för bara två år sedan, 36
procent av hela kreditvolymen. Denna
politik, med sitt inslag av prioritering,
håller på att fullständiigt snedvrida den
svenska kapitalmarknaden. Detta har vi
påtalat i reservationen.

Det finns anledning för mig att speciellt
ta upp den här frågan med hänsyn
till de överenskommelser rörande
kreditgivningen till bostadsändamål som
träffades i fjol och som brukar träffas
omkring varje årsskifte. Den här frågan
blir alltså aktuell — om den inte redan
är det — inom allra närmaste tiden.

Det finns en teori som säger att vi
klarar problemet på ett mycket enkelt
sätt genom att inte röra vid bostadsbe -

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. den ekonomiska politiken
hoven på kreditmarknaden — vi tillgodoser
dem på samma sätt som vi tillgodoser
kommunernas, statens och även
näringslivets behov genom att vidga
kreditvolymen. Detta måste förutsätta
att det finns en väldig massa pengar, att
det finns pengar någonstans som tydligen
någon, av obegriplig anledning, håller
undan. Den uppfattningen delar jag
inte, av det skälet att vårt valutatillflöde
inte är sådant att det ger tillräckligt
med pengar.

I en sådan situation måste man också
överväga huruvida inte en omfördelning
inom själva kreditvolymen är motiverad;
om det inte också är en absolut
nödvändighet, såväl på kort som på
lång sikt, att låta näringslivet få krediter,
få kapital, till sina investeringar.
Naturligtvis är detta en bedömning där
ingen med säkerhet kan säga, att han
vet bättre än någon annan. Men min
uppfattning är i varje fall den att man
måste föra en stram politik, att man
helt enkelt inte kan — jag har gång på
gång sagt det — med kredit ersätta sparat
kapital. Man kan driva på inflationen
med krediter — det är ingen konst
— men det går inte att lyfta sig själv
i håret. En omfördelning av långivningen
till förmån för i första hand industriinvesteringar
synes i vart fall mig
befogad i dagens läge.

Frågan är hur situationen i landet på
detta viktiga område då kommer att påverkas.
Vi river kolossalt många hus,
som rimligtvis — med relativt små insatser
— skulle kunna göra tjänst ytterligare
kanske fem eller tio år. Jag kan
inte se annat än att den enskilda människan
får rätta sig efter tillgångarna.
Har jag inte råd att köpa en ny kostym
sliter jag på min gamla. Jag lagar den i
framändan och i ärmarna. I gamla tider
vände man på kostymen. Det gör vi
kanske inte nu för tiden. Men det bör
finnas möjligheter att slita något mer på
realkapitalet än vi gör, och det tar ingen
egentligen allvarlig skada av. Vi kan
låta bli att riva så mycket som vi gör
och ändå ha ett bostadsbestånd som ger

människor tak över huvudet i lika stor
utsträckning som med ett upptrissat
byggande.

Herr talman! Jag har talat ganska
länge och skall inte besvära kammarens
ledamöter så mycket mer i fortsättningen.
Men enligt min uppfattning behöver
svenska folket en stram linje i detta
läge. Vi måste sätta våra mål för den
närmaste framtiden med litet större
uppryckning, med litet större stramhet
och litet större stolthet. Jag anser att
det vore förkastligt om vi gav oss in i
och våra swap-avtal. Vi bör inte ta en
statlig upplåning utomlands annat än
via de internationella organisationerna
och våra swap-avtal. Vi bör inte ta en
privat upplåning utomlands annat än
på strikt affärsmässiga villkor, och valutaregleringen
behöver moderniseras.
Vi bör inte pantsätta svensk egendom.
Vi bör föra en stram kreditpolitik. Vi
bör inte experimentera med krediterna
på detta område innan vi är säkra på
att valutaläget har svängt till det bättre
och att faran för valutakris är säkert
överstånden.

Vi bör uppmuntra sparandet, så att vi
kan få fram kapital utan att behöva använda
oss av inflationens tvångssparande.
Vi bör föra en stram budgetpolitik
och vi bör uppstrama lönepolitiken. Det
kan inte vara sunt och riktigt att gå ut
till människorna och lova dem guld och
gröna skogar när det inte finns något
sådant att ge. Vi bör också föra en återhållsam
prispolitik.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
3 a vid utskottets hemställan under C.

I detta anförande instämde herrar
Ingvar Andersson (m), Strandberg (in)
Svenungsson (m).

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Efter detta intressanta
anförande av herr Åkerlund i egenskap
av ekonomisk fackman är min avsikt
närmast att uppehålla mig vid de praktiska
förslag som vi lägger fram i våra

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

partimotioner för att om möjligt Åstadkomma
stabilisering i den ekonomiska
politiken.

Såsom framgår av vårt motionspar
1:1290 och 11:1501 bär statens finansiella
politik under de senaste åren, liksom
i början av 1960-talet, inte motsvarat
naturliga konjunkturpolitiska krav.
Budgeten var starkare under de fallande
och svaga konjunkturerna 1966/67
och 1967/68 än under de senaste årens
högkonjunktur. Statens kraftiga upplåning
under budgetåret 1969/70 har säkerligen
medverkat till övertrycket
inom konjunkturen och bristen i den
svenska bytesbalansen.

För att motverka denna ogynnsamma
utveckling har regeringen i huvudsak
litat till en mycket hårdhänt kreditåtstramning,
höga räntesatser och en
extra investeringsavgift på viss byggnadsverksamhet.
Men det är alltså först
nu som regeringen föreslår en åtstramning
med vanliga finanspolitiska medel.
Bland ekonomiska experter har rått och
råder en allmän uppfattning att finanspolitiken
borde ha skärpts tidigare.
Det är först nu efter valet som vi får
veta att en ordentlig åtstramning måste
till om ekonomin skall komma i balans.

Som situationen utvecklat sig måste
de åtstramningsåtgärder som nu satts in
i huvudsak accepteras. Ingen är betjänt
av att inflationen får fortsätta att galoppera
och att prisstoppet förvandlas till
en djungel av regleringar. Ingen är betjänt
av att underskottet i utrikeshandeln
fortsätter att växa så att vi plötsligt
står där en dag utan annan möjlighet
än en devalvering, med de ytterligare
prisstegringar och annat ekonomiskt
elände som en sådan åtgärd för
med sig.

Dämpningen borde som sagt ha varit
ett faktum för länge sedan. Men det är
nu efter valet som också experternas
varningar strömmar in. Senast har
Bankföreningen, Industriförbundet och
planeringschefen i finansdepartementet
lagt fram sin syn på det ekonomiska
läget — och det blir sannerligen ingen

Ang. den ekonomiska politiken
vacker bild. Planeringschefen Höök deklarerar
att vi måste uppnå balans i byteshandeln
senast om fem år. För att
detta skall bli möjligt måste handelsoeh
tjänstebalansen förbättras med ca
miljarder kronor.

Industriförbundet understryker i sitt
höstuttalande alt minskningen i investeringsplanerna
varit störst bland de små
företag som ofta är lokaliserade till de
s. k. stödområdena. En effekt av den
hårda kreditpolitiken är dessutom att
man försvårat situationen i de områden
som redan är hårt drabbade. En expansiv
politik av det slag som kanske kommer
att behövas under den konjunkturavmattning
vi väntar under 1971 blir
omöjlig på grund av de påfrestningar
på valutareserven som skulle bli följden.

Regeringen talade i valrörelsen ofta
om att oppositionspartierna svartmålade
det ekonomiska läget. Så var det
ju ingalunda. Läget har sedan länge varit
sådant att en hård sanering av den
svenska ekonomin varit nödvändig. Ju
längre man väntar, desto beskare blir
medicinen.

Sedan länge har också åtgärder föreslagits,
bl. a. från vårt håll, för ekonomisk
stabilisering. Vi har erbjudit regeringen
förhandlingar och gemensamt
ansvar för de åtgärder som kunde befinnas
erforderliga. Men regeringen har
som bekant inte visat sig vara intresserad
härav, och enligt utskottsmajoritetens
uppfattning har vår motion inte på
ett konkret sätt klargjort vilka uppgifter
en stabiliseringskonferens skulle ha.
Det sägs också att en sådan konferens
sannolikt inte skulle kunna bidra till
samhällsekonomisk stabilitet, särskilt
med beaktande av nu rådande förhandlingsläge.

Vi har åtskilliga gånger, senast i den
allmänpolitiska debatten i denna kammare
den 28 oktober, redovisat vår syn
på vad en sådan konferens innebär.
Den innebär i korthet, som också framgår
av reservationen, att organisationerna
bör ges information om regeringens
ekonomiska politik och de sannolika

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. den ekonomiska politiken
verkningarna därav. Informationen bör
lämnas vid en konferens där företrädare
för regeringen, de politiska partierna,
arbetsmarknadens parter, näringslivet
och ekonomisk expertis samråder
om den ekonomiska situationen och om
de problem som denna medför. En sådan
konferens skulle med all säkerhet
också bidra till samhällsekonomisk stabilitet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen under A i
utskottsutlåtandet.

I vår motion berörs också industrins
investeringar. Det är ju så att industrins
investeringsvilja successivt har försvagats.
Från en beräknad ökning av investeringarna
med 15 procent enligt
februarienkäten har planerna enligt
augustienkäten reviderats till en beräknad
ökning för 1970 jämfört med 1969
på fem procent, och enligt tidningsuppgifter
kommer näringslivets upplåning
att för 1970 stanna vid 2 000 miljoner
kronor mot att under 1969 ha
uppgått till 4 300 miljoner kronor.

Det är mot denna bakgrund som vi
anser det nödvändigt att prioritera industriinvesteringarna.
Det påpekas ju
också i propositionen att resurser medvetet
bör styras över till exportindustrin
och till en utlandskonkurrerande hemmamarknadsindustri.

Den hårda kreditpolitiken har medfört,
såsom framgår av utskottsutlåtandet,
ett minskat finansiellt utrymme för
näringslivets investeringar, varvid särskilt
de mindre och medelstora företagen
drabbats.

De mindre företagens andel av kreditmarknaden
motsvarar inte deras produktionsinsats
och inte heller deras
andel av sysselsättningen inom industrin.
Kreditmarknadens totala utlåning
till industrin uppgick exempelvis vid
slutet av 1965 till 12,6 miljarder kronor.
De mindre industriföretagen fick av
detta låna 1,9 miljarder kronor, dvs.
15 procent. Men samtidigt svarade dessa
företag för cirka 22 procent av industri -

produktionen och 27 procent av de industrisysselsatta.

De mindre företagens betydelse för
svenskt näringsliv underskattas ofta.
Näringslivsdebatten sysslar i hög grad
med storföretagen, och man glömmer
lätt bort att av landets cirka 27 000
egentliga industriföretag — utöver hantverksföretagen
— har cirka 25 000
mindre än 50 anställda, utgörande 90
procent av det totala antalet. De mindre
företagen är en så betydande del av
det svenska näringslivet och produktionen
att deras finansieringsproblem bör
beaktas. Åtgärder bör därför enligt vår
mening vidtas för att åstadkomma ett
ökat finansiellt utrymme för näringslivets
investeringar, och detta bör ske
bl. a. genom att stimulera det enskilda
sparandet.

Utskottet ansluter sig helt till den
uppfattning som har framförts i motionen
vad gäller sparstimulerande åtgärder
och tillstyrker motionen i denna
del.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan under
B.

När det så gäller utskottsutlåtandet
under C, som avser lättnader i kreditrestriktionerna,
är vår uppfattning den
som framgår av reservationen 3 b.

Jag har tidigare i mitt anförande berört
industrins investeringsbehov, och
jag kan därför här nöja mig med att
konstatera att den strama kreditpolitik
som nu förts en längre tid är ett uttryck
för en bristande balans vid avvägningen
av de olika medlen inom ramen för en
i och för sig nödvändig restriktiv ekonomisk
politik. Men som botemedel mot
inflationen har man tillgripit hårda
kreditrestriktioner, och det är här näringslivet
och främst de mindre och
medelstora företagen som kommer i
kläm.

Kreditpolitiska åtgärder har varit
nödvändiga, men fortsatt skärpning
kommer att få allvarliga konsekvenser
för landets ekonomi. Jag anser att tiden

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

är inne att lätta på kreditrestriktionerna
för att ge ökat utrymme åt industrins
investeringar och därigenom skapa förutsättningar
för att bl. a. återställa balansen
i utrikeshandeln.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen 3 b under
punkten

Häri instämde herr Larsson, Nils
Theodor, (ep).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Riksdagen har redan
under årets höstsession vid upprepade
tillfällen haft anledning att diskutera
det ekonomiska läget och den ekonomiska
politikens anpassning till detta.

Det skedde bl. a. i samband med att
riksdagen fattade beslut om en skärpning
av finanspolitiken, där de viktigaste
inslagen var en höjning av den
allmänna arbetsgivaravgiften, av arbetsgivaravgiften
till sjukförsäkringen, av
energiskatten, av skatten på vin och
sprit samt av beskattningen på motorbränsle.

I anledning av finansministerns proposition
om dessa åtgärder väcktes ett
antal motioner, av vilka några helt eller
delvis hänvisats till bankoutskottet.
De innehåller yrkanden om ekonomiskpolitiska
åtgärder utöver dem som regeringen
föreslagit och som riksdagen
alltså redan fattat beslut om.

Med hänsyn till de debatter som redan
ägt rum i riksdagen i höst har jag,
herr talman, ingen anledning att gå in
på någon utförligare diskussion av det
aktuella konjunkturläget och de närmaste
utsikterna för framtiden i detta
hänseende.

Man blev måhända något chockerad
av herr Åkerlunds pessimistiska tongångar
vad det gäller den ekonomiska
utvecklingen, men i övrigt måste jag
säga, att jag beundrar herr Åkerlunds
kunnighet på detta område. Den har tillfört
debatten oerhört mycket sakkunskap.

Motionärerna diskuterar mer eller

Ang. den ekonomiska politiken
mindre utförligt den ekonomiska situationen,
men utskottet har funnit att de
bedömningar som redovisas inte på något
avgörande sätt skiljer sig från dem
som regeringen gett uttryck för. När
det gäller uppläggningen av den ekonomiska
politiken råder, såvitt jag kan se,
enighet om de stora linjerna. Jag vill
särskilt notera att oppositionen är ense
med regeringen om behovet av en finanspolitisk
åtstramning, vilken alltså
har beslutats. — Moderata samlingspartiet
har visserligen skilt ut sig när det
gäller metodiken för att åstadkomma
åtstramningen, men detta finns det väl
inte behov av att närmare diskutera nu.
Jag vill bara konstatera att moderaternas
förslag — besparingar inom den offentliga
sektorn och stimulans av det
enskilda sparandet — knappast framstår
som realistiska alternativ till regeringens
politik.

I vissa av de motioner som utskottet
behandlat framställs krav på särskilda
ekonomisk-politiska åtgärder. Från
samtliga borgerliga partiers sida har
man sålunda fört fram idén att regeringen
skulle sammankalla en s. k. stabiliseringskonferens
med företrädare för
regeringen, de politiska partierna, arbetsmarknadens
parter, näringslivet
och ekonomisk expertis. Man tycks mena
att en sådan konferens skulle kunna
spela en stor roll i nuvarande läge inför
de förestående avtalsförhandlingarna
mellan arbetsmarknadens parter. Men
vilka konkreta uppgifter en sådan konferens
skulle kunna fylla har motionärerna
enligt min uppfattning uttalat sig
mycket vagt om. Man säger att organisationerna
på arbetsmarknaden skulle
ges information om regeringens politik
och verkningarna av denna. Men, herr
talman, regeringens ekonomiska politik
är, såvitt jag förstår, mycket välkänd.
På den punkten skulle stabiliseringskonferensen
därför inte kunna bidra med
något nytt. På vilket sätt konferensen
skulle kunna bidra till den samhällsekonomiska
stabiliteten har heller inte
klargjorts. Herr talman, av vad jag har

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. den ekonomiska politiken
sagt framgår att jag inte tycker att förslaget
kan ses som något särskilt konstruktivt
bidrag i den ekonomisk-politiska
diskussionen.

Ett annat konkret förslag som aktualiserats
gäller tanken på ett värdefast
statligt obligationslån. Man ser detta
som en sparstimulerande åtgärd, vilken
skulle ha en stabiliseringspolitisk effekt
även på kort sikt. På denna punkt
vin jag erinra om att på riksdagens
bord ligger ett förslag från Kungi.
Maj :t som avser cn särskild premiering
av frivilligt banksparande av överskjutande
preliminär skatt enligt årets taxering.
Insättarna föreslås få en särskild
skattefri sparpremie och få delta i
vinstutlottningar. Detta förslag skulle
enligt min uppfattning, åtminstone på
kort sikt, tillgodose en del av motionärernas
krav. Härtill kommer att invändningar
kan resas mot värdesäkra lån.
Sådana lån skulle kunna medföra problem
såväl från kreditmarknadssynpunkt
som för den ekonomiska politiken.
Jag är alltså inte beredd att förorda
emissioner av värdesäkra lån.

En huvudpunkt i motionerna är att
lättnader i de nuvarande kreditrestriktionerna
krävs. Det hänvisas till behovet
av ökade investeringar inom näringslivet
och till att kreditåtstramningen
hämmat dessa investeringar. Vi
är väl alla ense om att den kreditpolitik
som har bedrivits har begränsat det finansiella
utrymmet för bl. a. näringslivet.
Det är väl också klart att särskilt
de mindre företagen i vissa fall kan
ha ställts inför svårigheter med sin finansiering.
På den punkten torde det ha
ett visst värde att meddela de nya
initiativ som finansministern har tagit
genom att göra det möjligt för Företagskredit
och Industrikredit att utöka sin
utlåning med 1 600 miljoner kronor.

Men, herr talman, kreditåtstramningen
är naturligtvis inget självändamål.
Konjunkturläget har krävt och kräver
en restriktiv kreditpolitik för att hindra
att vi lever över våra tillgångar. Nu har
statsmakterna fattat beslut om finans -

politiska åtstramningsåtgärder, och ett
av syftena med dessa är ju att skapa
förutsättningar för en lättnad i kreditpolitiken.
Det är också min förhoppning
att det skall vara möjligt att återgå till
en mera normal situation på kreditmarknaden.
Men det måste enligt min
uppfattning i första hand ankomma på
bankofullmäktige att göra de bedömningar
som krävs och fatta de konkreta
besluten på det kreditpolitiska området.

Sedan vill jag erinra om att kreditrestriktionerna
inte utgjort något hinder
för en inte oväsentlig uppgång i
näringslivets investeringar. Därtill har
särskilda åtgärder vidtagits med sikte
på de mindre och medelstora företagens
kreditbehov. Jag nämnde just möjligheterna
för Industrikredit och Företagskredit
att öka sina utlåningar.

Utskottet avstyrker motionärernas
krav på uttalanden från riksdagens sida
om kreditpolitiken. Mot detta ställningstagande
har två grupper av reservanter
anmält sig. I reservationen från moderata
samlingspartiets företrädare i utskottet
anser man att kreditåtstramningen
fortfarande är ett nödvändigt inslag
i eu återhållande ekonomisk politik.
Reservanterna anser emellertid att
näringslivets kapitalbehov omedelbart
måste tillgodoses i ökad utsträckning,
hör att åstadkomma detta förordar man
en omfördelning av kreditgivningen
från bostadsbyggandet till i första hand
industrins investeringar. En sådan lösning
framstår enligt min uppfattning
som ganska märklig. Riksdagen har ju
fattat beslut beträffande bostadsbyggandets
omfattning, och därvid har riksdagen
också ansett att ett kreditutrymme
skall beredas för det bostadsbyggande
som har beslutats. Enligt de riktlinjer
som tillämpats under 1960-talet har de
organ som handhar kreditpolitiken att
bereda utrymme för bl. a. bostadsbyggandets
och statens upplåning. Majoriteten
i utskottet är således inte beredd att
medverka till någon ändring beträffande
dessa riktlinjer. Rostadsbyggandet
bör alltså få de krediter som behövs.

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

I reservationen från utskottets centerpartistiska
och folkpartistiska ledamöter
vill man inte strypa kreditförsörjningen
till bostadsbyggandet. Man
vill i stället öka tillförseln av krediter
till industrins investeringar genom att
öka det totala kreditutrymmet. Man förordar
alltså en lättnad i kreditrestriktionerna,
och man tycks anse att förutsättningarna
för en sådan lättnad nu
föreligger.

Herr talman! Jag har redan med vad
jag tidigare sagt utvecklat den syn jag
har på frågan om i vilken ordning en
uppmjukning i kreditrestriktionerna
skall komma till stånd när förutsättningarna
för en sådan uppmjukning är
för handen. Därav följer att utskottsmajoriteten
inte kan vara med på reservanternas
uppläggning.

Herr talman! Med detta vill jag beträffande
punkten B i utskottets hemställan
yrka bifall till reservationen
samt yrka bifall till utskottets hemställan
i övrigt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

An(f. den ekonomiska politiken

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-64;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. den ekonomiska politiken

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —61;

Nej — 62.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten C, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Åkerlund, att det förslag
skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; samt

3:o), av herr Annerås, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Nils Theodor Larsson
m. fl. vid punkten anförda reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr
Åkerlunds yrkande.

Herr Annerås äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 60 punkten C antager
det förslag, som innefattas i den av herr
Åkerlund m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
herr Nils Theodor Larsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —23;

Nej — 38.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60 punkten
C, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 40.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten D.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

62, i anledning av motion om ökat
inflytande i företagen för samhället och
de anställda; ävensom

nr 63, i anledning av motioner om
förstatligande av elproduktionen samt
bensin- och oljehandeln.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 62, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om förenklad aktiehantering,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 56, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om förenklad aktiehantering,
in. in., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

AnR. förenklad aktiehantering

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av proposition
med förslag till lag om förenklad aktiehantering,
in. in.

I en den 6 maj 1970 dagtecknad proposition,
nr 99, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen bland annat att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa
avtal om drivande av Värdepapperscentralen
VPC Aktiebolag i överensstämmelse
med i propositionen angivna
grunder,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att utfärda garantiförbindelse
på 10 000 000 kronor att utgöra
statens del av garantiåtagandena i Värdepapperscentralen
VPC Aktiebolag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj :ts proposition nr 99, såvitt nu vore
i fråga.

Reservation hade anmälts av herrar
Åkerlund (m) och Brundin (m), vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag har några ord att
säga med anledning av den blanka reservation
som i detta ärende har avgivits
av mig och herr Brundin.

Förslaget till lag om förenklad aktiehantering
behandlas i tre utlåtanden,
nämligen bevillningsutskottets betänkande
nr 56, bankoutskottets utlåtande
nr 57 och första lagutskottets utlåtande
nr 62. Jag har inte kommit åt
att ge min mening till känna i något
annat sammanhang än vid bankoutskottets
behandling av detta ärende.
Dess behandling berör endast en detalj
i komplexet, nämligen ett bemyndigande
dels för Kungl. Maj:t att träffa
avtal om drivande av värdepapperscentralen
VPC, dels för riksgäldskontoret
att utfärda garantiförbindelse på 10

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. förenklad aktiehantering
miljoner kronor. Jag biträder bankoutskottets
yrkande i denna del.

Jag vill emellertid anlägga ett par
andra synpunkter på hela frågan, varav
åtminstone den ena faller inom bankoutskottets
allmänna ram och berör
näringspolitiken. Den andra synpunkten,
som jag tar upp först, gäller insynsmöjligheterna,
inte i företagen som några
av de socialdemokratiska motionärerna
vill vrida det hela till genom att
tala om insyn i storföretagens ägarförhållanden
utan, artigt uttryckt, insyn i
privatpersoners privata affärsangelägenheter.
Det är detta denna fråga berör.

Första lagutskottet värjer sig, tycker
jag, nästan krampaktigt mot motionärernas
attacker genom att säga att de
nya reglerna om aktiebok i praktiken
leder till ökad insyn i fråga om ägarstrukturen
och att varken fondbörsutredningen
eller Kungl. Maj:t har haft
för avsikt att ta ställning till insynsfrågan.
Det sistnämnda må nu vara riktigt,
men jag kan inte förstå varför det första
momentet i första lagutskottets utlåtande
skall framhållas såsom någonting förnämligt
och positivt, nämligen detta om
att få ökad insyn i företagens ägarförhållanden.
Jag tycker för min del att
det är beklagligt att ställning inte har
tagits till insynsfrågan, och i synnerhet
tycker jag det är beklagligt att inte integriteten
har skyddats bättre. Med den
ökade insynen till följd av det nya
systemet prisger första lagutskottet i
själva verket aktieägarens, som jag tycker,
självklara rätt att få sköta sina affärer
utan att det allmänna eller nyfikna
människor i mer eller mindre tveksamma
syften kan granska hans affärer.
Affärshemligheter får ju finnas i andra
sammanhang men inte för aktieägare,
förefaller det. Denna fråga är emellertid
enligt min mening viktigare än så.
Det är en fråga om den personliga integriteten
i dataåldern.

Aktieboken skall enligt bestämmelserna
föras med datamaskin, och aktieägarna
registreras med personnummer

eller annan identifikation. Har nu någon
mer än 500 aktier i ett företag äger
alltså vem som helst som har köpt t. ex.
en aktie i företaget rätt att få se detta
genom att kostnadsfritt få utskrift av
aktieboken. Aktieägare kan inte undandra
sig registrering, ty då får han ingen
utdelning på sina papper. Det är alltså
mycket lätt att skaffa uppgifter om personer,
vilkas affärer någon vill hålla
reda på även kontinuerligt. Man kan
i fortsättningen följa hur personer med
något större kapital placerar sina pengar.
Enligt min mening måste privatpersoners
integritet skyddas bättre än vad
som blir fallet med det föreslagna
systemet. Jag tror att på den punkten
måste justitieministerns halva löfte i en
interpellationsdebatt alldeles nyligen
komma till uttryck i praktiskt handlande
mycket snart.

Den näringspolitiska synpunkten gäller
mera allmänt aktieägarens ställning.
Det föreslagna systemet med certifikat
har obestridliga fördelar. Det blir billigare
att betala utdelningar och göra
emissioner. Men å andra sidan — och
det bör också framhållas här — kommer
aktiens karaktär av negociabelt
papper att försämras. Visserligen kan
man kräva att få certifikat på varje enstaka
aktie man äger, men det är ett
ganska opraktiskt system att utnyttja.
Det är tvivelaktigt om det kommer att
gå att genomföra försäljningar med
snabbhet, enär man måste gå omvägen
över VPC för att få ett certifikat som
lyder på det antal aktier man vill sälja,
och det kommer att ta tid. Även andra
överlåtelser, t. ex. genom arv och gåva,
kommer att bli ”bökiga”. Pappersexercis
är sannolik.

Även om jag allmänt tycker att ett
certifikatsystem har fördelar, så kan
jag inte komma ifrån intrycket att aktieägarens
intresse inte särskilt väl beaktas
av fondbörsutredningen. Såvitt
jag kan finna kan ingen av utredningens
elva ledamöter sägas vara i verklig
mening representant för aktieägarna.
Det är nog litet egendomligt med tanke

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

Om slopande av
på att denna utredning dock sysslar
med många människors högst betydande
och viktiga intressen. .lag skall bara
peka på en liten detalj.

Certifikatsystem finns i USA, och där
fungerar det bra. Men varför fungerar
det bra? Jo, därför att utbetalningarna
sker kvartalsvis. Man får pengarna sig
tillsända per check med posten, alltså
direkt i brevlådan. I Sverige sker utbetalning
en gång om året i efterhand,
och frågan kan väl ställas varför inte
fondbörsutredningen också framhävt
möjligheten att mera konsekvent gå in
för det amerikanska systemet. I de amerikanska
storbolagen behandlas aktieägare
förnämligt.

Från bankoutskottssynpunkt vill jag
framhålla ytterligare en sak. Vissa
svenska bolag behöver otvivelaktigt söka
sälja en del aktier utomlands. Jag
är inte alldeles övertygad om — på skäl
som jag här har redovisat — att utländska
aktieplacerare kan känna sig
helt till freds med ett öppet system, sådant
som det riksdagen nyss har beslutat.
Nu är detta system dess bättre inte
obligatoriskt, varför de storbolag som
kan behöva gå ut över vårt lands gränser
har möjlighet att begagna det gamla
systemet. Det är naturligtvis litet omodernt,
men det kan finnas skäl för dessa
bolag att studera det nya systemets
verkningssätt innan de gör en övergång.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag har önskat att få dessa synpunkter
vidarebefordrade via protokollet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 63, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats första lagutskottet;
samt

förbudet att inställa arbete under avtalstid
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1965:94) om polisregister
in. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 72, i anledning av motioner angående
det kommunala bostadstillägget
till pensionärer;

nr 73, i anledning av motioner om
kommunalt bostadstillägg vid retroaktiv
hyreshöjning;

nr 74, i anledning av motioner om
lika beteckning i lag för arbetare och
tjänstemän; samt

nr 75, i anledning av motioner om
upphävande av maximigränsen i kollektivavtalslagen
för arbetstagares skadeståndsskyldighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om slopande av förbudet att inställa
arbete under avtalstid

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 76, i anledning av motioner
om slopande av förbudet att inställa
arbete under avtalstid.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 322, av herr Werner, samt II: 346‘, av
herr Hermansson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle besluta att

i skrivelse till regeringen anhålla
om en omarbetning av lagen om kollektivavtal
av den 22 juni 1928 i syfte
att i första hand ur nämnda lag avlägsna
§ 4, gällande förbud mot att under
avtalstid tillgripa arbetsinställelse;
samt

att i samband med kollektivavtalslagens
omarbetning en översyn och revi -

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om slopande av förbudet att inställa arbete under avtalstid

dering skulle företagas av lagen om
arbetsdomstol.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 322 och II: 346.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Den nuvarande kollektivavtalslagen
genomdrevs år 1928 av
en härsklysten borgerlighet gentemot
den samlade arbetarrörelsen, med det
klart uttalade syftet att förhindra strejker.
Vid lagens tillkomst uttalade också
en enhällig arbetarpress att syftet var
att förlama de fackliga organisationernas
aktionskraft. Den dåvarande socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen
var heli enig i den bedömningen. Dåvarande
LO-ledaren Arvid Thorberg betecknade
lagen som en slavlag. Man kan
42 år senare finna en socialdemokratisk
utskottsmajoritet, med en senare efterföljare
till Thorberg i spetsen, vara helt
överens med företrädare för de borgerliga
partierna att den här lagen är högsta
visdom, en grundval för den svenska
arbetsrätten och en tillgång för samhället
i stort.

Klarare kan det väl inte sägas att det
föreliggande utlåtandet i all sin korthet
är ett uttryck för den nuvarande socialdemokratins
samförståndsideologi och
förvaltarpolitik inom ramen för den heliga
biandekonomin.

När det i inledningen till kollektivavtalslagens
4 § om fredsplikten, som är
lagens kärna, talas om ”arbetsgivare”
eller ”arbetare” så försöker det ge sken
av att det handlar om en lag avsedd att
bestraffa överträdelser från båda berörda
parter. Någon sådan jämställdhet
existerar inte, eftersom arbetsgivaren i
kraft av ett ägandeförhållande leder och
fördelar arbetet, anställer och avskedar.
Arbetsgivaren har därför helt naturligt
ensidigt favörer av fredsplikten. Det
går inte att ställa lagen ovanför olika
klassintressen.

Det är förvånande att vad som efter

vinterns konflikter blivit uppenbart för
många människor — nämligen att den
nuvarande kollektivavtalslagstiftningen
inte har förankring i det allmänna rättsmedvetandet
och att det är arbetsgivarsidan
som ensidigt gynnas av fredsplikten
— inte tycks vara klart för andra
lagutskottet.

Orsakerna till denna ensidighet är
flera, och jag har redan berört en av
dem, nämligen arbetsgivarens oinskränkta
rätt att leda och fördela arbetet.
En annan är det förhållandet att
centrala löneförhandlingar tenderat till
att utesluta lösningar av irriterande intressetvister
utanför dessa förhandlingar.
I stället har man överlämnat frågorna
till lokala förhandlingar, eller förbundsförhandlingar,
att lösas under
fredsplikt. Det gör att arbetsgivarna har
ett övertag som de naturligtvis inte tvekar
att använda. Genom ett oresonligt
fasthållande vid dessa rättigheter provocerar
man s. k. vilda strejker.

Tag 1969 års avtalsrörelse som exempel!
Först vägrade man från arbetsgivarhåll
att gå in i reella förhandlingar,
sedan följde flera månaders förhalning,
varefter det blev bråttom att få avtalen
undertecknade utan att viktiga frågor
var lösta — frågor som överlämnades
till förbund och lokala organisationer
att förhandla om, men då under fredsplikt.

En annan fråga i sammanhanget är
naturligtvis den långt drivna fackliga
centraliseringen, som innebär att medlemmarnas
direkta inflytande över förhandlingarna
har blivit mycket litet. I
de flesta fall innebär det att majoriteten
av medlemmarna får rapport om
förhandlingsresultatet först när avtalet
är undertecknat, men då är de bundna
genom fredsplikten.

Om medlemmarna under avtalstiden
märker att förutsättningarna förändrats
under tiden, t. ex. genom hård rationalisering,
ändring av arbetsprocessen,
omflyttningar, masspermitteringar, omläggningar
av lönesystem eller en tolkning
av en tvistig bestämmelse i avta -

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

Om slopande av förbudet att inställa arbete under avtalstid

let, bär de två vägar att gå. Antingen
kan de underdånigt finna sig i orättvisorna,
kanske i flera år — eftersom vi
de senaste åren haft flerårsavtal •— eller
också kan de tillgripa strejkvapnet och
därmed bryta mot lagen.

För arbetsgivarna är förhållandet annorlunda.
De kan i kraft av ägandeförhållandena
och de rättigheter som de
för med sig genomdriva sina åtgärder
eller sin tolkning av en tvistig bestämmelse
i avtalet. De får visserligen enligt
lagen inte tillgripa stridsåtgärder i form
av lockout, men arbetsgivaren är ju tillförsäkrad
rätten att tillgripa en sådan
åtgärd i dess moraliska mening: Han
har rätt att tillfälligt permittera arbetare,
han har rätt till tillfälliga eller permanenta
driftinskränkningar, han har
rätt till flyttningar av företag inom och
t. o. in. utom landet.

Det finns alltså inte någon jämställdhet
eller någon lag ställd över klassintressena.
Kollektivavtalslagen i sin
nuvarande form fungerar som ett skydd
för klasssamhället och arbetsgivarnas
envälde i företagen. Att kollektivavtalslagen
till sin karaktär förblivit oförändrad
sedan lagens tillkomst 1928 framgick
inte minst under konflikten i
malmfälten i vintras, då makthavarna i
LKAB kunde åberopa den när de i sju
veckor kröp bakom lagen och vägrade
att ens tala med gruvarbetarna. Gruvarbetarna
däremot kunde inte åberopa
någonting i denna lag till sitt stöd.

Sammanfattningsvis kan man säga
att den nuvarande kollektivavtalslagen
är en tvångströja för fackföreningsrörelsen
och ett stöd för arbetsgivarna i
deras strävan att ge sken av att deras
övermakt har rättslig grund.

I dag omfattar även andra befolkningsgrupper
de meningar som arbetarrörelsen
för 40 år sedan ensam företrädde.
Vi menar att ett förbud mot
avtalsparagrafer som § 32 i Arbetsgivareföreningens
stadgar och en omarbetning
av lagen om kollektivavtal måste
följas av en översyn och revidering
av lagen om arbetsdomstol.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet 1:322 och II: 34G.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att under överläggningen endast
yrkats bifall till de i ämnet väckta
motionerna. På begäran erhöll herr
WERNER (vpk) ånyo ordet och anförde: Herr

talman! Jag ber att till protokollet
få antecknat det mycket anmärkningsvärda
förhållandet att man här
diskuterar en motion utan att någon
representant för utskottet ens behagar
infinna sig och besvära sig med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen gjorde
härefter propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Werner begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 76,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Werner begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om sänkning av minimiåldern för trafikkort för buss, m. m.

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 1.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 77, i anledning
av motioner om ersättning från
sjukförsäkringen för borttagande av taxering,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 178, i anledning
av motioner om bestridande av kostnader
för borttagande av taxering, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om sänkning av minimiåldern för
trafikkort för buss, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 60, i anledning av motion
om införande i yrkesskolorna av bussförarutbildning
samt sänkning av minimiåldern
för trafikkort för buss.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens första kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
246, av herr Berglund.

I motionen hade föreslagits,

dels att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skulle hemställa om åtgärder för utbildning
av bussförare inom yrkesskolans
ram,

dels att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skulle hemställa om förslag angående
sänkning av åldersgränsen för trafikkort
för buss från 21 till 20 år eller —
under förutsättning av genomgången
bussförarutbildning inom yrkesskolans
ram — till 19 år.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med anledning
av motionen I: 246 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att minimiåldern för det
blivande busskörkortet sattes till 20 år;
samt

B. att motionen i övrigt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Reglerna för åldersgränser
för olika typer av körkort är
invecklade redan i den nuvarande, ännu
gällande utformningen. Det principbeslut
som riksdagen fattade våren 1967
har inte gjort reglerna enklare, men förmånligare
ur trafiksäkerhetssynpunkt.

En fråga var mycket omtvistad inför
1967 års principbeslut, nämligen åldersgränsen
för rätten att köra buss i
yrkesmässig trafik. Resultatet då blev
att riksdagen uttalade sig för ett bibehållande
av 21 år som åldersgräns för
bussförare. Den utredning som låg till
grund för 1967 års beslut hade förordat
19 år, och remissinstanserna hade delade
uppfattningar. Förra årets riksdag
beslöt att myndighetsåldern skulle sänkas
till 20 år, och samtidigt sänktes 21-årsgränsen i en lång rad författningar
till 20 år. I sammanhanget kanske man
kan säga att man glömde bort 21-årsgränsen
för bussförare. Detta har nu
rättats till genom förslag om bifall till
den motion som jag bär väckt, och jag
har i utskottet ansett mig böra för närvarande
godtaga den kompromiss som
20-årsgränsen för bussförare innebär.

Min motion syftade emellertid längre,
nämligen till en 19-årsgräns under förutsättning
att körkortsaspiranten erhållit
utbildning i yrkesskola. Jag vill uttrycka
förhoppningen att man för att
för framtiden kunna säkra tillgången på
bussförare kommer att hålla möjligheten,
eventuellt dispensvägen, öppen för
en 19-årsgräns för bussförare. Kan man
tillåta att en 19-åring kör en privatägd
långtradare med släpvagn, bör man också
kunna tillåta en 19-åring som genomgått
en grundlig utbildning att köra en
buss.

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

1 motionen bär jag behandlat inte bara
körkortsåldern, utan även frågan om
utvidgad utbildning av bussförare inom
yrkesskolans ram. I denna del är remissinstanserna
och utskottet utomordentligt
positiva, vilket jag med tacksamhet
noterar, herr talman. Jag har
tolkat utskottets skrivning så, att det nu
ankommer på kollektivtrafikföretagen
att i samarbete med vederbörande skolmyndigheter
se till att en utvidgad utbildning
av bussförare kommer till
stånd inom yrkesskolans ram.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 64, i anledning av motion om generell
hastighetsbegränsning på väg
utom tättbebyggt område;

nr 68, i anledning av motioner om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg; nr

71, i anledning av motioner angående
uthyrning av bostadsrättslägenliet
i andra hand;

nr 72, i anledning av motion angående
kostnaderna för förrättning i samband
med överförande av allmän väg
till enskild väg; och

nr 73, i anledning av motioner angående
vinst på grund av markvärdestegring
vid exploatering av mark för fritidsändamål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. skogsbrukets lönsamhet m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av motioner
angående skogsbrukets lönsamhet
m. m.

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 38

Ang. skogsbrukets lönsamhet m. m.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 55,
av herr Bengtson m.fl., och 11:63, av
herr Dahlgren in. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära utredning om de statliga
skogarnas lönsamhet och eventuella försäljning,

dels ock de likalydande motionerna
1: 427, av herr Strandberg m. fl., samt
II: MI, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Nilsson i Agniis, vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att motionerna överlämnades
till skogspolitiska utredningen
för beaktande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte lämna
motionerna 1:55 och 11:63 samt 1:427
och II: 471 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Carl Eskilson (m), Skagerlund
(fp), Svenungsson (m), Nils
Nilsson (ep), Hansson i Skegrie (ep),
Persson i Heden (ep), Berndtsson (fp)
och Krönmark (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
motionerna 1:55 och 11:63 samt 1:427
och 11:471 överlämnades till skogspolitiska
utredningen för beaktande.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Skogsbrukets lönsamhet
har varit föremål för mycken debatt i
olika sammanhang och utifrån flera
olika utgångspunkter. I de två motionspar
som vi nu behandlar tar man upp
de statliga skogarnas lönsamhet i jämförelse
med likvärdiga skogsallmänningar.
Enligt en utredning som genom
Norrbottens landstings försorg företogs
åren 1967—1968 visade allmänningsskogarna
en avsevärt högre lönsamhet än

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. skogsbrukets lönsamhet m. m.
deras statliga motsvarighet. Utredningen
har utförts av skoglig expertis, och
man kan till en början notera att eftersom
den företogs genom landstingets
försorg kan man också förutsätta att
det förelåg en från början saklig önskan
att mäta den faktiska lönsamheten utan
sidoblickar på ägandeformer. Man kan
även konstatera att de mätbara objekten
haft likvärdiga naturliga förutsättningar.
Vad kan då vara orsaken till de så
väsentligt skilda resultaten?

Vi kan först se hur allmänningsskogarna
förvaltas. Det finns skilda slag
av allmänningsskogar, men deras förvaltningsorganisation
är väsentligen lika
uppbyggd. Man har en förtroendevald
styrelse som väljs på samfällig
stämma. Denna styrelses arvode uppgår
i regel till blygsamma belopp. Direkt
under denna styrelse arbetar så
den förvaltande och den i skogsdriften
verksamma personalen. Avståndet mellan
styrelsen och dess personal är alltså
mycket kort, ett förhållande som säkerligen
är av stor betydelse. Det fanns särskilt
tillfälle att lägga märke till detta
vid LKAB-konflikten för snart ett år
sedan. Åtgärder och beslut i fråga om
driften kan fattas på kort tid om så erfordras.
Den arbetande personalen och
styrelsens ledamöter känner ofta varandra
väl och tillhör samma grupp av
människor. Avståndet mellan arbetare
och styrelse är alltså kortaste tänkbara.

Domänverkets administration har en
helt annan och mer byråkratisk uppbyggnad
med flera led av tjänstemän på
olika nivåer. Att en sådan administration
blir dyrare torde inte kunna undvikas.

I utskottsutlåtandet återges uttalanden
av jordbruksutskottet i anledning
av motioner till proposition nr 103 av
år 1968 vari sägs, att jordbruksutskottet
efter hörande av de olika skogsintressena
fann att det inte förelåg grundad
anledning anta att någon särskild
skogsägarkategori skulle vara bättre
skickad att nå bättre resultat än annan.
Detta uttalande avsåg motioner i vilka

man ifrågasatte effektiviteten av de
statliga skogsföretagen. Samma mening
ville man dock från socialdemokratiskt
håll inte hävda vid behandlingen av
under fjolåret väckta motioner i vilka
begärdes utredning rörande ägandeförhållandena
inom den svenska skogsnäringen
i syfte bland annat att öka samhällets
innehav av skog. Man var då
övertygad om att det statliga skogsbruket
kunde bedrivas mer rationellt än
privatskogsbruket, bland annat till följd
av mindre ägosplittring.

Vilka är då kriterierna för lönsamhet?
Om det mindre skogsbruket kan leverera
råvaran till industrin till samma
pris som det statliga skogsbruket och
ändå få en större nettoavkastning än det
statliga — och detta även på jämförbara
orter — hur kan man då påstå att privatskogsbruket
är mindre effektivt?
Man gör först påståendet i den riktning
som man politiskt önskar, och därefter
söker man åstadkomma en bevisning i
stället för att bevisningen i sig själv
skulle utgöra grund för påståendet. Vilken
den politiska viljeinriktningen är
framgår ju klart av vad jag tidigare
återgivit: att utöka det statliga innehavet
av den svenska skogen där slutmålet
är socialisering.

I föreliggande utlåtande framhålles
att enbart driftresultatet av skogsbruket
knappast kan anses vara en tillräcklig
grund för överväganden om ändring av
ägarförhållandet inom skogsbruket.
Skogsbrukets funktion som råvaruleverantör
till industrin och som sysselsättningsbefrämjande
faktor får sålunda inom
den statliga sektorn anses ha större
betydelse för bedömningen. Här vänder
man alltså på steken. Vissa gånger är
effektiviteten det enda saliggörande.
Men i fråga om skogsbrukets betydelse
har vi ändå samma uppfattning, fast
inte att det bara gäller inom den statliga
sektorn utan i vidare bemärkelse. Som
sysselsättningsbefrämjande faktor har
skogsbruket stor betydelse särskilt för
deltidsjordbruket i kombinationen jordbruk-skogsbruk.
Om vi även här kan

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

enas om att denna brukningsform är
nödvändig för stora delar av skogslänens
glesbygder så är det bra.

Motionärerna liar hemställt om eu
utredning beträffande lönsamheten av
det statliga skogsbruket i förhållande
till enskilt skogsbruk. Majoriteten av utskottsledamöterna
har inte velat bifalla
att en sådan undersökning skulle få ske.
Om man är så helt övertygad om att det
statliga skogsbruket är formera och
mer effektivt än det enskilda, då borde
man vara glad över att en utredning
kommer till stånd för att också få bevis
för det. Man kan misstänka att utskottet
innerst inne inte vill tillsätta eu utredning
därför att en sådan skulle kunna
bevisa något som man inte vill ha bevisat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta yttrande instämde herrar
Svanström, Nils Theodor Larsson, Eric
Carlsson och Andreasson (samtliga ep).

Herr ESKILSSON (in):

Herr talman! Herr Nilsson har ingående
redogjort för de förslag som behandlats
i jordbruksutskottets utlåtande
nr 39. Jag vill bara komplettera hans
framställning, till vilken jag helt ansluter
mig, med ett par synpunkter.

Det är, som herr Nilsson redan har
sagt, inga nya problem man tar upp till
behandling i de här motionsparen. Frågan
om ägandeförhållandena inom den
svenska skogsnäringen har aktualiserats
vid de båda senaste riksdagarna. Motionärerna
har dock haft rakt motsatta
utgångspunkter för sina framställningar
vid 19G8 respektive 1969 års riksdagar.

Bakgrunden till de framställningar
som vi nu diskuterar och som även aktualiserades
år 1968 är det svaga ekonomiska
resultatet från domänverkets
skogar samt den ökade arbetslösheten
i skogen. Mot bakgrund därav yrkar motionärerna
att man skall överväga möjligheten
att överföra kronoskogar till

Ang. skogsbrukets lönsamhet m. m.

andra iigarkategorier. Som herr Nilsson
redan sagt, avslogs 1968 års framställningar.
Resultatet av domänverkets
verksamhet är emellertid fortfarande
svagt, även om jordbruksutskottet har
tyckt sig skönja eu ljusning under det
senaste året. Det dåliga resultatet är
framför allt märkbart i övre Norrland,
där staten också är den helt dominerande
skogsägaren. I Norrbottens län
äger domänverket 54 procent av den totala
skogsarealen. En stor del av denna
areal ligger inom de s. k. nollområdena,
som inte bedöms kunna bära ett uthålligt
skogsbruk. Dessa områden lämnas
därför åt sitt öde, och avverkningarna
koncentreras i stället till bättre belägna
skogar. En sådan utveckling medför färre
arbetstillfällen för ortsbefolkningen
och mindre kvantiteter råvara till industrin.

Samtidigt som denna negativa utveckling
sker inom det statliga skogsbruket
i Norrland har man, som herr
Nilsson påpekade, kunnat påvisa en
bättre lönsamhet vid vissa kategorier
av enskilda skogar. Det är framför allt
en jämförelse mellan skogsallmänningarna
och statsskogarna i norr som blivit
föremål för stor uppmärksamhet, och
därvid har givetvis särskilt uppmärksammats
att administrationskostnaderna
är olika.

När det gäller resultaten av gjorda utredningar
står emellertid uppgift mot
uppgift. För att få en objektiv bedömning
av hithörande frågor har motionärerna
i år liksom tidigare föreslagit
att den skogspolitiska utredningen skall
få i uppdrag att granska utredningarna
och därefter framlägga förslag. Så gjorde
man i fjol, när motioner väcktes om
att öka det statliga skogsinnehavet. Herr
Nilsson har redan påpekat att motionerna
i år har blivit avstyrkta av jordbruksutskottets
majoritet. Utskottets
borgerliga ledamöter har emellertid gemensamt
reserverat sig för bifall till utredningsförslaget,
och, herr talman, jag
ber att få instämma i herr Nilssons yrkande
om bifall till reservationen.

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. skogsbrukets lönsamhet m. m.

Häri instämde herr Ohlsson, Ebbe,
(m).

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag är givetvis tacksam
för utskottets ställningstagande.

1 motionerna diskuterar man från utgångspunkter
som i och för sig skulle
motivera en analys här i dag av sakläget.
Dessutom har herrar Nils Nilsson
och Eskilsson anfört synpunkter som
sannerligen lockar dem som är engagerade
i skogsnäringen och skogsnäringspolitiken
till debatt. Jag tycker emellertid,
herr talman, att eftersom det väl är
en tryggad majoritet för utskottets avslagslinje
bör vi spara den stora liolmgången
med varandra till dess att skogspolitiska
utredningen lagt fram sitt förslag
och vi fått en proposition på grundval
av den. Då tror jag att särskilt herr
Nilsson men i viss mån även herr
Eskilsson på en rad punkter som har
vidrörts i dag kommer att tala med
mycket mindre bokstäver. Jag försäkrar
nämligen att det är tongångar som
snart ingen kommer att stå för på ansvarigt
håll.

När det gäller domänverket vill jag
ändå, herr talman, framföra en kort
replik — det kliar i mig.

Här framställer herr Eskilsson situationen
ungefär så, att det är mindre lönsamt
med domänverket som ägare av
skogstillgångarna. Herr Eskilsson menar
tydligen att verkets skogar sköts
sämre. Detta har vi diskuterat åtminstone
ett par gånger här i kammaren sedan
jag kom hit. Inga nya argument har
kommit till. Inga nya ur domänverkets
synpunkt negativa erfarenheter har
kunnat framhållas. Det är gammal skåpmat
man kör med.

Om det, herr Eskilsson, finns vissa
markområden som är att hänföra till
nollområden och som det alltså ur nationalekonomisk
synpunkt är orimligt
att satsa pengar och arbete på, är väl
detta inte ett bevis på misskötsel från
domänverkets sida. Här gäller det ju att

göra en samhällsekonomisk värdering.
Om alla företagare i landet därvidlag
uppträdde på samma sätt som domänverket,
skulle vår sociala och ekonomiska
situation vara mycket bättre än
den är.

Vidare finns det skogsägare i Norrbotten,
och för övrigt i hela Norrland,
som har relativt sett mycket gynnsammare
marker med god tillväxt men som
uppträder som om det vore nollområden.
Man vägrar avverka, fastän industrin
ropar efter råvara.

Det är faktiskt ett mycket allvarligare
problem att vissa privata skogsägare
inte utnyttjar de reala resurserna effektivt.
Det problemet är betydligt allvarligare
än den ineffektivitet som man här
anklagar domänverket för därför att domänverket
bedriver en samhällsekonomiskt
vettig näringspolitik.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till utskottets ställningstagande.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå
upp i denna fråga, men herr Yngve
Perssons inlägg gjorde att jag inte kunde
sitta stilla i min bänk.

Herr Persson talade om gammal skåpmat
och kritiserade yttranden som tidigare
fällts av företrädare för reservanterna.
Men, herr Persson, vore det inte
bra med en utredning som visade kanske
just vad herr Persson vill få fram?
I stället för att här ta upp en diskussion
i denna fråga, bör en utredning göras
som visar vilken av parterna som har
rätt. Med hänsyn härtill har jag ställt
mig bland reservanterna — upplysning
skadar ju aldrig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag tror att herr Yngve
Persson kan ha rätt när han säger
att vi bör spara den fortsatta diskussionen
i denna fråga till dess att en propo -

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

sition i ärendet framlägges för riksdagen.
Inte heller jag vill därför säga
inånga ord i frågan.

Atl lägga domänverkets driftresultat
som grund för övervägande av försäljning
av statens skogar är ur skogspolitisk
synpunkt tvivelaktigt. Statens
skogsbruk tjänar inte i första hand samhällsekonomin
genom driftresultat,
utan genom sin roll som en stabil råvaruleverantör
till skogsindustrin och
genom att utan alltför stor hänsyn till
konjunkturens växlingar vara en grund
för trygg sysselsättning inom områden
där anställningsalternativ saknas.

Statens skogsinnehav, varav större
delen är koncentrerat till domänverkets
förvaltning, främjar dessutom genom
sin storlek och resursanhopning skogsbrukets
anpassning till de högmekaniserade
drivningsmetoder som framtvingats
av konkurrensen från andra
virkesproducerande länder.

Från och med den 1 januari 1969 gäller
en ny instruktion för domänverket,
och i vissa stycken gäller nya direktiv
för domänverkets verksamhet. Bl. a.
skall ju ett intimt samarbete äga rum
mellan verket och ASSI, och detta
samarbete har lett till att ASSI beslutat
att utvidga sin skogsindustriella verksamhet
i t. ex. Norrbotten.

Jag skall som sagt inte gå närmare
in på dessa frågor, eftersom vi kanske
får ta ställning till dem senare, utan jag
ber bara, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag vill först säga att
jag inte har ifrågasatt domänverkets
effektivitet, herr Yngve Persson. Jag har
sagt att domänverket har en förvaltningsorganisation
som i sig själv är så
utbyggd att den inte torde kunna undgå
att bli dyrare i jämförelse med den
förvaltningsorganisation som allmänningsskogarna
har — vilken skogspolitisk
utredning som än redovisar sitt resultat,
kommer inte detta förhållande

Ang. skogsbrukets lönsamhet m. m.
att kunna bestridas. Med den kännedom
jag har om allmänningsskogarnas billiga
förvaltning tror jag knappast att den
går att göra mera billig.

Den utredning som har gjorts genom
landstingens försorg och av skoglig expertis
gäller skogar i områden som är
likvärdiga.

Jag håller givetvis med herr Yngve
Persson om att det finns nollområden
där man inte kan begära någon lönsamhet
av samma slag, men jag vill också
säga att förhållandet är detsamma även
när det gäller enskilda skogar uppe i
Norrland.

När det här sägs att det är så många
enskilda som underlåter att avverka
sina skogar, kan vi då komma ifrån att
detta gäller på sådana områden som inte
ger något netto? Det vore ju underligt
om inte företrädarna för det enskilda
skogsbruket annat än i rena undantagsfall
skulle ha samma behov av avkastning
från sina skogar som alla
andra skogsägare.

Det är nog riktigt, som herr Y’ngve
Persson säger, att debatten kommer att
bil mycket livligare när skogspolitiska
utredningen har avgivit sitt betänkande.
Men jag tror att debatten mera kommer
att präglas av olika politiska uppfattningar
i frågan än av olika uppfattningar
om effektiviteten i de skilda
skogsbruksformerna.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Det var inte min avsikt
att gå upp i denna debatt men herr
Skärmans uppträdande föranledde mig
att begära ordet.

Herr Skärman talade om utredningar.
Flera sådana är på gång, och det har
lovats att den skogspolitiska utredningen
skall vara färdig någon gång under
1971. Den kommer väl då att belysa hela
denna fråga. Jag kan ändå inte låta
bli att säga några ord, när man åberopar
jämförelsematerial från Norrbotten
rörande domänverket och allmänningarna.
Då har man helt glömt bort det
väsentliga.

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. skogsbrukets lönsamhet m. m.

Domänverket började under 1930-talet
och i början av 1940-talet att självt
avverka skog. Till dess hade verket sålt
skog på rot, många gånger till mycket
billigt pris. En skogsskövling utan like
hade egentligen skett. I slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet fick domänverket
göra mycket stora insatser
för att någorlunda rehabilitera de skogar
som skövlades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Vi kan vidare inte komma ifrån att
domänverket under alla år det bär bedrivit
sin verksamhet i Norrbotten har
haft ett helt annat ansvar för sin arbetskraft
än någon annan arbetsgivare.
Jag har personligen erfarenheter av
detta.

Domänverket anlade s. k. kronokolonat
— i dagligt tal kallade kronotorp •—-och de medför fortfarande en massa utgifter
för domänverket. Det var ju svårt
att i avlägsna delar av inlandet, där domänverket
hade sitt skogsinnehav och
där det inte fanns någon fast befolkning,
kunna få någorlunda stabil arbetskraft
för avverkning av de skogar
som aldrig tidigare hade avverkats. Därför
anlade man dessa kronotorp.

Domänverkets skogsarbetare lyder under
det allmänna tjänstepensionsreglementet,
och domänverket har en inte
oväsentlig utgift för pensioneringen av
sina arbetstagare. Sådana pensionsutgifter
drabbar inte allmänningarna och
inte heller det övriga privata skogsbruket.

Även i anställningsförhållandena råder
väsentliga skillnader än i denna
dag.

När detta ärende debatterades 1968
påpekades att domänverket trots en
nedgång i konjunkturerna med minskad
avverkning som följd försökte att så
långt som möjligt behålla sin arbetskraft
på heltid och helår. Detta har
aldrig varit förhållandet hos socken- eller
häradsallmänningarna, vilka här har
åberopats såsom jämförelsematerial. De
anställer sina arbetare för cirka åtta
månader per år.

Allmänningarna har också en annan
förmån. De säljer huvuddelen av sin
skog på rot under sådana konjunkturer
då det går att få ut ett högt pris, och de
har själva inget ansvar för arbetskraften.
Domänverket däremot måste göra
stora avverkningar i egen regi för att
kunna ta ansvar för arbetskraften på
sikt. Det är väsentliga skillnader i det
praktiska handlandet.

Herr Eskilsson var inne på att det
skulle vara slöseri med tillgångar att
inte avverka de skogar som finns ovanför
den s. k. noll-zonen. Dessa områden
vid fjällkanten, där det med nuvarande
metoder inte går att få fram någon
ny skog om den gamla huggs ner,
beräknas i Norrbotten till ca 700 000
hektar. Jag vet att domänverket har
gått fram mycket försiktigt med kalavverkningar,
tv här måste det bli kalavverkning
om man över huvud taget skall
göra någonting åt den gamla skogen.
Och som jag redan nämnt går det inte
med nuvarande kunnande och nuvarande
forskning att få fram ny skog.

Miljövårdarna har också framhållit
att dessa skogar inte bör huggas ner,
ty då blir områdena anskrämliga. Det
finns redan många vittnesmål därom på
torra hedar i Norrlands inland.

Forskningen fortsätter emellertid. I
Norrbotten förekommer mycket avancerad
forskning t. ex. i Vidsel, där verksamheten
förestås av en professor från
Skogshögskolan. Där hoppas man få
fram ett plantmaterial med tillsatt näringsklump
som kanske kan lösa återväxtfrågorna
på dessa nederbördsfattiga
och näringsfattiga områden.

Med detta inlägg har jag velat belysa
de besvär domänverket har genom
att verket äger de områden i länet som
ligger sämst till från bonitets-, växtlighets-
och avverkningssvnpunkt. Jag har
gjort det på grund av det enligt min
mening ganska ovederhäftiga snack som
förts i anledning av motionerna.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

r>5

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Jag vill först göra en
kommentar till en enda punkt i herr
Wanhainens anförande.

Herr Wanhainen sade att pensioneringsförhållandena
iir så mycket bättre
inom domänverket än inom det enskilda
skogsbruket och yttrade — jag skulle
tro att det är nästan ordagrant —- att
allmänningsskogarna har inga kostnader
för pensionering av den anställda
arbetskraften på samma sätt som domänverket
har. Det där är väl inte riktigt,
herr Wanhainen? Numera har alla
arbetsgivare samma kostnader för bidrag
till pensioneringen av den anställda
arbetskraften, oavsett om arbetsgivaren
är ett statligt verk eller ett enskilt
företag. En enskild företagare får
ju betala mycket betydande bidrag till
den allmänna tjänstepensioneringen och
sörja för arbetskraftens pensionering
på samma sätt som man tidigare gjorde
inom statlig företagsamhet.

Sedan vill jag kommentera några uttalanden
av herr Yngve Persson.

Herr Persson ansåg att vi borde vänta
med den stora debatten till dess
skogspolitiska utredningen har lagt
fram sitt förslag, och det kan ligga någonting
i det. Från vår sida har inte
primärt ifrågasatts att de statliga skogarna
nu skall överföras till enskilda
ägare. Såväl i motionerna som i reservationen
har det föreslagits att den
skogspolitiska utredningen, vilken enligt
upplysningar som vi har fått kommer
att fortsätta även under 1971, skall
få ta del av och undersöka värdet av
de utredningar som har gjorts på detta
område från annat håll, utredningar
som för Norrbottens del har visat att
allmänningsskogarna hävdar sig bättre
än de statliga skogarna när det gäller
avkastningen per arealenhet räknat.
Dessa utredningar har inte gjorts av
vem som helst utan av folk som har
sysslat med sådana här frågor både
praktiskt och vetenskapligt. Av utredningarna
framgår att det föreligger en
skillnad i fråga om lönsamheten mellan

Anfr. skogsbrukets lönsamhet in. in.
allmänningsskogarna i Norrbotten och
de statliga skogarna.

Herr Yngve Persson och jag är knappast
ojäviga när det gäller alt bedöma
värdet av de båda utredningarna. Herr
Yngve Persson anser att man framför
allt skall öka det statliga inflytandet
över näringslivet, både när det gäller
skogsbruket som sådant och när det
gäller skogsindustrierna. Jag för min
del hävdar alt vi mera skall lita till det
enskilda initiativet. Jag kan därvidlag
peka på exempel som visar att en samverkan
mellan enskilda skogsägare under
de senare åren har upphävt en stor
del av de olägenheter i form av ägosplittring
och liknande som tidigare
förekom inom det enskilda skogsbruket.
Mellan 2 och 3 miljoner hektar
skog i vårt land tillhör numera skogsbruksområden,
och det har där visat
sig möjligt att genom samarbete och
samverkan få ut bättre resultat av
skogsbruket än tidigare då varje brukningsenhet
arbetade för sig själv.

Vi hade en debatt om dessa frågor
för två år sedan — i maj 1968 —- och
jag tillät mig att säga då att om det nu
råder så diametralt motsatta uppfattningar
om värdet av utredningen rörande
förhållandet i Norrbotten så vore
det väl riktigast att hela materialet överlämnas
till den skogspolitiska utredningen,
som är allsidigt sammansatt,
för genomgång och bedömning. Samma
yrkande som för två år sedan har vi
reservanter ställt i år.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Till herr Skärman vill
jag säga att jag inte är ett skvatt rädd
för en utredning kring frågan huruvida
domänverket är lika rationellt i ekonomiskt
och socialt avseende som övriga
skogsägare.

Jag har sagt att vi behöver veta åtskilligt
mera än vi vet i dag för att över
huvud taget kunna göra en konstruktiv
analys och föra en debatt i denna fråga.
Avsikten med den skogspolitiska utred -

5ö

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. skogsbrukets lönsamhet m. m.
ningen är att vi skall få ytterligare material
i det avseendet. Innan riksdagen
har bestämt den allmänna målsättningen
— märk att jag säger målsättningen,
värderade debattdeltagare -— och därmed
skogspolitiken i sin helhet, är det
såvitt jag förstår fåfängt att diskutera
dessa frågor. Det är helt enkelt på det
sättet. Om vi skulle göra en utredning
i frågan med utgångspunkt från det vetande
vi har i dag möter vi en rad svårigheter
som gör en sådan utredning
minst sagt suspekt.

I det sammanhanget vill jag replikera
herr Eskilsson och anföra att jag bestrider
att det finns någon kvalificerad pålitlig
utredning här i landet som visar
att skogliga allmänningar i Norrbotten
sköts ekonomiskt och samhälleligt bättre
och mer effektivt än domänverkets
skogar. Det finns ingen sådan utredning!
Bakgrunden till svårigheterna när
det gäller att bedöma dessa frågor ligger
i den av herr Wanhainen redovisade
problematiken. Tar man inte med
den i hela dess räckvidd kommer man
inte ned på fotterna i denna fråga.

Herr Nils Nilsson betonade i sitt senaste
inlägg att det i och för sig här
inte gäller huruvida domänverket skall
avhända sig sina skogar, utan att klarlägga
vilken brukningsform som är effektivast.
Han har då fäst sig vid att
domänverkets förvaltningsorganisation
är så tung att domänverkets drift måste
-— utgår han från — vara underlägsen
andra former. Men varför har då inte
motionärerna yrkat på utredning och
översyn av förvaltningsformerna? Är
det inte så att herr Nilsson vidrörde
pudelns kärna när han allra sist i sitt
anförande kom in på att i skogspolitiken
i första hand ligger allmänpolitiska
värderingar. Dessa har förts in redan
i motionen och i herr Nilssons eget anförande.

Det är alltså inte fråga om att göra
domänverket så effektivt som möjligt,
utan att söka en anledning att avhända
staten skogarna. Debatten gäller just
det! Som jag redan anfört, herr talman,

anser jag att vi skall föra den debatten
när vi har utrett de väsentliga och avgörande
sammanhangen på detta område.

Jag vill säga till herr Eskilsson att
målsättningen när det gäller svenskt
skogsbruk, som vi diskuterat även tidigare,
aldrig någonsin har blivit riktigt
väl utredd. Jag tror att vi är överens
därom. Det är en central fråga som
skogspolitiska utredningen bör få klara
ut. I det sammanhanget kan man foga
in hela den serie problem som herr
Wanhainen vidrörde, och först då får
vi frågan belyst ur den allomfattande
sociala och samhällsekonomiska aspekten.
Rätt vikt kan läggas vid olika frågor
i de stora diskussionerna och de
stora avgörandena.

Herr talman! Jag anser att denna lilla
debatt har varit intressant. Det skall
emellertid bli angenämt att komma igen
när skogspolitiska utredningen framlagt
sitt resultat.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Wanhainen att hans erfarenhet av den
omsorg som skogsallmänningarna har
om sin personal inte överensstämmer
med den uppfattning och erfarenhet jag
har från allmänningsskogar som jag
känner till. Så långt tillbaka som jag
minns har de tjänstemän som varit anställda
där haft pensionsförmåner på
samma sätt och efter samma lönegrader
som tjänstemännen inom domänverket.
Vad gäller den kollektivanställda personalen
— om jag får kalla den så — har
förhållandena varit ungefär desamma.
Ackord har utgått på arbetena, och sedan
ATP tillkom gäller den pensionsförmånen
generellt.

Herr Wanhainen säger att det här
liar förekommit ovederhäftigt snack.
Om därmed skulle menas den av oss
åberopade utredningen, som gjorts genom
landstingets försorg, har jag svårt
att tänka mig att den karakteristiken
är berättigad, eftersom det har varit

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

skoglig expertis som gjort utredningen.
Denna expertis har haft i direkt uppdrag
att utröna huruvida den ena förvaltningsformen
iir mera effektiv och
lönsam än den andra, och man har tagit
hänsyn till just de faktorer som här
nämnts. Avlägsna områden, där kostnaderna
är betydligt högre, kan inte i
fråga om effektiviteten jämföras med
områden som är välbelägna.

Herr Yngve Persson säger att jag inte
liar ifrågasatt effektiviteten. I mitt första
inlägg åberopade jag jordbruksutskottets
uttalande, att den ena formen
inte kan bevisas vara förmer än den
andra, och jag vill fortfarande ansluta
mig till detta uttalande. Men jag reagerade
mot den år efter år från samma
håll framförda tesen att det enskilda
skogsbruket är vida underlägset och att
man därför behöver undersöka huruvida
man inte bör vidta en ändring i
äganderätten till förmån för ett ökat
statligt ägande. Jag hävdar att det enskilda
skogsbruket är väl så effektivt i
sin förvaltning av tillgångarna som det
statliga.

Givetvis är det riktigt att det är i
fråga om de politiska bedömningarna
som meningarna skär sig. Jag uppskattar
Yngve Perssons sätt; han döljer inte
vad han vill. Han går inte omkring i
filttofflor, utan man kan på honom tilllämpa
Skriftens ord, att varav hjärtat
är fullt, därav talar munnen. Det kan
man inte säga om alla.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten. Som herr Yngve Persson sade
iir detta ingen stor debatt. Men det är
ganska tydligt att vad herr Wanhainen
kallar ovederhäftigt snack består i att
vi talar om saker som kanske inte alla
här känner till riktigt. Det är därför jag
vill överlämna ärendet till skogspolitiska
utredningen för att få det klarlagt.
Jag är säker på att den utredningen redan
liar så mycket material att den kan
sammanställa det, så att vi får de bättre

Ang. skogsbrukets lönsamhet m. in.
uppgifter, som herr Persson efterlyser.
Vi kan på det sättet få mera underlag
för den debatt, vilken får föras bland
dem som då är med i riksdagen.

Herr Wanhainen åberopade mig som
skäl för att han gick in i debatten. Jag
kan säga till herr Wanhainen att jag
kan vitsorda mycket av vad han sade
om förhållandena uppe i Norrbotten,
eftersom jag har tjänstgjort där uppe.

Jag skulle vilja tillägga att vid den
avvittring som skedde under 1800-talet, där det bröts ut skogar till de enskilda
byarna, kanske dessa i stor utsträckning
erhöll mark som var bättre
än den mark som domänverket fick behålla.
Som herr Wanhainen vet — han
känner till dessa förhållanden mycket
väl — är domänskogarna och över huvud
taget domänmarken där uppe ett
resultat av den debatt om regalrätten
som har skett under århundraden. Debatten
gällde vem som egentligen skulle
äga landets mark, kronan eller den enskilde,
och det blev en kompromiss så
att det bröts ut skogar till de enskilda
i proportion till hur mycket mark de
hade odlat. Allt som blev över fick
självklart kronan, domänverket. Jag
håller med om att det var mycket dåliga
marker, men det är ju dessa saker
som vi vill ha klarlagda.

Sedan är det en annan sak om domänverkets
organisation är den allra
effektivaste. Vid jul och nyår skall verket
flytta in i sitt nya hus, som bara
skall räcka några år innan man skall
flytta på nytt, till Falun eller Gävle, efter
vad det har sagts. I den nya byggnaden
får verket inte mindre än 330 rum
till sitt förfogande för den centrala administrationen.
Man tycker att det låter
väldigt mycket. Jag undrar om det inte
finns en del att hämta genom att utreda
även organisationen av domänverket.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
till herr Eskilsson angående pensionskostnaderna.
Jag är övertygad om att
herr Eskilsson kunde fatta vad jag me -

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Ang. skogsbrukets lönsamhet m. m.
nade, även om orden kanske inte föll
så korrekt. Jag avsåg givetvis hela tiden
statens allmänna pensionsreglemente,
som omfattade även de kollektivanställda
skogsarbetarna långt innan ens
ATP diskuterades. En skogsarbetare i
domänverkets tjänst har kunnat få pension
från 60 år. Det är ju pensionen för
tiden mellan 60 och 67 år som kostar
extra pengar, medan ju pensionsfrågan
för övriga skogsarbetare inte lösts på
tillfredsställande sätt. Den har inte lösts
av skogsbolagen och allra minst av allmänningarna.

Vi talar här hela tiden om en jämförelse
mellan allmänningarna — ursäkta,
herr Nilsson, Norrbottensallmänningarna
— och domänverket i Norrbotten.
Då skall man jämföra de reella
förhållandena i Norrbotten och inte
blanda in hela landets allmänningar. Inom
herr Nilssons område råder kanske
en annan praxis, så att där även vanliga
arbetare, således inte bara tjänstemän,
kan få pension på dessa bättre
villkor. Det är där skillnaden ligger.
När vi behandlade bankoutskottets utlåtande
nr 46 år 1969 höll jag ett ganska
långt inlägg i denna fråga. Jag kan råda
herr Nilsson att läsa protokollet. Där är
siffrorna även för pensionerna upptagna.
Jag minns att domänverket årligen
åsamkas cirka 20 miljoner kronor i
extraomkostnader för pensioner på
grund av en generösare pensionering
än vad allmänningarna har.

Herr Nilsson menade att uppgifterna
angående anställningsförhållandena för
skogsarbetarna inte var riktiga. Dessa
uppgifter är hämtade från Skogsarbetarförbundets
arbetslöshetskassor i Norrbotten,
där vi alltså har allmänningar.
Då organisationstillhörigheten är i det
närmaste 100-procentig hos de i skogen
arbetande där, torde siffrorna vara helt
riktiga. Uppgifterna visar att allmänningarnas
folk under cirka fyra månader
av året inte är sysselsatta hos sitt
företag. De får då skaffa sig andra jobb,
söka sig till arbetsförmedlingen eller
begära understöd från arbetslöshetskas -

sorna i den mån de inte finner annan
sysselsättning. Hos domänverket är arbetarna
årsarbetande.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

Ang. skyddet för Smålands Taberg

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av motioner
angående skyddet för Smålands
Taberg.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling i
ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna 1:42,
av herr Bengtson, samt II: 46, av herr
Magnusson i Nennesholm och herr Johansson
i Skärstad, vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om utredning i syfte att
åstadkomma ett varaktigt skydd för de
natur- och kulturvärden som Smålands
Taberg representerade,

dels ock de likalydande motionerna
I: 926, av herr Karlsson, Göran, m. fl.,
och II: 1098, av herr Sterne m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om att erforderliga
åtgärder vidtoges genom lagstiftning,
eller på annat sätt, för att
skydda Taberg med dess oskattbara och
säregna natur.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att motionerna 1:42 och 11:46
samt I: 926 och II: 1098 jämte över dessa
avgivna remissyttranden överlämnades
för övervägande till de sakkunniga
som hade i uppdrag att överse naturvårdslagen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Naturvården har under
de senaste åren kommit i centrum för
människornas intresse, och detta är alldeles
i sin ordning. Det moderna samhället
med dess snabba tekniska expansion
och dess rasering av många gamla
värden ger oss alla anledning att uppmärksamma
och följa utvecklingen. Den
förvandling som det svenska landskapet
håller på att genomgå får inte ske
hur som helst och utan att motåtgärder
insätts mot förfulningen.

De motioner som jordbruksutskottet
här haft att handlägga gäller skyddet
av en av Sydsveriges absolut främsta
naturklenoder: Taberg. Det är inte första
gången som Taberg blivit en riksdagsfråga.
Berget har varit föremål för
överläggningar här tidigare, när vandaliseringen
av den småländska bergsformationen
påtalades.

Nu står man emellertid på nytt inför
hotet att gruvdriften skulle upptagas i
berget. Bolaget som äger brytningsrätten
har aviserat sina planer på att åter
bryta malm där, närmast för att utvinna
vanadin. Detta måste förhindras. Dagens
generation kan inte tillåta att detta
säregna berg blir förvandlat till
oigenkännlighet och de sköna omgivningarna
blir slagghögar.

Motionärer från Jönköpings län har
slagit larm inför det nya hot som reses
mot Taberg. Socialdemokratiska partidistriktet
har i ett kraftfullt uttalande
ställt sig helt bakom dem som vill skydda
och bevara berget, och jordbruksminister
Ingemund Bengtsson som besökte
Taberg på sensommaren har för
sin del gett elt klart besked om att någon
ny brytning i Taberg inte får ifrågakomma.
Länsstyrelsen i länet är inne
på samma tankegångar.

Jordbruksutskottets behandling av
motionen har varit märkbart positiv,
vilket jag som motionär gärna vill anteckna
och notera. Nu gäller det för oss
alla att söka skydda och bevara berget.
Med hjälp av de utredningar som tillsatts
och med naturvårdsverkets engagerade
medverkan tror jag att frågan
skall ledas till en lycklig lösning.

Herr talman! Jag är tacksam för den
behandling som utskottet har givit motionen
och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Larfors (s).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om åtgärder mot könsdiskriminering

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning
av motioner om åtgärder mot
könsdiskriminering samt motioner om
åtgärder för att öka tillgången på deltidsarbete
i vad motionerna hänvisats
till allmänna beredningsutskottet.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats delar av motioner om åtgärder
mot könsdiskriminering samt
motioner om åtgärder för att öka tillgången
på deltidsarbete, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 5, av
herr Helén in. fl., och II: 7, av herr Gustafson
i Göteborg m. fl., vari, i de till
allmänna beredningsutskottet hänvisade
delarna, hemställts dels om en utredning
med uppgift att framlägga förslag till
hur en mindre könsbunden rekrytering
till kvalificerad intern utbildning på
arbetsplatserna skulle stimuleras och
hur förekomsten särskilt i offentlig
tjänst av olika karriärvägar på samma
nivå för män och kvinnor skulle motverkas,
dels att riksdagen i övrigt måtte
beakta vad som anförts i motionerna;

2) de likalydande motionerna I: 32
och 11:32 (följdmotioner till motionerna
under 1) vari, i de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade delarna
under åberopande av vad som anförts i
motionerna under 1, anhållits dels om
en utredning med uppgift att kartlägga
möjligheterna och behovet av deltidsarbeten
i framtiden och föreslå de förändringar
i lagstiftning etc. som krävdes
för att deltidsarbete i fråga om sociala
förmåner m. m. skulle bliva jämställt
med heltidsarbete, dels om en utredning
med uppgift att undersöka förutsättningarna
för en allmän lagstiftning
mot könsdiskriminering i vårt
land;

3) de likalydande motionerna 1:968,
av herr Lindblad, samt II: I1H, av herrar
Romanus och Ahlmark, vari, i den
till allmänna beredningsutskottet hänvisade
delen, föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om snabb utredning angående och för -

slag till lagstiftning mot könsdiskriminering
på den svenska arbetsmarknaden
(detta yttrande hade angivits gälla under
förutsättning att riksdagen icke beslutade
om dylik lagstiftning i anslutning
till lagstiftning om förbud mot rasdiskriminering)
; ävensom

4) de likalydande motionerna I: 974,
av herr Olsson, Johan, in. fl., samt II:
1136, av fru Xilsson och herr Gustavsson
i Alvesta, vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om utredning av frågor förknippade
med deltidsarbete i enlighet med
vad som i motionerna anförts i syfte
att öka tillgången på deltidsarbete samt
att ekonomiska och sociala frågor skulle
lösas i samband därmed.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att motionerna 1:32 och 11:32, i
vad de avsåge lagstiftning mot könsdiskriminering,
samt motionerna 1: 968
II: 1144, i vad de hänvisats till allmänna
beredningsutskottet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att motionerna 1:32 och 11:32, i
vad de avsåge deltidsarbete, samt motionerna
I: 974 och II: 1136, i den mån
de inte kunde anses besvarade med vad
i utlåtandet anförts, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

3) att motionerna I: 5 och II: 7, i vad
de hänvisats till allmänna beredningsutskottet,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Eric Peterson (fp), fröken Stenberg
(in), fru Florén-Winther (in), herrar
Xilsson i Bästekille (m) och Andersson
i Örebro (fp) samt fru Frsenkel (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:32 och
11:32 samt motionerna 1:968 och II:
1144 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag angående
lagstiftning mot könsdiskriminering.

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

Fri! HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag har inte tiinkt dra
i gång någon könsrollsdebatt så här
strax före klockan 15 då alla väntar sig
att plenum snart skall vara slut. Jag
tror också att det är ganska svårt att
elda trupperna på ömse håll. Jag vill
ändå knyta några reflexioner till och
göra ett yrkande med anledning av allmänna
beredningsutskottets behandling
av föreliggande motioner.

I vår motion står att det brister mycket
i kvinnors rätt att verka på vanliga
mänskliga villkor, och det kan man
verkligen hålla med om. Det lever fortfarande
kvar en hel del argument om
varför kvinnans rätta plats är där eller
där, vanligen inom mycket begränsade
områden.

Om man haft anledning att syssla
med striden för kvinnornas rösträtt för
50 år sedan tycker man nog att utvecklingen
har gått mycket långsamt när
det gäller kvinnornas möjligheter på
arbetsmarknaden liksom deras möjligheter
att delta i samhällsarbetet. Det är
med snigelfart, för att inte säga en
kräftgång. Det är klart att kvinnorna
på papperet kan bli vad som helst numera.
De allra senaste dagarna har man
t. o. m. diskuterat deras möjligheter att
avancera inom vårt militära system.
Men det är mycket som de inte blir —
av olika anledningar.

De pionjärer som jag nyss alluderade
på skulle nog ha blivit väldigt besvikna
om de hade kunnat ana att vid
1970 års avtalsförhandlingar — vilka
kommer att gälla just kvinnornas löneförmåner
därför att de rör låglönegrupperna
och därför att kvinnorna där är
i majoritet — finns på LO-sidan en,
säger en, kvinna i det porträttgalleri
som nyligen presenterats i tidningarna.
Att det inte finns någon alls på arbetsgivarsidan
eller i tjänstemannaorganisationerna
gör inte saken ett dugg bättre.
Detta är bara ett exempel på tillståndet
50 år efter rösträttsreformen.

Det är flera faktorer som medverkar
till den bristande balansen mellan män

Om åtgärder mot könsdiskriminering
och kvinnor, som ju fortfarande består
både på arbetsmarknaden och när det
gäller inflytandet över samhällsutvecklingen.
Jag har alldeles klart för mig
att en del förhållanden kan ändras endast
genom upplysning. Hit hör naturligtvis
de fördomar som lever kvar om
vad kvinnor kan göra, vad de bör göra
och vad de inte kan och jnte bör göra.
Dessa fördomar sammanhänger i hög
grad med en felaktig eller i varje fall
snedvriden uppfostran. Detta i sin tur
torde bero på att barn uppfostras nästan
uteslutande av kvinnor rätt långt
upp i skolåldern. I detta fall tycker jag
att männen är diskriminerade. De har
hittills t. o. m. varit förhindrade att umgås
med sina egna barn, och en hemmaman
är väl ändå något att se litet över
axeln, eller hur? Gränsen mellan att
tillföra hemmet kontanter och att sköta
vardagsarbetet, innefattande även hemmets
ekonomi som har den största betydelse
för samhällsekonomin, är så
fastlagd att det är nästan omöjligt att
rucka på den. Isoleringen i hemmen
och kvinnornas mycket begränsade
möjligheter att få ett vettigt arbete
utanför hemmet är ett par exempel på
fullt uppenbara missförhållanden, som
genom vissa samhällsåtgärder säkert
kunde rättas till.

I utskottet har man vid behandlingen
av motionen varit fullt medveten om
— det står också i utlåtandet —• att det
finns rester av traditionsbunden könsdiskriminering
och att mycket återstår
att göra innan män och kvinnor kan
på i alla avseenden lika villkor konkurrera
på arbetsmarknaden. Detta att
kvinnorna har så svårt att göra sig gällande
på arbetsmarknaden och att över
huvud taget få möjligheter till avancemang
leder till att de heller inte får
några med männen jämförbara möjligheter
att delta i samhällsarbetet, att bli
representerade i de beslutande församlingarna,
alltifrån riksdagen till den
enklaste nämnd ute på landsbygden.
Där är det precis likadant. Det fattas
kvinnor på nästan alla håll. Här i riks -

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om åtgärder mot könsdiskriminering

dagen har genom det senaste valet antalet
kvinnor sjunkit i stället för att
ändå så småningom stiga.

Men för att återgå just till förhållandena
på arbetsmarknaden är det väl
egentligen där som staten skulle kunna
ingripa med några åtgärder. Utskottets
ledamöter hänvisar till avtalsvägen, och
det är alldeles självfallet någonting att
diskutera. Man borde kunna hoppas att
det på den vägen skulle gå att nå en
bättre balans. Men reservanterna tycker
att avtalsvägen har visat sig vara en så
törnbeströdd och en så stenig väg för
kvinnorna att ta sig fram på, att man
inte kan vänta hur länge som helst på
att den vägen nå en sådan bättre balans
som jag förut har talat om.

Det är sådant som gjort att reservanterna,
när den här motionen behandlades,
tyckt det vara angeläget att man
fick en utredning till stånd om förutsättningarna
för en allmän lagstiftning
mot könsdiskriminering.

Vi har utländska förebilder, och det
är ju inget fel att studera dem. Tvärtom,
man kanske kan få uppslag t. ex.
av de erfarenheter som kan dras av den
amerikanska lagstiftningen mot ras- och
könsdiskriminering, även om den långtifrån
till alla delar har blivit omsatt i
praktiken så som man skulle vilja. Även
England har en lagstiftning mot rasdiskriminering
som kanske kan ge oss
svenskar en och annan tankeställare
och ett uppslag att föra vidare.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 56.

Fru FLORÉN-WINTHER (m) :

Herr talman! FN-deklarationen om
avskaffande av diskriminering mot
kvinnor antogs av FN:s generalförsamling
den 7 november 1967. Den framställer
principen om kvinnors rätt till
samma villkor som männen och kräver
åtgärder för att åstadkomma detta.

Arbetet med den här deklarationen

påbörjades redan 1963, då generalförsamlingen
i en resolution noterade att
det i verkligheten fortfarande existerade
diskriminering mot kvinnor, även
om detta inte alltid var enligt lag.

Deklarationen betecknades också som
en milstolpe när den kom till i FN:s
arbete för de mänskliga rättigheternas
genomförande. Artikel 1 i deklarationen
säger att diskriminering mot kvinnor,
”vilken frånkänner dem samma
rätt som männen eller begränsar densamma,
är fundamentalt orättvis och
kränkande mot mänsklig värdighet”.

I artikel 2 står det att alla ”lämpliga
åtgärder skall vidtagas för att avskaffa
existerande lagar, regler, seder och
bruk som diskriminerar kvinnor samt
för att åstadkomma legalt skydd för lika
rättigheter för män och kvinnor”. Därefter
har man i två punkter redogjort
för hur kvinnor diskriminerats och kan
diskrimineras i ett samhälle.

En av de viktigaste artiklarna går
också in på hur kvinnor kan diskrimineras
på arbetsmarknaden, och det är
det som den här motionen har tagit upp
som ett av sina problem.

I utskottets utlåtande har anförts att
arbetsmarknadens parter avtalsvägen
bör lösa problemet med kvinnornas
diskriminering på arbetsmarknaden.
Det framstår emellertid som uppenbart
att arbetsmarknadens parter hittills inte
haft någon möjlighet, eller kanske
inte en gång inom överskådlig framtid
får någon möjlighet att komma till rätta
med dessa problem som egentligen ligger
mycket djupare. Fru Ruth HamrinThorell
har nyligen pekat på att det i
den förhandlingsdelegation bestående
av 35 ledamöter som tillsatts mellan de
stora bjässarna på arbetsmarknaden,
nämligen LO och SAF, bara finns en
enda kvinna på LO-sidan och ingen
kvinna på SAF-sidan. Då det föreligger
så stora låglöneproblem som måste lösas
under de förhandlingar det här gäller
— en utredning i somras har ju visat
att låglönegrupperna till huvudsaklig
del består av kvinnor — inser vi att

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

det är svårt för den delegationen att ta
upp dessa diskrimineringsfrågor till behandling.
Man får i stiillet ta upp förhandlingar
om att ge bättre lön åt de
många kvinnor som i detta avseende
befinner sig i underläge på arbetsmarknaden.

De problem som det här gäller och
som ligger på djupet är emellertid knutna
till den allmänna rollfördelningen
i samhället. Det betraktas nu för tiden
oftast som självklart att kvinnor skall
ha tre roller. Självfallet skall också
männen ha tre roller. Men det iir framför
allt kvinnorna som skall svara för
hemarbetet och fostra barnen. De skall
också yrkesarbeta, och i regel har gifta
kvinnors yrkesarbete en lösligare anknytning,
eftersom hemarbetsuppgifterna
är så stora. Dessutom skall kvinnorna
vara samhällsengagerade på olika
sätt, ta del i och ansvara för hur vi
bygger vårt samhälle.

Det är självklart att dessa tre roller

— som både män och kvinnor skall ha

— innebär splittrade funktioner och
betyder ett splittrat engagemang, men
utgångspunkten är att yrkes- och familjerollen
är lika svårförenlig för kvinnorna
som för männen. Lösningen av
problemet i en familj blir att mannen
har försörjar- och yrkesrollen och att
kvinnan huvudsakligen får familjerollen.
Den motsatta arbetsfördelningen
eller en jämnare arbetsfördelning är
ännu svårgenomförbar i praktiken och
föga accepterad — fru Hamrin-Thorell
var inne på frågan om svårigheten att
acceptera att mannen huvudsakligen
har familjerollen.

På arbetsmarknaden innebär denna
tingens ordning att männen — självfallet
inte alla män — har en starkare
ställning och kvinnorna en svagare.
Som familjeförsörjare har många män
en hård press på sig i arbetslivet. De
kan t. ex. tvingas behålla arbeten som
de inte trivs med och som är skadliga
för deras hälsa, och de tvingas att avstå
från samvaron med sina barn. Det
är ju i dagens samhälle en mycket vik -

Om åtgärder mot könsdiskriminering
tig fråga hur både mor och far skall
kunna ha en riktig samvaro med barnen.
Statistiskt sett tillhör nästan hundra
procent av de gifta männen mellan
25 och 55 år arbetskraften. Männens
genomsnittslön är högre än kvinnornas.
Enligt en alldeles ny statistik uppgår
skillnaden till 40 procent, beräknad generellt
på genomsnittslönerna för män
och kvinnor. Männens arbetsuppgifter
iir genomsnittligt mera kvalificerade
och självständiga; många har kanske
fått en högre utbildning, de har kanske
också varit mera yrkesinriktade och
haft en bättre vrkesplanering. Statistiken
visar att männen dominerar på stora
delar av arbetsmarknaden och återfinns
i flera yrken än kvinnorna. Det
finns också flera grupper av yrken som
är totalt ensidiga — antingen manliga
eller kvinnliga.

Till denna bild av rollfördelningen
hör också en rad nackdelar. Den manliga
yrkesrollen kan ha en viss psykologisk
och traditionell sida: det är manligt
att ha det och det yrket, det är status
att ha den och den lönen och att
vara i den och den karriären. Man kan
också säga att i yrkeslivet visar männen
mera konkurrensvilja och större
självsäkerhet än kvinnorna.

Det här är problem som arbetsmarknadens
parter inte kan komma åt, utan
vi får väl alla försöka lösa dem tillsammans.
En utgångspunkt har vi i de föreliggande
motionerna. Vi kan sätta oss
ned och se på alla dessa problem och
utreda hur vi skall försöka jämställa
kvinnorna och männen på arbetsmarknaden
ur också de här aspekterna.

Långtidsprognosen av år 1970 har
räknat med olika attityder, och där
räknas inte in någonting som skulle
kunna göra det lättare för både män
och kvinnor att ha de olika rollerna
och se dessa roller som lika viktiga.
Ingen vill bestrida att rollen att fostra
barnen i det svenska samhället är betydelsefull,
men den tanken blir ju snedvriden
om inte mor och far bägge kan
dela på det arbetet. Och om vi inte vär -

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om åtgärder mot könsdiskriminering
derar yrkesarbetet som lika viktigt för
man och kvinna så blir det också där
en snedvriden diskussion.

Skall vi nedvärdera hemarbetet, det
arbete som hör till familjerollen? Enligt
utredningar som gjorts består det
arbetet av delar från 15—18 olika yrken.
Ändå diskuterar vi inte detta som
ett arbete bland alla andra arbeten. En
arbetsvärdering skulle kunna komma
fram genom en sådan här utredning, så
att vi fick mera reellt underlag för en
diskussion om lagstiftning mot diskriminering
av kvinnor, bl. a. på arbetsmarknaden.

Herr talman! Mot den här bakgrunden
anser jag att en utredning är väl befogad.
Kravet på åtgärder mot diskriminering
av kvinnor har också stöd i FNdeklarationen.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Häri instämde fröken Stenberg (in).

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! I föreliggande motioner
föreslås utredningar kring dels frågan
om förbud mot könsdiskriminering i
allmänhet och på arbetsmarknaden i
synnerhet, dels frågan om åtgärder på
deltidsarbetets område, närmast då för
att öka tillgången till dylikt arbete och
åstadkomma bättre rättvisa i förhållande
till heltidsarbetande i fråga om arbetsvillkoren
samt underlätta för den
enskilde att ta deltidsarbete. Utskottet
avstyrker som bekant samtliga motioner,
och jag vill, herr talman, redan nu yrka
bifall till utskottets förslag i samtliga
förevarande fall.

Från moderaternas och folkpartiets
representanter i utskottet föreligger reservation
mot majoritetens beslut i fråga
om könsdiskriminering, i vilket avseende
man önskar utredning och eventuellt
förslag till lagstiftning mot det
här fenomenet.

Föreliggande problem — tv det är
fråga om problem — är ur såväl principiell
som praktisk synpunkt av stor be -

tydelse. Mest konkret berörs den enskilde
löntagaren och produktionslivet
som sådant, men i grunden angår det
allt och alla i vårt samhälle, skulle jag
tro. Det liar väl också de föregående
talarna velat hävda med sina inlägg.
Trots denna stora betydelse, som i och
för sig skulle motivera en mera ingående
analys och debatt här i dag, anser
jag att jag med hänvisning till det av
utskottet redovisade sakläget kan fatta
mig kort, åtminstone tills vidare i debatten,
vilket jag hoppas inte skall uppfattas
som nonchalans från en fackföreningsmän
i dessa ytterst viktiga frågor.

Beträffande könsdiskrimineringen
konstaterar utskottet, att detta fenomen
dröjer kvar i vårt samhälle, i synnerhet
på arbetsmarknaden. Det finns alltså
skäl till vaksamhet, opinionsbildning
och åtgärder, anser utskottet. Utskottet
har i sin utredning av sakläget bl. a.
konstaterat följande.

1. ”1 de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
som statsmakterna antog
år 1966 har bl. a. principen om jämlikhet
mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden
fastslagits. Riktlinjerna innebär
således bl. a. att den arbetsmarknadspolitiska
målsättningen skall vara
densamma för kvinnlig arbetskraft som

för manlig--—. Vidare framhålls

exempelvis att den latenta arbetslösheten
bland framför allt gifta kvinnor
måste effektivt bekämpas.”

2. ”Principen om lika lön för män
och kvinnor med likvärdigt arbete har
inom den privata sektorn antagits genom
överenskommelse år 1960 mellan
LO och Arbetsgivareföreningen.”

3. Riksdagen beslöt i våras såsom reformering
av sjukförsäkringslagstiftningen
att principen om jämställdhet
mellan könen tryggas fullt ut.

4. I fråga om platsannonsering — en
liten detalj i detta jättekomplex — gäller
för statens del att utbud inte får begränsas
till visst kön. I fråga om kommuner
och den privata sektorn förutsätter
utskottet att de fackliga organisa -

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

tionerna bevakar att samma principer
följs vid annonsering.

5. Utskottet noterar slutligen att en
av de ledande principerna för den
kommitté som bar i uppdrag att pröva
den familjcriittsliga lagstiftningen ar att
män och kvinnor skall vara likställda,
att pensionsförsäkringskommittén bar
fått tilläggsdirektiv som innebär bl. a.
att kommittén skall företa en genomgång
av de bestämmelser som gör skillnad
mellan män och kvinnor och naturligtvis
också överväga ändringar som
kan vara motiverade, samt att skolöverstyrelsen
har tillsatt en utredning angående
möjligheterna att i läroplanen
för grundskolan införa undervisning,
som syftar — det tycker jag är en väsentlig
fråga — till att bryta de invanda
könsrollsmönstren.

Utskottet har för sin del ansett att
tillräckliga skäl för närvarande inte
finns för en allmän lagstiftning mot
könsdiskriminering. Detta ställningstagande
motiverar utskottet delvis med
att det torde stöta på stora svårigheter
såväl att utforma som att upprätthålla
en sådan lagstiftning. Tveksamheten beror
också på den rätt allmänt vedertagna
principen att staten skall ingripa på
arbetsmarknaden först när parterna har
misslyckats med att lösa ett problem.
Självfallet har de nyss redovisade åtgärderna
på området haft stor betydelse
för utskottets ställningstagande.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas
att utskottet anser att frågan om en avveckling
av könsdiskrimineringen bär
gjort betydande framsteg och att åtskilligt
talar för att framstegen skall
fortsätta tills en mera definitiv lösning
av problemet erhålles, detta utan en
förbudslagstiftning i egentlig mening,
vilken, som jag tidigare har sagt, skulle
bli ytterst problematisk och tvivelaktig.

Mot bakgrunden av attityderna i utskottet
vågar jag för egen del tillägga
att jag tror att man, därest frågorna
inte finner en god lösning inom rimlig
tid, kan räkna med att riksdagen senare
skall vara beredd att ingripa mera

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 38

Om åtgärder mot könsdiskriminering
hårdhänt. Jag vill tillägga att jag inte
hyser någon som lielst betänklighet mot
att förbudslagstifta framdeles, därest så
skulle visa sig nödvändigt, för att nå
en vettig ordning på detta område. Det
är vi ju överens om att vi inte har ännu.
Vid behandlingen i utskottet har
jag arbetat mot en förbudslagstiftning
av samma skäl som utskottet anfört och
som jag här har redovisat.

Det är emellertid ytterligare en sak
som jag vill föra in i bilden och som
jag är angelägen att betona, bland annat
med hänsyn till de i och för sig
mycket trevliga anföranden som mina
två kvinnliga riksdagskamrater nyss
har hållit i frågan, nämligen att jag är
fullkomligt övertygad om — jag säger
fullkomligt övertygad om — att vi aldrig
löser problemet könsdiskriminering, om
vi inte samtidigt griper oss an och löser
problemet med diskriminering mellan
arbetare och tjänstemän, alltså mellan
olika grupper oavsett kön. Jag skall
emellertid inte ta upp er tid med att
ventilera det ämnet, som jag så många
gånger har berört här i riksdagen. Den
som sätter sig ned och funderar över
dessa ting skall ganska snart inse att
jag har rätt.

Om vi inte får bukt med detta stora
problem och riksdagen av den anledningen
måste gå mera hårdhänt fram
än hittills — på sätt för övrigt som de
nyssnämnda talarna var inne på —
måste en lagstiftning om förbud mot
diskriminering av kvinnokönet på lönemarknaden
förenas med ett förbud mot
all diskriminering på denna marknad,
ty när vi lägger samman allt är den
andra formen av diskriminering den
verkligt stora diskrimineringen, inte
principiellt —- därvidlag råder likvärdighet
—- men sakligt sett.

Jag upplever allmänt debatterna kring
dessa frågor — även om jag inte har
gjort det hittills i dag —■ som mycket
enkelbottnade så länge man medvetet
uraktlåter att ta med också den sida av
problematiken som jag här har antytt.

Den som över huvud taget vill lösa

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om åtgärder mot könsdiskriminering
problemet könsdiskriminering — och
det vill vi säkert alla här i kammaren
— skulle bli ganska förtvivlad om vederbörande
efter åratal av kamp mot
könsdiskrimineringen upptäcker att
man har ett alltför ensidigt grepp på
frågan.

Nu försöker vi komma åt den andra
frågan förhandlingsvägen och genom
lagstiftning, och vi försöker även komma
åt könsdiskrimineringen på olika
vägar. Jag vill tolka utskottets uttalande
så att man vill åstadkomma någonting
som skall vara en påfösare när det
gäller dessa strävanden, och därför anser
att vi kan låta anstå med de formellt
hårdaste åtgärderna.

Som jag redan har sagt, herr talman,
vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Låt mig dock med några få ord beröra
frågan om deltidsarbetet, en fråga
som också behandlas i utskottsutlåtandet
men som hittills inte har berörts i
debatten.

Antalet deltidsarbetande har under
senare tid ökat mycket kraftigt — som
väl är. Utskottet har noterat en ökning
under de senaste sex åren med 120 000
personer, varav den allra största delen
gifta kvinnor, vilket är rätt intressant.
Prognoser på detta område pekar på
att relationen mellan deltidsanställda
och heltidsanställda, som nu är 19 respektive
81 procent, inom kort kommer
att förändras till 25 respektive 75 procent.
Antalet deltidsarbetande kommer
alltså att öka rätt kraftigt. Man har funnit
att det totalt kommer att bli en ökning
från 800 000 till 900 000 deltidsarbetande.

Utskottet erinrar i sitt utlåtande om
att en rad åtgärder av social natur har
vidtagits och är på gång, vilka alla syftar
till att ge rättvisa åt deltidsarbetande
i förhållande till heltidsarbetande
och att underlätta för deltidsarbetande
att komma ut på lönemarknaden. Men
utskottet har samtidigt funnit att den
snabba utvecklingen och de åtgärder
av olika slag som kommer att sättas in

inte motiverar en utredning av frågan.
Man har alltså inte alls sagt att det är
bra som det är.

Om jag som LO-man samtidigt får
redovisa vilka problem vi möter när vi
skall diskutera deltidsarbetet vill jag
erinra om vad som står i utskottets redovisning,
nämligen att LO anser hela
denna fråga — totalt sett — om deltidsarbete
vara ganska svår och delvis dubbelbottnad.
Det innebär att man inte
får behandla den alltför onyanserat,
eftersom man då kan åstadkomma skada
där man vill göra nytta.

Vi noterar i LO:s yttrande till utskottet
att vi, om inte denna fråga sköts på
ett riktigt sätt, riskerar en dold undersysselsättning
på grund av deltidsarbeten.
Vidare riskerar vi en misshushållning
med arbetskraft som kanske skaffat
sig en för samhället och dem själva
dyrbar utbildning. Jag vill också understryka
ett väsentligt led i LO:s resonemang,
nämligen att vi även riskerar
att konservera könsrollerna genom att
onyanserat öppna denna väg, vilket
LO:s diskussion gäller. Härigenom
skulle vi kunna binda oss vid en halv
eller svag lösning, som alltså inte är
konstruktiv nog.

Detta betyder inte annat än att LO är
överens med utskottet om att vi måste
utveckla möjligheterna för deltidsarbete
på olika områden — sannolikt också
för ökat deltidsarbete totalt — men det
måste förenas med en ganska betydande
känslighet för problematiken så att
vi inte, som jag tidigare anfört, åstadkommer
någon skada.

Herr talman! Jag har ingenting att
anföra med anledning av de två debattinläggen.
Talarna stöder reservationen
för utredning om en lagstiftning. Det
har jag naturligtvis något att säga om
— vilket jag redan gjort — men för övrigt
tror jag att de två inläggen till 100
procent återspeglar den anda som vilat
över utskottets arbete och beslut. Frågan
gäller bara vad som är gagneligt,
en utredning och lagstiftning eller inte.
Vi har hamnat på skilda ståndpunkter,

Onsdagen den 18 november 1970

Nr 38

men som viil är kan vi nu föra en debatt
i denna fråga där den praktiska
bedömningen är avgörande och inte
den principiellt teoretiska.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag har inte så mycket
att tillägga till herr Yngve Perssons anförande.
Det föreföll som om herr Persson
inte visste på vilket ben han skulle
stå — om han skulle hålla med utskottet
eller om kravet på utredning ändå
inte var så tokigt.

Man får nog ha eu manlig skärv i
ögat om man ser utskottets utlåtande
som en påfösare när det gäller att riva
ned gränserna mellan manliga och
kvinnliga yrken på arbetsmarknaden.
Jag anser att det är den obotfärdiges
förhinder att säga att vi inte skall göra
någonting för närvarande, men att vi —
om det hela inte reder upp sig utan
vår hjälp — skall återkomma och försöka
använda andra metoder.

Dessa argument är hövligare och
framförda på ett skickligare sätt än de
som använts under de föregående 50
åren när det i riksdagen gällt att genomföra
behörighetslagen, när det gällt
att motarbeta lagen om förbud för gift
kvinnas arbete och när det gällt likalönsprincipen.
Vid dessa tillfällen har
argumenten varit mer tillspetsade. Men
i realiteten har kanske riksdagsmajoriteten
samma inställning. Det är ganska
beklagligt att utvecklingen inte har gått
fortare.

I fråga om t. ex. likalönsprincipen
dröjde det mycket länge innan den socialdemokratiska
majoriteten i riksdagen
anslöt sig till ILO-konventionen. Vi
hade, om jag inte missminner mig, frågan
uppe till diskussion i åtskilliga år
innan den äntligen löstes genom att regeringen
ratificerade denna konvention.

Nedrivandet av gränserna mellan
tjänstemän och arbetare kan givetvis
föras in i bilden. Men att detta skulle
medverka i så hög grad till att bana
väg för kvinnorna till bättre betalda

Om åtgärder mot könsdiskriminering

yrken betvivlar jag. Det går mycket
långsamt att höja låglönegrupperna. Jag
tror visst att herr Yngve Persson och
hans meningsfränder har precis samma
inställning som vi alla har — att det naturligtvis
vore ett steg på vägen att höja
låglönegrupperna över huvud taget och
riva ner de barriärer han talade om.
Men det är ändå så mycket annat som
vi borde ha nått fram till. Man är så
övertygad om att kvinnor inte duger
till vissa arbetsuppgifter. Vi menar att
det skulle bidra till en annan syn på
kvinnorna i arbetslivet om man gjorde
en utredning, verkligen diskuterade
igenom dessa olika faktorer och såg efter
vilka möjligheter staten har att ingripa.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! För att inte fru Hamrin-Thorells
teori, att detta bara är ett
manligt yrkande, skall gå hem i den
allmänna debatten vill jag säga att det
också är en rad kvinnor i utskottet som
förordar avslagslinjen.

Jag noterar som ett faktiskt förhållande
att det förs en uppriktigare, öppnare,
medvetnare, klarsyntare debatt i
dag än bara för en kort tid sedan. Det
hedrar fru Hamrin-Thorell att hon har
ägnat sig åt frågan så länge, och jag
hoppas att hon inte skall vara alltför
otålig inför finalomgången på detta område.
Jag tror nämligen att vi är inne
i vad som kan liknas vid en slutspurt
— en slutspurt på åtskilliga år. Vi skall
inte lösa problemet bara för kvinnorna,
utan även med hänsyn till männen;
detta är ytterst ett samhällsintresse
och ingenting annat.

Fru Hamrin-Thorell trodde att jag
inte visste på vilket ben jag skulle stå,
och därför vill jag konstatera att jag
står — jag hoppas med båda fotterna —
på följande plattform. Vi skall inte tolerera
könsdiskriminering en minut
längre än vad vi tvingas till därför att
vi inte finner botemedlen. Om vi inte
löser problemet på det sätt utskottet

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om åtgärder mot könsdiskriminering

hoppas, är jag beredd att medverka till
en lagstiftning.

Även om vi vet att en förbudslagstiftning
inte definitivt löser problemet,
så vore den ett sätt att mobilisera den
anda fru Hamrin-Thorell representerar
när hon talar som hon här gör. Det är
ett tillräckligt skäl. Yi har på så många
andra områden lagar som inte är effektiva.
Utskottet har aldrig menat att vi
behöver begära 100-procentig effektivitet
för att lagstifta. Man har valt mellan
två metoder, och man har valt den
som man tror är nyttigast och effektivast.

Sedan sade fru Hamrin-Thorell någonting
felaktigt. Jag har antecknat att
socialdemokraterna skulle ha tvekat
länge att ansluta sig rent principiellt
till FN-konventionen på området. (Fru
Hamrin-Thorell: Nej.) Men det var i
alla fall något som vi tvekat om, något
som hade med principen att göra. Såvitt
jag vet har vi aldrig haft ett partiprogram,
inte ens det första, som tillåtit
könsdiskriminering. Den principen
har aldrig sanktionerats annat än möjligen
av någon vårdslös talare som varit
ilsken på fruntimmer, men knappast
annars. Det ställningstagande som skett
i fråga om konventioner och lagstiftning
har som i det här fallet varit av rent
praktisk natur. Det har rört frågan om
vad som gagnar saken bäst.

Vidare sade fru Hamrin-Thorell att
hon inte är säker på att ett upphävande
av diskrimineringen oavsett kön skulle
i och för sig underlätta för kvinnorna
att vinna reell likställighet med männen.
Nåja, om det skulle vara så tråkigt
att jag har huggit i sten här, kan det ju
vara skäl att ändå se frågan ur principiell
synpunkt, ty jag kan inte finna
att det skulle vara något intresse att
lösa kvinnan som könsvarelse ur detta
reaktionära grepp som vi är inne i sedan
gammalt och samtidigt klämma dit
en stor del av de svenska kvinnorna
genom själva diskrimineringen i avtalssystemet.

Dessutom vill jag tillägga att jag är

övertygad om — jag skulle kunna dra
en massa exempel här — att det är
helt omöjligt att komma annat än en
begränsad bit på vägen, om man inte
tar upp frågan i hela dess vidd. Men
det kommer vi att få pröva i snabb
takt, hoppas jag, nu framöver.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Låt mig bara göra ett
litet tillrättaläggande. Jag har aldrig
nämnt FN-konventionen om diskriminering,
utan vad jag har pekat på är
ILO-konventionen om lika lön, som regeringen
inte ratificerade förrän efter
åtskilliga års diskussion här i riksdagen.
Där missuppfattade herr Persson
mig.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Ja, då vet vi vad frågan
gällde, men mitt svar är exakt detsamma
där som om det hade gällt FNkonventionen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten 1 samt därefter
särskilt rörande punkterna 2 och 3.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om inrättande av en vårdombudsmannainstitution

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 56 punkten 1, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej — 37.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
2 och 3.

Om inrättande av en vårdombudsmannainstitution Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 60, i anledning
av motioner om inrättande av en
vårdombudsmannainstitution.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 436, av herr Österdahl m. fl., och 11:
478, av fru Freenkel in. fl., hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära, att frågan om inrättandet
av en vårdombudsmannainstitution
snarast utreddes.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna

1:436 och 11:478 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Eric Peterson (fp), Johansson i Skärstad
(ep) och Andersson i Örebro (fp)
samt fru Freenkel (fp), vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! De motioner som behandlas
i detta utlåtande tar upp frågan
om vårddemokrati och en utredning
om införande av en vårdombudsmannainstitution.
Demokratiseringsprocessen
är ständigt aktuell i den allmänna
debatten. Den gäller ju medinflytande
inte bara på det politiska området
utan även på våra arbetsplatser, på
våra sjukhus osv. I vårddemokratibegreppet
ingår just inflytandet från patienter
men också från personal — deras
möjlighet att påverka sin vårdsituation
och sin arbetssituation vid sjukhusen,
även om arbetsdemokratin naturligtvis
är ett vidare begrepp än vårddemokrati,
när det gäller de anställda.

Där ingår emellertid också idén att
alla skall behandlas lika på ett sjukhus,
oavsett kön, status i samhället, utbildning,
ålder, bostadsort osv. En perfekt
teknisk medicinsk skötsel är viktig,
men den personliga kontakten och
omvårdnaden om människan som sådan
är minst lika viktig och en förutsättning
för att den sjuke skall bli frisk.

1969 bildades Sveriges allmänna patientförening
med syfte att tillvarata
patienternas intressen. När man läser
dess manifest konstaterar man att det
finns många som känner sig illa eller
obilligt behandlade i ett eller annat avseende
när de varit patienter. De anser
sig inte ha fått rättelse och inte heller
kunnat få diskutera igenom sin situation
med någon person i ansvarig ställning.
Det är bl. a. på den grunden som
vi motionärer anser att en regionalt
placerad vårdombudsman bör finnas
och kunna vara till nytta.

Patientföreningen pekar på att många

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Om inrättande av en vårdombudsmannainstitution

har klagat hos medicinalväsendets ansvarsnämnd,
men där handlagda ärenden
har för det första tagit lång tid innan
de prövats, och för det andra har
ärendena oftast inte föranlett någon åtgärd.

Nu erinrar utskottet i sitt utlåtande
om de motioner som väckts till årets
riksdag och i vilka tagits upp och hemställts
om ändring av instruktionen för
socialstyrelsen så att lekmannainslaget
i nämnden förstärks. Motionerna, sägs
det i utskottet, har hänvisats till statsutskottet
och har ännu inte blivit behandlade
där. Utskottet finner det troligt
att rättssäkerheten förbättras om
lekmannainslaget i nämnden ökas. Jag
delar den förhoppningen men handläggningen
går troligen inte snabbare
för det, det blir ju ändå bara en nämnd.
Här skulle en regionalt anställd vårdombudsman
säkert kunna klara av en
hel del ärenden lokalt, vilka alltså aldrig
skulle behöva tas upp i denna ansvarsnämnd.
På så sätt skulle väntetiden
för en hel del ärenden kunna avkortas,
både direkt genom att vårdombudsmannen
tar hand om dem och indirekt
genom att ansvarsnämnden får
färre ärenden att handlägga.

Många människor har en känsla av
att rättstryggheten på vårdområdet inte
är helt tillfredsställande, t. ex. när det
gäller patientens ekonomiska förluster.
Det är nu nästan omöjligt för patienterna
att efter liden medicinsk skada
få ekonomiskt vederlag. Utskottet har
också tagit upp denna fråga med anledning
av motionen och erinrar om
den motion om rättstryggheten inom
sjukvården i vilken frågan om strikt
skadeståndsansvar för skada vid medicinsk
behandling tas upp. Dessa motioner
skall enligt utskottets utlåtande behandlas
av första lagutskottet senare
under hösten. Utskottet uttalar vidare:
”Utskottet finner det tillfredsställande
om bättre möjligheter till ekonomiskt
vederlag vid medicinska skador kunde
skapas.” Det är ett uttalande som jag är
helt tillfredsställd med, och jag tackar

för utskottets välvilliga behandling i
det avseendet.

I debatten framförs också ibland
åsikter som går ut på att alla dessa
skisserade problem och svårigheter för
patienterna skulle bortfalla när vi om
några år får tillräckligt med läkare.
Men jag tror att det bl. a. ur psykologisk
synpunkt är viktigt att patienten
får träffa någon person som inte är direkt
ansvarig för hans vård och behandling.
Jag har hört att man vid något
sjukhus har anställt en jurist som någon
eller några dagar i veckan kommer till
sjukhuset och som patienterna får diskutera
sina problem med. Den personen
fungerar väl i praktiken som ett slags
vårdombudsman. Det är att hoppas att
det sättet att ta hand om patienterna
sprider sig.

Herr talman! Jag har för dagen inget
yrkande i detta avseende men ser med
intresse fram mot hur de motioner som
jag tidigare omnämnt kommer att behandlas
av riksdagen senare i höst.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 61, i anledning av motioner om
bevarande av fäbodkulturen; och
nr 62, i anledning av motion om samordning
av olika myndigheters rehabiliteringsverksamhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 357, i anledning av motion om införande
i yrkesskolorna av bussförarutbildning
samt sänkning av minimiåldern
för trafikkort för buss;

nr 359, i anledning av motion angående
kostnaderna för förrättning i samband
med överförande av allmän väg
till enskild väg; och

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

nr 372, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till bl. a. lag
om ändring i lagen (1932:170) med
särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens .skrivelser till

Konungen:

nr 361, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om förenklad aktiehantering, in. in., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; nr

362, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1958:295) om sjömansskatt, m. in., såvitt
propositionen behandlas i detta betänkande; nr

363, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370); och

nr 364, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition med förslag till kupongskatteförordning,
m. in.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 365, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om förenklad
aktiehantering, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 366, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1965: 94) om polisregister
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 367, i anledning av motioner om
statsbidrag till pensionering av lärare
vid utlandsskolor na;

nr 368, i anledning av vad i statsverkspropositionen
anförts om statistikoch
prognosproduktionen inom arbetsmarknadsområdet
jämte motioner;

nr 369, i anledning av vissa motioner
om samhällets vårduppgifter m. m.; och
nr 370, i anledning av motioner om
bestridande av kostnader för borttagande
av tatuering.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 371, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om förenklad
aktiehantering, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 57 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1332, av herr Helén m.fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
173, om intrång i Stora Sjöfallets nationalpark;
och

nr 1333, av herr Nilsson, Nils, m.fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188, med förslag till riktlinjer
för omorganisation av lantmäteriverksamheten.

72 Nr 38 Onsdagen den 18 november 1970

Interpellation ang. kontraceptivforskningen inom WHO och Karolinska institutet

Interpellation ang. indragning av allmän
väg

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I 8 § lagen om allmänna
vägar stadgas att väg må indragas,
om den efter tillkomsten av ny väg eller
eljest icke längre anses behövlig ur
det allmännas synpunkt och olägenheten
för bygden av vägens indragande
är ringa. Det finns inte anledning att
ifrågasätta det berättigade i att väg, som
sålunda inte behövs, undantages från
allmänt underhåll. Det är emellertid
angeläget att i fall då det blir fråga om
att indraga väg, kravet på att ingen eller
blott ringa olägenhet får uppkomma
för bygden verkligen beaktas.

De krav som måste anses kunna ställas
i här ifrågavarande sammanhang
synes emellertid inte alltid bli tillgodosedda.
Sålunda har i ett fall i Kopparbergs
län genom att vägförvaltningen
gjort sig av med del av en väg, som
inte längre ansetts behövlig, påtagliga
försämringar inträtt när det gäller vägförbindelserna
med en vid ifrågavarande
väg belägen skola. Åtgärderna har
inte föregåtts av kontakter med vederbörande
skolmyndigheter och berörd
befolkning. I ett annat fall i samma län
har vägförvaltningen efter tillkomsten
av ny väg rivit upp den gamla. Följden
har blivit att avståndet mellan bostad
och busshållplats för många bussresenärer
ökat avsevärt.

Vägverkets åtgärder måste sålunda
anses ha gett upphov till allvarliga olägenheter
för de människor som berörs.
Människorna måste var de än bor ha
tillgång till en tillfredsställande trafikförsörjning.
Det brister åtskilligt i det
avseendet för närvarande. En upprustning
är sålunda nödvändig. Det är också
angeläget att man undviker åtgärder
av det slag som här berörs, om de leder
till försämringar i fråga om kommunikationsförhållanden
och trafikförsörjning.

Nuvarande ordning synes inte garan -

tera det samråd mellan vägförvaltning
och berörda parter som är nödvändigt
för att man skall nå lösningar som inte
innebär försämringar.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

År statsrådet beredd att lämna en
redogörelse för de principer som tilllämpas
vid indragning av allmän väg?

Vill statsrådet medverka till sådana
ändringar av dessa principer att samråd
mellan vederbörande vägförvaltning
och berörda parter garanteras?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. kontraceptivforskningen
inom WHO och Karolinska institutet Ordet

lämnades härefter till herr
BJÖRK (s), som yttrade:

Herr talman! Främjande av familjeplanering
har sedan länge intagit en
viktig plats i Sveriges strävanden att
bistå u-länderna. Med tiden har betydelsen
av forskning med anknytning
till familjeplanering erhållit en allt
starkare betoning. Riksdagen har i flera
sammanhang haft att ta ställning till
framstötar i syfte att främja sådan
forskning, t. ex. i form av ett särskilt
familjeplaneringsinstitut. Riksdagens
majoritet har emellertid inte funnit en
sådan lösning rationell. I sammanhanget
har hänvisats till de insatser som redan
förekommer på detta speciella
forskningsområde. Statsutskottet har
bl. a. erinrat om att man från svensk
sida tagit initiativ till upprättandet av
ett internationellt råd för kontraceptiv
forskning med anknytning till Karolinska
institutet. De uppgifter som utskottet
erhållit om förhandlingarna i
denna fråga har dock varit knapphändiga.

Onsdagen den 18 november 1970 Nr 38

Interpellation ang. försäljningen av bussar från Sverige till Nigeria — Meddelande

Med hänsyn till det ökade intresse
som forskning kring u-landsproblem
tilldragit sig under senare tid synes det
önskvärt att riksdagen får närmare information
om hur långt de nämnda
förhandlingarna framskridit. Enligt
uppgift koncentreras ansträngningarna
nu till visst samarbete mellan Världshälsoorganisationen
och Karolinska institutet.
Det skulle självfallet vara av
stort intresse, om Sverige i denna form
kunde göra en väsentlig insats för kontraceptivforskningen.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
rikta följande fråga:

Är statsrådet i tillfälle att lämna riksdagen
en närmare redogörelse för hur
långt de förhandlingar framskridit, som
syftar till att främja kontraceptivforskningen
genom samarbete mellan Världshälsoorganisationen
och Karolinska institutet? Även

denna anhållan bifölls.

Interpellation ang. försäljningen av
bussar från Sverige till Nigeria

Herr HANSSON (s) fick därpå ordet
och anförde:

Herr talman! Målet för Sveriges utrikespolitik
är goda förhållanden till
alla stater. Denna målsättning förutsätter
en stark internationell goodwill.
Denna goodwill kan skadas av enskilda
personers eller företags handlande
i främmande land. Det är i sådana sammanhang
angeläget att officiella svenska
myndigheter klart fritages från misstanken
om delaktighet eller underlåtenhet.

Ett fall där sådan skada på Sveriges
internationella goodwill kan förväntas
är de s. k. Nigeriabussarna. Det hundratal
utrangerade vänstertrafikbussar,

ang. enkla frågor

som av en svensk firma försålts till Lagos
kommunala bussbolag, har utan
tvekan vållat Sveriges rykte stor skada.

Med hänvisning till detta ber jag,
herr talman, om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Kan statsrådet bekräfta, att ingen
svensk statlig myndighet varit inblandad
eller underlåtit att göra erforderliga
ingripanden i den beklagliga affären
med de s. k. Nigeriabussarna?

Kammaren medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Plenum fredagen den 27 november,
vilket i den preliminära planen upptagits
till arbetsplenum kl. 10.00, börjar
kl. 14.00 och blir ett bordläggningsplenum.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Wanhainen (s) till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Finns det några
planer hos statens järnvägar om nedläggningar
av järnvägstrafik i Tornedalsområdet?”; av

herr Richardson (fp) till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet:
”Är Utbildningsministern
beredd att låta utfärda klarare bestämmelser
beträffande beslutanderätten
i fråga om anordnandet av teaterföreställningar
i skolan samt rekommendationer
till de statsunderstödda
teatrarna om samråd inför planeringen
av skolteaterverksamhet?”; ävensom

Nr 38

Onsdagen den 18 november 1970

Meddelande ang. enkla frågor

av herr Tistad (fp) till herr statsrådet
Löfberg: ”Anser Statsrådet att suppleant
för personalrepresentant i statlig
företagsnämnd bör få deltaga i
nämndsammanträde även om den ordinarie
ledamoten är närvarande?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.41.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Torsdagen den 19 november 1970

Nr 38

Torsdagen den 19 november

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet för deltagande i
sammanträden med Europarådets församlings
politiska utskott jämte subkommitté,
kulturutskottet, byrån, permanenta
utskottet och kollokviet med
ministerkommittén under följande dagar:
den 20 november, den 3 december
em.—den 4 december och den 9 december
em.—den 14 december.

Stockholm den 19 november 1970

Kaj Björk

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. arbetslösheten bland trafikflygare
inom charterbranschen

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Lindblads
(fp) fråga angående arbetslösheten
bland trafikflygare inom charterbranschen,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 12 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Lindblad har frågat
mig om jag ämnar vidta några åtgärder
med anledning av nuvarande arbetslöshet
bland trafikflygare efter konkurser
inom charterbranschen och om
i så fall deras utbildning kan nyttiggöras
inom landet.

Under året har ett svenskt charter -

flygföretag lagt ned sin verksamhet och
personalen friställts. Som herr Lindblad
ger uttryck för i sin fråga föreligger
f. n. svårigheter att ge den flygande
personalen annan sysselsättning
som tar till vara deras yrkeskunskap.
Av ca 35 friställda piloter har dock ett
tiotal redan fått anställning. Som bekant
är Svensk pilotförening aktivt verksam
för att förmedla lämplig anställning i
andra företag till de arbetslösa piloterna.

De problem som frågeställaren tar
upp är inte specifika för flygområdet.
Företagsnedläggelser drabbar även andra
branscher, i många fall med avsevärt
större sysselsättningsproblem än i detta
aktuella fall.

Beträffande nuvarande situation bör
hållas i minnet att internationellt sett
en betydande överkapacitet råder inom
civilflygsektorn, såväl för linjefart som
för chartertrafik. För charterflygbolagen
har detta medfört en konkurrenssituation
som lett till att verksamheten i
många fall drivits på olönsamma villkor.
Detta kan belysas med att under senaste
femårsperiod ett tiotal charterflygföretag
i Skandinavien tvingats upphöra
med sin verksamhet på grund av
ekonomiska svårigheter.

Det är inte sannolikt att någon förändring
i rådande överkapacitet kommer
att inträffa under den förestående
vintersäsongen. Jag måste alltså tyvärr
konstatera att på kort sikt nuvarande
sysselsättningsproblem kommer att
kvarstå. Däremot får man på något
längre sikt räkna med en fortsatt kraftig
tillväxt av civilflyget, vilket medför
motsvarande ökning av arbetskraftsbehovet
såväl internationellt som nationellt.

Beträffande den framtida utvecklingen
i fråga om chartertrafiken i vårt

Nr 38

Torsdagen den 19 november 1970

Ang. arbetslösheten bland trafikflygare
land kan nämnas, att SAS avser att successivt
öka Scanair/Transairs verksamhet.
Inom företaget pågår sålunda en
utredning, som skyndsamt skall undersöka
de närmare betingelserna för en
sådan utveckling.

Jag räknar därför med att sysselsättningsproblemen
inom civilflyget på
någon sikt skall kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min fråga. Det är självklart
att hela problematiken om den
svenska chartertrafiken måste tas upp
i ett större sammanhang. Jag anser mig
inte ha någon möjlighet att göra en sådan
bedömning. Beträffande den grupp
på 35 piloter som blivit friställd visar
det sig att nu efter drygt två månader,
som statsrådet säger, 10 stycken fått arbete.
Men ser man närmare efter finner
man, att endast två har fått arbete
i Sverige, och det gäller begränsade
uppgifter som taxiflygare. De övriga får
gå till Afrika, Grönland och till en osäker
tjänst i ett annat nordiskt land.

De bedömningar piloterna själva gör
tycks gå ut på att det i stort sett bara
är Afrika och Asien som i dagsläget
kan suga upp dem.

I och för sig är det väl inte märkligare
för piloter än för andra att bli
friställda. Att denna grupp saknar arbetslöshetsförsäkring
beror på det mycket
enkla förhållandet att flertalet piloter
har tjänst hos företag, där de inte
anser att det föreligger någon risk för
friställning. Därför har kåren som sådan
inte ordnat något försäkringsskydd.
Det har visat sig att andra, numerärt
större kategorier i det här aktuella företaget
har kunnat beredas annan sysselsättning.
Piloterna har inte kunnat det.

Vad som emellertid kanske gör frågan
extra intressant från riksdagens
synpunkt är att dessa människor representerar
ett mycket stort kapital. 35
piloter är lika mycket som den livligt

inom charterbranschen

uppmärksammade avgången det extrema
året 1965, när 37 officerare lämnade
flygvapnet. Det är mer än låt oss säga
den senaste officerskullen i flygvapnet.
Den här gruppen representerar ett kapital
på mellan 20 och 25 miljoner kronor.
Vi får anta att det successivt kommer
avgångar från flygvapnet i fortsättningen
också, om vi inte kan lösa problemet
med en civil trafikflygarskola.

Kan man nu säga att ifrågavarande
35 piloter skall kunna beredas sysselsättning?
Naturligtvis är det svårt för departementschefen
eller någon annan att
hävda att Linjeflyg/SAS måste anställa
dessa piloter i första hand, ty företagen
måste givetvis själva kunna bedöma vilka
villkor som man skall ställa. Men är
det sant, som det antyds, att det snarast
är en belastning att ha tjänstgjort i
ett charterflygbolag, trots att tjänsten
där är mycket varierande och vederbörande
får stor erfarenhet? Alltså att en
förare som kanske har tjänstgjort som
kapten i ett charterbolag inte ens har
möjlighet att få en styrmansbefattning
i linjeföretagen, vilka hellre rekryterar
direkt från flygvapnet eller direkt från
civila trafikflygarskolor? I så fall är den
här ifrågavarande personalen i ett mycket
besvärligt läge. Även om civilflyget
kommer att utökas och ta in åtskilliga
piloter under de närmaste åren,
står sig de nu friställda slätt, om det
anses vara diskvalificerande att ha
tjänstgjort inom charterflyget.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Lindblad ställer
ju inget specifikt yrkande i sitt inlägg,
och därför finns det ingen anledning
att göra något annat än ett par allmänna
konstateranden. Det är klart att herr
Lindblad har rätt i att 35 piloter representerar
ett mycket stort kapital i
och för sig. När man gör en sådan bedömning
är väl bara risken den att man
omedvetet gör en jämförelse mellan kapitalvärdena
hos olika grupper av anställda
som blir friställda. Jag vet att

Torsdagen den 19 november 1970

Nr 38

Ang. arbetslösheten bland trafikflygare inom charterbransclien

herr Lindblad inte alls menar det, men
jag vill ändå påpeka att risken finns
att man börjar ”värdera” yrkesgrupp
mot yrkesgrupp. För att undvika all sådan
diskussion vill jag framhålla att så
kan man naturligtvis inte göra.

Man kan i sak vara överens om det
stora kapital som ligger i sådan här utbildning,
men självklart kan många andra
kategorier också framvisa en lång
utbildning som varit dyrbar både för
vederbörande själva och för samhället.

Jag har aldrig hört talas om det som
herr Lindblad säger, nämligen att man
från SAS’ och Linjeflygs sida anser det
vara en belastning att ha varit anställd
inom charterflyget. Det förefaller mig
vara en uppfattning som knappast kan
vara uttalad, eftersom SAS och Linjeflyg
vid många tillfällen har haft anledning
att ta tjänster i anspråk av sådana
piloter.

Till slut vill jag bara säga att det förhållandet
att de här människorna nu
tvingas att söka sig långt utanför våra
gränser och långt utanför Europas gränser
för att få anställning, belyser egentligen
en fråga som är primär, nämligen
överkapaciteten på pilotsidan hos
oss. De länder i Afrika och Asien som
nu efterfrågar och anställer svenska piloter
varken har eller har haft utbildning
av piloter, utan de måste gå ut
och köpa hem sådana till sitt flyg, och
det skall vi inte klandra dem för. När
man sålunda kan rekrytera piloter i
andra utvecklade länder av Sveriges typ
är det klart att det uppstår en sådan
situation som vi i dag har.

Jag vill än en gång påminna om vad
jag säger i slutet av mitt svar, nämligen
att ”på kort sikt nuvarande sysselsättningsproblem
kommer att kvarstå”. Men
på lång sikt bör vi ändå kunna ha en
viss optimistisk syn på denna fråga.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag är glad över att
statsrådet inte har försökt göra gällan -

de att jag värderade personalen i pengar.
Men jag tyckte att det var ett oroande
perspektiv att dessa piloter skulle gå
arbetslösa under lång tid och kanske
inte alls få arbete samtidigt som linjeföretagen
rekryterar piloter med en utbildningskostnad
på ungefär tre kvarts
miljon kronor per man från flygvapnet,
som redan har mycket besvärande vakanser
och som i dagarna har visat allvarliga
siffror på en ytterligare försvårad
rekrytering av fältflygare.

Vi riskerar få ett läge med dels en
stor brist på förarpersonal, dels samtidigt
en oförmåga att ta i anspråk den
personal som har utbildning. Jag är
glad om det är så som kommunikationsministern
säger, nämligen att det inte
innebär någon belastning att ha tjänstgjort
inom charterflygverksamheten
utan att dessa piloter kan konkurrera
på lika villkor hos linjeföretagen. I tidningsuttalanden
och även på annat sätt
har dock de aktuella piloterna givit uttryck
för tanken att de anses vara ett
slags andraklasspiloter, som linjeflygföretagen
inte gärna vill anställa.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1332 till jordbruksutskottet
och

motionen nr 1333 till statsutskottet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

373, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående ytterligare
anslag till Den inre riksdagsförvaltningen:
Kostnader för provisoriska lokaler;
samt

nr 374, till Konungen i anledning av
motion om ökat inflytande i företagen
för samhället och de anställda.

Nr 38

Torsdagen den 19 november 1970

Meddelande ang. enkla frågor

Interpellation ang. vården av kulturhistoriska
byggnader

Herr HDBINETTE (m) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Den ekonomiska utvecklingen
har lett dithän att knappast någon
fastighetsägare har möjlighet att
vidmakthålla annat än ett ringa antal
byggnader, byggnader som är oundgängligen
nödvändiga för hans verksamhet.
För jordbrukarens del innebär detta
t. ex. att alltför stora manbyggnader
måste överges och att ekonomibyggnader
som hade en viktig funktion i forna
tiders naturahushållning rivs eller i
bästa fall ges en annan funktion. Exempel
på denna utveckling kan anföras
från hela landet, och det är fråga icke
bara om de stora slotten, som endast
delvis kan bebos och nyttjas av sina
ägare, utan också om åtskilliga herrgårdar
och bondgårdar, som har en för
ägarna betungande antikvarisk bebyggelse
som emellertid ur historisk och
kulturhistorisk synpunkt måste betraktas
som oersättlig. Krav på högre räntabilitet
leder till hårdhänta ingrepp i
våra städers bestånd av äldre bebyggelse.
Någon särskild exemplifiering
på detta område torde inte vara nödvändig.
Monument över gångna tiders
industriella verksamhet, som t. ex.
många av de uppländska järnbruken eller
textilindustrins byggnader i Norrköping
går en oviss framtid till mötes då
en upprustning av dylika byggnader för
annat ändamål drar kostnader som ägarna
knappast kan bära ensamma.

En utarmning av vårt kulturarv och
en miljöförstöring av icke ringa mått
blir den oundvikliga följden om icke
kraftfulla och välvalda åtgärder vidtages
som gör det möjligt att bromsa upp denna
olyckliga utveckling. På något sätt
måste ägarna till det urval av äldre
byggnader och byggnadsmiljöer, som
de kulturminnesvårdande myndigheterna
anser värda att bevaras, stödjas i
sina ansträngningar att åt kommande
generationer bevara dessa för landet i
sin helhet omistliga kulturvärden.

Mot bakgrunden av detta ber jag att
till chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande fråga:

Är regeringen beredd att medverka
till att staten tager det ekonomiska ansvar
som det innebär att bevara ett urval
av våra kulturhistoriska byggnader?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen
av herr Österdahl (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Är Statsrådet beredd
medverka till att pensionärsrabatten vid
resor med SJ på det s. k. 67-kortet, som
kostar 20 kr. och berättigar till 50 %
rabatt vid inköp av högst fyra färdbiljetter,
erhåller en sådan utformning att
begränsningen i resornas antal borttages?”;
samt

av herr Olsson, Erik, (s) till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet:
”Är Statsrådet beredd vidta
åtgärder för att skapa nya sysselsättningstillfällen
i stället för dem som försvinner
den 1 april 1971 i och med
nedläggningen av ullspinneriet i Nälden
i Jämtlands län?”

Anmäldes och bordlädes en av herr
Carlsson, Eric, och herr Nilsson, Nils,
undertecknad motion, nr 1334, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
169, angående försöksverksamhet med
systematiserad decentraliserad universitetsutbildning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.16.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Fredagen den 20 november 1970

Nr 38

Fredagen den 20 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 12
innevarande månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 358, i anledning av motioner om
åtgärder mot vattenförorening från
fartyg; och

nr 360, i anledning av motioner angående
vinst på grund av markvärdestegring
vid exploatering av mark för
fritidsändamål.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 375, till Konungen
i anledning av motion om sammanträdesersättning
till suppleant i statligt
länsorgan.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 1334.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
44, i anledning av proposition med
förslag till lag om vissa kommunala
befogenheter i fråga om sysselsättning
för handikappade;

statsutskottets utlåtanden:
nr 181, i anledning av motioner om
förmåner och tjänstgöringsförhållanden
för värnpliktiga;

nr 182, i anledning av motioner om
grundskolans målsättning m. m.;

nr 183, i anledning av motioner om
försöksverksamhet med föräldrautbildning; nr

184, i anledning av motioner om
åtgärder för att tillgodose näringslivets
behov av yrkesutbildad arbetskraft; -

nr 185, i anledning av motion om
företagarutbildningen;

nr 186, i anledning av motioner om
vidareutbildning av elitidrottsmän;

nr 187, i anledning av motioner om
intagningen av elever vid vårdyrkesskolor; nr

188, i anledning av motioner om
kurativ verksamhet vid folkhögskolorna
m. in.;

nr 189, i anledning av motioner om
studiestöd till döva vid genomgång av
folkhögskolekurs m. m.;

nr 190, i anledning av motioner om
vissa vuxenutbildningsfrågor;

nr 191, i anledning av motioner rörande
den statliga trafikpolitiken
m. m.;

nr 192, i anledning av motioner om
utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik
samt av ostkustbanan
och norra stambanan m. m.;

nr 193, i anledning av motioner om
en järnvägsförbindelse över Svinesund; nr

194, i anledning av motioner angående
reglerna för vikariatslön; samt
nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden in. m., i vad densamma
hänvisats till statsutskottet, jämte motioner; bevillningsutskottets

betänkande nr
58, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1922:260) om automobilskatt jämte
motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

61, i anledning av motioner angående
val av huvudmän i sparbank;

nr 66, i anledning av proposition
angående begränsad förtidsinlösen av
vissa av svenska statens obligationslån; nr

67, i anledning av proposition

Nr 38

Fredagen den 20 november 1970

Meddelande ang. enkel fråga
med förslag till lag om premiering av
visst frivilligt sparande, m. m., jämte
motioner; samt

nr 68, med förslag till höjning av
bidragen till riksdagspartiernas kostnader
för gruppkanslier;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 78, i anledning av motioner om
sänkning av åldersgränsen för erhållande
av hustrutillägg;

nr 79, i anledning av motioner angående
rätten till sjukpenning i vissa
fall;

nr 80, i anledning av motioner angående
skadeverkningarna av vissa
buskbekämpningsmedel;

nr 81, i anledning av motioner om
säkerhetsföreskrifter för transport av
hälso- och miljöfarliga vätskor, m. m.;
samt

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i strålskyddslagen (1958:
110);

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 75, i anledning av motioner angående
kontrollen av importerade
fiskkonserver; samt

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1950:596) om rätt
till fiske jämte motion i ämnet;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av motioner angående
vissa miljövårdsfrågor;

nr 44, i anledning av motioner om
undervisning i miljövård vid skogsoch
lantbruksskolorna;

nr 45, i anledning av motioner om
inrättande av ett nordiskt forskningscentrum
för miljövård;

nr 46, i anledning av motioner om
mätstationer för kontinuerlig bevakning
av luftföroreningar och förändringar
i atmosfären; samt

nr 47, i anledning av motioner om
upprättande av en plan för vattenhushållningen;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

63, i anledning av motioner om
åtgärder för att genom ideella organisationer
stödja visning av kvalitetsfilm;

nr 64, i anledning av motion om en
utredning angående barnfilm;

nr 65, i anledning av motion om begränsning
av våldsinslagen i televisionsprogram; nr

66, i anledning av motion om
massmedias inverkan på barns fostran
i hemmet; samt

nr 70, i anledning av motioner om
abortförebyggande åtgärder.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Bohman m. fl. undertecknad motion,
nr 1335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 173, om intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Schött (m) till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet: ”Anser
Statsrådet det tillfredsställande att de
skattskyldiga ännu icke tillställts i maj
månad aviserad upplysningsbroschyr
angående skattepaketets innehåll och att
de avses få denna först samtidigt med
debetsedeln å preliminär skatt för år
1971?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970