Tisdagen den 17 februari (Riksdagens protokoll 1948:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 7

INNEHÅLL.

Sid.

Tisdagen den 17 februari.

Svar på interpellation av fru Svenson ang. gift kvinnas skatteavdrag
.............................................. 3

Interpellation av herr Fahlander ang. kombinerade språkskrivningar
i vissa examina................................ 4

Onsdagen den 18 februari.

Svar på interpellation av herr Osvald om tryggande av jordbrukets
maskinbehov................................. 5

Godkännande av protokoll ang. det svensk-isländska varuutbytet
............................................... 16

Godkännande av en handelsöverenskommelse med Bulgariska

Folkrepubliken m. m................................. 16

Godkännande av protokoll rörande varuutbytet med Tjeckoslovakien
............................................ 16

Ang. valkretsindelningen vid stadsfullmäktigeval............ 16

Ang. valkretsindelningen vid landstingsmannaval............ 18

Ang. tiden för lagtima landstingsmöte m. m............... 20

Om statsråds bekännelse till den rena evangeliska läran .... 20

Om svenskt medborgarskap för barn av statslös fader och

svensk moder........................................ 20

Ang. utgifter å tilläggsstat II, avseende utrikes-, försvars- och

handelsdepartementens verksamhetsområden.............. 20

Ang. täckande av vissa i försvarets civilförvaltnings räkenskaper
redovisade medelsbrister........................ 20

Ang. täckande av viss genom valutakursförändring uppkommen

medelsbrist.......................................... 20

Om ökat statsbidrag till avlönande av fjärdingsmän........ 20

1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 7.

Nr 7.

Innehåll.

(Forts.)

Sid.

Sammanjämkningsförslag i fråga om lagfaren domares ålder.. 20

Ang. fastighetsbildning inom vissa områden av stad m. m. .. 20

Interpellation av herr Wistrand ang. tillgodoräknande av tjänstgöring
såsom svensk utlandslektor m. m................. 21

Tisdagen den 17 februari 1948.

Nr 7.

Tisdagen den 17 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet W ig forss avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 66, angående
tillämpningen av bestämmelserna
om rätt till statsbidrag för djursjukvård.

Ang. gift kvinnas skatteavdrag.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara fru Svensons
interpellation angående gift kvinnas
skatteavdrag, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har fru Gärda Svenson till mig riktat
följande fråga: Har regeringen för avsikt
att för innevarande års riksdag
framlägga förslag om rätt till skatteavdrag
för gift kvinna, som deltager i
mannens förvärvsverksamhet?

Till svar härå får jag meddela, att
sambeskattningssakkunniga — såsom
jag nyligen upplyste i ett svar å en enkel
fråga i andra kammaren — avse
att innevarande år framlägga sitt betänkande
rörande frågan om beskattningen
av äkta makar. Jag utgår från
att detta betänkande kommer att behandla
även den delfråga, som interpellanten
här har tagit upp. Vid sådant förhållande
bör det enligt min mening inte
ifrågakomma att nu framlägga ett provisoriskt
förslag i ämnet, detta så mycket
mindre som frågan ingalunda hör
till de mera lättlösta, utan kräver noggranna
överväganden.

Fru SVENSON: Herr talman! Till

herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
får jag framföra mitt
tack för det erhållna svaret angående

rätt till skatteavdrag för gift kvinna,
som deltager i mannens förvärvsarbete.
Svaret tolkar jag såsom positivt,
alldenstund herr statsrådet utgår ifrån
att sambeskattningssakkunniga även
komma att behandla denna delfråga i
sitt snart väntade betänkande. Problemet
bör lösas snarast, då det är av betydelse,
att gift kvinna som deltager i
mannens förvärvsarbete kommer i samma
förmånsställning som annan förvärvsarbetande
kvinna. För landsbygdens
del och även för många yrken
utanför jordbruket är frågan av stor betydelse,
och rättvisesynpunkter pocka
på en snar lösning. Med den reformiver,
som besjälar riksdagen, synes den fråga,
som här föreligger, med små medel
kunna lösas på ett sätt, som ger rättvisa
åt en stor grupp kvinnor, vilkas
familjer en lång följd av år belastats
med en beskattning, som inte kan anses
vara rättvis. En rätt avvägning kan
bland annat bli en stimulans till en
sund äktenskapsbildning. Jag förväntar
därför, att herr statsrådet, när utredningen
föreligger, kommer att medverka
till en snabb lösning av denna fråga.

Justerades protokollen för den 11 och
den 14 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—3, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—5,
statsutskottets utlåtanden nr 15, 16, 22,
25 och 26, första lagutskottets utlåtande
nr 6 och memorial nr 7 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 5.

Föredrogs och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 66.

Nr 7.

Tisdagen den 17 februari 1948.

Interpellation ang. kombinerade språkskrivningar i vissa examina.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 241, av herr Löthner, om beredande
av traktamentsbidrag åt vissa hos
riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän,
som icke äro bosatta i Stockholm
eller dess förorter;

nr 242, av herrar Lundgren och Lundqvist,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 243, av herr Johansson, Johan
Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 244, av herr Andersson, Elon,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293); samt

nr 245, av herr Lodenius m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående inrättande av en fiskeristyrelse
med statens fiskeriförsök m. m.

Interpellation ang. kombinerade språkskrivningar
i vissa examina.

Ordet lämnades på begäran till herr
FAHLANDER, som yttrade: Herr talman!
Med anledning av de försök, som
gjorts vid vissa läroanstalter med språkskrivningar
av s. k. kombinerad typ,
d. v. s. dels översättning från svenska till

det främmande språket, dels översättning
från det främmande språket till svenska,
utan hjälpmedel, har kungl. skolöverstyrelsen
vid höstterminens början 1947
föreslagit Kungl. Maj:t införande av dylika
skrivningar för samtliga elever i
realexamen från och med vårterminen
1949 och i studentexamen från och med
vårterminen 1950.

Då den nya typen skrivningar givetvis
kräver en i viss mån annan förberedelse
med större vikt lagd vid inlärande
av glosor och något mindre vid
grammatikaliska detaljer, är det önskvärt,
att definitivt beslut fattas i god tid
före den första tillämpningen av bestämmelserna.

I anslutning till vad sålunda anförts
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Anser statsrådet införandet av de
kombinerade skrivningarna önskvärt?

2. Från vilken tidpunkt skola de i så
fall bli obligatoriska?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Ramberg anmälde, att han infunnit
sig vid riksdagen.

Om tryggande av jordbrukets maskinbehov.

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
STRÄNG, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Osvalds interpellation om tryggande av
jordbrukets maskinbehov, erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Osvald frågat mig,
om jag vore i tillfälle att lämna en redogörelse
för vilka åtgärder som vidtagits
eller kunde emotses för att trygga jordbrukets
behov av maskiner och redskap.
Med anledning härav får jag anföra
följande:

I interpellationen ha lämnats vissa sifferuppgifter
rörande föreliggande behov
av lantbruksmaskiner av olika slag.
Uppgifterna grunda sig på en utredning,
som verkställts av direktören hos
statens maskinprovningar Harald A:son
Moberg. Mot de anförda siffrorna har
jag icke någon erinran. Att märka är
att, enligt vad Moberg i sin utredning
anfört, det totala maskinbehovet för
närvarande icke kan fastställas genom
en enkel marknadsundersökning eller
genom en summering av gjorda beställningar.
Trycket av arbetskraftsbristen,
riskerna att vid en konjunkturomsvängning
eller vid nya avspärrningar stå
med en hårt sliten maskinutrustning
samt den för närvarande relativt goda
tillgången på kontanter ha medfört en
efterfrågan, som torde vara större än
det absoluta behovet. Moberg har i stäl -

let sökt komma fram till antagliga siffror
genom att fastställa dels vad som
erfordras för att ersätta förslitr.a maskiner,
dels det antal maskiner som
måste insättas för att kompensera avtappningen
av arbetskraft från lantbruket.

V^d beträffar tilldelningen av järn
till svenska tillverkare av lantbruksmaskiner
och redskap, utgjorde densamma
i runda tal under år 1943 35 000 ton,
under år 1944 29 000 ton, under år 1945
22 000 ton samt åren 1946 och 1947
26 000 ton för vartdera året. Nedgången
under år 1945 sammanhängde med
verkstadskonflikten. Siffran för år 1947
är dock endast beräknad.

För den övervägande delen av järnleveranserna
till ifrågavarande ändamål
har Domnarvets järnverk svarat. Detta
verk har emellertid under åren 1946 och
1947 måst vidkännas en väsentlig nedgång
i produktionen beroende på svårigheter
med arbetskraft och — under
senare delen av år 1947 — elektrisk
kraft. Elransoneringen medförde att
Domnarvet under de tre första veckorna
i november 1947 måste avställa tre
av sina fyra elektriska stålugnar. Alltifrån
sista veckan i november har verket
emellertid kunnat ha ytterligare en
elektrisk stålugn i arbete.

Nu anförda omständigheter ha naturligen
medfört svårigheter att förse tillverkarna
av lantbruksmaskiner med erforderliga
kvantiteter järn. Industrikommissionen
har emellertid hos Domnarvet
lyckats utverka, att de erforderliga
leveransreduktionerna i mindre
grad gått ut över tillverkarna av lantbruksmaskiner
och redskap än över
andra fabrikanter. Sålunda medgavs för
de förra tillverkarna i juli 1946 en tilldelning,
som motsvarade 77 procent av
förutvarande tilldelning, medan exem -

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Om tryggande av jordbrukets maskinbehov.

pelvis bultfabriker och kättingfabriker
fingo sin tilldelning reducerad till 59
procent.

För att möjliggöra ökad produktion
av material till nu ifrågavarande tillverkning
har industrikommissionen sökt
att från Domnarvet till järnverk, som
icke tillhöra maskin- och redskapstillverkarnas
sedvanliga leverantörer, överflytta
order å rund-, fyrkant- och plattjärn.
Härigenom skulle Domnarvet erhålla
möjlighet att leverera mer järn i
erforderliga specialprofiler. Dessa icke
ordinarie leverantörer ha redan åtagit
sig att tillverka vissa mindre kvantiteter
rund-, fyrkant- och plattjärn. Möjligheterna
att omplacera vissa kvantiteter
järn komma emellertid att bli beroende
på sammansättningen av de specifikationer
som begäras från maskinoch
redskapstillverkarna, men framför
allt på verkens tillgång på elektrisk
kraft.

Industrikommissionen har slutligen
sökt möjliggöra ökad produktion hos
leverantörerna av material till lantbrukjsmaskintillverkningen
dels genom
att uppmana tillverkarna att nedbringa
antalet dimensioner och på så sätt
åstadkomma större och enhetligare specifikationer
för beställningarna hos
järnverken, dels även genom att understödja
järnverkens hänvändelser till
tillverkarna, att de skola ställa arbetskraft
till järnverkens förfogande.

För år 1948 beräknas leveranserna
av svenskt järn från maskin- och redskapstillverkarnas
ordinarie järnleverantörer
till omkring 25 000 ton. Därutöver
torde, om tilldelningen av elektrisk
kraft icke minskas och icke heller
särskilda svårigheter beträffande arbetskraft
uppkomma, en leverans om
1 000 å 2 000 ton järn kunna komma i
fråga från de icke ordinarie leverantörer,
till vilka vissa order på rund-, fyrkant-
och plattjärn på sätt nyss sagts
överflyttats.

Man söker även att få till stånd import
av järn för ifrågavarande ändamål,
främst från England. Förhoppningar
föreligga här att inom ramen för
gällande handelsavtal från detta land

erhålla en kvantitet om cirka 4 000 ton
järn. Under år 1947 ha för ändamålet
tillstyrkts importlicenser å järn om tillhopa
7 584 ton. En icke obetydlig del
av sistnämnda kvantitet, uppskattningsvis
3 500 ton, väntas inkomma till landet
under 1948.

Av det anförda framgår, att under
hela år 1948 sammanlagt 33 000 å 34 000
ton järn skulle kunna ställas till de inhemska
lantbruksmaskins- och redskapstillverkarnas
förfogande. Om minimibehovet
beräknas till 37 000 ton, skulle
alltså en brist om 3 000 å 4 000 ton
föreligga. Dock måste härvid beaktas,
att endast en obetydlig del av importjärnet
kan förutses inkomma till landet
under årets första månader.

Traktorer och andra lantbruksmaskiner
ha under år 1946 importerats för
sammanlagt 15,i miljoner kronor, varav
13,0 miljoner kronor belöpte på traktorer
och återstoden, 1,2 miljon, på andra
lantbruksmaskiner. Under 1947 har den
sammanlagda importen haft ett värde av
25,2 miljoner kronor, därav 21,9 miljoner
kronor för traktorer och 3,3 miljoner
kronor för övriga lantbruksmaskiner.

Vad angår importen under 1948 av
traktorer och andra lantbruksmaskiner
samt reservdelar från hårdvalutaländer,
har det ansetts möjligt att för första halvåret
reservera 12 miljoner kronor. Härav
beräknas omkring 3 miljoner kronor
för varor, som redan ankommit till
svenska hamnar. Enligt uppgift från industrikommissionen
är det totala antalet
i svenska hamnar liggande traktorer för
närvarande 163. För ny import skulle
reserveras 9 miljoner kronor, varav 5
miljoner kronor för traktorer — motsvarande
omkring 1 000 stycken — 2,5 miljoner
kronor för reservdelar och 1,5
miljon kronor för plogar och specialmaskiner.

Även från andra länder, främst England,
torde man kunna räkna med import
av lantbruksmaskiner och redskap.
Sålunda torde från England kunna levereras
2 000 å 4 000 stycken traktorer av
typen Fordson Major och vidare ett antal
traktorer av typen Ferguson. Im -

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Om tryggande av jordbrukets maskinbehov.

portlicens har hittills beviljats å 1 200
stycken traktorer av först nämnda märke
och 1 000 stycken av typen Ferguson.
Även av ytterligare ett par engelska traktortyper
är viss mindre import att
vänta.

Förutsättningar finnas för att den inhemska
tillverkningen under år 1948 av
traktorer kommer att uppgå till 2 000
stycken hos Munktells och 3 000 stycken
hos Volvo. En del av dessa torde emellertid
komma att exporteras, så att för
den inhemska efterfrågan skulle återstå
omkring 3 900 stycken. Vi böra således
kunna räkna med en tillförsel av nya
traktorer under 1948 av lägst 8 000 och
högst 10 000 stycken. För att göra bilden
fullständig kan anföras, att importen av
traktorer under åren 1946 och 1947 utgjorde
cirka 3 200 resp. 5 000 stycken.
Tillförseln till jordbruket av inom landet
tillverkade traktorer utgjorde under
dessa båda år i runda tal 900 resp. 1 900.

Under åren 1946, 1947 och 1948 torde
det svenska jordbruket således kunna
räkna med en samlad tillförsel av
lägst 19 000 och högst 21 000 traktorer.
Ses detta emot att vårt totala traktorbebestånd
åren närmast före kriget icke
översteg 20 000 egentliga traktorer, kan
situationen i detta avseende anses relativt
tillfredsställande.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår,
att myndigheterna inom ramen av
föreliggande resurser sökt på allt sätt
främja tillverkning och import av maskiner
och redskap för lantbruket. Ytterligare
utvägar komma att sökas. Jag inser
till fullo den samhälleliga vikten av
att jordbrukets maskin- och redskapsfrågor
lösas på tillfredsställande sätt.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag ber
först att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få
framföra ett tack för det svar, som han
har lämnat på min interpellation.

Jag tillät mig att i interpellationen
framhålla, att liiget beträffande jordbrukets
försörjning med maskiner och redska])
i december 1947 ingav allvarliga
farhågor och att kraftiga åtgärder voro
nödvändiga för att situationen inte skul -

le ytterligare försämras. Jag erinrar om
att man, såsom herr statsrådet nyss
nämnde, i december 1947 räknade med
att för lantbruksmaskintillverkningen
under år 1948 kunna disponera ungefär
25 000 ton järn. Enligt de siffror, som
herr statsrådet anförde i interpellationssvaret,
skulle nu under hela år 1948
sammanlagt 33 000 å 34 000 ton järn kunna
ställas till förfogande. Detta är en
avsevärd förbättring som man måste
känna tillfredsställelse över, ja, även
tacksamhet för att den kunnat åstadkommas.

Jag kan emellertid, herr talman, inte
helt dela den relativt behärskade optimism
som präglade herr statsrådets uttalanden.
Om man godtar den beräkningsgrund,
som direktör Moberg har
använt, måste man enligt min uppfattning
även till alla delar godtaga det resultat,
vartill han kommit. Enligt de
siffror, som direktör Moberg framlagt i
sina utredningar, beräknas den samlade
järnbristen under år 1948 till 19 000 ton;
7 000 ton av denna brist skulle då ha
uppkommit under år 1947 och 12 000 ton
kunde beräknas uppkomma under år
1948. Om, såsom herr statsrådet nämnde,
bristen för 1948 kan reduceras till
3 000 å 4 000 ton, så skulle det, eftersom
det från år 1947 finns en eftersläpande
brist på 7 000 ton, alltjämt föreligga
en sammanlagd brist på 10 000—
11 000 ton järn. Även om maskinfabrikerna
under år 1948 kunna få en materialtilldelning
av omkring 90 procent
av behovet för normal tillverkning, kvarstår
i alla fall ett stort behov av järn
för tillverkning av maskiner och redskap
för jordbruket, vilket snarast måste fyllas.
Detta behov kanske till och med
är något större än vad beräkningarna
utvisa, ty såvitt jag vet har direktör Moberg
i sina kalkyler anfört jämförelsevis
snålt tilltagna siffror.

Med stor tillfredsställelse antecknar
jag att det, som herr statsrådet meddelade,
bar blivit möjligt att öka Domnarvets
kapacitet utöver vad man ansåg
sig kunna räkna med i november 1947.
Det är också glädjande, att det har varit
möjligt att till nya leverantörer över -

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Om tryggande av jordbrukets maskinbehov.

flytta en del av järnleveranserna, även
om den kvantitet, som det här gäller,
inte är särskilt stor.

Även den planerade järnimporten från
England måste hälsas med stor tillfredsställelse.
Men, som herr statsrådet själv
uttryckte det, är det ju ännu så länge
endast en förhoppning, att vi skola få
in denna kvantitet järn från England.
Jag delar för min del till fullo herr
statsrådets förhoppning om att denna
kvantitet järn från England skall inkomma
till landet, men jag måste samtidigt
konstatera, att det är en allvarlig
olägenhet, att detta järn till hetvdande
del inte kan anlända förrän under senare
delen av året.

Det finns därför stort utrymme för
ytterligare krafttag av den art som vi
nyss hörde resultatet av. Det förefaller
ju ändock ganska orimligt att tänka sig,
att det i ett land med Sveriges stora
järntillgångar inte skulle vara möjligt
att få fram den jämförelsevis obetydliga
kvantitet järn, som behövs för att
tillfredsställa jordbrukets behov. Det är
ju här inte fråga om mer än omkring
40 000 ton per år. Enligt fackpressen
utgjorde hela den under år 1947 tillgängliga
kvantiteten valsjärn och smide
1 350 000 ton. De prioriterade kvantiteterna
av valsjärn ha brukat uppgå till
500 000—600 000 ton per år. Då borde
det väl ändå vara möjligt att för en
för vår livsmedelsförsörjning så utomordentligt
viktig tillverkning som jordbrukets
redskaps- och maskinindustri
kunna ställa den erforderliga mängden
järn till förfogande, för den händelse
importen från England inte skulle ge
det önskvärda tillskottet.

Vad beträffar importen av färdiga maskiner,
angav jag i min interpellation
med stöd av direktör Mobergs beräkningar
det erforderliga beloppet till 34
miljoner kronor i hårdvalutor. Enligt
herr statsrådets uppgift skulle för första
halvåret 1948 stå till förfogande 12 miljoner
kronor. Jag måste då fråga, vilka
utsikter det finns för att den återstående
delen av det totala beloppet skall kunna
ställas till förfogande under andra halv -

året 1948. Ett belopp av blott 12 miljoner
kronor måste nämligen betraktas såsom
otillräckligt. Såsom jag anfört i interpellationen,
beräknas importen enbart
av reservdelar komma att erfordra omkring
9 miljoner kronor i hårdvalutor.
Enligt de upplysningar, som herr statsrådet
här lämnat, skulle till förfogande
under första halvåret stå allenast 2,5
miljoner kronor. Situationen i fråga om
reservdelar är i själva verket mycket
allvarlig, ty utan tillgång på reservdelar
riskera vi att en stor del av de maskiner,
som nu användas inom jordbruket,
så småningom komma att bli odugliga.
Redan under år 1947 framgick det,
att läget i fråga om reservdelar var ytterst
allvarligt, då lagren av reservdelar
inom landet i stort sett tömts. Vid vårarbetena
och än mer under trädesbruket
visade det sig, att harvar och andra
redskap ofta voro i bedrövligt skick.
Under höstplöjningen, då svårigheterna
voro ganska stora på grund av den torra
väderleken, visade det sig vara mycket
dåligt ställt med traktorplogar och
slitdelar till alla slags plogar.

Direktör Moberg beräknade att vi
skulle behöva importera 4 500 traktorer
från Förenta staterna. Herr statsrådet
utgår å sin sida, såsom vi nyss
hörde, ifrån att vi under första halvåret
1948 skola kunna importera 1 000
traktorer från Förenta staterna. På den
punkten skulle jag gärna vilja ha större
klarhet om hur många traktorer vi kunna
räkna med att eventuellt få importera
från Amerika under fortsättningen
av detta år.

Av glädjande art är givetvis det meddelande
som statsrådet Sträng lämnade,
att importen av traktorer från England
kan komma att uppgå till 2 000—4 000
stycken. Det stämmer ungefär med den
beräkning som gjorts av direktör Moberg,
som ju räknat med 3 000 traktorer
från England. Glädjen över detta
tillskott grumlas emellertid i någon mån
av att en av de traktortyper, som vi
skola få från England, är den bensindrivna
Ferguson. Om bensinskatten nu
kommer att höjas avsevärt, kommer

Onsdagen den 18 februari 1918.

Nr 7.

Om tryggande av jordbrukets maskinbehov.

detta att medföra att driftkostnaderna
för bensindrivna traktorer ökas
högst väsentligt i jämförelse med kostnaderna
för fotogendrivna traktorer.
Det är sannolikt, att vi i så fall måste
tänka oss en restitution av skatten på
den bensin som förbrukas av jordbrukets
traktorer.

Spörsmålet om de bensindrivna traktorerna
öppnar också ett annat perspektiv.
Det är nämligen oekonomiskt
att köra våra traktorer med fotogen. En
övergång till bensindrift skulle därför
vara önskvärd, även om med nuvarande
knapphet på bensin utsikterna härför
väl just nu inte äro så stora.

Mest glädjande bland de upplysningar,
som herr statsrådet hade att lämna,
synes mig emellertid vara de möjligheter
som föreligga till en ökning av
traktortillverkningen inom Sverige.
Herr Strängs siffror innebära ungefär
en fördubbling av vad man vågade hoppas
på i december 1947. Herr statsrådet
utgick ifrån att under år 1948 skulle
3 900 inom landet tillverkade traktorer
kunna ställas till jordbrukets förfogande.
Den siffran kom han fram till
genom att minska totala antalet tillverkade
traktorer, 5 000, med den beräknade
exporten av 1 100 stycken. Importbehovet
från Amerika skulle således inskränka
sig till 3 100 traktorer. Importen
under första halvåret 1948 beräknas
uppgå till 1 000 traktorer, varför
det för återstoden av året skulle kvarstå
ett importbehov av 2 100 traktorer.
Då statsrådet beräknar den totala traktortillförseln
till lägst 8 000 och högst
10 000, kan jag inte få siffrorna att
stämma på annat sätt än att däri också
ingår exporten. Om man inte räknar
med också tillverkningen för export,
kommer man inte upp till siffran 8 000
—10 000. För att få en rättvis jämförelse
måste man jämföra å ena sidan den
siffra, som man får fram sedan man
minskat det totala antalet traktorer med
det antal som skall exporteras, och å
andra sidan det behov på 10 000 traktorer,
som jag anfört i min interpellation.

Då anmäler sig frågan, om vi möjli -

gen kunna avstå från den export som
herr statsrådet har räknat med. Vart
går för övrigt vår export av traktorer?
Om det vore möjligt att reservera det
för export avsedda antalet traktorer
för användning inom Sverige, skulle vi
därigenom kunna reducera importen
av traktorer från Amerika till endast
1 000 stycken utöver dem som man redan
räknat med. En sådan minskning
av importen från Amerika skulle ur
många synpunkter vara önskvärd; dels
skulle vi spara hårdvaluta, och dels råder,
som bekant, en viss knapphet på
traktorer även i Amerika, varför det är
osäkert, om vi kunna få in alla de traktorer
som vi behöva importera från
Amerika. Det är under alla förhållanden
önskvärt att ytterligare kraftiga
ansträngningar göras för att trygga tillförseln
av traktorer för det svenska
jordbruket från Amerika.

Statsrådet Sträng nämnde vidare i
sitt svar, att det svenska jordbruket under
åren 1946, 1947 och 1948 torde ha
haft en samlad tillförsel av lägst 19 000
och högst 21 000 traktorer. Om man ser
detta, säger han, mot bakgrunden av
vårt totala traktorbestånd före kriget,
är tillgången relativt tillfredsställande.
Denna jämförelse synes mig dock vara
missvisande. Tillförseln av traktorer
kan inte bedömas mot bakgrunden av
det traktorbestånd som vi hade före kriget,
utan den bör bedömas mot bakgrunden
av vad vi i dagens läge behöva.
Med dagens situation för ögonen
kan man icke anse, att tillförseln av
traktorer ännu så länge har blivit tillfredsställande.
Detta sammanhänger
med den förändring som har inträtt
framför allt i fråga om arbetskraften
med den stora avflyttningen från jordbruket,
vilken alltjämt fortgår och som
omfattar omkring 10 000 personer per
år. För den mekanisering av jordbruket,
som blivit ofrånkomlig på grund
av den fortsatta utvandringen av arbetskraft
från jordbruksnäringen, är en ökning
av maskintillförseln absolut nödvändig.
Behovet av maskiner, inte minst
traktorer, inom jordbruket befinner sig

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Om tryggande av jordbrukets maskinbehov.

i ständigt stigande. Detta stegrade behov
kan komma att göra sig ytterligare
gällande, därest organisationen med
maskinstationer ytterligare utvidgas enligt
de planer som föreligga.

Jag erinrar om att herr statsrådet i
sitt svar inte nämnde något om behovet
av traktorplogar. Direktör Moberg beräknade
i december 1947, att det förelåg
ett behov av sammanlagt 12 000 traktorplogar,
varav 6 500 från Förenta staterna.
För att traktorerna skola kunna
till fullo utnyttjas är det av största vikt,
att jordbrukarna också få tillgång till de
bearbetningsmaskiner, som erfordras för
jordbrukets skötsel.

I detta sammanhang tillåter jag mig,
herr talman, att även beröra ett annat
problem som sammanhänger med jordbrukets
maskinutrustning. Man har anledning
att utgå ifrån att den ökade maskin-
och traktortillverkningen i Sverige
kommer att kräva import av vissa detaljer,
som lämpligen böra inköpas från
utlandet i stället för att tillverkas här i
Sverige. Många av de maskiner, som användas
inom jordbruket, tillverkas till
större delen inom landet, men ofta måste
man från utlandet importera vissa utrustningsdetaljer.
En fabrik i Sydsverige,
som tillverkar konstgödselspridare, behöver
t. ex. importera fälgar, däck och
slangar för att kunna färdigställa sina
konstgödselspridare och placera dem på
den svenska marknaden. För att kunna
helt utnyttja sin tillverkningskapacitet
måste således de svenska fabrikanterna
av lantbruksmaskiner erhålla den valutatilldelning,
som behövs för att de skola
kunna importera erforderliga kompletterande
utrustningsdetaljer.

Jag tänker i detta sammanhang även
på behovet av däck och slangar för jordbrukets
arbetsvagnar. Som bekant ha
jordbrukarna för sina arbetsvagnar till
väsentlig del fått nöja sig med regummerade
däck, som försetts med nya slitbanor.
Dylika däck äro av jämförelsevis
låg kvalitet. Med hänsyn till den hastighet,
med vilken jordbrukets fordon i
allmänhet framföras, då de ju numera
oftast köras efter traktor, vore det önskvärt,
att jordbrukarna kunde få däck av

högre kvalitet än vad de hittills i stor
utsträckning ha måst nöja sig med.

Statsrådet Sträng nämnde vidare att
man i fråga om materialleveranserna
sökt genomföra vissa rationaliseringsåtgärder
beträffande dimensioner osv. Det
är en i och för sig utomordentligt värdefull
åtgärd som därigenom har vidtagits.
Jag hoppas, att de ansträngningar, som
således ha gjorts för att rationalisera tillverkningen
av jordbruksmaskiner, skola
leda till resultat, men ofta är det ju så,
att dylika rationaliseringsåtgärder inte
omedelbart medföra en ökad produktion.

Det har från en del håll sagts, att tillgången
på vissa profiler och typer av
järn understundom försämrats på grund
av det sätt på vilket priskontrollen arbetat.
Priskontrollen har, påstås det,
ibland försvårat för maskinfabrikanterna
att erhålla nödiga råvaror för att
kunna bygga upp en allsidig lagerhållning.
Jag tillåter mig därför att fästa
uppmärksamheten på nödvändigheten
av alt de åtgärder, som vidtagas, utformas
på sådant sätt, att fabrikanterna
också kunna hålla homogena lager, vilket
är en nödvändig förutsättning för att
produktionshämmande flaskhalsar icke
skola bildas.

Den situation som nu inträtt och de,
som jag förmodar, stora ansträngningar
som varit nödvändiga för att förbättra
läget visa hur svårt det är att komma
tillrätta med problemet sedan man en
gång kommit på efterkälken. I en dylik
situation äro verkliga krafttag nödvändiga.
Det är därför av största vikt att
regeringen alltjämt har sin uppmärksamhet
riktad på det för vårt lands försörjning
så viktiga problem, som en tillräcklig
tillgång på jordbruksmaskiner
utgör.

Statsrådet Sträng yttrade i sitt interpellationssvar,
att han »inser till fullo
den samhälleliga vikten av att jordbrukets
maskin- och redskapsfrågor lösas
på tillfredsställande sätt». Ingen betvivlar,
att han har denna insikt, och jag
understryker särskilt, att jag med min
interpellation på intet sätt har velat ge
uttryck på några tvivel härpå. För att

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Om tryggande av jordbrukets maskinbehov.

belysa storleksordningen av de förluster
för landet, som kunna uppstå på grund
av en höggradig förslitning av jordbrukets
maskinpark, vill jag emellertid
anföra ytterligare en siffra. Om förlusterna
vid tröskning på grund av förslitna
tröskverk ökas med blott två procent,
betyder detta en sammanlagd förlust för
landet av 15 miljoner kronor per år.
Maskinbristen kan dessutom, även om den
endast fortsätter ett mindre antal år, få
allvarliga följdverkningar: jorden blir
sämre behandlad, ogräset ökar, dräneringarna
förfalla, och i vissa fall kunna
jordbrukarna bli nödsakade att slakta sina
kreatur. Det kan därför ta många år
att bota de skador som maskinbristen
vållar.

Herr statsrådet förklarade till slut, att
ytterligare utvägar komma att sökas för
att förbättra situationen. Jag inser till
fullo de svårigheter, som man för närvarande
har att brottas med, men jag
vill ändock ge uttryck åt den förhoppningen,
att herr statsrådet måtte komma
att finna de utvägar som han sålunda
vill söka.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag fick det allmänna intrycket,
att herr Osvalds anförande i stort sett
fick betraktas som ett uttryck för erkänsla
för de insatser, som regeringen
gjort för att lösa denna fråga på ett
tillfredsställande sätt. Jag vill emellertid
ytterligare, utöver vad som framgick av
mitt interpellationssvar, erinra om att
på detta område utomordentligt angelägna
behovsfall konkurrera med jordbruksmaskinerna
och jordbruksredskapen, .lag
behöver bara nämna sådana behov som
utbyggnaden av våra kraftverk, spiktillverkningen,
telegrafverkets behov o. s. v.
Jag kan tveklöst säga, att lantbruket vid
avvägandet av dessa behov sinsemellan
har satts i absolut prioritet. Vattenfallsstyrelsen
bär fått vänta med en del nödvändiga
beställningar, med risk att våra
besvärligheter med elransoneringen förlängas
och med risk av de förluster, som
det kommer att medföra för folkluishållet,
om vi inte kunna öka elkraftproduk -

tionen snabbt nog. Vi ha sålunda betraktat
jordbrukets maskinbehov såsom så
utomordentligt angeläget, att det har
satts som nummer ett i köbildningen.

Professor Osvald säger, att det här
trots allt torde finnas utrymme för nya
krafttag. Jag är nog överens med honom
om det — sådana utrymmen finns det
alltid. Men det finns ju också alltid en
gräns för vad man har möjlighet att genomföra.
Jag kan erinra om våra bekymmer
under sommarhalvåret 1947,
som i första hand gällde svårigheterna
att skaffa arbetskraft till järnbruken, att
under den varma årstiden få folk till ett
arbete, som är så tungt och besvärligt
som arbetet i fin- och mediumvalsverken
onekligen är. Vi satte i gång hela arbetsmarknadsstyrelsen
och bedrevo en
ackvisitionsverksamhet för arbetskraft
över hela landet, inte minst i Norrland,
många gånger till stor förtret för myndigheterna
där, som ansågo att de själva
hade behov av sitt folk. Vi lyckades
väl i viss mån täcka det omedelbara behovet,
men vi lyckades inte så bra som
vi skulle önskat. Vi nödgades konstatera,
hurusom bl. a. Domnarvet på grund
av brist på arbetskraft fick inskränka
driften till ett skift och litet längre fram
två skift, trots att man hade råvaror och
övriga resurser för en treskiftskapacitet.
Men vi tvångskommendera ju inte folk i
detta land — den principen äro vi överens
om, herr Osvald och jag — och därför
är detta en faktor, som man inte
kommer förbi.

Professor Osvald ställde ett par direkta
frågor. Jag har i min interpellation endast
redovisat vissa importkvantiteter
för det första halvåret 1948. Vår bristande
allmänna överblick över valutasituationen,
över de licenser som ännu inte
äro honorerade, men som ligga på hög
i handelskommissionen, gör det omöjligt
för oss att planera dessa saker för en
längre tid än ett halvt år. Hur gärna
jag än skulle vilja, kan jag inte i dag
säga något om beloppen för det andra
halvåret 1948. Det enda jag kan säga
är att vi komma att lägga lika stor vikt
vid jordbrukets behov under det sista
halvåret som vi ha gjort under det första,

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Om tryggande av jordbrukets maskinbehov.

och att vi komma att utnyttja våra tillgångar
så långt vi kunna.

Herr Osvald hade vissa bekymmer för
bensintillgången för den svenska traktorparken.
Den engelska typen Ferguson
är en bensindriven traktor, och herr Osvald
hade vissa farhågor för att våra
restriktioner på detta område skulle verka
retarderande. Jag tror nog att jag
kan slå bort de farhågorna för herr Osvald.
Det är ju så att vi i vår importplan
ha reserverat valutor för 650 000 kubikmeter
bensin för 1948. På jordbrukets
del kommer det 8 000 kubikmeter, och
även om den siffran genom en viss övergång
till bensindrivna traktorer kommer
att stiga något, så har jag en känsla av
att det här inte är någon fara. Vi sätta
jordbruket i absolut främsta rummet, både
som nyttighets- och nyttoområde, när
vi avväga hur våra bensinkvantiteter
skola disponeras på olika behovsgrupper,
och med hänsyn till att det i det
stora hela är en så pass blygsam kvantitet,
som går till jordbruket, behöver
man nog inte ha några bekymmer på
den punkten.

Herr Osvald frågade mig vidare, om
det var med hänsyn till storleken av en
eventuell export, som jag rörde mig med
en marginal mellan 8 000 och 10 000
traktorer när det gäller tillgången under
1948. Nej, denna siffra har satts alternativt
med hänsyn till vår import. Vi
ha nämligen resonerat om en import
från England på 2 000 eller 4 000 enheter.
Blir det 2 000, så stannar vår försörjning
för 1948 vid 8 000; blir det
4 000, räkna vi med att komma upp till
10 000.

Herr Osvald frågade också, om man
inte i detta ansträngda läge skulle kunna
reservera den inhemska produktionskapaciteten
uteslutande för egna behov. Vi
ha ju en export från Munktell och från
Volvo på ett par tusen enheter. Men jag
tror inte att man får låta dagens prekära
och trängda läge alldeles förstöra möjligheterna
för framtiden på den svenska
exportmarknaden för traktorer. När vi
inom regeringen ha haft dessa frågor
till övervägande, har det givits tillfälle
för jordbrukets företrädare att deltaga,

och man har då från jordbrukarna, som
representerades av ledande personer
inom Lantbruksförbundet, inte velat
ställa det kravet, att vi i dagens läge
skulle reservera den inhemska produktionen
uteslutande för hemmamarknaden.
Man har förstått intresset av att
hålla kontakterna öppna och hålla exporten
i gång, och den export som har
ägt rum har följaktligen skett i samförstånd
med jordbrukets representanter.

Jag tror att jag med detta har givit
svar på de direkta frågorna från professor
Osvald. Han gick emellertid därutöver
in på ett par frågor av kanske mera
periferisk art, nämligen försörjningen av
gummihjul för arbetsvagnar och prissättningen
för jordbrukets produkter. Även
om de äro av en viss betydelse i detta
sammanhang, äro ju dessa två problem
i och för sig så pass specialbetonade, att
de få tas till övervägande i sina särskilda
sammanhang.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Till
jordbruket hör också skogsbruket i den
allra största delen av vårt land. I viss
utsträckning kunna ju samma maskiner,
som användas i jordbruket, användas
även i skogsbruket, men till större delen
har skogsbruket sitt särskilda maskinbehov.
Jag skulle gärna i detta sammanhang
vilja ha en upplysning av statsrådet,
nämligen huruvida maskinbehovet
för skogsbruket är inräknat i de 12 miljoner
kronor, som ha reserverats för import
från Amerika under första halvåret
1948, och i de 1 000 traktorer, som skola
få införas mot hårdvaluta under samma
tid.

Jag vill framhålla, att skogsbruket har
lika berättigade krav som jordbruket på
att bli tillgodosett vid behandlingen av
dessa importfrågor. I en auktoritativ
framställning, som nyligen ingavs till
handelskommissionen, har det mest
oundgängliga behovet av maskiner och
redskap för skogsbruket angivits till något
över 3 miljoner kronor för innevarande
år, därav drygt 2,5 miljoner kronor
i hårdvaluta. Det är även för skogsbruket
fråga om traktorer. De behövas för
vägarbeten, betesanläggningar o. d. och

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Om tryggande av jordbrukets maskinbehov.

i viss utsträckning även för virkestransporter.
Det behövs motorsågar för skogsarbetet,
och det behövs framför allt reservdelar
för att hålla den maskinpark
som redan finns i funktionsdugligt skick.

I pressen — det var i Svenska Dagbladet
jag läste det — har nyligen berättats
om de avverkningar som i vinter
pågå i ödemarksskogarna mellan Lule
och Pite älvdalar, väster om inlandsbanan.
Med hjälp av amerikanska bandtraktorer
bygga trävarubolagen och domänverket
basvägar till flottleder och
landsvägar och göra på det sättet väldiga
förut outnyttjade skogskomplex tillgängliga
för avverkning.

Ett bolag meddelar, att det har fem
bandtraktorer och tre hjultraktorer jämte
en hel del lejda traktorer i arbete uppe
i ödemarkerna i vinter, men att det är
för litet i förhållande till det stora behov
som föreligger. Samma bolag uppger, att
det har sju traktorer av högsta klass liggande
i Amerika, som det inte kunnat
få hem på grund av valutasvårigheterna.

Råvaran börjar tryta i övre Norrland,
som vi veta, och utan traktorer är det
omöjligt att utnyttja de ännu orörda urskogarna.
Det är naturligtvis endast ett
stickprov, som här har anförts, men det
visar hur utvecklingen har gått mot en
allt större mekanisering. Det är säkerligen
mycket angeläget att den utvecklingen
inte bromsas upp.

Exporten av skogsprodukter uppges
för närvarande utgöra 53 procent av hela
vår exports värde och utgör till större
delen hårdvalutaexport. Förra året exporterades
det enligt statistiken skogsprodukter
för 1 700 miljoner kronor. Det
bör vara angeläget att tillse, att inte denna
produktion hämmas av brist på materiel.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Det beslut om ökad tilldelning av järn
till landets lantbruksmaskintillverkare,
som för en tid sedan faltades, är givetvis
ägnat att väcka stor tillfredsställelse hos
oss tillverkare av lantbruksmaskiner liksom
naturligtvis i första rummet hos landets
jordbrukare. Jag vill bara uttala den

förhoppningen att det tillses att detta beslut
också omsättes i handling.

Vid det sammanträde i industrikommissionen,
då vi lantbruksmaskinfabrikanter
fingo del av beslutet, anmodades
vi att inlämna två specifikationer: dels
en som omfattade vad vi omedelbart behövde,
dels en som omfattade vårt behov
för den successiva tillverkningen.
Men trots att detta sammanträde hölls för
en månad sedan och specifikationerna
omedelbart inlämnades ha åtminstone vi
vid överum ännu i dag inte fått klart
beträffande den omedelbara behovsleveransen
i sin helhet.

Jag vädjar till statsrådet Sträng att
tillse att det fattade beslutet kommer att
effektueras. Annars blir det inte möjligt
att tillfredsställa de anspråk, som just
nu från lantbrukets sida resas mot oss
med avseende på vissa redskap. Det är
för resten — det vill jag påpeka — över
huvud taget inte alls möjligt när det gäller
vårredskap, av den anledningen att
beslutet om ökad järntilldelning kom alldeles
för sent för att ha någon effekt på
denna marknad detta år. Jag är mycket
angelägen att framhålla, att ett beslut om
ökad järntilldelning för att kunna göra
effektiv och avsedd verkan för exempelvis
år 1949 bör fattas redan i år, senast
i sommar. Det är nämligen så att lantbruksfabrikanterna
redan på hösten börja
fabricera de maskiner, som behövas
för det kommande året. Nu fattades beslutet
så sent som i januari månad, och
det är då som sagt inte möjligt att få
fram vad som behövs till samma års säsong.

Vi äro fullkomligt medvetna om de
mycket stora svårigheter, som bristen på
valsat järn medför för regeringen och
industrikommissionen, och vi äro också
villiga att erkänna att alla de olika behov,
som statsrådet Sträng nyss nämnde,
äro fullt legitima. Men man får å andra
sidan inte övervärdera de svårigheter
som föreligga när det gäller tilldelningen
av järn till lantbruksmaskinfabrikanterna.
Vi skola göra klart för oss, att
det inte gäller mer än tre å fyra procent
av den samlade kvantitet av valsat
järn, över vilken vi disponera genom

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Om tryggande av jordbrukets maskinbehov.

produktion och import. Det bör alltså
inte möta några oöverstigliga svårigheter
att ordna denna sak, om blott beslut i
något så när god tid fattas. Jag medger
att det på grund av växlande tillgång på
valutor kan vara förenat med större svårigheter
att överblicka importen och att
i dagens läge ta ställning till vad som
skall importeras under senare halvåret
detta år. Men dessa svårigheter böra icke
möta när det gäller tilldelningen av valsat
järn från de inhemska järnbruken.

I övrigt är även jag villig att understryka
och är tacksam för det tillmötesgående,
som vid mångfaldiga förhandlingar
visats från regeringens sida, då vi
varit samlade för att diskutera detta problem
med industrikommissionen. Tyvärr
har dock detta tillmötesgående inte förrän
nu resulterat i ett något större krafttag,
men jag hoppas liksom herr Osvald
att dessa krafttag vad nästa års säsong
beträffar inte skola dröja alltför länge.

Jag är också beredd att understryka
vad herr Osvald har framhållit om behovet
av att tillräckliga lager uppläggas
hos lantbruksmaskinfabrikanterna. Så
långt ha vi emellertid inte vågat gå med
våra pretentioner, men i den mån som
läget lättar — vilket vi ju hoppas att
det skall göra, när elkraftsituationen nu
förbättrats — hoppas jag att regeringen
och industrikommissionen skola visa sig
lyhörda även på den punkten och att
det alltså blir oss möjligt att liksom förr
i tiden upplägga något så när stora lager
för att möta icke förutsedda behov.

Likaså vill jag framhålla det behov
för skogsbrukets vidkommande, som här
har anmälts från herr Näsgårds sida. Jag
uttrycker min förhoppning om att herr
statsrådet och myndigheterna ville ta
även dessa synpunkter i beaktande.

Herr OSVALD: Herr talman! Till det
tack, som jag förut riktat till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet,
ber jag få lägga ytterligare
ett tack för de upplysningar, som
han nu lämnat utöver sitt svar på min
interpellation.

Jag vill gärna erkänna, att jag väl inser
att det finns många andra viktiga

behov än jordbrukets maskintillverkning,
som måste tillgodoses, och att det därför
måste bli fråga om en besvärlig avvägning,
då det gäller tilldelningen av
järn. Likaså är detta naturligtvis fallet,
då det gäller importen av jordbruksmaskiner.
Men anledningen till att jag menar,
att man i nuvarande läge just såsom
statsrådet framhöll bör låta jordbruket
få en stark prioritet, är den, att situationen
för närvarande inte inger alltför
stora förhoppningar om en gynnsam
skörd. Jag vill inte uttala några dystra
profetior, men så som det nu ser ut har
man i alla fall inte anledning att vänta
några särskilt gynnsamma resultat. Jag
menar då att det, t. ex. då det gäller
importen, är önskvärt att importen sker
i form av maskiner i stället för av livsmedel
av ena eller andra slaget, ty i senare
fallet kommer det att krävas betydligt
större belopp av hårdvaluta.

Jag skulle också vilja säga några ord
om de bensindrivna traktorerna. Då jag
framhöll några farhågor gällde dessa inte
så mycket själva bensinförsörjningen för
dessa 1 200 Fergusontraktorer, utan mina
farhågor föranleddes framför allt av att
den höjning av bensinskatten, som kan
väntas, kommer att förhöja driftskostnaderna
rätt avsevärt för dessa traktorer.

Vad beträffar antalet traktorer vill jag
säga, att den bristande överensstämmelse,
som jag talade om, inte hänför sig till
huruvida vi få 2 000 eller 4 000 traktorer
från England. Om man adderar ihop de
siffror, som statsrådet anförde, nämligen
1 000 från Amerika, 2 000 från England
och 3 900 från Sverige, kommer man till
en siffra på 6 900. Tar man i stället 4 000
från England, kommer man till 8 900.

Jag ger statsrådet alldeles rätt i att det
naturligtvis är önskvärt, att vi upprätthålla
en export av svenska industrialster
till andra länder och att vi söka göra det
även i nuvarande läge. I den mån dessa
traktorer komma till användning i andra
av Europas länder för att bidra till återuppbyggandet
av jordbruket i de krigshärjade
länderna, kan det naturligtvis
också i viss mån sägas öka våra möjligheter
att importera traktorer från Arne -

Onsdagen den 18 februari 1918.

Nr 7.

Om tryggande av jordbrukets maskinbehov.

rika. Jag vill alldeles speciellt understryka,
att alla ansträngningar måste
göras för att få in ett större antal traktorer
från Amerika än man hittills har
räknat med.

Slutligen sade herr statsrådet, att vad
jag nämnde om gummihjulen var en specialfråga.
Ja, så till vida är det naturligtvis
en specialfråga, att det inte gäller
järntillförseln. Men det gäller dock här
en detalj i våra lantbruksmaskiner, som
är av yttersta vikt, både för de maskiner
som jag nämnde, nämligen konstgödselspridare
som utrustas med gummihjul,
och för lantbrukets transportvagnar.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag vill som svar på herr Näsgårds fråga
meddela, att de siffror och uppgifter,
som jag har lämnat i interpellationssvaret,
hänföra sig uteslutande till jordbrukstraktorerna.
Det har inte frågats
om någonting annat; följaktligen har svaret
inskränkts just till behovet av traktorer
för jordbrukets del, och skogsbrukets
behov har icke behandlats i detta
sammanhang.

Jag vill också till herr Sundberg säga,
att man naturligtvis kan göra gällande,
att beslutet om ökad järntilldelning bär
kommit för sent. Men vad som i väsentlig
utsträckning har förbättrat bilden
är ju, att vi numera kunna räkna
med en import av 4 000 ton järn från
England. Det kunde av kända skäl ingen
vare sig besluta om eller dra några växlar
på under sommaren 1947, eftersom
avtalet med England träffades under senare
delen av 1947 och ungefärligen vid
årsskiftet har konkretiserats till vissa fasta
leveransbesked. Herr Sundberg gav
kanske också kammaren en något felaktig
bild av den procentuella andel av det
valsade järnet, som går till jordbrukets
behov. Han talade om två å tre procent
av hela kvantiteten valsat järn. Men det
är ju här frågan om alldeles särskilda
specifikationer, som göras vid bestämda
järnbruk och vid dessa järnbruks särskilda
fin- och mediumvalsverk. Det är
uteslutande — eller i varje fall till alldeles
övervägande delen — Domnarvet,
Fagersta och Smedjebacken, som svara

för dessa leveranser. Det är frågan om
specifikationer, där jordbruket har konkurrens
med behoven för vattenkraft,
för telegrafverket, för kättingfabriker,
spikfabriker och skruvfabriker. Var och
en kan ju övertyga sig om och vet väl
redan, hur pass ansträngd råvaruförsörjningen
har varit på alla dessa områden.

Jag vill slutligen till herr Osvald säga,
att vi självfallet inte kunna pressa kammarens
tålamod alltför länge med våra
matematiska övningar och räkna tabellerna
hur många gånger som helst. Vi
ha kanske möjlighet att personligen klara
upp den saken. Men situationen är
annars den att vi ta in från Amerika

1 000 traktorer, från England minst 2 000
och högst 4 000 Fordsontraktorer och
därutöver 1 000 Ferguson. Vidare ha vi

3 900 traktorer från den inhemska produktionen.
Detta blir med vanlig enkel
addition 7 900 traktorer, därest vi få

2 000 Fordson, och 9 900, därest vi få

4 000 Fordson. Jag har avrundat detta till
8 000 och 10 000, vilket jag ansåg mig
kunna göra i ett interpellationssvar av
mera allmän karaktär.

Herr statsrådet Sköld avlämnade
Kungi. Maj:ts proposition nr 68, med
förslag till lag angående utsträckt tilllämpning
av lagen den 4 juni 1943 (nr
274) om förlängd giltighetstid för ränteoch
utdelningskuponger, m. m.

Herr talmannen anmälde, att till riksdagen
inkommit en skrivelse från fullmäktige
i riksgäldskontoret med överlämnande
av ett av 1947 års revisionsutredning
den 29 januari 1948 avgivet
betänkande rörande riksdagens revisorers
verksamhet.

Efter föredragning av berörda .skrivelse
beslöt kammaren hänvisa ifrågavarande
betänkande, i vad det avsåge förslag
till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen,
till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

nr 66, angående tillämpningen av bestämmelserna
om rätt till statsbidrag för
djursjukvård.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
herr Löthners motion, nr 241,
om beredande av traktamentsbidrag åt
vissa hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän, som icke äro bosatta i Stockholm
eller dess förorter.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 242, av herrar Lundgren och
Lundqvist,

nr 243, av herr Johansson, Johan
Bernhard, m. fl., samt

nr 244, av herr Andersson, Elon, m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Lodenius m.
fl. väckta motionen, nr 245, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en fiskeristyrelse med statens
fiskeriförsök m. m.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll angående det svensk-isländska
varuutbytet;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Bulgariska Folkrepubliken
ingången handelsöverenskommelse
m. m.; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande varuutbytet mellan
Sverige och Tjeckoslovakien.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. valkretsindelningen vid stadsfullmäktigeval.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av väckta
motioner angående ändring av bestämmelsen
om stads indelning i valkretsar
vid stadsfullmäktigeval.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 51 i
första kammaren av herr Weiland och
nr 80 i andra kammaren av herr Mosesson
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla, att
vid den pågående revisionen av kommunallagstiftningen
måtte beaktas vissa
i motionerna anförda synpunkter till
stöd för en sådan ändring av 15 § lagen
om kommunalstyrelse i stad, att den i
lagrummet stadgade minimigränsen för
stads indelning i valkretsar sattes avsevärt
högre än vad som nu vore fallet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr WEILAND: Herr talman! När det
på sin tid första gången beslöts, att stad,
vars invånarantal uppgick till 10 000,
skulle delas i valkretsar, synes anledningen
ha varit den att man ville göra
röstningen bekvämare för väljarna. Det
var då ej heller fråga om en bestämmelse,
som ovillkorligen måste följas, utan
stadsfullmäktige hade att i varje särskilt
fall fatta beslut därom efter av
magistraten uppgjort förslag. Senare
ändrades lagtexten så, att stadsfullmäktige
nu endast ha att hos länsstyrelsen
föreslå i huru många valkretsar staden
skall indelas, varvid dock skall tillses,
att minst 10 ledamöter komma att utses
inom varje valkrets. Antalet valkretsar
fastställes sedan av länsstyrelsen. Intet
hinder möter sålunda, att jämförelsevis
små städer indelas i tre valkretsar med
endast något över 3 000 invånare i vardera
valkretsen.

Om vi utgå ifrån att orsaken till att
valkretsindelningen för städerna ursprungligen
kom till stånd var att man
ville göra röstningen bekvämare för väl -

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Ang. valkretsindelningen vid stadsfullmäktigeval.

jarna, så borde ju denna bestämmelse
lia kunnat upphävas, då beslut fattades
om att stad eller valkrets kunde få indelas
i valdistrikt. Denna nya bestämmelse
tillgodoser ju i mycket större utsträckning
önskemålet om att göra det
så bekvämt som möjligt för de röstande
att deltaga i valet. Så skedde emellertid
icke, utan stad med 10 000 invånare eller
därutöver skulle även i fortsättningen
uppdelas i valkretsar, vilket innebär
att mandatfördelningen mellan olika väljargrupper
kan bli synnerligen orättvis.

Det kan förmodligen ej heller påvisas
att några olägenheter skulle uppstå, om
bestämmelsen helt slopades. Redan nu
förhåller det sig ju så, att något bostadsband
icke existerar för valbarheten
inom respektive valkretsar, vilket innebär
att en person, varhelst han än är
bosatt i staden, kan utses till stadsfullmäktigeledamot
för en viss valkrets.

Utskottet hänvisar i sitt utlåtande till
sin en gång intagna ståndpunkt, och
denna synes utskottet icke vilja frångå,
även om sakskäl tala ett ganska tydligt
språk för en annan. Huru orättvist nu
gällande ordning verkar, skulle t. ex.
kunna åskådliggöras med flera exempel
från de senast förrättade stadsfullmäktigevalen.

Till slut vill jag ställa ett par frågor
till utskottet:

Vilka sakliga grunder kunna anföras
såsom motiv för att t. ex. Mölndal med
19 000 invånare uppdelats i tre valkretsar
med endast något över G 000 invånare
i varje valkrets, under det att Göteborgs
stad med 337 000 invånare icke
delats i mer än tre valkretsar med sålunda
betydligt över 100 000 invånare i
vardera? Eller för att Sundbyberg med
17 000 invånare delats i tre valkretsar,
under det att Stockholm, som har över
700 000 invånare, ej delats i mer än fem
valkretsar, omfattande vardera mer än
140 000 invånare?

Anser utskottet vidare, att den proportionella
metodens tillämpning icke i
avsevärd mån försvagas, om i en liten
stad med tre valkretsar en mindre partigrupp
ej får mer än tre mandat, medan
den, om staden bestått av endast en val -

Första kammarens jirotakolt Nr 7.

krets, på samma röstsiffra skulle ha erhållit
fem mandat?

För min del anser jag, att rättvisan i
den proportionella metoden genom valkretsindelningen
lätt kan förbytas i
orättvisa.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall till
motionen.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK:
Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Den ärade talaren förfäktar ju meningen,
att proportionaliteten inte blir väl
tillgodosedd med den valkretsindelning,
som nu är gällande. Utskottet och riksdagen
ha emellertid vid flera tillfällen
fått ta denna fråga under omprövning,
och man har efter många diskussioner
kommit till den slutsatsen, att den nuvarande
indelningen dock utan tvivel
innebär en viss garanti för att olika lokala
intressen inom kommunen bli representerade
i de valda församlingarna.
Enligt gällande bestämmelser synas valkretsarna
ändock vara så pass stora, att
genom kretsindelningen betydelsen av
den proportionella valmetoden icke avsevärt
försvagades. För övrigt har man
ju i alla händelser en inte så liten garanti
för att justeringar ske, där så kan
finnas erforderligt, genom bestämmelsen
om att länsstyrelsen skall förordna
om valkretsindelningen efter framställning
från stadsfullmäktige. Det har ju
också på flera ställen tack vare denna
anordning verkställts dylika justeringar,
som varit behövliga.

Jag vill tillägga, herr talman, att valkretsar
av något mindre format i själva
verket äro ägnade att bättre tillgodose
de lokala intressena och även att stimulera
valdeltagandet. För övrigt brukar
det ju i allmänhet vara så, att vad
man till äventyrs förlorar på en kant,
det kan man vinna tillbaka på en annan
— det jämnar ut sig, som man brukar
säga med en betecknande term.

Herr talman! Jag tror inte att en ändring
av de nuvarande bestämmelserna
på denna punkt kan vara en synnerligen
trängande fråga, och jag her därför att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Ang. valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser
rörande valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 216 i
första kammaren av herr Mannerskantz
och nr 349 i andra kammaren av herr
Nilsson i Göingegården m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
verkställa utredning rörande en sådan
valkretsindelning vid landstingsmannaval,
att hela landstingsområdet vid sammanräkning
komme att behandlas som
en eller eventuellt två valkretsar, samt
därefter till riksdagen inkomma med förslag
i ämnet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Björck, Gustavson, Arrhén, Thorell, von
Friesen, Nolin och Dickson, som inom
utskottet yrkat, att utskottet måtte tillstyrka
de föreliggande motionerna.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
De motioner som avses i förevarande utskottsutlåtande
äro närbesläktade med
de nyss behandlade. Nu ifrågavarande
motioner syfta nämligen till att i ett
landsting antalet landstingsmän från
olika partier skall stå i proportion till
de rösttal, som partierna uppnå. Det

torde vara svårt att bestrida riktigheten
av den principen.

Nu anför utskottet såsom enda skäl
för ett avstyrkande — utöver att liknande
motioner förut många gånger ha avslagits
— att landstingen inte i den utsträckning
landstingslagen medger ha
velat uppdela landstingsområdena i större
valkretsar. Kan det inte, herr talman,
möjligen bero på att de partier, som ha
fördel av den nuvarande indelningen,
vilja bevara denna ordning? De äro
alltså konservativa på grunder som man
kan säga knappast äro rättvisa.

Man säger i utskottets yttrande, att
det »inte tillkommit några nya omständigheter».
Men det är att märka, att den
nuvarande fördelningen av partiernas
rösttal har bestått under en lång tid,
och följden har blivit, att i många landstingsområden
— inte så mycket inom
det som jag tillhör, men jag tänker på
landet i dess helhet — är det utan tvivel
en alldeles uppenbar underrepresentation
för en del partier. Det beror
just på att valkretsarna äro så små, att
överskottsrösterna för dessa partier bli
många.

Jag har, herr talman, rätt svårt att inse,
att en minskning av antalet valkretsar
inom ett landstingsområde till låt
mig säga två och en därmed följande
ökning av valkretsarnas storlek skulle
hindra en geografiskt sett tillfredsställande
fördelning av landstingsmännen.
Bleve det större valkretsar, skulle partierna
säkerligen se till att man utsåge
kandidater från de olika delarna av området,
och det skulle därför säkerligen
bli ett landsting, där de olika orterna
bleve lika väl representerade som för
närvarande.

Jag skall inte utförligare motivera
min hemställan i motionen. Jag tycker
att själva rättviseprincipen i sig själv är
ett tillräckligt skäl.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min motion.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Vid behandlingen av förevarande
motioner, väckta i båda kamrarna,

Onsdagen den 18 februari 1918.

Nr 7.

Ang. valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

har utskottsmajoriteten i stort sett intagit
samma ståndpunkt som vid tidigare
tillfällen, då motioner av liknande slag
varit föremål för behandling. Jag säger
motioner av liknande slag, ty i de
motioner, som vi förut haft att ta ställning
till, har man yrkat på tilläggsmandat
inom landstingen, och man har då
syftat till att nå samma resultat som avses
med de nu föreliggande motionerna.
Dessa tidigare motioner ha vi avslagit.
Samma ståndpunkt intar utskottsmajoriteten
även nu. Vi hänvisa även till att
landstingen själva tydligen inte äro särskilt
angelägna om att ändra antalet
valkretsar i de olika landstingsområdena,
så att man i varje valkrets kommer
upp till det högsta antal landstingsman
som den nuvarande lagen medger.

Jag har roat mig med att se efter,
hur det förhåller sig med antalet valkretsar
och antalet landstingsmän, som
varje valkrets utser i de olika landstingsområdena.
Jag har därvid bortsett
från de rena stadsvalkretsarna. Det är
ju bara tre valkretsar, som bestå av
flera städer, men dessutom finns det 50
stadsvalkretsar, d. v. s. valkretsar bestående
av städer som ha ett så stort
invånarantal, att de enligt landstingslagen
skola utgöra egen valkrets. Jag har
som sagt helt bortsett från dessa valkretsar
och endast undersökt landsbygdsvalkretsarna,
som uppgå till ett antal
av 108. Jag har då funnit, att det
finns endast en sådan valkrets i hela
landet, som utser nio landstingsmän,
d. v. s. det högsta antal landstingsmän
som eu valkrets äger utse. Vidare äro
endast 22 valkretsar så stora, att för
dem utses åtta landstingsmän. I 49 kretsar
eller något över 36 procent av hela
antalet landsbygdsvalkretsar utses allenast
fem landstingsmän, eller det minsta
antal som lagen tillåter.

Jag anser att det måste tillmätas stor
betydelse, att i sådan utsträckning landstingen
själva inte ha velat göra sina
valkretsar så stora, att man ens kommer
upp till ett antal landstingsmän i varje
valkrets, som åtminstone närmar sig det
maximital som landstingslagen föreskriver.

Nu säger herr Mannerskantz, att de
partier, som sitta i den ställningen, att
de få fördel av den nuvarande indelningen,
äro konservativa och inte vilja
vara med om någon förändring. Jag tillhör
ett landsting, där vi — bortsett från
den valkrets som utgöres av residensstaden
— 1m små valkretsar, för vilka
utses endast sex och i flertalet fall endast
fem landstingsmän. För ett par år
sedan framlades förslag till ändrad valkretsindelning
i det landstingsområdet,
varigenom i samtliga valkretsar skulle
finnas nio landstingsmandat. Förslaget
tillstyrktes av förvaltningsutskottet, där
för övrigt det parti jag tillhör har majoritet,
men landstinget avslog det. I landstingets
debatt talade såvitt jag erinrar
mig endast jag för den föreslagna valkretsindelningen,
och jag slutade med att
hemställa till länsstyrelsen, att när nästa
gång förslag till ny valkretsindelning
uppgjordes, detta skulle komma att i
stort sett se ut som det då i landstinget
framlagda.

Det är såvitt jag känner till inte motvilja
utan andra skäl som gjort, att utskottet
inte velat gå med på den ordning,
som föreslagits av motionärerna.
När landstingen själva inte ens ha velat
utnyttja den möjlighet, som landstingslagen
för närvarande ger dem att få
proportionaliteten bättre tillgodosedd,
kan det inte enligt utskottsmajoritetens
förmenande vara någon anledning att
vidta någon förändring i de nu gällande
bestämmelserna. Därför ber jag, herr
talman, att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Häri instämde herr Anderberg.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
lill utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Ang. valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
ut-låtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående ändrad tid för lagtima landstingsmöte
m. m.;

nr 4, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av § 4 regeringsformen;
samt

nr 5, i anledning av väckt motion med
förslag till lag om förvärvande av svenskt
medborgarskap i vissa fall.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48, i vad
propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/48,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947/
48, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings räkenskaper;
och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av viss
genom valutakursförändring uppkommen
medelsbrist.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 6, i anledning av väckt motion om
ökat statsbidrag till avlönande av fjärdingsmän;
och

nr 7, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 §
rättegångsbalken.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid föredragning av andra lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av
stad, m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj :ts
denna dag avlämnade proposition nr 68.

Herr Isaksson avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 246, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om sambruksföreningar
m. m.

Motionen bordlädes.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 247, av herrar Osvald och Petersson,

nr 248, av herrar Osvald och Petersson,

nr 249, av herrar Osvald och Petersson,

nr 250, av herrar Osvald och Petersson,

nr 251, av herr O hlon m. fl.,
nr 252, av herr Petersson,
nr 253, av herr Gustavson och herr
Karlsson, Gustaf,

nr 254, av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl.,

nr 255, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
nr 256, av herr Velander och herr
Anderson, Axel Ivar,

nr 257, av herr Hällgren m. fl., samt
nr 258, av herr Hällgren,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en
fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök
ni. m.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 259, av herr Hällgren,
nr 260, av herrar Petersson och Osvald,

nr 261, av herr Lodenius in. fl.,
nr 262, av herr Gustavson, och
nr 263, av herr Lundgren,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående stöd åt fiskerinäringen,
m. m.

Interpellation ang. tillgodoräknande av
tjänstgöring såsom svensk utlandslektor
m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
WISTRAND, som yttrade: Herr talman!

I och med de egentliga krigshandlingarnas
upphörande på försommaren 1945
drog en våg av nyvaknad internationell
samarbetsanda fram över världen. Viljan
till och tron på ett fruktbärande internationellt
kultursamarbete i fredens tecken
var icke att taga miste på. Inte
minst i de befriade ockupationsländerna
och i de under kriget neutrala småstaterna
kunde man förmärka denna vilja till
ett snabbt återupptagande och intensifierande
av det genom kriget avbrutna kulturutbyte,
som inletts mellan länderna
under decennierna närmast före krigsutbrottet.
Emellertid ha uppenbarligen
de allvarliga och i vissa fall till synes
oöverkomliga meningsskiljaktigheter,
som sedermera framträtt segrarmakterna
emellan, medfört att i de flesta länder
— som över huvud taget alltjämt äga
sin frihet — denna framtidsro och samarbetsentusiasm
successivt kommit att
dämpas ända därhän, att man i dag kan
urskilja en tendens till isolationism, som
tagit sig uttryck bl. a. i en allmän skepticism
i fråga om tron på det internationella
kultursamarbetet.

Sett mot denna bakgrund framstår med
otvetydig klarhet vikten av att vårt lands
kulturella förbindelser med utlandet i
dag mer än någonsin från alla håll givas
ett sådant stöd och omfattas med ett sådant
intresse, att dylika ur fredsbevarande
synpunkt icke önskvärda isolationistiska
tendenser ej givas ytterligare näring
utan tvärtom bekämpas och hejdas.
För att ett levande kulturarbete i utlandet
skall kunna upprätthållas och utvecklas
kräves emellertid, att de svårigheter,
som för närvarande förefinnas för
vissa utlandssvenskar att vid hemkomsten
erhålla lämplig och tryggad anställning,
i görligaste mån elimineras.

En av de viktigaste frågorna för de
svenskar, som tjänstgöra i utlandet såsom
t. ex. sjömanspräster och universitetslektorer
eller såsom läkare, präster
ocli lärare i missionens tjänst, har alltid
varit frågan om tillgodoräknande av

Nr 7.

Onsdagen den 18'' februari 1948.

Interpellation ang. tillgodoräknande av
m. m.

tjänstgöringen för befordran, lönetur och
pension vid hemkomsten. I synnerhet
beträffande universitetslektorerna vänta
dessa frågor alltjämt på en tillfredsställande
lösning, framför allt sedan lektorerna
genom lärarkårens inordnande
under civila lönereglementet 1939 kommit
att förlora de förmåner, de tidigare
i detta avseende åtnjutit.

Genom särskilda kungörelser (SFS
1935:462, 464, 465) hade Kungl. Maj:t
1935 föreskrivit, att ordinarie ämneslärare
vid allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet
och statens folkskoleseminarier
finge enligt de närmare villkor,
som av Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall bestämdes, tillgodoräkna sig den tid,
dock ej utöver tre år, han i egenskap av
svensk lektor tjänstgjort vid utländskt
universitet.

Dessa föreskrifter avsågo att vara ett
led i de åtgärder, som vid denna tid träffades
för att möjliggöra en bättre rekrytering
av de svenska lektorerna vid utländska
universitet. Det kompletterades
med andra föreskrifter angående behörighet
till lektors- och adjunktstjänst
(SFS 1935: 463, 466), behörighet till extralärartjänst
samt provårshänvisning
(Kungl. Maj:ts skrivelse till skolöverstyrelsen
den 18 juli 1935). En förutsättning
för åtnjutande av dessa förmåner var
emellertid, att vederbörande universitetslektor
varit auktoriserad av svensk
myndighet för sin befattning i utlandet.
Sådan auktorisation har sedan upplysningsnämndens
tillkomst i december
1935 utfärdats av densamma ■— vid
Svenska institutets tillkomst i januari
1945 överförd till dess verksamhet — i
form av kompetensförklaringar, vilka ur
lektorernas synpunkt måste anses tillika
innebära en försäkran om rätt för dem
att efter återkomsten komma i åtnjutande
av ovannämnda förmåner.

Genom lärarkårernas inordnande under
civila lönereglementet 1939 (SFS
1939: 272) hava emellertid universitetslektorernas
lönetursmöjligheter kommit
i ett helt nytt läge. Enligt principerna för
detta lönereglemente har nämligen tillgodoräkningsförfarandet
helt och hållet

tjänstgöring såsom svensk utlandslektor

slopats och ersatts med s. k. »sneddning»,
enligt vilken den tillträdande till
en ny tjänst placeras i en löneklass, som
ligger närmast över den han innehade i
den förutvarande tjänsten. Då universitetslektorernas
avlöningsförmåner äro
synnerligen små och ofta ej ens motsvara
en svensk extraadjunkts lön, måste
de hädanefter placeras i den lägsta för
de olika tjänsterna gällande löneklassen.
Därmed ha de förlorat de förmåner,
de tidigare i detta avseende åtnjutit, varigenom
en väsentlig del av det understöd,
som Sverige hittills kunnat bereda den
för landet värdefulla undervisningen i
svenska vid utländska universitet, även
bortfallit.

Tjänstgöring som svensk lektor vid utländskt
universitet har emellertid alltjämt
ett visst meritvärde vid ansökan
om tjänst vid läroverk och motsvarande
läroanstalter. Lektorstjänstgöringen får
sålunda tillgodoräknas den sökande vid
beräkning av antalet tjänsteår — om
tjänstgöringen omfattat i medeltal sex
veckotimmar, får den tillgodoräknas på
samma sätt som full tjänstgöring vid under
skolöverstyrelsens inseende stående
läroanstalt — samt vid ansökan om provårshänvisning,
likaså vid ansökan om
dispens från provår. Dessutom kan vid
uppskattning av den sökandes lärdomsmeriter
lektorstjänstgöringen ha betydelse,
om i tjänsten ingår det språk, som
talas i det land, där lektorn haft sin
tjänstgöring. Det måste ju också anses
rimligt att antaga, att lians praktiska
språkfärdighet ökats under en kanske
flerårig vistelse i det land, där ifrågavarande
språk talas.

Emellertid råder i fråga om löneklassplacering
liksom i fråga om tillgodoräknande
för pension av tjänstgöring som
svensk lektor i utlandet stor oklarhet,
en oklarhet som synes hota säkerställandet
av en kvalitativt tillfredsställande
rekrytering av de svenska utlandslektorerna.

De möjligheter till vetenskaplig forskning,
som före kriget kunna förmodas ha
utgjort lektoratens väsentliga dragningskraft
på yngre akademiker, ha avsevärt

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Interpellation ang. tillgodoräknande av tjänstgöring såsom svensk utlandslektor
m. m.

minskats genom att bibliotek och forskningsinstitutioner
förstörts eller icke blivit
tillgängliga efter kriget. Svårigheterna
att finna bostad ha stegrats, och
knappheten på föda är stor. Följden blir
inte blott tidsförlust utan även en allmän
otrygghet i den dagliga tillvaron.
Utlandsvistelsen är således icke i samma
mån som före kriget en förmån, som kan
göra en ekonomiskt oförmånlig tjänst
lockande. Samtidigt har arbetslösheten
bland akademiker i vårt eget land försvunnit.
I dess ställe har trätt en stark
efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft;
orsakerna till och omfattningen
av denna efterfrågan torde vara onödigt
att i detta sammanhang redovisa.
Samtidigt ha för dem, som önska fortsätta
sina studier till en högre examen,
inrättats statliga stipendier och skapats
förbättrade kreditmöjligheter. En akademiker
försättes numera sällan i en sådan
ekonomisk situation, att han tvingas acceptera
befattningar, som betalas under
normal lönenivå.

Det förtjänar också framhållas att utlandslektorernas
arbetsuppgift icke längre
är begränsad till universitetsundervisningen.
Den omfattar numera även en
allmän upplysningsverksamhet om Sverige
genom föredrag, filmförevisning,
förmedling av informationsmaterial etc.
i anslutning till Svenska institutet och
under dess ledning. Den uppfattningen
torde därför icke längre gälla att ett
utlandslektorat är ett studiestipendium
med diirtill knuten undervisningsskyldighet.
Det bör numera jämställas med
tjänst i vanlig mening. Det torde vara
svårt att se någon annan väg att säkerställa
en kvalitativt tillfredsställande rekrytering
av de svenska utlandslektorerna
än att förbättra deras ekonomiska
ställning och att genom lagstiftning skapa
tryggade förhållanden i fråga om löneklassplacering
och tjänstepcnsionsberäkning
vid hemkomsten. Möjlighet borde
dessutom beredas lektorerna att vid
hemkomsten erhålla dylika förmåner
även vid annan statlig ocli kommunal
tjänstgöring i hemlandet än lärarverksamhet,
vid bibliotekstjänst m. in.

De problem, som ovan ha redovisats
beträffande utlandslektorerna, gälla i
hög grad även i fråga om andra grupper
av tjänstemän med intellektuell utbildning,
vilka tjänstgöra vid officiella
eller halvofficiella svenska institutioner
i utlandet och med vederbörande svenska
myndigheters begivande placerats vid
utländska kulturella och vetenskapliga
institutioner. Dessutom torde frågan ha
en viss aktualitet för i svenskt församlingsarbete
i utlandet verksamma personer.

I viss mån torde problemet även vara
av betydelse för lärarkrafterna vid
svenska skolor i utlandet, såväl i fråga
om folkskolor som beträffande skolor
av modifierad realskoletyp. Det är av
särskild vikt att rekryteringen av lärarkrafter
till dylika skolor i möjligaste
mån underlättas, då tjänster där ofta äro
ytterst krävande och betungande. Ur
svensk synpunkt är det viktigt att allt
göres för att bereda i utlandet bosatta
svenska barn undervisningsmöjligheter.
Barnens skolfråga torde för ett stort antal
utlandssvenskar vara en fråga av den
största betydelse. I den mån detta är
möjligt bör undervisningen ordnas på
platsen. Trots att stipendiemöjligheter
på grund av enskild offervilja förefinnas
— t. ex. Exportföreningens stipendiefond
— möter det ofta stora ekonomiska
svårigheter för i utlandet bosatta svenskar
att sända hem barnen för skolgång.
Därtill kommer den rent mänskliga synpunkten
att det är olyckligt, då barnen
på så sätt tvingas lämna hemmet och
föräldrarna.

För vissa grupper av i utlandet verksamma
svenskar, t. ex. för prästerna,
är den formella sidan av anställningsfrågorna
vid hemkomsten ordnad. Likväl
brister det i den faktiska utformningen
så till vida som de från utlandet hemvändande
prästerna av naturliga skiil
sakna kontakt med församlingarna och
därför — trots ofta betydande kunnighet
och duglighet — mestadels erhålla
blott ett synnerligen begränsat antal röster.
I de fall då tillsättning av prästerliga
tjänster tillkommer Kungl. Maj:t tor -

Onsdagen den 18 februari 1948.

24 Nr 7.

Interpellation ang. tillgodoräknande av tjänstgöring såsom svensk utlandslektor
m. m.

de det därför vara önskvärt att under
förhandenvarande omständigheter ökad
hänsyn tages just till från utlandstjänst
hemkomna präster.

Vårt lands brist på kolonial erfarenhet
har sannolikt medverkat till att vi
i Sverige i allmänhet ännu icke i tillräcklig
grad uppskatta och värdera den
språkliga och organisatoriska utbildning,
som mångårig utlandsvistelse i de flesta
fall måste anses skänka, i synnerhet då
det gäller personer i intellektuell verksamhet.
Med hänsyn till det betydelsefulla
kulturarbete, som utföres av här
nämnda grupper av utlandssvenskar, vilka
vid sidan av sin ordinarie befattning
ofta medverka till att ge en allsidig och
saklig kännedom om Sverige och till att
öka vår good-will i utlandet, synes det
välbetänkt att ovan påtalade svårigheter
för dessa tjänstemän att vid återkomsten
till hemlandet erhålla fullt motiverad
likställighet med sina hemmavarande
kolleger samt att komma i åtnjutande
av uppenbarligen berättigade förmåner
snarast i möjligaste mån undanröjas.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört anhåller jag om första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
rikta följande frågor:

1. Vilka åtgärder ha under de sista
åren vidtagits för att förbättra ovan påtalade
missförhållanden för från utlandstjänst
hemvändande svenska tjänstemän? 2.

Vilka åtgärder är regeringen beredd
att vidtaga för att trygga en kvalitativt
tillfredsställande rekrytering av
svenska utlandslektorer och av andra
tjänstemän av betydelse för det internationella
kultursamarbetet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.50 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480768