Tisdagen den 17 april
ProtokollRiksdagens protokoll 1951:14
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1951
ANDRA KAMMAREN
Nr 14
14—18 april.
Debatter m. m.
Tisdagen den 17 april.
Sid.
Svar på interpellation av
Herr Haeggblom ang. subventioneringen av hönsfodertillverkning
en,
m. m............................................. 8
Interpellationer av:
Herr Antby ang. åtgärder för iståndsättande av vägar, som under
de senaste veckorna skadats till följd av exceptionella väderleks
-
förhållanden .......................................... 18
Herr Svensson i Ljungskile ang. bebyggande av viss fastighet vid
Svinesundsbron ...................................... 18
Herr Bark ang. förstärkning av personalvårdsorganisationen inom
försvaret ............................................ 19
Herr Birke ang. kompensation till ägare av hyresfastighet för vissa
omkostnadsökningar .................................. 21
Onsdagen den 18 april fm.
Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:
Lands- och länsarkiven: Avlöningar ........................ 25
Kungl. biblioteket: Bokinköp och bokbindning................ 28
Bidrag till Svenska ekumeniska nämnden.................... 29
Uppsala universitet: Engångsanslag för vissa vetenskapliga institutioner
.............................................. 34
Medicinska högskolan i Göteborg: Avlöningar ................ 38
Bidrag till Stockholms högskola............................ 40
Allmänna läroverken: Avlöningar .......................... 41
Kommunala läroverk: Understöd åt vissa kommunala gymnasier 50
D:o: Bidrag till kommunala flickskolor m. m................. 52
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.......................... 60
Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten............ 64
D:o: Hyresbidrag för undervisningslokaler m. m............... 67
1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr l''i.
2
Nr 14.
Innehåll.
Sid.
Högre tekniska läroverk: Avlöningar........................ 68
Understöd åt handelsgymnasier............................ 69
Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning ...... 74
Understöd åt folkbiblioteksväsendet........................ 76
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar m. m................. 83
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för
nykterhetens främjande ................................ 85
Onsdagen den 18 april em.
Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel (forts.):
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. in. för
nykterhetens främjande (forts.).......................... 89
Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar.................... 94
Motioner om inrättande av ett de vetenskapliga bibliotekens chefsråd
................................................ 96
Kostnader för inlösen av vissa ofrankerade postförsändelser till
Göteborgs stadsbibliotek................................ 96
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco ................ 98
Anslag till fångvårdsanstalterna: Avlöningar.................... 112
Motioner om införande av exportavgifter å alla viktigare exportvaror
m. m................................................. 121
Samtliga avgjorda ärenden.
Lördagen den 14 april.
Bankoutskottets anmälan ang. tryckning av förteckning över kommitté
betänkanden
1904—1945 ................................ 5
Onsdagen den 18 april fm.
Val av valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige med
suppleanter i riksbanken och i riksgäldskontoret.............. 23
Utrikesutskottets utlåtande nr 7, ang. redogörelse om Europarådet och
Förenta Nationerna .................................... 25
Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifter under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet) .............................. 25
Onsdagen den 18 april em.
Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifter under åttonde huvudtiteln
(forts.) .............................................. 89
— nr 68, ang. anslag å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet 111
— nr 69, ang. bidrag till driften av centrala verkstadsskolor m. m. 111
— nr 70, ang. strandskydd å Ven............................ 111
Innehåll.
Nr 14.
3
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 71, ang. en rekommendation av Internationella
arbetsorganisationen.............................. 111
— nr 72, ang. viss utrustning m. m. till vanföreanstalter.......... 112
— nr 73, ang. fullmakt att igångsätta arbeten å allmän beredskaps
stat.
................................................. H2
— nr 74, ang. samordning mellan tjänste- och folkpension........ 112
— nr 75, ang. clearingnämndens personals pensionering .......... 112
— nr 76, ang. vissa anslag till regeringsrätten.................. 112
— nr 77, ang. vissa anslag till fångvårdsanstalterna.............. 112
— nr 78, ang. provisorisk skatteersättning till kommunerna för orts
avdragsreformen
m. m................................... 120
— nr 79, ang. pensioneringen av vissa sjukgymnaster............ 120
— nr 80, ang. provisorisk lönereglering för lärare vid högre skolor .. 120
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, ang. provisorisk skatteersättning
till kommunerna för ortsavdragsreformen m. m........... 120
Bevillningsutskottets betänkande nr 20, ang. samernas beskattning för
renskötseln............................................ 120
— nr 21, ang. skatteavdrag för åstadkommande av vattentäkt .... 120
— nr 28, ang. ändrad lydelse av lagen om tobaksmonopol........ 120
— nr 29, ang. förlängning av vissa provisoriska ändringar av tulltaxan
................................................ 120
Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. vissa rikdagsvaktmästares pensionering
.............................................. 120
.— nr 9, ang. exportavgifter å alla viktigare exportvaror m. m.....121
Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. anslag ur kyrkofonden för
avlönande av präster m. m............................... 125
— nr 21, ang. bidrag ur d:o för avlöning av föreståndare vid vissa institutioner
............................................ 125
— nr 22, ang. ändrad lydelse av patentförordningen, m. m.......125
Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändrad lydelse av lagen om
försäkring för yrkessjukdomar............................ 125
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, om förenklade regler om delning
av samfällda myrar .................................... 125
Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. avveckling av sekundärlånefonden
för jordbrukare m. m............................. 125
Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13, ang.
nedsatta inträdesavgifter för telefonabonnemang.............. 125
Lördagen den 14 april 1951.
Nr 14.
5
Lördagen den 14 april.
Kl. 2 em.
§ 1.
Justerades protokollet för den 7 innevarande
april.
§ 2.
Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 156, angående
löne- och pensionsreglering för präster
m. m. hänvisades propositionen, såvitt
angick dels de under 1—8 upptagna
författningsförslagen dels medgivande
till vissa utredningskostnaders avförande
på kyrkofonden dels ock avgivande
av yttrande i fråga om tillfällig vakanssättning
av prästerliga tjänster, till behandling
av lagutskott och i övrigt till
statsutskottet.
Härefter föredrogos var efter annan
följande å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 168, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.;
till särskilda utskottet propositionen
nr 175, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.;
till behandling av lagutskott propositionen
nr 189, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt, m. m.;
till statsutskottet propositionen nr
198, angående förändring i avseende å
löneställning och antal beträffande vissa
ordinarie tjänster vid kommunikationsverken
in. m.; samt
till behandling av lagutskott propositionen
nr 201, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536), in. in.
§ 3.
Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet inkommit
framställning från styrelsen för
riksdagsbiblioteket om att det å riksstaten
för budgetåret 1946/47 anvisade
reservationsanslaget å 20 000 kronor till
Riksdagsbiblioteket: Tryckning av förteckning
över kommittébetänkanden utgivna
åren 1904—1945 måtte få disponeras
intill utgången av budgetåret
1952/53.
§ 4.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 599 av herr Persson i
Svensköp m. fl.
§ 5.
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från konstitutionsutskottet:
nr 119, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förslag till lag
angående nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag
m. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet;
från statsutskottet:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1951/52 in. m.;
0
Nr 14.
Lördagen den 14 april 1951.
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörlig kredit för
försvarets fabriksstyrelse;
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till flygtekniska försöksanstalten
m. in.;
nr 113, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att möjliggöra
prövning av återkrav av belopp, erhållet
såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet;
nr
114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till lag
angående nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag
m. in., såvitt propositionen icke
angår lagförslaget, jämte i ämnet väckta
motioner; och
nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379) m. m., såvitt
propositionen angår dels personalförteckning
och avlöningsstat för riksskattenämnden,
dels ock anslag under
sjunde huvudtiteln;
från första lagutskottet:
nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om böter och viten;
samt
från tredje lagutskottet:
nr 123, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet,
m. m., dels ock motioner, som väckts
i anledning av propositionen eller röra
i propositionen behandlad lagstiftning.
§ 0.
Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om redogörelse
till riksdagen för Europarådets förhandlingar
och FN:s arbete;
konstitutionsutskottets utlåtande nr
17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen m. m., i vad
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
statsutskottets
utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
nr
68, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till driften av centrala
verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till utförande av strandskydd
på ön Ven;
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1950 vid dess trettiotredje
sammanträde antagen rekommendation;
nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till anskaffande av viss
utrustning m. m. till vanföreanstalterna
i Göteborg och Hälsingborg;
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51, m. in.;
nr 74, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande samord
-
Lördagen den 14 april 1951.
Nr 14.
ningen mellan tjänstepension och folkpension
för statliga befattningshavare
in. fl.;
nr 75, i anledning av väckta motioner
om rätt för clearingnämndens förutvarande
personal att i pensionshänseende
tillgodoräkna sig hela sin anställningstid
hos nämnden;
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1951/52 till regeringsrätten jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till fångvårdsanstalterna
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen m. m., såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckt motion;
nr 79, i anledning av väckta motioner
om pensionering av vissa sjukgymnaster
genom statens pensionsanstalt;
och
nr 80, i anledning av väckta motioner
om en provisorisk lönereglering för lärare
vid högre skolor;
bevillningsutskottets betänkande!!:
nr 20, i anledning av väckt motion
om utredning rörande samernas beskattning
av inkomst från renskötseln;
nr 21, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering i vissa fall
njuta avdrag för utgifter för åstadkommande
av vattentäkt å fastighet;
nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror;
och
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighetstid
för vissa provisoriska ändringar
av giillande tulltaxa;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckt motion angående
vissa riksdagsvaktmästares pensionsförhållanden;
och
nr 9, i anledning av väckta motioner
om införande av exportavgifter å alla
viktigare exportvaror m. m.;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.;
nr 21, i anledning av väckt motion
om bidrag ur kyrkofonden för avlöning
av föreståndare vid vissa institutioner;
och
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5, 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent, m. m.;
andra lagutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14
juni 1929 (nr 131) om försäkring för
vissa yrkessjukdomar;
tredje lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av väckt motion om förenkling
av reglerna om delning av samfällda
myrar;
jordbruksutskottets utlåtande nr 8,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avveckling av statens
sekundärlånefond för jordbrukare
m. m.; samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 13, i anledning
av motioner om nedsättning av inträdesavgifterna
för nya telefonabonnemang.
§ 7.
Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen:
nr
191, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), in. in.; och
8
Nr 14.
Tisdagen den 17 april 1951.
Svar på interpellation ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.
nr 203, med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896), m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 8.
Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:
nr 600, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 124, angående anslag för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;
nr 601, av herr Lager m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 124; samt
nr 602, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 105, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303).
Dessa motioner bordlädes.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.06 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Tisdagen den 17 april.
Kl. 3 em.
§ 1.
Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande april.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Att riksdagsmannen Bengt Sjölin
på grund av sjukdom (magblödning)
fr. o. m. 12 april 1951 är oförmögen
deltaga i riksdagsarbetet, intygas härmed.
Vänersborg den 16 april 1951.
Albert Winberg,
leg. läk.
Kammaren beviljade herr Sjölin ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 12 innevarande april tills vidare.
§ 3.
Svar på interpellation ang. subventioneringen
av hönsfodertillverkningen, m. m.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Hseggblom frågat mig
dels med vilka belopp hönsfodertillverkningen
subventionerats under regleringsåret
1949/50 samt under den hittills
förflutna delen av innevarande
regleringsår, dels vilka åtgärder mot
äggproduktionen under innevarande
regleringsår, som jag åsyftat med ett
uttalande som jag i ett föredrag i Skara
den 18 februari 1951 gjort om att man
borde försöka att prismässigt styra
produktionen.
Till svar på dessa frågor skall jag
först lämna några uppgifter om förbrukningen
av importerade fodermedel
för fjäderfän och de kostnader denna
import medfört för det allmänna.
Som bekant ha importpriserna för
fodermedel stigit mycket kraftigt under
senare tid. Prisutvecklingen kan bäst
belysas av några exempel. För majs
var importpriset i mitten av mars ungefär
15 kronor högre än medelpriset
under tiden september 1950—januari
1951 och närmare 25 kronor högre än
9
Tisdagen den 17 april 1951. Nr 14.
subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.
Svar på interpellation ang.
medelimportpriset under konsumtionsåret
1949—1950. För det importfoder,
som ingår i oljekraftfoderblandningar,
har prisstegringen utgjort 17 respektive
26 kronor, och för vetekli har prisstegringen
varit cirka 12 respektive 21
kronor. Importprisläget har inte förändrats
nämnvärt under tiden därefter.
Denna prisstegring har endast till
mycket begränsad del återspeglats i en
höjning av spannmålsbolagets utförsäljningspriser.
Under konsumtionsåret
1949/50 uppgick spannmålsbolagets totalförlust
på importerade fodermedel
till cirka 16 miljoner kronor. Per deciton
var förlusten exempelvis 8 kronor
för majs och ungefär 3 kronor för oljekraftfoderblandningar.
Under tiden den
1 september 1950—den 31 januari 1951,
dvs. under en tidsperiod av 5 månader,
steg förlusten per deciton till cirka 15
kronor för majs och 9 kronor för oljekraftfoderblandningar.
Den totala förlusten
uppgick under denna tid till
cirka 21 miljoner kronor. Förlusten var
alltså under denna femmånadersperiod
betydligt större än under hela det föregående
regleringsåret.
Den kraftigaste prisstegringen har
emellertid, såsom framgår av de uppgifter
jag nyss lämnat om importpriserna,
ägt rum under de allra senaste
månaderna. Jordbruksnämnden har
med anledning härav också gjort en beräkning
om det belopp, till vilket förlusten
skulle uppgå för ett års försäljning,
om både importpriser och utförsäljningspriser
antagas ligga på nuvarande
nivå. I så fall skulle den genomsnittliga
förlusten på allt importerat
fodermedel bli drygt 21 kronor per
deciton. Härvid har då hänsyn tagits
till de höjningar i utförsäljningspriserna,
som skedde i februari 1951. Utgår
man från prisförhållandena i mitten av
februari stiger siffran till mellan 22 å
23 kronor per deciton. Dessa siffror
betyda att eu fodermedelsimport av
den omfattning, som förekommit under
de senaste åren, vid nuvarande pris
-
förhållanden skulle medföra en förlust
för spannmålsbolaget på närmare 100
miljoner kronor.
De förlustsiffror, som jag nu nämnt,
gälla den totala fodermedelsimporten.
Eftersom herr Haeggbloms fråga gäller
subventioneringen av hönsfodertillverkningen
skall jag nämna att jordbruksnämnden
gjort beräkningar angående
de kvantiteter importerade fodermedel,
som kunna beräknas ha gått till
fjäderfän. Enligt dessa har det under
konsumtionsåret 1949/50 använts ungefär
85 000 ton importerade fodermedel
för tillverkning av hönsfoderblandningar,
och dessutom ha ungefär 25 000 ton
importerade fodermedel gått direkt till
utfodring av fjäderfän. Subventioneringen
på dessa kvantiteter uppgår till
omkring 5,3 miljoner kronor. För tiden
den 1 september 1950—den 31 januari
1951 kan den totala åtgången av importerade
fodermedel för fjäderfän beräknas
till ungefär 53 000 ton och förlusten
härpå till ungefär 5,2 miljoner kronor,
dvs. i det närmaste samma belopp
som för hela konsumtionsåret 1949/50.
När man ser på dessa förlustsiffror
bör man emellertid komma ihåg att de
foderkvantiteter, som sålts under de
båda nu angivna tidsperioderna, delvis
köpts för rätt lång tid sedan till priser,
som legat avsevärt under dem som
rådde vid importtillfället. Om man utgår
från det aktuella prisläget blir
situationen en helt annan. Jordbruksnämnden
räknade i mitten av februari
1951 med att förbrukningen av importerat
foder till fjäderfän under det närmaste
året skulle uppgå till i runt tal
120 000 ton och att förlusten på dessa
kvantiteter i dåvarande prisläge skulle
uppgå till nära 24 miljoner kronor.
När herr Hseggblom sedan frågar,
vilka åtgärder mot äggproduktionen
under innevarande regleringsår som
jag åsyftade med mitt uttalande om att
man borde försöka att prismässigt styra
produktionen, kan jag inskränka mig
till att säga att mitt uttalande innebar
10
Nr 14.
Tisdagen den 17 april 1951.
ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.
Svar på interpellation
ett påpekande av att staten bör eftersträva
en prissättning, som stimulerar
till full försörjning på i varje fall de
viktigaste av jordbrukets olika produkter.
Om till exempel en speciell vara
ger överskott, som inte kan exporteras
utan subvention eller förlust, och vi
samtidigt inte täcka det inhemska behovet
på andra områden, bör en bättre
balans i produktionen eftersträvas. Att
prisjusteringar här spela en avgörande
roll är uppenbart. Likaså är det klart
att en sådan anpassning inte kan ske
utan att man beaktar fördelningsfrågorna
inom jordbrukets olika produktionsgrenar.
Jag torde få tillfälle att närmare
redovisa min uppfattning i dessa frågor,
när förslag till utformningen av
de prisreglerande åtgärderna för nästa
regleringsår förelägges riksdagen.
Härefter anförde:
Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Jag
ber att få uttala mitt tack till jordbruksministern
för det svar han lämnat
på min interpellation. Egentligen
borde jag ju uttala mig mycket otillfredsställd
över svaret på den andra
frågan i interpellationen, där jordbruksministern
ställer svaret på framtiden
och lovar att återkomma, när de
prisreglerande åtgärderna för nästa
produktionsår skola presenteras för
riksdagen. Det har emellertid hänt en
sak, som gör att jag i stället för att
vara otillfredsställd ber att till jordbruksministern
få framföra både min
och jag skulle tro även äggproducenternas
stora tillfredsställelse.
Vad som låg bakom att denna interpellation
framställdes vid den ifrågavarande
tidpunkten, det var att det
från jordbruksnämndens sida hade
ryktats, att man där planerade en mycket
hård attack mot den svenska äggexporten
genom införande av en utjämningsavgift
vid äggexport av 30 öre
per kilogram. De som hade med äggproduktionen
att göra bedömde då
denna sak som ett dråpslag mot avsättningsmöjligheterna
med hänsyn till
äggproduktionens storlek, en storlek,
som då ansågs både nödvändig och
oumbärlig och vilken man under ett
par års strävan hade lyckats bygga
upp. Under det att detta hot från jordbruksnämndens
sida hängde över äggproducenternas
huvuden observerade
vi, att jordbruksministern i ett föredrag
i Skara uttalade sig på det sättet
att åtgärder i fråga om att påverka
jordbruksproduktionen från statens
sida borde ske med all aktsamhet och
med beaktande av att olika produktionsgrenar
inom jordbruket inte ställdes
i olika gott läge. Vi hade därför ett
litet hopp om att jordbruksministern
med den av honom använda formuleringen
skulle kunna ställa sig på en
annan linje än jordbruksnämnden i
fråga om utjämningsavgifterna. Det
var också av den anledningen som
denna interpellation framfördes.
Nu har det gått ganska lång tid sedan
interpellationen gjordes. Men dess
bättre har regeringen i fredags tagit
ställning till det spörsmål, som låg
bakom interpellationen, och genom regeringsbeslut
upphävt utjämningsavgifterna.
Detta är alltså ett svar i gärningar,
som säger mycket mer än vad
löften skulle ha gjort. Det är under
sådana förhållanden litet beklagligt, att
jag alltjämt har denna börda på mig,
nämligen att om jag säger någonting
vänligt till jordbruksministern så tycker
han att det är bevis för att han
gjort någonting dumt. Därför skall jag
hålla mig på jorden och vara återhållsam
med berömmet. Jag är emellertid
övertygad om, det vet jag, att regeringens
beslut väckt tillfredsställelse hos
alla som ha med äggproduktionen att
göra och äro beroende därav. Denna
tillfredsställelse är både stor och
odelad.
Sedan vill jag även tacka för det
koncisa och exakta svar, som jag fick
på min första fråga. Den frågan gällde
Tisdagen den 17 april 1951.
Nr 14.
11
Svar på interpellation ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.
Inir stor subvention, som hade utgått
under produktionsåret 1949—1950 för
att tillhandahålla hönsfodermedel billigare
än vad det kostat för statens
jordbruksnämnd att köpa dem och hur
mycket detta kostat från den 1 september
1950 fram till den sista januari i år.
Ledamöterna här i kammaren ha tyvärr
inte blivit i tillfälle att i förväg
läsa statsrådets svar, och de siffror
han nämnde beträffande just dessa frågor
kanske drunknade i den övriga
mängd av siffror, som statsrådet anförde
i svaret. Jordbruksministern förklarade
att under produktionsåret 1949
—1950 fjäderfäskötseln subventionerats
med importerade fodermedel, som beräknats
ge en förlust på 5,3 milj. kronor.
Med dessa importerade fodermedels
hjälp jämte inhemska fodermedel
producerades inemot 87 milj. kilogram
ägg, dvs. subventionen uppgick till 6
öre per kilogram. Jag vill nämna denna
siffra därför att den så avsevärt avviker
från siffror, som varit synliga i
pressen med utgångspunkt från jordbruksnämndens
egenartade beräkningar.
Slå vi ut detta på exportkvantiteten,
kommer man till att exporten subventionerats
med ca 840 000 kronor. Nu
har jag i fråga om kvantiteten måst
hålla mig till kalenderåret 1949, och
jämförelsen blir därför icke alldeles
exakt, eftersom den tidigare uträknade
subventionen om 6 öre per kilogram
gäller för produktionsåret 1949—1950.
Denna subvention om 840 000 kronor
för äggexporten avviker emellertid avsevärt
från jordbruksnämndens minst
sagt olyckliga formulering. Jordbruksnämnden
har ju hävdat att när vi
1950 exporterade ägg för 44 milj. kronor
och köpte hönsfoder för 63 milj.
kronor, så kostade äggexporten oss 19
milj. kronor. Det var emellertid den
totala äggproduktionen, som behövde
fodermedel för 63 milj. kronor. Sedan
det inhemska behovet av ägg var täckt,
hade man över en exportkvantitet för
ca 44 milj. kronor.
Andra siffror av ungefär samma storleksordning
ha av jordbruksnämnden
skapats på det sättet, att man räknat
med de foderpriser, som gällde i februari
1951, och sedan applicerat dem
på de kvantiteter ägg, som producerats
föregående år och sedan exporterats.
Under sådana förhållanden har man
kommit upp till siffror, som skulle visa
att äggexporten kostade oss omkring
20 milj. kronor i subvention.
Nu ha vi emellertid fått besked om
att för det senaste produktionsår, beträffande
vilket man fått fram fullständigt
siffermaterial, har subventionen
stannat vid 5,:: milj. kronor. Jag är inte
okänslig för att denna siffra kan komma
att bli större för innevarande produktionsår.
Jag är så litet okänslig för
denna sak, att jag gärna vill upprepa
ett argument, som vi från ägghandelns
sida tidigare framfört, nämligen att vi
inte önska någon subvention för att
producera ägg för export. Det vore
rena vanvettet av oss att komma med
dylika krav. Vilja producenterna här i
landet producera för export, då skola
de också veta vilka produktionskostnader
detta kräver, och de skola ha klara
besked om att de därvidlag måste betala
vad det kostar. I annat fall skola
de nöja sig med att producera för hemmamarknaden
och utnyttja dess möjligheter.
Men vilja de producera för
export, så skola de självklart inte ha
några subventioner från svenska staten
eller någon annan. T den mån det är
möjligt att genomföra detta kan jag deklarera,
att vi från äggproducenternas
sida äro tillfreds. Men självklart önska
vi då också den frihet, som ligger i att
utan några inskränkningar utnyttja
prismöjligheterna såväl på export- som
på hemmamarknaden.
Herr talman! Jag vill inte här ingå
på några förhandsönskningar i fråga
om vad man kan vänta sig av jordbruksministern,
när han kommer med
sitt förslag om prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område. Jag vill nöja
12
Nr 14.
Tisdagen den 17 april 1951.
Svar på interpellation ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.
mig med att uttala en förhoppning om
att vår redan i fjol framförda önskan
om en fri prisbildning och frigörelse
från subventioner, åtminstone när det
gäller ägg, skall bli tillgodosedd mer
än som skett hittills.
Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Interpellationssvaret har ju inte
varit överlämnat till kammarens ledamöter.
Jag har därför inte kunnat taga
del därav i förväg. Jag skall inte här
ge mig in på någon egentlig diskussion
om detta svar. Jag har emellertid själv
väckt en interpellation på ett närbesläktat
område. Jag hade hoppats, att man
hade kunnat få diskutera även den interpellationen,
medan den var aktuell.
Så tycks emellertid inte bli fallet.
Statsrådet förde i slutet av sitt svar
ett principiellt resonemang om hur man
bör resonera och reagera inför en produktion,
som inte är lönande men som
leder till export. Jag kan då inte låta
bli att säga, att det hade varit önskvärt,
att jordbruksministern hade i hög grad
tillämpat just detta resonemang på prissättningen
och behandlingen av oljeväxterna
under åren 1949—1950.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har kanske inte anledning att egentligen
taga upp någon större diskussion
efter de båda mycket korta kommentarer,
som herrar Haeggblom och Svensson
i Ljungskile här gjort till mitt svar.
Herr Svenssons inlägg ger mig väl anledning
att bara säga, att jag hoppas att
så snart som möjligt kunna presentera
ett svar på hans interpellation. Då blir
det väl också tillfälle att tala om både
principerna för produktionsinriktningen
och oljeväxtodlingens framtid här i
landet.
Till herr Haeggblom vill jag först som
ett försvar till att han fått vänta så länge
på svaret säga, att jag för min del betraktar
de i och för sig rätt intressanta
tvistefrågor, som här ha uppkommit
mellan jordbruksnämnden och ägghandlarförbundet
m. fl. organisationer, som
så pass svårlösta och besvärliga, att
det faktiskt tarvat en ganska lång tid för
att komma fram till en slutsats. Jag
måste emellertid bekänna, att jag ännu
inte i juridisk mening kommit fram till
en bestämd uppfattning beträffande
denna tvistefråga. Att jag ändå ansåg
mig kunna föreslå Kungl. Maj:t att i
den senaste konseljen häva beslutet om
utjämningsavgifterna var närmast en
följd av att jag anser, att läget i dag
med de förhållanden som råda på Tysklands-marknaden
grundligt har ändrat
hela situationen i jämförelse med vad
som gällde vid tiden för mitt Skara-tal
och då utjämningsavgifterna infördes.
Utan att behöva knäcka hela den juridiska
tvistefrågan ansåg jag att man
hade anledning att försöka få detta irritationsmoment
ur världen, eftersom
irritationen inte hade någon egentlig
motsvarighet i den ringa praktiska betydelse,
som utjämningsavgifterna ha
just i dag. .lag vill emellertid ändå anmäla
—- för att herr Haeggblom inte
skall fatta min tystnad på den punkten
som ett accepterande — att när det gäller
själva beräkningstekniken av utjämningsavgiften
så betyder Kungl. Maj:ts
gillande av ägghandlarförbundets besvär
inte att man därmed har desavuerat
jordbruksnämndens beräkningssätt.
Herr Haeggblom och hans kolleger ha
drivit den meningen, att man i fråga om
beräkningen av subventionen för äggproduktionen
bör gå, låt mig kalla det,
efter en proportionalitetsprincip. Man
slår ut det subventionerade importfodret
på hela totalproduktionen av ägg
och ser efter hur mycket detta gör per
kilogram och drar sedan den slutsatsen,
menar herr Haeggblom, att det är den
summan, som verkligen är subventionssumman.
Det är klart, att det ligger rätt
nära till hands att herr Haeggblom driver
den meningen. Jag har med stort intresse
läst hans artiklar i olika för
-
13
Tisdagen den 17 april 1951. Nr 14.
Svar på interpellation ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.
eningstidskrifter, bl. a. i »Medborgaren»,
där han mycket energiskt hävdat
sin ståndpunkt i denna fråga. Jag kan
säga, att jag inte är överraskad över att
man från äggproducenternas sida gör
beräkningarna på detta sätt. Om det har
gått ut en viss kvantitet importerat foder
i äggproduktionen, så får man räkna
efter hur mycket statens kostnad är
för den kvantiteten och slå ut det på
hela den producerade mängden ägg.
Nu har emellertid jordbruksnämnden
haft mycket starka skäl för den beräkning,
som bygger på låt mig kalla den
ersättningsprincipen. Motiveringen har
helt enkelt varit den, att när vi ännu
inte ha nått upp till självförsörjning
bl. a. i fråga om fläskproduktionen, då
är det produktionsmässigt och samhällsekonomiskt
riktigare att använda våra
foderresurser på fläskproduktionen.
Jag kan här nämna, att vi varje år
måste importera ca 10 milj. kilogram
fläsk till ett pris, som ligger högre än
det inhemska priset. Den situationen
klara vi med en subventionering. Mot
denna brist på fläsk, som således kostar
oss subventionspengar, står ett överskott
på ägg, som endast kan vinna avsättning
på exportmarknaden. Dessa ägg
kosta emellertid staten vissa medel genom
subventionering av importfodret.
Här bygger således jordbruksnämnden
upp sitt resonemang på den s. k. ersättningsprincipen.
I den mån det går
åt foder till att producera ägg, tas detta
från den svenska foderförsörjningen,
och det måste skaffas nytt foder utifrån.
Detta kostar oss per foderenhet i dag
inte 6 eller 6,3 öre utan 20—25 öre per
kilogram. Under sådana förhållanden
bygger man från jordbruksnämndens
sida upp sin argumentering så, att om
det går ut ett kilogram ägg ur landet,
så har det gått åt så och så många foderenheter
för att producera detta. Vi
måste ersätta detta foder med importfoder
och köpa så och så många foderenheter
till en viss subventioneringskostnad.
Följaktligen bör äggproduk
-
tionen bära denna subventioneringskostnad.
Jag har sagt detta endast därför att
när jag studerat detta problem närmare
med utgångspunkt från tillgängliga urkunder,
så har jag kommit till det resultatet,
att jordbruksnämnden har täckning
för sitt resonemang. Med urkunder
menar jag här jordbruksutredningens
betänkande och det riksdagsbeslut,
som fattades 1947. Detta riksdagsbeslut
anslöt sig ju till det resultat, som den
stora jordbruksutredningen kommit till.
Jordbruksnämnden har således i detta
fall utan tvekan täckning i vad jordbruksutredningen
rekommenderat, och
man har täckning både i propositionen
och i riksdagsbeslutet i frågan. Det bör
således i denna debatt från regeringens
sida deklareras, att när vi ha granskat
jordbruksnämndens teknik för beräkning
av äggsubventioneringens storlek,
så ha vi inte kunnat undgå att säga oss
att i och för sig finns det ingen anmärkning
mot denna teknik, eftersom den
faktiskt bygger på de principer och
grunder, som riksdagen tidigare givit
sin anslutning till.
Jag vill härefter med några ord beröra
den andra avgörande frågan i hela
detta problem, nämligen huruvida införandet
av utjämningsavgifterna var
att betrakta som ett avtalsbrott från den
reglerande myndighetens sida i förhållande
till den uppgörelse, som träffats
mellan jordbruksorganisationerna och
regeringen. Det är ju klart att på den
punkten kan herr Haeggblom ha rätt
stark anledning att driva sin argumentering,
nämligen att riksdagen i maj månad
i fjol rekommenderade ett sulagemang
till äggproducenterna på grund
av den prishöjning på foder som riksdagen
då beslutade. Jordbruksutskottet
förordade för sin del en utredning. Den
utredningen kom till stånd under sommaren
1950 och kom redan på hösten
1950 med en rekommendation om att
man vid kommande förhandlingar med
jordbrukets organisationer skulle för
-
Nr 14.
14
Tisdagen den 17 april 1951.
Svar på interpellation ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. in.
söka beakta just äggproducenternas berättigade
intressen. Denna rekommendation
resulterade sedermera i att man
i decemberuppgörelsen mellan jordbrukarnas
organisationer och jordbruksnämnden
var överens om att i kalkylen
höja det ifrågavarande riktpriset från
kr. 2: 50 till kr. 2: 60 per kilogram ägg.
Man var emellertid inte säker på huruvida
man kunde uppnå den övre gränsen,
och därför gjordes det en reservation
i överenskommelsen av den innebörden,
att om det marknadsmässigt
icke skulle lyckas, så skulle nämnden
beflita sig om att skaffa kompensation
på vissa andra områden. Vidare hade
man en konstruktion med minimi- och
maximipriser samt enades om en deklaration
om att prisläget borde utan statens
direkta ingripande fritt få röra sig
inom denna marginal.
Jag förstår alltså, att herr Haeggblom
med detta som bakgrund kan säga sig,
att jordbruksnämndens beslut om införande
av utjämningsavgifter var ett ingrepp,
som rätt illa korresponderade
med de tankegångar, som kommit till
uttryck i avtalet och vilka jag här refererat.
Men å andra sidan måste jag också
redovisa jordbruksnämndens syn i
det nya läge, som måste anses ha uppkommit.
Man kan ju inte från myndigheternas
sida vara under alla förhållanden
bunden vid bokstaven i de avtal,
som uppgöras rörande jordbrukspriserna.
Av skäl, som kammarens ledamöter
väl känna till, kan det ju hända åtskilligt
under avtalsperioderna. Inte
sällan händer det ju, att man på ett eller
annat sätt måste vidtaga olika justeringar
till exempelvis jordbrukarnas
egen favör. Om man därför skulle bestämt
avvisa rätten för den prisreglerande
myndigheten att göra någon som
helst ändring i avtalet oavsett vad som
än händer, så tror jag, att jordbrukarna
själva rätt snart skulle komma underfund
med att en sådan hård och spikad
bundenhet skulle föra med sig ganska
olyckliga konsekvenser.
Jag vill således från regeringsbänken
förklara, att vi måste förbehålla de prisreglerande
organen och i sista hand
Kungl. Maj:t rätten att i ingångna avtal
göra vissa justeringar, som äro försörj
ningsmässigt betingade. Självfallet
är jag angelägen understryka, att dessa
justeringar böra föregås av diskussioner
med jordbrukarna och deras organisationer.
Om justeringar erfordras, så
bör man vidare sträva efter att samtidigt
vidtaga sådana arrangemang, att
den tidigare träffade uppgörelsen totalt
sett inte avsevärt förändras.
Det är dylika synpunkter, som legat
bakom jordbruksnämndens ingripande
på äggområdet med denna utjämningsavgift.
När detta skedde i slutet av februari
förelåg den våldsamma prisstegring
på fodermedel, som jag redovisat
i mitt interpellationssvar. Vi hade då
fortfarande mycket stark export på
Tyskland. Tysklands betalningssvårigheter
hade då icke mognat fram i det
importstopp, som i dag praktiskt taget
gäller i Tyskland och förmodligen kommer
att gälla under de närmaste månaderna
framöver. Det fanns då i februari
anledning att mitt i den begynnande
säsongen av nyproduktion av kycklingar
få ut en varningssignal till de
svenska jordbrukarna om att de inte
skulle satsa för hårt på äggmarknaden
på export, eftersom den under 1951 sannolikt
inte skulle bli densamma som under
1950. Den varningssignalen hade
naturligtvis kunnat ges på olika sätt:
genom en starkare höjning av fodermedelspriserna
och ett uteslutande av utjämningsavgiften,
genom en större utjämningsavgift
och oförändrade foderpriser
eller genom en kombination av
båda dessa metoder. Jordbruksnämnden
valde för sin del kombinationen,
och i princip vill jag icke förneka nämnden
rätten att välja den vägen. När nu
Kungl. Maj:t emellertid har bifallit besvären
så har detta skett med hänsyn
till att utvecklingen varit sådan, att vi
nu måste betrakta utjämningsavgiften
15
Tisdagen den 17 april 1951. Nr 14.
Svar på interpellation ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.
såsom helt enkelt ganska obehövlig i
dagens läge. Det kan emellertid komma
situationer, när utjämningsavgiften behöver
tagas i anspråk på nytt. Jag är
dock villig understryka, att det är angeläget
att man då får en klarare definition
på det reglerande organets rättigheter
att använda den metoden. På
det sättet undviker man den nu förda
diskussionen om avtalsbrott och den irritation,
som nu förevarit, när man från
jordbrukarhåll speciellt angripit denna
åtgärd.
Herr talman! Jag ber kammaren om
ursäkt för att jag talat alltför länge i en
debatt som höll på att kunna bli både
kort och koncentrerad. Jag ansåg mig
emellertid ha skyldighet att deklarera
denna ståndpunkt. En tystnad hade
nämligen kanske kunnat missuppfattas.
Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Det
var speciellt två uttalanden från jordbruksministern,
som jag anser vara
mycket värdefulla och vilka jag vill understryka.
Det ena uttalandet var, att åtgärder
sådana som de jordbruksnämnden här
vidtagit gentemot äggproducenterna
borde ske efter samråd med jordbrukets
organisationer. När det ligger till på
det sättet, att jordbrukets organisationer
nu ha en permanent förhandlingsdelegation
som väljes per år och som alltså
finns tillgänglig, behöver man inte tveka
om vilka vägar som jordbruksnämnden
bör välja, när det gäller att vidtaga
sådana där absolut nödvändiga förändringar
i ett gällande avtal. För övrigt
gäller ju, att om ett avtal är slutet mellan
två parter, så bruka ju avtalsförändringar
diskuteras parterna emellan
och inte ensidigt beslutas av den ena
parten. Om jordbruksnämnden i detta
fall hade tagit denna kontakt med jordbruksorganisationerna,
så skulle detta
haft en välgörande inverkan, och man
hade då säkerligen kunnat förhindra
den häftiga attack, som ganska mycket
liknade en blixt från en klar himmel.
Jag vill i detta sammanhang även erinra
om att i december månad fördes
förhandlingar om nytt handelsavtal med
Tyskland. Då hade samma jordbruksnämnd,
som ett par månader senare var
beredd att vidtaga åtgärder för att
stänga exporten, accepterat en ökning
av exporten från ett värde av 44 milj.
kronor föregående år till 55 milj. kronor.
Det är självklart, att en producentorganisation,
som känner till detta, inställer
sig på att göra de tjänster den
kan åt producenterna genom ytterligare
iiggexport. Därefter genomför emellertid
jordbruksnämnden plötsligt åtgärder
för att hindra denna äggexport, åtgärder
som i stället leda till att äggproducenterna
börja slakta sina höns. Jag kan
försäkra både kammaren och jordbruksministern,
att det är sannerligen ingen
lätt sak att först bygga upp en exportmarknad
för ägg och sedan hastigt och
lustigt behöva exportera hönskött. Vi
ha emellertid lyckats även med detta,
men när det kommer litet häftigt, är
man ängslig för att organisationen inte
skall kunna klara upp förhållandena.
Om det alltså i detta fall hade förts
underhandlingar med representanter för
jordbrukets förhandlingsdelegation, så
hade man åtminstone kunnat åstadkomma
ett något mindre kraftigt ingrepp
så att man hade haft möjlighet att avveckla
och planlägga på ett mer lämpligt
sätt. Jag måste säga, att den yrvakna
förskräckelse, som nämnden bara ett
par månader efter det att man var inställd
på en ökning av äggexporten visade
inför de höjda foderpriserna, den
är oförklarlig. Det är inte bara Sverige,
som får köpa foder dyrt, utan både VästTyskland
och Holland samt Danmark,
som, såvitt jag vet, är ännu mer beroende
av foderimport för sin äggproduktion
än Sverige, drabbas av precis samma
svårigheter. Om man bara inte kastar
yxan i sjön och stirrar alltför mycket
på dagens situation, så måste förhållandena
jämna ut sig så att det inte
bara iir speciellt Sverige, som får svå
-
Nr 14.
16
Tisdagen den 17 april 1951.
Svar på interpellation ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.
righeter med äggproduktionen. Sedan
denna utjämningsavgift för ägg infördes,
har äggnoteringen faktiskt stigit på
grund av förbättrade förhållanden på
exportmarknaden.
Med vad jag här anfört har jag velat
understryka nyttan av överläggningar
mellan de berörda parterna och dessutom
fördelen av klarare besked om
hur dessa ersättningsprinciper skola utformas.
Jag blev ganska bedrövad, när jordbruksministern
höll sitt sista anförande.
Jag hade faktiskt trott, att de klara
hjärnor som finnas i jordbruksdepartementet
skulle ha stegrat sig inför de beräkningsmetoder,
som jordbruksnämnden
presenterat i detta fall. Nu är det
ju inte ägghandelsorganisationen som
behöver få balsam på såren, eftersom
den fått rätt i fråga om utjämningsavgifterna.
Det är ju en annan institution,
som behöver denna balsam, och ur den
synpunkten var kanske jordbruksministerns
formulering önskvärd. Om emellertid
denna s. k. ersättningsprincip
skall bli bestående för framtiden, vilket
tyvärr framskymtade, måste det bli fullkomligt
omöjligt för en produktionsgren
att göra framtida beräkningar. Frågan
om äggproduktionen är subventionerad
eller ej är i så fall inte bara beroende
av om det fodermedel, som
spannmålsbolaget säljer till hönsfoderblandningar,
kostar mer än vad spannmålsbolaget
tar ut, utan det är också
beroende av om vi ha tillräckligt med
fläskproduktion bär i landet.
Om nu exempelvis en lantbrukare där
hemma i någon by i Småland fodrar
ut t. ex. 100 kilogram havre, som han
själv producerat, och i stället för att
lämna denna havre till spannmålsbolaget
ger havren till hönsen i stället för
till svinen, då säger spannmålsbolaget
att så länge de måste importera havre
för fläskproduktion, så förorsakar denne
bondes användning av sitt eget foder,
att den s. k. ersättningsprincipen
bör kräva att man tar en utjämnings
-
avgift på äggproduktionen. Om man
däremot hade haft fläsk här i landet i
tillräckliga mängder, då hade inte den
situationen behövt inträda. När skall
man under sådana förhållanden kunna
något så när räkna ut om och i så fall
hur mycket äggproduktionen är subventionerad,
eftersom detta blir beroende
av buruvida fläskproducenterna uppfylla
sina skyldigheter eller cj?
Eftersom jordbruksministern varit
vänlig nog att ägna mina skriverier i
denna fråga sitt studium, är det kanske
ingen nyhet för honom, när jag säger
följande. Man har ju resonerat på det
sättet att för varje kilogram exporterade
ägg går det åt mellan 3 och 4 kilogram
fodersäd, som kunnat användas för
fläskproduktionen. Därför skola kostnaderna
härför belasta äggen. Om man
resonerar på det sättet, har man väl
också rätt till följande resonemang beträffande
vårraps. Jag odlar vårraps
själv men exporterar icke, utan det sköter
staten om. Jag är övertygad om att
om jag i stället för att odla vårraps hade
producerat korn, så hade jag i fjol producerat
3 kilogram korn mot 1 kilogram
vårraps. Då kan man väl med utgångspunkt
från den av jordbruksnämnden
tillämpade s. k. ersättningsprincipen
säga, att om jag i stället odlat korn,
så hade motsvarande kvantitet kunnat
användas för fläskproduktionen. Produktionen
av vårraps för export är alltså
då orsaken till att vi måste importera
mera korn, och denna oljeväxtodling
är således subventionerad.
Jag medger, att detta resonemang är
hårdraget, men så förfärligt mycket är
det inte. Det är minst lika hårdraget
då man talar om att det måste vara ersättningsprinciper
som få göra sig gällande,
när man räknar med utjämningsavgiften
för ägg. Jag har vid kritiserandet
av beräkningarna hållit mig till att
det i författningarna inte står att man
skall taga öga för öga och tand för tand,
utan det står, att man högst skall taga
vad som svarar mot importkostnaderna.
17
Tisdagen den 17 april 1951. Nr 14.
Svar på interpellation ang. subventioneringen av hönsfodertillverkningen, m. m.
Då tycker jag också att det finns ett
utrymme för att man inte skulle gå så
långt som gärna kunde tänkas, vilket
jag anser att jordbruksnämnden nu har
gjort.
Herr NORUP: Herr talman! Debatten
här i dag har i stor utsträckning rört
sig om utjämningsavgifter på ägg och
fodermedel. Jag hade inte tänkt blanda
mig i debatten nu, eftersom den ju i
själva verket redan ägt rum, men när
jordbruksministern tog upp ett resonemang
om avtalets innebörd och vilka
möjligheter man har att avvika från avtalet,
gav detta mig anledning att begära
ordet.
Jag instämmer med jordbruksministern
i att det är omöjligt att draga upp
sådana riktlinjer för ett avtal, att man
kan binda det i alla detaljer, och jag
skall villigt erkänna, att det har företagits
justeringar och ändringar, som
varit till gagn för jordbruket. Men det
har också åstadkommits saker och ting,
som blivit en belastning för jordbruket.
Jag tycker nog, att när vi numera göra
upp avtal inte bara en gång utan två
gånger om året, så var det ett avsteg
från tillämpningen av reglerna, då man
från jordbruksnämndens sida gick så
pass hårt fram, att man införde utjämningsavgift
på ägg.
Herr jordbruksministern säger, att
det är klart att när man företager sådana
här ändringar, så bör man ta upp
diskussion med jordbrukets organisationer.
Detta vill jag livligt instämma i. I
det nu aktuella fallet förekom det också
en viss diskussion med jordbrukets organisationer.
Hela delegationen var visserligen
inte inkallad, men både herr
Ekström som företrädare för den fackliga
organisationen, jag själv från den
ekonomiska och herr Haeggblom såsom
varande ordförande i branschorganisationen
voro faktiskt med. Och så mycket
vågar jag påstå, att beslutet inte
gick i den riktning som organisationernas
företrädare den gången rekommen
-
derade. Detta ger kanske anledning till
en fråga, huruvida detta avsteg skall
bedömas som ett avtalsbrott eller ej.
Jag vill inte beteckna det fullt så hårt,
men jag tycker dock att jordbruksnämnden
—- även om den stött sig på
vissa fullmakter — här använt större
våld än nöden krävde. Jag skulle tro
att man kunde ha klarat upp saken på
ett något smidigare sätt.
Nu har ju utjämningsavgiften avvecklats
genom Kungl. Maj :ts beslut, och det
är väl utvecklingen av förhållandena i
världen som gjort att det var lätt att
avveckla den. Men jag hoppas och tror
att regeringen även med oförändrade
internationella förhållanden skulle ha
avvecklat denna avgift. En åtgärd som
dess införande bör enligt min mening
tagas upp i ett större sammanhang, om
man inte skall åstadkomma för mycken
irritation hland jordbrukarna. När de
utläsa vad ett avtal innebär och efter
vilka riktlinjer det skall tillämpas, är
det klart att det framkallar en väldig
irritation om försörjningsmyndigheten
under gällande avtalsperiod vidtar åtgärder,
som medföra så pass stora förändringar
för producenterna som här
var fallet.
Även om vi från jordbruksorganisationernas
sida äro beredda att diskutera
en del ändringar av detaljer, så hemställer
jag dock att försörjningsmyndigheten
skall ta något större hänsyn till
organisationerna än man gjorde förra
gången. Ty det är ju inte stor mening
med att först höra organisationerna och
sedan handla tvärt emot vad de anse
vara det bästa.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 4.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition nr 191,
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.
2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr
18
Nr 14.
Tisdagen den 17 april 1951.
Interpellation ang. åtgärder för iståndsättande av vägar, som under de senaste
veckorna skadats till följd av exceptionella väderleksförhållanden. — Interpellation
ang. bebyggande av viss fastighet vid Svinesundsbron.
Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 203, med
förslag till förordning om ändring i
uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896), m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick lag angående
ändring i lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm,
till konstitutionsutskottet och i
övrigt til! bevillningsutskottet.
§ 5.
Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid
till statsutskottet motionerna:
nr 600 av herr Hjalmarson m. fl.; och
nr 601 av herr Lager m. fl.; samt
till behandling av lagutskott motionen
nr 602 av herr Hjalmarson m. fl.
§ 6.
Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 7, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 8 och 68—80, bevillningsutskottets
betänkanden nr 20,
21, 28 och 29, bankoutskottets utlåtanden
nr 8 och 9, första lagutskottets utlåtanden
nr 20—22, andra lagutskottets
utlåtande nr 20, tredje lagutskottets utlåtande
nr 4, jordbruksutskottets utlåtande
nr 8 samt andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
13.
§ 7.
På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17 å morgondagens föredragningslista
skulle uppföras närmast
efter statsutskottets utlåtande nr 80.
§ 8.
På förslag av herr talmannen beslöts,
att tiden för avgivande av motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 191 skulle med hänsyn till ärendets
omfattning utsträckas till femton dagar.
§ 9.
Interpellation ang. åtgärder för iståndsättande
av vägar, som under de senaste
veckorna skadats till följd av exceptionella
väderleksförhållanden.
Ordet lämnades på begäran till
Herr ANTBY, som yttrade: Herr talman!
Tjällossningen och snösmältningen
ha under de senaste veckorna förorsakat
allvarliga olägenheter av olika
slag. Sålunda ha t. ex. vägarna i stora
delar av vårt land lidit allvarlig skada.
Vägbanorna ha mycket snabbt blivit
sönderkörda och understundom oframkomliga.
I vissa fall ha också vägbanorna
underminerats och broar skadats.
Tydligt är att särskilda åtgärder måste
vidtagas för att råda bot på de allvarliga
olägenheterna. Om vägtrafiken skall
kunna återupprättas inom normal tid,
böra extraordinära åtgärder från statsmakternas
sida övervägas.
Med stöd av vad ovan anförts hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
rikta följande fråga:
Vilka extraordinära åtgärder förbereder
statsrådet för att åstadkomma
ökade möjligheter att åter sätta vägarna
i stånd inom de delar av landet, där
dessa under de senaste veckorna genom
exceptionella väderleksförhållanden försatts
i sådant skick, att vägtrafiken allvarligt
försvåras?
Denna anhållan bordlädes.
§ 10.
Interpellation ang. bebyggande av viss
fastighet vid Svinesundsbron.
Herr SVENSSON i Ljungskile erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
19
Tisdagen den 17 april 1951. Nr 14.
Interpellation ang. förstärkning av personalvårdsorganisationen inom försvaret.
talman! I interpellation i denna kammare
den 16 februari 1949 frågade jag
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
hur snart köpmannen
K. V. Ödman kunde erhålla besked,
huruvida han finge bebygga den öster
om Svinesundsbrons svenska landfäste
belägna fastigheten Skogar l48. I sitt
den 23 maj 1949 avlämnade svar förklarade
statsrådet, att en lösning av frågan
då syntes vara nära förestående
och att han, i den mån så visade sig påkallat,
komme att lämna sin medverkan
till att ärendets handläggning ytterligare
påskyndades.
Något slutligt avgörande i frågan har
ännu icke träffats.
Rörande de i denna sak föreliggande
omständigheterna ber jag att få hänvisa
till min förut omnämnda interpellation.
Då ytterligare dröjsmål i denna sak
bör undvikas, hemställer jag om andra
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
frågor:
1. Hur snart kan köpman K. V. Ödman
erhålla besked, huruvida han får
bebygga den öster om Svinesundsbrons
svenska landfäste belägna fastigheten
Skogar l48?
2. Kan man förvänta att, därest Ödmans
fastighet kommer att helt eller
delvis exproprieras för statens räkning,
de ekonomiska mellanhavanden, vilka
bli en följd härav, bliva snabbt reglerade?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 11.
Interpellation ang. förstärkning av personalvärdsorganisationen
inom försvaret.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr BARK, som yttrade: Herr talman!
Den 1 februari 1950 ingav Sveriges
socialdemokratiska ungdomsför
-
bund en skrivelse till statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
personalvårdsorganisationen inom
försvaret med hemställan om att en utredning
i frågan skulle företagas och
förslag till reformering av organisationen
skulle framläggas.
Kungl. Maj:t beslöt i maj 1950 att
överlämna denna liksom andra framställningar
i frågan till försvarets personalbehandlingsutredning
för att tagas
under övervägande vid fullgörande av
det utredningen meddelade uppdraget.
På utredningen skulle ankomma att avgiva
yttrande i ämnet i så god tid, att
därav betingat förslag kunde underställas
1951 års riksdag.
Att utredningen erhöll i uppdrag att
så snabbt inkomma med förslag i ärendet
torde väl få bedömas så, att Kungl.
Maj:t fann det ytterst angeläget att snarast
åstadkomma en fast personalvårdsorganisation
inom försvaret. Sedan den
fredsmässiga personalvårdsorganisationen
bildades den 1 januari 1946 har
nämligen organisationen haft provisorisk
karaktär, vilket huvudsakligen motiverats
med att erfarenheter av organisationen
först måste skapas, innan
ett slutgiltigt ställningstagande sker.
Frågan om personalvårdsorganisationen
har även varit föremål för behandling
av 1945 års militärutredning och 1945
års försvarskommitté liksom av ÖB i
yttrande över de nämnda utredningarnas
förslag. Dessa förslag ha dock icke
föranlett någon väsentlig förändring av
organisationen.
Personalbehandlingsutredningen överlämnade
den 3 oktober 1950 sitt betänkande
med förslag till organisation av
försvarets personalvårdsverksamliet. De
olika remissmyndigheterna voro över
lag positivt inställda till en utbyggnad
av den lokala personalvårdsorganisationen.
Den av utredningen föreslagna regionala
organisationen avstyrktes dock
av de flesta remissmyndigheterna. Ställningstagande
togs icke i allmänhet till
den centrala ledningen, då utredningen
Nr 14.
20
Tisdagen den 17 april 1951.
Interpellation ang. förstärkning av personalvårdsorganisationen inom försvaret.
sedermera skulle framlägga slutgiltigt
förslag i detta avseende. Däremot gjorde
folkpartiets, bondeförbundets och socialdemokraternas
ungdomsförbund ett
gemensamt uttalande, där de understödde
kravet på en effektivare personalvårdsorganisation
inom försvaret.
Högerns ungdomsförbund undertecknade
icke uttalandet men biträdde i sitt
remissvar en utökning av personalvårdsorganisationen,
i huvudsak överensstämmande
med de ovannämnda politiska
ungdomsorganisationernas uttalande.
Den pressdiskussion, som följde efter
betänkandets överlämnande, var med
vissa undantag positivt inställd till en
effektivisering av personalvården inom
försvaret. En betydande opinion utan
hänsyn till partigränser står således
bakom förslaget. Det torde i detta
sammanhang vara av betydelse att notera,
att ungdomsorganisationerna, som
främst företräda de unga värnpliktigas
intressen, enigt kräva en effektivare
personalvårdsverksamhet.
I en försvarsmakt, som är byggd på
den allmänna värnpliktens idé och där
strävandena inriktas på att ta ut hela
värnkraften av folket, måste en effektiv
personalvård ha en avgörande betydelse
för effektiviteten. Det torde numera
vara ytterst få, som beteckna den militära
personalvården som »dalt». En
effektivt organiserad personalvårdsverksamhet
bidrager till att under fredstid
skapa förutsättningar för de värnpliktiga
att effektivt tillgodogöra sig
den militära utbildningen, vilket är av
yttersta betydelse för den militära effektiviteten.
Trots att dessa synpunkter
understrukits vid ett flertal tillfällen
av såväl militära som civila myndigheter,
har icke upprustningen inom detta
område hållit jämna steg med den materiella
och personella upprustningen
av försvaret i övrigt. I den effektiviseringsprocess,
som försvaret genomgår,
måste betydelsen av en effektiv personalvård
inses. Redan nu äro befattningshavarna
på förbanden — vilka ut
-
göras av deltidsanställda assistenter
och nio heltidsanställda befattningshavare
med tjänstgöring vid flera förband
samtidigt — överlastade med arbetsuppgifter,
vilket även är fallet med de fåtaliga
befattningshavarna i den centrala
ledningen inom försvarsstaben.
Då den inkallade personalen icke erhållit
kompensation för de senast inträffade
levnadskostnadsökningarna,
komma med all sannolikhet problemen
för de inkallade att ökas, samtidigt som
större svårigheter att lösa dem komma
att uppstå. Härtill kommer arbetsbelastningen
med de årligen återkommande
repetitionsövningarna inom armén.
Eftersom problemen finnas och dessa
måste lösas, får en viss del av dessa
arbetsuppgifter överlåtas på det aktiva
befälet, trots att den befälsbrist, som
för närvarande råder, i stället understryker
behovet av att det militära befälet
så långt möjligt avlastas från icke
fackmässiga arbetsuppgifter. Det torde
också vara av viss betydelse, att dessa
frågor handläggas av inom detta område
erfarna och väl utbildade befattningshavare.
Detta kommer icke att innebära,
att kontakten mellan befäl och
manskap minskas.
Även inom andra områden har personalvården
en stor uppgift att fylla.
Detta gäller icke minst samarbetet militärt—civilt
samt upplysningsverksamheten.
Inom det senare området är det
av yttersta betydelse för den militära
effektiviteten, att personalen erhåller
orientering om vilka värden, som försvaras
i vårt demokratiska samhälle,
liksom hur de världspolitiska händelserna
påverka förhållandena i vårt
land. Har icke personalen några insikter
i dessa frågor, saknas en av de viktigaste
grundförutsättningarna för skapandet
av ett effektivt försvar.
Kostnaderna för en utbyggnad av personalvårdsorganisationen
i enlighet med
det av personalbehandlingsutredningen
framlagda förslaget äro rimliga, även
mot bakgrunden av det nuvarande ekonomiska
läget. I relation till övriga ut
-
21
Tisdagen den 17 april 1951. Nr 14.
Interpellation ang. kompensation till ägare av hyresfastighet för vissa cmkostnaclsökningar.
gifter under fjärde huvudtiteln äro de
blygsamma. Sålunda innebära exempelvis
de sammanlagda kostnaderna för
organisationen knappt en tiondel av
vad som utgår till avlöning och pension
åt befattningshavarna vid försvarets
musikkårer, och i jämförelse med försvarskostnaderna
i sin helhet torde
man få räkna i delar av promille.
I statsverkspropositionen till årets
riksdag framhöll departementschefen
bl. a. följande: »Personalbehovet för
en eventuell regional organisation på
området och för de lokala personaltjänstorganen
äro frågor, som komma
under prövning vid behandling framdeles
av de ur statsverkspropositionen
utbrutna allmänna avlöningsanslagen
för försvarsgrenarna.»
Under hand har jag även erfarit, att
försvarsministern var beredd att till
årets riksdag framlägga ett av kostnadsskäl
nedprutat förslag till en förstärkning
av den lokala personalvårdsorganisationen,
vilket förslag skulle utgöra
en första etapp i uppbyggandet av en
fast personalvårdsorganisation inom
försvaret. I avlöningspropositionen har
dock försvarsministern sedermera anmält
sig förhindrad att framlägga något
förslag i ärendet.
Med hänsyn till att betydande belopp
under detta år ha avsatts till försvarets
upprustning är jag förvånad över att
icke försvarsministern framlagt förslag
om en förstärkning av personalvårdsorganisationen
till årets riksdag. Mot
bakgrunden av försvarsministerns och
regeringens i sin helhet visade intresse
och positiva inställning till skapandet
av en effektivare personalvårdsverksamhet
inom försvaret är jag desto mer
förvånad över att detta icke föranlett
ett positivt handlande.
1 anledning härav hemställer jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet få
rikta följande frågor:
1. Varför har icke förslag om förstärkning
uv personalvårdsorganisatio
-
nen inom försvaret förelagts årets riksdag?
2.
När avser regeringen att till riksdagen
framlägga förslag i ärendet?
Denna anhållan bordlädes.
I 12.
Interpellation ang. kompensation till
ägare av hyresfastighet för vissa omkostnadsökningar.
Ordet lämnades på begäran till
Herr BIRKE, som anförde: Herr talman!
I samband med förhandlingar under
föregående år mellan Sveriges fastighetsägares
arbetsgivareförbund och
Svenska fastighetsarbetareförbundet
gjorde regeringen den 3 mars följande
uttalande: »Regeringen är beredd att
1''r. o. in. den 1 oktober 1950 bereda
fastighetsägarna kompensation för de
kostnader denna nya lagstiftning medför
samt att genomföra sådan ändring i
hyresregleringslagen att detta är möjligt.
Huru detta skall utformas vill man
överlägga om med Sveriges fastighetsägareförbund.
»
Uttalandet är hämtat ur ett i samband
med förhandlingarna upprättat
förhandlingsprotokoll.
Den i regeringsuttalandet berörda
kompensationen avsåg kostnader, som
skulle uppkomma för särskild fridagsavlösare
för fastighetsarbetarna. Sådana
avlösare nödvändiggjordes av nya bestämmelser
i arbetstidslagen.
Någon kompensation har ännu icke
utgått till fastighetsägarna. Den 13 april
1951 har emellertid regeringen fattat
beslut rörande viss kompensation, nämligen
till ägare av fastigheter med deltidsanställd
fastighetsarbetare. Något
motsvarande beslut rörande fastigheter
med heltidsanställd personal har icke
fattats.
Nya förhandlingar mellan berörda
intresseorganisationer ha pågått under
innevarande år. Dessa förhandlingar ha
Nr 14.
22
Tisdagen den 17 april 1951.
Interpellation ang. kompensation till ägare av hyresfastighet för vissa omkostnadsökningar.
numera avbrutits, och fastighetsarbetarna
ha i dag nedlagt sitt arbete.
Det är uppenbart att den sålunda utbrutna
arbetskonflikten kan komma att
få mycket menliga följder för hyresgästerna.
I och med att all eldning upphör
i fastigheterna inom de berörda orterna
kommer rumstemperaturen efter hand
att nedgå på ett sätt, som kan medföra
allvarliga risker för folkhälsan. Det synes
mig vara oundgängligen nödvändigt
att varje åtgärd, som kan bringa konflikten
ur världen, med det snaraste
vidtages. Meningsskilj aktigheterna mellan
de båda parterna synas i och för
sig icke vara stora. Vad som i dagens
läge förhindrar en lösning av konflikten
synes vara regeringens vägran att
lämna fastighetsägarna kompensation
för de uppkomna omkostnadsökningarna.
Enligt min mening är denna vägran
icke sakligt motiverad. Det synes
mig som om tiden nu vore inne att ge
fastighetsägarna kompensation för omkostnadsökningar
och för penningvärdeförsämring
på samma sätt som i fråga
om övriga befolkningsgrupper. I
varje fall böra fastighetsägarna tillerkännas
så stor kompensation, som svarar
mot de i förevarande sammanhang
ifrågakommande ökningarna av lönekostnaderna.
Angående utformningen
av kompensationen synes det mig att
förhandlingar böra upptagas med Sveriges
fastighetsägareförbund.
Under åberopande av vad jag här
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få rikta följande
fråga:
Vill herr statsrådet inom regeringen
upptaga till omprövning frågan om en
sådan kompensation till fastighetsägarna,
att den pågående konflikten mellan
fastighetsägare och fastighetsarbetare
må kunna bringas att upphöra?
Denna anhållan bordlädes.
§ 13.
Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:
nr 603, av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 194, med förslag till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att fullgöra
repetitions- och beredskapsövningar
m. m.;
nr 604, av fru Nilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
201, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § civilförsvarslagen den 15
juli 1944 (nr 536), m. in.; och
nr 605, av herr Levin, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 189, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt
till jakt, m. m.
Dessa motioner bordlädes.
§ 14.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.08 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
23
Onsdagen den 18 april.
Kl. 11 fm.
§ 1.
Justerades protokollet för den 12 innevarande
april.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:
Till andra kammarens talman.
Med hänvisning till bilagda intyg anhåller
undertecknad om fyra veckors
permission från riksdagsarbetet.
Stockholm den IG april 1951.
Fritjof Lager.
Att riksdagsman Fritjof Lager på
grund av sjukdom (Bronchitis subacuta)
är arbetsoförmögen och i behov
av konvalescentvård minst t. o. m. 20
maj, intygas härmed.
Stockholm den IG april 1951.
John Takman,
leg. läk.
Kammaren biföll denna ansökan.
§ 3.
Herr talmannen meddelade att herr
Larsson i Luttra, som vid kammarens
sammanträde den 10 innevarande april
med läkarintyg styrkt sig vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.
§ 4.
I enlighet med kammarens därom
den 11 innevarande april fattade beslut
skulle nu företagas val av ej mindre
tjugufyra valmän för utseende av
dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
dels ock suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank
och kontor än även tolv suppleanter
för dessa valmän; och lämnades, då
till en början val av valmännen skulle
äga rum, på begäran ordet till
Herr ANDRE VICE TALMANNEN, som
yttrade: Herr talman! Vid vart och ett
av valen kommer att enligt bestämmelserna
i § 75 riksdagsordningen före
-
24
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
tes en »gemensam lista», vilken godkänts
av de av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen.
Talmannen kommer att framställa
proposition å godkännande av listan
och förklara därå upptagna personer
valda, såvida ej val med slutna sedlar
begäres av så stort antal ledamöter,
som angives i nämnda § 75 riksdagsordningen,
i vilket fall val med slutna
sedlar skall äga rum vid ett följande
sammanträde.
Den av herr andre vice talmannen
för val av valmännen avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:
Andersson i Löbbo
Johnsson i Kastanjegården
Andersson i Munkaljungby
Svensson i Grönvik
Bergström
Malmborg i Skövde
Eriksson i Sandby
Skoglund i Doverstorp
Johansson i Norrköping, fru
Stjärne
Mårtensson i Uddevalla
Persson i Norrby
Nilsson i Landskrona
Mosesson
Nordgren, fru
von Seth
Olsson i Gävle
Sandström, fru
Olsson i Mellerud
Nilson i Spånstad
Severin
Fröderberg
Skoglund i Umeå
Å q vi st
De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de
godkänt densamma.
Sedan herr talmannen uppläst denna
lista, blev den av kammaren godkänd;
och förklarades de personer, vilkas
namn upptagits å listan, utsedda till
valmän.
§ 5.
Företogs val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omnämnda
valmännen.
Den av herr andre vice talmannen
för detta val avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:
Forsberg
Sjölin
Gustafson i Dädesjö
Johansson i Norrfors
Jacobson i Vilhelmina
Gunnarsson
Humla, fru
Hjalmarson
Sköldin
Christenson i Malmö
Vigelsbo
Fagerholm
De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de
godkänt densamma.
Sedan herr talmannen uppläst denna
lista, blev den av kammaren godkänd;
och förklarades de personer, vilkas
namn upptagits å listan, utsedda till
valmanssuppleanter.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 4 och 5 omförmälda valen.
§ 7.
Föredrogos var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
följande på kammarens bord vilande
motioner, nämligen
nr 603 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
nr 604 av fru Nilsson m. fl.; och
nr 605 av herr Levin.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
25
§ 8.
Föredrogs den av herr Antby vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
för iståndsättande av vägar, som
under de senaste veckorna skadats till
följd av exceptionella väderleksförhållanden.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 9.
Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående bebyggande av viss fastighet
vid Svinesundsbron.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 10.
Föredrogs den av herr Bark vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående förstärkning av
personalvårdsorganisationen inom försvaret.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 11-
Föredrogs den av herr Birke vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående kompensation
Lands- och länsarkiven: Avlöningar.
till ägare av hyresfastighet för vissa
omkostnadsökningar.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 12.
Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion om
redogörelse till riksdagen för Europarådets
förhandlingar och FN:s arbete.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 13.
Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.
Punkterna 1—5.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 6.
Lands- och länsarkiven: Avlöningar.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 6, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för lands- och länsarkiven,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52, dels ock
till Lands- och länsarkiven: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 414 100 kronor, innebärande
en ökning med 2 500 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
26
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Lands- och länsarkiven: Avlöningar.
kammaren av fri! Hellström och fröken
Wetterström väckt motion (11:248),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att sju kanslibiträden vid
lands- och länsarkiven skulle uppflyttas
från lönegraden Ce 10 till Cell,
dels ock att ett förslagsanslag å 416 000
kronor måtte anvisas till avlöningar
vid lands- och länsarkiven.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 248,
a) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för lands- och länsarkiven,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;
b) till Lands- och länsarkiven: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 414 100 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz, Ohlon, Bergh, Söderquist,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Bergstrand, Kyling
och Widén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen
II: 248,
a) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för lands- och
länsarkiven att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;
b) till Lands- och länsarkiven: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 416 000 kronor.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Fru
HELLSTRÖM: Herr talman! Som
motionär i frågan angående uppflyttning
av sju kanslibiträden vid landsoch
länsarkiven en lönegrad skulle jag
vilja säga några ord.
I vår statsförvaltning äro alla övriga
kanslibiträden placerade i lönegrad
Cell, men underligt nog sitter det sju
kanslibiträden i lönegrad Ce 10, och
det är de sju kanslibiträdena vid landsarkiven
i Vadstena, Uppsala, Lund, Göteborg
och Härnösand samt vid länsarkiven
i Östersund och Visby. Riksarkivet
har i år i sina anslagsäskanden
-— liksom flera gånger förut — föreslagit,
att dessa kanslibiträden skulle uppflyttas
i samma lönegrad som andra
tjänstemän i motsvarande tjänsteställning.
Man kan ju undra, varför just
dessa sju blivit placerade lägre. Ja, upprinnelsen
torde vara den, att år 1934
föreslog landsarkivarien i Uppsala i en
skrivelse till riksarkivet att »med hänsyn
till landsarkivets hårt anlitade och
blott alltför knappa anslag» dåvarande
extra kanslibiträdestjänsten på landsarkivet
i Uppsala skulle ändras till e. o.
tjänst i sjätte lönegraden, vilken nu
motsvarar ungefär Ce 10. Denna lönegradsplacering,
som blivit prejudicerande
för alla sådana senare inrättade
tjänster vid lands- och länsarkiven, har
alltså tillkommit på grund av landsarkivets
i Uppsala knappa anslag år
1934. Alla andra kanslibiträden vid statens
verk äro, som sagt, placerade en
lönegrad högre.
I 1949 års statsverksproposition, åttonde
huvudtiteln, där samma anslagsäskande
var framställt, förklarade departementschefen:
»Enligt vad jag inhämtat
av den utredningsman, som för
närvarande är sysselsatt med utredning
av anställningsförhållandena för viss
biträdespersonal i statens tjänst, torde
det finnas goda skäl till att dessa kanslibiträden
icke skola vara lägre placerade
än övriga kanslibiträden inom
statsförvaltningen.» Så positivt yttrade
sig departementschefen då, men ändå
har ännu ingenting blivit gjort för att
rätta till denna orättvisa under de år
som gått sedan dess.
Det är ju faktiskt bara en fråga om
rättvisa. Varför skola just dessa sju av
alla kanslibiträden i Sveriges land stå i
en lägre lönegrad än som är normalt
för tjänsten? De utgöra bara en liten
grupp tjänstemän, som väl just därför
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
27
inte kunnat göra sin stämma hörd. Jag
anser, att det är en klar orättvisa att
inte rätta till ett sådant förhållande.
De fylla ett permanent behov, och det
fordras särskilda kvalifikationer av
dem, som inte fordras av alla andra
kanslibiträden.
Dessa kanslibiträden ha många arbetsuppgifter.
De måste äga inte bara
perfekt färdighet i maskinskrivning
utan även språkkunskaper. De måste
vara historiskt allmänbildade och ha
förmåga att läsa äldre skrift. De ha
alltså minst den utbildning, som normalskolekompetens
ger. Av kanslibiträdena
vid lands- och länsarkiven fordras
samma kvalifikationer som för dem,
som äro anställda vid riksarkivet, men
ändå äro dessa senare placerade en
lönegrad högre. Jag har hört mig för
om kanslibiträdenas arbetsuppgifter vid
länsarkiven. De äro sysselsatta med
mångahanda olika uppgifter, såsom diarieföring,
förtecknings- och arkivordningsarbeten,
utredningar, besvarande
av förfrågningar, bokföring, in- och utlåning,
maskinskrivning, katalogisering
av böcker och ibland tjänstgöring i expedition.
Dessutom få de ofta göra utredningar
och forskningar för myndigheters
och enskildas räkning i arkivbestånden,
och det är ett högt kvalificerat
arbete. Det ställs stora fordringar
på specialkunskaper för att
kunna utföra dessa skiftande arbeten.
Dessutom måste man understryka, att
vid vart och ett av landsarkiven finns
det endast en kanslibiträdestjänst. Därför
blir dessa befattningshavares tjänstgöring
mer mångskiftande än i ett verk
med flera kanslibiträden, och det fordras
därför mer av dem.
I detta fall är det inte nödvändigt att
invänta tjänsteförteckningsrevisionen,
då ju dessa tjänstemäns uppflyttning i
den löneklass, där de rättvisligen borde
vara, inte kan medföra några som helst
konsekvenser för andra tjänstemannagrupper.
Dessutom medför denna uppflyttning
en kostnad av endast 270 kro
-
Lands- och länsarkiven: Avlöningar.
nor om året per tjänsteman, alltså för
dessa sju tjänster sammanlagt 1 900 kronor.
Vi motionärer ha därför begärt,
att anslaget till avlöningar å lands- och
länsarkiven höjes från föreslagna
414 000 kronor till 416 000 kronor. Det
är ju en så liten förbättring i löneförhållandena
för dem det berör, att den
säkert spelar mindre roll än känslan av
att äntligen bli rättvist och lika placerad
i förhållande till andra motsvarande
tjänstemän. Lands- och länsarkivarierna
lika väl som riksarkivarien
äro och ha länge varit ivriga förespråkare
för att denna uppflyttning skall
komma till stånd. De ha i flera skrivelser
framhållit orättvisan i att låta denna
lilla grupp av kanslibiträden, på vilka
det ställs större kompetenskrav än på
motsvarande tjänstemän på andra håll
inom statsförvaltningen, stå kvar i en
lägre löneställning. De ha menat, att
denna orättvisa inte får existera. Utskottet
säger ju också i sitt utlåtande,
för vars positiva inställning jag naturligtvis
är tacksam, att departementschefens
uttalande 1949 »synes tala för
att Kungl. Maj :t tager förevarande fråga
under förnyad omprövning och för
riksdagen framlägger det förslag i ämnet,
vartill en dylik omprövning må
giva anledning». Men utskottet är ändå
inte berett att yrka bifall till motionen.
Ett tiotal utskottsledamöter ha emellertid
varit av annan mening och yrkat
bifall till motionen.
Herr talman! Av vad jag här anfört
hoppas jag att det står klart, att det
inte kan vara förenligt med billighet
och rättvisa, att några få befattningshavare,
av vilka det dessutom fordras
särskilda kvalifikationer, skola i avlöningshänseende
stå tillbaka för motsvarande
befattningshavare inom den
övriga statsförvaltningen. Det måste anses
vara en stadfäst regel, att kanslibiträden
skola hänföras till elfte lönegraden.
Ett orättvist undantag från
denna regel kan bli tillrättalagt om motionen
bifalles. Jag ber därför, herr tal
-
28 Nr 14. Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Kungl. biblioteket: Bokinköp och bokbindning.
man, att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Den ärade talarinnan citerade ju
vad departementschefen sade redan
1949 i denna fråga. Nu har utskottet
understrukit rättvisekravet i vad som
motionärerna här ha lagt fram. Jag hoppas
att den vältalighet den ärade talarinnan
lade i dagen kommer att påverka
Kungl. Maj:t att framlägga förslag
så snart som omständigheterna det
medge.
I den mån den ärade talarinnans anförande
innebar en kritik mot utskottet
för att det inte gått så långt att det
tillstyrkt bifall till motionen vill jag
säga, att när det gäller frågor av denna
art är utskottet alltid utomordentligt
försiktigt. Det vet nämligen inte vilka
skäl som varit utslagsgivande för Kungl.
Maj:t. Därför brukar utskottet använda
metoden att i sin skrivning i motiveringen
ange och särskilt understryka
den ståndpunkt, som vi ha i avdelningen
och i utskottet. Det ha vi gjort
i detta fall. Jag tror att detta är så
långt vi för närvarande kunna komma.
Men jag är överens med motionärerna
om att denna sak bör ordnas utan allt
för lång tidsutdräkt.
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Hellström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
6:o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 117
ja och 68 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.
Punkterna 7—11.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 12.
Kungl. biblioteket: Bokinköp och bokbindning.
Efter föredragning av punkten yttrade
Herr
BRACONIER: Herr talman! Riksbibliotekarien
har hemställt om en
ökning av det anslag som här är i
fråga med 50 000 kronor. De vetenskapliga
biblioteken och även andra bibliotek
befinna sig i en kris vad anslagen
beträffar. På grund av prisstegringen
räcka anslagen inte ens till för
att hålla standarden i fråga om det bokbestånd
som man tidigare hade. Med
hänsyn till den snabba utveckling som
skett på vetenskapens alla områden och
tillkomsten av en rad nya professurer
säger det sig självt, att det med ett anslag,
som är oförändrat medan priserna
stiga på detta sätt, i längden blir
ytterst kannbart för biblioteken att
fylla sin uppgift. Det är naturligt att
statsutskottet i nuvarande läge inte kun
-
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
29
nät tillstyrka riksbibliotekariens yrkande.
Jag har emellertid velat fästa
uppmärksamlvten på att i längden kunna
svensk forskning och svensk vetenskap
inte behålla sin standard, om de
inte få det nya tillskott av litteratur, som
vetenskapsmän och forskare behöva.
Det är möjligt att det skulle behövas en
ytterligare specialisering av biblioteken,
så att vissa bibliotek finge koncentrera
sig på vissa områden för att
man över huvud taget skall kunna
täcka det behov av litteratur som krävs.
Jag förstår mycket väl att statsutskottet
under nuvarande förhållanden inte
har kunnat gå med på den höjning som
begäres. Jag hoppas emellertid att statsmakterna
för framtiden skola besinna
den utomordentligt svåra situation, som
de vetenskapliga biblioteken befinna sig
i. Om vi vilja behålla den vetenskapliga
standard och den forskningsstandard,
som innebär att Sverige på vetenskapens
och forskningens fält står i
första ledet, tror jag att man inte kan
försumma det område det här gäller.
En försummelse härutinnan skulle innebära
jämväl en kulturell nedgång,
som skulle bli ganska farlig för hela
den svenska kulturutvecklingen. Jag
hoppas, såsom jag tidigare sade, att vi
inom en ganska snar framtid skola få
möjlighet att se till att de svenska vetenskapliga
biblioteken och även de
andra biblioteken bli väl rustade för
sin uppgift.
Med hänsyn till att utskottets utlåtande
är enhälligt har jag, herr talman,
icke något yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.
Punkterna 13—50.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 51.
Bidrag till Svenska ekumeniska nämnden.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bidrag till Svenska ekumeniska nämnden.
Göransson m. fl. (I: 77) och den andra
inom andra kammaren av herr Hoppe
in. fl. (II: 97), hade hemställts, att riksdagen
måtte anvisa ett belopp av 36 260
kronor till gäldande av den svenska andelen
av årsavgiften för år 1951 till
Kyrkornas världsråd.
Uiskoltet hemställde, att motionerna
I: 77 och II: 97 icke måtte av riksdagen
bifallas.
Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo, Mannerskantz, Ohlon, Ivar
Persson, Bergh, Söderquist, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Svensson
i Grönvik, Ståhl, Bergstrand, Hoppe,
Ktjling, Onsjö och Widén, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 77 och II: 97, till Bidrag till Svenska
ekumeniska nämnden för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av 20 000 kronor.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Herr SVENSSON i Grön vik: Herr talman!
På denna punkt redovisar statsutskottet
en motion, som väckts i båda
kamrarna vid innevarande riksdags
början. Den avser att riksdagen skulle
på riksstaten uppta ett belopp till Kyrkornas
världsråd. Det är alldeles onödigt,
tror jag, att närmare utveckla betydelsen
av denna verksamhet, till vilken
initiativet på sin tid togs från
svensk sida. Det var som bekant ärkebiskop
Nathan Söderblom, som tog
initiativet till den första världskyrkokonferensen,
då han inbjöd till det ekumeniska
mötet i Stockholm 1925.
Det har ju utvecklats ett samarbete
på detta område av stora mått. Jag
tycker att detta är en verksamhet, som
man inte minst i nuvarande tid bör
vara intresserad av att uppmuntra. Jag
tror att på det internationella området
har verksamheten en förmåga att verka
utjämnande, så att människorna få lättare
att förstå varandra och överbrygga
de motsättningar, som så rikligt äro till
30
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Bidrag till Svenska ekumeniska nämnden.
finnandes. Motionärernas antal vittnar
om att det inom kamrarna föreligger
ett mycket starkt intresse, som går i
den riktningen. Då det nu förhåller sig
så att i både Danmark och Norge anslag
utgå på statsbudgeten för detta
ändamål, tycker jag att det är skäl i
att vi, som ändå ha bättre resurser än
båda dessa länder, inte ställa oss alldeles
utanför. Jag skyndar mig emellertid
att säga, att vi inte helt ställt oss
utanför denna verksamhet, ty Kungl.
Maj:t har av medel, som stå till Kungl.
Maj:ts förfogande, anslagit visst belopp
för ändamålet i fråga. Men det är
icke så stort att det räcker.
Det är alltså två saker som motivera
denna framställning. Dels är det så,
att om riksdagen fattar beslut om att
uppföra anslaget i fråga på riksstaten,
så innebär detta ett så att säga officiellt
erkännande av denna verksamhets
betydelse. Dels •— och det är naturligtvis
den närmaste anledningen till
att frågan kommit fram -— har det en
stor ekonomisk betydelse för verksamheten
om det beviljas ett statsbidrag.
Jag är visserligen av den uppfattningen
att vi vid behandlingen av alla
frågor i nu rådande läge böra vara
utomordentligt återhållsamma. Jag vill
göra gällande, att när vi behandlat den
huvudtitel, som nu är uppe till behandling
i kammaren, ha vi iakttagit en
hård sparsamhet, som i en hel del fall
verkat nästan besvärande. Många framställningar
som gjorts ha varit av en
sådan art att man haft mycket svårt
att motsätta sig bifall till dem. Men
ändå har statsutskottets majoritet i
detta liksom i andra fall nästan järnhårt
hållit på Kungl. Maj:ts förslag.
I denna punkt ha några av oss gått
på en avvikande mening. Vi ha gjort
ett avsteg från den eljest följda linjen
och ställt oss i viss mån tillmötesgående.
Vi ha emellertid icke tillstyrkt
motionen i hela dess utsträckning, utan
vi ha gått på en kompromiss. Som
kammarens ledamöter finna av den re
-
servation, som är fogad vid denna
punkt, är det så, att statsutskottet delat
sig på två lika stora hjlfter. Det är
något som icke händer så ofta. Det var
lotten som avgjorde att Kungl. Maj :ts
förslag blev utskottets förslag och att
det förslag, som nu föreligger med tillstyrkan
om bifall i viss utsträckning
till motionen, blev reservation.
Herr talman! Även med fullt beaktande
av värdet av den återhållsamhet,
som i varje fall de som stå för majoritetsförslaget
i detta ärende velat hävda,
så tror jag dock att det finns vissa frågor
som äro av sådan art att man bör
göra ett avsteg från den allmänna sparsamhetssynpunkten.
Det kan icke hjälpas
att detta just är en sådan fråga.
Det är denna omständighet som är utslagsgivande
till förmån för reservationen,
till vilken jag alltså ber att få
yrka bifall.
Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag skall be att få säga några ord som
talesman för den halva inom statsutskottet,
som med lottens hjälp kommit
att diktera det utlåtande som här föreligger.
Det finns väl ingen som har någonting
att invända mot alla ärliga försök
att bygga ut ett vidgat internationellt
samarbete. Sådan världen i dag ser ut
kan man väl säga, att alla redbara strävanden
i detta avseende kunna vara
värda både uppmuntran och ekonomiskt
stöd. Yi ha emellertid i vår tidigare
verksamhet, när det gällt att lämna
stöd på sådana här punkter, utgått
ifrån att det mera regelmässiga stödet
bör lämnas till organisationer som representera
vad man kan kalla de samlade
folkgrupperna i detta land och
som alltså ej anknyta till några särintressen
av det ena eller det andra slaget,
det må vara religiösa eller politiska
särintressen. Jag tror nog att det
skulle vara ganska riktigt om vi även
i fortsättningen i det stora hela kunde
hålla fast vid den linjen.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
31
Nu har ju Kungl. Maj:t under tidigare
år av medel som stått till förfogande
lämnat ett visst understöd till
den konferensverksamhet som förekommit
från Kyrkornas världsråds
sida. Därmed har ju Kungl. Maj:t givit
så att säga en liten uppmuntran åt
verksamheten på denna punkt. Vi anse
i det utlåtande som här föreligger och
som redan i och för sig innebär en
kompromiss mellan olika uppfattningar
hos skilda personer, att vi kunna vara
med om att låta Kungl. Maj:t även i
fortsättningen handla på detta sätt.
Men vi vilja icke vara med om att på
riksstaten för ändamålet uppföra ett
belopp, som är avsevärt större än det
som tidigare utgått.
Det är naturligtvis riktigt att vad
man kunnat få ihop icke täckt omkostnaderna.
Men det förefaller mig som
om det ej borde vara omöjligt att på
frivillig väg genom kollektmedel från
de religiösa organisationerna fylla ut
vad som behövs, om de anse att denna
verksamhet är så utomordentligt värdefull.
Det är ju så att vi i övrigt på
den ena punkten efter den andra fått
vara utomordentligt sparsamma. Vi ha
fått avvisa krav på anslag beträffande
saker som åtminstone ur min synpunkt
sett ha förefallit synnerligen belijärtansvärda.
Då kan man ifrågasätta, om
man på en sådan punkt som denna,
där det dock borde finnas möjligheter
att skaffa medel från annat håll för att
täcka vad som behövs för verksamheten,
skall bevilja ett icke obetydligt
anslag.
Nu har man sagt, att i Danmark och
Norge träder man från statsmakternas
sida in för en understödjande verksamhet
härvidlag. Det kan i och för sig
vara en riktig uppgift. Men jag undrar,
om man i den svenska riksdagens diskussioner
skall icke bara behandla de
riktlinjer som i allmänhet följas här
utan också blanda in ståndpunktstaganden
till olika detaljfrågor som kunna
förekomma i andra länders parla
-
Bidrag till Svenska ekumeniska nämnden.
ment. Då är jag rädd för att vi komma
in på en diskussion som kommer att
förrycka hela perspektivet i fråga om
våra överläggningar i de olika frågorna.
Herr talman! Detta är vad som legat
bakom ståndpunkten hos den ena halvan
inom utskottet, som med lottens
hjälp, såsom jag förut sade, fått majoritet.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr SVENSSON i Grönvik (kort genmäle)
: Herr talman! Jag lyssnade mycket
uppmärksamt på herr vice ordförandens
i andra avdelningen motivering
för det avstyrkande som han kom
fram till. Om jag icke hörde fel betraktar
han denna fråga såsom utslag
av något slags särintresse. Jag måste
säga att om detta är riktigt kan jag
icke följa honom. Jag ser ingen möjlighet
att betrakta ett ärende av sådan
art som det föreliggande som uttryck
för ett särintresse. Det har nämligen
en sådan betydelse att jag icke kan betrakta
det på det sättet. Det är här
fråga om ett intresse som har stor och
allmänt internationell betydelse. Och
dess bättre omfattas det av en så stor
del av det svenska folket, att man varken
kan eller bör kalla det för ett särintresse.
Herr WALLENTHEIM (kort genmäle):
Herr talman! Då jag talade om särintresse
tänkte jag närmast på den sats i
motionen, där man talar om att en
kommission sysselsätter sig med de
olikheter på trosåskådningens och kyrkoförfattningens
områden som skilja
kyrkorna åt. »Världsrådets studieavdelning»,
heter det vidare, »söker klarlägga
de uppgifter som det moderna
arbetslivet och nutida sociala förhållanden
ställa kyrkorna inför; denna
avdelning har fått bidraga till att väcka
och stärka kyrkosamfundens sociala
ansvarskänsla.»
Det var detta jag tänkte på, herr talman,
då jag talade om särintresse.
32
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Bidrag till Svenska ekumeniska nämnden.
Herr HOPPE: Herr talman! Jag har
med tillfredsställelse konstaterat, att
vid behandlingen av detta ärende såväl
på avdelningen som i utskottet har det
rått en — om jag får använda uttrycket
— fullständig enighet så till vida,
att man menat, att den gärning som
Kyrkornas världsråd utför är värd
uppmuntran. Herr Wallentheims yttrande
här går icke emot en sådan uppfattning.
Behandlingen av ärendet både
på avdelningen och i statsutskottet har
också varit sådan, att jag från mina utgångspunkter
icke haft någon anledning
att beklaga mig. Jag skulle, hem
talman, vilja ödmjukt erkänna, att den
ende som icke skött sig vid detta tillfälle
är den som för närvarande har
ordet. Det råkade nämligen vara så
att i statsutskottet stodo två lika stora
hälfter mot varandra. Jag fick det obehagliga
uppdraget att draga lotten och
gjorde mig skyldig till smaklösheten
att draga galen lott. Det är därför vi
stå på reservationen.
Skillnaden i uppfattningarna, åtminstone
sådana de kommit till uttryck
här, är emellertid icke så stor som man
eventuellt kunde tänka sig. De femton
som stå för utskottets utlåtande tänka
välvilligt om den gärning som utförts
av Kyrkornas världsråd men mena, att
man ej bör taga upp ett nytt anslag på
staten utan att Kungl. Maj :t, liksom
skett vid tidigare tillfällen, skall kunna
giva något mindre belopp för att stödja
verksamheten. Yi reservanter —- den
andra halvan — ha menat att det varit
önskvärt att man beviljat hela det belopp
som begärts. Men vi ha stannat
vid 20 000 kronor såsom utgörande det
som är nödvändigt för att Kyrkornas
världsråd skall kunna klara sina affärer
och med framgång fortsätta sitt
arbete.
När man från utskottets sida menar
att det icke är så mycket som skiljer
det ena förslaget från det andra och
att Kungl. Maj :t har pengar till förfogande
för att hjälpa, så nämner man
ingenting närmare om Kungl. Maj:ts
möjligheter. Jag har sökt skaffa besked
om detta, och jag tror icke att det
är fel, om jag säger att Kungl. Maj:t
förfogar icke över sådana medel, att
Kungl. Maj :t kan lämna bidrag av tillnärmelsevis
den storleksordning reservanterna
föreslå.
När det gäller frågan om de uppgifter
som Kyrkornas världsråd har sig
förelagda, kan jag gärna anknyta till
vad herr Wallentheim anförde. Det är
av högsta nöden i denna oroliga, trasiga
och hotfulla tid, att man tar vara
på alla möjligheter och alla ärliga strävanden
som gå ut på att stödja internationellt
samarbete. Man använder
icke för starka eller för stora ord, om
man dristar sig att säga, att det är troligt,
ja rätt säkert, att den insats som
Kyrkornas världsråd kommer att utföra
kan komma att bli av verkligt stor
betydelse. Men är det så, herr talman,
ifrågasätter jag, om det är förenligt
med god ekonomi och ansvarskänsla
att icke åt en så värdefull och hoppingivande
internationell sammanslutning
som Kyrkornas världsråd giva det
stöd som är behövligt.
Jag skall i varje fall inte för närvarande
ytterligare motivera detta. Jag
vill, herr talman, bara sluta med att
säga att statsutskottets andra avdelning
ju, som den aktade ordföranden i avdelningen
redan här erinrat om, har
ålagt sig den yttersta sparsamhet vid
behandlingen av åttonde huvudtiteln.
Ibland har det varit påkostande att säga
nej till ett och annat anslag som har
önskats, och man har liksom ecklesiastikministern
på sin tid anfört starka
skäl för ökade anslag. Men vi ha nödgats
säga nej på grund av det finansiella
läget. På denna punkt har jag emellertid
inte med gott samvete kunnat säga
nej. Jag har liksom bland andra den
kände sparsamhetsvännen herr Svensson
i Grönvik anslutit mig till reservationen.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
33
Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag vill först ge uttryck åt min
tillfredsställelse över det objektiva sätt,
på vilket herr Wallentheim har behandlat
detta ärende.
Jag kan ansluta mig till mycket av
vad herr Wallentheim sade, men jag
skulle vilja replikera honom på en enda
punkt. Det gäller talet om särintresse.
Jag vill bara hänvisa till vad som säges
i motionen: »Genom sin hjälpavdelning
har världsrådet sedan krigsslutet förmedlat
en mycket omfattande hjälp åt
de nödlidande på kontinenten, främst
från Förenta staterna, men även från
ett flertal andra länder, däribland Sverige,
och utför alltjämt ett betydelsefullt
arbete till hjälp åt flyktingar.»
Den hjälp, som rådet sålunda har lämnat,
kan knappast sägas ge belägg för
att stöd åt världsrådets verksamhet är
att främja ett särintresse, utan här utföres
en objektivt inriktad hjälpverksamhet
och humanitär insats på bred
bas. Jag har haft glädjen att på nära
håll något följa rådets arbete, och jag
kan betyga vilken utomordentlig insats
detta har gjort i nämnda avseende. Jag
tycker alltså i likhet med herr Svensson
i Grönvik att man inte kan säga, att det
här är fråga om ett särintresse, utan att
det är goda skäl för den svenska riksdagen
att liksom den danska och den
norska stödja världsrådets verksamhet.
Häruti instämde herr Gustafsson i
Borås.
Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
När herr Hoppe och herr Wiklund tala
om den försonliga tonen — eller hur
orden nu föllo — vill jag än en gång
understryka, att vad utskottet här föreslår
är en kompromiss mellan olika
uppfattningar. Det är kompromissen jag
talat för.
Herr Wiklund anförde här, att världsrådet
har ägnat sig åt en uppgift som
inte kan kallas särintresse. Det må nu
vara sant att den verksamhet som av
-
Bidrag till Svenska ekumeniska nämnden.
ser hjälp åt nödlidande på kontinenten
kan sägas vara ett mera allmänt intresse,
men då kan man fråga sig, om
det verkligen skall behövas ytterligare
organisationer för tillgodoseende av sådana
uppgifter. Räcker det inte med
dem som redan tidigare finnas?
Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Det är sannolikt att de medel,
som ha förmedlats genom världsrådet,
inte skulle stå till förfogande för en förmedling,
som skulle ligga på en mera
allmän, profan bas än världskyrkorådet.
Jag tror med andra ord att det är nödvändigt
att vi ha detta internationella
centrum för en förmedling av de särskilda
medel, som ställts till förfogande
för humanitär verksamhet.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
51 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
3—Andra kammarens protokoll 1951. Nr It.
34
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Uppsala universitet: Engångsanslag för vissa vetenskapliga institutioner.
Därvid avgåvos 98 ja och 99 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.
Punkterna 52—80.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 81.
Uppsala universitet: Engångsanslag för
vissa vetenskapliga institutioner.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 84, föreslagit riksdagen att till
nämnda ändamål för budgetåret 1951/52
anvisa ett reservationsanslag av 240 000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Lundberg väckt motion
(II: 234), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den under förevarande
anslag uppförda anslagsposten
till instrumentell utrustning m. in. för
klimat- och undertryckskammaranläggningen
måtte höjas till 70 000 kronor
och att till Uppsala universitet: Engångsanslag
för vissa vetenskapliga institutioner
för budgetåret 1951/52 måtte
anvisas ett reservationsanslag av 275 000
kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen II: 234,
till Uppsala universitet: Engångsanslag
för vissa vetenskapliga institutioner för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 240 000 kronor.
Efter föredragning av punkten yttrade:
Herr
LUNDBERG: Herr talman! Att
jag har begärt ordet på denna punkt beror
på att jag har väckt en motion i anslutning
till propositionen. Denna mo
-
tion berör i främsta rummet arbetsfysiologi,
och jag har tagit upp frågan i
detta sammanhang emedan 1949 års
riksdag beviljade 95 500 kronor för inrättande
av en kombinerad undertrycks-
och klimatkammare vid Uppsala
universitet. Redan 1946 förekom ett anslag
på 20 000 kronor för detta ändamål.
Nu har arbetet kommit så långt, att
undertryckskammaren i stort sett har
färdigställts i vad det gäller den grövre
installationen, men vi sakna instrumentell
utrustning för att kunna fullfölja
det arbete, för vilket undertryckskammaren
är avsedd. Det är anmärkningsvärt
att denna viktiga möjlighet att på
medicinsk väg undersöka lämpligheten
hos flygets personal och att nyttja undertryckskammaren
även för civila ändamål
nu hindras genom att vi icke
kunna få tillräcklig utrustning för att
fullgöra arbetet.
Utskottet anför ekonomiska skäl för
sitt ståndpunktstagande, men jag vill
fråga: Vad kostar en flygolycka i detta
land, och vad kostar det exempelvis att
göra den undersökning som måste följa
på en flygolycka? När vi för en billig
penning ha kunnat bygga denna undertryckskammare
vid Uppsala universitet
så att den nu står färdig och kan tagas
i bruk bara vi få instrument till förfogande,
anser jag det orimligt att inte
fullfölja detta arbete.
Men det är inte endast undertryckskammaren
det här gäller. Vi ha även i
anslutning till den byggt en klimatkammaravdelning
som till största delen skall
användas för behandling av arbetsfysiologiska
problem. Arbetsförhållandena
för skogsarbetare, jordbrukare, gruvarbetare
m. fl. behöva undersökas, och
man behöver också undersöka vilken
klädedräkt som är lämpligast för dem.
När nu denna viktiga verksamhet har
kunnat påbörjas, är det angeläget att
man fullföljer byggandet av denna klimatkammare,
som såvitt jag kan förstå
skulle få en sådan utformning, att den
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
35
Uppsala universitet: Engångsanslag för vissa vetenskapliga institutioner.
blir säregen icke endast i vårt land utan
även i världen i övrigt.
Jag undrar vad de reumatiska sjukdomarna
kosta land och folk i lidande
och pengar. Till stor del ha de sin upprinnelse
i olämpliga arbetsförhållanden,
och man har här en möjlighet att bidraga
till att komma till rätta med dem.
Utskottet har självfallet resonerat så,
att har man givit sig in i flyget eller
har man givit sig till att bli skogsarbetare,
jordbrukare eller gruvarbetare, får
man också ta de risker som följa med
arbetet. Men det är väl ändå så, att alla
förebyggande åtgärder som samhället
kan vidta för att skj^dda den arbetskraft,
som är nödvändig ur olika synpunkter,
också böra vidtagas.
Att fullfölja hela arbetet skulle kosta
70 000 kronor. Kanslern har prutat ned
beloppet till 35 000 kronor, och statsrådet
har ytterligare gjort en inskränkning
som i praktiken innebär att de
35 000 kronor som nu föreslås till detta
ändamål skulle reduceras med ytterligare
ca 20 procent.
Det kan givetvis sägas, att man inte
kan begära att kanslern skall ha förståelse
för detta problem, ty han sysslar
ju med andra ting än skogsarbete,
jordbruksarbete och gruvarbete. När
han skulle reducera anslagen gjorde
han det givetvis schematiskt utan tanke
på att det här gäller värden, som kanhända
inte fullt kunna mätas i pengar.
.lag ser emellertid saken så, att om riksdagen
beslutar att följa den väg som jag
har anvisat i min motion, ger den möjligheter
att fullfölja utbyggnaden av undertryckskammaren
och att bygga ut
klimatkammaren, så att den i full utsträckning
kan användas för sin uppgift.
Nu talas det givetvis om det ekonomiska
läget, och det hänvisar man också
till i utskottets utlåtande, som är så
välvilligt skrivet, att utskottet borde ha
yrkat bifall till min motion om det hade
fullföljt sill tankegång. Niir utskottet nu
ändå följer Kungl. Maj ds förslag vill jag
fråga, om vi ha råd att skjuta ett avgörande
i dessa frågor på framtiden. Jag
har den uppfattningen, att så icke är
förhållandet. När vi ha fått dessa möjligheter
till vårt förfogande, böra vi
också kunna anvisa de 35 000 kronor,
som ytterligare behövas för detta ändamål.
Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till min motion nr II: 234.
Jag begär där, att anslaget skall höjas
med 35 000 kronor, och för dessa pengar
ha vi möjlighet att fullgöra ett av riksdagen
förut avsett arbete. Jag tror att
det är väl använda pengar, och att utgiften
skall kunna försvaras ur både
ekonomiska, humanitära och andra synpunkter.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Här ha vi en av de många framställningar,
som äro mycket starkt sakligt
motiverade. Jag har redan antytt,
att vi vid prövningen av alla dessa
framställningar ha måst inrikta oss på
att konsekvent följa Kungl. Maj ds förslag.
Jag medger gärna, att den närmast
föregående talaren har utvecklat starka
sakliga argument för sin framställning.
Han ställde åtskilliga frågor, vad det
ena och det andra kostade. Ja, saken är
kanhända inte fullt så enkel, att man
skulle avlägsna varje skymt av olycksrisker
på alla dessa områden därest man
inrättade denna klimatkammare, och
därför kan man inte utan vidare jämföra
kostnaden med vad ett olycksfall
kan kosta. Å andra sidan vill jag gärna
medge, att det iir bekymmersamt att vi
inte kunna gå med på cn anslagsökning
som skulle möjliggöra en så nyttig och,
som herr Lundberg sade, så framgångsrik
verksamhet för att minska olycksfallsfrekvensen
på olika områden. .lag
tror att man kommer sanningen närmast
om man resonerar på det sättet
och inte kategoriskt frågar, vad den och
den olyckan kostar, och tar för givet
att denna klimatkammare skulle kunna
36
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Uppsala universitet: Engångsanslag för vissa vetenskapliga institutioner.
hindra olyckorna. Jag tror att vi få gå
en medelväg i det fallet.
Herr Lundberg medgav, att utskottets
motivering inte är alldeles kärvt avvisande.
Vi ha till och med uttalat: »Det
hade givetvis varit önskvärt att ifrågavarande
anläggning kunnat fullständigt
utrustas redan under budgetåret 1951/
52, men» — här kommer det — »utskottet
anser sig i nuvarande ekonomiska
läge icke böra tillstyrka en höjning av
förevarande anslag utöver det belopp,
som för nästa budgetår äskats av Kungl.
Maj :t.»
Ja, det är den vanliga visan som kommer
igen på så många olika punkter i
denna huvudtitel. Vi stå i detta läge,
och vi ha känt vårt ansvar för att såvitt
det är möjligt söka hålla oss inom den
ekonomiska ram, som Kungl. Maj:t i
statsrådet har dragit upp för budgetåret
och inte velat låta den förberedande instansen,
d. v. s. utskottet, göra det omöjligt
för regeringen att komma till det
beräknade resultatet.
Detta är alltså den väsentliga orsaken
till att vi inte ha ansett oss kunna vara
med om att höja detta anslag, som eljest
-— jag återupprepar det — hade varit
befogat. Eftersom det här inte rör sig
om så stora belopp, kan man naturligtvis
säga, att anslaget inte spelar någon
större roll i en miljardbudget. Man hör
ofta det där talet om att det är starka
motiv för ett anslag och att det inte spelar
någon roll i det stora sammanhanget,
men lägger man ihop samtliga sådana
anslag, blir det inte obetydliga belopp.
På det sättet har utskottsavdelningen
måst resonera för att såvitt möjligt vara
konsekvent i sitt ställningstagande.
Herr Lundberg säger nu litet ironiskt,
att kanslern inte skulle vara så sakkunnig
på de olika arbetsområdena. Vi ha
emellertid inte stött oss så mycket på
kanslerns motivering. Men jag tror att
det är vanskligt att uttala sig om kanslerns
omdöme så som om hans inställning
berodde på en mindre grad av
sakkunskap på det område det här gäl
-
ler. Jag tror man måste bedöma saken
från något andra utgångspunkter.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr LUNDBERG: Herr talman! Den
föregående ärade talaren sade, att vi
måste konsekvent hålla på Kungl. Maj ds
förslag. Jag har all respekt för en sådan
inställning. Men alldeles för en stund
sedan talade herr Svensson i Grönvik
i en annan anda, och jag måste säga,
att när man väger de olika kraven mot
varandra kan jag inte komma bort ifrån
att detta är ett område, där samhället
med billiga pengar kan skydda medborgarna
från att utsättas för sjukdomar
och olyckor, som ha mycket allvarliga
konsekvenser för hela det svenska folkhushållet.
Jag har inte sagt att jag tror att man
skulle kunna avlägsna varje skymt av
olyckor. Men hela vår medicinska verksamhet
har ju ändå strävat till att
skydda människorna för olyckor och
sjukdom, och man har ju ansett det
vara av vikt och värde att sätta in åtgärderna
på ett tidigt stadium. Herr
Svensson i Grönvik, som är praktisk
jordbrukare och även känner till hur
det är med arbetet i skogen, vet att inte
minst skogsarbetarna men även gruvarbetarna
och jordbrukarna äro utsatta
för risker i fråga om exempelvis
folksjukdomen reumatism, som vi icke
skola underskatta.
Sedan vill jag också erinra om att
både undertryckskammaren och klimatkammaren
ha på ett billigt sätt kunnat
ordnas i Uppsala därför att vi byggt
in dem i den nya öron- och halskliniken.
På så sätt ha dessa institutioner
kunnat tillkomma för en ur statens synpunkt
mycket ringa kostnad, och det
vore väl anledning att även beakta
detta.
För den händelse vårt nuvarande läge
skulle försämras och skärpas, krävs det
att vi skola få mera arbete utfört i våra
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
37
Uppsala universitet: Engångsanslag för vissa vetenskapliga institutioner.
skogar, och det skulle även krävas mera
av flygets personal. Vore det inte då
anledning att nu försöka skapa denna
beredskap? Jag vågar säga att om man
skjuter på denna fråga tills detta aktuella
läge kanske inträffar, kommer
det att kosta lika många miljoner i den
situationen som tusenlappar i dag.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
och jag hoppas att kammaren
beaktar de synpunkter jag har anfört.
Herr EDENMAN: Herr talman! Endast
några korta ord. Jag behöver väl inte
understryka att jag har fullständig förståelse
för de synpunkter, som motionären
herr Lundberg här framlagt. Jag
reagerade emellertid mot ett uttryck,
som han använde, nämligen att det vore
orimligt, om vi på grund av det sätt,
varpå utskottet och Kungl. Maj.-t gått
fram, skulle vara nödsakade att stoppa
utbyggnaden av klimat- och undertryckskamrarna.
Det är ingalunda fallet.
Universitetskanslern föreslog en summa
av 190 000 kronor att fördelas på tio
olika institutioner. Kungl. Maj:t och
utskottet ha prutat denna summa till
125 000 kronor att fördelas på samma
tio institutioner. Efter den opinionsyttring,
som herr Lundbergs motion innebär,
efter utskottets skrivning och om
de akademiska myndigheterna och
kanslern anse att det är så angeläget
att klimat- och undertryckskamrarna
skola ha sina 35 000 kronor, är det ingenting
som hindrar att Kungl. Maj:t
vid fördelningen av anslaget ser till,
att vad utskottet här ansett önskvärt
också blir förverkligat. Det kan icke
anses innebära ett uppstoppande, för
att tala med herr Lundberg, om man
i stället för de av konsistoriet begärda
70 000 kronorna skulle komma att
stanna vid en summa av 35 000 kronor.
Samma verksamhet som pågår i Uppsala
vid denna ytterst förnämliga institution
bedrivs också här i Stockholm.
Fullt så illa som herr Lundberg ville
göra gällande är det alltså inte på detta
område. Det är ju endast fråga om något
år innan även Uppsalainstitutionen står
fullt utbyggd.
Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
vill säga till herr Edenman, att visst är
detta en fördelningsfråga, men som
akademiker vet herr Edenman att när
man reducerar ett anslag med ett visst
belopp är det av betydelse, hur man
förut har delat upp det hela i grupper.
Jag är medveten om att kanslern prutat
ifrån 70 000 till 35 000 kronor. Det är
riktigt och sedan har Kungl. Maj :t ytterligare
reducerat detta belopp, det vet
jag också. Men denna reducering har
universitetsmyndigheterna redan räknat
med, så att på det anslag, som kanslern
kommit till, skall man göra en ytterligare
reducering med ungefär 20 procent.
De 35 000 kronor, som i stället för
70 000 skulle stå till förfogande, komma
att reduceras ytterligare med en viss
procentdel.
Herr Edenman vet även att när det
gäller en institution som ett universitet
går man icke endast efter vissa behovsregler,
utan de olika fakulteterna ha
sina egna önskemål, som de vilja ha tillgodosedda,
och det är inte alltid som
behovsgraden vid en sådan prövning
blir avgörande. Det kan även vara annat
som i ett sådant sammanhang spelar
in.
Klimatkammaren vid denna institution
står nu något över lialvbyggd.
Förrän den blir färdig ha vi ingen
glädje av den, när vi skola undersöka
arbetsförhållandena för t. ex. Uddeholmsbolagets
skogsarbetare och Grängesbergsbolagets
gruvarbetare.
När det gäller undertryckskammaren
skola vi komma ihåg, att vi för närvarande
ha en fullt kompetent läkare till
förfogande, och då det gäller arbetsfysiologi
ha vi i detta ämne en professor,
som har betytt och kommer att betyda
oerhört mycket för forskningen
38
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Medicinska högskolan i Göteborg: Avlöningar.
på detta område. Då frågar jag: När
vi ha vetenskapsmän och när vi önska
få detta arbete utfört, är det inte då
rimligt att vi ställa till förfogande de
institutioner, som vi dock för ett par
år sedan ansågo vara nödvändiga? Jag
tror att det är dålig ekonomi att börja
ett bygge och fullborda det till hälften
och sedan låta det stå. Vi kunna icke
fullfölja arbetet om vi icke få pengar
till detsamma.
Herr EDENMAN: Herr talman! Jag
vill bara erinra om att Kungl. Maj :t har
möjlighet att i regleringsbrevet fixera
en summa, om det anses lämpligt. Man
behöver ingalunda riskera, som herr
Lundberg målar ut det, att de akademiska
myndigheterna i Uppsala komma
att pruta 15 eller 20 procent över hela
linjen. Jag vill understryka att såsom
utskottet här skrivit är det ganska naturligt
att både universitetskanslern och
Kungl. Maj:t vid fördelningen av anslaget
ta hänsyn till detta. Nog finns
det alltså möjlighet att lämna de 35 000
kronorna till detta institut.
Herr LUNDBERG: Herr talman! Det
gäller icke bara de 35 000 kronorna
utan det gäller vida mer. Om man skulle
ge 70 000 kronor till detta ändamål,
skulle man bli tvungen att minska på
anslaget till någon annan institution,
och då är jag övertygad om att man
även där skulle åstadkomma allvarlig
skada. Universitetskanslern prutade
nämligen ned anslaget till hälften, och
Kungl. Maj:t eller finansdepartementet
toge sedan en linjal och ströke ytterligare
några tusenlappar.
Arbetsfysiologi är något som jag menar
angår oss ganska mycket inte minst
som riksdagsmän, speciellt när vi stå
inför att söka få en ökad avverkning
till stånd i våra skogar. Gruvindustrien
har ju också en mycket stor betydelse
för vår export. Det är ur dessa synpunkter
som jag menar att det är billigt
och riktigt att riksdagen ger de
ytterligare 35 000 kronor som behövas
för att fullfölja detta arbete till gagn
både för vetenskapen och för praktiskt
arbete i svenskt samhällsliv.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
81 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen 11:234 av
herr Lundberg.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.
Punkterna 82—91.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 92.
Medicinska högskolan i Göteborg: Avlöningar.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 97, föreslagit riksdagen att dels
besluta att vid medicinska högskolan i
Göteborg skulle inrättas en professur i
speciell patologi från och med den 1
Nr 14.
39
Onsdagen den 18 april 1951 fin.
Medicinska högskolan
januari 1952, en professur i vartdera
ämnet medicin och kirurgi och en laboratorsbefattning
i klinisk kemi från
och med'' den 1 april 1952 samt en laboratorsbefattning
i klinisk bakteriologi
från och med den 1 juli 1952, dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för medicinska högskolan
i Göteborg, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52, dels ock till
Medicinska högskolan i Göteborg: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 560 000 kronor,
innebärande en anslagshöjning med
203 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två motioner.
1 en inom andra kammaren av herr
von Friesen väckt motion (II: 167) hade
hemställts, bl. a., att en professur i
ämnet oftalmiatrik måtte inrättas vid
medicinska högskolan i Göteborg från
och med bugetåret 1951/52 och att härtill
måtte anvisas ett anslag å 12 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
11:167 och 11:168,
A. besluta, att vid medicinska högskolan
i Göteborg skulle inrättas
1. från och med den 1 januari 1952 en
professur i speciell patologi,
2. från och med den 1 april 1952 en
professur i vartdera ämnet medicin och
kirurgi samt en laboratorsbefattning i
klinisk kemi,
3. från och med den 1 juli 1952 en
laboratorsbefattning i klinisk bakteriologi;
B.
godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för medicinska högskolan
i Göteborg, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;
C. till Medicinska högskolan i Göteborg:
Avlöningar för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 560 000
kronor.
i Göteborg: Avlöningar.
Reservation hade avgivits av herrar
O hlon, Söderquist, Ståhl och Widén,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen II: 167, i vad den
avsåge inrättandet från och med budgetåret
1951/52 av en professur i oftalmiatrik,
ävensom hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl Maj :ts
förslag och motionen II: 167 samt med
avslag å motionen II: 168,
A. besluta, att vid medicinska högskolan
i Göteborg skulle inrättas
1. från och---speciell pato
logi,
2. från och — ---klinisk kemi,
3. från och---klinisk bakteri
ologi,
4. från och med den 1 juli 1951 en
professur i oftalmiatrik;
B. godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för medicinska högskolan
i Göteborg, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1951/52;
C. till Medicinska högskolan i Göteborg:
Avlöningar för budgetåret 1951/
52 anvisa ett förslagsanslag av 566 000
kronor.
Punkten föredrogs, varvid anförde:
Herr von FRIESEN: Herr talman! På
grund av den långa föredragningslistan
och det stora antalet reservationer skall
jag fatta mig mycket kort. Men då jag
är motionär i fråga om inrättandet av
en professur i ämnet oftalmiatrik,
d. v. s. ögonsjukdomar, vid medicinska
högskolan i Göteborg, anser jag mig i
alla fall böra säga ett par ord.
Det är på det sättet att kurserna i
ögonsjukdomar vid de olika universitet,
där det finns medicinska fakulteter,
öro verkliga flaskhalsar när det gäller
möjligheten att snabbt utbilda läkare.
Det har därför ansetts alldeles särskilt
påkallat att inrätta en kurs även vid
den medicinska högskolan i Göteborg,
trots att den allmänkliniska undervisningen
där inte är avsedd att börja
40
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Bidrag till Stockholms högskola.
förrän nästa år. Senast i år har det
emellertid uppstått svårigheter beträffande
denna undervisning. Inte på det
sättet att det saknas ansökningar från
studenterna för bevistandet av kurserna
— tvärtom strömmar det till studenter
i betydligt större antal än som
kan tagas emot vid kurserna — men
det råder särskilda svårigheter beträffande
upprätthållandet av denna speciella
lärartjänst. Det är nämligen så
att det föreligger stor sannolikhet för
att inom den allra närmaste framtiden
den överläkare vid Sahlgrenska sjukhuset,
som bestrider undervisningen,
kommer att kallas till en professur i
ögonsjukdomar vid ett annat universitet,
och det är fara för att undervisningen
skall äventyras, då man sannolikt
inte alltför snart kan få tag i någon
annan kompetent undervisare i detta
ämne.
En annan risk föreligger också, nämligen
att läraren i ämnet i fråga inte
har någon lust att fortsätta med detta
frivilliga åtagande, om inte hans anställningsvillkor
regleras.
Det är av detta skäl — för att inte
hela undervisningen i detta ämne vid
den medicinska högskolan skall komma
att äventyras — som jag har motionerat,
och jag ser också att det på denna
punkt till utskottets utlåtande är fogad
en reservation av herr Ohlon m. fl.,
till vilken jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det är ju så, att det föreligger en
plan för den medicinska högskolans i
Göteborg fortsatta utbyggnad, och denna
professur är upptagen i planen. Professuren
kommer också, enligt vad utskottet
gjort sig underrättat om, att
inom en nära framtid komma till stånd.
Under sådana förhållanden har utskottet
icke ansett sig kunna gå Kungl.
Maj:t i förväg genom att bifalla motionen.
Detta är alltså skälet till utskot
-
tets ståndpunktstagande, och jag kan
inte närmare utveckla, varför inte
Kungl. Maj:t har framkommit med en
plan i detta avseende, som kan komma
till verkställighet.
Såvitt jag hörde den närmast föregående
talaren rätt var det bara på
denna punkt som han hemställde om
bifall till reservationen.
Jag kan nöja mig med dessa korta
ord, herr talman, och ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr von FRIESEN: Herr talman!
Anledningen till att jag dristat mig att
i denna fråga gå Kungl. Maj :t i förväg,
vilket tydligen betraktas såsom en mera
kvalificerad förbrytelse, är, som jag
åberopat såväl i motionen som i mitt
anförande, att här föreligger fara i
dröjsmål.
Jag vill också erinra om att när riksdagen
beslöt inrättandet av den medicinska
högskolan i Göteborg, förutsatte
statsutskottet i sin skrivning, att det
mycket väl skulle kunna tänkas att helt
eller delvis starta den kliniska undervisningen
redan före 1952, som Kungl.
Maj :t tydligen har tänkt sig.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Punkterna 93—99.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punken 100.
Bidrag till Stockholms högskola.
Sedan punkten föredragits, yttrade
Herr SEVERIN: Herr talman! Denna
fråga förelåg, såsom framgår av utskottets
utlåtande, även vid fjolårets behandling
av åttonde huvudtiteln, och
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
41
samma yrkande hade framställts, nämligen
om inrättande av två laboratorstjänster
vid Stockholms högskola.
.lag framhöll då — liksom i årets
motion — att dessa tjänster äro mycket
viktiga och att deras inrättande
dessutom är av mycket stor betydelse
emedan högskolan kan befara att de
personer, som för närvarande upprätthålla
detta arbete, inte längre kunna
behållas i högskolans tjänst, varigenom
hela detta forskningsarbete råkar i betydande
svårigheter.
Utskottet var relativt positivt inställt
till detta yrkande även vid fjolårets behandling
av frågan. Det är nämligen
att märka att förslaget icke kommer
att medföra några ökade kostnader,
eftersom motsvarande nedprutningar i
anslagen föreslås på andra punkter.
Förslaget går således bara ut på en annan
användning av pengarna än
Kungl. Maj:t har föreslagit.
I år liksom i fjol har förslaget tillstyrkts
av universitetskanslern, men
Kungl. Maj :t har ändå icke ansett sig
kunna taga hänsyn till det framställda
förslaget.
Nu vet jag mycket väl att det inte
tjänar mycket till att gentemot ett enhälligt
statsutskott yrka bifall till en
motion från enskilt håll. Jag skall därför
inte framställa något yrkande utan
endast uttala en förhoppning. Utskottet
finner sig böra beklaga att Kungl.
Maj:t icke tagit den hänsyn till förslaget
som utskottet uppenbarligen anser
vara berättigad, och jag antar att riksdagens
båda kamrar komma att bifalla
utskottets förslag och därmed uttala sitt
beklagande av att Kungl. Maj:t icke
kunnat inrätta de ifrågavarande laboratorstjänsterna.
.lag vill nu uttala den
förhoppningen, att Kungl. Maj:t mot
den bakgrunden nästa år skall finna
sig kunna taga den hänsyn till dessa
tjänster som Kungl. Maj:t icke har
kunnat taga i detta års statsverksproposition.
.lag har intet yrkande, herr talman.
Allmänna läroverken: Avlöningar.
Häruti instämde herr Håstad.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan i
punkten.
Punkterna 101—166.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 167.
Allmänna läroverken: Avlöningar.
Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 175, för riksdagen framlagt vissa
förslag rörande de allmänna läroverken
och i anslutning härtill hemställt, att
riksdagen måtte till Allmänna läroverken:
Avlöningar för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 64 714 000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.
I en inom första kammaren av herrar
Cassel och Arrhén väckt motion (I: 257)
hade hemställts, att riksdagen i avvaktan
på en kommande lönereglering måtte
besluta att provårsföreståndarnas arvode
skulle fastställas till 2 004 kronor
per år, att det särskilda arvodet till ordinarie
och extra ordinarie lärare vid
provårsanstalter skulle fastställas till 720
kronor per år, att handledararvodena
— utom för lärare vid provårslärcrverket
i Umeå — skulle fastställas till 450
kronor per termin för enterminskandidat
och till 300 kronor per termin för
tvåterminskandidat samt att arvodet för
handledare vid provårsläroverket i
Umeå skulle fastställas till 900 kronor
respektive 600 kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén m. fl. (I: 196) och den andra
inom andra kammaren av herr Nestru/)
in. fl. (II: 240), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att ersättningarna
för föreläsningar och övningar i anslutning
till provårskursen skulle bestämmas
till 50 respektive 25 kronor i
42
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Allmänna läroverken: Avlöningar.
stället för föreslagna 30 respektive 15
kronor;
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 332, i skrivelse till Kungl.
Maj ;t giva till känna vad utskottet anfört
rörande överflyttningen av en 5-årig
realskolelinje från Johannes samrealskola
i Malmö;
II. att motionerna I: 136 och II: 166
icke måtte av riksdagen bifallas;
III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, besluta, att
vid statens normalskola i Stockholm
skulle successivt från och med budgetåret
1951/52 eller den senare tidpunkt
Kungl. Maj:t bestämde, inrättas ett 4-årigt realgymnasium, under villkor att
Stockholms stad förbunde sig att —
utöver tidigare gjorda åtaganden i fråga
om läroverket — bevilja ett engångsanslag
av minst 25 000 kronor för anskaffande
av undervisningsmateriel för
läroverket;
IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 194 och II: 237, bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1951/52, vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för de allmänna läroverken,
vilka kunde föranledas av vad
departementschefen förordat;
V. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande, skolöverstyrelsen att —
utan hinder av fastställd personalförteckning
—• tills vidare under budgetåret
1951/52, då för realskolestadiet avsedd
ordinarie ämneslärarbefattning
vid allmänt läroverk skulle tillsättas,
besluta, huruvida befattningen skulle
kungöras ledig såsom adjunktstjänst
eller ämneslärarinnetjänst;
VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 196 och II: 240, I: 197 och
II: 241, I: 258 och II: 335 samt I: 257,
sistnämnda motion såvitt här vore i
fråga,
a) godkänna en i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;
b) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 64 714 000 kronor;
VII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att förordna om de avvikelser
från personalförteckningen och
de överskridanden av maximerade poster
i avlöningsstaten, som föranleddes
av ombildningen av kommunala mellanskolor
till samrealskolor;
VIII. att motionen I: 41 icke måtte
til) någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz, Ohlon, Bergh,Söderquist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Bergstrand,
Kgling och Widén, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka höjning av arvodena
till provårsföreståndare samt ordinarie
och extra ordinarie lärare vid
provårsanstalter ävensom av ersättningarna
för föreläsningar och övningar och
att därför utskottet under VI. bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motione^n
I: 257, såvitt här vore i fråga,
samt med bifall till motionerna I: 196
och II: 240 ävensom med avslag å motionerna
1:197 och 11:241 samt 1:258
och II: 335,
a) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;
b) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 64 934 000 kronor.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
NESTRUP: Herr talman! Som
alla i denna kammare veta ha våra allmänna
läroverk, ja hela den högre un
-
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
43
dervisningen råkat in i en kris. Vi ha
ju också fått en läroverkens krisutredning.
Läroverken, liksom folkskolan, lida
stor brist på lokaler. Massor av godkända
intriidessökande måste avvisas
på grund av platsbrist, och utvidgning
skulle behövas för tillgodoseende av
föräldrarnas rättmätiga krav på att barnen
skola få den skolutbildning, som
föräldrarna anse vara nyttig för dem,
en utbildning som samhället i det långa
loppet endast har nytta av.
Det är inte bara lokalerna, som iiro
ett krux för den högre undervisningen.
Vi ha också brist på utbildade lärare.
Det är fara värt att denna brist kommer
att medföra att vi kunna få stänga
läroverk, högre folkskolor och kommunala
mellanskolor. Vi ha nu en brist
på 535 lärare vid de allmänna läroverken,
dvs. femton procent av de ordinarie
och extra ordinarie ämneslärarna.
Av dessa platser uppehållas nu 435
av icke kompetenta lärarkrafter. De
resterande 100 platserna uppehållas
genom övertidstjänstgöring av den ordinarie
och extra ordinarie personalen.
Vad detta betyder, är väl ganska klart.
Undervisningens resultat måste bli lidande.
Och bristen på lärare kommer
säkerligen att öka om icke statsmakterna
vidtaga snabba åtgärder. Vi ha hört
nödropet från norr, från läroverket i
Haparanda, som har utlöst en säraktion
från skolöverstyrelsen. Flera nödrop
lär det komma med tiden. Det måste
också bli ett allt mera hopplöst företag
för en rektor vid någon av dessa
högre skolor att söka skaffa fram kompetenta
lärare, ja ibland blir det svårt
att över huvud taget skaffa fram någon
att sätta i katedern.
Bristen på ämneslärare är inte begränsad
till Norrland, den förefinnes
så gott som över hela landet. Den är
emellertid störst i Norrland.
På grund av denna brist på lärare
kan det, såsom jag tidigare sade, faktiskt
bli nödvändigt att kanske lägga
Allmänna läroverken: Avlöningar.
ned, om inte hela skolor så vissa linjer,
klassavdelningar m. m. Och denna
brist på ämneslärare kommer just nu,
då statsmakterna ha beslutat en skolreform,
som redan på försöksstadiet
kommer att kräva många, unga, entusiastiska
krafter. Det är mot denna
bakgrund, herr talman, som man bör se
de förslag som jag har fört fram i mina
motioner 11:237, 11:240 och 11:241.
Emellertid har utskottet inte ansett
det vara nödvändigt att t. ex. då det
gäller att utöka den ordinarie personalen
vid läroverken följa skolöverstyrelsens
förslag, som jag har tagit upp i
min motion i frågan. I stället har man
följt departementschefen och därigenom
åstadkommit en snedvridning av
proportionen mellan antalet ordinarie
och icke ordinarie lärare vid läroverken.
I min motion II: 241 har jag talat något
om lärarkandidaternas utbildning,
provåret. Krisutredningen har föreslagit
att provåret nu normalt skall klaras
av på en termin, och det har den gjort
för att på det sättet skaffa lärarkrafter
till läroverken. Det kan diskuteras, om
denna sammanträngning till en termin
är så lycklig, men i ett nödläge får den
ju tas.
När det gäller dessa provårskandidaters
avlöning säger krisutredningen, att
förhållandena inom statsförvaltningen
i övrigt och katastrofläget inom hela
det högre undervisningsväsendet tala
för oavkortad lön under provåret, men
trots detta kommer utredningen till ett
förslag om att provårskandidaterna
skola få 3 200 kronor; det gäller entenninskandidater.
Utskottet är enhälligt.
Men nog tycker man, att det hade
varit riktigare, att krisutredningen hållit
på sin mening.
En annan grupp, som också är starkt
missgynnad vid läroverken, består av
dem som arbeta med provårskandidaterna.
Arbetet vid ett provårsläroverk
blir dubbelt påfrestande. Under vilken
lektion som helst måste läraren vara
44
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Allmänna läroverken: Avlöningar.
beredd att få en åhörare, som kanske
är välvilligt men som i varje fall alldeles
säkert är kritiskt inställd. Dessutom
måste han efter varje lektion vara
beredd att diskutera lektionen med
provårskandidaten. I regel går hela
rasten åt till detta, och skulle det vara
så, att läraren inte är upptagen under
nästa lektion så fortsätter diskussionen
ofta ännu längre. Den avspänning, som
rasten skulle ha givit, går då förlorad.
För handledaren tillkommer dessutom
ansvaret för provårskandidatens utbildning
i undervisandets metodik, och
den tar åtskillig tid i anspråk, en tid
som läraren måste ta från sin knappt
tillmätta fritid.
Vid lärarkurserna förekommer det
en del övningar och föreläsningar. Arvodena
för dessa ha föreslagits i någon
mån höjda. Jag har motionsvis påyrkat
höjning till 50 kronor för en föreläsning
och 25 kronor för en övning.
Bakom varje föreläsning ligger åtskilliga
timmars förberedelse, varför man
inte på något sätt kan säga att arvodet
blir för högt. Dessutom är detta kanske
det arvode som i regel förekommer
vid jämförbara högskolor och på liknande
ställen.
Herr talman! Jag skall till slut be att
få citera några rader från departementschefen,
vilka i någon mån belysa,
hur nödvändigt det är att lärarbanan
vid de högre skolorna göres mera tilltalande
ekonomiskt. Departementschefen
säger på tal om de högre skolorna:
»Lärjungetillströmningen till dessa skolor
stiger i allt snabbare tempo —
skolöverstyrelsen räknar med att lärjungeomslutningen
enbart vid de allmänna
läroverken nästa läsår skall
ökas med 8 600.» Det betyder ju att det
behövs åtskilliga hundra nya lärare.
Och så till sist ett citat från utskottet.
Utskottet säger på ett ställe: »I
detta sammanhang vill utskottet---
understryka angelägenheten av att utredningsarbetet
rörande läroverkslärarnas
löneställning kommer att bedrivas
med all möjlig skyndsamhet.» Ja, herr
talman, i detta krav kan jag instämma
av fullaste hjärta. Det är nödvändigt att
någonting göres och att det göres snart,
så att arbetsfriden kan komma tillbaka
vid de högre skolorna och så att ungdomen
vid universiteten i långt större
utsträckning än vad nu är fallet utbildar
sig med tanke på lärarbanan.
Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den reservation, som vid denna
punkt avgivits av herrar Mannerskantz
och Ohlon m. fl. Det gäller uteslutande
provisorisk förbättring av arvodena
åt lärare, ledare och föreläsare
vid provårskurserna.
Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Efter det föregående anförandet kan
jag i allra högsta grad inskränka mig.
Herr Nestrup har lagt fram förhållandena
såsom de te sig från den initierade
läroverkslärarens synpunkt, och
de som ha arbetat i utskottet med denna
fråga ha all anledning att instämma
i vad han har sagt. Jag tror, att
man inte heller från utskottsmajoritetens
sida har mycket att tillägga.
Över huvud taget har det ju flera
gånger under den här debatten pekats
på hur sparsamt utskottet har varit då
det har gällt att behandla åttonde huvudtiteln.
Det har varit en sparsamhet
som inte har utövats med glatt hjärta,
och det har många gånger känts som
ett mycket hårt tryck, att utskottsavdelningen
och utskottet ha måst begränsa
sig på det sätt som har omvitU
nats förut.
Det finns emellertid en sparsamhet,
som på vissa ställen inte utan fara kan
drivas hur långt som helst. Vi skola
komma ihåg, att när det gäller vår kultur
— det är ju den vi skola försvara,
det är den som över huvud taget gör
det värt att vara svenskar — är det
inte riktigt att pressa anslagen så hårt
att det för många kommer att te sig
så att kulturen verkligen blir lidande.
t -
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
45
På den punkt som vi nu behandla —-punkten 167, de högre allmänna läroverken
—- äro en hel del olika saker
samlade. Där finns frågan om lärarnas
ställning, vissa organisationsfrågor samt
den fråga som herr Nestrup rörde vid,
frågan om omorganisationen av provåret
och vad som därmed sammanhänger.
Omorganisationen av provåret innebär
en förkortning av provåret. Jag
kan inte neka mig att direkt erinra om
vad som har varit sagt om det här provåret.
Det har sagts att det är en av de
viktigaste delarna av utbildningen av
våra lärare, de lärare som skola göras
förtrogna med svensk tankegång,
svenskt kulturliv, för att sedan i sin
tur kunna föra det vidare. Det är således
utomordentligt viktigt att de som
ha hand om dessa provårskandidater
verkligen också kunna gå till arbetet
med den rätta känslan för vilka värden
de skola överlämna åt dessa nya
lärare. Det är å andra sidan också
klart, att de inte gärna kunna göra det
om de år efter år få intrycket av att
de svenska statsmakterna inte förstå
att till rätta måttet uppskatta det arbete
som de därvidlag utföra.
Provårsläroverken ha sedan gammalt
ansetts behöva lärare med alldeles
speciellt höga kvalifikationer. Lärarna
vid dessa läroverk ha också sedan
lång tid tillbaka haft litet högre
inkomster än lärarna vid andra läroverk
av orsaker som herr Nestrup nyss
har berört. När man nu hör att provårsföreståndarna
— som regel läroverkens
rektorer — ha ett lönetillägg av
1 500 kronor per år, och då man ytterligare
vet att dessa 1 500 kronor en
gång bestämts och ansetts vara lagom
i början av detta sekel, när man således
kan räkna ut att eu realminskning
av detta lönetillägg har skett så att det
nu knappast torde motsvara mer än en
femtedel eller en sjättedel av vad det
från början var, då får man inte förvåna
sig om dessa rektorer vid prov
-
Allmänna läroverken: Avlöningar.
årsläroverken känna sig i viss mån
nedtryckta och om de känna att deras
arbete på något sätt undervärderas.
Detsamma gäller lärarna. De ha haft
ett extra arvode av 360 kronor per år.
Krisutredningen har föreslagit en höjning
av detta arvode. Och, mina herrar,
kom ihåg att fastän det är mycket
vanligt att vi tala om kris finns det inte
många ställen i statsverkpropositionen
där ordet kris nämnes, men för läroverken
har Kungl. Maj:t sett sig tvungen
att tillsätta en särskild s. k. krisutredning,
eftersom läget har sett så hotande
ut. När krisutredningen nu har
förutsatt att föreståndararvodet skulle
höjas från 1 500 till 2 000 kronor och
lärararvodet från 360 till 720 kronor,
så är det en mycket måttlig ökning som
därmed har föreslagits.
Krisutredningen önskar också en höjning
av arvodena till dem som skola
sköta föreläsningarna, och därvidlag ligger
det till på ett alldeles särskilt sätt.
Genom att provåret skall skäras ned till
att omfatta endast en termin har det
befunnits nödvändigt att förlägga den
teoretiska kursen före den egentliga
terminens början. Denna kurs skall omfatta
tre veckor. De lärare som skola
hålla de teoretiska föreläsningarna vid
dessa kurser skola således avbryta sina
ferier. För ett enligt det kungl. förslaget
alltjämt till 30 kronor per föreläsning
begränsat arvode skola de dels
minska på ferierna, dels kanske också
många gånger tvingas resa tillbaka till
läroverksstaden från den plats på landet
där de befinna sig. Det har sagts att
det torde komma att stöta på mycket
stora svårigheter att få lärare som äro
kompetenta och samtidigt villiga att
mot denna ringa ersättning som ej säkert
täcker de personligt ökade kostnaderna
sköta om denna uppgift. Och går
inte det, måste man ju säga, att hela den
nya föreslagna organisationen och koncentrationen
av provårskandidaternas
utbildning hotar att gå alldeles i stöpet.
Det är av denna orsak som en man -
46
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Allmänna läroverken: Avlöningar.
stark del av statsutskottets ledamöter
har reserverat sig till förmån för en
höjning av här ifrågavarande arvoden,
och herr Nestrup har nyss yrkat bifall
till denna reservation. Jag skall instämma
med honom och även för min del
yrka bifall till denna reservation. Jag
skulle vilja vädja till kammarledamöterna
att tänka på det nödtillstånd som
på detta område verkligen råder. Det är
fara å färde, och vi kunna inte bara
rycka på axlarna och skylla på tidens
svårigheter. De äro inte så stora, att
vi inte kunna ordna denna angelägenhet.
Herr SEHLSTEDT: flerr talman! Om
man i allmänhet hade litet mera utvecklat
sinne för sensationer på den
andliga odlingens område, är jag tämligen
övertygad om att man vid ett
noggrant studerande av de faktorer,
som just nu göra sig gällande vid läroverken,
skulle uppfatta det som ganska
sensationellt, att läroverken äro sprickfärdiga
av elever men på väg att utarmas
på lärare. Det är den situation vi
just nu stå inför i samband med expansionen
på elevområdet, inte bara vid
läroverken utan också vid de kommunala
mellanskolorna och de högre folkskolorna.
Skolorna äro som sagt sprickfärdiga
inifrån av det trvck, som elevtillströmningen
utövar. Trots denna
situation vågar jag hävda, att det inte
finns några som helst chanser att bereda
de ungdomar, som vilja gå till läroverken,
plats där i den utsträckning
som skulle vara önskvärd. Man har ju
på olika sätt varit nödsakad att begränsa
elevtillströmningen, t. ex. genom poängberäkning
av betygen från de lägre
skolorna.
Det är främst två faktorer som medverka
till denna platsbrist. Det är dels
bristen på skollokaler och dels den
bristande tillgången på lärarkrafter.
Bristen på utrymmen är det ju inte
fråga om i detta sammanhang, och där
-
för skall jag inte syssla med den. Det
är spörsmålet om tillgången på lärarkrafter
som enligt min mening har en
avgörande betydelse för läroverkens
fortsatta utvidgning. Jag har haft förmånen
att deltaga i läroverkens krisutredning,
och de erfarenheter jag därvid
gjort ha medfört, att jag inte kan
frigöra mig från det intrycket, att vi
faktiskt på detta område stå inför en
utomordentligt allvarlig situation. Den
förkortning av provåret, som det här
är fråga om, kommer att bidraga till
en ökning av antalet lärare, men jag
tillåter mig fästa kammarens uppmärksamhet
på att förkortningen av provåret
ändock är en ganska blygsam åtgärd
när det gäller att förse läroverken
med lärare och att krisutredningen arbetar
med en lång rad andra förslag,
som avse att stimulera övergången ifrån
de akademiska utbildningsinstituten till
framför allt läroverken. Förkortningen
av provåret är alltså endast en förstahandsåtgärd
för att eventuellt åstadkomma
en förbättring av tillgången på
lärare. Jag framhåller detta med så
mycket större skärpa som man inom
läroverkens krisutredning står inför
bland annat det faktum, att det praktiskt
taget är omöjligt att skaffa lärare
till de högre skolorna och läroverken i
första hand uppe i Norrland. Den krissituation
som nyligen uppstod vid Haparanda
läroverk måste under hand
ordnas på andra vägar, vilket i realiteten
innebär, att man måste anställa
mindre kvalificerad arbetskraft än vad
för ifrågavarande befattningar skulle
vara erforderligt. Det finns läroverk
uppe i Norrland som helt sakna akademiskt
utbildad arbetskraft. Man tvingas
sålunda att rekrytera lärarkåren vid
många av de norrländska läroverken
och högre skolorna med arbetskraft,
som icke svarar mot de fordringar, som
uppställas på de olika stadierna. Man
vågar således utan att begå någon överdrift
hävda, att vi här faktiskt befinna
oss i en katastrofsituation, som kan
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
47
komma att få ödesdigra följder för utvecklingen
på den högre utbildningens
område i vårt land.
Risken är sålunda att tillströmningen
till läroverken, som nu är begränsad på
grund av bristen på lokaler, också kommer
att begränsas ytterligare på grund
av bristen på lärare. Vi stå alltså inför
det perspektivet, att ett mindre antal
ungdomar få en försämrad utbildning,
därest åtgärder icke vidtagas för att
möta denna hotande utveckling. Det
är mot den bakgrunden, som provårets
förkortning har betydelse, och lärarens
ekonomiska betingelser under provåret
måste tillmätas speciell vikt. Lärarkandidaterna,
alltså de som skola lockas
att söka sig till provårsläroverken, ha
fått vad krisutredningen har ansett sig
kunna begära i nuvarande ekonomiska
läge. Jag bara tillfogar att sedan krisutredningen
kommit med sitt förslag
ha ju på det ekonomiska området inträffat
en massa ting som medföra, att
det ekonomiska vederlag som man lämnar
lärarkandidaterna, nu i realiteten
är avsevärt mycket mindre än vad det
var när krisutredningen lämnade sitt
betänkande till departementet.
Men vad blir det över huvud taget av
denna provårsundervisning och den
praktiska lärarutbildningen genom
provårsläroverken, om ersättningsgrunderna
för dem som svara för denna utbildning
såsom utskottet föreslår förbli
oförändrade med de alltjämt kvarstående
svårigheterna att få fram erforderlig
arbetskraft för tillgodoseende av
utbildningen av lärarkandidaterna vid
provårsläroverken? Man kan riskera att
svårigheter komma att uppstå att förvärva
sådan arbetskraft om man visar
njugghet på detta område. Arbetsbelastningen
för kursföreståndarna och de
ordinarie och extra ordinarie ämneslärarna
vid provårsläroverken ökas undan
för undan, och denna omläggning
av provåret till en termin kommer självfallet
att ytterligare öka arbetsbelastningen
för dessa lärare, som praktiskt
Allmänna läroverken: Avlöningar.
svara för lärarutbildningen. Detta motiverar
enligt min mening en höjning
av arvodena, och en sådan höjning borde
också anses vara önskvärd för att
kvarhålla de mest kvalificerade lärarna
vid provårsläroverken som handledare.
Någon åtgärd i denna riktning föreslås
tyvärr inte heller i den reservation,
som på denna punkt är bifogad utskottets
utlåtande. Provårsföreståndarnas arvode
har — uppmärksamma det — varit
oförändrat ända sedan tiden före
det första världskriget, och har nu en
sjättedel av sitt ursprungliga värde.
Och så fodrar man, att föreståndarna
vid provårsläroverken skola fortsätta
med sitt arbete, som nu är ännu mera
betungande än tidigare mot detta gamla
ända sedan förra världskriget gällande
arvode. I reservationen föreslås en höjning
av detta arvode.
Reservanterna föreslå dessutom en
höjning av föreläsningsarvodena. Jag
tillåter mig, herr talman, att påpeka det
faktum, att även om föreläsarna vid
dessa kurser kanske av rent ideella
bevekelsegrunder skulle anstränga sig
för att underlätta samhällets möjligheter
att utbilda lärare till läroverken, det
likväl kan befaras, att de med den ersättning
som nu utgår kanske inte alls
komma att ha samma intresse för denna
sin verksamhet i fortsättningen, ja
kanske rent av vägra att ställa sig till
förfogande under sommartid och den
tid de annars äro lediga för att fungera
som föreläsare vid de kurser som skola
föregå själva provårsutbildningen. Man
riskerar sålunda att föreläsarna med de
magra arvoden som nu utgå helt enkelt
inte göra sig besvär med att medverka
som föreläsare vid dessa kurser.
Det är den kontakt med dessa problem,
som jag fått genom min medverkan i
krisberedningen, som har gjort att jag
för mitt vidkommande är fullt övertygad
om rimligheten, skäligheten och
riktigheten i det förslag, som läroverkens
krisutredning har framställt beträffande
arvodena till provårsföreståndar
-
48
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Allmänna läroverken: Avlöningar.
na, ämneslärarna och, framför allt, till
föreläsarna vid dessa kurser.
Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till den under
punkt 167 framförda reservationen,
som i allt väsentligt tillgodoser de önskemål,
som äro framförda av läroverkens
krisutredning.
I detta anförande instämde herr
Nilsson i Bästekille.
Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
De tre föregående talarna ha ju i mer
eller mindre vältaliga ordalag utvecklat
det svåra läge, som för, närvarande möter
inom våra allmänna läroverk, framför
allt när det gäller bristen på lärarkrafter.
Alla äro säkerligen överens om
att vi här verkligen stå inför ett mycket
allvarligt krisläge och att det är angeläget
att på olika vägar söka komma till
rätta med detta. Det förslag som här
föreligger, grundat på krisutredningens
förslag om en omläggning av provårsinstitutionen,
syftar ju till att åstadkomma
vissa lättnader. Man kan naturligtvis
ur vissa synpunkter fråga sig,
om man vågar taga de risker, som äro
förenade med de föreslagna förenklingarna.
Å andra sidan måste man erkänna,
för det första att nöden inte har någon
lag och för det andra att, även om
det sker vissa förenklingar, man dock
på vissa punkter får räkna med att förbättringar
skola kunna inträda.
Herr Sehlstedt förebådade att man
från läroverkens krisutrednings sida
antagligen har att räkna med ytterligare
förslag till åtgärder. Det är möjligt, och
det blir kanske nödvändigt att genomföra
dem. På den här punkten äro vi
emellertid i allt väsentligt överens. Jag
vill bara för min del understryka en
passus här i utskottets utlåtande, en
passus som enligt min mening är av
utomordentlig vikt för lösandet av de
svåra problem som här möta. Jag syftar
på vad utskottet säger på s. 83 nederst:
»Utskottet anser sig i detta sammanhang
böra understryka vad särskilda utskottet
vid 1950 års riksdag i sitt utlåtande
nr 4 angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnade anförde rörande studietiden
för akademiska examina och
nödvändigheten av kraftiga åtgärder i
syfte att hindra, att studenternas inträde
i samhällsarbetet eller övergång till
vetenskapliga studier alltför mycket försenades.
» Jag har, herr talman, velat
citera detta, därför att det enligt min
mening är utomordentligt viktigt att i
detta sammanhang diskutera dessa problem
inte bara eller i första hand som
en fråga om lönegradsplacering utan
med utgångspunkt från den förberedande
utbildning, som kan krävas av
de blivande lärarna. När man ser hur
tiden för avläggande av akademiska examina
ökar i oroväckande omfattning,
tror jag det är klokt att man från riksdagens
sida stryker under, att man
verkligen bör göra ansträngningar för
att begränsa tiden för avläggande av
akademiska examina.
Herr Bergstrand anlade i ett avsnitt
av sitt anförande vissa kulturpolitiska
synpunkter på frågeställningen för dagen,
varvid han kraftigt underströk, att
det ju ligger en djup tragik i att under
svåra tider kulturanslagen ofta i första
rummet komma i skottgluggen och bli
föremål för nedskärning, medan däremot
anslag av annan karaktär få kvarbliva
vid de belopp de tidigare uppnått
och kanske till och med öka väsentligt.
Ja, det är utan tvivel riktigt, herr Bergstrand,
och jag tror att vi alla som
syssla med frågor inom åttonde huvudtitelns
område gång på gång ha tillfälle
att göra den reflexionen, hur trångt
det blir i bistra tider för åtgärder som
avse kulturella insatser. Å andra sidan
tror jag, att man inte skall måla alltför
mörkt. Huvudtiteln som sådan visar ju
i alla fall en samlad ökning på omkring
35 miljoner kronor. Även om större delen
av denna ökning är att hänföra till
automatiska utgiftsstegringar, så betyder
det i varje fall, att vi i stort sett
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
49
ha lyckats hålla de linjer som vi tidigare
varit inne på. Vad som här fått stå tillbaka
har i allmänhet varit nya initiativ
av skiftande slag. Jag tror alltså, att vi
inte skola bedöma hela läget alltför
mörkt.
Vidare har diskussionen i hög grad
kommit att röra sig om arvodena till
provårsföreståndare och handledare, i
fråga om vilka utskottet biträtt Kungl.
Maj:ts mera sparsamhetsbetonade linje.
Det finns inte på denna punkt vare sig
inom andra avdelningen eller inom utskottet
i dess helhet några delade meningar
om att de arvoden det här är
fråga om äro orimligt låga. Jag skulle
för min del vilja uttala en stilla förvåning
över att man inte långt tidigare
här åstadkommit vissa justeringar. Men
vi veta ju alla, hur läget är för dagen,
hur pressande det ekonomiska läget är.
Det som för utskottet varit avgörande,
när det följt Kungl. Maj:t, har förutom
denna ständiga press till sparsamhet
också varit, att hela frågan om läroverkslärarnas
löneställning är föremål för
utredning och att alltså ett beslut här
i dag skulle kunna föregripa resultatet
av den utredning som pågår. Det har ju
alltid brukat vara en praxis i vårt arbete,
att medan en utredning pågår och
man alltså väntar på de förslag, som de
sakkunniga kunna komma att presentera,
så bör man egentligen inte göra någonting,
utan man får avvakta dessa förslag.
Jag medger, att den motiveringen
kanske inte är så utomordentligt stark,
som man skulle önska att den vore. Men
jag tror å andra sidan, att den är tillräckligt
stark för att i dagens situation
bära upp den ståndpunkt som utskottet
här har kommit fram till. Och när utskottet
fortsätter med att skriva, att det
vill »understryka angelägenheten av att
utredningsarbetet rörande läroverkslärarnas
löneställning kommer att bedrivas
med all möjlig skyndsamhet», så innebär
ju detta en anmaning till Kungl.
Maj:t alt med det allra snaraste ta upp
hela detta problem till förnyad ompröv
-
Allmänna läroverken: Avlöningar.
ning och komma med förslag till en
kommande riksdag.
Jag ber, herr talman, att med anförande
av dessa synpunkter få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
ber bara att få betyga, att jag för mitt
vidkommande i allt väsentligt är ense
med herr Wallentheim i olika sammanhang,
framför allt vad beträffar uppfattningen
om svårigheterna över huvud
taget att klara ut frågan om tillgången
på lärare vid läroverken. Det som skiljer
oss, som yrka bifall till reservationen,
ifrån utskottsmajoriteten är ju det
faktum, att vi anse det vara nödvändigt
att man redan nu vidtar sådana åtgärder,
att förändringen av provårsinstitutionen
inte fördärvas genom njugghet
mot dem som egentligen svara för andan
och innehållet i hela provårsinstitutionen.
Det rör sig inte om så förfärligt mycket
pengar, och jag förstår, att herr
Wallentheim på den punkten ansåg sig
ha vissa svårigheter att motivera utskottets
yrkande med hänvisning till
det ekonomiska läget. Utskottets lönestat
stannar på 64 714 000 kronor, och
reservanternas stannar på 64 934 000
kronor. Det är alltså ett spott i havet,
om man talar om de ekonomiska svårigheterna.
Vad jag tycker är rimligt
och riktigt är, att när man i princip
godtar en provårsinstitution, skall man
inte backa ut på just den punkt, där
man ändå vill skaffa kött och ben på
hela den inrättningen. Även om arvodena
äro under utredning — Gud bevare
oss för alla långvariga utredningar
— så tillåter jag mig säga, att arvodena
nu äro så orimligt låga, att man inte
begår något förfång vare sig mot den
nuvarande eller mot kommande utredningar,
om man nu går in för en anständig
höjning av nödvändiga arvoden.
Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Gentemot herr Wallentheim vill jag
4.— Andra kammarens protokoll 1951. Nr It.
50
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Kommunala läroverk: Understöd åt vissa kommunala gymnasier m. m.
trycka på det sista, som herr Sehlstedt
sade. Utredning pågår, sade herr Wallentheim.
Ja, utredningar i all ära! På
denna punkt ha vi redan en utredning
som är färdig. Krisutredningen har
nämligen utrett detta och kommit fram
till att dessa ökade arvoden äro nödvändiga.
Herr Wallentheim tyckte, att jag hade
målat kulturpolitiskt litet för mörkt.
Jag är inte riktigt säker på den saken,
och jag ber återigen att få hänvisa till
vad krisutredningen säger. Man kan
fråga om det är möjligt att måla för
mörkt, när det för en stor del av läroverken
norröver inte finns möjlighet
att få kompetenta lärare.
Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag vill bara replikera herr Sehlstedt
med att säga, att skillnaden 220 000
kronor mellan utskottets förslag och reservanternas
förslag är i alla fall inte
bara ett spott i havet. 220 000 kronor
i detta läge är, herr Sehlstedt, en ganska
betydande summa.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i den
föredragna punkten, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Bergstrand begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
167 ro) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bergstrand begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 128 ja och 72 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Punkterna 168—174.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 175.
Kommunala läroverk: Understöd åt vissa
kommunala gymnasier m. m.
Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 183, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 595 000 kronor, innebärande
en anslagshöjning med
190 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hesselbom m. fl. (I: 79)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Olsson i Mellerud och Svensson
i Alingsås (II: 95), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels medgiva
att ett statsunderstöd av 30 000
kronor måtte utgå till kommunala gymnasiet
i Åmål för budgetåret 1951/52,
dels till Kommunala läroverk: Under
-
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
Öl
Kommunala läroverk: Understöd åt vissa kommunala gymnasier m. m.
stöd åt vissa kommunala gymnasier
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa ett
anslag av 610 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 79
och II: 95, till Kommunala läroverk: Understöd
åt vissa kommunala gymnasier
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa ett
anslag av 595 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Hesselbom, Söderquist och Ståhl,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionerna I: 79 och II: 95
och alltså hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 79
och 11:95, till Kommunala läroverk:
Understöd åt vissa kommunala gymnasier
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 610 000 kronor.
Sedan punkten föredragits, yttrade:
Herr STÅHL: Herr talman! Jag står
på denna punkt antecknad som reservant
till förmån för en av herr Olsson
i Mellerud här i kammaren och herr
Hesselbom i första kammaren väckt
motion angående statens anslag till
kommunala gymnasiet i Åmål. För detta
gymnasium, som sedan ett par år tillbaka
arbetar på parallellavdelningar,
har endast ett mindre statsanslag tillstyrkts
av skolöverstyrelsen. Först efter
ytterligare tre år skulle statsanslaget
kunna bli större. Om gymnasiet i stället
haft dubblerade avdelningar, skulle
man emellertid enligt skolöverstyrelsens
principer beträffande anslag till kommunala
gymnasier haft möjlighet att få
högre statsbidrag. Man kan nog knappast
säga, att detta är en helt rättvis
tilldelningsgrund. Statsbidrag bör kunna
utgå lika väl när ett gymnasium
arbetar på parallellavdelningar som när
det är fråga om dubblerade avdelningar.
Vidare kan jag, herr talman, som
orlsbo vitsorda riktigheten av det argument,
som motionärerna anföra, näm
-
ligen att Åmålsgymnasiet mottager ett
betydande klientel även från andra
trakter än staden, vilket enligt min
tanke är ett motiv för att gymnasiet
i Åmål bör komma i åtnjutande av
högre statsbidrag.
Ett tredje skäl härför, vilket jag skall
be att i korthet få anföra, är, att skolöverstyrelsen
i skrivelse helt nyligen
framfört en annan tankegång än den
som legat till grund för ställningstagandet
beträffande Åmålsgymnasiet. Det
förefaller som om skolöverstyrelsen numera
skulle anse det rimligt att, såsom
motionärerna här föreslagit, ett gymnasium
i samma situation som Åmålsgymnasiet
borde vara berättigat till ett
högre statsbidrag.
Får jag sedan för det fjärde och sista
säga med anledning av att mot det
högre bidraget här anförts, att utökningen
av Åmålsgymnasiet skulle ha
provisorisk karaktär, att motionärerna
enligt min mening verkligen ha påvisat
sådana fakta, som tyda på att detta
inte är fallet utan att man här har att
räkna med en bestående utökning av
gymnasiet i Åmål. Även ur den synpunkten
är sålunda det högre statsbidraget
motiverat.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen, vilket innebär bifall
till den i ämnet väckta motionen.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det är ett ord som ofta förekommer
i debatten här, nämligen ordet rättvisa.
I varje framställning, som går
emot Kungl. Maj:ts och utskottets förslag,
framhålles det med mer eller mindre
skärpa, att det inte är rättvist att
handla på sätt som Kungl. Maj:t och
utskottet ha gjort. Ja, det är sannerligen
inte lätt att skipa rättvisa. Om det
som den ene anser vara odisputabel
rättvisa säger den andre, alt det inte är
riktigt rätt utan att det kan finnas skäl
för atl inla en annan ståndpunkt.
52
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala flickskolor m. m.
I detta fall hade vi en representant
för skolöverstyrelsen uppe i avdelningen,
och efter den redogörelse, som då
lämnades, fanns det inte någon tvekan
inom avdelningen om att vi inte kunde
gå med på motionerna. Det framfördes
sådana skäl, att det över huvud taget
inte blev någon diskussion i avdelningen
efter den föredragning, som
skolöverstyrelsens representant hade
haft i avdelningen. Det är klart att man
kan argumentera så som herr Ståhl
gjorde i detta sammanhang, men här
har ju dock Kungl. Maj :t, departementschefen,
biträtt överstyrelsens förslag
och icke ansett sig kunna tillstyrka
högre bidrag till parallellavdelningen.
Det är just dessa skäl som ha varit utslagsgivande.
De motiv som överstyrelsen
anfört och den ståndpunkt departementschefen
intagit och dessutom de
upplysningar som lämnades avdelningen
av representanten för skolöverstyrelsen
ha varit utslagsgivande för avdelningen,
som därför inte ansåg sig kunna tillstyrka
motionerna i detta fall.
Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i den föredragna punkten dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.
Punkten 176.
Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala
flickskolor m. m.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 184, föreslagit riksdagen att till
Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala
flickskolor in. m. för budgetåret
1951/52 anvisa förslagsanslag av tillhopa
15 860 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av fröken Elmén m. fl. väckt
motion (11:250), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att, såsom skolöverstyrelsen
föreslagit, en parallellavdelning
vid kommunala flickskolorna i
Göteborg, Borås, Jönköping och Östersund
skulle förändras till femårig realskollinje.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte för budgetåret
1951/52 anvisa
a) till Kommunala läroverk: Bidrag
till kommunala flickskolor ett förslagsanslag
av 8 560 000 kronor;
b) till Kommunala läroverk: Bidrag
till kommunala mellanskolor ett förslagsanslag
av 2 600 000 kronor;
c) till Kommunala läroverk: Bidrag
till praktiska mellanskolor ett förslagsanslag
av 4 700 000 kronor;
II. att motionen II: 250 icke måtte av
riksdagen bifallas.
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Söderquist, Ståhl, Kyling och
fröken Elmén, vilka ansett att utskottet
bort under II. hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II: 250,
besluta, att en parallellavdelning vid
kommunala flickskolorna i Göteborg,
Borås, Jönköping och Östersund skulle
från och med budgetåret 1951/52 förändras
till femårig realskollinje.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
skall be att få yttra några ord med anledning
av den reservation som är fogad
till denna punkt. Jag vill från början
omtala, att ett bifall till reservationen
inte innebär någon kostnadsökning
över huvud taget. Vad det gäller är att
försöka med tillgängliga resurser anpassa
skolförhållandena på realskolestadiet
på ett lämpligt sätt efter föreliggande
behov. Det rör sig här om orter,
som äro särskilt ogynnsamt ställda
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
53
Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala flickskolor m. m.
vad beträffar realskolans stadium, nämligen
Jönköping, Borås, Östersund och
Göteborg.
För att ta den sämst ställda orten
först, nämligen Jönköping, finns för
närvarande ingen möjlighet för flickor
att där i vanlig ordning avlägga realexamen.
Vilja de ta realexamen måste
de göra det som privatister eller också
övergå till läroverk på annan ort och
bosätta sig där.
Vad Borås beträffar finns det möjlighet
för flickor att ta realexamen på den
fyraåriga linjen, men den femåriga linjen
står inte öppen för flickor. Den
fyraåriga linjen innebär ju, som vi alla
veta, ett års längre skoltid. Dessutom
är konkurrensen där mycket betydande.
I Östersund ha flickorna möjlighet
att ta realexamen på såväl den fyraåriga
som den femåriga linjen, men
konkurrensen är där så hård, att flickorna
måste ha en högre poängsumma,
vad betygen beträffar, än pojkarna för
att komma in i läroverket på dessa
linjer.
För Göteborgs vidkommande har under
sista året öppnats möjlighet för
flickor att ta realexamen på femårig
linje, nämligen vid den nya Lundby
samrealskola, men där är också konkurrensen
så hård, att flickorna måste
ha högre poängsumma än pojkarna vid
intagning. Jag vill bara framhålla, att
detta medför en hel del irritation, som
nog var och en kan förstå. Dessutom
kommer Lundby samrealskola att om
några år flytta till Hisingen, vilket gör,
att de som bo i de centrala delarna av
staden eller ytterområdena i motsatt
riktning komma att få mycket långa
vägar, om de skola gå i den skolan.
Nu har skolöverstyrelsen tagit ett initiativ,
som förefaller vara synnerligen
praktiskt. Skolöverstyrelsen föreslår
nämligen, att på sådana orter som dessa
skall man vid kommunal flickskola, där
man har flera parallellavdelningar,
kunna utbyta en parallellavdelning mot
en femårig realskolelinje. Det skulle
inte innebära några ökade kostnader
på något sätt. Därigenom skulle bättre
möjligheter skapas för flickorna på
dessa eftersatta platser, samtidigt som
även möjligheterna för pojkarna vid
läroverken skulle bli bättre. Detta initiativ
har mottagits med stort intresse
på dessa platser; skolorna ha utarbetat
förslag i enlighet härmed, respektive
skolstyrelser ha fattat beslut i frågan,
stadsfullmäktige i respektive städer ha
beslutat förändringen, handlingarna ha
gått upp till skolöverstyrelsen, som tillstyrkt,
men departementschefen har
utan motivering avstyrkt det hela.
Man står frågande och undrar: Varför
avstyrkes en sådan praktisk åtgärd,
som man här försökt sig på för att anpassa
förhållandena efter föreliggande
behov? Man undrar, om anledningen
till att man skjuter på frågan kan vara,
alt man inte vill göra några förändringar
inför den nya skolreformen. Det
förefaller emellertid också mycket egendomligt,
om man läser dåvarande departementschefens
uttalande, som skolutskottet
citerar: »För egen del tvekar
jag icke om att varje skolorganisation,
så länge den existerar, också bör ha
rätt till en utveckling, varigenom den
sättes i stånd att anpassa sig efter behovet
och bjuda sitt bästa åt varje årskull
inträdande lärjungar.» Och skolutskottet
förklarar sig för sin del vilja
understryka detta uttalande. Jag tycker
att det är tillämpbart på just nu ifrågavarande
fall. Vad det nu rör sig om
är ju, som sagt, att tillgodose det behov,
som verkligen här föreligger och där
såväl städernas styrelser som skolstyrelser,
föräldrar och lärjungar önska att
få denna förändring.
Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herrar
Hagurd och Gunnarsson samt fröken
Vinge och fru Hellström.
54
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala flickskolor m. m.
Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Den fråga, som beröres- under
punkt 176 i statsutskottets utlåtande nr
8 och som gäller flickskolorna i Göteborg,
Borås, Jönköping, Östersund och
Malmö, är ingen prestigefråga för dessa
städer. Det är, tror jag, i högsta grad en
praktisk fråga och en skälighetsfråga.
Vad speciellt gäller Borås kommunala
flickskola, som jag bäst känner till, öro
enligt min mening rättvisesynpunkterna
ganska starkt framträdande och böra
icke förbigås. De torde även vara dominerande
beträffande de övriga fyra
städernas flickskolor.
De begåvade flickor, som ämna gå vidare
till studentexamen, böra, framhåller
rektorn vid Borås kommunala flickskola,
ha samma möjlighet att använda
sig av den kortare vägen dit som pojkarna
i Borås ha. Detta vill med andra
ord säga, att de böra få gå vägen över
en femårig realskola.
Det står väl klart för alla, att ett års
förkortning av studietiden betyder ganska
mycket för den, som ämnar läsa sig
fram till en akademisk examen eller ett
liknande slutmål. Detta tycker jag är en
både personlig och samhällelig angelägenhet.
Från Borås kommunala flickskolas
femte klass sändas årligen ca 25—30
elever över till läroverket. Det har visat
sig, att så gott som alla dessa elever
fortsätta fram till studentexamen och
sedan gå vidare med studier av annan
art. Nog är det skäligt att de få möjlighet
att begagna sig av den kortare skolgången.
Jag har svårt att finna något
bärande skäl häremot. Även om man har
den nioåriga enhetsskolan i synfältet
finns det ändå mycket som talar för
detta.
Varför skola flickorna vara sämre
ställda än pojkarna, när det gäller möjligheterna
att avlägga realexamen? Jag
tycker, att svaret på den frågan icke har
givits med den klarhet, som man skulle
ha önskat. För de flickor, som önska
avlägga realexamen — eller som utan
realexamen önska övergå till första
ringen av fyraårigt gymnasium — skulle
det betyda en påtaglig fördel, om man
här biträdde den linje, som motionärerna
ha förordat. Skoltiden skulle då
förkortas med ett år. Läroverkets elever
i vår stad ha möjlighet att avlägga realexamen
efter en sammanlagd skoltid av
nio år, men den vägen är förbehållen
dem allena. Man kan fråga: Vadan denna
nåd mot pojkarna och onåd mot flickorna?
För flickorna tar det tio år att
nå fram till realexamen, då de gå över
kommunala flickskolan.
Starka skäl tala också för att flickorna
borde få förmånen av att avlägga
examen vid egen skola. Nu måste de
byta skola året innan examen skall avläggas.
Jag har svårt att komma ifrån
den tanken, även om jag är lekman på
området, att detta är opsykologiskt. Under
de föregående åren ha de vuxit ihop
med sin skola och sina lärare. De känna
skolan nästan som ett hem, och de känna
en viss trygghet. Men den som sedan
vill avlägga realexamen skall året
före examen — vilket kanske är det
mest påfrestande året — planteras om
på ny mark. Detta synes mig vara mindre
lämpligt i alla avseenden, och det
är än mera olämpligt, om det inte är
absolut nödvändigt.
Flickskolan i Borås har tre parallellavdelningar
i de fem första årskurserna
och två i de tvenne sista. Låter man nu
en av de förra parallellavdelningarna
med början nedifrån, i första klassen,
läsa den femåriga realskolans kurser, så
inträder därmed ingen förändring i
skolans yttre organisation. Antalet
klassavdelningar blir oförändrat, och
ändringarna i lärarnas tjänstgöring bli
så ringa, att frågan om antalet anställda
lärare icke beröres; detta enligt de
uppgifter, som lämnats från skolans
ledning.
Om realskolan på det här skisserade
sättet blir inbyggd i flickskolan, finns
ju också möjlighet för den, som visar
sig ha svårt att följa med den hastigare
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
55
Kommunala läroverk
takten i realskolan, att utan generande
uppmärksamhet flytta över till en linje,
där man kanske arbetar i ett något lugnare
tempo, nämligen till den vanliga
flickskolelinjen.
Dessutom skulle ju systemet med två
parallellavdelningar på lågstadiet och
obeskuret högstadium omfatta flertalet
av eleverna och erbjuda samma möjligheter
till realskola och gymnasium
som nu.
I Jönköping äro förhållandena tämligen
enahanda, men det tillkommer inte
mig att belysa problemen där. Det kunna
andra, som ha bättre lokalkännedom,
göra bättre.
Den förändring som nu föreslås av
motionärerna har det sällsynta med sig,
att den skulle bli till förmån för många
utan att förminska de övrigas fördelar.
Därför är den parallellinje, som föreslagits
och som skulle föra fram till realexamen,
väl motiverad.
För att komma till rätta med svårigheterna
att tillgodose den ökade efterfrågan
på tillträde till realskolan har
kungl. skolöverstyrelsen förordat, att
kommunala flickskolor med flera parallellinjer
skola avdela en av dessa som
linje förande fram till realexamen. Då
nu ärendet i samtliga städer har gått
igenom alla instanser, drätselkammare
och stadsfullmäktige, och alla förorda
och förvänta att flickskolorna få en
linje, som för fram till realexamen, synes
det vara skäligt att bifalla detta förslag.
Skolöverstyrelsen förordar också
att man går fram på denna väg. Statskontoret
motsätter sig inte den lanserade
linjen, då det gäller orter, som äro
ogynnsamt ställda. Man är också överens
om i skolöverstyrelsen att de aktuella
fallen äro Göteborg, Borås, Jönköping,
Malmö och Östersund.
Härtill kommer, att den enligt min
mening både rättvisa och kloka åtgärd
det här gäller icke föranleder större utgifter
utan väl kan rymmas inom ramen
för förslagsanslaget för bidrag till kommunala
flickskolor. Jag kan därför inte
Bidrag till kommunala flickskolor m. m.
se något skäl, som är så tungt vägande,
att det motiverar ett avstyrkande.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkt 176 fogade reservationen.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet fröken NYGREN: Herr talman!
Jag har naturligtvis den uppfattningen,
att när det gäller studier skola vi icke
göra svårigheterna större för flickorna
än för pojkarna. Jag anser, att flickorna
skola ha precis samma möjligheter som
pojkarna att avlägga realexamen utan
förlängd studiegång.
Men från detta mitt ställningstagande
och till att börja bygga in realskolelinjer
i flickskolorna tycker jag steget är
ganska långt. Jag bortser då från sådana
fall, där man faktiskt inte har givit
flickorna möjlighet att vinna inträde
i de allmänna läroverken, men den saken
återkommer jag till senare.
Alla de som talat för särskilda flickskolor
ha som motivering anfört, att de
vilja skapa en lugnare studiegång för
flickorna, en skola som är fri från examenshets.
Detta är naturligtvis en mycket
god motivering. Men jag frågar mig
då, som jag gjort många gånger förut:
Behöva inte också åtskilliga av gossarna
samma lugna studiegång, samma
möjligheter till allmänbildande studier
utan examenshets?
Jag har tidigare gjort mig till talesman
för det förslaget, att man skulle
skapa vissa linjer med ungefär samma
ämnesinnehåll och samma studiegång
som våra nuvarande flickskolor, vilka
skulle leda fram till vad vi nu kalla för
normalskolekompetens. Den benämningen
är bra och inarbetad. Vi veta av erfarenhet
att den skolformen har varit
till stort gagn för många flickor.
Det finns som sagt åtskilliga gossar,
som också skulle behöva denna lugnare
studiegång. De pojkar och flickor, som
skola försätta sina teoretiska studier
och som äro mera lagda för examens
-
5G
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala flickskolor m. m.
läsning, böra kunna gå i en skola ungefär
motsvarande den nuvarande realskolan
och det som vi kunna komma
fram till inom den nioåriga enhetsskolans
ram. Sedan böra de ha möjligheter
att utan svårighet gå över till gymnasium.
Det förefaller knappast som om förespråkarna
för flickskolan ville behålla
den skolan för dess egen skull, utan som
om de på något sätt ville camouflera
sina avsikter genom att bygga in realskolelinjer
i densamma. Men då har
man tappat bort den ursprungliga motiveringen
för flickskolans bibehållande.
Den svårighet för flickorna, som nu
på vissa håll föreligger, nämligen att
de helt enkelt icke ha någon möjlighet
att avlägga realexamen i sin hemstad,
är ett oting, som snarast bör rättas till.
Mig förefaller det dock naturligare att
öppna läroverken för flickorna. Då kan
man behålla flickskolan i dess nuvarande
form och med nuvarande studiegång.
För att då inte få en överbelastning på
realskolorna och för litet lärjungar i
flickskolorna skulle man ju kunna tänka
sig föra över till flickskolorna de
gossar, som av olika skäl vilja och behöva
fortsätta sina allmänbildande teoretiska
studier men som icke äro lämpade
för den hastigare studiegången
och den press, som en förestående examen
utövar.
Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Jag
hade tänkt att få säga några ord om läget
på skolans område i Jönköping. Nu
har jag emellertid på ett par punkter
redan av ecklesiastikminister Hildur
Nygren fått svar på vad jag hade tänkt
fråga om, och jag skall därför endast
påpeka ytterligare ett par saker.
Det förhållandet att flickorna i Jönköping
icke ha någon som helst möjlighet
att avlägga realexamen i hemstaden
är faktiskt en mycket kännbar olägenhet.
Jag tycker också att just Jönköping
i detta avseende är den sämst lottade
staden av alla dem, som omnämnas i
reservationen och motionerna. Den enda
möjlighet, som står flickorna till
buds där, är att avlägga realexamen
som privatister eller att resa till någon
grannort och där ta sin examen. Detta
är verkligen inte att på något sätt sörja
för flickornas bästa.
Jag skall inte fördjupa mig i vad detta
kan innebära för nackdelar för övrigt
för flickorna i Jönköping. Jag vill bara
nämna, att de nu få anslå upp till två år
längre tid för studierna fram till realexamen
än vad flickor på andra orter
behöva göra. Därjämte vill jag poängtera
ännu en sak, som inte har berörts
tidigare i denna debatt. Många familjer
— och därmed många flickor — flytta
in till Jönköping. Dessa flickor, som
förut gått i realskola, ha då mycket
svårt att anpassa sig till en flickskolas
lärogång, och de måste därför läsa extra,
om deras skoltid inte skall bli förlängd.
Statsrådet Nygren sade, att vi skulle
ha en flickskola, som var fri från examenshets.
Detta är alldeles riktigt. Men
examenshetsen blir ju inte så oerhört
stark bara därför att en linje av de tre,
som redan finnas, organiseras som reallinje.
Tryggheten finns ju kvar i skolans
övriga avdelningar.
Sedan var det mycket intressant att
höra, att man kan framhålla samma synpunkter
för pojkarna som för flickorna.
Det tycker jag var ett försvar för flickskolan,
som vi böra ta fasta på.
Vidare sade statsrådet Nygren, att
flickskolans förespråkare ville behålla
den skolformen för dess egen skull. Jag
tror dock, att flickskolan har ett egenvärde,
som de andra skolformerna för
flickor inte ha. I flickskolan betyder
nämligen det husliga och praktiska arbetet
alldeles särskilt mycket för flickorna
i deras framtida verksamhet, och
dessutom utgör det en synnerligen välgörande
omväxling mot den press, som
examenshetsen alltid utövar på de flesta
ungdomar. Det är alltså mycket som ta
-
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr II.
57
Kommunala läroverk:
lar för flickskolan. Man behöver därför
infe särskilt tala om den för dess
egen skull.
Så uttrycker jag min tillfredsställelse
över statsrådet Nygrens positiva ord om
att vi skola öppna läroverken för flickorna.
Det böra vi göra. Men då vill jag
fråga: När kan detta ske? Hur ha vi det
med lokaler, och hur ställer sig den saken
i kostnadshänseende? Dessa båda
faktorer bli kanske de stora hinder som
göra, att vi ännu inte på länge kunna
genomföra den tanken. .lag skulle i
stället vilja föreslå, att den linje som nu
förslagsvis kan komma att byggas in i
flickskolan i Jönköping kan få anses
som ett provisorium, till dess staten kan
åtaga sig även flickskolorna, eller till
dess att hela skolan kommunaliseras
som enhetsskola.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet fröken NYGREN: Herr talman!
Jag måste säga att jag av flera anledningar,
som jag redan nämnt, ömmar
mycket för de flickor som i Jönköping
vilja söka sig till realskolan. Jag vill
särskilt understryka vad fru Sjöstrand
här sagt, när hon talat om sådana fall,
där flickorna flyttat till Jönköping från
en plats, där de haft möjlighet att gå i
realskola. För dem måste bristen på en
realskolelinje för flickor i Jönköping
medföra mycket stora svårigheter. Under
alla förhållanden måste den förorsaka
stora ekonomiska uppoffringar
för deras föräldrar, men den kan också
i värsta fall leda till att en flicka får
lov att avbryta en redan påbörjad skolgång.
Jag skulle därför inte alls ha någonting
emot att det skapas ett provisorium
för Jönköping, när situationen
där är sådan som den faktiskt är.
Men när man vill bygga in realskolelinjer
i flickskolan även på platser, där
andra möjligheter att avlägga realexamen
stå öppna för flickorna, då före
-
Didrag till kommunala flickskolor m. m.
faller det mig som man alltför mycket
talade för flickskolan för dess egen
skull. Om det i flickskolan skall byggas
in en realskolelinje, måste ju undervisningen
där läggas upp precis likadant
som vid läroverken och samrealskolorna,
och man får alltså pruta av på kravet
på undervisning i husligt arbete och
en hel del annat som ligger lämpligt till
för flickorna. Flickorna skulle nämligen
pressas över hövan, om de skulle få en
utökning av kurserna genom undervisning
i husligt arbete och annat sådant
samtidigt som de måste hålla jämna steg
med pojkarna när det gäller kurserna i
övrigt. Detta är naturligtvis inte meningen,
utan vad man vill är helt enkelt
att lägga in vanliga realskolelinjer
i flickskolorna, och det är mot detta
som jag av principiella skäl opponerat
mig.
När skolkommissionen tog ställning
till frågan om flickskolans fortbestånd,
delade man där upp sig i olika läger,
och även här i riksdagen voro meningarna
ganska delade om huruvida flickskolan
skulle behållas eller inte, när
den beslutade enhetsskolan en gång har
kommit till stånd. Så länge det var fråga
om att ha ett horisontellt kluvet gymnasium
med en avslutning ett år tidigare
utan examenstvång, ansåg jag också för
min del, att det fanns bra litet berättigande
för att man vid sidan därav skulle
ha en examensfri skola för flickorna.
Men det har ju åtminstone inte hittills
gått att vinna enighet om inrättandet av
ett sådant gymnasium, och då finns det
starka skäl för att ha även en examensfri
skola. Jag vill emellertid än en gång
betona, att behov därav föreligger också
för gossarnas del.
Det var naturligtvis detta tillsammans
med andra skäl, som motiverade
beslutet om att under den nuvarande
prövotiden på skolans område flickskolan
skulle få äga bestånd på samma villkor
som tidigare. Man ville ge flickskolan
ett tillfälle att visa vad den kan
åstadkomma.
58
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Kommunala läroverk: Bidrag till kommunala flickskolor m. m.
Men jag tror inte att man tjänar flickskolans
sak genom att man blandar in
realskola i flickskolan. Då veta vi snart
inte vad som är vad härvidlag, och det
blir mycket svårare att bedöma frågan
om flickskolans fortbestånd, när vi en
gång skola fatta definitivt beslut om det
svenska skolväsendets organisation.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det är kanske onödigt att jag blandar
mig i diskussionen damerna emellan.
Jag vill emellertid bara säga, att det
var mycket värdefullt att kammarens
ledamöter här från statsrådsbänken
fingo höra de skäl, som varit avgörande
för att Kungl. Maj:t på förevarande
punkt inte har följt skolöverstyrelsen.
Jag tror att man därigenom har fått
klart för sig, att den ståndpunkt som
utskottet intagit är den riktiga, när utskottet,
såsom alltid när det gäller åtgärder
på skolväsendets område, varit
försiktigt med att yxa till förändringar
på fri hand, så att säga, utan något
samband med ett förslag av Kungl.
Maj :t.
Skulle man vilja åstadkomma en provisorisk
lösning för Jönköpings de!, kan
väl saken ordnas genom en överenskommelse
om en provisorisk anordning under
hand mellan vederbörande i Jönköping
och departementschefen. Däremot
tror jag inte att det är möjligt att
göra det i detta sammanhang.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Fröken ELMÉN: Herr talman! Det var
både intressant och glädjande att få
höra vad ecklesiastikministern här hade
att säga om flickskolorna. Jag tror nämligen
för min del att det även i framtiden
kommer att vara nödvändigt med
en examensfri skola för flickor.
Emellertid tyckte jag — jag vet inte
om jag fattade rätt — att ecklesiastikministern
talade om att i samband med
införandet av en realskolelinje i flick
-
skolan skulle pojkarna komma att släppas
in där. Men om så sker, är det ju
inte längre fråga om en flickskola i ordets
egentliga mening, alltså en skola
där man har möjlighet att anpassa studierna
just efter flickornas utveckling.
Det blir också ofta konfliktsituationer,
när flickorna i konkurrens med pojkarna
skola söka sig in på realskolelinjer.
Ecklesiastikministern ser nog frågan
på litet längre sikt än vad vi reservanter
göra. Vad vi ha tagit sikte på är
vad som i den aktuella situationen bör
göras för att fylla behovet på olika platser.
Såväl skolornas egna representanter
som stadsfullmäktige och andra myndigheter
ha ju ansett, att det för närvarande
föreligger ett mycket stort behov
av att utöka antalet realskolelinjer
för att flickorna skola ha större möjligheter
att komma in där. Det förslag som
reservanterna framlagt, framför allt
med tanke på Jönköping, som ju är värst
utsatt, kan man gå med på som ett provisorium,
ty man vill inte rucka på
hela flickskolans idé. Men det är inte
bara i Jönköping som svårigheterna äro
stora. I Östersund och Göteborg är konkurrensen
så stark, att flickorna måste
ha högre betyg än pojkarna för att komma
in på den femåriga realskolelinjen,
och det kan väl inte vara riktigt att deras
betyg på detta sätt skola värderas
ned i jämförelse med pojkarnas. Jag vet
också att för Borås vidkommande föreligger
ett mycket starkt behov av att
utöka möjligheterna för flickorna att
komma in i realskolan.
Det är alltså för att i den aktuella
situationen se till att varje årskull får
de möjligheter till utbildning, som den
bör ha, som vi reservanter vilja, att en
parallellinje i flickskolorna skall utbyggas
till realskolelinje. Jag kan inte förstå
att detta skall behöva inverka på utformningen
av flickskolan i övrigt. Det
har ju tidigare funnits och finns flickskolor,
där man samtidigt med undervisningen
på flickskolestadiet har realskolelinjer.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
59
Kommunala läroverk:
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Jag
skulle bara vilja säga till statsrådet Nygren,
att vi naturligtvis inte vilja inrätta
dessa linjer var som helst. Det är inte
vår mening att de skola inrättas överallt,
där det är för trångt på realskolans
femåriga linje eller där en sådan fattas,
utan det är endast på här nämnda platser,
speciellt då Jönköping, som vi
tycka att man skulle kunna genomföra
detta provisorium. Jag tror inte jag
överdriver, om jag tackar för ett visst
litet halvt löfte, som låg i statsrådet Nygrens
svar till mig just när det gällde
Jönköping.
I övrigt vidhåller jag mitt yrkande.
Fröken ELMÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle bara vilja lämna den
upplysningen, att när det i fjol motionerades
om inrättandet av en femårig linje
vid flickläroverket i Göteborg avslogs
detta, därför att det skulle draga vissa
kostnader.
Herr KYLING: Herr talman! Jag befinner
mig bland reservanterna på denna
punkt. När vi förra året behandlade
den stora skolpropositionen, befann jag
mig bland dem, som talade för att flickskolan
skulle få existera även i framtiden,
då jag anser, att den är en värdefull
skolform här i landet. Därför är det
naturligtvis med en viss tvekan som jag
i dag liar gått med på reservationen, där
man föreslår, att en avdelning i flickskolan
skall omändras till femårig realskolelinje.
Då jag varit med om detta,
har jag hela tiden sett det närmast som
ett provisorium.
Många säga naturligtvis nu, att de
flickor som vilja taga en realexamen
behöva inte söka in i flickskolan utan
kunna söka till det allmänna läroverk
eller den realskola som finns på
orten. Det är lätt sagt, men i och med
att man upplåter realskolelinjen även
Bidrag till kommunala flickskolor m. m.
för flickorna utestänger man därmed
många andra. Det är närmast av den
anledningen jag anser, att det för närvarande
finns ett behov av att åtminstone
ett provisorium kan anordnas.
Särskilt Jönköping är mycket illa utsatt
i detta sammanhang. Det är inte
bara de flickor, som flytta dit från en
stad med realskola eller läroverk, som
äro särskilt illa behandlade, utan det är
även de flickor, som bo i Jönköping.
Om de, när de gått en tid i flickskolan,
märka, att de hellre vilja taga realexamen
än få normalskolekompetens,
kunna de inte göra detta i sin egen
skola utan måste göra det som privatister
med alla de besvärligheter, som äro
förenade därmed.
När nu statsrådet Nygren från statsrådsbänken
så klart har sagt, att hon
anser, att flickskolan i Jönköping är
särskilt illa utsatt, och även talat för att
man där i framtiden kanske måste pröva
sig fram med ett provisorium, tycker
jag, att vi ha fått ett besked, som kan
ge anledning till att utgå ifrån att statsrådet
Nygren till kommande år — om
riksdagen i dag inte vill bifalla reservationen
— säkerligen kommer att på ett
eller annat sätt kunna ordna ett provisorium,
till dess förhållandena bli
reglerade över hela linjen.
Jag vill med detta, herr talman, närmast
understryka mycket av det statsrådet
sade. Jag delar i stor utsträckning
de synpunkter, som framförts i
anförandet från statsrådsbänken om att
man inte skal! fördärva flickskolan genom
att införa en permanent femårig
linje i den. Som ett provisorium anser
jag emellertid alt det är nödvändigt att
göra det, om vi skola kunna taga emot
alla dem som vilja gå realskolelinjen.
Jag ber att få yrka bifall till den
reservation, som är fogad till denna
punkt.
Herr von SETH: Herr talman! Jag
skall be att få varmt understryka vad
som bär har sagts av fru Sjöstrand och
GO
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
herr Kyling. Därtill vill jag ytterligare
påpeka, att detta inte är förenat med
någon extra kostnad för statsverket.
Jag ber att i likhet med fru Sjöstrand
och herr Kyling få yrka bifall till reservationen.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till vad utskottet
i punkten hemställt dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
176:o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fru Sjöstrand begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och 75 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.
Punkterna 177—201.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 202.
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 213, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tilllämpning
tills vidare från och med budgetåret
1951/52, vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
vilka föranleddes av vad
departementschefen förordat, dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52, dels ock till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 9 518 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet til!
behandling förehaft tre motioner.
I en inom första kammaren av herrar
Cassel och Arrhén väckt motion (I: 257)
hade, på sätt anmärkts ovan vid punkten
167, yrkats höjning av arvodena till
provårsföreståndare samt lärare och
handledare vid provårsanstalterna.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 139 och II: 162 samt I: 257, sistnämnda
motion såvitt här vore i fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1951/52, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
vilka kunde föranledas
av vad departementschefen förordat;
b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;
c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 9 518 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz, Ohlon, Bergh, Söderquist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Berg
-
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
61
strand, Kylinc/ och Widén, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka höjning av
arvodena till föreståndare samt ordinarie
och extra ordinarie lärare vid provårsseminarierna
och därför hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionen
I: 257, såvitt här vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna I: 139 och
II: 162,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t---
departementschefen förordat;
b) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;
c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 9 554 000 kronor.
Sedan punkten föredragits, yttrade:
Herr NORDKVIST: Herr talman! Då
jag har väckt en motion i anslutning till
förevarande punkt i åttonde huvudtiteln
skall jag be att få säga några ord.
Motionen, som för övrigt är undertecknad
även av representanter för högern,
bondeförbundet och socialdemokraterna,
går ut på att lärarna i trädgårdsskötsel
vid folkskoleseminarierna
skulle inplaceras i det statliga lönesystemet,
precis såsom under fjolårets
riksdag skedde beträffande andra övningslärare.
Såväl slöjdlärare och slöjdlärarinnor
som skolkökslärarinnor, gymnastiklärare
och andra blevo då inplacerade
i det statliga lönesystemet. Men
lärarna i trädgårdsskötsel blevo inte
medtagna, och jag har för min del funderat
mycket över vad som varit anledningen
därtill, .lag har frågat ledamöter
av statsutskottet vilken motivering
man haft för att icke taga med den
sistnämnda lärarkategorien, men jag
har icke fått något klart besked, och
jag har icke heller annorstädes kunnat
finna någon sådan motivering.
Att man sålunda gjort ett undantag
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
beträffande lärarna i trädgårdsskötsel
är så mycket mera underligt som det
här gäller ett mycket litet antal, nämligen
sammanlagt 12 stycken i hela landet,
av vilka It) äro ordinarie och 2
extraordinarie. Såväl 1941 års lärarlönesakkunniga
som skolöverstyrelsen ha
förordat en inplacering i det statliga
lönesystemet, varvid de ordinarie lärarna
skulle placeras i lönegrad Ca 23, medan
de övriga givetvis skulle komma
ett par grader lägre.
När det i utskottets utlåtande heter,
att »utskottet förutsätter, att förslag i
frågan kommer att föreläggas riksdagen,
så snart förhållandena möjliggöra
detta», så kan det väl knappast vara
annat än statsfinansiella skäl, som ligga
bakom denna motivering. Men om
man alltså i detta fall vill åberopa
statsfinansiella skäl, så borde man väl
i ännu högre grad ha gjort detta, när
det vid fjolårets riksdag gällde att i
det statliga lönesystemet inplacera den
stora mängden av övningslärare. Det
har av företrädare för den grupp, som
det nu gäller, sagts mig, att anledningen
kanske i stället är den, att planer
äro å bane att förbilliga utbildningen
av lärarna i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarierna
genom att låta dem
genomgå något slags lägre trädgårdsskola.
Jag vet inte om det är riktigt;
det är bara en förmodan. Men om denna
förmodan är riktig, hur skulle en
sådan utbildning kunna ordnas? Det
finns för närvarande knappast några
utbildningsanstalter, som äro lämpliga
för detta ändamål. Vid Alnarps lantbruksinstitut
finns det eu högre trädgårdskurs,
den s. k. liortonomkursen,
och vid Norrlands trädgårdsskola i
Söråker finns det även en lägre trädgårdskurs.
Den senare anstalten är den
enda skola, där allsidig utbildning i
trädgårdsskötsel förekommer, och den
skulle därför möjligen kunna ifrågakomma
för det ändamål som jag här
talar om. Undervisningen vid Norrlands
trädgårdsskola tar emellertid
62
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
speciellt sikte på norrlandsförhållandena.
Under sådana omständigheter förefaller
det knappast görligt att rekrytera
lärarna i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarierna
bland dem, som erhållit
sin utbildning på dessa linjer.
Jag skulle också vilja hänvisa till vad
som i 1946 års skolkommissions betänkande
säges om betydelsen av undervisning
i trädgårdsskötsel i samband
med att kommissionen betonar vikten
av att skolarbetet så långt möjligt inriktas
på praktiska uppgifter. Jag har
själv under många år undervisat folkskolebarn
i trädgårdsskötsel, och jag
kan intyga att de äro synnerligen intresserade
av att få syssla därmed.
Detta är väl någonting som har alldeles
särskild betydelse i en tid som vår,
då människorna beklagligtvis alltmer
söka sig bort från moder jord — om
jag nu får uttrycka mig en smula
lyriskt.
Jag förstår, herr talman, att det inte
är stor idé att yrka bifall till den motion
som jag har väckt, och jag skall
inte heller göra det. Jag är emellertid
mycket intresserad av att få ett svar
på frågan, varför just den lilla grupp
av övningslärare, som det här gäller,
icke har blivit inplacerad i det statliga
lönesystemet på sätt som skett
med övriga övningslärare.
Häruti instämde fröken Ager.
Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
vill något beröra en annan fråga än
den herr Nordkvist här tagit upp.
Under förevarande punkt behandlas
även frågan om arvoden till föreståndare
samt extraordinarie och ordinarie
lärare vid provårsseminarierna. Denna
fråga är sammankopplad med den
fråga om arvoden till föreståndare och
lärare vid övriga provårsanstalter, som
behandlades under punkt 167, och det
förekom ju redan under nämnda punkt
en lång och ingående debatt i saken.
Den motion, nr 257, som förelåg vid
punkt 167, har emellertid giltighet även
under innevarande punkt, och jag vill
därför nu säga några ord i frågan.
Det har redan under den föregående
debatten från många håll sagts ifrån att
om den svenska skolan skall kunna på
ett tillfredsställande sätt utföra sitt arbete,
måste arvodena till lärare vid
provårsanstalterna över huvud taget
vara sådana, att man där kan få tillräckligt
antal lärare, och detta gäller
inte minst provårsseminarierna. Det är
ingen mening med att göra dessa arvoden
så små, att de kvalificerade lärarna
söka sig bort från provårsanstalterna,
ty därigenom ha ju inte de, som
förbereda sig för läraryrket, möjlighet
att få den utbildning som är nödvändig.
Då det är onödigt att upprepa alla
de argument, som anförts under den
långa debatt, som fördes vid behandlingen
av punkt 167, ber jag, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall
till den vid punkt 202 fogade reservationen.
Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
För att fatta mig kort skall jag i anledning
av den fråga, som herr Nordkvist
här ställt, endast hänvisa till vad
utskottet säger om att frågan om löneställningen
för seminarielärarna i trädgårdsskötsel
är föremål för omprövning
av Kungl. Maj:t och att ett förslag
från Kungl. Maj :ts sida kan förväntas.
Utskottet har under sådana
förhållanden icke ansett sig kunna
företaga en uppflyttning av några tjänster
från en lönegrad till en annan.
Vad beträffar den fråga som herr
Braconier här berört och som blivit
föremål för en reservation, kan jag inskränka
mig till att kort och gott yrka
bifall till utskottets förslag, då ju de
synpunkter, som kunna anläggas för
och emot reservationen, redan anförts
under behandlingen av punkt 167.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 11.
03
Herr NORDKVIST: Herr talman! Det
är klen tröst för trädgårdslärarna vid
seminarierna att gå och vänta på att
Kungl. Maj :t skall, såsom herr Wallentheim
här säger, taga frågan om deras
lönegradsplacering under omprövning.
Vad dessa lärare vilja veta är
anledningen till att de icke ha blivit
inplacerade i det statliga lönesystemet.
När det inte är fråga om flera än 12
lärare och hela utgiften inte belöper
sig till mera än 16 000 kronor, kan man
väl inte gärna åberopa ekonomiska skäl
för att en sådan inplacering inte företages.
Det har tidigare här i kammaren
sagts att 2 miljoner kronor är en relativt
liten summa, och jag skulle ju med
ännu större fog kunna påstå att 16 000
kronor är en liten summa.
Jag befarar för min del att undervisningen
i trädgårdsskötsel vid seminarierna
så småningom kommer att
lida men av att just den grupp av lärare,
som skall ombesörja denna undervisning,
blir eftersatt i lönehänseende.
Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Herr Nordkvist frågade om skälet till
att motionen inte besvarats mera fullständigt.
Jag är inte befullmäktigad att
tala å statsutskottets vägnar — det har
för övrigt herr Wallentheim redan gjort
-— men jag vill säga, att jag är inte riktigt
övertygad om bärigheten av de
skäl, som herr Nordkvist tidigare har
anfört. Han sade själv, att han var lyrisk.
Vad han sade till försvar för den
praktiska utbildningen i trädgårdsskötsel
för våra skolbarn bär kanske ett bra
stycke, men det bär inte alltför långt.
Man kan nog fråga sig, om det är riktigt
att kräva, att alla elever vid våra
folkskoleseminarier skola utbildas i
trädgårdsskötsel. Vi skola dock komma
ihåg, att ett stort antal av dem kommer
att få sysselsättning i skolor, där
det inte finns några möjligheter att utbilda
lärjungarna på det sätt det här är,
tal om. Det är inte heller alldeles sii
-
Folkskoleseminarierna: Avlöningar.
kert, att alla som vilja bli lärare ha
särskilt intresse eller läggning just för
trädgårdsodling.
Vi skola till sist inte heller glömma
bort vad herr Wallentheim sade i ett
annat sammanhang förut, nämligen att
det gäller att försöka koncentrera undervisningen.
Det är inte bara möjligt,
utan det är alldeles säkert, att på alla
schemata trängas för närvarande så
många ämnen, att det är angeläget att
inte taga med mera än vad som är
tvunget med hänsyn till de huvudsynpunkter,
som skola läggas på undervisningen.
Och när det gäller lärarna är
det, som jag sade nyss, inte alldeles säkert,
att alla lämpligen böra utbilda sig
i trädgårdsskötsel.
Herr NORDKVIST: Herr talman! När
herr Bergstrand påstår, att det kanske
inte är lämpligt, att alla lärare, som
komma från seminarierna, skola ha utbildats
för att undervisa i trädgårdsskötsel,
tror jag att han bygger på en
felaktig grund. Jag hyser för min del
en rakt motsatt uppfattning. När man
nu skall gå in för att i den framtida
skolorganisationen undervisa betydligt
mera i praktiskt arbete och kunnande
i våra skolor än vad hittills varit fallet,
tror jag att man även borde taga med
trädgårdsskötsel. Jag vet, att 1946 års
skolkommission hade samma syn på
saken.
Om jag'' skulle vara en liten smula
elak — i den mån jag förmår det —
mot herr Bergstrand, skulle jag vilja
säga, att hans resonemang egentligen
inte har så mycket med saken att göra.
Det är ungefär som om man skulle resonera
så, att alla flickor skola inte gå
igenom skolköksundervisning, därför
att man inte vet vilka av dem som
komma att gifta sig.
Herr BERGSTRAND: Herr talman! .lag
vill bara gentemot det sista säga, att
om man låter alla flickor gå igenom
skolköksundervisning är det av utom
-
64
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Folkskolor in. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten.
ordentligt stort praktiskt värde. Vare
sig de gifta sig eller inte är det viktigt,
att de lära sig laga mat, och jag kan
tillägga, att jag tror detsamma gäller
pojkarna.
När det gäller trädgårdsskötsel, skola
vi däremot komma ihåg, att större delen
av denna förekommer under den
tid skolorna äro stängda. Under sommaren
är det svårt att samla eleverna
till sådan undervisning. Det är ytterligare
ett skäl till att man inte skall
specialisera lärarutbildningen i detta
hänseende.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i den föredragna punkten dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.
Punkterna 203—230.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 231.
Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 242, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 34 000 000
kronor.
I detta sammanhang har utskottet till
behandling förehaft tre motioner.
I en inom andra kammaren av herr
Holmberg väckt motion (II: 155) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Folkskolor m. in.: Bidrag till vissa
byggnadsarbeten för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 60 000 000
kronor.
Utskottet hemställde,
a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 155, till Folkskolor m. in.:
Bidrag till vissa byggnadsarbeten för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 34 000 000 kronor;
b) att motionerna I: 80 och II: 98 icke
måtte av riksdagen bifallas.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Herr HOLMBERG: Om man skall tro
skolöverstyrelsens beskrivning av läget
i fråga om skollokaler — och det bör
man väl göra — inträder med varje år
en försämring av undervisningsmöjligheterna
på grund av otillräckliga och
undermåliga skollokaler. De anslag,
som anvisas, räcka nämligen inte på
långt när för att tillgodose de ökade
behov, som uppstå dels genom ökad
elevtillströmning och dels på grund av
det resultat, som skolreformen i den
mån den nu genomföres leder till. Det
sistnämnda är inte minst allvarligt. Ju
större eftersläpningen blir i fråga om
skollokaler, desto mer avlägsen blir den
tidpunkt då den nioåriga skolan kan
bli verklighet.
Även i fjol målade skolöverstyrelsen
läget i mycket dystra färger. Man begärde
då 45 milj. kronor till skolbyggnader
och förklarade, att det var oförenligt
med verkligt ansvar för skolväsendet
att gå lägre. Riksdagen tog emellertid
ansvaret att gå under det, som
skolöverstyrelsen angivit som minimiprogram.
Riksdagen skar nämligen ned
anslaget till 2/3 av vad skolöverstyrelsen
hade begärt.
Trots att vi ha en mycket stor eftersläpning,
som delvis beror på fjolårsbeslutet
men även funnits tidigare och
som man borde ha gjort något för att
reparera i år, anser utskottet, att vi
skola öka svårigheterna ytterligare genom
att även för det kommande budgetåret
stanna vid den summa riksdagen
anvisade i fjol. I verkligheten är
denna naturligtvis mycket mindre än
fjolårets, eftersom penningvärdet med
varje dag blir sämre. Man får följaktli
-
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
65
Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten.
gen ett mindre antal skolor för denna
summa i år än vad man fick i fjol. |
På grund av det ständigt ökade behovet
av skollokaler har skolöverstyrel-v
sen i år begärt CO milj. kronor till skolbyggnader,
vilket motsvarar ett skolbyggnadsprogram
på 180 milj. kronor.
Det har skolöverstyrelsen även i år betecknat
som ett absolut minimum. Det
är därvidlag inte fråga om att täcka
någon tidigare eftersläpning utan bara
om att tillgodose de aktuella och allra
mest angelägna behoven. Gör man inte
det, menar skolöverstyrelsen, kommer
bristen på lokaler att åstadkomma ett
katastrofalt tillstånd inom skolväsendet.
Man får ett mycket starkt intryck av
att det förhåller sig på det sättet, när
man tittar på skolöverstyrelsens siffror.
Omedelbart aktuella ansökningar om
statsbidrag gälla skolbyggnader för ett
sammanlagt belopp av 370 milj. kronor.
Lägger man därtill övriga företag, som
nu äro föremål för skolöverstyrelsens
prövning, kommer man upp till en
summa av 650 milj. kronor. Man behöver
bara göra en jämförelse mellan
dessa siffror och det skolbyggnadsprogram,
som skulle möjliggöras genom
det anslag utskottet nu vill anvisa, för
att förstå i vilken ringa grad man biträder
skolöverstyrelsens försök att
åstadkomma en förbättring på detta
område. Med det programmet inträder
en ytterligare försämring av undervisningsmöjligheterna.
Utom försämringen av undervisningsmöjligheterna
utsättas många barn på
grund av lokalbristen dessutom för
sjukdomsrisker — jag känner till sådana
förhållanden bl. a. i de nordligaste
landsdelarna. För att över huvud
taget kunna bedriva undervisningsverksamhet
måste man nämligen på många
platser tillgripa skollokaler, som för
länge sedan äro utdömda av hälsovårdsmyndigheterna.
Om liden medgav det,
skulle jag kunna ge skrämmande skildringar
av vilka skollokaler man får
hålla till godo med uppe i obygden.
Utskottet tycks vara enigt med mig
om att det finns ett oerhört stort behov
av skollokaler men nöjer sig även nu
med att uttala önskemål om att det
skall bli en bättre ordning. Sådana önskemål
må uttalas hur ofta som helst;
de ändra emellertid inte på de faktiska
förhållandena. Vill man ha fler skollokaler
måste man även anvisa pengar
därtill. Jag anser för min del, att man
skulle ha anvisat åtminstone de medel,
som skolöverstyrelsen har betecknat
som ett absolut minimum i år.
Jag vill även uttala min fulla anslutning
till de synpunkter, som ha anförts
i motion II: 98 av herr Adolfsson. Den
går ut på att kommunerna skulle kunna
få statsbidrag även till nyanskaffning
av inventarier till gamla skolor. Jag kan
inte inse, varför utskottet inte har biträtt
motionen.
Beträffande den utredning, som departementschefen
har förutskickat både
rörande inventarieanslaget och skolanslagen
i sin helhet, vill jag uttala förhoppningen
att denna utredning inte
skall få till resultat, att man ytterligare
lägger på kommunerna sådana utgifter
för skolan, som statskassan egentligen
bör svara för. Gör man det, innebär det
nämligen en motsvarande förändring i
skattepolitiken på ett orättfärdigt sätt.
Tyvärr har en sådan förändring skett i
ett mycket stort antal fall inte minst
i fråga om skolväsendet, och det har ju
påtalats vid olika tillfällen, bl. a. vid
fjolårsdebatten om skolfrågorna.
Fördelningen av utgifterna för skolan
mellan staten och kommunerna har
kommit att bli sådan, att utgifterna
mer och mer skjutits över på kommunerna.
Det är enligt min mening en
mycket orättfärdig politik. .lag hoppas,
att man åvägabringar någon ändring i
den, när man skall ändra formen för
statens bidrag till skolan. Fn överflyttning
av statens utgifter på kommunerna
är som bekant eu av de bärande linjerna
i det s. k. Wärnska besparingsprogrammet.
Jag vill i detta sammanhang
5 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 11.
66
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten.
uttala en förhoppning om att vår nya
skolminister inte skall slå in på den
linjen.
I övrigt ber jag att kort och gott få
yrka bifall till motion IT: 155.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det ärende vi nu diskutera är —
vilket också framgår av utskottets utlåtande
— utomordentligt allvarligt.
Under flera år i rad har man understrukit
önskvärdheten av att höja detta
anslag. Beträffande behovet av pengar
finns det inga meningsskiljaktigheter
mellan motionären — den föregående
ärade talaren — och utskottet.
Vi ha haft en av skolöverstyrelsens
representanter uppe i avdelningen, och
denne lämnade en ganska mörk bild
av läget när det gäller dessa lokaler.
Vi hade nog önskat att kunna höja
detta belopp, gärna upp till det av
överstyrelsen begärda. Vi ansågo oss
emellertid inte kunna göra detta, eftersom
Kungl. Maj :t har utfärdat investeringsbestämmelser
i restriktiv riktning.
Det hade ju kunnat inträffa, att pengar
ställts till förfogande utan att byggnadstillstånd
i större utsträckning lämnats,
och då hade det inte varit mycket vunnet
med en sådan välvilja. I varje fall
vill jag understryka att det finns stort
behov på detta område. Det är kanske
dock tämligen onödigt att göra det, ty
det är ju alldeles uppenbart, att Kungl.
Maj:t har klart för sig det svåra läget.
Detta läge blir allvarligare för varje år,
och om vi skola komma fram till en
något så när rimlig standard finns det
ingenting annat att göra än att höja
detta anslag, även om det måste ske på
bekostnad av anslagen till andra byggnadsföretag.
Det är nämligen självfallet
en mycket allvarlig sak att lokalfrågan
för detta ändamål är så utomordentligt
trängande.
Herr talman! Med detta beklagande
av att vi i nuvarande situation icke
ansett oss kunna föreslå en höjning av
Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt
samt med ett understrykande av behovet
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr EDENMAN: Herr talman! Jag
vill endast i anledning av herr Holmbergs
anförande säga, att det inte finns
någonting att anmärka på hans teckning
av läget. Jag skulle kunna hjälpa
honom att måla upp de skolförhållanden,
som råda ute i bygderna. Jag vill
emellertid reagera mot hans uppfattning
på en punkt, eftersom den inte bestämt
vederlädes av avdelningens ordförande.
Detta är nämligen inte i första
hand någon budgetfråga.
Herr Holmberg säger, att vill man ha
fler lokaler, så måste man anvisa mer
pengar. Den plan ecklesiastikdepartementet
följt går i stort sett ut på, att
vi med 1950 års penningvärde skulle
behöva bygga skollokaler för folkskolan
för en miljard samt skollokaler för
läroverken för ungefär 440—450 miljoner
kronor. Det skulle innebära, att
man under en 10-årsperiod skulle kunna
komma till rätta med lokalsvårigheterna
för folkskolan. Byggnadskvoten är för
närvarande 100 miljoner. Kan man alltså
hålla den, skulle det hela kunna lösas
på en 10-årsperiod. Men läget är faktiskt
det, att pengar äro anslagna och
byggnadstillstånd i många fall beviljade,
men på grund av bristen på arbetskraft
är det oerhört svårt att få
arbetstillstånd.
Även på andra områden inom ecklesiastikdepartementet
råda liknande förhållanden.
Vi ha en särskild kvot för
vetenskapliga institutioner, en för bibliotek
o. s. v. Det är emellertid ständigt
samma problem. Trots att riksdagen beviljat
pengar samt departementet och
arbetsmarknadsstyrelsen beviljat byggnadstillstånd
kommer man ingen vart,
eftersom det inte finns någon arbetskraft
på många av de orter det gäller.
Det finns således ingen anledning att
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
07
Folkskolor m. m.: Hyresbidrag för undervisningslokaler m. m.
i första hand betrakta detta som en anslagsfråga,
utan man får i stället se
detta problem i ett större sammanhang
och i samband med investeringspolitiken.
Det är självklart, att om man i nuvarande
läge vill bygga flera skollokaler,
så blir man tvungen att bygga färre
sjukhus och färre bostäder. Man måste
göra en avvägning, och det är uppenbart,
att regeringens ställningstagande
här baserar sig på en strävan att få en
jämvikt mellan byggandet av bostäder,
sjukhus och liknande institutioner samt
skollokaler.
Jag har här endast velat ytterligare
understryka herr Svenssons i Grönvik
motivering för utskottets ställningstagande.
Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
är inte ense med herr Edenman om att
detta endast är en avvägningsfråga mellan
skolorna å ena sidan och bostäder,
sjukhus och andra socialvårdsinrättningar
å den andra. Är det över huvud
taget fråga om en avvägning, så gäller
det investeringspolitiken i sin helhet,
och på den punkten ha vi i andra sammanhang
anfört synpunkter, som äro
avvikande från dem, som äro vägledande
vid den av regering och riksdagsmajoritet
förda politiken. I detta
sammanhang gäller det, herr Edenman,
att anvisa pengar, så att det vid en
annan avvägning finns möjligheter att
bygga skolor i den omfattning, som
skolöverstyrelsen föreslagit.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring, som följde av bifall till den i
ämnet väckta motionen 11:155; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan
oförändrad.
Punkterna 232 och 233.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 234.
Folkskolor m. m.: Hyresbidrag för undervisningslokaler
m. m.
Sedan punkten föredragits, yttrade
Herr KARLSSON i Olof ström: Herr
talman! I denna fråga angående hyresbidrag
för undervisningslokaler m. m.
tillåter jag mig säga några ord.
Den stora lokalbrist som råder på
detta område har här nyss omvittnats.
Detta leder till att många skoldistrikt
i vårt avlånga land bli hänvisade till
att hyra provisoriska lokaler. I en kungörelse
från 1936 — nr 45 — finns det
föreskrifter om tillämpningsgrunderna
för i vilken utsträckning dessa hyresbidrag
utgå till skollokaler. I denna
kungörelse anges det kort och gott, att
ersättning utgår med 50 procent av det
skäliga hyresbeloppet, som i detta fall
granskas av folkskoleinspektörerna och
länsstyrelserna.
Vid anskaffandet av dessa provisoriska
lokaler händer det på flera ställen
i landet, att man får taga av kommunen
ägda fastigheter i anspråk. Fram
till år 1949 har man från statsmakternas
sida gått med på att utbetala hyresbidrag
även till dessa lokaler. Under
detta år inträffade det emellertid, att
en länsstyrelse i ett norrlandslän vägrade
att tillstyrka hyresbidrag när man
fick frågan till prövning. Detta resulterade
i att frågan besvärsvägen gick
ända upp till Kungl. Maj:t, och enligt
ett meddelande, som återfinns i folkskollärarnas
tidning för 1950, lämnade
Kungl. Maj:t dessa besvär utan avseende.
Detta förhållande finner jag något
egendomligt, ty under de år som gått
ha varken riksräkenskapsverket eller
statskontoret gjort några erinringar mot
att hyresbidrag lämnats till lokaler, som
ägas av kommuner. Dessa båda institutioner
bruka dock syna ansökningshandlingarna
synnerligen noga och göra
anmärkningar på nära nog minsta
detalj.
68
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Högre tekniska läroverk: Avlöningar.
Nu kan man naturligtvis ställa den
frågan om det är rimligt, att en kommun
skall erhålla hyresbidrag till lokaler,
som kommunen själv äger. Staten
har emellertid åtagit sig att stå för en
del av kostnaderna för våra skollokaler.
Det utgår statsbidrag till nybyggnader,
och i många fall inträffar det att kommunen
får hyra andra lokaliteter i stället
för dem som upplåtits till skoländamål.
Det kan också hända att en kommun
vägrar att utlämna de kommunala
lokalerna, beroende på att det inte utgår
något hyresbidrag. Detta kan resultera
i att skolstyrelserna få hänvända
sig till andra myndigheter eller enskilda
personer för att hyra andra lokaler,
som kunna vara betydligt sämre.
Detta betyder till syvende og sidst, att
undervisningen blir lidande på detta.
Som en kuriositet kan jag nämna det
egendomliga faktum, att man fortfarande
utbetalar hyresbidrag till lokaler,
som ägas av den kyrkliga kommunen.
Jag har för min del ganska svårt
att se någon skillnad på om det är den
borgerliga eller den kyrkliga kommunen,
som äger lokalen. Det är ju nämligen
samma samhälle och samma individer,
som äga alla de kommunala byggnaderna.
Skillnaden i detta avseende är
väl endast en rent bokföringsteknisk
fråga.
I anslutning till denna punkt har utskottet
skrivit, att om Kungl. Maj:t finner
en ändring av de nuvarande bestämmelserna
böra vidtagas, kommer
ärendet att bli föremål för prövning.
För min del vill jag starkt hävda önskvärdheten
av att denna fråga snarast
möjligt blir föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Det finns nämligen alltför
många skoldistrikt, som ingenting högre
önska än att få bygga nya lokaler. Av
skäl, som jag inte har anledning att
närmare ingå på, få de emellertid vänta
åtskilliga år och under tiden använda
provisoriska lokaler. Det är därför inte
mer än rimligt och rätt att även kommunerna
få ett skäligt hyresbidrag för
sina lokaler. Jag anser att folkskoleinspektörerna
och länsstyrelserna, som
ha så många andra större frågor att
pröva, äro fullt kapabla att se till, att
kommunerna inte erhålla några oskäliga
hyresbidrag. Detta är givetvis inte min
mening. Jag hoppas att regeringen snarast
möjligt kommer att taga denna
fråga under omprövning.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.
Punkterna 235—274.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 275.
Högre tekniska läroverk: Avlöningar.
Efter föredragning av punkten anförde
Fröken
ÖBERG: Herr talman! Tillsammans
med några ledamöter på göteborgsbänken
har jag väckt en motion,
där vi hemställt, att riksdagen måtte
besluta, att från och med läsåret 1951/52
i Göteborg upprättas en statlig maskinteknisk
aftonskola, ansluten till tekniska
gymnasiet. Vi stödja denna vår
framställning på ett yrkande av överstyrelsen
för yrkesutbildning, som i
sina anslagsäskanden för nästa budgetår
begärt, att tekniska gymnasiet i Göteborg
skulle från och med nästa budgetår
förenas med en treårig maskinteknisk
aftonskola.
Det är inte bara överstyrelsen för yrkesutbildning,
som har denna uppfattning.
En hel del av de instanser, som
yttrat sig i denna fråga, ha också yrkat
bifall till inrättandet av denna tekniska
fackskola. Sålunda säger statskontoret i
ett yttrande, att det finns skäl som tala
för en utbyggnad av tekniska gymnasiet
i Göteborg. Även näringslivets organisationer,
representerade av Tekniska
samfundet, Verkstadschefernas förbund
och Ingenjörsföreningen I. G. G., ha i
sina yttranden intygat, att det förefinnes
Nr 14.
69
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
ett behov av statliga fackskolor i Göteborg,
särskilt en maskinteknisk sådan.
Vidare är att märka, att bland eleverna
vid den tekniska aftonskolan — dessa
utgöras i huvudsak av i industrien heltidsanställda
arbetare — finnes ett
starkt önskemål att statliga aftonskolor
inrättas i Göteborg i likhet med vad som
skett i en del andra städer i riket.
Göteborgs stad har även visat stort
intresse för denna fråga, då man beslutat
att med kommunala medel inrätta en
fackskola av maskinteknisk art. Dessutom
förklarade sig stadsfullmäktige i
maj I050 villiga att tillhandahålla de
statliga tekniska fackskolor, som skulle
kunna bli anslutna till tekniska gymnasiet,
erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning.
Man vill vidare hålla bostad åt rektor
och vaktmästare eller anslå medel härtill.
Att staden på detta sätt engagerat
sig i denna fråga är ju ett bevis för att
den är av stor angelägenhetsgrad.
Inte heller utskottet har kunnat undgå
att erkänna frågans vikt. Utskottet
skriver nämligen i sitt utlåtande, att enligt
utskottets mening ha i motionerna
goda skäl anförts för utbyggnad av tekniska
gymnasiet i Göteborg med en maskinteknisk
aftonskola. Sedan kommer
emellertid det nästan obligatoriska avslagsyrkandet
i form av följande uttalande:
»Utskottet är likväl icke nu berett
att biträda motionärernas yrkande,
men förutsätter, att Kungl. Maj:t så
snart det statsfinansiella läget det tillåter
för riksdagen framlägger förslag i
ämnet.»
Vi motionärer ha framhållit, att vi
anse att det statsfinansiella läget inte
behöver påverka denna frågas lösning.
Vi ha nämligen den uppfattningen, att
det är möjligt att inom ramen för det
förslagsanslag som i statsverkspropositionen
är upptaget bevilja dessa 20 000
kronor, som det här i första hand skulle
bli fråga om och vilka skulle användas
till ersättning åt lärare, trots det finansiella
läget.
Understöd åt handelsgymnasier.
Jag är nu, herr talman, fullt medveten
om att jag inte har några som helst utsikter
att mot ett enhälligt statsutskott
— som dock varit vänligt nog att kosta
på sig en mycket välvillig skrivning —
få kammaren att biträda yrkandet i motionen.
Då jag tagit till orda i denna
fråga är det emellertid för att understryka
den sista meningen i utskottets
utlåtande där det heter, att man förutsätter
att Kungl. Maj :t så snart det statsfinansiella
läget det tillåter för riksdagen
framlägger förslag i ämnet. Jag
skulle t. o. m. vilja ändra det så, att lydelsen
blev, att Kungl. Maj:t fortast möjligt
framlägger ett förslag i detta ärende
oavsett det statsfinansiella läget, ty jag
tror inte att det statsfinansiella läget
behöver påverka lösningen av denna
fråga. Statsrådet är inte inne nu men
jag hoppas, att hon kommer att uppmärksamma
vad vi motionärer velat
säga i denna fråga och till kommande
år beaktar våra önskemål.
På grund av att jag inte finner det
vara möjligt att få kammaren med mig
har jag, herr talman, inget yrkande.
Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.
Punkterna 276—282.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 283.
Understöd åt handelsgymnasier.
Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 295, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 698 100 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her
-
70
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Understöd åt handelsgymnasier.
rar Sunne och Elmgren (I: 192) och
den andra inom andra kammaren av
herr Bergstrand m. fl. (11:243), i vilka
hemställts, att till Understöd åt handelsgymnasier
för budgetåret 1951/52 måtte
anvisas ett anslag av 707 100 kronor,
varav 9 000 kronor till Norrköpings
handelsgymnasium för inrättande av en
parallellavdelning av första klassen av
tvååriga kursen vid gymnasiet;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Heiding och John Wiktor Jonsson
(I: 141) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordkvist m. fl.
(11:257), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1951/52 anvisa
ett statsbidrag om 31 000 kronor
för verksamheten vid kommunala handelsgvmnasiet
i Kalmar;
dels ock en inom andra kammaren
av herr Ståhl väckt motion (II: 158),
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av punkt 295 i statsverkspropositionen,
bilaga 10, måtte för budgetåret
1951/52 till Karlstads handelsgymnasium
anvisa ett anslag å 28 250
kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:192 och 11:243, 1:141 och 11:257
samt II: 158, till Understöd åt handelsgymnasier
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av G98 100 kronor.
Reservationer hade avgivits:
a) av herrar Gränebo, Mannerskantz,
Ohlon, Hesselbom, Söderquist, Ståhl,
Bergstrand, fröken Elmén och herr Widén,
vilka ansett, att utskottet bort, med
tillstyrkande av bifall till motionerna
1:192 och 11:243, 1:141 och 11:257
samt II: 158, förorda anvisande utöver
av Kungl. Maj :t äskade medel för understöd
åt handelsgymnasier av dels 9 000
kronor för inrättande av en parallellavdelning
av första klassen av tvååriga
kursen vid Norrköpings handelsgymnasium,
dels 31 000 kronor såsom under
-
stöd åt liandelsgymnasiet i Kalmar, dels
ock 28 200 kronor såsom understöd åt
liandelsgymnasiet i Karlstad och alltså
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 192 och II: 243,
I: 141 och II: 257 samt II: 158, till Understöd
åt handelsgymnasier för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av
766 300 kronor.
b) av herr Skoglund i Doverstorp,
utan angivet yrkande.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid:
Herr
NORDKVIST: Herr talman! Jag
gläder mig åt att denna gång inte behöva
träta med min ärade partikamrat
herr Bergstrand. Jag har honom helt
och hållet på min sida i denna fråga i
det han är reservant på punkt 283.
Jag har här väckt en motion om ett
anslag på 31 000 kronor till handelsgymnasiet
i Kalmar, och jag skall därför
tala något litet om gymnasiets historia.
Redan år 1916 undersökte handelsgymnasiesakkunniga
möjligheterna för förläggande
av handelsgymnasier till olika
delar av riket. Man diskuterade redan
då huruvida man skulle inrätta ett handelsgymnasium
i Kalmar, men så blev
inte fallet. Efter de utbyggnader av denna
undervisningsgren, som år 1938 och
1944 ägt rum, finns det nu två handelsgymnasier
i Stockholm samt ett i vardera
Malmö, Göteborg, Hälsingborg,
Norrköping, Örebro, Gävle, Sundsvall
och Umeå. Betraktar man dessa platser
på Sveriges karta så finner man, att just
den del av sydöstra Sverige där Kalmar
är beläget är missgynnad beträffande
liandelsgymnasieundervisningen. Det
verkar också som om de kommittéer
och utredningar, som sysslat med denna
fråga, ha varit på det klara med
detta, ty redan i sina år 1939 avlämnade
petita äskade skolöverstyrelsen ett
statsanslag på 10 500 kronor till den
första verksamheten vid ett planerat
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
71
handelsgymnasium i Kalmar. Sedan
1945 har överstyrelsen för yrkesundervisning
varje år tagit upp ett belopp
som anslag till liandelsgymnasiet i Kalmar.
Detta har emellertid varje år strukits
av departementschefen och inga
pengar ha anslagits.
Trots detta har emellertid handelsgymnasieundervisning
pågått i Kalmar
sedan år 1946. De första åren skedde
detta tack vare de medel, som skänktes
av näringsidkare i Kalmar och traken
däromkring. Detta tyder väl i varje
fall på att man från näringslivets håll
ansåg ett handelsgymnasium vara synnerligen
behövligt. När de insamlade
medlen sedan togo slut, ha stadsfullmäktige
i Kalmar bisträckt medel, så att
undervisningen har kunnat fortgå. Det
kan emellertid inte vara riktigt att staden
får bära bördan av detta, alldenstund
75 procent eller vissa år ännu
fler av eleverna äro från trakter utanför
staden. Dessa elever äro från övriga
delar av länet eller från angränsande
län. Tillströmningen av elever har varit
mycket god, och samtliga utexaminerade
ha kunnat erhålla anställningar.
Handelsgymnasiet i Kalmar kan således
mycket väl försvara sin plats.
Jag är nu väl medveten om att denna
punkt inte endast rör handelsgymnasiet
i Kalmar utan även sådana gymnasier
i Norrköping — där man önskar dubblera
en linje — och Karlstad. Jag skall
emellertid inte yttra mig om dessa gymnasier,
utan jag överlåter åt de ärade
representanterna för dessa städer att
föra sina respektive orters talan.
Med detta vill jag, herr talman, endast
yrka bifall till den reservation, som
här föreligger, eftersom den även inrymmer
önskemål om ett understöd åt
handelsgymnasiet i Kalmar.
Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Jag delar herr Nordkvists glädje över
att vi i denna fråga befinna oss på precis
samma linje.
Understöd åt handelsgymnasier.
När jag reserverade mig på denna
punkt var det inte i egenskap av talesman
för Norrköping, Kalmar eller Karlstad
utan det var av en helt annan orsak.
Orsaken var den, att statsmakterna
vid skilda tillfällen betonat, att vår ungdom
skall utbildas så, att den på ett allt
bättre sätt skall kunna sköta ett arbete
i det praktiska livet.
I den motion jag tillsammans med
några andra kammarledamöter skrivit
under ha vi pekat på att utbildningsmöjligheterna
vid de tekniska läroanstalterna
äro relativt väl tillgodosedda.
Däremot är det väsentligt sämre ställt
när det gäller utbildningen på handelsgymnasierna.
Vi äro väl dock alla eniga
om, att om svenskt näringsliv skall utvecklas
och må bra, krävs inte endast
en fullgod organisation i tekniskt hänseende
utan också en handelsorganisation,
som betjänas av väl utbildat folk.
Det är ett obestridligt faktum, att
dessa handelsgymnasiala avdelningar
behövas. I den motion jag skrivit under
pekas det på hur antalet inträdessökande
vid Norrköpings handelsgymnasium
stigit år från år. ökningen har
varit så kraftig, att vid detta läsårs början
ungefär dubbelt så många elever
måste avvisas som antalet intagna. Antalet
sökande var 1948/49 70 stycken,
följande år 72 och det sista året 89, således
ett kontinuerligt stigande antal sökande.
I varje avdelning borde lämpligen
inte fler än maximalt 30 stycken beredas
plats — helst inte nämnvärt över
25. Norrköpingsgymnasiet skulle således
faktiskt ha användning för tre avdelningar.
Anslag begäres nu i detta
sammanhang för eu ny avdelning.
Skälen till alt det måste anses riktigast
att staten härvidlag griper in stödjande
ha redan framlagts av herr Nordkvist,
som talade för kalmargymnasiets
del. Det är möjligt att herr Ståhl kommer
att anföra samma skäl till förmån
för Karlstads handelsgymnasium. Detta
är ju inte av betydelse enbart för den
stad, där gymnasiet är beläget, utan ett
72
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Understöd åt handelsgymnasier.
handelsgymnasium är minst lika viktigt
för de omgivande bygderna. Norrköpingsgymnasiet,
som jag bäst känner
till, förses med elever från vidsträckta
områden i norra Östergötland och södra
Svealand.
Det är en relativt ringa summa, som
här begäres. Skälen för att inte dröja
när det gäller att bygga på denna organisation
äro vägande. Det gäller att så
fort som möjligt få ut så många som
möjligt i praktiskt arbete och att ge så
många som möjligt en fullgod undervisning
på detta för vår handel så viktiga
område.
Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven
vid denna punkt. Jag yrkar bifall
till anslagen åt alla tre gymnasierna,
även om jag här mest talat om förhållandena
i Norrköping, vilka jag av naturliga
orsaker bäst känner till.
Herr STÅHL: Herr talman! Eftersom
jag är i samma dilemma som de båda
föregående ärade talarna och eftersom
jag är både motionär och reservant ber
jag att få säga några ord om situationen
för handelsgymnasiet i Karlstad. Detta
gymnasium har år efter år begärt statsanslag
men inte kommit i åtnjutande
av det.
Med anledning av fröken Öbergs anförande
här för en liten stund sedan
vill jag säga, att det var ganska intressant
att höra, hurusom man från göteborgshåll
begärt en ny avdelning i anslutning
till ett tekniskt gymnasium
och sedan fått en så ytterligt välvillig
skrivning i utskottsutlåtandet. Vi däremot,
herr talman, som haft gymnasiet i
gång flera år och därtill vid starten fått
kanske inte en direkt utfästelse men i
varje fall ingivits hopp om att statsanslag
inom den närmaste tiden skulle
komma att utgå, vi ha fortfarande inte
fått någon välvillig anvisning från statsutskottet
om ett statsbidrag så snart det
statsfinansiella läget tillåter.
Jag ber att få erinra om, herr talman,
att när dessa gymnasier startades —
detta gäller inte endast Karlstads gymnasium
utan i varje fall även Kalmar
gymnasium — tillstyrktes statsanslag
av överstyrelsen för yrkesutbildning.
För Karlstads del tillfrågades även de
s. k. handelsutbildningssakkunniga —
således den kommitté, som då var tillsatt.
Dessa sakkunniga avgåvo ett remissutlåtande,
där även de tillstyrkte
statsbidrag. Icke förty ha år efter år de
kommuner det här gäller själva fått
bekosta sitt handelsgymnasium. Jag vill
ungefär upprepa den tankegång, som
herr Bergstrand gav uttryck åt, och
dessutom skärpa den något. Kommunerna
få faktiskt här bekosta en utbildning,
som staten moraliskt är förpliktigad
att stå för och som jag skulle vilja
säga att staten faktiskt åtminstone till
hälften förpliktigat sig att bekosta.
Detta kan inte vara riktigt.
Vad som i detta fall är viktigast, herr
talman, det är, att inte andra gymnasier,
som inte gjort detta förarbete,
skola kunna tränga sig emellan när det
gäller anspråken på statsbidrag, utan
att verkligen dessa gymnasier, som arbetat
på egen sold och utan något bidrag
från staten, komma i första rummet,
när det en gång kan falla ett litet
guldregn från skyn över dessa skolor —
detta ser dock tyvärr ut att dröja länge.
Detta vore, tycker jag, en gärd av rättvisa.
Dessutom vill jag emellertid, herr
talman, säga, att det vore en gärd av
klokhet. Herr Nordkvist påpekade alt
skolan i Kalmar ligger ensam i sin del
av landet, och detsamma är förhållandet
med skolan i Karlstad. Herr Svensson
i Grönvik ler, när han hör detta,
men jag skall säga herr Svensson, att
när vi underhandlade med överstyrelsen
för yrkesutbildning var detta det
stora skälet för att man ansåg, att skolorna
måste komma till stånd. Man påpekade
att det inte kan vara rimligt, att
näringslivet på platsen skall behöva
söka de kvalificerade tjänstemännen i
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
73
andra delar av landet, medan de egna
inbyggarna i trakten skulle vara missgynnade.
Jag tycker att detta är en fullt
riktig synpunkt, och jag vill be avdelningens
ordförande att verkligen tänka
över om den inte vore värd att stödja.
Huvudsyftet med detta anförande är
inte, herr talman, att i dag försöka genomdriva
ett bifall till reservationen.
Jag tror inte, att detta lyckas. Meningen
har varit att för Kungl. Maj:t — i den
mån mina ord nå dit — och för avdelningen
i utskottet understryka, att det
är riktigt och klokt att hålla på rangordningen,
så att de skolor det här
gäller inte bli satta i efterhand till förmån
för nya behov, som tränga sig
fram, utan att de bli ihågkomna så
snart möjligheter finnas och i sin tur.
Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation, som
finns fogad till punkt 283 i detta utlåtande.
Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag skall med några
ord be att få motivera, varför jag avgivit
en blank reservation. Jag känner
något till förhållandena vid handelsgymnasiet
i Norrköping och vet, vilken
tillströmning av elever det för närvarande
är och vilka svårigheter man har
att brottas med. Jag vill därför vädja
till ecklesiastikministern att, när statsverkspropositionen
för nästa år göres
upp, man verkligen försöker att få med
den begränsade summa, som kräves för
möjliggörandet av en parallellavdelning
i första klassen av den tvååriga kursen
i handelsgymnasiet. För ett ganska
blygsamt belopp tror jag att man kan
åstadkomma en avsevärd förbättring av
gymnasiets arbetsmöjligheter. Det är
detta jag här har velat framhålla.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Herr Nordkvist började sitt anförande
med att uttala sin tillfredsstäl
-
Understöd åt handelsg} mnasier.
lelse över att inte behöva komma i
gruff med sin vän och partikamrat på
östgötabänken. Jag tänkte då i mitt
stilla sinne: Ponera, att det beviljats
ett anslag till ett av dessa olika gymnasier.
Låt oss säga, att Kalmar handelsgymnasium
fått ett anslag. Är det
någon av kammarens ledamöter som
tror, att det då blivit så stor enighet
mellan dessa olika orters representanter?
Det hade väl då i stället blivit ett
gräl om vilken skola, som borde ha fått
anslaget. Jag är rädd för att herr Bergström
hade sagt, att eftersom han var
representant för den ort, som begärde
det minsta anslaget, så vore det naturligt,
om hans skola komme i första
rummet.
Utan skämt tror jag mig kunna säga,
att herrarna inte behöva utveckla någon
större vältalighet för att övertyga mig
om nödvändigheten av dessa anslag.
Herr Bergstrand, som deltagit i avdelningens
arbete, vet mycket väl, att vi
uppskatta värdet av denna undervisning.
Det sammanlagda beloppet av de
poster, som ingå i denna reservation,
blir dock 68 200 kronor, och det är
dock ett avsevärt belopp. Jag har ju
tidigare i dag sagt, att de olika anslagskraven
var för sig inte betyda något
väsentligt, men sammanlagt blir det sådana
belopp, att vi inte anse oss kunna
taga ansvaret för att rekommendera
riksdagen att bifalla dem. Här ha vi
ännu ett exempel tillsammans med alla
de andra. Jag vill försäkra representanterna
från både Norrköping, Karlstad
och Kalmar, att det i detta hänseende
inte beror på oförstånd eller
ovilja från utskottsmajoritetens sida,
när vi inte kunnat gå med på detta.
Det beror i stället på de allmängiltiga
skäl, som kanske ha använts så mycket,
att de verka slitna, men som vi inte
kunna göra något åt. Skälen finnas där
i alla fall.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
74
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Understöd åt kommunala
anstalter för yrkesundervisning.
Herr BERGSTRAND: Herr talman! Jag
vill endast tillägga några ord i anslutning
till herr Svenssons i Grönvik senaste
anförande. När herr Svensson
började använda täcknamnet Bergström
i stället för Bergstrand var det kanske
av den orsaken, att han hade svårt att
finna de riktiga skälen för ett avslag
på denna punkt.
Herr Svensson försökte använda en
metod, som jag inte hade trott avdelningens
ordförande om att använda.
Han försökte spekulera i någon sorts
splittring. Detta var emellertid överflödigt.
Dessa krav äro så väl motiverade,
att det inte kan bli fråga om att sätta
den ena orten före den andra. Behoven
äro väl kända av oss allesammans.
Herr Svensson i Grönvik pekade här
på att det gäller några tusen kronor,
som vi inte ha råd till för närvarande.
Det är ett skäl, som kommer tillbaka
ideligen, ideligen. Han sade, att några
tusen kronor hit och några tusen kronor
dit bli en stor summa. Ja, det är
alldeles rätt. Men var har avdelningens
ordförande varit med om att tillstyrka
några tusen kronor hit och några tusen
kronor dit? Han har inte tillstyrkt det
någonstans. Denna lilla summa, som
eventuellt blir den sista han kommer
att kunna avstyrka från sina utgångspunkter,
är inte större än att jag tycker,
att han skulle ha kunnat gå med på den.
Liksom herr förste vice talmannen
Skoglund vädjar jag till kammaren att
verkligen betänka de djupgående principiella
skäl, som tala för ett bifall till
reservationen på denna punkt.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Gränebo
m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nordkvist
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
283 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nordkvist begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
122 ja och 67 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.
Punkten 284.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 285.
Kommunala och enskilda anstalter för
yrkesundervisning: Understöd åt kommunala
anstalter för yrkesundervisning.
Sedan punkten föredragits, anförde
Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det håller ju på att bli så, att
åttonde huvudtiteln utvecklar sig till
en klagomur, där för skolväsendet intresserade
bära fram sina bekymmer
på den ena punkten efter den andra,
och jag måste, herr talman, be att få
säga några ord när det gäller dessa
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
75
Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Understöd åt kommunala
anstalter för yrkesundervisning.
yrkesskolor, även om frågan inte ligger
så till att det finns några förutsättningar
att ställa ett annat yrkande än utskottets.
Statsbidragsgrunderna beträffande
dessa skolor fastställdes 1921, och de
inneburo, att skolorna skulle få bidrag
till lärarlöner motsvarande två tredjedelar
av kostnaderna. Under kristiden
i början av 1930-talet sänktes dessa anslag
två gånger å rad och ha sedan under
1930- och 1940-talet inte blivit föremål
för någon höjning. Nu är anslaget
för en typ av skolor 2: 35 och för en
annan typ 2: 55 per undervisningstimme.
Det är sant att särskilt timarvodena
men också lönerna växlat, men det anslag
som nu lämnas motsvarar dock inte
på långt när vad man tänkte sig när
bidragsgrunderna 1921 fastställdes. Jag
skulle tro att anslaget varierar emellan
hälften och en tredjedel av kostnaderna
för lärarna i stället för de från början
avsedda två tredjedelarna. Vidare har
man givit extra anslag till en och annan
skola, som ansetts vara i ett speciellt
prekärt läge. I övrigt har saken
skjutits på framtiden den ena gången
efter den andra.
Jag vill nu endast erinra om vad som
förekommit härvidlag under de senaste
två, tre åren. Vid 1949 års riksdag förelåg
en motion, vid vars behandling utskottet
framhöll, att det fanns starka
skäl för en förbättring av statsbidragsgrunderna
beträffande yrkesundervisningsanstalterna.
Så fortsätter utskottet:
»Emellertid har utskottet under hand
inhämtat, att spörsmålet härom för närvarande
är under övervägande inom
1940 års skolkommission och att utredningsarbetet
numera fortskridit så långt,
att det bör vara möjligt att på utredningen
grundat förslag kan underställas
nästa års riksdag.» Med hänsyn därtill
avstyrkte utskottet provisoriska åtgärder.
I debatten vid 1949 års riksdag uppträdde
dåvarande ecklesiastikministern
Weijne och intygade behovet av ökat
statsanslag till dessa skolor. Herr Weijne
yttrade, att han delade motionärernas
uppfattning att anslagen måste höjas.
Sedan kom frågan tillbaka förra året,
då det återigen väcktes en motion med
ungefär samma yrkande som i motionen
vid innevarande års riksdag, och utskottet
betygade även då sitt intresse
och behovet av högre statsanslag. Därefter
sade utskottet följande: »Vidkommande
det förstnämnda spörsmålet får
utskottet erinra därom, att frågan om
statsbidragsgrunderna beträffande yrkesundervisningsanstalterna
för närvarande
är föremål för utredning av 1946
års skolkommission och att förslag i
ämnet, enligt vad utskottet inhämtat,
torde vara att förvänta inom kort.» Utskottet
forsatte: »Enligt utskottets mening
tala starka skäl för en förbättring
av ifrågavarande statsbidragsgrunder,
varför utskottet förutsätter, att förslag i
ämnet skall kunna föreläggas nästa års
riksdag.»
Den utredning som hade frågan om
hand överlämnade ett förslag till Kungl.
Maj :t den 8 november förra året. Utredningen
understryker särskilt att detta
förslag lämnades med anledning av
att statsutskottet och riksdagen två år
å rad begärt, att det skulle avges ett
förslag om höjda statsbidrag i detta fall.
Jag citerar utredningen: »Då riksdagen
sålunda vid tvenne tillfällen funnit starka
skäl tala för en snar förbättring av
statsbidragsgrunderna och vid årets vårsession
förutsatt, att förslag i ämnet
skall kunna föreläggas 1951 års riksdag,
har skolkommissionen ansett sig böra
lägga fram förslag om förbättrade statsbidragsgrunder
utan att avvakta slutförandet
av kommissionens arbete med
översynen av yrkesundervisningsväsendet
i dess helhet.»
Med anledning av vad riksdagen två
år å rad uttalat lämnar alltså utredningen
den 8 november ett delförslag
för att Kungl. Maj:t skall kunna vill
-
76
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Understöd åt folkbiblioteksväsendet.
fara riksdagens önskemål om att här
få ett förslag. När man så tar del av
vad som finns i årets statsverksproposition,
finner man att chefen för ecklesiastikdepartementet
där inte säger någonting
om vad riksdagen härvidlag
tidigare uttalat. Detta existerar inte! Jag
måste säga, herr talman, att det är rätt
uppseendeväckande, när riksdagen två
år å råd tydligt och klart begär ett förslag
i detta avseende och en utredning
lämnar ett delförslag för att Kungl. Maj:t
skall kunna villfara riksdagens begäran,
att Kungl. Maj:t då inte bryr sig om
att omnämna vad riksdagen tidigare
sagt. Det är, herr talman, rätt underligt.
I år har utskottet för tredje gången å
rad gjort mycket bestämda uttalanden,
som jag ber att få fästa uppmärksamheten
på. »Utskottet får emellertid erinra
om att utskottet i fjol i sitt utlåtande
.. . anförde, att enligt utskottets
mening starka skäl talade för en förbättring
av statsbidragsgrunderna beträffande
yrkesundervisningsanstalterna.
I anledning av nyssnämnda motioner
... får utskottet med skärpa understryka
detta uttalande samt tillika framhålla
angelägenheten av att förslag om
förbättring av ifrågavarande statsbidragsgrunder
måtte såvitt möjligt föreläggas
redan nästkommande års riksdag.
»
Det återstår, herr talman, att uttala
den varma förhoppningen, att förslaget
måtte framläggas till nästa års riksdag.
Jag understryker att bidraget reglerades
1921 och sedan två gånger minskats.
Jag vill också erinra om att under den
tid, som man hankat sig fram med detta
mycket låga statsbidrag, har man dels
upprättat de centrala verkstadsskolorna,
som kostat mycket pengar, dels fattat
beslut om 9 y i den kommande skolorganisationen.
Nu är det ju uppenbart, att med ett
på detta sätt fastlåst statsbidrag läget
blir värre år efter år, allteftersom löner
och andra omkostnader stiga; detta
gäller inte minst i år. Den nominellt
sett mycket starka lönestegring, som nu
gör sig gällande över nästan hela linjen,
medför att antingen bli dessa lärare
eftersatta, genom att man inte kan betala
dem på samma sätt som andra lärare,
eller också få skolorna en mycket
större del av kostnaderna att sörja för
utöver statsbidraget. Resultatet är att
flera av dessa skolor skuldsättas och
linjer få läggas ned. Vid en skola, som
jag känner till mycket väl, lägges en
handelslinje ned därför att det inte är
möjligt att längre uppehålla verksamheten.
Herr talman! Jag skall som sagt inte
ställa något yrkande. Jag tror inte att
det är möjligt att i sak åstadkomma någon
ändring. Vi som motionerat sade
ingenting i fjol. Vi litade på att det uttalande
som utskottet gjorde i och för
sig var tillräckligt. I år har jag i alla
fall ansett, att man bör fästa uppmärksamheten
på denna fråga, och jag vill
gärna vädja till den nya ecklesiastikministern
att inte glömma bort denna
angelägenhet i nästa årgång av statsverkspropositionen.
Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.
Punkterna 286—302.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 303.
Understöd åt folkbiblioteksväsendet.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 317, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 3 900 000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ivar Persson och Anderberg
(I: 18) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i Kristinehamn
och fröken Vinge (11:27), i
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
77
vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att av de statsunderstöd,
som enligt gällande bestämmelser skulle
utgå till folkbibliotek samt biblioteksverksamhet
i anslutning till studiecirkelverksamhet,
endast 98 procent skulle
utbetalas till sökanden och återstoden
disponeras för centrala åtgärder till
främjande av folkbiblioteksväsendet enligt
de närmare bestämmelser, som
Kungl. Maj:t meddelade.
Utskottet hemställde,
a) att riksdagen måtte till Understöd
åt folkbiblioteksväsendet för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
3 900 000 kronor;
b) att motionerna 1:18 och II: 27 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits:
a) av herrar Eric Ericson, Hesselbom
och Ivar Persson, fru Lindström, herrar
Wallentheim, Svensson i Ljungskile,
Ståhl och Kyling, fröken Elmén samt
herrar Widén och Karlsson i Olofström,
vilka ansett, att utskottet under b) bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 18 och 11:27, besluta,
att av det statsunderstöd, som
enligt gällande bestämmelser utginge till
folkbibliotek samt biblioteksverksamhet
1 anslutning till studiecirkelverksamhet,
2 procent skulle innehållas för att disponeras
för centrala åtgärder till främjande
av folkbiblioteksväsendet enligt
de närmare bestämmelser, som Kungl.
Maj:t ägde meddela;
b) av lierr Söderquist, utan angivet
yrkande.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:
Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Sedan några år tillbaka föreligger en
utredning från folkbibliotekssakkunniga
rörande biblioteksväsendet i vårt
land. I denna utredning förekommer
bl. a. ett förslag om att man skall upp
-
Understöd åt folkbiblioteksväsendet.
rätta ett centralt bibliografiskt organ,
som i första hand skall tjäna landets
folkbiblioteksväsende. Detta organ skall
finansieras på det sättet, att man skall
ta en viss del av det anslag, som utgår
till en del bibliotek, och sålunda möjliggöra
den verksamhet det här är fråga
om.
Hela sakkunnigeförslaget vilar för
närvarande i departementet och har
inte föranlett någon framställning till
riksdagen, men motionsvis har det vid
årets riksdag framställts förslag om att
man beträffande detta centrala bibliografiska
organ skulle vidta en åtgärd i
enlighet med de sakkunnigas förslag,
och det är till denna motion som reservationen
på denna punkt anknyter sig.
Det har sagts, att genom en åtgärd
av den föreslagna arten skulle åstadkommas
en centraldirigering av verksamheten,
vilket skulle betyda att stöd
lämnades i främsta rummet åt de större
biblioteken på de mindres bekostnad.
Jag tror inte att man skall uppdela biblioteken
i större och mindre och bedöma
verkningarna av detta förslag så
att man säger, att de större ha nytta av
förslaget, de mindre inte. Bägge typerna
av bibliotek komma säkerligen att
få nytta av det rationaliseringsarbete,
som det avsedda organet skulle få sig
ålagt. Man skall inte, tycker jag, anlägga
några ekonomiska synpunkter på
frågan, som inte innebär några ökade
utgifter för statens vidkommande. Jag
tror att man tryggt kan påstå att den
bidragsminskning, som biblioteken få
vidkännas genom att avstå en del av
sina bidrag till denna centrala verksamhet,
är så obetydlig, att den inte kan
rubba deras verkliga arbete.
Om jag inte missminner mig kan ett
folkbibliotek få högst 10 000 kronor i
anslag, och då skulle bidraget från ett
sådant bibliotek uppgå till högst 200
kronor om året. Ett studiecirkelbibliotek
kan få högst 400 kronor om året,
och då skulle dess bidrag uppgå till
liögst åtta kronor per år. För dessa rela
-
78
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Understöd åt folkbiblioteksväsendet.
tivt små utgifter kunna biblioteken väl
i varje fall få en service av utomordentlig
betydelse för deras verksamhet och
som inte minst i dessa tider, då vi
tvingas rationalisera på många håll,
skulle vara av värde.
Det är huvudsakligen dessa synpunkter
som ligga bakom reservationen, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till densamma.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det har i denna fråga väckts en
motion som icke är av den natur, att
man bör uteslutande anlägga ekonomiska
synpunkter på den, och jag vill
understryka att det är en lättnad att
få diskutera, då man slipper ta större
hänsyn till de ekonomiska verkningarna
av ett beslut.
Det förslag, som herr Wallentheim
yrkade bifall till, är ett förslag som utarbetats,
och att det utan tvivel kan
innebära en fördel för de större bibliotekens
verksamhet ha vi, som representera
majoriteten i statsutskottet, utan
vidare erkänt. Det råder ingalunda något
motsatsförhållande mellan de mindre
eller små biblioteken ute på landsbygden
och de större. Vidare är det
relativt obetydliga avgifter, som dessa
små bibliotek skulle behöva betala till
detta centrala organ, varför den synpunkten
som sagt inte heller behöver
vara avgörande för den ståndpunkt som
vi ha intagit, som representera dessa
små och mindre bibliotek. Men det som
är utslagsgivande är, att vi inte känna
behov av ett sådant organ ute på landsbygden.
Den som närmast företrädde
den synpunkten i statsutskottet var herr
Näsström. Han säger — och jag instämmer
helt med honom i det hänseendet
— att det är inte råd att välja böcker,
som vi behöva ute på landsbygden. Vi
ha så enkla anspråk, att vi nog själva
kunna göra detta urval. Vi ha andra källor
att tillgå, om vi anse oss behöva
ett råd.
Vad som fattas dessa små och mindre
bibliotek är pengar. Vi sakna pengar
att köpa böcker för i den utsträckning
som skulle behövas, och den saken kunna
vi inte gärna be detta organ att hjälpa
oss med. Jag tror knappast man kan
tänka sig att dess välvilja skulle vara
så stor, att man på det hållet exempelvis
skulle säga: Här äro de och de småbiblioteken.
De ha mycket klena finanser.
Storbiblioteken i städerna ha tillgång
på böcker, och de ha relativt stora
anspråk. Vi förutsätta att de avstå en
del, så att de små biblioteken kunna få
litet mer. ■— Jag undrar om man kan
räkna med ett dylikt resonemang från
ett sådant organs sida. Vi ha i varje fall
inte vågat hänge oss åt denna förhoppning.
Det är därför som vi ställt oss tveksamma
och denna tveksamhet gav det
utslaget vid statsutskottets plenum att
den fick majoritet, jag höll på att säga
en överraskande majoritet i detta hänseende.
I vår motivering ha vi påpekat,
att vi ingå inte i någon kritik av det
föreliggande förslaget. Det är bara det,
att vi ha inte genom utredningen ansett
oss ha fått tillräckligt material för att
kunna bedöma det centrala organets
uppgifter, dess personal- och lokalbehov
m. m. Dessa synpunkter ha för oss varit
utslagsgivande. Dessutom tro vi som
sagt inte, att de små biblioteken ute på
landsbygden komma att få den hjälp,
som här så gott som utlovas. Det är därför
vi ställa oss tveksamma och ha ansett
oss inte böra gå med på detta förslag
i motionen.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Då jag tillsammans med fröken
Vinge väckt en motion i denna fråga,
tillåter jag mig att med några ord beröra
den angelägenhet det här gäller.
Det är riktigt, som herr Wallentheim
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
79
här tidigare framhållit, att förslaget
emanerar från folkbibliotekssakkunniga,
som lade fram sitt förslag redan
1949. Detta förslag innebär, att statsbidraget
till folkbiblioteken skulle utökas
i avsevärd grad och att en rationalisering
av folk- och skolbiblioteksväsendet
i hela landet skulle komma till stånd.
Emellertid ha ju ekonomiska skäl omöjliggjort
för Kungl. Maj:t att lägga fram
detta förslag, trots att man från departementets
sida förklarat, att man hyser
det allra största intresse för ett förverkligande
av de sakkunnigas förslag.
Jag kan erinra om att när de sakkunnigas
förslag på sin tid remitterades till
en rad olika instanser, så var det ingen
som reste några invändningar mot förslaget
att upprätta ett sådant här centralt
bibliografiskt organ. Därtill kommer,
att de sakkunniga innan förslaget
avgavs trädde i kontakt med alla berörda
organisationer, såsom ABF,
Landsbygdens studieförbund samt de
stora nykterhetsorganisationernas studieförbund,
och inhämtade deras mening.
Med något enstaka undantag förklarade
man sig på alla dessa håll mycket
intresserad av att få till stånd det
organ, som det här är fråga om.
I fjol framförde skolöverstyrelsen i sina
petita till departementschefen önskemål
om att folkbildningssakkunnigas förslag
åtminstone på den punkt det här gäller
skulle föreläggas riksdagen. Statsrådet
hade emellertid den uppfattningen, att
eftersom folkbibliotekssakkunnigas förslag
syftade till en stor ekonomisk upprustning
av folkbiblioteken, så skulle
det inte tjäna någonting till att framlägga
detta förslag på basis av de mycket
små statsbidrag som nu utgå. Enbart
av det skälet avstod departementschefen
från att framlägga förslaget för riksdagen.
När vi, som voro intresserade av
saken, sedermera sökte kontakt med departementet,
förklarade departementschefen,
att han inte hade något emot att
vi motionerade i frågan och att riksdagen
korrigerade statsverkspropositio
-
Understöd åt folkbiblioteksväsendet.
nen på denna punkt. Motionen är alltså
väckt i samförstånd med departementet.
Jag skall tillåta mig att i allra största
korthet något utveckla vad det här är
fråga om. Jag ber att få erinra om att
vi här i landet ha inte mindre än 7 640
folk- och skolbibliotek. Dessa 7 640 bibliotek
köpa tillsammans omkring 600 000
volymer varje år, vilka skola katalogiseras.
Detta sker i de enskilda biblioteken.
Ute i landet sitta alltså 7 640
bibliotekarier och knåpa ut katalogkort
till dessa böcker på sina skrivmaskiner.
Det räcker inte alltid med ett kort för
varje volym, utan ofta får man lov att
skriva ut två eller tre och i många fall
ännu flera kort, om bokens innehåll är
av mera varierande art. Katalogiseringen
är ju till för att böckerna skola komma
att utnyttjas i så stor utsträckning
som möjligt. Jag menar nu, att i stället
ett kooperativt organ för biblioteken centralt
skall kunna utföra katalogiseringen
och tillställa biblioteken katalogkort allt
eftersom de rekvirera böcker. Därigenom
skulle detta tidsödande arbete på
de många platserna ute i landet bli
överflödigt.
Detta är alltså en uppgift som det
centrala organet skulle ha. En rad andra
uppgifter föreligga. En sådan är exempelvis
att utgiva tryckta samkataloger
över de bokförråd, som i regel hållas
vid de flesta bibliotek. Varje bibliotek
kan av ekonomiska skäl inte trycka
en egen katalog. En samkatalog skulle
därför i många fall vara till ofantlig
nytta. Om den framställes i en stor totalupplaga
för hela landet, kan den ju
göras i ordning för några få ören per
exemplar, och det skulle alltså vara
möjligt att åstadkomma en dylik service
för biblioteksbesökarna.
På en rad av områden är det svenska
biblioteksväsendet efterblivet. I tidskrifter
och tidningar förekomma regelbundet
mycket värdefulla uppsatser i
olika ämnen, som icke givas ut i bokform.
Det finns i vårt land ingen för
-
80
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Understöd åt folkbiblioteksväsendet.
teckning över sådana artiklar. Om man
kunde ge ut ett tidskriftsindex eller ett
index över exempelvis de största tidningarnas
kulturella uppsatser och artiklar,
skulle man ju kunna tillvarataga
ett oerhört värdefullt material och ställa
det till förfogande för biblioteksbesökarna.
Det är en uppgift som måste
handhas centralt, och dennas genomförande
kostar uppenbarligen pengar.
Jag förstår att man i statsutskottet
har fått för sig, att det gäller ett försök
att centraldirigera de svenska folkbibliotekens
bokköp. Det är inte alls fråga
om något sådant. Det centrala organet,
sådant det är tänkt, skall basera sin
verksamhet på de olika biblioteksorganisationerna,
och samverkan skall ske
med statens bibliotekskonsulenter. Man
har tänkt sig, att förste bibliotekskon-sulenten
automatiskt skulle vara ordförande
även i styrelsen för den stiftelse,
som skulle handha uppgifterna i samband
med bokköpen. Man dirigerar ju
inte inköpen, om man lämnar vägledning
åt bibliotekarierna för deras val i
den stora bokutgivning, som sker varje
år.
Här föreligger alltså ett missförstånd,
som det är angeläget att man försöker
klara upp. Det är orimligt att tänka sig,
att bara därför att en viss verksamhet
måste utföras centralt, så skulle uppstå
alla de olägenheter, som i andra sammanhang
kunna anföras mot vad man
kallar centraldirigering.
Utskottets talesman, herr Svensson i
Grönvik, har här sagt, att man ingenting
vet om personalbehov och lokalbehov
och dylika saker och att detta
skulle vara ett av de skäl, som ha gjort
utskottet tveksamt. Men det är inte meningen
att det skall bli fråga om någon
stor apparat. Det är inte meningen att
det skall bli ens någon statlig organisation,
utan tanken är ju att lägga det
hela på stiftelsegrund och alltså bygga
upp en fullt fri verksamhet, som utövas
av intressenterna själva, d. v. s. av biblioteksorganisationerna.
Personalbeho
-
vet kommer att bli mycket obetydligt.
Det är klart att man måste ha en första
rangens kraft som ledare för den bibliografiska
organisationen, men sedan
räcker det med ett antal maskinskrivningskunniga
personer, som kunna utföra
det rent manuella arbetet med
framställandet av de alster det gäller.
Lokalbehovet är tillgodosett genom den
expedition, som Sveriges allmänna biblioteksförening
har i Lund, ty man anser,
att verksamheten åtminstone tills
vidare skall kunna bedrivas där.
Jag vill även be att få fästa uppmärksamheten
vid, att det är mycket väl sörjt
för kontrollen över de pengar, som
skulle användas för det centrala organet.
Därest man skulle bifalla reservationen
innebär riksdagsbeslutet, att de
två procent av statsbidraget, som skola
innehållas och som för hela landet
utgöra ett belopp av ungefär 40 000 kronor,
ställas till Kungl. Maj :ts förfogande.
Den stiftelse jag tidigare nämnde får
sedan hos Kungl. Maj:t begära anslag
för utförande av speciella ting, för
tryckning av kataloger, för anordnande
av bibliotekskurser, för utbildning av
studiecirkelbibliotekarier o. s. v. Genom
att man har förste bibliotekskonsulenten
inkopplad på verksamheten böra
ju därjämte alla garantier finnas för att
den handhas på ett ur statsmakternas
synpunkt fullt tillfredsställande sätt.
Det är uppenbart, att denna lilla reform
inte kan hjälpa folkbiblioteksväsendet
ur de svårigheter, som bottna i
de otillräckliga anslagen. Jag ger herr
Svensson i Grönvik alldeles rätt i, att
vad biblioteken behöva är inte i främsta
rummet råd, som han uttryckte sig, från
centralt håll, utan det är pengar till att
köpa böcker. Men när det nu är på det
viset, att statsmakternas möjligheter att
ställa anslag till förfogande äro så begränsade,
föreligger det väl de allra
starkaste skäl att taga så väl vara som
möjligt på de små anslag som givas. Är
det inte då ett slöseri, att det skall utbetalas
ersättningar av skiftande slag
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
81
för tekniskt arbete ute i biblioteken,
som är överflödigt, då det i stället kan
utföras gemensamt för alla genom ett
centralt organ?
Bibliotekens självverksamhet är av
den allra största betydelse för liela folkbiblioteksväsendet.
Men vi skola inte
låta den sidan av saken förblinda oss så
till den grad, att vi säga nej till åtgärder
av detta slag, som äro ägnade att hjälpa
hela denna gren av folkbildningsverksamheten
ur de svårigheter, som den nu
befinner sig i.
Jag vill med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till reservationen,
och jag gör det så mycket hellre som
det faktiskt förhåller sig så, att ett bifall
inte kommer att kosta statsverket
några extra utgifter.
Häruti instämde herrar Bark och
Andersson i Ryggestad.
Fröken VINGE: Herr talman! När
statsutskottets andra avdelnings ärade
ordförande herr Svensson i Grönvik
talade om att de små biblioteken inte
behövde råd, blev man betänksam, särskilt
med tanke på att detta uttalande
kom från en representant för ett av de
båda län i landet, som äro mest missgynnade
på detta område, ett av de
båda län, som ännu sakna centralbibliotek.
Jag försäkrar herr Svensson att
de små biblioteken, särskilt i ett sådant
län, kunna behöva råd och hjälp från
erfarnare kolleger. Detta innebär inte,
att man från de större bibliotekens sida
skall tala om för de små biblioteken att
precis så och så skola ni göra. Men hur
skall bibliotekarien i ett litet bibliotek
på landet kunna utnyttja det knappa
bokanslaget på bästa sätt och välja ut
de lämpligaste böckerna, om han inte
får förteckningar över lämplig litteratur?
I dessa skall han inte bara kunna
få uppgift på vad de olika böckerna
kosta och deras titlar utan också få
veta, om ett arbete är stort eller litet,
populärt eller mera vetenskapligt, så
Understöd åt folkbiblioteksväsendet.
att han på det sättet kan bilda sig en
uppfattning om huruvida det passar i
hans bibliotek eller inte. Sådana förteckningar
är det ju meningen att den
blivande bibliotekstjänsten skulle utarbeta.
Sedan skulle jag bara vilja säga, för
att inte förlänga debatten, att det väl
ändå måste vara irrationellt, att det
sitter folk på vartenda bibliotek här i
landet och katalogiserar samma böcker.
Nog är det väl klokare att, om man så
kan, centralisera denna verksamhet.
Sveriges allmänna biblioteksförening
har redan i viss utsträckning fått fram
tryckta katalogkort. Det sorgliga i saken
är bara, att föreningen genom att
den haft så små resurser inte har kunnat
tillhandahålla korten i den takt,
som varit önskvärd. Det har inte kunnat
hjälpas att korten blivit färdiga så
sent, att vissa bibliotek inte kunnat
vänta på dem utan måst katalogisera
böckerna själva med allt det dubbelarbete
detta innebär. Det är nödvändigt
att det organ, som nu är föreslaget,
blir försett med en jämn personalstyrka,
så att katalogkorten kunna gå ut så
snabbt, att biblioteken kunna rekvirera
dem på samma gång som de rekvirera
böckerna från bokhandlaren och sedan
få korten ungefär samtidigt som böckerna
komma från bokbindaren.
Jag skulle vilja tillägga, herr talman,
att det är svårt att i dessa tider, då det
är så ont om pengar, föreslå några verkligt
stora reformer på folkbildningens
område. Men här finns det en liten reform,
som vi skulle kunna genomföra
utan ökade kostnader för statsverket.
Det är väl just den typen av reformer,
som vi böra försöka inrikta oss på just
nu, och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det är naturligtvis mycket otacksamt
av mig, som representerar de
mindre biblioteken ute på landsbygden,
6 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 15.
82
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Understöd åt folkbiblioteksväsendet.
att inte taga emot en gåva, som välvilligt
överräckes från ett både mera sakkunnigt
och mera kapitalstarkt håll.
Men jag vill bara säga till fröken Vinge,
när hon undrar hur en bibliotekarie,
som sitter på ett litet bibliotek på landet,
skall kunna välja ut lämpliga böcker,
att det inte går till så, att bibliotekarien
sköter om den saken. Vi ha i
stället biblioteksstyrelser som sammanträda
och gå igenom det hela. Bibliotekariens
uppgift blir på det sättet huvudsakligen
att diskutera bokvalet med
styrelsen samt verkställa de beslut, som
styrelsen fattar. Detta arbete är inte
större än att styrelsen hinner med det.
Det går således inte alls till likadant
på de små landsbygdsbiblioteken som
det, enligt vad jag förstår av fröken
Vinges resonemang, går till på de större
biblioteken.
Slutligen vill jag till herr Nilsson i
Kristinehamn säga, att det inte var alldeles
obekant för mig att motionen var
väckt i samråd med departementet och
att departementet alltså hade reda på
motionen och ingenting hade att invända
mot att den väcktes. Det hade
jag också reda på. Det var ingen nyhet
som särskilt imponerade på mig. Tv
även om vi ha en mycket stor lojalitet
mot Kungl. Maj:t, få vi väl ändå icke
alldeles koppla bort vårt eget omdöme.
Och när Kungl. Maj:t icke själv har
tagit initiativ, må det förlåtas oss att
vi hysa viss tveksamhet.
För övrigt har jag ingenting emot att
biblioteken förena sig om detta. Men
låt oss där ute gå fria så länge! Jag
tror att vi kunna klara oss utan den
där hjälpen, som räckes så välvilligt,
åtminstone någon tid framåt. I varje
fall tror jag icke att det är någon fara
i dröjsmål med denna lilla reform.
Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Det är alldeles riktig som herr
Svensson i Grönvik säger, att biblioteksstyrelserna
ute på landet i många
fall äro de som bestämma vilka bokinköp
som skola ske till olika bibliotek
och att det alltså icke är bibliotekarien
som gör detta. Men även om det är flera
som skola fatta dessa beslut, är det väl
icke värdelöst, herr Svensson, om dessa
människor, när de skola besluta, ha
vägledning rörande den bokutgivning
som skett under året och varur de skola
välja. Det är sannerligen ingen lätt
uppgift, i synnerhet icke för folk, som
icke dagligen kan följa bokutgivningen,
att slå sig ned en kväll och söka välja
ur den väldiga flod av böcker, som
exempelvis vid jultiden släppes lös över
landet. I detta ögonblick är det naturligtvis
av största betydelse, att det finns
en litteraturförteckning, som klargör
värdet av olika bokverk, utan att detta
behöver innebära något försök att dirigera
smaken eller det val av böcker som
skall göras.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
av herr Eric Ericson m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Kristinehamn
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
303 :o) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Nr 14.
83
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar m. m.
ändring, som föreslagits i den av herr
Eric Ericson in. fl. avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets i punkten
gjorda hemställan med den ändring,
som föreslagits i den av herr Eric Ericson
in. fl. avgivna reservationen.
Punkterna 30-i—311.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 312.
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar
m. m.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 326, föreslagit riksdagen att för
budgetåret 1951/52 till Bidrag till verksamheten
vid hemgårdar anvisa ett anslag
av 30 000 kronor samt till Bidrag
till verksamheten vid studiehem likaledes
ett anslag av 30 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av fröken Elmén m. fl. väckt
motion (11:249), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att öka anslaget
till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar från 30 000 kronor till
60 000 kronor.
Utskottet hemställde, alt riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen II: 249,
a) till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor;
bl till Bidrag till verksamheten vid
studiehem för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Söderquist, Svensson i Ljungskile,
Hoppe och Kyling, fröken Elmén
samt herrar Widén och Nihlfors, vilka
ansett, att utskottet under a) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionen
11:249, till Bidrag till verksamheten
vid hemgårdar för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 50 000 kronor.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Herr HOPPE: Herr talman! Av såväl
trycket som debatten här framgår med
all tydlighet, att tvenne principer på
ett särskilt sätt varit vägledande för
andra avdelningen inom statsutskottet
vid dess behandling av budgetförslaget.
Den första: man försöker nästan till
varje pris undvika alla ökningar av
kostnaderna utöver Kungl. Maj ds förslag.
Den andra: man skall ha respekt
för den utredningsapparat, som man i
vanliga fall använder, och man bör, om
möjligt, invänta Kungl. Maj ds prövning
av utredningens resultat, innan
man tar ställning till detta.
Man brukar i regel förfara så på vår
avdelning, och man har tillämpat dessa
regler på ett alldeles särskilt strängt
sätt innevarande år. Då är det, får jag
säga, rätt svårt att taga ställning till
denna motion om ökat anslag till våra
hemgårdar, ty den innebär ju ett krav
på ökad medelsanvisning. Vidare innebär
den att man icke, något som eljest
alltid principiellt rekommenderas, skall
avvakta Kungl. Maj ds prövning av en
utredning. 1947 års ungdomsvårdskommitté
har ju yttrat sig även i detta
ärende, men dess förslag har ännu icke
varit föremål för Kungl. Maj ds ställningstagande.
Herr talman! Trots att jag sålunda
måste känna mig mycket tveksam inför
förslaget, när det ligger till på detta
sätt, måste jag dock ansluta mig till syftet
med förslaget och till den reservation
som föreligger. Jag nödgas, herr
talman, be att få taga ett par minuter i
84
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar m. m.
anspråk för att motivera detta. Denna
motivering får jag ju hämta från hemgårdarnas
gärning. Jag har icke ett
ögonblick tänkt mig söka berätta om
vad hemgårdarna göra den dag som i
dag är. Det är bara en enda punkt som
jag vill peka på; det är deras framgångsrika
arbete för ungdomen, något
som kan karakteriseras som hjälp till
självhjälp. Man är nog rätt ense om att
barnen och ungdomen äro vår rikaste,
största och förnämsta tillgång. Det råder
väl ock rätt stor enighet om att ett
av våra allvarligaste problem för närvarande
just är ungdomsvårdsproblemet.
På grund av den erfarenhet jag
har av vissa hemgårdar vågar jag säga,
att de — för all del i begränsad utsträckning
— på ett utomordentligt
framgångsrikt, effektivt och lovvärt sätt
bidragit till lösningen av ungdomsvårdsproblemet.
Nu är det ju så, att dessa hemgårdar
kämpa med en gränslöst besvärlig ekonomi.
De som äro anställda vid våra
hemgårdar äro så uruselt betalda, att
det nästan är skamligt. Om en del av
dem gäller att de icke kunna tänka sig
att stå kvar i denna gärning så länge
till mot denna ringa betalning. Med
den mycket svaga ekonomi hemgårdarna
ha riskerar man vidare, att verksamheten
över huvud taget kommer att
förlamas; man kan icke fortsätta. De
30 000 som eventuellt skulle beviljas
nu äro, herr talman, väsentligt mindre
värda än de 30 000 kronor som gåvos
föregående år. Om inte anslaget ökas
komma hemgårdarna detta år att få
större ekonomiska bekymmer än förut.
Vidare är det såvitt jag förstår så, att
det nu praktiskt taget är omöjligt för
dem att utvidga sin verksamhet. En
sådan utvidgning måste jag med tanke
på ungdomens bästa och hemgårdarnas
möjligheter att tjäna ungdomen tillmäta
en utomordentligt stor betydelse.
Jag vill med dessa korta ord, herr talman,
säga att jag finner mycket starka
skäl tala för att hemgårdarna efter flera
försöksframstötar här i Sveriges riksdag
nu äntligen få ökat anslag, icke för
att man därmed skulle lösa de ekonomiska
problemen för hemgårdarna, tv
det gör man icke med en så liten
summa som det här är fråga om, men
man skulle genom ett sådant beslut visa
hemgårdarna, att de äro föremål för
statsmakternas omsorg på ett annat sätt
än förut, och man skulle giva dem nytt
mod och hopp för framtiden.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag ber
att få till alla delar instämma i vad herr
Hoppe anförde. Jag vill också understryka
värdet av hemgårdarnas förebyggande
ungdomsverksamhet. Vi ha
här i riksdagen varje år att taga ställning
till stora anslag för ungdomsvården
i form av eftervårdande verksamhet.
Men den rent förebyggande verksamheten
betyder enormt mycket. För
varje ungdom som kan räddas betyder
det, att vi rädda oss undan stora kostnader
för eftervården.
Många hemgårdar bedriva öppen
verksamhet, där man söker komma i
kontakt med drivande, föreningslösa
och kontaktlösa ungdomar. Det är en
verksamhet som är av den allra största
betydelse i fråga om ungdomens problem.
Herr talman! Kungl. Maj:t och utskottet
föreslå att 30 000 kronor skola
fördelas på 34 hemgårdar. Reservationen
innefattar ett ytterst blygsamt tillskott,
nämligen 20 000 kronor. Jag hemställer,
herr talman, om bifall till reservationen.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det förhåller sig så att här har
en kommitté, benämnd 1947 års ungdomsvårdskommitté,
framlagt ett förslag,
som även innefattar statsbidrag
till hemgårdar. Detta förslag har Kungl.
Maj:t ännu icke tagit under omprövning.
Under sådana förhållanden skulle
85
Onsdagen den 18 april 1951 fm. Nr 14.
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.
det vara rätt märkligt, om riksdagen
ginge händelserna i förväg. Detta gäller
även med fullt beaktande av de motiv,
som här framförts i debatten av bl. a.
herr Hoppe. Jag är villig att helt acceptera
dessa motiv, men jag har icke
kunnat sträcka mig så långt att jag velat
gå med på en ökning av anslaget
på denna punkt.
Herr talman! Med dessa korta ord
ber jag därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr HOPPE: Herr talman! Bara ett
litet kort ord! Jag har i mitt anförande
varit inne på tankegångar liknande dem
herr Svensson i Grönvik gjorde sig till
talesman för, nämligen att ungdomsvårdskommittén
utrett även föreliggande
fråga men att Kungl. Maj:t icke tagit
ställning därtill. Jag undrar dock, om
man icke i detta speciella fall skulle
våga att något jämka på de principiella
ståndpunkterna. Såvitt jag känner till
innebär ungdomsvårdskommitténs förslag
så mycket, att det icke finns möjlighet
att lösa allt detta på en gång och
i ett sammanhang. När Kungl. Maj :t icke
haft möjlighet att föreslå det, icke minst
beroende på det finansiella läget, så
kunde man, eftersom det i övrigt finnes
så stark motivering för att giva ett
ökat stöd åt dessa hemgårdar, kanske
drista sig att göra ett undantag från en
annars god regel. Det förhåller sig precis
på samma sätt som i det ärende vi
togo nyss, trots att där icke förelåg någon
Kungl. Maj:ts prövning. Vi borde
ändå kunna giva dem det ökade stöd
de så väl behöva och som de genom sin
gärning gjort sig så väl förtjänta av.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till samma hemställan med den
ändring, som föreslagits i den av herr
Ohlon in. fl. beträffande denna punkt
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hoppe begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill. att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
312 :o) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten 312
gjorda hemställan.
Punkten 313.
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 327, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 489 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Holmbäck m. fl.
(1:260) och den andra inom andra
kammaren av herr Kristensson i Osby
in. fl. (11:244), i vilka hemställts, att
riksdagen ville, utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit, bevilja till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning för främ
-
Nr 14.
8G
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främ
jande.
jande av dess verksamhet 6 000 kronor,
till instruktörer för nykterhetsupplvsning
20 000 kronor och till främjande
av olika nykterlietsorganisationers
verksamhet 10 000 kronor och sålunda
såsom bidrag till undervisnings- och
upplysningsverksamhet in. m. för nykterhetens
främjande anvisa tillhopa
525 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:200 och 11:244, till Bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet
m. in. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag
av 489 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo, Maiuierskantz, Ohlon, Ivar
Persson, Söderquist, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik, Svensson i
Ljungskile och Kyling, fröken Elmén
samt herrar Onsjö, Widén och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:260 och 11:244, till Bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet
in. in. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag
av 507 000 kronor.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid:
Herr
SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag skall ta ad notam herr talmannens
anvisning att inte bli långrandig.
Det ärende vi här ha till behandling
återkommer varje år, och det har under
den senaste tiden varit ständiga framstötar
om höjning av detta anslag till
bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. ni. för nykterhetens
främjande utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit.
I den motion, som tillsammans
med Kungl. Maj :ts förslag nu behand
-
lats, har begärts en ökning av det i
propositionen upptagna anslaget med
dubbelt så mycket som den ökning reservationen
innebär.
När vi behandlade denna fråga på
statsutskottets andra avdelning var jag
redan från början av den uppfattningen,
att det var orimligt att inte lämna anslag
till de befattningshavare, som voro
anställda, enligt samma system som för
statstjänstemännen, att de alltså skulle
bli lidande på detta sätt. Detta var anledningen
till att jag från början gick
med på den ökning som begärdes i motionen
i detta hänseende. Sedan diskuterades
mycket ingående den övriga delen
av motionen, och vi kommo slutligen
fram till det alternativet att vi,
som voro mest positivt inställda till ett
ökat anslag, stannade vid en förstärkning
av anslaget till instruktörerna på
12 000 kronor, detta därför att det skulle
bli större möjligheter att få bättre
kvalificerat folk till dessa instruktörsbefattningar.
Vi förutsätta med andra
ord, att genom denna anslagsförstärkning
det skall bli möjligt att anställa
folk med bästa möjliga kvalifikationer
för att driva denna verksamhet. Slutet
på vårt kompromissförsök blev den reservation
som här föreligger, nämligen
med hemställan om en höjning av anslaget
med halva det belopp, som av
motionärerna begärs, eller 18 000 kronor.
Detta är i korthet motiveringen för
reservationen, och jag ber, herr talman,
att på denna punkt få avvika från min
traditionella inställning att alltid hålla
på utskottet och alltid hålla igen. Men
jag börjar tröttna på detta, eftersom jag
inte är säker på att det hjälper i längden
och eftersom jag därtill är övertygad
om att det här föreligger allvarliga
skäl för att man bör offra ett något
större belopp i detta hänseende än vad
Kungl. Maj:t har föreslagit.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.
87
Onsdagen den 18 april 1951 fm. Nr 14.
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främ
jande.
1 detta anförande instämde herr
Lindberg.
Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Tillsammans med några medmotionärer
har jag yrkat på en höjning av
anslaget till bidrag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet in. m. för
nykterhetens främjande med 36 000 kronor
eller från det av Kungl. Maj :t föreslagna
beloppet, 489 000 kronor, till
525 000 kronor. Huvudmotiveringen härför
är, att man därigenom i någon mån
skulle kunna bli i tillfälle att inom nykterhetsorganisationerna
lämna kompensation
vid lönesättningen för den dyrtid,
som nu tyvärr sveper fram över
vårt land. Motionen yrkar alltså på att
bidraget till Centralförbundet för nykterhetsundervisning
skulle ökas med
6 000 kronor.
De i detta förbund anställda ha sina
löner reglerade efter det statliga lönereglementet.
Då vi i januari väckte denna
motion räknade man inom detta förbund
med att det rörliga tillägget skulle
bli 20 procent, men som vi alla känna
till är nu det rörliga tillägget för de
statliga befattningshavarna 32 å 33 procent.
Dels detta förhållande men dels
också ökningen i omkostnaderna på
andra punkter gör att man i de nya
kalkyler, som nu äro uppgjorda inom
centralförbundet, tyvärr måste räkna
med en brist på 21 000 kronor för nästa
budgetår, under förutsättning nämligen
att arbetet skall upprätthållas i dess
nuvarande omfattning. Under förutsättning
att reservanternas yrkande, som
på denna punkt sammanfaller med motionens,
går igenom, blir bristen i stället
15 000 kronor. Men också detta är
allvarligt nog, tv det betyder givetvis
att centralförbundet får inskränka på
eu del av sitt arbete och att man måste
överväga all i viss mån slå sönder sin
organisation genom att avskeda någon
av de anställda.
Centralförbundet fyller en stor uppgift,
och man måste i hög grad beklaga
en sådan utveckling. Centralförbundets
arbete är omfattande. Förbundet sysslar
bland annat med de allmänna upplysningskurserna,
instruktionsverksamhet
bland lärare, undervisning i skolor,
föreläsningsverksamhet, militärnykterhetsundervisning
och presstjänst, och
det har dessutom en upplysningsbvrå.
I motionen ha vi också yrkat på ökat
bidrag till instruktörerna för nykterhetsupplysning.
Det finns i vårt land tio
heltidsanställda instruktörer för detta
ändamål. Inom IOGT finns det tre. De
kristna samfundens nykterhetsrörelse
har två, och nykterhetsorden Verdandi,
Vita bandet, Sveriges blåbandsförening,
Nationaltemplarorden och Motorförarnas
helnykterhetsförbund vardera en.
Dessutom finns det två deltidsanställda,
en inom Sveriges lärares nykterhetsförbund
och en inom SSIJH. Då statsutskottet
gick in för statsbidrag till dessa
tjänster uttalade utskottet den meningen,
att bidraget borde täcka ungefär
halva kostnaden för instruktörerna. Då
jag väckte motionen i januari, räknade
man med att kostnaden var 15 500 kronor
per instruktör, och vi föreslogo då
att man skulle höja det statliga bidraget
för de statsanställda från 6 000 till 7 750
kronor och höja bidraget för de deltidsanställda
med 1 500 kronor. Men sedan
dess har dvrtiden satt in ytterligare,
och man räknar nu med en kostnad av
17 000 till 19 000 kronor för dessa instruktörer.
Man räknar då inte bara
med lönerna utan också med resekostnader,
dagtraktamenten och dylikt. Det
måste därför sägas, att den ökning vi
föreslogo i motionen var blygsam, men
trots detta ha reservanterna sänkt beloppet
till ungefär 1 000 kronor per instruktör.
Anslagsförstärkningen på denna
punkt skulle därigenom bli 12 000
kronor.
I motionen hade vi dessutom ett yrkande,
som gick ut på ett anslag på
88
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 fm.
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främ
jande.
10 000 kronor till nykterhetsorganisationerna
för att tillfälle skulle beredas
dem att lämna lönekompensation också
till andra befattningshavare. Nykterhetsorganisationerna
finansiera ju sina
utgifter genom medlemsavgifter och genom
frivilliga bidrag. Men på grund av
dyrtiden är det helt naturligt svårare
att finansiera dessa utgifter, och dessa
organisationer måste därför arbeta under
svåra ekonomiska bekymmer, som
lätt nog lägga en hämsko på deras arbete.
Detta yrkande i motionen ha reservanterna
inte upptagit som sitt. Jag
vill därvidlag erinra om att motionens
framställning bara byggde på de förbättringar,
som voro oundgängligen
nödvändiga i fråga om befattningshavarnas
löner. Men nu stiga omkostnaderna
även i andra avseenden, över huvud
taget innebär dyrtiden, att om man
här inte får något ökat bidrag, blir det
i realiteten en försämring, ty det försämrade
penningvärdet går ut över detta
anslag.
Utskottsmajoriteten motiverar sitt yrkande
om avslag på motionen med statsfinansiella
skäl, men jag skulle vilja
fråga: Är detta en klok sparsamhet? Mig
förefaller det som om det vore ett dåligt
sätt att spara, ty ökad nykterhet
måste vara till fördel för produktionen
inom landet och är också till fördel när
det gäller att förebygga sociala skadeverkningar,
som kunna bli ganska dyrbara
för vårt samhälle. Det är bättre
med förebyggande åtgärder på detta
område än att man skall behöva ta hand
om dessa personer, som tyvärr slutligen
måste hamna på alkoholistanstalterna.
Då bli de dyra för vårt samhälle.
Jag tror att vi i denna kammare äro
överens om vikten av arbetet på detta
område, men äro vi överens om vikten
av detta upplysningsarbete borde vi
också vara överens om att detta arbete
skall skötas effektivt. Och för att arbetet
skall kunna skötas effektivt behövs det
pengar. Vi stå troligen inför en ny nvkterhetslagstiftning
i vårt land. Av alla
tecken att döma blir den sådan, att den
kommer att ställa nya krav på upplysning
och uppfostran på detta område.
Det kan då inte vara försvarbart att
under ett eller annat övergångsår låta
organisationerna på detta område försvagas
för att sedan bygga upp dem på
nytt. Här gäller det inte en förstärkning
för det närvarande utan att bevara
vad som finns, och det bör väl vara en
angelägen uppgift för svenska staten att
se till att nykterhetstillståndet i vårt
land blir sådant, att det är vårt svenska
samhälle värdigt.
Herr talman! Jag skall nu inte yrka
bifall till motionen, låt vara att yrkandena
i densamma äro mycket blygsamma,
utan av praktiska skäl yrkar jag i
stället, herr talman, bifall till den reservation,
som är avgiven av herr
Gränebo in. fl.
Häruti instämde herrar Stjärne, Wiklund
i Stockholm och Fröderberg.
Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta
överläggningen rörande förevarande
utlåtande samt handläggningen av övriga
å föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.48 em.
In fidem
Gunnar Britth.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14.
89
Onsdagen den 18 april.
Kl. 7.30 em.
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.
§ 1.
Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel (Forts.).
Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner, nu koinme att fortsättas.
Punkten 313.
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)
Vid fortsatt föredragning av punkten
lämnades enligt förut skedd anteckning
ordet till
Herr NYBERG, som yttrade: Herr talman!
Jag skulle kanske kunnat nöja
mig med att instämma i vad herr Svensson
i Grönvik och herr Kristensson i
Osby yttrat i denna fråga före middagsrasten,
men då jag nu begärt ordet vill
jag framföra några synpunkter och
även understryka vad som sagts i debatten
tidigare under dagen.
Det är väl så, att vi alla här i riksdagen
äro överens om att nykterhetsrörelsen
utför en samhällsgagnande
gärning av betydande mått. Denna uppfattning
är helt säkert inte tillfinnandes
bara hos de ca 160 ledamöter av
båda kamrarna, som tillhöra någon nvkterhetsvänlig
organisation, utan den är
väl gemensam för oss alla. Det är naturligtvis
också med hänsyn till nykterhetsrörelsens
betydelse i samhället
som staten gått in för att ge den sitt
stöd, bland annat genom ekonomiska
bidrag. Jag förmodar sålunda att vi äro
överens om att det är till fördel för
samhället, att nykterhetsrörelsen icke
bara är i verksamhet utan också går
framåt, att den kan öka sina medlemssiffror
och intensifiera sitt upplysningsoch
propagandaarbete.
Vi äro väl också numera på det klara
med att ökad folknykterhet inte bara
har socialt gynnsamma verkningar
utan också är till fördel ur ekonomisk
synpunkt. Framstående experter på det
ekonomiska området ha kommit till
den slutsatsen, att minskning av alkoholbruket
inte bara skulle leda till
minskade utgifter för sociala ändamål
utan också verka främjande på produktionen
och därmed också på nationalinkomsten.
Det är nog inte många som
vilja förneka riktigheten av detta påstående.
Men sedan dela sig meningarna i
fråga om hur långt samhället bör gå
för att ge denna verksamhet sitt stöd.
Somliga vilja i detta avseende sträcka
sig mycket långt, andra återigen anse
att nykterhetsrörelsen bör klara sig
med de avgifter och frivilliga bidrag,
som den får ifrån medlemmarna själva.
Det förefaller mig som om vi här i
riksdagen skulle funnit en sorts medelväg.
Vi ha stannat för ett bidrag till
nykterhetsrörelsens främjande på
400 000 å 500 000 kronor per år. För
nästa budgetår skulle det enligt regeringens
och statsutskottets förslag bli
489 000 kronor. Bidragen fastställas
emellertid samtidigt som vi få lägga ut
Nr 14.
90
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främ
jande.
många miljoner kronor för att taga
hand om de stackars människor, som
kommit i social misär till följd av alkoholmissbruk.
Man gör sig onekligen den
frågan: Skulle det inte vara en god affär
för staten att ge ett effektivare stöd
åt nykterhetsrörelsen, d. v. s. att stärka
den verksamhet, som är ägnad att motverka
alkoholmissbruket, om man samtidigt
åtminstone i någon mån kunde
minska de krav på statskassan som uppstå,
när vi skola taga hand om alkoholmissbrukets
offer? Om man över huvud
taget tillmäter nykterhetsrörelsen någon
betydelse — och det göra vi väl alla —
måste man såvitt jag kan se komma
fram till denna slutsats.
Om man ser saken på detta sätt betyda
alltså ökade anslag till nykterhetsrörelsen
icke enbart att man ökar
statens utgifter. Man underlättar därigenom
också strävandena att på andra
områden minska kraven på statskassan,
och man bidrar till att stärka förutsättningarna
för en stigande produktion.
Jag tror att detta är värt ett särskilt
hänsynstagande just nu på grund av det
ekonomiska läge, vari vi befinna oss,
där vi ju på allt sätt vilja verka för
att produktionen skall öka. Även om
detta hänsynstagande tar sig uttryck i
ekonomiskt stöd är den frivilliga nykterhetsrörelsen
säkerligen värd mera
uppmärksamhet än den för närvarande
får.
Jag vill också i detta sammanhang
göra en liten reflexion. Det är ju ännu
så länge svårt att säga, vad 1944 års
nykterhetskommitté kommer att föreslå.
Emellertid har det berättats bland
annat att nykterhetsrörelsen skulle
komma att få avsevärt större statsanslag
än den hittills har fått. I varje fall
skulle CFN, d. v. s. Centralförbundet
för nykterhetsundervisning, få mera
pengar till sitt förfogande än vad för
närvarande är fallet. Detta är givetvis
ur nykterhetsrörelsens synpunkt mycket
tacknämligt, men om nu detta är
riktigt — och det måste väl vara så —
frågar man sig om inte nykterhetsrörelsen
har samma värde redan nu som
den kommer att få efter det riksdagsbeslut,
som väl skall följa på förslag av
1944 års nykterhetskommitté. Finns det
skäl i att nu hålla nykterhetsanslaget
nere, när det i alla fall troligen kommer
att öka väsentligt om ett eller annat
år? Bör man inte kunna sträcka sig
åtminstone så långt som reservanterna
i statsutskottet nu yrka på? För min
egen del tycker jag att det ligger så till.
Det är ju dock ett avsevärt steg till vad
t. ex. skolöverstyrelsen anser vara skäligt.
Låt mig också erinra om att nykterhetsrörelsen
här i landet planerar att,
när betänkandet kommer ifrån 1944 års
nykterhetskommitté, anordna en serie
upplysningsmöten i denna fråga. Det
kommer givetvis att kosta mycket
pengar, och det är alltså även ur den
synpunkten av betydelse att man ger
nykterhetsrörelsen ekonomiskt stöd.
Nu åberopas för utskottets ställningstagande
hänsyn till det statsfinansiella
läget. Jag har redan framhållit att det
även ur ekonomisk synpunkt kan vara
fördelaktigt att stärka nykterhetsrörelsens
arbetsmöjligheter. Därutöver tror
jag nog man kan säga, liksom också
herr Kristensson i Osby antydde, att de
18 000 kronorna inte kunna få några
vådligare verkningar för statens finanser.
Däremot betyda dessa pengar en
hel del för de institutioner, som skulle
få ökade anslag. Jag vill understryka
att CFN t. ex. har det mycket svårt
med sin ekonomi, vilket f. ö. redan har
framhållits av herr Kristensson. Jag
vill som ett exempel omnämna att CFN
troligen kommer att upphöra med att
gratis skicka ut sin pressöversikt till
de svenska tidningarna. Vad en sådan
reducerad upplysningsverksamhet skulle
komma att få för följder kunna vi ju
förstå. Det skulle i varje fall inskränka
på nykterhetsrörelsens upplysnings
-
91
Onsdagen den 18 april 1951 em. Nr 14.
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.
verksamhet genom den svenska pressens
hjälp.
Jag vill också intyga att de frivilliga
nykterhetsorganisationerna ha det mycket
bekymmersamt till följd av det
sjunkande penningvärdet. Jag har i det
fallet vissa egna erfarenheter att bygga
på, eftersom jag aktivt deltager i nykterhetsrörelsens
verksamhet. Motionärerna
framhålla att godtemplarordens
instruktörer, för att ta ett exempel,
kosta ca 15 500 kronor per år. Jag kan
bestyrka riktigheten av denna uppgift.
Den är snarast tilltagen i underkant.
Det är tydligt att man inom den närmaste
framtiden har att räkna med
ännu större kostnader för denna verksamhet.
Vissa inskränkningar i det frivilliga
nykterhetsarbetet måste tydligen
bli följden. Medlemmarnas egna
bidrag räcka ju inte till för att fylla det
behov, som här uppstår. Det är visserligen
ganska stora summor som enskilda
människor här lämna för en
verksamhet med samhällelig syftning.
Man räknar sålunda med att enbart
inom godtemplarorden medlemmarna
själva tillsammans offra ca 2 miljoner
kronor per år för att hålla verksamheten
i gång. Jag förmodar att man även
inom andra organisationer kommer upp
till ganska stora belopp i detta avseende.
Jag tror knappast man kan begära
mera av ekonomiska uppoffringar
av medlemmarna i dessa organisationer.
Med dessa siffror som bakgrund och
med tanke på att det ju dock här är
ett arbete, som kommer samhället till
godo, tycker jag verkligen icke att någon
skulle behöva dra sig för att öka
det statliga bidraget till nykterhetsrörelsen
med det relativt obetydliga belopp
av 18 000 kronor, som det här rör
sig om. Man löser naturligtvis inte med
dessa 18 000 kronor de ökade svårigheter,
som nykterhetsrörelsen får genom
penningvärdets fall, men det innebär
dock ett icke föraktligt tillskott.
Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den vid punkt 313 i utskottets
utlåtande fogade reservationen.
Vidare anförde:
Herr HAMMAR: Herr talman! »Av
statsfinansiella skäl», det är ett uttryck,
som kommer och går och som
kommer igen, när statsutskottet har anledning
att ta ställning till motioner.
Av »statsfinansiella skäl» har också
statsutskottet hemställt om avslag på
den Kristenssonska motionen om ökat
anslag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande.
Nu skall ingen tro, att inte jag har
den största förståelse för det statsfinansiella
läget. Det gäller sannerligen
att i den nuvarande situationen ta väl
vara på både sina egna pengar och statens.
Men fara är att om man använder
orden »av statsfinansiella skäl» alltför
ofta och i alltför tvistiga sammanhang,
så mista dessa ord sin valör, och det
är inte utan att den faran lurar här.
Ett par talare ha tidigare utförligt
gått in på denna sak. Jag skall därför
bara tillåta mig att stryka under en
del av vad de sagt och så snart som
möjligt också sluta.
I själva verket är det inte alls fråga
om någon reell ökning av statens bidrag
till upplysningsverksamheten för nykterhetens
främjande. Vad saken gäller
är att i någon mån ge kompensation för
försämringen i penningvärdet. Såsom
det har sagts tidigare, är CFN:s personal
lönegradsplacerad enligt statens
lönesystem. De nyss genomförda löneökningarna
uppgå till omkring 8 000
kronor för budgetåret 1951/52, och höjningen
för porton och telefonsamtal
beräknas till 1 200 kronor. Från och
med i fjol har personalen varit inplacerad
i statens pensionsanstalt, och avgiften
härför har beräknats till omkring
5 000 kronor o. s. v. Allt som allt ge
92
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främ
jande.
beräkningarna vid handen, att det kommer
att uppstå ett underskott för CFN
på ungefär 21 000 kronor för budgetåret
1951/52, om verksamheten skall
fortgå i samma omfattning som nu.
Dessutom framgår det redan av utskottets
redogörelse för motionen, att
CFN för sin verksamhet nästan uteslutande
är beroende av statens ekonomiska
bidrag.
Den andra utgiftsökning, som varit på
tal, gäller kostnaderna för de av nykterhetsorganisationerna
anställda, statligt
behörighetsförklarade instruktörerna.
Totalkostnaderna under 1951 för
en instruktör beräknas uppgå till mellan
17 000 och 19 000 kronor — jag
har fått siffran alldeles nyligen — och
då är det att minnas, att när instruktörsbefattningarna
inrättades och det
beslöts, att statens bidrag skulle utgå
till denna verksamhet, utgick man från
att statsbidraget borde täcka ungefär
hälften av kostnaderna. Det kan knappast
anses riktigt att hela den ekonomiska
belastning, som penningvärdesförsämringen
i detta fall medför, skall
bäras enbart av nykterhetsorganisationerna.
Nykterhetsrörelsen bedriver redan
en verksamhet, som i hög grad är
beroende av enskildas arbete och ekonomiska
uppoffringar — den föregående
talaren har ju strukit under den
saken. Försök ha gjorts att uppskatta
storleken av medlemmarnas direkta
ekonomiska bidrag, och det beräknas
att dessa uppgå till ungefär tio gånger
det statliga anslaget. Om då inte detta
frivilliga bidrag funnes, som av skolöverstyrelsen
och av andra insiktsfulla
institutioner på det varmaste har vitsordats,
skulle staten nödgas göra betydligt
större ekonomiska insatser än
nu för att få till stånd en motsvarande
upplysningsverksamhet.
Herr talman! Med stöd av vad jag här
har sagt tillåter jag mig hemställa om
bifall till den vid punkt 313 fogade reservationen,
som är undertecknad av
herr Gränebo in. fl.
Herr IVALLENTHEIM: Herr talman!
Att statsutskottet har följt Kungl. Maj:ts
linje i fråga om anslagsbeviljandet och
inte ansett sig kunna följa motionerna
beror inte på någon undervärdering av
det arbete som nykterhetsorganisationerna
bedriva, utan det beror, såsom
det står här i utskottets utlåtande, på
det statsfinansiella läget. Man kan naturligtvis
ironisera över detta argument
och göra gällande, att 18 000 kronor ju
ändå inte kunna ha någon avgörande
betydelse i en budget som omspänner
ungefär 5 miljarder. Ja, det där låter
lätt säga sig, men om man börjar avvika
på än den ena och än den andra
punkten, blir det betydande summor
av de olika beloppen, och sådana krafter
kunna bryta igenom, som driva upp
statsbudgeten till orimligt höga proportioner.
Jag anser därför, att vi inte
få bagatellisera det argumentet, utan vi
måste med verklig styrka slå vakt
om det.
Gentemot den motivering för ett
högre anslag som framkommer i reservationen
och som även har framkommit
i debatten här, nämligen att
man inom nykterhetsorganisationerna
har att räkna med höjda lönekostnader
för den anställda personalen, vill jag
sedan säga, att det inte bara är inom
nykterhetsrörelsen som de höga kostnaderna
för instruktörer och annan
personal få betalas av organisationerna
själva, utan det är så på många andra
håll. Skulle vi slå in på den vägen, att
staten skulle svara för höjningen av
lönerna, där sådana höjningar kunna
bli erforderliga, då är jag rädd för att
de anslagshöjningar som vi komma att
nå fram till så småningom inte stanna
vid ett eller annat tiotusental kronor,
utan då komma vi kanske upp i hundratusentals
kronor, och jag undrar om
man verkligen är beredd att ta sådana
konsekvenser.
Det har vidare sagts här, att nykterhetskommittén
sannolikt i sinom tid
kommer att framlägga förslag om ökat
93
Onsdagen den 18 april 1951 em. Nr 14.
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.
anslag för den Arerksamhet varom här
är fråga. Det är möjligt, men jag anser
att vi i dagens situation inte kunna
bygga någonting på vad som eventuellt
kommer att föreslås i ett väntat kommittéutlåtande,
utan här få vi utgå från
det läge som råder i dag och från de
synpunkter som i dag kunna mobiliseras.
Det är sådana synpunkter som ha varit
vägledande för statsutskottet, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr ENGKVIST: Herr talman! Jag
kan i allt väsentligt ansluta mig till de
synpunkter som tidigare ha framförts
av de talare som yrkat bifall till reservationen.
Min motivering för detta mitt
ställningstagande är framför allt, att
pris- och lönehöjningarna ha medfört
högre omkostnader för nykterhetsverksamheten.
Nykterhetsrörelsen har svårt
att själv bära dessa högre kostnader.
När det nu gäller en så blygsam höjning
som 18 000 kronor, anser jag det
mycket behjärtansvärt att biträda med
detta belopp.
Jag skall inte förlänga debatten utan
vill bara med denna korta motivering
yrka bifall till reservationen.
Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag kan i allt väsentligt instämma
med flera av de närmast föregående
talarna i vad de ha anfört som
motivering för reservanternas förslag.
Jag begärde emellertid ordet bara för
att göra ett par reflexioner.
Nykterhetsanslaget är ju fixerat till
sin storlek. För min del har jag många
gånger undrat över varför inte statsbidrag
ur detta anslag kunde få en konstruktion
liknande den som gäller beträffande
statsbidrag till studiecirklarna.
Jag tog upp den synpunkten redan
förra året, men eftersom det har skett
ett skifte på ecklesiastikministerposten,
tillåter jag mig nu upprepa denna synpunkt.
Till studiecirklarna utgår ett förslagsanslag,
och statsbidragsbestämmelserna
ha därför kunnat konstrueras med en
stimulanseffekt. Ju mer verksamheten
utvecklas, desto högre bidrag utgår,
och det har gjort att man till bildningsrörelsen,
dvs. studiecirkelverksamheten,
i år måste föreslå ett med en halv
miljon kronor ökat anslag. Vi ha för
övrigt före middagsrasten beslutat, att
detta anslag skall ökas med detta belopp.
Alla glädja sig åt att denna verksamhet
har utvecklats så kraftigt, och
jag unnar gärna rörelsen starkt statsstöd.
Men är inte nykterhetsrörelsens
samhällsgagnande gärning förtjänt av
samma stimulerande favör i anslagshänseende
som bildningsrörelsens?
Ännu en reflexion, herr talman: Jag
kan inte undgå att göra en jämförelse
med idrottsrörelsen, alltså en annan
folkrörelse, som i år får sitt anslag höjt
med icke mindre än 1,5 miljoner kronor,
om riksdagen bifaller vad regeringen
har föreslagit. Jag vet mycket
väl, att pengarna till den höjningen tas
genom en höjning av radavgiften för
tippningen med 5 öre. Denna höjning
väntas ge ytterligare 3 miljoner kronor,
och så tar man hälften av denna ökning
och ger åt idrottsrörelsen. Jag är
fullt medveten om att man inte kan dra
några direkta paralleller, även om man
kan hänvisa till den skattehöjning på
sprit som vi beslöto här i kammaren i
höstas och som kunde ge ett visst utrymme
för en höjning även av nykterhetsanslaget.
Det är väl ingen som på allvar har
något att invända mot att idrottsrörelsen
får höjt anslag, men jag tycker det
inte ser alldeles tilltalande ut att nykterhetsrörelsen
får ett reellt minskat
anslag, även om det uppföres nominellt
till oförändrat belopp med 489 000 kronor,
medan bildningsrörelsen får ett
statsbidrag enligt oförändrade princi
-
94
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar.
per och idrottsrörelsen får ett kraftigt
ökat anslag.
Här begäres en mycket blygsam böjning
av nykterhetsanslaget, och denna
höjning är i reservationen ännu blygsammare
än i motionen. Herr talman!
Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till reservationen av herr Gränebo
m. fl.
Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
I anledning av herr Wiklunds anförande
vill jag säga, att nykterhetsorganisationerna
och folkbildningsorganisationerna
äro jämställda med varandra
när det gäller bidrag till centrala administrationskostnader.
Anslaget till
studiecirkelverksamheten kommer alla
studiecirklar till godo, och i den mån
de organiserade nykterhetsvännerna
äro med i egna studiecirklar eller cirklar
tillhörande andra organisationer,
få de också del av det ökade anslaget
till studiecirklarna. Det råder såvitt
jag förstår full jämställdhet i det avseendet.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
313 :o) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Wallentheim
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
skulle verkställas. Enär omröstningsapparaten
vid företagen omröstning visade
sig icke fungera riktigt, verkställdes
i stället namnupprop. Därvid avgåvos
88 ja och 94 nej, varjämte 14
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.
Punkterna 314—320.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 321.
Gymnastiska centralinstitutet:
Avlöningar.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 335, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för gymnastiska
centralinstitutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52,
dels ock till Gymnastiska centralinstitutet:
Avlöningar för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 260 000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft en inom andra
kammaren av herr Nihlfors väckt motion
(11:330), vari hemställts, att riksdagen
måtte höja den i avlöningsstaten
för gymnastiska centralinstitutet uppförda
anslagsposten till avlöningar till
övrig icke-ordinarie personal med, utöver
av departementschefen föreslaget
belopp, ytterligare 4 752 kronor för att
bereda fyra lärare i gymnastik samt
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14.
95
lek och idrott anställning som extra
tjänstemän i lönegrad Cg 27.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 330,
a) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för gymnastiska centralinstitutet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;
b) till Gymnastiska centralinstitutet:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 260 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Bergstrand och Kyling, fröken
Elmén och herr Nihlfors, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka det i
motionen II: 330 framställda förslaget
om placering av fyra lärare i gymnastik
samt i lek och idrott i lönegraden Cg 27
och med anledning därav höja förevarande
anslag (anslagsposten till övrig
icke-ordinarie personal) med i runt tal
5 000 kronor ävensom hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen
11:330,
a) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för gymnastiska
centralinstitutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;
b) till Gymnastiska centralinstitutet:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 265 000 kronor.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:
Herr NIHLFORS: Herr talman! Det
kan tyckas litet olämpligt att efter denna
sportprestation i omröstningsförfarande
komma och dra upp en fråga
som verkar ganska efemär, men jag
tycker att den hör samman med den
föregående. Här är det nämligen fråga
om lärare i gymnastik och idrott vid
gymnastiska centralinstitutet, och eftersom
det är en sportprestation vi
nyss ha utfört kan detta i viss mån ge
Gymnastiska Centralinstitutet: Avlöningar.
en anknytning till vad jag nu kommer
att säga.
Regeringen har i sitt förslag ansett
att fyra arvodesavlönade lärare vid
gymnastiska centralinstitutet endast
skulle få lönegrad Cg 25, ehuru de ordinarie
lärarna i samma ämne äro placerade
två lönegrader högre, i Ce 27.
Det har för mig, som är motionär i
denna fråga, synts egendomligt att man
skulle placera dessa fyra lärare, som
ha samma arbetsuppgifter som de övriga,
två lönegrader lägre, allra helst
som 1934 års riksdag uttalade, att arvodet
till de icke ordinarie lärarna
skulle i huvudsak motsvara begynnelselönen
för de ordinarie. När nu dessa
äro placerade i lönegrad 27, fordrar
ju konsekvensen att även de icke ordinarie,
som nu skola placeras in på
löneplan, också komma i samma lönegrad.
Än mer synes ett sådant förfaringssätt
naturligt när man betänker att
statskontoret, som i andra sammanhang
är mycket återhållsamt, redan år
1948 ansåg att det var lämpligt med
denna placering i lönegrad 27. Utskottet
har givetvis inte kunnat helt bortse
från dessa mycket starka skäl för en
inplacering i högre lönegrad, och man
har sagt att det finns vissa skäl för det
i motionen framförda yrkandet. Utskottet
förutsätter även att Kungl. Maj:t
skall taga upp frågan till förnyat bedömande,
därest erfarenheten visar att
lönegraden Ce 25 icke är lämpligt avvägd.
Längre går det inte att komma
i fråga om positivt ställningstagande,
; och man tycker därför att det är en
antiklimax när utskottet därefter kommer
fram till att motionen bör avi
styrkas.
; Jag vill för min del ställa det yrkande
som reservanterna under punkten
t 321 ha ställt. Reservanterna, som äro
1 herrar Söderquist, Bergstrand, Kyling,
fröken Elmén och jag, anse nämligen
i att dessa lärare böra placeras i löne■
grad 27 den 1 juli 1951. Det innebär
96
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Motioner om inrättande av ett de vetenskapliga bibliotekens chefsråd. — Kostnader
for inlösen av vissa ofrankerade postförsändelser till Göteborgs stadsbibliotek.
ingen nämnvärd kostnadsökning, och
det måste som sagt vara ur olika synpunkter
ett konsekvent ställningstagande
att göra detta yrkande. Jag hoppas
att vår nya ecklesiastikminister, som
såvitt jag förstår har intresse för friluftsliv
och idrott, tar fasta på utskottets
utlåtande och snarast möjligt gör
ett förnyat övervägande i fråga om
denna lönegradsplacering, eftersom reservationen
väl inte kan vinna kammarens
bifall.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag skulle vilja börja där den
närmast föregående talaren slutade.
Han gjorde ett yrkande men hade tydligen
inte några större förhoppningar
att få det bifallet, eftersom han vädjade
till statsrådet att taga utskottets utlåtande
under övervägande. Jag vill
gärna instämma i denna vädjan, att det
måtte bli en omprövning på den här
punkten.
Eftersom den föregående talaren tydligen
inte hade några större förhoppningar
på ett bifall till yrkandet kan
jag begränsa mig till att med hänvisning
till vad utskottet har yttrat yrka
bifall till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.
Punkterna 322—330.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 331.
Motioner om inrättande av ett de vetenskapliga
bibliotekens chefsråd.
Efter föredragning av punkten anförde
Fröken
VINGE: Herr talman! Under
denna punkt har utskottet behandlat
en motion som går ut på en hemställan
till Kungl. Maj:t att inrätta något
som man vill kalla de vetenskapliga
bibliotekens cliefsråd i huvudsaklig
överensstämmelse med ett förslag från
1945 års universitetsberedning.
Utskottet har ägnat denna motion en
synnerligen välvillig behandling men
har dock icke yrkat bifall till densamma.
Man tycker sig kunna läsa mellan
raderna, att utskottet menar att det här
är en fråga, där Kungl. Maj:t skulle
kunna taga ett initiativ, även om inte
riksdagen riktar en formlig hemställan
till Kungl. Maj:t om den saken. Jag
hoppas också att så skall vara fallet,
och jag hoppas att statsrådet skall vilja
ta ett initiativ i denna fråga.
Då jag icke anser mig ha rätt att begära
att vår nya ecklesiastikminister
nu i dag inför kammaren skall redogöra
för sin inställning till denna
fråga, kommer jag i stället att tillåta
mig att inom kort rikta en enkel fråga
till statsrådet för att på det viset få en
debatt i saken. Under sådana omständigheter
finner jag det meningslöst att
nu i dag riva upp en debatt i frågan,
och jag har därför, herr talman, intet
yrkande.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.
Punkten 332—334.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 355.
Kostnader för inlösen av vissa ofrankerade
postförsändelser till Göteborgs
stadsbibliotek.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (I: 78) och den andra
inom andra kammaren av herr Schmidt
m. fl. (11:99) hade hemställts, att riksdagen
ville besluta, att Göteborgs stadsbibliotek
skulle beviljas ett anslag å
9 000 kronor, avsett att täcka dess kost
-
97
Onsdagen den 18 april 1951 em. Nr 14.
Kostnader för inlösen av vissa ofrankerade postförsändelser till Göteborgs stadsbibliotek.
nader för inlösen av ofrankerade postförsändelser
innehållande tryckalster,
som tillkommit under tiden 1 januari
1950—30 juni 1951 och som boktryckare
enligt gällande lag vore skyldiga
att kostnadsfritt tillställa biblioteket.
Utskottet hemställde, att motionerna
1:78 och 11:99 icke måtte av riksdagen
bifallas.
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Söderquist, Ståhl och Bergstrand,
fröken Elmén och herr Widén,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionerna I: 78 och II: 99
och därför hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:78
och II: 99, till Kostnader för inlösen av
vissa ofrankerade postförsändelser till
Göteborgs stadsbibliotek för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av 9 000
kronor.
Sedan punkten föredragits, yttrade:
Herr SCHMIDT: Herr talman! i egenskap
av motionär skulle jag vilja taga
tiden i anspråk ett par ögonblick.
Göteborgs stadsbibliotek innehar en
särställning i så måtto, att det är ett av
staden underhållet bibliotek med i stort
sett samma åtaganden som universitetsbiblioteken
och kungl. biblioteket. Det
är ett vetenskapligt bibliotek för västra
Sverige, vars betydelse har ökat sedan
den medicinska högskolan tillkom.
Biblioteket bar samma utbytesåtaganden
i fråga om volymer som de nämnda
biblioteken, och det har en större utlåning
än inlåning. Förut fick biblioteket
s. k. granskningsexemplar, för vilka det
icke hade några kostnader att tala om;
de skrifter som trycktes i Stockholm
skickades som fraktgods, och de som
kommo från övriga tryckorter skickades
med s. k. tjänstebrevsrätt. Enligt
den nya ordningen skall biblioteket inlösa
alla försändelser med enkelt porto.
Det innebär alltså att Göteborgs stadsbibliotek
liar kommit i ett sämre läge
än det befann sig i vid årsskiftet 1949/50
och i ett sämre läge än de övriga biblioteken
av samma kategori.
Göteborgs stadsbibliotek har nu ansökt
om fribrevsrätt, vilket generalpoststyrelsen
ställer sig avvisande till. Ansökan
är ännu inte behandlad av regeringen.
Motionärerna ha därför med
viss förståelse för generalpoststyrelsens
skäl slagit in på den av generalpoststyrelsen
anvisade vägen, nämligen ett förslag
att statsbidrag skulle tillerkännas
Göteborgs stadsbibliotek för täckning
av kostnadsökningen, som i runt tal
uppgår till 9 000 kronor för ett och ett
halvt år.
Nu uttalar sig utskottet om biblioteksstyrelsens
framställning om fribrevsrätt
och säger, att vissa skäl synas tala för
ett tillmötesgående av biblioteksstyrelsens
framställning i så måtto, att fribrevsrätt
medgives. I fråga om det yrkande
som har ställts av motionärerna
— vilka icke ha gjort den förut nämnda
framställningen till sin — har utskottet
dock intet annat skäl att komma med än
följande ord: »På grund av det läge,
vari förevarande ärende för närvarande
befinner sig, är emellertid utskottet icke
berett att tillstyrka bifall till motionerna.
» Förlåt, herr talman, men jag
tillåter mig att undra om inte uttrycket
»goddag —- yxskaft» är på sin plats i det
här fallet. Om utskottet med det sagda
menar, att fribrevsrätt bör tillerkännas
Göteborgs stadsbibliotek, så är det ingenting
att tillägga. Jag föredrar emellertid
det säkra före det osäkra, intill
dess Kungl. Maj:ts besked föreligger,
och är nöjd med ett statsbidrag, vilket
kanske också är den riktigaste formen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten 355 fogade reservationen.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Den föregående talaren citerade
vad utskottet bar skrivit på denna
punkt, och jag tycker att lian borde va
-
7 —Andra kammarens protokoll 1951. Nr 1\.
98
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
ra nöjd med det positiva uttryckssätt
som utskottet använt. Frågan ligger ju
under Kungl. Maj:ts prövning, och jag
kan inte tänka mig att man har förhoppningar
om att vi skola kunna komma
längre i detta hänseende. För min
personliga del har jag den uppfattningen,
att man kan vara tveksam om huruvida
man gagnar en angelägenhet som
denna, som har blivit på ett välvilligt
sätt behandlad av utskottet, genom att
ändå ställa ett yrkande, som kommer
att avslås av riksdagen. Det kommer
inte att underlätta Kungl. Maj :ts behandling
av frågan. Jag får väl hoppas,
att det inte kommer att förhindra en
välvillig behandling trots allt från
Kungl. Maj:ts sida. Men jag tror, att motionärerna
böra vara tacksamma för
den ståndpunkt utskottet här har intagit
och den motivering det har presterat.
Vi ha ju inom utskottet erkänt det
berättigade i framställningen, och jag
vill uttala den förhoppningen att ärendet
skall få en lycklig utgång.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i den föredragna punkten
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
•
Punkterna 356—367.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 368.
Kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln,
punkt 380, föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 990 000
kronor.
I samband härmed hade riksdagen
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Mannerskantz och
Svärd (I: 199) och den andra inom
andra kammaren av herr Birke m. fl.
(11:229), i vilka — såvitt nu vore i
fråga — hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att Sverige skulle begära sitt
utträde ur Unesco fr. o. m. den 1 juli
1951 och att Kungl. Maj:ts proposition
i vad den avsåge förslagsanslaget på
990 000 kronor för bestridandet av kostnader
för Sveriges medlemskap i Unesco
måtte avslås.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Måj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:199 och 11:229, såvitt här vore i
fråga, till Kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco för budgetåret 1951/
52 anvisa ett förslagsanslag av 990 000
kronor.
Reservationer hade avgivits:
a) av herrar Grånebo, Ohlon, Bergh,
Skoglund i Doverstorp och Svensson i
Grönvik, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 199 och
II: 229, såvitt här vore i fråga, till Kostnader
för Sveriges medlemskap i Unesco
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 960 000 kronor;
b) av herrar Mannerskantz, Onsjö
och Birke, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna I: 199 och
11:229, såvitt här vore i fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förevarande förslag.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Herr BIRKE: Herr talman! Jag'' har
väckt en motion om avslag på det under
denna punkt upptagna anslaget.
Jag måste säga, att jag för egen del har
fått det intrycket, att denna Unescoorganisation
visar en tendens till administrativ
ansvällning. Detta bestyrkes
Nr 14.
99
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
också i statsverkspropositionen, där departementschefen
föreslår inrättande av
ett svenskt Unesco-råd med eget kansli
för en kostnad av 50 000 kronor. Av de
motiveringar, som framläggas för inrättande
av ett dylikt råd och kansli
framgår, att detta kansli skall syssla
med uppgifter som i allt väsentligt kunna
skötas av redan existerande organ.
Svenska Unesco-kommittén, som har
utrett denna fråga, framhåller i sitt betänkande
bland annat, att en stor del
av den verksamhet, som numera bedrives
inom Unescos ram och i dess namn,
har bedrivits i Sverige långt innan
Unesco kom till.
Avslagsyrkandet i min motion innebär
ingalunda, att vi skola isolera oss
på det kulturella området, men jag förmenar,
att det kulturella utbytet kan
ske på andra vägar än just genom
Unesco. Här i Sverige har man långt
tidigare haft och kommer väl också att
i framtiden ha internationella kongresser,
dit vetenskapsmän och andra komma
från utlandet, och å andra sidan
resa ju svenska vetenskapsmän ut och
besöka utländska kongresser. Härigenom
är det enligt min mening sörjt för
det kulturella utbytet. Vårt lands vetenskapsmän
ha ju också sedan gammalt
ett gott internationellt anseende.
När det gäller den huvudtitel, som vi
nu behandla, har ju riksdagen på
många punkter nödgats avslå mycket
behjärtansvärda anspråk på anslag, och
under sådana förhållanden kan jag inte
finna det välbetänkt att här lägga ut
över en miljon kronor till Unesco. Det
viktigaste skälet för mitt avslagsyrkande
har emellertid varit den ekonomiska situation
i vilken vi befinna oss och där
vi måste sträva efter den största sparsamhet.
Jag har därför, herr talman,
ansett att man på denna punkt borde
kunna spara ca en miljon kronor.
Jag ber, berr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som vid denna
punkt är avgiven av herr Mannerskantz
in. fl.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag har vid denna punkt jämte
några andra utskottsledamöter låtit anteckna
en reservation. Den sammanfaller
inte med den av herr Birke nyss omnämnda
avslagsreservationen. Vi ha ju
haft diskussioner om detta ärende i olika
omgångar. Jag får ju säga, att den
diskussion som ägde rum förra året
gick i överkant till Unescos favör. Jag
tyckte nog att de, som den gången arbetade
och talade för Unesco, talade
med alltför stora bokstäver. Det vore
måhända skäl att man sänkte anspråken
en liten smula, så att de komme någorlunda
i överensstämmelse med verkligheten
och inte svävade i luften i sådan
utsträckning som vid förra årets debatt
i denna fråga.
Jag får emellertid öppet erkänna, att
jag mycket sympatiserar med det yrkande
som framförts av herr Birke.
Men eftersom jag finner, att ett sådant
yrkande är ett slag i luften, då det inte
har någon som helst utsikt att vinna
kammarens bifall, har jag försökt få
fram ett annat förslag, för vilket i varje
fall kan anföras en stark motivering.
Detta förslag innebär en begränsning av
det expertråd, det här gäller, till av
statskontoret föreslagen storlek. Kungl.
Maj:t har föreslagit att detta råd skulle
bestå av 21 ledamöter. Utskottsmajoriteten
har ansett att det inte alltid är en
fördel att ha så stora råd som möjligt
och har uttalat sig för en minskning av
antalet medlemmar. Jag tycker att man
alltid gör den erfarenheten, att ett råd
av denna natur, ett råd som består av
ett mindre antal ledamöter, har större
förmåga att samarbeta och kan frambringa
positiva resultat. Ett mindre råd
bör sålunda enligt min mening kunna
utföra ett mera effektivt arbete än ett
större, och jag har därför tillsammans
med några andra utskottsledamöter reserverat
mig till förmån för ett råd av
den storlek som statskontoret föreslagit,
nämligen lägst fem och högst sju
ledamöter. Om kammaren följer detta
100 Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
förslag medför det också en möjlighet
till besparing. Herr Birke talade om en
besparing på en miljon. Jag är mera
blygsam i mina besparingsönskemål,
men vi kunna spara 30 000 kronor av
det för detta ändamål föreslagna anslaget
utan att på något sätt förhindra
verksamheten. Ja, jag vill som jag förut
sagt till och med hävda, att det skulle
vara till fördel för verksamheten om
rådet bleve mindre. Vi ha ju i allmänhet
gjort den erfarenheten, att det är
synnerligen lätt att öka ut en organisation,
men att minska den är sannerligen
betydligt svårare. Jag anser därför
att det inte är någon risk att bifalla
detta förslag. Ty om det visar sig oundgängligen
nödvändigt kan man öka ut
detta råd, men om man nu fastställer
antalet till 21 personer eller —- som utskottet
skrivit — till ett något mindre
antal, förslagsvis 15, är det inte lätt att
beskära detsamma.
Herr talman! Även,om man har ett
mycket starkare intresse och en starkare
tilltro till Unescos framgång än
jag har och om man vill det bästa för
denna organisation, tror jag man skall
följa den reservation, som är antecknad
under a) av herr Gränebo m. fl. Den
innebär att rådet begränsas till lägst
fem och högst sju ledamöter. Förslaget
skulle därjämte innebära en besparing
på 30 000 kronor, då kostnaderna för
ett dylikt mindre råd enligt reservanternas
mening torde kunna begränsas
till 20 000 kronor.
Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Till detta utlåtande äro ju fogade två
reservationer, den ena av herr Mannerskantz
m. fl., för vilken reservation
herr Birke nyss talade. Denna reservation
går ju ut på att vi skulle avslå
Ivungl. Maj:ts framställning, d. v. s. i
realiteten att vi skulle utträda ur Unesco
och undandraga oss det internationella
samarbete som förekommer på detta
område. Jag undrar om inte motionä
-
rerna och reservanterna redan från
början erkänna, att det i grund och botten
är en opraktisk politik de här företräda
och att deras ståndpunktstagande
närmast tillkommit för att ge uttryck åt
en viss skepsis och utgöra en viss demonstration
i det här avseendet.
Det är ju alldeles uppenbart att man
på en del håll från början överskattat
Unescos möjligheter och att man till att
börja med inte tillräckligt starkt sade
ifrån, att det gällde att begränsa uppgifterna
för organisationen. Men sedermera
ha ju uttalanden i denna riktning
gjorts vid upprepade tillfällen ifrån
både riksdagens och Kungl. Maj:ts sida,
och det kan väl nu sägas, att man i hög
grad har lyckats förverkliga önskemålen
att begränsa organisationens uppgifter
till mera realistiska ting, till för
svenska intressen väsentliga och konkreta
frågor och att över huvud taget
försöka beskära arbetsprogrammet. När
utskottet ännu en gång understryker
den synpunkten, så innebär det ett markerande
av att man inte skall frångå
den inställningen utan även i fortsättningen
försöka hålla arbetet på det
praktiskt möjligas och genomförbaras
plan och låta diskussionerna röra sig
om ting som inte sväva för mycket i
det blå.
Den reservation, som avgivits av herr
Gränebo m. fl. berör närmast frågan om
hur stort det råd skall vara, som vi i
detta land skola utse för att närmare
följa och förbereda de frågor, som skola
tagas upp i Unesco-organisationen.
Kungl. Maj:t har föreslagit antalet ledamöter
till 21. Det är uppenbart att 21
inte är något heligt tal, varken uppåt
eller nedåt. Vi skulle otvivelaktigt ha
fått ett betydligt större råd, om de från
skilda håll framförda synpunkterna i
denna riktning hade kunnat beaktas.
Enligt vad jag tror mig veta lära i en
del andra länder liknande råd vara
väsentligt större. Jag undrar om man
inte i Danmark har ett råd på ungefär
hundra personer. När nu Kungl. Maj:t
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14.
101
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
begränsat antalet ledamöter i rådet till
21, förefaller det mig vara en ganska
rimlig nedprutning med hänsyn till de
intressen som i detta sammanhang göra
anspråk på att bli tillgodosedda. Det är
ju möjligt att man kan göra ytterligare
någon beskärning — det vågar jag inte
med bestämdhet uttala mig om. Men utskottet
säger på den punkten, att om
Kungl. Maj:t vid en förnyad omprövning
finner att en ytterligare nedskärning
med fem eller sex ledamöter skulle
kunna ske, har utskottet ingenting att
erinra däremot. Att däremot följa reservanternas
linje, som innebär ett accepterande
av statskontorets förslag,
skulle innebära en nedskärning av sådan
omfattning, att man kan fråga sig,
om det råd som då bleve kvar skulle
vara till någon egentlig praktisk nytta.
Framför allt tror jag inte att de som
anlägga besparingssynpunkter på denna
fråga skulle kunna utvinna någonting
genom en sådan nedskärning. Ty
om man hade ett råd på endast fem till
sju ledamöter bleve det sannolikt nödvändigt
att tillkalla experter än på det
ena och än på det andra området. Man
skulle alltså på den vägen förorsaka
samhället kostnader, som kanske, när
de slutligen skulle räknas ihop, komme
att bli väsentligt högre än de, som
skulle vara förenade med den av utskottet
föreslagna organisationen.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.
Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.
Herr ONSJÖ: Herr talman! Jag har
anslutit mig till den reservation, som
går ut på avslag på Kungl. Maj:ts förslag.
Jag är emellertid angelägen att
betona att jag inte är någon isolationist.
Jag har full förståelse för det mellanfolkliga
samarbetets betydelse. I den
trasiga värld, i vilken vi nu leva, är
det nödvändigt att allt som göras kan
göres för att öka förståelsen emellan
folken. Jag har därför helhjärtat anslutit
mig till alla förslag som varit
uppe här i riksdagen om anslutning till
internationella organisationer. Jag tycker
emellertid att man, även när det
gäller sådana här anslag, inte kan neka
sig rätten att reflektera. Man kan inte
neka sig rätten att väga även ett sådant
här anslag mot andra anslag som finnas
bl. a. på denna huvudtitel, när man
vid behandlingen av denna åttonde
huvudtitel sett, hurusom mycket väl
dokumenterade förslag om anslagsökningar
med bara tusenlappar, som man
sagt vara nödvändiga, avvisats. Jag har
antecknat en del av vad som sagts härom
i dag. Herr Braconier t. ex. talade
om ett anslag till stifts- och landsbiblioteken,
om vilket han sade, att om
det inte ökades, så sänks vår vetenskapliga
standard, och det innebär en
kulturell nedgång. Herr Lundberg i
Uppsala talade mycket varmt för ett
annat anslag. Jag tror att alla i detta
fall ha rätt. Jag tror att det beträffande
varje punkt på denna huvudtitel,
där vi på grund av det statsfinansiella
läget måste spara, gäller, att sparsamheten
är förenad med allvarliga vådor.
När man kommer till denna punkt,
där det är fråga om en miljon kronor,
kan man inte underlåta att fråga sig,
om nyttan av att anslå en miljon kronor
för detta ändamål verkligen är så
stor i jämförelse med vad detta anslagsbelopp
skulle ha betytt på andra punkter.
Jag är övertygad om att om vi
skulle sänka detta anslag med hälften,
skulle alla de som här ha stått upp och
talat kunna få sina krav tillgodosedda.
Under sådana förhållanden frågar man
sig verkligen: Gör man den största nyttan
även på det kulturella området genom
att vräka ut en miljon kronor här
eller genom att tillgodose andra ändamål?
Dessutom
tycker jag — jag behöver
inte upprepa det — att denna organisation
väl är minst sagt tvivelaktig. När
102 Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
man ser uttalanden av kulturpersonligheter
ute i världen, enligt vilka dessa
säga sig'' nästan ringakta denna organisation,
tycker man ibland, att det nästan
är genant att vara medlem. Jag
skall inte yttra mig om det — jag är
inte sakkunnig — men jag är övertygad
om att denna organisation skulle
kunna skäras ned låt mig säga till
hälften och ändå säkert göra samma
nytta för mellanfolkligt samarbete. Nu
är väl detta inte möjligt, utan här har
man att välja mellan att antingen gå
med på framställningen om anslag eller
avslå densamma. Herr Wallentheim säger,
att det är en demonstration att
yrka avslag, och jag tror att han kanske
har rätt. Men är det så förfärligt
många motioner eller reservationer,
som bli bifallna? Ofta äro de väl endast
en demonstration, men även en demonstration
kan ha sin betydelse. Jag
tror att Sveriges riksdag gjorde rätt,
om den kunde demonstrera i detta fall
för att kanske få denna organisation
sådan att den komme litet mera på
verklighetens mark och finge rimliga
proportioner i förhållande till vad folken
behöva lägga ut här.
Jag skall, herr talman, be att få yrka
bifall till reservationen om avslag. Om
den, som troligt är, inte får någon
framgång, kommer jag att rösta för den
reservation, som herr Svensson i Grönvik
har talat för.
Herr EDENMAN: Herr talman! Jag
tycker att herr Onsjös principiella deklaration,
att han inte är isolationist,
rimmar mycket dåligt med hans praktiska
ställningstagande. Han vet mycket
väl, att man inte kan halvera medlemsavgiften
och att konsekvensen av
hans ställningstagande är ett utträde
ur Unesco. Jag är också förvånad över
herr Birkes och en del andra högermäns
ställningstagande, när man vet,
att högern för närvarande driver en
ganska ivrig kampanj under mottot
lojalitet mot Förenta Nationerna. Jag
vill utan att ta upp någon längre principiell
debatt om våra internationella
engagemang ändå ställa frågan: Finns
det över huvud taget något internationellt
område, som skulle kunna anses
lämpligare att verka på än det kulturella?
Det bör i varje fall knappast finnas
ett bättre för vårt land.
Det är riktigt, att Unesco hade svårigheter
i början, organisatoriska och
administrativa. Det fanns många brister
att peka på, och av dessa finnas
givetvis åtskilliga kvar ännu, men att
det gått mot en ständig förbättring kan
man inte förneka. Jag skulle här kunna
citera uttalanden av en rad svenskar,
som haft tillfälle att på nära håll
följa Unescos arbete. Jag skall ta ett
av dessa uttalanden, nämligen av undervisningsrådet
Thorén i skolöverstyrelsen,
som nyligen varit nere vid
Unescos sekretariat. Han skriver följande:
»Vad som frapperar en besökare
i Unescos sekretariat är inte splittringen
och ömkligheten utan enigheten i
ansträngningen, koncentrationen kring
klart avgränsade mål och de påtagliga
och ganska imponerande resultat som
redan uppnåtts. Vad vi här bevittna
är uppbyggandet av ett överstatligt undervisningsdepartement,
låt vara med
mycket begränsade och för ett departement
delvis säregna uppgifter.» Och
slutligen säger han: »Unesco innebär
ett utomordentligt allvarligt försök att
göra slut på den ömkliga splittring —
här äro båda orden på sin plats —- som
hittills karakteriserat den pedagogiska
verksamheten i den västerländska kulturkretsen.
» Det finns en rad sådana
uttalanden att falla tillbaka på.
Jag lämnar reservationen angående
utträde åt sitt öde. Jag tror inte, att
den har möjligheter att vinna gehör i
kammaren. Jag skall i stället, herr talman,
be att få lägga två synpunkter på
den av herr Gränebo m. fl. anförda reservationen.
Det har framhållits av
bl. a. herr Birke, att Unesco-administ
-
Nr 14.
103
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
rationen visar tydliga tecken på ansvällning.
Han säger, att nu är det uppenbart,
att man även behöver ett
kansli. I själva verket är det, herr
Birke, på det sättet, att denna administrativa
organisation visar tecken på
att krympa. Redan för det provisoriska
Unesco-rådet, eller kommittén som det
heter, ha vi ju ett kansli och ett anslag
på inte mindre än 59 000 kronor. Det
är alltså här fråga om en prutning från
provisoriets 59 000 kronor till 50 000
kronor och en prutning ifrån av kommittén
föreslagna 71 700 kronor till
50 000 kronor. När Unesco-kommittén
föreslog ett administrationsanslag på
71 000 kronor var det i medvetande om
att det var ett minimum. Jag har själv
suttit med i denna kommitté, och jag
har, om jag inte räknat fel, ytterligare
tre kamrater här i kammaren, som varit
med om detta, och vi kunna alla
intyga, att det var de fyra riksdagsmännens
absoluta deklarationer, att vi
över huvud taget inte kunde diskutera
sådana anslag som egentligen skulle
vara nödvändiga för att vi skulle ha
rätt att av det svenska Unesco-rådet
kunna fordra de insatser, som vi kräva.
Vi skola komma ihåg, att när vi betala
en avgift av den oerhörda storlek
som det här är fråga om, så borde det
ligga i vårt intresse att inte bara kasta
ut den avgiften utan också få möjlighet
att återfå något, och det är då
svenska Unesco-rådets organisation och
arbetsförmåga, som härvidlag bli avgörande.
Vad sedan beträffar antalet medlemmar
i kommittén är det självklart en
fråga av mindre betydelse. Jag vill
emellertid erinra om att av de många
remissyttrandena var det inte mindre
än 17, i vilka förslaget utan vidare tillstyrktes.
Av de instanser —- det var 6
stycken — som föreslogo ett mindre
råd, ha vi i första hand statskontoret
och universitetskanslern. Universitetskanslern
säger i största allmänhet, att
han tycker att rådet är stort, men man
behöver bara läsa några rader i yttrandet
så finner man, att samma remissmyndighet
kräver, att plats skall
beredas i rådet för medicinsk forskning
och undervisning. Det finns icke
en remissinstans, som icke speciellt
krävt representation i Unesco-rådet för
sina intressen. Skolöverstyrelsen vill
ha en, Humanistiska fonden vill ha en,
och vi skulle ungefär komma upp till
ett hundratal medlemmar i rådet, om
man skulle få det allsidigt. Vi betrakta
nog i Unesco-kommittén ett råd på 21
medlemmar som ett litet råd och inte
som ett stort råd.
Slutligen, herr talman, låt mig bara
försöka måla upp de svårigheter, som
ecklesiastikministern kommer att få
om några veckor, när det nya rådet
skall utses. 21 ledamöter låter ju mycket,
men det är också viktiga intressen,
sammanslutningar och organisationer,
som måste bli representerade i Unescorådet.
Låt mig bara nämna verkligheten
bakom ett par siffror. Det står
t. ex. att fem ledamöter böra representera
undervisning och folkbildning.
Det finns ingen möjlighet att komma
under det antalet, såvida man inte vill
utesluta läroverkslärare, folkskollärare
eller folkhögskollärare eller någon annan
stor grupp. Fem ledamöter skola
representera naturvetenskaper, samhällsvetenskaper
och humaniora, i vilken
grupp ingå medicinsk forskning,
tillämpad forskning och grundforskning.
Kommittén har föreslagit en enda
humanist, en enda representant för naturvetenskap
och en enda för grundforskning,
trots fysikens och kemiens
betydelse. Sedan kommer jag till en
siffra, som kanske låter litet mera
misstänkt, nämligen två representanter
för allmän kulturell verksamhet. Dessa
skola emellertid representera bibliotek,
museer, teatrar, bildande konst och litteratur.
Det är en hopplös uppgift att
över huvud taget få en allsidig representation
för denna grupp, men två
borde vid ändå vara ett minimum.
104 Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
Slutligen är det en grupp på fem stycken
för utbytes- och upplysningsverksamhet
och folkrörelserna. Där dölja
sig hela den svenska pressen med alla
dess organisationer, den svenska radion,
ett organ som Svenska institutet,
alla ungdomsorganisationer, kvinnoorganisationer,
Sveriges förenade studentkårer
och slutligen de s. k. folkrörelserna.
Vi ha räknat med en ledamot
från fackföreningsrörelsen. Det är
självklart att man kan ha ett råd med
mindre än 21 ledamöter, och jag är
övertygad om att ecklesiastikministern
kommer att anstränga sig att komma
nedåt i antal ledamöter, men det kommer
att gå ut över uppenbara legitima
intressen från olika organisationers
sida, och någon besparing kan man ju
inte tala om att det blir, ifall ledamöternas
antal är 18, 19 eller 20 i stället
för 21.
Vad slutligen beträffar rådets möjligheter
att verka äro dessa givetvis i
hög grad beroende av anslaget. När vi
under höstens budgetbehandling i departementet
gjorde ett preliminärt förslag
till fördelning av de 50 000 kronorna,
räknade vi t. ex. för reseersättningar
och traktamenten, denna farliga
post, med 2 500 kronor. Det är allt för
detta ändamål. Posten till expenser, i
vilken ingå tryckkostnader och allt sådant,
upptogs till 8 000 kronor och posten
till upplysningsverksamhet till
5 000 kronor. Vi ha redan en heltidsanställd
sekreterare och ett heltidsanställt
kanslibiträde. Läggas kostnaderna
för dessa till ovannämnda utgifter, blir
det i stort sett 50 000 kronor. När statskontoret
talar om att det borde vara
möjligt med ett litet råd för 20 000 kronor
och gör jämförelser med andra internationella
organisationer på jordbrukets
och socialpolitikens område,
kan jag inte förstå annat än att jämförelsen
är fullständigt haltande. Man
kan väl ändå inte sätta upp jordbruket
å ena sidan, hur väsentligt och betydelsefullt
det än är, mot hela det svens
-
ka kulturlivet å andra sidan och säga,
att om det räcker med fem eller sju
personer för jordbrukets vidkommande
borde kulturlivet kunna representeras
av lika många. Och socialpolitiken i all
ära, den kan inte jämföras med hela
den kulturella verksamheten i ett land.
Det är omöjligt att resonera på det
sättet.
Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr SVENSSON i Grönvik (kort genmäle)
: Herr talman! Jag lyssnade med
intresse till herr Edenmans målande
skildring av det s. k. Unesco-rådets
uppgifter. Han sade att det blir en nästan
olöslig uppgift för ecklesiastikministern
att utse ett råd på fem personer.
Jag undrar om uppgiften blir lättare,
om det skall utses 21. Jag tror snarare
att det blir svårare. Om man nämligen
begränsar det till ett verkligt expertråd,
blir antalet från början så begränsat,
att det inte blir så många, som
ha möjlighet att komma med, och det
förenklar väl problemet t. o. m. för
statssekreteraren i hans förarbete. Det
är jag alldeles övertygad om.
När han sedan talade om att det blir
bara fem från undervisningsväsendet,
som skola representera allt på det området,
tänkte jag i min enfald: Hur är
det möjligt för oss i andra avdelningen
av statsutskottet, vilket består av bara
sex ledamöter, att behandla hela det
svenska undervisningsväsendet? Hur
tror statssekreteraren, att det skulle gå
till, om vi skulle ha med representanter
för universitet, läroverk, folkskolor
och allt detta? Jag undrar om man
inte tar till litet för storslaget i detta
hänseende.
Herr Edenman citerade ett brev, vari
gjordes gällande, om jag fattade rätt,
att Unesco är ett allvarligt försök. Jag
antecknade det uttrycket. Jag tror att
vi, om vi skola få igen något, inte få begära
för mycket av Unesco. Vi få be
-
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14.
105
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
gränsa våra anspråk på Unesco, och jag
tror, att det blir större behållning av
verkliga experter och inte en kvantitativt
stor samling i ett råd. Jag tror att
det är bättre att ha ett mindre råd med
verklig kvalitet än ett större, som representerar
så många olika områden
men som har mycket svårt att hålla
samman i sitt arbete.
Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
är inte utan att jag känner en viss
glädje i dag, när jag ser, att det finns
tre reservanter i statsutskottet på den
linje, som jag i fjol förfäktade så gott
som ensam här i kammaren. Det visar,
att det sunda svenska förnuftet så småningom
börjar ge sig till känna, och jag
skulle tro, att det inte dröjer många år,
förrän majoriteten i denna kammare
kommer att följa mig, då jag naturligtvis
alltjämt kommer att stå kvar på linjen
om avslag på detta anslagsäskande.
När jag hörde herr Edenman tänkte
jag: Tänk, vilka idealister vi ha i detta
land, hur de tänka omskapa hela den
kulturella världen! Jag förstår mycket
väl, att han vill ha många man till
hjälp i det syftet; om det sedan skulle
kosta vårt land en massa pengar bry sig
dessa idealister inte så mycket om. Men
när jag hörde honom säga, att det från
visst håll är avsett att ha bara två representanter
för teater och annan dylik
verksamhet men att det behövs en hel
massa för att reformera och göra om
denna sak ute i världen tänkte jag, att
vi kunna använda pengar på bättre sätt
än att slösa dem på detta ändamål.
Då herr Edenman sedan vittnade om
läroverksrådet Thorén, som varit där
nere och sagt att det var så enstämmigt
och solidariskt i hela detta råd, så förvånade
det mig. Jag har ju sett tidningsuttalanden,
som vittna om helt
annat ifrån denna församling, enligt
vilka meningarna där äro mycket delade;
den ene är på en linje och den
andre på en annan. Jag förstår ju, att
det måste vara så i en sådan församling,
och därför skulle jag vilja bevara
alla svenska medborgare från att komma
med i den församlingen, så att de
förskonas från alla de motsättningar,
som utan tvekan alltid komma att uppstå
i en dylik.
När herr Wallentheim säger att detta,
att vi här yrka avslag, är en ren demonstration,
måste jag ändå säga, att
det är ingen demonstration åtminstone
från min sida, utan det är ett allvarligt
försök att få till stånd en ekonomisk
syn på dessa saker, så att man inte offrar
pengar på sådant. Det är enligt min
mening alldeles bortkastade pengar att
gå in för detta.
Det är inte bara det belopp, beträffande
vilket vi nu ha att besluta, utan
det gäller enligt förslag i statsutskottets
utlåtande nr 68, punkt 16, ytterligare
150 000 kronor, som skola ställas till
förfogande för nu ifrågavarande ändamål.
Dessutom föreslås i propositionen
nr 150 ett anslag av 500 000 kronor på
tilläggsstat II, av vilket visserligen inte
mer än ca 14 % skall gå till Unesco,
men det blir ändå omkring 70 000 kronor.
Man kommer sålunda upp till en
summa av ungefär 1 200 000 kronor,
som skall ges ut för detta ändamål. Nog
tycker jag, att kammarens ledamöter
böra förstå, att vi kunna använda dessa
pengar på ett bra mycket bättre sätt
inom vårt eget land, där kulturen kanske
behöver detta stöd i mycket högre
grad än denna internationella organisation,
där vi säkerligen ha ganska litet
att betyda i alla fall, där det är*stormakterna
som dirigera och där våra
representanter få vara ganska betydelselösa
pinnar i hjulet, och det tycker
jag inte alls att vi behöva vara. Jag
tycker därför att vi böra ta steget fullt
ut och sluta upp att offra pengar för
detta ändamål. Ju förr vi göra det ju
bättre tror jag det är för vårt land, och
jag tror att Unesco klarar sig oss förutan
i alla fall.
106 Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till avslagsreservationen.
Herr STÅHL: Herr talman! Om hans
excellens utrikesministern hade varit
närvarande här i kammaren, när herr
Rubbestad talade, så är jag övertygad
om att herr Rubbestad skulle ha fått ett
både auktoritativt och riktigt svar på
vad han sade om att det yrkande som
ställes i den andra av de båda föreliggande
reservationerna icke är någon
demonstration.
När denna fråga strax före middagspausen
debatterades i första kammaren,
kommo ett par högermän där med samma
påstående som herr Rubbestad
gjorde här. Utrikesministern konstaterade
då — jag tillåter mig referera honom
i fria ord -— att om riksdagen i
enlighet med reservation b) skulle besluta
att icke anslå medel till medlemskap
i Unesco och därmed anmäla
Sveriges utträde ur organisationen, så
skulle detta vara en demonstration, som
komme att upptagas på ett för vårt land
allt annat än hedrande sätt. Det är nämligen
enligt utrikesministern en klar solidaritetsförpliktelse
gentemot Förenta
Nationerna att vara med även i Unesco.
Det var ju också det som var det avgörande
skälet för Sverige att på sin tid
ansluta sig till denna organisation.
Detta är alltså inte mina ord, utan
jag refererar på den punkten hans excellens
utrikesministern.
Men jag vill tillägga, att det ju är
ganska egendomligt att herrar Rubbestad,
*Birke och Onsjö samt deras likatänkande
kamrater i första kammaren
så väl kunna bedöma hur onödig, ja
rent av skadlig vår anslutning till
Unesco är, när för närvarande ändå
inemot 60 länder — jag vågar i hast
inte ange den exakta siffran — äro
medlemmar i Unesco. Jag vill meddela
— vilket herr Rubbestad kanske inte
visste — att till och med Schweiz, som
på grund av sin hävdvunna neutralitet
i andra avseenden ställt sig utanför FNorganisationen,
är med i Unesco. För
närvarande föreligger det också medlemsansökningar
från Västtyskland och
Japan plus ett par mindre stater. Men
Sovjet saknas — om detta faktum möjligen
kan anses som ett skäl för oss
att utträda.
Med några ord vill jag även ta upp
den invändning, som här riktats mot
Unesco för att organisationen icke har
funnit sin form och sitt naturliga verksamhetsområde.
Som kammarens ledamöter
komma ihåg hade vi här för åtta
dagar sedan en debatt om Europarådet.
Samtliga talare då, som besutto någon
kännedom om rådets verksamhet, konstaterade
att Europarådet på den korta
tid det varit i verksamhet har haft svårt
att finna naturliga, näraliggande, konkreta
arbetsuppgifter. Det är på samma
sätt med Unesco. Jag kan försäkra herr
Rubbestad, att ingen känner detta starkare
än medlemmarna i Unescorådet
— precis som herr Edenman sade för
en stund sedan.
Jag kan också försäkra, att den svenska
unescokommitténs uppgift under
den tid den fungerat som unescoråd
har varit att försöka tillföra unescoorganisationen
konkreta, praktiska arbetsuppgifter.
Vi ha inte i första rummet
anmält oss som medlemmar i
Unesco för att få några fördelar, herr
Rubbestad! Vi ha blivit medlemmar
därför att det, inte minst efter kriget,
har funnits en hel rad underutvecklade
länder, i vilka vi tack vare vår höga
standard ha haft möjlighet att göra en
nyttig insats. Det är mot sådana länder
vi visa solidaritet genom att vara med
i Unesco.
Jag skall be att vidare få tala om för
herr Rubbestad, att under den korta tid
som Sverige har varit medlem ha vi genom
Unescos förmedling fått skicka ut
i runt tal 20 svenska vetenskapsmän
och organisatörer, som skola hjälpa till
i arbetet på det kulturella området. Jag
skall inte uppta kammarens tid alltför
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14.
107
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
mycket. Jag vill bara anföra, att ett av
de senaste uppdrag som lämnats en
svensk var att som inspektör och instruktör
hjälpa till att bygga upp skolväsendet
i Syrien och Främre Orienten.
Om man via Unesco får vara med om
att göra en sådan insats, så tror jag att
man ändå har fått göra en viss nytta,
och då, herr Rubbestad, kanske de
pengar vi betala för att stå med i den
internationella solidariteten ändå ha
varit Sverige till glädje och nytta.
Vi ha som sagt fått skicka ut en hel
rad experter. Jag har anledning att säga
detta, eftersom en professor i samhällsvetenskap
i första kammaren lär ha
sagt, att han aldrig genom någon av
sina kolleger har hört att Unesco hade
uträttat något konkret. Genom Unescos
förmedling planeras det nu en stor samhällsvetenskaplig,
internationell kongress
i Stockholm till hösten 1952. Jag
kan inte förstå annat än att denne professor,
som nu, i april månad, inte vet
någonting om Unescos verksamhet, efter
den kongressen bör ha haft tillfälle
att läsa en hel del om densamma.
Det har sagts av en annan talare att
det här är fråga om att likrikta världens
filosofer, så att de tänka på samma
sätt allihop. Nej, herr talman, det
är sannerligen inte så! I stället förhåller
det sig på det sättet, att man genom
Unesco försöker att från det ena landet
till det andra förmedla de forskningsresultat
och vetenskapliga avhandlingar,
som redovisas i de olika länderna.
Jag försäkrar, att de representanter för
olika vetenskapsgrenar som finnas inom
unescorådet anse, att de ha hela sin
kår bakom sig när de säga, alt det är
nödvändigt med den svenska anslutningen.
Jag skall inte ta upp tiden ytterligare
med dessa ting. Jag konstaterar endast,
att vi ju ändå ha fått vår medlemsavgift
sänkt. För budgetåret 1950/51 betalade
vi 959 112 kronor, och för 1951/
52 är avgiften 892 680 kronor. Det är
naturligtvis svårt att i en tid som den
nuvarande, när allting stiger, pressa
ned Unescos utgifter. Men det kan tänkas
att det för Unescos nuvarande, jag
vågar säga mera realistiska ledning och
med det ökade antalet medlemsstater
och därmed också de ökade bidrag som
inflyta, skall bli möjligt att hålla även
den svenska medlemskontingenten nere.
Tillåt mig till sist att beträffande antalet
ledamöter i vårt Unescoråd säga
— bara som ett komplement till vad
herr Edenman nyss sade — att såvitt
jag vet är det av alla de anslutna staterna
endast två, som ha mindre än 30
ledamöter. Jag vill nämna att Danmark
började med 14 ledamöter. Man kom
dock underfund med att man med ett
så litet antal ledamöter kom i kontakt
med alldeles för få grenar av det vetenskapliga
och kulturella livet, och
danskarna beslöto därför att öka rådet
till 30 ledamöter.
Jag kan försäkra, att vi inom Unescorådet,
där även jag är med, ha gjort
vårt yttersta för att realistiskt bedöma
denna sak och att pruta ned anslaget så
mycket som möjligt. Vi ha därför stannat
för 21 ledamöter, vilket med något
undantag är färre än man har på något
annat håll.
Enligt våra så realistiskt som möjligt
uppgjorda kalkyler blir följden av att
gå den av herr Svensson i Grönvik rekommenderade
vägen att skära ned ledamöternas
antal till sju att unescorådet,
för att kunna uppehålla kontakten
med huvudorganisationen, måste ta
närkontakter med olika experter, som
nu finnas i rådet och som vi vända oss
till mellan rådssammanträdena, vilka
bruka vara fyra per år. Om vi på det
sättet bleve tvungna att anlita utomstående
experter, skulle detta med all sannolikhet
bli betydligt dyrare än den nuvarande
organisationen med ett Unescoråd
bestående av 21 ledamöter, vilka
uppbära vanliga kommittéarvoden.
Det är sålunda enligt min mening en
gärd av solidaritet mot FN att stå kvar
i Unesco. Jag vill inte uttala mig om
108 Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
framtiden, men för närvarande behöva
vi i Sverige ett organ, som nödtorftigt
kan upprätthålla kontakten med Unesco
och hjälpa till att göra denna organisation
till ett verksamt och aktivt organ
i arbetet för stärkandet av freden, samförståndet
och samhörigheten mellan
folken.
Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag förstår mycket väl att
det inte gagnar mycket att tvista med
dem, som äro ledamöter i unescorådet.
De äro naturligtvis angelägna om att få
fortsätta med att fara land och rike
kring och diskutera med utländska storheter
på skilda områden. Det begriper
jag mycket väl.
Men när herr Ståhl säger, att det är
en så oerhört stor uppgift att organisera
skolväsendet i Syrien, så undrar
jag, om det ändå inte finns större anledning
att skapa ordentliga förhållanden
inom vårt eget land. Vi ha t. ex.
kolossalt många skoldistrikt, som sakna
lämpliga skollokaler. Vidare börjar man
nu att på grund av penningbrist dra in
skolskjutsarna för barnen i avlägsna
bygder. Vore det inte bättre då, herr
Ståhl, att använda unescopengarna till
att förbättra skolväsendet här hemma?
Jag vet mycket väl att bortåt 60-talet
stater äro anslutna till Unesco, och jag
förstår också orsaken till att de ha anslutit
sig. Detta skedde ju strax efter
krigets slut 1945, då det rådde besvärliga
förhållanden på många områden i
många länder. Vi hade då här i Sverige
under samlingsregeringens tid samlat
på oss ca 3 000 miljoner kronor i valutareserver,
och vi försökte då att på alla
möjliga sätt hjälpa andra länder. Så
småningom visade det sig emellertid att
vår hjälpsamhet gick litet väl långt, så
långt till och med att vi senare ha fått
återkräva en hel del av de gåvor vi
skänkte bort. Detta bör vara en tankeställare
för oss litet var om att vi icke
ha råd till vad som helst.
Vi ha här fått vara med om att i så
gott som varje punkt i åttonde huvudtiteln
pruta på anslagen. Och vi ha fått
göra besparingar inte bara på kulturanslagen
utan även på många andra anslag.
Då måste man väl ställa frågan:
Är det riktigt att här kasta ut över en
miljon kronor på medlemskap i detta
Unesco, bara därför att vissa framstående
ledamöter skola få vara med där
och försöka göra sig gällande?
Det tycker jag är dåligt använda
pengar, herr talman, och jag tror därför
att kammaren gör rätt i att bifalla
avslagsyrkandet i reservation b) vid
denna punkt i utskottets förevarande
utlåtande.
Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall gärna erkänna, att när
jag första gången hörde herr Rubbestad
använda argumentet att alla de, som
tala för internationellt samarbete, göra
detta därför att de få fara ut och träffa
stora män och internationella berömdheter,
så tyckte jag att det var ganska
kvickt och småtrevligt sagt. Då hade jag
nämligen en känsla av att det var en
spontan reaktion, framsprungen ur det
allra mörkaste Rubbestad. Men nu, när
samma argument återkommer gång på
gång, verkar det med förlov sagt andefattigt.
Det visar, att man inte kan hitta
på något annat.
Kan inte herr Rubbestad tilltro oss,
som för vårt land ha andra ambitioner
än han, några andra motiv för anslutning
till Unesco än det, att vi vilja träffa
internationella storheter? Det kan ju
ändå tänkas, att det finns ett annat sätt
att se på denna sak än det, som herr
Rubbestad ideligen anlägger här i kammaren,
när han vädjar till, jag vågar
säga de allra mörkaste, elementäraste
nationella instinkterna och säger, att
även den miljon det här gäller att anslå
till internationellt samarbete i stället
bör användas inom det egna landet.
Jag tror, herr talman, att om man i
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14. 109
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
land efter land, folk efter folk skulle
odla den nationella egoismen så systematiskt
som herr Rubbestad gör, så
ginge vi en framtid till mötes, som kanske
bleve allra värst för sådana små stater
som Sverige. Det är vi, som i längden
äro mest beroende av att det finns ett
internationellt samarbete, där man orkar
lyfta ögonen ut över de egna trångaste
gränserna.
Jag hoppas att andra kammaren vid
voteringen skall visa, att flertalet här
har andra och vidare horisonter än den
som vilar över Rubbestad.
Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag förstår att herr Ståhl
har mycket vida horisonter. Det har
han visat inte bara i dag utan många
gånger. Jag menar dock, att när man
skall se ut över horisonter sådana som
ifrågavarande, så får man också tänka
på vad man har att klara biffen med.
Det anser jag att herr Ståhl bör tänka
på litet mera än han gör i detta sammanhang.
Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att kort
och gott deklarera, att jag kommer att
rösta med utskottet. Jag tror jag kan
göra det utan att bli beskylld för att ha
den biavsikten, att jag vill komma ut
och umgås med stormän i internationellt
sammanhang.
När jag har studerat handlingarna i
detta ärende har jag funnit, att såväl
utskottet som departementschefen har
sett ganska realistiskt på förhållandena,
och utskottet har också framhållit, att
man anser det vara möjligt att minska
rådet från 21 till 15 ledamöter.
Jag antar att herr Rubbestad nu kommer
att säga, att jag med dessa ord tar
avstånd från det sunda förnuftet och
bondförståndet, men det får jag ta med
ro. Det får bli min sak.
Herr Rubbestad sade, att han har läst
i tidningarna att man i Unesco har så
många olika uppfattningar och att me
-
ningarna där stå så helt emot varandra.
Jag vill då säga, herr Rubbestad, att det
ju är likadant här i vår svenska riksdag.
I dag stå ju t. ex. meningarna emot
varandra i denna fråga, och då är väl
riksdagen i detta fall inte ett dugg bättre
än Unesco.
Herr talman! Jag skall inte bli mångordig,
utan jag vill sluta med att säga
att jag tänker rösta med utskottet, och
det har jag här öppet velat ge till känna.
Häruti instämde herr Ericsson i Näs.
Fru EWERLÖF: Herr talman! Jag
skall inte i onödan förlänga denna debatt
utan fatta mig mycket kort.
Jag begärde ordet, när herr Edenman
talade, inte därför att jag principiellt
har en annan mening än han —: jag kommer
icke, herr Edenman, att rösta för
reservation b utan för reservation a —
utan därför att jag reagerade, när herr
Edenman av det faktum att ett par högermän
inte komma att rösta för utskottets
förslag eller reservation a utan
för reservation b drog den slutsatsen,
att detta illa rimmade med den solidaritetskampanj
som högern har drivit
för FN. Detta måtte väl, herr Edenman,
vara en fråga som står utanför partierna,
där varje riksdagsledamot kan ha
sin uppfattning, huruvida han anser
eller inte anser, att vi böra vara anslutna
till Unesco, om vi ha råd till det
eller inte.
Herr Edenman gjorde själv gällande i
sitt anförande, att den första början av
Unescos arbete inte var tillfredsställande.
Det har ju skett en förbättring härutinnan,
och vi hoppas väl alla, att detta
kommer att ske även i fortsättningen.
Jag är personligen, som jag redan sagt,
av den uppfattningen, att vi icke böra
och icke ha råd att gå ut ur Unesco,
alldeles i motsats till dem, som gjort
gällande här, att vi inte ha råd att tillhöra
Unesco. Men jag tror att hela riksdagsdebatten
far illa av att man gör gällande,
att därför att enstaka medlem
-
no
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
mar av ett parti — och detta gäller vilket
parti det vara må — ha en uppfattning,
som de äro beredda att stå för,
så skall detta göras till en kampanj för
en viss partiåskådning. Jag reagerar
mot detta och har velat ge uttryck åt
det. För min personliga del kommer jag
att rösta för reservation a.
Herr EDENMAN: Herr talman! I samband
med fru Ewerlöfs politiska reaktion
vill jag säga, att jag respekterar
herr Rubbestad för hans mycket konsekventa
bondekonservatism, om jag får
använda det uttrycket. Han är konsekvent
på alla punkter. Jag måste dock
ständigt bekämpa honom, men det är
en annan sak.
Så till fru Ewerlöf. Vad jag sade var
ingenting annat än att jag var förvånad
över att ett par högermän i första kammaren
— bl. a. partisekreteraren; således
inte vilka högermän som helst —
samtidigt som partiet driver en kampanj
under mottot Lojalitet mot Förenta
Nationerna, gå på denna linje. Det är
väl ändå tillåtet att uttrycka förvåning
över att enskilda medlemmar av ett
parti uppträda på det sättet. Jag har
inte sagt, att den svenska högern som
parti har satt i gång en kampanj mot
Unesco, men jag har uttalat min stora
förvåning över att det finns ledande
svenska högertidningar, som ha exakt
samma uppfattning som den herr Birke
och herr Svärd i första kammaren ha.
Det är inte att sätta i gång en kampanj
mot högern, men, fru Ewerlöf, jag får
väl ändå uttala min förvåning över vad
som hänt?
Herr BIRKE (kort genmäle): Herr
talman! Herr Edenman uttryckte sin
förvåning över att högern har en kampanj
för anslutning till Förenta Nationerna
samtidigt som vi väcka en motion
om avslag på frågan om anslag till
Unesco. Det är väl helt olika saker. Förenta
Nationerna är ju en säkerhetsorganisation,
medan Unesco är en organi
-
sation för kulturella och sociala frågor.
Jag förstår inte, att det skall sammanblandas
så att det skulle vara omöjligt
att ha en avvikande mening beträffande
Unesco samtidigt som man har en klar
linje beträffande Förenta Nationerna.
Herr EDENMAN (kort genmäle): Jag
ber om ursäkt, men jag glömde att påpeka
ett viktigt faktum för herr Birke,
nämligen att Unesco ju är ett av Förenta
Nationernas organ. Det är detta
som är det väsentliga. Slår man sönder
Unesco, har man slagit sönder Förenta
Nationernas möjlighet att verka på det
kulturella planet. Det finns flera sådana
internationella organisationer,
som äro uppbyggda inom Förenta Nationerna,
och jag trodde, att vi litet till
mans hade den uppfattningen, att det
var just den praktiska verksamhet, som
Förenta Nationerna driver på kulturella,
sociala och andra närliggande områden,
som vi i första hand borde stödja.
Jag tänker då inte på de rent storpolitiska
spekulationerna omkring Förenta
Nationernas nuvarande och framtida
verksamhet, utan på de grenar som just
Sverige, som är ett neutralt land och
som valt den politik vi för närvarande
föra, borde stödja. Det är förslaget att
inte göra detta, som jag anser rimmar
så illa med den allmänna uppläggningen
av politiken från det partis sida
som herr Birke representerar.
Herr HUSS: Herr talman! Eftersom
jag i höstas reste ut till en avkrok av
världen för att bilda mig en personlig
uppfattning om Unescos verksamhet,
ville jag gärna säga ett par ord. Jag
hade fått ett uppdrag av världsorganisationen
Unesco i den fria negerrepubliken
Liberia och kunde under
de studier, som jag gjorde där, bilda
mig en klar uppfattning om den betydande
insats som Unesco hade gjort
där. Det gäller att där bygga upp ett
skolväsende, som ännu är ytterligt outvecklat.
Unesco har efter en förbere
-
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14.
in
Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.
dande undersökning av förhållandena
byggt upp en plan därför. Den utbyggnad
det här är fråga om utgör en såvitt
jag förstår värdefull komplettering
till den undervisningsverksamhet, som
redan bedrives av ett flertal missionssällskap
i landet.
Den argumentering, som nu herr
Rubbestad m. fl. anför, går såvitt jag
förstår ut på att vi skulle ställa oss
helt utanför den internationella organisation,
som söker hjälpa sådana
mindre utvecklade länder. En sådan
inställning kan inte vara hedrande för
vårt land. Det måste vara en viktig
uppgift för oss att på den punkten
ställa oss solidariska med övriga länder,
även om vårt eget skolväsen mer
än väl skulle behöva ett extra handtag.
Med hänsyn till mina personliga
upplevelser och erfarenheter ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Gränebo
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rubbestad begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den
under 2:o) anmärkta propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
368 i utskottets utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten
368.
Punkterna 369—374.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 375 och 376.
Lades till handlingarna.
§ 2.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
68, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkterna 1—16.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 17.
Lades till handlingarna.
§ 3.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till driften av centrala
verkstadsskolor in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till utförande av strandskydd
på ön Ven;
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksda
-
112 Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.
gens yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1950 vid dess trettiotredje
sammanträde antagen rekommendation;
nr
72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till anskaffande av viss
utrustning m. m. till vanföreanstalterna
i Göteborg och Hälsingborg;
nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51, m. m.;
nr 74, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande samordningen
mellan tjänstepension och folkpension
för statliga befattningshavare m. fl.;
nr 75, i anledning av väckta motioner
om rätt för clearingnämndens förutvarande
personal att i pensionshänseende
tillgodoräkna sig hela sin anställningstid
hos nämnden; och
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1951/52 till regeringsrätten jämte i
ämnet väckta motioner.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 4.
Anslag till fångvårdsanstalterna.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
77, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till fångvårdsanstalterna
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkten 1.
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.
I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under andra huvudtiteln, punkt
32 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1951, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga i statsrådsprotokollet angivna
ändringar i fångvårdsanstalternas
personalförteckning, dels fastställa av
departementschefen förordad avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att tillämpas
under budgetåret 1951/52, dels ock
till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 8 383 300 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.
I en av herr Wiklund i Stockholm
m. fl. inom andra kammaren väckt motion
(II: 343) hade hemställts, att riksdagen
ville bevilja 37 000 kronor till en
av fångvårdsstyrelsen föreslagen utvidgning
av utbildningsverksamheten
för fångvårdspersonal samt därutöver
företaga den höjning av fångvårdsstyrelsens
avlöningsanslag i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag, som erfordrades
för att möjliggöra placering i lönegrad
Ce 23 av föreståndaren för den koloni,
som avsåges för ungdomsfängelseklientel.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna II: 230 och II: 343, sistnämnda
motion i vad den avsåge förevarande
anslag,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i fångvårdsanstalternas
personalförteckning, vilka av departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1951;
b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas under budgetåret
1951/52;
c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 under
andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 8 383 300 kronor;
II. att motionerna I: 69 och II: 92 icke
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14. 113
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
III.
att motionerna I: 51 och II: 74
icke måtte av riksdagen bifallas.
Reservationer hade avgivits:
1) av herrar Sundelin, Söderquist,
Malmborg i Skövde och Bergstrand, fröken
Elmén och herr Nihlfors, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka yrkandena
i motionen II: 343 om ökad medelsanvisning
för utbildningsverksamheten
och för placering i Ce 23 av föreståndaren
för den koloni, som avsåges
för ungdomsfängelseklientel, och att
därför utskottet under I bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionen II: 343, såvitt den avsåge förevarande
anslag, samt med avslag å motionen
II: 230
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i fångvårdsanstalternas
personalförteckning, vilka av departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1951;
b) fastställa av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas under budgetåret
1951/52;
c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 under
andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 8 401 300 kronor;
2) av fröken Andersson, utan angivet
yrkande.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
Fröken
ELMÉN: Herr talman! Till
denna punkt är fogad en reservation,
som rör sig om lönesättningen för föreståndarbefattningen
vid den koloni för
ungdomsfängelseklientelet, som planeras
i Skåne. Man har länge arbetat för
att få fram en koloni, och när man nu
har fått en lämplig plats gäller det att
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.
även få lämplig personal. Kolonien
kommer att medföra den fördelen att
klientelet kan differentieras, och de
som eventuellt kunna tänkas bli behandlade
under friare former skola
komma ut på kolonien. Det gäller sedan
att därifrån placera ut dem i
arbetslivet.
Om man läser propositionen, avsnittet
om anstalten för svårbehandlat
klientel, behandlas där närmare just
denna koloni och det arbete som dess
föreståndare kommer att få. Där framläggas
alla de kvalifikationer, som fordras
av honom. Han bör vara pedagog,
ha psykologiskt handlag och kunna
fostra ungdomarna. Vidare skall han
ha ansvaret för ungdomarnas utplacerande
i det vanliga samhällslivet. Fångvårdsstyrelsen
har nu begärt, att befattningen
skulle placeras i 23 lönegraden,
men departementschefen har placerat
den i 19 lönegraden, vilket även
utskottet har föreslagit. Utskottet finner
visserligen förslaget att den skulle
placeras i 23 lönegraden beaktansvärt
men framhåller, att man tills vidare
inte kan gå utöver departementschefens
förslag.
Med hänsyn till de kvalifikationer
som fordras och till det arbete det rör
sig om är det ganska verklighetsfrämmande
om man tror, att man skall
kunna få en lämplig person med den
lönesättningen. Föreståndaren skall
som sagt — vilket även framhålles i
herr Wiklunds i Stockholm motion —
vara pedagog, ha psykologiskt handlag
och kunna fostra ungdomarna och placera
ut dem i arbetslivet. Om vi tänka
närmare efter, är lägsta lönesättningen
för en folkskollärare 21 lönegraden.
Det är inte länge sedan vi här i kammaren
beslöto att yrkeslärarna vid
ungdomsvårdsskolorna skulle placeras
upp i 20 lönegraden. Det är dock ett
helt annat ansvar och ett helt annat
arbete, som kommer att åligga föreståndaren
för denna koloni.
•lag skulle här också vilja framhålla,
8 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr lb.
114
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.
att socialstyrelsen anser, att en placering
i 22 lönegraden är för låg, och
statens lönenämnd har inte någonting
att erinra mot att tjänsten placeras i
23 lönegraden.
Med hänsyn till det ansvar, som befattningen
också innebär, ber jag att
få yrka bifall till den reservation, som
är fogad till denna punkt och som innebär,
att tjänsten placeras i lönegraden
Ce 23.
Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag tillåter mig göra ett litet
citat ur en berättelse över vården och
verksamheten vid en av våra fångvårdsanstalter,
avseende år 1950. »Det
gångna året har ju flerstädes i fångvården
präglats av stor oro och svårartade
uppträden bland internerna», heter det
i denna redogörelse. Sådana händelser
har anstalten dock lyckligtvis förskonats
från »trots ett utpräglat labilt och
svårskött klientel, som numera icke
alls skiljer sig från klientelet på övriga
specialanstalter för återfallsbrottslingar.
Förklaringen torde väl till stor del
ligga i anstaltens mera ändamålsenliga
utformning jämfört med de äldre fängelserna.
Av synnerligt värde är möjligheten
att skilja ut de intagna på fyra
från varandra långt belägna avdelningar,
förmånen av rikliga utrymmen, som
gör att den dagliga friktionen internerna
emellan blir mindre, och förmånen
av att ha en personal, som från början
vant sig vid friare och mera repressionsfria
behandlingsformer. Det bör
omnämnas, att anstaltens bestraffningsjournal
för det gångna året är helt
blank. Det har funnits andra möjligheter
att lösa uppkommande problem
av disciplinär natur utan att giva avkall
på ordning och säkerhet.»
Detta citat rymmer något av en målsättning
för hela den moderna fångvården,
och jag tror det finns anledning
att på nytt understryka, att det
gäller verksamheten för år 1950 vid en
anstalt med central ställning i fångvårdssystemet
och med ett svårskött
klientel. Det går alltså verkligen att
lösa många av de s. k. fångvårdsproblemen,
om man får resurser för att kunna
tillämpa moderna principer eller
helt enkelt för att förverkliga verkställighetslagen,
som riksdagen tidigare
har beslutat om.
Jag fäster särskilt uppmärksamheten
vid vad som i citatet säges om personalen.
Direktören för anstalten säger,
att denna har »förmånen av att ha en
personal, som från början vant sig vid
friare och mera repressionsfria behandlingsformer»,
och att bestraffningsjournalen
är helt blank.
Vi motionärer ha i fråga om fångvården
av sparsamhetsskäl inte ställt
yrkanden om anslag för byggnadsändamål,
vilket JO:s berättelse om fångvårdens
nuvarande tillstånd i själva verket
skulle göra högst berättigat, utan
ha i stället tagit upp personalfrågan.
Vi mena nämligen, att med en personal,
som fått en viss utbildning för den
nya verkställighetslagens tillämpning
och över huvud taget en viss allmän
träning i människovärd och människobeliandling,
kan man komma ganska
långt, när det gäller att avveckla missförhållanden
inom fångvården även i
de utomordentligt bristfälliga lokaler,
som nu i allmänhet stå till buds.
Sedan riksdagen beviljat medel därtill,
finns sedan någon tid en särskild
tjänsteman inom fångvårdsstyrelsen för
personalutbildningen. När fångvårdsstyrelsen
begär ett ökat anslag till personalutbildningen
—- det är i själva
verket detta verks yrkande vi motionärer
ha tagit upp på denna punkt — är
det väl bl. a. därför att man skall fullt
ut kunna utnyttja denne specielle tjänsteman
i fångvårdsstyrelsen.
Hur det förhåller sig med personalutbildningen
inom fångvården framgår
med all tydlighet av JO:s berättelse,
där vad fångvårdsstyrelsen anfört återges
på s. 286. Där heter det bl. a.:
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14. 115
»Utbildningen av personalen vid fångvårdsanstalterna
är alltjämt betydligt
eftersatt. Under krigsåren har utbildningen
av statsfinansiella skäl fått anstå.
De medel, som därefter ställts till
förfogande, ha inte på långt när räckt
till för att komplettera verkningarna
därav.» Ett höjt anslag för en utvidgad
personalutbildning behöver enligt min
mening inte på något sätt föregripa
den nyligen tillsatta utredningen angående
fångvårdens förhållanden. Utvidgning
av personalutbildningen är en
snabbt verkande och relativt lättarrangerad
åtgärd för att förbättra dessa
förhållanden.
Jag skall, herr talman, just inte säga
någonting om föreståndartjänsten vid
Hildero, den blivande ungdomsfängelsekolonien.
På den punkten ber jag
att få hänvisa till vad fröken Elmén
har anfört. Efter vad jag kan förstå,
är det närmast självklart, att denna
tjänst är av så speciell karaktär, att
den kräver särskilda kvalifikationer
och att det därför fordras en särskild
lönesättning. Flera myndigheter —
ungdomsfängelsenämnden, socialstyrelsen,
statens lönenämnd —• ha ju också
uttalat sig till förmån för en sådan.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.
Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! I det utlåtande beträffande
fångvården, som vi nu diskutera, behandlas
både organisations- och personalfrågor
och även vissa lönefrågor.
Vad själva fångvårdens organisation
beträffar vill.jag erinra om att Kungi.
Maj:t i proposition nr 1 föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga i statsrådsprotokollet angivna
ändringar i fråga om fångvårdsanstalternas
personal. Departementschefen
säger i anslutning därtill: »Vad först
beträffar spörsmålet om förbättringar
i själva vården står det i nuvarande
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.
ekonomiska läge klart att vad som kan
åstadkommas måste, så långt det är
möjligt, inrymmas under befintlig, i
vissa fall kanske t. o. m. något förminskad
personell organisationsram.
Man bör med andra ord eftersträva
förbättringar genom ett klokare utnyttjande
av den personal som redan finns.
—- — — Den första förutsättningen
torde kunna uppfyllas genom att personalorganisationen
gradvis anpassas
för de nya uppgifterna.»
Vi äro inom utskottet medvetna om
att det i fråga om fångvårdens organisation
finns åtskilliga brister, men vi
ha ansett att genom den fullmakt, som
lämnas Kungl. Maj:t, får dock Kungl.
Maj:t möjlighet att så snabbt som över
huvud låter sig göra ingripa för att få
en förbättring till stånd. Och därigenom
ha alltså de önskemål, som framställts
i här föreliggande motioner, redan
delvis blivit uppfyllda. Utskottet
framhåller emellertid också att »förhållandena
inom fångvårdsanstalterna
äro såsom framhållits i motionerna
1:69 och 11:92 samt 11:343 f. n. av
skilda anledningar icke tillfredsställande.
Kungl. Maj:t har emellertid den 9
mars 1951 bemyndigat chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga
för att utreda frågan om omedelbara
förbättringar». Vi äro alltså överens
med motionärerna även på den
punkten.
Vad lönesättningen beträffar, vill jag
inte förneka att det kan förefalla som
om föreståndaren vid den nya kolonien
för ungdomsfängelsevården blivit väl
lågt placerad. Men anstalten är ju inte
den enda i sitt slag, och departementschefen
säger ju att »tillräckliga skäl
för att beträffande den nu föreslagna
kolonien tillämpa en särskild lönesättning
för föreståndaren föreligga icke».
Det betyder helt enkelt att frågan om
lönesättningen måste upptagas till
prövning i ett större sammanhang för
att undvika att missnöje skall uppstå
från andra liknande befattningshavares
116 Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.
sida. Man kan ju fråga sig, hur den
statliga löneskalan till slut skulle se ut
om riksdagen skulle på grundval av
enskilda motioner fatta beslut om ändringar
av lönegradsplaceringar. Det är
nödvändigt att vid prövningen av lönefrågor
anlägga en vidare syn på problemet
än som i allmänhet sker i olika
motioner. Flera av de remissinstanser,
som yttrat sig i här förevarande ärende,
ha ju också sagt att frågan bör prövas
i ett större sammanhang med hänsyn
till att befattningen i fråga inte är
den enda i sitt slag.
Jag tror inte, herr talman, att jag
behöver säga mera på denna punkt,
utan att jag kan inskränka mig till att
nu yrka bifall till utskottets hemställan.
Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag anser
att det är oerhört viktigt att man
redan från starten får en lämplig person
som föreståndare för den koloni det
här gäller. Hela resultatet av den fortsatta
verksamheten blir avhängigt av
hurudan den person är som från början
blir föreståndare, och det är farligt
att undan för undan behöva pröva sig
fram därvidlag. Lönesättningen måste
därför redan nu göras sådan, att man
verkligen kan få en lämplig person för
befattningen.
Jag vet att frågan om utbildning av
fångvårdspersonalen i allmänhet är föremål
för utredning, men jag tycker att
här ligger fara i allt dröjsmål. Under
den tid jag varit här i riksdagen har
det på grund av interpellationer förekommit
den ena diskussionen efter den
andra i fångvårdsfrågor, och man har
undrat vad som verkligen gjorts för att
avhjälpa de missförhållanden som framkommit.
En av utvägarna är naturligtvis
att skaffa personalen lämplig utbildning,
men det kommer tydligen att dröja
innan så kan ske, tv en utredning tar
ju alltid sin tid, även om det är fråga
om en snabbutredning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen under punkt 1 a).
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag vill först och främst uttala min glädje
över det intresse för fångvården och
den beredvillighet att offra något för att
denna skall kunna fylla sin uppgift, som
ha framkommit i alla uttalanden här i
dag, inte minst i de uttalanden som
gjorts från reservanternas håll.
Vid den punkt som det här gäller ha
ju reservanterna i två avseenden yrkat
på större anslag än propositionen upptagit.
I ena fallet gäller detta anslaget
till utbildning av fångvårdspersonal.
Jag vill gärna vitsorda att det skulle
vara mycket önskvärt att kunna höja
detta anslag, men det förhåller sig här
på samma sätt som när det gäller tusentals
andra anslag, nämligen att hur behjärtansvärda
än de olika ändamålen
äro, så ha departementscheferna, med
hänsyn till att vi ju nu leva under
knapphetens kalla stjärna, fått lov att
vara inbördes solidariska och avstå från
en hel del önskemål, som legat dem
varmt om hjärtat. En höjning av anslaget
till här ifrågavarande utbildningsverksamhet
har just varit ett sådant önskemål
från min sida.
Därtill kommer att frågan om utbildning
av fångvårdens tjänstemän, såsom
fröken Elmén framhållit, för närvarande
ligger under utredning, och jag hoppas
och tror, att denna utredning skall
kunna göra skäl för sitt namn av snabbutredning.
Meningen är inte att utredningen
skall fortgå lång tid och till slut
avkasta resultat i form av ett tjockt och
lärt betänkande. Detta behövs ej, tv de
principiella riktlinjerna för framtidens
fångvård äro redan klara genom tillkomsten
av den nya verkställighetslagen.
Syftet med den nu pågående utredningen
är endast att på en serie olika
punkter framlägga förslag och rekommendationer
av praktisk innebörd,
och detta behöver inte kräva vare sig
någon längre tid eller några mera omfattande
motiveringar. Ett av de spörsmål,
som sålunda just äro föremål för
Nr 14.
117
Onsdagen den 18 april 1951 em.
snabbutredning, är frågan om en effektivisering
och eventuell omläggning av
den kursverksamhet för fångvårdstjänstemän,
som redan nu bedrives.
Under sådana omständigheter tror
jag det är försvarbart att tills vidare
nöja sig med det anslag, som finns upptaget
i propositionen, fastän det i och
för sig vore önskvärt att detta anslag
kunde höjas.
Vidare innebär reservanternas förslag
en anslagshöjning därigenom, att
reservanterna vilja placera föreståndaren
vid den tilltänkta kolonien för ungdomsfängelseklientel
i högre lönegrad
än andra koloniföreståndare. Det kan
synas som om detta förslag vore ganska
väl motiverat, om man i likhet med mig
hyser den uppfattningen, att vi, när det
gäller att åstadkomma en radikal förbättring
av förhållandena inom fångvården,
böra sätta in stöten just på vården
av ungdomsbrottslingar. Den anstalt
det här gäller är ju avsedd för ungdomliga
lagöverträdare. Jag hoppas
också att den beredvillighet att hjälpa
till, som sålunda kommit till uttryck
här i riksdagen, skall vara till finnandes
när den planerade Roxtunaanstalten
kommer under riksdagens behandling.
Den fråga det nu gäller är ju en mycket
mindre fråga, som nog också bör
betraktas ur litet andra aspekter. Den
koloni för ungdomsfängelseklientel, som
här avses, skall vara en liten öppen anstalt,
vilken närmast kan karakteriseras
sålunda, att det i närheten av en
stad skall anskaffas en villaliknande
byggnad, där några ungdomsfängelsefångar
skola ha sitt hem, medan de arbeta
inne i staden. De skola alltså vistas
på annat håll om dagen och endast ha
sin bostad i koloniens hus. Kolonien är
avsedd för de allra mest skötsamma
bland ungdomsfängelsefångarna, och
deras vistelse där skall utgöra avslutningen
på deras anstaltsvistelse. De
skola i regel endast vistas på kolonien
en begränsad tid innan de släppas helt
fria, och de skola leva där under mycket
fria former.
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.
Naturligtvis är det viktigt att föreståndaren
för kolonien tar väl hand om
de unga, medan de vistas där, men han
skall dock inte ägna de intagna samma
ständiga omvårdnad och ha samma ansvar
för dem som föreståndaren på en
vanlig fångvårdskoloni. Om man gör en
jämförelse med andra kolonier — reservanterna
vilja ju att den här ifrågavarande
föreståndaren skall placeras
högre än föreståndarna vid dessa andra
kolonier — så måste man komma ihåg,
att även om det i förevarande fall gäller
ungdomar och det därför är mycket
viktigt att få rätt person som föreståndare,
så har dock ledaren för en vanlig
fångvårdskoloni på sitt sätt större ansvar.
Han måste taga hand om klientelet
på ett helt annat sätt, då de som äro
intagna på en vanlig koloni också skola
arbeta i det jordbruk eller på den verkstad
som kolonien driver — ofta finnas
båda delarna. De intagna skola ju leva
hela sitt liv inom kolonien under den
tid de vistas där. Den koloni som det
här gäller kan däremot närmast sägas
vara ett inackorderingshem.
Med denna jämförelse som utgångspunkt
har jag, åtminstone under nuvarande
samhällsekonomiska förhållanden,
ansett att man icke bör placera föreståndaren
vid den tilltänkta kolonien
för ungdomsfängelsefångar i högre lönegrad
än andra koloniföreståndare.
Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Jag skulle närmast vilja beröra den del
av motionen II: 343, som begär anslag
för ökad utbildning av personalen vid
fångvårdsanstalterna.
Jag vill i likhet med fröken Elmén
säga, att vi som kommo in här i riksdagen
för några år sedan nog ha en
känsla av att det alltför ofta måst förekomma
diskussioner om arbetet vid
våra fångvårdsanstalter. Vi ha därvid i
stor utsträckning matats med det argumentet,
att svårigheterna att få verkställighetslagen
att fungera på ett riktigt
sätt i mycket hög grad samman
-
118
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.
hänga med anstalternas beskaffenhet.
Men det är inte utan att vi börjat tvivla
på den saken. Justitieombudsmannens
berättelse har väckt funderingar, om
det inte finns andra orsaker också.
Jag vill också anknyta till vad herr
Wiklund sade, när han framhöll att på
en viss anstalt —• jag vet inte för min
del vilken det är, tv jag känner inte närmare
till förhållandena — hade under
förra året allt gått fullkomligt friktionsfritt
tack vare att personalen var
modernt utbildad. Denna bild behöver
kompletteras en smula med en berättelse
av en annan fångvårdstjänstemän,
som talar om hurudana förhållandena
äro inom ett annat fängelse, där personalen
inte har en sådan modern utbildning.
Det är nog så att ju mera man funderar
på dessa saker, ju mera kommer man
underfund med att det inte är enbart
beskaffenheten hos våra fångvårdsanstalter,
som spelar den största rollen
för den förkättrade fångvården, utan att
det i stället är den på stora områden
bristfälliga utbildningen av anstalternas
personal.
Justitieministern sade här nyss att
Kungl. Maj :ts återhållsamhet i fråga om
anslag till utbildningsverksamheten för
fångvårdspersonal får ses mot bakgrunden
av att vi leva under knapphetens
kalla stjärna. Jag undrar om det är riktigt
motiverat att använda detta gamla
bevingade ord just nu när det har framlagts
proposition om anslag till en anstalt
av Roxtunas karaktär, ett anslag
som för många förefaller vara ett tecken
på att vi leva under förhållanden
som äro precis motsatta dem som råda
under knapphetens kalla stjärna. Man
frågar sig verkligen om inte i stället ett
försök bort göras att vinna vad som
står att vinna på den väg som heter ökad
utbildning av personalen. Nu till berättelsen.
I en facktidskrift fanns för
inte så länge sedan införd en redogörelse
för ett mycket upprörande dödsfall
bland fångarna på en anstalt här
i landet. Det framgick av denna redogörelse
att det tydligen var många samverkande
orsaker till att detta dödsfall
hade inträffat. Men påtagligt är, att om
den personal, som hade hand om detta
fall, verkligen varit litet mera förtrogen
med hur människor i oro skola behandlas,
så hade detta dödsfall med
största sannolikhet inte behövt inträffa.
Den man, som har beskrivit fallet, har
direkt sagt ut, att den väsentligaste orsaken
var den bristande utbildningen
hos personalen och icke de svåra fängelseförhållandena,
även om dessa äro
torftiga och gammalmodiga. Man kan
ändå vinna mycket goda resultat om
man bara har duktigt folk, som förstår
sin sak. I skildringen göres följande reflexion
som jag skulle vilja ha till kammarens
protokoll: »Bristen på utbildning
för de nu aktuella fångvårdsuppgifterna
gör sig starkt gällande. Om man
bortser från den personal som genom
tjänstgöring på sinnessjukavdelning eller
på annat sätt fått specialutbildning
och också från dem hos vilka ovanlig
förmåga och intresse motväger bristen
på utbildning, så är det förbluffande
hur främmande fångvårdspersonal är
för det som man räknar som det elementära
i anstaltsvård. Särskilt framträder
detta i deras osäkerhet inför
psykisk oro hos fångar.»
Det är mycken diskussion om hur man
skall bedöma de mentala orostillstånd,
som så ofta framträda just på fångvårdsanstalterna.
I den av mig citerade artikeln
göres en viss jämförelse med förhållandena
på sinnessjukhusen förr i tiden.
Det pekas på de många gånger rent
fruktansvärda förhållanden, som där
rådde innan personalen lärt sig att med
lämpliga arbetsterapiåtgärder avleda
den psykiska oron. Det säges, att det
torde vara exakt på samma sätt när det
gäller fångvårdsanstalterna. Dessa anstalters
klientel kräver visserligen en
differentiering av arbetsterapien, psykoterapien
och den medicinska terapien,
på ett annat sätt än sinnessjukhu
-
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14.
119
sens klientel. Men samma problem ligga
bakom. Det gäller att finna lösningen
på dem. Den lösningen är att finna
i form av en förbättrad utbildning av
vårdarpersonalen.
Under sådana omständigheter är det
inte motiverat att uppskjuta dessa utbildningskurser
med hänvisning till
»knapphetens kalla stjärna». Frågan är,
om vi inte komma mycket snabbare
fram och med mycket mindre anslag
om vi anslå pengar till utbildning i
stället för att besluta en anstalt, som
kanske blir bra om en hel del år men
som i varje fall inte hjälper oss ifrån
dagens svårigheter.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen på denna punkt.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag kan inte i detta sammanhang taga
upp någon diskussion om det stora Roxtunaförslaget,
men jag måste ändå inlägga
en gensaga mot den tankegång,
som jag tyckte mig skymta i den föregående
ärade talarens anförande. Han
ville på något sätt försöka väga upp de
små partiella förbättringar, som det kan
bli fråga om inom fångvårdens nuvarande
ram, mot den s. k. Roxtunaplanen.
Jag vill ännu en gång understryka,
att det inte bara är önskvärt utan även
nödvändigt att göra så mycket man kan
av de nuvarande förhållandena, och
detta skola vi, som jag förut sagt, försöka
göra. Det kan emellertid aldrig bli
fråga om annat än smärre förbättringar,
jämkningar och småtterier. Det kan
inte vara riktigt att i nuvarande svåra
statsfinansiella läge offra alltför mycket
på dessa ting. Däremot är det enligt
min mening alldeles nödvändigt att
försöka göra ett radikalt ingrepp för
att verkligen åstadkomma en avgörande
framtida förbättring av fångvården. Och
den viktigaste punkten därvidlag är behandlingen
av de svåraste bland de
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.
ungdomliga lagöverträdarna. Det är på
denna centrala punkt Roxtunaplanen
sätter in. Denna kan alltså på intet sätt
jämföras med de visserligen viktiga
men dock relativt obetydliga frågor det
här gäller.
Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Jag vill påpeka att jag nämnde Roxtuna
i detta sammanhang bara därför att justitieministern
själv förde denna sak på
tal. Jag vill emellertid inte gå med på
att det här är fråga om småtterier, eftersom
man genom en modern utbildning
av personalen sannolikt kan få bort väsentliga
delar av de orostillstånd inom
fångvården, som så upprört den svenska
allmänheten under de gångna åren.
Jag åberopar ännu en gång herr Wiklunds
berättelse om förhållandena på
den anstalt, där det fanns en modernt
utbildad personal. Det är inte småtterier
om man över huvud taget kan få
det så bra, vare sig det nu gäller ett
äldre klientel eller ett ungdomsklientel.
Detta är så viktigt, att vi inte få gömma
oss bakom sådana ord som småtterier.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag har visst inte använt ordet småtterier
i någon förklenande mening. Jag
har tidigare understrukit, hur viktigt
det är med de partiella förbättringar,
som kunna genomföras, men jag undrar
verkligen om kammarens ledamöter
tro, att man så enkelt kan komma till
rätta med fångvårdens svårigheter. Det
lät på den senaste ärade talaren, som
om han trodde, att alla dessa svårigheter
skulle kunna lösas på det av honom
föreslagna sättet, genom uppräkning av
en anslagspost för utbildning med sammanlagt
17 000 kronor. Så väl är det
tyvärr inte!
Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Jag tror inte att man genom en engångsuppräkning
av denna anslagspost
120 Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.
kan lösa hela problemet. Jag tror emellertid
att en sådan åtgärd anvisar en
riktigare väg att komma fram på än
Roxtunaprojektet. Det är angeläget att
veta att mycket beror på den mänskliga
faktorn, när det gäller att taga hand
om dessa människor. Det är självklart,
att 17 000 kronor inte lösa frågan. Men
motionen visar vägen fram mot en
lösning.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Sundelin m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wiklund i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 77, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Sundelin m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wiklund i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 138 ja och 45 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarände punkt.
Punkterna 2 och 3.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 5.
Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:
nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk
skatteersättning till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckt motion;
nr 79, i anledning av väckta motioner
om pensionering av vissa sjukgymnaster
genom statens pensionsanstalt;
och
nr 80, i anledning av väckta motioner
om en provisorisk lönereglering för lärare
vid högre skolor;
konstitutionsutskottets utlåtande nr
17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning av
ortsavdragsreformen m. m. i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;
bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 20, i anledning av väckt motion om
utredning rörande samernas beskattning
av inkomst från renskötseln;
nr 21, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering i vissa fall
njuta avdrag för utgifter för åstadkommande
av vattentäkt å fastighet;
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror;
och
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighetstid
för vissa provisoriska ändringar
av gällande tulltaxa; samt
bankoutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion angående vissa
riksdagsvaktmästares pensionsförhållanden.
Onsdagen den 18 april 1951 em
Nr 14.
121
Motioner om införande av exportavgifter å alla viktigare exportvaror m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.
§ 6.
Motioner om införande av exportavgifter
å alla viktigare exportvaror m. m.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner om
införande av exportavgifter å alla viktigare
exportvaror m. m.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 274 i första kammaren av herr
Öhman och nr 368 i andra kammaren
av herr Karlsson i Stuvsta jämte fyra
andra av kammarens ledamöter, hade
hemställts »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär skyndsamt förslag
om införande av exportavgifter å alla
viktigare exportvaror i den omfattning,
som motsvarar de genom devalveringen
och rustningskonjunkturen uppkomna
extravinsterna på exporten, samt att
härav inflytande medel tillfalla statskassan
och användas för att subventionsvägen
pressa ned priserna på viktigare
importvaror».
Utskottet hemställde, att likalydande
motionerna I: 274 och II: 368 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Det talas ju ibland om önskvärd
rationalisering av vårt arbete. Jag skall
inte här gå in på den frågan. Det är
emellertid uppenbart, att föreliggande
ärende hellre borde ha behandlats i
samband med den ekonomiska debatt
vi hade för ett par veckor sedan i denna
kammare. Då nu detta inte skett, så
är felet inte mitt. Jag vill i alla fall
knyta några reflexioner till den föreliggande
frågan, även om timmen är
sen.
I den ifrågavarande motionen ha jag
och några kolleger föreslagit införande
av exportavgifter på viktigare exportvaror,
motsvarande de genom devalveringen
och rustningskonjunkturen uppkomna
extravinsterna. Vi ha föreslagit,
att de härigenom inflytande medlen
skola tillfalla statskassan och användas
för att subventionera ned priserna
på viktigare importvaror. Med
hänsyn till den svenska utrikeshandelns
betydande omfattning och inte minst
dess ensidiga inriktning västerut, där
marknaden nu kännetecknas av en våldsam
rustningskonjunktur med starkt
stigande priser, är detta ett förslag, vars
genomförande skulle betyda en verksam
åtgärd mot prisstegringarna. Det
säger sig självt, att exportavgifter av
större omfattning, vilka skulle tillfalla
statskassan, skulle betyda sjunkande
priser på den inhemska marknaden. Det
är också klart, att en subventionering
av importvarorna skulle få samma följd.
Det rör sig här om mycket betydande
summor i absolut oförtjänta vinster på
den svenska exporten. Mest omtalade
äro de fabulösa vinsterna på exporten
av pappersmassa och trävaror. Jag skall
inte här tynga med några siffror. Det
räcker med att erinra om att massapriserna
före devalveringen på hösten
1949 stodo i 400 kronor per ton. Enligt
senaste numret av »Kommersiella Meddelanden»
noterades i slutet av februari
i år priser på upp till 1 350 kronor
för stark och 1 500 kronor för blekt
papperscellulosa. Detta avsåg försäljning
till England och andra västeuropeiska
länder. Samtidigt meddelades
emellertid, att man på vissa andra
marknader sålt papperscellulosa för
upp till 2 000 kronor per ton. Med hänsyn
till denna exports stora omfattning
rör det sig här om miljarder, som genom
devalveringen och den särskilda
rustningskonjunkturen oförtjänt tillfalla
en handfull storkapitalister.
Sakens andra sida är att dessa fantastiska
exportpriser dra med sig höjda
122 Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Motioner om införande av exportavgifter
priser på hemmamarknaden. Jag vill
erinra om att indextalet för grosshandelspriser
på exportvaror, som i augusti
1949 uppgick till 236, i februari
i år stigit till 545 eller med 130 %. Motsvarande
tal för importvaror voro 258
och 423, cn ökning med 64 %, alltså
betydligt mindre än ökningen för exportvarorna.
Inom landet har vidare
exempelvis indextalet för pappersmassa,
papp och papper under samma
tid ökat från 204 till 313 och för trävaror
från 336 till 497. I båda fallen
rör det sig om en ökning med ca 50 %.
Vi veta alla vad detta betyder på en
så avgörande punkt i vårt ekonomiska
liv som beträffande byggnadskostnaderna.
Finansministern omvittnade ju
vid den ekonomiska debatten här för
ett par veckor sedan, att byggnadskostnaderna
ökat starkt under den senaste
tiden och att många som erhållit byggnadstillstånd
frånsagt sig dessa. Trots
de statliga stödåtgärderna på bostadsproduktionens
område bli hyrorna i nybyggda
hus allt omöjligare för vanliga
människor att betala. Den utländska
rustningskonjunkturens följder välla på
så sätt in över landets gränser. I stället
för en engångsinflation på 8—10 %,
som man kalkylerade med i höstas, äro
vi redan nu uppe i 15 %, och det talas
om 25 % till hösten. Detta innebär, att
de i början av året träffade avtalen
med lönejusteringar på i allmänhet
10 % medföra en sänkt reallön, som
kommer att bli av betydande omfattning
och väsentligt nedskära löntagarnas
levnadsstandard. Samtidigt med
denna utveckling hamna extra miljarder
i en liten grupps fickor.
Vi kommunister ha ställt frågan om
att ändra på detta förhållande. Vi mena,
att dessa oförtjänta exportvinster borde
användas för att subventionera ned importpriserna.
Ett uttagande av exportavgifter
skulle även medföra fallande
priser på exportvaror, som säljas inom
landet, och därmed medföra såväl att
prisutvecklingen uppåt stoppas som att
å alla viktigare exportvaror m. m.
prisutvecklingen kommer att röra sig
nedåt. Därigenom skulle de vid årets
början träffade avtalen få det avsedda
värdet.
Denna tankegång är tydligen inte heller
främmande för andra personer här
i landet. Jag vill här erinra om vad LOordföranden
Strand yttrade i första
kammaren för ett par veckor sedan.
Han sade då bl. a. följande: »Jag skulle
vilja ställa frågan: Stå dessa internationella
prisrörelser utanför varje diskussion?
Är det helt uteslutet, att man
i riksdagen skulle kunna diskutera sig
fram till vägar och former för en effektivare
utjämning mellan de stigande exportinkomsterna
och de stigande priserna
på vår import, en utjämning som
skulle vara mycket effektivare än den,
som redan nu i begränsad omfattning
sker genom skatter på exportvinsterna
och även i viss utsträckning genom de
avgifter, som lagts på exporten.» Herr
Strand fortsatte: »Jag är för min del
övertygad om att kan man inte finna
en tillfredsställande lösning på den frågan,
är det inte att räkna med att riksdagen
skall kunna finna lösningen på
problemet om penningvärdets bevarande,
och det är heller inte att räkna
med att riksdagen skall kunna bidraga
på något verksamt sätt till att stilla den
oro, som redan nu finns ute bland massorna.
» Herr Strand framhöll även, att
den nedpressning av levnadsstandarden,
som äger rum, inte är nödvändig
och att landets resurser inte fordra en
sådan nedpressning.
Utskottet, som avstyrkt vår motion,
bär bemödat sig om att sända motionen
på remiss till två instanser, nämligen
kommerskollegium och Exportföreningen.
Särskilt det sista organet
måste ju betraktas som synnerligen
partiskt. Emellertid ha uteslutande
dessa båda instansers yttranden i hög
grad fått ligga till grund för utskottets
utlåtande. Varför man inte remitterat
motionen till en enda löntagarorganisation,
exempelvis LO, är höljt i dunkel.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14.
123
Motioner om införande av exportavgifter å alla viktigare exportvaror m. m.
Utskottet anför först och främst, att
prisstegringarna i första hand hänföra
sig till produkter på det skogliga området.
Utskottet erinrar om att vissa
exportavgifter redan nu utgå på detta
område. Till detta vill jag säga, att
dessa avgifter dels äro relativt små och
dels inte tillfalla statskassan utan skola
återbetalas till exportörerna vid en senare
tidpunkt. Enligt regeringens förslag
i propositionen nr 167, som vi fått
i dagarna, skola 70 procent av exportavgifterna
återbetalas direkt till bolagen
och resten gå till vissa skogliga
ändamål. Detta innebär bara, att en
del av skogsbolagens extra guld fryses
inne för en tid. Detta är givetvis en
helt annan sak än vad vi föreslå i vår
motion, nämligen att det oförtjänta guldet
skall tillföras folket.
Vidare anför utskottet tekniska svårigheter,
då det gäller att uttaga exportavgifter.
De exportavgifter, som redan
nu finnas, anser utskottet däremot vara
enkla att uttaga med hänsyn till dessa
varors enhetliga karaktär. Gentemot
detta vill jag anföra, att vi i vår motion
icke föreslagit, att man skulle införa
exportavgifter på alla exportvaror
utan endast på de viktigaste. Det är
inte någon mening att i dag bry sig
om en eller annan miljon kronor på en
exportvara. Det rör sig ju om stora,
betydande varugrupper med jättelika
extra exportvinster. Man kunde ju börja
med de av oss föreslagna exportavgifterna
på exempelvis trävaror, pappersmassa,
papp och papper och låt
oss säga även järnmalm. Dessa exportavgifter
skulle inbringa betydande
belopp.
Dessutom anför utskottet, att ett genomförande
av motionärernas förslag
skulle väcka uppmärksamhet utomlands
och kunna framkalla motåtgärder
från utlandets sida. Samma sak påpekas
även av Exportföreningen. Detta
är ett intressant påstående, och man
frågar sig ovillkorligen vad som avses
därmed. Att de som köpa vår massa
och andra av våra exportprodukter
skulle intressera sig för vart deras
pengar taga vägen är svårt att föreställa
sig. En exportavgift i denna form
måste ju betraktas som en skatt. Det
brukar inte höra till vanligheten, att
ett land lägger sig i ett annat lands
skattesystem. Just nu föreslås ju nya
skatter på löpande band här i landet.
Aldrig talas det då om någon reaktion
från utlandet. Varför man från utskottets
sida befarar en aktion från utlandet
i fråga om just denna skatt beror
väl dels på att utskottet måste finna på
något argument mot motionen och dels
därpå att det finns en Marshallorganisation
i Paris, som har uppsikt över
de anslutna ländernas ekonomi. Ha
herrarna i utskottet redan förhört sig
där nere i denna sak? Skulle det vara
fallet, så bevisar detta bara vad vi kommunister
för länge sedan förklarat,
nämligen att vårt land genom sin anslutning
till Marshallplanen frånhänt
sig en del av sin självständighet. Detta
frånhändande innebär i detta fall att
vi icke längre få beskatta våra kapitalister
som vi vilja.
Utskottet har därjämte anfört, att en
del av exportvinsterna kommer det allmänna
till godo via den vanliga beskattningen.
Detta är självklart riktigt.
Men var och en vet ju hur bolagen
gömma undan pengar genom avskrivningar
och fonderingar samt att det
endast är en relativt liten del, som på
detta sätt tillförs det allmänna.
I fråga om den av oss föreslagna användningen
av exportavgifterna till att
subventionera ned priserna på importvarorna
anför utskottet, att det rått »i
stort sett» eller nästan enighet om att
avskaffa de tidigare importsubventionerna
genom övergången till fria lönerörelser
vid årsskiftet 1950/1951. »1
stort sett» enighet var det, ja. Det är
rätt betydelsefullt att i detta sammanhang
konstatera, att vi kommunister
inte varit överens med de övriga partierna
om att avskaffa subventionerna
124
Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Motioner om införande av exportavgifter
nu. Detta är emellertid en sak. En annan
sak är att prisstegringarna blivit
av en helt annan storleksordning än
vad man räknade med vid årsskiftet.
Hur vill för övrigt utskottet råda bot
på de nu rådande förhållandena, när
priserna skena i väg från lönerna och
väsentligt sänka levnadsstandarden?
Utskottet säger, att subventioneringen
av importen på det sätt som motionärerna
föreslå skulle »innebära en via
budgeten ernådd konstlad nedpressning
av den svenska prisnivån i förhållande
till världsmarknadspriserna, som i nuvarande
läge skulle skapa utrymme för
ett inflationsdrivande köpkraftsöverskott»
... Detta var mycket på en gång
i en enda sats.
Metallarbetarna erhöllo ca 10 procent
i löneförhöjning i början av detta år.
Då räknade man ju med en prisstegring
på 7—8 procent. Nu räknar man emellertid
med en levnadskostnadsfördyring
fram till hösten med liela 20—25
procent. Om man nu skulle införa importsubventioner
och söka pressa den
svenska prisnivån tillbaka åtminstone
till vad man räknade med, då exempelvis
detta avtal gjordes upp, skulle då
detta innebära tillskapande av ett »inflationsdrivande
köpkraftsöverskott» ?
Menar man från utskottets sida verkligen
vad man här skriver? I så fall menar
man väl också att det är som sig
bör, att metallarbetarna få 10 procents
löneförhöjning mot 20 eller 25 procents
stegring i levnadskostnaderna eller
med andra ord endast halv kompensation
för dyrtiden i stället för den reallöneförbättring,
som t. o. m. konjunkturinstitutet
ansåg vara möjlig så sent
som i höstas. En närmare förklaring
från utskottets sida vore här på sin
plats.
I början av detta år kunde man naturligtvis
skönja att prisstegringarna
skulle bli väsentliga. Men man kunde
då givetvis inte förutse att prisstegringarna
skulle bli så stora som de sedan
blivit. Utskottets utlåtande har
å alla viktigare exportvaror m. m.
emellertid skrivits vid en tidpunkt, när
man bättre kunnat överblicka situationen.
Ändå skriver utskottet, som om
det totalt skulle bortse från eller nonchalera
det aktuella läget. Utskottet
menar, att den ekonomiska politikens
strävan måste vara, som det heter, att
»efter pågående anpassningsprocess på
pris- och inkomstområdet uppnå samhällsekonomisk
stabilitet». Man måste
fråga sig hur en sådan stabilitet skall
kunna uppnås med nuvarande utveckling.
Hur blir det med penningvärdet,
spararnas pengar, byggnadskostnaderna
och hyrorna? Menar utskottet, att
löntagarna skola få nya avtal fram på
sommaren, eller menar utskottet med
samhällsekonomisk stabilitet en väsentlig
nedskärning av massornas köpkraft
och levnadsstandard jämsides med en
allt stridare guldström till bolagen?
Jag läste i en kvällstidning för i dag
att Metallarbetarförbundet skulle ha
formulerat några punkter om vad förbundet
anser bör göras på det ekonomiska
området. Enligt det referat, som
finns i denna kvällstidning, skulle man
från Metallarbetarförbundets sida ha
formulerat sina krav i följande fem
punkter: 1) uppskrivning av den
svenska valutan, alltså en revalvering;
2) en i samband därmed skärpt importreglering;
3) subventionering; 4)
ett ianspråktagande av exportvinsterna
för prissänkningar på importsidan;
samt 5) en utvidgning av priskontrollen.
De tre senare punkterna finnas omnämnda
i vår motion. Om man nu får
fästa tilltro till att detta referat av Metallarbetarförbundets
inställning är riktigt,
så skulle ju förbundets mening helt
sammanfalla med motionärernas.
På detta område rör det sig om vilka
åtgärder som skola vidtagas för att slå
vakt om massornas levnadsstandard.
Vill man göra något i den vägen, kan
man enligt min uppfattning inte låta
den s. k. anpassningsprocessen fortgå
som den gör. Man kan inte låta den
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Nr 14. 125
Motioner om införande av exportavgifter å alla viktigare exportvaror m. m.
svenska ekonomiens skuta driva redlös
omkring på den kapitalistiska världsmarknadens
upprörda hav. Man måste
välja en kurs, och man måste vidtaga
erforderliga åtgärder för att kunna följa
denna kurs. De som satts att styra
vårt land för närvarande äro utan både
sikt och kurs eller om de ha såväl det
ena som det andra, så kunna de omöjligen
eftersträva att slå vakt om det
svenska folkets levnadsstandard.
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till motionen i denna kammare
nr 368.
Herr SEVERIN: Herr talman! För att
inte vid denna sena timma förlänga debatten
skall jag begränsa mig till att
yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 7.
Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.;
nr 21, i anledning av väckt motion om
bidrag ur kyrkofonden för avlöning av
föreståndare vid vissa institutioner;
och
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5, 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent, in. m.;
andra lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni
1929 (nr 131) om försäkring för vissa
yrkessjukdomar;
tredje lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av väckt motion om förenkling
av reglerna om delning av samfällda
myrar;
jordbruksutskottets utlåtande nr 8,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avveckling av statens
sekundärlånefond för jordbrukare
m. m.; samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 13, i anledning
av motioner om nedsättning av inträdesavgifterna
för nya telefonabonnemang.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial nr 94, i anledning av
remiss från kamrarna av två likalydande
motioner.
é
§ 9.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 124, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350).
Härefter anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror;
och
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighetstid
för vissa provisoriska ändringar
av gällande tulltaxa.
126 Nr 14.
Onsdagen den 18 april 1951 em.
Slutligen anmäldes och godkändes
jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52;
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa staten tillhöriga anläggningar för
ön Vens elektrifiering; och
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stödjande
av priset å hamphalm och linhalm
av 1950 års skörd m. m.
§ 10.
Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:
nr 606, av herr Henriksson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
190, angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente, m. m.;
och
nr 607, av herrar Larsson i Karlstad
och Nolin, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 159, med förslag till
lag angående ändring i lagen den 18
juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet, m. m.
Dessa motioner bordlädes.
§ 11.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.17 em.
In fidem
Gunnar Britth.