Tisdagen den 17 februari Sid (Riksdagens protokoll 1970:7)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 7

FÖRSTA KAMMAREN

1970

17—20 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 17 februari Sid.

Interpellation av herr Wikström (fp) ang. gemensamt nattvardsfirande
mellan församling inom Svenska kyrkan och frikyrkoförsamling
.............................................. 5

Meddelande ang. enkel fråga av herr Wallmark (m) ang. teckningslärarutbildning
i Stockholm .......................... 6

Onsdagen den 18 februari

Ramen för lokaliseringsbidrag, m. m......................... 8

Om investeringsanslag till statens hantverks- och industrilånefond
.................................................... 19

Ramen för lokaliseringslån .................................. 20

Lokaliseringen av den centrala polisutbildningen, m. m......... 21

Ändrade bestämmelser rörande stads- och landshypoteksinstitu tionerna

................................................ 35

Om ett värdefast statligt obligationslån........................ 39

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Richardson (fp) ang. skyddet för privatperson mot avlyssning
.............................................. 43

av herr Olsson, Johan, (ep) om tillsättande av begärd utredning
angående mindre och medelstora företag............ 43

Torsdagen den 19 februari

Svar på enkla frågor:

av herr Wikström (fp) ang. remissinstanserna för kapitalskat -

teberedningens betänkande ”Kapitalbeskattningen”........ 44

av herr Björk (s) om en analys av vissa artiklar, berörande
EEC-parlamentet, i Romfördraget ...................... 47

1 Forsta kammarens protokoll 1970. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Sid.

av herr Åkerlund (m) ang. risken för demonstrationer mot

Förenta staternas ambassadör .......................... 48

av herr Nyman (fp) om åtgärder för att säkra industrins kraftbehov
................... 49

av herr Björk (s) ang. möjligheterna för studerande vid universitetsfilialer
att fortsätta till forskarutbildning........ 52

Interpellationer:

av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. fördelningen av bostadslån
för nybyggnad .................................... 54

av herr Larsson, Thorsten, (ep) om åtgärder i anledning av

kronhjortarnas skadegörelser på skog och jordbruk...... 55

av fru Florén-Winther (m) om expeditionstid för offentliga inrättningar
mellan kl. 17 och kl. 19 någon dag i veckan .... 56

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 18 februari

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. valbarhet till byggnads-
och fastighetsnämnder .............................. 7

.— nr 2, om riksdagens sammanträdesort...................... 7

— nr 3, om förbud att tala från manuskript i riksdagen........ 7

— nr 4, om upphävande av regeringsformens stadgande om domares
oavsättlighet m. m................................. 7

— nr 5, ang. upplösning av Gotlands läns landstingskommun

m. .................................................... 7

— nr 6, ang. ändring i tryckfrihetsförordningen .............. 7

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna för kungl. hov- och
slottsstaterna ............................................ 7

— nr 14, ang. anslag till oförutsedda utgifter.................. 7

— nr 15, ang. för flera huvudtitlar gemensamma frågor........ 7

— nr 16, ang. rörlig kredit i riksgäldskontoret för myndigheter

som bedriver uppdragsverksamhet ........................ 7

— nr 17, ang. förslag till stat för försvarets fastighetsfond...... 7

— nr 18, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet ............ 7

— nr 19, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalme delsförluster

............................................ 7

— nr 20, ang. inrättande av en fond för beredskapslagring---- 7

— nr 22, ang. utgifter på tilläggsstat II: försvarsdepartementet.. 7

— nr 23, ang. utgifter på tilläggsstat II: socialdepartementet---- 7

— nr 24, ang. utgifter på tilläggsstat II: finansdepartementet---- 8

— nr 25, ang. utgifter på tilläggsstat II: utbildningsdepartementet
...................................................... ®

— nr 26, ang. utgifter på tilläggsstat II: handelsdepartementet .. 8

— nr 27, ang. utgifter på tilläggsstat II: inrikesdepartementet .. 8

— nr 28, ang. utgifter på tilläggsstat II: civildepartementet---- 21

— nr 21, ang. utgifter på tilläggsstat II: justitiedepartementet .. 21

Innehåll

Nr 7

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 4, ang. det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften skall utgå för år 1970 ............ 35

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar, m. m............... 35

— nr 7, om ett värdefast statligt obligationslån................ 39

— nr 8, om inrättande av en riksdagens informationstjänst .... 42

— nr 9, om ökad service åt riksdagens ledamöter.............. 42

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter på tilläggsstat II:
jordbruksärenden ........................................ 42

fl.. >

Tisdagen den 17 februari 1970

Nr 7

Tisdagen den 17 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr andre vice talmannen Ivar Johansson
anmälde, att han den 13 i denna
månad åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 13,
med förslag till ny delgivningslag m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
23, med förslag till lag om besvär över
beslut av riksdagens organ.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 26,
angående fortsatt garanti till Aktiebolaget
Aerotransport.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—6,
statsutskottets utlåtanden nr 1 och 14—
28, bevillningsutskottets betänkande nr
4, bankoutskottets utlåtanden nr 6—9
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 2.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
21 skulle på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras
näst efter samma utskotts utlåtande nr
28.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

27, med förslag till lag om allmän
folk- och bostadsräkning; samt

nr 29, med förslag till sjöarbetstidslag.

Interpellation ang. gemensamt nattvardsfirande
mellan församling inom Svenska
kyrkan och frikyrkoförsamling

Herr WIKSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I det växande ekumeniska
samarbetet mellan Svenska kyrkans
lokala församlingar å ena sidan
och olika frikyrkliga församlingar å
den andra har på många håll ett behov
vuxit fram av att låta denna samverkan
också ta sig uttryck i ett gemensamt nattvardsfirande.
I ett sådant konkret fall
har det hävdats att det skulle föreligga
hinder enligt 1686 års kyrkolag för sådan
interkommunion.

Mot bakgrund av detta hemställer jag
att till statsrådet fru Myrdal få ställa
följande fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta
för att 1686 års kyrkolag icke år 1970
skall anses hindra interkommunion, gemensamt
nattvardsfirande, mellan en
församling inom Svenska kyrkan och
en frikyrkoförsamling?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Österdahl m. fl. undertecknad motion,
nr 997, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 7

Tisdagen den 17 februari 1970

Meddelande ang. enkel fråga
proposition nr 17, med förslag till stadga
om enskilda vårdhem m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Wallmark (m) till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet:
”överväger Statsrådet att vidtaga åtgär -

der för att möjliggöra teckningslärarutbildning
i Stockholm?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Onsdagen den 18 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att till ledamöterna utdelats en
preliminär ärendeplan för behandling i
kamrarna av utskottsärenden för tiden
från och med i dag fram till påskuppehållet.
En ny plan för tiden efter påskuppehållet
kommer att lämnas senare.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 27, med förslag till lag om allmän
folk- och bostadsräkning; samt

nr 29, med förslag till sjöarbetstidslag.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 997.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av motioner angående
valbarhet till byggnads- och fastighetsnämnder; nr

2, i anledning av motion om riksdagens
sammanträdesort;

nr 3, i anledning av motion om förbud
att tala från manuskript i riksdagen; nr

4, i anledning av motion om upphävande
av regeringsformens stadgande
om domares oavsättlighet m. m.;

nr 5, i anledning av proposition med
förslag till lag om upplösning av Gotlands
läns landstingskommun m. m.;
och

nr 6, i anledning av proposition med
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 för kungl. hov- och
slottsstaterna;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1970/71 till oförutsedda utgifter;

nr 15, i anledning av vissa i statsverkspropositionen
behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om rörlig kredit i riksgäldskontoret
för myndigheter som bedriver
uppdragsverksamhet;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framlagda
förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1970/71;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1970/
71;

. nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1970/71 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om inrättande av en fond för
beredskapslagring;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag, m. m.

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 1, 22, 24 och
25 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1969/70, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag,
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att besluta, att ramen för lokaliseringsbidrag
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 225 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:287, av herrar Helén och Bengtson,
samt II: 318, av herr Hedlund och herr

Gustafson i Göteborg, i vad avsåge hemställan
att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 2 måtte besluta, att
ramen för lokaliseringsbidrag under
den femåriga försöksperioden skulle
vidgas till 250 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 287 och II: 318, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att
ramen för lokaliseringsbidrag under
den femåriga försöksperioden skulle
vidgas till 225 000 000 kronor.

Reservation hade anförts, utom av
annan, av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp), Kaijser
(m), Nils-Eric Gustafsson (ep), Olle
Eriksson (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Enskog (fp), Dahlgren (ep), Sjönell
(ep) och Elmstedt (ep), vilka ansett
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna i 1:287 och II:
318, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta, att ramen för lokaliseringsbidrag
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 250 000 000
kronor.

Herr talmannen anförde, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras punkterna 3 och
4 i detta utlåtande; yrkanden beträffande
sistnämnda punkter skulle dock
framställas först sedan respektive punkt
föredragits.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Under den förevarande
punkten 2 i statsutskottets utlåtande nr
27 rörande lokaliseringsbidrag har
Kungl. Maj:t föreslagit att riksdagen
skall besluta att ramen för lokaliseringsbidrag
under den femåriga försöksperioden
vidgas till 225 miljoner
kronor. Det innebär alltså en ökning

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

med 25 miljoner kronor jämfört med
det belopp som ursprungligen togs upp.

I den debatt som fördes här i kammaren
i anslutning till behandlingen av
tilhiggsstat I i december hade vi från
centern och folkpartiet reservation för
ett motionsyrkande som gick ut på att
beloppet vid detta tillfälle skulle höjas
från 200 miljoner kronor till 250 miljoner
och på så sätt sammanfalla med den
anslagsframställning som arbetsmarknadsstyrelsen
gjort. Vi fick då inte något
gehör för vårt förslag, och utskottets
talesman i första kammaren, herr
Birger Andersson, menade att vi får ge
oss till tåls. Vi voterade och det gick
som det brukar gå: regeringens trupper
fastslog att någon vidgning av ramen
för lokaliseringsbidrag inte skulle ske.

Nu har regeringen i tilläggsstat II
föreslagit att man skall vidga ramen
med 25 miljoner kronor, men fortfarande
är det alltså ett glapp mellan
arbetsmarknadsstyrelsens framställning
och den linje som majoriteten här gått
in för.

De båda partierna i mitten har också
nu följt upp med reservationer och
krävt att lokaliseringsbidragen skall
höjas till 250 miljoner kronor. Vi anser
att det finns starka skäl för detta,
ännu starkare skäl än i höstas. Vid den
tidpunkt då förevarande utlåtande justerades
fanns det ansökningar om bidrag
på totalt 78 miljoner kronor. En
del av detta belopp rör måhända projekt
som inte blir aktuella innevarande
budgetår, men vi tycker i alla fall att
det är en avig ordning att man liksom
med nypan skall plocka litet pengar då
och då till lokaliseringsbidrag. Man
borde lita på arbetsmarknadsstyrelsens
bedömning så pass mycket att man kunde
bifalla dess begäran. En otillräcklig
bidragsram — det är ju fråga om en
ram här — påverkar även långivningen,
som behandlas under en annan punkt
i detta utlåtande.

Då ärenden som avser både bidrag
och lån fördröjs och med hänsyn till
utvecklingen inom främst skogslänens

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag, m. m.
avflyttningsområden, d.v. s. de områden
det här gäller, anser vi att aktiva
insatser bör göras så snart som de
yttre förutsättningarna tillåter det och
att man inte på detta sätt bör skjuta upp
aktuella projekt bara därför att ramarna
inte räcker till. Vi tycker att det
finns goda skäl för att arbetsmarknadsstyrelsen
skall få vad den bar begärt. Vi
vidhåller alltså motionsförslaget att ramen
skall utökas inte med 25 utan med
50 miljoner kronor.

När det gäller punkt 3 i förevarande
utlåtande finns det anledning att erinra
om att 1968 års riksdag beslöt att uppdra
nya riktlinjer för företagarföreningarnas
verksamhet. I anslutning
härtill erhöll föreningarna bemyndigande
att utlämna lån ur hantverks- och
industrilånefonden till ett maximibelopp
av 150 000 kronor, vilket innebar
en fördubbling av vad som tidigare
gällt. Med hänsyn till detta har vi efter
hand fått en följdverkan av dels den
högre lånegränsen, dels de alltmer kapitalkrävande
investeringarna i produktionsmedel,
en följdverkan som har yttrat
sig i behov av ökade lånemedel i
företagarföreningarna. Den 28 november
1969 hemställde Företagareföreningarnas
riksförbund i skrivelse till
Kungl. Maj:t om en förstärkning av
hantverks- och industrilånefonden för
budgetåret 1969/70, att anvisas på tillläggsstat
med ett belopp av — som det
angavs — 28,6 miljoner kronor. Kommerskollegium
tillstyrkte ett belopp av
15 miljoner kronor efter att ha inhämtat
uppgifter från de olika företagarföreningarna
i landet. Kommerskollegium
anförde att i den mån företagens
kreditsvårigheter ligger inom ramen
för vad som åsyftas för att åstadkomma
en dämpning av konjunkturen, utgör
detta blott de resultat man velat nå med
den förda politiken.

Vi från mittenpartierna som motionerat
på denna punkt har bedömt det
som olyckligt att den ekonomiska åtstramningen
i så hög grad som skett
har drabbat kreditgivningen till nä -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag, m. m.
ringslivet och då särskilt hårt de mindre
och medelstora företagen. Det råder
som bekant sedan hösten 1969 praktiskt
taget kreditstopp i fråga om affärs- och
sparbankernas utlåning till industrioch
serviceföretagen. Resultatet härav
är ju bl. a. att lån för nyinvesteringar
avslås och att kundväxlar i många fall
inte kan diskonteras. Dessa förhållanden
har lett till uppkomsten av en grå
marknad i fråga om pengar, onormala
kreditrelationer mellan kunder och säljare
samt en i vissa fall osund offertgivning,
där man har krävt långa kredittider
och ansett att dessa bör gå före
hänsynen till prisanpassningen. Snabbt
expanderande företag — och de är åtskilliga
bland de mindre och medelstora
företagen — har i många fall, som
vi vet, en hög lånebelastning för gjorda
investeringar i byggnader och maskiner.
Dessutom har kravet på en snabbt
stegrad omsättning krävt ökat rörelsekapital.
Dessa företag drabbas självfallet
hårt av det nuvarande höga ränteläget
och av skärpta krav på annat sätt,
samtidigt som de oftast måste ge höjda
rabatter för att få snabb betalning för
sina produkter. Den egenfinansiella expansionskraften
är starkt beskuren, och
företagen tvingas under rådande kreditförhållanden
stagnera eller lägga ned
sin verksamhet.

Det föreligger alltså en risk för att
sådana företag kommer i en allvarlig
krissituation, vilken kan innebära att
de trots god lönsamhet i övrigt, god
ställning på marknaden o. s.v. tvingas
inställa sina betalningar i ett i det närmaste
överhettat konjunkturläge. Och
det är inte bara för företagen som detta
har en negativ verkan. Det får följdverkningar
som inte är önskade för
samhället i stort, och vi rubbar det nätverk
som näringslivet utgör och som är
en förutsättning för att det hela skall
fungera i den samlade gemensamma
produktionen. Det är därför som vi i
motionerna har understrukit önskvärdheten
av att föreningarna mycket snabbt
kan tillföras ytterligare lånemedel, vil -

ka i första hand skulle komma till användning
som kortfristig utlåning för
täckande av partiell brist på rörelsemedel.

Jag har sagt att lånen bör få specialkaraktär
och löpa med en amorteringstid
av tre till fem år. Detta förslag innefattas
i motionen. Ett sådant förfarande
ger företagarföreningarna möjlighet att
genom kortfristiga lån klara likviditetskriser
i de mindre företag som kan bedömas
vara livskraftiga och utvecklingsbara.
Vi anser att den summa som Företagareföreningarnas
riksförbund har
begärt är realistisk, men vi vill ändå
med hänsyn till kreditläget och till herr
finansministern Gunnar Strängs problem
förorda en viss restriktivitet. Vi
har alltså inte stannat för det belopp på
15 miljoner kronor, vilket kommerskollegium
ansett skulle vara nödvändigt,
utan vi föreslår ett investeringsanslag
på 10 miljoner kronor under den här
punkten.

Utvecklingen har med full tydlighet
visat att det lokaliseringspolitiska stödet
hittills har varit otillräckligt. Det sade
jag redan i december, när vi diskuterade
tilläggsstat I. Jag vill upprepa att i
förhållande till principbeslutet 1964 om
totalt 800 miljoner kronor i lån och bidrag
har vårriksdagen 1969 fastställt ett
belopp av totalt 1 100 miljoner kronor,
varav 900 miljoner kronor för lån och
resten till bidrag. Det innebär att bidragsramen
har minskat med 100 miljoner
kronor, medan låneramen i förhållande
till det ursprungliga beslutet
1964 ökat med 400 miljoner kronor.

Det stora behovet av förstärkt lokaliseringspolitik
har i varje fall inte motsvarats
av den vidgade totalramen. Den
betydande arbetslöshet som särskilt
skogslänens inlandsområden fortfarande
dras med bevisar detta. Storstadsregionerna
i södra och mellersta Sverige
bokstavligen ropar på folk, och där har
man i dag inte några möjligheter att
sätta stopp. Det innebär å andra sidan
risk för en överhettad konjunktur och
ytterligare svårigheter för samhället.

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Om de s. k. skogslänen och andra områden
med sysselsättningssvårigheter skall
kunna bestå på ett med andra regioner
likvärdigt sätt behövs väsentliga förstärkningar
i fråga om lokaliseringspolitiska
insatser. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i skrivelse till Kungl. Maj:t sagt
att man behöver väsentligt vidgade ramar.
I höstas utvidgades låneramen
med 100 miljoner kronor, vilket vi icke
ansåg vara nöjaktigt. Vårt motionsyrkande
gick ut på en höjning till 1 100
miljoner kronor. Vid behandlingen av
tilläggsstat II har vi nu framfört samma
yrkande. Detta skall ses mot bakgrunden
av att inneliggande ansökningar om
lån vid den tidpunkt då statsutskottets
utlåtande nr 27 justerades uppgick till
totalt 279 miljoner kronor. Ranibeloppet
är för närvarande cirka 212 miljoner
kronor. Det är alltså ett betydande
glapp mellan vad som finns tillgängligt
och det som egentligen skulle behövas.

Vi tycker att det nu gällande systemet
inte lämnar erforderlig rörelsefrihet i
fråga om långivningen i anledning av
inkomna eller aviserade ansökningar.
Lokaliseringsstödets funktion som incitament
gör att det aldrig bör uppstå
fråga om att avslå eller uppskjuta behandlingen
av en låneansökan på grund
av otillräckliga beslutsfullmakter. Det
har vi i vårt land helt enkelt inte råd
med. Ramen bör därför vidgas så att
det läge som råder för närvarande inte
blir bestående.

Vid statsutskottets behandling av detta
ärende har socialdemokrater och företrädare
för moderata samlingspartiet
— med undantag av herr Kaijser på en
punkt — helt gått in för Kungl. Maj:ts
förslag, medan centerns och folkpartiets
företrädare har avgivit reservationer i
anledning av dessa motionsyrkanden.
Utskottsmajoriteten har inte heller nu
förebragt någon särskild motivering för
avstyrkandet av motionerna; detsamma
var fallet i höstas.

Herr talman! För de bygders skull
som genom dessa ökade insatser kunde
komma i ett bättre läge hoppas jag verk -

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag, m. m.
ligen att reservationerna vinner kammarens
bifall.

Med vad jag har anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande
vid punkten 2 och vill återkomma
med yrkanden beträffande punkterna 3
och 4 när vederbörande punkter har föredragits.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Som redan sagts här
hade vi under höstriksdagen en diskussion
om lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.
När vi i dag på nytt skall ta
ställning till samma spörsmål, vill jag
för min del inte dra upp någon stor debatt
utan skall endast göra några randanmärkningar
till de reservationer som
anförts på de olika punkterna. Den föregående
talaren har ju redan ganska utförligt
behandlat de olika avsnitten, och
jag har därför inte anledning att gå in
i en mera utförlig diskussion.

Kungl. Maj:t föreslår, såsom redan
framhållits, att ramen för lokaliseringsbidrag
skall vidgas från 200 miljoner
till 225 miljoner kronor. I vår reservation
på denna punkt föreslår vi en höjning
till 250 miljoner kronor. Motivet
till den höjning som vi föreslår är närmast
den belastning på detta anslag som
har redovisats i utskottets utlåtande. Av
detta framgår att tillgängliga medel vid
januari månads utgång uppgick till omkring
8 miljoner kronor, medan inneliggande
ansökningar om bidrag uppgick
till cirka 78 miljoner kronor.

Det är väl alldeles klart, som också
har påpekats, att en del objekt faller
bort vid den fortsatta prövningen och
att en del kanske inte heller blir aktuella
under detta budgetår. Men nya ansökningar
inkommer ständigt. Av den
anledningen förefaller det alldeles uppenbart
i detta läge att även den vidgning
av ramen som föreslås i reservationen
kan komma att visa sig otillräcklig.
Jag skall inte gå in närmare på alla
de skäl som kan anföras i detta fall, spe -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag, m. m.
ciellt beträffande den fortgående utvecklingen
i skogslänen, utan jag inskränker
mig till att yrka bifall till reservationen.

Beträffande statens hantverks- och industrilånefond
har vi i motioner från
mittenpartierna föreslagit att riksdagen
vid behandlingen av tilläggsstat II måtte
anvisa ett investeringsanslag på 10
miljoner kronor till denna fond. Kommerskollegium
har ju också beträffande
dessa fondmedel efter framställning från
Företagareföreningarnas riksförbund
hemställt om en förstärkning av fonden
med 15 miljoner kronor, en framställning
som departementschefen inte ansett
sig kunna tillstyrka.

Den ekonomiska åtstramningen har
självfallet i hög grad drabbat kreditgivningen
till näringslivet. Detta gäller i
särskilt hög grad de mindre företagen,
som i allmänhet är mera konjunkturkänsliga
och har större svårigheter att
klara sin kreditförsörjning än vad flertalet
av de stora företagen har.

Sedan hösten 1969 råder praktiskt taget
kreditstopp i fråga om affärs- och
sparbankernas utlåning till industri-och
serviceföretag av denna art. Det förhållandet
leder till att många företag med
ett kanske i och för sig gott marknadsläge
— särskilt gäller detta nystartade
företag med otillräckligt rörelsekapital
och sådana som ännu inte har hunnit
konsolidera sin ställning — kommer i
ett svårt läge när det gäller att klara
det akuta kapitalbehovet. Det har också
lett till uppkomsten av, som här redan
har sagts, en grå marknad i fråga
om pengar, vilket i sin tur leder till
onormala och osunda kreditrelationer
mellan kunder och säljare där kanske
inte alltid det låga priset blir avgörande
utan krediterna måhända spelar en större
roll vid vissa affärsuppgörelser.

Svårigheterna för den kategori av
företag, som det här närmast gäller, att
skaffa nödiga rörelsekapital på rimliga
villkor vållar besvärligheter och bekymmer
på många områden och kan även
leda till att lokaliseringspolitiska strä -

vanden i övrigt från samhällets sida
motverkas.

Syftet i motionerna och reservationen
är närmast att tillföra företagarföreningarna
medel och på så sätt i
första hand möjliggöra en kortfristig
kreditgivning för att i någon mån täcka
den brist på rörelsemedel som uppstått
genom den strama kreditpolitiken. Medlen
skulle sålunda främst användas för
att lösa likviditetskriser genom kortfristiga
lån till mindre företag som bedöms
vara livskraftiga och utvecklingsbara.
Sannolikt kommer det att visa sig att
den föreslagna summan är otillräcklig,
men vi vill gärna medge att en viss restriktivitet
i det rådande kreditläget ändå
kan vara försvarbar.

Jag kanske i detta sammanhang får
påpeka att Företagareföreningarnas
riksförbund i november månad gjorde
en bedömning av kreditläget och därvid
fann att för resterande del av budgetåret
föreningarnas utlåning kunde beräknas
uppgå till sammanlagt 40,5 miljoner
kronor, varför vid budgetårets
slut skulle föreligga en total brist på
28,6 miljoner kronor.

Man kan naturligtvis göra gällande
att en kreditgivning av det slag som bär
har antytts inte överensstämmer med
kreditpolitikens allmänna målsättning.
Gentemot detta kan invändas att det rör
sig om relativt små belopp. Dessutom
kan man här tala om kreditprioriteringar
för att tillgodose allmänna intressen
— lika väl som man gör samma sak på
andra områden av vital betydelse för
samhället.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag är med bland reservanterna
vid punkten 2 i utskottets
utlåtande, och jag har jämte mina partikamrater
i utskottet reserverat mig
också vid punkten 3. Jag skall därför
be att med några ord få motivera vårt
ställningstagande.

När riksdagen i december fattade beslut
i denna fråga och vi från mode -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

rata samlingspartiet alla samlade oss
kring beslutet att följa regeringens förslag
i fråga om lokaliseringsbidrag
gjorde vi det med den uttryckliga motiveringen
att det fanns anledning att
förvänta en proposition med förslag i
ärendet på nyåret. En sådan proposition
har också framlagts och däri föreslås
att man skulle vidga ramen för
bidragsmedel med ytterligare 25 miljoner
kronor.

Då vi i december diskuterade frågan
fanns 18,6 miljoner i disponibla medel,
vill jag minnas. Då låg ansökningar
inne om bidrag med 51 miljoner kronor.
Vi hade emellertid klart för oss
att nya medel för ändamålet relativt
snart skulle stå till förfogande.

När vi nu skall fatta beslut finns
kvar 8 miljoner kronor i disponibla
medel, och med det av regeringen föreslagna
beloppet skulle man disponera
sammanlagt 33 miljoner kronor. Då
detta förslag behandlades i utskottsavdelningen
fanns ansökningar inne
om bidrag på sammanlagt 67 miljoner
kronor. Under den vecka som har gått
mellan behandlingen i avdelningen och
behandlingen i statsutskottets plenum
har detta belopp ökat till 78 miljoner
kronor. Enligt min uppfattning är glappet
— eller vad man vill kalla det —
mellan de önskade 78 miljonerna och
de disponibla 33 miljonerna alltför
stort.

Ansökningarna om dessa 78 miljoner
innehåller säkerligen många obekanta
faktorer, vilket de föregående
talarna påpekat. Vi har ingen uppgift
om hur mycket som begärts från statliga
företag, som skulle kunna få pengar
på andra vägar. Jag vet inte heller
hur mycket som gäller rent orealistiska
förslag, vilka inte kan tänkas erhålla
bidrag. Någon redogörelse för relationen
mellan äskade bidrag och sådana
som verkligen beviljats under de
gångna åren har jag inte heller sett.
En sådan redogörelse skulle kanske
kunna ge en riktlinje för hur man skall
bedöma det verkliga behov som ligger

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag, m. m.

bakom de 78 miljonerna — eller vad
beloppet kan vara i dag; det har i alla
fall gått en vecka sedan statsutskottet
hade sitt plenum.

För mig har det enda möjliga varit
att gå på de siffror som föreligger —
äskade 78 miljoner och disponibla 33
miljoner. .lag tycker inte att risken att
bidragsansökningar skall avslås med
den huvudsakliga motiveringen att
pengar inte finns bör få föreligga. Jag
delar helt herr Nils-Eric Gustafssons
uppfattning i det avseendet. Jag har
fullständigt klart för mig att det kan
finnas andra motiv som gör det naturligt
att avslå ansökningar, men jag anser
inte att det är riktigt att bristen
på pengar just i detta sammanhang
skall vara det egentliga motivet. Därför
har jag, herr talman, anslutit mig
till den reservation som är fogad vid
utskottets utlåtande i punkten 2.

När det gäller reservationen vid
punkt 3, vilken alltså samtliga moderata
samlingspartiets representanter i
statsutskottet anslutit sig till, föreligger
i själva verket det förhållandet att
vi även från vår sida skulle ha skrivit
under motionen om ett anslag på 10 miljoner
kronor. Det var ett s. k. olycksfall
i arbetet som gjorde att vi inte
skrev under motionen; en överenskommelse
förelåg, men den blev inte fullföljd.
Vi skulle alltså ha varit med,
och därför är det naturligt att vi reserverar
oss tillsammans med mittenpartierna
på den punkten.

Både herr Nils-Eric Gustafsson och
herr Per Jacobsson har ju utförligt motiverat
reservationens ställningstagande.
Att de mindre företagen ofta har
det mycket svårt med sina lånemöjligheter
känner vi alla till. Jag har haft
tillfälle att ta del av de svårigheter som
man har också inom mitt län på detta
område. Det har av alla dessa skäl förefallit
helt naturligt att vi anslutit oss
till den reservation som är fogad vid
punkten 3.

När det gäller punkten 4 kan man
säga att skillnaden mellan disponibla

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag, m. m.

medel och de medel som äskats för
lån är ännu större — ungefär 77 miljoner.
Å andra sidan täcker de disponibla
medlen ungefär tre fjärdedelar
av vad som äskats. Jag tycker att situationen
inte är oroande på riktigt
samma sätt som när det gäller bidrag,
där de disponibla medlen i själva verket
bara skulle ha täckt två femtedelar
av vad som önskats. Därför har jag
inte biträtt reservationen här.

Herr talman! Vid punkten 2 ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Som motionär i fråga
om anslag till statens hantverks- och
industrilånefond vill jag säga några
ord.

Jag har i motion I: 465 yrkat att tillläggsanslaget
skulle bli 15 miljoner kronor
till fonden, att användas i första
hand för kortfristig utlåning till företag
som temporärt lider brist på rörelsekapital
men som är rationellt skötta
och bedöms vara lönsamma och utvecklingskraftiga.

Herrar Nils-Eric Gustafsson och Per
Jacobsson har utförligt motiverat varför
ett tilläggsanslag bör ges, och jag
kan i allt väsentligt instämma i vad
de har sagt. Men jag vill tillägga ett
exempel på sådana företag vilka kommer
i kläm på grund av en kreditpolitik
som i och för sig, såsom situationen
utvecklat sig, har blivit nödvändig.
Den internationella utvecklingen
i förening med den av regeringen förda
ekonomiska politiken gör att vi måste
acceptera kreditrestriktionerna. Men
när statsutskottet som motivering för
att avslå motionen om anslag säger att
en allmän justering av utlåningsnivån
inte nu bör övervägas, så svarar man
inte på vad jag i motionen avser och
yrkar.

Jag ser saken så att om man vill ha
en viss grad av restriktivitet i krediter -

na i dagens ekonomiska läge, skall detta
drabba något så när rimligt och lika
hårt på alla håll. Om man finner att
restriktionernas generella utformning
gör att en grupp företag drabbas hårdare
än vad som rimligen kan vara avsett
— och drabbas så hårt att de, trots
att de sköts rationellt och är lönsamma,
kommer i en likviditetskris som kan
tvinga dem att nedlägga sin verksamhet
— då bör man se till att dessa icke
avsedda följder av kreditrestriktionerna
elimineras.

I Sjuhäradsbygden kring Borås finns
exempel på sådana företag. En rad
textilföretag, välskötta, ledda av driftiga
företagsledare och väl anpassade
till marknadsutvecklingen, har i de flesta
fall trots svårigheter visat förmåga
att klara sig i konkurrensen. Men de
allmänna svårigheter som väntas för
TEKO-industrin har föranlett en utredning
om denna industris problem, och
finansministern har aviserat en proposition
om särskilda åtgärder till stöd
för TEKO-industrin. Att i det läget tilllåta
att ett nästan totalt kreditstopp kan
göra det omöjligt för dessa företag att
fortsätta sin verksamhet kan varken vara
rimligt eller ur samhällets synpunkt
motiverat. Medan gräset gror dör kon,
heter det. Risken är här att företagen
i avvaktan på de — som jag hoppas
— välbetänkta åtgärder som propositionen
kommer att innehålla till stöd
för industrin lämnas åt sitt öde i denna
situation.

Jag tycker, herr talman, att även regeringspartiet
i ett sådant läge borde
kunna vara med om en punktinsats för
att undvika icke avsedda resultat av
kreditrestriktionerna. Jag har yrkat 15
miljoner kronor i enlighet med kommerskollegii
förslag, men det finns en
reservation på 10 miljoner kronor som
har samlat de tre oppositionspartierna.
Eftersom jag inser att jag inte har någon
utsikt att få bifall till 15 miljoner
kronor, kommer jag vid omröstningen
att stödja reservationen.

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Debatten om lokaliseringsramarna
tycks bli en av de fasta
programpunkterna här i riksdagen, något
av en följetong, kan man säga. Motionerna
tillför väl inte debatten något
nytt. Utlåtandena utmynnar i en majoritetsuppskattning
av behovet av ramökningar
och reservanterna vill ha
mer, om inte annat så för säkerhets
skull.

Behovet att vidga ramen för lokaliseringsbidrag
har reservanterna sökt härleda
från uppgiften om summan av inneliggande
ansökningar. Resonemanget
förenklas i stort till att den tillgängliga
ramen alltid skall vara större än summan
av de belopp som man har ansökt
om. Majoriteten har inte anslutit sig
till denna i och för sig anslående räknekonst
utan i stället litat till uppskattningar
av vad som rimligtvis kan bli
aktuellt för den tid det gäller.

De inneliggande ansökningarna är
delvis sådana att beslut inte kan — i
vissa fall inte bör — fattas under detta
budgetår. Delvis måste prövningen komma
att innebära prutningar av anslag,
delvis kan andra finansieringsmetoder
behöva prövas.

Det finns ingen anledning att inför
avslutningen av försöksperioden och
bara någon månad innan riksdagen får
ta ställning till den fortsatta verksamheten
anvisa ramar i något slags skyltsyfte,
även om jag förstår att det alltid
är tacksamt att peka på att man ville
mera fastän det inte behövdes. Egentligen
är det ingen saklig motsättning i
denna fråga. Reservationen får väl —
om man vågar säga det — tas som ett
inslag i den begynnande valrörelsen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag
under punkt 2.

I fråga om lokaliseringslån är argumentationen
i reservationen enbart den
att ramen bör vidgas för säkerhets
skull, för att få så att säga rörelsefrihet.
Det fordras inga fler kommentarer.
Jag kommer att yrka bifall till utskottets
förslag även under punkt 4.

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag, m. m.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
talar om en majoritetsuppskattning. Det
ger mig anledning fråga om man verkligen
försökt göra någon uppskattning i
detta fall. Han talar också om en räknekonst
som leder reservanterna fram
till de resultat de har kommit till. Jag
tycker inte att man behöver anstränga
sig särskilt mycket för att konstatera
att siffrorna här talar sitt klara och
entydiga språk. Den tillgängliga bidragsramen
utgjorde vid januari månads
utgång 8 miljoner kronor, och inneliggande
ansökningar omfattade ett
belopp av 78 miljoner kronor, alltså 70
miljoner kronor mer än som fanns tillgängligt.

Även om man är väldigt optimistisk
— eller kanske det i detta sammanhang
är riktigare att säga pessimistisk — och
räknar med att en hel del projekt inte
blir aktuella under denna period, talar
övervägande skäl för att även de belopp
som vi reservanter föreslagit kommer
att visa sig otillräckliga. Vi skall komma
ihåg att under den tid som återstår
till budgetårets slut kommer det säkerligen
in åtskilliga nya ansökningar,
kanske till väsentliga belopp, vilka man
också måste ha möjlighet att tillgodose
inom ramen.

Jag tror inte att man skall betrakta
det resultat som vi från reservanternas
sida har kommit fram till såsom något
uttryck för en begynnande valrörelse,
utan det är endast ett uttryck för en
realistisk bedömning av den faktiska situationen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först till herr
Birger Andersson säga, att förmodligen
avser också han att delta i valrörelsen.
Jag kan inte tolka hans anförande på
något annat sätt. Men det må vara hänt.
Vi skall väl alla i den här salen försöka
delta i valrörelsen.

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag, m. m.

Jag skulle med anledning av herr Birger
Anderssons yttrande om räkneexempel
vilja säga att det väl ändå är litet
besvärligt för honom att motivera
sin ståndpunkt i detta avseende. Vi har
ju klara siffror som säger att det finns
ett visst behov och att det kommit in så
och så många ansökningar vilka omfattar
så och så stora belopp. Detta kan
man knappast komma ifrån. Det är också
sant att olika projekt för närvarande
avslås eller måste vänta därför att ramarna
inte räcker, och det kan inte
vara ur samhällets synpunkt särskilt
lyckligt.

Herr Birger Andersson talade i december
om —- och det gjorde även utskottet
i sin skrivning vid det tillfället
— ”hittills överblickbara behov”. Om
jag inte hörde alldeles fel använde herr
Birger Andersson ordet ”överblickbara”
också i dag. Men faktum kvarstår
att tilläggsstat II har närmat sig vår linje.
Man har lagt på 25 miljoner kronor
när det gäller lokaliseringsbidragen,
trots att det inte har gått så lång tid sedan
man ”överblickade” behoven. Vad
är det som säger att reservanterna inte
också nu har lika god möjlighet att
överblicka dessa behov och att det då
skulle vara rimligare med 250 miljoner
kronor som ram för lokaliseringsbidragen?
Man skall nog inte underskatta
den linje som reservanterna företräder.
Jag tycker att det är mer och mer som
talar för att reservanternas linje är mera
realistisk, mer i takt med utvecklingen
och med den verksamhet som det här
är fråga om.

Herr KAIJSER (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte tidigare varit
med på någon reservation som yrkat
på ökning av denna bidragsram. När
riksdagen så sent som i december fattade
beslut i frågan sist gjorde vi det
emellertid under uttrycklig hänvisning
till att vi i januari skulle få veta hur
problemet skulle lösas. När jag nu vid
behandlingen av detta ärende fått se de

siffror som lagts fram, har det för mig
tett sig naturligt att följa det förslag
som framförs i reservationen. För mig
har det inte — en beskyllning som här
riktats mot annat håll — varit fråga
om något småfiffligt överbud. Jag håller
mig helt inom ramen för vad jag kan
stå för. Det är ju långt ifrån så att anslagen
är och alltid bör vara större än
ansökningarnas belopp. Också jag har
klart för mig att en rätt stor del av ansökningarna
av olika skäl kan falla bort
under behandlingen. Men med det siffermaterial
som nu förelegat har jag
inte kunnat göra annat än att biträda
reservanternas förslag om en ytterligare
höjning av bidragsramen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det finns ingen egentlig
anledning att ytterligare förlänga
denna debatt. Jag vill här bara framföra
några korta repliker.

De närmast föregående talarna vet
lika väl som jag att av inneliggande ansökningar
kommer en hel del att bli
föremål för mycket utdragna undersökningar.
Det finns därför ingenting som
säger att det just nu — eller om några
månader — är aktuellt med en ökning
av detta anslag. Många av ansökningarna
är också av den karaktären att de
icke alls kan bifallas.

När jag i december talade om den
överblickbara situationen, underströk
jag samtidigt med kraft att om pengarna
icke räckte så fanns det möjlighet att i
början på detta år höja anslaget. Kungl.
Maj:t har nu begärt 25 miljoner. Reservanterna
vill dubbla. De är tydligen
goda bridgespelare. Men när man vet
eller i varje fall har på känn att åtskilliga
av de inneliggande ansökningarna,
som sammanlagt rör sig om mycket
stora belopp, tarvar grundlig utredning,
bör man kunna inse att det icke
kan bli aktuellt att under detta budgetår
bifalla alla ansökningar som kommit
in. Det är detta som gjort att vi inom

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

utskottsmajoriteten har kommit fram
till den uppfattning vi har.

För herr Kaijser vill jag vidare påpeka
att en av hans partikamrater i utskottet
framförde det kanske allra kraftigaste
argumentet för att inte gå längre
iin vad majoriteten föreslår.

Herr WÅÅG (s):

Herr talman! Statens hantverks- och
industrilånefond, som punkten 3 gäller,
samt företagarföreningarna tillföres
pengar på två vägar. Den ena vägen är
att riksdagen varje år beviljar anslag.
För detta budgetår har anslagits 20 miljoner
kronor. Den andra vägen är tillförseln
av medel i form av räntor och
amorteringar för tidigare beviljade lån.

För detta budgetår har den för fördelning
på företagarföreningarna tillgängliga
summan utgjort 23 miljoner
kronor. Härav har allt fördelats, utom
1,8 miljoner kronor. Fördelningen innebär
inte att pengarna är utlånade. De
är endast fördelade på företagarföreningarna
som därefter huvudsakligen
lånat ut dem.

De medel som flyter in som amorteringar
och räntor inkommer under hela
budgetåret, och det kommer alltså även
under fortsätttningen av detta budgetår
in pengar. Pengarna är således inte
slut.

Som jag ser det finns det två skäl till
att bevilja anslag under tilläggsstat. Det
ena är att pengarna tagit slut, det andra
att någonting speciellt har hänt under
budgetåret som motiverar ett särskilt
tilläggsanslag. I detta fall har det
särskilda inträffat, att kreditförhållandena
har åtstramats. Det är naturligtvis
en mycket allvarlig sak för den det
drabbar. Jag tror emellertid inte som
herr Ernulf att det är möjligt att plocka
ut vissa grupper och säga vilka som är
hårdast drabbade av kreditrestriktionerna.

Den anslagshöjning som nu begärts
på tilläggsstat omfattar i en motion 75
procent och i en annan 50 procent av

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 7

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag, m. m.
det för budgetåret beviljade anslaget.
Det är alltså en högst betydande höjning
av anslaget, om man ser det i den
relationen.

Förhållandena på kreditmarknaden
blir naturligtvis inte bättre av att man
vidgar möjligheterna att låna pengar.
Tvärtom blir de svårare. Om man vidgar
möjligheterna att låna pengar, skjuter
man kreditproblemen framför sig
eller skjuter över dem på någon grupp,
som inte har möjlighet att komma till
dessa lånetillfällen.

Det är det principiella skälet till att
statsutskottet stannat för att inte tillstyrka
de två motionsyrkanden som
finns under denna punkt.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Wåågs anförande
uppfordrar mig till några kommentarer.

De mycket hårda kreditrestriktioner
som vi i dag har med praktiskt taget
kreditstopp för affärsbankernas utlåning
drabbar inte som herr Wååg påstod
alla företag lika. Det är utan tvekan
så att restriktionerna hårdast går
ut över de företag som väsentligen har
sina krediter i bankerna. Det är de
mindre och medelstora företagen. De
har relativt sett mycket liten tillgång
till obligationsmarknaden och till ATPfondens
medel. De har visserligen möjlighet
att få vissa krediter via Industrikredit
och Företagskredit. Men dessa
instituts överslussning av ATP-medel till
denna företagssektor motsvarar inte
alls dess produktiva insatser eller företagens
relativa behov av krediter, utan
dessa företag får till övervägande del
sina institutionella krediter genom bankerna.

Vilka är det då som kreditrestriktionerna
i första hand riktar sig mot? Jo,
det är uppenbarligen penningmarknaden
och affärsbankerna. Vi kommer under
våren in i en mycket svår situation
med stora påfrestningar när det gäller
inbetalning av restskatter, fyllnadsinbetalningar
o. s. v. Företagens bankkon -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag, m. m.
ton är på grund av de hårda kreditrestriktionerna
nu tömda och bankernas
likviditet så pass ansträngd att de
inte i större utsträckning kan medverka
till finansiering av uppbördsposterna.

Det är detta som Företagareföreningarnas
riksförbund och även företagarföreningarna
har framhållit. När herr
Wååg säger att det i dag finns medel
att fördela ute hos företagarföreningarna,
svär detta helt och hållet mot vad
Företagareföreningarnas riksförbund
nyligen konstaterade, när förbundet begärde
en betydande förstärkning — jag
tror det var 28 miljoner kronor — av
föreningarnas långivning under innevarande
budgetår. Detta är alltså uppgifter
som företagarföreningarna har
sammanställt och delgivit Företagareföreningarnas
riksförbund. Dessa uppgifter
har meddelats kommerskollegium
och föranlett dess förslag.

Här föreligger således en betydande
brist på lånemedel hos företagarföreningarna.
Det vore fullt motiverat att
i nuvarande kreditläge ge fonden den
förstärkning reservanterna yrkar på.

Herr WÅÅG (s):

Herr talman! Jag bestrider inte alls
det riktiga i inledningen till herr Stefansons
anförande, men det belyser än
mer hur vanskligt det är att tänka sig
att omfördela kreditproblemen. Herr
Stefansons förslag betyder att man gynnar
de företag som har bäst möjligheter
att få hjälp av sin företagarförening.
Möjligheterna beror mycket på
var man bor i landet, hur företagarföreningen
har det ordnat i länet och
så vidare. Jag tror att det är alltför
äventyrligt att försöka att genom någon
omfördelning lösa kreditproblemen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Wååg ger mig
rätt i första delen av mitt anförande,
där jag betonade att just den sektor av

näringslivet som företagarföreningarna
skall betjäna har speciella svårigheter.
När man konstaterar detta, är det
då inte rimligt att ge företagarföreningarna
en förstärkning med de 10
miljoner kronor det här gäller för att
kunna täcka den brist som här föreligger? Dessutom

finns det ju faktiskt företagarföreningar
i varje län. Företagarföreningarna
har en sådan utredningskapacitet
och administration att de kan
bedöma företagens behov av medel.
Dessa medel skall komma produktiva
och utvecklingsbara företag till nytta —
det är företagarföreningarnas utlåningspolicy
i dag.

Herr Wååg (s):

Herr talman! Jag finner det för min
del orimligt att man skulle kunna plocka
ut en grupp företag och med en
summa av 10 miljoner kronor lösa deras
kreditproblem och därmed åstadkomma
en omfördelning av kreditrestriktionerna
som på något sätt är rättvis.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
2, röstar

Ja;

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Om investeringsanslag till statens hantverks- och industrilånefond
Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 49.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 3

Om investeringsanslag till statens hantverks-
och industrilånefond

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 2 i förevarande utlåtande.
)

I denna punkt hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I:
348, av herrar Helén och Bengtson,
samt II: 393, av herr Hedlund och herr
Gustafson i Göteborg, vari anhållits, att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 2, angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70, måtte till Statens hantverksoch
industrilånefond anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor,

dels ock motionen 1:465, av herr
Ernulf, vari föreslagits, att riksdagen
skulle på tilläggsstat för innevarande
budgetår under vederbörlig titel anvisa
15 000 000 kronor att tilldelas statens

hantverks- och industrilånefond för användning
i första hand för kortfristig
utlåning för täckande av temporär brist
i rörelsekapital.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 348 och II: 393 samt I: 465.

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman (in), Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Kaijser
(m), Nils-Eric Gustafsson (ep), Olle
Eriksson (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m) och Enskog
(fp), fröken Ljungberg (m) samt herrar
Dahlgren (ep), Sjönell (ep) och
Elmstedt (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, denna reservation visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:348 och 11:393 samt i anledning
av motionen 1:465 till Statens
hantverks- och industrilånefond på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Med hänvisning till den
debatt som förts under föregående
punkt ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemstäl -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. ramen för lokaliseringslån

lan, sig anse denna proposition vara

med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
3, röstar

Ja|

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 62.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 4

Ang. ramen för lokaliseringslån

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 2 i förevarande utlåtande.
)

I de förutnämnda likalydande motionerna
1:287, av herrar Helén och
Bengtson, samt II: 318, av herr Hedlund
och herr Gustafson i Göteborg,
hade, såvitt nu vore i fråga, yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 2 skulle besluta, att ramen
för lokaliseringslån under den femåriga
försöksperioden skulle vidgas med

100 000 000 kronor till 1 100 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:287 och 11:318, i vad avsåge
ramen för lokaliseringslån.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Olle Eriksson (ep),
Gustafson i Göteborg (fp), Enskog (fp),
Dahlgren (ep), Sjönell (ep) och Elmstedt
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:287
och 11:318, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 1 100 000 000 kronor.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Likaledes med hänvisning
till den debatt som fördes under
punkt 2 ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Ang. lokaliseringen

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
4, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1969/70 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1969/70, i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
motioner.

Punkten 1

Ang. lokaliseringen av den centrala
polisutbildningen, m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 2, enligt utdrag av statsrådsproto -

av den centrala polisutbildningen, m. m.
kollet över justitieärenden för den 2 januari
1970, föreslagit riksdagen att till
Polishus m. m. på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
investeringsanslag av 3 500 000 kronor.

Den av Kungl. Maj :t föreslagna medelsanvisningen
avsåge anslag för ombyggnads-
och kompletteringsarbeten i
syfte att anpassa byggnader m. m. på
Svea livgardes område vid Sörentorp
så att de efter regementets delvis påbörjade
utflyttning kunde tagas i anspråk
för central polisutbildning. Kostnaderna
på drift- och kapitalbudgeten hade
preliminärt beräknats till 12 miljoner
kronor, varav 3,5 miljoner kronor skulle
belasta innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 74, av herr Lindblad, samt II: 90, av
herr Jönsson i Ingemarsgården och
herr Westberg i Ljusdal, i vad avsåge
hemställan

1. att riksdagen måtte avslå förslaget
i propositionen nr 2 angående utgifter
på tilläggsstat II: Kapitalbudgeten, II.
Statens allmänna fastighetsfond, 1. Polishus
m. m., i vad avsåge investeringsanslag
för flyttning av polisutbildningen
till Svea livgardes nuvarande lokaler,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära skyndsam utredning
om möjligheterna att lokalisera den
grundläggande polisutbildningen till
Gävle och Östersund.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:74
och 11:90, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, till Polishus m. m. på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 3 500 000 kronor,

2. avslå motionerna 1:74 och 11:90,
i vad avsåge utredning.

Onsdagen den 18 februari 1970

22 Nr 7

Ang. lokaliseringen av den centrala polisutbildningen, m. m.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Olle Eriksson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Enskog (fp), Dahlgren (ep) och
Elmstedt (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

1. med bifall till motionerna I: 74 och
11:90, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förslag att till Polishus
m. m. på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1969/70 anvisa ett investeringsanslag,

2. i anledning av motionerna 1:74
och II: 90, i vad avsåge utredning hos
Kungl. Maj :t, hemställa om utredning
rörande lokalisering av central polisutbildning
till ort utanför storstadsområdena.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vid punkten 1 i detta
utskottsutlåtande har fogats en reservation.
Under denna punkt föreslås att
medel anvisas för omändring av byggnader
på Svea livgardes område vid
Sörentorp, så att de kan tas i anspråk
för central polisutbildning. Kostnaderna
för projektet har preliminärt beräknats
till 12 miljoner kronor.

Frågan gäller alltså en flyttning av
den nuvarande polisutbildningen från
en plats till en annan inom det egentliga
Stockholmsområdet. Anledningen
till reservationen är att vi anser att det
finns fog för att noga pröva huruvida
inte en utbildning av den här arten
skulle kunna förläggas till någon annan
plats i landet.

Riksdagen har så sent som år 1969
givit Kungl. Maj:t till känna att åtgärder
i decentraliserande syfte kan och
bör vidtagas och att en väsentligt ökad
lokalisering utanför huvudstadsregionen
borde övervägas vid en tillväxt av
den statliga centralförvaltningen. Detta

riksdagens uttalande bör rimligtvis innebära
att regeringen och vederbörande
myndigheter när det gäller ändrad lokalisering
av en verksamhet av den
här arten är skyldiga att noga pröva
möjligheterna att förlägga densamma
utanför Stockholmsområdet.

Det är klart att myndigheternas sätt
att handskas med frågor av det här slaget
och det sätt på vilket de söker förverkliga
riksdagens uttalade intentioner
kan få stor betydelse för samhällsutvecklingen
i stort. Det skall inte heller
fördöljas att just denna fråga har ett
speciellt intresse, när nu ett ärende av
detta slag för första gången aktualiseras
efter det tidigare citerade riksdagsuttalandet.

Det är väl möjligt att Kungl. Maj:t
har prövat detta ärende från decentraliseringssynpunkt,
men denna prövning
har i varje fall inte — som vi uttrycker
det i reservationen — ”bedömts ha sådan
vikt att den särskilt redovisats i
propositionerna 1 och 2”. Vi reservanter
har nog den uppfattningen att vilket
resultat denna avvägning än ger bör
den med hänsyn till den principiella
betydelse som denna fråga har för
framtiden klart redovisas och underställas
riksdagen. Självfallet bör en sådan
redovisning föregås av en dokumenterad
utredning.

I detta ärende är läget också det att
den polisutbildning som pågår här i
Stockholm tills vidare kan fortsätta i
de lokaler som för närvarande disponeras.
Det är alltså inte någon överhängande
brådska i detta fall. Ett uppskov
till höstriksdagen skulle såvitt jag förstår
inte innebära några större olägenheter.

Det är med denna motivering vi anser
att förslaget om medelsanvisning i
varje fall inte på nuvarande utredningsmaterial
bör bifallas. Reservationen
utmynnar i ett yrkande om bifall
till de motioner som har avgivits i detta
ärende, således avslag på Kungl.
Maj:ts förslag i denna del. Vi hemstäl -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Ang. lokaliseringen av den centrala polisutbildningen, m. m.

ler vidare om en utredning om lokalisering
av central polisutbildning till
ort utanför storstadsområdena.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Ilerr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Per Jacobsson har
efterlyst en närmare motivering till förslaget
beträffande denna polisskola.
Den motiveringen skall jag be att få
lämna omedelbart.

Även om behovet av nya lokaler för
polisskoleutbildningen inte har ifrågasatts,
vill jag i alla fall först belysa den
frågan.

Den utbildningsreform som genomfördes
den 1 juli 1967 medför att antalet
elever vid polisskolan kommer att
öka väsentligt, framför allt från den 1
juli 1972, då de polismän som har fått
grundutbildning enligt den nya utbildningsordningen
skall börja genomgå
den s. k. högre poliskursen, som är en
påbyggnad av grundutbildningen och
som är obligatorisk för samtliga polismän.
Polisutbildningsreformen innebär
också att grundutbildningen har fått en
väsentligt annan utformning än tidigare.
Den nya grundutbildningen präglas
av ett större inslag av praktiska övningar
och framför allt en bättre samordning
av den teoretiska och den praktiska
utbildningen.

Vid den nuvarande polisskolan i Solna,
som tillkom år 1965, saknas i stort
sett förutsättningar för att genomföra
grundutbildningen på det sätt som har
avsetts. Resurserna vid huvudskolan i
Solna kommer för övrigt endast att räcka
till för den utbildning som ligger
efter grundutbildningen. Hittills har
grundutbildningen skett i provisoriska
lokaler i Solna, den s. k. Hagaskolan,
och i Sundbyberg, den s. k. Albyskolan,
och med utnyttjande av Sörentorpsterrängen
för praktiska övningar.

Behovet av nya lokaler för grundutbildning
inom polisväsendet är alltså
klart dokumenterat, och med hänsyn

till den ökning av antalet elever som
sker under budgetåret 1972/73 är det
mycket angeläget att nya lokaler ställs
till skolans förfogande så snart det
över huvud taget är möjligt.

I sitt betänkande Statlig stadsdel har
statens Järvafältsdelegation efter ingående
överväganden föreslagit att Svea
livgardes område vid Sörentorp tas i
anspråk för polisutbildning under en
övergångstid av 15 år.

Även om området på längre sikt enligt
Järvafältsdelegationens uppfattning
bör tas i anspråk för annat ändamål är
det inte försvarligt att låta byggnaderna
stå oanvända, i all synnerhet som
de flesta av dem är i gott skick. Ianspråktagande
av området för polisutbildning
befanns vara det lämpligaste
av de förslag som diskuterades av delegationen
och skulle också kunna genomföras
till relativt begränsade kostnader.

Om byggnaderna av decentraliseringsskäl
inte får användas till polisskola
kan de rimligtvis inte heller få
användas för annat förvaltningsändamål.
Och vad skall de då användas till?

I anledning av Järvafältsdelegationens
förslag har byggnadsstyrelsen och
rikspolisstyrelsen bedrivit ett intensivt
planeringsarbete, som redovisades till
Kungi. Maj:t under hösten. Det har vid
detaljplaneringen ytterligare bestyrkts
att området skulle passa alldeles utmärkt
för polisutbildning.

Vid mina överväganden i denna fråga
har jag givetvis också undersökt
hur angeläget det är att förlägga denna
skola till Stockholmsområdet. Vid denna
bedömning har jag, som framgår av
statsutskottets utlåtande, varit i kontakt
med delegationen för lokalisering av
statlig verksamhet. Skälen för att förlägga
polisutbildning till Stockholmsområdet
har delvis redovisats i statsutskottets
utlåtande. Jag vill nu gärna
närmare utveckla skälen.

Först vill jag särskilt understryka
att skolans behov av lärarkrafter inom
vitt skilda områden knappast kan till -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. lokaliseringen av den centrala polisutbildningen, m. m.

godoses på någon annan ort i landet.
Undervisningen fullgörs nämligen i
mycket stor utsträckning — cirka
35 000 timmar av totalt cirka 60 000
timmar —- av timlärare som är specialister
på olika områden. I de polisiära
ämnena kommer åtskilliga av dessa
från rikspolisstyrelsen och Stockholms
polisdistrikt. Vidare utnyttjas cirka 40
jurister som timlärare. I ämnen som
psykologi, psykiatri, medicin, rättsmedicin,
sociologi och socialkunskap anlitas
en rad experter som timlärare.
För att klara de praktiska avsnitt som
är inlagda i den teoretiska undervisningen
krävs tillgång till instruktörer,
erfarna i polistjänst. Stockholms polisdistrikt
har de resurser som behövs för
detta liksom för att klara den rena
praktikutbildningen som pågår i åtta
veckor.

En ändrad lokalisering skulle som
framgår av det sagda i flera fall framtvinga
en sänkt målsättning inom väsentliga
områden av polisutbildningen.
En polisskola i Ulriksdal ger också fullgoda
möjligheter att driva den regionala
och lokala fortbildning inom Stockholmsområdet
som är en nödvändig
förutsättning för vidmakthållande och
förbättrande av polismännens färdigheter.

Polisskolornas nära anknytning till
rikspolisstyrelsen har tillmätts viss betydelse
liksom också de förstärkningsoch
beredskapsaspekter i förhållande
till Stockholms polisdistrikt som särskilt
nämnts i utskottets utlåtande.

Tidsfaktorn och de totala kostnaderna
för projektet har givetvis också
i viss mån inverkat på bedömningen.
Vid bifall till förslaget kan grundutbildningen
i dess nya form anordnas
vid polisskolan i Ulriksdal redan den 1
september 1970. Det bör också framhållas
att en eventuell decentralisering
av grundutbildningen och den övriga
utbildning som enligt de i propositionen
redovisade förslagen kan förläggas
till polisskolan i Ulriksdal skulle innebära
en splittring av polisskoleorgani -

sationen. Det bör nämligen inte komma
i fråga att man inte utnyttjar polisskolan
i Solna vilken, som tidigare
nämnts, färdigställts för sitt ändamål
så sent som år 1965.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag konstatera att det finns goda möjligheter
att vid polisskolan i Ulriksdal
ganska snart skapa goda förutsättningar
för att också i framtiden bedriva den
centrala, regionala och lokala utbildningsverksamhet
som för närvarande
genomförs i Stockholmsområdet. Om
polisskolan i Ulriksdal inte kommer till
stånd skulle detta få svåra konsekvenser
för utbildningsverksamheten. Det
ökade utbildningsomfånget ställer redan
från och med 1970/71 krav på nya
lokaler utöver de provisoriska som redan
nu utnyttjas på flera platser i
Stockholm, Solna och Sundbyberg. Målsättningen
för utbildningen av polisaspiranter
har hittills inte kunnat uppfyllas,
främst på grund av bristen på övningsterräng
och yttre utbildningsanordningar.
Skulle polisskolan i Ulriksdal
inte utföras blir resultatet en lägre
utbildningsstandard för den polisiära
grundutbildningen och också för vissa
andra utbildningsområden.

Det kan förutsättas att annat lämpligt
område i Stockholmstrakten eller på
annan plats inte kan ställas till förfogande
redan år 1970. Nybyggnad för
motsvarande utbildningsomfång som
polisskolan i Ulriksdal kan erbjuda torde
ta minst fem år och medföra avsevärt
högre kostnader än de 14 miljoner
kronor som polisskolan i Ulriksdal kostar
i ombyggnad.

Utbildningssituationen är för närvarande
svår, och den skulle bli ohållbar
om inte polisskolan i Ulriksdal kommer
till stånd år 1970.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Den redovisning av den
planerade omläggningen av polisutbildningen,
som statsrådet här gör, har jag

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Ang. lokaliseringen

naturligtvis ingenting att erinra emot.
Det är möjligt att de byggnader som
det bär är fråga om är användbara och
också i vissa avseenden lämpliga för
detta ändamål, men jag tycker inte att
den omständigheten i och för sig kan
vara helt avgörande i detta sammanhang.
Vi får ändå inte a priori anse det
helt självklart att så snart byggnader
blir lediga i Stockholmsområdet dessa
nödvändigtvis skall användas för den
svällande förvaltningsapparaten.

Jag hade egentligen inte för avsikt att
ta upp någon diskussion om de skäl
som kan anföras för att denna utbildning
skall ligga kvar i Stockholm.
Många sådana skäl kan givetvis anföras,
och jag vill inte bestrida att åtskilliga
av dem också kan ha betydelse. Vad vi
här närmast vill diskutera är emellertid
principerna i detta fall och den prövning
som bör föregå varje ärende av
denna art innan riksdagen skall ta ställning.

De skäl som statsrådet anfört för att
skolan bör ligga i Stockholmsområdet
har i huvudsak också redovisats inför
utskottet. Jag medger, som jag redan
sagt, att åtskilliga av dem har betydelse.
Men vi som företräder reservationen
har å andra sidan inte kunnat
anse att dessa skäl är helt övertygande
i dessa sammanhang.

Rent allmänt kan man säga att när
det gäller frågor av denna art kommer
det alltid att kunna radas upp en massa
skäl mot att flytta ut verksamhet av
vad slag det vara må från den ort där
den sedan länge är etablerad. Faller
man utan vidare för denna argumentering,
utan en noggrann prövning av
alla de skäl som kan ställas emot varandra,
lär det aldrig bli möjligt att genomföra
någon omlokalisering från
dessa områden. Då är, såvitt jag förstår,
också riksdagens uttalade mening enbart
ett slag i luften.

Det är klart att en prövning av detta
slag alltid måste bli besvärlig, eftersom
det finns så många svårvägbara komponenter.
Jag tror ändå att det bör sägas

av den centrala polisutbildningcn, m. m.
ifrån att det kan finnas hållbara motiv
för att flytta ut verksamheter av skilda
slag från Stockholmsområdet, även om
det i vissa avseenden kan innebära en
eller annan olägenhet. De svårigheter
man nu kämpar med inom storstadsområdena
är av den arten att något verkligt
radikalt måste ske.

Jag tror inte på någon revolution på
detta område, jag tror inte att det kommer
att hända så särskilt stora saker.
Det finns nämligen en konservativ säkerhetsspärr
inbyggd hos alla de människor
och alla de myndigheter som
träder i funktion i dylika situationer.
Det innebär väl i viss mån en garanti
för att det inte skall hända några mera
revolutionerande saker.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Under den rubrik som
vi för närvarande diskuterar ryms en
lokaliseringsfråga, visserligen inte av
särskilt stor materiell omfattning men
ändå principiellt viktig.

Justitieministern, som här har givit
den motivering vi saknade i proposition
2, vill ha riksdagens godkännande
till lokaliseringen av polisutbildning,
och han vill att de lokaler som blir lediga
vid Svea livgardes utflyttning från
nuvarande område på Järvafältet skall
tas i anspråk. Det begärs också medel
för en ombyggnad, till en del redan under
nuvarande budgetår.

Detta förslag har, som jag antydde tidigare,
kommit till riksdagens prövning
utan någon egentlig motivering i proposition
2. I anledning av denna proposition
har en motion väckts av herr
Lindblad och andra från folkpartiet
med förslag att man i fråga om förläggningen
av denna utbildning borde kosta
på sig en grundlig prövning av olika
alternativ, så som herr Per Jacobsson
redan tidigare har utvecklat.

Jag vill peka på att det för närvarande
pågår en debatt i vårt land om
behovet av decentralisering och om hur

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. lokaliseringen av den centrala
tillväxten av storstadsregionerna bör
hejdas. Vi från centerpartiet har vid
behandlingen i statsutskottets tredje
avdelning ansett oss böra stödja de yrkanden
som framförs i herr Lindblads
motion. Det innebär att man avstyrker
förslaget i proposition 2 under denna
rubrik och att man i stället begär att
riksdagen skall avlåta en skrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan om skyndsam
utredning av möjligheterna att lokalisera
den grundläggande polisutbildningen
till Gävle eller Östersund. Vi tycker
att principiella skäl verkligen borde
få komma till sin rätt när man tar
ställning till en dylik fråga och att det
bör finnas en klar motivering för ett
Kungl. Maj:ts förslag innan riksdagen
med gott samvete kan inta den ena eller
andra ståndpunkten.

Vi har en känsla av att polisutbildningen
utan större olägenhet skulle kunna
förläggas till annan ort än Stockholm.
Det borde i vissa större landsortsstäder
finnas lärakrafter. Polisen skall
ju i sin tjänstgöring inte bara syssla
med storstadsförhållanden. Det kunde
därför kanske vara av ett visst värde att
denna utbildning förlädes till en plats
där man fick en något bredare och mer
differentierad miljö för själva undervisningen.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få instämma i det yrkande om bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen som framställts av herr
Per Jacobsson. Men, herr talman, jag
vill därutöver fortsätta något.

Centerpartiets ledare, doktor Hedlund,
har ånyo ”överraskat” en del tidningsskribenter
och naturligtvis också
en del framstående partiföreträdare genom
att i förra veckan inför Stockholmsavdelningen
av partiet klargöra
hur vi tänker oss etableringskontroll
på försök i Storstockholm, ett yrkande
som återfinns i centerpartiets partimotion
om lokaliseringspolitiken och i
ett par enskilda motioner från vårt
parti.

Denna överraskning är i viss mån —

polisutbildningen, m. m.

om man så får säga — förvånande. Det
är ju ingen hemlighet att centerpartiet
under en lång följd av år har drivit frågan
om en riktigare regional fördelning
av näringsliv och resurser för att ge
landets olika delar en möjlighet att fortleva.
Rätten för ett företag att etablera
sig i Storstockholmsområdet är en del
av vårt stora lokaliseringspolitiska program.
Vi ser, precis som förut, stimulansåtgärderna
som det väsentliga. Men
vi har inte velat stanna vid detta, utan
vi tror att de erfarenheter som har
gjorts i Frankrike och England och som
är på väg att förverkligas också i
Norge är någonting som ett land som
vårt borde dra nytta av. Jag har personligen
varit både i Parisområdet och
i Londonområdet och vet hur pass
kraftfulla bestämmelser man där har
för företagsetablering. Vår linje, som
har presenterats av doktor Hedlund,
går inte så långt. Vi talar om en försöksverksamhet
och vi framhåller dessutom
att gränsen för eventuella ingrepp
bör vara relativt hög — vi har talat om
50 anställda som en gräns där man skall
kunna kräva en kontroll.

En del människor har, som jag sade,
blivit mycket förvånade över detta.
Det är mycket underligt att vårt parti
närstående politiska riktningar —- åtminstone
gäller detta vissa tidningar —
har uttryckt förvåning och undran inför
vår ståndpunkt.

Det skulle, eftersom det anknyter till
hela den stora frågan om utlokalisering
eller etableringskontroll, vara välgörande
och naturligtvis också i viss mån
klargörande att få höra hur t. ex. folkpartiets
ledning ser på detta och hur
folkpartiet egentligen vill ha det. Man
har från det hållet — frånsett Norrlandsföreträdarna
— under en ganska
lång tid varit ointresserad av lokaliseringspolitiken
över huvud taget. Nu förefaller
man på vissa håll vara ointresserad
för den del av regionalpolitikens
medel som doktor Hedlund här föreslagit.
Förmodligen kommer man så småningom
över på vår linje, det brukar

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Ang. lokaliseringen

vara så. Men det skulle vara intressant
att få veta hur man i dag från partiledningens
sida — vi har ju partiledarna
för både m och fp förlagda till denna
kammare för närvarande, men min
fråga gäller alltså bara folkpartiet —
ser på detta och om man från folkpartiets
sida är beredd att klart säga
ifrån vad man menar. Det skulle vara
mycket bra för de människor ute i landet
som intresserar sig för politik och
för de olika politiska partiernas konkreta
handlingslinjer. Polisutbildningens
förläggning är inte tillräckligt testmaterial.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
utskottets utlåtande på denna punkt.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det kan tyckas som om
frågan om förläggningen av polisutbildningen
är en alltför begränsad fråga
för att bli föremål för en principiell
debatt. Men jag vill påpeka att det faktiskt
är första gången som en konkret
fråga om rätt förläggning av en statlig
förvaltning når kammaren sedan riksdagen
i fjol på inbjudan av dåvarande inrikesministern
har uppmärksammat vikten
av en ny syn på lokaliseringen av
förvaltningen. Inrikesministern gjorde
ju i sin huvudtitel i fjol några principiellt
mycket intressanta påpekanden
om det angelägna i att utanför storstadsområdena
skapa sådana regionala
centralorter att de skulle kunna utgöra
alternativ till de tre storstadsområdena
och inte minst därvid dra till sig förvaltnings-
och utbildningsenheter i konkurrens
med Storstockholm.

Detta är alltså en begränsad fråga i
sak, men det är en fråga som har principiell
räckvidd.

I statsutskottets utlåtande har man
framför allt tryckt på två argument
när det har gällt en fortsatt förläggning
till Storstockholmsområdet av polisutbildningen.
Det ena argumentet är tillgången
på lärare, och det andra är be -

av den centrala polisutbildningen, m. m.
hovet av polisiär beredskap. Om man
skall motivera lokaliseringen med hänvisning
till lärartillgången hamnar man
nog snabbt i ett resonemang enligt den
onda cirkelns princip. Polislärarna,
som enligt uppgift finns här, blir snabbt
ett argument för att ytterligare utbildning
skall förläggas till Stockholm.

Kammarens ledamöter erinrar sig säkert
den diskussion som fördes när universitetsfilialerna
för några år sedan
introducerades. Då hette det att det var
omöjligt att beröva de gamla universitetsorterna
den lärarkapacitet som skulle
behövas för att bygga upp effektiva
universitetsfilialer. Vi har fått se att
dessa orter snabbt kunnat dra till sig ett
tillräckligt och överraskande stort elevunderlag.

Det andra argumentet, om behov av
en reservstyrka av polismän i Stockholm,
är väl också ganska diskutabelt.
Jag tror inte att man exempelvis inom
Polisförbundet är så förtjust över att
otränad personal, som alltjämt befinner
sig under utbildning, skall utnyttjas där
besvärliga uppgifter kan vara att vänta.
Skulle man vid tillfällen då ordningen
står på spel peka på att man har en
mobiliseringsreserv, kan man riskera att
få en motsatt verkan mot den önskade
så att det uppfattas som ett hot. Därigenom
skulle man försvåra den polisiära
ordningshållningen.

Justitieministern hade en något tyngre
argumentation här i kammaren, men
denna har dock inte kommit oss till del
i statsverkspropositionen. Det var ju
värdefullt att justitieministern gav dessa
upplysningar. Jag tror att den lokalprövning
som han hänvisade till i stort
sett måste sägas vara en prövning av
vad man skall göra med Svea livgardes
tomma lokaler och hur man skall fylla
ut den statliga stadsdel det här är fråga
om. Den lokalprövningen har inte varit
en förutsättningslös bedömning av den
typ som inrikesministern i fjol hänvisade
till.

Om justitieministern har tillfälle att
komma tillbaka till kammaren, skulle

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. lokaliseringen av den centrala polisutbildningen, m. m.

jag också vilja fråga honom om man har
inhämtat yttrande från den delegation
för lokalisering av statlig verksamhet
som leds av finansdepartementets budgetchef
och som väntas lämna ett betänkande
redan i mars. Här försiggår just
en sådan generell prövning, och enligt
vissa uppgifter skulle det vara fråga
om att inom kort på nytt vädra tanken
på en radikal utflyttning från Storstockholmsområdet
av förvaltningsenheter.
Då frågar man sig om det är lämpligt
att endast några veckor dessförinnan
besluta att permanenta en viss utbildningsenhet
till just Storstockholm.

Frågan om polisutbildningen är, som
herr Per Jacobsson klargjorde, inte tillräckligt
stor för att vara avgörande.
Folkpartiet, och jag förmodar även centerpartiet,
hävdar att denna fråga måste
sättas in i ett större sammanhang.
Det är en testfråga på riksdagens viljeinriktning.
Som jag nyss sade är det
första gången en konkret fråga efter
fjolårets principställningstagande når
kammaren, och då är det viktigt att
veta var riksdagen står när målsättningar
och paroller skall sättas på prov.
Vad man då bör utgå från är att den
fortsatta tätortsutvecklingen i Storstockholm
i första hand är en fråga om förläggning
av förvaltningsenheter och
andra tjänster.

Enligt Länsplan G7 hade år 1950 industrin
i Storstockholm närmare 30
procent av antalet sysselsatta. För den
offentliga förvaltningen och övriga
tjänster totalt var det då endast fråga
om 23 procent. Redan 1965 hade siffrorna
svängt något, och offentlig förvaltning
och övriga tjänster hade passerat
industrin i Storstockholm. För
1980 pekar prognosen på 18 procent av
antalet arbetstillfällen för industrin mot
44 procent för offentlig förvaltning och
övriga tjänster.

Vill man alltså åstadkomma en förändring,
ett minskat tryck på Storstockholm,
måste man gripa in på den
sida som gäller offentlig förvaltning
och övriga tjänster. Det innebär att vi

t. ex. 1980 skulle ha 142 000 sysselsatta
inom industri i Storstockholm mot
340 000 sysselsatta i offentlig förvaltning
och övriga tjänster. Nu svarar
visserligen inte offentlig förvaltning
för mer än en tredjedel av dessa
340 000, men med sin tredjedel kommer
den ändå 1980 att ha lika många
som industrin totalt. Man får inte heller
glömma att det just är beslutsfattarna
inom den offentliga förvaltningen
som drar till sig så många andra sysselsättningstillfällen
att det är där som
man har nyckelpunkten om man vill
vrida utvecklingen till det bättre.

Jag tror alltså att kammarens ledamöter
har alla skäl att några ögonblick
fundera över om inte detta är en
angelägenhet där man borde visa sin
viljeinriktning och säga ifrån att den
typ av lokalprövning som här förekommit
inte är tillräcklig, innan man fattar
ett beslut i en sådan här fråga.

Herr Nils-Eric Gustafsson drog upp
några andra frågor som — om jag förstått
honom rätt -— huvudsakligen har
med industrietableringen och kontrollen
av den att göra. Som jag påpekat
är det i den offentliga sektorn som den
stora tunga potten ligger, och vill man
nå resultat, så är det där man bör vidtaga
åtgärder. Jag kan inte tänka mig
att man från centerpartiets sida vill
införa den ordningen att en underordnad
statlig instans skall sätta sig över
vad regering och riksdag beslutat i
fråga om förläggning av en statlig enhet.
En sådan typ av etableringskontroll
är väl helt orimlig. Det är ju riksdagen
som måste ha sista ordet. Även
om den fattar ett felaktigt beslut, skall
inte en lägre statlig instans korrigera
detsamma.

Vad gäller frågan om en kontroll av
industrilokaliseringen, som enligt de
kompletteringar som gjorts till herr
Hedlunds första uttalande häromdagen
inte skulle avse företag med mindre än
50 anställda, så blir en sådan etableringskontroll
för Storstockholms del
ganska illusorisk. Det är väl inte så

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Ang. lokaliseringen

viirst många företag med mer än 50
anställda som har etablerats i Storstockholm
på senare år eller kan väntas
göra det. De enheter av industriell
art vi har i Storstockholm, som är alltför
stora, var från början mycket små
och har vuxit på platsen. Dem skulle
man alltså inte fånga upp med en sådan
typ av etableringskontroll, som
för övrigt även har vissa principiella
sidor. Men jag tror inte att detta behöver
bli särskilt kontroversiellt. Det
viktiga är att kammaren tar tid på sig
för att fundera över om det inte vore
klokt att överväga om inte riksdagen
här skulle avvakta den Schönanderska
utredningen och framhålla att vi vill
se detta i ett stort sammanhang. Jag
tror att de av kammarens ledamöter
som i går kväll i TV såg det från Luleå
producerade programmet fick klart för
sig att för en stor allmänhet existerar
det ett spänningsförhållande mellan
Storstockholm och det övriga landet
och inte minst mellan Storstockholm
och övre Norrland. Den unga flicka
som fick rikta frågor till Hjalmar Mehr
och till experten från Ingeniörsvetenskapsakademien
var säkert representativ
för de många som upplever det som
ett tvång att dras in i Storstockholmskvarnen.
För henne fanns det inget
annat alternativ. Även i den offentliga
debatten måste vi räkna med att varje
liten fråga om att bevara eller öka trycket
på Storstockholm i de delar, där
vi har rörelsefrihet —■ och det är just
den statliga förvaltningen — utgör ett
test på riksdagens vilja att visa allvaret
i de principbeslut som riksdagen
på inrikesministerns inbjudan fattade
1969.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ställde en testfråga
till herr Helén; han har inte svarat på
den. Han har sagt att han hoppas att
denna fråga inte skall behöva bli kontroversiell
i framtiden. Jag hoppas att

av den centrala polisutbildningen, m. m.
han har partiet och tidningarna med
sig i den uppfattningen, men jag är inte
säker därpå. Jag har en hel mapp full
med tidningsurklipp som talar ett helt
annat språk.

Sedan sade herr Helén att jag hade
varit inne på industrietablering och
att han för sin del fattat att det här
gällde den offentliga sektorn. Herr Helén
har ju varit landshövding i Växjö

— han är det för resten fortfarande

— och borde väl veta att den offentliga
sektorn uppträder på industrisidan
också i ganska stor utsträckning. Det
har faktiskt skett en ökning på den sidan.

Påståendet att det under senare år
inte skulle ha tillkommit nya företag
med mer än 50 anställda inom Storstockholmsregionen
har jag mycket
svårt att förstå. Jag tror knappast att
herr Helén kan belägga detta. Jag fick
alltså inget klart svar. Herr Helén säger
att det här kanske kan bli bra.

Jag noterar tills vidare att centern
i fråga om det moment i lokaliseringspolitiken
som heter etableringskontroll
för närvarande står ganska ensam.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min förhoppning om
centerpartiets kommande inställning
grundar sig på den syn som väl ändå
måste vara gemensam, nämligen att det
väsentliga är att minska trycket på
Storstockholm och göra det på de samhällssektorer
där väsentliga ändringar
går att få. På den punkten hoppas jag
alltså att det inte skall råda någon
oklarhet.

I den mån herr Nils-Eric Gustafsson
vill att jag skall skriva under tanken
på en etableringskontroll, som skulle
gälla såväl förvaltningsenheter som industriföretag,
kan jag inte följa honom.
Jag tror helt enkelt att det är en
olycklig väg. Man kan inte ha ett underordnat
statligt organ, som skall kunna
sätta sig över riksdagsbesluten och
pröva om riksdagen handlat rätt eller

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. lokaliseringen av den centrala polisutbildningen, m. m.

inte, utan riksdagen måste ta sitt ansvar.
Det gäller här etablering av all
statlig verksamhet, såväl förvaltande
som industriell.

Vad gäller etablering av industriföretag
från den enskilda sektorn inom
storstadsområdena, så når man knappast
några resultat med den spärrgräns på
50 anställda som har angivits i ett uttalande
från centerpartiet. Jag har inte
bestritt att det kan finnas någon eller
några industriella enheter med över
50 anställda, som har etablerats, men
de är såvitt jag förstår ytterligt få. Det
väsentliga i den hittills rådande utvecklingen
är att det är små företag som
vuxit sig stora inom Stockholmsområdet,
och dem kan man inte sparka ut
med denna mekanism. Man får genom
andra medel verka för att de frivilligt
skall flytta, och där är samrådet mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och industrins
lokaliseringsbyrå och Industriförbundet
ett av de mest verksamma
medlen. Jag hoppas alltså att herr NilsEric
Gustafsson inte skall framhärda
i ett alltför dogmatiskt betraktelsesätt
här. Det skulle nog skada inte bara
partiet utan hela den viktiga diskussionen
om att få till stånd en bättre avvägning
mellan Storstockholm och landets
övriga delar.

Jag hoppas att herr Birger Andersson,
om justitieministern inte har tid
att komma tillbaka, vill säga några ord
om var regeringspartiet står i den
grundläggande frågan: Skall riksdagen
låta bli att utnyttja detta tillfälle att ta
ställning för en bättre lokalisering, en
lokalisering i rätt riktning, eller skall
riksdagen ta sitt ansvar?

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Helén svarar på
sätt och vis mycket skickligt genom att
koppla ihop två saker: dels den offentliga
sektorn, dels den privata. Han säger
att det vore orimligt att kräva att

det skulle finnas något överorgan som
kunde sätta sig över av riksdag och regering
fattade beslut. Jag vill förenkla
frågan för herr Helén. Hur förhåller
det sig med den etablering som sker på
den privata sidan? Där måste väl i alla
fall svar kunna ges klart och otvetydigt.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag förstår av herr
Gustafssons sätt att lägga upp dessa
frågor att han tror att det är en kolossal
skillnad mellan centerpartiets energiska
agerande när det gäller lokaliseringspolitiken
och folkpartiets; vi kommer
så småningom lunkande efter. Jag
tror att vår partiledare av olika skäl
var litet försiktig när han diskuterade
med herr Gustafsson. Jag kan kanske
vara mer öppen och säga till herr Gustafsson
att man när man valt detta exempel
har valt ett mycket dåligt sådant.
Det är ju helt enkelt så att en hel del
stora företag som varit verksamma inom
Storstockholmsområdet under de
senaste åren har flyttat ut till andra
områden. Det är också, som herr Helén
påpekade, ett faktum att det har
blivit en snedvridning i Stockholm.
Den grupp som företräder allmän förvaltning
och andra tjänster har undan
för undan vuxit, medan den grupp som
arbetar inom industrin samtidigt har
minskat. Jag vet inte om jag skulle vilja
vara med om att försöka skapa en sådan
befolkningsstruktur i huvudstaden
att det inte fanns några arbetare alls
här — kanske en och annan byggnadsarbetare
men inga industriföretag och
ingen sådan balans som vi eftersträvar
på andra håll ute i landet. Jag skulle
helt och fullt ha hållit med herr Gustafsson
om förslaget hade gällt Göteborgsområdet
eller Malmö—Hälsingborgsområdet
— men jag stöter mig väl
med en del människor när jag säger
detta. Att just välja Stockholm som exempel
tycker jag var ett mycket olyckligt
val.

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Ang. lokaliseringen av den centrala polisutbildningen, m. m.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Min gode vän herr Axel
Andersson skulle använda den grova
kanonen, men han drog den tillbaka:
jag upptäckte i varje fall inte skottet.
Herr Axel Andersson förklarade först
att hans partiledare inte kunde yttra sig
öppet i denna kammare men att han
själv kunde göra det. Jag beklagar om
herr Helén inte kan yttra sig öppet här,
det vore bra om han kunde det.

Herr Axel Andersson försökte sedan
kringelikroka till detta och sade att det
var fel fråga och en alldeles för liten
fråga. Jag sade inledningsvis att det är
en materiellt liten men principiellt
ganska stor fråga. Sedan sade herr Andersson
att det var alldeles fel stad, det
skulle inte vara Stockholm, det skulle
vara Göteborg eller Malmö. Ja, det är
också ett besked. Men något besked —
ut ur denna labyrint — om var folkpartiet
står när det gäller denna i dag
mycket viktiga och för framtiden ännu
viktigare fråga har icke lämnats av
herr Helén, som är verserad, eller av
herr Axel Andersson, som ibland talar
på vers.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nils-Eric Gustafsson
påstår att jag hade sagt att det här
gällde fel fråga. Det har jag aldrig sagt,
utan jag sade att det var fel exempel så
till vida att när centerpartiet skulle
börja med sin etableringskontroll vände
det sig åt fel håll — man vände sig
åt ett håll där antalet verksamma undan
för undan under de senaste åren
har sjunkit, nämligen inom industrin,
medan däremot antalet i förvaltning
och annan tjänst sysselsatta i hög grad
ökat.

Herr Gustafsson sade vidare, att han
inte märkte smällen från min kanon.
Jag hade inte valt någon grövre kanon;
jag tillhör inte de allra brutalaste och
tycker alltför mycket om herr Nils-Eric

Gustafsson för att jag gentemot honom
skulle vilja använda tjocka Bertha eller
någon kanon av den typen. Jag tyckte
att det var onödigt att göra detta, ty
jag tror säkert att folkpartiet och centerpartiet,
när man inom centerpartiet
har funderat över det utspel som herr
Hedlund här har gjort — han brukar
göra sådana utspel -— och kommit underfund
med vad det egentligen gäller,
mycket väl kommer att vara på samma
spår.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag reagerade mot att
herr Gustafsson påstod att folkpartiet
alltid följt efter centerpartiet när det
gällt lokaliseringspolitiken. Han förmodade
också att folkpartiet skulle göra
så i fråga om centerns förslag till etableringskontroll.
Jag vill att börja med
framhålla att påståendet inte är riktigt.
Till grund för den lokaliseringspolitiska
försöksverksamhet som nu bedrivs
här i landet ligger förslagen i betänkandet
”Aktiv lokaliseringspolitik” från
1963, och dessa förslag lades fram av
en enhällig utredning. Som ledamot i
denna utredning satt bl. a. den kände
centerpartisten och lokaliseringsexperten
Torsten Andersson, numera landshövding
i Gotlands län.

I utredningen diskuterades också
mycket ingående frågan om etableringskontroll,
och vi for liksom herr Gustafsson
över till England och lärde oss
hur man i London och i Birmingham
bedrev lokaliseringspolitik och hur tillståndsgivningen
för industrietablering
där verkade. Men vi var enhälligt av
den uppfattningen att etableringskontroll
inte var någonting att applicera
på Sverige, på Stockholms stad eller på
någon annan expanderande region i
vårt land. Av vilken anledning då? Jo,
redan 1959—1963 när den s. k. Näslundska
utredningen arbetade, konstaterade
vi att utflyttningen av industrianställda
från Stockholm var större än
inflyttningen. Vi konstaterade att de

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. lokaliseringen av den centrala polisutbildningen, m. m.

industrianställdas relativa andel av den
totala befolkningen successivt minskade
och att prognoserna visade på samma
tendens under kommande år — och
de har ju också besannats. De siffror
som herr Helén i sitt anförande angav
belyser ju detta. De relativa siffrorna
för servicesektorns och den offentliga
sektorns tillväxt i Stockholm, visar
samtidigt en markant stigande trend. Vi
var 1953 i en enhällig utredning principiellt
emot en etableringskontroll. Vi
hade den åsikten att näringslivet skulle
få etablera på de platser där det fann
det ekonomiskt riktigt att etablera sig.
Vi menade att lokaliseringspolitisk rådgivning
och stimulansmedel måste sättas
in för att styra företagen till stödområdena
och då även från storstadsområdena.

Nu har även den Lemneska utredningen
behandlat denna fråga. Tydligen
har inte heller de experter och
rådgivare som den Lemneska utredningen
har anlitat — bl. a. herr Mac
Hamrin i Kalmar och herr Thorbjörn
Fälldin i andra kammaren — kommit
fram till att etableringskontroll skulle
vara ett riktigt sätt att styra utvecklingen
på detta område.

Vi är väl alla här fullt överens om att
något måste göras för att försöka styra
företagen till de regioner som utvisar
en utglesning av befolkningen och har
arbetslöshetsproblem. Vi är också beredda
att satsa på en sådan styrning,
en styrning med rådgivning, ekonomiska
stimulansmedel och på annat sätt.
Men att sätta in en kontroll eller tillståndsgivning
för företagsetablering i
en region, där tillväxten huvudsakligen
beror på andra faktorer, tror vi inte
att det är mycket bevänt med. Vi tror
inte heller att det främjar en aktiv lokaliseringspolitik.
Centern och folkpartiet
samt övriga riksdagspartier har varit
eniga om att etableringskontroll inte
är en metod som bör tillgripas i
vårt land. Det kan verkligen ifrågasättas
om det finns anledning att nu införa
den.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! I folkräkningstider konstateras
ju att Storstockholmsområdet
får flera människor, medan särskilt
skogslänen får allt färre. Jag tror att en
lika viktig iakttagelse är att strukturen
håller på att ändras. Service i vid mening,
förvaltning och annat växer här.
Det ger en hög andel av högt utbildad
personal — dessutom med höga löner.
Får vi i detta land en socialt och utbildningsmässigt
mycket varierande befolkningsbild
i olika delar, kommer det
att innebära allvarliga risker för framtiden.
Något tillspetsat sagt kan det bli
två nationer.

Nu vet vi att staten svarar för en
stor del av service, byråkrati, forskning
och utbildning etc. Det har länge
diskuterats att flytta ut en del härav
från Stockholmsområdet. Det har väl
också utkristalliserats ett mönster för
vad som händer i sådana sammanhang.
Verket i fråga — från högste chefen och
långt ned — förklarar nämligen att verket
trivs så bra och inte kan fungera
någon annanstans än här. Man kan tolka
det så, att finns inte kanslihuset
innanför utsikten från fönstret, skulle
verket inte riktigt trivas. Alla verk trivs
och tror att de är perfekt placerade där
de är, vilket i och för sig är trösterikt
för oss att veta.

Men nu visar erfarenheten att även
om man flyttar ut ett verk, och chefen
kanske avgår i protest och andra anställda
blir ledsna, och vi går till samma
verk efter en tid, kan vi konstatera
att personalen trivs väldigt bra också
på det nya stället. Det har fått mycket
bättre lokaler, ty verket var splittrat
på många ställen i Stockholm. Personalen
stannar längre. Effektiviteten och
arbetsglädjen sägs vara mycket stor.

Det är alltså en mycket glädjande
iakttagelse att verk trivs också på nya
ställen. Man kan kanske generellt säga
att verk och inrättningar alltid trivs,
men att de trivs så bra att de drar sig
för att flytta. År detta sant, ger det oss
naturligtvis mycket stor frihet att flytta

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Ang. lokaliseringen

verk. De kommer efter en tid att trivas
utmärkt även på det nya stället.

Nu kan det sägas att bevisen inte är
många. Försvarets fabriksverk, som
flyttade till Eskilstuna, är det mest iögonenfallande
exemplet. Jag medger att
det är svårt att leda detta i bevis, ty
det finns så få exempel. Men det är
väldigt svårt att finna många exempel,
när det är så förtvivlat få som har flyttat
ut. Innan de har blivit fler må vi väl
nöja oss med de bevis som de hittills
mycket få utflyttningarna givit. Resultaten
har undantagslöst varit mycket
positiva.

Den stackars motionären utgick alltså
ifrån att verk kommer att trivas
även när de flyttats ut. Att de ändå tycker
att det är tråkigt att flytta leder naturligtvis
till tanken att man i första
hand bör inrikta sig på lokalisering när
det gäller verk som antingen är nya
eller ändå skall flytta —• alltså föreslås
flytta inom Storstockholmsområdet,
som det är ju är fråga om i det här
fallet. Det var den enkla och banala
tanken som låg bakom min motion.

Det kan sägas att man inte skall anlägga
en lokaliseringsaspekt på så lösa
boliner, men eftersom statsrådet själv
över huvud taget inte berört lokaliseringsaspekten
fann jag mig oförhindrad.
I dag hänvisar statsrådet till den,
men han åberopar inte till sig själv,
vilket hade varit starkare, utan han
tvingas hänvisa till vad statsutskottet
erfarit att han egentligen hade tyckt,
fast han inte ansåg det vara värt att
nämna. Han uppehöll sig också vid att
han var rädd för att lokaler skulle få
stå tomma, en tanke som är litet konstig.
Kan man tänka sig att det i Stockholmsområdet
icke skulle gå att hyra
ut dessa lokaler, därest polisskolan inte
flyttar in i dem?

Senare i vår kommer vi att få uppleva
en parallell till detta. Då nedläggs
en annan militär inrättning, nämligen
flygflottiljen i Tullinge. Frågan är vad
man skall göra med dess lokaler. Försvarets
fredsorganisationsutredning och

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 7

av den centrala polisutbildningcn, m. m.
en arbetsgrupp inom departementet har
tittat på saken, och avsikten är nu att
flytta flygkåren i Hägernäs in. fl. inrättningar
tvärsigenom staden, ty det finns
ju alldeles ypperliga lokaler i Tullinge.
Det finns väl i och för sig ingen som
tvivlar på detta, men inte heller där
har man, när flyttning ändå är aktuell,
tagit in i hilden frågan huruvida det
går att göra den flyttningen litet längre.

Jag skall inte gå in i debatt i frågan
om polisskolan med fördel kan förläggas
till Gävle. En del av de argument
som har anförts tycker jag dock inte
är särskilt starka. Även om varenda
kompetent lärare funnes i Stockholm,
skulle de ju med nyttjande av de kommunikationsmedel
som ändå funnes
kvar kunna tjänstgöra åtminstone en
bit utanför Storstockholmsområdet.

Herr talman! Det är möjligt att vi
kan återkomma till liknande frågor.
Låt oss då bara hoppas att det icke bevisas
vad som misstänks på några håll,
nämligen att bara pest och hungersnöd
kan förmå statsverksamhet att lämna
Storstockholmsområdet.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har fått ett vänligt
brev från herr Axel Andersson, men
fastän det är mycket kort skall jag inte
läsa upp det.

Emellertid hoppas jag att en sak nu
står klar för alla i kammaren. Man anklagar
centerpartiet för att ha tagit upp
en alldeles för liten fråga till debatt,
men efter den närmast föregående talarens
anförande är det uppenbart att
motionen väckts av herr Hans Lindblad,
medlem av folkpartiets riksdagsgrupp.
Påståendet att en för liten fråga
har tagits upp får alltså riktas till någon
annan.

Jag trodde att vad jag sade skulle bli
föremål för en liberal bedömning. Jag
trodde att diskussionen mellan mittenpartierna
skulle kunna föras också på
det här viset, när de nu inte har sam -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. lokaliseringen av den centrala polisutbildningen, m. m.

ma mening. Jag har efterlyst svar beträffande
inställningen till etableringskontrollen,
men jag har inte fått något,
vare sig av herr Helén, herr Axel Andersson
eller herr Wirtén. Men det kanske
kommer. Jag är tålmodig. Jag är
van att vänta på tåg.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är synd att herr
Gustafsson inte lyssnat på debatten.
Alldeles nyss lämnades det ett besked
beträffande etableringskontrollen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Mittenkontrahenternas
kärleksgnabb skall jag inte blanda mig
i, även om det var intressant att lyssna
till det. Utskottet har haft att behandla
frågan om polisskolans förläggning,
men man har här kommit in på
etableringskontroll och vilka som är
mest rättrogna — de i mitten eller
andra.

I frågan om decentralisering av statliga
verk tog statsutskottet förra året
och även riksdagen en bestämd ståndpunkt.
Den finns redovisad i handlingarna.
Utskottet säger i sitt utlåtande:
”Utskottet har tidigare — —- — uttryckt
sig dela den uppfattning som
— närmast mot bakgrund av storstadstillväxten
— innebär att vissa åtgärder
i decentraliserande syfte kan och
bör vidtas i avvaktan på de utredningar
som pågick och pågår i anslutning
till expertgruppen för regional utredningsverksamhet.
”

Vi vidhåller denna uppfattning, som
vi anser vara riktig. När vi hade att behandla
motionerna i utskottets avdelning
tyckte vi att det var angeläget att
litet närmare tränga in i frågan, och vi
ordnade vad amerikanerna brukar kalla
hearings. Vi hörde representanter för
departementet och för rikspolisstyrelsen.
Vi hade med dessa en mycket ingående
diskussion om polisskolan. Vi

fick då bl. a. reda på att både departementet
och rikspolisstyrelsen hade haft
kontakter med den delegation för lokalisering
av statlig verksamhet som finns.

Herr Helén frågade om det har skett
någon prövning eller förekommit några
kontakter i detta ärende. I utskottsutlåtandet
finns redovisade den prövning
och de kontakter som har föregått
Kungl. Maj ds förslag. Inom avdelningen
fann vi att så starka skäl förelåg för att
följa vad regeringen föreslagit att vi
inte ansåg oss kunna frångå förslaget.
Den redovisning som lämnades visade
tydligt att alla skäl talade för att när
det gäller polisskolan inga möjligheter
finns att få till stånd en sådan utflyttning
som vi tidigare har ansett vara
önskvärd och som vi principiellt fortfarande
anser vara önskvärd.

Justitieministern har här inför kammaren
utförligt redogjort för de synpunkter
som departementet har på denna
fråga, och det finns därför ingen anledning
för mig att upprepa dessa. Detta
är de motiveringar som utskottsmajoriteten
har haft för sitt ställningstagande.

Herr Helén tog upp frågan om lärarna.
Ett stort antal av dessa är speciallärare
och timlärare som tyvärr, enligt
vad alla uppgiftslämnare har sagt, endast
finns tillgängliga just här i Stockholm
och som svårligen går att locka
ut till andra orter. Även av det skälet
har man insett att det är besvärligare
än man trott att göra en utflyttning.
När det gäller den fasta personalen är
den inte större än att den klarar sig
till och med för herr Hedlunds gränsspärr
— den är ungefär 50 personer.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefatta -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

des i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej —41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 4, med anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 1, såvitt
propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften skall utgå
för år 1970.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. ändrade bestämmelser rörande

stads- och landshypoteksinstitu tionerna Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr G, i anledning av proposition
med förslag till lag om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. in., jämte motioner.

I en den 5 december 1969 dagtecknad
proposition, nr 171 år 1969, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av ett
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga förslag till

1) lag om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar,

2) lag om ändring i förordningen
(1968:576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att utfärda två garantiförbindelser
som innebure åtaganden
enligt vad som angivits i övergångsbestämmelserna
till de föreslagna lagarna.

I propositionen hade föreslagits, att
landshypoteksförening skulle få lämna
lån intill 75 procent av en jordbruksegendoms
belåningsvärde i stället för
som för närvarande intill 60 procent.
Vidare föresloges en liberalisering av
bestämmelserna om vilka fastigheter
som finge belånas av landshypoteksförening.
Dessutom hade föreslagits, att
fastighets belåningsvärde alltid skulle
få fastställas av föreningen själv utan
den begränsning som för närvarande
gällde genom att värderingen i vissa
fall skulle anknyta till gällande taxeringsvärden.
Efter mönster av de fondbestämmelser
som infördes för stadshypoteksinstitutionen
den 1 januari
1969 föresloges nya regler om reservfond
för hypoteksbanken och landshypoteksföreningarna.

För både landshypoteksinstitutionen
och stadshypoteksinstitutionen hade

3f Första kammarens protokoll 1970. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. ändrade bestämmelser rörande stads- och landshypoteksinstitutionerna

föreslagits, att låntagarnas solidariska
ansvar för föreningarnas förbindelser
skulle avvecklas och att den legala
panträtt som innehavarna av hypoteksbankens
och stadshypotekskassans obligationer
nu hade i låntagarnas låneoch
inteckningsreverser skulle borttagas.

Dessutom hade föreslagits, att de båda
institutionerna skulle ställas under
tillsyn av bankinspektionen.

Den nya lagstiftningen föresloges träda
i kraft den 1 juli 1970.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna I:
815, av herr Hermansson m. fl., och II:
945, av herr Eliasson i Sundborn m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
med den ändringen, att 24
och 59 §§ erhölle i motionerna angiven
lydelse, vilket förslag gällde, dels en
lindring av det krav som uppställts i
fråga om relationen mellan landshypoteksföreningarnas
reservfonder och deras
skulder, dels befogenhet för hypoteksbanken
att själv fastställa dröjsmålsränta
för de fall då en förening
icke i tid fullgjorde föreskriven inbetalning
till banken.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 815 och II: 945, såvitt nu
vore i fråga, antaga 24 § i det genom
propositionen 1969:171 framlagda förslaget
till lag om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar; B.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 815 och II: 945, såvitt nu
vore i fråga, antaga 59 § i det under
A nämnda lagförslaget;

C. att riksdagen måtte för sin del antaga
64 § i det under A nämnda lagförslaget
med ändrad lydelse i enlighet
med vad som i bilaga 1 till detta utlå -

tande betecknats som utskottets förslag; D.

att riksdagen måtte bifalla propositionen
1969:171 i övrigt.

Reservationer hade avgivits

1) , vid utskottets hemställan under

A, av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Thorsten Larsson (ep), Brundin
(m), Regnéll (m) och Löfgren (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:815
och II: 945, såvitt nu vore i fråga, för
sin del antaga 24 § i det genom propositionen
1969:171 framlagda förslaget
till lag om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar
med ändrad lydelse i enlighet
med vad som i bilaga 2 till detta utlåtande
betecknats som utskottets förslag; 2)

, vid utskottets hemställan under

B, av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Thorsten Larsson (ep), Brundin
(m), Regnéll (m) och Löfgren (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 815 och II: 945, såvitt nu vore i fråga,
för sin del antaga 59 § i det under
A nämnda lagförslaget med ändrad lydelse
i enlighet med vad som i bilaga 3
till detta utlåtande betecknats som utskottets
förslag.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Lagen om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningarna
är att hälsa med
tillfredsställelse. Den vidgning av hypoteksföreningarnas
lånebestämmelser
som innebär att dessa nu kan lämna
lån upp till 75 procent av belåningsvärdet
mot tidigare 60 är en utökning som
säkert är helt riktig. Propositionen har
heller inte föranlett många invändning -

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

Ang. ändrade bestämmelser rörande stads- och landshypoteksinstitutionerna

ar — endast på ett par punkter, nämligen
dels fondbildningsbestämmelserna,
dels den s. k. dröjsmålsräntan. På
dessa punkter föreligger alltså två reservationer
från den samlade oppositionen
i bankoutskottet.

Vad först gäller dröjsmålsräntan föreslås
i propositionen att man i lagen
skall inskriva en viss bestämd räntesats.
Det föreskrivs att landshypoteksföreningarna
skall betala en halv procent
i månaden på det till banken förfallna
beloppet. Både reservanterna
och motionärerna tycker att denna ordning
är stel och otidsenlig. Denna bestämmelse
har också ganska många år
på nacken. Hypoteksföreningarna å sin
sida har rätt att själva fastställa dröjsmålsräntan
gentemot de enskilda kunderna.
Givetvis är detta system riktigt med
beaktande av den fluktuerande ränta
som vi nu har. Vi tycker att det är alltför
stelbent att räntesatsen när det gäller
hypoteksföreningarna skall fastslås
i en lagtext. Här borde banken, utan
risk för övergrepp på hypoteksföreningarna,
kunna få rätt att fastställa den
från tid till annan gällande räntesatsen.

Herr talman! Jag skall sedan beröra
den andra reservationen, som gäller
fondtäckningskravet. Reservationen innebär
att de lån som hypoteksföreningarna
lämnar ut och som också är försedda
med statens borgen — de s. k. garantilånen
— skall vara fria från fondtäckningsmedel.
Vi anser det inte rimligt
att det uppställs krav på sammanlagt
två procent fondtäckning för lån
som måste anses riskfria. Eller anser
regeringen att dessa garantilån i jordbruk
inte är helt guldkantade fastän de
är försedda med statens borgen? Jag
har faktiskt uppfattningen att de är
det, även om det förs en njugg och
restriktiv jordbrukspolitik, som utsätts
för ytterligare påfrestningar nu i Nordeksammanhang.
Så länge staten borgar
för dessa lån måste de väl ändå anses
vara klart guldkantade. Det har också
berättats att man hos lantbruksnämnderna,
vilka beviljar dessa lånegarantier,

har god erfarenhet av låntagarnas möjlighet
att genomföra sina betalningar.
Detta är bara en anmärkning i marginalen;
det är statens borgen som vi
diskuterar och som är det väsentliga.

Utskottsmajoriteten säger att om man
skulle medgiva en lättnad i fondbestämmelserna
på grund av garantilångivningen,
skulle det bara innebära att det
för den övriga långivningen skulle krävas
större täckningsskyldighet. Den
slutsatsen tycker jag knappast är riktig.
Varför skulle fondrelationskravet höjas
när kravet enligt utskottets förslag redan
är dubbelt så stort för hypoteksinstitutionens
bottenlångivning, sammanlagt
alltså två procent, som för bankinstitutens
utlåning mot botteninteckning
i jordbruks- och skogsfastigheter —
endast en procent? Denna fördubbling
av fondkravet kan vara motiverad med
hänsyn till hypoteksinstitutionens begränsade
möjligheter att belåna industrifastigheter,
men någon ytterligare
höjning om de helt riskfria garantilånen
undantas från fondtäckning kan
knappast vara sakligt motiverad. Detta
fondtäckningskrav, som här ställs på
garantilånen, ställs alltså inte heller
gentemot andra banker. Samma låneinriktning
finns ju även hos en del av
våra andra banker.

Herr talman! Vi reservanter menar
att det vore en rättviseåtgärd av riksdagen
att ge samma villkor åt hypoteken
som andra banker har.

Med detta vill jag yrka bifall till föreliggande
reservationer.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I bankoutskottets föreliggande
utlåtande nr 6 behandlas
Kungl. Maj:ts proposition 171/1969 med
förslag till lag om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar.
I propositionen, som jag
förmodar att ledamöterna av denna
kammare tidigare tagit del av, föreslås
att landshypoteksförening skall få läm -

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Ang. ändrade bestämmelser rörande stads
na lån intill 75 procent av jordbruksegendoms
belåningsvärde i stället för
för närvarande 60 procent. Det är således
en relativt kraftig utökning av
möjligheterna för landshypoteksföreningarna
att lämna lån. Vidare föreslås
i propositionen en liberalisering
av bestämmelserna om vilka fastigheter
som får belånas av landshypoteksförening.
Dessutom föreslås i propositionen
att fastighets belåningsvärde alltid
skall få fastställas av föreningen
själv utan den begränsning som för närvarande
gäller att värderingen i vissa
fall skall anknytas till gällande taxeringsvärden.

Till grund för förslagen ligger dels
en promemoria från Sveriges allmänna
hypoteksbank, dels en promemoria
av en av finansministern tillkallad utredningsman.
De båda promemoriorna
har varit föremål för en omfattande remissbehandling.

Utskottet har vid sin behandling av
propositionen i stort sett varit enigt
med departementschefen, vilket även
herr Thorsten Larsson framhöll. Endast
på två punkter redovisas delade meningar,
föranledda av de likalydande
motionerna 1:815 av herr Hermansson
m. fl. och 11:945 av herr Eliasson i
Sundborn m. fl. Motionärerna vill dels
ha en lindring av de krav som uppställs
i fråga om relationerna mellan
landshypoteksföreningarnas reservfonder
och deras skulder, dels befogenhet
för hypoteksbanken att själv fastställa
dröjsmålsränta i de fall då en förening
inte i tid fullgör föreskriven inbetalning
till banken.

Motionärerna betecknar det som
orimligt att fondtäckningskravet skall
omfatta också den del av föreningens
skulder som motsvarar lån som utlämnas
mot statlig kreditgaranti. Herr
Thorsten Larsson pläderade också för
just de synpunkterna. Som närmare utvecklas
i propositionen är det föreslagna
fondrelationskravet baserat på en
samlad avvägning av de kreditrisker
som föreningarna löper. Vid remissbe -

och landshypoteksinstitutionerna
handlingen av hypoteksbankens promemoria
har bl. a. bankinspektionen ansett
att fondrelationskravet borde sättas
högre än enligt bankens förslag med
vilket motionärernas förslag i huvudsak
överensstämmer. Givetvis vore det
möjligt att alternativt utforma fondrelationskravet
så att garantilånen inte
medförde täckningsskyldighet, men i
så fall borde kravet emellertid höjas
beträffande den övriga långivningen.
Någon anledning att överväga en sådan
ändring synes inte föreligga så
länge garantilånen svarar för blott en
ringa del av föreningens långivning.
Procenttalen i fråga om lån mot kreditgaranti
framgår även ganska tydligt av
propositionen. De är för närvarande
mycket låga.

Vad gäller bestämmelsen om dröjsmålsränta,
som motionärerna kritiserar,
har den oförändrad överförts till
lagförslaget från den nu gällande förordningen
om landshypoteksinstitutionen.
Frågan om ändring av bestämmelsen
synes inte ha varit aktuell vare sig
på utredningsstadiet eller under remissbehandlingen.

Utskottets majoritet anser inte att
motionärerna har anfört tillräckligt
starka skäl för att den nuvarande ordningen
med en i författning angiven
fast dröjsmålsränta till hypoteksbanken
bör överges och är inte heller berett
att förorda en höjning av den föreskrivna
räntesatsen.

Av denna mycket korta redovisning
framgår att utskottet avstyrker motionerna,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt beträffande vardera punkten
A och B samt därefter särskilt rörande
punkterna G och D.

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
A, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 53.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och

Om ett värdefast statligt obligationslån
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 53.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fru Florén-Winther (m) anmälde, att
hon vid den nu företagna voteringen
avsett att rösta nej men av misstag nedtryckt
ja-knappen.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna G
och D.

Om ett värdefast statligt obligationslån

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner om
ett värdefast statligt obligationslån.

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Om ett värdefast statligt obligationslån

I de likalydande motionerna 1:825,
av herrar Stefanson och Eric Peterson,
samt 11:957, av herr Löfgren m. fl.,
hade yrkats, att riksdagen skulle uppdraga
åt riksgäldsfullmäktige att emittera
ett värdesäkert lån i små valörer
för att därigenom erfarenhet skulle vinnas
om denna låneform.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 825 och II: 957.

Reservation hade anförts av herrar
Stefanson (fp), Åkerlund (m), Thorsten
Larsson (ep), Brundin (in), Regnéll
(in) och Löfgren (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:825
och 11:957 uppdraga åt fullmäktige i
riksgäldskontoret att emittera ett värdesäkert
lån i små valörer.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 7 behandlar en fråga som inte
är ny för denna kammare, nämligen
förslaget om ett värdesäkert obligationslån
i små valörer vilket på uppdrag
av riksdagen skulle emitteras av
riksgäldsfullmäktige. Avsikten skulle
enligt motionärerna vara att man härigenom
kan få ökad erfarenhet av värdesäkra
statsobligationer.

Bakom detta förslag ligger samma
tankegångar som de som föranledde
värdesäkringskommittén att i sitt betänkande
i början av 1964 förorda ett
försök med indexlån i mindre omfattning.

Motionärerna anser liksom kommittén
att det framför allt torde vara hushåll
med mindre förmögenheter som
har behov av en ny värdesäker placeringsform.

Det har i debatten i denna fråga
framförts argument mot införande av
indexlån. Man har bl. a. sagt att sådana
lån skulle innebära en fara för sam -

hällsekonomins funktionssätt och stabilitet.
På basis av de undersökningar av
juridiska och ekonomiska problem, som
en rad experter utförde åt värdesäkringskommittén,
blev emellertid kommitténs
allmänna omdöme att argumenten
mot indexlån inte sällan var mindre
väl underbyggda. ”Det förefaller
mest troligt”, framhölls i betänkandet,
”att indexlån, om de introduceras i ett
läge med tendenser till efterfrågeöverskott
och åtföljande prisstegringar,
skulle kunna bidra till att återställa den
samhällsekonomiska balansen.”

Jag vill påminna om att sådana tungt
vägande remissinstanser som Kooperativa
förbundet och LO, för att nämna
några, instämde i värdesäkringskommitténs
åsikter och förslag till en försöksverksamhet
med sådana lån.

Kommitténs slutsats blev att det är
önskvärt att statliga indexlån av sparobligationstyp
emitteras på försök i
viss begränsad omfattning. Detta föreslås
också i den motion som utskottsutlåtandet
behandlar. Bankoutskottet
har avstyrkt motionen, men en reservation
med tillstyrkan har lämnats av centerpartiets,
folkpartiets och moderata
samlingspartiets representanter i utskottet.

Det är just nu utomordentligt betydelsefullt
att man prövar nya åtgärder
och nya vägar för att stimulera sparandet.
Vi har en mycket ansträngd kreditmarknad
som medför alldeles speciella
svårigheter för näringslivet. Det är i
dag inte otillräcklig ordertillgång som
hindrar företagens utveckling utan
många gånger i stället en kreditmarknad
med onormalt hårda restriktioner.
Kreditmarknaden präglas av knapphet
på lånemedel, och även om restriktionerna
skulle lätta kommer denna karakteristik
av kreditmarknaden antagligen
att stå sig även i framtiden, i varje
fall under de närmaste åren. Är det
då inte rimligt att pröva nya former,
som just siktar in sig på hushållssparandet
— former som kan stimulera
småsparandet? Vårt förslag, framfört

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

i motion och reservation, vill ge sinåspararna
ett nytt sparalternativ, ett alternativ
som skulle försäkra deras sparmedel
mot risken för penningvärdeförsämring.

Kapitalägare med större tillgångar
har kunnat gardera sig mot inflationen
genom att placera sina medel i realkapital,
fastigheter, aktier eller andra
objekt med värdebeständighet. Den
möjligheten har inte småspararna. Deras
sparmedels realvärde har successivt
minskat i takt med inflationen.
Det är inte så attraktivt att spara, när
man finner att realiserandet av ett
sparmål skjuts framåt i tiden på grund
av prishöjningar eller att köpkraften
hos det kapital man genom sparande
byggt upp minskar och därför inte ger
den reella ekonomiska trygghet man
räknat med.

Syftet med dessa motioner måste, såvitt
jag kan förstå, delas av oss alla.
Det är då oförklarligt att inte utskottet
kunnat acceptera den begränsade försöksverksamhet
som här föreslås.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid detta utlåtande.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Frågan om värdesäkra
obligationslån har sedan 1966 årligen
behandlats här i riksdagen. Varje gång
har riksdagen avslagit de framställda
motionsyrkandena. Herr Stefanson var
ju också inne på denna följetong, som
förekommit år efter år.

Man kan vid bedömningen av dessa
problem ställa sig frågan: Hur mycket
skall samhället ta på sig i fråga om ansvar
för dessa saker? Vid den remissbehandling
av likalydande motioner
som förekom under åren 1966 och 1967
avstyrktes från experthåll införande av
värdefasta obligationslån. Bl. a. varnades
också i Ekonomisk Revy, affärsbankernas
speciella organ, för införande
av indexreglerade obligationslån.
Det hänvisades till att ett dylikt ställningstagande
skulle från bankhåll upp -

Om ett värdefast statligt obligationslån
fattas som en diskriminering av övrigt
banksparande.

Enligt utskottets mening skulle en
introduktion av värdesäkra lån kunna
medföra vissa problem såväl från kreditmarknadssynpunkt
som för inte
minst den ekonomiska politiken. Erfarenheterna
från Finland, som motionärerna
också hänvisat till, synes ge stöd
för en sådan bedömning. Det förhållandet
att man där avskaffade alla former
av indexbindning inom ramen för
de ekonomiskt-politiska åtgärder som
vidtogs efter devalveringen av den finska
valutan år 1968 får tolkas så, att
man fann dylika bindningar svåra att
förena med en effektiv stabiliseringspolitik.

Utskottet vill även peka på att frågor
om utgivande av statliga lån avgöres
av fullmäktige i riksgäldskontoret. Enligt
utskottets mening bör därvid också
ankomma på fullmäktige att avgöra
vilka typer av lån som särskilt kan tillgodose
småspararnas behov.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 7

Onsdagen den 18 februari 1970

Om ett värdefast statligt obligationslån

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 50.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

8, i anledning av motion om inrättande
av en riksdagens informationstjänst;
och

nr 9, i anledning av motioner om
ökad service åt riksdagens ledamöter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1969/70, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 för kungl. hov- och
slottsstaterna;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1970/
71 till oförutsedda utgifter;

nr 15, i anledning av vissa i statsverkspropositionen
behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om rörlig kredit i riksgäldskontoret
för myndigheter som bedriver
uppdragsverksamhet;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framlagda
förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1970/71;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1970/
71;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1970/71 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om inrättande av en fond för
beredskapslagring;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70, i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
motioner;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

Onsdagen den 18 februari 1970

Nr 7

nr 08, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 09, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1909/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
motioner; och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 72, till Konungen i anledning
av proposition med förslag till lag
om upplösning av Gotlands läns landstingskommun
m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 74, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av bibliotekets styrelse och förvaltning.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Richardson (fp) till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet:
”Avser statsrådet vidtaga

några snara åtgärder för att skapa garantier
mot den kränkning av enskild
persons integritet, som kan bli följden
av en omfattande försäljning av s. k.
avlyssningsapparater?”; samt

av herr Olsson, Johan, (ep) till herr
statsrådet och chefen för industridepartementet:
”När avser statsrådet att tillsätta
den utredning angående mindre
och medelstora företag, om vilken riksdagen
anhållit i skrivelse nr 111 år
1969?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Torsdagen den 19 februari

Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 73, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1,
såvitt propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften skall utgå
för år 1970.

Ang. remissinstanserna för kapitalskatteberedningens
betänkande ”Kapitalbeskattningen” Herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Wikströms (fp) fråga
angående remissinstanserna för kapitalskatteberedningens
betänkande ”Kapitalbeskattningen”,
vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 10 februari,
och anförde:

Herr talman! Herr Wikström har frågat
mig om skälen till att kapitalskatteberedningens
betänkande ”Kapitalbeskattningen”
inte har sänts på remiss
till ideella organisationer, folkrörelser
och trossamfund.

För remissbehandlingen av ett betänkande
sker ett urval av myndigheter,
organisationer och andra som åläggs
eller bereds tillfälle att inkomma med
yttrande. Av praktiska skäl måste urvalet
bli begränsat. Det förekommer
därför ofta att även andra än de som
ingår i urvalet vill yttra sig över ett betänkande.
Inkommer sådana yttranden
behandlas och beaktas de på samma sätt

som remissyttrandena. Någon diskriminering
uppkommer därför inte.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Den ganska intensiva
debatt som på sistone har utspelats om
kapitalskatteberedningen och konsekvenserna
av dess förslag för ideella organisationer,
folkrörelser och trossamfund
har närmast gällt tre olika frågor.

Den första frågan är varför betänkandet
inte har sänts på remiss till dessa
parter. Det är närmast detta som jag i
dag har frågat finansministern om. Svaret
är väl inte särskilt upplysande, och
jag tolkar det som ett indirekt erkännande
av att ett misstag skedde när
listan över remissinstanser fastställdes.
I det här fallet hade det väl varit lämpligt
att t. ex. Svenska kyrkans centralråd,
Sveriges frikyrkoråd, Handikapporganisationernas
samarbetsorgan och
några av de stora hjälporganisationerna
såsom Röda korset, Rädda barnen och
Lutherhjälpen fått tillfälle att yttra sig.
Genom att larm slogs i pressen begagnade
de flesta av dessa möjligheten att
ändå yttra sig, och deras synpunkter
har ju milt talat väckt stor uppmärksamhet.
Det är naturligtvis det viktiga.

Den andra fråga som har diskuterats
gäller gåvoskatten. Majoriteten i utredningen
föreslog här, att gåvor till ideella
och frivilliga organisationer skulle beskattas
när gåvans värde översteg 4 000
kronor. En våldsam opinion väcktes på
denna punkt, och efter en rad uttalanden
och uppvaktningar meddelade finansministern
i måndags, att regeringen
inte avsåg att följa kapitalskatteberedningens
majoritet. Det var ett mycket
glädjande besked, inte minst därför
att herr Sträng i finansplanen sade
sig ha ”för avsikt att till vårriksdagen

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Ang. remissinstanserna för kapitalskatteberedningens betänkande ”Kapitalbeskattningen” -

återkomma med förslag som i huvudsak
motsvarar utredningens intentioner”.
Jag tycker att det är glädjande att finansministern
har lyssnat till de argument
som förts fram och inte varit bunden
av prestige utan tillmötesgått önskemålen
från folkrörelserna och trossamfunden.

Den tredje frågan, som hittills inte
har uppmärksammats särskilt mycket,
gäller arvsskatten. Kapitalskatteberedningen
föreslår där, att alla arvs- och
testamentslotter som tillfaller andra än
de allra närmast anhöriga skall staplas
på varandra och i skattehänseende betraktas
som en enda lott. Till råga på
allt skall även gåvor till arvingar eller
testamentstagare från den avlidne under
de senaste tio åren tas med vid
arvsskatteberäkningen. Skatt skall sedan
uttas enligt en skärpt arvsskatteskala.

Denna kraftiga skatteskärpning skulle
nu drabba även de ideella organisationerna,
folkrörelserna och trossamfunden.
Från deras sida har gång på gång
framförts önskemål om att de, i likhet
med svenska kyrkans centrala organ,
skall vara fria från arvsskatt. Även i
riksdagen har uttalats en avsevärd sympati
för en sådan reform, men det har
ansetts att frågan borde prövas först i
samband med en allmän revision av
arvsbeskattningen. Nu pågår en sådan
allmän översyn, och det finns därför
anledning att vädja till finansministern
att låta även trossamfunden och de ideella
organisationerna på riks- och lokalplanet
bli fria från arvsskatt.

Ett flertal skäl för det kan anföras.
Låt mig bara kortfattat nämna några.

Det gäller här, för det första, medel
som sammanskjutits på frivillighetens
grund för att täcka kostnader för gemensamma
ändamål, vilka upplevs såsom
betydelsefulla och livsviktiga. Om
man drar en parallell med fallet när
utanför det idella området ett antal personer
sammanför ekonomiska resurser
för ett kommersiellt ändamål, så be 4

Första kammarens protokoll 1970. Nr 7

skattas ju inte där medelssammanföringen.
Varför skulle då samfund och ideella
organisationer behandlas strängare?

Ännu viktigare är det andra skälet.
I finansministerns direktiv till kapitalskatteberedningen
angavs som en central
uppgift att avväga beskattningen på
ett sådant sätt, att en av sociala skäl
önskvärd fördelning av förmögenhetsinnehavet
underlättas. Kapitalskatteberedningen
har ingående belyst förmögenhetstillväxten
och ändringarna i
förmögenhetsfördelningen hos privatpersoner
och framlagt långtgående förslag.
Det skall jag inte alls uttala mig
om. Men när det gäller de frivilliga organisationerna
har beredningsmajoriteten
missat en poäng. Här blir bidragen
i form av gåvor eller testamentslotter
i sin helhet undandragna från enskild
äganderätt och förfoganderätt. Ur
fördelningspolitisk synpunkt kan man
väl knappast begära mer. Det borde inte
finnas anledning att utöver detta hundraprocentiga
borttagande från enskilt
förmögenhetsinnehav dessutom pålägga
arvsskatt.

Det tredje skälet att införa arvsskattefrihet
för de fria trossamfunden och
de ideella organisationerna är att de
härigenom skulle få jämställdhet med
svenska kyrkan, som redan på det centrala
planet är arvsskattefri.

Statsfinansiellt är denna fråga slutligen
av mycket ringa betydelse. För
hela arvsskatteklass 3 var år 1967 det
belopp som tillföll staten 2,9 miljoner
kronor, d. v. s. 1,6 procent av det totala
arvsskattebeloppet -— och då är ändå
kategorierna landsting och kommuner
medräknade. Det rör sig alltså om ett
mycket blygsamt belopp ur statens synpunkt
men om väsentliga tillskott för
trossamfunden och de ideella organisationerna,
inte minst på det lokala planet.

Finansministern har visat sig förstående
för önskemålen från folkrörelsernas
och trossamfundens sida när det
gäller kapitalskatteberedningens förslag

Torsdagen den 19 februari 1970

46 Nr 7

Ang. remissinstanserna för kapitalskatteberedningens betänkande ”Kapitalbeskattningen” -

om gåvoskatt. Jag hoppas nu att finansministern
visar motsvarande lyhördhet
när det gäller deras önskemål om arvsskatten.
Det är rimligare att folkrörelser
och trossamfund från statens sida
göres till föremål för uppskattning än
till objekt för beskattning.

Herr förste vice talmannen gjorde
herr Wikström uppmärksam på att anförandet
bort begränsas till vad den
ställda frågan avsett — remissfrågan.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall självfallet inte
ge mig in på en diskussion om en kommande
skattepropositions innehåll.

Jag fattade interpellanten så att han
hade ett behov av att ta chansen att vid
det här tillfället framföra sina synpunkter
på en kommande reform. De synpunkterna
har vi mottagit i finansdepartementet
genom remissyttrandena.
Det är faktiskt så att en rad av ideella
organisationer har hörts reguljärt och
avkrävts besked. Dessutom har en rad
religiösa och kyrkliga organisationer
inkommit med sina synpunkter som,
vilket jag sade i svaret, har lästs, behandlats
och beretts liksom de reguljära
remissvaren. Jag kan erinra om att
vid sidan av remissinstanserna yttranden
har inkommit från Röda korset,
Sveriges frikyrkoråd, KFUM, Svenska
kyrkans diakoninämnd, Fredrika Bremerförbundet,
De blindas förening och
Handikapporganisationernas centralkommitté,
Lutherska världsförbundets
svenska sektion och Sveriges kristna socialdemokraters
förbund. De religiösa
organisationernas syn på frågan har
sannerligen inte begravts i någon anonymitet.
De har — och det kan jag
säga som ett erkännande — här som annorstädes
varit mycket angelägna och
energiska att framföra sina synpunkter.

Jag är naturligtvis tacksam för berömmet
att jag lyssnat på argument och

tagit hänsyn till dessa. Jag lyssnar alltid
på argument, och remissförfarandet
är ju till för att man skall ha möjlighet
att inhämta argumenten. Men jag blir
ofta beskylld för att inte lyssna på argument,
och därför är det naturligtvis angenämt
att någon gång få ett erkännande
för att man gör det.

Låt mig, herr talman, till allra sist
säga att ett statsråd, vilket det än må
vara, alltid måste förbehålla sig rätten
att fritt och utan förutfattade utredningsmeningar
pröva varje fråga, innan
den framlägges som en proposition till
riksdagen. Det har vi gjort här och kommit
fram till en ståndpunkt. Många
gånger har jag nog fått mer av kritik
för att jag inte följt utredningarna än
vad jag fått av beröm för att jag inte
följt utredningarna, men man har väl
argumenterat litet efter hur det vid
varje tillfälle varit lämpligt.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för att finansministern meddelade vilka
organisationer som har gett synpunkter
på denna fråga.

Jag är övertygad om att de i ganska
stor utsträckning sammanfaller med
dem som jag fört fram. Det är ju tidigare
ofta upprepade argument, och jag
vill ta vara på den anda av fördomsfrihet
i förhållande till kapitalskatteberedningen
som jag tycker karakteriserade
finansministerns inlägg också på
den punkt som jag främst ville rikta
uppmärksamheten på, nämligen arvsskatten.
Jag tror att det är en fråga som
betyder litet när det gäller statens finanser,
men väldigt mycket när det
gäller organisationernas. Jag är tacksam
för att vi har fått uppmärksamheten ytterligare
riktad på det problemet i dag.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Om en analys av vissa artiklar, berörande
EEC-parlamentet, i Romfördraget

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att hesvara herr Björks (s) fråga
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
om en analys av vissa
artiklar, berörande EEC-parlamentet,
i Romfördraget, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 11
februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Björk har frågat
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
om han vill överväga en komplettering
av tidigare studier kring
Romfördragets konsekvenser vid en
eventuell svensk EEC-anslutning genom
att föranstalta om en analys av de artiklar
i fördraget som berör EEC-parlamentets
sammansättning, funktionssätt
och befogenheter.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Europeiska gemenskapernas institutioner
samt deras funktionssätt och befogenheter
utgör ett centralt moment i
det utredningsarbete som sedan flera år
pågår om Romfördraget och dess tilllämpning
för att göra oss beredda att
förhandla om svensk anslutning till
gemenskaperna. Den utveckling som nyligen
skett i fråga om EEC-parlamentets
budgetära befogenheter genom ministerrådsbeslutet
i början av februari i år är
föremål för analys i detta utredningsarbete.
Redogörelser för utredningsarbetet
har löpande lämnats i publikationer
från handelsdepartementet. Allteftersom
det nu pågående utredningsarbetet
färdigställs kommer detsamma
också att redovisas.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för hans svar på min
fråga.

Jag är givetvis medveten om att ett
studium av EEC:s institutioner sedan
länge ingår i det löpande utredningsarbetet,
men handelsministern har allde -

les riktigt observerat att min fråga har
fått en speciell aktualitet genom de beslut
som nyligen fattats om att tillerkänna
EEC-parlamentet vissa befogenheter
på det budgetära området. Av allt att
döma blir dessa befogenheter till en
början mycket obetydliga, men de innebär
ändå att parlamentet så att säga
får en fot innanför dörren. Därmed blir
det också ett större intresse av att från
svensk sida få en ökad insyn i hur parlamentet
fungerar och hur dessa befogenheter
låter sig samordnas med exempelvis
den svenska riksdagens budgetbefogenheter.

Jag vill gärna påpeka att också ett
annat problem har blivit föremål för
allt livligare diskussion inom EEC-staterna
under det senaste året, och detta
har gett mig en extra anledning att ta
upp denna fråga. Det gäller formerna
för parlamentets sammansättning, eller
närmare bestämt möjligheten av direkta
val till EEC-parlamentet. Det är ett problem
som i varje fall parlamentarikerna
i EEC-staterna ägnar stor uppmärksamhet
och som också har aktualiserats
på regeringsplan, bl. a. i samband med
den italienske presidentens besök i
England.

På svensk sida förefaller man emellertid
praktiskt taget omedveten om
att en sådan problematik över huvud
taget existerar. Det är en aning pinsamt
att konfronteras med parlamentariker
från EEC-staterna och vid frågor om
hur vi ser på dessa ting tvingas konstatera
att tanken på direkta val till ett
EEC-parlament, där Sverige eventuellt
skulle ingå, är totalt främmande för den
svenska allmänheten. Såvitt jag vet, har
aldrig någon svensk EEC-debattör heller
sysslat med saken.

I det sammanhanget har jag nog intryck
av dels att det utredningsarbete
som bedrivs inom departementet kunde
tjäna på att fördjupas, dels att det kunde
finnas skäl till en mera aktiv, utåtriktad
spridning av de utredningsresultat
som kommer fram. Jag vet mig i
varje fall inte under senare tid som
riksdagsman ha fått någon så utförlig

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Ang. risken för demonstrationer mot Förenta staternas ambassadör

belysning av just de här nämnda problemen
som jag skulle önska och som
jag tror att en del svenska parlamentariker
kan ha behov av.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Björk efterlyste i
senare delen av sitt anförande en redogörelse
för hur vi i Sverige ser på hela
problemkomplexet om direkta val till
EEC-parlamentet. Det kan vara befogat
att göra detta, men det är väldigt svårt,
vilket herr Björk säkert inser, att närmare
analysera den problematiken, innan
EEC själv tagit någon som helst
ställning till den ordning som skulle
följa därest man kommer fram till att
ett direktvalt parlament skall inrättas.

Det är riktigt att beslut i riktning
mot en ordning som rymmer ett visst
överstatligt moment — det har herr
Björk påpekat redan i sin fråga — givit
det här parlamentet budgetära befogenheter,
men ministerrådet som är den
beslutande myndigheten i EEC i dessa
sammanhang har därmed inte tagit
ställning till hur detta parlament skall
se ut eller hur det skall tillsättas. Vi
följer den diskussionen, men det är
svårt för oss att på detta stadium säga
vad vi anser vara det riktiga i en organisation
som vi hoppas komma i diskussioner
och förhandlingar med beträffande
våra egna ekonomiska intressen,
men som vi för närvarande icke tillhör
och uppriktigt sagt ännu inte vet om
vi någonsin kommer att tillhöra.

Herr BJÖRK (s) :

Herr talman! Jag är givetvis medveten
om svårigheterna att från svensk
sida uttrycka en bestämd mening om
hur EEC-parlamentet bör vara sammansatt,
och mitt önskemål sträcker sig
kanske inte heller fullt så långt. Vad jag
i min ganska försynt formulerade fråga
har efterlyst är närmast en analys av
artiklarna i fördraget i relation till en
eventuell svensk anslutning. Där före -

faller det mig finnas behov av ett breddat
kunskapsunderlag för den svenska
debatten över huvud taget.

Det är riktigt att ministerrådet och
parlamentarikerna har olika åsikter, exempelvis
då det gäller principen om
direktval till EEC-parlamentet, men där
förekommer, såvitt jag förstår, en ganska
livlig diskussion just om innebörden
av Romfördragets artikel på denna
punkt, hur långt den är förpliktande
för medlemsstaterna. Tydligen finns det
stater som menar att fördraget innebär
en bestämd förpliktelse att genomföra
direkta val till det gemensamma parlamentet,
medan andra stater är av annan
mening. Det skulle onekligen vara av
intresse att få närmare del av den diskussionen.

Men avsikten med min fråga var som
sagt i huvudsak bara att stimulera till
en breddning av kunskaperna om hela
problematiken. Jag instämmer i hög
grad i handelsministerns påpekande, att
det givetvis är ytterst osäkert om vi någonsin
blir medlemmar i denna organisation.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. risken för demonstrationer mot
Förenta staternas ambassadör

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Åkerlunds (m) fråga
angående risken för demonstrationer
mot Förenta staternas ambassadör,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 12 februari, och anförde:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
mig om jag har uppmärksammat riskerna
för att den nye nordamerikanske
ambassadören kan komma att utsättas
för demonstrationer i olika former.

Man kan aldrig bortse från riskerna
för att utländska sändebud utsätts för
demonstrationer. I Stockholm förekommer
därför en kontinuerlig bevakning

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Om åtgärder för att säkra industrins kraftbehov

av vissa ambassader och vissa ambassadörers
bostäder. Möjlighet finns också
att med kort varsel dra ihop tillräckliga
polisstyrkor, när det undantagsvis
kan behövas.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min fråga.

Jag börjar med att ta fasta på vad
justitieministern säger, nämligen att
man aldrig kan bortse från risker av
detta slag. Justitieministern är alltså
medveten om förhållandet, och i så
måtto är svaret positivt.

Det är självklart en aktuell händelse
som utlöst frågan. Enligt en tidningsuppgift
har en medlem av någon organisation
som kallas för Svarta pantrarna
vid ett offentligt möte på Moderna
•museet den 11 februari uttalat sig
kränkande om den nye amerikanske
ambassadören. Vi har ju tidigare haft
en mängd antiamerikanska demonstrationer
i vårt land, och man skulle kanske
ha kunnat hoppas att det var slut
med sådana. Tyvärr har så inte varit
fallet.

Justitieministern hänvisar nu till möjligheten
av polisskydd, och den fråga
man då vill ställa sig blir om detta är
nog. Situationen är väl litet komplicerad
av det förhållandet att Moderna museet
är ett statsfinansierat institut. Man
bör kanske fråga sig om det finns möjligheter
att hos dess styrelse framhålla
olämpligheten av att Moderna museet
utnyttjas för denna typ av agitation. Vi
får inte bortse från att vad som händer
kan med hänsyn till det statliga engagemanget
missuppfattas i Förenta staterna.

En annan sak, som också förtjänar att
uppmärksammas, är frågan i vilken
utsträckning utlänningar — enligt uppgift
skulle det i detta fall gälla en amerikan
— har full frihet att hämningslöst
agitera i vårt land. Det förefaller
nämligen som om bakom detta låge en
medveten avsikt att störa de goda relationerna
med Förenta staterna.

Jag tackar än en gång för svaret och
gör det med en uttalad förhoppning om
skärpt vaksamhet från justitieministerns
sida.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Om åtgärder för att säkra industrins
kraftbehov

Herr statsrådet och chefen för industridepartementet
WICKMAN erhöll ordet
för att besvara herr Nymans (fp)
fråga om åtgärder för att säkra industrins
kraftbehov, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 12 februari,
och yttrade:

Herr talman! Herr Nyman har frågat
mig vilka åtgärder jag avser vidta för
att i dagens akuta elkraftsituation säkra
industrins kraftbehov.

I syfte att möjliggöra en reglering av
elförbrukningen — om en sådan visar
sig ofrånkomlig — avser regeringen att
i morgon lägga fram en proposition till
riksdagen med förslag till lag om reglering
av förbrukning av elektrisk kraft.
Om riksdagen godtar lagförslaget kan
lagen träda i kraft under första hälften
av mars.

Den reglering som kan komma i
fråga behöver sannolikt inte uppehållas
mer än under ett par månader eftersom
den aktuella bristsituationen kommer
att hävas med vårfloden. Under
denna korta tid är det praktiskt omöjligt
att låta en reglering omfatta hushållen
och övriga småförbrukare. En
direkt kvotransonering måste i första
hand riktas mot de stora elförbrukarna.
Därutöver kommer restriktioner att
kunna införas mot användning av elkraft
för speciella ändamål, t. ex. reklam-
och fasadbelysning.

En särskild nämnd med representanter
för berörda intressen kommer att
utses för att bestämma om kraftens fördelning.
Nämnden kommer självfallet
att se till att samhällsviktiga funktioner

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Om åtgärder för att säkra industrins kraftbehov

så långt möjligt inte utsätts för störningar.

I samarbete med kraftindustrin och
andra berörda intressenter kommer
alla tänkbara åtgärder att prövas för
att avvärja en ransonering eller lindra
dess verkningar.

Alla möjligheter som finns i landet
för att producera kraft tillvaratas. Detsamma
gäller i fråga om kraftimport
från våra grannländer. För att göra
det möjligt att öka kraftproduktionen
under senvintern kommer vattenfallsverket
att forcera vissa anläggningsarbeten
i Lilla Lule älv. Inom justitiedepartementet
övervägs för närvarande
den av centrala driftledningen väckta
frågan om åtgärder för att göra det möjligt
att avsänka vissa regleringsmagasin
under tillåtna sänkningsgränser, vilket
skulle kunna ge betydande krafttillskott.

Det viktigaste som nu kan göras för
att om möjligt undvika en elransonering
och därmed minska riskerna för
störningar i den industriella produktionen
är ett frivilligt sparande av elkraft.
En brett upplagd sparkampanj
har igångsatts av kraftföretagen i samarbete
med olika intressenter. Pressen
liksom radio och TV har effektivt bidragit
till att sprida kännedom om
sparkampanjens ändamål. Det är angeläget
att dessa insatser fullföljes. Experimentet
i TV-programmet NU häromdagen
visar att de enskilda hushållen
kan spela en mycket betydelsefull roll i
det besvärliga kraftförsörjningsläge som
vi råkat in i.

Den enskilde individen kan tycka att
just hans eller hans familjs sparsamhet
är betydelselös i det stora sammanhanget.
Men om man summerar sparåtgärderna
i 3 miljoner hushåll, blir verkan
kraftig. Tillsammans med liknande
ansträngningar under de tre närmaste
månaderna från industrin, handeln och
myndigheterna — statliga såväl som
kommunala — blir sparandet avgörande
för att undvika allvarliga störningar
i elkraftförsörjningen. Ju mera vi re -

dan nu kan minska den mindre väsentliga
förbrukningen desto mindre blir
risken för produktionsbortfall och
driftinskränkningar.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern
för det utförliga svaret.
Jag tror det var värdefullt att vi
fick den redogörelsen just nu.

En del som sägs i svaret är redan
känt. En beredskapslag om reglering
av förbrukningen av elkraft är nödvändig,
men alla hoppas väl att vi skall
slippa tillämpa den. Det viktigaste just
nu är, som departementschefen framhåller,
att insatserna för den brett upplagda
sparkampanjen fullföljes. Jag delar
också industriministerns synpunkter
när han säger: ”Tillsammans med
liknande ansträngningar under de tre
närmaste månaderna från industrin,
handeln och myndigheterna — statliga
såväl som kommunala — blir sparandet
avgörande för att undvika allvarliga
störningar i elkraftförsörjningen.
Ju mera vi redan nu kan minska den
mindre väsentliga förbrukningen desto
mindre blir risken för produktionsbortfall
och driftinskränkningar.”

Vi hade väl alla här i landet invaggat
oss i den tron att det inte behövdes någon
elransonering och att beredskapen
är fullgod under alla omständigheter.
De senaste två årens torka, som varit
exceptionellt svår, har emellertid medfört
att vi inte kunnat tillgodose det
stigande kraftbehovet. Därför föreligger
nu en viss risk för elransonering.
Vår elkraftspolitik har varit att säkra
tillgången av elektrisk energi och hålla
en beredskap som tar hänsyn även till
torrår, men efter de senaste två årens
torka har alltså denna beredskap visat
sig vara otillräcklig.

På ansvarigt håll inom vattenfallsverket
har man långt tidigare haft klart för
sig att kraftbrist hotade. Åtminstone så
bär efteråt tycker vi väl att den besparingskampanj
som nu satts i gång bor -

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

Om åtgärder för att säkra industrins kraftbehov

de ha kunnat sättas i gång tidigare. Jag
skulle vara tacksam att av industriministern
få höra vilken anledningen har
varit till att man inte tidigare kunnat
komma i gång med denna sparkampanj.
Vissa företag började spara på elkraft
redan i augusti—september. Det vore
mycket fatalt, om vi skulle behöva tilllämpa
ransoneringslagen. Det skulle betyda
ett ekonomiskt avbräck här i landet,
om en hel del av vår industri inte
kunde låta hjulen snurra för fullt.

När nuvarande bristsituation hävts,
bör Vattenfall överväga att noga pröva,
om säkerhetsmarginalerna för kraftproduktionen
varit dimensionerade på ett
riktigt sätt och vilka förbättringar som
kan vara erforderliga.

Herr talman! Jag är övertygad om
att industriministern i samarbete med
kraftindustrin och andra berörda intressenter
kommer att pröva alla tänkbara
åtgärder för att vi skall slippa ransonering
av elkraft och för att de negativa
verkningarna, om vi måste tillgripa
en ransonering, skall lindras.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Nyman var tacksam
för svaret, och jag vill gärna kvittera
artigheten med att säga att jag också
är tacksam för att herr Nyman ställde
denna fråga till mig. Jag tror nämligen
att det är värdefullt att vi bl. a.
genom debatten i dag får ut den information
som är nödvändig för att så
långt möjligt bemästra bristsituationen
i fråga om elkraftförsörjningen utan att
tillgripa ransonering. Det är för tidigt
att nu uttala sig om ifall detta skall bli
möjligt, men självklart är ansträngningarna
inriktade härpå. Det är naturligtvis
detta arbete som för dagen är det
väsentliga.

I detta sammanhang vill jag nämna
ett uppslag som förekommit i debatten,
nämligen att förlänga påskuppehållet,
vilket skulle skapa en reduktion av elförbrukningen
som väsentligen kunde
minska riskerna för framtida produk -

tionsbortfall och driftinskränkningar.
Det får bli en sak mellan de närmast
berörda parterna att ta upp de förhandlingar
och överläggningar som en sådan
förändring av arbetets förläggning
nödvändiggör.

Sedan ställde herr Nyman en fråga,
och jag skall inte alls undandra mig att
svara på den. Han frågade varför sparkampanjen
satts in vid en så pass sen
tidpunkt som nu varit fallet och varför
regeringens förslag till en beredskapslag
framläggs i riksdagen först i morgon.
Vid motsvarande tillfälle 1959, när
frågan om elransonering också var aktuell,
skedde lagstiftningen på hösten
och inte som nu i början på mars månad.
Anledningen är självfallet att så
sent som i november förra året ansåg de
som har att bedöma denna fråga läget
vara sådant att någon risk för elransonering
icke förelåg. Visserligen hade
de två senaste somrarna varit extremt
torra och helt brutit emot den sannolikhetsberäkning
på vilken hela vår kraftproduktionsapparat
är baserad. Det
förekom, som kammarens ledamöter erinrat
sig, tidigare på hösten en diskussion
om kraftbristen. På senhösten
med dess rikliga nederbörd svängde
emellertid läget, och tillrinningen var
under en tid mycket tillfredsställande.
Vid den tidpunkten — när man alltså
hade kunnat fatta beslut om att starta
sparkampanjer och förbereda ransoneringslagstiftning
— visade kalkylerna
att även om tillrinningen skulle blivit
den minsta som förekommit under den
40-årsperiod som de meteorologiska undersökningarna
täcker, skulle vi ändå
undgått den situation som vi nu befinner
oss i.

Mot den bakgrunden var det rimligt
att i det läget inte starta en sparkampanj,
ty sannolikt hade — med den redovisning
av faktabedömningen som
man rimligen då måste ha gjort och
baserat sparpropagandan på — en sådan
propaganda knappast haft effekt.
Enligt min mening hade det inte heller
i det läget varit möjligt att med till -

52 Nr 7 Torsdagen den 19 februari 1970

Ang. möjligheterna för studerande vid universitetsfilialer att fortsätta till forskarutbildning -

räcklig kraft i argumenteringen gå till
riksdagen och föreslå en så pass extrem
åtgärd som den beredskapslagstiftning
vi kommer att föreslå riksdagen i morgon.

Vad som hände var ju att den mycket
hårda kylan kom vid en tidigare tidpunkt
än som var möjlig att förutse.
Man kan säga att vi har haft en anhopning
av olyckliga omständigheter i fråga
om klimatförhållandena: torra somrar,
hårda vintrar och i år en alldeles
speciellt sträng kyla. Ovanpå detta —
för att nu fullfölja ackumuleringen av
olyckliga omständigheter — har, som
kammarens ledamöter säkert också inhämtat
i pressen, framför allt för Vattenfall
förelegat tekniska problem som
ytterligare försämrat försörjningsläget.
Tekniska fel har uppstått på de mycket
stora turbinerna i ett par värmekraftsaggregat,
vilket betytt ett kraftigt
produktionsbortfall, när dessa fått tas
ur drift.

Vidare har möjligheterna till import
från Norge varit starkt begränsade, därför
att norrmännen drabbats av samma
klimat som vi. Låt mig erinra om att
i Norge är en vinterransonering ett fullt
normalt och i kraftkontrakten inbyggt
system. I jämförelse med förhållandena
i Norge är det sålunda inte något särskilt
anmärkningsvärt som vi nu står
inför, fastän det är en i Sverige mycket
speciell åtgärd som regeringen i morgon
kommer att föreslå riksdagen att
skapa de lagliga möjligheterna att genomföra.

I efterhand är det alltid lätt att säga
hur en bedömning borde ha gjorts. Men
om vi försätter oss tillbaka i den situation
där beslutsfattarna hade att bestämma
sig, så tror jag att vi rimligen
inte kan förebrå dem att beslutet blev
som det blev. Det som är aktuellt för dagen
är att vi verkligen hos den svenska
allmänheten inskärper lägets allvar och
pekar på de möjligheter som finns för
de enskilda hushållen att lämna sina
bidrag till lösningen av vårt kraftför -

sörjningsproblem. Självfallet kommer
den ransoneringsnämnd som skall tillsättas
i enlighet med den lagstiftning
vi föreslår att ha som en väsentlig uppgift
att i samarbete med olika kraftkonsumenter
till en början framför allt organisera
den frivilliga begränsningen i
så effektiva former som möjligt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag har ingenting att
tillägga mer än att tacka för den kompletterande
upplysningen beträffande
den fråga jag ställde.

Det är klart att sparkampanjer är
oerhört betydelsefulla. Vi har dock upplevt
att en kampanj kan växa fram hastigt
men också att det är svårt att hålla
den i gång någon längre tid. Eftersom
man inte vet vilka verkningar kampanjen
får på lång sikt, är det svårt att avgöra
om den bör göras långt utdragen
eller om den skall göras med tanke på
ett snabbt resultat. Ibland kan det faktiskt
vara en fördel att arbeta på relativt
kort sikt. Det hela hänger ju på
hur kampanjen läggs upp.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. möjligheterna för studerande vid
universitetsfilialer att fortsätta till forskarutbildning Herr

statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Björks (s) fråga
angående möjligheterna för studerande
vid universitetsfilialer att fortsätta till
forskarutbildning, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 11 februari,
och anförde:

Herr talman! Herr Björk har frågat
mig vilka åtgärder jag är beredd att
vidtaga för att underlätta för studerande
vid universitetsfilialerna att fortsätta
till forskarutbildning.

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Ang. möjligheterna för studerande vid universitetsfilialer att fortsätta till forskar

utbildning

1905 års riksdag har med anledning
av proposition 1905: 141 godkänt riktlinjerna
för utbyggnad av universitetsfilialerna.
Dessa riktlinjer innebar bl. a.
att humanistisk, samhällsvetenskaplig
och naturvetenskaplig utbildning till
primärexamen skulle komma till stånd
på nya orter, medan däremot forskningen
och därmed forskarutbildningen
skulle koncentreras till nuvarande universitetsorter.

Hittills vunna erfarenheter av verksamheten
vid universitetsfilialerna är
goda. De studerande kan inom flertalet
ämnesområden på filialorterna få utbildning
som ger behörighet till forskarutbildning.

Fråga har väckts om att anordna forskarutbildning
vid universitetsfilialerna.
Denna fråga måste — liksom år 1965 —
bedömas i första hand med hänsyn till
möjligheterna och konsekvenserna av
att fördela de begränsade resurserna
för forskning och forskarutbildning på
fler orter än för närvarande.

1968 års utbildningsutredning (U 68)
har enligt sina direktiv att framlägga
förslag om bl. a. lokaliseringen av den
eftergymnasiala utbildningen. I avvaktan
på U68:s förslag är jag inte beredd
att nu vidtaga några speciella åtgärder
för att anordna forskarutbildning
på filialorterna.

Herr Björks fråga kan möjligen avse
vissa åtgärder för att underlätta för
studerande på filialort att med bibehållen
bostadsort deltaga i viss utbildning
på en universitetsort. En sådan fråga
har nyligen aktualiserats i en skrivelse
från universitetsmyndigheterna. Denna
fråga bereds för närvarande inom utbildningsdepartementet.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för hans innehållsrika
svar på min fråga.

Jag försökte med frågan frambära
vissa önskemål från ett antal studeran -

de vid en universitetsfilial. Jag skall
försöka att ytterligare precisera deras
önskemål. De skulle främst gälla timtilldelningen
för handledarna enligt gällande
automatikregler, att doktorander
vid filialerna får samma rätt som doktorander
vid moderuniversiteten att söka
stipendier och lån samt att universitetens
allmänna anslag till forskning,
främst det s. k. ograduerade anslaget,
öppnas för forskare från filialerna.

Jag vore tacksam om statsrådet finner
det möjligt att kommentera denna
önskelista.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Det är självfallet inte
så enkelt att direkt efter denna precisering
från herr Björk framkomma med
någon synpunkt. Allmänt sett gäller ju
att i den mån man har avslutat sin
grundutbildning vid en filial och vill
fortsätta sin utbildning, får man i dagens
situation välja att byta bostadsort
och konkurrera på lika villkor med övriga
studerande vid ett moderlärosäte.
Problemet är om det skall finnas möjligheter
att låta studerande på filialorterna
konkurrera om doktorandstipendier
och driftkostnadsanslag — ograduerade
forskares anslag, som herr
Björk här talade om — fastän de inte
är elever i vedertagen mening vid moderlärosätet
utan reser till och från.

Vi har, såsom jag nämner sist i mitt
svar, i dagarna fått en framställning
från universitetsmyndigheterna om att
sådana möjligheter skulle skapas. Det är
detta som vi nu prövar. Det är en del
problem förbundna med en sådan anordning.
Min allmänna inställning till
dessa studerande är positiv, och vi skall
göra vad vi kan för att underlätta för
dem att fullfölja sin utbildning på denna
nivå. Men man får här väga de olika
nackdelar som uppstår mot varandra,
den nackdel som ligger i att de får byta
bostadsort mot den nackdel som utan
tvekan ligger i att man tar i anspråk

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Interpellation ang. fördelningen av bostadslån för nybyggnad

resurser på en moderuniversitetsort
men ändå bor kvar på filialorten. I det
fallet kan man ju inte till fullo utnyttja
resurserna. Jag upprepar dock att vi
skall överväga en sådan ordning. Jag är
inle klar med mitt ståndpunktstagande,
och därför vill jag inte uttrycka någon
slutlig mening i frågan vid detta tillfälle.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 75, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1909/70, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Interpellation ang. fördelningen av bostadslån
för nybyggnad

Ordet lämnades på begäran till herr
KRISTIANSSON, AXEL, (ep), som yttrade: Herr

talman! Enligt beslut av 1969 års
riksdag skall vid fördelning av bostadslån
för nybyggnad en kategoriklyvning
ske mellan olika orter och regioner. Vid
låneramernas fördelning skall orter
”med klart expansivt näringsliv och
långsiktigt positiv befolkningsutveckling”
prioriteras så till vida, att dessa
skall garanteras en viss kvottilldelning
för de tre senaste åren av den femåriga
planeringsperioden, varom besked skall
liimnas på ett tidigare stadium och för
en längre period än för icke prioriterade
orter. Kungl. Maj:t har den 23
maj 1969 i enlighet med riksdagsmajoritetens
beslut medgivit att bostadslån
för nybyggnad får för åren 1971—1973
beviljas för 60 000 lägenheter för år

1971 och 50 000 för vart och ett av åren

1972 och 1973, s. k. garanterade program.
Bostadsstyrelsen har därefter beslutat
om fördelningen av de garantera -

de programmen för åren 1971—1973. 45
kommunblock förutom de tre storstadsregionerna
erhöll tilldelning. De fick
besked härom först i januari 1970. Beträffande
övriga orter, omkring 200
kommunblock, kommer ramarna för beslut
om lån för år 1971 att fastställas av
1970 års riksdag. Dessa ramar kan fördelas
på län tidigast i juni 1970, vilket
sannolikt innebär fördelning på kommuner
i slutet av tredje kvartalet 1970.

Den föregående år genomförda nyordningen
var föranledd av två skäl.
Dels skulle man härigenom kunna ge
tidigare besked om tilldelning till de
prioriterade orterna för att därmed få
en bättre planering till stånd, dels kunde
man garantera och fördela en viss
kvot till dessa orter oavsett den totala
byggnationens storlek. De små orterna
får i ovisshet om sin tilldelning utgöra
buffert mellan de prioriterade orternas
tilldelning av kvoter och den totala tilldelningen.

Det kan starkt ifrågasättas om man
med den nya ordningen skapat bättre
förutsättningar för planering. Lånebesluten
för år 1971 har nämligen icke
tidigarelagts jämfört med föregående
år. Medan länsramar beträffande den
totala byggnationen för år 1970 delgavs
länsbostadsnämnderna den 28 november
1968, delgavs länsramarna för de
prioriterade orterna beträffande 1971
års byggnation först den 30 december
1969, alltså mer än en månad senare.

Förändringen synes således inte ha
medfört några teknisk-administrativa
fördelar som möjliggjort tidigare kännedom
för kommunerna om byggandets
storlek.

Det praktiska resultatet av omläggningen
ger således vid handen att några
förutsättningar för bättre planering
icke skapats genom det nya systemet.
Inte ens i de prioriterade orterna har
man fått tidigare besked om låneramarnas
storlek, och inbegriper man
samtliga kommuner är det en klar försämring.
Den nya ordningen har därtill
skapat en fullt berättigad destruktiv ir -

Torsdagen den 19 februari 1970

Nr 7

ritation inom de icke prioriterade orterna
ocli är tvivelsutan ett ytterligare
handikapp för deras utveckling.

Det kan vidare starkt ifrågasättas inom
vilken typ av orter det är mest angeläget
med ett tidigt besked om byggandets
storlek, de stora orterna med
kontinuerligt byggande eller de små
orterna med liten och/eller sporadisk
tilldelning. Med hänsyn till att god planering
är lika betydelsefull i det ena
som det andra fallet synes mycket tala
för att tidigt besked är mest angeläget
på de orter där ovisshet råder såväl
om byggandets storlek, som om det
över huvud taget blir någon byggnation
alls. Beträffande de stora och expansiva
orterna kan planeringen ske kontinuerligt
oavsett besked om låneramar.
Om man som skett på vissa håll inom
storstadsregionerna ändå inte varit
framme med planeringen kan det rimligen
inte bero på ovisshet om byggnationens
storlek utan har andra orsaker.

Med stöd av vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser statsrådet att den av riksdagen
beslutade nya ordningen beträffande
fördelning av låneramar medfört
några fördelar visavi möjligheterna att
tidigare fördela desamma och i så fall
vad är anledningen till förseningen av
beskedet om länsramarna för år 1971?

2. Avser statsrådet att också framdeles
fortsätta med ett system med olika
tidpunkter för olika orter, då besked
lämnas om bostadskvoter?

3. Anser statsrådet att de mindre orterna
kan tillfredsställande planera sin
byggnation med de korta varsel som
nu tillämpas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om åtgärder i anledning

av kronhjortarnas skadegörelser på skog

och jordbruk

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
fick därpå ordet och anförde:

Herr talman! Kronhjortens bevarande
i landet och speciellt i Skåne och
därmed sammanhängande reglering av
skador på gröda och skog har under en
lång följd av år varit föremål för såväl
enskildas som statsmakternas överväganden.

Redan i skrivelse den 23 januari 1951
till jordbruksdepartementet hemställde
RBF att frågan om ersättning för kronhjortarnas
skador skulle regleras, och
samma organisation har därefter återkommit
i ärendet i samband med andra
jaktfrågor. I riksdagen togs frågan
upp 1961 genom motion. Jordbruksutskottet
uttalade i anledning därav att
åtgärder nu bör vidtagas i syfte att i
möjlig mån eliminera riskerna för
kronhjortarnas skadegörelse å skog
och jordbruk. Utskottet ansåg det önskvärt
att undersökningar på föranstaltande
av Kungl. Maj:t snarast igångsättes
i syfte att skapa särskilda reservat
för kronhjortar. Utskottet förordade
också andra åtgärder. Riksdagen gav i
skrivelse till Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört.

År 1961 tillsatte Kungl. Maj:t en utredning
i ärendet, vilken avlämnade
sitt betänkande 1964 (SOU 1964:23).
Efter remissbehandlingen uppdrog
Kungl. Maj:t den 9 april 1965 åt domänverket
och dåvarande statens naturvårdsnämnd
att fortsätta undersökningar
i ärendet. Ämbetsverken avlämnade
sitt förslag den 7 januari 1969.
Förslaget remissbehandlades och den
17 oktober 1969 avgav ämbetsverken påminnelser
rörande inkomna yttranden
över utredningen om kronhjortens bevarande.

Enär förslaget nästan till alla delar
accepterats av de i frågan berörda remissinstanserna,
har man haft anledning
förvänta att proposition i ärendet
skulle avlämnas till denna riksdag. Så

Nr 7

Torsdagen den 19 februari 1970

Interpellation om expeditionstid för
offentliga inrättningar mellan kl. 17
och kl. 19 någon dag i veckan

Ordet gavs härefter till fru FLORÉNWINTHER
(m), som yttrade:

Herr talman! Det är i dag i hög grad
vanligt att båda makarna i ett äktenskap
förvärvsarbetar utanför hemmet.
För dessa familjer är det nödvändigt
att kunna utföra en mängd ärenden efter
arbetstidens slut. Vi ser denna utveckling
i våra butiker där kundströmmen
är särskilt stark mellan kl. 17 och
18. Som en konsekvens av de ändrade
vanorna har också en del serviceinrättningar
ändrat eller förlängt sina mottagningstider
så att de även har öppet
på kvällarna. Som exempel må nämnas
att de flesta banker nu även har öppet
kvällstid vissa dagar i veckan.

När det gäller samhällsservicen är
det emellertid ofta sämre ställt.

Jag ber att få överlämna en sammanställning
som visar expeditionstider för
en del offentliga inrättningar; listan
skulle kunna kompletteras med många
andra institutioner där man också förutsätter
att allmänheten skall kunna använda
sig av dagtid för att besöka inrättningarna.

I följande tablå redovisas de öppethållandetider som för närvarande tillämpas
i Stockholm av Försäkringskassans kontor, SJ:s godsstationer, Televerkets försäljningsavdelning,
Stadens socialbyråer samt Länsstyrelsens expeditioner.

	Måndag— fredag	Särskilda öppettider	Lördagar	Anm.
Försäkrings-kassans av-delningskontor sept.—april maj—aug. SJ :s gods-trafik Sthlm Norra	8.30— 16.30 8.30— 16.00	Kontoret Vasag. 11 har öppet till kl. 19.00 på måndagar hela året	Stängt
hela året Sthlm Södra	7.00—15.30		Stängt	Avgående gods 8.00—15.3
hela året	8.00—15.30	__

har inte skett och någon proposition är
inte aviserad i den till riksdagen överlämnade
propositionsförteckningen.
Frågan är av stor vikt och föranleder
betydande irritation inom det område
där kronhjorten förekommer. Årligen
får enskilda skogs- och jordbrukare
vidkännas stora förluster för skador på
gröda och skog. Dessa förluster bör enligt
en praktiskt taget enig utredning
och samtliga remissinstanser bäras av
det allmänna. Det är därför angeläget
att förslag förelägges riksdagen inom
en nära framtid.

Med hänvisning till det anförda anhålles
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

När avser statsrådet att framlägga
förslag om åtgärder i anledning av
kronhjortarnas skadegörelse å skog och
jordbruk?

Även denna anhållan bifölls.

Torsdagen den 19 februari 1970 Nr 7

Interpellation om expeditionstid för offentliga inrättningar mellan kl. 17 och kl. 19

			någon	dag i veckan
Televerkets försäljn.avd.	Måndag— fredag	Särskilda öppettider	Lördagar	Anm.
(telefontider) sept.—april maj—aug.	8.00— 16.30 8.00— 15.45		Stängt
Socialbyråer telefontid		—	Byrån Hornsg. 128 har jour-	Särskilda funktioner,
hela året expeditionstid hela året	8.00— 9.00 9.00— 12.00		öppet 8.30—11.00	t. ex. rätts-hjälp, hyres-rådgivn., nykterhets-vård m. m. har egna öppettider
Länsstyrelsen sept.—april maj—aug.	9.00— 15.00 9.00— 14.30		Stängt
	Vid större helger kan ändringar förekomma.

Det framhålles ofta som önskvärt,
sett ur samhällets synpunkt, att båda
makarna har arbete utom hemmet. Att
samhällets egna organ förutsätter att
man skall kunna utnyttja expeditionstider
mitt på dagen förefaller därför
inkonsekvent.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet Odhnoff få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd medverka till
att offentliga inrättningar i ökad omfattning
inför expeditionstider kl. 17.00
—19.00 någon dag i veckan?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.48.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 7

Fredagen den 20 februari 1970

Fredagen den 20 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Pat. Persson, Fritz, f 04 06 09, adress
Döbelnsgat. 56, Sth, vårdas för närvarande
på avdelning 3 A, Sabbatsbergs sjukhus,
efter en olyckshändelse. Han beräknas
vara arbetsför igen tidigast om
ungefär en månad.

Sabbatsbergs sjukhus den 18/2 1970

K. Plym Forshell

leg. läkare,
avdelningsläkare

Kammaren beviljade herr Persson,
Fritz, ledighet från riksdagsgöromålen
för den tid, det i läkarintyget omförmälda
hindret varade.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

32, med förslag till lag om ändring
i lagen (1938:274) om rätt till jakt
m. m.; och

nr 33, med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av motioner om
stadgande i grundlag angående förvärv
av medlemskap i politiskt parti m. m.;

nr 8, i anledning av motioner om
kvinnlig tronföljd;

nr 10, i anledning av motioner om
vidgad rätt för utlandssvenskar att deltaga
i allmänna val;

nr 11, i anledning av motioner om
sekretess för avprickad röstlängd;

nr 12, i anledning av motioner om
åtgärder för att valsedlar skall finnas
tillgängliga vid röstning i vallokal;

nr 13, i anledning av motioner om
ändringar i reglerna om valnämnd;
och

nr 15, i anledning av riksdagens revisorers
verksamhetsberättelse för år
1969;

statsutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av staten tillhörig
mark m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
5, med anledning av motioner angående
den planerade skattereformen m. m.;
samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av motioner angående
behörigheten att förrätta kyrklig
vigsel;

nr 4, i anledning av motioner angående
påföljden för butikssnatterier; och
nr 5, i anledning av motioner angående
en reform av rättshjälpen.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHIM 1970