Tisdagen den 17 mars Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1970:11
RIKSDAGENS
^ PROTOKOLL
Nr 11
FÖRSTA KAMMAREN
1970
13—18 mars
Debatter m. m.
Tisdagen den 17 mars Sid.
Interpellationer:
av herr Wikström (fp) ang. tillgången på läroböcker för grundskolan
vid övergången till ny läroplan .................. 8
av herr Richardson (fp) ang. omfattningen av det material som
redovisas i Kungl. Maj:ts propositioner .................. 9
Meddelande ang. enkel fråga av herr Wikström (fp) ang. viss befrielse
från undervisningen i avgångsklass i gymnasieskola____ 11
Onsdagen den 18 mars
Grunderna för partistöd .................................... 13
Anslag under andra huvudtiteln:
Polisväsendet, m. m....................................... 18
Den lokala polisorganisationen ............................ 40
Förvaltningsdomstolarnas organisation ...................... 42
Kriminalvården, m. m..................................... 43
Fångvårdsanstalterna ...................................... 56
Kriminologisk forskning .................................. 59
Bidrag till politiska partier ................................ 60
Anslag under tolfte huvudtiteln:
Hemkonsulenternas regionala anknytning .................. 61
Om en översyn av lantmäteritaxan.......................... 64
Om sänkning av rösträttsåldern .............................. 66
Om sänkning av myndighetsåldern m. m....................... 72
Slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag .... 74
Tillfällig vattenreglering under år 1970 ...................... 93
1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 11
2
Nr 11
Innehåll
Sid.
Anslag under trettonde huvudtiteln:
Om statsbidrag till Norrland Center ........................ 99
Styrelsen för teknisk utveckling, m. m....................... 100
Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien .................. 115
Teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av
sjukvårdsutrustning m. m................................... 117
Om försäljning till enskilda av aktier i statliga företag.......... 124
Om skatt på utlandsresor .................................... 126
Resultatutjämning vid beskattningen, m. m..................... 129
Avdraget vid beskattningen för ökade levnadskostnader vid bosättning
på annan ort, m. m................................. 137
Om skattelättnader för fiskare................................ 147
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 18 mars
Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
................................................ 12
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang. grunderna för partistöd
.................................................... 13
Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde ............................ 18
— nr 12, ang. utgifterna inom civildepartementets verksamhetsområde
................................................ 61
Utrikesutskottets utlåtande nr 4, om en svensk vitbok rörande Nigeria-konflikten
........................................ 66
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, om sänkning av rösträttsåldern
.................................................. 66
Första lagutskottets utlåtande nr 3, om sänkning av myndighetsåldern
m. m............................................. 72
Bevillningsutskottets betänkande nr 16, om sänkning av myndighetsåldern
m. m......................................... 74
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, ang. ändring i regeringsformen
................................................ 74
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. tillfällig vattenreglering
under år 1970 93
Innehåll
Nr 11
3
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. utgifterna inom industridepartementets
verksamhetsområde .......................... 99
— nr 36, ang. utgifter på tilliiggsstat II: industridepartementet.. 124
— nr 37, ang. överlåtelse av en fastighet i Jokkmokks kommun. . 124
— nr 38, om försäljning till enskilda av aktier i LKAB.......... 124
— nr 39, om utredning rörande försäljning till enskilda av aktier
i statliga företag ........................................ 124
— nr 40, ang. transport av flytande bränsle .................. 126
Bevillningsutskottets betänkande nr 15, om skatt på utlandsresor 126
— nr 17, om översyn av bestämmelserna om expeditionsavgift vid
förvärv av svenskt medborgarskap ........................ 129
— nr 18, ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m......... 129
— nr 19, ang. avdrag för ökade levnadskostnader vid bosättning
på annan ort m. m....................................... 137
— nr 20, om skattelättnader för fiskare........................ 147
Fredagen den 13 mars 1970
Nr 11
5
Fredagen den 13 mars
Kammaren sammanträdde kl. 14.00.
Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 92, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
huvudmannaskapet för mellanskolan,
såvitt propositionen hänvisats till jordbruksutskottet.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 93, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till stadga om enskilda vårdhem
m. m., jämte motioner i ämnet.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
44, angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen, m. m.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
45, angående Svenska institutets
organisation och uppgifter, m. m.;
nr 65, med förslag till lag om ändring
i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag, m. m.;
nr 70, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),
m. m.; och
nr 71, med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt, m. m.
Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av motioner om en svensk vitbok
rörande Nigeria-konflikten;
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av motioner om
sänkning av rösträttsåldern;
nr 14, angående grunderna för partistöd
i anledning av statsverkspropositionen
samt motioner; samt
nr 20, i anledning av proposition
med förslag till ändring i regeringsformen
jämte följdmotioner;
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom civildepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
nr
13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom industridepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
nr
35, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande invandringspolitiken
jämte motioner;
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av en
fastighet i Jokkmokks kommun;
nr 38, i anledning av motioner om
försäljning till enskilda av aktier i
LKAB;
6
Nr 11
Fredagen den 13 mars 1970
nr 39, i anledning av motioner om utredning
rörande försäljning till enskilda
av aktier i statliga företag; samt
nr 40, i anledning av motioner angående
transport av flytande bränsle;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 15, med anledning av motioner
om skatt på utlandsresor;
nr 16, med anledning av motioner om
sänkning av myndighetsåldern m. m.;
nr 17, med anledning av motioner om
översyn av bestämmelserna om expeditionsavgift
vid förvärv av svenskt medborgarskap;
nr
18, med anledning av motioner
angående resultatutjämning vid beskattningen
m. in.;
nr 19, med anledning av motioner angående
avdrag för ökade levnadskostnader
vid bosättning på annan ort
m. in.; samt
nr 20, med anledning av motioner
om skattelättnader för fiskare;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av motioner om ett
temporärt pris- och lönestopp; samt
nr 16, i anledning av motioner om
prioritering inom kreditpolitiken av garantilån
för jordbruksändamål;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av motioner om
sänkning av myndighetsåldern m. m.;
nr 14, i anledning av motioner om en
översyn av lagen om försäkringsavtal;
nr 16, i anledning av motioner om
förbud mot ljuddämpare på jaktgevär;
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny delgivningslag
m. m.; samt
nr 18, i anledning av motioner angående
formerna för internationella
överenskommelsers införlivande med
svensk rätt;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av motioner angående
pensionstillskott m. m.;
nr 14, i anledning av motioner om
ersättning från sjukförsäkringen för
s. k. merprestationer, m. in.;
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksda
-
gens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1969 vid dess femtiotredje
sammanträde fattade beslut;
samt
nr 16, i anledning av motioner om
rätt till en längre sammanhängande ledighet
från arbete;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av motion om slopande
av taxeringsbevis vid ansökan
om lagfart;
nr 16, i anledning av motioner om
rätt att avlägga prov för körkort med
automatväxlad bil;
nr 17, i anledning av motion om upphävande
av rätten i vissa fall att döda
annans katt;
nr 18, i anledning av motioner om
vissa ändringar i miljöskyddslagen
m. m.;
nr 19, i anledning av motioner om
överförande till de allmänna domstolarna
av ärenden angående återkallande
av körkort;
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om allmän
folk- och bostadsräkning; samt
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
vattenreglering under år 1970
jämte motioner i ämnet; ävensom
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motioner om ökat
stöd åt jordbruket i norra Sverige;
nr 7, i anledning av motioner om
statsbidrag till underhåll av skogsvägar;
nr
8, i anledning av motioner om kondemneringsbidrag
för fiskefartyg; samt
nr 9, i anledning av motioner om anslag
ur jaktvårdsfonden till Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.
In fidem
K.-G. Lindelöw
/Solveig Gemert
Tisdagen den 17 mars 1970
Nr 11
7
Tisdagen den 17 mars
Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.
Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
nr
98, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner; och
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
motioner.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 45,
angående Svenska institutets organisation
och uppgifter, in. m.
Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 65, med förslag till lag
om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge ändring
i lagen om allmänna barnbidrag
och i lagen om bidragsförskott, till lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 70, med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370), m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge ändring i lagen
om finansiering av folkpensioneringen,
till lagutskott och i övrigt till bevillningsutskottet.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt, m. m.
Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 4, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 9, 14 och
20, statsutskottets utlåtanden nr 2, 12, 13
och 35—40, bevillningsutskottets betänkanden
nr 15—20, bankoutskottets utlåtanden
nr 15 och 16, första lagutskottets
utlåtanden nr 3, 14 och 16—18, andra
lagutskottets utlåtanden nr 13—16, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 10, 16—20
och 26 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 6—9.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN anförde:
Jag
hemställer att kammaren måtte
besluta att på morgondagens föredragningslista
främst bland två gånger
bordlagda ärenden i nu angiven ordning
måtte uppföras:
8 Nr 11 Tisdagen den 17 mars 1970
Interpellation ang. tillgången på läroböcker för grundskolan vid övergången till ny
läroplan
Konstitutionsutskottets utlåtande nr
14, statsutskottets utlåtanden nr 2 och
12, utrikesutskottets utlåtande nr 4,
konstitutionsutskottes utlåtande nr 9,
första lagutskottets utlåtande nr 3, bevillningsutskottets
betänkande nr 16,
konstitutionsutskottets utlåtande nr 20,
tredje lagutskottets utlåtande nr 26 samt
statsutskottets utlåtande nr 13.
Vidare hemställer jag att statsutskottets
utlåtande nr 35 måtte sättas sist
bland två gånger bordlagda ärenden
å samma lista.
Vad herr andre vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
52, angående organisation m. m.
för högre utbildning och forskning i
Linköping;
nr 54, med förslag till lag om ändring
i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,
m. in.; samt
nr 62, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1966:158) angående
utvidgad tillämpning av lagen den 22
juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa
fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m. m. och av lagen den 21 mars
1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg.
Anmäldes och bordlädes
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:
nr 6, i anledning av motion angående
grunderna för utdelning av utmärkelsen
”För nit och redlighet i rikets tjänst”;
nr 7, i anledning av motion om tillvaratagande
av arkivmaterial i samband
med företagsnedläggningar;
nr 8, i anledning av motioner om åtgärder
för att hindra utrotning av vissa
djurarter;
nr 9, i anledning av motioner om
kontroll av bilhandel och bilreparationer;
-
nr 10, i anledning av motioner angående
ett system att motverka skadeverkningarna
av viss reklam;
nr 11, i anledning av motion om
kartläggning av mångsyssleriet inom politiken;
nr
12, i anledning av motion angående
ungdomsbrottsligheten; och
nr 13, i anledning av motioner angående
likheten inför lagen.
Interpellation ang. tillgången på läroböcker
för grundskolan vid övergången
till ny läroplan
Herr WIKSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! I Aktuellt från skolöverstyrelsen
nr 40 1969/70 meddelas
bestämmelser och rutiner för ”Granskning
samt praktisk prövning av nya
läroböcker (motsvarande) för den reviderade
grundskolans årskurser 1, 4
och 7 läsåret 1970/71. Granskning av
äldre läroböcker för användning i
samma skolform.” (Statens läroboksnämnd
30/1 1970.) Därvid anges att
samstämmighet mellan representanter
för förlagen och statens läroboksnämnd
”beträffande de riktlinjer som
borde gälla med hänsyn till skolornas
behov av information till ämneskonferenserna
i april/maj” nåddes vid ett
sammanträde den 22 januari 1970, vid
vilket avhandlades ”tidsschema för
ansökan om praktisk prövning, beläggningsmaterialets
karaktär och omfattning
samt frågan om äldre läroböckers
användbarhet i den nya
grundskolan”.
Läroboksnämnden meddelar vidare
bestämmelser, beslutade i samråd med
skolöverstyrelsen, dels angående antagande
av nya läroböcker för praktisk
prövning, dels angående granskning av
äldre läroböcker. Beträffande de senare
meddelar nämnden att den från
förlagen emotser vissa data om sådana
böcker ”vilka enligt förlagens be
-
Tisdagen den 17 mars 1970
Nr 11
9
Interpellation ang. omfattningen av det material som redovisas i Kungl. Maj:ts
propositioner
dömande bör kunna användas i den
reviderade grundskolans årskurser 1,
4 och 7”.
Genom att vidta de åtgärder som
anmäls i Aktuellt nr 40 förefaller det
vara läroboksnämndens avsikt att garantera
skolan ett rikligt utbud av läroböcker
även under övergångsåret
1970/71. Man anger att såväl nyproducerade
som äldre, relativt nyligen
godkända, läroböcker må uppföras på
listan över för den nya grundskolan
tillåtna läroböcker.
Det är tillfredsställande att man i
dagens skolsituation visar generositet
på detta område bl. a. av följande
skäl. Införandet av en reviderad läroplan
ställer stora krav på den enskilde
läraren, som har att brottas med
problem såväl på det skolorganisatoriska
som på det pedagogiska området.
Det är under sådana förhållanden
till godo för undervisningen att en
successiv utveckling på läromedelsområdet,
bl. a. beträffande läroböckerna,
kan ske, eftersom ett rikt urval av läroböcker
ger realitet åt den metodfrihet
och pedagogiska frihet i övrigt
som även den nya läroplanen rymmer.
Äldre läroböcker bör kunna bedömas
i relation till nya för utvärdering av
titlar tillhörande båda kategorierna.
Vid en alltför snabb övergång till enbart
eller övervägande nya läroböcker
skulle lärarna belastas med ett icke
nödvändigt problem. De skulle ej få
utnyttja av dem accepterade läroböcker,
som de funnit såväl metodiskt
som sakligt goda och som de vant sig
att använda med den anpassning till
undervisningen vilken alltid präglar
ett aktivt läromedelsutnyttjande.
Det är, såvitt man kan utläsa av
läroboksnämndens bestämmelser, även
hänsynen till årets planeringsarbete i
skolorna och på skolstyrelserna som
motiverar vissa speciella förhållanden
under övergången till den nya läroplanen.
Den nya läroplanen kräver av
lf Första kammarens protokoll 1970. Nr 11
lärarna ett intensivare och tidigare påbörjat
planeringsarbete än förut. Om
ett pedagogiskt planeringsarbete skall
bii möjligt, förutsättes att läroböckerna
finns tillgängliga. Det är därför
även i detta avseende klokt att medverka
till att de för skolorna kända
läroböckerna får utnyttjas i den utsträckning
ämneskonferenser och kollegier
finner det önskvärt som alternativ
till nya böcker, som kan användas
på prov.
Över huvud taget är det angeläget
att den osäkerhet inför övergången till
den reviderade läroplanen, som man
upplever på lärarhåll, reduceras till
den minsta möjliga. För många lärare
måste en mjuk utveckling på lärobokssidan
upplevas som en trygghetsfaktor,
som påverkar undervisningen i
gynnsam riktning.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till utbildningsministern få ställa följande
fråga:
Vilka åtgärder har vidtagits för att
under en övergångsperiod garantera
god tillgång på alternativa läroböcker
för grundskolan i syfte att underlätta
omställningen till den nya läroplanen?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Interpellation ang. omfattningen av det
material som redovisas i Kungl. Maj:ts
propositioner
Ordet lämnades härefter till herr RICHARDSON
(fp), som anförde:
Herr talman! Riksdagens möjligheter
att sakligt och självständigt ta ställning
till de förslag Kungl. Maj:t framlägger
är i hög grad beroende av det
material, som redovisas i varje enskilt
ärende. I de fall förslagen förberetts
10
Nr 11
Tisdagen den 17 mars 1970
Interpellation ang. omfattningen av det material som redovisas i Kungl. Maj:ts
propositioner
genom offentlig utredning och remissbehandling,
måste självfallet detta material
redovisas korrekt och någorlunda
fullständigt. Om det är mycket omfattande
kan följden visserligen bli den
att ifrågavarande proposition blir relativt
omfångsrik. Men det skulle vara
att göra riksdagen en björntjänst, om
regeringen lät sig ledas av ambitionen
att göra propositionerna så korta som
möjligt — motivet må vara aldrig så
vällovligt.
Om inte utrednings- och remissmaterialet
redovisas på ett tillfredsställande
sätt, tvingas kanske riksdagsmannen
att själv utföra det mödosamma
arbetet att gå igenom primärmaterialet.
Det är självfallet inte möjligt
att ange den idealiska avvägningen
mellan en för långt driven koncentration
och en onödig fullständighet —
den varierar säkerligen från riksdagsman
till riksdagsman — men det torde
vara bättre att vara för utförlig än för
knapphändig.
Problematiken är exakt densamma
vad gäller statsverkspropositionen,
även om bakgrundsmaterialet i detta
fall utgöres av ämbetsverkens petitaframställningar.
För att riksdagsmannen
skall kunna ta ställning, krävs inte
bara upplysning om vilka anslagsäskanden
som finns som underlag för
budgetarbetet inom departementen
utan också de motiveringar och prioriteringar,
som ligger bakom såväl dessa
äskanden som departementschefens
och regeringens ställningstaganden.
Sådana motiveringar redovisas enligt
min mening i alltför liten utsträckning.
För att få en säkrare grund för en
bedömning av utvecklingen har jag låtit
riksdagens upplysningstjänst sammanställa
vissa uppgifter beträffande
statsverkspropositionerna under 1960-talet. Därvid har redovisats dels antal
trycksidor för huvudtitlarna, dels summan
av utgiftsanslag (driftbudgetens
egentliga statsutgifter) som tagits upp.
Resultatet framgår av tabellen:
Statsverkspropositionen 1960/61—-1970/71 Antal sidor Milj. kr. | ||
1960/61 | 3 060 | 13 675 |
1961/62 | 3 010 | 14 581,3 |
1962/63 | 3 316 | 15 811,5 |
1963/64 | 3 346 | 18 040,3 |
1964/65 | 2 976 | 20 670,1 |
1965/66 | 2 896 | 24 314,9 |
1966/67 | 2 784 | 26 632,3 |
1967/68 | 1 916 | 30 297,3 |
1968/69 | 1 878 | 32 268,2 |
1969/70 | 2 170 | 34 741,2 |
1970/71 | 2 188 | 37 429,6 |
Utvecklingen under 1960-talet visar
en entydig och markant tendens, nämligen
en kraftig minskning av det redovisade
materialets omfattning. Även om
man inte utan vidare kan påstå att antalet
sidor utgör det bästa måttet på
informationsmängden, torde man dock
tveklöst kunna dra den slutsatsen att
denna minskat under 1960-talet. Om
statsverkspropositionens bilagor (gällande
huvudtitlarna) minskat från
över 3 000 sidor i början av 1960-talet
till mindre än 2 000 sidor några år senare,
måste detta rimligtvis innebära
att åtskilligt relevant material utelämnats.
Riksdagsmannen eller riksdagskanslierna
får därigenom söka skaffa
detta material på annat sätt i de fall
det över huvud taget går att skaffa.
Vid bedömningen av informationens
omfattning torde det vidare vara av
intresse att se det i statsverkspropositionen
redovisade materialet i förhållande
till det anslagsäskande, som utgör
budgetarbetets slutresultat. Man
kan självfallet inte betrakta relationen
mellan anslagets storlek och propositionens
omfattning som något invändningsfritt
mått på informationsgraden
— inte minst penningvärdesförändringar
måste beaktas -— men kraftiga
förskjutningar i detta relationstal säger
ändock en del om själva trenden.
Om man exempelvis jämför statsverkspropositionen
för budgetåret 1961/62
Tisdagen den 17 mars 1970
Nr 11
11
med den som nu är föremål för riksdagens
arbete, finner man en dramatisk
skillnad i detta avseende. Den förra
uppgick till 14,5 miljarder kronor
och presenterades på ett utrymme av
över 3 000 sidor — den senare uppgår
till 37,4 miljarder kronor och redovisas
på mindre än 2 000 sidor. Går man
ännu längre tillbaka i tiden finner
man än starkare belägg för att riksdagen
kommit i starkt underläge i förhållande
till regeringen i detta avseende:
för budgetåret 1945/46 redovisas
ett anslagsäskande på 2,5 miljarder
kronor på över 2 500 sidor.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsministern få ställa följande
frågor:
1. Anser statsministern att den utveckling
beträffande informationsmängden
i regeringens förslag — särskilt
statsverkspropositionen ■— som
påvisats är en utveckling i rätt riktning?
2.
År statsministern beredd att på
lämpligt sätt — exempelvis genom utredning
eller överläggningar med företrädare
för riksdagsgrupperna och talmanskonferensen
—- närmare överväga
detta problem?
Även denna hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes följande
motioner:
nr 1008, av herr Pettersson, Karl, och
herr Olsson, Erik, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 25, angående
musik- och dansutbildning m. m.;
nr 1009, av herr Wirmark och herr
Larsson, Åke, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 25, angående musik-
och dansutbildning m. m.;
nr 1010, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl.,
Meddelande ang. enkel fråga
nr 1011, av herr Jansson, Paul,
nr 1012, av herr Larsson, Nils Theodor,
nr 1013, av herr Mattsson in. fl., samt
nr 1014, av fröken Pehrsson in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 41, angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin;
nr
1015, av herr Kaijser, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 42, med
förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen
(1962:242);
nr 1016, av fru Olsson, Elvy, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
49, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370); ävensom
nr
1017, av herr Österdahl in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 49, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370).
Meddelande ang. enkel fråga
Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Wikström (fp) till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet:
”Anser Statsrådet att arbetsgivarintyg
om avtalad anställning bör berättiga
elever i de gymnasiala skolornas avgångsklasser
till befrielse från undervisningen
under vårterminens slutskede?”
-
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.
In fidem
K.-G. Lindelöw
/Solveig Gemert
12
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Onsdagen den 18 mars förmiddagen
Kammaren sammanträdde kl. 10.00.
Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren
godkänd; och förklarades hava blivit
utsedda till ombud i Europarådets rådgivande
församling herrar Björk och
Ohlin samt fröken Bergegren ävensom
till suppleanter för dem respektive herr
Martinsson, herr Wiklund i Stockholm
och herr Hedström.
På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade
valet.
Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.
Herr talman! För detta val ber jag
att få avlämna en gemensam lista. Denna
har godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med rubriken ”Den gemensamma
listan”:
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 52,
angående organisation m. m. för högre
utbildning och forskning i Linköping.
Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 54, med förslag till lag om ändring
i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister, m. in.; samt
nr 62, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1966: 158) angående
utvidgad tillämpning av lagen den
22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa
fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m. m. och av lagen den 21 mars
1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 1008 och 1009.
Björk, K. Å., (s) ledamot av första kammaren | Martinsson, B., (s) |
Ohlin, B. G., (fp) | Wiklund, S. A. D., i Stockholm (fp) |
Bergegren, A., fröken (s) | Hedström, T. U. V. E., (s) |
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
13
Vid föredragning av motionen nr
1010 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge exportfrämjande åtgärder och
utbildningsstöd, till statsutskottet samt i
övrigt till bankoutskottet.
Föredrogs den av herr Jansson, Paul,
avgivna motionen, nr 1011, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 41, angående
stimulansåtgärder för textil- och
konfektionsindustrierna samt den manuellt
arbetande glasindustrin.
Herr JANSSON, PAUL, (s) erhöll på
begäran ordet och anförde:
Herr talman! Sedan huvudmotionären
i andra kammaren, herr Blomkvist,
återtagit sin motion, hemställer jag att
motionen I: 1011 icke remitteras.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, blev ifrågavarande motion
återtagen av motionären.
Vid föredragning av motionen nr
1012 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge exportfrämjande åtgärder, till
statsutskottet, såvitt den anginge utnyttjande
av investeringsfondmedel, till
bevillningsutskottet och i övrigt till
bankoutskottet.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 1013.
Vid föredragning av motionen nr
1014 hänvisades densamma, såvitt den
avsåge utnyttjande av investeringsfondmedel,
till bevillningsutskottet och
i övrigt till statsutskottet.
Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1015 till lagutskott samt
motionerna nr 1016 och 1017 till bevillningsutskottet.
Föredrogos och bordlädes ånyo allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 6—13.
Ang. grunderna för partistöd
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, angående grunderna
för partistöd i anledning av
statsverkspropositionen samt motioner.
Till konstitutionsutskottet hade hänvisats
statsverkspropositionen i den del
(bilaga 4, justitiedepartementet, punkten
G 4) som avsåge grunderna för partistödet.
Enligt riksdagens beslut utginge partistöd
till parti, som vore representerat
i riksdagen, med 60 000 kronor per
mandat och kalenderår. Parti, som vid
senaste andrakammarval icke hade fått
minst 2 procent av de i hela riket avgivna
rösterna, vore dock icke berättigat
till partistöd.
Enligt det valsystem som skulle tilllämpas
från och med år 1970 för val
till den nya enkammarriksdagen kunde
mandat tilldelas endast parti, som fått
antingen minst 4 procent av rösterna
i hela landet eller 12 procent av rösterna
i en valkrets. Med hänsyn härtill
hade departementschefen föreslagit, att
från och med år 1971 i stället för 2
procent-regeln för rätt till partistöd
skulle gälla, att partiet hade deltagit i
senaste val till riksdagen och därvid
vunnit mandat. Hemställan avsåge i
statsverkspropositionen i förevarande
del att riksdagen skulle godkänna vad
departementschefen anfört i fråga om
ändring av grunderna för bidrag till
politiska partier.
I samband med nämnda del av statsverkspropositionen
behandlades i detta
utlåtande följande motioner, vilka likaså
avsåge grunderna för partistödet:
1) de likalydande motionerna 1:476,
av herr Wallmark m. fl., samt II: 525,
av herr Björck i Nässjö och herr Fridolfsson
i Stockholm; ävensom
2) de likalydande motionerna 1:687,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., samt
II: 740, av herr Boo och herr Larsson
i Öskevik.
I motionerna 1:476 och 11:525 hade
anhållits, att riksdagen vid behand
-
14
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. grunderna för partistöd
lingen av anslaget om bidrag till politiska
partier måtte besluta godkänna
vad i motionerna anförts i fråga om
ändring av grunderna för bidrag till
politiska partier. Motionärerna hade
ansett, att av anslaget till de politiska
partierna borde 50 procent eller 12,25
miljoner kronor fördelas lika mellan de
i riksdagen representerade partierna
och resterande belopp fördelas i enlighet
med nu gällande regler om visst belopp
per mandat.
I motionerna I: 687 och II: 740 hade
bland annat yrkats, att riksdagen skulle
besluta, att bidraget till politiska
partier från och med den 1/1 1971
skulle utgå med 70 000, 140 000, 210 000
respektive 280 000 kronor per år till
partier som i senaste riksdagsvalet uppnått
minst 2, 2 1/2, 3 respektive 3 1/2
procent av sammanlagda antalet avgivna
röster i landet, samt därutöver med
70 000 kronor per erhållet mandat i
riksdagen — allt räknat för kalenderår.
Motionerna hade hänvisats till konstitutionsutskottet
i vad de avsåge grunderna
för partistödet, medan de i övrigt
behandlats av statsutskottet.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
på motionerna 1:476 och 11:525 samt
I: 687 och II: 740, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
som anförts om grunderna för statsbidraget
till politiska partier i statsverkspropositionen.
Reservationer hade avgivits
1) av fru Segerstedt Wiberg (fp)
samt herrar Harald Pettersson (ep),
Richardson (fp), Neländer (fp), Boo
(ep), Sterne (fp) och Magnusson i Nennesholm
(ep), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:687 och 11:740, såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag på
motionerna I: 476 och II: 525, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att bidraget till
politiska partier från och med 1/1
1971 skulle utgå med 70 000, 140 000,
210 000 respektive 280 000 kronor per
är till partier, som i senaste riksdagsvalet
uppnått minst 2, 2 1/2, 3 respektive
3 1/2 procent av sammanlagda antalet
avgivna röster i landet, samt därutöver
med 70 000 kronor per erhållet mandat
i riksdagen, allt räknat för kalenderår;
2) av herrar Sveningsson, Hernelius
och Björkman (alla m), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 476 och II: 525, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag
på motionerna I: 687 och II: 740, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad som
anförts i statsverkspropositionen om
grunderna för statsbidraget till politiska
partier med den ändringen, att en
fjärdedel av bidraget skulle fördelas
lika mellan i riksdagen representerade
partier och återstoden skulle fördelas
mellan samma partier efter antalet
mandat i riksdagen.
Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Vissa modifieringar av
grunderna för det statliga partistödet
föreslås i årets statsverksproposition.
Anledningen härtill är övergången till
enkammarriksdag och ändringen av
valsystemet.
Stödet har hittills utgått till parti,
som är representerat i riksdagen, med
60 000 kronor per mandat och kalenderår.
Parti som vid senaste andrakammarval
inte uppnått minst 2 procent av
de i hela riket avgivna rösterna har
dock inte varit berättigat till partistöd.
Enligt det valsystem som skall tillämpas
från och med i år för val till den
nya enkammarriksdagen kan mandat
bara tilldelas parti, som fått antingen
4 procent av rösterna i hela landet eller
12 procent av rösterna i en valkrets.
Partistödsreglerna föreslås nu ändrade
så att alla partier som deltagit i
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
15
senaste val till riksdagen och därvid
vunnit mandat blir berättigade till stöd.
Bidragsbeloppet per mandat och kalenderår
föreslås samtidigt böjt från
60 000 till 70 000 kronor, vilket i realiteten
innebär att partierna i stort sett
kommer att få lika mycket som nu,
eftersom det blir en minskning av antalet
mandat från 384 till 350.
Enligt den föreslagna utformningen
av reglerna uppkommer en kraftig tröskeleffekt
för partier, som inte kommer
upp till omkring 4 procent av det sammanlagda
röstetalet i landet. I motionerna
I: 687 och II: 740 framhåller motionärerna
att de betraktar det som
otillfredsställande att denna höga tröskeleffekt
kan uppstå. De reservanter
som står bakom reservation 1 har i stort
sett anslutit sig till de synpunkter som
framförts i motionerna. Reservanternas
förslag innebär att bidraget till politiska
partier från och med den 1 januari
1971 skall utgå med 70 000, 140 000,
210 000 respektive 280 000 kronor per
år till partier, som i senaste riksdagsvalet
uppnått minst 2, 2 1/2, 3 respektive
3 1/2 procent av sammanlagda antalet
avgivna röster i landet, samt därutöver
med av Kungl. Maj:t föreslagna
70 000 kronor per erhållet mandat i
riksdagen, allt räknat per kalenderår.
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservation som är betecknad med 1.
Herr SVENINGSSON (in):
Herr talman! Så sent som den 26
november förra året diskuterades orättvisorna
när det gäller fördelningsprinciperna
för det kommunala partistödet
— samma principer som tillämpas för
det statliga partistödet — så att det
kanske inte nu så snart efteråt finns
anledning till en mer omfattande debatt.
Även om vi från moderata samlingspartiet
inte längre går på avslag när
det gäller partistöd av allmänna skattemedel,
så känner vi ingen större entusiasm
eller tillfredsställelse över att par
-
Ang. grunderna för partistöd
tierna för sitt politiska arbete skall behöva
använda skattepengar. När det nu
är som det är, kan vi inte underlåta
att fästa uppmärksamheten på den
orättvisa fördelningen mellan partierna.
Allteftersom partistödet ökar i storlek
skärpes även kraven på en mer
rättvis fördelning av dessa medel.
Tyvärr är fördelningsprinciperna för
dessa medel utformade så att regeringspartiet
gynnas på de andra partiernas
bekostnad. Självfallet vill regeringspartiet
trygga sin ställning och sin majoritet
för framtiden, men att stärka sin
ställning på ett sådant sätt som här
sker borde ändå vara otillåtet. Det är
en avigsida i det politiska arbetet att
regeringspartiet med en majoritet bakom
sig mer än andra partier har möjlighet
att använda skattebetalarnas
pengar, inte bara i partitaktiskt syfte
utan på ett orättvist sätt i rent partiarbete.
Varje parti som skall föra ut sina
idéer över hela landet har en del fasta
kostnader, det går inte att förneka, och
därför får partistödet inte samma värde
för ett litet parti som för ett stort.
I den motion från ledamöter av moderata
samlingspartiet som nu behandlas
finns ett uttalande som jag starkt vill
understryka: ”1 det system vi har med
proportionella val är det självklart att
de partier som framkommer genom detta
valsystem också skall arbeta under
rättvisa villkor. Staten skall inte med
ekonomiska medel hindra en utveckling
som blir följden av ett i demokratisk
ordning beslutat valsystem.”
I en motion av herrar Björck och Fridolfsson,
tryckt i andra kammaren och
även väckt i denna kammare, som behandlas
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, föreslås att minst 50 procent
av partistödet skall utgå som ett grundbidrag
och återstående del efter representationens
storlek. För att hålla oss på
samma linje som i höstas har vi i reservationen
stannat för ett grundbidrag
på 25 procent, lika till samtliga
partier som får partistöd.
16
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. grunderna för partistöd
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 2.
Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! Det nya valsystem som
skall tillämpas från och med 1970 har vi
varit eniga om. Enligt systemet kan
mandat tilldelas endast parti som fått
antingen minst 4 procent av rösterna i
hela landet eller 12 procent av rösterna
i en valkrets. Man har medvetet fastställt
dessa procentsatser, då man inte
vill få en alltför stor splittring av partiväsendet.
Efter det att dessa regler införts,
skulle det förefalla rätt egendomligt,
om man skulle skapa regler som innebär
att ekonomiskt stöd lämnas till
partier som inte uppnår dessa procentsatser.
Det skulle bli en åtgärd i rakt
motsatt riktning mot de som vidtagits
beträffande valsystemet.
Med anledning av herr Sveningssons
påstående om den orättvisa fördelningen
vill jag bara erinra om vad som låg
till grund för beslutet om införandet av
det statliga partistödet. Man ansåg först
och främst att bidrag borde utgå endast
till partier som hade ett icke obetydligt
stöd i väljaropinionen, manifesterat i
allmänna val. Med hänsyn härtill har de
procentsatser jag bär nämnt fastställts i
det nya valsystemet. Vidare bestämde
man sig för att bidragens storlek skulle
sättas i relation till partiernas styrka.
I denna fråga rådde det vid detta tillfälle
inte några delade meningar. De delade
meningarna gällde, om man över
huvud taget skulle införa ett partistöd
eller inte. Vid tillfället hade avgivits reservation
av representanter för det dåvarande
högerpartiet och tre folkpartister
som yrkade avslag på förslaget om
partistöd. Men de som då utgjorde en
betydande majoritet var helt ense om
de fördelningsregler som jag här angett.
Det finns väl ingen anledning att
nu genomföra någon ändring av de
grunder som fastställts för partistödet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt i vad avsåge statsbidrag till
parti, som ej vore representerat i riksdagen,
samt därefter särskilt såvitt rörde
fördelningen av statsbidrag mellan
partier, som vore representerade i riksdagen.
Därefter gjorde herr talmannen i vad
anginge statsbidrag till parti, som ej
vore representerat i riksdagen, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fru Segerstedt Wiberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14
i vad avser statsbidrag till parti som ej
är representerat i riksdagen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
17
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 85;
Nej — 36.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
I vad gällde fördelningen av statsbidrag
mellan partier, som vore representerade
i riksdagen, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats
l:o) att utskottets hemställan i förevarande
del skulle bifallas;
2:o), av herr Pettersson, Harald, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i denna del; samt
3:o), av herr Sveningsson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i
denna del vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Harald
Petterssons yrkande.
Herr Sveningsson äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående konstitutions
-
Ang. grunderna för partistöd
utskottets utlåtande nr 14 i vad avser
fördelningen av statsbidrag mellan partier,
som är representerade i riksdagen,
antager det förslag, som innefattas i den
av fru Segerstedt Wiberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
herr Sveningsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 40;
Nej — 23.
Därjämte hade 60 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
14 i vad avser fördelningen av statsbidrag
mellan partier, som är representerade
i riksdagen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
18
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till polisväsendet, m. m.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 69;
Nej — 42.
Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.
Punkterna i—4
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5
Anslag till polisväsendet, m. m.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att
1. medgiva att, enligt vad som förordats
i statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 2 januari 1970, beställningar
finge utläggas till ett värde av
högst 9 500 000 kronor, att betalas med
början tidigast under budgetåret 1971/
72,
2. till Polisverket: Inköp av motorfordon
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 31 600 000
kronor, varav 18 150 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna
I: 656, av herrar Helén och Bengtson,
samt II: 763, av herr Hedlund och herr
Gustafson i Göteborg, såvitt nu vore i
fråga,
dels ock de likalydande motionerna
I: 697, av herr Svanström, samt II: 757,
av herrar Glimnér och Polstam.
I motionerna I: 656 och II: 763 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta att medgiva en ökning
utöver vad departementschefen
föreslagit av anslaget B 2 Polisverket:
Inköp av motorfordon m. in. med
1 150 000 kronor, avsedda för inköp
av två nya helikoptrar.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
1. att riksdagen måtte medgiva att,
enligt vad som förordats i statsrådsprotokollet
över justitieärenden för den
2 januari 1970, beställningar finge utläggas
till ett värde av högst 9 500 000
kronor, att betalas med början tidigast
under budgetåret 1971/72,
2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 656 och II: 763, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Polisverket: Inköp av motorfordon
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa ett
reservationsanslag av 31 600 000 kronor,
varav 18 150 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 697 och II: 757.
Reservation hade anförts, beträffande
medelsanvisningen, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Andersson i Knäred (ep),
Mundebo (fp), Elmstedt (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 656 och II: 763,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Polisverket: Inköp av motorfordon
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 32 750 000
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr It
19
kronor, varav 19 300 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.
Herr talmannen anförde, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras punkterna G—11
i detta utlåtande.
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):
Herr talman! Under polisverkets anslagstitel
inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, som vi nu behandlar,
så har det väckts ett antal motioner.
Vid punkten nr 5 har en mittenmotion
avgivits som tar sikte på trafikövervakningen
och polisverkets möjligheter
att upprätthålla den, men man kan också
säga att motionen, eftersom den utmynnar
i en utökning av polisens resurser,
inte bara har en betydelse ur
trafiksäkerhetssynpunkt utan också i
stor utsträckning gäller den vård om
den allmänna rättssäkerheten på gator
och vägar i vårt land som är en ytterligt
viktig fråga. Motionsförslaget har
emellertid, som sagts, hängts upp på att
det behövs en avsevärd förstärkning
när det gäller polisverket och speciellt
under denna titel när det gäller inköp
av motorfordon m. m.
I motionerna 1:656 och 11:763 av
herrar Helén och Hedlund m. fl. har man
redovisat en statistik över ett försök som
rikspolisstyrelsen år 1968 gjorde rörande
en intensifierad trafikövervakning
på Europaväg 4 mellan Stockholm och
Hälsingborg. De erfarenheter som man
där fick leder fram till att den utökning
av polisorganisationen och den motorutrustning
som där är nödvändig inte
har följts upp i Kungl. Maj :ts förslag.
Departementschefen har t. ex. avstyrkt
inköp av de två nya helikoptrar som
rikspolisstyrelsen har begärt. Med hänsyn
till den betydelse som just den här
formen för trafikövervakning har så
tycker vi att departementschefens avstyrkan
är olycklig. Vi har i motionen
hemställt om att de anslag som det här
gäller uppräknas med de 1 150 000 kronor
som rikspolisstyrelsen bär begärt
Anslag till polisväsendet, m. m.
för inköp av två nya helikoptrar. Anslaget
skulle då komma att gå upp till
32 750 000 kronor, varav 19 300 000 kronor
avses att avräknas mot automobilskattemedel.
Mot bakgrund av vad jag sade om
nödvändigheten av en skärpt trafikövervakning
och den roll som helikopterverksamheten
där kan spela enligt gjorda
försök så anser jag att det förslag
som tas upp i reservationen vid punkten
5 helst borde bli riksdagens beslut.
Det skulle innebära inte bara en direkt
ökning av möjligheterna att vidta trafikövervakning
utan också friställa en
del av, skall vi säga, de mera reguljära
övervakningsuppgifterna för andra ändamål
inom polisorganisationen som är
så välbehövliga.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.
Reservationen vid punkten 6 är en
följdreservation. Jag behöver inte orda
särskilt mycket om den. Om kammaren
bifaller reservationen vid punkten 5 lär
den också vara tvungen att bifalla reservation
vid punkten 6.
Mot bakgrund av väckta motioner när
det gäller den lokala polisorganisationens
förvaltningskostnader, beträffande
medelsberäkning m. in., så har mittenpartierna
avgett en reservation och moderata
samlingspartiet en särreservation.
Vi har i reservationen a vid punkten
9 understrukit att behovet av ytterligare
tjänster inom polisen är väl dokumenterat.
Vi har dock ansett att just detta förhållande
medför att en noggrann prioritering
av behoven på olika sektorer då
också är nödvändig. Om man gör en
sådan här bedömning så får en ökning
av resurserna för trafikövervakningen
utöver Kungl. Maj:ts förslag anses så
angelägen att den måste tillgodoses så
snart som möjligt. Det är kravet på att
söka minska antalet mänskliga tragedier
som trafikolycksfallen medför som
först och främst talar för detta, och det
är också en önskan att nedbringa de
20
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till polisväsendet, m. m.
stora kostnader som genom olyckorna
drabbar enskilda och samhället som kan
läggas till grund för en sådan bedömning
som vi här har gjort.
Den uppräkning på 2,75 miljoner
kronor som har yrkats i mittenmotionerna
tycker vi innebär en någorlunda
godtagbar avvägning, som skulle ge utrymme
för ytterligare 55 å 60 polismanstjänster
för trafikövervakning. Detta
ter sig ännu mer nödvändigt om man,
mot förmodan, skulle kunna frukta att
kammaren inte godtar vår reservation
om helikoptrarna.
Vi har inte velat vara med om en ytterligare
vidgning av anslaget, och vi
har i reservationen sagt att det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att besluta om
fördelningen av tjänsterna på de olika
polisdistrikten. Reservanterna förutsätter
dock att man därvid även beaktar de
skäl som föranlett utskottet att förorda
en ökad medelsanvisning.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Såsom redan påpekats
finns vid punkterna 5, 6 och 9 i detta
utlåtande reservationer. Vår reservation
vid punkt 5 gäller bl. a. frågan om inköp
av två nya helikoptrar. I reservationen
vid punkt 6 föreslår vi en uppräkning
av anslaget till underhåll och
drift av motorfordon. I reservationen
vid punkt 9 hemställer vi om en viss
uppräkning av anslaget till den lokala
polisorganisationen.
Helikoptern är, vilket redan påpekats,
ett hjälpmedel främst i trafikövervakningen.
Rikspolisstyrelsen vitsordar
också i sina petita att helikoptern är
ett mångsidigt och lämpligt hjälpmedel
i det arbetet och att erfarenheterna av
denna trafikövervakning är mycket goda.
På grund av helikopterns användbarhet
för detta ändamål har det också
visat sig att en omfattande prioritering
av uppdrag har blivit nödvändig därför
att det antal helikoptrar som står till
polisens förfogande är otillräckligt.
Rikspolisstyrelsen har begärt att få yt
-
terligare två helikoptrar, men detta har
departementschefen avstyrkt. Det finns
anledning att påpeka att det — även
med den ökning av antalet helikoptrar
som vi här föreslår — blir nödvändigt
att också i fortsättningen förhyra helikoptrar
under vissa perioder av intensiv
trafikövervakning.
Vi har alltså på denna punkt inte
kunnat följa departementschefen, utan
yrkar bifall till rikspolisstyrelsens förslag
om inköp av ytterligare två helikoptrar
för en beräknad kostnad av
1 150 000 kronor. Vi yrkar även — delvis
som en följd av nu nämnda förslag
— en uppräkning av anslaget till underhåll
och drift av motorfordon med
600 000 kronor. Detta yrkande framställs
i reservation under punkt 6.
Vid punkten 9, som gäller medelsberäkningen
för den lokala polisorganisationen,
föreslår vi i reservation a en
ökning av anslaget med 1 750 000 kronor.
Detta gäller här en ökning av polisens
personella resurser. Vi anser att
en sådan förstärkning i första hand bör
sättas in för att åstadkomma en effektivare
och mer omfattande trafikövervakning.
Landets polischefer och länsstyrelser
har begärt en mycket kraftig ökning
av antalet polistjänster, en ökning med
cirka 2 300. Rikspolisstyrelsen begärde
977 nya tjänster för den lokala polisorganisationen,
och departementschefen
har stannat för mindre än hälften, varav
omkring 300 polismannatjänster. Nu
kan det visserligen sägas att en ökning
i alla fall äger rum jämfört med det
antal tjänster som finns i dag — och
det skall villigt medges. Men ökningen
är mindre än föregående år, och den är
uppenbart otillräcklig i den aktuella
situationen på detta område.
I och för sig skulle väl ett bifall till
rikspolisstyrelsens framställning vara
väl motiverat. Brottstendenserna är
verkligt oroande. Nya områden mutas
in av alltmer förslagna och internationellt
påverkade brottsligor. Eftersläpningen
beträffande brottens beivrande
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
21
är betänklig, och uppklarningsprocenten
är sorgligt låg. Polisen har heller
inte resurser att bereda den fredlige
medborgaren det skydd som han rimligtvis
borde kunna göra anspråk på.
Alla dessa omständigheter talar för
att vi måste inrikta oss på att göra mera
på detta område, speciellt inom storstadsregionerna.
Vi har föga glädje av
välfärdsstaten om vi inte känner att vi
lever i ett rättssamhälle. Detta är därför
en trygghetsfråga av första ordningen.
När vi reservanter nu av ekonomiska
skäl begränsar oss till den uppräkning
som vi här föreslår och som medger en
ökning med 50 å 00 tjänster, främst avsedda
för trafikövervakningsuppgifter,
är vi fullt medvetna om att denna ökning
inte är tillräcklig och att fortsatta
överväganden på detta område måste
leda till ytterligare förstärkningar av
polisens resurser och rättsskyddet över
huvud taget.
Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen
vid punkten 5.
Herr KAIJSER (m):
Herr talman! När vi nu går att diskutera
ärendena under justitiedepartementets
huvudtitel befinner vi oss i en situation
som mycket liknar den som
rått under de närmast föregående åren.
Även om en obetydlig minskning av antalet
brott mot brottsbalken kommit till
synes under förra året är trenden i
stort sett alltjämt densamma. I själva
verket har brottsligheten aldrig varit
så hög i Sverige som under 1960-talet,
skriver man i en nyss utkommen offentlig
utredning.
Våldsbrotten ökar alltjämt. Uppklarningsprocenten
är alltjämt skrämmande
låg. Någon riktig förbättring av trafikolycksfallsstatistiken
har vi inte nått
trots alla de stora insatser som gjorts
på området. Antalet trafikförseelser
ökar. Narkotikasituationen är alltjämt
ett stort och ingalunda löst problem.
Anslag till polisväsendet, m. m.
Demonstrationer och andra liknande
aktioner, kanske framför allt mot vissa
främmande ambassader, institutioner,
agenturer o. s. v., kräver betydande insatser
av polispersonal och är gång på
gång förenade med våldsbrott, som inte
bara ger upphov till betydande materiella
skador utan som också kan utgöra
ett väsentligt hot mot människors
liv.
Situationen inom de områden som
justitiedepartementet har att bevaka visar
sålunda inga tecken på förbättring.
Utvecklingen går i stort sett i samma
riktning som förut.
Det finns också en annan företeelse
som inte förändrats särskilt mycket sedan
de närmast föregående åren. De
lokala polischeferna har begärt nära
2 400 tjänster, länsstyrelserna har tillstyrkt
2 250, rikspolisstyrelsen föreslår
närmare 1 000 nya tjänster plus 220
extra ordinarie, därav 100 polismän
och 120 kvalificerade biträden. Departementschefen
beräknar medel för 440
nya tjänster.
Det är att märka att det nya arbetstidsavtal
som trädde i kraft den 1 januari
i år enligt propositionen innebär
ett bortfall av över 100 årsarbetskrafter.
Reellt betyder årets satsning på ny
polispersonal sålunda knappt 15 procent
av det som begärts på lokalplanet.
Herr talman, det är ganska lika som
det har varit förut. Ändå har vi en ny
justitieminister, och detta är hans första
budgetförslag''. Han kommer kanske,
liksom sin företrädare, att säga att han
är den departementschef som fått nyanställa
mest folk, hela 650. Det är kanske
riktigt att man inte i något annat
departement har fått mer, men det är
ändå litet i förhållande till vad som
begärts.
Med herr talmannens tillstånd skall
jag i detta sammanhang med några ord
beröra även ett par andra saker inom
propositionen och då anföra några allmänna
synpunkter.
Jag ville gärna säga att det finns åtskilligt
i huvudtiteln som man har an
-
22
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till polisväsendet, m. m.
ledning att sätta värde på, bland annat
satsningen inom kriminalvården på en
utbyggnad av frivården. Det gäller alltså
den vårdades omhändertagande då
han skall slussas tillbaka ut i samhället.
Här satsas verkligen en del, om också
inte så mycket som egentligen vore behövligt.
Den försöksverksamhet som är
avsedd att äga rum i skyddskonsulentdistriktet
i Sundsvall och som syftar
till att klarlägga i vilken utsträckning
och på vilket sätt den kvalitativa och
kvantitativa förstärkningen av vårdmöjligheterna
kan komma att påverka
rehabiliteringsresultatet synes mig vara
mycket intressant och väl värd att
stödja. Försöket innebär bl. a. en betydande
personell utrustning med satsning
på frigångshem, frivårdshotell, socialmedicinsk
klinik o. s. v. Det hela
skall ske i nära kontakt med forskningsexpertis
och under vetenskaplig
kontroll. Det låter bra, men ändå viktigare
är att man får de rätta personerna
att ta sig an detta klientel. Mänsklig
värme, som kan skapa mänskliga kontakter,
betyder här oerhört mycket.
Övergången mellan den skyddade tillvaron
inom kriminalvårdens anstalter
och livet ute i samhället är för många
en kritisk period. Samhällets insatser
i detta skede har varit otillräckliga.
Den återvunna friheten har därför i
många fall bara blivit en kortvarig
dröm om frihet.
Jag vill gärna redan nu säga att jag
tycker att detta är ett mycket intressant
försök. Jag hoppas att det skall ge
utbyte i form av bättre rehabilitering
och konstaterbar bättre anpassning i
samhället, vilket ju är det mål som hela
kriminalvården ytterst syftar till, det
vill säga att söka återanpassa de omhändertagna
i samhället som nyttiga
och harmoniska medlemmar i gemensamheten.
Jag understryker än en gång
att jag tycker detta är ett positivt drag
i denna huvudtitel.
Efter dessa korta allmänna synpunkter
skall jag beröra våra reservationer
vid punkterna 9 och 10.
Alla de reservationer som föreligger
innebär en ökning av de anslag som föreslagits
i propositionen. Men sedan har
vi inom oppositionen olika prioriteringar.
Alla de önskemål som framställts om
ytterligare medelsanvisningar har sin
särskilda tonvikt. Var och en vill satsa
på det område där man tror att insatserna
ger det bästa utbytet. Vi vill framför
allt sikta på en snabbare ökning av
antalet poliser. Vi har bestämda skäl för
detta yrkande. Vi har observerat att när
polisen vid vissa bestämda tidpunkter
gjort speciella och mycket kraftiga insatser
har den allmänna brottsligheten
minskat påtagligt även inom områden
som inte direkt varit berörda. Så var
det häromåret när spaningarna pågick
efter mördarna i Handen. Så var det
även förra året under polisens stora
drive mot narkotikalangarna.
Mittenpartierna har framför allt velat
sikta på trafikövervakningen. Vi vill
inte i vårt förslag om ett betydligt större
antal nya polisbefattningar göra någon
bestämd fördelning. Det ankommer
enligt vår mening på Kungl. Maj:t att
besluta om fördelningen. Vi har endast
framfört en synpunkt, nämligen nödvändigheten
av att beakta storstädernas
behov. Vi räknar ändå med att trafikövervakningen
skall få någon förstärkning
— det behövs. Vi har med oro konstaterat
att 19 300 rattfyllerister påträffades
under förra året — en ökning med
25 procent — och att olovlig körning
ökade med 31 procent, d. v. s. den upptäckta
olovliga körningen.
En aktiv polisiär övervakning av vägarna
minskar olycksfallsfrekvensen —
det torde vara bevisat. Trafikanterna
blir försiktigare, gör försiktigare omkörningar,
överskrider inte hastighetsbegränsningar
o. s. v. Det är viktigt att
polisen förfogar över fordon och god
teknisk utrustning, men det är lika viktigt
att polisens fotpatruller i städerna
får finnas kvar och öka i antal. Numera
ser man nästan aldrig som förr patrullerande
poliser, som lärde känna
stadsdelarna, kvarteren och människor
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
23
na. Man ser de raskt åkande bilarna
med en eller två poliser. Visst gör dessa
bilpatruller nytta, men de åker så fort
förbi och kan inte bli hemtama i kvarteren.
1 tiittbefolkade områden med stor
brottslighet ter sig fotpatrullering som
oundgängligen nödvändig. Man kommer
att tvingas att satsa mer på den typen,
och det i en snar framtid.
Herr talman! Det är huvudsakligen
ett ökat antal poliser som vi nu vill satsa
på.
Siktar vi i själva verket till en polisstat,
frågar kanske någon. Svaret är:
Det gör vi absolut icke. Situationen är
emellertid sådan att ett ökat antal poliser
just nu ter sig som den enda framkomliga
vägen. Men vi vill gärna att
man också skall söka sig fram på andra
vägar för att få till stånd en bättre tingens
ordning.
Är det inte nödvändigt att sätta sig
ned och fundera över vad det är i samhället
som medför att våldsbrotten blir
svårare och talrikare, enligt vad polisen
säger, och att barnhemmens och ungdomsvårdsanstalternas
klientel blir svårare
att ta hand om, enligt vad vårdarna
säger? Orsakerna är naturligtvis
många. Man pekar på urbaniseringen
och omflyttningen av många människor,
den ökade motorismen o. s. v. Ändå frågar
vi oss: Är den medvetna satsning på
att upplösa familjegemenskapen som nu
äger rum riktig? Kan det vara bra att
mamman skall ut i yrkesarbete och ha
siua barn på daghem eller fritidshem?
Kan man möjligen här finna en av orsakerna
till de bekymmer vi har med
våra ungdomar, trots alla undersökningar
som gjorts om bättre social anpassning
på daghem där barnen är i sällskap
med jämnåriga men också med
mer eller mindre opersonliga vårdarinnor,
så som man vid olika sociologiska
undersökningar har tyckt sig finna?
Hemmen är ju ändå inte alltid ”en huvudscen
för medvetet fysiskt våld”, som
det står att läsa i en av de obligatoriska
läroböckerna i statskunskap vid Stockholms
universitet. Hemmet ger oftast,
Anslag till polisväsendet, m. m.
tror jag, något som många både barn,
ungdom och vuxna behöver: mänsklig
värme och ömhet. Vi kanske måste återvända
till hemmet som en källa till gemenskap
och harmoni och som kan ge
en fastare grund att bygga på. Det förefaller
egendomligt att man ständigt talar
om hur en dålig hemmiljö, ett upplöst
hem, ett skilsmässoliem utgör orsaken
till att så många inte har kunnat
anpassa sig i samhället, och ändå sysslar
så mycket med att just upplösa den
gemenskap som hemmen utgör. Finns
det inte anledning att göra reflexioner i
den riktningen?
.lag skulle också vilja anknyta till någonting
som herr Åkerlund yttrade häromdagen
i en enkel fråga till justitieministern.
Han frågade i princip om justitieministern
hade tänkt sig några nya
metoder för att komma till rätta med de
våldsgärningar som äger rum vid demonstrationer
o. s. v. och som satt människors
liv i fara. Herr Åkerlund nämnde
t. ex. mordbranden på rättspsykiatriska
kliniken i Lund som åstadkom
skador för 1,8 miljoner kronor. Han pekade
också på en annan händelse som
hade inneburit risk för en människas
liv.
Herr Åkerlund fick inte något svar.
Justitieministern hade inga nya metoder
att komma med. Herr Åkerlund syftade
då inte till att det behövs fler poliser,
utan han tänkte sig möjligheten av
positiva åtgärder som upplysning och
propaganda.
Häromåret hade man stora besvärligheter
med studenterna vid universiteten,
här som på så många andra håll i
världen. Det är betydligt lugnare nu,
vad det kan bero på. Det kanske bara
var en våg som kom och gick. Kanske
gick den sin väg därför att studenterna
fick vara med och bestämma om en del.
Jag håller före att det inte är så viktigt
att de får vara med och bestämma så
mycket. Det rör sig ju om saker som de
ännu inte är så väl insatta i. Det väsentliga,
förefaller det mig, är att de får vara
med när någonting bestäms, får se
24
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till polisväsendet, m. m.
hur det går till när besluten fattas och
får känna ansvaret av att fatta beslut
som skall gälla många. Det kan vara beslut
med ekonomiska och andra konsekvenser.
Detta gällde alltså studenterna.
Kanske även andra ungdomar och
yngre vuxna — i den grupp som begår
brottsliga gärningar, kommer med i
knarkgäng o. s. v. — mera borde intresseras
för det som sker i samhället och
få vara med och besluta om saker och
ting. Möjligen skulle detta vara en väg
att stimulera deras samhällsanpassning.
I första hand gäller det för ungdomarna
naturligtvis fritidssysselsättningar
och fritidsuppgifter, och bär har idrotten
sin mycket stora uppgift. Det väsentliga
är att vederbörande anförtros
uppgifter och får ansvar. Det är inte
alltid så lätt, och de goda ambitionerna
ger understundom inte de resultat
som man hoppats på; men många gånger
ser man positiva resultat.
Allt detta gäller inte bara ungdomarna.
Kriminaliteten har ökat också inom
övriga åldersgrupper. Även för dem kan
gälla att de bör intresseras för samhälleliga
uppgifter. Ur denna synpunkt kan
det vara intressant att lägga märke till
hur antalet förtroendemän har minskat
genom de åtgärder som vidtagits inom
samhällets organisation. Man räknar
med att det 1952 — med den kommunindelning
som vi då hade —- fanns ungefär
225 000 människor som hade någon
form av offentligt förtroendeuppdrag.
Motsvarande siffra, sedan kommunsammanslagningen
är färdig, blir
bara 43 000. Genom de båda kommunreformerna
skulle man sålunda ha tagit
ifrån ungefär 180 000 människor deras
förtroendeuppdrag. Man kan naturligtvis
säga att det inte alls är samma människor
som rekryteras till förtroendeuppdrag
och de kategorier som råkar
på sned i samhället, men förtroendeuppdrag
inom familjerna har enligt min
mening en alldeles bestämd betydelse
för familjens uppfattning av och känsla
för samhörighet med samhället. Om man
resonerar på det viset kan kanske ändå
denna minskning av antalet förtroendeuppdrag
på sitt sätt ha bidragit till den
utveckling som skett. När man tagit
ifrån så många människor uppgifter i
samhället, kan det vara av betydelse att
söka finna någonting nytt i stället — något
som kan verka positivt och konstruktivt.
Herr talman! Det är roligare att fundera
på sådana här konstruktiva idéer
än att bara tänka på ett ökat antal poliser.
Herr talman! Jag kommer att när
punkterna 9 och 10 tas upp till beslut
yrka bifall till våra reservationer vid
dessa punkter.
Herr ERNULF (fp):
Herr talman! För ett par årtionden
sedan var Sverige bland de länder i
Europa som hade den lägsta brottsligheten.
Sedan dess har den ständigt ökade
brottsligheten i vårt land fört oss
fram till en föga hedrande plats bland
de främsta länderna i fråga om brottslighetens
omfång. Detta gör att frågan
om åtgärder mot brottsligheten har blivit
ett verkligt allvarligt problem i vårt
land; ett problem som statsmakterna
enligt min mening ännu inte tillräckligt
insett betydelsen av.
Jag vill först understryka det egentligen
ganska självklara faktum, att man
inte löser problemet med brottsligheten
enbart eller ens främst genom att skaffa
fler poliser. För att nå det syftet behövs
omfattande och djupgående åtgärder
av olika slag — herr Kaijser har
varit inne på den frågan. Åtgärderna
bör naturligtvis i första hand syfta till
att förebygga uppkomsten av brott, och
det gör att de bör sättas in hos yngre
årsgrupper, som ännu inte har behövt
komma i kontakt med domstolsväsendet.
Det gäller alltså åtgärder, där hem
och skola samt sociala institutioner av
olika slag måste samarbeta. Men sådana
åtgärder kan, herr talman, tyvärr
bara verka sakta och på relativt lång
sikt. Den oroande utvecklingen gör att
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
25
vi tills dessa åtgärder kan få full kraft
måste satsa på sådant som på kort sikt
kan ge effektiva resultat, och då är en
betydande upprustning av polisväsendet
en nödvändighet.
När man talar om de bristande resurserna
hos polisen, tänker man väl
i regel i första hand på bevakningsuppgifterna
— alltså den bevakning som
syftar till att hålla ordning och att
hindra brott — och kanske också på
utredningen av de brott som i alla fall
begås.
Jag skulle i detta sammanhang vilja
framhålla en annan olägenhet av de
bristande resurserna inom polisväsendet.
Det gäller utredningen i form av
polisförhör. När en person har begått
ett brott — han har t. ex. upptäckts
vara förskingrare, avskedats från sin
anställning, han har erkänt brottet och
väntar på utredning och dom — visar
det sig i beklagligt stor utsträckning
att polisen inte har tid att höra honom.
Han kan få vänta vecka efter vecka,
månad efter månad, ja, ännu längre på
att polisen över huvud taget skall ha tid
att sätta i gång med utredningen.
Vad händer då? Jag har i min verksamhet
som domare sett alltför många
tragiska exempel på hur sådana personer
bryts ner under den ovissa väntan
på vad som skall hända. En del blir
alkoholiserade eller narkomaner. Ofta
har de inte kraft att börja ett nytt arbete
även om tillfälle erbjuds. Andra
människor av annan läggning resonerar
ungefär som så, att när de ändå
väntar en dom kan de lika gärna använda
tiden i frihet till att begå nya
brott och leva på de pengar de då kan
skaffa sig. Detta är ur mänskliga, kriminalpolitiska
och ur de flesta andra
synpunkter man kan anlägga mycket
olyckligt.
Jag kan anföra ett exempel från det
polisdistrikt, som kanske har det svårast
ställt i detta avseende. Det gäller
Uppsala polisdistrikt, där man vid årsskiftet
1969/70 hade ungefär 700 brott
mot brottsbalken där brottslingen var
Anslag till polisväsendet, m. m.
känd men där polisen helt enkelt inte
hade tid att höra honom för att förfarandet
inför domstol så småningom
skulle kunna sättas i gång. Detta är så
oefterrättligt och vållar så svåra skador
för den enskilde och för samhället att
det utgör ytterligare ett skäl utöver tidigare
anförda för att verkligen rusta
upp polisväsendet i snabbare takt än
vad som har skett och vad som föreslås
av regeringen.
Därtill kommer, att även om det försiggår
en successiv upprustning, så får
vi inte glömma att man när man avdelade
600 poliser för narkotikabekämpning
— ett i och för sig lovvärt initiativ
som redan har givit en del goda resultat
— inte i stället skaffade ytterligare
poliser för de uppgifter som dessa
600 poliser dittills sysslat med utan lät
dessa uppgifter bli eftersatta. Detta är
anmärkningsvärt, och jag trodde att
man i årets proposition skulle ha rättat
till det. Det har man inte gjort annat
än i mycket liten omfattning.
Jag kan därför, herr talman, från
mina utgångspunkter och med den kännedom
jag i mitt dagliga arbete har om
läget på det område det här gäller inte
göra annat än att, sedan punkterna föredragits,
yrka bifall till reservationen b
vid punkten 9 och reservationen under
punkten 10 i föreliggande utlåtande,
med andra ord de reservationer som går
längst i fråga om effektiv upprustning.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Den årligen återkommande
debatten om polisväsendet följer
samma spår år efter år. Den som
egentligen inte känner till vad det är
fråga om och som lyssnar till debatten
kan lätt få intrycket att det inte sker
någonting i fråga om ökning av poliskåren.
Man får närmast ett intryck av
att de som talar för reservationerna lever
i den tron att det sker en ständig
minskning av poliskåren, när det i stället
förhåller sig alldeles tvärtom.
Det förslag vi nu behandlar innebär
2G
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till polisväsendet, m. m.
att det skall öppnas möjlighet att inrätta
300 nya tjänster för polismän och
att anställa 120 nya tjänstemän i övrigt,
av vilka 80 skall tas i anspråk för kvalificerade
arbetsuppgifter som lämpligen
kan föras över från polispersonal. Av
polistjänsterna beräknas 120 för den
nya spaningsorganisationen, och dessa
tjänstemän skall enligt förslaget förutom
allmän spaning anförtros även
brottspreventiva uppgifter. Av tjänsterna
i övrigt avses 30 för övervakningstjänst,
30 för trafikövervakningsverksamhet,
20 för utredningsverksamhet
samt 100 för vikariats- och förstärkningstjänstgöring.
Jag anser att det inte är någon obetydlig
upprustning som förordas — en
upprustning som har skett i alltmer
stegrad takt år efter år. Herr Kaijser
nämnde i sitt långa, något filosofiska
inlägg att han inte hade någon önskan
om att få en polisstat. Jag är säker på
att han inte har någon sådan önskan,
men jag erinrar mig livligt att partivänner
till herr Kaijser, när jag tillsammans
med några andra ledamöter på
sin tid motionerade om polisens förstatligande,
befarade att detta skulle
vara inkörsporten till en polisstat. Man
sade att det makthavande partiet undan
för undan skulle stärka poliskåren så
att den skulle bli en stor och farlig
makt i samhället. Vi förnekade detta,
och det visar sig att utvecklingen i
varje fall har gett oss rätt. Det är inte
vi som kräver en ständig påspädning
utöver vad regeringen föreslår, utan
det gör oppositionen — i första hand
herr Kaijsers partivänner.
Det är klart att det är nödvändigt
med polis. Brottsligheten är stor inte
bara i vårt land utan runt om i världen.
Det smittar tyvärr av sig, och
ibland har man en bestämd känsla av
att brottsligheten, i varje fall de icke
laglydiga — om jag så får säga — stimuleras
av massmedia, vilket i och för
sig är rätt ruskigt.
Herr Ernulf ville att vissa åtgärder
skulle vidtas för att förebygga brott.
Herr Kaijser har talat om familjens
betydelse. Det finns ju en organisation
som heter Hem och skola, som försöker
att få till stånd ett intimt samarbete
mellan hemmen och skolan och som är
angelägen om att åstadkomma en fostran
som kan vara till gagn för dem som
strävar efter ett laglydigt samhälle.
Detta om detta. Jag skall söka fatta
mig kort — vi för denna debatt varje
år, och något nytt kommer egentligen
inte fram — och önskar hålla mig till
de reservationer som föreligger.
Vad gäller inköp av motorfordon har
mittenpartierna framfört ett motionsyrkande
om ökade resurser för trafikövervakningen.
Jag tänker inte alls argumentera
mot behovet av förstärkt trafikövervakning,
och det har inte heller
utskottet gjort. Vi är väl alla ense om
att trafikövervakningen är nödvändig.
Majoritetens förslag innebär att vi
inte ansett oss kunna gå utöver de totala
resursökningar för polisverket som
under olika anslag upptagits i statsverkspropositionen.
Inom den ramen
tillförs trafikövervakningen, som jag tidigare
antytt, 30 nya tjänster samt utrustning.
Det är klart att behoven därmed
inte är tillgodosedda, men de är
rimligt tillgodosedda inom ramen för
vad man kan tilldela denna sektor, om
man inte vill ta anslag från någon annan
polisiär gren, vilket motionärerna
inte heller tycks vilja.
Beträffande helikoptrarna kan det
kanske ifrågasättas om båda de två föreslagna
kommer högst upp i prioriteringen.
Inte heller rikspolisst3''relsen
har ansett det. Vi är sålunda inte oense
om behovet. Vi har bara olika uppfattning
om den takt i vilken vi kan tillgodose
dem.
Vad gäller den lokala polisorganisationen
och förvaltningskostnaderna har
mot Kungl. Maj ds av utskottet tillstyrkta
förslag ställts dels ett yrkande från
moderata samlingspartiet om en fördubblad
höjning, dels mittenpartiernas
tidigare nämnda förslag om ökade resurser
för trafikövervakningen. I den
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
27
senare delen kan jag helt hänvisa till
vad jag sade om motorfordonsanslaget,
nämligen att vi är ense om behoven
men inte om den takt i vilken de kan
tillgodoses.
Moderata samlingspartiets förslag utgår
från generella värderingar av
den brottsförebyggande verksamheten.
Kungl. Maj :ts förslag om en kraftig
personell och teknisk resursökning, som
till stor del tillförs den nya spaningsorganisationen,
tar också hänsyn därtill. I
botten på resonemanget måste givetvis
alltid ligga bedömningar av för sektorn
tillgängliga resurser i konkurrens med
andra sektorer. Majoriteten har sin värdering
på den punkten, och det är alltså
en avvägningsfråga. Vidare får man
beakta att polisens utbyggnad, som jag
tidigare sagt, har pågått i flera år och
att det även här är fråga om takten i
utbyggnaden med hänsyn till både ekonomiska
resurser och utbildningens
kontinuitet. Kungl. Maj:ts prioritering
inom givna ramar tycks motionärerna
vara nöjda med. Nödvändigheten av
att beakta storstädernas behov, som de
talar om, måste väl alltid finnas med
i en sådan prioritering.
Jag vill med detta säga att utskottsmajoriteten
har all förståelse för det
arbete polisen utför. Vi är beredda och
har varit beredda att inom ramen för
de möjligheter vi har utöka poliskåren,
men man kan inte begära hur mycket
som helst. Man får ta det stegvis, och
här har under åren tagits ganska stora
steg. Ett rätt stort steg föreslås även
i år.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Birger Andersson
påstår att debatten följer gamla spår,
och det kan man väl säga så till vida
att detta är ett ämne som vi diskuterar
varje år. Jag vill påstå att alldeles speciellt
herr Birger Andersson följer de
Anslag till polisväsendet, m. m.
gamla spåren. Han gör här gällande att
man, när man lyssnar till oppositionens
talesmän, närmast får det intrycket att
här sker en nedrustning av polisens resurser.
Ingen har väl påstått det. Tvärtom
har jag sagt att i årets statsverksproposition
föreslås en upprustning.
Den bör man notera och erkänna. Vi
anser dock att denna upprustning inte
är tillräcklig.
Herr Birger Andersson är väl överens
med oss om att brottsligheten tilltar
och brottstendenserna ökar och kommer
in på allt flera områden. Om brottsfrekvensen
stiger ökar även polisens arbetsuppgifter.
Då är det angeläget att
man försöker utrusta polisen med de
resurser som gör det möjligt för polisen
att möta sina ökade arbetsuppgifter.
Herr Birger Andersson och utskottsmajoriteten
anser att dessa krav är rimligt
tillgodosedda i utskottsmajoritetens
förslag. Vi har en annan bedömning och
menar att de inte är tillräckligt tillgodosedda.
Vi anser att det framför allt
på vissa speciella områden är angeläget
att gå ett steg längre.
Herr talman! Jag vidhåller vårt yrkande.
Herr KAIJSER (m) kort genmäle:
Herr talman! Herr Birger Andersson
talade om att utskottsmajoriteten hyser
förståelse för polisens arbete. Det gör
vi allesammans inom utskottet. Vi är
även imponerade över den effektivitet
som polisen visar. Vi tror också — åtminstone
jag — att polisens överförande
i statlig regi har inneburit en förbättring
av dess effektivitet. Tyvärr
kan man dock konstatera att resultatet
sådant man ser det i kalla statistiska
siffror ändå är så dåligt. Uppklarningsprocenten
ligger fortfarande omkring
30. Den är ännu lägre för vissa tillgreppsbrott.
Den statistiska utvecklingen
av antalet brott mot brottsbalken är
också den i stort sett oförändrad, trots
den effektiva polis som vi har fått. Man
tycker då att det ändå kan vara skäl till
28
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till polisväsendet, m. m.
en utökad satsning utöver den som är
föreslagen för att nå det syfte som har
legat bakom förslaget, nämligen att få
en så pass effektivt verkande ordningsmakt
här i landet att medborgarna
skall kunna känna sig trygga till liv
och egendom.
Herr BOHMAN (m):
Herr talman! Det finns ingen anledning
att, som herr Birger Andersson,
raljera över denna debatt, som ”år efter
år går i samma spår”. Debatten gäller,
herr Birger Andersson, ett väldigt stort
samhällsproblem. Så länge detta problem
existerar finns det anledning att
fortsätta debattera det. Vi bör utnyttja
möjligheten att ta debatten i samband
med att anslagen till polisen läggs fram
och diskuteras.
I likhet med herr Kaijser vill jag
alltså starkt understryka att vad vi
egentligen bär debatterar inte är frågan
om en eller annan polismannatjänst eller
en eller annan helikopter — även
om debatten formellt gäller sådana frågor
— utan i sista hand frågan om
rättssamhällets ansvar för de enskilda
medborgarnas trygghet till liv och
egendom.
Att de nuvarande förhållandena är
klart otillfredsställande, framför allt i
storstadsområdena, är alla medvetna
om. Även herr Birger Andersson borde
vara klart medveten om detta, men herr
Birger Andersson är kanske mindre
medveten om det än de människor som
bor och arbetar i dessa områden. Självfallet
skulle väl ingen drömma om att
påstå att det är regeringens fel att situationen
är så dålig som den faktiskt
är. Man kan dock inte komma ifrån att
det är regeringen som har ansvaret för
att tillräckligt effektiva åtgärder vidtas.
Om regeringen inte är villig att axla det
ansvaret kräver konsekvenserna att regeringen
lämnar in. Så länge vi alltså
har den nuvarande socialdemokratiska
regeringen i kanslihuset får den helt
enkelt finna sig i att det är mot rege
-
ringen eller dess enskilda företrädare
som kritiken mot nuvarande oefterrättliga,
vill jag säga, ordningsförhållanden
kommer att riktas.
Man borde inte behöva stå här i Sveriges
riksdag och stryka under att det
är ett rättssamhälles mest elementära
uppgifter att trygga enskilda människors
säkerhet och att upprätthålla lag
och ordning. Om inte samhället kan ge
de människor, av vilka samhället i sin
tur kräver laglydnad, tillräckliga garantier
för att lagarna efterlevs, förlorar
begreppet lagstiftning och begreppet
rättsskipning sitt innehåll.
I sista hand är det också — och det
har vi all anledning att tänka på just
nu — en fråga om demokrati. För att
ett demokratiskt samhällsskick skall
kunna upprätthållas måste samhället
kunna tillförsäkra alla sina medborgare
de garantier som de grundläggande
mänskliga fri- och rättigheterna kräver:
yttrandefrihet, åsiktsfrihet, handlings-
och rörelsefrihet och säkerhet till
liv och egendom.
Mycket av det som enskilda människor
i dag utsätts för i form av åsiktsförföljelse
och skadegörelse i begreppets
allra vidaste bemärkelse är påverkat
av målmedvetna strävanden från
vissa extrema minoritetsgruppers sida
att sätta sig över de grundprinciper för
den demokratiska rättsstatens bestånd
och att riva ned det bestående samhället
därför att de menar att det samhället
inte motsvarar deras politiska uppfattning.
Samtidigt som dessa grupper
talar om fred, frihet och demokrati,
tillgriper de pöbelfasoner av det mest
hänsynslösa slag för att hindra andra
åsikter att komma till uttryck än dem
som de själva har. Man accepterar inte
i demokratisk ordning genomförd lagstiftning.
Och denna bristande respekt
för samhällets normer är inte tillkommen
i hastigt mod eller uttryck för tillfälliga
förvillelser. Det är fråga om noga
överlagda handlingar baserade på
ståndpunkten att lagen inte gäller för
dem. Lagbestämmelser och rättsskip
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
29
ning tjänar — menar de — ett samhälle
som de inte kan acceptera. Genom att
trotsa företrädarna för detta samhälle
uttrycker de sina protester i syfte att
förändra eller riva ned samhället.
Mordbränderna i Lund är just ett uttryck
för denna rent anarkistiska syn
på det svenska rättssamhället. Och betecknande
för hur långt normupplösningen
egentligen har fortgått är att
företrädare för de manifestationer som
det här har varit fråga om — t. ex. i
Lund — har fått utrymme att, som det
brukar heta, ”i åsiktsspeglingarnas intresse”
plädera för sin uppfattning i
Sveriges Radio och TV.
Den djupt antidemokratiska våldsmentalitet
som det här ytterst är fråga
om är oroande i och för sig. Inte mindre
oroande blir den genom den spridning
som sådana här tendenser får genom
massmedia. På lång sikt kan den
här aktiviteten — om den fortfarande
får samma spelrum — bli ytterligare
uppluckrande på rättsmedvetandet och
på människornas respekt för vår demokrati.
Jag är personligen övertygad om
— men här föreligger kanske delade
meningar — att det finns ett samband
mellan den växande kriminaliteten över
huvud taget och sådana här subjektivt
inriktade kränkningar av våra elementära
demokratiska spelregler. När man
kan samla ett och ett halvt tusental
människor i Stockholm i en demonstration
för att förhindra information och
för att undertrycka fri åsiktsbildning
— låt vara om länder eller grupper
vars politik vi alla djupt ogillar — har
respekten för de demokratiska värderingarna
verkligen avtrubbats.
Herr talman! Jag började detta anförande
med att stryka under att de
nuvarande otillfredsställande ordningsförhållandena
inte i och för sig kan
skyllas på regeringen. Någon direkt
kausalitet föreligger givetvis inte. Men
jag tillåter mig ändå att ifrågasätta om
det inte kan finnas ett visst, undermedvetet,
orsakssammanhang mellan dessa
våldstendenser och olika sympatiytt
-
Anslaff till polisväsendet, m. m.
ringar från regeringens sida för exempelvis
ett kommunistiskt klart antidemokratiskt
FNL-program samt andra
mer eller mindre markerade uttalanden
om solidaritet med antidemokratiska
grupper ute i världen — uttalanden i
vilka dessa gruppers i och för sig berättigade
strävanden efter ”nationell,
social och ekonomisk frigörelse” anses
vara långt mer betydelsefulla än gruppernas
bristande anslutning till demokratiska
värderingar. Då man alltså på
högsta nivå, i varje fall indirekt, erkänner
att våld ibland är legitimt, kan det
ligga nära till hands för en mer oreflekterat
och spontant reagerande ung generation
att applicera motsvarande
tankegångar på de samhällsförhållanden
i vårt eget land som man anser
vara djupt otillfredsställande och vill
förändra och reformera, men för vilket
man menar att det demokratiska systemet
är för tungt, för tidsödande och
för ineffektivt. Man anser sig inte kunna
åstadkomma någonting. Man anser
sig tvingade att använda utomparlamentariska
medel för att nå resultat.
Och man har fått lära sig att våld kan
vara berättigat under vissa förutsättningar.
Det finns också skäl att grubbla över
om det kan finnas några beröringspunkter
— även här undermedvetna —
mellan å ena sidan den uppluckrande
aktivitet som från regeringspartiets
egen sida bedrivs mot enskild äganderätt
och enskilds förfoganderätt över
resultatet av sitt arbete samt å andra
sidan bristande hänsyn till annans integritet
och egendom, den bristande
hänsyn som kommit till uttryck i kriminalstatistiken.
Generellt sett måste väl
dessutom den upplösning av fasta normer
och gängse moralprinciper som,
enligt min mening, i alltför hög grad
pågår i vårt samhälle vara ägnad att påverka
de allmänna värderingarna om
var gränsen skall dras för den individuella
handlingsfriheten. Man kan naturligtvis
diskutera om det finns ett
samband härvidlag och i ännu högre
30
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till polisväsendet, m. m.
grad kan man diskutera hur starkt detta
samband är. Här är säkert meningarna
delade.
Herr talman! Vi är medvetna om att
vi hos oss nu börjar kunna spåra tendenser
till ligabildningar, en yrkesmässig
brottsverksamhet som vi tidigare
saknat, och till en alltmer hänsynslös
brottslighet. Framför allt när det gäller
narkotikabrotten är internationaliseringen
särskilt påtaglig, och det ligger i
sakens natur att dylika brott får en sådan
prägel. Men det kan också diskuteras,
om inte vårt i och för sig berättigade
intresse att åstadkomma en mer
human fångbehandling har påverkat det
internationella ”utbudet” av brottslingar
— det finns vissa tecken som tyder
på det. Det skulle vara något av ödets
ironi, om det förhöll sig på det sättet att
samtidigt som vår ekonomiska politik
leder till att kapital, vetande och arbetsamhet
söker sig utanför våra gränser,
sipprar brottslighet in i landet. Diskussionerna
om att åstadkomma en allmän
motsvarighet till de nordiska bestämmelserna
om att låta avdömda avtjäna
straff i sitt eget hemland, bör mot
denna bakgrund intensifieras.
Herr talman! Jag började mitt inlägg
med att säga att debatten naturligtvis
inte gäller antalet polistjänster i och för
sig. Men vi kan inte komma ifrån att
den personal som avdelas för att garantera
ordning och säkerhet i rättssamhället
måste avvägas med hänsyn till det
skyddsbehov som visat sig föreligga och
till utvecklingen av brottsligheten. Det
är i detta sammanhang som vår polismakt
över huvud taget och antalet tjänster
måste komma in i bilden. Det förtjänar
att på nytt påminnas om att landets
polischefer för nästa budgetår begärde
en personalökning med inte
mindre än 2 400 tjänster, att rikspolisstyrelsen
ansåg sig böra pruta ned ökningen
till ungefär hälften, 1 200, men
att regeringen prutade på dessa 1 200
tjänster med två tredjedelar ned till
420.
Att kräva att samhället skall ge ord -
ningsmakten det antal polismän som behövs
för att upprätthålla ordningen är,
menar jag, att kräva att regeringen skall
bära sitt ansvar. Vi tycker inte att regeringen
har gjort det, och då får herrar
statsråd och landets justitieminister finna
sig i att vi kommer att fortsätta att
rikta kritik för bristande målmedvetenhet,
bristande handlingskraft och bristande
ansvarsmedvetande. De enskilda
människorna, gamla och unga, i våra
storstäder inte minst, som lever under
hot om övergrepp, misshandel och skadegörelse
har ingen annan att vända sig
till än regeringen, den regering som har
tagit på sitt ansvar att styra vårt samhälle.
Det är gentemot det samhället och
dess företrädare som det är oppositionens
sak att förmedla enskilda människors
önskemål och anspråk.
Det är ju den enskilda människans
trygghetsbehov som det här gäller att
tillgodose. Det är framför allt folk i små
omständigheter — pensionärer, sjuklingar
och unga —- som drabbas av dessa
brister i vårt rättssamhälle. De verkligt
välbärgade — folk med hus, aktier
och stora checkkonton -— är exempelvis
inte alls lika utsatta som de pensionärer
vilka inte har råd att ta taxi hem
mörka kvällar utan är hänvisade till
bussar och tunnelbanor och har långa
gångavstånd till och från hållplatserna
i stadsdelar som nästan helt saknar fast
polisbevakning. Det behövs inte mycket
fantasi, herr talman, för att sätta sig in
i hur hårt en gammal människa i små
omständigheter drabbas vid väskryckningar
och tillgreppsbrott över huvud
taget, eller hur ensamboende åldringar
känner sig i en omvärld där alltmer
hänsynslösa övergrepp hör till vanligheten.
Det är, menar jag, helt enkelt ett
”socialt rättvisekrav”, som man måste
ställa på samhället, att det tar på sig
ansvaret för att ge effektivt skydd åt
dessa stora grupper av medborgare.
Vi har — det har åtskilliga talare sagt
här i dag och det har vi hört av den
förutvarande justitieministern — världens
bästa polis. Vi har förbättrat orga
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
31
nisationen, vi liar skaffat nya tekniska
hjälpmedel, vi har höjt effektiviteten.
Allt detta är riktigt. Men vad som oekså
är riktigt, det är att brottsutvecklingen
fortfarande försämras och att de reformer
som vidtagits inom polisväsendet
inte har vänt utvecklingen. Läget är inte
bara otillfredsställande, det är i dag mera
otillfredsställande än då vi började
genomföra dessa reformer.
Det finns åtskilligt som kan göras för
att mera effektivt utnyttja den personal
som vi har. Som bekant skrev rikspolisstyrelsen
för ett år sedan till Kungl.
Maj:l och begärde att ett stort antal författningsändringar
skulle vidtas för att
befria polisen från en mängd mer eller
mindre meningslösa uppgifter som polisen
för närvarande har, så att den
skulle kunna koncentrera sitt arbete på
aktiv brottsbekämpning. Man begärde
också att Kungl. Maj:t skulle ge olika
berörda myndigheter sådana direktiv
att polis inte skulle utnyttjas för arbetsuppgifter
som inte var att hänföra till
egentlig polisverksamhet. Vad har hänt
på detta område? Det skulle vara intressant
att höra från justitieministern
eller regeringspartiets företrädare i vilken
utsträckning denna skrivelse verkligen
har lett till resultat.
Jag vill ännu en gång understryka att
enbart ett ökat antal polistjänster inte
löser denna fråga. Men tillräckligt mycket
polis skapar tillräckliga skyddsmöjligheter
för den enskilde. Tillräckligt
mycket polis har också en kraftigt förebyggande
effekt. Man skall inte underskatta
betydelsen av en stark polismakt
för att lösa dessa problem. Vad det gäller
är ju inte endast att genom förebyggande
åtgärder göra det bättre i morgondagens
samhälle, utan i första hand
att lösa trygghetsproblemet för de människor
som lever mitt uppe i osäkerheten
och laglösheten.
Det är klart att många andra sektorer
också kommer in i den bild som jag här
har försökt belysa: människornas allmänna
värderingar, normbildningen i
samhället o. s. v. Sådana saker är svåra
Anslag till polisväsendet, m. m.
att komma åt politiskt även om det i
vissa fall kan finnas beröringspunkter,
undermedvetna eller medvetna. Det gäller
också utbildningen, ungdomsvården,
hur starka familjeband vi har — och familjebanden
i dag är inte vad vi menar
att de borde vara. Det gäller också bostadsmiljöerna,
utformningen av kriminalvården
— vi behöver forskning för
bättre underlag för våra åtgärder — och
mycket annat.
Det är mot den bakgrunden som jag
vill fråga, om det är för mycket begärt
att tänka sig att regeringen skulle kunna
tillsammans med de berörda myndigheterna
— rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, skolöverstyrelsen
— försöka skaffa sig en helhetssyn
på detta område och försöka
dra upp riktlinjerna för en samlad, målmedveten,
planmässig brottsbekämpande
och trygghetsskapande insats.
En sådan verksamhet måste, menar
jag, också stöttas upp med en mera
ideologiskt inriktad aktivitet i syfte att,
för dem som inte begriper bättre, klargöra
och inskärpa att respekt för andra
människors åsikter, valfrihet, fysiska
och psykiska integritet samt egendom
måste vara ett omistligt begrepp i ett
rättssamhälle och i en demokrati som
vår.
I detta anförande instämde herrar
Schött (m), Ingvar Andersson (m) och
Karl Pettersson (m).
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:
Herr talman! Jag vill ta tillbaka en
del av det jag sade om att debatten går
i samma spår. Genom att vi fått in herr
Bohman i denna kammare har det blivit
nya tongångar. Han har fört över
debatten på ett politiskt, delvis ideologiskt
plan, vilket gör att man kanske
skulle diskutera på ett annat sätt än
att bara tala om ökningen av antalet
poliser.
Men när herr Bohman framhåller att
det är regeringens fel att det är som
32
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till polisväsendet, m. tn.
det är med de oefterrättliga förhållandena,
så kom osökt i minnet de ord
som ljudit på sina håll i USA, där man
ropar efter lag och ordning. Där har
brottsligheten ökat alldeles ofantligt,
och många människor vågar inte ens
gå ut efter mörkrets inbrott, exempelvis
i Washington. Där finns ingen socialism
och ingen socialdemokratisk
regering. Så det är väl inte en regerings
politiska färg som är avgörande.
Världen över har kommit in någonting
som ingen av oss tycker om, dessa ungdomsrevolter
och allt det som har haussats
upp, inte minst i TV, och blivit
normgivande för stora skaror ungdomar.
Detta är skrämmande, och jag håller
med herr Bohman om att kunde
man göra något åt detta vore det bra.
Men svårigheten är tydligen att komma
till rätta med detta, både här hemma
och i andra länder.
Även om vi ökar antalet poliser mycket,
mycket mer än vad som föreslagits,
kommer ändå dessa besvärande tendenser
att fortleva. Det är väl herr Bohman
också medveten om.
Det skulle vara intressant att vid tillfälle
diskutera just detta. När vi i
statsutskottets tredje avdelning — där vi
tidigare haft nöjet att räkna herr Bohman
som en av ledamöterna — diskuterat
polisväsendet har dessa synpunkter
aldrig kommit fram. Det är något
nytt, i och för sig intressant och värdefullt.
Men vi bör nu hålla oss till vad
som är föreslaget i propositionen, i motionen
och i reservationen.
Jag vidhåller uppfattningen att med
de resurser vi har kan vi inte gå längre
än vad som föreslagits, till vilket jag
tidigare har yrkat bifall.
Herr BOHMAN (m) kort genmäle:
Herr talman! Nej, herr Birger Andersson,
jag sade inte att det var regeringens
”fel”. Jag sade ett par gånger att
det inte är regeringens fel att det ser
ut som det gör. Men jag sade att regeringen
har ”ansvaret” för att inte de
åtgärder kommer till stånd som behövs
för att ställa till rätta. Sedan påvisade
jag att det kan föreligga visst samband
mellan yttringar av kriminaliteten på
olika håll, mellan de antidemokratiska
beteendena i samhället, och en del uttalanden
och handlingar från regeringen
inte minst då det gäller de internationella
förhållandena. Jag tror inte att
herr Birger Andersson, efter att ha
följt en del av de manifestationerna i
radio och TV, kan undgå att dra slutsatser
om hur enskilda människor kan
reagera mot den bakgrund som har
byggts upp.
Visst är vi medvetna om att det går
en internationell våg över världen när
det gäller kriminalitetsutvecklingen.
Men vi skall också vara medvetna om
att vårt land, såsom herr Ernulf påvisade,
tidigare har haft de mest positiva
siffrorna då det gäller brottslighet. Vi
har legat lägst i världen. Och vi skall
inte jämföra vår förhållandevis trygga
vrå här uppe med den internationella
smältdegeln i Nordamerikas Förenta
stater eller ute på kontinenten. Herr
Birger Andersson är lika väl medveten
som jag om anledningarna till de stora
motsättningar som finns i Förenta
staterna. Det går inte att dra paralleller.
Skulle vi dra några paralleller med den
internationella utvecklingen vore det
riktigare att göra detta med Norge, Danmark
och Finland — länder som ligger
oss nära. Jag tror inte att de jämförelserna
skulle vara särdeles fördelaktiga
för oss.
Vi kunde i går läsa i den rapport
som skolöverläkaren i Stockholm redovisade
att en tredjedel av eleverna hade
prövat narkotika. Det säger en del
om tendenserna i utvecklingen. Nu har
regeringen vidtagit kraftåtgärder på det
området. Man lyckades ju för något
år sedan samla sig till en ordentlig aktivitet.
Kan man inte åstadkomma motsvarande
samlade aktivitet när det gäller
utvecklingen över huvud taget? Det
var den fråga som jag avslutade mitt
anförande med.
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
33
Herr GUSTAFSSON, NILS-EIIIC, (ep)
kort genmäle:
Herr talman! .lag hade inte förutsett
att dagens debatt om polisens resurser
skulle leda till en så stor principiell
överläggning. Jag har ett behov av att
till protokollet få anteckna att det förhållandet
att jag inte gått i replik mot
herr Birger Andersson inte på något
sätt får tolkas så att centerpartiet skulle
vara mindre angeläget än andra i
samhället om att laglydnad och rättsväsende
fungerar.
Jag fick en liten misstanke — den
är kanske ful — när herr Bohman talade,
att han liksom för sitt partis räkning
ville ockupera denna fråga. Ockupation
är ju modernt i det samhälle vi
lever i. Emellertid: alla partier måste
ta sitt ansvar. Naturligtvis är jag medveten
om att regeringen har det grundläggande
ansvaret, men oppositionspartierna
har också sitt ansvar.
I det utlåtande vi nu behandlar har
något olika åsikter kommit till uttryck.
Det utgör enligt min uppfattning inte
tillräcklig grund för att dra upp en
stor principiell debatt i det omfattande
problemkomplex som det ju ändå gäller.
Herr statsrådet GEIJER:
Herr talman! Herr Bohman har fört
över den pågående debatten på ett större
plan och riktat kritik mot regeringen
för att förhållandena på sina håll är
oefterrättliga, som han uttryckte sig.
Det är ju hans rättighet och skyldighet
att rikta kritik mot att regeringen enligt
hans uppfattning inte har vidtagit
tillräckliga åtgärder på detta område.
Det skall vi gärna diskutera, herr Bohman.
Det var emellertid särskilt ett inslag
i herr Bohmans anförande som jag inte
kan gå förbi, och jag vet verkligen inte
om det var meningen att det skulle uppfattas
seriöst. Han ville finna ett samband
mellan viss brottslighet och regeringens
uttalanden. Han talade — för
2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 11
Anslag till polisväsendet, m. m.
all del försiktigt — om undermedvetna
beröringspunkter och liknande.
Snälla herr Bohman, jag tycker det
där påminner alltför mycket om de
konspirationsteorier som man får höra
från den andra kanten, där det görs
gällande att regeringen mer eller mindre
är ett storfinansens redskap på olika
sätt. Är det inte bättre att ta fasta på
vad vi säger och gör och inte på teorier
om vad det kan finnas för undermedvetna
beröringspunkter i det ena
eller andra avseendet?
Det plan som herr Bohman har fört
upp problemen i denna debatt på är
utomordentligt väsentligt, vilket alla
talare har varit överens om. Det har
varit en ogynnsam utveckling av brottsligheten
i vårt land under de senaste
åren, och säkerligen har vi att räkna
med en viss ökning av antalet brott
även under de kommande åren. Det är
ju inte något enastående för vårt land,
utan samma företeelse kan iakttas i de
flesta jämförbara länder. Vad är då orsaken
till den ökade brottsligheten, och
hur skall man komma till rätta med
den? Om detta finns det olika meningar.
Brottsligheten är emellertid väsentligen
ett socialt problem, och därför är
medlen att minska den i grunden att
söka i en förbättrad social- och familjepolitik
samt i andra samhälleliga stödåtgärder
av olika slag. Det har också
understrukits av flera talare här, bl. a.
herr Kaijser.
Vad beträffar rättsväsendet anser jag
att insatserna alltmer måste inriktas på
en förbättrad, effektivare och samtidigt
humanare kriminalvård. Detta har
också kommit till uttryck i årets statsverksproposition.
Givetvis måste även
arbetet på en effektivisering av polisväsendet
fortsätta. Men lösningen ligger
inte bara i att varje år öka antalet
poliser. Brottsligheten måste bekämpas
med ett brett register av åtgärder, där
det sociala inslaget dominerar.
Nu säger herr Bohman att det egentligen
inte så mycket är fråga om att
diskutera en eller flera poliser, en eller
34
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till polisväsendet, m. m.
flera helikoptrar — men det är det väl
ändå i stor utsträckning. Det är dock
de rent praktiska förslagen som tillsammantagna
blir avgörande för om vi
skall uppnå den effekt vi önskar. Därför
finns det all anledning att här inte
bara ha en debatt om brottsligheten och
dess orsaker utan verkligen också diskutera
de förslag som föreligger i propositionen.
Jag vill gärna gå in på en
del av de yttranden som fällts här i
kammaren.
Jag skall inte ta upp tiden med en
lång uppräkning av de förstärkningar
som polisen fått; det har erkänts att
ökningar har skett. Men jag måste erinra
om att den lokala polisorganisationen
under de senaste fyra budgetåren
tillförts sammanlagt cirka 1 600
tjänster, varav 1 250 polismanstjänster.
Som bekant har i årets statsverksproposition
beräknats medel för mer än
400 tjänster, därav 300 polismanstjänster.
Detta innebär att personalstyrkan
på fem år har ökat med över 2 000
tjänster eller 14,5 procent.
Minst lika bety^dande, men kanske
inte lika uppmärksammad, är den materiella
upprustningen. Under anslaget
Inköp av motorfordon m. m. har efter
förstatligandet anvisats cirka 107 miljoner
kronor, varav mer än hälften har
använts för nyanskaffning av materiel.
Detta har gjort det möjligt att modernisera
och kraftigt öka fordonsparken
inom polisen. En stor del av anslaget
har använts till uppbyggnad av ett radionät,
som kommer att ge en fullgod
täckning av praktiskt taget hela landet.
Ett stort antal bärbara radioapparater
har kunnat anskaffas. I fråga om annan
utrustning som har anskaffats bör
kanske också nämnas att TV tagits i
polisens tjänst för övervakningsändamål.
För nästa budgetår föreslås 31,6
miljoner kronor under detta anslag, vilket
möjliggör en fortsatt upprustning i
samma takt.
Som jag tidigare nämnde är det rationaliseringsarbete
som pågår inom
polisväsendet särskilt betydelsefullt.
Jag skall bara nämna några av de åtgärder
som vidtagits.
Rikspolisstyrelsen har på en rad områden
utfärdat anvisningar om enhetliga
och förenklade arbetsrutiner. Införandet
av ordnings- och parkeringsbotinstitutionen
liksom de ökade möjligheterna
att medge rapporteftergift
och de förenklade utredningsrutinerna
i framför allt trafikmål har medfört betydande
lättnader i det rutinmässiga
arbetet. Arbetsuppgifter som tidigare
utförts av polismän förs i allt större
utsträckning över på annan personal.
Förslaget i årets statsverksproposition
om anvisande av medel till 80 kvalificerade
tjänster i kontorskarriären utgör
ett led i denna strävan. Samtliga
dessa åtgärder har varit ägnade att i
så stor utsträckning som möjligt polisutbildad
personal kan utnyttjas för
egentligt polisarbete.
En sammanfattning av rationaliseringssträvandena
inom polisväsendet
skulle vara ofullständig, om jag inte
nämnde ett par ord om den datamaskinutrustning
som står till polisens
förfogande och det omfattande arbete
som pågår för underlättande av polisens
arbete med hjälp av flera maskinella
rutiner både för den administrativa
verksamheten och för den egentliga
polisverksamheten.
I årets statsverksproposition föreslås
vidare att särskilda spaningssektioner
skall inrättas. Jag har själv räknat
med att denna organisationsförändring
skall medföra en väsentligt ökad
effektivitet i polisarbetet. Detta vill jag
särskilt rikta till herr Kaijser och tilllägga
att det är just erfarenheter från
arbetet med Handenligan och de stora
narkotikarazziorna som man har kunnat
tillgodogöra sig. Tack vare detta
har man genom dessa spaningssektioner
kunnat effektivisera arbetet.
En fråga som tagits upp av herr NilsEric
Gustafsson och herr Per Jacobsson
gäller trafikövervakningen. Antalet
polismän som uteslutande ägnar sig åt
trafikövervakning har sedan den 1 ja
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
35
nuari 1965 ökat med över 250 och kommer
vid bifall till förslagen i statsverkspropositionen
att uppgå till cirka 1 400
den 1 juli 1970.
De personella resurserna för trafikövervakning
har alltså ökat förhållandevis
kraftigt. Även den tekniska utrustningen
för trafikövervakning har
moderniserats och ökats väsentligt.
Nu vill herr Gustafsson och herr Jacobsson
ha ytterligare två helikoptrar,
vilket naturligtvis i och för sig skulle
vara tacknämligt. Men som herr Birger
Andersson redan har anfört kan man
kanske inte rycka ut en bit här och där
och bara säga att detta skulle vara synnerligen
behövligt, utan att ta hänsyn
till de samlade möjligheter vi har att
anslå medel till teknisk upprustning.
På denna punkt vill jag bara nämna att
vi har sex polishelikoptrar. Dessutom
har vi möjlighet — och vi utnyttjar
den också — att under sommartiden,
när det är som mest behövligt, hyra
helikoptrar. Man har sålunda hyrt ytterligare
sex helikoptrar under sommaren.
Jag noterade med nöje att herr Kaijser
bär yttrade sig positivt om vissa
förslag, särskilt kanske sådana som
egentligen gällde kriminalvården och
som vi måhända skall vänta något med
att diskutera. Herr Kaijser berörde frågan
om fotpatrullerna, vilka kan sägas
utgöra ett idylliskt inslag i stadsbilden
som i stor utsträckning försvunnit,
även om det finns kvar i vissa centrala
delar av staden. Men detta skall naturligtvis
vägas emot den förbättring som
ändå har införts beträffande polispatrulleringen.
Jag hade för någon vecka sedan tillfälle
att under en natt studera Stockholmspolisens
arbete och följa en radiobil,
som patrullerade över ett mycket
stort område och som med mycket
kort varsel kunde rycka ut efter radiokontakt.
Man skall nog ändå ha klart
för sig att denna patrullering är effektivare
än fotpatrulleringen, som natur
-
Anslag till polisväsendet, in. m.
ligtvis inte kan täcka ett särskilt stort
område.
Herr Bohman frågade om rikspolisstyrelsens
skrivelse. Beträffande den
vill jag säga att den är omfattande, den
gäller ju frågor som berör flera departement.
Den har varit föremål för remissbehandling
och den bereds nu inom
justitiedepartementet.
Herr talman! Jag vill bara sammanfattningsvis
konstatera att förstärkningarna
till den lokala polisorganisationen
har varit väsentliga under de
senaste budgetåren och att förslagen i
årets statsverksproposition utgör ett
led i den sedan länge pågående upprustningen.
Herr BOHMAN (m) kort genmäle:
Herr talman! Herr Gustafsson gillade
inte att mitt parti — som han sade -—
politiskt ockuperade den fråga det här
gäller. Det är naturligtvis inte fråga om
någon politisk ockupation av en stor
fråga. Han gillade inte heller att detta
stora problemkomplex skulle diskuteras
nu. Han ansåg inte att principfrågorna
hörde hit. Jag har en rakt motsatt uppfattning.
Var skall man egenligen annars
diskutera sådana här frågor med
stor principiell räckvidd och som sysselsätter
de flesta människors tänkande
i dag, om inte just i riksdagen i samband
med behandlingen av frågorna om
anslag till polisen? Jag tycker att det
helt enkelt är vår skyldighet att ta upp
sådana frågor till en ordentligt belysande
och genomgripande debatt. Och det
kommer i varje fall jag att fortsätta med
— jag hoppas att första kammaren inte
har någonting emot detta.
Det var två röda trådar i mitt anförande
som jag hoppas att kammarens ledamöter
observerade. Den ena var att
jag ville understryka, inte regeringens
fel utan regeringens ansvar. Den andra
var att jag ville belysa utvecklingen på
brottsområdet mot bakgrunden av den
antidemokratiska aktivitet som bedrivs
36
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till polisväsendet, m. m.
i Sverige och som får ett alltför stort utrymme
i våra massmedia. Det var i detta
sammanhang som jag drog vissa slutsatser
av sambandet mellan vissa av regeringens
uttalanden och en del av dessa
tendenser, som herr Geijer fullt förklarligt
inte tyckte så särskilt mycket
om. För att använda herr Geijers egen
vokabulär skulle jag vilja säga: Snälla
herr Geijer, jag har inte gjort gällande
att det här är fråga om något slags konspiration
som kan jämföras med den
konspiration som den socialdemokratiska
regeringen till äventyrs skulle
hålla på med när det gäller näringslivet.
Konspiration förutsätter — så mycket
har jag lärt mig —- i varje fall en målmedveten
avsikt att åstadkomma någonting.
Jag vill långt ifrån göra gällande
— det skulle vara grymt orättvist och
felaktigt — att det skulle föreligga något
slags avsikt från regeringens sida
att uppnå den effekt som jag här påtalat.
Jag skall be att få upprepa vad det
här är fråga om. Om enskilda regeringsledamöter
och regeringen gör gällande
att våld i vissa fall kan vara legitimt,
om man uttalar sin sympati och sin anslutning
till och sin solidaritet med sociala,
nationella och ekonomiska frigörelser
som inte är demokratiska utan
tvärtom bedriver sin verksamhet i strid
mot vad vi anser vara innehållet i riktiga
demokratiska värderingar, och om
dessa uppgifter sedan sprids via TV och
framförs i demonstrationer som i sin
tur återges i TV, är det inte så besynnerligt
om lätt påverkade unga människor
kan överföra våldsinslagen även
i det svenska samhället.
Lika väl som dessa internationella
grupper anses vara berättigade att riva
ner system som de med rätt eller orätt
ogillar, lika väl borde vi — menar man
— här i Sverige ha rätt att använda utomparlamentariska,
antidemokratiska,
antirättsliga medel för att få det samhälle
bättre som vi tycker är uselt. Det
är dessa paralleller jag har vågat dra.
Jag tror att de är berättigade, och rege
-
ringen bör vara medveten om att dessa
förhållanden finns i sinnevärlden. Det
borde leda till försiktighet när man tar
ställning så klart som man i vissa fall
har gjort.
Jag frågade vilka åtgärder skrivelsen
från rikspolisstyrelsen hade föranlett.
Den är för närvarande föremål för beredning
och remissbehandling, fick jag
veta. Jag hoppas verkligen att behandlingen
leder till resultat. Inte mindre än
ett 30-tal författningar berörs. Det gäller
sådana bestämmelser som att polismyndighet
skall vara behjälplig med att
utbetala belöning för dödande av säl eller
kontrollera förteckningar över nedlagda
älgar eller hjälpa kommunerna
med att klara av uppbörd av ogulden
hundskatt och annat sådant. Det är en
grotesk disproportion att polisen skall
syssla med ärenden av detta slag när vi
vet hur det ser ut i vårt samhälle i dag.
Jag hoppas verkligen att remissförfarandet
kommer att leda till snabba åtgärder
från regeringen. Den brukar ju
göra gällande att den är handlingskraftig,
i varje fall i andra sammanhang.
Jag vill också upprepa att jag inte har
någonting emot humanisering av kriminalvården.
Tvärtom, denna humanisering
bör fortsätta. Men det är en åtgärd
som får effekt på lång sikt, liksom
många andra av de åtgärder man sysslar
med också får effekt på lång sikt.
Vad som nu gäller är att lösa problem
som är aktuella i samhället i dag och
som många människor upplever som
hot mot deras egen trygghet till liv och
egendom.
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Bohman kom i slutet
av sitt anförande alldeles uppenbart
in på vad som kommer att diskuteras
efter föredragningen av punkten 17,
därför skall jag inte beröra det nu. Herr
Bohman får —■ och kanske bör — naturligtvis
anlägga principiella aspekter
på frågor som han finner intressanta
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
37
och nödvändiga att angripa, men jag
anser att det inte finns någonting i det
utskottsutlåtande som vi här behandlar
som utgör grund för den stora principiella
debatt som herr Bohman av allt
att döma var ute efter. Det är trots allt
utskottsutlåtandet som vi i dag skall
diskutera.
Sedan vill jag säga till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet att
hans siffror i viss mån var mycket intressanta.
Jag tycker dock inte att det
finns tillfredsställande logik i hans uttalande
om att det absolut inte finns resurser
för att skaffa de två helikoptrar
som vi har velat ha. Han sade nämligen
samtidigt att det är belagt att helikopterspaning
är ett mycket bra sätt att
klara trafikövervakningen. Borde man
inte, herr statsråd, då dra den slutsatsen
att om polisen får två helikoptrar
som kostar 1 150 000 kronor så kan några
av de polismän som nu sysslar med
trafikövervakning på annat sätt i stället
avdelas t. ex. för att stå på post i
Stockholms tunnelbanestationer? Jag
tycker nog att enkel logik talar för att
det skulle kunna bli på det sättet.
Jag vet att personal inom polisväsendet
behöver friställas för många uppgifter,
och just när det gäller trafikövervakning
tror jag att motorfordon och
framför allt helikoptrar därvidlag har
en stor uppgift att fylla. Jag fattade,
som sagt, inte riktigt logiken i herr
statsrådets resonemang på den här
punkten — det är möjligt att den finns,
väl dold.
Jag vidhåller yrkandet.
Herr KAIJSER (m) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Geijer berörde
i sitt inlägg en del stora allmänpolitiska
frågor i diskussion med herr Bohman,
och dem skall jag inte lägga mig
i. Statsrådets anförande innehöll också
vissa detaljer, och där kan jag kanske
få framföra någon synpunkt.
Statsrådet Geijer sade att det var en
idyllisk tillvaro när det fanns fotpatrul
-
Anslag till polisväsendet, m. m.
lerande poliser och att poliserna i bilar
är kolossalt mycket effektivare. Det
är alldeles riktigt. .lag har också haft
tillfälle att följa en polisbil på natten
och höra hur den blir kallad än hit
och än dit och hur snabbt den kan
komma till olika platser. Jag har emellertid
också tyckt mig kunna konstatera
att polismännen i bilen färdas så fort
att de inte upptäcker vad som händer
i kvarteren. De kommer snabbt, om de
blir kallade, men det finns så mycket
som de far förbi.
Jag hade tillfälle att ta upp den här
diskussionen litet grand när vi hörde
representanter för polisen inför utskottsavdelningen.
Jag fick också klart
för mig att det fortfarande finns fotpatrullerande
poliser i vissa områden.
Det är vi fullt på det klara med. Men
för drygt tio år sedan när polisens verksamhet
diskuterades satsade man på
kvarterspoliser, som lärde känna kvarteren
helt och hållet och de människor
som bodde där. De skulle över huvud
taget lära känna de förhållanden som
existerade där. Jag tror att man nu
har glömt bort litet av det som man
då tyckte att man hade lärt sig. Jag
tror att man kanske får lov att gå tillbaka
till detta resonemang och satsa
litet mera på den tanken. Man kan givetvis
ha delade uppfattningar om detta,
men jag tror dock att det ligger
något i resonemanget.
Herr SVENINGSSON (m):
Herr talman! Säkert tycker det stora
flertalet av kammarens ledamöter —
även de flesta av dem som nu befinner
sig i kammaren — att debatten i dessa
frågor borde vara slut. Jag kunde för
min del ha nöjt mig med att liksom en
del av mina partikamrater här gjorde
instämma i det anförande som vår
gruppledare, herr Gösta Bohman, har
hållit. Men frågan om ordningens upprätthållande
i vårt land är väl ändå så
viktig att det kan vara berättigat att
säga några ord utöver vad som redan
har sagts.
38
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till polisväsendet, m. m.
Jag vill först rikta mig till utskottets
talesman, herr Birger Andersson, som
på nytt plockade fram den uppfattning
som vissa ledamöter av riksdagen hade
när polisen förstatligades och statspolis
infördes. Yi tycker att vi har hört det
resonemanget förr. Jag tror att jag tidigare
har ställt den fråga som jag kan
ställa även nu: Hade inte vissa socialdemokrater
vid den tidpunkten samma
uppfattning som högerns ledamöter?
Även om det skulle vara såsom utskottet
framhåller att stegringstendensen
i fråga om det totala antalet brott
mot brottsbalken under år 1909 har
brutits och övergått i en viss minskning,
har åtminstone Stockholmspolisen
för sin del bestämt bestritt att någon
minskning har skett. Jag skulle kunna
redovisa ett flertal uttalanden om detta
från ordningsmakten i Stockholm. Att
siffrorna i vissa fall visar en minskning
beror på en omläggning av statistiken.
När man dessutom är tvingad att avskriva
60 procent av de anmälda brotten
utan att man nämnvärt har klarat
upp dem, tröttnar folk på att göra polisanmälan.
Oavsett om påståendet att antalet
brott har minskat något är riktigt eller
inte är väl alla medvetna om att situationen
är allvarlig. Samhället försöker
att skapa trygghet för människorna i
olika situationer under vår livstid, under
sjukdom, arbetslöshet och ålderdom
genom pensioner och socialförsäkring.
Men när det gäller tryggheten till
liv och egendom har de som makten
har att besluta och bestämma i hög grad
misslyckats. Faran för allmänheten
från dem som inte drar sig för att utföra
brottsliga gärningar har ökat
enormt under de senaste tio åren, vilket
redan har påtalats i debatten. Statistiken
visar över hela landet en väsentlig
ökning av de grova våldsbrotten.
Rikspolisstyrelsen har i ett sammanhang
redovisat att ökningen av antalet
grova våldsbrott i vissa områden inte
är mindre än 40 procent på ett år.
Utanför de tre storstäderna ökade an
-
talet grova brott under förra året med
19,5 procent.
Våldet har blivit allt grövre och
hänsynslösare, och de människor som
kommer ifrån våld och misshandel med
livet i behåll har ofta blivit så illa åtgångna
att följden blir långa lidanden,
sjukhusvistelser och kanske invalidisering
för hela livet.
De som utövar det grova våldet och
misshandeln av oskyldiga människor
återfinns allt längre ned i ålderklasserna.
Det finns numera förövare av mycket
grova våldsbrott som inte är mer
än 12—13 år.
Som ett exempel på vad som kan inträffa
i våldets Sverige kan anföras hur
några 16—18-års ynglingar i Göteborg
sparkade och slog ihjäl en 63-årig man
som var fullständigt oskyldig och för
dem okänd. I Karlstad inträffade eu
liknande händelse. Den som där fick
offra sitt liv genom sparkar och slag
var 70 år gammal. Ynglingarna som utförde
det mordet var i samma ålder
som de i Göteborg, och offret var för
våldsmännen lika okänt som i Göteborgsfallet.
I båda fallen uttalade dessa
våldsungdomar att de utförde dessa
gärningar bara för nöjes skull. Ja, det
är möjligt att sociala åtgärder kan sättas
in mot sådana här ungdomar, men
det är säkert inte så lätt när det gäller
personer som i så unga år visar sådana
anlag.
Brottslingar av det här slaget blir
snart uppspårade, men ordningsmakten
är inte tillräckligt rustad när det gäller
att spåra upp brottslingar och banditer
1 allmänhet. Vi får ofta läsa om vilket
stort antal brott som en enskild brottsling
eller en liga kan hinna utföra innan
brottslingarna blir uppspårade. För
inte så länge sedan kunde man läsa om
en liga i Stockholmstrakten som stulit
omkring 200 bilar till ett värde av
2 miljoner kronor. Det är en långt ifrån
tillfredsställande ordning, som jag redan
har sagt, att 60 procent av alla
anmälningar om stölder i Stockholm avskrivs.
I de flesta fall har knappast nå
-
Onsdagen den 18 mars 1971) fm.
Nr 11
39
gonting uträttats för att den skyldige
skall upptäckas.
Den ökade brottsligheten, den låga
uppklarningsprocenten och det förhållandet
att det inte finns tillräckligt med
arbetskraft för en effektiv brottsbekämpning
är en märk fläck på vårt
land och den välfärd som man här brukar
tala om. Det må finnas delade meningar
om vad ett ökat antal poliser
kan betyda för att råda bot på dessa
förhållanden — herr Birger Andersson
må ha vilken uppfattning som helst
i det avseendet — men det föreligger
nu ett klart bevis för att resultat verkligen
uppnås när ökade personella resurser
sätts in för att spåra upp brottslingar.
Detta belyses klart av händelserna
på narkotikafronten. Under den
stora narkotikakampanj som sattes i
gång i början av år 1969 har enligt rikspolisstyrelsens
statistik skett en ökning
i fråga om anmälda narkotikabrott från
5 335 år 1968 till 37 945, eller med
611,25 procent. Även om narkotikabrottsligheten
inte därmed bringats till
sin lösning sitter genom denna ökade
aktivitet många narkotikabovar inom
lås och bom. Men trots detta resultat
erkännes att narkotikamissbruket och
den brottslighet som följer i dess spår
alltjämt är oroande.
Inom moderata samlingspartiet har vi
konstaterat att den utökning av antalet
polistjänster som föreslås i statsverkspropositionen
är otillräcklig. Det
kan inte vara luftsiffror som kommer
från länsstyrelserna och från rikspolisstyrelsen.
Moderata samlingspartiet har liksom
de övriga båda oppositionspartierna
väckt partimotion med krav på ett ökat
antal polistjänster. Vi föreslår, som redan
sagts i debatten, 300 nya polistjänster,
40 kvalificerade biträdestjänster
och en ökning av anslaget med 10 miljoner
kronor. Detta är långt ifrån vad
länsstyrelserna föreslog och även långt
ifrån rikspolisstyrelsens förslag, som
innebär 977 nya tjänster, a\ vilka 775
skulle vara polismän. Det framhålls att
Anslag till polisväsendet, m. m.
polisens resurser ökat i mycket stor
utsträckning. Men departementschefens
förslag skiljer sig i mycket hög grad
från länsstyrelsernas förslag, rikspolisstyrelsens
förslag och t. o. in. det förslag
moderata samlingspartiet lägger fram.
Länsstyrelserna och rikspolisstyrelsen
är väl ändå inte några lättsinniga instanser
som föreslår hur som helst, och
den begäran som görs från moderata
samlingspartiets sida är mycket rimlig.
Det finns all anledning att riksdagen
antar detta förslag.
Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som redan framställts
av herr Kaijser.
Herr ÅKERLUND (in):
Herr talman! Jag vill endast lägga ett
enda litet kol på denna brasa genom att
anföra ett exempel.
I fjol var det vid midsommartid på
en plats i Dalarna, som är mycket starkt
besökt, ett — om jag får använda ordet
— sådant busliv där folk var församlade
att polismännen inte ens kunde ge
sig in i detta område, trots att de var
närvarande. De kunde inte göra det,
kanske inte för faran för deras liv, men
på grund av risken att bli misshandlade.
I samband med detta begärde
länspolischefen i Kopparbergs län att
förstärkning skulle skickas, men det
fanns ingen polis att få. Såvitt jag vet
har länspolischefen efter denna händelse
sänt en särskild skrivelse till rikspolisstyrelsen
med begäran om åtgärder
så att man åtminstone för kommande
år skall kunna förhindra ett
upprepande av sådan verkligt farlig
verksamhet som då ägde rum.
Jag ville nämna detta i debatten i
dag för att ytterligare understryka de
krav som reses från vårt håll.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
40
Nr 11
Onsdagen den 13 mars 1970 fm.
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.
Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de angående mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
5 mom. 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 87;
Nej — 41.
Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 3.
Punkterna 6—8
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 9
Anslag till den lokala polisorganisationen
(Debatt
rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 5 i detta utlåtande.)
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
818 250 000 kronor, varav 188 200 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I:
463, av herr Bohman m. fl., och II: 537,
av herr Holmberg m. fl., såvitt nu vore
1 fråga,
dels de likalydande motionerna I:
473, av fru Segerstedt Wiberg, och II:
546, av herr Thglén,
dels ock de likalydande motionerna
I: 656, av herrar Helén och Bengtson,
samt II: 763, av herr Hedlund och herr
Gustafson i Göteborg, såvitt nu vore i
fråga.
I motionerna 1:463 och 11:537 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen skulle till Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 828 250 000 kronor, varav
188 200 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.
I motionerna I: 656 och II: 763 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle besluta att medgiva en ökning
av anslaget B 6 Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader med
2 750 000 kronor, avsedda för cirka 55
nya polistjänster för trafikövervakningsuppgifter.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:463 och 11:537 samt
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
dl
I: 656 och II: 763, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Lokala polisorganisationen
: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 818 250 000 kronor, varav
188 200 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:473 och 11:546.
Reservationer hade avgivits, beträffande
medelsberäkningen in. m., av
a. herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och Nyman
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i vissa
angivna delar erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:463 och 11:537
samt med bifall till motionerna 1:656
och II: 763, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 820 000 000 kronor, varav
190 950 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen;
b. herrar Bohman (in), Kaijser (m),
Nordstrandh (m) och Wennerfors (m),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
vissa delar bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:656
och 11:763 samt med bifall till motionerna
1: 463 och II: 537, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Lokala
polisorganisationen: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 828 250 000 kronor,
varav 188 200 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.
Anslag till den lokala polisorganisationen
Herr KAIJSER (m):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation b.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.
I fråga om mom. 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats
1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;
2:o), av herr Gustafsson, Kils-Eric,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt
3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Bohman m. fl. vid
punkten anförda reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontra
-
2f Första kammarens protokoll 1970. Nr 11
42
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. förvaltningsdomstolarnas organisation
proposition antaga bifall till herr NilsEric
Gustafssons yrkande.
Herr Kaijser äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 2 punkten 9 mom. 1 antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
herr Bohman m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 39;
Nej — 26.
Därjämte hade 62 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
9 mom. 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 69;
Nej — 60.
Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.
Punkterna 10—12
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 13
Ang. förvaltningsdomstolarnas organisation
Utskottets
hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr BERGLUND (s):
Herr talman! Jag tog vid fjolårets
riksdag upp frågan om regeringsrättens
arbetsbörda. Förhållandet var då sådant
att regeringsrätten hade en så stor
balans att man skulle ha arbete under
ett år med denna även om man inte
fick in ett enda nytt ärende.
I interpellationsdebatten svarade
justitieministern att man genom inrättandet
av ytterligare en administrativ
domstol skulle lätta regeringsrättens
arbetsbörda. Förhållandena är i dag
desamma som för ett år sedan. Regeringsrättens
balans per den 31 december
var 6 170 mål mot 6 213 ett år tidigare.
Man har under året avverkat 5 181
mål, och det har kommit in 5 138. Man
ligger alltså ett år efter, och för att
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
43
komma i kapp fordras att det inte kommer
in ett enda mål under året.
Jag kan alltså konstatera att detta
otillfredsställande förhållande, vilket
även erkänts såsom otillfredsställande
av Kungl. Maj:t, ännu fortfar och att
det inte görs någonting åt det. Det är
ju inte likgiltigt vare sig för sammanslutningar,
kommuner eller enskilda
medborgare hur fort de får sina mål
avgjorda i regeringsrätten. Det fordras
naturligtvis en personlig insats för att
lösa dessa problem, men så svårt borde
det väl inte vara.
Man kräver ju i det svenska samhället
att näringslivet skall vara effektivt.
Man kräver att de statliga bolagen skall
arbeta effektivt. Skall man då inte också
kräva att förvaltningsdomstolarna
skall arbeta effektivt, inte i första hand
för deras egen skull utan för de människor
som är beroende av dessa domstolars
avgöranden?
Jag vill uttryckligen hemställa till
justitieministern att han gör någonting
åt detta förhållande. Vi kan inte ha det
så här år efter år, och man kan inte
leva på Kungl. Maj:ts löften, utan det
fordras handling.
Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).
Herr ERNULF (fp):
Herr talman! Jag vill instämma i vad
herr Berglund sagt. Regeringen har sedan
många år sin uppmärksamhet riktad
på frågan, som det brukar heta.
Det föreligger också en del förslag till
hur man skall komma till rätta med
missförhållandena. Jag skulle i detta
sammanhang vilja fråga justitieministern
hur han ställer sig till tanken att
göra en uppdelning av kammarrätten
i två domstolar. Jag tror att en sådan
uppdelning skulle öka effektiviteten i
verksamheten på det planet. Bland annat
skulle det bli större möjligheter att
hålla muntliga förhör, vilket skulle vara
av visst värde.
Förslaget föreligger alltså, men jag
Anslag till kriminalvården, m. m.
har inte av årets statsverksproposition
kunnat dra någon slutsats om man definitivt
bestämt sig för att nu genomföra
den planerade uppdelningen.
Herr statsrådet GEIJElt:
Herr talman! Jag vill i anledning av
dessa frågor redovisa för kammaren
att arbetet med att få en ny organisation
av förvaltningsdomstolarna är i
full gång. I det arbetet ingår också
överväganden av hur kammarrättsorganisationen
lämpligen skall utformas.
Detta arbete har fortskridit så pass
långt att jag tror mig här våga säga att
en proposition skall kunna vara klar
att föreläggas vårriksdagen 1971, med
sikte på ikraftträdande den 1 januari
1972.
Jag kan knappast i detta skede gå in
på några närmare detaljer om övervägandena
beträffande kammarrättsorganisationen,
men det kommer väl att
klarna inom rätt kort tid.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.
Punkterna 14—16
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 17
Anslag till kriminalvården, m. m.
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att
1. bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta
en tjänst i kriminalvårdsstyrelsen som
överinspektör i Ce 1,
2. till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 16 742 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 349, av herr Helén m. fl., och II: 391,
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., i
vad avsåge hemställan
1. att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära en
44
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till kriminalvården, m. m.
parlamentarisk utredning om kriminalvårdens
framtida utformning,
2. att riksdagen måtte under andra
huvudtiteln, rubriken F 1. Kriminalvårdsstyrelsen,
anvisa ett — i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag — med
225 264 kronor till 16 967 264 kronor
förhöjt anslag för inrättande i styrelsen
av ytterligare tre tjänster som byrådirektör
och två tjänster som biträde,
därav en kvalificerad tjänst.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta en tjänst i kriminalvårdsstyrelsen
som överinspektör
i Ce 1,
2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:349 och 11:391, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
16 742 000 kronor,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:349 och 11:391 i vad avsåge
en parlamentarisk utredning.
Reservationer hade anförts
a, beträffande medelsanvisningen,
av herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Mundebo
(fp) och Eriksson i Arvika (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:349
och II: 391, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Kriminalvårdsstyrelsen
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 16 967 000 kronor;
b, beträffande en parlamentarisk utredning,
av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och
Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss de!
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:349
och II: 391, såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört om en parlamentarisk
utredning.
Herr talmannen anförde, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras punkterna 18—22
i detta utlåtande.
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):
Herr talman! Stora delar av det avsnitt
som nu skall behandlas rör kriminalvården
i en eller annan form.
Vid punkten 18, som berör fångvårdsanstalterna,
har avgivits en reservation
av de tre icke-socialistiska partierna.
Vi har där sagt att huvudmålet för kriminalvården
bör vara återanpassning
i samhället. Med denna målsättning följer
att man måste ägna särskild uppmärksamhet
åt frigivningsplaneringen.
Kriminalvårdsstyrelsens anslagsframställning
har visat att resurserna
för att på fångvårdsanstalt förbereda de
intagnas frigivning är för knappa. De
möjligheter som har anvisats, genom
att för det här ändamålet tillfälligt använda
tjänster under frivårdsanslaget
tillgodoser inte på långt när behovet.
Reservanterna har därför tillstyrkt att
ytterligare 200 000 kronor läggs till
Kungl. Maj:ts förslag, att användas till
fem assistenttjänster.
Propositionens förslag om ytterligare
samarbetsorgan kan medge endast
en långsam utbyggnad av dessa vid
några större anstalter. Enligt reservanternas
mening har samarbetsorganen
för idrotts- och bildningsverksamheten
en sådan vikt att utbyggnaden bör ske
i snabbare takt. Vi anser därför att ytterligare
100 000 kronor bör beräknas
för ändamålet, enligt förslag i motionerna
I: 349 och II: 391.
Likaledes har reservanterna tillstyrkt
ett yrkande i motionerna I: 202 och
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
45
11:231 om fyra nya tjänster som fångvårdspastorer.
Den verksamhet dessa
utför har — det är belagt — stor betydelse
för såväl anstaltsbehandlingens
innehåll som möjligheterna till återanpassning.
För ändamålet bör man beräkna
ytterligare 300 000 kronor i anslag.
De här yrkandena innebär att under
denna rubrik bör anvisas ett förslagsanslag
av 229 586 000 kronor mot av
regeringen föreslagna 228 986 000 kronor.
Herr talman! Jag kommer att yrka bifall
till reservation a vid punkten 18.
Herr talman! Till sist vill jag nämna
att ett särskilt yttrande har avgivits
vid punkten 22, ett yttrande som jag
förvisso kunde kommentera. Det kunde
t. ex. finnas anledning att säga någonting
om bakgrunden till KRUM:s inställning
att avvisa förra årets riksdags
beslut om bidrag till bl. a. KRUM. Jag
utgår dock ifrån att avdelningens ordförande,
herr Rirger Andersson, kommer
att ge information om detta, och
jag avstår därför från att göra någon
egen kommentar.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Kriminalitet, brott,
straff, anstaltsbehandling, vård, frihetsberövande
eller vård i frihet — alla
dessa begrepp virvlar omkring ungefär
som när man tömmer innehållet i en
papperskorg i biåsväder.
Dessa problem har stått i centrum
för debatten sedan många år, och vi
har under de senaste 10 till 15 åren
upplevt många stadier, många patentlösningar
har hunnit presenteras och
förkastas, och debatten går vidare.
Debatten kring dessa problem får ny
näring i den ständiga omvärdering av
människans situation som all seriös
samhällsdebatt syftar till, men den får
också i viss mån näring i de tendenser
som präglar vår tid, ungdomsrevolterna,|
oron inom arbetslivet, kanske en svår-l
definierad kamp för en ohämmad indi-l
Anslag till kriminalvården, m. in.
vidualism — en process där inte minst
de problem som anmäler sig på det område
vi nu diskuterar blir föremål för
omprövning och omvärderingar.
Jag skall inte försöka mig på någon
djupare analys av problematiken —
därför krävs det förvisso speciella kvalifikationer.
Jag har bara med dessa inledande
ord velat teckna bakgrunden
till dagens debattläge och därav dra
den enda möjliga slutsatsen — att villervallan
är total, att vi saknar klara
entydiga handlingslinjer, att denna
osäkerhet och villrådighet inte begränsar
sig enbart till den fåkunnige lekmannen
utan, vad värre är, når högt
upp bland de ansvariga myndigheterna.
Det är också mot denna bakgrund
vi måste se de yrkanden och förslag
som ställts i några av de reservationer
som fogats till utskottets utlåtande i
detta avsnitt.
Vi vet att kriminalvårdsstyrelsen är
ett hårt belastat ämbetsverk, som har
svårt att klara de rutinmässiga och löpande
arbetsuppgifterna och där man
har föga tid och möjlighet att ägna sig
åt experiment, nytänkande, nyskapande,
värderingar och utvärderingar —
att pröva och förkasta.
Med dessa fakta för ögonen föreslår
vi i reservation a vid punkten 17 en
uppräkning av medelsanvisningen till
kriminalvårdsstyrelsen som skulle medge
inrättande av ytterligare fem tjänster
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit. Det
kan naturligtvis invändas att detta ändå
är otillräckligt. Vi är medvetna om
det, men vi vill ändå med vårt förslag
på ett klarare sätt markera rörelseriktningen,
samtidigt som vi är övertygade
om att den föreslagna förstärkningen
ingalunda saknar praktisk betydelse.
Det pågår dock en utvecklingsprocess
inom kriminalvården i dag vad
gäller anstaltsbehandling, rehabilitering
och vårdinriktning som kräver ett
starkt engagemang från styrelsens sida
jsoch som ständigt ökar den hårda arJbetsbelastningen.
Det är för att öka
Istyrelsens möjligheter att ägna sig åt
46
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till kriminalvården, m. m.
dessa betydelsefulla uppgifter som vi
på denna punkt föreslår en uppräkning
med 300 000 kronor.
Jag går nu över till ett gammalt kärt
tvisteämne, nämligen det förslag som vi
även i år återkommer med om en parlamentarisk
utredning om kriminalvårdens
framtida utformning.
När det gäller denna fråga känner vi
till invändningarna — hänvisningarna
till pågående utredningar framför allt
— och utskottet avstyrker sedan motionsförslaget
med den varken nya eller
särskilt fantasifulla motiveringen, att
enligt utskottets mening föreligger inte
heller nu erforderligt underlag för att
initiera en föreslagen utredning som
skulle omfatta hela påfölj dssystemet.
När man läser denna korta, kärnfulla
motivering, ler man ett igenkännande
leende. Detta är förvisso en slitstark argumentering
som sannolikt kommer att
visa sig användbar åtskilliga år framöver,
om inte riksdagen bestämmer sig
för att gå över på en annan linje.
Vi är tacksamma för det utredningsarbete
som kommit i gång och pågår,
det kommer säkerligen att avsätta resultat
som en samlande utredning kan få
stor nytta av. Vi anser emellertid att det
inte kan vara nödvändigt att alla dessa
utredningar som pågår och som ändå
begränsar sig till vissa avsnitt av det
stora problemkomplexet skall vara helt
slutförda för att en allmän översyn skall
sättas i gång. Här kan man verkligen tala
om en kamp med tiden.
Utredningar tar tid. Det är verkligen
inte en dag för tidigt att vi sätter oss
ned och försöker reda ut begreppen,
försöker att dra upp riktlinjer som man
kan ena sig om och rätta sig efter, både
beträffande anstalternas utformning, behandlingsnormer
och vårdformer — så
långt det nu kan vara möjligt med det
splittrade material man här har att röra
sig med.
Även om vi finner en samlad och
framåtsyftande översyn brännande aktuell
får därför inte reformarbetet försummas
under den tid utredningsarbe
-
tet pågår. Inte minst finner vi det angeläget
att ökad uppmärksamhet ägnas frigivningsplaneringen,
där vi anser att resurserna
på fångvårdsanstalterna är
helt otillräckliga. Jag förmodar att andra
talare kommer att beröra detta, varför
jag endast nämner det i förbigående
som ett för dagen aktuellt område
som behöver bättre tillgodoses.
Samma är förhållandet när det gäller
idrotts- och bildningsverksamheten vid
anstalterna. För dessa båda områden begär
vi en anslagsförstärkning med
200 000 respektive 300 000 kronor.
Som jag tidigare framhållit finns det
områden där planering och initiativ är
påkallade oberoende av om en övergripande
utredning kommer till stånd eller
ej. Ett sådant initiativ vore, som vi även
framhållit i vår motion, att utreda frågan
om anläggningar av mera hemliknande
karaktär för att möjliggöra en
mera differentierad anstaltsvård. Vi anser
att Kungl. Maj:t bör ge kriminalvårdsstyrelsen
i uppdrag att närmare
överväga denna möjlighet och komma
med förslag.
Låt mig avslutningsvis, herr talman,
få säga att få områden i vårt samhällsliv
är så observerade som just kriminalvården.
Få områden har en sådan anknytning
till mänskliga värderingar och
en levande opinion som just detta. Låt
oss också slå fast att på få områden är
förvirringen så total som på detta område.
Jag känner inte behov av att anklaga
någon för att så är förhållandet — vi rör
oss sannerligen inte här med någon
exakt vetenskap. Varje försök att klargöra
och analysera måste bli trevande
och osäker. Ur denna osäkerhet måste
vi ändå söka oss fram till större klarhet
om de inbördes relationerna i begreppet
brott och straff, men framför allt —
när vi nu ändå rör oss med begreppet
kriminalvård — om vad vi lägger in i
begreppet ”vård”, hur vi definierar detta
begrepp. Det är som jag ser det en
central fråga. En av våra främsta specialister
på behandlingsforskningens
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
47
område i dag föreslår följande definition:
”Vård innebär en behandlingsmentalitet
oeh ett behandlingsinnehåll.”
Ett behandlingsinnehåll — den definitionen
rymmer mycket. Det är på tiden
att vi på allvar ställer frågan hur vi
skall kunna fylla denna definition med
ett levande innehåll.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna a och b vid
punkten 17.
Fru OLSSON, ELVY, (ep):
Herr talman! Jag skall bara helt kort
beröra ett par punkter i föreliggande
utlåtande, nämligen punkterna 17 och
22.
Återanpassning i samhället är ju målet
för kriminalvården, men meningarna
är delade om hur vi skall nå detta
mål. Detta diskuteras just nu ganska
livligt. Det diskuteras om anstalternas
storlek och utformning, det diskuteras
om hur rehabilitering och återanpassning
bäst skall ske, det diskuteras om
en humanisering av kriminalvården,
och det diskuteras om frivården skall
få ett större utrymme — en form av
vård som allt fler tror på men som också
måste få mer ekonomiska och personella
resurser till förfogande.
Vi lever i ett samhälle där omvärderingar
sker. Behandlingen i dag bygger
till stor del på gamla värderingar. Jag
är väl medveten om att det pågår utredningar
och att det även på annat sätt
bedrivs arbete för att göra förbättringar
— helt naturligt gör det det — och
att man här söker finna nya vägar. Men
jag tror ändå, som herr Per Jacobsson
framhöll, att tiden nu är inne för att
tillsätta en parlamentarisk utredning
som mycket noga går igenom hela detta
stora område, nämligen kriminalvården.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
b.
Frivillig kontaktverksamhet är av
stor betydelse för dem som vistas på
anstalt. Den är viktig för att göra tillvaron
drägligare under den tid då den
Anslag till kriminalvården, m. m.
intagne vistas på anstalt, men den är
också förberedande och jämnar vägen
för den frigivne den dag då han kommer
ut från anstalten. Det kan ur många
synpunkter vara en svår dag att så att
säga komma tillbaka, men har man då
de kontakter det här gäller finns det
större förutsättningar att det skall gå
bra. Anpassningen i samhället måste
alltså påbörjas under anstaltstiden.
Bidrag kan utgå till kontaktverksamhet,
och jag är mycket glad över att det
råder enighet om att möjligheter till bidrag
skall finnas. Men jag tycker också
att det inte bör uppställas regler som
försvårar arbetet. Bidrag kan utgå till
lokala organisationer, men för att bedriva
en lokal verksamhet fordras också
en central organisation — det är vi
alla här i kammaren så väl medvetna
om i andra sammanhang. Det bör därför
inte vara så stelbent att bidrag inte
kan utgå till centralt organiserade insatser.
Vi är alla väl medvetna om det
motsatsförhållande som har rått gentemot
en av de organisationer som sökt
bidrag. Jag hoppas innerligt att dessa
motsättningar skall kunna biläggas. Alla
har här — jag poängterar det — samma
målsättning, nämligen att hjälpa med
kontakter och att skapa förutsättningar
för återanpassning. För detta fordras
både lokala och centrala insatser, och
jag hoppas att det under nästa budgetår
skall kunna öppnas vägar för en sådan
bidragsgivning.
Fru LANDBERG (s):
Herr talman! I motionerna I: 664 och
11:808 har vi tagit upp bostads- och
yrkesutbildningsfrågorna för frigivna.
Båda dessa frågor är av vital betydelse
för de frigivnas möjligheter att återanpassas
i samhället.
När internen lämnar anstalten sägs
det klart ifrån att han inte får umgås
i kriminella kretsar — gör han det kan
han tas in på nytt. Men förutsättningen
för att han inte skall hamna i sådana
kretsar är att han har arbete och en
48
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till kriminalvården, m. m.
god bostad i en bra miljö. Enligt motionärernas
mening kan ett kategoriboende
för de frigivna inverka negativt.
Vi hyser i det avseendet en viss
oro för de nu framväxande frivårdshotellen.
Vi skulle hellre ha sett att man
satsat kraftigare på att skaffa moderna
bostäder åt de frigivna.
Utskottet har i sitt utlåtande sagt att
de frågor som vi tagit upp i våra motioner
kan aktualiseras på nytt i samband
med den föreslagna försöksverksamheten
i Sundsvallsdistriktet. Jag vill
understryka att det är nödvändigt att
frivårdshotellen och inackordering i
familjemiljö kompletteras med en kraftigare
satsning på att skaffa egna bostäder
åt de frigivna.
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! I anslutning till den
här punkten kan det vara anledning att
göra några mera allmänna reflexioner
rörande regeringens handlande på kriminalvårdsområdet
under en följd av
år. Till att börja med må framhållas att
det i princip torde råda allmän enighet
om att åtgärder mot brottslighet i olika
former bör tillerkännas en mycket hög
prioritet. Det gäller då både åtgärder
av förebyggande slag och åtgärder som
syftar till att rehabilitera dem som glidit
in på brottets bana. Emellertid måste
man konstatera att vad som i dessa
avseenden genomförts av regeringen är
helt otillräckligt.
Folkpartiet har här år efter år tagit
initiativ och framlagt förslag om mera
effektiva åtgärder, men vi har tyvärr
inte haft makt att genomföra dem. Som
oppositionsparti har vi inte haft tillgång
till den statliga utrednings- och
förvaltningsapparaten, men vi har i
många fall kunnat stödja oss på förslag
från den ansvariga fackmyndigheten,
kriminalvårdsstyrelsen. Våra förslag
har i första hand koncentrerats till en
förstärkning av frivårdsorganisationen
och ökade insatser på forskningsområdet.
Förslagen har emellertid konsekvent
avslagits.
Justitiedepartementets handlingsprogram
på det här området ställs nu i
bjärt belysning av en utredning som
departementet självt nyligen offentliggjort.
Den är utförd av en arbetsgrupp
inom departementet och utgör en prognos
för brottslighetens utveckling under
åren 1970—1975. Resultaten av undersökningen
är beklämmande. Man
räknar med att under den anförda perioden
våldsbrotten kommer att öka
med 20 procent, tillgreppsbrotten med
21 procent, bedrägeribrotten med 28
procent och övriga brottsbalksbrott
med 19 procent. Beträffande trafiknykterhetsbrotten
beräknas en ännu starkare
ökning, 29 procent.
Såsom tidigare i dag har framhållits
är basnivån för denna beräkning hög.
Det är sålunda inte några låga tal, som
man här utgår från när det gäller
brottslighetens ökning. Arbetsgruppen
har klart utsagt att denna prognos bygger
på förutsättningen av en i stort sett
oförändrad kriminalpolitik under perioden.
På ett sätt är detta det mest
oroande i denna fråga. Man lägger här
ned ett stort arbete på att räkna ut hur
stor belastningen enligt gällande ordning
kommer att bli på domstolar, kriminalvårdsanstalter
och andra samhälleliga
organ på detta område, men samtidigt
underlåter man att göra effektiva
insatser för att böja kurvan åt det andra
hållet. Det kan inte vara riktigt att
bara konstatera en sådan utveckling
och följa med i anslagen allteftersom
behovet, d. v. s. brottsligheten, ökar.
Under valår brukar regeringens intresse
för denna sektor öka. Vi har
kanske även i år att vänta ett eller annat
utspel, som kan åberopas i valrörelsen.
En del sådant finns med även
i den huvudtitel som vi nu behandlar.
Sålunda har t. ex. frivården här fått en
relativt hygglig ökning av sin kader,
men det är bara fråga om en reparation
av tidigare års försummelser. Det är
effektiva, långsiktiga insatser som behövs.
Dessa lyser med sin frånvaro,
vilket också framgår av den under se
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
4''.)
nare år starkt stigande brottskurvan.
Det förefaller som om de inte obetydliga
resurser som bar nedlagts på prognosarbetet
i stället borde ha satts in
på ett konstruktivt reformarbete, som
givetvis bör baseras på grundliga forskningar
på detta i vetenskapligt avseende
tyvärr alltför litet bearbetade område.
Liksom på många andra områden
torde en stark satsning på konstruktiva
lösningar kunna ge god utdelning även
i ekonomiskt avseende såväl för statsmakterna
som för samhället i dess helhet.
En fördel kan den gjorda prognosundersökningen
ha. Den kan tjäna såsom
material vid en jämförelse med
det faktiska utfallet i fortsättningen.
Den som har ansvaret för kriminalpolitiken
i framtiden — vem det nu kan
bli — kan väl med en viss rätt betrakta
det som en framgång om kurvan håller
sig under den prognostiserade. Det vore
enligt min uppfattning mera tilltalande
om siktet kunde inställas på en
reduktion av den nuvarande nivån för
brottsligheten, inte på en långsammare
ökning än den som arbetsgruppen inom
departementet har bedömt såsom
sannolik.
Vad gäller de nu aktuella frågorna
kommer jag, herr talman, att ansluta
mig till reservationerna a och b vid
punkten 17 samt a och b vid punkten
18.
Herr statsrådet GEIJER:
Herr talman! Jag tycker nog att herr
Alexanderson har sett litet väl negativt
på våra ansträngningar i departementet
att söka bygga ut särskilt frivårdssektorn.
Den förskjutning som speciellt
under de allra senaste åren har inträtt
i relationen mellan kriminalvård i
form av anstaltsvård och kriminalvård
i frihet har allmänt uppfattats — som
även herr Alexanderson har givit uttryck
åt — såsom någonting värdefullt
och positivt. Det råder knappast några
delade meningar längre på den punkten.
Anslag till kriminalvården, m. m.
Prioriteringen av olika anslagsändamål
inom kriminalvårdsavsnittet i årets
statsverksproposition svarar helt mot
denna faktiska förändring. Den svarar
också, menar jag, rätt väl mot hur en
alltmer informerad och medveten opinion
ser på dagens kriminalvårdsproblematik.
Jag har bedömt det så att
stöd och hjälp åt människor som undergår
skyddstillsyn eller som har frigivits
från fångvårdsanstalt i nuvarande
läge är angelägnare än varje annan
kriminalvårdande uppgift. En väsentlig
satsning på frivården föreslås därför
i propositionen. Av särskilt intresse
är det s. k. Sundsvallsprojektet, som
tidigare i dag har omnämnts här i kammaren
och som herr Kaijser var intresserad
av. Jag förväntar mig också att
det skall ge intressanta erfarenheter
till ledning för det fortsatta reformarbetet.
Med detta ställningstagande har det
i en budget, som präglas av stark återhållsamhet
med statens utgifter, varit
oundvikligt att en hel del i och för sig
önskvärda och betydelsefulla medelsbehov,
både hos kriminalvårdsstyrelsen
och inom anstaltsvården, tills vidare
fått stå tillbaka.
Jag vill i detta sammanhang erinra
om vad jag på denna punkt anfört i
inledningen till statsverkspropositionens
kriminalvårdsavsnitt. Den tiden
är förbi när anstaltsvård och frivård
var två behandlingsformer som fungerade
oberoende av varandra. Så förhåller
det sig inte längre. Varje åtgärd på
anstaltssidan återverkar numera på frivården,
och varje resursförstärkning
av frivårdssektorn kommer också anstaltsvården
till godo. Det är inte längre
så att frivården kan betraktas som
enbart ett komplement till anstaltsvården
eller som en aktivitet i anstaltsvårdens
förlängning. Snarare växer sig
den insikten allt starkare att det är frivårdssynpunkterna
som bör vara utslagsgivande
och normerande för anstaltsvårdens
utformning och innehåll.
Frivården bör flytta in på anstalterna
50
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till kriminalvården, m. m.
och börja för de intagna redan under
deras anstaltsvistelse.
Det är ett konsekvent uttryck för
denna uppfattning när jag i departementschefsanförandet
under frivårdens
förvaltningsanslag har uttalat att frivårdstjänster
kan komma att i viss utsträckning
utnyttjas för frigivningsarbetet
på anstalterna.
Beträffande reservationen b under
punkten 17 vill jag framhålla följande.
I kriminalvårdsstyrelsens ledning ingår
från den 1 juli 1969 företrädare för
bl. a. riksdagen. De två stora utredningarna
på kriminalvårdens område, fångvårdens
byggnadskommitté och kommittén
för anstaltsbehandling inom kriminalvården,
har ett framträdande parlamentariskt
inslag. Vid sidan härav pågår
ett antal utredningar och undersökningar
om kriminologisk forskning, om
kriminalitetsprognoser, om datastyrt informationssystem,
om programbudgetering
och om andra rationaliserings- och
organisationsfrågor. Inom strafflagstiftningen
bedrivs arbetet med sikte på
skilda partiella reformer av stor betydelse
och räckvidd.
Jag är för egen del inte övertygad om
att något väsentligt skulle vara att vinna
genom en större hela det vidsträckta
området övergripande utredning. Det
fortsatta planerings- och utvecklingsarbetet
bör i stället enligt min mening
liksom hittills bedrivas i olika specialistorgan,
de viktigaste med fast parlamentarisk
förankring och under insiktsfull
lekmannainsyn. Arbetet bör organisatoriskt
sammanhållas inom justitiedepartementet.
Här har i debatten tagits upp en detalj
som jag något vill beröra, nämligen
frivårdshotellen, vilka på sina håll har
kriiiserats innan de ännu i egentlig mening
har kommit ut i levande livet och
några erfarenheter av dem kunnat dras.
Dessa hotell är inte avsedda att vara
några permanenta organ som skulle
kunna innebära en kategorisering i boendet.
Vi vet emellertid att bostadsbristen
på många orter är sådan att det inte
går att omedelbart skaffa de frigivna en
lämplig bostad, och hellre än att de skall
försvinna ut i periferin och kanske
hamna i sina gamla miljöer har vi menat
att det måste vara av värde att de
har någonstans att ta vägen, där det
också finns kontaktmöjligheter. Vi tror
därför att dessa hotell kommer att fylla
en funktion.
Herr Alexanderson nämnde de prognoser
som har utarbetats inom departementet
beträffande brottslighetens utveckling.
Jag vill nu bara framhålla att
naturligtvis alla sådana prognoser är
behäftade med brister. Det är emellertid
ett experiment. Det bygger på gällande
lagstiftning och tillgängliga resurser,
men man får kanske inte dra alltför
vittgående slutsatser av detta försök.
Beträffande forskningen, som herr
Alexanderson också uppehöll sig vid,
kan det noteras att vi föreslår en ökning
av anslaget från 300 000 till 400 000
kronor och att vi hoppas mycket på
den forskning som skall bedrivas inom
ramen för de möjligheter denna anslagshöjning
ger.
Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Såsom framgick av mitt
tidigare yttrande är jag helt ense med
justitieministern om att man framför
allt skall satsa ytterligare på frivården
och frivårdsorganisationen. Jag har
också erkänt att det gjorts en kraftig
förstärkning på detta område i årets
statsverksproposition. Jag betraktar det
emellertid närmast som ett bifall i efterskott,
vilket ofta händer på olika områden,
till de motioner som folkpartiet under
en följd av år har lagt fram.
Något liknande är fallet med den kriminologiska
forskningen. Man har så
småningom, men efter mitt omdöme alltför
sent, kommit i gång och understött
den något så när effektivt.
Vad beträffar frivårdsorganisationen
kan det emellertid finnas anledning att
ytterligare framhålla att vad som gjorts
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
51
under exempelvis den senaste femårsperioden
dock inte är mer än att man
håller ungefär jämna steg med ökningen
av antalet fall av skyddstillsyn. Vår
mening med den av oss föreslagna ytterligare
satsningen på frivården är att
man inte bara skall föra över flera fall
till frivård, utan framför allt att man
skall göra en mer intensiv insats i varje
särskilt fall. Där brister det enligt min
uppfattning rätt mycket i det svenska
systemet, särskilt om man jämför med
förhållandena utomlands. I de anglosaxiska
länderna och även i många andra
länder gör man en avsevärt mer intensiv
insats i de enskilda fallen. Jag
tror att även ekonomiska skäl talar för
ett sådant tillvägagångssätt, i varje fall
så till vida att man inte behöver hysa
några särskilda farhågor för ekonomin
om man vill gå över på den linjen.
Under de fem senaste år för vilka det
finns någon statistik ökade antalet
skyddstillsynsfall med ungefär 50 procent.
Det är i stort sett samma ökning
som man gjort i fråga om kvalificerade
tjänster på skyddskonsulenternas område.
Den ökning som skett där ligger
emellertid till mer än hälften på årets
statsverksproposition och är sålunda
ännu inte genomförd.
Herr KAIJSER (m):
Herr talman! Redan i mitt första anförande
i dag där jag gjorde ett allmänt
uttalande om vad jag anser om justitieministerns
proposition framhöll jag det
värdefulla i den ökade satsningen på
frivård och stöd åt dem som står i begrepp
att lämna fångvårdens slutna anstalter
och skall slussas ut i samhället
igen. Jag tror att det är en riktig satsning.
Till de strävandena bör det yrkande
hänföras som är framfört i reservation
a vid punkten 18, och jag
kommer att yrka bifall till denna reservation.
Jag kommer också, herr talman, att
yrka bifall till reservationen vid punkten
21, som gäller den kriminologiska forsk
-
Anslag till kriminalvården, m. m.
ningen. Den frågan har ju också diskuterats
här, och jag skall inte gå in på
den närmare. Jag vill bara påpeka att
vi yrkar att man särskilt skall försöka
studera allmänpreventionens betydelse.
Samhället handlar nu mycket i blindo,
och i en del åtgärder tycks man bara
vilja ta hänysn till individualpreventionen.
Men rätt vad det är stiftar vi lagar
som till hela sin natur är sådana att
de tar mera hänsyn till allmänpreventionen.
Jag tänker t. ex. på straffhöjningarna
i samband med narkotikalagstiftningen
förra året.
Vi har inte anslutit oss till reservation
b vid punkten 17, som gäller frågan
om en parlamentarisk utredning
just nu. Jag är fullt på det klara med att
det kan komma att behövas en parlamentarisk
utredning som tar upp detta
ärende i hela dess vidd. Men jag tycker
det är riktigare att avvakta de utredningar
som just nu pågår och som till
stor del sysslar med det material som
skulle bli föremål för undersökning av
en sådan parlamentarisk utredning. Jag
sade redan förra året att det är sannolikt
att det, som utskottet också skriver,
inom en inte alltför avlägsen framtid
kommer att bli nödvändigt med en sådan
utredning. Jag tror emellertid att det
är riktigt att vänta med den nu.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Vi är i rätt stor utsträckning
eniga när det gäller kriminalvården.
Men på vissa punkter går
meningarna isär, och det är väl i och
för sig inte så märkvärdigt. En del vill
ha mer än vad regeringen ansett det
möjligt att för tillfället ge, och avvägningsfrågor
är ju ofta rätt kinkiga.
Några principiella åsiktsskillnader föreligger
inte, utan det är som sagt bara
i vissa detaljfrågor som meningarna går
isär och reservationer föreligger.
Kungl. Maj:ts förslag beträffande kriminalvården
innebär att tillgängliga resurser
prioriteras till frivårdssidan.
Detta är inte något politiskt utspel, som
52
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till kriminalvården, m. m.
herr Alexanderson tydligen trodde, utan
det är någonting som så att säga har legat
i tiden. Det är ett önskemål från
kriminalvårdsstyrelsen, även starkt understruket
vid flera tillfällen av utskottsmajoriteten.
Mot att man nu prioriterar frivårdssidan
borde i princip ingen invändning
kunna göras. Därav följer med nödvändighet
en viss kärvhet mot andra sektorer.
Man kan inte ge samma åt alla.
Prioritering innebär ju att något får
gynnas på andras bekostnad. När motivet
är så vagt som det har byggts upp
i motionerna och i reservationen a,
får väl folkpartirepresentanterna i utskottet
finna sig i sin minoritetsställning.
Det har inte varit möjligt att tillmötesgå
även de önskemål som där har
förelegat.
Den andra frågan som föranlett oenighet
gäller det åter framförda förslaget
om en parlamentarisk utredning. Utskottsmajoriteten
har erinrat om pågående
utredningar, på både byggnadsoch
anstaltsvårdssidan, och om åtgärderna
för att planera forskningen. I
motionerna begärs en utredning som enligt
ordalagen skulle bli en ny kombinerad
strafflagsberedning och vårdutredning.
Reservationen är något mer modifierad
i sin utformning. Det väsentliga
är dock att enligt majoritetens mening
finns inte tillräckligt underlag för en
utredning av den typ som reservanterna
förordar. Det kan under alla förhållanden
vara värt att avvakta vad man
kan få ut av de nu sittande utredningarna
innan ett summeringsförsök börjar.
Jag vill också påstå att det än så
länge är svårt att utläsa viljan hos den
s. k. ”levande opinion” som apostroferas
i reservationen. Den sakliga innebörden
att vi skall ha en kriminalvårdspolitik
som stämmer med medborgarnas
värderingar är ju en ren självklarhet.
Punkt 18 rör sig om frigivningsplaneringen,
samarbetsorganen och tjänster
för fångvårdspastorer.
I fråga om frigivningsplaneringen
skulle jag vilja påstå att endast nyanser
skiljer och att reservanterna i stort är
tillgodosedda genom att frivårdspersonal
används även för frigivningsplanering
på anstalt. Även i fråga om samarbetsnämnderna
föreligger en principiell
enighet. Sedan vissa missförstånd undanröjts
kvarstår bara en bedömning
av takten för utbyggnaden som av båda
sidor anses böra ske etappvis. Där är vi
åter tillbaka till prioriteringar, och jag
får hänvisa till de principer jag tidigare
angivit.
Frågan om ytterligare tjänster för
fångvårdspastorer är också en prioriteringsfråga.
Det bör noteras att det
egentligen inte är fråga om en utbyggnad
enligt motionärerna utan kanske
mest att den nu arvodesbesatta verksamheten
överförs till tjänster. Därför,
och kanske främst med tanke på de övriga
anspråk som står i ko, skulle jag
vilja påstå att prioriteten för förslaget
är mycket låg.
I reservation b vid punkten 18 vidhåller
folkpartireservanterna att riksdagen
skall ta initiativ i frågor som redan beaktats.
Den typen av förslag lär inte föra
handlingen så särskilt långt framåt.
Även under punkt 21 föreligger en reservation.
Punkt 21 gäller den kriminologiska
forskningen. Reservationen avser
att betona vikten av en forskning
rörande allmänpreventionens betydelse.
Någon egentlig motsättning råder
inte. Majoriteten bär hänvisat till att
detta forskningskrav som andra får ställas
i sitt sammanhang inom den organiserade
forskningsplaneringen. Det är ju
inte bara vilja och värdering som kommer
in. Även möjligheten att få resultat
under olika betingelser bör prövas. Hur
stor vikt man än lägger vid en forskningsuppgift
av det ena eller andra skälet
bör dock alltid riksdagens uttalande
anstå tills en översikt av frågeställningar
och möjligheter kan presenteras.
Vad gäller den frivilliga kontaktverksamheten
föreligger ett särskilt yttran
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
53
de. I anledning av detta har fru Elvy
Olsson gjort vissa reflexioner, som det
kan vara lämpligt att säga några ord
om.
Det särskilda yttrandet får väl anses
markera viljan att ge bidrag även till de
centrala insatserna i KRUM:s verksamhet.
Eftersom utskottet varit enigt om
att inte anvisa mera pengar är frågan
kanske akademisk. Majoriteten har därför
nöjt sig med att konstatera att medel
anvisats för innevarande år under
total enighet på grund av likartade motionsyrkanden.
Kriminalvårdsstyrelsen
har ställt medel till förfogande på de
grunder som riksdagen har avsett. Av
de 100 000 kronor som riksdagen förra
året beslöt skulle ställas till förfogande
avsågs 40 000 kronor skola användas av
KRUM:s olika lokala organisationer ute
i landet. Det var inte KRUM nöjd med,
utan begärde 50 000 kronor — alltså
halva anslaget — för att täcka kostnaderna
för lön, traktamente och reseersättning
till en ombudsman. Inom
KRUM rådde delade meningar om huruvida
man skulle mottaga de 40 000
kronorna eller inte. De lokala organen
av KRUM ville av allt att döma ha detta
anslag till sin verksamhet, men KRUM:s
förbundsstyrelse beslöt tacka nej till
statsmedel när man inte fick 50 000 kronor
till en ombudsman. Så ligger det
till, men detta har ingenting med saken
att göra nu eftersom utskottet enhälligt
har föreslagit att vi skall fatta samma
beslut som förra året. Sedan är det en
uppgift för de organ som här sysslar
med kontaktverksamheten att se till att
de får del av de medel som riksdagen
beviljar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr ERNULF (fp):
Herr talman! Jag skall endast ta upp
två detaljfrågor — den ena med anledning
av vad justitieministern yttrade
om frivårdshotell.
Justitieministern är tyvärr inte kvar
Anslag till kriminalvården, m. m.
i kammaren, men jag vill ändå säga att
om han i begreppet frivårdshotell också
inrymmer vail som brukar kallas
inackorderingsliem kan jag i allt väsentligt
instämma med vad han sade.
Det är dock en viktig distinktion som
här bör göras. De personer, i regel frigivna
från en fångvårdsanstalt, som
placeras på frivårdshotell eller inackorderingshem
är ofta sådana till vilka
man av olika anledningar inte kan finna
en vanlig bostad — åtminstone inte
omedelbart. Dessa människor behöver
ofta mera personlig omvårdnad och
kanske även tillsyn än vad ett hotell
i egentlig bemärkelse kan ge.
I Rorås byggs för närvarande ett frivårdshotell,
vilket vi som verkar inom
frivården där skulle önska som ett inackorderingshem.
Vad är då skillnaden?
Skillnaden måste anses vara den
att på ett hotell kan vederbörande komma
och gå till sitt hotellrum utan att
det egentligen händer så mycket mer
med hans verksamhet. I ett hem däremot
kan man även på fritiden ge eu
viss service. Framför allt är det ett
önskemål, åtminstone på det frivårdshotell
jag har sett under uppbyggnad,
att de intagna där skulle kunna äta sina
måltider. De kommer annars att få bege
sig från hotellet, som ligger en bit från
centrum, till den centrala staden för
att äta middag, och då är risken stor
att de träffar olämpliga kamrater. Därigenom
blir deras sociala situation inte
längre så bra. Dessutom vore det önskvärt
att de som förestår dessa hotell
eller hem har en social utbildning på
skyddskonsulentnivå, så att de kan ge
råd, hjälp och stöd åt dem som bor där.
Jag tror därför, herr talman, att det
vore lyckligt om justitiedepartementet
allvarligt övervägde att lämna planerna
på frivårdshotell för att i stället planera
inackorderingshem med det syfte
som justitieministern angav.
Jag skall ta upp ytterligare en detaljfråga.
I annat sammanhang har justitieministern,
enligt tidningsuppgifter,
nämnt att han överväger att frigivning
54
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till kriminalvården, m. m.
efter halva anstaltstiden skulle förekomma
i ökad omfattning och kanske
rent av bli det normala. Det kan förefalla
vara en åtgärd av human art att
låta de intagna bli fria redan efter halva
strafftiden. Men det är inte så säkert
att verkligheten kommer att motsvara
förhoppningarna. Som ordförande i en
övervakningsnämnd har jag sett att redan
det nuvarande systemet med frigivning
efter två tredjedelar av strafftiden
kan vara en belastning i fall med
lång återstående anstaltstid. I händelse
av återfall till brottslig verksamhet eller
misskötsamhet måste den frigivne
räkna med att få avtjäna denna återstående
tid. Denna risk kan vara ett
stort problem. Jag tror att den nuvarande
avvägningen, där anstaltstiden i
regel upphör efter två tredjedelar av
den bestämda strafftiden och därefter
frivården tar vid, från både resocialiserings-
och human synpunkt är en lämplig
avvägning. Jag hoppas att man inom
justitiedepartementet tänker sig noga
för innan man skapar nya problem
på detta område genom att förlänga
den återstående strafftiden.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Jag skall bara med ett
par ord beröra det avsnitt av den fråga
som vi här diskuterar och som herr
Birger Andersson speciellt uppehöll sig
vid, nämligen det som gällde en parlamentarisk
utredning.
Herr Andersson säger att det inte
finns underlag för en ny utredning.
Den linjen har väl i viss mån även herr
Kaijser varit inne på. Jag skulle vilja
fråga om det finns motiv för en utredning.
Såvitt jag kan se är det fallet. Den
debatt som förs — som är så utomordentligt
intensiv och just rör sig kring
frågorna om anstalternas och vårdens
utformning samt om kriminalklientelets
behandling över huvud taget; en debatt
som sträcker sig över många år och
som förts på nästan alla nivåer — utgör
väl ändå ett motiv och i och för sig
ett bevis för att vi här rör oss på ett
område där det råder alltför stor oklarhet
och där vi åtminstone på det parlamentariska
planet borde försöka komma
fram till en gemensam handlingslinje.
Det är så många frågor som anmäler
sig. Som jag tidigare nämnt pågår utredningar,
och det är bra att vi får en
belysning av de olika avsnitt dessa utredningar
sysslar med. Vad som emellertid
är angeläget, framför allt i dagens
läge, är att söka få en samlad
överblick av kriminalvårdens framtida
utformning och efter vilka linjer vi i
fortsättningen skall arbeta.
För närvarande pågår planeringsarbeten
för nya anstalter av olika slag
i skilda delar av vårt land. Man är osäker
om det skall vara murar runt anstalterna.
Det har till och med ifrågasatts
om murar som har uppförts kring
redan byggda anstalter skall rivas. Vidare
råder osäkerhet om i vilken mån
det skall finnas möjligheter till differentiering
av det fångvårdsklientel som
vi på ett eller annat sätt måste ta hand
om vid våra anstalter. Även många andra
problem anmäler sig, vilka vi i dag
inte har funnit någon lösning på.
Om man frågar kriminalvårdsstyrelsen
eller justitiedepartementet vilka
handlingslinjer de har tänkt sig, så tror
jag att man kommer att få ett ganska
svävande svar. Det är säkerligen få områden
i vårt samhällsliv där behovet av
en utredning med uppgift att söka komma
fram till klarare handlingslinjer är
större än just på detta område.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk många minuter.
Jag har klart för mig hur tidsenligt
och riktigt det är att vi förbättrar vården
av de människor som råkat i dessa
tråkiga situationer. Man kan finna det
naturligt att här uträttas något positivt
och att man vill på moderna och nya
linjer söka få fram ett bättre resultat.
Onsdagen den 18 mars 11)70 fm.
Nr 11
i)0
Hittills torde kriminalvårdens positiva
resultat tyvärr nog varit ganska
obetydliga. Många har visat en ganska
ringa mottaglighet för även aldrig så
välmenande försök att rätta till deras
situation. Detta gör naturligtvis att det
just nu ur den enskilda människans
synpunkt är mycket aktuellt att tala
om utökad kriminalvård. När jag säger
detta innebär det inte på något vis att
jag tillför debatten något nytt. Jag upprepar
det endast för att anknyta till
den situation som föreligger.
Men den enskilda människan, herr
talman, är inte bara dessa kriminalvårdspatienter.
Även bland den, som
gamle stadsfiskal Stendahl sade, icke
häktade allmänheten finns enskilda
människor, och när man går in för vidgad
frivård innebär det otvivelaktigt
konsekvenser för många även av dessa
enskilda människor. I en situation där
egendomsbrotten ökar och uppklarningsprocenten
för egendomsbrotten är
låg, där våldsbrotten — särskilt de grova
— visar en påtaglig tendens till stegring
och vi vet att de lindrigare våldsbrotten
i stor utsträckning inte anmäls
får vi göra klart för oss att en vidgad
frivårdsverksamhet innebär ett ökat
riskmoment. Man tar på sitt ansvar någonting
som går ut över enskilda människor.
I en debatt som denna bör man
enligt min mening också tänka på samhällets
ansvar för dessa, de många
människor som bor ensamma, de många
som har svårt att skydda sig mot våldsmän,
egendomsbrott o. s. v. Man bör
tänka på att härigenom faran för dem
ökar påtagligt i många fall. Man kan
konstatera att erfarenheten visar att
det inte bara är frivården utan även
rymningarna från anstalterna som medfört
risker för ett icke ringa antal människor,
som också de har rätt att kräva
att samhället beaktar deras trygghetsproblem,
att man beaktar deras rätt att
leva i fred, så att de icke än mera utsätts
för våld eller egendomsbrott.
Anslag till kriminalvården, in. m.
Herr KAIJSEIt (in):
Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av herr Per Jacobssons erinran
om att mitt namn inte står antecknat
vid den reservation som yrkar på
en parlamentarisk utredning över hela
fältet av fångvården just nu.
Det pågår andra utredningar, bl. a. en
som gjort en ingående undersökning av
det klientel som vårdas på fångvårdsinrättningar.
Denna utredning försöker
att av tillgängligt statistiskt material få
en uppfattning om betydelsen för de intagna
av de olika behandlingsmetoderna
under den tid de vårdats på fångvårdsinrättningar.
Jag anser att den utredningen
kan få bli färdig och visa om
den ger någonting — om den över huvud
taget ger någonting av värde som
man kan bygga på —■ innan man startar
en ny utredning, som naturligtvis
under den första tiden till stor del kommer
att syssla med exakt samma saker.
Men jag är också på det klara med att
om denna undersökning inte ger sådana
resultat som man hoppas på, skall
man så snart som möjligt göra en mer
allomfattande parlamentarisk utredning
av de problem som herr Jacobsson talar
om.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.
På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.
Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna,
med a betecknade reservationen; och
56
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till fångvårdsanstalterna
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
17 mom. 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —102;
Nej — 24.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
mom. 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med b betecknade reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition avföljande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
17 mom. 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b
betecknade reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —91;
Nej — 35.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkten 18
Anslag till fångvårdsanstalterna
(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 17 i detta utlåtande.)
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Fångvårdsanstalterna för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 228 986 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I:
135, av fru Lundblad, Margit, m. fl., och
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
57
11: 236, av herr Svenning in. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att
till kriminalvårdsstyrelsens förfogande
ställa de medel som möjliggjorde, att en
i motionerna angiven försöksverksamhet
vid fångvårdsanstalten i Malmö
kunde startas från och med den G juli
1970,
dels de likalydande motionerna I:
202, av herr Svenungsson m. fl., och
11:231, av herr Johansson i Skärstad
in. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte
ställa medel till förfogande för inrättande
av fyra nya tjänster som fångvårdspastor,
dels de förut nämnda motionerna 1:
349, av herr Helén in. fl., och 11:391,
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., i
vad avsåge hemställan
1. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla dels om uppdrag
för kriminalvårdsstyrelsen att utreda
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till anläggningar av hemliknande
karaktär för omkring ett hundratal internerade,
vilka annars skulle vistas på
vanlig fångvårdsanstalt, dels att lämpliga
normer snarast måtte fastställas för
intagnas medinflytande i fångvårdsanstalternas
verksamhet, dels att åt kriminalvårdsstyrelsen
uppdroges att anordna
försök med en omfördelning av behandlingstiden
på anstalt, så att mera
tid kunde ägnas åt rent vårdmässiga aktiviteter,
2. att riksdagen måtte under andra
huvudtiteln, rubriken F 2. Fångvårdsanstalterna
anvisa ett — i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag — med 300 000
kronor förhöjt anslag om 229 28G 000
kronor för att inrätta ytterligare fem
tjänster som assistent (200 000 kronor)
och ytterligare samarbetsorgan för
idrotts- och bildningsverksamheten
m. m. (100 000 kronor).
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
Anslag till fångvårdsanstalterna
å motionerna 1:135 och 11:236, 1:202
och 11:231 samt 1:349 och 11:391, de
två sistnämnda motionerna såvitt nu
vore i fråga, till Fångvårdsanstalterna
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 228 98G 000 kronor,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 349 och II: 391 såvitt nu vore
i fråga och i den mån de ej behandlats
under 1.
Reservationer hade avgivits
a, beträffande medelsanvisningen, av
herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Nyman (fp) och Kaijser (m), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Nordstrandh
(m), Mattsson (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Elmstedt
(ep), Wennerfors (m) och Eriksson
i Arvika (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:202 och 11:231 samt
1:349 och 11:391, de två sistnämnda
motionerna såvitt nu vore i fråga, samt
med avslag å motionerna I: 135 och II:
236 till Fångvårdsanstalterna för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 229 586 000 kronor;
b, beträffande framställning till
Kungl. Maj:t, av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Mundebo (fp) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 349 och II: 391, såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört.
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.
58
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Anslag till fångvårdsanstalterna
Herr KAIJSER (m):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
a.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
b.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.
I fråga om mom. 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande oinröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
18 mom. 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 69;
Nej — 58.
Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
18 mom. 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
51)
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —102;
Nej — 24.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Punkterna 19 och 20
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 21
Anslag till kriminologisk forskning
(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 17 i detta utlåtande.)
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Kriminologisk forskning för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:463, av herr Bohman m. fl., och II:
537, av herr Holmberg m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
kriminologisk forskning rörande allmänpreventionens
betydelse snarast
måtte igångsättas och att erforderliga
resurser härför måtte ställas till förfogande.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 463 och II: 537, såvitt nu vore
i fråga,
2. att riksdagen måtte till Kriminologisk
forskning för budgetåret 1970/71
anvisa ett reservationsanslag av 400 000
kronor.
Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande forskning rörande allmänpreventionens
betydelse, av herrar
Bohman (m),Kaijser (m), Nordstrandh
(m) och Wennerfors (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, denna reserva
-
Anslag till kriminologisk forskning
tion visade, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 463 och II: 537,
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört.
Herr KAIJSER (in):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.
Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande mom.
1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
21 mom. 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio
-
60
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. bidrag till politiska partier
nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja —101;
Nej— 21.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i mom. 2.
Punkterna 22 och 23
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 24
Ang. bidrag till politiska partier
Kungl. Maj:t hade, såvitt nu vore i
fråga, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till politiska partier för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 24 500 000 kronor.
Kungl. Maj:ts i övrigt under denna
punkt framlagda förslag hade behandlats
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I:
291, av herr Richardson, och II: 235,
av herr Strömberg,
dels de likalydande motionerna I:
476, av herr Wallmark m. fl., samt II:
525, av herr Björck i Nässjö och herr
Fridolfsson i Stockholm, såvitt nu vore
i fråga,
dels ock de likalydande motionerna
I: 687, av herr Pettersson, Harald, m. fl.,
samt II: 740 av herr Boo och herr Larsson
i öskevik, såvitt nu vore i fråga.
I motionerna I: 476 och II: 525 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av anslaget
om bidrag till politiska partier måtte
besluta godkänna vad i motionerna anförts
i fråga om ändring av grunderna
för bidrag till politiska partier.
I motionerna I: 687 och II: 740 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen
skulle besluta att till Bidrag till
politiska partier för budgetåret 1970/71
anvisa ett förslagsanslag av 25 200 000
kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:291 och 11:235, 1:476
och 11:525 samt 1:687 och 11:740, de
fyra sistnämnda motionerna såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till politiska
partier för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 24 500 000 kronor.
Reservationer hade anförts av
a. herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och Nyman
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Elmstedt (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), vilka —
vid bifall till den vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14 fogade reservationen
1 — ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag,
med bifall till motionerna 1:687
och II: 740 och med avslag å motionerna
1:476 och 11:525 samt 1:291
och II: 235, de fyra förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till politiska partier för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
25 200 000 kronor;
b. herrar Bohman (m), Kaijser (m),
Nordstrandh (m) och Wennerfors (m),
vilka — vid bifall till den vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14 fogade
reservationen 2 — ansett att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att ut
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
Öl
Ang.
skottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1: 47G och 11:525
och med avslag å motionerna 1:687
och 11:740 samt 1:291 och 11:235, de
fyra förstnämnda motionerna såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till politiska
partier för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 24 500 000 kronor.
Herr JACOBSSON, PER, (fp):
Herr talman! Jag nöjer mig i det här
fallet med att yrka bifall till utskottets
förslag.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.
Punkterna 25—30
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 31
Lades till handlingarna.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1970/71 inom civildepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.
Punkten 1
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2
Ang. hemkonsulenternas regionala
anknytning
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Länsstyrelserna för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 386 790 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I:
470, av herr Magnusson m. fl., och II:
5!t3, av herr Mattsson m. fl., vari anhållits,
att riksdagen under civildepar
-
hemkonsulenternas regionala anknytning
tementets huvudtitel till Länsstyrelserna
för budgetåret 1970/71 måtte anvisa
ett med 150 000 kronor förhöjt förslagsanslag
till 386 940 000 kronor,
dels de likalydande motionerna I:
547, av fru Olsson, Elvy, och herr
Bengtson, samt II: 639, av herr Larsson
i Borrby, i vad avsåge hemställan att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om att huvudman för
hemkonsulentverksamheten i varje län
skulle vara landstinget,
dels de likalydande motionerna I:
688, av herrar Skagerlund och Axelson,
samt II: 745, av herr Eriksson i Arvika
och herr Jönsson i Ingemarsgården,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att det regionala huvudmannaskapet
för hemkonsulentverksamheten skulle
överföras på landstingen,
dels ock motionen 11:528, av herr
Enarsson.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:547 och 11:639, 1:688
och 11:745 samt 1:470 och 11:543, de
två förstnämnda motionerna såvitt nu
vore i fråga, till Länsstyrelserna för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 386 790 000 kronor,
2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 528.
Reservation hade anförts, utom av
annan, beträffande hemkonsulenternas
regionala anknytning, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Elmstedt (ep) och Eriksson i
Arvika (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte
a. i anledning av motionerna 1:547
och 11:639 samt 1:688 och 11:745, de
fyra förstnämnda såvitt nu vore i fråga,
62
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. hemkonsulenternas regionala anknytning
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört om
hemkonsulenternas regionala anknytning,
b. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:547 och 11:639
samt I: 688 och II: 745 och med avslag
å motionerna I: 470 och II: 543, de fyra
förstnämnda motionerna såvitt nu vore
i fråga, till Länsstyrelserna för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 386 790 000 kronor.
Fru OLSSON, ELVY, (ep):
Herr talman! Vi har i dag ett stort utbud
av varor och tjänster. Det krävs
stora kunskaper för att hitta rätt, men
det är mycket svårt att bli en upplyst
konsument. Att kunna köpa rätt och att
få äta näringsriktig mat är svårt därför
att det råder sådan brist på upplysning.
I detta avseende har hemkonsulenterna
utfört ett mycket fint arbete, främst
bland de människor som bor på landsbygden.
Hemkonsulenterna är anställda av
lantbruksstyrelsen och har tidigare varit
placerade vid hushållningssällskapen
i länen. Efter den omorganisation av
sällskapen som skedde för några år sedan
är hemkonsulenterna numera placerade
vid lantbruksnämnderna.
Numera finns det inte några skillnader
mellan lantbrukarhushåll och andra
hushåll. Under naturahushållningens
tid var skillnaderna stora. När inte
längre dessa skillnader föreligger, finns
det inte heller något motiv för att ha
konsulenterna knutna till lantbruksstyrelsen
och till lantbruksnämnd. Däremot
finns det ett stort behov av upplysning.
När det gäller att hitta en ny central
anknytning för hemkonsulenterna tycker
jag att det är lätt att finna en sådan,
nämligen konsumentinstitutet. Vid
institutet kan konsulenterna förses med
material och nya undersökningsresultat.
Den regionala anknytningen är
kanske inte lika självklar. Delade meningar
råder om huruvida konsulenter
-
na skall vara knutna till länsstyrelse eller
till landsting.
Vi reservanter anser att flera skäl talar
för en anknytning av konsulenterna
till landstingen. Dessa visar redan nu
stort intresse för hemkonsulenternas arbete,
bl. a. genom bidrag och i vissa fall
generösa sådana till avlöningar åt de
icke personalförtecknade konsulenterna.
När det i länen har visat sig att en
enda konsulent inte räckt till så har en
del landsting i omtanke om sina invånare
hjälpt till. Bidrag har också utgått
till en allmän kursverksamhet.
Det är helt naturligt att landstingen
har visat intresse för att ge information
till sina invånare inom landstingskommunen.
Upplysning i t. ex. kostfrågor är
av mycket stor betydelse i den förebyggande
hälso- och tandvården. Undersökningar
visar att det råder stor okunnighet
om olika livsmedels näringsvärde
och därmed också om hur man komponerar
en fullvärdig kost.
Eftersom landstingens stora utgiftspost
är sjukvårdskostnaderna blir hälsovårdsupplysningen
inte bara av värde
för den enskilda människan utan också
en rent ekonomisk angelägenhet ur
landstingens synpunkt.
Vid den förebyggande hälsovården
intar upplysningen om kostfrågor en
central plats. Vid landstingens sjukhus
och andra institutioner serveras i dag
ett mycket stort antal matportioner.
Förvisso föreligger även här ett stort
behov av rådgivning. Några landsting
har också inrättat tjänster som näringskonsulenter.
Jag tror att det skulle vara
till fördel om en samordning härvidlag
kunde komma till stånd.
Ett tungt vägande skäl för att hemkonsulenterna
bör knytas till landstingen
är det medborgerliga inflytandet.
Landstingsvalda har politiskt ansvar
och politiskt förtroende och bör leda
arbetet på olika områden ut till invånarna.
Om länsstyrelsen skulle utgöra
den regionala anknytningen skulle man
enligt konsumentutredningen kunna
tänka sig någon form av samrådsgrupp.
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
(13
Ang. hemkonsulenternas regionala anknytning
En sådan grupp skulle väl fungera som
andra lekmannanämnder inom länsstyrelsen.
Lekmannanämnden är naturligtvis
tänkt som en demokratisering, men
ofta har den spelat en underordnad och
ganska passiv roll, tillsatt som den är
utan politiskt ansvar.
Eftersom man nu alltmer inser behovet
av demokratisering och medborgerligt
inflytande finner jag det välbetänkt
att också knyta den viktiga hemkonsulentverksamheten
till landstingen. Kostnaderna
bör i fortsättningen liksom hittills
åvila staten. Med det medborgerliga
inflytande som landstingsanknytningen
skulle ge tror jag också att kraven på
upplysning och rådgivning skulle bli
helt andra.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.
I detta yttrande instämde herrar Skagerlund
(fp) och Axelson (fp).
Herr MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag avstår från att yttra
mig om huvudmannaskapet. Jag har
inte deltagit i behandlingen av detta
ärende. Det enda jag kan säga är att
jag har varit med om att avge yttrande
när konsumentutredningens förslag var
på remiss hos en lantbruksnämnd. Vi
ansåg att landstingen borde kunna vara
huvudmän, men till den saken har ännu
inte tagits slutgiltig ställning, och
ärendet lär väl återkomma.
I motionerna 1:470 och 11:543 har
vi föreslagit ytterligare medelsanvisning
för att tillföra länsstyrelserna i
Malmöhus län och Göteborgs och Bohus
län vardera en hemkonsulent. Enligt
utskottets mening bör frågan om en
vidgning av resurserna anstå till dess
den slutliga prövningen av hemkonsulentutredningens
förslag ägt rum.
Anledningen till att dessa båda län
bör få vartdera ytterligare en hemkonsulent
är att varken Malmö eller Göteborg
har någon konsulent. Det är orimligt
att begära att konsulenten i Bohus
-
län även skall betjäna Göteborg och
därmed få ett arbetsområde med
700 000 människor. Jag utgår därför
från att, när den slutgiltiga utformningen
av utredningens förslag föreligger,
hänsyn tas till de synpunkter som
vi framfört i motionerna och att dessa
två stora län får minst två hemkonsulenter
vartdera.
Herr SVENSSON (s):
Herr talman! I det nu diskuterade
ärendet angående överförandet av ett
30-tal hemkonsulenter och åtta biträdestjänster
från lantbruksnämnderna
till länsstyrelserna har också frågan
om huvudmannaskapet varit föremål
för debatt.
Landstingsförbundet har fått tillfälle
att yttra sig i frågan. Landstingsförbundet
har emellertid anfört att man
inte anser att frågan är tillräckligt utredd.
Den framtida inriktningen av
hemkonsulenternas arbete är inte klarlagd,
och därför har landstingsförbundet
anfört att det är svårt att ta ställning
till om landstingen eller länsstyrelserna
skall vara huvudmän för hemkonsulenterna.
Vi har i utskottet tagit
fasta på detta remissyttrande.
Ytterligare överväganden kommer att
göras i samband med prövningen av
hemkonsulentutredningens förslag, och
då kommer man in på vad fru Elvy
Olsson här talade om. Det blir möjligt
att få en bättre överblick över hela frågan
vid det tillfället. Vi har underrättat
oss om att denna utredning sannolikt
kommer att ta upp frågan och försöka
klarlägga vem som lämpligen skall
vara huvudman för framtiden och även
vilken inriktning hemkonsulenternas
arbete skall ha. Mot denna bakgrund
har vi tillstyrkt departementschefens
förslag, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till detta.
Vad gäller motionerna har vi sagt att
vi inte för dagen vill ta ställning till
någon utökning av resurserna i detta
sammanhang utan att den frågan bör
64
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Om en översyn av lantmäteritaxan
avgöras i samband med det slutliga
ställningstagandet.
Fru OLSSON, ELVY, (ep):
Herr talman! Om man skall döma efter
herr Svenssons inlägg skulle huvudmannaskap
och regional anknytning
kunna ändras litet då och då. När man
tar ställning nu, är det troligtvis för
ganska lång tid framöver. Om det skulle
råda så stor ovisshet i dag, vore det
mer logiskt att säga att när det nu kommer
en stor utredning då väntar vi med
att ta ställning nu, och har kvar den
anknytning vi har nu, nämligen till
lantbruksnämnden.
Herr Svensson hänvisar till remisssvar
från landstingsförbundet. Det
finns många instanser, flera landsting,
som har yttrat sig positivt. De är villiga
att ta på sig denna uppgift och finner
anknytningarna naturliga med tanke på
det intresse som landstingen har av
kostfrågor och med tanke på att man
eftersträvar större medborgarinflytande.
Men jag kan hålla med om att remissvaret
från landstingsförbundet är
litet svävande. Jag tolkar det så att man
kanske är rädd för att ta på sig kostnader
och i detta skede är litet avvaktande.
Om vi däremot, som jag sade tidigare,
ser på de svar som kommit från
de olika landstingen, finner vi att tongångarna
är annorlunda.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.
Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12 punkten
2 mom. 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 86;
Nej — 39.
Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.
Punkterna 3—5
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 6
Om en översyn av lantmäteritaxan
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lantmäteriet: Förrättningsoch
uppdragsverksamhet för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
1 000 kronor.
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
65
1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I:
300, av herr Sveningsson in. fl., och
II: 398, av herr Krönmark m. fl.,
dels ock de likalydande motionerna
1:690, av herr Skärman m. fl., och II:
746, av herr Eriksson i Arvika m. fl.,
vari yrkats,
1. att riksdagen skulle besluta, att
den höjning av lantmäteritaxan, som beslutades
den 28 november 1969, skulle
utgå och att taxan skulle återställas till
sin tidigare höjd,
2. att kostnadstäckningen för förrättningar,
som avsåge jordbruks- och
skogsbruksändamål, skulle fastställas
till 60 procent, samt
3. att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle
hemställa om skyndsam utredning rörande
framläggande av förslag till en
ny, mera rättvisande lantmäteritaxa.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
1. att riksdagen måtte till Lantmäteriet:
Förrättnings- och uppdragsverksamhet
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 kronor,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:360 och 11:398 samt 1:690
och 11:746, de två sistnämnda i vad
avsåge utredning,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:690 och 11:746 i vad de icke
behandlats under 2.
Vid punkten hade reservationer anmälts,
beträffande en översyn av lantmäteritaxan,
av
a. herr Jacobsson, Per, (fp), utan angiven
mening; och
b. herr Eriksson i Arvika (fp), likaledes
utan angiven mening.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 12 har vid punkten 6, som
handlar om lantmäteriet: förrättningsoch
uppdragsverksamhet, fogats tvenne
3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 11
Om en översyn av lantmäteritaxan
blanka reservationer, som båda avser
en översyn av lantmäteritaxan. Båda
ansluter sig till ett motionspar I: 690
och II: 746, där jag står som huvudmotionär
i denna kammare.
I detta motionspar har vi yrkat:
1. att riksdagen beslutar att den höjning
av lantmäteritaxan som beslutades
den 28 november 1969 måtte utgå och
taxan återställas till sin tidigare höjd,
2. att kostnadstäckningen för förrättningar
som avser jordbruks- och skogsändamål
fastställes till 60 procent, samt
3. att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte hemställa om skyndsam utredning
och framläggande av förslag till
en ny mera rättvisande lantmäteritaxa.
Jag vill i detta sammanhang påpeka
att stadsmätningstaxorna sedan ett par
årtionden är synkroniserade med lantmäteritaxan,
varför det som sägs om
den ena även gäller för den andra.
Herr talman! Jag skall inte här gå in
på någon närmare analys av utvecklingen
på detta område. Vad som anförts
i motionerna torde vara talande
nog. Statsutskottet tycks ha tagit ganska
lätt på motionsyrkandena, då man
funnit att organisationsutredningen,
UFM, i sitt betänkande ”Ett nytt lantmäteri”
granskat problemet och att
även lagrådet i sitt yttrande över det
just nu utskottsbehandlade förslaget till
ny fastighetsbildningslag uttalat, att en
reform av gällande taxebestämmelser
på fastighetsbildningsväsendets område
är angelägen. Jag är även fullt medveten
om att här inte står att vinna någon
ändring i vad ett i stort sett enigt
statsutskott föreslagit. Jag skall därför
avstå från något yrkande.
Med den praktiska erfarenhet på fastighetsbildningsområdet
som jag vågar
påstå att en 40-årig verksamhet inom
skilda delar av landet givit mig, kan
jag inte undgå att här påtala den skada
som ett mycket kostsamt lantmäteriförfarande
för med sig.
Allmänheten undviker att söka legala
lösningar av sina fastighetsproblem och
går genvägar på samma sätt som man
66
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Om sänkning av rösträttsåldern
fordom gjorde i Dalarna. Detta har
medfört stora problem som det både i
början av 1800-talet och under innevarande
århundrade kostat statsverket
mycket arbete och dryga kostnader att
reda ut. Det är därför i hög grad en
samhällsuppgift att underlätta ordning
och reda på det här området.
På två linjer har fördyringen skett.
Kostnadstäckningen har successivt höjts
till närmare full kostnadstäckning utom
för rationalisering av jordbruk och
skogsbruk, där man 1968 stannade vid
en höjning till 80 procent. Vidare har
tidsersättningen trots rationalisering av
arbetet stigit mer än något känt index.
Vad sägs om kostnaden för en avstyckning
som 1947 var 35 kronor, vilket för
all del då var orimligt lågt, men i dag
har stigit till 900 kronor eller mer? Ersättningen
till en distriktslantmätare
har stigit från 1: 50 kr. per timme eller
12 kr. per dag år 1947 till 102 kr. per
timme den 1 januari i år.
Jag vet att mina medmotionärer genom
egen verksamhet och kontakter
med sina valmän är medvetna om de
praktiska konsekvenserna av att fastighetsägarna
undviker att legalt lösa
oklarheter och problem av olika slag,
t. ex. omreglering av andelstalen i vägsamfälligheter.
Vårt hopp nu är att man i samband
med den nyss remissbehandlade utredningen
”Ett nytt lantmäteri” allvarligt
begrundar dessa frågor och kommer till
en mer framsynt lösning. Vi hoppas
också att inte alltför många olyckor
skall hända under tiden. För egnahemsbyggandet
är givetvis de dryga taxorna
ett led i dyrare boendekostnader, men
där är man för byggnadslov och belåning
tvingad att gå den legala vägen. Så
är det inte på en mängd områden som
alla är av betydelse för rättssäkerheten
på lång sikt, t. ex. gränsbestämningar,
där kostnaderna ibland blir större än
de värden varom tvist råder. Så är det
inte heller för t. ex. markupplåtelser av
mindre omfattning, som antingen inte
på något sätt legaliseras eller ersättes
med nyttjanderätts- och servitutsupplåtelser,
vilka många gånger inte ens säkerställes
genom inteckning. Det blir
domstolarna som i framtiden får klara
ut de tvister som förr eller senare uppkommer
i sådana sammanhang.
Då det, herr talman, är ofrånkomligt
att de frågor jag berört måste lösas, har
jag med mitt inlägg velat varna för och
fästa uppmärksamheten på problemet.
När vår nya fastighetsbildningslag träder
i kraft blir frågan ännu mer brännande,
eftersom fastighetsbestämningen
då kommer att omfatta även lösande av
nyttjanderätts- och servitutsfrågor, vilka
är mycket oklara på många håll i
vårt land.
Av skäl som jag tidigare framfört har
jag inte velat ställa något yrkande.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.
Punkterna 7—13
Vad utskottet hemställt bifölls.
Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av motioner om en svensk vitbok rörande
Nigeria-konflikten, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Om sänkning av rösträttsåldern
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av motioner
om sänkning av rösträttsåldern.
I detta utlåtande hade behandlats följande
motioner, vilka alla avsåge sänkning
av rösträttsåldern:
1) de likalydande motionerna I: 177,
av herr Hansson och herr Karlsson,
Ove, samt II: 205, av fru Hjelm-Wallén
m. fl.;
2) de likalydande motionerna 1:545,
av herrar Lindblad och Wirtén, samt
II: 643, av herr Romanus m. fl.; ävensom
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
67
3) de likalydande motionerna I:54(i,
av fru Olsson, Elvy, och II: 632, av herr
Boo in. fl.
I motionerna 1:177 och 11:205 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
rösträttsåldern skulle sänkas till året
efter det 18 års ålder uppnåtts samt
att i riksdagsordningen 14 §, lagen om
val till riksdag 30, 38, 53 b §§, kommunala
vallagen 8 g, kommunallagen
6 §, kommunallagen för Stockholm 6 §
och lagen om församlingsstyrelse 9 §
åldersgränsen nitton år skulle ersättas
med arton år.
I motionerna 1:545 och 11:643 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen skulle besluta om en sänkning
av rösträttsåldern till året efter
uppnådda 17 år, samt att vederbörande
utskott skulle utarbeta erforderliga förslag
till grundlags- och lagändringar,
varvid även möjligheten att låta rösträtten
inträda omedelbart efter 18-årsdagen
skulle övervägas.
I motionerna I: 546 och II: 632 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
1) att rösträttsåldern vid val till riksdagen
skulle sänkas från nu gällande
till uppnådda 18 års ålder, 2) att rösträttsåldern
vid kommunala val skulle
sänkas på motsvarande sätt, 3) att valbarhetsåldern
vid val till riksdagen
skulle sänkas från nu gällande till uppnådda
18 års ålder samt 4) att valbarhetsåldern
vid kommunala val skulle
sänkas på motsvarande sätt.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte anhålla hos Kungl.
Maj:t, att motionerna I: 177 och II: 205,
1:545 och 11:643 samt 1:546 och II:
632 överlämnades till grundlagberedningen.
Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Richardson
(fp), Axel Georg Pettersson
(ep), Larsson i Luttra (ep), Boo (ep)
och Sterne (fp), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort hem
-
Om sänkning av rösträttsåldern
ställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 177 och II: 205, I: 545
och 11:643 samt 1:546 och 11:632 antaga
i reservationen infört förslag till
ändrad lydelse av 14 g andra stycket
riksdagsordningen som vilande för vidare
grundlagsenlig behandling, vilket
förslag avsåge, att rösträtt i allmänna
val konime att inträda året efter fyllda
18 år.
Herr RICHARDSON (fp):
Herr talman! Jag skulle föreställa mig
att om man kunde foga samman alla de
anföranden som i den svenska riksdagen
hållits i rösträttsfrågan så skulle det
bli ett ganska rejält anförande. Det
skulle förmodligen räcka inte bara i
timmar och dagar utan i veckor och
månader. Vad innehållet beträffar skulle
det säkerligen visa sig vara ett ganska
brokigt potpurri av politisk förkunnelse,
även om det skulle finnas en viss enhetlighet
i tonart från tid till tid.
Att rösträttsfrågan varit aktuell alltifrån
tvåkammarriksdagens första år till
dess sista kan förvisso te sig en aning
förbryllande. Man skulle å ena sidan
tycka att en i grunden så enkel fråga
för länge sedan skulle ha fått sin slutliga
lösning. Å andra sidan förändras
samhället ständigt, vilket gör att gamla
argument och beprövade åsikter inte
längre har samma innebörd och karaktär.
Även om den politiska mognaden
bland ungdomen självfallet i rätt hög
grad är en funktion av biologiska och
psykologiska tillväxtmekanismer hos
människan kan man inte komma ifrån
att vissa förändringar i den politiska
miljön, som har betydelse i detta sammanhang,
ägt rum under senare år.
Utbildningsexplosionen under 1960-talet har skapat ett helt nytt läge — det
torde vara ett obestridligt faktum att
dagens 18-åringar är betydligt bättre
rustade att självständigt ta ställning i
politiska frågor än tidigare generationer
av röstberättigade. Den politiska informationen
i massmedia — press, radio
och TV — har skapat helt andra
68
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Om sänkning av rösträttsåldern
möjligheter att hålla sig underrättad om
vad som händer inte bara i vårt eget
land utan också runt om i världen. Det
finns ingen anledning att tro att inte utvecklingen
i dessa båda avseenden fortgår
i samma riktning under 1970-talet.
I ett annat avseende har emellertid en
försämring skett. Den utgör dock ett
skäl till att man bör vidga möjligheterna
för de unga att aktivt engagera sig i
det reguljära politiska livet. Den utomordentligt
värdefulla skolning i och till
demokrati som i stor utsträckning skett
i och med att ungdomarna engagerats i
olika folkrörelser — den fackliga rörelsen
och i skilda ideella rörelser — tycks
ha förlorat något av sin betydelse. Detta
hänger självfallet samman med att
många går kvar i skolan längre än tidigare
och sedan fortsätter direkt i olika
eftergymnasiala utbildningsanstalter i
stället för att slussas in i arbetslivet och
där komma i kontakt med äldre arbetskamrater.
Det är risk för att ungdomens
politiska verksamhet helt isoleras från
samhället i övrigt och att man utvecklar
en egen politisk moral, som inte alla
gånger är acceptabel ur demokratisk
synpunkt. Vi har sett exempel på detta
på många håll ute i världen i det som
gått under beteckningen ungdomsrevolten.
Vi har också sett sådana tendenser
i vårt eget land — i vissa fall tendenser
till politiskt våld — senast i det politiskt
betingade attentatet mot den rättspsykiatriska
institutionen i Lund.
Den fråga som i dag skall avgöras
gäller i första hand förslag om sänkning
av rösträttsåldern med ett år. Konstitutionsutskottets
majoritet har yrkat
avslag med motivering att frågan skall
prövas av grundlagberedningen och att
riksdagen inte skall föregripa denna
prövning. Detta är ett argument och en
inställning som vi inom mittenpartierna
inte kan förstå och acceptera. Att
frågan om att eventuellt knyta rösträtten
direkt till en viss ålder och inte till
ett visst födelseår kan kräva en närmare
utredning av teknisk art är vi fullt
medvetna om. Men att en sänkning av
den nu gällande rösträttsåldern med ett
år, utan några andra förändringar, skulle
kräva en särskild prövning kan vi
inte inse. Vad är det egentligen som
skall prövas? Är det ungdomens politiska
mognad? Det kan väl ändå inte
gärna vara så, att herrarna i grundlagberedningen
besitter någon alldeles speciell
vishet i den frågan, som gör att
riksdagen måste vänta tills de prövat
färdigt.
Visst skall riksdag och regering som
regel invänta utredningsresultat, men
ibland mal utredningskvarnen så långsamt
att det inte är tillrådligt att vänta,
och ibland söker man säkerligen medvetet
komma ifrån ett ställningstagande
genom att skjuta över frågan till en utredning.
Jag erinrar mig ett danskt talesätt,
som i svensk översättning låter:
En dag fick satan i sitt sinn
att intet skulle ske
då satte han i världen in
den första kommitté.
Jag är rädd för att nämnde potentat
har ett finger med även i det här spelet.
Frågan är nämligen så enkel att den
knappast behöver utredas. Det är i stället
en fråga om politisk vilja. Och det
är angeläget att det vilande grundlagsförslaget
antas i år, så att reformen kan
tillämpas vid 1973 års val. I annat fall
skulle reformen inte kunna genomföras
förrän till 1976 års val.
Vad frågan gäller är detta enkla: Skall
svenska medborgare, som enligt lag får
ingå äktenskap och därmed så att säga
fått samhällets formella sanktion att
skaffa barn till världen som de själva
får ta ansvaret för, inte ha rösträtt vid
val till riksdag och kommunala församlingar?
Skall svenska medborgare, som
anses kapabla att fullgöra självständiga
och ofta ansvarskrävande uppgifter i
arbetslivet och som betalar en stor del
av arbetsinkomsten i skatt, inte anses
mogna att vid valen tala om, vilket politiskt
parti de sympatiserar med? Och
skall inte svenska medborgare, som enligt
lag är skyldiga att fullgöra värn
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fin.
Nr 11
69
plikt, ges möjlighet att inverka på kommunens
och rikets styrelse?
Den socialdemokratiska majoritetens
ställningstagande i denna fråga visar
att den käcka marschen mot nya djärva
mål, som det talats så mycket om, förbytts
i på stället marsch. Den djärva
politiska viljan tycks ha förbytts i likgiltighet,
tveksamhet och försiktighet.
Men det synes av allt att döma finnas
nngdomsrevoltörer både inom det socialdemokratiska
partiet och i moderata
samlingspartiet. Det glädjande har nämligen
i dag inträffat att andra kammaren
bifallit förslaget om sänkt rösträttsålder.
Första kammaren har nu det utsökta
tillfället att i handling visa att den
besitter inte bara mognad i åldersmässigt
avseende — det är ju det som ofta
förknippas med första kammaren —
utan också politisk framsynthet och tro
på ungdomens möjligheter att ta ställning
i politiska frågor och dessutom
det mått av egen ungdomlig djärvhet
som krävs för att bifalla förslaget om
en sänkning av rösträttsåldern med ett
år.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den till konstitutionsutskottets
utlåtande fogade reservationen.
Herr PETTERSSON, AXEL GEORG,
(ep):
Herr talman! Centerpartiet har under
eu följd av år tillsammans med andra
partier framfört krav om en sänkning
av rösträttsåldern. I motionerna 1:546
och II: 632 föreslås att rösträtt skall erhållas
sedan vederbörande fyllt 18 år.
Det är vad motionerna innehåller i år.
Vi har dock under motionernas behandling
i konstitutionsutskottet varit
med om en kompromiss och anslutit oss
till reservationen om en sänkning av
rösträttsåldern till året efter det vederbörande
fyllt 18 år. Kravet avser då givetvis
val till såväl riksdag som kommunala
församlingar. Även om vi så
sent som år 1968 sänkte rösträttsåldern
till att gälla året efter det att vederbö
-
Om sänkning av rösträttsåldern
rande fyllt 19 år, finns det säkerligen,
som herr Richardson tidigare har påpekat,
i dag många skäl som talar för eu
ytterligare sänkning av rösträttsåldern.
Vi har nu en situation där de unga betydligt
tidigare än förr frigör sig från
sin närmaste omgivning och samtidigt
därmed stimuleras att fatta egna beslut.
Vi har den förbättrade skolundervisningen,
utvecklingen av kommunikationerna,
särskilt massmedia, som har fört
alla medborgare och inte minst de unga
närmare de politiska problemen. Denna
kombination av olika faktorer har kraftigt
bidragit till att ge de unga större
förutsättningar för att engagera sig i de
politiska ställningstagandena. Jag tror
också, i motsats till herr Richardson,
att den skolningsverksamhet som de politiska
ungdomsförbunden bedriver bidragit
till ökad politisk medvetenhet
hos de unga. Detta har också bekräftats
genom ett ökat valdeltagande från ungdomen
i de senaste valen.
Utskottet har i sin skrivning hänvisat
till att frågan om en ytterligare sänkning
av rösträttsåldern prövas av grundlagberedningen
och förordar därför att
riksdagen inte bör föregripa denna
prövning utan att de föreliggande motionerna
bör överlämnas till grundlagberedningen.
Detta kan i och för sig
tolkas som en välvillig skrivning, men
man bör då beakta att ett sådant beslut
skulle betyda att en förstagångsväljare
inte enligt nuvarande bestämmelser får
möjlighet att utnyttja sin rösträtt förrän
det år då han eller hon fyller 22 år, detta
på grund av valperioderna och de
gemensamma valtillfällena.
Det finns ytterligare ett påpekande
som bör göras och som också klart
framgår av den till utlåtandet fogade reservationen,
nämligen det att om inte
ett förslag till grundlagsändring antas
som vilande redan under denna session,
kommer en reform i här antydd riktning
inte att kunna tillämpas vid 1973
års val, och vi får därmed en ytterligare
framflyttning med tre år, alltså till
1976.
70
Nr XI
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Om sänkning av rösträttsåldern
Med hänvisning till vad jag tidigare
anfört om ungdomens möjligheter att i
dag följa med och sätta sig in i de politiska
problemställningarna anser jag att
vi bör kunna sänka rösträttsåldern redan
nu, i varje fall till året efter det att
vederbörande fyllt 18 år.
Det kan också vara av ett visst intresse
när vi nu i denna kammare skall fatta
beslut i frågan att veta att andra kammaren
tidigare i dag har bifallit reservationen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr HANSSON (s):
Herr talman! Det finns ett socialdemokratiskt
”motionssystem” som ligger
bakom vårt engagemang här i dag. Det
är tre motioner som omfattar frågorna
om rösträtts-, valbarhets- och myndighetsålder,
betraktade som helhet.
Vad vi nu diskuterar är konstitutionsutskottets
utlåtande om rösträttsåldern.
Herr Richardson har räknat upp de
sakskäl som talar för en sänkning av
den. Dessa skäl är kongruenta med vad
vi har anfört i den motion som innehåller
motiveringarna till våra tre motioner.
Jag kan i allt instämma i herr
Ricliardsons motiveringar, men jag skall
återkomma till om jag kan instämma i
hans slutsatser. Jag vill bara stillsamt
reagera något emot den gliring herr
Richardson gav socialdemokraterna.
Hade han inte gett oss den, hade jag
inte behövt gå upp i talarstolen utan
bara kunnat instämma i vad han sade.
Situationen är i dag den att vi har en
folkparti-centerpartireservation som tar
upp yrkandet i en av våra motioner.
Det finns ingen anledning att komplicera
någon voteringsordning med att
gentemot den ställa motionsyrkandet.
Det vållar dessutom vissa tekniska problem
eftersom man i motionsyrkandet
inte har haft anledning att ta upp frågan
huruvida detta beslut skall bli ett
vilande beslut, vilket i dagens läge är
nödvändigt. Vad jag skulle vilja framhålla
är att vi kanske hade önskat, att
man också tog upp frågan om valbarhetsåldern,
men vi kan låta oss nöja
med att man i reservationen hänvisar
till grundlagberedningen och att alltså
dessa frågor, liksom även frågan om
den omedelbart inträdande rösträtten,
tas upp i grundlagberedningen.
Vad som däremot skiljer oss åt är att
motionärerna har sett detta som ett
sammanhängande komplex och att frågan
om mognaden att delta i landets
styrning inte borde vara så skild från
frågan om mognaden att sköta sina egna
affärer. Vi har svårt att se konsekvensen
i detta. Om man skall vara elak kan
man fråga sig hur en ledamot av denna
kammare, som har skrivit under en
mittenpartimotion om sänkning av rösträttsåldern,
sedan kan vara med och
besluta avslag då det gäller sänkning av
myndighetsåldern.
När jag nu i alla fall slutar med att
instämma i yrkandet om bifall till reservationen,
så är det med hänvisning
till att jag i likhet med min medmotionär
i andra kammaren också avser att
yrka bifall till vår motion beträffande
myndighetsåldern i samband med kammarens
behandling av första lagutskottets
utlåtande nr 3.
Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! Herr Hansson talade på
ett sådant sätt att man egentligen borde
haft första lagutskottets utlåtande framför
sig för att se utgången. Det verkar
som om det skulle styra det följande
ställningstagandet. Jag kan förstå detta,
ty när man inom konstitutionsutskottet
haft att behandla denna fråga —
inte bara nu utan även tidigare — så
bär man ansett att det råder ett klart
samband mellan myndighetsåldern och
rätten att få delta i allmänna val. Detta
har varit anledningen till att behandlingen
av frågan ibland har gått litet
långsamt. Den saken beror också på att
man har önskat en viss likformighet be
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
71
träffande myndighetsåldern i Norden,
och det har även uppnåtts. Det finns
ett klart samband mellan myndighetsoch
rösträttsålder. Att gå ifrån myndighetsåldern
och sänka rösträttsåldern
under denna innebär, vad jag kan förstå,
ett avsteg ifrån de principer som
man har tillämpat och fortfarande tilllämpar
i detta land. Detta skulle innebära
att man skulle ha rätten att vara
med att välja företrädare, men man
skulle själv inte vara valbar därför att
man icke är myndig. I det stycket talade
ju också herr Hansson för sin motion.
Såsom utskottet framhåller kommer
hela denna fråga att behandlas av
grundlagberedningen i dess fortsatta
arbete. Om vi nu här skulle godkänna
detta vilande grundlagsförslag utan att
ha klart för oss de konsekvenser som
därmed följer, skulle vi kanske hamna
i ett mycket besvärligt läge, kanske så
besvärligt att vi i så fall skulle bli
tvingade att avvisa det vilande grundlagsförslaget,
eftersom det inte går att
klara ut alla de frågor som sammanhänger
med problemet om en sänkning
av myndighetsåldern.
Herr talman! När vi tidigare och i år
har resonerat om dessa frågor har vi
alltså funnit att det finns ett klart samband
mellan bestämmelserna. Vi har
även funnit att frågan är föremål för
prövning. Grundlagberedningen kommer
att framlägga förslag. Vi har därför
kommit till den slutsatsen att motionerna
kan sändas över till grundlagberedningen
så att utredningen har dem
såsom ett studiematerial utöver det material
som den redan har till sitt förfogande
när den går att behandla detta
ärende.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr HANSSON (s):
Herr talman! Eftersom herr Georg
Pettersson apostroferade mig, kanske
Om sänkning av rösträttsåldern
det är lättare för mig än för de föregående
talarna att ta upp frågan. Herr
Georg Pettersson och jag är ju dess
bättre helt och hållet överens. Det finns
en klar koppling, som kanske inte har
varit lika angelägen för reservanterna i
utskottet. Denna koppling vill vi återkomma
till i ett senare ärende. Ett meningsuttalande
från riksdagen i detta
stycke kan vara användbart även för
grundlagberedningen.
Herr RICHARDSON (fp):
Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande och även herr Hansson utgår
från att det är självklart att det
skall vara en koppling mellan myndighetsåldern
och rösträttsåldern. Det är
helt naturligt att de ungefärligen måste
sammanfalla. Men herrar Georg Pettersson
och Hansson utgår från vad som
skall bevisas. Ange något skäl till att
myndighetsåldern och rösträttsåldern
skall sammanfalla fullständigt! Något
skäl har ju inte redovisats.
Herr Georg Pettersson påstår att man
inte skall göra ett avsteg från den principen.
Men situationen just nu är ju sådan
att man kan ha rösträtt utan att vara
myndig. Det gäller i varje fall under
några månader. Jag önskar alltså att ett
sakligt skäl till att det skall vara identiska
bestämmelser presenteras.
Det sägs att det skulle vara konstigt
om den som inte är valbar skulle få vara
med och välja. I viss mån har vi
samma situation just nu. Såvitt jag vet
får många som nu inte har rösträtt vara
med och bestämma vid nomineringen
av kandidater till riksdagen. Det är
ju en mycket väsentlig fråga. Ingen reagerar
väl särskilt mot detta förfarande.
Det antyddes också något om de internationella
förhållandena. Då kan det
vara skäl att notera att 18-årsgränsen är
en mycket vanlig åldersgräns när det
gäller rösträtten. Det gäller England,
vissa delstater i Västtyskland och, såvitt
jag vet, hela Östeuropa.
72
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Om sänkning av myndighetsåldern m. m.
Herr SVENINGSSON (m):
Herr talman! Herr Richardson började
sitt första anförande med att tala om
att om allt material och alla anföranden
i rösträttsfrågan samlades ihop, så skulle
det bli en diger lunta, och det är nog
alldeles riktigt. Så långt tillbaka jag kan
minnas — och jag har i alla fall varit
20 år i riksdagen — har rösträttsfrågan
varit ett årligen återkommande ärende.
Om riksdagen i dag skulle såsom vilande
förslag till grundlagsändring besluta
om 18 år som rösträttsålder, så skulle
kravet genast bli sänkning till 17 år och
därefter till 16 o. s. v. Debatten skulle
komma att fortsätta, det är nog ganska
säkert.
Jag har kommit på en tanke som jag
dock inte velat föra fram i en motion.
När denna fråga ständigt och jämt återkommer,
har det förvånat mig att det
inte kommit upp något förslag om att
barnen skall födas med rösträtt och att
föräldrarna fick utöva den till att barnen
nått en viss ålder och själva kan
avlämna sin röst. Därmed skulle ju denna
rösträttsfråga för framtiden vara avgjord.
Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! Herr Hansson sade att
det skulle kunna vara bra för grundlagberedningen
att riksdagen fattade beslut
i enlighet med reservationen. Det skulle
kunna vara bra på det sättet att då vore
den frågan redan avgjord som grundlagberedningen
har att utreda och alla
de konsekvenser som följer därmed.
Man brukar inte göra på det sättet när
man vet att det pågår en utredning, i
det här fallet en utredning som har att
syssla med hela vår författning.
Utredningen har till uppgift att lägga
ihop pusselbitarna till en helhet. Att då
ta initiativ och besluta om en pusselbit
utan att ha de fullständiga konsekvenserna
klara för sig innebär ju att man
lamslår utredningsarbetet.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —82;
Nej — 40.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Om sänkning av myndighetsåldern m. m.
Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av motioner
om sänkning av myndighetsåldern
m. m.
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
73
Till behandling hade första lagutskottet
förehaft
1) de likalydande motionerna 1:234,
av herr Hansson och herr Karlsson,
Ove, samt II: 273, av fru Hjelm-Wallén
m. fl.;
2) de likalydande motionerna 1:545,
av herrar Lindblad och Wirtén, samt II:
6i3, av herr Romanus m. fl., såvitt nu
vore i fråga; ävensom
3) motionerna 1:833, av herr Eriksson,
Olle, in. fl., och II: 978, av herr
Elmstedt m. fl.
I motionerna 1:234 och 11:273 hade
anhållits,
att myndighetsåldern måtte sänkas
till 18 år samt att i föräldrabalkens 4
kap. 5 och 10 §§, 6 kap. 1 och 12 §§,
9 kap. 1 §, 10 kap. 1 § åldersgränsen
tjugo år måtte ersättas med arton år,
samt att 9 kap. 2 och 3 a §§ jämte hänvisningen
till 9 kap. 2 a § i 20 kap.
28 § måtte utgå,
att i giftermålsbalkens 2 kap. 2 § åldersgränsen
måtte ändras till arton år,
att i ärvdabalkens 9 kap. 1 § åldersgränsen
måtte ändras till arton år,
att i 5 § lagen om avbrytande av havandeskap
tjugo år måtte utbytas mot
arton år,
att i 3 kap. 18 § lagen om allmän försäkring
tjugo år måtte ersättas med 18
år,
att i brottsbalkens 6 kap. 4, 7 och
8 §§ åldersgränsen tjugo år måtte ersättas
med 18 år,
att i barnavårdslagens 25, 27, 28, 32,
42 och 67 §§ åldersgränsen måtte ändras
till arton år,
att i 1, 5 och 6 §§ lagen om åtgärder
mot samhällsfarlig asocialitet föreskriften
tjugo år måtte ersättas med arton
år,
att i skollagen av den 6 juni 1962 åldersgränsen
tjugo år måtte utbytas mot
arton år,
att i lagen om verkställighet av bötesstraff
12 § åldersgränsen tjugo år måtte
utbytas mot arton år,
3t Första kammarens protokoll 1970. Nr 11
Om sänkning av myndighetsåldern m. m.
att i 5 kap. 2 § rättegångsbalken tjugo
år måtte utbytas mot arton år,
att i lagen om nykterhetsvård 28 §
tjugo år måtte utbytas mot arton år,
att i religionsfrihetslagen 5 § tjugo år
måtte utbytas mot arton år, samt
att samtliga föreslagna förändringar
måtte träda i kraft den 1 januari 1971.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner,
a) I: 234 och II: 273,
b) 1:545 och 11:643, såvitt nu vore
i fråga, samt
c) I: 833 och II: 978,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Herr HANSSON (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:234 av herr Ove
Karlsson och mig och II: 273 av fru
Hjelm-Wallén m. fl.
Herr SVEDBERG, ERIK, (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till första lagutskottets utlåtande.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkten a samt därefter
särskilt rörande punkterna b
och c.
Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten a
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i punkten
behandlade motionerna; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi
-
74
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag
ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3
punkten a, röstar
Jaj
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles de i punkten behandlade
motionerna.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.
Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
b och c.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.
Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 16, med
anledning av motioner om sänkning av
myndighetsåldern m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska
yttrande över lagförslag
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av
proposition med förslag till ändring i
regeringsformen jämte följdmotioner.
I detta utlåtande hade utskottet behandlat
Kungl. Maj :ts proposition nr 24,
vari föreslagits upphävande av regeringsformens
bestämmelser om skyldighet
i vissa fall för Kungl. Maj:t att inhämta
lagrådets yttrande över lagförslag.
Det skulle enligt förslaget i stället
ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma
vilka lagförslag lagrådet skulle
yttra sig över.
Härjämte hade utskottet behandlat
följande i anledning av propositionen
väckta motioner:
1) de likalydande motionerna 1:998,
av herr Bengtson m. fl., och II: 1156,
av herr Hedlund m. fl.;
2) de likalydande motionerna 1:999,
av herr Bohman m. fl., och II: 1157,
av herr Holmberg m. fl.;
3) de likalydande motionerna I: 1000,
av herr Helén m. fl., och 11:1155, av
herr Gustafson i Göteborg m. fl.; samt
4) motionen II: 1158, av herr Wiklund
i Stockholm.
I motionerna I: 998 och II: 1156 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
att avslå Kungl. Maj :ts proposition nr
24 i avvaktan på kommande förslag till
ny regeringsform.
I motionerna I: 999 och II: 1157 hade
yrkats, att riksdagen skulle avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 24.
I motionerna I: 1000 och II: 1155 hade
föreslagits, att riksdagen skulle avslå
propositionen nr 24 med förslag till
ändring i regeringsformen.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
1) att riksdagen måtte i anledning
av proposition nr 24 och med avslag
på motionerna I: 998 och II: 1156, I: 999
och 11:1157 samt 1:1000 och 11:1155
antaga det i bilaga till utlåtandet intagna
förslaget till ändring i regeringsformen;
samt
2) att riksdagen måtte förklara motionen
II: 1158 besvarad med vad utskottet
i utlåtandet anfört.
Reservation hade anförts av fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Sveni
ngsson (m), Harald Pettersson (ep),
Richardson (fp), Hernelius (in), Larsson
i Luttra (ep), Neländer (fp), Sterne
(fp), Werner (m) och Magnusson
i Nennesholm (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte med bi
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
75
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag
fall till motionerna 1:998 och II: 1156,
1:999 och 11: 1157 samt I: 1000 och II:
1155, avslå propositionen nr 24.
Herr SVENINGSSON (m):
Herr talman! I Kung]. Maj:ts proposition
nr 24, som redovisas i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, föreslås
ändrade bestämmelser i regeringsformen
vad beträffar lagrådsgranskningen
av de lagförslag där Kungl. Maj:t med
den nu gällande grundlagsordningen
har skyldighet att inhämta lagrådets
yttrande. Lagrådet skall vara kvar, men
Kungl. Maj:t vill som alltid ha så stora
befogenheter som möjligt och vill bestämma
om allt och alla. Det gäller här
rätten att själv få bestämma vilka lagförslag
som skall föras till lagrådet för
granskning.
Enligt propositionens förslag skall regeringen
från fall till fall avgöra om
lagrådsgranskning skall förekomma.
Den obligatoriska granskningen skall
ersättas med en fakultativ granskning.
Detta tycker reservanterna i dagens läge
inte är en tillfredsställande ordning.
Att lagförslag skall granskas av en
politiskt fristående, högt kvalificerad
instans är en gammal ordning. Den tillkom
i samband med 1809 års författningsreform,
och formen för lagrådets
granskning fastställdes 1909.
Här har talats om att den nuvarande
ordningen inte är en rationell ordning.
Om det nu skall bli en sådan rationell
handläggning i lagrådet, kan allvarligt
befaras att det i vissa fall inte blir någon
granskning alls, och det finns då
inga garantier för att lagförslagen blir
behandlade efter sådana rationella principer
att rättssäkerheten tryggas.
Här öppnas möjligheter för ett statsråd
— vilken politisk färg han än må ha
— att av rent politiska eller andra skäl
inte inhämta lagrådets yttrande. Vad
som kan befaras är att man kommer att
helt godtyckligt avgöra vilka ärenden
som skall behandlas i lagrådet.
Det kan så lätt bli en försämring av
lagstiftningsarbetet. .lag vill för min del
betrakta detta vilande grundlagsförslag
som ett politiskt maktövergrepp: det är
makten som talar och det är den som
skall utövas.
Här kan påpekas och framhållas att
även om lagrådet gör vissa erinringar
mot ett lagförslag, så är detta inte bindande
för regeringen. Den är lika fri
och obunden med som utan lagrådsgranskning.
Men det känns kanske en
smula obehagligt för statsråden och regeringen
att ha denna högt stående juridiska
instans som i vissa fall obligatoriskt
skall avge yttrande. De bestämmelser
som finns i grundlagen om lagrådsgranskning
är avsedda som en garanti
för allmänheten att rättssäkerheten,
enhetligheten, konsekvensen och
klarheten i rättssystemet skall bli väl
tillvaratagna. Granskningen sker från
juridisk synpunkt och har alltid ansetts
vara av stort värde. Ingen har bestritt
betydelsen av denna laggranskning. Utskottets
lottmajoritet lämnar också sitt
erkännande till värdet och betydelsen
av den lagrådsgranskning som varit.
Visserligen har några remissinstanser
godkänt regeringsförslaget, men det
finns också ett antal tungt vägande remissinstanser
som avstyrker förslaget,
däribland högsta domstolen. Denna vår
främsta juridiska instans uttalar bl. a.
att en reform av denna karaktär naturligtvis
inte bör komma till stånd utan
att ett påtagligt behov därav föreligger.
Reservanterna är av den uppfattningen
att behovet och brådskan inte
är större än att grundlagberedningen
borde ha fått behandla även denna fråga
och att den hade fått avgöras i samband
med fortsättningen av den fullständiga
författningsrevisionen.
Det bör även uppmärksammas att författningsutredningen,
när den framförde
sitt förslag, enhälligt uttalade sig för
bibehållande av en obligatorisk lagrådsgranskning.
Högsta domstolen och
regeringsrätten uttalar för sin del att
det i fortsättningen bör räcka med två
76
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska
lagrådsavdelningar och bestrider att
lagrådsgranskningen skulle rubba dessa
höga rättsinstansers vanliga arbete.
Under åren 1965—1968 har det funnits
två lagrådsavdelningar, och det
har under vissa tider — har det uttalats
— varit svårt att finna full sysselsättning
för dessa. Att det 1968 inrättades
en tredje lagrådsavdelning berodde
på att ett par av de största lagförslag
som någonsin har behandlats av lagrådet
då skulle ses över, nämligen jordabalksförslaget
och fastighetsbildningslagen.
Detta arbete är nu slutfört, och
den tredje avdelningen har kunnat dras
in. Erfarenheterna från den tiden visar
även att två lagrådsavdelningar är tillräckligt
under normala förhållanden.
Statsrådet Geijer uttalar att det enligt
hans mening inte är förenligt med
en fullt konsekvent paralmentarism att
tillförsäkra ett organ som saknar parlamentarisk
förankring en ovillkorlig
rätt att yttra sig i vissa lagstiftningsfrågor.
Vidare uttalas följande: ”Det
bör dock ankomma på regeringen att
ensam avgöra hur dess förslag bör förberedas
och utformas. Regeringen har
ansvar inför riksdagen och enbart inför
riksdagen.” Jag trodde för min del
att regeringen kände ansvar även för
medborgarna och samhället i dess helhet.
Detta är ett uttalande som måste väcka
minst sagt stor förvåning — kraftigare
ord kunde här användas. Vad detta
uttalande och detta förslag rör sig
om är, som jag redan har sagt, makten
och ingenting annat. Regeringen vet
att den har en trogen majoritet, vilken
genomför de förslag som förs fram.
Vad skall nästa steg bli? Skall även
remissförfarandet avskaffas? Även här
får det väl anses vara opolitiska instanser
som avger yttranden. Skall det
kanske framdeles, om vi skall ha kvar
socialdemokratin som majoritetsparti,
komma att heta i en kungl. proposition
om våra högtstående domstolsinstanser,
att det är fel att opolitiska domstolar
utan parlamentarisk anknytning
yttrande över lagförslag
skall tolka lagar och fälla domar? Eller
avser statsrådet att framdeles även införa
politiska domstolar? Socialdemokraterna
arbetar ju på det sättet att
man tar den ena biten då och den andra
biten vid ett senare tillfälle.
Enligt reservanternas mening har inte
regeringen kunnat förebringa starka
och bärande skäl för att genomföra
denna förändring av lagrådets ställning.
Att det föreligger partimotioner
från samtliga tre oppositionspartier talar
även sitt tydliga språk. Att en grundlagsfråga
har avgjorts i utskottet genom
lottning kan jag inte erinra mig
tidigare ha förekommit.
Med hänsyn främst till rättssäkerhetsintresset
kan inte reservanterna vara
med om att antaga detta förslag. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Utskottsmajoriteten
stöder, inte alldeles oväntat, propositionens
förslag om en sådan ändring
i regeringsformen att skyldigheten slopas
att i vissa fall inhämta lagrådets
yttrande. Det skall i stället bli regeringens
angelägenhet att, när den önskar,
höra lagrådet.
Ändringen kan skenbart framstå som
en rationell ordning med syfte att underlätta
lagstiftningen. Enligt departementschefen
tillmötesgår man på detta
sätt också bättre parlamentarismens
krav.
I den departementspromemoria som
ligger bakom förslaget sägs, att endast
Finland har ett lagråd som påminner
om vårt. I själva verket är det väl snarare
så att man i många västerländska
demokratiska länder har bestämmelser
som gör att den högsta dömande makten
ges ett inflytande som mycket påminner
om lagrådets.
Naturligtvis fråntar inte lagrådets
verksamhet regeringen dess ansvar. Regeringen
har sitt fulla parlamentariska
ansvar, och även om lagrådets yttrande
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
77
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag
skull inhämtas står det regeringen fritt
att handla efter egen önskan. En annan
sak är ju att det kanske är mindre klokt
att gå mot de högsta juridiska instanserna
och deras syn på lagstiftningen.
Att det är de juridiska aspekterna
som lagrådet har att yttra sig om, därom
torde numera råda enighet. Ingen
av reservanterna har anmält någon avvikande
mening. Däremot vill jag liksom
herr Sveningsson ställa mig tveksam
inför justitieministerns påstående
om att i ett parlamentariskt system det
måste ankomma på regeringen att avgöra
vilka åtgärder som hör vidtas för
att förbereda och utforma förslag till
riksdagen.
Om inte riksdagen på något sätt ges
tillfälle att studera och påverka bakgrundsmaterialet
till en proposition,
kan den få många problem i sitt arbete.
Propositionerna kan ju bli ännu
kortare och föga upplysande. Det kan
bli svårt för riksdagen att fatta sina
beslut, som blir minst sagt illa underbyggda.
För riksdagen betyder inte
minst lagrådets granskning mycket,
med tanke på de beslut som riksdagen
därefter skall fatta.
Enligt min åsikt har varken i propositionen
eller i majoritetens utlåtande
framförts några bärande skäl för en
ändring. Man kan med regeringsrätten
säga, att ”den antydda vägen med att
tillföra lagstiftningsarbetet motsvarande
kompetens och allsidig erfarenhet
genom att förstärka regeringen och lagutskottens
kanslier knappast kan betecknas
som realistisk”. Där vill jag
helt hålla med regeringsrätten.
Visst har vi fått bättre kanslier, men
erfarenheten säger att vi ändå behöver
stödet från lagrådets granskning.
Högsta domstolen har för sin del betecknat
det som otillfredsställande att
man i grundlagen, som skall fungera
under skiftande samhällsförhållanden
och alltså under skiftande regeringar,
lämnar frågan helt öppen huruvida lagrådet
skall höras. Både regeringsrätten
och högsta domstolen framhåller också,
att det område som nu ligger under lagrådets
obligatoriska granskning — det
är jo den man vill ta bort, herr talman
— i en rationell bedömning framstår
som tämligen väl avgränsat.
Inte heller de praktiska synpunkter,
som i övrigt framföres, förefaller mig
vara bärande. Den arbetsanhopning,
som föranledde 19C8 års beslut om utökning
av antalet lagrådsavdelningar till
tre, föreligger inte nu. Den kan uppstå,
men vi vet föga därom. Juristerna varnar
för prognoser, och den tämligen
obestämda förmodan, som har gjorts i
propositionen, kan knappast vara skäl
nog för en grundlagsändring. Ännu
mindre förefaller mig påpekandet om
att lagstiftningen blir alltmer komplicerad
utgöra motiv för att slopa den
obligatoriska granskningen. Ju mer
komplicerad lagstiftningen blir, desto
mer nödvändigt förefaller det mig vara
att granskningen görs av juridiskt kompetenta
personer innan riksdagen tar
politisk ställning.
Författningsutredningen ville, som
herr Sveningsson redan påpekat, bibehålla
en obligatorisk granskning även
om man ville ändra på själva området.
I detta avsnitt stöder sig justitieministern
mer på grundlagberedningens utlåtande,
men jag kan inte finna heller
detta positivt. Enhälligheten som åberopas
bryts av experten Ernulfs reservation,
och beredningen säger endast
att den inte vill motsätta sig att förslaget
tas upp till prövning. Man säger att
det inte är uteslutet att någon tids prövning
av ett fakultativt system kan ge
värdefulla erfarenheter.
Jag har, herr talman, läst yttranden
som andats mer entusiasm. Här tar man
egentligen ut en pusselbit på det sätt,
som konstitutionsutskottets värderade
ordförande vid behandlingen av det
förra ärendet sade, att man inte bör
göra. Här har man tydligen funnit det
vara lämpligt att gå till väga på ett sådant
sätt.
Även grundlagberedningen påpekar,
att man i juristkretsar anser gransk
-
78
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska
ningen värdefull. Av vilken orsak regeringen
skulle finna granskningen överflödig
eller besvärande, för att den, som
det sägs, fördröjer ärendena, kan jag
inte förstå. Propositionen anger, efter
vad jag kan finna, föga övertygande
skäl för den ändring man nu föreslår.
Slutsatsen blir för min del att förslaget
bör avslås, och jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! Jag skall först anföra
några synpunkter på de rent konstitutionella
aspekterna av denna fråga.
I propositionen står att man utgår
ifrån principen att regeringen ensam
bestämmer innehållet i lagförslag och
att det bör vara dess ensak att inhämta
sakkunniga yttranden. Den frågan bör
väl ses mot bakgrunden av riksdagens
ställning i lagstiftningsfrågor. För närvarande
stiftas lag av Konung och riksdag
gemensamt. Det har emellertid förutsatts
att i en ny konstitution lagstiftningsmakten
skulle ligga hos riksdagen
ensam.
Först och främst bör då framhållas,
att en sådan ändring som här föreslagits
inte bör genomföras nu, utan frågan
bör bedömas i sammanhang med den
nya konstitutionen. Det yttrande från
grundlagberedningen som refereras i
propositionen innebär inte heller något
definitivt ställningstagande till frågan
— det har nyss påpekats av fru Segerstedt
Wiberg. Det innebär bara att man
kan tänka sig en försöksverksamhet.
Propositionens referat av grundlagberedningens
yttrande är inte heller tillfredsställande
på den punkten. I och
för sig är det för mig ett oacceptabelt
alternativ att anta en grundlagsändring
på försök, i synnerhet som några
trängande praktiska skäl inte framförts.
För närvarande fungerar lagrådsgranskningen
som en garanti för att
framlagda lagförslag inom det obligatoriska
granskningsområdet ur lagteknisk
synpunkt är granskade av högsta sak
-
yttrande över lagförslag
kunniga och mest opartiska instans som
kan uppbringas. Riksdagen och inte
minst oppositionspartierna har också
mycket uppskattat att sådan teknisk
granskning skett då förslag förelägges
riksdagen.
Om riksdagen nu, som författningsutredningen
föreslagit, blir ensam beslutande
i lagstiftningsärenden, kan det givetvis
sägas att riksdagen själv bör få
avgöra om yttrande från lagrådet skall
inhämtas. I så fall bör givetvis lagrådet
betraktas som ett av riksdagen anlitat
organ, inte som regeringens sakkunnige.
Men det är även då önskvärt att det
yttrandet avges innan regeringen i sina
yttersta detaljer bestämmer propositionens
innehåll. Det är ju alltid lättare
att i det läget få jämkningar till stånd,
som från sakliga synpunkter kan vara
motiverade. Det kan vidare även i ett
sådant här fall sägas att det är viktigt
för en minoritet inom riksdagen att yttrande
från lagrådet inhämtas före ärendets
behandling i riksdagen eller att
riksdagen i varje fall skall ha egen rätt
att inhämta yttrande från lagrådet. Om
ett yttrande skulle bli fakultativt borde
i varje fall en minoritet inom utskott
och riksdag ha rätt att påfordra remiss
till lagrådet. Dessa frågor bör emellertid
närmare penetreras av grundlagberedningen.
Vad beträffar de praktiska skäl som
åberopas är argumenten mycket illa underbyggda.
Jag skall i detta avseende
bara erinra om att den lagändring som
genomfördes år 1968 och medförde inrättande
av en tredje lagrådsavdelning
föranleddes av prognoser på grund av
då föreliggande lagstiftningsuppgifter.
Det ansågs att det under åren 1968 och
1969 skulle behövas fyra eller fem lagrådsavdelningar.
Vi har nu sett att det
har klarat sig med tre stycken. Den
tredje lagrådsavdelningen har inte ens
varit i funktion under hela år 1969. Det
har också sagts att under den tid den
tredje avdelningen varit i funktion har
den inte haft fullt upp med arbete. Det
tror jag utgör ett tillräckligt bevis för
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
79
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag
att man här är ute alltför tidigt, och jag
vill instämma i yrkandet om bifall till
reservationen.
Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! När jag lyssnat till de
anföranden som här hållits har jag haft
en känsla av att man talat om något annat
än vad som faktiskt föreligger. Det
verkade som om herr Sveningsson var
på något valmöte — han talade om
maktövergrepp och det ena med det
andra. Det är inte det som det är fråga
om i detta sammanhang. Jag tror att vi
skall se på vad det verkligen gäller.
År 1968 fattades ett beslut som möjliggjorde
en ökning av antalet lagrådsavdelningar.
Men riksdagen sade att
denna ökning bara fick betraktas som
ett provisorium i avvaktan på en långsiktig
lösning av laggranskningsfrågan.
Vad gäller lagrådsgranskning så skall
en viss del av våra lagar underkastas en
obligatorisk sådan, men vi vet att det
finns en mycket stor flora av lagar som
icke faller under obligatoriet. När författningsutredningen
föreslog att den
obligatoriska laggranskningen skulle
fortsätta gällde inte detta de lagar som
nu är föremål för obligatoriet. Författningsutredningen
hade funnit att det
hade skett någonting sedan början av
1800-talet, som nödvändiggjorde att man
lät obligatoriet omfatta även annan lagstiftning.
Därför föreslog författningsutredningen
den förändringen. Jag kan
nämna att denna fråga har grundlagberedningen
nu sysslat med.
Redan i augusti 1968 skedde överläggningar
kring denna fråga; den skulle
närmare utredas, och det bestämdes att
departementet skulle företa en utredning
och framlägga en promemoria.
Denna promemoria har varit ute på remiss.
Det bestämdes att grundlagberedningen
skulle ta ställning först sedan
den fått ta del av vad alla remissinstanser
hade sagt.
Vid det sammanträde som vi hade i
grundlagberedningen fann vi att det
skulle vara av värde för det slutgiltiga
ställningstagandet till obligatorisk eller
fakultativ prövning, om under en tid
regeringen själv hade att bestämma vilka
lagar som skall granskas av lagrådet.
För närvarande är det på det viset att
det praktiskt taget är omöjligt att få
den granskning som man skulle vilja
ha, för så vitt man inte skulle inrätta
ännu fler lagrådsavdelningar, och det
har riksdagen praktiskt taget sagt nej
till. Det är alltså inte fråga om att ta
bort lagrådsgranskning, utan frågan
gäller att sätta in lagrådsgranskningen
på sådana områden där det för den enskilde
medborgaren kan vara och är
värdefullt.
Jag vill erinra om att i obligatoriet
ingår att om det skall ändras en paragraf
i lagen, så skall det underställas
lagrådet. Varje sådan remiss tar tid.
Det kan hända att man kan göra vissa
förändringar även i det avseendet.
Grundlagberedningen ansåg att det
skulle vara värdefullt att under en tid
pröva en fakultativ lagrådsgranskning.
Att säga att man skulle börja försöka
trampa rättssäkerheten på tårna, det är
överord i högsta grad. Det är inte fråga
om det utan om att göra granskningsarbetet
mera realistiskt och mera
värdefullt för medborgarna. Vi hade i
varje fall i grundlagberedningen funnit
att detta skulle vara av stort värde för
det fortsatta arbetet med författningsreformen.
Vi får därmed rikare erfarenhet.
Författningsutredningen hade
ingen erfarenhet när den utformade
sitt förslag och tog bort en del från det
nuvarande obligatoriet och lade till något
annat. Vi får en erfarenhet att bygga
på, som kan vara av värde i det fortsatta
arbetet.
På samma sätt resonerar utskottsmajoriteten.
Vi har haft möjlighet att läsa
både promemorian, olika remissyttranden
samt grundlagberedningens yttrande.
Utskottsmajoriteten har funnit att
det finns starka skäl att följa detta förslag
och har därför ansett sig böra tillstyrka
bifall till förslaget.
80
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag
Reservanterna bygger på antaganden,
och jag förstår inte varifrån man fått
dessa antaganden om maktövergrepp,
om äventyrande av rättssäkerheten
o. s. v. Det är det inte fråga om. Vad
det gäller är ju dels att hålla oss inom
de ramar som riksdagen fastställt genom
att man velat begränsa antalet
granskande lagrådsavdelningar, dels
också att se till att man kan remittera
sådana lagar, som jag har nämnt förut,
och som för den enskilde medborgaren
är av den allra största betydelse att få
granskade. Jag tror att den erfarenhet
som därmed skapas ger möjlighet till
ett ställningstagande i sinom tid om vi
över huvud taget skall ha ett obligatorium
beträffande lagrådsgranskningen.
Dessutom finns ju fortfarande den parlamentariska
möjligheten, om man nu
skulle anse att någon lag borde ha passerat
lagrådet, att ställa regeringen till
ansvar för dess uraktlåtenhet.
Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr ALEXANDERSON (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Georg Pettersson
talar om grundlagberedningens tilltänkta
försöksverksamhet. Jag har inte
riktigt fått klart för mig vilka värdefulla
erfarenheter man skulle få. Det
finns två möjligheter. Den ena är att
man får se vilka lagförslag som regeringen
remitterar till lagrådet utöver
det obligatoriska området. Men den
möjligheten finns redan, och den tilllämpas
också i viss utsträckning. Den
andra möjligheten är att regeringen
skulle underlåta att remittera vissa lagar
till lagrådet. Därmed skulle man,
som herr Georg Pettersson säger, vinna
att lagrådets belastning minskar en
aning, vilket väl i och för sig kunde
vara bra. Men den erfarenheten är inte
så väsentlig ur konstitutionella synpunkter.
Reservanterna befarar att den fakultativa
ordningen i vissa lägen kunde
utnyttjas så att regeringen underlät att
till lagrådet för granskning remittera
lagförslag, som man befarade kunde
föranleda befogade erinringar ur lagteknisk
synpunkt. Det är inte alls säkert
att vi under en kortare försöksperiod
skulle få särskilt många exempel på
sådant, men icke desto mindre är det
viktigt att vi på lång sikt har en garanti
i detta avseende. Jag tror alltså inte att
några värdefulla erfarenheter skulle
kunna vinnas på detta sätt, och jag vidhåller
att en grundlagsändring på försök
inte är en rekommendabel väg.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Georg Pettersson
sade att vi inom oppositionen befarade
övergrepp. Något övergrepp är det väl
inte fråga om, utan vad vi befarar det
är, att det kan bli sämre lagförslag om
man inte utnyttjar lagrådet och i synnerhet
om man tar bort den obligatoriska
granskningen.
Samtidigt talade herr Pettersson
mycket varmt för dess granskning. Han
talade om de värdefulla erfarenheterna
och om granskningens betydelse på ett
sådant sätt, att jag fick det intrycket
att han vill bygga ut granskningen. Men
i propositionen står ju att man i stället
skall minska den, så att man helst kan
klara arbetet med högst två lagrådsavdelningar.
Jag kan inte förstå att det
går ihop om man dels skall bygga ut,
vidga och vinna erfarenhet, dels vill
klara sig med högst två avdelningar.
Man vill ju för övrigt ha möjligheten
kvar att ha tre lagrådsavdelningar.
Önskemålen går inte ihop. Hela resonemanget
förefaller mig utomordentligt
diffust, vilket nog beror på att propositionen
är så pass oklar. Det är svårt
att få grepp om vad man anser sig vinna.
Kan utskottets ordförande konkretisera
för oss andra vilka exakta fördelar
man vinner med denna grundlagsändring,
och då framför allt med tanke på
riksdagens arbete?
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
81
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagforslag
Herr SVEN1NGSSON (m) kort genmäle:
Herr
talman! Jag vill säga till utskottets
ärade ordförande, herr Georg Pettersson,
att jag har alltför stor aktning
och respekt för riksdagen för att jag
skulle känna mig som om jag var på
valmöte, även om det väl är tillåtet i
vårt demokratiska samhälle, och inte
är något nedsättande, när de mötena
hålls på rätt ställe.
Jag har svårt att riktigt komma på
det klara med vad Georg Pettersson
menar. Han anser att även på de lagområden
där det nu inte förekommer
en obligatorisk granskning, finns det
förslag som också bör granskas. Men
som redan sagts, så finns ju den möjligheten
också nu.
När herr Pettersson nu vill ha en utökad
granskning i vissa fall, så skulle
jag vilja fråga hur detta sammanfaller
med statsrådets uttalande att granskning
av en icke parlamentarisk instans
inte skall förekomma när det gäller lagfrågor.
Vi är heller inte i någon nödsituation
när det gäller laggranskningen
i lagrådet. Brådskan borde här inte
varit större än att man hade kunnat
vänta tills dess grundlagberedningen
behandlat denna fråga.
Jag vill också ifrågasätta om det någonsin
har förekommit att här har antagits
en vilande grundlagsändring mot
förslag i tre partiers partimotioner. Det
är nog sällsynt att det råder sådan enighet
från oppositionens sida beträffande
en grundlagsproposition som denna.
Jag tror inte under några förhållanden
att vårt rättsväsende och vårt samhälle
hade kommit i gungning om man
hade väntat litet med detta förslag.
Herr PETTERSSON, GEORG, (s)
kort genmäle:
Herr talman! Jag skall försöka konkretisera.
När riksdagen fattade beslutet om
den tredje lagrådsavdelningen uttala
-
des att detta var ett provisorium. Man
syftade till att det skulle vara högst två
avdelningar. Den obligatoriska granskningen
tar så lång tid att det inte blir
så stort utrymme för den fakultativa
lagrådsgranskningen, för så vitt man inte
tillämpar det provisorium som riksdagen
inte vill ha.
Herr Alexanderson talade om en
granskning utöver den som sker inom
det obligatoriska området. Avsikten är
ju att det skall bli möjligt att välja. Jag
har nämnt en del av det obligatoriska
området som säkerligen inte behöver
granskas av lagrådet, t. ex. ändringar
i gällande lagar. Genom att man gör
det fakultativt, kan lagrådet för det
fakultativa området ta tid i anspråk
som nu åtgår för det obligatoriska området.
Därmed hoppas jag att den saken
är klar. Om det finns två lagrådsavdelningar
och man inte vill ha flera och
man vet att det finns en större materia
som behöver granskas än den som nu
ryms inom det obligatoriska området,
gäller det väl att bringa sådant till
granskning som är för medborgaren
mest värdefullt.
Den som påstår att det är ett rättsövergrepp
har helt missförstått förslaget.
Det kan hända att det behövs en
helt annan ordning, att man inte skall
ta ledamöter till lagrådet från regeringsrätt
och högsta domstolen. Det kan
hända att den nuvarande ordningen är
felaktig, men det gäller ju då att se på
konstruktionen och om den kan ändras.
Vi har funnit att den nuvarande
ordningen är bra på sitt sätt, men vi
har samtidigt funnit att det bör göras
en överblick över vilka möjligheter
som ges att få de lagar granskade som
nu visserligen får granskas men beträffande
vilka granskningen i allmänhet
inte blir av på grund av att lagrådsavdelningarna
redan är tillräckligt
arbetstyngda.
Vad beträffar argumentet att man inte
bör göra en grundlagsändring på
försök vill jag säga att vad som här
sker är att vi nu tar bort föreskriften
82
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag
om obligatoriet. Den ändring som företas
görs därför att vi skall få en rikare
erfarenhet inför den totala författningsreformen.
Författningsutredningen föreslog
redan den att man skulle göra
vissa förändringar inom det nuvarande
obligatoriet, och ingen sade då att det
var ett övergrepp.
Om det skall vara ett obligatorium i
fortsättningen, vill vi också ha möjlighet
att vinna erfarenhet om vilka lagar
det i så fall bör omfatta. Enligt vad
riksdagen uttalade 1968 är det nuvarande
tillståndet i varje fall icke tillfredsställande.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Jag vill rikta en fråga
till herr Georg Pettersson: Om vi säger
att 1968 års beslut innebar ett provisorium,
ersätter vi då inte med dagens
beslut detta provisorium med ett annat?
Grundlagberedningen har ju sagt
att det bara är tal om ett nytt provisorium.
Vi vinner inte någon fasthet på
det sättet. Vi behåller delvis den ordning
som infördes 1968 men tar bort
en del och försöker pröva oss fram.
Det är väl ändå ett ganska egendomligt
sätt att använda grundlagen?
För visst prövar man sig fram. Det
har grundlagberedningen själv förklarat.
Det står uttryckligen: ”Det kan inte
uteslutas att någon tids tillämpning av
ett fakultativt granskningssystem kan
ge erfarenheter av värde för beredningens
slutliga ställningstagande hur
laggranskningen bör anordnas enligt
en ny regeringsform.” Där ges direkt
anvisning på att vi skall införa ytterligare
ett provisorium. Hur hänger det
hela ihop?
Herr ALEXANDERSON (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Riksdagen var 1968
otillfredsställd med tanken att ta bort
så många ledamöter från högsta domstolen
och regeringsrätten som behövdes
om man skulle ha tre fungerande
lagrådsavdelningar. Men enligt de erfarenheter
vi haft är detta inte nödvändigt
annat än i ett rent nödläge. Utvecklingen
visar klart, menar jag, att
det var alldeles exceptionella förhållanden
som under en del av år 1968
och en del av 1969 krävde en sådan anordning.
Jag tror också att man kan
gå längre än man då gjorde och inte
anlita bara högsta domstolens ledamöter
för arbete i lagrådet. Man kan ha
inslag från annat håll. Man har haft det
i någon mån, men man kan öka det inslaget.
Det har inte sagts att regeringen har
underlåtit att till lagrådet remittera
några lagförslag som i och för sig har
varit av sådan beskaffenhet att de borde
ha remitterats dit av sakliga skäl.
Sådana förslag som nu faller inom det
obligatoriska området och som inte är
sådana att man egentligen har sakliga
skäl att kräva lagrådsgranskning kan,
anser jag, formellt gå till lagrådet men
där behandlas mycket översiktligt. Så
görs väl också nu i mycket stor utsträckning.
Jag tror därför att det nuvarande
systemet kan fungera bra med
två lagrådsavdelningar och för alldeles
speciella undantagsfall, som jag tror
att man inte behöver förutse inom
överskådlig tid, en reserv i form av en
kortare insats av en tredje lagrådsavdelning.
Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle:
Herr
talman! Utskottets ordförande
hävdar den uppfattningen att det förslag
som utskottsmajoriteten står bakom
kommer att fungera på ett mycket
bättre sätt än den nuvarande obligatoriska
lagrådsgranskningen.
Jag fäste mig vid ett uttalande i herr
Georg Petterssons senaste anförande,
nämligen att i fortsättningen kommer
att granskas bara sådana ärenden i lag
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
83
Ang. slopande av lagrådets
rådet som år av betydelse och vilkas
granskning är angelägen för medborgarna.
Jag ifrågasätter bestämt om utskottets
ordförande kan utfärda några garantier
i detta avseende. Det är just på
den punkten som det råder delade meningar.
Herr PETTERSSON, GEORG, (s)
kort genmäle:
Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
talade om provisorier, men bär är det
fråga om två olika provisorier. Enligt
vad riksdagen uttalade 1968 fick den
tredje lagrådsavdelningen betraktas
som ett provisorium. Det innebär väl
i sak att riksdagen inte var tillfredsställd
med att ha fått tre lagrådsavdelningar.
Riksdagen ville ha två. Det är
därför grundlagberedningen nu har tillstyrkt
att man inte skall ha fler än två.
För att möjliggöra en vidgad lagrådsgranskning
vill grundlagberedningen
också få till stånd en försöksverksamhet
— kalla det gärna ett provisorium,
men det är det inte — vars resultat vi
vill ta del av.
Det har talats om inslag i lagrådet
från annat håll, pensionerade domare
och det ena med det andra. Det är lätt
att säga att man kan ta inslag från annat
håll, men att erhålla denna möjlighet
är kanske litet besvärligt.
Vi vill ha möjlighet att se på om den
nuvarande konstruktionen är den bästa.
Det kan hända att den är det, men
med en försöksverksamhet får man
vidgad erfarenhet.
Herr Sveningsson vill ha garantier.
Jag kan inte utfärda några sådana.
Riksdagen har naturligtvis det parlamentariska
ansvaret att bevaka vad regeringen
åtgör i det här stycket. Känner
jag herr Sveningsson och andra
oppositionsmän rätt, så kommer de
sannerligen att sköta bevakningen på
ett ur riksdagens synpunkt tillfredsställande
sätt.
obligatoriska yttrande över lagförslag
Herr HERNELIUS (in):
Herr talman! Tillåt mig börja med
två små blommor till utskottets majoritet.
Jag skall motivera varför jag överlämnar
dessa blommor.
Den ena blomman utdelas i anslutning
till att i det moderata samlingspartiets
motion förs ett resonemang om
departementschefens uttalande rörande
lagrådets framtida verksamhet. Departementschefen
har sina funderingar och
synpunkter på hur detta lagrådets arbete
bör utformas. I motionen påpekas
att det inte tillkommer departementschef
att tolka grundlag, och det tillkommer
inte heller regeringen. Det tillkommer
ej heller riksdagen utan kan ske
blott i den form som för grundlags stiftande
är fastställd. I § 21 regringsformen
föreslås ingen ändring. Därför är
det här resonemanget som departementschefen
för när det gäller tolkningen
av nuvarande § 21 inte särdeles betydelsefullt.
Detta resonemang i motionen
tar utskottet icke upp till bemötande i
sin skrivning. Jag måste därför utgå från
att utskottet har accepterat vårt resonemang.
Det finns ytterligare ett stöd för
det antagandet, eftersom det på ett ställe
i utskottets skrivning står talat om lagrådets
arbetskapacitet ”inom ramen för
gällande bestämmelser”.
Den andra blomman, herr talman, är
motiverad av att utskottet såvitt jag kan
finna icke med ett ord berör departementschefens
märkliga resonemang om
parlamentarismen och lagrådet. Departementschefen
har ju byggt mycket på
det resonemanget i sin motivering. Han
säger: ”Enligt min mening är det inte
förenligt med en fullt konsekvent parlamentarism
att tillförsäkra ett organ
som saknar parlamentarisk förankring
en ovillkorlig rätt att yttra sig i vissa
lagstiftningsärenden.”
Många underligheeter har presenterats
om innebörden av parlamentarism,
men denna formulering torde vara en
av de svårare.
Med parlamentarism menar man ju i
dagligt tal att regeringen har underlag
84
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag
i parlamentet, att parlamentet har verkliga
maktbefogenheter samt att statsminister
eller premiärminister icke tillkallas
av statschef på grundval av något
personligt tyckande utan på grundval
av majoritetsviljans förankring i
parlamentet.
Att det däremot skulle strida mot
parlamentarismen att en regering inhämtar
ett yttrande från ett icke parlamentariskt
organ innan regeringen tar
slutgiltig ställning till en fråga, är en
ganska ny upptäckt, tror jag. Departementschefen
kan finna visst stöd härför
i ett lika oklart resonemang från
grundlagberedningens sida, men det
kanske inte i detta fall gör saken för
honom så mycket bättre, eftersom departementschefen
har tagit upp det resonemanget.
Vill man verkligen värna om parlamentarismen
i stort och i smått, finns
det kanske andra arbetsuppgifter än
att ta bort lagrådets obligatoriska
granskning. För att ta ett exempel i
smått, kanske då statsministern borde
stanna kvar i kammaren under en viktig
debatt i stället för att gå till ett
gruppmöte. För att ta ett något viktigare
exempel, kanske en partikongress i
vissa avseenden icke skall känna sig
överordnad Sveriges riksdag. Om man
håller ögonen på sådana företeelser då
värnar man kanske om parlamentarismen
bättre än genom att avskaffa lagrådets
obligatoriska granskning.
Herr Alexanderson har redan tagit
upp en del synpunkter på lagrådets arbetsbörda,
och jag skall inte vidare fördjupa
mig i det.
Jag vill bara framhålla att jag undrar
om departementschefen är beredd att
skriva under på allt vad konstitutionsutskottets
ordförande här sade. När jag
lyssnade till herr Georg Pettersson fick
jag det intrycket att i en ström skulle nu
till lagrådet komma skattelagar, grundlagar,
medborgarskapslagar, värnpliktslagar,
ja, en rad lagar som lagrådet hittills
aldrig behövt syssla med. Tillåt
mig tvivla, herr statsråd, på den punk
-
ten. Jag tror inte att det kommer att bli
så, och jag har stöd för mina tvivelsmål
i det faktum att en sådan utvidgning av
lagrådets faktiska arbetsuppgifter knappast
ens finns antydd i propositionen
— men i utskottsutlåtandet. Därför är
min fråga: Är justitieministern beredd
att acceptera en sådan tolkning, vilken
i så fall nära överensstämmer med författningsutredningens?
Denna utredning
ville dock, herr Pettersson, inte
inskränka lagrådets obligatoriska verksamhet,
utan utvidga densamma.
Det står i utskottsutlåtandet att man
kan nå en önskvärd flexibilitet i lagrådets
arbete genom den här föreslagna
ändringen. Ja, herr talman, det kan
man förvisso. Man kan nå en utomordentlig
flexibilitet alltefter antalet remisser
som lagrådet får del av, vilket
hädanefter alltså skulle ligga i regeringens
hand. Men bara vi inte får en
flexibilitet i kvaliteten på lagarna också
— så att vissa är granskade, vissa
inte, vissa är vägda noga och andra
inte vägda alls i den instans det här
gäller. Får vi en flexibilitet vad beträffar
kvaliteten på lagarna blir det illa
ställt. Jag tror att det vore bättre med
mindre flexibilitet i lagrådets arbete.
Det har i debatten hänvisats till att
utskottsorganisationen har utbyggts, och
det har också hänvisats till att den departementala
granskningen har utbyggts.
Jag ber om ursäkt, herr talman,
men jag kan inte underlåta att
citera vad Crusenstolpe skrev i mitten
på 1800-talet. Han var mycket noga med
att göra skillnad mellan ämbetsmäns
och domares verksamhet. I ett arbete
skrev han: ”Inom administrationen
måste kedjan av funktionärer vara sammanhängande
och länkarna böja sig,
den ena i den andra och alla efter den
första; bland domarecorpsen skall enheten
vara resultatet blott av likhet i
åsikt för varje särskilt fall: den nederste
och den främste behöva ej, få ej,
giva vika för varandra.”
Detta var så sant som det var sagt
redan på mitten av 1800-talet, och det
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
85
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagforslag
gäller med kanske ännu mer påtaglig
styrka i dag.
Vad reservanterna har emot den ändring
som nu skall forceras fram är delvis
redan tidigare utvecklat. Man har
faktiskt till ocli med haft anledning
att fundera över vad det skall tjäna för
syfte, att medan grundlagberedningen
håller på att undersöka hur lagstiftningsarbetet
i fortsättningen skall vara
organiserat, genomdriva denna förändring.
Man kan spekulera. Man vet inte
varför detta görs. Arbetsbördan är ett
skäl, men det förefaller inte särskilt rationellt
att ingripa när denna arbetsbörda
är på nedgående. Det kan också,
tyvärr, ges utrymme för andra funderingar.
Har prestigeskäl kommit in
i bilden? Har det förekommit spänningar
mellan kanslihuset och detta närliggande
byggnader? Det kan naturligtvis
finnas personer, om vederbörande är
så funtade, som känner sig pikerade av
att lagrådet gör en obarmhärtig blåkriteanmärkning
i kanten av ett förslag.
Det kan finnas personer som reagerar
negativt inför något sådant och som
inte är glada åt att underkasta sig den
utomordentligt stränga tentamen som
en föredragning inför lagrådet praktiskt
taget alltid innebär. Men andra — jag
tror det övervägande flertalet — känner
sig väl snarast lyckliga över att en
sådan anmärkning kommer i tid, att
en rättelse kan ske medan det ännu gives
utrymme för rättelser, och över att
därmed den produkt som de släpper
ifrån sig dock blir fullvärdigare än den
utan påpekandet i fråga skulle ha blivit.
Jag tror därför att man inte skall
bygga för mycket på prestigeteorin,
även om den kanske kan ha spelat in i
en del fall på några håll.
Då återstår maktteorin, och den är
väl inte så dominant i sammanhanget,
men den kan ju också finnas där
ibland. Det kan vara förargligt även för
en person som sitter vid kungens rådsbord
att få ett påpekande från en instans
som man inte direkt kan inkompetensförklara,
även om man kan kasta
dess papper i papperskorgen och underlåta
att ta minsta hänsyn till dem.
Herr Alexanderson underströk med
all rätt vilken vikt och vilket värde det
har för riksdagen att få denna lagrådsgranskning
som ett underlag för riksdagens
arbete, eftersom ju lag stiftas i
detta land av regering och riksdag tillsammans.
Det är att märka att det redan
1809 inskrevs skyldighet för såväl
riksdagen som Konungen att inhämta
statsrådets och högsta domstolens tankar
över lagförslag. Det var en dubbelverkande
effekt — riksdagen och kungen
— på den tiden — nu är det riksdag
och regering — och denna dubbelverkande
effekt hade väl bort få fortsätta
ostörd medan grundlagberedningen
söker sig fram till nya former.
Talet om försöksverksamhet är inte
särskilt markant annat än i grundlagberedningens
yttrande — jag vill för
undvikande av missförstånd tillfoga att
jag inte hade tillfälle att delta i dess
arbete på grund av offentligt uppdrag
utomlands. Detta tal om försöksverksamhet
märks inte så mycket i propositionen,
fast det har återkommit litet
i utskottet. Det säger sig självt — även
därvidlag hänvisar jag till herr Alexanderson
— vilket ringa värde försöksverksamhet
kan ha just under denna
period, då knappast erfarenheter av betydelse
inför grundlagberedningens relativt
nära förestående koncentration
på området kan vinnas.
Herr Sveningsson har flera gånger påpekat
— också med all rätt -— att det
är ovanligt att grundlagar stiftas med
hjälp av lottdragning i konstitutionsutskottet
och med hjälp av en knapp
majoritet i riksdagen. Vi har ju sedan
länge vanan att ha ganska stor enighet
i frågor som gäller våra grundlagar.
Detta borde vara en anledning till tveksamhet
hos regeringen, om den är i
tillfälle att nästa år pröva frågan huruvida
det kanske då vilande grundlagsförslaget
skall framläggas för definitivt
antagande. Det behöver inte sägas till
någon ledamot av regeringen och inte
86
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag
heller till någon ledamot av denna kammare,
att det bakom reservationen finns
en strävan att upprätthålla kvaliteten i
lagstiftningsarbetet, som berör varenda
medborgare och vars konsekvenser ingen
medborgare kan, får eller bör dra
sig undan. Här har lagrådet verkat som
en skyddsmekanism. Det är denna
skyddsmekanism som regeringen nu vill
inskränka med därav följande risker för
lagstiftningens kvalitet, för rättssäkerheten
och därmed til syvende og sidst
för medborgarna själva.
Herr ERNULF (fp):
Herr talman! Eftersom jag har ett
uppdrag i grundlagberedningen som
expert, tillika suppleant för folkpartiets
representant i beredningen, vill
jag här deklarera att jag under grundlagberedningens
behandling av remissärendet
uttalade mig emot ett avskaffande
av den obligatoriska lagrådsgranskningen.
Jag ansågs inte ha rätt
att få detta intaget i remissyttrandet,
men jag antecknade min mening till beredningens
protokoll, och jag anser mig
därför ha full rätt att nu rösta emot
propositionen.
I sak instämmer jag i allt väsentligt
med vad fru Segerstedt Wiberg samt
herrar Alexanderson och Hernelius anfört.
Jag vill bara som min principiella
ståndpunkt säga att jag tycker att ett
renodlat representativt system i en demokrati
måste kompletteras med bestämmelser
som gör att de representativa
organen skaffar sig kunskap om
åsikter utanför den egna kretsen. Som
jag ser det är hela remissförfarandet
uppbyggt på den grundtanken att regeringen
skall inhämta yttranden från
sakkunniga myndigheter och från organisationer
som representerar folkrörelser
etc. Enligt min uppfattning ingår
lagrådsgranskningen som ett låt vara
rätt specifikt moment i detta förfarande,
avsett att garantera att även konsekvensen
i lagstiftningen och den lagtekniska
utformningen blir den bästa
möjliga.
Därför reagerar jag mot ett uttalande
på sidan 37 i propositionen där det
står att det bör ankomma på regeringen
att ensam avgöra hur dess förslag lämpligen
bör förberedas och utformas.
Det är klart att regeringen måste ha
ganska stor handlingsfrihet. Men just
denna skyldighet att höra på andra —
sakkunniga eller representanter för stora
folkrörelser — tycker jag är en sak
som inte bör lämnas åt regeringens
gottfinnande utan vara en ärendegång
som ingår i en demokratisk beslutsprocess.
Därför tycker jag inte att det finns
några principiella skäl för ett avskaffande
av obligatoriet.
Däremot är det klart att man, som
herr Georg Pettersson antyder, kan diskutera
en omfördelning av området där
lagrådet skall höras och i övrigt lämna
till regeringens fria skön att avgöra om
den vill höra det även i andra fall. Men
det är inte den saken vid diskuterar
i dag.
Jag vet inte om jag hörde rätt i herr
Georg Petterssons anförande, om han
verkligen sade att propositionens och
utskottets ståndpunkt är att tre lagrådsavdelningar
inte längre skall vara möjliga
utan att man skall begränsa sig till
två. Om han sade det måste det vara av
misstag, eftersom det framgår av propositionen
i den del som inte föranlett
erinringar från utskottet, att man tänker
sig möjligheten att även ha en tredje
lagrådsavdelning.
Jag skulle vilja ställa en fråga till
justitieministern. Om det är så som
konstitutionsutskottets ordförande här
säger, att han för sin del inte tänkt sig
annat än en omfördelning av de frågor
i vilka lagrådet skall höras, skulle jag
gärna vilja höra om justitieministern
också delar denna mening. Med andra
ord: om propositionens förslag går igenom,
kan vi då utgå ifrån att inhämtandet
av lagrådets yttrande kommer
att ske i samma omfattning som hittills,
måhända med en viss annan fördelning?
Eller skall vi befara att man från
regeringens sida kommer att tycka att
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
87
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag
det inte är så nödvändigt att höra lagrådet
i en rad fall och att användningen
av detta remissförfarande kominer
att minskas.
Svaret på den frågan är inte avgörande
för mitt ställningstagande, eftersom
jag anser att vi i varje fall bör ha
den garanti som en obligatorisk lagrådsgranskning
innebär. Men självfallet
vore det av intresse att få veta regeringens
avsikter på den punkten min
fråga avser.
Herr statsrådet GEIJER:
Herr talman! Jag vill börja med att
säga att om någon inom oppositionen
skulle tro att det är regeringens avsikt
att söka slippa ifrån lagrådsgranskningen
över huvud taget så är detta
felaktigt. Jag kan svara herr Ernulf direkt,
att man inte frivilligt avstår från
att utnyttja någonting som är värdefullt.
Jag anser att den granskning som lagrådet
gör är av stort värde.
Jag vill också framhålla att förslaget
har tillkommit i första hand av praktiska
skäl. Det finns enligt min mening
också principiella motiveringar för det,
och jag skall, herr Hernelius, strax motivera
de principiella skälen. Att, som
de borgerliga reservanterna syftar till,
med utgångspunkt från rättssäkerhetsaspekten
göra frågan om en obligatorisk
eller fakultativ lagrådsgranskning
till en stor principiell, konstitutionell
fråga finns det inte något skäl till.
För att börja med de praktiska motiveringarna
som en del talare har efterlyst,
har det under en längre tid visat
sig svårt att förena en obligatorisk
lagrådsgranskning med den ständigt
ökande lagstiftningsaktiviteten. Svårigheterna
har sin orsak i att lagstiftningsarbetet
inte är och av naturliga
skäl inte kan vara en jämnt flytande
arbetsprocess. Vissa lagförslag måste
forceras fram om de skall kunna fylla
den uppgift som de är avsedda att fylla.
I andra fall rör det sig om mycket omfattande
lagstiftningsprojekt som kan
slutföras först efter långvariga förberedelsearbeten.
Det är därför naturligt
att belastningen på lagrådet kan variera
från tid till annan. Ibland är det stora
svårigheter att hinna få angelägna lagförslag
lagrådsgranskade sä att de kan
behandlas av riksdagen i avsedd tid.
Ibland är problemet med den ojämna
tillströmningen att det är svårt att bereda
sysselsättning för inrättade lagrådsavdelningar.
Det är enligt min mening allvarligt
att angelägna lagstiftningsprojekt måste
läggas åt sidan eller försenas därför
att det inte finns utrymme i lagrådet.
För att undvika detta tvingades vi i början
av 19C8 att inrätta en tredje lagrådsavdelning.
Denna har visserligen
kunnat dras in för några månader sedan,
men i motsats till herr Hernelius
och andra vill jag inte utesluta att vi
med nuvarande regler kan tvingas att
sätta upp den tredje avdelningen på
nytt. Det finns lagstiftningsprojekt som,
när de skall till lagrådet, kan medföra
att vi behöver denna avdelning igen.
Jag vill dock fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att det hittills
varit en praktiskt taget enhällig uppfattning
att en ordning med tre lagrådsavdelningar
inte kan godtas annat än
som en provisorisk lösning. Det framhölls
särskilt av lagrådet självt när vi
öppnade möjligheten att inrätta den
tredje lagrådsavdelningen, och det var
en uppfattning som både regering och
riksdag anslöt sig till.
Det är mot bakgrunden av de praktiska
och arbetstekniska svårigheterna
som vi har tagit upp frågan om lagrådsgranskningen.
Det är naturligt att man
i första hand undersöker om man kan
komma till rätta med problemen genom
organisatoriska åtgärder. Det har vi
också gjort, men svårigheter av de slag
som jag redan har pekat på uppstår
med varje sådan lösning.
Det har således visat sig att om man
inte bygger ut lagrådet så kraftigt att
det medför avsevärda olägenheter för
högsta domstolens och regeringsrättens
88
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska
dömande verksamhet och för planeringen
av reformarbetet återstår inget annat
ån att upphäva systemet med obligatorisk
lagrådsgranskning och att göra
granskningen fakultativ.
Jag övergår till de principiella aspekterna.
Den obligatoriska lagrådsgranskningen
är inskriven i grundlagen, och
det är alltså bestämmelserna därom
som nu föreslås skola upphävas. Jag
har emellertid kommit till slutsatsen
att det nuvarande .systemet med obligatorisk
lagrådsgranskning är mindre väl
förenligt med modern parlamentarism.
Jag har framhållit detta i propositionen
men vill med hänsyn till vad som har
anförts i reservationen och här i kammaren
av herr Hernelius utveckla min
uppfattning något.
Modern parlamentarism innebär, som
jag förstår den, bl. a. att den högsta
styrande makten, d. v. s. regeringen, är
underkastad kontroll endast av riksdagen.
Regeringen har ansvar inför riksdagen
och enbart inför riksdagen. Det
stämmer inte med våra parlamentariska
principer att ett expertorgan utan politisk
förankring kommer in obligatoriskt
i lagstiftningsproceduren och utövar en
granskningsuppgift sedan riksdagen tagit
ställning till frågan. Lagrådsgranskningen
skiljer sig från den uppgift remissmyndigheter
i allmänhet fullgör
därigenom att lagrådet yttrar sig först
sedan regeringen tagit ställning, medan
ett vanligt remissyttrande föregår regeringens
ställningstagande och ligger till
grund för detta. Man kan också fråga
sig varför just bara juridiska expertorgan
skall sakgranska förslagen.
Reservanterna svarar med att hänvisa
till det som anförs i reservationen
om att den obligatoriska lagrådsgranskningen
är en garanti för att rättssäkerhetsintresset
iakttas, och det är givetvis
en mycket allvarlig sak när man tar
upp en sådan aspekt. Man kan fråga sig
vad som egentligen bör läggas in i begreppet
rättssäkerhet. I den mån man
med rättssäkerhet menar de enskilda
människornas möjlighet till skydd för
yttrande över lagförslag
sin egendom och för liv och lem vore
det väl ändå egendomligt om inte riksdagen
skulle kunna utgöra ett tillräckligt
skydd för att inte regeringen kommer
med förslag som äventyrar den
rättssäkerheten. När nu reservanterna
har tagit upp denna aspekt och velat
föra in den under rättssäkerheten så
måste de lägga in en mer begränsad
innebörd i begreppet. Lagrådets uppgift
är ju, som jag har uttryckt det i
propositionen, att undersöka om den
tekniska metod som har valts för att
realisera ett lagförslags syften är ändamålsenlig,
att undersöka om olika regler
i förslaget står i överensstämmelse
med varandra och om förslaget passar
väl in i rättsordningen i övrigt samt
uppmärksamma de svårigheter som kan
uppkomma vid tillämpningen av en ny
lagstiftning och göra klarläggande uttalanden
om hur dessa skall bemästras.
Dessa lagrådets uppgifter, som är nog
så viktiga, bör vara utgångspunkten för
bedömandet huruvida lagrådets yttrande
skall inhämtas. Regeringen svarar
inför riksdagen för att lagrådets yttrande
inhämtas utan någon tvingande
regel därom.
Med hänsyn till vad jag har anfört
vidhåller jag att en obligatorisk lagrådsgranskning
är mindre väl förenlig
med modern parlamentarism. Det är en
uppfattning — detta har även herr Hernelius
framhållit — som också kommit
till uttryck i grundlagberedningens yttrande
i ärendet. Mot denna bakgrund
är jag, herr talman, förvånad över att
oppositionen här i riksdagen yrkar avslag
på propositionen och därvid huvudsakligen
åberopar principiella skäl.
Herr Hernelius försökte uppställa olika
teorier om anledningen till att regeringen
framlagt denna proposition. Jag
tror att herr Hernelius kan ta oss på
orden när vi har angivit våra skäl; och
jag skall för min del avstå från att
söka framlägga någon teori om varför
oppositionen har yrkat avslag på föreliggande
förslag.
I de motioner som utgör grund för
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
8!)
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag
reservationen lägger man stor vikt vid Jag vill för min del svara att så som
lagrådsgranskningens betydelse för att
få fram från teknisk synpunkt fullgångna
lagstiftningsprodukter. Jag har redan
tidigare i mitt anförande erkänt
att lagrådets verksamhet har stort värde
för att garantera goda lagstiftningsprodukter.
Meningen är också att vi i
fortsättningen skall anlita lagrådet,
men man behöver därför inte binda regeringen
vid att på vissa områden alltid
underkasta sina förslag lagrådsgranskning.
Regeringen bör givetvis
självständigt kunna ta ansvaret gentemot
riksdagen för att dess lagförslag
är tekniskt fullgångna.
En fakultativ granskning ger åtskilliga
fördelar. Bl. a. kan man hänskjuta
endast en del av ett lagförslag till lagrådets
granskning, om det är tidsbrist
eller man på grund av att vissa delar i
lagförslaget kanske inte är så betydelsefulla
anser sig inte behöva denna
granskning. Vill man ändå i ett i och
för sig pressat läge utnyttja lagrådet,
kan man — om det blir fakultativ
granskning — hänskjuta bara den viktigaste
delen av lagförslaget till lagrådet.
Det kan finnas fall då det anses mer
angeläget att snabbt genomföra en reform
än att få hundraprocentiga garantier
för att den är tekniskt perfekt i
varje detalj. För människorna i gemen
kan det många gånger vara viktigare
att en reform blir snabbt genomförd än
att den blir till alla delar tekniskt perfekt.
Det förra kravet framträder med
allt större styrka i vårt samhälle.
Fru Segerstedt Wiberg och herr Hernelius
har frågat om ett fakultativt system
kan tänkas av regeringen utnyttjas
så att man prioriterar över hela fältet
— alltså inte bara över det fält som
i dag är obligatoriskt — och hänskjuter
till lagrådet sådana lagförslag som
man i dag inte obligatoriskt behöver
hänskjuta dit. Det kan vara fråga om
kommunallagstiftning, sekretesslagstiftning,
grundlagar eller skattelagstiftning.
vi har bedömt ett fakultativt system ingår
däri bl. a. fördelarna att vi kan
göra en prioritering, vilket alltså innebär
att det kan ge oss möjligheter —
om vi anser det angeläget — att hänskjuta
lagstiftning till lagrådets granskning
även från områden som i det obligatoriska
.systemet inte behöver hänskjutas
dit.
Herr BJÖRK (s):
Herr talman! Herr Hernelius har i
ett tidigare inlägg i denna debatt funnit
anledning att kommentera vad som
i går förekom i andra kammaren i ett
helt annat sammanhang. Eftersom jag
av en tillfällighet kom att bevittna den
episod som herr Hernelius syftade på,
anhåller jag om herr talmannens tillstånd
att på denna speciella punkt kommentera
herr Hernelius’ inlägg här i
dag.
Herr Hernelius hade den goda smaken
att hävda att statsministern skulle
kunna bidra till parlamentarismens
stärkande genom att avstå från att gå
på sin partigrupps möte för att i stället
lyssna till en pågående riksdagsdebatt.
Han hävdade vidare att ett annat bidrag
till parlamentarismens stärkande skulle
vara att man inte lät partikongresser
bli överordnade riksdagen.
Man borde vara förvånad över ett inlägg
av denna typ. Jag är det inte, därför
att jag nu har en viss vana vid att
lyssna till herr Hernelius. Herr Hernelius,
som är en flitig granskare av konstitutionella
och politiska förhållanden,
vet naturligtvis lika väl som vi andra
att riksdagspartierna utgör en viktig
integrerad del av vårt politiska system.
Han vet säkerligen också att det är av
stor betydelse för parlamentarismens
goda funktionerande att riksdagspartierna
har tillfälle att regelbundet samlas
och samråda om sina ställningstaganden
till de frågor som kommer upp
i riksdagen som helhet. Han vet också,
att den goda sammanhållningen inom
90
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska
flertalet av riksdagens partier har utgjort
en förutsättning för parlamentarismens
lyckliga utveckling i vårt land.
Han vet att det är naturligt att kräva
så mycket disciplin och solidaritet av
riksdagspartiernas medlemmar att de
såvitt möjligt besöker vederbörande
gruppers möten och att det är ungefär
lika naturligt att partigruppernas ordförande
i den mån de inte har andra
utomordentligt pressande uppgifter
också försöker delta i mötena.
Det var inför denna situation statsministern
ställdes i går vid 17-tiden
efter att ha deltagit i en debatt med
alla de tre borgerliga oppositionspartiernas
officiella talesmän, och till råga
på allt därutöver en före detta partiledare,
som begärde ordet vid 17-tiden.
Statsministern visade ett stort tålamod
med denna tämligen utdragna diskussion.
Han lämnade emellertid debatten
på ett sent stadium för att besöka
sin egen partigrupp. Vad han därmed
gick miste om, och som jag av vissa
skäl kom att lyssna till, var ett inlägg
av en partivän till herr Hernelius, ett
inlägg som till sin form och sitt innehåll
var så pinsamt att man allvarligt
får hoppas —- för hans egen skull — att
det snart blir bortglömt.
Så var det med den saken.
Hur var det sedan med partikongressens
överordnade ställning till riksdagen?
Herr Hernelius vet också att partiorganisationerna
spelar en betydande
roll i vårt politiska liv och att det är av
intresse i en levande demokrati att dessa
partiorganisationer visar en betydande
vitalitet.
Det finns därvidlag olika traditioner
inom olika partier. Speciellt inom det
socialdemokratiska partiet finns det en
lång tradition att medlemmarna genom
distriktskonferenser och partikongresser
skall ha möjligheter att ge klara uttryck
för sina åsikter om hur partiets
politik i riksdag och regering skall bedrivas.
Detta är ett stort värde för en
levande demokrati. Det är också, herr
Hernelius, av värde för den svenska
yttrande över lagförslag
parlamentarismen. Det är nämligen angeläget
att svenska parlamentariker har
god kontakt med vad som rör sig bland
deras uppdragsgivare. Alla är eniga om
att kontakten mellan väljare och valda
är en central fråga för den moderna
demokratin.
Det socialdemokratiska partiets medlemmar
utnyttjar sina möjligheter härvidlag,
ger sina åsikter till känna i åtskilliga
frågor, och har gjort det i
stegrad utsträckning vid senare års partikongresser,
vilket också bidragit till
ökad uppmärksamhet kring dessa kongresser.
Jag tycker inte att detta är ett
fenomen som man ur demokratisk och
parlamentarisk synpunkt har anledning
att beklaga.
För min del välkomnar jag ansatser
till en liknande utveckling också inom
de borgerliga partierna, även om man
till slut i uppriktighetens namn måste
säga att det förefaller som om medlemmarna
i moderata samlingspartiet
alltjämt har en del att lära av socialdemokratin
när det gäller den inre partidemokratin.
Herr TALMANNEN:
Jag uttrycker förhoppningen att den
debatt som uppkommit, och som gått
vid sidan av det ämne vi behandlar,
inte måtte vidare utvecklas. Det var ju
en kort anmärkning av herr Hernelius
och ett långt anförande av herr Björk.
Herr HERNELIUS (m):
Herr talman! Jag skall ta herr talmannens
uppmaning ad notam och inte
syssla med herr Björk.
Till herr Geijer vill jag säga att när
han talar om skillnaden mellan lagrådet
och övriga remissinstanser i den
meningen, att en remissinstans yttrar
sig innan regeringen har tagit ställning,
och lagrådet sedan regeringen tagit
ställning, så är det en alldeles riktig
definition, om vi lägger till ett ord:
lagrådet yttrar sig dock innan regering
-
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Nr 11
91
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska yttrande över lagförslag
en tagit definitiv ställning till en lagfråga.
Och regeringen har ju alla möjligheter
till nya synpunkter, till beaktande
eller icke beaktande av vad lagrådet
säger. Därmed följer, tycker jag,
att justitieministerns resonemang om
parlamentarismen är —- förlåt mig —
av ganska ringa värde i detta sammanhang.
Det kan aldrig vara fel i en parlamentarism
att ha så mycket fakta och
synpunkter som möjligt tillgängliga innan
lagar, med deras utomordentliga
vikt, definitivt beslutas och sättes i
kraft för att sedan av medborgarna efterkommas.
Jag kan med andra ord inte acceptera
det resonemanget som definition
på parlamentarism, och jag vill också
säga att jag gläder mig över att utskottet
uppenbarligen inte heller accepterat
det, eftersom det inte finns med i
utskottsutlåtandet.
Sedan hävdar justitieministern att det
ibland är bättre med snabbt genomförda
reformer än med tekniskt perfekta
sådana. Detta kan i vissa lägen anses
rätt. Men som resonemang för normala
situationer är det inte hållbart, herr justieminister.
Har man sådana synpunkter,
då blir betänkligheterna inför dagens
reform ännu större.
Sedan kommer vi till rättssäkerheten.
Med detta ord avses i detta sammanhang
inte den rättssäkerhet som kom
till uttryck i den debatt, som fördes
här under förmiddagen, om säkerhet till
liv och lem, säkerhet mot våld. Här gäller
det den medborgarens rättssäkerhet
som tar sig uttryck i att han har rätt att
begära konsekvens i lagstiftningen. Han
har rätt att begära att likartade principer
ligger till grund för olika lagar,
att det blir ett mosaiksystem som passar
och som han har möjlighet att
överblicka. Detta är rättssäkerhet. Det
är så mycket mera skäl till en sådan
definition som det i fråga om lagar ofta
är många olika pennor i verksamhet
med olika subjektiva synpunkter på formuleringar
och uttalanden av olika slag
etc.
Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! Jag vill bara göra några
korta kommentarer med anledning
av justitieministerns anförande.
Han talade om att det huvudsakligen
var principiella skäl som åberopas till
stöd för reservationen. Det förhåller sig
i så fall på det viset att man förnekar
att det föreligger principiella skäl för
propositionen. Det har kanske framgått
nu att justitieministern själv ställer
de principiella skälen i bakgrunden
och skjuter de praktiska skälen i förgrunden.
Jag skall därför inte ytterligare
gå in på detta.
Beträffande de praktiska skälen är
att notera, att justitieministern själv uttryckte
sig i mycket vaga ordalag när
han sade, att man får inrikta sig på att
att det inte kan uteslutas att behov av
ett tredje lagråd åter uppstår någon
gång i framtiden. Det stämmer ungefärligen
med vad jag själv sade, men
det stämmer mycket dåligt med de prognoser
som anfördes vid 1968 års lagstiftning.
Jag hade också tänkt säga något om
rättssäkerheten, men för att förkorta
debatten kan jag där helt instämma i
vad herr Hernelius nyss anförde.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner koinme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.
Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 1 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
92
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 fm.
Ang. slopande av lagrådets obligatoriska
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20
punkten 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
yttrande över lagförslag
Då emellertid fru Segrstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 69;
Nej — 60.
På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 2.
På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.
Kammaren åtskildes kl. 16.50.
In fidem
K.-G. Lindelöw
/Solveig Gemert
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
93
Onsdagen den 18 mars eftermiddagen
Kammaren sammanträdde kl. 19.30.
Ang. tillfällig vattenreglering under
år 1970
Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om tillfällig vattenreglering under år
1970 jämte motioner i ämnet.
Genom en den 27 februari 1970 dagtecknad
proposition, nr 48, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om tillfällig vattenreglering
under år 1970.
I propositionen hade föreslagits en
lag, enligt vilken Kungl. Maj:t kunde
lämna tillstånd att tillfälligt sänka vattenståndet
vid befintliga kraftverksoch
regleringsdammar under vad som
eljest vore lagligen gällande. Tillstånd
finge lämnas endast om det vore oundgängligen
nödvändigt för landets kraftförsörjning
under år 1970. Tillståndet
finge icke avse längre tid än till utgången
av juli månad i år. En förutsättning
för tillstånd vore vidare, att särskilda
byggnadsåtgärder icke behövde
vidtagas för att regleringen skulle kunna
genomföras. Skadereglering finge ske
i efterhand vid vattendomstol.
I samband med propositionen hade
behandlats följande i anledning av denna
väckta motioner, nämligen
A. de likalydande motionerna 1: 1006,
av herr Pettersson, Karl, och fröken
Stenberg, samt II: 1165, av herr Nilsson
i Agnäs och herr Petersson i Gäddvik;
ävensom
B. motionen II: 1164, av fru Marklund
och herr Hermansson.
I motionerna I: 1006 och II: 1165 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att den i Kungl. Maj:ts proposition nr
48 år 1970 föreslagna lagen om tillfällig
vattenreglering under år 1970 ej skulle
få tillämpas på Kultsjön och liknande
regleringsföretag, vilka icke tidigare ansetts
tillåtliga av Kungl. Maj:t eller Vattenöverdomstolen,
men av sökanden
icke fullföljts till Kungl. Maj:t,
att 3 § i den föreslagna lagen skulle
ändras till ”---Tillstånd skall för
bindas
med särskilda villkor om vattenhushållning
och annat” samt att i
samma paragraf skulle tilläggas: ”Vattenrättsdomare
skall tillfrågas angående
vattenhushållningsbestämmelser”,
att tillägg skulle göras till 12 § i lagförslaget
så att frågor, vilka redan löpte
på prövotid i det ordinarie vattenmålet
om ifrågavarande projekt enligt 11 kap.
66 § 2 mom. vattenlagen automatiskt
också skulle omfatta den ytterligare skada
som åvägabringades av den föreslagna
utvidgningen av vattenregleringen.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1006 och 11:1165 bifalla
propositionen nr 48; samt
B. att motionen II: 1164 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Herr PETTERSSON, KARL, (m):
Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 48 föreslås en lag, enligt vilken
Kungl. Maj:t kan lämna tillstånd
att tillfälligt sänka vattenståndet vid
befintliga kraftverks- och reglerings
-
94
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. tillfällig vattenreglering under år 1970
dammar under vad som eljest är lagligen
gällande.
Centrala driftledningen har i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställt att
Kungl. Maj:t i förslaget till lag skulle
medge att ”tekniskt tillgängliga vattenkraftresurser”
får tas i anspråk utan
föregående prövning av vattendomstol.
Den nuvarande situationen för landets
kraftförsörjning ligger till grund
för driftledningens hemställan. Kungl.
Maj:ts proposition och i samband med
propositionen väckta motioner behandlas
i tredje lagutskottets utlåtande nr
26.
Givetvis är det nuvarande läget, med
elransonering som följd, mycket allvarligt
från hela landets synpunkt. Bristen
på elkraft medför risk för minskad
sysselsättning genom inskränkning i
driften vid företag. Andra olägenheter
uppkommer också för allmänheten.
Frågan huruvida åtgärder hade kunnat
vidtas i tidigare skede för att undvika
dagens situation har diskuterats i
riksdagen under förra veckan när lagen
om elransonering beslutades. Det
finns därför inte anledning att ånyo ta
upp den frågan till debatt.
Trots detta bekymmersamma läge från
elförsörjningssynpunkt är det dock oroande
att vattenregleringsprojekt, som
tidigare bedömts såsom icke tillåtliga
enligt gällande vattenlag, såväl vid behandlingen
såsom mål vid vattendomstol
och vattenöverdomstol som vid
Kungl. Maj:t, genom denna ”krislag”
skall bli tillåtliga. Hinder för tillåtligheten
har varit de stora skador som
kommer att uppstå vid en genomförd
reglering av vatten enligt inlämnade ansökningar.
I motionsparet I: 1006 och II: 1165
har dessa synpunkter framförts. Det
finns ett flertal sådana reglerade vattendrag,
vilka inte ansetts såsom tillåtliga
från regleringssynpunkt i enlighet
med vad jag tidigare har anfört. Såsom
exempel på en sådan sjö nämns i motionsparet
Kultsjön efter Ångermanälvens
flodsystem. Jag vill med anled
-
ning av tredje lagutskottets utlåtande
anföra några synpunkter utöver vad
som framkommer i motionerna.
Vad landets kraftförsörjning angår
innebär en ytterligare reglering av
Kultsjön endast 1 promille av ett normalårs
förbrukning. Vid behandlingen
inför vattendomstolen och Kungl. Maj:t
av den nu tillstadda regleringen av
Kultsjön framkom att mycket svårartade
skador, framför allt på fisket, befarades
uppkomma vid strängt taget varje
avsänkning under nivån ± 0 i det
lokala höjdsystemet. Vad fisket beträffar
angav expertisen att de huvudsakliga
näringsbottnarna fanns inom registret
± 0 och —2. Man kan av de sakkunnigas
utlåtanden klart konstatera att
varje avsänkning i det angivna registret
medför omfattande och i tiden utsträckta
skador på fisket. Man bibringas
uppfattningen att en avsänkning till
— 1 redan den ger en mycket stor skada
samt att en avsänkning till — 2 ”även
under en tid av endast några veckor”
kan medföra total förstöring av näringsbottnarna
för lång tid framåt. Härav
torde man i fiskefrågan kunna dra
slutsatsen att skadan vid avsänkningen
från —2 till —3 icke är proportionell
mot den som inträffar mellan — 1 och
— 2. Har således Kungl. Maj:t vid ett
tillfälle funnit hinder föreligga för avsänkning
av Kultsjön till — 1, och därmed
jämväl till —3, men kunnat dispensera
avsänkningen intill — 1, finns
nu ej orsak att lämna fullmakt till en
omprövning, särskilt som ”risk för
mycket svårartade skador” föreligger.
Det är vidare anmärkningsvärt att denna
passus, som återfinnes flera gånger
i lagens förarbeten, icke kommit att
ingå i lagen som ett rekvisit för tillstånd.
Lagen avser att äga tillämpning endast
till utgången av juli månad 1970,
med återfyllnad om möjligt tidigare.
Det kan dock mycket väl tänkas att i
vattendrag med högre regleringsgrad
sådan återfyllnad icke är möjlig med
hänsyn till den faktiska tillrinningen
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
95
Ang. tillfällig vattenreglering under år 1970
under denna mycket begränsade tid.
Inom såväl Ångermanälvens som Umciilvens
och Indalsälvens flodområden
liar i vattendomstolen hårt diskuterats
frågan om prioritet för magasinsåterfyllnad
när konkurrens förelegat om
vattendropparna. Graderingen synes ha
gjorts från utgångspunkt av främst naturvårdsintressen.
För Kultsjöns del
kan det således bli erforderligt med
tvångsavtappning av det uppströms belägna
vattenmagasinet Ransaren för att
man den sista juli skall ha uppnått den
vattennivå som sjön skulle ha utan nu
aktuell extraordinär avskänkning. Det
skall tilläggas att den redan till Konungen
ingivna ansökan omfattar Kultsjön
och att de av sökanden här föreslagna
vattenhushållningsbestämmelserna
inte bara är tvetydiga utan direkt
motsägande i denna aktuella fråga. Sökanden
begär således rätt till avsänkning
till — 3 för en tidsrymd fram till och
med juli, under det att de i samma ansökan
föreslagna vattenhushållningsbestämmelserna
föreslås sammanfalla med
nu gällande vattenhushållningsbestämmelser
från den 1 juli. Det senare tarvar
dock helt naturligt en däremot svarande
mäktighet i vårflod. Vattenrättsdomaren
kräver inte vattenhushållningsbestämmelser
utöver dem sökanden
föreslagit. Det innebär att det ändå
skall vara vattenhushållningsbestämmelser,
men på grund av oklarheten i
av sökanden begärd rättighet har vattenrättsdomaren
nödgats infordra
muntlig förklaring av sökandeombudet.
Lagutskottet finner till fyllest att sökanden
senast den 1 november 1970
inkommer med beskrivning av regleringens
verkningar samt de ersättningsbelopp
sökanden anser bör utgå,
d. v. s. hela det komplex som normalt
ingår till vattendomstolen och kungöres,
bedömes, behandlas och dömes innan
regleringstillstånd får tas i anspråk.
I förevarande fall är avsänkningen,
när utredningen kommer, ett
inte bara fullbordat utan även avslutat
faktum och alla bevis undanröjda. Man
har inte som i eu uppskjuten fråga vid
en fortlöpande reglering möjlighet alt
under årens lopp samla erfarenheter
för en skadereglering. Dessa iakttagelser
måste vid reglering enligt den föreslagna
lagen till allra största delen avgöras
under avsänkningsperioden. Vidare
har den skadelidande, lika väl som
andra som har att ta befattning med
skadan, mycket svårt att avgöra till vilket
regleringsföretag viss skada är att
hänföra eller hur skadeorsakerna skall
fördelas mellan olika tänkbara företag.
Det synes vara ett berättigat krav att
bestämmelserna för de prövotider som
redan löper skall automatiskt få omfatta
verkningar av företag enligt den
föreslagna lagen.
För Kultsjöns del har tillstadd avsänkning
varit mycket besvärande för
ett stort antal vattentäkter invid sjön.
För att skydda markägarna mot det
våldsamma hot som vattenbrist utgör
ålades sökanden att till en viss angiven
krets av fastigheter vid begäran distribuera
vatten samt på visst i domen
preciserat sätt fördjupa brunnar och
på annat vis tillförsäkra fastigheten
nödig tillgång till hushållsvatten. Erfarenheter
har vunnits av avsänkningen
till —1, och de åtgärder som påkallats
beträffande brunnar har kommit till utförande,
senast genom den genom vattendomstolens
dom den 2 september
1969 avslutade prövotiden och begärda
prövotidsbestämmelser. Samtidigt avgjorde
domstolen vattenförsörjningsfrågan
för de fastigheter där tvist förelåg.
Man kan förutsätta att man i fråga
om flertalet av de brunnar som fördjupats
eller ersatts på grund av Kultsjöns
avsänkning till — 1, jämte åtskilliga
andra brunnar, kommer att stå inför
samma problem igen vid en ökad avsänkning.
Det är absolut nödvändigt att
ett tillstånd till ökad avsänkning av
Kultsjön förenas med skyldighet för
sökanden att på begäran fritt tillhandahålla
vatten till ladugårdar och bostäder
på de fastigheter, vilkas brunn sinar
under den tid tillståndet avser och
96
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. tillfällig vattenreglering under år 1970
återverkningar från detsamma kan föreligga
— detta oavsett om sökanden
anser sig kunna acceptera påstått orsakssammanhang
eller ej.
Den nu till avgörande föreliggande
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 har behandlats
med största brådska. Anledningen
därtill är det besvärliga elkraftsförsörjningsläget.
Motionstiden utgick
den 10 i denna månad. Redan på kvällen
samma dag behandlades propositionen
och motionerna i utskottet. I dag
har ärendet flyttats fram på föredragningslistan
för att möjlighet skall finnas
att riksdagens beslut skall kunna
följas av Kungl. Maj :ts beslut i ansökta
regleringsärenden i denna veckas konselj.
För att något beröra brådskan när
det gäller att göra upp med berörda
sakägare i det aktuella Kultsjöområdet
kan följande anföras när det gäller sjön
Ransaren, vilken ligger omedelbart uppströms
Kultsjön. I stort sett är det samma
kategorier människor det gäller. Det
är småbrukare och arbetare som är
sakägare.
Regleringen av Ransaren började den
1 maj 1954. Regleringsamplitud 18 meter
mellan +18 och + 36 meter i lokalt
höjdsystem.
Byggnadsarbetena påbörjades under
år 1953 innan ännu vattendomstolen
lämnat tillstånd till arbetenas utförande.
Fiskeskadan inträffade under år
1953 på grund av kraftig grumling från
byggnadsarbetena.
Åbyggarna sålde fisk till Vilhelmina
utöver den fisk som förbrukades i hushållen.
Normalt åt man fisk en gång
per dag i hushållen. Man saltade in fisk
för vinterbehov. I den berörda byn
finns 15 hushåll. Skadan på fisket beräknas
till 50—80 procent.
Vissa förskott på fiskeskadan har utgått.
Det högsta har varit 750 kronor
per år för ett hushåll. Vattendomstolen
har för samma hushåll uppskattat skadan
till cirka 3 600 kronor per år.
Det bör observeras att bortfallet av
fisket gör att den arbetskraft som friställts
från fisket skall begagnas i annat
arbete. Sådant arbete finns inte i
bygden. Det enda som odlas är hö och
något potatis. Skogsbruket är obefintligt.
Ripfångst och fiske har varit huvudnäringarna.
Nu har domstolen efter 17 år dömt
slutlig ersättning för fisket och skadorna,
innebärande att fastighetsägarna
skulle få ersättning för de gångna 17
åren och för framtiden. Här har vattendomstolen
utdömt varierande ersättningar,
men såsom exempel kan nämnas
fiskeersättning med 3 600 kronor
per år och engångsersättningar om
100 000 kronor till fastighetsägare.
Fattiga fjällbor har fått hålla bank åt
kraftintresset. Visserligen är det meningen
att de skall få 5 procent enkel
ränta på ersättningarna, men deras ekonomiska
status är mycket låg, och det
är inte rimligt att de skall hålla kredit.
Domen har överklagats av kraftintresset,
vilket innebär att det torde ta ytterligare
ett och ett halvt å två år innan
de slutliga ersättningarna utgår. Dessutom
kan ett överklagande ske vidare
till HD, där det kan ta ytterligare något
år innan frågan är slutligt behandlad.
Byns övriga fiskevatten är beläget i
Kultsjön. Reglering av Kultsjön pågår
sedan år 1959, och fisket i Kultsjön är
också i det närmaste totalskadat.
Herr talman! Jag har velat nämna
dessa förhållanden för att belysa de
svårigheter de berörda bygderna och
där boende inäninskor kan drabbas av.
Jag har tidigare sagt att det är hela
landets intresse att kraftförsörjningen
tryggas, men det får dock inte ske på
sådant sätt att gällande lagar och förordningar
sätts ur funktion och skador
förorsakas som kan bli svåra att uppskatta
och skadereglera för lång tid
framåt. Inte minst viktigt är att de berörda
människorna som i många fall
lever i svåra geografiska, klimatiska,
ekonomiska och arbetsmässiga förhållanden
får sin rättmätiga ersättning. I
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
97
Ang. tillfällig vattenreglering under år 1970
jämlikhetens tidevarv iir det ett av de
minsta krav man kan ställa på landet
i sin helhet.
Herr talman! Tredje lagutskottet har
inte tagit hänsyn till de argument som
framförts i motionerna angående skadeverkningarna
av att tidigare icke enligt
vattenlagen tillåtliga vattenregleringsåtgärder
får vidtagas.
Då det inte är tekniskt möjligt att
ställa något yrkande om bifall till motionsparet
I: 1006 och II: 1165 på grund
av att vi motionärer inte i motionerna
utarbetat erforderlig lagtext, måste jag
avstå från ett sådant yrkande. Men jag
uttalar den förhoppningen att Kungl.
Maj:t tar del av behandlingen av propositionen,
motioner i ärendet och vad
i anslutning därtill anförts vid den
kommande behandlingen av föreliggande
ansökningar om undantag från vattenlagen
i vattenregleringsärenden
samt att berörda sakägare efter den
långa väntetiden om 17 år, längre än
vad som omnämnes för den som fick
vänta på Rakel, får sin rättmätiga ersättning
för uppkomna skador vid redan
företagna vattenregleringsåtgärder.
I detta yttrande instämde fröken
Slenberg (m) och herr Strandberg (m).
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):
Herr talman! Herr Karl Pettersson
har rätt i att tredje lagutskottet inte
har kunnat ta någon hänsyn till de motioner
som han och andra har framlämnat,
men det beror på att det inte
har funnits förutsättningar att tillstyrka
motionerna. Utskottet har haft att
bedöma läget i dess helhet, och vi kan
naturligtvis inte se så snävt på det
hela som herr Karl Pettersson har gjort.
Det finns säkerligen andra sjöar i detta
land än Kultsjön som kan åberopas när
det gäller vattenregleringar och där
man får skador på både fisk och annat.
Men i ett läge där landet har ett verkligt
stort behov av vattenkraft för att
kunna driva industrin får man naturligtvis
gå med på att stifta en lag som
4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 11
skall gälla undantagsvis, och här är det
bara fråga om en ytterligt kort tid. Det
skulle vara märkligt, om man i det läget
skulle tvingas ta den hänsyn herr Pettersson
vill enligt de argument som
han här framfört. Vi får i stället utgå
från att man skall ersätta de skador
som uppkommer på grund av den extra
reglering som man nödgas ta till nu.
Utskottet har sakligt behandlat motionerna
och propositionen, även om vi
har haft kort tid på oss. Men alla vet
hurudant läget är, och vi har naturligtvis
varit nödsakade att ta hänsyn till
detta.
Beträffande den aktuella situationen
i Kultsjön är det inte någon föraktfull
kraftstyrka som man får fram genom
den reglering som här föreslås. Man beräknar
att få ut 70 000 kW-timmar genom
regleringen, och det är sannerligen
inte dåligt. Det kan betyda ganska
mycket i det besvärliga elförsörjningsläge
som vårt land befinner sig i.
Vad beträffar ersättningarna vill jag
säga, att i propositionen och i utskottets
utlåtande har uttalats att där skadeverkningar
uppstår skall också ersättning
utges till dem som blir skadelidande
på grund av denna speciella
undantagslag. Detta gäller också för invånarna
omkring Kultsjön.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr PETTERSSON, KARL, (m):
Herr talman! Jag är litet förvånad
över herr Göran Karlssons yttrande. Att
man inte kan se snävt på denna fråga
är jag medveten om med tanke på det
läge som råder från kraftförsörjningssynpunkt.
Jag är också förvånad över
herr Karlssons yttrande att det även
finns andra sjöar än Kultsjön. Om herr
Karlsson läser framställningen i motionen
finner han att den gäller även andra
sjöar som är i samma predikament som
Kultsjön. Där har tidigare vattendomstol,
vattenöverdomstol och Kungl. Maj :t
haft den uppfattningen att man inte
98
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. tillfällig vattenreglering under år 1970
kunnat tillåta åtgärderna på grund av
denna lagstiftning.
Herr Göran Karlsson säger sedan att
man inte har sett föraktfullt på dem som
bor i dessa trakter och är berörda av
frågan.
Beträffande skaderegleringar framgår
det av mitt tidigare inlägg på vilket sätt
man kunnat bedöma regleringen av skador
efter gällande förutsättningar. När
man skall bedöma skadorna i november
1970 kommer dessa sjöar att vara återfyllda.
Det blir då ganska svårt att i det
läget kunna bestämma vilka skador det
rör sig om.
Herr Göran Karlsson säger också att
70 000 kilowattimmar är ett mycket
stort krafttillskott, men jag vill ifrågasätta
om det är så mycket jämfört med
den totala produktionen.
Vi får hoppas att Kungl. Maj :t skyndar
på sin behandling av detta ärende
och att berörda myndigheter och regleringsföretag
gör rätt för sig gentemot
de människor det här gäller och som redan
behövt vänta i 17 år.
Jag håller med herr Göran Karlsson
om att läget kräver att vi på alla sätt
försöker klara elbristen. Men jag vidhåller
att det inte kan vara rätt att
några enstaka fjällbor skall behöva
åsamkas skador som de sedan har mycket
stora svårigheter att få reglerade.
Jag uttalar den förhoppningen att
Kungl. Maj :t måtte påverka de myndigheter
och företag som skall vidta här
erforderliga åtgärder så att man får
dessa ersättningsfrågor lösta.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):
Herr talman! Vinsten är inte 70 000
kilowattimmar utan 70 miljoner kilowattimmar,
vilket är en något annorlunda
siffra. Detta skall ses mot det faktum
att hela det tillskott av elektrisk
energi som man beräknat få genom denna
lag blir omkring 500 miljoner kilowattimmar.
Det är alltså en stor del av
tillskottet som kommer från Kultsjön.
Herr PETTERSSON, KARL, (m):
Herr talman! Jag vill endast konstatera
att herr Göran Karlsson har ändrat
den siffra han uppgav i sitt första
anförande från talarstolen. Det är en
stor skillnad mellan 70 000 och 70 miljoner
kilowattimmar.
Herr HöBINETTE (m):
Herr talman! Jag måste säga till herr
Göran Karlsson att vad som nu sker är
ett bevis på den tidigare dåliga planeringen.
Hade vattenfallsstyrelsen och
regeringen planerat på ett bättre sätt
hade man sluppit göra de sänkningar
som herr Karlsson nu pläderar för.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):
Herr talman! Vattenfallsstyrelsen och
regeringen kan väl inte anklagas för att
det varit två torra somrar. Det är ändå
de naturförhållandena som till slut
nödvändiggjort den lagstiftning som vi
nu måste besluta om.
Herr HÖBINETTE (m):
Herr talman! Jag anklagar inte regeringen
för att det varit två torra
somrar. Men jag anklagar regeringen för
den dåliga planering som förekommit.
Om man tidigare hade planerat för en
besparing hade man inte behövt göra
den sänkning av vattenmagasinen man
nu tvingas företa.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):
Herr talman! Vi kan naturligtvis
hålla på och diskutera denna fråga
hela kvällen.
Jag vill säga till herr Hiibinette att
vi nu befinner oss i detta läge vare sig
det är resultatet av planering eller brist
på planering. Det hela har inte skett så
planlöst som herr Hiibinette vill göra
gällande. Man har byggt ut vattenkraftresurserna
ganska mycket. Men vi vet
hur det är med exempelvis diskussionen
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
99
om Vindelälven — en del vill bygga ut
och en del vill inte. Även sådana bedömningar
har här spelat in. Nu befinner
vi oss i detta läge, och vi kan inte
ändra på detta faktum. Då måste vi också
besluta om denna tillfälliga lag och
göra det bästa av den situation som nu
råder. Sedan måste vi naturligtvis bygga
ut energiförsörjningen ytterligare
och planera bättre. Men jag är inte säker
på att planeringen hade blivit annorlunda
om herr Hiibinette varit överplanerare
här i landet.
Herr HÖBINETTE (m):
Herr talman! Det där med att planera
bättre, herr Göran Karlsson, tycker
jag var en utmärkt formulering. Det
tror jag säkert att vi hade kunnat göra.
Det hade heller inte behövt ske så stelbent
som nu när regeringen och vattenfallsstyrelsen
haft hand om detta. Jag
tror inte att vattenmagasinen hade behövt
avsänkas så mycket som herr Göran
Karlsson pläderar för om man i
tid — under november eller december
månad förra året, såsom jag visade under
en tidigare debatt här i kammaren
—- hade vidtagit de åtgärder som verkligen
var nödvändiga. Men då blundade
man för realiteterna och hängav sig åt
ett önsketänkande, vilket en regering
icke får göra.
Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):
Herr talman! Det är väl ändå så, herr
Hiibinette, att när det gäller planering
och åtgärder i sådana här sammanhang
drar man sig i det allra längsta för att
vidta ransoneringsåtgärder. Om det tidigare
hade kommit förslag om elinskränkningar
är jag övertygad om att
herr Hiibinette och hans partivänner
hade sagt att det är alldeles galet att på
det sättet snöra åt industrin så att den
inte får driva sina hjul. Det hade säkerligen
varit resonemanget då. Nu vänder
ni på det och anklagar regeringen
för bristande planering.
Om statsbidrag till Norrland Center
Herr HOBINETTE (in):
Herr talman! Den gången, herr Göran
Karlsson, hade man inte behövt snöra
åt industrin, utan då hade det räckt
med att begränsa annan elkonsumtion.
Det är först nu det blivit nödvändigt
att snöra åt industrin, och det är herr
Göran Karlssons och andras fel.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1970/71 inom industridepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner.
Punkterna 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3
Om statsbidrag till Norrland Center
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statens institut för företagsutveckling:
Bidrag till främjande av företagsutveckling
m. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I:
743, av herr Hedström m. fl., och II:
870, av herr Hansson i Piteå m. fl.,
dels de likalydande motionerna I:
759, av herr Stefanson m. fl., och II:
856, av herr Andersson i Örebro m. fl.,
dels ock motionen 11:166, av herr
Åsling.
I motionerna I: 743 och II: 870 hade
anhållits, att riksdagen måtte anvisa ett
anslag av 200 000 kronor för Norrland
Centers verksamhet under 1970 att utgå
ur anslaget Statens institut för före
-
100
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
tagsutveckling: Bidrag till främjande
av företagsutveckling m. m.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
1. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:759 och 11:856 besluta att till stipendier
för fortbildning bevilja 400 000
kronor,
2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 166 i vad den avsåge ett regionalt
informations- och servicecentrum
i Norrlands inland,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 743 och II: 870 i vad de avsåge
bidrag till Norrland Center,
4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:759 och 11:856 samt med avslag å
motionerna 1:743 och 11:870 samt II:
166, samtliga motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Statens institut
för företagsutveckling: Bidrag till främjande
av företagsutveckling m. m. för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 2 200 000 kronor.
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):
Herr talman! I en motion som väckts
under punkten ”Statens institut för företagsutveckling:
Bidrag till främjande
av företagsutveckling m. m.” har vi
hemställt om att ett anslag till Norrland
Centers verksamhet under 1970 skulle
beviljas att utgå ur nämnda anslag. Jag
vill gärna säga några ord i anslutning
till detta.
Utskottet är enigt på denna punkt.
Tyvärr har man dock inte kunnat samla
sig kring ett bifall till motionen.
Jag känner till Norrland Centers
uppkomst och hittillsvarande öden.
Dess vagga stod nämligen i Byske. Det
var bröderna Bergmark vid Futurumverken
som lanserade denna idé, och
för närvarande är det förre landshövdingen
Manfred Näslund som är ordförande
i styrelsen för Norrland Center.
Det pågår en permanent industriutställ
-
ning vid Kungsgatan här i Stockholm,
där 150 företag från Norrland visar
sina produkter. Tanken var att man
skulle få ett fönster ut mot stora världen
och att den norrländska företagsamheten
på det sättet skulle exponeras.
Det är ju känt att marknadsföringen
är en mycket viktig del i industriverksamheten,
och den blir det allt
mera.
Jag vill beklaga att man från utskottets
sida inte nu har biträtt ett anslagsäskande,
men jag vill gärna tolka utskottets
utlåtande som välvilligt. Utskottet
säger att det har en klar uppfattning
om vikten av en effektiv marknadsföring
av Norrlandsföretagens produkter.
Utskottet framhåller vidare att
det är ett betydelsefullt initiativ som
Norrland Center tagit. Det finns enligt
utskottets uttalande anledning att överväga
hur verksamhet av den karaktär
som Norrland Center bedriver skall
främjas, men utskottet är inte nu berett
att förorda särskild medelsanvisning,
vilket vi krävt i motionerna.
Jag vill, herr talman, tolka utskottets
skrivning så att utskottet är berett att
söka förmå Kungl. Maj :t att med allvar
undersöka dessa frågor. De kräver sin
lösning och betyder oerhört mycket för
det norrländska näringslivets utveckling.
Jag har mot bakgrund av denna
tolkning vissa förhoppningar, och jag
saknar därför anledning att i dag ställa
något särskilt yrkande.
Häri instämde herr Strandberg (in).
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.
Punkterna 4—9
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 10
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling,
m. m.
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
101
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
a) till Styrelsen för teknisk utveckling:
Teknisk forskning och utveckling
för budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 95 000 000 kronor,
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1970/71 godkänna avtal och
beslut rörande stöd till teknisk forskning
och industriellt utvecklingsarbete
m. m. som inberäknat löpande avtal
och beslut innebure åtaganden om
högst 55 000 000 kronor under vart och
ett av budgetåren 1970/71—1974/75,
c) bemyndiga Kungl. Maj:t att överföra
eventuellt kvarvarande medel den
30 juni 1970 på investeringsanslaget
Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR till reservationsanslaget
Styrelsen för teknisk utveckling:
Teknisk forskning och utveckling
samt
d) besluta, att Stiftelsen Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete
skulle upphöra med sin verksamhet vid
utgången av juni 1970 och att staten
genom styrelsen för teknisk utveckling
skulle den 1 juli 1970 övertaga dess tillgångar.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I: 92,
av herr Nyman m. fl., och 11:103, av
herr Ericsson i Åtvidaberg,
dels motionen 1:763, av herr Wallmark,
vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta att till Styrelsen för teknisk utveckling:
Teknisk forskning och utveckling
anslå ett med 5 000 000 kronor
förhöjt bidrag om 100 000 000 kronor.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionen I: 763 till Styrelsen för teknisk
utveckling: Teknisk forskning och
utveckling för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 95 000 000
kronor,
2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret 1970/
71 godkänna avtal och beslut rörande
stöd till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete m. in. som inberäknat
löpande avtal och beslut innebure
åtaganden om högst 55 000 000
kronor under vart och ett av budgetåren
1970/71—1974/75,
3. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att överföra eventuellt
kvarvarande medel den 30 juni 1970
på investeringsanslaget Institutet för
nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR till reservationsanslaget Styrelsen
för teknisk utveckling: Teknisk
forskning och utveckling,
4. att riksdagen måtte besluta, att
Stiftelsen Malmfonden för forskningsoch
utvecklingsarbete skulle upphöra
med sin verksamhet vid utgången av
juni 1970 och att staten genom styrelsen
för teknisk utveckling skulle den 1 juli
1970 övertaga dess tillgångar,
5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:92 och 11:103.
Reservation hade avgivits av herrar
Bohman (m), Ottosson (m), Nordstrandh
(m) och Lothigius (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj ds förslag och
med bifall till motionen 1:763 till Styrelsen
för teknisk utveckling: Teknisk
forskning och utveckling för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 000 kronor.
Herr OTTOSSON (m):
Herr talman! Under denna punkt i utskottsutlåtandet
behandlas det statliga
stödet till teknisk forskning och utveckling
och anvisandet av ett reservationsanslag
om 95 miljoner kronor till STU.
Såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet
framhålles den stora roll som
den tekniska utvecklingen spelar för
vårt lands ekonomiska tillväxt och so
-
102
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
ciala utveckling, och det råder allmän
enighet om vikten av målmedvetna
satsningar på åtgärder som främjar teknisk
utveckling och en snabb innovationstakt.
Det är också enligt majoritetens
mening väsentligt att genomföra
en ökad satsning från samhällets sida,
och man påpekar att STU här har en
utomordentligt viktig uppgift att fylla.
Styrelsen för teknisk utveckling har i
sina petita framhållit, att behoven av
medel för tekniska forskningsprojekt
och industriell utveckling är stora, och
uttalar samtidigt att styrelsen för de
båda senaste budgetåren tvingats avslå
i och för sig väl motiverade ansökningar
om anslag.
Anslagen för kommande budgetår är
i stort sett oförändrade. Vid en föredragning
i statsutskottets femte avdelning
av generaldirektören för STU har
klarlagts att medelsanvisningen inte tilllåter
några nya ambitioner, utan man
måste hålla sig på i stort sett oförändrad
nivå. Detta rimmar illa med det
vackra talet om målmedvetna satsningar
och departementschefens uttalande
om att han delar STU:s uppfattning om
önskvärdheten av en ökad statlig insats
inom flera av styrelsens verksamhetsgrenar.
Det finns en tidtabell för STU:s stat
och utveckling. I propositionen nr 68
år 1968 angående ökat stöd till teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete
talade man om att det var en
omfattande reform av det statliga stödet.
Det fanns visserligen vissa detaljer
som man var oenig om här i kammaren,
men alla räknade väl med att reformen
skulle innebära en betydande satsning
i ekonomiskt hänseende. Att döma av
statsutskottets utlåtande nr 13 i anledning
av statsverkspropositionen år 1969
trodde man tydligen också att det skulle
bli en betydande ökning, men i verkligheten
var det ingen ökning alls. Jag
skall be att få anföra ett citat ur detta
betänkande. Utskottet anför följande i
förra årets utlåtande: ”Utskottet anser
sig kunna konstatera att allmän enighet
råder om att den tekniska utvecklingen
har en avgörande betydelse för samhällsekonomins
tillväxt och om önskvärdheten
av en ökad satsning på teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete.
”
Utskottet säger vidare: ”Det är givetvis
angeläget att styrelsen i fortsättningen
tilldelas tillräckliga resurser för att
på ett adekvat sätt kunna fullgöra de
väsentliga uppgifter som åvilar den.”
Ur årets statsverksproposition och
det utlåtande vi nu har att behandla har
jag redan anfört några kortfattade citat,
av vilka framgår, att årets satsning innebär
en mycket obetydlig ökning, ungefär
motsvarande kostnadsökningarna.
I övrigt är det fråga om rena bokföringstransaktioner.
Jag skulle också gärna vilja anföra
ett mycket kort citat ur årets statsverksproposition
på sidan 2. Det heter där:
”Samarbete mellan samhälle och näringsliv
är ett nödvändigt instrument
för en aktiv näringspolitik.” Med ledning
av detta citat skulle jag gärna
vilja till industriministern säga några
ord.
Näringslivet satsar ungefär en miljard
kronor per år. Det är en given sak
att det är nödvändigt med ett förtroendefullt
samarbete. I många fall behövs
det en synkronisering av insatserna
mellan staten och det enskilda näringslivet.
Hur detta samarbete skall fungera
förtroendefullt, är i hög grad beroende
av industriministerns agerande. En
departementschefs uttalande i olika
sammanhang studeras även av näringslivets
folk, och angrepp på det enskilda
näringslivet stämmer inte alltid överens
med talet som en samarbetsönskan.
Jag har här ingen anledning att rada
upp några exempel, men känslan av en
förtroendeklyfta mellan staten och näringslivet
som håller på att vidgas är
för mig synnerligen allvarlig. Jag tror
därför att man, om man talar om samarbete
och om man är intresserad av
ett förtroendefullt samarbete, bör komma
ihåg att man i alla sammanhang
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
103
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
uppträder som ansvarigt statsråd för
svenskt näringsliv, både enskilt och
statligt.
I motionen I: 763 av herr Wallmark
har yrkats på en höjning av anslaget
med 5 miljoner kronor. Den begärda
höjningen är synnerligen blygsam i relation
till behovet och även i relation
till de ökade insatser av ekonomisk natur
som det svenska näringslivet i dag
gör när det gäller forskning och utvecklingsarbete.
Motionen bör därför
beträffande anslagsfrågan närmast ses
som ett påpekande för att visa hur regeringen
talar i vackra ord om ökade
insatser men sedan vägrar att ställa erforderliga
resurser till förfogande.
Herr talman! Jag ber med det anförda
få yrka bifall till reservationen.
Herr PETERSSON, BERTIL, (s):
Herr talman! När det gäller anslaget
till STU vill jag understryka att det i
sak inte råder några delade meningar
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna.
Utskottsutlåtandet vittnar
härom, och jag ber att få citera följande
på s. 10 i utlåtandet: ”Mot bakgrund
av den stora roll som den tekniska utvecklingen
spelar för vårt lands ekonomiska
tillväxt och sociala utveckling råder
allmän enighet om vikten av målmedvetna
satsningar på åtgärder som
främjar teknisk utveckling och en snabb
innovationstakt.” Därom är vi utan tvekan
eniga på båda sidor om reservationslinjen.
Jag anser för min del att den positiva
inställningen i en fråga inte utan vidare
har att göra med behandlingen av
anslagsfrågan vid en viss tidpunkt. I ett
sådant här sammanhang när det gäller
att ta ställning till en budget där så
många önskemål sammanstrålar blir det
alltid en fråga om avvägning mellan de
olika önskemålen. Efter den avvägningen
har nu STU fått sitt anslag. Även om
det inte innebär någon avsevärd förhöjning
i förhållande till innevarande år
så föreligger det utan tvekan inte nå
-
gon risk för att styrelsens verksamhet
skall behöva bromsas upp.
För det första har det i viss mån skett
en uppräkning. För det andra finns det
enligt de uppgifter vi fick i samband
med utskottsbehandlingen möjligheter
till vissa omregleringar mellan de olika
budgetåren. Genom dessa regleringar
kan man anpassa verksamheten på ett
för styrelsen och verksamheten positivt
sätt.
Vi kan därför vara eniga om att vi
oavsett ställningstagande i anslagsfrågan
stöder den här verksamheten i en
positiv anda. Med den anslagsframställning
som ligger på kammarens bord kan
verksamheten säkert också vidareutvecklas
i den takt som har förutsetts.
I detta sammanhang bör man kanske
också ta in i bilden att det faktiskt
inte är mer än två år sedan STU startades
och att verksamheten fortfarande
befinner sig i ett uppbyggnadsskede.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr statsrådet WICKMAN:
Herr talman! Jag vill göra några kompletteringar
till vad som nyss sades när
det gäller att bedöma anslagsanvisningen
till styrelsen för teknisk utveckling.
Dessutom gjorde herr Ottosson en utvikning
i sitt anförande med en fråga
till mig, vilket utgör ytterligare ett
skäl till att jag skall be att få ta kammarens
tid i anspråk ett ögonblick.
Om man skall se på vad som hänt
med anslagen till styrelsen för teknisk
utveckling kan man dels studera anslagen
såsom de redovisas i statsverkspropositionerna,
dels också — och jag menar
att det är det riktiga — undersöka
vilka resurser som styrelsen har haft
disponibla under de olika åren. Det senare
har styrelsen redovisat för det
gångna budgetåret och för innevarande
budgetår. Gör man det finner man en
väsentlig expansion i styrelsens tillgängliga
medel. Man kan alltid säga att
104
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
en ytterligare ökning i och för sig hade
varit önskvärd, och det är klart att detta
också är min uppfattning, men vi
måste se en budget som resultatet av
en avvägning av många angelägna behov.
Låt oss se på den faktiska utvecklingen.
Vi finner då, vilket framgår av styrelsens
petita, som är återgivna i huvudtiteln,
att de medel som disponerades
1968/69 under styrelsens första
verksamhetsår uppgick till 80 miljoner
kronor. Styrelsen för teknisk utveckling
har inte bara disponerat budgetmedel
utan också under de gångna åren haft
tillgång till medel från Malmfonden och
andra tidigare medelsanvisningar. Följande
år, d. v. s. det budgetår vi nu är
inne i, är — fortfarande med hänvisning
till de i huvudtiteln återgivna petita
— de disponibla medlen uppe i 106
miljoner kronor, vilket är en väsentligt
större ökning än den som riksdagen
diskuterade i fjol.
Nu har jag inhämtat — och jag tror
att även utskottet har fått de uppgifterna
av generaldirektören — att den disposition
som styrelsen gör innebär att
man under innevarande år kommer att
förbruka 95—96 miljoner kronor. 1968/
69 disponerades 76—77 miljoner. Det är
alltså en uppgång med omkring 20 miljoner
kronor. För innevarande budgetår
kommer emellertid de faktiskt tillgängliga
medlen att uppgå till 108 miljonor
kronor. Den totala ökningen ligger
således något under fjolårets, men
den reella ökningstakten är större. Jag
är ledsen att behöva driva denna budgetexercis
med kammaren, men från
fjolårets ökning skall vi, som vi diskuterade
mycket då, dra ifrån att vi det
året lade ökade uppgifter på styrelsen.
Styrelsen fick i uppdrag att täcka komplementkostnader,
vilket den enligt det
tidigare budgetsystemet inte behövde
göra när den finansierade forskningsuppdrag.
Dessutom övertog styrelsen en
stor del av Atomenergis långsiktiga
forskningsverksamhet. Det betyder att
de facto är redan vid budgetanvisning
-
en ökningstakten större i år än den var
i fjol.
Låt mig dessutom tillägga något som
— jag kan erkänna det — inte explicit
framgår av huvudtiteln, nämligen att
vi har under prövning det förslag som
varvskommittén framlade. Dess betänkande
blev icke offentliggjort förrän
efter budgetens offentliggörande. Kommittén
har ju föreslagit rätt betydande
statliga insatser till varvsindustrins
forsknings- och utvecklingsarbete. Den
ställning som regeringen har tagit till
det förslaget kan jag inte avslöja i kammaren
i dag. Propositionen är ännu inte
lagd på riksdagens bord, men den kommer
om ungefär tio dagar. Jag kan ändå
säga så mycket — och att avslöja en
kommande proposition kanske anses något
mindre opassande när det sker här
i kammaren — att ökade anslag kommer
att ställas till STU :s förfogande för detta
ändamål redan för det budgetår som
vi nu diskuterar, alltså 1970/71.
Redan den finansiella ram som styrelsen
har att röra sig med uppvisar
därför en ökningstakt som i nuvarande
budgetläge måste framstå som ett
klart uttryck för den prioritering vi
gör av styrelsens verksamhet. Jag vill
också säga, vilket är viktigt när det
gäller att bedöma styrelsen som ett
instrument att stimulera den tekniska
utvecklingen här i landet, att en central
uppgift för styrelsen är att genomföra
— självfallet i kontakt och samråd med
den industri som i sista hand i produktionen
kommer att omsätta resultaten
av styrelsens aktiviteter — en hård och
från samhällsekonomisk synpunkt effektiv
prioritering av de resurser som alltid
måste framstå som knappa. Det betyder
att på de av styrelsen prioriterade
områdena kommer ökningen i aktiviteten
att vara väsentligt mycket större
än vad som framgår av den genomsnittliga
totala uppräkningen av anslaget.
Låt mig också säga att det finns en
inte oväsentlig nyhet i budgeten som
ökar effektiviteten i hanterandet av våra
forskningsresurser på det här områ
-
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
105
Anslag till styrelsen lör teknisk utveckling, m. m.
det. Kom ihåg att väldigt mycket av
arbetet på det här området måste bestå
i effektivisering av de resurser vi har
och inte bara i att lotaliteter öka dem.
Det jag då syftar på är att styrelsen
numera — och det har utskottet inte
haft någon invändning mot — i motsats
till vad som tidigare gällde får rätt att
ingå långsiktiga avtal och åtaganden
inte bara i fråga om kollektiv forskning
soin i fråga om branschforskningsavtalen,
utan också när det gäller andra
forskningsprojekt, inom en ram av sammanlagt
55 miljoner kronor per år under
en femårsperiod. Det ökar, menar
jag, högst väsentligt slagkraften och utbytet
av de resurser som vi nu beslutar
att tilldela styrelsen.
Jag tror att jag med vad jag här har
sagt åtminstone delvis har kunnat korrigera
den beskrivning av anslagsutvecklingen
och behandlingen av styrelsen
i årets budget som getts här i kammaren
av bl. a. herr Ottosson.
Sedan vill jag bara i korthet ta upp
vad herr Ottosson sade om behovet av
samarbete och synkronisering. Det är
ju självklart att hela detta arbete på
utvecklingssidan är och måste med
nödvändighet vara en fråga om ett
samarbete mellan de, om jag så får säga,
fritt disponibla statliga medlen, de rörliga
statliga medlen, och industrins i
de olika företagen bundna tillgångar.
När vi talar om samarbete mellan
statliga myndigheter och näringsliv, vill
jag framhålla att vi i styrelsen för teknisk
utveckling har ett konkret och
praktiskt exempel, fjärran från den litet
uppjagade tidningsdebatt som vi kan
följa i pressen, på hur detta samarbete
fungerar på ett mycket konstruktivt
och produktivt sätt. Jag måste verkligen
be herr Ottosson att inte bara komma
med ett, om jag så får säga, halvkvädet
eko av den diskussion som nu
pågår och anklaga mig för att komma
med uttalanden som skulle skapa en
förtroendeklyfta mellan regeringen och
näringslivet. Herr Ottosson påstår att
vad en industriminister säger är vik
4|
Första kammarens protokoll 1970. Nr 11
tigt, något som jag naturligtvis är tacksam
att få höra av herr Ottosson. Han
säger också att jag borde — underförstått:
jag gör det inte —■ i mina uttalanden
visa ansvar, inte bara för den offentliga
sektorn, de offentliga företagen,
utan också för den privata företagsamtens
utveckling. Jag vore tacksam om
herr Ottosson kunde återge något uttalande
av mig som han vill lägga till
grund för den anklagelse som han riktar
mot mig.
Herr OTTOSSON (m):
Herr talman! När jag talade om ökade
anslag och gjorde en jämförelse mellan
olika år —- det är i och för sig inte
så lång tid, det medges, men det är
den tid som STU har fungerat — kunde
jag naturligtvis inte ta hänsyn till andra
pengar än dem som finns anslagna till
STU i propositionen. Jag känner alltså
inte till vad statsrådet Wickman har i
sin portfölj eller i sin skrivbordslåda.
Det är fullkomligt omöjligt för mig
att veta sådant. Jag måste basera debatten
på det faktiska sifferunderlag som
jag har till mitt förfogande.
Både herr Bertil Petersson och statsrådet
Wickman talade här om att det
inte bara är de angivna anslagen som
står till förfogande utan man har dessutom
vissa möjligheter att göra vissa
omflyttningar. Jag skulle vara väldigt
tacksam över att få reda på hur mycket
dessa omflyttningar ökar kapitalet för
STU. Jag har en känsla av att en omflyttning
i och för sig inte innebär en
ökad kapitaltillgång.
Statsrådet Wickman nämnde också
att man har vunnit en ytterligare fördel
genom det förslag i årets proposition
som innebär att större belopp reserveras
för långsiktiga avtal. Jag håller
gärna med om det, men då fordrar jag
att statsrådet Wickman håller med mig
om att det kommer att stå ett mindre
belopp till förfogande för de icke långsiktiga
avdalen och de forskningsprojekt
av mindre långsiktig karaktär där man
106
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
ger engångsanslag. Där har man faktiskt
begränsat möjligheterna i dag i relation
till tidigare förhållanden.
Statsrådet Wickman kom även in på
vad jag hade nämnt om samarbete. Får
jag först och främst säga att det är
väldigt angeläget vad alla statsråd yttrar,
ty de talar inte bara för ett visst
parti. De innehar en ställning och talar
för hela landet, vilket har en viss betydelse.
Jag är inte ute efter någon skalp, men
när det gäller samarbetet med näringslivet
vill jag åberopa vad som hände
häromdagen i Sparfrämjandet där professor
Dahmén höll ett föredrag och
talade just om denna förtroendeklyfta.
Han sade också att den håller på att
vidgas.
Jag kommer från en industribygd och
vågar påstå att jag har en viss kontakt
med näringslivet genom att jag sitter i
närlingslivets organisationer, och jag
har inte kunnat undgå att konstatera
vad jag här i all vänlighet framfört.
Man skall nog inte negligera dessa kritiska
synpunkter. Det kan finnas anledning
att ta sig en funderare över vad
de innebär.
Man kan självfallet ha olika anspråk
på respekten för sina uttalanden, men
vare sig det gäller den ena typen av
kongress eller den andra tycker jag att
man skall föra ungefär samma språk.
Herr statsrådet WICKMAN:
Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med herr Ottosson när det gäller
att exercera med STU :s anslag. Det
viktiga är att ha klart för sig vilka medel
som styrelsen faktiskt har disponerat.
Redan vid en jämförelse på grund
av det material som är tillgängligt i
statsverkspropositionen står det som jag
sade klart — jag skall inte upprepa detaljerna
— att en ökning har skett som
jag menar är ett klart uttryck för en
prioritering av ifrågavarande verksamhet.
Jag har självfallet inte menat att
herr Ottosson i sina kalkyler skulle ha
kunnat ta hänsyn till att den ökningen
kommer att bli större. Jag vill dock
nämna detta som en information när
vi nu diskuterar styrelsens fortsatta aktivitet.
Jag vill komma tillbaka till herr Ottossons
uppträdande i frågan om förtroendekrisen.
Herr Ottosson började
med att ta upp uttalanden från min
sida och därvid just åberopa mig som
industriminister. Han ville göra gällande
att jag med mina uttalanden skulle
ha skapat en förtroendeklyfta. När
jag sedan begär att herr Ottosson skall
precisera vad han menar med denna
anklagelse mot mig kryper han undan
och nämner någonting om att det också
finns andra uttalanden. Han säger
att man skall tala på samma sätt inför
en kongress, vilken kongress det än
gäller, som man gör här i kammaren eller
inför andra fora.
Jag tycker att detta är en mycket
allvarlig anklagelse, herr Ottosson, och
jag bestrider bestämt vad herr Ottosson
här har anklagat mig för; jag tycker
det är lika bra att vi håller oss till mina
uttalanden eftersom det är jag från regeringens
sida som råkar vara närvarande
i kammaren i dag.
Herr Ottosson bör verkligen inför
kammaren precisera detta smygtal om
någon form av dubbelspel, som så ofta
förekommer. Det räcker inte att åberopa
professor Dahmén som refererar
stämningar. Det har visserligen på sina
håll förekommit stämningar av detta
slag — och det kan i och för sig vara
ett problem — men när dessa karakteriseras
som något slags förtroendeklyfta
gör man sig enligt min mening skyldig
till en våldsam uppförstoring. Detta tal
stämmer inte med den erfarenhet jag
har från mina kontakter; men, all
right, det kan hända att mina kontakter
är färgade av att det är jag som har
dem, och jag skall därför inte tillmäta
dem något avgörande bevisvärde. Det
väsentliga är dock att vi inte för till
torgs allmänna påståenden om stämningslägen
utan verkligen försöker pre
-
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
107
Anslag till styrelsen fiir teknisk utveckling, m. m.
cisera debatten. Detta gäller inte bara
herr Ottosson — det vill jag säga — utan
det gäller också andra som talar på ett
enligt mitt förmenande lättsinnigt sätt
om förtroendeklyftor. Det bör kunna
resas krav på att verkligen få preciserat
vad det är man vill och vilka krav
från regeringens sida som man upplever
såsom skapande förtroendeklyftor.
Om ni håller er till regeringens faktiska
politik, till våra deklarerade avsikter,
kommer det att bli mycket svårt att inför
en större allmänhet få gehör och
förståelse för att här skulle föreligga orsaker
till vad ni kallar en förtroendeklyfta.
Ingen skall dock tolka detta så att jag
i och för sig skulle vara rädd för att
säga saker som näringslivet inte tycker
om att höra. Det finns en tendens hos
näringslivet i dag att betrakta vad jag
anser ur mycket naturliga och fundamentala
behov framsprungna krav på
näringslivet som ett misstänkliggörande
av näringslivet. Jag har sagt i olika
sammanhang, senast inför ett annat forum
i dag, att detta sätt att resonera är
ovanligt litet konstruktivt när det gäller
att delta i en debatt. I verkligheten
innebär det att man avstår från att delta
i den mycket väsentliga debatt som för
närvarande förs — i denna kammare,
mellan de politiska partierna, i fackföreningsrörelsen
och ute i vårt land
över huvud taget — om vilka krav vi
skall ställa på näringslivet, om vilka
krav näringslivet skall ställa på samhället
och om vilken roll och vilken funktion
vi vill tilldela företagen i vårt land.
Denna debatt pågår i vårt land och i
andra länder. Det är naturligt, därför
att vi står inför problem som delvis
är nya. Jag tror att man just därför kan
säga att en del av reaktionerna på sätt
och vis är uttryck för en yrvakenhet
inför ett delvis förändrat debattklimat.
Men jag anser att den djupare anledningen
till att debatten förändrats i och
för sig inte är en ändrad målsättning
— jag talar nu för mitt eget parti —
utan framför allt att nya problem dykt
upp, som det iir angeläget alt lösa. Man
kommer sannerligen inte närmare lösningarna
av de problemen genom att
tala om förtroendeklyftor.
Herr BOHMAN (m):
Herr talman! I och för sig kan det
kanske tyckas opåkallat att jag lägger
mig i debatten. Jag gör det med anledning
av en del uttalanden och frågor av
statsrådet Wickman. Han talade om en
”uppjagad debatt” som herr Ottosson
inte borde ha blandat sig i. Han frågade:
Vad har vi egentligen gjort för fel
från regeringens sida?
Många av hans tongångar var så pass
sansade och balanserade att det finns
anledning att vara tillfredsställd över
dem. Det hade funnits anledning att
använda motsvarande tongångar i andra
sammanhang. Statsrådet Wickman
gjorde gällande att herr Ottossons uttalanden
utgjorde halvkvädna ekon från
dagspressens angrepp på regeringen
och på honom själv. Han hävdade att
förtroendet mellan näringslivet och staten
— och förtroendet mellan näringslivet
och statsrådet Wickman — inte
skulle vara ens tillnärmelsevis så dåligt
som man på sina håll ville göra gällande.
Det finns inte någonting — menade
han — i regeringens faktiska politik
som ger anledning att dra de slutsatser
som herr Ottosson dragit, nämligen att
förtroendet inte är vad det skulle vara.
Herr talman! Jag står liksom herr
Ottosson med båda fotterna i det svenska
näringslivet. Jag vet att jag talar
sant när jag säger att förhållandet mellan
statsmakterna och näringslivet inte
är vad det borde vara. Det finns naturligtvis
utrymme för graderingar och
nyanseringar, men så mycket är ändå
obestridligt, att det i den ekonomiska
situation vårt land befinner sig i hade
varit önskvärt om stämningsläget och
relationerna mellan statsmakterna -—•
inte minst industriministern — och det
svenska näringslivet varit bättre. Det
har förekommit misstänkliggöranden
108
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
och angrepp -— kanske inte så mycket
från statsrådet Wickmans sida, men
från andra representanter för regeringspartiet
— som skapat detta bristande
förtroende. Det är oroande för den ekonomiska
utvecklingen i vårt land.
Men det mest intressanta är den utmaning
som statsrådet Wickman riktade
till herr Ottosson och till oppositionen
som helhet när han ställde frågan:
Kan ni återge något enda uttalande
från min sida som kan vara ägnat
att skada förtroendet? Jag skall plocka
fram ett — det finns säkerligen fler.
Dessförinnan vill jag dock säga att de
uttalanden om hur stor sektor av det
svenska näringslivet som skall förstatligas,
som herr Wickman tidigare gjort,
givetvis inte är ägnade att skapa det
förtroende som han nu säger sig efterlysa
och som vi alla efterlyser. Men det
jag nu särskilt tänker på gjorde herr
Wickman i en debatt med herr Burenstam-Linder
i andra kammaren i december
förra året och däri riktades ett
hårt angrepp mot den svenska läkemedelsindustrin
som skulle ha använt alla
möjliga fula metoder för att komma åt
Vitrum, som jag tror det var om jag
inte minns alldeles fel. Angreppen lämnades
då obesvarade, och det föranledde
statsrådet Wickman att upprepa dem
på Teleförbundets kongress där han
bl. a. sade: ”Jag syftar då på ett förhållande
som jag påpekat i riksdagen
den 10 december men som då inte alls
uppmärksammades och inte heller senare
ansetts värdigt någon kommentar
från den privata läkemedelsindustrins
eljest talföra politiska riddare i de borgerliga
partierna.”
Sedan vidhöll han attackerna mot
läkemedelsindustrin och gjorde i sina
anklagelser uttalanden av typen ”enligt
vad jag inhämtat”, ”man lär ha gjort
försök”, ”man lär ha rest runt i Europa
och vidtagit åtgärder”, ”man lär ha
skärpt sina varukrediter”, allt glidande
formuleringar som var avsedda att skapa
ett intryck av hur illa det hela var.
Nu har ju den svenska läkemedelsin -
dustrin och även andra intressenter på
det här området skrivit till statsrådet
och opponerat sig och talat om att den
beskrivning som herr Wickman har
lämnat är alldeles felaktig. Jag har inte
kunnat finna att herr Wickman i anledning
därav medgivit att hans fördömanden
och beskyllningar varit alltför
kategoriska, att det fanns utrymme för
nyanser eller att han hade anledning
att ta tillbaka.
Jag tycker inte att vi har rätt att
kräva att representanter från regeringens
sida inte skall kunna kritisera förhållandena
i näringslivet. De har samma
rätt som alla andra. Men när en industriminister
riktar anklagelser och
angrepp mot näringslivet har de en betydligt
större genomslagskraft än när
andra människor gör det. En industriminister,
eller en representant för regeringen
över huvud taget, måste därför
vara mycket försiktigare när han riktar
beskyllningar mot utomstående. Vederbörande
måste veta vad han säger
att det är sant och riktigt och att han
kan stå för det. Och skall han rikta
kritik, får han inte använda formuleringar
som ”enligt vad jag inhämtat”,
”man lär” etc. Då skall han själv kunna
stå för vad han säger.
Jag har alltså, herr talman, här redovisat
ett exempel på uttalanden som
i varje fall inom branschen verkligen
inte är ägnade att skapa något större
förtroende mellan stat och näringsliv.
I andra sammanhang — förresten på
nämnda telekongress — tror jag att herr
Wickman slutat med att uttala önskemål
om att det skulle finnas förutsättningar
för ett förtroendefullt samarbete.
Det räcker inte bara att tala om detta
— man måste också själv visa prov på
sådan återhållsamhet i sina omdömen
att man lägger grunden till ett förtroendefullt
samarbete.
Herr OTTOSSON (m) :
Herr talman! Jag förstår att den
mycket försynta framställning som jag
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
109
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
gjorde till herr statsrådet var litet känslig,
och jag medger gärna att det inte
iir ens fel när två träter. Men å andra
sidan tror jag inte att det finns eu man
i detta land som kan allting. Man får
finna sig i att vi har ett enskilt näringsliv
som byggt upp det här landets välstånd.
De enskilda människor som är
engagerade där kan också en del i dessa
frågor. Jag tror därför inte att man
skall mästra, det kan vara fråga om
uppfostran också.
Sedan säger herr statsrådet att jag
har haft en benägenhet att lyssna til!
smygtal. Jag är inte av den typen, herr
statsråd. Vad jag åberopade här var
kanske ett allmänt föredrag i och för
sig, men framför allt var det kontakten
med ett mycket stort antal människor
som nu med beklagande konstaterar att
man börjar fjärma sig från varandra
i stället för att närma sig varandra i en
situation där samarbetstanken behöver
konsolideras mycket hårdare än vad
som gjorts i dag. Jag tror därför att om
man skall få en konstruktiv utveckling
till stånd får man från båda håll — det
medger jag gärna — använda en något
annorlunda typ av framställningskonst
än vad som gjorts vid vissa tillfällen.
Herr statsrådet WICKMAN:
Herr talman! Nu börjar jag förstå
vad herr Bohman och herr Ottosson
menar skall vara i stor utsträckning
grundläggande för förtroendet. Det är
i verkligheten att en regering vinner
förtroende från näringslivets sida om
denna regering i stort sett är passiv på
de områden där den nuvarande regeringen
vill driva en aktiv politik. Det är
aktiviteten som sådan, som i grunden
är vad ni kallar det förtroendestörande
elementet. Om det är den meningen
ni lägger in i ert krav på återställandet
av förtroendet, då är jag ledsen att behöva
säga att jag inte är rätt man att
återställa förtroendet. Jag säger detta
trots att det verkligen inte bara är en
läpparnas bekännelse när jag många
gånger — till tjatighet — har upprepat
att vi är angelägna om samarbete med
det privata näringslivet.
Men jag har, vilket kanske heller inte
är alldeles ovanligt, en något högre
tanke om detta privata näringsliv än
herr Bohman och herr Ottosson ger uttryck
åt här. Jag är nämligen övertygad
om att i en växande del av det
svenska näringslivet föreligger i dag —
bortsett från det omskrivna talet om
oro inför regeringens avsikter — i grunden
en växande insikt om behovet av
ett samarbete där staten, vilket är nödvändigt
i den utvecklingsfas där vi befinner
oss, måste vara mycket mer aktiv
än tidigare. Jag har tidigare sagt på
partikongressen och andra kongresser
liksom på Grossistförbundets årsmöte,
att den svenska industrin under överskådlig
tid kommer att i dominerande
grad befinna sig i privat ägo. Industrin
upplever behovet av samarbete med ett
mycket aktivare samhälle än tidigare
just för att nå den kraftsamling som är
nödvändig för att lösa de problem
som det privata näringslivet i hög grad
brottas med.
Herr Bohman tog nu två exempel,
och det är bra att vi äntligen får exempel
för att kunna konkretisera debatten.
Hans första exempel var ett uttalande
som figurerade omedelbart efter valet
1968, där en journalist lade i min
mun att mitt mål var att utvidga den
statliga industrigruppen till att omfatta
25 procent av den svenska industrin.
Poängen i mitt svar till denna journalist
var att jag vägrade att ange något
särskilt procenttal, därför att jag ansåg
frågan var ställd på ett fullkomligt meningslöst
sätt. Jag sade att den omfattning
de samhälleliga industriengagemangen
kommer att få blir beroende
av de problem som uppstår och vår förmåga
att lösa dessa problem. Vi kan
inte i dag avgöra i vilken omfattning
lösningen av problemen kommer att
leda till statligt ägande i industrin. Jag
har sagt att detta statliga ägande kommer
att öka antingen i form av att de
no
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
statliga företagen expanderar eller i
form av statlig medverkan i nya eller
existerande företag. Men hur mycket
och hur snabbt är omöjligt att ange.
Det skulle förvåna mig mycket om vi
inte under innevarande år får återkomma
med praktiska exempel på den
politiken. Alla i denna kammare utom
företrädare för moderata samlingspartiet
vet att det är ett faktum att varje
gång som de allmänna principerna i
den politiken omsätts i praktisk handling
kan vi nå i stort sett total enighet
om att de lösningar som vi kommit
fram till var riktiga från samhällets synpunkt.
Jag tänker bl. a. på fallet ASEAAtom
och fallet Uddcomb, och det kommer
flera sådana fall i framtiden.
Detta var det ena exemplet. Det andra
exemplet var de uttalanden jag gjorde
om hur den privata läkemedelsindustrin
hade reagerat på Apotekarsocietetens
förvärvande av Vitrum för tio
år sedan. De uppgifter jag där lämnade
kom av naturliga skäl från den part som
utsattes för de aktioner jag beskrev.
Jag beskrev dem på ett sådant sätt för
att visa att detta var den ena parten
och en part vars uppgifter det enligt
min mening finns anledning att sätta
tro till. Den redovisningen har jag lämnat,
och jag vet att det nu sent omsider
kommit vissa bemötanden. Jag får inom
kort tillfälle att återkomma till denna
fråga med en belysning av vad båda
parter har anfört i frågan. Jag får också
anledning återkomma till läkemedelsindustrins
sätt att agera; jag skall inte
göra det nu för att inte föregripa den
diskussion som vi snart kommer att
ha om Apoteksbolaget i denna kammare
och i medkammaren.
Som ett exempel på uttalanden som
icke skulle vara tillåtna för en industriminister
kan jag inte acceptera dem;
skulle det inte vara tillåtet att diskutera
hur den privata industrin i vissa fall
agerar, på samma sätt som vi självfallet
och öppet diskuterar hur statliga
företag agerar? över huvud taget har
debatten kring de statliga företagens
handlande en helt annan öppenhet och
en helt annan intensitet än debatten
när det gäller privata företag. Det är
därför milt uttryckt en balansskapande
funktion att också tala om — och varför
inte ibland kritiskt — hur det privata
näringslivet agerar. Detta innebär
inte alls något utdömande eller misstänkliggörande
av det privata näringslivet.
Men att privata företag skulle
kunna göra anspråk på att skyddas från
kritik tror jag är ett krav som varken
herr Bohman eller herr Ottosson egentligen
anser vara eftersträvansvärt.
Jag vill endast upprepa vad jag sade
från början: Låt diskussionen om relationerna
mellan staten och näringslivet
basera sig på våra handlingar och våra
egna uttalanden om vår politik och
vad vi planerar med denna politik. Jag
är helt övertygad om att mycket av
den diskussion som pågår och som åberopas
i debatten och i pressen gäller
inte den faktiska politiken utan är uppriktigt
sagt ett uttryck för misstänksamma
fantasier om avsikter som vi inte
känner till. Jag tror att vår debatt skulle
må väl av om inte detta lades till grund
för en mer allvarlig diskussion om det
mycket viktiga problem som gäller förhållandet
mellan stat och näringsliv.
Herr BOHMAN (m):
Herr talman! I den mån ett sådant
här meningsutbyte är ägnat att rensa
luften är det tillfredsställande, även om
det kommer sent på dagen. Jag vill
upprepa att anledningen till att jag
blandade mig i debatten var frågan från
statsrådet Wickmans sida: Kan ni tala
om ett enda fall som lett till bristande
förtroende? Jag svarade på hans fråga
och nämnde ett fall. Jag skall återkomma
till det.
Men sedan gick statsrådet Wickman
längre i sin argumentation, och jag tycker
att det finns anledning att fullfölja
de tankegångar han drog upp. Han
frågade om vi inte har rätt att rikta
kritik mot näringslivet. Skall vi vara
passiva? Är det vad herrar Ottosson och
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
111
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
Bohman är ute efter? Självfallet inte!
Det skulle bara fattas, om inte regeringen
hade både rätt och skyldighet att påtala
missförhållanden inom näringslivet
så att det som är vrängt kan rättas till.
Med lagstiftning och andra statliga åtgärder
kan statsmakterna ingripa mot
det som är fel. Ett blandekonomiskt system
är aldrig fullkomligt; det uppkommer
alltid missförhållanden och avarter
i ett sådant system just därför att
det är fritt. Då är det regeringens skyldighet
att gripa in. På den punkten
föreligger inga delade meningar.
Vi skall emellertid inte glömma bort
— jag bär en känsla av att statsrådet
Wickman ibland gör det — att han
liksom regeringens övriga ledamöter representerar
den politiska makten. När
de gör sina uttalanden lägger man mycket
större vikt vid dem än vid t. ex. mina
uttalanden. Bakom er står makten,
och ni kan genomföra nästan vad ni
vill. Vi däremot kan inte genomföra
våra önskemål förrän vi har fått den
makt ni nu besitter. Där är vi tyvärr
ännu inte.
Det är framför alit mot den bakgrunden
som vi kritiserar, inte bara statsrådet
Wickman utan även andra regeringsrepresentanter
som gör ansvarslösa
uttalanden. Jag skall inte nu namnge
kolleger till statsrådet Wickman, eftersom
det bara är vi två som debatterar.
Jag anser statens uppgift beträffande
näringslivet är att stimulera det att utnyttja
alla de latenta resurser som finns
och att åstadkomma den kraftsamling
— statsrådet Wickman har själv talat
om den — som vi i dag behöver. I det
hänseendet säger sig statsrådet Wickman
nu ha samma uppfattning som jag.
Jag har en högre tanke om näringslivet
än vad herrarna har, sade statsrådet
Wickman, och jag har i mitt umgänge
med representanter för näringslivet
funnit en växande insikt om behovet
av samarbete, menade han vidare.
Ja, herr talman, det har alltid funnits
en bestämd uppfattning i det svenska
näringslivet om behovet av samarbete
med statsmakterna. 1 regel har också
samarbetet med statsmakterna varit
gott, även om det nu börjat brista. Man
kan emellertid fråga sig om den omständigheten
att så många företagare i
dag nöter trapporna i kanslihuset eller
slår i ko hos AB Statsföretag och på
andra håll för att bjuda ut sina företag
till den statliga sektorn är ett uttryck
för förtroende. Är det inte snarare ett
uttryck för misstroende och för oro inför
utvecklingen?
Vi är, både statsrådet Wickman och
jag var och en från sina utgångspunkter,
medvetna om att sådan oro finns,
men vi bedömer den tydligen på olika
sätt. Jag undrar vem som är mest realistisk,
statsrådet Wickman eller jag.
Det är enligt min mening mycket allvarligt
att svenska företagare skall behöva
uppleva sin situation på det sättet att
de, ehuru motståndare till statligt företagande,
känner sig tvingade att be
att få sälja sitt företag till den statliga
sektorn.
Statsrådet Wickman dementerade —■
det anser jag i och för sig vara värdefullt
— det påstådda uttalandet om att
den statliga sektorn skulle utvidgas till
cirka 25 procent av näringslivet. Han
uppgav att det var en journalist som
ställt frågan hur mycket den statliga
sektorn skulle utvidgas, men att han
vägrat att besvara den med motiveringen
att det var meningslöst att ställa sådana
frågor, därför att storleken av den
statliga företagsamheten måste bli beroende
av hur vi kan lösa de problem
som succecssivt dyker upp. Man kan
alltså — menade han — inte ange något
speciellt mått på hur stor den statliga
sektorn skall vara.
Uttalandet bygger emellertid på den
uppfattning som statsrådet Wickman
uppenbarligen har och har företrätt
många gånger, nämligen att staten skulle
ha större förutsättningar att lösa de
näringspolitiska problem som vårt samhälle
kommer att möta inom överskådlig
tid. Jag däremot har den grundläggande
inställningen, att om vi skall kun
-
112
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
na lösa dessa problem och åstadkomma
en utveckling med höjd levnadsstandard
är den enskilda sektorn bättre skickad
för det än den statliga. Att det kan behövas
stödinsatser och selektiva åtgärder
från staten är en annan sak. Men
att man skulle kunna åstadkomma en
bättre effekt i den svenska samhällsekonomin
genom att göra den statliga sektorn
större bestrider jag alldeles bestämt.
Har för övrigt inte statsrådet Wickman
— jag vore tacksam om jag hade
fel på den punkten — uttalat målsättningen
att i företagens styrelse borde en
tredjedel av ledamöterna representera
staten, en tredjedel de anställda och en
tredjedel kapitalägarna? Har jag fel
vore det bra om statsrådet Wickman
ville lämna en dementi.
Jag återkommer slutligen till det uttalande
som föranledde mig att blanda
mig i debatten, nämligen uttalandet om
läkemedelsindustrin. Statsrådet Wickman
säger att han hade fått sina uppgifter
från den ena parten, den part
som kände sig misshandlad. Det var de
uppgifterna som föranledde statsrådet
Wickman att inte bara rikta angreppen
mot läkemedelsindustrin i debatten här
i december utan även upprepa dem inför
Telekongressen. Det gjorde han
uppenbarligen därför att det inte blivit
någon reaktion från berörda näringsorganisationers
sida. Uppriktigt sagt
tycker jag att ett sådant förfaringssätt
av en representant för regeringen är
fullständigt felaktigt. Det kan inte vara
riktigt att på grundval av uppgifter från
en part med speciella intressen rikta generella
angrepp mot en hel näring. Man
måste först förvissa sig om att kritiken
är berättigad. Först därefter har statsrådet
rätt att rikta kritik mot berörda
parter. Kritik skall framföras, som jag
sade i början av mitt anförande, när
det finns fog för den, men kritik skall
icke baseras på obestyrkta uppgifter
från en inblandad part. Sådana uttalanden
är ägnade att rubba förtroendet —
jag upprepar det.
Herr statsrådet WICKMAN:
Herr talman! Vad jag sade om den
svenska läkemedelsindustrins reaktion
på Apotekarsocietetens förvärv av
Vitrum gällde industrins reaktion och
handlande i en given situation och inför
en viss given förändring. Det var
icke ett generellt angrepp på industrin
i dess helhet, utan det var ett angrepp
på ett beteende i en viss situation. Jag
tyckte det var viktigt att få detta framfört
i en diskussion om den svenska läkemedelsindustrin.
Sedan gav herr Bohman verkligen en
fullkomligt fantastisk skildring av vad
han låtsades tro att jag menar med samarbete
och vad jag hänvisar till när jag
i kammaren säger att jag upplevt en
praktisk och konstruktiv inställning till
samarbete mellan stat och näringsliv på
företagsplanet. Herr Bohman säger att
det bara är företagsägare, vilkas företag
är hotade att förstöras av — antar jag
— antingen vårt akuta vanstyrande av
landet eller den förväntade framtida
vanskötseln av landet, som anser det vara
meningslöst att driva företag i detta
land och därför skyndar sig att springa
i kanslihusets trappor och sälja sina företag
medan det ännu går att finna en
villig köpare. Det var faktiskt innebörden
i vad herr Bohman sade. Herr Bohman
kan inte gärna vara i god tro när
han ger denna bild av mina kontakter
med privata företag. Med ”mina kontakter”
menar jag då inte bara mina personliga
kontakter utan departementets
och våra olika statliga företags kontakter
med privata företag.
Naturligtvis förekommer det att företag
erbjuder försäljning också till staten.
Detta är i och för sig inte något
konstigt. Det förekommer ju också att
företag säljer sig till amerikanska företag
och andra svenska företag. Det enda
man kan säga i detta sammanhang —-därest man över huvud taget skall tala
om försäljningshänvändelser till staten
som ett uttryck för samarbetsvilja eller
en samarbetsattityd gentemot staten —
är att det kan vara intressant att såda
-
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
113
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
na fall förekommer, där företagsägaren
föredrar att sälja sitt företag till staten
framför att sälja det till ett privat holding-
eller investmentbolag. Det kan
också vara intressant att det finns företagare
som vill sälja en del av företaget
till staten och kvarstå som delägare och
företagsledning i företaget men med staten
som aktieägare. Det är också ett uttryck
för en annan attityd till staten i
detta sammanhang än den bild som herr
Bohman ger.
Men det är inte dessa fall jag syftade
på, utan alla de fall där företag har
konkreta konkurrensproblem och konkreta
utvecklingsprojekt som de inte
med egna resurser kan bemästra utan
vill ha statligt stöd till i någon form.
Det kan vara tekniskt utvecklingsstöd,
som vi har diskuterat i kväll, men väldigt
ofta är det en önskan att få staten
medengagerad i företaget. Sådana konkreta
lösningar som då uppkommer är
ett uttryck för en konstruktiv vilja till
samarbete, som herr Bohman borde vara
medveten om, men som han av olika
skäl inte vill ge uttryck åt.
Herr Bohman påstår också att jag har
sagt att staten skall ha en tredjedel av
styrelserepresentanterna i företagen.
Det är ett egendomligt sätt att läsa anföranden.
Herr Bohman hänvisade ju
direkt till mitt anförande i Teleförbundet.
I det sammanhanget tog jag också
upp vissa tankegångar som i herr Bohmans
översättning innebär att staten
skall ha en tredjedel av styrelseledamöterna
i de svenska företagen. Det skulle
leda för långt att bär upprepa hela det
resonemang som jag förde då. Det var
ett principiellt resonemang om en viktig
fråga, nämligen hur man skall se på
de mycket stora företagens roll i samhället.
Med mycket stora företag menar
jag sådana företag, där det faktiska aktieägarinflytandet
utövas av en ytterst
liten minoritet och där företagsstyrelse
och företagsledning i verkligheten är
självgenererande. Jag ställde frågan: Är
detta på längre sikt den riktiga formen
för dessa företags organisation? Jag
hänvisade till en diskussion som har
pågått länge i vårt land och som pågår
med stort intresse också i det privata
näringslivet, när man finner alt denna
typ av företag är en rätt orimlig företagsform
i ett modernt samhälle. Och
jag sade att vi i ett längre perspektiv
måste tänka oss en annorlunda utformad
ansvarsfördelning för dessa stora
företag. Det är inte märkvärdigare än
att man på kontinenten för precis samma
diskussion. Där har man visserligen
en lagstiftning som går mycket längre
än vår.
När vi får diskutera dessa frågor i en
något mindre upphetsad atmosfär — jag
vill nu inte påstå att atmosfären i första
kammaren är upphetsad, men utanför
är den det på vissa håll — tror jag att
t. o. m. herr Bohman skall inse att dessa
problem är värda en seriös diskussion.
Herr BOHMAN (m):
Herr talman! Jag lovar kammarens ledamöter
att detta skall bli mitt sista inlägg
i den här debatten, som jag hoppas
ändå har haft ett visst värde.
Statsrådet Krister Wickman gjorde
gällande att jag hade förvanskat innebörden
av vad han sagt, men skyndade
sig att omedelbart förvanska innebörden
av vad jag sagt. Så går det ibland
till i sådana här debatter.
Jag sade naturligtvis inte, att det endast
var den omständigheten att det
finns ett växande antal företag som är
villiga att sälja till staten som föranledde
herr Wickman att draga slutsatsen
att förtroendet mellan stat och näringsliv
ökar. Självfallet kan herr Wickman
inte ha menat eller sagt något sådant.
Men när man från regeringens sida
talar om att man kan iaktta ett ökat
förtroende anser jag att den omständigheten
att folk vill sälja sina företag i
varje fall inte kan tas till intäkt för ett
sådant påstående. Skall man dra några
slutsatser därav, bör det i stället vara
att den utgör symtom på den oro som
föreligger bland företagarna.
114
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 era.
Anslag till styrelsen för teknisk utveckling, m. m.
Om ett företag med problem i dagens
situation vill överleva, ser man sig om i
samhället och undersöker vad det finns
för möjligheter: att köpas upp av ett investmentbolag,
att säljas till utländska
företag eller att gå till staten och erbjuda
andelar i eller hela företaget. Jag
kritiserar inte alls företagen, vilken näringspolitisk
ideologi de än må ha, för
att de hänvänder sig till staten som en
möjlighet att överleva eller rädda någonting
ur företaget. Jag tycker att det
är naturligt att de gör det; men det kan
självfallet inte tas som något bevis på
förtroende för det näringspolitiska klimat
som socialdemokraterna har skapat
— det vill jag bestämt hävda. Jag tycker
också att det är fullt naturligt och
riktigt — det står förresten i överensstämmelse
med tidigare samverkanstraditioner
— att när man har olika investeringsprojekt
och utvecklingsprojekt
man tar i anspråk de resurser som sta*
ten ställer till förfogande. Som jag redan
sagt är det enligt min mening statens
uppgift att stimulera, stödja och
hjälpa till så att vi får den kraftsamling
som herr Wickman talade om, men detta
har inte med frågan om förtroende
för statsmakterna att göra. Om ett företag
söker låna i Investeringsbanken, är
det ett uttryck för att det finns pengar
i Investeringsbanken som kanske lättare
än i andra banker kan ställas till förfogande.
Det är sådana reella motiv som
ligger bakom handlandet, inte tilltron
till vår politiska ledning.
Jag vill på nytt upprepa att både regeringen
och oppositionen bör verka för
att den nuvarande förtroendekrisen kan
överbryggas. Det är en förutsättning för
stigande välstånd och snabbare utveckling
i vårt land.
Jag vill om igen beröra angreppet
mot läkemedelsindustrin. Jag har inte
sagt någonting annat än att om man
riktar angrepp och kritik mot en näring,
bör man bygga detta på bestyrkta
uppgifter, inte lösa påståenden, obekräftade
rykten och uppgifter från den ena
parten. Beträffande det uttalande om
sammansättningen av företagens styrelser
som nyss citerades och som herr
Wickman gjorde vid Teleförbundets
kongress — jag skall uppriktigt sagt erkänna
att jag inte kom ihåg att det var
på Teleförbundets kongress som herr
Wickman gjorde sitt uttalande — säger
herr Wickman att han redovisade endast
”en principiell syn” och inte konkreta
förslag. Det kan naturligtvis råda
olika uppfattningar om principer, men
för mig är principiella deklarationer
långt mer betydelsefulla än konkreta
ställningstaganden. Jag menar att man
kan ha en klar principiell syn som man
driver men som man har rätt att ta avstånd
från i olika konkreta situationer.
Det ligger ju i begreppet ”princip” att
man har rätt att göra avsteg när det kan
åberopas särskilda motiv därför. Herr
Wickman har nu deklarerat att han har
en principiell inställning till hur ansvarsfördelningen
skall ordnas i de
svenska företagen. Jag tycker att detta
är mycket oroande. Han kommer, om
han driver sin principiella tanke inte
att kunna mötas av det förtroende från
företagsamheten som han här säger sig
vilja eftersträva.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående mom. 1 samt därefter
särskilt rörande mom. 2—5.
Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. 1. framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
115
Ang. bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
sä lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13 punkten
10 mom. 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —97;
Nej — 18.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 2—5.
Punkten 11
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 12
Ang. bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
Kungl.
Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1970/71
anvisa ett anslag av 535 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 602, av herrar Nyman och Stefanson,
samt 11:695, av herr Källstad in. fl.,
i vad avsåge hemställan att riksdagen
till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
mätte anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med 200 000
kronor förhöjt anslag av 735 000 kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:602 och 11:695, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag
av 535 000 kronor.
Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Mundebo (fp) och
Eriksson i Arvika (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna I: 602 och II: 695, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
anslag av 735 000 kronor.
Herr STEFANSON (fp):
Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 13 har vid punkten 12, Bidrag
till Ingeniörsvetenskapsakademien, avgivits
en reservation där det yrkas bifall
till motionerna 1:602 och 11:695.
Då den inom folkpartiet ansvarige för
denna reservation, herr Sven Nyman,
icke är tillstädes, har jag fått uppdraget
att säga några ord om den.
I motionerna har föreslagits att bidraget
till Ingeniörsvetenskapsakademien
måtte höjas med 200 000 kronor
utöver det av regeringen föreslagna beloppet,
d. v. s. till 735 000 kronor. Utskottet
har avstyrkt motionerna. Vid
sitt ställningstagande har utskottet utgått
ifrån att IVA tar betalt för sina insatser
åt olika statliga organ i den utsträckning
detta är möjligt.
IVA utgör en mycket betydelsefull
116
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
organisation när det gäller att ta initiativ
till nya forskningsområden och analysera
och värdera pågående och planerad
forskning. Hösten 1969 fastställde
Kungl. Maj:t nya stadgar för IVA,
varvid arbetsområdet väsentligt utökades.
Det omfattar i dag vida arbetsuppgifter
inom naturvetenskaplig, teknisk
och ekonomisk utveckling. IVA:s verksamhet
har också i samband med akademins
50-årsjubileum mycket varmt
lovordats av företrädare såväl för stat
som för näringsliv.
IVA:s sammansättning garanterar ett
värdefullt utbyte av erfarenheter mellan
tekniker och forskare från näringsliv
och förvaltning å ena sidan och
universitet och högskolor å den andra.
Akademiledamötena tar ibland initiativ
till utredningar och konferenser. För
deras genomförande och för en betydande
serviceverksamhet åt den svenska
forskningen har inom akademin byggts
upp ett kansli med ett 70-tal anställda.
IVA erhåller merparten av sina inkomster
i form av bidrag för projektbundet
arbete och utförda tjänster, från
statliga forskningsråd och fonder, privata
stiftelser och särskilt insamlade
medel. Det direkta statsbidraget täcker
mindre än en tiondel av akademins
totala utgifter, och dess relativa andel
har minskat betydligt under årens lopp.
Den tekniska forskningen har under senare
år undgått en stark expansion.
Ökade krav har därvid ställts på IVA,
t. ex. i fråga om medverkan i utredningar
och egen utredningsverksamhet.
Akademin anlitas dessutom i stor utsträckning
av departement, ämbetsverk
och institutioner för att frambringa
information och forskning och
ge råd vid genomförandet av utländska
studieresor. Detta är arbetsuppgifter
som det ofta inte går att ta ut ersättning
för, något som väl motiverar en uppräkning
av bidraget till verksamheten
med de föreslagna 200 000 kronorna.
Det är också viktigt att akademin har
resurser att själv ta upp och bearbeta
sådana problem som den finner ange
-
lägna, oavsett om någon projektbunden
finansiering kan erhållas utifrån eller
inte.
Näringslivets ekonomiska insatser till
IVA har ökat väsentligt. I samband med
50-årsjubileet utlovades från näringslivet
en fond på inte mindre än tolv miljoner
kronor, som skall stödja den
framtida verksamheten. Detta betyder
mer än en fördubbling av näringslivets
årliga insats. Samtidigt har statens
grundbidrag under de senaste åren
uppräknats med belopp som knappt
motsvarar den årliga kostnadsstegringen.
Det vore inte orimligt om staten liksom
i fråga om andra forskningsfrämjande
organisationer svarade för ett
grundbidrag, som är lika stort som det
som kommer från näringslivet. Det
skulle motsvara ett årsbidrag på omkring
två miljoner kronor.
IVA:s uppgift är att betjäna samhället
i dess helhet. IVA:s forskningsverksamhet
bör stå obunden gentemot
olika intressen. Det skulle från samhällets
synpunkt vara mindre tillfredsställande,
om IVA på grund av ökade
ekonomiska insatser från näringslivet
samtidigt med en njugghet från statens
sida skulle komma att uppfattas såsom
en organisation för i första hand det
enskilda näringslivet i stället för att
vara opartisk och oberoende. Att garantera
IVA en fortsatt oberoende ställning
är någonting som statsmakterna,
regering och riksdag verkligen bör slå
vakt om.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
vid denna punkt.
Herr PETERSSON, BERTIL, (s):
Herr talman! Av de bestämmelser
som Kungl. Maj:t utfärdar beträffande
utformningen av och innehållet i anslagsframställningar
framgår att det numera
ställs höga krav på redovisning
av ändamål för varje enskilt äskande.
Det har varit av betydelse även för utskottets
möjligheter att bedöma Kungl.
Maj:ts förslag, att myndigheternas fram
-
117
Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11
Anslag till teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjuk
vårdsutrustning
m. m.
ställningar har varit fullständiga. Av
den anslagsframställning som har ingivits
av IVA och som utskottet tagit
del av framgår ingen sådan redovisning
annat än i mycket allmänna termer.
Jag vill även erinra om att genom
riksdagens beslut 1968 tillskapades avsevärda
statliga resurser i styrelsen för
teknisk utveckling för just de ändamål
som IVA bl. a. synes vilja uppfylla. Utskottet
har inte funnit anledning att
frångå sin uppfattning. Bidraget till
IVA skall avse enbart vissa centrala
funktioner. Vill IVA ta upp ytterligare
projekt, får akademin söka medel härför
i konkurrens med andra hos bl. a.
styrelsen för teknisk utveckling.
Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13 punkten
12, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —100;
Nej— 23.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 13—17
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 18
Anslag till teckning av aktier i ett bolag
för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Teckning av aktier i ett bolag
för produktion och försäljning av
sjukvårdsutrustning m. m. för budgetåret
1970/71 under fabriksverkens fond
anvisa ett investeringsanslag av 780 000
kronor.
I de likalydande motionerna 1:768,
av herr Åkerlund, samt II: 878, av herr
Magnusson i Borås och herr Björkman,
hade anhållits, att riksdagen måtte avslå
begäran om ett anslag av 780 000
kronor för teckning av aktier i ett bolag
för produktion och försäljning av
sjukvårdsutrustning m. in.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 768 och II: 878 till
Teckning av aktier i ett bolag för produktion
och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m. för budgetåret 1970/71
118
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Anslag till teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjuk
vårdsutrustning m. m. •
under fabriksverkens fond anvisa ett
investeringsanslag av 780 000 kronor.
Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp) och Ottosson (m), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Karlsson i Olofström (s), Nordstrandh
(m), Mattsson (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Lothigius
(in), Elmstedt (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den avfattning,
denna reservation visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 768
och 11:878 avslå Kungl. Maj :ts förslag
om anvisande av medel till Teckning avaktier
i ett bolag för produktion och
försäljning av sjukvårdsutrustning m. m.
Herr OTTOSSON (m):
Herr talman! Under denna punkt i
statsutskottets utlåtande har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att till teckning
av aktier i ett bolag för produktion
och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m. anvisa ett investeringsanslag
om 780 000 kronor.
I anledning härav har avlämnats ett
motionspar, I: 768 och II: 878, vari yrkas
avslag på anslaget. Motiveringen är
bl. a. att projektet i propositionen är
ytterst knapphändigt beskrivet, ett förhållande
som för övrigt inte är en särföreteelse
när det gäller propositioner
från industridepartementet.
I propositionen talas det om att man
tagit kontakt med ett amerikanskt
företag och att detta företag i USA är
inriktat på att fylla sjukvårdens behov
av modern utrustning. Det gäller
minst 10 000 definierade produkter, och
företagets årsomsättning är över 2 miljarder
kronor. Det framgår också att
företaget specialiserar sig på viss operationsutrustning
av engångstyp, tillverkad
av ett speciellt pappersmaterial.
Departementschefen avrundar på några
få rader i propositionen denna beskrivning
med att det nya bolaget öppnar
intressanta möjligheter för att inom
vårt land producera och på en större
marknad saluföra ett urval av högt utvecklade
produkter.
När jag först läste dessa för vår
svenska sjukvård så bestickande argument
fick jag nästan tårar i ögonen av
tacksamhet mot statsrådet Wickman för
hans initiativ- och handlingskraft på ett
viktigt område, som till synes var helt
bortglömt. Jag började emellertid fundera
över problemet varför vi skulle
vara så underutvecklade just på detta
område, och dessa funderingar gav mig
anledning till vissa undersökningar. Jag
frågade mig bl. a. varför svenska företag
i branschen var helt ovetande om
den revolution på sjukvårdsutensilieområdet
som ägt rum i Amerika.
Och, herr talman, jag fick ganska intressanta
svar på mina frågor. Det visade
sig nämligen att vi inte var underutvecklade
när det gällde svensk produktion,
utveckling och försäljning av sjukvårdsutrustning.
Det fanns flera förnäma
företag som i åratal, i gott och förtroendefullt
samarbete med svenska läkare
och sjukvårdsinrättningar, utvecklat
dessa förnödenheter på ett sådant
sätt att artiklarna såväl funktionellt som
ekonomiskt fyller de krav som både den
svenska och den internationella sjukvården
ställer. Det torde vara ett faktum
att svensk sjukvård i samråd med industrin
mer än sjukvården i något annat
land har gått in för personalbesparande
och hygienförbättrande engångsmaterial.
Ett ständigt nytänkande och
ett mycket intimt samarbete med sjukhusen
har vidare gett till resultat att
svenska företag kunnat skapa produkter
och upparbeta en icke oväsentlig
exportförsäljning och även — i vissa
fall — starta dotterföretag i en rad länder
i Europa.
Eftersom det finns industrier i de
flesta länder i Skandinavien och i det
övriga Europa som tillverkar förbands
-
119
Onsdagen den 18 mars 1970 om.
Anslag till teckning av aktier i ett bolag
och hygienartiklar är det ett gott bevis
på standarden på svensk företagsamhet
att den kunnat hävda sig väl i konkurrensen.
Det skall gärna konstateras att
det aktuella företaget i USA visserligen
har kvalitativt högtstående produkter,
men de är samtidigt alldeles för dyra.
Kostnaden för utgångsmaterialet är
nämligen mycket väsentlig för att det
skall bli möjligt med eu omfattande och
genomgående användning.
Beträffande det patenterade pappersmaterialet,
som utgör en mycket viktig
detalj i framställningen av operationsutrustning
av engångstyp, har man enligt
propositionen tagit kontakt med AB
Tumba bruk, som förklarat sig vilja
samverka i projektet.
Detta ger mig anledning att ställa en
fråga till departementschefen. Har man
undersökt konkurrensmöjligheten hos
det patenterade amerikanska pappersmaterialet
i relation till de liknande och
i många avseenden bättre material som
framställs av svenska företag, detta vad
gäller både priset och den funktionella
lämpligheten? Vidare torde det inte vara
obekant för dem som sysslar med
produktion av dessa artiklar att flera
svenska pappersbruk sedan länge har
forsknings- och utvecklingsarbete i
gång för att få fram bättre och lämpligare
papperskvaliteter. Det kanske räcker
att nämna namn som Mo & Domsjö,
Billerud och Bonniers. Jag skulle även
vilja fråga om man från fabriksverkets
sida har sökt kontakt med ledande
svenska industrier i fråga om den framtida
utvecklingen av material för det
bär avsedda behovet.
Vidare har vi här i landet ett företag
som ägs av landstingen, LIC. Det ägs
alltså av huvudmännen för sjukvården
här i landet. Detta företag är fabrikant
och driver dessutom en omfattande försäljning
av sjukvårdsmaterial med en
omsättning av cirka 250 miljoner kronor.
Om det amerikanska företagets
produkter, som är väl kända av branschens
folk, hade varit intressanta för
Nr It
för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning-
m. m.
den svenska marknaden, hade kontakt
säkerligen tagits för länge sedan. Det
är nämligen 10 å 15 år sedan det amerikanska
produktbolaget förvärvade patenträtten
på sitt material.
Man bär också rätt att ställa frågan
om det kan vara riktigt att i ett ekonomiskt
läge, där det enskilda näringslivets
möjligheter till både etablering och
nyinvestering för närvarande på grund
av kreditstoppet är så gott som obefintliga,
ställa statens pengar till förfogande
för att starta ett företag där inga bevis
för konkurrensmöjlighet eller lönsamhet
har förebragts.
Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 13, punkten 18, har fogats en
reservation av utskottets borgerliga ledamöter
samt en socialdemokrat. Samtliga
reservanter yrkar avslag på Kungl.
Maj :ts förslag om anvisande av medel
till teckning av aktier i ett bolag för
produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.
Reservanternas förslag är grundat på
uppfattningen att produktion och försäljning
av dessa produkter sköts med
stor framgång av redan existerande företag.
Det måste just nu finnas betydligt
angelägnare uppgifter för industriministern
att lösa på det statliga företagaroinrådet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr OLSSON, JOHAN, (ep):
Herr talman! Vid behandlingen av
denna fråga i utskottet anslöt sig även
folkpartiets och centerns representanter
till den reservation som yrkar avslag på
propositionen om ett bolag för sjukvårdsutrustning.
Anledningen därtill är framför allt
att vi tycker att det redovisade materialet
utgör ett alltför svagt underlag för
ett beslut om bildande av ett sådant bolag.
Rent principiellt anser vi att när
det gäller startandet av nya företag av
denna storleksordning måste man få
120 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Anslag till teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.
ganska många faktorer väl prövade och
utredda. När man går till riksdagen och
begär anslag bör man väl också kunna
presentera materialet för riksdagen. Så
liar inte skett i det här fallet. Jag tror
att det är särskilt angeläget när det gäller
ett nytt statligt företag att man verkligen
presenterar de fakta som man från
olika håll inom näringslivet kan ha anledning
att kräva. Det gäller ju inte bara
att ha ett motiv för den produkt man
skall tillverka. Man måste också ha genomfört
en marknadsundersökning,
man måste förklara, när man börjar
tillverka en produkt som inte förut finns
i marknaden, om man därigenom kan
täcka ett behov som inte finns tillgodosett
tidigare. Det gäller också frågan om
lönsamhet, och det gäller konkurrensen
gentemot andra företag. Det är ganska
betecknande att det främsta skälet för
startandet av detta företag är behovet
av att rationalisera tvätteriverksamheten
hos fabriksverket. Det är alltså det
första argumentet i detta fall. När det
gäller sjukvårdsutrustning borde väl
ändå behovet av sjukvårdsmaterielen,
de egenskaper den har och dess fördelar
vara avgörande. Herr Ottosson har
ju här redogjort för frågan, och det
finns ingen anledning att ytterligare gå
in på den. Jag vill understryka vad han
här sagt om landstingen som redan har
gjort en betydande insats. Det är förvånande
att inte en sådan här fråga har
sänts ut på remiss och att inte kontakt
tagits med t. ex. LIC i detta avseende.
Här har man faktiskt lagt ned rätt mycket
pengar på forskning på detta område
just i fråga om dessa produkter. Jag
kan också nämna att kontakt har tagits
med det amerikanska företaget för flera
år sedan. Men produkterna har inte visat
sig intressanta för LIC, utan man
har prövat andra vägar, och man har
också redan marknadsfört en del produkter
på detta område.
LIC har ett mycket stort produktsortiment.
Man har över 30 000 artiklar,
och man kan alltså tillgodose sjukvårds
-
inrättningarnas totala behov av produkter
på detta område. LIC har både försäljning
och produktion och har givetvis
till uppgift att se till att man får
fram de bästa och billigaste produkterna.
Skulle man besluta om detta företag,
tror jag att det skulle bli ett dubbelarbete.
Man skulle spoliera en del av vad
som redan utförts och som håller på att
utföras. Vi anser alltså att det inte finns
tillräckliga motiv för förslaget, och jag
yrkar, herr talman, bifall till den reservation
som är fogad till utlåtandet.
Herr PETERSSON, BERTIL, (s):
Herr talman! Fabriksverkens tvätteriverksamhet
har pågått under en följd
av år, och en stor fond av erfarenheter
har samlats i denna verksamhet. Verksamheten
får alltmer karaktären av
processindustriell produktion. En förutsättning
för att utnyttja de möjligheter
till förbättrad produktivitet som
genom den tekniska utvecklingen föreligger
i denna produktion är att olika
slag av specialpersedlar inom sjukvårdsutrustningen
som för närvarande
används flera gånger med omfattande
specialbehandling, sterilisering etc.
som följd kan ersättas med engångsmaterial.
En övergång till sådant material
för vissa typer av artiklar innebär
alltså positiva konsekvenser såväl för
sjukvården som från tvätterisynpunkt.
Det är mot denna bakgrund som det
amerikanska företaget American Hospital
Supply kommit in i bilden. Detta
företag som har sitt huvudkontor Evanstone
i Chicago har, från att ursprungligen
ha varit ett grosshandelsföretag
inom området för sjukvårdsutrustning,
alltmer expanderat även inom produktionen
av sådant material. Man säljer
i dag såväl material ur egen produktion
som material producerat av
konkurrenter. Omsättningen har under
tioårsperioden 1958—1967 ökat från 81
miljoner dollar till 273 miljoner dollar
— omräknat i svenska pengar från 400
121
Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11
Anslag till teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjuk
vårdsutrustning
m. m.
miljoner kronor till 1,4 miljarder kronor
— eller tre och en halv gånger. Den
beräknas i dagsläget ligga på nivån 2
miljarder kronor. Företagets sortiment
spänner över ett mycket brett fält av
sjuk vårdsutrustning.
Bland företagets huvudområden i
produktionen kan nämnas följande.
1) Tillverkning av operationsset för
en mängd olika slag av operationer.
Denna tillverkning baseras i stor utsträckning
på ett speciellt tissuepapper
av vilket tillverkas operationsdräkter,
dukar etc., vilka packas i sterila plastförpackningar.
Omsättningen på detta
område i USA expanderar f. n. mycket
snabbt, och AHS:s amerikanska marknadsandel
är cirka 75 procent.
2) Tillverkning av engångsmaterial
i plast av vilka vissa steriliseras och
ingår i de nämnda operationsseten.
Bland produkter på detta område kan
nämnas engångssprutor, injektionsnålar,
katetrar, set för dropp och för
blodtransfusioner.
3) Produktion av blodserum och
andra typer av serum och i anslutning
härtill utvecklade vissa instrument. Inom
detta område har man kontakt med
KABI.
4) Man har vidare en omfattande
tillverkning av tandläkarutrustning
som borrar, ultraljudsapparater och diverse
instrument, på vilket område
företaget är näst störst i världen. I
Sverige representeras man på detta område
av Dental AB.
5) Tillverkning av hjärtklaffar
(hearts valves).
Bolaget har således ett mycket brett
sortiment med en i vissa fall mycket
långtgående grad av specialisering, en
hög produktkvalitet och produktkontroll
samt effektivt arbetande produktionsenheter.
Det samarbetsavtal som upprättats
mellan förenade fabriksverken och
AHS innebär att under våren och sommaren
1970 en testperiod av företagets
produkter i Sverige skall äga rum, i
första hand av olika slag av operationsset.
Förutsatt att denna provverksamhet
ger väntat positivt resultat skall
ett bolag bildas, ägt till 52 procent
av svenska intressenter och till 48 procent
av AHS. Detta bolag skall erhålla
ensamrätt för försäljning och tillverkning
i de skandinaviska länderna av i
första hand operationsset och vissa
andra engångsartiklar. Bolagets tillverkning
skall ske på sedvanlig licensbasis
från AHS.
Förberedande marknadsundersökningar
har således gjorts, och ytterligare
marknadstester skall genomföras
innan bolagets tillkomst slutgiltigt blir
beslutad. Orsaken till att man redan
innan detta beslut var helt klart har
begärt ett anslag i årets statsverksproposition
för teckning av aktier i
detta bolag är uppenbar. Om de statliga
företag som bedrivs i verksform skall
kunna upprätthålla en konkurrens som
inte alltför mycket skiljer sig från ”konkurrens
på lika villkor” med privata
konkurrenter, är det omöjligt att tilllämpa
ett förfarande som skulle innebära
att man först gör alla förberedelser
fullt klara, sedan beslutar om bildande
av ett bolag och därefter väntar
ett och ett halvt år på anslag för att
kunna effektuera detta beslut. Under
tiden har utvecklingen oftast hunnit
”springa ifrån en”. Det nu tillämpade
förfaringssättet innebär att man kan
starta bolaget omedelbart sedan den
slutliga marknadstesten genomförts.
Och skulle denna test mot förmodan
ge negativt resultat händer ju ingenting
annat än att det lämnade anslaget inte
kommer att utnyttjas.
Beträffande det påtalade konkurrensförhållande
vari det nya bolaget skulle
komma i förhållande till exempelvis
Mölnlycke, Stille-Werner och Landstingens
inköpscentral kan sägas följande.
Det är alldeles riktigt att dessa företag
var för sig på tillverknings- och försäljningssidan
representerar vissa produkter
som ingår i AHS:s sortiment.
Nr 11
122
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Anslag till teckning av aktier i ett bolag för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustning
m. m.
Det vore märkvärdigt om det inte för -
höll sig så med tanke på den stora
bredden på AHS:s sortiment. I något
fall — Stille-Werner — är man representant
för vissa av AHS:s produkter.
Men det väsentliga i det föreslagna
samarbetet är naturligtvis inte att få till
stånd en försäljning av en eller annan
enstaka AHS-produkt — den må vara
aldrig så förträfflig — i Sverige. Det
väsentliga är att få ett samarbete med
en som det har bedömts högst kompetent
tillverkare och distributör på sjukvårdsutrustningens
område för att till
Sverige kunna kanalisera de erfarenheter
som där finns att hämta.
Det är en uppenbar orimlighet att göra
gällande att det förhållandet att vissa
svenska företag arbetar inom områden
som på ett eller annat sätt är besläktade
härmed skulle innebära att ett
statligt företag var förhindrat att etablera
en kontakt som bedöms vara till
stor fördel såväl för moderniseringen
och effektiviseringen av våra sjukhus
samt av dessa använt material som för
kommersiella synpunkter.
Om man skulle följa den princip som
tydligen ligger till grund för den aktuella
motionen skulle man inte kunna
tala om en konkurrens på lika villkor
mellan statliga och privata företag. Motionärerna
tror väl ändå inte att ett
privat företag på något sätt skulle låta
sig hämmas av det förhållandet att det
har en statsägd konkurrent inom ett
område där företaget anser det vara
naturligt och fördelaktigt att expandera.
Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.
Herr OTTOSSON (m):
Herr talman! En sak är jag och utskottets
ärade talesman överens om, och
det är att utvecklingen mot produkter
av engångskaraktär går med ganska stor
hastighet. Det har kunnat konstateras
inom den svenska sjukvården, där man
under senare tid i allt högre utsträckning
har gått in för just sådana produkter.
Om de produkter som detta amerikanska
företag tillverkar tillät jag mig
att i mitt första anförande påpeka att
de undersökningar som har gjorts under
flera års tid av andra företag i
branschen har visat att det amerikanska
företagets priser ligger på en sådan nivå
att svensk sjukvård inte har råd att
köpa dem. Man får kanske skilja på
sjukvårdens utformning i Amerika och
Sverige samt vilka sjukvårdens huvudmän
är hos oss.
Utskottets talesman tog som ett bevis
på detta amerikanska företags dominerande
storleksordning att det numera
hade en omsättning på två miljarder
kronor. Det är inte en så förfärligt
märkvärdig summa. Jag skulle kunna
tänka mig att de svenska företag som
tillverkar motsvarande produkter —
LIC, AB Mölnlycke, AB Stille-Werner
och några till — tillsammans har en
omsättning som motsvarar ungefär hälften
av det amerikanska företagets. Om
vi beaktar att Sverige har åtta miljoner
invånare och Amerika omkring 200
miljoner invånare, finner vi att vi procentuellt
sett är betydligt större fabrikanter
än vad den amerikanska firman
är.
Jag ställde tidigare frågan om man
har undersökt dessa produkters säljbarhet
och konkurrensförmåga i Sverige.
Det är mycket lätt att göra det. Man
behöver inte bilda ett bolag och öppna
ett kontor och vänta tills riksdagen har
behandlat den här frågan. Det är bara
att gå till svensk sjukvård och därifrån
få ett omdöme om produkternas kvalitet,
deras hygieniska och kostnadsegenskaper,
och därefter jämföra dem med
svenska produkter. Jag är fullt på det
klara med att det amerikanska företaget
säkerligen har ett större sortiment.
Men om det amerikanska företaget av
konkurrensskäl inte har möjlighet att
123
Onsdagen den 18
Anslag till teckning av aktier i ett bolag
sälja artiklar som för närvarande tillverkas
av svenska företag, då tror jag
att det får en mycket liten marknad
här. De kompletterande artiklar som
det amerikanska företaget har men som
vi inte tillverkar har vi inte användning
för i så stor omfattning att det
har någon praktisk betydelse.
Utskottets talesman vill göra gällande
att vi skulle skydda redan existerande
företag i branschen, men det är inte det
saken gäller. Konkurrens på lika villkor
är vi fullt beredda att acceptera. I
detta fall är det inte konkurrens på lika
villkor, ty på detta område får det amerikanska
företaget sitt kapital på ett betydligt
lättvindigare sätt än den svenska
industrin har möjlighet att få.
Herr Bertil Petersson talade inledningsvis
om att detta är en processindustri.
Under den föregående punkten
i detta utlåtande har redan ett antal
miljoner kronor beviljats för utbyggnad
av ett stort tvätteri i Östergötland. Man
är inställd på att utvecklingen går mot
produkter av engångskaraktär och har
därför anledning att fråga sig: Är det
vettigt att skaffa ett företag som skall
konkurrera ut det företag som vi under
den föregående punkten beviljade pengar
till för nybyggnad? Uppstår det inte
vissa komplikationer? Jag har en bestämd
känsla av det.
Herr PETERSSON, BERTIL, (s):
Herr talman! Herr Ottosson diskuterar
uppenbarligen från rent förutfattade
ställningstaganden och lyssnar tydligen
inte alls på vad som sägs i debatten.
Han kunde ha besparat sig svartmålningen
av det blivande företaget,
om han hade lyssnat på vad jag sade,
nämligen att det skulle göras en ordentlig
testning av dessa produkter innan
företaget över huvud taget kom till
stånd. Enligt mitt förmenande är introduktionen
av detta företag utomordentligt
sakligt upplagd. Såvitt jag kan
förstå kommer det inte att hända några
mars 1970 em. Nr It
för produktion och försäljning av sjukvårdsutrustninff
m. m.
överraskningar när man agerar på det
sättet.
Sedan kom herr Ottosson tillhaka till
den eviga frågan om konkurrens på lika
villkor. Men bäste herr Ottosson, hur
skall man bete sig när det gäller att anslå
medel till ett statligt företag, om man
inte får gå den här vägen? Det är ju
inte fråga om något annorlunda sätt än
för vilket företag som helst — privat
eller statligt. I det avseendet tror jag
att vi kan säga att kravet om konkurrens
på lika villkor kommer att uppfyllas.
Vidare var herr Ottosson inne på och
ironiserade över att vi i föregående
punkt anslagit pengar till ett stort tvätteri
i Östergötland men att vi genom att
starta det här företaget skulle försvåra
den verksamheten. Men det är ju tvärtom,
herr Ottosson! Om herr Ottosson
hade lyssnat på vad jag sade, skulle
han ha fått klart för sig att en av motiveringarna
till att skaffa engångsmaterialet
var att få bort denna post ur den
industriella tvättprocessen för att därmed
kunna få en rationellare verksamhet.
Det är alltså inte fråga om att sätta
en käpp i hjulet, som herr Ottosson
uppenbarligen vill ha det till. Tvärtom
är det ett led i strävandena att effektivisera
även det avsnittet.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr OTTOSSON (m):
Herr talman! Jag vill bara bekänna
att jag lyssnade mycket intensivt till
vad utskottets talesman hade att förtälja
redan i sitt första anförande — jag
hade inga förutfattade meningar. Jag
ifrågasätter kanske däremot hur vännen
Bertil Petersson har det i det fallet.
Utskottets talesman säger att man
skall göra en ordentlig testning innan
företaget kommer till stånd. Jag tror
emellertid att detta företags produkter
har testats i tio år i det här landet. Alla
de företag som producerar och säljer
124
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Om försäljning till enskilda av aktier i statliga företag
sjukvårdsutrustning har känt till att
detta amerikanska företag har funnits.
På affärssidan håller man en mycket
noggrann kontroll över vad som händer
både kolleger emellan och konkurrenter
emellan, och framför allt över vad
som händer i andra länder. Om man
hade velat göra en marknadsundersökning
därutöver, hade det enligt min
uppfattning varit mycket lätt att engagera
en konsultfirma.
Utskottets talesman säger här att först
skall man göra en marknadsundersökning,
och sedan — om det visar sig att
det finns ett underlag —• skall bolaget
bildas. Jag tycker att det resonemanget
inte riktigt stämmer, för jag har en
känsla av att bolaget redan är bildat.
Vi kanske till och med kan få reda på
det blivande namnet på bolaget, som
har sitt kontor här i Stockholm.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13 punkten
18, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —67;
Nej — 57.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Punkterna 19—24
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 25
Lades till handlingarna.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av en
fastighet i Jokkmokks kommun; och
nr 38, i anledning av motioner om
försäljning till enskilda av aktier i
LKAB,
varvid utlåtandet nr 36 företogs
punktvis till avgörande.
Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.
Om försäljning till enskilda av aktier
i statliga företag
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motioner
om utredning rörande försäljning till
enskilda av aktier i statliga företag.
I de likalydande motionerna 1:489,
av herr Jacobsson, Gösta, m. fl., och
II: 409, av herr Magnusson i Borås
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
125
Om försäljning till enskilda av aktier i statliga foretag
m. fl., hade yrkats, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en parlamentarisk utredning
rörande lämpliga former för försäljning
av aktier i de i vinstsyfte drivna
statliga företagen, varvid särskilt
skulle beaktas att sådana former för
aktieförsäljning ordnades som dels särskilt
beaktade möjligheterna att bereda
de anställda i respektive statliga företag
tillfälle att förvärva aktier, dels garanterade
en bred spridning av aktierna
bland allmänheten och som kunde
vara ägnade att främja det långsiktiga
sparandet.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 489 och II: 409.
Reservation hade avgivits av herrar
Bohman (m), Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp) och Ottosson
(m), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Johan Olsson (ep), Nordstrandh
(m), Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep),Mundebo (fp), Lothigius (m),
Elmstedt (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:489 och 11:409 hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning av
frågan om försäljning av aktier i statliga
företag.
Herr OTTOSSON (m):
Herr talman! .lag skall börja med att
erkänna att detta ärende är en gammal
bekant, så att min vän Bertil Petersson
slipper säga det. Men detta hindrar inte
att ärendet fortfarande har aktualitet.
Det gäller här en begäran om utredning
rörande försäljning till enskilda av aktier
i statliga företag. Motionärerna har
anhållit att det skulle tillsättas en parlamentarisk
utredning om lämpliga former
för försäljning av aktier i de i
vinstsyfte drivna statliga företagen. Motionärerna
har därvid angett vissa for
-
mer för hur aktieförsäljningen skall
ske.
Utskottsmajoriteten brukar alltid säga
— och den har ungefär samma mening
nu — att det inte har hänt någonting
nytt. Enligt vårt sätt att se har
det hänt någonting nytt, ty på senare
tid har ju bildats Statsföretag AB. En
koncern har bildats av ett stort antal
statliga industrier. Man har därvid,
som tidigare framhållits här i kammaren,
som modell haft det italienska statliga
förvaltningsbolaget IRI. Jag tror
inte jag har fel, om jag erinrar om att
herr statsrådet Wickman vid något tillfälle
under fjolåret just vid behandlingen
av frågan om försäljningen av aktier
i statliga företag uttalade att detta var
någonting som han kunde tänka sig.
När man talade med representanter
för det italienska företaget IRI, som
även utskottets talesman herr Bertil Petersson
var med och lyssnade till, fick
man besked om att aktierna i detta företag
var introducerade på den italienska
börsen. De köptes där av medborgarna
i Italien, och IRI räknade det som en
mycket stor fördel att kunna introducera
aktierna på börsen och att invånarna
var intresserade av att köpa dem.
Det visade sig nämligen att dessa aktier
gav en hygglig avkastning och dessutom
utgjorde ett bevis på förtroendet från
allmänhetens sida till det statliga företaget.
Jag önskar att kammaren kunde besluta
anhålla om tillsättandet av en utredning
rörande försäljning av aktier i
statliga företag efter de normer som
anges i motionen. Den föreliggande reservationen
stöds av de tre borgerliga
partierna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr PETERSSON, BERTIL, (s):
Herr talman! Det är riktigt som herr
Ottosson sade att den här frågan är en
gammal bekant. Det är bara den förändringen
som har inträtt att moderata
126
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Om skatt på utlandsresor
samlingspartiet som parti inte längre
står bakom den typ av motioner som vi
nyss enhälligt avslog. Man har retirerat
och anslutit sig till mittenpartiernas yrkande
om en utredning.
Utskottsmajoriteten har i utlåtandet
noterat att frågan har prövats många
gånger av riksdagen, och majoriteten
har inte funnit att det skett några mera
väsentliga förändringar sedan vi senast
behandlade den här frågan. Därför yrkar
utskottets majoritet avslag på motionerna.
Det förhållandet som herr Ottosson
åberopade, nämligen att vi för
tre månader sedan fattade beslut om
ett statligt förvaltningsbolag, är väl i
och för sig inte någon motivering för
motionärernas yrkande.
Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.
Herr OTTOSSON (m):
Herr talman! Jag vill bara helt kort
till utskottets talesman replikera att det
är ingen reträtt från vår sida, då vi i
år inte reserverat oss som parti om försäljning
av aktier i LKAB. LKAB ingår,
såvitt jag vet, i Statsföretag AB. Reservationen
gäller samtliga de företag
som drivs i vinstgivande syfte, så det
är inte fråga om någon reträtt i det här
fallet.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
-
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —67;
Nej — 55.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
motioner angående transport av flytande
bränsle, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.
Om skatt på utlandsresor
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, med anledning av
motioner om skatt på utlandsresor.
I motionerna I: 779, av herr Gustafsson,
Nils-Eric, m. fl., och 11:920, av
herr Nilsson i Tvärålund m. fl., hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag
till Nordiska rådet om avgiftsbeläggning,
motsvarande inom medlemsländerna
gällande konsumtionsbeskattning,
för resor (resevaluta och/eller biljettkostnad)
som medborgare i nordiskt
land företoge utanför de nordiska länderna.
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
127
Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:779 och It : 920.
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):
Herr talman! Så är vi då i denna
sena timme framme vid en av de frågor
som har kommit att bli litet grand av
en följetong. Det är tredje året i rad
som jag har motionerat om någon form
av avgift eller skatt på utlandsresor.
Vid de två tidigare tillfällena har jag
fått vänliga råd från bevillningsutskottet
om hur man lämpligen borde förfara
för att klara den ganska svåra
situation som vår valuta befinner sig i
genom utlandsresornas enorma ökning.
Man har tidigare år sagt till mig i utskottsskrivning
och i debatter här i
kammaren att passfriheten inom Norden
skulle vara ett hinder för ett bifall
till mina motionsyrkanden, som vid tidigare
tillfällen har gällt enbart de
svenska utlandsresenärerna. Det har
sagts mig att man kan åka ner till Köpenhamn.
Man behöver inte pass för att
åka dit. Där kan man skaffa sig biljett
och resevaluta. Det finns ingen som
helst möjlighet att kontrollera detta, har
utskottet sagt.
Nu har jag, vilket utskottet också
antyder i sin skrivning, tagit fasta på
detta och hemställt om en riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran
om förslag till Nordiska rådet i detta
spörsmål. Men då har utskottet i sin
skrivning uppenbarligen förflyttat den
plats där man skulle kunna köpa biljett
och sålunda kringgå detta slag av kontroll
till Hamburg eller någonstans i
närheten därav.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker att
bevillningsutskottets motivering är något
glidande, om jag ser tillbaka på vad
utskottet har sagt under de gångna
åren. Utskottet anser visserligen nu
liksom tidigare att vårt medlemskap i
OECD skulle lägga hinder i vägen för
Om skatt på utlandsresor
en sådan här reform. Men det har, vill
jag framhålla, i varje fall inte hindrat
vissa andra länder, som har internationella
avtal, från att införa reseskatt eller
restriktioner, alldeles oavsett vilka
bindningar dessa länder har haft.
Enligt utskottet kvarstår alla de invändningar
som utskottet tidigare har
redovisat. Detta är väl dock en sanning
med mycket stor modifikation, eftersom
man ju i år inte kan motivera motståndet
mot en svensk resebeskattning
med passfriheten inom Norden, som tidigare
angetts som huvudskäl.
Det gäller här en rätt allvarlig fråga,
och jag har fått åtskilliga brev och kontakter
med tidningar, som är intresserade
av detta och menar att någonting
bör ske. Jag har fått framställningar
från turistorganisationer inom vårt
eget land, vilka anser att vad jag här
har föreslagit är en framkomlig väg och
borde vara något som man gör sitt bästa
för just mot bakgrunden av att man
kan stödja den inhemska turismen genom
ett sådant här förfarande. Den
som i dag väljer att fira sin semester
på ett svenskt fjällhotell eller något liknande
ställe inom Sverige får nämligen
skatta för det uppehälle som han där
kostar på sig, t. o. m. den kostnad som
ligger i att han behöver en säng att
sova i.
Den som reser utomlands drabbas
inte på det sättet av den konsumtionsbeskattning
som i vårt land blir allt
högre. Detta är den ena sidan av problemet.
Den andra och naturligtvis från landets
synpunkt betydligt allvarligare sidan
är frågan om den negativa utvecklingen
av vår valutabalans. Här görs vissa
ingrepp när det gäller Hasselblad —
om jag nu vågar ta det namnet på mina
läppar — och mycket annat. Det är riktigt
att så sker, och jag tänker inte försvara
kapitalflykt i något som helst sammanhang,
men här finns uppenbarligen
en massa små hasselbladare som reser ut
ur landet och påverkar den här negativa
128
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Om skatt på utlandsresor
utvecklingen som är ett stort bekymmer
för dem som skall sköta finans- och
penningpolitiken i detta land.
Jag tycker nog att herr Ericsson i
Kinna, som ju är en omvittnat klok karl,
skulle ha kunnat försöka sig på att bifalla
motionen. Han hade då inte bara
gjort mig mycket glad — vilket naturligtvis
kan vara en sekundär sak —
utan han hade därigenom också kunnat
bidra till att öka den glädje som finansminister
Gunnar Sträng, trots sin
omvittnat goda nattsömn, kanske vore i
behov av när det gäller problemet med
valutabalansens utveckling.
Jag lyssnade till finansminister Sträng
i telefonväktarprogrammet samma dag
som statsverkspropositionen framlades.
Då var det någon — jag tror det var
från Malmö — som riktade en fråga till
herr Sträng om han inte kunde göra någonting
åt utlandsresorna för att få till
stånd en ändring, som måhända kunde
innebära att vår valutabalans skulle
kunna se hyggligare ut. Herr Sträng sade
i sitt svar nästan ordagrant vad jag
har sagt i klämmen till min motion,
nämligen att han föreställde sig att det
skulle vara skäl i att ta upp denna fråga
på nordisk basis. Det är just vad jag
har föreslagit.
Bevillningsutskottet, med herr Ericsson
i Kinna i spetsen, har sagt nej till
mitt förslag. Jag tar mig dock orådet före
att, inte minst mot bakgrunden av
diskrepansen mellan herr Sträng och
herr Ericsson i Kinna, yrka bifall till
motionerna I: 779 och II: 920.
Herr ERICSSON, JOHN, (s):
Herr talman! Kammaren har säkerligen
fått det intrycket av herr Gustafsson
att han är en energisk karl, och jag
skall inte säga att herr Gustafsson har
kommit tillbaka med sin gamla motion.
Det har han inte, i varje fall när det
gäller yrkandet. Nu säger han att det är
bäst att regeringen tar ett initiativ i
Nordiska rådet i denna fråga. Det har
väl hänt någon gång att en regering har
gjort så, fastän jag inte minns när. Detta
ärende är emellertid av sådan karaktär
att det torde få bli regeringarnas
sak att var för sig utfärda bestämmelser.
Jag tror inte att Nordiska rådet kan
göra så värst stora insatser för att lösa
den här frågan.
Om herr Gustafssons energi hade
räckt till för att komma med konstruktiva
lösningar, hade han säkert rönt
större uppmärksamhet från bevillningsutskottets
sida. Jag kräver inte att han
skulle ha gjort det. De svårigheter som
föreligger att ordna en sådan här sak är
så betydande att frågan måste omsorgsfullt
förberedas innan riksdagen kan
fatta beslut.
Nu hör inte jag till dem som säger att
det är ett brottsligt förfarande från de
svenskars sida som reser utomlands, på
exempelvis semesterresor. Men jag kan
å andra sidan medge att den utveckling
som ägt rum under senare år är en betydande
belastning på vår betalningsbalans.
Allt fler länder överväger givetvis
metoder att kunna begränsa denna
stora persontrafik. Vilka internationella
avtal vi än har godkänt — vi vill bemöda
oss om att följa uppgörelser vi
träffat — kan det hända att vi tvingas
konstatera att nöden inte har någon lag.
Jag vill inte förneka att det kan gå på
det sättet praktiskt taget i alla länder.
Men det föreligger inga förutsättningar
för att nu bifalla dessa motioner.
Inte ens herr Nils-Eric Gustafssons partivänner
i utskottet hade moraliskt mod
att tillstyrka dem.
När herr Gustafsson smickrar mig
med att säga att jag skall vara en förståndig
karl uppfattar jag det närmast
som att han är så van att instämma med
sin partiledare att han gjorde det även
nu. Det fanns en gammal och rutinerad
riksdagsman, som för en hel del år sedan
tillfrågades av en ung riksdagsman
från sitt eget parti: Skall jag lämna
fram denna motion? Ja, sade vederbörande
veteran, du har min välsignelse
om du gör det, men motionen måste avslås.
— Den blev också avslagen.
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
129
Ang. resultatutjämning vid beskattningen, m. m.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):
Herr talman! Det vore mig fjärran att
inte mottaga den välsignelse som från
denna talarstol utdelades till mig av bevillningsutskottets
ordförande. Jag noterar
att hjärtat förmodligen var på motionärernas
sida, men att det av någon
underlig anledning inte fanns tillräckligt
mycket av den energi, som herr
John Ericsson talade om, för att komma
fram till ett positivt utskottsförslag.
Kvar står alltså att bevillningsutskottet
i år i sin motivering för avslag på
de likalydande motionerna inte har
kunnat ta upp frågan om passfriheten
inom Norden. Det kunde man naturligtvis
inte alls göra.
Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka
herr Ericssons anförande mot bakgrund
av den skrivning som bevillningsutskottet
presterat. Jag är inte elak egentligen
— tror jag — så jag vill gärna säga att
jag fattar det hela som om herr Ericsson
anser att här föreligger ett betydande
problem, vilket borde kunnat lösas.
Han har visserligen sagt att jag
kunde ha lagt fram konstruktiva lösningar
och ett helt färdigt förslag. Jag
tycker nog att det är för mycket begärt.
Men jag lovar, liksom jag gjorde
förra året, att komma igen. Om jag sitter
i riksdagen 1971 skall jag motionera,
också då, i den här frågan. Jag tror
att en lösning av dessa problem kommer
att tränga sig fram och att det inte
finns någon möjlighet att hindra det i
längden.
Jag har inte sagt att det är brottsligt
att resa utomlands. Det uttrycket använde
herr Ericsson. Han lade det faktiskt
inte i min mun, men det finns anledning
för mig att säga att inte heller
jag anser att det är brottsligt att göra
utlandsresor. Men det borde vara riktigt
att behandla de människor som semestrar
i vårt eget land och dem som
semestrar utomlands på enahanda sätt.
5 Första kammarens protokoll 1970. i\V 11
Herr talman! Jag vill slutligen tacka
för komplimangen att jag fortfarande
är ung.
överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 17, med
anledning av motioner om översyn av
bestämmelserna om expeditionsavgift
vid förvärv av svenskt medborgarskap,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.
Ang. resultatutjämning vid beskattningen,
m. m.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, med anledning av
motioner angående resultatutjämning
vid beskattningen m. m.
Till behandling hade bevillningsutskottet
förehaft
1) de likalydande motionerna I: 149,
av herr Kristiansson, Axel, och herr
Svanström, samt II: 17i, av herr Josefson
i Arrie in. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära skyndsam utredning och
förslag om införande av rätt till öppen
resultatutjämning vid beskattningen genom
kontometod i enlighet med vad
som anförts i motionerna;
2) de likalydande motionerna I: 222,
av herrar Skagerlund och Axelson,
samt II: 260, av herr Eriksson i Arvika
in. fl., varit anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning och förslag om inrättande av
jordbrukskonto för inkomstutjämning
vid beskattningen;
130
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. resultatutjämning vid beskattningen,
3) de likalvdande motionerna I: 306,
av herr Berglund, och 11:420, av herr
Lindahl, vari yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära
förslag till regler om resultatutjämning
i beskattningshänseende för idrottens
riksorganisationer;
4) de likalydande motionerna 1:311,
av herr Olsson, Johan, m. fl., och II:
257, av herr Andersson i Örebro m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle begära utredning
och förslag om ett generellt
kontosystem (investeringskonto) vid
beskattningen i enlighet med vad som
anförts i motionerna;
5) de likalydande motionerna 1:493,
av herrar Annerås och Hermansson,
samt II: 571, av herr Åberg m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära förslag om
möjligheter för svenska fiskare att göra
avsättning till resultatutjämningsfond;
6) motionen II: 266, av herr Magnusson
i Borås in. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte
a) antaga i motionen infört förslag
till lag om ändring i förordningen
(1960:63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst,
b) antaga i motionen infört förslag
till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt i
samband med inkomststegring eller inkomstminskning,
c) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning angående
möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första hand
borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt om att förslag i detta syfte snarast
måtte föreläggas riksdagen; ävensom
7) motionen 11:908, av herr Johansson
i Skärstad m. fl., vari anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära utredning av frågan om
inkomstutjämning för konstnärer.
De i motionen II: 266 framlagda författningsförslagen
avsågo bland annat,
m. m.
att i fråga om familjebolag rätt till förlustutjämning
skulle kvarstå, om den
som övertagit aktier på grund av arv,
testamente eller bodelning överläte dessa
till tidigare ägare av aktier i företaget.
Som villkor för rätt till förlustutjämning
borde enligt motionärerna gälla,
att deklarationsskyldighet förelegat
under förluståret eller under något av
de två närmast föregående beskattningsåren.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,
A) , beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning, att riksdagen
måtte avslå motionen 11:266 i denna
del,
B) , beträffande progressionsutjämning,
att riksdagen måtte avslå motionen
11:266 i denna del,
C) , beträffande allmän öppen resultatutjämning,
att riksdagen måtte avslå
1) motionerna I: 149 och II: 174,
2) motionerna I: 311 och II: 257,
3) motionen 11:266 i denna del,
D) , beträffande jordbrukskonto för
inkomstutjämning, att riksdagen mätte
avslå motionerna 1:222 och 11:260,
E) , beträffande resultatutjämning för
idrottens riksorganisationer, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:306 och
II: 420,
F) , beträffande resultatutjämning för
fiskare, att riksdagen måtte avslå motionerna
1:493 och 11:571,
G) , beträffande inkomstutjämning för
konstnärer, att riksdagen måtte avslå
motionen 11:908.
Beservationer hade avgivits
I) beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning
av herrar Tistad (fp), Sundin (ep),
Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Magnusson i Borås
(m), Vigelsbo (ep), Eriksson i Bäckmora
(ep) och Larsson i Umeå (fp),
vilka ansett, att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen måtte med bi
-
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
131
Ang. resultatutjämning vid beskattningen, m. m.
fall till motionen II: 200 i denna del antaga
det vid motionen fogade förslaget
till lag om ändring i förordningen
(1900:03) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;
II) beträffande progressionsutjämning
av
herrar Tistad (fp), Sandin (ep),
Gösta Jacobsson (in), Karl Pettersson
(in), Österdahl (fp), Magnusson i Borås
(m), Vigelsbo (ep), Eriksson i Bäckmora
(ep) och Larsson i Umeå (fp),
vilka ansett, att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionen II: 200 i denna del antaga
det vid motionen fogade förslaget
till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt i
samband med inkomststegring och inkomstminskning;
III)
beträffande allmän öppen resultatutjämning,
jordbrukskonto för inkomstutjämning,
resultatutjämning för
idrottens riksorganisationer, resultatutjämning
för fiskare och inkomstutjämning
för konstnärer
av herrar Tistad (fp), Sundin (ep),
Gösta Jacobsson (in), Karl Pettersson
(in), Österdahl (fp), Magnusson i Borås
(in), Vigelsbo (ep), Eriksson i
Bäckmora (ep) och Larsson i Umeå
(fp), vilka, under åberopande av innehållet
i samtliga under punkterna C—G
i utskottets hemställan upptagna motioner,
ansett, att utskottet bort under
C, D, E, F och G hemställa, att riksdagen
måtte med anledning av följande
motioner, nämligen
1) I: 149 och II: 174,
2) I: 222 och II: 260,
3) I: 306 och II: 420,
4) I: 311 och II: 257,
5) I: 493 och II: 571,
6) 11:266 i denna de], samt
7) 11:908,
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
i syfte att genomföra en allmän
öppen resultatutjämning genom en
kontometod.
Herr OLSSON, JOHAN, (ep):
Herr talman! Det är ett mycket stort
antal motioner som föreligger till behandling
i samband med bevillningsutskottets
betänkande nr 18, och motionernas
innebörd har behandlats många
gånger tidigare. Jag skall här närmast
säga några ord om den del av motionerna
som framför förslaget om eu kontometod
såsom ett sätt att i viss mån
åstadkomma en resultatutjämning men
också vissa andra fördelar.
Utskottet har när man behandlat dessa
frågor tidigare varit relativt välvilligt.
Man har sagt att det från rättvisesynpunkt
skulle vara en fördel om möjligheter
kunde öppnas till en mera vidsträckt
resultatutjämning. I år kostar
man inte på sig något liknande uttalande.
Man säger i stället att de bestämmelser
som nu föreligger i fråga om
företagsbeskattningen är fullt tillfredsställande.
Jag tillåter mig ha en annan
uppfattning i det avseendet. Visserligen
åberopar man i det sammanhanget den
förändring beträffande rätten till avskrivning
på byggnader i inkomstkällan
rörelse som vi har fått. Den förändringen
var ju mycket riktigt en
framgång som hälsades med tillfredsställelse
från näringslivets sida. Men de
nya reglerna på denna punkt hade ju
också föregåtts av upprepade framställningar
bl. a. i denna kammare om en
ändring. Till sist blev det ju också resultat
av dessa framställningar, och vi
hoppas att så skall bli fallet även i nu
diskuterad fråga. Men det existerar fortfarande
brister på det här området som
det finns anledning att bevaka.
Den motion som jag här närmast avser
innehåller en del förslag som skulle
vara till gagn för både företagen och
samhället — för företagen såsom producenter
av bra varor och skapare av
sysselsättningstillfällen och för samhället
därigenom att man skulle få en
ökad investeringsvilja hos företagen
och kanske också i viss mån en anpassning
till skiftande konjunkturer.
Vi har redan en del anordningar som
132
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. resultatutjämning vid beskattningen, m. m.
så att säga har knäsatt principen om
en öppen resultatutjämning, att öppet
omdisponera medel mellan olika inkomstår.
Vi har konjunkturutjämningsfonderna.
Vi har skogskonton, vi har
möjlighet att bygga upp en dold reserv
i varulager, och vi har möjlighet att
göra rätt stora avskrivningar på inköp
av maskiner och därigenom bilda en
dold reserv i maskiner och inventarier.
Men dessa olika anordningar, som i
och för sig är bra och har varit till
nytta, har vissa brister. Konjunkturutjämningsfonderna
är begränsade till
aktiebolag, och det är alltså ett begränsat
antal företag som liar möjlighet att
utnyttja detta system. Det är likadant
med skogskonton. Det är också bara en
del företag som har möjlighet att utnyttja
bestämmelserna för att bygga
upp dolda reserver i varulager och inventarier.
Många företag arbetar inte
med varor i den utsträckningen att de
kan lägga upp lager från det ena året
till det andra. Dessutom kan detta system
i och för sig ha godtyckliga konsekvenser,
eftersom man ju kan frestas
att lägga upp varor för att utjämna resultatet
mellan olika år eller så att säga
skjuta en vinst framöver för att använda
den vid en kommande investering.
Det kan leda till att man lägger upp
varor som blir inkuranta eller att man
köper maskiner som blir omoderna. Det
är alltså ett system som har flera brister.
En generell kontometod, som jag närmast
talar för, skulle kunna bli ett värdefullt
instrument för en långsiktig planering
och för förberedande av kommande
investeringar, mötande av lågkonjunkturer,
motverkande av omställningssvårigheter
och många andra ting.
Metoden skulle ge företagen en viss
möjlighet att planera på lång sikt, att
under goda år avsätta medel som sedan
kunde användas till investeringar eller
till mötande av lågkonjunkturer.
Det är självfallet att en sådan kontometod
skulle användas i samråd med
arbetsmarknadsmyndigheter och andra
myndigheter så att man också finge en
samklang med samhällets intresse av en
jämn konjunkturutveckling och en god
investeringsvilja när en sådan verkligen
behövs. Det borde ju ligga i myndigheternas
intresse att stödja ett sådant
instrument och inte se detta bara
såsom en fråga om att utjämna skatten
mellan olika år och därigenom åstadkomma
en lägre skatt, vilket man tidigare
år har framfört som motiv för avslag.
Om man nu inte kan räkna med att
bevillningsutskottet ändrar mening och
få reservationen till detta utskottsbetänkande
bifallen, skulle jag vilja uttala
den förhoppningen att den aviserade
företagsskatteutredningen som här omnämns
verkligen tar upp denna fråga
i det stora komplex som utredningen
kommer att få behandla.
Herr talman, jag yrkar dock nu bifall
till de tre reservationer som är fogade
till detta utskottsbetänkande.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):
Herr talman! Detta är en gammal
grammofonskiva. Herr Johan Olsson
har vevat en bit av den, men jag finner
mig nödsakad att spela upp hela skivan,
även om jag skall försöka att korta
ned mitt anförande.
Reservation I behandlar ändringar i
förordningen om förlustutjämning. Enligt
gällande författning krävs att deklarationsskyldighet
skall ha förelegat
för det beskattningsår, då förlusten
uppkommit, för att rätt till förlustavdrag
skall föreligga. Vid reformens genomförande
förklarade flertalet remissinstanser
att den föreslagna begränsningen
var onödigt rigorös och ledde
till orättvisor. Motionärerna delar den
uppfattningen och anser att det borde
vara tillräckligt att deklarationsskyldighet
förelegat antingen under deklarationsåret
eller något av de två föregående
beskattningsåren.
Också när det gäller familjebolag synes
reglerna onödigt restriktiva. Enligt
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
133
Ang. resultatutjämning vid beskattningen, m. in.
stiftning medger inte dylik utjämning.
Å andra sidan ges — det skall inte för
-
bestämmelserna skall förlustutjämning
endast kunna äga rum om ägandeförhållandena
väsentligen är desamma då
förlusten skall utnyttjas, som vid förlusttillfället.
Det stadgas därutöver att
denna rätt skall bestå oförändrad om
ägandeförhållandet ändrats genom att
aktierna har övergått till någon anhörig
genom arv, testamente eller bodelning.
Om däremot änka eller barn till
hälftendelägare saknar möjlighet att behålla
aktierna och därför överlåter desamma
till den andra hälftendelägaren,
förlorar denna hälftendelägare helt rätten
till avdrag för förlust som har uppkommit
innan han övertog de efterlevandes
aktier.
Motionärernas yrkande går ut på att
förordningen skall kompletteras på så
sätt att rätt till förlustutjämning skall
kvarstå om den som erhållit aktierna
på grund av arv, testamente eller bodelning
överlåter desamma till meddelägare
i företaget. Det synes rimligt och
rättvist, och någon risk för missbruk
behöver inte uppstå.
Reservation II behandlar progressivutjämningen
vid beskattningen. En sådan
utjämning förordades av 1957 års
skatteberedning men ledde inte till
några lagstiftningsåtgärder. Skatteberedningens
förslag innebar att fysiska
personer skulle äga rätt till progressivutjämning
om den beskattningsbara inkomsten
med minst 12 000 kronor översteg
näst föregående års motsvarande
inkomst. Det skulle då ske en viss utjämning.
Motionärerna har varit litet
mer blygsamma och föreslagit att motsvarande
belopp skulle bestämmas till
10 000 kronor.
Den föreslagna ändringen tar sikte
på fria yrkesutövare — författare,
konstnärer och andra — som det ena
året kan ha små inkomster och det andra
året större.
Lagen om ackumulerad inkomst är
enligt vår mening här inte till fyllest.
I reservation III behandlas den viktigaste
frågan, nämligen om en allmän
öppen resultatutjämning. Vår skattelag
5t
Första kammarens protokoll 1970. IVr 11
nekas — ganska goda möjligheter till
s. k. vinstreglerande dispositioner genom
lagervaruvärdering, avskrivningsregler
för maskiner och inventarier
samt avsättning till investeringsfonder.
Aila skattskyldiga kan emellertid inte
begagna sig av dessa möjligheter. I stället
skulle någon form av kontometod
vara lämplig i sammanhanget — herr
Johan Olsson har varit inne på det. En
sådan finns redan för skogsbruket, där
den har slagit väl ut. Metoden borde
lämpligen införas för jordbruket och
fisket, där skördeutfall och fångst varierar
år från år. Särskilt för fisket
skulle metoden erbjuda välbehövliga
lättnader i dagens läge. För lantbruk
som drivs kreaturslöst skulle metoden
också vara lämplig.
Jag vill citera en mening ur 1957 års
skatteutrednings betänkande, sid. 37:
”Med det rådande skattetrycket, föranlett
av det allmännas vidsträckta åtaganden
och förpliktelser i skilda hänseenden,
bör en rätt till förlustutjämning
för envar skattedragare ses som en rättviseakt
eller med andra ord som ett led
i åtgörandena att mellan på längre sikt
likställda inkomsttagare åstadkomma en
mera rättvis fördelning av bördan och
bidraga till det allmännas omkostnader.
”
Reservation III tar sikte på en allmän
öppen resultatutjämning, jordbrukskonto
för inkomstutjämning, resultatutjämning
för idrottens riksorganisationer,
resultatutjämning för fiskare och
inkomstutjämning för konstnärer.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I, II och III.
Herr WÄRNBERG (s):
Herr talman! Jag tror att kammaren
håller mig räkning för om jag vid denna
sena timme inte drar min del av
grammofonskivan utan bara inskränker
mig till att anföra några principiella
synpunkter.
134
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. resultatutjämning vid beskattningen,
Låt mig börja med den första principen
i vår skattelagstiftning, den om beskattningsårets
slutenhet. Den innebär
att man skall betala skatt på de inkomster
man har under året. Den regeln
vill motionärerna komma undan
genom att föreslå att den som har ojämna
inkomster — höga ett år och låga
ett annat — bör kunna få jämna ut skatten
mellan åren.
Vad är det man är ute efter? Jo, ingenting
annat än ett uppskov med skattebetalningen.
De det gäller vill skaffa sig
en latent skatteskuld. Det skulle kunna
innebära att varenda medborgare i detta
land skulle få ha skatteskuld hängande
över sig. Är det vad motionärerna
vill? Man föreslår att denna utjämning
skall gälla för rörelseidkare med ojämna
inkomster. Rörelseidkare är annars
egentligen de enda människor i dag
som genom att utnyttja en biprodukt,
om jag så får säga, av avskrivningsregler
kan få skaffa sig skatteskulder. Löntagarna
i allmänhet har inte denna möjlighet
till skatteskulder. Vad är det som
säger att inte även löntagarna borde få
denna rätt? Skulle inte lika väl löntagarna
kunna få skaffa sig en latent skatteskuld
om de t. ex. bleve sjuka ett år
och då inte hade så stor inkomst. Jag
tycker att det vore rättvist mot löntagarna
att också de finge denna möjlighet
att utjämna sina inkomster. Men
var skulle vi hamna om varenda människa
i detta land skulle ha en latent
skatteskuld hängande över sig? Det är
tydligen det motionärerna vill genom
att folk inte skall behöva betala skatt
för de inkomster de har under samma år
utan få vänta med skatten till nästa år
för att först se om det året blir ett sämre
inkomstår för dem. Det är det vi
vänder oss emot.
Jag nämnde att en del av de fondbildningar
som sker egentligen uppkommer
genom att man kan utnyttja en
avart i våra skatteregler. Avskrivningsreglerna
på fastigheter, inventarier och
lager är egentligen till för att utjämna
de förluster som kan uppkomma ett och
m. m.
samma år. Avskrivningen på en fastighet
skall motsvara vad den minskar i
värde inkomståret. Avskrivningsreglerna
för inventarier säger att man får göra
avskrivningar för den förslitning som
sker. För lagrens del är avskrivningen
egentligen till för att man skall kunna
skydda sig mot risken för prisfall. Meningen
har från början inte alls varit
att man skulle kunna bygga upp några
fonder, men avskrivningsreglerna är så
gynnsamma att detta i många fall blir
ett biresultat så att säga.
Om motionärerna nu önskar få till
stånd vissa fördelar för företagsamheten
genom att skapa möjligheter till ännu
större skatteskulder så tar man vissa
risker. Vem är det som får betala?
Det sägs att samhället på sikt inte skulle
förlora någonting på detta därför att
samhället så småningom får in pengarna.
Men så är det inte. Aktiebolagen i
detta land ligger med latenta skatteskulder
sedan generationer tillbaka. Staten
får inte in pengarna därför att aktiebolagen
säljer sina aktier. Är det något
sådant motionärerna vill skapa för
alla människor?
Det är detta principiella resonemang
jag har velat fästa uppmärksamheten
på. Jag anser att man skall betala skatt
på de inkomster man har under året.
Det är en princip i den svenska skattelagstiftningen,
som vi bör följa. Om någon
under ett visst år får ut pengar som
hänför sig till inkomster för ett tidigare
år så kan man tillämpa lagstiftningen
om ackumulerad inkomst. Det tillämpas
inom skogsbruket, där inkomsten för
avverkningen ett år till viss del kan sättas
in på skogskonto. Dessa pengar portioneras
ut under t. ex. följande år, och
på så sätt utjämnas skatten fastän man
haft inkomsten under ett enda år. I sådana
fall anser jag att systemet kan accepteras.
Men bortsett från det undrar jag om
människor som har sådana här skogsinkomster
t. ex. inte skaffar sig skatteutjämning
genom att se till att man får in
likviderna det år inkomsten är låg. I
Onsdagen den 18 mars 15)70 em.
Nr II
135
Ang. resultatutjämning vid beskattningen, m. m.
vårt skattesystem finns alltså, det medger
jag, bär den regeln inbyggd att man
kan ta ut pengar från t. cx. skogskonto
och betala skatt för dem när man anser
lämpligt.
När det gäller löntagare kanske det
inte går, för då är det arbetsgivaren som
bestämmer tidpunkten. Men alla andra,
som man ivrar för bär i dag, bar möjlighet
att själva bestämma när de skall
ta ut t. ex. en likvid och alltså skatta för
inkomsten.
Herr talman! Jag anser att jag med
detta principiella resonemang — utan
att gå in på de enskilda punkterna —
har framlagt ett tillräckligt underlag för
att jag skall kunna yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):
Herr talman! Jag tycker att herr
Wärnberg väsentligt överdriver. Vad vi
reservanter åsyftar är en resultatutjämning
endast där en sådan behövs. Vi vill
inte alls, som herr Wärnberg tycks föreställa
sig, söka skapa en latent skatteskuld
bos varje medborgare här i landet.
Herr OLSSON, JOHAN, (ep):
Herr talman! Jag vill bara säga att
det är en väldig skillnad mellan att varje
enskild medborgare skulle få möjlighet
att t. ex. avsätta medel till ett särskilt
konto och det som nu föreslås,
nämligen att företagen skall få möjlighet
att under givna bestämmelser, som
man kommer överens om, avsätta medel
till ett konto.
Herr Wärnberg nämnde att man redan
nu i viss utsträckning accepterat
principen om resultatutjämning då det
gäller inkomster som härrör sig från
flera år, t. ex. genom skogskonton. Det
förekommer mycket ofta inom flertalet
företag att ett års inkomster är resultatet
av flera års arbete: forskning, utveckling,
uppläggning och marknadsföring
av nya produkter in. m. Det är ofta
mycket svårt att säga att de inkomster
ett förelag har ett visst år härrör sig
från just det årets arbete — det kan vara
många års arbete som ligger bakom.
Det finns därför goda skäl för att man
bör söka få till stånd en mera allmän
resultatutjämning.
Företagen får väl också betraktas på
det sättet att de inte i första hand skall
vara skattedragare åt staten och i det
fallet jämföras med enskilda. Företag,
-om är solida och ger god sysselsättning,
skapar god skattekraft genom de
anställdas inkomster. Skatteregler som
stimulerar en sund företagsekonomi är
alltså ett allmänt intresse. En kontometod
skulle faktiskt bidra till att åstadkomma
litet större planmässighet än
vad som nu är möjlig genom de dispositioner
t. ex. i fråga om varulagervärderingar
som är tillåtna.
Herr WÄRNBERG (s):
Herr talman! Jag är fullt medveten
om att reservanterna endast vill ha resultatutjämning
för företagare, men jag
ställer följande principiella fråga: Varför
skall det vara förbehållet företagare
att skaffa sig skatteskulder? Även andra
människor kan ha ojämna inkomster.
Jag tycker att det är ett rättvisekrav att
inte enbart företagaren skall ha rätt att
reglera sina inkomster och genom skatteskulder
låta staten svara för fiolerna
och skaffa driftskapital m. m. Varför
skulle då inte också en vanlig enskild
människa få skaffa sig en latent skatteskuld
t. ex. för att därmed finansiera
ett eget hem eller något annat? Även
om reservanterna i dag bara talar om
företagarna, så är det ingenting som säger
att denna förmån bara skulle vara
förbehållen företagare. Det finns även
andra som har ojämna inkomster, t. ex.
arbetare som får ut ackordsersättningar
ett visst år, trots att pengarna intjänats
under det gångna året. Nästan alla människor
har ojämna inkomster. Ibland
drabbas de av sjukdom, som drar ned
inkomsten, ibland är det något annat.
Om man vill vara konsekvent måste
136
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. resultatutjämning vid beskattningen,
denna möjlighet till skatteutjämning finnas
för alla människor. Men vi vill undvika
en sådan spridning av inkomsten
på flera år. Man skall betala skatt det
år man tjänar inkomsten.
Vi vill allesamman ha välkonsoliderade
företag i vårt land, och de nuvarande
reglerna gör det möjligt för företagen
att konsolidera sig på ett så utomordentligt
sätt att svårigheten inte
är konsolideringen. Svårigheten för de
små företag, som inte är aktiebolag eller
ekonomiska föreningar, är att över
huvud taget få någon vinst att skatta
för. För aktiebolag och ekonomiska föreningar
räcker de avskrivningsregler
som redan finns.
Herr OLSSON, JOHAN, (ep):
Herr talman! Jag kan medge att det
finns svårigheter för småföretagarna att
få någonting att avsätta, men det finns
dock ett flertal företag som är så pass
lönsamma att de har intresse av det
system vi nu diskuterar. Jag kan också
hålla med om att de nuvarande reglerna
är gynnsamma för vissa företag, och
jag har nämnt i vilka avseenden dessa
bestämmelser kan vara värdefulla för
företagsamheten som sådan. Men det är
inte alla företag som kan dra nytta av
dessa regler. I rättvisans namn skulle
det vara bra om man kunde utbygga
dem så att de flesta företag kunde få
åtnjuta de fördelar som nu endast vissa
företag har.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående vardera punkten A
och B samt därefter särskilt rörande
punkterna C—G.
I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som in
-
ni. m.
nefattades i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 18
punkten A, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 66;
Nej — 52.
Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Tistad m. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
137
Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11
Ang. avdraget vid beskattningen för ökade levnadskostnader vid bosättning på annan
ort, m. in.
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
18 punkten B, röstar
JäJ
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —67;
Nej — 53.
Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkterna C—G förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god
-
kändes en så lydande omröstningsproposition
:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
18 punkterna G—G, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad in. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 67;
Nej — 53.
Herr TALMANNEN yttrade:
För den händelse inga särskilda oväntade
vältalighetsprov kommer att förrycka
vad jag nu kan förutse, skulle jag
tro att — om debatten fortsätter ytterligare
omkring en halv timme i kväll
och därefter vid plenum i morgon med
början klockan 13.00 — plenum på fredag
kan inskränkas till bordläggning.
Ang. avdraget vid beskattningen för
ökade levnadskostnader vid bosättning
på annan ort, m. m.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 19, med anledning av
motioner angående avdrag för ökade
levnadskostnader vid bosättning på annan
ort, m. m.
Nr 11
138 Nr 11 Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. avdraget vid beskattningen för ökade levnadskostnader vid
ort, m. m.
Bevillningsutskottet hade till behandling
förehaft
I) de likalydande motionerna I: 226,
av herrar Tistad och Stefanson, samt
II: 263, av herr Larsson i Umeå, vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära utredning
och förslag till liberalare regler i fråga
om avdrag vid inkomstbeskattningen
för ökade levnadskostnader i sådana
fall, då skattskyldig hade tjänst eller
anställning på annan ort än där han
vore bosatt;
II) de likalydande motionerna I: 792,
av herr Strandberg m. fl., samt II: 925,
av herr Petersson i Gäddvik och herr
Nilsson i Agnäs, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att punkt 4 av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
skulle erhålla i motionerna angiven
lydelse, vilket förslag avsåge, att
avdrag för kostnader för resor med
egen bil mellan bostad och arbetsplats
skulle medgivas med högre belopp i
Norrlandsliinen än i landet i övrigt;
ävensom
III) motionen 11:334, av herr Boo
och herr Eliasson i Sundborn, vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära utredning
och förslag beträffande avdrag vid beskattningen
för fördyrade levnadskostnader
på annan ort i enlighet med vad
som anförts i motionen.
Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå
1) motionerna 1:226 och 11:263,
2) motionerna I: 792 och II: 925,
3) motionen II: 334.
Reservationer hade anförts
1) av herrar Tistad (fp), Sandin
(ep), Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Vigelsbo
(ep), Eriksson i Bäckmora (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Enarsson (in),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, som
bosättning på annan
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 1 och 3 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:226 och 11:263 samt motionen
11:334 i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära utredning och förslag till generösare
regler i fråga om avdrag för ökade
levnadskostnader i sådana fall, då
skattskvldig hade arbete på annan ort
än där han vore bosatt;
2) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Vigelsbo
(ep), Eriksson i Bäckmora (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Enarsson (in),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte med anledning av motionerna
I: 792 och II: 925 antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370).
Det förslag som framlagts i sistnämnda
reservation avsåge, att riksskattenämnden,
i de fall en skattskyldig hade
en årlig körsträcka till och från arbetsplatsen
om sammanlagt minst 2 000
mil, skulle fastställa särskilda grunder
för avdrag för dessa bilresor.
Herr TISTAD (fp):
Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 19 behandlas två olika
skattefrågor som gäller reglerna i fråga
om beskattningsavdrag vid dubbel bosättning
och vid längre dagliga resor
mellan bostad och arbetsplats. Dessa
frågor tillhör inte de allra äldsta grammofonskivorna
i bevillningsutskottets
arkiv, och jag ber därför om ursäkt om
jag trots den sena timmen tar kammarens
tid i anspråk något mer än talarna
i föregående ärende.
Skatteförfattningarna utgår ifrån att
den som har arbete att utföra på en viss
ort skall vara bosatt på denna ort eller
så nära orten att han kan resa mellan
bostaden och arbetsplatsen varje dag.
139
Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11
Ang. avdraget vid beskattningen för ökade
Om någon som har familj tar arbete på
en ort som ligger så långt bort att han
måste bosätta sig där för att kunna sköta
sitt arbete men han låter familjen bo
kvar på den gamla orten, kan han i regel
inte påräkna avdrag vid beskattningen
för de merkostnader som han
drar på sig genom den dubbla bosättningen.
För att han skall få göra sådant
avdrag krävs särskilda skäl. Som sådana
anges i författningen att den andra
maken av förvärvsarbete är bunden till
den ort där familjen är bosatt, att det
inte går att skaffa familjebostad på den
ort där den skattskyldige arbetar eller
att det föreligger någon jämförlig omständighet
som gör att det ”icke skäligen
kan ifrågasättas att familjen skall
avflytta till den skattskyldiges bostadsort”.
I dagens svenska samhälle är det en
tvingande nödvändighet för många människor
att söka och ta arbete på platser
som ligger på långt avstånd från
den ort där de bor. I de flesta fall tar
de familjen med sig till den nya orten
sedan de ordnat familjebostad. Men i
många fall föredrar de att låta familjen
bo kvar på den gamla orten. Familjefadern
bor då ensam på den ort där han
har sitt arbete och besöker familjen bara
under veckovilan. Skälen för att ordna
det så kan vara olika. Man har ett
eget hem som man inte vill lämna. Man
vill att barnen skall få fortsätta sin skolgång
i samma skola. Man vill kanske
inte rycka familjen ur dess invanda
miljö. Mera sällan är förhållandena sådana
att avdrag för ökade levnadskostnader
kan medges enligt de regler som
jag nyss har redogjort för.
Som jag sade inledningsvis, bygger
avdragsreglerna på uppfattningen att
den som har tjänst eller anställning normalt
skall vara bosatt med sin familj på
den ort där han har att utföra sitt arbete.
Om någon föredrar att ha familjen
på en annan ort, anses detta normalt
vara hans ensak och ingenting som bör
levnadskostnader vid bosättning pa annan
ort, m. m.
föranleda något avdrag vid beskattningen.
Denna inställning går emellertid inte
riktigt ihop med de förhållanden som
råder inom arbetslivet numera. Strukturomvandlingen
inom näringslivet
tvingar mängder av människor att söka
arbete på andra orter. Det går en ström
av människor från glesbygden till tätorterna
och från de små tätorterna till
storstäderna. Konsekvenserna för samhället
av denna folkomflyttning är inte
alltid odelat gynnsamma. Vi känner i
den här församlingen de problemen
alltför väl.
De människor som vid ombyte av arbete
föredrar att ha familjen boende
kvar på den gamla bostadsorten bidrar
faktiskt i många fall till att lindra de
ogynnsamma verkningarna för samhället
av befolkningsomflyttningen. Folkminskningen
i glesbygderna och de
mindre tätorterna går inte fullt så
snabbt och storstadsregionerna växer
inte fullt så fort som eljest skulle vara
fallet. Det finns därför, som jag ser saken,
inte längre någon anledning att
genom beskattningen minska möjligheterna
att bo kvar på en tidigare bostadsort.
Avdragsreglerna vid dubbel
bosättning bör därför göras liberalare
än nu. Hur det skall ske bör bli föremål
för en utredning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1.
Jag övergår så till den andra frågan,
som gäller bilkostnadsavdragen vid dagliga
resor mellan bostad och arbetsplats.
Som kammarens ledamöter erinrar
sig, antog riksdagen förra året en schablon
för beräkning av bilavdrag. Schablonen
förutsätter en årlig privat körning
av minst 1 300 mil, och den ger
inte full täckning för resorna till och
från arbetet, när dessa överstiger 1 000
mil om året. Vi hade en ingående debatt
om dessa ting, när vi tog beslutet
om schablonen förra året. Ett bestående
intryck av den debatten är att hela
Nr 11
140
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. avdraget vid beskattningen för ökade
ort, m. m.
problematiken inte är så enkel som den
kan verka vid ett ytligt betraktande.
Jag skall därför inte gå närmare in på
schablonens konstruktion utan vill nöja
mig med att konstatera att den vid
långa körsträckor till och från arbetet
ger ett avdrag som inte motsvarar de
verkliga kostnaderna utan som är för
lågt.
Det är klart att en schablon inte kan
ge rättvisa i alla fall. Det ligger i schablonens
natur. Men om en schablon
konsekvent missgynnar en viss grupp,
bör man antingen göra om schablonen
som helhet eller undanta den missgynnade
gruppen från schablonens tillämpning.
I reservation nr 2 föreslår oppositionspartiernas
representanter i utskottet
att bilschablonen inte skall tillämpas
för skattskyldiga som har en årlig körsträcka
till och från arbetsplatsen om
sammanlagt minst 2 000 mil, vilket motsvarar
ungefär 8 mil per dag, utan att
avdraget för dem skall bestämmas enligt
särskilda grunder som riksskattenämnden
fastställer. Givetvis är det reservanternas
tanke att dessa grunder skall ansluta
sig närmare till de verkliga bilkostnaderna
och därmed bli generösare
än enligt schablonen.
Med detta ber jag, herr talman, att
också få yrka bifall till reservation nr 2.
Häri instämde herr Olsson, Johan,
(ep).
Herr PETTERSSON, KARL, (m):
Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 19 behandlas rätt till avdrag
vid inkomsttaxeringen för ökade
levnadskostnader vid bosättning på annan
ort och för resor med egen bil till
och från arbetet i de fall den skattskyldige
har långa dagliga resor.
Jag vill med anledning av talmannens
vädjan att vi så mycket som möjligt
skall korta av våra anföranden inskränka
mig till att instämma i herr Tistads
yrkande om bifall till reservationerna.
levnadskostnader vid bosättning på annan
Herr STEFANSON (fp):
Herr talman! Även jag kan instämma
i herr Tistads anförande. Herr Tistad
redogjorde på ett utmärkt sätt för problematiken
i dessa frågor och för bakgrunden
till reservationerna.
Det finns all anledning att ompröva
§ 33 i kommunalskattelagen och anvisningarna
till denna paragraf. De aktuella
bestämmelserna är föråldrade och är
inte anpassade till de förhållanden som
nu råder på arbetsmarknaden. De tar
inte hänsyn till de strukturförändringar
som näringslivet har genomgått, förändringar
som på relativt kort tid har skapat
nya förutsättningar för boende och
sysselsättning i vårt land. Till följd av
rationaliseringsåtgärder och företagsnedläggelser
tvingas många arbetstagare
att söka arbete på annan ort, och den
utflyttning som hemmakommunerna då
drabbas av medför många negativa
verkningar för dem, medan de kommuner
som suger åt sig arbetskraften åsamkas
stora och dyrbara investeringar.
Naturligtvis bör man då sträva efter att
genom ^lokalisering av nya företag försöka
ersätta bortfallet av arbetstillfällen
på orter med vikande näringsliv. Men
vi vet att detta inte alltid är möjligt.
Det är då nödvändigt att satsa på åtgärder
som underlättar rörligheten på arbetsmarknaden
och gör det lättare för
arbetstagare som tvingas byta arbete att
söka sådant på annan ort. Detta kan
man ofta göra genom att underlätta för
den arbetssökande att bo kvar på den
gamla hemorten.
Det finns många orsaker till att vi
liar detta pendlingssystem. Huvudorsaken
är att arbetsmöjligheterna har minskat
på hemorten och att det är nödvändigt
för arbetstagaren att söka sig
bort för att få ett nytt arbete. Familjen
trivs med sina bostadsförhållanden. Den
kanske har ett eget hem, som måste säljas
till underpris om man flyttar. Det
kan vara svårt att få en bostad till rimligt
pris på den nya orten. Det kan vara
möjligt att få ett inackorderingsrum
1-11
Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11
Ang. avdraget vid beskattningen för ökade levnadskostnader vid bosättning på annan
ort, m. m.
men åtskilligt svårare att få en bra lägenhet.
Vi känner ju till svårigheterna
i de expanderande industriorterna att
få bostäder. Om det över liuvud taget
finns möjligheter, blir det ofta en orimligt
dyr bostad. Familjen kan ha barn i
skola i en skolmiljö som man inte vill
hyta. Miljöbytet kan dessutom vara
olämpligt av medicinska skäl för någon
av familjemedlemmarna. Jag vet exempel
på sådana fall.
Naturligtvis ligger det då i utflyttningskommunernas
intresse att ha
pendlarna boende kvar. Det är nödvändigt
för att motverka, som herr Tistad
har sagt, att skatteunderlaget sjunker i
avflyttningsorterna men också för att
bibehålla det befolkningsunderlag som
krävs för att upprätthålla en tillfredsställande
service, både kommunal och
enskild sådan. Här finns ett medel att
främja den rörlighet på arbetsmarknaden
som behövs för att expanderande
företag skall kunna suga åt sig friställd
arbetskraft och samtidigt motverka befolkningsutglesningen
i kommuner, som
drabbas av minskade arbetstillfällen på
grund av rationaliseringar och företagsnedläggelser.
Det borde också ligga i tätorternas
intresse att underlätta för pendlarna att
bo kvar inom tätorterna. Som bekant är
samhällets investeringskostnader för en
nyinflyttad familj betydande i expanderande
kommuner. Servicekostnaderna
för nyinflyttning kan bli ända upp
till 150 000 kronor, och det innebär årliga
kapitalkostnader som är vida större
än vad pendlarstödet skulle innebära.
I dag, då befolkningsutvecklingen inom
många regioner i vårt land innebär
stora problem och då såväl statliga
myndigheter som länsmyndigheter söker
efter effektiva åtgärder för att
minska utflyttningen, borde det ges
större möjligheter till valfrihet för den
som anser sig ha anledning att bo kvar
på sin tidigare bostadsort, även om han
av ett eller annat skäl tvingas att arbeta
på annan ort.
Jag ber också, herr talman, att få yrka
bifall till de vid utskottsbetänkandet
fogade reservationerna.
Herr WÄRNBERG (s):
Herr talman! Jag tycker att de föregående
talarna har gjort det alldeles för
enkelt för sig. De har talat om för oss
att det här är fråga om en pendlingsrörelse
från glesbygderna in till tätorterna
som vi skall slå vakt om. Jag tror
ingen bar någonting emot den pendlingsrörelsen
och att människorna fortsätter
att bo kvar i sin glesbygd.
Men vad är det man här ger sig in
på? Jo, man vill att avdrag skall få göras
för levnadsomkostnader efter människornas
eget tyckande. Jag skall alltså
själv kunna bestämma vad det är jag
skall få göra avdrag för. Jag skall leva
mitt liv på det sätt jag vill, och blir det
dyrare än om jag levde på ett annat sätt
skall jag få göra avdrag härför. Man ger
alltså principiellt människorna möjlighet
att bestämma sin egen levnadsstil
— och det tycker jag är bra — men vill
att samhället skall betala kalaset. Det
är detta som är felaktigt.
Man gör det alldeles för enkelt för sig
om man tror att denna pendlingsrörelse
mellan glesbygd och tätort är det enda
avgörande. Jag kan upplysa om att
mellan tätorterna Linköping och Norrköping
i dag sker en pendling av en
omfattning som vi knappast kan ana.
Man bor kvar i den ena staden men arbetar
i den andra. Det är också en pendlingsrörelse.
Hur skulle det se ut i Stockholm
om man skulle tillåta människorna
att bo var de vill i staden men gav
dem avdragsrätt därför att de råkar ha
en bostad någon annanstans inom Stockholmsområdet?
Det går helt enkelt inte
att tillämpa en sådan regel. Man måste
ha klart för sig att när man skaffar sig
en dubbel bosättning är det en levnads
-
142
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. avdraget vid beskattningen för ökade
ort, m. m.
form som man själv har valt och som
förorsakar levnadskostnader som inte är
avdragsgilla.
Jag kan ta ett annat exempel som visar
hur pass besvärlig situationen kan
bli. Om jag bor kvar i min gamla bostad
— det må vara i glesbygd eller i
tätort — men blir anvisad en annan bostad
i nyproduktionen, är det ändå lönsamt
för mig att bo kvar därför att bostaden
i nyproduktionen är så dyr. Är
det rimligt att jag, om jag har en gammal
bostad och således bor billigt, skall
få göra avdrag bara därför att jag råkar
åka till en annan ort och där äta ett mål
mat eller eventuellt ha ett inneboenderum,
trots att det förmodligen totalt
sett inte blir dyrare än om jag inte
haft något annat val än att hyra en lägenhet
i nyproduktionen?
Det är alltså inte så enkelt som man
här vill göra gällande. Det är inte bara
att säga, att vill människorna ha dubbel
bosättning skall de få ha det och
även få avdragsrätt för vad kalaset kostar.
Den gamla regeln om att levnadskostnader
är levnadskostnader och att
det är resandens ensak hur stora levnadskostnaderna
skall vara tycker jag
är en rimlig regel. Om det emellertid
föreligger en sådan tvångssituation att
man inte kan skaffa sig en bostad på
den nya orten, då finns rätten att göra
avdrag.
Jag undrar om inte herr Stefanson
var ute på hal is när han sade att det av
medicinska skäl kunde vara en fördel
att bo kvar på den gamla orten. Jag
tror att man i det fallet får avdragsrätt,
därför att det föreligger ett medicinskt
skäl. Sådana skäl kan man åberopa och
det kan gå bra att få avdragsrätt. Då
gäller det nämligen saker som man inte
själv kan bestämma över.
Vi diskuterade reseavdragen ingående
i fjol, det håller jag med herr Tistad
om, och det vore kanske onödigt att gå
in på den frågan igen. Vi skall emellertid
ha klart för oss vad som gällde före
fjolårsreformen. Då tillämpade vi den
levnadskostnader vid bosättning på annan
principen att endast merkostnaden skulle
vara avdragsgill — inte den verkliga
kostnaden. Från utredningens sida gjordes
en undersökning om hur mycket
människorna egentligen åker bil privat
respektive till och från arbetet. Man
kom fram till att människor privat kör
1 300 mil, medan resan till och från arbetet
i genomsnitt inte blev mer än 500
mil. För att få en vettig schablon sade
man sig att man skulle gå med på avdrag
upp till 1 000 mil för resor till och
från arbetet. Den genomsnittliga körsträckan
för människor till och från arbetet
har alltså fördubblats, statistiskt
sett. Naturligtvis kan vissa ha en längre
resa, men om de åker 1 300 mil privat
har de under alla omständigheter fått
alla fasta kostnader täckta. Så mycket
åker Medelsvensson enligt den undersökning
som gjordes. Man kan säga att
den är felaktig, men det är den enda
undersökning som finns på området och
den visar att människor åker 1 300 mil
privat. På det är alla de fasta kostnaderna
betalda. Sedan får man helt enkelt
övriga kostnader betalda i viss proportion
till resan privat om 1 300 mil och
resan till och från arbetet om 1 000 mil.
Detta är en oerhörd hjälp för dem som
åker i egen bil till och från arbetet. De
får nästan hälften av de fasta kostnaderna
täckta genom skatteavdrag. En
människa som inte kan använda bil till
och från arbetet får betala alla sina fasta
kostnader själv. Reglerna är alltså
gynnsamma för dem som använder bil
till och från arbetet jämfört med de
regler som gäller för dem som inte gör
det.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.
Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Wärnberg sade i
sitt anförande att pendlarna själva kunde
bedöma sin situation och avgöra hur
den skulle vara. De hade, enligt hans
143
Onsdagen den 18 mars 1970 em. Nr 11
Ang. avdraget vid beskattningen för ökade levnadskostnader vid bosättning på annan
ort, m. m.
uppfattning, själva valt att arbeta på en
annan plats och bo på den tidigare
hemorten.
Så är det inte för de flesta pendlarna.
Många av dem bär bytt arbetsort på
grund av att det inte finns arbete på
hemorten. De måste söka arbete på annat
ställe, med allt vad det innebär. De
måste lämna sin familj och ha denna
boende kvar, kanske i en trivsam villa,
på den gamla orten till dess de kan
skaffa sig en ny bostad. Detta är naturligtvis
inte enbart ett problem för
glesbygderna, men det är ett stort problem
i dessa bygder.
Inte endast inom oppositionspartierna
är vi intresserade av dessa frågor.
Man kan också finna referat och inlägg
— till och med ledare — i den socialdemokratiska
pressen, som hävdar
att det är en viktig angelägenhet som
här tas upp av riksdagen.
Låt mig referera vad Dala-Demokraten
skriver den 17 mars på ledarsidan:
”På onsdag kommer åter ''pendlarnas’
problem att behandlas av riksdagen.
---Bevillningsutskottet avstyrker
motionen om att ''pendlarna'' får göra
avdrag för sina resor eller för en del av
dem.---Åtskilliga personer bor
på en plats och arbetar på en annan.
Det är i varje fall vanligt i Dalarna.
Folk som bor i trakterna av Siljan arbetar
i Stockholm, Västerås eller Örebro
därför att arbeten inte står att få i
hemorten. Eller därför att de fått arbete
som de trivs med på andra håll. Men i
de städerna, och i många andra, finns
inga bostäder att få. — — — Därför
har de sina hus eller bostäder kvar i
hemorten och åker hem över veckosluten.
För de resorna, eller för en del av
dem, önskar de göra skatteavdrag. Men
det tillåter inte taxeringsnämnderna.
Möjligheter finns, säger utskottet, att
''bedöma avdragsfrågan generöst’. Ingen
''pendlare'' säger sig ha mött någon sådan
generositet. De hänvisas endera till
att flytta till orter, där de inte vill bo
och där inga bostäder finns att tillgå,
eller att betala denna dubbla kostnad
för bostäder och resor. År det rimligt?
Fn statstjänsteman som förflyttas
kan, om svårigheter med flyttning och
bostad uppstår, under en tid få omkring
1 000 kronor i månaden — skattefritt
— för att klara övergången. Ingen
del av lönen behöver användas för att
klara den kostnad som en flyttning innebär.
Riksdagens ledamöter har beviljat
sig själva 7 500 kronor per år —
också skattefritt — för att bemästra sådana
kostnader. År det då orimligt att
anställda, som vill bo kvar i hemorten
även om de tvingas söka arbete på andra
orter, får göra ett ringa avdrag för
ökade kostnader?”
Det var Dala-Demokratens ledare av
den 17 mars.
Herr TISTAD (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Wärnberg påstod
att reservanterna gjorde det lätt för sig.
Jag tyckte nog att herr Wärnberg själv
gjorde det litet lätt för sig i sin kritik
av reservanterna.
Vi har aldrig någonsin sagt att detta
med den dubbla bosättningen är en lätt
sak att ordna. Vi har sagt att de regler
och snäva begränsningar som nu gäller
inte är bra utan bör liberaliseras. Därmed
har vi inte sagt att vi vill skapa
fullständig frihet på detta område. Det
är givet att det måste finnas vissa begränsningar
och villkor för att omkostnadsavdrag
skall få åtnjutas. Därför vill
vi att hela frågan skall utredas för att
man skall kunna fastställa nya regler.
Mellan detta och fullständig frihet eller,
som herr Wärnberg tycktes uppfatta
det, en anarki på området är det ju
väldigt långt.
När det sedan gäller bilavdraget vill
jag påpeka att den utredning som har
gjorts om bilvanorna hos folk som reser
till och från arbetet omfattade de
statstjänstemän som använder egen bil i
tjänsten. Man kan väl ifrågasätta om
Nr 11
144
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. avdraget vid beskattningen för ökade
ort, m. m.
denna grupp av statstjänstemän är representativ
för hela den stora skara av
människor som reser till och från sina
arbeten, och alldeles särskilt om den är
representativ för de långpendlare som
reservationen rör sig om — de som reser
mer än 2 000 mil om året. .lag tror
inte att man kan säga det, och att man
därför inte skall åberopa denna utredning
som något bevis. Schablonen är så
konstruerad att den ger ett rättvist resultat
när en person kör 1 000 mil om
året till och från sitt arbete och 1 300
mil privat. Det är den normalmedborgare
som schablonen utgått från. Det är
ganska självklart att när det gäller personer
som måste köra över 2 000 mil om
året för att komma till och från sitt arbete
och som näppeligen dessutom kör
1 300 mil privat — jag tror att de flesta
varken orkar eller hinner med så
mycket privatkörning ovanpå den långa
körningen till och från arbetet — ger
schablonen generellt sett en underkompensation.
Denna vill vi undanröja genom
att undanta de skattskyldiga, som
har så långa körningar, och för dessa
söka få särskilda regler, som ansluter
bättre till de verkliga kostnaderna och
som ger en större rättvisa.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Det var utskottets talesman
som föranledde mig att begära ordet.
Han menade att motionärerna och
talesmännen för reservationerna hade
gjort det lätt för sig.
Varför har vi denna diskussion i dag?
Jo, därför att en omstrukturering sker
i samhället som gör att människor tvingas
att flytta. Denna dubbla bosättning
är ingenting som man har valt frivilligt.
Jo, en del har valt den frivilligt, och de
får minsann ersättning för den. Det
skall jag strax återkomma till. Jag kommer
från ett län där vi har erfarenhet
av detta med dubbel bosättning. Jag bor
inte alls så långt ifrån riksväg 70. Där
ser jag varje fredagskväll hur bilkara
-
levnadskostnader vid bosättning på annan
vanen går från Stockholm upp mot Dalarna
för att gå tillhaka igen på söndagskvällen.
Det är alla dessa människor
som har sin hemvist i länet men
som, då det inte finns arbetsmöjligheter
där, tvingats att söka sig söderut.
Dessa människor skulle välja att bo kvar
i länet, om det fanns sysselsättning och
utkomstmöjligheter. De har över huvud
taget inte valt denna dubbla bosättning
frivilligt. Det är då självfallet att man
frågar sig: När man åsamkas kostnader
beroende på de förändringar som sker
i samhället, bör man då inte få avdrag i
viss omfattning härför?
Man frågar sig också: Mäts det inte
med olika mått i detta samhälle? När
vissa statstjänstemän söker tjänst som
innebär befordran utgår flyttningsersättning.
Vederbörande kan få rese- och
traktamentsersättning för att besöka den
nya orten för att söka bostad där. När
han så småningom flyttar får han också
ersättning för flyttningskostnader, och
han får ersättning för den tidsförlust
som flyttningen innebär. Men det är
inte nog med detta. Kan han inte finna
bostad på den nya orten äger han rätt
att uppbära ersättning i form av traktamente.
Denna ersättning utges upp till
ett år, om han inte på den nya orten
kan finna en ”jämförlig” bostad som
lian kan godkänna. Då har han alltså
full täckning för att han har två bostäder.
Detta betalar samhället.
När vissa grupper i landet har dessa
förmåner och det t. o. m. finns de som
hävdar att man skall kunna få denna ersättning
utan att det har funnits ett anställningsförhållande
— det pågår en
sådan diskussion på visst håll för närvarande
— måste man fråga sig: Mäts
det ändå inte med olika mått här i landet?
Är det beroende av vem man är
och vilken ställning man har? Skattemyndigheterna
är ytterst restriktiva
gentemot dessa människor som har
tvingats att söka arbete långt från hemorten
och därmed till dubbel bosättning.
Vi har erfarenheter av detta, inte
145
Onsdagen den 18 mars 1970 om. Nr 11
Ang. avdraget vid beskattningen för ökade levnadskostnader vid bosättning på annan
ort, m. m.
minst från de olika prövningsinstanserna
i skattemål. Herr Wärnberg som talesman
för niskottet bör ta sig en ordentlig
fundcrare på detta. Kan det vara
rimligt att man skall bedöma människor
så olika som här sker?
.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr WÄRNBERG (s):
Herr talman! På en punkt kan jag
hålla med herr Eric Carlsson: Vi skall
behandla människorna lika. Herr Svanström
kanske kan påminna sig att jag
i utredningen avgav en reservation där
jag krävde beskattning av den del av
statstjänstemannens reseersättningar
som överstiger vad andra får dra av,
tv jag ansåg att det var en dold löneförmån.
På den punkten ville jag alltså
ha rättvisa, och det vill jag ha också
när det gäller dessa saker.
Jag vet inte om en statstjänsteman i
dag får flyttningsersättning, om han
flyttar helt frivilligt. Jag tror det inte.
Han kan få omstationeringstraktamenten,
men om de som arbetar i enskild
tjänst får sådana traktamenten är också
dessa skattefria. Det finns alltså
ingen skillnad mellan statstjänstemän
och andra. Sedan är det möjligt att
traktamentena för statstjänstemännen
är högre. Men det är verkligen inte vår
sak att reglera detta genom skattelagstiftningen,
ty traktamentsersättningen
är numera en avtalsfråga.
Jag hävdar alltså att bestämmelserna
i dag i stort sett är likartade för statsanställda
och för dem som är anställda
i enskild tjänst.
Jag har aldrig menat att det är människornas
ensak om de väljer ett arbete
eller inte. Om jag har sagt detta är det
felaktigt, därför att jag är övertygad
om att de ofta är tvingade att ta ett nytt
arbete. Vad jag sade om deras valfrihet
var att de kunde välja mellan att flytta
till den nya bostadsorten när de hade
tvingats till ett nytt arbete eller att
stanna kvar på sin gamla ort. Om de
inte kan hitta någon bostad på den nya
orten får statstjänstemännen ett omstationeringstraktamente
som inte beskattas,
och de kan därutöver få ersättning
för dubbel bosättning. I ett sådant läge
får även den i enskild tjänst anställde
avdragsrätt för fördyrade levnadsomkostnader
om han inte kan få tag i någon
bostad på den nya orten. Det är
alltså en grund för likartade bestämmelser.
Människorna är kanske tvingade
av strukturella förvandlingar i samhället
att ta arbete på en ny ort. De får
avdragsrätt så länge de inte har någon
bostad på den nya orten, men kan det
visa sig att det finns en bostad där
måste de välja vilken ort de vill bo på.
Då är det en levnadsomkostnad som
inte kan vara avdragsgill. Jag tycker att
detta är ganska enkelt.
Att göra det så enkelt för sig att man
säger att de skall få ha denna valfrihet
och avdragsrätt för allting innebär att
det kommer att ske en ständig pendling
från glesbygderna in till tätorterna.
Pendlingen omfattar i dag så mycket
som inte går från glesbygd till tätort.
Det är pendling från stora orter till
andra stora orter; och människor vill
bo kvar på sin gamla ort av olika orsaker
— kanske också av ekonomiska
hänsyn.
Jag tycker att det väsentligaste för
glesbygden är att man har fått de stora
reseavdrag man kan få för att varje
dag resa från och till sin arbetsplats.
Jag tror inte att det är så lyckligt att
under ett helt liv varje vecka åka till
någon annan ort. Jag tycker emellertid
att detta skall vara vars och ens ensak.
Vill man ha det så anser jag att det
skall vara möjligt. Jag förmodar att
många av dem som åker från Dalarna
till Stockholm har avdragsrätt därför
att de inte får någon bostad i Stockholm.
Jag vill gärna diskutera med herr
Stefanson, men jag har ingen lust att
nu diskutera med Dala-Demokraten
Nr 11
146
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Ang. avdraget vid beskattningen för ökade levnadskostnader vid bosättning på annan
ort, m. m.
som inte kan försvara sig här. Om herr
Stefanson tycker att Dala-Demokraten
har så rätt, anser jag att han skall yrka
avslag på de 7 500 kronor vi tillerkänt
oss själva. Han vände sig ju mot detta
också, och det är väl i så fall lika felaktigt.
Sedan tror jag att Dala-Demokraten
har fel beträffande påståendet
att man inte har avdragsrätt. Det har
man ju så länge man inte får någon bostad
på den nya orten, och det är detta
som är väsentligt. När det finns ett
tvång att bo på en ort har man avdragsrätt,
men när man har valfrihet
upphör avdragsrätten antingen man är
statstjänare eller anställd i den privata
företagsamheten.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Nej, herr Wärnberg, i
det exempel jag nämnde har man inte
tvingats flytta utan man har sökt en ny
tjänst. Detta gäller för skolledarsidan
där man har denna förmån. Herr Wärnberg
kan kalla det en löneförmån, å la
bonne heure, men det är en förmån i
form av flyttningsersättning och ersättning
för dubbel bosättning. Jag vill endast
fråga: Mäts det inte med olika mått
i samhället, och måste det inte uppfattas
på detta sätt?
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående punkterna
1 och 3 av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan samt
därefter särskilt rörande punkten 2.
I fråga om punkterna 1 och 3, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats, dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Tistad
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
19 punkterna 1 och 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 63;
Nej — 52.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
147
Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
19 punkten 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 63;
Nej — 51.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Om skattelättnader för fiskare
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, med anledning av
motioner om skattelättnader för fiskare.
Till samtidig behandling hade utskottet
förehaft
1) de likalydande motionerna 1:156,
av herr Svenungsson m. fl., och II: 168,
av herr Carlshamre m. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära utredning rörande
beskattningen av fiskare i syfte att bereda
dessa möjligheter till skattefritt
avdrag för proviant och förnödenheter
Om skattelättnader för fiskare
vid fiske och till skattefri avsättning
till investeringsfond;
2) de likalydande motionerna 1: 157,
av herr Tistad m. fl., och 11:179, av
herr Åberg m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
begära utredning i syfte att uppnå
skattelättnad för fiskare som utövade
sin verksamhet på avlägsna fiskeplatser;
ävensom
3) de likalydande motionerna 1:495,
av herr Olsson, Ernst, och herr Karlsson,
Helge, samt II: 902, av herr Elmstedt
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
begära snabba åtgärder i syfte att uppnå
sådan utformning av bestämmelserna
angående inkomstbeskattningen av
svenska fiskare, att reglerna bleve i
överensstämmelse med dem som gällde
i Norge.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå
1) motionerna I: 156 och II: 168,
2) motionerna I: 157 och II: 179,
3) motionerna I: 495 och II: 902.
Reservation hade anförts av herrar
Tistad (fp), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Österdahl
(fp), Vigelsbo (ep), Eriksson i
Bäckmora (ep), Larsson i Umeå (fp)
och Enarsson (m), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:156 och 11:168,
1:157 och 11:179 samt 1:495 och II:
902 i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning i syfte att uppnå skattelättnad
för fiskare som utövade sin verksamhet
på avlägsna fiskeplatser.
Herr TISTAD (fp):
Herr talman! Vi införde i Sverige år
1968 en särbeskattning för sjömän i
handelsflottan. Den skatt som de har
att betala utgör en definitiv källskatt
och utgår enligt två tabeller, en för
närfart och en för fjärrfart. Med fjärrfart
menas i detta sammanhang sjöfart
148
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Om skattelättnader för fiskare
som går bortom linjen Lindesnes—
Hanstholm, d. v. s. till Nordsjön och
haven ännu längre bort. I vissa fall kan
också .sjöfart innanför den linjen räknas
som fjärrfart. 1967 års sjömansskattekommitté,
som lämnade sitt betänkande
vid jultiden i fjol, har föreslagit
att fjärrfartsbegreppet skall utvidgas
ytterligare. Om kommitténs förslag
går igenom kommer närfartstabellen
vid sjömansbeskattning att tillämpas
endast för sjömän på lastfartyg som
går i linjefart helt innanför linjen Lindesnes—Hanstholm
och på färjor som
går i trafik inom samma område. Alla
andra sjömän skall enligt kommitténs
förslag betala skatt enligt fjärrfartstabellen.
Denna skattetabell är konstruerad så,
att den ger en lägre skatt än den preliminärskatt
som uttages på motsvarande
inkomst vid anställning i land. Sjömansskattekommittén
har föreslagit ytterligare
förbättringar i detta hänseende.
Lättnaderna är procentuellt störst
i de lägre inkomstskikten och avtar
procentuellt med stigande inkomst.
När jag talar om att sjömän får lättnader
genom sjömansskatten så gäller
det sjömän som har anställning ombord
under hela eller i varje fall större
delen av året. Gäller ombordsanställningen
kortare tid kan det hända att
sjömansskatten inte innebär någon lättnad
eller till och med blir högre än om
motsvarande inkomst intjänats i land.
När sjömansskatten infördes åberopades
flera skäl för det. Ett av skälen
var att sjömän på grund av sina arbetsförhållanden
ofta hade svårt att fullgöra
sin deklarationsplikt. Det var därför
bra med en definitiv källskatt.
Det anfördes också skäl för att beskatta
sjömän lindrigare än personer
med anställning i land. Det var, sade
man, ”föga lockande att erlägga lika
hög skatt för en arbetsinkomst förvärvad
till sjöss och fjärran från hemmet
som för en arbetsinkomst förvärvad i
land i närheten av hemmet”. Man menade
också att sjömän inte hade sam
-
ma möjligheter som andra skattskyldiga
att tillgodogöra sig sociala och andra
förmåner. Detta gällde särskilt sjömän
i fjärrfart och det var anledningen
till att fjärrfartstabellerna konstruerades
med lägre skatteuttag än de vanliga
källskattetabellerna.
Vad har nu detta med fiskarnas beskattning
att göra? Jo, många av våra
fiskare lever och arbetar under förhållanden,
som är fullt jämförbara med
dem som gäller för sjömän i handelsflottan.
Om vi håller oss till Västkustfiskarna,
som jag känner bäst till, så
bedriver dessa till mycket stor del sitt
fiske väster om linjen Lindesnes—
Hanstholm, som bildar gräns mellan
närfart och fjärrfart i sjömansskattehänseende.
Dessa fiskare ligger för det
mesta ute hela veckan och är hemma
endast över veckoskiftena. Ibland ligger
de ute två, tre, ja, ända upp till sex
veckor i sträck. Till jämförelse kan jag
nämna att ombordanställda på vissa
fartyg i pendeltrafik mellan Göteborg
och England — det är alltså fråga om
fjärrfart — i regel är borta från hemorten
endast under tre, fyra, högst fem
dygn varje resa. Man skulle tycka att
fiskare som arbetar på Nordsjön borde
ha lika starka skäl för att få skattelindring
som ombordanställda på sådana
linjefartyg.
Jag talade här om Västkustfiskarna,
men jag vill framhålla att också många
östersjöfiskare arbetar under förhållanden
som är jämförbara med fjärrfart
inom handelsflottan. Om sjömansskattekommitténs
förslag går igenom kommer
denna krets av fiskare att ytterligare
vidgas.
Mot bakgrund av vad jag här sagt
framstår det som ett rättvisekrav att
fiskare, som driver fiske i mera avlägsna
fiskevatten, får skattelättnader av något
så när samma storlek som sjömän i
fjärrfart erhåller genom sjömansskatten.
Tyvärr är lösningen av denna fråga
inte så enkel som att göra sjömansskattebestämmelserna
tillämpliga på fiskare.
Dessa är nämligen inte anställda på
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
samma sätt som sjöfolket i handelsflottan.
Det innebär inte att alla fiskare iir
egna företagare i den meningen att de
äger del i fartyget eller fiskeutrustningen.
I ett båtlag på sjn personer, som är
ganska vanligt på Västkusten, är det
kanske tre som tillsammans äger båten
och redskapen. De övriga fyra är medlemmar
av båtlaget utan att vara delägare.
Betalningen till fiskarna för arbetet
och det nedlagda kapitalet sker så
att fiskelaget gemensamt står för driftskostnaderna,
och vad som sedan återstår
fördelas på ett visst antal lika stora
lotter. Man skiljer mellan manslotter,
vars antal sammanfaller med antalet
medlemmar i båtlaget, och båtlotter,
vars antal varierar med hänsyn till fartygets
storlek. Dessa båtlotter tillfaller
endast de medlemmar i fiskelaget som
är delägare i båt och redskap. På grund
av detta ersättningssystem taxeras alla
medlemmar i ett båtlag, också de som
inte är delägare, som rörelseidkare. För
att bereda fiskare som fiskar på avlägsna
fiskeplatser en skattelättnad måste
man därför tänka sig ett särskilt avdrag
vid den vanliga taxeringen. Hur
detta avdrag skall konstrueras är varken
reservanterna eller de som motionerat
i frågan beredda att ange på rak arm.
Det bör därför bli föremål för utredning.
Utskottet hänvisar till sitt uttalande i
fjol ”att det inte skulle stå i överensstämmelse
med principerna för beskattningen
att införa särbestämmelser för
en särskild yrkeskategori”. Argumentet
är lika ohållbart i år som det var i fjol.
Vi har sedan mer än tio år sådana särbestämmelser
som utskottet fördömer,
nämligen för sjömän i handelsflottan,
som genom dessa bestämmelser erhåller
vissa lättnader. Vad vi nu vill är att en
yrkeskategori med likartade levnadsoch
arbetsförhållanden, nämligen fiskarna,
skall få motsvarande skattelättnader.
Jag har svårt att se logiken i att
vi kan ha särbestämmelser för sjömän
men inte för fiskare.
I detta ärende föreligger tre motions -
119
Om skattelättnader för fiskare
par och jag har i mitt anförande uppehållit
mig i huvudsak endast vid elt av
dem — det är motionerna I: 157 med
mig själv och II: 179 med herr Åherg
som första namn. Reservanternas yrkande
innesluter emellertid samtliga
motionspar och går ut på att riksdagen
i anledning av motionerna skall skriva
till Kungl. Maj:t och begära utredning i
syfte alt uppnå skattelättnad för fiskare
som utövar sin verksamhet på avlägsna
fiskeplatser.
Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till reservationen.
Häri instämde herr Pettersson, Karl,
(m).
Herr KARLSSON, HELGE, (s):
Herr talman! Denna kammares ledamöter
känner väl till de besvärligheter
som de svenska fiskarna haft under de
senare åren, besvärligheter som är föranledda
dels av att det är svårare att
exportera varorna nu än tidigare, dels
av den hårdnande utländska konkurrensen,
framför allt från de norska fiskarna.
Det skall villigt erkännas att statsmakterna
satt in en mängd åtgärder för
att lindra fiskarnas besvärligheter i
dessa avseenden. Jag hade såsom motionär
— jag har nämligen väckt en
motion i denna fråga — tänkt mig att
man som ett komplement till de åtgärder
som statsmakterna vidtagit skulle
kunna tänka sig ett ytterligare skatteavdrag
i likhet med det som gäller för sjömännen.
Jag hade hemställt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
begära en snabbehandling av det ärendet.
Detta var tänkt såsom en temporär
åtgärd i avvaktan på de förslag som sedermera
kommer från jordbruksdepartementet.
Utskottet bär inte kunnat villfara vår
begäran. Däremot har reservanterna tagit
upp dessa motioner och fört in dem
i reservationen. Jag vill för min del inte
tillstyrka att en åtgärd, som vi hade
räknat med skulle vidtas snabbt, skall
150
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Om skattelättnader för fiskare
begravas i en utredning tillsammans
med en del andra komplicerade frågor
i samband med fiskeriutövningen.
Jag vill därför, herr talman, meddela
att jag vid den votering som förestår
kommer att stödja utskottets förslag i
detta avseende. Jag säger detta därför
att det också i utskottets utlåtande anges
att jordbruksdepartementet under vårriksdagen
kommer att avlåta en proposition
med förslag om vissa lindringar
för fiskarna. Skulle det visa sig att våra
synpunkten inte blir beaktade i alla detaljer,
har man möjlighet att då motionera.
Herr PETTERSSON, ARNE, (s):
Herr talman! Det är fjärde året i rad
som föreliggande fråga behandlas, och
jag vill säga att det är väl fjärde året
i rad som vi fått höra en föreläsning av
herr Tistad — den är exakt likadan
som den varit varje år. Det finns alltså
inte särskilt stor anledning att i detalj
upprepa motargumenten. Jag föreställer
mig att vi även nästa år kommer att
få höra föreläsningen och hoppas bara
att den sker vid en tidigare timme än
som nu är fallet.
Jag vill göra klart att det inom utskottet
inte råder några delade meningar
om att fisket behöver stöd och
att fiskerinäringen har besvärligheter.
På sidorna 5 och 6 i utskottets betänkande
redovisas också en serie sådana
åtgärder.
När det gäller förslaget om utredning
angående ändrad lagstiftning anför utskottet,
precis som herr Tistad nämnde,
i år liksom tidigare år att det finns
möjligheter att inom ramen för nu gällande
lagstiftning göra de justeringar
som eventuellt kan behövas. Utskottet
hänvisar därför till skattemyndigheternas
möjligheter att ändra anvisningarna.
Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr TISTAD (fp):
Herr talman! Eftersom den motion
jag här berört tidigare förekommit bara
två år, är det verkligen bra gjort av
herr Arne Pettersson att ha hört föreläsningar
om den under fyra år.
Herr PETTERSSON, ARNE, (s):
Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till att det i utskottets betänkande erinras
om att förevarande fråga behandlats
i riksdagen från år 1967 och fram
till nu.
Herr TISTAD (fp):
Herr talman! Det var andra motioner
som behandlades under tidigare år,
men det har kanske inte herr Arne Pettersson
uppmärksammat.
Herr PETTERSSON, ARNE, (s):
Herr talman! För två år sedan diskuterade
jag det här ärendet med herr
Tistad.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
20, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
Nr 11
151
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 65;
Nej — 48.
På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.
Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
statsutskottets utlåtande nr 35 skulle
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:
Till riksdagens första kammare
Undertecknad anhåller härmed om ledighet
under tiden från och med den 1
till och med den 11 april 1970 för att
dels närvara vid invigning av tunnelbana
i Budapest, dels deltaga i konferens
i Tokyo och Osaka med metrokommittén
inom Union Internationale des
Transport Publics (UITP).
Stockholm den 18 mars 1970
Helge Berglund
Den begärda ledigheten beviljades.
Om skattelättnader för fiskare
Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 95, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
vattenreglering under år 1970
jämte motioner i ämnet.
Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 26 bifölles även av andra
kammaren.
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående riktlinjer för en reform
av inskrivningsväsendet jämte
motioner i ämnet; och
nr 97, i anledning av motioner om
översyn av bestämmelserna om straff
för djurplågeri.
Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 103,
till Konungen angående grunderna för
partistöd i anledning av statsverkspropositionen
samt motioner.
Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 14 bifölles även av andra
kammaren.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
35, angående ökat stöd till vuxenutbildningen;
och
nr 36, angående vissa anslag ur kyrkofonden,
m. m.
Anmäldes och bordlädes följande motioner:
nr
1018, av herr Blomquist, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
25, angående musik- och dansutbildning
m. m.;
152
Nr 11
Onsdagen den 18 mars 1970 em.
nr 1019, av herr Nyquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
25, angående musik- och dansutbildning
m. in.; samt
nr 1020, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 25, angående musik- och dansutbildning
m. in.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.59.
In fidem
K.-G. Lindelöw
/Solveig Gemert
KUNGL. »OKTK. STHLM 1*10