Tisdagen den 16 oktober Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1956:25
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1956
FÖRSTA KAMMAREN
Nr 25
16—18 oktober
Debatter m. m.
Tisdagen den 16 oktober Sid.
Hälsningstal av talmannen .................................... 3
Minnesord över herr Sundberg ............ 3
Interpellationer:
av herr Huss ang. inköp av poliovaccin från utlandet m. m..... 4
av herr Huss om skyndsam förbättring av psykopatvården .... 5
av herr Arrhén ang. planeringen av enhetsskolans införande .... 6
av herr Lundström om sänkning av inträdesavgiften vid telefonabonnemang
..............................,................ 7
av herr Osvald ang. professorn G. Borgströms avgång från Institutet
för konserveringsforskning........................... 8
av herr Åman ang. förekomsten av s. k. svarta avtal beträffande
statsanställda m. m....................................... 9
Onsdagen den 17 oktober
Remissdebatt ang. kungl. proposition med förslag till skolstyrelselag
m. m................................................... 10
Interpellation av herr Persson, Helmer, om återgång till lägre penningränta
.................................................. 11
Torsdagen den 18 oktober
Interpellation av herr Johansson, Anders, ang. lantbruksnämndernas
jordförvärv m. m....................................... 13
Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 16 oktober
Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning ... 3
1 Första kammarens protokoll 1956. Nr 25
Tisdagen den 16 oktober 1956
Nr 25
3
Tisdagen den 16 oktober
. Kammaren sammanträdde kl. 14.00.
Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:
1956 års höstsession står nu inför sin
början. Jag hälsar kammarens ärade ledamöter
välkomna till arbetet och förklarar
härmed sessionen öppnad.
Vidare anförde herr TALMANNEN:
Sedan vi senast sammanträdde i denna
sal har ett sorgebudskap nått oss. Ledamoten
av denna kammare hemmansägaren
Hugo Sundberg har avgått med
döden.
Han bevistade i år sin tionde riksdag.
Han var ordinarie ledamot av jordbruksutskottet,
och hans riksdagsarbete
knöts i hög grad till de frågor, som berör
detta utskotts verksamhetsområde. I
sin hemort och sitt hemlän var han en
mångbetrodd man. Han har varit ledamot
och ordförande av kommunalfullmäktige
och kommunalnämnd, ledamot
av andra kommunala nämnder och styrelser,
ledamot av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Han var vid
sitt frånfälle landstingsman. Den mångfald
av förtroendeuppdrag han innehaft
visar den uppskattning, som han och
hans arbete rönt.
Vi tackar honom för vad han verkat
och varit och lyser frid över hans minne.
Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.
Upplästes och lädes till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna
Protokoll,
hullet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 12 oktober 1956.
Till justitiedepartementet hade den 7
september 1956 från länsstyrelsen i Väs
-
terbottens län inkommit fullmakt för
hemmansägaren Uno Hedström, Harads,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit
utsedd såsom ledamot av riksdagens första
kammare i stället för avgången ledamot
av samma kammare.
Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke
någon anmärkning.
Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.
I ämbetet:
K. G. Grönhagen
Det antecknades, att herr Hedström utsetts
att inträda såsom ledamot av kammaren
i stället för herr Sundberg, vilken
avlidit.
Herr Hedström infann sig nu och intog
sin plats i kammaren.
Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i Europarådets rådgivande
församlings sammanträde i Strasbourg
beviljades herrar Fahlander och Elmgren,
båda för tiden den 16—den 27 innevarande
månad.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:
Till riksdagens första kammare
Undertecknad, som enligt Kungl.
Maj:ts uppdrag deltar i konferensen för
atomenergins fredliga bruk i New York
och därefter har att representera den
svenska interparlamentariska gruppen
vid unionens konferens i Bangkok, anhåller
härmed vördsamt om ledighet tillsvidare
från riksdagsgöromålen.
New York den 9 oktober 1956
Rickard Sandler
4
Nr 25
Tisdagen den 16 oktober 1956
På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, som åtginge för fullgörandet
av ifrågavarande uppdrag.
Vidare upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid
fogade läkarintyg voro så lydande:
Till riksdagens första kammare
Med hänvisning till bilagda läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet till den 1
november.
Stockholm den 15 oktober 1956
Georg Branting
Att riksdagsman Georg Branting, född
den 21 september 1887, på grund av prostatitis
chron. et status post appendectomia
+ asthenia är i behov av ledighet
från riksdagsarbetet t. o. m. den 31 oktober
1956 intygas härmed.
Stockholm den 15 oktober 1956
Hans Reichard
Leg. läkare
Till riksdagens första kammare
Undertecknad, som fr. o. m. den 27
september 1956 och fortfarande vårdas å
länslasarettet i Sveg, får under åberopande
av bifogade läkarintyg härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
fr. o. m. den 16 oktober 1956 och
t. o. m. höstriksdagens avslutning innevarande
år.
Sveg den 11 oktober 1956
Per Olofsson
Ledamot av riksdagens första kammare för
Jämtlands och Västernorrlands län
Riksdagsmannen Per Olof Olofsson,
Sundsätt, Sveg, är på grund av en honom
övergången svår skada av högra handen
med förlust av pekfingret och söndertrasning
av 3—5 fingrarna oförmögen att
fullgöra sitt uppdrag som ledamot av
riksdagens första kammare under instundande
höstriksdag, vilket härmed intygas.
Sveg den 10 oktober 1956
Ture Stenholm
Lasarettsläkare,
med. doktor
De begärda ledigheterna beviljades.
Interpellation ang. inköp av poliovaccin
från utlandet m. m.
Herr HUSS (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! Under de senaste åren
har de förebyggande åtgärderna mot polion
(barnförlamningen) i USA, Canada
och Danmark fått formen av en alltmer
omfattande ympning mot sjukdomen.
Detta gäller i första hand om Förenta
staterna, vilket i och för sig är
naturligt, då detta land har en av de
högsta frekvenssiffrorna för denna sjukdom
och där den Salkska ympningsmetoden
utarbetats.
Då denna ympningsmetod obestridligen
innebär ett stort framsteg i kampen
mot polion, är det att beklaga, att någon
ympning av detta slag icke kunnat utföras
i vårt land. Orsakerna härtill synes
vara flera. Statens bakteriologiska
laboratorium har haft att kämpa med lokalsvårigheter,
som minskat de tekniska
möjligheterna för en framställning av
poliovaccin i större skala. Därjämte synes
den första av laboratoriet igångsatta
tillverkningen av vaccinet i fråga ha
lämnat ett otillfredsställande resultat.
Någon import av vaccin från utlandet
har icke heller kunnat ske på grund av
att vaccinproducenterna i första hand
haft att täcka det egna landets behov.
I USA har de första exportlicenserna
lämnats under tredje kvartalet 1956.
Det synes vara oklart, huruvida den
svenska tillverkningen av ympämnet kan
ske i sådan omfattning, att den till våren
1957 planerade frivilliga massympningen
av barn kan komma till stånd
i någon större utsträckning.
Det framstår såsom högeligen önskvärt,
att ekonomiska hänsyn icke får
stå hindrande i vägen för inköp från
utlandet av den kompletterande vaccinmängd,
som kan visa sig vara erforderlig.
Som ett eftersträvansvärt mål bör
uppställas, att minst 8 årsklasser i förskoleåldern
och skolåldern erbjudes denna
form av ympning.
Med stöd av det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:
Tisdagen den 10 oktober 1950
Nr 25
o
Interpellation om skyndsam förbättring av psykopatvården
1) Är statsrådet i tillfälle att lämna
besked om den omfattning, som den
svenska ympningen mot polio under
1957 beräknas få?
2) Är statsrådet berett att taga under
övervägande, att, för den händelse den
inhemska vaccintillgången visar sig
otillräcklig, komplettera denna tillgång
genom inköp från utlandet i syfte att ge
ympningen en tillfredsställande och
tämligen vid omfattning?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framstäiias.
Interpellation om skyndsam förbättring
av psykopatvården
Ordet lämnades ånyo till herr HUSS
(fp), som nu anförde:
Herr talman! En mycket stor olägenhet
för den svenska sinnessjukvården är,
att sjukhusklientelet till en del utgöres
av psykopater, d. v. s. personer med abnorm
läggning och svåra sociala beteenderubbningar
utan iakttagbar psykisk
sjukdom i övrigt. I de fall, då sådana intagits
på sinnessjukhus, har detta, även
om intagningen varit nödvändig, skett
enligt en rättstillämpning, enligt vilken
psykopater utan uttryckligt stöd i lagstiftningen
anses vara jämställda med
sinnessjuka och sålunda falla under sinnessjuklagens
bestämmelser. Om detta
förhållande kan anses vara mindre tillfredsställande,
är det än mer med hänsyn
till den allmänna säkerheten att beklaga,
att även farliga psykopater understundom
förvägras omhändertagande
som begärts av myndighet, under hänvisning
till ifrågavarande oklarhet i lagstiftningen.
Olägenheten för sinnessjukvården
ligger dels däri, att psykiskt sjuka
å ena sidan och psykopater utan psykisk
sjukdom å den andra icke kan vårdas
gemensamt utan betydande olägenheter
för båda parterna, och dels däri,
att psykopater, som icke rätteligen hör
hemma på vanligt sinnessjukhus, utestänger
ett antal psykiskt sjuka från vård
därstädes.
På grund härav fattade 1917 års riks -
dag på Kungl. Maj:ts förslag (prop. nr
244) principbeslut av innebörd, att särskilda
anstalter skulle inrättas för psykopaterna,
men att frågan skulle ytterligare
utredas. Den med anledning härav
tillsatta utredningen (1947 års psykopatvårdsutredning)
framlade år 1952 sitt
betänkande (SOU nr 46). Utredningen
kom till den uppfattningen, att för täckande
av det omedelbara vårdplatsbehovet
för manliga psykopater, som uppskattats
till 625 platser, borde uppföras
5 specialsjukhus å 125 platser, varjämte
behövliga omkring 100 vårdplatser för
kvinnliga psykopater borde skapas å specialavdelningar
vid sinnessjukhusen. Såsom
en första etapp föreslogs inrättande
av ett psykopatsjukhus invid Uddevalla.
Samtidigt borde, framhöll utredningen,
sinnessjuklagstiftningen modifieras så,
att psykopatvården uttryckligen inordnades
därunder.
Något förslag i överensstämmelse med
1947 års riksdagsbeslut och 1952 års betänkande
har icke framlagts av Kungl.
Maj:t. En av anledningarna härtill har
måhända varit, att meningarna var delade
rörande de föreslagna specialsjukhusen.
Det högst otillfredsställande läge, vari
psykopatvården sålunda fortfarande befinner
sig, har ytterligare försämrats genom
det efter den 1 oktober 1955 starkt
ökade alkoholmissbruket, vars följdverkningar
gjort sig särskilt märkbara hos
psykopatklientelet. Till denna grupp hör
många och måhända t. o. m. flertalet av
de farliga alkoholisterna. Medan de alkoholister,
som är farliga och lider av
sinnessjukdom, utan större svårigheter
kan beredas plats på sinnessjukhus, är
det ofta, när det gäller farliga alkoholister
av psykopattyp, antingen helt ogörligt
att utverka plats på sinnessjukhus eller
också endast möjligt att utverka plats
för observation därstädes under kortare
tid. Vid utskrivningen från sinnessjukhuset
i sistnämnda fall av en farlig alkoholist-psykopat
återstår endast att bereda
vederbörande plats på nykterhetsvårdanstalt.
Icke heller på en sådan anstalt
är vården avpassad för psykopater.
Varken den otillräckliga längden av
6
Nr 25
Tisdagen den 16 oktober 1956
Interpellation ang. planeringen av enhctsskolans införande
vårdtiden eller anstaltens personella resurser
gör det möjligt att lämna ifrågavarande
klientel en adekvat vård. Detta
är särskilt betänkligt med hänsyn till att
dessa psykopater vid utskrivningen från
anstalten ofta är lika farliga för sin omgivning
som när vårdbehovet uppstod,
ibland t. o. m. farligare därigenom att
vederbörande gripits av hämndkänslor.
Till min kännedom har kommit åtskilliga
fall där utomordentligt farliga situationer
uppstått genom kombination av
psykopati med alkoholism. Det har förekommit
och förekommer alltjämt kanske
dagligen att psykopater av denna typ för
skräckregemente i hemmen och utgör
ständig fara för utpinade hustrur och
minderåriga barn. Tillåt mig relatera
några exempel.
En man har under årens lopp gång på
gång svårt misshandlat sin hustru och
ibland slagit henne medvetslös under inflytande
av rus och sadistisk läggning.
Vid den tid då fallet kom under behandling
var det ett under att hustrun levde.
I hemmet fanns förutom hustrun två små
barn. Efter verkställd läkarundersökning
konstaterades, att mannen ej var sinnessjuk,
men väl svår psykopat. Han vårdades
sedan på anstalt för alkoholmissbrukare
och utsläpptes efter några månader
som kanske förbättrad alkoholist
men fortfarande farlig för hustrun. •—-En
ung man blev föremål för nykterhetsvårdande
åtgärder gång på gång. Han
vårdades på psykiatrisk lasarettsklinik
och sedermera på vårdanstalt för alkoholister
men avvek från båda upprepade
gånger. Strax efter myndighetsålderns
inträdande gifte han sig och började
omedelbart tyrannisera hustrun.
Hans beteendemönster blev allt värre,
och till slut hotade han hustrun och makarnas
spädbarn med förskärarkniv. När
hustrun lyckats fly med barnet slog han
sönder praktiskt taget hela inredningen
i hemmet. Såsom psykopat mottogs han
ej på sinnessjukhus utan placerades efter
hand på olika nykterhetsvårdsanstalter,
varifrån han gång på gång rymde
och till vilka han sedan med avsevärda
kostnader återfördes. Fallet tycks med
nuvarande vårdmöjligheter för psykopa
-
ter praktiskt taget vara hopplöst. Till
bilden hör den unge mannens kalla nonchalans
och oefterrättliga uppträdande
inför myndigheterna. — Det har förekommit
fall då en hustru drivits till
självmord av sin psykopatiske man, som
därefter fortsatt som förut och varit nära
att driva en ny partner till samma situation.
Det har icke varit möjligt att
komma till rätta med vederbörande genom
alkoholistvård.
Flera av de fall som jag tagit del av
har utgjorts av svåra våldsverkare. Hustrun
har misshandlats på det grövsta.
Brutna revben, nyckelben, t. o. m. svåra
skallskador, utslagna tänder och svåra
blodviten har burit vittnesbörd om
den misshandel som förövats. Det är
särskilt betänkligt att barnen ibland blivit
inblandade i våldsdåd av nu exemplifierad
art och härigenom lidit allvarlig
både psykisk och fysisk skada. Det
hör till undantagen, att våldsverkare av
denna typ blir åtalade och straffade, bl.
a. därför att fångvård icke är någon
lämplig vårdform för dem.
Med stöd av det anförda och då här
ifrågavarande spörsmål torde beröra såväl
social- som inrikesdepartementet anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern få
framställa följande frågor:
1) Är Ers Excellens beredd att medverka
till att den f. n. högst betänkliga
psykopatvårdsituationen utan dröjsmål
lättas åtminstone på ett provisoriskt
sätt?
2) Delar Ers Excellens min uppfattning,
att denna fråga är av så brådskande
beskaffenhet, att den synes höra
snabbehandlas med förtursrätt av nu pågående
sjukvårdsutredning?
Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.
Interpellation ang. planeringen av enhetsskolans
införande
Herr ARRHÉN (h) fick nu ordet och
yttrade:
Herr talman! Vid vårriksdagen i år
fattades beslut om en »sammanfattan
-
Tisdagen den 16 oktober 1956
Nr 25
7
Interpellation om sänkning av
de utredning i våra skolfrågor» på
grundval av Kungl. Ma j :ts proposition
nr 80 och nr 123 samt statsutskottets
uti. nr 102. Departementschefen uttalade
samtidigt, att »övergången till enhetsskolan
ej kan forceras». Den sammanfattande
utredningens tillsättande »snarast
möjligt och senast år 1958» tolkades som
ett uttryck för det ansvar Kungl. Maj :t
kände inför betydelsen av att enhetsskolan
planlades på ett betryggande sätt.
Vad den blivande sammanfattande utredningens
arbetsuppgifter angår, synes
de bli många, tidsödande och betungande.
Bl. a. skall den hittillsvarande
försöksverksamhetens resultat studeras,
iakttagelser göras beträffande den inverkan,
som de av skolöverstyrelsen 1955
utfärdade nya timplaner och huvudmoment
vid försöksverksamhet med 9-årig
enhetsskola kan ha utövat m. m. Läroböcker
för de alternativkurser, varom i
det senare fallet talas, har emellertid
först utkommit hösten 1956. Departementschefen
har även (1955) talat om
behovet av särskilda statliga försöksskolor,
en tanke, som även framfördes i år,
skolor, som i så fall tidigast skulle kunna
påbörja sin verksamhet hösten 1957.
Den beslutade sammanfattande utredningen,
vars uppgift alltså skulle vara
att framlägga förslag om den blivande
enhetsskolans organisation, målsättning
och arbetsformer, säges helst böra vara
avslutad 1962. Tidigast vid denna tidpunkt
skulle riksdagen ha möjlighet att
taga en mera definitiv ståndpunkt till
innebörden av begreppet enhetsskola,
dess målsättning och organisation, i en
framtida utformning.
Det har på senaste tid väckt ett icke
ringa uppseende, att skolöverstyrelsen
den 23 april i år framlagt förslag rörande
planeringen för enhetsskolans organisation,
vilken i åtskilliga avseenden
synes föregripa de överväganden, som
det borde vara den sammanfattande utredningens
uppgift att på grundval av
sitt arbete verkställa. Skolöverstyrelsen
synes ha för avsikt att bl. a. till år 1960
utarbetar anvisningar, som förutsättes
skola bli normgivande för enhetsskolans
lokala uppbyggnad under tiden
inträdesavgiften vid telefonabonnemang
1962/63—1972/73. Anvisningar av denna
art synes ej kunna utarbetas oberoende
av den sammanfattande utredningens
slutsatser. Verkställighetsföreskrifter
bör rimligtvis föregås av utredning
och riksdagsbeslut. Det vill förefalla,
som om skolöverstyrelsen här hade
tänkt sig att låta verkställighetsföreskrifterna
komma först, därefter utredning
och riksdagsbeslut.
Under åberopande av vad sålunda anförts
anhåller jag om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:
Vad är i samband med här gjorda påpekanden
statsrådets uppfattning om
hur planeringen av enhetsskolans införande
under 1960-talet skall äga rum?
På gjord proposition bifölls herr Arrhéns
berörda anhållan.
Interpellation om sänkning av inträdesavgiften
vid telefonabonnemang
Ordet lämnades härefter till herr
LUNDSTRÖM (fp), som anförde:
Herr talman! Inträdesavgiften för telefonabonnemang
höjdes för ungefär ett
år sedan mycket kraftigt, från förutvarande
200 kronor till 300 kronor. Höjningen
har bl. a. motiverats med att det
varit nödvändigt att begränsa tillströmningen
av nya abonnenter.
Med anledning av höjningen hemställde
undertecknad i en motion vid början
av 1956 års riksdag, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
att avgiftshöjningen måtte omprövas i
syfte att återföra den till tidigare gällande
belopp. (Motion 1:2 och 11:1) l
motionen anfördes bl. a.:
»Jag betraktar det som en dålig lösning
på uppgiften att tillmötesgå efterfrågan
på telefoner att genomföra en
höjning av inträdesavgiften som inte är
betingad av kostnadsskäl utan i stället
avser att skära bort en del av efterfrågan.
Den åtgärden drabbar särskilt hårt
de grupper av isolerade människor, t. ex.
gamla och sjuka, som är beroende av
8
Nr 25
Tisdagen den 16 oktober 1956
telefon för att kunna nå kontakt med
andra människor men samtidigt har
mycket begränsade ekonomiska resurser.
Jag finner det därför vara ett rimligt
rättvisekrav, att den företagna höjningen
av installationsavgiften av telefonabonnemang
omprövas i syfte att återföra
nämnda avgift till tidigare nämnda
belopp (200 kr.).»
Vid behandlingen av motionen framhöll
statsutskottet bl. a. i sitt av riksdagen
antagna utlåtande:
»Den av motionärerna likaledes berörda
frågan om inträdesavgiften vid telefonabonnemang
måste uppenbarligen bedömas
mot bakgrunden av investeringsläget
för televerkets vidkommande. Det
kan sålunda befaras, att en återgång till
den före fjolårets höjning rådande avgiftsnivån
kommer att leda till att kön
av väntande abonnenter ytterligare
växer, därest icke televerket samtidigt
beredes ökade investeringsmöjligheter.
Det torde å andra sidan icke kunna bestridas,
att telefonen alltmer kommit att
betraktas som en nödvändighetsvara och
att den inträdda fördyringen måste bli
betungande för mången, särskilt för personer
i ekonomiskt svagare ställning. Ur
rättvisesynpunkt ter sig detta mindre
tilltalande. Utskottet förutsätter därför
att Kungl. Maj:t omprövar avgiftsfrågan
så snart ske kan.» (Stats nr 9.)
Någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida
i den av riksdagen begärda riktningen
har emellertid inte veterligen vidtagits.
Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
fråga:
1) Har herr statsrådet tagit ställning
till den av riksdagen i våras uttryckta
önskan att sänka den i fjol till 300 kronor
höjda inträdesavgiften vid telefonabonnemang?
2)
Om inte, är herr statsrådet i tillfälle
att snarast medverka till en avgiftssänkning?
Även
denna anhållan bifölls.
Interpellation ang. professorn G. Borgströms
avgång från Institutet för konserveringsforskning
Herr
OSVALD (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! Det väckte stort uppseende
i vida kretsar, då föreståndaren för
Svenska institutet för konserveringsforskning,
professorn, fil. dr Georg Borgström,
i somras tvangs att begära avsked
från sin befattning. Orsakerna till att
styrelsen vidtog en så anmärkningsvärd
åtgärd mot forskningsinstitutets chef
har icke blivit klart redovisade, trots att
önskemål därom framställts från flera
olika håll. Så mycket tycks dock framgå
av vad som meddelats i pressen, att vissa
industrier, som lämnar bidrag till institutets
verksamhet, varit missnöjda
med professor Borgströms sätt att sköta
sin tjänst -— hans arbete har varit
alltför utåtriktat, har det sagts — och
därför ställt ett ombyte på chefsposten
som villkor för fortsatt bidragsgivning.
Naturligtvis är ett industriföretag i sin
fulla rätt att som ersättning för lämnade
penningbidrag begära valuta i form av
praktiskt vetenskapliga resultat, som kan
utnyttjas i den egna driften. Däremot är
det svårt att förstå, att forskningsinstitutets
styrelse, vars majoritet utses av
Kungl. Maj:t, fallit till föga för de från
vissa industrier ställda kraven, om det
nu är dessa, som varit anledningen till
att professor Borgström tvingats avgå.
Statsanslaget täcker dock omkring 2/3
av institutets utgifter; det kan väl då inte
gärna vara så, att en industri kan driva
igenom sin egen vilja endast genom
att hota med indragning eller reduktion
av ett anslag.
Styrelsens åtgärd förefaller så mycket
egendomligare som det endast är två å
tre år sedan styrelsen hos Kungl. Maj:t
begärde, att Borgström skulle utnämnas
till professor och då i berömmande ordalag
uttalade sig om hans stora förtjänster.
Det förefaller också egendomligt, att
inte departementet kunnat ingripa i tid
för att förhindra den utveckling, som
ledde fram till att professor Borgström
Tisdagen den 16 oktober 1956
Nr 25
9
Interpellation ang. förekomsten av s. k. svarta avtal beträffande statsanställda m. m.
avgick och mottog ett förmånligt erbjudande
från Förenta staterna.
Vad som i somras hände vid konservforskningsinstitutet
är ytterligt allvarligt
främst ur två synpunkter. För det första
kan det handlingssätt, som här tillämpats,
betecknas som ett allvarligt hot mot
forskningens frihet. En vetenskapsman
vid ett forskningsinstitut skall inte behöva
riskera att bli avsatt från sin tjänst,
om han i sitt arbete kommer till resultat,
som inte alla intressenter är eller
kan vara tillfredsställda med.
För det andra har vårt land inte råd
att exportera framstående, internationellt
kända forskare. För varje år som
går, blir det allt tydligare, att det är den
vetenskapliga forskningen och den därpå
grundade tekniska tillämpningen,
som i framtiden kommer att vara i allra
högsta grad bestämmande för hela folkets
såväl andliga som lekamliga levnadsstandard.
Vi har redan nu för få
vetenskapsmän, och om inte åtgärder
snabbt vidtas för att förstärka såväl teoretisk
som tillämpad vetenskaplig forskning,
kommer vi att sacka efter i utvecklingen.
Under sådana omständigheter
är det ytterligt allvarligt, att svenska
vetenskapsmän tvingas utvandra. Det
är därför naturligt, att man inom vetenskapliga
kretsar frågar sig, om inte den
vid konservforskningsinstitutet uppkomna
konflikten kunde ha avvecklats på
ett annat, för både institutet och landet
lyckligare sätt.
De frågor, som man kan ställa sig med
anledning av vad som inträffat vid konservforskningsinstitutet,
kan sägas vara
av principiell betydelse. Vi har nämligen
flera forskningsinstitut i vårt land,
som är organiserade på samma sätt som
konservforskningsinstitutet, d. v. s. som
ett samarbete mellan stat och enskilda,
och under senare tid har man diskuterat
frågan om inrättandet av ytterligare
ett sådant institut, ett näringsforskningsinstitut.
För att man vid dylika
forskningsinstitut skall kunna förvärva
och behålla tjänstemän med höga vetenskapliga
kvalifikationer, är det nödvändigt,
att de i sitt arbete kan beredas i
stort sett samma trygghet som motsva
-
rande befattningshavare vid universitet
och högskolor. Det är ett missbruk av
professorstiteln att ge den till en forskningschef
utan att samtidigt ge motsvarande
garantier för frihet och trygghet
i arbetet.
Med anledning av vad jag nu anfört,
anhåller jag om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få rikta följande
frågor.
1. Av vilka anledningar tvangs professor
Borgström att begära avsked från
befattningen som föreståndare för Svenska
institutet för konserveringsforskning?
2.
Hade det inte varit möjligt för departementet
att på ett tidigt stadium ingripa
för att förhindra styrelsens uppseendeväckande
åtgärd?
3. Har herr statsrådet för avsikt att
vidta några åtgärder för att förhindra
en återupprepning av vad som skett vid
Svenska institutet för konserveringsforskning
och för att garantera vetenskapsmännen
vid detta och vid motsvarande
institut full frihet i forskningen?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Interpellation ang. förekomsten av s. k.
svarta avtal beträffande statsanställda
m. m.
Ordet gavs nu till herr ÅMAN (s),
som anförde:
Jag hemställer, herr talman, att till
statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet
få framföra följande interpellation:
Från
tjänstemän anslutna till TCO-förbund
har anmärkning framförts mot en
viss restriktivitet, som man menar skulle
ha gjort sig gällande från verksledningarnas
sida, när det gällt tjänstemännens
rörlighet mellan olika verk och arbetsgivare.
Man har misstänkt, att det
på det statliga området skulle föreligga
s. k. »svarta avtal» mellan verken eller
mellan dessa och privata arbetsgivare.
10
Nr 25
Onsdagen den 17 oktober 1956
Kungl. proposition med förslag till skolstyrelselag m. m.
Min fråga gäller, huruvida civilministern
undersökt dessa förhållanden och
vilket resultat dessa undersökningar lett
till.
Även denna hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
-
nr 184, med förslag till lag om skydd
för vissa kartor, m. m.;
nr 185, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536); ocli
nr 186, angående vissa åtgärder i samband
med nedläggandet av driften vid
linberedningsverket i Mellansel.
nr 182, med förslag till skolstyrelselag
m. m.;
nr 183, angående godkännande av Sveriges
anslutning till ett internationellt
veteavtal;
Kammarens
kl. 14.31.
sammanträde avslutades
In fidem
G. H. Berggren
Onsdagen den 17 oktober
Kammaren sammanträdde kl. 16.00.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr De Geer för tiden den 16—
den 29 innevarande månad för fullgörande
av uppdrag som delegat i Europarådets
rådgivande församling samt herr
Strand för tiden den 19 oktober—den 2
november för utrikes resa.
Kungl. proposition med förslag till skolstyrelselag
m. m.
Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 182, med förslag till skolstyrelselag
m. m.
Herr ARRHÉN (h):
Herr talman! Sedan riksdagen i våras
åtskilts publicerades och utsändes genom
ecklesiastikdepartementets försorg
Kungl. Maj :ts förslag av den 7 juni 1956
rörande skolväsendets lokala och regionala
ledning, det vill med andra ord säga
den proposition om dessa angelägenheter,
som var väntad under vårriksdagen
men vars framläggande ej medhanns.
Exakt motsvarande text framla
-
des vid höstsessionens början i går, nu
under rubriken Kungl. Maj:ts prop. nr
182 år 1956.
Den metod, som av ecklesiastikdepartementet
här använts, torde vara i sitt
slag enastående i svensk politisk historia.
Det torde ej vara möjligt att hävda att
här förelåg fara i dröjsmål, d. v. s. att
invänta höstriksdagens sammanträde.
Publiceringen under särskilt för ändamålet
tryckt omslag skedde inför de
stundande semestermånaderna juni—
augusti. Det var också bekant att den
senare av de nämnda månaderna jämte
september skulle upptagas av en valrörelse.
Föga fog fanns därför för antagandet
att »förberedande» anstalter med
anledning av publiceringen skulle kunna
vidtagas ute i landets olika kommuner
vilka alltså skulle kunnat innebära
en tidsvinst i förhållande till om proposition
på i våra grundlagar föreskrivet
sätt framlagts den 16 oktober och utan
förhandsmeddelandet.
Om metoden med separattryckning av
väntade propositioner, även i oträngt
mål, skulle, med utgångspunkt från vad
ecklesiastikdepartementet i år funnit
Onsdagen den 17 oktober 1956
Nr 25
11
Interpellation om återgång till lägre penningränta
lämpligt, inaugurera en praxis i vårt
parlamentariska liv, synes hittills oanade
perspektiv öppna sig, om vilkas innebörd
endast en antydan är tillräcklig.
Vi skulle få dels en propositionsavlämning
i riksdagen på hittills och i våra
grundlagar förutsett sätt, dels en propositionsavlämning
i förskott, adresserad
till enskilda riksdagsmän samt ledamöter
av kommunala församlingar. En dylik
ordning skulle helt visst innebära
en nyordning av icke blott för vårt land
fullständigt unik art utan även för den
oss omgivande världen. Det kan vara
___ vilket även grundlagarna förutsätter
—- berättigat att i vissa lägen även efter
de nu förutsedda tidpunkterna under
de pågående sessionerna framlägga propositioner,
vilkas uteblivande skulle
lända riket till allvarligt men, men i så
fall är detta beroende på godkännande
från riksdagens kamrar. 1 här föreliggande
fall har en dylik utväg icke medhunnits.
Under sådana förhållanden och
under i övrigt föreliggande förutsättningar
har det ej varit berättigat eller i
överensstämmelse med hävdvunnen parlamentarisk
praxis i detta hus att kringgå
den övliga gången av ett riksdagsärende
såsom här skett.
Herr talman! Med dessa marginalanteckningar
ber jag att få hemställa om
propositionens remittering till vederbörande
utskott.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Jag måste erkänna att
jag har litet svårt att förstå, vart herr
Arrhén ville komma med sitt inlägg här,
och jag vore för min del tacksam, om
han vill klarlägga det närmare.
Anser han att det är ett fel att denna
proposition kommit till allmänhetens
kännedom, vill jag säga att jag har en
direkt motsatt uppfattning.
Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. proposition,
såvitt angick lagförslagen, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.
Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av proposi
-
tionen inom kammaren nu avgivna yttrandena.
Eöredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 183, angående godkännande av Sveriges
anslutning till ett internationellt
veteavtal.
Eöredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner:
nr
184, med förslag till lag om skydd
för vissa kartor, m. m.; och
nr 185, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536).
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 186, angående vissa åtgärder i samband
med nedläggandet av driften vid
linberedningsverket i Mellansel.
Interpellation om återgång till lägre
penningränta
Herr PERSSON, HELMER, (k) erhöll
på begäran ordet och anförde:
Den i fjol genomförda räntehöjningen
åstadkom en omedelbar och påtaglig
kostnadsstegring på praktiskt taget alla
konsumtionsartiklar. Jordbrukets räntekostnader
beräknades stiga avsevärt och
bostadskostnaderna höjdes kraftigt över
hela landet. Verkningarna av den sålunda
genomförda räntehöjningen kom därför
inte att medföra en stabilisering avprisnivån
utan ledde tvärtom till ökade
priser och därmed större spänning i
landets ekonomi.
Under många år vägrade regeringspartierna
att medverka till en höjning
av räntan. De motiveringar som då angavs
var riktiga och har besannats av
det som inträffade när räntan höjdes.
Detta motiverar, enligt min åsikt, ett
snabbt återställande av det gamla ränteläget.
Det högre ränteläget har inte lett till
vad man kallar ett stabilare ekonomiskt
12
Nr 25
Onsdagen den 17 oktober 1956
Interpellation om återgång till lägre penningränta
läge. Verkningarna har blivit, att de
som lånar ut pengar berikat sig på bekostnad
av folkflertalet. En ytterligare
koncentration av rikedomen innebär på
intet sätt att ekonomin blivit stabilare.
Tvärtom ökar riskerna för ökad kapitalistisk
spekulation.
I valrörelsen gavs antydningar om att
räntan måste sänkas. Regeringsprogrammet
innehåller emellertid ingenting bestämt
i denna ytterst vitala fråga. För
folkflertalet skulle emellertid en sänkning
av räntan betyda bl. a. att bostadskostnaderna
och livsmedelspriserna
omedelbart kunde sänkas. Arbetarna, de
mindre jordbrukarna, tjänstemännen och
småföretagarna har enbart fördelar av
en återgång till tidigare ränteläge. De
som inte vill en dylik politik är givetvis
de stora kapitalägarna.
Med hänvisning till detta hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framställa följande fråga:
Överväger regeringen att inom den
närmaste tiden vidtaga åtgärder för en
återgång till en lägre penningränta?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 606, av fru Gärde Widemar m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till taxeringsförordning,
m. m.;
nr 607, av herr Larsson, Nils Theodor,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till taxeringsförordning,
m. m.;
nr 608, av herr Magnusson och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till taxeringsförordning,
m. m.;
nr 609, av herr Magnusson och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till taxeringsförordning,
m. m.;
nr 610, av herr Alexanderson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken;
samt
nr 611, av herrar Ahlkvist och Lodenius,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.
In fidem
G. H. Berggren
Torsdagen den 18 oktober 1956
Nr 25
13
Torsdagen den 18 oktober
Kammaren sammanträdde kl. 16.00.
Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 606, av fru Gärde Widemar m. fl.,
nr 607, av herr Larsson, Nils Theodor,
nr 608, av herr Magnusson och herr
Ohlsson, Ebbe, samt
nr 609, av herr Magnusson och herr
Ohlsson, Ebbe, alla i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till taxeringsförordning,
m. m.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner:
nr
610, av herr Alexanderson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken;
samt
nr 611, av herrar Ahlkvist och Lodenius,
i samma ämne.
Interpellation ang. lantbruksnämndernas
jordförvärv m.m.
Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman: Lantbruksnämnderna i
landet har i allt större omfattning ökat
sitt innehav av jordbruks- och skogsfastigheter.
Vid utgången av år 1955 uppgick
deras totala innehav till 6 646 ha åker
samt 53 865 ha skogsmark, med ett sammanlagt
taxeringsvärde av 20 964 000
kronor. Ett dylikt statligt förvärv av sådana
fastigheter via lantbruksnämnderna
har väl aldrig varit avsett och torde
därför ge anledning till vissa betänkligheter.
I de fall då ett fastighetsförvärv
av antytt slag är betingat av rent lokala
komplettcringsbehov från närliggande
ofullständiga jordbruksfastigheters sida
har man ingen anledning att däremot
rikta någon kritik. Annorlunda ställer
sig emellertid saken, när det gäller sådana
jord- och skogsförvärv, där ett dylikt
behov inte inom överskådlig tid kan
sägas föreligga. Ett av lantbruksnämnderna
verkställt fastighetsköp kan inte
motiveras med att vederbörande fastighet
måhända på längre sikt kan behöva
tagas i anspråk för kompletteringsändamål.
I samband med lantbruksnämndernas
tillblivelse gjorde folkpartiet reservationsvis
sin erinran mot en utveckling
i här antydd riktning och partiet vidhåller
alltjämt den uppfattningen, att
lantbruksnämnderna inte får bli något
slags uppköpsorgan av jord och skog för
statens räkning.
En annan sak som i detta sammanhang
bör påpekas är att de sålunda av lantbruksnämnderna
förvärvade fastigheterna
inte alltid blir föremål för den skötsel,
som man enligt vedertaget bruk har
anledning kräva. En viss kritik har nämligen
i det avseendet förmärkts från olika
håll i fråga om såväl jordbrukens som
skogens skötsel.
Med hänvisning till det anförda får
jag härmed hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få rikta följande
frågor:
1. Anser herr statsrådet det vara lämpligt
att lantbruksnämnderna ökar sitt
jordförvärv i den omfattning som skett
och även i sådana fall då ett uppenbart
kompletteringsbehov av närliggande fastigheter
inte inom rimlig tid kan förutses?
2.
Anser herr statsrådet att skötseln av
de i lantbruksnämndernas ägo befintliga
jordbruks- och skogsfastiglieterna är
helt tillfredsställande? Varom inte, vilka
åtgärder ämnar herr statsrådet vidta för
14 Nr 25
Torsdagen den 18 oktober 1956
Interpellation ang. lantbruksnämndernas jordförvärv m. m.
befrämjandet av en bättre skötsel av dessa
fastigheter?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.
In fidem
G. H. Berggren
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
501S97