Tisdagen den 16 mars (Riksdagens protokoll 1954:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

Nr 10

13—17 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 16 mars.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Nestrup ang. effektuering av riksdagens beslut om friköp av

vissa tomter i Halmstad................................ 9

herr Hjalmarson ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande
försäkringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakon cernen

.............................................. 10

Interpellationer av:

herr Nordkvist i Kalmar ang. verkställandet av riksdagens beslut

angående Ölands telefonförhållanden...................... 34

herr Johansson i Mysinge i anledning av de svårigheter, som uppstått
för fiskerinäringen på grund av isblockaden............ 35

Onsdagen den 17 mars.

Svar på interpellationer av:

herr Jonsson i Skedsbygd ang. viss utjämning av skadeersättningarna
för olycksfall i arbete.............................. 37

herr Nelander ang. åtgärder för motverkande av ön Vens avfolkning 39

Ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande in. m......... 44

Kommunal delegationslag .................................. 45

Anslag å kapitalbudgeten under kommunikationsdepartementet:

Investeringsplan för kommunikationsverken.................. 52

Statens järnvägars investeringsbehov........................ 64

Statens järnvägars biltrafik................................ 66

Luftfartens markorganisation.................. 70

Luftfartsverkets tjänsteförteckning............................ 70

Översyn av 1947 års allmänna familj epensionsreglemente.......... 71

1—Andra kammarens protokoll 195b. Nr 10.

Innehåll.

Sid.

Upphävandet av beslut om införande av s. k. pensioneringsperioder

för personal i civil statstjänst.............................. 71

Livränta åt värnpliktige N. R. Hellströms efterlämnade maka Ethel

Hellström.............................................. 73

Höjning av äldre tjänste- och familjepensioner.................. 75

Redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas beräknade andel

av inkomst- och förmögenhetsskatten........................ 79

Valuta- och penningpolitiken................................ 87

Utvidgning av kretsen av de tysklandssvenskar, som skola vara behöriga
till hjälp från de år 1950 anvisade krigsförsäkringsmedlen.. 104
Förtydligande av bestämmelserna rörande återkallande av körkort. . 107

Avveckling av hyresregleringen m. m......................... 109

Ökad forskning och propaganda rörande barnolycksfallen.......... 125

Barnens och ungdomens förströelseläsning m. m................. 129

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 17 mars.

Konstitutionsutskottets memorial nr 5, om ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande m. m............................. 44

— utlåtande nr 6, ang. kommunal delegationslag................ 45

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten under

kommunikationsdepartementet............................ 51

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet) 70

— nr 37, ang. avlösning av malmfältspolisorganisationen ........ 70

— nr 38, om upptagande å riksstaten av underskottet för luftfarts fonden

.............................................. 70

— nr 39, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 71

— nr 40, om översyn av 1947 års allmänna familjepensionsregle mente.

............................................... 71

— nr 41, ang. upphävande av beslut om införande av s. k. pensioneringsperioder
för personal i civil statstjänst................ 71

•—• nr 42, ang. höjning av maximiåldern för ingående av äktenskap,

medförande rätt till familjepension ........................ 73

— nr 43, ang. omprövning av vissa äldre pensioner.............. 73

— nr 44, om livränta åt Ethel Hellström...................... 73

— nr 45, om pension eller understöd åt vissa personer............ 75

— nr 46, ang. höjning av äldre pensioner...................... 75

Bevillningsutskottets betänkande nr 27, rörande upprättande av en

konjunkturutjänmingsfond för gruvhanteringen .............. 79

— nr 28, ang. redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas

andel av skatten ...................................... 79

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. granskning av riksbankens och

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning .................. 87

— nr 6, ang. ändrad lydelse av 2 § förordningen om Svenska bostads kreditkassan

och om bostadskreditföreningar m. m........... 104

Innehåll,

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 10, om utvidgning av kretsen av de
tysklandssvenskar, som skola vara behöriga till hjälp från de år

1950 anvisade krigsförsäkringsmedlen .................... 104

Andra lagutskottets utlåtande nr 11, om riksdagens yttrande över förslag
till ändring i kungörelsen ang. förhandlingsrätt för statens tjänstemän
................................................ 107

— nr 12, om förtydligande av bestämmelserna rörande återkallande

av körkort............................................ 107

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, om ändring i 9 kap. 33 § vattenlagen 109
■—• nr 10, om ändrad lydelse av 2 § lagen angående handel med utsädes varor

................................................ 109

— nr 11, ang. ändrad lydelse av 26 § lagen om hyresreglering m. m. 109

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, ang. ändrade bestämmelser
om intagning å sjukhus av kroniskt sjuka............ 125

-—- nr 9, om ökad forskning och propaganda rörande barnolycksfallen 125

— nr 10, om utredning ang. barnens och ungdomens förströelseläsning,
in. m............................................. 129

i • •} i ’ f; l

Lördagen den 13 mars 1954.

Nr 10.

Lördagen den 13 mars.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att Riksdagsledamoten Fröken Ruth
Ager på grund av sjukdom, sömnlöshet,
är oförmögen till arbete fr. o. m. den
10 mars t. o. m. den 31 mars intygas.

Stockholm den 10 mars 1954.

C.-H. Skoglund.

Leg. läk.

Göteborg den 11 mars 1954.

Härmed intygas, att riksdagsmannen,
redaktören Rolf Philip Edberg, född den
12 mars 1914, Göteborg, fortfarande vårdas
på neurologiska kliniken härstädes
under diagnos lumbago-ischias, och att
han under ytterligare en månad på
grund av sjukdom är arbetsoförmögen
och förhindrad att närvara i Riksdagens
Andra Kammare i Stockholm. Intyget
avsett att företes inför Talmannen
i Riksdagens Andra Kammare.

Göteborg, Sahlgrenska sjukhuset, som
ovan.

Gustav örndahl
leg. läk.

Kammaren beviljade fröken Ager ledighet
från rilcsdagsgöromålen från och
med den 10 till och med den 31 innevarande
månad. Herr Edberg, som i
anledning av sjukdom beviljats ledighet
från riksdagsgöromålen från sessionens
början till och med den 10 mars, beviljades
nu fortsatt ledighet till éch
med den 11 instundande april.

Herr talmannen meddelade, att herr
Allard, som vid kammarens sammanträde
den 11 januari beviljats ledighet

från riksdagsgöromålen till och med
den 15 mars, den 11 mars åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid till
utrikesutskottet propositionen nr 114,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947
(nr 511) om särskilda förmåner för
vissa internationella organisationer;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 115, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen den 6
juni 1925 (nr 174) om tillämplighet å
vissa polismän av föreskrifter angående
fjärdingsmän;

till statsutskottet propositionen nr
125, angående lönegradsplaceringen för
vissa tjänster, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 130, med förslag till förordning
om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261);
samt

till statsutskottet propositionen nr
132, angående anslag för budgetåret
1954/55 till ersättning till städerna Göteborg
och Malmö för vissa kostnader
för folkbokföringen, m. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig och remitterades
till särskilda utskottet följande
på bordet vilande motioner, nämligen

nr 534 av herr Hansson i önnarp
in. fl. samt

nr 535 av herrar Fast och Pettersson
i Norregård.

Nr 10.

Lördagen den 13 mars 1954.

§ 5.

Föredrogs den av herr Boija vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående kustartilleriets
ställning inom försvarsorganisationen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:

nr 5, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande m. m.;
och

nr 6, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för kommun att uppdraga beslutanderätten
i vissa frågor till sammanslutning
av kommuner (kommunal delegationslag)
m. in. ävensom i ämnet väckt
motion;

statsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 17, i anledning av Kungl. Majt:s
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avlösning av
malmfältspolisorganisationen;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1954/55 av underskottet
för luftfartsfonden jämte i ämnet väckt
motion;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 40, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av 1947 års allmänna
familjepensionsreglemente;
nr 41, i anledning av väckt motion
* angående upphävande av beslut om införande
av s. k. pensioneringsperioder
för personal i civil statstjänst;

nr 42, i anledning av väckt motion
angående höjning av maximiåldern för
ingående av äktenskap, medförande rätt
till familjepension;

nr 43, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av vissa
äldre pensioner;

nr 44, i anledning av väckt motion
om livränta åt värnpliktige N. R. Hellströms
efterlämnade maka Ethel Hellström; nr

45, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer; och

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående förhöjning av äldre tjänste-
och familjepensioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 27, i anledning av väckt motion
om skyndsam utredning och förslag rörande
upprättande av en konjunkturutjämningsfond
för gruvhanteringen;
och

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående redovisning å skattsedlarna
av försvarskostnadernas beräknade
andel av inkomst- och förmögenhetsskatten; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 5, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning; och
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 97)
om Svenska bostadskreditkassan och
om bostadskreditföreningar m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 10,
i anledning av väckt motion om utvidgning
av kretsen av de tysklandssvenskar,
som skola vara behöriga till

Tisdagen den 16 mars 1954.

Nr 10.

hjälp från de år 1950 anvisade krigsförsäkringsmedlen; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande över förslag till kungörelse
om ändring i kungörelsen den 4
juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän; och
nr 12, i anledning av väckta motioner
om visst förtydligande av bestämmelserna
rörande återkallande av körkort; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring i 9 kap.
33 § vattenlagen;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. lagen
den 14 juni 1928 (nr 289) angående
handel med utsädesvaror; och

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 26 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. in., dels ock
motioner, som väckts i anledning av
propositionen; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

8, över motion angående viss ändring
av gällande bestämmelser om intagning
å sjukhus av kroniskt sjuka;

nr 9, över motion om ökad forsknings-
och propagandaverksamhet rörande
barnolycksfallen; och

nr 10, över motion om viss utredning
angående barnens och ungdomens förströelseläsning,
m. m.

§ 7.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om vissa ändringar
i bankoreglementet avseende förutsättningarna
och grunderna för rese -

kostnadsersättning och traktamente till
fullmäktig m. m.

Denna anmälan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

107, med förslag angående löneoch
pensionsförmåner för personal å
försvarets reservstater;

nr 112, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 och 6 § §
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. m.;

nr 119, med förslag till landstingslag
m. m.;

nr 124, angående anslag till sinnesslövården
m. in.;

nr 126, angående bidrag till driften
av anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. m.;

nr 127, angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.;

nr 128, angående vissa anslag till
statens bakteriologiska laboratorium
m. m.;

nr 129, angående vissa anslag till
vägväsendet för budgetåret 1954/55;

nr 131, angående gäldande av viss
livränta;

nr 133, angående anslag till ersättning
åt författare för utlåning av deras
verk genom bibliotek;

nr 134, rörande ratifikation av Förenta
Nationernas konvention angående
flyktingars rättsliga ställning;

nr 135, angående vissa frågor rörande
överlärarorganisationen;

nr 136, angående vissa anslag för
budgetåret 1954/55 till universitetet i Göteborg
och Stockholms högskola m. m.;

nr 137, angående inrättande av ordinarie
lärartjänster på försöksskolans
högstadium, m. m.;

nr 138, med förslag till förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret; -

Nr 10.

Tisdagen den 1C mars 1954.

nr 140, angående anslag till vattendomstolarna; nr

143, rörande ratifikation av bosättnings-
och sjöfartsavtal mellan Sverige
och Frankrike; och

nr 158, angående vissa anslag till
nykterhetsvården för budgetåret 1954/
55 m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner; nämligen:

nr 536 av herr Henriksson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 100, angående ändring i gällande
bestämmelser om ersättning för tjänstgöring
på obekväm arbetstid m. m.;

nr 537 av herr Kärrlander, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
112, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 och 6 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskalt, m. m.;

nr 538 av herrar Dahlén och Widén,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 149, angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på
högre skolstadier m. m.;

nr 539 av herr Helén m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 149;

nr 540 av herr Håstad m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 149;

nr 541 av herr Håstad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
160, angående folk- och småskollärares
avlöningsförhållanden, m. m.; och
nr 542 av herr Rylander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 151, angående riktlinjerpa för d<en
framtida nykterhetspolitiken m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till

Herr von SETH, som anförde:

Herr talman! Med hänsyn till ärendets
omfattning tillåter jag mig hemställa,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 112 med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5
och 6 §§ förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt m. m.
måtte utsträckas till 15 dagar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;
och

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m.; samt
från andra lagutskottet:
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1953 vid dess trettiosjätte
sammanträde fattade beslut.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.07.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman C. O. Carlsson, Bakeröd,
har vid i dag av mig företagen undersökning
befunnits lida av luftvägsinfektion
med feber, vårföre han är oförmögen
till arbete fr. o. m. 15 t. o. m.
20 mars 1954 vilket härmed intygas.

Bakeröd, Ljungskile, den 15 mars
1954.

Vilh. Ivarsson,
prov .-läk.

Kammaren beviljade lierr Carlsson i
Bakeröd ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 15 till och med
den 20 innevarande månad.

Herr talmannen anmälde, att herrar
Swedberg och Andersson i Björkäng,
vilka vid kammarens sammanträden
den 3 nästlidna februari respektive den
3 innevarande mars med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrade
att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sina platser i kammaren.

§ 3.

Svar på interpellation ang. effektuering
av riksdagens beslut om friköp av vissa
tomter i Halmstad.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Nestrups
interpellation angående effektuering
av riksdagens beslut om friköp av
vissa tomter i Halmstad.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Ericsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Nestrup har frågat
mig, om jag är villig medverka
till att av statsmakterna under åren
1937 och 1939 fattade beslut om friköp
av tomter inom den s. k. lotskolonien
i Halmstad effektueras så snart som
möjligt.

Jag skulle kunna inskränka mig till
att besvara denna fråga med ja. I senaste
konselj har nämligen Kung]. Maj:t
meddelat beslut i anledning av en ansökning
om friköp av en sådan tomt.
Avgörandet innebär att de av interpellanten
åberopade besluten om försäljning
av tomter å lotskolonien står
fast.

Emellertid vill jag begagna tillfället
att lämna en kort redogörelse för vad
som förekommit i detta ärende.

Lotskolonien uppläts av domänverket
i början på seklet till lotsverket
för att användas till bostadstomter åt
personalen vid Halmstads lotsplats. Anledningen
var att vissa svårigheter uppstått
för lotspersonalen där att skaffa
sig bostäder i närheten av lotsplatsen.
Lotsstyrelsen förvärvade sedermera området,
som består av tolv tomter å stadsdelen
Söder i Halmstad. Området ligger
helt nära lotsuppassningsstället och omkring
1 500 meter från stadens centrum.

Vissa av tomterna å lotskolonien uppläts
under 1920-talet till förutvarande
och i tjänst varande befattningshavare
vid lotsplatsen med nyttjanderätt. Åtta
nyttjanderättshavare begärde år 1936 att
få friköpa sina tomter. Framställningen

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försäk ringstagarrepresentationens

ordnande i Skandiakoncernen.

tillstyrktes av lotsstyrelsen, som framhöll,
att möjligheterna för lotspersonalen
att skaffa lämpligt belägna bostäder
inte längre var så begränsade som
tidigare. Lotsstyrelsen ansåg nämligen
då, att befattningshavare utan förfång
för tjänsten kunde vara bosatta annorstädes
inom stadens område än å lotskolonien
eller i dess omedelbara närhet.
Den 26 februari 1937 uppdrog
Kungl. Maj:t åt lotsstyrelsen att låta
föranstalta om avstyckning av ifrågavarande
tomter samt att därefter, sedan
preliminära köpeavtal med sökandena
upprättats, inkomma till Kungl. Maj:t
med köpeavtalen för godkännande.

Sedan 1939 års riksdag lämnat Kungl.
Maj :t ett allmänt medgivande till försäljning
av tomter å lotskolonien, godkände
Kungl. Maj:t av lotsstyrelsen ingångna
köpekontrakt med fyra nyttjanderättshavare.
Beträffande tre andra tomter,
vilkas nyttjanderättshavare framställt
önskemål om friköp, kunde avstyckning
inte ske på grund av stadsplaneliinder.
Det dröjde ända till våren
1953 innan detta hinder undanröjdes.

Redan dessförinnan hade emellertid
uppkommit fråga om ytterligare upplåtelser
av tomter på lotskolonien. Fyra
befattningshavare vid lotsplatsen hade
nämligen anhållit att få köpa tomter
där. I ett yttrande som avgavs i början
av 1947 uttalade sig lotsstyrelsen mot att
kronan avhände sig äganderätten till
flera tomter än som redan skett. Styrelsen
framhöll därvid att de erfarenheter,
som då vunnits, gav vid handen
att det var erforderligt att åtminstone
en del av personalen var bosatt i omedelbar
närhet av lotsuppassningshuset.
De fyra tomter, som det här var fråga
om, uppläts sedermera med tomträtt.

Sedan det hinder som avsaknaden av
stadsplan för området utgjorde undanröjts
på våren 1953, aktualiserades
den på 1930-talet behandlade frågan
om försäljning av tre tomter inom om -

rådet. Lotsstyrelsen uttalade därvid som
sin mening att det inte var förenligt
med lotsverkets intressen att kronan
avhände sig äganderätten till de tre
tomterna. Styrelsen förordade därför,
att tomterna liksom hittills uppläts med
nyttjanderätt. Under ärendets fortsatta
handläggning framfördes de berörda
nyttjanderättshavarnas synpunkter av
ledamoten av denna kammare herr
Bengtsson i Halmstad. Sedan ytterligare
utredning därefter gjorts i syfte ett ernå
en lösning, som i görligaste mån tillgodosåg
såväl lotsverkets som nyttjanderättshavarnas
berättigade intressen,
har ärendet avgjorts på sätt jag inledningsvis
nämnde.

Härpå anförde

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Jag vill till herr statsrådet framföra
mitt hjärtliga tack för det i allo tillfredsställande
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. motiven för
regeringens beslut i frågan rörande försäkringstagarrepresentationens
ordnande
i Skandiakoncernen.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Hjalmarsons
interpellation angående motiven
för regeringens beslut i frågan rörande
försäkringstagarrepresentationens
ordnande i Skandiakoncernen.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Ericsson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Hjalmarson har
bett mig att för kammaren redovisa de

Tisdagen den 16 mars 1954.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försäk ringstagarrepresentationens

ordnande i Skandiakoncernen.

motiv som legat bakom regeringens nyligen
fattade beslut i frågan rörande
försäkringstagarrepresentationen i
Skandia-koncernen.

Innan jag närmare berör Skandiafallet,
finner jag det lämpligt att något
belysa utformningen av det tillämpliga
lagstadgandet samt bakgrunden till
detta.

Jämlikt 70 § lagen om försäkringsrörelse,
som i sin nuvarande lydelse
trädde i kraft den 1 januari 1952, skall
minst en av styrelseledamöterna i försäkringsaktiebolag
utses med uppgift
att särskilt vaka över att försäkringstagarnas
intresse vederbörligen beaktas.
Vidare stadgas att försäkringstagarrepresentanten
enligt bestämmelse, som
intages i bolagsordningen, skall utses
av försäkringstagarna eller av intressegrupp,
som har anknytning till dem,
eller genom förordnande av Kungl.
Maj:t eller offentlig myndighet. Lagen
anvisar sålunda tre olika möjligheter
att utse denne representant. Med hänsyn
till vad som förekommit i detta
ärende kan man fråga om stadgandets
utformning möjligen skulle ge vid handen
att de tre metoderna är graderade i
en fallande skala, så att valmetoden i
och för sig skulle äga företräde framför
systemet med intressegrupp eller denna
ordning skulle gå före metoden förordnande
av myndighet.

Härvidlag kan fastslås att själva ordalagen
ej ger stöd för uppfattningen att
en sådan gradering skulle vara avsedd.
Beträffande förarbetena till lagstadgandet
må till en början nämnas att 19''t5
års försäkringsutredning — från vilken
tanken på särskilda företrädare för försäkringstagarna
härrör — allmänt uttalade
att det icke kunnat undgå utredningen
att enstaka företag i övervägande
grad rekryterat sina styrelseledamöter
ur kretsar, vilka är engagerade inom
stora delar av vår finansvärld i övrigt
och samtidigt inbördes i hög grad samarbetar
i styrelser utanför försäkrings -

företagen. Enligt utredningens mening
är det ett naturligt demokratiskt krav
att inom försäkringsaktiebolagen försäkringstagarna
får tillfälle att genom
representation i styrelsen deltaga i skötseln
av bolagets angelägenheter. Det bör
överlämnas åt respektive bolag att med
beaktande av sin särart söka gestalta
denna representation på ändamålsenligt
sätt. Beträffande själva valet framhåller
utredningen, att olika anordningar
kan användas för detta. Valet underlättas
i fall där bolaget bär anknytning
till bestämd yrkes- eller intressegrupp.
Vidare säger sig utredningen icke ha
förbisett, att det i vissa fall kan medföra
betydande svårigheter för ett bolag
att utan orimliga kostnader och andra
olägenheter på tillfredsställande sätt
ordna en försäkringstagarrepresentation
i styrelsen. I dylikt fall bör Kungl. Maj:t
ha befogenhet att i stället utse styrelseledamot.

I propositionen 220IJ950 underströk
jag starkt vad utredningen anfört om
den ensidiga rekryteringen av försäkringsföretagens
styrelser samt om samarbetet
mellan vissa kretsar utanför försäkringsföretagen.
Beträffande förslaget,
att försäkringstagarna skulle äga utse
representant i styrelsen, uttalade jag
inledningsvis, att jag principiellt anslöt
mig härtill. Av en annan del av mitt
yttrande framgår emellertid, att jag beträffande
formerna för utväljande av
försäkringstagarnas representant intog
en i viss mån avvikande ståndpunkt. Jag
anförde nämligen följande: »Det är i
och för sig naturligt att denne styrelseledamot
(försäkringstagarrepresentanten)
utses genom val bland försäkringstagarna
eller av någon intressegrupp
som kan anses representativ för dem.
I flertalet större försäkringsaktiebolag,
stundom även i mindre sådana, torde
emellertid försäkringstagarklientelet vara
så omfattande och anknytningen till
särskilda intressegrupper så ringa, att
val av försäkringstagarna eller av in -

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försäk ringstagarrepresentationens

ordnande i Skandiakoncernen.

tresseorganisation icke torde innebära
någon god lösning. I dylika fall synes
det lämpligt att försäkringstagarrepresentationen
kommer till stånd genom
förordnande av Kungl. Maj:t, eventuellt
av myndighet åt vilken Kungl. Maj:t anförtror
detta uppdrag.»

Varken i utskottsutlåtandet eller i
riksdagen förekom någon erinran mot
mitt yttrande i denna del, där det alltså
på förhand klart uttalas att den lämpligaste
formen för försäkringstagarrepresentation
— såvitt angick de större
bolagen — borde bli förordnande av
Kungl. Maj :t. Vad som sålunda i propositionen
fastslagits måste givetvis här
som i andra fall bli vägledande, när
Kungl. Maj:t skall tillämpa de nya regler
som införts.

Som bekant bar Skandia vid tre tillfällen
framlagt förslag om bolagsordningens
anpassning till de nya lagbestämmelserna.
Intet av förslagen, som i
det hela överensstämmer, har vunnit
Kungl. Maj :ts bifall. Avslagsbeslutet vid
första tillfället har särskilt granskats
av konstitutionsutskottet vid 1953 års
riksdag, som icke gjort erinran mot
beslutet.

Enligt Skandias första förslag till ändring
av bolagsordningen skulle en representant
för försäkringstagarna väljas
av en delegation, bestående av eu
utav försäkringsinspektionen förordnad
ordförande samt en representant för envar
av följande sex organisationer: Sveriges
fastighetsägareförening, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund
och Tjänstemännens centralorganisation.
I anslutning härtill kan anmärkas
att vid den bolagsstämma, som
beslöt ändringen av bolagsordningen,
förelåg en skrivelse från styrelsen, vari
det betecknades som uteslutet att försäkringstagarna
genom direkta val
skulle utse försäkringstagarrepresentanten.
Indirekta val genom delegater,

direkt utsedda av försäkringstagarna,
ansågs praktiskt svårgenomförbara bl. a.
med hänsyn till att försäkringstagarna
var spridda över hela landet. Det låg
då — ansåg styrelsen — nära till hands
att låta valet ske genom medverkan av
landsomfattande organisationer, som
hade anknytning till Skandias försäkringstagare
och som tillsammans kunde
anses representativa för det stora flertalet
av dem. I skrivelsen anfördes vidare
att man kunde utgå från att en
övervägande majoritet av försäkringstagarna
skulle ansluta sig till en sådan
ordning, om den blev föremål för en
omröstning.

Skandias andra förslag till ändring av
bolagsordningen överensstämde i stort
sett med det första. Endast ett par
jämkningar hade gjorts.

Icke heller Skandias tredje förslag
avvek i något väsentligt hänseende
från det första. I likhet med vad som
gällde enligt det andra förslaget skulle
finnas två företrädare för försäkringstagarna.
De skulle utses av en valdelegation,
bestående av ordförande och
vice ordförande, förordnade av försäkringsinspektionen,
samt en representant
för envar av de förut omnämnda
sex organisationerna.

Rörande skälen till att Skandias
första förslag ej kunde godtagas hade
jag i maj 1952 tillfälle att lämna en
redogörelse i första kammaren i anledning
av interpellation av herr Holmbäck.
Till vad då sades är icke mycket
att tillägga. Det var —• som också Skandia
funnit — uppenbart, att formen
med direkta eller indirekta val av försäkringstagarna
själva icke i Skandiafallet
kunde vara en lämplig lösning.
Det återstod då att pröva, huruvida den
av Skandia föreslagna ordningen var
ägnad att tillgodose lagens syfte eller
om ur denna synpunkt förordnande av
Kungl. Maj:t var att föredraga. Denna
prövning var icke särskilt svår. Allt
talade nämligen för att sistnämnda al -

Tisdagen den 16 mars 1954.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försök

ringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakoncernen.

ternativ borde väljas. Skandias förslag
utgjorde i verkligheten ett belägg
för riktigheten av min redan i propositionen
uttalade mening, att det beträffande
flertalet större bolag syntes lämpligt
att Kungl. Maj:t förordnade försäkringstagarrepresentanten.
Av förarbetena
(jfr det av utredningen använda uttrycket
»anknytning till bestämd yrkeseller
intressegrupp» samt mitt uttalande
»någon intressegrupp som kan anses
representativ») kan utläsas, att val av
intressegrupp tänkts ifrågakomma endast
där det finns ett någorlunda likartat
försäkringstagarklientel, som har
anknytning till viss intresseorganisation.
Ingen av dessa båda förutsättningar
var uppfylld beträffande Skandia.
Dess klientel är obestridligen omfattande
och inbegriper uppenbarligen
försäkringstagare utan enhetlig anknytning
inbördes eller till viss organisation.
Detta framgår bäst av att Skandia
fann sig nödsakat att föreslå icke
mindre än sex olika organisationer
som deltagare i valet. Otvivelaktigt
kan flertalet större försäkringsbolag
hänvisa till en anknytning av detta
mycket obestämda slag, och hade man
tänkt sig att för sådana fall godta representation
genom val av intressegrupp,
hade man saknat anledning att
i propositionen göra det berörda uttalandet.
I Skandia-fallet tillkom att det
icke närmare angivits, i vilken utsträckning
försäkringstagarna var anslutna
till de sex organisationerna. Det
var sålunda okänt, hur representativa
dessa egentligen var. Vidare var det
klart att stora grupper försäkringstagare
— t. ex. arbetare och utövare av
fria yrken — skulle ställts helt utanför,
eftersom dem företrädande organisationer
saknades.

Till stöd för att det sista förslaget
— vilket som nämnts ej väsentligt skiljer
sig från de tidigare — borde godkännas
av Kungl. Maj:t har Skandia
åberopat, att det vid en omröstning

bland försäkringstagarna enligt stickprovsmetod
visat sig att 82,7 procent
av försäkringstagarna röstat för den
föreslagna ordningen medan 11,9 procent
uttalat sig för ett förordnande genom
Kungl. Maj:t. Dessutom har Skandia
hänvisat till utlåtanden från tre jurister,
enligt vilka den föreslagna ordningen
måste anses stå i god överensstämmelse
med lagens bokstav och
syfte.

Det sålunda åberopade materialet
har icke tillfört saken något nytt. Vid
prövningen av Skandias första ansökan
bortsågs ingalunda från att en omröstning
skulle kunna utfalla såsom den nu
verkställda. Denna omröstning är dock
av ganska ringa värde. Bl. a. kan man
erinra att de röstande knappast fått
möjlighet att bedöma den fråga omröstningen
avsåg ur alla de synpunkter
som bort vara avgörande för deras
ställningstagande. Det av Skandia utsända
frågeformuläret gav icke någon
ledning för ett dylikt bedömande. Ej
heller de tre juristutlåtandena har kastat
nytt ljus över hithörande spörsmål.

Slutligen kan jag icke undgå att fästa
uppmärksamheten på att övriga försäkringsaktiebolag
av Skandias storlek
och typ i enlighet med lagens syfte godtagit
den ordning, som innebär att försäkringstagarrepresentanten
förordnas
av Kungl. Maj:t. Något skäl för att
Skandia bör intaga en särställning i
detta hänseende torde icke föreligga.

Sammanfattningsvis kan skälen för
att Kungl. Maj :t lämnat Skandias ansökningar
utan bifall anges sålunda.

l:o) De tre möjligheter lagen anvisar
att utse försäkringstagarrepresentationen
är ställda vid sidan av varandra,
och man bör välja det alternativ, som
är bäst ägnat att tillgodose lagens syfte.
Härvidlag kan det förut åberopade uttalandet
i propositionen icke utan
mycket vägande skäl åsidosättas.

2:o) Skandia representerar en kategori
av bolag, på vilken det åsyftade

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försök

ringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakoncernen.

uttalandet särskilt tar sikte. Här är antalet
försäkringstagare mycket stort, och
dessa är spridda över hela landet, och
därför kan varken direkta eller indirekta
val av försäkringstagarna själva
ge något gott utslag. Vidare saknas närmare
anknytning till viss intresseorganisation,
varför ej heller val av sådan
organisation innebär någon tillfredsställande
lösning.

3:o) Övriga bolag av Skandias typ
har ordnat sin försäkringstagarrepresentation
i överensstämmelse med uttalandet
i propositionen, och något vägande
motiv varför Skandia skulle tillerkännas
en undantagsställning har
icke framkommit.

Härefter anförde:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Den fråga, som berörs
i denna interpellation, är en mycket
viktig demokratisk principfråga. Samtidigt
som jag ber att få tacka statsrådet
för svaret vill jag redan nu säga,
att jag nödgas ta kammarens uppmärksamhet
en stund i anspråk för att litet
närmare belysa statsrådets framställning.

Man kan först fråga sig: Vad är syftet
med den lag, som vi nu diskuterar?
1945 års försäkringsutredning föreslog
i sitt på sommaren 1949 avgivna principbetänkande
bl. a. att försäkringsbolagen
skulle demokratiseras genom att
i styrelserna för sådana bolag intoges
representanter för försäkringstagarna.
Helt andra resultat än som dittills
åstadkommits i fråga om att sprida
kännedom om verksamheten förmodades
av utredningen kunna uppnås, om
man mera allmänt medgåve försäkringstagarna
inflytande i försäkringsbolagens
ledning. Utredningen framhöll
att delägarinflytandet i ömsesidiga
bolag måste vara tillfredsställande ordnat
för att fortsatt koncession skulle beviljas
sådana bolag, och man ansåg det

vara ett naturligt demokratiskt krav,
att också inom försäkringsaktiebolagen
försäkringstagarna finge tillfälle att genom
representation i styrelserna delta
i skötseln av bolagens angelägenheter.

I den kungl. propositionen med anledning
av detta betänkande heter det
i direkt anslutning till vad jag här har
anfört: »Det är därför anledning att
lagstiftningsvägen tillförsäkra försäkringstagarna
ett visst mått av inflytande
i försäkringsaktiebolagen. Anordningen
med särskild styrelserepresentation
för försäkringstagarintresset är
— såsom antytts i yttrandet från Försäkringsbolagens
riksförbund — även i
så måtto en fördel för försäkringsaktiebolagen
som den kan vara ägnad att
öka förtroendet för den i aktiebolagsform
drivna försäkringsverksamheten.»
-— »Utredningen har föreslagit att försäkringstagarna
skola äga utse representant
i styrelsen för försäkringsaktiebolag.
I bolag där svårigheter möta
att genomföra en sådan anordning skall
i stället Kungl. Maj :t äga rätt att utse
styrelseledamot.» — »Principiellt ansluter
jag mig till utredningens förslag»,
står det i departementschefens
anförande i propositionen.

Herr talman! Syftet med denna lag
är alltså att öka försäkringstagarnas
inflytande. Jag skulle vara mycket tacksam
om herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet skulle vilja bekräfta
att vi är överens om att syftet
med denna lag är ingenting annat än
att öka försäkringstagarnas inflytande.
Det är alltså inte en fråga om att öka
samhällets inflytande, herr statsråd.
Jag är glad åt att statsrådet och chefen
för handelsdepartementet nickar
bifall härtill. Statsrådet får ju rätta mig
om jag här skulle ha fel, men jag utgår
tills vidare från att vi är överens om
att samhällets inflytande tillgodoses
dels genom lagen om försäkringsrörelse
och dels genom att vi har inrättat
försäkringsinspektionen, som bl. a.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försäk ringstagarrepresentationens

ordnande i Skandiakoncernen.

skall övervaka försäkringslagens tilllämpning.

Jag är ledsen, herr talman, att jag
nödgas ta upp tiden med dessa påpekanden,
men det beror på att statsrådet
har en benägenhet att gång på gång
blanda ihop frågan om försäkringstagarnas
inflytande och frågan om samhällets
inflytande.

I debatten i första kammaren den
20 maj 1952 gjorde sig statsrådet skyldig
till en sådan sammanblandning,
men efter påpekande av herr Ewerlöf
justerade han sitt uttalande. Statsrådet
framhöll följande: »Jag citerade i mitt
förra anförande ett avsnitt av propositionen,
av vilken tydligt och klart
framgick, att man här vill förorda ett
ökat försäkringstagarinflytande, inte
ett ökat samhällsinflytande — jag håller
med herr Ewerlöf om att vi har
andra organ för att tillgodose det allmännas
intresse.»

Jag tar alltså fasta härpå.

Mot bakgrunden av dessa uttalanden
framstår vad statsrådet yttrade så sent
som den 31 januari i år i ett föredrag
i Åstorp såsom ganska märkligt. Enligt
TT-referatet, sådant det återges i Morgon-Tidningen,
heter det: »Slutligen erinrade
handelsministern om att när de
senaste ändringarna i försäkringslagen
genomfördes och tanken på ett förstatligande
av försäkringsbolagen fördes
åt sidan man från bolagshåll uttryckte
den i och för sig rimliga förhoppningen,
att försäkringsbolagen nu
måtte få tid att i lugn och ro anpassa
sig efter den nya lagen utan att några
alltför genomgripande reformer ytterligare
skulle behöva ifrågakomma. Om
det skall bli så, är det emellertid ett
oeftergivligt krav att försäkringsbolagen
icke undandrar sig att följa bestämmelserna
till stärkande av ett samhälleligt
inflytande inom deras försäkringsverksamliet.
»

Jag har ingen lust att märka ord, herr
talman, och jag skall inte göra det nu

heller. Jag håller fast vid att statsrådet,
när han talar om samhälleligt
inflytande, menar det som vi ändå
uppenbarligen är överens om, nämligen
att det är fråga om försäkringstagarnas
inflytande. Då finner man
emellertid att bolaget — Skandiabolaget
alltså — så långt ifrån har undandragit
sig att följa bestämmelserna till
stärkande av försäkringstagarnas ställning,
att det tvärtom gång på gång har
försökt finna en ändamålsenlig lösning
av detta problem. Vad statsrådet gör
är ingenting annat än att ånyo lufta
ett förtäckt socialiseringshot, när man
från företagets sida sökt att finna en
lämplig form för att åtminstone skapa
något ökat inflytande för försäkringstagarna.
Skulle vi, herr statsråd, inte
kunna vara överens om att i detta
sammanhang fullständigt lägga socialiseringsfrågan
på hyllan? Vad har den
i detta sammanhang att göra? Kan vi
inte låta detta vara detta? Här är det
frågan om försäkringstagarnas intresse,
om deras representation, inte om
någonting annat. Den frågan är precis
lika aktuell vilken företagsform försäkringsväsendet
än arbetar i. Även om
vi har socialiserade försäkringsföretag
är frågan om försäkringstagarrepresentationen
lika betydelsefull som när vi
har privata försäkringsföretag, enligt
mitt personliga förmenande t. o. m. ännu
mera betydelsefull.

Jag skulle vara tacksam, om statsrådet
i denna punkt ville ge ett klart
besked. Kan vi inte avföra socialiseringsfrågan
från debatten, så betyder
ju det, att man väsentligt utvidgar hela
problemställningen. Därmed kommer
man också, herr statsråd, in på ett
politiskt avgörande, som måste beröra
bägge regeringspartierna. Om inte statsrådet
här vill ge ett tillfredsställande
besked i denna punkt, så måste jag
givetvis begära att få ett besked från
bondeförbundets sida, om herr statsrå -

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försök

ringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakoncernen.

dets uttalande är ett uttryck för hela
regeringens uppfattning.

Statsrådet erinrar om att det finns
tre metoder för att ordna försäkringstagarnas
representation. Vi har den
direkta valmetoden, vi har intressegruppsmetoden,
och vi har förordnande
genom Kungl. Maj:t eller offentlig
myndighet. Då frågar statsrådet: Kan
man nu säga, att i lagen valmetoden
ges företräde framför intressegruppsmetoden
eller att denna ges företräde
framför förordnande genom Kungl.
Maj:t eller offentlig myndighet? Statsrådet
svarar, att lagtextens ordval inte
ger stöd för uppfattningen, att en sådan
gradering skulle vara avsedd. Lagen
skulle med andra ord här anvisa
tre likvärdiga former för utseende av
försäkringstagarombud. Låt oss, herr
talman, inte glömma bort denna av
statsrådet själv gjorda precisering, när
vi skall diskutera innebörden av statsrådets
eget uttalande litet längre fram
om lagens rätta tolkning!

Den fråga, som just nu är avgörande,
är naturligtvis denna: om vi fasthåller
vid att lagens syfte är att öka försäkringstagarnas
inflytande, vilken vägledning
får vi då vid valet av metoder
för utseende av försäkringstagarombud?
Ja, svaret är ju, om man accepterar
ett demokratiskt betraktelsesätt, självklart,
att tillämpningen av den direkta
valmetoden ökar deras inflytande mest,
intressegruppsmetoden ger ett mindre
men dock något inflytande, medan förordnande
genom Kungl. Maj:t icke ger
dem något inflytande alls vid valet av
styrelserepresentant. Med andra ord,
graderingen av valmetoder ger sig
själv med hänsyn till lagens syfte. Med
utgångspunkt från detta syfte framstår
metoden med kungavalda försäkringstagarombud
som en nödlösning
och ingenting annat.

Hur gör man då nödlösningen till
huvudlösning både för flertalet försäkringsaktiebolag
och för den alldeles

övervägande delen av försäkringstagarna
i aktiebolagen? Jo, säger handelsministern,
riksdagen har lämnat utan
erinran ett yttrande av honom i propositionen,
där det skulle ha, jag citerar
nu ordagrant, »på förhand klart uttalats
att den lämpligaste formen för försäkringstagarrepresentation,
såvitt angick
de större bolagen, borde bli förordnande
av Kungl. Maj:t».

Nej, herr statsråd, det har herr statsrådet
aldrig sagt. Statsrådet har uttalat
dels en förmodan om försäkringstagarklientelets
utseende i de större företagen
och dels en förmodan att med
hänsyn härtill val av försäkringstagarna
eller av deras intresseorganisation
icke torde innebära någon god lösning.
I dylika fall, säger statsrådet, är det
lämpligt, att styrelseledamoten förordnas
av Kungl. Maj :t eller offentlig myndighet.

Om denna förmodan, herr talman, är
i och för sig mycket litet att säga. I
vilken utsträckning den visar sig riktig,
måste ju bli beroende på prövningen
i varje enskilt fall. Vid denna prövning
har man att hålla fast vid statsrådets
i dag gjorda konstaterande, att
själva lagtexten icke graderar de olika
valmetoderna. Graderingen kommer
fram som ett resultat vid bestämmandet
av lagstiftningens syfte att öka försäkringstagarnas
inflytande. Statsrådets
uttalande om de praktiska svårigheter
som kan uppstå, när det gäller att tillgodose
detta syfte, kan givetvis inte
ändra avsikten med lagstiftningen. Om
uttalandet hade varit att fatta som en
generell värdering till förmån för den
valmetod, som inte ger försäkringstagarna
något som helst ökat inflytande,
då hade man med detta uttalande i
grunden förändrat lagstiftningens syfte
och detta utan att förändringen på något
sätt kommit till uttryck i själva lagtexten.
Docent Briick har i sitt mycket
klargörande resonemang utvecklat denna
tanke på följande sätt: »Man kan

Tisdagen den 16 mars 1954.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försök''

ringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakoncernen.

däremot inte utan betydande svårigheter
av uttalandet utläsa, att bär skulle
vara fråga om en icke motbevisbar presumtion.
Om det var meningen att uppställa
en sådan presumtion, skulle för
övrigt tillvägagångssättet ha varit mindre
rimligt. Presumtionen skulle ha inneburit
eu radikal ändring av utredningens
förslag. Nödfallsutvägen skulle
ha förvandlats till förslagets mest betydelsefulla
och oftast tillämpliga regel.
Det hade då icke varit möjligt att tala
om en principiell anslutning till utredningens
förslag eller ens om en »viss
motsättning» utan endast om en fundamental
och avgörande skillnad. Ett sådant
avsteg från det ursprungliga förslaget
hade bort starkt markeras och
ovillkorligen föranleda en omarbetning
av lagtexten, varvid det nu sista alternativet
skulle satts främst och de två
övriga betecknats som undantag. I annat
fall hade departementschefen inte
kunnat anses ha givit riksdagen klara
informationer i en för hela förslaget
synnerligen väsentlig fråga.»

Jag bara konstaterar, herr talman,
att efter statsrådets bestämda understrykande
här i dag av att lagtexten
inte graderar de tre valmetoderna är
det givetvis omöjligt att hävda, att det
här skulle röra sig om en icke motbevisbar
presumtion, för att använda
Brucks terminologi. Därmed faller också
statsrådets resonemang i denna
punkt.

Den enda fordran som kan uppställas,
när det gäller lösningen av försäkringstagarnas
representation, är att denna
skall vara ändamålsenlig med hänsyn
till försäkringstagarnas intresse. Härom
säger försäkringsinspektionen: »Den av
Skandia och Norden beslutade formen
för utseende av försäkringstagarrepresentanter
är ägnad att skapa garantier
för att försäkringstagarnas intressen i
bolagen kommer att vederbörligen beaktas
och tillgodoser enligt försäkringsinspektionens
mening sålunda väl syftet

med de nya bestämmelserna i 70 § lagen
om försäkringsrörelse. Inspektionen
har därvid intet att erinra mot valsystemet
i fråga.»

I svaret redogör statsrådet utförligt
för Skandias första förslag. Avvikelserna
i det tredje förslaget, som verkligen
inte är så stora — det håller jag med
herr statsrådet om — redovisas också
noggrant. Om det andra förslaget sägs
emellertid bara kort och gott följande:
»Skandias andra förslag till ändring av
bolagsordningen överensstämmer i stort
sett med det första. Endast ett par
jämkningar hade gjorts.»

Herr talman! Varför har inte statsrådet
velat upplysa kammaren om att
det andra förslaget innebar, att den av
intresseorganisationerna utsedda valdelegationen
skulle nöja sig med att
föreslå tre gånger så många kandidater
som skulle väljas och att Kungl. Maj:t
bland de på detta förslag upptagna
själv skulle utse ombuden för försäkringstagarna?
Det bör verkligen inte
undanhållas kammaren, att inte ens
detta försök att bevara något av försäkringstagarnas
inflytande, samtidigt
som Kungl. Maj:t skulle träffa det slutliga
valet, fann nåd hos regeringen. Den
utsträckta handen till samförstånd avvisades.

Till stöd för sin uppfattning åberopar
statsrådet två uttryck, det ena i propositionen,
det andra i utredningen. I
dessa uttryck gör herr statsrådet nu i
sitt interpellationssvar två kursiveringar,
som inte återfinns i originaltexten.
I sin helhet har meningarna följande
lydelse — jag tar propositionen
först: »Det är i och för sig naturligt
att denne styrelseledamot (alltså försäkringstagarrepresentanten)
utses genom
val bland försäkringstagarna eller
av någon intressegrupp som kan anses
representativ för dem.»

Och i betänkandet: »Det bör överlämnas
åt respektive bolag att med beaktande
av sin särart försöka gestalta

2 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 10.

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försiik

ringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakoncernen.

försäkringstagarrepresentationen på ett
ändamålsenligt sätt. För själva valet
kunna olika anordningar komma till
användning. Valet underlättas i fall där
bolaget har anknytning till en sammanslutning
av något slag eller till bestämd
yrkes- eller intressegrupp. I stor utsträckning
torde de anordningar för
delägarrepresentation, som träffats
bland de ömsesidiga bolagen, kunna
tjäna som mönster.»

Så står det alltså där, och härav drar
nu statsrådet den slutsatsen — jag citerar
—■ att »val av intressegrupp tänks
ifrågakomma endast där det finns ett
någorlunda likartat försäkringstagarklientel,
som har anknytning till viss
intresseorganisation». Att ett sådant sätt
att läsa lagmotiv kan presenteras i ett
statsrådssvar är helt enkelt horribelt.
I dessa uttalanden står ju rätt och slätt
att det är naturligt respektive att del
går lättare att ordna val enligt mellanalternativet,
om försäkringstagarna hai
eu representativ intressegrupp. Men.
herr statsråd, det står inte alls att villkoret
för sådant val skulle vara att försäkringstagarna
t. ex. tillhör samma
yrke eller att de skulle vara förankrade
i en enda organisation. Den tolkningen
är för övrigt också föga rimlig. Jag
undrar om herr statsrådet har tänkt
på att om statsrådet vidhåller denna
linje, så underkänner han ju därmed
flera av de valordningar, som redan har
godkänts för de ömsesidiga bolagen.
Om statsrådet svarar, att försäkringstagarna
i de ömsesidiga bolagen äger
sina bolag och att detta förändrar situationen,
så vill jag göra statsrådet en
motfråga. Menar statsrådet att inte försäkringstagarna
i livförsäkringsaktiebolagen
praktiskt taget i lika hög grad
som försäkringstagarna i de ömsesidiga
bolagen skulle äga, i fullt juridisk mening
äga, bolagets tillgångar? Aktiekapitalet
i livbolagen är ju en spottstyver
i den stora potten.

I sakbolagen är aktiekapitalet större,

men där ingår det som en riskbärande
del i själva rörelsen, riskbärande även
i försäkringstagarnas intresse.

Låt oss än en gång hålla fast vid utgångspunkten.
Lagen är till för att öka
försäkringstagarnas inflytande. Det är
deras intressen som skall tillgodoses,
ingenting annat. Den omständigheten,
att människorna tillhör samma yrke
eller samma intresseorganisation, innebär
givetvis inte i och för sig att de
därför behöver ha identiska intressen
som försäkringstagare. En grupp löntagare
behöver inte ha absolut sammanfallande
intressen som försäkringstagare,
även om de alla är med t. ex.
i Landsorganisationen. Å andra sidan
kan naturligtvis människor i olika yrken
eller organisationer ha sammanfallande
intressen som försäkringstagare. Eu
tjänsteman, som tillhör TCO, kan naturligtvis
som försäkringstagare ha precis
samma intressen som en industriidkare,
vilken är med i Industriförbundet.
Personligen tror jag att människornas
intressen som försäkringstagare är i
hög grad desamma. Men givetvis får
man vid varje företag försöka utröna,
om en sådan gemenskap finnes och om
man med enkla anordningar kan åstadkomma
att denna gemenskap kommer
till uttryck — i den mån sådana anordningar
inte redan existerar.

Vad är det då — enligt statsrådets
uppfattning — som hindrar att en valdelegation
utsedd av de intresseorganisationer,
till vilka flertalet försäkringstagare
hör, kan utgöra en för försäkringstagarna
i hög grad representativ
intressegrupp i lagens mening? I varje
fall måste väl statsrådet ändå medge,
att en sådan intressegrupp är mera representativ
än handelsministern, till
vilken försäkringstagarna väl i regel
inte har någon speciell anknytning alls.
Om det dessutom genom en opinionsundersökning
utrönes att en mycket
stor majoritet av försäkringstagarna
själva uppfattar en sådan intressegrupp

Tisdagen den 16 mars 1954.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försök

ringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakoncernen.

såsom mer representativ för sig än
Kungl. Maj:t, då bortfaller väl varje tvivel
om vilken valmetod som är att föredraga
— om man inte släpper huvudsyftet
med lagstiftningen, nämligen att
stärka försäkringstagarnas ställning.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid de juridiska synpunkterna. Men
vad är det som är så trist och olustigt
i hela denna rättsdebatt? Jo, det är att
den ger sig sken av att vara en debatt
om vad som är rätt, medan den i verkligheten
är en debatt om vad som skall
bli rätt. Det förra är en rättsfråga, de!
senare är en maktfråga. För att kunna
avgöra vad som är rätt måste vi ha
möjlighet att få saken prövad vid domstol.
Det är en djupt beklaglig brist i
vår svenska rättsordning, att det inte
ens i en så central demokratisk rättsfråga
som den vi i dag diskuterar skall
gå att få till stånd en domstolsprövning,
utan vi skall vara utlämnade till den
politiska myndighetens gottfinnande.
Det belyser hur angeläget kravet är om
inrättande av en effektiv förvaltningsdomstol,
där människorna kan få rättsenligheten
av regeringens ståndpunktstaganden
i väsentliga medborgerliga
frihetsfrågor granskad. Hade vi haft
cn sådan domstol, så är jag övertygad
om att vi hade sluppit det slags lagtolkning,
som i dag har serverats från
regeringsbänken.

Jag vill nu fråga herr statsrådet: Hur
långt vill regeringen driva sin maktutövning?
Var drar regeringen gränsen?
Hur mycket av större inflytande vill
regeringen ge åt människorna i deras
egenskap av försäkringstagare? Omröstningen
i Skandiakoncernen har enligt
statsrådet icke tillfört saken något nytt.
Statsrådet hade nämligen själv räknat
med att omröstningen skulle kunna utfalla
så, som den nu verkställda gjorde.
Men, herr talman, att omröstningsresultatet
inte innebär något nytt faktum för
statsrådet, betyder det månne också att
resultatet inte innebär något väsentligt

faktum för herr statsrådet? Eller, med
andra ord, spelar försäkringstagarnas
egen uppfattning om lämpligaste sättet
att stärka sin ställning ingen roll för ett
socialdemokratiskt statsråd vid tillämpningen
av en lag, vars huvudsyfte är
att stärka försäkringstagarnas ställning?
Kort och gott: Vilken betydelse är herr
statsrådet villig att tillmäta ett otvetydigt
opinionsutslag bland försäkringstagarna? Nu

inträffar det egendomliga, att samtidigt
som statsrådet säger sig ha räknat
med det framkomna omröstningsresultatet,
väl att märka redan vid prövningen
av Skandias första ansökan, finner
statsrådet dock omröstningen vara
av ganska ringa värde. Det kan naturligtvis
inte vara själva resultatet av omröstningen
som gör att den är av ringa
värde för statsrådet, utan det är givetvis
en annan sak. Herr statsrådet anser
att det utsända frågeformuläret icke har
givit tillräcklig vägledning. Men om det
skall vara någon mening med ett sådant
uttalande, så måste väl däri inläggas alt
statsrådet räknar med att omröstningsresultatet
kunde ha blivit ett annat med
en objektivt sett bättre vägledning. Skulle
resultatet ha blivit detsamma, hade
ju vägledningen i den redan verkställda
omröstningen tydligen varit alldeles tillräcklig.

Nu skall jag, herr talman, inte alls
yttra mig om tillförlitligheten i den
verkställda opinionsundersökningen. Jag
är inte alls någon expert på sådana
ting. Jag skall bara citera vad professor
Harald Cramér säger i sitt yttrande.
Jag förmodar att både statsrådet och
jag är överens om att professor Cramér
är en av våra främsta män på detta
område. Han säger så här: »Antag att
Skandias alternativ i själva verket endast
föredrages av en minoritet bland

samtliga försäkringstagare.---Vad

blir under denna förutsättning sannolikheten
för att det uttagna stickprovet
skulle visa ett minst så starkt utslag till

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försäk ringstagarrepresentationens

ordnande i Skandiakoncernen.

förmån för Skandias initiativ som det
vid undersökningen faktiskt erhållna?»
Jo, säger Cramér: »Denna sannolikhet
kan beräknas, och den befinnes vara
mindre än sannolikheten för att, då man
kastar en vanlig tärning'' 61 gånger i
följd, erhålla sex poäng i samtliga kast.»
Försök, herr statsråd, att kasta tärningen
61 gånger och se hur länge det dröjer
innan ni får sexan alla de 61 gångerna!
Om nu, herr talman, denna grad av tillförlitlighet
inte är tillräckligt stark för
statsrådet, vill då statsrådet vara med
om att vi undersöker möjligheterna åt''
få till stånd en ny opinionsmätning, var
vid det överlämnas till en fullt opartisk
instans att formulera frågorna och kontrollera
omröstningen, och vill statsrådet
förklara sig beredd att då respektera
resultatet av denna omröstning?

Och därmed, herr talman, är jag inne
på det väsentliga. Är det, herr statsråd,
alldeles otänkbart att statsrådet nu ändå
skulle kunna göra en gest av god vilja,
en handling av samförstånd och tolerans
i denna fråga? Skulle det verkligen
vara så förfärligt farligt om vi lät vanligt
folk få litet mera att säga till om
på detta område? Jag har till min slora
glädje funnit, att herr statsministern nu
i senare anföranden har begagnat sig
av ett uttryck, som jag i någon mån
anser mig ansvarig för. Han brukar tala
om vardagsdemokrati. Hur skulle det
vara om regeringen inte bara nöjde sig
med att låna våra uttryck? Varför skulle
inte herr statsrådet just nu, just i dag
och i detta sammanhang kunna börja
praktisera litet vardagsdemokrati? Alltså:
vill herr statsrådet vara med om att
ta någon hänsyn till försäkringstagarnas
egna önskningar? Vill herr statsrådet
modifiera inställningen så att försäkringstagarrepresentationen
inte ensidigt
skall utses av Kungl. Maj:t, så att
vi kan få litet mindre av ensamdemokrati
och litet mera av försäkringstagardemokrati?
Skulle inte en sådan
modifikation från statsrådets egna ut -

gångspunkter te sig naturlig med hänsyn
även därtill att försäkringstagarnas
intresse uppenbarligen i många fall kan
komma att stå i motsättning till regeringens
egen uppfattning? Är det inte
då god demokrati att de själva skal! ha
något att säga till om vid utseendet av
dem, som skall representera deras intressen? Statsrådet

hänvisar till att det är så
många andra bolag som fogar sig efter
Kungl. Maj:ts uppfattning. Jag skall,
herr talman, inte ingå på den psykologiska
bakgrunden till att det finns en
del folk i detta land, som har så svårt
att stå på sig hos Kungl. Maj:t och ingår
s. k. frivilliga överenskommelser.
Detta är ett problem som skulle kunna
vara förtjänt av en debatt bara det. Det
vittnar om en allt annat än tillfredsställande
tendens, men det är en sak
som inte hör hit. Statsrådet menar nu
tydligen, att en eftergift i Skandiafallet
skulle kunna få konsekvenser även i
fråga om andra bolag, men i och för sig
har ju denna omständighet ingen betydelse.
Av lagstiftningen framgår ju
uttryckligen, att försäkringstagarrepresentationen
i varje särskilt fall skall
ordnas på mest ändamålsenliga sätt. Här
gäller alltså i första hand en prövning
in casu. Men även om en omprövning
skulle kunna få konsekvenser i fråga
om andra bolag, vad då, herr statsråd?
Menar verkligen herr statsrådet att det
skulle vara olyckligt om man även i
andra bolag skulle kunna finna ändamålsenliga
former för att ge försäkringstagarna
ökat inflytande? Jag kan, herr
talman, verkligen inte se att det skulle
vara någon större katastrof.

Därmed skulle jag också vilja säga
några ord till statsrådet om de människor,
som statsrådet utsett att representera
mina och alla andra människors
intressen i vår egenskap av försäkringstagare
i försäkringsaktiebolagen. Det är
ju tjugo ledamöter och tjugo suppleanter
det är fråga om, fyrtio personer

Tisdagen den 16 mars 1954.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försäk ringstagarrepresentationens

ordnande i Skandiakoncernen.

alltså, som Kungl. Maj :t utsett som s. k.
försäkringstagarombud i styrelserna
för elva försäkringsaktiebolag. Vilka äro
då dessa ombud, herr talman? Jo, den
största gruppen utgörs av riksdagsmän
— naturligtvis höll jag på att säga —
nämligen sjutton stycken, sexton nuvarande
och en som nyss avgått. Av dessa
är sju socialdemokrater, fyra bondeförbundare,
tre folkpartister och tre högermän.
Det är, herr talman, nästan som
en fördelning av platserna i ett riksdagsutskott,
när socialdemokratien är
på gott humör. Så kommer vi till den
därnäst största gruppen. Den utgörs av
sexton ämbets- och tjänstemän i offentlig
tjänst med tonvikt på folk från höjderna
i statsförvaltningen. Sedan har vi
fyra redaktörer, och så kommer slutligen
på sladden en skeppsredare, en
kamrer och en direktör i ett kommunalt
bostadsbolag.

Det finns, herr talman, såvitt jag har
kunnat se, inte en enda kvinna med
bland de utsedda representanterna —
naturligtvis, höll jag på att säga också
här. Men det kanske är så att kungl.
handelsdepartementet är ett så utpräglat
manligt departement, att man ännu
inte riktigt upptäckt den kvinnliga halvan
i fosterlandets befolkning.

Nu frågar jag mig: Var det alltså detta
man avsåg med den så storslaget inledda
demokratiseringsprocessen, alltså
att bereda i första hand herrar från
riksdagen och förvaltningen styrelseplatser
i ett antal försäkringsaktiebolag?
Var det verkligen ingenting annat? Ja,
varför då så mycket bråk för en omelett?
som fransosen säger. Och nog gör
det, herr talman, mot denna bakgrund
ett minst sagt förbryllande intryck, när
statsrådet kritiserar förslaget till valdelegation
i Skandiakoncernen, därför
att detta förslag skulle täcka bara 85
procent av försäkringstagarna och inte
100 procent.

Om det nu är så, att statsrådet anser
lagens huvudsyfte nått genom att

politikernas och den allmänna förvaltningens
inflytande i försäkringsbolagen
ökas, då tillåter jag mig, herr statsråd,
att framkasta, att statsrådet föreslår
att lagen skall ändras i överensstämmelse
härmed. Att göra en sådan
ändring är det enda renhåriga. Det
skulle också harmoniera med den socialdemokratiska
partistyrelsens utlåtande
i denna fråga vid 1952 års partikongress.
Där heter det: »Vid beredningen
inom handelsdepartementet av
det senare av kommitténs förslag ansågs
ett val bland försäkringstagarna av representanter
i företagsledningarna icke
erbjuda tillräckliga garantier för en
ändamålsenlig intresserepresentation. I
proposition till riksdagen år 1950 föreslog
Kungl. Maj:t i stället att representanterna
skulle utses av Kungl. Maj:t.»
Efter ett kort avbrott för en hyllning
för herr Wigforss och en stunds debatt
blev partistyrelsens förslag i denna
punkt — vartill det citerade stycket utgjorde
en del av motiveringen — antaget
av kongressen.

Här talas det alltså, herr statsråd,
inte alls om att lagen tillhandahåller
tre möjligheter för utseende av försäkringstagarrepresentanter.
De två alternativen,
som ändå skulle ge försäkringstagarna
ett visst mått av ökat inflytande,
för att citera utredningen,
har helt enkelt ramlat bort, och kvar
står bara statsrådet och chefen för
kungl. handelsdepartementet som försäkringstagarnas
valdelegat i ensamt
och enväldigt majestät. Om det är detta
och ingenting annat som avses, skriv
det då i lagen, herr statsråd! Det räcker
inte med att det står i en kongressresolution
— därmed är det inte lag
i landet. Och det bör ju inte vara svårt
att få en sådan lagändring antagen av
riksdagen så länge den nuvarande regeringsmajoriteten
består.

En sådan ändring skulle bidra till
att skapa ökad klarhet, och den vore
ett uttryck för större ärlighet mot tör -

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försök

ringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakoncernen.

säkringstagarna. Också detta, herr talman,
är ett demokratiskt intresse.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Hjalmarson hann
med åtskilligt i sitt anförande. Han
började med att kräva besked av mig,
huruvida vi kunde vara överens om att
den lagändring, som vidtogs vid 1950
års riksdag, skulle gälla en bättre representation
åt försäkringstagarna, och
han fortsatte med att begära ett ställningstagande
från min sida, om vi
kunde avlysa debatten om socialiseringsfrågan.

Jag utgår från att det inte kunnat
undgå herr Hjalmarson att den senaste
försäkringsutredningen ställdes inför
ett alternativ och att den då för sin del
förordade, att man skulle avstå från
förstatligande av försäkringsverksamheten
och i stället gå fram med partiella
reformer. Man ville ha möjligheter
för försäkringstagarna att få inflytande
i försäkringsbolagen.

Herr Hjalmarson vet mycket väl att
det som är normgivande för tillämpningen
av en lag är vad som nämns i
själva lagtexten och i förarbetena för
lagen, alltså i regel en proposition till
riksdagen. Jag finner anledning att uttala
mycket stor förvåning när herr
Hjalmarson vill göra gällande, att riksdagen
blev förd bakom ljuset, ty det
var ju vad han hävdade, då han talade
om att vi skulle vara hederliga mot
försäkringstagarna. Det kan inte ligga
någonting annat bakom när herr Hjalmarson
påstår, att Kungl. Maj.-t lagt
upp sin proposition, som jag hade det
närmaste ansvaret för, så finurligt att
riksdagen gick i en fälla. Vi skulle
med andra ord inte ha vågat tala om
för riksdagen vad det var för reformer
vi föreslog. Jag tycker att detta påstående
är högst märkligt, i synnerhet
som herr Hjalmarson haft företrädare
för sin meningsriktning i vederbörande

utskott och dessa i så fall borde ha
slagit larm; de har ju en mycket framstående
ställning inom svenskt försäkringsväsende.
Jag menar att det hade
varit riktigt om man hade sagt ifrån,
att detta gick man inte med på. Vilka
skäl, herr Hjalmarson, kunde ha förelegat
för att man inte vid detta tillfälle
sade ifrån, att det här var man inte
med på? Ty det är ju ändå detta det
gäller.

Jag har största respekt för de jurister
som försäkringsbolaget Skandia har
benyttat sig av för att granska den juridiska
sidan av detta ärende. Men det
är ändå så, att det grundläggande materialet
har förelagts riksdagen. Och
riksdagen har beslutat — märk väl inte
med partiskiljande beslut, utan enhälligt
— att den och den ordningen skall
gälla. Då är det detta som är avgörande,
och då är det inte en juridisk fråga
utan en tillämpningsfråga.

Nu hör jag här i dag att herr Hjalmarson
inte så hårt som han tidigare
gjort driver den tesen, att det här var
fråga om en lagstiftning med en gradering
av bestämmelserna, att man
först skulle tillämpa den ena, därefter
den andra, o. s. v. Nu är det andra
ting som han har argumenterat med.
Nu påstår han att det var något annat,
som man åsyftade med denna lagstiftning,
och att, så som den nu tillämpas,
får inte försäkringstagarna det inflytande
som de borde ha. Och herr Hjalmarson
ställer sig upp här i kammarens
talarstol och uttalar sig i föraktfull
ton om att ledamöter av riksdagens
kamrar blivit utsedda som företrädare
för försäkringstagarna! De är så långt
jag vet medborgare med stort allmänt
förtroende. Herr Hjalmarson skrattar —
ja, motsatsen till denna typ av människor
skulle vi väl finna i andra kretsar.
I så fall vill jag gärna påpeka, att jag
i min proposition uttryckligt sagt ifrån
att det vore ändamålsenligt och nyttigt,
om i de stora försäkringsbolagens sty -

Tisdagen den 16 mars 1954.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försak ringstagarrepresentationens

ordnande i Skandiakoncernen.

relser kunde insättas personer som företräder
andra intressen än de ledamöter
gör, som i stor utsträckning
finns inom dessa försäkringsbolag.

När jag hörde herr Iljalmarson vädja
till mig att härvidlag åtminstone göra
en gest, fick jag en känsla av att han
ville framkalla en viss stämning: Stackars
försäkringsbolag, det är ju hemskt
så vi far fram! Här är det inte, som
alla vet, fråga om att ta makten ifrån
försäkringsbolagen, och inte är det fråga
om att välja majoriteten i styrelsen.
När herr Hjalmarson gör jämförelser
med de ömsesidiga bolagen, så är den
fundamentala skillnaden, att där väljer
försäkringstagarna alla ledamöter i styrelsen.
Det har väl inte undgått herr
Hjalmarson? Dessa får därmed ett avgörande
inflytande över bolagens ledning.

Här är det inte fråga om detta. Här
säger vi och sade redan i propositionen,
att det finns ett stort antal försäkringsbolag
med ett så differentierat försäkringstagarklientel
att det inte går
att välja dessa ombud direkt bland försäkringstagarna.
Det skulle vålla svårigheter.
Försäkringsbolaget Skandia
erkänner detta, dess egen styrelse
framhåller detta för bolagsstämman.
Det råder alltså ingen tvist därom. Dessa
besvärligheter att välja genom direkta
val har också föranlett praktiskt
taget alla försäkringsbolag att gå med
på att Kungl. Maj:t förordnar ledamöter.

Nu vill herr Hjalmarson göra gällande
att detta skulle bero på påtryckningar
och ingenting annat. Det finns en
del människor som inte kan stå emot,
säger han. Jag förstår inte hur man kan
slänga fram ett sådant påstående. Är
herr Hjalmarson övertygad om att den
svenska försäkringsvärlden är beredd
att vitsorda och erkänna, att undfallenhet
spelat in i detta sammanhang? Mig
veterligt har det inte förekommit några
påtryckningar på försäkringsbolagen.

Herr Hjalmarson säger: Se till att
lagen blir ändrad! Inom regeringen finner
vi inte att vi behöver ändra lagen.
Det är bara fråga om att tillämpa den
lag som kommit till. Men det är klart
att det står herr Hjalmarson fritt att
yrka på lagändring och att säga ifrån,
att en myndighet inte får utse försäkringstagarrepresentanter
—• det skulle
väl syfta dithän? Riksdagens konstitutionsutskott
har granskat det beslut
som Kungl. Maj:t har fattat tidigare i
detta ärende. Det råder alltså ingen laglöshet
på området — man fick närmast
den uppfattningen när herr Hjalmarson
talade. Det är sant att det fanns ett
mindretal ledamöter som hade en avvikande
mening, men det stod en högst
betryggande majoritet bakom detta
konstitutionsutskottets utlåtande.

När herr Hjalmarson ber mig om en
gest kan jag ju säga att regeringen i
varje fall har visat stor tolerans vid
tillämpningen av lagen. Flera år har
ju gått utan att man har anpassat sig
efter lagen. Vi har inte vidtagit någon
som helst åtgärd för att med de maktmedel
som är lagligen anvisade tvinga
fram ett beslut. Vi har helt enkelt inte
velat det, utan vi menar att frågorna
skall lösas på ett tillfredsställande sätt,
även om detta tar sin tid. Jag förstår
försäkringsbolagen när de uttrycker en
önskan att få arbeta under lugna former
framöver, men jag har tillåtit mig
i ett föredrag säga, att en förutsättning
är att man åtminstone tar det här lilla
steget till en demokratisering för att
ge försäkringstagarna inflytande. — Jag
ser att herr Hjalmarson skrattar när
jag talar om försäkringstagarnas representanter.
Han tycker kanske att det
i Försäkringsaktiebolaget Skandia är
ganska bra ordnat nu med tillvaratagandet
av försäkringstagarnas intresse.
Ledamöterna av denna kammare vet
hur den styrelsen är sammansatt, och
jag tycker det stämmer precis med den
beskrivning som jag lämnade i min

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försäk ringstagarrepresentationens

ordnande i Skandiakoncernen.

proposition till riksdagen. Vi kan inte
komma ifrån att styrelsen är mycket
ensidigt sammansatt, och herr Hjalmarson
har tvingat mig dra fram detta i
debatten.

Jag vill gärna tro att det skall finnas
så mycket god vilja och så stor samarbetsanda
även i den styrelsen, att
man skall kunna få fram ett förslag
utan några som helst tvångsåtgärder.
Den här debatten kommer kanske att
framstå som det sista skedet i denna
speciella historia. Det som hittills har
inträffat tyder emellertid inte precis
på att detta försäkringsbolags ledning
gärna önskar ett samarbete. Man hänvisar
beträffande valet av försäkringstagarnas
representation till ett antal
organisationer som man anser i stort
sett representera försäkringstagarna,
man utgår från att dessa organisationer
arbetar självständigt utan inflytande
från bolaget eller andra håll, och
därmed skulle man ha nått en tillfredsställande
lösning. Jag tror inte det, och
det är därför jag har intagit denna
ställning.

Jag skall inte yttra mig om alla dessa
juridiska spörsmål som herr Hjalmarson
uppehöll sig vid. Vi har ju haft
överläggningar tidigare, och det har
förekommit en rätt omfattande pressdebatt
i det här ärendet. Jag vill bara
sluta mitt anförande med att säga vad
jag tycker är det avgörande. Om regeringen
hade fått den uppfattningen,
att den tolkat lagen och riksdagens mening
fel, hade det fallit sig naturligt
att gå till riksdagen och begära en
lagändring. Nu har vi inte den känslan,
och därmed finner jag inte någon
annan metod för herr Hjalmarson att
påverka ärendets handläggning och den
vidare utvecklingen än att utnyttja de
möjligheter som finns i riksdagen att
yrka på en ändring. Sedan kan ju riksdagens
speciella utskott för granskning
av Kungl. Maj:ts beslut få syna ärendet

på nytt. Jag avvaktar med tillförsikt
dess beslut.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet har i
sitt svar viftat bort den juridiska expertisens
utlåtanden med att de inte
skulle ha tillfört saken någonting nytt,
och när statsrådet nu ställs inför de juridiska
frågorna, ingår han inte alls på
något svaromål. Är det ett sätt att föra
en debatt, att inte ta upp de väsentliga
frågorna i sammanhanget?

Visst är jag, herr statsråd, medveten
om frågeställningarna i den senaste
försäkringsutredningen. Men hela den
aktuella frågeställningen gäller uteslutande:
hur skall man få till stånd ett
ökat försäkringstagarinflytande. Diskussionen
i dag mellan statsrådet och
mig rör i verkligheten en enda sak:
om försäkringstagarna skall få något
inflytande eller om de inte alls skall
få det.

Jag har, herr statsråd, aldrig påstått,
att riksdagen har blivit förd bakom
ljuset. Tvärtom har jag hela tiden lika
väl som alla mina kolleger utgått från
att den tolkning som jag här har givit
lagen varit den avsedda. Vad jag har
påstått är att statsrådet håller på att
införa en ny tolkning som icke kan inläggas
vare sig i lagtexten eller i motiven,
och jag har givit en råd argument
för detta, vilka statsrådet bara har
gått förbi. Statsrådet svarar, att detta
är en tillämpningsfråga. Men inte kan
man med en tillämpning ändra hela
syftet med lagen — då tillämpar man
ju lagen på ett juridiskt felaktigt sätt.

Jag har verkligen aldrig uttalat mig
på något sätt förklenande om den av
mina kolleger i riksdagen som herr
statsrådet har utsett till ombud för oss
försäkringstagare, men jag har tillåtit
mig ifrågasätta, om en representation,
som till 40 procent består av riksdagsmän
och till 40 procent av andra representanter
för det offentliga livet, är en

Tisdagen den 16 mars 1954. Nr 10. 25

motiven för regeringens beslut i frågan rörande försäkordnande
i Skandiakoncernen.

Svar på interpellation ang.

ringstagarrepresentationens

tillfredsställande representation för
försäkringstagare och kan sägas motsvara
lagstiftningens syfte.

Av statsrådet har vi nu fått beskedet,
att statsrådet inte är betänkt på någon
lagändring, och det förstår jag mycket
väl, eftersom herr statsrådet menar att
han i alla fall kan tillämpa lagen som
han vill. Konstitutionsutskottets granskning,
herr statsråd, •— skall vi inte
dra en välviljans slöja över den i det
här sammanhanget? Visst hade herr
statsrådet en betryggande majoritet i
KU, ty det var ju regeringsmajoriteten
som satt där. Konstigare är det inte.

Skandia har, herr statsråd, inte på
något sätt fördröjt handläggningen av
detta ärende. Det är herr statsrådet
själv som tidigare har suttit i åtta månader
och vilat på saken.

Jag är glad över att herr statsrådet
säger att han eftersträvar en tillfredsställande
lösning för försäkringstagarna,
men det är intet svar på vad jag
här ville ha reda på. Låt mig fråga:
Vill statsrådet vara med om en lösning
som ger försäkringstagarna ett ökat
inflytande? Vad är det för fel med en
valdelegation som är utsedd på det sätt
som man här har föreslagit i Skandia?
Varför är icke denna valdelegation tillräckligt
representativ för försäkringstagarna?
Varför skulle Kungl. Maj:t
vara mer representativ?

Bolagets vilja till samarbete kom väl,
herr statsråd, till uttryck när man föreslog
att Kungl. Maj:t skulle utse försäkringstagarombuden
bland de sex
som valdelegationen föreslog. Varför
vill inte herr statsrådet ens vara med
om en sådan lösning? Och hur kan
herr statsrådet ta denna position när
man har en rad godkända valordningar
av motsvarande slag i ömsesidiga
försäkringsbolag? Inte kan man
svara med alt säga, att det är mycket
flera styrelseledamöter som utses i de
ömsesidiga bolagen. Det ändrar väl
inte den principiella grundvalen för

själva utseendet av styrelserepresentanter.

Herr talman! Jag skulle vara mycket
ledsen om statsrådet inte skulle kunna
tänka sig att sluta denna debatt med att
åtminstone försöka sträcka ut handen
till att säga: Vi skall försöka att gemensamt
komma fram till en lösning,
där försäkringstagarna själva också får
någonting att säga till om.

Det förefaller mig att en sådan attityd
ifrån statsrådets sida skulle passa
statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
sådan vi känner honom
från otaliga debatter här i landet.

Inte är det väl ändå så att man här
på allvar kan driva den linjen, att regeringen
skulle vara mera representativ
för folket än folket självt är, eller att
handelsministern skulle vara mera representativ
för försäkringstagarna än
försäkringstagarna själva. Låt oss, herr
statsråd, söka komma fram till en mera
rimlig lösning av detta problem!

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Då herr Hjalmarson,
med de juridiska förutsättningar han
har, har velat föra över denna diskussion
på ett rent juridiskt plan och då
handelsministern helt anspråkslöst har
sagt att han avstår från den argumentationen,
kanske det kan tillåtas mig
som jurist att säga några ord i anledning
av herr Hjalmarsons inlägg.

Jag måste först och främst säga att
jag tycker att herr Hjalmarson litet
mera borde beakta bakgrunden till den
reform av försäkringslagstiftningen som
vidtogs år 1950. Det har ju redan sagts
här i debatten förut i dag, men jag vill
påminna om det på nytt, att bakom utredningen
låg en riksdagsskrivelse, vari
begärdes, att Kungl. Maj:t måtte verkställa
en allsidig och förutsättningslös
utredning med syfte att åstadkomma
en genomgripande centralisering och
rationalisering av försäkringsverksam -

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försäk ringstagarrepresentationens

ordnande i Skandiakoncernen.

lieten, däri inbegripet om och i vilken
utsträckning det privata försäkringsväsendet
borde överföras till det allmänna
och i samband därmed i vad
mån flera försäkringsgrenar borde göras
obligatoriska.

Nu gick man inte den vägen, när
ståndpunkt skulle tas från regeringens
sida i denna fråga, utan man nöjde sig
med vissa partiella reformer, och en
bland dessa reformer av mera principiell
betydelse var just denna att åstadkomma
en sådan sammansättning av
styrelserna, att det skulle bli en bättre
trygghet för en representation som
skulle vaka över försäkringstagarnas
intresse. .lag vet inte om herr Hjalmarson
här har läst upp den lagtext som
han har talat så mycket om. Där står:
»Av styrelseledamöterna skall minst en
utses med uppgift att särskilt vaka över
att försäkringstagarnas intresse vederbörligen
beaktas. Sådan styrelseledamot
må ej vara befattningshavare eller
aktieägare i bolaget.» Nu tycker herr
Hjalmarson att det är ofantligt löjeväckande,
att inte vilken försäkringstagare
som helst, som utses på det sätt
som bolagens nuvarande ledningar finner
önskvärt, skall anses vara den bäste
att vaka över försäkringstagarnas intresse.
Men det är nog så, att exempelvis
förtroendemän, som har den ställning
som riksdagsledamöterna har, av
sina valmän utsedda förtroendemän,
självständiga och mindre beroende än
många andra medborgare när det gäller
allmänna angelägenheter, bättre kan
vaka över att försäkringstagarnas intressen
tillgodoses än vilka försäkringstagare
som helst, som utses i någon
sådan ordning som herr Hjalmarson
med exempel har angivit olika möjligheter
till.

Sedan omtalas i samma paragraf,
andra stycket, tre olika metoder att utse
en sådan ledamot med uppgift att
vaka över försäkringstagarnas intressen.
Både herr Hjalmarson och han -

delsministern var eniga om att dessa
metoder är likställda. Kungl. Maj :t har
så efter prövning av de särskilda förhållandena
i detta fall ansett, att ett
val genom Kungl. Maj:t är det mest
effektiva och rationella.

Jag ber att få understryka, om det
inte skett förut här under debatten,
vad departementschefen på ett ställe
uttalar i propositionen: »Jag vill för
min del starkt understryka utredningens
uttalande om önskvärdheten av att
försäkringsföretagens styrelser icke ensidigt
rekryteras ur kretsar, som är engagerade
inom stora delar av vår finansvärld
i övrigt och samtidigt inbördes
i hög grad samarbetar i styrelser
utanför försäkringsföretagen. Frågan är
särskilt betydelsefull med hänsyn till de
stora kapitalresurser över vilka flertalet
försäkringsbolag förfogar.» Härav
framgår en mycket viktig synpunkt på
tillämpningen av denna lag.

Kungl. Maj :t har alltså vågat fatta
ståndpunkten, att i ett bolag av denna
typ försäkringstagarnas intressen blir
bättre tillgodosedda genom personer
som Kungl. Maj :t väljer än på det mer
eller mindre invecklade sätt som bolaget
självt har ifrågasatt. År det inte
bra kraftigt, att högerledaren i denna
kammare då skall göra en framstöt som
om det vore någonting så fruktansvärt
att genomföra denna lilla reform, som
kom i stället för en nationalisering, som
om denna lilla reform vore ett så upprörande
övergrepp att högerledaren här
skulle behöva interpellera statsrådet
och ställa honom mot väggen för att
han vidtagit en så utomordentligt
olämplig åtgärd. Jag tycker för min del
att herr Hjalmarson från sina egna
synpunkter på detta problem i stället
skulle vara tacksam för att denna reform
tills vidare kunde ersätta en mera
genomgripande reform. Han borde väl
inte tycka illa vara att handelsministern
i ett sådant fall begagnar sig av
den i lagtexten uttryckligen anvisade

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försök

ringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakoncernen.

metoden att utse en styrelseledamot
med denna speciella uppgift. Herr
Hjalmarsons framstöt i denna fråga är
ägnad att i hög grad överraska.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Mycket skall man få
höra innan öronen trillar av, men att
det skulle betecknas som rent av ett
övergrepp att våga interpellera handelsministern
om tillämpningen av denna
lag, var något av det märkligaste jag
har hört, i synnerhet för att komma
från hans excellens utrikesministern.

Herr talman! Handelsministern har
inte alls helt anspråkslöst avstått från
att uttala sin mening i de juridiska
spörsmålen. Läs interpellationssvaret,
där han i högsta grad har uttalat sig
om dem! Vad han avstått från är att
ingå i svaromål här i debatten om de
väsentliga juridiska frågorna.

Vad lagtexten beträffar så har jag
intet behov av att läsa upp den i detta
sammanhang, eftersom handelsministern
i sitt svar på ett utmärkt sätt har
återgivit den.

Herr utrikesministern menar att jag
skulle finna det på något sätt vara löjeväckande
att riksdagsmän och ämbetsmän
skulle kunna tänkas bättre begripa
försäkringstagarnas intressen än de
själva gör. Nej, herr utrikesminister,
det är något annat som för mig är
löjeväckande. Det är att ett socialdemokratiskt
statsråd här i andra kammaren
skall försöka förklara med användande
av den gamla överhetsstatens terminologi,
att vanligt folk inte skulle ha
möjligheter att på ett tillräckligt effektivt
sätt själva bevaka sina intressen.
Jag vill ha demokrati, herr utrikesminister,
när det gäller utseendet
av försäkringstagarombuden.

Nu vet jag att herr utrikesministern
är en av våra främsta juridiska experter
här i landet. Därför skulle jag vilja
att han vore vänlig och tog upp de juridiska
frågorna. Menar utrikesminis -

tern att vi i och med den av Kungl.
Maj:t uttalade förmodan rörande tilllämpningen
av lagen har avstått från
en prövning in casu av ändamålsenligheten
i den valordning som bolaget
föreslår? Menar utrikesministern att
man i motiven och lagtexten kan inlägga
uppfattningen, att för att val av
intressegrupp skall ske, måste man ha
att röra sig med enbart en yrkesgrupp
och en intresseorganisation?

Jag konstaterar vidare, herr talman,
att jag ännu inte kunnat få något som
helst besked om vad som gör att en
valdelegation, utsedd av stora organisationer,
skulle vara mindre representativ
för försäkringstagarna än Kungl.
Maj:t. Det är detta det gäller, om vi
skall tillgodose lagens syfte.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga att om utrikesministern tycker att
Skandias förslag var särskilt invecklat,
är det i varje fall en mening som tydligen
inte delas av försäkringsinspektionen,
som funnit förslaget mycket bra
och ändamålsenligt. Men naturligtvis
är det enklare att Kungl. Maj:t ensam
efter eget gottfinnande bestämmer representanterna.
Den metoden är otvivelaktigt
enklare, men den som jag förordar
är mera demokratisk.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Om den lag, som riksdagen
har antagit, ger åt Kungl. Maj :t
rätten att utse en ledamot i styrelserna
för att bevaka försäkringstagarnas intressen,
då behöver det väl inte vara någon
särskilt invecklad förklaring för
att Kungl. Maj :t vid prövningen av varje
särskilt fall överväger, huruvida det
kan anses vara större garantier för att
det kommer en medlem, som iakttar
försäkringstagarnas intresse, genom att
vederbörande utses av Kungl. Maj :t, än
om han väljes på det sätt herr Hjalmarson
talat om.

Herr Hjalmarson gick i sitt första

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för
ringstagarrepresentationens ordnande

inlägg så långt, att han ansåg det önskvärt
att få till stånd en domstolsprövning
av frågor av detta slag. Det visar,
hur till den grad formellt han bedömer
frågan och hur litet han ser till själva
syftet med denna reform på försäkringslagstiftningens
område. Det skulle bara
fattas att det skulle överlämnas till domstol
att avgöra, vilken person som skulle
ingå som representant i försäkringsbolagets
styrelse med den speciella uppgift
det här gäller. Kungl. Maj:t, d. v. s.
inte handelsministern personligen utan
Kungl. Maj:t såsom regering, har helt
enkelt fått detta uppdrag — något som
är ytterst vanligt i olika lagar — att
tillgodose ett allmänt intresse, och det
sker i detta fall genom att en person
utses av Kungl. Maj :t med uppgift att
vaka över försäkringstagarnas intressen.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle vara högst
intressant, om utrikesministern ville tala
om för mig, hur det är möjligt för handelsministern
att i förväg veta att den
representant, som Kungl. Maj :t har
tänkt utse, är bättre än den representant
som skulle utses genom val. Kungl.
Maj :t har väl inte något slags profetisk
förmåga, och det är inte heller fråga
om att bär i landet förrätta några slags
öststatsval, utan vad det gäller är fria
demokratiska val och ingenting annat.

Jag har inte, herr talman, ett ögonblick
lanserat den tanken att det borde
finnas en domstol, som skulle avgöra
vilka männisskor som skulle representera
försäkringstagarna i det ena eller
andra bolaget. Vad jag velat få till stånd
är en domstol som kan ta ställning till
rättsenligheten av den lagtillämpning
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
nu har inaugurerat. Trots vad
utrikesministern säger om att det här
bara skulle gälla en formell fråga, anser
jag att det rör sig om en central demokratisk
rättsfråga.

regeringens beslut i frågan rörande försäkSkandiakoncernen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Lagtexten ger otvetydigt
Kungl. Maj :t befogenhet att utse en
representant som tillvaratar försäkringstagarnas
intressen, och ingen domstol
i världen skulle kunna underkänna
Kungl. Maj :ts rätt i detta avseende.

Vad beträffar de ännu okända kandidater,
som skulle utses av bolagsledningen,
är det mycket sant att vi inte
vet vilka de skulle ha varit och inte
kan jämföra dem med de representanter
som eventuellt kommer att utses genom
Kungl. Maj:ts beslut. Men om
Kungl. Maj:t sköter om detta val, kan
vi skaffa oss säkrare garantier för att
representanterna blir ägnade att fullgöra
den speciella uppgift det här
gäller.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Hjalmarson har
åter ställt den frågan, om inte vanligt
folk skulle kunna representera försäkringstagarna.
Vad herr Hjalmarson menar
med »vanligt folk» skulle vara representanter
för de sex försäkringstagarorganisationerna,
vilka — det bör
kammaren ha klart för sig -— skall företräda
400 000 försäkringstagare i
Skandia. Det är klart att man genom
olika teoretiska resonemang kan försöka
leda i bevis, att försäkringstagarnas
intressen blir bättre tillgodosedda
genom en sådan valmetod, men anledningen
till att vi i detta fall inte har
velat gå med därpå, är ju helt enkelt
den, att man redan i propositionen har
tagit ställning till proposer av detta slag.

I den mån det har funnits ett försäkringstagarklientel,
som varit någorlunda
enhetligt, har vi ju fattat beslut om
att detta skall få utse sina representanter
i försäkringsbolagets styrelse, d. v. s.
vi har godkänt en bolagsordning som
stadgar detta.

Jag vill till sist ställa en fråga till

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

motiven för regeringens beslut i frågan rörande försök
ordnande i Skandiakoncernen.

Svar på interpellation ang.

ringstagarrepresentationens

herr Hjalmarson: Vad är det som gör
att speciellt här ifrågavarande försäkringsbolag
har blivit så förskräckt inför
tanken, att det skall komma någon
representant för försäkringstagarna som
inte så att säga smälter in i den vanliga
styrelsemiljön? Är det någonting speciellt
som det här är fråga om och som
gör att herr Hjalmarson kämpar så
för att skydda bolaget för en sådan representation?
Det förefaller nästan så,
att döma av herr Hjalmarsons intensiva
frågande beträffande vissa detaljer.

Det skulle roa mig att höra, om herr
Hjalmarson tror att det skulle innebära
någon allvarlig nackdel eller fara för
försäkringstagarna, därest Kungl. Maj :t
i detta fall skulle utse ett ombud på
samma sätt som skett inom andra försäkringsbolag.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet undrade,
hur man kan göra gällande att de sex
organisationerna i Skandiafallet skulle
vara representativa för bolagets 400 000
försäkringstagare. Hur kan herr handelsministern
påstå att han själv är representativ
för de 400 000 försäkringstagarna?
Är det inte i varje fall så, att
dessa organisationer, till vilka 85 procent
av försäkringstagarna är anslutna,
är mera representativa än Kungl. Maj:t?

Jag återkommer till den fråga, som
jag ännu inte kunnat få något svar på.
Anser statsrådet, att det inte spelar någon
som helst roll vilken uppfattning
försäkringstagarna själva har om vilken
representation som är mest ändamålsenlig?
Menar statsrådet, att en klart dokumenterad
undersökning av försäkringstagaropinionen
inte skall inverka
på Kungl. Maj:ts ställningstagande?

Vidare vill jag säga till handelsministern,
att jag omöjligen kan finna, att
statsrådet i den kungl. propositionen
har tagit ställning till frågan om hur
valet av försäkringstagarnas represen -

tant skall ske i Skandiakoncernen. Även
av statsrådets interpellationssvar i dag
framgår oförtydbart, att det är meningen
att det skall vara en prövning in
casu av den ändamålsenliga formen för
utseendet av representant för försäkringstagarna.
Det är detta som bildat
utgångspunkten för försäkringsinspektionens
yttrande till Kungl. Maj:t. Underkänner
statsrådet även vad den ansvariga
myndigheten i detta sammanhang
anfört?

Till sist vill jag säga, att jag bryr
mig inte så mycket om vilken uppfattning
bolaget har i denna fråga. Vad jag
är intresserad av är, att man i detta
bolag liksom i andra skall få en sådan
representation för försäkringstagarna
i styrelsen, att dessa kan känna, att de
har en egen man med i företagets ledning
och icke en av Kungl. Maj:t utsedd
representant.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Eftersom jag var medlem
av 1945 års försäkringsutredning
skulle jag vilja säga några ord. Jag vill
då först understryka, att vi efter åtskilliga
års arbete i kommittén enades
om det omdömet om det svenska försäkringsväsendet,
att det svenska försäkringsväsendet
väl tålde en jämförelse
med förhållandena utomlands och
i vissa hänseenden intoge en förgrundsstäilning.
Det erkännandet borde oförbehållsamt
ges, att de positiva dragen
i vårt försäkringsväsende är resultatet
av framsynta och ansvarskännande
krafters strävan. Det svenska försäkringsväsendet
står i mycket stor utsträckning
under insyn och kontroll av
det allmänna. Kontrollen utövas av försäkringsinspektionen,
men det är
Kungl. Maj:t som ger sitt medgivande
till koncessioner, bolagsordningars antagande
o. d. Det svenska försäkringsväsendet
behöver frihet att arbeta inom
den ram som uppdrages av lagen och
försäkringsinspektionen. För att emel -

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försäk ringstagarrepresentationens

ordnande i Skandiakoncernen.

lertid stärka försäkringstagarnas inflytande,
vilket vi ansåg vara ett demokratiskt
krav, föreslog vi att i aktiebolagen
skulle försäkringstagarna, liksom tidigare
i de ömsesidiga företagen, själva
få utse en representant för styrelsen.
Vi skrev i denna fråga, att det borde
överlämnas åt varje bolag att söka gestalta
den representationen med hänsyn
till sin särart, och att, om det mötte
svårigheter att åstadkomma en sådan
valordning, Kungl. Maj:t borde äga utse
en styrelseledamot med huvudsaklig
uppgift att bevaka försäkringstagarnas
intressen. Det stod alltså klart för oss,
att det gällde att stärka försäkringstagarnas
och inte det allmännas inflytande.
Vi ansåg, att valet i första hand
borde ske direkt, i andra hand indirekt
och först i tredje hand, som en
nödfallsutväg, genom Kungl. Maj:t.

Handelsministern har åberopat sitt
uttalande i propositionen i samband
med att denna fråga avgjordes av riksdagen.
Han sade, att det såväl av utskottsutlåtandet
som av riksdagens behandling
av frågan klart framgår, att
den lämpligaste formen för försäkringstagarnas
representation i vissa fall
borde vara ett förordnande av Kungl.
Maj:t, nämligen i det fall då försäkringsklientelet
var omfattande och anknytningen
till särskilda intressegrupper
ringa. Detta är enligt min mening
inte riktigt rätt, ty handelsministerns
eget uttalande i propositionen på denna
punkt var inte klart; det var snarare
ett förmodande. Det står »torde innebära»,
och därjämte hänvisade handelsministern
i första hand till val genom
försäkringstagare och i andra hand
till val genom intressegrupper.

Vad det beträffar, att handelsministern
här inte vill kläda skott för den
juridiska sidan av saken, så får man
väl ändå begära att det statsråd som
handlat i ett fall även måste ta ansvaret
för det.

Vid tidigare debatt i första kamma -

ren angående denna fråga har anförts,
att de sex organisationerna omfattade
inte mindre än ungefär 85 procent av
försäkringstagarna i Skandia. Den beräkningen
är naturligtvis mycket
approximativ, men jag vill särskilt understryka,
att detta är sådana organisationer,
som man annars brukar anlita
som remissinstanser, varvid man
tillmäter deras omdöme stor betydelse.
De anses då vara representativa för
sina medlemmar, och jag menar att
de också borde betraktas som representativa
vid ett sådant val som detta.
Man bör med andra ord kunna lita på
att de är självständiga, oberoende av
Skandia och andra försäkringsbolag.
Om man hade lagt valet i dessa organisationers
händer, hade de, det är jag
övertygad om, beflitat sig om att utse
de lämpligaste personerna. De skulle
säkerligen noggrant sätta sig in i ärendet
och försöka välja personer som
kunde representera försäkringstagarna.

Den behandling, som handelsministern
anser att man bör tillämpa i detta
fall, har sagts vara ett utslag av förmyndartänkande,
och jag kan inte säga
annat än att man lätt nog får en sådan
uppfattning.

Jag vill liksom herr Hjalmarson tillmäta
den omröstning som ägt rum
inom Skandia stor betydelse. Den gav
klar övervikt för det system som Skandia
hade föreslagit. Jag kan på den
punkten bara säga, att denna omröstning
såvitt jag kan bedöma visat försäkringstagarnas
förtroende för dessa
organisationer, och det anser jag vara
väsentligt.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
vädja till handelsministern att om möjligt
ta denna fråga under omprövning.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Den sista vädjan herr
Kristensson gjorde skall jag gärna villfara.
Det är jag nästan tvingad till, om

Tisdagen den 1C mars 1954.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försök

ringstagarrepresentationens ordnande i Skandiakoncernen.

jag skall fortsätta att utöva det ämbete
jag har. Skandia har nämligen för närvarande
ingen bolagsordning som överensstämmer
med lagen, och det gäller
för företaget att skaffa sig en sådan.

Jag begärde ordet för att säga, att
jag inte med mitt yttrande har velat
göra gällande, att jag vill undandra
mig ansvaret för det beslut som har fattats.
Jag sade att jag avstod från att
diskutera dessa juridiska spörsmål.
Efter riksdagens beslut förefaller detta
spörsmål nämligen inte i första hand
vara juridiskt, utan i stället vara en
omdömesfråga eller en tillämpningsfråga.
I det stycket har jag naturligtvis
aldrig haft för avsikt att smita ifrån
något ansvar, vare sig juridiskt eller
moraliskt.

Jag vill gärna ha sagt detta för att
man inte skall dra den slutsatsen av
mitt yttrande, att jag vill ställa mig
utanför striden. Så var det ingalunda
menat från min sida.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för vad han sade till slut, att
han skall ompröva denna fråga. Till
stor del ter den sig för mig som en
omdömesfråga. Det kan många gånger
vara svårt att handla på enskilda människors
vägnar, men jag måste än en
gång understryka, att jag har fullt förtroende
för de sex organisationer som
Skandia har velat anlita. Jag vill vidare
nämna att TCO:s direktör också
var ordförande i 1945 års försäkringsutredning,
och TCO har för sin del förklarat
sig villig att medverka i denna
valordning liksom de andra organisationerna,
som också är tillfrågade.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är ju rätt vanligt
att ledamöterna är artiga här i kam -

maren, men nu tycker jag att artigheten
drivs för långt. Jag sade nämligen
att jag blev tvingad att ta upp frågan
till omprövning, om jag skulle fortsätta
att inneha det ämbete jag nu har. Faktum
för dagen är ju att Skandias senaste
ansökan är avslagen. Jag har inte
för avsikt att anmoda försäkringsinspektionen
att ålägga bolaget att upplösas
eller att dra in koncessionen, utan
jag tänker nu att vi får behandla bolagsordningen
på nytt. Av herr Kristenssons
tack tycker jag mig emellertid
finna att han dragit den slutsatsen, att
jag av denna debatt skulle ha fått en
annan uppfattning i sakfrågan. Det har
jag inte fått, herr Kristensson.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har tidigare vädjat
till handelsministern att ompröva frågan.
Om handelsministern denna gång
villfar Skandias begäran, får erfarenheten
visa, huruvida det är en god lösning
eller inte. .lag förmodar att den
blir lika god som och troligen bättre
än om Kungl. Maj:t tillsätter styrelseledamot.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Det var närmast ett yttrande
av min förre ärade lärare utrikesministern,
som föranledde mig att begära
ordet. Han sade — och jag förmodar
han syftade på herr Hjalmarsons
yttrande — att det i denna fråga lagts
för liten vikt vid vad som föregått de
nuvarande reglerna, och han betonade,
om jag inte missuppfattade honom, att
det varit fråga om att helt eller delvis
överföra försäkringsväsendet till det allmänna.
Men detta är väl ändock en sak
som inte kan spela någon roll i den nu
aktuella frågan, hur försäkringstagarnas
representanter skall utses.

Jag kan inte hjälpa att en hel del
resonemang, som här har förts, förefaller
mig ganska egendomliga. Jag skulle
vilja börja med ett resonemang i inter -

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Svar på interpellation ang. motiven för regeringens beslut i frågan rörande försäk ringstagarrepresentationens

ordnande i Skandiakoncernen.

pellationsförsvaret. Det är när handelsministern
säger att omröstningen bland
försäkringstagarna är av ringa värde.
Det skulle bero på det utsända frågeformuläret.
Han säger: »Bl. a. kan man
erinra om att de röstande knappast fått
möjlighet att bedöma den fråga omröstningen
avsåg ur alla de synpunkter som
bort vara avgörande för deras ställningstagande.
» Ja, herr statsråd, hur
skall man då ställa sig till våra allmänna
val, om man skall förkasta en omröstning
på de grunder som herr statsrådet
här har använt? Det vet vi väl
dock allesammans, att det finns ingen
möjlighet för alla Sveriges röstberättigade
att bedöma alla frågor som är uppe
i ett val ur alla de synpunkter, som man
borde anlägga. Ett sådant resonemang
tycker jag att man helt enkelt icke kan
föra.

Jag vill ansluta mig till herrar Hjalmarsons
och Kristenssons i Osby ord
om förmyndarmentaliteten. Det är ju
något så oerhört egendomligt, att Kungl.
Maj:t i varje ögonblick skall anses som
bättre förstående än de som utses efter
så demokratiska principer som möjligt.
På min unga tid i Uppsala talades det
om kabinettscaesarism. Det var i en annan
betydelse -— det syftade närmast
på det fenomenet, att regeringsmakten
väsentligen överfördes till kabinettet
och att parlamentets ledamöter sedan
hade mycket litet att säga till om —
men jag tycker nog att det här är något
av kabinettscaesarism i en annan sämre
bemärkelse. När handelsministern talar
om att Skandia-Freja har skjutit upp
det hela eller inte har visat god vilja
eller hur det nu var, måste man väl ändå
erinra om att bolaget har kommit med
tre olika förslag till att anpassa sin
bolagsordning efter lagen. Det är någonting
som absolut inte kan förnekas. Samarbete
behöver väl inte ovillkorligen
innebära att man just skall gå och be
Kungl. Maj.''t att tillämpa det tredje alternativet
och utse styrelseledamöter.

Till sist, herr talman, ber jag att till
handelsministern få rikta en fråga. Han
sade att han skulle vara villig att göra
en omprövning av dessa frågor. Innebär
den omprövningen att försäkringstagarnas
intressen verkligen skall tillgodoses
på ett bättre sätt än som kan göras av
en aldrig så väl kvalificerad riksdagsman
eller ämbetsman?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Med anledning av herr
Munktells yttrande vill jag säga att när
jag åberopade den riksdagsskrivelse,
som låg till grund för utredningen, var
det inte som ett juridiskt argument utan
som ett politiskt argument. Det var
överraskande att herr Hjalmarson ville
söka sak med handelsministern i fråga
om tillämpningen av denna mycket
måttfulla lagbestämmelse, som har genomförts
i syfte att trygga försäkringstagarnas
intressen.

När det här på nytt talas om den
förmyndaranda, för vilken regeringens
ställningstagande skulle vara uttryck,
tycker jag för min del att det verkar
mera förmyndaranda, att i denna styrelse
på jag tror sex personer ha fyra
bankdirektörer och en annan direktör
som representanter för de 400 000 försäkringstagarna.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Om detta skall åberopas
som ett politiskt argument kan jag förstå
det. Det står då i direkt samklang
med vad hans excellens utrikesministern
sade om att man nu hade -—- som
han uttryckte sig — nöjt sig med partiella
reformer. Med andra ord: Eftersom
detta område inte har blivit helt
förstatligat skall man stillatigande finna
sig i att välja det inte för försäkringstagarna
men för staten förmånligaste
alternativet. På annat sätt kan jag inte
tolka det.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid till
statsutskottet propositionen nr 107, med
förslag angående löne- och pensionsförmåner
för personal å försvarets reservstater.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 112, med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 och 6 §§ förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt
m. rh., hänvisades propositionen, såvitt
angick dels de fyra förordningsförslagen
dels ock förslaget om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om restitution
av skatt för viss bensin, till
bevillningsutskottet samt i Övrigt till
statsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig följande
propositioner; och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 119, med förslag till landstingslag
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 124, angående anslag till sinnesslövården
m. m.;

nr 126, angående bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn m. m.;

nr 127, angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.;

nr 128, angående vissa anslag till
statens bakteriologiska laboratorium
in. in.;

nr 129, angående vissa anslag till vägväsendet
för budgetåret 1954/55;

nr 131, angående gäldande av viss
livränta; och

nr 133, angående anslag till ersättning
åt författare för utlåning av deras verk
genom bibliotek;

till utrikesutskottet propositionen nr
134, rörande ratifikation av Förenta
Nationernas konvention angående flyktingars
rättsliga ställning;

till statsutskottet propositionerna:
nr 135, angående vissa frågor rörande
överlärarorganisationen;

nr 136, angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 till universitetet i Göteborg
och Stockholms högskola in. m.;
och

nr 137, angående inrättande av ordinarie
lärartjänster på försöksskolans
högstadium* m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 138, med förslag till förordning
om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring
i civilförsvaret;

till statsutskottet propositionen nr
140, angående anslag till vattendomstolarna; till

utrikesutskottet propositionen nr
143, rörande ratifikation av bosättningsoch
sjöfartsavtai mellan Sverige och
Frankrike; samt

till särskilda utskottet propositionen
nr 158, angående vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55
m. in.

§ 6.

Föreslogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om vissa ändringar
i bankoreglementet avseende förutsättningarna
och grunderna för resekostnadsersättning
och traktamente till fullmäktig
m. nr.

i 7.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 536 av
herr Henriksson in. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
537 av herr Kärrlander;

till statsutskottet motionerna:
nr 538 av herrar Dahlén och Widén;
nr 539 av herr Helén in. fl.; och
nr 540 och 541 av herr Håstad in. fl.;

3 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 10.

Nr 10.

Tisdagen den 16 mars 1954.

Interpellation ang. verkställandet av
förhållanden.

samt

till särskilda utskottet motionen nr
542 av herr Rylander in. fl.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial och utlåtande
nr 5 och 6, statsutskottets utlåtanden
nr 9, 17 och 37—46, bevillningsutskottets
betänkanden nr 27 och 28,
bankoutskottets utlåtanden nr 5 och 6,
första lagutskottets utlåtande nr 10,
andra lagutskottets utlåtanden nr 11 och
12, tredje lagutskottets utlåtanden nr 9
-—11 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 8—10.

§ 9-

Interpellation ang. verkställandet av riksdagens
beslut angående Ölands telefonförhållanden.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp), som
yttrade:

Herr talman! I proposition nr 219 år
1946 anhöll Kungl. Maj:t i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i propositionen
anförts om bemyndigande att
låta vidtaga åtgärder för förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden. Riksdagen
biföll den 28 maj vad Kungl.
Maj:t föreslagit.

Propositionen bygger bl. a. på yttrande
av 1944 års telekommitté, som med
hänsyn till de speciella förhållanden,
som råder för vissa abonnenter, föreslagit
att betydligt vidgade frisamtalsförmåner
skulle beredas t. ex. abonnenterna
på Öland. Fritrafik skulle anordnas
inom hela Öland samt mellan Kalmar
och Öland. Telekommittén har beräknat,
att för utvidgning av frikretsarna
inom olika områden av landet skulle

riksdagens beslut angående Ölands telefonåtgå
en tid av sex år. De utökade frisamtalsförmånerna
förutsattes skola beredas
i den mån erforderliga ledningar
hunne färdigställas, och man säger därom:
»Då det på många håll erfordras
vidlyftiga kabelanläggningar, har kommittén
framhållit, att ökningen av fritrafiken
icke kan helt genomföras ännu
på många år.»

Åtta år har emellertid snart förflutit
sedan riksdagens beslut fattades, och
man har börjat bli otålig ute i bygderna,
särskilt på södra Öland, där man
sedan 1946 fått ett utökat antal abonnenter
och där Ölands största industrier
är belägna. Södra delen av ön har också
dess rikaste jordbruksbygd med en omfattande
odling av lök, gurkor, spenat,
bönor, blomsterfrö m. fl. växter, som
kräver snabba försälj ningsmöjligheter.

Öland är i flera avseenden isolerat.
Befolkningen önskar bro till fastlandet
och, om detta önskemål ej kan förverkligas,
spårburna färjor samt tätare båtturer.
Bättre telefonförbindelser synes
därför vara en rimlig begäran, så mycket
mera som riksdagen ställde detta i
utsikt genom beslutet av 1946.

En livlig skriftväxling i ärendet har
under 1952 och 1953 ägt rum mellan
kommunalnämnden i Ölands sydligaste
kommun och telestyrelsen. Man har önskat
besked om när riksdagens beslut
kan effektueras, men något bestämt svar
har man ej fått.

Med hänvisning till det anförda får
jag härmed anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet framställa
följande interpellation:

1. Kan herr statsrådet lämna upplysning
om när Öland får de av riksdagen
beslutade fria telefonförbindelserna?

2. Ämnar herr statsrådet vidtaga några
åtgärder för att påskynda verkställandet
av riksdagens beslut beträffande
Öland?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

§ 10.

Interpellation i anledning av de svårigheter,
som uppstått för fiskerinäringen
på grund av isblockaden.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf),
som anförde:

Herr talman! Den stränga isvintern,
som nära nog blockerat kusterna under
årets första månader och hindrat fiskets
folk att komma ut till havs och bedriva
sitt näringsfång, har inneburit ett allvarligt
ekonomiskt avbräck för näringen,
särskilt på ostkusten, där annars
denna period brukar vara den mest givande
för strömmingsfisket. Enligt uppgifter
från olika försäljningsorganisationer
har fiskleveranserna minskat med
mer än två tredjedelar av vad som salufördes
motsvarande tid i fjol. Till detta
kommer, att stormar och isskruvningar
orsakat i många fall betydande skador
på båtar, bryggor, bodar och fiskredskap.
Inkomstbortfallet jämte skadegörelserna
torde röra sig om ett sammanlagt
belopp av åtskilliga miljoner, vilket
med hänsyn till den relativt fåtaliga
yrkeskår det här är fråga om är en
mycket aktningsvärd summa, och ett
stort antal fiskarfamiljer har kommit i
ekonomiska svårigheter.

Det kan sägas, att vad som hänt är
att hänföra till sådana risker som en
enskild företagare alltid måste ta med
i beräkningen och att goda perioder
och dåliga får jämna ut sig i det långa
loppet. Men när det gäller fisket måste
man beakta, att lönsamheten inom denna
näring sedan lång tid tillbaka är
mycket svag, varför den stora gruppen
av fiskare icke torde ha reserver att
möta ett inkomstbortfall av denna omfattning
med.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet Hjalmar Nilson
få rikta följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat det
ekonomiskt bekymmersamma läge som
genom isblockaden uppstått för fiske -

näringen? Är statsrådet beredd att
skyndsamt låta undersöka situationen
samt att föranstalta om de stödåtgärder,
som förhållandena motiverar?

Denna anhållan bordlädes.

§ Il Anmäldes,

att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 121, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1954/55
m. in.;

nr 122, angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1954/55
in. m.;

nr 123, angående anslag till Anskaffande
av framdrivningsmaskineri för
undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak;

nr 139, angående åtgärder till skydd
för Smålands Tabergs naturvärden;

nr 141, angående anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m.;

nr 142, angående ytterligare förlagskapital
för statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader;

nr 144, med förslag till lag om inoderskapshjälp
m. m.;

nr 146, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt fogade varuförteckningen;

nr 147, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 35 § lagen den 18
april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna; och
nr 161, angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1953/54
till vissa i arbetslöshetsbekämpande
syfte anordnade arbeten m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12.

Anmäldes följande til! herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen:

nr 543 av herr Svensson i Krokstorp
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 97, angående anslag till

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Jordbrukarungdomens förbund för budgetåret
1954/55 m. m.;

nr 544 av fröken Elmén in. fl., i anledning
av Kungi. Maj :ts proposition,
nr 103, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.; och

nr 545 av fru Lindskog m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103.

Vidare anmäldes följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 151, angående riktlinjerna för
den framtida nykferhetspolitiken m. in.:

nr 546 av herrar Lindberg och Spångberg,

nr 547 av herrar Munktell och östlund,

nr 548 av herr Hammar m. fl.,
nr 549 av herr Senander in. fl.,
nr 550 av herrar Hamrin och Rimås,
nr 551 av hérr Gustafson i Göteborg
m. fl.,

nr 552 av herr Hamrin,
nr 553 av herrar Hedquist och Lindberg,

nr 554 av hérr Dickson,
nr 555 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 556 av herr Magnusson m. fl.,
nr 557 av herr Rimmerfors in. fl.,
nr 558 av herrar Munktell och Svensson
i Krokstorp,

nr 559 av herrar Widén och Löfroth,
nr 560 av herr Rimmerfors m. fl.,
nr 561 av herr Håstad,
nr 562 av herr Christenson i Malmö
m. fl.,

nr 563 av herr Stenberg,
nr 564 av herrar Stenberg och Nihlfors,

nr 565 av herrar Dahlén och Königson,

nr 566 av herr Gustafsson i Borås
m. fl.,

nr 567 av herrar Agerberg och Eliasson,

nr 568 av herrar Cassel och Nilsson
i Göingegården,

nr 569 av herr Engkvist in. fl.,
nr 570 av herrar Svensson i Va och
Jansson i Benestad,

nr 571 av herrar Nilsson i Göteborg
och Svensson i Alingsås,

nr 572 av herr Nilsson i Svalöv in. fl.,
nr 573 av herr Nyberg,
nr 574 av herrar Svensson i Ljungskile
och Rimmerfors, och
nr 575 av herr Adamsson.

Slutligen anmäldes följande motioner,
nämligen:

nr 576 av herrar Nilsson i Svalöv
och Nilsson i Bästekille, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 153,
angående anslag till en upplysningskampanj
i samband med övergången
till en friare försäljning av rusdrycker;

nr 577 av herr Hansson i Skegrie
m^fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 154, med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av
förordningen den 15 december 1939
(nr 887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker, m. in.; och
nr 578 av herrar Svensson i Stenkyrka
och Arweson, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 158, angående
vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55 in. in.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.57.

In fidem
Gunnar Rritth.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars.

Kl. 10.00.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till talmannen i riksdagens andra
kammare.

Härmed intygas, att riksdagsman
Hernfrid Bark i Riddarhyttan från och
med denna dag samt tills vidare ligger
sjuk i influensa och är han alltså på
grund av sjukdom förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet.

Skinnskatteberg som ovan.

S. Arfwidson.

Provinsialläkare.

Kammaren beviljade herr Bark ledighet
i från riksdagsgöromålen från och
med den 15 innevarande månad tills
vidare.

§ 2.

Svar på interpellation ang. viss utjämning
av skadeersättningarna för olycksfall
i arbete.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonsson i Skedsbygd
har frågat, om jag ämnar vidtaga
åtgärder för att åstadkomma en utjämning
av skadeersättningarna för olycksfall
i arbete, grundad på nuvarande inkomst-
och levnadskostnader.

Bestämmelserna om ersättning vid
olycksfall i arbete, som leder sitt ursprung
från år 1901, har allt efter utvecklingens
gång ändrats i förmånlig
riktning för de ersättningsberättigade.
De genomförda förbättringarna har
emellertid ansetts icke böra ges retroaktiv
verkan, och varje ersättningstaga -

re får därför sina förmåner från försäkringen
utmätta enligt de regler, som
gällde då olycksfallet inträffade. Avgörande
för framför allt invalid- och
efterlevandelivräntornas storlek har varit
den skadades arbetsinkomstförhållanden
under året före olycksfallet.
Härav följer att försäkringsersättningarna
i allmänhet är lägre ju längre
tillbaka i tiden skadefallet ligger.

Under 1940-talet utgavs på grund
av levnadskostnadsstegringen särskilda
dyrtidstillägg av statsmedel å olycksfallsersättningarna.
Dyrtidstilläggen utgick
efter enhetligt procenttal och medförde
därför inte någon utjämning av
skillnaden i ersättningsnivån vid nya
och äldre skadefall. Främst i syfte att
få till stånd en sådan utjämning antogs
vid 1950 års riksdag en förordning
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete in. m. Enligt denna
förordning utgår procentuella tillägg —
s, k. ersättningstillägg — å vissa ersättningar,
som grundar sig på skador
före den 1 januari 1949. Vid 1953 års
riksdag höjdes ersättningstilläggen, och
samtidigt beslöts att tillägg skulle utgå
även å vissa invalidräntor i anledning
av olycksfall under åren 1949 och
1950. Några tillägg utgår däremot inte
å ersättning för skador som inträffat
därefter. I motsats till dyrtidstilläggen
är ersättningstilläggen differentierade
på sådant sätt, att den procentsats som
tillämpas är högre ju längre tillbaka i
tiden skadan ligger och ju svårare skadan
är. Därvid har de olika tidsperioderna
bestämts så, att alla, som fått
sina försäkringsersättningar bestämda
efter samma regler, hänförts till samma
ersättningsgrupp. Som exempel kan jag
nämna, att om invaliditetsgraden över -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Svar på interpellation ang. viss utjämning av skadeersättningarna för olycksfall i
arbete.

stiger 75 procent, ersättningstillägget
utgör 100 procent därest olycksfallet
inträffat på 1930-talet men 25 procent
om det inträffat år 1950. Vid en invaliditetsgrad
av 30 procent utgör ersättningstillägget
55 procent, om olycksfallet
inträffat under 1930-talet; däremot
utgår ej något tillägg om olycksfallet
inträffat efter utgången av år 1948.

Genom denna konstruktion av ersättningstilläggen
har spännvidden mellan
ersättningar i de olika årsgrupperna
minskat. Någon fullständig utjämning
har dock inte skett.

Vid 1952 års riksdag beslöts på förslag
av Kungl. Maj:t en justering av
tilläggen för en viss grupp livräntetagare.
Då frågan härom anmäldes i
statsrådet, framhöll jag, att penningvärdet
under senare år undergått så betydande
förändringar, att det vore motiverat
att pröva, huruvida inte olika kategorier,
som uppbure ersättning i anledning
av yrkesskada, i en eller annan
form borde beredas kompensation för
stegrade levnadskostnader. Riksförsäkringsanstalten
fick i uppdrag att utreda
denna fråga.

I början av år 1953 inkom riksförsäkringsanstalten
med ett förslag till
provisorisk höjning av vissa ersättningar
i äldre skadefall. Detta förslag låg
till grund för 1953 års riksdags beslut
i frågan. I sitt förslag skisserade riksförsäkringsanstalten
upp elt system för
en automatisk anpassning av livräntorna
till växlingarna i den allmänna lönenivån,
därvid kostnaderna härför skulle
bäras av försäkringen.

I samband med att vid 1953 års riksdag
framlades förslag till ändring i
1950 års ersättningsförordning framhöll
jag, att jag då inte var beredd att
taga någon mera bestämd ståndpunkt
till frågan, vilka principer som bör
komma till användning för att lösa ifrågavarande
kompensationsspörsmål. Jag
uttalade emellertid, att riksförsäkringsanstaltens
uppslag att kostnaderna för
eventuella tillägg till försäkringsförmå -

nerna skulle bäras av försäkringen syntes
vara förtjänt att närmare övervägas.

Kungl. Maj.-t har den 22 maj 1953
anbefallt riksförsäkringsanstalten att
fullfölja ifrågavarande utredning och
därvid i första hand pröva frågan om
eu uppräkning av äldre livräntor på
försäkringens bekostnad samt att till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag i
detta hänseende. Riksförsäkringsanstalten,
som haft att utföra ett omfattande
förberedelsearbete avseende sjukoch
yrkesskadeförsäkringsreformen, har
ännu inte varit i tillfälle att framlägga
något förslag. Så snart detta föreligger,
skall jag taga upp frågan till närmare
övervägande, och jag hoppas därvid
kunna få till stånd en mera definitiv
lösning av frågan om kompensation för
stegrade levnadskostnader till dem som
uppbär ersättning i anledning av äldre
yrkesskador.

Härpå anförde

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på den av mig i interpellationen framställda
frågan.

I svaret redogör statsrådet för tillkomsten
och utbyggnaden av den nuvarande
olycksfallsförsäkringen, vilken
leder sitt ursprung tillbaka till år 1901,
fram till den senast i fjol genomförda
lagändringen, som medfört avsevärt
förbättrade ersättningar för invaliditet,
orsakad genom olycksfall i arbete. De
genomförda förbättringarna har dock,
såsom herr statsrådet påpekar, icke
getts sådan retroaktiv verkan, att äldre
fastställda livräntor räknats upp retroaktivt,
utan de har i huvudsak byggts
upp på procentuella tillägg. Följden
har ju blivit att personer, som fått sina
livräntor fastställda under de senaste,
åren och ersättningsbeloppen fastställda
på grund av då rådande högre bak -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. åtgärder för motverkande av ön Vens avfolkning.

omliggande inkomstår, kommit i ett
gynnsamt läge gent emot sådana personer,
som blivit skadade under olycksfall
i arbetet för t. ex. ett tjugotal år
tillbaka. Under den i början av 30-talet rådande depressionen med därav
följande arbetslöshet blev de fastställda
livräntorna ofta så låga, att de under
senare år beviljade procentuella
tilläggen överstiger dessa äldre livräntors
belopp.

Jag skall anföra ett exempel som visar
att när herr statsrådet säger att
bestämmelserna ändrats i för de ersättningsberättigade
förmånlig riktning
så är detta visserligen en sanning
men en sanning med viss modifikation.

En ung man i min hemtrakt råkade
vid sågningsarbete år 1934 mista högra
handen. Invaliditeten fastställdes till
50 procent, och då han under bakomliggande
inkomstår dels tvingats gå arbetslös,
dels tidvis arbetat för ytterst
låg ersättning, fastställdes livräntan att
utgå med ett årligt belopp av 306 kr.
67 öre. Sedan har i olika etapper livräntan
höjts så att den för närvarande
utgör 526 kr. 96 öre. Mannen, som är
gift och har familj att försörja, är givetvis
ytterst svårt handikappad när det
gäller att utföra grovarbete. Hans arbetsförmåga
är numera på grund av att
han nödgats överanstränga den friska
vänstra handen ytterligt nedsatt, men
hans försök att med stöd av läkarintyg
styrka högre invaliditet än 50 procent
har icke lyckats. Den kompensation
han sedan olycksfallet år 1934 erhållit
utgör 160 kronor 29 öre om året. Jag
tror inte att man gärna kan påstå att
denna summa ens utgör kompensation
för den penningvärdeförsäinring, som
inträffat sedan år 1934, än mindre utgjort
någon reell förbättring av hans
ersättning.

Trots den lovvärda sociala uppryckning
som skett under de senaste åren
finns det således fortfarande en kategori
människor, som inte kommit i åtnjutande
av en rimlig kompensation för

penningvärdeförsämringen, än mindre
någon realförbättring. Jag vågar även
ifrågasätta huruvida den snäva inkomstbedömning,
som skett i detta fall
och som orsakat den låga livräntan,
kan vara riktig. Att en tillfällig lågkonjunktur
med inträffad tillfällig arbetslöshet
skall på detta sätt få utgöra
den bestämmande faktorn vid livräntans
fastställande, med följder sträckande
sig över en persons hela livstid,
förefaller orimligt. Jag anser därför
att man, innan man gick in för att vidtaga
en i och för sig motiverad höjning
av utgående livräntor, bort angripa
detta spörsmål från grunden och bättrat
på vad som brustit i tillämpning
av beräkningssystemet.

Jag är givetvis tacksam för att Kungl.
Maj:t numera uppdragit åt riksförsäkringsanstaltcn
att bl. a. pröva dessa bestämmelser
och komma med förslag.
Jag hoppas att med det intresse herr
statsrådet visat hithörande spörsmål i
andra avseenden det skall finnas möjligheter
att komma fram till en snabb
lösning även av denna fråga. Ty vi
kan väl vara överens om, herr statsråd,
att här måste göras någonting och göras
snart. Annars blir dessa äldre livräntetagare
en grupp, som med fullt
berättigande känner sig förbigångna i
det sociala välfärdsarbetet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

motverkande av ön Vens avfolkning.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Nelander riktat följande frågor
till mig.

1. Vilka åtgärder har vederbörande
myndigheter i sitt arbete med lokaliseringsspörsmålen
vidtagit för att un -

-JO

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

derlätta för lämplig småindustri att slå
sig ned på ön Ven?

2. Har andra åtgärder vidtagits eller
planerats i syfte att motverka Vens avfolkning? I

anledning härav får jag anföra
följande.

De försämrade sysselsättningsmöjligheterna
på ön Ven har länge varit föremål
för arbetsmarknadsmyndigheternas
uppmärksamhet. Nedläggandet av tegelbruket
på ön 1948 innebar, att den industriella
verksamheten kom att inskränkas
till ett fåtal serviceföretag, såsom
smedjor, snickeriverkstäder och
bagerier. Tegeltillverkningen vid det
nedlagda tegelbruket drevs endast under
den varma årstiden. Härtill kom
att arbetstillgången vid bruket även i
övrigt var mycket ojämn till följd av
de osäkra avsättningsförhållandena för
Ven-teglet, som fått mindre gott renommé
beroende på att man i tillverkningsprocessen
använde sig av havsvatten
för lerans rening. Säsongarbetslöshet
på Ven förekom därför även tidigare
just i samband med tegeltillverkningen.
På grund av att åtskilliga tegelbruksarbetare
efter tegelbrukets nedläggande
flyttat till fastlandet har snarare säsongafbetslösheten
på Ven minskat i
omfattning. Arbetslösheten under senare
år har således under vintermånaderna
kunnat begränsas till mellan 10 och
15 arbetslösa.

Det nedlagda tegelbruket inköptes år
1950 av AB Ferrosan i Malmö, som då
uppgav sig ha för avsikt att upptaga
någon tillverkning på ön. Firman ändrade
emellertid så småningom sina dispositioner,
och 1952 stod det klart att
någon tillverkning ej komme att upptagas.
Detta föranledde arbetsmarknadsmyndigheterna
att med skärpt uppmärksamhet
följa läget och undersöka
vad som var att göra för att skaffa
bättre sysselsättningsmöjligheter åt befolkningen.
Inom kommunalfullmäktige
bildades en kommitté med uppdrag att
handha frågan om tillförandet till ön

otverkande av ön Vens avfolkning.

av någon lämplig industri. Ett par
smärre företag visade intresse för att
förlägga verksamhet till ön, men av
olika skäl, bl. a. kapitalbrist, kom planerna
icke att realiseras.

Mellan länsarbetsnämnden och representanter
för tegelindustrien har förts
diskussioner om återupptagandet av
tegeltillverkningen, vilka emellertid
också blivit resultatlösa.

Då de åtgärder, som arbetsmarknadsmyndigheterna
vidtagit, tyvärr ej ledde
till resultat övervägdes inom departementet
tillsättandet av en särskild
utredning. Även på ett par andra Öar,
fast i större skala, bär de senaste åren
vissa sysselsättningssvårigheter yppat
sig, nämligen på Gotland och Öland.
För att utreda frågan om dessa tre öars
arbetsmarknadsproblem tillsattes den
19 februari 1954 en särskild utredningskommitté.

Enligt direktiven för kommittén skall
den beträffande Ven bl. a, utreda, huruvida
det är lämpligt att söka hejda den
utflyttning från ön som nu pågår samt
i så fall med vilka medel. Möjligheterna
att till ön lokalisera lämplig industri
skall undersökas i samråd med de kommunala
myndigheterna och arbetsmarknadsmyndigheterna.
Vidare skall undersökas
om förutsättningar finns för
att genom en intensifierad turisttrafik
skapa bättre sysselsättningsmöjligheter
lör befolkningen. Huruvida något står
att vinna genom öns uppgående i en
större kommun samt om förbättrade
kommunikationer mellan ön och fastlandet
skulle kunna inverka gynnsamt
på sysselsättningsmöjligheterna för öns
invånare skall även övervägas.

Jag vill slutligen nämna ett par ord
om de åtgärder, som vidtagits för att
tillfälligt möta den arbetslöshet som
uppstått på Ven. För att sysselsätta de
arbetslösa, vilkas antal maximalt uppgår
till 16, har på allmän beredskapsstat
ordnats arbete med anläggning av
branddammar; vidare har vissa kommunala
arbeten igångsatts och några av de

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. åtgärder för motverkande av ön Vens avfolkning.

yngre, ogifta arbetarna erbjudits industriarbete
i Hälsingborg. Slutligen har
länsarbetsnämnden med vägförvaltningen
diskuterat vissa arbetsobjekt,
som bör kunna påbörjas i händelse läget
så kräver.

Härefter anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! .Tåg ber att få tacka
herr socialministern för det utförliga
svaret på min interpellation av den 2
februari. Det är glädjande att konstatera
den positiva inställning regeringen
visat, då det gällt Venbornas problem
och svårigheter, och då inte minst genom
den särskilda utredning som tillsattes
den 19 februari, och som enligt
direktiven skall undersöka arbetsmarknadsfrågorna
på Ven — liksom även
på Gotland och Öland — och söka finna
medel, som kan hindra öns avfolkning.
Det råder inte något som helst tvivel
om att avfolkningen är ett allvarligt
problem för Ven, och det förringas inte
av att man har liknande svårigheter i
andra delar av landet.

Efter interpellationens framställande
har en godsägare vid en intervju i en
sydsvensk tidning låtit framskymta att,
som det heter, »några större problem
har vi inte att kämpa med». Han sade
emellertid också att »det är tyst och
förpuppat här». Ja, om intet göres, så
blir det sannerligen än tystare och än
mera förpuppat på ön. Det citerade
yttrandet uppkallade öns arbetarkommun
till en energisk protest, i vilken
det heter att »det är arbetarna, som
drabbas hårdast. Om rätten att leva
kvar på ön skulle vara lika för alla
och inte förbehållen en viss grupp, så
finns det åtskilligt att ta itu med», hette
det vidare. Arbetarkommunen angav vid
det tillfället, alltså i början av februari,
att 20—25 man på Ven var arbetslösa,
d. v. s. i det närmaste samtliga arbetare.
De övriga kan nämligen hänföras till
kategorierna egna företagare, lantbru -

kare, sjöfolk, tjänstemän samt — en
grupp på mer än 100 personer — pensionärer.

Jag är fullt ense med herr statsrådet
om — vilket jag också framhållit i min
interpellation •—• att de två vägar, som
främst bör beträdas för att förbättra
läget, är dels att söka få i gång en
lättare industri och dels att utbygga
turistväsendet. Den i interpellationssvaret
omnämnda kommunala kommittén
har inte kunnat finna någon lösning
i dessa avseenden. Det finns emellertid
redan ritningar och kostnadsberäkningar
gjorda för en fabriksbyggnad,
avsedd för en småindustri. Detta projekt
föll på att det inte gick att anskaffa
de 200 000 kronor, som erfordrades.
Under remissdebatten i år nämnde handelsministern,
att man i departementet
undersökte möjligheterna för att lämna
lån åt hantverk och småindustri utan
förmedling av företagarförening — vilken
institution inte finns representerad
i länet. Jag hoppas, att man även
på den vägen skall finna möjligheter
att hjälpa i gång någon industri på ön.

Vad turistväsendet beträffar kan det
helt säkert bli en god inkomstkälla för
ön och även lämna goda arbetsmöjligheter.
Men vad som då först och främst
erfordras, är ett eller ett par etablissemang,
som kan ta emot en större turistström.
Jag har mig bekant, att det bl. a.
från danskt håll finns ett visst intresse
för den saken.

Vad slutligen beträffar frågan om öns
uppgående i en större kommun, vill jag
inte nu ta ställning därtill. Jag vill bara
erinra om den starka självständighetskänsla
Venborna har, vilken även kom
till uttryck, när man senast röstade för
att bibehålla sin egen gamla S:t Ibbs
kommun.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen,
att utredningskommittén — i
vilken man törhända hade kunnat vänta
sig någon parlamentarisk förankring
— mycket snart skall kunna lägga fram
goda förslag i här antydd riktning, för -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

slag som inom en inte alltför avlägsen
framtid kan effektueras till båtnad för
den lilla historiska ön och dess präktiga
befolkning.

Herr NILSSON i Landskrona (s) :

Herr talman! Det förefaller som om
man hade den uppfattningen att ingenting
har åtgjorts för att ordna utkomstmöjligheter
för befolkningen på
Ven. Jag vill då säga, att vi nära nog
sedan årtionden tillbaka liar varit på
det klara med att Ven så småningom
skulle komma att avfolkas och bli praktiskt
taget endast en ö för turister.

Vid den företagna kommunsammanslagningen
försökte man emellertid att
få Ven sammanslagen med någon av de
kommuner, som ligger runt om Landskrona,
men då organiserades det upp
en opposition på ön mot att Ven skulle
slås samman med ifrågavarande småkommuner.
Denna opposition uttalade
sig därvid för att om en sammanslagning
skulle komma till stånd så skulle
den ske med Landskrona, vilken stad
upprätthöll öns båtförbindelser med
fastlandet. De turister som bodde på
ön —• enligt uppgift mycket förmögna
människor — organiserade som sagt
upp en mycket stark opinion för sammanslagning
med Landskrona, och opinionen
byggdes på ett uttalande av
landshövdingen i Malmöhus län, vilken
hade förklarat att han ansåg att Ven
skulle sammanslås med Landskrona.
Jag ber emellertid att inom parentes
få säga, att för min del tror jag att öns
befolkning borde få handla efter eget
tycke och smak. Tack vare dessa turisters
arbete lyckades man emellertid
få till stånd en opposition för att Ven
skulle ha det som förut, ja, man använder
t. o. in. uttrycket att på ön Ven
fanns inga sociala problem, och följaktligen
behövde man icke bry sig om
dess befolkning. Fjorton dagar efter
det att man sagt, att på ön inte fanns
några sociala problem lades all verksamhet
där ned, med resultat att be -

motverkande av ön Vens avfolkning.

folkningen blev arbetslös. När detta
förhållande fortgått någon tid måste
skatterna där höjas, men då tog dessa
som lett opinionen och flyttade sina
pengar och sin mantalskrivningsort
från ön till utlandet. Vi känner ju till
att detta inte gav något lyckat resultat
det första året, men det andra var ingenting
att göra åt saken. Jag har framhållit
detta för att visa, att det inte på
vare sig ena eller andra hållet visats
dåligt intresse för att ta hand om
ön Ven, utan det beror utan tvekan på
öns egen befolkning att situationen där
är sådan den för närvarande är. Det
bör observeras att för några år sedan
Ven hade 1 300 invånare, medan det
i dag rör sig om mellan 600 och 700.

Vad angår de lämpliga industrier,
som gång efter annan har försökt sondera
terrängen på Ven, har faktiskt
kunnat konstateras, att då den eller
den industrimännen varit på ön och
köpt en tomt eller ett hus eller så, har
närmaste anledningen för vederbörande
varit att få bättre utrymme på den plats
där hans industri tidigare legat och för
närvarande ligger. Det är beklagligt
säger jag, att man på Ven inte kunnat
ordna dessa frågor, ty alldeles uppenbart
är ju att om det funnits litet intresse
för arbetarna där nere skulle
man utan tvekan ha samrått med andra
kommuner, som inte sitter i en sådan
dålig ställning som just Ven. Det är
å ena sidan klart att man kan hjälpa
de sexton arbetslösa — och det är lika
klart att man måste göra det — men
å andra sidan är det ofrånkomligt att
dessa sexton arbetslösa förr eller senare
kommer antingen till Hälsingborg
eller till Landskrona. Den som besöker
Ven ser hur det ena huset efter det
andra står tomt. Jag tror nog att socialministern
också konstaterat detta, och
det kommer att vara så på ön så länge
man inte får någon stabil ryggrad
bakom sig för att på något sätt kunna
hjälpa befolkningen. Även jag hoppas
att statsmakterna skall försöka hjälpa

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Svar på interpellation ang. åtgärder

Venborna, och jag tror också att man
från statsmakternas sida måste ta i på
allvar och se till att kommunen får
ett sådant skatteunderlag och en sådan
ryggrad att den kan existera även i
fortsättningen, antingen detta nu skall
ske i den ena eller den andra formen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj ;ts på bordet liggande propositioner.
Därvid hänvisades

till jordbruksutskottet propositionerna
:

nr 121, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1954/55
m. m.;

nr 122, angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1954/55
m. m.;

nr 123, angående anslag till anskaffande
av framdrivningsmaskineri för
undersöknings- och bevakningsfartyget
Skagerak;

nr 139, angående åtgärder till skydd
för Smålands Tabergs naturvärden;

nr 141, angående anslag för budgetåret
1954/55 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m.; och

nr 142, angående ytterligare förlagskapital
för statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader;

till behandling av lagutskott propositionen nr

144, med förslag till lag om moderskapshjälp
m. in.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 146, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om
varuskatt fogade varuförteckningen;

till behandling av lagutskott propositionen nr

147, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 35 § lagen den 18
april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna; samt
till statsutskottet propositionen

för motverkande av ön Vens avfolkning.

nr 161, angående anslag å tilläggsstat
It till riksstaten för budgetåret 1953/54
till vissa i arbetslöshetsbekämpande syfte
anordnade arbeten m. m.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
å bordet vilande motioner; och remitterades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
543 av herr Svensson i Krokstorp m. fl.:
till statsutskottet motionerna:
nr 544 av fröken Elmén m. fl. och
nr 545 av fru Lindskog m. fl.; samt
till särskilda utskottet motionerna:
nr 546 av herrar Lindberg och Spångberg,

nr 547 av herrar Munktell och östlund,
nr 548 av herr Hammar m. fl.,
nr 549 av herr Senander m. fl.,
nr 550 av herrar Iiamrin och Rimås,
nr 551 av herr Gustafson i Göteborg
m. fl.,

nr 552 av herr Hamrin,
nr 553 av herrar Hedqvist och Lindberg,

nr 554 av herr Dickson,

nr 555 av herr Hansson i Skegrie

771. fl.,

nr 556 av herr Magnusson m. fl.,
nr 557 av herr Rimmerfors m. fl.,
nr 558 av herrar Munktell och Svensson
i Krokstorp,

nr 559 av herrar Widén och Löfroth,
nr 560 av herr Rimmerfors m. fl.,
nr 561 av herr Håstad,
nr 562 av herr Christenson i Malmö

777. fl.,

nr 563 av herr Stenberg,
nr 564 av herrar Stenberg och Nihlfors,

nr 565 av herrar Dahlén och Königson,

nr 566 av herr Gustafsson i Borås
m. fl.,

nr 567 av herrar Agerberg och Eliasson,

nr 568 av herrar Cassel och Nilsson i
Göingegården,

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande m. m.

nr 569 av herr Engkvist m. fl.,
nr 570 av herrar Svensson i Va och
Jansson i Benestad,

nr 571 av herrar Nilsson i Göteborg
och Svensson i Alingsås,

nr 572 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 573 av herr Nyberg,
nr 574 av herrar Svensson i Ljungskile
och Rimmerfors,

nr 575 av herr Adamsson,
nr 576 av herrar Nilsson i Svalöv och
Nilsson i Bästekille,

nr 577 av herr Hansson i Skegrie
in. fl. och

nr 578 av herrar Svensson i Stenkyrka
och Arweson.

§ 6.

Föredrogs den av herr Nordkvist i
Kalmar vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
verkställandet av riksdagens beslut angående
Ölands telefonförhållanden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Johansson i
Mysinge vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Hjalmar Nilson i anledning
av de svårigheter, som uppstått
för fiskerinäringen på grund av isblockaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 5, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande in. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr DICIvSON (li):

Eftersom jag finner det olämpligt
och olustigt att riksdagens ledamöter
utan att officiellt inhämta råd från
opartiskt håll beslutar om egna förmåner
ber jag, herr talman, att, såsom
jag gjort vid tidigare liknande tillfällen,
få till protokollet antecknat, att jag
av principiella skäl icke deltar i beslutet
i detta ärende.

Häruti instämde fröken Vinge och
herr Carlsson i Tibro.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag skall bara be ätt
få ställa en fråga till dem som nu inte
vill delta i ett beslut om denna fråga:
Innebär detta att ni också kommer att
avstå ifrån att ta ut det ökade, belopp
som förslaget medfört?

Herr DICIvSON (h):

Herr talman! Vi känner alla min
ärade vän herr Rubbestads inställning,
att när det gäller att bestämma sina
egna förmåner är de närmast berörda
medborgarna själva de mest kompetenta
att göra detta. I andra stycken här
i livet tillämpas inte de Rubbestadska
principerna, utan det är endast i den
här ifrågavarande angelägenheten soni
detta sker. I själva den sakfråga, som
herr Rubbestad berörde och som väckte
kammarens stora intresse, vill jag
understryka, att jag gjorde min deklaration
av principiella skäl och sålunda
inte tar någon som helst ställning till
sakfrågan, som jag redan genom min
deklaration har förklarat att jag inte
kan bedöma och inte är i den situationen
att jag bör bedöma.

Herr RUBBESTAD (bf):

Jag vet inte om herr Dickson är bevandrad
på det kommunalpolitiska området.
Om det är nämnder utsedda inom
kommunen, brukar kommunalfullmäk -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

tige alltid själva bestämma luir stora
ersättningar som skall utgå. Någon annan
instans tycker jag inte är lämplig,
tv det är ju fullmäktige som har att
avgöra frågan, huruvida kommunen
skall betala, och sammalunda är det
med riksdagen. Det är väl riksdagen
som skall bestämma alla de utgifter,
som riksdagen har att ta ställning till.
Att koppla in någon annan myndighet
i ett sådant sammanhang innebär en
omyndigförklaring gent emot riksdagsmännen
som vi skall akta oss för.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9-

Kommunal delegationslag.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten
i vissa frågor till sammanslutning
av kommuner (kommunal
delegationslag) in. m. ävensom i ämnet
väckt motion.

Till konstitutionsutskottet hade hänvisats
en av Kungl. Maj :t till riksdagen
aVlåten proposition, nr 67, däri Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
hilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 29 januari
1954 föreslagit riksdagen att antaga
i propositionen framlagda förslag
till dels lag om rätt för kommun att
uppdraga beslutanderätten i vissa frågor
till sammanslutning av kommuner
(kommunal delegationslag), dels ock
lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt
för kommunala tjänstemän.

1 samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft den
inom riksdagen i anledning av propositionen
väckta, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionen II: 520 av herr
Holmberg m. fl., i vilken motion hem -

Kommunal delegationslag.

ställts att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionen II: 520,
antaga de i förevarande proposition
framlagda förslagen till dels lag om rätt
för kommun att uppdraga beslutanderätten
i vissa frågor till sammanslutning
av kommuner (kommunal delegationslag)
, dels ock lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1940
(nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala
tjänstemän.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Pettersson i
Norregård och Sandberg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
fogat en reservation, och jag
skall bara med några ord förklara varför
jag reserverat mig. Detta förslag
till extern delegationsrätt för kommunerna
anser jag för min del vara motbjudande
ur kommunal självstyrelsesynpunkt,

Kommunallagskommittén har tidigare
rätt ingående behandlat denna fråga och
har avstyrkt införandet av en sådan
här lag. Nu har den i alla fall kommit
på riksdagens bord. Jag anser detta
överflödigt, därför att de olika kommunalförbunden,
både landstingskommunernas
förbund, stadsförbundet och
landstingsförbundet, redan har hand
om avtalsförhandlingarna, och i alla
län är landstingen knutna till landstingsförbundet
och nästan alla kommuner
anslutna till sina resp. förbund.
Det hade varit överflödigt, anser jag,
att här föreslå en lag, som visserligen
inte har tvingande karaktär utan fortfarande
är frivillig och därför inte heller
ändrar så mycket på de arbetsformer
som nu råder. Men jag är viss om
att ute i kommunerna kommer detta
trevande lagförslag att väcka ett visst

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Kommunal delegationslag.

uppseende. Man måste känna ovilja emot
att de statliga myndigheterna blandar
sig i dessa kommunala spörsmål, som
man själv hittills har handlagt på ett
mycket förträffligt sätt.

Lagen kommer inte, som jag nämnde,
att ändra så mycket på arbetsförhållandena
och arbetsformerna, men
den rör vid en av den kommunala självstyrelsens
värdefulla principer på sådant
sätt, att man inte kan annat än
reagera emot den. Dessutom är hela lagförslaget
man kan nästan säga illa utformat
och lösligt. Det finns egentligen
inte någon fast regel däri, och detta
kommer att vålla många tolkningssvårigheter
vid olika meningar angående
dessa avtal med stöd av lagen. Det är
detta som väckt ovilja hos mig att vi
den ena gången efter den andra försöker
nagga kommunernas självstyrelseprincip
i kanten. I det fallet tycker
jag verkligen att vi bör gå fram med
större försiktighet. Jag förstår att det
är stads- och kommunalförbunden som
drivit fram detta lagförslag, men det
förbättrar inte saken att de tyckes ha
blivit sådana elefantdrakar, att de anser
sig kunna behandla kommunernas
angelägenheter utan att höra vad kommunerna
själva vill.

Jag har intet yrkande, herr talman.
Jag har endast velat lämnat denna förklaring.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Även om jag inte som
herr Pettersson i Norregård haft anledning
att reservera mig till konstitutionsutskottets
utlåtande vill jag redovisa
några synpunkter i samband med kammarens
behandling av denna s. k. delegationslag.

Det råder nog ingen tvekan om att
lagen för en ansvarig kommunalman
ur kommunalrättslig synpunkt synes
innebära ett visst brott mot den kommunala
självstyrelsen. Om man därjämte
studerar det föreliggande förslaget
i detalj kan man inte undgå att

märka, att lagen i mångt ocli mycket är
ganska löslig som kommunallag sedd.
Det var väl också denna orsak som
gjorde att kommunallagskommittén för
sin del inte var beredd att i kommunallagen
infoga denna speciella lag. Man
var säkert medveten om att här var
en lucka rent kommunalrättsligt som
borde fyllas, men med hänsyn till de
allvarliga ingrepp i kommunernas självstyrelse,
som lagen skulle komma att
medföra, var man betänksam och ville
inte gå in på frågan. De instanser, som
haft det föreliggande förslaget på remiss,
har också varit mycket betänksamma
och i många fall rent avvisande
mot förslaget.

Nå, vad är det då som gör att man
är så tveksam? Jo, det är givetvis att
en mängd obekanta förhållanden anmäler
sig, som det föreliggande förslaget
inte anvisar någon särskild lösning på.
Det är därför man anser att tiden ännu
inte är mogen att i lag fastställa vad
som sedan flera år har varit praxis och
en tingens ordning, som kommunalmännen
i tysthet erkänt. Den allmänna utvecklingen
är också sådan, att vi kommunalmän
tvingas att gå med på dessa
kollektiva förhandlingar för att få rätsida
på problemen, och vi får väl också
lov att här i dag säga att vi, även om
vi är mycket betänksamma, dock inte
i stort vill avvisa det framlagda förslaget.
Jag medger, herr talman, att detta
kanske är en något underlig bekännelse
från en kommunalmans sida, men
som jag nyss sade är det den allmänna
utvecklingen som faktiskt tvingar oss
att gå med på saken.

De detaljer, som man i lagförslaget
inte får något direkt besked om, är
framför allt bestämmelserna om valbarhet,
om omröstning, om jäv och om
besvärsrätt. Dessa tycker jag är ganska
dunkelt redovisade.

Om man sedan tänker sig att utvecklingen
skulle föra hän mot att de kommunala
förtroendeuppdragen mer och
mer övergår till att bli om inte arvodes -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

befattningar så dock uppdrag som betalning
utgår för, så kan man fråga
sig: Går det dithän att man även på
detta område kollektivt skall fastställa
vad de kommunala förtroendemännen
skall ha i ersättning för sitt arbete inom
kommunen? Jag erkänner att detta är
en tanke som vi inte i dag är mogna
att bedöma, men vi vet inte vart utvecklingen
kan leda.

Man frågar sig också: Vad blir följden
för en kommun, om förhandlingarna
strandar och det blir strejk och de
kommunalanställda på, om jag får använda
uttrycket, känsliga områden inte
är i funktion? I sådant fall kan det
uppstå mycket stora besvärligheter för
kommunerna.

Jag har, herr talman, velat redovisa
dessa allmänna synpunkter vad gäller
de betänkligheter, som från en kommunalmans
sida anmäler sig inför det
föreliggande förslaget till delegationslag.
Emellertid vill jag inte inlägga
någon reservation mot detsamma, utan
jag tvingas, som jag tidigare har sagt,
att godta det.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Nilsson i Göingegården när han
säger för sin egen del, att det är en
underlig bekännelse som han här har
lämnat, och när herr Nilsson i Göingegården
säger om denna nya lag, att den
är ganska löslig, att den har kommit
till emot remissinstanserna och att den
är betänklig ur kommunalrättslig synpunkt,
kan jag instämma, men inte
finna annat än att han borde ha kommit
till ett yrkande om avslag på hela
lagen.

Jag har väldigt svårt, herr talman,
att stillatigande sitta och vara med om
denna lag utan att uttala mina starka
betänkligheter mot densamma, detta
därför att jag under några år har haft
en viss erfarenhet av förhandlingsväsen
när jag har deltagit som förhandlingsdelegat
från landstingens sida. När par -

Kommunal delegationslag.

terna kommit överens vid förhandlingsbordet
tycker jag att det är väldigt bra
om det då finns en överinstans som
sedan får lov att yttra sig, och jag kan
inte förstå utskottet när utskottet säger
att lagen skapar ökade förutsättningar
för arbetsfred och dylikt. Såvitt jag
har kunnat förstå under den tid då jag
har deltagit i förhandlingarna har bägge
parter haft det så, att de har haft en
styrelse eller annan instans som sedan
har fått yttra sig och besluta om de
förslag eller de resultat som de förhandlande
parterna har kommit till,
och det har jag begripit så, att de har
tyckt att det har varit mycket bra att
ha denna instans bakom sig, detta från
båda parter, arbetsgivare och arbetstagare.

Man kan också säga med ett gammalt
uttryck, att när man har förhandlat
och kommit till ett resultat, som många
gånger har varit kinkigt och besvärligt
att uppnå, så är det klokt att sova på
saken och kunna fatta definitivt beslut
i efterhand.

Det är i alla fall en tröst att denna
fullmaktsdelegering inte är obligatorisk
och oåterkallelig. Kommunförvaltningen
är ju inte skyldig att godta den nya
ordningen att lämna absolut fullmakt
till sin delegation, och jag såsom representant
för landstingen vill åtminstone
här deklarera, att jag inte i vårt
landsting kommer att gå med på att
vi lämnar absolut fullmakt till delegationen,
utan jag anser att vi bör ha
det som vi har det, att över denna delegation
står en central lönenämnd, som
får lov att besluta. Jag skulle tro att
den delegation vi har utsett också har
den meningen, att det är väldigt bra
att ha en central lönenämnd bakom sig.

Sedan, herr talman, vill jag bara
göra en reflexion. Herr Gustaf Nilsson
i Göingegården representerar högerpartiet,
och en högerman från första kammaren,
som heter herr Arrhén, är också
med i utskottet. Nu har vi vid alla
möjliga tillfällen i debatter i riksdagen

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Kommunal delegationslag.

hört från högerhåll, att vi inte bör ha
en byråkratisk centralisering. Är inte
detta en byråkratisk centralisering förstår
jag ingenting, ty detta måtte väl
vara en centralisering av stora mått.

Herr talman! Jag förstår, att mot ett
enhälligt konstitutionsutskott är det
meningslöst att ställa ett yrkande, men
jag är mycket skeptisk beträffande fördelen
med denna nya lag.

Herr FAST (s):

Herr talman! När vi i kommunallagskommittén
en gång i tiden hade kontakt
med förhandlingsrättssakkunniga i det
här ärendet höll ju dessa sakkunniga
på med en utredning angående en tjänstemannalag.
Man var ifrån deras sida
ganska angelägen om att vi i kommunallagen
skulle inta bestämmelser liknande
dem som nu här föreslås. Vi hade enhälligt
den uppfattningen, att om en sådan
lag skulle komma till, så hörde den samman
med en tjänstemannalag och borde
icke införas i kommunallagen. Detta
har också sedermera i den fortsatta utvecklingen
visat sig vara riktigt, och
vad som nu föreslås är ju en liten särskild
lag.

Personligen vill jag säga att jag tror
ätt det sker ingenting, vare sig i positiv
eller i negativ riktning, genom den här
lagen. Frågan om den fortsatta utvecklingen
av de centrala förhandlingarna
mellan kommunalförbunden å ena sidan
och tjänstemannaorganisationerna och
de kollektivanställda å den andra är helt
beroende av den solidaritet som man
kommer att visa inom städernas och
landskommunernas krets, och därvidlag
gör den här lagen inte någonting vare
sig till eller ifrån.

Jag betraktar sålunda denna lag mera
som symbolisk, som någonting som bara
är ett uttryck för statsmakternas
sanktion åt den utveckling som redan
har ägt rum.

Jag erkänner gärna att denna lag kan
te sig rätt egendomlig på det sättet, att
man här skapar en extern delegations -

rätt, men man inte beskriver det organ
till vilket man delegerar beslutanderätten.
Om detta skulle ha skett skulle det
emellertid ha inneburit en mycket högre
grad av kringskärande av den kommunala
självstyrelsen. Nu har man ju i
förslaget dels lämnat utrymme för en
frivillig anslutning från kommunerna
och städerna, dels också sagt ifrån ätt
dessa har rätt att utträda.

Personligen vill jag i det sammanhanget
säga, att om denna lag skall få
någon som helst betydelse är förutsättningen
den, att utvecklingen gåt* allt
mer och mer mot solidaritet städerna
och kommunerna emellan. Om det skulle
bli en stark minoritet som ställde sig
utanför förhandlingsorganet, skulle detta
ganska snart spränga resultaten av
de centrala överenskommelserna.

När det sedan gäller frågan huruvida
detta lagförslag är ett mera allvarligt
ingrepp i den kommunala självstyrelsen,
tror jag att man gör sig skyldig till
rätt stora överdrifter, om man vill hävda
detta. Det är ju ändå på det sättet,
att det i stort sett inte kommer att bli
någon skillnad jämfört med de förhållanden
som redan förut har existerat
på detta område. Den sanktion, som
man t. ex. har givit ifrån landstingsförbundets
sida, har ju faktiskt inte inneburit
någonting annat än att man i efterhand
har godkänt de uppgörelser
som träffats, och man har därvid inte
haft några möjligheter att komma med
förslag till ändringar. Man har redan i
förväg lämnat sin fullmakt till förvaltningsutskotten
att godtaga centralt träffade
överenskommelser. Och när man
sedan har denna fria rätt dels till inträde
och dels till utträde, så är det ju
kommunerna själva som avgör huruvida
de vill foga sig in under lagen eller
vill avstå därifrån.

Men, herr talman, för mitt vidkommande
har skälet till att jag ändå har
biträtt detta förslag, ehuru jag tror att
det inte kommer att få någon större betydelse,
varit, att man inom Landskom -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

munernas förbund och inom Stadsförbundet,
så vitt man kan döma av yttrandena
och handlingarna i ärendet,
varit angelägen om att få denna lag till
stånd. Men man har också ifrån den
andra förhandlingspartens sida, ifrån
Kommunalarbetareförbundet och från
tjänstemannaorganisationerna, också
varit angelägen att få denna lag till
stånd. Då jag väl närmast kan sägas
företräda Landstingsförbundet, skulle
det ha tett sig mycket egendomligt, om
vi där hade ställt oss i det läget, att vi
därför att vi inte hade behov av denna
lag skulle ha velat förhindra vad de
andra båda kommunförbunden ändå ansåg
ha ett visst värde. Jag tror också att
det är en ståndpunkt som riksdagen
bör intaga. Båda parterna på förhandlingsområdet
vill ha denna lag, och det
finns inte tillräckliga skäl, i varje fall
inte för riksdagen, att motsätta sig detta.
Propositionen är således ingenting
annat än fullföljande av en beställning,
som man bär gjort från de båda kommunförbunden
och från Kommunalarbetareförbundet
och tjänstemannaorganisationerna.
Och då jag på här anförda
skäl inte kan inse, att det här gäller ett
sådant intrång i den kommunala självstyrelsen,
att det skulle inge allvarliga
betänkligheter, hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Tre föregående talare
har redan utvecklat synpunkter, som
helt överensstämmer med den mening,
som vi har hävdat i vår motion i denna
angelägenhet.

Jag kan till att börja med säga, att
jag inte tillmäter denna sak någon särskilt
stor betydelse, men betydelse har
den otvivelaktigt. Jag är inte heller av
den meningen, att man i sådana här
frågor skall ställa sig på någon doktrinär
ståndpunkt. Jag vet mycket väl, att
det i praktisk kommunalpolitik är nödvändigt,
att inte hålla någon strikt åtskillnad
mellan verkställighet och för4
— Andra kammarens protokoll 1954.

Kommunal delegationslag.

valtning å ena sidan och beslutanderätt
å den andra sidan. Det har ju också så
småningom genom förvaltningsdomstolarnas
utslag härvidlag utformats en
praxis, som enligt min mening är både
tjänlig och tillräcklig.

Det finns emellertid tendenser att i
alltför hög grad överlåta den kommunala
bestämmanderätten på under fullmäktige
lydande organ. Jag har därför
redan under kommunallagskommitténs
behandling av dessa frågor reagerat mot
denna tendens och ansett att kommunallagskommittén
i stället för att uppmuntra
en sådan politik borde ha varnat
för den. Den ståndpunkten kan man
inta inte minst med hänsyn till vad
kommuallagskommittén själv har sagt
rörande den avgörande betydelse som
det har för svensk kommunalförvaltning
att man uppehåller offentlighetsprincipen
och den allmänna insynen i
alla kommunala förehavanden. I samma
mån som man överlåter kommunernas
beslutanderätt till andra organ, i
samma mån begränsar man nämligen
möjligheten till en sådan insyn och
kontroll av den kommunala förvaltningen.

Här går man nu ett steg längre, och
jag ser det som ett resultat av den släpphänthet,
som också kommunallagskommittén
visat i denna fråga. Tidigare har
det varit fråga om en intern delegationsrätt.
Nu har man, uppmuntrad av
de tidigare eftergifterna, också föreslagit
att det skall bli en extern delegationsrätt,
alltså att man i de mycket
viktiga frågor, som det här gäller, nämligen
avtalsfrågor skall kunna överlåta
bestämmanderätten från fullmäktige till
organ, som inte på något sätt är underställda
fullmäktige. Det handlar ju förresten
om organ som i egentlig mening
inte är kommunala och inte allmänrättsligt
reglerade, och jag anser, att detta är
ett avsteg från sund kommunal praxis,
som man inte bör tillåta.

Det är därför, herr talman, som vi
har framlagt den motion i denna fråga,
Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Kommunal delegationslag.

som jag nu vill yrka bifall till, nämligen
motionen nr 520 i andra kammaren.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Det har inom utskottet
uttalats en ganska utbredd skepsis
i fråga om nödvändigheten att just nu
få till stånd en sådan lagstiftning som
det bär gäller, och även i statsrådets
kommentar till propositionen framskymtar
ju att han inte är främmande
för en sådan inställning. Såsom här
redan sagts av flera talare bör emellertid
de kommuner ute i landet, som
vill begagna sig av den kollektiva uppgörelseformen,
ha rätt att få bli utrustade
med detta mera moderna instrument
för reglering av sina löne- och
avtalsförhållanden.

Det var egentligen bara detta jag
ville deklarera, men innan jag slutar
vill jag i anledning av vad herr Holmberg
nyss sade göra ett litet påpekande
— herr Holmberg har ju själv suttit
med i kommunallagstiftningskommittén
och känner till de förhållanden det
här gäller. Det finns i den kommunistiska
motionen en sats, som är värd
att observera. Redan på tal om den
interna delegationsrätten heter det där
på följande sätt: »I vissa fall kan detta
innebära att man lägger avgörandet i
sådana viktiga frågor i händerna på
en liten grupp, som måhända innesluter
endast en del av de riktningar som
finns företrädda i fullmäktige, i extrema
fall kanske endast en riktning.»

Det är, herr talman, med största glädje
och tacksamhet man annoterar detta
uttalande, ty däri vänder sig ju de
tre kommunistiska motionärerna emot
diktatur och undertryckandet av oliktänkandes
möjligheter att framföra sina
åsikter. Det innebär, efter vad jag förstår,
en uppenbar och glädjande protest
mot den diktatur som i motionärernas
mönsterstat anses som högsta
visdom, och jag kan inte finna annat
än att detta är ett mycket löftesrikt och

ljust vårtecken som kammaren med tillfredsställelse
bör notera.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag och därmed avslag på förevarande
motion.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Herr Fast framhöll i
sitt anförande här att föreliggande lagförslag
till sin verkan egentligen blir
symboliskt och alltså inte i sak kommer
att göra så värst mycket till eller
ifrån. Det är möjligt att det hlir på
det sättet. I allmänhet bekräftar ju de
kommunala församlingarna vad som
centralt har överenskommits, detta
många gånger av det enkla skälet alt
man inte har något annat att göra. Det
finns ingen möjlighet att riva i uppgörelserna
— det vet vi nog allesammans,
som har varit med på ett eller
annat hörn i det här sammanhanget.
Men jag undrar ändå, om vi inte, ifall
vi nu skall ha några symboler, borde
behålla symbolen för den kommunala
självständigheten i stället för symbolen
för den centrala maktbefogenheten.

Jag har på sista tiden tänkt litet över
ett och annat i fråga om förhållandet
mellan central styrelse och lokal myndighet,
och jag har blivit mer och mer
förskräckt över den utveckling som vi
därvidlag är inne på. Varje åtgärd för
sig betyder kanske inte så mycket, men
sammanlagt innebär det hela att vi undan
för undan urholkar och urvattnar
den kommunala styrelsen och därmed
känslan av självständighet och myndighet
ute i bygderna. Slutet blir väl att
demokratien blir formell och den centrala
maktbefogenheten reell.

Det förefaller som om vi i många avseenden
står hjälplösa inför denna utveckling.
Det hela har karaktären av
något ödesbetonat och förhandsbestämt,
och vi bara åker med utan att
så noga kunna avgöra, var vi till sist
hamnar. Ibland undrar man hur hela
detta system av maktdelegationer, fullmakter
och sådant skulle verka i en

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Öl

kritisk situation, då den centrala makten
kom i händerna på mera äventyrligt
folk. Sådant är naturligtvis inte
alldeles uteslutet. Även vårt land kan
råka ut för värre händelser än vi har
varit vana vid på senare år.

Vad jag har sagt här är närmast uttryck
för den känsla av vantrevnad inför
hela detta delegationssystem som
man upprättar kors och tvärs i vårt
samhälle tills man snart inte vet vad
människorna ute i bygderna har att
säga till om. Som uttryck för denna
vantrevnad yrkar jag, herr talman, också
avslag på utskottets hemställan.

Herr SENANDER (k) :

Herr talman! Även om man inte i
princip kan vända sig mot centraliseringen
ens på detta område, kan jag
omvittna att erfarenheterna från Göteborg
av stadens medlemskap i Svenska
stadsförbundet inte uppmuntrar till bifall
åt en proposition, sådan som den
föreliggande. Stadsförbundet har visat
sig äga en kronisk förmåga att trassla
till uppgörelserna med vederbörande
befattningshavare.

Den byråkratisering av avtalsuppgörelserna
som uppkommit genom medlemskapet
i Svenska stadsförbundet har
bl. a. lett till utdragna förhandlingar
beträffande pensionerna för stadens
tjänstemän. Det tycks också vara fullkomligt
omöjligt att inom rimlig tid få
en uppgörelse till stånd om de i stadens
tjänst anställda städerskornas
pensionsförhållanden. Denna fråga är
ännu inte löst, trots att Stadsförbundet
haft saken om hand mycket lång tid.
Jag vill också erinra om den verkligen
elakartade poliskonflikten, som absolut
inte skulle ha existerat i dag, därest
Göteborg skött förhandlingarna själv. I
Göteborg har ställningen mot Svenska
stadsförbundet lett till att stadsfullmäktige
har tillsatt en särskild utredning
med uppgift att undersöka, huruvida
inte staden bör utträda ur Svenska
stadsförbundet.

Kommunal delegationslag.

När man har dessa erfarenheter från
medlemskapet i Svenska stadsförbundet
är det uppenbart, att man inte kan betrakta
den föreliggande propositionen
med någon större sympati. Vi har därför
ansett oss böra gå emot propositionen.
Jag ber att få instämma i herr
Holmbergs yrkande, som sammanfaller
med yrkandet i vår motion.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag å såväl utskottets
berörda hemställan som Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Holmberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 10.

Anslag å kapitalbudgeten under
kommunikationsdepartementet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbud -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

geten för budgetåret 1954/55, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

I propositionen nr 1 liade Kungl.
Maj :t under kapitalbudgeten (bilaga 27,
punkt 1, s. 1—9 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1954)
lämnat en översikt över kommunikationsverkens
investeringar, avseende
postverkets, televerkets, statens järnvägars
och statens vattenfallsverks fonder,
luftfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond.

För budgetåret 1954/55 hade verksstyrelserna
räknat med att investeringsutgifterna
komme att stiga till ca 1 100
milj. kr., vilket i jämförelse med de senaste
beräkningarna för nu löpande
budgetår skulle innebära en ökning av
investeringsverksamheten med ca 63
milj. kr., till större delen betingad av
en föreslagen ökning av televerkets investeringar
från 249 milj. kr. budgetåret
1953/54 till 307,G milj. kr. nästkommande
budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Holmberg och fru
Nilsson väckt motion (11:136), vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
fastställa kapitalbudgeten för televerket
i enlighet med vad verkets styrelse
föreslagit.

Utskottet, som ansåg sig böra tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag till investeringsplan
för kommunikationsverken
under nästa budgetår, hemställde,

I. att motionen II: 136 icke måtte bifallas
av riksdagen;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
under punkten anfört.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr HEDQVIST (s):

Herr talman! Till vissa uttalanden
som statsutskottet gjort på den punkt
som kammaren nu har att behandla vill
jag foga några kommentarer. Det gäller
de ramreglerade investeringarna
för kommunikationsverken. Departementschefen
förordar en investeringsverksamhet
för kommunikationsverken
av i huvudsak samma omfattning som
den för innevarande budgetår. Han
framhåller emellertid att det med hänsyn
till ovissheten i konjunkturutvecklingen
är motiverat att fastställa ytterligare
två möjligheter för nästa budgetårs
investering. Dessa två ytterligare
alternativ är ett minimiprogram,
som ligger 10 procent under normalprogrammet,
och ett maximiprogram,
som med 10 procent skulle överstiga
normalprogrammet. Man skulle med
andra ord åstadkomma en viss elasticitet
i investeringsverksamheten. Detta
för självfallet också med sig — och det
är väl meningen — en elasticitet i sysselsättningen.

Statsutskottet har på denna punkt
ingen erinran, men utskottet gör i det
sammanhanget vissa uttalanden, som
jag inte har några invändningar emot
utan som jag närmast vill rikta uppmärksamheten
på och understryka. Vid
sitt studium av dessa problem har utskottet
inte kunnat undgå att säga, att
en investeringsverksamhet efter dessa
riktlinjer inte alltid är så lätt att genomföra.
Det måste för vederbörande
verks styrelse bli ganska stora svårigheter
i fråga om planläggningen av
verksamheten när den känner denna
osäkerhet i fråga om medelsanvisning,
som kan ställa den inför nödvändigheten
att på ganska kort tid öka eller
minska sysselsättningen. Jag har också
velat framhålla att man bör tillse, att
sysselsättningen för verken blir så
jämn som möjligt. Statsutskottet har

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

också anfört, att det är särskilt önskvärt
att investeringsverksamheten planlägges
och handhaves på sådant sätt,
att största möjliga jämnhet i sysselsättningen
ernås. Bakom detta uttalande
ligger måhända det som inträffat
vid åtminstone ett verk under den del
av år 1954 som nu förflutit.

Investeringspolitiken för televerket
har ju under innevarande budgetår lett
till friställande av 380 linjearbetare,
och man befarar — och har också aviserat
—- inskränkningar i sysselsättningen
vid televerkstäderna. Vissa tidningar
i Stockholm och Göteborg har
i dag tagit upp saken på nytt. Det säges
att man kan befara, att t. ex. verkstaden
i Göteborg blir tvungen att reducera
sin personal från 120 man till
60 man. Vidare säges det i dessa tidningsnotiser
— och det är väl riktigt
—- att detta inte behövde ske, om televerket
för nästa budgetår inte fick sina
investeringar beskurna. Televerket har
emellertid självt sagt, att det, med hänsyn
till vad departementschefen här
bär anfört, inte kan planera verksamheten
för nästa budgetår annat än efter
minimialternativet. Jag befarar då, att
den arbetskraft som hittills har friställts
och de verkstadsarbetare, som
riskerar att bli avskedade, också kommer
att avskedas, om investeringarna
inte får tillräcklig omfattning och framför
allt om telestyrelsen inte i god tid
får besked om hur mycket pengar den
kan disponera för nästa budgetår.

Jag har tagit till orda för att säga
något mer än vad statsutskottet anfört
under denna punkt. Anledningen är
den att jag finner det vara ganska orimligt,
att investeringsverksamheten skall
medföra sådana konsekvenser som här
yppar sig för ett verk med så stora
arbetsuppgifter som televerket, med
god tillgång på arbete och med ständigt
växande köer av kunder, som inte kan
betjänas på ett nöjaktigt sätt. Väntetiden
för telefonsamtal från Stockholm
till vissa orter i Norrland är lika lång

som för telefonsamtal från huvudstaden
till kontinenten. Detta är ju ganska
orimligt. Kön av blivande kunder, som
väntar på telefonabonnemang, är i ständigt
växande. Det finns väl nu ungefär
15 000, som har ansökningar om
telefonabonnemang inne hos verket,
och väntetiden är minst tre månader.
En minskning av investeringarna för
detta verk kommer självfallet att göra
förhållandena ännu värre.

Denna elastiska investeringspolitik
kan också inverka menligt på den kommunala
planeringen. Jag kan ta min
egen kommun som exempel, den kommun
där televerkets huvudverkstad är
förlagd. I april i fjol hade jag överläggningar
med verkstadsledningen där beträffande
behovet av bostäder för televerket.
Verkstadsledningen sade då, att
man skulle anställa ytterligare 300 man,
av vilka 200 var i behov av familjebostäder.
Verkstaden hade lidit av cn
ganska kraftig avtappning på arbetskraft
under hoppjerkaepoken, och nu
skulle man börja fylla dessa vakanser.
Kommunen skulle medverka i detta bostadsanskaffningsprogram
och planlade
självfallet bostadsproduktionen för den
närmaste tiden med hänsyn till detta
efter våra förhållanden stora tillskott av
nya bostäder för en enda industri. Jag
tyckte att detta var alldeles riktigt, eftersom
jag utgick från att televerket
har full och överfull sysselsättning. Det
fanns i Nynäshamn verkstadslokaler
för ytterligare 300 man, det fanns maskiner
och verktyg; man kunde alltså
utvidga driften utan att göra nya investeringar
för sådana ändamål. Vad
som fattades var bostäder. Efter någon
tid sade samma tjänstemän att man inte
behövde de där 200 nya lägenheterna,
emedan förhållandena ändrats på sätt,
som jag nyss talade om. Man införde
redan i oktober månad i fjol ett anställningsstopp,
och nu befaras personalinskränkningar.

Jag har velat anföra detta som ett bevis
för att denna elastiska investerings -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

politik inte ställer till bekymmer bara
för vederbörande verk och deras ledningar
utan också kan påverka och
ställa till oreda i den kommunala verksamheten.

Jag vill understryka vad statsutskottet
har anfört om angelägenheten av att
investeringsverksamheten planlägges så,
att en jämn sysselsättning kan åstadkommas.
Jag vill också uttrycka den
förhoppningen, att vederbörande ser
till att de onormala förhållanden som
har uppstått för televerket den här vintern
inte konserveras och framför allt
att situationen för verket inte ytterligare
försämras.

Mitt resonemang skulle måhända kunna
föra mig över till att yrka bifall till
den i ämnet väckta motionen. Det gör
jag emellertid inte, med hänsyn till det
förtroende jag har för kommunikationsministern
och med hänsyn till att statsutskottet
särskilt har understrukit vad
jag nu velat fästa uppmärksamheten på.
Jag drar av allt detta som förevarit den
slutsatsen, att dessa missförhållanden i
fortsättningen skall rättas till och att
televerket skall fortsätta sin verksamhet
i full utsträckning. Jag har alltså, herr
talman, intet annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Andreasson (s) och Lnndqvist (s).

Herr HOLMBERG (k) :

Herr talman! Utskottets förslag om
televerkets stat är ett märkligt dokument.
Sedan utskottet har anfört eu
mängd starka argument som talar för
bifall till den kommunistiska motionen,
slutar det nämligen med att yrka
avslag på motionen. Förklaringen till
detta underliga beteende kan måhända
sökas i en liten sats som förekommer i
utlåtandet, nämligen att utskottet »inte
velat motsätta sig Kungl. Maj :ts förslag».
Det förfaller som om herr Hedqvists
ståndpunkt vore densamma. Men
kan det vara rimligt att dra ett streck
över alla sakskäl bara för risken att

eljest komma att brista i lojalitet mot
regeringen?

De sakskäl som utskottet har anfört
skall jag sammanfatta på följande sätt.
För det första innebär systemet med
inte mindre än tre olika alternativ för
televerkets investeringar stora olägenheter
när det gäller planläggning och
kontroll. För det andra har det redan
tidigare förekommit en så stor eftersläpning
just i fråga om televerkets investeringar,
att det vållat allmänheten
stora besvär, och den eftersläpningen
borde man nu eliminera. För det tredje
innebär till och med maximialternativet
en sådan inskränkning av telestyrelsens
planer, att det leder till avskedanden,
och då kan man ju tänka sig hur det
skulle bli om regeringen skulle finna
för gott att i stället tillämpa minimialternativet,
som ligger ungefär 140 miljoner
kronor lägre — inte ens mot det
finns någon garanti enligt utskottsförslaget.
För det fjärde blir allmänheten
ytterligare lång tid framåt dåligt betjänad.
Det blir fortfarande väntan i flera
månader för nya telefonabonnenter, och
fortfarande kommer ca 700 000 radiolyssnare,
företrädesvis i Norrland, att
få dras med störningar och olägenheter
av allehanda slag som följd av att televerket
inte har fått pengar för att se
över ledningsnätet. För det femte får
statskassan avstå från betydande inkomstförbättringar,
som man skulle
kunnat få, om televerket hade fått verkställa
de utvidgningar som har föreslagits.
För det sjätte — och det är särskilt
väsentligt i detta sammanhang —
bidrar denna politik, såsom också herr
Hedqvist har framhållit, till att ytterligare
öka arbetslösheten.

Hur utskottet efter en så nedgörande
kritik av regeringsförslaget kan motsätta
sig de föreslagna förbättringarna
på varenda punkt, är obegripligt. I vår
motion har vi särskilt framhållit hur
illa denna politik överensstämmer med
statsmakternas utfästelser att sörja för
full sysselsättning. Därvidlag har det

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

visserligen förekommit uppseendeväckande
saker även tidigare — den bekanta
regeringsdeklarationen om behovet
av en viss lokal arbetslöshet var sålunda
ett hotfullt förebud — men det
var väl ändå ingen som trodde, att statsmakterna
skulle komma att gå i spetsen
i detta avseende. Nu har i alla fall statens
järnvägar och det statliga vägväsendet
ökat de arbetslösas skara med
5 000 å 6 000 man, och den omedelbara
effekten av regeringsförslaget angående
televerkets investeringar blev att 400
man fick uppsägelse. I dag på morgonen
meddelades att telestyrelsen har
utfärdat nytt varsel; det är alltså resultatet
av statsutskottsmedlemmarnas
medverkan i sysselsättningspolitiken.

Det hela är orimligt eftersom man
tvingar telegrafarbetare att gå sysslolösa
eller söka sig över till andra yrken
samtidigt som det ju bevisligen behöver
uträttas mycket i deras eget fack. Det
är särskilt uppseendeväckande eftersom
det gäller en statlig verksamhet.

Den grupp jag tillhör har inte bara i
detta sammanhang utan också i flera
andra motionerat vid årets riksdag om
åtgärder för att tillförsäkra arbetarna
större trygghet i deras anställningar.
Vår utgångspunkt har varit att arbetslöshet
är slöseri och utgör ett tecken på
bristfällig samhällsförvaltning. Vi eftersträvar
en sådan ordning, att statsmakterna
ingriper och sörjer för full sysselsättning
bland annat genom att, om
det visar sig nödvändigt, överta och
driva företag som de privata företagarna
inte vill eller inte kan hålla i gång.
Men skall statsmakterna med någon utsikt
till framgång hävda en sådan politik
och kunna ingripa mot arbetslöshet
som skapas av de privata företagarna,
måste man i första hand se till att
statens egna företag får möjlighet att
bibehålla och helst utöka antalet anställda.
I stället animeras nu riksdagen
av regeringen och statsutskottet att bedriva
en politik som ökar arbetslösheten.
Det är sannerligen inte underligt

att tendenser av det slaget har framkallat
en stark opinion på arbetarhåll.
Det kommer ju praktiskt taget dagligen
tecken på att det drar ihop sig till en
stor ekonomisk kris, och för dem som
har trott på beskrivningen om hur väl
statsmakterna har rustat sig för att
möta en eventuell arbetslöshet, måste
det vara en chock att nu se statsmakterna
uppträda i en helt annan roll,
nämligen som tillskapare av arbetslöshet.

Herr talman! Vi har dels genom motionen
om televerkets investeringar och
dels genom flera andra förslag i år sökt
förmå riksdagen att i tid ingripa mot
riskerna för arbetslöshet. Men utom
trygghetsfrågan för arbetarna och deras
familjer, som det därvidlag främst
gäller, handlar de kommunistiska motionerna
också om en vettig användning
av landets produktiva resurser.
Inte minst mot bakgrund av den aktuella
situationen inom telegrafverket
framgår det tydligt hur oförnuftig i alla
avseenden den politik är som tillrådes
av statsutskottet. Jag yrkar därför, herr
talman, bifall till motionen II: 136.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) :

Herr talman! Med anledning av den
förda debatten vill jag söka något belysa
utskottets ställningstagande till
förevarande proposition.

Jag vill därvid till en början erinra
om ett något ljusare inslag än det som
här har diskuterats. Jag syftar på att
vi för det budgetår som är inne har
kunnat vidga investeringsramen i jämförelse
med det program som lades
fram vid denna tid i fjol. Denna utvidgning
innebär i kronor räknat 50
miljoner till direkt investeringsverksamhet
och 40 miljoner i anslag av finansiell
natur, för rörelsekapital in. m.,
så att budgeten slutar på 1 035 i stället

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

för ursprungligen beräknade 946 miljoner.

Kungl. Maj :ts förslag till investeringsprogram
för kommande budgetår för
de affärsdrivande verken innebär, som
har antytts i debatten, vissa principiella
nyheter. Förutom ett normalprogram
har också presenterats ett maximloch
ett minimiprogram, det förra liggande
10 procent över normalprogrammets
investeringsnivå och det senare
10 procent under. Departementschefen
har för sin del förordat, att normalprogrammet
i första hand kommer till
användning, om det inte inträffar någon
större konjunkturändring, och den
reella innebörden av det programmet
är en investering av i huvudsak samma
omfattning som den vi har för innevarande
år. Ett verk är undantaget,
nämligen vattenfallsverket, där man
räknat med att endast ett alternativ
skall följas, och det beror på att det här
medför så stora svårigheter att göra
en omställning på det sätt man tänkt
sig för de övriga verken.

Herr Hedqvist har berört utskottets
principiella ställningstagande till dessa
alternativ. Vi har därvid sagt att vi
kan acceptera Kungl. Maj:ts förslag.
Det erbjuder onekligen en viss möjlighet
till anpassning efter konjunkturernas
utveckling, och herr Holmberg har
här i sitt anförande understrukit, att
statens investeringsverksamhet bör vara
sådan, att man kan tillgodose en
jämn sysselsättning och ge en kontinuerligt
god utveckling inom investeringsramen.

Även om utskottet alltså har funnit
sig böra ansluta sig till Kungl. Maj:ts
förslag, har vi inte kunnat undgå att
påpeka att det erbjuder vissa svagheter.
Den ena är, att det blir rätt svårt för
riksdagen att 1''å en god överblick över
denna ekonomiska verksamhet. Vidare,
som jag förut berört och som de föregående
talarna också har omnämnt,
blir det för respektive verk vissa svårigheter
att anpassa sig. Särskilt har

detta kommit att gälla televerket. Som
utskottet anför utgår man i televerkets
ledning från att man inte kan lägga
upp verksamheten på annat sätt än att
man följer minimiprogrammet, och det
innebär ■—- det har ju kraftigt understrukits
— mycket allvarliga konsekvenser.
Dessa konsekvenser har också
fått sin belysning i de båda föregående
talarnas anföranden, och jag behöver
därför inte uppehålla mig vid dem. Men
jag vill, herr talman, i detta sammanhang
kraftigt understryka vad utskottet
här har anfört, nämligen att Kungl.
Maj:t i så god tid som det över huvud
taget är möjligt fattar beslut om investeringsverksamhetens
omfattning.
Det är enda förutsättningen för att vederbörande
verk skall kunna göra den
omläggning som kan befinnas motiverad.

I vårt utlåtande har vi också tillåtit
oss att kraftigt betona vikten av —
främst när det gäller televerket men
också när det gäller övriga verk — att
normalprogrammet kommer till genomförande,
liksom också att man på detta
område liksom på andra arbetsområden
får en så god och jämn sysselsättning
som möjligt.

Herr Hedqvist ställde inte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan, men herr Holmberg
yrkade avslag på utskottets förslag och
hemställde om bifall till den av honom
m. fl. lämnade motionen. Den motionen
innebär, att vi skulle få anslag till förfogande
i överensstämmelse med vad
televerket föreslagit, och herr Holmberg
uttalade sin förundran över och ironiserade
över att utskottet, som ställt sig
kritiskt i fråga om televerkets möjligheter
att föra en tillfredsställande verksamhet
inom den angivna ramen, ändå
kunnat tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.
Vi har i vårt utlåtande redovisat
de skäl som för oss därvidlag har varit
avgörande. Man har här att väga å
ena sidan den totala utgiftens storlek
och å andra sidan de behov som före -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

ligger inom respektive affärsdrivande
verk. Vi har, herr talman, inte funnit
det möjligt att tillmötesgå motionens
krav om en så väsentlig utvidgning av
denna investeringsverksamhet. Man
kanske kan säga att detta skulle innebära
en ökning med omkring 60 miljoner
kronor. Vi har vid vår prövning
funnit oss böra tillstyrka Kungl. Maj:ts
förslag.

Vad sedan gäller den tänkbara omläggningen
av fördelningen mellan de
olika verken så har vi avstått från att
söka företaga en sådan. Var och en kan
förstå, att det skulle erbjuda ytterligt
stora svårigheter att göra en sådan
förnyad avvägning med hänsyn till de
verkligt komplicerade problem det här
gäller ur såväl ekonomiska som tekniska
synpunkter.

Vi har dock, herr talman, i utskottets
utlåtande än en gång understrukit, att
i den mån det finns en möjlighet till
utökning av investeringsverksamheten,
denna i första hand bör komma televerket
till godo. Jag uttrycker den förhoppningen,
medan jag yrkar bifall till
utskottets hemställan, att det skall bli
möjligt att bättre än vad som nu sker
kunna tillgodose televerkets behov.

Herr SENANDER (k):

Av förhandsinformationer som jag
fick för någon tid sedan hade jag väntat
mig, att utskottets ställningstagande
skulle ha blivit ett annat än vad det
verkligen blev; man kan ju vid genomläsning
av utskottets utlåtande konstatera,
att det inte ger så förfärligt mycket.
Både vad utskottet skriver och
vad utskottets talesman säger är en
mycket klen tröst för de telearbetare,
som står inför hotet att avskedas, och
för dem, som redan avskedats och som,
enligt vad faktiskt från auktoritativt
håll förutskickats, skulle kunna bli
återintagna i arbetet.

Då jag sålunda finner en ganska
skarp motsättning mellan de förhandsinformationer
jag fick och utskottets

slutliga ställningstagande, skulle jag
vilja ställa den frågan — även om utskottets
talesman inte kan besvara den,
så hoppas jag, att kommunikationsministern,
som jag förmodar kommer att
ta till orda kan göra det —: Kommer
det att bli flera avskedanden vid televerket,
eller skall man tolka utskottets
uttalande såsom en tydlig vink till telestyrelsen,
att den inte skall företa nya
avskedanden. Dessutom skulle jag för
det andra vilja fråga den det vederbör
och vem som anser sig kunna svara på
frågan: finns det möjligheter att återanställa
dem som är avskedade? Jag
finner det vara horribelt, att staten,
som nära nog ställt sig som ett slags
garant för den fulla sysselsättningen,
på detta sätt går i spetsen för avskedanden,
inte bara vid televerket utan,
såsom framgår av herr Holmbergs anförande,
också inom statens järnvägar
och vägväsendet. Jag anser det vara en
staten ovärdig politik efter dessa långa
utläggningar om nödvändigheten att
begränsa investeringarna, att man företagit
beskärningar av anslagsäskandena
från televerkets sida i vällovliga avsikter
med sådana konsekvenser. Jag anser
detta resonemang inte stå i överensstämmelse
med de högtidliga utfästelser,
som man gång på gång gjort
från statsmakternas sida om att trygga
den fulla sysselsättningen.

Med vad jag här sagt ber jag få
yrka bifall till den av herr Holmberg
och fru Nilsson väckta motionen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bakgrunden till den debatt,
som utspinner sig i kammaren nu,
är ju förslaget om att vi för nästa budgetår
skall ha möjligheter att arbeta
med olika investeringsalternativ. I denna
debatt dragés in frågan om de avskedanden
som har förekommit inom
televerket. Dessa avskedanden har ju
skett i januari månad, om jag är rätt
underrättad, alltså under nu löpande

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

budgetår, under vilket icke några förändringar
i investeringsramen har
gjorts. Jag vill erinra om att de investeringsramar,
som gäller för televerket
detta budgetår, är desamma som de,
vilka gällt under det närmast föregående
budgetåret. Vi har alltså haft investeringsramar,
som under två budgetår
varit oförändrade, och detta har
vi haft för att sysselsättningen skulle
bli så jämn som möjligt. När nu avskedanden
har gjorts, trots att investeringsramarna
är oförändrade, avskedanden,
som är mycket beklagliga, kan jag inte
finna, att det beror på någonting annat
än att televerket här uppenbarligen
bär inriktat sig på högre investeringsvolym
än vad statsmakterna avsett. Jag
vill erinra om att den investeringsram,
som televerket arbetar med ända fram
till 1 juli, är den av riksdagen i fjol
beslutade investeringsramen. Dessa avskedanden
får verksledningen ta på sitt
ansvar. I det sedvanliga regleringsbrevet
i fjol, avseende innevarande budgetår,
fastställdes en investeringsram i
enlighet med riksdagens beslut på 248
miljoner kronor, och detta har verksledningen
haft att hålla sig till.

Naturligtvis kan man ha den meningen
att investeringarna i televerket
borde vara större. Det är ju mycket
räntabla investeringar. Vi vet, att det
är många som väntar på telefoninstallation
nu, och visst är det många i
landet, som ännu inte har fått riktigt
bra mottagningsmöjliglieter för sina radioapparater.
Visst hade det varit önskvärt,
att man kunnat öka dessa investeringar.
Men här måste göras en avvägning.
Räntabiliteten får inte vara
den enda bedömningsgrunden. Hade så
varit, skulle investeringsverksamheten
naturligtvis ha sett helt annorlunda ut
än den gör i dag. Televerkets investeringar
är säkerligen mycket mer räntabla
än t. ex. investeringar i bostadsfastigheter,
men när vi ändå skjuter
fram bostadsinvesteringarna före televerkets
investeringar, beror det på att

vi vid en avvägning ansett, att det är
ändå nödvändigare att bygga bostäder,
sjukhus, skolor o. s. v. Men för att inte
någon skall tro, att televerket här är
missgynnat och att utvecklingen på
detta område stannat upp, så vill jag
erinra om att vi under de senaste 11
åren har fördubblat antalet installerade
telefonapparater i landet. Vi hade
1942/43 en miljon telefonapparater i
gång, och vi har därefter ökat antalet,
så att vi 1953 har två miljoner apparater
i gång. Det har alltså gjorts väldiga
investeringar i detta verk, och det
som vi diskuterar här rör sig ju ändå
om ett årligt investeringsbehov av en
kvarts miljard bara för televerkets vidkommande.

Utskottet är i princip överens om
den uppläggning, som jag har föreslagit,
och det är det väsentliga. Vi är också
eniga om att normalalternativet bör
vara det som man i första hand skall
inrikta sig på. Men kom ihåg att normalalternativet
har precis det investeringsbelopp
som gäller innevarande
budgetår!

Medan jag ännu har ordet, herr talman,
skulle jag vilja säga några ord
om vattenfallsverket, som också berörs
under denna punkt. Där har utskottet
givit mig ett bemyndigande, som avser
kraftstationen i Järkvissle. Utskottet vill
ge Kungl. Maj :t ett bemyndigande att på
framställning av vattenfallsstyrelsen
lämna styrelsen möjlighet att utföra
vissa förberedelsearbeten genom anlitande
av dispositionsanslag, detta med
hänsyn till att jag hade föreslagit att
kraftstationen i Järkvissle skulle uppskjutas
ett år.

Jag har naturligtvis i och för sig
ingenting att invända emot att riksdagen
lämnar mig ett sådant bemyndigande,
men eftersom man tycks utgå ifrån
en annan bedömning av kraftsituationen
än den jag har kommit till och eftersom
den av utskottet förordade linjen
tydligen innebär en kostnadsfördyring,
så känner jag ett visst behov av

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

att säga ifrån, att jag självfallet här förbehåller
mig rätten att pröva denna
fråga både ur investerings- och kostnadssynpunkt.
Jag hade, när jag föreslog
ett uppskjutande av kraftstationen
i Järkvissle, utgått ifrån att vi nu har
uppnått en så relativt god kraftbalans,
att en sådan åtgärd kunde försvaras.
Yi hade i slutet av förra året kommit
så långt i utbyggnadsprogrammet, att
årstillgången av vattenkraft hunnit ifatt
belastningen och t. o. m. överskridit
denna med några procent. Vattenfallsstyrelsen
har meddelat att om Järkvissle
icke medräknas 1958, så kommer
marginalen mellan vattenkraftstillgången
under normalår och belastningen
att uppgå till cirka 5 procent.
Om Järkvissle utbygges programenligt
kommer torrårsmarginalen 1958 att
uppgå till cirka 8 procent. Enligt vattenfallsstyrelsens
siffror skulle således,
om Järkvissle utbygges enligt planen,
ett krafttillskott om 3 procent erhållas
1958.

Nu är det så, att vid speciella torrår
kommer detta överskott inte att finnas.
Då uppstår i stället en viss brist. Hur
stor den är beror ju på nederbördsförhållandena
under det året. Men då kan
denna brist, såsom skett hittills, täckas
med ångkraft, och jag vill, för att inte
uppehålla mig mera vid detta, till belysning
av läget i dag citera, vad en
expert inom vattenfallsstyrelsen sade
så sent som i oktober 1953. Det är
driftdirektören Folke Petri, som i oktober
säger: »Vinterns sannolika kraftbalans
visar att icke ens torrårsförhållandena,
på det sätt dessa normalt
brukar uppträda, skulle medföra några
andra besvärligheter än en begränsad
ångkraftstillsats. Även om nederbördsförhållandena
skulle bli exceptionellt
dåliga, bör våra kraftresurser vara tillräckliga.
Ångkraftstillsatsen blir då givetvis
större, men den bör ligga inom
ramen för vad våra stödverk kan prestera.
Givetvis kan en kombination av
mycket dåliga vattenförhållanden ocb

en kall vinter med hög förbrukning för
värmeändamål föra med sig en del besvärligheter,
men varför skall man måla
den lede på väggen?»

Med hänsyn till bl. a. uttalanden från
vattenfallsstyrelsen av detta slag känner
jag mig ganska lugn beträffande
mitt förslag om att uppskjuta kraftstationen
i Järkvissle, men jag upprepar,
att jag icke har något emot utskottets
hemställan om ett bemyndigande med
den reservation som jag har angivit.

Herr SENANDER (k) :

Herr talman! Det var ju synnerligen
intressant att höra kommunikationsministerns
redogörelse för utvecklingen
av investeringarna i televerket, men
vad har det för intresse för dessa telearbetare,
som frågar sig, huruvida de
skall bli arbetslösa eller bibehållas vid
sina anställningar? Det är den avgörande
frågan, ocb jag kan försäkra
kommunikationsministern att telearbetarna
— inte bara de som hotas av arbetslöshet
utan även de övriga —- väntar
sig ett svar som är någorlunda klarläggande.
Riskerar de arbetslöshet och
finns det några möjligheter att återanställa
dem som redan är avskedade?

Nu säger kommunikationsministern,
att detta är någonting som sker på innevarande
budgetår och alltså rör anslaget
för detta år. Men hur skall det
då bli nästa år, när man nu har beskurit
anslaget för nästkommande budgetår
?

Dessutom vill jag meddela — jag kan
inte garantera att uppgifterna är riktiga
— att enligt uppgifter i pressen i
dag har de planerade avskedandena i
Göteborg föranletts av minskning av
här ifrågavarande anslag för nästa
budgetår.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Först några ord om de
aktuella avskedandena. Enligt uppgift
till mig rör det sig vid televerket

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Investeringsplan för konununikationsverken.

om cirka 300 man, som skulle avskedas,
och ingen av dem är anställd tidigare
än år 1953. Det är alltså här fråga
om tillfällig arbetskraft, som anställts
under föregående år och som man nu
inte längre har användning för. Dessa
uppgifter har jag fått genom fackförbundet.

Jag sade tidigare, att den investeringsram
gäller, som riksdagen förra
året fastställde, och att för budgtåret
före gällde samma investeringsram —
jag råkade säga de två föregående
budgetåren men menade bara det närmast
föregående. Under förutsättning
att normalalternativet kommer att
gälla för nästa budgetår ■—■ vilket utskottet
uttalat sig för — skulle vi alltså
under tre budgetår å rad här i
riksdagen ha fastställt samma investeringsram
för televerket. Men verket
har trots detta företagit eu viss inskränkning
i sin verksamhet. Jag kan
inte uttala mig om vad detta beror på.
Om det beror på att televerket redan
nu räknat med att minimialternativet
kan komma att fastställas av regeringen
och man därför börjar anpassa sig efter
det, så kan vi inte göra någonting
åt det. Regeringen har ännu inte fastställt
vilket alternativ som skall gälla.
Jag har emellertid på känn, att det
inte är den saken det nu gäller. Jag
håller fast vid vad jag förut framhöll,
nämligen att jag tror att televerket under
föregående år anpassat sin verksamhet
efter en högre investeringsvolym
än den riksdagen fastställde, och
när man nu kommit till mitten av
budgetåret, så upptäcker man att man
måste skära ned verksamheten. Eu sådan
nedskärning medför tyvärr, att en
del arbetare avskedas, men den saken
bär jag inte något ansvar för.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talmani Jag ber att få säga några
ord i anledning av vad kommunikationsministern
här anfört rörande
statsutskottets ställningstagande till

Järkvissle kraftstation. Kommunikationsministern
har den uppfattningen

— och det kan man förstå — att statsutskottet
inte helt delar hans mening
beträffande prognosen för utvecklingen
av behovet av elektrisk kraft här i landet.
Jag vill då framhålla, att de prognoser,
som gjorts över utbyggnadsbehovet
för kraftverken, självfallet väsentligen
är grundade på vattenfallsstyrelsens
beräkningar rörande vattenfallsverkets
utbyggnader. Men vi skall också
komma ihåg att det finns elkraftbehov
här i landet, som måste tillfredsställas
av andra kraftverk än vattenfallsverkels,
och frågan är huruvida
dessa kraftverks utbyggnad inom den
närmaste tiden blir sådan att de föreliggande
behoven av elkraft verkligen
tillgodoses. Det är möjligt att vattenfallsverkets
anpart av elkraftsleveransen
till sydligare delar av landet kommer
att öka under de närmaste tio åren

— och så lång tid måste vi ju räkna
med i våra prognoser.

Så några ord i den fråga som här
närmast diskuteras. Vi har i utskottet
inte haft någonting att anmärka på den
elasticitet och anpassning till konjunkturerna,
som de tre alternativen i departementschefens
förslag möjliggör.
Jag behöver inte närmare ingå på den
saken, men i korthet sagt är det så att
vi beträffande investeringarna här i
landet måste hålla oss inom ramen för
det möjliga. Vi har ju enskilda investeringar
inom bl. a. industri, handel
och transportväsen och vi har kommunala
och statliga investeringar. Om det
därvidlag sker en anpassning efter konjunkturerna,
så måste den såvitt jag
kan se ske över hela linjen. Följaktligen
måste även de statliga investeringarna
anpassas. Men vad vi samtidigt
noterat och tämligen kraftigt understrukit
är önskvärdheten av att de
statliga verken strävar efter att liålla en
jämn sysselsättning. Man kan måhända
ha ett intryck av att det brister en
smula härvidlag på en del håll och att

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

den planläggning, som vi förutsätter
skall ge en jämn sysselsättning, icke
har kommit till stånd på ett sätt som
tryggar denna. Det är det som vi i fallet
televerket har sett ett exempel på.

När det gällt departementschefens
tre alternativ har vi med tanke på nästkommande
budgetår uttalat, att man i
verken och icke minst i televerket behöver
ha relativt lång tid på sig för
att förbereda de arbeten, som skall
komma till utförande. Beställningar,
förberedelser o. s. v. kan ju ta relativt
lång tid att verkställa. Nu har vi i statsutskottet,
liksom kommunikationsministern,
i våra ställningstaganden utgått
från normalalternativet men ändock
räknat med att konjunkturväxlingarna
kan göra att både det ena och
det andra inträffar. Men med hänsyn
till att verken behöver ganska lång tid
på sig till förberedelsearbeten har vi
uttalat önskvärdheten av att verken i
mycket god tid får besked om vilket
alternativ som skall gälla.

Utskottet har också uttalat att därest
ökning av verksamheten skulle vara
möjlig bör televerket kanske i första
hand komma i åtanke. Statsrådet har
understrukit de stora behov som här
föreligger, och även herr Hedqvist har
mycket starkt tryckt på dem. Här föreligger
uppenbarligen goda motiv för
televerket att investera och bygga ut;
det blir en affär med god räntabilitet.

Herr talman! Detta är de synpunkter
på frågan som jag ville framföra i denna
debatt. Själv tror jag inte att storleken
av själva anslagen spelar så stor
roll, ty departementschefens förslag
medger ju en rätt god utvidgning. Det
viktigaste och mest aktuella i detta
sammanhang är den ram för medelsförbrukningen
som kommer att fastställas
för nästkommande år.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Utskottets talesman ar -

gumenterade för sin ståndpunkt med
hänvisning till att det varit så svårt
att göra en bedömning i tekniskt och
ekonomiskt avseende av dessa frågor.
Ja, det blir naturligtvis särskilt svårt
om man, som utskottets talesman tydligen
gjorde, i stället för att hålla sig
till fakta ger sig in på fullständigt
grundlösa gissningar. Det gäller till
och med så lättkontrollerbara saker
som frågan om de sammanlagda kostnader
som ett bifall till den kommunistiska
motionen skulle få. Därvidlag
säger utskottets talesman att kostnaden
skulle röra sig omkring 60 miljoner
kronor, men vi har ju nyligen fått svart
på vitt från budgetdelegerade att det
rör sig om 48 miljoner kronor. En sådan
diskussionsform borde inte tillgripas.
Dessutom borde, på tal om de
tekniska och ekonomiska bedömningarna,
telestyrelsens sakkunniga redogörelse
— ty det är den väl hoppas jag
— spela en roll även för statsutskottets
bedömande. Om nu statsutskottet inte
ansett sig kunna gå med på hela det
program telestyrelsen velat genomföra,
borde väl utskottet ha kunnat medverka
till att undanröja åtminstone någon av
de allra värsta bristerna; det finns ju
inte mindre än 10 punkter att välja på
i telestyrelsens propåer. En av de
värsta bristerna är som jag tidigare sagt
avlyssningsförhållandena för en mycket
stor del av radiolicensinnehavarna.
Härvidlag handlar det om en 10-årig
förhalning, under vilken tid det praktiskt
taget inte blivit gjort någonting
eller i vart fall mycket litet. 1943 avgavs
av rundradioutredningen ett betänkande
som bildade grundval för det beslut
som 1947 års riksdag sedan fattade om
att distributionen av riksprogrammet
skulle förbättras genom förstärkning
av befintliga och anläggande av nya
trådlösa sändarstationer samt genom
förbättring av trådradionätet. Nu skall
det medges att utbyggnaden försvårades
under åren efter 1947 därför att
materielen måste tas från utlandet.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

Men det meddelas nu att sedan tre eller
fyra år tillbaka har den svenska teleindustrien
kunnat tillverka all den materiel
som behövdes för att fullfölja
det beslut, som redan 1947 års riksdag
fattade i denna fråga.

Sedan vill jag beträffande statsrådets
förklaring, att det är bara arbetare med
kort anställningstid som blivit avskedade,
säga, att det gör väl inte saken
bättre för dem; de blir ju dock arbetslösa,
och vad vi bär vänt oss emot är
en politik, som innebär att det över
huvud taget blir arbetslöshet.

Sedan säger statsrådet att regeringen
inte fastställt vilket alternativ som
skall gälla. Ja det är just en av de avgörande
stora bristerna med regeringsförslaget
att man över huvud taget inte
får veta något om den saken; det kan
ske praktiskt vad som helst, och det
kan inträffa arbetslöshet för de anställda
vid televerket på ett sätt som är
fullkomligt orimligt.

Statsrådets förklaring att han inte
kan ta något ansvar för om telestyrelsen
anställt mera folk än som överensstämmer
med planen för förra budgetåret
är också ganska märklig, ty redan
förra året fanns det arbetslöshet i landet.
Och då är det ju märkligt att en
företrädare för en politik, som åtminstone
sägs ha till syfte att sörja för full
sysselsättning, på detta sätt riktar klander
mot ett företag, som försökt hålla
sysselsättningen så hög som möjligt.

Till den siste talarens spekulation
om vad som är möjligt i fråga om offentliga
investeringar vill jag göra den
erinran, att vi litet längre fram på dagens
föredragningslista finner ett
bankoutskottsutlåtande som avslöjar
litet om hur det är därvidlag. Där sägs,
att 1953 utgjorde de offentliga investeringarna
44 procent av de totala investeringarna
i landet mot beräknade
36 procent 1952.

Det är väl alldeles tydligt att med
den politik man nu vill knäsätta beträffande
bl. a. televerket kommer vi förr

eller senare ner till den bottenivå, som
vi väl inte borde eftersträva att komma
till. Man bör också ta hänsyn till att
det är uppenbara risker för att investeringarna
inom det privata näringslivet
kommer att minska med åtföljande
risk för ökad arbetslöshet.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag känner mig närmast
uppkallad av herr Senander, som ställde
några frågor om en del saker som
han ansåg inte hade blivit belysta. Jag
skall be att få lämna en ungefärlig för
klaring till mitt ställningstagande till
dessa problem, eftersom jag själv är
telearbetare och också har deltagit i de
förhandlingar, som gällt detta ärende.

Den första frågan rörde den arbetskraft
på 380 man, som nu blivit ledigställd.
Dessa permitterades beroende på
att televerket inte fick höja sitt investeringstak
från begärda 248 miljoner till
260 miljoner. Men detta är en fråga,
som vi knappast har någon möjlighet
att behandla här i dag, eftersom den
inte berör det föreliggande budgetförslaget.

Emellertid är det ju helt klart att
en rörelse, som omspänner 1/4 miljard
kronor, kanske inte kan inrikta sin
verksamhet så, att det klaffar alldeles
på procenten. Därtill kommer att det
för budgetåret 1953/54 visat sig att vissa
firmor, som televerket gjort upphandlingar
hos, har kunnat nedbringa
leveranstiderna, varför verket har fått
ta emot en del materiel tidigare än
beräknat. Man har givetvis inte velat
ha denna liggande upplagrad, och därför
har man i rätt betydande utsträckning
anlitat entreprenörer. Detta torde
vara orsaken till att medelsanslaget för
budgetåret 1953/54 överskridits.

För innevarande budgetår har ju
statsutskottet utgått från att medelsanslaget
skall bli normalalternativet 248
miljoner kronor. Härom säger telestyrelsen,
och det har den sagt också tidigare,
att den räknar med att kunna

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Investeringsplan för kommunikationsverken.

återanställa under januari ledigställd
arbetskraft om detta anslag går igenom,
och man räknar således inte alls med
att behöva avskeda ytterligare mannar,
såsom hade befarats.

Vad beträffar uppgiften i morgontidningarna
i dag att man vid televerkstaden
i Göteborg varslar om arbetsnedläggelse,
är det inte annat än vad som
skulle bli resultatet därest minimialternativet
följdes även för nästkommande
budgetår. Verkstadschefen säger
alltså klart ifrån att ledningen i Göteborg
är medveten om att man får bereda
sig på att ifall minimialternativet
skall följas nästa år, så måste man
företa en sådan åtgärd —- i annat fall
behöver man det inte.

Anledningen till att jag för min del
inte vill yrka bifall till motionen är
helt enkelt att jag som telearbetare anser,
att med utskottets skrivning är saken
klar. Man beräknar att åter kunna
sysselsätta den ledigställda arbetskraften,
och eftersom man väl för framtiden
inte kan räkna med att telefonutvecklingen
skall bli lika livlig som den nu
är kan det ur organisationernas synpunkt
inte vara önskvärt att antalet
anställda ökas, så att man senare måste
företa en permittering igen.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Statsrådet anförde att
televerket har fått samma investeringsram
som tidigare budgetår och det är
riktigt. Men, herr statsråd, jag kan inte
underlåta att framhålla att televerket
ändå blivit ganska styvmoderligt behandlat.
Ett par jämförelsesiffror belyser
detta. Televerket hade hemställt om
anslag på sammanlagt 307 miljoner kronor.
Maximialternativet enligt Kungl.
Maj:ts förslag stannar betydligt därunder,
vid 278,4 miljoner kronor.

Ser jag på siffran för statens järnvägar
finner jag att det av Kungl. Maj:t
föreslagna maximialternativet lyder på
367 miljoner kronor, vilket ligger rätt
väsentligt över vad verket självt före -

slagit. Att här föreligger en betydande
skillnad kan inte gärna bortresoneras.
Som jag påpekade i mitt första anförande
har vattenfallsverket och statens
järnvägar innevarande budgetår fått en
viss förstärkning, medan televerket inte
fått del av någon sådan. Detta föranleder
mig att upprepa vad jag sade tidigare,
att det är högeligen önskvärt,
därest det befinnes möjligt, att ytterligare
medelstilldelning kommer televerket
tillgodo.

Herr Holmberg ansåg att jag lämnade
en felaktig uppgift, då jag antydde, att
hans förslag skulle medföra en belastning
på 60 miljoner kronor. Det kan
hända att jag pressade uttrycket något,
men jag tog då hänsyn till att televerket
åtminstone under hand hemställt
om ett tillskott för året på 11—12 miljoner
utöver de 48 miljoner kronor som
man räknat med för nästa budgetår.

Vidare ironiserade herr Holmberg
över att vi inte kunnat göra någon avvägning
mellan de affärsdrivande verken
inbördes. Jag upprepar att vi inte
har funnit detta vara möjligt. Vi har
inte de förutsättningar som behövs för
att kunna verkställa en sådan omprövning
och därför har inte den vägen varit
framkomlig. Om vi i övrigt skulle
ha velat beträda den, därom vill jag alls
inte yttra mig i detta sammanhang.

Den andra omständigheten som gjorde
att vi fann oss böra tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag är den stora utgiftsökningen.
Även därvidlag upprepar jag
vad jag sade tidigare: Vi har inte funnit
det möjligt med hänsyn till vårt
ekonomiska läge att förorda en sådan
betydande utgiftsökning.

Herr SENANDER (k):

Jag har bara begärt ordet, herr talman,
för att konstatera, att varken kommunikationsministern
eller utskottets
talesman har kunnat göra några utfästelser,
huruvida det skall bli avskedanden
eller inte. Däremot har telearbetarnas
i Göteborg representant, herr An -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Statens järnvägars investeringsbehov.

dreasson, ganska tvärsäkert uttalat sig
om framtiden. Han tycks inte riskera
några avskedanden. Ja, hur det skall
bli med de där sextio arbetarna i Götehorg
som nu hotas av avskedanden får
vi väl se. Jag hoppas emellertid att herr
Andreasson, som är den ende som vågat
göra några utfästelser härvidlag,
kommer att få rätt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen
11:136 av herr Holmberg och fru Nilsson;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Holmberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 136 av herr Holmberg
och fru Nilsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 2—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Statens järnvägars investeringsbehov.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Med anledning av ett
par uttalanden som departementschefen
har gjort i statsverkspropositionen har
jag begärt att få säga några ord.

Det gäller i båda fallen breddning
av smalspåriga banor. I det ena fallet,
som gäller de norrgående banorna
Bredåkra—Växjö och Karlshamn—Vislanda,
har statsrådet anfört: »Beträffande
de norrgående linjerna Bredåkra
—Växjö och Karlshamn—Vislanda synes
emellertid ombyggnadsarbetena
icke böra upptagas, med mindre läget
på arbetsmarknaden påkallar deras utförande
som sysselsättningsarbeten.»
När det gäller banan Kristianstad—-Karlskrona däremot har statsrådet ansett
att arbetet bör fortsätta tills det är
färdigt.

För detta sista uttalande är vi kommunikationsministern
mycket tacksamma.
Vi kan redan märka att industrien
här har uppskattat ombyggnaden och
varit djärvare än någonsin tidigare i
dessa berörda orter och utvecklat och
utbyggt industrierna.

Statsrådet menar att arbetsmarknadsläget
är så viktigt när det gäller banorna
Bredåkra—Växjö och Karlshamn
—Vislanda. Riksdagen har ju tidigare
haft respekt för de uttalanden som har
gjorts med innebörd att banorna skall
ombyggas för bygdens skull, även om
arbetsmarknadsförhållandena inte ger
anledning därtill.

Jag vill också erinra om att militärerna
har sagt att de norrgående banorna
är synnerligen betydelsefulla ur
strategisk synpunkt. Ifrån det hållet
har man alltså menat att det också av
detta skäl är riktigt att dessa banor
byggs om.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Nu är det ju så att arbetena för närvarande
pågår i varje fall på järnvägen
Karlshamn—Vislanda. Inte behöver man
väl tvärt låta dessa arbeten avstanna.
Jag tycker det vore skäl i att man fortsatte
med de arbeten som nu är i gång.
Det finns säkert många som behöver
arbetstillfällena där uppe, men allra
främst anser jag det vara viktigt därför
att bygden skall förstå att här kommer
det att bli en normalspårig järnväg
inom överskådlig tid, som kommer
att sätta sin prägel på bygdens liv, vilket
måste öka optimismen hos befolkningen.

Jag fäste mig vid att herr statsrådet
i ett annat sammanhang här i debatten
sade att det inte bara är ekonomiska
synpunkter eller räntabilitetssynpunkter,
som är avgörande. Det är emellertid
på det sättet när det gäller järnvägar,
att där skall lönsamheten alltid
stå i förgrunden. Jag har precis samma
uppfattning som jag alltid har haft,
att man liksom när man bygger vägar
ibland får se på bygdens liv i första
band. Vi vet hur människorna i de berörda
bygderna har det och hur de under
många årtionden har fått lida för
dessa missgrepp som har gjorts vid de
tillfällen då man har beslutat att bygga
smalspåriga järnvägar.

Vad frågan om denna andra järnväg
beträffar säger statsrådet litet längre
fram i statsverkspropositionen: »Den
av styrelsen berörda undersökningen
rörande en eventuell ombyggnad av
bandelen Sölvesborg—Hörviken är ännu
icke avslutad, och jag anser mig
därför icke för närvarande kunna taga
ställning till denna fråga.» Efter en
synnerligen lång utredning har nu järnvägsstyrelsen
den 26 februari begärt
att man före årets slut skall få riva
bort denna järnväg och överflytta de
150 000 ä 176 000 människor, som reser
där varje år, till landsvägstrafiken. Man
har samtidigt föreslagit att bygga ett
sex kilometer långt industrispår från
Mjällby till Sölvesborg och där anknyta
5 — Andra kammarens protokoll 195b.

Statens järnvägars investeringsbehov.

till de gamla kustbanorna. Om man
först skall bygga ett industrispår, som
naturligtvis kostar pengar, och sedan
göra i ordning de vägar som inte kan
bära den landsvägstrafik, som det blir
fråga om, och när det vidare blir vissa
speciella utgifter för upprivningen av
järnvägarna, så kan jag inte förstå annat
än att det där kommer att kosta
mera pengar än en breddning av järnvägen
Sölvesborg—Hörviken, som tidigare
hade varit föreslagen till en kostnad
av 1,2 miljoner kronor.

Här nere pågår, som herr statsrådet
vet, en intensiv utveckling. Fiskarna
har ju nu helt andra möjligheter än
tidigare med infrysning och konservering,
och de är i behov av snabba transporter.
Ett nedläggande av den här
järnvägen skulle säkert göra att människorna
där nere skulle mista lusten för
vad de håller på med att bygga upp.
Det bär ju i Mjällby kommun kommit
till en ganska stor industri, som man
arbetar intensivt med, och de resande
som nu använder järnvägen är ju mest
arbetsfolk som reser mellan samhällena
Mjällby och Bromölla och andra industriområden.
Den här frågan diskuteras
där nere i snart sagt alla sammanhang,
och jag har inte sett någon som
har medgivit att det kan bli lika bra
med landsvägstrafik som det är med
järnvägstrafiken. Alla människor där
nere påstår att det är nödvändigt att
järnvägen får bli kvar.

Jag vill vädja till kommunikationsministern
i allra sista stund att se till
att man inte börjar riva denna bana
förrän man vet hur det skall bli och att
man, om det finns någon möjlighet —
jag vet att det är i sista stund — försöker
rädda denna järnväg och bredda
den.

Det är inte denna bygds fel att denna
järnväg är smalspårig. Det är ju klart
att om kustbanorna hade varit normalspåriga
hade även denna järnväg vid
sin tillkomst blivit normalspårig. Men
man kunde inte ansluta en järnväg av
Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Statens järnvägars biltrafik.

annan bredd än vad som tidigare fanns
och därför gjorde man den i de dimensioner
som passade till Blekinge kustbanor.
Det var med mycket stora uppuppoffringar
från bygden och kommunen
som denna järnväg kom till. Och
det är alldeles klart, att man anser
det hårt att denna järnväg nu skall rivas
upp och människorna inte skall
få använda den.

I övrigt, herr talman, har jag ingenting
att tillägga till vad utskottet har
anfört.

Häruti instämde herr Karlsson i
Olofström (s).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 12—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Statens järnvägars biltrafik.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 (punkt 18, s. 75—77) föreslagit
riksdagen att under rubriken Biltrafik
för budgetåret 1954/55 anvisa vissa i
statsrådsprotokollet angivna investeringsanslag
å tillhopa 9 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft dels två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Axel Andersson
och Näslund (1:159) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sandström m. fl. (II: 176), dels ock två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. (I: 297) och den andra inom andra
kammaren av herr Iljalmarson in. fl.
(II: 193).

I motionerna hade, såvitt nu är i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag å
2 500 000 kronor till förvärv av billinjer
åt statens järnvägar.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1954/55 anvisa följande investeringsanslag,
nämligen

a) Garage- och verkstadsbyggnader
3 700 000 kronor,

b) Anskaffning av bilmateriel 3 000 000
kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 159 och II: 176
samt 1:297 och 11:193, sistnämnda
båda motioner i vad de avsågo förevarande
anslag, till Förvärv av billinjer
för budgetåret 1954/55 anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor;

III. att motionerna I: 297 och II: 193,
i vad de avsågo sättet för finansiering
av statens järnvägars anskaffning av
bilmateriel, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Skoglund i Doverstorp, Stöld,
Svensson i Ljungskile, fröken Elmén,
herrar Birke och Löfroth, vilka ansett
att utskottet bort under II. hemställa
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:159 och 11:176 samt 1:297
och II: 193, sistnämnda båda motioner
såvitt härvid var i fråga, avslå Kungl.
Maj :ts förslag om anslag till förvärv av
billinjer.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

LÖFROTH (fp):

Herr talman! Frågan om inköp av
billinjer för statens järnvägar har ju
behandlats under en lång följd av år,
och det berättigade i detta anslag har
ju varit föremål för mycken diskussion
i denna kammare. Jag skall fatta mig
mycket kort. Jag anser av principiella
skäl att vi i fortsättningen inte skall gå
in för att inlösa dessa billinjer till statens
järnvägar. Enligt min mening
åstadkommer man genom en sådan inlösning
inte någonting nytt. Det är
gamla linjer, gamla investeringar man

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

övertar, och det innebär som sagt ingen
förnyelse. Jag anser därför att det vore
bäst att avslå framställningen från departementschefen.
Därför yrkar jag bifall
till den reservation, som är fogad
vid utskottets utlåtande av herr Ohlon
in. fl.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är nu femte året i
följd som yrkanden om avslag på förslag
om inköp av billinjer motionsledes
har förelagts riksdagen. Nu anser tydligen
utskottet att det är något märkligt
att det är femte året i följd som ett sådant
här avslagsyrkande lägges fram.
Men det är snart på tjugonde året som
begäran från Kungl. Maj :t om anslag
till inköp av billinjer förelägges riksdagen,
och sådana äskanden har, med
undantag för en tidsperiod av några få
år av riksdagen bifallits. Statens järnvägar
är således i dag det största bussföretaget
i landet.

Utskottet anser att riksdagen inte skall
inta någon annan ståndpunkt i år än
tidigare. I motionen har påpekats att
det finns en trafikutredning, som skall
utreda de rent principiella spörsmålen
om avvägning mellan olika trafikmedel.
Nu anser utskottet inte att ett bifall till
Kungl. Maj:ts förslag föregriper resultatet
av den pågående trafikutredningen.
Jag delar inte den uppfattningen.
Jag tycker att det finns välgrundad anledning
att avvakta vad denna trafikutredning
kan komma till för ståndpunktstagande.

Sedan säger utskottet, att den bussägare,
som avyttrar sin rörelse, självfallet
kommer att göra det oavsett om
någon trafikutredning pågår eller inte.
Ja, det är en så självklar sak att jag inte
förstår varför det står i utskottets utlåtande.
Det är inte fråga om vad man
gör inom den privata sektorn, om den
ene eller andre äger företaget; det gäller
ju den rent principiella synpunkten
om vi skall ha övervägande statlig företagsamhet
på detta område eller inte.

Statens järnvägars biltrafik.

Utskottet säger också att ett avslag på
propositionen inte vore förmånligt ur
allmän synpunkt. Det skulle bara ha till
följd att något större privat bussföretag
uppträder som köpare, vilket med lika
stor rätt kunde betecknas som ett föregripande
av den kommande trafikutvecklingen.
Det begriper jag inte alls.
Som nyss sades måste trafikutredningen
gå ut ifrån läget sådant det ter sig i dag
på trafikområdet, hur stor del som faller
på den enskilda sektorn och på den
statliga sektorn och hur det skall se
ut i framtiden. Omflyttningar som sker
inom den privata sektorn kan ju i detta
sammanhang inte tillmätas någon betydelse.

Sedan säger utskottet, att om statens
järnvägar inte får dessa pengar, hindras
detta statens verk från att rationalisera
sin biltrafikrörelse. Det begriper jag
inte heller. Tidigare har det ofta sagts,
att det är av ekonomiska skäl som man
skall förstatliga. Det har påståtts att
man behöver göra detta för att hålla
den övriga rörelsen, den som går på
spår, i gång. Nu är det frågan om att
rationalisera, och då, herr talman, skulle
jag vilja fråga: År det alldeles självklart
att en rationalisering på det här
området endast skall innebära, att den
statliga sektorn successivt skall öka genom
nya trafikföretag, som flyttas från
den privata sektorn? Jag tycker att man
borde t. v. kunna rationalisera inom
den statliga sektor man redan har att
sköta. Det argumentet håller inte heller.

Som ett allmänt omdöme om utskottets
utlåtande vill jag säga, att utskottet
tydligen inte fäster någon större vikt
vid 1953 års trafikutredning, eftersom
utskottet anser att allt skall gå sin gilla
gång oavsett utredningens vara eller
inte vara. Läser man utredningens direktiv,
skall man emellertid finna att
utredningen har att ta ställning till en
mångfald spörsmål även på här ifrågavarande
område. Men då vederbörande
inom kommunikationsdepartementet
själva har ignorerat denna utredning

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Statens järnvägars biltrafik.

genom att skicka ut en promemoria,
som i hög grad föregriper vad utredningen
tänker göra, och ämnar föreslå
en lagstiftning, innan utredningen kommit
fram till något ståndpunktstagande
beträffande bl. a. dessa frågor, är det
kanske inte så märkvärdigt att även utskottet
ignorerar 1953 års trafikutredning.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Denna fråga är ju långt
ifrån ny. Den har i varje fall diskuterats
under de sista fem åren — fru
Sandström erinrade om att den egentligen
är mycket äldre —■ och vid dessa
tillfällen har vi här i kammaren haft
relativt långa diskussioner, där det anförts
argument både för och emot. Det
kan kanske därför vara överflödigt att
nu tugga om de gamla argumenten, och
jag skall inte heller gå närmare in på
frågan, utan närmast uppehålla mig
vid det nya argument som i år anförts
från motionärernas sida.

Jag är närmast förvånad över att man
har tagit till detta nya argument när
det gäller att motivera sina förslag. Det
nya argumentet är nämligen, att eftersom
det nu pågår en utredning, 1953
års trafikutredning, bör resultatet av
denna utredning avvaktas, innan statens
järnvägar skall få köpa några fler
billinjer. Jag har försökt bilda mig en
uppfattning om huruvida utredningen
egentligen kommer att syssla med sådana
frågor. Utredningen har enligt
min mening mycket stora uppgifter, i
det att utredningen skall företa en omprövning
av hela trafikpolitiken i vårt
land, i varje fall frågan om relationerna
mellan järnvägarna och övriga landtransportmedel,
men detta kan knappast
ha något samband med frågan
om huruvida det är statens järnvägar
eller, skall vi säga, ett stort enskilt buss -

bolag som äger en viss busslinje. Med
hänsyn därtill anser jag det något långsökt
att tillgripa detta argument. Inte
heller i direktiven för utredningen har
jag kunnat finna något stöd för den
mening som motionärerna anfört.

Vad det här gäller är helt enkelt frågan
om huruvida statens järnvägar
skall ha rättighet och möjlighet att
uppträda som köpare av billinjer i de
fall sådana utbjudas till salu. Det förefaller
mig klart att om statens järnvägar
är intresserade av att göra detta,
måste det sammanfalla med de intressen,
som statens järnvägar har när det
gäller skötandet av sina trafikuppgifter
och som även omfattar, såsom fru Sandström
själv var inne på, rationaliseringssträvanden.
Jag kan mycket väl
tänka mig att köpet av en busslinje och
inkopplandet av densamma i statens
järnvägars allmänna trafiknät kan utgöra
en rationaliseringsåtgärd, ty denna
verksamhet skall ju vara ett komplement
till järnvägsdriften. Jag anser
därför — och jag tror att det finns gott
stöd för den meningen — att ett sådant
förvärv av billinjer är inte bara ett intresse
för statens järnvägar, utan också
ett allmänt intresse för vårt land.

Herr talman! Jag skall inte tränga
djupare in i dessa problem. Jag har
här angett några av de motiv som legat
till grund för utskottsmajoritetens ställningstagande
i detta fall, och jag vill
i övrigt hänvisa till utskottets utlåtande.
Jag kan förstå att fru Sandström
inte precis vill skriva under vad statsutskottet
där säger, men jag anser fortfarande
att utskottets utlåtande är bärande.
Det har inte här anförts något
som kan rubba de slutsatser, vartill utskottet
har kommit.

Vi bör inte, herr talman, hindra statens
järnvägar att rationalisera sin biltrafikrörelse,
och det är bl. a. detta
som utskottets förslag innebär. .lag
yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman
tyckte att vi alltid försökte hitta på
nya argument. Ja, argumenten liar ju
måst varieras efter de olika nyanser
som debatten har uppvisat. Utskottets
talesman är nu ytterst förvånad över
det nya argument, som sålunda har anförts,
nämligen att det pågår en trafikutredning.
Han anser att den saken
inte har något med den föreliggande
frågan att göra. Men om trafikutredningen
skall utreda allt som sammanhänger
med den svenska trafikpolitiken
och om man, såsom har skett när ett
enskilt bolag begär en koncession,
framhåller att denna koncession icke
kan ges för mer än ett år därför att
den svenska trafikpolitiken »icke skall
för framtiden bindas av prejudicerande
avgöranden rörande bl. a. svensk
busstrafik inom landet», då måste jag
säga att herr Anderssons argumentering
här inte är så bärande som han
själv tror.

Herr talman, tiden för min replik
är väl nu slut, men jag skall be att få
återkomma.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag skall bara säga
några få ord i anknytning till den motion
som väckts i denna fråga av herr
Hjalmarson m. fl. Jag skall inte här
ge mig in i någon direkt debatt om förhållandet
mellan statens järnvägars
busslinjer och de linjer som är i privat
ägo. Det har varit rätt utförliga debatter
om detta tidigare år och jag har
haft tillfälle att i den saken säga min
mening. Men jag kan inte undgå att
säga något om vad herr Andersson i
Malmö påstod om 1953 års trafikutredning.
Herr Andersson ansåg att denna
utredning knappast skulle komma in
på detta område. Detta uttalande förvånar
mig ganska mycket, därför att
enligt direktiven för denna utredning
skall utredningen klarlägga vissa förhållanden
av betydelse för konkurrensförhållandena
mellan järnväg och öv -

Statens järnvägars biltrafik.

riga transportmedel. Jag kan inte tänka
mig att man skulle begränsa kommitténs
arbete så snävt, att det inte tangerar
även det nu föreliggande problemet.
Då jag alltså utgår ifrån att denna
utredning inte skall inkapslas på det
sätt som herr Andersson här menade,
anser jag att man under det att denna
utredning pågår bör gå fram med rätt
stor varsamhet. Statsrådet har också
på andra punkter i förslaget med tanke
på att utredningen pågår gått rätt restriktivt
fram när det gällt vissa andra
av järnvägsstyrelsens äskanden.

Med detta som bakgrund anser jäg
alltså, att denna sak inte bör forceras
under det att utredningen pågår och
att det hade varit bättre om man i
detta fal! begärt ett mindre belopp.

Jag ber att med detta få yrka bifall
till den reservation som avgivits av
herr Ohlon m. fl.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Utskottets talesman
fällde bl. a. det yttrandet, att det här
gällde statens järnvägars intressen. Ja,
herr talman, det är vi medvetna om.
Men sedan sade han, att vad som gjorts
i enlighet med intentionerna att stöda
statens järnvägar var ett allmänt intresse
för vårt land. Det kan jag inte
vara med på. Vi har ännu inte utrett
om det på lång sikt är ett allmänt intresse
att öka den statliga sektorn på
trafikområdet som vi hittills gjort och
som man tänker göra i fortsättningen.
Jag ansluter mig därför till vad herr
Staxäng sade om relationerna mellan
denna utredning och den trafikpolitik
som nu förs.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Luftfartens markorganisation. — Luftfartsverkets tjänsteförteckning.

Punkterna 16—23. Punkterna 25—33.

Vad utskottet hemställt bifölls. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Luftfartens markorganisation.

Efter föredragning av punkten anförde Herr

AHLSTEN (fp):

Herr talman! När jag har tittat på
förslaget om luftfarten och därmed sammanhängande
utbyggnader av flygfält,
har jag inte funnit att några medel upptagits
för beläggning av startbanorna
på Visby flygfält. Flygfältet i Visby har
ju under de senaste veckorna inte kunnat
användas för landning och start beroende
på att man inte har några belagda
startbanor. Flygtrafiken har i
stället fått dirigeras till militärflygfältet
i Fårösund. Fårösund är ju beläget sex
mil från Visby. Det gör det mycket obekvämt
för passagerarna, och det är givetvis
också dyrbart för flyget att transportera
folk fram och tillbaka mellan
Fårösund och Visby.

Ser man på flygförbindelserna med
Visby, visar det sig att passagerarantalet
är lika stort som på de övriga
flyglinjerna inom landet tillsammans.
Det ekonomiska resultatet på den flyglinjen
är också relativt gott. Det förefaller
då, som om det vore angeläget
att flygfältet försattes i sådant skick,
att det kunde användas när som helst
under året och att det inte blir som nu,
då marken håller på att upplösas, att
planen inte kan landa, därför att det
inte finns startbanor som håller.

Med dessa ord har jag bara velat påtala
det rådande förhållandet och rikta
en vädjan till kommunikationsministern
att, i den mån det finns någon
möjlighet, använda någon del av de 8
miljoner kronor, som står till disposition,
för beläggning av startbanorna på
flygfältet i Visby.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till1
äggsstat II till riksstaten för budgetåret
1953/54, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avlösning av
malmfältspolisorganisationen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

Luftfartsverkets tjänsteförteckning.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1954/55 av underskottet
för luftfartsfonden jämte i ämnet väckt
motion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har inte något yrkande
att ställa utan vill endast framlägga
några synpunkter med anledning
av min motion. Det gäller ett par tjänster,
som har uppflyttats ett par lönegrader.
Man har därvid gått ifrån
gängse praxis och den princip, som
både biträdesutredningen och tjänsteförteckningsrevisionen
alltid använt,
nämligen att bibehålla själva anställningsformen.
I detta fall föreslås ordinarie
kontorsbiträdestjänster uppflyttade
till kansliskrivartjänster, men samtidigt
ändrar man dessa till Ce-tjänster.

I motionen har yrkats, att de skall bibehållas
som Ca-tjänster. Detta har även
luftfartsverket begärt och statens löne -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

översyn av 1947 års allmänna familjepensionsreglemente. — Upphävande av beslut
om införande av s. k. pensioneringsperioder för personal i civil statstjänst.

nämnd tillstyrkt, men utskottet anser
att man inte kan ta upp frågan på
grund av förestående utredning och omorganisation.
Såvitt jag är riktigt underrättad,
kommer omorganisationen
emellertid inte att beröra dessa tjänster
inom luftfartsverket utan gäller endast
tjänster ute på flygplatserna. Jag har
bara velat rikta uppmärksamheten på
förfarandet som i detta fall varit anmärkningsvärt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Översyn av 1947 års allmänna familjepensionsreglemente.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av 1947 års allmänna
familjepensionsreglemente.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Den fråga jag här tagit
upp i min motion är inte ny. Den gäller
de fall, där det enligt 1947 års allmänna
familjepensionsreglemente i vissa
fall sker en reducering av familjepension
eller familjelivränta med 25
procent. De människor som beröres av
denna fråga har ofta med skäl frågat
sig, hur något sådant kan ske. Frågan
har motionsvägen varit uppe i riksdagen
både 1949 och 1950. När jag i
år tillät mig att väcka en motion, var
det därför att jag av direktiven till 1951
års pensionsutredning inte kunde få
full klarhet i om speciellt denna fråga

skulle tas upp. Så mycket gladare är
jag nu över att se, att statsutskottet tydligen
funnit det vara fullständigt klart,
att frågan faller inom ramen för utredningens
arbete. När man läser direktiven,
får man i varje fall inte den uppfattningen
att detta är en central fråga,
men det är ju glädjande att nu veta att
den blir föremål för utredning.

Jag har givetvis inte något yrkande,
men jag hoppas att 1951 års pensionsutredning
skall komma med ett förslag
inom en icke alltför avlägsen framtid.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15.

Upphävande av beslut om införande av
s. k. pensioneringsperioder för personal
i civil statstjänst.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av väckt motion
angående upphävande av beslut om införande
av s. k. pensioneringsperioder
för personal i civil statstjänst.

I en inom andra kammaren av herrar
Senander och Holmberg väckt motion
(II: 69) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta upphäva sitt den 16 maj
1951 fattade beslut om införande av
s. k. pensioneringsperioder för personal
i civil statstjänst och att de fasta
pensionsåldrar, som bestått före nämnda
beslut, skulle gälla.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 69 icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Riksdagens beslut på sin
tid att införa s. k. pensioneringsperioder
för tjänstemännen i civil statstjänst
har under den tid beslutet praktiserats
väckt en allt starkare motvilja bland
personalen. Det är ett faktum, att detta
är ett av de riksdagsbeslut som kanske

Nr 10.

Upphävande av beslut om införande av

civil statstjänst.

väckt den allra starkaste motviljan hos
framför allt de yngre och medelålders
statstjänstemannen. Genom att man tilllåter
äldre befattningshavare att stå
kvar utöver uppnådd pensionsålder
stoppas den yngre personalens befordran
i flera led nedåt.

Det som emellertid aktualiserat vår
motion är — såsom framgår av motionens
motivering — att man nu börjar
avskeda personal vid bl. a. statens järnvägar.
Det betyder att den yngre arbetskraften
får finna sig i att gå ut i arbetslöshet,
medan de överåriga tjänstemännen
på grund av den bestämmelse som
motionen berör får kvarstå i tjänst utöver
tiden.

På sin tid motiverades riksdagens beslut
med arbetsmarknadspolitiska skäl.
Det var mycket svårt att få folk att ta
anställning i statens tjänst på grund av
de låga lönerna. Därför ville man genom
att kvarhålla den äldre personalen
i tjänst lösa personalsvårigheterna. Som
jag tidigare nämnde har vi i dag ett helt
annat läge, ett läge som leder till avskedanden,
och det är detta som gjort att
vi lämnat in denna motion.

Det är ganska märkligt att ta del av
statsutskottets motivering för avstyrkandet
av motionen. Man säger att det är
omöjligt att upphäva 1951 års beslut innan
möjlighet ens föreligger att bilda
sig en uppfattning om verkningarna
härav. Att döma efter detta uttalande
från statsutskottets sida skulle man
nära nog kunna dra den slutsatsen, att
utskottet icke har läst motionen, men
detta vågar man väl ändå inte förutsätta
när det gäller det mäktiga statsutskottet.
Det står dock tydligt och klart i vår
motion, att det är dessa ofördelaktiga
verkningar av beslutet, vilka nu tar sig
uttryck i att man låter yngre personal
gå ut i arbetslöshet medan man kvarhåller
den äldre personalen, som föranlett
oss att väcka denna motion.

Statsutskottet säger sig till slut vilja
erinra om att de gällande bestämmel -

17 mars 1954.

;. k. pensioneringsperioder för personal i

serna tillkommit såsom resultat av överläggningar
med statstjänstemännens huvudorganisationer.
Detta påstående är
alldeles riktigt. Riksdagens dåtida beslut
grundade sig på en uppgörelse mellan
statstjänstemännens organisationer
och civildepartementet. Det är dock att
märka — detta har omvittnats av förhandlarna
— att överenskommelsen tillkom
under press. Man förklarade från
motsidan — i detta fall regeringen —
att därest man inte gick med på pensioneringsperioderna,
vilka förutsatte
ett frivilligt kvarstående i tjänsten,
skulle man införa höjda fasta pensionsåldrar.
Inför detta ganska oförtäckta
hot böjde sig förhandlarna och godtog
trots de starkaste betänkligheter detta
förslag.

Med vad jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den motion,
som i denna kammare avgivits av
herr Holmberg och undertecknad.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)

Herr talman! Eftersom avdelningens
ordförande inte är inne i kammaren
skall jag be att få säga några ord.

Herr Senander säger att indelningen
i pensioneringsperioder har skapat ovilja
hos de yngre, och det är kanske möjligt.
Det har väl förekommit vissa friställningar
av arbetskraft, men det är
väl i och för sig ingenting märkvärdigt
Det är väl naturligt att man därvid bibehåller
sådana som bär längre anställningstid.

Det var ett yttrande av herr Senander
som jag speciellt fäste mig vid, nämligen
att den överenskommelse, som utskottet
i sin skrivning hänvisar till,
skulle ha tillkommit under press. När
det nu har träffats en överenskommelse
i denna angelägenhet, tycker jag nog att
herr Senanders kritik borde adresseras
till den organisation som har ingått,
överenskommelsen. För det är väl ändå
inte sättet för träffande av en överenskommelse
som är det avgörande. Har

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Livränta åt värnpliktige N. R. Hellströms efterlämnade maka Ethel Hellström.

man varit med om att träffa en överenskommelse,
får man finna sig i konsekvenserna,
oberoende av om det framförts
olika argument från den ena eller
andra sidan; så är det i varje fall alltid
på den privata sektorn av arbetsmarknaden.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SEN AM SER (k):

Herr talman! Gentemot vad som nyss
anfördes beträffande tillkomsten av den
omdebatterade uppgörelsen vill jag bara
säga, att jag har polemiserat på detta
sätt därför att jag uppfattat utskottets
åberopande av uppgörelsen såsom ett
skäl till att man skulle bibehålla anordningen.
Jag har därvid velat framföra,
att uppgörelsen har tillkommit under
sådana omständigheter, att den knappast
kan åberopas som skäl för bibehållande
av systemet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckt motion
angående höjning av maximiåldern för
ingående av äktenskap, medförande rätt
till familjepension; och

nr 43, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av vissa äldre
pensioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17.

Livränta åt värnpliktige N. R. Hellströms
efterlämnade maka
Ethel Hellström.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av väckt motion om

livränta åt värnpliktige N. R. Hellströms
efterlämnade maka Ethel Hellström.

I en inom andra kammaren av fröken
Höjer väckt motion (II: 414) hade hemställts,
att Ethel Hellström måtte komma
i åtnjutande av livränta med belopp
motsvarande vad som utgår till änka,
vars make avlidit på grund av i militärtjänst
ådragen sjukdom.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 414 icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Att döma av utlåtandet
anser utskottet att intet nytt har inträffat
sedan tidigare utredningar gjorts angående
livränta till fru Hellström efter
hennes make, som erhållit livränta på
grund av sjukdom efter smitta i militärtjänst.

Enligt mitt förmenande har frågan
om en livränta åt fru Hellström kommit
i ett helt nytt läge sedan utredningen
gjordes. För det första har
Kungl. Maj :t i proposition nr 60 med
förslag till lag om yrkesskadeförsäkring
på s. 196 gjort ett uttalande just angående
änkas ovillkorliga rätt till livränta.
Där har Kungl. Maj:t föreslagit att den
nuvarande undantagsregeln skall slopas.
Det heter där: »Livränta utgår inte,
om äktenskapet slutits efter olycksfallet
eller, då det är fråga om en yrkessjukdom,
efter det denna yppats. Genom att
uppställa denna förutsättning har man
velat förhindra, att äktenskap arrangeras
i syfte att tillförsäkra hustrun livränta.
Emellertid kan undantagsbestämmelsen
i vissa fall leda till uppenbart
obilliga resultat.» Det föreslås därför i
propositionen, att den nuvarande undantagsregeln
helt slopas.

För det andra har Kungl. Maj:t framlagt
en proposition, nr 130, med förslag
till förordning om ändring i militärersättningsförordningen.
I 7 § stadgas
för närvarande, att livränta skall utgå

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Livränta åt värnpliktige N. R. Hellströms efterlämnade maka Ethel Hellström.

»till änka eller änkling, när äktenskapet
slutits före olycksfallet». Nu föreslås att
7 § 2 mom. skall innehålla, att »änka
efter den avlidne äger uppbära livränta,
så länge hon lever ogift». Man har alltså
tagit bort bestämmelsen om att äktenskapet
skall vara slutet före olycksfallet.
Det är precis detta som jag här
har framfört i motionen angående fru
Hellström. Det är nämligen så att fru
Hellström gifte sig med sin numera avlidne
man år 1940. Han hade tidigare
haft tuberkulos och två år efteråt, alltså
1942, fick han ett återfall. Fru Hellström
säger själv att hon inte kände till sjukdomen,
och i varje fall var han frisk
när hon ingick äktenskapet med honom.
Två gånger hemställde han om att få
denna livränta. Först blev det avslag av
riksförsäkringsanstalten och sedan bifall
av försäkringsrådet, och livränta
har alltså utgått till Hellström under
livstiden. 1950 dog han, och fru Hellströms
framställningar ända upp till
Ivungl. Maj :t har blivit avslagna på
grund av att äktenskapet ingåtts efter
det sjukdomen första gången yppades.

Herr talman! Nu har andra lagutskottet
att behandla frågan om ändring i
militärersättningsförordningen, och man
vet ännu inte vad det dessutom kan
komma för ändringsförslag, som ytterligare
tar upp denna fråga om hur man
skall behandla äldre skador. Med anledning
därav avser jag att yrka återremiss
till statsutskottet, så att denna
fråga kommer att behandlas i statsutskottet
efter det andra lagutskottet tagit
ställning till Kungl. Maj :ts proposition
nr 130.

Herr talman! Jag yrkar återremiss till
statsutskottet av utskottets utlåtande
nr 44.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är ju så, som här
har sagts, att det föreligger propositioner,
som behandlas inom andra lagutskottet
och som berör just det område
som motionen avser. Nu brukar

ju inte vi inom statsutskottet i förväg
godta vad riksdagen eventuellt kommer
att besluta i framtiden, utan vi har på
den punkten sökt följa de huvudprinciper
som hittills har tillämpats.

Skulle fröken Höjers yrkande vinna
kammarens bifall, kan det väl inte föranleda
någonting mera i vad gäller
förändring av skrivsättet från utskottets
sida än en hänvisning till att denna
fråga i första hand bör prövas av
Kungl. Maj:t enligt de nya principer,
som riksdagen eventuellt kommer att
besluta om. Då förefaller det mig vara
lika bra att motionären vänder sig direkt
till Kungl. Maj:t med detta ärende
sedan riksdagen bär fattat sitt beslut.
Det blir väl, såvitt jag kan förstå, åtskilliga
ärenden av denna karaktär som
kommer upp till behandling inom
Kungl. Maj:ts kansli, och då får man
väl pröva denna sak också. Skulle sedan
Kungl. Maj.4 avslå framställningen
och man kan anföra ytterligare skäl,
får väl motionären komma igen. Men
för närvarande kan inte utskottet tillstyrka
någon åtgärd med hänsyn till
de principer som hittills har gällt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Ett sådant eventuellt
uttalande av utskottet som det herr
Lindholm skisserade skulle givetvis
föra frågan en liten aning snabbare
fram, och det anser jag vara värdefullt.
Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad,
Herr talmannen gav till en början propositioner
i avseende å det av fröken
Höjer under överläggningen framställda
yrkandet om ärendets återförvisande
till utskottet för ny behandling, nämligen
dels å bifall till nämnda yrkande
dels ock å avslag därå; och beslöt kammaren
avslå berörda yrkande.

På av herr talmannen därå framställd
proposition biföll kammaren härefter
utskottets hemställan.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Höjning av äldre tjänste- och familjepensioner.

§ 18.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19.

Höjning av äldre tjänste- och
familjepensioner.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta motioner
angående förhöjning av äldre tjänsteoch
familjepensioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén in. fl. (I: 204) och den andra
inom andra kammaren av herr Kyling
m. fl. (II: 185), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning av frågan beträffande
förhöjning av äldre tjänste- och
familjepensioner och snarast för riksdagen
framlägga de förslag utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 204 och II: 185 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, herrar Sunne,
Malmborg i Skövde, Ståhl, fröken
Elmén, herrar Kyling och Nihlfors,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 204 och II: 185, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om förhöjning av äldre tjänste-
och familjepensioner samt att de
förslag, utredningen måtte föranleda,
snarast måtte framläggas för riksdagen;

2) av herr Sundelin, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr KYLING (h):

Herr talman! Denna motion har ju
tidigare förelegat i riksdagen, och stats -

utskottet har haft anledning att så sent
som förra året ta ställning till denna
fråga. Det är därför förklarligt, att
statsutskottet i sitt utlåtande i år talar
om att det inte finns någon anledning
att göra någon ändring på det utskottsutlåtande,
som presenterades riksdagen
så sent som i december månad.

Jag skall emellertid be att få kommentera
detta utskottsutlåtande något
och särskilt vad gäller denna punkt.
Först och främst ligger ju saken så till,
att man inte har motionsrätt i ett dylikt
ärende annat än vid riksdagens
början. Man vet inte hur länge det dröjer,
innan riksdagen under året kommer
att fatta sitt beslut, och under tiden
kan en hel del saker inträffa. Givetvis
kunde det sägas, att man i så
fall interpellationsvägen kunde efterhöra,
hur frågan ligger till inom utredningen.
Jag har emellertid valt den
vägen att även i år framlägga en motion
i ärendet.

Förra året, när avdelningen talade
om att det skulle vara ganska stora
svårigheter att få frågan prövad, meddelade
man från utskottets sida, att
1951 års pensionsutredning skulle kunna
tänka sig att ta upp frågan till närmare
behandling, och då skulle man
ju få se vad det hela skulle leda till.
Det skulle nu vara ganska intressant
att veta, om man ifrån avdelningens sida
har försökt att få några informationer
om hur långt frågan inom 1951 års
pensionsutredning har avancerat. Förra
året sade nämligen utskottet, att
detta bör emellertid enligt utskottets
mening inte utesluta, att pensionsutredningen
i görligaste mån ger prioritet
åt de problem, som bildar underlag
för ställningstagandet till spörsmålet
om pensionernas avvägning, så att
de nödvändiga förutsättningarna för
en hållbar bedömning kan skapas. Av
detta kan man ju utläsa, att avdelningen
och utskottet var positivt inställda
till att 1951 års pensionssakkunniga
skulle få titta närmare på frågan.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Höjning av äldre tjänste- och familjepensioner.

När majoriteten nu i år igen avstyrker
hänförandet av motionen till pensionsutredningen,
så skulle det ha varit
intressant, om statsrådet Lingman
hade varit närvarande, att få ställa
den frågan till statsrådet hur långt
pensionssakkunniga har hunnit. Det
finns nämligen anledning att ställa en
sådan fråga, därför att, när vi förra
året behandlade saken, framkom det
att det hade gått flera månader utan
att pensionssakkunniga hade utfört något
arbete, och då sades det, att man
nu skulle sätta i gång med detta arbete
och intensifiera det.

Det skulle vara värdefullt att i dag
få svar på den frågan. Jag vill nämligen
för kammarens ledamöter framhålla,
att det gäller här äldre pensionärer,
som i dag står frågande och
undrar när pensionssakkunniga kommer
med sitt förslag. Vi måste också
ha klart för oss, att dessa äldre pensionärer
ju är sådana, som har anledning
att räkna med att de kanske inte,
om det drar ut på tiden, kommer att
få någon glädje av ett beslut om det
skulle gå i positiv riktning.

När nu statsrådet Lingman inte är
närvarande här och jag vet, att avdelningens
ordförande kommer att ta till
orda efter mig, så kanske vi av honom
kan få reda på, hur långt pensionssakkunniga
har hunnit med sitt arbete,
och om tillräcklig expertis har blivit
ställd till deras förfogande. Man skulle
i vilket fall som helst vilja uttala ett
klart önskemål om att arbetstakten hos
dessa sakkunniga skulle kunna öka.

Till sist säger utskottet i år: »Det
torde i detta hänseende vara tillfyllest
att peka på konsekvenserna av en dylik
ståndpunkt i sådana fall då en tjänst
nedflyttas i lönegrad.» Man har väl
ifrån utskottets sida menat, att det
skulle bli mycket stora konsekvenser,
om den situationen skulle inträffa, att
en tjänst nedflyttas i lönegradshänseende.
Hur skall man då förfara med den

pensionerade, som har innehaft den
tjänst som nedflyttas?

Jag skulle närmast vilja betrakta detta
som ett ganska teoretiskt resonemang.
Kanske avdelningens ordförande
kan ge några konkreta exempel på
att sådana nedflyttningar har skett. Jag
står inte alldeles främmande inför att
en och annan sådan nedflyttning verkligen
kan ha skett, men det skulle vara
intressant att få veta, i vilken utsträckning
det har skett. Det torde också vara
alldeles klart för riksdagens ledamöter,
att om en person nedflyttas i lönehänseende,
så ordnas det alltid med
en övergångsbestämmelse, som innebär
att den som får sin tjänst nedflyttad
en eller två lönegrader får behålla
den lön han tidigare innehade. Skulle
det däremot vara fråga om en blivande
allmän lönereducering exempelvis beroende
därpå, att vi får ett annat penningvärde
än nu eller andra omständigheter
skulle inträffa, så torde det
också vara klart, att eftersom ett rörligt
tillägg är utmätt ovanpå pensionen,
kan givetvis detta rörliga tillägg sänkas
med samma procentuella tal som
beträffande lönerna.

Jag har alltså, herr talman, med detta
velat motivera varför vi på nytt har velat
motionera i denna fråga. Jag har
inte i dag gått in på själva sakfrågan,
som diskuterades här i kammaren så
sent som i december månad, utan jag
har närmast velat gå in på själva procedurfrågan
för att få klarhet i hur
det ligger till på den punkten.

Nu har till utskottsutlåtandet fogats
en reservation av fröken Andersson
in. fl., och det är till den reservationen,
herr talman, som jag nu ber att med
det sagda få yrka bifall.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Kvling har inte
gått in på den fråga, som motionen syftar
till att lösa, utan han har mera uppehållit
sig vid själva procedurfrågan
inom 1951 års pensionsutredning. Han

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Höjning av äldre tjänste- och familjepensioner.

har därvid ställt en del frågor. Sålunda
har han frågat, när man kan förvänta,
att den utredningen blir färdig. Jag beklagar,
men jag kan inte ge något svar
på den frågan. Jag tror inte heller att
någon inom 1951 års pensionsutredning
i dag är beredd att ge ett någorlunda
tillfredsställande svar på en dylik fråga.
Det torde ju inte heller vara obekant
för folk, som har sysslat med utredningar,
att innan man har penetrerat hela
fältet, är det svårt att överblicka när
utredningen kan bli färdig.

Det var ett uttalande av herr Kyling,
som jag i någon mån måste reagera mot.
Herr Kyling uttryckte sig så, att förra
året hade det gått flera månader utan
att pensionsutredningen hade varit i
arbete. Det där är ju ett sätt att lämna
halvdana uppgifter som man inte kan
godta. När herr Kyling säger, att kommittén
inte varit samlad, så är detta i
och för sig riktigt, men det betyder inte
att arbetet har legat stilla. Det är tvärtom
så, att under tiden har de experter,
som står till kommitténs förfogande,
försökt penetrera olika avsnitt, som
har samband med kommitténs arbetsuppgift.
Därför är det oriktigt av herr
Kyling att bibringa svenska folket den
uppfattningen, att kommittén har tagit
semester under några månader från
sitt arbete. Jag förutsätter att herr Kyling
har så pass stor erfarenhet från
kommittéarbete att han vet, att en kommitté
ibland kan vara beroende av vissa
specialutredningar, som görs av till
kommitténs förfogande ställda experter,
och att kommittén icke i regel brukar
vidtaga åtgärder innan dessa experter
har klarlagt just de speciella arbetsuppgifter
som åvilar dem.

Jag har velat uppehålla mig något vid
detta, därför att det talesätt som herr
Kyling använt på denna punkt är ägnat
att lämna en fullständigt felaktig bild av
1951 års pensionskommittés sätt att arbeta.

Sedan var det en sats i utskottets utlåtande,
som herr Kyling frågade om. Nu
gick herr Kyling inte in på själva prin -

cipfrågan, och det förstår jag så innerligt
väl. Vi har sagt i utskottet, att
det också kan bli fråga om en tjänst,
som har nedflyttats. Om herr Kyling
studerar tjänsteförteckningskommitténs
arbetsresultat skall han finna, att där
förekommer i vissa fall nedflyttning av
tjänster. Det är klart att om herr Kvlings
princip skall tillämpas såsom han
viil hävda den nämligen att man skall
höja pensionen för folk, som redan
lämnat sin tjänst, när tjänsten blivit
uppflyttad, så får man naturligtvis ta
konsekvensen och sänka för dem, där
tjänsten har nedflyttats. Jag tror inte
att herr Kyling är beredd att ta dessa
konsekvenser av sitt eget yrkande, men
så ligger det till.

Herr talman! Då herr Kyling inte har
gått in på själva sakfrågan i övrigt har
jag ingen anledning att göra det nu. Jag
hänvisar till den debatt, som vi hade
för tre månader sedan, då jag ganska
ingående berörde just dessa frågor, och
hemställer med det anförda om bifall
till utskottets förslag.

Herr KYLING (h):

Herr talman! Gentemot avdelningens
ordförande vill jag bara säga, att när
jag åberopat att utredningen föregående
år inte arbetat i den takt som man
skulle ha önskat, så har jag detta ifrån
en av ledamöterna i kommittén, som har
sagt att det icke varit en tillfredsställande
arbetstakt på grund av annat arbete
som förelegat. Men det kan vara
mycket riktigt, vilket undandrar sig
mitt bedömande, att under den tid som
kommittén inte utfört något arbete kan
experter ha varit inkopplade. Det vill
jag inte på något sätt bestrida. Har så
varit fallet bör naturligtvis utredningen,
när experterna nu gjort sitt arbete, kunna
framlägga sitt resultat ganska snart,
förmodar jag. Det var den frågan jag
närmast ville ha svar på, men avdelningens
ordförande kunde inte lämna
något besked på den punkten.

När det gäller frågeställningen, om någon
skall flyttas ned i lönehänseende,

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Höjning av äldre tjänste- och familjepensioner.

om den tjänst han innehaft blir nedflyttad,
så har jag redan påpekat att det
varit praxis inom riksdagen, att om
man flyttar ned en tjänst, har den som
uppehåller tjänsten vidmakthållits vid
sin lön. När lierr Lindholm talar om alt
tjänsteförteckningsrevisionen gjort vissa
nedflyttningar vill jag inte bestrida
detta, även om jag inte själv kan påminna
mig någon sådan. Men jag vill
fråga herr Lindholm, om det inte alltid
har förfarits på det sättet, att den
som innehar en tjänst, som blivit nedflyttad,
får samma lön som förut till
dess han får befordran eller eljest lämnar
sin tjänst.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att om en tjänst flyttas ned så inverkar
det inte på innehavarens lön, men,
herr Kyling, motionen vill ha in en
alldeles ny princip. Enligt den princip
man bygger på i motionen vill man
retroaktivt tillämpa de förändringar
som kommer till stånd i fråga om en
tjänst. Men det är klart att om man
vill ha honungen får man också ta saltet
i detta fall, ty det blir en rent logisk
konsekvens av den motion som
herr Kyling har framfört.

Herr Kyling vill ju införa en alldeles
ny princip på pensioneringens
område. Hur han skall kunna klara
det i praktiken förstår inte jag. Ett
betydande antal av de tjänster, som
var föremål för tjänsterevision, blev
spikade till ansökan lediga, men på vilka
grunder skall herr Kyling bedöma
om en tjänsteman som gått i pension
för flera år sedan haft möjlighet att få
just den tjänsten eller inte?

Det är en hel rad mycket intrikata
problem som herr Kyling tagit med
lätt hand på. Det förstår jag särskilt
när jag lyssnar till hans tal om 1951
års pensionskommittés arbete, däri han
tycks mena, att sedan det gjorts vissa
expertutredningar är det bara att sätta
sig vid bordet och besluta. En utred -

ning bör väl dock eftersträva att såvitt
möjligt komma med invändningsfria
produkter. Det problemkomplex,
som 1951 års pensionskommitté fått sig
ålagt, är ingalunda av den art, att man
bara sätter sig på några sammanträden
och beslutar hur man skall ha det för
framtiden, utan därvidlag får man nog
diskutera problemen ganska ingående
och göra åtskilliga expertutredningar
innan man kan komma till ett slutligt
resultat.

Herr KYLING (h):

Herr talman! Utskottsavdelningens
ordförande vill göra gällande, att jag
infört en ny princip i pensioneringsfrågan
alldenstund jag vill förfäkta, att de
som nu är pensionärer skall få sina
pensioner höjda, om den tjänst som vederbörande
tidigare haft har fått lönen
höjd. Jag kan ge herr Lindholm rätt i
att det var en ny princip ända tills för
några timmar sedan. Då beslutade riksdagen
att höja riksdagsmännens pensioner
till en nivå i paritet med vad
riksdagens ledamöter fick i höjd lön.
Därmed, herr talman, har väl principen
i dag åtminstone knäsatts.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag undrar om inte
herr Kyling har ett visst behov att lära
sig pensionsfrågorna innan han stiger
upp i kammaren och talar om dem, ty
den pensionsfråga, som vi tidigare i
dag beslutat, är inte parallell med de
pensionsfrågor vi nu behandlar. Däremot
är den parallell med vissa pensionsfrågor,
som behandlades vid förra
årets riksdag och där riksdagen beslöt
en viss uppräkning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av fröken Andersson
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kyling be -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas beräknade andel av inkomst och

förmögenhetsskatten.

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kyling begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 114 ja och 75 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarad»
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av väckt
motion om skyndsam utredning och
förslag rörande upprättande av en konjunkturutjämningsfond
för gruvhanteringen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas
beräknade andel av inkomst-
och förmögenhetsskatten.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta
motioner angående redovisning å skatt -

sedlarna av försvarskostnadernas beräknade
andel av inkomst- och förmögenhetsskatten.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 52 av herr Lage Svedberg
m. fl. och II: 58 av herr Spångberg
in. fl. hade hemställts, »att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning
och förslag till redovisning å skattsedlarna
av försvarskostnadernas beräknade
andel av inkomst- och förmögenhetsskatten
eventuellt såsom en särskild
försvarsskatt».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 52 av herr Lage
Svedberg m. fl. och II: 58 av herr
Spångberg m. fl. angående redovisning
å skattsedlarna av försvarskostnadernas
beräknade andel av inkomst- och förmögenhetsskatten
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! I den motion som nu
skall behandlas föreslår vi, att det på
skattsedeln skall lämnas en redovisning
över hur stor del av det skattebelopp
som betalas, som går till militära
ändamål. Vi har därvid tänkt oss
att det skulle lämnas en uppgift om den
procentuella andel av inkomst- och förmögenhetsskatterna,
som går till försvaret.
Om detta inte anses lämpligt,
har vi eventuellt tänkt oss att uppgifterna
lämnas i form av en fristående
försvarsskatt. Vi har emellertid inte
förutsatt att bevillningsutskottet skulle
klara upp hela denna fråga nu. Vi har
därför begärt en utredning, eftersom
vi tror att en sådan skulle kunna klara
ut denna sak.

Samtidigt med här ifrågavarande motion
har vi även väckt en annan, och
det framgår av bevillningsutskottets
betänkande att motiveringen är gemen -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas beräknade andel av inkomst och

förmögenhetsskatten.

sam för båda motionerna. Huvudsyftet
med våra båda motioner är att få ned
försvarskostnaderna till en rimligare
nivå än den nuvarande.

Det deklareras allmänt att vi skall
offra så mycket som möjligt till försvaret.
Ibland säges det t. o. m. att
vi skall offra så mycket för försvarsändamål,
som det över huvud taget
står i vår förmåga. Vi vet att försvarskostnaderna
uppgår till ungefär hälften
av den sammanlagda inkomsten av
inkomst- och förmögenhetsskatterna.
När vi då samtidigt hör dessa deklarationer
om att vi skall offra så mycket
vi orkar med till försvaret, så har vi
tänkt oss att den skattekverulans, som
alla vet existerar och som ingalunda
skapar trevnad, skulle kunna dämpas
en smula, om man redan på skattsedeln
fick veta hur mycket av det som
betalas i inkomst- och förmögenhetsskatt,
som går till förvarsändamål.

Våra försvarskostnader uppgår nu
till omkring två miljarder kronor. I
själva verket är det ännu mer, ty det
finns därutöver många dolda utgifter,
t. ex. för utbildning, civilförsvar o. s. v.,
vilka också borde komma på de verkliga
försvarskostnadernas konto, där
de emellertid av lämplighetsskäl inte
redovisas.

Vi vet att det på alla håll och i alla
möjliga sammanhang framhålles hur
nödvändigt det är att skatterna går ned.
Detta är ungefär samma sak som att
försvarskostnaderna är för höga, men
det säger man inte rent ut. Däremot
klagas det på skatterna. Jag skall här
endast ta ett par små exempel — de
skulle kunna dragas fram i hundratal
— på hur det går till.

I en högermotion till årets riksdag
säges det, att man från högerhåll betraktar
det som »en av de väsentligaste
uppgifterna i dagens läge, att statens
utgifter effektivt begränsas i syfte att
minska statens krav på andel av den
enskildes inkomster». Och i en folk -

partimotion heter det att »skattetrycket
har, såsom vid många tillfällen
från vår sida anförts, blivit alltför
högt».

Om jag nu sammanfattar, vad säger
tidningarna om skatterna? De såg ut så
här dagen efter remissdebatten. »Sänkta
skatter oppositionens krav.» Så stod
det i en över hela sidans bredd gående
rubrik. Eller en annan tidning, ävenledes
över hela sidan: »Sänk skatterna!
Krav från enig opposition i dagens
remissdebatt.» Ingen lär således kunna
bestrida att många anser att skatterna
nu är alldeles för höga och att det
viktigaste är att de blir sänkta.

Vad säger man på ansvarigt håll?
Vad säger finansministern om skatteläget?
Om man går till riksdagens protokoll
från remissdebatten finner vi att
han för sin del var lika angelägen som
den opposition, som redovisats i de
tidningar jag nyss citerade, om att
skatterna skulle sänkas. Han deklarerade
inför riksdagen att han kommer
att inrikta sig på att skatten skall sänkas
på det sättet, att uttagningsprocenten
minskas från nuvarande 110 till
100. Oppositionen mot de höga skatterna
sträcker sig sålunda från regeringsbänken
och genom alla partierna
i riksdagen.

Hur skall man nu få ut något av den
där allmänt deklarerade viljan att få
ned skatterna? Det är ju ändå det som
är det väsentliga, när man klagar på
skatterna. Det lär väl inte gå på något
annat sätt än att man sparar på något
område. Utgår vi ifrån att skatteunderlaget
nu är någorlunda stabilt, finns
det ingen annan väg till en skattesänkning
än att spara på några utgiftsposter.
Om man lyssnar på riksdagens
överläggningar är det sällan någon här
som föreslår större besparingar. Ja,
högern, det skall jag erkänna, sade att
vi kan låta bli att genomföra sjukförsäkringen,
vi kan låta det vara som
det är på det området. Men högern är

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas beraknade andel av inkomst och

förmögenhetsskatten.

väl ganska ensam om att ännu för någon
längre tidsperiod vilja skjuta sjukförsäkringsreformen
fram i det ovissa.

Går jag igenom de olika huvudtitlarna
har åtminstone inte jag funnit
någon möjlighet att spara några betydande
belopp på andra områden än i
fråga om militärutgifterna — såvida
man inte vill åstadkomma sådana skador
som skulle bli följden, om man
gått med på högerns förslag beträffande
sjukförsäkringen, eller som skulle
uppstå på andra områden, om man
prutade på eller vägrade anslag till
nödvändiga sociala eller kulturella ändamål.
Till detta kommer många andra
frågor som ännu inte är lösta och som
ropar på ännu mera pengar.

Vi har i motionen pekat på detta förhållande,
och vi vill visa hur man nödgas
pruta på små anslag, under det att
det går åt ungefär två miljarder kronor
till försvaret. Jag skall ta ett litet exempel.
Häromdagen kom det ett nödrop
från en organisation som sysslar med
medicinsk forskning, Riksföreningen
för kräftsjukdomarnas bekämpande.
Man meddelade att den insamling som
nu pågår hade inbringat ungefär två
miljoner kronor, men man måste som
ett minimum sätta ett belopp på 20
miljoner för att kunna arbeta någorlunda
tillfredsställande på detta område.
Egentligen skulle man behöva ha
50 miljoner kronor för att kunna arbeta
effektivt.

Det är klart att man under nuvarande
förhållanden måste säga sig att försvarskostnaderna
har blivit för höga,
och de hotar ju att växa år efter år.
En undersökning för exempelvis en
femårsperiod skall mycket tydligt visa
att det är nödvändigt att få fram en
kostnadsram under fredstid, som inte
får överskridas och som omfattar ett
betydligt lägre belopp än som för närvarande
utgår till ändamålet.

Att en besparing kanske kan genom -

föras efter flera olika linjer vill jag
inte bestrida. Den detalj som vi i dag
sysslar med, en öppen redovisning på
skattsedlarna, skulle då närmast verka
stimulerande till sparsamhet på det
militära området. Vi tror att detta
skulle vara nyttigt även för dem som
har sin verksamhet just inom det militära.

Utskottet är inte ense med motionärerna,
men det är med en viss tillfredsställelse
jag noterar det positiva i utskottets
motivering. Skrivningen är
ganska välvillig, och då jag absolut
vill vara lika välvillig i min tolkning
kan jag ju förklara mig tillfredsställd
med exempelvis utskottets uttalande att
det är enigt med motionärerna så till
vida att det »anser det i och för sig
vara ett önskemål att de skattskyldiga
erhåller kännedom om statsbudgetens
såväl inkomstsida som utgiftssida».
Detta är en ganska bra gemensam utgångspunkt
för ett resonemang. Men
jag delar naturligtvis inte utskottets
tveksamhet om det lämpliga i att storleken
av vissa statsutgifter särskilt
framhäves. Jag tror tvärtom att det är
alldeles nödvändigt att man just på
grund av försvarsutgifternas storlek
får dem alldeles särskilt understrukna.

Nu är det emellertid vanligt att man
från utskottets sida håller emot när det
gäller någonting nytt som kommer från
motionärer. Det är vi ju allesammans
medvetna om; det gör egentligen alla
utskott, och det dröjer ett tag innan en
idé mognar. Under sådana förhållanden
kan jag kanske vidare få anse det
som en tillgång att utskottet inte bestrider
lämpligheten av den redovisning
vi föreslår. Utskottet framhåller att den
är svår att göra — och begagnar här
ett mycket starkt ord — men själva
lämpligheten bestrides egentligen inte.

Till sist upplyser utskottet om att
myndigheterna har diskuterat frågan
om ytterligare upplysning på denna

6 — Andra kammarens protokoll 195''h Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas beräknade andel av inkomst''

och förmögenhetsskatten.

punkt, vilket medverkat till att utskottet
vill vila på förslaget. Jag tror för
min del att den upplysning som därvid
avses i och för sig kan bli bra, men
den kommer nog inte att ha samma
effekt som om man redan på skattsedlarna
kan få en överblick över försvarskostnadernas
storlek.

När det sedan gäller beräkningen av
försvarskostnadernas andel i inkomstoch
förmögenhetsskatterna, så förstorar
utskottet svårigheterna betänkligt.
Utskottet säger att det anser det »vara
ogörligt att på något sätt beräkna de
särskilda huvudtitlarnas andel i inkomst-
och förmögenhetsskatterna».
Men det hinder som anförs är väl i
alla fall ganska enkelt att övervinna, ty
om man verkligen anser en redovisning
önskvärd bör det naturligtvis gå
att bestämma försvarskostnadernas andel
i inkomst- och förmögenhetsskatterna.
I varje fall lär ingen kunna bestrida,
att i samma mån som vi sänker
eller höjer försvarskostnaderna, så
måste vi sänka eller höja inkomst- och
förmögenhetsskatterna. Om sålunda
försvarskostnaderna begränsades till
låt oss säga hälften av vad de nu är,
skulle inkomstskatten komma att sänkas
med 25 procent och man kunde
sänka förmögenhetsskatten lika mycket.
Det kan alltså enligt min mening
inte vara någon svårighet att redovisa
detta på skattsedeln. Skulle en sakkunnigkommitté
mot förmodan inte kunna
knäcka frågan, återstår ju möjligheten
att införa en fristående försvarsskatt.
Ty på något sätt tror jag det är nödvändigt
att klart redovisa det stora
belopp, som försvarskostnaderna tar
av skatterna. På köpet skulle vi säkert
få en dämpning av den skattekverulans,
som åstadkommer otrevnad i den
allmänna debatten om anslag och
skatter.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Herr Spångbergs reflexioner
är ju i och för sig intressanta
-—• de begränsar bara problemet så förfärligt.
Skall man lämna en redovisning
är det ju rimligt att man lämnar
en redovisning över alla inkomster och
alla utgifter, och skulle man göra en
sådan budgetredovisning på våra skattsedlar
bleve de en hel liten broschyr,
kanske t. o. m. en stor broschyr. Man
kan inte göra som herr Spångberg här
föreslår, att man plockar ut inkomstoch
förmögenhetsskatterna och sätter
dem i motsats till försvarskostnaderna,
som vi alla medger är mycket höga, ty
då bör man ju sätta även andra utgifter
på samma sätt emot inkomstoch
förmögenhetsskatterna. Det kommer
naturligtvis ögonblickligen att resas
krav på att de sociala utgifterna
skall redovisas på samma sätt, och likaså
utgifterna för undervisningsändamål.
Det kommer också att resas krav
på att utgifterna under nionde huvudtiteln
skall redovisas på samma sätt.
Ty det finns ju ingen människa som
är beredd att säga att de och de pengarna
går till det och det ändamålet. Vi
har ju i stort sett slutat med specialbudgeterna;
bilbeskattningen är numera
den enda specialbudgeten.

Det skulle inte förvåna mig om någon
påhittig människa sade till herr
Spångberg att man kan räkna på det
sättet, att man först täcker försvarsutgifterna
med de något över fyra miljarder
kronor av statens inkomster,
som inte kommer av inkomst- och förmögenhetsskatten,
och sedan täcker
de övriga utgifterna med inkomst- och
förmögenhetsskatten. Då skulle redovisningen
ge helt andra uppgifter till
resultat än herr Spångberg syftar till.

Jag tror nog att man i det här sammanhanget
får utgå därifrån att om
man skall göra en redovisning, således
ge medborgarna en insyn i hela den
statliga verksamheten vad vår budget

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas beräknade andel av inkomst''

och förmögenhetsskatten.

beträffar, då får man göra det rationellt.
Då räcker inte skattsedlarna till,
herr Spångberg. Då får man ge förklaringar
på olika områden, så att människorna
verkligen fattar vad skatten
används till, vad vi får för skatten
o. s. v.

Herr Spångberg räknade på det sättet,
att det skulle vara mycket enkelt:
bär tar man inkomst- och förmögenhetsskatten
och tänker att det bara är
den vi skall syssla med. Men, herr
Spångberg, får man då inte, innan man
gör detta, räkna bort alla statens övriga
inkomster, fördelade över hela
området på alla titlarna, och räkna ut
vad de tar av inkomst- och förmögenhetsskatterna?
Det får nog vara en
smula likformighet i det här avseendet,
ty om man på debetsedeln sprider
upplysning för högermännen i landet,
för folkpartisterna eller för andra,
såsom herr Spångberg uttryckte det,
skattekverulanter, så skall herr Spångberg
inte försöka inbilla mig att man
vänder sig till en massa människor
som är fullkomligt okunniga om hur
det förhåller sig i det här sammanhanget.
Jag tror nog att herr Spångberg
gör hela problemet så enkelt att
det inte blir någonting kvar av det som
han verkligen positivt vill ha fram.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som har gjort att utskottet inte
har kunnat komma till annat resultat
än att vi har bort avstyrka motionen.
Utskottet bär för sin del ingenting emot
att man sparar, utskottet har ingenting
emot att man ger människorna en insyn
i denna verksamhet, men då måste
det omfatta hela budgeten och redovisa
allt, både inkomster och utgifter
på skilda områden. Detta och ingenting
annat är anledningen till det
ställningstagande som utskottet här har
gjort.

•lag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDQYIST (s):

Herr talman! Jag vill inte förneka
att de svårigheter, som utskottets ordförande
här har anfört, säger en hel
del om detta problem och om svårigheterna
att lösa detsamma, men vad
vi närmast har siktat på är ju det, att
läget är sådant att man får räkna med
en rätt stor kostnad för vårt försvar
och att det gäller att hos allmänheten
sprida en viss upplysning om vad detta
innebär och vad denna försäkringsavgift,
om jag får kalla det så, betyder
med hänsyn till den enskilde individens
skatteförmåga och utgifter.

Vi har under gårdagen fått en proposition
nummer 162 på bordet, där
man räknar med att vi skall föra en
viss propaganda, att vi skall klara det
psykologiska försvaret, och där säger
departementschefen, efter att ha understrukit
vad som har framgått av remissyttrandena,
att man skall försöka
få fram en upplysning om vad vårt försvar
innebär. Departementschefen anför:
»Övertygande skäl har anförts för
att redan under fred åtskilligt kan och
bör göras utöver nuvarande verksamhet
för att stärka motståndsandan och
göra medborgarna andligt rustade för
ett kallt krig och — i händelse av ett
krigsutbrott — för de stora påfrestningar,
som den moderna krigföringen
innebär.» I samma proposition finns
det också en hel del andra tänkvärda
saker; jag har bara citerat början.

Vi är alltså inne på detta, att vår försvarskosinad
är av en sådan storleksordning,
att vi, när vi träffar menige
man ute i bygderna, blir tillfrågade:
Hur långt skall vi orka bära denna
börda? Hur långt skall vi kunna sträcka
oss? Vi ser i årets budget, när det
gäller försvarsfrågan, att försvarsministern
har bedömt läget så lugnt, att
han kan minska inkallelserna i beredskapstjänst
med 25 000 man och därigenom
spara 20 miljoner kronor. När
vi sedan diskuterar sjukförsäkringen

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Redovisning å skattsedlarna av fdrsvarskostnadernas beräknade andel av inkomst och

förmögenhetsskatten.

och de sociala förmånerna får vi ett
begrepp om att man också där är uppe
i de stora miljardsummorna, men det
är ju då folk frågar sig, när man överallt
hör detta tal att vi skall sänka skatterna:
Hur skall det vara möjligt?

När vi i övrigt diskuterar försvarsfrågorna
är väl var och en medveten
om att den nuvarande försvarsapparaten
är av en helt annan karaktär än
försvarsapparaten var förr i världen.
När det gäller flygets utveckling har
vi sett i tidningarna hur snabbt en
flygmaskin blir omodern. Vampire
och Tunnan är ju snart ur räkningen,
och vi får Lansen, och varje flygmaskin
kommer att kosta ungefär en och
en kvarts miljon kronor. Det säger oss
klart och tydligt, att här kommer utgifterna
undan för undan att stegras.
Och då blir ju frågan den: Hur långt
orkar vi gå? Det är det som vi har velat
ha fram i vår motion. Svenska folket
får förr eller senare ställa sig frågan:
Hur mycket kan vi kosta på oss,
när det gäller förnyelsen av materialet,
och kan en omorganisation bli nödvändig?
Detta sammanhänger med kostnadsfrågan.
När det då, som herr
Spångberg sagt, bedrives en väldig
skattekverulans, när det yrkas på sänkta
skatter, då måste vi fråga oss: Bedrives
det tillräcklig upplysning på
denna punkt? Kan det inte vara nödvändigt
att i någon form få fram en
belysning av förhållandena? Skulle det
vara så, att skattsedeln blir för liten
för att inrymma exempelvis utgifter
till socialdepartementet, undervisningen
och försvarsdepartementet, så får det
väl ske i någon annan form.

Det är därför jag tycker att detta
problem inte är ett problem enbart för
oss motionärer. När man i detta utskottsutlåtande
säger, att utskottet har
sig vidare bekant att frågan om ytterligare
upplysning på denna punkt diskuteras
av myndigheterna utan att
ännu något förslag i ämnet framkom -

mit, tyder det ju på att man bär samma
uppfattning som vi, att det behövs
upplysning på denna punkt. Det är
dithän vi har velat nå. Att vi har gjort
ett valhänt försök att sprida upplysning
via skattsedeln var därför att vi
tänkte, att vi då bättre skulle träffa
prick. Då blir det de som skall betala
kostnaderna som får reda på hur stor
del av utgiften de lägger på försvaret.
Det är inte obekant att vi ute i landstingen
utger broschyrer, där vi vill
meddela Andersson och Pettersson ute
i länen vad de får för sin skatt, vart
skatten går. Det är alltså bakgrunden
till vårt resonemang i detta sammanhang.

Det är nog som jag sade tidigare:
När vi kommer ut till våra valkretsar
och skall stå till svars för den indirekta
skatt, som genomfördes för någon
tid sedan bär i riksdagen på sprit och
tobak, där vissa tidningsorgan delade
upp dem som deltog i beslutet i ja- och
nejröstande, så frågar sig dessa våra
väljare, om det inte fanns möjlighet
att få dessa 90—100 miljoner kronor
från försvaret. Man tycker ju, att det
på det området finns en så pass vid
ram, att man där skulle kunna taga
detta belopp. Så resonerar man, och
det är därför vi har utgått ifrån att
här måste upplysning till. Vi vet att
när det gäller frågan om försvaret är
man mycket angelägen om att understryka
att den frågan är höjd över partierna,
att vi där är ense om utgifterna.
Men i allmänhet blir det på det
sättet, att när pengarna skall tas in till
statskassan för att betala kostnaderna,
då är det det socialdemokratiska partiet
och dess finansminister som får ta
ansvaret för de höga skatterna i detta
land. Det är på den punkten vi anser
det nödvändigt att sprida upplysning
och säga till det svenska folket, att vill
ni ha ett försvar som försäkring för
friheten i landet, ja, då får ni också
vara med och ta konsekvenserna och

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

Redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas beräknade andel av inkomst och

förmögenhetsskatten.

betala kostnaderna för det hela. Det är
inte bara för att täcka kostnaderna för
sjukförsäkringen och socialvården som
skatterna uttaxeras, stora summor går
också till försvaret. Det tycker vi motionärer
att allmänheten borde få reda
på. Jag har i alla fali den uppfattningen,
att på den punkten brister det åtskilligt
i upplysning.

Och därför, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till motionen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Herr Lundqvist för sitt
resonemang fullkomligt bortsett ifrån
att statsinkomsterna beräknas till 8,5
miljarder. Han har räknat bara med
den direkta beskattningen i det avseende
det här gäller. Jag var på sin tid
ordförande i 1949 års skatteutredning,
och denna skatteutredning hade då att
röra sig med försvarskostnader som utgjorde
en miljard kronor i runt tal. Nu
är dessa kostnader uppe i två miljarder.
Det är sålunda klart att läget är helt
förändrat. Men hur stor del av dessa
två miljarder kronor kan man beräkna
härröra sig från inkomst- och förmögenhetsskatter?
Det har inte herrarna
svarat på, och det finns ingen enda i
det här huset som kan ge ett svar på
den frågan.

Nu säger herr Lundqvist, att i någon
form borde väl upplysning kunna lämnas.
Ja visst, men det är ju detta bevillningsutskottet
säger: man måste finna
en annan form än den motionärerna
här har valt för att lämna en redovisning,
en insyn i de förhållanden som de
vill ha klarlagda. Motionärerna skall först
och främst göra klart för sig själva att
inkomsterna är 8,5 miljarder. De direkta
skatterna, inkomst- och förmögenhetsskatterna,
uppgår i runt tal till fyra
miljarder. Hur stor del av detta går till
försvarskostnader etc.? Hur skall man
kunna få fram det? Man skall inte göra
det hela till en cirkus i stället för till
verklighet.

Nu säger herr Lundqvist, att han har
ingenting emot att det ges ut eu broschyr,
vari redogöres för dessa förhållanden.
Ja, bevillningsutskottet har inte
heller någonting att invända emot att
det lämnas ett fullkomligt klarläggande
och eu grundlig insyn i dessa ting. Men,
mina herrar, det tillkommer inte bevillningsutskottet
att föreslå den saken.
Det är ett annat av riksdagens utskott
som har fått grundlagens uppdrag att
göra detta, något som bevillningsutskottet
däremot saknar.

Jag tror att motionärerna först bör
söka komma till klarhet på denna
punkt. Kan man sedan finna en förnuftig
iinje skall jag gärna vara med om
att förverkliga saken. Men det måste
vara en förnuftig linje. Även om man
har den bestämda uppfattningen att försvarskostnaderna
är orimligt stora —
och jag ansluter mig för min del till
den uppfattningen och skulle gärna
medverka till att försöka få ned dessa
kostnader — så är det ännu ingen som
har visat sig kunna trolla bort några
av dessa kostnader, och då befinner vi
oss alltså i samma utgångsläge.

Motionärerna bör, som sagt, försöka
komma till klarhet i detta avseende,
innan de begär att andra skall medverka
till att realisera deras önskemål.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara till utskottets
ordförande säga att jag inte är
främmande för att man behöver använda
även andra inkomstkällor för att
täcka detta belopp på 8,5 miljarder. Jag
vidrörde ju också i mitt anförande en
av dessa, nämligen de nyligen beslutade
höjda sprit- och tobaksskatterna,
varigenom vi plockar in omkring 900
miljoner kronor i skatt på maltdrycker
och sprit och 670 miljoner på tobaken.
Men jag anser det nödvändigt med en
upplysningsverksamhet i ett läge, där
det dagligen och stundligen framföres
krav på skattesänkning, samtidigt som

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Redovisning å skattsedlarna av försvarskostnadernas beräknade andel av inkomst''

och förmögenhetsskatten.

allting tyder på att man i stället måste,
om utvecklingen speciellt på försvarets
område fortsätter på samma sätt som
hittills, räkna med att åtminstone den
nuvarande uttaxeringen i fråga om inkomst-
och förmögenhetsskatterna bibehålies.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Det är ju alltid möjligt
att konstruera upp svårigheter, och herr
Adolv Olsson, som i många år har fört
utskottets talan, har naturligtvis under
den tiden uppnått en utomordentlig
skicklighet när det gäller att motivera
ett avslag på en motion. Men om man
exempelvis skulle förenkla det hela därhän
— och det kan man enligt min
uppfattning göra — att försvarskostnaderna
skall betalas av skattemedel, då
möter det ingen svårighet att redovisa
deras andel i inkomst- och förmögenhetsskatterna.

Jag håller med herr Olsson om att det
inte går att ge ut en hel broschyr om
saken eller låta statsverkspropositionen
eller något dylikt följa med skattsedeln.
Men med hänsyn till den storlek försvarskostnaderna
har fått och till den
allmänt deklarerade försvarsviljan —
och den har ju särskilt kommit till synes
när det gäller de stora inkomsttagarna,
som samtidigt är de största skattekverulanterna
— vore det väl ändå
lämpligt att skattebetalarna fick veta
hur mycket som går till försvaret. När
man talar om för folk att försvarskostnaderna
motsvarar omkring halva den
statsskatt, som finns upptagen på deras
skattsedlar, blir de i allmänhet rätt förvånade.

Jag kan förstå, om man på något håll
anser det olämpligt med en sådan redovisning
som jag här talat om, men med
samma rätt kan hävdas att det är lämpligt
med en dylik redovisning. Ingen lär
däremot kunna påstå att saken inte går
att ordna. Och om man anser det lämpligt
att räkna in även tullmedel, bränn -

vins- och tobaksskatter och annat i det
som skall gå till försvaret så finns det
nog vägar att ordna även den saken och
lämna en redovisning som är fullt tillfredsställande.
Det ligger ju i stort sett
så till, att statens inkomster uppgår till
omkring 8 miljarder. Inkomst- och förmögenhetsskatterna
uppgår till omkring
4 miljarder och försvarskostnaderna till
omkring 2 miljarder. Försvarskostnaderna
blir alltså hälften av inkomst- och
förmögenhetsskatterna eller ungefär 25
procent, räknat på den samlade inkomsten.
Om man nu kan stå så här i bänken
och i huvuddrag räkna ut hur en redogörelse
skulle te sig om man begagnar
det ena eller andra beräkningssättet,
är jag övertygad om att en sakkunnig
kommitté kan knäcka frågan, om man
i den kommittén sätter människor som
vill knäcka frågan. Jag är å andra sidan
ganska säker på att man kan få ihop
en kommitté som inte vill lösa frågan.
Då kommer man till ett helt annat resultat.

En annan sak kan vi vidare vara alldeles
överens om, nämligen att det är
inkomstskatten som vi gör rörlig. Vi
tar exempelvis ut 100 procent ena året
och 110 det andra, men vi ändrar inte
årligen på sprit- och tobaksskatten, tullar
o. d. för att reglera budgeten. Om
man nu inte skulle vilja lösa frågan så,
att man redovisar den andel som försvarskostnaderna
utgör, kan man ju
lösa den genom en särskild försvarsskatt,
såsom vi också alternativt har föreslagit.
Men om man införde en sådan
särskild försvarsskatt, skulle ju samtidigt
inkomstskatterna minska med
omkring 50 procent. Resultatet blev
därför ungefär detsamma med den metoden
som om man redovisade försvarskostnadernas
andel på skattsedeln.

Jag finner inte att svårigheterna är
så stora som herr Olsson i Gävle har
försökt att göra dem till i motiveringen
för sitt avslagsyrkande till motionen.
Jag har ingalunda bibragts någon an -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

nan uppfattning än jag hade vid debattens
början eller när vi skrev motionen.
Jag ber sålunda få vidhålla mitt yrkande
om bifall till motionen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Spångberg, att första förutsättningen
för att han över huvud taget skall
nå fram till det resultat han önskar är
att han skapar enighet om att försvarsutgifter
endast får täckas med direkta
skatter.

Sedan tycker jag att herrar Spångberg
och Lundqvist liksom den motionär
som deltog i bevillningsutskottets
behandling av denna sak skulle kunna
erkänna att motioner, måste läggas om
för att nå något resultat — herr Lundqvist
har ju indirekt medgett detta, då
han säger att det gör detsamma om
man ger ut en broschyr som samtidigt
belyser ännu större frågor. Om de båda
motionärerna gör en sådan omarbetning
till nästa riksdag, så går motionen
inte till bevillningsutskottet utan till
statsutskottet. Då kanske herrarna får
en liten smula bättre tur.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Vi har faktiskt med
denna motion försökt att treva oss fram
till en sådan enighet om att försvarskostnaderna
bör täckas med skatter som
herr Olsson rådde oss till att försöka
uppnå. Kan vi nu inte nå enighet så
långt att det blir bifall till motionen
den här gången, vilket det antagligen
inte blir, är jag naturligtvis tacksam för
det råd som herr Olsson gett och lovar
alldeles bestämt att vi skall gå vidare
på den vägen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Spångberg begärde emellertid votering,

Valuta- och penningpolitiken.

i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 28,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 22.

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 5, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1.

Valuta- och penningpolitiken.

Utskottet hade under denna punkt
gjort vissa uttalanden om den ekonomiska
politiken.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Ewerlöf, De Geer,
Svärd, Schmidt, Dickson och Gustafson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottets
utlåtande under punkten bort ha annan,
i reservationen angiven lydelse.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SCHMIDT (fp):

Herr talman! Fn karakteristik över
1953 års utveckling i vad den avser

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Valuta- och penningpolitiken.

riksbankens och riksgäldskontorets
verksamhet ter sig i stora drag på följande
sätt.

Statsskulden har ökat med 1 142 miljoner
till 13 852 miljoner. Ökningen
har helt och hållet placerats på marknaden,
men därtill har riksbanken avbördat
sig statsobligationer och skattkammarväxlar
till ett belopp av 389
miljoner. Som ett resultat härav var
vid sista årsskiftet endast 17 procent
av statsskulden placerad i riksbanken
mot förut 21 procent. Känt är att den
i marknaden placerade ökningen av
statsskulden jämte riksbankens minskning
av densamma placerats i affärsbankerna
i form av korta statspapper.
Ökningen av affärsbankernas innehav
under året uppgår till ej mindre än
drygt 11/a miljard, och vid sagda tidpunkt
svarade affärsbankerna för 23
procent av statsskulden mot 13 procent
för ett år sedan. I samband härmed vill
jag erinra om mitt påpekande förra
året om hurusom affärsbankernas placeringar
i statspapper 1930 utgjorde 6
procent och 1949 13 procent av deras
placeringar. Nu uppgår de till 24 procent.
Detta om den finanspolitiska och
lånepolitiska utvecklingen, vartill jag
återkommer i det efterföljande.

I valutahänseende har tvärtemot regeringens
förmodanden vid 1953 års
början utvecklingen blivit en annan
och bättre. Valutareserven har ökat
med 340 miljoner, varav den övervägande
delen guld och U. S.-dollar. Av
ökningen faller 317 miljoner på riksbanken.
Samtidigt har, som förut påpekats,
riksbankens innehav av statspapper
minskats, och efter en saldering
av alla transaktioner under året har de
offentliga betalningsmedlen minskat
med 139 miljoner mot en ökning av 1/2
miljard ett år tidigare och 3A miljard
året dessförinnan. Förklaringen till den
relativt sett gynnsamma förbättringen
är dels återhållsamhet i kreditgivningen
under samverkan mellan centralbank
och affärsbanker och dels en all -

män återhållsamhet från näringslivets
sida.

Nu kan man emellertid inte undgå
att ställa följande fråga: Börjar inte
skattkammarväxlarna, med tanke på
den stora utsträckning i vilken affärsbankerna
nu ligger på sådana, att få en
viss släktskap med de offentliga betalningsmedlen?
Detta gäller väl åtminstone
skattkammarväxlar med någon eller
några månaders löptid. I så fall blir
bilden av betalningsmedlens utveckling
en helt annan än den jag nyss gav.

Jag återkommer nu till den finansoch
lånepolitiska sidan av spörsmålet
och vill då erinra om vad jag framhöll
förra året, nämligen svårigheten att på
kapitalmarknaden tillfredsställa statens
lånebehov och risken för den indirekta
likviditetsökande effekten av att staten
lånar i affärsbankerna.

Beträffande kapitalmarknadens förmåga
att tillfredsställa statens lånebehov
kan vi nu konstatera, att endast en
mindre del kunnat placeras. Genom
motsvarande försäljningar till affärsbankerna
har emellertid någon nettoökning
av kapitalmarknadsinstitutionernas
innehav av statspapper ej skett.
Med andra ord, kapitalmarknadsinstitutionerna
har inte ökat sitt innehav
av statsobligationer under året. Riskerna
för den likviditetsökande effekten
kvarstår fortfarande, ehuru under det
gångna året, särskilt på grund av industriens
avvaktande hållning, några
påfrestningar på affärsbankerna ej förekommit.

Nu har samtidigt införts ett moment
i diskussionen nämligen ett önskemål
att våra affärsbanker skall upparbeta
en högre grad av likviditet än förut.
Vi behöver kanske ej nu diskutera det
berättigade i ett sådant önskemål. Om
man utgår från att detta skulle vara
riktigt, så får man inte tänka sig denna
likviditetsökning som en ständigt fortgående
process. Därtill måste man taga
i betraktande hur denna likviditet är
uppbyggd och i vilken grad den är en

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

verklig likviditet, som kan frigöras under
tider då den verkligen behöver frigöras
för näringslivets lugna fortgång
och för den fulla sysselsättningen. Sammanställer
man vad som här sagts mot
bakgrunden av de siffermässiga fakta
som föreligger, då måste man ställa sig
den frågan: Är det lämpligt att under
två eller flera på varandra följande budgetår
finansiera statens utgiftsöverskott,
som till den övervägande delen har
långfristig karaktär, medelst kortfristiga
statspapper på kreditmarknaden?
För min del anser jag detta inte lämpligt,
ej ens klokt, och det måste vara
en bjudande nödvändighet för riksbanken
och riksgäldskontoret i förening att
i största möjliga utsträckning på kapitalmarknaden
finansiera de statliga
lånebehoven i den mån de har långfristig
karaktär.

Den 1 december 1950 höjde riksbanken
sitt diskonto med 1/s procent till
3 procent. I dechargedebatten i april
påföljande år framhöll jag, att den kommuniké
som utsändes efter höjningen
var ägnad att förvilla allmänheten —
särskilt i belysning av den efterföljande
utvecklingen. Man gav nämligen
i kommunikén en antydan om att så
snart förhållandena det medgåve skulle
man försöka att sänka diskontot och
därmed skapa förutsättning för en allmän
räntesänkning. Tre år därefter
kom den antydda räntesänkningen. Betydelsen
av sänkningen har diskuterats,
och om den ock näppeligen kan anses
förenlig med en restriktiv kreditpolitik
så har vi reservanter dock velat
ställa oss förstående inför åtgärden om
den är att uppfatta som en sinnesförändring
hos riksbanken, innebärande
att den ämnar föra en mera rörlig
räntepolitik.

Här påminnes vi emellertid om det
förhållandet, att Sverige haft en av de
högst liggande korta räntorna i världen
och om vad jag erinrade om för flera
år sedan ■— i anledning av finansministerns
uttalande att de korta place -

Valuta- och penningpolitiken.

ringarna innebure att staten fick lägre
räntekostnader — nämligen att man
får ta konsekvenserna av att statsskulden
i så hög grad placerats i skattkammarväxlar
och korta obligationer. Frågan
är, om inte en i tid företagen placering
på den långa marknaden hade
kunnat köpas med en förhållandevis
måttlig räntehöjning mot vad man nu
fått medge för de korta papperen. Genom
den sist genomförda sänkningen
på den korta marknaden har emellertid
differensen mellan långa och korta
räntor ökats.

Ett beklagligt konstaterande, avseende
det gångna året, måste göras, nämligen
det att sparandet under det sistförfiutna
året icke varit högre än under
1952. Skulle en ändring till det
bättre i detta avseende icke komma att
visa sig, måste det som vi alla förstår
få återverkningar i fråga om produktivitet
och konkurrenskraft, produktion
och nationalinkomst. Man kan inte
komma ifrån att sammanhanget mellan
den statliga finansieringsmetoden, skattepolitiken
och räntepolitiken under
efterkrigstiden, å ena sidan, och sparandets
utveckling, å andra sidan, nu
börjat visa sig. Ett av bevisen härför
är det praktiskt taget obefintliga intresset
från enskilda personers sida för
de långa statliga obligationslånen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag konstaterar, att
kammarens intresse för dessa frågor
inte är särskilt stort. Det ligger på
ungefär samma nivå som intresset för
utrikespolitiken och står i ganska stark
kontrast mot det intresse, som koncentreras
kring det ärende kammaren
hade att handlägga som första
punkt i dag.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Valuta- och penningpolitiken.

Herr Schmidt har nyss rätt utförligt
och med belägg av många intressanta
siffror talat över den reservation, som
är fogad till utskottets utlåtande. Jag
skall bara tillägga några reflexioner av
mera principiell natur.

Riksbanken är riksdagens verk. Dess
huvudsakliga uppgift är att vårda penningvärdet.
Riksdagen ger riksbanken
direktiv för dess handlande. Det är
här sålunda fråga om riksdagens majoritet,
och denna har, praktiskt sett,
visat sig vara i det närmaste liktydig
med regeringen. Då man skall ta ställning
till riksbankens operationer och
fögderi är det således egentligen regeringen
man skall vända sig till — den
är sedan några sekunder företrädd här
av handelsministern. Frågan är då, om
det inte åtminstone principiellt skulle
vara en konstitutionsutskottets angelägenhet
att pröva, huruvida riksbanken
såsom regeringens instrument har
handlat för rikets sannskyldiga nytta.
Det är ingen tvekan om från min sida
att regeringen och därmed riksbanken
handlar i bästa mening, men regeringens
uppfattning i dessa frågor skiljer
sig ju i vissa avseenden väsentligt från
oppositionens.

Jag skall nu något litet uppehålla mig
vid valuta- och penningpolitiken. Penningpolitiken,
som i dessa sammanhang
är ett verksamt medel, har med nuvarande
system kommit att skjutas i bakgrunden.
Riksbanken är liksom insnörd
i en korsett, som hindrar andningsfriheten.
De som är mycket gamla
här i kammaren påminner sig kanske
den tid, då damer bar snörliv. Det inverkade
på hela organismens funktion,
och till slut trodde man, att damer andades
på ett annat sätt än herrar, i
det att de andades med bröstkorgen,
medan det manliga släktet andades
med mellangärdet. Sedan snörlivet försvunnit
har det visat sig, att man blivit
mera likställd på andningens område,
så att alla nu andas som människor.
För att återgå till den bild jag nyss

gav, så är riksbanken så insnörd, att
den inte kan andas fritt, och jag tror,
att det är till nackdel för landets ekonomiska
liv.

Det är konsekvent av riksbanken att
då den följer regeringens direktiv föra
en restriktiv penningpolitik. Det är det
pris man får betala för att man använder
andra tvångsmedel i dessa sammanhang.
Ett ingrepp föder gärna andra
ingrepp.

Herr Schmidt var inne på ett av de
viktigaste momenten i detta sammanhang,
nämligen hur överraskande det
har varit mot bakgrunden av de allmänna
linjerna i regeringens politik,
att lånepolitiken har lagts på sätt som
har skett, utan anlitande i någon nämnvärd
grad av marknaden för långa lån.
Man har, såsom herr Schmidt underströk,
utnyttjat korta pengar. Med hjälp
av den likviditet som uppstått inom de
penningförvaltande instituten har man
skapat ett problematiskt läge, där man
i rätt stor utsträckning kopplat ur den
princip att köra med strama tyglar som
regeringen — riktigt nog från dess egna
synpunkter — har gjort till sin. Det
ligger ändå stor risk i att tro, att man
har tyglarna strama medan de i verkligheten
hänger slaka. Vi är ju alla
angelägna om att göra det bästa av
den politik vi för, vilken den än är.
Jag vill därför varna för de faror som
ligger i denna egendomliga situation,
av vilken vi inte har någon erfarenhet
tidigare. Det kan inträffa att den latenta
likviditet som finns ute i marknaden
kan bringas att verka i inflationsdrivande
riktning. Det är möjligt att regeringen
i bakfickan har åtgärder, frivilliga
eller inte, som kan neutralisera
faran, men jag har ändå velat påpeka
densamma här.

Slutligen, herr talman, ett litet ord
om valutapolitiken. Min företrädare här
i talarstolen konstaterade, att situationen
i detta avseende är betydligt ljusare
än någon hade väntat sig ungefär
för ett år sedan. Vårt valutaläge har

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

förbättrats. Nu har ju den gångna tiden
på det löpande året inte varit så glädjande,
men det kan ju hända att det
vänder sig.

Valutorna, vilka nu ter sig som isolerade
penningmängder, skötta — oftast
tvångsvis — av regeringar och myndigheter,
fyller inte den funktion som en
valuta bör fylla. En valuta bör kunna
utväxlas. Den konvertibilitet som 1913
var en fullt naturlig sak har gått förlorad.
I detta sammanhang vill jag uttrycka
den förhoppningen, att man gör
allt vad göras kan för att på det området
bidraga till att återställa något
av vad som har förstörts under de
gångna 40 åren och komma till ett mera
praktiskt och riktigt tillstånd. Jag vill
också upprepa vad som låg i mina tidigare
ord, nämligen det önskemålet, att
riksbanken må få friare händer att
sköta den viktiga uppgift som är den
anförtrodd.

Jag har samma yrkande som herr
Schmidt, nämligen om bifall till reservationen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har inte kunnat
värja mig för intrycket att den reservation,
som har avgivits till bankoutskottets
utlåtande nr 5 och för vilken herrar
Schmidt och Dickson har talat,
har tillkommit mera för ordningens
skull än därför att det verkligen har
funnits någonting att opponera mot.

Jag tycker heller inte att detta intryck
försvagas av vad som har sagts
i frågan här från talarstolen. Delvis har
det varit en diskussion vid sidan om
ämnet. Det kan sägas vara en intressant
fråga, huruvida riksbanken andas friare,
om den har att följa endast riksdagens
direktiv än om den har att följa
regeringens direktiv, men frågan är
helt och hållet teoretisk. Formellt följer
riksbanken riksdagens direktiv, men
vi vet att det på grund av praktiska
förhållanden alltid måste finnas ett
samband mellan en regering och dess

Valuta- och penningpolitiken.

majoritet i riksdagen. De kan inte betraktas
som tvenne varandra motsatta
poler i politiken; eljest vet jag inte
hur vår parlamentarism skulle fungera.
Det är följaktligen givet att en sådan
samstämmighet finns. Sedan kan det
vara likgiltigt för spörsmålet om hur
fritt riksbanken andas, huruvida den
följer regeringens direktiv eller riksdagens.
Direktiv måste den i alla fall ha.

Att oppositionen har varit mera pro
forma och etikettsenlig än verklig, är
kanske inte så svårt att förklara. När
man diskuterar decharge för riksbanken
och riksgäldskontoret diskuterar
man samtidigt den ekonomiska politik
som förts — de frågorna har alltid behandlats
tillsammans.

Vad begär man nu av den ekonomiska
politik som förs? På grund av olika erfarenheter
och de omständigheter som
föreligger har det varit tämligen god
enighet i riksdagen om att den ekonomiska
politiken skall inriktas först
mot ett stabilt penningvärde, en god
sysselsättning och ett effektivt användande
av våra produktiva resurser. Alldeles
särskilt har man flera år i rad
betonat, att vi om möjligt skall förbättra
vår valutareserv, såväl i fråga
om dess storlek som dess kvalitet. Så
har det tillkommit vissa andra önskemål
för den ekonomiska politiken. Man
har gärna ansett att det skulle äga
rum en ökning av bostadsproduktionen,
en upprustning av viss annan offentlig
service som exempelvis vägväsendet
och litet annat.

Det skulle nu vara för mycket att
påstå, att vi har lyckats förverkliga
alla våra önskemål så att vi över huvud
taget inte har något vidare att anstränga
oss för. Däremot är det fullständigt
obestridligt att utvecklingen
har gått i önskemålens riktning. Vi har
haft ett stabilt penningvärde, vi har
haft en god sysselsättning med ett tämligen
effekivt utnyttjande av våra resurser.
Vi har stärkt valutareserven. Vi
kunde ha stärkt den mer, men det är

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Valuta- och penningpolitiken.

inte så illa ändå. Vi får räkna med
att valutareserven förstärkts med 340
å 350 miljoner kronor under föregående
år. Vi har ökat bostadsproduktionen
under samma tid.

Mot bakgrunden av denna utveckling
är det inte så egendomligt, att oppositionen
inleder sin reservation med att
uttala sin tillfredsställelse med den utveckling
som ägde rum i fjol — i varje
fall sin tillfredsställelse över att denna
utveckling blivit gynnsammare än man
vågade hoppas vid årets början. Denna
tillfredsställelse delar vi naturligtvis
alla, ty för ett år sedan såg situationen
mycket hotfullare ut än vad den i
grund och botten blev. Nu säger man,
för att vi inte skall bli alltför tillfredsställda
och för att man vill ge uttryck
åt att det åtminstone är en tillfredsställelse
med reservation som oppositionen
känner, att denna valutareservs
förbättring väsentligen är att hänföra
till orsaker som är av engångsnatur. Ja,
engangsnatur! Närmare bestämt beror
valutareservens förbättring dels på att
exporten ökade något mer än vad vi
väntat, dels på att importen inte blev
så stor som vi väntat, dels ock på att
exportpriserna blev något högre än
väntat. Ja, vi kan säga att detta är
orsaker av engångsnatur. Men faktiskt
är det ju i och för sig ingen sällsynthet
att export och import växlar i volym,
och det är heller ingen sällsynthet
att priserna förändras. Jag vet således
inte om vi kan säga att det är
orsaker av engångsnatur. Ibland sker
dessa förskjutningar till vår fördel,
ibland till var nackdel. I fjol var de
till vår fördel, och det har vi att inkassera.

Men så vitt jag förstår är den väsentliga
punkten i oppositionen — och den
talade såväl herr Schmidt som herr
Dickson om — att staten har förlagt
sin upplåning till bankerna i stället
för kapitalmarknaden. Genom denna
statliga upplåning i bankerna har det
framkallats, menar man, en ökning av

näringslivets likviditet, som utgör en
risk för inflation. Därest förutsättningarna
för en inflation i övrigt skulle
vara gynnsamma, finnes de tekniska
möjligheterna för en inflation att utveckla
sig. Hade nu staten i stället förlagt
sin upplåning till kapitalmarknaden,
skulle denna risk ha väsentligt
förminskats.

Jag vill till detta för det första säga,
att det är ett tämligen teoretiskt problem
med mycket ovissa aspekter. Man
vet inte vart man kommer om man
skall ge sig in på dessa teoretiska problem.
Under alla förhållanden kan inte
reservanterna, såvitt jag förstår, lämna
någon som helst garanti för att inte
inflationsrisken, om förutsättningarna
i övrigt för en inflation skulle vara
gynnsamma, skulle vara precis lika stor,
om staten verkställt sin upplåning på
kapitalmarknaden som när den nu
gjorde det på penningmarknaden. Av
hela detta tal förefaller det som man
bortsett från en faktor, nämligen att
även obligationer kan förvandlas till
kontanter, vem som än innehar dem,
och sålunda i samma mån som bankfordringar
utöva efterfrågan på marknaden.
Vi hade inte alls haft några
dylika garantier.

Det är en annan sak, som är mera
praktisk och sammanhänger med detta
spörsmål, och det är att reservanterna
sannolikt inte heller vågar sig på att
garantera att, därest staten hade sökt
att tillgodose sina lånebehov på kapitalmarknaden,
de andra behov, som nu är
tillgodosedda på kapitalmarknaden,
verkligen skulle ha blivit tillgodosedda.
Där är hela bostadsproduktionen och
vissa andra långa krediter. Menar man
att denna långa kredit i stället skulle
ha tillfredsställts av bankerna? Det
skulle betyda ungefär detsamma för
ansvällningen av bankernas insättningar.
Sedan skulle det strida mot banklagen,
eftersom banklagen säger, att
bankerna inte får ge krediter för längre
tid än ett halvt år. Jag vet naturligtvis

unsaagen den 17 mars 1954.

§3

att man kan förnya krediterna varje
halvår, men det är i varje fall ingenting
att rekommendera. Det spörsmål som
föreligger för oss är ju: om staten hade
försökt att tillgodose sina anspråk på
kapitalmarknaden, hade då de andra
anspråken blivit tillgodosedda? Eller
menar man kanske, att de i så fall
inte behövde tillgodoses? Ja, det är
också ett alternativ, men hur hade det
då gått med den fulla sysselsättningen?
Det är också en viktig sak.

Jag måste säga, ait om detta är den
viktigaste punkten i oppositionen mot
den förda politiken under fjolåret, så
är det inte mycket att föra opposition
mot. Nu fick man också det intrycket,
att reservanterna och oppositionen talade
mera å dragande kall och ämbetets
vägnar än därför att de i verkligheten
hade så mycket att invända mot den
förda politiken. De skulle då kanske,
när allt kommer omkring, kunna ena
sig med mig i det yrkande, som jag nu
kommer att ställa, nämligen om bifall
till utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först och främst
till utskottets ärade ordförande säga,
att jag har velat koncentrera mig till
frågan om riksbankens och riksgäldskontorets
roll i fråga om den ekonomiska
utvecklingen under året. Jag vill
ingalunda förneka att vi har haft en
god sysselsättning. Herr ordföranden
säger, att vi börjar vår reservation
med att uttrycka en tillfedsställelse
över att läget har blivit bäitre än man
tänkte sig. Ja, vad skulle ordföranden
ha sagt, om jag inte hade uttryckt en
sådan tillfredsställelse? Hade jag inte
då fått höra, att jag inte talat om att
det blivit bättre?

Sedan har vår ärade utskottsordförande
talat om export och import. Ja,
dem kan ju knappast riksbanken och
riksgäldskontoret utöva inflytande på.

Om vi sedan skulle gå till den väsentliga
frågan, nämligen frågan om

Nr io.

Valuta- och penningpolitiken.

den risk som föreligger i fråga om
likviditeten, så säger utskottets ordförande,
att vi inte kan garantera, att
det inte finns en viss inflationsrisk,
om man går till kapitalmarknaden.
Nej, det kanske vi inte här med säkerhet
kan avge någon garanti för, men
jag kan absolut säga, att det föreligger
en mycket stor risk, om man finansierar
ett statligt utgiftsöverskott, såsom
skett under detta år, under det afl
det inre är en sådan risk, om man går
den andra vägen, och varför? Jo, därför
att om man lånar långfristigt mot
obligation, har man därmed avsagt sig
rätten att disponera det kapitalet. Man
disponerar endast avkastningen, och
i grund och botten är det kapital, som
på detta sätt bär utlånats, mer eller
mindre liveget. Byter obligationen
ägare, så blir det ingen förändring i
fråga om likviditeten.

Till slut vill jag säga till min ärade
utskottsordförande, att om han har det
intrycket, att den reservation som avgivits
och det anförande som jag har
hållit i dag endast är gjort för ordningens
skull, då tycker jag, att herr
ordföranden har bra illa förstått vikten
av de spörsmål som vi behandlar.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är i ganska stor
utsträckning förekommen av herr
Schmidt, men det är två saker som
jag skulle vilja ytterligare understryka
med anledning av utskottsordförandens
inlägg. Han konstaterade, att det var
en ganska lam reservation, som talade
i rätt modesta ordalag och som, såsom
herr Schmidt nyss påpekade, inledes
med formuleringen, att utskottet konstaterar
med tillfredsställelse o. s. v.
Jag tror att det här måste ses mot den
bakgrunden, att andan i bankoutskottet
— mycket tack vare herr ordförandens
egen läggning — är sådan, att man
försöker se sakligt på företeelserna.
Därför går vi inte på den politiska linjen,
så som ofta annars sker, då det

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Valuta- och penningpolitiken.

hävdas, att en motståndare aldrig kan
ha rätt, utan är det så, att utvecklingen
har varit god, låt vara överraskande,
så skall man naturligtvis konstatera
detta.

Det har också reservanterna gjort i
detta fall, men de har också försökt se
realistiskt på det, och då har man även,
såsom herr Schmidt underströk, inte
ansett sig kunna underlåta att uttrycka
de farhågor som här är redovisade.
Jag tror inte jag behöver säga mer än
detta.

Några garantier för vare sig det ena
eller det andra tror jag inte, att den
ärade utskottsordföranden begär, att ett
par enkla bankoutskottsledamöter skall
kunna ställa i fråga om statens affärer.
Allting, så fort det gäller mänskliga
reaktioner, är och förblir gissningar.
Det gäller bara vem som ser
klarast. Vi har givit vår varning och
redovisat våra betänkligheter, och det
har varit avsikten med reservationen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara säga
några ord i anledning av herr Schmidts
upprepande av vad reservationen har
talat om, nämligen den större risk som
följer med statens upplåning på penningmarknaden
i stället för på kapitalmarknaden.

Jag sade förut att detta är ett rätt
invecklat teoretiskt spörsmål. Man går,
då man diskuterar detta, såsom herr
Schmidt ut ifrån, att när staten säljer
sina obligationer på kapitalmarknaden,
måste människorna ta ut sina penningar
från banken ■—- eller aldrig sätta in
dem —• och köpa obligationer. När
man har köpt obligationer har man,
säger herr Schmidt, avsagt sig rätten
att nyttja pengarna. Då har man obligationerna,
och dem kan man inte
omsätta på något sätt i andra värden.
Men så är ju inte fallet!

Det är klart att om staten sålde obligationer
på kapitalmarknaden, så skulle

pengarna i stället för att vandra till
bankerna ha vandrat till riksgäldskontoret.
Bankerna skulle då inte fått ett
så stort inlåningsöverskott som fallet
var 1953. Nu är emellertid att antaga
— därom råder knappast någon tvekan
— att de som har fyllt på bankernas
kapital- och depositionsräkningar
är företag. Det är företagspengar alltså,
det är pengar som företagen haft
över helt enkelt, och de har blivit placerade
i bankerna. Att inlåningsökningen
svällt på grund av det statliga
utgiftsöverskottet, därom är vi överens,
därom råder ingen diskussion. Om
företagen i stället placerar tillfälliga
överskottspengar i obligationer, så räknar
herr Schmidt med att de icke
förvandlar dessa obligationer i pengar
igen, därest marknadsförhållandena
blir annorlunda. Där har jag en annan
mening. Skulle konjunkturerna bli sådana,
att man behöver ha medlen för
att öka investeringarna eller för ökade
inköp av vad som helst, så kommer
dessa obligationer att förvandlas i
pengar. Möjligen skulle de riskera en
kurssänkning, men jag tror i alla fall
inte att de skulle vara rädda för en
sådan operation.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nu kom vi in på ett
mera sakligt resonemang. Det är ju i
alla fall på det sättet, att när dessa
obligationer en gång har blivit placerade,
så har de bundit kapital i den
meningen, att obligationsinnehavarna,
vilka de än vara månde, allteftersom
obligationerna vandrar ur hand i hand,
därmed avsagt sig dispositionsrätten
till själva kapitalet. Man vet sålunda
att de icke kommer att göra anspråk på
detta kapital under obligationernas
löptid.

Jag glömmer naturligtvis ej att betalningsmedlen
cirkulerar och att behovet
av betalningsmedel bl. a. är beroende
på cirkulationshastigheten. Men
i och med att obligationsinnehavaren

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

avstår från att sätta obligationskapitalet
i rörelse, så har han därmed
också anmält, att för hans del finns det
ett mindre behov av betalningsmedel.

Man får ej heller glömma bort, att
vid placering i långa obligationer bör
det i allmänhet bliva ett större lugn på
penningmarknaden. Obligationsinnehavaren
tar inte detta kapital i anspråk
förrän efter viss längre tid. Det tas
inte i anspråk av honom för konsumtion
förrän staten inlöser obligationerna.

Herr PERSSON i Norrby (bf):

Herr talman! Jag har deltagit i behandlingen
av detta ärende i bankoutskottet,
och jag har därvid fått det
intrycket, att såvitt jag kan minnas
har det inte sedan samlingsregeringens
tid varit så små divergenser mellan de
olika partierna som det varit vid årets
behandling av frågorna om decharge
för riksgäldskontoret och riksbanken.

När man läser reservationen får man
samma intryck, nämligen att det inte
är så mycket som skiljer. Så vitt jag
kan förstå är den huvudsakliga skillnaden
den, att reservationen uttalar
beklagande över att inte räntan höjdes
för några år sedan. Det skulle ytterligare
ha kunnat lätta situationen. Vi
är inte av den meningen på det håll
som jag representerar.

Herr Schmidt vidrörde en fråga, som
han nämnt i förbigående i sin reservation,
nämligen om sparandet. Det har
ägnats ett visst intresse åt den frågan
vid tidigare behandling av detta ärende.

Sedan anförde herr Schmidt, att
banksparandet under 1953 bär varit
mindre än under tidigare år — vi vet
ju att man under senare år har kunnat
glädja sig åt att sparandet ökat.
Men när man talar om sparande, får
man inte bara se på banksparandet,
utan man måste se på sparandet i alla
dess olika former, t. ex. försäkringssparande,
amortering av skulder, investeringar
i maskiner och byggnader

Valuta- och penningpolitiken.

o. s. v. Enligt vad jag känner till från
min hemtrakt har man på landsbygden
aldrig någonsin — i varje fall inte under
min tid —■ rustat upp sina byggnader
i så stor utsträckning som skett
under de senaste åren. Det är också en
sak, som vi bör tänka på, när vi summerar
sparandet. Man kan sålunda inte
mäta sparandet enbart efter de summor,
som sättes in på bank.

Vad sedan beträffar våra valutareserver
och vår export och import vill
även jag understryka den stora betydelsen
av att vi lyckas uppnå full balans.
En tid hade vi underbalans
i fråga om exporten, men det har nu
rättats till. Även på valutareservernas
område har läget väsentligt förbättrats,
men där får vi inte förleda oss
till att känna oss säkra för framtiden.
Vi har förhållandevis höga produktionskostnader
här i landet, och vi
kommer därför att få känna av en
hårdnande konkurrens från utlandet.
Vi kan därför inte vara säkra på att
kunna hålla vår export på samma höga
nivå som tidigare — i varje fall kan
det bli svårt att öka den. Läget där beror
dock å andra sidan på vad vi
importerar. I det relativt goda ekonomiska
läge, vari vi nu befinner oss,
är det naturligt, att vi anser oss ha råd
att importera en hel del varor. Vi kan
därför bara hoppas att de nuvarande
konjunkturerna skall visa sig bestående
och att vi skall lyckas att med
framgång konkurrera med utlandet p£
utrikeshandelns område.

Det har ordats så mycket i denna
debatt, att jag inte skall uppta tiden
längre, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill svara herr Persson
i Norrby, att jag här har talat om
det totala sparandet. I övrigt ber jag att
få hänvisa till föreliggande utskottsutlåtande,
som herr Persson i Norrby
själv har godkänt. I detta finns en full -

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Valuta- och penningpolitiken.

ständig redovisning över sparandet
1953, och där konstateras samma sak
som står i nationalbudgetdelegationens
beräkningar.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Den som haft tillfälle
att deltaga i debatten i bankoutskottet
och där lyssna till riksbankschefens
redogörelse över läget samt hans prognoser
för den närmaste framtiden, noterar
med tillfredsställelse att man från
såväl regeringspartiernas som oppositionens
sida konstaterat, att det har
skett en väsentlig förändring till det
bättre i vårt ekonomiska läge, en förbättring
som inte minst har gjort sig
gällande under det senaste året. När vi
samtidigt erinrar oss den hårda och
fräna kritik, som under tidigare år
framförts av reservanterna, så måste vi
slå fast att läget tydligen har ändrat
såg så väsentligt, att det har varit ganska
svårt för reservanterna att finna fog
för en mera amper kritik. I stället har
reservanterna — fast med litet andra
ord än utskottsmajoritefen — vitsordat
det förbättrade ekonomiska läge, som
utskottet i övrigt noterat.

När herr Dickson nu säger att riksbankens
politik är densamma som regeringens
och att riksbanken alltså enligt
herr Dickson sköter sin grannlaga
uppgift efter direktiv från regeringen,
så måste detta vara ett gott betyg åt regeringens
arbete. Herr Dickson noterar
sålunda regeringens framgångar på det
ekonomiska området. Man håller nu i
hela världen — och inte minst i Europa
och här i Sverige — på att återhämta
sig efter de hårda påfrestningar som
koreakrisen vållade. De enorma rubbningar
denna kris åstadkom i penningvärdena
och därmed inte minst riksbankens
verksamhet var inte lätta att
komma till rätta med. Den politik som
förts har tydligen verksamt bidragit till
att förbättra läget — samtidigt som regeringen
och riksbanken kanske har
haft en del tur.

Reservationens farhågor för att ökningen
av de kortfristiga krediternas
andel i bankernas inlåning skulle utgöra
en viss fara har utskottets ordförande
sakligt belyst, och jag skall därför inte
ingå på den saken. Men sedan kommer
reservanterna fram med sin gamla
käpphäst räntan. När vi ser resultatet
av den politik som förts har vi då inte
anledning att vara tacksamma för att
riksbanken och regeringen och riksdagens
majoritet inte föll till föga för
de starka kraven på en räntestegring
såsom det allena saliggörande medlet att
bemästra inflationen? Har vi inte anledning
att vara synnerligen tacksamma för
att den kostnadsstegrande effekt som en
förhöjd ränta hade fått, varigenom
både handeln och industrien för att inte
tala om arbetsmarknaden skulle ha irriterats,
uteblivit? En höjd ränta på jordbrukets
produkter motsvarar för varje
procent ca 100 miljoner kronor i ökade
produktionskostnader. Jag föreställer
mig att det skulle ha varit ganska
svårt, ja rent av omöjligt för jordbruket
att få täckning för dessa ökade kostnader.
Jag tror sålunda att det är all
anledning att vara tacksam för att inte
politiken med en höjd ränta som ett
medel att bekämpa inflationen behövt
tillgripas. Om man skulle vara litet elak
skulle man kunna kosta på sig att säga,
att om oppositionspartierna för två år
sedan antingen vart för sig eller tillsammans
bildat regering och satt den stämpel
på riksbankens politik, som den nuvarande
regeringen enligt herr Dicksons
mening gör, och man sålunda snabbt
fått en räntehöjning som ett medel för
bekämpande av inflationen och nu kunnat
redovisa ett läge som det nuvarande,
skulle det säkerligen av regeringen utan
vidare ha noterats som en strålande
framgång. Jag kan inte underlåta att
göra dessa reflexioner med hänsyn till
de tidigare något för hårda domarna
över läget och de dystra prognoser
för framtiden, som inte på något sätt visat
sig hålla. Vi har ett precis motsatt

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

läge. De förutsägelser som gjordes, att
ingen skulle ha förtroende för statliga
lån, framför allt då inte för de långa lånen,
har inte besannats. Det har ju därvidlag
blivit ett rakt motsatt förhållande,
ty de långa lånen har omedelbart som de
presenterats blivit övertecknade, vilket
väl säger något om den förändring som
skett. Riksbanken har fått lätta väsentligt
på sitt innehav av hypoteksobligationer
på grund av denna förändrade
inställning. Den utveckling som föranlett
riksbanken att sänka räntan på de
korta krediterna har tydligen varit en
tankeställare. Nu övertecknas som sagt
de långa lånen omedelbart, och man
vill nu trygga den gällande räntan för
en lång följd av år. Detta är sålunda
motsatsen till vad tidigare var förhållandet,
kanske bara för ett år sedan.
Jag anser sålunda att man har alla skäl
att känna tillfredsställelse över den
verksamhet som riksbanken har redovisat,
och jag skulle därför tro att reservationen
uteblivit om det inte legat
till på det sättet att det nödvändigtvis
måste vara en reservation i år. Jag vill
understryka vad herr Persson i Norrby
sade, nämligen att meningsskiljaktigheterna
tidigare säkerligen varit lika stora,
men att man då inte ansett det nödvändigt
med en reservation.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja understryka,
att det inte är den ekonomiska
politiken, utan riksbankens och
riksgäldskontorets förehavanden som
här är före. Det har visat sig en viss
tendens där att breda ut sig på litet för
stora områden.

Till herr Jönsson i Rossbol vill jag
säga, att detta med räntan som det enda
saliggörande medlet är en missuppfattning
i två stycken så som han lagt fram
saken här. Det har nämligen aldrig
gjorts gällande att räntan är allena saliggörande,
utan att den som ett moment
i en klok penningpolitik kan vara ett
verksamt medel. Därvidlag är emeller -

Valuta- och penningpolitiken.

tid inte en höjd ränta det väsentliga
utan en rörlig sådan.

Herr HALL (s):

Herr talman! Herr Dicksons erinran
om att det inte är den allmänna ekonomiska
politiken vi diskuterar här kanske
kan vara motiverad.

Varken utskottsutlåtandet eller reservationen
gäller ju i särskilt hög grad
konsten att framställa anmärkningar
mot riksbanken; den har ju i stort sett
gått skottfri ur denna granskning. Utskottsutlåtandet
är mest ett referat av
den berättelse som bankofullmäktige avlåtit
till bankoutskottet, och reservationen
utgöres utom av detta referat av
några spridda reflexioner om den myckna
snö, som föll för några år sedan, och
några litet allmänna kreditmarknadspolitiska
resonemang, som kanske inte
är av så stor betydelse för vad som hänt
under året, men som naturligtvis kan
ha ett visst teoretiskt intresse.

Herr Dickson har därtill knutit en
reflexion om att vi kanske behandlar
dessa ting alldeles felaktigt. Vi skulle
i stället låta dem gå till konstitutionsutskottet,
eftersom det i realiteten ändå
är regeringen i ett land som ställer till
allting som är galet. Därför borde nästan
alla handlingar, oberoende av vem som
formellt står för dem, granskas av konstitutionsutskottet,
som skulle undersöka
om regeringen iakttagit rikets sannskyldiga
nytta.

Jag vill erinra herr Dickson om att
det formellt finns vissa hinder för denna
ordning just nu, eftersom riksdagen
ensam utfärdar direktiv för förvaltningen
av riksdagens verk och riksdagen ensam
granskar, huruvida fullmäktigeinstitutionerna
fullföljt dessa direktiv. För
detta måste man sålunda göra en grundlagsändring.
Men i princip kan jag instämma
med herr Dickson om att en
så hygglig opposition som vi har här i
landet borde åtminstone kunna få privilegiet
att skälla på regeringen för allting,
som den finner inte ha gått i god

7 —Andra kammarens protokoll 195b. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Valuta- och penningpolitiken.

ordning. Det är en demokratisk och
medborgerlig rättighet som en opposition
skall ha.

Emellertid är det kanske ändå skäl att
erinra sig att om vi inte haft några föregående
riksdagsmannaval, som givit en
viss anvisning om att regeringen skulle
sammansättas just på det sätt, varpå den
är sammansatt, hade det antagligen funnits
en annan regering. Låt oss anta att
högern och folkpartiet fått en folkmajoritet
bakom sig. Då hade vi haft en
helt annan regering, sannolikt också
en annan riksbanksledning, som fungerat
enligt den nuvarande oppositionens
linjer. Det är väl enda sättet att
få till stånd en förändring, och skulle
inte oppositionen kunna inrikta sig på
att åstadkomma denna förändring vid
nästa års val? Det är många av oss som
tillhör majoriteten, som också tycker
det skulle vara roligt med litet omväxling.
Att hålla på så här i tjugo år
och mer och ständigt vara på majoritetssidan
kan inte vara något roligt
för oss som är gamla oppositionsmän.
Alltså, krya på er nu till nästa val så
att här kan bli någon förändring och
litet mer liv i spelet igen!

Bortsett från detta har här gjorts en
del reflexioner som jag tycker är så
pass otydliga, att diskussionen kanske
bör fortsättas. Reservanterna säger på
sista sidan, att »diskontosänkning kan
därför endast försvaras, om den är att
uppfatta såsom en anvisning om att riksbanken
för framtiden är beredd att över
hela fältet föra en mera rörlig räntepolitik,
anpassad till det ekonomiska
lägets krav».

Vi har nu under alla debatter, efter
kriget åtminstone, diskuterat den rörliga
räntan, men ingen har hittills lyckats
klara ut vad det är för någonting.
Och varför skall man ha denna rörliga
ränta? Det anses utan vidare vara klart
att det är en fördel, och så bär man
accepterat tanken och ingen funderar
över vad det innebär, i varje fall ingen
inom oppositionen. Vi som tillhör majo -

riteten har ju haft skyldighet att tänka
på saken. Vi har nämligen också haft
skyldigheten att tänka på räntans andra
sida, nämligen som kostnadsfaktor.

Nu förhåller det sig ju så att man
inom allt näringsliv vill kunna räkna
lite långt. Över huvud taget tycker inte
industribolagen eller andra företagare
om att inte för den närmaste tiden kunna
vara någorlunda säkra på vilka produktionskostnaderna
är. Man vill kunna
planera sin produktion, man vill kunna
binda sig för leveransanbud o. s. v. Helst
vill man därför att både löner och andra
kostnader skall vara bundna för så lång
tid som möjligt, ty då kan man beräkna
säkrast och bäst planera sin verksamhet.

I verkligheten strider alltså kravet på
en ständigt hoppande ränta mot näringslivets
mest primära krav att kunna förutse
de ekonomiska händelserna, som
är grundläggande för dess verksamhet.
Det kan därför inte vara något allmänt
krav från företagarvärlden, att man
skulle ha en ränta som rörde sig mycket
hastigt. Det måste alltså finnas ett skäl
och ett ganska starkt skäl för att göra
en ränteförändring. Vi hade under
ganska många år en fast ränta. Den blev
föremål för rätt mycken kritik, men anledningen
till att den hölls fast vid
3-procentläget var helt enkelt, att det
inte fanns någon anledning att ändra
den. Riksbanken såg ingen anledning
därtill, och riksdagsmajoriteten godkände
för varje år denna bankofullmäktiges
ståndpunkt och utfärdade nya direktiv
för det nästföljande året enligt samma
princip.

Jag vet inte om oppositionen har något
objektivt mått för att mäta, huruvida
en politik har varit riktig eller
inte, men det praktiska måttet som vi
måste begagna i riksdagen är vetskapen,
att om riksdagsmajoriteten anser att en
politik är riktig, då måste den också för
riksbanken framstå såsom den enda
politik som är möjlig att föra.

Om den fråga, som här har ställts av
herr Schmidt, var av den naturen att

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

den skulle besvaras, vet jag inte. Han
har frågat om räntesänkningen i höstas
skall betyda en sinnesändring hos riksbanken.
Nej, herr Schmidt, den betyder
ingen sinnesändring. Riksbanken har
alltid varit beredd att göra räntejusteringar,
när det har funnits ett skäl därför,
och det kommer den säkerligen att
vara också i fortsättningen. Men det
torde vara en av riksbankens allra förnämsta
uppgifter att aldrig på förhand
tala om vad den tänker göra på det
fältet. Något svar på en sådan fråga kan
sålunda varken herr Schmidt eller
någon annan få. Det kan aldrig bli riksbankens
uppgift att vägleda spekulationer
genom förhandsuttalanden om vad
bankofullmäktige kan komma att besluta.

Sparandet har kommit med på ett litet
hörn även i denna diskussion, och jag
skall inskränka fortsättningen av mitt
anförande till att syssla litet med det.

Herr Schmidt har konstaterat att sparandet
är för litet; han använder inte
det uttrycket, men han sade, att det inte
var större än år 1952, vilket han anser
hade varit önskvärt. Ilur vet herr
Schmidt det? Jag har inte träffat någon
som kan mäta sparandet på detta exakta
sätt. Det är så mycket skarpsinnigt folk
både i Sverige och utlandet som försökt
mäta sparandet och konstatera dess förändringar,
men alla har gått bet på uppgiften.
Det finns vissa former av sparande
som man kan mäta: man kan
mäta sparbanksinsättningar och andra
bankinsättningar för en viss tidsperiod
— ett år eller vad man vill — och man
kan få en ungefärlig uppfattning om
försäkringssparande! under en viss tid.
Men de andra formerna och de betydelsefullaste
formerna av sparandet —
avbetalning på skuld, förnyelse av produktionsapparaten,
den enskildes sparsamhet,
som tar sig uttryck i att han
bygger upp sitt eget lilla företag och sitt
hem med kapitalvaror eller konsumtionskapitalvaror
— kan dess värre aldrig
exakt fastställas, och därför går man

Valuta- och penningpolitiken.

i regel bet på att göra en exakt mätning
av sparandet under t. ex. ett år. Man
kan sålunda inte säga, om sparandet
under 1953 var större eller mindre än
under 1952.

Det finns vissa ting som man har ansett
sig kunna konstatera vid undersökningar
av sparandet, och på den punkten
talar all statistik i samma riktning.
Man har ansett sig kunna fastställa, att
om penningvärdet mycket hastigt förstörs,
exempelvis bryts ned till en procent
av vad det har varit under loppet
av ett par, tre år, upphör det egentliga
penningsparandet — men det är därför
inte säkert att sparandet upphör. Man
har också ansett sig med säkerhet kunna
konstatera att en sakta fortgående
inflation inte påverkar penningsparandet;
det finns i varje fall ingen statistik
som bestyrker motsatsen. Man vet att en
högre sysselsättningsgrad åstadkommer
ett högre sparande än en lägre sysselsättningsgrad,
det säger också all statistik
fullt samstämmigt.

Detta anser man sig alltså kunna konstatera,
men när man sedan spekulerar
vidare och säger, att ett hot mot penningvärdet
minskar alltid sparandet, är
man genast ute på lös mark. Vi har t. ex.
aldrig haft ett så högt penningsparande
i landet som när vi under kriget var
omgivna av potentiellt överlägsna krigförande
makter, som när som helst kunde
kasta sig över oss och åstadkomma
den förfärligaste ekonomiska villervalla,
med följd naturligtvis att sparmedlen i
landet skulle gå helt förlorade. Men under
den tiden nådde alltså det egentliga
penningsparandet i Sverige en av sina
toppunkter.

Om man intresserar sig litet grand för
sparandets problem och inte bara talar
därom utifrån sitt eget lilla önsketänkande,
är det i varje fall mycket av de
vidskepliga föreställningarna som kan
slås ihjäl och komma bort i diskussionen.
En av de vinster vår ekonomiska
diskussion kan göra under närmaste
åren är därför, om oppositionen vill

100 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Valuta- och penningpolitiken.

vara snäll att lära sig litet om det svenska
sparandet. Då skulle man få se att vi
komme till bättre resultat vid hanterandet
av detta, som jag gärna medger,
mycket ömtåliga instrument i samhällsekonomien.

Om man från den utsiktspunkt vi har
i riksbanken skall göra ett allmänt antagande,
som inte kan stödjas av något
siffermaterial men som väl ändå bör ha
samma tyngd som det lika obestyrkta
material oppositionen här kommer med,
är det att sparandet i Sverige sedan
tjugo år tillbaka är i mycket stadig tillväxt.
Det har funnits vissa svackor under
denna tjuguårsperiod, men i stort
sett är stegringen mycket konstant.
Under de senaste åren har sparandet
nått en höjdpunkt, som det aldrig någonsin
i vår historia haft. Jag tror att
det är av viss betydelse att man konstaterar
detta och arbetar utifrån detta antagande,
ty då kan man lugnt fortsätta
utan att behöva tänka, att de flesta av
de ekonomiska åtgärder vi vidtagit är
skadliga för sparandet i samhället. Det
måste ändå vara på det sättet, att det
allra mesta i vår ekonomiska politik
befordrar sparandet, även om man i den
skulle kunna upptäcka ett och annat
drag som motverkar detta sparande.

Om sparpropagandan skall ha en betydelse
i vårt land — och det har den
utan tvivel, så som sparbankerna och
åtskilliga andra institutioner bedriver
den — så bör den ju inte ideligen stöta
på detta misstroende, som man på sina
håll är så angelägen om att så ut, ett
misstroende som i första hand bygger
på påståendet att sparandet går ned.
Man vill alltså samla en folkmening
bakom misstroendet mot pengarna. Varför
vill man samla det misstroendet? Jag
tror inte att oppositionen själv har gjort
klart för sig innebörden i dess egen
ståndpunkt. Borde inte oppositionen
själv kunna inse att den skadar de strävanden,
som den ju ändå själv vill befrämja,
genom att fullständigt omotiverat
utså misstroende mot det svenska

folkets sparvilja? Det svenska folket
förtjänar inte i nuvarande ögonblick ett
sådant misstroendevotum.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Hall uttalade i sitt
anförande, att det var litet enformigt
för honom som gammal oppositionsman
att år efter år sitta i majoriteten, och
han menade att det skulle vara bra med
litet omväxling på den punkten. Han
menade att oppositionen borde kunna
krya på sig, så att den kunde komma i
majoritet och herr Hall komma tillbaka i
oppositionsställning. Jag hoppas att Sveriges
väljare kommer att tillmötesgå
denna önskan från herr Halls sida vid
nästa val, ty jag menar att det behövs.
Vi menar att den nuvarande regimen
har suttit för länge vid makten, och jag
håller med herr Hall om att det skulle
vara önskvärt med en omväxling på den
punkten.

Men, säger man nu från majoritetens
sida: Skulle det behövas? Utvecklingen
har ju gått så bra, allting är ju så tillfredsställande.
Herr Severin påpekade
att valutareserven har ökat, att bostadsbyggandet
har ökats o. s. v. Men är verkligen
allting så bra som det skulle vara?
Bostadsbyggandet är otillräckligt, det
har inte kommit upp till de siffror som
vi har kunnat visa tidigare. Valutareserven
måste också betecknas som otillräcklig.
I dag har vi behandlat frågan
om investeringsanslagen för de statliga
verken, televerket t. ex. Varav kommer
det sig att vi inte kan göra tillräckligt
stora investeringar, så att folk kan slippa
att behöva sitta och vänta på ätt få sina
telefonapparater i månader, som de nu
måste göra? Jo, det kommer sig helt enkelt
därav att vi har ett för litet sparande
i landet.

Går vi ut ifrån de förutsättningar som
förelåg vid 1953 års början ser vi att regeringens
egna experter hade räknat ut
att man skulle få en minskning av valutareserven
med 450 miljoner kronor
under det året. Detta ansågs vara myc -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10. 101

ket farligt, och jag vet att riksbanken
hade stora bekymmer för detta. Vad inträffade
under år 1953? Jo, regeringen
hade tur och drog en jättevinst i det internationella
konjunkturlotteriet. I stället
för att få denna minskning av valutareserven
fick man en ökning med 300
miljoner kronor, som helt berodde på
förhållandena på utlandsmarknaden.
Det var precis samma förhållande år
1951, då vi ökade valutareserven med
1 200 miljoner kronor. Från regeringens
sida menade man att detta var alldeles
utomordentligt, men sanningen är ju
den, att bara förändringen i »terms of
trade», d. v. s. betalningsförhållandena
gentemot utlandet — år 1951 steg exportpriserna
oerhört, under det att importpriserna
visade en ganska liten ökning
— skulle ha medfört en ökning med
1 600 miljoner kronor, enligt vad konjunkturinstitutet
har talat om. Vi fick en
ökning med 1 200 miljoner kronor, sålunda
inte ens den ökning som motsvarades
av den förändring som skedde i
betalningsförhållandena gentemot utlandet.

Man kan alltså säga att regeringen och
riksbanken har haft tur, och det är klart
att det då är lätt att ställa sig upp och
säga: Se nu hur duktiga vi har varit!
Men om man studerar årets prognos finner
man att finansministern säger att
man icke kan räkna med någon ökning
av valutareserven och att man heller
icke kan räkna med någon ökning av det
personliga sparandet. Samtidigt måste
han säga att en ökning av valutareserven
är nödvändig, ty det är dock den
reservfond som vi har om det skulle bli
sysselsättningssvårigheter i händelse av
en ändring i konjunkturerna.

Det kan hända att man nu hoppas på
den goda turen igen, men jag tror inte
att man i längden kan bygga en ekonomisk
politik på förhoppningar om att
man skall dra vinster i det internationella
konjunkturlotteriet. Man måste
räkna med att det blir nitar man drar
då och då.

Valuta- och penningpolitiken.

Herr Hall upphöil sig ganska mycket
vid sparandet och sade att han hoppades
att oppositionen skulle lära sig en
del om sparandet så småningom. Vi har
i oppositionen framhävt betydelsen av
att man finge till stånd noggrannare
undersökningar om sparandet. Vi har
sålunda väckt motioner om en ordentlig
undersökning av sparandets struktur,
motioner som herr Hall har varit med
om att avslå. Det är en sak som nog
både herr fjäll och jag beklagar, när vi
ser att vi inte har tillräckliga kunskaper
om sparandet. Men även om vi inte
kan mäta sparandet exakt kan vi säga
att vi har ett för litet sparande här i
landet; det räcker inte till för de investeringar
vi skulle behöva göra i bostäder
och annat.

Nu säger herr Hall också att sparandet
ökar undan för undan, och han förstår
inte den misstro som oppositionen
sprider ut. Jag vill påpeka att bankoutskottets
majoritet i det utlåtande, som
vi nu behandlar, påpekar att det personliga
sparandet har varit oförändrat under
år 1953 och att det totala inhemska
bruttosparandet under året synes ha varit
av ungefär samma storlek som under
år 1952. De siffrorna talar emot det som
herr Hall har anfört. Jag tror nog att
svenska folket bättre begriper det faktum,
att vi inte kan göra tillräckligt
stora investeringar här i landet, och att
det beror på att sparandet är för litet.
Det är nog ett argument som i och för
sig är tillräckligt.

När det sedan gäller frågan om de finansieringsmetoder
som har använts behöver
jag inte upprepa vad herr Schmidt
har sagt här i debatten. Jag kan instämma
med honom. Jag hyser samma uppfattning
som han, att det är en lek med
elden man har givit sig in på, när man
i den statliga upplåningen använder de
finansieringsmetoder, som man nu tilllämpar.

Så har vi frågan om räntan. Herr Jönsson
i Rossbol halkade in på vad han
hade sagt i sitt anförande förra året,

102

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Valuta- och penningpolitiken.

när han påstod att räntan var det allena
saliggörande medlet för oppositionen.
Jag hade tillfälle att i förra årets debatt
upplysa herr Jönsson i Rossbol, att
detta var felaktigt, och det förvånar
mig att herr Jönsson i Rossbol ville
upprepa detta sitt påstående.

Vi har — med viss rätt, efter vad
jag tror — uppfattat den ränteförändring,
som bankofullmäktige har gjort,
såsom i alla fall ett steg på vägen mot en
rörligare ränta, och jag har hört vissa
uttalanden som ger mig anledning att
tro att man får betrakta den på det
sättet.

Vi inom oppositionen uttalar givetvis
den förhoppningen, att majoriteten steg
för steg skall ta hänsyn till de synpunkter
som vi har anfört. Det har man gjort
på flera punkter, men vi menar att den
ekonomiska politiken, i alla fall som den
nu förs, inte kan prestera den ökning av
valutareserv och sparande som är nödvändig
för ätt vi skall kunna nå de mål
vi har satt upp.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Det har anmärkts på att
jag har använt uttrycket att oppositionen
har ansett räntan vara det allena
saliggörande. Det verkar som om så vore
förhållandet, därför att det är det enda
alternativet som oppositionen har framfört
i sin reservation nu. Jag återkommer
till den gamla käpphästen: låt oss
konstatera att vi är fullständigt eniga
om att en låg ränta inte är lämplig för
bekämpande av en inflationistisk utveckling,
en sänkt ränta sålunda, och låt
oss samtidigt konstatera, att oppositionen
alltid har krävt en räntejustering,
som skulle dämpa investeringsviljan. En
ränta, som skall dämpa investeringsviljan,
kan inte bli annat än en högre ränta
än den gällande. Det verkar då lite konstigt
när man nu är nöjd med en räntesänkning.
Oppositionen konstaterar en
sinnesändring hos riksbanksstyrelsen,

och man är nöjd, enligt herrar Schmidt
och Dickson, med en ändring av räntan.

Det påminner om den gamla historien
om timmerköraren som gick till inspektorn
och begärde högre ackordsättning.
Inspektorn svarade, som man gjorde på
den tiden: »Det går inte. Vi får göra den
lägre i stället». »Tack inspektorn», sade
timmerköraren. »Det går lika bra det.
Huvudsaken är att det blir någon ändring.
» Oppositionens reaktion är densamma.
Huvudsaken är att det blir någon
ändring. Vi kan väl ändå komma
överens om att det upprepade gånger
från oppositionen har sagts, att räntan
skulle vara ett verksamt bidragande medel
för att dämpa inflationen, men nota
bene: det har då gällt en högre ränta än
som har tillämpats vid tillfället i fråga.
Det är tydligen rätt svårt —- och på
den punkten får jag instämma med herr
Hall — att se vad som är den lämpliga
räntan. Men inför den situation, som
vi nu befinner oss i, ett stillastående av
räntan eller kanske en sänkning av densamma,
är det inte så lämpligt att vidhålla
de tidigare åskådningarna därvidlag.

Herr HALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har konstaterat att den huvudsakliga
anledningen till att vi nu är så pass
nöjda och belåtna allesamman är att regeringen
och riksbanksfullmäktige har
haft en förfärlig tur under det gångna
året. Det är mycket möjligt att det förhåller
sig på det sättet, men eftersom nu
herr Gustafson och jag bara för en liten
stund sedan har varit överens om att det
vore hälsosamt ur alla synpunkter med
ett ombyte av majoritet, så vill jag bestämt
varna herr Gustafson för att sprida
ut det där om tur alltför mycket. Ty
svenska folket reagerar alltid på det sättet,
att man kan ju inte rösta med dessa
som aldrig har någon tur.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp) kort
genmäle:

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10. 103

Herr talman! När jag påpekade, att
regeringen och riksbanken har haft tur,
anknöt jag till det som herr Jönsson i
Rossbol sade förut. Det är klart att det är
roligt att regeringen har tur då och då,
men jag tror inte att herr Hall kan gå ut
till svenska folket och säga: Rösta på oss,
ty vi har alltid tur! Det kan väl inte bero
på tur att vi har fått dessa oerhörda
penningvärdesförsämringar och prisstegringar
som har inträffat under de
sista åren. Om man lägger ihop de olika
faktorerna sådana de ha varit under efterkrigsåren,
måste man nog säga, att
vi har haft så mycket av ekonomiska
bakslag, att regeringen inte gärna kan
stiga upp och säga: »Se vilka glänsande
resultat vi på det hela taget har nått!
Rösta med oss, ty vi har tur!» Yi tror
också på vår sida att man i längden vinner
mera på saklighet än på tur.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord till herr Gustafson i Göteborg.
Han yttrade sig med stort allvar och
bekymrad min om det minskade sparandet,
och som bevis för att sparandet
var, som han sade, otillräckligt här i
landet anförde han bl. a. att man inte
kunde bevilja tillräckliga investeringsanslag
för televerket i dag. Ja, jag kan
hålla med om att sparandet är otillräckligt.
Men har herr Gustafson aldrig
märkt att detta är en mycket normal
företeelse? Detta att sparandet är otillräckligt
är ingenting som har börjat
just nu, under år 1953 eller 1952 eller
1951. Över huvud taget är alltid sparandet
otillräckligt utom under depression.
Efterfrågan på sparmedel är alltid
större än tillgången. Vi behöver
alltid ransonera investeringarna. Men
även om sparandet egentligen inte ökade
under 1953 utan investeringsökningen
då motsvarades av en lagerminskning,
är sparandet i vårt land i stort sett
inte lågt. Tvärtom har vi en relativt
hög sparkvot, och vi behöver visst inte

Valuta- och penningpolitiken.

frukta jämförelser i det hänseendet
med de flesta andra länder.

Sedan har vi aldrig sagt, att riksbanken
varit så duktig därför att valutareserven
har vuxit. Vi erkänner att det
beror på vissa internationella förhållanden,
men så är det ju alltid. Dessa
internationella förhållanden växlar.
Ibland är det till vår nackdel, ibland till
vår fördel. Herr Gustafson menar väl
inte, att vi, även om konjunkturerna
hade ändrat sig till vår nackdel, i alla
fall skulle kunnat öka valutareserven.
Vi måste passa på när konjunkturen är
gunstig härför. Det lyckades vi med
i fjol.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Att regeringen och riksbanken
haft tur när det gällde valutareserven
medför enligt min uppfattning
att man bör vara försiktig vid bedömningen
när det gäller valutareservens
storlek och att det är ännu angelägnare
att ha en stor reserv för att kunna möta
ogunstiga förhållanden på den internationella
marknaden.

I fråga om sparandet är herr Severin
och jag överens om att det är otillräckligt.
Skillnaden är bara att herr Severin
slår sig till ro med tanken att sparandet
alltid är otillräckligt, under det att jag
menar att vi måste öka det betydligt
för att möjliggöra större investeringar.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
uttalande i punkten 1 dels ock på
godkännande av det uttalande, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och godkände kammaren
utskottets ifrågavarande uttalande, varefter
punkten lades till handlingarna.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

104 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Utvidgning av kretsen av de tysklandssvenskar, som skoia vara behöriga till hjälp

från de år 1950 anvisade krigsförsäkringsmedlen.

§ 23.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 97) om
Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24.

Utvidgning av kretsen av de tysklandssvenskar,
som skola vara behöriga till
hjälp från de år 1950 anvisade
krigsförsäkringsmedlen.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
om utvidgning av kretsen av de
tysklandssvenskar, som skola vara behöriga
till hjälp från de år 1950 anvisade
krigsförsäkringsmedlen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Som framgår av handlingarna
har jag väckt en motion rörande
tysklandsmedlen i syfte att vidga
kretsen av dem som skulle kunna bli ersättningsberättigade.
Denna motion har
avstyrkts av utskottet, dock på ett osedvanligt
hövligt sätt och dessutom efter
en mycket grundlig utredning, för vilken
jag är utskottet mycket tacksam.

Jag vill erinra de ledamöter, som inte
deltog i detta ärendes behandling för
fyra år sedan, om att beslutet om tvångsclearing
med Tyskland innebar att vissa
skulle få ersättning med stöd av fordringar,
medan andra, de så kallade tysklandsvenskarna,
vid sidan av tvångsclearingen
skulle få ersättning för de förluster
som de tillskyndats. De medel, som
tysklandssvenskar skulle kunna få för
sina förluster, skulle alltså inte tas från
clearingen utan tillskjutas dels av krigsförsäkringsnämnden
och dels av för -

svarets civilförvaltning från dessa fordringar
för vissa kostnader under ockupationstiden
i våra grannländer. Det skulle
bildas en fond på sammanlagt sex miljoner
kronor, ur vilken de nödlidande
tysklandssvenskarna skulle kunna få en
viss hjälp eller ersättning.

Nu framgår det av handlingarna, att
några sex miljoner inte stått till förfogande
för denna utdelning. Med all sannolikhet
kommer fonden att begränsas
till 4,s miljoner kronor. Utskottet säger
då att en utvidgning av direktiven på det
sätt, som jag i motionen föreslagit, skulle
leda till en omfördelning, där de som redan
blivit ersättningsberättigade skulle
tvingas avstå från en viss del till förmån
för nytillkomna ersättningsberättigade.
Jag har mycket lätt att förstå den bindande
logiken i utskottets resonemang.

Emellertid bör ett par saker påpekas.
Det första påpekandet gör utskottet
självt, när utskottet framhåller, att när
man 1950 definierade de ersättningsberättigade
till att avse dem som levde i
tyska riket i enlighet med gränserna i
januari 1938, så hade detta intresse för
fordringsägare, som skulle ha ersättning
såsom delägare i tvångsclearingen.
Men den tyska riksgränsen av år 1938
hade inte något direkt samband med vem
som skulle bli berättigad till ersättning
ur sexmiljonersfonden åt tysklandssvenskarna.

Av de handlingar, som redovisas i utskottsutlåtandet,
framgår också att det
finns många, som under kriget levde i
de områden Tyskland sedermera erövrade,
såsom Österrike, Tjeckoslovakien
och det s. k. Warfhegau och att dessa
uppenbarligen med mycket stor rätt och
i vissa fall med lika stor rätt som övriga
skulle kunna göras ersättningsberättigade
med hänsyn till de förluster som de
åsamkats i Tyskland under kriget. Ur
dessa synpunkter borde det inte möta
något hinder, utan tvärtom föreligga
starka skäl för att ta under övervägande
frågan om en jämkning av gränsen.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10. 105

Utvidgning av kretsen av de tysklandssvenskar, som skola vara behöriga till hjälp

från de år 1950 anvisade krigsförsäkringsmedlen.

Jag skulle därför vilja fråga utskottet,
hur utskottet skulle ha sett på denna
sak, om mer pengar hade stått till förfogande.
När första lagutskottet år 1950
behandlade propositionen i detta ärende
— jag var vid det tillfället själv ledamot
av första lagutskottet ■— gjorde utskottet
ett enhälligt uttalande om att därest
det skulle visa sig att de sex miljonerna
inte räckte för att täcka rimliga
och välmotiverade behov, så var det
inte uteslutet att detta belopp skulle
kunna höjas. Jag skulle vilja precisera
min fråga till första lagutskottets ärade
ordförande på detta sätt: Är han i tillfälle
att upplysa en motionär om hur
han tror att utskottet skulle ha ställt sig
till det av mig framförda önskemålet,
om fonden fått mottaga 6 miljoner i stället
för 4,3 miljoner? Och antag att det
skulle kunna visas upp att det finns ett
mycket stort hjälpbehov, är då utskottets
ordförande i princip sympatiskt inställd
till att i någon mån försöka åstadkomma
en ökning av fondens belopp
utöver de 4,3 miljoner kronor, som beräknas
stå till förfogande?

Jag skyndar mig att säga att jag är
fullkomligt på det klara med att det säkerligen
bland dessa sökande finns åtskilliga,
som kommer med ganska svaga
papper, och ur olika synpunkter näppeligen
kan vara ersättningsberättigade.
Å andra sidan är jag alldeles övertygad
om ■— och det är min personliga kännedom
om flera sådana fall som har lett till
denna motion — att det finns många som
uppenbarligen är i behov av hjälp och
som skulle vara utomordentligt tacksamma
för och väl betjänta även med
ett litet belopp, som kunde ge dem en
chans till en ny start i livet efter alla de
förluster som de oförskyllt tillskyndats
i Tyskland.

Jag skall, herr talman, avstå från att
göra något yrkande, men jag kan tänka
mig möjligheten av att återkomma till
frågan, om det skulle finnas utsikt till
en positiv lösning. Av det utlåtande, som

likvidationsnämndens ordförande justitierådet
Lawski muntligen avgivit
och som finns intaget i handlingarna,
förefaller det som om han och den
nämnd han företräder inte ställer sig
alldeles främmande till tanken på en
utvidgning av den krets som skall vara
ersättningsberättigad. Jag är dock medveten
om att det finns den komplikationen
att likvidationsnämnden snart
skall avveckla sin verksamhet.

Medan jag befinner mig i talarstolen,
skulle jag, herr talman, vilja ställa en annan
fråga, som det dock inte finns så
stora utsikter att få besvarad av utskottets
ordförande eftersom han väl inte
haft tillfälle att i förväg ta del av den
sak det gäller. Jag har fått brev från en
av fordringsägarna — det gäller alltså
inte utdelningar ur G-miljonersfonden
— vilken har blivit tillerkänd en viss
ersättning för en del obligationer. Man
har från likvidationsnämndens sida
krävt att han skall förete originalhandlingarna.
Dessa finns i Östtyskland, och
han kan inte nå dem. Han har ett depåbevis
som stöd för sin fordran, men så
vitt jag kan förstå av hans brev har detta
av nämnden inte godkänts såsom tillräckligt
bevis. Oavsett vilka skälen härtill
kan vara — och givetvis måste starka
bevis företes för att någon skall bli berättigad
till ersättning ur clearingen —
så synes det mig — och jag säger det
med den erfarenhet jag själv har såsom
ledamot på sin tid av en nämnd med
liknande verksamhet, nämligen den s. k.
baltbåtsnämnden 1945—1947 — som om
man skulle kunna i vissa fall godta sådana
handlingar som gör det alldeles
evident att vederbörande är rätter fordringsägare.

Jag har velat omnämna denna sak,
även om jag inte har hunnit göra någon
egen undersökning därav, då jag helt nyligen
nåtts av detta brev. Jag vill nu bara
uttala en förhoppning om att likvidationsnämnden,
när den nu slutför sitt i
och för sig mycket svåra och komplice -

106 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Utvidgning av kretsen av de tysklandssvenskar, som skola vara behöriga till hjälp

från de år 1950 anvisade krigsförsäkringsmedlen.

rade arbete, inte ställer så rigorösa krav
att den kommer i konflikt med de syften
som denna tvångsclearing skall tjäna,
nämligen att ge de ersättningsberättigade
vad dem rätteligen tillkommer.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag är överraskad av
de frågor, som herr Håstad ställt mig inför.
Det är väl klart för kammarens ledamöter
att det är fullkomligt omöjligt för
ordföranden i utskottet att ta ställning
till en fråga, som utskottet inte haft under
behandling. Frågan gäller hur det
skulle komma ätt gå om förhållandena
varit helt annorlunda än de är, nämligen
om det fanns mer pengar än vad som
verkligen finns. Den frågan måste jag
tyvärr lämna obesvarad.

Utskottet har haft en allmänt välvillig
inställning till motionen. Man har ansett
att syftet i och för sig är beaktansvärt.
Utskottet talade ju redan år 1950
om att det kunde tänkas att det behövdes
mera pengar. Detta var emellertid
allt, och utskottet sade ingenting om hur
det skulle komma att ställa sig när ett
sådant krav framkom. På det sättet
skulle man ju binda statsutskottet, som
sedan låg närmast till för att behandla
frågan om ett sådant anslag.

Om jag skall säga min rent personliga
mening så föreställer jag mig, att saken
ligger annorlunda till nu, när det inte
såsom förra gången gäller att avstå från
fordringar, som staten har, utan fråga
är om att av skattebetalarnas medel ställa
ett helt nytt anslag till förfogande.

Det föreligger ju också ett visst logiskt
skäl att göra den begränsning, som skett
i detta fall, till det tyska området i dess
utsträckning före den 1 januari 1938, om
man tar hänsyn till att de tillgångar
som dragits in i clearingen endast hänför
sig till områden inom de tyska förkrigsgränserna.
Här har man alltså för
att möta behov som uppstått inom det
gamla Tysklands gränser tagit tillgångar,
som även kommer från detta område.

Det ställer sig kanske något annorlunda
ifall man med samma slags tillgångar
skall möta behov som gör sig gällande
utanför detta område. Jag vill emellertid,
som sagt, inte ta någon ställning till
detta.

Jag kan naturligtvis inte heller på något
sätt besvara den fråga herr Håstad
riktade till mig beträffande likvidationsnämndens
krav på bevisning att man
äger en viss fordran. Det skulle vara
omöjligt efter den korta föredragning
herr Håstad här lämnade. Herr Håstad
sade, att han själv inte haft tillfälle att
undersöka någonting i saken. Vad skall
då jag säga, som bara har ett enda litet
ord av herr Håstad att gå efter? Även
om jag finge en utförlig föredragning
skulle jag inte här på något sätt vilja
lägga mig i likvidationsnämndens sätt
att utföra sina uppgifter.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Beträffande vad herr
Rylander sist yttrade vill jag säga, att
det väl inte kan vara lagutskottets ordförande
alldeles likgiltigt hur de bestämmelser
tillämpas, som samme ordförande
varit med om att utforma. Jag
vill inte därmed säga att ordföranden
skulle vara beredd att svara på min
fråga — jag antydde redan förut att detta
kunde innebära svårigheter. Jag måste
emellertid uttrycka min förvåning, om
riksdagen skall markera sitt fullkomliga
ointresse för hur den administrativa
handläggningen av denna understödsutdelning
skett. Det kan väl ändå aldrig
vara riksdagens mening!

Sedan vill jag beträffande den första
frågan blott framhålla, att när riksdagen
år 1950 hade att behandla detta ärende
och försöka hjälpa tysklandssvenskarna,
då hade vi, som ju alla trodde, ett belopp
av C miljoner kronor till förfogande.
Samtidigt skrev då riksdagen att
ifall dessa 6 miljoner kronor skulle visa

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10. 107

Förtydligande av bestämmelserna rörande återkallande av körkort.

sig otillräckliga, så var det inte uteslutet
att en höjning skulle komma att ske.
Det som nu inträffat — och som är ganska
chockerande •— är, att det inte blivit
några 6 miljoner kronor alls. Först nu
har ryksdagen fått vetskap om att det
blir högst 4,3 miljoner kronor. Behovet
har ju, mig veterligt, inte på något sätt
ändrats, utan det är bara storleken av
de medel, varmed behovet skall tillfredsställas,
som minskats. Under sådana förhållanden
synes det mig, herr talman,
inte vara en alldeles olämplig fråga, när
man undrar hur lagutskottet reagerat inför
detta meddelande, d. v. s. om man,
efter den utredning som företagits —
trott sig ha behov av en ökning av dessa
4,3 miljoner eller inte. Det är bara den
frågan jag har ställt, och den frågan ■—
räknar jag med — kan komma tillbaka
till riksdagen, eftersom denna för fyra
år sedan ställde i utsikt att kunna revidera
detta beslut och förorda ett större
anslag än de 6 miljoner som då ställdes
till förfogande.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag har svårt att förstå
hur herr Håstad menar att första lagutskottet
med anledning av den föreliggande
motionen, skulle kunna gå närmare
in på hur man skall få mera medel
till dessa säkerligen behjärtansvärda ändamål
än utskottet redan gjort då det
sagt, att det finner syftet med motionen
vara i och för sig behjärtansvärt. Jag
hade däremot funnit det begripligt om
man — varför inte redan i år — hade
lagt fram saken på ett annat sätt och direkt
yrkat på ett större anslag för ändamålet.
Jag förmodar att man gjort detta
om man haft kännedom om hur saken
ligger till med dessa pengar och hur de
influtit.

Jag vet inte heller, om man kan säga
att utskottet har visat »ointresse» för
hur dessa bestämmelser för likvidationsnämnden
tillämpas. Det torde inte vara
möjligt för utskottet att ta upp frågan
om hur nämnden sköter sina uppgifter,

när utskottet nu endast får en kort upplysning
av herr Håstad om att så och så
går det till —• han vet ju för övrigt själv
inte riktigt hur det förhåller sig. Jag
tycker visst, att riksdagen skall se till
att bestämmelserna blir iakttagna på det
sätt som riksdagen har förutsatt. Om
detta skall ske genom justitieombudsmannen
eller på annat sätt är jag för
ögonblicket inte beredd att ta ställning
till, och det kan man väl heller inte
fordra att jag skall göra.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 25.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande över förslag till
kungörelse om ändring i kungörelsen
den 4 juni 1937 (nr 292) angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26.

Förtydligande av bestämmelserna
rörande återkallande av körkort.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om visst förtydligande av bestämmelserna
rörande återkallande av
körkort.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
någon större diskussion om trafikproblemen
större diskussion om alla de parkeringssvårigheter
som råder, särskilt
i de större städerna, svårigheter som
blir värre och värre allteftersom bilarnas
antal växer. I stort sett har jag
inte heller något emot utskottets redovisning
och slutsatser i anledning av
den motion, som ligger till grund för
det föreliggande utlåtandet. Jag vill

108 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Förtydligande av bestämmelserna rörande återkallande av körkort.

bara med några ord klargöra det orimliga
i att körkortet skall dras in för en
bilförare, som råkar ut för upprepade
smärre parkeringsförseelser — det har
signalerats från ett par håll —■ och
särskilt att bestämmelserna skulle tilllämpas
med retroaktiv verkan.

Om man skall ha verklig nytta av
sin bil, måste man kunna bli av med
den medan man uträttar sina ärenden,
bevistar ett sammanträde etc. Det är
icke lätt, särskilt i de större städernas
centrala delar. Att lära sig alla detaljerade
parkeringsbestämmelser på skilda
orter går säkerligen inte heller, i
varje fall inte i Stockholm. Då blir
det många gånger så, att man får parkera
efter vanligt sunt förstånd. Det
är emellertid inte alltid detta går ihop
med myndigheternas bestämmelser, eller
man skall kanske vända på det och
säga, att det inte alltid går att skriva
generella bestämmelser, som i alla situationer
och klockslag går ihop med
sunt förstånd.

För att ta ett par exempel: om någon
för ett par år sedan ställde ifrån
sig sin bil på Regeringsgatan i Stockholm
på kvällen efter kl. 18 — Regeringsgatan
var på den tiden inte enkelriktad
och det var t. o. m. stoppförbud
där — så åkte vederbörande ohjälpligt
fast och fick böta. Då var Regeringsgatan
ändå vid den tiden på
kvällen en alldeles död gata, där en
parkerad bil inte gjorde den ringaste
skada vare sig för trafiken eller för
trafiksäkerheten. På dagen däremot
var både parkeringsförbud och stoppförbud
fullt berättigade. Här reagerar
alltså det sunda förståndet på annat
sätt än myndigheternas paragrafer. Att
saken sedan rättades till, så att det
blev tillåtet att parkera på Regeringsgatan
om kvällarna, är en annan historia.
Om man parkerar vid en parkometer
och skulle dröja sig kvar några
minuter längre än automaten tillåter,
blir det också en prick. I alla dessa
tusen sinom tusen liknande fall torde

det vara orimligt att dra in körkortet.
Vi får inte glömma, att vi enbart i
Stockholm har över 20 000 registrerade
parkeringsförseelser per år, av
vilka de flesta är rena bagatellförseelser,
många gånger orsakade av bristen
på parkeringsplatser. Vi får inte
heller glömma, att huvudantalet av de
bilar, som parkeras i centrum, är sådana
som används i nyttotrafik, i varje
fall på dagarna.

Om det däremot gäller upprepade
parkeringar, varigenom trafiken hindras
eller trafiksäkerheten åsidosättes,
har jag givetvis ingenting emot att även
ett sådant straff som indragning av
körkortet får tillämpas, men jag har
litet svårt att förstå, hur man skall
kunna gradera de olika förseelserna,
så att det blir ett rättvist bedömande
av deras art. Det var ett förtydligande
i det avseendet i vägtrafikförordningen
som jag åsyftade i min motion.

Får jag emellertid tolka utskottets
skrivning såväl som dess redovisning
av hittills tillämpad praxis på det sättet,
att indragning av körkortet skall
ske endast för sådana företeelser, som
direkt hindrar trafiken eller medför
ett åsidosättande av trafiksäkerheten,
så är jag nöjd med den tillämpningen.

Överståthållarämbetet här i Stockholm
har ju, såsom också redovisats
i utlåtandet, förklarat att ämbetet kommer
att efter bedömande av omständigheterna
i varje särskilt fall pröva,
huruvida körkortet skall återkallas, då
gällande bestämmelser åsidosatts i ett
visst antal fall under en viss tid. Jag
vill livligt hoppas att man vid denna
prövning av varje särskilt fall skall ta
hänsyn till förseelsernas svårighetsgrad.

Jag har därför, herr talman, intet
särskilt yrkande utan avvaktar med
intresse fortsatta erfarenheter på detta
område.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp):

Herr talman! Då den ärade motionä -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10. 109

ren inte ställde något yrkande, är det
kanske överflödigt att någonting säges
från utskottets sida. Jag skulle tro att
den ärade motionären i likhet med utskottet
anser att man bör avvakta tilllämpningen
av bestämmelserna, innan
man vidtar några ändringar av dessa.
Man kan förstå att dessa bestämmelser
har vållat oro, inte minst här i Stockholm,
då man fattat att tillämpningen
av bestämmelserna skulle bli schematisk,
men efter den förklaring som
överståthållarämbetet har avgivit, att
man kommer att pröva varje särskilt
fall med hänsyn till omständigheterna,
borde den oron kunna dämpas. Att svårigheterna
med parkering är stora i
Stockholm sammanhänger ju med att
det är svårt att skaffa platser för parkering.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till vad jag har sagt och yrkar bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 27.

Föredrogos vart för sig tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

med förslag till lag om ändring i 9 kap.
33 § vattenlagen; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. lagen den 14
juni 1928 (nr 289) angående handel
med utsädesvaror.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

i 28.

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 26 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. in., dels ock
motioner, som väckts i anledning av
propositionen.

Genom en den 12 februari 1954 dagtecknad
proposition, nr 83, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

1) Lag

angående ändrad Igdelse av 26 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 26 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att samma lag,
vilken enligt lag den 22 maj 1953 (nr 206) gäller till och med den 30 september
1954, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1955.

26 §.

(Gällande Igdelse.) (Föreslagen lydelse.)

Vad i------ — -— — — tillämpning därpå.

Stadgandena i 2—6 §§ skola icke
äga tillämpning på upplåtelse av bostad
i sådant pensionärshem eller sådan
pensionärslägenhet, som Konungen
bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1954.

Ilo Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten
är förverkad, före den 1 april 1954 uppsagt
hyresavtal till upphörande efter
den 30 september 1954, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 14
april 1954 eller, om hyresvärden icke
före den 1 i sistnämnda månad tydligt
meddelat, att han ej önskar låta hyresgästen
kvarbo, inom fjorton dagar efter
det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

Har hyresvärd före den 1 april 1954
lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande
upphör efter den 30 september 1954,
må framställning enligt samma paragraf
göras senast den 14 april 1954.

2) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. in.

Härigenom förordnas, att lagen den
19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.,
vilken enligt lag den 22 maj 1953 (nr
207) gäller till och med den 30 september
1954, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 september 1955.

3) Lag

angående försatt giltighet av lagen den
28 maj 1948 (nr 245) med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den
28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m., vilken enligt
lag den 22 maj 1953 (nr 208) gäller
till och med den 30 september 1954,
skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 september 1955.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 414 av herr Ewerlöf m. fl. samt
nr 415 av herr Norling och herr Persson,
Ola,

ävensom inom andra kammaren

nr 530 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Nyberg samt

nr 531 av herr Hjalmarson m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda lagförslagen; B.

att motionerna 1:414 och 11:531,
i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört i sin motivering,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att motionen I: 415 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionen II: 530, i den mån
den ej kunde anses besvarad genom
vad utskottet anfört i sin motivering,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson och Östlund, vilka ansett
att utskottet bort, med den motivering
som upptagits i motionerna I: 414 och
II: 531, hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till samma motioner, 1:414
och II: 531,

1) för sin del antaga följande förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 1 och
26 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m. skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att samma lag, vilken enligt
lag den 22 maj 1953 (nr 206) gäller
t. o. m. den 30 september 1954, skall
äga fortsatt giltighet t. o. m. den 30
september 1955.

1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola,
där Konungen så förordnar, äga tillämpning
i stad, köping, municipalsamhälle
eller annan tätbebyggd ort eller del
därav.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

111

Vad nedan---- å municipalsam hälle.

26 §.

Vad i---tillämpning därpå.

Ej heller skall vad i denna lag stadgas
äga tillämpning på upplåtelse av
bostad i enfamiljshus, tvåfamiljshus där
den ena lägenheten bebos av ägaren
själv, fastighet som äges av kommun,
kommunal stiftelse eller kommunalt
bolag eller sådant pensionärshem eller
sådan pensionärslägenhet som Konungen
bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober
1954.

2) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa,

a) att hyresregleringskommittén måtte
få i uppdrag att i god tid före 1955
års riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar av hyresregleringslagen
att en successiv avveckling av hyresregleringen
kunde komma till stånd,

h) att vederbörande instanser gåves
sådana anvisningar att hyressättningen,
så länge hyresregleringen konune att
bestå, skulle innefatta utrymme för erforderliga
reparationer och underhåll;

3) för sin del antag följande förslag
till

Lag

om ändring av lagen den 19 juni 19i2
(nr iSO) om kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas dels att 11 och
16 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 430)
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt samt rubriken till
11 § skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, dels att 5—10 §§
samma lag jämte rubriken till 5 § skola
upphöra att gälla, dels ock att samma
lag, vilken enligt lag den 22 maj 1953
(nr 207) gäller t. o. m. den 30 september
1954, skall äga fortsatt giltighet t. o. m.
den 30 september 1955.

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

Om upplåtelse av annan andelsrätt än
bostadsrätt.

11 §•

Föreningen, som---lägenheten

upplåtits.

Vad i 4 § första stycket stadgas om
bostadsrätt skall äga motsvarande tilllämpning
med avseende å annan andelsrätt
i förening eller aktiebolag, varmed
följer rätt att besitta eller hyra lägenhet.

16 §.

Den som---eller fängelse.

Till enahanda straff dömes den som
bryter mot 4 § första eller andra stycket,
11 § andra stycket i vad det hänför
sig till 4 § första stycket, eller mot 12 §.
Vad i---där sägs.

Den som underlåter att lämna uppgift,
varom föreskrift meddelats enligt
4 § tredje stycket, eller mot bättre vetande
lämnar oriktig sådan uppgift,
straffes ock med dagsböter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober
1954.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Herr Ebbe Ohlsson och
jag har i tredje laguskottet avgivit en
reservation till utskottets utlåtande nr
11 rörande hyresregleringen. Vi har
i enlighet med de synpunkter som
framförts i en motion av herr Ewerlöf
m. fl. i första kammaren och herr Hjalmarson
m. fl. i denna kammare ansett,
att det nu borde vara på tiden att man
gör någonting för att så småningom få
hyresregleringen avvecklad.

Det är nu tolv år sedan hyresregleringslagen
tillkom. Vid den tidpunkten
var alla i riksdagen eniga om behovet
av en hyresreglering. Den innebar
naturligtvis då liksom nu besvärliga
ingrepp i den enskildes frihet,
men man kan aldrig resonera på samma
sätt under ett brinnande krig som

112 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

under mer normala förhållanden. Under
krigsåren måste våra resurser i
största möjliga mån tas i anspråk för
vårt försvar och vår försörjning. Resultatet
blev att bostadsbyggandet kom att
eftersättas, och det var helt naturligt
att vi fick bostadsbrist. Det var också
naturligt att enighet rådde om att hyresgästerna
i detta läge måste få ett
skydd. Men förhållandena har ändrats
mycket sedan den tiden. En reglering,
som tillkommit i en krissituation, måste
vara mogen för avveckling, då det nu
snart har gått tio år sedan kriget upphörde.

Vi har klart för oss att en avveckling
inte gärna kan ske på en gång
utan måste ske successivt. Från högerpartiets
sida har vi också i flera år
motionerat om en plan för en sådan
avveckling. Jag skall gärna erkänna att
utskottet i flera sammanhang instämt
i andemeningen hos de krav som framställts
från högerpartiet. Utskottet har
också ett par gånger kommit med, som
man brukar säga, en välvillig skrivning.
Utskottet har betonat att hyresregleringen
bör avskaffas så fort detta
kan ske, men det har stannat därvid.
Bortsett från det lilla undantag som
pensionärsbostäder eller pensionärslägenheter
utgör har vi inte kunnat se
något bevis på att det legat en allvarlig
vilja bakom talet att hyresregleringen
bör avskaffas.

Detta är anledningen till att högerpartiet
i år har försökt framlägga mera
konkreta förslag till riksdagens prövning.
Vi tycker att man skulle kunna
från regleringen ta undan sådana
platser, där det inte finns någon bostadsbrist.
I vissa fall är detta möjligt
redan med nuvarande lagstiftning,
nämligen då det gäller tätorter på den
rena landsbygden och i fråga om städer,
köpingar och municipalsamhällen
som 1942 hade mindre än 2 000 invånare.
Men i de andra städerna, köpingarna
och municipalsamhällena kan
Kungl. Maj:t för närvarande ingenting

göra, även om viljan skulle finnas. Vi
har därför föreslagit en ändring av 1 §
hyresregleringslagen, som går ut på
att Kungl. Maj:t helt och hållet skall
ha befogenhet att bestämma på vilka
orter som hyresregleringen skall tilllämpas.
För min del hade jag faktiskt
trott att utskottets majoritet skulle ha
kunnat gå med på en sådan ändring.
Om vi inom högerpartiet har tillräckligt
förtroende för regeringen i detta
avseende, så borde ju socialdemokraterna
och kanske t. o. m. bondeförbundet
ha kunnat visa regeringen samma
förtroende. Någon risk för att regeringen
skulle komma att handla förhastat,
om den fick denna fullmakt, har
vi inte trott skulle föreligga.

Finland, som var med i kriget och
fick sina hus rätt mycket förstörda, har
i fråga om hyresregleringens avveckling
hunnit längre än vi här i landet.
Enligt vad som framgår av ett uttalande
av socialminister Karvikko i Finland
är hyresregleringen där sedan några
dagar tillbaka endast en lokalt mycket
begränsad företeelse. Hela landsbygden
med undantag för 28 mycket tätt
bebyggda kommuner är fri från varje
form av hyresreglering. I 26 städer och
18 köpingar gäller regleringen i full
utsträckning, i 11 städer och 7 köpingar
är den delvis upphävd, och slutligen
är den helt upphävd i 9 städer
och 11 köpingar. I Finland är man således
i full färd med att avveckla hyresregleringen.

I detta sammanhang har vi också
framhållit, att det inom vissa städer
utanför den egentliga tätbebyggelsen
finns områden, som borde kunna undantagas
från hyresregleringen. Vår
formulering av lagtexten skulle ha gett
Kungl. Maj :t befogenhet härtill. Hur
egendomliga förhållandena kan vara
med nuvarande ordning belyses kanske
bäst i Kiruna stad. Denna är med
sina 131 kvadratmil till ytvidden större
än alla län utanför Norrland med
undantag av Värmlands och Köp -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10. 113

parbergs län. Nog borde det väl vara
rimligt att en del av bergstopparna inom
staden undantoges från denna reglering.

Men vi tycker att man även inom
de hyresreglerade områdena skulle
kunna undanta vissa lägenheter på
samma sätt som nu föreslagits i fråga
om pensionärshem och andra pensionärslägenheter.
Herr Ohlsson och jag har
inom utskottet yrkat på att man skulle
undantaga lägenheter i hus som tillhör
kommun, kommunalt aktiebolag eller
kommunal stiftelse. Nog kan vi väl
vara överens om att kommunerna i sin
bostadspolitik är fria från varje vinstintresse.
Att de skulle sätta högre hyror
i sina lägenheter än vad som motiveras
av de faktiska kostnaderna är
det väl ingen som tror. När inte majoriteten
ens i sådana fall vill ta bort hyresregleringen,
då frågar jag mig om
majoriteten vill ha kvar regleringen för
dess egen skull och inte för att man tror
att den gör någon nytta. Det räcker
nämligen inte att bara deklarera sin
goda vilja, vi måste i gärning få bevis
för att den finns.

Vi vill också ha bort hyresregleringen
i fråga om enfamiljsvillor och i fråga
om tvåfamiljsvillor, där den ena lägenheten
bebos av ägaren själv. Det
finns omkring 700 000 en- och tvåfamiljsvillor
här i landet, och jag tror
att var och en av dessa villaägare är
fullt medveten om att han för egen del
fått vidkännas inflationens verkningar
på ett kanske hårdare sätt än de flesta
andra. Även om jag bortser från att
han blir särskilt hårt beskattad, har
han minsann inte fått några lättnader
i sina hyreskostnader. Men hans hyresgäst,
i de fall han vågar ha någon
sådan, får ofta betala en lägre hyra
än som motsvaras av de faktiska bostadskostnaderna.
Skillnaden kommer
in som en extra hyreshöjning för villaägaren
själv. Det kan inte vara för trivsel
och god grannsämja stimulerande
att villaägaren icke har frihet att välja
8 — Andra kammarens protokoll 195b.

Avveckling av hyresregleringen, ni. m.

sin hyresgäst. Jag tycker därför att
starka skäl talar för att enfamiljsvillor
och åtminstone sådana tvåfamiljsvillor,
där ägaren bebor den ena lägenheten,
nu undantages från hyresregleringen.

Bostadsbristen har under de senaste
åren mer och mer kommit att koncentreras
till de större städerna. Det byggs
visserligen en hel del, men antalet bostadssökande
tycks ändå stiga. Nytillskotten
är alltså inte tillräckliga. I
detta läge är det ju särskilt nödvändigt,
att man vårdar sig om det gamla
bostadsbeståndet. Det får inte bli på
det sättet, att det på grund av otillräckligt
underhåll måste saneras bort
lika många bostäder som det kommer
till nya. Med så enorma belopp, som
samhället och de enskilda nu lägger
ned på nya bostäder, vore det dålig
samhällsekonomi att inte försöka bevara
så mycket som möjligt av det vi
redan har. Det förefaller mig vara ett
rimligt krav, att hyresersättningen i
fråga om de äldre bostäderna blir sådan,
att kostnaderna för underhåll och
nödiga reparationer blir täckta.

I vår reservation har vi slutligen tagit
upp frågan om bostadsrättslägenheter.
Det är ju för närvarande så, att
överlåtelse av bostadsrätt är priskontrollerad.
Härvid gäller, att den som
vill sälja sin bostadsrätt inte får ta ut
högre pris än som motsvarar lägenhetens
andel i bostadsrättsföreningens
samlade förmögenhet. I praktiken innebär
detta, att den som säljer sin bostadsrätt
får ta ut precis så mycket
som han själv en gång betalt. Om vi
betänker att vi under de senaste åren
har haft en inflation, som drivit kostnaderna
i höjden med åtminstone 25—
30 procent, förstår vi, att bostadsrättsinnehavaren
på detta sätt kan åsamkas
en mycket kännbar förlust. Jag kan
inte inse, att man har anledning att
behandla bostadsrättsinnehavaren på
annat sätt än t. ex. en villaägare. Likaväl
som villaägaren bär frihet att sälja
till det pris som köparen är villig beNr
10.

114

Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

tala, likaväl bör bostadsrättsinnehavaren
ha denna frihet.

Jag har med dessa ord velat motivera
vår reservation, och jag ber härmed,
herr talman, att få yrka bifall till
den av herr Ebbe Ohlsson och mig vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag skall i första hand
konstatera, att tredje lagutskottet enhälligt
tillstyrker en förlängning av hyresregleringslagen.
Det är naturligtvis
klart, att man inte gärna kan fatta annat
beslut just nu, eftersom bostadsbristen
fortfarande är mycket stor. Man
kan dock finna, att bristen på bostäder
i viss mån håller på att minska i de
mindre städerna, medan däremot bostadsbristen
synes tillta i de allra
största städerna. Här kan alltså sägas
ske en förskjutning i bostadsbristen
ifrån de mindre städerna till de större.
Man kan därför näppeligen tänka sig
att på åtskilliga år framöver kunna avveckla
hyresregleringen. Däremot kan
man fråga sig, om man skall behålla
hyresregleringen lika länge på de
mindre orterna, där bostadsbristen
kanske klarats av, som i de större städerna.
Här uppstår alltså frågan om
man skall gå in för en lokal avveckling
av hyresregleringen. Det är väl
också den saken, som justitieministern
har i åtanke, när han skriver i sin proposition,
att denna fråga bör följas med
uppmärksamhet, så att man i god tid
kan förbereda de lättnader, som utvecklingen
kan påkalla.

Frågan om lokala avvecklingar av
hyresregleringen aktualiserades i fjol
genom en motion från folkpartihåll. I
är har samma tanke framförts i motioner
från högern liksom av representanter
från det parti jag tillhör. Den
sistnämnda motionen har väckts av
herr Gustafsson i Skellefteå och undertecknad.
Dessa motioner, som tar sikte
på att skapa möjligheter för lokal av -

veckling av hyresregleringen, har ju
inte helt vunnit utskottets gillande. Jag
vill dock fästa uppmärksamheten på att
utskottet gjort en mycket välvillig
skrivning i synnerhet när det gäller
den motion, som framförts av herr Gustafsson
i Skellefteå och undertecknad.
Utskottet ansluter sig ganska klart til!
den tanken, att hyresregleringen troligen
måste avvecklas tidigare på vissa
orter än på andra. Utskottet skriver
vidare, att enligt utskottets mening bör
»övervägas, att som ett led i avvecklingen
av regleringen ändra 1 § i hyresregleringslagen
i överensstämmelse
med de synpunkter som framförts i motionen
II: 530», och det är just den motion,
som herr Gustafsson i Skellefteå
och undertecknad har underskrivit.

Med hänsyn till denna mycket välvilliga
hållning från utskottets sida har
jag för min del ansett det vara rätt
svårt att anmäla någon reservation vid
utskottsbehandlingen av denna motion.
Men därtill kommer också ett par andra
omständigheter, som jag här vill
redovisa. Den ena är den, att utskottet
har haft mycket kort tid på sig att behandla
propositionen. Det föreslås här
en lagändring, som skall träda i kraft
den 1 april i år, och därför måste vi
i utskottet ha vårt utlåtande klart redan
till i dag för att vederbörliga kungörelser
skulle kunna utfärdas. Vi fick
därför realbehandla propositionen på
tisdag förra veckan och justera den på
torsdag. Därför blev det också mycket
kort tid för oss att närmare utarbeta
den ändring i lagtexten, som skulle ha
varit nödvändigt, om man helt bifallit
den motion, som herr Gustafsson i Skellefteå
och jag har väckt. Jag bedömde
det för min del som utsiktslöst att reservationsvägen
framföra ett dylikt lagändringsförslag,
i synnerhet som det
kanske också måst underställas lagrådet
för att riksdagen skulle kunna
anta det.

Så är det en annan sak, som man bör
komma ihåg, nämligen att hyresregle -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10. 115

ringskommittén har i uppdrag att föreslå
åtgärder för en successiv avveckling
av hyresregleringen, vari även ingår
att söka möjliggöra lokala undantag
från regleringen. Utskottet har också,
som vi ser, i sitt utlåtande uttalat
angelägenheten av att hyresregleringskommittén
snarast möjligt slutför sitt
arbete, såvitt det avser möjligheten att
påbörja en successiv avveckling av hyresregleringen.
Jag har erfarit att hyresregleringskommittén
inom kort kommer
att ta upp denna fråga och att det
inte kan komma att dröja så förfärligt
länge förrän ett betänkande i den frågan
ligger på riksdagens bord. Det
kanske kan tänkas vara klart redan till
nästa år, om man är mycket optimistisk.

Jag har alltså mot denna bakgrund,
herr talman, kunnat ansluta mig till det
utskottsutlåtande som här föreligger
utan att anmäla någon reservation.

Det är ju glädjande att bostadsbristen
i viss mån håller på att lätta, men
det lär ändå vara ganska svårt att för
dagen peka på något större antal städer,
där man verkligen kan tala om att
bostadsbristen är övervunnen. Man talar
t. ex. om Trosa, om Marstrand kanske,
och det nämns också vissa andra
orter, men när man tittar närmare på
saken visar det sig att uppgifterna är
en aning överdrivna. Jag menar därför
att vi nog har råd att vänta på hyresregleringskommitténs
förslag, innan
vi beslutar om en lokal avveckling av
hyresregleringen såsom här har föreslagits.
Detta gör också att jag inte
har kunnat ansluta mig till högerns reservation.
Där föreslås visserligen en
ändring i 1 §, som skulle i viss mån
täcka det förslag som vi från folkpartihåll
har framfört. Det har dock inte
ansetts möjligt att räkna med att riksdagen
skulle anta ett sådant förslag vid
nuvarande tidpunkt.

Jag vill också till sist säga, att jag
inte kan ansluta mig till högermotionärernas
förslag om att man skall slopa

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

hyresregleringen för en- och tvåfamiljshus
även på orter, där bostadsbrist
ännu så länge föreligger. Jag fruktar
för att en sådan åtgärd skulle komma
att dra med sig vissa svårigheter att
hålla hyrorna på en rimlig nivå.

Jag har med detta, herr talman, velat
motivera mitt ställningstagande, och
jag har inget annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
herr Östlunds anförande kan man konstatera,
att han har större förtroende
för kommunerna, då de förvaltar fastigheter,
än vad han har för enskilda
fastighetsägare, eftersom han i sin reservation
har föreslagit att hyresregleringslagen
icke vidare skulle gälla för
fastigheter, som äges av kommun, kommunal
stiftelse eller kommunalt bolag.
Därmed har man väl också konstaterat,
att det för närvarande inte finns
förutsättningar för att upphäva hyresregleringslagen
på den enskilda fastighetsmarknaden,
medan det däremot
skulle finnas vissa förutsättningar ur
herr Östlunds synpunkt att upphäva den
för fastigheter som äges av kommun,
kommunal stiftelse eller kommunalt
bolag.

Nu är det på det sättet, att bostadsbristen
inte har minskat utan under
fjolåret på vissa områden visat en stark
tendens till ökning i jämförelse med
1952. Man redovisar nu bostadssökande,
som helt saknar lägenhet, till ett antal
av 97 000, vartill kommer 6 800 som bor
i en kommun men har sina anhöriga
bosatta inom en annan kommun.

Visserligen är det sant som herr Nyberg
och herr Östlund har påpekat, att
bostadsbristen har minskat. Av 107
kommuner, som har yttrat sig, finner vi
att en tredjedel säger att det för närvarande
inte råder någon bostadsbrist,

116 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

medan däremot en annan tredjedel konstaterar
att läget är lika svårt 1953 som
det var 1952, och den sista tredjedelen
understryker att läget har försämrats
och att det nu är ännu besvärligare att
tillfredsställa bostadsbehovet. Detta har
gjort att vi i utskottet har varit ense om
att förlänga hyresregleringslagen, så att
den kommer att gälla även nästa år.

Herrar Ebbe Ohlsson och Östlund har
reserverat sig till förmån för högerns
förslag om en uppmjukning av hyresregleringslagen,
innebärande att lagen
blir villkorlig och att Kungl. Maj:t skall
förordna om lagens tillämpning, i stället
för att den nu är obligatorisk i städer,
köpingar eller municipalsamhällen
med mer än 2 000 invånare. Om vi
nu följer högerns förslag i detta avseende,
skulle det betyda att vi flyttar
över diskussionen om hyresregleringslagen
från riksdagen till de beslutande
myndigheterna ute i kommunerna. Det
finns emellertid ingen anledning att vidtaga
en sådan åtgärd, när det har tillsatts
en utredning, som arbetar med
spörsmålet hur en avveckling av hyresregleringslagen
skall kunna ske. Att avvecklingen
måste ske etappvis är vi säkerligen
alla på det klara med.

Utskottet har inte kunnat följa högerns
förslag i detta fall och inte heller
när det gäller förslaget att upphäva
hyresregleringen för en- och tvåfamiljshus,
där den ena lägenheten bebos av
ägaren själv. Tvåfamiljshusen tror jag
är det mest ömtåliga problemet för närvarande,
och det vore olyckligt att nu
ställa en hyresgäst i det besvärliga läge,
som skulle uppstå om hyresregleringen
upphävdes för tvåfamiljshus exempelvis
i Göteborg eller Stockholm eller på ort,
där tvåfamiljshusen utgör den största
delen av bostadsbeståndet.

Inte heller har vi i utskottet ansett det
lämpligt att göra skillnad mellan hyresgästernas
rätt i en fastighet, som äges av
kommunen, och en som äges av enskild
person. Jag tror det finns all anledning
att behandla olika slags hyresgästers

rättsskydd på samma sätt inom en kommun
och inte differentiera hyresgästerna
och behandla dem olika.

I Utskottet har vi också understrukit
lämpligheten av att hyresregleringskommittén
tar upp frågan om lagens
successiva avveckling. Vi har därvid ansett
det vara en riktig väg att först få
konstaterat, hur vi lämpligen kan göra
en sådan avveckling, innan vi fattat beslut
om ändring av hyresregleringslagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Vid behandlingen av
här förevarande utskottsutlåtande kan
man fastslå, att om hyresregleringslagens
fortsatta bestånd har utskottet i
princip varit fullständigt ense. Där meningsskiljaktigheter
förekommit, har
det endast varit i detaljfrågor. Den i
motion II: 530 framförda tanken att successivt
avskaffa lagen har utskottet i
stort sett ställt sig bakom, vilket också
har kommit till uttryck i utskottsutlåtandet.

Jag begärde emellertid ordet för att
ge uttryck åt den uppfattningen, att den
nu verksamma hyresregleringskommittén
skall ha som målsättning för sitt arbete,
att lagen i de kommuner, där det
råder normal balans mellan bostäder
och bostadssökande — de är inte många
— så att säga försöksvis borde sättas ur
funktion. En fri bostadsmarknad i dessa
kommuner skulle ganska snart ge besked
beträffande den ofta framförda
uppfattningen, att hyresregleringslagen
döljer ett outnyttjat bostadsutrymme,
beroende på att fastighetsägarna är ovilliga
att hyra ut sina lägenheter, därför
att de anser att lagen gör intrång på
deras rättigheter som fastighetsägare.
Jag tror nu inte att det är många fastighetsägare,
som har sådan ekonomisk
ställning att de kan låta lägenheterna
stå outhyrda, men det är alldeles självklart
att man i en fri hyresmarknad gan -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

117

ska snart skulle få besked på den punkten.
Någon risk för hyresstegringar i
dessa kommuner torde inte heller föreligga.
Lägenheterna kommer nämligen
att betalas efter kvalitet, när den fria
konkurrensen faktiskt får bestämma
priset. Jag vill alltså föreslå att hyresregleringskommittén
får arbeta med
målsättningen att successivt avskaffa lagen,
allteftersom läget på bostadsmarknaden
lättar i kommunerna.

Den av högerreservanten framförda
tanken, att man skulle undanta bostad i
en- eller tvåfamilj shus, där den ena lägenheten
bebos av ägaren själv, samt
bostad i fastighet som äges av kommun,
kommunal stiftelse eller kommunalt bolag,
måste jag emellertid sätta ett frågetecken
för. Betyder det verkligen något
för en kommun, som äger en fastighet,
om lagen finns till eller inte? Jag kan
inte tänka mig att lagen därvidlag betyder
något. Då är bara den frågan kvar,
i vad mån man skulle vilja ta bort enoch
tvåfamiljshusen. När emellertid utskottet
som målsättning satt upp — det
är ganska klart utskrivet i utlåtandet
— att i den mån bostadsmarknaden
lättar skall lagen upphöra, så kommer
därmed även synpunkterna i högerns
reservation att vinna tillämpning. Det
är väl ändå otänkbart att i nuvarande
skede göra undantag för de verkligt
stora städerna, där det råder en särskild
bostadsbrist; där skulle det inte gå att
tillämpa det av högern och reservanterna
framförda förslaget.

Till slut vill jag säga, att när vi behandlade
denna fråga i tredje lagutskottet,
där motionären herr Nyberg i stora
drag fick sina krav tillgodosedda och
även högern sina i viss omfattning, så
fick man nog i alla fall känslan av ätt
det inte skulle ha behövts så stora uppoffringar
i samarbetsanda för att utskottet
skulle ha blivit helt enigt.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! .lag skulle vilja börja
med att erinra om att hela denna fråga

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

om hyresregleringen måste ses i samband
med övriga bostadspolitiska frågor.
Man skulle kunna säga att hyresregleringen
är ett av utslagen av den
allmänna, mycket bekymmersamma desorganisationen
av bostadsmarknaden.
Det är ju mycket glädjande att se, att
utskottet i princip har en så positiv inställning
till att regleringen bör avvecklas
och likaså att utskottet framhåller
angelägenheten av att hyresregleringskommittén
snarast slutar sitt arbete såvitt
avser möjligheten att påbörja en
successiv avveckling av hyresregleringen.

Innan jag går vidare skulle jag bara
vilja göra en liten erinran till herr Nyberg.
Han talade om att folkpartiet förra
året kommit med motsvarande förslag
som vi i år. Jag behöver bara be herr
Nyberg gå till tidigare årgångars protokoll
och motioner för att se, att vi år
efter år framfört förslag, som gått lika
långt eller längre än dem som herr Nyberg
nu framställt.

Regeringen har förordat och utskottet
tillstyrkt en uppmjukning beträffande
pensionärshemmen och pensionärslägenheterna.
Vi har på högerhåll
sagt, att denna uppmjukning borde utsträckas
till alla av kommun ägda fastigheter.
I det avseendet sade herr Andersson
i Mölndal, att det måste tyda
på större förtroende för kommunerna
än för de enskilda fastighetsägarna. På
det vill jag svara dels att det ju från
Kungl. Maj :ts sida starkt understrukits,
att man måste förutsätta att kommunerna,
när de fastställer hyrorna i dessa bostäder,
skall ta all rimlig hänsyn till innehavarnas
ofta mycket begränsade förmåga
att betala hyran, med andra ord
att den sociala synpunkten skall spela
en avgörande roll, dels att vi aldrig från
högern omedelbart velat upphäva hyresregleringslagen
helt och hållet. Det kan
jag också erinra herr Jansson i Benestad
om, att det har vi inte alls velat nu.
Men om man har den inställningen, att
kommunerna skall vara så fina och ädla

118 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

och i den stilen, måste jag fråga mig,
herr Andersson i Mölndal, varför
kommunen, om jag så får säga, skulle
vara mera asocial beträffande övriga av
kommunen ägda fastigheter? Vad som
vid upphävandet av hyresregleringen
för pensionärshem legat i bakgrunden
måste uppenbarligen vara att det allmänna
—• detta fruktansvärt diffusa begrepp
— skulle vara mindre ansatt av
vinst- och profitlystnad än de enskilda.
Jag måste då ännu en gång fråga mig —
och den ståndpunkt vi intagit från högerns
sida är väl ändå logisk: varför
skall denna inställning endast göra sig
gällande beträffande denna kategori bostäder?
Jag finner det därför uppenbart
att kommunernas rätt borde utsträckas
till alla av dem ägda fastigheter.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att upptaga följande resonemang.
Jag understryker att det följande
är ingen kritik mot att hyresregleringen
tas bort beträffande pensionärshem. På
den punkten är vi fullständigt ense. Det
är bara själva resonemanget jag här vill
ta upp. Det är så att hyresregleringskommittén
den 23 dec. 1953 avgav en
promemoria — jag skall inte gå in i detaljer
här — där det bland annat alldeles
riktigt sades, att i hyresreglerade
orter måste hyresnämndens tillstånd utverkas
för hyreshöjning i den mån den
överstiger den gällande grundhyran,
något som ofta måste bli fallet i pensionärshemmen.
Kommittén framhöll
därvid, att en behandling av dessa frågor
i hyresnämnden kunde medföra
vissa olägenheter, och kommittén uttalade
därom: »Då fråga uppkommer
om hyreshöjning i ett pensionärshem,
torde antalet hyresgäster, som enligt
gällande bestämmelser skola kallas, ofta
vara ganska avsevärt, och många av hyresgästerna
kunna väntas inställa sig
vid hyresnämnden.» — Tänk så tråkigt
då! — »Sannolikt skulle det med hänsyn
till hyresgästernas ålder i flertalet
fall vålla nämnden ett betydande arbete
att för hyresgästerna klargöra innebör -

den av en hyreshöjning av här berört
slag och skälen till att densamma borde
bifallas. Men hänsyn härtill vore det
önskvärt om sammanträden inför hyresnämnden
kunde undvikas i här ifrågavarande
fall.»

Till denna tankegång har även departementschefen
anslutit sig, då han
säger att vissa olägenheter skulle uppkomma.
Han erinrar om att nämnden är
skyldig att utsätta muntlig förhandling
och till denna kalla hyresvärd och samtliga
hyresgäster samt framhåller, att
med hänsyn till det stora antalet hyresgäster,
särskilt i pensionärshemmen,
kan man befara att förhandlingarna
skulle bli tidsödande och tungrodda.

Jag understryker än en gång : jag protesterar
icke mot ett upphävande av hyresregleringen
beträffande pensionärshemmen,
men jag protesterar mot denna
tankegång, ty den är milt uttryckt ganska
förvånande. Situationen är ju den,
att man har vissa regler fastslagna, och
sedan säger man — det är innebörden
i resonemanget — att eftersom många
av hyresgästerna sannolikt kommer att
inställa sig och eftersom de i allmänhet
är gamla, så skulle nämnden få ett betydande
arbete ätt för hyresgästerna
klargöra innebörden av en hyreshöjning
av här berört slag och skälen till
att den borde bifallas.

Detta är, ärade kammarledamöter, absolut
icke demokratiskt. Vi gör i vår demokrati
icke någon skillnad mellan
myndiga människor efter deras olika ålder
och deras olika fattningsförmåga.
Varför skall man göra det här? Det
är ganska skrämmande perspektiv som
öppnar sig när man resonerar som så,
att i detta fall är de vanliga reglerna
besvärliga för myndigheterna att tilllämpa,
och av den anledningen skall
vi inte tillämpa dem. I den mån detta
har varit en av motiveringarna för
att upphäva hyresregleringen beträffande
pensionärshem — och det har det
otvivelaktigt varit — är den ur demokratisk
synpunkt absolut inte hållbar.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10. 119

Jag skall, herr talman, inte längre
uppta kammarens tid. Herr Östlund har
framhållit en del av de synpunkter som
varit ledande för oss, och jag har anledning
tro att ytterligare synpunkter kommer
att föras fram. Men jag vill betona,
att med vårt förslag om att hyresregleringskommittén
bör få i uppdrag att
snarast utarbeta en plan för den fortsatta
avvecklingen av hyresregleringen
menar vi något annat, något intensivare
än bara denna släng, som finns i slutet
på direktiven till hyresregleringskommittén,
att utarbeta övergångsbestämmelser.
Detta förslag har vi framfört
tidigare, och vi har mycket svårt att
förstå motståndet mot det. Vad vi vill
är att riksdagen skall ge bestämt och
klart uttryck åt att den väsentliga målsättningen
på detta område är regleringens
avskaffande så fort som möjligt.
Vi kommer inte att förtröttas på den
punkten, ty den har stor principiell betydelse.
Vi vill inte alls —• jag betonar
det än en gång — ha hyresregleringen
helt avskaffat nu, men vi vill så fort
som möjligt ha ett konkret förslag hur
man skall bära sig åt, när den en gång
skall avskaffas.

Till sist herr talman, har också från
högerreservanternas sida yrkats på att
vederbörande instanser ges sådana anvisningar,
att hyressättningen i äldre lägenheter
anpassas så, att den, så länge
hyresregleringen består, innefattar utrymme
för erforderliga reparationer
och underhåll. Nu kommer hyresfrågorna
i annan ordning under kammarens
behandling, och därför vill jag på denna
punkt bara framhålla, att det kan inte
vara rimligt att samhället och enskilda
lägger ned mycket stora kostnader på
uppförande av nya bostäder, medan
samtidigt det äldre bostadsbeståndet i
stor utsträckning de facto får förfalla,
de facto får förslummas. Det har vi nog
litet var erfarenhet av från våra olika
hemstäder. Det måste enligt vår uppfattning
vara ett samhällsintresse av första

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

rang att den kapitalförstöring, som här
pågår, bringas att upphöra.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att ta upp en debatt med
herr Munktell. Det är bara på en punkt
jag vill replikera ett par ord.

För det första vill jag då konstatera,
att även herr Munktell finner utskottets
utlåtande i år vara välvilligt. Det är
detta som gör, att utskottet till större
delen kunnat enas. För det andra vill
jag erinra om att vid fjolårets riksdag
förelåg från det parti jag representerar
en motion, där man i ett avsnitt direkt
tog sikte på att föreslå lokala avvecklingar
av hyresregleringen i den mån
detta skulle vara möjligt genom att bostadsbristen
hade lättat. I motionen från
högerhåll gick man längre och ville ha
en plan för avvecklingen, som skulle sättas
först på hyresregleringskommitténs
program. Det var mot detta vi vände
oss. Vi fann det orealistiskt och ansåg
det inte möjligt att sätta denna arbetsuppgift
först, när åtskilliga andra ovillkorligen
krävde företräde.

Jag vill alltså, herr talman, gärna
medge, att högern gått litet längre än vi
gjort beträffande hyresregleringens avveckling.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Jag konstaterar, herr talman, att herr
Nyberg inte på någon punkt har motsagt
mig.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att säga något om pensionärslägenheterna,
men innan jag gör det
vill jag yttra ett par ord med anledning
av den debatt som förts här.

Man kan utan vidare konstatera att
alla är överens om att läget på detta
område ingalunda har förbättrats. Det
föreliggande siffermaterialet visar i
stället att situationen är allvarligare än
någonsin. Det har visserligen förefun -

120 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Avveckling av hyresregleringen, m. in.

nits en liten ljuspunkt, men man måste
ändå utan vidare konstatera att denna
är alltför svag och obestämd för att
man med ledning därav skulle våga dra
några slutsatser. I den situationen är
det väl säkrast att låta hyresregleringen
gälla ännu en tid och framför allt
försöka förbereda sig på den avveckling
som skulle kunna tänkas, om läget
till äventyrs skulle ljusna.

Jag skulle vilja säga ett par ord om
tanken i högermotionen, att man skulle
kunna frilägga de kommunalägda bostäderna.
Jag är själv företrädare för
ett dylikt företag och tror inte att vi
skulle missbruka en sådan möjlighet.
Jag vill emellertid göra kammaren uppmärksam
på att man därmed omedelbart
ställes inför en bedömning: vad
menas med ett kommunalägt företag?
Vi har en mängd företag av olika slag,
som kommunerna är mer eller mindre
engagerade i. Under sådana förhållanden
måste det väl ändå vara det enda
riktiga att här hålla en bestämd gräns
och inte försöka sig på en avvägning,
som inte kan tänkas bli rättvis och
dessutom medför, att hyresgäster skulle
behandlas olika i olika lägenheter.

Beträffande pensionärslägenheterna
är det dessutom rent praktiska spörsmål
som anmäler sig. Där råder speciella
förhållanden och där är det speciella
ting som måste inträffa, om man
tar med dem under hyresregleringslagen.
Jag vet att det på pensionärshåll
har uppstått en del oro över vad den
föreslagna ändringen skulle innebära.
Som bekant har det varit så, att flertalet
pensionärer i de lägenheter det är
fråga om i praktiken inte har erlagt
någon hyra. De bär visserligen betalat
en hyra, men de har fått ett motsvarande
kommunalt bostadsbidrag, tidigare
ett statligt. Hyrorna har varit bestämda
av staten, kan man säga, men
de har alls inte motsvarat de verkliga
bostadskostnaderna.

Oavsett om man nu tar med dessa
lägenheter under hyresregleringslagen

eller ej kan en justering vidtagas. Utan
tvekan är det på det sättet, att om hyresregleringslagen
skall gälla kan hyrorna
i dessa pensionärslägenheter
icke undantagas från en anpassning
uppåt. När riksdagen fattade beslut om
att dessa lägenheter skulle kunna regleras
i vad det gäller hyrorna, förutsattes
att det samtidigt skulle lämnas
ett kommunalt bostadsbidrag som skulle
täcka pensionärernas merkostnad.
Pensionärerna skulle således varken få
högre eller lägre hyra än tidigare.

Vi får väl ändå förutsätta, liksom vi
förutsatte när vi förändrade de statliga
bidragen till pensionärshemmen och
släppte hyrorna, att kommunerna inte
kommer att missbruka det förtroende
som riksdagen ger dem. Det är visserligen
sant att det har inträffat ett par
fall, då man höjt både hyrorna och de
kommunala bostadstilläggen, och det
har såvitt jag vet också inträffat ett
fall, då man höjt hyrorna men inte de
kommunala bostadsbidragen. I en interpellation
för ett par dagar sedan här
i riksdagen påpekades, att Nordmalings
kommun hade höjt hyrorna i pensionärshemmen
utan att samtidigt höja det
kommunala bostadsbidraget. Att detta
emellertid omedelbart uppmärksammades
i riksdagen och föranledde en interpellation
säger väl något om att
kommunerna i det här avseendet icke
skall försöka sko sig på pensionärernas
bekostnad. Därför har utskottet
med tanke på alla de komplikationer
som kunde uppstå, om man skulle nödgas
dra alla dessa ärenden inför hyresnämnden,
sagt sig att man bör kunna
gå den väg som departementschefen
har föreslagit.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
i dess helhet.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Från högerns sida har
vi ansett oss böra i detta sammanhang
vara ganska återhållsamma och aktsam -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

121

ma, och vi har därför utformat vår
motion rörande hyresregleringens avskaffande
efter detta motto. Vi.har inte
sökt gå fram fortare än vad som är förenligt
med nödig försiktighet och har
därför nöjt oss med att föreslå vissa
partiella reformer, om vilkas riktighet
vi trodde att vi skulle kunna nå en
mycket allmän uppslutning. Vi har också
fått en verkligt hygglig behandling
från utskottets sida, och det inger goda
förhoppningar för framtiden.

Vad vi har velat få genomfört nu är
ingenting särskilt uppseendeväckande
och heller ingenting särskilt oroande.
Det har redan sagts här, att bostadsbristen
är lika svår som den någonsin
har varit, kanske svårare, men att den
har koncentrerats till de stora städerna
och att det helt naturligt finns vissa
orter där ingen egentlig bostadsbrist
råder. Vi tycker då att det inte är särskilt
smidigt och praktiskt att ha en
sådan lagstiftning, att hyresregleringen
absolut skall vara tillämplig på de orter
som råkar vara städer, köpingar och
municip alsamhällen och som år 1942
hade över 2 000 invånare. Vi tycker att
det skulle lända till betydligt större
smidighet och vara mycket mera praktiskt,
om man anförtrodde åt Kungl.
Maj:t att pröva denna sak från fall till
fall. Jag kan inte se att det är någon
större skillnad mellan vår tankegång
och den som har kommit till uttryck
i motion nr 530 från folkpartihåll, i
vilken man också talar om en viss avveckling
av hyresregleringen på dessa
orter.

Det är uppenbart att Kungl. Maj :t
vid sin prövning av huruvida det finns
behov av hyresreglering på en viss ort
eller inte måste ta stor hänsyn till kommunens
egna önskemål, men att fördenskull
säga, som någon talare har
gjort, att man sprider beslutanderätten
till kommunerna är väl inte riktigt.

Utskottet har givit till känna, att den
principiellt ansluter sig till tanken på
en ändring av 1 § hyresregleringslagen

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

i den riktning som de båda motionerna
antyder, men utskottet vill att vi
skall vänta på hyresregleringskommitténs
förslag.

Inom parentes sagt vore det ytterst
intressant att få veta vad hyresregleringskommittén
för närvarande har för
händer. Arbetar verkligen hyresregleringskommittén
med den uppgift som
den bland andra har fått sig förelagd,
att undersöka möjligheten för en fortsatt
avveckling av hyresregleringen?
Därom vet vi utomstående mycket litet.

För vår del är vi naturligtvis i princip
med på att ändringar i gällande
lagstiftning inte skall göras utan stöd
av en ingående utredning och att man
inte i onödan skall vidta några åtgärder
i en fråga som en utredning arbetar
med. I detta fall tycker vi emellertid
att ändringen är så självklar och
ofarlig, att den borde kunna beslutas
utan att den sedvanliga tågordningen
iakttas. Detsamma tycker vi verkligen
gäller om våra övriga ändringsförslag.

Herr Östlund har redan påpekat hur
märkvärdigt det är, att man skall behöva
ha hyresreglering över ett så stort
område som hela Kiruna stad. Jag kan
själv ge ett exempel på hur egendomligt
denna bestämmelse verkar.

Karlstads stad har liksom många
andra städer ett rätt stort område. Jag
bor själv nära stadens gräns — jag har
en gammal smedbostad som ligger tio
meter från stadsgränsen — och där gäller
alltså hyresregleringslagen. För några
år sedan bad en familj att få hyra
en sommarbostad i ett hus — det finns
flera bostäder tomma. Jag tänkte att
jag gärna kunde hyra ut den, men jag
ville inte ha en människa boende där
över vintern — huset är för kallt för
det. Jag var försiktig nog att ta kontakt
med ordföranden i Karlstads hyresnämnd
och frågade om jag kunde hyra
ut bostaden över sommaren. Jag sade
att jag gärna ville göra det, men att jag
inte ville ha folk boende där längre
fram och frågade om jag kunde bli av

122 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

med hyresgästerna när vintern kom. Då
sade hyresnämndens ordförande: »Jag
vill råda riksdagsmannen att låta bli
att hyra ut lägenheten över sommaren,
ty man vet inte hur det går.»

År det inte olyckligt med en hyresregleringslag
som hindrar folk att få
en lämplig bostad över sommaren? Det
finns många sådana exempel i städernas
utkanter.

Om man studerar den ECE-rapport
rörande hyrespolitiken i Europa som
kom ut i augusti 1953, kan man se att
även andra länder varit inne på tanken
att avveckla hyresregleringen på smärre
orter och i mera landsbygdsbetonade
samhällen. I Belgien t. ex. har man
ända sedan januari 1953 hållit på att
avveckla hyresregleringen i orter med
mindre än 20 000 invånare, och både
i Belgien och i Italien är jordbrukets
bostäder undantagna från hyresreglering.

Frågan om hyresregleringen för pensionärsbostäder
har ventilerats här, och
vi tycks vara fullt överens om att man
på det området inte behöver hyresreglering.
Vi tycker då att det skulle ligga
nära till hands att man gick ett steg
längre och också undantog de bostäder
som ägs av kommuner, kommunala
stiftelser och kommunala bolag. Det
kan ju inte vara särskilt svårt att göra
klart för sig vilka fastigheter detta gäller,
och jag kan inte tänka mig att det
skulle vara sannolikt eller troligt — det
har omvittnats av en talare som är ordförande
i ett sådant bolag — att dessa
företag skulle känna sig föranledda att
höja hyrorna om de finge en sådan frihet.

Vi tycker också att det ligger nära
till hands att slopa hyresregleringen
för enfamiljshus som en gång blivit uthyrda
eller sådana tvåfamilj shus där
fastighetsägaren själv bor i den ena
lägenheten och hyr ut den andra. Att
en fastighetsägare tvingas dela ett hus
där han själv bor med en annan familj,
som han kanske inte alls trivs med, är

i viss mån stötande och leder faktiskt
många gånger till besvärliga slitningar
mellan parterna.

Herr talman! Jag tror att vad som
har sagts från olika håll kan vara tillräckligt
för att kammarens ledamöter
skall få fullt klart för sig, att vad
högern här syftar till inte är någonting
revolutionerande och att det inte heller
är så komplicerat, att det fordras
en särskilt djupsinnig eftertanke från
hyresregleringskommitténs sida innan
man tar ställning. Det gäller självfallet
saker som kammarens ledamöter själva
utan svårighet kan bilda sig en uppfattning
om. Vi tycker därför att utskottets
majoritet visar onödig försiktighet
när den avböjer att omedelbart ta
ställning.

Utskottets skrivning ger en klar fingervisning
om att även majoriteten på
alla de punkter som jag här har nämnt
i sak är ense med oss, och jag vågar
därför förutspå, att statsrådet och chefen
för justitiedepartementet kan räkna
med ett ganska enigt tredje lagutskott
om han kommer tillbaka med ett liknande
förslag nästa år.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vad som föranledde mig
att begära ordet var en passus i herr
Munktells anförande, närmast den del
därav, där han citerade den i propositionen
återgivna delen av hyresregleringskommitténs
motivering för upphävande
av hyresregleringslagen för
pensionärsbostäder. Senare har av andra
talare, senast av herr Cassel, efterlysts
uppgifter om vad hyresregleringskommittén
för närvarande arbetar med, och
eftersom jag åtminstone för tillfället är
den ende av kammarledamöterna här,
som deltar i hyresregleringskommitténs
arbete, skall jag lämna ett kortfattat svar
på den frågan.

För att börja med den passus i propositionen,
som herr Munktell apostroferade,
är jag den förste att erkänna, att
när den läses lösryckt ur sitt samman -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10. 123

liang, så som herr Munktell läste den
här, låter den ganska illa, men om den
infogas i det större sammanhang där
den hör hemma tror jag att även herr
Munktell skall förstå tankegången. Det
har nämligen under de år, då hyresregleringslagen
har varit i kraft, visat
sig att bestämmelsen, att samtliga hyresgäster
skall kallas till sammanträde inför
hyresnämnd, har lett till vad man
kanske på populärt språk skulle kunna
kalla folkmöten beträffande hyresbeloppen,
vilket inte alltid har varit till fördel
vare sig för hyresnämnden, hyresgästerna
eller hyresvärdarna. Därför
finns det hos alla de instanser och myndigheter
som vi har vänt oss till en önskan
att komma ifrån den sortens behandling
av dessa ärenden. Det gäller
alltså ingalunda bara pensionärerna,
utan det gäller alla hyresgäster och fastighetsägare,
i den mån fastighetsägarna
har med dem att göra, att man bör försöka
komma fram till en annan procedur
vid behandlingen av dessa ärenden
än de här stora sammanträdena av mötestyp.
Detta är bakgrunden till att man
hör eftersträva att komma ifrån denna
procedur även när det gäller pensionärsbostäderna.
Infogar man denna passus
i det större allmänna sammanhanget,
så tror jag att även herr Munktell skall
förstå hur det hänger ihop.

Jag vill bara tillägga, herr talman, att
orsaken till att pensionärerna just nu
har brutits ut och behandlats särskilt
är den, att hyresregleringskommittén
fick en beställning av justitieministern
på ett delbetänkande om hur det skulle
förfaras med pensionärsbostäderna och
att man därför hade att behandla den
specialfrågan och icke kunde gå in på
proceduren i det stora sammanhanget.
Om herr Munktell ger sig till tåls någon
tid kommer det ett utlåtande i vilket
procedurfrågan behandlas som helhet.

Herr Cassel efterlyste ett meddelande
om vad hyresregleringskommittén för
närvarande sysslar med. Jag skall bara
med ett par ord ge herr Cassel besked,

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

eftersom jag föreställer mig att många
flera här i kammaren kan ha intresse
av det.

Det är ju så, att hyresregleringskommitténs
arbete har blivit fördröjt i de
delar som omfattas av de ursprungliga
direktiven, det ursprungliga uppdraget
för kommittén, beroende på att vi beträffande
vissa brådskande specialuppgifter,
bl. a. av denna typ och även beträffande
hyressättningen i nybyggda
hus, har fått i uppdrag att avbryta arbetet
i övrigt för att lägga fram speciella
betänkanden. Men för närvarande är
hyresregleringskommittén sysselsatt med
en översyn av hyresregleringslagen som
sådan. Eftersom Kungl. Maj:t i direktiven
har utgått ifrån att hyresregleringslagen
kommer att gälla i varje fall
ett antal år framöver, har man ansett
det nödvändigt att försöka få bort de
olägenheter som under åren hittills har
framträtt. Kommittén har därför tagit
som en uppgift före den successiva avvecklingen
att försöka få bort i varje
fall de värsta av de olägenheter som
finns i lagen.

Man hoppas inom kommittén att kunna
få detta arbete färdigt i varje fall
under första halvåret i år, och därefter
är avsikten att komma in på den andra
huvuduppgift som anges i direktiven,
nämligen avvecklingsbestämmelser och
övergångsbestämmelser vid den eventuella
avvecklingen. När det kan vara
klart tror jag att ingen nu vågar sia om.

Jag hoppas att herr Cassel och övriga
är nöjda med det besked beträffande
kommitténs nuvarande arbete, som jag
härmed har givit.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
utskottsutlåtandet i övrigt. Jag skulle
bara med anledning av en passus i
högerreservationen vilja ställa en fråga
till högerreservanterna eller någon annan
på högerhåll. Under punkt 2 a) föreslår
reservanterna att »hyresregleringskommittén
får i uppdrag att i god tid
före 1955 års riksdag framlägga förslag
till sådana ändringar av hyresregle -

124 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Avveckling av hyresregleringen, m. m.

ringslagen att en successiv avveckling
av hyresregleringen kan komma till
stånd». Jag skulle gärna vilja veta vilka
ändringar som man härvidlag syftar på.
Det finns väl egentligen bara två huvudvägar,
som kan leda till detta mål. Den
ena är en tillräckligt stor nyproduktion
av bostäder, den andra är att mer eller
mindre kraftigt höja hyrorna i det gamla
bostadsbeståndet. Det är väl ingen
tvekan om att ju kraftigare man höjer
hyrorna, desto kraftigare blir effekten.
Men eftersom den första vägen väl är
utesluten, även om nyproduktionen både
enligt min och herr Cassels uppfattning
skulle kunna ökas inom vissa gränser,
så kan det väl inte vara detta som högerreservanterna
syftar på, utan det måste
i stället vara fråga om en hyreshöjning
av relativt kraftiga dimensioner.

Såsom ledamot av hyresregleringskommittén
har jag ingenting emot att
diskutera även den utvägen. Jag är
mycket intresserad av alla uppslag som
kan komma fram och som kan utgöra
eu grundval för positiva överväganden
inom kommittén. Jag skulle emellertid
gärna vilja ha en precisering av motionärernas
önskemål, och jag hoppas att
jag kan få det, ty den som beställer en
utredning måste väl veta vilken utredning
han vill ha.

Jag hoppas liksom övriga talare här i
debatten att det skall vara möjligt att
komma fram till en avveckling av hyresregleringen.
Det exempel från Karlstads
stadsgräns, som herr Cassel drog
fram, är inte enastående. Alla som något
studerat hyresregleringens verkningar
vet, att det är en rad hyres- och boendeförhållanden
som har snedvridits genom
denna reglering. Men man är givetvis
skyldig att se till, att det inte vid en
övergång skapas förhållanden som innebär
en ännu större snedvridning.

Till sist vill jag, herr talman, säga att
jag instämmer med herr Cassel däri, att
en av vådorna med den nuvarande ordningen
är, att det gamla fastighetsbeståndet
undergår en försämring och i

långa stycken förslummas. Jag kan emellertid
lugna kammarens ledamöter med
att vi inom hyresregleringskommittén
har uppmärksamheten riktad även på
den saken. Vi inser vikten av att försöka
få fram bestämmelser som skulle
göra det möjligt att reparera lägenheterna
på ett bättre sätt än för närvarande.
Men det är, herr talman, nödvändigt
att se till att bestämmelserna blir sådana
att reparationerna verkligen kommer
till utförande. Det gäller att skapa en
reparationsklausul, som inte bara blir
till fördel för fastighetsägarna utan också
för hyresgästerna, så att de senare
får reveny för det reparationstillägg som
de eventuellt får betala. Det är inte någon
enkel uppgift att åstadkomma en
regel som verkligen ger denna dubbelsidiga
garanti, men jag försäkrar kammarens
ledamöter att hyresregleringskommittén
gör sitt bästa för att även i
detta avseende komma fram till ett så
gott resultat som möjligt.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Tyvärr hörde jag inte
riktigt vad det var min vän herr Ståhl
önskade få upplysning om, men jag
skall i alla fall försöka att ge ett svar
i den mån det hela gällde mig.

Jag vill då först beträffande den passus
i hyresregleringskommitténs promemoria,
som jag citerade och till vilken
tankegång statsrådet anslöt sig, säga
att jag därvidlag självfallet endast har
att hålla mig till propositionen. Promemorian
är bara maskinskriven, och även
om jag velat hade det varit svårt för
mig att få tag i den.

Om man vill komma ifrån den typ av
förhandlingar, som herr Ståhl kallade
folkmöten, och alltså anser att man inte
funnit någon lämplig form på detta område
är ju detta bara en ytterligare anledning
att arbeta för hyresregleringens
avskaffande eller åtminstone, som
vi högermän yrkat, til] att snarast göra
upp en plan för avvecklingen. Jag ger
mig, herr Ståhl, gärna till tåls om det

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10. 125

Ökad forskning och propaganda rörande barnolycksfallen.

bara inom rimlig tid kommer något resultat
i den riktning vi önskar.

Slutligen skulle jag vilja svara på herr
Ståhls frågor om vilka ändringar högerreservationen
egentligen syftar till.
Vi är inte så självmedvetna inom högergruppen
att vi tror att vi här kan
komma med ett utformat, konkret förslag.
Vi anser att det är hyresregleringskommitténs
sak. Det finns många saker
som enskilda riksdagsmän inte har möjlighet
att känna till. Utformningen av
en sådan här plan förutsätter ju bl. a.
— för att endast taga ett par exempel
— bedömning av lokala förhållanden
och en samlad överblick över hela
problemkomplexet, som jag är tämligen
säker på att vi var och en här inte
kan ha i samma utsträckning som hyresregleringskommittén.
Det är därför
vi har föreslagit denna väg.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Östlund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Östlund begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 155 ja och 27 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 29.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, över motion angående
viss ändring av gällande bestämmelser
om intagning å sjukhus av kroniskt
sjuka.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 30.

Ökad forskning och propaganda rörande
barnolycksfallen.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, över motion om
ökad forsknings- och propagandaverksamhet
rörande barnolycksfallen.

I de likalydande motionerna I: 292
av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och
II: 479 av fröken Elmén m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utredning
rörande möjliga åtgärder för att stödja,
utvidga och effektivisera forskningsoch
propagandaverksamheten rörande
barnolycksfallen samt för riksdagen
framlägga de förslag, som härav föranleddes.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med anledning av de likalydande
motionerna 1:292 och 11:479, besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om utredning
rörande möjliga åtgärder för
att stödja, utvidga och effektivisera
forsknings- och propagandaverksamheten
rörande barnolycksfallen samt för
riksdagen framlägga de förslag, som
härav föranleddes.

126 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ökad forskning och propaganda rörande barnolycksfallen.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ragnar Lundqvist, Nilsson
i Bästekille, Sehlstedt, Andersson i
Ronneby och östrand, vilka ansett att
utskottet bort hemställa att motionerna
1:292 och II: 479 ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

2) av herr Hjalmar Nilsson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! I den motion som nu
skall behandlas har yrkats på en utredning
rörande möjliga åtgärder för att
stödja, utvidga och effektivisera forsknings-
och propagandaverksamheten rörande
barnolycksfallen. Utskottet har i
ett oväntat anfall av välvilja tillstyrkt
motionen. Vi har några stycken yrkat
avslag på motionen. Jag ber att med
några ord få motivera detta avslagsyrkande.

Vi har en känsla av att den propaganda
som bedrivs för att hindra
olycksfall bland barn redan är så omfattande
att det knappast finns några
möjligheter att upptäcka nya vägar efter
vilka den skall gå. Jag är fullt medveten
om att de remissorgan som yttrat
sig här har tillstyrkt en utredning, men
jag fäster uppmärksamheten på att bakom
tillstyrkandena i regel ligger önskemål
att staten skall öka anslagen till de
organ som sysslar med propagandan
mot barnolycksfall. Om dessa organ behöver
pengar, förefaller det mig som
om det vore både billigare och enklare
att dessa organ i varje förekommande
fall begärde anslag härför hos statsmakterna.
I varje fall förefaller det ju
som om skolöverstyrelsen, som bedriver
en mycket omfattande verksamhet,
men som är ledsen över att man inte
har tillräckliga medel för en utökad
verksamhet, på ett mycket enkelt sätt
skulle kunna klargöra detta för ecklesiastikdepartementet
utan att vi skulle
behöva ordna en särskild utredning

kring frågan om vad som skall göras
på området. Dessutom har jag en känsla
av att det väl knappast finns någon
makt som utövar en så effektiv propaganda
—• om man nu skall tala om propaganda
i detta sammanhang -—• som
föräldrarna själva, vilka ju, jag höll på
att säga, lever i en nästan permanent
panik inför möjligheten att barnen skall
råka ut för olycksfall, olycksfall som
de råkar ut för helt enkelt på grund
av den mänskliga faktorn, som i detta
fall avgör ofantligt mycket mer än vad
föräldrarnas propaganda och till och
med en statlig utredning skulle kunna
åstadkomma.

Med hänsyn till det omfattande utredningsarbete
som på skilda håll pågår
i detta land har jag en bestämd
känsla av att en utredning av detta
slag skulle bli ett självändamål i allra
högsta grad. Detta har motiverat åtminstone
mitt ställningstagande när jag
reserverat mig.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Det är givetvis riktigt,
som herr Sehlstedt nyss sade, att det
från remissorganen lämnats tillstyrkande
förslag till utskottet. Jag tror att man
r.og även kan fästa ett visst avseende
vid vad skolöverstyrelsen och socialstyrelsen
och exempelvis Simfrämjandet
har anfört i sina yrkanden.

Det är klart att man kan resonera så
som herr Sehlstedt gör och säga, att det
här finns en hel del organ, som för
närvarande sysslar med dessa problem,
och man kan fråga sig huruvida ett ingripande
från statsmakternas sida kan
vara erforderligt. Jag vill dock erinra
om att man inte vet någonting om huruvida
den verksamhet, som exempelvis
bedrivs av försäkringsorganen, kommer
att existera i fortsättningen. Forskningen
på detta område har nog eftersatts
en hel del. Det framgår kanske
bäst därav att en enskild vetenskaps -

127

Onsdagen den 17 mars 1954. Nr 10.

Ökad forskning och propaganda rörande barnolycksfallen.

man i detta land på egen bekostnad
fått ägna en speciell uppmärksamhet åt
att utröna hur det förhåller sig med
dessa frågor.

Jag vill, herr talman, bara anföra ett
par siffror för att belysa att utskottet
ändå haft vissa skäl för att i detta fall
vara tillmötesgående mot motionärerna.
Vi har i genomsnitt 450 dödsfall årligen
av barn i de lägre åldrarna. Vi har ett
stort antal invalidiserade människor, ett
antal som uppskattas till mellan ett och
två tusen människor per år. Vi har
mellan 50 000 och 100 000 barn, som
måste söka läkarhjälp. Detta är ändå
siffror, herr Selrlsted, som talar sitt tydliga
språk. Trots att det finns frivilliga
krafter som varit i verksamhet och hittills
gjort en god insats så säger siffrorna,
att dessa problem ändå inte kunnat
lösas. Man skulle ju till och med
kunna ställa frågan hur mycket det
kostar staten — för att inte tala om den
enskilda människan — att sörja för en
person, som blivit invalid såsom barn.
Med dessa exempel menar jag att frågan
kanske inte är så underordnad.
Den har nog en viss betydelse för vad
som kan inträffa på detta område.

Jag vill också erinra om, att den
undervisning som exempelvis bedrivs i
skolorna av lärarpersonal eller tillkallade
sakkunniga inte kommer förskolebarnen
eller skolbarnen i de lägre åldrarna
till del. I de allra flesta fall förhåller
det sig ju också så, att föräldrarna
till barn som icke går i skola
icke kommer i åtnjutande av upplysningsverksamheten
under föräldramöten
eftersom de inte kallas till dessa
sammanträden.

Jag har nog den uppfattningen —
och det är majoriteten inom utskottet
enig om — att det finns ett område här
som behöver ägnas uppmärksamhet.
Jag tror också att det skulle vara till
fördel om man finge en utredning till
stånd, en utredning som hade att göra
en översyn över huruvida icke den
verksamhet som nu pågår i olika for -

mer skulle kunna samordnas på ett sådant
sätt, att arbetet skulle kunna bedrivas
ännu effektivare. Det vore till
fördel att få i gång en upplysningsverksamhet,
som av allmänheten kunde betraktas
såsom varande en institution,
en verksamhet, som äger bestånd för
all framtid.

Ja, herr talman, med dessa få ord inskränker
jag mig till sist att tala om
att första kammaren redan bifallit utskottets
förslag, och jag hemställer att
andra kammaren gör detsamma.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Det gäller ju inte bara
en propaganda, utan det gäller att få
fram en statistisk analys, som kan vara
till hjälp för stadsplanerare och bostadsplanerare.
Vad en statistisk analys
i detta sammanhang kan betyda
framgår av en utredning i Malmö, som
avsåg olycksfall bland barn under åren
1949—1950.

Utredningen visar, att tre fjärdedelar
av olycksfallen orsakades av kollision
mellan barn och motorfordon. De
flesta olycksfallen drabbade barn under
skolåldern. De inträffade inom
den föråldrade kvartersbebyggelsen,
under lek på gatan eller på väg till lekplatsen,
när vägen gick över en trafikerad
gata. De olycksfall, som drabbade
barn i skolåldern, inträffade främst
då dessa var ute på gatan »utan speciellt
färdmål», som det står i utredningen,
eller med andra ord att de höll
på med cirkuskonster på cykel. När
det gällde skolbarn över tio år, inträffade
inga olycksfall, när de gick till
skolan. Det ligger således något i det
att en skola förbjuder sina elever att
cykla till skolan. När de går, är risken
för olycksfall minimal.

Utredningen visar sålunda, att skolan
har fått en riktig placering i stadsplanen.
Lekplatsen däremot måste ligga
helt i anslutning till ett bostadsområde
för att bli riskfri. Vissa butiker
måste finnas inom bostadsområdet,

128 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Ökad forskning och propaganda rörande barnolycksfallen.

eftersom det annars sker olyckor, när
små barn skall gå ärenden för sina
mammor. I modern stadsplanering talar
man därför om närhetsbutiker, varmed
man menar mjölk- och speceriaffärer.

En intressant iakttagelse är, att pojkarnas
temperament och våghalsighet
sätter spår i statistiken redan under de
första levnadsåren. I åldern från 10
till 15 år är det 6 gånger flera olycksfall
för pojkar än för flickor.

Enligt mitt förmenande visar Malmöutredningen,
att det finns klart samband
mellan olycksfallsrisken och
stadsplaneringen. Det finns säkert också
ett sådant samband mellan olycksfallsrisken
och bostadens planering och
inredning. Inte mindre än 80 procent
av alla barnolycksfall sker i hemmen.

Just en statistisk analys kan bli
grunden för den orsaksforskning, som
måste bli utgångspunkt för vår kamp
mot barnolycksfallen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få tillstyrka utskottets förslag.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att med endast
ett par ord få understryka vad
herr Svensson i Alingsås och fru
Andrén har sagt.

Man blir högst betänksam, när man
ser siffrorna, 450 dödsfall per år och
100 gånger, ja antagligen flera hundra
gånger så många olycksfall, varav
många verkar invalidiserande för framtiden.
När man därtill vet, att siffrorna
stiger undan för undan trots det
arbete de olika organisationerna lägger
ner, undrar man, hur högt de skall
stiga, innan vi i riksdagen känner ansvar
för att göra någonting.

Herr Sehlstedt sade, att det finns organisationer
som tagit upp detta arbete,
men detta är på områden, där
olycksfallen ändå inte är så många. De
flesta inträffar i de yngsta åldersgrupperna.
Bland de två—tre-åriga pojkar -

na är det t. ex. flera, som dör genom
olycksfall än av sjukdom. Vi har lyckats
att genom statens medverkan få
en hälsovårdspropaganda, som har förebyggt
sjukdomar och framför allt dödligheten
bland barn. Jag är säker på
att man skulle kunna nedbringa olycksfallen
bland barnen, om man i samverkan
med staten kan få till stånd en
utredning, som kan få fram bl. a. en
fortlöpande statistik, som är nödvändig
i den pågående utvecklingen.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Tre talare har nu försökt
försvara motionen, och jag skall
fatta mig kort.

Trots att barnen har föräldrarna
hängande över sig, inträffar många
olycksfall i hemmen. Vad skall en statlig
utredning göra åt det? En mor går
på trottoaren och håller sitt barn i
handen. Barnet sliter sig loss, springer
ut i körbanan och blir överkört. Det
finns en lång rad olyckshändelser av
sådan art att alla människor känner till
dem och som är sådana, att föräldrarna
ständigt går i panik och varnar sina
barn, framför allt dem i förskoleåldern,
men ändå inträffar olyckorna, helt enkelt
därför att vi här har att räkna
med den mänskliga faktorn, över vilken
varken föräldrar eller statliga utredningar
råder. Det är det som gör,
att det enligt min mening ligger ett
stycke självändamål i en utredning.

Jag ber dessutom få göra kammaren
uppmärksam på att 1953 års trafikutredning
just har sysslat med de barnolycksfall,
som inträffar i trafiken. Ur
den synpunkten tycker jag nog det är
att nyttja större våld än nöden kräver
att låta ett ärende som är så klart gå
till en speciell statlig utredning. De
organ som nu finns kan mycket val
samordna sig utan att få en pekpinne
från en utredning.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

129

Barnens

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
vad jag sade om att de organ
som för närvarande arbetar inte täcker
de områden där de flesta olycksfallen
sker. De flesta olycksfallen inträffar
inte i trafiken utan, som herr Sehlstedt
säger, i hemmen. Där finns mycken
upplysning att bibringa beträffande bostadsforskning
eller hur man skall
hindra barn att komma åt kemikalier
in. in., vilket åstadkommer oerhört
många olycksfall med svåra skador för
framtiden. Jag tror att upplysning kan
göra kolossalt mycket. Via barnavårdscentraler,
barnsköterskor o. s. v. har
man kunnat driva en propaganda för
barnens hälsovård. Jag gissar att vi
kan få fram en liknande propaganda
när det gäller olycksfall.

Jag har med anledning av denna
motion fått eu mängd brev från föräldrar
och andra som är tacksamma för
att denna fråga tagits upp. Ett brev
som jag fick i dag slutar: »Jag är övertygad
om att ett beslut i denna riktning
kommer att välsignas av många tusental
föräldrar.»

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Ragnar
Lundqvist m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Sehlstedt
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

9 — Andra kammarens protokoll 195''t. 1

och ungdomens förströelseläsning'', m. in.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ragnar Lundqvist in. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropopositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, alt
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Sehlstedt begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 82 ja och 72 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 31.

Barnens och ungdomens förströelseläsning,
in. ni.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, över motion
om viss utredning angående barnens
och ungdomens förströelseläsning,
in. in.

I en inom andra kammaren väckt motion,
11:356, hade herr Johansson i
Stockholm in. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om snabbutredning
angående barnens och ungdomens
förströelseläsning med särskilt hänsynstagande
till seriernas och kriminalmagasinens
alltmer dominerande och destruktiva
inflytande, varvid utredningen
borde omfatta dels möjligheterna till
importbegränsnfng och andra restriktiva
åtgärder genom lagstiftning eller på
annat sätt, skapandet av ett speciellt
pedagogiskt råd av lärare, målsmän och
specialister på ungdomsfostran samt
statliga stipendier åt svenska konstnärer
och författare, som gjorde värdefulla
insatser på detta område.

\7r 10.

130 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Barnens och ungdomens förströelseläsning, m. in.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 350 ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Sedan vi förra året
väckte en motion med samma yrkande
som denna om barnens och ungdomens
förströelseläsning — eller, som det
kanske mera korrekt borde heta när
det gäller de värsta av de alster vi
vänder oss mot: ungdomens förstörelseläsning
— har den redan då starka
opinionsrörelsen växt sig än starkare.
Det är eu opinionsrörelse som spränger
alla partigränser och sträcker sig från
högerns till kommunisternas organisationer,
men särskilt framträder lärare,
målsmän, folkliga bildningsorganisationer,
kvinno- och ungdomsorganisationer
samt religiösa organisationer. Från
de mest skilda håll krävs att samhället
skall ingripa för att stävja denna systematiska
förgiftiiing av barn och ungdom
och för att positivt stödja den
värdefulla barn- och ungdomslitteraturen.
Framför allt har som sagt lärarna
och målsmännen gjort sin stämma hörd,
och i vissa svenska skolor har man vidtagit
en del praktiska åtgärder mot den
masskonsumtion av seriemagasin som
förstör barnens läsvanor och försvårar
undervisningen.

Det märks att denna starka opinion
gjort intryck även på utskottet, som i
år är vida mer positivt än i fjol, då det
kom med ett mera undvikande avslagsyrkande.
Utskottet behjärtar motionens
syfte och anser att åtgärder behövs,
och det hänvisar till att man i år kan
vänta eu proposition i anslutning till
bokutredningen som syftar till stödåtgärder
för den värdefulla barn- och
ungdomslitteraturen. Det är ett första
resultat av opinionen, som vi hälsar
med glädje. Utskottet har remitterat
motionen till skolöverstyrelsen, och
även Svenska Tidningsutgivarförening -

en har fått tillfälle att yttra sig. Den
sistnämnda instansens bestämmande
grupper har ju starka ekonomiska intressen
i serietrafiken, vilket torde ha
satt sin prägel på föreningens yttrande.
På det hållet kan man knappast påräkna
något intresse för att begränsa
serieraseriet, och det hade varit bättre
att utskottet remitterat frågan till de
organisationer som medverkat i opinionsrörelsen.

Utskottet ställer sig emellertid inte
längre helt negativt till restriktiva åtgärder
för att komplettera de positiva.
Hänvisningen till att den nya brottsbalken
enligt strafflagskommitterades
förslag väntas med fängelse och böter
straffbelägga tryckalster som är skadliga
för barn och ungdom är ju en hänvisning
till restriktiva åtgärder, som
dock inte torde bli aktuella ännu på
avsevärd tid framåt, och under den
tiden hinner mycken ungdom fördärvas.
Alla friheter, även tryckfriheten,
liar sin begränsning, och i den pågående
opinionsrörelsen har det gång på
gång slagits fast, att likaväl som vi
skyddar vårt folk mot skadliga födoämnen,
gifter och narkotika med diverse
förbuds- och kontrollåtgärder borde
vi kunna skydda barnen från andlig
brunnsförgiftning.

I vår motion har vi redovisat för hur
man i ett flertal andra länder skapat
restriktioner och kontrollåtgärder utan
skada för några legitima intressen eller
för några andra än dem som gör geschäft
i råa kriminalserier och öppen
eller förstucken krigshets. Utskottet har
inte uttalat sig om möjligheten av att
överföra en del av dessa kontrollåtgärder
till Sverige. Vi har i vår motion
framför allt hänvisat till importrestriktionernas
väg. Den är framkomlig, ty
alla de värsta gangsterserierna, kriminalmagasinen
och pang-pang-filmerna
är uteslutande importvara och importvara
från ett enda land, nämligen Förenta
Staterna. Här har vi alla möjligheter
att spara dollar, att förbättra

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10.

131

Barnens och ungdomens förströelseläsning, ni. m.

vårt valutaläge och alt möjliggöra import
av nödvändighetsvaror.

Ingen har vänt sig mot att bilden i
allt större utsträckning ersätter det
skrivna ordet både i undervisning, nyhetsförmedling
och förströelselitteratur.
Ingen har heller skurit alla serier över
en kam. En stor del av vår svenska
produktion i branschen ligger visserligen
under det intellektuella fattigstrecket.
Den är beklämmande enfaldig
och saknar fullständigt kvickhet och
humor, men det vare oss fjärran att beteckna
Kronblom, Åsa-Nisse, Agust och
Lotta, 91:an Karlsson och allt vad de
heter som någon egentlig samhällsfara
eller ungdomens fördärv. Vad opinionen
vänder sig emot är de råa, sadistiska
importprodukterna, som förfalskar
barnens verklighetsbild och enligt
de sakkunnigas mening direkt suggererar
fram kriminalitet och brutala instinkter,
samtidigt som de ödelägger intresset
för värdefull litteratur och förvandlar
serieeländets offer till läskunniga
analfabeter.

.lag vill gärna för kammaren rekapitulera
hur det brukar se ut i den amerikanska
serievärlden. Det finns inte
något brott som den moderna kriminologien
känner, som inte i dessa serier
och seriemagasin beskrivs både omsorgsfullt
och utförligt. Dör vimlar det
av tjuvar, bedragare, narkotikatjuvar,
smugglare, mordbrännarc, falskmyntare,
rånare, utpressare, kidnappare, dråpare,
våldtäktsmän och lejda mördare.
Det finns inte något sätt att mörda som
inte har beskrivits i dessa serier. Revolvrar
och kulsprutepistoler smattrar
på var och varannan sida, dolkar blänker
i skumrasket och snaror gillras med
all möjlig omtanke, giftpiller droppas
i grogglas och kaffekoppar, medan helvetesbomber
tickar under borden. Scriemagasinen
kan också berätta om
originellare sätt att ta livet av folk.
Man gör tvärgirer med bilar, arrangerar
olyckshändelser med garanterat
dödlig utgång, man ser till att folk

faller ut genom fönster på betryggande
höjd från skyskrapor eller drullar utför
ett lämpligt stup. Man gör åderlåtning
till döds med fina snitt i knävecken
och injicerar giftdoser i armhålorna.

Detta är en del av vad dessa smarta,
fantasifulla serieproducenter sprider
ut bland Sveriges ungdom. Redan dödade
personer får inte heller ligga och
skräpa i seriemagasinen. Man knyter
in dem i säckar och sänker dem i
sjöar eller kloaktrummor, bränner dem
i kolugnar, där man måste se upp med
benrester och själv sota pannan, eller
också löser man upp kropparna till intet
i svavelsyra. De ruskigaste av gångna
tiders kriminalfall friskas upp i
seriemagasinen och broderas ut med
sjuklig fantasi.

Sedan finns det andra tendenser i
dessa magasin som också är värda att
uppmärksamma. Kvinnorna är högbarmade,
platinablonda gangsterbrudar
eller undergivna, sköna slavinnor. Kvinnan
degraderas till sexualattribut, som
följer hjältar och bovar i spåren, hon
är sällan eu självständig varelse utan
en lyxartikel i stil med lustjakter och
dollargrin.

När det förekommer färgade människor
i seriemagasinen är de alltid
mindervärdiga. De utmålas som lömska,
illvilliga, vidskepliga och efterblivna.
Asiater blir knallgula, grymt
grinande monster, och negrer utmålas
med läppar som bilringar. Den vite
mannen kommer ofta i konflikt med
seriernas färgade folk, men det händer
aldrig att den vite har fel eller lider
nederlag. De vita är mer eller mindre
övermänniskor, och de färgade är »underutvecklade».

Sin mest konsekventa utformning
har övermänniskotanken fått i de stupida,
talrika stålmannaserierna (Stålmannen,
Fantomen, Dragos, Mandrake,
Captain Marvell osv.). Dessa figurer,
som står över alla samhälls- och naturlagar,
utger sig för att jaga brottslingar

132 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Barnens och ungdomens förströelseläsning, in. m.

och skydda folket, som utmålas som en
hop hjälplösa varelser, helt ur stånd
att reda upp situationen utan övermänniskans
hjälp. Det levereras privat bovjakt
sida upp och sida ned. Slutligen
— sedan tillräckligt många brott hunnit
beskrivas i detalj — fångas skurken
in och förgöres omgående, skjuts ned,
knuffas utför ett klippstup, får följa
med nedför ett vattenfall osv. Det är
ytterst sällan som dom och rannsakan
kommer till användning i serievärlden.
Där råder djungcllagen-lynchlagen. Den
vita övermänniskan på jakt efter färgade
bovar är i realiteten inget annat
än en lovsång till den vidriga lynchjustisen.

Man kan bläddra i hundratals seriemagasin
utan att finna en enda människa
som utför ett enda handtag vanligt
hederligt arbete. Hjältarna är förmögna
män som inte behöver arbeta
utan helt kan ägna sig åt sin lilla käpphäst
— sporten att jaga människor.

Överallt möter man list, illvilja, illojalitet,
lögn, misstroende, destruktivitet
och asocialitet. Människorna i serievärlden
är ensamma och isolerade från
varandra, och livets mening blir att ta,
ge och tåla törnar. Kärlek, förtroende,
kamratskap, sympati, förståelse och fördragsamhet
— sådant existerar inte i
seriefigurernas hårdkokta tillvaro.

Vid några av de opinionsmöten som
hållits har profitörerna i branschen
tvingats gå i svaromål och kommit med
synnerligen krystade argument. Bland
annat har de berömt sig av att de inte
importerat det allra värsta dravlet i
branschen. Den värsta krigshetsen i de
amerikanska serierna har endast sporadiskt
varit synlig i Sverige, men detta
torde uteslutande bero på opinionsrö
relsens vaksamhet och styrka, tv ockrarna
i branschen visar inga andra
hänsyn än till sina egna profiter.

Man har t. o. m. påstått att serierna
skulle öka läsintresset och bereda väg
för mera värdefull litteratur. De undersökningar,
som verkställts, går i rakt

motsatt riktning. Jag anförde redan i
fjolårets debatt exempel på hur seriegalenskapen
just i Amerika tränger ut
den värdefulla litteraturen och förslöar
och dödar intresset för allt annat än de
råa intellektuellt undermåliga bildserierna,
där texten bara består av
pang-pang och oartikulerade skrän.

En storföretagare i branschen, vår
största förläggarfirma, har t. o. m. sökt
värna sina serieprofiter med att beställa
en utredning om att det förekommer
grymhet även i de gamla folksagorna.
Häxan i Snövit och vargen
i lilla Rödluvan skall mobiliseras till
försvar för gangsterhistorierna från
Chicagos undre värld. Det torde tvärtom
vara nödvändigt att mobilisera det
bästa i vår folkliga kulturskatt och alla
våra resurser för att värna oss mot den
amerikanisering, som hotar att ödelägga
vår gamla svenska kultur. Det har gått
så långt att det snart hör till sällsyntheterna
att en refrängsångerska i radio
vågar sjunga på svenska. På alla områden
skall det brakas på amerikanska.

Den ungdom, som börjar med serier
av det antydda slaget, går snart över
till kriminalmagasinen och de kriminella
pang-pangfilmerna, som fullbordar
deras förvända uppfostran. De amerikanska
trusterna har ett helt system
av monopolistiska åtgärder för att
tvinga in sina undermåliga filmer på
de svenska biografernas repertoar, och
vi låter dem hållas. Kriminalromanerna
och kriminalhäftena vinner alltmera
terräng från den värdefulla litteraturen,
och även här är de värsta alstren
importvara.

Mordet och brottet blir förströelse.
Nu bär svenska förlag även introducerat
Förenta staternas mest bloddrypande
kriminalförfattare, Mike Spillane,
vars böcker går ut i 66 miljoner exemplar
i moderlandet och som direkt gått
i den värsta McCarthy reaktionens
tjänst. Jag låter det socialdemokratiska
ungdomsförbundets tidning Frihet ka -

Onsdagen den
Barnens

rakterisera Mike Spillancs hjälte Mike
Hammer:

»Mike Hammer bryr sig inte om
pengar. Han är mördare, och sitt behov
av att mörda kan han enbart tillfredsställa
om han jagar brottslingar.
Att skipa rättvisa är bara en förevändning,
han vill sätta sig över lagen, och
då finns del bara en möjlighet, nämligen
att upphöja sig själv till domare.
Det är Adolf Hitlers gamla taktik . ..
Mike Hammer nöjer sig inte med att
döda sina fiender. Han mördar dem
långsamt och beskriver utförligt offrets
plågor...»

Det är sådana figurer som den amerikanska
gangsterbranschens svenska
agenter vill göra till idoler för Sveriges
ungdom. Beträffande de amerikanska
dussinfilmerna, som med tvångsmetoder
pressas in på våra biografer, lånar
vi Carlos Augusto Léons omdöme i hans
fascinerande bok »Döden i Hollywood»
:

»Det finns inget sätt att mörda, som
inte har beskrivits. Det finns ingen
mördartyp, som inte har blivit besjungen.
Skurkar, vita slavhandlare, depraverade
och ondskefulla varelser, som
befolkar opiets och alkoholens värld,
yrkesmördare, eleganta banditer som
älskas av kvinnor som de exploaterar,
kvinnor som förlorat alla mänskliga
drag, som väljer sina älskare bland
tjuvar och sätter mördare till världen
— sådan är hollywoodfilmens ödla
fauna.»

Om de seriemagasin, som sprides i
Sverige i inte mindre än 30 miljoner
exemplar och bytes bland barnen, som
man förut bytte bokmärken, skrev eu
bekant svensk professor i litteraturhistoria,
Olle Holmberg, för ett par år
sedan: »Att producenten av Fantomen,
Stålmannen och Kalle Anka borde sitta
i fängelse och ha till straff att inte studera
annat än dessa mästerverk är väl
en allmän åsikt; likaledes att alla tidningsredaktörer
med serier borde om
inte avrättas så åtminstone avsättas.»

17 mars 1951. Nr 10. 133

och ungdomens förströelseläsning, in. in.

Detta skulle leda till mycket allvarliga
konsekvenser för cheferna och
ägarna av den tidning, där artikeln
skrevs, nämligen Dagens Nyheter. För
vår del har vi nöjt oss med mera blygsamma
förslag, men de står också i
överensstämmelse med den mäktiga
opinionsrörelsens huvudkrav och de är
lätt genomförbara. Jag betraktar utskottsbehandlingen
i år som ett avsevärt
framsteg jämfört med fjolårsbeliandlingen.
Det som nu är viktigast är
att opinionsrörelsen växer till en sådan
styrka, att det värsta serie- och kriminaleländet
stävjas genom att de hänsynslösa
profitörerna i den skumma
branschen offentligt ställes till ansvar
för den andliga brunnsförgiftning de
bedriver bland Sveriges barn och
ungdom.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
motionen.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Det framgår kanske av
utskottets utlåtande, vad utskottet bygger
på då det föreslår, att motionen
inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottet har anfört de skäl
som utskottet anser bärande, i varje
fall för närvarande. Särskilt bör understrykas
att straffrättskommitténs förslag
till ny brottsbalk just innehåller
nya bestämmelser på detta område,
som gör att myndigheterna har möjlighet
att komma till rätta med dessa saker
i högre grad än tidigare.

Jag vill endast, herr talman, yrka bifall
till utskottets utlåtande.

§ 32.

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSSON i Stockholm (fp),
som anförde:

131 Nr 10.

Onsdagen den 17 mars 1954.

Herr talman! .lag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 129 måtte
med hänsyn till ärendets omfattning
och till det samband, som förefinnes
mellan detta ärende och propositionen
nr 112, utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från propositionens avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 33.

Anmäldes, att bankoutskoltet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till utskottet
från fullmäktige i riksgäl dskontoret
inkommit framställning angående
pcnsionsförbättring för f. d. kammarrättsrådet
S. Norrman.

Denna anmälan bordlädes.

§ 34.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

155, angående alkoholforskning
samt undervisning och upplysning i
alkoholfrågan m. in.;

nr 1G2, angående psykologiskt försvar
in. m.;

nr 1G3, med förslag till förordning
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel m. in.; och

nr 167, angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 under femte huvudtiteln.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 35.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 97, angående anslag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret
1954/55 in. in. motionerna:
nr 579 av herr Ohlin in. fl.,

nr 580 av herr Gustafson i Dädesjö
in. fl. och

nr 581 av herr Agerbcrg in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 103, angående anslag för
budgetåret 1954/55 till avlöningar vid
de allmänna läroverken in. m. motionerna: nr

582 av fru Andrén in. fl.,
nr 583 av fröken Höjer in. fl. och
nr 584 av herr Nestrup in. fl; samt
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 104, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna motionerna:

nr 585 av fru Sjöstrand och herr
Xetzén och

nr 580 av fröken Liljedahl.

Vidare anmäldes följande motioner:
nr 587 av herrar Nyberg och Johnsson
i Kastanjegården, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 119, med
förslag i ill landstingslag in. in.;

nr 588 av herr Ohlin in. fl., i anledning''
av Kungl. Maj ds proposition, nr
120, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30 juni
1947 (nr 303);

nr 589 av herr Birke, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 127, angående
anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus in. in.;

nr 590 av herr von Friesen in. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 136, angående vissa anslag för budgetåret
1954/55 till universitetet i Göteborg
och Stockholms högskola m. in.;
och

nr 591 av herr Hallén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
158, agående vissa anslag till nykterhetsvården
för budgetåret 1954/55 m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 36.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Andra kammaren.

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsgöromå -

Onsdagen den 17 mars 1954.

Nr 10. 135

len under tiden 22—27 mars 1954 för
att som svensk delegat bevista en ekumenisk
konferens i Bossey, Belignv,
Schweiz.

Stockholm d. 17/3 1954.

Olof Hammar.

Kammaren biföll denna ansökan.

Herr talmannen meddelade, att herrar
Ekström och Sjölin, som vid kammarens
sammanträden den 22 respektive
den 24 nästlidna februari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara
hindrade att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sina platser
i kammaren.

§ 37.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 122, i anledning av konstitutionsutskottets
memorial med förslag till lag
angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande
in. in.; samt

från tredje lagutskottet:
nr 121, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

angående ändrad lydelse av 26 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. in., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, in. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser:

nr 124, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition (nr 13) med
förslag'' till förordning angående änd- *
rad lydelse av 2 § förordningen den 27
mars 1953 (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan
ocli om bostadskreditföreningar
in. in.;

nr 125, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.;
och

nr 126, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning in. in.

§ 38.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.01.

In fidem
Gurmar Britth.