Tisdagen den 17 februari (Riksdagens protokoll 1970:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 7

ANDRA KAMMAREN

17—20 februari

1970

Debatter m. m.

Tisdagen den 17 februari

Sid.

Interpellation av herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. principerna för beviljande
av tillstånd att överföra sjövatten från en region till en annan
........................................................ 5

Meddelande om enkla frågor av:

fru Sundberg (m) ang. principerna för medgivande av uppskov med

kommunsammanläggning.................................... 6

herr Tobé (fp) ang. prövningen enligt miljöskyddslagen före beslut

om byggande av kärnkraftverk............................. 6

herr Tobé (fp) ang. åtgärder mot propaganda från statliga elföretag

för ökad elkraftkonsumtion ................................ 6

herr Johansson i Växjö (ep) ang. militära uppvisningsövningar.... 6

herr Wikner (s) ang. hälsorisker vintertid för viss tågpersonal..... 6

herr Svenning (s) ang. bestämmelserna om lagfartsanmälan....... 6

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. genomförande av naturvårdsåret
1970 på det lokala och regionala planet...................... 6

Onsdagen den 18 februari

Valbarhet till byggnads- och fastighetsnämnder................... 7

Förbud att tala från manuskript i riksdagen...................... 16

Upphävande av regeringsformens stadgande om domares oavsättlighet

m. m...................................................... 20

Polishus m. ....................................................... 23

Meddelande ang. preliminär ärendeplan för tiden intill påskuppehållet 38
Utgifter på tilläggsstat II (inrikesdepartementet):

Lokaliseringsbidrag.......................................... 39

Statens hantverks- och industrilånefond........................ 45

Lokaliseringslån............................................. 48

1 — Andra kammarens protokoll 1970. AV 7

Nr 7

Innehåll

Sid.

Lag om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksför eningar.

.................................................... 49

Ett värdefast statligt obligationslån.............................. 52

Interpellationer av:

fru Ryding (vpk) ang. patients medinflytande inom sjukvården,

m. m................... 55

herr Nilsson i Kristianstad (s) ang. parkeringsplatser för handikappade
bilister....................... 56

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. elkraftförsörjningen...... 57

herr Björkman (m) ang. information till utlandssvenskar om 1970

års val................................................... 57

fru Ryding (vpk) ang. åtgärder för att förhindra att kommunalt bostadstillägg
till folkpension reduceras på grund av höjd fastighetstaxering
.................................................. 58

herr Källstad (fp) ang. riktlinjerna för tillsättande av universitetslek torat.

.................................................... 58

fru Kristensson (m) ang. information till berörda parter om anteckning
i personakt om utomäktenskapligt barn ................. 58

Torsdagen den 19 februari

Svar på frågor av:

herr Hedin (m) ang. ekonomiska garantier till yrkesfisket......... 58

herr Lothigius (m) ang. rätten att deltaga i s. k. värnpliktsriksdag 61
fru Kristensson (m) ang. kvinnlig personals befälsrätt inom krigsmakten
.................................................. 62

fru Anér (fp) ang. det ekonomiska stödet till flyktingar som beviljas

asyl i Sverige.............................................. 64

herr Andersson i Örebro (fp) ang. anställds förmånsrätt för löne fordran

vid konkurs....................................... 65

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. ordningen för utseende av

offentlig försvarare j....................................... 67

herr Rosqvist (s) ang. åtgärder mot skadliga verkningar av utsläpp

vid industriell hantering av kadmium........................ 67

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. åtgärderna mot päronpest...... 68

herr Persson i Heden (ep) ang. tidpunkten för framläggande av

skogspolitiska utredningens betänkande...................... 70

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. nedsättning av TV-licensen inom

icke utbyggt TV 2-område................................... 71

herr Wennerfors (m) ang. informationen till grundskolans personal
om den nya läroplanen..................................... 72

Innehåll

Nr 7

Sid.

herr Wennerfors (m) ang. tidpunkten för framläggande av proposition
beträffande mellanskolans ledning....................... 76

Svar på interpellation av herr Hansson i Skegrie (ep) ang. den bebådade
ändrade kapitalbeskattningens inverkan på näringspolitik och

samhällsekonomi............................................ 76

Svar på fråga av herr Hansson i Skegrie (ep) ang. offentliggörande av

remissyttranden över kapitalskatteberedningens betänkande...... 81

Svar på interpellation av herr Holmberg (m) ang. behandlingen av det
aviserade förslaget till skattereform och på fråga av fru Nettelbrandt
(fp) ang. offentlig redovisning av material rörande den

aviserade skattereformen..................................... 83

Svar på interpellationer av:

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. mellanölets inverkan på nykterhets tillståndet.

............................................... 96

herr Börjesson i Glömminge (ep) ang. förbättring av det ekonomiska

stödet åt fiskare........................................... 99

herr Blomkvist (s) ang. skolans undervisning om parterna på arbetsmarknaden
............................................... 100

Interpellation av herr Börjesson i Falköping (ep) ang. omfattningen av

avfall vid kollektiv matbespisning............................. 101

Meddelande om enkel fråga av herr Nordstrandh (m) ang. undervisningen
inom den nya teckningslärarutbildningen................. 102

Fredagen den 20 februari

Meddelande om enkla frågor av:

fru Kristensson (m) ang. åtgärder för att undvika retroaktiv skatt för

vårdbidrag............................................... 103

herr Jonsson i Mora (fp) ang. grunderna för prövning av hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension.......... 103

Nr 7

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 18 februari

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. valbarhet till byggnads och

fastighetsnämnder...................................... 7

— nr 2, om riksdagens sammanträdesort......................... 16

— nr 3, om förbud att tala från manuskript i riksdagen............ 16

— nr 4, om upphävande av regeringsformens stadgande om domares

oavsättlighet m. .......................................... 20

— nr 5, ang. lag om upplösning av Gotlands läns landstingskommun

m. ........................................................ 23

— nr 6, ang. ändring i tryckfrihetsförordningen................... 23

Statsutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna för kungl. hov- och

slottsstaterna.............................................. 23

— nr 14, om anslag till oförutsedda utgifter...................... 23

— nr 15, ang. för flera huvudtitlar gemensamma frågor............

— nr 16, om rörlig kredit i riksgäldskontoret för myndigheter som 23

bedriver uppdragsverksamhet................................ 23

— nr 17, ang. stat för försvarets fastighetsfond................... 23

— nr 18, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet................. 23

— nr 19, om anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförlus ter.

....................................................... 23

— nr 20, om inrättande av en fond för beredskapslagring.......... 23

— nr 21, ang. utgifter på tilläggsstat II (justitiedepartementet)---- 23

— nr 22, ang. utgifter på tilläggsstat II (försvarsdepartementet)---- 38

— nr 23, ang. utgifter på tilläggsstat II (socialdepartementet)...... 38

— nr 24, ang. utgifter på tilläggsstat II (finansdepartementet)...... 38

— nr 25, ang. utgifter på tilläggsstat II (utbildningsdepartementet). 38

— nr 26, ang. utgifter på tilläggsstat II (handelsdepartementet)---- 38

— nr 27, ang. utgifter på tilläggsstat II (inrikesdepartementet)..... 38

— nr 28, ang. utgifter på tilläggsstat II (civildepartementet)....... 49

Bevillningsutskottets betänkande nr 4, ang. det promilletal, varmed

skogsvårdsavgiften skall utgå för år 1970...................... 49

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. lag om Sveriges allmänna hypoteks bank

och om landshypoteksföreningar, m. m................... 49

— nr 7, om ett värdefast statligt obligationslån................... 52

— nr 8, om inrättande av en riksdagens informationstjänst......... 55

— nr 9, om ökad service åt riksdagens ledamöter.................. 55

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter på tilläggsstat II (jord bruksärenden).

............................................. 55

Tisdagen den 17 februari 1970

Nr 7

Tisdagen den 17 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 6 innevarande
februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Johansson i Norrköping enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 17 innevarande
februari—den 2 nästkommande
mars.

Herr Johansson i Norrköping beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen
under angivna tid.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungi.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 13,
med förslag till ny delgivningslag m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
23, med förslag till lag om besvär över
beslut av riksdagens organ; och

till statsutskottet propositionen nr 26,
angående fortsatt garanti till Aktiebolaget
Aerotransport.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—6,
statsutskottets utlåtanden nr 1 och 14—
28, bevillningsutskottets betänkande nr
4, bankoutskottets utlåtanden nr 6—9
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 2.

§ 5

Interpellation ang. principerna för beviljande
av tillstånd att överföra sjövatten
från en region till en annan

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Naturvårdsåret har för
Smålands del inletts med att regeringen
gett AB Sydvatten tillstånd att exploatera
sjön Bolmen. Bolaget får enligt regeringsbeslut
den 6 februari tillstånd att
från sjön genom tunnel leda bort 6
kubikmeter vatten per sekund för att
förse framför allt delar av Skåne med
vatten. I beslutet ingår också att vissa
medel skall avsättas för miljövårdande
och fiskefrämjande åtgärder.

Det har i samband med beslutet om
vattenuttaget inte meddelats vilka konsekvenser
regeringen bedömer att beslutet
får. AB Sydvatten har helt naturligt
uttryckt sin tillfredsställelse över
att regeringen följt bolagets linje och
gått emot en kompakt opinion i bygderna
kring Bolmen. Den opinion mot regeringens
och AB Sydvattens linje som
finns i bygderna delas dessutom av ett
stort antal människor i andra delar av
landet.

Någon klar redovisning har inte getts
av motiven till att den lokala opinionen
och uppfattningen hos de remissinstanser
som motsatte sig Sydvattens planer
inte har beaktats. Den opinion som motsatt
sig planerna har sett en god livsmiljö,
goda fiskevatten och en god rekreationsmiljö
hotad. Människor ur alla
grupper bar lagt ner arbete, tid och
pengar för att rädda Bolmen.

Inte endast Bolmen hotas av skador
utan också Bolmån, Kösen och Exen.
Mot den lokala opinionen har inte kunnat
bevisas att uttaget skulle vara utan
inverkan på stränder, vegetation och
fiske. Det har heller inte kunnat bevisas
att ett överförande av vatten från ett
område till ett annat på längre sikt inte
kan få konsekvenser för balansen i naturens
ordning. Att det över huvud taget
behöver komma i fråga att föra vatten
från Småland till Skåne är ett tecken på

Nr 7

Tisdagen den 17 februari 1970

Interpellation ang. principerna för beviljande av tillstånd att överföra sjövatten

från en region till en annan

att en alltför stor koncentration av befolkning,
bebyggelse och näringsliv skett
till Skåne. För att inte ytterligare naturexploatering
skall ske är det nödvändigt
att koncentrationen till storstadsområdena
hejdas.

Mot bakgrunden av detta är det motiverat
att det från regeringens sida ges
en redogörelse för vilka principer som
gäller vid beviljande av tillstånd till avtappning
av vatten för överföring till
andra regioner.

Under åberopande av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet redogöra för de principer
som tillämpas vid beviljande av
tillstånd till vattenuttag från sjöar i en
region för överförande till en annan region? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 27, med förslag till lag om allmän
folk- och bostadsräkning, och

nr 29, med förslag till sjöarbetstidslag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7

Anmäldes motionen nr 1154, av fru
Frienkel m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 17, med förslag
till stadga om enskilda vårdhem m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

fru Sundberg (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående principerna för medgivande
av uppskov med kommunsammanläggning,

herr Tobé (fp), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående prövningen enligt miljöskyddslagen
före beslut om byggande av
kärnkraftverk,

herr Tobé (fp), till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
angående åtgärder mot propaganda från
statliga elföretag för ökad elkraftkonsumtion,

herr Johansson i Växjö (ep), till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående militära uppvisningsövningar,

herr Wikner (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående hälsorisker vintertid
för viss tågpersonal,

herr Svenning (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående bestämmelserna om lagfartsanmälan,
samt

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående genomförande
av naturvårdsåret 1970 på det lokala
och regionala planet.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Onsdagen den 18 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande propositioner:

nr 27, med förslag till lag om allmän
folk- och bostadsräkning, samt

nr 29, med förslag till sjöarbetstidslag.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 1154.

§ 4

Föredrogs den av herr Gustavsson i
Alvesta (ep) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
principerna för beviljande av tillstånd
att överföra sjövatten från en region
till en annan.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Valbarhet till byggnads- och fastighetsnämnder Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av motioner
angående valbarhet till byggnads- och
fastighetsnämnder.

I detta utlåtande behandlades motionerna
1:2 av herr Tistad och //: 4 av
herr Sjöholm m. fl., vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t begära sådan ändring av
gällande valbarhetsbestämmelser att till
ledamot i byggnadsnämnd och fastighetsnämnd
icke kan utses person med
ekonomiska intressen, privata eller anknytna
till arbetsgivare, i byggnadsverksamheten».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 2 och II: 4.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Av föreliggande handlingar
framgår vad detta ärende rör sig
om, och det behövs inte några långa utläggningar
eller föreläsningar om det.
Här i landet florerar det ett missbruk
som består däri att personer med starka
ekonomiska intressen i byggnadsverksamheten
sitter med i byggnads- och
fastighetsnämnder, där de — vid sidan
om att de fullgör ett gott arbete, vilket
ingen bestrider — kan bevaka sina egna
intressen. Exempel på att så sker
saknas ingalunda. I vår motion 11:4
skriver vi att man skulle kunna anföra
rena skräckexempel härpå, och det tror
jag vore ganska lätt.

Detta missbruk är allmänt känt. Det
kom till justitieombudsmannens speciella
kännedom genom en anmälan för något
år sedan, och JO blev då så alarmerad
att han t. o. m. övervägde att ingå
till Kungl. Maj:t med begäran om
en lagändring, som skulle omöjliggöra
att man i byggnadsnämnd — som det
gällde den gången, men fastighetsnämnd
är jämställd i detta fall — valde in personer
som har ekonomiska intressen i
byggnadsverksamheten. JO ansåg det
innebära risker när det gällde allmän -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Valbarhet till byggnads- och fastighetsnämnder

hetens förtroende för dessa nämnder,
om sådant missbruk förekom.

På en enkel fråga i denna kammare
för något år sedan svarade vederbörande
statsråd i ungefär samma anda som
JO hade givit uttryck åt, nämligen att
det var olämpligt att i dessa nämnder
välja in människor med privata intressen
i byggnadsverksamheten, eftersom
de i så fall kommer i intressekollisioner.
Konstitutionsutskottet skrev också 1968
i sitt utlåtande över en motion av samma
slag att utskottet ville slå vakt om
den kommunala friheten men att denna
frihet inte fick missbrukas.

Detta är bakgrunden till årets motion
i detta ärende, och det är egendomligt
att konstitutionsutskottet inte alls har
bemött de argument som framförts i
motionen. Vårt argument i årets motion
är nämligen att alla de förutsättningar
som JO samt statsrådet och konstitutionsutskottet
i fjol utgick från inte är
för handen. Det påtalade missbruket florerar
alltjämt, och den frihet som det
talats om missbrukas. Det är det som vi
har slagit fast i vår motion. Men därom
har utskottet inte skrivit ett enda ord.
Det hade varit utskottets uppgift att tillbakavisa
våra påståenden. Om utskottet
velat säga att något missbruk inte
förekommer, varför har då ingen undersökning
gjorts av förhållandena ute i
landet?

Utskottet har kanske mellan raderna
velat skriva vad JO sagt sig hoppas,
nämligen att fullmäktigeförsamlingarna
inte väljer sådana personer som kan
råka i intressekollisioner till ledamöter
i dessa nämnder, men det håller inte.
Utskottet kan inte skriva så, ty det förhåller
sig inte på det sättet. Kanske beror
konstitutionsutskottets tystnad just
på att utskottet inte har något försvar
på den punkten.

Det är ytterst allvarligt om allmänhetens
förtroende för nämnderna ute i våra
kommuner skulle brista. Jag tror att
det finns risk för det och att det i
många städer och samhällen sitter män -

niskor med privata ekonomiska intressen
med i dessa nämnder. Det är mycket
angeläget att kunna eliminera den
risken, och vi motionärer — herr Tistad
från folkpartiet, Johansson i Växjö
från centerpartiet och Werner från moderata
samlingspartiet och jag — har
därför ansett det vara nödvändigt att
ingripa lagstiftningsvägen, såsom JO
övervägde att göra.

Statsrådet sade i sitt svar på en enkel
fråga i ärendet att det är svårt att
lagstifta på detta område. Riksdagens
justitieombudsman är tydligen av annan
mening, och han borde ändå ha god
inblick i vad som lämpar sig eller inte
lämpar sig att lagstifta om.

Vi fullföljer alltså bara den tanke
som justitieombudsmannen var inne på
1967, nämligen att det måste bli en
ändring och att denna inte kan genomföras
på annat sätt än genom lagstiftning.
Det måste i oväldens namn dras
upp en rågång mellan ifrågavarande
nämnder och personer som har intressen
i byggnadsverksamheten och som
— »med rätt eller orätt», såsom JO uttryckte
sig ■—- kan misstänkas främja
sina egna eller sin arbetsgivares intressen.
Med hänvisning härtill ber jag att
få yrka bifall till motionen II: 4.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Förevarande motion är
ju en gammal bekant, men jag måste säga
att herr Sjöholms sätt att referera
överensstämmer ganska illa med verkligheten.
Justitieombudsmannen har inte
betecknat anställda inom olika slags
byggnadsföretag som jäviga såsom ledamöter
av en byggnadsnämnd eller fastighetsnämnd.
Det yttrande som JO fällde
avsåg personer som var delägare i
en byggnadsfirma, således personer
med direkt ekonomiskt engagemang.
Herr Sjöholms framställning innehåller
således en del halvsanningar.

Jag kan trösta herr Sjöholm med att
ingen av konstitutionsutskottets ledamöter,
bland vilka finns representan -

Onsdagen den 18 februari 1970 Nr 7 9

Valbarhet till byggnads- och fastighetsnämnder

ter för samtliga demokratiska partier,
vid något tillfälle höjt sin röst för att
tillstyrka herr Sjöholms motion. De anser
nämligen att den går alltför långt.
Ett genomförande av kravet att personer
med ekonomiska intressen i byggnadsverksamheten
— privata eller anslutna
till arbetsgivare — ej får väljas
in i byggnads- eller fastighetsnämnd
skulle förstöra alla möjligheter att i
dessa nämnder ta in sakkunnigt folk.
Det finns knappast sakkunnigt folk att
tillgå utan någon form av anknytning
till byggnadsverksamhet.

Det är fullständigt klart att en person
som har ekonomiska intressen att bevaka
i en sådan nämnd bör träda tillbaka
och inte bör väljas in. Men, herr Sjöholm,
det är inte riktigt att varje anställd
i exempelvis HSB eller Riksbyggen
kan anses ha sådana privata ekonomiska
intressen i byggnadsverksamheten
att vederbörande därmed skulle vara
jävig när det gäller att sitta i en
byggnadsnämnd. Det är av detta skäl
som konstitutionsutskottet varit fullständigt
enigt om att avstyrka motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska symptomatiskt
att herr Henningsson själv har
intressen i byggnadsverksamheten. Konstitutionsutskottet
kunde ha funnit en
bättre talesman än en person som delvis
berörs av förevarande motionsyrkande.
Herr Henningsson sitter visserligen
inte i någon fastighetsnämnd, men
om han gjort det hade han varit direkt
berörd.

Herr Henningsson talade vidare om
alt vissa mäninskor skulle vara jäviga
i detta sammanhang. Men det handlar
inte om jäv, herr Henningsson, ty den
som är jävig får inte delta i ett nämndssammantriide
av aktuellt slag. Jag tror
dock att många människor skulle bedömas
som jäviga, om det gjordes gällan -

de att så är fallet. Så brukar man emellertid
inte handla. Vi vet emellertid
från vår egen hemstad, herr Henningsson,
att det vid åtskilliga tillfällen hänt
att så många ledamöter i en nämnd varit
inblandade i ett ärende att majoriteten
blivit omkastad när de trätt tillbaka,
något som åtskilligt förgrymmat socialdemokraterna.
Så skulle säkerligen också
bli fallet många gånger om jäv gjordes
gällande.

Men det handlar i detta fall inte om
jäv utan om vad JO sagt, nämligen att
ingen skall, med rätt eller orätt, kunna
misstänkas för att främja personliga intressen.
Det blir fallet när t. ex. en verkställande
direktör i HSB eller i Riksbyggen
sitter i en nämnd. Självfallet har
även en verkställande direktör i ett
byggnadsföretag starka personliga önskemål
att främja sitt företags intressen.
Det kan väl inte herr Henningsson bestrida.
Gränsdragningen mellan en innehavare
av en firma och en verkställande
direktör i ett bolag håller alltså
inte.

Det är intressant att notera att herr
Henningsson i höstas var med om att
avskaffa fackrepresentationen i skolstyrelserna.
Det har, såsom herr Henningsson
vet, suttit en helt ofarlig expertgrupp
i skolstyrelserna, och vi var eniga
om att den skulle avskaffas. Det är
ganska konstigt att man då kan hävda
att motsvarande ordning till varje pris
skall finnas kvar i byggnadsnämnd och
fastighetsnämnd, där det är sakkunnigt
folk som kan misstänkas för att också
vilja främja personliga intressen.

I dagens nummer av Svenska Dagbladet
finns, herr talman, en ytterst intressant
artikel om en doktorsavhandling
som ventilerats i Göteborg. En person
har disputerat för doktorsgraden just
på ämnet mygleriet inom byggnadsverksamheten!
Han redogör för hur det är
i Göteborg där sådana här personer sitter
i fastighetsnämnd och byggnadsnämnd
och där alltså majoriteten är inblandad
i detta. Läs den artikeln, herr

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Valbarhet till byggnads- och fastighetsnämnder

Henningsson! Jag rekommenderar över
huvud taget konstitutionsutskottets ledamöter
att ta del av vad som sker utanför
sammanträdesrummet. Läs sålunda
i denna artikel om hur det är i Göteborg!
På samma sätt är det på många
andra håll.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Sjöholm för ett resonemang
som egentligen är ohållbart.

Först vill jag säga att mitt eget engagemang
i byggnadsverksamheten har
bestått i att jag en gång i tiden varit
ordförande i HSB-föreningen i Hälsingborg,
men jag är det inte numera. Jag
undrar om man skulle vara diskvalificerad
för att tillhöra en del kommunala
nämnder, därför att man råkar ha ett
sådant uppdrag.

Jag skulle vilja vända på steken och
fråga herr Sjöholm, om herr Sjöholm
som kronofogde skulle känna sig olämplig
att inkassera pengar, som någon är
skyldig staten i skatt, eftersom herr Sjöholm
är anställd av staten och således
avlönad av denna. Skulle herr Sjöholm
i ett sådant fall känna sig olämplig att
föra statens talan? Det är ungefär jämställt
med vad det här kan röra sig om.

Det kan inte vara möjligt att man genom
den åtgärd som herr Sjöholm vill
ha genomförd skulle frånhända den
byggnadsverksamhet, som bedrivs på
olika ställen, all den sakkunskap som
kan uppdrivas inom byggnadsbranschen
och som nästan bara kan hämtas
där. Jag tycker ändå att man skall ha
klart för sig att personer kan sköta ett
politiskt uppdrag, -även om de är engagerade
som arbetstagare i ett visst företag,
på ett fullt reellt och hyggligt sätt.
Detta anser tydligen herr Sjöholm vara
omöjligt.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nu svänger det ändå litet
väl kraftigt för herr Henningsson.
Jag är anställd som kronofogde för att

bl. a. driva in skatt. Det är min huvuduppgift,
och jag kan inte främja några
personliga intressen i den verksamheten.
Här finns inga dubbla lojaliteter.
Men den fråga som vi nu diskuterar
handlar om personer som sitter i en
byggnadsnämnd och skall främja det
allmännas intressen men som genom
dessa intressekollisioner lätt kan — jag
åberopar fortfarande justitieombudsmannen
— med rätt eller orätt misstänkas
för att främja egna personliga intressen.
Det får vara någon liten korrespondens
mellan de olika exempel som
herr Henningsson tar.

Hur kan det komma sig att vi inte
sätter våra brandmän i brandstyrelser,
herr Henningsson? Det skulle ju vara
sakkunskap! Man hävdar här att det absolut
skall vara byggnadsfolk i en byggnadsnämnd.
Varför skulle man inte då
sätta brandmän i en brandstyrelse eller
bara vägfolk i en gatunämnd?

Detta kallas med ett annat ord mygleri,
herr Henningsson. Utskottet har hela
tiden utgått från att det inte förekommer
— det är därför utskottet inte yttrar
sig om saken. Utskottet anser alltså
att det inte förekommer att personer i
byggnads- eller fastighetsnämnd har
dessa dubbla lojaliteter. Men herr Henningssons
argumentation är ju helt annorlunda.
Han säger, att visst finns det
sådana här fall, men dessa personer är
lämpliga. De är enligt herr Henningssons
mening de bästa som kan sitta där:
verkställande direktören i Riksbyggen
är den bästa person som över huvud taget
kan sitta i byggnadsnämnd och fastighetsnämnd.
Vilken ståndpunkt är den
riktiga? Är det herr Henningssons eller
är det utskottets?

Vi har ju i vår motion framhållit att
det inte går att säga att detta inte förekommer,
och det har utskottet över huvud
taget inte yttrat sig om. Det är så
det förhåller sig. Men herr Henningsson
argumenterar från en helt annan utgångspunkt
och säger att detta är mycket
bra — dessa personer är de lämp -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Valbarhet till byggnads- och fastighetsnämnder

ligaste som kan sitta i nämnderna. Det
går stick i stäv mot vad utskottet egentligen
anser, vad justitieombudsmannen
ansett och vad statsrådet ansåg i sitt
svar på den enkla frågan.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sjöholm vill således
påstå att om de som sitter i byggnadsnämnd
eller fastighetsnämnd råkar
vara anställda eller på annat sätt engagerade
i Riksbyggen eller HSB eller hos
någon byggmästare, så har de ekonomiska
intressen att bevaka i byggnadsnämnden.
Han vill vidare påstå att det
finns en betydande skillnad mellan min
uppfattning och utskottets.

Inom utskottet är man fullt medveten
om att byggnadsnämnderna i stor utsträckning
använder folk med sakkunskap
och att dessa är hämtade från
olika grenar av byggnadsverksamheten.
Men den fråga som herr Sjöholm ställde
och som gäller att förhindra erhållande
av personlig vinning — JO har besvarat
denna fråga — är en helt annan sak.
Jag tycker att herr Sjöholm äntligen
borde förstå skillnaden mellan en delägare
i ett byggnadsföretag och en anställd.
Jag vågar påstå att utskottet är
enigt om att det häri ligger en väsentlig
skillnad.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Denna fråga kan synas
vara ganska bagatellartad och det är
möjligt att den också är det. Men enligt
min uppfattning finns här en liten
skönhetsfläck i det kommunala samhällsmaskineriet
som inte borde finnas
och som skulle kunna tagas bort.

Jag vill inte gå så långt som herr
Sjöholm har gjort, d. v. s att man skall
utfärda förbud för var och en som är
medlem av någon byggnadsförening att
tillhöra en byggnadsnämnd. Men jag anser
det exempelvis vara felaktigt när en
arkitekt får sitta som ordförande i en

byggnadsnämnd. Han kan då ha möjlighet
till egen personlig vinning.

Man skall givetvis se till att man får
så sakkunnigt folk som möjligt i nämnder
och styrelser. Om man väljer in en
arkitekt i en byggnadsnämnd, måste
man erkänna att sakkunskapen därmed
blir företrädd. Men det är absolut fel
att sätta en sådan arkitekt som ordförande,
eftersom han vid sidan om kan
bedriva privat arkitektverksamhet. Någon
kan vilja bygga ett garage eller
ändra sin fastighet på något sätt och
söker då gärna upp byggnadsnämndens
ordförande för att i förväg inhämta råd
och upplysningar om hur han skall förfara.
Det ligger nära till hands att vederbörande
då kan utnyttja sin ställning
som ordförande i byggnadsnämnden
för sin egen firmas eller sin personliga
vinnings skull. Det är detta jag anser
vara felaktigt och det är mot detta
jag reagerar.

Enda möjligheten att rätta till ett sådant
missförhållande är tydligen att på
laglig väg sätta stopp för förfarandet.
På vissa håll menar man att saken skulle
kunna rättas till genom de lokala
partiorganisationernas medverkan, eftersom
det är dessa som föreslår vederbörande.
Det talas också om att man
skulle kunna lita på vederbörandes goda
omdöme. Men det visar sig att så
inte är fallet. Därför måste vi rätta till
saken på laglig väg.

Nu har ett enhälligt utskott för andra
gången avstyrkt motionen. Jag har, herr
talman, inget yrkande.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det tjänar kanske inte
så mycket till men jag måste ändå försöka
att korrigera herr Henningsson.

Jag har inte beskyllt någon som sitter
i eu fastighetsnämnd eller en byggnadsnämnd
för att bete sig oriktigt. Jag har
tre gånger citerat justitieombudsmannens
uttalande »med rätt eller orätt kan
misstänkas». Nog måste herr Henningsson
hålla med om att om det sitter en -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Valbarhet till byggnads- och fastighetsnämnder

bart byggnadsfolk i en byggnadsnämnd
eller i en fastighetsnämnd uppstår lätt
misstankar om att dessa sneglar på sina
egna intressen. Både herr Henningsson
och jag vet att så ibland är fallet.

Men själva missanken får inte uppstå,
menar JO. En sådan skulle kunna
elimineras med hjälp av den lagstiftning
som jag vill ha. Vad menade konstitutionsutskottet
1968 då det sade att
friheten inte får missbrukas? Herr Henningsson
vill ha en obegränsad frihet.
Herr Henningsson är på kant med sitt
eget utskott, det är inte något tvivel om
den saken.

Herr Henningsson är en dålig talesman
för utskottet, eftersom han hävdar
andra meningar än dem utskottet givit
till känna. Friheten får inte missbrukas.
Herr Henningsson vill att sakkunskapen
skall vara allena saliggörande.
Det var roligt att höra herr Gustavsson
i Ängelholm som hade en annan mening.
Han begriper vad detta rör sig
om. Sakkunskapen kan inte få ta över
vårt intresse av oväld. En verkställande
direktör i en stor byggnadsfirma får
alltså enligt herr Henningsson vara
med. Fältet är fritt för honom att vara
med, säger herr Henningsson. Jag skall
presentera herr Henningsson den doktorsavhandling
som har ventilerats i
Göteborg. Den är ytterst intressant, och
där finns säkerligen mycket att lära för
både herr Henningsson och konstitutionsutskottet
som sådant.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vill gärna lägga mig
i denna debatt en smula, eftersom jag
har 20-årig erfarenhet som ordförande
i fastighetsnämnd. Jag har också blivit
anklagad för att vara part därför att jag
representerar hyresgästerna, alltså en
medborgargrupp som har det största intresse
av att det blir både vettiga stadsplaner,
hyggliga hyror och god planläggning
i övrigt.

Ingen kan påstå annat än att det är
värdefullt att det i fastighetsnämnden

sitter folk som har erfarenhet på detta
område. I dessa tekniska nämnder är
det nämligen av stor betydelse att man
någorlunda jämställt kan föra en dialog
med experterna, och det kan man inte
göra utan att ha erfarenhet, kunnighet
och kontakt med det hela.

Vad som är viktigt när man väljer
representanter i dessa betydelsefulla
nämnder är att man tar den hänsyn som
är alldeles nödvändig om man skall ha
möjlighet att få folk som någorlunda väl
kan frågorna men också att man ser till,
att vederbörande inte är inkapslade i
några — som uttrycket föll — ekonomiska
bindningar som möjliggör ett
ställningstagande till deras egen förmån.
Det ankommer på partierna, som
har att välja representanterna, att beakta
dels behovet av en teknisk kunnighet,
dels behovet av att folk som sätts
in i dessa nämnder har sådan erfarenhet
och sådan kontakt med arbetsfältet
att de kan inverka på besluten. Detta
är det väsentliga, och det hänger på
kommunerna själva att göra en avvägning
med hänsyn till dessa faktorer.
Man försöker också göra detta på bästa
tänkbara sätt.

Att detta är en ömtålig fråga har jag
klart för mig, men det gäller också att
våra kommunala förtroendemän inte
sätts på understol och är helt diskvalificerade
i jämförelse med tjänstemännen.
Det får inte vara så. Här i riksdagen
pläderar vi för att allmänheten skall ha
ett mycket stort inflytande och säger
ifrån, att den skall vara med om planläggning
av serviceanläggningar o. d.
Då vill vi ha folk som sköter uppdragen
på bästa möjliga sätt; vi vill faktiskt att
erfaret folk skall ha säte i dessa mycket
betydelsefulla kommunala nämnder. Det
är det som är det viktiga i hela uppläggningen.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har sett detta som en fråga om kommunal
självstyrelse. Man har konstaterat

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Valbarhet till byggnads- och fastighetsnämnder

att den nuvarande stora handlingsfriheten
för kommunerna vid val av förtroendemän
är ett viktigt led i den
kommunala självstyrelsen. Inskränkningar
däri bör därför företas med stor
försiktighet, och man menar att det inte
finns tillräckliga skäl för att nu gällande
bestämmelser angående valbarhet till
byggnadsnämnd skall ändras.

Kommunerna har ju praktiskt taget
obegränsad frihet att välja ledamöter i
olika styrelser och nämnder. Man får
förutsätta att dessa val verkställs med
noggrant iakttagande av vad lämpligheten
kräver. Det är ju enbart i vissa
ärenden som vederbörande eventuellt
kan vara jävig, och då får han inte delta
i beslutet i fråga.

Av princip vill man inte utesluta någon
från möjligheten att motta uppdrag
i olika styrelser och nämnder, och detta
har utskottet inte heller velat göra i
detta fall. Det är möjligt att övertramp
har förekommit, men om man inom
kommunen inte är vaken härför och
rättar till sådana misstag finns alltid
möjligheten att i den offentliga debatten
erinra om vad som är riktigt och
lämpligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Om riksdagen biträder
konstitutionsutskottets utlåtande blir
det en skarp påminnelse till kommunerna
om att de bör undvika den sorts personval
som vi här diskuterar. I utlåtandet
refereras justitieombudsmannens uttalande,
ett frågesvar av statsrådet
Lundkvist 1967 och ett tidigare uttalande
av konstitutionsutskottet 1968. I
samtliga dessa understryks mycket
starkt att det är olämpligt att personer
med ekonomiska intressen i byggnadsverksamhet
ingår som ledamöter i en
byggnadsnämnd eller i en fastiglietsnämnd.

Utskottet avslutade sitt utlåtande 1968
med orden att det är »angeläget att

framhålla vikten av att rådande frihet
på området inte missbrukas». Ett sådant
uttalande av riksdagen brukar tillmätas
en betydande vikt. Tyvärr har herr
Henningsson tagit vikten av det utlåtandet
genom sitt sätt att tolka utskottets
ställningstagande. Jag finner mig därför
nödsakad att instämma i herr Sjöholms
yrkande om bifall till motionerna.

Herr Henningsson låtsas som om frågan
gällde byggnadsarbetare, kontorister
och andra anställda vilka som helst
i byggnadsföretag. Det är inte dem det
gäller, herr Henningsson. Jag tror att vi
alla vet att det inte bara förekommer
utan är vanligt att i byggnadsnämnder
placeras byggmästare, rörentreprenörer

— alltså ägare och delägare i firmorna

— och direktörer i allmännyttiga bostadsföretag.
Jag erinrar mig en byggnadsnämnd
— jag skall inte nämna vilken
— där det på en gång fanns en ordförande
som var direktör i ett allmännyttigt
bostadsföretag, en byggnadsdirektör
och en rörentreprenör. Detta
är inte något ovanligt, herr Henningsson,
och avsikten med konstitutionsutskottets
utlåtande måste ha varit att
kraftigt påpeka att så bör det inte vara.

Att utskottet inte har velat gå längre
har jag tolkat så att utskottet varit ängsligt
för att kasta ut barnet med badvattnet,
att strängare än nöden kräver
skriva regler på ett område som, vilket
herr Larsson i Luttra har framhållit,
verkligen berör den kommunala självständigheten
och friheten för kommunerna
att ordna sina egna angelägenheter.
Men om det från riksdagens talarstol
sägs att det är inte bara acceptabelt
utan nyttigt och bra att människor av
de kategorier som jag här har nämnt
placeras i byggnadsnämnder, tror jag
att utskottsutlåtandet har förlorat sin
betydelse. Det enda sätt på vilket vi här
i riksdagen kan understryka att vi anser
att dessa personer, som i egentligaste
mening iir jäviga i många ärenden som
behandlas i byggnadsnämnd och fastighctsnämnd,
aldrig borde placeras där,

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Valbarhet till byggnads- och fastighetsnämnder

är då att bifalla de föreliggande motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 2 och II: 4.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag konstaterar med en
viss förvåning att herr Carlshamre tycks
läsa utlåtandet på sitt särskilda sätt. Det
går väl ändå inte att bestrida att det i
motionen sägs att »till ledamot i byggnadsnämnd
eller fastighetsnämnd icke
kan utses person med ekonomiska intressen,
privata eller anknytna till arbetsgivare,
i byggnadsverksamheten».
Kan det vara att ta fel på vad man menar
med det?

Jag vill sedan tala om för herr Carlshamre
att det förekommit ett förspel till
detta på hemmafronten. Det har herr
Carlshamre inte hört, men jag har gjort
det och därför vet jag vad herr Sjöholm
menar. Han menar att alla som är anknutna
till eller anställda i en byggfirma
i en eller annan form absolut inte
får tillhöra byggnadsnämnden. Men kan
en person som är verksam inom bostadskooperationen,
t. ex. Riksbyggen
eller HSB — en rörelse vars uppgift är
att skaffa bostäder så billigt som möjligt
till så många som möjligt — betecknas
som ekonomiskt engagerad i byggnadsverksamheten
och därmed anses vara
diskvalificerad att tillhöra byggnadsnämnd
eller fastighetsnämnd?

Sedan vill jag säga ett par ord om
herr Sjöholms sätt att agera. Herr Sjöholm
må argumentera hur mycket som
helst i sakfrågan — han har rätt att förfäkta
sina idéer. Men varför skall herr
Sjöholm nödvändigtvis gå in på person
och göra gällande att utskottet utsett en
mycket dålig representant att föra dess
talan? Varför kan inte herr Sjöholm
spara på dessa värderingar? Tänk om
jag skulle börja på att värdera herr Sjöholm
härifrån talarstolen!

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Henningsson är en

dålig representant för utskottet eftersom
han förfäktar meningar som står i direkt
strid mot utskottets. Utskottet har
avstyrkt motionerna med motiveringen,
att det påtalade missbruket inte förekommer.
Herr Henningsson säger hela
liden att det är ett missbruk som förekommer;
ju mer det förekommer desto
bättre. Herr Svenning var ett offer för
samma missförstånd. Det är en avgrund
mellan utskottsutlåtandets och herrar
Svennings och Henningssons argumentering.
Ni tycker att dessa förhållanden
är bra. Det tycker inte utskottet, men
utskottet anser att något sådant inte
förekommer.

Det skall sitta sakkunnigt folk i byggnadsnämnder
och fastighetsnämnder.
Men varför skall bara producentintressena
vara representerade? I våra dagar
talar vi mer och mer om angelägenheten
av att bredda inflytandet. Varför
begriper de som skall bo i bostäderna
inte någonting om stadsplaner och varför
får de inte någonting att säga till
om? Jag tror alt vi skulle få bättre bostäder
och bättre stadsplaner om just
de som skall bo i dessa lägenheter och
i dessa stadsdelar fick uttala sig. Så är
det inte nu. Herrarna står här och talar
för att det skall bara vara byggmästare
och intressenter i allmännyttiga bostadsföretag
som skall ha någonting att
säga till om i dessa nämnder. De vanliga
människorna -— de boende — skall
inte ha någonting att säga till om. Det
är en ganska egendomlig ståndpunkt,
särskilt när den kommer från det hållet.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Vad herrar Sjöholm och
Henningsson har för sig i Hälsingborg
vill jag helt lämna därhän; det vet jag
— som herr Henningsson mycket riktigt
påpekade — ingenting om. Men däremot
tror jag mig alltjämt om att hjälpligt
kunna läsa innantill, även i ett utskottsutlåtande
sådana dessa nu ofta är
skrivna. Det står att hemställan avser

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Valbarhet till byggnads- och fastighetsnämnder

att »till ledamot i byggnadsnämnd och
fastighetsnämnd kan icke utses person
med ekonomiska intressen, privata eller
anknytna» — det bör faktiskt vara »anknutna»
— »till arbetsgivare, i byggnadsverksamheten».

Låt oss, herr Henningsson, för att lättare
fatta innebörden formulera om
detta något: »— — — till ledamot i
byggnadsnämnd och fastighetsnämnd
icke kan utses person med ekonomiska
intressen i byggnadsverksamheten. Dessa
intressen må sedan grundas på att
vederbörande äger eller såsom anställd
är anknuten till företag i byggnadsbranschen.
»

Det väsentliga är alltså, herr Henningsson,
att det gäller människor med
ekonomiska intressen i byggnadsverksamheten.
Sedan är det riktigt som herr
Sjöholm skrivit, att man för att undvika
kringgång och missbruk måste peka ut
också vissa anställda. Annars blir det
litet för enkelt att komma runt en bestämmelse.
Om den som äger ett byggnadsföretag
skall anses vara diskvalificerad
som ledamot av en byggnadsnämnd,
så bör även den vilken såsom
anställd direktör sköter ett byggnadsföretag
som någon annan äger på samma
sätt anses diskvalificerad.

Det är det som menas med begreppet
»privata eller anknutna till arbetsgivare»
och inte någonting annat. Man driver
tanken alldeles för långt om man
inbillar sig att med dessa formuleringar
skulle åsyftas byggnadsarbetare, tjänstemän
i byggnadsfirmor, o. s. v. Det är
självfallet dem som har personliga ekonomiska
intressen i byggnadsverksamheten
och icke några andra det gäller.

Jag vill bara upprepa, herr talman,
att detta utlåtande, om det fått stå som
det står, kunde ha fått gälla som ett
kraftigt påpekande från riksdagens sida
att man bör undvika olämpliga personval,
men genom denna debatt har kraften
gått ur det påpekandet. Därför behövs
det ett beslut. Jag vidhåller yrkandet
om bifall till motionen.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vet inte om herr
Sjöholm hörde vad jag sade. Jag sade att
hyresgästernas representanter bör kunna
sitta i dessa nämnder. Representerar
de, som i Malmö, en hyresgästförening
omfattande ca 100 000 av stadens
medborgare är de väl tillräckligt kvalificerade
för att sitta där, och det är
konsumenternas intressen de tillvaratar.
De har goda erfarenheter och möjligheter
att framföra både medlemmarnas
och sina organisationers intressen. Därför
tycker jag att en sådan placering är
ytterst betydelsefull. Det var det jag
underströk. Dessutom poängterade jag
att man skall välja dessa representanter
efter bästa förstånd men också under
hänsynstagande till att det måste finnas
folk med erfarenheter som kan avväga
tjänstemannasynpunkter och andra synpunkter
mot berättigade intressen från
medborgarnas sida.

Jag tycker att utskottet utmärkt uttalat
att allmänhetens intressen skall tillgodoses.
Sedan ankommer det på kommunerna
att göra en klok avvägning
under hänsynstagande till alla de synpunkter
som jag här har anfört.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Herr Sjöholm sade att
utskottet påstått att inget missbruk förekommer.
Det har utskottet visst inte
gjort. Utskottet har ju varnat för missbruk,
och det skulle man inte göra om
man inte var medveten om att det på
sina håll kan förekomma missbruk.

Jag ty cker att denna debatt har visat
hur svårt det skulle bli att avgränsa den
krets av människor som inte skulle vara
valbara till byggnadsnämnderna.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vill bara till sist
säga att det knappast finns någon lagstiftning
som inte skapar gränsdragningsproblem.
Det är ofta mycket svårt
att bestämma var man skall dra gränsen.
Men justitieombudsmannen har

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

med den stora sakkunskap han besitter
varit inne på tanken att begära en lagändring.
Det lär alltså finnas möjligheter
att åstadkomma en sådan lagstiftning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:2
och II: 4; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjöholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 2 och II: 4.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 175 ja och 12 nej, varjämte 20
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motion om
riksdagens sammanträdesort.

Utskottets hemställan bifölls.

§7

Förbud att tala från manuskript i
riksdagen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motion om
förbud att tala från manuskript i riksdagen.

I detta utlåtande behandlades motionen
11:2 av herr Sjöholm, vari hemställdes »att

riksdagen måtte besluta att uppdraga
åt talmanskonferensen att utforma
och genomföra försöksverksamhet
med förbud för användande av manuskript
vid överläggning under 1970 års
riksdag».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen 11:2.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är ett lustigt sammanträffande
att det här finns anledning
att utfärda en varning för det
skrivna ordet. Rubriken till detta utlåtande
är nämligen felaktig. Där står att
deit skulle föreligga en motion om förbud
mot att tala från manuskript i riksdagen.
Någon sådan motion föreligger
mig veterligt icke. Det föreligger däremot
en motion om försöksverksamhet
för att utröna hur det skulle slå ut, och
det är en skillnad. Det skulle vara fantastiskt
om vi motionerade om att ett tu
tre införa ett förbud. Det är däremot
inte alls fantastiskt, utan det skulle enligt
min mening vara synnerligen klokt,
att pröva sig fram på den här vägen.

Nu säger utskottet att detta är orimligt.
Det har utskottet sagt tidigare också.
Konstitutionsutskottet laborerar
med eviga sanningar: det man en gång
har sagt står sig genom tiderna. Ett konstitutionsutskott
skall kanske vara konservativt.

Men varför det är orimligt säger utskottet
ingenting om. Varför skulle det
vara orimligt här, om det förekommer
i välutvecklade demokratier i Europa?

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Förbud att tala från manuskript i riksdagen

1 England gäller såsom vi alla vet ett
förbud att tala från manuskript, och i
Västtyskland tillämpas ett system som i
princip också innebär förbud att tala
från manuskript. Det kan inte vara så
orimligt, om det går att tillämpa på
dessa håll.

Anledningen, herr talman, till att
man bör pröva sig fram är att vi nästa
år skall få en kammare med 350 ledamöter.
Vi vet vilka långa debatter vi
har redan nu, så att vi får sitta här till
långt in på småtimmarna ibland. Hur
skall det då bli när vi får 350 ledamöter?
Om man inför ett system med
suppleanter, vilket ur andra synpunkter
vore klokt, får man väl ha någon sorts
skiftarbete non-stop hela dygnet, så att
suppleanterna tar nattskiftet och de ordinarie
ledamöterna tar dagskiftet. Här
måste under alla förhållanden någonting
göras.

Någon sorts förbud måste till, antingen
en tidsbegränsning som blir ännu
mer restriktiv än den som förekommer
nu eller att partiledningarna utser dem
som får debattera i vissa ämnen. Jag
har inte menat någonting annat än att
man skall göra ett försök. Vad kan man
riskera med att pröva sig fram på detta
område? Talmanskonferensen kunde
exempelvis säga att vi skall tala utan
manuskript när enkla frågor besvaras
på torsdag. Det skulle vara rätt spännande.
Kanske skulle då ytterligare
några av kammarens ledamöter komma
och höra på debatten om enkla frågor
— det är nu ibland ganska dåligt
med den saken.

Under alla förhållanden skulle det
vara värdefullt att få erfarenhet av hur
detta skulle slå ut, när det tycks gå så
bra i England och Västtyskland.

Riksdagen har rätt stela former, men
de håller på att luckras upp. Bland annat
föreslås det att vi skall få en annan
ordning vid öppnandet av sessionen.
Det är konstigt att de som är så radikala
på andra områden är så oerhört konservativa
när det gäller ett förbud mot

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

manuskript. Jag frågar ännu en gång:
Vad skulle man riskera med ett prov?

Jag vill citera en företrädare till herr
talmannen, nämligen Fridolf Thapper,
som hade en väldig erfarenhet på detta
område. Han sade i en avskedsintervju
att det är alldeles för mycket innantillläsning
i riksdagen. Var det enligt konstitutionsutskottet
en orimlig tanke som
talman Thapper då uttryckte? Det ligger
i hans uttalande att han gärna skulle
se att det var mindre föredragshållande
och mindre innantilläsning.

Det måste göras någonting inför 350-ledamotsriksdagen, och det som här föreslås
är ett försök att komma till rätta
med de problem som finns. Jag yrkar
därför bifall till motion nr 2 i andra
kammaren.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Vi hade nyss en debatt
i en byggnadsfråga. Jag är övertygad
om att alla då talade utan manuskript,
men ändå tog debatten rätt lång tid.

Orsaken till att konstitutionsutskottet
— med sin enligt herr Sjöholms mening
litet underliga besättning — kommit
till det resultatet att motionen bör
avslås är helt enkelt att vi anser det
orimligt att inte alla ledamöter, även
om de är utrustade på olika sätt, skall
ha samma möjlighet att framföra sin
mening. En del skriver utmärkta anföranden,
medan andra utan svårighet
kan tala utan manuskript och göra det
klart och tydligt.

Men, herr Sjöholm, anledningen till
motionen kanske ligger i det förhållandet
att riksdagen har utomordentligt
skickliga sekreterare. Även om ett anförande
inte varit så högklassigt rent
formellt, ger det ett mycket bra intryck
när vi läser protokollet. Om herr Sjöholm
hade fått sina anföranden utskrivna
in extenso, så som han framför
dem från talarstolen, skulle nog herr
Sjöholm ha kommit underfund med nyttan
av att använda manuskript. Själv
7

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Förbud att tala från manuskript i riksdagen

har jag inte i detta sammanhang använt
manuskript.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson bara
upprepar att det är orimligt med ett förbud
mot att använda manuskript och
vi får fortfarande inte reda på skälen
härtill. Hur kan det komma sig att det
går så bra i England och Västtyskland
med ett sådant förbud, herr Henningsson?
Är förutsättningarna där annorlunda? Det

skulle givetvis vara en förlust för
parlamentarismen, om vi skulle gå miste
om herr Henningssons välskrivna
anföranden, men vi får väl bära den
förlusten. För övrigt har jag, herr Henningsson,
bara föreslagit ett försök. Och
jag upprepar för tredje gången: Vad
skulle man riskera med att göra ett försök
låt oss säga när det gäller enkla frågor? Här

i kammaren fördes nyss en debatt
i ett mycket väsentligt ärende som
rörde byggnadsnämnder och fastighetsnämnder,
och det hölls då bara korta
anföranden utan manuskript, herr
Henningsson. Det tråkiga är när vi behandlar
en stor fråga och kanske den
tionde talaren börjar på nytt redogöra
för vad saken gäller; han måste ju läsa
upp ett anförande som han suttit hemma
och skrivit och som utgör en ren
föreläsning. På det sättet blir det en
mängd upprepningar, herr Henningsson,
det kan vi inte komma ifrån.

En debatt bör vara sådan att den ena
repliken hugger tag i den andra och
för debatten framåt. Det skall inte vara
fråga om ett ältande av samma saksynpunkter,
så som ofta är fallet här i riksdagen.
Anledningen till att man i England
och Västtyskland slagit in på den
väg man gjort är just att man ville få
till stånd en livligare debatt. Man ville
förhindra det här ältandet, innantillläsandet
och föredragshållandet.

Herr Henningsson tycker alltså att
Fridolf Thapper hade en orimlig ståndpunkt
i den här frågan.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Av herr Sjöholms anförande
framgick att vad som föresvävar
honom är ordningen i de brittiska och
västtyska parlamenten, där talarna mycket
sällan använder manuskript. Men
om det finns ett förbud vet jag inte. Det
är möjligt att det i stället är en god tradition
och praxis att inte använda
manuskript. Enda undantaget är väl finansministerns
årliga mycket långa
budgettal i det engelska underhuset.
Detta kan pågå ett par timmar och jag
förmodar att finansministern då måste
ha tillgång till ganska utförliga anteckningar.

Det är klart, herr Sjöholm, att debatten
i engelska parlamentet är ett ideal
värt att eftersträva. Tänk om vi allesammans
i denna kammare vore så utomordentliga
talare, att vi kunde frigöra oss
från bundenheten av manuskript och
inte stå här och läsa upp dessa manuskript
som herr Sjöholm klagar över!

Visst kan mycket reformeras på detta
område; det råder ingen tvekan om detta.
Men jag blev litet förvånad, när herr
Sjöholm så starkt reagerar mot vad
konstitutionsutskottet har skrivit och
säger, att motionen inte syftar till ett
förbud, utan bara till en försöksverksamhet
om införande av förbud. Men
hur skall den försöksverksamheten gå
till om man åtminstone inte temporärt
inför ett förbud?

Jag beundrar dem, herr Sjöholm, som
kan stå och hålla långa eleganta anföranden
här i kammaren utan att över
huvud taget använda något manuskript.
Jag tycker att det är väldigt fint. Men
vi skall vara medvetna om att sådana
anföranden kräver mycket mer av förberedelser,
inte genom att man läser in
anförandet och kan läsa upp det utantill,
utan genom att man inpräntar i sitt
minne en mängd siffror och fakta som

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Förbud att tala från manuskript i riksdagen

gör det möjligt att koncentrera och
framför allt disponera anförandet på
det riktiga sättet. Och det är inte alla
som har den förmågan, herr Sjöholm.

Jag är inte övertygad om att ett förbud
mot att använda manuskript skulle
begränsa eller förkorta debatterna så
som herr Sjöholm anser önskvärt även i
den blivande kammaren med 350 ledamöter.
Jag tror att det skulle bli tvärtom.

Är det då inte bättre, herr Sjöholm,
att de ledamöter som inte behöver använda
manuskript —• och som delar
herr Sjöholms uppfattning om någon
form av förbud — fortsätter med det
utan förbud, medan de andra som använder
manuskript får göra det?

Då har vi bevarat valfriheten, herr
Sjöholm, och den sätter jag mycket stort
värde på även i detta sammanhang.

Herr SJÖHOLM (fp) :

Herr talman! Får jag bara nämna att
vad beträffar England finns enligt riksdagens
upplysningstjänst ett faktiskt
förbud mot manuskript. I Västtyskland
har man en annan metod, nämligen att
talmannen före en viss debatt kan säga
ifrån att under debatten inte får förekomma
några manuskript.

Det är väl en mycket stor skillnad
mellan försöksverksamhet och ett förslag
att vi skulle sätta stopp för manuskript
en gång för alla.

Harry Hjörne sade en gång i stadsfullmäktige
i Göteborg att den som vet
vad han talar om inte behöver manuskript,
och i stort sett tror jag att det
resonemanget håller. Det är självklart
alt finansministern i en stor budgetdebatt
måste ha tillgång till statistik m. in.,
och naturligtvis är sådant tillåtet även
i England.

Jag tror inte alls att problemet gäller
bättre eller sämre talare; de som talar
utan manuskript behöver inte vara bättre
talare. Det rör sig inte alls om den
saken, utan bara om en försöksverk -

samhet i syfte att pröva sig fram tills
vi får en kammare med 350 ledamöter.

Jag har den uppfattningen att debatterna
skulle förkortas och göras till
verkliga debatter, till replikskiften, om
talarna inte använde manuskript. Detta
är bakgrunden till min motion. Det är
givet att man i skrivna anföranden kan
få med fina vändningar och annat som
kan göra intryck, men det behövs väl
inte. Vi står inte här för att hålla någon
tävling i talekonst, utan det väsentligaste
är att föra debatten fram till beslut
och säga vad vi tänker, även om vi
inte alltid hittar rätt ord. Det är självklart
att debatten kunde bli njutbarare,
om alla höll fina, skrivna anföranden,
men enligt min mening är inte detta det
väsentliga.

Herr talman! Tanken är bara den att
man skulle pröva sig fram för att vinna
erfarenhet innan vi får den nya kammaren
med 350 ledamöter, där det ändå
måste bli något slags restriktion. Jag
anser att den här formen då skulle kunna
vara en av de bättre.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Min slutsats var alltså
riktig. Skall vi ha en försöksverksamhet
med förbud mot att använda manuskript,
måste det införas ett förbud om
än temporärt. Jag skulle vilja vara med
den dag, herr Sjöholm, då vår ärade
talman meddelar kammarens ledamöter
att i den debatt som skall påbörjas om
exempelvis bostadspolitiken, regionalpolitiken
eller lokaliseringspolitiken
kommer de ärade ledamöterna icke att
få använda manuskript.

Nej, låt oss i stället eftersträva det
idealet att vi alla blir så bra talare att
vi kan avstå från att använda manuskript.
Men det är långt, mycket långt
dit, herr Sjöholm.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag har en högre uppfattning
om herr talmannens omdöme
än herr Björkman och jag tror inte att

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

talmannen skulle välja att införa ett förbud
mot manuskript i sådana debatter
som herr Björkman nämnde. Jag har
bl. a. föreslagit de debatter då statsråden
besvarar enkla frågor. Dessa svar
bör ju vara enkla men som alla vet har
de urartat till föreläsningar på kanske
två A 4-sidor. I det fallet vore det lämpligt
med korta anföranden; en försöksverksamhet
ter sig här naturlig.

Jag tror att talmanskonferensen har
sådant omdöme att den skulle välja debatter
av det här slaget.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:2;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Sjöholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:2.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 186 ja och 7 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Upphävande av regeringsformens stadgande
om domares oavsättlighet m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motion
om upphävande av regeringsformens
stadgande om domares oavsättlighet
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Den diskussion som
nyss avslutats är ett bra exempel på hur
kort debatter skall föras. Jag kan inte
fatta mig lika kort, när jag nu tar till
orda i en fråga som på sätt och vis är
av stor vikt för hela svenska folket.

Vi har här talat om censur, och det
är ju ett ord som är på modet. Det reses
ofta krav på att samhället skall vidta
olika åtgärder, som kan innebära allvarliga
inskränkningar i gällande
grundlag. Jag vill vädja till herr Sjöholm
att skrika litet mindre efter censur
— tv det är ju censur han vill ha —
och tänka litet mera på tryckfrihet och
liknande, som är inskrivet i vår grundlag.
Detta representerar värden som vi
skall slå vakt om och akta oss för att
rasera.

När jag har motionerat i en fråga som
rör våra grundlagar har jag gjort det
därför att jag inte vill vara med om att
betrakta Sveriges grundlagar bara som
något som vi ägnar vår vördnad genom
att resa oss upp i våra bänkar vid lagarnas
tillkomst. Det är riktigare att
vår vördnad tar sig uttryck i att vi här
i riksdagen samt bland ämbetsmän och
domare respekterar de uppfattningar
som är inskrivna i landets grundlagar.
Det är viktigt att vi skapar respekt för
grundlagarna. Ibland förefaller det nästan
som om hela samhället är benäget
att när och hur som helst sätta grundlagarna
ur spel, trots att vi ofta talar så
högtidligt om dem.

En mycket liten del av min motion
har remitterats till konstitutionsutskot -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Upphävande av regeringsformens stadgande om domares oavsättlighet m. m.

tet, och utskottet har — utan att jag vill
klandra utskottet för det — behandlat
den delen med utgångspunkt i att spara
på argument och papper. Utskottet skriver
att grundlagberedningen arbetar på
en total författningsreform, och med
hänsyn härtill har utskottet inte tagit
upp själva sakfrågan till prövning.
Grundlagsändringar brukar ju inte genomföras
på ett eller två år, även om
det har ägt rum nyval till riksdagen
mellan dessa år.

Det har emellertid förekommit att
grundlag som en gång i tiden stiftats
aldrig blivit respekterad därför att den
avser förhållanden av värde för de bredare
folklagren i samhället vilka aldrig
ägnats någon uppmärksamhet. Speciellt
gäller det i sådana fall där ingripanden
på civilrättslig väg kan beröra en enskild
person, som därigenom kan komma
i kläm. När det är fråga om samhällets
eller kronans eller dessa parters gemensamma
intressen kan emellertid
nästan vad som helst få förekomma utan
att något ingripande görs av myndigheterna.

Man har också menat att riksdagen
borde kunna pröva frågorna på ett annat
sätt än vad som för närvarande är
fallet. Ja, detta kan vara riktigt och
även nödvändigt, men vi skall komma
ihåg att riksdagen även om den kan
stifta lagar inte har möjlighet att ta
ställning till hur lagen tillämpas i olika
sammanhang. Det är emellertid ändå
viktigt att angripa ett förhållande som
är felaktigt. Vi här i riksdagen borde
därvid kunna tala ett direkt språk och
slippa att, såsom vi i dag tvingas göra i
grundlagsfrågor, använda citat för att
inte herr talmannens klubba skall falla.
Det är en orimlig ordning.

Det heter i grundlagen att domarmakten,
vissa ämbetsmän in. in. skall stå
över all misstanke i olika sammanhang.
Man har en känsla av att denna grupp
av människor utanför riksdagen behandlas
som om de hade egenskaper
som det inte ligger i mänsklig förmåga

att motsvara. Jag vill i detta sammanhang
påminna om följande som professor
Stjernberg skrivit om domarkårens
självständighet och oberoende: »Då dessa
så betydelsefulla synpunkter framföras
förbises ofta, att hinder måste resas
icke blott emot främmande politiska
inflytelser över domarne utan även däremot
att domarnes egna politiska intressen
och värderingar tränga in i deras
dömande verksamhet. Domarkårens
oberoende och självständighet är icke
i sig självt en tillräcklig garanti. Motvikter
i vågskålen äro ock nödvändiga.
— Vad svenska förhållanden beträffar
må också observeras, att en förutsättning
för domarkårens oberoende brister
därigenom att denna kår icke är på något
bestämt sätt skild från ämbetsmannakåren
i allmänhet. Den särskilda judiciella
prägel, som annorstädes, t. ex.
i anglosaxiska länder, kännetecknar domarne,
saknas hos oss.»

Jag konstaterar, herr talman, att vid
sidan av riksdagen har vi en makt som
är vida starkare än riksdagen och som
blir starkare och starkare för varje dag.
Då reser sig frågan: Är det rimligt att
vi här i riksdagen förbehåller domare
och ämbetsmän immunitet? Vi betraktar
det som självklart att vi skall säga vad
vi menar till de två excellenser som
uppträder här i riksdagen, och det är
naturligt att vi kritiskt skall granska deras
göranden och låtanden. Men jag är
förhindrad att här nämna ett visst fall
eller en viss handling, även om förhållandet
är avgörande för bedömningen
av hela den fråga det gäller.

Det har ansetts att domarkåren skulle
vara immun i politisk mening. Men alla
som liist litet historia vet att domarkårens
fostran genom århundraden har
syftat till att domarkåren och rättsväsendet
över huvud taget skulle tjäna de
politiska intressena och personliga intressen
som eu viss grupp har. I dag är
vi emellertid i en annan situation, eftersom
man år 1918 ändå bestämde att
det skulle vara en demokratisk författ -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Upphävande av regeringsformens stadgande om domares oavsättlighet m. m.

ning i detta land. Vi har också en
grundlag med rötter många hundra år
tillbaka i tiden.

Det visar sig även att dessa ämbetsmän
mycket aktivt deltar i politisk
verksamhet. Jag har ställt mig frågan:
Hur kan det komma sig att t. o. m.
fungerande JO kan vara i det här huset
och bedriva politisk verksamhet och att
vi upplåter lokaler m. m. härför? Hur
skall man uppskatta respekten för den
mening som synes göra sig gällande, att
domare och ämbetsmän icke skall påverkas
av det politiska skeendet, när
sådant kan äga rum?

Det är ingenting som hindrar att
domare kan påverkas i olika avseenden.
Helt nyligen fördes i Dagens Nyheter
en diskussion om klassamhälle
och klassjustis och det var bl. a. en professor
i Lund som mycket kritiskt
granskat olika förfaranden. Och i dagens
tidningar läser vi om hur domarmakten
i ett annat land för att stävja
det fria ordet tillgripit ytterst hårda
straff mot såväl advokater som anklagare
— man har velat tysta vissa meningsyttringar.
Det märkliga är att den
som känner sig kränkt själv skall avgöra
förseelsens art och dessutom kunna
utdöma straffet.

I den huvudmotion som ligger till
grund för den mindre motion som
hänvisats till konstitutionsutskottet har
jag påpekat hur man, århundrade efter
århundrade och fram till dags dato,
ändå följt vissa principer som är väsentliga
för den svenska allmogen.

Detta finns inskrivet i grundlagen men
det respekteras inte. Det förefaller som
om man skulle säga: Visserligen regnar
det men jag har ju paraply.

Anledningen till att jag tagit upp frågan
om domarnas och ämbetsmännens
immunitet är att byråkratin växer och
att det kommer nya ämbetsverk på löpande
band. Till slut har vi bibringats
en känsla av att riksdagen är underordnad
olika ämbetsverk och den därmed
förknippade byråkratin och att

riksdagen saknar de möjligheter som
den utanför riksdagen stående har att
kritiskt granska det hela.

Utskottet talar om att hela grundlagsfrågan
är under omprövning. Ja,
men jag har inte krävt att hela grundlagen
i och för sig skall behöva bli
föremål för någon mera ingående utredning.
Om man toge bort alla de
hinder som föreligger för riksdagen
att pröva frågor som gäller ämbetsverk
och domarkår, skulle vi ändå kunne se
till att lagen följs. Jag är säker på att
vi inte skulle missbruka dess prövningsmöjligheter.

Jag vet inte, herr talman, om riksdagen
över huvud taget har möjligheter
att räkna med att exempelvis brott och
handlingar gentemot staten skall beivras.
Jag vet heller inte om man skulle
anse att ett brott gentemot kronan eller
staten är någonting vilket man liksom
bör gå förbi. Men, herr talman, eftersom
vi i dag rör oss med för samhället
så ömtåliga frågor som naturvård, fritidsfrågor,
förutsättningar för ökad
byggenskap m. m., är det ganska påfrestande
att se att de värden som samhället
har till sitt förfogande och vilka
samhället äger inte nyttjas för det gemensamma
ändamålet. Därför borde
grundlagberedningen, om den skall pröva
denna fråga, ur det stora hela bryta
ut den och vidta erforderliga åtgärder
för att åstadkomma en förändring
på detta område.

Om herrarna läser om vad som exempelvis
sades från de olika stånden
innan man beslöt införandet av tvåkammarsystemet
på 1860-talet, framgår
att det aldrig var meningen att riksdagen
skulle avhända sig sina möjligheter
att få granska. När man år 1809
diskuterade dessa frågor, var det bara
bondeståndet som mycket kraftigt sade
ifrån att domarkårens privilegier
icke borde få fortbestå. Redan 1823 inträffade
emellertid det märkliga att greve
Sparre som ordförande i det särskilda
utskottet sade ifrån, att enligt de

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

erfarenheter han hade var domarkåren
den farligaste makten i ett demokratiskt
samhälle.

Jag skulle önska att konstitutionsutskottet
— eller kanske Kungl. Maj :t —
påskyndade denna frågas lösning och
om möjligt lade fram ett förslag till
höstriksdagen; det är givet att vi i fråga
om en grundlagsändring skall vara
mycket noga med att följa de anvisningar
som gäller i detta sammanhang.

Herr talman! Jag framställer inget
yrkande, ty i sak har utskottet ändå
ansett att frågan skall upptas till prövning,
och den är också redan föremål
för en viss prövning. Jag skulle bara
ha önskat att utskottet sagt att denna
prövning skulle ske med förtur.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Eftersom herr Lundberg
inte framställde något särskilt yrkande
ber jag endast att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av proposition med
förslag till lag om upplösning av Gotlands
läns landstingskommun m. m.,
och

nr C, i anledning av proposition med
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen;
samt

statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 för kungl. hov- och
slottsstaterna,

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1970
/71 till oförutsedda utgifter,

nr 15, i anledning av vissa i stats -

Polishus m. m.

verkspropositionen behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor,
nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om rörlig kredit i riksgäldskontoret
för myndigheter som bedriver
uppdragsverksamhet,

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1970/71,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1970/71,
nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1970/71 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster, och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om inrättande av en fond för
beredskapslagring.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 10

Polishus m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
21, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1969/70,
i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte motioner.

Punkten 1

Polishus m. m.

Kungl. Maj it hade i propositionen nr
2, bilaga 1, s. 3 (punkt 1 i utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 2 januari 1970) föreslagit
riksdagen att till Polishus in. m. på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 3 500 000 kr.

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Polishus m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:74 av herr Lindblad samt 11:90 av
herrar Jönsson i Ingemarsgården och
Westberg i Ljusdal i vad avsåge hemställan 1.

att riksdagen måtte avslå förslaget
i proposition nr 2 angående utgifter
på tilläggssstat II: Kapitalbudgeten, II.
Statens allmänna fastighetsfond, 1. Polishus
m. m. i vad avsåge investeringsanslag
för flyttning av polisutbildningen
till Svea livgardes nuvarande lokaler,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära skyndsam utredning
om möjligheterna att lokalisera den
grundläggande polisutbildningen till
Gävle och Östersund.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 74
och 11:90, nämnda motioner såvitt nu
var i fråga, till Polishus m. m. på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 3 500 000 kr.,

2. avslå motionerna 1:74 och 11:90
i vad avsåge utredning.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Olle Eriksson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Enskog (fp), Dahlgren (ep) och
Elmstedt (ep), som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1. med bifall till motionerna I: 74 och
II: 90, såvitt nu var i fråga, avslå Kungl
Maj:ts förslag att till Polishus m. m. på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag,

2. i anledning av motionerna I: 74
och 11:90 i vad avsåge utredning hos
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
om lokalisering av central polisutbildning
till ort utanför storstadsområdena.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När man i denna kammare
talar rent allmänt om lokaliseringspolitiska
och regionalpolitiska frågor,
när man talar om nödvändigheten
att minska trängseln i storstäderna, är
det inte svårt att få anhängare — då är
alla överens. Till och med den majoritet
i statsutskottet, bestående av representanter
för socialdemokraterna och
moderata samlingspartiet, som har tillstyrkt
det förslag från Kungl. Maj :t som
behandlas i statsutskottets utlåtande nr
21 om ett anslag på tilläggsstat II på 3,5
miljoner kronor som ett första belopp
för att finansiera en flyttning av den
centrala polisutbildningen från en lokal
i Stockholmsområdet till en annan
lokal i Stockholmsområdet var så sent
som förra året med om att göra ett principiellt
uttalande om vikten av att man
inte lokaliserar för mycket i detta område.

På s. 2 i det föreliggande utlåtandet
hänvisas härtill. Man skriver: »Utskottet
har tidigare ----uttryckt sig de la

den uppfattning som — närmast mot
bakgrund av storstadstillväxten — innebär
att vissa åtgärder i decentraliserande
syfte kan och bör vidtas i avvaktan
på de utredningar som pågick och pågår
i anslutning till expertgruppen för
regional utredningsverksamhet. Utskottet
fann, liksom dåvarande chefen för
inrikesdepartementet, att en väsentligt
ökad lokalisering utanför huvudstadsregionen
borde övervägas vid en tillväxt
av den statliga centralförvaltningen.
»

Så sent som förra året var man alltså
i statsutskottet absolut överens om att
utredningar inte längre skulle få förhindra
åtgärder; i avvaktan på utredningarna
inte bara kunde utan borde
åtgärder vidtas i decentraliserande syfte,
och en väsentligt ökad lokalisering
utanför huvudstadsregionen borde över -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

vägas. Man tyckte att det var så angeläget
att framhålla detta, att man skrev
till Kungl. Maj :t och fäste uppmärksamheten
på saken.

Det är i dag, såvitt jag vet, första
gången sedan riksdagen ställde sig bakom
detta enhälliga utlåtande från statsutskottet
som man har att ta ställning
till en lokaliseringsfråga av detta slag.
Nu är man i princip överens om att förvaltningar
och liknande bör flyttas ut
från Stockholm men att det i detta fall
finns speciella skäl som talar emot detta.
Dessa skäl anges av utskottet, och
jag vet att justitieministern just nu i
första kammaren håller på att ange de
skälen. Skälen är att det är lättare att
fä tag på lärare och att det är lättare för
eleverna att få praktiktjänstgöring i
Storstockholmsområdet. Man anför
dessutom beredskapsskäl. Man kan alltid
förebära skäl för att förlägga en förvaltning
eller en utbildning till Stockholm.
Skall vi någon gång kunna bryta
den utveckling som ökar trängseln i huvudstaden
med alla de nackdelar det
för med sig, måste man bryta igenom
en vall av skäl som i och för sig för
den som är bekväm talar för att det nog
i alla fall är bäst att förlägga verksamheten
till Stockholm. Är man inte villig
att bryta igenom denna vall av förutfattade
meningar, får vi en ödesbestämd
utveckling som ökar lokaliseringen till
Storstockholmsområdet. Det hjälper inte
hur många uttalanden en enhällig
riksdag gör, om man inte är beredd att
vidta åtgärder.

Det har talats om att man bör hålla
industriinvesteringarna i Stockholm under
uppsikt. Det tycker jag också att
man bör göra — det finns det anledning
till. Men det är inte industriinvesteringarna
som expanderar i Stockholm och
hotar att öka trängseln där, utan det är
förvaltningen. Industriinvesteringarna
har under senaste tiden praktiskt taget
legat stilla i Storstockholmsområdet.
Det finns några intressanta siffror i
Länsplanering 07 som visar detta. År

Polishus m. m.

1950 var 144 000 personer sysselsatta
inom industrin i Storstockholm. I år —
tjugu år senare — beräknas siffran till

143 000, alltså en minskning med 1 000
eller praktiskt taget samma nivå. Man
räknar med att 142 000 personer år
1980 skall vara sysselsatta inom industrin.
Under en tidsperiod av 30 år varierar
alltså uppskattningen mellan

144 000 och 142 000 personer.

Den verkliga faran för en ökning av
trängseln i Storstockholmsområdet kommer
inte från industrin — även om man,
som jag redan sagt, har anledning att
hålla industriinvesteringarna under
uppsikt — utan från förvaltningen. Antalet
anställda i förvaltning och övriga
tjänster var 113 000 år 1950 och 239 000
år 1970. Det innebär alltså mer än en
fördubbling av antalet. Prognosen för
1980 är 340 000 — tre gånger så många
som 1950 och nästan tre gånger så
många som beräknas vara sysselsatta
inom industrin år 1980. Man har i prognoserna
alltså förutsett denna kraftiga
ökning av förvaltningen. Antalet sysselsatta
i förvaltning och övriga tjänster
skulle öka från 23 procent av antalet
sysselsatta i Storstockholmsområdet
1940 till 44 procent år 1980. Denna utveckling
är dock inte ödesbestämd, om
man är beredd att vidta konkreta åtgärder
för att bryta den.

När den motion som från folkpartihåll
väckts i denna fråga behandlades
i utskottet anslöt sig centerpartiets representanter
— naturligt nog, med den
grundinställning man inom centerpartiet
har till denna fråga — till tankegångarna
i motionen. I den hemställdes
att man skulle avslå det första anslagsäskandet
på tilläggsstat på 3,5 miljoner
kronor, vilket i fortsättningen
skall följas av flera anslag, och att man
skulle uttala sig för att förlägga den
centrala polisutbildningen till någon ort
utanför Stockholm. I den reservation
som är fogad till utskottsutlåtandet avstyrks
investeringsanslaget och begärs
eu utredning hos Kungl. Maj:t om loka -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Polishus m. m.

lisering av den centrala polisutbildningen
till ort utanför storstadsområdena.
Det finns flera orter utanför Storstockholmsområdet
som är lämpliga för en
sådan lokalisering.

Herr talman! Jag skulle tro att man
kan säga att omröstningen i denna fråga
blir ett blodprov på det verkliga
intresset för åtgärder på detta område.
Nu är det inte längre en fråga om läpparnas
bekännelse — då kunde vi få en
enhällig riksdag och en allmän och till
intet förpliktande anslutning — utan nu
gäller det konkreta åtgärder. Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Det är en motion av
herr Westberg och mig i denna kammare
och herr Lindblad i första kammaren
som behandlas i detta utlåtande. Efter
den argumentation för motionen och
reservationen som herr Gustafson i Göteborg
framfört skall jag försöka fatta
mig kort.

När vi motionärer läste om nylokaliseringen
av polisutbildningen i statsverkspropositionen
fann vi att där inte
fanns någon uppgift om huruvida man
i denna fråga hade företagit någon
prövning i enlighet med det riksdagsbeslut
som vi träffade i fjol om utflyttning
av statlig förvaltning. Därför fann
vi anledning att ta upp denna fråga till
ytterligare behandling genom att motionera.
Huvudbakgrunden till vårt motionskrav
är det kända faktum att Storstockholmsregionens
tillväxt på bekostnad
av de andra landsdelarnas expansion
är ett mycket stort och allvarligt
problem. Professor William-Olsson och
ett par yngre planerare vid generalplaneberedningen
i Stockholm har nyligen
i Dagens Nyheter debatterat Storstockholms
tillväxt. Gemensamt för inläggen
är slutsatsen att tjänstesektorns tillväxt
är främsta orsaken till regionens expansion.
Den offentliga förvaltningen
växer mer i Storstockholm än i landet

i övrigt. Professor William-Olsson konstaterar
att en ändrad balans kan åstadkommas
om statliga verksamheter flyttar
ut i landet. Ett detaljstudium av förändringarna
i arbetstillfällenas fördelning
visar entydigt att partihandeln,
banker och försäkringsbolag, samfärdsel,
offentlig förvaltning, forskning,
uppdragsverksamhet och fritidsliv expanderat
snabbare i Storstockholm än i
övriga delar av landet mellan 1960 och
1965. Staten kan genom en effektiv lokaliseringspolitik
i samverkan med näringslivet
åstadkomma mer för att utjämna
de regionala skillnaderna i landet,
men ofrånkomligen har staten det
starkaste inflytandet över sin egen verksamhet.

Mot den bakgrunden är statstjänstemännens
växande antal i Stockholm påfallande.
Varje år ökar detta antal i
Storstockholm med cirka 2 500. Enbart
antalet tjänstemän i kanslihuset växte
från cirka 500 på 1950-talets mitt till
1 200 ett drygt decennium senare. Den
statliga förvaltningen ökade med 28 procent
under de fem första åren på 1960-talet — de är ju helt överblickbara nu.

De möjligheter som finns till ökad
decentralisering har uppenbarligen inte
tagits till vara. Försvarets fabriksverk
är ett lysande undantag — dess centralförvaltning
har flyttat ut från Storstockholm.
Viljan till decentralisering måste
öka på den statliga sidan, och därtill
måste vi i riksdagen börja inse att de
stora vinsterna med utflyttning inte
längre kan göras på industrisidan utan
på tjänstesektorn, och det måste påverka
lokaliseringspolitiken.

Med detta faktum för ögonen har vi
yrkat att man borde pröva, innan man
fastlade polisutbildningen i Storstockholmsområdet,
att förlägga den till andra
orter, och vi har nämnt två orter
— Östersund och Gävle — som tänkbara.
I Östersund företas redan en viss
vinterutbildning vid korta kurser, och
det har visat sig gå bra, såvitt jag känner
till.

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Vi har med stort intresse tagit del
av vad utskottet har sagt. Utskottet har
funnit det särskilt angeläget att påpeka
att lärartillgången är större här i Stockholm.
Som herr Gustafson i Göteborg
mycket riktigt har sagt kommer det alltid
att finnas skäl — och även starka
skäl — att förlägga sådana statliga institutioner
till Storstockholmsområdet.
Vill man inte alltid låta sig ledas av
dem, kommer allting att bli förlagt hit,
men då skall man inte anta högtidliga
deklarationer som går i annan riktning,
såsom riksdagen gjorde förra året.

Nu säger man att det kommer att bli
svårt att få lärarkrafter i andra orter.
För bara något år sedan antog riksdagen
riktlinjer för den högre undervisningen,
och man sade att systemet med
universitetsfilialer borde utvecklas vidare.
De kontakter jag har på det området
visar att detta också är på gång,
och det kan tänkas att inte minst de två
orter vi nämnde har goda förutsättningar
att täcka lärarbehovet, i varje fall i
viss utsträckning.

För övrigt vill jag säga att jag förstår
utskottet när det påpekar att behovet av
poliser är starkt i Stockholm och att
eleverna kan betyda en förstärkning under
vissa perioder. Det är alldeles klart
att så är fallet. Det är ett skäl, men det
är inte ett tillräckligt skäl. Jag tycker
därför att reservanterna liksom vi motionärer
har åberopat starka motiv för
kravet på att det företas en rejäl utredning
och inte de s. k. utredningar som
har antytts i utskottets utlåtande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! När riksdagen i fjol uttalade
att åtgärder i decentraliserande
syfte kan och hör vidtas i avvaktan på
de utredningar som pågår, uppfattades
detta som ett viktigt ställningstagande.
När därjämte statsutskottet och riksdagen
framhöll att en väsentligt ökad

Polishus m. m.

lokalisering utanför huvudstadsregionen
bör övervägas, måste det tolkas som
ett uttryck för en strävan att förhindra
en alltför stor anhopning av människor
till huvudstadsområdet.

Så måste enligt min mening förra
årets beslut tolkas. Det är inte ofta som
riksdagen så snart som i det här fallet
får tillfälle att själv visa om den är beredd
att ta konsekvenserna av tidigare
beslut och uttalanden. Förläggningen av
polisutbildningen är i det avseendet en
prövosten. Det kommer vi inte ifrån.
Herr Lindblad i första kammaren och
herr Jönsson i Ingemarsgården och jag
i den här kammaren har föreslagit att
riksdagen måtte begära en skyndsam utredning
om möjligheterna att lokalisera
den grundläggande polisutbildningen
till Gävle eller Östersund och att därför
avslå förslaget i proposition 2 angående
utgifter på tilläggsstat i vad avser investeringsanslag
för flyttning av polisutbildning
till Svea livgardes nuvarande
lokaler.

Egendomligt nog har inte statsutskottets
majoritet ens velat sträcka sig så
långt som till en utredning, trots riksdagens
enhälliga uttalande förra året.
De skäl som majoriteten åberopar för
sitt ställningstagande kan knappast anses
avgörande. Man säger att kraven på
högt kvalificerade speciallärare till
största delen inte kan tillgodoses på annan
ort än Stockholm. Det återstår att
bevisa den saken. Hur kunde det då gå
till att utbilda poliser tidigare utanför
huvudstaden? I Gävle t. ex. bedrevs sådan
undervisning i mer än tio år utan
att lärarfrågan vållade några bekymmer,
åtminstone inte några allvarligare sådana.
Man var också där mycket angelägen
att få behålla polisutbildningen.

Ytterligare ett skäl som utskottet anför
är att polisaspiranterna under den
praktiska utbildningen utgör en beaktansviird
förstärkning av poliskadern
inom Stockholmsområdet. Också det
skälet är väl ganska diskutabelt. Det
torde vara i mycket begränsade uppgif -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Polishus m. m.

ter som dessa ej färdigutbildade aspiranter
kan och bör användas. Däremot
kan givetvis de poliser som genomgår
vidareutbildning eller specialutbildning
utgöra ett värdefullt tillskott, men den
utbildningen var inte medtagen i motionsyrkandet.

Det kan också ifrågasättas, om det är
lyckligt att centralisera hela polisutbildningen
i stort sett till en enda stor
enhet där eleverna känner sig isolerade
och upplever sig som nummer och lätt
känner främlingskap i det stora sammanhanget.
Den personliga omsorgen,
som jag tror är väsentlig i polisutbildningen,
får inte tillräckligt utrymme i
ett sådant sammanhang. Det har också
sagts mig från polishåll att många som
skulle vara intresserade av polisyrket
avstår inför tvånget att söka sig till
Stockholm. Frågan har alltså även en
rekryteringsaspckt.

Såvitt jag kan förstå föreligger inget
avgörande hinder för en utflyttning
från huvudstaden av den grundläggande
polisutbildningen. Den utredning som
vi har begärt skulle visa om det ändå
skulle vara fallet. Men varför motsätter
man sig då en sådan utredning?

Frågan har också andra aspekter, som
vi har hört av föregående talare, och
jag behöver på det området inte lägga
ut texten i nämnvärd grad. Men det
finns anledning att fråga: Är vi beredda
att slå in på den väg som vi förordade
förra året? Hur stor är regeringens och
statsmakternas vilja att verkligen pröva
förutsättningarna för utflyttning från
Stockholm av statlig verksamhet för att
motverka den överhettning och därav
följande problem som sammanhänger
med tillväxten av storstadsregioner?
Vill riksdagen medverka till en decentralisering?
Om så är fallet, kan då Norrland
komma i fråga? Detta är för oss
norrlänningar oerhört viktiga frågor,
som vi inte går förbi utan vidare. Vi
kräver svar på de frågorna, inte bara i
ord utan i handling. Här har riksdagen
i dag ett tillfälle att visa var den står.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag uppskattar i allra
högsta grad herrar Jönssons i Ingemarsgården
och Westbergs i Ljusdal uppmärksamhet
och påpasslighet när det
gäller att verkligen försöka på olika sätt
bevaka Norrlands intressen. Jag tycker
att de på grund av sitt motionerande
här är värda all uppskattning. Jag försäkrar
att tredje avdelningen vid sin
sakbehandling av denna fråga verkligen
har behandlat herrarnas motion, även
om det naturligtvis erbjuder svårigheter
att få ett samlande grepp över den,
när den innehåller förslag om lokalisering
till så vitt skilda orter som Östersund
och Gävle.

Jag är, herr talman, litet förvånad
över att folkpartigruppens ordförande
här vill göra denna fråga till, som han
säger, ett blodprov på kammarens känsla
för lokaliseringspolitiken. Det är väl
ändå, herr Gustafson i Göteborg, att något
skjuta över målet.

Jag vill erinra om två saker. För det
första är ju detta ingen lokaliseringsfråga.
Här är det fråga om att bygga ut
den i Stockholm befintliga polisskolan,
ge den de utökade lokaler som den
snabbt är i oundgängligt behov av, om
den skall kunna fullfölja den polisutbildning,
vars utökning vi alla är intresserade
av. För det andra vill jag
erinra om att det inte är så länge sedan
vi här i kammaren alla gemensamt
beslöt en utbildningsreform för polisen.
I den ingick — det tror jag herrar Westberg
och Jönsson har glömt bort — faktiskt
som en förutsättning att polisens
grundskoleutbildning skulle vara centraliserad,
inte på något sätt utspridd.
Däremot går det lättare att sprida ut
specialutbildningarna; de är utspridda
och kommer väl att vara det också i

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

fortsättningen, även när nya specialiteter
kommer till.

Jag och majoriteten både i avdelningen
och i utskottet har sett detta
på det sättet, att här är det fråga om
en nödvändig utbildning i en skola,
som snabbt behöver få bättre och utökade
lokaler, om den skall kunna fullfölja
sin verksamhet på det sätt som vi
från riksdagens sida kräver att den skall
göra.

Vi har hört oss för hos rikspolisstyrelsen
mycket ingående om detta, och
man har från rikspolisstyrelsens sida
för oss i avdelningen klargjort att frågan
har remitterats till utflyttningsutredningen,
som sysslar med möjligheterna
att flytta ut statliga förvaltningar
i landet. Denna utflyttningsutredning
har obetingat accepterat polisskolan i
Stockholm och ansett det vara nödvändigt
att ha den där.

Jag skall fatta mig kort, herr talman,
men på grundval av detta och för övrigt
med tanke på motiveringen i utskottsutlåtandet
tycker jag det finns anledning
att yrka bifall till utskottets
förslag. Jag vill göra det samtidigt som
jag önskar påpeka att statsutskottets
ställningstagande förra året står kvar
och att man, åtminstone från den avdelningens
sida som haft att behandla
det här ärendet, i varje enskilt fall kommer
att pröva vid, som det står, en tillväxt
av den statliga centralförvaltningen
om det finns möjligheter att företa
en utflyttning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Fröken Ljungberg såsom
talesman för utskottsmajoriteten
gav motionärerna en klapp på axeln för
deras motion, men jag tror att de kanske
skulle ha varit tacksammare för eu
mer positiv behandling i sak än denna
lilla sympatiyttring. Däremot ansåg

Polishus m. m.

fröken Ljungberg att det inte var särskilt
lämpligt att jag såsom en av reservanterna,
vilket jag ju är i detta fall,
tycker att denna fråga är viktig. Men
jag råkar anse att frågan är betydelsefull,
och då måste jag väl också få säga
det.

Vidare sade fröken Ljungberg att det
inte är någon lokaliseringsfråga vilket
förvånar mig synnerligen mycket. I
riksdagens uttalande förra året, till vilket
fröken Ljungberg anslöt sig, talas
det ju om att man bör vidta åtgärder
i decentraliserande syfte och att man
bör överväga en väsentligt ökad lokalisering
utanför huvudstadsregionen. Att
man därvid också avsåg en utflyttning
av redan befintliga organ måste väl anses
självklart. Beträffande samtliga redan
befintliga organisationer och organ
i Stockholm gäller att det en gång har
beslutats att de skall ligga i Stockholm,
och skall vi få någon ändring till stånd
måste vi ju fatta beslut om utflyttning.

Fröken Ljungberg framhöll också att
vi beslutat att polisutbildningen skall
vara centraliserad, men är det verkligen
riktigt att alla angelägenheter som
gäller hela landet skall skötas i huvudstaden?
Gör vi en sådan tolkning av
begreppet centralisering tror jag vi är
illa ute. Motionärerna har angett att det
kan finnas flera orter, men de har inte
sagt att man skall splittra upp utbildningen.
Fortfarande gäller att det skall
vara en utbildning enligt de riktlinjer
som dragits upp av riksdagen. Problemet
är att finna lämplig utbildningsort.

Fröken Ljungberg sade att statsutskottets
uttalande förra året som nu
åberopas står kvar, och det förstår jag
väl att det gör. Herr talman! Det slår
givetvis kvar och det kommer det att
göra även nästa gång det föreslås att
en statlig förvaltning skall flyttas från
Stockholm. Då kommer det också att
sägas att det föreligger alldeles speciella
skäl som gör att en utflyttning
inte kan bli aktuell i det fallet, men
att uttalandet står kvar.

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Polishus m. m.

Herr talman! Jag yrkar på nytt bifall
till reservationen.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Ljungberg anförde
tre skäl för sin ståndpunkt.

För det första tyckte hon att det var
svårt att få ett grepp om saken eftersom
det föreslagits så vitt skilda orter
som Gävle och Östersund. Att detta kan
vara något skäl för avslag förefaller
mig utomordentligt förvånande. Om
man i den utredning som vi föreslagit
finner att Gävle är den lämpligaste orten
utanför Stockholm, bör utbildningen
förläggas dit. Och om Östersund skulle
visa sig vara den lämpligaste orten,
så får den frågan prövas. Det behöver
inte vara något skäl för att yrka avslag
på förslaget om en utredning, fröken
Ljungberg!

Sedan vill jag upprepa vad herr Gustafson
i Göteborg sade nyss, nämligen
att grundutbildningen mycket väl kan
vara centraliserad, även om den är förlagd
till Gävle eller Östersund. Det finns
inget som helst hinder för det.

Slutligen sade fröken Ljungberg att
det var nödvändigt att den grundläggande
polisutbildningen är förlagd till
Stockholm; i varje fall uppfattade jag
hennes uttalande så att hon ställde sig
bakom den ståndpunkten. Men kan man
verkligen hävda den meningen med sakliga
skäl? Det förefaller mig mycket
möjligt och lämpligt att flytta den
grundläggande polisutbildningen ut från
Storstockholmsområdet. Vad vi begär
är en utredning, som får ge svar på
den frågan. Varför inte då gå på reservanternas
linje?

Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gustafson i Göteborg
läste inte slutet på den mening,
som han ett par gånger citerade. Den
slutar med orden »ökad lokalisering
utanför huvudstadsregionen borde över -

vägas vid en tillväxt av den statliga
centralförvaltningen». Men nu är det
inte fråga om någon tillväxt av den
statliga centralförvaltningen utan det
gäller att skaffa en redan i Stockholm
pågående utbildningsverksamhet ändamålsenliga
och nödvändiga lokaler. Naturligtvis
kan man ändå överväga att
flytta hela polisskolan till annan ort,
men då vill jag åter erinra om det beslut
som fattades 1967 om polisutbildningen
och reformeringen av densamma. I det
enhälliga beslutet ingick att skolan skulle
ha sina lokaliteter förlagda till Stockholmsområdet.
De låg då i Solna, och
de skall vara kvar där även efter tillkomsten
av detta nya. Det beslutet har
herrarna en gång varit med om att fatta,
och det finns ingen anledning att gå
ifrån det beslutet just när lokalbehovet
är så trängande som det är för polisskolan
i dag.

Sedan har jag inte klappat herrar
Jönsson i Ingemarsgården och Westberg
i Ljusdal på axeln, herr Gustafson!
Jag tillåter mig inte sådana nedlåtande
gester. Jag uttrycker en uppskattning
av deras påpasslighet, och det var ärligt
menat.

Vad slutligen ''"beträffar herr Gustafsons
i Göteborg kritik av vårt ställningstagande
i denna fråga är jag förvånad
över den, därför att herr Gustafson gör
detta till en testfråga om inställningen
till lokaliseringspolitik över huvud taget.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jo, jag har visst läst
meningen i statsutskottets utlåtande förra
året till slut. I mitt första anförande
läste jag ordagrant upp hela det avsnitt
i statsutskottets utlåtande som det här
rör sig om. Jag anser nämligen detta
vara en utomordentligt viktig fråga, och
jag menar också att det uttalande som
riksdagen gjort skall tillmätas stor betydelse.

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Fröken Ljungberg sade att en lokalisering
utanför huvudstadsregionen bara
skulle komma i fråga när det gällde en
tillväxt av den statliga centralförvaltningen.
Denna utbildning innebär ju
en utvidgning av den tidigare utbildningen.
Detta är emellertid ovidkommande.
Det intressanta i sammanhanget
är om riksdagen har något intresse
av att medverka till den kraftiga
ökningen av den offentliga förvaltningen
i Storstockholm; Länsplanering 67
visar ju en tredubbling av antalet i offentlig
tjänst och övriga tjänster anställda
personer under en 30-årsperiod,
medan antalet anställda inom industrin
ligger stilla. Anser riksdagen att denna
utveckling skall brytas? Jag anser att
varje fråga om lokalisering som kommer
upp efter detta enhälliga uttalande
från riksdagen är en testfråga. .lag
har svårt att inse hur detta spörsmål
skulle kunna bagatelliseras.

Om vi skall komma någonstans, måste
vi någon gång börja. Mot detta invänds
att riksdagen ju har uttalat sig för att
det skall vara en central utbildning förlagd
till Stockholm. Fröken Ljungberg
återkom till detta argument. Ja, det är
något som gäller samtliga statliga organ
och förvaltningar som ligger i Stockholm.
Riksdagen har en gång beslutat
om deras placering. Skall vi få någon
ändring i detta förhållande, måste vi
också här i riksdagen fatta beslut om
en sådan ändring.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Reservanterna och även
talare i denna kammare har framhållit
att de skäl som framförts i statsverkspropositionen
inte varit tillräckligt utförliga.
Samtidigt har beträffande föregående
års riksdags beslut framhållits
att det alltid finns och även i framtiden
kommer att anföras skäl för att nya
lokaler för statlig verksamhet skall förläggas
till Stockholmsområdet. Men

Polishus m. m.

därmed kan man väl inte ha menat
annat än att det måste tas hänsyn till
tyngden av de skäl som föreligger.

Jag skall gärna tillmötesgå önskemålet
om att närmare precisera skälen för
förslaget om inrättande av polisskolan
i Ulriksdal. Även om behovet av nya
lokaler för polisskoleutbildningen inte
har ifrågasatts, vill jag först något belysa
denna fråga.

Den utbildningsreform som genomfördes
den 1 juli 1967 medför att antalet
elever vid polisskolan kommer att
öka, framför allt från den 1 juli 1972
när de polismän som fått grundutbildning
enligt den nya utbildningsordningen
skall börja genomgå den s. k.
högre poliskursen, vilken är en påbyggnad
av polisutbildningen och vilken
är obligatorisk för samtliga polismän.

Polisutbildningsreformen innebär
också att grundutbildningen har fått en
väsentligt ändrad utformning. Den nya
grundutbildningen präglas av ett större
inslag av praktiska övningar och framför
allt, vilket har betydelse i detta
sammanhang, en bättre samordning av
den teoretiska och den praktiska utbildningen.

Vid den nuvarande polisskolan i Solna,
som tillkom så sent som år 1965,
saknas i stort sett förutsättningar för
genomförande av grundutbildningen på
det sätt som har avsetts. Resurserna vid
huvudskolan i Solna kommer för övrigt
endast att räcka till för den utbildning
som ligger efter grundutbildningen.
Hittills har grundutbildningen skett i
provisoriska lokaler i Solna i den s. k.
Hagaskolan och i Sundbyberg i den s. k.
Albyskolan, och med utnyttjande av
Sörentorpsterrängen för praktiska övningar.

Behovet av nya lokaler för grundutbildningen
inom polisväsendet är
klart dokumenterat, och med hänsyn till
den ökning av antalet elever som sker
under budgetåret 1972/73 är det mycket
angeläget att nya lokaler ställes till sko -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Polishus m. m.

lans förfogande så snart det över huvud
taget är möjligt.

Jag övergår härefter till frågan om
polisskolan i Ulriksdal. I sitt betänkande
Statlig stadsdel har statens järvafältsdelegation
efter ingående överväganden
föreslagit, att Svea livgardes
område vid Sörentorp tas i anspråk för
polisutbildning under en övergångstid
av 15 år. Även om området på längre
sikt — enligt järvafältsdelegationens
uppfattning — bör tas i anspråk för
annat ändamål, är det inte försvarligt
att låta byggnaderna stå oanvända, i all
synnerhet som de flesta av dem är i gott
skick. Ianspråkstagande av området för
polisutbildning befanns vara det lämpligaste
av de förslag som diskuterades
av delegationen och skulle också kunna
genomföras till relativt begränsade
kostnader, vilket inte är oväsentligt i
sammanhanget.

Om dessa kaserner av de skäl som
reservanterna anfört inte skulle få användas
till polisskola, kan de ju rimligtvis
inte heller få användas för något
annat statligt förvaltningsändamål.
Jag vill då fråga reservanterna: Vad
skall kasernerna användas till?

I anledning av järvafältsdelegationens
förslag har byggnadsstyrelsen och rikspolisstyrelsen
bedrivit ett intensivt planeringsarbete
som redovisades till
Kungl. Maj:t under hösten. Det har vid
detaljplaneringen ytterligare bestyrkts
att området skulle passa alldeles utmärkt
för polisutbildning.

Vid mina överväganden i denna fråga
har jag också undersökt hur angeläget
det är att förlägga skolan till
Stockholmsområdet. Vid denna bedömning
har jag — som framgår av statsutskottets
utlåtande — varit i kontakt
med delegationen för lokalisering av
statlig verksamhet. Skälen för att förlägga
polisutbildningen till Stockholmsområdet
har delvis redovisats i statsutskottets
utlåtande. Jag vill nu närmare
utveckla ytterligare några skäl.

Först vill jag särskilt understryka att

skolans behov av lärarkrafter inom vitt
skilda områden knappast kan tillgodoses
på någon annan ort i landet. Undervisningen
fullgörs i mycket stor utsträckning
— ca 35 000 timmar av totalt
ca 60 000 timmar — av timlärare som
är specialister på olika områden. I de
polisiära ämnena kommer åtskilliga av
dessa från rikspolisstyrelsen och Stockholms
polisdistrikt. Vidare utnyttjas 40
jurister som timlärare. I ämnen som
psykologi, psykiatri, medicin, rättsmedicin,
sociologi och socialkunskap anlitas
en rad experter som timlärare.
För att klara de praktiska avsnitt som
är inlagda i den teoretiska undervisningen
krävs tillgång till instruktörer
erfarna i polistjänst. Stockholms polisdistrikt
har de resurser som behövs
för detta liksom för att klara den rena
praktikutbildningen som pågår i åtta
veckor.

En ändrad lokalisering skulle, som
framgår av det sagda, i flera fall framtvinga
en sänkt målsättning inom väsentliga
områden av polisutbildningen,
och meningen var ju att vi genom
att förlägga skolan inom Stockholmsområdet
skulle kunna få en bättre polisutbildning.

En polisskola i Ulriksdal ger också
fullgoda möjligheter att driva den regionala
och lokala fortbildningen inom
Stockholmsområdet som är en nödvändig
förutsättning för vidmakthållande
och förbättrande av polismännens
färdigheter. Polisskolornas nära anknytning
till rikspolisstyrelsen har tillmätts
viss betydelse liksom de förstärknings-
och beredskapsaspekter i förhållande
till Stockholms polisdistrikt
som nämns i utskottets utlåtande.

Det var någon talare här som yttrade
att man inte kunde ha så stor nytta
av praktikutbildningen i detta sammanhang.
Jag anser emellertid att man visst
kan ha nytta av praktikutbildningen.
Denna utbildning kräver ett stort polisdistrikts
resurser för att ge erforderligt
utbyte, och i Stockholms polisdistrikt

unsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

har uppbyggts en särskild organisation
med handledare m. m. för att planera
och genomföra denna kontinuerligt pågående
utbildning med 180—200 elever.
Och jag tycker att man borde kunna
ta i beaktande ett sådant skäl som att
den förstärkning av Stockholmsområdets
poliskader som sker genom praktikutbildningen
är betydelsefull inte
minst när det gäller bevakningen och
ordningens upprätthållande i tunnelbanestationer,
vid ambassadbyggnader och
på andra platser i Stockholm. Det har
därför visat sig att polisaspiranterna
på ett påtagligt sätt underlättat Stockholmspolisens
svåra arbete.

Tidsfaktorn och de totala kostnaderna
för projektet har givetvis också i
viss mån inverkat på bedömningen. Vid
bifall till förslaget kan grundutbildningi
dess nya form anordnas vid polisskolan
Ulriksdal redan den 1 september
1970.

Det bör också framhållas att en eventuell
decentralisering av grundutbildningen
och den övriga utbildning som
enligt det i propositionen redovisade
förslaget kan förläggas till polisskolan
Ulriksdal, skulle innebära en splittring
av polisskoleverksamheten. Det kan
nämligen inte komma i fråga att inte
utnyttja polisskolan i Solna, vilken,
som jag tidigare har nämnt, färdigställdes
år 1965 för sitt ändamål.

Sammanfattningsvis vill jag konstatera
att det vid polisskolan Ulriksdal
finns goda möjligheter att inom en
snar framtid skapa goda förutsättningar
för att också i framtiden bedriva
den centrala, regionala och lokala utbildningsverksamhet
som för närvarande
redan genomförs i Stockholmsområdet.
Om polisskolan Ulriksdal inte kommer
till stånd, skulle detta få svåra
konsekvenser för utbildningsverksamheten.
Det ökande utbildningsomfångct
stiiller redan fr. o. in. 1970/71 krav på
nya lokaler utöver de provisoriska.
Målsättningen för utbildningen av polisaspiranter
har hittills inte kunnat upp -

Polishus m. m.

fyllas, främst på grund av bristen på
övningsterräng och yttre utbildningsanordningar.
Skulle polisskolan Ulriksdal
inte utföras, blir resultatet en lägre
utbildningsstandard för den polisiära
grundutbildningen och också för vissa
andra utbildningsområden. Det kan förutsättas
att annat lämpligt område i
Stockholmstrakten eller på annan plats
ej kan ställas till förfogande redan
1970. Nybyggnad för motsvarande utbildningsomfång
som polisskolan Ulriksdal
torde ta minst fem år och medföra
avsevärt högre kostnader än de
14 miljoner kronor som polisskolan Ulriksdal
kostar i ombyggnad. Utbildningssituationen
är för närvarande svår,
och den skulle enligt min mening bli
ohållbar om inte polisskolan Ulriksdal
kommer till stånd år 1970.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket värdefullt
att justitieministern här givit en så
utförlig motivering till det förslag som
ligger i propositionen om tilläggsstat. I
själva statsverkspropositionen berörs inte
dessa frågor alls, och man tycker
kanske att detta hade varit motiverat.
När man nu första gången tar upp en
sådan lokaliseringsfråga efter det att
riksdagen gjort ett enhälligt uttalande
beträffande önskvärdheten att skyndsamt
och utan att avvakta utredningar
flytta ut förvaltningar utanför Storstockholmsområdet,
tycker jag att också de
kontakter som statsrådet har haft borde
ha redovisats. Nu har vi i alla fall fått
denna redovisning, ocli det är vi glada
för.

Nu säger justitieministern att de lokaler
som finns i Svea livgardes kaserner
inte gärna kan stå oanvända. Det verkar
som om lokaliseringsundersökningen
huvudsakligen hade rört sig om hur
man skall använda de kaserner som nu
blir tomma. Justitieministern menar att
om man inte kan använda dem för polisutbildning,
kan man i konsekvens

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Polishus m. m.

därmed inte använda dem till något
annat heller.

Länsplanering 67 förutser, herr statsråd,
att anställda i förvaltning och tjänster
i övrigt kommer att från 1970 till
1975 öka med 50 000 personer, om vi
inte vidtar några speciella åtgärder. Yi
anser det vara nödvändigt att minska
denna ökningstakt. Men eftersom polisutbildningen
inte tar 50 000 personer i
anspråk, är jag säker på att det för de
nödvändiga organ, som fortfarande ligger
kvar i Storstockholmsområdet, kommer
att finna tillräcklig användning för
de lokaler det här är fråga om. Vi behöver
alltså inte så att säga till varje
pris lägga den centrala polisutbildningen
i Stockholm därför att dessa kaserner
eljest skulle stå tomma.

Nu tror jag inte att detta var något
huvudskäl för att behålla polisutbildningen
här i Stockholm. Justitieministern
nämnde ju praktikutbildningen,
och det är klart att den är viktig. Den
behöver ett stort polisdistrikt, säger
justitieministern. Men tror inte herr
statsrådet att det också utanför Stockholm
finns polisdistrikt av sådan storlek
att de skulle kunna vara basen för en
praktikutbildning? Det skulle vara egendomligt
om så inte vore fallet. Jag är
inte heller säker på att det är lämpligt
att bygga upp den polisiära beredskapen
här i Stockholm på elever. Nog är
det bättre att se till att vi i vanlig ordning
får poliser som kan sköta den verksamheten.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka justitieministern
för hans redogörelse, som
verkligen var behövlig.

Jag vill undestryka att varken vi motionärer
eller reservanterna på något vis
har velat påstå att utbildningen inte
kommer att fungera i Sörentorp. Helt
säkert kommer den att göra det, men vi
har ansett att man hellre borde flytta ut

den än förlägga den dit. Vi har sett
frågan från lokaliseringssynpunkt, och
jag är i det avsendet besviken på justitieministern,
som tydligen har betraktat
frågan om vad kasernerna skall användas
till såsom en mycket viktig faktor
i bedömningen. Det tycker jag inte att
den kan vara. I mitt anförande framhöll
jag att det blir 2 500 nya tjänster varje
år på det statliga området här i Stockholm,
och då borde det ändå finnas
rimliga möjligheter att ta till vara dessa
lokaler på ett vettigt sätt — om de inte
är så gamla att de skall rivas; man river
ju ganska fina hus här i Stockholm, och
kaserner tillhör såvitt jag förstår ändå
inte de allra värdefullaste byggnaderna
här i landet. Det är bra att dessa får en
vettig användning, men jag tror att polisutbildningen
skulle ha varit ett bra
objekt att flytta ut och att saken borde
ha undersökts ytterligare.

Jag konstaterar också att det inte bara
är grundutbildningen som skall ligga i
Stockholm, inom det nya området. Den
utbildning som kommer därefter skall
vara kvar i Solna, ty där har man så
nya lokaler som från år 1965, och de
måste användas. Det kommer alltid att
finnas motiveringar för att allting skall
vara kvar i Stockholm. Jag tyckte också
att fröken Ljungberg som ett av sina
bärande motiv hade att det som är i
Stockholm alltid skall vara kvar där.
Det verkar även som om den omnämnda
utflyttningsutredningen har accepterat
detta. Av dessa tankegångar, som man
hör framföras från olika håll, får man
närmast det intrycket att det aldrig
kommer att bli några förslag om utflyttning,
utan verkamheten i Stockholm
skall ständigt expandera. Det stämmer
med det förhållandet, att av de förslag,
som lades fram för tio år sedan, blev
bara ett genomfört. Vi kan alltså inte
fästa någon tillit till att riksdagens uttalande
skall få någon effekt, utan det
blir mera en honnör åt dem som är
oroliga ute i landet.

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Justitieministern säger
att det skulle bli mycket dyrare att bygga
nytt, om man skulle gå in för det.
Det är väl under förutsättning att man
inte kan använda de lokaler som nu föreslås
till något annat vettigt ändamål,
och den förutsättningen tycker jag inte
alls att man kan utgå ifrån. Den överensstämmer
inte med det verkliga förhållandet.
Självfallet kommer lokaler
som är användbara att utnyttjas inom
Stockholmsområdet, där behoven är så
oerhört stora. Det resonemanget kan
därför enligt min mening inte tillmätas
någon större betydelse. Bygger man inte
nytt för polisutbiidningen, måste man
ju bygga nytt för någonting annat.

Justitieministern har fäst stor vikt
vid lärarfrågorna, och det var närmast
dem som jag ville ta upp. Jag fick inget
svar på min tidigare fråga hur det kunde
komma sig att man under så lång
tid kunde bedriva polisutbildning i Gävle
och där lösa lärarfrågorna men att
något sådant nu skulle vara omöjligt.
På vilka grunder anser justitieministern
att läget nu har blivit så helt annorlunda?
Vi lägger märke till att när
justitieministern talar om liirarfrågorna
och om alla de specialister som behövs
tar han med hela polisutbildningen,
även vidareutbildningen och specialutbildningen.
Men beträffande dessa har
det aldrig föreslagits någon utflyttning,
herr justitieminister, utan det har bara
gällt grundutbildningen. Och alt liirarfrågan
beträffande den utbildningen
skulle vara olöslig i t. ex. Gävleområdet
får justitieministern svårt att övertyga
mig om; den har gått att ordna tidigare,
och från polismannahåll har förklarats
att frågan mycket viil går att lösa. Frågan
om lärarna kan därför inte tillmiitas
den oerhört stora betydelse som justitieministern
vill göra gällande.

Jag anser fortfarande att skäl föreligger
att utreda frågan och undersöka

Polishus m. m.

om det inte är möjligt att flytta ut denna
utbildning från Stockholm.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag kan medge att det
hade varit bättre om en del av den nu
framförda redovisningen hade lämnats
redan i statsverkspropositionen. Men
jag hade och har fortfarande den uppfattningen
att denna fråga inte är så
intimt förknippad med den i och för
sig önskvärda decentraliseringen att den
borde väcka en sådan debatt.

Jag vill tillägga, närmast till herr Gustafson
i Göteborg, att i Stockholms polisdistrikt
finns 2 700 polismän och i
övriga polisdistrikt i Stockholms län ytterligare
1 000. En tredjedel av landets
totala polisstyrka finns sålunda i Stockholmsområdet.
Det betyder att en tredjedel
av dem som utbildas kommer att
få sin framtida verksamhet i Stockholm.

Tidigare var en filial till polisskolan
förlagd till Gävle. Nu ifrågasättes att
man skulle kunna klara en ny polisskola
i Gävle med bl. a. de krav som här
har angivits beträffande lärarkrafter.
Med all respekt för Gävleborna tror jag
att detta är en utopi. Och att tänka sig
att man skulle få så många timlärare
som det här är fråga om att resa på
järnväg till Gävle är väl inte realistiskt
och skulle bli alldeles för dyrbart.

Det är inte direkt min sak att ta ställning
till frågan om vad man skall göra
med kasernerna om vi inte får ha en
polisskola i dem, men jag ville dra den
konsekvensen att får vi inte bygga om
dem till polisskola skall vi rimligtvis
inte heller bygga om dem till lokaler
för någon annan statlig verksamhet i
Stockholm. Jag vet inte vad vi i så fall
skulle kunna använda kasernerna till —
kanske till ett Böndernas hus?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att justitie -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Polishus m. m.

ministern försöker göra det litet för
lätt för sig när han vill göra gällande,
att om det inte blir polisskola i dessa
kaserner på Svea livgarde, så blir det
ingenting alls eller möjligen ett vad
han kallar Böndernas hus. Jag tror att
alla andra här närvarande mycket väl
kan tänka sig en alternativ användning
av dessa byggnader inom ramen för den
verksamhet som även i framtiden kommer
att finnas i kungliga huvudstaden.

Justitieministern har gett en alldeles
utmärkt redogörelse för de skäl — man
kan säga starka skäl — som finns för
att förlägga denna polisutbildning till
Storstockholm. Jag sade redan i mitt
första anförande att det alltid kan förebringas
skäl och i och för sig även
mycket starka skäl för att förlägga en
central förvaltning eller ett annat centralt
organ till Stockholm. Men vill vi ha
någon ändring på de nuvarande förhållandena
och vill vi bryta den kraftigt
uppåtgående trenden, måste vi bryta
igenom den tröghetsvall som finns
och vidta konkreta åtgärder. Jag vidhåller
därför mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Sedan jag begärde ordet
har mycket sagts, bl. a. i repliker
till utskottets talesman och till statsrådet.
Statsrådet såg sig föranlåten att
här i kammaren redovisa skälen för
att man föreslagit att lokalisera polisskolan
till Stockholm. De skäl som
statsrådet angav är, som herr Gustafson
i Göteborg nyss sade, starka —
inte minst därför att det nu tydligen
inte finns så många vägar tillbaka. Behovet
av lokaler kan tillgodoses i Stockholm,
och här finns lärare och möjligheter
till praktiktjänstgöring. Det kan
i dag sägas att det t. o. m. finns sådana
omständigheter som gör att en lokalisering
till Stockholm i dagens läge är
rimlig. Statsrådet har emellertid inte
redovisat om man i regeringen har
gjort verkligt stora ansträngningar för

att undersöka om det varit möjligt att
lokalisera ut polisskolan. Statsrådet påpekade
att man redan gjort särkilda
anordningar för att skapa möjligheter
till praktiktjänstgöring i Stockholm.
Men i redovisningen förbigick statsrådet,
huruvida man undersökt möjligheterna
att genom särskilda anordningar
möjliggöra en lokalisering av
polisskolan utanför Stockholm.

Statsrådet påpekar att polisutbildningen,
som läget är i dag, måhända
skulle äventyras, om man inte förläde
utbildningen till Stockholm. Så långt
har alltså ärendet kommit! Jag har inte
möjlighet att bedöma huruvida utbildningen
skulle komma att äventyras,
om man uppsköt avgörandet i detta
ärende några månader för att få en
mer allsidig prövning till stånd. Den
prövning som förekommit har emellertid
inte redovisats i propositionen.
Statsrådet säger att man kanske kunde
använda byggnaderna till ett Böndernas
hus. Detta uttalande visar att det
med all sannolikhet inte förekommit någon
prövning alls av alternativa användningsmöjligheter.
En sådan prövning
borde i så fall med hänsyn till riksdagens
enhälliga beslut om en decentralisering
ha redovisats här i kammaren
av statsrådet och i propositionen.

Jag har också förvånat mig över att
denna debatt fått ett så stort omfång.
Det kanske beror på att talarna inte
i någon större utsträckning tycks ha
använt manuskript. Den frågan ledde
till en lång debatt tidigare i dag.

Jag har närmast begärt ordet för att
deklarera centerpartiets principiella inställning
beträffande en decentralisering
av samhälleliga aktiviteter. Från
vårt håll har sedan länge drivits åsikten
när det gäller såväl produktion
och service som administration att vi
måste flytta dessa aktiviteter från storstadsområdena.
Detta gäller också beträffande
beslutsfunktionerna här i
samhället; också de måste decentraliseras.
Inte minst när det gäller strä -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

vandena att decentralisera administration
och service är det angeläget att vi
gör stora insatser. Den fråga vi nu diskuterar
är naturligtvis från den synpunkten
en lokaliseringsfråga av stor
betydelse. Just vad beträffar huvudstaden,
som ju är administrativt centrum i
vårt samhälle, har administrationen en
avgörande betydelse. Vår inställning till
decentraliseringen kom till klart uttryck
i doktor Hedlunds uttalande förra
veckan beträffande vårt förslag till
etableringskontroll inom storstadsregionerna.
Det förslaget framfördes även
under allmänna motionstiden. En sådan
etableringskontroll bör omfatta inte
enbart industriell produktion utan
också sådan svsselättning som vi har
diskuterat här. Jag har, herr talman,
velat deklarera detta och vill inte vidare
gå in på någon argumentering i
övrigt, eftersom motiven redovisats tidigare
i debatten. Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag skall också fatta
mig kort.

Liksom herr Nilsson i Tvärålund är
jag förvånad över att denna debatt fått
så stor omfattning; som vanligt under
vårriksdagen återkommer även i år tillfället
att diskutera dessa näringslivsoch
lokaliseringsfrågor. Det måste väl
inte minst centerpartiets ledamöter känna
till. Till bankoutskottet har remitterats
en motion med 22 punkter med olika
önskemål på detta område. Det
blodprov som bl. a. herr Westbcrg i
Ljusdal talade om kommer vi med säkerhet
att få ta i ett annat och större
sammanhang under vårriksdagen. Det
behöver man alltså inte efterlysa nu.

Herr Westberg krävde en ytterligare
utredning på detta område. Jag skall
bara dra en del av de frågor som kommer
att få behandlas när 22-punktsmotionen
kommer till riksdagen. I den
har man tagit upp praktiskt taget alla
önskemål man kan tänka sig. Man har

Polishus m. m.

tagit upp frågan om kreditförsörjningen,
som utreds av 1968 års kapitalmarknadsutredning,
frågan om samhällets
insyn i företag, som behandlas i samarbetsutredningen,
konsumentpolitiken,
som behandlas av konsumentutredningen,
utbildningspolitiken, som behandlas
av 1968 års utbildningsutredning, lokaliserings-
och regionalpolitiken, som behandlas
av 1968 års lokaliseringsutredning,
och statliga företag, som handhas
av det nyligen bildade statliga förvaltningsbolaget,
Statsföretag AB.

Kammarens ledamöter vet mycket väl
vad som pågår på dessa områden. Man
kan då fråga sig om man inte skall avvakta
dessa utredningars resultat och
vänta med åtgärder på näringslivs- och
lokaliseringspolitikens område i varje
fall till 1971.

Till sist vill jag till herr Jönsson i
Ingemarsgården säga att den statliga
delegationen för lokalisering av statlig
verksamhet tydligen redan har beslutat
sig för att det inte skall bli någon
lokalisering bara till Stockholm.
.lag kan tala om för herr Jönsson att
delegationen under föregående vecka
var i Gävle och undersökte bl. a. vissa
lokalfrågor. Jag har mig också bekant
att den varit i flera städer ute i landet
och undersökt lokaliteterna där.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Haglund att vi nu inte diskuterar
några 22 punkter. Vi diskuterar ett speciellt
ärende: förläggningen av den
grundläggande polisutbildningen.

Jag ber att ännu en gång få yrka
bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning

38 Nr 7 Onsdagen den 18 februari 19/0

Meddelande ang. preliminär ärendeplan för tiden intill påskuppehållet — Lokali -

seringsbidrag, m. m.

varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 i
utskottets utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 137 ja och
62 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Meddelande ang. preliminär ärendeplan
för tiden intill påskuppehållet

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär ärendeplan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under tiden intill påskuppehållet.
Sedan planen upprättades har det meddelats
dels att de till behandling onsdagen
den 4 mars upptagna ärendena
från bevillningsutskottet kommer att föreligga
till avgörande redan onsdagen

den 25 februari, dels att de till behandling
sistnämnda dag upptagna ärendena
från allmänna beredningsutskottet kommer
att slutbehandlas vid ett senare
plenum.

Enligt planen skall ett mycket stort
antal ärenden företas till avgörande i
kamrarna onsdagen den 4 mars och
onsdagen den 11 mars. Det kommer sannolikt
att bli ofrånkomligt att anordna
extra arbetsplena för att medhinna behandlingen
av samtliga dessa ärenden.

§ 12

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde, och
nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Lokaliseringsbidrag, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
27, i anledning av Kungl. Maj ds propo -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

sition angående utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1969/70,
i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lokaliseringsbidrag

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
2, bilaga 8, s. 23—24 (punkt 2 i utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 2 januari 1970) föreslagit
riksdagen att besluta att ramen
för lokaliseringsbidrag under den femåriga
försöksperioden vidgades till
225 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:287 av herrar Helén och Bengtson
samt II: 318 av herrar Hedlund och
Gustafson i Göteborg i vad avsåge hemställan
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 2 måtte besluta att ramen
för lokaliseringsbidrag under den
femåriga försöksperioden skulle vidgas
med 50 000 000 kr. till 250 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:287 och 11:318, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att ramen för lokaliseringsbidrag
under den femåriga försöksperioden
vidgades till 225 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1 a. av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp), Kaijser
(in), Nils-Eric Gustafsson (ep), Olle
Eriksson (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Enskog (fp), Dahlgren (ep), Sjönell
(ep) och Elmstedt (ep), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 287 och II: 318, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga,

Lokaliseringsbidrag

besluta att ramen för lokaliseringsbidrag
under den femåriga försöksperioden
vidgades till 250 000 000 kr.;

1 b. av fröken Ljungberg (m), utan
angivet yrkande.

Herr TALMANNEN yttrade:

Debatten beträffande denna punkt
må omfatta jämväl punkten 4, men yrkanden
rörande sistnämnda punkt
framställes först sedan densamma föredragits.

Punkten 2 föredrogs; och anförde
därvid:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Som vi alla känner till
beslöt riksdagen 1964 att ramen för lokaliseringsstödet
under försöksperioden
som slutar den sista juni i år skulle
omfatta 800 miljoner kronor. Från centerns
sida underströk vi redan då att det
beloppet var otillräckligt. Gång på gång
har vi därefter fått rätt, och dagens debatt
i den här frågan är ett ytterligare
exempel på detta. Nu vill regeringen
gå med på att vidga ramen ytterligare
med 25 miljoner kronor till totalt
1 225 000 000 kronor till sista juni i år.
Det är ett steg åt rätt håll, men det är
alltjämt otillräckligt. Vårt förslag är att
en ökning av bidraget skall bli 50 miljoner
kronor och att låneramen ökas
med 100 miljoner kronor. Jag tror att
det skulle vara klokt av regeringen och
regeringspartiet men också av de moderata
att redan nu acceptera denna
ståndpunkt, eftersom den ändå mycket
snart måste accepteras. Så starka är
nämligen kraven på en utökning av lokaliserings-
och regionpolitiken i vårt
land.

Så sent som den 16 december i fjol
diskuterade vi här i riksdagen tilläggsanslag
till vår som jag tycker fattiga
lokaliseringspolitik. Arbetsmarknadsstyrelsen
hade den 12 september 1969 i
skrivelse till Kungl. Maj :t begärt en
utökning av bidragsramen med 50 miljoner
och av låneramen med 100 miljö -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Lokaliseringsbidrag

ner. Behovet av medel till lokaliseringsbidragen
föreföll, av inneliggande ansökningar
att döma, vara mera akut än
behovet på lånesidan.

Ändå avvisade regeringen och riksdagsmajoriteten
helt förslaget i fråga
om bidragsdelen, men gav vissa förhoppningar
om att möjlighet kunde finnas
till förnyad prövning i år, om behov
då visade sig föreligga. Om vid ifrågavarande
tidpunkt inneliggande av arbetsmarknadsstyrelsen
tillstyrkta ansökningar
hos Kungl. Maj:t hade bifallits,
hade det saknats 6—7 miljoner kronor
i lokaliseringsbidrag.

Nu har situationen klarnat för regeringen.
Man kan ju inte ställa lokaliseringspolitiken
helt utan pengar de sista
månaderna under försöksperioden. Det
finns anledning att påpeka, att regeringen
i början av detta budgetår genomdrev
en minskning av den ram som vi
nu för andra gången under budgetåret
diskuterar en utvidgning av. Det visar
ju att socialdemokraterna inte satsar på
lokaliseringspolitiken utan tvingas att
följa efter på grund av den hårda och
bistra verkligheten.

Redan vid vårriksdagen i fjol yrkade
vi från centerpartiet och folkpartiet på
de belopp som arbetsmarknadsstyrelsen
begärde senare under året, eller närmare
bestämt den 12 september. Sedan
dess har åtskilligt hänt som borde ha
medfört att lokaliseringspolitiken fått
ökade resurser. Socialdemokraterna har
enligt vår mening hela tiden varit alldeles
för återhållsamma, intill snålhet,
med resurser till lokaliseringspolitiken,
inte bara i fråga om pengar utan kanske
ännu mera beträffande olika instrument
för att göra lokaliseringspolitiken
mera effektiv. Detta har naturligtvis inverkat
psykologiskt ofördelaktigt på
alla dem som vill etablera och utvidga
samt medfört att den positiva utveckling
som vi har trott på i stort sett har
uteblivit. Vi har därför, herr talman, fått
en alltför fattig lokaliseringspolitik.

Situationen inom lokaliserings- och

regionalpolitiken är otvivelaktigt den,
vilket jag tror att alla måste medge, att
det nu krävs, liksom även tidigare har
varit fallet, väsentligt förstärkta åtgärder.
Vi måste med det snaraste få till
stånd större, differentierade insatser,
som ger ökade möjligheter att skapa regional
balans. Vi måste tillvarata alla
möjligheter till företagsamhet som skapar
sysselsättning i områden med arbetslöshet.
Då får vi inte sköta lokaliseringspolitiken
så, att ett otillräckligt
lokaliseringsstöd hindrar en önskvärd
utveckling. Men det är just den konsekvensen
som kan inträffa med den nu
förda regeringspolitiken.

Man kan konstatera att den socialdemokratiska
regeringspolitiken präglats
av entusiasm för omflyttning av arbetskraft
från sysselsättningssvaga områden
till koncentrationsområden. Det
är enligt vår mening en centraliseringspolitik.
För en aktiv lokaliseringspolitik
har regeringen inte alls haft samma
intresse. Våra krav på en mer aktiv lokaliseringspolitik
har gång på gång avvisats.
Jag skall inte här ta upp tiden med
att räkna upp olika förslag som vi har
fört fram.

Lokaliserings- och regionalpolitiken
är avgörande för frågan om ett centraliserat
eller decentraliserat samhälle.
För oss i centern är riktningen självklar.
Vi vill verka för ett decentraliserat
samhälle. Den socialdemokratiska
regeringen synes inte ha den ambitionen
och den målsättningen med politiken.

Om riksdagen i dag skulle bifalla det
föreliggande förslaget, står 33 miljoner
kronor i bidrag att disponera för att tillgodose
i varje fall avsevärt större anspråk
på medel. Även om en del bortfaller
vid prövningen med hänsyn till
skärpta krav för bidragsgivningen är
det uppenbart att denna kan komma att
begränsas till följd av att ramen blir
för liten. Enligt vår åsikt överensstämmer
inte detta med den ståndpunkt som
statsmakterna tidigare intagit till stöd -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

givningen under försöksperioden. En
tillräcklig bidragsram påverkar även
långivningen genom att ärendena som
avser både bidrag och lån fördröjs. Utvecklingen
inom främst skogslänens
avflyttningsområden kräver att insatser
för att bryta denna utveckling vidtas
så snart som möjligt. De får inte
skjutas upp. Måste insatserna uppskjutas
hämmar detta även de väsentliga sekundäreffekter
som kan initiera en
spontan och positiv vidareutveckling.

Herr talman! Denna tilläggsstat är måhända
den sista under den femåriga
försöksperioden med yrkande om vidgning
av ramen, därför att en bister verklighet
kräver detta. Enligt vår mening
borde som sagt ramen för lokaliseringsbidrag
ökas med 50 miljoner och för
lån med 100 miljoner, vilket på detta
område av samhällspolitiken skulle ge
något större realism åt talet om politiska
åtgärder för att nå målet: en bättre
regional balans.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 1 a
och återkommer till reservationen nr 3
när punkten 4 tas upp i kammaren.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Som herr Nilsson i
Tvärålund redan erinrat om är det bara
ungefär två månader sedan vi hade en
debatt om en vidgning av ramarna för
lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.
Riksdagen fastställde då ramen till
1 200 miljoner kronor varav 1 000 miljoner
för lån och 200 miljoner för bidrag.
Folkpartiet och centerpartiet ansåg att
låneramen skulle vara 1 100 miljoner
kronor och bidragsramen 250 miljoner.
Vi menade att mängden av inneliggande
ansökningar motiverade eu sådan
nivå. I slutet av november 1909 fanns
bara cirka 20 miljoner kronor kvar inom
bidragsramen, medan de icke avgjorda
ansökningarna uppgick till cirka 51

Lokaliseringsbidrag

miljoner kronor. Riksdagsmajoriteten
stannade emellertid som sagt för en
lägre totalnivå, i fråga om bidragen en
helt oförändrad nivå. Ungefär samtidigt
som riksdagen behandlade detta
ärende och sålunda fastställde bidragsramen
till 200 miljoner kronor arbetade
man inom inrikesdepartementet på proposition
nr 2 och fann då att 200 miljoner
var otillräckligt. Statsråden bedömde
i kanslihuset att 225 miljoner kronor
skulle vara behövligt, varefter de gick
över till riksdagshuset och fann att 200
miljoner var nödvändigt och röstade för
denna lägre nivå.

Nu anser statsutskottets majoritet att
225 miljoner kronor »kan tills vidare
bedömas lämna erforderligt utrymme».
Ja, tills vidare om vi har perspektivet
att justera ramen varannan månad. Redan
om ett par månader måste vi nog
konstatera att detta är en för låg nivå.
Det ger verkligen inget intryck av konsekvent
och genomtänkt lokaliseringspolitik.
Det är snarare en famlande kvartalspolitik
att i slutet av fjärde kvartalet
1969 sätta nivån till 200 miljoner
kronor, i början av första kvartalet
1970 till 225 miljoner för att sedan
kanske rätt snart under andra kvartalet
åter ta upp frågan, då man redan i
slutet av 1969 hade icke avgjorda ansökningar
i en sådan omfattning att en
ram på 250 miljoner kronor var synnerligen
motiverad. Jag hade kunnat
förstå återhållsamheten, om mängden av
inneliggande ansökningar varit mindre
än den faktiskt var, men redan vid den
tidpunkten fanns som sagt icke avgjorda
ansökningar i sådan mängd att en
bidragsram på 250 miljoner kronor hade
varit motiverad.

Utvecklingen har också visat att den
bedömningen var riktig, och tillströmningen
av ansökningar efteråt har ytterligare
accentuerat behovet av medel.
Det är uppenbart att utvecklingen inom
främst skogslänens avflyttningsområden
kräver väsentliga insatser. En otillräcklig
bidragsram medför att behand -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Lokaliseringsbidrag

lingen av ärendena fördröjes, med alla
de konsekvenser detta för med sig för
människornas trygghet och sysselsättning.
Om vi menar allvar med talet om
en aktiv lokaliseringspolitik och insatser
för särskilt det norrländska näringslivet,
så måste vi också se till att det
finns resurser för lokaliseringsstöd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten 2 fogade reservationen 1 a.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Vi har nu åter fått en
lokaliseringsdebatt, och herr Mundebo
har förklarat att han tyckte att regeringens
handlande härvidlag var någonting
av kvartalspolitik. Jag tycker
att hela resonemanget om lokaliseringsfrågorna
nu är kvartalspolitik, eftersom
det ju knappast återstår mer än ett kvartal
av denna försöksperiod. Därför tänker
jag inte heller ingå på någon principiell
debatt om lokaliseringsstödet. Vid
behandlingen av det föregående ärendet
fick vi ju höra att det var där som blodprovet
togs på hur stort intresset är för
lokaliseringspolitiken, och den fråga vi
nu diskuterar är väl därför av underordnad
betydelse, åtminstone vad gäller
herr Mundebos parti.

Sedan tog herr Nilsson i Tvärålund
som vanligt upp en stor debatt — jag
har ingenting att erinra däremot -— och
talade om centerns stora insatser på
detta område. Men vi får ju en ny lokaliseringsdebatt
inom två månader då vi
skall summera resultaten av den förda
lokaliseringspolitiken och även debattera
hur vi i framtiden skall klara av
problemen i Norrland och åstadkomma
en större spridning av näringslivet, och
då har vi ju möjligheter att återkomma
till denna fråga.

Vad sedan gäller skillnaden mellan
reservanterna och utskottets majoritet
rörande lokaliseringsbidragen uppgår
den till 25 miljoner kronor. Det har i
det sammanhanget sagts att vi är snåla.
Men skillnaden ligger faktiskt mera i
hur mycket man anser kommer att be -

viljas under de två återstående månaderna.
Enligt utskottsmajoritetens uppfattning
kommer det att finnas 33 miljoner
kronor. Till detta lägger reservanterna
25 miljoner kronor och kommer därmed
upp till 58 miljoner, men de inneliggande
ansökningarna uppgår till 78
miljoner kronor. Detta måste innebära
att även reservanterna anser att en hel
del av projekten kommer att skjutas
på framtiden och prutningar kommer
att göras, när ärendena prövas seriöst.

När det gäller de lån som behövs för
lokalisering i Norrland kan man också
tänka sig att pröva andra finansieringsvägar.
Herr Nilsson i Tvärålund säger
att åtgärder med det snaraste måste vidtagas
i denna riktning, och jag instämmer
i detta. Jag hoppas att de förslag
som kommer att framföras under den
stora debatten skall vara ännu mer
framåtsyftande och bättre ägnade att
lösa det problem, som den förda lokaliseringspolitiken
trots sin stora betydelse
inte lyckats klara, nämligen den
ökade industrialisering av Norrland
och även av andra regioner som vi anser
är nödvändig.

Jag tror inte att lokaliseringspolitiken
tjänar på att vi ungefär varannan
månad tar upp en debatt, där vi försöker
framhålla oss själva som de verkliga
initiativtagarna och pådrivarna i
detta sammanhang. När vi samlas för att
diskutera lokaliseringspolitiken någon
gång i april eller maj bör vi kunna få
en stor och sammanhållen lösning av
dessa problem. Detta kan man inte tjäna
något politiskt på inför valrörelsen
1970, men jag är övertygad om att det
skulle ha större verkan när det gäller
att främja lokaliseringsområdena och
lokaliseringspolitikens syfte än ständiga
försök att slå valtaktiska mynt av en
fråga där vi ännu så länge prövat oss
fram. Jag tror inte heller att de regler
som vi skall lägga fast någon gång i
april eller maj kommer att vara den
sista sanningen i denna fråga.

När det gäller den fjärde punkten

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

inenar reservanterna att man för säkerhets
skull bör åstadkomma en ökning
för att möjliggöra en större rörlighet
o. s. v. Om detta gäller väl allt det
som jag tidigare sade beträffande valtaktiska
hänsyn.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan under
punkten 2 i förevarande utlåtande.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att det
inte nu gäller någon principiell debatt.
Det gäller nu liksom i december att ha
tillräckliga resurser för att möjliggöra
en aktivare lokaliseringspolitik. Det gäller
att anslå tillräckliga resurser för att
kunna bifalla de väl motiverade ansökningar,
som för närvarande föreligger
och som bör hinna färdigbehandlas före
detta budgetårs slut. Det är inte fråga
om att slå några valtaktiska mynt,
herr Fagerlund. Det är fråga om att bereda
sysselsättning och trygghet åt ett
större antal människor.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Fagerlund för i
praktiskt taget varje debatt om lokaliseringspolitiken
fram argumentet att
våra förslag skulle vara grundade på
valtaktik. Jag känner mig en aning upprörd
när jag gång på gång får höra detta
argument. Vi diskuterar nu allvarliga
frågor som gäller människornas möjligheter
till försörjning. Det är inte alls
fråga om valtaktik.

Med anledning av applåder och rop
på läktaren yttrade herr förste vice talmannen:
Alla meningsyttringar från läktaren
är strängt förbjudna.

Talaren fortsatte:

Jag har heller inte tagit upp någon
stor debatt i dag, som herr Fagerlund
påstår. Jag bär pekat på de chanser som
socialdemokraterna missat genom att
ständigt avslå de många förslag vi förl

Lokaliseringsbidrag

fram för att göra lokaliseringspolitiken
effektivare. Om herr Fagerlund anser
att detta är stora frågor vill jag gärna
instämma i detta. Jag är emellertid villig
att ta upp en stor debatt om dessa
frågor varje gång herr Fagerlund så
önskar.

Vad det i dag gäller är att utöka lokaliseringsmedlen
med 25 miljoner kronor
i bidrag och 100 miljoner kronor i
lån under en tid av fyra och en halv
månader. Det är med tanke på den korta
tiden inte några småpengar. Vad vi
fruktar är att medlen inte kommer att
räcka till och att lokaliseringspolitiken
därför måste inskränkas. Herr Fagerlund
instämmer i mitt uttalande att vi
snart måste få till stånd flera och kraftfullare
insatser. Det har vi från vårt
håll länge sagt, och socialdemokraterna
har sagt detsamma varje gång och
förklarat att de vill vara med. Men vad
har man gjort? Ja, nästan ingenting.

Vi är rädda för att det skall gå så
också i fortsättningen, men jag välkomnar
den dag när socialdemokraterna inser
vikten av en mera allvarlig satsning
på regionalpolitiken. Vi får inte i fortsättningen
vara så snåla som hittills.
Centern anser att det är nödvändigt att
satsa på en utveckling enligt denna linje
för att åstadkomma ett decentraliserat
samhälle med valmöjligheter för
människorna.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Mundebo, att om alla ansökningar
som ligger inne skall beviljas, så fattas
det 20 miljoner även enligt reservanternas
förslag. Vi måste alltså vara överens
om att en viss prutning kommer att äga
rum och att behandlingen av vissa ansökningar
kommer att uppskjutas till
efter den 1 juli.

Jag håller med herr Nilsson i Tvärålund
då han säger att det gäller människornas
försörjning. Men herr Nilsson
i Tvärålund talar om njugghet, trots
att man ständigt vidgat ramen, när man

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Lokaliseringsbidrag

ansett detta erforderligt. För närvarande
är ju beloppet 1 225 miljoner kronor.

Det har också varit fråga om en försöksverksamhet,
och jag tycker att denna
givit betydelsefulla lärdomar inför
framtiden. Vi skall ju, som jag förut
sagt, diskutera och ta ställning till dessa
frågor i april eller maj månad.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller att regeringspartiet
behandlat lokaliseringspolitiken
med njugghet. Man har visserligen
vidgat ramen när den har sprängts,
men vilka andra möjligheter har funnits? Vidare

vill jag påpeka, att om det vid
bifall till reservationen fattas 20 miljoner
kronor för att tillgodose alla önskemål
enligt de föreliggande ansökningarna
enligt reservationen, så fattas det
mer än dubbelt så stort belopp, om man
följer majoritetens förslag.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag vill helt kort motivera
varför jag fogat en blank reservation
vid punkten 2 i utskottsutlåtandet.

Vi inom moderata samlingspartiet har
nu liksom tidigare den uppfattningen,
att mycket i den försöksvis drivna lokaliseringspolitiken
inte lett till de väntade
resultaten. Den utveckling som man
ville bryta med försöksverksamheten
innebar en höggradig avfolkning av
landsbygden, och det föreföll som om
många människor i avfolkningsbygderna
höll på att alldeles misströsta — de
hade ingen framtidstro längre. Vi ansåg
att denna utveckling måste brytas, och
den bedömningen kvarstår.

Från vårt håll har vi vid flera tillfällen,
när lokaliseringspolitiken diskuterats,
givit uttryck åt kritik. Vi har
emellertid på flera punkter avstått från
att avge reservationer, eftersom vi så
långt möjligt vill eftersträva samlade
lösningar inom lokaliseringspolitiken.

Beslutet om försöksverksamheten var ett
enigt beslut om en sådan samlad lösning.

Vi har inte kunnat ansluta oss till
reservanternas mening. De är helt övertygade
om att det som har brustit i fråga
om försöksverksamheten är betingat
enbart av att anslagen varit otillräckliga
eller, rättare sagt, icke så tillräckliga
som man från mittenpartiernas sida
har föreslagit. Jag vet inte om man kan
vara så övertygad om den saken. Det
finns nämligen anledning att också förmoda
att en del av uppläggningen, konstruktionen
av försöksverksamheten,
metodiken för denna kan ha varit av
den arten alt den mist sin udd eller rättare
sagt att effekten inte blivit den
man hoppades på.

Nu hoppas i varje fall jag för min
del att i den proposition som vi skall
få här om någon månad vi också skall
få någon bedömning av försöksverksamheten.
Vi hoppas på en redovisning som
verkligen skall ge oss ett sakunderlag
när det gäller att pröva möjligheterna
att utforma lokaliseringspolitiken i
framtiden på ett mera effektivt sätt.
Jag kunde, herr talman, utveckla dessa
tankar närmare. Jag vill emellertid bara
upprepa det som vi framhöll från moderata
samlingspartiets sida i ett särskilt
yttrande till det bankoutskottsutlåtande
som föranledde den mycket stora
lokaliseringsdebatten förra året. Detta
står sig fortfarande.

Vi hoppas att regeringen skall ha tagit
den lärdomen av försöksverksamheten
att vi får den öppna och klara redovisning,
som också skall ge alla grupper
möjligheter att bedöma resultatet
och som också från alla håll skall ge
oss de öppna möjligheterna att redovisa
de vägar som vi kanske tycker skulle
leda snabbare till målet. Jag förutsätter,
herr talman, att målsättningen för
oss är gemensam.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 a; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2 i
utskottets utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 127
ja och 67 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Statens hantverks- och industrilånefond

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
1:348 av herrar Helén och Bengtson
samt 11:393 av herrar Hedlund och
Gustafson i Göteborg, vari hemställts
att riksdagen vid behandling av propo -

Statens hantverks- och industrilånefond

sition nr 2 angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 måtte till Statens hantverksoch
industrilånefond anvisa ett investcringsanslag
av 10 000 000 kr.,

dels motionen I: 465 av herr Ernuif,
vari hemställts att riksdagen måtte på
tilläggsstat för innevarande budgetår
under vederbörlig titel anvisa 15 000 000
kr. att tilldelas statens hantverks- och
industrilånefond för användning i
första hand för kortfristig utlåning för
täckande av temporär brist i rörelsekapital.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 348 och II: 393 samt I: 465.

Reservation hade avgivits
2. av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Kaijser (m), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Olle Eriksson (ep), Gustafson
i Göteborg (fp), Nordstrandh
(m) och Enskog (fp), fröken Ljungberg
(m) samt herrar Dahlgren (ep), Sjönell
(ep) och Elmstedt (ep), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:348 och 11:393 samt i
anledning av motionen 1:465 till Statens
hantverks- och industrilånefond på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Den strama kreditpolitiken
medför ju besvärliga problem för
många företag. Då åtstramningen dessutom
är så omfattande och har pågått
så länge som nu varit fallet blir problemen
särskilt framträdande. Detta gäller
i synnerhet för de mindre och medelstora
företagen. De har synnerligen
svårt att få kredit, ansökningar om lån
för nyinvesteringar avslås, kundväxlar

46 Nr 7 Onsdagen den

Statens hantverks- och industrilånefond

18 februari 1970

blir inte diskonterade etc. Åtskilliga av
dessa företag har under senare år expanderat
och haft en hygglig ställning
på marknaden, men nu är de i en krissituation
som tycks bli allt besvärligare.
De mindre och medelstora företagen
arbetar i många fall med ett litet rörelsekapital
och får därför särskilt svårt
när krediterna stramas åt. Köparna
dröjer längre med att betala fakturorna,
leverantörernas krediter blir kortare.

Följden blir en likviditetskris. Vad
den betyder för näringslivets utveckling
och struktur i vårt land, vad den
betyder för sysselsättningen och tryggheten
för många människor inser var
och en. Då borde vi också kunna vara
överens om vikten av att genom olika
åtgärder försöka minska de mindre och
medelstora företagens problem. Så tycks
emellertid inte vara fallet. Statsutskottet
är på den punkt vi nu behandlar
delat. Den punkten tar upp en av de
viktigare vägarna för att minska de
mindre och medelstora företagarnas
problem — den gäller att förstärka resurserna
för statens hantverks- och industrilånefond.

Företagareföreningarnas förbund
framhöll i november 1969 att fonden
borde förstärkas med knappt 29 miljoner
kronor. Kommerskollegium tillstyrkte
15 miljoner kronor. I en motion
från folkpartiet och centerpartiet sägs
att förbundets bedömning av medelsbehovet
är väl grundad, men vi har med
hänsyn till kreditläget begränsat oss till
att föreslå förstärkning av fonden med
10 miljoner kronor. Detta skulle ge fonden
större möjligheter att ge kortfristiga
lån för att likviditetskrisen för
många mindre och medelstora företag
skulle kunna klaras. Det gäller i många
fall livskraftiga och utvecklingsbara företag,
men de har tillfälliga svårigheter
och behöver ett handtag. Låt oss ge dem
det!

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid punkten 3.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Det är ju ett känt förhållande
att småföretag i allmänhet har
en lägre självfinansieringsgrad än större
företag. Småföretagen är därför synnerligen
beroende av lånemarknaden.

Meningen med den restriktiva penningpolitiken
här i landet är ju inte
— jag hoppas det i varje fall -— att
klämma åt de mindre företagen. Verkningarna
av en sådan politik måste fördela
sig någorlunda jämnt över hela
näringslivet. Enligt vår bedömning har
det inte blivit så i den fråga vi nu diskuterar.
Det är därför nödvändigt att
samhället justerar sina åtgärder så att
man uppnår någorlunda likvärdighet
inom ramen för målsättningen.

Ett tecken på hur hårt den höga räntan
och kreditåt&tramningen har drabbat
småföretagen kan vara att det inom
denna grupp företag var 10 procent fler
konkurser 1969 än 1968. Detta inträffade
under en uppåtgående högkonjunktur.

Orsaken behöver inte alltid vara dålig
ekonomi eller olönsam verksamhet.
Ett stort beroende av kreditmarknaden,
när den är så låst som för närvarande,
kan fälla många just små
företag. Vi anser det mycket olyckligt
att kreditpolitiken så hårt drabbar just
denna kategori av företag och de anställda
i dessa företag. Såsom herr
Mundebo nyss anförde, fungerar inte
kreditmarknaden på ett tillfredsställande
sätt. Jag skall inte ytterligare
gå in på detta. Läget på kreditmarknaden
är emellertid bakgrunden till att
så många små företag har kommit i en
allvarlig krissituation.

En finansieringsväg under normala
förhållanden för småföretag har varit
att vända sig till företagareföreningar.
Dessa förmedlar ju toppkrediter i form
av industrigarantilån genom en bank
eller direktlån ur statens hantverksoch
industrilånefond. Båda vägarna är
nu i stort sett stängda. Industrigarantilån,
då staten står såsom borgens -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

man, kan bankerna i allmänhet nu inte
förmedla på grund av kreditåtstramningen,
och hantverks- och industrilånefonden
har helt otillräckliga medel.

För budgetåret 1969/70 har, såsom
herr Mundebo också nämnde, landets
företagareföreningar begärt ett tilläggsanslag
på 28,6 miljoner kronor. Kommerskollegium
har tillstyrkt 15 miljoner
kronor, medan inrikesdepartementet
har sagt ett blankt nej. Centern och
folkpartiet begränsar sitt motionsyrkande
till 10 miljoner kronor med hänsyn
till kreditläget. De medel som står
till förfogande för utlåning genofn förelagareföreningarna
är helt otillräckliga.
Detta tycks också utskottsmajoriteten
i viss mån vara införstådd med men
vill ändå inte gå med på en höjning av
utlåningsnivån för att lätta på krisen
bland de mindre företagen. Utskottets
uttalande, att man förutsätter att företagareföreningarna
i sin prioritering
har beaktat och beaktar dessa förhållanden,
tycker jag inte är något argument
i sammanhanget. Jag skulle tro att
uttalandet upplevs såsom ganska cyniskt
av de företagare och arbetare som
i första hand drabbas.

Det belopp som föreslås är mycket
blygsamt och kan enligt vår mening
inte påverka kreditpolitikens generella
effekter. Åtgärden är närmast att jämföra
med de kreditprioriteringar som
företas exempelvis i lokaliseringspolitiken.
Den förstärkning vi föreslår skulle
med den speciella konstruktion som
anges ge en betydande marginaleffekt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifal
till reservationen 2.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Vi vet alla att kreditrestriktionerna
är ytterligt besvärande
för det enskilda näringslivet, vilket
främst drabbas av verkningarna av restriktionerna.
När jag i höstas interpellerade
i denna fråga fick jag det svaret
av finansministern, att man inte kunde
liilta på restriktionerna. Han liänvisa -

Statens hantverks- och industrilånefond

de till att man måste vänta och se i vad
mån finanspolitiska åtgärder kan göra
någonting.

Det belopp som föreslås är naturligtvis
inte stort, och det betyder kanske
inte så förfärligt mycket för det enskilda
näringslivet. Men det kan betyda
mycket för de enskilda företag som
kan komma i fråga för denna långivning,
och det har därför sitt stora värde.
Det förvånansvärda är emellertid
att utskottet med sin argumentation
tycks mena att det är nödvändigt att
hålla tillbaka dessa 10 miljoner kronor,
så att man kan fullfölja den restriktiva
kreditpolitik som regeringen gjort
sig till tolk för.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
2, eftersom detta belopp i varje
fall är något, även om det är litet.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Kreditrestriktioner
medför alltid negativa effekter, och
det är dem vi upplever i dag. Det vore
naturligtvis skönt om riksdagen genom
olika åtgärder kunde upphäva verkningarna
av kreditpolitiken, men då
skulle man naturligtvis inte heller uppnå
syftet med denna politik. Hela kreditmarknaden
och inte bara de små
företagen berörs naturligtvis av restriktionerna.
Jag tar för givet att man anser
att tryggheten för de anställda i de
stora företagen är lika viktig som
tryggheten för de anställda i små och
medelstora företag.

Man kan naturligtvis göra gällande
att en ökning med 10 miljoner kronor
inte är så mycket. Men det innebär dock
en ökning med 50 procent av det belopp
som anslagits i årets budget. Det belopp
som yrkas i motion 1:465 innebär en
ökning med 75 procent.

I den motion som ligger till grund
för yrkandet i reservationen sägs, att
en ökning med 15 miljoner kronor i
och för sig är realistisk men att man
med hänsyn till kreditläget vill förorda
en viss restriktivitet. Även reser -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Lokaliseringslån

vanterna är alltså fullt på det klara
med problematiken.

Kreditsvårigheterna kan inte lösas
med en generell ökning av detta anslag.
Det gäller väl i stället för företagareföreningarna
att prioritera de mest angelägna
behoven inom nu gällande ram.

Jag erkänner villigt att kreditpolitiken
i dag är en besk medicin, men
vi måste ta denna för att bota eller förebygga
sjukdomar som skulle vara ännu
värre för samhället.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3 i
utskottets utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter har röstat för
ja-propositionen. Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 85
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

(Denna punkt hade debatterats i samband
med behandlingen av punkten 2
i det föregående.)

Lokaliseringslån

I de förutnämnda likalydande motionerna
1: 287 av herrar Helén och Bengtson
samt II: 318 av herrar Hedlund och
Gustafson i Göteborg hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 2
måtte besluta att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas med 100 000 000
kr. till 1 100 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:287 och 11:318 i vad avsåge ramen
för lokaliseringslån.

Reservation hade avgivits

3. av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp), NilsEric
Gustafsson (ep), Olle Eriksson
(ep), Gustafson i Göteborg (fp), Enskog
(fp), Dahlgren (ep), Sjönell (ep)
och Elmstedt (ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:287 och 11:318, såvitt nu
var i fråga, besluta att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
vidgades till 1 100 000 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 3 vid punkten 4.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Lag om Sveriges allmänna hypoteksbank

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4 i
utskottets utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 128 ja
och 60 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1969/70 i vad
avser civildepartementets verksamhetsområde;
och

och om landshypoteksföreningar

med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
skall utgå för år 1970.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 15

Lag om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av proposition med
förslag till lag om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m., jämte motioner.

I en den 5 december 1969 dagtecknad
proposition, nr 171 år 1969, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av ett
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
samma dag föreslagit riksdagen bl. a.
att antaga förslag till lag om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalvdande motionerna I: 815
av herr Hermansson m. fl och II: 945
av herr Eliasson i Sundborn m. fl., vari
hemställdes att riksdagen skulle antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar
med den ändringen att 24 och 59 §§ erhölle
i motionerna angiven lydelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 815 och II: 945, såvitt nu
var i fråga, antaga 24 § i det genom
propositionen 1969:171 framlagda förslaget
till lag om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar; B.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:815 och 11:945, såvitt nu
var i fråga, antaga 59 § i det under A
nämnda lagförslaget;

bevillningsutskottets betänkande nr 4,

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Lag om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

C. att riksdagen måtte för sin del antaga
64 § i det under A nämnda lagförslaget
med ändrad lydelse i enlighet
med vad som i bilaga 1 till utlåtandet
betecknades som utskottets förslag,

D. att riksdagen måtte bifalla propositionen
1969:171 i övrigt.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Thorsten Larsson (ep), Brundin

(Kungl. Maj:ts förslag)

För lån —----------

Underlåter förening att fullgöra föreskriven
inbetalning, är föreningen skyldig
att betala ränta på det förfallna beloppet
med en halv procent i månaden.

(m), Regnéll (m) och Löfgren (fp), vilka
ansett att utskottet under A bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:815 och 11:945, såvitt nu
var i fråga, för sin del antaga 24 § i det
genom propositionen 1969:171 framlagda
förslaget till lag om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
med nedan angivna
ändrade lydelse:

(Reservanternas förslag)

- bankens reservfond.

Underlåter förening — — — — —
förfallna beloppet enligt grunder som
fastställes av banken.

2) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Thorsten Larsson (ep),
Brundin (m), Regnéll (m) och Löfgren
(fp), vilka ansett att utskottet under B
bort hemställa,

(Kungl. Maj:ts förslag)

Förenings behållna---■-------

Reservfonden skall uppgå till lägst
ett belopp som svarar mot en procent
av föreningens skulder.

Om förening---------

I den------------

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 815 och II: 945, såvitt nu
var i fråga, för sin del antaga 59 § i det
under A nämnda lagförslaget med nedan
angivna ändrade lydelse:

(Reservanternas förslag)

-----en reservfond.

Reservfonden skall------

föreningens skulder efter avdrag av sådan
skuld, som motsvaras av garantilån.

---denna bestämmelse.

betryggande sätt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
behandlar proposition nr 171 från förra
året, där det föreslås nya regler för
landshypoteksinstitutionens verksamhet.
Utskottet har i stort sett kunnat ansluta
sig till propositionen, men i en
motion från centerpartiet anmäls avvikande
meningar när det gäller fondbildning
och när det gäller dröjsmålsränta.

Förslaget i propositionen och utlåtandet
innebär att dröjsmålsränta skall
betalas med en halv procent i månaden,
under det att motionärerna och
reservanterna anser att räntan skall fastställas
av banken och modereras alltefter
omständigheterna.

I propositionen anges ett förslag om
en fondtäckning av 2 procent av den
utestående kapitalskulden, under det att
reservanterna anser att det kan räcka
med 1 procent.

Den här frågan har utretts av en en -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Öl

Lag om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar

niansutredning. Förslaget har skickats
på remiss till hypoteksbanken, som har
ansett att det bör kunna räcka med en
fondtäckning av 1 procent av den utestående
kapitalskulden.

På grund av att många av kammarens
ledamöter är otåliga och önskar ett
avbrott i förhandlingarna skall jag inskränka
mig till det sagda och yrkar bifall
till de båda reservationerna.

Herr BRÄNNSTRÖM (s):

Herr talman! I proposition nr 171 för
1969 föreslås avsevärt reviderade bestämmelser
beträffande landshypoteksinstitutionen
men dessutom även vissa
förändringar i bestämmelser rörande
stadshvpoteken om vilka en ny förordning
antogs så sent som hösten 1968.

Grundläggande för förslagen har varit
en promemoria från Sveriges allmänna
hypoteksbank samt en promemoria
från en av finansministern tillkallad
utredningsman. Båda dessa promemorior
har varit föremål för omfattande
remissbehandling, och skillnader
i uppfattning har på en del punkter
kommit till uttryck. Sålunda har hypoteksbankens
förslag beträffande bl. a.
belåningsprojekt, värderingsprinciper
och lånegränser för landshypoteksinstitutionen
i huvudsak godtagits av departementschefen,
medan däremot kraven
på fondtäckning för skulder har
skärpts i förhållande till vad banken förordat.
I propositionen föreslås en höjning
av lånegränsen för jordbruksegendom
och dess belåningsvärden från 60
procent till 75 procent och vidare föreslås
en liberalisering av bestämmelserna
om vilka fastigheter som får belånas
av landshypoteksföreningar. Dessutom
föreslås alt belåningsvärdet alltid skall
fastställas av föreningen själv utan den
begränsning som för närvarande gäller,
d. v. s. att värderingen i vissa fall skall
anknytas till gällande taxeringsvärde.

Utskottet har vid sin behandling av

propositionen varit i stort sett helt enigt
med departementschefen och endast på
två punkter redovisat delade meningar
inom utskottet. Dessa skiljaktigheter är
föranledda av de likalydande motionerna
I: 815 av herr Hermansson m. fl.
och 11:945 av herr Eliasson i Sundborn
m. fl. Motionärerna betecknar det
som orimligt att fondtäckningskravet
också skall omfatta den del av föreningens
skulder som motsvarar lån utlämnade
mot statlig kreditgaranti.

Som närmare utvecklats i propositionen
är de föreslagna fondrelationskraven
baserade på en samlad avvägning av
om ändring av dessa bestämmelser synes
de kreditrisker som föreningen löper.
Vid remissbehandlingen av hvpoteksbankens
PM har bl. a. bankinspektionen
ansett att fondrelationskraven borde
sättas högre än enligt bankens förslag
med vilket motionärernas i huvudsak
överensstämmer. Givetvis är det
möjligt att alternativt utforma fondrelationskraven
så, att garantilånen icke
medför täckningsskyldighet, men i så
fall bör kravet ökas beträffande den övriga
långivningen. Någon anledning till
en sådan ändring synes icke föreligga
så länge garantilånen svarar för en rimlig
del av föreningarnas långivning.

Bestämmelserna om dröjsmålsränta,
som av motionärerna kritiserats, har
om landshypoteksinstitutionen. Frågan
utan förändring överförts till lagförslaget
från den nu gällande förordningen
icke i något skede ha varit aktuell vare
sig på utredningsstadiet eller under remisstiden.

Utskottet anser inte att motionärerna
anfört tillräckligt starka skäl för att den
nuvarande ordningen med en i författning
angiven, fast dröjsmålsränta till
hypoteksbanken bör överges och är inte
heller berett förorda en höjning av den
föreskrivna räntesatsen.

Av denna redovisning framgår att utskottet
avstyrker motionerna 1:815 och
II: 945.

•lag ber, herr talman, att få yrka bi -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ett värdefast statligt obligationslån

fall till utskottets hemställan i samtliga
punkter.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Börjesson i Glömminge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A i
utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105
ja och 83 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara

med övervägande ja besvarad. Herr
Börjesson i Glömminge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B i
utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105
ja och 84 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Ett värdefast statligt obligationslån

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner om ett
värdefast statligt obligationslån.

I de likalydande motionerna 1:825
av herrar Stefanson och Eric Peterson
samt II: 957 av herr Löfgren m. fl. hemställdes
att riksdagen skulle uppdra åt
riksgäldsfullmäktige att emittera ett värdesäkert
lån i små valörer för att där -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

igenom erfarenhet skulle vinnas om
denna låneform.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:825 och II:
957.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson (fp), Åkerlund (m), Thorsten
Larsson (ep), Brundin (m), Regnéll
(m) och Löfgren (fp), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:825 och 11:957 uppdra
åt fullmäktige i riksgäldskontoret att
emittera ett värdesäkert lån i små valörer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag har en känsla av att
en åtminstone delvis något oroad kammare
förväntar sig att vi skall fatta oss
mycket kort. Annars är detta en mycket
viktig fråga — den om inrättandet
av värdefasta låneformer för småsparare.

Vi har inom folkpartiet framfört denna
tanke vid flera olika tillfällen, och
jag har den uppfattningen att en form av
mindre, värdefasta lån skulle vara av
mycket stor betydelse när det gäller
småspararnas möjligheter att verkligen
få valuta för sina ansträngningar att
hjälpa till med att spara pengar.

Vi har i detta sammanhang kunnat anknyta
till den utredning som avlämnade
sitt betänkande år 1963, nämligen värdesäkringskommittén
som föreslog att försök
skulle göras med inrättande av sådana
värdefasta låneformer som här har
föreslagits. .lag vill särskilt understryka
att bland remissinstanserna fanns åtskilliga
som var positiva till förslag av
denna innebörd, nämligen Kooperativa
förbundet, Landsorganisationen, Svenska
försäkringsbolagens riksförbund och
försäkringsinspektionen.

Några försök med sådana värdefasta
lån har emellertid inte förekommit här

Ett värdefast statligt obligationslån

i Sverige. Utskottet erinrar om att försök
har gjorts med lån i mindre valörer''
som har kunnat tillförsäkra innehavaren
så pass hög ränta som ända upp till 8
procent. Jag vill gentemot detta framhålla
att det inte är mer än ett par år
sedan som liknande lån utgavs med en
räntesats av 7 procent, som då ansågs
vara en mycket hög ränta. Detta är ett
tydligt exempel på att det kan finnas
anledning att efter bara en kort tid ändra
lånevärdet. Riksgäldskontoret har
också dragit vissa konsekvenser härav,
men några direkta värdefasta låneformer
har aldrig prövats.

Däremot finns det goda erfarenheter
av sådana låneformer från andra håll.
När utskottet talar om att erfarenheterna
i Finland skulle ha varit negativa,
vill jag hänvisa till den mycket utförliga
redogörelse som lämnades under
motsvarande debatt här i riksdagen
förra året. Av denna framgick att
uppgörelsen i samband med borttagandet
av dessa värdefasta låneformer i
Finland anknöts till en hel paketlösning,
som gällde löner, jordbrukspriser,
låneindexbindningar och allt möjligt
sådant. Det lär därför inte vara möjligt
att påvisa att erfarenheterna i Finland
var så negativa, att man av den anledningen
bör undandra sig att här i Sverige
göra ett försök med denna form av
värdefasta lån.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att med det anförda yrka bifall till
den reservation som vi anfört i ärendet.

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s):

Herr talman! Som utskottsmajoriteten
framhåller i det utlåtande som här föreligger
är förslaget om ett värdefast
obligationslån inte någon ny fråga. Vi
har behandlat liknande motioner ända
sedan 1966. Därför anser jag det för min
del vara obehövligt att nu ta upp en
längre debatt, särskilt som det i årets
motioner icke framkommit några nya
argument.

Det är dock nödvändigt att även i år

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ett värdefast statligt obligationslån

understryka att införandet av värdesäkra
lån kan åstadkomma svårigheter för
både kreditmarknaden och den ekonomiska
politiken. Även om jag erkänner
att det ur småspararnas synpunkt kan
vara en fördel med en värdesaker placering,
är jag icke övertygad om att motionärernas
uppslag är riktiga.

I detta sammanhang vill jag erinra
om de sparobligationer i små valörer
som riksgäldskontoret under senare
år utgivit och som i genomsnitt ger en
förräntning på 8 procent. Eftersom
det är riksgäldskontoret som bör göra
bedömningen, anser jag det vara deras
sak att gå vidare på den inslagna vägen.

Det kan i sammanhanget förtjäna
nämnas att KF har prövat en liknande
form för stimulans av sparandet. Här
finns således plats även för enskilda
initiativ. Vad jag emellertid anser väsentligt
att nämna, och som också utskottet
har understrukit, är erfarenheterna
från Finland. Herr Löfgren var inne på
det ämnet alldeles nyss. Där tillämpade
man några år en form av indexreglerade
insättningar på sparkonto. En del
av dessa var 100-procentigt skyddade,
andra var bara till hälften skyddade mot
penningvärdeförsämringen. Men denna
indexreglering slopades i början av år
1968.

Jag tycker att vi bör ta fasta på de
erfarenheter man gjort i Finland på
detta område, nämligen att indexbindningen
var mycket svår att förena
med en effektiv stabiliseringspolitik. Vi
är väl överens om att en effektiv stabiliseringspolitik
gagnar alla, och därför
finns det enligt utskottsmajoritetens mening
inga skäl att tillmötesgå vare sig
motionärerna eller reservanterna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Som jag förutsatte sökte
herr Fridolfsson i Rödeby bemöta
en del saker trots att jag redan i förväg

hade tagit bort effekten av vad han skulle
säga.

Vidare finner jag anledning att ånyo
påminna om det s. k. Liinamaa-avtaiet
i Finland. Det är felaktigt att säga att
avtalet i första hand innebar ett borttagande
av de värdefasta lånen. Det
var fråga om en stor paketlösning i
samband med devalveringskrisen i Finland,
och man tog visserligen bort indexberäkningen
på lånen men detsamma
gällde även löner, jordbrukspriser
och mycket annat. Jag tycker därför det
är oriktigt att säga att erfarenheterna ur
denna synpunkt har varit negativa.

Jag vill också påminna om att det
var redan 1963 som värdesäkringskommittén
lade fram förslaget om att vi
borde pröva frågan om värdefasta obligationslån.
Det har också framförts instämmanden
och tillstyrkanden från
många instanser av mycket stor tyngd.

Det vore en svaghet om inte ett så
värdefullt sparmedel som det föreslagna
obligationslånet kunde prövas i ett
land som Sverige.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vid denna sena timme
är det kanske inte anledning att dra
upp någon större debatt om den utomordentligt
viktiga fråga det här gäller.
Jag skall därför tillåta mig att bara
framföra en enda synpunkt.

Vi talar här mycket och med all rätt
om vad som kan göras för att förbättra
låginkomstgruppernas situation. Det
finns låginkomsttagare som trots att de
inte har något överflöd ändå presterar
ett sparande. En stor del av deras besparingar
sjunker årligen i värde på
grund av inflation. Att såsom herr Fridolfsson
i Rödeby gjorde säga att det
inte finns någon som helst anledning att
följa den av reservanterna förordade
linjen innebär att man på ett ganska cyniskt
sätt ser bort från den stora sociala
orättvisa som dessa betydande grupper i

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Interpellation ang. patients medinflytande inom sjukvården, m. m.

vårt land härigenom utsätts för. Dessa
grupper bidrar trots sina låga inkomster
till kapitalbildningen genom ett sparande
i syfte att på ett välbehövligt sätt
öka sin trygghet.

Detta är som sagt en mycket stor och
viktig fråga, och det förslag som nu
framläggs berör endast en del därav.
Jag anser emellertid, herr talman, att
riksdagen bör få tillfälle att återkomma
till en mer ingående debatt om saken,
och tills vidare nöjer jag mig med att
liksom herr Löfgren yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Löfgren
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Löfgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 76 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av motion om inrättande
av en riksdagens informationstjänst,
och

nr 9, i anledning av motioner om
ökad service åt riksdagens ledamöter;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1969/70, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 18

Interpellation ang. patients medinflytande
inom sjukvården, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr talman! Allt oftare förekommer
opinionsyttringar för ett medinflytande
från patienternas sida på vårdmiljön
inom sjukhusen. I nr 20 1969 av Läkartidningen
vidrörde docent David H.
Ingvar i en artikel om »Sinnesintryck
från ett modernt sjukhus» dessa problem.
I artikeln heter det bl. a.: »Bara
ett förslag i korthet: utrusta fyra eller
fem av våra största sjukhus — så småningom
alla — med var sin ''produktionskontrollant’,
en sociolog eller psykolog
som samplar utskrivna patienter
om klagomål och problem — eller avsaknad
av dylika. Ställ samman resultaten
inför huvudmännen och låt sedan
Spri bearbeta hela materialet.»

Ett annat bidrag till denna debatt,
fastän i vidsträcktare mening, har lämnats
av författaren Lars Gyllensten i eu
artikel i samma tidning rubricerad

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Interpellation ang. parkeringsplatser för handikappade bilister

»Det dolda läkarsamhället». I denna
hänvisas inte enbart till de krav på
ökad insyn och breddat medinflytande
som studenterna reser på den medicinska
universitetsvärlden. Man borde eftersträva
insyn och medinflytande även
för andra grupper, hävdar artikelförfattaren.
I anslutning till Gyllenstens
artikel har den svenska sjukvårdens behov
av demokratisering tagits upp till
behandling på skilda håll.

Frågan om patienternas behov av garantier
för ersättning vid uppenbara
felbehandlingar har också rests. Bland
andra har den nybildade sammanslutningen
Sveriges allmänna patientförening
uppvaktat såväl socialministern
som riksdagspartierna i dessa frågor. I
sju punkter anger föreningen vad man
anser att en vårdtagare har rätt att kräva,
bl. a. att försäkringsskyddet för läkare
skall ökas för att hålla drabbade
patienter skadeslösa. Ett — som det
förefaller -— väl underbyggt krav reses
också angående omdaning av socialstyrelsens
ansvarsnämnd.

Problemet fick helt nyligen sin belysning
av ett fall relaterat i pressen. Undersökningen
och behandlingen av en
62-årig kvinna angripen av bröstcancer,
glömdes bort på ett sjukhus i Stockholmstrakten
och patientkortet t. o. m.
förfalskades. Sådana och andra exempel
har vållat oro bland allmänheten.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Överväger statsrådet att låta utreda
de under senare tid i ökad utsträckning
aktualiserade frågorna om insyn och
medinflytande från patienternas sida i
utformning av vårdmiljön och sammanhängande
förhållanden inom sjukvårdsområdet? 2.

Överväger statsrådet något initiativ
i syfte att åstadkomma en för såväl läkare
som patienter mera tillfredsställande
ordning när det gäller garantier
för att ekonomisk ersättning erhålles

för skada vållad genom felbehandling
inom sjukvårdsinrättningarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. parkeringsplatser för
handikappade bilister

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Kristianstad (s), som
yttrade:

Herr talman! Parkeringsfrågan har
avgörande betydelse för de handikappade
bilisternas förutsättningar att fungera
i samhället. Lättnader i parkeringsregleringen
uppvisar för närvarande betydande
skillnader, beroende på vilken
hemort den handikappade har. Han eller
hon är hänvisad till att konkurrera
med övriga bilägare för att finna parkeringsplats
för sitt fordon. En dylik ordning
försvårar självfallet samhällets arbetsvårdande
ansträngningar och den
handikappades strävan till normalisering.

De handikappades riksförbund angav
i sitt yttrande avseende Parkeringskommitténs
betänkande SOU 1968:18
de problem den handikappade bilägaren
dagligen konfronteras med, samtidigt
som man lämnade förslag till åtgärder
i mening att eliminera de hinder
som de facto föreligger. Bland handikappade
bilister anses snara åtgärder
vara påkallade.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för civildepartementet
få ställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att för riksdagen
framlägga förslag till lösning av
handikappade bilisters parkeringsfrågor? Denna

anhållan bordlädes.

§ 20

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

från konstitutionsutskottet:
nr 72, i anledning av proposition med
förslag till lag om upplösning av Gotlands
läns landstingskommun m. m.;
samt

från statsutskottet:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 för kungl. hov- och
slottsstaterna;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1970/71 till oförutsedda utgifter;

nr 15, i anledning av vissa i statsverkspropositionen
behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om rörlig kredit i riksgäldskontoret
för myndigheter som bedriver
uppdragsverksamhet;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framlagda förslag
till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1970/71;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1970/71;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1970
/71 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

63, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om inrättande av en fond för
beredskapslagring;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70, i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
motioner;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner;
och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 74, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd
granskning av bibliotekets styrelse och
förvaltning.

§ 21

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till herr statsrådet och chefen för industridepartementet
angående elkraftförsörjningen,

herr Björkman (in), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärende -

58 Nr 7 Torsdagen den

na angående information till utlandssvenskar
om 1970 års val,

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
åtgärder för att förhindra att
kommunalt bostadstillägg till folkpension
reduceras på grund av höjd fastighetstaxering,

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående riktlinjerna för tillsättande
av universitetslektorat, och
fru Kristensson (m), till herr stats -

19 februari 1970

rådet och chefen för justitiedepartementet
angående information till berörda
parter om anteckning i personakt
om utomäktenskapligt barn.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes här
efter kl. 18.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 19 februari

Kl. 15.30

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
februari.

§ 2

Svar på fråga ang. ekonomiska garantier
till yrkesfisket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat
statsministern vilka garantier regeringen
avser — till följd av avkall på svenska
krav om bestämmelser för fisket
inom Nordek — att ge det svenska yrkesfisket
för att näringen i framtiden
skall ges förutsättningar att bestå med
rimliga inkomstmöjligheter.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

För att tillgodose det svenska fiskets
intressen finns i förslaget till Nordektraktat
särskilda övergångsbestämmelser
som gäller i fem år. Som jag redan ut -

lovat bl. a. i samband med överläggningar
med representanter för de svenska
fiskarorganisationerna kommer regeringen
att använda övergångstiden
till att pröva frågan om vilka åtgärder
som eventuellt kan erfordras för att tillförsäkra
de svenska fiskarna rimliga
i nkomstmö j ligheter.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga till statsministern. Statsministern
tycks ha för vana att överlämna frågor
som ställs till honom till jordbruksministern.

Vi hade i höstas en överläggning i
denna fråga. Då var det ännu inte klart
hur bestämmelserna skulle utformas,
men det är det nu. Man kan nu konstatera
att de farhågor som jag då hyste
var i hög grad berättigade. Den svenska
regeringen har tvingats att gå med på
att göra avkall från en hel del av de
bestämmelser som vi önskade få med i

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Svar på fråga ang. ekonomiska garantier till yrkesfisket

Nordek för fiskets del. Visserligen har
vi fått övergångsbestämmelser för fem
år, men sedan är det slut. Enligt de krav
vi hade tidigare skulle man efter fem år
ompröva hur bestämmelserna hade verkat
och se om man då kunde eller inte
kunde ta bort bestämmelserna. Det var
det första.

För det andra har vi inte lyckats få
norrmännen att gå med på fri omlastning
och transitering av fisk. För det
tredje — det kan synas vara en mindre
sak, men för ostkustens fiskare är den
rätt väsentlig — har jag till min förvåning
sett att överenskommelserna mellan
Sverige och Finland om importskyddssystem
för strömming också skall
försvinna efter fem år. Den saken har
mig veterligt inte diskuterats tidigare.
Jag vill ställa den direkta frågan till
jordbruksministern vad anledningen är
till att det har tagis bort nu. Det har
tidigare inte ens ifrågasatts av någon.

Jordbruksministern säger i svaret att
regeringen kommer att »använda övergångstiden
till att pröva frågan om vilka
åtgärder som eventuellt kan erfordras
för att tillförsäkra de svenska fiskarna
rimliga inkomstmöjligheter». Det
tycker jag är ett mycket vagt löfte till
yrkesfiskarna, inte minst i anledning avordet
»eventuellt».

Det är uppenbart att om det svenska
yrkesfisket efter denna övergångstid
skall ha någon möjlighet att hävda sig,
så måste det väsentliga åtgärder till under
övergångstiden för att ge yrkesfiskarna
rimliga villkor för framtiden.

I Norge har fiskarna ett högst betydande
stöd i sin näring, och om vi skall
få möjligheter att konkurrera på lika
villkor är det nödvändigt att vi får någorlunda
lika förmåner för det svenska
fisket. Det gäller direkta subventioner,
skattefrågor och lånefrågor.

Nu får regeringen mycket snart tillfälle
att visa vilka stödåtgärder regeringen
vill ge till fisket när det gäller
långivningen. Jag hoppas att vi då kommer
att få bestämmelser som ger oss

möjligheter att i det avseendet konkurrera
på lika villkor med t. ex. Norge.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Det är ju helt normall
att statsministern överlämnar frågor
till fackministrarna, när frågorna rör
deras ämnesområden, och jag ser inget
egendomligt i att han inte kommer hit
och svarar på enkla frågor som hör till
mitt departement. När jag svarar, sker
det också på regeringens vägnar, inte
på mina egna. Regeringen står bakom
svaren.

Jag måste säga att herr Hedin inte
tycks ha stor tilltro till det svenska fisket.

Herr Hedin sade att han för en tid
sedan uttalade stora farhågor för fisket
i samband med Nordekförhandlingarna.
Han sade nu att dessa farhågor var berättigade,
eftersom regeringen i mycket
gjort avkall på de ursprungliga kraven,
men detta är ju en fullständigt felaktig
bild av verkligheten. Det gällde först —
och jag är, herr talman, ledsen att behöva
tala lite mera ingående än man
borde vid en enkel fråga — spörsmålet
om en gemensam prisstabiliseringsordning.
På sikt tror vi på den ordningen
här i Sverige, eftersom vi litar på att
det svenska fisket skall kunna hävda sig
inte bara mot det danska fisket, som
inte alls får några subventioner, utan
även mot det norska. Vi har emellertid
sagt oss att det måste finnas eu säkerhetsventil,
vi måste under en övergångstid
ha möjlighet att själva fastställa priserna.
Ursprungligen hade vi tänkt oss
att man efter fem år skulle undersöka
om prisstabiliseringssystemet då möjliggjorde
ett upphörande av övergångsanordningarna.
Det var emellertid helt
orimligt att Sverige på en punkt skulle
vidhålla eviga suspensioner, och därför
tog jag tidigt upp diskussioner med fiskarnas
organisationer, vid vilka jag vill
minnas att även herr Hedin deltog. Jag
sade att de måste förstå att vi måste

60 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på fråga ang. ekonomiska garantier till yrkesfisket

bestämma oss beträffande övergångstidens
längd. Om det förknippas med ett
bestämt löfte till fiskarna att få den
kompensation, ersättning eller gottgörelse
som då kan erfordras finns det väl
ingenting att invända. På den punkten
gav ju fiskarna klarsignal, därför att de
insåg att vi inte kan begära eviga suspensioner.

Herr Hedin sade att det är för vagt att
säga vad som »eventuellt» kan erfordras.
Det har ingenting med löftet att
göra, ty löftet är inte eventuellt. Frågan
är om vi efter fem år befinner oss i en
sådan situation att fisket inte kan hävda
sig mot det danska och norska. I så
fall skall hjälp utgå. Så »eventuellt» har
ingenting med regeringens löfte att
göra.

Den andra sak som diskuterades var
att norrmännen inte ville avstå från
bestämmelsen om förbud mot fri omlastning
och transitering i Norge. Vi hade
ursprungligen gått med på att norrmännen
skulle få direktlanda. De svenska
fiskarna sade att om vi inte kan få norrmännen
att acceptera omlastning och
transitering måste löftet om direktlandningar
tas tillbaka, och det är just vad
som har skett. Kravet på direktlandning
kom från Norge, men vi har sagt nej till
det tills de accepterar fri omlastning
och transitering.

Är man objektiv kan man alltså inte
beträffande dessa punkter tala om något
som helst avkall från den svenska regeringens
sida.

I fråga om strömmingen var det finländarna
som ursprungligen ville att strömmingen
skulle stå utanför prisstabiliseringsordningen.
Då sade vi all right och
anslöt oss till finländarnas ståndpunkt.
De gav emellertid upp och sade att de
ville ha kvar importskvddssvstemet i
fem år. Därefter skulle även strömmingen
tas med i prisstabliseringssvstemet.
Vi följde alltså finländarna att för
strömmingen skulle gälla samma sak
som för all annan fisk. Det finns ett importskydd
under fem år och under des -

sa år skall vi se vad som behöver göras
för att skydda även strömmingsfiskarna.

Herr talman! Jag vill alltså slå fast att
det är felaktigt att säga att vi inte har
bevakat fiskarnas intressen under Nordekförhandlingarna.
Ett sådant påstående
är helt felaktigt.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag har självfallet ingenting
emot att jag har fått svaret av
jordbruksministern.

Vad beträffar min tilltro till det
svenska fisket förmodar jag att jordbruksministern
liksom jag har observerat
det läge fisket i dag befinner sig
i enligt den senaste redogörelsen i fiskprisutredningens
betänkande. För ostkustens
del är det verkligen skrämmande
siffror som redovisas: medianinkomsten
för fiskare ligger på 10 757 kr. inklusive
andra inkomster vid sidan om
fisket. Detta gällde 1967, och det finns
ingen anledning att tro att det har blivit
bättre under 1968 och 1969.

Jordbruksministern är naturligtvis
också medveten om att importen från
andra länder har ökat år från år och
att vi det senaste år som redovisas -—
1968 — hade ett importöverskott på
inte mindre än 155 miljoner kronor.
Det är en situation som i hög grad borde
oroa regeringen, inte bara för fiskets
del utan över huvud taget med tanke på
vår utrikeshandel.

När det gäller vad som har kunnat
åstadkommas har fiskets företrädare
ingalunda givit klarsignal till att skyddet
efter fem år skulle slopas. Vi har
av jordbruksministern och hans medhjälpare
— och det är jag tacksam för
— fått reda på hur förhandlingarna har
gått, och vi har framfört våra farhågor
och motargument, men någon klarsignal
från fiskets sida har såvitt jag kan
förstå inte givits vid dessa tillfällen.

Vad avser strömmingshandeln mellan
Finland och Sverige beklagar jag att
importskyddet tas bort, ty på ostkusten
har vi ansett det som ett gott stöd att

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Svar på fråga ang. rätten att deltaga i

ha den ordning som för närvarande gäller.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Med anledning av det senaste
herr Hedin sade vill jag påpeka
att det importskydd som i dag gäller
för strömmingen •—- vilken är ostkustfiskarnas
väsentliga inkomstkälla —
kommer att finnas kvar under fem år
efter det att Nordek har trätt i kraft.
Under dessa fem år bör vi väl ändå
kunna konstruera ett system som ger
fiskarna ett lika gott stöd som importskyddet
utgör. Jag tror — och vet — att
det är möjligt.

Jag vill uttala mitt beklagande av att
herr Hedin inte var närvarande senaste
gången fiskarnas organisationer var
hos mig och diskuterade denna fråga.
Då sade jag bestämt ifrån, att det måste
stå klart att vi inte kan låta Nordek
stranda på att vi inte vill införa en
tidsbegränsning för övergångsanordningen.
Men när den upphör skall vi
tillsammans ha utarbetat ett system som
ger fiskarna ett effektivt skydd.

Tror man mig inte på dessa ord, är
det ingen idé att ställa frågor till mig.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag beklagar att jag
inte hade tillfälle att vara med den senaste
gången. Enligt de informationer
jag har fått blev fiskarnas representanter
visserligen orienterade om läget,
men de gav ingalunda klarsignal till de
förslag som då förelåg.

Till sist vill jag ändå tacka jordbruksministern
för de löften som har givits
här. Jag vet att motsvarande sades vid
överläggningarna i departementet, och
det är klart att det är värdefullt att det
sägs också här i kammaren och förs till
protokollet. Jag tror att fiskarna är glada
över att på det sättet få offentliggjort
regeringens löfte om att göra vad som
göras kan för att få en rimlig ordning,

s. k. värnpliktsriksdag

så att de kan konkurrera på lika villkor
i framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. rätten att deltaga i
s. k. värnpliktsriksdag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Lothigius har frågat
mig, om jag kan lämna en fullständig
redogörelse för det motiv som föreligger
att utestänga värnpliktiga officerare
och värnpliktiga underofficerare
från full medverkan i värnpliktsriksdagarna.

Överbefälhavaren har i uppdrag att
årligen anordna en konferens för värnpliktiga.
Genom konferensen bereds de
värnpliktiga tillfälle att framföra förslag
angående de värnpliktigas villkor
och förhållanden.

Deltagandet i konferensen har begränsats
till att avse värnpliktiga under
grundutbildning. Denna begränsning förefaller
mig naturlig. Det skulle möta
mycket stora svårigheter att anordna
val m. m. av ombud vilka skulle representera
de värnpliktiga som tidigare har
fullgjort grundutbildning.

Vidare anförde:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga; naturligtvis
kan jag inte vara särskilt nöjd
med det.

För fyra—fem år sedan tog SSU ett
gott initiativ varigenom värnpliktsriksdagarna
skapades. Då inbjöds också de
värnpliktiga officerarna och underofficerarna
att delta. De sade naturligtvis
att de ansåg att en sådan verksamhet
borde vara opolitisk och tackade därför

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på fråga ang. kvinnlig personals befälsrätt inom krigsmakten

nej till inbjudan. När sedan Kungl.
Maj:t uppdrog åt ÖB att ordna regin för
värnpliktsriksdagarna är det naturligt
att de värnpliktiga underofficerarna och
officerarna förklarade sig beredda att
medverka.

Statsrådet säger i svaret att deltagandet
gäller värnpliktiga under grundutbildning.
Varför skulle inte värnpliktiga
underofficerare och officerare kunna
vara med och debattera militära
grundutbildningsfrågor? Det är dock
frågor som nära berör dem. På värnpliktsriksdagarna
debatteras målsättningar,
arbetsformer och utbildningsfrågor.
Även om det bland de cirka 700
motioner som lämnats in finns en
mängd som är ganska egenartade tas
dock även frågor upp som har beröring
med de värnpliktiga officerarna och
underofficerarna och som de kan vara
intresserade av att diskutera.

Att utestänga denna grupp är att diskriminera
den. Dessa officerare har
dock börjat i grundutbildningen. Från
regeringens sida sägs ofta att det är
angeläget att skapa en samarbetsform
mellan olika arbetskategorier av människor.
Detta torde vara en lämplig form
för att göra det.

Att anordna val av ombud borde inte
möta någon svårighet. De olika organisationerna
kan säkerligen finna en form
för att genomföra sådana val. Jag hoppas
därför att försvarsministern är vänlig
och överväger denna fråga och tar
initiativ till en ändring.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag tror att herr Lothigius
något har missförstått mitt svar.
Jag säger där att det bara är värnpliktiga
som fullgör sin grundutbildning
som deltar i val och är representerade
vid värnpliktsriksdagarna. Bland dessa
finns massor som utbildas till värnpliktiga
officerare och underofficerare. Det
är emellertid bara rekryterna som väljer
ombud. Däremot är två organisatio -

ner, Värnpliktiga underofficerares riksförbund
och Värnpliktiga officerares
riksförbund, av överbefälhavaren inbjudna
som gäster till värnpliktsriksdagarna.

Herr LOTHIGIUS (in):

Herr talman! Jag kanske uttryckte
mig litet oklart, men jag missförstod
inte svaret, det syns i mitt svar. Jag
förstår precis hur det ligger till. Däremot
kan jag inte förstå att den kategori
som jag har nämnt inte kan få delta
i diskussionerna. Jag tror att det skulle
vara mycket betydelsefullt om deras
synpunkter också fick komma fram i
den debatt som förs. Det vore säkerligen
berikande för alla parter om värnpliktiga
officerare och underofficerare genom
diskussioner fick tillfälle att lära
känna de värnpliktigas uppfattningar i
olika frågor. Med de erfarenheter de har
kan de säkerligen tillföra debatten värdefulla
synpunkter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. kvinnlig personals
befälsrätt inom krigsmakten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat
mig om bestämmelsen i tjänstereglemente
för krigsmakten kapitel 5 moment
12, att kvinnlig personal får befälsrätt
endast över kvinnlig personal,
är mogen för översyn.

Jag vill först erinra om att någon inskränkning
i befälsrätten inte finns för
den som är chef eller ställföreträdare.
Placeras således en kvinna som chef för
enhet inom krigsmakten har hon också
oinskränkt rätt och skyldighet att utöva
befäl över underlydande krigsmän.
Samma sak gäller om hon som ställföreträdare
i chefens frånvaro har befälet.

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Svar på fråga ang. kvinnlig personals befälsrätt inom krigsmakten

Den ifrågasatta bestämmelsen hänför
sig till de fall, då befälet i chefens frånvaro
inte kan avlämnas till — eller tas
av -— ställföreträdaren. Då föreskrivs
vissa inskränkningar inte bara för
kvinnlig utan även för exempelvis manlig
civilmilitär personal.

Tillfällen då nämnda bestämmelse
tillämpas uppstår självfallet främst under
strid. Det är därvid angeläget att
den personal som utbildats för att föra
befäl i stridssituationer tar befäl före
sådana som inte utbildats härtill.

En översyn av bestämmelsen blir aktuell
först i samband med en ändring av
uppgifterna i krigsorganisationen för
kvinnlig personal och den utbildning
som krävs för dessa.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.

Också jag har förstått ifrågavarande
bestämmelse så, att det när det gäller
den som är chef och hans ställföreträdare
inte finns några formella inskränkningar
i rätten för en kvinna att utöva
chefskap. Det skulle betyda att exempelvis
en kvinnlig landshövding, om vi
i en framtid skulle få en kvinnlig sådan
i vårt land, i likhet med andra landshövdingar
skulle kunna tjänstgöra som
civilbefälhavare. Men om hon överlämnar
befälet till någon annan, gäller
plötsligt den inskränkningen att en
kvinna inte får tjänstgöra på befälsnivå.
Jag tycker att det är ologiskt att
man accepterar en kvinna som chef för
hela organisationen men inte en kvinnlig
chef på en lägre nivå. Jag förslår
inte riktigt varför denna inskränkning
är nödvändig.

Vidare säger statsrådet att dessa inskränkningar
visst inte bara gäller kvinnor
utan att det också finns en inskränkning
beträffande civilmilitär personal.
Ja, herr statsrådet vet lika väl
som jag vad denna inskränkning avser.

I tjänstereglementet har uppräknats inskränkningar
som avser olika funktioner,
nämligen att musikpersonal får befälsrätt
endast över musikpersonal, att
hemvärnspersonal får befälsrätt endast
över hemvärnspersonal o. s. v. Beträffande
manlig civilmilitär personal gäller
att »manlig civilmilitär personal får
befälsrätt över annan personal endast
inom ramen för de uppgifter som ålagts
civilmilitär personal».

Anledningen till att man satt in ordet
»manlig» i detta sammanhang är väl att
man vill förhindra den olyckan att en
kvinnlig civilmilitär skulle kunna överta
befälet. .lag kan inte finna någon annan
förklaring. Varför skulle inte t. ex.
en kvinnlig musikdirektör kunna få
föra befäl över musikpersonal? Jag kan
inte inse att detta har något samband
med förhållandena under strid — men
det beror kanske på att jag vet för litet
om försvaret.

Jag menar helt enkelt, herr talman,
att det förefaller som om detta vore en
kvarleva från en gången tid. Jag anser
att bestämmelsen trots allt bör överses
och att man bör utgå från de verkliga
funktionerna och kvalifikationerna för
dessa, inte efter könet, eftersom den indelningsgrunden
är förlegad. Jag hade
nog trott att försvarsministern med hänsyn
till de tilläggsdirektiv som han givit
1966 års värnpliktskommitté och
som innebär en beställning av erforderlig
militärutbildning åt de kvinnor, vilka
vill skaffa sig kompetens för anställning
som befäl, åtminstone borde ha
kunnat anse att kommittén kunde överse
denna och kanske även andra bestämmelser
som kunde moderniseras.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag känner inte ett enda
praktiskt fall där detta är tillämpligt,
och jag har aldrig hört talas om att något
behov skulle ha funnits. Det är en
helt teoretisk fråga.

Jag kan på den sist ställda frågan sva -

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

ra, att det nu pågår två utredningar där
frågan om kvinnans användning inom
det militära försvaret utreds. Jag föreställer
mig att man därvid kommer att
finna att kvinnor i mycket större utsträckning
än nu kan användas på relativt
kvalificerade befattningar i försvaret.
När resultatet av dessa utredningar
framlagts uppstår, såsom jag framhållit
i mitt svar, den situationen att man kan
få överväga en ändring av ifrågavarande
bestämmelse, som ju inte bara gäller
fredsförhållanden utan också under
krig, eftersom TjRK i allra högsta grad
är avsett också för sådana förhållanden.
Bestämmelsen avser faktiskt i första
hand stridssituationer. När chefen och
ställföreträdande chefen är borta — sådant
händer som bekant under krig —
vem skall då överta befälet av dem som
har rätt att göra det, kvinna eller man?
Jo, det skall den göra som är stridsutbildad,
och vi har inga kvinnor här i
Sverige som är det. Det måste då bli en
aktiv officer, underofficer eller något
underbefäl. Det är principen i detta
fall.

Men i den mån vi får stridsutbildade
kvinnor kan denna bestämmelse inte
längre gälla. Då är den oriktig. Men vi
har inga sådana kvinnor nu.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Denna fråga har gudskelov
inte ställts på sin spets, eftersom bestämmelserna
är avsedda att gälla i
krigssituationer eller i speciella fall,
som vi inte har haft på mycket länge
här i landet, vilket vi ju är enbart glada
för.

Som konklusion vill jag emellertid
säga att om man menar — och det menar
säkerligen försvarsministern också
— att försvaret är en hela folkets angelägenhet,
en angelägenhet för både män
och kvinnor, så är det angeläget att man
inte konserverar sådana här gamla bestämmelser,
som faktiskt gör ett smått
löjligt intryck.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. det ekonomiska stödet

till flyktingar som beviljas asyl i
Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Anér har frågat
vilken nivå jag anser rimlig för arbetsmarknadsstyrelsens
och socialstyrelsens
ekonomiska stöd till flyktingar som beviljats
asyl i Sverige.

En nyanländ flykting inkvarteras
vanligen i särskild förläggning, som arbetsmarknadsstyrelsen
driver. Kostnaden
för sådan inkvartering inkluderande
kost och logi uppgick hösten 1968
i genomsnitt till 1 050 kr. per månad
för vuxen person och till halva beloppet
för barn. I vissa fall, t. ex. av hälsoskäl,
har inkvartering på hotell fått tillgripas.
Jag är medveten om att betydande
avvikelser från de genomsnittliga kostnaderna
härvid har förekommit.

Under inkvarteringstiden får vuxna
flyktingar fickpengar med 6 kr. per dag
under de första tio dagarna och därefter
med 3 kr. per dag. För barn utgår
3 kr. per dag under de första tio dagarna
samt därefter 1: 50 kr. per dag. Om
flyktingen fullgör vissa arbetsuppgifter
inom förläggningen kan fickpenningen
höjas till högst 10 kr. per dag. Vidare
utgår ett bidrag om 2 kr. per undervisningsdag
till vuxen flykting som regelbundet
deltar i den vid förläggningen
anordnade undervisningen i svenska
språket och om svenska samhällsförhållanden.
Bidrag utgår också till kläder
och personlig hygien.

Vid tillträde av arbetsanställning erhåller
flykting förutom bidrag till eventuella
resekostnader även ett startbidrag
med 100 kr. till ensamstående och
med 300 kr. till familj som hjälp att
ordna eget hushåll. Räntefria startlån
till uppehälle och hyra kan lämnas för
en månad. För inköp av gångkläder och
arbetskläder beviljas lån med högst 800
kr. respektive högst 400 kr. Startlån för

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Svar på fråga ang. anställds förmånsrätt för lönefordran vid konkurs

anskaffande av bohag kan också beviljas
ensamstående person med lägst 600
och högst 2 000 kr. och familj om två
personer med 4 000 kr. Intill dess att
sedvanligt barnbidrag börjar utgå kan
länsarbetsnämnd utge bidrag motsvarande
allmänna barnbidrag.

Arbetsmarknadsstyrelsen svarar vidare
i förekomande fall för kostnader
för omskolning av flyktingar, varvid
sedvanligt utbildningsbidrag utgår.

För understöd till flyktingar som inte
kan försörja sig svarar socialstyrelsen.

Jag anser, att det ekonomiska stöd till
flyktingar, som jag här redogjort för,
är alt betrakta såsom rimligt.

Vidare anförde:

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min fråga.

Det är givet att vi alla är stolta över
att vårt land med rätta har rykte om sig
för generositet mot flyktingar, inte
minst mot politiska, en generositet som
är minst lika stor som något annat
lands. Vi är ju alla överens om att en
flykting som tagits emot här skall behandlas
efter ungefär samma normer
som en svensk medborgare, som på motsvarande
sätt kommit i behov av samhällshjälp
och att han dessutom bör få
den särskilda hjälp som han kan behöva
för att kunna anpassa sig i ett nytt
samhälle och inom ett nytt språkområde.
Jag är därför glad att vi här har
fått en översikt över de normer som
brukar följas.

Om det nu, som statsrådet antydde,
är så att dessa normer inte alltid tilllämpas
precis lika, utan att det kan förekomma
varianter skulle det vara intressant
att få en antydan om vad den
sortens olikheter kan bero på. Ty vad
som verkligen kunde bringa vårt samhälles
hjälp åt flyktingar i vanrykte,
vore om denna hjälp kunde misstänkas
innebära skillnader beträffande flyktingar
av olika slag, så att hjälpen på

något sätt fördelas ojämnt, beroende på
någon sorts normer och krav som inte
har hemortsrätt i vårt samhälle. Jag
hoppas att vi alltid kan lita på att när
vi ökar villigheten att hjälpa flyktingar
till en ny tillvaro i Sverige, ökningen
inte faller nyckfullt och okontrollerat
på enstaka fall, utan att våra sociala
resurser sprids så rättvist som möjligt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! De avvikelser som kan
ske från det normala kan naturligtvis
ha skilda orsaker, och jag kan inte redogöra
för dem alla. Rent erfarenhetsmässigt
vet man att det i vissa fall kan
vara fråga om sjukdom som gör att
personer inte utan vidare kunnat placeras
in i den miljö som man tänkt sig.
I något fall kan myndigheterna ha haft
anledning att hålla nära kontakt med
vederbörande för att kunna klarlägga
ett och annat förhållande, vilket kunnat
ge anledning till avvikelser.

Jag vill också framhålla att när det
ibland i tidningspressen förekommer
uppgifter beträffande sådana här frågor
kan det kanske inte ha gällt endast en
person utan fyra eller fem personer —
vederbörande kan ha sin maka eller
sina barn med sig. Det gör att man får
lov att vara något kritisk vid granskning
av tidningsuppgifterna, ty det är
självklart att även familjemedlemmarna,
vilket framgick av mitt svar, måste
komma i åtanke.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. anställds förmånsrätt
för lönefordran vid konkurs

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr Andersson i Örebro har frågat

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 7

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på fråga ang. anställds förmånsrätt

mig, om jag avser att vidta sådan ändring
i konkurslagstiftningen att den anställde
får bättre förmånsrätt för sin
lönefordran vid konkurs.

Som ett led i det pågående arbetet på
en revision av utsöknings- och konkursrätten
avlämnade lagberedningen förra
året ett delbetänkande med förslag till
ny förmånsrättsordning. Förslaget har
remissbehandlats och är nu föremål för
övervägande inom justitiedepartementet.
Därvid ägnas särskild uppmärksamhet
åt frågan om lönefordringars ställning
i konkurs. Men jag vill framhålla,
att ett effektivt skydd för lönefordringar
inte kan åstadkommas enbart genom
reformer inom konkursrätten. Hur frågan
bör lösas är jag inte beredd att nu
uttala mig om.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Geijer för svaret.

Eftersom statsrådet i sitt svar säger
att frågan uppmärksammats i departementet
och att vi kan förvänta att vi får
en ändring i konkurslagen borde jag
väl rätteligen vara nöjd. Det är klart att
man känner sig djupt otillfredsställd
med det förhållandet, att människor
som arbetat i ett företag som gått i konkurs
skall behöva vänta flera år på besked
huruvida det blir några pengar
över eller ej.

Jag förstår att det är ett svårt problem
att lösa detta, men man borde väl
rimligtvis kunna tänka sig att ansvar
även bör tas från branschorganisationens
eller från företagets sida. Jag vet
inte om man skulle kunna bilda någon
fond som man centralt kan ta pengar
ur i händelse av konkurs inom en viss
bransch. Det är emellertid absolut rimligt
och nödvändigt att de anställda får
ett tillfredsställande skydd vid konkurs.

Jag tackar än en gång för svaret.

för lönefordran vid konkurs

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Vad herr Andersson i
Örebro nu tog upp berör inte frågan om
själva förmånsrätten i konkurs, d. v. s.
i vilken ordning löntagare skall få ut
sina tillgodohavanden i förhållande till
andra konkursborgenärer. Herr Andersson
kommer i stället in på den situationen
att det kanske inte finns några tillgångar
alls i konkursen och undrar hur
man i så fall skall kunna tillgodose
rimliga krav från de anställda. Detta
problem handläggs emellertid för närvarande
inom inrikesdepartementet, där
inrikesministern överväger hur man i
någon form skall kunna garantera de
anställda att de skall få ut sina lönefordringar,
även om det skulle saknas
tillgångar i konkursen. Det är alltså inte
en fråga som i och för sig gäller var i
förmånsrättsordningen man står, utan
den gäller om det finns några tillgångar
i konkursen. Den saken är, som sagt,
under utredning i inrikesdepartementet.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
tog upp detta problem var den sista meningen
i statsrådets svar. Hur frågan
bör lösas är naturligtvis någonting helt
annat. Jag vet också att lönefordringar
har en gynnsam placering i förmånsrättsordningen.
Trots allt reducerar
dock kungörelsekostnader och arvoden
till förvaltare och rättsombudsmän inte
sällan mycket kraftigt de tillgångar som
finns över i en konkurs; i vissa fall blir
det näppeligen mycket kvar. Jag ville
därför bara framföra tanken att det
skulle kunna inrättas någon form av
fond, ur vilket det eventuellt kunde tas
pengar.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Svar på fråga ang. åtgärder mot skadliga verkningar av utsläpp vid industriell
hantering av kadmium

§ 7

Svar på fråga ang. ordningen för utseende
av offentlig försvarare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson har frågat
mig, om jag vill lämna en redogörelse
för min syn på nu gällande system
för utseende av offentlig försvarare och
den kritik detta system utsatts för.

I statsverkspropositionen har jag angett
riktlinjerna för en reform av rättshjälpen.
Jag har därvid bl. a. anfört att
rättshjälpen bör skötas av särskilda
rättshjälpsbyråer, som bl. a. bör utse juridiskt
biträde för den som erhållit
rättshjälp. Jag har också anfört att det
bör undersökas om inte även utseende
av offentlig försvarare kan inordnas i
det nya systemet.

Inom departementet pågår för närvarande
arbetet med en reform av rättshjälpen
enligt de riktlinjer som har angetts
i statsverkspropositionen. Frågan
om huruvida det nuvarande systemet
för förordnande av offentlig försvarare
bör omprövas kommer alltså att tas upp
i samband med rättshjälpsreformen.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Låt mig först tacka för
det positiva svar jag har fått på min
enkla fråga.

Vad som givit mig anledning till att
ta upp detta problem här i riksdagen är
att det nu gällande systemet för utseende
av offentlig försvarare har varit
föremål för kritik, närmast med tanke
på förhållandena i Stockholm. Sålunda
har JO blivit uppmärksamgjord på de
otillfredsställande förhållandena i detta
sammanhang. I sin berättelse för år
19C7 har JO anfört bl. a. följande:

»Utredningen i detta ärende ger emel -

lertid vid handen, att fördelningen av
försvarsuppdrag i Stockholmsområdet
är påfallande ojämn, vilket ur flera synpunkter
måste anses olämpligt. Exempel
har icke saknats på fall, där advokater
på grund av alltför många vidlyftiga
uppdrag saknat möjlighet att inom rimlig
tid infinna sig till huvudförhandling
---. Jag kan även instämma i

vad Advokatsamfundets styrelse anfört
om spridningens betydelse för rättsskipningen
---och för upprätthållan det

av en yrkesskicklig advokatkår. Det
är därför i hög grad önskvärt, att domstolarna
verkar för en större och jämnare
spridning av försvararuppdragen
bland därtill villiga advokater i Stockholmsområdet.
Även om invändningarna
mot en automatiskt verkande turordning
måste anses vägande synes det
knappast möta några betänkligheter att
kontrollera spridningen med ett lämpligt
avprickningssystem.»

Enligt vad jag inhämtat från Sveriges
advokatsamfund torde domstolarnas
praxis i fråga om utseende av offentliga
försvarare ej ha ändrats sedan JOuttalandet
publicerades. Jag hälsar därför
med tillfredsställelse det av justitieministern
lämnade beskedet om att
det nuvarande systemet för förordnande
av offentliga försvarare kommer att omprövas
i samband med rättshjälpsreformen.
Därmed kan man förvänta ett
mer tidsenligt och funktionellt försvararsystem
som gagnar den enskildes
rättssäkerhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. åtgärder mot skadliga
verkningar av utsläpp vid industriell
hantering av kadmium

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: -

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på fråga ang. åtgärderna mot paronpest

Herr talman! Herr Rosqvist har frågat
mig, om jag kan redogöra för de
forskningsrön som framkommit och de
åtgärder som vidtagits och kommer att
vidtas från statsmakternas sida beträffande
miljöförstöring och hälsorisker
på grund av utsläpp i luft och vatten
vid industriell hantering av kadmium.

Undersökningar avsedda att belysa
kadmiumproblemet ur olika aspekter
pågår vid ett flertal forskningsinstitutioner.
Dessa undersökningar bekostas
av statliga medel genom naturvårdsverkets
forskningsnämnd. Undersökningarna
visar att det förekommer förhöjda
nivåer av kadmium i vatten och luft
i närheten av industrier där kadmium
används. Hittills har man inte funnit
belägg för att dessa förhöjda nivåer
medför skadliga effekter för människor.
En noggrann undersökning av just denna
fråga kommer emellertid att ske vid
Karolinska institutet.

Genom naturvårdsverkets försorg pågår
en kartläggning av de nuvarande
utsläppen av kadmium. Vidare pågår
undersökningar i syfte att få fram metoder
för att minska utsläppen. På vissa
håll har sådana begränsningar för
övrigt redan genomförts. Naturvårdsverket
har sin uppmärksamhet riktad
på kadmiumproblemet. I den mån särskilda
åtgärder visar sig nödvändiga
kan ingripande ske med stöd av miljöskyddslagen.

Vidare anförde

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Hanteringen med kadmium ökar i
Sverige inom anrikningsverk och kemisk
industri. Det finns industrier i
vårt land inom vilka kadmium har använts
under mer än ett halvt sekel. Inom
en industri som använder kadmium
konstaterades för ett trettiotal år sedan
att de arbetare som kom i beröring med
kadmium hade hög sjukfrekvens. Efter

påpekande till statens institut för folkhälsan
gjordes en undersökning på den
yrkeshygieniska avdelningen och man
kunde konstatera att en speciell form
av äggvita i urinen och av lungemfysem
förekom hos ett antal av dem som varit
i beröring med kadmium under längre
tid. Efter en medicinsk avhandling om
kadmiumskadorna erkändes dessa som
yrkesskador.

Det finns, har man konstaterat, möjligheter
att i mycket hög grad eliminera
riskerna inom industrin, och det
är att hoppas att all kontroll som står
att få utnyttjas härför. För närvarande
synes det emellertid trots den teknik
som finns omöjligt att helt undgå utsläpp
av kadmium i luft och vatten. Vi
får därför bara hoppas att tekniken ytterligare
förbättras; undersökningar för
att få fram metoder i detta syfte pågår
också enligt statsrådet.

Hittills har man alltså inte fått belägg
för att förhöjda nivåer av föroreningar
i luft och vatten har medfört
skadliga effekter för människor. Forskningen
på detta område bör emellertid
intensifieras, och detta sker tydligen
också enligt det svar som jag har fått i
dag. Uppmärksamheten är således riktad
på problemet, och jag hoppas att
den ytterligare kommer att skärpas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. åtgärderna mot
päronpest

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herf statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag anser att tillräckliga
åtgärder vidtagits för att hindra
päronpesten att komma in i landet.

Som svar på frågan vill jag först er -

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Svar på fråga ang. åtgärderna mot päronpest

inra om att det sedan år 1959 är förbjudet
att hit införa växter eller växtdelar
behäftade med päronpest. Sedan
päronpest konstaterats i Danmark 1968
har ytterligare åtgärder vidtagits. Statens
växtskyddsanstalt skall vidta bekämpningsåtgärder
om angrepp av päronpest
inträffar eller befaras ha inträffat
i Sverige. Under hösten 1969 har
päronodlingar och hagtornsbestånd på
mera utsatta lägen vid Skånes västkust
genomgåtts av anstaltens inspektionsavdelning.
Genom flygblad och artiklar
i fack- och dagspress har odlares och
allmänhetens uppmärksamhet riktats på
sjukdomen och en appell utsänts om
medverkan i övervakningen. Berörda
myndigheter följer situationen med
uppmärksamhet. Vidare är var och en
som har anledning att anta att päronpest
angripit växt på mark som han
äger eller brukar skyldig att ofördröjligen
anmäla detta till växtskyddsanstalten
eller lantbruksnämnden. Dessutom
har importförbudet vidgats till att omfatta
värdväxter för päronpest, d. v. s.
växter som kan vara bärare av skadegöraren,
från varje land som inte kan
anses vara fritt från denna. Jag anser
därför att de åtgärder vidtagits som
rimligen kan göras för att förhindra
päronpesten att komma in till vårt land.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Jag ber först att få
framföra ett tack till jordbruksministern
för att han besvarat min fråga. Jag
vill även tacka för det svar jag fått. Det
innehåller enligt min uppfattning mycket
som är positivt.

Jordbruksministern redogör för vad
som gjorts för att försöka hindra päronpesten
att komma till Sverige. Anledningen
till att jag tog upp denna fråga
är dels att jag tillhör yrkesgruppen
fruktodlare, dels att mina kolleger uttalat
mycket stora farhågor inför risken
att päronpesten skall sprida sig till oss.

Första gången förekomst av päronpest
konstaterades var som bekant på
norra Falster i Danmark på hösten
1968. Det gällde då endast åtta fall. Ett
år senare uppträdde över femtiotalet
fall. Päronpesten har sedan spritt sig
från norra Falster till det övriga Danmark,
och vi är därför mycket bekymrade
inför frågan hur vi skall kunna
hålla den utanför vårt land. Vi vet alltför
väl att spridningsvägarna inte bara
går direkt via päronträden utan även
via en rad värdväxter, t. ex. eldtorn,
cottoneaster och många andra, som
mycket lätt för sjukdomen vidare.

Vi skall också komma ihåg ytterligare
en sak. Vi har ännu de svenska plantskolorna
fria från denna sjukdom och
jag hoppas verkligen att jag skall slippa
få se våra svenska plantskolor förstörda
av den. Därför är jag mycket tacksam
för jordbruksministerns uttalande att
man har uppmärksamheten riktad på
detta och skall göra vad som kan göras
för att förhindra en spridning.

Jordbruksministern vet lika väl som
jag att vi fruktodlare vidtagit mycket
kraftiga åtgärder, som kostat miljontals
kronor, för att klara vår verksamhet.
Vi har byggt stora packerier och infört
ordentliga sorteringsbestäminelser för
att kunna gagna konsumenterna i vårt
land. Alla dessa pengar har vi emellertid
inte fått för våra vackra ögons skull,
utan de har fått lånas upp. Som alla
förstår måste dessa medel förräntas och
amorteras. Under sådana förhållanden
är det fullt förklarligt att vi blev verkligt
oroliga, när vi fick höra talas om
detta hot mot oss. Niir jag dessutom senare
läste i en dansk tidskrift att vi
kanske måste lära oss att leva med ildsoten,
som sjukdomen kallas i Danmark,
hoppades jag verkligen att vi skulle
slippa att någon gång uppleva detta. Att
leva med ildsoten tror jag nämligen inte
är möjligt för någon fruktodlare. Däremot
vet jag med bestämdhet att en odling
som drabbas av den praktiskt taget
är tillspillogiven. Det finns i dag inget

70 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande av skogspolitiska utredningens
betänkande

effektivt botemedel mot päronpesten.
Det är bara att konstatera att trädet
undan för undan dör bort.

De första fallen i Danmark bekämpades
på det sättet att man röjde odlingarna
och brände upp alla rester av
dem. Vem som helst kan föreställa sig
att den som skaffat sig en plantage på
kanske 1 500 träd, som en dag börjar
vissna ned, befinner sig på ruinens
brant. Det är under sådana förhållanden
svårt att låtsas som om ingenting
händer. Vi måste vända oss till dem
som har ansvaret, i detta fall till jordbruksministern,
och jag tycker att det
är glädjande att höra att han har en
positiv inställning, vilket jag egentligen
inte någon gång tvivlat på.

Jag har den bestämda uppfattningen
att vi kan få möjligheter att hålla vårt
land utanför, men för det kräves medverkan
av alla goda krafter. Jag tvekar
inte ett ögonblick att säga, att om vi
inte kan hålla denna päronpest utanför
landets gränser, så betyder det döden
för fruktodlingen, och det vill jag inte
medverka till.

Slutligen vill jag ställa en fråga till
jordbruksministern: Har statens växtskyddsanstalt
tillräckliga anslag för att
bekämpa denna pest?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Den frågan kan jag genast
besvara. På växtskyddsanstalten
anser man sig ha tillräckliga medel att
klara denna uppgift.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Jag uttalar min stora
glädje över att så är fallet, eftersom jag
vet att man i Danmark har satsat betydligt
större belopp än vi har gjort.
Om vi kan klara denna sak med de medel
som står till förfogande, så har jag
ingen erinran däremot. Tvärtom. Jag
hoppas att vi med gemensamma krafter
skall kunna hålla denna fruktpest utan -

för landets gränser, helst också utanför
Öresund.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av skogspolitiska utredningens
betänkande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden
har frågat om jag kan lämna upplysning
om när skogspolitiska kommittén ämnar
redovisa resultatet av sitt utredningsarbete.

Som svar på herr Perssons fråga får
jag meddela att utredningens betänkande
kan förväntas komma i slutet av
innevarande år.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för det svar han
här lämnat. Han har givit ett visst hopp
om att skogspolitiska kommitténs betänkande
kommer att presenteras inom
en snar framtid.

Kommittén har arbetat i ungefär fyra
år, och under hela den tiden har den
medverkat till att omöjliggöra en fullständig
och förnuftsmässig rationalisering
av jord- och skogsbruket i vårt
land. Vi har ett stort antal kombinationsgårdar
— ungefär 75 procent av
det svenska jordbruket representeras
av den sortens gårdar, alltså jord och
skog — och sedan kommittén tillsattes
har det varit otänkbart att få igenom
några förslag som skulle göra det möjligt
att också ta med skogen i jordbrukets
rationaliseringsbild. Vid sådana

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Svar på fråga ang. nedsättning av TV-licensen inom icke utbyggt TV 2-område

tillfällen har det alltid hänvisats till
den arbetande skogspolitiska kommittén.

Vi har här i landet jordbruk för vilka
skogen utgör en icke föraktlig inkomstkälla
vid sidan av jordbruket, t. o. m.
den övervägande inkomsten för många
brukningsenheter. Landets topografi gör
att vi har sådana områden där det är
möjligt, ja rent av den enda möjligheten,
att organisera rena familjeskogsgårdar
för att få rationella enheter, men det går
inte att göra det på grund av de ekonomiska
frågorna, bl. a. de stora investeringar
som måste göras. Härför fordras
.statliga lånegarantier, och det kan man
inte få i nuläget på grund av att skogspolitiska
kommittén håller på med sitt
arbete.

Jordbruksministern har nu förutskickat
att kommittén kommer att bli klar
med sitt arbete i slutet av detta år, och
då är det bara att hoppas att man i varje
fall därefter får möjligheter att ta upp
denna problematik och därigenom
åstadkomma en förnuftig och vettig
jordbruksrationalisering här i landet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. nedsättning av TVlicensen
inom icke utbyggt TV 2-område

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om jag anser det
skäligt att innehavare av TV-apparater
inom icke utbyggt TV 2-område skall
betala full licensavgift och om jag avser
att medge nedsättning av licensavgiften
inom sådana områden.

Statsutskottet avstyrkte i ett utlåtande
till 1969 års riksdag av bl. a. praktiska
skäl motionsyrkanden om differentiering
av de allmänna mottagarav -

gifterna med hänsyn till de geografiska
möjligheterna att mottaga TV 2. Riksdagen
godtog utskottets utlåtande. Jag
finner för närvarande inte skäl att inta
någon annan ståndpunkt.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret även om
jag inte är tillfredsställd med det.

Beträffande takten i utbyggnaden av
TV 2 har jag inte tagit upp detta och
inte heller riktat någon anmärkning
mot den. Just nu pågår väl utbyggnad
av den första etappen och enligt 1966
års plan kommer andra etappen av TV
2-nätets utbyggnad att pågå till 1977.
Det kan möjligen komma att dröja ännu
längre, eftersom statsrådet inte har
tagit någon ställning till beställningsbemyndigande
för den andra etappen.

Herr statsråd! Detta kommer att innebära
att vi fortfarande får räkna
med många vita fläckar beträffande
outbyggt område för TV 2 i vårt land.
Det kommer att innebära att många
människor under sju år får betala en
licensavgift utan att det ger dem möjligheter
att se program 2.

Under sådana förhållanden finner
jag det orimligt att människor i sådana
områden skall betala full licens, vilken
ju för övrigt höjdes i samband med
införandet av TV 2. Statsrådet delar
tydligen inte denna mening. I sitt svar
hänvisar han till statsutskottets och
riksdagens yttrande som ju inte är främmande
för mig. Men statsrådets uppfattning
i denna fråga som jag efterlyst
har jag dock inte fått. Jag tycker att
jag borde ha rätt att på nytt ställa
frågan, om statsrådet tycker det är
skäligt och rättvist att enskilda människor
får betala för en service, som
de faktiskt inte åtnjuter, bara därför
att det anses vara enklare för staten
med denna administration. Jag tycker
det iir mycket farligt att slå in på den

72 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på fråga ang. informationen till grundskolans personal om den nya läroplanen

vägen. Hur skulle man reagera om
den principen tillämpades även inom
enskilda företag och i samhället i övrigt,
d. v. s. att det tas ut avgifter trots
att det inte lämnas någon motsvarande
service?

Jag hoppas att statsrådet har någon
ytterligare kommentar att göra förutom
det korta svaret.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Först hoppas jag att
det inte skall läggas mig till last att jag
hyser respekt för statsutskottets utlåtanden
och riksdagens ställningstaganden.
Dessutom vill jag nämna att, medan
investeringskostnaderna för stationerna
för de tre FM-kanalerna samt
TV 1 och TV 2 är i stort sett lika för
Stockholmsområdet och Pajalaområdet,
beräknas Stockholmssändaren ge mottagningsmöjligheter
åt mera än 100
gånger så många människor som avgiftsbetalarna
i Pajalaområdet. Detta
innebär naturligtvis i realiteten att tätorterna
här, enligt min mening med all
rätt, är med och betalar för de människor
som bor i glesbygderna. Jag
tycker att herr Eriksson i Bäckmora
drog en mycket farlig parallell när han
sade att det inte går till på det sättet
inom det enskilda näringslivet. Hade vi
på det här området, herr talman, tilllämpat
det enskilda näringslivets principer
och haft kommersiell radio och
TV, hade de i glesbygderna varken fått
se TV 1 eller TV 2.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag delar inte den uppfattningen
som utbildningsministern nu
senast gav uttryck åt, ty jag anser att
de människor det här gäller bor i
glesbygderna, framför allt i Norrland.
Det gäller pensionärer och låginkomstgrupper.
Att dessa skall betala för dem
som får se TV 2 är enligt min mening
inte riktigt, ty det innebär att de måste
betala för någonting som de själva inte

kan utnyttja. Det är på den punkten
jag har reagerat.

Dessutom finns det åtskilliga licensinnehavare
som inte har skaffat sig
den tillsats som behövs för att man
skall kunna se TV 2, och nog borde det
finnas möjligheter i dataåldern att ta
hänsyn härtill och skilja ut de människor
som inte har eller inte vill ha
TV 2, så att de slipper betala för en
service som de inte får. Jag beklagar
att statsrådet inte tar hänsyn till dessa
förhållanden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. informationen till
grundskolans personal om den nya läroplanen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig om jag anser att grundskolans
personal informerats och utbildats
i tillräcklig grad och på ett tillfredsställande
sätt om den nya läroplanen.

Jag utgår från att frågans formulering
syftar till att klargöra om den
personal som är verksam inom grundskolan
fått tillräcklig information och
kunskap om den nya läroplanens innehåll.
Mitt svar är ja.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret.

I maj 1962 fattade riksdagen beslut
om grundskolan, och då höll dåvarande
ecklesiastikministern Edenman ett
vackert tal om den enastående och stora
grundskolereformen. Hur gick det med
den reformen? Jo, grundskolan inför -

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Svar på fråga ang. informationen till grundskolans personal om den nya läroplanen

des i kommun efter kommun, men reformen
genomfördes aldrig i det vardagliga
undervisningsarbetet i klassrummet.
Tyvärr blev det rent ut sagt
en pappersreform. Och varför? Jo, reformen
förankrades inte bland lärarna,
som skulle genomföra den. Det gavs minimal
information och den kom för
sent, lärarna blev inte utbildade, det
pedagogiska utvecklingsarbetet försummades,
det saknades pedagogiska hjälpmedel
och läroböcker, och skolmodellen
hade aldrig riktigt prövats i försöksverksamhet.

Bara sex år senare måste man reformera
den stora reformen. Den 4 december
1968 fattade riksdagen beslut
om en revidering av läroplanen för
grundskolan. Även då hölls ett vackert
socialdemokratiskt statsrådstal.

Herr statsråd! Det är genant och
pinsamt att behöva fråga: Har regeringen
verkligen inte lärt något av misstagen
från 1962 och åren därefter?
Frågan riktas alltså inte bara till utbildningsministern
-— herr Carlsson är
ju rätt nyligen utnämnd — utan till
hela regeringen. Visst har denna visat
stor reformvilja på skolpolitikens område.
Samhället förändras och skolan
måste självfallet förändras. Men även
om idéerna och visionerna finns och
viljan är god, har det ändå visat sig
att den socialdemokratiska regeringen
inte kan praktiskt genomföra skolreformer.
Ni misslyckades med 1962 års
grundskolereform. Nu håller ni på att
misslyckas med 1968 års skolreform.
Två stora lärarorganisationer har slagit
larm. De fackliga företrädarna för
60 000 lärare har anmält att man inte
har fått tillräcklig information, att man
inte liar fått en egen läroplan att läsa i,
att man inte har fått utbildning, inte
pedagogiska hjälpmedel och inte heller
läroböcker. Det sägs t. o. m. till lärarna:
»Ta det lugnt! Vi kan i alla fall inte
genomföra denna reform i höst.» Man
efterlyser hur det har gått med frågan
om skolintendenter, om lärarnas be -

hov av biträdespersonal, om anpassade
lokaler o. s. v.

I ett TV-program i går kväll sade
statsrådet Moberg att det väl ändå inte
var så farligt; man vet ju inte, när man
sätter en båt i sjön, var den läcker.
Är det verkligen meningen — och delar
herr Carlsson den uppfattningen — att
alla landets elever måste placeras i denna
oprövade båt? Måste vi riskera att
alla landets elever går till botten med
båten? Vi måste faktiskt få besked.
Tänker statsrådet ta initiativ till en
ordentlig räddningsaktion, eller ämnar
statsrådet uppskjuta reformen?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Herr Wennerfors talar
om att han har sett TV-programmet,
men jag undrar om han verkligen har
gjort det. I så fall borde han ju ha tagit
intryck av den information som
gavs både av statsrådet Moberg och av
generaldirektör Orring. Jag tror inte
att man vinner någonting vare sig när
det gäller sjukvårdsreformer eller när
det gäller skolreformer på att gå ut
med en skrämselpropaganda av det slag
som har förekommit på både den ena
och den andra sidan.

I detta fall har lärarna varit med
om att utforma och ge idéer till reformen.
Den har försöksmässigt »satts
i sjön» och vi har praktiska erfarenheter
av hur den fungerar. De allmänna
principerna för reformen presenterades
för lång tid sedan. Jag tror att det är
en våldsam underskattning av Sveriges
lärare att tro att denna reform inte
kommer att genomföras på ett bra och
ändamålsenligt sätt.

Jag tror också att herr Wennerfors
gör sig skyldig till en våldsam överdrift
när han vill göra gällande att
1962 års reform skulle ha misslyckats.
Vår grundskola betraktas i dag som ett
föredöme för de flesta länder i viirlden,
och jag tror att vi varken från den
ena eller den andra synpunkten har

74 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på fråga ang. informationen till grundskolans personal om den nya läroplanen

anledning att ta till så drastiska ord
som herr Wennerfors nyss använde.
Visst möter man vissa problem när
man vill genomföra radikala reformer,
men att framställa det som om situationen
vore desperat saknar varje likhet
med verkligheten; det tror jag inte
att vi vinner något på vare sig från
riksdagens eller skolans sida.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag brukar faktiskt inte
ta i på detta sätt, herr statsråd, men
i detta fall är det verkligen behövligt.
Om jag inte skrämmer lärare och föräldrar
tänkte jag att jag skulle väcka
somliga inom departementet.

Statsrådet säger att om jag hade sett
programmet i TV hade jag förstått detta
bättre. Om herr statsrådet såg programmet
i TV i går kväll hade statsrådet
observerat att kritiken var mycket
allvarlig från två stora lärarorganisationer
som omfattar ett medlemsantal på
upp till 100 000. Det gäller alltså 60 000
befattningshavare i grundskolan som
genom sina fackliga företrädare har
framfört kritik dels vid presskonferensen
förra veckan, dels i sina fackliga
organ, dels i går i ett TV-program. Det
kan man inte bara vifta bort. Jag är
alltså ledsen att jag måste använda litet
drastiska ordalag för att vi skall förstå
hur allvarlig situationen är.

En av de fackliga företrädarna sade:
Visst har ni informerat, men informationen
har inte gått hem. Lärarna känner
sig inte informerade. Jag vill inte
skrämma vare sig föräldrar eller lärare,
men jag tycker att när något har gått på
tok måste statsmakterna ta ett initiativ
för att genomföra någon form av räddningsaktion.
Eller också — jag är ledsen
över att behöva föreslå det och att
ens behöva tänka mig en sådan utväg
— måste vi skjuta upp reformen ett år.
Det är förfärligt, men tyvärr är situationen
sådan och då måste vi också allvarligt
diskutera den.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Denna reform kommer
inte att skjutas upp lika litet som en
rad andra reformer som högern har
krävt skall skjutas upp.

Lärarna känner sig inte informerade,
säger herr Wennerfors. Det har funnits
en utomordentlig information bl. a. i
deras egna tidningar, de tidningar som
de har skapat genom sina egna organisationer
och som jag förutsätter att de
själva läser. Personalövergångsproblemet
har behandlats i flera olika sammanhang.
Efter ingående överläggningar
med personalorganisationerna lade
skolöverstyrelsen fram ett förslag i augusti
1969, och regeringen har successivt
fattat beslut härom från november
1969 till januari 1970. Vissa detaljfrågor
återstår, och de kommer också att
lösas så snart som möjligt.

Enligt uppgifter som jag har fått från
skolöverstyrelsen har informationsbehovet
bl. a. tillgodosetts genom att samtliga
rektorer och studierektorer samt
ett tusental huvudlärare, verksamma inom
grundskolan, har kallats till särskilda
konferenser. Lärarkåren informeras
framför allt genom att studiedagarna
tagits i anspråk för en noggrann genomgång
av den nya läroplanen. För
dessa studiedagar har ett omfattande
studiematerial utarbetats.

Informationsprogrammet inför den
nya läroplanen omfattar alltså både
skolledare och lärare. Det är den största
fortbildningsinsats av detta slag som
skolöverstyrelsen någonsin genomfört.
Och genom dessa åtgärder har en viktig
förutsättning för en god information
skapats, nämligen att de som praktiskt
skall förverkliga den nya läroplanens
intentioner i själva verket inte bara
fått en information om den utan också
från första stund och även i detta senare
skede fått vara med om att diskutera
läroplanens genomförande.

Jag kan uppriktigt sagt fortfarande
inte förstå, bl. a. med hänsyn till att det

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Svar på fråga ang. informationen till grundskolans personal om den nya läroplanen

inte föreslås några revolutionerande
förändringar, att den nya läroplanens
genomförande skall kunna föranleda
några problem i praktiken. Jag tror att
herr Wennerfors gör sig skyldig till en
betydande underskattning av våra lärare
när han säger att de nog kommer
att misslyckas med denna uppgift. Jag
tror att Sveriges lärare klarar också
denna reform.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag glömde i mitt förra
inlägg att säga något positivt men det
skall jag i stället göra nu. Skolöverstyrelsen
har nämligen på denna punkt
försökt att göra en positiv insats. Man
har strävat efter att förankra denna reform
bland lärarna, och jag tror att man
i viss mån lyckats med detta. Jag tycker
att det är utmärkt, och det vill jag också
deklarera när jag tar i på detta sätt.

Statsrådet har skildrat den informationsinsats
som gjorts. Trots att ordföranden
för ett av de stora förbunden på
detta område i går i ett televisionsprogram
sade till skolöverstyrelsens chef
och till statsrådet Moberg att denna information
inte gått hem, säger statsrådet
här i kammaren att informationen
aldrig någon gång varit så omfattande
som vid detta tillfälle. Lärarna själva
säger att de inte har fått någon information.
De har inte ens fått ett eget
exemplar av läroplanen att läsa i. Det
måste ändå ligga något i dessa klagomål.
Vi kan inte bara vifta bort en så
oerhört allvarlig kritik som framförts
från två stora lärarorganisationer.

■lag underskattar verkligen inte den
svenska lärarkåren. Den stod ut med
det sätt på vilket 1962 års grundskolereform
infördes — observera att jag inte
sade genomfördes — och jag tror att
den kommer att klara uppgiften också
denna gång på så sätt att reformen inte
genomförs utan även den bara införs
på papperet. Det vore verkligen tråkigt
om jag om några år — såvida jag då

befinner mig i något riksdagshus —
återigen skall behöva säga, denna gång
beträffande 1968 års beslut, att även det
innebar en pappersreform.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Bara ytterligare en kommentar.
Den nya läroplanen har gått ut
i cirka 100 000 exemplar. Alla lärare har
tillgång till denna läroplan. Den som
dessutom vill skaffa sig ett personligt
exemplar, kan erhålla ett sådant för 16
kronor. Frågan om de skall kunna levereras
helt kostnadsfritt är en kommunal
angelägenhet. De borgerliga partierna
har efter 1966 års val majoritet i en
rad kommuner. Var så god, herr Wennerfors,
och gör en insats, om så är
nödvändigt.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste återkomma med en replik.

Jag är medveten om att läroplanen
gått ut i ett stort antal exemplar, men
hur kan det komma sig att lärarna inte
fått den? Var finns läroplanerna i dag?
De finns på en del bibliotek, men lärarna
säger att de inte har några exemplar
och att de inte heller har fått se
några. Jag tycker att det är rimligt att
en befattningshavare i svenskt skolväsende
skall ha ett exemplar av den läroplan
han skall arbeta efter. Man har
från skolöverstyrelsen, i går även från
regeringshåll liksom i dag förpassat
bollen över till kommunerna. Jag undrar
om det på längre sikt är klokt att
göra det när det gäller pedagogiska
hjälpmedel, läroplaner och lokaler. Jag
vet att kommunalmännen är ganska
oroade över hur de i dag skall ordna
det för att kunna genomföra denna reform.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

§ 13

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av proposition beträffande
mellanskolans ledning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig, om jag tänker vänta med att
framlägga proposition beträffande mellanskolans
ledning tills också frågan
om grundskolans ledning utretts.

Betänkandet om mellanskolans ledning
remissbehandlas för närvarande.
Jag anser det lämpligt att avvakta remissvaren,
innan jag tar ställning i frågan.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret.

Jag tror inte att utbildningsministern
egentligen behöver studera remissyttrandena
så särskilt mycket för att bestämma
sig för att vänta med förslag
om ledning av mellanskolan tills också
frågan om grundskolans ledning har
utretts. Kritiken mot det nya förslaget
är ganska allvarlig och omfattande, vilket
jag förutsätter har blivit bekant
även för statsrådet. Den saken skall vi
emellertid inte diskutera här. Men jag
hade mycket gärna sett att vi i dag
fått besked om när vi skall få en proposition
om skolans ledning, och jag
hoppas att den då kommer att avse både
grundskola och mellanskola. Det beskedet
tycker jag att jag hade kunnat få
i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. den bebådade

ändrade kapitalbeskattningens inverkan

på näringspolitik och samhällsekonomi

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
har frågat mig

1) om jag är beredd att innan förslag
till ändrad kapitalbeskattning förelägges
riksdagen företa undersökningar rörande
det föreslagna systemets inverkan
i fråga om näringspolitik och samhällsekonomi,

2) om jag har observerat den brist i
samstämmighet som föreligger mellan
kapitalskatteberedningens förslag och
den jordbrukspolitik, som beslutades av
1967 års riksdag,

3) om jag är beredd medverka till en
sådan utformning av kapitalbeskattningen,
att den inte motverkar de för
näringslivet så väsentliga familjeföretagen.

Avsikten är att i en kommande proposition
rörande kapitalbeskattningen
ta särskild hänsyn till de av interpellanten
berörda företagen. Diskussionen
om kapitalskatteberedningens förslag
torde i övrigt få anstå till dess propositionen
framlagts.

Vidare anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag hoppas att man inte har behövt
anställa extra personal i departementet
för att utforma svaret, som ju
är hållet i modernt kort-kort format.

I sitt tal i Malmö i måndags var statsrådet
däremot väsentligt mera meddelsam
i ungefär samma frågor. Men
knappheten i svaret kan inte innebära
att jag avstår från att här motivera min
interpellation och de frågor jag där

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Svar på interpellation ang. den bebådade

på näringspolitik och samhällsekonomi

ställt, och statsrådet får ursäkta att jag
nu nödgas besvära med det.

Som jag uppfattat svaret är det egentligen
endast ett visst besked när det
gäller den sista av mina frågor, i någon
mån också besked i den andra frågan
men knappast svar på den första frågan,
som gällde kraven på en samhällsekonomisk
och näringspolitisk analys
av verkningarna av en skärpt kapitalbeskattning.
Vad som sedan ligger i uttalandet
om särskild hänsyn till vissa
företag framgår tyvärr inte. Även utredningsmajoriteten
har ju sagt att den
anser sig ha tagit vissa hänsyn. Nu vill
jag emellertid vara så ärlig att jag säger,
att jag hoppas kunna tolka herr
statsrådets svar, när han säger att det
skall las särskild hänsyn till vissa företag,
som ett positivt uttalande. Jag förstår
mycket väl att när en stor och allmän
skattereform skall genomföras och
förberedas bör man också inlemma kapitalskatterna,
och det är väl inte heller
första gången som det har skett. Jag
vill alltså inte alls bestrida att även kapitalskatterna
tid efter annan kan tas
upp till behandling och anpassas till utvecklingen.
Det kan rent av tänkas att
de någon gång kan behöva ändras i annan
riktning än den som nu förespeglas.
Även om propositionen får en sådan
utformning — finansministerns uttalande
i Malmö tyder ju på detta -—
att den neutraliserar utredningens försummelse
att inte utreda konsekvenserna
av förslaget, kvarstår dock det förhållandet,
att riksdagen sannolikt kommer
att få besluta i den här frågan utan
att denna viktiga detalj klarlagts.

Min kritik mot utredningsmännens
nonchalans står alltså kvar. I stället för
att göra dessa utredningar om de samhällsekonomiska,
näringspolitiska och
konkurrensmässiga konsekvenserna gör
utredningen ett uttalande som torde stå
i särklass i svenskt utredningsarbete.
Det framhälles nämligen att man inte
har funnit det behövligt att såsom fö -

ändrade kapitalbeskattningens inverkan

reslagits inom beredningen göra mera
ingående samhällsekonomiska analyser
av verkningarna av kapitalbeskattning
med olika höjd. Man säger sig inte heller
— som i den allmänna diskussionen
påyrkats från något håll — behöva företa
närmare analyser angående exempelvis
den förräntning som erfordras
för att ett i familjeföretag nedlagt kapital
skall kunna bevaras intakt. Detta
uttalande har kallats för ett praktblomster
i svenskt utredningsväsende,
och jag hoppas att detta blomster är
så pass sterilt att det inte fröar av sig.
De publicerade remissvar som jag läst
är lika kritiska såvitt jag kunnat fatta,
och i reservationerna till utredningens
betänkande riktas också mycket stark
kritik mot att det saknas sådana analyser.

Skall jag döma av svaret på min interpellation
kommer väl inte sådana
analyser att göras innan riksdagen skail
besluta — det behövs inga ytterligare
kommentarer. Tyvärr tycks man emellertid
på vissa håll ha den uppfattningen
att kapital är lika skattekraftigt oavsett
var det är placerat och att man
utan att skada ett företag kan rycka
loss ett kapital för skattebetalning eller
eljest annat ändamål än den förefintliga
investeringen. Men så är ju inte fallet,
och jag tror också åt! finansministern
är fullt på det klara med det. Avkastningen
av ett kapital är dessutom mycket
olika beroende på placeringen. Särskilt
låg avkastning har kapital som
placerats i jordbruk, där det ofta endast
bereder vederbörande ägare en arbetsmöjlighet.
Samma funktion har kapitalet
ofta i andra familjeföretag inom
industri, handel, fiske, trädgårdsnäring
etc. Man så att säga köper sin arbetsplats,
och kapitalet är ett verktyg som
arbetar inom företaget. Dessa familjeföretagare
kan ingalunda inrangeras i den
kategori s. k. kapitalister som av många
betraktas med så oblida ögon. Den som
i (lag investerar några hundratusen kro -

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på interpellation ang. den bebådade ändrade kapitalbeskattningens inverkan

på näringspolitik och samhällsekonomi

nor i ett jordbruk, en fiskebåt eller ett
annat företag går i regel med i arbetet
som vanlig jobbare. Han har inte sällan
lägre inkomst, längre arbetstid och
mindre fritid än den anställde. Han spelar
inte alls rollen av något slags kapitalist.
Man skall därför inte dra alla
över en kam, som det heter.

Vi har från vårt håll i ett par motioner
vid detta års riksdag fört fram tanken
på att man skulle kunna differentiera
kapitalet i dessa sammanhang. I
den ena motionen krävs det att avkastningsvärdet
på ett jordbruk skall ligga
till grund för taxeringen av detta -— när
jordbruket används såsom jordbruk —
och inte som nu de uppskruvade jordvärdena,
som inte alls har någonting
med företagsekonomiska beräkningar
att göra. I den andra motionen föreslås
att kapitalet vid beskattningen bör kunna
delas upp i arbetande kapital och
annat kapital. Om tidningsreferaten är
riktiga, var herr finansministern inne
på liknande tankegångar i sitt föredrag
i Malmö i måndags. Jag tror att det bör
finnas praktiska möjligheter till en lösning
enligt sådana linjer. För familjeföretagen
är det av behovet påkallat att
så sker. Man har i England ett liknande
system, och det går säkerligen att
genomföra också i vårt land.

Att familjeföretagen drabbas hårt beror,
som vi alla vet, på att kapitalet i
allmänhet är helt investerat i företaget.
Man har redan nu — det säger utredningen
själv — svårt att behålla kapitalet
intakt i dessa företag. I stället för att
pumpa ut kapital från dem borde man
försöka tillföra dem nytt kapital. Dessa
mindre och medelstora företag är ändock
de små tätorternas och landsbygdens
sysselsättningsobjekt. Jag är fullt
medveten om att jag inte behöver hålla
någon föreläsning för herr statsrådet
om de mindre företagens och familjeföretagens
betydelse inom svenskt näringsliv.
Att 400 000 personer är direkt
beroende och en och en halv miljoner

indirekt beroende av dem, att de är viktiga
underleverantörer till storindustrin
o. s. v. känner statsrådet till.

Skulle dessa familjeföretagare åläggas
en ökad kapitalbeskattning, såsom majoriteten
i beredningen föreslår, skulle
flertalet av dem troligen få ta pengar till
denna skattehöjning ur sin tidigare relativt
låga inkomst eller också ur företaget.
Det sistnämnda är inte prakitskt
möjligt, utan det första alternativet skulle
väl få gälla. Företagarna finge sänka
sin egen inkomst, tv de kan inte höja
den så att den kompenserar skattestegringen
i tillräcklig grad.

Till detta kommer att generationsväxlingarna
kan bli mycket besvärliga, om
kapitalbeskattningsförslaget genomförs.
Inom jordbruket är redan i dag generationsväxlingarna
ett mycket allvarligt
problem, beroende på — som jag nämnde
— de orimligt stegrade jordvärdena.
Sedan jordförvärvslagen liberaliserades
har nämligen på detta område släppts
in köparkalegorier som har helt andra
intressen av att förvärva jord än att försörja
sig på den. Och dessa köpare betalar
på sina håll priser som ligger 100
procent över avkastningsvärdet från
jordbrukssynpunkt. Vi varnade från
vårt håll för denna utveckling när liberaliseringen
en gång genomfördes.

Den högre arvsskatt som eventuellt
kommer att införas får nog ofta betalas
av dem av syskonen som skall lösa
ut de andra och försöka fortsätta som
jordbrukare. Att man i utredningen har
föreslagit en förhållandevis hårdare
skattebelastning på dessa familjeföretag
än på flermiljonägarna är mycket
märkligt och från jämlikhetssynpunkt
helt obegripligt.

I den andra frågan i interpellationen
har jag pekat på den bristande samstämmigheten
mellan den jordbrukspolitik
som regeringen genomdrev 1967
och det skatteförslag som har framlagts.
För endast ett par år sedan ansåg regeringen
att större brukningsenheter inom

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Svar på interpellation ang. den bebådade

på näringspolitik och samhällsekonomi

jordbruket var den enda riktiga målsättningen.
För att på kortast möjliga
tid realisera denna görs rationaliseringsinsatserna
och sätts kreditstödet
in just på skapandet av dylika större
enheter.

De personer som 1967 hade sådana
jordbruk eller som därefter har skaffat
sig sådana eller tänker göra det framöver
riskerar nu att få känna på hur
deras företag kan komma att undergrävas
genom skärpt kapitalbeskattning.
Det kan lätt arta sig till att bli en modern
version av Nyköpings gästabud
där den bedragna parten är de jordbrukare
som har satsat på ett rationellt
jordbruk. Att döma av finansministerns
uttalande i Malmö tror jag dock inte att
han vill agera som värd vid en sådan
tillställning.

Ungefär samtidigt som kapitalskatteberedningen
avgav sitt betänkande var
en utredning om jordbrukets inkomstförhållanden
klar. Den utfördes av jordbruksnämndens
inkomstgrupp som hade
förstärkts med representanter från
lantbrukshögskolan, lantbruksstyrelsen,
statistiska centralbyrån och Jordbrukets
utredningsinstitut. Beräkningarna
över industrdarbetarinkomsten utfördes
av LO. Den utredningen får man väl
därför anse ha ett ganska betydande bevisvärde.
Av densamma framgår att
jordbrukets eftersläpning fortsätter och
snarare ökar än minskar. Vidare visar
den att jordbruk i storleksgruppen 40
hektar, alltså 80 tunnland, på de sydsvenska
slättbygderna under åren 1965
—1968 redovisade en genomsnittlig förräntning
av insatt kapital på cirka 1,2
procent. Vid framräknandet av dessa
värden bär inflationsvinsten också inräknats.
Av dem som vill skaffa sådana
familjeföretag i södra Sverige krävs investeringar
på över miljonen. Många
tycks i dag inte ha klart för sig att familjeföretagen
är av så kapitalkrävande
karaktär.

Som jag sade spelar förriintningen eu

ändrade kapitalbeskattningens inverkan

avgörande roll för möjligheten att behålla
kapital i ett företag. Om full kostnadstäckning
skulle ges åt dessa jordbruk
skulle producentpriserna behöva
höjas med ungefär 7 procent. Vi vet
att detta inte är möjligt, eftersom jordbruket
är statligt reglerat och inte kan
kompensera sig för ökade utgifter på
detta sätt.

Låt mig ta ett exempel, som redovisas
i den nämnda utredningen. Arbetsinkomsten
för en industriarbetare i ortsgrupp
3 är 23 059 kronor. För en jordbrukare
på en gård om 40 hektar är
inkomsten 17 881 kronor. Häri har
inräknats en inflationsvinst på 3 458
kronor. Inkomstklyftan beträffande arbetsinkomsten
mellan industriarbetaren
och jordbrukaren på denna gård om
40 hektar inom den sydsvenska slättbygden
är alltså 5 178 kronor. Om man
ser på familjeinkomsten finner man att
ställningen är något bättre för jordbrukaren.
Industriarbetarfamiljen uppvisar
en inkomst av 29 120 kronor och
jordbrukaren med en gård på 40 hektar
har en familjeinkomst av 29 820 kronor.
Däri ingår emellertid för jordbrukarfamiljen
både inflationsvinsten och
kapitalinkomsten. Man skall också värdera
att industriarbetaren har semester
och fria lördagar och söndagar.
Jordbrukaren i fråga har sannolikt ingen
semester och får själv sköta sina
djur både lördagar och söndagar. Timantalet
bakom hans familjeinkomst är
således säkerligen betydligt större än
för industriarbetarfamiljens inkomst.

Fn skärpning av kapitalbeskattningen
måste, såsom jag tidigare sagt, finansieras
av den förut befintliga inkomsten
för familjeföretaget. Det finns dock inte
mycket att ta, om man inte vill öka inkomstklyftan
på ca 5 000 kronor betydligt.
I ett av de avlämnade remissyttrandena
har man som exempel på
verkningarna av utredningsförslaget tagit
ett familjeföretag inom jordbruket i
storleksklassen 50—100 hektar. Det är

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på interpellation ang. den bebådade ändrade kapitalbeskattningens inverkan

på näringspolitik och samhällsekonomi

sådana gårdar som lantbruksnämnderna
nu animerar jordbrukarna att skaffa
sig. Man utgår ifrån ett taxeringsvärde
av ungefär 387 000 kronor och ett eget
kapital av 323 000 kronor. Skatten är
för närvarande 2 510 kronor och blir
efter en 55-procentig höjning av taxeringsvärdet
5 990 kronor — en höjning
med cirka 140 procent. Om denna familjeföretagare
skall kunna undvika att
sänka sin inkomst från sitt företag, måste
han öka den med ca 7 000 kronor,
alltså med en summa dubbelt så stor
som skattehöjningen. Han måste då öka
familjeinkomsten med ungefär 23 procent.
Det är helt omöjligt för honom att
göra detta.

Om familjeföretagaren vill kompensera
sig för skattehöjningen, gör han
det troligen genom att öka produktionen,
d. v. s. genom att skaffa sig fler
djur och öka sitt timantal. På detta
sätt kan han skaffa sig en större bruttoinkomst.
Detta ligger dock inte i linje
med beslutet 1967, enligt vilket jordbrukets
självförsörjningsgrad skulle
bantas ned till 80 procent.

I remissyttrandet redovisas också att
den latenta arvsskatten på denna gård
fyrdubblas, från ungefär 20 000 till
84 000 kronor. Det är undersökningar
av detta slag som borde ha gjorts inom
utredningen och som bör göras innan
vi fattar beslut om dess förslag. Detta
gäller inte bara jordbruket utan praktiskt
taget alla familjeföretag.

Jag vill vidare säga att jag hoppas
att finansministern skall kunna finna
lösningar som innebär att våra familjeföretag
även i fortsättningen kan bestå.
Jag vill också gärna uttala min
uppskattning av det sätt på vilket herr
statsrådet vid tidigare tillfällen bidragit
till att göra kapitalskattedebatten realistisk
och till att ge den de proportioner
som den rätteligen bör ha. Många
försöker att ge den proportioner som
den absolut inte har.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
gjorde i sitt inlägg två reflexioner.
Den första var att han utgick ifrån att
han inte behövde hålla några föreläsningar
för mig i denna fråga, men utan
att vara elak kanske jag kan säga att
han hade litet svårt att leva upp till
denna sin goda föresats. En föreläsning
är emellertid rätt överflödig, ty dels
har jag läst in jordbrukarnas synpunkter
i remissvaren, dels har jag tagit
emot deputationer från Lantbruksförbundet
och RLF, som haft tillfälle att
muntligt lägga fram sina synpunkter,
dels har denna fråga behandlats inom
någonting som heter planeringsrådet,
där finansministern sitter ordförande
och där värdefulla inlägg gjorts av jordbrukets
representanter. Lika litet som
jag behöver någon föreläsning behöver
herr Hansson någon föreläsning från
min sida. Herr Hanssons inlägg var ju
ett hörbart bevis på att han är djupt
sakkunnig i frågan. Det är också förklaringen
till det korta svaret. Jag utgår
ifrån att herr talmannen vid dessa
frågestunder sätter värde på att svaren
blir så korta som möjligt.

Den andra reflexionen, som herr
Hansson i Skegrie gjorde, vill jag också
bestyrka. Trots ett mycket hårt arbete
i finansdepartementet har vi inte
skaffat in extra folk för att utforma
svaret till herr Hansson. Det har gått på
den ordinarie styrkan så att säga.

Allra sist vill jag ytterligare bestyrka
ett antagande från herr Hanssons i
Skegrie sida. Jag sade i interpellationssvaret:
»Avsikten är att i den kommande
propositionen rörande kapitalbeskattningen
ta särskild hänsyn till de
av interpellanten berörda företagen.»
Herr Hansson utgick ifrån att detta
var ett positivt uttalande. Låt mig än

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Svar på fråga ang. offentliggörande av remissyttranden över kapitalskatteberedningens
betänkande

en gång bestyrka att det är ett positivt
uttalande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att tacka herr statsrådet för att han
har för avsikt att inta en positiv hållning
till dessa familjeföretag. Det är
tacknämligt att kunna konstatera detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. offentliggörande av
remissyttranden över kapitalskatteberedningens
betänkande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
har frågat mig, om jag är villig att i
statens offentliga utredningar eller på
annat lämpligt sätt in extenso offentliggöra
inkomna remissvar över kapitalskatteberedningens
betänkande.

Jag betraktar inte dessa remissvar
som så speciella att de bör föranleda
den ovanliga åtgärden av en särskild
tryckt publicering. Svaren är offentliga
och finns tillgängliga på finansdepartementet
för såväl press som enskilda.

Vidare anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet även för svaret på denna
enkla fråga. Jag är något förvånad
över den avvisande hållning som detta
svar andas.

Vid ett par tidigare tillfällen då det
gällt viktiga utredningar har jag ställt
samma fråga till andra statsråd, och ett
offentliggörande har inte tidigare förvägrats.
Är man i finansdepartemen -

tet rädd för att in extenso offentliggöra
vad som står i dessa remissvar?
Man kommer att som vanligt ta fram
vissa valda delar i propositionen, förmodar
jag, men det kan ju finnas annat
också. Det är inte av nyfikenhet som
jag begärt ett offentliggörande utan
det är på grund av helt andra skäl.
Visserligen är remissvaren offentliga
handlingar, som finns tillgängliga på finansdepartementet,
men hur vill man
praktiskt lösa detta problem, om alla
riksdagens ledamöter kom och ville läsa
igenom remissyttrandena? Utredningar
är ju ingalunda regeringens privatsak,
i varje fall inte de parlamentariska utredningarna.

Alla partier har representanter i utredningen
och bör för den skull också
ha rätt att lika enkelt och lättfattligt
som regeringen ta del av reaktionerna
utifrån. Med hänsyn till den bristande
redovisning utredningen presenterat
över de samhällsekonomiska och näringspolitiska
konsekvenserna hade jag
hoppats att remissvaren skulle kunna
erbjuda någon liten kompensation.

Remisstiden har i det här fallet varit
sju veckor — det tycks för övrigt vara
en tendens att remisstiderna blir kortare
och kortare — och på den tiden,
vari har ingått jul- och nyårshelgerna,
har man begärt att de tillfrågade myndigheterna
skulle sätta sig in i de stora
problem som utredningen har haft två
och ett halvt år på sig att penetrera.
Trots detta hoppades jag att det i något
remissvar skulle finnas något slags
kartläggning. Jag tror att det är klokt,
om finansdepartementet, lika väl som
andra departement har gjort ett par
gånger, överväger att publicera svaren.
Mörkläggningen i skattefrågan har
klandrats. Jag förstår mycket väl att
det tillvägagångssättet kan behövas i
vissa fall, men jag tycker inte att denna
mörkläggning bör utsträckas så långt
att man inte vågar visa vad som står i
remissvaren.

(i — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 7

82 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på fråga ang. offentliggörande av remissyttranden över kapitalskatteberedningens
betänkande

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag sade i mitt svar
att det är en ganska speciell åtgärd
att distribuera remissvar till det offentliga
trycket och sedan vidarebefordra
dem i något slags bokform till bokhandlarna.
Jag har inte bedömt den
här frågan i detta läge vara sådan att
man skulle vidta denna alldeles speciella
och ganska ovanliga åtgärd.

Men jag är som alltid intresserad
av praktiska lösningar, och jag kan
meddela herr Hansson att det står ett
rum till förfogande på finansdepartementet
och att remissvaren ligger där.
Herr Hansson är hjärtligt välkommen
— vi skall ta väl hand om herr Hansson
— att läsa igenom svaren. Jag
befarar i allmänhet inte att det bildas
någon ko av riksdagsledamöter, men
skulle den mycket ovanliga situationen
inträffa att många av riksdagens ledamöter
vill ta del av dessa svar, så är vi
så praktiska organisatörer i finansdepartementet
att även den saken kan
ordnas.

Herr Hansson sade att utredningen
har haft obegränsad tid till sitt förfogande,
medan remissinstanserna har
haft endast kort tid på sig. Emellertid
hör det till saken att herr Hansson
befinner sig i den gynnsamma situationen
att han kan få så att säga
tappningen direkt från källan. En av
hans mycket värdefulla partivänner, ledamot
av medkammaren, har ju tillhört
utredningen och kan den från
början till slut. Det bör underlätta
rätt mycket för en upplysningsverksamhet
inom centerpartiet.

Jag har kunnat inregistrera — jag
kanske inte skall säga att det är till
min överraskning — att herr Hansson
i ett anförande i Eslöv härförleden tog
ett bestämt avstånd från vad centerpartiets
representant i utredningen har
satt sitt namn under såsom ett riktigt

förslag i fråga om kapitalbeskattningen.

Emellertid skall jag inte lägga ut
texten mera, ty jag tror att herr talmannen
sätter värde på korta inlägg.
Jag inskränker mig till att än en gång
upprepa att det inte är fråga om något
undanhållande av upplysningar. Handlingarna
finns tillgängliga för vem som
helst. Om herr Hansson inte själv vill
komma upp, så går det att skicka någon
skribent eller någon man från partikansliet.
Det går alldeles utmärkt. Ärendet
har inte haft den karaktären att
jag har bedömt det såsom lämpligt att
publicera remissvaren i en speciell
trycksak.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vad beträffar det lilla
mellanspelet av herr finansministern,
där han alluderar på vad jag sade i
Eslöv, ställer jag mig icke bakom det
förslag som denna reservation talar
om. Huruvida partiet gör det är jag inte
heller säker på.

Jag lyssnade för två timmar sedan
på ett svar i första kammaren av herr
finansministern, där han förklarade att
regeringen inte känner sig bunden av
utredningsförslag utan vill vara fri att
ha den ståndpunkt den behagar när tiden
är inne. Är det bara regeringen
som har denna rätt, har inte oppositionspartierna
samma rätt beträffande
sina utredningar?

Vad därefter gäller den vänliga inbjudan
till kanslihuset så har jag aldrig
vantrivts där, men jag skulle trivts
väsentligt bättre i ett rum där jag finge
ha remissvaren för mig själv. Jag kan
upplysa herr statsrådet om att jag har
läst denna utredning inte bara en gång
utan minst två gånger för att vara
säker på vad det står i den, och jag har
räknat på den också. Jag tycker det
vore klokare av herr statsrådet att
ställa den här personalen till förfogan -

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

de för att skriva ut papperen inom finansdepartementet
och distribuera dem
i stencil till de riksdagsmän som vill ha
dem i stället för att riksdagsmännen
skall behöva springa den ene efter den
andre till kanslihuset för att stå i ko.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vet inte om jag
hörde fel men sade herr Hansson att
beträffande kanslihuset så hade han
aldrig trivts där? (Herr Hansson i
Skegrie: Vantrivts!)

— Ja, då är jag helt överens med
herr Hansson. Jag hade nämligen en bestämd
känsla av att herr Hansson trivdes
som fisken i vattnet under den tid
vi var tillsammans där.

Visst har herr Hansson rätt att ha
en annan uppfattning än centerpartiets
representanter i utredningen, en rätt
som jag förbehåller mig också. Men
skillnaden mellan oss är att herr Hansson
beklagar sig över att han hade så
liten tid att fundera igenom detta i
förhållande till den tid som utredningens
ledamöter hade. Någon sådan klagan
har aldrig kommit över mina läppar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation och fråga ang.
behandlingen av det aviserade förslaget
till skattereform

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har
frågat mig om jag vill lämna kammaren
upplysning om skälen till att det
aviserade förslaget till skattereform icke
kommer att av Kungl. Maj:t remitteras
till myndigheter och organisationer.

De avsedda skattepropositionerna
bygger delvis på utredningsförslag, som
i vanlig ordning varit remitterade, och
delvis på politiska ställningstaganden
som sedan ett halvt år tillbaka i sina
huvuddrag varit kända för allmänheten.

För egen del anser jag att få propositioner
varit föremål för så mycken
informativ debatt före presentationen i
riksdagen som de nu aktuella.

Vidare har fru Nettelbrandt frågat
mig om jag för att underlätta den sakliga
bedömningen och riksdagsbehandlingen
vill genom särskild departementspromemoria
utan dröjsmål offentligt
redovisa fullständigt material rörande
den aviserade skattereformen såsom
skatteskala, grundavdrag m. m.,
belysande verkningarna i fråga om marginalskatter
och ändringar i total skatt
inkl. momshöjning.

De av fru Nettelbrandt efterlysta
uppgifterna kommer i sedvanlig ordning
att i proposition föreläggas riksdagen.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det rekordkorta svaret. Både svaret och
de ironiska tonfallen avspeglar ganska
väl finansministerns ovilja att föra en
seriös offentlig debatt om det kommande
skatteförslaget. Vi har mer och mer
fått klart för oss att finansministern
inte vill diskutera vare sig principerna
eller det tekniska innehållet i den skatteskärpningsproposition
som förr eller
senare ju skall komma på riksdagens
bord. Dess värre har vi också mer och
mer fått klart för oss att finansministern
absolut inte vill föra fram i ljuset
de ekonomiska effekterna för skattebetalarna
av det förslag som kommer
att framläggas.

Det verkar som om finansministern
både vill och inte vill ha en debatt.

84 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

Finansministern har serverat detta
skatteförslag droppvis eller skedbladsvis
men har underlåtit att ge en klar
deklaration av innehållet i skeden. Vi
har frågat oss vad som ligger bakom
denna ganska nya metod från finansministerns
sida. Finansministern är ju
känd för att tala klarspråk, rent och
rakt ut, och stå för ganska hårda vindkast
i opinionen, men här verkar det
som om finansministern vill känna sig
för för att följa de olika vindkasten.

Det var tur att vi fick i gång en
ordentlig debatt, främst i tidningarna
men även inom de politiska oppositionspartierna,
om särbeskattning och sambeskattning
samt om den familj ebeskattning
som innebär betydande skärpningar
för åtskilliga hemmafruar då det
gäller skatten. Resultatet av den debatten
har ju blivit att finansministern
under hand har låtit förstå — antingen
själv eller genom statsministern

— att man kan tänka sig högre avdrag.
Man kan kompensera den negativa effekten
av den individuella beskattningen,
för att nämna ett exempel.

Vi har kunnat avläsa exakt samma
metod då det gäller kapitalbeskattningen.
Enligt det förslag som finansministern
framförde för en tid sedan i
Malmö och som just nu har diskuterats
med herr Hansson i Skegrie skulle vid
en mera passiv förmögenhetsplacering
den gränsdragning som utredningen
har föreslagit i stort sett kunna accepteras,
eftersom den var väl avvägd,
medan man däremot om förmögenheten

— framför allt i familjeföretag — var
placerad i maskiner och anläggningar,
alltså hade karaktären av arbetande
kapital, skulle kunna tänka sig en lindring.

Ja, detta är en sak som låter väldigt
bra, men det hade varit ännu bättre om
vi på ett tidigare stadium hade fått klart
för oss vad finansministerns intentioner
på denna punkt egentligen innebär.
Jag tror att sådana här nödlösningar,

som till en början kan tyckas mycket
tillfredsställande, därför att kapitalbeskattningen
för familjeföretag i detta
fall kommer att bli lindrigare än vad
finansministern från början hade tänkt
sig, ändå innehåller drag av improvisation
som kan vara farliga för framtiden.
Att exempelvis göra en åtskillnad
mellan arbetande och passivt kapital;
vad innebär det? Ja, det betyder att
det kapital som placeras t. ex. i statsobligationer
i det vällovliga syftet,
skulle jag tro, att klara herr Strängs
finanser alltså skulle beskattas hårdare
eller straffbeskattas och likaså det kapibelysande
verkningar i fråga om martal
som placeras i en bank, kanske för
att möjliggöra för ett familjeföretag
att låna pengar.

Jag har med detta endast velat illustrera
den rvckighet och de tillfälligheternas
spel som styr finansministerns
agerande då det gäller den kommande
skattepropositionen.

Låt mig sedan övergå till det knapphändiga
svaret. En del kan naturligtvis
avläsas ur det. Finansministern säger
att den kommande skattepropositionen
skall bygga »delvis på utredningsförslag»
och »delvis på politiska
ställningstaganden». Ja, nu är väl allting
som förs fram i riksdagen för beslut
ändå till syvende og sidst ett politiskt
ställningstagande från regeringens
sida. Det är ju själva innehållet i vår
demokrati, så det är ju ingenting nytt
att säga att det är ett politiskt ställningstagande
som ligger bakom finansministerns
kommande skatteproposition.
Men vad är det för utredningsförslag?
Jo, det är familjeskatteberedningens
förslag och det är betänkandet från
kapitalskatteberedningen. Några andra
utredningsförslag kan det väl knappast
vara fråga om, tv den redan 1964 kapsejsade
allmänna skatteberedningen kan
väl knappast räknas hit.

Sedan kan man fråga sig om familjeskatteberedningens
betänkande är nå -

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

gonting att bygga på som motiv för att
nu införa en särbeskattning enligt beredningens
modell. Där säger herr
Sträng — inte här i riksdagen men
när han är ute och talar på andra platser
— i allmänna ordalag att remissyttrandena
över beredningens betänkande
har visat en klart positiv inställning
till en övergång till individuell
beskattning. Man får då det intrycket
att remissinstanserna är positivt inställda
till beredningen över huvud taget.
Men så är inte alls fallet, som finansministern
också vet. Det helt övervägande
antalet hörda myndigheter och
organisationer har inte accepterat något
av beredningens alternativ, inte ens
de instanser som sagt sig kunna godta
en viss skatteskärpning. Att alltså hänvisa
till familjeskatteberedningen som
en avgörande utredning och som grundval
för den kommande propositionen
är såvitt jag förstår mycket svagt, eftersom
beredningen i själva verket har
underkänts tekniskt av de remissinstanser
som yttrat sig över förslagen.

I detta sammanhang vill jag också
säga något rörande diskussionen om
särbeskattning och sambeskattning.
Man har här försökt binda fast de olika
partierna till att ställa sig helhjärtat
bakom antingen en särbeskattning eller
en sambeskattning. I moderata samlingspartiet
har vi bara bundit oss för
eu sak, nämligen för en barnfamiljvänlig
beskattning. Detta betyder med andra
ord att vi inte accepterar den nuvarande
sambeskattningens utformning
och heller inte den särbeskattning
som familjeskatteberedningen har
föreslagit. Tekniskt kan man naturligtvis
tänka sig att göra både sambeskattningen
och särbeskattningen mera familjevänliga,
men finansministern och
hans utredningsmaskineri har ännu inte
presenterat ett särbeskattningssystem
som är familjevänligt och barnfamiljvänligt,
och det iir i avvaktan på ett
sådant förslag som vi endast gör det

uttalandet att beskattningen måste vara
barnfamiljvänlig. Det är det avgörande.
Den tekniska lösningen får vi
sedan diskutera.

Sedan bara några ord också om en
annan sak, som finansministern indirekt
har hänvisat till genom sitt omnämnande
av utredningarna, nämligen
kommunalskatteavdragets slopande. Den
saken aktualiseras också av familjeskatteberedningen,
det är riktigt, men
finansministern säger därvidlag ingenting
om vad remissinstanserna har
framhållit. Det kan man förstå, eftersom
flertalet remissinstanser har ansett
att avdraget bör bibehållas. Avdraget
behövs nämligen, säger man, för att
jämna ut de alltför stora skillnaderna i
den kommunala utdebiteringen.

Den hänvisning till olika statliga utredningar
som finansministern gjort
håller inte. Familjeskatteberedningens
förslag har underkänts av remissinstanserna,
och remisskritiken över kapitalskatteberedningens
betänkande har
i själva verket också varit mördande.
Det är inte alls så att det bara är lantbrukets
skattedelegation eller näringslivets
skattedelegation som har förintat
förslaget, utan till och med en
så modest och försiktig remissinstans
som riksskattenämnden har avvisat förslaget.
Jag hoppas att den nämndens
yttrande tas med i den sammanställning
av remissyttranden som finansministern
inte vill publicera särskilt men
som bör tas med i den kommande propositionen.

Jag vill sluta med att säga att finansministern
inte brukar ta råd, framför
allt inte från oppositionen. Å andra sidan
har vi med glädje kunnat iaktta
att finansminister Sträng är på flykt
bort från sina egna skatteförslag sådana
han sjiilv skisserade dem tidigare.
Ett gott råd i detta fall vore väl ändå
att exempelvis beträffande kapitalskatteberedningens
förslag slänga det i papperskorgen
och göra en ny utredning,

86 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

ta större hänsyn till den enskilda företagsamhetens
och jordbrukarnas villkor
samt betänka att det är bättre att bevara
företagsamheten i landet i stället
för att skrämma i väg en del av dem till
andra länder som är våra konkurrenter
och som säkerligen är beredda att ta
emot med stora famnen. Den politiska
bedömningen borde även finansministern
kunna göra med tanke på landets
hela hushållning.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag konstaterar att jag
har fått ett svar på min enkla fråga,
men jag är inte riktigt säker på, herr
talman, att det är nödvändigt att uttrycka
ett tack för svaret. I så fall skall
jag självfallet göra det, även om jag
uppriktigt sagt inte riktigt vet vad jag
tackar för.

Jag har upplysts om att uppgifterna
i fråga i sedvanlig ordning kommer att
ingå i en proposition som skall föreläggas
riksdagen. Det är möjligt att detta
kan vara en värdefull upplysning.
Man vet ju inte vad som kan hända,
men hittills har vi ju alltid fått propositioner
innan vi fattat ståndpunkt här
i riksdagen. För övrigt kan jag inte hålla
med om att det på något sätt är fråga
om sedvanlig ordning. Här i landet
har vi tvärtom en mycket fin tradition
som jag tror att man i många andra
länder ser på med en viss avund, nämligen
mycket grundliga utredningar i
varje viktig fråga och sedan en ordentlig
remissbehandling, men denna som
jag vill kalla sedvanliga ordning har ju
ingalunda föregått just den proposition
som väntas.

På en punkt vill jag gärna ge finansministern
helt rätt på tal om att förelägga
riksdagen något i sedvanlig ordning.
Propositionen skall ju framläggas
strax före påsk, och vi är ju vana vid
att vi får mycket mastiga bitar att läsa
just före påsk då regeringens ledamöter,
andra experter och över huvud taget

personer som man vill konferera med
åker på semester. Med de knapphändiga
resurser som står oppositionspartierna
till buds skall de under den tiden
utföra själva granskningen av alla
de propositioner som väller över dem
just innan vi far på påskferier. Jag vill
gärna instämma i att det är »sedvanligt»
i det hänseendet. Det är ju synnerligen
stora frågor det här gäller och
jag vill erinra om finansministerns egna
ord att det rör sig om det största solidaritetsprov
som det svenska folket
ställts inför och det är inte litet det.
Då kunde det ju vara naturligt att man
tillämpade den nyssnämnda ordningen
som tillhör våra mycket fina traditioner
med parlamentariska utredningar
och remissförfarande.

Nu kan det naturligtvis sägas, och
många tror kanske på det, att den gamla
ordningen tillämpats i detta fall, eftersom
vi haft såväl kapitalskatteberedning
som familjeskatteberedning, och
en remissbehandling har obestridligen
förekommit. Beträffande kapitalskatteberedningen
är självfallet resultatet av
denna — jag skall inte i någon fråga
ingå på en sakprövning — i mycket hög
grad beroende av resultatet beträffande
inkomstskattefrågorna. Beträffande
familjeskatteberedningen, och jag hoppas
finansministern vill vitsorda detta,
utgör ju de frågor den beredningen
hade att utreda endast ett begränsat fält
av hela den reform som nu förestår, om
man skall tro på de uppgifter som lämnats
efter hand och det som framhållits
i finansplanen -— och vi brukar ju hålla
oss till vad som står i den.

En av de verkliga tvistefrågorna som
vi kämpade mycket om i familjeskatteberedningen
var just om vi inte skulle
få ta detta större grepp som finansministern
nu tar och som det är riktigt
att ta. Jag tror inte att man kan lösa
detta problem med de begränsade direktiv
som familjeskatteberedningen hade.
De var visserligen inte skriftliga, så jag

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

kan inte hänvisa till någon text, men
enligt de muntliga informationer som
gavs utredningen fanns det inte någon
möjlighet att där ta upp frågorna i hela
deras vidd, vilket man kan göra i samband
med en sådan här bredare lösning.

En av skillnaderna är att finansministern
nu kanske använder 4 miljarder
kronor för att göra den direkta skatten
bättre utformad än den hittills varit,
och det är inte småsmulor. Det är klart
att finansministern rör sig med andra
tal än jag, men jag förmodar att även
han är beredd att hålla med om att 4
miljarder inte är så litet. Vi hade inte
någon möjlighet att pumpa in 4 miljarder
i momspengar för att göra alla de
större justeringar i vårt skattesystem
som är så befogade och som jag i stort
sett inte alls vill invända mot. Dagens
fråga är ändå — och det är det jag
ville ha sagt — något radikalt annat än
den begränsade fråga som familjeskatteberedningen
hade att lösa.

Man kan fråga sig: Skall all debatt
här i landet, i press och i alla möjliga
andra sammanhang, avstanna i den
trygga förvissningen om att regeringen
i alla fall sköter saken bäst själv? Eller
tycker finansministern som jag att det
är ett sunt och kanske t. o. m. nödvändigt
inslag i en demokrati att det förs
en debatt kring viktiga frågor? Om finansministern
svarar ja på denna senare
fråga, kommer det en helt annan
fråga: Hur skall i så fall debatten föras?
Sakligt? Ja, självfallet. Osakliga hetskampanjer
— det kan jag försäkra finansministern
— har jag lika litet till
övers för som jag tror att finansministern
har. Men det går inte att kritisera
vad man kallar en osaklig bedömning
och samtidigt omöjliggöra att bedömningen
blir sakligare. Att hålla inne
med uppgifterna och på samma gång
vara ytterligt indignerad över att de
som debatterar inte är tillräckligt initierade
är i realiteten detsamma som

att avblåsa den debatt som folk vill
föra. Det verkar nästan som om herr
Sträng tror att människorna inte fattar
att debatten skall föras just precis under
14 dagar, påsken inkluderad, efter
det att herr Sträng har presenterat hela
sitt hemliga dokument. Men i en demokrati
vill man alltid föra debatt om någonting
är aktuellt och ger anledning
till diskussion. Det förefaller som om
herr Sträng anser att före den utsatta
tidpunkten skall debatten tystna och
demokratin närmast få vila i varje fall
på detta fält. Är det så herr Sträng menar,
eller vad är egentligen avsikten?

Nu har vi tydligen fått klara besked
om att det inte blir någon skriftlig information
av den art som många har
efterlyst. Om jag översätter den enda
mening som utgör finansministerns
egentliga svar från den kurialprosa,
som är vanlig i sådana här sammanhang,
till det mustiga språk, som jag
förmodar att herr Sträng mycket väl
kan använda i andra sammanhang,
konstaterar jag att det strängt taget inte
står något annat som svar på frågan om
vi kan få uppgifter redan innan propositionen
överlämnas än »det angår er
inte». Det är nog en adekvat översättning
till ett mer lättbegripligt språk.

Men om vi nu inte får någon skriftlig
information vore det kanske bra om vi
försökte trampa på mer obanade vägar
— en mer ovanlig behandling kanske
kan vara värdefull ibland. Skulle inte
herr statsrådet exempelvis vilja komma
till bevillningsutskottet någon dag och
lämna oppositionens ledamöter i utskottet
information och svara på frågor
så att bevillningsutskottets oppositionsledamöter,
som naturligt nog vill delta
i denna debatt, kan göra sig underrättade
om fakta och därmed få möjlighet
att föra den initierade debatt, grundad
på sakuppgifter, som jag tror att både
finansministern och jag är överens om
att vi bör föra?

88 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det skulle naturligtvis
här kunna bli en lång debatt — både
herr Holmberg och fru Nettelbrandt har
faktiskt provocerat till detta — men jag
skall försöka att undvika en sådan debatt.

När man som herr Holmberg talar om
finansministerns ovilja att bekänna färg
måste jag allvarligt ställa frågan: Vad
är det i denna proposition som gör att
den inte skall behandlas i den ordning
och enligt den praxis som har utbildats
i regeringens umgänge med riksdagen?
Regeringen är ju inte i något avseende
bunden av utredningsbetänkanden. Parlamentariska
representanter framlägger
ett förslag, detta förslag skickas på
remiss för att man skall få reda på vad
folk i allmänhet tycker om det. När man
sedermera kommer fram till en slutsats
serveras regeringens uppfattning i vederbörlig
ordning i form av en proposition
till riksdagen. Så har det alltid
gått till och jag förutsätter att den även
i fortsättningen skall gå till på det sättet.

Detta fattigdomsbevis, eller skall vi
kalla det övertaktiska politiska utspel,
från oppositionens sida som kommer
till synes genom talet om hemlighetsmakeri
och om att »bär vill finansministern
inte tala om vad han har på
hjärtat», begriper jag inte. Jag har försökt
fundera ut vad oppositionen är ute
efter. Skall det vara något slags ny procedurordning
i regeringens umgänge
med riksdagen? Skall regeringen varje
gång den på befintliga förslag fritt och
obundet tar ståndpunkt säga: »Detta
måste vi remissa.» Så får vi nya remisssvar,
och det finns ju många kloka sådana.
Det är inte fråga om någon flykt
från ståndpunkter, utan om att lyssna
på en opinion som man begär att få reda
på när man skickar ut förslag på remiss.
Men om man nu kommer fram till
en ny ståndpunkt, skall den då också

remissas? Någon gång måste regeringen
ta ställning, och riksdagen har den primära
rätten att först få ta del av den.

Jag tror att riksdagens ledamöter sätter
värde på om vi kan vidhålla nuvarande
procedurordning. Jag kan villigt
erkänna att det inte helt går att göra
det — någon gång är man faktiskt tvingad
att skvallra ur skolan. Jag har blivit
tvingad härtill därför att det på osakkunniga
och illvilliga premisser har
dragits upp kampanjer som gör att hela
diskussionen kan komma alldeles på
sned. Då är man i den allmänna saneringens
intresse skyldig att ingripa för
att försöka sätta kyrkan mitt i byn. Jag
gör det dock med stor motvilja, eftersom
jag menar att riksdagen har primär
rätt att ta del av regeringens ställningstagande.

Jag försäkrar herr Holmberg att han
och hans partivänner skall få ett par
månader på sig att framföra sina synpunkter.
Först kommer den reguljära
motionstiden, och jag är övertygad om
att bevillningsutskottet då överhopas
med tjoglals, kanske 50, 75 eller 100
motioner. I varje fall kommer det att
väckas ett enormt antal motioner. Det
tar sedan säkerligen lång tid för bevillningsutskottet
att arbeta igenom förslaget,
och det skulle inte förvåna mig om
kamrarna kommer att få behandla skattefrågan
först någon gång i senare hälften
av maj månad.

Herr Holmberg kommer att ha alla
möjligheter att genom sina sakkunniga
representanter i bevillningsutskottet
dryfta, analysera och tränga in i problemet.
Om han inte själv vill begagna
dessa möjligheter, finns det väl andra
medlemmar av hans parti som kan göra
det. Bevillningsutskottets ledamöter
kommer förmodligen att få lika mycket
tid på sig som finansministern och regeringens
ledamöter haft.

Jag vill också ta upp en annan fråga.
Herr Holmberg säger att upplysningarna
i detta ärende kommer droppvis.

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

Detta är något som jag mot min vilja
fått medverka till. Jag känner mig aldrig
bunden av ett sakkunnigbetänkande,
och jag begär att bli trodd på mina ord
när jag säger detta. Jag följer nämligen
den arbetsmetoden att jag inte skall sätta
upp pekpinnar för en utredning. Jag
tillsätter personer som jag vet är sakkunniga
på området, och dessa arbetar
sedan fram ett förslag. När jag tar emot
förslaget är det lika obekant för mig
som för alla andra.

Jag har många gånger anklagats för
denna min självständiga syn på utredningsarbetet.
Hur många gånger har inte
oppositionen i denna kammare sagt
att finansministern stoppade den stora
skatteberedningens betänkande av år
1964 i en skrivbordslåda utan att bry
sig ett dyft om det! I stället lade han
fram egna förslag. Nu presenteras jag
däremot inför offentligheten såsom den
som i förväg har endosserat kapitalskatteberedningens
förslag. Det går inte
ihop. Känner man mig rätt vet man
ju, att jag brukar förbehålla mig rätten
att inta en egen ståndpunkt, även om
den inte överensstämmer med den som
utredningen kommit fram till.

Man har följaktligen från oppositionens
sida — jag säger det som en förklaring
och jag är, herr talman, ledsen
att det måste ta litet tid — velat anklaga
finansministern, om än mera i
karikatyrteckningens form, för att gå
omkring i kyrkorna och sticka näven i
kollekthåven i syfte att ta ifrån de religiösa
organisationerna deras med stor
möda hopsamlade styvrar för religiösa
och ideella ändamål. Om man får tilllämpa
sådana metoder, kan man självfallet
etablera en uppfattning i samhället
om vad som är finansministerns
mening. Men finansministerns mening
har aldrig varit den som man gör gällande,
och jag hade därför ett behov
av att gå behandlingen i förväg i
syfte alt om möjligt få slut på dessa
falska beskyllningar.

Från herr Holmbergs sida har man
ju framställt min uppfattning som en
flykt från intagna ståndpunkter.

När, herr Holmberg, har jag offentligen
deklarerat den ståndpunkten att
jag skulle ta ut skatt på gåvor till religiösa,
ideella och politiska organisationer?
Det kan inte herr Holmberg
svara på, och följaktligen framstår de
beskyllningar han framfört från talarstolen
helt nakna och avklädda.

Herr talman! Vilka utredningsförslag
är det som ligger bakom skatteförslaget?
Jo, ett förslag från familjeskatteberedningen
och ett från kapitalskatteberedningen.
Båda dessa har sänts ut
på remiss. Jag känner mig lika obunden
av dessa utredningsförslag som av
alla andra utredningsförslag. Jag förbehåller
mig rätten att inta en egen
ståndpunkt i dessa sammanhang lika
väl som vid andra tillfällen. När vi
hunnit bli färdiga kommer det också
att framföras ett förslag, som enligt
vanlig riksdagsordning och praxis presenteras
inför riksdagen.

Vad som inte varit föremål för någon
speciell, sakkunnig utredning är
frågan, om vi skall höja momsen och
med de inkomster vi får av momsen
sänka den direkta beskattningen. Jag
erkänner villigt att jag inte haft någon
utredning, som funderat på detta.
Men jäg skulle ha varit döv på båda
öronen, om jag inte hade hört den opinion
från praktiskt taget alla riksdagens
partier som anser att enda möjligheten
att sänka den direkta beskattningen
är att finansiera sänkningen
via eu höjd moms.

Den andra principen är att den skattesänkning
som via den höjda momsen
kan genomföras vill vi lägga hos de
skattebetalare som i första hand behöver
en skattesänkning. Någon officiell
utredning har inte arbetat med detta,
men det liar i denna kammare och i
medkammaren gjorts tillräckligt med
uttalanden som visar att i varje fall de

90 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

flesta anser, att vid en skatteomläggning
bör de som bäst behöver det i
första hand få skattesänkning.

Den tredje frågan gäller, om vi skall
övergå till en individuell beskattning,
som innebär samma skatt för samma inkomst
oavsett kön och civilstånd. I
varje fall folkpartiet har tidigare varit
för en individuell beskattning, oberoende
av kön och civilstånd. Jag har
också avläst opinionen inom centerpartiet
så, att man där i princip skulle
vara ense med folkpartiet om detta.
Men om jag skulle dra någon slutsats
av den propaganda som herr Holmberg
med sitt huvudorgan i spetsen har drivit
under de senaste veckorna, så har
moderata samlingspartiet en rakt motsatt
uppfattning, d. v. s. att vi inte bör
ha någon individuell beskattning, innebärande
samma skatt på samma inkomst,
oavsett kön eller civilstånd. Jag
drar den slutsatsen av den propaganda
som förts, där hemmafruarna — eller
för att det skall låta riktigt bra hemmamammorna
— har satts i fokus såsom
de som skulle bli illa behandlade.
Hur kan man säga det? De äktenskap
där frun arbetar hemma kommer att bli
väl behandlade i det nya förslaget; det
har jag sagt offentligt flera gånger.
Det är endast de som råkat ha turen att
gifta sig med någon med höga inkomster
som kanske inte kan klassas in i
den gruppen. Men det är en ofrånkomlig
följd av att man skall ha fram en
gemensam skatteskala med samma skatt
på samma inkomst. Det kommer herr
Holmberg underfund med när han får
se materialet.

Nu sade herr Holmberg i dag någonting
som gjorde att jag blev litet mer
osäker på hans inställning. Är herr
Holmberg för en individuell beskattning,
eller är han emot en sådan? När
det var fråga om frivillig särbeskattning,
var herr Holmberg intresserad
av saken. Har han samma uppfattning
i dag som tidigare, borde han följakt -

ligen vara intresserad av också den
individuella beskattningen. Är han det
inte, då är han motståndare till den
individuella beskattningen, såsom jag
tänker att man kan lägga upp den.

Hur skall man ta all erforderlig hänsyn
till de kvinnor som arbetar i hemmet,
så som jag nyss förklarade? Jag
har haft många funderingar, innan jag
bestämde mig för en övergång till individuell
beskattning såsom en linje och
en princip. Jag håller med om att vi
inte haft någon utredning om delta,
men detta är ett politiskt ställningstagande,
som varje regering måste förbehålla
sig rätten att göra.

Jag vet inte om folkpartiet står kvar
vid sin många gånger deklarerade uppfattning
om en individuell beskattning,
lika för man och kvinna. Det har varit
fasligt tyst på den punkten inom folkpartiet
och i dess ledande organ. Expressen
har följt med i kampanjen om
att finansministern är ute för att lämna
ut hemmamammorna till de mest fruktansvärda
konsekvenser. Dagens Nyheter
har frisknat till i dag — av vilken
anledning vet jag inte — både i sin
andraledare och i en artikel som en
ledamot av denna kammare, herr Romanus,
har publicerat. Det är möjligt
att folkpartiet är tillbaka på den linje
som regeringen har deklarerat som sin,
men dessförinnan har ju folkpartiet varit
tyst och diskret under Yngve Holmbergs
vingars skugga i åtskilliga veckor.
Jag gratulerar Cecilia Nettelbrandt för
att hon kommit tillbaka till vad jag tror
vara en riktig uppfattning. Det är ju
bra att ha en regeringsuppfattning att
hålla i, när det är litet besvärligt att
veta hur man skall ta ställning.

Herr talman! Låt mig också i allra
största korthet kommentera fru Nettelbrandts
anförande. Jag skulle vilja säga
Cecilia Nettelbrandt att jag är en informell
man och att jag inte tar illa upp,
om hon avstår från vad som brukar
vara artig praxis i den här kammaren,

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

nämligen att tacka för ett svar. Jag kommer
att betrakta fru Nettelbrandt med
precis samma värderingar, med tack
eller utan tack. Så ta inte några speciella
hänsyn i det avseendet!

Sedan vill jag framhålla att det inte
är fråga om några konspirationer från
finansdepartementets sida att den här
propositionen råkar komma till påsken.
Vi har behövt den tiden att arbeta
med saken. Den 10 mars eller några
dagar längre fram skall ju propositionen
läggas på riksdagens bord.
Om det sedan av någon underlig
anledning är så att påsken inträffar
strax därefter, kan det väl vara rätt
välkommet, ty påsken ger ju möjligheter
att i lugn och ro läsa in saker och
ting som den dagliga hårda arbetsbelastningen
kanske inte tillåter. Det kan
förefalla litet rått uttryckt, men eftersom
jag personligen brukar använda helgerna
till läsning, så tycker jag att även
andra kan göra det vid något enda
tillfälle. Jag har svårt att känna medömkan,
om någon annan kommer i samma
situation som jag själv i det avseendet.

Fri! Nettelbrandt frågade i insinuanta
tongångar om debatten skall få avstanna
i förvissningen om att finansministern
tänker för oss alla och lägger
fram de kloka förslagen. Jag försäkrar
fru Nettelbrandt att sällan har en
debatt förts med sådan intensitet som
skattedebatten under de senaste veckorna.
Det är alldeles obefogat att befara
att debatten har avstannat. Problemet
är att den många gånger går så rakt
uppåt väggarna att jag, för att få litet
ordning på den, ibland måste ge mig
ut och, som jag sade, tyvärr tala litet
i förväg om det som riksdagen egentligen
skall ha primören av.

Fru Nettelbrandt slutade med beskyllningen
att jag i själva verket skulle gå
omkring och tänka: Det här angår inte
er, och därför säger jag ingenting! Jag
har den uppfattningen att den här frå -

gan kommer att angå riksdagens ledamöter
på ett alldeles särskilt sätt, och
jag är övertygad om att debatten, när
den förs i de sedvanliga formerna, kommer
att visa detta. Jag har angivit
motivet för att det är som det är. Om
inte fru Nettelbrandt gillar det, så kan
ingen doktor hjälpa det. Jag känner till
fru Nettelbrandts ovilja mot att inte få
tjuvstarta debatten. Det har gjorts en
del krampaktiga försök, och jag vill ge
fru Nettelbrandt ett råd: Alla de som
tjuvstartar i debatten, drar slutsatser,
målar någonting på väggen som de tror
gagnar deras intressen och sedan öser
på skulle göra klokt i att lugna sig litet.
Återtåget kan bli ganska besvärande.
Det är i ren välmening jag ger fru Nettelbrandt
— och även herr Holmberg
— det rådet.

Fri! NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag skall helt kort beröra
vad finansministern här sagt. Det
skall inte bli så många ord, eftersom
jag måste ge mig i väg med ett tåg; herr
Holmberg har varit vänlig nog att släppa
mig före på talarlistan av det skälet.

Finansministern framhöll att riksdagen
har den primära rätten att vara
den första som får reda på regeringens
ställningstagande. Men vi har inte under
senare år blivit bortskämda med
detta som en fast praxis utan tvärtom
har det ingalunda varit ovanligt att
man t. ex. i socialdemokratiska partisammanhang
eller annorstädes presenterat
de ställningstaganden som riksdagen
så småningom skulle få del av. Och
just i det här fallet skulle jag vilja fråga
herr Sträng: Gäller denna rätt hela riksdagen
inklusive oppositionen?

Herr Sträng sade vidare att riksdagens
ledamöter förmodligen kommer att
få lika mycket tid på sig som regeringen
har haft när man skall arbeta
med de olika motionerna som kommer
efter påsk. Nu blir jag nästan betänksam.
Jag har aldrig ifrågasatt herr

92 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

Strängs förmåga att räkna, den kunnigheten
har nog varit tillräcklig, men
hur går det här ihop? Finansministern
talade ju redan i september i de berömda
talen, som jag har läst mycket
noggrant och som jag i väldigt stora
delar kan instämma i och till och med
beundra, om exakta effekter i kronor
för olika inkomstlägen. Hur är det möjligt
om man inte är färdig med det
skattepaket som sedan skall komma?

Herr Sträng nämnde apropå utredningen
att man sätter in experter från
olika områden i utredningar och sedan
låter dem arbeta. För egen del var jag
verkligen ingen expert när jag fick
äran av herr finansministern att bli insatt
i familjeskatteberedningen, men jag
måste tillstå att under de fyra åren där
lärde jag mig en hel del. Jag tror mig
kunna säga att det icke är möjligt att ge
svar på frågor om individuella effekter
utan att ha helhetsbilden någorlunda
klar för sig. Fn annan sak är att man
kan putsa på denna helhetsbild efter
hand som finansministern här uppenbarligen
har gjort gång på gång efter
det att finansplanen har lagts, men det
är en annan fråga.

Regeringen har alltså i denna fråga
haft cirka sex månader på sig, och vi
skall ha fjorton dagar plus naturligtvis
den tid som vi har för behandlingen sedan
motionerna är lagda, men då är ju
partiernas ställningstaganden redan
gjorda. Finansministern skulle säkert
inte tiga still om det vore så att partierna
började springa från de ståndpunkter
som de presenterat i sina olika
motioner.

Vidare sade herr Sträng att något som
inte varit föremål för någon utredning
är om vi skall höja momsen och förbättra
den direkta skatten och att finansministern
väl skulle vara döv om
han inte hade uppfattat att det fanns
en betydande enighet beträffande detta
tillvägagångssätt. Det är emellertid en
sak att verkligen vilja använda moms -

pengar till att förbättra den direkta
skatten men det är en helt annan sak
hur vi skall använda detta stora belopp.
Jag upprepar vad jag sade i mitt
första inlägg att det inte är varje dag
som vi har möjlighet att disponera 4
miljarder kronor för att förbättra vårt
skattesystem. Det är en viktig fråga.

Sedan kom finansministern in på
folkpartiets inställning till den individuella
beskattningen. Då sade finansministern,
att där har i alla fall folkpartiet
tidigare varit av den uppfattningen
att man velat ha individuell beskattning.
Jag vill fråga finansministern:
Vad ger finanministern rätt att tala om
att folkpartiet tidigare har varit av den
uppfattningen att man vill ha en individuell
beskattning? Det går inte att
hänvisa till olika pressorgan, men det
går däremot att hänvisa till vad exempelvis
folkpartiledaren har uttalat i en
artikel för inte så länge sedan i DN. Jag
förmodar att herr Sträng i likhet med
mig anser, att en partiledare är mera
representativ för ett parti än vad olika
organ med beteckningen för det partiet
är, eller är herr Sträng beredd att för
t. ex. sitt parti skriva under på allt som
står på ledarplats eller i andra spalter
i Aftonbladet?

Vi är alltså inte tillbaka till denna
uppfattning, utan vi hyser fortfarande
denna uppfattning. Jag vill framhålla
att vi dessutom till skillnad, tror jag,
från herr Sträng har det kravet infört
i vårt partiprogram. Det är alltså inte
en sådan där tom punkt i partiprogrammet
av typen »krav på republik», som
t. ex. socialdemokraterna har och kanske
andra och som man använder sig
av vid vissa tillfällen, utan vi menar
att det som står i partiprogrammet också
är något som vi skall fullfölja.

Jag är tacksam för den gratulation
som finansministern gav mig till att
ha kommit tillbaka till denna riktiga
uppfattning, men gratulationen är helt
obefogad, eftersom jag som sagt har

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

hyst samma uppfattning hela tiden. Vår
partiledare hade en debatt med statsminister
Palme i första kammaren under
remissdebatten, där dessa frågor
var aktuella. Då framhöll herr Helén att
vi står fast vid vår uppfattning. Jag
gjorde det i denna kammare, men herr
Sträng bevärdigade inte kammaren med
sin närvaro just vid det tillfället. Fru
Anér, som sitter här, är en av de många
som har spikat fast denna ståndpunkt.
Jag tror att det blir mycket svårt för
finansministern att hitta något av frånfälle
på denna punkt från auktoritativa
partiföreträdare. En helt annan sak är
att man vill ha mjuka övergångsregler
till en sådan princip. Jag hoppas att vi
är överens på den punkten, men där kan
jag inte yttra mig, eftersom vi ännu inte
har sett någonting av det.

Sedan sade herr Sträng att det är
alldeles fel att debatten har stannat.
Men den går så upp emot väggarna
ibland, sade finansministern. Ja, vad beror
det på? Det beror ju på att det
saknas faktaunderlag, vilket vi ju efterlyser.
Det finns ingen benägenhet eller
någon längtan att tjuvstarta en debatt.
Tvärtom tror jag —■ så känner jag det
— att man inte vill delta i en debatt,
där alla inte har samma förutsättningar
att föra debatten. Ty vilka uppgifter vi
än kommer med från oppositionssidan,
kan man ifrån motsidan säga att det
inte är så här vi menar utan det är så
där i stället. Det är fullständigt orimliga
förutsättningar, vilket är anledningen
till att vi har legat tysta.

Herr finansministern sade tidigare att
vi har legat så tysta i olika frågor. Sedan
påstås det att vi har velat tjuvstarta
en debatt. Jag tycker inte att det
logiskt går ihop, men sanningen är den
att man inte vill deltaga i en debatt,
innan man har sådana förutsättningar
rent sakligt att man kan föra den på ett
objektivt sätt. Jag tycker inte att finansministern
har velat medverka till
att vi alla i detta land skall få möjlig -

het att föra en sådan debatt som hör
nödvändigt hemma i en demokrati. Jag
upprepar åter det som tidigare anfördes
här, att det är som finansministern
själv har sagt, nämligen att detta förslag
är det största solidaritetsprov som
svenska folket har ställts inför. Det är
verkligen inte en orimlig begäran att
kräva ett faktaunderlag, innan man
intar en ståndpunkt i en så viktig fråga.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Eftersom både finansminister
Sträng och fru Nettelbrandt
kom in på sambeskattningen, särbeskattningen,
den individuella beskattningen
och familjebeskattningen vill jag
ånyo understryka en sak. Detta är ett
område där man inte skall spika fast
ovedersägliga teser, utan ett område som
är en blandning av politiska och tekniska
ställningstaganden. Rent tekniskt
kan särbeskattningen närma sig sambeskattningen
och vice versa så långt att
de i stort sett ger samma utslag för de
berörda skattebetalarna. Håller man det
i minnet, så tror jag att man kan avdramatisera
diskussionen mer än vad som
hittills skett. Här har vi inte med en
trosfråga att göra, utan det gäller en
praktisk fråga.

Å andra sidan finns det en sak som
vi i moderata samlingspartiet inte ger
avkall på, nämligen att en renodlad individuell
beskattning betyder att man
inte tar hänsyn till försörjningsbördan
på det sätt som vi önskar. Det är därför
som vi inte kan acceptera en renodlad
individuell beskattning. Det vore
kanske lyckligare om man kunde använda
en annan beteckning än dessa
vedertagna uttryck. Ett förslag i den
riktningen — som väl åtminstone de
människor som inte bor i städerna förstår
— vore att kalla beskattningen för
sämjebeskattning man och hustru emellan.

Sedan sade finansministern att vi i
moderata samlingspartiet, eller det kan -

94 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

ske mest gällde folkpartiet, hade företagit
ett återtåg i familjebeskattningsfrågan.
Jag tycker inte att finansminister
Sträng skall tala om oppositionens återtåg
i det fallet, eftersom finansministern
själv uppenbarligen på många punkter
befinner sig i full flykt i skattefrågorna.

Vidare frågade finansministern: Varför
skall vi frångå den sedvanliga behandlingen
av det kommande skatteförslaget?
Det är mycket lätt att svara
på den frågan. Det skall ske därför att
finansministern icke har presenterat ett
parlamentariskt utredningsunderlag för
den stora skattereform och skatteomläggning
som nu skall genomföras. Allmänna
skatteberedningens betänkande
var ett sådant underlag, utformat av
intresserade parter från politiskt håll,
från intresseorganisationer, från arbetsmarknadens
parter och från alla direkt
berörda grupperingar i samhället. Men
någon sådan samlad parlamentarisk utredning
har inte gjorts den här gången,
och det är bakgrunden till att vi i oppositionen
vill ha längre tid på oss än
de 14 dagar eller tre veckor som vi får
här i riksdagen för att ta ställning till
förslaget.

Jag tycker inte att det borde vara
svårt att förstå att detta är själva bakgrunden
till att vi har drivit kravet på
en skattedebatt så hårt som vi gjort.

Slutligen sade finansministern att han
aldrig är bunden av utredningsförslag.
Nej, det har vi sett — och det tycker
jag hedrar finansministern! Det ger herr
Sträng större frihet att ta hänsyn till
de parlamentariska önskemål som finns
i riksdagen. Och riksdagen har ju ändå
det slutgiltiga avgörandet i sin hand
när det gäller skattefrågor. Men finansministern
måste väl ta hänsyn till vad
han själv skriver i finansplanen.

Det är på denna punkt som det uppstått
åtskillig oro, bl. a. beträffande kapitalskatterna.
I finansplanen framhöll
ju finansministern att kapitalskatteberedningens
intentioner i huvudsak skul -

le genomföras, och det är det uttalandet
som legat till grund för oppositionens
och framför allt moderata samlingspartiets
frågor om hur skärpningen
av förmögenhets-, arvs- och gåvoskatterna
skulle utformas.

Herr Hansson i Skegrie refererade en
liten passus som han tyckte var mycket
central i kapitalskatteberedningens förslag.
Finansministern har nu backat ut,
och det är vi glada för, men det finns
ett annat intressant uttalande som lyder:
»De nya skatteskalorna och därmed
sammanhängande tekniska ändringar
innebär en genomgripande omfördelning
av skattebördan och en höjning
av skatteuttaget så långt vi funnit
försvarligt med tanke på näringslivets
funktionsduglighet.»

Det är också ett principuttalande som
klart anger kapitalskatteberedningens
intentioner, och nu är min fråga till
finansministern denna: Är finansministern
beredd att även ta avstånd från
ett uttalande av det slaget?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall gärna ge ett
kort och bestämt besked på herr Holmbergs
fråga. I finansplanen har jag skrivit
att kapitalskatteberedningens intentioner
i huvudsak kommer att genomföras.
Vilka var då dessa? Jo, det gällde
att minska förmögenhetsskatten för
alla dem som har en förmögenhet understigande
450 000 kr. och att skärpa
den för förmögenheter överstigande
450 000 kr. Skärpningen var måttlig i
början men markerades givetvis starkare
ju större förmögenheterna var.
Ungefär samma tankegångar låg bakom
arvsbeskattningen. Det förslag som
framläggs kommer huvudsakligen att
bygga på grundförutsättningen att det
skall bli en lindring av förmögenhetsskatten
vid mer normala förmögenhe -

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Svar på interpellation och fråga ang. behandlingen av det aviserade förslaget till
skattereform

ter, medan förmögenheter som är onormala
medför en skärpning.

Det finns ingenting i mitt uttalande
i finansplanen som kan åberopas som
något slags bevis för en förändrad
ståndpunkt.

Den 13 januari framlades budgeten
och den 14 debatterade jag dessa frågor
i Nationalekonomiska föreningen
och fick då anledning att närmare utveckla
mina synpunkter härvidlag. Jag
erkände vid det tillfället att, som jag
uttryckte det, min huvudvärk var just
familjeföretagen, och jag och mina medarbetare
skulle sätta oss ned och se efter
om vi kunde hitta några lösningar
som innebar en lindrigare beskattning
för, som jag sade, det arbetande kapitalet.

Det har sedermera gjorts kommentarer
i pressen och skrivits långa artiklar
om att finansministern begriper att någonting
måste göras för, som han själv
uttrycker det, det arbetande kapitalet.
När jag för några dagar sedan i Malmö
framhöll att vi tror oss ha funnit lösningen,
far man omkring och talar om
att Sträng springer ifrån sina ståndpunkter.
Allt detta är barnsligheter. För
att man skall kunna springa ifrån en
ståndpunkt måste man ha intagit en
egen ståndpunkt. Här har det pådyvlats
mig det ställningstagande som presenterats
av utredningen, och när jag sedan
självständigt tar ståndpunkt presenteras
detta som en flykt från min sida.

Herr Holmberg fortsatte med det talet
även i sitt senaste inlägg, men det
är ett tal i nattmössan; jag är ledsen att
behöva säga det, men så är det faktiskt.

Vad sedan gäller fru Nettelbrandt
skall jag gärna säga till henne — om
hon finns här i närheten; i annat fall
får hon läsa det i protokollet — att när
regeringen kominer att lägga det slutgiltiga
förslaget på riksdagens bord gäller
det för hela riksdagen, för alla dess
ledamöter. De underförstådda insinua -

tioner som låg i fru Nettelbrandts frågor
skall jag inte utveckla vidare.

I mitt tal i september månad angav
jag huvudprinciperna men inte några
exakta siffror beträffande vilka verkningar
en kommande skattereform skulle
få. Jag nämnde på en presskonferens
vissa runda belopp, som jag trodde att
man skulle kunna komma fram till, om
man utgick från en mervärdeskattehöjning
på 4 procent. Dessa illustrativa
siffror ser ut att hålla, men några exakta
summor kan icke redovisas förrän
— som jag hoppas — den 13 mars, när
vi lägger förslagen på riksdagens bord.

Remissbehandlingen av kapitalskatteberedningens
betänkande avslutades vid
månadsskiftet januari—februari, så
finansministern har inte haft så förfärligt
mycket tid på sig att fundera på
ett ställningstagande. Herr Holmberg
kommer att få i det närmaste lika mycket
tid som finansministern.

Nu har vi erhållit besked om att folkpartiet
hör hemma bland dem som har
accepterat den individuella beskattningen.
Dess tystlåtenhet när man försökt
chikanera finansministern för att han
uttalat att han kommer att gå fram med
en individuell beskattning förklaras av,
säger fru Nettelbrandt, att det inte
finns något material att debattera. Men
i det avseendet har hon ju tagit en
ståndpunkt och var angelägen att understryka
det. Jag skall inte begära
hjälp och jag behöver självfallet ingen
hjälp av fru Nettelbrandt, men det skulle
inte precis ha missprytt, om denna
tystnad på folkpartisidan hade brutits
av något litet tillägg från någon på den
kanten litet tidigare än i dag, när Dagens
Nyheter exponerar sig.

Fru Nettelbrandt kommer naturligtvis
att få underlaget, och då är det riktigt
att föra den realistiska och meningsfyllda
debatten. Miirk väl, herr
talman, det är inte jag som har initierat
debatten här i dag, utan det är herr
Holmberg och fru Nettelbrandt.

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på interpellation ang. mellanölets inverkan på nykterhetstillståndet

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag har förstått av finansministerns
tonfall att han känner
sig illa berörd av anklagelserna att han
har sprungit ifrån tidigare ståndpunkter
eller flyktat från olika uppfattningar.
Jag skall avslutningsvis gärna säga
att jag inte riktar några anklagelser mot
finansministern så länge jag kan iaktta
att han i sina ståndpunkter närmar
sig vad moderata samlingspartiet har
begärt. Finansministern har gjort det
nu då det gäller beskattningen av gåvor
till ideella organisationer och även
till politiska organisationer. På den
punkten hoppas jag att så småningom
också folkpartiet och centern tar lika
klart avstånd från sina representanter
i kapitalskatteberedningen som finansministern
har gjort från sitt partis. I
så fall blir det heller ingen beskattning
av gåvor till politiska partier.

Jag hoppas nu att finansministern i
slutomgången, då propositionen presenteras,
framlägger ett förslag som inte
innebär den befarade skatteskärpningen
för barnfamiljer där hustrun är hemarbetande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig allra sist bara
konstatera att det var en dålig motivering
herr Holmberg anförde för den
reträtt han tvingades göra i sitt senaste
inlägg, när han talade om att jag flyktar
från mina ståndpunkter.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag anser inte att det
är någon reträtt om finansministern
närmar sig moderata samlingspartiets
ståndpunkter — det är en framryckning
till ett bättre förhållande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är rätt barnsligt att
hålla på med detta pingpongspel, men

jag tycker inte att herr Holmberg skall
ha sista ordet.

Jag har frågat herr Holmberg vad han
bygger sin uppfattning på när han säger
att jag har släppt tidigare ståndpunkter
bl. a i fråga om gåvobeskattningen,
som han speciellt anförde. Det
kan han inte svara på. Då säger han:
Finansministern har ju kommit närmare
vår ståndpunkt. Jag har alltså flyktat
från en av herr Holmberg mig pådyvlad
ståndpunkt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. mellanölets
inverkan på nykterhetstillståndet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat statsministern, om han
observerat att mellanölets införande
medverkat till en påtaglig försämring
av nykterhetstillståndet, speciellt bland
tonåringarna, och om han är villig att
snabbt ta upp frågan till behandling
och förelägga riksdagen förslag till åtgärder.
Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande.

Som svar på de nu ställda frågorna
kan jag hänvisa till det svar som jag
i november förra året lämnade på en
interpellation av herr Westberg angående
mellanölskonsumtionens inverkan på
antalet våldsbrott. Jag framhöll då, att
några omedelbara åtgärder mot speciellt
mellanölet inte övervägdes utan man
borde enligt min mening avvakta resultatet
av alkoholpolitiska utredningens
arbete.

Jag har samma ståndpunkt i dag.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag vet inte om finans -

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Svar på interpellation ang. mellanölets inverkan på nykterhetstillståndet

ministern finner denna fråga lika allvarlig
som den han just har debatterat
och om han är beredd att ägna denna
samma intresse.

Jag tvekar dock inte att framhålla att
frågan om mellanölet och den ökande
alkoholkonsumtionen särskilt bland
ungdomen skapar mycket stor oro. Generaldirektör
Orring har slagit larm om
öldrickandet inom skolan, och det är
många med honom som oroas av den
utveckling som äger rum. Föräldrar, lärare,
politiker —- alla upplever denna
oro och frågar efter åtgärder.

Att jag själv tillmäter frågan mycket
stor betydelse framgår redan därav att
jag har ställt interpellationen till statsministern,
den ansvarige regeringschefen.
Tyvärr har han inte velat gå i svaromål.
Huruvida det beror på att han
inte tillmäter frågan samma stora betydelse
som jag framgår inte av handläggningen.
Om det beror på bristande vilja
— politik är att vilja ■—- eller på
andra skäl framgår inte heller. Allt nog,
han har överlämnat interpellationen till
finansministern som tydligen inte har
ändrat mening sedan november förra
året.

Även om det besked som jag har fått
tyvärr inte innehåller något nytt vill
jag ändå tacka finansministern för svaret.
Det var inte min mening att än
en gång besvära finansministern, även
om det har hänt en del på området sedan
vi senast diskuterade frågan här
i kammaren. Ett av skälen till min
interpellation till statsministern var ju
att jag inte var nöjd med det svar som
jag fick i november. Vi kan enligt min
mening inte sitta med armarna i kors
och åse den riskfyllda utveckling som
pågår.

Sedan vi senast diskuterade frågan
har finansministern bl. a. fungerat som
telefonsvarare. Om det referat som jag
har tagit del av är riktigt framhöll finansministern
i det sammanhanget att
han dagligen får motta många klagomål
över att just mellanölet håller på att
7 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

bli ungdomens konsumtion av alkohol.
Och han tilläde att ungdomens ölkonsumtion
har stigit abnormt och att det
inte är någon tvekan om att detta rent
socialt medför en del olustiga företeelser.

På frågan, om man också i fortsättningen
skulle sanktionera reklamen,
svarade finansministern att han skulle
försöka ta upp en diskussion med vederbörande
om att dämpa ned reklamen.
Det ger mig anledning att ställa
frågan om den aviserade diskussionen
ägt rum och om den i så fall lett till
några positiva resultat. Det skulle vara
intressant att få en upplysning av finansministern
om detta.

När finansministern talar om en del
rent socialt olustiga företeelser förefaller
han mig ovanligt återhållsam. Enligt
min mening är det betydligt allvarligare
än så, inte sällan tragiskt.

Mellanölets snabba inbrytning i allt
yngre åldersgrupper har orsakat missförhållanden
som blivit alltmer uppenbara
inte endast för polismyndigheter,
skolmyndigheter och sociala myndigheter,
utan även för oroade föräldrar
och för en äldre generation, som känner
sig alltmer otrygg och osäker, bl. a.
på allmänna platser. Jag återgav i höstas
en hel rad rad tidningsrubriker som
exemplifierade detta förhållande. Jag
skall inte i dag upprepa dem utan nöjer
mig med en enda, som jag häromdagen
såg i en tidning. Den hade följande
lydelse: Elever berusade på Öl
slog kvinnlig lärare. Vi kan nästan dagligen
se rubriker av liknande art.

Att mellanölet blivit en ungdomens
dryck står utom allt tvivel liksom också
att ungdomarna dricker mellanölet
i berusningssyfte. Täta vittnesmål berättar
om skadeverkningar i mellanölets
spår: ungdomsfylleri, slagsmål, misshandel
■—■ ibland till döds, rattfylleri
o. s. v. Enligt länsnykterhetskonsulenten
i Jönköpings län har vi redan fått alkoholister
på mellanöl. Och denna berusande
dryck är alltså utomordentligt
7

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på interpellation ang. mellanölets inverkan på nykterhetstillståndet

lättillgänglig och får säljas även till
minderåriga. Den försäljs för närvarande
i bortåt 20 000 affärer.

Vad detta lett till vet vi i dag. Utvecklingen
har blivit en helt annan än
den finansministern förutsåg när han
lade fram förslaget om mellanölet. Det
har visat sig att hans företrädare, herr
Sköld, mycket klarare insåg vad detta
skulle leda till. Herr Sträng ville ge
maltdryckerna bättre möjligheter att
konkurrera med brännvinet, såsom han
uttryckte saken. Ja, av detta har det inte
blivit något alls. I stället har mellanölet
medverkat till en väsentlig ökning
av alkoholkonsumtionen och därmed
även av missbruket, och det allra mest
oroande är att alkoholkonsumtionen har
trängt ned i allt lägre åldersklasser.
Vi har länge talat om att alkoholfrågan
är vårt allra största sociala problem.
Den kommer att bli det i ännu
högre grad, om utvecklingen inte kan
brytas.

Det finns, herr finansminister, all
anledning att lyssna till de larmsignaler
som kommer från olika håll, särskilt
från föräldrar. Detta är en fråga
som oroar större delen av svenska folket
och som vi inte kan ta lätt på. Nog
finns det en hel del att göra redan nu.
Varför skall mellanölet vara så lättillgängligt
och få köpas även av minderåriga?
I våra nordiska grannländer har
man en åldersgräns, och att den är behövlig
även hos oss visar bl. a. den undersökning
som företagits av Sveriges
godtemplares ungdomsförbund. Denna
undersökning visar att 15 av 18 butiker
i undersökningsområdet säljer mellanöl
till skolungdom under 16 år utan
restriktioner.

På en del håll i landet har affärsmännen
gått samman och infört en åldersgräns.
Det är ett lovvärt initiativ,
men det är bedrövligt att lagstiftarna
visar mindre ansvar än affärsmännen.

Det finns anledning att fråga, om inte
finansministern ändå ser allvarligt på
den utveckling som vi nu kan konstate -

ra. Han har själv sagt att han är ansvarig
för alkohollagstiftningen i vårt land.
När det gäller mellanölets tillkomst och
dess lättillgänglighet är han alldeles
särskilt ansvarig, eftersom detta var resultat
av initiativ från honom själv. Det
fanns ingen utredning som t. ex. förordade
försäljning av mellanöl på så lösa
grunder som finansministern föreslog
och riksdagsmajoriteten sedan beslutade,
så jag tycker att finansministern
borde känna ett alldeles speciellt ansvar
i detta sammanhang.

Att utvecklingen inte stämmer med
finansministerns förutsägelser är helt
klart dokumenterat; jag behöver inte
exemplifiera. I det läget borde det vara
självklart att ta upp frågan på nytt, detta
så mycket mer som bevillningsutskottet
vid behandlingen av propositionen
1957 i sitt betänkande nr 43 klart sade
ifrån, att om inte försök med mellanölet
slog väl ut, man självfallet får överväga
att beträda andra vägar. Ingen kan
väl säga att det slagit väl ut, eller hur
finansministern? Då finns ju utskottets
ord på att man självfallet får överväga
att beträda andra vägar. Jag kan för
min del inte förstå varför finansministern,
som eljest är så villig och kvick
att handla, här visar så liten handlingskraft.

Jag vill formulera frågan på nytt,
även om jag redan fått ett svar: Är
statsrådet beredd att i en eller annan
form medverka till att åtgärder snabbt
vidtas mot mellanölskomsumtionen
bland ungdom, t. ex. genom införande
av åldersgräns vid utminutering?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talmani Om jag skall svara interpellanten
blir det följande: När en
alkoholpolitisk utredning är tillsatt, och
denna genom sina representanter här
i kammaren följer dessa interpellationsoch
frågedebatter, kan man inte vidta
några alldeles speciella åtgärder under
den tid utredningen arbetar.

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Svar på interpellation ang. förbättring av det ekonomiska stödet åt fiskare

Utredningen lade fram ett förslag om
att vi skulle släppa starkölet fritt. Jag
tog upp förslaget men stoppade den
fria försäljningen, därför att verkningarna
icke var önskvärda. Vilken ståndpunkt
utredningen har i fråga om mellanölet
får vi se när utredningen fått
föra sitt arbete vidare. Det är det enda
svar jag kan ge herr Westberg i Ljusdal.

Herr Westberg i Ljusdal ställde ytterligare
en fråga, den om reklamverksamheten.
Jag har fört vissa förberedande
diskussioner med bryggerinäringens
företrädare. Ett resultat, som
jag tror mig ha funnit, är att man på
senaste tiden lämnat helt annat utrymme
i reklamverksamheten för det s. k.
lättölet, d. v. s. de alkoholsvaga maltdryckerna.
Jag tror att det är någonting
på väg i det avseendet.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag vill tacka finansministern
för upplysningen beträffande
reklamen. Att någonting här börjat hända
är ju tacknämligt. Jag hoppas bara
att det med kraft fullföljs.

I fråga om vad finansministern eljest
sade vill jag framhålla att enligt min
mening finansministern inte bör försöka
komma undan ansvaret genom att
kasta över det på alkoholpolitiska utredningen.
Finansministern vet lika väl
som jag att han har alla möjligheter att
ge tilläggsdirektiv till denna utredning
och begära ett omedelbart förslag beträffande
mellanölet. Han har alla möjligheter
att ingripa och visa den handlingskraft
som han så ofta visar inom
andra områden. Man borde kunna vänta
att finansministern vidtog åtgärder
utifrån de förutsättningar som jag här
talat om. Finansministern bär ansvaret
för denna reform som har visat sig
verka helt annorlunda än finansministern
trodde när han införde den fria
försäljningen av mellanöl — jag menar
givetvis föreslog, riksdagen fattade
ju beslutet. Sedan finansministern sett

verkningarna borde han enligt min mening
vara angelägen om att ta upp
frågan på nytt och snabbt vidta åtgärder
för att komma till rätta med
den problematik som det här är fråga
om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellation ang. förbättring av
det ekonomiska stödet åt fiskare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Börjesson i Glömminge
har frågat om jag avser att föreslå
åtgärder för att åstadkomma bättre ekonomisk
trygghet för det svenska fisket
i Östersjön och för vårt fiske i allmänhet.

Fiskerinäringen har under de senaste
åren haft att kämpa med ekonomiska
svårigheter i samband med att de tidigare
gynnsamma fångst- och avsättningsförhållandena
försämrats. Mot
denna bakgrund beslutade 1969 års
riksdag på förslag av regeringen om särskilda
stödåtgärder som trädde i kraft
den 1 juli i fjol. För budgetåret 1969/
70 anvisades sålunda 10 miljoner kronor
i konsolideringslån och 4 miljoner
kronor i rationaliseringslån. Under
budgetåret får vidare för prisreglering
på syd- och västkusten disponeras ytterligare
1,5 miljoner kronor och vidare
får 1,2 miljoner kronor användas till
avsättningsfrämjande åtgärder. Under
innevarande budgetår har även priserna
stabiliserats genom att importminimipriser
tills vidare införts på bl. a. frysta
torskfiléer. Detta har medverkat till
att minimipriserna på torsk på sydkusten
nyligen har kunnat höjas.

Statens jordbruksnämnd bär under
januari i år överlagt med fiskets för -

100 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Svar på interpellation ang. skolans undervisning om parterna på arbetsmarknaden

handlingsdelegation och nämndens konsumentdelegation
om prisregleringen
av fisk för tiden efter den 30 juni
1970. De förslag till åtgärder som lagts
fram av fiskets förhandlingsdelegation
i slutomgången vid överläggningarna
har nämnden vidarebefordrat till regeringen.
Innebörden av förslagen är bl. a.
att ytterligare medel bör disponeras
för den marknadsreglerande verksamheten
på fiskets område. Proposition
i frågan kommer att läggas fram under
riksdagens vårsession. Fiskprisutredningens
förslag om bättre kreditstöd
till investeringar m. m. i fisket får
också prövas i detta sammanhang. Enligt
min mening bör redan vidtagna
åtgärder tillsammans med de åtgärder
som regeringen kommer att föreslå i
fråga om bl. a. marknadsregleringen
möjliggöra en bättre ekonomisk trygghet
för det svenska fisket.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag får tacka jordbruksministern
för svaret, som ju är
positivt till innehållet.

Statsrådet medger att de förhållanden
som råder och som har rått den
senaste tiden innebär försämring mot
vad som gällt tidigare för det svenska
fisket. I svaret lämnas en redogörelse
för de åtgärder som har vidtagits —-konsolideringslån, minimiimportpriser
på djupfrysta torskfiléer o. s. v. —•
och vidare omtalas att en proposition
kommer att framläggas rörande stödåtgärder
för fiskerinäringen för tiden
efter den 30 juni 1970, d. v. s. för nästa
budgetår.

Situationen för fiskarna i allmänhet
är ganska svår, och därför är skyndsamma
åtgärder av nöden. När lönsamheten
undan för undan har blivit sämre,
har många övergivit yrket. För åtskilliga
som vill göra det uppstår emellertid
problem när det gäller att sälja
båten, ty det finns naturligtvis inte

många spekulanter på den. Följden blir
att de fortsätter i yrket, trots att de
hade tänkt överge det på grund av
den dåliga lönsamheten.

Vad som behövs är — utöver något så
när säkrad ekonomisk trygghet — en
genomgripande sanering av båtbeståndet
och båtarnas ekonomi, av förädlingsindustrin,
av marknadsföringen
samt framför allt av fiskets krediter
och naturligtvis ett avsättningspris som
täcker omkostnaderna.

Utfiskningen av Östersjön berördes
i en interpellation under föra året
och den frågan är väl ingalunda löst.
Det är i synnerhet när det gäller laxen
som Östersjön har utfiskats. Det har visat
sig mycket svårt att få i gång överläggningar
med kring Östersjön liggande
länder, men jag förutsätter att
sådana överläggningar måste komma till
stånd. Man talar om överläggningar angående
Östersjöns förorening men det
behövs också sådana angående det
framtida fisket i Östersjön.

Statsrådet sade under frågestunden
nyss att han trodde på de svenska fiskarnas
möjligheter att klara sig i framtiden
och efter Nordeks tillkomst. Jag
tror detsamma och hoppas att den proposition
som statsrådet avser att framlägga
i vår kommer att innehålla förslag
om åtgärder som medför en bättre
trygghet och ett vettigare stöd för det
svenska fisket i framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Svar på interpellation ang. skolans undervisning
om parterna på arbetsmarknaden Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Blomkvist har
frågat mig, om jag anser det vara till

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

101

Interpellation ang. omfattningen av avfall vid kollektiv matbespisning

båtnad för skolans verksamhet att de
fackliga organisationerna utarbetar studiematerial
för skolinformation om arbetsmarknadens
parter samt om jag
avser medverka till en ökad positiv inställning
hos berörda skolmyndigheter
till Landsorganisationens skolinformatörer
och deras bidrag till undervisningen
om arbetsmarknaden.

Undervisningen i skolan syftar bl. a.
till att föra in eleverna i den omgivande
verkligheten. Ett viktigt moment
är därvid undervisning om arbetsmarknaden.
.lag vill i detta sammanhang
påpeka att enligt den nya läroplanen
för grundskolan fackliga organisationer
utgör ett obligatoriskt moment
i samhällskunskap och praktisk
yrkesorientering.

I anvisningar och kommentarer för
ämnet samhällskunskap i grundskolan
sägs i läroplanen bl. a.: »Inom ett samhälle
i snabb utveckling tränger sig
ständigt nya kontroversiella frågor
fram. Inte minst gäller detta näringslivets
organisation och äganderättsförhållanden.
Undervisningen skall i sådana
frågor vara saklig och allsidig.
Studiet måste därför ofta vara dokumentärt
och de olika uppfattningarna
skall presenteras så, att de kommer till
sin rätt och blir begripliga.»

Jag delar herr Blomkvists uppfattning
om värdet av att skolan tillförs
expertis och information från organ
utanför skolan. Den nya läroplanen ger
genom systemet med resurstimmar vidgade
möjligheter i detta avseende.

Det ankommer på skolstyrelsen och
personalen i skolan att planera och leda
undervisningen. Självfallet skall därvid
av utbildningsmyndigheterna givna
anvisningar tjäna till ledning.

Vidare anförde

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
utbildningsministern för svaret på min
interpellation. Eftersom detta är myc -

ket positivt vill jag endast uttala en
förhoppning om att den av statsrådet
framförda uppfattningen i fortsättningen
kommer att medverka till ett förtroendefullt
och givande samarbete
mellan berörda skolmyndigheter och
skolinformatörer verksamma inom den
fackliga rörelsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående patients medinflytande inom
sjukvården, m. m., och

herr Nilsson i Kristianstad (s), till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående parkeringsplatser
för handikappade bilister.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 21

Interpellation ang. omfattningen av

avfall vid kollektiv matbespisning

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! En nyligen publicerad
undersökning tyder på att en avsevärd
del av den mat som serveras i skolbespisningarna
går till spillo. Den nämnda
undersökningen, som bara avsåg
en skola, visade att inte mindre än 39
procent av den varmrätt som tillagats
blev avfall. På samma sätt blev 43 procent
av den mjölk som ställts fram avfall
och av brödet blev 39 procent svinmat.

Utan tvivel måste dessa siffror betecknas
som chockerande. Även om den
åberopade undersökningen inte kan tas
som rent siffermässigt belägg för hur

102 Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

stort matavfallet är vid landets skolor
och vid andra institutioner med kollektiv
matbespisning, kan man befara att
det är mycket stort. Det har också vitsordats
från flera håll, bl. a. av anställda
inom skolväsendet, att det publicerade
undersökningsresultatet inte framstår
som särskilt överraskande.

Det är enligt min mening nödvändigt
att de ansvariga myndigheterna
undersöker i vilken utsträckning det förekommer
ett onormalt stort matavfall
vid kollektiva matbespisningar som
drivs av stat och kommun. Inte minst
viktigt är givetvis att få fram orsakerna
till eventuella missförhållanden.
Även om det är kommunerna som har
huvudansvaret för skolbespisningarna
finns det anledning att också från statens
sida uppmärksamma hithörande
frågor och vidta lämpliga åtgärder.

Med stöd av vad som anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Avser statsrådet att vidta några åtgärder
för att kartlägga i vilken omfattning
den mat som serveras i skolbespisningar
och andra kollektiva matbespisningar
blir avfall och låta undersöka
orsakerna till rådande missförhållanden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 22

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 73, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
skall utgå för år 1970;
och

från jordbruksutskottet:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

§ 23

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nordstrandh
(m) till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet angående
undervisningen inom den nya
teckningslärarutbildningen.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.56.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 20 februari 1970

Nr 7 103

Fredagen den 20 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 12 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs den av herr Börjesson i
Falköping (ep) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet angående
omfattningen av avfall vid kollektiv
matbespisning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av motioner om
stadgande i grundlag angående förvärv
av medlemskap i politiskt parti m. in.,
nr 8, i anledning av motioner om
kvinnlig tronföljd,

nr 10, i anledning av motioner om
vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga
i allmänna val,

nr 11, i anledning av motioner om
sekretess för avprickad röstlängd,
nr 12, i anledning av motioner om
åtgärder för att valsedlar skall finnas
tillgängliga vid röstning i vallokal,
nr 13, i anledning av motioner om
ändringar i reglerna om valnämnd, och
nr 15, i anledning av riksdagens revisorers
verksamhetsberättelse för år
1969;

statsutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av staten tillhörig
mark m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr 5,
med anledning av motioner angående
den planerade skattereformen m. in.;
samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av motioner angående
behörigheten att förrätta kyrklig vigsel,

nr 4, i anledning av motioner angående
påföljden för butikssnatterier, och
nr 5, i anledning av motioner angående
en reform av rättshjälpen.

§ 4

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 32, med förslag till lag om ändring
i lagen (1938:274) om rätt till jakt
m. m., och

nr 33, med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Kristensson (m), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående åtgärder för att undvika
retroaktiv skatt för vårdbidrag, samt
herr Jonsson i Mora (fp), till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående grunderna för prövning
av hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson