Tisdagen den 17 december Sid (Riksdagens protokoll 1957:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 30

13—18 december

Debatter ni. m.

Tisdagen den 17 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Edström om utredning ang. trafikolyckan vid Haga norra
grindar .............................................. 5

av herr Franzén ang. höjningen av taxorna för lågspänd elkraft
.................................................. 6

av herr Edström ang. pensionsstyrelsens befattning med reumatikervården
m. m....................................... 8

Ang. vissa studiesociala åtgärder .............................. 12

Utbyggnad av en storflygplats ................................ 16

Upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna .... 49
Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m......... 51

Svar på interpellation av herr Nilsson, Yngve, ang. mulbetesrätten
å Bonarps och Ljungby hedar ................................ 53

Onsdagen den 18 december
Svar på interpellationer:

av herr Lundström om effektivare trafikundervisning i skolorna

m. m................................................... 55

av herr Sundin ang. inrättande av en fast teaterscen i Norrland 58
av herr Sundin om snabbare fördelning av lån till företagareföreningar
................................................ 59

Stödåtgärder i anledning av 1957 års skördeskador .............. 62

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning .......... 72

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 30

Nr BO

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 17 december Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 179, ang. inrättande av en medicinsk
högskola i Umeå .......................................... 12

— nr 180, ang. vissa studiesociala åtgärder .................... 12

—- nr 181, ang. kompetensfordringarna för rektorstjänst vid allmänt
läroverk ............................................ 15

— nr 182, ang. riksdagens revisorers särskilda berättelse om rikets

indelning i län ............................................ 16

— nr 183, ang. utbyggnad av en storflygplats .................. 16

— memorial nr 184, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
...................................................... 49

— nr 185, ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1957/58 49

Andra lagutskottets utlåtande nr 39, ang. upphävande av passkontrollen
vid de internordiska gränserna ...................... 49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändring i lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. m........................... 51

Onsdagen den 18 december

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. stödåtgärder i anledning
av 1957 års skördeskador .................................. 62

Fredagen den 13 december 1957

Nr 30

Fredagen den 13 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson, Torsten, för tiden
från och med morgondagen till höstsessionens
slut för bevistande av kommittésammanträde
i Bordeaux i Europarådets
regi.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 392, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning med förslag
till reglemente för riksdagsbiblioteket
m. m.; och

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss för
krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 394, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
medicinsk högskola i Umeå jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 180, i anledning av väckta motioner
rörande studiesociala åtgärder;

nr 181, i anledning av väckt motion
om översyn av kompetensfordringarna
för innehav av rektorstjänst vid allmänt
läroverk;

nr 182, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers särskilda berättelse
om rikets indelning i län;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av en
storflygplats jämte i ämnet väckta motioner; nr

184, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden; samt

nr 185, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1957/58;

andra lagutskottets utlåtande nr 39, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige, Danmark, Finland
och Norge om upphävande av passkontrollen
vid de internordiska gränserna
samt med förslag till lag om ändring i
utlänningslagen den 30 april 1954 (nr
193); ävensom

tredje lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen den 1 december 1950 (nr 599) om
ersättning för mistad fiskerätt m. m. dels
ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem.

G. It. Bergaren

Nr 30

Måndagen den 16 december 1957

Måndagen den 16 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 179—183 samt
memorial nr 184 och 185, andra lagutskottets
utlåtande nr 39 ävensom tredje
lagutskottets utlåtande nr 26.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
stödåtgärder i anledning av skadorna å
1957 års skörd jämte i ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.02.

In fidem

G. H. Berggren

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Tisdagen den 17 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Om utredning ang. trafikolyckan vid
Haga norra grindar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Edströms interpellation om utredning
angående trafikolyckan vid Haga norra
grindar, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Edström har frågat,
om jag har för avsikt att för allsidig och
vetenskaplig utredning av trafikolyckshändelsen
vid Haga norra grindar den
30 november 1957 tillsätta en haverikommission,
sammansatt av olika experter
och med uppgift att söka åstadkomma
möjligast djupgående analys och utredning
av olyckans orsaker samt möjligheten
att i framtiden förebygga olyckor
av liknande art.

Den tragiska trafikolyckan vid Haga
norra grindar har varit föremål för en
grundlig polisutredning, vilken numera
är avslutad. Denna utredning har omfattat
en ingående undersökning på platsen
samt ett flertal förhör med vittnen
och andra personer, som ansetts ha uppgifter
att lämna av värde för utredningen.
Dessutom har bilen underkastats en
teknisk undersökning. Slutligen har föranstaltats
om dödsbevisundersökming av
rättsläkare för att få till fullo klarlagt
omfattningen av de omkomnas skador.
Genom utredningen bär klarhet nåtts om
orsakerna till olyckan.

Olyckan har också varit föremål för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt
trafiksäkerhetsrådets uppmärksamhet.
Således har experter från dessa myndigheter
företagit studier på platsen.

Av det sagda framgår att olyckan blivit

föremål för en allsidig utredning och
att därvid deltagit experter med trafik-,
fordons- och vägteknisk skolning samt
utnyttjats rättsmedicinsk sakkunskap.
Med hänsyn härtill har jag icke funnit
behövligt att tillsätta en särskild haverikommission.
På grund av att våra trafiksäkerhetsvårdande
myndigheter torde ha
ägnat olyckan all nödig uppmärksamhet,
utgår jag ifrån att de lärdomar som må
kunna dragas av densamma kommer det
fortsatta trafiksäkerhetsarbetet till godo.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret. I synnerhet tackar jag
för herr statsrådets meddelande, att trafikolyckshändelsen
vid Haga norra grindar
redan varit föremål icke blott för
rättsmedicinsk undersökning utan även
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och trafiksäkerhetsrådets uppmärksamhet.
Därigenom har delvis redan avsikten
nåtts med min interpellation, och
jag hoppas att de lärdomar, som må kunna
dragas av denna olycka, skall komma
det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet
till godo.

Jag syftade emellertid även vidare
med min interpellation. Jag hoppades,
att en haverikommission, om den tillsattes
för ovannämnda olycka, skulle kunna
bli det embryo, ur vilket sedan så småningom
en mer permanent vägarnas haverikommission
skulle kunna utvecklas
i stil med t. ex. flygets haverikommission.
Det är detta, som jag härmed hemställer
att herr statsrådet måtte nogsamt
överväga.

I Malmö och Göteborg har redan enskilda
överläggningar kommit till stånd
mellan olika experter, intresserade av
trafiksäkerhetsfrågor. Det skulle vara ett
steg i rätt riktning, om vi finge en statlig
permanent vägarnas haverikommission,
gärna fördelad på tre sektioner —
en i Stockholm, en i Göteborg och en i

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. höjningen av taxorna för lågspänd
Malmö — med uppgift att allsidigt och
vetenskapligt analysera och utreda alla
större trafikolyckor i vårt land. Kommissionen
skulle lyda under trafiksäkerhetsrådet,
som skulle utarbeta närmare
instruktioner.

Genom en sådan kommission skulle
man enligt min mening nå det målet, att
trafiksäkerhetsproblemen bleve föremål
för en mer kontinuerlig, allsidig bedömning.
Såsom vi nu bär det, blir vid en
trafikolyckshändelse polisprotokollet gärna
det centrala. Intresset knyts främst
till frågan, om en trafikförseelse begåtts
eller icke. En mer ingående och kompletterande
undersökning beträffande olyckans
medicinska orsaker görs sällan, och
dock är förutsättningen för en framtida
profylax av liknande händelser att kunskaperna
härom fördjupas. Detta kan
icke ske utan en omsorgsfull penetrering
av det enskilda skadefallet. Därvid skall
man icke begränsa sig till enbart föraren,
utan även beakta vägen och fordonet
och koordinera dessa tre faktorer för
att vederhäftigt kunna bedöma orsak och
verkan. Detta går icke utan att såväl
medicinsk som teknisk expertis engageras
och inte heller utan att ett teamarbete
kommer till stånd mellan läkare,
psykologer, trafikexperter, vägbyggare
och motorfordonskonstruktörer. Ju förr
vi får till stånd ett sådant samarbete,
desto bättre. Ju förr även läkarna beredes
tillfälle att delta i detta arbete, desto
bättre är det, framför allt för profylaxen.
Förebyggande åtgärder är i stor
utsträckning möjliga.

Jag tackar ännu en gång för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. höjningen av taxorna för l&gspänd
elkraft

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som
meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara även herr Franzéns interpellation
angående höjningen av tax -

elkraft

orna för lågspänd elkraft, och nu yttrade: Herr

talman! Herr Franzén har frågat
mig, om jag uppmärksammat vattenfallsstyrelsens
och enskilda kraftdistributörers
beslut om höjning av taxorna
för leverans av lågspänd elkraft med
cirka 20 procent och om jag i så fall
är beredd att medverka till en reglering
av ifrågavarande eltaxor i syfte
att uppnå lägre priser för konsumenterna.

Enligt vad jag inhämtat från vattenfallsstyrelsen
är den höjning av detaljtarifferna,
som beslutats från och med
den 1 januari 1958, helt betingad av
kostnadsökningar. Även övriga större
företag, som distribuerar elektrisk
kraft, har vidkänts ökade driftkostnader.
Svenska elverksföreningen har
därför rekommenderat sina medlemmar
att företa en motsvarande höjning
av taxorna.

De viktigaste detaljtarifferna innefattar
inte såsom engrostaxorna någon
prisklausul knuten till konsumentprisindex
eller dylikt. I stället har man —
såsom interpellanten berört — ett prisregleringsschema,
innehållande förslag
till de olika avgifternas storlek för vissa
indexintervall. Detta schema gäller
emellertid blott om taxorna för den
till detaljnäten engroslevererade kraften
förblir oförändrade. Då råkraftskostnaden
utgör en betydande del av
totalkostnaden för detaljdistributionen,
måste prisregleringsschemat justeras
vid ändringar i engrostaxan. Under de
senaste åren har engrostaxorna måst
höjas ett flertal gånger — senast förra
året med 20 procent — till följd av ökade
kostnader för nya anläggningar och
förändringar i penningvärdet. Om man
härtill lägger de ökade kapitalkostnaderna
under de senaste åren för den
kapitalkrävande detaljdistributionen,
är det förklarligt, att energiavgiften har
måst höjas. Vattenfallsstyrelsens höjning
överensstämmer för övrigt med
Svenska elverksföreningens senaste
prisregleringsschema.

Jag delar interpellantens uppfattning,
att elkraft bör tillhandahållas be -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Ang. höjningen av taxorna för lågspänd elkraft

folkningen och näringslivet till ett rimligt
pris. Väsentligt är emellertid också
att verksamheten bedrives på en sund
ekonomisk basis. Det torde inte vara
till fördel för konsumenterna att taxorna
sättes så låga, att underhållet av
distributionsnäten måste eftersättas
med åtföljande försämring av elservicen.
Ur nationalekonomisk synpunkt är
det betydelsefullt att krafttaxorna representerar
ett riktigt kostnadsläge för
att undvika en snedvridning av konsumtionsinriktningen.

Priset på elektrisk ström från enskilda
distributörer är f. n. underkastat
reglering genom statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström. Statliga taxor
och kommunala taxor i vad avser
leverans inom den egna kommunen är
undantagna från denna reglering. Statens
vattenfallsverks taxor kan emellertid
granskas av Kungl. Maj:t ur både
formella och sakliga synpunkter i samband
med besvär över vattenfallsstyrelsens
beslut i taxefrågor. Genom en beslutad
författningsändring kommer
dessutom fr. o. m. nästa år även de
statliga och kommunala taxorna att vara
underkastade reglering genom prisregleringsnämnden.
Då alla eltaxor inom
kort således kommer att efter framställning
av en elkonsument kunna
prövas av prisregleringsnämnden, kan
jag inte finna några åtgärder från min
sida i prisreglerande syfte motiverade.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min
interpellation. Men jag har svårt att vara
lika tacksam för det besked svaret innehåller.

Den 20-procentiga höjningen av taxorna
för leverans av lågspänd elkraft
är betingad av kostnadsökningar, säger
statsrådet, och han hänvisar till att engrostaxorna
i fjol höjdes med 20 procent
till följd av ökade kostnader för nya anläggningar
och förändringar i penningvärdet.
Jag framhöll i min interpellation,
att en viss taxehöjning kunde vara
motiverad. Men jag kan inte komma

ifrån, att den taxehöjning, som nu genomföres
av vattenfallsstyrelsen och enskilda
kraftdistributörer, är åtskilligt i
överkant. En höjning av råkraftpriset
med 20 procent kan ju inte utan vidare
motivera en höjning av detaljpriserna
med 20 procent, då råkraftpriset bara
är en del av det pris, som konsumenten
bär att betala. Såsom jag framhöll i min
interpellation är också den nu beslutade
prishöjningen betydligt kraftigare än
som förutsattes av Svenska elverksföreningens
tariffkommitté 1955. Denna
kommitté förutsatte nämligen, att energiavgiften
vid ett konsumentprisindextal
av 146—165 skulle höjas till 10 öre
per kilowattimme. Men nu har man höjt
detta pris till 11 öre per kilowattimme.
Tariffkommittén förutsatte också att
prisändring skulle ske först när index
varaktigt över- eller underskridit angivet
gränsvärde. Det ifrågavarande
gränsvärdet, indextalet 146, uppnåddes i
juli månad i år, men i augusti sjönk
index till 145, varefter för oktober åter
noterades 146. Nog har man haft mera
bråttom med denna prishöjning än vad
tariffkommittén 1955 förutsatte.

Av kommunikationsministerns svar
framgår också, att prishöjningen delvis
skulle vara motiverad av ökade kostnader
för nya anläggningar. Vid vårriksdagen
hade vi att besluta om energiskatten,
och det var den gången en fråga,
som tilldrog sig stor uppmärksamhet.
Energiskatten skall utgå med 5 procent
av totalpriset för elkraften, och det beslutet
motiverades med att pengarna
skulle användas till upprustning av nät
och anläggningar. Då är det svårt att
förstå, att sådana kostnader också skulle
kunna vara en motivering för den taxehöjning,
som nu beslutats. Energiskatten,
som innebar en prisökning med 5 procent,
var föremål för noggrann riksdagsbehandling.
Men nu har man höjt taxorna
med 20 procent, och då har riksdagen
inte möjlighet att uttala sig. Det
betyder samtidigt en höjning av energiskatten
med ca 20 procent. Var herr
statsrådet i förväg underrättad om åtgärden? Jag

är naturligtvis glad över att stats -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. pensionsstyrelsens befattning med reumatikervården m. m.

rådet delar min uppfattning, att elkraft
bör tillhandahållas befolkningen och näringslivet
till ett rimligt pris. Men jag
är inte lika nöjd med det råd, som statsrådet
ger. En elkonsument kan få sin
prisfråga prövad av prisregleringsnämnden,
säger statsrådet, och han finner
det därför omotiverat att från regeringens
sida vidta några åtgärder. Men det
är ju så, att prisregleringsnämnden då
har att pröva priset endast för den konsument
som klagat. Menar kommunikationsministern,
att alla ^konsumenter —
var och en för sig — skall klaga hos
prisregleringsnämnden? Det blir en omständlig
procedur. Borde inte herr statsrådet
ha tagit upp prisfrågan till en
generell prövning för undvikande av en
sådan epidemi?

Det finns naturligtvis ingenting att invända
mot kommunikationsministerns
förklaring att krafttaxorna skall representera
ett riktigt kostnadsläge, men man
har anledning att betvivla att kostnadsläget
nu är det riktiga ur konsumenternas
synpunkt. Jordbruket skulle väl
också kunna göra anspråk på ett riktigt
kostnadsläge — men det är genom treårsavtalet
förhindrat att uttaga ersättning
för den kostnadsfördyring som det
ökade elkraftspriset medför. Den nu beslutade
taxehöjningen drabbar ju framför
allt landsbygdens befolkning och näringsliv.
I städerna har inte motsvarande
prishöjning skett. Vi kan väl vara ense
om att småföretagsamheten — såväl
inom jordbruk som industri, hantverk
och andra delar av näringslivet — behöver
allt stöd den kan få. Detta är en fråga
som särskilt gäller landsbygden. Mot
den bakgrunden är det mycket svårt att
acceptera den beslutade prishöjningen
i fråga om elkraften.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. pensionsstyrelsens befattning med
reumatikervården m. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Edströms interpellation angående

pensionsstyrelsens befattning med reumatikervården
m. m., fick nu ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Edström har riktat
en interpellation till mig angående
den utredning rörande pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet, som tillkallats
i april detta år. Interpellanten
frågar följande:

Utgör de tillkallade utredningsmännen
en kommitté för att utreda avvecklingsfrågorna
rörande pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet och med
uppgift att i första hand genom förhandlingar
med vederbörande sjukvårdshuvudmän
ordna frågan att överföra
de s. k. lasarettsavdelningarna på
vederbörande sjukvårdshuvudmän, eller är

utredningsmännens uppgift att
som sakkunnigkommitté åter utreda
grundproblemen, hur reumatikervården
inom landet i framtiden i sin helhet
bör organiseras?

Såsom framgår av de direktiv för utredningen,
vilka interpellanten åberopar,
avser utredningen ett organisatoriskt
problem. Det ankommer i första
hand på utredningsmännen att genom
förhandlingar med vederbörande sjukvårdshuvudmän
utröna förutsättningarna
för att överföra pensionsstyrelsens
lasarettsavdelningar på ifrågavarande
huvudmän. Det är både svårt och viktigt
att finna en lösning på detta organisationsproblem.
Hur angeläget detta
än må vara, är emellertid en sak ännu
viktigare — nämligen vården av de reumatiskt
sjuka och de andra sjuka,
bl. a. astmasjuka, som beröres. Det
framhölls också i direktiven, att en förutsättning
för en avveckling av pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet
eller en del av denna verksamhet
är, att tillfredsställande vårdmöjligheter
alltjämt kommer att finnas för sådana
sjuka, som nu får vård genom
pensionsstyrelsens försorg.

Den undersökning rörande omfattningen
och fördelningen av reumatikervården,
som utredningsmännen föranstaltat
om och som interpellanten berört,
är enligt vad jag inhämtat avsedd

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Ang. pensionsstyrelsens befattning med reumatikervården m. m.

att belysa den aktuella vårdsituationen
samt underlätta förhandlingarna med
sjukvårdshuvudmännen. Någon behandling
av reumatikervårdens grundproblem
åsyftas däremot inte.

Jag har ingen anledning att förutsätta
något annat än att utredningen bedrives
med den omsorg, som hänsynen
till de sjuka kräver, utan att något
onödigt arbete fördenskull tillätes försena
utredningsresultatet. Det står nu
klart, att utredningen inte blir färdig i
sådan tid, att något förslag i ämnet kan
föreläggas 1958 års riksdag. Utredningen
bedrives emellertid på sådant sätt,
att enligt min mening en diskussion i
ämnet med fördel kan anstå till dess
utredningsmännen redovisat resultatet
av sitt arbete.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr statsråd, jag tackar
för svaret! Jag instämmer även helt
i herr statsrådets uppfattning, att omorganisationen
ej får försämra sjukvården.
Så har väl aldrig varit riksdagens
mening. Men, herr statsråd, problemets
kärnpunkt är ju i stället en förbättring
av sjukvården, att låta pensionsstyrelsens
vårdklientel få sjukvård
efter samma humanitära principer som
övriga sjuka i vårt land. Det förvånade
mig något, att herr statsrådet förbigick
denna fundamentala sak i sitt svar.

Sedan långliga tider har svensk sjukvård
helt följt humanitetens ledstjärna.
Man har sökt ge de sjuka den bästa
vård, som man efter beprövad erfarenhet,
teknikens och vetenskapens framsteg
kunnat ge dem, oberoende av vad
det enskilda fallet dragit för kostnader.
Det enda undantaget har varit pensionsstyrelsens
sjukvård, som drivits efter
försäkringsmässiga och ekonomiska
principer. De värsta oformligheterna i
denna har visserligen under årtiondenas
kritik avslipats, men grundprincipen
är fortfarande lika felaktig.

Som av statsrevisorernas berättelse
framgår, har sedan mer än 30 år tillbaka
en praktiskt taget oavbruten statlig
utredning pågått om avveckling av

pensionsstyrelsens sjukvård. Samtliga
statliga kommittéer har kommit till samstämmig
slutsats, nämligen att pensionsstyrelsens
sjukvård snarast bör avvecklas.
Remissinstanserna liar varit av samma
mening. Ändå har intet skett. Pensionsstyrelsen
har formellt godtagit sakkunnigkommittéernas
utlåtanden och
riksdagens beslut men rellt icke i någon
mån medverkat till dess realiserande.

Det är så egendomligt, att 1946 års
riksdags beslut i anslutning till den
kungl. propositionen 224 om reumatikervårdens
utbyggnad, vilken utbyggnad
anförtroddes åt pensionsstyrelsen för att
dess sjukvård därigenom på detta område
skulle kunna avvecklas, i dagens
läge efter tio år ser ut att resultera i,
icke i en utbyggnad av 244 vårdplatser,
som beslutet var, utan i en minskning
av 20 vårdplatser — det sista efter meddelandet
i proposition 180, att den nya
stora reumatologiska kliniken i Umeå
inhiberats tills vidare. Än mera egendomligt
ter sig detta läge, om man jämför
det med den intensiva utbyggnad av
reumatikervården, som samtidigt under
detta senaste årtionde skett och sker
parallellt i vårt västra och vårt östra
grannland.

Hade pensionsstyrelsen ensam fått
handskas med dessa problem, hade det
i dag varit kaos inom reumatikervården.
Nu har vi på ordinarie väg fått reumatologisk
klinik vid karolinska sjukhuset
på cirka 80 vårdplatser samt genom
riksdagens beslut 1950 Spenshults
reumatikersjukhus på 124 vårdplatser,
detta sista, väl att märka, trots pensionsstyrelsens
avstyrkande.

Jag säger detta bara för att klarlägga
bakgrunden till den skepsis, som man
hyser inför en ny utredning av frågan
av en kommitté, där pensionsstyrelsen
dominerar. Här har frågan utretts oavbrutet
i mer iin 30 år. Alla kommittéer
har principiellt kommit till samma resultat.
Är det då inte på tiden att något
praktiskt äntligen åstadkommes — just
för de sjukas skull — och att pensionsstyrelsens
förhalningstaktik äntligen hejdas? -

10 Nr 30 Tisdagen den 17 december 19a/

Ang. pensionsstyrelsens befattning med reumatikervården m. m.

Enligt min uppfattning står utredningskommitténs
nuvarande sätt att arbeta
i dålig överensstämmelse med de
intentioner, som gavs i riksdagens beslut,
och de riktlinjer, som uppdrogs i
statsrådets uttalande till statsrådsprotokollet
vid det tillfälle i april, då utredningsmännen
tillsattes. Enligt protokollet
säger statsrådet:

»För egen del får jag anföra följande.
De i statsverkspropositionen och förenämnda
utskottsutlåtande angivna avvecklingsfrågorna
bör nu upptagas till
närmare utredning genom för ändamålet
tillkallade utredningsmän. På dessa bör
i första hand ankomma att genom förhandlingar
med vederbörande sjukvårdshuvudmän
utröna förutsättningarna för
att överföra de s. k. lasarettsavdelningarna
på ifrågavarande huvudmän. Härvid
bör en förutsättning vara, att tillfredsställande
vårdmöjligheter alltjämt
kommer att finnas för sådana sjuka som
nu erhåller vård genom pensionsstyrelsens
försorg.»

Här står det ju, att utredningsmännen
i första hand skall genom förhandlingar
med vederbörande sjukvårdshuvudman
utröna förutsättningarna för avvecklingen.
Det är inte fråga om en förutsättningslös
utredning utan en utredning,
där utredningsmännen i första hand anmodats
lösa problemet genom förhandlingar
med vederbörande sjukvårdsmyndigheter.
Utredningsmännen har nu arbetat
i mer än tre kvarts år, men sådana
förhandlingar har ännu inte upptagits.

Statsrådet säger enligt protokollet vidare: »Utredningsmännen

bör vidare såsom
statsutskottet anfört bedöma i vad mån
den centrala handläggningen av intagningsärendena
bör upphöra redan innan
en avveckling kommit till stånd.»

Mig veterligt har någon sådan utredning
ej heller kommit till stånd. I varje
fall har de personer, som i så fall skulle
överta denna centrala handläggning, inte
kontaktats. Jag är själv en av dessa personer.
Jag är övertygad om att det skulle
vara mycket lätt att ordna ett sådant
övertagande om kommittén verkligen
ville. Varför har vi efter tre kvarts år

ännu inte börjat diskutera denna fråga,
när det står i protokollet, att utredningsarbetet
bör bedrivas så, att förslag i ämnet
kan föreläggas 1958 års riksdag?

I stället har en omfattande utredning
påbörjats. Den är så pass omfattande,
att enbart de uppgifter, som jag har lämnat
från den lilla klinik jag är chef för
nere i Lund, har sysselsatt ett kanslibiträde
i mer än tre veckor, och de utgifter
som vi därför haft bara för vår lilla
klinik kan beräknas till minst 500 kronor.
Utredningen kommer att sannolikt
omfatta minst ett 20 000-tal statistiska
data. Uppsamlingen av dessa data samt
bearbetningen av desamma kan näppeligen
ur kostnadssynpunkt tänkas understiga
40 000 kronor. Det är alltså en omfattande
och kostsam utredning.

Man frågar sig då, huruvida utredningsmännen
genom särskilt departementschefens
beslut har fått tillstånd
att börja en sådan utredning. Det står
nämligen i Kungl. Maj:ts kungörelse med
vissa bestämmelser angående kommittéer
(statsliggare för budgetåret 1957/
58 II, Bihang, B 355), § 2:

»Sådana statistiska, historiska eller
andra förberedande undersökningar,
som äro av mera omfattande eller kostsam
art eller för vilka uppgifter i större
omfattning äro avsedda att inhämtas
från enskilda personer, företag eller
sammanslutningar, må ej igångsättas
utan vederbörande departementschefs
medgivande. Framställning om sådant
medgivande bör åtföljas av kostnadsberäkning,
kortfattad redogörelse för undersökningens
syfte, omfattning och
planläggning samt i förekommande fall
utkast till frågeformulär.»

Jag har åtminstone inte i pressen sett
någon notis om att de sakkunniga erhållit
ett sådant särskilt medgivande.

En orsak till att jag kritiserar denna
utredning är, att vi för ett årtionde sedan
gjorde en ännu mer omfattande dylik
utredning, som publicerades i 1941
års reumatikervårdssakkunnigas betänkande
del III (SOU 1945: 41). Den utredningen
grundade sig på rapport av alla
svenska läkare under ett visst år (1943)
av alla fall av reumatisk sjukdom. Där -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Ang. pensionsstyrelsens befattning med reumatikervården m. m.

igenom rapporterades cirka 80 000 fall
och man fick statistiska uppgifter om en
massa detaljer, vilka på ett helt annat
sätt än i här upplagd undersökning belyser
grundproblemen.

Man frågar sig vad här upplagd undersökning
kan ge. Den kan ge mycket
litet utöver denna redan gjorda. Här får
vi bara en rapport över sådana fall, som
har inkommit på sjukhusen, men vi får
inte någon som helst rapport över sådana
fall, som varit i oundgängligt behov
av sjukvård men ändock ej erhållit
sådan.

Av föregående utredning vet vi, att
det finns ett stort antal sådana sjuka,
1943 omkring 7 000. Det latenta behovet
av vårdplatser är sålunda mycket trängande.
I det avseendet kommer denna nya
undersökning ej att belysa problemet.
Hur mycket pensionsstyrelsens reumatikervård
betyder vid sidan av de andra
vårdmöjligheterna kan vi i stort uträkna
med ledning av antalet vårdplatser på
pensionsstyrelsens sjukhus.

Jag är ledsen, herr statsråd, över att
behöva komma med denna kritik, men
jag gör det för de sjukas skull. Vi måste
oförtrutet sträva efter att ge även dessa
sjuka vård enligt vanliga humanitära
principer. Jag är därför ledsen att behöva
upprepa att pensionsstyrelsens ingrepp
i sjukvården för närvarande verkar
desorganiserande och hejdar och
försvårar utvecklingen mot större effektivitet.
Jag är inte ensam om den uppfattningen
— statsrevisorerna har understrukit
den saken i sitt betänkande.

Dagens läge kan jag ej tolka på annat
sätt, än att det är fråga om en slags förhalningstaktik
från pensionsstyrelsens
representanters sida i stil med vad vi
tidigare upplevt under det ena årtiondet
efter det andra. Det är beklagligt just
med hänsyn till de sjuka. Det är för deras
skull som jag har tagit mig friheten
att ta upp denna diskussion.

Herr ANDERRERG (s):

Herr talman! Huvudmännen för den
väsentliga delen av den svenska sjukvården,
landstingen och städerna utan -

för landstingen, följer med stort intresse
den fråga som vi här diskuterat. Då
riksdagens revisorer tog upp frågan med
sikte på att få den löst — den har ju varit
föremål för upprepade utredningar
— så tänkte man sig inte att det skulle
tillsättas en ny fullständig utredning,
utan en förhandlingskommitté med de
blivande huvudmännen. När så statsrevisorernas
betänkande gick ut på remiss
visade det sig, som interpellanten
påpekade, att nästan samtliga var positivt
inställda till den lösning, som riksdagens
revisorer från början tänkt sig.
Det var endast pensionsstyrelsen som
hade en annan mening. Men i övrigt underströks
de synpunkter, som interpellanten
nu framhållit. Ej minst Svenska
landstingsförbundet och Svenska stadsförbundets
sjukvårdsdelegation gav uttryck
för just den meningen, att här behöver
vidtas snabba åtgärder. Det har
nu blivit en missräkning, tror jag mig
våga säga, för oss huvudmän på sjukvårdens
område, att det blivit en ny utredning,
såsom interpellanten här detaljerat
har redogjort för. Vi hade ju
räknat med att redan 1958 års riksdag
skulle kunna mötas av ett förslag. Av
statsrådets svar att döma lär det inte bli
möjligt, utan vi får väl vänta till ett
kommande år. Det är klart att en undersökning
måste göras och förhandlingar
äga rum, men att, såsom nu skett, påbörja
en helt ny utredning, anser vi
vara alldeles för vidlyftigt.

Jag skall inskränka mig till, herr talman,
med att säga att vi väl får avvakta
utredningsresultatet, som så småningom
skall presenteras riksdagen. Vi blir då i
tillfälle att diskutera hela frågan ocli se
om förslaget verkligen fyller måttet för
den sjukvård, som vi i dagens läge har
att bjuda de sjuka.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag vill kort och gott
instämma i vad herr Anderberg sade
allra sist, nämligen att det finns anledning
att avvakta utredningsresultatet
och sedan ta ställning till detsamma.

Herr Edström tog sig friheten att re -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. vissa studiesociala åtgärder
dan nu uttrycka sin skepsis gentemot
utredningen i så måtto, att han förutskickade
att den skulle komma med ett
resultat, som skulle vara mindre tillfredsställande.
Jag måste nog säga att
detta i och för sig är ett ganska djärvt
uttalande. Själv anser jag att det viktigaste
är att utredningen kommer fram
till ett sådant resultat att såväl Kungl.
Maj:t som riksdagen sedermera har ett
väl underbyggt förslag att falla tillbaka
på.

Det är väl heller inte första gången
som det inträffar att en utredning kanske
inte blir färdig så tidigt som man
från början tänkt sig. Det är därför kanske
inte så märkligt, om man skulle få
vänta tre kvarts år på resultatet.

Sedan jag kontaktat utredningen, har
jag i varje fall kommit till insikt om att
de undersökningar, som nu verkställts,
kan vara av värde för det beslut som så
småningom skall fattas.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har deltagit på ett
tidigare stadium av detta ärendes behandling,
dels i statsrevisionen och dels
i statsutskottet, där vi på tredje avdelningen
hade att framlägga det förslag
som riksdagen sedan godkänt.

Jag måste konstatera, att då man tog
del av det utredningsmaterial som då förelåg,
blev man förvånad över att denna
fråga redan skulle behövt ta så många
år för att kunna bringas till en rationell
lösning. Jag var inte främmande för
den tanken, att det här någonstans kanske
fanns personer som inte önskade
att så mycket skulle ske.

Då nu en ny utredning har satts i
gång, måste vi givetvis och rimligtvis
avvakta dess resultat innan vi företar
någon ytterligare åtgärd. Vi måste också
avvakta vilka slutsatser Kungl. Maj :t
kan komma till med ledning av denna
utrednings resultat.

Den osedvanligt långa tid som denna
fråga i tidigare skeden krävt ger mig i
alla fall, herr talman, anledning att sätta
i fråga, huruvida man inte från socialdepartementets
sida bör ha ögonen på

hur denna utredning bedrives både med
avseende på dess vidlyftighet och den
takt i vilken utredningen arbetar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Herr talmannen meddelade, att herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Andersson, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Yngve Nilssons
interpellation angående mulbetesrätten å
Bonarps och Ljungby hedar, på grund
av en inom andra kammaren pågående
interpellationsdebatt vore förhindrad att
nu besvara nämnda interpellation.

Föredrogs och bordlädes ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 40.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 179, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en medicinsk högskola i
Umeå jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa studiesociala åtgärder

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 180, i anledning av väckta motioner
rörande studiesociala åtgärder.

Utskottet hade till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Öhman och Norling (I: 19) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm m. fl. (II: 14), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
snabbutredning eller departementsutredning
om införande av studielön eller
motsvarande generella stipendier, som
garanterade livsuppehället och studiekostnaderna
under studietiden för dem
som styrkt sin studielämplighet, så att
all studiebegåvad ungdom finge samma
start- och utbildningsmöjligheter och
ingen avstängdes av ekonomiska hinder;

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lars Larsson m. fl. (I: 190) och den andra
inom andra kammaren av herr Alemyr
m. fl. (II: 81), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Konungen
hemställa om en skyndsam översyn
av och avvägning mellan olika studiesociala
åtgärder samt att de förslag som
utredningen kunde föranleda måtte snarast
föreläggas riksdagen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar m. fl. (I: 359) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (II: 445), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
översyn av det studentsociala stödet och
dess effekt, särskilt i fråga om den statliga
lånegivningens och stipendieringens
utformning och omfattning, samt utarbetande
av de reformförslag som kunde
föranledas av en sådan översyn att snarast
möjligt föreläggas riksdagen;

dels ock en inom första kammaren av
herr Arrhén väckt motion (I: 119), vari
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om tillsättandet av en utredning,
vilken skulle äga att ompröva nu gällande
bestämmelser rörande utdelandet av
naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter, och att
därvid i motionen angivna synpunkter
måtte beaktas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört bland annat:

»Utskottet vill framhålla, att utskottet
vid den prövning utskottet ägnat de i
motionerna 1:190 och 11:81, 1:359 och
II: 445 samt I: 119, sistnämnda tre motioner
såvitt här är i fråga, framförda yrkandena
funnit att en skyndsam utredning
i dagens läge synes påkallad, avseende
en översyn av ocli en avvägning
mellan olika studiesociala åtgärder — i
första hand lån och stipendier — för de
grupper studerande, som icke blivit föremål
för bedömande av 1954 års familjeutredning
och 1950 års familjebered -

Ang. vissa studiesociala åtgärder
ning. Med hänsyn till de snabbt växande
ungdomskullarna med därav följande
krav på ökade automatiska utgifter för
studiehjälp från statens sida vill utskottet
understryka angelägenheten av att åtgärder
vidtagas i syfte att vidmakthålla
den nivå beträffande det studentsociala
stödet, som numera uppnåtts. Särskilt
bör härjämte övervägas att utvidga de
studerandes möjligheter till räntefria
studielån att omfatta även sådana kategorier
i åldersgruppen över 18 år, som
icke nu kunna komma i åtnjutande av
detta stöd. I övrigt torde vid utredningen
böra till närmare omprövning upptagas
de problem på här ifrågavarande
områden, som berörts i de ovannämnda
motionerna. För uppnående av en önskvärd
samordning mellan de olika stödformerna
och en samlad överblick över
förevarande problemkomplex torde utredningen
enligt utskottets mening lämpligen
böra verkställas inom ecklesiastikdepartementet
med anlitande av härför
erforderlig expertis från bland annat garantilånenämnden
och studiehjälpsnämnden.
Utskottet utgår från att tillfälle kommer
att beredas de studerandes egna organisationer
att på lämpligt sätt lämna
sin medverkan vid utredningens verkställande.

Vidkommande motionerna I: 19 och
II: 14, i vilka hemställts om utredning
rörande införande av studielön eller motsvarande
generella stipendier, får utskottet
erinra därom, att enligt beslut av 1955
års riksdag motioner i liknande syfte
icke föranlett någon riksdagens åtgärd.
Utskottet finner anledning saknas för
riksdagen att med anledning av de nu
föreliggande motionerna frångå den
ståndpunkt riksdagen tidigare intagit i
ärendet. Utskottet avstyrker alltså bifall
till motionerna I: 19 och II: 14.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet,

1) att riksdagen må, i anledning av
motionerna 1:190 och 11:81, 1:359 och
11:445 samt 1:119, de tre sistnämnda
motionerna såvitt här är i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning i de
avseenden, som av utskottet angivits;

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. vissa studiesociala åtgärder

2) att motionerna I: 19 och II: 14 icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
»

Herr NORLING (k):

Herr talman! Här föreligger en motion
nr 19 i denna kammare av herr
Öhman och mig, vari vi hemställer om
en snabbutredning om införande av studielön
eller motsvarande generella stipendier.

Statsutskottet har avstyrkt vår motion
och hänvisar därvid till att riksdagen
redan tidigare avslagit en framställning
i liknande syfte.

Vi möter här således den gamla tankegången,
att den, som vill bedriva högre
studier, måste ha ett kapital bakom
sig. Demokratiseringen av den högre
undervisningen tycks på sätt och vis ha
stannat i växten under de 40 år som nu
gått efter det demokratiska genombrottet
i vårt land. Professor Quensel visade
i sin år 1946 framlagda utredning, att
den egentliga arbetarbefolkningen, som
utgör 57 procent av svenska folket, då
endast svarade för 6 procent av högskolestudenterna,
medan socialgrupp I, den
egentliga överklassen, som utgjorde sex
procent av befolkningen, svarade för 48
procent av studenterna. Vid en förnyad
utredning 1952 konstaterar professor
Quensel, att utvecklingen gått baklänges,
eftersom »arbetarsöner och arbetardöttrar
är något mindre företrädda nu än
tidigare». Ett stort antal studiebegåvningar
från arbetarklassen, de lägre
tjänstemannagrupperna och småbondehemmen
får under nu rådande förhållanden
aldrig möjlighet att genom högre
studier kvalificera sig för de poster och
uppgifter i samhället, där deras begåvning
skulle komma till sin rätt.

Frågan om studielön är inte ny, utan
har varit uppe här i riksdagen redan tidigare.
Vid 1955 års riksdag väckte vi
kommunister en motion, i vilken vi tog
upp ungefär samma problem som aktualiserats
i vår motion i år. Även den
gången avslogs vår motion, men den
väckte stark genklang bland studenterna.
Sveriges socialdemokratiska studentförbund
förklarade i ett uttalande, att

det är en fara för demokratien att utvecklingen
tillätes fortgå på detta sätt.
»Den praktiska konsekvensen är», förklarade
Sveriges socialdemokratiska studentförbund,
»kravet på att samhället
införde studielön. Lön tas här inte i
vedertagen bemärkelse, en ersättning i
storlek jämförbar med den som arbetsmarknaden
kan erbjuda samma åldersgrupper.
»

Utskottet framhåller att vissa åtgärder
har vidtagits. Man pekar på riksdagens
beslut att barnbidrag skall utgå upp till
18 års ålder och på de ökade möjligheterna
att erhålla statsstipendier och studielån.
Dessa förbättringar får naturligtvis
betecknas som ett framsteg. Man har
ju därmed tagit åtminstone ett steg fram
mot den studielön som vi önskar få till
stånd. Men villkoren för erhållande av
stipendier och studielån är i regel sådana,
att endast direkt medellösa studerande
kan erhålla hjälp på detta sätt.
Det blir därför i realiteten ingen större
lättnad för de grupper som det här gäller.

Herr talman! Med vår motion avser
vi att åstadkomma att den högre utbildningen
i detta avseende skall bli ungefär
likställd med yrkesutbildningen och den
lägre utbildningen i övrigt. En person,
som skall fullfölja sin skolgång med yrkesutbildning
och som har anställning
vid industrien, får ju enligt överenskommelsen
mellan arbetsmarknadens parter
en lärlingslön under den tid yrkesutbildningen
pågår. Även om lönen är
otillräcklig, ger den ändå ett stöd och
en hjälp att upprätthålla levnadsstandarden
under den tid yrkesutbildningen
pågår. Vi anser att något liknande
bör införas också då det gäller den högre
utbildningen. Men då ingen annan än
staten kan garantera drägliga levnadsförhållanden
för den studerande under
den tid den högre utbildningen pågår,
måste staten påtaga sig den uppgiften.
Det är ju också i främsta rummmet samhället
som framdeles kommer att utnyttja
de tjänster som erbjuds av dem som
genomgår högre utbildning.

I fråga om den här saken vill jag citera
vad Morgon-Tidningen skrev så sent

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

som den 7 januari i år. Det hette där:
»En djärv skolpolitik i dag ger tusenfalt
igen i morgon. En snål och räddhågad
pålappning kan ställa till med obotlig
skada för oöverskådlig tid. Större
resurser för de högre skolorna, flera
lärare och utvidgad stipendiering eller
allmänt genomförd studielön är krav
som måste rymmas inom ramen för vad
som anses vara våra ekonomiska resurser.
»

Jag har, herr talman, velat göra dessa
korta reflexioner i anslutning till den
motion som har väckts och som utskottet
nu avstyrkt, och jag ber att få yrka
bifall till motionen under punkt 2 i utskottsutlåtandet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Senast år 1955 hade riksdagen att ta
ställning till liknande motioner, och då
fann den sig icke föranlåten att bifalla
desamma.

Studielön är ett mycket vidsträckt begrepp.
Man kan få in mycket under den
rubriken, och för min del förstår jag mer
än väl att de, som kräver en utredning
av den frågan, också har vissa bestämda
syften bakom sin begäran. Jag kan försäkra
att såväl statsstipendienämnderna
som garantilånenämnderna följer utvecklingen
på detta område mycket noggrant,
och av erfarenhet vet jag att dessa
nämnder år efter år försöker få så mycket
pengar som möjligt anslagna till dessa
ändamål. Jag tror också att den utveckling
på det här området, som ägt
rum under de senaste åren, varit sådan
att både herr Norling och alla andra,
som är intresserade av saken, kan glädja
sig åt den.

Frågan är nu, hur det kommer att bli
i framtiden. Det vet vi ingenting om —
det sammanhänger framför allt med den
statsekonomiska utvecklingen. När vi behandlade
den här frågan i utskottet, fick
jag för min del den uppfattningen att det
inte var någon av utskottets ledamöter
som inte var intresserad av saken. Vad
man tvekade om var snarare vilken väg
vi bör gå för att på bästa möjliga sätt
hjälpa ungdomen till utbildning. För
egen del tror jag, herr talman, att vi i

Ang. vissa studiesociala åtgärder
framtiden tyvärr icke kommer att ha råd
att i större omfattning gå stipendievägen,
utan jag tror att vi måste gå lånevägen.
Kan vi på det sättet hjälpa de ungdomar,
som det bär är fråga om, tror jag att vi
har gjort en god gärning. Skulle den
statsfinansiella utvecklingen bli sådan,
att vi väsentligen kan höja stipendiebeloppen
och utöka antalet stipendier,
skulle ingen bli gladare än jag, men det
är klokt att vi ser realistiskt på utsikterna
i detta avseende. Skulle emellertid
en sådan utveckling bli möjlig, kommer
— det är jag alldeles övertygad om —
de nämnder som handhar verksamheten
att föreslå Kungl. Maj:t en ökning såväl
av beloppen som av antalet stipendier.
I den förvissningen tror jag, herr talman,
att vi inte har försummat någonting
när det gäller att så mycket som
möjligt underlätta för ungdomen att fullfölja
sina studier. Mitt sätt att resonera
är kanske inte så särskilt optimistiskt,
herr talman, men jag tror att det är realistiskt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera av de båda punkterna
av utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
punkten 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:19 och 11:14; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

181, i anledning av väckt motion
om översyn av kompetensfordringarna
för innehav av rektorstjänst vid allmänt
läroverk; och

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
nr 182, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers särskilda berättelse
om rikets indelning i län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. utbyggnad av en storflygplats

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 183, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utbyggnad av en
storflygplats jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 185, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
för den 25 oktober 1957, föreslagit
riksdagen att dels besluta om en
fortsatt utbyggnad av storflygplatsen vid
Halmsjön i enlighet med i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjer, dels medge,
att Kungl. Maj:t finge bevilja Aktiebolaget
Aerotransport lån ur luftfartslånefonden
om 65 miljoner kronor under de
förutsättningar och på de villkor som departementschefen
angivit, dels ock å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1957/58 till Utbyggnad av storflygplats
m. m. under luftfartsfonden anvisa ett investeringsanslag
av 20 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon (I: 559) och den andra inom andra
kammaren av herr Widén (II: 706), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte dels
avslå den i propositionen begärda fullmakten
om en fortsatt utbyggnad av storflygplatsen
vid Halmsjön och det äskade
investeringsanslaget om 20 miljoner
kronor till utbyggnad av storflygplatsen
m. m. och dels i princip besluta om utbyggnad
av Bromma flygfält samt i övrigt,
för ytterligare utredning, uppskjuta
frågans behandling till vårsessionen
1958;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Aastrup ro. fl. (I: 563) och den andra
inom andra kammaren av herr Löfgren
m. fl. (II: 711), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att utbygga Bromma
flygplats för 35 miljoner kronor enligt
av luftfartsstyrelsen kostnadsberäknat
förslag, innebärande bl. a. färdigställande
av flygplatsens huvudbana till 2 500
m längd senast till 1960, att bemyndiga
Kungl. Maj :t att — utan villkor i frågan
om storflygplatsens slutliga förläggning
— bevilja ABA lån inom ramen av 65
miljoner kronor på villkor motsvarande
dem som angåves i det preliminära avtalet
mellan ABA och chefen för kommunikationsdepartementet,
att låta till vårriksdagen
1958 bero med beslut i anledning
av förevarande proposition samt
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning till 1958 års
vårriksdag om möjligheterna att utbygga
och disponera Barkarby för civil flygtrafik
i den omfattning, som i motionerna
förutsattes;

dels ock en inom första kammaren av
herr Nils Elowsson väckt motion (I:
557), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta avslå förevarande proposition
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om ny utredning av frågan om anläggande
av en storflygplats för vårt
land, med beaktande av de i motionen
berörda jämte andra på frågan inverkande
spörsmål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:559 och 11:706
samt I: 563 och II: 711, i vad de avsåge
uppskov till 1958 års riksdag med behandlingen
av förevarande proposition,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 559 och II: 706, I: 563 och
II: 711 samt I: 557, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) besluta om en fortsatt utbyggnad av
storflygplatsen vid Halmsjön i enlighet
med de riktlinjer, för vilka redogjorts i
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 25 oktober 1957,

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

b) medgiva, att Kungl. Maj:t finge bevilja
Aktiebolaget Aerotransport ett lån
ur luftfartslånefonden om 65 miljoner
kronor under de förutsättningar och på
de villkor, som i statsrådsprotokollet angivits,

c) till Utbyggnad av storflygplats m. m.
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1957/58 under luftfartsfonden anvisa
ett investeringsanslag av 20 miljoner
kronor;

III. att motionerna I: 563 och II: 711,

1 vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionen I: 557, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Ohlon, fröken Elmén samt
herrar Widén, Helén och Svensson i
Stenkyrka, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:559 och 11:706 samt I:
563 och II: 711, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta att uppskjuta behandlingen
av förevarande proposition
till 1958 års riksdag;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:559 och 11:706 samt I:
563 och II: 711, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta att utbyggnad av
Bromma flygfält skulle påbörjas i syfte
att färdigställa flygfältets huvudbana till

2 500 m längd senast till år 1960;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1: 563 och II: 711, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning och förslag till 1958 års vårriksdag
om möjligheterna att utbygga
och disponera Barkarby för civil flygtrafik
i den omfattning, som i motionerna
förutsattes;

IV. att motionen 1:557, i vad den avsåge
.skrivelse till Kungl. Maj:t, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2 Första kammarens protokoll 1957. Nr 30

Ang. utbyggnad av en storflygplats

2) av herr Gustaf Karlsson, som dock
ej antytt sin mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Många bär säkerligen i
dessa dagar frågat sig, hur det var möjligt
att regeringen år 1946 framställde
och riksdagen godkände ett förslag om
att anlägga en flygplats för Stockholm 47
kilometer från staden. Förklaringen
skymtade fram i dåvarande departementschefens
yttrande i propositionen.
Han bedömde — såsom det heter på
kanslispråk — avståndet mellan Stockholm
och Halmsjön väl stort men ansåg
sig i brist på något godtagbart alternativ
böra förorda luftfartsstyrelsens förslag.

Jag har under hand försökt vinna klarhet
i hur det hela gick till. Regeringen
värjde sig i det längsta mot halmsjöalternativet
och sökte med ljus och lykta
efter en annan lösning av flygplatsproblemet
men måste till sist ge upp, därför
att den inte lyckades vinna något som
helst gehör från myndigheter eller sakkunniga.
Den enda plats som presenterades
var Halmsjön. Riksdagen godtog
vad regeringen föreslagit men var tydligen
konungsligare än Kungl. Maj:t själv.
Sålunda hette det i riksdagens uttalande,
att ett uppskjutande av frågan om
en storflygplats av interkontinentala
mått kunde för vårt land medföra vittgående
och måhända oreparabla konsekvenser.
Detta var ju rena rama psykosen.
Det dröjde inte heller länge efter
det att beslutet fattats, förrän berörda
parter insåg att ett svårt misstag hade
begåtts, och Halmsjön har fått ligga där
den ligger, outnyttjad, utan att några för
vårt land vittgående och oreparabla
konsekvenser försports.

Hur är det då möjligt, att man i dag,
11 år senare, kommer tillbaka med halmsjöprojektet?
Förklaringen är väl densamma
nu som 11 år tidigare: vederbörande
myndighet bar inte medgivit något
val. Visserligen heter det i propositionen,
att en lång råd ingående undersökningar
och utredningar i flygplatsfrågan
iigt rum under de senare två åren,
och det är väl sant, men vilka platser

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
har dessa utredningar gällt? Jo, uteslutande
Jordbro, utdömd av de militära
myndigheterna och även av andra, samt
Skå-Edeby, dödsdömd från början. Jag
frågar: Är verkligen huvudstadens belägenhet
,så hopplös i geografiskt och geologiskt
avseende, och är vi i vårt land
så tekniskt efterblivna, att det inte skulle
finnas några andra och bättre ställen
än dessa att välja mellan för en större
flygplats? Visst finns det, bara man vill!
Jag vill redan här hänvisa till de uppslag
som helt nyligen väckts av den så
kallade bergssprängningskommittén och
till överbefälhavarens invit om Barkarby.
Det är egendomligt, att ett tekniskt
verk sådant som luftfartsstyrelsen inte
tagit upp bergssprängningskommitténs
förslag. Det torde vara få områden inom
tekniken, som genomgått en så revolutionerande
utveckling soni bergssprängningstekniken
under efterkrigsåren. Under
det man förr vid sådana bär arbeten
gick runt bergen, söker man sig nu till
bergen, emedan man vet hurudana
grundförhållandena är och att det är lättare
att kostnadsberäkna arbetena. Men
ändå viftar luftfartsstyrelsen bort alla
dessa projekt utan, såvitt jag kan finna,
någon närmare motivering.

Kanske ligger den främsta förklaringen
till frågans läge i dag i att en massa
pengar lagts ned på Halmsjön. Enligt
propositionen skulle 20 miljoner kronor
ha nedlagts på öst—västbanan, vilken
som bekant är oanvändbar för det större
flyget med sin puckel och sin skevhet,
och med banan sammanhängande anordningar,
och därutöver ungefär 5 miljoner
kronor för markförvärv. Men det
kan väl aldrig förhålla sig så, att ytterligare
medel förbrukats för Halmsjön,
medel som inte redovisats i något offentligt
sammanhang?

Halmsjön är inte en flygplats för
Stockholm. Det är i främsta rummet en
flygplats för Sigtuna och i andra rummet
för Uppsala. Jag kan helt ansluta
mig till vad SAS’ f. d. högste chef, direktör
Henning Throne-Holst, yttrade i
Teknisk Tidskrift i december månad i
fjol. Han förmenade där att Halmsjön
var ett olyckligt val både med hänsyn till

trafikanternas krav på bekvämlighet och
deras tidsspillan samt till platsens absoluta
olämplighet som underhållsbas
för SAS. Myndigheterna menar tydligen,
att när passagerarna inte har något val,
får de acceptera olägenheterna med det
långa avståndet, eller för att citera Throne-Holst,
som tysken säger: »Das Publikum
kann nicht schlecht genug behandelt
werden.» Nej, publiken den skall
hutas åt!

En faktor som fullkomligt nonchalerats
i propositionen är personalens inställning.
Personalen har visserligen inte
gett sin uppfattning till känna officiellt,
men man kan väl något så när föreställa
sig, hurudan reaktionen är. En bosättning
i närheten av Halmsjön torde inte
vara något lockande perspektiv för
många. Man må reagera hur surt som
helst mot denna inställning, men den är
i alla fall en realitet som inte får förbises.
Ty en framgångsrik verksamhet på
flygets område förutsätter en högkvalificerad
personal.

Enligt vad som meddelas i propositionen
skall en motorverkstad för översyn
av reamotorer liksom verkstäder för
flygplanens apparatutrustning förläggas
till Sverige. Till Sverige skall också förläggas
den med korta tidsmellanrum
återkommande tillsynen av flygplanen
utom kortdistansflottans plan, som Norge
får ta hand om. I Kastrup skall den
med längre tidsmellanrum återkommande
grundliga översynen av flygplanen
äga rum. För tillsynsverksamheten erfordras
en hangar på Halmsjön med tillhörande
verkstad. Men så lämnas i propositionen
en intressant upplysning,
nämligen att reamotorverkstaden och apparatverkstaden
inte nödvändigtvis måste
förläggas i direkt anslutning till flygplatsen.
Dessa verkstäder kan tydligen
lika väl förläggas till Bromma som till
Halmsjön. Tidigare har gjorts gällande,
att alla verkstäder måste förläggas till
samma ort. Är det personalens reaktion,
som föranlett den ändrade inställningen? Långt

ifrån alla de kostnader finns
redovisade i propositionen, som blir en
följd av flygplatsens förläggning till

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Halmsjön i kombination med Brommas
bibehållande som flygplats. Jag bortser
här från infanteriskjutskolans förflyttning
från Rosersberg, vilken kommer att
dra en kostnad på omkring 20 miljoner
kronor. Denna konsekvenskostnad omnamnes
verkligen, dock endast hypotetiskt.
Men så tillkommer kostnad för förvärv
av mark för ny skjutskola, minst 5
miljoner kronor. Flygvapenchefen och
luftfartsstyrelsen har i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 31 augusti 1957 understrukit,
att en ny tvärbana för militärflyget
på Barkarby är »oundgängligen
erforderlig . . . redan från år 1960, därest
även reaflygplan skulle ingå i Brommas
trafik». Redan nu, heter det, lider
de två flygplatserna av att inflygningsbanorna
till Barkarby och Bromma korsar
varandra, men läget blir ohållbart,
då reaflyg går ned på Bromma, därför
att reaplanen inte under längre tid kan
ligga i vänteläge i luften. Enligt propositionen
skall Bromma i fortsättningen
framför allt betjäna inrikes- och internordisk
trafik, där vi även har att räkna
med readrift. Av sammanhanget att
döma torde det sålunda bli nödvändigt
att utrusta Barkarbv med en ny tvärbana,
som beräknats kosta 12 miljoner kronor.
Härtill kommer förstärkning av huvudbanan
på Bromma, som kostnadsberäknats
till 2 miljoner kronor. Halmsjö
—Bromma-alternativet såsom det redovisas
i propositionen bör alltså ytterligare
belastas med 20 miljoner för infanteriskjutskolans
förflyttning, 5 miljoner
för ny mark till infanteriskjutskolan, 12
miljoner för en ny tvärbana på Barkarby
och 2 miljoner för förbättring på
Bromma, eller inalles 39 miljoner kronor
utöver de 153 miljoner kronor, som uppges
i propositionen, för att nu inte tala
om extra utgifter för förbindelseleden
mellan Stockholm och Halmsjön, som
inte helt inkluderats i den förebragta
kostnad sräkningen.

Men så tillkommer ytterligare en kostnad,
som dock i dag svårligen kan preciseras.
.lag nämnde nyss, att flygbolaget
måste räkna med risk för personalsvårigheter
vid en överflyttning av verksamheten
till Halmsjön. Departements -

Ang. utbyggnad av en storflygplats
chefen är väl medveten härom och gör i
propositionen en utfästelse, »att staten

1 görligaste mån skall underlätta tillkomsten
av erforderliga bostäder, skolor
och sociala anordningar i syfte att
den vid Halmsjön sysselsatta personalen
skall kunna beredas bosättningsmöjligheter
i flygplatsens närhet». Det är en
förpliktelse, men en förpliktelse som
kostar pengar.

Herr talman! Är det verkligen meningen
att vi i dag återigen skall i den
svenska riksdagen fatta ett beslut, vars
ekonomiska innebörd vi inte kan överblicka?
De nuvarande statsfinansiella
svårigheterna borde utgöra en tillräcklig
varning för detta tillvägagångssätt.
Nästa års statsverksproposition torde ge
även de ekonomiskt mera lättsinniga en
läxa.

Det heter i propositionen, att full
enighet uppnåtts mellan kommunikationsministern
samt ABA — den svenska
delen av SAS — och SAS angående en
fortsatt utbyggnad av flygplatsen vid
Halmsjön.

Propositionen är dagtecknad den 25
oktober 1957. Drygt en månad före detta
datum inlämnades till departementschefen
från ledningen för SAS en skrivelse,
där det kraftigt betonades, att
icke något förslag måtte framläggas angående
Halmsjön. I stället borde man,
menade SAS-ledningen, överväga ett
provisorium, innebärande vissa förstärkningar
på Bromma, främst då förlängning
av den nuvarande banan till

2 500 meter. Genom viss omläggning
av trafiken skulle Bromma då bli tillräckligt
för SAS’ behov under avsevärd
Hd framåt, sägs i skrivelsen från SAS,
och frågan om en ny flygplats för Stockholm
skulle kunna skjutas på framtiden.

Den ena månaden motsätter sig SAS
i otvetydiga ordalag det förslag, som nu
föreligger. Nästa månad accepterar SAS
samma förslag. SAS’ ledning liar tillvunnit
sig allmän aktning ocli beundran för
skötseln av sitt företag, men ändå kan
den så plötsligt ändra mening i en
för företaget grundväsentlig fråga. Här
föreligger ett mysterium. Men kanske
det inte är något mysterium! I den pre -

-Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
liminära överenskommelsen ingår, att
staten skall bevilja ABA ett successivt
utgående lån om 65 miljoner kronor,
varvid varje dellånebelopp skall vara
ränte- och amorteringsfritt under en
övergångstid av sju år från lyftningsdagen.
Det är generösa villkor, men villkoren
är försedda med en reservation.
»Därest mot förmodan», lieter det i propositionen,
»de av mig förut nämnda
verkstäderna icke skulle förläggas till
Sverige eller den till 40 miljoner kronor
beräknade hangaren med inbyggd tillsy
nsverkstad icke skulle bli placerad på
Halmsjön, så förfaller frågan om detta
lån helt och hållet.» Det är ord och
inga visor.

Flygbolaget har måhända inte varit så
inkonsekvent i sitt handlande, som åtskilliga
menar. Det har helt enkelt, milt
talat, ställts inför ett ultimatum. Fortfarande
är man väl där klar över att
flygplatsen på Halmsjön är en olycklig
historia och att det vore bättre med ett
mindre överdådigt arrangemang på
Bromma, som skulle bespara både staten,
företaget och trafikanterna grova
pengar, men å andra sidan måste företaget
infria sina ekonomiska förbindelser,
och då har det inte funnits någon
annan utväg än att falla till föga för
statens maktspråk.

Det är inte bara SAS eller överdirektör
Bo Lundberg vid flygtekniska försöksanstalten,
som motsätter sig Halmsjöprojektet.
Så gör också den nyutnämnde
professorn i kommunikationsteknik
vid tekniska högskolan Bo
Björkman, internationellt erkänd auktoritet
på detta område och f. d. chef vid
Air Besearch Bureau i Bryssel, en sammanslutning
av alla de interkontinentala
flygbolagen i Europa. Han har också uttalat
sig i Teknisk Tidskrift för ett år
sedan. Han ironiserar över begreppet
»storflygplats» och framhåller att honom
veterligt har denna beteckning inte förekommit
någon annanstans i världen.
Professor Björkman betonar, att kraven
på en flygplats är i högsta grad varierande,
och såväl flygtekniska som byggnadstekniska
förbättringar kan anpassa
trafiken till de lokala kraven. Bromma

har utan större investeringar och utbyggnader
undan för undan godkänts
för tyngre och tyngre flygplan, ursprungligen
för DC-4, därefter DC-6, sedan
DC-6B och nu DC-7C. Halmsjöfältet
projekterades på sin tid för att ta hand
om SAS’ stratocruisertrafik, och i dag
startar och landar DC-7C på Bromma
med ungefär samma krav och samma
vikter. Jämför denna utveckling med
vad riksdagen yttrade år 1946, att ett
uppskov med Halmsjöproj ektets utförande
kunde för vårt land medföra vittgående
och oreparabla konsekvenser!

Den som flyger kräver i första hand
snabbhet. Flygbolagen har därför på
grund av den internationella konkurrensen
hela tiden målmedvetet anpassat
sig efter flygteknikens stundom språngartade
utveckling. Men det vore meningslöst
att låta passagerarna förlora
tid på markförflyttningen från bostaden
till flygplanet, samtidigt som man gör
allt för att spara in tid i luften. Professor
Björkman fortsätter: »Om man exempelvis
för att kunna genomföra en
direktflygning med ett flygplan för interkontinental
trafik tvingas ut till
Halmsjön, är det i högsta grad tvivelaktigt
om man därvid erbjuder resenären
bättre service än om man transporterar
vederbörande från Bromma med
mellanlandning i exempelvis Köpenhamn
till destinationen. Tidsvinsten
genom direktflygningen motverkas av
den längre transporttiden på marken.»
Att räkna med att lösa detta problem
genom snabbare förflyttning på marken,
är en skrivbordsplanering, tillägger
han.

På tal om de DC-åttor, som satts in
på polarlinjen till Tokio, framhåller
Björkman, att de är avsedda att betjäna
hela Skandinavien och norra Europa.
»Stockholm kan knappast fylla maskinerna
på denna linje, och en annan
plats inom Skandinavien kan tänkas som
utgångspunkt, där man kan tillmötesgå
de aktuella rullbanekraven till ett billigare
pris.» Professor Björkman har synbarligen
här haft sin uppmärksamhet
riktad på Kastrup. Danskarna har ju
redan anslagit medel för utvidgning av

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

flygplatsen där för att tillgodose alla
krav.

Fullföljes professor Björkmans tankegång
kan måhända följande inträffa: de
stora internationella flygbolagen, SAS’
konkurrenter, föredrar att använda
Kastrup som ändpunkt för sina router
och passagerarna till och från Sverige
får begagna sig av matarflyg mellan
Stockholm och Kastrup. SAS däremot
måste naturligtvis använda sig av Halmsjön
såsom ändstation. Så kommer
lialmsjöanläggningarna att ligga såsom
ett monument över svensk dådkraft och
företagsamhet under 1950-talet. Men vilken
framtid kommer då SAS att få? Jag
tror att man är rädd för den även inom
själva företaget.

SAS är den förnämsta skapelsen av
nordiskt samarbete under efterkrigstiden.
Vi är väl alla stolta över att tack
vare detta företag våra små länder så
väl kunnat hävda sig på flygets område
världen runt. Men någon lysande ekonomi
har SAS trots allt inte. Ändå heter
det, att merkostnaden för företaget på
grund av Halmsjöns olämpliga belägenhet
måste bäras av företaget
självt, d. v. s. av resenärerna. Men i
verkligheten förhåller det sig så, att
biljettpriserna fastställes internationellt
och underställes de olika ländernas
myndigheter för godkännande. Huruvida
det är möjligt att pålägga resenärerna
detta tillägg för flyg till Halmsjön
utöver de internationellt fastställda priserna
torde vara ovisst.

Jag höll, herr talman, på att glömma
bort, att enligt den s. k. storflygplatsberedningens
siffror tycks även resande
till Bromma nödgas ge sitt bidrag för
tilläggspriset till Halmsjön.

Det är att beklaga att inte det strålande
samarbetet inom luftfarten mellan
de skandinaviska länderna också
kunnat utsträckas till de statliga flygplatserna.
Här borde en rationell samordning
i större utsträckning än som
skett ha ägt rum, varvid de geografiska
och geologiska betingelserna på olika
orter fått fälla avgörandet, till gagn för
resenärerna och till fördel för SAS’ och
svenska statens ekonomi.

Ang. utbyggnad av en storflygplats

Då det emellertid synes vara lönlöst
att argumentera efter dessa linjer, borde
vi försöka att göra det bästa möjliga
av situationen. Då Halmsjöprojektet innebär
alltför stora risker, borde vi i dag
inskränka oss till att besluta om förbättring
av Brommafältet enligt de önskemål,
som så sent som den 13 september
1957 uttalades av ledningen för SAS. Vi
har ju dock en utfästelse därifrån, att
Bromma sålunda skulle bli tillräckligt
för SAS behov under avsevärd tid framåt,
och att frågan om en ny flygplats för
Stockholm kunde skjutas på framtiden.

Jag vill avsluta mitt anförande med
ytterligare ett citat från professor Björkmans
förut av mig omnämnda artikel.
Han säger: »Om NATO i Europa skulle
ställa samma rigorösa krav som militären
i Sverige, skulle huvudparten av de
större civila flygplatserna i Europa icke
få trafikeras. Ett flertal av dem har nu
blandad militär och civil trafik. Så är
fallet i Frankfurt, Amsterdam, Köln etc.
I andra fall, såsom i Paris- och Londonområdena,
befinner sig militära och civila
flygplatser i varandras omedelbara
närhet. Samarbete och förståelse för
respektive önskemål har där åstadkommit
sammanjämkning och en utveckling
av verksamheten på båda håll utan att
därigenom flygsäkerheten har eftersatts.
Detta har skett under fullt likvärdiga
strategiska förhållanden som i Sverige.»

Detta är sagt av en man, som de senaste
åren befunnit sig i centrum av
den europeiska flygtjänsten och just i
fråga om det område som i dag här behandlas.
Inte heller statsutskottet är tillfredsställt
med vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Det heter i utskottsutlåtandet att
»utskottet är väl medvetet om att detta
förslag ur luftfartssynpunkt är behäftat
med nackdelar i jämförelse med vissa
andra projekt, som varit föremål för diskussion».
»En del av dessa olägenheter»,
tillägger utskottet, »mildras emellertid
genom anordnande av den föreslagna
motorvägen samt genom den förutsatta
tillkomsten av en modern samhällsbildning
i flygplatsens närhet.» Utskottet
är också missnöjt med att frågan
forcerats fram i sista stund.

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats

Det var mycket på en gång. Märk väl,
utskottet är övertygat om att en bättre
lösning av flygplatsfrågan förefunnits,
men ändå tillstyrker det förslaget. Detta
måste sägas vara en ganska anmärkningsvärd
företeelse i svenskt riksdagsliv.

Jag har i dag haft besök av ett antal
representanter för Stockholms näringsliv,
vilka i stor utsträckning begagnar
sig av flyget. De förklarade att bland
näringslivets män råder en så gott som
enig uppfattning om att halmsjöalternativet
är en olycklig lösning.

Nu kommer kanske riksdagen trots
allt att besluta till förmån för Halmsjön.
Jag hoppas, att Sigtuna denna de första
kristna sveakonungarnas gamla huvudsäte,
sålunda får glädje av den stora
flygplats, varav staden enligt Kungl.
Maj :t uppenbarligen har behov.

Men Stockholms flygplatsfråga förblir
oviss. Därför yrkar jag, herr talman, bifall
till reservationen.

Häri instämde herrar Hansson (fp),
Hnss (fp), Edström (fp) och Weiland
(fp).

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Efter herr Ohlons anförande
kan jag fatta mig förhållandevis
kort.

När jag i år liksom för elva år sedan
i en motion har yrkat avslag på regeringens
proposition om att förlägga ett
storflygfält till Halmsjön, har jag handlat
utifrån det goda rådet, att man i tveksamma
fall inte bör handla. Hur oense
vi än må vara beträffande förläggningen
av storflygfältet, tror jag att vi kommer
att vara överens om att det beträffande
förläggningen av fältet till Halmsjön råder
en mycket stor tvekan. Och denna
tvekan har rått under hela den tid, som
ärendet har behandlats — det har gällt
SAS, det har gällt luftfartsstyrelsen, det
har gällt riksdagen, det har gällt en hel
del andra myndigheter och ännu fler enskilda.

När det ligger till på detta sätt är det
inte så underligt om det kan ifrågasättas,
huruvida det beslut man här tänker

fatta är så klokt, ty det är på det sättet
— som vi vet — att Stockholm ligger
ganska långt norr ut på jordklotet, och
det innebär att huvudparten av den trafik
som skall försiggå genom luften från
Halmsjön kommer att beröra orter, som
ligger på sydligare breddgrader än
Stockholm. Det blir alltså en mer eller
mindre sydligt inriktad trafik — en trafik
följaktligen som till sin huvudsakliga
del kommer att kräva onödiga resor
på åtta mil; sträckan Stockholm—Halmsjön
och åter utgör nämligen åtta mil.
Det blir miljoner människor och miljoner
kilogram gods, som varje år kommer
att få färdas och forslas på denna väg alldeles
i onödan. Vi kan inte komma ifrån
att detta måste innebära — såsom herr
Ohlon också antydde — höjda priser både
i fråga om frakter och biljetter. Det
kan ju inte vara ekonomiskt klokt att
handla på ett sådant sätt — det kan i
varje fall ingen övertyga mig om.

Det gäller emellertid här inte bara resenärerna
från Stockholm, utan det gäller
alla de resenärer, som bor söder om
en linje, dragen tvärs över vårt land i
höjd med Stockholm. Om en person skall
flyga utomlands från Göteborg eller någon
annanstans i västra Sverige, måste
han först färdas till Stockholm och gå
ombord på ett flygplan där och sedan
kanske fara västerut samma sträcka som
han tidigare rest. Om en person från
Skåne eller andra delar av Sydsverige
skall flyga söderut, måste han också
först fara till Stockholm och därefter under
flygfärden kanske passera samma
sträcka som han tidigare färdats.

Nu säger man i anledning härav: »Ja,
men de, som bor i sydliga delar av vårt
land, kan ju använda Kastrup.» Man säger
förmodligen likadant beträffande de
personer som bor i västra Sverige, att
också de kan använda Kastrup. Men om
vi hänvisar en så stor del av den resande
allmänheten till Kastrup, innebär det
i realiteten, att det blir huvudsakligen
för Mälarlandskapen och Stockholm som
vi skulle bygga ett storflygfält vid Halmsjön
för att de, som bor där, skall få resa
fyra mil fram och fyra mil tillbaka —
den ena sträckan genom luften och den

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

andra på marken — för att få använda
detta flygält. Detta skulle kosta oss sammanlagt
— vilket redovisas i propositionen
— omkring 225 miljoner kronor.

Jag kan inte tänka mig att man i det
långa loppet kommer att finna att detta
är ett tillfredsställande tillstånd. Jag kan
inte heller tänka mig att man i framtiden,
när flyget kommer att förkorta restiderna
mer och mer, kommer att finna
sig i att man kanhända kommer att få
använda en ännu längre tid för transporter
på marken än som behövs i luften.
Jag tror inte att utvecklingen inom flyget
går den vägen, att man skall ha ett
storflygfält för en huvudstad långt ifrån
huvudstaden. Det blir säkert så att fordringarna
på snabba förbindelser kommer
att medföra krav på tätare förbindelser
med landningsplatser närmare
adressorten än man får då man bygger
en storflygplats som ligger mer än fyra
mil från Stockholm som huvudort.

Dessa skäl har gjort att jag för min del
har sagt, att utvecklingen på flygets område
omöjligen kan bli den som man här
tänker sig, att man skulle ha en storflygplats
vid huvudstaden och därifrån
skulle det lokala flyget sedan stråla ut.
Det kommer säkerligen inte att bli på det
sättet, utan man bör beträffande flyget
försöka ordna det hela på samma sätt
som man gjort beträffande alla andra
kommunikationer och göra avstånden
så korta som möjligt genom att använda
tiden så bra som möjligt och att försöka
åstadkomma så låga rese- och fraktkostnader
som möjligt. Om man skall göra
detta i vårt land och utgår från att den
huvudsakliga trafiken i luften, liksom
när det gäller större delen av all annan
trafik, huvudsakligen kommer att få en
sydlig inriktning samt även en västlig
och östlig inriktning, så måste det vara
klokare att man förlägger det fördelningsfält,
som vi förmodligen måste ha,
till den sydligare delen av landet, i detta
fall till Skåne. Man bör därifrån fördela
trafiken på ett sådant sätt att det
blir en tätare trafik inom landet än den
långväga trafiken kan bli, en tätare trafik
som tar sikte på ungefär detsamma
som man gjorde när man byggde jiirn -

Ang. utbyggnad av en storflygplats

vägarna, d. v. s. att det skall bli möjligt
att gå ned med flygplanen vid de olika
städerna mer eller mindre tätt, beroende
på den trafiktäthet vi har att räkna med.
Om man får ett sådant flygfält nere i
Skåne innebär ju det att ingen här i landet
behöver resa vägen två gånger. Ingen
behöver då resa från Skåne till
Stockholm för att fara till Italien eller
ännu längre, utan man kan gå på det
långtgående flygplanet antingen i Kastrup
eller på Skånefältet. När man kommer
tillbaka kan man fara norrut med
planet till Göteborg och vidare till Oslo
och eventuellt längre. Man kan också
från det stora fältet fara till Stockholm
och upp till Norrland, och man kan flyga
exempelvis till Helsingfors, för att nu
bara nämna några trafikmöjligheter.
Därigenom vinner man ju att man kan
ha tätare turer, och dessutom behöver
— som jag nämnde —• ingen fara vägen
två gånger.

Det är dessa skäl som både nu och
förra gången, då vi behandlade denna
sak, bär gjort att jag sagt mig, att det
inte kan vara riktigt att förlägga ett flygfält
norr om Stockholm. Det kan inte
heller vara riktigt att förlägga ett fördelningsfält
till Stockholm, eftersom Stockholm
ligger så långt norrut på jordklotet
och så långt norrut i vårt land och
till på köpet i en ytterkant av landet. Vi
måste ovillkorligen, om vi på ett förnuftigt
sätt skall hushålla med de tillgångar
som vi har och som vi anser att
vi kan kosta på flyget, välja någonting
annat än vad som föreslås i propositionen.

Det är alldeles nödvändigt att vi ser
på frågan från en annan utgångspunkt
än enbart denna att ett storflygfält skall
ligga vid Stockholm. Det finns ingenting
som talar för att det skall ligga vid
Stockholm. Det finns heller ingenting
som talar för att frågan skall avgöras nu.
De stora flygplan, som man nu har kontrakterat,
kan gå ned på Kastrup. En del
av dem kommer förmodligen under alla
förhållanden att göra det, efter vad vi
nyss hörde, och det innebär självfallet
att hela denna sak måste tas upp från
helt andra utgångspunkter än dem från

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
vilka den hittills har behandlats. Om så
inte sker betyder det att vi låser fast
staten och riksdagen vid en utgiftsplan,
vars omfattning vi inte i denna dag vet
någonting om. Vi skall komma ihåg att
ett storflygfält inte bara är ett flygfält
med ett par landningsbanor, sådana som
man nu tänker bygga vid Halmsjön. Ett
storflygfält är ett fält dit man kan fara
även med privata plan och med de inrikes
trafikplanen. Det är följaktligen
ett flygfält där man behöver mycket stora
områden, och om man skall skaffa sig
dessa i den terräng som finns runtomkring
hela Stockholm kommer det att bli
fruktansvärt dyrt. Vi kommer då aldrig
ned i konkurrensdugliga priser på biljetter
och frakter för vårt flyg.

Vad vi skall göra är naturligtvis att
försöka förbilliga även markkostnaderna
så mycket som det över huvud taget
är möjligt, och det kan vi inte göra på
annat sätt än genom att förlägga flygfälten
där de är så lätta att anbringa som
möjligt, där arbetet blir så billigt som
det går att åstadkomma. När vi tänker
på frågan om själva storflygplatsen är
det väl ändå tämligen givet, att den bör
ligga så nära Stockholm som möjligt,
och den bör under alla förhållanden ligga
söder om Stockholm. Där finns alldeles
säkert utrymmen för det också,
utan att man behöver riskera att komma
i konflikt med några intressen. Jag tänker
nu närmast på Jordbro. Jag tror
att flottan i framtidens försvar av vårt
land inte får en sådan betydelse att den
insyn, som eventuellt skulle ske från
flygplan över ett jordbrofält, skulle ha
någon nämndviird betydelse för försvaret
av vårt land. Därför vill jag varmt
rekommendera att man tar upp frågan
om jordbrofältet till ny behandling.

Jag skall inte fortsätta. Jag tror inte
alls att jag har lyckats övertyga kammaren
med vad jag har sagt, men jag har
ändå velat anföra det, därför att här är
det fråga om så pass stora belopp att jag
anser att även första kammaren bör betänka
sig innan den går till beslut.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den motion i frågan
som jag har väckt.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Vid denna frågas behandling
i statsutskottets plenum föranleddes
jag att till utskottsutlåtandet foga
en blank reservation. Jag har nämligen
några små funderingar omkring den
här frågan, ehuru jag ingalunda är kapabel
att här ange efter vilka riktlinjer
denna fråga om storflygplatsen skulle
lösas. Men jag har gjort den iakttagelsen
vid studiet av de handlingar, som
har presenterats för riksdagen, att ett
uppslag som har diskuterats mycket livligt
åtminstone i pressen och även vid
sammankomster som har hållits i denna
angelägenhet, nämligen att man borde
undersöka möjligheten att Sverige skulle
kunna ha en gemensam storflygplats
med Danmark, alltså i Kastrup, inte har
berörts.

Det finns såvitt jag har kunnat läsa
inte en stavelse vare sig i propositionen
eller i utskottsutlåtandet om vad Kastrup
har spelat för roll i de interna överläggningar
som har ägt rum i denna
fråga. Vid utskottsbehandlingen lämnades
det en del motstridiga uppgifter i
saken. På framställd fråga om man hade
gjort några undersökningar förklarades
det från ett håll, att man har gjort
sådana, och att de danska, svenska och
norska intressena i SAS’ styrelse vore
överens om att storflygplatsen skulle
ligga i Sverige. Man hade vidare funnit,
att det var nödvändigt att den tekniska
översynen av de stora flygplanen skedde
i Sverige med svenska arbetare. Dessutom
hade man funnit att det inte förelåg
något intresse hos de svenska verkstadsarbetarna
att eventuellt flytta från
Stockholm till Köpenhamn och där arbeta
med dessa flygplan. SAS’ styrelse
är kanske något slags överhöghet för
det nordiska samarbetet på det här området.
För en lekman förefaller det som
om man ändå borde ha tagit denna fråga
på allvar, men eftersom överenskommelse
hade nåtts i SAS’ styrelse resignerade
tydligen kommunikationsministern
och tog upp förhandlingar bara om hur
man skulle få fram den lämpligaste platsen
här i Sverige.

I Nordiska rådet liar man väl inte

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

sysslat med sådana ting, förstår jag. SAS
brukar ju framställas såsom det verkligt
stora och fina exemplet på nordiskt
samarbete och på hur långt man kan
komma '' det hänseendet, och det är nog
riktigt i och för sig. Men skall detta leda
så långt som till att om man kommer
överens i SAS’ styrelse om en sak,
då skall man inte bry sig om att undersöka
om det sedan finns några andra
lösningar — ja, då tycker jag nog att
det har gått litet för långt.

Jag har varit angelägen, herr talman,
att få klarlagt om man inte hade kunnat
spara några tiotal miljoner kronor
genom att ha gemensam flygplats med
Danmark. Jag kan inte yttra mig om
denna fråga ur teknisk synpunkt, men
jag tycker att det skulle ha varit på
sin plats att man fått detta klarlagt och
redovisat. Så har inte skett, och jag betraktar
det som en stor brist. Detta kommer
att föranleda mig att avstå från att
delta i den omröstning som väl förestår
här.

Orsaken till att jag är angelägen om
att detta skulle ha varit klarlagt är en
övertygelse, som jag säkerligen inte är
ensam om, nämligen att vi har mycket
begränsade möjligheter att subventionera
trafikmedlen. Med det belopp, som
vi lägger ned på flyget, minskar vi möjligheterna
att subventionera andra trafikmedel.
Man må säga vad som helst
om flygets angelägenhet och förträfflighet,
men det är väl ändå trots allt ett
kommunikationsmedel för ett fåtal människor.
Jag vill inte bestrida att det är
angeläget för de människor, som anlitar
flyget, att ha detta fortskaffningsmedel
till sitt förfogande, tv det betyder utan
tvekan mycket för att ordna och organisera
vårt nationalhushåll. Det bestrider
jag inte ett ögonblick. Men detta
förtar ingenting av angelägenheten av
att man borde ha undersökt varje möjlighet
att spara några miljoner. Ty, ärade
kammarledamöter, jag skulle tro att
ni inom en mycket kort tid, kanske redan
nästa år, får på allvar ta upp frågan
om hur mycket vi skall offra av
skattedragarnas pengar för att icke försämra
de kommunikationsmedel som

Ang. utbyggnad av en storflygplats
flertalet människor i detta land ändå
får anlita, de vilka inte har råd att köpa
bil, vilka inte kan eller vill köpa bil
utan är hänvisade till tåg eller bussar.
De miljoner som vi möjligen kunde ha
sparat — jag säger möjligen — genom
ett närmare samarbete här, hade kanske
varit väl använda om de givits för att
hjälpa dessa människor så att inte deras
kommunikationsmedel försämras.

Detta må synas gammalmodigt, men
det är min grundsyn på det här problemet.
Det är ingen demagogi att så
säga, det är en verklighet i dag, och det
kommer som sagt tämligen snart en påminnelse
om detta.

Jag ser att kommunikationsministern
inte är här, men jag önskar honom samma
mod, samma friska tag och samma
grepp i sedelbunten som när det gäller
flyget och storflygplatsen, då han skall
hjälpa de där människorna i våra glesbygder
att få sina kommunikationsmedel
skyddade mot försämring. Detta är
för mig en angelägen sak. Jag kände
att jag inte kunde låta bli att säga detta.
Det är kanske ändå inte för sent
att undersöka, om man inte skulle kunna
spara någonting här på de utgifter
som förestår för att ha dessa pengar
till hands när det gäller att hjälpa de
verkligt stora grupperna av människor,
så att de inte glöms bort.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
eftersom jag står famlande om hur man
skall förfara. Jag har bara velat anföra
detta för att såvitt möjligt få vederbörande
i kanslihuset att ta sig en funderare,
om det går att arbeta i den riktning
som jag har antytt.

I detta anförande instämde herr Andersson,
Karl, (s).

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag är en smula tveksam,
när jag som lekman tar till orda
i denna debatt efter all den sakkunskap,
som tidigare har utvecklats här av herrar
Ohlon och Elowsson. Men när nu
saken har kommit i det läget, att statsutskottet
måste ta ställning till frågan
om en storflygplats, har vi fått försöka

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
att som sker i utskott i allmänhet använda
vårt sunda förnuft och söka
tränga in i problemen och bilda oss en
uppfattning. Den uppfattning vi därvid
har kommit till har utskottet redovisat
i det föreliggande utlåtandet.

Herr Gustaf Karlsson — för att börja
med den siste talaren i debatten —
ställde vissa frågor. Samma frågor har
också ställts inom statsutskottets fjärde
avdelning. Även vi har frågat, om det
inte skulle vara möjligt att i det nordiska
samarbetets tecken ena sig om
en enda storflygplats för Norden. Det
skulle då lämpligen vara en ytterligare
utbyggnad av Kastrup. Med den inställning,
som sakkunskapen har på detta
område, har den emellertid avvisat denna
möjlighet, bl. a. av tekniska skäl. De
synpunkter, som därvid framförts, är
att man inte kan få kvalificerad arbetskraft
för dessa uppgifter i vårt södra
grannland. Hur mycket dessa synpunkter
och en del andra synpunkter, som
lagts på frågan, är värda, är givetvis
svårt för oss lekmän att yttra oss om,
men vi har varit nödsakade att godta
vad man från de sakkunnigas sida sagt
i detta avseende.

Herr Gustaf Karlsson framhöll också,
att vi kan få allvarliga problem i vårt
land när det gäller att upprätthålla och
bibehålla de kommunikationer på marken,
som vi är lyckliga nog att ha i vårt
land, och att man därför beträffande
detta kommunikationsmedel i luften bör
iaktta största möjliga återhållsamhet och
sparsamhet. Jag kan försäkra kammaren,
att när utskottet har gått att behandla
denna stora och kostnadskrävande
fråga, har utskottet sannerligen
inte bortsett från angelägenheten att söka
komma fram till billigaste möjliga
lösningar. Jag återkommer litet senare
till dessa synpunkter.

Den första frågan — och det är den
som herr Gustaf Karlsson har ställt —
är givetvis, om vi behöver ett storflygfält
här i landet. Vi har dock inom utskottet
kommit fram till att om vårt
land skall vara med i de internationella
svängarna på detta område — vilket
kanske i och för sig inte är nödvändigt,

men som jag tror att flertalet av riksdagsledamöterna
anser är nödvändigt -—
så kan vi inte komma undan nödvändigheten
att skaffa det storflygfält, som vi
nu har diskuterat i elva år.

Den andra frågan är om detta storflygfält
måste ligga invid Stockholm.
Herr Elowsson har anfört kritiska synpunkter
däremot. Han tycker -— och det
må vara honom förunnat — att Skåne
är centrum här i landet och att flygfältet
alltså bör läggas i hans hemprovins.
Vi har emellertid inte kunnat bortse
ifrån att flertalet passagerare ute i
världen, som skall till vårt land, också
skall till Stockholm, och därför har vi
ansett det rimligt, att man lägger stationen
dit passagerarna skall och inte några
tjogtal mil därifrån.

Vi har alltså kommit fram till dels
att vi bör ha ett storflygfält och dels att
detta storflygfält måste ligga i närheten
av huvudstaden.

Sedan kommer diskussionen in på var
i Stockholms omgivningar flygfältet
lämpligen skall placeras. Därvid kan vi
inte bortse från vissa fakta. Topografien
runt Stockholm är som den är och som
den i begynnelsens morgon har skapats.
Vi kan ingalunda med våra tekniska
hjälpmedel annat än skrapa litet i ytan
här och var för att kunna bereda en
tillräckligt stor plan för flygplan att
landa på. Vi kan heller inte komma bort
ifrån att det byggts städer och samhällen
inom detta område, som har föregripit
en kanske eljest mera rationell lösning
av flygplatsfrågan. Vore det så enkelt,
att man kunde riva ner delar av
eller hela samhällen utan vidare, eller
att man inte behövde ta någon som helst
hänsyn till de människor som bor i dessa
samhällen, skulle frågan kunna lösas
enklare. Tyvärr måste vi emellertid ta
hänsyn till de dispositioner, som staten
och kommunerna gjort i olika avseenden.
Vi kommer där in på militära och
ekonomiska frågor.

Det hade helt säkert varit lyckligast,
om riksdagen 1946 hade stannat för
Jordbro-alternativet. Jag har i varje fall
den känslan, att det hade varit en ur
olika synpunkter mycket tillfredsstäl -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

lande lösning. Nu blev det emellertid
inte på det sättet, och för det kan vi
naturligtvis kritisera dem som satt i
statsutskottet och i första kammaren
1946. Jag gjorde det själv. Vi kan alltså
kritisera oss själva och andra som var
med för att vi inte varit mera förutseende.
Men saken har förevarit, och vi
kommer inte ifrån att riksdagen, sedan
den bestämt sig för Halmsjön, har fattat
beslut som omöjliggjort Jordbro-alternativet.
Jag syftar då närmast på de
militära anläggningar i denna del av
Stockholms ytterområden, som riksdagen
har beslutat och investerat kapital i.

Det alternativ, som därefter varit den
starkaste konkurrenten till Halmsjön,
har varit Skå-Edeby-alternativet, och
man räknade så sent som för några månader
sedan med att detta var ett realistiskt
alternativ. Men tyvärr gav de
geologiska undersökningarna sådant resultat,
att ingen vågade ta risken att
förlägga ett flygfält av den kapacitet
och storlek som det här är fråga om på
de dåliga grundförhållanden som råder
vid Skå-Edeby, och sålunda är också
det alternativet av tekniska skäl avsågat.

I de yttersta av dessa dagar har även
de s. k. bergalternativen kommit fram.
Det är framför allt två platser som
nämnts, nämligen Rydbo och Bockholmssätra.
På den punkten har herr
Ohlon mycket vältaligt lagt ut texten
med all den sakkunskap, som han är
mäktig, om hur billigt och bra det är
att spränga i berg och hur lätt det är
att ordna flygfält i bergområden. Nu är
emellertid förhållandet det, att både
Rydbo och Bockholmssätra har prövats
av storflygplatsberedningcn 1956 och av
flygplatskommittén 1957, och även luftfartsstyrelsen
har prövat dessa alternativ.
Det lilla vi vet — men något vet vi ju
— om dessa alternativ, som alltså har
prövats, är att de ställer sig väsentligt
dyrare än Halmsjön. Vidare vet vi att
det i Rydbo är omöjligt att samordna
det civila flyget med det militära. Störningarna
från flygplanen, bullret, kommer
att beröra stora bostadsområden.

Ang. utbyggnad av en storflygplats
Hela Rydbo samhälle måste flyttas någon
annanstans, och även järnvägen
måste flyttas. Beträffande Bockholmssätra
har man kommit fram till att utrymmet
där är alltför begränsat för att
vi skall våga satsa pengar på det, då det
inte finns några utbyggnadsmöjligheter.
Det blir ännu dyrare att genomföra än
Rydbo-alternativet, och dessutom är avståndet
mellan Bockholmssätra och
Stockholm jämfört med avståndet mellan
Halmsjön och Stockholm inte så avsevärt
mindre, att det i och för sig kan
vara avgörande.

Det alternativ som nu närmast står
emot propositionens förslag är Barkarby—Bromma-alternativet,
och det finns
kanske därför anledning att uppehålla
sig närmare vid detta alternativ.

Jag vill då först konstatera att kombinationen
Barkarby—Bromma aldrig kan
bli en rationell lösning av Stockholms
flygplatsfråga eller av landets storflygplatsfråga,
därför att administreringen
av dessa båda flygplatser kommer att
ställa sig betydligt dyrare än om man
kan ordna trafiken på ett annat sätt.
Vidare är man där bunden av de dispositioner,
som redan är gjorda i olika
avseenden, inte minst när det gäller bostadsbebyggelsen.

Vi har inom utskottet haft den uppfattningen,
att frågan om storflygfältets
förläggning inte endast är en flygbolagens
och flygpassagerarnas angelägenhet,
utan också en den bofasta befolkningens
angelägenhet. Där kommer man
in på sådana problem som var Stockholm
i fortsättningen skall bygga bostäder
för det växande invånarantalet. Det
är inte alldeles likgiltigt för människor,
som har sin arbetsanställning inne i
staden, om de varje dag skall behöva
resa längre eller kortare sträckor. Dagens
spörsmål är ett kommunikationsproblem,
men även bostadsbebyggelsens
planering är i stor utsträckning ett kommunikationsproblem.
Skulle till äventyrs
en flygpassagerare få sitta 10 å 15 minuter
längre i en flygbuss än som skulle
behövas, om flygplatsen finge ett läge
närmare Stockholms centrum, väger det

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
fjäderlätt mot att tvinga den bofasta befolkningen
ännu längre ut i Stockholms
ytterområden.

Så kommer vi in på bullerfrågan.
Där har det med förlov sagt, herr talman,
förts ett ganska demagogiskt resonemang
från visst håll. En expert på dessa frågor,
som flitigt har varit i elden i detta
sammanhang, har bl. a. genom en sådan
enkel operation som att öka decibelltalet
med 10 enheter lyckats reducera de
s. k. bullermattorna till ett minimum.
Ja, kan man bara förfara på det viset så
kan man ju öka decibelltalet ytterligare
några tiotal enheter, och så finns det
inte längre något störande buller kvar.
Så kan man inte göra. Redan nu är bullret
ett problem, och det föranleder mycket
allvarliga och mycket berättigade
klagomål från dem, som bor ute i brommaområdet.

Jag har nu en gång, herr talman, den
uppfattningen, att frågan om trivseln i
samhället i mycket hög grad är en fråga
om att kunna i möjligaste mån få
bort allt oväsen, inte minst från våra
kommunikationsmedel. Det borde enligt
min uppfattning i FN-stadgan bland de
mänskliga rättigheterna finnas en punkt,
som garanterade varje världsmedborgare
rätt att få sitta i lugn och ro eller
att ligga och sova i lugn och ro i den
bostad han disponerar över. Denna rätt
har han inte nu redan på grund av bullret
från andra trafikmedel, och de som
dessutom blir utsatta för flygbuller är
sannerligen inte avundsvärda.

Lägger man alla dessa aspekter på
detta problem, kommer man fram till att
även om det är en nackdel, att storflygfältet
ligger några mil från Stockholms
centrum, innebär det ändå stora fördelar
ur andra synpunkter.

Men det är inte bara dessa omständigheter,
som talar mot alternativet Barkarby-Bromma.
När det gäller Bromma tar
jag mig friheten att citera vad som anförts
på s. 13 i propositionen. Luftfartsstyrelsen
säger där angående Bromma
bland annat: »De internationella minimirekommendationerna,
som gäller för
hinderfrihet i stråket och i inflygningssektorerna,
uppfvlles dock icke. Ej hel -

ler kan de amerikanska rekommendationerna
rörande fria zoner utanför banändarna
realiseras annat än i ringa
omfattning.»

Alltså — inte ens med nuvarande flygtrafik
uppfyller Bromma de säkerhetskrav,
som man borde kunna ställa på
denna flygplats. Hur skall det då gå,
om man enligt motionärernas och reservanternas
förslag bygger ut Bromma
för att kunna ta emot större och annorlunda
konstruerade flygplan och därmed
ökar riskerna?

Luftfartsstyrelsen fortsätter: »Luft fartsstyrelsen

konstaterar med anledning
härav, att ett genomförande av detta
projekt skulle medföra betydande kostnader
för en jämförelsevis kort övergångsperiod.
Bullerstörningarna för den
kringboende befolkningen skulle dessutom
bli allvarliga, vartill kommer, att
de operativa förutsättningarna för trafiken
enligt luftfartsstyrelsens uppfattning
icke skulle bli tillfredsställande.»

Statsutskottet har inte kunnat komma
ifrån dessa fakta beträffande Bromma.
Vi har därför måst avvisa förslaget om
en ytterligare utbyggnad av Bromma.
Enligt min personliga uppfattning borde
man i stället inrikta sig på att snarast
möjligt avveckla Bromma som flygplats,
så att markområdet kunde komma
till en åtminstone ur Stockholms
kommunala synpunkt vettigare användning
är för närvarande.

Ej heller en utbyggnad av Barkarby
till sådan kapacitet, att man kan slopa
Bromma, är möjlig att genomföra, bland
annat med hänsyn till de skäl som jag
nämnde tidigare, alltså bullerstörningarna
för den bebyggelse som redan finns
där och som i framtiden är möjlig. Vi
har däremot inte tagit så stor hänsyn
till de militära skäl, som anförts mot
att Barkarby skulle göras till ett helt
civilt flygfält. Jag har personligen den
uppfattningen, att vi vet så litet om utvecklingen
på det militära området. Jag
skulle inte alls bli förvånad om vi inom
en ganska snar framtid är i det läget,
att vi måste konstatera att de militära
flygfält, som vi har i Stockholms omedelbara
närhet, har en mycket olämplig

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

placering ur olika synpunkter. Med
bortseende från de militära skälen, är
det de rent civila synpunkterna, som
gjort att vi måst avvisa även Barkarby.

Herr Ohlon gjorde ett visst nummer
av en skrivelse från SAS-ledningen till
kommunikationsdepartementet i september.
Med utgångspunkt från innehållet
i den skrivelsen och innehållet i den
slutliga överenskommelsen talade han
om ett »statens maktspråk» gentemot
SAS-företagen. Tillåt mig säga, herr talman,
att mot bakgrunden av de olika
synpunkter, som från SAS-ledningen redovisats
under de gångna åren på flygfältsfrågan,
gratulerar jag kommunikationsministern
till att han lyckats att
med SAS träffa en överenskommelse av
det innehåll som redovisats i propositionen
och som SAS-ledningen förklarat
vara fullt tillfredsställande ur företagets
synpunkter.

Herr Ohlon talade sedan om näringslivets
män. Det talet träffar man på då
och då, det är någon sorts anonym härskara
som döljer sig där bakom. Man
åsyftar väl förmodligen representanterna
för det enskilda näringslivet. Nu
får herr Ohlon ursäkta mig om jag till
näringslivets män räknar även dem, som
är anställda i deras företag, och om jag
till näringslivet räknar inte bara de
privata företagen utan även de offentliga
företag, som är nödvändiga för att
näringslivet över huvud taget skall fungera.
En stor del av dessa näringslivets
män i denna vidare aspekt är just de
människor, som jag talade om förut och
som kan ha intresse av att få bostäder
inom rimligt avstånd från sina arbetsplatser
och av att få sova ostörda, när
de vistas i sina bostäder. Även alla dem
vill jag alltså räkna till näringslivets
män i detta sammanhang.

Den allvarligaste invändningen som
gjorts mot Halmsjön är att avståndet
från Stockholm är för långt. Avståndet
är stort, herr talman, räknat i kilometer,
men man bör nog räkna avståndet
i minuter. Då är inte skillnaden mellan
exempelvis Barkarby, Skå-Edeby och
Halmsjön så avskräckande stor. Det är
ju nämligen så som vi alla vet att om
man färdas i buss eller bil mot Stock -

Ang. utbyggnad av en storflygplats
holms centrum, så går den längsta tiden
åt för den kortaste biten, nämligen den
som ligger inom tätbebyggelsen. Men så
länge man är utanför tätbebyggelsen
spelar inte några kilometer mer eller
mindre så stor roll i tidshänseende.

Vad som emellertid framför allt har
varit avgörande för utskottet har varit
kostnadsfrågan. Jag skall inte här ägna
mig åt några matematiska övningar av
det slag som herr Ohlon bedrev genom
att subtrahera och addera olika summor.
I utskottets utlåtande och propositionen
redovisas jämförelser i olika avseenden
mellan de olika alternativen. Vi kan inte
komma ifrån att Halmsjön är och förblir
det billigaste alternativet.

Om kammaren skall se realistiskt har
vi enligt mitt förmenande i dag endast
två alternativ att ta ställning till. Det
ena alternativet är att godta propositionens
förslag och bifalla utskottets hemställan.
Reservanternas förslag, alltså att
kosta ytterligare pengar på Bromma för
ett kortvarigt provisorium med alla de
olägenheter det medför, är inget alternativ
i dagens läge. Det andra alternativet
gentemot utskottets förslag är helt enkelt
att avslå propositionen och utskottets
hemställan och att därmed sätta
i gång nya tidsödande utredningar. De
som liksom herr Elowsson är tveksamma
har naturligtvis all anledning att förfäkta
den synpunkten, att man väl får ta
ytterligare ett uppskov för att se, om det
inte finns andra, billigare och rimligare
lösningar. Men om riksdagen tar den
ståndpunkten, att den nu skjuter frågan
ifrån sig, bör vi också ha klart för oss
vilka konsekvenser detta medför i olika
avseenden. Jag vill starkt betona, att då
reservanterna här räknar med att ett
uppskov blott skulle innebära en försening
av en, två eller tre månader, så är
detta endast luftiga fantasier. Nej, vi bör
nog räkna med att det blir en försening
av flygfältsbygget med ett eller två år,
därest riksdagen inte tar det föreliggande
förslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I herr Hesselboms yttrande instämde
herrar Eriksson (s) och Lindgren (s).

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om man får tolka herr
Hesselbom efter hans ordalag skulle vi
nu vara bundna av 1946 års beslut. Det
innebär alltså, att om det gjordes en
dumhet 1946, som ju också herr Hesselbom
gjorde gällande i sitt anförande,
skulle vi inte ha någon annan utväg än
att fullfölja denna dumhet år 1957.

Herr Hesselbom talade i ironiska ordalag
om en »expert» på bullerfrågor.
Han nämnde inte vem den experten var.
Denne expert är överdirektör Bo Lundberg
i flygtekniska försöksanstalten, en
internationellt erkänd auktoritet och
chef för den vetenskapliga forskningsanstalt
i vårt land, som delvis sysslar
med bullerfrågor. Han avspisas nu på
det sätt som skett av herr Hesselbom.

överdirektör Lundberg har nämligen
visat, att med kombinationen Bromma—
Barkarby och viss övergång till readrift
kommer successivt från och med år 1960
bullerstörningarna att minskas på Bromma.
Bullerstörningarna kommer, säger
han, att 1970 ha minskats till två tredjedelar
av nuvarande nivå tack vare den
minskning av nattvarmkörningen, som
uppstår genom övergången från kolvmotorer
till reaplan. Det är ju framför
allt nattvarmkörningen som är irriterande.
Men så tillägger han, att om man
tar hänsyn till att en växande del av
luftfarten på slutet av 1960-talet överföres
till Barkarby kan det med säkerhet
bedömas, att bullerstörningarna vid
Bromma därefter kommer att bli mindre
än hälften av den nuvarande störningsnivån.

Jag har, herr talman, ingen möjlighet
att bedöma detta utlåtande, men vi lekmän
måste ty oss till den statliga expertis
som vi har vid vårt bedömande av
olika frågor här i riksdagen. Den bästa
expertisen här är, herr Hesselbom, just
överdirektör Bo Lundberg.

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:
Herr talman! Vad först beträffar herr
Ohlons påstående att jag skulle ha sagt,
att riksdagen är bunden vid 1946 års
beslut, ville jag med vad jag sade en -

dast understryka att vi i fråga om Jordbro
bundit oss med olika beslut, som
medfört att Jordbro måste avföras från
ett aktuellt alternativ. Det har vi emellertid
icke gjort genom 1946 års beslut
i flygfältsfrågan utan genom en rad andra
beslut beträffande militära anläggningar
av olika slag.

Sedan var det frågan om bullerexpertisen.
Jag har ingen anledning att tvivla
på att överdirektör Lundberg är sakkunnig
på detta område. Men det finns
andra sakkunniga, bl. a. i andra länder,
som har en annan uppfattning än överdirektör
Lundberg. I varje fall har uttalanden
från sådan expertis presenterats
för statsutskottets fjärde avdelning.

Möjligheterna att i framtiden minska
bullerstörningarna från flygplan är för
övrigt i stor utsträckning en ekonomisk
fråga. Varenda skinnknutte här i landet
vet, att om han tar bort ljuddämparen
får han bättre »sprutt på åket». Detsamma
är förhållandet inom flyget. Sätter
man in effektivare ljuddämpare på planen
sker det på bekostnad av flygplanens
driftsekonomi. Det är alltså en fråga
om vad man vill kosta på sig. Konstigare
är det inte. Det är där som meningarna
är delade. Jag vill erinra om att de
flygplan, som SAS ämnar sätta in år
1960, ännu bara finns på ritningarna,
och ingen vet hur de kommer att bete
sig i praktiken och vilka störningsproblem
som de kommer att medföra. Det
framgår också av överdirektör Lundbergs
promemoria, att han räknat med
väsentligt högre decibeltal än andra ansett
rimligt med hänsyn till vad människor
rimligen bör stå ut med i fråga om
bullerstörningar.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det har sagts i debatten
om storflygplatsen, att det nuvarande
statsfinansiella läget borde mana till
försiktighet och att vi åtminstone under
en ganska lång framtid borde nöja
oss med Kastrup som storflygplats för
Skandinavien. Jag kan mycket väl förstå
det resonemanget, men jag tror att
de som för detta resonemang i själva

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

verket rycker undan grunden för det
genom att nästan i samma andedrag
samla det ena argumentet efter det andra
mot Halmsjön och rekommendera närmare
undersökningar av en rad andra
alternativ, av vilka en del redan har
blivit undersökta och förkastade.

Man hopar, säger jag, en mängd argument
emot förslaget att anordna storflygplatsen
i Halmsjön. Här sägs t. ex.
i reservationen, att man i kostnaderna
för halmsjöfältet även måste inräkna
kostnaderna för nybebyggelse där till
ej redovisade belopp. Det är alldeles givet
att det kommer att behövas en hel
del nybebyggelse för halmsjöfältet, men
en sådan nybebyggelse kommer att bli
nödvändig för vilken flygplats vi än
kommer att välja.

Det har också sagts, att man i kostnaderna
måste inräkna landsvägsiörbindelsen
mellan Stockholm och storflygplatsen,
men i vilket fall som helst är
det ju meningen, att riksväg 13 skall
byggas ut till närheten av storflvgplatsen,
och den lilla merkostnad som behövs
för vägen från riksväg 13 till själva
storflygplatsen kan inte bli särskilt
avsevärd.

Det har vidare sagts, att man i kostnaderna
för Halmsjön måste räkna in
kostnaderna för förflyttning av skjutskolan
i Rosersberg. Det har emellertid
från andra håll gjorts gällande, och jag
tror med rätta, att man förr eller senare
måste tänka sig en förflyttning av skjutskolan
vid Rosersberg, liksom jag tror
att det i fortsättningen kommer att bli
nödvändigt att flytta militära anläggningar
även från Barkarby •— men det
blir ju en senare sak.

Vad man sedan framför allt har emot
halmsjöfältet är att det ligger på 42
eller 43 km avstånd från Stockholms
centrum. Men det är rätt egendomligt, att
många av alla de s. k. sakkunniga som
yttrat sig i denna fråga å ena sidan talar
om snabbheten i förbindelserna när
det gäller flyget, men då det gäller avståndet
från Stockholms centrum till
Halmsjön räknar i kilometer. Detta är,
såvitt jag förstår och som herr Hesselbom
nyss sagt, felaktigt. Man måste na -

Ang. utbyggnad av en storflygplats
turligtvis se på den tid det tar, och vi
kommer att kunna få en förbindelse
från Stockholms centrum till Halmsjön,
som medför en förlängning av
tiden med låt oss säga 20—25 minuter
utöver vad det skulle ta enligt
något av de andra förslagen.
Om en person skall fara till exempel
till New York och han måste
fara hemifrån 20 minuter tidigare än
eljest, kan jag inte inse att det skulle
vara någon så förfärligt stor olycka. Om
vi jämför med en del andra stortlygplatser,
t. ex. Idlewild utanför New
York, så finner vi, att resan till New
Yorks centrum från Idlewild tar 45 minuter.
I London tar resan från London
Air Port till Waterloo, där ändstationen
för flygtrafiken är belägen, 1 1/4—1 1/2
timme. Jag menar att detta också är
fakta, som man måste beakta. Även om
flygplatsen här i Stockholm ligger några
kilometer längre från stadens centrum
än vad som är medeltalet för flygplatser
i Europa, så kommer vi i alla fall att
kunna ordna en förbindelse som är så
pass snabb, att vi inte kommer i sämre
läge än några andra platser utomlands.

Jag tror att det är skäl i att fästa
uppmärksamheten på att halmsjöfältet
också har en del verkliga fördelar, och
dit liör bl. a. att väderleksförhållandena
i regel är bättre uppe i den delen
av Uppland än de är i närheten av
Stockholm. Det är en vanlig företeelse
att siktförhållandena mycket ofta är
sämre i närheten av de stora städerna
än längre ut på landsbygden.

Här har framhållits i debatten att
flygbolagets personal inte skulle vilja
bosätta sig i låt oss säga Märsta eller
Sigtuna.. Jag tror att det där är överdrivna
farhågor. Redan nu bor en ganska
betydande del av den befolkning,
som har sitt arbete i Stockholm, i Märsta,
och man kan gott siiga att Storstockholm
redan sträcker sig ut till
Märsta. Om då en del personer både
skulle få sitt arbete där och bo på platsen,
kan jag inte inse att detta, med de
goda förbindelser som Märsta kommer
att få med Stockholm, skulle innebära
någon som helst olägenhet.

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats

Vidare säger motståndarna till Halmsjön
att detta skulle bli en flygplats icke
för Stockholm utan för Uppsala och Sigtuna.
Jag framhöll nyss att det inte är så
förfärligt farligt, om restiden ut till
flygplatsen för stockholmarna blir 20—
25 minuter längre, men jag vill också
passa på att framhålla att det dock inte
bara är stockholmare, som kommer att
använda flyget. Det finns också en rätt
stor befolkning norr om Stockholm som
kan komma till flygfältet per bil eller
tåg och som stiger av vid Märsta. Det
ligger också rätt stora samhällen väster
om Stockholm vilkas invånare kommer
att få närmare till Halmsjön än till Kastrup
och som kan resa till Halmsjön
per bil. Man bör väl inte alldeles bortse
ifrån att flygplatsen ju också skall betjäna
dessa befolkningsgrupper, låt vara
att de naturligtvis är mindre än Storstockholms
befolkning.

När jag granskar skälen för och emot
flygplatsens förläggning till Halmsjön
måste jag alltså, herr talman, komma
till den uppfattningen, att Halmsjön lör
närvarande är det ojämförligt bästa förslag,
som över huvud taget har kommit
fram, och jag tror att det skulle vara
till stor fördel för vårt land om vi snarast
möjligt finge halmsjöfältet utbyggt
till en ordentlig storflygplats.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är ganska symptomatiskt
att när man skall finna skäl för
Halmsjön så jämför man med restiderna
stadscentrum—flygplatsen i de två stora
världsstäderna New York och London.
Jag anser att en sådan jämförelse säger
ytterst litet. Redan nu är ju trafikframkomligheten
även här i staden ganska
dålig, och man vet inte hur den blir i
framtiden. I varje fall tror jag inte att
den blir särskilt mycket bättre. Ett faktum
är att en förläggning av storflygplatsen
till Halmsjön vid en jämförelse
med andra städer ute i världen praktiskt
taget skulle innebära ett unikum i fråga
om avståndet från centrum.

När jag hörde herr Hesselbom tala för
utskottets förslag frågade jag mig, hur

SAS över huvud taget har kunnat acceptera
planen Bromma—Barkarby, om
herr Hesselboms synpunkter vore riktiga.
I så fall skulle ju SAS ha givit upp
alla de krav som flygföretaget måste
ställa när det gäller de praktiska och
ekonomiska sidorna av sin verksamhet,
sin servicetjänst o. s. v. Det enda SAS
möjligen skulle kunna strunta i vore ju
statens kostnader för att anlägga flygplatsen.
Jag tror att SAS, när bolagsledningen
en gång accepterade denna kombination,
hade väl så god expertis till
sitt förfogande och väl så god erfarenhet
av vad trafikflygning innebär som
den expertis som i övrigt har stått till
förfogande vid bedömandet av denna
fråga.

Det är klart att jag liksom herr Hesselbom
och andra är lekman och därför
har svårt att själv kunna bedöma vad
som är riktigt eller oriktigt i de olika
uppgifter, som har kommit till synes
i denna fråga. Några saker tycks dock
vara så pass klara att det inte borde behöva
råda några väsentligt delade meningar
om dem — några saker som inte
finns omnämnda i utskottets utlåtande.
Jag hade väntat att utskottets talesman
skulle ha kompletterat utlåtandet på dessa
punkter, men jag blev mycket besviken.
Kompletteringen uteblev, och ändå
gäller det sådana fakta som såvitt jag
förstår är klara.

Utskottet ägnar en stor del av sin argumentation
åt att visa att planen Bromma—Barkarby
är orealistisk, och det
hänvisar därvid framför allt till två faktorer,
flygsäkerheten och bullret. Dessa
synpunkter har här ytterligare understrukits
av herr Hesselbom.

Vad beträffar flygsäkerheten har det
sagts att s. k. internationella minimirekommendationer,
som gäller för hinderfrihet
vid inflygningssektorerna, inte
uppfylles. Det har under den offentliga
debatten i denna fråga påpekats, att dessa
krav inte uppfylles på ett stort antal
flygplatser, men att vad som brister kan
kompletteras genom skärpta fordringar
beträffande molnhöjd vid dålig sikt, alltså
vid sådana tillfällen då bristerna i
minimirekommendationerna bär bety -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

delse. Därtill är att observera att flygtrafiken
med readrivna DC-8:or på Bromma
— och det är ju det som det är fråga
om — enligt den motion, som jag har
varit med om att skriva på, endast skulle
uppehållas för något år, således inte
för den relativt långa tid som man förutsatte
när projektet om en utbyggnad av
Bromma var uppe och då avstyrktes.

Vidare tillkommer, såsom redan har
påpekats, att en utbyggnad av den långa
startbanan på Bromma just skulle innebära
en höjning av trafiksäkerheten för
hela den övriga flygtrafiken, alltså den
trafik som skulle bli kvar sedan DC-8:
orna försvunnit därifrån, och den utgör
enligt uppgift 95 procent eller mer av
den totala flygtrafiken. En utbyggnad av
Brommabanan skulle alltså för den övervägande
delen av trafiken innebära en
större trafiksäkerhet, och de brister som
under de två eller tre första åren kan
uppstå när det gäller DC-8:orna kan
kompenseras på annat sätt. Jag söker
emellertid förgäves i utskottets utlåtande
efter ett uttalande att den förlängning
av banan, som påyrkas i motionen, betyder
en avsevärd förbättring av trafiksäkerheten
för den väsentligaste delen
av brommatrafiken.

Vad bullret angår skall jag be att få
säga några ord, inte minst därför att jag,
eftersom jag bor i närheten där ute, har
en viss personlig erfarenhet av flygbullret
på Bromma.

Herr Hesselbom sade i sitt anförande
nyss, att om det vore så enkelt som herr
Ohlon eller överdirektör Lundberg framställer
saken — att det bara gäller att
höja decibelltalet med 10 — vore det
ingen konst att åstadkomma bullerfrihet.
.lag har läst överdirektör Lundbergs
promemoria i denna fråga, och jag kan
inte förstå att han saklöst höjer decibelltalet
med 10. Tvärtom påpekar han att
den bullerberäkning, som framlagts av
luftfartsstyrelsen, utgår från en förutsättning
som icke kommer att föreligga
under de två, tre första åren som Bromma
skall mottaga den bär tunga reatrafiken.
Man liar i luftfartsstyrelscns utlåtande
rört sig med en startvikt på 110
ton, medan SAS inte har avsett att ha

3 Första kammarens protokoll WH7. Nr 30

Ang. utbyggnad av en storflygplats
högre startvikt än 90 ton. Om planet är
lättare blir ju startvinkeln större; planet
lyfter snabbare, och ju snabbare planet
lyfter desto kortare blir bullermattan —
det behöver man inte vara expert för
att förstå.

Den uppgiften finns inte, såvitt jag
har sett, redovisad i utskottets utlåtande,
och jag hörde inte heller att herr Hesselbom
kompletterade utlåtandet med att
tala om att man här hade utgått från en
förutsättning som inte existerar.

Vad sedan beträffar frågan om bullerskyddet
på flygplanen vet ju jag lika litet
som herr Hesselbom och andra om
den saken. Jag såg för en tid sedan en
artikel i Dagens Nyheter, som berättade
att en av de stora flygplansfabrikerna
var fullt beredd att nedbringa bullerstarterna
på sina reaplan till samma styrka
som nu råder för kolvmotorplanen.
Att så verkligen är avsikten tycker jag
för min del bestyrkes av den omständigheten,
att flygplatsmyndigheterna i
New York har förbju''dit landning av reaplan,
som har en bullerstyrka som är
större än kolvmotorplanens. Jag tycker
därför att det finns all anledning att räkna
med att en ytterligare dämpning kommer
till stånd i detta avseende. Om motorknuttarna
vill ha högre hastighet genom
att fiffla med ljuddämparen — vilket
jag tror att herr Hesselbom i vissa
avseenden kanske har rätt i — förutsätter
jag dock att flygmyndigheterna kommer
att tillse att bullerstarterna inte får
bli av en sådan storleksordning, att de
verkligen blir besvärande, bara för att
flyghastigheten skall kunna ökas något,
utan att man därvid gör en lämplig avvägning.
Det är ju samma plan som skall
gå på New York och Stockholm. Kan de
landa i New York, med de bestämmelser
som tillämpas diir, så kan jag inte
förstå varför inte samma ljuddämpning
skulle kunna åstadkommas på Bromma
eller Barkarbv, eller var flygplatsen nu
kan komma att förläggas.

.lag vill dessutom understryka den
synpunkt, som herr Ohlon nyss framförde,
att den ökade användningen av reaflygplan
kommer att göra varmkörning
av kolvmotorer mindre vanlig; så små -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
ningom kommer den kanske helt att försvinna.
Vad är det som stör mest på
Bromma? År det de relativt kortvariga
starterna? Jag skulle vilja säga att även
reastarter under dagen kan vara nog så
besvärande, men vad som stör mest, det
är att natt efter natt vid 3-tiden väckas
av detta varmkörningsbuller, som tydligen
är nödvändigt för att man skall få
kolvmotorerna i trim. Jag tror inte det
är ett hållbart skäl att tala om en ökning
av motorbullret vid övergång till reatrafik.
Kan man så småningom i stort
sett bli kvitt dessa varmkörningar nattetid
— och det är uppenbarligen möjligt
enligt de planer som föreligger —
så har man gjort ett oerhört framsteg och
eliminerat den väsentligaste invändningen
när det gäller motorbullret. Därtill
kommer, att om man har ett närbeläget
flygfält som Barkarby, så kan man dit
flytta över en eventuellt kvarvarande
trafik med kolvmotorer, i varje fall den
som startar på morgnarna.

Det har talats åtskilligt om avståndet,
och man har sagt att det skall räknas
i minuter och inte i kilometer. Ja,
gärna det. En förläggning av flygplatsen
till Halmsjön kommer på grund av
avståndet att innebära att de allra flesta,
som skall till flygplatsen, av ekonomiska
skäl måste följa med bussen från terminalen.
Men redan nu åker mer än hälften
av alla flygpassagerare personbil
till Bromma, och det är därför ganska
förklarligt att man jämför tidsskillnaden
mellan möjligheten att åka bil och
tvånget att åka buss. En bil till Barkarby
kommer att kosta ungefär 20 kronor,
medan priset för en taxifärd till Halmsjön
kommer att vara 50 kronor, och
då är det förklarligt om flygpassagerarna
tar bussen till Halmsjön. Det är inte
heller fråga om något tiotal minuters
förlängning av restiden, som någon här
har sagt, utan om man tar hänsyn till
bussåkandet blir det en förlängning på
ungefär en halvtimme, och gör man jämförelser
mellan buss och personbil, blir
tidsskillnaden ännu större. Den som
skall resa till New York beröres kanske
i allmänhet inte särskilt mycket av
tvånget att starta resan en halvtimme ti -

digare, men frågan gäller ju inte bara
såadna resenärer utan även alla de passagerare
som skall resa kortare sträckor,
med flyglinjer inom Europa. Och
saken berör även andra än passagerarna,
nämligen deras anhöriga och vänner,
som gärna vill följa resenärerna till
flygplanet och vinka av dem eller möta
dem vid ankomsten. För alla dessa människor
blir det en väldig skillnad, om
de skall vara tvungna att åka 42 km
till flygplatsen — även om det går mycket
fort, som man räknar med att det
skall göra på den nya autostradan — i
stället för att åka ut till Barkarby.

Jag är för övrigt en smula tveksam
när det gäller uppgifterna om hur fort
det skulle gå att åka med buss till Halmsjön
på den nya autostradan. Den skall
ju inte bli en landsväg speciellt för flygplatsen,
utan det är den allmänna landsvägen
till Uppsala som skall byggas ut
på detta sätt. Jag är inte alldeles övertygad
om att det i framtiden kommer
att visa sig möjligt att på en sådan allmän
väg införa helt speciella regler i
händelse av framtida allmänna hastighetsbegränsningar.
För närvarande spelar
den synpunkten inte så stor roll,
och om det gällde en relativt litet befaren
väg, så vore kanske saken ganska
klar, men så starkt trafikerad som uppsalavägen
är tror jag att det finns anledning
att, även sedan man lämnat
Stockholm och dess omedelbara förorter,
ådagalägga en hänsyn som inte gör
det möjligt att köra hur fort som helst.

Det var visst herr Hesselbom som
sade att det har byggts städer och samhällen
här i landet som har föregripit
och förhindrat en god lösning av flygfältsfrågan.
Själv tyckte han tydligen,
att man borde fortsätta på den vägen
genom att även bebygga Bromma. Jag
måste säga att om det vore möjligt att
få en friare belägen men dock i förhållande
till staden välbelägen flygplats,
skulle ett sådant alternativ kunna tänkas.
Eu sådan möjlighet finns genom
utbyggnaden av Barkarby, om Järvafältets
nuvarande ändamål förändras. Önskemål
har ju framförts om den saken,
men ingen vet riktigt hur det går. Det

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

är emellertid intressant att se, att försvarets
fastighetsnämnd i en skrivelse
till Konungen den 27 augusti 1957 har
anfört, att utredning om anskaffande av
ett nytt skjutfält för Svea artilleriregemente
pågår genom nämndens försorg.
Man är alltså redan i gång med att undersöka
förutsättningarna för en förändring
beträffande användningen av Järvafältet.
Det är alltså ganska stor sannolikhet
för att man så småningom kommer
att släppa detta övningsfält och
förlägga det militära övningsfältet längre
bort från staden — vilket jag för min
del anser ganska naturligt. Men vore det
då inte att förfara på det sätt, som herr
Hesselbom sagt, om man utan hänsyn
till flygplatsfrågans lösning skulle totalbebygga
Järvafältet? Det är ju så stort,
att det ger utrymme för både en flygplats
med reservation för bullerstörningar
och en betydande bostadsbebyggelse.
Jag tror därför att den invändning,
som har gjorts beträffande möjligheten
att förlägga ett civilt flyg till
Barkarby, inte är hållbar.

I den motion, som jag har talat för,
har föreslagits att förutom en utbyggnad
av Bromma flygfält skulle även ABA
omedelbart erhålla det lån, som i det
preliminära avtalet mellan försvarsministern
och ABA har förutsatts. Utskottets
reservanter har inte tagit upp den
synpunkten, men jag tror alltjämt att
frågan hade vunnit på om man redan
nu hade kunnat besluta att detta lån
skulle lämnas. Jag vill emellertid inte
vidhålla detta yrkande, då denna fråga
inte är avgörande. Jag tror att avgörande
för hela frågan är, att man i dag beslutar
eu utbyggnad av Bromma flygfält
på det sätt som tidigare här skisserats.
Man får då tid till ett grundligare övervägande
av hela detta problem. Att ett
grundligare övervägande är behövligt,
har till och med utskottet självt sagt,
när det beklagar att det har dröjt ända
till sista minuten med ställningstagandet
till frågan om flygplatsens förläggning.

Utskottet är tydligen osäkert — jag
finner det naturligt — och många andra
är osäkra. Ingen är övertygad om att

Ang. utbyggnad av en storflygplats
halmsjöalternativet är en klok lösning.
Jag frågar då, varför man inte skulle
kunna genom att bifalla reservationen
få åtminstone ytterligare ett halvårs respittid.
Man förlorar ingenting genom en
sådan åtgärd. »Jo», säger herr Hesselbom,
»det räcker inte med några månader;
det kommer att ta ett eller två år.»
Detta har inte vi yrkat på, men en sak
är klar, nämligen att man nästa år kan
bedöma denna fråga åtskilligt bättre än
i dag. Det visar utvecklingen på senare
tid. Under månaderna september, oktober
och november har så mycket hänt i
fråga om flygplatsens förläggning, att
jag tar för givet, att om man undersöker
och utreder frågan i samma takt som
under de senaste månaderna, skall riksdagen
ha mycket bättre förutsättningar
under våren 1958 än nu att ta definitiv
ståndpunkt och fatta en klok ståndpunkt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundström inledde
sitt anförande med att säga att det
var betecknande att jag i min jämförelse
beträffande den tid det tar att förflytta
sig från en stads centrum till flygplatsen
hade nämnt London och New
York. Han sade att Halmsjön innebar
ett unikum i jämförelse med andra städer
i Europa. Jag skulle ha kunnat välja
andra exempel också, både från Europa
och andra världsdelar, men jag vill
ställa frågan till herr Lundström: På
vilka andra platser tar det väsentligt
kortare tid att förflytta sig från stadens
centrum till flygplatsen än vad det kommer
att göra när motorvägen mellan
Stockholm och Halmsjön blir färdig —
vilket innebär en restid av 40 minuter?

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Om jag fattade herr
Lundström rätt, så gjorde han i början
av sitt anförande gällande, att SAS skulle
ha accepterat alternativet BarkarbyBromma.
Det var emellertid för mig en

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
fullständig nyhet. Det enda, som SAS
har sagt, är att det bör kunna övervägas
att man bygger ut Bromma som ett provisorium.
Det vet vi att det går, men vi
vet också att det kommer att öka bullerstörningarna
i Bromma. Vi vet vidare,
att bullret kommer att balansera
på gränsen till det rimliga. Redan nu
är brommafältet inte idealiskt ur säkerhetssynpunkt.
Skulle man öka flygplanens
hastighet och vikt, ökar riskerna.

Sedan vill jag erinra om att i den reservation,
som herr Lundström yrkade
bifall till, finns en punkt som inbjuder
riksdagen till att i dag besluta om en
utbyggnad av Bromma, som enligt min
uppfattning innebär absolut bortkastade
pengar. Det är ingen lösning av flygplatsfrågan.
Vill man vara sparsam med
statens medel i detta sammanhang och
inte anser sig kunna ta propositionen
och utskottets förslag då finns därför
inget annat alternativ än att avslå hela
frågan. Så ligger det till i realiteten.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hesselbom upprepar
det påstående, som redan tidigare
har framförts, att flygsäkerheten på
Bromma redan nu är otillfredsställande.
Den kommer att bli ännu mer otillfredsställande,
därest man inte bygger den
tvärbana på Barkarby, som har förutsatts
och som ju luftfartsstyrelsen och
chefen för flygvapnet i en gemensam
skrivelse den 31 augusti 1957 har funnit
nödvändig. Jag citerar ur denna
skrivelse: »Det är uppenbart att möjligheten
vid Bromma blir avsevärt större
om den nya banan vid Barkarby kommer
till stånd. Detta främst därigenom
att slutliga inflygningen till de båda
platserna kommer att ske på parallella
kurser.» Det är där den väsentliga svåligheten
nu ligger, och det är den som
utskottsmajoriteten inte vill, men motionen
vill undanröja.

Herr Osvald frågade på vilka andra
platser restiden till flygfälten är kortare.
Det kan jag inte svara på med
säkerhet, men jag skulle kunna nämna
några, där jag tror att det tar kortare,

och i vissa fall avsevärt kortare, tid:
Ziirich, Stuttgart och Madrid. Även om
jag inte är riktigt säker tror jag också
Kastrup och Helsingfors hör hit. Av de
två flygplatserna i Paris har möjligen Le
Bourget, eventuellt också Orly, kortare
restider. I varje fall är det ett betydande
antal platser med kortare restider.
Om jag hade haft bättre tid, skulle jag
noggrannare ha kunnat undersöka saken.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om man undersöker saken
närmare, kommer man att finna
att det blir tidsskillnad på låt oss säga
tio minuter på en del platser.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det är en anmärkningsvärd
sak som bör påtalas i samband
med denna propositions tillkomst. Jag
trodde från början, att den nuvarande
kommunikationsministern var ganska
oskyldig. Vi har ju som bekant haft så
många kommunikationsministrar i år.
Men han är inte fullt så oskyldig, som
jag i första ögonblicket föreställt mig.
Jag vill erinra om den propå, som SAS
lämnade till kommunikationsministern
den 13 september angående ombyggnad
av Bromma. Senare, den 19 september,
utvecklade SAS för luftfartsstyrelsen
detta förslag närmare. Man hade då kunnat
förvänta att denna fråga, när den
nu hade kommit i nytt läge, hade skickats
ut på remiss till olika myndigheter.
Men de enda myndigheter som hörts var
luftfartsstyrelsen och flygbullerkommittén.
Så trädde hela ärendet in i sitt kritiska
läge. SAS blev föremål för påtryckningar,
och efter en månad, d. v. s.
den 18 oktober, gav bolaget upp. Jag
har redan förut i dag talat om vad som
är anledningen till det. Lånet å 65 miljoner
skall vara amorterings- och räntefritt
under sju år. Kammarens ledamöter
kan ju själva räkna ut vad det betyder
—■ det är ju en direkt subvention.
Likaså befrias SAS från markhyra
där ute vid Halmsjön.

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Inför dessa förespeglingar var det naturligt
att SAS gav vika, även om företaget
var medvetet om att det var en
olycklig lösning av flygplatsfrågan. Men
så komplicerad som denna fråga är och
med hänsyn till dess tekniska innebörd
borde ändå även vår centrala forskningsmyndighet
på området, nämligen
flygtekniska försöksanstalten, ha hörts.
Men det har inte skett, kanske beroende
på att denna anstalt egendomligt nog
inte sorterar under kommunikationsdepartementet
utan under handelsdepartementet.

överdirektören för den flygtekniska
försöksanstalten har i dag till handelsministern
gett sin mening till känna.
Han har framhållit att resultatet av denna
behandling av ärendet har blivit att
underlaget för det flygplatsförslag, som
framförts, på många punkter är diskutabelt,
tvivelaktigt och i vissa fall grundat
på felaktiga premisser. Vid ett sedvanligt
remissförfarande hade de tekniska
frågorna kunnat bli klart redovisade
och utredda. Men nu gick det så
hastigt, och därför föreligger, menar
herr Lundberg, allvarlig fara för att ett
felslut kommer att begås.

Jag har velat framföra detta för kammaren
och hoppas att i fortsättningen
vid behandlingen av liknande frågor det
blir ett remissförfarande, där man inte
bara stöder sig på en enda myndighet,
såsom i detta fall luftfartsstyrelsen, utan
där alla berörda parter får göra sina
synpunkter gällande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hesselbom gjorde
i sitt försvar för utskottets utlåtande gällande
att flertalet av de flygresenärer
som kommer till vårt land också skall till
Stockholm. Det är väl sannolikt att det
för närvarande förhåller sig på det sättet,
men niir man skall bygga en flygplats
av sådan storlek som det är fråga om
här, en flygplats som skall sörja för fördelningen
av flygtrafiken på hela landet,
kan man väl iindå inte som grund
för ett bedömande lägga ett dagsläge.

Ang. utbyggnad av en storflygplats
Man får väl ändå utgå från att flygtrafiken
alltjämt befinner sig i ett begynnelsestadium.
Om vi går ut från, vilket
vi naturligtvis bör göra, att flyget skall
bli ett allmänt trafikmedel, vilket inte
skall vara till för att gagna bara huvudstaden
och dem som reser dit eller därifrån
utan vara ett trafikmedel som skall
kunna användas över hela landet, då bör
vi naturligtvis redan från början planlägga
flygverksamheten och vad som hör
samman med den trafiken på ett sådant
sätt att man inte bara är betjänt därav
i dag eller de närmaste tio, femton, tjugo
åren utan också allt framgent. Gör man
inte det blir detta förmodligen en precis
likadan felplacering som man gjorde
den gången man drog Sassnitzleden till
Trelleborg i stället för till Ystad. Att
man drog den till Trelleborg betydde och
betyder alltjämt att alla som kommer den
leden söderifrån först måste fara in till
Malmö, och inte förrän därefter kan de
påbörja resan till Stockholm. Hade man
i stället dragit den leden till Ystad och
fortsatt direkt upp genom nordöstra Skåne
till Hässleholm, Älmhult eller någon
annan plats, hade det betytt en avsevärd
förkortning av restider och ressträcka.
Men det gjorde man inte. Om vi lägger
en flygplats, såsom nu föreslagits, uppe
vid Halmsjön, begår vi ett likadant fel,
och alla de som skall betjäna sig av flyget
kommer att få betala härför —• förutom
att staten naturligtvis också får betala
åtskilligt.

Jag bär givetvis aldrig tänkt mig, att
de som kommer med flyg till vårt land
och eventuellt skulle gå ned på en storflygplats
i Skåne skulle bli sittande där.
Jag har i mitt första anförande redovisat,
hur de skall spridas därifrån med
det lokala trafikflyget inte bara till
Stockholm utan också till andra delar av
landet. Då kom trafikflyget att stråla ut
förträffligt också i vårt land med anslutning
till de stora planen, som trafikerar
de stamlinjer som vi naturligtvis
kommer att få beträffande flyget liksom
beträffande järnvägarna.

Herr Hesselbom nämnde också, att det
föreföll som om jag trodde, att Skåne var
ett centrum i vårt land. Jag sätter Skåne

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats

mycket högt, men geografiskt har jag
aldrig betraktat Skåne som ett centrum,
det hoppas jag att herr Hesselbom förstår.

I denna debatt har det också resonerats
om huruvida vi behöver ett storflygfält
i vårt land eller inte. Jag är av
den uppfattningen att vi behöver det.
Det kan bland annat tänkas, att vi under
ett krig blir avskurna från förbindelser
med andra länder såsom skedde under
de två världskrig som redan utkämpats.
Under sådana omständigheter behöver
vi naturligtvis ett flygfält, där vi kan ta
emot de stora planen. Men vi behöver ett
sådant flygfält också av den anledningen,
att Kastrups flygfält givetvis inte
kommer att räcka till i framtiden. Där
kan man visserligen ställa markutrymmen
till förfogande i betydande omfattning,
men i samband med flyg finns det
någonting som heter luftutrymme. Ett
luftutrymme kan man inte bemänga med
flygplan hur mycket som helst. När luftutrymmet
blir utnyttjat, hjälper det inte
hur mycket markutrymme det finns på
en flygplats, utan då måste planen gå
ned på någon annan plats. Det är denna
andra flygplats som jag utgår ifrån
att vi också måste räkna med när det
gäller vårt land. Vi bör då försöka att
ordna vår storflygplats på ett sådant
sätt, att Kastrup och den kan komplettera
varandra. Det kan man göra endast
genom att förlägga vår storflygplats i
Skåne.

Eftersom det ur alla synpunkter måste
vara förmånligt att ha ett storflygfält
där och inte fyra mil norr om Stockholm,
vidhåller jag, herr talman, alltjämt
min hemställan om bifall till min
motion.

Herr WERNER (ep):

Herr talman! Jag delar helt den uppfattningen
att vi i Sverige för framtiden
icke kan undvara en storflygplats i
Stockholms närhet. I den mån det välbelägna
brommafältet icke kan betjäna
det växande tunga långdistansflyget anser
jag det ofrånkomligt att ett kompletterande
flygfält förlägges så nära Stock -

holm som över huvud taget är möjligt.
Då jag här understryker nödvändigheten
av att storflygfältet förlägges i närheten
av Stockholm, gör jag det med hänsyn
till trafikekonomiska skäl och med hänsyn
till allmänhetens berättigade krav
på bekvämlighet och tidsvinst vid flygresor.

Av det sagda framgår, att jag icke kan
ge min anslutning till ett beslut som för
framtiden binder det kontinentala flyget
vid en flygplats som ligger på ett så
betydande avstånd norr om Stockholm
som halmsjöfältet i verkligheten gör.
Jag tror att förläggningen till Halmsjön
innebär en irrationell och felaktig planering
och en missriktad investering av
det betydande kapital som det bär är
fråga om. Jag är övertygad om att beslutet
att till halmsjöfältet förlägga denna
oerhört viktiga lufttrafikpunkt kommer
att i framtiden bli föremål för en
berättigad och nedgörande kritik.

Då jag icke velat göra mig medansvarig
i ett beslut som jag anser olyckligt
och med tanke på framtiden felaktigt,
har jag velat begagna tillfället att till
riksdagens protokoll anföra min från
propositionen och statsutskottet avvikande
uppfattning. Jag kommer därför
att rösta med den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen, ehuru jag anser
att den däri förordade undersökningen
om en annan förläggning icke borde så
hårt ha bundits till barkarbyalternativet,
utan man i stället bort ge utrymme för
en mera allsidig undersökning om den
lämpligaste förläggningen.

Med dessa ord, herr talman, har jag
som sagt velat ge till känna, att jag anser
att det förslag, varom riksdagen nu
går att fatta beslut, är för framtiden irrationellt
och kommer att leda till en
mycket berättigad kritik, som jag tror att
vi skulle kunnat undvika genom en förnyad
undersökning och ett uppskov med
det definitiva beslutet om halmsjöfältets
utbyggnad.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har på grund av
interpellationssvar i medkammaren inte

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

odelat kunnat följa diskussionen i denna
kammare, men jag har under hand
fått uppgift om vad som har förekommit.
Jag skall därför begagna några minuter
till att kommentera en del av de
s. k. erinringar som har gjorts mot
Kungl. Maj:ts proposition.

Jag vill först säga till herr Ohlon,
att jag inte har tagit ställning i denna
fråga bara på en myndighets yttrande,
såsom herr Ohlon velat göra gällande,
utan mitt ståndpunktstagande bygger på
en serie av utredningar som pågått under
en mycket lång tid, man skulle nästan
våga säga under hela 14 år, och varvid
inte mindre än tre utredningar enhälligt
och entydigt har förkastat Barkarby.
På dessa utredningar och på detta
material, herr Ohlon, har jag grundat
mitt ståndspunktstagande i denna fråga,
icke på yttrande från en enda myndighet.

I fråga om bullret har jag stött mig
på de två instanser som har att pröva
bullerfrågan och som är behöriga härtill,
nämligen dels luftfartsstyrelsen, dels
den statliga bullerutredningen. Herr
Ohlon talade om flygtekniska försöksanstalten
och menade, att det var denna
myndighet som man framför allt borde
vara lyhörd för. Jag måste säga, herr
Ohlon, att denna myndighet inte är behörig
att yttra sig i det här avseendet.
I bullerfrågan är det luftfartsstyrelsen
och bullerutredningen, som jag har haft
att ta hänsyn till. Om herr Ohlon inte
vill tillmäta luftfartsstyrelsen något värde
i detta sammanhang, tror jag ändå
inte att herr Ohlon utan vidare kan gå
förbi den statliga bullerutredningen.
Där är ju den verkliga expertisen samlad:
medicinare, tekniker och akustiker
liksom även andra särskilt utvalda experter.
Jag frågar herr Ohlon: Vilken
behörig bullerexpertis som kan ställas
över den statliga bullerutredningcn stöder
sig herr Ohlon nu på?

Jag får kanske sedan säga några ord
om reservanternas förslag. Reservanterna
bygger sin uppfattning i bullerfrågan
— jag ber om ursäkt för att jag upprepar
mig nu — på en mening som inte
delas av expertisen i bullerutredningcn.

Ang. utbyggnad av en storflygplats
Denna har sagt nej till DC-8-trafik på
Bromma, även under en kortare övergångstid.
Bullerutredningen har till och
med sagt nej till en större ökning av
flygfrekvensen över huvud taget på
Bromma. Så känslig anser bullerulredningen
denna fråga vara för Brommas
vidkommande. Kan det, ärade kammarledamöter,
under sådana omständigheter
vara klokt att lägga ned minst 35
miljoner kronor på en utbyggnad av
Bromma, när det redan ur bullersynpunkt
förefaller högst tvivelaktigt, om
man kan utnyttja dess kapacitet?

Luftfartsstyrelsen har vidare förklarat,
att Bromma även ur andra synpunkter
är överbelastad, och jag undrar nu,
hur herr Ohlon skall klara upp flygtrafiken
mellan Kastrup och Bromma,
ty hans avsikt är väl ändå, att de passagerare
som går ner i Kastrup inte
skall åka tåg till Stockholm och övriga
delar av landet utan ha flygmöjlighet.
Det innebär, att man kommer att tränga
in ytterligare flygplansrörelse på Bromma,
vars kapacitet redan nu är utnyttjad
hart när till det yttersta. Vi har
från departementets sida sagt, att det
nuvarande antalet flygplansrörelser är
vad man anser tolerabelt i fråga om
Bromma. Under alla förhållanden kan
det väl inte vara klokt, att man nu på
allvar för fram ett förslag till en sådan
utbyggnad, innan bullerutredningen har
redovisat sin slutliga ståndpunkt.

Ungefär samma resonemang gäller då
också Barkarby. Den 9 januari 1957 avlämnade
den pågående chefen för SAS,
generaldirektör Rusck, ett betänkande
om olika lägen för en blivande storflygplats.
Så sent alltså som i början av
innevarande år utdömde han Barkarby
dels på grund av utrymmesbrist och dels
på grund av bullret. Tidigare hade storflygplatsutredningen
gjort ett liknande
bedömande. Jag upprepar ännu en
gång: Det är på dessa utredningar och
andra, som jag bär tagit ståndpunkt i
denna fråga.

Det alternativ, som man nu för fram
från reservanternas sida, är uppskov på
— som det heter ■— några månader. Jag
tror att man är alltför sangvinisk, när

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
man räknar med att man under några
månader skall kunna få fram något nytt
material, en möjlighet till en ny och ändrad
bedömning i förhållande till alla
de bedömanden, som bär gjorts under
årens lopp. Observera att det är inga
nya lägen som förts fram under diskussionen,
utan det är de gamla lägena
som har förts fram på nytt. Både Barkarby,
Rydbo och Bockholmssätra har
utdömts tidigare som förläggningar för
en storflygplats. Att man då plötsligt
på ett par månader genom nya utredningar
skulle komma till annan slutsats,
till den nämligen att någon av
dessa platser med fördel skulle kunna
ifrågakomma såsom förläggning av en
storflygplats, vågar jag bestrida.

Man kan naturligtvis, ärade kammarledamöter,
kräva utredningar hur länge
som helst mot bakgrunden av att Talmsjön
givetvis erbjuder vissa nackdelar,
t. ex. avståndet från Stockholm. Det
skulle aldrig falla mig in att bestrida
det förhållandet, att Halmsjön ur den
synpunkten har en nackdel. Mot bakgrunden
av den och eventuellt andra
nackdelar, som andra kan få fram, är
det ju klart att man kan kräva nya utredningar.
Men det är säkerligen lika
klart, att man därefter kommer tillbaka
till det läge, där man nu befinner sig,
då man efter 14 år är tillbaka vid utgångspunkten,
nämligen vid Halmsjön.
Resultatet blir då bara ett ytterligare
fördröjande av den tidpunkt, då ett nytt
flygfält kan tas i bruk i vårt land, och
det kan få allvarliga konsekvenser inte
bara för den svenska utan också för den
skandinaviska luftfarten.

Tag en sådan sak som verkstadsfrågans
ordnande. Den är ur SAS’ synpunkt
med hänsyn till kvaliteten —- om
jag får uttrycka mig så -— och dess
framtid en i hög grad vital fråga. Den
del av verkstadsorganisationen, som enligt
den uppgjorda planen mellan Sverige,
Norge och Danmark skall vara förlagd
till Sverige, kräver nämligen en
storflygplats. Det finns därför inte —
även om man skulle vara intresserad
därav — någon möjlighet att överföra
de arbetsuppgifter, som den svenska

verkstaden skall ordna, på Danmark
eller Norge. Detta har vi i departementet
fått besked om. Därmed är det
väl också, herr talman, klart att Kastrup
som alternativ inte är något alternativ.

Reservanterna säger i sin reservation,
och jag tror att herr Ohlon upprepat det
i dag, att det skulle behövas en tvärbana
på Barkarby under alla förhållanden.
Herr Ohlon har alltså velat lägga
in kostnaden för denna i kostnaden för
Halmsjön och följaktligen öka ICungl.
Maj:ts bud med det beloppet. Det påståendet
iir emellertid inte riktigt. Propositionen
bygger nämligen på en helt annan
trafikfördelning mellan Bromma och
Halmsjön än vad som låg till grund för
de åberopade uttalandena från luftfartsstyrelsen
och flygvapnet. Dessa
myndigheter har sedermera, sedan de
fått trafikfördelningen klar för sig, också
accepterat departementets ståndpunkt,
att någon sådan bana inte behövs,
om man genomför den inom departementet
diskuterade trafikfördelningen.

Jag nödgas därför säga att jag tror att
riksdagen gör klokt i att i dag träffa ett
beslut om utbyggande av Halmsjön.
Det är visserligen sant att Halmsjön har
en nackdel, det har sagts tidigare och
jag upprepar det nu, nämligen det relativt
långa avståndet till Stockholm. Jag
kan naturligtvis ur den synpunkten förstå
reservanternas ansträngningar att in
i det sista finna nya uppslag, men därtill
vill jag lägga att det just är sådana
synpunkter som lett till att mina företrädare
under de senaste åren och jag själv
nu i slutfasen kommit till den uppfattningen,
att Halmsjön är att rekommendera.
Jag tror att man i hög grad skall
kunna eliminera olägenheten av det relativt
långa avståndet till Stockholm genom
en motorväg och andra anordningar.
Vidare tror jag — det har visst sagts
tidigare, men det finns anledning för
mig att upprepa det — att man inte endast
bör räkna med antalet kilometer,
utan att man också bör räkna med restiden
för att därigenom få en riktigare
bedömning av denna fråga.

Halmsjön är ur andra synpunkter än

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

avståndet från Stockholm en bra flygplats.
Halmsjön kräver också lägre utbyggnadskostnader
än andra i sammanhanget
diskuterade alternativ, något som
man inte minst ur riksdagens synpunkt
har anledning att uppmärksamma och
beakta, när man går att träffa ett avgörande
beslut. Jag kan därför inte finna
annat än att den kritik som riktats
mot Halmsjön i många och stora stycken
helt skjutit över målet och att Halmsjön
sålunda långt ifrån att kunna betecknas
som en nödlösning ur många
synpunkter är en klok lösning av vår
flygplatsfråga.

Därtill kommer, det är en sak som jag
slutligen vill understryka, att ett uppskov
— på den punkten förefaller det
som om jag skulle ha stöd av samtliga
experter och även av åtskilliga, kanske
av flertalet av reservanterna — kan
komma att leda till mycket betänkliga
konsekvenser för svensk och skandinavisk
flygtrafik. Med hänsyn till detta
vill jag enträget mana kammarens ledamöter
att följa utskottets förslag i frågan.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
menade att flygtekniska försöksanstalten
inte var behörig att yttra sig i dessa
spörsmål. Jag skulle då vilja ställa frågan:
Varför är inte den flygtekniska försöksanstalten
behörig?

Statsrådet talade så mycket om bullret
på Bromma. I samband med det
skulle jag vilja ställa ytterligare en fråga:
Varför bullrar flygplanen så mycket
värre på Bromma än på Kastrup, där
man har bebyggelse med många tusen
människor alldeles inpå flygplatsen och
där man nu utvidgar flygplatsen för att
kunna ta emot de allra största plan som
här kan komma i fråga?

Om jag skulle dra en slutsats ur kommunikationsministerns
anförande skulle
det vara den, att det är hopplöst att finna
någon annan plats än Halmsjön här
i närheten av Stockholm. Det är nästan
att ge herr Elowsson vatten på sin

Ang. utbyggnad av en storflygplats
kvarn, då han förmenar att den enda
möjliga platsen är Kristianstad.

Vidare har vi frågan om tvärbanan
på Barkarby. Angående den erforderliga
tvärbanan på Barkarby har flygtekniska
försöksanstalten och flygvapenchefen så
sent som den 31 augusti 1957 gjort gällande
att det är nödvändigt med den för
att det inte skall inträffa sammanstötningar
mellan planen från Bromma och
planen från Barkarby. Huvudpunkten i
dessa ämbetsverks resonemang ligger
emellertid däri, att man riskerar att få
reaplan på Bromma som inte kan ligga
länge i luften och vänta. Nu vet vi att
den internordiska trafiken skall gå på
Bromma, och även den kommer — såvitt
jag är rätt underrättad — att så
småningom förses med reaplan, och då
torde tvärbanan på Barkarby ändå bli
aktuell trots vad herr kommunikationsministern
anförde. Han eggade upp sig
i slutet av sitt anförande till entusiasm
och menade att Halmsjön kommer att
bli en bra flygplats. Jag vill bara uttala
den förhoppningen, när nu Halmsjön
får sina banor, att de skall kunna begagnas,
så att vi inte hamnar i samma läge
i vilket vi befinner oss i dag, där den
på Halmsjön befintliga banan inte kan
användas av piloterna.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep):

Herr talman! Frågan om storflygplatsen
i Sverige bar en lång historia. Det
har vittnats om att utredningar med
mellanrum har pågått under en tidsperiod
av fjorton år. Tillåt mig, herr talman,
att nämna några av de platser, som
varit på förslag under dessa fjorton år.
Jag behöver inte nämna Bromma och
Halmsjön, som har talats så mycket om
här i dag, men vi har Jordbro, Skå-Edeby,
Rydbo, Barkarby, Bockholmssund,
Grillby och Tullinge. Jag tror att det är
sammanlagt tio olika platser. Givetvis
vore det önskvärt att flygplatsen låg här,
där vi förhandlar i dag, mitt i staden.
Då skulle man kunna nå den bekvämast.
Man har emellertid fått ge efter undan
för undan och maka sig ut på allt längre
avstånd från staden. Det har man allt -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
så gjort under fjorton år med tre stora
utredningar och utnyttjande av all möjlig
expertis, jag skulle tro att praktiskt
taget all terräng runt Stockholm är genomsökt
för att finna en flygplats för
Stockholm.

Om man skulle tänka sig att följa herr
Nils Elowssons propå och ta upp detta
problem som om det vore i dag alldeles
nytt, för att tänka sig förläggning
av flygplatsen någonstans i Skåne, så
blev väl resultatet närmast att SAS fick
avbeställa sina till 19G0 beställda flygplan,
ty de lär väl inte komma till användning
då. Och enligt vad vi hörde
av kommunikationsministern nyligen
löper man antagligen samma risk om
man går med på ett krav på uppskov,
även om det sker i så oskyldiga former
som herr Ohlon här framförde.

Frågan om storflygplatsen är intrikat
och full av tekniska problem och detaljfrågor,
vilka för oss lekmän givetvis
måste te sig som ytterst svårtillgängliga.
Kan vi ändå inte lågmält erkänna, att vi
allesammans här i denna kammare
egentligen är lekmän på detta område
och hänvisade till att bilda oss en uppfattning
i frågan genom de upplysningar
som sakkunskapen ger oss. Men vi
löper naturligtvis risken att bli felinformerade
eller ensidigt upplysta. Det
måste vi alla vara på det klara med.

De som haft de bästa möjligheterna,
när det gäller att bedöma denna fråga,
har varit ledamöterna av statsutskottets
fjärde avdelning. Där har alla dessa
många sakkunniga företrätt och lämnat
sina upplysningar. Där har alltså också
varit den mycket omtalade överdirektören
Bo Lundberg, överdirektören i luftfartsstyrelsen
Winberg, generaldirektören
Rusck och flera andra. Det kom
t. o. m. i slutet en hel svärm av bergsprängare,
som talade om hur lätt det
var nu för tiden att spränga i berg, men
de vågade ändå inte inför avdelningen
ta ställning till frågan om Bockholmssund
eller Rydbo skulle vara det bästa.
Nej, det behövdes ytterligare utredning,
och för övrigt ville de inte bestämma
sig för någon särskild plats.

Den här frågan har varit mycket ob -

serverad som vi alla vet. När dessa olika
sakkuniga skulle företräda inför fjärde
avdelningen kom det fotografer och korrespondenter,
vilka skulle skriva i pressen
om vad som sagts och vilka som varit
närvarande. Var och en av kammarens
ledamöter vet också hur väl vi
blivit försedda med upplysande skrifter,
som vi fått oss tillsända. Men ändå har
i dag visats att det finns en annan sakkunskap,
även om den kanske på några
gör intryck av att vara litet lekmannamässig.
Jag vill t. ex. nämna herr Lundström.
Han talade om bullermattorna
och upplyste oss om att ju snabbare ett
flygplan kommer upp i luften, desto
mindre blir bullermattan på marken. Ja,
det fattar vi säkert allesammans. Men
han nämnde sedan att när planen skall
lyfta med 90 ton, så sker det myckel
snabbt, varför det blir en ganska liten
bullermatta. Han nämnde inte att flygplanen
fulltankade väger mellan 130 och
135 ton i stället för 90. Med 90 ton
måste man gå ned på Kastrup för att
tanka. De 116 ton, som finns omnämnda
i handlingarna, är en kompromiss
mellan dessa 90 ton och 130 å 135 som
det här egentligen är fråga om. Därigenom
kan man lätt bli felorienterad. Det
är möjligt att herr Lundström inte har
observerat det rätta förhållandet i fråga
om dessa siffror. Han har säkerligen inte
medvetet velat vilseleda kammaren. Att
han gjort sig skyldig till detta misstag
beror troligen på att han som alla lekmän
har svårt att överblicka hela det
väldiga förråd av sakliga och tekniska
uppgifter som lämnats av olika experter.

Inom fjärde avdelningen, där man således
fått alla dessa upplysningar från
olika håll, enades ledamöterna till slut
om att följa propositionen. Samtliga partiers
representanter står eniga bakom
det beslutet med ett enda undantag.
Denne ledamot kommer strax att avslöja
sig själv inför kammaren. Han deltog
inte i avdelningens handläggning av
ärendet men har naturligtvis hållit sig
väl underrättad om vad som där förekom.

Det har här sagts att riksdagen an -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

tingen bör ta propositionen eller också
avslå ilen. Denna fråga har ju en lång
lidandes historia. Den bar faktiskt utretts
och diskuterats i fjorton år. Många
instanser och högt uppsatta och tekniskt
kunniga män har säkerligen anledning
att i dag liksom vilja krypa
ihop och gömma sig inför alla de angrepp
som riktas mot dem. Det påvisas
ju ständigt här i debatten att de sakkunniga
under årens lopp flera gånger
ändrat uppfattning, men det är bara
mänskligt, tycker jag, och det bara visar
att vederbörande varit lyhörda för
utvecklingen under de gångna åren.

Om man inte vill följa Kungl. Maj :ts
proposition är den enda möjligheten, säger
man, att avslå densamma. Ett bifall
till reservationen skulle innebära ett så
allvarligt uppskov med flygfältsbygget
att ett dylikt beslut praktiskt taget skulle
få samma verkningar som ett direkt
avslag på propositionen. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
idskottets förslag.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Ohlon efterlyste
flygtekniska försöksanstaltens uppgifter
i detta sammanhang. Jag använde i mitt
förra anförande uttrycket att flygtekniska
försöksanstalten inte var behörig,
men jag skulle rätteligen ha sagt kompetent.
För att tillfredsställa herr Ohlons
nyfikenhet skall jag ge ett exempel på
vad flygtekniska försöksanstalten sysslar
med.

Flygtekniska försöksanstalten har att
utföra aerodvnamiska prov av flygplansdelar,
hållfasthetsprov och vindtunnelprov.
Däremot har såvitt jag vet flygtekniska
försöksanstalten icke sysslat
med akustiska frågor och vad som sammanhänger
med bullermätningar. Anstalten
har helt enkelt ingen expert på dylika
frågor. Det iir kanske också, herr Ohlon,
betecknande, att överdirektör Lundberg,
då han engagerat sig i detta sammanhang,
icke gjort det såsom representant
för flygtekniska försöksanstalten utan
helt och hållet som privatman.

Ang. utbyggnad av en storflygplats

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag hade från början
inte tänkt att begära ordet i denna debatt,
eftersom jag inte deltagit i utskottets
behandling av frågan i år. Jag har
dock tidigare erfarenhet av detta ärende
och vill därför nu siiga några ord.

Sedan mer än tolv år tillbaka har man
debatterat frågan om förläggningen av
Stockholms storflygfält. För elva år sedan
beslöt riksdagen — även då i julveckan
— att utbygga Halmsjön såsom
storflygplats. Jag avgav den gången en
reservation mot beslutet och anförde i
debatten att beslutet om Halmsjön enligt
min mening var en felinvestering.
Jag har fått rätt. Även sakkunskapen
har ända till för ett halvår sedan varit
av samma uppfattning som jag då framförde,
d. v. s. att en fortsatt utbyggnad
av Halmsjön till storflygplats skulle vara
felaktig. Av någon anledning som jag
inte känner närmare till har sakkunskapen
sedermera sadlat om. Herr Larsson
sade att i en sådan här fråga måste vi
lekmän naturligtvis hålla oss till sakkunskapen.
Det resonemanget är naturligtvis
i och för sig riktigt. Så delad och
skiftande i sin uppfattning som sakkunskapen
varit i denna fråga är den
dock sannerligen inte mycket att hålla
sig till. Det är faktiskt mycket svårt att
följa sakkunskapen tv då riskerar vi ju
att gå hela varvet runt och till slut åter
komma tillbaka till Halmsjön.

Jag befinner mig, herr talman, i den
egendomliga situationen att jag varken
kan biträda utskottets förslag eller rösta
för reservationen. Reservationen är
nämligen formulerad på sådant sätt att
jag inte till alla delar kan acceptera
den. Jag kan till exempel inte acceptera
tanken att utbygga Bromma-Barkarby.
Fn dylik kombination är enligt min
uppfattning varken möjlig eller lycklig.
Den enda riktiga vägen här är att söka
få till stånd en enda flygplats vid Stockholm
som kan ta hand om både inrikesflyget
och den internationella trafiken.
.lag skulle för min del helst se
att Stockholms stad finge överta Bromma
för annan användning ocli att det
bleve ett flygfält i närheten av Stock -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
holm som kunde betjäna lufttrafiken.
Med två flygfält blir lufttrafiken onödigt
dyrbar och tungrodd. Detta är sålunda
ett skäl till att jag inte kan ansluta mig
till den kombinationen.

Att jag inte kan godtaga propositionen,
sådan som statsutskottet har förordat
den, beror dels på att den väl innebär
en upprepning av ett tidigare fattat,
enligt min mening felaktigt beslut.
Det är det ena skälet. Det andra är att
inte ens propositionen har tagit med alla
de faktorer som åtminstone borde
ha varit kända, inte ens på kostnadssidan.
Propositionen talar om en kostnad
på 153 miljoner kronor. Tidigare har
det lagts ned 25 miljoner, som vi vet,
men dem räknar vi inte med, ty alldeles
oavsett hur det blir, får vi anse att
en stor del av dessa pengar är förlorade.
Men till de 153 miljoner som propositionen
räknar med måste man ovillkorligen
lägga dels kostnaderna för
flyttning av Rosersbergs skjutfält — propositionen
uppskattar dem till 20 miljoner
— och dessutom 30 miljoner för utbyggnad
av den motorväg som man måste
ha till Halmsjön. Där har vi alltså
50 miljoner som inte finns upptagna i
propositionen, och man bör väl även
som en kostnad för flygfältet räkna med
den subvention till ABA som propositionen
upptar, en räntesubvention på 65
miljoner, som skall gälla i sju år och
som kommer att kosta 20—25 miljoner.
Om vi räknar med de siffrorna, kommer
vi upp i en total kostnad för Halmsjön
av 225 miljoner utom de 25 som
redan är nedlagda. Det tror jag är de
rättvisande siffrorna, och det är därför
jag velat påminna om att det finns kostnader,
som icke är inräknade i propositionens
kostnadsförslag.

Jag vill erinra om att när Halmsjön
diskuterades i kamrarna för elva år sedan,
förklarade även dåvarande kommunikationsministern,
att det var absolut
nödvändigt att fatta beslut om Halmsjön
vid höstriksdagen 1946, därför att
om inte storflygfältet blev färdigt år
1950, var Sverige borta ur flygtrafiken.
Ungefär samma skäl — inte ordagrant
men ungefär — framföres nu. Nu säger

man att nu måste riksdagen fatta ett beslut
i höst, så att storflygfältet är utbyggt
1963, annars kan vi inte ta emot
de flygplan och den flygtrafik som då
kommer. När vi har erfarenheterna från
1946 och när vi vet, hur det har gått
sedan dess, så tror jag inte vi behöver
bli så förskräckta, att vi inte skulle våga
oss på att skjuta litet grand på ett avgörande
i denna fråga. Vi vet ju ändå
att det har gått elva år, sedan Halmsjön
sist beslöts. Då sades det att Bromma
inte kunde betjäna trafiken. Sedan har
Bromma flygfält betjänat inte bara den
trafik som då fanns, utan en tredubbel
trafik som finns i dag. Jag tror därför
inte att det sker någon riksolycka, om
riksdagen ville dröja litet grand och se
litet närmare på det beslut som skall
fattas. Jag har därför, herr talman, tänkt
mig, att om jag på det hela taget skall
kunna deltaga i ett beslut i denna fråga,
så måste det gå ut på ett uppskov.

Jag har hört många olika yttranden
här. Här har gjorts invändningar, och
här har talats för en lösning, men jag
tror att den förhärskande meningen här
i kammaren likväl är den, att vi i dag
är väldigt ovissa om vad vi skall göra.
Vi är ofantligt ovissa om vad som är
klokt i detta fall. Men är detta en allmän
och förhärskande mening, då bör
vi nog be att få sova på saken litet grand
och be att få titta på den ett kommande
år och givetvis att man under tiden skall
undersöka de andra projekt som kan vara
möjliga. Jag har t. ex. tidigare här i
dag instämt i ett yttrande, som förordade
Kastrupfältet i Danmark såsom ett
storflygfält för hela Skandinavien. Jag
tycker det vore eu mycket rimlig och
naturlig lösning. Sedan finge vi bygga
ut flygfält för våra städer, större och
mindre allt i förhållande till trafiken.
Det har omvittnats att vi redan nu har
ett mycket gott skandinaviskt samarbete
beträffande själva trafiken i luften, I
det fallet kan vi samarbeta och gör det
med gott resultat. Skulle inte vi här i
Norden kunna försöka samarbeta litet
också på marken och inte bara hålla oss
i luften? Jag tycker således att det finns
goda skäl för att på allvar undersöka

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

den saken. Dessutom finns det uppslag
och projekt rörande förläggningar här
omkring Stockholm — jag skall nu inte
alls ta upp tanken att lägga en storflygplats
i Skåne ■—• som inte är tillräckligt
undersökta. Framför allt tänker jag
därvid på Jordbro, en förläggning som
väl knappast kan sägas verkligen ha undersökts,
eftersom militären hittills har
motsatt sig den. Men jag kan mycket
väl föreställa mig att militären den dag,
då vi har lagt ned ett par hundra miljoner
kronor på Halmsjön och fått det
fältet färdigt, kommer och säger: »Nu
behöver vi inte Jordbro längre, nu kan
det få användas till vilka andra ändamål
som helst.» Man bör nog även ytterligare
undersöka det allra senaste uppslaget,
vilket statsutskottet, såvitt jag
förstår, inte har tagit så helt på allvar,
nämligen att bygga ett flygfält i ren
bergsterräng. Jag är inte alldeles säker
på att detta bara är ett hugskott, utan
anser att även den möjligheten är värd
ett övervägande. Det finns redan flygfält
av det slaget anlagda, och vi vet att
kostnaderna för ett sådant blir ungefär
desamma som för ett flygfält som anläggs
på lera eller sand.

Här finns således åtskilligt att överväga
ännu beträfande förläggningen av
ett storflygfält, och därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till punkt 1 i
reservationen, vilket i realiteten innebär
återremiss. Vi skulle då få ta ställning
till frågan ett kommande år.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Med anledning av herr Nils Theodor
Larssons yttrande vill jag instämma i
hans uttalande att vi allesamman är lekmän
och därför i hög grad beroende av
sakkunskapens upplysningar. Men såsom
herr Andersson i Rixö sade, har sakkunskapen
delade meningar, och det är därför
inte så lätt att veta vad man bör rätta
sig efter.

När jag talade om flygplanens startvikt,
uppgav jag kanske inte, vilket var
förutsättningen för det hela, att mellanlandning
skulle ske i Köpenhamn. Avsikten
från SAS’ sida har enligt vad som

Ang. utbyggnad av en storflygplats
sagts mig varit att man skulle mellanlanda
i Köpenhamn, så länge provisoriet
på Bromma föreligger. I så fall
täcker den bullermatta, som anges i de
offentliga handlingarna, ett alltför stort
område — enligt uppgift fyra gånger
större än som är motiverat med hänsyn
till den lägre startvikten.

Statsrådet har gått ut ur kammaren,
men jag skulle i alla fall vilja säga ett
par ord i anslutning till lians anförande.

Han påpekade att sakkunskapen tidigare
enhälligt förkastat Barkarby. Om
det vill jag säga att detta ju skedde under
helt andra förutsättningar än man
nu utgår ifrån i motionen, nämligen en
samordning på det sätt som där föreslagits.
Statsrådet säger att det inte har
kommit fram något nytt. Jo, det har det
visst gjort. Det har kommit fram denna
kombination, som man tidigare inte räknat
med, och dessutom har yppats den
möjligheten att Barkarby inom en inte
alltför avlägsen framtid kommer att utrymmas
som militärt övningsfält och då
ge helt andra möjligheter till utbyggnad
än som för närvarande finns där.

Vad sedan flygsäkerheten beträffar
har statsrådet sagt att propositionen bygger
på en helt annan trafikfördelning än
den som förelåg, när chefen för flygvapnet
och luftfartsstyrelsen avgav sitt uttalande
till Konungen den 31 augusti
1957. Jag har litet svårt att förstå det.
Det sägs visserligen i propositionen, att
man skall begränsa trafiken på Bromma
så att man inte utsätter sig för några risker,
även om inte den där tvärbanan
bygges på Barkarby som motionärerna
förordar. Till det vill jag anmärka,
att säkerhetsproblem av den här arten,
såvitt jag förstår, inte är statistiska problem.
Man kan inle säga, att håller jag
trafiken nere i 70 000 flygplansrörelser,
så står jag inga större risker, men höjer
jag antalet flygplansrörelser till 80 000,
så uppstår risker. Den i debatten ofta
åberopade överdirektören Lundberg, som
jag f. ö. inte känner, har gjort ett uttalande
om denna sak som förefaller mig
såsom lekman vara ganska riktigt. Han
säger att olyckorna inträffar när händelser
utvecklar sig på icke, förutsett

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats

sätt, exempelvis vid trafikstockningar,
nödtvungen landning på grund av att
bränslet tagit slut, felmanöver eller missuppfattning
av trafikledningsorder etc.;
eller, för att tala med luftfartsinspektören,
»det händer, att trafikledningen icke
i alla situationer kan hålla trafiken under
fullständig kontroll». Det är i sådana
lägen som den korsande trafiken blir en
fara och kan föranleda verkliga risker.
Och det är därför som vi tror, att det
inte är möjligt att hålla trafiken på
Bromma nere i en nivå som skulle onödiggöra
byggandet av tvärbanan, utan
att man under alla förhållanden måste
räkna med denna tvärbana i framtiden.

Till sist vill jag säga, att jag finner det
rätt häpnadsväckande att kommunikationsministern
är så säker på sin sak
som han nyss var här i kammaren. När
man läser propositionen, får man annars
ett intryck av ganska stor tveksamhet,
och när man läser utskottets admonition
måste man konstatera att ett utskottsutlåtande
sällan avgivits med en
sådan brasklapp. Och detta är speciellt
märkligt när det gäller ett förslag som
går löst på hundratals miljoner kronor
och berör miljoner människor, som under
årtionden skall belastas med tidsödande
och besvärliga resor på grund
av det långa avståndet ut till Halmsjön.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att rätta till ett missförstånd,
som herr Ohlon tydligen råkade ut för,
när han gjorde gällande att då all internordisk
flygtrafik skall gå på Bromma,
så måste man ta ned även reaplan på
detta flygfält. Jag har inte ur propositionen
kunnat utläsa, att all internordisk
flygtrafik skall använda Bromma. Utskottet
anser för sin del, och det är sagt
i utlåtandet, att flygtrafiken på Bromma
om möjligt bör minskas i stället för att
utökas, och det uttalandet kan inte tolkas
på annat sätt än att reaplanen skall
använda Halmsjön, oavsett varifrån de
kommer eller till vilken ort eller vilket
land de är destinerade.

Som en sammanfattning av dagens de -

batt skulle jag vilja säga, herr talman, att
statsutskottets fjärde avdelning sällan
har gått så kritiskt till verket som när
det gällt att granska här föreliggande
förslag, och det är givet att vi med denna
inställning varit mycket lyhörda inför
alla argument såväl för som emot
flygfältet vid Halmsjön. Vi har kommit
fram till vår ståndpunkt, sedan vi funnit
att i dagens läge och för den närmaste
framtiden — i varje fall sådan
vi nu kan överblicka den — förslaget
om Halmsjön är det enda realistiska projektet,
om vi över huvud taget skall ha
en storflygplats i vårt land. Debatten i
dag har inte medfört några som helst
nya argument, utan vi har tidigare hört
alla dessa argument, inte minst dem som
åberopas till förmån för Barkarby, och
vi har nogsamt övertänkt dessa skäl och
vägt dem för att se, om de kan innebära
någon framkomlig linje. Men då debatten
som sagt inte gett något nytt utöver
vad som var för utskottet bekant vid
dess slutbehandling av ärendet, vidhåller
jag, herr talman, mitt yrkande om
bifall till utskottets hemställan.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! I min egenskap av överrevisor
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansåg jag det vara min skyldighet,
när denna proposition framlades och
vägfrågan kom in i bilden, att informera
mig om dessa problem. Jag har tillsammans
med vägförvaltningen och min
kamrat i revisionen ägnat en eftermiddag
åt att studera vägförhållandena även
när det gäller Halmsjön, och jag har
kommit till den uppfattningen att det
— med hänsyn till de investeringar som
redan är gjorda i Halmsjöprojektet —
skulle vara ganska uppseendeväckande,
om riksdagen i dag sade nej till Halmsjön
och läte anläggningen därute ligga
som en ödemark till ingen nytta. När
vägen dit ut blir byggd och man får
ordentliga förbindelser, är väl inte vägsträckan
och tidsmomentet det avgörande;
jag håller med herr Osvald på den
punkten. Jag har den bestämda uppfattningen,
att när detta flygfält blir

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

utbyggt med det planerade bostadsområdet,
så kommer man att få ett idylliskt
samhälle där ute. Och man kommer
att vara tacksam för att storflygfältet
ligger utanför Stockholm.

Jag förvånar mig också över herr
Lundströms självsäkra uppträdande till
förmån för Barkarby. Jag undrar, om
han har stadsplanerarna i Stockholm
bakom sig när det gäller dispositionen
av detta område. Om försvaret till äventyrs
så småningom kommer att släppa
detta område, är jag övertygad om att
Stockholms stad och angränsande kommuner
vill ta det i anspråk för sin framtida
utbyggnad; och jag tror att det på
så sätt kommer till större nytta. Förslaget
om Barkarby löser inte heller storflygplatsfrågan
som sådan.

Jag skall fatta mig kort, herr talman,
och ber att med det anförda få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det sista anförandet var
intressant. Det bekräftar vad jag antydde,
när jag första gången hade ordet i
dag, att det avgörande skälet för fjärde
avdelningen och tydligen också för statsutskottet
att acceptera Halmsjöprojektet
var, att man där redan lagt ned så mycket
pengar.

För övrigt tycker jag nog att allteftersom
debatten fortskrider blir den ''lär
frågan värre och värre. Jag drar den
slutsatsen av vad herr Hesselbom nyss
yttrade, ty enligt honom skall tydligen
även den internordiska trafiken skyfflas
ut till Halmsjön, i den mån man
övergår till readrift.

Det är egendomligt att man har så
många olika meningar, när frågan om
avståndet mellan huvudorten och flygplatsen
föres på tal.

Jag beklagar att kommunikationsministern
inte är inne i kammaren just nu.
Han bagatelliserade de 47 kilometerna
till Halmsjön. Mitt emellan två städer
i detta land, Umeå och Örnsköldsvik,
finns det en flygplats, Nordmaling. Det
är fråga om att förbättra denna flygplats.
så att bägge städerna i fortsätt -

Ang. utbyggnad av en storflygplats
ningen skall kunna begagna den. Det
är 50 kilometer mellan Nordmaling och
Umeå, och det har blivit ett förfärligt
liv i Umeå, inte minst från herr kommunikationsministerns
sida, därför att
avståndet mellan Nordmaling och Umeå
är så fruktansvärt stort; den betydande
orten Umeå skulle lida ett betänkligt
avbräck genom att den finge begagna
Nordmaling som flygplats. Då är att
märka att man, på grund av att trafiken
är så mycket mindre där uppe, räknar
med att landsvägstransporten mellan
Umeå och Nordmaling kommer att taga
mindre tid än mellan Stockholm och
Halmsjön. Jag vill bara nämna detta
för att belysa den objektivitet med vilken
dessa frågor behandlas.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Till herr Ohlon vill jag
säga att ett av de väsentligaste skälen,
både nu och förra gången, då man tog
ställning till Halmsjön, var enligt sakkunskapen
att väderleksförhållandena
där ute är betydligt bättre än på andra
föreslagna platser, och det betyder mycket
för ett storflygfält liurudana landningsförhållandena
är.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
denna debatt förut och inte sysslat så i
detalj med frågan, att jag har läst det
informationsmaterial som föreligger,
men jag har ändå funderat på de här
sakerna och kommit fram till ungefär
följande resonemang.

Det här landets ekonomi har hanterats
dåligt under en lång följd av år.
Mycket av det, vi har gjort, har vi gjort
med inflationspengar. Det har många
gångar inte varit äkta pengar som vi
har investerat. Vi har fått hela vår statsekonomi
derangerad, och vi har fått
kronans värde försämrat delvis just på
grund härav.

Jag frågar mig: Är det en stor skam
att man drar konsekvenserna av det
skede, som vi kommit in i? Jag tror
knappast det. Det länder kanske mera

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. utbyggnad av en storflygplats
till heder, om man inser att vi egentligen
inte alls har råd med denna investering
utan försöker att sanera våra
affärer och att inte i fortsättningen leva
över våra tillgångar, vilket vi, herr talman,
alldeles uppenbart alltjämt gor.
Det vore under sådana omständigheter
mera verklighetsbetonat och kanske
mera modigt att erkänna denna situation
och att unna danskarna att ha Nordens
storflygfält. Vi kan ju inte, reellt
sett, i trafiktekniskt hänseende behöva
bli så mycket lidande på detta, därför
att det låter sig nog ganska väl göra
att snabbt gå över i ett annat plan på
Kastrup och komma vidare till Sverige.

Jag har därför, utan att ha hört några
föredragningar i fjärde avdelningen,
kommit till det resultatet att vi borde
avstå från att göra denna investering,
i varje fall nu. Jag är därför, herr talman,
närmast böjd för att yrka avslag
på såväl propositionen som utskottsutlåtandet
och reservationen, och jag ber
att få framställa det yrkandet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o), av
herr Elowsson, Nils, att kammaren skulle
bifalla den av honom i ämnet väckta
motionen 1:557. Herr talmannen anförde
vidare, att med anledning av de sålunda
gjorda yrkandena propositioner
till en början komme att framställas rörande
utskottets hemställan i punkten I.
Om denna hemställan bifölles, komme
propositioner sedermera att göras beträffande
punkterna II—IV av utskottets
hemställan. Om kammaren däremot vid
behandlingen av punkten I antoge det
förslag, som innefattades i motsvarande
punkt i den av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, finge yrkandet
om bifall till utskottets hemställanden
i punkterna II—IV ävensom herr
Nils Elowssons yrkande anses hava förfallit,
och propositioner komme då i stäl -

let att göras angående punkterna II och
III i herr Ohlons in. fl. reservation.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i punkten I i den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 183 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten I i den av herr
Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 32.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkterna
II—IV framställda yrkandena propositioner,
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels på antagande av det förslag,
som innefattades i motsvarande punkter

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Ang. upphävande av passkontrollen vid de internordiska granserna

i lierr Ohlons m. fl. reservation, dels ock
på bifall till motionen 1:557; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen; och
förklarade herr talmannen sig anse de
härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga godkännande
av det förslag, som innefattades
i punkterna II—IV i herr Ohlons m.
fl. reservation.

Herr Elowsson, Nils, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes, upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkterna II—
IV i statsutskottets utlåtande nr 183 antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i motsvarande punkter i den
av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till den
av herr Nils Elowsson i ämnet väckta
motionen, nr 557.

Sedan denna omröstningsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen eu så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 183 punkterna
II—IV, röstar

4 Första kammarens protokoll 1957. Nr 30

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Nils
Elowsson i ämnet väckta motionen, nr
557.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr talmannen tillkännagav, att herr
Yngve Nilssons under punkten 4 å föredragningslistan
omförmälda interpellation
kornme att besvaras av herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
Andersson, efter det samtliga övriga
ärenden å föredragningslistan blivit behandlade.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial: nr

184, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden; och

nr 185, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1957/58.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Ang. upphävande av passkontrollen vid
de internordiska gränserna

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge om upphävande
av passkontrollen vid de internordiska
gränserna samt med förslag till lag
om ändring i utlänningslagen den 30
april 1954 (nr 193).

Genom en den 8 november 1957 dagtecknad
proposition, nr 190, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna

dels äskat riksdagens godkännande av
en vid propositionen fogad överenskommelse
den 12 juli 1957 mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge om upphävande
av passkontrollen vid de internordiska
gränserna,

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193).

Den träffade överenskommelsen var
ett led i strävandena att underlätta samfärdseln
mellan de nordiska länderna.
Överenskommelsen syftade till att åstadkomma
ett gemensamt nordiskt passkontrollområde,
innebärande att passkontroll
av resande utlänningar icke skulle
ske vid de internordiska gränserna utan
endast vid det nordiska områdets yttergränser.
Genomförandet av överenskommelsen
förutsatte ändringar i utlänningslagen.
I lagen hade framför allt avvisningsbestämmelserna
ändrats. Ändringarna
medförde att avvisning vid Sveriges
gränser skulle kunna ske även av utlänning
som icke vore önskvärd i Danmark,
Finland eller Norge. Vidare hade i lagens
67 § föreslagits ekonomiskt ansvar för
innehavare av fartyg och luftfartyg samt
vissa andra personer i fråga om ombordanställda
utlänningar och fripassagerare
som olovligen inreste i riket.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet
under åberopande av vad däri
anförts hemställt,

A. att riksdagen måtte godkänna den
vid propositionen fogade överenskommelsen
den 12 juli 1957 mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge om upphävande
av passkontrollen vid de internordiska
gränserna; samt

B. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i utlänningslagen den
30 april 1954 (nr 193).

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag vill endast meddela,
att jag på grund av ett tekniskt missöde
med det transportmedel, som skulle be -

fordra mig till detta hus, inte kunde delta
vid detta ärendes slutbehandling, men
jag har tidigare deltagit i hela ärendets
handläggning.

Under denna handläggning föreslog
jag, att man i 67 § förslaget till lag om
ändring i utlänningslagen — som återfinnes
på sid. 34 i utskottsutlåtandet —

skulle stryka följande ord: »----som

är anställd ombord å fartyg eller luftfartyg
eller som utan tillåtelse medföljt
detta.» Detta innebär att jag för min del
godkänner att fartygsbefälhavaren och
rederiet skall svara för de kostnader,
som föranledes av att utlänningar såsom
fripassagerare obehörigen inkommer i
riket. Jag hade emellertid ansett, att det
när det gäller besättningsmän som rymmer
i en hamn är väl hårt att stifta en
lag som går ut på att fartygsbefälhavaren
ekonomiskt skall svara för kostnaderna
härför — visserligen med regressrätt
gentemot rederiet, när så kan behövas.
Men även om danskarna och norrmännen
har dessa bestämmelser i sin motsvarande
lagstiftning, anser jag att det
inte är nödvändigt att i allt ta efter dem,
när vi tycker att en lagstiftning är för
hård.

På nuvarande stadium finns det emellertid
inte någon reservation, och jag
skall därför inte framställa något yrkande.
Jag har endast velat anmäla att jag
i utskottet framställt det yrkande jag
ovan angivit.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep):

Herr talman! Jag har också deltagit i
behandlingen av detta ärende men av
annan orsak än den av herr Mannerskantz
åberopade inte kommit att stå för
utskottsutlåtandet. Jag hade annars tänkt
att med en blank reservation markera,
att jag för min personliga del hyser stora
betänkligheter mot vad man här kommer
in på och att jag delar den uppfattning,
som en lång rad svenska myndigheter
givit till känna när det gäller denna
nya ordning. Det har ju för all del
sagts, att våra grannländer skall komma
att iaktta samma restriktivitet gentemot
icke önskvärda utlänningar som vi själ -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Ang. ändring i lagen
va skulle göra, men jag är nog kanske litet
tvivlande på den punkten. Nu vet vi
att detta förslag kommit till stånd inom
det nordiska samarbetets ram och att
det därför inte är opportunt att komma
med ändringsförslag — vilket inte heller
är tekniskt möjligt.

Herr talman! Jag har bara velat anmäla
detta till dagens protokoll.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. ändring i lagen om ersättning för
mistad fiskerätt m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 1 december 1950

om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
(nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 november 1957 dagtecknad
proposition, nr 191, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om
ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
innebar i huvudsak, att fiskevärderingsnämnderna
från att ha varit administrativa
organ skulle ombildas till domstolar
och att fullföljd av talan mot
nämnds avgöranden skulle med förbigående
av allmän underrätt ske direkt till
hovrätt.

I lagförslaget var 2 § andra stycket så
lydande:

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Anspråk på ersättning skall vid på- Anspråk på ersättning skall vid påföljd
av talans förlust framställas hos följd av talans förlust framställas genom
nämnden före den 1 januari 1958. ansökan hos nämnden före den 1 ja nuari

1958.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat två i anledning av densamma
väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 565 av
herr Bergh, Ragnar, och i andra kammaren
nr 714 av herr Hedin m. fl. I motionerna,
som voro likalydande, hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta förlänga
den frist, inom vilken anspråk på
ersättning för mistad fiskerätt skulle
framställas, från den 1 januari 1958 till
deu 1 januari 1960.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna
1:565 och 11:714 bifalla propositionen
nr 191.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ebbe Ohlsson, Åhman,
Munktell och Hamrin i Kalmar på anförda
skäl ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte för sin del

med bifall till motionerna I: 565 och II:
714 antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen om ersättning för mistad fiskerätt
m. m. med den ändringen, att 2 § andra
stycket erliölle följande lydelse:

Anspråk på ersättning skall vid påföljd
av talans förlust framställas genom ansökan
hos nämnden före den 1 januari
1960.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Vid 1955 års riksdag genomförde
man den ändringen i lagen
om ersättning för mistad fiskerätt att
tidsfristen för ersättningsanspråk förlängdes
med två år från den 1 januari
1956 t. o. m. den 1 januari 1958. Tredje
lagutskottet förutsatte visserligen därvid,
att om inte några särskilda omständigheter
skulle tillkomma, man inte
skulle ytterligare förlänga tidsfristen i

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

fråga. Nu anser både motionärerna och
vi reservanter, att sådana omständigheter
inträffat, att det finns anledning att
gå med på en förlängning till 1 januari
1960.

För det första är frågan om den äldre
fiskerättens omfattning vid tidpunkten
för genomförandet av den nuvarande
fiskerättslagstiftningen så komplicerad,
att det ter sig mycket svårt för den enskilde
att för närvarande avgöra vad
han förlorat. För det andra har genom
lagändringen den 6 juni 1957 möjligheterna
att erhålla vägledande prejudikat
blivit helt andra än tidigare, då kronan
saknade rätt att föra talan mot fiskevärderingsnämnds
avgöranden. För det
tredje, slutligen, har genom det i propositionen
framlagda lagförslaget inträffat
så betydande förändringar i nämndernas
organisation och arbetssätt, att även detta
motiverar en förlängning av anmälningsfristen.
Av stor betydelse är givetvis
det förhållandet, att varje enskild,
som tror sig ha varit ägare till ett vattenområde
— som han nu förlorat — för
alla eventualiteter för ersättningstalan
gentemot kronan för att säkra sig själv
för den förlorade fiskerätten. Men han
vet i allmänhet inte, hur stor den ekonomiska
skada är som drabbar honom.
Departementschefen hänvisar då till
möjligheten av inblancoansökningar, där
alltså anspråken inte preciserats. Den
ståndpunkten har emellertid reservanterna
inte kunnat acceptera. Vi menar
att många människor genom ett sådant
tillvägagångssätt tvingas att yrka ersättning
för mistad fiskerätt med betydande
belopp för att vara på den säkra sidan
vid det tillfälle, då värdet av vederbörandes
förlorade fiskerätt skall prövas
och slutligen fastställas. I vår reservation
framhåller vi också, att vi inte anser att
ett sådant förfaringssätt överensstämmer
med lag och god ordning.

Utskottet har vidare anfört, att det
kommer att uppstå betydande svårigheter
att efter lång tid utreda rättsläget i
förfluten tid. Det kan naturligtvis vara
riktigt men är knappast tillräckligt som
argument för att avslå förslaget om en
förlängning av ansökningstiden. Om ut -

redningen blir ofullständig, därför att
en lång tid har gått, innan talan väcktes,
så kommer givetvis olägenheterna därav
att främst drabba sökanden själv.

Jag har här, herr talman, i all korthet
redogjort för reservanternas synpunkter,
och jag yrkar bifall till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I fråga om det här föreliggande
lagförslaget, som handlagts av
tredje lagutskottet, råder ingen meningsskiljaktighet
mellan utskottets majoritet
och reservanterna. Meningsskiljaktigheten
hänför sig endast till det av motionärer
framlagda förslaget om att anspråk
på ersättning för mistad fiskerätt
skulle kunna få ingivas intill den 1 januari
1960.

Jag vill då erinra om att när denna
fråga var aktuell i riksdagen år 1955, då
Kungl. Maj :t hade föreslagit en förlängning
av tidsfristen med två år, uttalade
tredje lagutskottet, och det blev också
riksdagens beslut, att man kunde gå med
på eu sådan förlängning men att man
förutsatte, att någon ytterligare förlängning
av fristen inte skulle komma i fråga.
Nu gör motionärerna och reservanterna
gällande att det har inträtt så betydande
förändringar, att detta är fullt
tillräcklig orsak till att man nu skulle
förlänga fristen ytterligare. Man anför
som skäl för detta bland annat att det
skulle vara svårt för den ersättningsberättigade
att i ansökningen precisera
storleken av den skada han har lidit.

Jag vill emellertid erinra om, vilket
också utskottet har skrivit, att om ersättningssökande
yrkar ersättning med
belopp som han först under rättegången
kan komma att närmare ange, så blir
han därför icke avvisad utan har möjlighet
att senare precisera sin talan. Därmed,
menar vi, skulle det också vara
möjligt för envar som har mistat fiskerätt
att komma i åtnjutande av den ersättning
han kan vara berättigad till. Det
är inte någon rättsförlust som man därigenom
lider.

Jag vill därför, herr talman, med des -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Ang. mulbetesrätten å Bonarps och Ljungby hedar

sa ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Ang. mulbetesrätten å Bonarps och
Ljungby hedar

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Yngve Nilsson frågat mig, om jag
uppmärksammat ett anmärkningsvärt
dröjsmål med det slutliga avgörandet av
ett expropriationsärende angående Bonarps
och Ljungby hedar och om jag ämnar
vidtaga åtgärder för påskyndande
av en definitiv och rimlig lösning.

Rörande bakgrunden till interpellationen
må följande anföras. För att möjliggöra
förlängning av en av startbanorna
å krigsflvgskolans flygfält i Ljungbyhed
förordnade Kungl. Maj:t den 20 augusti
1954, att ett antal enskilda samfälligheter
skulle avstås till kronan i den ordning
1917 års lag om expropriation stadgar.
Under handläggningen av det följande
expropriationsmålet förklarade sig
kronan beredd att söka utverka expropriation
av återstående samfälligheter
inom Bonarps och Ljungby hedar ävensom
av därå befintlig, olika byamän tillkommande
mulbetesrätt. 1 anledning därav
förklarade expropriationsdomstolen
den 28 juni 1955, att målet skulle vila.
Frågan om expropriation av de återstående
samfällighetcrna och av mulbetesrätten
har emellertid ännu icke underställts
Kungl. Maj:ts prövning.

Jag har undersökt anledningen till
dröjsmålet. Därvid har bl. a. följande

framkommit. Det bedömdes från kronans
sida som nödvändigt att låta verkställa
en lantmäteriteknisk utredning rörande
samtliga samfälligheter, innan tillstånd
till utvidgning av expropriationen söktes.
En sådan utredning begärde försvarets
civilförvaltning hos överlantmätaren i
Kristianstads län redan i september 1955.
Från lantmäterihåll framställdes emellertid
i februari 1956 förfrågan, om icke
en tidigare vilandeförklarad lantmäteriförrättning
för ägoutbyte och gränsbestämning
beträffande hela fastighetskomplexet
borde återupptagas och slutföras
i samband med utredningen. Denna förfrågan
föranledde ingående överväganden
inom flygförvaltningen och fortifikationsförvaltningen,
vilken sistnämnda
myndighet förvaltar väsentliga områden
av den kronans mark, som beröres av
det utvidgade expropriationsförfarandet.
Enighet nåddes först i februari 1957 om
att den begärda utredningen skulle företagas
med undantagande tills vidare av
de äldre förrättningarna, i den män dessa
ej ägde betydelse för förevarande
ärende. Utredningen har ännu icke slutförts.

Den av civilförvaltningen begärda utredningen
synes nödvändig för att bedöma
frågan om expropriation av samfälligheterna
och mulbetesrätten. Det är
emellertid framför allt ur de enskilda
sakägarnas synpunkt beklagligt, att utredningen
icke slutförts, oaktat mer än
två år förflutit från det frågan härom
aktualiserades. Dröjsmålet framstår som
anmärkningsvärt, även om uppenbarligen
den från lantmäterihåll ifrågasatta
utvidgningen av utredningsuppdraget
medverkat till att utredningen fördröjts.
Det bär nu upplysts, att en för utredningen
nödvändig förrättning på marken
skall påbörjas omedelbart efter nyår och
att den beräknas kunna slutföras under
eu tid av ca två månader, .lag utgår från
att expropriationsärendet kommer att
underställas Kungl. Maj:ts prövning så
snart ske kan efter det att utredningen
färdigställts. När ärendet inkommer till
försvarsdepartementet, ämnar jag behandla
det skyndsamt.

Härmed, herr talman, anser jag mig ha
besvarat intcrpcllationen.

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ang. mulbetesrätten å Bonarps och Ljungby hedar

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för det synnerligen positiva
svar som jag fått på min interpellation.

I likhet med herr statsrådet vill jag
understryka det anmärkningsvärda förhållandet,
att den utredning, som måste
föregå den bebådade expropriationen
angående betesrätten och samtliga samfälligheter
å Bonarps och Ljungby hedar,
skall ha behövt ta så lång tid i anspråk,
ehuru parterna redan år 1955 var överens
om riktlinjerna. Det är ganska tydligt,
att ärendets fortsatta handläggning
förhalats av de berörda instanserna, eftersom
den ifrågasatta utredningen icke
ens påbörjats ännu och ärendet enligt
herr statsrådet icke bör kräva mer än
cirka 2 månaders arbete. Det är beklagligt,
att enskilda medborgares rätt på
detta sätt skjutits åt sidan, samtidigt som
kronan troligen därigenom kommer att
få vidkännas ökade kostnader.

Jag tar emellertid fasta på herr statsrådets
löfte att behandlingen i fortsättningen
skall bli skyndsam, och jag utta -

lar samtidigt den förhoppningen, att
ärendet i sin helhet skall få en definitiv
och förnuftig lösning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Folkrepubliken
Kina; samt

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:tSr
proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 9 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.40.

In fidem
G. H. Berggren .

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

Onsdagen den 18 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Om effektivare trafikundervisning i skolorna
m. m.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Lundströms interpellation om effektivare
trafikundervisning i skolorna m. m.,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Lundström frågat mig,
om det kan förväntas, att den av 1954
års riksdag begärda utredningen rörande
möjliga åtgärder för att stödja, utvidga
och effektivisera forsknings- och propagandaverksamhet
rörande barnolycksfallen
blir tillsatt inom en nära framtid
och att denna utredning särskilt prövar
frågan om en effektivare trafikundervisning
i skolorna.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

De främsta leden i det preventiva arbetet
för att minska antalet barnolycksfall
torde —- förutom givetvis effektiva
säkerhetsanordningar och skyddsåtgärder
i olika hänseenden —- vara en intensiv
propaganda- och upplysningsverksamhet.
Denna verksamhet, som i fråga
om barn i skolåldern har ett självfallet
utrymme i skolans undervisning, måste
naturligtvis i viss omfattning direkt grundas
på sådant material, som endast kan
erhållas genom speciellt utrednings- och
forskningsarbete.

Interpellanten har nu efterlyst den av
1954 års riksdag begärda utredningen
om åtgärder för att stödja, utvidga och
effektivisera forsknings- och propagandaverksamheten
rörande barnolycksfallen.
Enligt min uppfattning är emellertid
en särskild statlig utredning i denna
fråga inte för närvarande påkallad. Jag

skall i det följande ange anledningen
härtill.

Genom enskilt initiativ tillkom redan
år 1954 en samarbetskommitté för kampen
mot barnolycksfall. I kommittén ingår
representanter för åtskilliga myndigheter
och organisationer med intressen
på förevarande område, bland annat
skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen,
Svenska röda korset, Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande,
Rädda barnens riksförbund, försäkringsföretagen
samt ett flertal målsmannaoch
kvinnoorganisationer. Samarbetskommitténs
arbetsprogram avser både
propaganda och forskning. Ur kommitténs
senaste verksamhetsberättelse kan
jag nämna som exempel följande. Samarbete
pågår med landstingen och kommunerna
för att genom barna- och mödravårdscentralerna
samt hälsovårdsnämnderna
sprida information om åtgärder
mot barnolycksfall av skilda slag.
En vandringsutställning, »Barnets farliga
värld», har sedan några år kunnat
visas på åtskilliga platser i landet. En
omfattande informationsverksamhet bedrives
genom spridning till dagspressen
och tidskrifter av artiklar om aktuella
problem beträffande barnolycksfallen. I
radio och television har anordnats program
om barnolycksfallen. Propagandamaterial
har utarbetats i form av böcker
och broschyrer. En film om barnolycksfallen
i hemmen är under utarbetande.
Ett flertal propagandakampanjer
genom affischer, förpackningsreklam
in. in. har kommit till stånd. Materialet
från en omfattande undersökning av
barnolycksfallen i Stockholm 1955 har
bearbetats och publicerats i Svenska läkartidningen
i år. En specialundersökning
rörande trafikolycksfall har framlagts
vid den nordiska kirurgkongressen
i somras. Genom kontakter med statistiska
centralbyrån har de senaste åren
skapats möjligheter att snabbare än ti -

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Om effektivare trafikundervisning i skolorna m. m.

digare få fram den officiella olycksfallsstatistiken.
Internationella kontakter
sker fortlöpande för information om propaganda
och forskning rörande barnolycksfallen.

Redan dessa exempel på olika punkter
i den verksamhet, som bedrives av samarbetskommittén
eller under dess medverkan,
synes mig visa att tillkomsten
av samarbetskommittén medfört praktiska
resultat i fråga om både propaganda
och forskning. Genom denna kommitté
har också en kontinuerlig aktivitet på
förevarande område kommit till stånd.

Samarbetskommitténs arbete är, såsom
torde ha framgått av det anförda, inriktad
på barnolycksfallen i allmänhet.
Beträffande speciella typer av barnolycksfall
vill jag peka exempelvis på
det forskningsarbete och den upplysningsverksamhet
beträffande trafikolycksfallen,
som bedrives av statens trafiksäkerhetsråd
respektive NTF. Bland
annat har nyligen av trafiksäkerhetsrådet
publicerats en omfattande undersökning
av barnens trafikolycksfall, »Barn
i trafiken». En sammanfattning av undersökningen
har gjorts i ett häfte från
NTF främst till tjänst för trafikundervisningen
i skolorna och till information
åt föräldrar och målsmän. Beträffande
drunkningsolyekorna har folkbadsutredningen
i sitt år 1954 avlämnade
betänkande framlagt åtskilliga förslag
i syfte att förbättra simkunnigheten
och därmed begränsa dessa olyckor. Skolöverstyrelsen
har för närvarande i uppdrag
att utarbeta slutligt förslag till de
åtgärder från statens sida, som numera
kan befinnas påkallade i syfte att öka
simkunnigheten hos skolungdomen. Också
på detta område finnes särskilda organisationer
med propagandaverksamhet
på sitt program, nämligen Riksföreningen
för simningens främjande och Svenska
livräddningssällskapet. Även i fråga om
andra typer av barnolycksfall förekommer
såväl propaganda- som forskningsverksamhet
i olika former.

Vad särskilt gäller trafikundervisningen
i skolorna vill jag erinra om att statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
den 13 december detta år

bemyndigats tillkalla en särskild utredning
om trafiksäkerhetsarbetets samordning
och organisation, däri inbegripet
forskningen på detta område. Det ligger
i sakens natur att vid denna utredning
bland annat frågan om en effektiv
trafikundervisning i skolorna måste
komma under bedömande.

Sammanfattningsvis vill jag i anslutning
till det anförda besvara interpellationen
på följande sätt. Med hänsyn till
att under de senaste åren propagandan
och forskningen rörande barnolycksfallen
intensifierats, att en kontinuerlig
verksamhet på detta område bedrives
genom den förutnämnda samarbetskommittén
samt att trafikundervisningen i
skolorna torde komma att upmärksammas
vid den nyssnämnda utredningen
rörande trafiksäkerhetsarbetets samordning
och organisation anser jag, att den
av 1954 års riksdag begärda, av herr
Lundström åsyftade statliga utredningen
om barnolycksfallen inte för närvarande
bör igångsättas.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för hans ganska utförliga
svar.

Den interpellation, som jag har ställt,
gällde visserligen formellt tillsättande av
den utredning om barnolycksfall i allmänhet,
som riksdagen inte mindre än
två olika gånger beslutat skriva till
Kung], Maj:t om. Jag skall dock villigt
erkänna, att det egentliga syftet med interpellationen
var att få veta, hur det
går med önskemålet om en bättre trafikundervisning
i skolorna. En motion
om den saken i januari i år kopplades
nämligen av vederbörande utskott och
riksdagen ihop med den allmänna
olycksfallsutredning, som begärts, och
det var av det skälet, som jag ansåg det
nödvändigt att fråga om den allmänna
utredningen angående barnolycksfall.

Eftersom jag, som nämnts, närmast
syftade till trafikundervisningen i skolorna,
vill jag till en början säga, att
statsrådets svar angående utredningen
om de allmänna barnolycksfallen inte
från min sida föranleder någon egent -

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

Om effektivare trafikundervisning i skolorna m. m.

lig meningsmotsättning. Det får förutsättas,
att den uppräkning av olika åtgärder,
som statsrådet föredragit, innefattar
reella åtgöranden och inte bara är
planer på papperet. Om verkligen allt
det, som statsrådet har räknat upp, genomföres
något så när effektivt, kan jag
förstå statsrådets mening, att det för tillfället
kan föreligga vissa skäl att dröja
med att tillsätta en speciell utredning i
denna fråga. Man får väl förmoda, att
om den nuvarande, tydligen i hög grad
på frivilliga och enskilda initiativ vilande,
verksamheten mattas eller upphör,
kommer statsrådet att ompröva frågan
om en särskild utredning i detta avseende.

När det gäller trafikundervisningen i
skolorna vill jag erinra om den motion
i detta syfte som jag väckte i januari
detta år. Efter en kort redogörelse för
de initiativ, som en trafikorganisation,
det var MHF, tagit till trafiklektioner i
skolorna och särskilda trafiklekskolor
för barn, konstaterade motionärerna, att
den undervisning i trafikkunskap som
för närvarande bedrives knappast är
tillräcklig. Vi ansåg att det skulle behövas
större utrymme på skolschemat för
sådana lektioner och i viss mån bättre
specialutbildning för lärare och gymnastiklärare
och att det dessutom vore
önskvärt att det anställdes särskilda trafikkonsulenter.
Skolöverstyrelsen hade
redan 1954, då även denna fråga omnämndes,
uttalat att synpunkterna var
värda det största beaktande, och skolöverstyrelsen
förordade en utredning.
Årets riksdag underströk allmänna beredningsutskottets
uppfattning att en
särskild deltidstjänst i dessa frågor borde
inrättas inom skolöverstyrelsen.

Nu hänvisar ecklesiastikministern till
att kommunikationsministern den 13 december
i år, således för fem dagar sedan,
har bemyndigats tillsätta en utredning
om trafiksäkerhetsarbetets samordning
och organisation. Ecklesiastikministern
säger att det ligger i sakens natur att
vid denna utredning bl. a. frågan om
en effektiv trafikundervisning i skolorna
måste komma under bedömande.
Tillåt mig konstatera, att det var väldig

tur att denna utredning tillsattes innan
interpellationen besvarades, ty då har
man alltid någonting att hänvisa till. Regeringen
har ofta haft en sådan tur att
tillsätta en utredning alldeles innan en
fråga aktualiserats i riksdagen. Men för
all del, huvudsaken är ju att någonting
verkligen blir gjort!

År det nu nödvändigt att kasta frågan
om trafikundervisningen i skolorna in i
en så stor utredning som det här är fråga
om? År inte situationen beträffande
barnolycksfallen i trafiken dels så pass
allvarlig och dels så pass särpräglad, att
detta problem kunde utredas för sig och
med verklig snabbhet?

Ecklesiastikministern nämnde i sitt
interpellationssvar en nyligen av trafiksäkerhetsrådet
publicerad undersökning
om barnens trafikolycksfall. Han nämnde
däremot inte några siffror från utredningen.
Hade det skett, skulle kammaren
ha fått en skrämmande bild av
situationen. Den utredning han åberopade
gällde tiden augusti 1954 till juni
1955 och dessutom bearbetning av visst
material från tidigare år. Det framgår
av utredningen att både svåra och lätta
trafikskador ökat kraftigt för barnens
vidkommande. Antalet dödsfall som följd
av trafikolyckorna är störst bland barn
och åldringar.

Särskilt två grupper bland barnen är
utsatta för trafikolyckor, nämligen de
cyklande samt de som rusar ut i trafiken.
De cyklande barnen utgjorde 35
procent och de som rusar ut i trafiken
28 procent av hela antalet skadade
barn. Av de minsta barnen skadades 70
procent i åldrarna under sex år när de
sprang ut på gatan eller vägen. Bland
de skadade i åldrarna 13—15 år råkade
75 procent ut för cykelolyckor, men bara
6 procent skadades som följd av att
de rusat ut på gata eller väg. Som följd
av cykelolyckor dog 6 procent av hela
antalet skadade barn. Tillgänglig statistik
för de båda senaste åren, 1950 och
1957, visar att det under de elva första
månaderna 1950 i trafiken dödades 123
barn i åldrarna upp till 14 år. Motsvarande
siffra för år 1957 år 130, vartill
sedan kommer ett stort antal skadade.

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Ang. inrättande av en fast teaterscen i Norrland

Nog är väl därför denna fråga av sådan
vikt att den bör utredas med förtur.
Jag hade också hoppats att man
inom ecklesiastikdepartementet separat
skulle ha gripit sig an med problemet
om barnolycksfallen för att söka få till
stånd en minskning av dessa olyckor.
När så tydligen inte har skett, och man
kanske inte heller har för avsikt att göra
det, hoppas jag uppriktigt att herr
ecklesiastikministern måtte göra vad
som från hans sida är möjligt för att
den nya utredningen skall ge frågan om
barnens trafikfostran förtur. Som jag
nyss sagt tycker jag att detta ärende är
av sådan karaktär, att man utan svårighet
bör kunna bryta ut det ur det stora
problemkomplexet och ge denna del av
problemet en sådan förtur.

Medan jag nu liar kontakt med herr
ecklesiastikministern, skall jag också be
att få fästa hans uppmärksamhet vid
skolöverstyrelsens insatser i denna fråga.
Det har upplysts mig att man vid de
besök, som representanter för skolöverstyrelsen
gör ute i landet vid sina kontakter
med gymnastiklärarna och kanske
också andra lärare, brukar föra på
tal problemet om trafikundervisning.
Dessutom hålls det visst någon kurs för
överlärare om trafikfrågor en gång om
året. Inom skolöverstyrelsen är man
dock medveten om att detta inte räcker.
Skolöverstyrelsen har därför sedan flera
år tillbaka begärt inrättandet av en
tjänst som trafikkonsulent. Hittills har
detta förslag inte förverkligats. Sedan
årets riksdag, såsom jag inledningsvis
nämnt, biträtt allmänna beredningsutskottets
uttalande med förord för en sådan
tjänst, hoppas jag att kommunikationsministern
kommer att tillse att förslag
om denna viktiga och behövliga
tjänst återfinnes i nästa års statsverksproposition.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag försäkrar herr Lundström
att jag i mitt svar ingalunda krupit
bakom det bemyndigande som kommuikationsministern
fick för några dagar
sedan. Mitt svar skulle i stort sett

lxa fått samma utformning alldeles oavsett
det uppdrag som kommunikationsministern
nu erhållit.

Men jag vill fråga den ärade interpellanten:
Herr Lundström tror väl inte
ett ögonblick att vi i ecklesiastikdepartementet
är likgiltiga inför denna fråga?
Jag vill upplysa honom om att jag under
min tid som statssekreterare hade regelbundna
kontakter med ordföranden i
den samarbetskommitté, till vilken jag
nyss hänvisade, nämligen generalsekreteraren
i Röda korset Beer. Det pågår ett
intensivt forskningsarbete på detta område.
I samarbetskommitténs arbete är
inkopplade de främsta organisatörer och
forskare som vi har på detta område. Jag
betraktar det då som både onödigt och
meningslöst att därutöver tillsätta en
statlig kommitté som, försäkrar jag den
ärade interpellanten, i stort sett skulle
komma att bestå av samma människor
som redan håller på med att utreda denna
fråga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. inrättande av en fast teaterscen i
Norrland

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Sundins interpellation angående inrättande
av en fast teaterscen i Norrland,
och nu yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Sundin frågat mig dels om jag har
för avsikt att komplettera direktiven för
1955 års provinsteaterutredning i enlighet
med vad statsutskottet anfört i sitt
utlåtande nr 45 år 1956, dels om jag
anser det erforderligt, att ifrågavarande
utredningsuppdrag gives förtursrätt i
förhållande till arbetet i övrigt, så att
förslag om inrättande av i första hand
en fast teaterscen i Norrland kan framläggas
inom en nära framtid.

Med anledning av herr Sundins första
fråga vill jag anföra följande. I det av
herr Sundin åberopade utlåtandet har

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

Om snabbare fördelning av lån till företagareföreningar

statsutskottet i anledning av en motion
förutsatt sådan ändring av direktiven för
1955 års provinsteaterutredning att utredningsuppdraget
finge omfatta jämväl
spörsmålet om upprättandet av en
fast stads- eller kretsteater i Norrland.
Det är riktigt att frågan om inrättande
av fasta teatrar ej ingår bland de spörsmål,
som närmare angivits i utredningsdirektiven.
Utredningen kan emellertid
knappast undgå att ta ställning till frågan,
om det behövs ytterligare någon fast
teater i landsorten, exempelvis i Norrland.
Möjligt är att en fast teater i något
fall kan vara den lämpligaste vägen att
åstadkomma den rationalisering av teaterverksamheten
som är utredningens
mål. Jag har därför ansett att någon direkt
komplettering av direktiven på sätt
herr Sundin åsyftar icke är erforderlig.
Jag vill emellertid betona att upprättande
av en dylik teater i första hand förutsätter
åtgärder från lokalt håll.

Vad härefter angår herr Sundins andra
fråga är jag av den uppfattningen att
spörsmålet om behovet av en fast teater
i någon landsdel hänger så nära samman
med utredningsuppdraget i övrigt
att den bör behandlas i anslutning till
detta. F. ö. torde enligt vad jag erfarit
utredningsarbetet bliva avslutat inom
sådan tid att tidsvinsten med att behandla
ifrågavarande spörsmål särskilt
skulle bli förhållandevis ringa.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation, även om det går i
negativ riktning.

Om man ser till de turnerande teatrarnas
verksamhet under de år som gått,
får man väl säga att den utveckling, som
ägt rum, överträffat de allra mest optimistiska
förväntningar. Jag är dock alldeles
övertygad om att såväl de agerande
själva som lokalföreningarna, vilka
många gånger haft ansvaret för verksamheten,
bär kommit till den uppfattningen,
att det hade varit önskvärt, att det
funnits flera fasta teaterscener, från vil -

ka den turnerande verksamheten hade
utgått. I en motion till 1956 års riksdag
framfördes tanken på en fast teaterscen
även för det egentliga Norrland. För närvarande
är Uppsala—Gävle i nordlig
riktning den sista fasta teaterscenen. I
statsutskottets utlåtande i anledning av
motionen uttalades, att man förväntade
att den pågående provinsteaterutredningen
skulle få ytterligare direktiv, så
att även den fråga, som framförts i motionen,
skulle kunna behandlas av utredningen.
Av statsrådets svar i dag framgår
med tydlighet, att han icke ämnar
ge sådana direktiv. För befolkningen uppe
i Norrland skulle det ha varit önskvärt,
om statsrådets svar stått i överensstämmelse
med det utlåtande, som statsutskottet
avgav över motionen. Nu återstår
det väl ingenting annat än att vänta
och se — men jag vill säga att befolkningen
i de nordliga delarna av vårt
land kan den konsten. Vi får väl sedan
begrunda det svar, som statsrådet gett,
och hoppas att den utredning, som jag
här omnämnde, i sitt arbete skall ta upp
även sådana spörsmål, som inte direkt
faller inom de direktiv som den fått.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Till herr Sundin vill jag
bara säga ett par ord.

Det har inte tillkommit, såsom herr
Sundin väl vet, någon enda stadsteater
på statligt initiativ, utan det förutsätter
lokalt initiativ. Det finns ingenting som
hindrar att en ort tar ett sådant initiativ.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om snabbare fördelning av lån till företagareföreningar Herr

statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Sundins interpellation om
snabbare fördelning av lån till företagareföreningar,
fick nu ånyo ordet och anförde: -

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Om snabbare fördelning av lån till företagareföreningar

Herr talman! I en interpellation har
herr Sundin frågat mig om jag ämnar
vidtaga några åtgärder för att dels få
till stånd en snabbare handläggning av
ärenden angående fördelning av vissa
lånemedel till företagareföreningarna
och dels se till att de för företagareföreningarna
disponibla medlen snarast fördelas.

Det är riktigt att tiden från det en
ansökning om lånemedel inkommer till
kommerskollegium till dess den prövas
av Kungl. Maj:t i vissa fall blivit förhållandevis
lång. Detta beror på att ansökningarna
inte kan behandlas var för
sig utan måste föreligga i ett inte alltför
ringa antal, då prövningen skall ske. De
anmälda lånebehoven måste nämligen
vägas mot varandra för att en rättvis
fördelning skall bli möjlig. Då ansökningarna,
som i år varit fallet, kommer
in vid skilda tidpunkter, kan därför
dröjsmål uppkomma. Företagareföreningarna
bör numera vara medvetna om
praxis för medelsfördelningen och synes
även i det övervägande flertalet fall
ha kunnat inrätta sin långivning med
den planmässighet som förfarandet förutsätter.
En ändring av praxis, som
skulle innebära att möjligheterna till en
rättvis inbördes avvägning av medelsbehoven
äventyrades, kan jag självfallet
inte tillstyrka. Av det nyss anförda följer
emellertid, att den genomsnittliga
handläggningstiden skulle bli kortare,
om föreningarna avgav sina ansökningar
ungefär samtidigt. Det förefaller mig
vara en lämplig uppgift för förtroenderådet
att i samråd med kommerskollegium
medverka härtill.

Vidare vill jag framhålla, att avsikten
aldrig varit att det särskilda anslag å 30
milj. kronor, som 1956 års riksdag anvisade
till lån åt företagareföreningarna,
skulle utanordnas på en gång. Tvärtom
utsädes klart, att fördelningen skulle
komma att ske i etapper. Sålunda anfördes
i propositionen nr 197, att en lämplig
ordning torde vara, att så snart ifrågavarande
medel ställts till Kungl. Maj ds
förfogande viss del av desamma fördelades
tämligen likartat mellan de olika föreningarna
för att tillgodose det mest

akuta behovet. Senare skulle efter närmare
undersökning återstående medel
fördelas med hänsyn till föreliggande behov
och med beaktande av lokaliseringspolitiska
synpunkter.

I enlighet med dessa av riksdagen godtagna
riktlinjer utanordnade Kungl.
Majd omedelbart efter riksdagsbeslutet
i december 1956 lån å 500 000 kronor
till var och en av då förefintliga företagarföreningar.
I maj 1957 fick en nybildad
förening lån å samma belopp.
Tillhopa disponerades i denna första omgång
12 milj. kronor av anslaget. Under
sommaren 1957 fördelades ytterligare
cirka 8 milj. kronor mellan nitton företagareföreningar,
som inkommit med ansökningar.

F. n. föreligger i handelsdepartementet
en framställning från kommerskollegium
om utanordning av ytterligare lånemedel
till elva föreningar, som ansökt
härom. Sju av ansökningarna avser sammanlagt
omkring 7,7 milj. kronor, medan
två föreningar ansökt om medel utan
att precisera beloppet. Kollegium tillstyrker
att 4,8 milj. kronor anvisas. Framställningen
torde komma att prövas av
Kungl. Majd i denna månad. Om kommerskollegiets
förslag följes, kommer att
å fonden finnas ett belopp av cirka 8,7
milj. kronor disponibelt för de återstående
tretton företagareföreningarna och
för oförutsedda behov. I handelsdepartementet
föreligger emellertid inte nu någon
ansökning från sistnämnda föreningar
om ytterligare lånemedel.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Nödvändigheten av att
det finns en småföretagsamhet i vårt
land är ju känd och så många gånger tidigare
omvittnad, att det väl inte finns
någon anledning att vid detta tillfälle
uppehålla sig vid den punkten. Jag vill
dock påminna om att småföretagsamheten,
om man till den räknar företag med
under 100 anställda, ger försörjning åt
1,2 miljoner människor. Jämför man detta
med storindustrien, som ger utkomst
åt 1,8 miljoner människor, så förstår
man nödvändigheten och nyttan av små -

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

Om snabbare fördelning av lån till företagareföreningar

företagsamheten för vårt samhälle. Det
är också helt naturligt, att småföretagsamheten
behöver stöd av samhället för
att kunna ge människor tryggad utkomst
och även när det gäller lokaliseringspolitiska
spörsmål. Vi vet också att denna
småindustri är handikappad i förhållande
till storindustrien i fråga om kapitalförsörjningen.
Varken när det gäller
obligationslån eller när det gäller bankmässiga
krediter har man samma möjligheter.
Det är därför tacknämligt, att
statsmakterna givit småföretagen kreditmöjligheter
genom medelsanvisning, om
än inte i den utsträckning som varit
önskvärd.

Statsrådet säger här i sitt svar, att det
inte var meningen, att de 30 miljoner
kronor som förra året ställdes till småföretagarnas
förfogande skulle förbrukas
på en enda gång. Ja, det må väl i och
för sig vara riktigt, men jag har inhämtat
upplysningar från inte bara en utan
flera företagarföreningar, och de hade
nog den uppfattningen, att när dessa
pengar ställdes till förfogande, var det
därför att kreditsvårigheterna var sådana,
att man behövde en omedelbar
hjälp, och därför anser man även i dagens
läge, att medlen kanske inte har
fördelats med den snabbhet som hade
varit önskvärd. Jag har varit i kontakt
med rätt många företagarföreningar, och
där säger man, att i och med att denna
verksamhet flyttades från socialdepartementet
till handelsdepartementet bär
prövningen av ärendena i rätt stor utsträckning
försenats. Varken företagarföreningarna
eller jag vill på något sätt
lasta handelsdepartementet för detta,
utan man har nog den uppfattningen,
att det är i detta sammanhang som kommerskollegium
kommer in i bilden. Man
säger att ärendenas behandling där tar
alltför lång tid, och när småföretagarna
vet att de inte får sina krediter i bank,
kan de inte vänta hur länge som helst
på detta stöd. Statsrådet säger ju också
i svaret, att han är medveten om att det
många gånger dragit ut alltför långt på
tiden, och här rekommenderar statsrådet
vidare att det mellan företagareföreningarnas
förtroenderåd och kommers -

kollegium skall träffas en överenskommelse,
som medför att ansökningarna
kommer in något så när samtidigt, så att
bedömningen av ärendena skall kunna
ske snabbare.

Jag vill, herr talman, till sist uttala den
förhoppningen, att herr statsrådet via
kommerskollegium vidtar de åtgärder
som han i sitt svar har ställt i utsikt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ense med herr
Sundin om att ansökningarna om lån,
vare sig de kommer från enskilda eller
från företagareföreningarna för deras utlåningsverksamhet,
bör behandlas så
snart som möjligt, men jag tror att om
man närmare undersöker fallen så skall
man finna, att den tid som har gått åt
har varit erforderlig och att den tidsutdräkt,
som skett, knappast har kunnat
undvikas.

Jag kanske, herr talman, får lämna
några ytterligare upplysningar, som visar
att även om läget för många småföretagare
är tryckt, så befinner sig dock
vissa företagarföreningar i dag i en inte
alltför ogynnsam situation. Enligt den
skrivelse från företagareföreningarnas
förtroenderåd som interpellanten åberopar
hade föreningarna den 30 oktober
1957 tillgodohavanden i bank och hos
statskontoret på tillhopa 10,8 miljoner
kronor, och av föreningarna beviljade
men ej utbetalade lån uppgick till sammanlagt
omkring 6,9 miljoner kronor.
Nitton föreningar hade full täckning för
sina låneåtaganden och disponerade därutöver
cirka 4,7 miljoner kronor. Inneliggande
ansökningar hos dessa föreningar
väntades resultera i lån på ungefär
samma belopp. De övriga fem föreningarna
hade beviljat lån till högre
belopp än summan av tillgängliga medel
och redovisade sålunda hrist på kapital.
Jag vill betona, alt sistnämnda fem
föreningar vid fördelningen av lånemedel
inte ställts i ett sämre läge, relativt
sett, än de nitton föreningar som hade
balans i sin likviditet.

Av detta framgår, herr talman, alt det
ingalunda är alla föreningar som i da -

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Ang. stödåtgärder i anledning av 1957 ars skördeskador

gens läge saknar medel att möta inneliggande
låneansökningar. Det finns många
som alltjämt torde ha medel tillgängliga.
Såsom jag framhöll i mitt svar, måste
man komma ihåg att det uttryckligen
förklarades i propositionen att medel
skulle utgå etappvis från det beviljade
anslaget på 30 miljoner kronor. Det
skulle knappast ha varit till nytta för
föreningarnas verksamhet på längre sikt,
om hela detta i förhållande till tidigare
medelsanvisning anslagna stora belopp
hade ställts till förfogande på en gång.
Då skulle risk ha uppkommit att medel
lånats ut till ändamål som kanske var
mindre angelägna än lånebehov som några
månader senare kunde anmäla sig.
Inte heller är det förenligt med god planering
att på det sättet medverka till en
ansvällning språngvis av verksamheten,
som kanske på grund av medelsknapphet
senare åter skulle behöva krympas. I
varje fall har jag ansett en viss försiktighet
vara av nöden, så länge inte medelsanvisningen
på längre sikt, i första hand
för budgetåret 1958/59, är slutgiltigt
fastställd.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Med de 6,9 miljoner kronor,
som statsrådet här talade om, förhåller
det sig ju på det sättet att beloppet
avser lån som redan är beviljade, och
de pengarna kan man alltså inte använda
för nya investeringar i de olika företagen.

Herr statsrådet kom in på frågan om
de lokaliseringspolitiska synpunkterna,
som jag uppehöll mig vid i mitt första
anförande. I interpellationssvaret framhålls
att vissa föreningar ansökt om medelstilldelning
med över 7 miljoner kronor
och att kommerskollegium därav har
tillstyrkt ett belopp på 4,8 miljoner kronor.
I fonden skulle alltså finnas inemot
9 miljoner kronor kvar. Om man nu finner
det lämpligt att anlägga lokaliseringspolitiska
synpunkter vid beviljandet
av lån ur fonden, skulle man väl
kunna tänka sig att man också sträckte
sig utanför gränserna för de olika föreningarna
så att man fördelade de peng -

ar, som finns kvar, på de föreningar som
man vet har behov av mera pengar.

Herr statsrådet LANGE:

Jag kan lämna herr Sundin den upplysningen
att det förslag, som kommerskollegium
utarbetat, just tar sikte på att
tillgodose önskemålet om en lämplig lokalisering,
så att föreningar i vissa län
skall erhålla större belopp än föreningar
i andra län med hänsyn till önskvärdheten
att få arbetskraften sysselsatt så
jämnt som möjligt över hela landet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. stödåtgärder i anledning av 1957 års
skördeskador

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1957
års skörd jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 22 november
1957 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 194, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen

dels att medge

1) att bidrag till jordbrukare, vilka
vore i behov därav å grund av 1957 års
skördeskador, finge utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i propositionen;

2) att ett belopp av 40 000 000 kronor
finge ställas till förfogande för utbetalande
av nämnda bidrag;

3) att kostnaderna för bidragen finge
bestridas med 25 000 000 kronor av medel,
vilka jordbruket enligt beslut av
1956 års riksdag skulle erhålla som
grundfond i ett planerat system för reglering
av skördeskador, och i övrigt av
medel, som i samband med jordbruksregleringen
influtit eller inflöte genom
upptagande av införselavgifter;

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

Ang. stödåtgärder i anledning av 1957 års skördeskador

4) att för utbetalande av bidragen erforderliga
medel finge i mån av behov
förskottsvis tillhandahållas ur det å riksstaten
för budgetåret 1957/58 under nionde
huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område;

dels att bemyndiga Kungl. Maj:t att
medge uppskov med erläggande av amorteringar
för stödlån med anledning av
1950, 1951, 1952 och 1954 års skördeskador
i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som förordats i propositionen.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen motionen I:
567 av herr Werner m. fl. och motionen
II: 716 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av denna proposition
skulle

1) besluta anslå 40 000 000 kronor till
bidrag åt jordbrukare, som vore i behov
därav på grund av lidna skördeskador; 2)

besluta att ifrågavarande belopp
skulle få tillfälligt lånas med 25 000 000
kronor av medel, vilka jordbruket enligt
beslut av 1956 års riksdag skulle erhålla
som grundfond i ett planerat system för
reglering av skördeskador, och med
15 000 000 kronor av medel, som i samband
med jordbruksregleringen influtit
eller inflöte genom upptagande av införselavgifter; 3)

hos Kungl. Maj:t anhålla om att
förslag måtte föreläggas 1959 års riksdag
om särskilda statsanslag till återbetalande
av ifrågavarande lån;

4) hos Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
om omfattningen av 1957 års skördeskador
måtte upptagas till förnyad prövning,
samt att, därest undersökningen så
motiverade, förslag om anvisande av ytterligare
erforderligt bidragsbelopp mätte
snarast möjligt föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Majrts förslag
medge, att bidrag till jordbrukare, vilka
vore i behov därav på grund av 1957
års skördeskador, finge utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i propositionen;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medge, att ett belopp av 40 000 000 kronor
finge ställas till förfogande för utbetalande
av sagda bidrag;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 567 och
II: 716, såvitt nu vore i fråga, medge, att
kostnaderna för bidragen finge bestridas
med 25 000 000 kronor av medel, vilka
jordbruket enligt beslut av 1956 års riksdag
skulle erhålla som grundfond i ett
planerat system för reglering av skördeskador,
och i övrigt av medel, som i
samband med jordbruksregleringen influtit
eller inflöte genom upptagande av
införselavgifter;

4) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medge, att för utbetalande av bidragen
erforderliga medel finge i män av behov
förskottsvis tillhandahållas ur det å riksstaten
för budgetåret 1957/58 under nionde
huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område;

5) avslå motionerna I: 567 och II:
716, såvitt däri yrkats, att förslag skulle
framläggas för 1959 års riksdag om anvisande
av särskilda anslag för återbetalning
av de under 3 omförmälda beloppen; 6)

med bifall till Kungl. Maj ds förslag
bemyndiga Kungl. Maj:t att medge uppskov
med erläggande av amorteringar
för stödlån med anledning av 1950, 1951,
1952 och 1954 års skördeskador i huvudsaklig
överensstämmelse med de
grunder, som förordats i propositionen;

B. att motionerna 1:567 och 11:716,
såvitt de ej behandlats under A 3 och 5,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Franzén, Theodor Johansson
och Pettersson i Dahl, vilka an -

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Ang. stödåtgärder i anledning av 1957 års skördeskador

sett, att utskottets yttrande beträffande I denna föreslår utskottet att Kungl.

de under A 3 och A 5 berörda frågorna
bort haya den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
nämnda punkter hemställa, att riksdagen
måtte

3) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
567 och II: 716, såvitt nu vore i fråga,
medge, att kostnaderna för bidragen
finge bestridas genom att lån med återbetalningsskyldighet
för staten upptoges
med 25 000 Ö00 kronor av medel, vilka
jordbruket enligt beslut av 1956 års riksdag
skulle erhålla som grundfond i ett
planerat system för reglering av skördeskador,
och med 15 000 000 kronor av
medel, som i samband med jordbruksregleringen
influtit eller inflöte genom
upptagande av införselavgifter;

5) med bifall till motionerna 1:567
och II: 716, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om att
förslag måtte föreläggas 1959 års riksdag
om särskilda statsanslag till återbetalande
av ifrågavarande lån;

2) av herrar Franzén, Theodor Johansson
och Pettersson i Dahl, vilka ansett,
att utskottets yttrande angående den
under B avsedda frågan bort erhålla den
avfattning, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort i förevarande
punkt hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:567
och II: 716, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att frågan
om omfattningen av 1957 års skördeskador
måtte upptagas till förnyad
prövning, samt att, därest undersökningen
så motiverade, förslag om anvisande
av ytterligare erforderligt bidragsbelopp
måtte snarast möjligt föreläggas riksdagen.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 40 har fogats två reservationer,
men därmed är inte sagt att reservanterna
på alla punkter har en annan
mening än utskottsmajoriteten.

Jag vill först och främst säga några
ord om punkt 6 i utskottets hemställan.

Maj:t skall bemyndigas att medge uppskov
med erläggande av amorteringar för
stödlån med anledning av 1950, 1951,
1952 och 1954 års skördeskador i huvudsaklig
överensstämmelse med de
grunder, soin förordats i propositionen.
Stödlån utgavs emellertid inte bara under
de år, som här är uppräknade, utan
även år 1955, och nu är samma sak aktuell
även för skadorna på 1957 års skörd.
Under 1950-talets sju första år måste
stödlån betalas ut sex gånger. Situationen
blir i längden ohållbar för de jordbrukare
som har fått stödlån kanske två eller
tre gånger. Det är angeläget att man
påskyndar den utredning som gäller frågan
om avskrivning av stödlånen så att
något generösare villkor än de hittills
kan användas vid avskrivning. De senaste
årens skördeskador har aktualiserat
frågan om en skördeskadeförsäkring.
Vad beträffar de grunder som därvidlag
bör uppställas tror jag att man kan jämföra
med de statliga tillskotten till arbetslöshetskassorna
som lämnas i syfte
att uppväga inkomstbortfall vid arbetslöshet.
Den inkomstminskning, som uppstår
genom skördeskadorna, kan på visst
sätt liknas vid inkomstbortfallet på grund
av oförvållad arbetslöshet. Dock föreligger
den skillnaden att jordbrukaren har
nedlagt en hel del arbete och kostnader
i sin verksamhet. Jag tror inte att det
system med stödlån, som hittills kommit
till användning i samband med skördeskador,
kan ge en varaktig hjälp i framtiden.

Jag vill sedan nämna några ord om
reservation nr 1. Utskottet har sagt —•
och den saken är även reservanterna på
det klara med — att det behövs 40 miljoner
kronor till bidrag åt de jordbrukare
som hårdast har drabbats av skördeskadorna.

Vad är det nu som skiljer reservanterna
och utskottsmajoriteten åt? Utskottet
menar att man skall ta 25 miljoner kronor
ur den skördeskadefond, som riksdagen
beslöt år 1956. Det var en fond,
som skulle ligga till grund för skördeskadeförsäkringen.
Nu anser utskottsmajoriteten
att man från denna fond skall

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

Ang. stödåtgärder i anledning av 1957 års skördeskador

lyfta 25 miljoner kronor, som inte behöver
återbetalas. Likadant är det med
de 15 miljoner kronor, som inflyter i införselavgifter
på fodermedel. Dessa pengar
skall ju enligt riksdagens tidigare beslut
användas till att utlyfta överproduktionen
av jordbruksprodukter vid export,
särskilt smörexporten och äggexporten.
Utskottsmajoriteten förmenar att
inte heller dessa 15 miljoner kronor
skall återbetalas. Vi reservanter anser att
pengarna bör återbetalas, både de 25 miljonerna
till skördeskadefonden och de
15 miljonerna i införselavgifter. Det innebär
en betydligt säkrare trygghet för
jordbruket, om man har dessa 100 miljoner
kronor i en skördeskadefond när
försäkringssystemet blir klart. På samma
sätt är det en tillgång att ha de 15 miljoner
kronorna för att klara exporten av
det överskott, som uppstår vid vissa tillfällen.
Vi vet att vi får en ökad mängd
smör, som skall exporteras, och då behövs
säkerligen dessa pengar. Däri ligger
skillnaden mellan reservanterna och
utskottsmajoriteten.

I reservationen nr 2 gör vi gällande,
att den skördeuppskattning, som är
gjord, inte är i alla delar tillfredsställande.
Vid en föredragning i utskottet om
hur skördeskadorna uppskattats fann vi
vid en snabbundersökning, att man beträffande
två län, Hallands län och
Stockholm län, räknat fel på 5 miljoner
kronor. Det gav oss anledning att tro, att
det vid en noggrannare undersökning ■—
den nu gjorda undersökningen har ju
för övrigt gjorts på en mycket kort tid
— kanske skulle visa sig föreligga ett
betydligt större behov än man kommit
fram till. Vi ansåg därför att en förnyad
undersökning bör göras på detta område.
Jag tror också att det hade funnits
möjligheter att göra det, ty ansökningar
om bidrag kommer ju ännu in till lantbruksnämnderna,
och man vet fortfarande
inte om ansökningarna kommer att
klaffa med de belopp, som uppskattningen
bär har visat.

Jag vill i detta sammanhang återge
utskottets motivering för silt avstyrkande
av motionerna, särskilt när det gäller
en ytterligare utredning om skadorna.

5 Första kammarens protokoll l''J57. Nr 30

Jag citerar: »Utskottet vill emellertid
erinra om att under senare år undersökningar
företagits genom statistiska centralbyråns
och skördeskadeutredningens
försorg för att få fram en skördeuppskattning
utförd med objektiv metodik.
Enligt vad utskottet inhämtat är framställningar
om anslag för fortsatta dylika
undersökningar f. n. föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.» Med den motiveringen
avstyrker utskottet motionerna.
Vi anser ju att vad som skall undersökas
är de skördeskador, som förekommit
på årets skörd. Att avvisa vår motion
med den motiveringen — då man ju här
avser att finna en metod för undersökningar
i framtiden — kan vi inte finna
vara hållbart. Därför menar vi att det
är nödvändigt med en ny uppskattning,
i synnerhet som vi nu fått reda på att
det enbart i två län har slagit fel på ca
5 miljoner kronor.

Jag ber, herr talman, att med dessa
synpunkter få yrka bifall till reservationerna
1 och 2 i jordbruksutskottets utlåtande
nr 40.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Utskottet har ingen annan
uppfattning beträffande själva huvudfrågan
än reservanterna, och det har
vi ju också hört av reservanten herr
Franzén.

Beträffande de stödåtgärder, som skall
vidtagas i anledning av skadorna på 1957
års skörd, har förhandlingar som bekant
ägt rum mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation.
Dessa har träffat en överenskommelse,
vilken legat till grund för den proposition
som utskottet haft att behandla. Båda
parterna har varit eniga om att bidrag
är nödvändiga för att hjälpa dem
som drabbats av den missväxt, som förekommit
på vissa ställen i vårt land.
Icke heller har i fråga om bidragsbeloppet,
40 miljoner kronor, rått några delade
meningar.

Det är emellertid främst när det gäller
finansieringen som meningsskiljaktigheter
yppat sig. Från utskottets sida
har man ansett, att den överenskommel -

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Ang. stödåtgärder i anledning av 1957 års skördeskador

se, som träffats rörande finansieringen,
också borde bli riksdagens beslut. Det
är ju så, att när två parter bär förhandlat
— antingen det gäller ekonomiska
problem, såsom i detta fall, eller lönefrågor
— brukar man låta förhandlingsresultatet
också bli riksdagens beslut.
Man gör inte gärna ändringar i ett förhandlingsresultat,
och utskottets majoritet
har inte heller i detta fall velat vara
med om att vidtaga några ändringar beträffande
finansieringen. Högern, folkpartiet
och socialdemokraterna har ansett,
att även denna del av överenskommelsen
borde fastställas. Här har emellertid
vissa motionärer och sedermera
reservanterna från centerpartiet, såsom
vi hörde av herr Franzén, haft vissa erinringar
att göra.

Jag vill också säga ett par ord i anledning
av herr Franzéns erinringar beträffande
de felaktiga upplysningar som
lämnats rörande skadornas omfattning
och den omräkning som detta föranlett.
Ursprungligen räknade man sålunda
med att skördeminskningen skulle representera
ett värde av cirka 159 miljoner
kronor; efter omräkningen har beloppet
fastställts till 164 miljoner kronor. Om
någonting liknande skulle inträffa i
fortsättningen, är det av vikt att riktiga
uppgifter om skadornas omfattning
lämnas och därför har vi från utskottets
sida velat särskilt trycka på önskemålet
att skördeuppskattningar blir utförda
»med objektiv metodik». Det är nödvändigt
att riktiga sakuppgifter lämnas, så
att slutresultatet kan bli så tillförlitligt
och korrekt som möjligt. Därvidlag råder
inga delade meningar mellan reservanterna
och utskottet.

Sedan talade herr Franzén om återbetalningen
av de tidigare utlämnade statliga
stödlånen. Ja, där har man också
följt träffade överenskommelser. Utskottet
har även tillstyrkt, vad som i propositionen
förordats beträffande utformningen
och administrationen av denna
verksamhet.

Slutligen kommer jag till frågan om
finansieringen av bidragsverksamheten.
Utskottet har föreslagit, att 25 miljoner
kronor skall täckas genom avräkning på

det belopp av 100 miljoner kronor, som
enligt beslut av 1956 års riksdag skall
avsättas till en jordbrukets skördeskadefond.
Återstående belopp av ifrågavarande
40 miljoner, d. v. s. 15 miljoner
kronor, skall täckas genom ianspråktagande
av införselavgiftsmedel. Jag vill
erinra om att det under åtskilliga år
förts en ekonomisk politik i samverkan
mellan nuvarande centerpartiet och socialdemokratien,
varvid man genom investeringsbegränsningar
och även på
andra sätt försökt hålla tillbaka utgifter
i största möjliga utsträckning. Nu säger
reservanterna själva, att det statsfinansiella
läget är ansträngt och att det
erforderliga anslaget därför icke bör belasta
innevarande års statsbudget. Nej,
men vid bifall till reservanternas förslag
skall beloppet belasta ett kommande års
budget; vi vet inte, om läget då är bättre.
Från utskottets sida bär vi inte vågat
oss in på den äventyrligheten, kan jag
nästan säga, att skjuta över denna sak
på framtiden. Här finns en väg, som man
efter noggrann undersökning funnit vara
framkomlig. Förhandlingsdelegationen,
jordbruksnämnden, Kungl. Maj:t
och jordbruksutskottets majoritet har
alla funnit denna väg riktig och förordat
den. Därför kan jag inte se, att det
skulle finnas anledning för riksdagen att
nu vidtaga någon ändring i det föreliggande
förslaget.

Mycket skulle vara att tillägga i denna
fråga, men vi hade ju för några dagar
sedan en lång debatt om lån till dem
som varit utsatta för skördeskador. Då
framfördes en hel del av de synpunkter
som kan anses aktuella också i detta
sammanhang. Jag inskränker mig därför
till det sagda. Jag tycker, att om man betänker
vårt ekonomiska läge, bör man
av omsorg om framtiden inte ge sig in
på vägar, som man inte vet var de kommer
att sluta. Jag finner att den linje,
som från Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens
sida valts beträffande finansieringen,
är den enda framkomliga i dagens
läge.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till jordbruksutskottets utlåtande i
samtliga delar.

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

Ang. stödåtgärder i anledning av 1957 års skördeskador

Herr FRANZÉN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte min mening
att förlänga debatten, men jag begärde
ordet, när herr Anderberg sade, att det
kan vara en äventyrlig väg att följa reservationen.
Det tycker jag ändå inte.
Riksdagen har ju tidigare beslutat, att
till skördeskadefonden skulle avsättas
100 miljoner. Nu tar man de 25 miljonerna
därifrån, innan det planerade systemet
för skördeskadeförsäkring är klart, vilket
ändå var förutsättningen för beslutet
om de 100 miljonerna, och sedan tar
man 15 miljoner av införselavgiftsmedel,
som skall användas vid export för produktionen
särskilt för smör och ägg i
framtiden. Under sådana förhållanden
tycker jag inte, herr Anderberg, att reservanternas
linje kan betecknas som
äventyrlig.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Herr Anderberg har nyss
motiverat utskottets ståndpunkt i denna
fråga, och eftersom jag befinner mig
bland utskottsmajoriteten, har jag inte
något att anföra i detta avseende utöver
vad herr Anderberg sagt.

Jag har emellertid begärt ordet för att
med några ord beröra den kritik, som
har riktats mot uppgörelsen, och bakgrunden
till den träffade uppgörelsen.
Yar och en, som sysslar med skördeuppskattning
såsom praktisk jordbrukare eller
i andra egenskaper, vet ju hur svårt
det är att över huvud taget åstadkomma
en exakt uppskattning av skördens storlek
och därmed också en exakt uppskattning
av skadornas omfattning vid en
skördeförlust. Förhållandena växlar från
den ena orten till den andra, de kan växla
från den ena gården till den andra
och de kan växla från dag till dag, beroende
på väderlekssituationen vid det tillfälle,
när uppskattningen har gjorts. Det
är därför inte så underligt, om de resultat,
som man har kommit till vid undersökningen
av 1957 års skördeskador, är
behäftade med vissa bristfälligheter. I
propositionen och i jordbruksutskottets
utlåtande är resultaten redovisade länsvis,
men detta innebär inte att dessa läns -

siffror är karakteristiska för förhållandena
inom hela det län, som redovisningen
avser. Det kan finnas delar av ett
län, som har fått en god skörd, och det
finns andra områden, där man varit utsatt
för betydande skördeskador. Jag kan
i detta avseende såsom exempel nämna
mitt eget län, Östergötlands län, där man
i de västra delarna bärgade en god skörd
under år 1957, medan man i vissa andra
områden, särskilt i de sydöstra delarna
av länet, hade betydande skördeskador.

Utöver de redovisade förlusterna finns
det också andra skador, som det inte är
lätt att uppskatta i pengar. Jordbruket
har haft ovanligt stora kostnader för att
tillvarata skörden under de ogynnsamma
väderleksförhållandena. Det har uppstått
skador på kommande års grödor,
höstsådden är mindre än vanligt, och
vissa av de höstsådda grödorna har utvecklat
sig ogynnsamt under hösten. Allt
detta är omständigheter som det är svårt
att mäta och bedöma men som medför
stora kostnader för jordbrukarnas vidkommande.

Vi kan alltså vara överens om att 1957
har varit ett mycket besvärligt skördeår,
som har medfört stora förluster för jordbruket.
Men vi får inte heller glömma
bort, att det också finns ljuspunkter i
den mörkta tavlan. Vi fick en relativt
god höskörd, vi fick en god oljeväxtskörd,
som kunde bärgas under gynnsamma
förhållanden, och detta måste
räknas som en pluspost i kalkylen över
skördeutfallet för år 1957.

Det föreligger betydande svårigheter att
få fram en exakt uppskattning av skördeutfallet,
och man har ju riktat anmärkningar
mot de siffror, som här redovisas.
Man menar att dessa inte avspeglar
det verkliga skördeutfallet, utan att det
finns anledning att göra en ny beräkning.
Jag vill emellertid för min del förklara
att jag anser att de ansvariga myndigheterna
har gjort vad som har kunnat
göras för att så snabbt som möligt
få fram ett i möjligaste män tillförlitligt
resultat. Här har snabbhet varit av nöden,
om vi över huvud taget skulle kunna
behandla denna fråga vid höstriks -

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Ang. stödåtgärder i anledning av 1957 års skördeskador

dagen. Jag tycker därför att det finns
anledning att ge de myndigheter, som
sysslat med skördeuppskattningen och
insamlandet av de olika uppgifterna, ett
erkännande från riksdagens sida för den
betydande insats de i detta avseende har
gjort. Jag tror att det finns anledning att
stryka under vad utskottet skrivit, när
utskottet säger att det nu föreliggande
utredningsmaterialet enligt utskottets
mening ger en så pass tillförlitlig bild av
skadorna, som det under rådande förhållanden
varit möjligt att åstadkomma.

Sedan är det naturligtvis en annan
sak, att det vore önskvärt, om man hade
en mera tillförlitlig och exakt metod
att mäta skördeskadorna. Det finns väl
också hopp om att vi skall få en sådan
metod. Här har redan redovisats det uttalande,
som jordbruksutskottet gjort angående
försöken att få fram en mera
objektiv metodik. Jag vill påminna om
att årets vårriksdag lämnat betydande
anslag för att utvidga denna verksamhet,
och så småningom kommer väl den objektiva
skördeuppskattningen att få både
större säkerhet och större omfattning än
den för närvarande har. Vi får hoppas,
att vi på det sättet får större möjlighet
till en exaktare uppskattning av skördeutfallet.
Men vi måste nog vara medvetna
om att hur vi än gör på detta område,
sysslar vi med frågor, där de lokala variationerna
kan vara stora och där det
inte går att komma ifrån den mänskliga
faktorn, vilket medför att alla metoder
kommer att vara förknippade med vissa
bristfälligheter.

Jag håller med herr Franzén om att
det är beklagligt att man får lov att ta
i anspråk en del av den beräknade
hundramiljonersfonden, som skulle tjäna
som grundfond vid en eventuell ny
skyddsform mot skördeskador. Det är
beklagligt att man måste göra detta, därför
att det medför en minskning av de
tillgångar, som så väl behövs när vi får
ett nytt system för skördeskadornas ersättning.
Men dessa pengar har ju ursprungligen
varit avsedda att möta behov,
som uppstått i samband med skördeskador,
och ur den synpunkten kan
det inte vara principiellt oriktigt att i

ett beträngt läge använda dessa medel.
Jag vill också påpeka vad utskottet skrivit,
att frågan angående skördeskadefondens
storlek skall upptas till prövning i
samband med behandlingen av skördeskadeutredningens
blivande förslag. När
denna utredning blir färdig — och det
ligger väl inte så långt fram i tiden —
kommer det säkerligen att visa sig att
även en hundramiljonersfond i det långa
loppet är otillräcklig för att möta kommande
anspråk på grund av skördeskador.
Men då får väl denna fråga liksom i så
många andra fall bli föremål för förhandlingar
mellan de parter, som brukar
diskutera sådana här frågor.

Herr talman, jag har med detta bara
velat anföra mina synpunkter på den
träffade överenskommelsen och på utskottets
förslag. Jag vill till sist deklarera,
att även om jag har betänkligheter,
särskilt när det gäller de 25 miljonerna,
har jag varit med om att tillstyrka förslaget
av respekt för den överenskommelse
som har träffats mellan ansvariga
organisationer på detta område. Vi brukar
inom riksdagen ha respekt för sådana
uppgörelser, och det motiverar att
jag, herr talman, nu till sist yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr FRANZÉN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eskilsson talade
om att jordbruket åsamkats stora utgifter
på grund av att man fått lägga ned
arbete och kostnader för att bärga skörden
i helt annan utsträckning än normalt
på grund av det myckna regnandet.
Hans anförande överensstämde nästan
med den motivering som motionärerna
lagt fram för sitt ställningstagande. Hade
herr Eskilsson sålunda dragit den
rätta slutsatsen av sitt anförande, hade
han bort rösta på reservationen.

Jag vill fastslå, att inte heller reservanterna
vill anklaga myndigheterna för
att de har gjort ett dåligt arbete, utan
vi är nog överens om att de har gjort sitt
bästa. Men det är, som herr Eskilsson
själv säger, den mänskliga faktorn som
spelar in. Denna mänskliga faktor har
spelat in på ett sådant sätt, att man i två

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

Ang. stödåtgärder i anledning av 1957 års skördeskador

län fått felmarginaler på cirka 5 miljoner
kronor.

Slutligen säger herr Eskilsson, att när
skördeskadeutredningen blir färdig med
sitt arbete, det kommer att visa sig att
även en 100 miljoners fond kommer att
vara otillräcklig. Det tror jag också, att
den visar sig bli, när man skall pröva
frågan om en skördeskadeförsäkring
som läggs upp så — som jag föreställer
mig —- att jordbrukarna skall betala vissa
avgifter och vissa avgifter erlägges
från det allmännas sida. Men vi är inte
framme vid dessa frågeställningar nu,
och därför menar vi reservanter, att
man inte bör använda de 100 000 000
kronorna på annat sätt än lån förrän
man fått klarhet om det system för reglering
av skördeskador som jag berörde
i mitt tidigare anförande.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Bara några få ord! Jag
hade inte alls tänkt ge mig in på ett resonemang
om skadornas omfattning och
svårigheten att bedöma den. Men det
har sagts från utskottets sida, att det
förslag, som nu föreligger, är resultatet
av en överenskommelse, och den bör
man respektera. Ja, ett sådant resonemang
tycker jag är riktigt, men det förhåller
sig väl på det sättet, att de 100
miljoner kronor, som avsattes som en
grundfond till en blivande skördeskadeförsäkring,
väl också var resultatet av
en överenskommelse. Det förefaller mig
litet inkonsekvent, att man skall respektera
en överenskommelse bara så länge
den är ny. Jag föreställer mig att det
kanske vore riktigt att respektera överenskommelser
även av annan årgång än
1957, så länge överenskommelserna i fråga
är bindande och aktuella. Jag liar i
och för sig ingenting emot att pengar
lånas från denna fond, om det är nödvändigt,
men det bör, som reservanterna
liär bär anfört, också ske i form av lån
och vara åtföljt av en återbetalrting. Bara
för att hysa respekt för årets överenskommelse
bör man väl inte precis
som man behagar riva sönder en överenskommelse
från ett tidigare år, en

överenskommelse som enligt min mening
fortfarande måste vara bindande. Jag
kan, herr talman, för min del inte tänka
mig att det är så illa ställt med statens
finanser, att det är nödvändigt att från
en sådan utgångspunkt springa från en
överenskommelse av det här slaget.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få instämma i yrkandet om bifall till
reservationen.

Herr ANDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Pålsson här
anförde ger mig anledning att erinra om
att de 100 miljoner kronor från vilka
man i detta fall skulle ta 25 miljoner är
avsatta just till skördeskador. De 25 miljonerna
skall nu gå till skördeskador. De
får sålunda den användning som man
har tänkt sig, även om de inte längre
kommer att ligga i en försäkringsfond.
Även om man sålunda nödgats ta dem i
anspråk litet tidigare än man tänkt sig,
kan detta icke strida mot det ursprungliga
syftet. Pengarna blir använda till
samma ändamål.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (ep):

Herr talman! Detta ärende har kanske
redan diskuterats tilräckligt och är
kanske också tillräckligt klarlagt. Jag
skulle ändå vilja anföra några synpunkter
som stöd för vår reservation.

Vi har inte på något sätt avgivit denna
reservation för att klandra den uppgörelse
som träffats. Vi vet mycket väl
att den baserar sig på beräkningar av
jordbruksnämnden och uppgifter som
man inhämtat från olika håll. Som här
redan tidigare bär sagts har emellertid
uppgifterna i vissa fall varit felaktiga,
och då finns det väl ändå anledning nog
för en begäran att denna fråga granskas
efteråt så att man får klara siffror för
skördeförlusten i dess helhet. Det är
angeläget inte bara för jordbrukarna
utan även för landets konsumenter att
vi i alla sådana här frågor får korrekta,
exakta siffror så långt det över huvud
taget är möjligt.

Jag kan i övrigt säga alt jordbruks -

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Ang. stödåtgärder i anledning av 1957 ars skördeskador

nämnden också har varit ganska tveksam
om uppskattningen av skadorna. På
sid. 3 i utskottets utlåtande anföres vad
jordbruksnämnden sagt: »Däremot ger
den ej något uttryck för de kvalitetsskador,
som inträffat i fråga om andra växtslag,
främst fodersäd, eftersom det ej
varit möjligt att få något säkert mått å
dessa. Nämnden understryker vidare, att
den anförda siffran ej inrymmer de
kostnader, som jordbruket fått vidkännas
till följd av regnen, exempelvis i
form av ökade bärgnings- eller torkningskostnader,
och ej heller ger något
uttryck för den inkomstminskning, som
jordbruket torde komma att få vidkännas
nästa år till följd av de otjänliga väderleksförhållandena
innevarande höst,
exempelvis på grund av minskad sådd
av höstsäd eller på grund av skador på
vallinsådden. Vid bedömningen av det
föreliggande stödbehovet måste emellertid
enligt nämndens mening självfallet
hänsyn tagas även till nu nämnda faktorer.
» Jag tycker att detta uttalande av
jordbruksnämnden överensstämmer ganska
väl med reservanternas uttalande, då
vi menar att skördeskadorna är betydligt
större än jordbruksnämnden har
kunnat få fram vid en hastig uppskattning.
Man behöver därför inte kritisera
den uppgörelse som har träffats. Vad vi
har velat är egentligen bara att få en
komplettering av uppgifterna och en något
säkrare bild av det verkliga läget.
Det har ju också av herr Eskilsson erkänts
att siffrorna är osäkra och beräkningarna
inte fullt tillförlitliga. Han är
alltså införstådd med detta resonemang.

Jag skulle vidare vilja framhålla, att
skördeskadorna kommer att betyda en
hel del framdeles. Den dåliga skörden
kommer säkerligen att orsaka, att många
djur blir sjuka under vintern, det blir
nedsatt produktion under kommande år.
Vidare bör märkas att slitage av maskiner
varit större än vanligt, arbetskraften
kan inte utnyttjas rationellt o. s. v. Det
är alltså en mängd faktorer som man
måste räkna med innan man får fram det
verkliga resultatet.

I detta sammanhang skulle jag även
vilja erinra om en annan sak, som inte

hör samman med denna fråga, men som
hör samman med frågan om den skördeskadeförsäkring
som är under utredning.
Vi har räknat med att vi behöver de 100
miljonerna som är anslagna till skördeskadeförsäkring
framdeles. Härom har
man, anser vi, träffat ett avtal tidigare,
och det bör hållas.

När det gäller de framtida kostnaderna
för skördeskadeförsäkringen är det
ganska angeläget att se till att man får
till stånd en rättvis fördelning av kostnaderna.
Efter vad jag själv har kunnat
bedöma är det blott i få fall som småbrukarna
har haft skördeskador i den
omfattning att de kan få någon statlig
hjälp, utan småbrukarna torde i allmänhet
få klara sig själva. De har bärgat
skörden, även om kvaliteten är ganska
dålig. När premierna för skördeskadeförsäkringen
framdeles skall bestämmas,
bör man ta skälig hänsyn till småbrukens
förluster och hålla i minnet hur
stor andel som småbruken har fått av de
statsmedel som beviljas. Jag skulle vilja
be vederbörande tänka på detta när man
en gång skall besluta om skördeskadeförsäkringen.

I övrigt har jag intet att tillägga utöver
vad som redan har sagts.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Endast ett mycket kort
genmäle till herr Anderberg. Det är klart
att de 100 miljonerna var avsedda just
för ett ändamål som detta, nämligen
skördeskador. Men det är också lika
klart att de var avsatta som grundfond
för en blivande skördeskadeförsäkring.
Den har vi ännu inte fått. Vad jag vänder
mig mot är det oformliga i att staten
ger en utfästelse på 100 miljoner kronor
till en grundfond för en skördeskadeförsäkring
och sedan på sätt utskottsmajoriteten
här föreslår skär ned fonden till
75 miljoner kronor. Det tyder inte på
någon respekt för överenskommelser och
avtal. Det står fortfarande fast, att här
sviks ett avtal men deklareras respekt för
ett nytt avtal. Det är det enda som har
förekommit här.

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

Ang. stödåtgärder i anledning av 1957 års skördeskador

I herr Pålssons yttrande instämde herrar
Werner (ep), Wolgast (ep), Axel
Emanuel Andersson (ep), Nils Theodor
Larsson (ep), Ivar Johansson (ep), Gustafsson
(ep) och Georg Carlsson (ep).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande punkten A av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan och särskilt rörande
punkten B.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att utskottets hemställan skulle bifallas
med de ändringar, som förordats i den
av herr Franzén m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Franzén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats i
den av herr Franzén m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten B
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämn -

da punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Franzén m. tl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Franzén begärde votering, i anledning
varav uppsattes, upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Franzén m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Franzén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 99;

Nej — 20.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående folkhögskolans
ställning och uppgifter jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en reform av den
territoriella pastoratsindelningen och
den försandingsprästerliga organisatio -

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

nen i riket m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till en kampanj
för lönsparande;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa lönefrågor
med anledning av ändrad organisation
av den lokala och regionala skolledningen
in. m.;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
medicinsk högskola i Umeå jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 398, i anledning av väckta motioner
rörande studiesociala åtgärder;

nr 399, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers särskilda berättelse
om rikets indelning i län;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av en
storflygplats; och

nr 401, angående tilläggsstat I till riksstalen
för budgetåret 1957/58.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 395, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge
om upphävande av passkontrollen vid de
internordiska gränserna samt med förslag
till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193).

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 396, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för
mistad fiskerätt m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 402, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa stödåtgärder i
anledning av skadorna å 1957 års skörd
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i

utlåtande nr 40 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under riksdagens
vår- och höstsessioner år 1957.

Förslaget godkändes under förutsättning
att jordbruksutskottets hemställan
i utlåtande nr 40 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammaren står nu vid avslutningen av
sin höstsession. Det faller sig då för mig
naturligt att liksom jag gjorde i fjol knyta
några reflexioner till riksdagsarbetet
under det år som gått.

Jag vill konstatera, att om samhällsutvecklingen
fortsätter att vara den som
den varit under en lång följd av år, måste
vi räkna med en ständigt ökad belastning
på riksdagen och riksdagsmännen.
Det kan gå i kurvor, upp ibland och ned
ibland, men rörelseriktningen blir hela
tiden uppåt, försåvida inte den sittande
författningsrevisionen kan finna något
Columbi ägg som utan att på något sätt
lädera den dominerande ställning och
det avgörande inflytande som Sveriges
riksdag bör ha i svenskt samhällsliv befriar
oss från bagatellärenden.

Det blir under sådana förhållanden,
med ständigt stigande riksdagsarbete,
nödvändigt för oss att planera och fördela
arbetet på ett allt bättre sätt. Det
har ju under årens lopp riktats vissa
erinringar mot det sätt, på vilket riksdagsarbetet
bedrivits, och jag vill ingalunda
säga att de i alla sammanhang
varit obefogade. Jag vill dock konstatera
det lilla men i och för sig glädjande
faktum, att vi vid vårsessionens slut i
våras hade mindre hets och jäkt än vi
hade föregående år.

Höstsessionen erbjuder sina speciella
problem. Arbetsbelastningen varierar
från år till år, och den varierar de olika
utskotten emellan. Det är svårt att ordna
riksdagsarbetet så att icke vissa riks -

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

dagsmän i onödan hålles i Stockholm.
Årets riksdag kanske erbjöd speciella
problem i detta sammanhang, men vi har
strävat efter att skjuta upp arbetsplena
så länge, att de riksdagsledamöter som
inte har varit bundna av utskottsbehandling
av ärendena skulle kunna fullgöra
ett nyttigt arbete i hemorten. Man
kan kräva av riksdagsmännen att de
skall vara här i hela den utsträckning,
som riksdagsarbetet erfordrar, men det
är slöseri med arbetskraft om man tvingar
dem att vara här för mycket.

Vi höll första arbetsplenum den 13
november. Det var icke nödvändigt ur
arbetsbelastningssynpunkt, ty det var ett
mycket kort plenum. Men det var ett
ärende, som måste avgöras, ty eljest gick
det inte i lås. Därför måste vi kalla hit
riksdagsmännen. Även på den punkten
får vi sträva efter att koncentrera arbetet
i möjligaste mån, så att det blir så
effektivt som möjligt, men samtidigt ge
så stort utrymme som möjligt åt riksdagsmännen
att fullgöra sina medborgerliga
värv.

Emellertid kan vi kanske konstatera
en sak i detta sammanhang. Det är att
den största inrikespolitiska händelsen i
år inte har skett i detta hus. Som sådan
får vi väl nämligen karakterisera den
folkomröstning som på grund av vårens
riksdagsbeslut under hösten ägde rum i
pensionsfrågan. De mäktiga männen i
partiledningarna överlägger för närvarande
om möjligheterna att skapa en
samförståndslösning. Vi som står utanför
dessa överläggningar kan bara uttrycka
den gemensamma förhoppningen,
att det skall vara möjligt att skapa detta
samförstånd. Att lösa den på många år
viktigaste fråga, som vi har inom riksdagens
verksamhetssfär, i samförståndets
tecken vore en framgång. Att lösa den i
motsättningarnas tecken kan vara en
nödvändighet; sådana finns alltid i politiskt
arbete, men det är ingenting som
vi ser fram emot med glädje.

Låt mig till sist rikta ett tack till de
kamrater, som nu lämnar oss. Jag skall
följa gammal praxis och inte nämna deras
namn. Jag skall inte försöka mig på
några individuella värdesättningar. Jag
kan dock inte låta bli att säga, att det

(t Första kammarens protokoll l(J57. Nr 30

vore ganska frestande, ty flera av dem,
som nu lämnar oss, tillhör kammarens
mest markanta profiler, som vi i hög
grad kommer att sakna och som jag
tror att även den allmänhet och den
press, som kanske i första hand följer
andra kammarens arbete men som understundom
även ägnar oss en viss uppmärksamhet,
kommer att sakna under
kammarens debatter.

Låt mig följa gammal praxis och gemensamt,
ingen nämnd och ingen glömd,
tacka dem som går för en ärlig strävan
att vid sitt ställningstagande i riksdagen
gagna Sveriges folk, för stor arbetsamhet
och kunnighet. Dessa egenskaper är
värda tack. Vi kommer att sakna dem.
Man skiljs inte från goda medarbetare
och goda kamrater utan att det blir ett
tomrum efter dem.

Jag vill till sist tacka även dem av
kammarens ledamöter, som kommer att
mötas i denna sal efter nyår, för ett gott
och strävsamt arbete under det år som
gått och önska dem all möjlig trevnad
under den stundande julen och det stundande
nyåret.

Detta tal besvarades av herr KARLSSON,
GUSTAF, i följande ordalag:

Herr talman! Eftersom både herr
Sandler och herr Domö är förhindrade
att närvara i kammaren har den äran
tillkommit mig att nu få ta till orda.

Då jag tillhör de, ledamöter, som med
årsskiftet lämnar första kammaren, ber
jag först att få säga ett varmt tack för de
vänliga och erkännsamma ord, som ni,
herr talman, riktade till oss, som nu går.
Jag hoppas att det inte betraktas som ett
missbruk av den förmånsställning, som
jag nu står i, om jag begagnar tillfället
att till kammarkamraterna på egna och
de avgåendes vägnar tacka alla kammarens
ledamöter för all vänlighet som visats
oss och för ett gott kamratskap.

Så ber jag till er, herr talman, och till
presidiet i dess helhet att få framföra
kammarens tack för det sätt, på vilket
ni har lett kammarens arbete under detta
år. Ni har, herr talman,, med skicklighet
och oväld lett kammarens förhandlingar.
Då så påkallats har ni på ett
förtjänstfullt sätt företrätt riksdagens

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

första kammare och fört dess talan. Och,
herr talman, ni har visat oss alla en
varm vänlighet, som av kamraterna i
kammaren mycket uppskattats.

De vänskapsband, som genom arbetet
i vårt parlament knyts över partigränserna
mellan riksdagens ledamöter, är
nog på sitt sätt ett bidrag till den stadga
och den stabilitet, som det parlamentariska
livet har i vårt land. Detta vänskapens
styrkebälte har ni, herr talman, ytterligare
förstärkt. Jag tvekar inte att säga,
att kammaren gärna vill i sin talman
se en symbol för sina strävanden att genom
sina beslut ytterligare befästa friheten,
rätten och freden till gagn för vårt
land och vårt folk.

Så önskar jag till sist, att herr talman -

nen under den kommande helgen i hemmets
hägn skall få njuta lugn och ro
samt med stärkta krafter möta kammaren
i ett nytt arbetsår.

God jul och tack för allt, herr talman!

Herr talmannen förklarade härefter
1957 års riksdags höstsession avslutad,
under förutsättning att andra kammaren
beträffande det vid dagens sammanträde
behandlade ärendet fattade samma beslut
som första kammaren.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
11.40.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

572002