Tisdagen den 17 april. Sid (Riksdagens protokoll 1951:14)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1951

FORSTA KAMMAREN

Nr 14

14—18 april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 17 april. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Ohlon ang. skjututbildningen inom armén .......... G

av herr Franzon om byggande av bro mellan Eknö och Furusund
.................................................. 35

av herr Andersson, Axel, ang. ifrågasatt höjning av tidningarnas
postbefordringsavgifter .............................. 35

•

Onsdagen den 18 aprii.

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Lands- och länsarkiven .................................... 40

Stipendier för utbildande av diakoner ...................... 43

Svenska ekumeniska nämnden .............................. 44

Medicinska högskolan i Göteborg .......................... 52

Allmänna läroverken ...................................... 56

Kommunala gymnasier .................................... 67

Kommunala iflickskolor .................................... 71

Stipendier för studier genom korrespondens m. m........... 73

Folkskoleseminarierna .................................... 75

Högre tekniska läroverk .................................. 76

Handelsgymnasier ........................................ 78

Kommunala anstalter för yrkesundervisning ................ 81

Folkbiblioteksväsendet .................................... 83

Verksamheten vid hemgårdar .............................. 87

Undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande . . 89

Gymnastiska centralinstitutet .............................. 96

Portokostnader vid Göteborgs stadsbibliotek ................ 97

Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco ................ 98

Anslag till fångvårdsanstalterna .............................. 115

Vissa riksdagsvaktmästares pensionsförhållanden .............. 120

Om exportavgifter å alla viktigare exportvaror m. m............. 122

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 18 april.

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem .......... 39

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 11.

Xr 14.

Innehåll.

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, ang. redogörelse för Europarådets

förhandlingar och FN:s arbete ............................ 40

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet)........................... 10

— nr 68 ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklestiastikdepartementet 114

— nr 69, ang. anslag till bidrag till driften av centrala verkstadsskolor
m. m............................................. 115

— nr 70, ang. anslag till utförande av strandskydd på ön Ven . 115

— nr 71, ang. en av Internationella arbetsorganisationens allmänna

konferens år 1950 antagen rekommendation ................ 115

— nr 72, ang. anslag till utrustning m. in. till vanföreanstalterna i

Göteborg och Hälsingborg ................................ 115

—- nr 73, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
vissa beredskapsarbeten .............................. 115

— nr 74, ang. utredning rörande samordningen mellan tjänstepension
och folkpension för statliga befattningshavare m. fl.....115

— nr 75, ang. pensionsberäkningen för clearingnämndens förutvarande
personal ........................................ 115

— nr 76, ang. vissa anslag till regeringsrätten ................ 115

— nr 77, ang. vissa anslag till fångvårdsanstalterna ............ 115

■—- nr 78, ang. provisorisk skatteersättning till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen m. m....................... 120

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, ang. provisorisk skadeersättning
till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen

m. ...................................................... 120

Statsutskottets utlåtande nr 79, ang. pensionering av vissa sjukgymnaster
genom statens pensionsanstalt .................. 120

— nr 80, ang. provisorisk lönereglering för lärare vid högre skolor 120
Bevillningsutskottets betänkande nr 20, ang. utredning rörande sa mernas

beskattning av inkomst från renskötseln ............ 120

—• nr 21, ang. avdragsrätt för utgifter för åstadkommande av vattentäkt
å fastighet ........................................ 120

— nr 28, om ändrad lydelse av 16 § lagen ang. statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror ........................ 120

— nr 29, ang. förlängd giltighetstid för vissa provisoriska ändringar
av tulltaxan ........................................ 120

Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. vissa riksdagsvaktmästares
pensionsförhållanden ...................................... 120

— nr 9, ang. införande av exportavgifter å alla viktigare exportvaror
m. ................................................ 122

Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. vissa anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster m. m..................... 124

— nr 21, ang. bidrag ur kyrkofonden för avlöning av föreståndare

vid vissa institutioner .................................... 124

— nr 22, om ändrad lydelse av 5, 7 och 11 §§ förordningen ang.

patent m. ................................................ 124

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändrad lydelse av 1 och
3 §§ lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar 124

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, ang. förenkling av reglerna om

delning av samfällda myrar ................................ 124

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. avveckling av statens sekundärlånefond
för jordbrukare m. m..................... 125

Lördagen den 14 april 1951.

Nr 14.

Lördagen den 14 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 7 och
den 10 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1951/52 m. m.;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående rörlig kredit för
försvarets fabriksstyrelse;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till flygtekniska försöksanstalten
m. m.;

nr 113, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att möjliggöra
prövning av återkrav av belopp, erhållet
såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet; nr

114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förslag till lag angående
nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag
in. m., såvitt propositionen icke angår
lagförslaget, jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 115, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379) in. m., såvitt
propositionen angår dels personal -

förteckning och avlöningsstat för riksskattenämnden,
dels ock anslag under
sjunde huvudtiteln.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 118, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om
böter och viten.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 119, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
förslag till lag angående nedsättning
av allmän kommunalskatt i anledning
av övergångsbidrag m. m. i vad
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 123, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. in., dels ock motioner, som
väckts i anledning av propositionen
eller röra i propositionen behandlad
lagstiftning.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds proposition
nr 156, angående löne- och pensionsreglering
för präster m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick dels
de under 1—8 upptagna författningsförslagen,
dels medgivande till vissa utredningskostnaders
avförande på kyrkofonden,
dels ock avgivande av yttrande i
fråga om tillfällig vakanssättning av
prästerliga tjänster till behandling av
lagutskott samt i övrigt till statsutskottet.

Nr 14.

Lördagen den 14 april 1951.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 168, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
(nr 429) om hyresreglering m. m.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 175, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 189, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 19S,
angående förändring i avseende å löneställning
och antal beträffande vissa ordinarie
tjänster vid kommunikationsverken
m. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 201, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536), m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet gjorda anmälan,
att till utskottet inkommit framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
om att det å riksstaten för budgetåret
1946/47 anvisade reservationsanslaget
å 20 000 kronor till Riksdagsbiblioteket:
Tryckning av förteckning
över kommittébetänkanden utgivna åren
1904—1945 må disponeras intill utgången
av budgetåret 1952/53.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herrar Spetz och
Sundelin väckta motionen, nr 466, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag angående användningen av
hästexportberedningens vinstmedel.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 191, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt
nr 203, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896), m. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om redogörelse
till riksdagen för Europarådets förhandlingar
och FN:s arbete;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 17,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen
m. m. i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1951/52 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar,
om anslag för budgetåret 1951/
52 till bidrag till driften av centrala
verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till utförande av strandskydd
på ön Ven;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1950 vid dess trettiotredje sammanträde
antagen rekommendation;

Lördagen den 14 april 1951.

Nr 14.

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till anskaffande av viss utrustning
m. m. till vanföreanstalterna i
Göteborg och Hälsingborg;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51 m. m.;

nr 74, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande samordningen
mellan tjänstepension och folkpension
för statliga befattningshavare m. fl.;

nr 75, i anledning av väckta motioner
om rätt för clearingnämndens förutvarande
personal att i pensionshänseende
tillgodoräkna sig hela sin anställningstid
hos nämnden;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1951/52 till regeringsrätten jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till fångvårdsanstalterna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pVovisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen, m. in., såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 79, i anledning av väckta motioner
om pensionering av vissa sjukgymnaster
genom statens pensionsanstalt; samt
nr 80, i anledning av väckta motioner
om en provisorisk lönereglering för lärare
vid högre skolor;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 20, i anledning av väckt motion om
utredning rörande samernas beskattning
av inkomst från renskötseln;

nr 21, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering i vissa fall njuta
avdrag för utgifter för åstadkommande
av vattentäkt å fastighet;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 § lagen den 11 juni

1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror;
samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighetstid
för vissa provisoriska ändringar av
gällande tulltaxa;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion angående
vissa riksdagsvaktmästares pensionsförhållanden;
samt

nr 9, i anledning av väckta motioner
om införande av exportavgifter å alla
viktigare exportvaror m. in.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.;

nr 21, i anledning av väckt motion om
bidrag ur kyrkofonden för avlöning av
föreståndare vid vissa institutioner;
samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5, 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent, m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni
1929 (nr 131) om försäkring för vissa
yrkessjukdomar;

tredje lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av väckt motion om förenkling
av reglerna om delning av samfällda
myrar; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 8,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avveckling av statens sekundärlånefond
för jordbrukare m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 467, av herr Velander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52
till främjande av bostadsförsörjningen
in. m.; och

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén.

nr 468, av herr Cassel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 17 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande månad.

Ang. skjututbildningen inom armén.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
VOUGT, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Ohlons
interpellation angående skjututbildningen
inom armén, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! I en med första kammarens
medgivande framställd interpellation
har herr Ohlon frågat mig dels om
jag kan bekräfta vissa av inspektören
för infanteriet till pressen gjorda uttalanden
rörande skjutövningar med pansarskott,
raketgevär och granatgevär,
dels, därest så är fallet, vad anledningen
är till att ifrågavarande skjutövningar
icke kommit till stånd eller anordnats
i ytterst begränsad omfattning.

Med anledning av infanteriinspektörens
pressuttalanden har jag infordrat
yttrande av lionom genom chefen för
armén. Med skrivelse den 14 april har
arméchefen inkommit med infanteriinspektörens
yttrande jämte eget utlåtande
i ärendet.

Under det senaste världskriget framkommo
i de krigförande ländernas arméer
nya typer av närpansarvärnsvapen
med synnerligen stor effekt. Några
svenska konstruktioner av liknande slag

— förutom infanterikanonen och ett
äldre pansarvärnsgevär — förelågo icke
färdiga vid krigsslutet, men ett omfattande
forskningsarbete hade igångsatts i
syfte att få fram underlag för svenska
nykonstruktioner på detta område. Ansträngningarna
inriktades särskilt på vapen
med s. k. riktad sprängverkan. Då
det bedömdes sannolikt, att våra svenska
forskare och konstruktörer skulle
kunna få fram konstruktioner, som skulle
kunna mäta sig med eller t. o. m.
överträffa motsvarande utländska, bedömdes
det icke lämpligt att söka anskaffa
dylika vaj^en utifrån. Helt naturligt
måste emellertid konstruktionsarbetet
taga tid, och det var först åren 1946
—1947 som prototyper till de numera
välbekanta raketgevären och granatgevären
förelågo. Vid denna tidpunkt voro
emellertid ett flertal frågor beträffande
vapnens slutliga utformning svävande,
och det var därför icke möjligt
att på grundval av de då föreliggande
konstruktionerna igångsätta tillverkning
i större skala. En svensk konstruktion
av det ur internationell synpunkt mera
konventionella pansarskottet förelåg något
tidigare, eller år 1945.

Innan ett nytt vapen kan masstillverkas
och införas i organisationen måste
det undergå noggranna prov, bl. a. ur
funktions- och säkerhetssynpunkt. Endast
under mycket spända förhållanden
torde avsteg från denna regel kunna göras.
Oaktat konstruktionerna icke voro
helt färdiga, utlades likväl för tids vinnande
beställningar på vissa i raketge -

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

vären ingående materialdetaljer i mars
1948. En provbeställning på granatgevär
jämte material för ytterligare ett antal
dylika vapen utlades något tidigare, i
november 1947. Definitiva beställningar
på vapen och ammunition i större omfattning
kunde utläggas för såväl raketsom
granatgevär i december 1948. Även
efter dessa beställningar visade sig emellertid
ett flertal konstruktionsändringar
erforderliga. Härtill återkommer jag i
det följande. Pansarskott i större antal
beställdes redan i maj 1946.

När den nya krigsorganisationen för
infanteriet år 1949 skulle fastställas, var
det fullt klart, att tillräckligt antal moderna
närpansarvärnsvapen icke skulle
finnas tillgängligt redan vid omorganisationens
påbörjande. En krigsorganisation
måste emellertid från början utformas
med hänsyn till den materiel som
avses skola tillföras. Sker icke så, föreligger
icke det underlag, som krävs för
uttagning och utbildning av personal,
för att fastställa de olika utbildningsgrenarnas
omfattning och för att utarbeta
erforderliga taktiska bestämmelser m. m.
Materielen kan då icke heller vid leverans
omgående tillföras krigsorganisationen.
Det ansågs med hänsyn härtill
lämpligast att fastställa och även genomföra
den nya krigsorganisationen, oaktat
tillgången på moderna närpansarvärnsvapen
till en början måste bli otillräcklig.
Jag vill i detta sammanhang erinra
om de väsentliga förbättringar som
redan kunnat genomföras i infanteriorganisationen.
Infanteribrigaderna präglas
sålunda i förhållande till de gamla
infanteriregementena av ökad rörlighet
och väsentligt ökad eldkraft. Gevär ha i
stor utsträckning ersatts med kulsprutepistoler.
Automatgevärens och kulsprutornas
antal har ökats. Den tunga eldkraften
har höjts genom att antalet tunga
granatkastare i det närmaste fördubblats.
Stormartillerivagnar, stridsvagnar
eller infanterikanoner ha organisatoriskt
infogats i brigaderna. Möjligheterna att
medföra ammunition ha iikats, och radioutrustningen
har avsevärt förbättrats.
En förskjutning av tidpunkten för övergången
till den nya krigsorganisationen

Ang. skjututbildningen inom armén,
i avvaktan på att behovet av närpansarvärnsvapen
med ammunition helt kunde
täckas skulle ha medfört en försening av
övriga kvalitativa förbättringar. Även om
man vid den tidpunkt, då organisationen
fastställdes, hade kunnat förutse de avsevärda
leveransförseningar, som sedermera
uppstått, skulle det enligt arméchefens
uppfattning ha varit felaktigt att
uppskjuta genomförandet av den nya
krigsorganisationen och att vid dess utformning
icke bereda plats för närpansarvärnsvapnen.

Såsom jag vid några tillfällen haft anledning
framhålla ha tyvärr leveranserna
av de vapen med ammunition varom
här är fråga blivit avsevärt försenade.
Chefen för armén har i sitt i lördags
avgivna yttrande närmare angivit de olika
faktorer som inverkat på leveranstakten.
Leveransförseningarna ha under
de gångna åren fortlöpande varit föremål
för överläggningar mellan mig och
de ansvariga myndigheterna.

Innan jag redogör för arméchefens utredning
beträffande anledningarna till
förseningarna, vill jag inledningsvis
framhålla, att raketgevären visat sig vara
lättare att tillverka än granatgevären
men att å andra sidan ammunitionen för
granatgevären synes ha varit något lättare
att få fram än ammunitionen till raketgevären.

Raketgevären ha icke försenats så
mycket som övriga här berörda vapen.
De förseningar som uppstått ha enligt
arméchefens utredning främst berott på
att av arméförvaltningen i december
1948 direkt hos en tillverkare beställda
tändapparater icke fyllt fordringarna
och att vissa konstruktionsändringar
krävts på dem. Vidare kunde arméförvaltningen
först i maj 1949 ställa fullt
användbart tekniskt underlag till krigsmatcrielverkets
förfogande, varefter halva
antalet vapen beställdes omedelbart
och resten sex månader därefter. Samtliga
år 1948 beställda raketgevär ha nu
levererats.

Förseningarna i fråga om raketerna
till dessa gevär ha däremot blivit avsevärda.
Enligt arméchefen ha förseningarna
främst berott på att en explo -

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjutntbildningen inom armén.

sion i framdrivningsanordningen till en
raket, d. v. s. raketinotorn, skedde i
mars 1949, vilket föranledde intensiva,
långvariga försök. Först i december 1949
förelågo preliminära bestämmelser för
fortsatt tillverkning. Ytterligare svårigheter
uppträdde, bl. a. beträffande den
s. k. dysinsatsen. Dessa svårigheter voro
i huvudsak lösta först i juli 1950.

Leveransförseningarna beträffande
granatgevären, vilka varit mycket betydande,
ha främst berott på konstruktions-
och tillverkningssvårigheter av
olika slag, vilka delvis upptäcktes först
under pågående tillverkning''. Definitivt
tekniskt underlag för tillverkningen förelåg
icke förrän omkring årsskiftet
1949—50.

Ammunitionen till granatgevären har
försenats bl. a. av att en specialdetalj
varit svårtillverkad. Definitivt tekniskt
underlag för tillverkningen kunde icke
fastställas förrän i januari 1950.

De största förseningarna ha inträffat
beträffande pansarskotten och ha främst
berott på svårigheter vid utförandet av
de större plåtarbetena. Jag vill emellertid
i detta sammanhang framhålla, att
pansarskotten — med hänsyn till de
framkomna nykonstruktionerna raketgevär
och granatgevär — numera icke
torde kunna tillmätas samma betydelse
som vid tillverkningens igångsättande.

Sammanfattningsvis har arméchefen
framhållit, att en övergång från mera
hantverksmässig tillverkning av ett begränsat
antal provexemplar till serietillverkning
i regel medför svårigheter,
som i många fall framtvinga tidsödande
konstruktionsarbeten. Svårigheterna
ha beträffande pansarvärnsmaterielen
blivit mycket stora. Konstruktionerna
ha framkommit efter sista världskriget,
och erfarenheter från tillverkning av raketvapen
funnos vid denna tidpunkt
icke inom landet. Tillverkningen av
granatgevär har visserligen kunnat bygga
på erfarenheter från andra i Sverige
tillverkade bakblåsningsvapen, men dessa
ha varit av väsentligt annan utform-ning.

Såsom jag nyss nämnde har frågan
om leveransförseningarna fortlöpande

dryftats mellan mig och de myndigheter,
som svarat för anskaffningen. Därvid
har självfallet också diskuterats, huruvida
en förbättring av läget skulle
kunna åstadkommas, därest, på sätt vid
några tillfällen förts på tal från militärt
håll, prioritet enligt förfogandelagen
skulle tillerkännas krigsmaterielbeställningar.
Denna fråga, som var föremål
för uppmärksamhet vid överläggningarna
mellan regeringen och de politiska
partiernas ledningar på sensommaren
1950, övervägdes ingående i samband
med avlåtandet av propositionen nr 251
till 1950 års höstsession angående forcering
av vissa materielanskaffningar
för försvaret m. m. Med hänsyn till de
möjligheter att forcera materielanskaffningen
genom frivilliga överenskommelser,
som då syntes föreligga, ansågs
prioritet enligt förfogandelagen icke
höra komma i fråga. Då det senare under
hösten visade sig svårt att till alla
delar uppnå de förkortade leveranstider,
som under förhösten ställts i utsikt,
upptog jag förnyade överläggningar
med myndigheterna. Det överenskoms
därvid, att vid behov handelsoch
industrikommissionen efter samråd
med riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap skulle biträda, då
leveranssvårigheter uppträdde beträffande
betydelsefulla krigsmaterielbeställningar.
Samtidigt ställdes välvillig
samverkan i utsikt från industriförbundets
sida. Enligt vad jag inhämtat nedlägges
från kommissionens sida ett mycket
betydande arbete i syfte att få
fram materiel, och i flera fall har man
kunnat vinna kortare leveranstider beträffande
för försvaret betydelsefull materiel.
Under det senaste halvåret har vidare
den nuvarande överbefälhavaren
tillsammans med chefen för krigsmaterielverket
besökt en rad industriföretag
som beröras av vår krigsmaterielproduktion
för att med dem dryfta möjligheterna
till forcering. Eftersom förseningarna
beträffande pansarvärnsvapnen,
i första hand föranletts av konstruktions-
och tillverkningssvårigheter,
skulle ett beslut om prioritet här
ha fått endast begränsad betydelse. Det -

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

ta har också medfört, att någon framställning
till handels- och industrikommissionen
i detta fall icke gjorts.

Enligt föreliggande leveransbesked
beräknas materielläget beträffande närpansarvärnsvapnen
under innevarande
är avsevärt förbättras. Beträffande raketgevär
är krigsförbandens nuvarande
behov i huvudsak täckt. Den fortsatta
övergången till ny krigsorganisation har
dock medfört behov av ytterligare anskaffningar,
vilka igångsatts. Av granatgevär
disponeras däremot f. n. endast
en mindre del av krigsbehovet; bristen
beräknas kunna fyllas under innevarande
år. Tillgången på raketgevär
för utbildningsbehovet är helt tillgogodsedd.
Tillgången på granatgevär
tillsamamns med de leveranser, som
väntas de närmaste månaderna, täcker
utbildningsbehovet såväl för den ordinarie
utbildningen som för repetitionsövningarna
krigsförbandsvis. Även beträffande
ammunitionen för båda vapnen
är läget gynnsammare än tidigare.
De väntade leveranserna medge enligt
arméchefen utbildning av härför avsedd
personal såväl vid ordinarie rekrytåldersklass
som vid repetitionsövningsförbanden.
Utbildning med pansarskott
beräknas icke kunna äga rum med rekrytåldersklassen.

I diskussionerna rörande leveransförseningar
inom försvaret liar ofta den
nuvarande förvaltningsorganisationens
ändamålsenlighet — och därvid främst
i vad gäller krigsmaterielverkets befattning
med anskaffningarna — ifrågasatts.
Jag får erinra om att de brister
som i detta avseende tidigare uppmärksammats
särskilt framhävdes i de
direktiv, som lågo till grund för 1940
års militära förvaltningsutrednings arbete.
Förvaltningsutredningen avgav
sitt betänkande i november 1950. För
att möjliggöra ett förslag i förvaltningsfrågan
till 1951 års riksdag bestämdes
remisstiden till en början till den 15
januari 1951. Sedan emellertid dåvarande
överbefälhavaren meddelat mig, att
de militära myndigheterna, speciellt inom
marinen, icke utan eftersättande av
angelägna beredskapsuppgifter skulle

Ang. skjututbildningen inom armén.

kunna besvara remissen på angiven tid,
fann jag mig nödsakad att förlänga remisstiden
till den 1 juli 1951. I syfte
att möjliggöra ett snabbt beslut i denna
fråga har den nye överbefälhavaren
inhämtat mitt godkännande av en arbetsplan,
som innebär att under hans
ledning i intimt samråd med samtliga
förvaltningsmyndigheter ett alternativt
förslag till omorganisation utarbetas.
Förslaget avser att med bibehållande av
den nuvarande organisationens huvuddrag
avhjälpa de olägenheter som hittills
gjort sig gällande. Sveriges industriförbund
har också rekommenderat,
att nuvarande förvaltningsorganisation
bibehålies men att densamma tillrättalägges
med avseende på ämbetsverkens
arbetsuppgifter och samarbete samt att
först sedan erfarenheter vunnits av den
tillrättalagda organisationen slutlig
ställning tages till frågan om försvarets
förvaltningsorganisation. Det är min avsikt
att förelägga riksdagen förslag i
förvaltningsfrågan så snart detta blir
möjligt.

Efter denna redogörelse för materielläget
och därmed sammanhängande förhållanden
övergår jag till frågan om utbildning
i bruket av de vapen varom här
är fråga.

.lag vill då till en början erinra om att
jag vid flera tillfällen, också i denna
kammare, såsom skäl för ett uppskov
med repetitionsövningar av större omfattning
framhållit angelägenheten av att
moderna vapen och utrustning i övrigt
stå till förfogande vid dessa övningar.
När frågan om igångsättande av repetitionsövningar
i krigsförband bereddes
inom försvarsdepartementet i samband
med budgetarbetet hösten 1949, infordrade
jag närmare uppgifter rörande leveransläget
i fråga om bl. a. närpansarvärnsvapen.
Enligt då lämnade uppgifter
räknade man med att vapen och ammunition
skulle finnas tillgängliga i tillräcklig
omfattning hösten 1950. Såsom av infanteriinspektörens
rapport framgår har
detta tyvärr icke blivit fallet.

Innan regeringen i början av februari
i år fattade beslut om det utökade
repetitionsövningsprogram, som nu av -

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén.

ses skola genomföras, granskade jag ingående
leveransläget beträffande bl. a.
här avsedda vapen. Av då föreliggande
utredningar framgick, att det skall bli
möjligt att förse förbanden med vapen
och ammunition i godtagbar omfattning.
Den nu föreliggande utredningen synes
bekräfta detta.

I infanteriinspektörens rapport beröres
även frågan om de säkerhetsbestämmelser
som gälla beträffande utbildning
med skarp ammunition vid de moderna
närpansarvärnsvapnen. Vid utbildningen
åsyftas givetvis främst att lära skytten
vapnets konstruktion samt att hantera
vapnet väl. Det gäller att snabbt få
träff i uppträdande mål. Härför kräves
ej sprängladdad ammunition. Utbildningsresultatet
kan i princip utläsas av
den tid som det tar för skytten att få
träff. Men givetvis är det av ett visst
värde, om utbildningen kan avslutas med
skarpskjutning med projektil som ger
full verkan i målet, alltså med ammunition
av det slag som skall användas i
krig. Då infanteriinspektören och interpellanten
talar om stridsammunition,
åsyftas tydligen dylik för krigsbruk avsedd
ammunition med sprängladdning.
Skjutning med dylik ammunition är givetvis
dyrbar och måste därjämte begränsas,
när tillgången på sådan ammunition
är ringa. Därtill kommer hänsynen
till säkerhetskraven. Nu gällande säkerhetsbestämmelser
syfta till att göra
säkerheten för i övningen icke deltagande
personal så fullständig som möjligt
och att icke utsätta i övningen deltagande
personal för onödiga risker. De risker
som föreligga vid skjutning med visst
ammunitionsslag kunna i allmänhet icke
med visshet klarläggas förrän efter omfattande
skjutningar. Innan tillräckliga
erfarenheter föreligga, måste därför säkerhetsbestämmelserna
i regel göras restriktiva.
Först sedan erfarenheter vunnits
kan en uppmjukning av bestämmelserna
ske. Beträffande de nu aktuella
vapnen har tillräckligt underlag för att
medgiva lättnader i fråga om säkerhetsbestämmelserna
hittills saknats.

Infanteriinspektören har i en skrivelse
till arméchefen, daterad samma dag som

den av mig begärda förklaringen i anledning
av hans pressuttalanden, föreslagit
att skjutförbudet beträffande pansarskott
och inskränkningarna för skjutning
med stridsammunition till raketoch
granatgevär hävas för viss personal
tillhörande arméledningen och infanteriskjutskolan
samt att försök anordnas vid
infanteriskjutskolan under arméförvaltningens
ledning för att klarlägga säkerhetsföreskrifternas
utformning. Till denna
framställning har arméchefen ännu
icke hunnit taga ställning. Jag avser att
återkomma till denna fråga i samband
med besvarandet av den interpellation,
som ledamoten av denna kammare herr
Lundgren riktat till mig rörande bl. a.
detta spörsmål.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framföra ett
tack för det utförliga svar som han har
lämnat på mina frågor, och jag vill likaledes
tacka honom för att jag redan i
morse fick del av svaret. Såsom framgår
av den redogörelse som här lämnats,
baseras denna företrädesvis på arméchefens
rapport i ärendet men i mindre utsträckning
på vad infanteriinspektören
har haft att meddela i saken. För att ge
bakgrund för en eventuell debatt kanske
det vore lämpligt att lämna några axplock
ur infanteriinspektörens redogörelse.
Jag kanske först skall påpeka, att
de pansarbekämpande vapnen äro av tre
olika slag: pansarskott, som voro utexperimenterade
redan vid krigets slut,
samt raketgevär och granatgevär, som
ha tillkommit först efter kriget.

Beträffande pansarskotten säger infanteriinspektören,
att säkerhetsinstruktionen
för armén kategoriskt förbjuder all
skjutning med s. k. skarpt pansarskott,
och han tillägger, att denna rigorösa bestämmelses
fortbestånd beror på att det
efter kriget uppstod en mycket stark
misstro mot detta vapen, en misstro som
kulminerade i ett uttalande i en dansk
motståndsmäns icke alltför vederhäftiga
memoarer, där det sägs att pansarskotten
äro farligare för skytten än för

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

fienden. Även demonstrationsskjutning
med elektrisk tandning med pansarskott
är spärrad. Infanteriskjutskolans chef
och lärarpersonal ha nu kommit till den
bestämda uppfattningen, att detta är
orimligt, och infanteriinspektören har
därför föreslagit arméchefen, att bestämmelsen
om förbud skall tills vidare
upphävas för viss personal vid arméstaben
och att ett antal skarpa pansarskott
skall ställas till förfogande för
infanteriskjutskolan, så att den kan
samla erfarenheter för att utarbeta lämpliga
bestämmelser vid skjutningar av
detta slag.

Samma risker i tekniskt avseende synas
icke ha förelegat beträffande stridsammunition
till raketgevär och granatgevär,
men även i fråga om dessa vapen
ha utfärdats sådana bestämmelser, att
skjutning med skarp ammunition endast
får ske med fjärravfyring och med all
personal i betryggande skydd. Infanteriinspektören
meddelar emellertid, att
bristen på stridsammunition till dessa
vapen har gjort, att detta förbud ännu
icke blivit aktuellt för infanteriets vidkommande.
Även här har man försökt
att få en uppluckring av bestämmelserna.

Det framtida huvudvapnet bland infanteriets
pansarbekämpningsvapen är
granatgeväret, och svårigheterna i utbildningsavseende
ha också starkast
framträtt vid detta vapen. Infanteriinspektören
meddelar, att 1948 års åldersklass,
som utbildades vintertiden 1949—
1950, icke 1''ick någon som helst utbildning
med detta huvudvapen. Detta gäller
icke blott huvuddelen av våra värnpliktiga
utan även den mera kvalificerade
utbildningen vid plutonchefsskolor
och infanterikadettskolan. Till följd av
bristen på vapen måste där alla truppel
övas med ett annat vapen — raketgeväret
— än det som för närpansarvärnsgrupperna
skall finnas i krigsorganisationen,
nämligen granatgeväret. Vid de
krigsförbandsvisa repetitionsövningarna
på hösten 1950 måste omskolningen av
de värnpliktiga och av befälet i närpansarvärnsgrupperna
också ske med raketgevär,
men ammunitionen till dessa ra -

Ang. skjututbildningen inom armén.

ketgevär kom genomgående för sent. Vid
en nyligen företagen inspektion kunde
man konstatera, att ammunitionen kommit
ett regemente så sent till handa, att
den i stället måste överföras till nu inneliggande
åldersklass.

Granatgevär och ammunition till dessa
borde år 1950 vid utbildningen av nu
inneliggande åldersklass ha varit förbanden
till handa senast vid tredje skedets
början, som var den 1 sistlidne oktober.
De första vapnen utsändes emellertid
inte förr än i mitten av november och
utgjordes endast av 2 ä 3 vapen per förband.
Utsändningen kompletterades sedan
till mitten av februari 1951 med
ytterligare ett fåtal vapen till vissa förband.
Tillgången på ammunition har intill
mars 1951 varit obefintlig. Först i
mars 1951 tillfördes förbanden den första
övningsammunitionen.

Beträffande raketgeväret ha utbildningsförhållandena
varit fördelaktigare
men inte alltigenom tillfredsställande.
Såsom nyss antytts, kom icke någon ammunition
förbanden till handa för den
åldersklass som utryckte 1950. Infanteriinspektören
säger också, att ammunitionen
till de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna
nu senast anlände för sent
och i alltför begränsad omfattning. För
utbildningen av inneliggande åldersklass
ha begränsade ammunitionskvantiteter
utsänts i mitten av mars 1951 men även
detta i otillräcklig omfattning och för
sent för att en pedagogiskt rimlig utbildning
skall kunna bedrivas. Vapen
däremot — raketgevär — ha utsänts under
1949 och 1950 i för utbildning någorlunda
godtagbar omfattning, men
man kan ju ställa sig den frågan, vad
vapnen skola tjäna till, om det inte
finns någon ammunition till dem.

Även beträffande övningspansarskott
har antalet varit otillräckligt, vilket har
medfört, att förbanden icke kunnat planlägga
och ordna en systematisk och effektiv
utbildning.

Det aktiva befälet bär inte heller kunnat
utbildas med raketgevär och granatgevär
annat iin i mycket begränsad utsträckning.
Tillgången på ammunition
har inte ens medgivit, att i högborgen

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén.

för infanteriets undervisning i dessa ting,
infanteriskjutskolan, all lärarpersonal
kunnat få skjuta ens ett övningsskott
med granatgeväret.

Beträffande infanterikadettskolan gäller.
att vid de kurser, som förekommo
vintern 1948—1949 och sommaren 1949
med sammanlagt 603 elever, tilldelades
ingen ammuniton till något av vapnen i
fråga. Sedan bär det varit bättre beställt.
Av infanterikadettskolans nuvarande lärarpersonal
ha samtliga skjutit pansarskott,
två officerare ha skjutit med raketgevär,
men ingen officer har skjutit
med granatgevär.

Vid infanteriskjutskolan har det naturligtvis
varit något bättre ställt. Där ha
samtliga elever skjutit övningspansarskott
och förevisats skjutning med skarpt
skott. Enstaka skyttar ha skjutit 1—3 övningsskott
med raketgevär, och samtliga
ha förevisats dylik skjutning. Enstaka
skyttar ha skjutit ett övningsskott med
granatgevär. Skarpt pansarskott, skarpt
skott till raketgevär och granatgevär har
ingen vid infanteriskjutskolan skjutit.

Det påpekas också från militärt håll,
att på grund av de bristande erfarenheter
som föranletts av den ringa tillgången
på ammunition har det icke varit
möjligt att utarbeta utbildningsplaner för
vapnens användning. I dagens läge, sägs
det, torde detta vara infanteriavdelningens
måhända viktigaste arbetsuppgift.
Ammunitionens höga pris gör det också
ofrånkomligt, att noggranna instruktioner
utarbetas, så att något slöseri med
ammunition icke uppstår vare sig i fred
eller i fält. Frågan har emellertid icke
kunnat genomarbetas till följd av den
brist på vapen och ammunition som föreligger.
För all utbildning blir det därför
med hänsyn till de höga kostnaderna
nödvändigt att sätta i gång en omfattande
försöksverksamhet för att klarlägga,
vilken billigare ammunition och
vilka hjälpvapen som måste anbefallas i
besparingssyfte. Av särskild vikt är under
sådana förhållanden, att infanteriskjutskolan
under den närmaste tiden
erhåller ammunition av alla slag i väsentligt
större utsträckning, än vad förut
varit fallet, för att kunna forcera denna

verksamhet, så att infanteriavdelningen
snarast till arméledningen kan framlägga
preciserade förslag till utbildningsbestämmelser
för förbanden.

Infanteriinspektören slutar med att
säga, att de svårigheter som här uppräknas
komma att med ännu större skärpa
göra sig gällande i fortsättningen av
innevarande år, då utbildningen av en
ny åldersklass skall ske samtidigt med
en forcerad omskolning vid de krigsförbandsvisa
repetitionsövningarna, för så
vitt nu icke leveranserna ökas.

Jag kommer senare att ställa några
frågor till herr statsrådet, som gälla avvägningen
mellan den konstruerande
myndigheten och den beställande myndigheten
i armén, och en del som gäller
den beställande myndigheten speciellt.
Jag kan därför förbigå vad jag på de
punkterna inhämtat. Men jag skulle i detta
sammanhang ytterligare vilja understryka
vikten av att försöksverksamheten
vid infanteriskjutskolan blir tillräckligt
beaktad. Jag kan nämna en sådan sak
som principer för uttagande av personalen.
Vi veta, att det finns människor
som äro skotträdda. Man måste på ett
tidigt stadium utfinna metoder att upptäcka
denna egenskap särskilt när det
gäller dessa svårbehandlade vapen. Det
är också fråga om allmänna principer
vid uttagningen av personal för utbildning,
så att var och en sättes till den
speciella uppgift som passar honom
bäst. Det gäller taktiska föreskrifter för
vapnens användning, och det gäller inte
minst försöksverksamheten för att åstadkomma
så ekonomiskt gynnsamma lösningar
som möjligt med hänsyn tagen till
denna ammunitions dyrbarhet. Dessutom
tillkommer ju beredskapssynpunkten,
men den kan man inte ingå på i en offentlig
debatt. Beredskapssynpunkterna
finnas utvecklade i infanteriinspektörens
hemliga skrivelse och i två bilagor
som åtföljde arméchefens öppna
handling. Jag skulle i detta sammanhang
vilja uttala det önskemålet, att i
varje fall statsutskottet finge del av de
hemliga inlagor som ha kommit ifrån
arméledningen i samband med detta
ärende.

Tisdagen den 17 april 1951,

Nr 14.

Om man skulle sammanfatta läget för
dagen, skulle man kunna säga, att beträffande
raketgevären äro förhållandena,
vad övningarna beträffar, för närvarande
något så när tillfredsställande. I fråga
om granatgeväret är det sämre ställt. Pansarskott
finnas ute på förbanden, men de
stränga säkerhetsbestämmelserna lägga
tills vidare hinder i vägen för deras effektiva
utnyttjande. Man torde utan överdrift
kunna konstatera, att det föreligger
stora brister i fråga om tillgången på
pansarbekämpande vapen och framför
allt i fråga om utbildningen. I detta avseende
ter sig statsrådets framställning
mot bakgrunden av vad arméchefen och
infanteriinspektören ha meddelat såsom
en skönmålning.

Den 30 juli förra året höll herr försvarsministern
föredrag för menigheten
i Breared och Hakarp. Enligt utsänt 11-referat yttrade herr försvarsministern
vid detta tillfälle, att svårigheterna att
förse försvaret med materiel ha visat
sig vara störst för arméns vidkommande,
delvis beroende på de stora mängder
det bär gäller. »Stora beställningar ha
emellertid utlagts bland annat på de
pansarbekämpande vapnen, granatgeväret
och raketgeväret m. fl., i vilka utbildning
nu delvis sker inom armén,
men takten i leveranserna bestäms givetvis
av belastningen på industriens
produktionskapacitet.»

Enligt vad infanteriinspektören har
anfört var det ju inte så mycket beställt
med den där »delvisa» utbildningen inom
armén i somras. Den utbildning, varom
herr försvarsministern talade, inskränkte
sig till att infanterikadettskolans
då inneliggande sommarkurs med
dess 270 elever tilldelades summa summarum
fem rökprojektiler för raketgevär
men ingen ammunition för granatgevär
eller pansarskott, att vid infanteriskjutskolan
enstaka skyttar avfyrat ett
eller annat övningsskott med raketgevär
eller granatgevär, under det att ingen
skjutit skarpt med något av de pansarbekämpande
vapnen. Vid infanteriförbanden
var det ännu sämre ställt, men
som herr försvarsministern framhöll vid
de ifrågavarande föredragen »denna frå -

Ang. skjututbildningen inom armén,
ga lämpar sig inte för offentlig redovisning».

Den 19 november förra året gjorde
statsrådet Vougt gällande i ett föredrag
inför Värmlands befälsutbildningsförbund
i Karlstads Folkets hus, att alltsedan
världskrigets slut ha de politiska
instanserna legat långt före de militära
myndigheterna. Medel ha beviljats för
försvaret men ej utnyttjats av de militära
myndigheterna. Må det tillåtas en
man i ledet att uttrycka sin förvåning
över detta försvarsministerns uttalande
— detta även med hänsyn till de svårigheter,
som efter kriget förelegat på det
vapentekniska området. Vi ha ju befunnit
oss mitt uppe i en omläggningsperiod
med stora krav på en nydanande
konstruktionsverksamhet för olika detaljer
inom försvaret. Vi ha också beträffande
försvarets materiella försörjning
haft känning av den överkonjunktur,
som kännetecknat efterkrigstidens
Sverige, med försenade leveranser såsom
följd. Just i en sådan period ankommer
det på den högsta försvarsledningen,
på rikets försvarsminister, att tillse,
att de politiska instansernas anslag verkligen
i tid utnyttjas för sina avsedda ändamål,
och det går inte att bara skylla
på den militära ledningen. Denna ledning
har för övrigt vid flerfaldiga tillfällen,
såsom framgår av de i dag föreliggande
rapporterna, givit uttryck för
sina bekymmer över den senfärdighet,
med vilken vapenleveranserna verkställts.

Den 6 sistlidne mars uppträdde herr
försvarsministern på Moriska paviljongen
i Malmö. Nu var det de s. k. belackarna
inom folkpartiet och i andra rummet
inom högern och bondeförbundet,
som fingo svar på tal. Nu fingo vi veta,
att Sverige ligger långt före många andra
demokratiska länder med hänsyn till
sin modernisering av försvaret. Mot bakgrunden
av infanteriinspektörens föreliggande
redogörelse — vilken ju också
bekräftats av arméchefen — för försörjningen
i fråga om de pansarbekämpande
vapnen, var försvarsministerns glidande
förklaringar på den Moriska paviljongen
inte så mycket värda som man

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén.

i första ögonblicket skulle vara böjd att
tro.

Den 18 januari 1949 — det måste ha
varit vid remissdebatten — yttrade herr
försvarsministern: »Jag har tidigare

nämnt två nya vapen, som avses skola
ersätta de vapen mot stridsvagnar som
användes här i Sverige under kriget. Då
konstruktionen av dessa nya vapen färdigställdes
först på hösten 1948» — då
sades det alltså att konstruktionen var
färdig på hösten 1948 — »och beställningarna
inte kunnat utläggas förrän på
hösten 1948, är det väl ganska rimligt
att dessa vapen inte kunnat börja komma
fram redan på nyåret 1948/49.»

Vidare sades det i samma anförande:
»Det finns mellan mig och myndigheterna
en överenskommelse om att när
en beställning inte kan effektueras i skälig
takt, skola myndigheterna anmäla
detta till försvarsdepartementet, varefter
vi skola göra vad vi kunna för att rätta
till saken.»

Två månader senare, den 16 mars
1949, yttrades i en debatt i andra kammaren
från försvarsministerns sida:
»Herr Ohlin var bl. a. inne på frågan
om ammunition och sade, att i vissa
fall vore förråden otillräckliga. Jag erkänner
gärna, att det finns brister, brister,
som bero på att vi icke kunnat få
fram sådant som skulle fogas till förut
befintliga, otillräckliga förråd, och brister
som bestå däri, att konstruktionerna
icke blivit färdiga förrän nyligen och
att ammunitionen till dem icke kunnat
komma fram ännu. Men jag skulle vilja
säga, att den anskaffnings plan som nu
föreligger är jämförelsevis tillfredsställande.
»

Det var alltså för mer än två år sedan.
Jag minns själv från mina beredskapsinkallelser
under det första världskriget,
vad det betyder för truppens moral, om
den vet med sig, att den är försedd med
tillräckliga och goda vapen, att den får
lära sig att effektivt behärska dem, med
ett ord att övningarna bedrivas i möjligaste
mån realistiskt. Ingenting är å andra
sidan så ägnat att nedsätta truppens
moral som om den får den uppfattningen
att vid utbildningen tillämpas me -

toder, som syfta mot mål, som för länge
sedan äro föråldrade och därför borde
vara övergivna.

I slutet av sitt interpellationssvar gjorde
statsrådet Vougt gällande, att han vid
flera tillfällen såsom skäl för ett uppskov
med repetitionsövningar av större
omfattning framhållit angelägenheten av
att moderna vapen och utrustning i övrigt
stå till förfogande vid dessa övningar.
Anledningen till de inställda repetitionsövningarna
skulle med andra ord
vara, att försvarsministern ville invänta
tillgången på pansarbekämpande vapen.
Det var ett verkligt sensationellt meddelande,
som bär lämnades. För det övervägande
flertalet av riksdagens ledamöter
torde detta skäl för de inställda repetitionsövningarna
förut ha varit okänt.
Det är tydligt av den i dag lämnade redogörelsen,
att våra värnpliktiga hittills
fått till förfogande i otillräcklig utsträckning,
stundom ingenting alls, de vapen,
som motsvara nutidens krav. övningarna
ha därför ej heller fått den realistiska
utformning, som ensam kan förbereda
för krigets hårda värv.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
ställa några frågor till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet.

Arméförvaltningen svarar för konstruktionen
av vapen. Krigsmaterielverket
står för beställningarna. Det torde
vara en gammal erfarenhet, att värdet
av nykonstruerade vapen framstår fullt
klart först efter det att vapnen prövats
: praktiken — om jag inte missminner
‘"ig, yttrades detta också i herr statsrådets
anförande. Om det nu inträffar —
och det har ju enligt arméchefens inlaga
inträffat — att de nya vapnen i alla detaljer
ej hålla måttet, skall först den beställande
myndigheten ta ställning till
frågan. Sedan skall den konstruerande
myndigheten kopplas in för lösningen
av vissa detaljspörsmål. Min första
fråga är alltså: Är inte detta en onödig
omgång, som måste ge anledning till förseningar? Min

andra fråga är: Hur har samarbetet
mellan arméförvaltningen — och
då speciellt tygdepartementet — och
krigsmaterielverket varit? Har samver -

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

kan mellan de bägge myndigheterna
fungerat fullt klanderfritt?

Av armécliefens redogörelse framgår,
att i något fall en anmärkningsvärt lång
tid förflutit från den tidpunkt, då konstruktionen
förelåg färdig, fram till den
tidpunkt, då samtliga vapenbeställningar
utlagts. Den tredje frågan är därför:
Anser herr statsrådet, att krigsmaterielverket
förfarit med den raskhet, som påfordrats
av det allvarliga utrikespolitiska
läget?

Arméchefen påtalar i sin skrivelse, att
vid anskaffningen av pansar- och övningspansarskott
en långt driven uppdelning
av detaljerna på olika tillverkare
förekommit. Minst tio firmor ha inkopplats
för framställning av detaljer enbart
till eldröret med dess tillbehör. Det
måste ju bli ett puzzle att få alla dessa
detaljer att passa in i helheten. Om en
enda underleverantör misslyckas, måste
det hela gå sönder. Jag är fullt medveten
om att en viss uppdelning på olika tillverkare
måste tillämpas vid dylika beställningar
— så komplicerade ting som
det här är fråga om. Det oaktat måste
jag ställa en fjärde fråga till försvarsministern:
Anser icke herr statsrådet, att
denna långt drivna uppdelning av beställningarna
av olika detaljer på skilda
verkstäder måste öka risken för förseningar
av den färdigställda materielen?

Industrien är för närvarande överlupen
med beställningar av olika slag.
Detta förhållande inkluderar utan tvivel
en viss försening av gjorda beställningar.
Om jag inte är alldeles felaktigt
underrättad, skulle åtminstone någon industri
ha kunnat åtaga sig större leveranser
än vad som påfordrats av den.

På grund härav skulle jag vilja ställa
en femte fråga: Ha tillräckliga ansträngningar
gjorts att få industrierna att frivilligt
forcera sina leveranser av pansarbekämpande
vapen?

Av arméchefens rapport framgår, att
herr statsrådet kontinuerligt hållits underrättad
om den bristande tillgången
på pansarbekämpande vapen. Jag skulle
därför vilja ställa en sjätte fråga: Vad
har från herr statsrådets sida åtgjorts
för att påskynda konstruktionerna, i

Ang. skjututbildningen inom armén.

första hand, och tillverkningen av pansarbekämpande
vapen?

Slutligen ett spörsmål, som kanske i
viss mån faller utanför ramen för interpellationen
men som dock sammanhänger
med den. För tre år sedan hade vi i
denna kammare en interpellation angående
stridsvagnsminornas beskaffenhet.
Min sista och sjunde fråga är alltså: Kan
man numera anse, att stridsvagnsminornas
problem är fullt betryggande löst?

Vilka svar försvarsministern än kommer
att ge på mina frågor, torde det
stå klart, att här måste en bättre ordning
komma till stånd. De värnpliktiga,
som nu äro inkallade eller snart skola
inkallas, böra ha rätt att bli utrustade
med de vapen, utan vilka deras utbildning,
i varje fall i viss mån, måste te sig
som meningslös. Ansvaret härför åvilar
inte bara militären utan även den politiska
ledningen.

Under valrörelsen för 2Vs år sedan
fanns vid en av Göteborgs kanalbroar en
flera meter lång socialdemokratisk valaffisch.
Det var en mycket vacker och
slagkraftig affisch. Den var utformad såsom
en båt, det svenska statsskeppet, tydligen
försett med alla moderna bekvämligheter.
Genom rutorna fick man en
blick på passagerarna. Det var hela
svenska folket — arbetare och präster,
bönder och studenter, alla yrken och
stånd. Men båten hade en liten egenhet:
den var obemannad, och kommandobryggan
stöd tom. En närmare besiktning
visade emellertid, att det nog fanns
en befälhavare och kapten ombord, men
denne befann sig nere i salongen och
umgicks med passagerarna. Tydligen höll
han på att berätta för dem, hur trevligt
det hela var. För all del, intressant och
gemytligt på alla sätt! Men jag föreställer
mig, att herr talmannen är ense med
mig, om jag säger, att det nog inte skulle
skada, om kaptenen emellanåt toge en
utkik från kommandobryggan.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag begär självfallet inte ordet för att
turnera herr Ohlons sista lilla älskvärdhet.
Det kunde för övrigt kanske tyckas

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén,
onödigt att jag tar ordet redan nu, eftersom
det finns talare antecknade, som
säkerligen komma att öka mitt skuldregister,
vilket jag uppriktigt sagt inte
efter herr Ohlons anförande finner vara
fullt så belastat som det understundom
brukar vara i morgontidningarna. Jag
har nog en liten känsla av att herr Ohlon
liar haft ganska svårt att klara sig i dag,
när han skulle spela huvudrollen i det
skådespel, som har uppförts med infanteriinspektören
såsom — jag vågar använda
uttrycket om en infanterist —
förridare.

Nu begärde jag egentligen ordet, därför
att jag är angelägen att bemöta herr
Ohlon särskilt på en punkt — jag skall
sedan svara på frågorna så gott jag kan.
Han ville, tycktes det mig, ur ett anförande,
som jag på sin tid höll i Karlstad,
utläsa, att jag ville kasta skulden
för de förseningar, som ha ägt rum beträffande
vissa vapen, på de militära
myndigheterna. Det har jag inte velat
göra i mitt interpellationssvar, och jag
har inte heller gjort det tidigare. I mitt
interpellationssvar har jag velat ge riksdagen
och allmänheten en så klar och
fullständig redogörelse som möjligt för
de fakta, som föreligga i detta mål. Jag
måste erkänna, att jag naturligtvis har
känt mig ganska obehagligt berörd av
att nödgas göra det. Säkerligen vore det
bättre i många avseenden, om sådana
här frågor beträffande vår tillgång på
vapen av olika slag eller vårt utbildningsläge
icke så ofta dryftades i pressen.
Jag vet mycket väl, att det finns
folk, som har en annan uppfattning därvidlag,
och när nu saken har tagits upp,
har jag velat ge en så fullständig redogörelse
som möjligt, och jag är glad att
kunna säga, att från de militära myndigheternas
sida, framför allt från arméchefens,
har man velat bidraga till att
skapa så full klarhet som möjligt.

Jag måste säga, att den bild, som jag
slutligen kommit till, i alla fall inte är
alltför mörk. Jag har inte velat göra någon
skönmålning, och jag tror inte, att
den, som uppmärksamt läser mitt interpellationssvar,
skall kunna säga, alt det
är en skönmålning, men det är dock en

uppteckning av läget, som gör det möjligt
att säga, att vi ha kommit över de
värsta svårigheterna. Det har väl inte
heller varit okänt för någon, som har
med dessa saker och ting att göra, att
den politiska attacken i anslutning till
dessa vapen har kommit just i det ögonblick,
när vi hålla på att övervinna svårigheterna.

I sin interpellation har herr Ohlon
stött sig på infanteriinspektörens uttalanden
i pressen — ett par tre stycken,
som ha spänt över ett ganska vidsträckt
område. Han har talat om säkerhetsbestämmelser
och inte varit nöjd med dem
som nu gälla och som, såvitt jag förstår,
ha tillkommit på föredragning av den
arméchef, som beklädde sitt ämbete, när
de kommo till. Det är klart, att jag icke
på nuvarande stadium kan lägga mig i
diskussionen om säkerhetsbestämmelserna,
allra helst som jag tror mig kunna
återkomma därtill om någon vecka eller
ett par, när jag skall svara på en interpellation
av herr Lundgren.

Men jag måste försöka klara upp vissa
begrepp för herr Ohlons del. Han frågar
bland annat: Vad skola vapnen tjäna till,
om det inte finns någon ammunition?
Det är klart att man kan säga så, men
jag kan också svara: Är jag i ett nödläge,
där jag har fått fram vapnen men
icke ammunitionen, är det väl i alla fall
riktigt, att jag meddelar undervisning i
vapnen. Ett vapen, allra helst av ett
raket- eller granatgevärs komplicerade
karaktär, behöver inläras. Vidare finns
det blindammunition. Den har inte alls
varit föremål för någon uppmärksamhet
från herr Ohlons sida. Vad är blindammunition?
Det är helt enkelt träklotsar,
med vilka man kan ladda ett vapen. Då
kan alltså en soldat lära sig vapnet och
laddningen av det. Sedan kommer avfyrandet
av vapnet. För att avfyra ett
vapen skall man ha antingen övningseller
stridsammunition. På vilket sätt
skilja sig övningsammunition och stridsladdad
ammunition åt? Jo, de båda projektiler
det är fråga om — granaten och
raketen — äro liksom andra projektiler
försedda med sprängladdning, som, när
projektilen träffar målet eller efter viss

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

tid, om den är tidsinställd, utlöser projektilens
förstörande verkan. När riksdagen
i höstas tittade på de skjutningar,
som ägde rum på den här i dag så ofta
apostroferade infanteriskjutskolan i Rosersberg,
sköts med såväl granat- som raketgevär.
De, som utförde dessa demonstrationsskjutningar,
sköto mot måltavlor,
vilka, såvitt jag kan minnas, bestodo
av pappskivor. Man träffade dem och
visade alltså, att skotten kunde avlossas
och att man kunde skjuta. Det är klart,
att den skytt, som det gjorde, kunde betraktas
såsom varande fullärd i skjutning
med sådan ammunition, därför att
han kunde avlossa skottet. När skottet
sedan träffar tavlan några hundra meter
från honom, kan det, om det är ett övningsammunitionsskott,
allenast åstadkomma
den skada, som består i att det
går igenom måltavlan. Hade projektilen
varit stridsladdad, hade sprängladdningen
inte kreverat vid målet utan borta i
terrängen, eftersom pappskivan inte
bringar sprängladdningen att krevera.
Om herr Olilon lyckats följa min tankegång
här, förstår han att för att lära sig
träffa med ett vapen av detta slag, är
det i och för sig inte betydelsefullt, om
det sitter en sprängladdning i det, och
det är klart, att det är ganska svårt att
organisera stridsskjutning med vapen,
som i krig skola användas mot stridsvagnar.
Man kan ju inte ideligen köra fram
stridsvagnar och skjuta mot dem. Det ha
vi inte råd till. Då måste man ordna
något annat slags mål, mot vilket sprängladdningen
skall krevera, och det är
klart, att militären har rätt att göra anspråk
på tid för överväganden hur så
pass farliga stridsövningar skola organiseras.
Det är det som problemet gäller.
Det är rent förvånande, att det skall behövas
så mycket utläggningar för att
klargöra en så relativt enkel sak.

Det var egentligen vad jag tänkte säga
i den punkten. Med anledning av vad
herr Olilon sade i samma avsnitt av sitt
anförande — jag bär det antecknat — i
anslutning till detta vill jag tillfoga att
det är alldeles givet, att statsutskottet
eller vederbörande avdelning, om så
önskas, skall få del av de olika papper,

2 Första kammarens protokoll 1991. Nr It.

Ang. skjututbildningen inom armén.

hemligstämplade eller icke, som ha kommit
från myndigheterna i detta sammanhang.

Vidare sammanställde herr Ohlon några
anföranden, som jag vid olika tillfällen
har hållit ute i landet. Jag vet, att
det på sista tiden har väckt missnöje,
att ett statsråd lämnar landet viktiga
upplysningar från en annan plattform
än riksdagen, och jag hoppas kammarens
ärade ledamöter tillåta mig att bär
ta upp frågan om ett tal, som jag höll
för några månader sedan ute i landet
och som har åberopats för den beskyllningen
mot mig, att jag åsidosätter riksdagen
genom att inte lämna den uppgifter
direkt. Det var ett tal jag höll i
Skutskär den 4 mars. Om kammarens
ärade ledamöter behaga tänka tillbaka,
erinra de sig kanske, att den 6 februari
utskickades ett meddelande om den
ståndpunkt, som regeringen hade tagit
till frågan om repetitionsövningar krigsförbandsvis.
I anslutning därtill sades,
att en översyn kommer att ske över
den ordning, i vilken äldre värnpliktiga
få lov att tillgodoräkna sig de beredskapsövningar,
som de tidigare ha
gjort. Den översynen skedde inom försvarsdepartementet
under de närmaste
veckorna därefter. Jag hade tillfälle
att meddela mig med allmänheten den
4 mars i Skutskär, och jag ansåg då,
att det var riktigt att tala om resultatet
av den prövning, som vi hade underkastat
delta problem i försvarsdepartementet,
ty om jag inte hade gjort det,
skulle de av detta problem berörda värnpliktiga
—■ och de äro många tusen —
fått vänta ytterligare en månad, nämligen
till den 10 april, när propositionen
kom på riksdagens bord, på upplysning
om resultatet av översynen. Det må förlåtas
mig, om jag tycker, att själva saken
i och för sig inte är så viktig, att
jag kunnat begära att få ta i anspråk
någon av de särskilda former, som stå
till buds för en departementschef att
meddela sig med riksdagen.

Det där var en parentes. Herr Ohlon
hade, som sagt, gjort en sammanställning
av vissa anföranden, som jag bär
hållit vid olika tillfällen. .lag förstår

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén,
inte, varför han här drog fram ett uttalande
av mig förra sommaren, att utbildning
vid förbanden delvis sker med
dessa vapen. Detta var fullt sant, och
herr Ohlon bör avstå från att i detta
sammanhang åberopa infanterikadettskolan.
Det är klart, att där bedrives skjutning
i viss omfattning, men kadetterna
gå där för att få sin utbildning avslutad,
innan de gå vidare till krigsskolan eller
bli värnpliktiga officerare resp. reservofficerare.
I anslutning till den utbildningen
ha de tillfälle ute vid förbanden
att göra bekantskap med de nya vapnen.
Den omständigheten, att chefen för infantcrikadcttskolan
i ett par sammanhang
har uttryckt sin önskan att få mera
vapen att skjuta med, är ett uttryck för
en mycket vacker ambition från hans
sida, men när myndigheterna ha att
dela upp den knappa ammunition och
de få vapen som vi lyckats få fram,
är det mycket naturligt alt de icke i
första hand tänka på en institution som
denna.

Nu kommer jag till citatet från Karlstad,
och jag skall he att få anföra vad
jag där sade. Jag tog upp till bemötande
ett uttalande i Ny militär tidskrift, där
det hade sagts, alt det fanns en underbalans
i fråga om krigsmateriel, för vilken
ansvaret främst borde läggas på de
politiska instanserna och i någon mån
på krigsmaterielverket. Jag svarade, att
de militära myndigheterna hela tiden
efter kriget haft mer pengar till sitt förfogande
än de ha kunnat använda, och
jag pekade på att vi ha en viss brist på
nya vapen, men jag tilläde en sak, och
den refereras på följande sätt: »Tal.
ville emellertid avvisa den kritik som
eventuellt skulle kunna riktas mot de
militära myndigheterna för detta. Det
visar sig att Sverige i fråga om nykonstruktioner
icke ligger efter andra länder.
» Detta är ett sammandraget referat.
Vad jag sade var, att jag ansåg, att våra
konstruktörer och vapentekniker ha lyckats
åstadkomma ett lika gott resultat
här i landet som man har kunnat nå i
andra länder.

Vidare sade herr Ohlon, att han trodde,
att det var nytt för denna kammares

ledamöter, att jag skulle ha åberopat den
otillräckliga tillgången på nya vapen i
sammanhang med diskussionen om rcpetitionsövningar.
Jag skall be herr
Ohlon att gå till riksdagens protokoll
och själv undersöka detta. Då skall han
finna, att jag vid flera tillfällen anfört
just detta som ett skäl för att icke forcera
repetitionsövningar. Lika väl som
jag ansett det vara anledning att dröja
med dessa, till dess vi hade de nya vapnen,
lika riktigt har jag ansett det vara
att vi nu sätta i gång repetitionsövningar,
när dessa vapen finnas till förfogande.

Herr Ohlon ställde också till mig sju
frågor, som jag skall besvara — jag skall
dock använda min rätt att icke fälla
omdömen om myndigheter; det får herr
Ohlon finna sig i att jag avstår ifrån. Jag
kan säga generellt, att det svenska försvarets
olika myndigheter mycket ambitiöst
och plikttroget arbeta för att få
fram den materiel som behövs och för
övrigt handlägga sina uppgifter på ett
sådant sätt som man kan kräva i en så
pass bister tid som denna. Herr Ohlon
frågade, om det inte är en viss omgång i
att arméförvaltningens tygavdelning gör
konstruktioner, och sedan skall krigsmaterielvcrket
beställa. Vi äro väl medvetna
om att den ordning, som riksdagen
stannade för under kriget, när vi fingo
den nuvarande militärförvaltningsorganisationen,
har sina brister. Det är dessa
man syftar till att avhjälpa med de
lösningar, som nu kunna komma fram
ur den förvaltningsutredning som nyss
har avslutats.

När herr Ohlon vidare frågade, om
samarbetet varit bra, vill jag svara: Det
skulle jag tro att det har varit — det
kan tänkas att det ibland kunde ha varit
bättre.

Herr Ohlon frågade mig också, om
det inte voro orimligt, att det tog sex
månader för krigsmaterielverket att utlägga
en beställning. Det heter på s.
3 i mitt interpellationssvar: »Halva antalet
vapen beställdes omedelbart och
resten sex månader därefter. Samtliga
år 1948 beställda raketgevär ha nu levererats.
» Jag har övertygat mig om att

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

det i detta fall inte finns något skäl
att tala om någon oberättigad fördröjning.

Herr Ohlon frågade också, om det
inte är oriktigt och riskabelt med hänsyn
till verkningarna att lägga ut en beställning
på tio firmor. Jag måste säga,
att jag tveker det är mycket beklagligt,
att man inte skall kunna samla
framställningen av ett nytt vapen eller
ammunitionsslag på färre händer, men
jag har fått den förklaringen från myndigheternas
sida, att i detta fall fanns
faktiskt inte möjlighet att med någon
snabbhet få fram de olika detaljerna,
om man inte fördelade tillverkningen.
Det är klart, att om man hos ett stort
företag kunnat beställa hela vapnet och
firman sedan fått tid på sig att skaffa
maskiner, arbetare o. s. v., kunde man,
när produktionen väl kommit i gång,
kanske fått ett snabbare resultat, men
syftet med utläggningen på olika händer
var givetvis att med utnyttjande
av hela den produktionskapacitet, som
fanns samlad inom industrien, få fram
ett snabbt resultat.

Ha tillräckliga ansträngningar gjorts
för att åstadkomma en frivillig forcering
av industriens produktion av krigsmateriel?
Jag har svarat rörande de ansträngningar
som gjorts av myndigheterna
och mig själv, och det är väl inte
precis min sak att sätta något betyg
därpå. Det besväret tycker jag herr
Ohlon kunde ta på sig själv.

Vad har åtgjorts för att påskynda
konstruktionerna? Det är en fråga av
samma slag, som knappast låter sig besvara.

Herr Ohlon frågade slutligen om
stridsvagnsminorna: Är problemet beträffande
dessa tillfredsställande löst?
.lag vill svara, att tekniskt får det anses
vara tillfredsställande löst, allra
helst som vi kommit på en teknisk lösning
som är bättre än den som omtalades,
när saken tidigare dryftades. För
övrigt har det från myndigheternas sida
förklarats, och jag har kunnat konstatera,
att även i fråga om leveransbesked
iir läget sådant, att det icke finns
anledning till oro.

Ang. skjututbildningen inom armén.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill tacka herr statsrådet
för det svar han har lämnat på en del
av mina frågor.

Herr statsrådet gjorde i början av sitt
anförande gällande, att jag skulle ha
stött mina påståenden på vissa tidningsartiklar.
Det har jag inte gjort. Jag stödde
första delen av mitt anförande på infanteriinspektörens
officiella inlaga till
statsrådet ocli chefen för försvarsdepartementet.
De uppgifter, som lämnades i
denna inlaga, ha, såvitt jag vet, icke
kunnat bestridas.

Vidare gav herr statsrådet mig en
utbildningslektion i skjutning. Jag är
mycket tacksam för den undervisning,
som här meddelades, men jag skulle vilja
be herr statsrådet att underställa militären
sina påståenden. Jag tror inte,
att militären skulle vara alltigenom tilltredsställd
med den metodik, som herr
statsrådet lade fram i fråga om skjututbildningen.
Chocken blir nog litet annorlunda,
när man skjuter med skarpa
skott eller med övningsskott än när
man skjuter med blindskott.

Jag anser, alt det bara är bra, att
herr statsrådet reser runt landet och
upplyser folket om hur det ligger till
i olika grenar av den statliga verksamheten.
Statsrådet Vougt missförstod mig,
när jag drog fram en serie TT-referat
av hans yttranden vid olika tillfällen
ute i landet. Referaten voro avsedda
att belysa pålitligheten av de utsagor
angående vår försörjning inom försvaret,
som herr statsrådet meddelat vid
de olika tillfällena. Jag skall inte gå
närmare in på den saken, men statsrådet
Vougts nomenklatur, »delvis utbildning»,
satt i sitt sammanhang i utarbetade
referat, ger nog eu annan bild av
läget än den som infanteriinspektören
och även arméchefen ha lämnat.

Det var inte statsrådet Vougts mening
att klandra militären i sitt berömda
karlstadsanförande. Jag är tillfredsställd
över att höra det. Vad statsrådet ville
ha sagt var bara, att militären inte
kunde utnyttja alla de pengar, som riksdagen
ställde lill dess förfogande. Men
varför ha inte de militära myndighe -

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén,
terna kunnat göra det? Jo, därför att
det tydligen ligger något fel bakom i
själva organisationen, när det gäller att
förse armén med vapen.

Så var det fråga om repetitionsövningarna.
Herr statsrådet påstod, att
lian vid flera tillfällen här i riksdagen
sagt, att inställandet av repetitionsövningarna
skulle bero på att man inväntade
moderna vapen. Jag har med anledning
av detta statsrådets yttrande i
dag gått igenom riksdagsprotokollen,
och jag har icke på någon punkt kunnat
konstatera, att statsrådet har fällt
det yttrandet i detta hus, men det är
möjligt, att statsrådet omedvetet har gått
och burit på detta skäl eller gett uttryck
för det i annat sammanhang. lag har
här en hel serie citat, där olika skäl
ges till att repetitionsövningarna inställts.
Jag skall inte trötta kammaren
med att anföra alla dessa skäl. Men den
29 mars i fjol sade t. ex. statsrådet på
tal om att repetitions- och efterutbildningsövningarna
ha eftersatts: »Jag tror
emellertid att jag kan i någon mån trösta
dem som här känna oro med att i
siffermaterialet direkt kommer fram
det faktum som den ärade talesmannen
för statsutskottets majoritet nyss pekade
på, nämligen att när kriget slutade voro
soldaterna inom vår armé så pass väl
utbildade, att det befanns vara saklig
anledning att icke låta de välutbildade
soldaterna undergå fortsatt utbildning
efter den tjänstgöring som de haft förut.
» Liknande skäl ha anförts i andra
sammanhang. Det var alltså inkallelserna
under kriget och den träning,
som soldaterna då fingo, som angivits
såsom den verkliga orsaken till att repetitionsövningarna
ha inställts.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Med
kammarens tillstånd framställde jag den
5 februari en interpellation till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet.
I denna erinrade jag om två artiklar,
som infanteriinspektören överste
Meyerhöffer hade offentliggjort dels i
tidskriften Intendentur, dels ock i tidskriften
OBS!. I dessa påtalade infan -

teriinspektören de olägenheter som är o
förbundna därmed, att övningarna icke
kunde bedrivas tillräckligt realistiskt på
grund av gällande säkerhetsbestämmelser.
Jag frågade departementschefen,
huruvida han ville utfärda sådana ändrade
bestämmelser för säkerhetstjänsten,
att all personal erhåller tillfredsställande
utbildning med det vapen, den skall betjäna
i fält. Det hade, herr talman, så
vilt jag förstår legat nära till hands att
departementschefen tagit upp denna
fråga i samband med besvarandet av
herr Ohlons interpellation. Jag skall inte
gå in på dessa problem. Jag förutsätter
dock att departementschefen relativt
snart, såsom han nyss antydde, kommer
att besvara min fråga.

Departementschefen vill göra gällande,
att den beklagliga förseningen av leveranserna
av ammunition till närpansarvapnen
skulle bero på tekniska svårigheter,
men däremot skulle industriens
av högkonjunkturen förorsakade allmänna
leveranssvårigheter spela en mindre
roll. Jag tror dock, herr talman, att ifall
frågan om prioritet för försvaret av vissa
leveranser hade behandlats på ett
annat sätt av statsmakterna, skulle även
vårt ammunitionsläge ha varit bättre.
Jag vill erinra om vad statsutskottet i
sitt utlåtande till 1948 års riksdag angående
anskaffning av viss materiel anför
i fråga om prioritet. »Något generellt
medgivande om prioritetsrätt för
försvaret synes i nuvarande läge icke
böra ifrågakomma», framhåller utskottet.
»Ståndpunkt i prioritetsfrågan bör
enligt utskottets mening tagas från fall
till fall.»

I partimotion vid 1949 års riksdag begärde
högern en omprövning av prioritetsfrågan,
men statsutskottets majoritet
ställde sig negativ på den punkten. Därvidlag
anmälde högerrepresentanterna
reservation.

Departementschefen vill skylla på
vidriga omständigheter och i viss mån
också på underlydande myndigheter när
det gäller bristen på pansarvärnsammunition.
Det är dock departementschefen
som bär det parlamentariska ansvaret
för dessa brister.

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

Huvuddelen av två åldersklasser har
icke erhållit någon utbildning eller har
erhållit en bristfällig utbildning med
pansarbrytandc vapen. Icke ens plutonchefsskolorna
ha i detta avseende varit
bättre ställda.

Jag vill, herr talman, erinra om att
nu, sedan den 10 april huvuddelen av
infanteriets värnpliktiga ryckt ut från
tjänstgöring, finns det endast ett mycket
begränsat antal värnpliktiga inne i tjänst
— jag bortser från repetitionsövningstrupp.
Det är infanteriets kadettskola,
som rycker ut den 30 augusti, övningstrupp
i infanteriskjutskolan, som rycker
ut den 18 november, och övningstrupp
vid krigsskolan på Karlberg, som rycker
ut den 13 augusti. Vidare pågår det vissa
kurser för aktivt befäl, där utbildning
skall ske med pansarbrytande vapen.
Det är infanteriofficerskolan på Rosersberg,
som rycker ut den 25 maj, det är
en centralt organiserad kurs i stomipionjärtjänst
i Uppsala för officerare,
underofficerare och överfurirer vid infanteri
och pansarinfanteri, som rycker
ut den 28 april, och det är slutligen en
centralt organiserad kurs i pansarvärnstjänst
i Uddevalla för officerare, underofficerare
och överfurirer vid infanteri,
pansarinfanteri och kavalleri, som också
rycker ut den 28 april. Vidare pågå kurser
för viss reservpersonal, där utbildning
skall ske med pansarbrytande vapen.
Det är kaptenskurs, utbildningskurs
för äldre reservofficerare vid infanteri
i Rosersberg, som rycker ut den 28 april,
befälskurs i stormpionjärtjänst för reservofficerare
och reservunderofficerare vid
infanteri, pansarinfanteri och pansartrupperna
i Uppsala, som rycker ut den
29 april, och slutligen befälskurs i pansarvärnstjänst
för reservofficerare och
reservunderofficerare vid infanteri, pansarinfanteri
och pansartrupp i Uddevalla,
också med utryckning den 29 april.

Jag skulle vilja fråga herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet,
huruvida de, som deltaga i dessa kurser,
erhålla en tillfredsställande utbildning,
då det gäller närpansarvapen, och
om det verkligen finns ammunition för
denna utbildning.

Ang. skjututbildningen inom armén.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
gjorde gällande, att
en skytt skulle vara tillräckligt utbildad,
när det gällde exempelvis granatgevär
eller andra närpansarvapen, om han fick
skjuta med övningsammunition. Jag förutsätter,
att detta uttalande av statsrådet
var en ren lapsus, ty departementschefen
kan väl inte allvarligt mena, att så
är fallet. Då skulle man ju tänka sig, att
värnpliktiga vore utbildade efter att ha
skjutit med endast lösa skott. Det är ju
något helt annat att skjuta med stridsammunition
— det gäller både gevär och,
kanske i ännu högre grad, just de vapen
det nu är tal om. Det är nödvändigt,
att alla värnpliktiga, som skola betjäna
dessa vapen, verkligen få skjuta med
stridsammunition, så att de inte, utöver
den naturliga skräcken, som en ovan
trupp alltid känner i början av ett krig,
också skola vara rädda för sina egna
vapen. Det kan väl inte vara departementschefens
mening, att detta är en tillfredsställande
ordning. Jag förutsätter
därför, att här är fråga om en ren felsägning.

Departementschefen har i ett offentligt
anförande uppgivit, att Sverige disponerar
20 till 30 divisioner enligt internationell
måttstock. Kan departementschefen
förklara, att dessa förband äro
utrustade med närpansarvapen i enlighet
med gällande krigsorganisation, och
kan departementschefen försäkra kammaren,
att tillgången på ammunition för
dessa vapen är tillfredsställande?

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Herr Lundgren har rätt, när han fann
mitt yttrande om skjutning med stridsammunition
ofullständigt. Jag tycker att
det är mycket väsentligt, att den värnpliktige
lär sig vapnet och lär sig skjuta
med det, så att han kan bedöma sin
träffsäkerhet. Han skjuter då med övningsammunition.
Projektilen drives
fram mot ett mål, och han kan då alltså
uppöva sin skicklighet att träffa. Ett senare
moment är vad som händer vid
träffen. Men det påverkar naturligtvis
också avskjutandet av skottet, och herr

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén.
Lundgren har alldeles rätt i att man
måste lära soldaterna alt handskas med
stridsammunition, så att de inte bli nervösa,
när de skjuta därmed. Detta var
ett led i resonemanget, som jag skulle
ha tillagt i min diskussion nvss med
herr Ohlon, men i hastigheten glömde
lag faktiskt bort det.

Sedan vill jag siiga, att jag inte är
beredd att — utöver vad jag anfört i
mitt interpellationssvar — nu besvara
någon av de frågor som herr Lundgren
här har ställt.

Herr PETRÉN: Herr talman! Genom
herr Ohlons interpellation ha kommit i
dagen allvarliga brister i vår försvarsberedskap.
Erfarenheterna från andra
världskriget ha ju klart visat, vilken avgörande
betydelse det har för ett lands
försvarsmöjligheter att äga tillgång till
närpansarvapen. Någon ny sådan utrustning
har ännu knappast kommit i bruk
i vårt försvar. Övningsammunition finnes
sålunda nästan icke att tillgå ens i
de befälsutbildningskurser, som för närvarande
pågå för plutonchefer och kadetter.
Hur det står till med stridsammunitionen,
får väl lämnas utanför denna
diskussion, men man har ganska svårt
att känna sig lugn på den punkten.

Vad bero nu dessa förseningar på?
Inte bero de på brist på medel. Riksdagen
har anvisat sådana, och som vi veta
har det blivit en ganska stor anhopning
av reservationsmedel för krigsmateriel.
Man kan inte heller klaga på beredvilligheten
hos industrien. Industrien har
— så snart det begärts och det överhuvud
taget varit möjligt — givit företräde
åt tillverkning av krigsmateriel,
och detta trots att det ur vanlig industriell
synpunkt många gånger inte är så
önskvärda order för industrien, framför
allt på grund av att eu viss osäkerhet
vidlåder dessa beställningar. Ändringar
i tillverkningsbestämmelser, begäran om
avbrytande av tillverkningen och till och
med annullering'' av orderna äro icke
några direkt ovanliga företeelser.

Att det klickat i fråga om planläggning
och samarbete mellan arméförvaltning -

ens tygdepartement och krigsmaterielverket
är uppenbart. Konstruktionsarbetet
och experimenten borde ha forcerats
mera när det gäller de nya vapnen,
och man borde, när så hade behövts,
ha satt in större resurser. Läget har ingalunda
varit så gott som försvarsministern
tidigare framställt det bär i riksdagen,
och jag vill härvidlag anknyta till
vad försvarsministern sade i debatten
den 16 mars 1949. Försvarsministern
anförde, att den anskaffningsplan, som
då förelåg, var jämförelsevis tillfredsställande.
Han tilläde, att det visserligen
fanns stora brister, men att materiel
av olika slag — inklusive de nya konstruktionerna
och ammunitionen till dem
— skulle komma fram inom en relativt
näraliggande framtid. Detta var i mars
1919. Vi äro nu komna ett gott stycke in
på 1951, och det har således inte gått så
som försvarsministern väntade sig och
uttalade i riksdagen. Det verkliga läget
är väl det, att ett mycket viktigt behov
inom vår försvarsberedskap har blivit
eftersatt, och detta under ett mycket allvarligt
världsläge.

Vad som här relaterats är inte enstaka
händelser. .lag behöver bara erinra om
interpellationsdebatterna i denna kammare
angående stridsvagnsminorna och
maskinparken för vår ammunitionstillverkning,
där tillsynen blivit försummad.

Försvarsministern bör inte stå främmande
för de organisatoriska ofullkomligheterna
hos de organ som ha att handlägga
dessa frågor. Överbefälhavaren
anförde i en skrivelse redan den 10
januari 1946 bland annat, att vissa allvarliga
olägenheter i den år 1943 fastställda
förvaltningsorganisationen framkommit,
av vilka den allvarligaste vore
oklarheten rörande fördelningen i fråga
om uppgifter, befogenheter och ansvar
mellan krigsmaterielverket och övriga
centrala förvaltningsmyndigheter. Förvaltningsutredningen,
som har haft att
granska dessa förhållanden, har också
levererat en skarp kritik och lagt fram
förslag till ändringar. Förvaltningsutredningen
avlämnade sitt betänkande
den 30 november förra året och anförde

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

däri på s. 33 bland annat följande: »Såsom
överbefälhavaren framhållit, har
systemet även medfört oklarhet i ansvarsfördelningen
och svårigheter att
klarlägga orsakerna till hegångna misstag
och uppkomna leveransförseningar.»
Debatten i dag har väl just visat, hur
svårt det har varit att nu i efterhand
klarlägga orsakerna till leveransförseningarna.
Åtminstone känner jag mig för
min del inte tillfredsställd med de förklaringar
som här ha lämnats, men jag
förstår väl, att det med rådande organisation
är stora svårigheter att ge nöjaktiga
förklaringar.

Jag skulle vilja fråga herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet:
När beräknas riksdagen få tillfälle att
behandla förslag till ändrade organisationsformer?
Förvaltningsutredningens
betänkande är daterat den 30 november,
och detta är ett utomordentligt viktigt
område, där man icke får dröja.

Av vad som har kommit fram i denna
interpellationsdebatt har jag fått det intrycket,
att försvarsministern inte har
ägnat dessa frågor den uppmärksamhet
de äro värda och inte heller satt in den
kraft som behövs för att rätta till brister
som påträffas samt att de uppgifter försvarsministern
tidigare har lämnat här i
riksdagen ha varit alltför optimistiska.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Det
är mycket som förvånar i denna fråga
eller — för att använda försvarsministerns
eget uttryck — i detta mål. När
jag läste i tidningarna den 5 april, att
försvarsmistern anmodat chefen för armén
att av inspektören för infanteriet
inhämta »i tjänsteväg avgiven rapport
rörande de förhållanden med avseende
på tillgången på vissa slag av vapen och
ammunition för utbildningen in. m., som
av denne berörts i vissa pressuttalanden»,
blev jag i högsta grad förvånad.
.lag trodde nämligen, herr talman, och
log för alldeles givet, att innehavaren
av försvarsministerposten — särskilt den
nuvarande innehavaren, som suttit på
denna viktiga post i så många är — inte
kunde vara okunnig om hur det förhöll

Ang. skjututbildningen inom armén.

sig med frågor av sådan vikt, som överste
Meyerhöffer hade berört i sitt tidningsuttalande
föregående dag.

I herr Meyerhöffers uttalande hade
ju framhållits, att knappast ens någon
högre befattningshavare ännu själv hade
skjutit ett skarpt pansarskott och inte
heller skjutit med stridsammunition till
raketgevär eller granatgevär, lika litet
som deras underlydande militära personal.
Likaså hade framhållits, att den då
inneliggande åldersklassen värnpliktiga
endast till en mycket ringa del hade
skjutit med övningspansarskott. Slutligen
påtalades ju, att leveranserna av övningsammunition
till raketgevär hade
försenats i sådan grad, att denna icke
— såsom avsetts — kunde komma till
användning hösten 1950 vid repelitionsövningarna,
utan först nu till våren vid
rekrytutbildningen.

Jag upprepar, att min förvåning var
mycket stor, enär jag av statsrådet Vougts
skrivelse till arméchefen måste få den
uppfattningen, att dessa saker voro obekanta
för landets försvarsminister. Av
arméchefens redogörelse har emellertid
nu framgått, att försvarsministern och
regeringen »kontinuerligt orienterats om
läget beträffande vapen- och ammunitionsleveranser,
tillgång in. m.» Något annat
borde ju inte heller vara att vänta i
frågor av sådan vikt. Men detta måste
alltså tolkas så, att statsrådet i förväg
visste svaret på de frågor som han nu
framställde officiellt. Att statsrådet infordrat
en förklaring, blir under sådana
förhållanden så mycket oförklarligare.

Jag går emellertid vidare. Den nu lämnade
offentliga redogörelsen från infanteriinspektören
ger ju en ytterst skrämmande
bild av det aktuella läget inom
denna gren av vårt försvarsväsen, liksom
också av de allvarliga försummelser som
försvarsministern måste anses ha gjort
sig skyldig till genom att inte i tid ingripa
på erforderligt siitt för att få fram
denna materiel, som är nödvändig redan
ur utbildningssynpunkt. Jag hänvisar
här till herr öhlons sju frågor.

Det förefaller mycket beklagligt, herr
talman, att man kunnat tillåta, att de
miljarder, som vi måste offra på för -

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén,
svaret, till en del få en användning av
så föga praktiskt värde som blivit fallet
på grund av ammunitions- och vapenbristen
inom flera områden.

Innehållet i den hemliga redogörelse,
som samtidigt lär ha avgivits till försvarsministern,
är helt naturligt okänt
för mig liksom för andra oinvigda. Jag
tycker emellertid att allvaret i dagssituationen
framgår med tillräckligt skrämmande
tydlighet redan av de handlingar
som äro offentliga.

Det är svårt att undertrycka den frågan,
hur det över huvud taget har kunnat
gå därhän och hur det över huvud
taget är möjligt, att försvarsministern
inte heller låtit riksdagen få kännedom
om alla dessa leveransförseningar, trots
att de gjort sig gällande under flera år
och alltså under lika lång tid allvarligt
ha förryckt utbildningen och upprustningen
inom försvaret.

I försvarspropositionen till förra årets
höstriksdag talade försvarsministern om
sina eller regeringens »fortsatta ansträngningar»
att påskynda ifrågavarande
materielleveranser. Det måste vara
av största intresse för riksdagen att efter
vad som nu bär blottats få närmare
redogörelse för vari dessa kraftansträngningar
bestått, eftersom resultatet blivit
så utomordentligt dåligt. Jag hoppas, att
inte ens herr försvarsministern anser,
att den redogörelse som bär influtit i
detta avseende i hans interpellationssvar
här är till fyllest ur riksdagens synpunkt.

Genom den redogörelse, som arméchefen
och inspektören för infanteriet
nu lämnat, har riksdagen emellertid fått
åtminstone någon inblick i bristerna
inom denna gren av försvarsväsendet.
Det kan inte undvikas, att man inför vad
som här uppdagats måste fråga, huru
det förhåller sig inom andra grenar av
samma försvarsväsen, vilka inte berörts
i interpellationen. Jag vet inte, om det
är en överdriven begäran, men jag tycker
att riksdagen — med anledning av
vad som här har blottats — borde ha
rätt att kräva att utan tidsutdräkt få
en objektiv redogörelse för det aktuella
läget inom samtliga grenar av vårt för -

svar. Här har talats om minor m. m.
—• jag skall inte gå in på andra exempel.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga, att det egentligen är mycket anmärkningsvärt,
att en interpellation av
denna art skall behöva framställas här
i riksdagen. Nog borde väl god ordning
ha krävt, att riksdagen från regeringen
på regeringens eget initiativ på ett annat
sätt hade i denna viktiga fråga fått
den information, som nu direkt begärts
från riksdagshåll på grund av vissa uppgifter
som kommit fram i pressen.

Jag skall inte alls ingå på detaljuppgifterna
i den Meyerhöfferska redogörelsen
— herr Ohlon har redan utförligt
uppehållit sig vid den. Jag vill för
min del endast erinra om att inga ordentliga
utbildningsplaner ännu ens tyckas
ha kunnat utarbetas, då man på
grund av ammunitionsbristen saknat erfarenhet.
Inga försök ha heller kunnat
företagas för att klarlägga, vilken billigare
ammunition och vilka hjälpvapen
som måste användas i besparingssyfte.

Herr statsrådet sade i sitt genmäle till
herr Ohlon, att vi i varje fall nu ha
kommit över det värsta. Det torde väl
vara riktigt. Men därmed är inte sagt,
att detta på något sätt är tillräckligt.
Ännu mindre är väl därmed sagt, att
delta kan räknas herr statsrådet till förtjänst.

Jag nöjer mig med dessa randanteckningar
och vill till slut även jag uttala
min förundran över alt försvarsministern
både inom och utom vårt
land i föredrag efter föredrag har vågat
låta påskina, att allt vore så utomordentligt
väl beställt inom vårt försvarsväsen,
ja, vi skulle ju till och med ligga
långt framför det stora flertalet andra
nationer.

Jag misstänker starkt — och jag beklagar
djupt, herr talman — att efter
vad som nu blottats inom denna gren
av vårt försvar det säkerligen blir mycket
svårt för riksdagen och för det svenska
folket att i fortsättningen våga sätta
sin tillit till de uppgifter, som hädanefter
komma att lämnas från samma håll.

I detta sammanhang kan jag inte, herr

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 11.

talman, underlåta att återföra i minnet
ett uttalande för ett par månader sedan
av inrikesministern, Iierr Mossberg, om
vikten av att i fredstid ge allmänheten
en så korrekt och realistisk kännedom
om det faktiska försvarsläget, att vårt
folk kan få eu stark känsla av att man
kan lita på de meddelanden som lämnas
från myndigheterna. Jag vill gärna
citera några rader ur pressreferatet av
statsrådet Mossbergs uttalande i frågan:
»Enligt de svenska uppfattningarna är
det av särskild vikt att bygga upp det
egna folkets motståndsvilja genom att i
fredstid bibringa folket en absolut förvissning
om att det kan lita på de meddelanden
från myndigheterna som via
press och radio eller i nödfall på annat
sätt når det. Allmänheten måste genom
egen erfarenhet ha kommit fram till att
den kan tro på de uppgifter den på detta
sätt får samtidigt som den i tid måste
ha lärt sig att förstå att man i krigstid
av militära skäl inte kan tala om allt
lika öppet som under fred.»

Det förefaller åtminstone mig, herr
talman, som om vi ännu hade mycket
långt kvar, innan i varje fall försvarsministern
kan sägas i handling ha gjort
dessa statsrådet Mossbergs kloka ord till
sina.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! De föregående
anförandena hade kanske inte givit mig
någon speciell anledning att blanda mig
i denna diskussion, men det anförande
som kammaren nvss lyssnade till var
beklämmande ur många synpunkter.

Om det svenska folket skulle tro, att
här ha blottats en rad mycket allvarliga
missförhållanden, som tydligen de
ansvariga myndigheterna och landets
försvarsminister hittills skulle ha dolt
för den svenska riksdagen, och om man
på grund därav — såsom herr Lundqvist
antydde — kunde ha anledning att befara,
att det fanns många andra områden,
inom vilka de militära myndigheterna,
försvarsministern och regeringen
på samma sätt skulle ha missbrukat det
förtroende, som allmänheten har rätt

Ang. skjututbildningcn inom armén.

att ställa på dem som förvalta nära en
och en halv miljard av det svenska folkets
årliga inkomster —- ja, då är det
riktigt, herr talman, att det skulle sprida
sig en känsla av defaitism och vanmakt.

Men det kan inte förhålla sig så, att
alla de offer som bringas för vårt försvar
är o förgäves. Jag tror tvärtom att
det är riktigt som försvarsministern säger,
att man i stort sett kan ge de militära
myndigheterna ett gott betyg. Att
det förhåller sig så har bland annat den
alltjämt sittande försvarsutredningen
haft anledning att begrunda, när den
haft att pröva vilka besparingsmöjligheter
som finnas inom det svenska försvaret.
Om det skulle vara så som herr
Lundqvist här försökt göra gällande, att
det råder ett allmänt vanstyre på detta
område, skulle det väl ha varit lätt för
den civila kommissionen att peka på
område efter område och med fog säga:
Där får Sveriges folk inte full valuta för
de väldiga summor, som offras på vårt
försvar.

Herr talman! Jag har velat säga detta,
tv jag tror att det för hela vår försvarsfrågas
fortsatta behandling är nödvändigt
att slippa höra sådana obestyrkta
anklagelser, som nyss riktades mot de
militära myndigheterna och landets försvarsminister.

Vad det här är fråga om är ju att vi
ha kommit in i en — om jag så skall
uttrycka saken — ömsningsprocess. Det
gäller att tillgodogöra sig de erfarenheter,
som vi själva och andra stater ha
gjort under kriget beträffande bekämpandet
av vapen, som vi få räkna med
att en fiende kommer att sätta in om vi
bli angripna. Det svenska folket har ju,
som socialministern brukar säga, anlag
för ett perfektraseri, som gör att allting
skall vara så ytterst vid förberett innan
vi våga sätta i gång på allvar. Det konstruktionsarbete,
som ligger bakom beställningen
av de nya vapnen, har därför
tagit längre tid än man hade anledning
att räkna med från början. Det är
beklagligt om vi konuna in i en kris
inom den närmaste tiden — mycket beklagligt.
Men å andra sidan kanske det
inte är så konstigt att de militära myn -

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén.

digheterna ha velat anstränga sig för
att få fram så goda konstruktioner, som
över huvud taget varit möjligt. Andra
omständigheter ha av arméchefen redovisats,
bl. a. den explosion, som medfört
ytterligare fördröjningar.

Jag skulle vilja säga att för den som
verkligen -— och tydligen i motsats till
herr Lundqvist — tagit del av interpellationssvaret
har det givits ett klarläggande
besked. Det kan påpekas, att
det som herr Lundqvist kallar för »en
skrämmande bild», det kallade herr
Ohlon nyss för en försvarsministerns
»skönmålning» av förhållandena. Vad är
då sant? Jag tror att sanningen ligger
ungefär mitt emellan, som den alltid brukar
göra. Vi ha bär fått en sann bild
av situationen —• vad som framkommit
klarlägger att allt av de skäl jag nyss
nämnde hittills icke varit tillfredsställande,
det klarlägger att vi nu äro på
väg mot ett hyggligare tillstånd, att fabrikationen
är i gång och att vi därför,
såvitt jag kan bedöma det om jag läst
arméchefens rapport riktigt, för varje
dag komma i ett hyggligare läge när det
gäller de moderna vapen, som skattebetalarna
måste kunna anse vara värda
de uppoffringar, som de göra för att få
dem.

Låt mig också säga, att jag är glad
över den ton i vilken arméchefens yttrande
var givet. Där fanns intet försök,
såvitt jag läst det riktigt, att dölja någonting.
Där funnos inga undanflykter.
Han tog ansvaret för det han bar ansvaret
för såsom en karl skall göra, och
jag tror att han därigenom har gjort sig
ytterligare förtjänt av den respekt han
tidigare tillvunnit sig. Det var intet försök
att vältra över ansvaret vare sig på
underordnade myndigheter eller på civila
myndigheter eller på politikerna.
Som grund för ett fortsatt samarbete i
försvarets tjänst tror jag att vi skulle
kunna lägga det yttrandet, och som ett
uttryck för vad man bör eftersträva.

Jag har velat säga detta, herr talman,
på detta stadium av debatten. Innan herr
Lundqvists anförande kom, gjorde jag
närmast den reflexionen, att här fanns
icke ens ett eko av den pressdebatt, som

föregått interpellationen. Jag tror att det
hade varit riktigt om ekot inte kommit.
Jag tror att denna pressdebatt bär varit
djupt orättfärdig mot landets försvarsminister.

När jag nu har ordet vill jag dessutom
säga, att det kanske inte är så lätt att
nu, år 1951, tänka igenom vad vi faktiskt
ha varit med om när det gäller försvarsfrågan.
När freden kom skedde ju
i nästan alla demokratiska länder en
nedrustning, man kan lugnt säga en nedbrytning
av de demokratiska staternas
försvarskrafter. Det var väl många som
tyckte att det var bra att så resolut vräka
bort de militära organisationer, som
kriget mot Tyskland tvingat fram i de
demokratiska staterna. Jag tror inte att
vi i vårt land tyckte att det var så klokt,
och i motsats till andra länder behöllo
vi vår organisation. I motsats till andra
länder ha vi till och med tillåtit oss att
fortsätta förbättrandet av vårt försvar.
Jag tillåter mig också att säga — och
det hade de som kalla sig försvarets speciella
vänner haft anledning att tänka
på — att de avvägningsproblem, som
oavlåtligt uppstått emellan behovet av
att tillgodose civila ändamål och önskemålet
att det svenska försvaret skulle få
behålla en väsentlig del av sin slagkraft,
ha satt landets försvarsminister inför
mycket besvärliga avgöranden. Jag tror
att vi kunna säga, att han har löst de avvägningarna
på ett sätt, för vilket åtminstone
.försvarets målsmän skulle ha
anledning att visa sin tacksamhet på annat
sätt än genom att instämma i yttranden
av den typ, som ha föranlett
statsministern att nu ta till orda.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle): Jag
tror att hans excellens herr statsministern
har något missuppfattat innebörden
av herr Ohlons anförande, ifall
herr statsministern vill göra gällande,
att herr Ohlon menade att det var en
skönmålning av läget som hade framkommit
i de rapporter vi fått från arméchefen
och inspektören för infanteriet.
Jag tror att herr Ohlon delar
min uppfattnig om att det i stället var

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

en skrämmande bild av läget, som vi
där ha fått. Däremot var nu som så
ofta förr försvarsministerns anförande
värt karakteristiken skönmålning av
<let faktiska läget.

Vidare ber jag att till herr statsministern
få säga, att jag inte alls talat
om något allmänt vanstyre inom försvaret,
liksom inte heller på något annat
område. Vad jag sagt är endast, att
när det, på sätt som här skett, alltså
genom en tidningsartikel, blottas så
många brister på ett område inom vårt
försvar, vilket ju även försvarsministern
har vidgått, är det ganska naturligt
att man gör sig den frågan: Hur
är det på andra områden? .lag undrar
hurudan den människa skall vara beskaffad,
som inte ställer den frågan.

Detta är någonting helt annat än vad
statsministern själv talade om. Skälet
till att en sådan undran gjort sig gällande
ligger inte hos mig; det ligger
enligt min mening under alla förhållanden
hos regeringen och främst försvarsministern,
tv det hade enligt mitt förmenande
varit en skyldighet från regeringens
sida att själv ta initiativ till
alt lämna riksdagen informationer om så
viktiga förändringar till det sämre, vilka
inträffat på grund av omständigheter
av olika slag.

Denna uppfattning bär jag, och jag
går inte med på att jag på något sätt
gjort mig skyldig till någonting som i
och för sig är anmärkningsvärt.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Hans excellens herr statsministern
betonade särskilt som förklaring
till förseningarna det förhållandet, att
man sökt komma fram till perfekta konstruktioner.
Ja, det är naturligt att man
försöker komma fram till perfekta konstruktioner,
men detta får väl inte gå
ut över den omedelbara beredskapen i
(ten kritiska tid vi nu leva i.

Vad som här diskuterats gäller för
övrigt inte enbart nykonstruktioner
utan även äldre konstruktioner. Jag
kan som exempel nämna pansarskott,
vars modell fastställdes år 1945. Knap -

Ang. skjututbildningen inom armén.

past några ändringar ha mig veterligt
sedan dess gjorts, utan det är alltjämt
samma modell. Ändå ha vi hrist på övningsammunilion
av pansarskott, och
ännu är det ingen som lossat ett skarpt
pansarskott.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag ber om ursäkt för att jag återigen
tar till ordet, men jag måste faktiskt
säga ett par ord till herr Lundqvist. I
första hand tycker jag att det kanske
hade varit klokare — jag ansluter mig
då till vad statsministern nyss yttrade
— att herr Lundqvist justerat sitt anförande
sedan han hört mitt interpellationssvar.
Då skulle han inte ha talat
så fullständigt ut i luften som han nu
i vissa avseenden gjorde.

Herr Lundqvist kritiserade mig för
att jag inhämtat yttrande av infanteriinspektören
med anledning av vad han
sagt i pressen. Jag har här ett klipp
ur Dagens Nyheter för den 4 april 1951.
Det är tidningen som har intervjuat infanteriinspektören,
som inleder sitt uttalande
på följande vis: »Överbefälhavaren,
försvarsstabschefen, arméchefen,
arméstabschefen, generalfälttygmästa.
ren, infanteriinspektören in. fl. högre
befattningshavare ha aldrig själva skjutit
ett skarpt pansarskott och inte heller
skjutit med stridsammunition till
raketgevär eller granatgevär, lika litet
som deras underlydande militära personal»
— det skulle alltså betyda att ingen
över huvud taget skjutit ett skarpt
skott — »säger infanteriinspektören
överste Alf Meyerhöffer vid ett samtal
med Dagens Nyheter i anslutning till
den aktuella diskussionen om utbildnigen
i fråga om pansarbrytandc vapen
och bristen på ammunition.»

Herr Lundqvist måste väl ändå erkänna
det berättigade i att jag tyckte
att det skulle vara ganska intressant att
få de här angivna synpunkterna utvecklade
i tjänsteväg, i en officiell rapport
från infanteriinspektören till lians närmaste
chef. Tv vilken roll skall man
tillmäta det förhållandet, att överbefälhavaren
och infanteriinspektören själva
inte skjutit ett visst antal pansar -

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén.

skott? Det är en punkt som stod i ingressen
till herr Ohlons interpellation,
men som alldeles kommit bort i fortsättningen.

Här finns med andra ord åtskilliga
saker och ting, beträffande vilka jag
tycker att infanteriinspektören i vanlig
tjänsteordning skulle utveckla sina synpunkter,
och det var därför jag begärde
att han skulle inge ett yttrande genom
arméchefen, vilket han också gjorde.
Det måste i alla fall vara något slags
skillnad mellan arméchefens och infanteriinspektörens
uppläggning av detta
ärende, eftersom den ene efter den
andre av de talare, som här vilja komma
åt i första hand mig, men även de
militära myndigheterna, gång efter annan
citera pittoreska formuleringar ur
infanteriinspektörens tidningsuttalande,
där han klagar över att värnpliktiga
inte ha fått den utbildning det gäller
t. o. m. vid en tidigare tidpunkt än
vapnen beräknades ursprungligen vara
färdiga. Nog var det väl ganska värdefullt
att vi fingo en ordentlig klarläggning
av saken och inte bara upplysning
i den formen, herr Lundqvist? Det
skulle väl herr Lundqvist ändå kunna
erkänna.

Nu ha vi fått en klarläggning vilken,
som jag redan antytt, blivit fullständig.
Då är frågan huru mörk vi behöva anse
framtiden vara. Jag har inte gjort någon
skönmålning i mitt interpellationssvar.
Jag bär däri helt och hållet återgivit
vad arméchefen sagt mig och inte
tillagt någonting, inte ens något omdöme
beträffande utsikterna för framtiden.
Det skulle herr Lundqvist ha upptäckt
om herr Lundqvist gjort sig besvär
med att lyssna till interpellationssvaret
innan han avgav sina omdömen uppe
från stockliolmslänsbänken.

Herr Lundqvist sade vidare, att regeringen
borde ha underrättat riksdagen
om de förändringar till det sämre som
ha ägt rum. Förändringar till det sämre!
Men det är väl ändå så, att vi oavbrutet
hålla på att förbättra vår vapenutrustning,
eller hur? Det är utan tvivel på det
sättet, att vi undan för undan skaffa oss
bättre vapen och bättre ammunition och

att vi följaktligen bli alltmer stridsdugliga.
Detta kan väl inte vara någon förändring
till det sämre?

Däremot är det riktigt att vi upplevat
en viss besvikelse beträffande möjligheten
att genomföra det anskaffningsprogram,
som de militära myndigheterna
ställt upp för sig. Om herr Lundqvist
vill beteckna det som en förändring till
det sämre, kan ju detta möjligen vara
riktigt. Men över huvud taget använder
man uttrycket »brist» på ett sätt som
kan ge upphov till missförstånd. Om vi
plötsligt komma i besittning av en ny
revolutionerande vapenkonstruktion,
som vi tro oss kunna lägga till grund för
en anskaffning om exempelvis två år, ha
vi plötsligt fått en brist, som naturligtvis
är hundraprocentig. Vi ha en brist på
ammunition till raket- och granatgevär,
emedan det uppstått ett önskemål att vi
skulle ha sådan ammunition inom en
viss tid. Man bör i alla fall använda uttrycket
brist med en smula försiktighet,
så att man inte talar så mycket om
brist att man får vårt folk att tro att
hela vårt försvar, som kostar så oerhört
mycket pengar, är odugligt.

Jag har gång efter annan här i kammaren
framfört ett önskemål att man i
statsutskottet ägnar all tillbörlig uppmärksamhet
åt alla de uppgifter, som de
militära myndigheterna kunna ge beträffande
tillståndet inom vårt försvar,
och herr Lundqvist vet mycket väl att
ingen har för avsikt att vägra riksdagen
några som helst uppgifter, även om han
till äventyrs skulle kunna det. Följaktligen
finner jag inte att den misstro, som
herr Lundqvist här givit uttryck åt, har
något som helst fog för sig.

Vidare skall jag he att få besvara en
konkret fråga av herr Peirén. Han ställde
frågan: När kan riksdagen beräknas
få förslag till en ny organisationsform?

Jag anförde i mitt interpellationssvar,
att överbefälhavaren tagit kontakt med
de olika myndigheterna i avsikt att försöka
få fram ett förslag, som skulle avges
till regeringen före den första juli. Och
om det finns möjlighet att få fram denna
sak till höstriksdagen, skall ett förslag
då komma.

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Endast ett par ord till försvarsministern! Vi

måste ändå vara överens om att i
allt väsentligt ha de uppgifter, som inspektören
för infanteriet lämnat, visat
sig vara riktiga. Detta framgår såväl
av hans officiella rapport som av arméchefens
yttrande.

Statsrådet ansåg att det var önskvärt
att få en fullständig klarläggning av frågan,
och i detta avseende delar jag helt
och hållet försvarsministerns uppfattning.
Jag är bara förvånad över att det,
när det gäller så utomordentligt viktiga
saker som det här är fråga om, inte
fanns tillräckligt material i försvarsdepartementet,
utan att man fick skicka ut
en fråga till underordnade för att höra
hur det förhöll sig. Det gällde väl här
ändå ingen nyhet för försvarsministern,
så vitt jag kan förstå.

Försvarsministern ville inte gå med på
att här skulle ha försiggått en utveckling
till det sämre. Han menade att här går
det uppåt — det blir bättre och bättre
dag för dag. Detta är ganska märkligt,
då det av rapporten framgår t. ex., att
den årsklass som gjorde den första värnpliktstjänstgöringen
1949—1950 praktiskt
taget saknar utbildning i pansarvapnens
bruk. Nog måste väl detta anses
vara en försämring i förhållande till
vad man räknat med, då riksdagen anslog
medel för detta ändamål. I varje
fall har man utgått ifrån att denna utbildning
då skulle ha bedrivits. Det har
också i fortsättningen skett en eftersläpning.

Herr HEDMAN: Herr talman! Jag begärde
ordet, när herr Ohlon höll sitt
första anförande. Jag fäste mig då särskilt
vid samma avsnitt som statsministern,
nämligen vid den av herr Ohlon
framställda frågan: Vad skola vapnen
tjäna till om det inte finns någon ammunition?
Försvarsministern klarlade
ju frågan i en replik senare. Det var
också en annan passus i herr Ohlons
replik till försvarsministern, som jag
fäste mig vid.

Ang. skjututbildningen inom armén.

Jag måste påstå, att enbart framställandet
av denna fråga tyder på att herr
Ohlon fått en mycket undermålig information
i fråga om hur skjututbildning
går till. Herr Ohlon tycks betrakta skarpskjutning
som det främsta medlet vid
skjututbildningen. Så är ingalunda förhållandet,
utan det viktigaste utbildningsskedet
när det gäller skjututbildning
med olika vapen är det förberedande
stadiet. Det fordras ett mycket
ingående förberedelsearbete, och själva
vapnen måste finnas för att över huvud
taget få till stånd denna förberedande
skjututbildning. För den förberedande
utbildningen är man alltså i stort behov
av att ha vapen, även om man inte har
tillgång till ammunition.

Jag är visserligen ingen yrkesmilitär,
men jag har dock en smula erfarenhet
på detta område. Jag har varit underbefäl
och senare tjänstgjort aktivt i hemvärnet
under elva år, och därför blev
jag överraskad när herr Ohlon i sin senaste
replik med anledning av försvarsministerns
förklaring på denna punkt
yttrade, att försvarsministern kunde fråga
officerskåren, som i så fall skulle
understryka herr Ohlons uppfattning. Är
läget detta skulle det enligt den uppfattning
jag har inte betyda att vi behövde
någon ny försvarsminister utan att
vi behövde en ny officerskår. Och det
kan kanske bli en smula besvärligt att
trolla fram en sådan i nuvarande situation.

Det var denna sak jag ville beröra, ty
jag ansåg att det yttrande herr Ohlon
fällde i sin replikväxling med försvarsministern
kunde ge en skev bild av huru
förhållandena på detta område i verkligheten
ligga till.

Herr BERGVALL: Herr talman! För
den som i alla tider har varit intresserad
av svenskt försvar och svensk försvarsberedskap,
särskilt under allvarliga
tider, har det funnits fullgod anledning
att med mycket stort intresse följa den
debatt, som tidigare förts utanför detta
hus och i (lag i första kammaren. Ty vi
äro — det kunna vi inte dölja — inne

Nr 11.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén.

på ett för vår försvarsberedskap utomordentligt
viktigt problem.

Jag blev, när jag hörde försvarsministerns
senaste anförande, bedrövad över
det markerade sätt på vilket han ville
bagatellisera vad som här skett — i det
avseendet kanske hans senaste anförande
något skilde sig'' från hans tidigare.
Man har i det här sammanhanget all anledning
att tala om brister i vårt försvar,
vilka först nu hålla på att fyllas
och som ännu, det framgår mycket tydligt
för den uppmärksamme läsaren av
interpellationssvaret, äro långt ifrån
fyllda. Huvudintrycket av dagens debatt
är, det framgår både av de yttranden
som avgivits av de militära myndigheterna
och av det interpellationssvar, som
lämnats, och ännu starkare och mera
markant av de inlägg som ha gjorts i
debatten, att det har förekommit en serie
mycket allvarliga förseningar i fråga om
anskaffandet av vissa vapen och den till
vapnen hörande ammunitionen — förseningar,
som än i dag inte annat än
delvis äro reparerade. Dessa förseningar
ha i vissa fall betytt omöjliggörande av
övningar, i andra fall en stark försvagning
och en stark begränsning av övningarna.

Jag tror inte att man skall bagatellisera
en sådan sak. Jag tror inte heller
att man, för att citera statsministern,
kan säga, att om vi hade kommit in —
jag minns inte precis hur orden föllo
på den punkten — i en krissituation, då
hade »bristen varit beklaglig». Jag tror
att uttrycket beklaglig i detta sammanhang
är ett mycket, mycket svagt uttryck.
Jag anser att man här borde välja
betydligt starkare ord.

Det är klart att vi alla känna tillfredsställelse
över att utvecklingen sedermera
bär gått i rätt riktning, men vi måste
ändå i viss mån fråga oss, varför det
hade gått så illa. Och här vill jag tilllägga,
att det från mina utgångspunkter
och så som jag ser på ett parlamentariskt
styrt samhälle helt enkelt inte går,
såsom det har gjorts i ett par vändningar
från dem som talat från regeringsbänken,
att skjuta de militära myndigheterna
eller ämbetsverken i förgrunden.

Det finns nämligen ett ansvar, utan vilket
ett parlamentariskt styrt samhälle
inte i längden kan existera, och det är
det ansvar, som vilar på dem, som äro
politiskt ansvariga för ledningen av landets
öden.

När statsministern sade alt han respekterar,
att arméchefen visat sig som
eu karl genom att inte försöka vältra ansvaret
över på politikerna, tycker jag att
detta är ett gott betyg åt arméchefen.
Men detta innebär inte, alt de politiskt
ansvariga instanserna inte skulle ha ett
synnerligen stort ansvar. Jag måste fråga
mig: När skall man över huvud taget
kritisera en försvarsminister för att
han gjort sig skyldig till vissa underlåtenhetssynder,
om man inte får lov att
med en viss skärpa i tonen — något som
jag vill understryka — göra det i ett fall
som det föreliggande, där man, såvitt
man får döma av den första sidan i interpellationssvaret,
utan vidare kan konstatera,
att vi omedelbart efter krigsutbrottet
befunno oss i ett relativt gott läge
när det gällde tillgången på ammunition,
men att vi sedan i detta avseende sackat
efter. Den fråga, som onekligen uppställer
sig för var och en, som läser interpellationssvaret,
är: Vad har försvarsministern
gjort för att förhindra uppkomsten
av dessa förseningar? Jag har
inte kunnat finna något annat svar härpå
än det som står nederst på s. 4 och
överst på s. 5, men på detta ställe behandlas
huvudsakligen frågan om prioriteten
för krigsmaterielbeställningar, vilket
jag inte tror i detta sammanhang är
eu huvudfråga; den torde kunna klaras
på annat sätt. Av detta avsnitt framgår
vidare, att försvarsministern haft vissa
fortlöpande konversationer med de myndigheter,
som svara för anskaffningen.
Något sinne för att situationen kanske
påkallar kraftigare insatser visa i varje
fall inte formuleringarna i interpellationssvaret.

Jag vill för min del ärligt och uppriktigt
hoppas, att vi nu ha kommit över
det värsta och att vi skola gå mot bättre
tider i detta och andra avseenden. Men
det finns intet skäl att underlåta att i
denna situation säga ut, att även om det

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

nu händelsevis har gått lyckligt, vilar
det ett tungt ansvar på dem, som ha haft
den egentliga ledningen, om de inte klarare
än som hittills har skett kunna redovisa,
att verkliga kraftinsatser gjorts
i syfte att råda bot på förseningarna.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Det kanske verkar onödigt, men jag''
skulle i alla fall vilja säga eu sak till
herr Bergvall.

Han frågade: När skall man inte —
eller kanske han frågade: När skall man
kritisera en försvarsminister? Jag skulle
vilja säga: »Man skall inte göra det,
när man tillhör folkpartiet!» Ty om
jag ger mig till att granska folkpartiets
inställning i riksdagen och annorstädes
i frågor, som gälla uppbyggandet av
vårt försvar efter kriget, finner jag mig
icke sinnad att ta emot några som helst
snubbor, vare sig av herr Bergvall eller
någon annan folkpartist.

•lag hör inte till dem, som bruka
förse sig med en stor påse med citatskatter.
Jag skulle emellertid, om jag
ville, kunna uppbygga herrarna med
vad som skrevs i folkpartiets press omedelbart
efter kriget och några år senare.
Det var en tidning här i Stockholm,
som varierade temat om den »svage
försvarsministern». Och varför var
han så svag? Jo, därför att han bar
fram till riksdagen de militära myndigheternas
krav på materiel och annat.
Nu kommer herr Bergvall och vill närmast
ge sken av att min »svaghet» skulle
bestå i att jag inte skulle ha tillmötesgått
de militära myndigheternas önskemål
i tillräcklig omfattning!

Jag har roat mig med att leta fram
en i början av7 1948 års riksdag av folkpartiet
såsom grupp väckt motion, alltså
före de händelser, som inträffade i
Tjeckoslovakien och som skapade en
helt annan stämning i försvarsfrågan i
vårt land. .lag hade nämligen framlagt
yrkanden om en viss nedskärning av
anslagen under fjärde huvudtiteln till
följd av alt jag föreslog en förkortning
av övningstiden från 11 till 9 månader.
Motionärerna menade, att försvarsmi -

Ang. skjututbildningen inom armén,
nistern skulle kunna gå betydligt längre
när det gällde att iakttaga sparsamhet
på detta område. I motionen säges:
»Den planerade omfattningen av beredskapsmaterielens
iståndsättning synes
oss böra närmare granskas» -—- alltså i
reducerande riktning. Vidare heter det:
»Därest vissa iståndsättningsarbeten
utan nämnvärd olägenhet för krigsberedskapen
kunna något förskjutas eller
om arbetsmarknads- och materialläget
tvingar till jämkningar i uppgjorda planer
synas oss motsvarande anslagsbelopp
böra inbesparas.»

I motionen heter det vidare: »I fråga
om arméns anslag till övningar m. in.
synes det oss anmärkningsvärt att departementschefen
ansett sig kunna föreslå
en minskning av anslaget med allenast
0,5 milj. till 11,5 milj. kr. samtidigt som
antalet tjänstgöringsdagar för värnpliktiga
beräknas begränsat med 3,3 milj.
Vi inse till fullo betydelsen av effektiva
övningsmöjligheter under den förutsatta
förkortade utbildningstiden. Allt
slöseri måste dock undvikas. På grund
av begränsade övningsmöjligheter i
större förband och genom klok hushållning
med medlen bör enligt vår mening
en tillfredsställande utbildning kunna
anordnas även efter en avsevärd anslagsbegränsning.
»

Vid samma års riksdag förelåg en av
herrar Ståhl och Svensson i Ljungskile
— vilken senare även nu understundom
svingar sitt blodiga svärd; dock i en annan
riktning — väckt motion, vari yrkades
att riksdagen skulle förbjuda
Kungl. Maj:t att ta i anspråk de reservationsmedel,
som då hade hopat sig,
för framställning av ny krigsmateriel
och nya vapen.

Om riksdagen hade följt folkpartiet
vid det tillfället, hade Kungl. Maj:t över
huvud taget icke varit i stånd att sörja
för någonting i fråga om anskaffningav
krigsmateriel utan att dessförinnan
med förnyad omgång begära riksdagens
godkännande för dispositionen av dessa
reservationsmedel. Vi hade under sådana
förhållanden blivit betydligt mer försenade
med leveranserna än vad vi nu i
själva verket iiro.

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén.

Det var tydligen meningen, att den av
herr Ohlin in. fl. väckta motionen —
som kanske också var undertecknad av
herr Ohlon i en i denna kammare väckt
likalydande motion — skulle följas av
en motion med förslag om även andra
anslagsreduktioner längre fram under
riksdagen, när de utbrutna punkterna i
fjärde huvudtiteln togos upp till behandling,
men dessförinnan hade händelserna
i Prag inträffat och stämningen
i vårt land slagit om. Och sedan har folkpartiet
undan för undan kunnat växa
sig in i den nya rollen som den främste
förkämpen för svensk försvarsvilja.

Men, mina damer och herrar, jag
tar inte mot denna bakgrund emot några
snubbor av herr Bergvall.

Herr BERGVALL: Herr talman! Jag
måste uppriktigt säga, att försvarsministerns
förmåga att tala om någonting annat
är storartad. Han talar inte om den
sak, som vi i dag diskutera och som
gäller användningen av medel, vilka
ställts till myndigheternas förfogande
i syfte att åstadkomma vissa prestationer,
utan han diskuterar den försvarspolitiska
frågan i hela dess räckvidd.

Det är understundom möjligt att spara
och även nå ett bättre resultat, trots att
man sparar. Men det berör, som sagt,
inte dagens problem, utan här gäller
det medel, som enligt herr Vougts uppfattning
stått till disposition. I något
anförande har han ju yttrat, att de militära
myndigheterna alltid hade pengar
i överskott och lågo efter beträffande
dispositionerna. Här gäller det alltså
suttet att disponera dessa medel.

Jag har inte givit herr Vougf några
snubbor, utan jag har uttalat en allmän
oro över att regeringen låtit åtskilliga
år gå utan att någonting i verkligheten
åtgjorts.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag skall inte
lägga mig i den historiska diskussionen
mellan herr Bergvall och herr
Vougt. Jag tror emellertid, att den va -

rit mycket upplysande för kammarens
ledamöter, och jag tror inte att herr
Bergvall kommer förbi sitt och sitt partis
förflutna i försvarsfrågan genom så
enkla vändningar som dem som han nu
hade tillfälle att prestera i en treminutersreplik.

Jag tog emellertid till orda för att
saga några ord i anledning av herr Bergvalls
uttalanden om ansvaret och flykten
från ansvaret. Det har aldrig varit
min mening — och, föreställer jag mig,
inte heller försvarsministerns — att vi
på något sätt skulle dra oss undan det
politiska ansvaret för den politik, som
vi föra. Vad som här hänt är ju icke
något sådant försök att dra sig undan
ansvaret; här bär öppenhjärtigt och
utan några som helst hämningar klarlagts
vad som i denna affär inträffat,
huvudsakligen med stöd av det yttrande
som arméchefen avgivit.

Jag sade inte i mitt förra anförande,
att jag ville bagatellisera det inträffade,
utan jag sade, att vi ha varken försökt
att måla mörkt eller ljust. Vi ha varken
försökt att bagatellisera eller förstora,
utan med ledning av de ansvariga myndigheternas
yttranden ha vi för Sveriges
riksdag försökt klargöra vad som
har inträffat. Vi ha heller inte bagatelliserat
följderna av förseningarna. Jag
tror jag använde mycket stackare ord
än herr Bergvall för vad som kunde
ha inträffat, om vårt land under denna
period hade råkat in i en krissituation.
Men det är inte detta diskussionen gäller.
Den redogörelse, som är presterad,
visar att det är av tekniska skäl som
förseningarna ägt rum. Och det har
icke kunnat uppvisas, att det har stått
i de politiska myndigheternas makt att
komma till rätta med dessa tekniska svårigheter.
Detta är vad som har inträffat,
och det är ingen flykt från ansvaret,
herr Bergvall. Vi kunna inte påtaga
oss ansvaret för de tekniska missöden,
exempelvis för den explosion, som arméchefen
talade om. Det är orimligt att
lägga ett sådant ansvar på politikerna.

Jag har velat säga detta, herr talman,
för att det inte skall uppstå någon legendbildning
om att denna diskussion

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

har förts i ansvarsflyktens tecken. Jag
vågar tvärtom påstå, att i denna affär
ha redovisats mer öppet än i kanske
något annat parlament även sådana förhållanden,
som man på andra håll inte
är angelägen att öppet diskutera. Vi ha
tillåtit oss göra det för att klarlägga och
icke för att mörklägga.

Herr OHLON: Herr talman! När jag
förra gången på grund av tidsbegränsningsregeln
blev avbruten, var jag i färd
med att själv besvara en fråga, som jag
hade ställt till statsrådet men som han
tydligen inte av grannlagenhetsskäl ville
ingå på. Frågan gällde dualismen i
arbetet vid ammunitions- och vapenbeställningarna
mellan arméförvaltningens
tygdepartement och krigsmaterielverket.
Vidare gällde frågan, hurudant
samarbetet mellan dessa två verk har varit
beskaffat.

Sedan jag hade ställt den frågan var
det en vän i kammaren, som erbjöd mig
att ta del av 1946 års militära förvaltningsutrednings
betänkande, vilket kom
ut någon gång i höstas och vari man
kan få det besked, som statsrådet Vougt
vägrade att lämna. Betänkandet är undertecknat
av statsrådets statssekreterare
såsom ordförande i utredningen.
Det heter i betänkandet på s. 32: »Det
har sålunda förekommit, att krigsmaterielverket
vid granskningen av det tekniska
underlaget för materielanskaffningen
företagit justeringar i av vederbörande
försvarsgrensförvaltning gjorda
konstruktioner utan att samråd ägt rum
med förvaltningen i fråga. Åtgärderna,
vilka som regel företagits för att bättre
anpassa konstruktionerna efter tillverkningstekniska
krav, ha understundom
lett till att materielen icke funktionerat
på sätt som avsetts. I fråga om leveranskontrollen
har det visat sig, att försvarsgrensförvaltningarna
icke lita på
krigsmaterielverkets kontroll utan i vissa
fall utföra noggrann övervakning av
densamma. De angivna förfaringssätten
medföra mycket dubbelarbete, särskilt
beträffande kontrollverksamheten men
även i fråga om bearbetningen av det

3 Första kammarens protokoll 1051. Nr 14.

Ang. skjututbildningen inom armén,
tekniska underlaget. En påtaglig olägenhet
av den rådande organisationen är,
att tekniska specialister på samma materielslag
måste finnas både inom krigsmaterielverket
och försvarsgrensförvaltningarna.
»

Jag skulle tro att i dessa koncentrerade
satser ha vi att söka åtminstone
en del av förklaringarna till alla de beklagliga
förseningar, som här ha förekommit.

Herr Heuman hade ett pittoreskt anförande
om skjututbildning, som jag inte
skall gå närmare in på. Han menade, att
man gladeligen kunde bedriva skjututbildning
utan ammunition — ett och
annat blindskott kunde man förstås kosta
på sig, men sedan var det inte så
noga, om manskapet fick skjuta med
skarp ammunition eller inte. Men den
uppfattningen hysa tyvärr inte de militära
myndigheterna, ty här ha både arméchefen
och infanteriinspektören sagt
ifrån, att en ordentlig skjututbildning
icke kunnat komma till stånd på grund
av bristen på ammunition.

Herr Petrén ställde en fråga till försvarsministern,
som såvitt jag har uppfattat
ännu inte blivit besvarad. Vi veta,
att ett av de vapen, som det här är
fråga om, nämligen pansarskottet, var
färdigkonstruerat strax efter kriget.
Trots detta lida vi brist på ammunition
även till det här utexperimenterade vapnet.
Jag skulle vilja fråga: Varför? Och
i detta sammanhang kommer jag in på
ett annat spörsmål. I försvarsministerns
svar överst på s. 8 heter det, att skjutning
med stridsammunition givetvis är
dyrbar och måste därjämte begränsas,
när tillgången på sådan ammunition är
ringa.

Jag förstår att statsrådet av sekretessskäl
inte kan gå detta problem närmare
in på livet, men som bekant förhåller
det sig på det sättet, att vårt
äldre pansarbekämpande vapen •— jag
tror att det var 37 mm pvlv — är avfört
från organisationen. De nya vapnen
äro på grund av ammunitionsbristen
inte parata att i dag användas. Jag skulle
därför ytterligare vilja fråga: Om något
skulle hända nu, hur bör då enligt

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. skjututbildningen inom armén.

statsrådets uppfattning pansarförsvaret
genomföras?

Herr HEOMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill betona, att i den förberedande
utbildningen till den s. k. skarpskjutningen
ingå också många moment,
som ta en mycket omfattande tid i anspråk.
Jag skulle vilja uttrycka det så,
att skarpskjutningen kommer som en
examen på den långvariga förberedande
utbildningen. Under tiden före första
världskriget höll man på och körde med
vad man på den tiden kallade den förberedande
målskjutningen timme efter timme
varenda dag. Till slut voro männen
fullkomligt apatiska inför denna utbildning.
Sedan övergick man till övningar
med lös ammunition och därefter till
kammarskjutning.

Jag tror att det tog fyra till fem månader,
innan en rekryt fick lossa ett
skarpt skott. Under denna förberedande
utbildning hade man ändå användning
för själva vapnen, men inte för
någon skarp ammunition. Denna erfarenhet
vann jag under en borgerlig försvarsministers
regeringstid före och under
första världskriget. Jag var då inkallad
till krigstjänstgöring och tjänstgjorde
som lärare vid utbildningen, och det
slog mig att man fortfarande körde med
den förberedande målskjutningen med
lös ammunition och kammarskjutning.
Men knappast någon gång fingo rekryterna
lossa ett skarpt skott.

Det är sålunda icke bara signifikativt
för en socialdemokratisk försvarsminister,
att manskapet inte får lossa skarpa
skott, ty det har förhållit sig på detta
sätt ända från den tid jag trädde in på
den militära banan och även under tiden
därefter, då jag deltagit i annan militär
utbildning.

Jag menar således att det är alldeles
riktigt, att vapnen tagas i bruk för den
långvariga och omfattande förberedande
utbildningen, till dess vi hinna få fram
den skarpa ammunitionen, på samma
sätt som fallet har varit i alla tider hitintills.
Det var därför jag nyss yttrade,
att om officerskåren har samma inställ -

ning som herr Ohlon i denna fråga, är
det en ny officerskår vi behöva, och
inte en ny försvarsminister.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Försvarsministern
yttrade i ett anförande,
att det var felaktigt att tala om brist på
vapen och ammunition. Jag föreställer
mig, att detta försvarsministerns yttrande
icke kan vara riktigt. Det förhåller
sig ju på det sättet, att Kungl. Maj :t fastställer
en krigsorganisation. Sedan denna
krigsorganisation är fastställd, skall
arméns mobilisering ske i enlighet med
de planer, som däri äro uppgjorda. Om
det då icke finns vapen och ammunition
till denna krigsorganisation, måste det,
såvitt jag förstår, betecknas som en
brist.

Nu är, såsom framgår av försvarsministerns
svar på interpellationen, en ny
krigsorganisation fastställd år 1949. Om
mobilisering nu skulle äga rum inom
landet, föreligger det viss brist på närpansarvärn,
och detta måste ju betecknas
som en brist — det kan helt enkelt
inte betecknas såsom något annat än en
brist, såvitt jag förstår.

Vad angår herr Heiimans yttrande,
vill jag säga, att det är väl ändå inte
riktigt att de värnpliktiga utbildas på
det sättet, att de inte få skjuta med
skarp ammunition. Så illa ha vi det inte
ställt i den svenska försvarsmakten. Men
de värnpliktiga, som ryckte ut helt nyligen,
hade icke skjutit ett skarpt skott
med våra nya närpansarvapen, och det
är detta, som är påtalat. Och detta är,
enligt vad statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
själv erkänt, en
brist.

Herr OHLON: Herr talman! Jag vill
bara konstatera, att det icke har lämnats
något svar på frågan, vad det är
som utgör orsak till bristen på ammunition
till pansarskotten.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Det förhåller sig på det sättet, herr

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

Om byggande av bro mellan Eknö och Furusund.

Ohlon, att vi ha en relativt hygglig tillgång
på stridsammunition för pansarskotten.
Men de, som skulle tillverka
övningsammunitionen, ha misslyckats
med tillverkningen, och av den anledningen
dröjer det ytterligare någon tid,
innan bristen häves. Punkt och slut!

Överläggningen förklarades härmea
slutad.

Om byggande av bro mellan Eknö
och Furusund.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
NILSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Franzons interpellation om
byggande av bro mellan Eknö och Furusund,
och nu yttrade: Herr talman! I
en interpellation har ledamoten av denna
kammare herr Franzon frågat mig,
om jag är villig att medverka till att
vägförvaltningen i Stockholms län erhåller
så stor tilldelning av medel från
anslaget till byggande av bygdevägar att
bron mellan Eknö och Furusund kan utföras
under nästkommande budgetår.

Med anledning härav får jag meddela,
att enligt en preliminär beräkning, som
verkställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen i Stockholms
län, skulle ett belopp av 355 000 kronor
kunna avsättas för påbörjande under
nästa budgetår av ifrågavarande brobyggnadsföretag.

Herr FRANZON: Herr talman! Jag har
all anledning att tacka herr statsrådet
för detta svar. Det var visserligen kort,
men så mycket mera positivt. Jag anser
mig inte behöva kommentera detsamma,
utan jag uttalar bara den förhoppningen,
att den preliminära beräkningen kommer
att stå sig och att anslag sedan
kommer att beviljas, så att brobygget
kommer till utförande.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. ifrågasatt höjning av tidningarnas
postbefordringsavgifter.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NILSSON, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Axel Anderssons
interpellation angående ifrågasatt
höjning av tidningarnas postbefordringsavgifter,
erhöll ånyo ordet och anförde:
Herr talman! I en interpellation har herr
Axel Andersson riktat följande frågor
till mig:

1) Anser statsrådet en så stor höjning
av postbefordringsavgifterna för tidningar
som med 50 % lämplig?

2) Anser statsrådet det rätt att på
detta sätt tvinga landsbygdens folk att
betala ett väsentligt högre pris för en
daglig tidning än städernas invånare?

Såsom framgår av den nyligen avlämnade
propositionen angående höjning av
vissa postavgifter har jag tillstyrkt den
av generalpoststyrelsen föreslagna höjningen
av postbefordringsavgifterna för
tidningar med 50 procent. Eftersom en
närmare redogörelse för skälen för denna
höjning lämnats i propositionen, skall
jag nu endast ange de viktigaste synpunkterna
på de framställda frågorna.

Jag vill då först påpeka, att tidningsavgifterna
även med den föreslagna höjningen
endast delvis komma att täcka
postverkets kostnader för tidningsdistributionen.
Utan att vilja ifrågasätta skälen
för den särställning i taxehänseende,
som tidningsutgivarna intaga i förhållande
till postverkets övriga kunder, anser
jag mig dock böra framhålla, att man
icke helt får lämna de affärsmässiga synpunkterna
åsido vid bedömandet av det
ekonomiska mellanhavandet mellan postverket
och tidningsföretagen. När postverket
och Svenska tidningsutgivarförcningen
nu enats om en provisorisk avgiftshöjning,
som täcker de senast inträdda
kostnadsstegringarna för tidningsrörelsen
och därjämte i någon mån
ytterligare minskar förlusten på denna
verksamhetsgren, har jag för min del
icke funnit anledning att frångå den
träffade överenskommelsen.

Vad angår interpellantens andra fråga

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. ifrågasatt höjning av tidningarnas postbefordringsavgifter.

får jag framhålla, att prenumerationspriset
vid postabonnemang f. n. i allmänhet
icke är högre än vid abonnemang
för utdelning genom utgivarens
försorg. I åtskilliga fall är det lägre. Eftersom
även kostnaderna för den sistnämnda
distributionsformen torde komma
att stiga, är det tänkbart att de nya
postprenumerationspriserna åtminstone
i de flesta fallen icke komma att väsentligt
överstiga de nya direktprenumerationspriserna.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Jag ber först och främst att få
tacka herr statsrådet för svaret.

Det gäller här huvudsakligast frågan
om postverkets kostnader för distributionen
av tidningar ut över landet. Herr
statsrådet har kommit till den uppfattningen,
att detta är en mycket dålig affär
för postverket och att man därför nu
måste börja på att höja postbefordringsavgifterna
för tidningarna. Det var ju
inte så länge sedan dessa avgifter höjdes
med 20 procent, och nu föreslås en
ytterligare höjning med 50 procent.

Jag finner det för min del mycket beklagligt
att man just nu skulle finna tidpunkten
lämplig för en så stor höjning
av avgifterna, när det är så mycket annat
som inverkar kostnadsfördyrande
på tidningarna. Jag finner det också
ganska underligt att det har skett en så
hastig omsvängning inom postverket;
det var ändå inte så synnerligen länge
sedan man från postverkets sida underhandlade
med tidningsföretagen om att
få ta hand om tidningsdistributionen
även på de tätorter, där företagen själva
gått in för att försöka ordna utbärningen.

Av den jämförelse, som herr statsrådet
sedan gör mellan priserna för tidningar
vid postabonnemang och vid
abonnemang för direkt utbärning genom
utgivarnas försorg, finner herr
statsrådet, att postabonnerade tidningar
i allmänhet inte kosta mer än andra
tidningar, utan att det snarare förhåller
sig tvärtom. Det skulle ju också vara
synnerligen underligt, om det skulle va -

ra billigare med den direkta utbärning,
som tidningarna själva ombesörja, tv
det är inte bara en tidning, som postverkets
ombud dela ut, utan de distribuera
en hel mängd tidningar, tidskrifter,
brev, avier och annat på en gång. Man
kan ju inte heller jämföra den service,
som postverket lämnar, med den, som
tidningsföretagen lämna vid den direkta
utbärningen. I det senare fallet får ju
abonnenten sitt tidningsexemplar i tamburen
i bostaden, under det att när
postverket låter dela ut tidningarna, åtminstone
på landsbygden, hamnar en
stor bunt tidningar t. ex. hos byns handlande,
hos vilken abonnenten får hämta
sin tidning, eller också läggas tidningarna
i en postlåda. Det är ju inte
ovanligt, att en postabonnent får gå både
en, två och tre kilometer för att
hämta sin tidning.

Det är då självklart, att kostnaderna
för de tidningar, som distribueras genom
utgivarnas försorg, måste bli något
högre, och det är också naturligtvis
alldeles riktigt, som herr statsrådet säger,
att kostnaderna för denna distributionsform
komma att stiga. Det är ju
självklart, att tidningsbilden också komma
att resa krav på höjda löner. Mey.
dessa krav komma att stanna vid en
förhöjning på inellan 15 och 20 procent
och inte sträcka sig så långt som till
de 50 procent, som postverket kräver.

Herr talman! Jag anser, att det kan
räcka med dessa invändningar. Det blir
ju anledning återkomma till denna fråga
senare, när den nyligen avlämnade
propositionen angående höjningen av
vissa postavgifter och den i samband
därmed väckta motionen komma att behandlas
här i kammaren.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Interpellanten har nyss alldeles riktigt
anfört, att vi få anledning återkomma
till denna fråga, när höjningen av postportona
skall diskuteras här i riksdagen.
Jag vill emellertid bara göra ett
par påpekanden i anledning av hans anförande.

Det är inte bara så, att jag »har kom -

Tisdagen den 17 april 1951.

Nr 14.

Ang. ifrågasatt höjning
mit till den uppfattningen», att tidningsdistributionen
är en dålig affär, utan
jag vet faktiskt, att det är en dålig affär
för postverkets vidkommande.

Vidare säger interpellanten, att man
inte kan jämföra den service, som postverket
tillhandahåller, och den som tidningsföretagen
lämna genom sin direkta
utbärning. Nej, herr Andersson, det
kan man inte. Men om det skulle förhålla
sig på det sättet, att tidningarna
själva skulle ombesörja utbärningen till
alla sina prenumeranter ute på landsbygden,
så undrar jag, vilka kostnader
detta skulle medföra. Jag kan nämna
postavgifterna bara för ett par tidningar.
Postavgiften för exempelvis Sydsvenska
Dagbladet Snällposten i Skåne
är 11 kronor 33 öre. För denna avgift
ombesörjer postverket inte bara utbärningen
utan även transporten till annan
ort. Utgivarens utbärningskostnader på
utgivningsorten äro 13 kronor 20 öre.
För Skånska Dagbladet äro motsvarande
siffror 9:73 och 14:25.

Dessa exempel visa att tidningarnas
egna kostnader för direktutbärning på
utgivningsorten äro vida större än den
avgift, som postverket tar för inte bara
transporten till annan ort, utan också
för utbärningen där. Härtill kommer att
tidningsbilden, såsom väl alla veta, ha
fått en löneförhöjning på omkring 20
procent, vilket säkerligen också i sin
tur kommer att påverka utbärningsavgifterna
för tidningarnas vidkommande.

Herr WEILAND: Herr talman! Herr
statsrådet säger, att tidningsdistribution
under alla förhållanden är en dålig affär
för postverket. Men man har nog inte
alltid haft den uppfattningen ens inom
postverket, vilket jag kan belysa med ett
exempel.

Fn tidning i en stad söderut lade om
sin utgivningstid, och tidningsledningen
ansåg sig på grund därav inte längre
kunna låta postverket såsom tidigare
sköta distributionen. Man underhandlade
därför med postverket för att säga
upp överenskommelsen. Vederbörande
postmästare förklarade då, att postvcr -

av tidningarnas postbefordringsavgifter.
ket inte kunde dra in en enda brevbärare,
även om det inte längre fick sköta
distributionen av tidningen, och alltså
direkt förlorade en inkomst av 12 000
kronor. Tidningsföretaget ville emellertid
självt ta hand om distributionen och
kunde sköta den för 8 000 kronor. Postmästaren
ansåg således i detta fall, att
det var en fördelaktig affär för postverket
att ha kvar tidningsdistributionen.
Han gick till och med så långt i tillmötesgående,
att han ville ändra utbärningstiderna
för den andra posten bara
för att få ha kvar distributionen av tidningen.

Tidningsdistributionen är alltså inte
under alla förhållanden en dålig affär
för postverket. Postverket kan säkerligen
också på detta område vidtaga åtskilliga
reformer, som skulle kunna medföra
att tidningsdistributionen blir en
bättre affär för postverket än vad den
för närvarande i en del fall kanske är.
Denna sak tål nog att undersökas även
från andra synpunkter än dem postverket
har anlagt vid den undersökning
som nu har skett.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag tror
nog att alla, som ha åtminstone med de
mindre postabonnerade tidningarna att
göra, äro ense om att denna höjning
kommer att bli synnerligen betungande.
När avgifterna för två å tre år sedan
höjdes med 20 procent och nu skola höjas
med 50 procent, blir det ju sammanlagt
80 procent.

Jag har fäst mig vid att generalpoststyrelsen
på ett ställe i den framställning,
som väl statsrådet torde ha stött
sig på, säger att det är omöjligt att uppväga
utgiftsökningarna genom rationaliseringsåtgärder.
På ett annat ställe förklarar
emellertid gcneralpoststyrelsen,
att när det definitiva resultatet av en
nu inom verket pågående kostnadsutredning
föreligger, torde en ingående utredning
om modernisering och rationalisering
av tidningsrörelscn böra igångsättas
snarast möjligt. Det förefaller mig
som om det hade varit lämpligt att
igångsätta denna utredning om moderni -

Nr 14.

Tisdagen den 17 april 1951.

Ang. ifrågasatt höjning av tidningarnas postbefordringsavgifter.

sering och rationalisering på ett avsevärt
tidigare stadium. Det borde ha skett
redan när vi fingo den första avgiftshöjningen.
Jag skulle tro, att Kungl.
Maj:t gick litet för hastigt till väga, när
man accepterade generalpoststyrelsens
förslag, och jag hoppas att utskottet tar
sig en grundlig funderare på propositionen.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
I anledning av vad den senaste ärade
talaren anförde ber jag att få erinra om
att Kungl. Maj:ts proposition stöder sig
på en överenskommelse, som har träffats
mellan representanter för Tidningsutgivareföreningen
och generalpoststyrelsen.
Om man gentemot Kungl. Maj :t
anser sig kunna rikta den anklagelsen,
att Kungl. Maj:t har varit för hastig i
sitt bedömande, då måste jag verkligen
fråga mig vad man kan ha att säga om
Tidningsutgivareföreningen, som representerar
företagen, när den har träffat
den överenskommelse, på vilken jag sedan
har fotat det förslag som har framlagts.

Herr WEILAND: Herr talman! Det är
alldeles riktigt som herr statsrådet här
säger, att det förts underhandlingar beträffande
postavgifterna för tidningar.
Men då dessa underhandlingar började,
kommo generalpoststyrelsen och dess
underhandlare med ett bud, som var så
oerhört högt, att när sedan underhandlarna
från tidningsutgivarnas sida började
att diskutera saken, tyckte de att
det var ganska skapligt när de lyckades
komma ned till 50 procent. Dessa underhandlare
hade emellertid inte på förhand
frågat Tidningsutgivareföreningen
till råds och hade alltså varit litet för
tidigt ute. Sedan överenskommelsen träffats
— om man nu skall kalla den för
en överenskommelse — inkallades Tidningsutgivareföreningen,
och den uttalade
enhälligt, att det var en synnerligen
bekymmersam utveckling som hade
skett på detta område.

Det är klart att vi måste beklaga vad
som skett, men när saken nu ligger till
som den gör, kunna vi bara hoppas att

det skall gå att få en ändring till stånd.
Ty det kommer att bli synnerligen bekymmersamt
för en hel del tidningar,
om denna stora avgiftsförhöjning verkligen
blir genomförd.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 191, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 203, med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896),
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick lag angående ändring i lagen
den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Velander m. fl. väckta
motionen, nr 467, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Cassel
m. fl. väckta motionen, nr 468, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303).

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 7, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 8 och 68—80, bevillningsutskottets
betänkanden nr 20,
21, 28 och 29, bankoutskottets utlåtanden
nr 8 och 9, första lagutskottets utlåtanden
nr 20—22, andra lagutskottets
utlåtande nr 20, tredje lagutskottets utlåtande
nr 4 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 8.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 39

På framställning av herr talmannen
beslöts att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 17 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras näst efter statsutskottets utlåtande
nr 78.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 124, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350).

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
av herr Öhman under sammanträdet
till herr talmannen avlämnade, av ho -

nom och herr Persson, Helmer, undertecknade
motioner:

nr 469, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § civilförsvarslagen den
15 juli 1944 (nr 536), m. m.; och

nr 470, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att fullgöra
repetitions- och beredskapsövningar
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:
Ilerr talman! Jag ber att få överlämna
en lista med förslag till valmän. Listan
är godkänd av de av kammaren utsedda
ledamöterna av talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan» upptog
följande namn:

Karlsson, Gottfrid
Eriksson, Carl
Elofsson, Gustaf
Johanson, Karl August
Ewerlöf
Lindblom

Sjödahl
Branting
Andersson, Lars
Anderson, Iwar
Velander

Nilsson, Ernst Hjalmar
Sundelin

Hermansson, Albert
Näsgård

Andersson, Alfred
Falk

Mannerskantz

Ohlon

Olsson, Karl Johan

Pålsson

Sundvik

Falilander

Wistrand

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
valmän.

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till lands- och länsarkiven.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Herr förste vice talmannen avlämnade
en av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen godkänd
lista, som under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» upptog följande
namn:

Johannesson

Mogård

Persson, Karl

Anderberg

Nordenson

Näslund

Hesselbom

Boo

Wehtje

Bergh

Efter det herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda
till valmanssupplenanter.

Herr talmannen ipeddelade, att herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Sträng, som enligt å föredragningslistan
gjord anteckning tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Andrées interpellation om beredande av
ökad trygghet åt storgodsens arrendatorer
ävensom herr Karl Perssons interpellationer
angående statens kostnader
för äggproduktionen och angående prishöjningen
å kraftfoder, hos herr talmannen
anmält sig vara av sjukdom
hindrad att nu besvara nämnda interpellationer.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda av
herr Öhman och herr Persson, Helmer,
väckta motioner:

nr 469, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

rad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den
15 juli 1944 (nr 536), m. m.; samt
nr 470, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att fullgöra
repetitions- och beredskapsövningar
m. m.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
väckt motion om redogörelse till riksdagen
för Europarådets förhandlingar
och FN:s arbete, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till lands- och länsarkiven.

Punkten 6.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag och med avslag å motionen
II: 248,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för lands- och länsarkiven,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;

b) till Lands- och länsarkiven: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 414 100 kronor.

I motionen II: 248, av fru Hellström
.och fröken W etterström, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta dels
att sju kanslibiträden vid lands- och
länsarkiven skulle uppflyttas från lönegraden
Ce 10 till Ce 11, dels ock att
ett förslagsanslag å 416 000 kronor skulle
anvisas till avlöningar vid lands- och
länsarkiven.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 41

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Mannerskantz, Ohlon,
Bergh, Söderquist, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Bergstrand,
Kyling och Widén ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen II:
248,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för lands- och länsarkiven,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;

b) till Lands- och länsarkiven: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 416 000 kronor.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Under
denna punkt har jag jämte ytterligare
några ledamöter av statsutskottet
avgivit en reservation, i vilken vi i enlighet
med yrkandet i motionen i andra
kammaren nr 248 hemställt, att kanslibiträdena
vid lands- och länsarkiven
skulle placeras i lönegrad 11.

Jag vill här yrka bifall till reservationen.
Någon motivering utöver den,
som finns i handlingarna, skulle väl
egentligen inte behövas. Jag vill emellertid
nämna, att kanslibiträdena inom
statsförvaltningen över lag äro placerade
i lönegrad 11. De kanslibiträden,
som det här är fråga om, äro placerade
i lönegrad 10. Det har upplysts inom avdelningen
och inom utskottet, och det
sägs också i reservationen, att dessa
kanslibiträden inte på något sätt utföra
ett mindre kvalificerat arbete än övriga
kanslibiträden inom statsförvaltningen.
Visserligen pågår det, såsom också
framhållits, på detta område en översyn,
som kan tänkas bli fullbordad rätt
snart och som skulle komma att ge
rättvisa åt dessa kanslibiträden, men
jag kan för min del inte förstå, varför
dessa befattningshavare, när det är allmänt
bekant att de utföra ett både
kvantitativt och kvalitativt minst lika
värdefullt arbete som andra kanslibiträden
inom statsförvaltningen, skulle be -

Anslag till lands- och länsarkiven,
höva vänta ytterligare ett eller annat
år på en rättvis lönegradsplacering.

Jag ber, herr talman, att under denna
punkt få yrka bifall till motionen,
vilket är detsamma som bifall till reservationen.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
På denna punkt, liksom på många andra,
har utskottet inte kunnat biträda
motionsvis framförda krav på lönegradsuppflyttningar.

Utskottet har beträffande denna fråga
erinrat om att departementschefen
redan i 1949 års huvudtitel uttalat, att
enligt den pågående utredningen goda
skäl funnes för att ifrågavarande kanslibiträden
inte placerades lägre än övriga
kanslibiträden. Utskottet har därför ansett,
att när frågan kommer upp till
slutlig omprövning, denna synpunkt
kommer att beaktas, och eftersom
Kungl. Maj:t ännu inte tagit slutgiltig
ståndpunkt i detta ärende, har utskottet
inte ansett det befogat att nu företa denna
lönegradsuppflyttning, utan menat
att man bör avvakta det förslag, som
framdeles kommer.

Det kan ju på många punkter finnas
rätt starka skäl för bifall till en motion,
men i det nuvarande läget har utskottet
inte ansett sig kunna frångå de av
Kungl. Maj:t anförda synpunkterna, och
jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH: Herr talman! När jag
lyssnade till den föregående ärade talaren
fick jag det intrycket, att han menade
att Kungl. Maj:t till äventyrs skulle
ha kunnat finna ett uppskov med lönesättningen
för dessa kanslibiträden
motiverat. Detta är icke förhållandet.

Inom hela vår statsförvaltning äro
kanslibiträdena, utom alltså dessa åtta,
placerade i lönegrad 11. Att nu ifrågavarande
kanslibiträden kunnat placeras
i endast lönegrad 10 beror framför allt
på ett medgivande i civila avlöningsregiementet,
av innebörd att Kungl. Maj:t
kan göra avvikelser från huvudregeln,

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till lands- och länsarkiven,
att kanslibiträden skola vara placerade
i lönegrad 11. Uppenbart är emellertid,
att om ett dylikt undantag från den generella
regeln i avlöningsreglementet
med tillhörande tjänsteförteckning
skall företagas, skall det finnas skäl därför.
Några sådana skäl har Kungl. Maj:t
icke anfört, utan Kungl. Maj:t har tvärtom,
såsom redovisats såväl i majoritetens
yttrande som i reservationen, i
1949 års huvudtitel framhållit, att goda
skäl funnes för att dessa kanslibiträden
placerades lika högt som de andra. Detta
innebär givetvis att vederbörande departementschef
själv erkänner, att något
skäl för en undantagsställning beträffande
dessa kanslibiträden inte förefinnes.
Med hänsyn därtill är det uppenbarligen
fullständigt ohållbart att
ens antyda möjligheten av att Kungl.
Maj :t anlagt synpunkter, som skulle
kunna motivera att de kanslibiträden,
som det nu är fråga om, inte skulle placeras
i samma lönegrad som de andra.

Visserligen bär det sagts, att det pågår
en utredning angående lönegradsplaceringen
över huvud taget för viss
biträdespersonal i statens tjänst, men
den omständigheten kan ju omöjligen
åberopas såsom skäl för att dessa åtta
kanslibiträden skola intaga en annan
ställning än övriga kanslibiträden, i avbidan
på att denna generella utredning
blir klar.

Det gäller här inte någon ekonomiskt
stor fråga. Det rör sig om ett belopp av
1 900 kronor, och nog förefaller det oss
reservanter som om, då det, efter vad
vi kunnat utröna inom andra avdelningen
i statsutskottet, här är fråga om
ett så litet antal som åtta befattningshavare,
någon rubbning av själva lönesystemet
omöjligen kan föranledas av att
dessa kanslibiträden placeras i samma
lönegrad som övriga kanslibiträden.
Det är som sagt en liten ekonomisk fråga,
men det är en påtaglig orättvisa
som här skett, och nog förefaller det
mig som om 1 900 kronor inte är så
mycket pengar, att man för pengarnas
skull skall begå denna orättvisa.

Sammanfattningsvis vill jag alltså göra
gällande, att det icke finns någon -

ting i departementschefens yttrande,
som kan tagas till intäkt för den uppfattningen,
att riksdagen i detta fall hör
avbida ett förslag från Kungl. Maj:t. Då
Kungl. Maj:t själv år 1949 har sagt, att
det finns goda skäl för denna uppflyttning,
då man vet att det gäller åtta befattningshavare
inom hela statsförvaltningen
och att det rör sig om en utgift
på 1 900 kronor, tycker jag tidpunkten
är inne att dra slutsatsen av departemenscliefens
eget uttalande, när han inte
själv bär velat göra det.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
kan instämma i vad herr Bergh här sagt
och vill bara tillägga, att jag inte kan
finna någon rimlig anledning att dessa
åtta kanslibiträden skola vänta på en
utredning, vars resultat man ju kan förutse.
Det har, såsom jag förut sade och
såsom herr Bergh sagt, med all önskvärd
tydlighet ådagalagts, att dessa
kvinnliga befattningshavare utföra ett
både kvantitativt och kvalitativt sett
minst lika värdefullt arbete som alla
andra kanslibiträden inom statsförvaltningen.
Det är därför inte riktigt att de
skola vänta ytterligare ett eller ett par
år på sin löneförbättring. De ha redan
väntat länge på en rättvis lösning av
denna fråga.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Under
det arbete, som avdelningen lagt ned
på denna huvudtitel, har det varit på
många punkter som avdelningen under
normala förhållanden skulle ha ansett
sig böra gå på bifall till olika framställningar,
men med hänsyn till det
ekonomiska läget har detta inte varit
möjligt.

Nu är det ju så, att det pågår en utredning
rörande lönegradsplaceringen
av den biträdespersonal, som det här är
fråga om, och vi som tillhöra majoriteten
ha inte ansett oss kunna komma i
förväg med förslag om en reglering på
denna punkt.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 43

Anslag till stipendier för utbildande av diakoner.

Herr Bergh talar med rätta om att
det här inte gäller så mycket pengar,
men då kan man naturligtvis också vända
på saken och säga att förlusten inte
heller blir så stor, om det inte gäller så
särskilt mycket pengar.

Vi vilja emellertid framhålla, att vi
hoppas och tro att departementschefen
till nästa år skall kunna komma med
ett förslag om en löneförbättring för
denna grupp av befattningshavare i
statstjänst. Det är därför vi ansett oss
inte böra gå händelserna i förväg. Riksdagen,
och statsutskottet kanske framför
allt, brukar inte förorda att man
skall föregripa en pågående utredning.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH: Herr talman! Den siste
ärade talaren resonerade, som om en
pågående utredning på något sätt skulle
kunna föranleda, att den personal, som
det gäller, fortfarande skulle vara lägre
placerad än annan personal. För att
herr Näsström såsom stöd för sitt resonemang
skall kunna åberopa sig på en
utredning måste han givetvis göra troligt,
att utredningen ger till resultat, att
skillnaden fortfarande skall bestå. Annars
är resonemanget, såvitt jag kan
finna, ohållbart.

Samma omdöme skulle jag vilja fälla
om herr Näsströms resonemang beträffande
de ekonomiska synpunkterna.
Herr Näsström talade om det ekonomiskt
ansträngda läge som vi befinna
oss i, och han menade, att detta skulle
utgöra hinder för att vi skulle kunna
utöka Kungl. Maj:ts förslag med 1900
kronor på en omkostnadsstat, som omfattar
många miljoner kronor. Längre
fram under statbehandlingen i dag lära
vi lätt kunna visa exempel på fall, där
man gjort väsentliga höjningar. Det är
väl ändå uppenbart, herr talman, att
man inte med hänvisning till ett ekonomiskt
nödläge kan bibehålla en orättvisa,
vars undanröjande skulle kunna avklaras
med endast 1 900 kronor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt

därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
0, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 7—49.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till stipendier för utbildande av
diakoner.

Punkten 50.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Bidrag till stipendier

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till Svenska ekumeniska nämnden,
för utbildande av diakoner för kyrklig
och social tjänst för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 10 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Leander, Hesselbom,
Andersson i Malmö, Wallentheim, Åkerström
och Karlsson i Olofström, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke
måtte av riksdagen bifallas.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Såsom
framgår av föreliggande utskottsutlåtande,
ha sju ledamöter av statsutskottet
reserverat sig för avslag på
Kungl. Maj:ts anslagsäskande under förevarande
punkt.

Det är inte min avsikt att här ta upp
någon ny debatt om detta anslags berättigande
eller icke. Jag vill endast
framföra den meningen, att vi reservanter
alltjämt ha den principella uppfattningen,
att anslag under åttonde huvudtiteln
av såväl praktiska som principiella
skäl näppeligen bör anvisas för
detta ändamål.

Jag får därför, herr talman, inskränka
mig till att kort och gott yrka bifall till
den av herr Karl Andersson m. fl. under
punkt 50 avgivna reservationen.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag
ber kort och gott att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifajl till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Anslag till Svenska ekumeniska
nämnden.

Punken 51.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göransson in. fl. (I: 77) och den andra
inom andra kammaren av herr Hoppe
m. fl. (II: 97), hade hemställts, att riksdagen
måtte anvisa ett belopp av 36 260
kronor till gäldande av den svenska andelen
av årsavgiften för år 1951 till Kyrkornas
världsråd.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 77 och II: 97 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Gränebo, ManneÉskantz, Ohlon, Ivar
Persson, Bergh, Söderquist, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Svensson
i Grönvik, Ståhl, Bergstrand, Hoppe,
Kyling, Onsjö och Widén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 77
och 11:97, till Bidrag till Svenska ekumeniska
nämnden för budgetåret 1951/
52 anvisa ett anslag av 20 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Under denna punkt finns en reservation,
vilken delvis innebär bifall till en
motion, som är väckt i syfte att säkra
möjligheten för den svenska ekumeniska
nämnden att betala sin årsavgift till
Kyrkornas världsråd.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 45

Vid utskottsplenum framkommo inte
några som helst synpunkter, som inneburo
att man ansåg det vara en onödig
sak att nämnden var ansluten till detta
kyrkornas världsråd. Det måste för övrigt
i dessa tider av splittring vara en
sannskyldigt god gärning att förena i
stället för att splittra, och Kyrkornas
världsråd är just till för ett sådant
enande och kan sägas vara ett led i strävandena,
att få till stånd en större samling
och enighet bland människorna på
denna jord. Då är det också nödvändigt
att Sverige betalar sin del av kostnaderna
för detta världsråd.

Världsrådet bildades år 1948, och vid
de två tillfällen, då det bär erfordrats,
bär Kungl. Maj:t ställt vissa medel till
förfogande för detta ändamål. Motionärerna.
bland vilka jag också befinner
mig, ha emellertid ansett att det vore
riktigare att denna sak stöddes genom
ett beslut av riksdagen. Det motiv, som
utskottsmajoriteten framförde vid utskottsbehandlingen,
gick i sak inte emot
själva denna anordning, utan man hänvisade
till att Kungl. Maj:t tidigare av
till förfogande stående medel beviljat
anslag för ändamålet.

Om man ser denna fråga ur statsutskottets
och riksdagens synpunkt, måste
det vara mera tillfredsställande att
riksdagen blir i tillfälle att själv bestämma,
huruvida det skall utgå anslag
och även med vilket belopp det skall
ske. Jag tycker det är många skäl som
tala för att denna väg är riktigare än
den, att riksdagen överlåter på Kungl.
Maj :t att, om Kungl. Maj :t så finner
lämpligt, utbetala pengarna. Dessa medel
för oförutsedda behov skola ju användas
till något behov, som uppkommer
under året och som inte kunnat
förutses. Men det medelsbehov det här
gäller kan man ju förutse. Det har återkommit
med regelbundna mellanrum
och är alltså inte något nytt oförutsett
behov. Det är därför budgettekniskt
oriktigt att anslag för det ändamål, som
här är aktuellt, skall utgå från medel,
som Kungl. Maj :t har till förfogande för
oförutsedda saker och ting.

Med hänsyn härtill och då det inte

Anslag till Svenska ekumeniska nämnden.

har rests några sakliga invändningar
mot själva ändamålet, menar jag, herr
talman, att det riktigaste är att riksdagen
anslår medel för detta ändamål. Vi
reservanter ha då enats om ett belopp,
som understiger det i motionerna beräknade
beloppet å 36 260 kronor. Den
svenska ekumeniska nämnden har vissa
andra tillgångar, och även om dessa
rätt hårt tagas i anspråk för den inre
verksamheten här i landet, tro vi dock
att Ekumeniska nämnden med ett belopp
av 20 000 kronor skall kunna klara
sina uppgifter åtminstone under detta
år.

Jag ber alltså, herr talman, med hänsyn
till det riktiga i att riksdagen i detta
fall bestämmer vilket belopp som
skall utgå, att få yrka bifall till den
under punkten avgivna reservationen.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag
måste erkänna att jag vid många tillfällen
har beundrat herr Mannerskantz för
hans sparsamhetsnit här i kammaren,
och jag får nu bara beklaga, att han
inte är konsekvent i detta avseende.

Här har väckts en motion om att riksdagen
skulle anslå 36 000 kronor till
den svenska ekumeniska nämndens
sammanträden. Vid ett par tidigare tillfällen
har Kungl. Maj:t givit ett mindre
bidrag till dessa sammanträden, och vi
som tillhöra utskottsmajoriteten ha ansett,
att man inte bör gå ifrån denna regel.
Vi ha inte yrkat att bidrag till det
i motionen angivna ändamålet icke
skulle lämnas, utan är det så att Kungl.
Maj:t anser sig ha pengar för detta ändamål,
ha vi ingenting emot att det utgår
ett skäligt bidrag.

Nu bär minoriteten i utskottet enat sig
om att 20 000 kronor böra anvisas för
detta ändamål. Det kanske inte förefaller
vara så mycket pengar i dessa dagar,
men det är mycket pengar, när man
vet att vi i utskottet på varenda punkt
ha fått försöka undvika alla nya utgifter.
Jag är övertygad, att om minoritetens
förslag skulle vinna bifall, kommer
det också i fortsättningen att resas krav
på anslag med rätt stora belopp för detta
ändamål.

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till Svenska ekumeniska nämnden.

Jag vill inte ge mig in på någon detaljdiskussion
om nödvändigheten och
lämpligheten av hela denna verksamhet.
Det överlämnar jag åt kammarens ärade
ledamöter att själva ta ställning till, men
i den situationen, att utskottet fått lov
att avslå många framställningar, avseende
olika ting, som vi ha varit eniga
om ha varit mycket nödvändiga, tro vi
att majoritetens förslag, som alltså innebär
att avgörandet i detta fall bör ligga
hos Kungl. Maj:t, är ett klokt förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle):
Herr talman! Det har här nästan
blivit en vana, för att inte säga en ovana,
att framhålla att jag skulle vara så
sparsam, att jag skulle ha ett särskilt
åläggande här i kammaren att aldrig någonsin
få komma med yrkanden om
höjda anslag. Om herr Näsström vill göra
sig besvär med att, när riksdagen har
gått till ända, räkna ihop de yrkanden
om anslagsökningar och anslagsminskningar,
som jag för min del har framfört,
skall herr Näsström finna att det
sammanlagt innebär anslagsminskningar
på många miljoner kronor, och en
sådan här liten post påverkar inte det
förhållandet på något störande sätt.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
skall först be att få tacka utskottets majoritet
för att den trots sitt avstyrkande
bär behandlat denna fråga på ett så välvilligt
sätt. Men mina sympatier ligga
självfallet på minoritetens sida — om
jag nu skall använda det uttrycket i detta
fall, då antalet reservanter är lika
stort som antalet av dem som stå bakom
utskottsutlåtandet.

Det bör enligt min mening vara ett
speciellt svenskt intresse att understödja
en sak som denna. Vad som under de
sista åren internationellt skett på det
kyrkopolitiska området är ju, att månghundraåriga
strävanden att samla kyrkorna
på en gemensam front äntligen
krönts med framgång. I juli 1914 samlades
kyrkomän från stora delar av

Europa till en konferens i Tyskland, där
man överläde om i vilken mån kyrkosamfunden
kunde främja det mellanfolkliga
samarbetet och även bidraga till
lösningen av tidens stora sociala problem.
Denna konferens skingrades plötsligt,
när mobiliseringsklockorna ringde
över Europa och deltagarna i största
hast återvände till sina hemländer. En
bland dem var ärkebiskop Söderblom i
Uppsala, som på ett fängslande sätt har
skildrat, hur han tillsammans med kolleger
från andra länder upplevde det
första världskrigets begynnelse, hur de
vid varje station i Tyskland mötte soldater
som drogo i fält med blommor i
gevärspiporna, ovetande om vilket öde
som skulle övergå dem och deras land.
Och han berättar: När vid den gången
sutto tillsammans på tåget, sade vi till
varandra, att den nu upplösta konferensen
måste få en fortsättning, att vi på
något sätt måste ge uttryck åt vår uppfattning,
att det är de kristna kyrkornas
plikt att söka hålla samman och ge sitt
bidrag till världsfredens befästande, när
detta krig väl är över.

År 1919 hade tanken mognat så långt,
att ärkebiskop Söderblom lät utgå ett
upprop till de evangeliska kyrkorna,
även frikyrkorna, att skapa något liknande
Kyrkornas världsråd och att samlas
till gemensam konferens för överläggningar
därom. Tanken mötte emellertid
ett starkt motstånd, därför att det
på den tiden inte var lika självklart som
nu att också de kyrkliga samfunden ha
uppgifter på det internationella fältet
liksom inom den sociala och, om jag så
får uttrycka mig, inom den världsliga
sfären över huvud. År 1925 hölls i Stockholm
den stora ekumeniska konferensen
med deltagare från många av jordens
länder — en av de märkligaste tilldragelserna
i kyrkopolitikens historia under
senare århundraden.

Under den följande tiden ha vissa
konferenser hållits, hela tiden med syfte
att söka få till stånd ett kyrkornas
världsråd, en sammanslutning för de
evangeliska och ortodoxa samfunden och
kyrkorna. Man hade till och med planerat
en konferens till år 1941, där tan -

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 47

ken skulle förverkligas, men så kom kriget
emellan, och först år 1948 kunde
man vid konferensen i Amsterdam äntligen
ta det historiska steget att konstituera
Kyrkornas världsråd.

Redan under krigstiden existerade
emellertid en gemenskap mellan olika
länders kyrkor, som, ehuru ej formligen
konstituerad, blev av den största betydelse.
över konfessionella och statliga
gränser försiggick en livlig kommunikation.
Sverige hade speciell känning av
detta, då under andra världskriget en utpräglad
gemenskap existerade mellan de
svenska, norska och danska kyrkorna.
Den allmänkyrkliga synen kom bl. a. till
uttryck i de norska biskoparnas herdabrev,
och månhända är det känslan av
det ekumeniska samarbetets betydelse,
inte minst i kampen mot de totalitära
staterna, som gjort att Danmark och
Norge beviljat särskilt anslag på statsbudgeten
till täckande av respektive länders
årsavgift till världsrådet.

Vad som skett år 1948 är att en århundraden
lång isolering av kristna samfund
sinsemellan äntligen brutits. Vid
konferensen i Amsterdam funnos delegater
för 147 kristna samfund i 44 olika
länder. Det är att märka att den romersk-katolska
kyrkan är det enda stora
kristna samfund som står utanför — annars
äro kristna av alla variationer och
schatteringar med. Det är också värt att
notera, att de via missionen uppbyggda
unga kyrkorna i Afrika och Asien voro
representerade i Amsterdam. Vår tid karakteriseras
ju av den våldsammaste
sammanstötning mellan raser, nationer,
stater, ideologier och världsreligioner.
Det är därför av alldeles speciellt intresse
att de färgade folken, som knacka på vår
dörr och vilja bli delaktiga både av våra
ekonomiska förmåner och delvis även av
vår kultur, redan på detta stadium blivit
inlemmade i en gemenskap, som ger
dem likaberättigande med de vita.

Jag skyndar mig att än en gång tilllägga,
att jag inte i utskottets utlåtande
finner någon avvisande hållning till själva
principen. Utskottet säger emellertid
att Kungl. Maj :t, om det finnes behövligt,
skall kunna finansiera den svenska

Anslag till Svenska ekumeniska nämnden,
årsavgiften till världsrådet med till förfogande
stående medel. Nu är emellertid
ett faktiskt anslag behövligt, och jag åberopar
i det fallet delvis vad herr Mannerskantz
anfört. Jag kan under sådana
förhållanden inte förstå, varför det från
kriget skonade Sverige ■—• som dessutom
här har en speciell tradition och ett speciellt
arv att förvalta och försvara —
skall undandraga sig att på riksstaten
uppföra 20 000 kronor till Kyrkornas
världsråd. Danmark och Norge, som
dock genomgått betydligt svårare lidanden
än vi, ha inte undandragit sig. Det
gäller här ett stort internationellt sammanhang,
och det kan inte gärna vara
betänkligheterna mot anslagsbeloppet,
20 000 kronor, som så hårt hålla tillbaka.
Man måste komma ihåg, att vi offra stora
pengar för att understödja andra internationella
organisationer, summor i
jämförelse med vilka detta belopp är ytterligt
betydelselöst. Men det är inte betydelselöst,
om Sverige genom sin riksdag
verkligen säger ifrån, att vi vilja
understödja denna verksamhet. Det är
inte betydelselöst, om här på något sält
markeras, att också den världsliga staten
vill ge sitt erkännande åt den fredsfaktor,
som här är i verksamhet.

När det blir tal om denna sak utrikes,
visar det sig att man finner det mycket
egendomligt att Sverige inte kan betala
årsavgiften med kollektmedel. Jag tror
inte att någon av dem, som bära ansvaret
för den ekonomiska politiken i vårt
land, skulle förtycka, om riksdagen,
ehuru den är satt att bevaka sparsamhetens
intressen, i detta fall tog sig samman
och följde reservanternas linje. Därav
kan icke komma någon olycka, men det
skulle bestyrka att vi på denna punkt
stå tillsammans och vilja understödja
även ett från kyrkligt håll kommande
initiativ, i vetskap om att alla möjligheter
att övervinna tidens kaos måste tillvaratagas.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Av utskottsutlåtandet
kan det ju synas, som

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till Svenska ekumeniska nämnden.
om denna fråga vore en partipolitisk angelägenhet.
Det är på grund av att jag
för min del anser, att så inte är förhållandet,
som jag skall be att få motivera,
varför jag vill rösta för reservationen.

Kyrkornas världsråd är en internationell
bindeled i likhet med många andra,
som Sverige tar del uti. Nästan varje
vecka läsa vi ju om hur statsmakterna
sända ut delegationer till sammanträden
med internationella organisationer
i östan och västan — i Chile, Geneve,
London, Washington o. s. v. Jag tror att
vi alla ha intresse för de angelägenheter,
ofta av materiell innebörd, som handläggas
av dessa delegationer. Här gäller
det en fråga, som jag tror mycket intresserar
den religiösa delen av vårt lands
befolkning. Då man vet att religiösa problem
även beträffande freden och den
mellanfolkliga sammanlevnaden mycket
sysselsätta människor — kanske mest
enkla människor, som annars inte ha
lätt att göra sig hörda i officiella sammanhang
— synes det mig, som om den
svenska riksdagen egentligen skulle utfärda
ett slags fattigdomsbevis genom att
ej stödja dessa ur religiös synpunkt betingade
internationella samförståndssträvanden.

Parlamenten i Norge och Danmark ha
ju numera på riksstaten upptagit anslag
till Kyrkornas världsråd. Varför skulle
då inte också den svenska riksdagen genom
bidrag till ekumeniska nämnden
kunna ansluta sig — som jag förmodar
av samma skäl — till vad dessa våra
skandinaviska brödrafolk i detta hänseende
göra?

Jag vill inte i likhet med herr Göransson
antyda, att icke utskottsmajoriteten
på samma sätt som motionärerna och
reservanterna skulle hysa ett livligt intresse
för denna angelägenhet. Utskottsmajoritetens
yttrande är ju mycket varsamt
formulerat och tar ingalunda avstånd
från tanken, att även det svenska
samhället genom allmänt understöd skulle
möjliggöra representation genom Ekumeniska
nämnden vid världsrådets sammanträden.
Men det är en sak. En annan
sak är att vi här i riksdagen direkt
säga ifrån, att vi vilja att vårt land och

våra religiösa menigheter — både de
kyrkliga och de frikyrkliga, som ju äro
representerade i Ekumeniska nämnden
— skola kunna komma till tals inom
världsrådet. Detta skulle skänka de
svenska synpunkterna ett ännu starkare
gehör, när de framföras i internationella
sammanhang — jag har hört av delegater,
som varit tillstädes vid dessa ingalunda
oviktiga sammankomster, att de
svenska synpunkterna tillmätts mycket
stor betydelse, därför att de kommit från
ett aktat land, som i fredshänsende spelat
en betydelsefull roll i vår civilisation.

Ur dessa synpunkter förefaller det
mig, som om vi inte borde avvisa det
blygsamma önskemål som här framförts:
att de för svenskt deltagande i världsrådet
beviljade medlen skulle upptagas
på riksstaten och inte utgå av allmänna
medel i annan ordning.

Det är därför, herr talman, som jag
ber att få ansluta mig till vad reservanterna
i detta hänseende hemställt.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Kammarens
ledamöter ha väl samtliga erfarenhet
av hur enskilda ofta med pukor
och trumpeter stifta sammanslutningar
för olika storslagna, ideella eller välgörande
ändamål. Det är ganska vanligt
att det privata intresset efter några få år
är borta, och då påyrkas i många fall
att det allmänna —■ kommuner, landsting
och stat — skall övertaga verksamheten.
Jag beklagar djupt att utvecklingen
har blivit just denna i det nu
förevarande fallet.

Nu finns det mycket olika uppfattningar
om den verksamhet det här gäller.
Jag hade trott att vi skulle kunna
undvika en diskussion om saken, och jag
vill nämna att majoritetens förslag är
en kompromiss, som blev resultatet av
övervägandena inom utskottet. Här har
sagts, att det bara är romersk-katolska
kyrkan som står utanför världsrådet. Ja,
det är inte »bara» det, utan jag skulle
tro att det i detta sammanhang är en
mycket viktig faktor. Men oavsett detta
ha vi ju i Förenta Nationerna en orga -

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 49

Anslag till Svenska ekumeniska nämnden.

nisation, som skall bevaka de flesta av
de intressen som här kunna komma i
fråga. Vill man se verklighetstroget på
denna sak, måste man väl ändå konstatera,
att om inte Förenta Nationerna lyckas
öka sammanhållningen mellan folken
och verka för freden o. s. v., så lär
inte heller något annat organ kunna
lösa den uppgiften. Men detta om detta.

Det talas också om att Danmark och
Norge ge anslag o. s. v., men ingenting
namnes om anslagens storlek. Majoritetens
förslag innebär emellertid också att
anslag skall lämnas, om Kungl. Maj:t,
då frågan kommer före, anser sig ha
möjligheter att bevilja medel till ändamålet.

Herr talman! Jag tror att statutskottets
majoritet här har kommit fram till
en lycklig kompromisslösning, och jag
betvivlar för min del att man gynnar
saken genom att följa reservationen, ty
alla veta att meningarna inom landet
äro mycket delade i denna fråga. Men
kunna vi bevara enigheten om den hittills
följda linjen, d. v. s. att Kungl.
Maj :t får handlägga dessa ärenden, tror
jag att vi gagna saken mest.

Herr STEN: Herr talman! Jag brukar
komma mycket bra överens med min
ärade bänkkamrat i frågor av denna natur,
och jag uppskattar givetvis även
den del han kan ha i att utskottsutlåtandet
fått den utformning det har, men
jag kan ändå inte underlåta att i någon
mån korrigera hans framställning.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att det här gäller en motion
om anvisande av medel till gäldande av
den svenska andelen av årsavgiften till
Kyrkornas världsråd, och till detta ändamål
har Kungl. Maj:t hittills icke kunnat
lämna något anslag.

Den enda reflexion jag gjorde, när motionen
förelädes bl. a. mig till undertecknande
för att den skulle få karaktären
av en aktion över partierna, var
denna: Har inte svenska kyrkan så pass
mycket medel till sitt förfogande i kyrkofonden,
att avgiften till världsrådet
kan bestridas ur den? Äro verkligen stad 4

Första kammarens protokoll 195i. Nr 14.

garna för fonden så stränga, att medel
ur den kunna användas endast för att
bestrida viss andel av prästernas löner?
Därmed lär förhålla sig så, att i kyrkofonden
finns en allmän andel som tidigare
varit 20 000 kronor och nu uppgår
till 50 000 kronor. Ur den har Kungl.
Maj:t kunnat anvisa medel som resebidrag,
bidrag till konferenskostnader

o. s. v., men det har icke varit möjligt
att till ett enda ändamål och på ett bräde
ta ett så pass stort belopp som 20 000
eller 30 000 kronor, och jag får ge min
ärade bänkkamrat rätt i så måtto, att
man får vara tacksam för att utskottsmajoriteten
vill öppna en möjlighet för
Kungl. Maj:t att lämna bidrag även till
bestridande av själva årsavgiften.

Vad sakfrågan beträffar, tycker jag
inte att vad min ärade bänkkamrat anförde
om fria initiativ och välgörenhetsaktioner
och liknande har någon relevans
i detta avseende. För mig står det
klart, att lika väl som vårt land är med
i Förenta Nationerna, Europarådet, Internationella
arbetsorganisationen och
Unesco, lika givet är det att Sverige
skall vara med i Kyrkornas världsråd.
Och så länge vi ha en statsreligion och
en statskyrka, kunna vi inte komma
ifrån, att kyrkan måste vända sig till
statsmakterna för att få medel till att
bekosta sitt deltagande i internationell
verksamhet.

Det framgår av motionen, att Sveriges
årsavgift till Kyrkornas världsråd hittills
har bestritts av den rikskollekt, som
Ekumeniska nämnden åtnjuter, och såsom
motionärerna säga, kan det ifrågasättas,
om det är riktigt att kollektmedel
skola behöva användas för ett sådant
ändamål. Jag vet inte, om det är en helt
riktig liknelse beträffande förhållandet
mellan statsmakterna och kyrkan i vårt
land, men om min hustru tillhör Socialdemokratiska
kvinnoförbundet eller Röda
korset, skall hon väl inte behöva gå
ut och ta upp en kollekt för att bestrida
årsavgiften i dessa sammanslutningar,
utan pengar till det ändamålet skola väl
upptagas i vår budget. Själva sakfrågan
bör vara given och klar.

Jag vill sluta med att konstatera, att

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till Svenska ekumeniska nämnden,
resultatet i sak bör kunna bli ungefär
detsamma, vare sig utskottet eller reservanterna
segra. Vinna reservanterna,
har riksdagen för sitt vidkommande
klart uttalat, att ett anslag skall lämnas
till gäldande av den svenska andelen av
denna årsavgift. Segrar utskottet, har
riksdagen godkänt uttalandet att det synes
ligga närmast till hands att, därest
bidrag för det i motionerna angivna ändamålet
— alltså inte som förut endast
till konferens- och resekostnader utan
även till själva årsavgiften — finnes
böra utgå, Kungl. Maj:t skall kunna besluta
härom.

När jag följer reservanterna, sker det
sålunda med full uppskattning av det
tillmötesgående gentemot motionärernas
befogade framställning, som ligger också
i utskottsmajoritetens utlåtande.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
ber återigen att få understryka vad jag
betonade i mitt första anförande, nämligen
att jag visst uppskattar vad utskottsmajoriteten
skrivit. Men jag måste
också framhålla att det är en stor skillnad
mellan utskottsmajoritetens skrivning
och reservanternas konkreta förslag
att direkt anvisa 20 000 kronor att
tagas av statsmedel.

När det säges att Förenta Nationerna
är den stora organisationen för det mellanfolkliga
arbetet, vill jag påpeka att vi
i detta fall dock ha att göra med en internationell
rörelse av ofantliga mått.
Det är icke betydelselöst, vilken ställning
kyrkorna och de kristna samfunden
i dessa hänseenden intaga. Jag tror
också att detta faktum förminskar betydelsen
av vad som anförts, att kyrkornas
världsråd, som omfattar 147 kyrkliga
och frikyrkliga samfund, skulle på
något sätt kunna jämställas med föreningar.
Så är inte fallet. Världsrådet är
inte en förening av vanlig typ. Världsrådet
är en internationell organisation
med huvudsäte i Geneve, det arbetar på
olika sektioner och byråer med en stab
av tjänstemän och har bl. a. utfört ett
omfattande hjälparbete i de krigshärjade
länderna.

Nu säges från något håll, att det ingalunda
är betydelselöst att den romerskkatolska
kyrkan står utanför organisationen,
och det är riktigt. Den romerskkatolska
kyrkan vill icke beblanda sig
med de evangeliska och de grekisk-ortodoxa
kyrkorna, och detta är att beklaga.
Det är också att beklaga, att en annan
kyrka står utanför, nämligen hela den
avdelning av den ortodoxa kyrkan som
lyder under patriarken i Moskva. Moskva
har nämligen förklarat sig icke ha
det ringaste intresse för Kyrkornas
världsråd. Kyrkorna skola, menar man
därborta, syssla med det inre livets
värld, med dogmer och bekännelser,
men skola hålla fingrarna borta från
alla internationella sammanhang. De
skola också hålla sig borta från varje
sysslande med ekonomiska och socialpolitiska
frågor, tv detta tillhör den
världsliga staten, och den tillåter inga
inblandningar. Vi känna ju igen tongångarna
från grannlandet söderut, där
den tyska kyrkan fick precis samma besked.
Det är beklagligt, att den romerskkatolska
kyrkan står utanför, och det är
beklagligt, att den ryska ortodoxa kyrkan
gör det, men detta får icke hindra,
att vi understödja denna gren av ett
internationellt arbete, som omfattar
bl. a. samtliga i modern mening demokratiska
länder.

När det sägs, att kyrkofonden skulle
kunna användas, vill jag påpeka, att jag
från auktoritativt håll fått besked, att
detta i nuvarande läge är omöjligt. Jag
kan icke gå närmare in på den saken.

Jag skulle önska att första kammaren
ville bifalla reservationen och därigenom
följa andra kammaren, som nyss
har fattat beslut i den riktningen.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag
kan börja, där herr Göransson slutade.
Andra kammaren har tagit reservationen
med en rösts övervikt, och det var väl
väntat, förmodar jag.

Då min bänkkamrat här nämnde att
han skulle korrigera mina uppgifter,
måste jag säga, utan att vara envis, att
det blev ju inte fallet, utan i stället be -

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 51

styrkte han mina uppgifter. På s. 16 i
utskottsutlåtandet står: »Erläggandet av
Sveriges årsavgift till Kyrkornas världsråd
har hittills åvilat Svenska ekumeniska
nämnden, vars främsta inkomstkälla
är den rikskollekt som nämnden
åtnjuter.» Det är alltså genom frivilliga
bidrag som denna rörelse hittills finansierats.
Då stämmer det väl ändå, herr
talman, ganska väl med vad jag anfört
från början, att det är många sådana
här sammanslutningar av olika slag,
som startat med frivilliga medel, men
så går det en mycket kort tid, och sedan
anser man att det allmänna skall
bekosta saken.

Jag tror inte att man i denna kammare
behöver offra så många ord på vad
herr Göransson talade om. Jag har suttit
här ganska länge, och jag känner
kammaren väl; man är verklighetsbetonad
här. Jag tror icke att de beslut, som
Sveriges riksdag fattar i sådana ting
som dessa, påverkas av denna nämnd
eller av någon annan, utan riksdagens
ledamöter ta en opartisk inställning till
frågorna, oavsett vad man framför här.

Jag hoppas att det slutliga beslutet
skall gå i den riktning som framställningen
avser, ty jag'' tror att Sveriges
första kammare har samma önskemål
som denna ekumeniska nämnd strävar
efter att förverkliga. Men vi skola nog
se på tingen sådana de äro, och det är
helt enkelt på det sättet, att här är det
fråga om en ny utgift, som troligen
kommer igen år efter år eller i varje
fall vid de tillfällen, då det är fråga om
sammanträden i nämnden, och jag tror
att i denna tid, med det ekonomiska
läge vi ha, få vi vara synnerligen försiktiga
med att taga på oss nya utgifter.
Vi ha alldeles tillräckligt med de
gamla.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till majoritetens inom utskottet förslag.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
blev tillfrågad, om jag ville skriva under
den motion som vi nu diskutera,
och jag sade då att jag ville vänta och
se, men nu vill jag ge till känna, att

Anslag till Svenska ekumeniska nämnden,
jag kommer att rösta för reservationen.
Jag måste som internationalist uppskatta
alla krafter, som vilja verka till förbättring
av det internationella läget, och
jag utgår från att detta arbete syftar
till en förbrödring mellan folken på
det sätt som kan vara möjligt. Jag har
också den uppfattningen, att kyrkan
gör för litet i detta avseende och skulle
kunna göra mycket mera, om den
samordnades i detta förbrödringssyfte,
som enligt min mening är grundförutsättningen
för att mänskligheten skall
kunna få uppleva en lyckligare värld.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att i full övertygelse om nyttan och
lämpligheten av denna verksamhet, få
yrka bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till medicinska högskolan i Göteborg.

verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat, och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 61;

Nej — 67.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 52—91.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till medicinska högskolan i

Göteborg.

Punkten 92.

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag
å motionerna II: 167 och II: 168,

A. besluta, att vid medicinska högskolan
i Göteborg skulle inrättas

1. från och med den 1 januari 1952 en
professur i speciell patologi,

2. från och med den 1 april 1952 en
professur i vartdera ämnet medicin och
kirurgi samt en laboratorsbefattning i
klinisk kemi,

3. från och med den 1 juli 1952 en
laboratorsbefattning i klinisk bakteriologi; B.

godkänna under punkten införd avlöningsstat
för medicinska högskolan i
Göteborg, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

C. till Medicinska högskolan i Göteborg:
Avlöningar för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 560 000 kronor.

I motionen II: 167, av herr von Friesen,
hade hemställts, att en professur i
ämnet oftalmiatrik måtte inrättas vid
medicinska högskolan i Göteborg från
och med budgetåret 1951/52 och att härtill
måtte anvisas ett anslag å 12 000
kronor samt att till avlönande av en
amanuens vid oftalmiatriska kliniken
måtte anvisas ett belopp motsvarande
det som utginge till sådana befattnings -

havare vid övriga medicinska läroanstalter.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Söderquist,
Ståhl och Widén ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen II: 167, i
vad den avsåge inrättandet från och med
budgetåret 1951/52 av en professur i
oftalmiatrik, och till följd härav ur avlöningsstaten
utesluta nu utgående belopp
å 6 000 kronor till en kursledare i oftalmiatrik
ävensom hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionen II: 167 samt med
avslag å motionen II: 168,

A. besluta, att vid medicinska högskolan
i Göteborg skulle inrättas

1. ifrån och---speciell patologi,

2. från och---klinisk kemi,

3. från och--- klinisk bakterio logi,

4. från och med den 1 juli 1951 en
professur i oftalmiatrik;

B. godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för medicinska högskolan
i Göteborg, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

C. till Medicinska högskolan i Göteborg:
Avlöningar för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 566 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! År 1949,
då den medicinska högskolan i Göteborg
inrättades, föreslog statsutskottet
och beslöt riksdagen, att om så skulle
visa sig påkallat, professurer i de kliniska
ämnena vid högskolan skulle
komma till stånd tidigare än vad planen
angav. På grund av detta riksdagens
uttalande igångsattes undervisning
i oftalmiatrik, d. v. s. ögonsjukdomar,
vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg
redan hösten 1949. Undervisningen kom
till stånd efter initiativ ifrån de andra
medicinska lärosätena i landet, eftersom
det visat sig, att just undervisningen
om ögonsjukdomar utgjorde en flaskhals,
som försenade läkarutbildningen
här i landet. Denna ordning har varit
bestående under de senaste två läsåren.
Vederbörande överläkare, doktor Ro -

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 53

Anslag till medicinska högskolan i Göteborg.

sengren, har fått förordnande för ett år
i sänder att sköta om denna undervisning.

Nu är det ju så, att en professur i
oftalmiatrik snart blir ledig i Uppsala,
och om inga åtgärder vidtagas för att
få behålla doktor Rosengren i Göteborg,
så kommer han, av alla tecken att döma,
att överflyttas till Uppsala — han är
väl att räkna som vår kanske förnämste,
i varje fall en av våra förnämsta experter
på området i fråga och har internationell
ryktbarhet. Sjukhusdirektionens
direktör i Göteborg framhåller i
en skrivelse, att om Rosengren försvinner
därifrån i höst, finns det inga som
helst garantier för att den kliniska undervisningen
i ögonsjukdomar kan upprätthållas,
och om den måste läggas
ned, blir resultatet försenad utbildning
av våra läkaradepter, vilket kommer att
bidraga till att försvåra läkarbristen i
landet.

Doktor Rosengrens fortsatta verksamhet
i Göteborg är inte bara ett intresse
för Göteborgs stad utan för alla de västsvenska
landsting, som ha träffat överenskommelse
med Sahlgrenska sjukhuset
att få skicka sina patienter dit för
vissa ögonoperationer. Det är nämligen
som operatör av näthinneavlossning,
som doktor Rosengren är att anse som
en av de främsta. Det är inte heller
bara ett västsvenskt intresse utan ett
riksintresse att befordra läkarutbildningen,
och på grund av de risker som
föreligga för att den kliniska undervisningen
i ögonsjukdomar får läggas ned
från och med i höst, om vi icke få en
professur i ämnet redan från den tidpunkten,
måste jag yrka bifall till den
reservation, som jag jämte andra har
avlämnat i statsutskottet. Reservationen
går ut på att professuren i oftalmiatrik
vid högskolan i Göteborg skall komma
till stånd redan i höst och icke nästa
år eller eventuellt om två år, som planen
förutsätter. I samband med detta
skulle det hittills utgående statsanslaget
på 6 000 kronor för upprätthållande
av denna undervisning dragas in.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Kammaren
har många gånger debatterat den
för närvarande mycket stora bristen på
läkare. Denna brist har ju medfört, att
nödvändiga utvidgningar inom både
hälsovården och sjukvården ha fått
skjutas på framtiden. För att avhjälpa
läkarbristen är det nödvändigt att öka
kapaciteten hos de befintliga utbildningsanstalterna.
Detta är anledningen
till att den medicinska högskolan i Göteborg
har kommit till stånd, men det
tar ju tid, innan de studerande där nå
fram till sin examen.

Som herr Ohlon påpekade, är en av
de trånga sektorerna när det gäller utbildningen
undervisningen i ögonsjukdomar.
För att avhjälpa denna brist har
man under de senare åren, vilket också
herr Ohlon påpekat, ordnat en tillfällig
undervisning i Göteborg, där man
har en tjänst som lärare i ögonsjukdomar
men icke någon professur — det
är avsett att en sådan skall tillkomma
först om några år. Det är viktigt att
denna undervisning får fortsätta, men
som herr Ohlon påpekade föreligger
risken för att den nuvarande innehavaren
av ögonläkartjänsten vid Sahlgrenska
sjukhuset, doktor Rosengren,
flyttar till Uppsala, och i så fall är det
osäkert, om undervisningen i ögonsjukdomar
kan fortsätta i Göteborg. Herr
Rosengren är nämligen, såvitt man förstår,
den som ligger närmast till att få
professuren i Uppsala, när den blir ledig.
Han är väl kompetent för denna
professur och är, såvitt jag förstår,
självskriven, om det inrättas en ordinarie
lärartjänst i Göteborg.

Kostnaden för ett bifall till reservationen
inskränker sig, såvitt jag kan se,
till C 000 kronor. Det är ju en summa
som i delta sammanhang knappast kan
vara av avgörande betydelse.

Jag menar därför, herr talman, att
riksdagen på denna punkt bör biträda
reservationen, till vilken jag alltså ber
att få yrka bifall.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
i denna punkt har utskottet följt den

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till medicinska högskolan i Göteborg.

uppfattning, som av departementschefen
har framförts i propositionen. Man har
inte bestritt att ett behov av denna art
föreligger. Tvärtom vitsordas det att det
finns stort behov av en professur, men
det har framhållits, att ett beslut nu
skulle betyda, att professuren inrättades
tidigare än som var förutsatt enligt planen
för skolan. Det framhålles i propositionen
s. 97, att departementschefen
icke velat frångå den uppgjorda planen
och därför har ansett sig förhindrad att
föreslå medel på sätt i motionen föreslås.
Utskottet har haft att behandla
många i och för sig goda och välmotiverade
förslag men har på de flesta punkter
måst följa denna ordning, emedan
man bryter sönder det hela, om man
frångår sparsamhetslinjen på den ena
punkten efter den andra. I detta fall har
utskottet ansett, att då det finns intresse
för att denna professur skall komma till
stånd så snart som det är möjligt, saknar
utskottet anledning att forcera denna
plan.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Det var ett
uttryck av herr Ericson, som jag fäste
mig vid, och det var, att om denna professur
kommer till stånd redan i höst,
skulle man bryta sönder det hela. Jag vet
inte vad herr Ericson menar med »det
hela», men jag skulle vilja gentemot honom
säga, att om man röstar så, som
majoriteten vill, bryter man sönder någonting
annat och mycket värre, nämligen
planen för läkarutbildningen i landet.
Om icke denna undervisning kan
upprätthållas, komma nämligen läkarna
icke ut i det praktiska livet i den takt
som meningen varit.

Man skall icke heller tala allt för mycket
om planen i detta sammanhang, ty
som jag nyss nämnde, fogades det ju i
riksdagens beslut till denna plan en reservation
som innebar, att om det skulle
visa sig finnas behov av klinisk undervisning
tidigare än vad som var sagt i
planen, skulle professurer i kliniska
ämnen tidigare komma till stånd. Det var

på grund av detta riksdagens principuttalande,
som undervisning i ögonsjukdomar
igångsattes redan hösten 1949 vid
Sahlgrenska sjukhuset, och om nu riksdagen
icke infriar denna sin utfästelse,
så kommer detta från Göteborgs sida att
i viss mån betraktas såsom ett löftesbrott
av riksdagen.

Ilerr ERICSON, ERIC: Herr talman!
Herr Ohlon måtte ha missförstått mig,
då jag talade om ett sönderbrytande av
det hela. Jag syftade inte på denna speciella
punkt, utan jag menade att hela
huvudtiteln är sådan, att man många
gånger på grund av det finansiella läget
måst skjuta på ett positivt beslut i fråga
om krav, som man i och för sig ansett
berättigade och gärna skulle velat gå
med på.

Herr Ohlon säger här, att man icke
bör fästa för stort avseende vid detta
om planen. Han syftade väl då på mitt
uttalande i detta avseende, men jag har
åberopat vad departementschefen har
sagt om denna plan, och jag tror att
man måste tillmäta hans yttrande värde.

Jag vidhåller således mitt yrkande.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag skall börja med att helt instämma
i herr Ohlons anförande i fråga
om den medicinska högskolan i Göteborg,
men jag skulle vilja sedan säga ett
par ord om en annan sak. Jag ville bara
uttrycka den förhoppningen, att den
Kungl. Maj :ts prövning, som omnämnes
i utskottets utlåtande, angående inrättandet
av en statens aftonskola i Göteborg,
vilket vi begärt i motionen nr 136,
snart måtte slutföras och leda till det
positiva resultatet, att vi i form av en
statlig aftonskola få både en realskola
och ett gymnasium vid Majornas läroverk
i Göteborg. Utan att närmare gå in
på den saken vill jag betyga, att behovet
av undervisning för vuxna vid en aftonskola
är stort i Göteborg, eftersom det
icke finns några möjligheter i den vägen
nu.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 55

Anslag till medicinska högskolan i Göteborg.

Statsrådet NYGREN: Herr talman! Det
är av oss alla väl känt, att ett starkt behov
föreligger av en utökad undervisning
på det medicinska området. Igångsättandet
av den medicinska högskolan i
Göteborg är också ett bevis för att statsmakterna
ha beaktat denna sak. Högskolan
i Göteborg är ju av mycket ungt
datum. Den påbörjades 1949. Då satte
man i gång med anatomi, och sedan
har histologien tillkommit i januari 1950,
fysiologi och medicinsk kemi på hösten
1950 och slutligen farmakologi på vårterminen
1951. Man räknar med att allmän
patologi och bakteriologi skola
komma till på höstterminen 1951 och
att under vårterminen 1952 den kliniska
undervisningen skall taga sin början i
ämnena medicin och kirurgi vid det kliniskt-kemiska
laboratoriet och det kliniskt-bakteriologiska
laboratoriet. Institutionen
för speciell bakteriologi skall
träda i verksamhet från och med ingången
av 1952. Jag har velat påminna om
detta för att påvisa för kammaren, att
man verkligen har gjort ansträngningar
och alltjämt gör ansträngningar för att i
snabbast möjliga tempo utbygga den medicinska
högskolan.

Föreliggande förslag om inrättande av
en professur i oftalmiatrik är naturligtvis
mycket behjärtansvärt. Herr Ohlon
säger, att riksdagen egentligen har givit
Göteborgs högskola och alla intresserade
i frågan ett löfte om att denna professur
skall inrättas. Ja, man kan naturligtvis
säga, att det uttalande, som riksdagen
gjort, skall tolkas på det sättet, men man
kan ju inte säga, att professuren ovillkorligen
skall inrättas vid just det
datum som herr Ohlon och hans medmotionärer
föreslå. Jag tror att man i
nuvarande läge får vara ''''glad åt att den
från början uppgjorda planen bär kunnat
följas så tidtabellsenligt som har
skett. Jag förmodar att man behöver
göra ansträngningar för att få just den
här professuren till stånd, kanske något
tidigare än man har tiinkt, men om man
skall beräkna de ökade kostnaderna, är
det nog litet för optimistiskt räknat av
den talare som sade, att ökningen av
kostnaderna endast skulle utgöra 6 000

kronor. Då har han inte räknat med alla
poster. Jag kan inte nu konstatera, hur
han har kommit fram till siffran, men
det torde röra sig om en utgiftsökning
av cirka 21 000 kronor — det är ju en
viss skillnad på det beloppet och de
uppgivna 6 000 kronorna — under förutsättning
att nuvarande löner skola tilllämpas.
Kommer riksdagen däremot att
fatta beslut i enlighet med den proposition,
som är framlagd angående ihöjning
av byråchefslönerna, torde ökningen
uppgå till omkring 25 000 kronor. I nuvarande
ekonomiska läge tror jag det
vore oförsiktigt av kammaren att fatta
beslut i överensstämmelse med reservanternas
förslag.

Herr Ohlon säger emellertid, att om
man inte fattar detta beslut, bryter man
sönder planen för läkarutbildningen. Jag
är fullt övertygad om att just beträffande
undervisningen i fråga om ögonsjukdomar
mycket stora svårigheter föreligga
att hålla det hela löpande, men man
får ju inte flera kompetenta undervisare
på området, därför att man inrättar denna
professur.

Om nu överläkare Rosengren kommer
att överflytta till Uppsala, finnes ju denne
skicklige läkare kvar som undervisare
på området. Och när det är klart
och tydligt utsagt, att det så snart omständigheterna
det tillåta skall bli en
professur i Göteborg, tror jag nog att
man vågar anta, att någon annan kompetent
kraft, som räknar med att bli professor,
inte skulle ha något emot att flytta
över till Göteborg för att på det sättet
ha en inteckning, när professuren där
kommer att utannonseras.

Med detta, herr talman, vill jag bara
vädja till kammaren att tänka på det
ekonomiska läget, och jag tror att jag
vågar göra den rekommendationen utan
risk för att undervisningen i ögonsjukdomar
skulle behöva avbrytas vid Göteborgs
högskola. Ingen av talarna bär har
heller med bestämdhet påstått att så
skulle ske, utan man har bara sagt, att
vissa risker föreligga. Jag tror som sagt,
att om doktor Rosengren flyttar från
Göteborg till Uppsala, så blir det en förflyttning
som inte gör det omöjligt att

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till allmänna läroverken,
i alla fall upprätthålla denna undervisning
i Göteborg.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
menade att det inte blir någon
skillnad på undervisningen, om man
fortsätter att ha endast en lärartjänst i
stället för en professur. Det är emellertid
så, att om doktor Rosengren flyttar
till Uppsala, skall överläkartjänsten vid
Sahlgrenska sjukhuset tillsättas. Det är
ju helt andra kompetensvillkor när det
gäller en överläkartjänst än då det gäller
en professur. Denna tjänst kommer
alltså att tillsättas som en överläkartjänst
och inte som en professur, och
det är inte säkert, att dessa kompetensvillkor
sammanfalla och att man alltså
får en professorskompetent man på den
tjänsten.

Sedan anmärkte statsrådet, att min beräkning
för de verkliga utgifterna inte
vore riktig. Jag stödde mig därvid på
uppgifterna i utskottets utlåtande. Enligt
dessa är skillnaden 6 000 kronor. Det
är alltså skillnaden i lön till en lärare
och till en professor. Därtill komma,
säger statsrådet, vissa andra utgifter.
Men dessa tillkomma i vilket fall som
helst; det måste t. ex. finnas amanuenser
vare sig det är fråga om en professur
eller en överläkartjänst.

Statsrådet NYGREN: Herr talman! Jag
måste rätta ett missförstånd som föreligger
här. Det finns särskilda bestämmelser
angående tillsättandet av överläkartjänsten
i Göteborg.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 93—166.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till allmänna läroverken.

Punkten 167.

I denna punkt hade utskottet avfattat
sin hemställan i åtta särskilda, med
1—VIII betecknade moment.

På framställning av herr talmannen
beslöts att punkten skulle företagas till
avgörande momentvis.

Mom. I—V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VI.

I detta moment hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna 1:196
och 11:240, 1:197 och 11:241, 1:258
och 11:335 samt 1:257, sistnämnda motion
såvitt här vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;

b) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 64 714 000 kronor.

I motionen I: 257, av herrar Cassel och
Arrhén, hade hemställts, att riksdagen i
avvaktan på en kommande lönereglering
måtte besluta, att provårsföreståndarnas
arvode skulle fastställas till
2 004 kronor per år, att det särskilda
arvodet till ordinarie och extra ordinarie
lärare vid provårsanstalter skulle
fastställas till 720 kronor per år samt
att handledararvodena •— utom för lärare
vid provårsläroverket i Umeå —
skulle fastställas till 450 kronor per termin
för enterminskandidat, till 300 kronor
per termin för tvåterminskandidat
och för handledare vid provårsläroverket
i Umeå till 900 kronor respektive
600 kronor.

I de likalydande motionerna 1:196,
av herr Arrhén m. fl., och 11:240, av
herr Nestrup m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att ersättningarna
för föreläsningar och övningar i
anslutning till provårskursen skulle bestämmas
till 50 respektive 25 kronor i

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 57

stället för föreslagna 30 respektive 15
kronor.

Enligt en vid nu förevarande punkt
avgiven reservation hade herrar Mannerskantz,
Ohlon, Bergh, Söderquisl,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Bergstrand,
Kyling och Widén ansett, att utskottet
bort tillstyrka höjning av arvodena till
provårsföreståndare samt ordinarie och
extra ordinarie lärare vid provårsanstalter
ävensom av ersättningarna för
föreläsningar och övningar. I enlighet
härmed hade reservanterna ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort i mom. VI
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
I: 257, såvitt här vore i fråga, samt
med bifall till motionerna I: 196 och
11:240 ävensom med avslag å motionerna
1:197 och 11:241 samt 1:258 och
II: 335,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;

b) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 64 934 000 kronor.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Vid denna
punkt och detta moment har jag en
serie motioner — icke mindre än fyra
stycken —• som beröra dels inrättandet
av nya lärartjänster vid de allmänna
läroverken, dels, jämte annan motionär,
också vissa förslag rörande arvoden åt
provårsföreståndare och lärare vid
provårsanstalter, dels angående ersättningar
för föreläsningar och övningar i
samband med provårsutbildningen vid
de allmänna läroverken samt dels till
sist även ett förslag rörande arvoden åt
lärarkandidater under provårsutbildningen.

De flesta av dessa motioner äro gamla
bekanta för kammarens ledamöter,
men de avteckna sig i år emot en av
tidsförhållandena betingad mörkare bakgrund
än tidigare varit fallet.

Anslag till allmänna läroverken.

Vad de nya lärartjänsterna angår har
departementschefen nu stannat vid att
föreslå 80 nya adjunkistjänster utöver de

19 tjänster, som äro betingade av förändringar
i själva organisationen. Förslaget
om de 80 nya tjänsterna utgör
ett tillmötesgående av de önskemål i
denna riktning, som framförts från
skolmyndigheterna samt från personalorganisationerna
för att få en bättre
proportion mellan antalet ordinarie och
icke ordinarie lärare.

Skolmyndigheterna ha ansett, att proportionen
mellan ordinarie och extra
ordinarie bör vara 10 till 1. Härför kräves
emellertid, om detta uppställes som
önskemål, att utöver de av departementschefen
föreslagna 4 lektors- och
99 adjunktstjänsterna samt en ämneslärarinnetjänst
upprättas ytterligare 5 lektors-
och 80 adjunktstjänster vid de allmänna
läroverken; det är det, som jag
bland annat begärt i en av mina motioner.
Det betyder inte, att 90 procent av
ämneslärarna vid de allmänna läroverken
bli ordinarie och att de övriga 10
procenten skola vara extra ordinarie,
utan det betyder i praktiken, att proportionen
mellan ordinarie och extra
ordinarie blir 70 till 30.

Åtgärden skulle, enligt min mening,
vara försvarlig nu såsom ett led i arbetet
för bekämpande av lärarbristen och
som ett medel att attrahera arbetskraft.
Statens kostnad för en sådan åtgärd
bleve tämligen blygsam; den skulle innebära,
att man fyllde ut skillnaden
mellan de löner, som nu utgå i Ce 24,
och dem som skulle utgå i Ca 26. Skillnaden
komme att belöpa sig till ungefär
130 000 kronor. Det kan ju sägas, att
130 000 kronor äro en förfärlig massa
pengar; kammarens ledamöter ha i dag
hört, hur man baxnar inför utgifter på

20 000 kronor. Detta visar svagheten i
hela den svenska statens nuvarande ekonomiska
balans. Jag anser för min del,
att dispositionerna i vår riksstat lida av
att innefatta så många belopp, som äro
felapplicerade. Man skulle i detta fall ha
gjort klart för sig vad man kunde vinna
med en förhållandevis så blygsam summa
som 130 000 kronor.

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till allmänna läroverken.

Alla merutgifter, som skulle bli en
följd av bifall till de förslag — det vill
jag i detta sammanhang framhålla —
som jag här kommer att ställa eller ställer
i mina motioner, rymmas mer än väl
inom det mycket generösa anslaget till
Unescoorganisationen. Det är därför detta
anslag har förargat oss, som tala för
anslagen till det svenska kulturarbetet,
då vi få finna oss i prutningar av denna
art här och på andra områden. Det beslut,
till vilket riksdagen kommer i år
i denna fråga, blir givetvis ett »på stället
marsch», och detta är att beklaga.

Vid detta tillfälle inbjudes även riksdagen
att acceptera den av läroverkens
krisutredning föreslagna förkortningen
av provåret i vissa fall. Ett provår på
en termin förordas, med en förberedande
lärarkurs på tre veckor enligt skolöverstyrelsens
kompletterande förslag.
Denna nya organisationsform kommer
givetvis att öka arbetsbelastningen för
provårsföreståndarna och de medverkande
lärarna. Sammanpressningen av
utbildningen måste föra med sig en forcering
av arbetstempot, och de låga arvoden,
som hittills utgått för provårsföreståndare
och lärare vid provårsläroverk
och som nu förutsättas skola utgå
orubbade i fortsättningen, utgöra för
mig en illustration till satsen om, att de
intellektuella yrkesutövarna äro föremål
för eu rovdrift, som det även på andra
områden finns talrika exempel på. Utskottet
åberopar den s. k. Lundbladska
utredningen inom tjänsteförteckningskommittén,
som ännu inte slutfört sitt
arbete, och ett sådant skäl är, enligt
riksdagens arbetsmetoder, i vissa fall
heligt.

Man kan emellertid, herr talman, fråga
sig: Hade det under sådana förhållanden
inte varit lämpligare, om man uppskjutit
förslaget till en förändring av provårsarbetets
allmänna natur och struktur,
tills man fått löne- och arvodesfrågorna
ordnade på ett anständigt sätt? Nu
förutsätter man i stället, att omändringen
av organisationen skall ske i år, och
sedan begär man av tidigare provårsföreståndare
och tidigare provårsläroverkslärare,
att de mot samma dåliga

avlöning, som de haft tidigare, skola ta
på sig denna ökade arbetsbörda. Det är
detta resonemang som omöjligt kan godtagas,
och jag skulle ha funnit det vara
moraliskt motiverat, att man alltså i utskottet
gått med på motionens begäran
om en höjning av arvodena till dem, som
syssla med provårsutbildningen i överensstämmelse
med detta förslag, som nu
närmast kommit från krisutredningen.

Vad frågan om provårshandledarnas
arvoden angår skall jag inte fördjupa
mig i den, men det kan finnas anledning
att vid detta tillfälle erinra om att gjorda
undersökningar — inom yrket visserligen
— ha visat, att ersättningarna utöver
gängse lön per timme, som användes
för handledningsuppgifterna, uppgå
till mellan en och två kronor — jag syftar
på de undersökningar, som gjorts vid
stockholmsläroverken. Det kan vara tillräckligt
att anföra denna siffra för att
motivera att här kritiska toner göra sig
gällande.

Såsom framgår av propositionen och
utskottets utlåtande, skall det vidare finnas
en förberedande kurs på tre veckor
före det förkortade provåret. Vid denna
förberedande kurs skola föreläsningar
och övningar hållas. Det är att märka att
denna förberedande kurs är tänkt att
hållas i augusti, och man får också tänka
sig någon tid i januari, i varje fall
under ordinarie ferietid. De arvoden,
som hittills utgått för dessa föreläsningar
eller övningar, ha utgjort 30 respektive
15 kronor per timme. Detta betyder,
om jag drar ifrån skatten, ungefär 20
respektive 10 kronor; det beror på var
marginalskatten börjar verka. Det blir i
varje fall en väsentlig minskning av dessa
arvoden, om man även låter skattesynpunkten
få sitt.

Det har redan visat sig mycket svårt
—- det har jag erfarit från de kretsar,
med vilka jag haft kontakt —- att skaffa
föreläsare till dylika kurser, och jag tror
att det kommer att bli hart när omöjligt,
enligt de upplysningar jag har fått, att
under de nu tänkta förutsättningarna få
föreläsare till dem. Det är väl också frågan,
huruvida inte ytterligare motverkande
omständigheter därvidlag komma

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 59

att göra sig starkt gällande för framtiden.

Här har nu krisutredningen föreslagit
40 kronor respektive 20 kronor, men jag
har i min motion med hänsyn till penningvärdets
fall föreslagit 50 och 25 kronor,
och jag finner dessa belopp vara
högst motiverade. Den risk, som de yrkesverksamma
här löpa, är, att det så
kallade ekonomiska läget, som i år åberopas,
även 1952 kommer att åberopas,
när det gäller att ta ställning till eventuellt
av den Lundbladska kommittén då
via tjänsteförteckningskommittén framlagt
förslag om höjningar i arvodet. Man
liar i detta avseende vissa erfarenheter
att bygga på, som kan göra en rätt pessimistisk.
Jag tror, att om riksdagen tar
ståndpunkt efter utskottets förslag, så
skall det visa sig, att man inte längre
kominer att gå vidare i självförnekelsens
tecken, som man hittills gjort på lärarhåll.
Frågan är som sagt, om man kommer
att stillatigande nöja sig ens i år.
Liksom tidigare har jag även nu den bestämda
uppfattningen, att den tid är förbi,
då statsmakterna hade att förvänta
en ständig lojalitet på detta område. Det
är nog så på detta område, att klimatet
börjar hårdna, och det är det jag, höll
jag på att säga, fruktar, då det kan leda
till en utveckling, som man i själva verket
inte skulle önska.

Vad frågan om provårskandidaternas
arvoden angår skall jag även, herr talman,
fatta mig kort. Departementschefen
har stannat för att en ersättning skall
utgå av 3 200 kronor för enterminskandidater
och 5 200 kronor för tvåterminskandidater
och att rörligt tillägg icke
bör utgå. Utskottet tillstyrker detta förslag
och finner, att dessa nya ersättningsgrunder
»innebära», som det heter,
»en icke oväsentlig förbättring».

Vad man bör fästa sig vid därvidlag
är, att arvodena göras fasta. Det är det
principiellt viktiga i detta sammanhang,
när man skall diskutera vad denna förbättring
innebär. För cn hösttcrminskandidat,
som var extra ordinarie med
ferielön i höstas, skulle förslaget vid den
tid då propositionen skrevs ha inneburit
eu förbättring av 700 kronor och

Anslag till allmänna läroverken,
för en vårterminskandidat en förbättring
av hela 1 400 kronor. Tvåterminskandidatens
ersättningsförbättring blev i höstas
900 kronor, men tiden har ju sedan
dess inte stått stilla. Penningvärdeförsämringen
har satt in med förfärande
kraft. Med nuvarande index av 32—33
procent förhöjes ferielönens värde med
18—19 procent, och dessa indexförändringar
få ingen möjlighet att påverka det
fasta arvode, som utskottet föreslår och
där ferielönen ingår. Följden blir, att ju
mera penningvärdet sjunker och index
stiger, desto mera reduceras den avsedda
förbättringen av provårsarvodet för att
kanske inom en ej alltför avlägsen framtid
helt försvinna. Just nu har man gjort
en uträkning över vad som på grund av
dessa beklagliga förhållanden kommer
att ske med de s. k. förbättringarna.
Denna utredning visar, att förbättringarna
bli för en höstterminskandidat endast
cirka 400 kronor och inte 700, för
en vårterminskandidat 1 250 kronor
och inte 1 400 och för en tvåterminskandidat
400 kronor och inte 900 kronor.
Så stor skillnad är det nämligen på
i dag och i höstas, då det förslag gjordes
upp, som utskottet stannat för. Slutsatsen
blir alltså, att frågan inte blir
löst med utskottets rekommendation.
Den skall ständigt återkomma i takt
med penningvärdets fluktuationer. Det
är därför som jag, krisutredningen, läroverkslärarnas
riksförbund och andra
ha menat, att det skulle ha varit lämpligast
att gå in för en sådan avlöningsform,
att provårskursen betraktades som
en kurs inom verket och att deltagarna
erhöllo full lön såsom extra ordinarie
lärare respektive extra lärare.

Herr talman! Jag beklagar givetvis,
av de skäl, som jag här framfört, att
mina motioner nu blivit avstyrkta. Det
finns emellertid en passus i utskottets
formulering, som man bör uppmärksamma.
Sedan utskottet avstyrkt alla
motionerna, tillägges att utskottet vill
»likväl understryka angelägenheten av
att utredningsarbetet rörande läroverksliirarnas
löneställning kommer att bedrivas
med all möjlig skyndsamhet».
Detta uttalande kan inte nog under -

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1931 fm.

Anslag till allmänna läroverken,
strykas. Under fjolåret var irritationen
inom den högre skolans lärarkår mycket
stor, eftersom sonderingarna inom
ecklesiastik- och civildepartementen vid
den tidpunkten hade givit vid handen,
att man inte hade att vänta en kungl.
proposition på området förrän tidigast
vid 1952 års riksdag. De tillsatta utredningarna
förmodades skola bli färdiga
under år 1951. Stämningen blev som
sagt inte så värst munter vid dessa meddelanden,
och den är inte så särskilt
optimistisk nu heller. Man saknar nämligen
i nuvarande stund möjlighet att
bedöma, om de halva utfästelser, som
i fjol gjordes på detta område, komma
att motsvaras av verkligheten. Stämningen
kan på sina håll sägas ha fått
rent av desperata inslag, och även annars
lugnt och sansat folk anser, att en
kantring åt det hållet nu vore berättigad,
om inte de ansvariga myndigheterna
ge klara utfästelser. Med anledning
av att jag tror mig känna läget
inom de kretsar, det här gäller, och
eftersom jag — det är jag angelägen att
betona — närmast är villig att i dessa
avseenden verka i lugnande och utjämnande
syfte, skulle jag vilja vända mig
direkt till statsrådet, som är här närvarande,
med en fråga, om det i dag är
möjligt att få besked om situationen beträffande
de utredningar, som bedrivas
inom tjänsteförteckningskommittén och
den speciella kommitté, som inom den
större kommittén sysslar med de högre
skolornas lönefrågor.

Utskottet har här för sin del förordat
skyndsamhet. Det är inte utan betydelse
att i dag ett besked lämnas på
denna punkt, och framför allt att det
lämnas här i riksdagen. Det har stora
möjligheter att på ett mycket viktigt
samhällsområde rensa luften och skingra
en del oklara och mer eller mindre
dimmiga föreställningar.

Jag ber att efter dessa ord, herr talman,
få sluta med att yrka bifall till
den reservation, som avlämnats av herr
Mannerskantz m. fl.

Herr OHLON: Herr talman! Den som
i år deltagit i statsutskottets arbete har

inte kunnat undgå att konstatera, att
inflationsförödelsens styggelse framför
allt har gått ut över åttonde huvudtiteln
och kulturanslagen. Det är tydligen
dessa anslag, som intressera Kungl.
Maj :t minst, och därmed kunde allt
vara sagt.

Jag kan till alla delar instämma i vad
herr Arrhén nyss har anfört, men jag
måste kanske i viss mån försvara mig
gent emot honom. Att inte ens vi reservanter
ha kunnat gå med på alla de
mycket välmotiverade anspråk, som
herr Arrhén har kommit med i sina
motioner, berodde på att vi i det längsta
hade hoppats, att det hade funnits så
mycken självbevarelsedrift inom statsutskottet,
att detta åtminstone hade gått
med på sådana anslagsökningar som
äro nödvändiga för att man inte skall
sönderbryta hela den ifrågasatta organisationen.
Jag tänker då närmast på
den nya lärarutbildningen. Förslaget
därom kommer från läroverkens kriskommitté.
Det var med hänsyn till de
ökade uppgifter, det merarbete, som
skulle komma att åvila föreståndare,
handledare o. s. v., åtföljt av vissa föreslagna
arvodesförhöjningar, men det
var, märk väl, inga nya arvodesförhöjningar
i detta sammanhang utan sådana
som begärts av vederbörande myndighet
redan tidigare år med den enklare
organisation, som då fanns. Kungl. Maj :t
har godtagit kriskommitténs alla förslag
i vad gäller själva organisationen,
alltså innebärande allt detta merarbete,
men Kungl. Maj:t har icke tagit någonting
av de ifrågasatta arvodeshöjningarna.

Vad innebär detta förslag? Jo, det innebär,
att samtidigt som Kungl. Maj :t
lämnar fram en proposition om 6Va
miljon kronor i ökade löner för byråchefer
och övriga chefstjänstemän, kommer
Kungl. Maj :t med ett förslag, som
innebär en löneminskning för motsvarande
tjänstemän inom undervisningsväsendet.
Ty det är en löneminskning,
när man kräver mera arbete men ger
samma arvode.

Det är klart, att en sådan ordning
måste verka djupt nedslående på dem

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 61

som arbeta inom de svenska läroverken,
och detta förfaringssätt utgör en direkt
spärr mot rekryteringen av läroverkslärarbanan.
Vi skryta med våra inhemska
förhållanden både ute och hemma.
Vårt högre undervisningsväsen håller
för närvarande på att glida in i en
situation med lägre standard än kanske
i något annat av de västeuropeiska
länderna. Man kan inte komma ifrån
svårigheterna genom att bara gå löst
på symtomen, minska fordringarna,
minska kraven i student- och realexamen.
Det reella kravet, som det levande
livet uppställer, står kvar det oaktat,
och få de förhållanden, som för
närvarande råda, fortsätta en längre
tid, kommer nästa generation i detta
land att möta inte bara en lägre kulturell
standard utan också en lägre materiell
standard.

Vi reservanter inom statsutskottet ha
framför allt tagit upp de förslag i de
Arrhénska motionerna, som gälla lärarutbildningen,
men inte ens där ha vi
tagit med allt, utan vi ha tagit med sådant
som var ägnat att rädda oss för
tillfället över den för närvarande verkligt
farliga situationen. Herr Arrhén
nämnde vad Kungl. Maj :ts förslag om
föreläsningsarvoden innebär. Det betalas
mycket mindre för dessa föreläsningar,
som måste förberedas nya varje
år, än inom det frivilliga folkbildningsarbetet,
där föreläsningarna ju vevas
om och om igen liksom på löpande
band. Föreläsningarna skola hållas på
ferietid, då befattningshavarna som regel
ha sina familjer borta från läroverksorten.
Om man räknar igenom vad det
rör sig om, kan man konstatera, att sedan
skatten dragits från och sedan omkostnaderna
för föreläsarna, som få existera
fjärran från sina familjer, också
dragits från, blir det ingenting kvar i
arvode. Varje föreläsning beräknas ta
åtminstone tio timmar i förberedelsearbete.
Man kan ställa den frågan, om
det är staten värdigt att erbjuda sådana
villkor.

Föreståndararvodena äro till siffran
fastställda före första världskriget med
dåvarande höga penningvärde och ha

Anslag till allmänna läroverken,
inte förändrats sedan dess, men arbetsuppgifterna
ha ökats undan för undan,
och man kan räkna ut, att även en provårsföreståndare,
som försöker komma
undan så billigt som möjligt, kommer
långt under vad hans vaktmästare har
betalt.

Vad som begärs i reservationen är så
blygsamt som att provårsföreståndaren
skall få ett timarvode för sitt övertidsarbete,
som närmar sig, märk väl: som närmar
sig, men inte uppgår till vad hans
vaktmästare får i timarvode vid övertidstjänst.
Och dock brukar man säga,
att provårsföreståndarens uppgift är
den viktigaste i hela det svenska högre
skolväsendet. Det är närmast på honom
det åvilar att sköta om den praktiska
utbildningen av läroverks- och seminarielärare,
och om provårsinstitutionen
klickar, klickar också allt annat inom
högre skolor och seminarier.

Det tredje ökade arvode, som reservationen
innebär, gäller de vid provårsläroverken
anställda ordinarie och extra
ordinarie lärarna. Vad som begärs är
ett arvode, som har varit aktuellt i
många år. Arbetsuppgifterna vid ett
provårsläroverk äro nämligen mycket
mer betungande än vid ett vanligt läroverk.
Meningen med dessa arvoden skulle
ju vara att till provårsläroverken dra
de bästa lärarkrafterna. Situationen för
dagen är, att många lärare hellre gå till
icke-provårsläroverk än till provårsläroverk,
därför att arvodet vid de senare
är satt så lågt som 360 kronor per år.
De 360 kronorna kan nog vederbörande
tjäna lätt och lekande på ett mycket
enklare sätt.

När detta ärende förekom i statsutskottet,
reagerade jag mot en passus i
reciten av utskottets utlåtande. Det gällde
de särskilda handledararvodena. Där
ha reservanterna inte ens vågat följa
krisutredningens förslag. Det heter på
s. 71 i utskottsutlåtandet, att dessa ersättningar
till handledarna icke äro
förbehållna speciella lärargrupper, »men
av naturliga skäl anlitas extra lärare
och timlärare sällan för handledning».
Jag sade då ifrån i statsutskottet, att
detta måste vara fel och att det måste

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till allmänna läroverken.

rättas — det skulle inte stå extra lärare
utan extra ordinarie lärare, tv inte kunna
förhållandena ha utvecklats så rosenrasande,
att man anlitar extralärare,
alltså obefordrade lärare i första stadiet,
för detta ändamål. Jag fick sedan upplysning
om att versionen var riktig.
Förra läsåret förekommo vid provårsläroverken
och provårsseminarierna
sammanlagt 442 undervisningsserier.
Sex av dessa ombesörjdes av extralärare
och timlärare, vilket ju är fullkomligt
orimligt, och 85 av undervisningsserierna
ombesörjdes av extraordinarie
lärare. Provårsläroverken ha med andra
ord redan råkat i den olyckliga situationen,
att mer än 20 procent av handledningen
ombesörjes av extra ordinarie
och undantagsvis extra lärare. Göres oss
mera vittnesbörd behov?

Jag skulle vilja rikta en vädjan till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
som är här närvarande, att
ta denna sak under allvarligt övervägande,
ty brister det i fråga om lärarutbildningen,
då äro våra beslut förra året om
enhetsskolan fullständigt meningslösa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
Vid denna frågas behandling har man
såväl i utskottet som i avdelningen intagit
precis samma ståndpunkt i fråga
om önskvärdheten av dessa arvodesförbättringar,
som nu framförts av herr
Ohlon. Här omtalas, att t. ex. provårsföreståndarnas
arvoden fastställdes före
första världskriget och ha stått oförändrade
sedan dess. Här måste det ju vara
behov av en förändring. Jag vilt alltså
varken mot herr Arrhén eller herr Ohlon
hävda den meningen, att kraven om en
bättre reglering av dessa förhållanden
skulle vara orättmätiga. Tvärtom, och
det framgår ju också av utskottets skrivsätt.

Det är framför allt två skäl som gjort,
att utskottet intagit den ståndpunkt det
valt, vilken är densamma som Kungl.
Maj:ts. Det ena är det statsfinansiella
läget, och det andra är att på detta

område pågår en utredning vars resultat
bör avvaktas.

När det gäller det första skälet ber jag
att få fästa uppmärksamheten på att herr
Ohlon måste om andra motionsvis framförda
önskemål säga, att man inte kunnat
tillmötesgå motionärerna, ehuru man
funnit deras synpunkter berättigade. Den
ståndpunkt han intar beträffande en del
andra frågor är precis den som utskottet
intagit även till frågan om provårsföreståndarnas
arvoden. Utskottets
skrivsätt visar väl, att utskottet är medvetet
om att en förbättring och förändring
måste ske i detta fall. Därför har
också utskottet tryckt på att utredningsarbetet
bör bedrivas med all möjlig
skyndsamhet. Det verkade på mig, som
om herr Arrhén ansåg, att som situationen
är skulle man kunna vara nöjd
för närvarande, om dessa utredningar
kunde bedrivas så att resultatet kommer
inom den närmaste tiden.

Om ersättningen till lärarkandidaterna
framhöll herr Arrhén, att sedan förslaget
var avgivet har en försämring inträtt.
Det är mycket beklagligt att så
har skett, men det är väl likadant på
många andra områden. Vissa grupper,
som fått sina löneförhållanden ordnade
tidigare, få finna sig i att vad de då
koinmo till inte håller inför den utveckling,
som senare har inträffat. Det är
samma beklagliga förhållande här.

På de skäl som utskottet åberopar, både
de statsfinansiella och detta att pågående
utredningars resultat skall avvaktas,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet NYGREN: Herr talman! Jag
kan inte låta denna debatt avslutas utan
att komma med en gensaga mot ett uttalande
av herr Ohlon. När herr Ohlon
säger, att Kungl. Maj:t visar det allra
minsta intresset för kulturanslagen, anser
jag, att det är en felaktig beskrivning
av förhållandena. Min företrädare i
ämbetet är alltför känd av kammarens
ledamöter för att någon skulle vilja beskylla
honom för bristande intresse för
de kulturella frågorna. Regeringen i sin

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 63

helhet har också ett mycket positivt intresse
därför. Att man sedan, när det
gäller åttonde huvudtiteln lika väl som
övriga huvudtitlar, i nuvarande statsfinansiella
läge har varit nödsakad att gå
fram med en hårdhänt prövning torde
vara alldeles självklart, men studerar
man huvudtiteln, måste man nog erkännat
att det har gjorts lovvärda ansträngningar
att så långt det har varit möjligt
tillgodose rimliga krav.

Den fråga som nu behandlas är av
mycket allvarlig art. Lärarbristen vid
våra skolor och för tillfället alldeles särskilt
vid de högre skolorna är skrämmande.
Det beror på flera saker. Befolkningsutvecklingen
i landet sker ju
språngvis, och när vi nu äro inne i en
period då barn- och ungdomskullarna
äro i kraftig tillväxt och de kullar ur
vilka man skall ta lärare och befattningshavare
i övrigt över hela linjen äro
osedvanligt små, så säger det sig självt
att det måste bli en svår konkurrens och
att det måste uppstå en bristsituation.
När därtill kommer, att tillströmningen
till läroverken har ökat i ännu högre
omfattning, beroende på dels en för övrigt
lycklig standardhöjning i landet,
dels en lika lycklig ökning av intresset
och förståelsen hos föräldrarna för barnens
och de ungas behov av en bättre
utbildning, då komma naturligtvis svårigheterna
att bli ännu större.

Det gäller då att med alla till buds stående
medel försöka finna en lösning på
svårigheterna. Det är ofrånkomligt, att
den ekonomiska synpunkten här kommer
att sätta in, men det går inte att
lösa problemet enbart med höjda löner,
det veta alla här i kammaren lika väl
som jag.

Herr Ohlon talar om att vår högre
undervisning håller på att råka in i en
situation, som saknar motstycke i andra
västeuropeiska länder — ungefär så
föllo orden. Ja, det är kanske sant, jag
törs inte uttala någon bestämd mening
om den saken, men att dra upp det i
samband med löneställningen för våra
befattningshavare på detta område tror
jag är mindre lyckligt. Jag skall inte alls
gå in på någon jämförelse, och det skul -

Anslag till allmänna läroverken,
le inte heller vara vare sig lyckligt eller
berättigat. Jag önskar såväl som de övriga
talarna, att vi skola kunna komma
i den situationen, att vi kunna tillmötesgå
berättigade krav från läroverkslärarna
över huvud taget och när det gäller
provårsläroverken såväl från föreståndare
som handledare, och det är ju särskilt
det diskussionen nu gäller.

Utskottsmajoritetens företrädare ha ju
redan sagt att de dela reservanternas
mening, och jag vet att förre ecklesiastikminister
Weijne också gjorde det.
Arvodena här äro osedvanligt låga, och
det har, som herr Ohlon säger, tidigare
framställts berättigade krav på att de
skulle höjas. Nu har visserligen det förhållandet
tillkommit att man ämnar lägga
om provårsutbildningen och att det
därigenom blir ett merarbete, vilket ytterligare
skulle motivera att man äntligen
löser frågan, men man måste undra,
om regeringen och nu senast riksdagen
verkligen kunna stå till svars med
att just det år, när man har uppdragit
åt en utredning att se över detta problem,
rusa åstad och föregripa utredningens
resultat. De olika instanser, som
yttrat sig i dessa frågor, ha ju haft olika
förslag att komma med, och vilket av
dem skall man välja? Man har uppdragit
åt en särskild sakkunnigkommitté
inom tjänsteförteckningskommittén att
ta itu med dessa spörsmål, och jag har
på förfrågan fått det meddelandet, att
tjänsteförteckningskommittén räknar att
vara klar med sin uppgift till hösten.
Det skall alltså bli möjligt för Kungl.
Maj:t att till nästa år ha en säker grund
att bygga på, när Kungl. Maj:t skall framlägga
förslag i frågan. Då måste det väl
i alla fall vara motiverat att särskilt i
det ekonomiska läge som råder vila på
hanen.

•Tåg kan icke dela herr Arrhéns mening,
att man därför skulle skjuta på
hela frågan och icke lägga om provårsutbildningen.
Att lägga om provårsutbildningen
till att i regel omfatta en termin
mot nu i regel två innebär förbättringar
i olika avseenden. Det kommer
att åtminstone i någon mån förbättra
tillgången på läroverkslärare —- en fråga

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till allmänna läroverken,
som är otroligt allvarlig — och vidare
medför det för provårskandidaterna en
ekonomisk lättnad. Det måste ju vara
betydligt mindre kännbart att klara av
provårsutbildningen på en termin än på
två. Man har också föreslagit en låt vara
blygsam men dock förbättrad ekonomisk
gottgörelse för provårskandidaterna, på
samma gång som man minskar tiden.

Herr Arrhén talar i flera sammanhang
om moraliska värderingar. Jag tror inte
det är förenligt med god moral att skjuta
på omläggningen av provårsutbildningen,
därför att man tyvärr känner
sig nödsakad att skjuta på lönefrågans
ordnande. Tvärtom. Däremot anser herr
Arrhén, att det skulle vara moraliskt
motiverat att gå på reservanternas linje.
Ja, moral och moral, för all del, det kan
finnas motiveringar för båda ståndpunkterna.
För min del tror jag, att i rådande
läge är det moraliskt bättre motiverat
att invänta utredningen för att
kunna framlägga ett förslag, som grundar
sig på en verkligt allsidig prövning.

Den andra delen av reservationen
handlar om föreläsararvodena. Dessa äro
låga, det tror jag inte någon vill bestrida.
Men vi ha så många olika föreläsararvoden
att jämföra med varandra; det var
också herr Ohlon inne på. Lönenämnden
har ju även uttalat sig mot en höjning av
föreläsararvodena nu med den motiveringen,
att man måste göra en översyn
här, när man ser att det för olika kurser
och i skilda sammanhang betalas så olika
föreläsararvoden och att det är absolut
omöjligt att motivera de högre arvodena
i vissa fall med bättre kvalifikationer på
föreläsningarna, större betydelse av kurserna
eller liknande. Jag har själv i olika
sammanhang haft anledning att ta upp
frågan om arvoden för föreläsningar och
kurser, och jag vet att det är absolut
nödvändigt att man får en översyn och
rättar till missförhållandena. Då vore det
ju, anser jag, inte klokt att bryta ut dessa
föreläsararvoden nu.

Jag hoppas innerligt, att det skall bli
möjligt att till ett kommande år avge ett
förslag som kan ha utsikt att samla utskottets
olika ledamöter och som kan så
långt det nu är möjligt i rådande situa -

tion också tillfredsställa läroverkslärarna
och därmed bli ett bidrag till lättande
av irritationen och förbättring av förhållandena
vid våra läroverk. Vi fattade,
som ju också påpekats här, vid förra
årets riksdag mycket betydelsefulla beslut
om enhetsskolan, beslut som jag och
jag antar åtminstone majoriteten av riksdagens
ledamöter önska se förverkligade
på ett lyckligt sätt. Alla de frågor som
här beröras komma naturligtvis att få
en avgörande betydelse för i vad mån
vi skola få möjlighet att realisera det
vackra principbeslut, som föregående års
riksdag fattade.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det var
med tillfredsställelse jag hörde inlägget
från regeringsbänken, vilket gav större
möjligheter att bedöma det eventuella
resultatet av den skyndsamhet, som utskottet
talar om. Vi ha redan hört, att
enligt vad statsrådet hade sig bekant —
som orden föllo —• skulle tjänsteförteckningskommittén
slutföra sitt arbete under
denna höst i tid för att möjliggöra
färdigställandet av en proposition till
nästa års riksdag. Det är, som jag framhöll
i mitt förra anförande, av betydelse
att detta besked i officiell form
givits här i dag.

I övrigt saknar jag kanske anledning
att ge mig in på en diskussion av de
synpunkter, som statsrådet anlade i sitt
anförande. Jag kan gå med på att de
höjda lönernas politik på detta område
inte, sådant läget nu en gång är, kan
vara det enda medlet, när det gäller att
bemästra lärarbristen i den högre skolan,
men man kan dock inte bortse från
att, om det gäller att få de akademiska
krafterna här engagerade, är detta det
verksammaste medlet. Om man vill hålla
standarden, kan man inte tänka sig, att
man skall kunna få fram något bättre
remedium.

Statsrådet talade också litet grand om
begreppet moral. Jag hade använt uttrycket
i det sammanhanget, att jag ifrågasatt,
om det var i överensstämmelse
med god moral, att man först höjer kraven
på en person i arbetshänseende och

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 65

sedan ger en mer eller mindre fast utfästelse,
att arvodet för detta skall regleras
sedermera. Det är åtminstone ur
individens synpunkt mycket diskutabelt,
om man har rätt att handla på det
sättet. Ur den statliga moralens synpunkt
kan däremot ett sådant tillvägagångssätt
sägas vara försvarligt, ty begreppet
statlig moral är ofta liktydigt
med avsaknad av moral. Det är ett konstaterande,
som man i det här sammanhanget
har anledning att göra.

Jag kan inte helt dela den belåtenhet,
som från olika håll deklarerats över att
man nu ordnat frågan om provåret på
ett som man anser tillfredsställande sätt:
det kommer att gå på en termin, och vi
få ut lärarna snabbare. Det är visserligen
sant, och vi få hoppas, att resultatet
blir det avsedda, men vi få icke glömma,
att alla dessa åtgärder, som ha vidtagits
i krismentalitetens tecken, samtidigt
betyda, att standarden inom vårt
undervisningsväsende sjunker. Det är en
betänklig och en beklaglig sak.

Herr OHLON: Herr talman! Jag vill
rätta ett uttalande som statsrådet gjorde.
Jag har inte sagt, att hennes företrädare
inte hade visat något intresse för kulturanslagen.
Jag har över huvud taget
inte uttalat mig om statsrådet Nygrens
företrädare. Men jag kan göra det nu
och säga, att han enligt min mening
hade mycket stort intresse för de kulturella
frågorna. Inte så långt före sin
bortgång meddelade han mig vid ett
samtal, att han hade mycket stora bekymmer
för hur hans huvudtitel såg ut
i år. Men jag sade, att inflationsförödelsens
styggelse inte har gått så hårt fram
över någon annan huvudtitel som över
den åttonde huvudtiteln, och det yttrandet
står jag för. Vill man ha ett skolexempel
på vad inflationen innebär av
olycka, kan man slå upp åttonde huvudtiteln
i år.

Nu sade statsrådet, att vi ju ändå fått
ökade anslag även på denna huvudtitel.
Visst ha vi fått det. Men om man ser närmare
efter, finner man att det är så gott
som bara automatiska utgiftsökningar,

ö Första kammarens protokoll 1951. Nr It.

Anslag till allmänna läroverken,
som vi inte ha kunnat komma ifrån. Däremot
äro alla de gamla, väl motiverade
anslagskraven, som förut blivit eftersatta,
fortfarande ställda åt sidan.

Statsrådet tilläde någonting om att det
inte är bara automatiska utgiftsökningar.
Att exempelvis läroverken ha svällt beror
på att det är många flera människor
som nu skicka sina barn till läroverken.
Det är ju en glädjande företeelse och
vittnar om en viss standardhöjning, menade
statsrådet. Jag är inte så alldeles
säker på den saken. Om den ökade tillströmningen
till läroverken innebär, att
vi samtidigt få en standardsänkning hos
lärarna, är det inte så mycket bevänt
med den högre undervisningen. Dess
problem lösas inte genom att man sätter
etiketten »högre skola» på den. Det väsentliga
är innehållet bakom etiketten,
och det håller för närvarande på att bli
ganska uttunnat.

Statsrådet NYGREN: Herr talman! Jag
är fullt överens med herr Ohlon om att
en etikett på läroverken gör varken till
eller från när det gäller den kulturella
standarden. Jag har inte heller sagt,
att den ökade tillströmningen till våra
läroverk skulle i och för sig innebära
någon garanti för eller något tecken på
ökad kulturell standard. Jag anförde uttrycket
i sammanhang med den ökade
lärarbristen och de därav föranledda
stora svårigheterna. Jag sade, att tillströmningen
till våra läroverk har ökat
inte bara i proportion till ökningen av
barnkullarna utan därutöver, och det
får man väl ta som ett tecken på den
för övrigt glädjande standardhöjningen
hos vårt folk. Denna innebär, att befolkningsgrupper,
som tidigare av ekonomiska
skiil inte kunde skicka sina barn
till högre undervisning, nu ha möjlighet
att göra det. Jag sade också, att
den ökade tillströmningen är ett tecken
på större förståelse hos föräldrar
och målsmän för att deras barn behöva
en bättre undervisning. Sedan är det
ju alldeles givet, att när lärarbristen
på grund därav blir ännu större, så
kan man riskera, att undervisningens

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till allmänna läroverken.

innehåll blir sämre än man skulle
önska. Men man får väl inte ta detta
som utgångspunkt för att önska en återgång
till tidigare vanor, altså att barn
från de befolkningsgrupper, som förut
fått nöja sig med en lägre undervisning,
skulle få stå tillbaka.

Problemet är svårt och i nuvarande
situation hart när olösligt. Med aldrig
så stora löneökningar få vi, såsom jag
tidigare sagt, inte fram mera folk i de
ifrågavarande åldersgrupperna. Men givetvis
kunna läroverken bättre konkurrera
med andra arbetsområden om arbetskraft,
därest läroverkslärarnas löneställning
förbättras. Jag uttalade mig
också tidigare i den riktningen, att jag
hoppas att det skall bli möjligt att till
en kommande riksdag framlägga ett förslag
som åtminstone i någon mån mildrar
nu rådande svårigheter. Att helt
undanröja dem torde vara ogörligt. Den
ekonomiska ställningen tillåter nog inte,
att man tillmötesgår bur långt gående
krav som helst. I nuvarande situation
är det naturligtvis möjligt för lärarna
att kräva långt mera än man annars
skulle göra. Det är en företeelse som
kommer igen på alla områden. Förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan
spelar ju sin roll och kommer naturligtvis
att utnyttjas. Det torde alltså
inte bli möjligt att tillmötesgå alla krav
som komma att ställas. Och som jag redan
sagt i flera vändningar kunna inte
ens aldrig så goda ekonomiska villkor
skaffa oss flera människor att fördela
mellan de olika områden, där man nu
skriar efter arbetskraft. Yi få göra vad
vi kunna för att tillgodose rimliga krav
på alla olika områden och få hoppas
på en ljusning.

Herr BERGH: Herr talman! Jag vill i
den nu föreliggande punkten kort och
gott deklarera, att jag inte vågar ta på
mitt ansvar att underlåta att rösta för
reservationen.

Den omläggning av provårsinstitutionen,
som nu föreslås, innebär ju en
krisanordning. Yi sänka den praktiska
utbildningstiden för de blivande läro -

verkslärarna från normalt två terminer
till en termin. Denna krisanordning är
motiverad av behovet att så snabbt som
möjligt få bättre tillgång på läroverkslärare.
Men det är ju alldeles självklart,
att om man med en sådan förkortad utbildningstid
skall åstadkomma ett inte
alltför otillfredsställande resultat, måste
man ju se till, att man får de lämpliga
personella krafterna. Nu är det meningen
att under ferierna före den praktiska
utbildningen på en termin anordna
en förberedande kurs på tre veckor
och att för denna anlita tillfälligt
anställda krafter. Det hela riskerar att
spricka, om inte arvodena sättas så
högt, att man lockar lärarna att avbryta
sina ferier för att åta sig föreläsningarna
vid denna kurs. Detta är för mig
inte den moraliska fråga, som ecklesiastikministern
och herr Arrhén ha diskuterat,
utan en fråga, huruvida den
nu föreslagna organisationen över huvud
taget kommer att fungera och kommer
att fungera under nästa år.

Denna utgångspunkt för resonemanget
innebär också, att jag inte som ecklesiastikministern
kan hänvisa till en
pågående utredning och använda denna
som argument för att inte vidtaga betryggande
anordningar för att organisationen
skall fungera under nästa år.

Så ser jag på denna sak, och jag vågar
som sagt icke ta på mitt ansvar att
icke stödja reservationen.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om den tvist som uppkommit mellan
ecklesiastikministern och herr Olilon
om den pågående inflationens allmänna
inverkan på åttonde huvudtiteln.
Jag kan inte såsom herr Ohlon göra
en jämförelse med andra huvudtitlar
och säga, att bödelsyxan gått hårdare
fram över åttonde huvudtiteln än över
andra huvudtitlar. Men vad man kan
säga är uppenbarligen, att åttonde huvudtiteln
i år drabbats av en ganska
bekymmersam standardsänkning. I.åt
mig ta ett par exempel. Vi ha bibehållit
biblioteksanslaget till universitet
och högskolor vid oförändrat belopp.
Men med tanke på hur priserna på böcker
och inte minst på bokbindning ha

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 67

stigit, måste ju en tilldelning av ett oförändrat
anslagsbelopp medföra betydligt
minskade möjligheter att förnya och underhålla
biblioteken på samma sätt som
hittills. Där får man en påtaglig standardsänkning.
Liknande exempel kan
man hämta från universitetens och högskolornas
omkostnadsanslag och över
huvud taget alla omkostnadsanslag på
åttonde huvudtiteln. Så kan man ta
punkt för punkt och visa, att även med
bibehållande av hittills utgående anslag
måste det här bli en mycket betydande
standardsänkning. Att vi nu på det kulturella
området befinna oss i en reformpaus
och att det råder stagnation förefaller
mig stå utom allt tvivel. Det betyder
inte, att jag därav drar den slutsatsen,
att vi kunna gå hur långt som
helst i fråga om anslagshöjningar. Vi
måste alla bära de obehagliga följderna
av det ekonomiska läget och den förda
politiken. Vi kunna därför inte ställa
oss upp och skryta över den åttonde
huvudtiteln i år. Det är en mycket mager
och mycket beklämmande kulturbudget.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! .Tåg
skall fatta mig mycket kort. Här har
sagts, att kulturhuvudtiteln har blivit
satt på svältkost. Jag är övertygad om
att alla som ha intressen att bevaka under
de olika huvudtitlarna anse, att just
deras intressen inte ha tillgodosetts. Här
ha vi varit fullständigt överens om att
avsevärda förbättringar äro önskvärda,
men den ekonomiska situationen är sådan,
att vi inte kunna genomföra dem.
Jag vill ändå erinra om att — om jag
inte minns fel — åttonde huvudtiteln
har ökat med över 33 miljoner kronor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande momentet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till ut -

Anslag till kommunala gymnasier,
skottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
16? mom. VI, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Arrhén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 35.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. VII och VIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 168—17 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till kommunala gymnasier.

Punkten 175.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kommunala läroverk: Understöd
åt vissa kommunala gymnasier
m. m. för budgetåret 1951/52 anvisa ett
anslag av 595 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat, att till kommunala gymnasiet i

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till kommunala gymnasier.

Åmål skulle för nästa budgetår utgå ett
statsunderstöd av 15 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hesselbom m. fl. (I: 79)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Olsson i Mellerud och Svensson
i Alingsås (11:95), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels medgiva,
att ett statsunderstöd av 30 000
kronor finge utgå till kommunala gymnasiet
i Åmål för budgetåret 1951/52,
dels till Kommunala läroverk: Understöd
åt vissa kommunala gymnasier m. in.
för budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag
av 610 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 79 och II: 95, till Kommunala
läroverk: Understöd åt vissa kommunala
gymnasier m. m. för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 595 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Hesselbom, Söderquist och Ståhl,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 79 och II: 95, till
Kommunala läroverk: Understöd åt vissa
kommunala gymnasier m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av
610 000 kronor.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Under
förevarande punkt hemställer statsutskottet
om bifall till Kungl. Maj:ts
förslag om anvisande av statsbidrag till
vissa kommunala gymnasier. Sådana
statsbidrag ha utgått sedan år 1947, då
riksdagen fattade sitt första beslut om
statsbidrag till här ifrågavarande skolor.
Den princip som liar följts under de år
statsbidrag har utgått har bland annat
byggt på att ett kommunalt gymnasium
skulle bli berättigat till statsbidrag budgetåret
näst efter det under vilket studentexamen
för första gången avlagts vid
gymnasiet. I enlighet med denna princip

skulle i år kommunala gymnasiet i Åmål
för första gången få ett statsbidrag med
15 000 kronor. Nu har emellertid skolans
ledning hemställt hos skolöverstyrelsen,
att vid fastställandet av statsbidragen
hänsyn skulle tagas till det förhållandet,
att gymnasiet allt sedan starten år 1917
liar arbetat med parallellavdelningar.
Skolöverstyrelsen bär för sin del ansett,
att den inte kunde tillstyrka ett högre
statsbidrag av denna anledning.

I en motion av mig m. fl. har hemställts
om ökat statsbidrag till kommunala
gymnasiet i Åmål. Såsom framgår
av de i utskottsutlåtandet återgivna delarna
av motionen skulle den princip,
som skolöverstyrelsen har slagit vakt
omkring, leda till mycket besynnerliga
förhållanden när det gäller att avväga
statsbidraget till gymnasier av olika storlek
och olika organisation. Det blir ju
nämligen på det sättet, att ett gymnasium,
som har samläsning på en latinoch
en reallinje och som alltså praktiskt
taget arbetar på endast en avdelning,
enligt denna princip kan få ett dubbelt
så stort statsbidrag som ett gymnasium,
där det endast finns en linje, men som
på grund av uppdelning på parallellavdelningar
är större.

I den motion, som jag har väckt tillsammans
med några andra ledamöter på
älvsborgs- och värmlandsbänkarna, ha
vi vänt oss mot denna princip. I motionen
framhålles exempelvis, att de kommunala
gymnasierna i Karlshamn, Kiruna
och Trelleborg, som enligt departementschefens
förslag skola få det högre
statsbidraget, innevarande läsår ha 138,
82 respektive 75 elever och att det kommunala
gymnasiet i Åmål med sina 100
elever sålunda är större än två av de
här nämnda gymnasierna. Jämför man
antalet elever som år 1950 avlagt studentexamen
i Åmåls gymnasium och de
tre andra här nämnda gymnasierna, visar
det sig att Åmåls kommunala gymnasium
i det avseendet är störst.

Skolöverstyrelsen har som sagt hänvisat
till den princip som riksdagen eu
gång har knäsatt. Jag har, herr talman,
forskat i skrifterna och kommit till det
resultatet, att riksdagen över huvud ta -

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 69

get aldrig varit i tillfälle att ta ställning
till statsbidragets storlek för enkelgymnasier
med två avdelningar, då någon
framställning om sådant bidrag tidigare
icke har förelegat. Det är alltså nu första
gången riksdagen ställes inför denna
fråga, och riksdagen är således inte bunden
av några tidigare uttalanden.

Hade man i min hemstad varit tillräckligt
förutseende, borde man naturligtvis
från början ha organiserat gymnasiet
på två linjer och avvisat inträdessökande,
så att gymnasiet hade blivit
mindre än nu. Det hade lett till en för
samhället billigare skola men också till
ett dubbelt så stort statsbidrag. Jag vfll
ha nämnt detta för att visa, hur orimlig
den princip är som skolöverstyrelsen
hittills slagit vakt om.

I detta sammanhang kan jag också
konstatera, att skolöverstyrelsen i år
har kommit till en helt annan uppfattning
i fråga om dessa statsbidrag. I en
till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, som
är daterad den 23 januari i år och som
innehåller förslag om förstatligande av
vissa kommunala gymnasier, redogör
överstyrelsen för den praxis, som den
hittills har ansett vara riktig och säger,
att denna är mycket schematisk. Skolöverstyrelsen
fortsätter: »För ett kommunalt
gymnasium med endast en linje
utan parallellavdelningar synes nuvarande
praxis icke kunna föranleda några
berättigade invändningar av större
betydelse, ej heller för ett kommunalt
gymnasium med såväl latin- som reallinje
utan parallellavdelningar och utan
samläsning mellan de båda gymnasielinjerna.
Däremot leder praxis till icke
önskvärda konsekvenser för ett kommunalt
gymnasium med samläsning mellan
icke fyllda avdelningar av latin- och
reallinjen i den utsträckning, som är
möjlig, eller med parallellavdelningar
inom någon linje. I förra fallet är praxis
väsentligt gynnsammare, i senare fallet
väsentligt ogynnsammare än i de okomplicerade
fallen.» Skolöverstyrelsen tilllägger,
att den »anser dessa förhållanden
icke önskvärda». Överstyrelsen står alltså
numera på precis samma ståndpunkt
som motionärerna i denna fråga.

Anslag till kommunala gymnasier.

Ett ytterligare skäl för högre statsbidrag
till det kommunala gymnasiet i
Åmål är, såsom framhållits i motionen,
stadens mycket stora kostnader för denna
skola. Kostnaderna för gymnasiet ha
för år 1951 beräknats till omkring
110 000 kronor. Detta motsvarar en utdebitering
av icke mindre än 43 öre per
skattekrona. Vidare är det med hänsyn
till ökade lärarlöner troligt, att de beräknade
kostnaderna komma att överskridas.
Åmål är ju ingalunda ett samhälle
som har särskilt gott om skattekronor,
och därför betyder statsbidraget
en hel del för skattebetalarna. Jämfört
med de större städerna, som ha statliga
gymnasier och alltså slippa ifrån med
betydligt lägre årskostnader, kommer
ett samhälle som Åmål i en mycket
ogynnsam ställning.

Härtill kommer också det förhållandet,
att skolan inte bara tjänar den kommun
som har att dra lasset. Den tjänar i
mycket stor utsträckning omkringliggande
kommuner, då nära två tredjedelar
av eleverna komma från andra kommuner.
Det är alltså inte bara staden,
utan även den omkringliggande bygden
som har nytta av skolan.

Jag kan i detta sammanhang nämna,
att av de gymnasier, som nu äro föreslagna
att komma i åtnjutande av statsbidrag,
är det endast två som ha högre
procenttal elever från andra kommuner
än det kommunala gymnasiet i Åmål har.
Det är det kommunala gymnasiet i Filipstad,
som dock inte är så stort att det
behöver arbeta på parallellavdelningar,
och det kommunala gymnasiet i Karlshamn,
som dock är i det lyckliga läget
att det är uppdelat på två linjer och alltså
kommer i åtnjutande av dubbelt
statsbidrag.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet
har skolöverstyrelsen uttalat, att uppdelning
i parallellavdelningar icke i och
för sig motiverar högre statsbidrag, eftersom
det ofta är fråga om en provisorisk
uppdelning. Men här kan man inte
tala om något provisorium, då gymnasiet
alltsedan starten har arbetat på
parallellavdelningar. I måndags utgjorde
antalet dittills inkomna inträdesan -

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till kommunala gymnasier,
sökningar till det kommunala gymnasiet
43, och man räknar med att det slutliga
antalet komer att snarare överstiga än
understiga 50. Då härtill kommer att inträdesansökningarna
till realskolan i år
slå alla tidigare rekord, kan man räkna
med att tillräckligt underlag för ett gymnasium
med två avdelningar kommer att
förefinnas inom nu överskådlig framtid.
Man står nu i min hemstad inför frågan:
Skall man tvingas att avvisa ett tjugutal
elever, därför att man inte kan bereda
dem plats vid gymnasiet?

Jag är övertygad om att, därest riksdagen
i dag skulle fatta ett positivt beslut
i enlighet med motionens yrkande,
stadsfullmäktige komma att påtaga sig
de kostnader, som ett fortsatt dubbelgymnasium
kommer att medföra. Det
hänger alltså nu på riksdagens ställningstagande,
huruvida gymnasiet skall
kunna taga emot alla dem som ha sökt
inträde eller inte.

Ett bifall till reservationen, som ju
går ut på ett bifall till den väckta motionen,
skulle ur riksdagens synpunkt
betyda en anslagshöjning med 15 000
kronor. Det är ju för riksdagen en mycket
liten fråga, och det hade kanske
därför inte varit anledning att så länge
uppehålla sig vid den, som jag tyvärr
nödgats göra. Att jag gjort det beror på
att även om frågan för riksdagen är
mycket obetydlig, så är den för den
bygd det här gäller en mycket stor fråga.
Det är här fråga om en landsända
som ur skolsynpunkt hittills varit synnerligen
missgynnad.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Ohlon m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

I herr Hesselboms yttrande instämde
herrar Ramberg, Karl Johan Olsson,
Bror Nilsson och Boo.

Herr NÄSSTRÖM: När denna motion
kom fram i utskottet voro de flesta av
den uppfattningen att det var goda sakskäl,
som anfördes för det begärda anslaget,
men vi äro ju*ganska försiktiga
när det gäller sådana här ting, som kun -

na få prejudicerande betydelse. Därför
tillkallade vi en sakkunnig från skolöverstyrelsen
för att redogöra för frågans
innehåll. Det framkom då att skolöverstyrelsen
icke tidigare hade varit
med om att bevilja bidrag till liknande
parallellavdelning. Skolöverstyrelsen hade
också den uppfattningen att ett bifall
till motionen skulle kunna skapa ett
prejudikat, vars verkningar skolöverstyrelsen
inte utan vidare kunde överblicka.
Det är detta som är anledningen till
att varken avdelningen eller utskottet
har kunnat gå med på motionen. Vi
medge gärna att för en så liten stad
som det här är fråga om kan det bli
svårigheter av olika slag. Jag tror emellertid,
att man nu har lagt om undervisningen
där och att man därför i
framtiden inte får samma bekymmer
som tidigare.

Detta är alltså, herr talman, förklaringen
till att statsutskotet inte har kunnat
gå med på denna anslagsbegäran.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
175, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 71

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hesselbom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 34.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anslag till kommunala flickskolor.

Punkten 176.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1951/52 anvisa

a) till Kommunala läroverk: Bidrag
till kommunala flickskolor ett förslagsanslag
av 8 560 000 kronor;

b) till Kommunala läroverk: Bidrag
till kommunala mellanskolor ett förslagsanslag
av 2 600 000 kronor;

c) till Kommunala läroverk: Bidrag
till praktiska mellanskolor ett förslagsanslag
av 4 700 000 kronor;

II. att motionen II: 250 icke måtte av
riksdagen bifallas.

I motionen II: 250, av fröken Elmén
in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att, såsom skolöverstyrelsen
föreslagit, en parallellavdelning vid
kommunala flickskolorna i Göteborg,
Borås, Jönköping och Östersund skulle
förändras till femårig realskollinje.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Söderquist,
Ståhl och Ki/ling samt fröken Elmén

Anslag till kommunala flickskolor,
ansett, att utskottet bort i mom. II hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionen II: 250, besluta, att en parallellavdelning
vid kommunala flickskolorna
i Göteborg, Borås, Jönköping
och Östersund skulle från och med budgetåret
1951/52 förändras till femårig
realskollinje.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att punkten skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II.

Herr OHLON: Herr talman! Det finns
en reservation bär under punkt 176.

Det är ju så att i vissa städer, bl. a.
Borås, Jönköping och Östersund, finns
det inga möjligheter, eller i varje fall
mycket små, för flickorna att taga realexamen.
Detsamma gäller i viss mån
också för Göteborg. Nu har det väckts
en motion, som går ut på att det i dessa
städer skulle beredas möjlighet, därest
föräldrarna så önska, att utbyta en vanlig
flickskollinje emot en realskollinje.
Det är allt. Detta innebär således endast
en förändring i organisationen, men
inga ökade anspråk på statskassan.

Denna motivering torde vara tillräcklig
för ett bifall till reservationen. Jag
yrkar bifall till reservationen, herr talman.

Herr NÄSSTRÖM: Jag vill här erinra
om vad utskottet anfört på s. 92: »Utskottet,
som tillstyrker bifall till Kungl.
Maj :ts förslag, vill framhålla att frågan
om parallellinjes vid kommunal flickskola
förändring till realskollinje lämpligen
synes böra av Kungl. Maj:t prövas
från fall till fall.» Utskottet bär inte ansett
sig kunna taga ställning till en så
pass invecklad fråga, i all synnerhet som
det här gäller olika skolor, utan en föregående
prövning av Kungl. Maj:t.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till kommunala flickskolor.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Det
skall villigt erkännas att det finns mycket
som verkar bestickande i reservanternas
argumentation, när den gör gällande
att flickorna i Göteborg, Borås,
Jönköping och Östersund äro handikappade
vad beträffar realskolestudier, att
de i vissa fall över huvud taget inte ha
tillgång till realskolestudier och att det i
andra fall finns föga utrymme för flickorna
i den samrealskola man har på
orten.

För den som av principiella skäl anser
att flickor och pojkar böra ha samma utbildningsmöjligheter
är det angeläget att
syna detta problem närmare. Det framgår
därvid att av de uppräknade fyra
städerna är det bara en, Jönköping, där
flickorna inte ha tillträde till någon realskollinje
utan måste avlägga realexamen
som privatister eller fara till Huskvarna
för att göra det. I Borås finns det
en fyraårig realskollinje, i Göteborg en
femårig och i Östersund både en fyraårig
och en femårig.

Nu klagas det över att man i Göteborg
har för långt avstånd till den femåriga
realskollinje, som kommer att förläggas
till Lundby, och i östersundsfallet klagas
det över att det blir en så hård konkurrens
att flickorna måste ha en mycket
högre betygsstandard för att komma
in i läroverket. Det senare är nu ett förhållande
som av sig självt inträffar på
de allra flesta läroverksorter här i landet.
Genom sin större mogenhet i just de
år då övergång sker till realskola ha
flickorna i allmänhet en högre betygsstandard
än de jämnåriga pojkarna. Det
har mer och mer blivit kutym att man
för att rädda ett rimligt antal platser åt
pojkarna släpper in dem i läroverken
med en lägre betygspoäng. Detta är alltså
inte ett förhållande som gör östersundsflickorna
mer beklagansvärda än flickor
på andra läroverksorter i landet. Om
konkurrensen blir mycket hård, hänger
det naturligtvis samman med bristen på
läroverksplatser över huvud taget, men
därmed är det ingalunda givet att en
utökning av antalet sådana platser bör
ske genom att bygga in realskollinjer i
flickskolorna. Flickskolorna ha ju alltid

hävdat sin examensfria egenart som ett
sådant värde, att de med all kraft ha
stretat emot att i likhet med andra skolformer
en gång i framtiden uppgå i den
enhetsskola, som riksdagen i fjol i princip
uttalade sig för. Men med en sådan
inbyggnad av realskolan i flickskolan
spolierar man denna egenart hos flicicskolan
som en sluten värld med lugnare
pedagogisk arbetstakt, och man får en
hybrid av realskola och flickskola.

Inte heller är det givet att det ovillkorligen
bör vara femåriga linjer, varmed
platsantalet skall utökas i läroverken.
Den femåriga realskolan står närmare
en avveckling än vad den fyraåriga
realskolan gör, när enhetsskolan
med sexårigt grundstadium skall börja
byggas ut. Den ett år längre studiegången
i den fyraåriga realskolevägen, som
motionärerna peka på, är i verkligheten
inte någon nackdel för de flesta pojkar
och flickor. Det finns ett helt betänkande
av 1940 års skolutredning, som med
statistik visar att kuggnings- och avgångsprocenterna
äro lägre i den fyraåriga
realskolan än i den femåriga, bl. a.
beroende på elevernas högre ålder och
större mognad vid inträdet i den fyraåriga
linjen.

Vad jag har velat säga med detta inlägg,
herr talman, är endast att denna
fråga inte är så enkel att man utan vidare
bör ge skolöverstyrelsen något bemyndigande
att medge inbyggda realskollinjer
i de kommunala flickskolorna
eller, som reservanterna här föreslå,
medge en sådan omläggning i ett par
städer, vilket sedan kan åberopas som
prejudikat. Att det snarast möjligt bör
vidtagas åtgärder för att ställa läroverksplatser
även till jönköpingsflickornas
förfogande vill jag dock gärna understryka.
Jönköping får väl ta ett samtal
med statsrådet Nygren i ämnet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr IIOLMBÄCK: Herr talman! Fru
Lindström var inne på just den fråga
jag tänkte säga någonting om.

Hur man än ser på det spörsmål som
nu är före och vare sig man ansluter

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 7a

Anslag till stipendier för studier genom korrespondens m. m.

sig till utskottets linje eller till reservanternas,
måste man säga, att det är
ett fullständigt missförhållande att flickorna
i en så stor stad som Jönköping
måste fara till en annan stad — låt vara
att den inte ligger alltför långt avlägsen
men dock en annan stad -— för
att kunna få utbildning för realexamen.
Hur än voteringen går — jag föreställer
mig att utskottet kommer att vinna •—
så är detta en sak, som Kungl. Maj:t
med det allra snaraste bör rätta till,
med den fullmakt Kungl. Maj:t får enligt
utskottets förslag.

Herr HEUMAN: Till fru Lindström
skulle jag vilja säga, att jag har ingenting
emot att man beaktar de synpunkter
hon framdragit, men jag vill
eriiya om att skolöverstyrelsen, som ju
har det största ansvaret på detta område,
dock har rekommenderat den föreslagna
ändringen i de städer, som reservationen
avser. Jag menar därför att
kammarens ledamöter äro i gott sällskap,
om de i denna fråga följa reservanterna
och inte utskottet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna momentet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
förevarande punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 177—198.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till stipendier för studier genom
korrespondens m. m.

Punkten 199.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning hade utskottet ,i
förevarande punkt hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att för budgetåret 1951/
52 finge till stipendier, som under denna

punkt avsåges — utöver för utdelning
disponibel del av behållningen å reservationsanslaget
till Stipendier för studier
genom korrespondens och vid enskilda
realskolor med kombinerad undervisning
— utdelas ytterligare högst
75 000 kronor;

b) till Stipendier för studier genom
korrespondens och vid enskilda realskolor
med kombinerad undervisning
för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

II. att motionerna 1:138 och II: 163
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I de likalydande motionerna 1:138,
av herr Sunne m. fl., och II: 163, av
herr Kristensson i Osby m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte verkställa en översyn
av bestämmelserna angående den
statliga stipendiegivningen i syfte att
bättre tillgodose studerande vid korrespondensinstitut
och motsvarande muntliga
undervisningsanstalter ej minst med
hänsyn till denna undervisnings betydelse
för yrkesutbildningen.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Söderquist, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
har begärt ordet därför att jag vid
denna punkt avgivit en blank reservation
och även underskrivit den motion
som behandlats i detta sammanhang.

Motionärerna begära inte något som
helst ökat anslag. Ett bifall till motionen
skulle således inte på något sätt
rubba det statsfinansiella läget, vilket
ju är något, som borde räknas motionärerna
till godo. Vi vilja endast få en
översyn till stånd av de regler, som för
närvarande tillämpas vid bestämmandet
av stipendier åt studerande ungdom,
alldeles särskilt åt sådana ungdomar
som studera per korrespondens och som
alltså, samtidigt med att de på dagarna
arbeta i något yrke, använda sin fritid
till att förkovra sig och bli yrkes -

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till stipendier för studier genom

skickligare än vad de äro förut. De söka
alltså att tillgodose detta önskemål
så att säga på egen hand, under det
att samhället annars får offra mycket
pengar på att anordna skolor. Det gäller
således ungdom, vars strävanden
man har all anledning att understödja.

Utskottet har skrivit, att det förutsätter
att studielånenämnden skall ha sin
uppmärksamhet riktad på den här frågan.
Man skulle sålunda ha anledning
att förmoda och hoppas att saken skall
ordnas genom dess försorg och inom
den ekonomiska ram och över huvud
taget den ram, som den har att arbeta
efter. Jag har i dag kontaktat ordföranden
i nämnden, och han har vitsordat
att så är förhållandet. Den har
sin uppmärksamhet riktad på denna
punkt, och den kommer att göra vad
den kan.

Under sådana förhållanden, herr talman,
har jag intet särskilt yrkande, utan
jag nöjer mig med att uttala den visserligen
mycket bestämda önskan, att
man i så stor utsträckning som möjligt
måtte taga hänsyn till hjälpbehovet
just för de studerande, som motionärerna
särskilt tänkt på, alltså unga
människor som använda sin fritid för
att genom korrespondensstudier öka
sin yrkesskicklighet till fromma för
produktionen och samhället.

Herr SUNNE: Jag skulle kanske i stort
sett kunna nöja mig med att instämma
i vad herr Söderquist yttrade. Det framgår
ju av den motion, som jag jämte
herr Söderquist och herr Björck lvuväckt
vid denna punkt, att enligt nu
gällande bestämmelser utgår statsbidrag
endast till sådana korrespondensstuderande,
som avse att avlägga real- eller
studentexamen. Något sakligt skäl för
den begränsningen ha motionärerna
inte kunnat finna. Tvärtom tycka vi att
alla skäl tala för att stipendiestödet
borde vidgas till att omfatta andra grupper.
Herr Söderquist nämnde ju dem
som arbeta på fritiden, och jag anser
liksom han att man bör visa förstå -

korrespondens m. m.
else för den gruppen. Vi ha alltså ansett,
att stipendiestödet borde vidgas till
att omfatta även andra grupper av korrespondensstuderande,
företrädesvis sådana
som avse att skaffa sig teknisk
eller liandelsteknisk kompetens.

Vi ha också i motionen framhållit,
att den statliga stipendiegivningen kraftigt
missgynnat enskilda studerande inom
de tekniska, merkantila och därmed
jämförliga praktiskt betonade områdena.
Vi ha också framhållit att man bör
betänka, att staten här besparas avsevärda
kostnader i fråga om lärarersättningar,
kostnader för undervisningslokaler
m. in. Det är sålunda ett statsfinansiellt
intresse att uppmuntra de
.studerande att på egen hand skaffa sig
en god utbildning. Det är klart att motionärernas
förslag om ökat stipendiestöd
i första hand avses komma i fråga
för sådana studier, som leda fram till
en kontrollerad examen.

Departementschefen har i statsverkspropositionen
vid denna punkt anfört
att de nu ifrågavarande stipendierna i
regel icke utbetalas förrän stipendiaten
avlagt den avsedda examen eller eljest
uppnått sitt studiemål. På grund av detta
förhållande har en betydande reservation
uppstått på anslaget, vilket ju tyder
på att en hel del av de studerande
inte ha förmått fullfölja sina studier till
en kvalificerad examen. Detta ger anledning
att ifrågasätta om icke ett sådant
stipendiestöd skulle kunna ges i
etapper. Det bör enligt vår mening utredas
i vad mån och på vilket sätt det
statliga stipendiestödet skall kunna i
det enskilda fallet fördelas på två eller
flera terminer.

Jag tar ett exempel. En tekniker, som
låt oss säga går igenom en ingenjörskurs,
förvärvar först kunskaper och
kompetens som förman, och efter ytterligare
någon tid kan han få kompetens
som verkmästare. Om han nu skulle vara
tvungen att vänta på det statliga stipendiet
tills han har avlagt ingenjörsexamen,
kanske han aldrig kommer i åtnjutande
av det, därför att han på grund
av ekonomiska svårigheter förhindras

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 75

att fullfölja studierna, trots att viljan
är aldrig så god. Om däremot statsstipendiet
kunde utbetalas etappvis så
att t. ex. en tredjedel utbetalades vid förmansstadiet,
en tredjedel vid verkmästarstadiet
och den sista tredjedelen vid
en avlagd ingenjörsexamen, skulle de
svårigheterna bortfalla. Skulle han efter
att ha uppnått första eller andra stadiet
inte kunna fullfölja sin utbildning, har
han i alla fall fått en utbildning, som är
av betydelse för hans samhällsinsats, och
statens medverkan därtill anser jag vara
försvarbar.

Herr talman! Jag har endast velat understryka
några av de synpunkter, som
ha framförts i vår motion. Jag vill liksom
herr Söderquist ujtala den förhoppningen
att studielånenämnden skall
finna möjligheter att tillgodose våra
önskemål, men detta måste väl då förutsätta
att bestämmelserna i kungörelsen
angående dessa stipendier ändras.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Då
herr Söderquist icke gjorde något yrkande,
kan jag fatta mig mycket kort.
I sak äro vi nog fullständigt ense, och
frågan gäller endast det lämpliga tillvägagångssättet.

Vad angår denna korrespondensundervisning,
som vi alla sätta stort värde
på, måste man säga, att just ur stipendiesyrnpunkt
är det ganska svårt att
finna den rätta lösningen. Det är, såsom
alla ha sig bekant, många som börja
med korrespondensundervisning, men
det är inte lika många som avsluta den
i regelrätt ordning, utan en del avbryta
studierna efter kortare eller längre
tid. Detta medför svårigheter även för
studielånenämnden att finna den rätta
vägen för att lösa frågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 200 och 201.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till folkskoleseminarierna.

Punkten 202.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 139 och II: 162
samt I: 257, sistnämnda motion såvitt här
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1951/52, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
vilka föranleddes av
vad departementschefen förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 9 518 000 kronor.

På sätt här ovan under punkten 167
angivits hade i motionen 1:257, av herrar
Cassel och Arrhén, hemställts, att
riksdagen i avvaktan på en kommande
lönereglering måtte besluta, att provårsföreståndarnas
arvode skulle fastställas
till 2 004 kronor per år, att det särskilda
arvodet till ordinarie och extra ordinarie
lärare vid provårsanstalter skulle
fastställas till 720 kronor per år samt
att handledararvodena — utom för lärare
vid provårsläroverket i Umeå — skulle
fastställas till 450 kronor per termin
för enterminskandidat, till 300 kronor
per termin för tvåterminskandidat och
för handledare vid provårsläroverket i
Umeå till 900 kronor respektive 600 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Mannerskantz, Ohlon, Bergh, Söderquist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Bergstrand,
Kyling och Widén, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka höjning av arvodena
till föreståndare samt ordinarie
ocli extra ordinarie lärare vid provårsseminarierna.
I enlighet härmed hade
reservanterna ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till högre tekniska läroverk.

reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionen 1:257, såvitt här vore
i fråga, ävensom med avslag å motionerna
1:139 och 11:162,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t---

departementschefen förordat;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 9 554 000 kronor.

Herr HEIDING: Herr talman! Under
denna punkt, som gäller avlöningsanslag
till folkskoleseminarierna, har jag
varit med om att väcka en motion, i
vilken hemställts att de ordinarie övningslärarna
i trädgårdsskötsel måtte
inplaceras i lönegrad Ca 23. För närvarande
äro de placerade i lönegrad Ca 21.
Lärarlönesakkunniga ha förordat denna
lönegradsuppflyttning, och skolöverstyrelsen
har också framfört samma förslag
i sina anslagsäskanden, men departementschefen
har inte ansett sig för närvarande
kunna förorda att dessa lärare
placeras i föreslagen lönegrad, utan han
anser att man bör vänta med att vidta
en sådan åtgärd.

För ett par år sedan väckte jag jämte
några andra ledamöter en liknande motion.
Utskottet hade då ett mycket välvilligt
uttalande och förutsatte, att frågan
borde upptas så fort som möjligt till
prövning, så att vi skulle kunna få denna
lönefråga ordnad. Det gäller endast
ett mycket litet belopp -— det skulle inte
kosta mer än 16 000 kronor, om samtliga
dessa seminarielärare i trädgårdsskötsel
uppflyttades i den föreslagna
lönegraden. Det borde ju inte föreligga
någon svårighet att gå med på en så
pass liten anslagshöjning.

Utskottet har också i år uttalat sig
rätt välvilligt om motionerna och säger:
»Frågan torde således alltjämt vara föremål
för övervägande hos Kungl. Maj :t,
varför utskottet förutsätter, att förslag i

frågan kommer att föreläggas riksdagen,
så snart förhållandena möjliggöra detta.
» Jag hoppas att statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
kommer att ta denna fråga under allvarligt
övervägande och framlägger förslag
till kommande års riksdag, så att
dessa lönefrågor kunna lösas. När det,
såsom jag förut nämnde, inte gäller större
belopp än 16 000 kronor,^borde det
ju kunna gå för sig.

Jag bär, herr talman, intet yrkande,
och jag har bara velat framföra dessa
synpunkter i anledning av den motion,
som jag varit med om att väcka.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OHLON: Herr talman! På denna
punkt föreligger ett yrkande om uppräkning
av arvodena till lärarna vid
provårsseminarierna. Om dessa arvoden
gäller detsamma, som förut har sagts när
frågan om provårsläroverken var uppe
till behandling. Jag skall därför inte ytterligare
uppta kammarens tid, utan inskränker
mig till att yrka bifall till den
av hem Mannerkantz m. fl. avgivna reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 203—274.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till högre tekniska läroverk.

Punkten 275.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att, med tillämpning tills vidare från

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 77

och med budgetåret 1951/52, vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för de högre tekniska läroverken, vilka
föranleddes av vad departementschefen
förordat, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat
för de högre tekniska läroverken, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1951/52, dels ock till Högre tekniska
läroverk: Avlöningar för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. (1: 140) och den andra inom andra
kammaren av fröken Öberg m. fl. (It:
156), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att från och med läsåret
1951/52 skulle i Göteborg upprättas en
statlig maskinteknisk aftonskola, ansluten
till Tekniska gymnasiet, samt att
fackskolan under läsåret 1951/52 skulle
omfatta en avdelning av kl. I och en
avdelning av kl. II.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:140 och 11:156,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1951/52, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de högre
tekniska läroverken, vilka föranleddes
av vad departementschefen förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för de högre tekniska läroverken,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

c) till Högre tekniska läroverk: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Vi äro några ledamöter på göteborgsbiinken,
som ha dristat oss att på
denna punkt väcka en motion om inrättande
av eu statlig maskinteknisk fackskola,
ansluten till det statliga tekniska
gymnasiet i Göteborg.

Anslag till högre tekniska läroverk.

En sådan anordning skulle skapa möjligheter
för industriarbetare att genom
fritidsstudier göra sig skickade att inom
sitt verksamhetsområde kunna övertaga
mera kvalificerade uppgifter än de nu
kunna göra, när de inte ha denna utbildning.
Bland eleverna vid den tekniska
aftonskola, som redan finnes i Göteborg
— den är anordnad i samband med
Göteborgs yrkesskolor och utbildar s. k.
tekniker — finnes ett stort antal, som
gärna skulle vilja fortsätta sina studier
fram till ingenjörsexamen av den typ
det här är fråga om, nämligen fackskoleingenjörsexamen.
Att det föreligger behov
av fackskoleingenjörer, därom vittnar
en mängd uttalanden från flera intresseorganisationer
inom olika industriområden.
Göteborgs stad har också visat
sitt stora intresse för frågans lösning.
Från och med innevarande läsår
ha stadsfullmäktige i Göteborg anslagit
medel för inrättande av en sådan fackskolas
första klass. Stadsfullmäktige ha
också förklarat sig villiga att, om denna
statliga fackskola skulle kunna upprättas,
tillhandahålla lokaler och den möbelinredning,
som är nödvändig för undervisningens
bedrivande. De ha också
beslutat, att när denna fackskola kommer
till stånd tillhandahålla bostad åt
både rektor och vaktmästare eller, om
detta inte låter sig göra, i varje fall anslå
medel till sådana bostäder.

Allt detta visar ju, att intresset för
en sådan här skola är mycket stort och
att man är angelägen att få i gång en
sådan teknisk fackskola snarast möjligt.
Men att de kommunala myndigheterna
under sådana förhållanden också önska
att staten, i likhet med vad som skett på
en hel del andra orter i vårt land, skall
bära en del av kostnaderna för skolan,
är inte någonting att förundra sig över.
Nu vill jag inte påstå annat än att utskottet
mycket välvilligt behandlat motionen,
och det är jag liksom mina medmotionärer
naturligtvis mycket glad
över. I den allmänna sparsamhet, som
nu är av nöden, kan ju också 20 000
kronor — det är den summa, som skulle
behövas för nästa budgetår för detta
ändamål — kanske spela en ganska stor

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till handelsgymnasier.

roll. Men jag tror inte — jag bär talat
med statsrådet Weijne därom på sin tid
— att något särskilt anslag hade behövt
beviljas för detta ändamål, utan medel
härför hade säkerligen kunnat tas från
det förslagsanslag, som är avsett för
högre tekniska läroverk.

Jag har inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag, men jag
vill ändå uttala den förhoppningen, att
det statsfinansiella läget snart blir sådant,
att Kungl. Maj:t kan framlägga förslag
i detta ärende för riksdagen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkterna 276—282.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till handelsgymnasier.

Punkten 283.

Under punkten 295 av åttonde huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
(bilaga 10 till nämnda proposition)
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till Understöd åt handelsgymnasier
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 698 100 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Sunne och Elmgren (I: 192) och
den andra inom andra kammaren av
herr Bergstrand m. fl. (11:243), i vilka
hemställts, att till Understöd åt
handelsgymnasier för budgetåret 1951/
52 måtte anvisas ett anslag av 707 100
kronor, varav 9 000 kronor skulle utgå
till Norrköpings handelsgymnasium för
inrättande av en parallellavdelning av
första klassen av tvååriga kursen vid
gymnasiet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Heiding och John Wiktor Jonsson
(1:141) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordkvist m. fl. (II:
257), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1951/52 anvisa ett

statsbidrag om 31 000 kronor för verksamheten
vid kommunala handelsgymnasiet
i Kalmar;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Ståhl väckt motion (II: 158), vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av punkt 295 i statsverkspropositionen,
bilaga 10, måtte för budgetåret
1951/52 till Karlstads handelsgymnasium
anvisa ett anslag å 28 250 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:192 och 11:243, 1:141 och II:
257 samt 11:158, till Understöd åt handelsgymnasier
för budgetåret 1951/52
anvisa ett anslag av 698 100 kronor.

Reservation hade anmälts av, utom
annan, herrar Gränebo, Mannerskantz,
Ohlon, Hesselbom, Söderquist, Ståhl och
Bergstrand, fröken Elmén samt herr
Widén, vilka ansett, att utskottet bort
förorda anvisande utöver av Kungl.
Maj:t äskade medel för understöd åt
handelsgymnasier av dels 9 000 kronor
för inrättande av en parallellavdelning
av första klassen av tvååriga kursen vid
Norrköpings handelsgymnasium, dels
31 000 kronor såsom understöd åt liandelsgymnasiet
i Kalmar, dels ock 28 209
kronor såsom understöd åt handelsgymnasiet
i Karlstad och alltså hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 192 och II: 243, I: 141
och 11:257 samt 11:158, till Understöd
åt handelsgymnasier för budgetåret
1951/52 anvisa ett anslag av 766 300 kronor.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Till utskottets utlåtande
under denna punkt, understöd åt handelsgymnasier,
är fogad en reservation,
vari hemställes att utöver vad Kungl.
Maj:t och utskottet föreslagit skulle anvisas
dels 9 000 kronor för inrättande av
en parallellavdelning av första klassen
av tvååriga kursen vid Norrköpings handelsgymnasium,
dels 31 000 kronor så -

Onsdagen den 18 april 1951 fin.

Nr 14. 79

som understöd åt handelsgymnasiet i
Kalmar, dels ock 28 200 kronor såsom
understöd åt handelsgymnasiet i Karlstad.
Samtliga dessa framställningar äro
tidigare tillstyrkta av överstyrelsen för
yrkesutbildning, och angelägenheten av
att tillmötesgå framställningarna är på
olika sätt dokumenterad. Behov föreligger
av en utökning av undervisningen på
detta område.

Vad först och främst beträffar handelsgymnasiet
i Norrköping, komma väl
sannolikt representanter för denna stad
att mer speciellt understryka vikten av
att en parallellavdelning inrättas vid
detta gymnasium. Som jag tidigare
nämnde, har överstyrelsen för yrkesutbildning
tillstyrkt detta. Ansökningarna
om inträde i skolans första klass, där
denna parallellavdelning skulle inrättas,
äro så många, att skolan inte kan mottaga
mer än ungefär hälften av de inträdessökande
eleverna. Det är därför i
hög grad påkallat att någonting göres i
syfte att förbättra möjligheterna för
dem, som vilja tillgodogöra sig praktisk
yrkesutbildning på detta område.

Vad återigen handelsgymnasiet i Kalmar
beträffar, har detta existerat sedan
flera år tillbaka. Redan år 1936 sökte
myndigheterna i Kalmar statsbidrag för
inrättande av ett handelsgymnasium i
denna stad. Denna framställning tillstyrktes
av överstyrelsen för yrkesutbildning,
men på grund av krigets utbrott
och andra händelser, som då inträffade
i samband därmed, ansågs inte
statsbidrag kunna lämnas till inrättande
av detta gymnasium. Sedan ha emellertid
framställningar om erhållande av
statsbidrag oavbrutet ingivits till Kungl.
Maj :t. År 1946 inrättades utan att något
statsbidrag erhållits ett handelsgymnasium
i Kalmar. Kostnaderna för detta
gymnasium ha fått bäras dels av Kalmar
stad, dels av näringslivets representanter
i orten, från vilka medel insamlats
för att uppehålla gymnasiet. Efter
så många år hade man hoppats, att åtminstone
i år erhålla statsbidrag, i synnerhet
som överstyrelsen för yrkesutbildning
tillstyrkt framställningen — jag
vet inte så unga för vilken gång i ord -

Anslag till handelsgymnasier.
ningen, men jag förutsätter, att överstyrelsen
alltsedan gymnasiet inrättades
varje år tillstyrkt dessa framställningar
— och understrukit nödvändigheten av
att ett sådant gymnasium finns till.

För innevarande år har alltså överstyrelsen
tillstyrkt framställningen om
ett dylikt statsbidrag, och man hade därför
räknat med att åtminstone Kalmar
handelsgymnasium efter så många år
skulle komma i fråga härvidlag. Jag
tror inte att någon annan stad har behövt
vänta så många år på erhållande
av statsbidrag för eif sådan ändamål, sedan
staden åtagit sig att svara för kostnaderna
för inrättandet av ett handelsgymnasium.
I Karlstad t. ex., vars handelsgymnasium
också innefattas i föreliggande
reservation, har dock inte tidigare
än 1949 ett dylikt gymnasium inrättats,
men likväl hade man även där
hoppats att få statsbidrag i år. Antalet
ansökningar om inträde i gymnasierna
är långt större än det elevantal skolorna
kunna ta emot. Gymnasierna fylla således
ett behov. Ortsintresset har ju också
visat att det är värt att offra någonting
för dessa skolor, och varför skola
då dessa städer, när det gäller att komma
i åtnjutande av statsunderstöd, få
det sämre ställt än andra, som erhålla
bidrag för samma ändamål?

Jag tycker att det föreligger starka
sakskäl för ett bifall till reservationen,
och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till densamma. Jag förmodar,
att även representanter för Karlstad
komma att intyga, hur angeläget
det är att även handelsgymnasiet
där erhåller bidrag av staten.

Jag ber, som jag nämnde, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Heiding.

Ilcrr SUNNE: Herr talman! Herr förste
vice talmannen har redan nämnt de olika
handelsgymnasier, som ha begärt anslagsförhöjning
och som ha begärt alt
erhålla statsbidrag över huvud taget
men vilkas framställningar man icke
tillmötesgått. Till denna grupp hör också,,
som han nämnde, Norrköpings handels -

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till handelsgymnasier.

gymnasium. Norrköpings handelsgymnasium
har under de senaste tre åren gjort
framställning om anslag till en parallellavdelning.
Den framställningen har också
tillstyrkts av överstyrelsen för yrkesutbildning,
och år 1948 tillstyrktes den
också av statskontoret.

Under en följd av år har Norrköpings
handelsgymnasium till den tvååriga kursen
haft ett betydande antal inträdessökande,
som måst avvisas på grund av
platsbrist. Jag kan ta några exempel för
att belysa hur kraftig tillströmningen
varit av elever till skolan. Antalet godkända
inträdessökande år 1948/49 var
70, och 1950/51 var antalet 89. Detta
antal skulle sålunda mycket väl ha räckt
till för tre parallellavdelningar, men skolan
kunde då inte ta emot elever mer
än till en avdelning. Gymnasiet mottar
elever från hela Östergötland samt från
angränsande delar av Småland och Södermanland
jämte enstaka elever från
andra delar av vårt land.

1945 års handelsutbildningskommitté
har i sitt betänkande om handelsgymnasierna
framhållit angelägenheten av
att en parallellavdelning komme till
stånd vid Norrköpings handelsgymnasium
och också föreslagit, att en sådan
avdelning skulle inrättas från och med
läsåret 1951/52.

Man kan ju inte blunda för att det
tekniska läroverksväsendet under de senare
åren i väsentlig grad försummats,
om man t. ex. jämför de skolor, det här
gäller, med de allmänna läroverken. Sedan
år 1945 har ju inte något statsunderstöd
utgått till inrättande av ny avdelning
av dessa gymnasiers normalkurser,
som bygga på realexamen.

I årets statsverksproposition har ett
anslag upptagits till inrättande av en
parallellavdelning vid den tvååriga kursen
vid Sundsvalls handelsgymnasium.
Jag är inte på något sätt avundsjuk på
Sundsvalls handelsgymnasium, och det
är ju bara gott och väl, att det har fått
delta anslag, men det är anmärkningsvärt,
att inte något liknande anslag har
kunnat föreslås för Norrköpings handelsgymnasium,
som ju dock betjänar
för vårt lands näringsliv synnerligen

viktiga områden. Som jag nyss berörde,
har Norrköpings handelsgymnasium haft
det största antalet godkända inträdessökande
och har gjort framställningar om
anslagsökning sedan tre år tillbaka, under
det att Sundsvalls handelsgymnasium
först år 1950 gjort en sådan framställning.

Jag kan inte finna det rättvist, att staten
inte ger tillräckliga utbildningsmöjligheter
för sådan ungdom, som avlagt
realexamen eller motsvarande examen
och som önskar skaffa sig en kvalificecerad
merkantil utbildning. Det känns
säkerligen hårt för dem, som inriktat sig
på en sådan utbildning, att bli avvisade
på grund av platsbrist.

Herr talman! Under diskussionen föregående
år om den nya enlietsskolan
betonades särskilt vikten av att yrkesundervisningen
för framtiden ordnades
på ett tillfredsställande sätt. Men man
kan knappt säga, att riksdagen följer
dessa intentioner, om den avslår yrkandet
om en anslagshöjning med så
ringa belopp som 9 000 kronor, som
skulle möjliggöra inrättandet av en parallellavdelning
vid Norrköpings handelsgymnasium.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Elmgren.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
De synpunkter, som här anlagts av
olika motionärer och som kommit till
uttryck i reservationen, kan ju ingen
påstå vara annat än högst beaktansvärda,
och det skulle ha varit önskvärt
att utskottet kunnat gå med på reservanternas
förslag. Men jag ber att få
påminna herrarna om att det i många
fall förhåller sig på det sättet, att det
ibland föreligger krav, som kunna sägas
vara välbefogade och som man
gärna skulle vilja men i år inte ansett
sig kunna tillmötesgå. I departementschefens
yttrande framhålles ju. att han
icke ansett sig i nuvarande läge kunna
förorda någon medelsanvisning till de

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 81

bär nämnda handelsgymnasierna, och
detta har utskottet tagit fasta på.

Jag vill emellertid också påpeka en
annan sak. Det har i dessa motioner
åberopats, att liandelsutbildningssakkunniga
ha tillstyrkt en sådan utbyggnad
av dessa handelsgymnasier, som
motionärerna önska. Jag vill då säga,
att det ju har verkställts en mycket omfattande
utredning om denna utbildning
i vårt land. Det betänkande bärom,
som har avgivits, har varit ute på
remiss men har ännu inte upptagits till
prövning inom regeringen. Detta förslag
är mycket vidlyftigt och betyder, kan
man säga, en förnyelse av denna undervisning.
Jag hoppas, att man, när
det statsfinansiella läget det medger,
skall kunna lösa dessa frågor och framlägga
förslag, som tillgodose de bl. a. av
denna stora utredning framförda önskemålen.
Men då intet av dessa problem
— och de äro ganska många i detta
mycket omfattande betänkande — har
kunnat tas upp till behandling nu, vore
det kanske mindre lämpligt att nu ta
upp vissa av dem till prövning och så
att säga gå händelserna i förväg.

Med hänsyn till det av departementschefen
åberopade förhållandet, att han
av ekonomiska skäl nu icke ansett sig
kunna förorda en anslagshöjning, och
under beaktande av att mycket vittgående
reformer på detta område kanhända
komma att beslutas i samband
med den slutliga prövningen av handelsutbildningskommitténs
betänkande,
ber jag att i detta läge få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Gränebo in. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 2S4.

Utskottets hemställan bifölls.

<! Första kammarens protokoll 1951. Nr 11.

Anslag till kommunala anstalter för yrkesundervisning.

Punkten 285.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kommunala och enskilda anstalter
för yrkesundervisning: Understöd åt
kommunala anstalter för yrkesundervisning
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 5 500 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Axel Andersson och Sunne (I: 193)
och den andra inom andra kammaren
av herr Widén m. fl. (11:235), i vilka
— såvitt här var i fråga -— hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att statsunderstöd
till avlöning åt rektor och övriga
lärare vid de kommunala anstalterna
för yrkesundervisning skulle provisoriskt
höjas med 25 procent, dock att
understödsbeloppet ej finge överstiga två
tredjedelar av sammanlagda beloppet av
den till skolans lärare för den tid understödet
avsåge utgående avlöningen,
att riksdagen måtte besluta sådana ändringar
av bestämmelserna för statsbidrag
till föreläsare på lärlingsskolestadiet,
att de jämställdes med yrkesskolornas
föreläsare, samt att riksdagen
måtte som en följd av dessa förslag till
ökade statsbidrag till understöd åt kommunala
anstalter för yrkesundervisning
för budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 6 600 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Kart August Johanson (1:142)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Skoglund i Umeå och Jansson
i Kalix (11:104), i vilka —- såvitt här
var i fråga —- hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om proposition till 1952 års riksdag
angående ny kungörelse om statsbidrag
till kommunala yrkesskolor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till kommunala anstalter för yrkesundervisning.

motionerna I: 193 och II: 235, såvitt här
vore i fråga, till Kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning: Understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 5 500 000
kronor;

b) att motionerna 1:142 och 11:164,
såvitt här vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angiven mening hade
anmälts av herr Widén.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Vid
denna punkt om anslag till kommunala
och enskilda yrkesskolor föreligger endast
en blank reservation av en utskottsledamot
i andra kammaren som
ansett, att utskottet kunnat gå ett steg
längre och gjort yrkandet i hans motion
till sitt. Jag har begärt ordet för
att uttrycka min tillfredsställelse över
att utskottet inte har gjort detta, samtidigt
som dock utskottet skrivit så positivt
i ärendet att det bör tillfredsställa
de motionärer — hl. a. herr Karl August
Johanson i denna kammare — som
hemställt om en riksdagsskrivelse till
Kungl. Maj:t med beställning av en proposition
om bättre statsbidrag till nästa
års riksdag.

Det är ju sedan länge uppenbart att
statsbidragen till yrkesskolornas lärarlöner,
vilka bidrag icke höjts sedan år
1921 utan tvärtom i två etapper sänkts,
samtidigt som penningvärdet betydligt
försämrats under dessa 30 år, äro så
låga att många stadskommuner få bära
oskäliga kostnadsbördor för yrkesutbildning
av både sin egen ungdom och
ungdom från grannkommuner. Motioner
om bättre statsbidrag ha också envist
återkommit år efter år. Redan när jag
själv motionerade i detta ärende år
1946 hade statsutskottet en välvillig
skrivning med uttalande av en förväntan,
att Kungl. Maj :t skulle komma med
förslag snart nog.

Denna välvilliga skrivning har med
anledning av andra motioner i samma
syfte skärpts undan för undan under

årens lopp. I motsvarande utlåtande i
fjol sade sig utskottet förvänta, att
Kungl. Maj:t komme att lägga fram förslag
om förbättrade statsbidragsgrunder
för yrkesskolväsendet redan för 1951
års riksdag. Utskottet anförde även att
starka skäl talade för en dylik förbättring.
I slutet av fjolåret kom också ett
konkret förslag från 1946 års skolkommission,
ett förslag som dock antagligen
icke har hunnit remissbehandlas i
tid för att föreläggas årets riksdag.

Åtskilliga ledamöter här i riksdagen
ha tillkännagivit sin besvikelse häröver,
och som jag nämnt har det väckts
motioner i frågan. I en av dessa motioner
hemställes, att Kungl. Maj:t måtte
framlägga proposition till 1952 års riksdag.
I den andra motionen ha motionärerna
velat påskynda detta ärendes
gång genom att föreslå att riksdagen nu
skulle besluta ett provisorium, innebärande
25 procents höjning av statsunderstödet
till yrkesskolornas lärarlöner.

Det sista förslaget har utskottet lyckligtvis
icke fastnat för. Rland yrkesskolornas
företrädare har man varit
orolig för en sådan halvmesyr, som
skulle kunna spoliera en riktig lösning
av frågan för lång tid framåt. Svenska
yrkesskoleföreningens tidskrift säger
rent ut om detta förslag, att »provisorier
som bli permanenta har vi sett
för många av för att inte misstänka».
Desto mer knyter man där sin förhoppning
till den effekt som utskottets skrivning
i år borde få. Utskottet riktar nämligen
i år en beställning till Kungl.
Maj :t, som Kungl. Maj :t icke kan missförstå;
åtminstone skulle andra avdelningens
ordförande, herr Svensson i
Grönvik, om han stode här i kammaren,
kunna upprepa vad han sade i utskottet,
nämligen att detta är att betrakta
som en beställning. När utskottet säger,
att det får »med skärpa understryka»,
vad det tidigare sagt om behovet av
bättre statsbidragsgrunder, samt tilllika
framhåller »angelägenheten av att
förslag till förbättring av ifrågavarande
statsbidragsgrunder måtte såvitt möjligt
föreläggas redan nästkommande års
riksdag», ha alla i utskottet uppfattat

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 83

detta som en beställning, som regeringen
måste försöka effektuera snarast.

Det är för att kraftigt poängtera detta,
herr talman, som jag har tagit till
orda i denna punkt, och jag slutar med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Siinne.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 286—302.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till folkbiblioteksväsendet.

Punkten 303.

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt,

a) att riksdagen måtte till Understöd
åt folkbiblioteksväsendet för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
3 900 000 kronor;

b) att motionerna I: 18 och II: 27 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I de likalydande motionerna I: 18, av
herrar Ivar Persson och Anderberg,
samt II: 27, av herr Nilsson i Kristinehamn
och fröken Vinge, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att av de
statsunderstöd, som enligt gällande bestämmelser
skulle utgå till folkbibliotek
samt biblioteksverksamhet i anslutning
till studiecirkelverksamhet, endast 98
procent skulle utbetalas till sökanden,
medan återstoden skulle disponeras för
centrala åtgärder till främjande av folkbiblioteksväsendet
enligt de närmare bestämmelser,
som Kungl. Maj:t skulle äga
meddela.

Vid punkten hade reservationer avgivits a)

av herrar Eric Ericson, Hesselbom
och Ivar Persson, fru Lindström, herrar
Wallentheim, Svensson i Ljungskile,
Stöld och Kgling, fröken Elmén samt
herrar Widén och Karlsson i Olofström,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort

Anslag till folkbiblioteksväsendet,
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
b hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:18 och II: 27, besluta,
att av det statsunderstöd, som enligt
gällande bestämmelser utginge till
folkbibliotek samt biblioteksverksamhet

1 anslutning till studiecirkelverksamhet,

2 procent skulle innehållas för att disponeras
för centrala åtgärder till främjande
av folkbiblioteksväsendet enligt
de närmare bestämmelser, som Kungl.
Maj:t skulle äga meddela;

b) av herr Söderquist, som dock ej
antytt sin mening.

På framställning av herr talmannen
beslöts att punkten skulle företagas till
avgörande momentvis.

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
De båda motioner, som utskottets majoritet
under denna punkt har avstyrkt,
innehålla ett förslag om praktiska åtgärder
för att förbättra och gagna folkbiblioteksväsendet.
Motionärerna föreslå,
att två procent av statsunderstöden skola
disponeras för centrala åtgärder till
främjande av folkbildningsväsendet. De
olika biblioteken skulle få ut 98 procent
av statsanslaget, medan återstående två
procent skulle användas för centrala åtgärder.

I utskottets utlåtande framhålles att
den utredning, som har presterats av
motionärerna, icke har synts utskottet
tillräcklig. Man tror inte heller att den
föreslagna anordningen skulle vara till
nytta för framför allt de mindre biblioteken.

Det förslag, som motionärerna ha
kommit med, bär ursprungligen framlagts
av folkbibliotekssakkunniga. Förslaget
utsändes på sin tid för yttrande
och lämnades då utan erinran av olika
hörda myndigheter och även av de organisationer,
som denna fråga särskilt angår.
Skolöverstyrelsen anslöt sig i sitt

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till folkbiblioteksväsendet,
äskande för budgetåret 1951/52 till förslaget.

Det centrala organ, som skulle skapas
med de medel, som bär skulle ställas till
förfogande, skulle bl. a. utarbeta och
publicera kataloger och handledningar
samt uppgöra katalogkort att användas
av biblioteken ute i landet. Man påstår
nu från utskottsmajoritetcns sida, att
denna verksamhet endast skulle gagna
de större biblioteken och icke vara lika
gynnsam för de mindre biblioteken.
Jag tillåter mig då att fastslå, att dessa
handledningar väl skulle vara av särskilt
värde just för de många små biblioteken,
som icke i samma omfattning som
de stora biblioteken ha tillgång till utbildad
personal.

Centralorganet skulle vidare utarbeta
förteckning över tidskriftsuppsatser och
dylikt, som skulle vara till gagn för
forskare och andra som behöva ha tillgång
till dylika sammanställningar. Det
bör också framhållas, att man genom ati
tillskapa detta centralorgan skulle få
möjlighet att billigare, bättre och jämnare
än vad för närvarande sker tillhandahålla
biblioteken ute i landet katalogkort.
Dessa kort ha hittills sammanställts
av Sveriges allmänna biblioteksförening,
som dock saknar resurser att
på effektivt sätt kunna tillhandahålla
denna service. Genom den föreslagna
förändringen skulle biblioteken, även de
små, få möjlighet att till överkomligt
pris skaffa sig erforderliga katalogkort.
Det är här fråga om en mycket viktig
uppgift, då folk- och skolbiblioteken i
landet sammanlagt per år inköpa hundratusentals
volymer nya böcker. Genom
tillkomsten av det nya centralorganet
skulle det arbete, som hittills ombesörjts
av Sveriges allmänna biblioteksförening,
kunna effektiviseras och ordnas på sådant
sätt att det skulle bättre tillgodose
alla de olika bibliotekens behov.

Det är även att märka att man i våra
grannländer, särskilt Danmark, har löst
det problem, som det här gäller, på
ungefär samma sätt som motionärerna
här föreslagit för Sveriges del.

Det har nyligen i olika sammanhang
framhållits betydelsen av att man på

alla områden försöker att spara och effektivisera
förvaltningen genom rationaliseringsåtgärder
av olika slag. Jag anser,
herr talman, att vad som här föreslås
från motionärernas sida just är en
åtgärd som avser att på det område, som
det här gäller, åstadkomma en rationalisering
och förbättring av verksamheten.
Jag understryker också att de
instanser, som ingående känna till förhållandena
på detta område, både folkbibliotekssakkunniga,
de hörda myndigheterna
och organisationerna, ha tillstyrkt
det framlagda förslaget. Vad som
här föreslås kommer heller inte att
medföra några ökade kostnader för staten,
utan innebär endast, kan man säga,
en annan fördelning än den hittillsvarande
av anslagsbeloppen. Det är, herr
talman, fråga om en förbättring av organisationen
och icke om en utökning av
anslaget.

På dessa skäl, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! I statsutskottet
ha vi haft ingående överläggningar
om denna sak. Jag måste erkänna,
att vad herr Ericson nyss sade låter
väldigt bra. Vore jag bara övertygad om
att det också vore riktigt, skulle jag utan
vidare rösta med honom.

Men statsutskottets majoritet är inte
övertygad om att vad som här föreslås
av motionärerna skulle leda till det resultat
som man väntar sig. Vi tro tvärtom
att det skulle leda till något helt
annat, nämligen att man bara tillskapar
en ny central organisation, ett nytt personalbehov
o. s. v. Slutresultatet av det
hela skulle enligt vår uppfattning bli, att
framför allt de små biblioteken i de små
städerna och landskommunerna i landet
skulle få två procent mindre i statsanslag.
Det svåra problemet för dem är
inte att upprätta personalkort, kataloger
och dylikt, utan det är att de ha för litet
pengar att röra sig med. Det är faktiskt
detta som är deras stående stora
problem. Motionärerna vilja nu minska
dessa biblioteks anslag med ytterligare

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 85

två procent. Men det är val ändå ganska
ovanligt, att riksdagen på grundval av
en enskild motion gör en dylik förändring.
Om en sådan förändring över huvud
taget skall komma till stånd, bör det
ske genom ett förslag från Kungl. Maj :t.

Utskottsmajoriteten befarar, som sagt,
att vad motionärerna här föreslagit inte
kommer att bli till hjälp för biblioteken
ute i landet. Man tillskapar bara ytterligare
ett centralt organ i Stockholm, och
pengarna till detta nya organ tas från
de anslag som annars skulle ha gått till
de små biblioteken ute i landet. Det är
framför allt av denna anledning som vi
inte ha velat vara med om saken.

I avdelningen fick jag mig förevisad
en sådan där katalog, som man säger
skall vara till hjälp för biblioteken. Det
var ganska upplysande att det på dess
första sida stod »för större bibliotek».
Det bestyrker, tycker jag, mina farhågor
att det här inte är fråga om någon hjälp
till de mindre biblioteken. De små biblioteken
ute i landet komma bara att
få avstå de pengar, som behövas för
den centrala organisationen. Det kommer
att bli den enda effekten för deras
del.

Med hänsyn till dessa omständigheter
har statsutskottets majoritet icke velat
tillstyrka bifall till motionärernas förslag.
Skall ett förslag av detta innehåll
kunna bifallas av riksdagen, bör det i
varje fall först ha ingående granskats av
Kungl. Maj :t.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Statsrådet NYGREN: Herr talman! Jag
vill inte underlåta att i korthet tillkännage
min inställning till denna fråga.

Jag har sedan jag har läst motionen
och talat med företrädarna för biblioteken
för min del blivit ganska övertygad
om att de åtgärder, som föreslås i motionen,
äro val motiverade. Man behöver
få till stånd denna förstärkning för att
biblioteken skola kunna användas på
rätt sätt bl. a. i studiecirkelverksamheten.
Det är naturligtvis mycket större
svårigheter för de större biblioteken i
det avseendet än för de mindre.

Anslag till folkbiblioteksväsendet.

Det är de statsfinansiella skälen, som
ha föranlett att Kungl. Maj:t inte bär
kunnat framlägga en proposition i anslutning
till de sakkunnigas förslag. Jag
bar gjort mig underrättad om hur resonemanget
gick i departementet när man
tog ställning till denna fråga. Det framgick
klart, att man inte hade fått de
uppgifter och underrättelser som behövdes
för att man till fullo skulle inse, vilken
betydelse den här detaljen i förslaget
hade. Jag vet också att den motion,
som har väckts i år, har tillkommit i
samråd med min företrädare i ämbetet
och alltså hade hans välsignelse.

För egen del bär jag heller ingenting
att invända om riksdagen fattar beslut
i enlighet med reservationen och alltså
stöder motionärernas framställning.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Då jag motionerat i denna fråga och i
utskottet anslutit mig till reservationen,
beror detta på att jag har blivit övertygad
om att fördelarna med det centrala
biblioteksorganet skulle komma att
vida överväga de ekonomiska uppoffringar,
som de olika biblioteken måste
göra genom att avstå från två procent
av statsanslaget. Jag kan inte finna att
en dylik uppoffring är av den storleksordningen
att inte såväl de större som
mindre biblioteken skulle kunna bära
den, om de därigenom i stället vinna
vissa andra fördelar. I motsats till herr
Näsström anser jag, att framför allt de
mindre bbilioteken i stor utsträckning
behöva den rådgivning och hjälp med
materielanskaffning, som man nu tänker
sig kunna ordna på ett rationellare
sätt genom inrättandet av det föreslagna
centrala organet. De små biblioteken
behöva även hjälp av den kursverksamhet
som detta organ kommer att bedriva.

Det är ju meningen att det centrala
organet skall organiseras i form av eu
stiftelse, som när det vill ha pengar för
ett ändamål i varje särskilt fall skall
göra hemställan till Kungl. Maj :t om anslag
med visst belopp. Det är alltså inte
någon risk för att Kungl. Maj:t här kan
bli ställd åt sidan och att pengarna kom -

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till folkbiblioteksväsendet,
ma att användas på ett sätt, som biblioteksväsendets
högsta ledning inte först
haft tillfälle att pröva.

Herr Näsström säger vidare, att det
främst är pengar och inte hjälp åt personalen
som de små biblioteken behöva.
Enligt min uppfattning är det emellertid
i många fall förenat med stora svårigheter
för de små biblioteken att tå
sin personal så välutbildad och instruerad
som behövs för att den på bästa sätt
skall kunna sköta sitt arbete. Det är ju
här över lag fråga om bisysslor, och
dessa personer behöva den hjälp och det
stöd som man kan få från dem som äro
mera insatta i biblioteksverksamhetens
problem och behärska dess svårigheter.
Det här föreslagna nya centrala organet
skulle med mycket liten personal kunna
bli till sådan hjälp.

Det gläder mig givetvis, herr talman,
att från statsrådsbänken få höra, att reservationen
bär ecklesiastikministerns
gillande.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få instämma i yrkandet om bifall
till reservationen.

I herr Ivar Perssons yttrande instämde
herr Anderberg och herr Nilsson,
Bror.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Vi äro
i den unika situationen, att Kungl.
Maj :ts nuvarande företrädare talar emot
Kungl. Maj :ts förutvarande företrädare,
ty det är ju Kungl. Maj:ts förslag som
statsutskottet yrkar bifall till. Men sådant
kan naturligtvis hända.

Vad vi i statsutskottets majoritet särskilt
ha opponerat oss emot är att det
här skulle skapas ett nytt centralt organ,
vilket skulle ske på bekostnad av
de små biblioteken. Om Kungl. Maj:t
hade beviljat ett särskilt anslag till det
nya centrala organet, skulle jag inte ha
haft något att invända mot dess tillkomst,
men att föreslå att det skall bekostas
av medel, som tas från de små
biblioteken, är väl ett ganska egendomligt
tillvägagångssätt. Skall ett förslag av
den storleksordning som det här är
fråga om kunna bifallas — det gäller

ju ändå att inrätta ett nytt centralt organ
— bör ett dylikt förslag ha föregåtts
av en allsidigare utredning än som
här skett. Att företrädarna för de större
biblioteken och sammanslutningarna vilja
gå på denna linje förstår jag mycket
väl, men jag tillåter mig fråga, hur
många av de små biblioteken som över
huvud taget ha fått yttra sig i detta
sammanhang. Det är nog inte många
små bibliotek som ha tillfrågats.

Om Kungl. Maj :t ett kommande år
skulle anse sig kunna uppta ett särskilt
anslag för detta ändamål och om vi först
få en allsidigare utredning än vad som
nu har skett, kommer jag naturligtvis
inte att ha någonting emot att riksdagen
godkänner ett dylikt förslag. Men
jag kan inte vara med om att gå denna
bakväg och inrätta det föreslagna
centrala organet på bekostnad av de små
biblioteken.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande momentet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Eric Ericson m. fl. vid förevarande
punkt avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Ivar begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
303 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eric Ericson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 87

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 68;

Nej — 58.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Punkterna 304—311.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till verksamheten vid hemgårdar.

Punkten 312.

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag och med avslag
å motionen I: 249,

a) till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor;

b) till Bidrag till verksamheten vid
studiehem för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor.

I motionen 11:219, av fröken Elmén
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte beslut att öka anslaget till Bidrag
till verksamheten vid hemgårdar från
30 000 till 60 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Söderquist,
Svensson i Ljungskile, Hoppe och Kyling,
fröken Elmén samt herrar Widén
och Nihlfors ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under a hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts

Anslag till verksamheten vid hemgårdar,
förslag och motionen II: 249, till Bidrag
till verksamheten vid hemgårdar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag
av 50 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! 1947 års
ungdomsvårdskommitté avgav för över
två år sedan ett betänkande med förslag
om vissa åtgärder för att befrämja ungdomsvårdsverksamheten.
Betänkandet innefattade
också ett förslag om ökat statsanslag
till fritidsgårdar, hemgårdar och
studiehem med allmän inriktning. Detta
förslag är fortfarande vilande hos
Kungl. Maj :t och har inte föranlett någon
åtgärd. Vid årets riksdag har därför
fröken Elmén i andra kammaren väckt
en motion, vari yrkas att anslaget till
hemgårdarna måtte ökas ifrån av Kungl.
Maj:t äskade 30 000 kronor till 60 000
kronor.

Alla torde vara ense därom, att denna
verksamhet är av den allra största
betydelse och att de pengar, som det
allmänna nedlägger på hemgårdarna, ge
mångfaldigt utbyte, för att nu inte tala
om att de bidraga till en allmän höjning
av ungdomens livsföring.

När frågan var uppe inom andra avdelningen
i statsutskottet, uttalades där
allmänt sympatier för motionen, och
jag hade hoppats att avdelningen åtminstone
delvis skulle gå motionen till
mötes. Vi lyckades dock inte härmed
utan nödgades gå fram med en reservation.
För att reservationen skulle
fånga in så många röster som möjligt
inskränkte vi oss till att begära en höjning
av anslaget för detta ändamål från
av Kungl. Maj:t begärda 30 000 kronor
till 50 000 kronor.

Kammarens ledamöter torde vara tillräckligt
informerade om vad det här
gäller. Jag skall därför inte upptaga
tiden ytterligare utan nöjer mig, herr
talman, med att yrka bifall den reservation
som jag jämte en del andra ledamöter
av statsutskottet har avgivit
vid förevarande punkt.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! I statsutskottet
ha vi varit fullkomligt över -

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till verksamheten vid hemgårdar.

ens om hemgårdarnas betydelse. Den sidan
av saken kunna vi därför nu lämna
helt åt sidan. Det är enbart den nuvarande
ekonomiska situationen, som
har gjort att utskottsmajoriteten icke
har kunnat tillstyrka det framförda förslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Den
verksamhet som bedrives vid hemgårdarna
är av utomordentligt stor betydelse.
Vi äro alla överens om att där
nedlägges ett hängivet och oegennyttigt
arbete för att ge ett gott fritidsinnehåll
åt ungdomar, som inte ha tillräckligt
utrymme i sina trångbodda hem och
som eljest under mörka kvällar kanske
tvingas att hänga över veckotidskrifter
på kaféer eller samlas i väntsalarna i
stationssamhällena, när de inte ha några
andra lokaler tillgängliga. Jag skulle därför
verkligen önska att här kunna vara
med om en ökning av detta anslag med
20 000 kronor, såsom reservanterna ha
föreslagit. När jag ändå kommer att
rösta för utskottets och Kungl. Maj :ts
linje, är det med den motivering som
herr Näsström här anfört och uteslutande
på grund av den betryckta ekonomiska
situationen som gjort att vi
tvingas avstå också från en mängd andra
lika behjärtansvärda ändamål. Ty vi kunna
helt enkelt inte handskas med statsutgifterna
så, att vi medverka till en höjning
av de direkta skatterna.

Såsom ledamot i den här apostroferade
ungdomsvårdskommittén — som
för övrigt i utskottstrycket felaktigt betecknats
som 1947 års ungdomsvårdskommitté,
medan den i själva verket
tillsattes i etapper åren 1939 och 1941
men avgav ett betänkande om fritidsgårdarna
år 1947 ■— så vill jag beklaga,
att kommitténs förslag om anslag till
fritidsgårdar inte har upptagits av
Kungl. Maj:t till allvarligt övervägande,
medan det ännu fanns pengar i statskassan
för kulturella standardförbättringar.
Vad det beror på vet jag inte.
Kommitténs förslag var i alla fall väl

underbyggt av det behov, som redovisats,
och det fick ett övervägande gott
mottagande under remissen. Men det intresse
för frågorna om ungdomsbrottsligheten
och ungdomens nöjesliv, som
en gång föranledde denna kommittés
tillsättande, har på något sätt verkat
dämpat under de senaste åren, vare sig
det nu beror på att man tröttnat på att
klanka på en ungdom, som i själva verket
inte är sämre utan förmodligen bättre
än den ungdom, som vi själva tillhörde,
eller om det beror på att samhällsbekymmer
av helt annat format
skjutit undan generationssplittringen i
moralfrågor. Vare härmed hur som helst,
dessa samhällsbekymmer för vår försörjning,
för »vårt förhållande till
främmande makt», för att citera trontalet,
o. s. v. äro så pass allvarliga, att
vi för närvarande få släppa en hel del
önskemål om en bättre standard, då det
gäller fritidslivet.

Med denna sympatiyttring för reservationen
ber jag, herr talman, att få instämma,
trots allt, i yrkandet om bifall
till utskottets förslag.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Såsom
tidigare motionär i denna fråga vill
jag på nytt understryka, att den anslagshöjning,
som här ifrågasatts, är i högsta
grad befogad. Jag tycker inte att den
kan avvisas med talet om att förslaget
är för dyrt i nuvarande statsfinansiella
läge. Om det är någonting som staten
bör eftersträva nu, när det är så ont om
pengar, så är det att söka utnyttja våra
frivilliga krafter så mycket som möjligt,
vilket det just här är fråga om. Låt vara
att vi ha kommunala anslag, men det
är ändå ett i stor utsträckning frivilligt
arbete som utföres.

Med 30 000 kronor av statsmedel till
35 hemgårdar blir det 800 å 900 kronor
per hemgård. Skulle man öka anslaget
från 30 000 till 50 000 kronor, alltså
med 20 000 kronor, så är det ungefär
lika mycket som två pojkar kosta under
ett år på en någorlunda fint inredd statlig
inrättning för ungdomsvård. Under
sådana förhållanden tycker jag, att det

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 89

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

statsfinansiella skälet icke kan väga
över.

Här talas och skrives mycket om att
det är ungdomens ensamhet och isolering,
som skapar desperata handlingar
från de ungas sida och alltså ökar ungdomsbrottsligheten.
Jag tycker att när
denna verksamhet åtnjuter ett så stort
förtroende från alla håll, skulle man väl
kunna ge den en uppmuntran nu och
inte bara säga, att vi först måste avvakta
resultatet av ett av ungdomsvårdskommitténs
betänkanden. Ty så mycket är
säkert, att om detta betänkande en gång
kommer att realiseras i vad det gäller
hemgårdar, kommer det att bli ofantligt
mycket dyrare än den ökning som det
här är fråga om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag ber
att få erinra om att inom statsutskottets
andra avdelning, där detta ärende har
behandlats, ha vi haft ett motionshäfte
med olika krav, som var ungefär lika
stort som det utlåtande som vi nu behandla.
På varje punkt har det funnits
mycket starka motiveringar, och det är
inte tu tal om att många önskemål ha
framförts, som de flesta av utskottets ledamöter
hade ansett sig böra tillstyrka
om det hade varit ett annat ekonomiskt
läge. Nu ha vi tyvärr måst avstyrka
praktiskt taget alla motioner just på
grund av det ekonomiska läget.

Herr Göransson är mycket intresserad
av denna sak. Det är även jag, och kanske
en hel del andra också. Men sedan
komma ju andra motioner upp, som
andra grupper av riksdagsmän äro mycket
intresserade av. Vi ha därför måst
vara konsekventa. Det är ju det som är
så beklagligt, att vi inte kunnat bifalla
exempelvis ett sådant här förslag, som
— det är inte tu tal om det — är mycket
behjärtansvärt. Men skulle varje riksdagsledamot
få den sak, som han ansåg
särskilt behjärtansvärd, genomförd, var
skulle vi då hamna i fråga om kostnaderna?
Nästa punkt i utlåtandet är det
lika beklagligt med, ja kanske till och
med ännu värre.

Herr talman! Jag måste yrka avslag
— tyvärr!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera av de
båda momenten av utskottets hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid förevarande punkt avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
312 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Anslag till undervisningsverksamhet
m. in. för nykterhetens främjande.

Punkten 313.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till undervisnings- och
upplysningsverksamhet m. in. för nykter -

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för

lietens främjande för budgetåret 1951/
52 anvisa ett anslag av 489 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmbäck m. fl. (I: 260)
och den andra inom andra kammaren
av herr Kristensson i Osby m. fl. (II:
244), i vilka hemställts, att riksdagen
ville, utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit,
bevilja till Centralförbundet för nvkterhetsundervisning
för främjande av dess
verksamhet 6 000 kronor, till instruktörer
för nykterhetsupplysning 20 000 kronor
och till främjande av olika nykterlietsorganisationers
verksamhet 10 000
kronor och sålunda såsom bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet
in. m. för nykterhetens främjande anvisa
tillhopa 525 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:

»Utskottet, som icke ansett sig böra
i rådande statsfinansiella läge tillstyrka
bifall till det i motionerna 1:260 och
II: 244 framställda yrkandet, ansluter sig
till Kungl. Maj:ts förslag och hemställer
alltså, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 260 och II: 244, till Bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 489 000 kronor.»

Reservation hade anförts av herrar
Gränebo, Mannerskantz, Ohlon, Ivar
Persson, Söderquist, Skoglund i Doverstorp,
Svensson i Grönvik, Svensson i
Ljungskile och Kyling, fröken Elmén
samt herrar Onsjö, Widén och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort hava följande lydelse:

»Såsom i motionerna 1:260 och II:
244 framhållits måste man i nuvarande
läge räkna med höjda lönekostnader för
anställd personal. Utskottet är ense med
motionärerna om skäligheten av att förevarande
anslag med anledning härav
undergår någon förhöjning. Enligt motionärernas
förslag skulle anslaget sammanlagt
ökas med 36 000 kronor för vis -

nykterhetens främjande,
sa i motionerna närmare angivna ändamål.
Utskottet vill för sin del tillstyrka
en anslagsförstärkning för nästa budgetår
av 18 000 kronor, därav 6 000 kronor
till Centralförbundet för nykterhetsundervisning
och 12 000 kronor till instruktörer
för nykterhetsupplysning.
Utskottet hemställer alltså, att riksdagen
må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:260 och 11:244, till
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 507 000 kronor.»

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Näsström slutade sitt anförande under
den punkt, som vi nyss behandlade, med
att säga, att om den gällde samma förhållande
som med den punkt, som vi
för närvarande äro inne på, nämligen
att det finns många anslag som man
gärna vill höja, men som det statsfinansiella
läget omöjliggör att höja, man
härvidlag måste vara konsekvent. Jag
behjärtar livligt den synpunkten. Men
jag är i alla fall inte säker på att det
anslag, som vi nu skola behandla, nämligen
anslaget till nykterhetens främjande,
helt följer samma linje som det anslag,
vilket vi behandlade nyss.

Det anslag som vi nu skola behandla
bestämdes av föregående års riksdag till
489 000 kronor. Skolöverstyrelsen har
föreslagit en mycket betydande höjning,
nämligen till 820 000 kronor. Besparingsutredningen
har föreslagit en sänkning
till 400 000 kronor. Departementschefen
går på oförändrat anslag men betonar
samtidigt, att det finns starka skäl fölen
höjning. Om ett anslag på 489 000
kronor beviljas även i år, innebär det
naturligen ändock en sänkning i förhållande
till det gamla anslaget, om vi se
till realvärdet. Det är 489 000 deprecierade
kronor som skola beviljas. I fjol var
det 489 000 kronor av ett högre värde.

Det väcktes i januari i båda kamrarna
motioner, i första kammaren frambärs
motionen av mig, med önskan om
en viss uppskrivning av anslaget. Vi
gingo inte på den linjen, att vi ville
återställa anslaget till det realvärde, som

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 91

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

det liade i år, utan vi togo upp vissa
delposter, där det i varje fall måste
uppstå automatiska utgiftsökningar, nämligen
då det är fråga om löner. Vi föreslogo
en ökning av anslaget i dess helhet
med 36 000 kronor. Tretton ledamöter
i utskottet ha följt oss på halva vägen
och föreslagit en höjning med 18 000
kronor.

Läget är ett annat nu i april än det
var i januari, tv nu röra vi oss med ett
ännu mera deprecierat kronvärde än
det, som vi hade i januari. Vare sig
statsutskottets anslagsyrkande går igenom
eller reservanternas, komma vi ned
i ett realvärde på anslaget, som ligger
under det som man hade i januari. När
vi skrevo motionen, räknade vi med ett
rörligt tillägg på 20 procent. Nu ha vi
ett rörligt tillägg på 32—33 procent. Vi
ha alltså fått en betydande kostnadsfördyring
redan, och vi måste räkna med
att under det år, som kommer, blir det
ännu mycket större prisökningar i samhället.
Alla tecken tyda därpå. Redan
detta är, efter vad jag kan finna, ett
tillräckligt skäl för bifall till reservanternas
förslag.

Om man går igenom de två delposter,
som det här är fråga om inom det större
anslaget, ser man ännu tydligare det berättigade
i en uppräkning av dessa poster.

De medel som nu skola beviljas skola
delvis gå till Centralförbundet för
nykterhetsundervisning. Om man tänker
sig att dess verksamhet skulle försiggå
i samma omfattning som förut
och att det anslag, som nu är föreslaget
av statsutskottet, skulle beviljas, skulle
det uppstå en brist på 21 000 kronor.
Det måste alltså göras besparingar, och
det är man också fullständigt på det
klara med. Man avser att genom vissa
kanske rätt drastiska nedskärningar
nedbringa medelsbehovet med 15 000
kronor — det gäller en reell nedskärning,
alltså en minskning av realutgifterna
med 15 000 kronor. Men för att
kunna göra en besparing på 21 000 kronor
måste man avskeda en tjänsteman,
som med stor skicklighet skött sin verksamhet.
Man får då med andra ord gri -

pa in på själva organisationen. Det är
detta som man hoppas skall kunna undvikas,
om reservanternas förslag segrar.

Den andra punkten gäller vissa instruktörer
för nykterhetsundervisningen.
Tidigare har det sagts, att staten skulle
bidraga med ungefär hälften av kostnaderna
för dessa instruktörer. I realiteten
kommer det nu att bli med ungefär en
tredjedel. Vad man här önskar är att
statsbidraget skall något mera närma
sig den hälft, som man tidigare hoppats
på att staten skulle svara för. Även om
reservanternas förslag bifalles, kommer
som läget nu är statsbidraget inte att
täcka hälften av kostnaderna för dessa
instruktörer. Om ett år eller så — detta
belopp skall ju gälla för en tid av mer
än ett år framåt —- torde det bli en
ännu större brist.

Herr talman! Vi ha här ett typiskt
exempel på att i en inflationstid är det
de sociala anslagen, som först bli lidande.
På lång sikt måste man i en inflationstid
räkna upp de sociala anslagen
för att nå samma realbelopp, alltså räkna
upp deras nominella värde. Men beträffande
de sociala och kulturella anslagen
gör man detta endast dröjande
och långsamt. Det är fråga om huruvida
denna princip är riktig och om
man inte borde redan nu i någon mån
räkna upp dylika anslag, vilket redan
nästa år ändå blir nödvändigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Det
torde vara bekant för alla, att den föregående
departementschefen Weijne var
mycket intresserad av denna verksamhet
och under gångna tider lade ned ett
gott arbete för denna sak. Men även
han måste se till tingens realiteter. Han
ansåg sig inte kunna tillstyrka större
anslag för detta ändamål. Det är ju också
vad statsutskottets majoritet har ansett.

Som organiserad nykterjietsman sedan
min tidigaste ungdom gläder jag
mig mycket åt vad berr Holmbäck här
sade, men jag tror att vi riksdagsmän

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för

kunna gagna denna sak på ett annat
sätt än genom att förorda högre anslag''.
Jag har varit ute och hållit många nykterhetsföredrag
och aldrig tagit någon
betalning härför. Om vi alla komma
överens om att göra på samma sätt, kanske
man till och med skulle kunna nedbringa
detta anslag. Riksdagsmännen ha
ju fria resor. Om vi ställa oss till förfogande
för denna sak, som åtminstone
jag anser vara av utomordentligt stort
värde, tror jag att vi skulle kunna vara
till hjälp. Det skulle vara praktisk politik
och kanske också kunna leda till
gott resultat.

Herr talman! Jag beklagar att statsutskottets
majoritet på denna punkt inte
ansett sig kunna gå längre än den gjort.
Orsaken härtill är, som jag redan hunnit
säga så många gånger förut i dag,
det ekonomiska läget. Och vi ha ansett
att vi måste handla lika över hela
linjen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Mitt namn återfinnes i
denna punkt bland reservanterna. Jag
har ställt mig på den ståndpunkten därför
att jag anser, att om denna verksamhet
skall kunna bedrivas i samma
omfattning som tidigare, så är det nödvändigt
att organisationerna få något
större anslag. Det är en given följd av
penningvärdesförsämringen.

Om riksdagen nu beviljar samma anslag
som tidigare, vilket yrkas av Kungl.
Maj:t, får anslaget ett betydligt sämre
realvärde än det haft tidigare. Det skulle
sannolikt leda till att den betydelsefulla
verksamhet, som Centralförbundet för
nykterhetsundervisning dock utövar, i
fortsättningen inte skulle kunna bedrivas
i nuvarande omfattning. Jag anser
att statsmakterna böra ge Centralförbundet
möjlighet att fortsätta denna
verksamhet i samma omfattning som
förut. För att det skall kunna ske, är
det också nödvändigt att organisationerna
få mera medel till sitt förfogande.
Kunna de inte få det i form av statsbidrag,
få de väl försöka att skaffa

nykterhetens främjande,
pengar på annat sätt, men det torde inte
vara lätt. Det tredje alternativet skulle
vara att minska verksamheten. Jag anser
emellertid inte att det ekonomiska
läget är så ansträngt, att det skall behöva
ske. Det är anledningen till att jag
nu återfinns bland reservanterna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservanternas hemställan.

Häri instämde herr Mannerskantz.

Herr RENGTSON: Herr talman! Diskussionen
om alkoholproblemet har möjligen
dämpats under senare år, i varje
fall när det gäller de praktiska åtgärderna.
Det är väl beroende på att man
avvaktar resultatet av 1944 års nykterlietsutredning.
Det är givetvis en del
meningsutbyten som ändå förekomma,
även om det kan sägas, att det i många
fall är mycket osakliga argument som
föras fram. Man kan dock glädja sig
över att de flesta äro eniga i en punkt,
att upplysning är någonting som bör
förekomma i största möjliga utsträckning.
Det är därför ur alla synpunkter
önskvärt, att man kan ge saklig upplysning
om alkoholens verkningar.

Såsom herr Holmbäck redan framhållit
få i tider, som präglas av en kris,
de sociala anslagen ofta sitta emellan.
Bidraget till upplysning om nykterheten
utgick under 1939/40 med 378 300
kronor. Under kriget sänktes det och
var nere i 229 000 kronor, men det har
sedan höjts igen och har under de senaste
två åren utgått med 489 000 kronor.
Skolöverstyrelsen har nu tillstyrkt
ett anslag på 820 000 kronor. Vi motionärer
ha ingalunda sträckt oss så långt
utan varit betydligt blygsammare. Vi ha
begärt en höjning med 36 000 kronor
till 525 000 kronor. I reservationen har
man gått ned ytterligare och föreslagit
en höjning med 18 000 kronor, så alt anslaget
skulle bli sammanlagt 507 000
kronor.

Herr Holmbäck har redan anfört vissa
siffror från Centralförbundets för
nykterhetsundervisning verksamhet. Det
har visat sig att förbundet är nödsakat
att spara mycket hårt på vissa poster.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 93

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

Jag skulle bara vilja peka på en punkt,
där man nu faktiskt kommer att få sluta
med verksamheten. Det gäller den pressinformation,
som man skickat ut till
tidningar och talare och som bedrivits
under åtskilliga år. Det har varit en
synnerligen värdefull information. Till
och med på den punkten blir man nödsakad
att dra in anslaget helt och hållet.
Det är alltså enligt min uppfattning
synnerligen önskvärt att vi få de 6 000
kronor i ökat bidrag som reservanterna
föreslagit.

Vår begäran om medel, som äro avsedda
till förhöjning av lönerna, behöver
jag väl knappast motivera. Andra
grupper ha fått sina löner höjda, och
de som arbeta inom det område det här
gäller göra det av ideella skäl och ha
säkerligen inte så hög ersättning, att
den ytterligare kan skäras ned. Det är
klart, såsom herr Näsström säger, att
vi riksdagsmän kunna hålla föredrag
gratis. Det tror jag nog också att vi allesammans
göra. Just inom denna verksamhet
finner man mycken offervillighet.

Jag skulle slutligen vilja framhålla
den väsentliga synpunkten, att det här
icke är fråga om en reell ökning av anslaget.

I realiteten är det icke fråga om att
man skall öka verksamheten, utan reservationens
krav på anslagsökning, avser
bara att man skall kunna upprätthålla
samma verksamhet som nu bedrives.
Jag tror att den relativt rikliga tillgången
på pengar, som rått under senare
år, alls icke medfört någon gynnsam
verkan i nykterhetsavseende. Det
gäller framför allt ungdomen. Även om
man för dagen inte precis kan tänka
sig att utöka verksamheten, är det dock
önskvärt att man kan fortsätta den enligt
min mening mycket betydelsefulla
verksamhet, som här bedrives i samma
utsträckning som tidigare.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till reservationen.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag vill
deklarera min allmänna anslutning till

den grundsats, som herr Näsström drog
upp, nämligen stor stränghet gent emot
motionärer med hänsyn till det statsfinansiella
läget. I mina röstningar har
jag i allmänhet också givit uttryck åt
den ståndpunkten. Men det var efter
mitt sätt att se en brist i herr Näsströms
framställning, att han inte ifrågasatte
en omprövning av Kungl. Maj :ts anslag
gentemot de anslag som ifrågasatts i
de olika motionerna. Vi ha nyss, herr
talman, på en enda punkt, nämligen beträffande
folkbiblioteksväsendet, ökat
anslaget från 3 480 000 till 3 900 000 kronor.
Vi ha under punkt 308 om understöd
åt studiecirkelverksamheten ökat
anslaget från 1,7 till 2,2 miljoner kronor.
Vi ha tidigare, om jag inte missminner
mig, givit idrotten en anslagshöjning
på 1,5 miljoner kronor. Vi ha
gjort detta, exempelvis beträffande studiecirkelanslaget,
uppenbarligen utan att
utskottet gjort en ingående omprövning
av behovet av medel på ifrågavarande
post. Den som i någon av folkrörelserna
har tillfälle att följa studiecirkelverksamheten
sådan den nu lever
efter den väldiga utvidgningen av vårt
skolväsende, som suger åt sig de starkt
studieintresserade och de stora begåvningarna,
vet att denna studiecirkelverksamhet
icke nu har samma möjlighet
att möta ett lika starkt intellektuellt
behov som i tidigare skeden.

Här har således utskottet underlåtit
att göra detaljanalyser, som skulle ha
möjliggjort en omprövning huruvida i
dagens spända ekonomiska läge kravet
på höjning av anslaget till studiecirkelverksamheten
är av jämbördig styrka
med kravet på den nu ifrågasatta anslagshöjningen.

En annan jämförelse! Vi ha på andra
punkter icke tvekat, herr talman, att i
lönehöjningens form ge vederlag för de
merkostnader som drabba våra folkhögskolor
på grund av den ekonomiska utvecklingen.
Det råder en utpräglad parallell
mellan Centralförbundet för nykterhetsundervisning
och de folkhögskolor
vi ha inom våra folkrörelser. Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
är den stora svenska nykterhets -

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

rörelsens stora folkbildningsorganisation.
Den är till den allra väsentligaste
delen finansierad av staten. Det är bara
några tusen kronor som komma från
annat håll. Institutionen fyller också
vissa statsuppgifter. Den fungerar bland
annat som statlig föreläsningsbyrå. Om
inte den funnes, skulle staten vara tvungen
att upprätta en särskild byrå under
skolöverstyrelsen och lämna bidrag till
denna i form av anslag till löner m. m.
Vidare må nämnas, att förbundet på
grund av sin karaktär nyligen infogats
i statens pensionsanstalt. Ändå vill inte
utskottet, som varit så generöst när det
gällt de stora klumpanslag jag nyss talade
om, gå med på en obetydlig anslagshöjning
på 6 000 kronor

För en man som jag, som haft tillfälle
att följa denna folkbildningsinstitutions
verksamhet och göra paralleller
med andra liknande organisationer i
detta land, är denna olikhet i fråga
om kompensationen i lönehänseende för
dyrtidsstegringarna frapperande.

Såsom ledamot av 1944 års nykterhetskommitté
måste jag finna det ännu
mera frapperande, att utskottet inte har
kunnat rucka på denna lilla detalj. Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
har under vissa tidpunkter av sin
verksamhet varit föremål för kritik. Vid
sin allmänna omprövning av samhällets
strävanden att åstadkomma en allmän
folknykterhet har nykterhetskommittén
också gått över undervisningsfältet.
Kommittén har varit enig om — jag kan
ju avslöja det eftersom detta är ett föga
kontroversiellt ämne — att staten behöver
ett organ på detta fält. Efter en
ingående omprövning av centralförbundets
hittillsvarande verksamhet har
kommittén funnit, att denna institution
för framtiden i ännu närmare sammanhang
med staten än hittills bör anförtros
att fullgöra denna upgift. Kommittén
kommer att föreslå mycket betydande
utvidgningar av förbundets verksamhet
för att det skall bli i tillfälle att
fylla den viktiga funktionen i framtida
svenskt samhällsliv att meddela en på
tillräckligt bred bas lagd objektiv undervisning
i nykterhetsfrågan.

Är det rimligt, herr talman, att Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
i ett sådant ögonblick skall vägras
den obetydliga anslagshöjning, som här
föreslås? Med påföljd att några av de
arbetskrafter, som man tänkt sig skulle
medverka i denna nya uppgift, få lov att
avskedas, därför att det inte är möjligt
att i fortsättningen i lönestaten pressa
in ersättningen till dessa arbetskrafter.
Jag har sällan i min verksamhet på det
allmänt ekonomiska området mött ett
så frapperande utslag av den vänstra
handens oförmåga att veta vad den högra
handen gör. Jag hoppas att herr Näsström
skall vara villig att medge, att
det finns anledning att på denna punkt
göra ett särskilt undantag från sin huvudregel
om motionerna. Det innebär
ju icke någonting annat än att den lönekompensation,
som sker på andra områden,
också skulle komma denna verksamhet
till del.

Herr Näsström erinrade om att den
förutvarande ecklesiastikministern, som
framlagt detta förslag, personligen var
starkt intresserad av nykterhetsrörelsen.
Om han ändå vägrat denna anslagshöjning
kan man väl, menade herr Näsström,
vara säker på att det är frukten
av en saklig omprövning. Men är det
inte så, herr Näsström, att vi på punkt
efter punkt kunna konstatera, att man
är stramare mot sina vänner än man är
mot andra? Jag är nästan övertygad om
att därest vi hade haft en icke helnykterist
på ecklesiastikministerposten, skulle
han med sitt mera indifferenta utgångsläge
ha varit villig att ge Centralförbundet
för nykterhetsundervisning —
såsom ett statsorgan — kompensation
för lönestegringarna.

Herr talman! Jag tror det är på få
punkter i denna huvudtitel som det finns
så starka skäl för riksdagen att, i syfte
att fullfölja en kontinuerlig linje, bevilja
den obetydliga förstärkning av anslaget,
som här begärts. Jag ber därför
att få yrka bifall till den i ämnet avgivna
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Herr
Englunds slutledning var enastående!

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 95

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

Om man skulle följa den, skulle vi nykterhetsvänner
alltså önska att på framträdande
poster här i landet icke sutte
några nykterister. Det är väl ändå, herr
talman, inte så illa ställt.

1 sak skulle jag vilja säga, att jag inte
vet någon inom utskottet som inte skulle
velat vara med om att höja detta anslag,
om vi, med hänsyn till vad vi tidigare
diskuterat här i dag och andra
dagar också för övrigt, i detta fall ansett
oss kunna bortse från det ekonomiska
läget.

Jag vet att det är påkostande ibland
att vara konsekvent, och jag erkänner
gärna att jag inte är så bevandrad i den
högre byråkratien som herr Englund är,
när det gäller nykterhetsundervisning,
men jag tror att man även på denna
punkt får se om sitt hus. Om vi se
på sidorna 151 och 152 i utlåtandet,
finna vi att detta anslag är uppdelat på
28 olika titlar. Finns det verkligen inte
någon liten möjlighet till rationalisering
även på detta område? Jag skulle tro,
att om viljan är god skulle man kunna
slå ihop åtskilliga av dessa olika organ
och kanske utvinna mera för pengarna.
Och jag törs kanske upprepa vad jag
sade för en stund sedan, alt om riksdagsmännen
dessutom ville hjälpa till
med nykterhetsföredrag och upplysning
i övrigt, skulle vi säkert också kunna
bidraga till att nå ett gott resultat.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag berörde
inte i mitt förra anförande herr
Näsströms kuriösa förslag att vi riksdagsmän
skulle lösa detta anslagsproblem
genom att hålla avgiftsfria föredrag.
En sådan insats från föredragshållarnas
sida kan ju inte förvandlas
till avlöningar åt de tjänstemän, som nu
tyvärr, om riksdagen inte är benägen
att ändra sig på denna punkt, komma
att bli avskedade.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
skall inte blanda mig i den .sist förda
diskussionen. Jag vill endast stryka under
en sak, som kanske inte tillräckligt
starkt framhävts.

Det är här icke, ur de synpunkter
som reservanterna förfäkta, fråga om
att bevilja så stora anslag, att den verksamhet,
som hittills bedrivits, skall
kunna upprätthållas i hela sin nuvarande
omfattning. Både statsutskottets
majoritet och reservanterna utgå från
att besparingsåtgärder måste vidtagas.
Det är bara fråga om hur stora besparingsåtgärderna
skola bli.

Genom ett bifall till statsutskottets
förslag kommer det enligt min uppfattning
att bli en alltför stark beskärning.
Det kan naturligtvis tänkas att Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
fyller i med sin allmänna garantifond.
Den är emellertid bara på 36 000 kronor,
och 3 000 å 4 000 kronor av detta
belopp måste användas redan i år för
att täcka den brist, som uppstått på
grund av att allting blivit så mycket
dyrare, och det är utomordentligt sannolikt
att hur vi än räkna kommer det
att bli en brist nästa år, eftersom inflationen
går sin väg utan att hittills ha
kunnat hejdas. Denna allmänna fond
har varit en stor ekonomisk tillgång
under de gångna åren, och det är inte
bra att den helt och hållet tages i anspråk
under de närmast följande åren.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i.den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
313, röstar

Ja;

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till gymnastiska centralinstitutet.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 57.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 31b—320.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till gymnastiska centralinstitutet.

Punkten 321.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majrts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen II: 330,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för gymnastiska centralinstitutet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

b) till Gymnastiska centralinstitutet:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 260 000 kronor.

I motionen II: 330, av herr Nihlfors,
hade hemställts, att riksdagen måtte höja
den i avlöningsstaten för gymnastiska
centralinstitutet uppförda anslagsposten
till avlöningar till övrig ickeordinarie
pesonal med, utöver av departementschefen
föreslaget belopp, ytterligare
4 752 kronor för att bereda
fyra lärare i gymnastik samt lek och
idrott anställning som extra tjänstemän
i lönegrad Cg 27.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Bergstrand och Kyling, fröken
Elmén samt herr Nihlfors, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionen
II: 330,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för gymnastiska centralinstitutet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1951/52;

b) till Gymnastiska centralinstitutet:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 265 000 kronor.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att yrka bifall till
den vid punkten fogade reservationen,
som jag har biträtt, vilket är detsamma
som bifall till motionen nr 330 i andra
kammaren.

Motiveringen för motionen liksom för
reservationen och mitt yrkande är att
några lärare vid gymnastiska centralinstitutet,
såvitt jag kan se, äro vitsordat
för lågt placerade i lönehänseende
och enligt min uppfattning böra
få den lön som rätteligen tillkommer
dem.

Utskottet säger bland annat: »Med
hänsyn till vad i frågan tidigare förekommit
har utskottet funnit vissa skäl
tala för det i motionen framförda yrkandet
om ifrågavarande lärartjänsters
inplacering i Cg 27, vilket även överensstämmer
med av statskontoret i ärendet
intagen ståndpunkt.» Detta sista,
att statskontoret haft samma ståndpunkt,
tycker jag är rätt anmärkningsvärt.
Utskottet har emellertid, med beaktande
bland annat av att departementschefens
förslag om tjänsternas
placering i Cg 25 innebär en viss
förbättring av dessa befattningshavares
anställningsförhållanden, icke ansett
sig i nuvarande läge böra biträda motionärens
förslag. Utskottet finner alltså,
att en viss förbättring i detta sammanhang
skulle vara tillräcklig, ehuru
utskottet liksom statskontoret säger
ifrån att motionärens förslag, som skul -

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 97

Ang. vissa portokostnader vid Göteborgs stadsbibliotek.

le innebära tämligen full kompensation,
synes vara det rätta.

Jag skall inte fördröja debatten, herr
talman! Jag tycker att statskontoret och
utskottet själva givit motiveringen till
förmån för motionen, och jag ber därför
kort och gott att få yrka bifall till
reservationen.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
Jag ber att under denna punkt få yrka
bifall till utskottets förslag.

Det förslag, som departementschefen
framlagt, innebär ju ändå en förbättring
för dessa befattningshavare, eftersom de
tidigare åtnjutit arvode och nu få lön
som extra tjänstemän. Utskottet förutsätter
ju för övrigt i sin skrivning, att
om det vid närmare prövning skulle visa
sig, att den föreslagna löneplaceringen
inte skulle vara lämpligt avvägd, skall
Kungl. Maj:t ta frågan under förnyat
övervägande. Det är i detta fall som i så
många andra på det sättet, att utskottet
inte på enskilda motioner velat föreslå
förändringar i lönesättningen för vissa
befattningshavare, utan utskottet har
nöjt sig med att följa Kungl. Maj:ts förslag,
vilket i detta fall ändå innebär en
förbättring.

Jag ber med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag, herr talman.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 322—354.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. vissa portokostnader vid Göteborgs
stadsbibliotek.

Punkten 335.

i två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

7 Första kammarens protokoll 1951. Nr 14.

Ohlon m. fl. (I: 78) och den andra
inom andra kammaren av herr Schmidt
in. fl. (II: 99), hade hemställts att riksdagen
ville besluta, att Göteborgs stadsbibliotek
skulle beviljas ett anslag å
9 0001 kronor, avsett att täcka dess kostnader
för inlösen av ofrankerade postförsändelser
innehållande tryckalster,
som tillkommit under tiden 1 januari
1950—30 juni 1951 och som boktryckare
enligt gällande lag vore skyldiga
att kostnadsfritt tillställa biblioteket.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 78 och II: 99 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herrar
Ohlon, Söderquist, Ståhl och Bergstrand,
fröken Elmén samt herr Widén, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 78 och II: 99, till Kostnader för inlösen
av vissa ofrankerade postförsändelser
till Göteborgs stadsbibliotek för
budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag
av 9 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Vi ha fyra
vetenskapliga bibliotek i landet, nämligen
universitetsbiblioteken i Uppsala
och Lund och kungl. biblioteket i Stockholm,
vilka drivas i statens regi, och
därutöver Göteborgs stadsbibliotek, som
inte är något stadsbibliotek i vanlig bemärkelse
utan ett universitetsbibliotek,
infogat i den allmänna universitetsbiblioteksorganisationen.

Göteborgs stadsbibliotek bekostas helt
och hållet av Göteborgs stad. Statistiska
uppgifter visa, att utlåningen från Göteborgs
stadsbibliotek till de andra vetenskapliga
biblioteken i riket är större än
inlåningen. Det oaktat får stadsbiblioteket
i Göteborg betala postavgifter både
för inlåning och utlåning —- med andra
ord: stadsbiblioteket belägges med eu
viss avgift därför att Göteborgs stad tillhandahåller
riket med service på detta
område. Från biblioteksstyrelsens sida

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

liar begärts, att biblioteket skulle få
tjänstebrevsrätt. Det har inte lyckats att
få den saken genomförd, och den är inte
heller aktuell i detta sammanhang.

Såsom varande ett allmänt universitetsbibliotek
bär Göteborgs stadsbibliotek
sedan gammalt fått friexempiar av
det svenska trycket. Tidigare ha de fria
exemplaren kommit från justitiedepartementet
och utgjorts av de granskningsexemplar
som där finnas. Dessa exemplar
gå nu till något bibliotek i Norrland,
jag tror det är till Umeå. I stället
får Göteborgs stadsbibliotek, i likhet
med de tre statliga vetenskapliga biblioteken,
friexemplar, direkt från boktryckerierna
och måste alltså ta emot all litteratur
som trycks i riket, även trycksaker
som inte intressera stadsbiblioteket
som sådant; tydligen sker det för att
på så många ställen som möjligt i riket
fördela all litteratur, som trycks i landet,
för den händelse vi skulle komma
i krig.

Så länge biblioteket fick exemplaren
från justitiedepartementet skickades de
såsom tjänstepost. Nu får stadsbiblioteket
lösa ut friexemplaren från tryckerierna
och har alltså kommit i ett sämre
läge än förut och åsamkats en ytterligare
utgift för att det bistår samhället
med sina tjänster. Eftersom utlåningen
från stadsbiblioteket är större än inlåningen,
får biblioteket också ge ifrån
sig mycket mer än det får igen på grund
av slitage på böcker och löner till tjänstemän.

Då någon fribrevsrätt inte varit möjlig
att erhålla, har det ansetts skäligt
att ett direkt statsanslag utgår för inlösen
av friexemplaren, så att stadsbiblioteket
skulle komma i samma situation
som före den 1 januari 1950. Utgifterna
för det fria trycket för tiden från den 1
januari 1950 till den 30 juni 1951 ha
beräknats till 9 000 kronor, vilket belopp
begärts i en motion. Samma yrkande
har upptagits i en reservation vid
denna punkt.

Jag ber, herr talman, att med den redogörelse
och med den motivering, som
jag har lämnat, få yrka bifall till reservationen.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
I utskottets utlåtande förekomma, kan
man säga, två saker. Dels refereras vad
som hänt i ärendet, och dels uttalar utskottet
sin mening beträffande det i motionen
framförda önskemålet.

Av redogörelsen framgår att Göteborgs
stadsbiblioteks framställning i denna
fråga varit föremål för vederbörlig remissbehandling
och att den för närvarande
är beroende av Kungl. Maj:ts
prövning. Sedan uttalar sig utskottet om
stadsbiblioteket och framhåller, att dess
verksamhet är av avsevärd omfattning
och att det synes utskottet, att vissa skäl
tala för ett tillmötesgående av biblioteksstyrelsens
framställning. Utskottet har
emellertid inte velat ingripa i ett ärende,
som är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

Jag tycker att detta utskottsutlåtande
är så gynnsamt och sympatiskt skrivet,
att motionärerna väl knappast kunna begära
något bättre, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 356—367.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco.

Punkten 368.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco för budgetåret 1951/
52 anvisa ett förslagsanslag av 990 000
kronor.

I samband härmed hade riksdagen
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Mannerskantz och

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 99

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

Svärd (I: 199) och den andra inom
andra kammaren av herr Birke m. fl.
(II: 229), i vilka — såvitt nu var i fråga
— hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att Sverige skulle begära sitt utträde
ur Unesco fr. o. in. den 1 juli
1951 och att Kungl. Maj:ts proposition
i vad avsåge förslagsanslaget på 990 000
kronor för bestridandet av kostnader
för Sveriges medlemskap i Unesco skulle
avslås.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 199 och II: 229,
såvitt här vore i fråga, till Kostnader
för Sveriges medlemskap i Unesco för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 990 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Gränebo, Ohlort, Bergh,
Skoglund i Doverstorp och Svensson i
Grönvik, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 199 och II: 229,
såvitt här vore i fråga, till Kostnader
för Sveriges medlemskap i Unesco för
budgetåret 1951/52 anvisa ett förslagsanslag
av 960 000 kronor.

b) av herrar Mannerskantz, Onsjö och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 199 och II: 229,
såvitt här vore i fråga, avslå Kungl.
Maj :ts förevarande förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
När Unesco bildades för åtskilliga år sedan,
alltså innan Sverige anslöt sig till
organisationen, fick åtminstone jag den
intuitiva uppfattningen, att denna organisation
främst skulle komma att visa sig
vara ett självändamål. Det är ofta så,
inte minst kanske i internationella sammanhang,
att någon entusiastisk människa
får en idé, som liksom i detta
fall ligger på det kulturella planet, och

då ha inte människor mod att kalfatra
saken tillräckligt och försöka se efter
om den verkligen fyller ett nyttigt ändamål.
Det hela åker liksom slumpvis i
väg och blir en stor organisation, som
man sedan inte kan ändra på, även om
det visar sig vara en onödig inrättning.

När Sverige skulle ansluta sig till denna
organisation — det dröjde ju ett par
år -— rådde stor tveksamhet här i landet,
inte bara bland dem som fortfarande
äro tveksamma, utan även inom regeringen
och regeringspartiet. Vid beslutets
fattande var jag, herr talman, fortfarande
av den uppfattningen, att det
inte var särskilt nödvändigt att vi anslöto
oss till denna organisation. Det
hade inte varit så farligt att stå utanför
en organisation, som ligger på ett så speciellt
plan och om vilken man inte kan
säga att den är en så viktig del av
Förenta Nationernas verksamhet, att
man av den orsaken måste vara med i
organisationen.

De svenska statsmakterna beslöto
emellertid, att vi skulle ansluta oss till
organisationen, och jag minns att det sades
här i kammaren, när det från vårt
håll påpekades att organisationsapparaten
redan visat sig vara synnerligen
dålig och oformlig, att om vi stodo utanför
kunde vi inte påverka denna internationella
organisation, men om vi voro
med i den skulle vi kunna påverka densamma.

Jag tror inte att erfarenheterna varit
sådana under den tid, som organisationen
fungerat, och inte heller under den
tid, som Sverige har varit medlem, att
man kan säga att detta är en organisation,
som verkligen uträttar ett arbete
och som det föreligger ett stort behov
av. Vi ha ju så många anknytningspunkter
för kulturellt samarbete med all världens
länder via alla övriga institutioner
på vetenskapens, konstens och undervisningsväsendets
områden, ett samarbete
som nu kanske kommer att försvåras,
därför att det hela skall passera
denna unescoapparat. Det har vidare visat
sig, att organisationen har blivit
ofantligt överorganiserad, och man kan
ju få höra skildringar som nästan äro

100 Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

löjeväckande om det sätt på vilket pengar
fördärvas och människors tid går
till spillo till platt ingen nytta.

Nu ha vi såsom medlemmar iakttagit
allt detta under en tillräckligt lång tid
för att kunna konstatera, att våra misstankar
voro befogade, och det är därför
som jag och mina medmotionärer ha ansett,
att tiden nu är inne att dra konsekvenserna
av detta. Jag undrar om
man inte för övrigt skulle göra Unesco en
viss tjänst genom att säga, att eftersom
man har lagt upp organisationen på ett
så oformligt sätt och låtit den växa ut
till en alltför våldsam omfattning med
ett kansli på tusentals personer och eftersom
man inte trots ombytet på direktörsposten
kan skönja någon avgörande
förbättring, vilja vi nu av den
orsaken sluta betala vår medlemsavgift.
En sådan åtgärd kunde kanske mera direkt
ha en väckande effekt än om man
bara varje år i ord protesterar mot den
stora organisationen.

Och skulle det sedan en gång i världen
visa sig att man genom åtgärder från
flera håll just av detta skäl och inte något
annat lyckas väcka hela denna organisation
till insikt om att verksamheten
bör läggas på en helt annan och anspråkslösare
bog och mera utnyttja de
förbindelser på kulturens område, som
redan förut finnas, kunde Sverige måhända
reflektera på att återinträda i organisationen.
Sverige har väl ute i världen
anseende som en kulturnation, och
det är inte otänkbart att en åtgärd från
svensk sida sådan som den vi föreslagit
skulle observeras och få lyckligare verkningar
än om vi bara stillatigande finna
oss i vad denna organisation presterar
av oformlighet och, om jag får säga det,
slöseri.

Enda hindret mot att taga ett sådant
steg skulle så vitt jag förstår vara, att
det kan missuppfattas och sättas i sammanhang
med Sveriges åtgöranden särskilt
under de senaste åren i internationella
sammanhang och därmed ytterligare
markera den isolering, som vår
neutralitetspolitik i viss mån har inneburit.
Jag tycker att det borde finnas
möjligheter att klart ådagalägga, att nå -

got sådant sammanhang inte existerar,
utan att vår åtgärd beträffande Unesco
uteslutande beror på att vi kommit till
insikt om att institutionen faktiskt är ett
självändamål och även som sådan överorganiserad
och felaktigt konstruerad.
Vill man ta det här föreslagna steget,
skulle det enligt min mening vara ganska
lätt att inför FN:s medlemmar klart
framlägga den rätta motiveringen.

På detta sätt skulle man, lierr talman,
frigöra en summa av 1 140 000 kronor
— jag räknar då med det av utskottets
majoritet tillstyrkta anslaget på 990 000
kronor och dessutom de 150 000 kronorna
till Unescos rörelsefond, som upptagas
i nästa utskottsutlåtande under
fonden för förlag till statsverket — och
kunna antingen spara in dessa pengar
eller använda dem t. ex. på åttonde huvudtiteln,
där vi i dag på ett stort antal
punkter hört jämmer och klagovisor
från olika håll. Jag tror att man på det
sättet skulle gagna det kulturella livet i
vårt land mera än genom att utbetala
pengarna till en organisation, som i varje
fall för Sveriges del inte kan sägas göra
någon som helst nytta.

Jag vill naturligtvis inte med det sista
säga, att tanken från början har varit
att Sverige genom sin anslutning till
Unesco skulle kunna draga nytta av
organisationen för egen del, utan jag har
fullt klart för mig att avsikten var att
också vårt land genom sitt medlemskap
i organisationen skulle hjälpa sådana
länder som vi inte anse tillräckligt långt
komna i kulturellt avseende. Men jag
tror faktiskt att detta syfte kan nås på
bättre sätt än med en organisation som
denna, som enligt min övertygelse mer
och mer kommer att råka i misskredit
till följd av det sätt varpå den är upplagd
och fungerar.

Detta har, herr talman, varit huvudmotiven
för oss som motionerat om att
Sverige nu skulle ta steget ut ur Unesco.
Man bör inte stå neutral och passiv, när
man ser hur en sak skötes illa. Kunde
man genom ett utträde nå den effekten
att flera andra följde exemplet och att
de i organisationen kvarstående länderna
vaknade till eftertanke och beslöto

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 101

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

lägga om verksamheten på en förnuftigare
bog, så hade man därmed kanske
gjort saken den bästa tjänsten.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den av mig i
ärendet avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr
Arrhén.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag har inte kunnat gå
emot anslaget till denna organisation,
som dock nu existerar såsom en världsorganisation
med ett ganska omfattande
program, som man söker förverkliga.
När riksdagen en gång'' har beslutat,
att Sverige skall ingå i organisationen,
bör vårt land inte utan mycket
starka skäl dra sig ur densamma.

Unesco har kanske inte blivit vad vi
ursprungligen väntade och önskade.
Medlemskapet har ju också kostat stora
pengar utan att man ansett sig få riktig
valuta för de beviljade medlen. Vi
ha dock ganska litet inflytande på hur
avgifterna användas och kunna inte hoppas
på en ändring i annan mån än vi
kunna påverka organisationen som helhet
eller några av medlemsstaterna.

Herr Mannerskantz nämnde, att meningen
hade varit att vi från svensk
sida skulle deltaga i strävandena att
höja kulturellt lägre stående folk. Ja,
lyckades vi i den uppgiften, så vore
det en stor och betydelsefull gärning.
Nu tror jag inte att vi kunna uträtta så
mycket i det avseendet, men jag anser
ändå att Sverige åtminstone inte för
närvarande bör draga sig ur denna organisation.
Vi skola väl först se vad den
kan uträtta och om den inte kan förbättras.

Sverige tillhör för övrigt Förenta Nationerna,
Marshallorganisationen och en
mängd andra ekonomiska organ av internationell
karaktär. Om vi nu droge
oss ur Unesco, skulle det antagligen tydas
som ett tecken på att vi vilja backa
tillhaka, och den eventualiteten böra
vi väl undvika i nu rådande läge. Världen
har ju varken blivit sådan som

man kanske hade väntat eller som man
skulle önska, och det dröjer nog länge
ännu innan en bättre ordning kommer
till stånd, men man måste räkna med
att denna organisation åtminstone i någon
mån kan bidraga till att skapa bättre
förbindelser mellan folken på de områden
där den verkar.

Det är av dessa skäl jag inte har velat
avstyrka beviljandet av här ifrågavarande
anslag.

Däremot anser jag att man skulle kunna
spara in ett mindre belopp och har
därför jämte åtskilliga andra ledamöter
av utskottet reserverat mig för en
minskning av anslaget till svenska
Unescorådet. Jag har därvid liksom
mina medreservanter beaktat dels ett uttalande
från Uppsala universitet, där
man så vitt jag vet varit enig om att
antalet ledamöter i rådet skulle kunna
minskas och att en viss besparing därigenom
skulle bli möjlig, och dels ett
yttrande av statskontoret, som också
föreslagit en minskning av rådets omfattning.
Vi ha på dessa grunder ansett
oss kunna minska anslaget till rådet
med 30 000 kronor. Rådet bör även med
ett mindre antal ledamöter kunna få
en så vid sammansättning att det väl
kan tillvarataga de uppgifter, som ankomma
på Sverige inom denna organisation.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid denna punkt under
17) a) avgivna reservationen.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Herr
Mannerskantz har här använt alla de
argument han kan mobilisera för att
påvisa, hur onyttigt Sveriges medlemskap
i Unesco är, hur många goda
svenska kronor som läggas ned på denna
internationella organisation av tvivelaktigt
värde och hur vi helst borde
dra oss ur Unescos famn, något som
man inbillar sig att vi kunna göra utan
att vända den västerländska demokratiska
kulturvärlden ryggen. Egentligen
iir man ganska konfunderad över lians
hållning, sedd mot bakgrunden av den
nya, ivriga FN-attityd, som hans parti

102 Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

på sista tiden har intagit, och herr Hjalinarsons
understrykande av svensk lojalitet
mot FN — underförstått: större
lojalitet än den regeringen enligt herr
Hjalmarsons mening visar. Skall då den
ökade svenska aktivitet i FN, som högern
efterlyser — herr Andrén har här
i kammaren tidigare bittert kritiserat
den svenska rollen av blindpipa — bara
gälla FN:s politiska verksamhet i huvudorganisationen,
men inte dess kulturella
och sociala verksamhet i specialorganen''? Unesco

är ett av FN:s största specialorgan
— ehuru inte det bäst skötta,
däri vill jag ge herr Mannerskantz rätt.
Hans kritik av Unesco i det stycket är
dock i stort sett föråldrad. Den betänksamhet,
som för några år sedan kom till
uttryck i den svenska riksdagen i samband
med Sveriges anslutning till
Unesco, var vid den tidpunkten bättre
underbyggd av fakta än herr Mannerskantz’
kritik i dag. Det skall inte förnekas
att Unesco, innan det funnit sin
form och börjat anpassa sig efter sina
resurser, var ganska formlöst. Dess tidigare
direktör var visserligen en högt begåvad
och fantasifull författare, men
han var ingen administratör, och han
kom med många fantasifulla hugskott
för Unescos verksamhet. Nu är emellertid
den perioden förbi. Unesco under
ny ledning har fått fotfäste i verklighetens
mark och arbetar för närvarande
högst aktningsvärt med konkreta uppgifter,
varav kampen mot analfabetismen
i underutvecklade länder kanske är
en av de mera framträdande.

Nu menar naturligtvis herr Mannerskantz,
att detta är något som egentligen
inte angår Sverige, där vi alla kunna
läsa, och att vi inte ha någon egentlig
nytta av Unesco. Det är nog ganska rätt
uppfattat. Herr Mannerskantz insåg
själv, att Unesco får mer av oss än det
ger. Och jag vill tillägga: Vi komma att
ge Unesco mycket mer än dessa 990 000
kronor i medlemsavgift och de 150 000
kronorna till rörelsefonden, nämligen
vårt föredöme, vår experthjälp och våra
kulturella institutioner som studieobjekt.
Och detta är en insats, som det

lilla Sverige inte bör undandraga sig.
Det är de biittre ställdas — den kulturella
överklassens bland nationerna — skyldighet
att hjälpa sämre lottade länder.
Och i längden är detta ett fredsarbete
så gott som något, en icke föraktlig
form av den svenska aktivitet i FN,
som högern i andra sammanhang efterlyser.
Ty ofta är det de djupa klyftorna
mellan de underutvecklade ländernas
levnads- och kulturstandard och de
civiliserade ländernas dito, som ge upphov
till nationell avundsjuka och bitterhet
och gynna uppkomsten av konflikter,
som kunna explodera i krig.

Kontentan av det sagda är, att vi här
i Sverige böra göra vår skyldighet och
ge till de sämre lottade länderna av
vår civilisations överflöd — och naturligtvis
inte backa ut ur Unesco för att
få den övriga världens förvånade och
med rätta klandrande blickar fästa på
oss.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BERGII: Jag måste erkänna, herr
talman, att jag hyser ganska stora sympatier
för den linje herr Mannerskantz
följde i sitt anförande, och jag tror att
den sista ärade talarinnan, när hon sökte
betrakta Sveriges medlemskap i
Unesco som en given följd av vårt
medlemskap i Förenta Nationerna, försökte
bevisa litet mera än argumentationen
gav täckning för. Det är ju en
sak för sig, att vi äro med i Förenta
Nationerna och önska göra det bästa
möjliga av denna säkerhetsorganisation.
Någon given följdsats därav är icke
medlemskapet i Unesco — eljest skulle
väl detta varit automatiskt.

När jag icke desto mindre anser mig
ej kunna biträda den reservation, som
bland andra herr Mannerskantz har undertecknat,
beror det inte på att jag
skulle betrakta anslaget till Sveriges
medlemskap i Unesco som väl använda
pengar. Anledningen till att jag på sin
tid var med bland dem som ville, att vi
inte skulle ansluta oss till denna organisation,
var inte att jag ej uppskattade
vikten av internationellt kulturellt och

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 103

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

socialt samarbete. Jag menade i stället att
vi under det då rådande beträngda ekonomiska
läget hade alldeles tillräckligt
av utgifter för att uppehålla våra egna
kulturella anordningar. Dagens debatt
rörande åttonde huvudtiteln har på eu
och annan punkt visat, att vi endast
mycket nödtorftigt kunna uppehålla de
anordningar, som dock beslutats av riksdagen.
Därtill vill jag lägga, att vi få
ekonomisk hjälp västerifrån. Jag tycker
inte att vårt ekonomiska läge är sådant,
att vi egentligen ha råd med att idka
någon välgörenhet.

Nu är det emellertid ett faktum, att
Sverige är medlem av Unesco och att
det väsentligen var utrikespolitiska skäl
som föranledde oss att ingå i organisationen.
Vi hade möjligen kunnat underlåta
att ansluta oss till Unesco, men ett
utträde ur organisationen just nu skulle
förvisso icke kunna undgå att väcka en
rätt obehaglig uppmärksamhet.

Av det skälet har jag anslutit mig till
de reservanter, som fortfarande vilja
vara med i Unesco, ehuruväl det ingalunda
är med hjärtat.

Det är å andra sidan uppenbart, att
man också på detta område bör eftersträva
största möjliga sparsamhet utan
att eftersätta väsentliga ting. Skillnaden
mellan utskottsmajoritetens förslag och
den reservation, som är undertecknad
av herr Gränebo m. fl., avser ju inte
Unesco direkt utan organisationen av
det svenska rådet. Och här ha vi, såsom
herr förste vice talmannen redan
anfört, goda auktoriteter bakom oss, när
vi säga, att man kan spara. Genom att
göra det svenska rådet mindre än Kungl.
Maj :t föreslagit kunna vi spara ett par
tiotusental kronor, som väl behövas till
andra ändamål.

Mot detta resonemang har invänts,
att den föreslagna minskningen av antalet
ledamöter från 21 till 5 eller 7
skulle göra det nödvändigt för rådet att
inkalla så många experter, att resultatet
skulle bli en fördyring. Den invändningen
kan jag inte finna övertygande,
ty även här gäller väl att man får lämpa
arbetsuppgifterna efter de resurser man
har.

Från dessa utgångspunkter finner jag
alltså, att man i dagens läge inte kan
utträda ur Unesco, men att vad man
kan göra är att eftersträva största möjliga
sparsamhet. Och så vitt jag kan
finna, tillgodoses det önskemålet av den
med 17) a) betecknade reservationen.

Herr SVÄRD: Herr talman! Att föreställa
sig att Sveriges attityd till Förenta
Nationerna har något sammanhang
med vår attityd till den underliga organisation,
som kallas Unesco, är att
hänge sig åt en optimism av minst sagt
ljusblått slag, samtidigt som det är ett
försök att komma undan problemställningen
via en bakväg, som inte leder
någonstans. Vi lära bli tvungna att i
Förenta Nationerna taga vår ställning
till det som händer, och dessa utrikespolitiska
ståndpunktstaganden äro av en
annan art och omfattning än det man
roar sig med vid Unescos konferenser.

Det enda skäl, som skulle kunna anföras
mot tanken att nu lämna Unesco,
är såsom här redan anförts, att en sådan
åtgärd kunde missförstås i den fria
världen, bland världens demokratier.
Detta skäl skulle vara mycket starkt,
under förutsättning att allmänna opinionens
inställning till Unesco i dessa
fria demokratier vore entydig och av
den art, att man kunde tala om Unesco
som en allmänt accepterad företeelse i
det internationella umgänget. Så är
emellertid icke fallet. Den kritik mot
organisationen, som kommit till uttryck
här i landet, har sin motsvarighet praktiskt
taget över hela världen i de länder,
där kritik kan komma till uttryck,
i Amerika, England, Frankrike, Italien
o. s. v. Denna omständighet gör, att
skälet förlorar sin bärkraft och att vår
handlingsfrihet blir fullkomligt obeskuren.

Avgörande för min ståndpunkt har varit,
att Unesco så vitt jag förstår icke
kan reformeras. Organisationen bygger
nämligen på en orimlig grund, är uttryck
för den orimliga tanken att man
skulle kunna lösa kulturproblemen, det
andliga livets frågor, genom majoritetsbeslut,
förhandlingar i utskott eller

104 Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

kompromisser. Det har föreslagits att
Lnesco skulle samla alla världens filosofer
för att dessa damer och herrar
skulle kunna bli eniga i sin filosofiska
uppfattning. Med den erfarenhet man
har om filosofers förmåga att komma
överens — både i utlandet och här
hemma, kanske inte minst i den stad
jag representerar i denna kammare —
befarar jag att till och med vår aktade
och vördade talman skulle möta
oöverstigliga hinder, om han i en dylik
församling skulle ha att ställa proposition
på frågan: »Vad är sanning?»
Jag har den bestämda känslan att resultatet
inte under några förhållanden
skulle kunna bli ökad klarhet om sanningsbegreppet.

Unesco har därtill odlat tekniken att
avfatta till intet förbindande resolutioner
och manifest i praktiskt taget aBa
de frågor, där en organisation av denna
art har möjlighet att avfatta resolutioner
— vilket reellt betyder så gott
som alla frågor över huvud taget. Dessa
innehållsfattiga, uttömda proklamationer
äro intellektuellt något slags lakan
med liålsöm och röja ungefär lika mycket
av egen karaktär som ett sådant
föremål brukar göra.

Herr talman! Den italienske filosofen
och historikern, nobelpristagaren Benedetto
Croce har uttalat sig om Unesco.
Han framhåller att organisationer av
denna typ göra det nödvändigt för
oskyldiga människor att finna sig i ett
svårt lidande, nämligen att behöva lyssna
till fåfänglig strävan och till tal,
som inte leder någon vart. Han tillägger
att det måste vara upprörande att
bevittna försök att lösa utomordentligt
ömtåliga andliga frågor med hjälp av
omröstning och majoritetskriterier. Jag
tror att Benedetto Croce har bedömt
dessa ting på ett lika realistiskt som
framsynt sätt och att hans rekommendation
till Unesco att do en död i skönhet
har starka skäl för sig. Han säger:
»Man måste fatta mod och bestämma
att Unesco skall upplösas. Om det avsäger
sig sina befogenheter och upplöses
som en spontan hyllning till frihetens
värld, vars behov det skulle ha

tolkat, blir dess död en frivillig och
vacker död som framstår som exemplarisk.
En sådan avslutning skulle ge bevis
för att vår västerländska frihet och
vår västerländska värld är i stånd att
rätta till sina fel, även om den måste
uthärda den åtföljande oundvikliga besvikelsen.
»

Sverige kan inte fatta beslut om den
död i skönhet för Unesco, som inte bara
Benedetto Croce utan många med honom
rekommendera. Men Sverige kan
fatta beslut att för sin del använda såväl
sina pengar som sina andliga resurser
på ett sätt, som bättre tjänar kulturen,
odlingen och den andliga friheten.

Det är naturligtvis all aktning värt,
att filmskådespelerskan Myrna Loy samlar
sig för att söka lösa världens kulturproblem,
ehuru man kan beklaga,
att hon vid tillfället inte medförde sin
främsta konstnärliga tillgång, den utomordentligt
angenäma terrier, på vilken
hon har byggt sin position. Men jag kan
faktiskt inte finna att den svenska riksdagen
har skäl att bidraga till att mrs
Loy blir uppskattad i den vetenskapliga
och kulturella världen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill bara gent emot den senaste ärade
talaren säga, att om han tror, att
Sveriges utträde ur en av Förenta Nationernas
huvudorganisationer skulle
kunna försiggå utan att väcka uppseende
och utan att tagas såsom ett egendomligt
bevis på Sveriges inställning till
Förenta Nationerna, så tar han mycket
fel. Och nog är det i sanning, som
en av de föregående talarna redan påpekat,
ett underligt första lojalitetsprov,
som högerpartiet nu avlägger gentemot
Förenta Nationerna efter de stolta deklarationerna
nyligen i den utrikespolitiska
debatten om högerns inställning
till Förenta Nationerna och dess lojalitet
emot Förenta Nationerna. Lojaliteten
tycks endast avse sanktionsapparaten,
den minst utvecklade av Förenta
Nationernas olika verksamhetsgrenar.

Jag vill för min del allvarligt avråda

Onsdagen den 18 april 1951 fm.

Nr 14. 105

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

kammaren från att Sverige skulle undandra
Förenta Nationerna det stöd,
som medlemskapet i Unesco innebär.

Herr SVÄRD (kort genmäle): Herr talman!
Tillåt mig att helt kort anmäla
den meningen, att Sverige för att visa
sin solidaritet med Förenta Nationerna
bör välja former, som för det första förplikta
till någonting för vår del och för
det andra på ett reellt sätt kunna medverka
till att skapa det, som Förenta Nationerna
har till syfte att skapa.

Det nämndes i den tidigare debatten
här, att den kulturella upprustningen
skulle medföra lyckligare förhållanden
i världen och en minskande internationell
spänning. Tillåt mig bara, herr talman,
att säga, att även om jag inte visste
av propagandan, att det inte finns några
analfabeter på andra sidan järnridån,
tror jag inte att vi avlägsna den internationella
spänningen genom att ge bidrag
till analfabetismens avskaffande
därstädes.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Svärd kan ha vilken uppfattning
han vill om Unesco, men han skall då
inte som representant för högerpartiet
betyga den lojalitet mot Förenta Nationerna,
som framhölls i den föregående
utrikespolitiska debatten.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl. Maj:ts
proposition nr 191, med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,
hemställer jag, att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl. proposition
utsträckes till det sammanträ -

de, som infaller näst efter den 29 innevarande
månad.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
staten tillhöriga anläggningar för ön
Vens elektrifiering; samt

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stödjande
av priset å hamphalm och linhalm
av 1950 års skörd m. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 94, i anledning av remiss
från kamrarna av två likalydande
motioner.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 471, av herr Lindahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente, m. m.; samt
nr 472, av herr Norling och herr
Persson, Ola, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående avtal om
koordination mellan statens järnvägar
och Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösunds järnvägar.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.07 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

106

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Onsdagen den IS april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30
eftermiddagen.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 8 punkten
368.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag begärde
ordet före middagspausen endast
i avsikt att ge några repliker, och jag
skall inte nu lägga mitt anförande efter
andra grunder. Av inlägget från regeringsbänken
hörde vi, att utrikesministern
tagit kritiken mot Unesco till intäkt
för den åsikten, att högern inte skulle
vara lojal mot medlemskapet i Förenta
Nationerna. Detta resonemang måste te
sig som orimligt, ty det skulle bland annat
betyda, att vårt land under den tid,
då Sverige var medlem av Förenta Nationerna
utan att vara medlem i Unesco,
skulle ha visat prov på illojalitet
mot FN-idén. Vi veta alla, att även regeringen
mycket länge var tveksam beträffande
vårt inträde i den organisation,
som vi här diskutera. Att vi över
huvud taget på sin tid gingo med i
Förenta Nationerna dikterades enbart
av den omständigheten, att vi önskade,
att Förenta Nationerna skulle utveckla
sig till ett fredsinstrument i världen,
och jag föreställer mig, att vi äro beredda
att stödja Förenta Nationernas organisation
så länge den synes ha rimlig
möjlighet att fullgöra en dylik uppgift.

Herr Undén yttrade vidare, att de
misstoge sig, som trodde, att inte ett utträde
ur Unesco nu skulle göra vårt
land skada. På det skulle jag vilja svara,
att herr Undén även torde missta
sig, om han tror, att en tribut till Unesco
just nu komme att upphäva det misstroende,
som av andra skäl, vilka inte

torde vara hans excellens herr utrikesministern
obekanta, hysas mot oss i
I.ake Success. Det vill med andra ord
säga, att om hans excellens herr utrikesministern
finner högerns attityd till
Förenta Nationerna värd att ägnas uppmärksamhet,
vartill dock rimliga skäl
icke finnas, så är herr Undéns motsvarande
attityd till FN-organisationen det
icke mindre. I varje fall tror jag situationen
ter sig så emot internationell
bakgrund, där man icke torde bekymra
sig så mycket om den svenska högerns
inställning i frågan men är i allra högsta
grad intresserad av den svenske utrikesexcellensens
inställning.

Anledningen till att jag över huvud
taget här har deklarerat en ståndpunkt
genom att instämma i herr Mannerskantz’
anförande, vilket ju stödde reservationen
för avslag på detta anslag,
angav jag redan i förmiddags i samband
med debatten om anslagen till de svenska
läroverken. Det största felet enligt
min uppfattning — och det tror jag, att
jag deklarerade redan vid den tidpunkt,
då frågan var aktuell, — var, att vi över
huvud taget gingo in i Unesco. Vi hade
behövt de 1 140 000 kronorna, som
nu gå dit, för olika uppgifter på vår
egen skolas område, och det har just i
dag manifesterats på ett utomordentligt
sätt.

I utskottets utlåtande refereras på sidan
173 vissa uttalanden av den utredning,
som utförts av den svenska Unescokommittén.
Där redovisas även kritiska
synpunkter på Unescos verksamhet,
vilka ligga helt i linje med den kritik,
som presterats här i kammaren i
dag. Där påpekas, att en stor del av den
verksamhet som numera hedrives inom
Unescos ram och i dess namn har bedrivits
i Sverige långt innan Unesco existerade.
»I sådan verksamhet bör rådet
icke i onödan intervenera. Man bör
även ge akt på riskerna för att samma

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Nr 14.

107

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

arbete utföres samtidigt på flera håll.»
Ja, det är ju det saken gäller, det är det
kritiken syftar till.

Jag vill för övrigt påpeka, att också
departementschefens prutande på det
av Unescokommittén begärda anslaget
är kritiskt präglat. Jag instämmer i de
restriktiva formuleringar, som utredningen
delvis varit inne på. Detsamma
gäller om utskottets formuleringar.

Jag vill till sist, herr talman, än en
gång betona, att min ståndpunkt är av
principiell natur. Efter allt tal om sparsamhet
och om det ekonomiska lägets
besvärligheter och annat mera har utskottet
i slutet av sitt utlåtande presterat
en plump i protokollet, som endast
kan hjälpligt försvaras och motiveras
därav, att man nu inte ser sig någon levande
möjlighet att rygga en ståndpunkt,
som man en gång varit obetänksam
nog att intaga här i riksdagen. Sett
mot bakgrunden av den svenska skolans
nuvarande svårigheter ter sig det här
anslaget till Unescos diskussionscirkus,
kännetecknad av schablonmässig ytlighet
och en pyramidal naivitet samt allmän
brist på verklighetssinne, som en
ren utmaning. Då man fäller så pass
hårda omdömen, kan man göra det i
förvissningen om att man befinner sig
i gott sällskap med män och kvinnor
ute i världen från »uppfostrans och vetenskapens»
fält, såsom här tidigare omvittnats.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till den reservation, som innebär avslag
på anslaget.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag beklagar
djupt, att högermännen Mannerskantz,
Bergli, Svärd och Arrhén ha
denna negativa inställning till Uncscos
arbete. Jag har träffat en annan högerman,
som kan åberopa sakkunskap på
detta område, nämligen professor Ingemar
Diiring, som varit djupt engagerad
i Unescos arbete. Han har en helt annan
uppfattning om detta problem. Han
har arbetat inom Unesco, jag vill minnas
redan från början, och har en mycket
god sakkännedom om dessa förhål -

landen. Jag skulle väl knappast tro, att
de högermän, som yttrat sig här, vilja
helt förringa ett omdöme från hans
sida. Vi ha kanske inte så mycket att
inkassera genom Unescos verksamhet,
men om vi äro en liten nation — vi
anses ofta vara det och äro det även —
så anses vi ibland ändå vara en av de
ledande kulturnationerna, och då skulle
jag tro, att vi ha en hel del att ge på
detta område. Herr Mannerskantz sade,
att Unesco har blivit ett självändamål.
Jag tror inte, att det är på det sättet,
i varje fall inte om man ser saken ur
svensk synvinkel. Jag tror inte, att det
är så illa. Kungl. Maj:t har här föreslagit
990 000 kronor för detta ändamål,
och då har Kungl. Maj:t redan prutat
30 000 kronor jämfört med i fjol.

Sakfrågan är ju, om vi skola bifalla
Kungl. Maj:ts förslag om ett Unescoråd
på 21 ledamöter, eller om vi anse att vi
kunna nöja oss med något mindre antal.
På den punkten har ju utskottet ansett,
att 21 bör betraktas som ett maximum,
och utskottet har inte något att erinra
mot att detta antal beskäres, förslagsvis
till 15. Det är väl det, som vi ha att
diskutera här i dag i anledning av denna
punkt.

Jag tror, herr talman, att det skulle
se ganska egendomligt ut, om vi nu
skulle dra oss tillbaka från Unesco. Det
skulle också se mycket egendomligt ut,
om vi skulle beskära detta anslag mer
än absolut nödvändigt. Även vi, som tillhöra
utskottets majoritet, ha den uppfattningen,
att Unescos verksamhet bör
hålla sig på jorden. Vi ha också skrivit
någonting i den stilen: »Utskottet vill
liksom departementschefen starkt understryka
nödvändigheten av en realistisk
syn på rådets arbetsuppgifter, varav
torde följa en beskärning av arbetsprogrammet
för rådet samt en begränsning
till för svenska intressen väsentliga
och konkreta frågor.»

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
får kanske till att börja med säga, att

108

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

man bör ta avstånd från åtskilligt av vad
herr Svärd sade. När han t. ex. säger,
att Unesco är en institution för att lösa
det andliga livets problem genom majoritetsbeslut,
så tror jag inte han rör sig
med någon större kännedom om vad
Unesco avser. Jag tror även, att herr
Arrhén något överdrev i sitt uttalande.

Ytterligare skulle jag vilja säga, att det
såvitt jag kan finna är omöjligt för oss
att gå ut ur Unesco för närvarande. Det
är ju inte så länge sedan vi gingo in
där, och motiveringen var då, att vi
inte ville ställa oss utanför det stora internationella
arbete, som Unesco är representant
för. Med den motiveringen
talade jag för min del för att vi skulle
gå in i sammanslutningen, och den
ståndpunkten vann också riksdagens bifall.
Att då efter så kort tid gå ut igen
tycker jag inte kan vara motiverat.

Å andra sidan måste jag säga, att jag
icke är övertygad om att den omläggning
av Unescos verksamhet, som skulle
ske då institutionen bytte direktör för
ett par år sedan och den nuvarande direktören
herr Torres Bodet blev vald,
varit tillräckligt djupgående. Jag har
inte haft tillfälle att studera saken i detalj.
Jag har framför mig den sista rapport
om Unesco, som har kommit till
riksdagsbiblioteket, och jag har den
uppfattningen, att Unesco fortfarande är
en institution »Seid umschlungen, Millionen»,
som den var förut, och att den
borde begränsas utomordentligt mycket.

Jag får därför, herr talman, säga, att
det vore av stort värde, om vi följande
år, när frågan om anslag till Unesco
kommer tillbaka, få konkreta uppgifter
om vad Unesco sysslar med och vad det
har gjort under det sista året, så att vi
få lätt tillgängligt underlag för vårt bedömande
och inte behöva uppsöka det i
biblioteket.

Vad särskilt angår frågan om Unescos
finanser, ha där inte blivit några besparingar
under det sista året. Jag hade
tillfälle att diskutera Unesco på en internationell
sammanslutning i höstas. Trots
direktörsbytet, som ju skulle innebära
besparingar, har det blivit dyrare. Det
är en viktig sak, särskilt för oss, ty när

vi gingo in i Unesco, hade vi möjlighet
att räkna vår krona efter en vida fördelaktigare
kurs än vad vi göra för närvarande.
Efter det kursfall som skett på
den svenska kronan har vårt bidrag
kommit att gå upp till ungefär en hel
miljon, vilket är en mycket stor summa.

Med dessa anmärkningar skulle jag,
såsom framgår av det föregående, vilja
sluta i denna del med att säga, att jag
kommer att rösta mot den reservation,
som är avgiven av herr Mannerskantz
m. fl.

Det finns emellertid också en annan
reservation, och den rör det råd som
nu skall inrättas i Sverige. I varje land
som tillhör Unesco skall det finnas en
nationell kommitté. Denna föreslogs till
en början skola bli ganska omfattande
och skulle kosta ungefär 70 000 kronor.
Detta har nu regeringen sänkt till 50 000
kronor, och det är ett steg i rätt riktning.
Men i överensstämmelse med den
uppfattning, som har hävdats bland annat
av Uppsala universitet, skulle jag
vilja göra gällande, att även den kommitté
som föreslås av regeringen är i
största laget. Jag tror, att det riktiga
vore att ha en liten kommitté på fem.
sex, sju personer. Det tror jag är fullt
tillräckligt för att följa Unescos arbete.
Den kan, om den ägnar sig åt det, göra
de insatser, som där behövas, och då
till stor del i besparande riktning. En
sådan kommitté är föreslagen av den
andra reservantgruppen, alltså av herr
Gränebo m. fl. Jag kommer för min del
att rösta med den reservationen.

Herr HERLITZ: Herr talman! Som skäl
för att vi böra hålla fast vid Unesco har
fru Lindström under debatten särskilt
åberopat en sida av dess verksamhet,
som skulle vara speciellt betydelsefull,
nämligen arbetet för att utrota analfabetismen
i vissa länder. Låt oss vara
överens om att det är ett spörsmål alldeles
för sig. Om detta är en behjärtansvärd
uppgift, så ligger den på den internationella
hjälpverksamhetens område
och vid sidan av det centrala hos
Unesco.

Onsdagen den 18 april 1951 em. Nr 14. 109

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

Det väsentliga med Unesco skulle väl
vara att det skulle främja samarbetet
och utbytet av erfarenheter på det kulturella
livets område. För min del har
jag ett behov, eftersom jag vid ett tidigare
tillfälle har framstått som opponent
mot vår anslutning till Unesco, att med
mycket starkt eftertryck utsäga, att jag
som vetenskapsman och som medborgare
och människa har ett utomordentligt
livligt medvetande om angelägenheten
av att den internationella gemenskapen
på dessa områden befästes och
fördjupas. Vi göra oss inte alltid klart,
i vilken fruktansvärt olycklig tid vi leva,
hur mycket av denna andliga gemenskap
som har gått förlorad genom de
senast gångna årtiondena — inte bara
genom kriget och vad därmed har följt,
utan också genom den olyckliga utveckling
som har medfört att Europas folk
ha mer och mer blivit snörda in i självtillräckliga
stater, var och en med sitt
eget ekonomiska system, där vi alla fogas
in som kuggar i skilda statsmaskinerier
och därigenom på samma gång avlägsnas
från våra bröder i andra länder.
Det behövs oerhört mycket arbete
för att övervinna de skador, som ha
åstadkommits genom denna olyckliga
utveckling. Det vill jag säga ifrån, i motsats
till vissa av mina meningsfränder
som talat här i dag, att gäller det ett befästande
av det internationella kulturella
arbetet, är jag beredd att offra
mycket, mycket mera än som här är i
fråga, i vetskap om att vi därigenom
inte bara ge vår tribut åt den europeiska
gemenskapen, utan också ge vårt eget
kulturliv ferment, som vi i hög grad äro
i behov av.

Men här är det utomordentligt angeläget
att inte förväxla sken och verklighet.
Och ju starkare man känner behovet
av internationell samhörighet, desto
mera — jag vet inte hur jag skall uttrycka
det — lider man i sitt hjärta av
att iaktta hur mycket av sken och flärd
och fåfänglighet, som på detta område
uppträder i verklighetens ställe. Hur
oändligt mycket ha vi inte av s. k. internationellt
umgänge, som är fyllt av
ord utan tankar och innehåll, ord utan

gärning, sken utan verklighet, studieresor
som inte innebära några verkliga
studier, kongresser där det inte blir några
verkliga överläggningar. Det är över
huvud taget fruktansvärt mycket sådant
vi uppleva. En stor del av kammarens
ledamöter voro t. ex. med på något mycket
vackert för ett par år sedan. Det var
en kongress av världens interparlamentariker,
där vi skulle utbyta tankar,
träffa varandra och knyta band. Handen
på hjärtat, mina herrar, som voro
där: Hur mycket av detta skedde verkligen
i inre, djupare mening? Nöjde vi
oss inte med allt det där som fladdrade
och syntes?

Vad betyder nu Unesco ur denna synpunkt?
Herr talman! Jag vill säga, att
jag inte vågar fälla något bestämt omdöme
därom. Jag har inte tillräckligt
material. Jag har försökt vid åtskilliga
tillfällen, då jag träffat kolleger i olika
vetenskapsgrenar, att fråga om de ha
hört talas om någon, som på något vetenskapens
område haft någon glädje
av Unescos arbete, om det finns någon
som intresserar sig för någon gren därav.
Jag har hittills inte funnit det, men
vill inte tillägga denna min erfarenhet,
som inte grundar sig på några systematiska
efterforskningar, alltför stor betydelse.
En liten misstanke kvarstår
emellertid om att det förhåller sig på
det sättet.

Jag känner mig för närvarande inte
ha någon verklig anledning att lämna
den övertygelse, som jag gav uttryck åt
här vid vårt inträde i Unesco, nämligen
att den internationella samhörighet, som
är ett sådant livsbehov för oss, inte
främjas genom vår anslutning till eu
mammutorganisation, som med nödvändighet
till mycket stor del utvecklas i
den verklighetsfrämmande riktning jag
talat om. Den samhörigheten främjas i
stället genom att man ger allt stöd åt
de strävanden, som på särskilda områden
utvecklas mellan särskilda grupper
av människor för att knyta dem samman,
t. ex. vetenskapsmän på skilda områden,
som verkligen kunna komma varandra
in på livet och inte bara fara
omkring eller titta på dessa oändliga pap -

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

per, som vi få från Unesco. Det är sådant,
som är att göra, enligt min tanke.

Emellertid, herr talman, vågar jag
ändå inte i dag ansluta mig till avslagsyrkandet.
Jag har en känsla för det
första av att skall anslaget avslås, skall
det ske på grundval av en fylligare information,
och av Ivungl. Maj :t ha vi varken
fått veta någonting för eller emot.
Vi ha inte det material, på vilket vi anständigtvis
kunna fatta ett sådant beslut
nu. För övrigt vet jag inte, hur saken
formellt ligger till: om det är möjligt
för oss att så här hastigt och lustigt
ge oss ifrån Unesco. Men jag har en
känsla av att vad vi företa genom att
återigen lämna denna miljon icke innebär
något verkligt bidrag till det som vi
behöva, utan endast en gest som kanske
erfordras ur den ena eller den andra
politiska synpunkten, men egentligen
ingenting annat är än ett led i allt detta
spel, detta fladder av overkligheter som
det internationella umgänget till stor del
nu utgöres av.

Jag vill som sagt inte ansluta mig till
avslagsyrkandet. Jag vill sluta — och
därvidlag har herr Holmbäck förekommit
mig — med att uttala en mycket bestämd
önskan, att vi till nästa år få en
konkret föreställning om vad Unesco
har utfört och vilka konkreta planer det
har, så att vi ha möjlighet att då träffa
vårt avgörande rörande Unesco på
grundval av säkra informationer om vad
saken gäller.

För närvarande ansluter jag mig till
den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Herr SVÄRD: Herr talman! Det råder
intet tvivel om nödvändigheten av en
intim internationell kulturell kontakt.
Det råder intet tvivel om behovet av en
kulturens international, om jag så får
säga. Det är inte den frågan, som vi här
i dag diskutera, utan det är frågan, huruvida
denna oformliga organisation —
Unesco — är ett medel att främja en
reell andlig och kulturell samverkan
mellan människor i olika länder och
olika delar av världen.

Här har som auktoritet anförts professor
Ingemar Diiring. Professor Diiring
spelar en ledande roll i den svenska
riktning som, om jag får använda
det uttrycket, har tagit Unesco på entreprenad.
Det är då inte ägnat att förvåna,
att han ställer sig mycket positiv
till tanken på svenska uppoffringar för
denna organisation och att han kanske
också har en tendens att överskatta dess
betydelse. Det är helt enkelt naturligt.
Men att göra honom till någon auktoritet
av det skälet förefaller mig ganska
egendomligt. Under alla förhållanden är
han ingen auktoritet i den bemärkelsen,
att hans ståndpunktstagande skulle medföra
någon plikt för envar som tillhör
samma meningsriktning som han att votera
pengar till Unesco.

Det har ifrågasatts, huruvida den
grundritning till Unesco, som jag på
fri hand tillät mig göra, motsvarar verkligheten.
Jag nödgas hävda, att så är
fallet. Jag nödgas hävda, att arbetsformerna
i denna organisation äro något
slags förvandlad parlamentarism, omsatt
på ett område, där parlamentarismen
inte har några möjligheter och där
den inte har någon uppgift. Den som
har nödgats ägna timmar åt att läsa de
kompromissresolutioner, de till intet
förbindande stora ord som organisationen
producerat i livsavgörande frågor
under de senaste åren, bär inte mycket
till övers för verksamhet av detta slag.
Man kan organisera internationella relationer,
man kan organisera kulturarbetet,
men man skall akta sig för att organisera
ihjäl den fria ande, som är det
bärande och det givande i allt kulturarbete.

Unesco tog sig för någon tid sedan före
att konstruera någon ny förklaring
om de mänskliga rättigheterna. Man
vände sig då till en rad experter på de
mänskliga rättigheterna — hur en sådan
expert ser ut, är det rätt svårt att
föreställa sig — och ombad dessa herrar
och damer att nedlägga sin visdom
i dokument, som sedan skulle konfronteras
med varandra och resultera i det
tjugonde århundradets stora meningsyttring
om dessa ting. Vi ha haft en de -

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Nr 14.

111

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

klaration om de mänskliga rättigheterna,
som har spelat en avgörande roll i
Västerlandets andliga liv och varit en
faktor av omätlig betydelse i vår världsdels
historia. Det var 1789 års deklaration.
Den kom inte till genom att man
skrev brev till ett antal människor och
ombad dem att mot måttligt arvode sammanfatta
sina synpunkter om människans
rätta bestämmelse på denna .jord.
Den växte fram spontant, den växte
fram som ett uttryck för spekulation,
för andlig möda, den växte fram som
ett uttryck för brinnande enskilda andar.
Det var inte en kompromiss, det
var inte resultatet av utskottsarbete som
den gången presterades.

Den även i Sverige ganska bekante
skotske författaren Linklater har vid
ett tillfälle gjort det banala påpekandet,
att det inte var en kommission av litteraturhistoriker
som skrev Hamlet. Det
var Shakespeare som gjorde det, och
han gjorde det förmodligen utan att förhöra
sig med de auktoriteter på de
mänskliga problemen som då eventuellt
voro till finnandes i England.

Jag tror därför, att det är inte bara
sken, när man förlitar sig på organisationer
av detta slag i en kulturkris eller
i en andlig kris. Jag vill använda ett
starkare uttryck — jag tillåter mig åtminstone
viska om självbedrägeri.

Det har i debatten ännu eu gång anförts,
att vårt ståndpunklstagande till
denna fråga skulle ha intimt samband
med vårt ståndpunktstagande till de
strävanden, som fått synligt uttryck i
Förenta Nationerna. Bakom denna argumentation
måste ligga en föreställning
om att huvudsaken för en aktiv och lojal
medlem av Förenta Nationerna skall
vara att tillhöra så många som möjligt
av alla de organisationer som vuxit
fram i skuggan av den internationella
fredsorganisationcn. Det lär väl inte på
allvar kunna hävdas, att vi bäst fylla vära
förpliktelser mot den internationella
fredsorganisationcn genom kvantitativa
åtgöranden av detta slag. Det liir väl ändå
inte kunna hävdas, att vår ställning
i Förenta Nationerna skulle vara beroende
på vår ställning till den mycket

säregna Unesco-organisationen. I det
fallet har man kanske skäl att beklaga
de diskussioner som föras i kretsarna
kring Förenta Nationerna. Ser man inte
där djupare än så, är det mycket beklagansvärt.

Låt oss, menar jag, avstå från den argumentationen,
låt oss avstå från den,
framför allt för den händelse vi använda
den som någon bekväm metod att ge
uttryck för en aktivitet och en solidaritet,
som vi inte vilja omsätta i handling,
när det gäller allvarligare ting än här,
när det gäller andra ting än värderingar
av den art som förekommer i Unesco.

Detta är, herr talman, grunden till
den ståndpunkt som jag personligen bar
intagit i denna fråga. Envisas man med
att i denna inställning se uttryck för
bristande intresse för internationellt
samarbete, bristande förståelse för den
andens International, om vilken jag tidigare
talade, eller se uttryck för någon
kulturfientlighet, så får man väl ägna
sig åt den sortens spekulationer.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
måste fortfarande säga, att jag tycker,
att kritiken mot Unesco efter de här
uppdragna linjerna är överdriven. Man
kan inte såsom herr Herlitz påstå, att
Unesco endast är ett av de sken, som
det internationella livet visar för närvarande,
eller att Unesco kan användas
som en bekväm metod att ge uttryck åt
något som vi icke vilja omsätta i handling,
för att citera herr Svärd. Då har
man kommit över till en diskussion, som
i hög grad har nebulosakaraktär.

Herr Svärd var inne på frågan om
Unescos arbete för de mänskliga rättigheterna.
Jag kan inte erinra mig att
Unesco egentligen har gjort någonting
annat i det avseendet än att organisationen
försökt bidraga till utarbetandet
av de resolutioner om de mänskliga rättigheterna,
som man i Förenta Nationerna
bär varit sysselsatt med. Vidare har
Unesco fattat cn resolution om att så
mycket som möjligt försöka sprida kännedom
om detta arbete. Enligt den litteratur,
som jag liar tillgänglig, har

112

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

Unesco inte gått längre. Jag tror för
min del, att man inte kan kritisera organisationen
på den punkten.

Men vad man kan kritisera är, såsom
jag sade tidigare, att organisationen vill
omsluta alldeles för mycket i sitt arbete.
De svenska representanterna borde försöka
få programmet koncentrerat. Det
är inte nödvändigt, att Unesco sysslar
med problem, som andra organisationer
redan tidigare hållit på med och fortfarande
hålla på med och som lösas
bättre eller i varje fall lika bra Unescos
medverkan förutan. Men att framhålla
detta är någonting helt annat än att
ställa sig på den ståndpunkt som t. ex.
herr Svärd bär intagit.

Herr Herlitz nämnde några ord om
interparlamentariska unionen och dess
arbete. Jag medger gärna, att man kunnat
kritisera. Jag tror emellertid, att
t. ex. i flyktingfrågan, som unionen för
närvarande sysslar med, material och
synpunkter komma i dagen, som inte
ha kommit fram förut. Genom den interparlamentariska
unionen skola dessutom
parlamentariker från olika länder
få tillfälle att träffas. Vi få aldrig glömma,
att den är en av de billigaste formerna
av internationellt samarbete som
vi över huvud taget ha.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag anser mig skyldig att meddela, att
åtskilliga ledamöter av högerpartiet
kommit till mig och sagt, att de voro
mycket missnöjda med att jag ville identifiera
högerpartiets ståndpunkt med
herr Svärds ståndpunkt. De ha tydligen
känt sig mycket besvärade av herr
Svärds inlägg i denna debatt.

Vad sedan beträffar frågan om de
mänskliga rättigheterna ligger det ju redan
på riksdagens bord en proposition,
som herr Svärd kanske ännu inte haft
tillfälle att läsa och som vi småningom
komma att få diskutera här i kammaren.

Herr NERMAN: Herr talman! Jag tror
man kan göra en liten erinran med an -

ledning av herr Svärds uttalande om
franska revolutionen och förklaringen
om de mänskliga rättigheterna. Jag vill
inte på något sätt beröva herr Svärd patentet
på en revolution, allra minst på
den borgerliga franska revolutionen.
Men jag tror inte, att den förklaring som
där gjordes kom till utan vidare i flammande
entusiasm. Utkastet var författat
av en fransk general, som hade kämpat
ute i Amerika och där tagit del av den
amerikanska frihetsförklaringen och de
olika delstaternas ungefär samtidiga förklaringar
om mänskliga rättigheter. Början
gjordes således i Amerika, och såvitt
jag vet förekom det förhandlingar
och debatter, innan Lafayettes förslag i
franska nationalförsamlingen antogs som
den första förklaringen om mänskliga
rättigheter.

Jag vill bara göra denna lilla erinran
och samtidigt varmt tillstyrka anslaget.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
känner mig föranlåten att gentemot utrikesministern
framhålla att jag finner
det opåkallat att anlägga partipolitiska
synpunkter på denna fråga. Det är ju
en fråga, där det bör kunna stå var och
en fritt att ha sin egen mening. Utrikesministern
vill göra gällande att det, med
tanke på att högern tidigare såsom parti
deklarerat en positiv inställning till Förenta
Nationerna, skulle vara inkonsekvent
av enskilda högermän att intaga
en annan ställning till de olika s. k.
special agencies, som äro löst påhängda
Förenta Nationerna. Jag kan inte se, att
det föreligger någon som helst motsättning
mellan att man å ena sidan intalen
positiv ställning till Förenta Nationernas
egentliga verksamhet och å andra
sidan förhåller sig skeptisk till mycket
av vad som sker inom dessa special
agencies. Jag respekterar den uppfattning
som har kommit till uttryck i skeptisk
riktning om Unesco och dess verksamhet.
Men det är inte liktydigt med
att jag därför personligen avser att rösta
emot det begärda anslaget. Jag bar nämligen
den uppfattningen, att även om
medlemskapet i Unesco får betraktas

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Nr 14.

113

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

såsom en gest, är det en gest som inte
saknar sin betydelse i det mycket ömtåliga
läge, i vilket vi nu befinna oss.
Vi böra i detta läge inte utträda ur en
organisation, som vi nyss gått in i. Det
kan dessutom vara skäl i att man får
tillfälle att skaffa sig ytterligare någon
erfarenhet om denna organisations verksamhet,
innan man tar ett så uppseendeväckande
steg.

Jag är förvånad över utrikesministerns
åberopande av privata samtal med vissa
högerrepresentanter som skulle ha varit
närmast generade över att högermän
uppträtt emot Unesco. I varje fall gav
inte jag uttryck åt någon sådan inställning
vid det samtal, som jag tidigare
i kväll tillåtit mig föra med utrikesministern
i denna fråga. Jag var därvid
särskilt angelägen att betona, att jag för
min del fann det mycket naturligt, att
man kunde ställa sig ytterst skeptisk
till denna fråga både med hänsyn till
verksamhetens art och storleken av det
belopp, det gäller. Den kvot, efter vilken
Sverige har att betala avgift till Förenta
Nationerna och Unesco — det är
samma kvot i båda fallen — får åtminstone
i nuvarande läge anses ligga betydligt
i överkant i förhållande till andra
nationers motsvarande bidrag.

Jag ber för min del, herr talman, att
få sluta med att säga, att jag ändå bedömer
det vara ett svenskt intresse att
göra gesten och att avvakta utvecklingen
inom Unesco, innan man utträder ur organisationen,
varför jag kommer att biträda
förslaget med den modifikation
som innefattas i herr Gränebos m. fl.
reservation.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Ewcrlöf ville inte, att man skulle
lägga politiska synpunkter på denna
fråga. Men han motiverar själv sin vägran
att vara med om att rösta emot anslaget
med att det kunde missuppfattas
i nuvarande ömtåliga läge. Jag undrar,
om inte detta är en politisk synpunkt,
som herr Ewcrlöf lägger på frågan. I
vilket fall som helst får han tillåta oss
8 Första kammarens protokoll 1951. Nr 14.

andra att anlägga politiska synpunkter.
Efter den oförbehållsamma lojalitetsförklaring,
som kom fram vid den senaste
utrikespolitiska debatten och som
skulle bli högerns nya giv i utrikespolitiken,
tillät jag mig att konstatera här
på förmiddagen, att detta var det första
lojalitetsprovet sedan högern givit sin
förklaring. Jag är mycket villig att nu
göra en skillnad mellan de högermän,
som följa herrar Svärd och Mannerskantz
samt, så vitt jag förstod, även
herr Herlitz, och dem, som följa herr
Ewerlöf och rösta för anslaget på grund
av dess politiskt ömtåliga karaktär.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag
tror det är anledning att man i den historiska
klarhetens intresse gör ett tilllägg
för att belysa tillkomsten av rättighetsförklaringen
vid den franska revolutionen.
Det må ha förhållit sig hur
som helst vid det tillfället, men den då
beslutade förklaringen om de mänskliga
rättigheterna var inte på något sätt
originell.

De ursprungliga debatterna om dessa
rättigheter skedde i det engelska parlamentet
under förra delen av 1600-talet.
Där förekom det mycket finare nyanser
än under franska revolutionen, och debatterna
lämnade ett typiskt exempel
på ståndpunkter utformade under parlamentariska
diskussioner. Med emigranterna
på Mayflower och andra som
flyttade till Amerika fördes diskussionerna
om de mänskliga rättigheterna
över dit, och från Amerika kommo de
till Frankrike.

Detta exempel kan ge belägg för att
en fruktbar debatt om mänskliga rättigheter
kan ske i parlamentarisk form,
genom överläggning mellan många, och
att formuleringar inte uteslutande tillkomma
genom en genial blixt hos en
enstaka man.

Med dessa ord har jag inte velat ta
någon annan ståndpunkt i själva sakfrågan
än den som deklarerats av herrar
Ohlon och Herlitz, och jag skall för min
del be att få ansluta mig till den av
dem understödda reservationen.

114

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Anslag till kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco.

Herr HEKLITZ: Herr talman! Hans
excellens utrikesministern har på ett sätt
som har väckt uppmärksamhet i kammaren
intresserat sig för enskilda högermäns
privat gjorda uttalanden och
aktat angeläget att delge kammaren dessa.
Under sådana förhållanden hade
man måhända kunnat vänta, att hans
excellens med samma uppmärksamhet
hade följt de offentliga uttalanden som
gjorts och sålunda uppmärksammat, att
jag i detta ärende har stått på samma
linje och gjort samma yrkande som herr
Ewerlöf.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag gjorde en reservation när jag sade
»såvitt jag förstod även herr Herlitz».
Jag hörde herr Herlitz anförande bara
delvis, och jag fick det intrycket att han
yttrade sig kritiskt.

Herr Herlitz anmärkte på att jag delgivit
kammaren innehållet i ett privat
samtal. Jag trodde, att det var höjden av
lojalitet att säga, att jag på förmiddagen
talat om högerpartiet som sådant, men
att jag nu fått reda på att det var flera
högerledamöter som voro missnöjda med
denna identifiering. Jag har alltså rättat
mitt tidigare uttalande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling
varande punkten yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Gränebo in.
fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i herr Mannerskantz
m. fl. vid punkten anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herrar Gränebo och Mannerskantz
begärde votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition därvid antagits
godkännande av det förslag, som

innefattades i herr Gränebos m. fl. reservation,
uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
368, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstningen genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wistrand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelts omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej —■ 52.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 369—374.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 375 och 376.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna i—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Nr 14.

115

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

69, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till driften av centrala
verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till utförande av strandskydd
på ön Ven;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1950 vid dess trettiotredje
sammanträde antagen rekommendation; nr

72, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till anskaffande av viss utrustning
m. m. till vanföreanstalterna i
Göteborg och Hälsingborg;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
bcredskapsstat för budgetåret 1950/
51 m. m.;

nr 74, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande samordningen
mellan tjänstepension och folkpension
för statliga befattningshavare m. fl.;

nr 75, i anledning av väckta motioner
om rätt för clearingnämndens förutvarande
personal att i pensionshänseende
tillgodoräkna sig hela sin anställningstid
hos nämnden; samt

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1951/52 till regeringsrätten jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till fångvårdsanstalterna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts i

Anslag till fångvårdsanstalterna.
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till fångvårdsanstalterna
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten i.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga i statsrådsprotokollet angivna
ändringar i fångvårdsanstalternas personalförteckning,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att tillämpas
under budgetåret 1951/52, dels ock
till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar

för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 8 383 300 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels en av herr Wiklund i Stockholm
m. fl. inom andra kammaren väckt motion
(II: 343), vari hemställts, att riksdagen
ville, utom annat, företaga den
höjning av fångvårdsstyrelsens avlöningsanslag
i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag, som erfordrades för att
möjliggöra placering i lönegrad Ce 23
av föreståndaren för den koloni, som
avsåges för ungdomsfängelseklientelet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lodenius m. fl. (I: 69) och den andra
inom andra kammaren av herr Rylander
m. fl. (II: 92), i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag angående de åtgärder
för avhjälpande av missförhållandena
vid de slutna fångvårdsanstalterna
i riket, vilka kunde vidtagas i avbidan
på genomförandet av en ny anstaltsorganisation; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mogård (I: 51) och den andra inom
andra kammaren av herr Rylander (II:
74), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att uppsyningsmannen
vid kroppssjukhusct å Långholmen Karl
Ståhl skulle uppflyttas till lönegrad Ca
17;

116 Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Anslag till fångvårdsanstalterna.

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Hseggblom och Nordkvist väckt
motion (11:230).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna II: 230 och II: 343, sistnämnda
motion i vad den avsåge förevarande
anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i fångvårdsanstalternas
personalförteckning, vilka av departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1951;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att
tillämpas under budgetåret 1951/52;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

för budgetåret 1951/52 under
andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 8 383 300 kronor;

II. att motionerna I: 69 och II: 92
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna 1:51 och II: 74
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade anmälts

a) av herrar Sundelin, Söderquist,
Malmborg i Skövde och Bergstrand, fröken
Elmén samt herr Nihlfors, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionen II: 343, såvitt
den avsåge förevarande anslag, samt
med avslag å motionen II: 230

b) fastställa i reservationen införd
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas under budgetåret 1951/52;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

för budgetåret 1951/52 under
andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 8 401 300 kronor;

b) av fröken Andersson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle
företagas till avgörande momentvis.

Mom. I.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Vid
denna och nästa punkt i statsutskottets
nu föreliggande utlåtande äro fogade
två reservationer, avseende tvenne frågor
vartill utskottet i sin motivering på
denna punkt har tagit ställning.

Den ena frågan berör löneställningen
för föreståndaren vid en föreslagen ny
öppen anstalt eller koloni för ungdomsfängelseklientel
avseende möjlighet att
differentiera detta klientel. Denna nya
koloni är ju avsedd att bli av en typ,
som hittills ännu inte har prövats i vårt
land.

Från fångvårdsstyrelsen har framhållits
att det måste i mycket bli beroende
av föreståndarens kvalifikationer hur
försöket med denna nya vårdform kommer
att utfalla. Styrelsen säger sig misströsta
angående möjligheten att få en
kvalificerad föreståndare för den nya
anstalten, om inte löneställningen blir
högre än i 19 lönegraden som föreslagits.
Fångvårdsstyrelsen har därför föreslagit
att tjänsten skall placeras i 23
lönegraden. Socialstyrelsen har i utlåtande
sagt att även 23 lönegraden torde
vara väl låg, och statens lönenämnd har
ingenting haft att erinra mot den föreslagna
placeringen i 23 lönegraden.

Ja, herr talman, min erfarenhet har
lärt mig att man nog bör vara försiktig
i fråga om lönegradsplaceringar, men i
detta fall tycker jag att det föreligger
så pass starka skäl för den av fångvårdsstyrelsen
föreslagna placeringen i den
högre lönegraden, att jag inte hyser några
betänkligheter att biträda detta förslag.

Den andra frågan gäller utbildningsverksamheten
för fångvårdspersonal. I

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Nr 14.

117

justitieombudsmannens ämbetsberiittelse
till riksdagen i år refereras vad fångvårdsstyrelsen
på denna punkt har anfört.
Det heter där bl. a.: »Utbildningen
av personalen vid fångvårdsanstalten
vore alltjämt bedrövligt eftersatt. Under
krigsåren hade utbildningen av
statsfinansiella skäl fått anstå. De medel,
som därefter ställts till förfogande,
hade icke på långt när räckt till för
att kompensera verkningarna därav.
Förhållandena hade blivit sådana, att
det funnes många vaktkonstaplar med
5—8 års tjänstgöring, som ännu icke
kommit i åtnjutande av någon utbildning.
» Vidare heter det: »Efter ett års
tjänstgöring på anstalt hade befattningshavaren
den praktiska erfarenhet av anstaltsvård
som vore nödvändig såsom
grund för en teoretisk utbildning. Om
utbildningen kunde sättas in strax efter
första året, skulle under utbildningen
ådagalagd kunnighet och lämplighet
kunna läggas till grund för befordran, i
stället för att, som nu vore fallet, utbildningen
i regel komme efter befordran
till extra ordinarie.»

Utskottet erinrar om att Kungl. Maj:t
den 9 mars i år bemyndigat chefen för
justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga
för att utreda frågan om omedelbara
förbättringar inom fångvården,
och enligt utskottets mening bör också
frågan om utvidgning av utbildningsverksamheten
för fångvårdspersonal beaktas
av denna utredning. Reservanterna
ha emellertid ansett att denna fråga
är av en sådan vikt att en viss uppräkning
av anslaget för detta ändamål borde
äga rum redan nu.

Herr talman! Jag ber att med stöd
av vad jag sålunda anfört få yrka bifall
till den med a) betecknade reservationen
vid denna punkt.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
När jag nu å utskottets vägnar skall bemöta
de två yrkanden som äro ställda
av herr Sundelin, vill jag beträffande
den första saken som han berörde säga
det, att den känsla som han själv gav
uttryck åt, nämligen att man måste va -

Anslag till fångvårdsanstalterna.
ra försiktig när man bollar med lönegrader,
bär avdelningen haft i ännu
högre grad. Det ligger ju så till att en
uppflyttning av lönegrader genast för
med sig konsekvenser, som i regel bli
rätt stora. Den omständigheten att statens
lönenämnd inte haft någonting att
erinra mot förslaget har i detta fall inte
varit skäl nog att bortse från de konsekvenser
som kunna uppstå. Det bär
knappast förekommit något liknande
fall under den överfulla sysselsättningens
tid, då man inte har kunnat peka
på svårigheter med rekryteringen. Men
resonerar man så, blir följden endast
den, att om man på en post höjer lönegradsplaceringen,
blir det genast större
svårigheter på det ställe, varifrån man
tar den befattningshavare som man dymedelst
lurar dit. Nästa gång framhåller
man att det är svårt med rekryteringen
på det hållet, och då måste vi
ta upp lönegradsfrågan där också. På
det sättet kommer man runt hela fältet,
och till sist blir det omöjligt att hålla
reda på det hela.

Innan man flyttar upp den här befattningen,
som ju faktiskt har motsvarigheter
i 19 lönegraden inom fångvårdsväsendet,
måste Kungl. Maj :t ha
gjort sig övertygad om vilka konsekvenser
det för med sig. Det är rätt svårt att
göra en sådan överblick vid en utskottsbehandling
under pågående riksdag.
Det reella skäl, som jag här anför och
som vi ganska ofta åberopa i statsutskottet,
är just att sådana här förslag
böra komma från Kungl. Maj:t, som har
de största möjligheterna att bedöma
konsekvensernas omfattning.

När det sedan gäller utbildningen av
fångvårdspersonal, vill jag säga till kammaren
och till herr Sundelin, att jag
med största uppmärksamhet har läst
den avdelning i justitieombudsmannens
berättelse till årets riksdag, som berör
förhållandena inom fångvården. Det är
ju ingalunda roliga skildringar man där
läser, och jag tror att de ge en fullkomligt
riktig bild av hur det verkligen förhåller
sig. Jag vill därför inte alls bestrida
riktigheten i påståendet att det
här behövs en viss utbildningsverksam -

118 Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Anslag till fångvårdsanstalterna.

het utöver den som till äventyrs redan
finns. Men nu har departementschefen
satt till några personer, som verkligen
skola syna dessa förhållanden i sömmarna.
De skola enligt utskottets uttryckliga
uttalande här, som ju blir bindande
för Kungl. Maj:t om riksdagen
fattar beslut i enlighet med utskottets
utlåtande, ta sig an denna sak. Jag undrar
om inte det är den riktiga vägen
härvidlag, och på det sättet bör det ju
kunna gå rätt snabbt att komma till resultat.

Utskottet har alltså för sin del menat,
att man bör låta utröna vilka former
som äro lämpliga för utbildningsverksamheten,
innan riksdagen anslår några
pengar.

Jag vill liksom inom parentes tillägga
en sak, som är mera ur egen fatabur.

Jag betvivlar att det finns någon möjlighet
att få en sådan ordning som det
borde vara på våra fängelser, om man
inte i någon mån återgår till det tidigare
systemet med en viss isolering av en
del av klientelet. Jag undrar om det
över huvud kan tänkas ut någon utbildning,
som kan göra en människa skickad
att förbättra och återföra till en
normal mentalitet det allra sämsta klientelet,
de verkligen genomförhärdade
och de så att säga hopplösa fallen. År
det inte bättre att bestämma sig för att
försöka ta undan dessa? De terrorisera
ju inte bara fångvårdspersonalen utan
även sina medfångar, och de terrorisera
dem inte bara under fritiden. Det hela
kan naturligtvis neutraliseras i någon
mån genom sysselsättning, men de, som
bett att få bli isolerade i sina celler för
att slippa terrorn, bli sedan terroriserade,
därför att de ha bett om detta, såsom
omtalas i justitieombudsmannens
berättelse. Jag tror att en sådan isolering,
som jag talade om, är en kompletterande
åtgärd som man måste vidtaga
ju förr dess hellre. Om man sedan kan
få en sysselsättningsterapi — alltså under
fritiden, ty under arbetstiden är ju
yrkesarbetet satt i system — och få en
viss del av fångvårdspersonalen utbildad
för detta ändamål, tror jag säkert
det är lämpligt. Detta bör kunna ses

över, kanske snabbt nog, innan ytterligare
medel beviljas.

Jag har alltså herr talman, nämnt de
skäl, som ha varit bestämmande för utskottets
majoritet. Det sista tillägget om
det sämsta klientelets behandling står
visserligen bara för min egen räkning,
men jag vet att det har stor genklang
också hos ganska många av dem som
tillhöra utskottets majoritet.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Sundelin m. fl. vid
förevarande punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Mom. II.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Vid den
här punkten ha borgmästare Rylander
i andra kammaren och jag tillåtit oss
väcka likalydande motioner med yrkande
att uppsyningsmannen Ståhl vid
Långholmens centralfängelses kroppssjukhus
måtte uppflyttas i lönegrad och
få därmed förenade förmåner.

Vi ha hela förmiddagen och ända
fram till nu sysslat med frågor beträffande
utgifter för bl. a. upprättande av
en professur i Göteborg och med frågan
huruvida Unescorepresentanterna skola
kosta 990 000 kronor och vara 21 till
antalet eller kosta 960 000 kronor och
vara 15 eller 16 till antalet. Detta har
föranlett många och långa diskussioner
både i statsutskottet och i kamrarna. Det
är ganska betecknande, att när man
kommer in på frågan om en ensam liten
tjänstemans angelägenheter, finns det
ingen i statsutskottet, som har haft det

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Nr 14.

119

minsta att andraga till försvar för de
synpunkter, som anförts för hans rimliga
rätt. Här i kammaren torde det heller
inte finnas minsta möjlighet att ernå
något tillgodoseende av hans berättigade
fordringar. Den man, som jag här
åsyftar och som också åsyftas i motionen,
är bara en liten tjänsteman, en av
dessa som förr kallades betjänte, en man
som synbarligen inte har minsta möjlighet
att ernå vare sig vasaorden innan
han dör eller uppflyttning i någon högre
lönegrad medan han lever. Han har
dock i över tjugu år varit föreståndare
för kroppssjukhuset på Långholmen, en
institution som har inte mindre än 40
patientplatser, ett sjukvårdsklientel som
det säkerligen är högeligen krävande
att ha om hand, men som han faktiskt
bär skött som föreståndare eller syssloman
under alla dessa många år. Men han
kan inte uppflyttas från 15 till 17 lönegraden.
Herr Sundelin var mycket vältalig
när det gällde att föreslå uppflyttning
till 23 lönegraden av en föreståndare
vid någon liten anstalt för pojkar,
men efter vad jag kan förstå har herr
Sundelin varit alldeles mållös, när det
gällde uppflyttningen av denne sjukvårdsföreståndare
på Långholmen.

Så är det här i världen. De som inte
äro föreståndare eller chefer, de få vänta
på sin rätt tills de sammanslutit sig
och tillräckligt länge hållit på med strejker
och lönerörelser av sådant bullersamt
och organiserat slag som vi känna
till.

Borgmästare Rylander och jag ansågo,
att vi skulle gå fram litet mera
stillsamt och androgo då de skäl som
vi tyckte kunde föranleda att man verkligen
gav denne man hans rätt. Det är
inte bara våra privata uppfattningar,
som vi ha vädrat i vår motion, utan i
själva verket är det så att fångvårdsstyrelsen
flera gånger ingått till höga vederbörande
och framhållit att hans insatser
och arbetsuppgifter gjorde honom
förtjänt av en lönelyftning. Lönenämnden
har också instämt. Men så ha vi
den mörka makt som heter statskontoret.
Det har sagt ett bestämt nej. Kungl.
Maj:t, som hellre lyssnar till statskonto -

Anslag till fångvårdsanstalterna.
ret än till någon annan ingivelse i denna
sinnevärld, har också sagt nej.

Nu föreligger i alla fall saken här.
Jag vet att det är alldeles hopplöst att
försöka beveka kammaren. De flesta
sitta ute och spela schack, och de kunna
ju inte höra vad jag här säger. Även om
jag försöker anlägga de synpunkter som
jag tycker äro rimliga, vet jag att det
inte lönar sig att framföra dem om igen.
När herr Mannerskantz här mycket patetiskt
talade om att man bör återgå till
det gamla goda skicket i fångvården,
vill jag säga: Låt oss först börja med att
söka uppmuntra de tjänstemän, som
göra en personlig insats utöver vad som
står i tjänstereglementet, de som i likhet
med denna uppsyningsman verkligen
vilja ge ut sig själva år ut och år
in för att tjäna sina medmänniskor och
därmed uppfylla fångvårdens princip att
inte bara vara förvaring, utan även
vård! Jag tror att vårt fångvårdsväsende
därigenom skulle vinna mera än genom
åtskilliga andra anordningar.

Jag har bara velat andraga dessa små
synpunkter, när nu kammaren går att
begrava denna motion om uppsyningsmannen
Karl Ståhl på Långholmen,
tjänstemannen som inte bara fångvårdsstyrelsen
och lönenämnden utan även
hans egen fackliga organisation rekommenderat
att ernå denna förflyttning
från den 15 lönegraden till den 17. Han
har visserligen fått en personlig hedersbevisning
i form av 600 kronors årligt
tillägg på sin lön, vilket dock inte ger
honom någon rätt till bättre pension i
framtiden eller rätt till motsvarande placering
i tjänsteförteckningen. Det är
detta senare vi båda motionärer ha yrkat
på i de båda kamrarna. Jag ber att
få anbefalla statsutskottet och kanske i
all synnerhet Kungl. Maj :t att ännu en
gång, när frågan kan komma upp igen,
ta under övervägande, om inte de befarade
konsekvenserna i stället böra
vara välkomnade konsekvenser: att man
här belönar en redbar och särskilt nitisk
tjänsteman med att flytta upp honom
till en högre lönegrad än vårt kinesiska
lönesystem annars skulle medgiva.

120

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Ang. vissa riksdagsvaktmästares pensionsförhållanden.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
skall inte uttala mig på något sätt kritiskt
om det nuvarande lönesystemet,
men jag skall med all återhållsamhet,
eftersom det här rör mitt eget område,
säga att herr Mogård har alldeles rätt,
när han beskriver denne man som en
tjänsteman med utmärkta kvalifikationer.
Jag hoppas, att herr Mogårds varma
vädjan i sinom tid skall leda till ett
resultat, ty det har för oss under många
år känts synnerligen otillfredsställande,
att denne tjänsteman icke skulle kunna
få en fast placering i lönegrad på ett
sätt, som svarar emot hans insatser. Det
förhåller sig faktiskt på det sättet, att
alla, som haft tillfälle att på nära håll
följa hans gärning, äro fulla av uppskattning
och beundran. Det gäller inte
minst de många läkare, som varit där
ute under hans tjuguåriga tjänstetid och''
som särskilt under de år, då vi icke hade
heltidsanställd läkare för Långholmen
utan deltidsanställd, fingo lita till hans
omdöme, hans plikttrohet och hans förmåga
att bedöma patienterna.

Det vore verkligen i hög grad tillfredsställande,
om Kungl. Maj:t låt oss
säga till nästa år skulle finna en möjlighet
att ge honom vad honom tillkommer.
Vad på fångvårdsstyrelsen ankommer
vill jag säga, att vi skola väl komma
tillbaka i höst, och vi få se, om det
nästa gång skall bli möjligt att ge honom
denna löneförbättring och därigenom
tillmötesgå de motionärer, som denna
gång inte torde få något resultat av
sin framställning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
momentet hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 78, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk skatteersättning till kommunerna
i anledning av ortsavdragsreformen
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet, jämte i ämnet

väckt motion, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen
m. m. i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

79, i anledning av väckta motioner
om pensionering av vissa sjukgymnaster
genom statens pensionsanstalt; och
nr 80, i anledning av väckta motioner
om en provisorisk lönereglering för lärare
vid högre skolor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 20, i anledning av väckt motion
om utredning rörande samernas beskattning
av inkomst från renskötseln;

nr 21, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering i vissa fall njuta
avdrag för utgifter för åstadkommande
av vattentäkt å fastighet;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror;
samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighetstid
för vissa provisoriska ändringar
av gällande tulltaxa.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. vissa riksdagsvaktmästares pensionsförhållanden.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Nr 14.

121

Ang. vissa riksdagsvaktmästares pensionsförhållanden.

angående vissa riksdagsvaktmästares
pensionsförhållanden.

I en inom första kammaren under nr
280 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade herr Holmbäck hemställt, att
riksdagen ville besluta, att de vaktmästare,
som vore födda 1888 eller tidigare
och tjänstgjorde hos riksdagen, skulle
för den tid riksdagen icke vore samlad
få åtnjuta dem tillkommande pensioner,
oavsett att de samma år erhållit avlöning
från riksdagen för den tid riksdagen
pågått.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 1:280 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Vi ha
här i riksdagen tre äldre vaktmästare,
som inte lyda under samma regler beträffande
tjänstgöring och pensionering
som de övriga vaktmästarna. De ha rätt
att stå kvar i tjänst tills de äro 70 år,
men de åtnjuta lön endast under de månader,
då de faktiskt tjänstgöra hos riksdagen.
Under de övriga månaderna —
alltså under den tid, då riksdagen icke
är samlad — är det meningen att de
skola förtjäna sitt uppehälle genom arbete
på annat håll, och detta arbete få
de skaffa sig själva. Det är klart, att ju
äldre de bli — den yngste av dem är
nu 63 år — desto svårare blir det för
dem att under denna tid få lämpligt arbete
utanför riksdagen. De pensioner,
som de här skulle få om de toge avsked
nu, skulle å andra sidan bli ganska låga.

Jag tillät mig att vid riksdagens början
väcka en motion med förslag att de
skulle erhålla samma lön som nu under
den tid riksdagen är samlad och sedan,
under den tid riksdagen icke är samlad,
få åtnjuta motsvarande del av dem tillkommande
pensioner.

Detta skulle innebära en förhöjning
för den yngste av vaktmästarna från
4 774 kronor till 5 879 kronor. Det iir
alltså inte fråga om någon större summa.
En vaktmästare, som har full tjänstgöring
och är under 63 år, bär 7 296 kro -

nor enligt 1950 års beräkningar. Han
skulle alltså få 1 400 kronor mer än en
vaktmästare av den typ, som jag nu talar
om.

Motionen avvisades snävt av riksgäldsfullmäktige.
Den har också avvisats av
bankoutskottet, ehuru vida mindre snävt.
Bankoutskottet ställer nämligen frågan
på framtiden och förutsätter, att fullmäktige
i riksgäldskontoret ha sin uppmärksamhet
riktad på här föreliggande
spörsmål och att de, därest det visar
sig att sysselsättning icke kan beredas
ifrågavarande vaktmästare utanför riksdagen,
skola söka nå en lösning av frågan.
De åtgärder, som bankoutskottet
tänkt vidta på denna punkt, överensstämma
ganska mycket med vad jag har
föreslagit i min motion. Utskottet säger
nämligen, att en möjlighet som kan förtjäna
att övervägas är att bevilja vederbörande
avsked med pension och därefter
medgiva vederbörande återanställning
under riksdagstiden såsom extra
vaktmästare med viss fyllnadslön efter
fullmäktiges bestämmande. Det blir så
att säga samma system som jag har tilllåtit
mig föreslå, fastän kanske uttryckt
på ett annat sätt.

Herr talman! Jag har frågat mig, om
det verkligen är riktigt att vara så sparsam
gentemot dessa gamla trotjänare.
Vore det inte bättre att man, när man
förutser att man ändå måste lösa denna
fråga, gör det nu med detsamma? De
kostnader, som det här skulle bli fråga
om, äro ju så utomordentligt låga.

Det är kanske några fler av kammarens
ledamöter, som ha samma uppfattning
som jag, och jag skall i varje fall
för att understryka min mening tillåta
mig att yrka bifall till motionen.

Herr NÄSGÄRD: Herr talman! Jag ber
att få fästa kammarens uppmärksamhet
på det yrkande, som herr Holmbäck
ställt i sin motion, nämligen att ifrågavarande
vaktmästare skulle åtnjuta lön
under en del av året och pension under
den övriga delen av året. Fullmäktige
i riksgäldskontoret ha förklarat, att motionärens
förslag icke torde vara möjligt
att genomföra rent lönetekniskt.

122

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Om exportavgifter å alla viktigare exportvaror m. m.

Bankoutskottet bär, såvitt jag förstår,
tillmötesgått motionärens önskemål så
långt det varit möjligt, när utskottet yttrat
sig så positivt som det har gjort.
Utskottet har nämligen skrivit, att man
bör söka bereda dessa vaktmästare arbetsanställning
under den del av året,
då riksdagen inte är samlad, och utskottet
har till och med sträckt sig en smula
längre och sagt, att om det t. ex. på
grund av tilltagande ålder skulle bli
svårt för dem att få arbete utanför riksdagen,
borde fullmäktige i riksgäldskontoret
kunna tillämpa den metoden
att bevilja dem pension och sedan återanställa
dem under riksdagstiden såsom
extra vaktmästare med viss fyllnadslön.
Såvitt jag kan förstå, kan man knappast
sträcka sig längre.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om exportavgifter å alla viktigare exportvaror
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om införande av exportavgifter å
alla viktigare exportvaror m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 274 i första kammaren av herr
öhman och nr 368 i andra kammaren
av herr Karlsson i Stuvsta in. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära skyndsamt
förslag om införande av exportavgifter
å alla viktigare exportvaror i den omfattning,
som motsvarade de genom devalveringen
och rustningskonjunkturen
uppkomna extravinsterna på exporten,
samt att härav inflytande medel måtte

tillfalla statskassan och användas för att
subventionsvägen pressa ned priserna
på viktigare importvaror.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att likalydande motionerna 1:274 och II:
368 icke mätte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
De yrkanden, som ställts i den
kommunistiska motionen, ta sikte på
att i nuvarande situation hindra standardsänkning
för de breda folklagren.
Den innehåller två yrkanden, som ligga
helt i linje med folkmassornas intressen.
Det första yrkandet innehåller krav
på införande av exportavgifter å alla
viktigare exportvaror i den omfattning,
som motsvarar de genom devalveringen
och rustningskonjunkturen uppkomna
extravinsterna på exporten, och det
andra yrkandet går ut på att sålunda
inflytande medel skulle tillfalla statskassan
och användas för att subventionsvägen
pressa ned priserna på viktigare
importvaror.

Vi ha i tidigare sammanhang rekommenderat
denna linje, och i dag blir det
tillfälle för riksdagen att ta ställning till
våra konkreta yrkanden. Regeringen
och riksdagsmajoriteten ha inte velat
lyssna på oss, men nu hyser folkmajoriteten
ett mycket stort intresse för vad
riksdagen tänker företa sig för att hindra
en sänkning av levnadsstandarden.
Vilka stå i verkligheten bakom vår motion?
Jo, det är praktiskt taget hela den
svenska arbetarklassen. Det är en stor
del av tjänstemannakåren, det är en stor
del av bönderna och, skulle jag tro,
landsorganisationens ordförande, herr
andre vice talmannen Axel Strand. Jag
ber i detta sammanhang att få hänvisa
till dennes tal i denna kammare den 4
april, när den ekonomiska politiken i
större sammanhang var föremål för rätt
ingående debatt.

Varför ansluter sig majoriteten av det
arbetande folket i detta land till de yrkanden,
som ställts i den kommunistiska
motionen? Jo, av den enkla anled -

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Nr 14.

123

Om exportavgifter å alla viktigare exportvaror m. m.

ningen, att folket inte kan finna någon
rim och reson i att monopolkapitalisterna
faktiskt äro i färd med att spränga
sina kassaskåp med export- och devalveringsvinster,
under det att samtidigt
hela bördan av de ökade importpriserna
med hela sin tyngd faller på folkmajoritetens
skuldror. När herr andre
vice talmannen Strand gav sin mening
till känna i den ekonomiska debatten
den 4 april, skedde det främst under
intryck av den masstämning, som nu utvecklas
inom de breda folklagren mot
den ekonomiska politik, som nu signeras
av den socialdemokratiska regeringen.

Vi kommunister ha tidigare sagt i
riksdagen och annorstädes: Politiken
att sänka de breda folklagrens levnadsstandard
är orättfärdig, ty de produktiva
resurserna medge en standardhöjning.
Vi ha krävt och kräva fortfarande
en radikal förändring i den ekonomiska
politiken, som i första hand skulle
ta sig uttryck i att exportavgifterna
på de viktigare exportvarorna höjas
och att statskassan skulle ta hand om
dessa medel för att subventionsvägen
kunna pressa ned priserna på viktigare
importvaror. Detta var också huvudinnehållet
i herr Strands tal den 4 april.

En massrörelse håller på att växa fram
i detta land. Bakom de yrkanden, som
vi ställt i föreliggande motion, står en
massrörelse, som emellertid tycks ha
gått bankoutskottets ledamöter spårlöst
förbi. Jag grundar detta mitt omdöme på
utskottets motivering för avslag på vår
motion, i vilken — jag vill poängtera
detta ytterligare en gång — precis samma
krav framställas som nu resas från
de breda folklagrens sida. Bankoutskottet
har egentligen använt samma motivering
för avslag på vår motion som
Exportföreningen har använt i sitt yttrande
över motionen. Men vad är egentligen
Exportföreningen för slags inrättning?
Det är ingen överdrift, om jag säger
att den är en monopolkapitalets inrättning.
Att utskottets borgerliga ledamöter
accepterat Exportföreningens argument,
är ju ingen överraskning. Men
nu tyckas ju också de socialdemokra -

tiska ledamöterna helt ha svalt Exportföreningens
argument.

Vad är det då som ett enhälligt utskott
säger? Jo, för det första, att överenskommelse
träffats med skogsindustrierna om
införande av prisutjämningsavgifter på
deras exportprodukter. Detta visste vi
emellertid tidigare. Dessutom veta vi, att
dessa minimala exportavgifter betalas
tillbaka till 70, 80 procent. Ingen annan
än monopolkapitalisterna ha nytta av
denna anordning. De få sina pengar tillbaka
efter att ha haft dem i tryggt förvar
och kunna säga till sågverksarbetarna,
skogsarbetarna och pappersmassearbetarna
och andra arbetare, att de inte
kunna betala högre löner, eftersom de
ha fått betala exportavgift för de varor,
som de exporterat. Men vid det här laget
vet ju varje arbetare, att större delen av
utbetalade exportavgifter går tillbaka till
kapitalisterna, och det går därför inte
längre att lura arbetarna med att hänvisa
till nu utgående exportavgifter.

Utskottets andra huvudargument är
följande, som jag ber att få citera: »Ett
genomförande av motionärernas förslag
skulle icke undgå att väcka uppmärksamhet
i utlandet och kunde framkalla
motåtgärder från utlandets sida.» Vad
vill man egentligen ha sagt med detta?
Jo, i korthet detta, att högre exportavgifter
och de härigenom inflytande medlens
användning i syfte att pressa ned
priserna inom landet skulle få till följd
att exportörerna höjde exportpriserna i
motsvarande grad. Den argumentering,
som utskottet anför, bevisar att man anser,
att exportkapitalisterna till varje
pris skola ha nuvarande höga profiter,
och det bevisar dessutom att det egentligen
är kapitalisterna som bestämma, var
skåpet skall stå, och som bestämma, hur
det skall regeras i den ekonomiska politiken.

Det tredje argumentet, som utskottet
anför, lyder i korthet på följande sätt:
»Utskottet vill erinra om att enighet i
stort sett förelegat om att de tidigare utgående
importsubventionerna borde avvecklas
i samband med övergången till
fria lönerörelser vid årsskiftet 1950/51.»
Kan det över huvud taget tänkas ett

124

Nr 14.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Om exportavgifter å alla viktigare exportvaror m. m.

mera opassande läge när det gäller att
avveckla subventionerna än det som vi
för närvarande befinna oss i? Speciellt
jordbrukssubventionernas avskaffande
bär ju starkt påverkat levnadskostnadernas
stegring. Vad finns det då för anledning
att nu avskaffa dessa subventioner,
allra helst när det står uppenbart
för vem som helst, varifrån staten bör
hämta pengar för genomförandet av en
dylik subventionering? Den där gamla
utnötta frasen, att det gäller att hindra
ett inflationsdrivande köpkraftsöverskott
att inverka på strävandena till
s. k. samhällsekonomisk stabilitet, är numera
förvandlat till enbart nonsens; åtminstone
är flertalet av arbetarklassen
vid det här laget uttråkat av att höra
på denna ständigt återkommande fras.

Till sist vill jag erinra, att landets
största fackförbund, Metallindustriarbetarförbundet,
genom sin förbundsstyrelse
har beslutat rekommendera ett ~fempunktsprogram
mot prisstegringarna och
mot standardsänkningar. Och dessa
punkter, speciellt tre av dem, ligga helt
i linje med de yrkanden, som vi här ha
ställt i motionen. Detta ger belägg för
vad jag tidigare sagt, nämligen att bakom
yrkandena i vår motion står i verkligheten
majoriteten av det arbetande
folket här i landet. Riksdagen borde sålunda
inte i likhet med utskottet ta så
lätt på saken och avfärda motionen med
dessa gamla standardfraser.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till föreliggande motion.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
skall inte gå in på alla de resonemanger,
som den siste talaren bär tagit upp. Det
må vara nog att hänvisa till den motivering,
som anföres i utskottsutlåtandet.
Talaren nämnde, att utlåtandet bara
skulle bygga på ett yttrande från Exportföreningen.
Jag får då erinra om att
i botten på utlåtandet ligger ett yttrande
från kommerskollegium.

Det huvudsakliga skälet för ett avstyrkande
av motionen är, att den föreslagna
åtgärden skulle gå alldeles stick i
stäv mot den ekonomiska politik, som

statsmakterna slagit in på från och med
det nya året. Hela denna politik går ut
på att vi skulle åstadkomma en anpassning
till den internationella prisnivån
bland annat genom att upphöra med den
subventionering av importvaror, som tidigare
i viss utsträckning har ägt rum.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets enhälliga förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden för avlönande av präster
m. m.;

nr 21, i anledning av väckt motion om
bidrag ur kyrkofonden för avlöning av
föreståndare vid vissa institutioner; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5, 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr
131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion om förenkling av
reglerna om delning av samfällda myrar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 18 april 1951 em.

Nr 14. 125

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 8, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
avveckling av statens sekundärlånefond
för jordbrukare m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror;
och

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighetstid
för vissa provisoriska ändringar
av gällande tulltaxa.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av

dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Cassel under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom och herr
Domö undertecknad motion, nr 473, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet, m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 9.23 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.