Tisdagen den 16 februari Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1960:4
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 4
FÖRSTA KAMMAREN
1960
12—17 februari
Debatter m. m.
Tisdagen den 16 februari Sid.
Svar på interpellation av herr Gustavsson, Bengt, ang. gällande
föreskrifter rörande bevakning av militära förråd ............ 5
Interpellation av herr Edström om viss översyn av köplagens bestämmelser
i fråga om handel med begagnade bilar............ 8
Onsdagen den 17 februari
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten 10
Bidrag till inrättande av pensionärshem ...................... 23
Långivningen från lånefonden för bostadsbyggande ............ 26
Bidrag till ersättning för vissa av översvämningar förorsakade
skador .................................................... 30
Interpellation av herr Sundin ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar i Kvarntorp .................................. 33
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 17 februari
Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. anslag till oförutsedda utgifter 10
— nr 14, ang. utgifterna å driftbudgeten: för flera huvudtitlar gemensamma
frågor ........................................ 10
— nr 15, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
................................................ 10
— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet...... 23
— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet .... 30
— nr 18, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels
förluster
................................................ 32
— nr 19, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond .......... 32
— nr 20, ang. överlåtelse av vissa kronan tillhöriga fastigheter
m. m..................................................... 32
— nr 21, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag.......... 33
1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 4
2
Nr 4
Innehåll
Sid.
Bevillningsutskottets betänkande nr 4, ang. fortsatt tullfrihet i vissa
fall för Rädda barnens riksförbund ........................ 33
Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning .................... 33
Första lagutskottets utlåtande nr 3, ang. ändrad lydelse av 18 § instruktionen
för riksdagens ombudsmän .................... 33
— nr 4, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål .......................... 33
— nr 5, ang. ändrad lydelse av 58 § militära rättegångslagen---- 33
Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. statlig krigsförsäkring .... 33
— nr 2, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens konferens
år 1959 fattade beslut ................................ 33
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring i förordningen
med vissa bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar .. 33
Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. försäljning av vissa kronoegendomar
.............................................. 33
— nr 5, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal
vid domänverket.................................... 33
Fredagen den 12 februari 1960
Nr 4
3
Fredagen den 12 februari
Kammaren sammanträdde kl. 14.00.
Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:
Till riksdagens första kammare
Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet fr. o. m. den 9 t. o. m.
den 19 innevarande februari.
Säter den 9/2 1960
Gustaf Snygg
Härmed intygas att riksdagsman Gustaf
Snygg, född den 5/3 1896, på grund
av övre luftvägsinfektion med feber är
förhindrad att t. o. m. den 19/2 1960
deltaga i riksdagsarbetet.
Sanatoriet Solbacken, Hedemora, den
9/2 1960
Ragnar Thune
leg. läkare, överläkare
Den begärda ledigheten beviljades.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
36, angående ersättning till MajBritt
Nyström m. fl.;
nr 37, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar, m. m.;
nr 38, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar;
nr
39, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen
fl Första kammarens protokoll 1!)60. Nr 4
den 1 december 1950 (nr 596) om rätt
till fiske;
nr 41, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars
1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal; och
nr 42, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 30
juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa
pälsvaror.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till oförutsedda utgifter;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;
nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten för budgetåret
1960/61;
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:t
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
nr
19, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens all
-
4
Nr 4
Fredagen den 12 februari 1960
männa fastighetsfond för budgetåret
1960/61;
nr 20, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;
och
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;
bevillningsutskottets betänkande nr 4,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt tullfrihet i vissa
fall för Rädda barnens riksförbund för
kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter;
bankoutskottets
utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 18 § instruktionen
den 24 maj 1957 (nr 165) för riksdagens
ombudsmän;
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952 (nr
98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 58 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om statlig
krigsförsäkring; och
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje
sammanträde fattade beslut;
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i
förordningen den 25 maj 1951 (nr 286)
med vissa bestämmelser till motverkande
av svinsjukdomar; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket.
Anmäldes och bordlädes en av herr
Bengtson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 511, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 25,
angående godkännande av Sveriges anslutning
till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.
Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.09.
In fidem
K.-G. Lindelöw
Tisdagen den 16 februari 1960
Nr 4
5
Tisdagen den 16 februari
Kammaren sammanträdde kl. 16.00.
Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande månad.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1959/60, såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
och
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Irland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 28 september 1928 (nr 376)
om särskild skatt å vissa lotterivinster.
Ang. gällande föreskrifter rörande bevakning
av militära förråd
Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Bengt Gustavssons interpellation angå
-
ende gällande föreskrifter rörande bevakning
av militära förråd, erhöll ordet
och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Bengt Gustavsson frågat
mig dels om gällande säkerhetsföreskrifter
iakttagits vid bevakningen av det
militära förråd i trakten av Eskilstuna,
varifrån minmateriel m. m. stulits vid
ett inbrott, troligen i januari i år, dels
om jag, för den händelse föreskrifterna
iakttagits, överväger att på grund av det
inträffade låta föranstalta om en översyn
av gällande bestämmelser i avsikt
att förebygga en upprepning. Herr Gustavsson
har även hemställt om en redogörelse
för gällande säkerhetsföreskrifter
i fråga om bevakning av militära
förråd.
Till en början vill jag erinra om att
jag den 15 december förra året såsom
svar på en fråga av fru Torbrink i andra
kammaren lämnat en redogörelse för
vad som åtgjorts för att säkerställa skyddet
av militära förråd och därvid även
redogjort för förrådshållningen inom
försvaret och olika förrådslokalers stabilitet
och motståndskraft mot inbrottsförsök.
Jag anförde därvid, att förrådsförvaringen
inom försvaret av vapen,
ammunition och sprängämnen inte vore
helt tillfredsställande, men att inom ramen
för tillgängliga resurser arbeten
pågick för att på snabbaste och bästa
sätt förbättra situationen. Vidare framhöll
jag, att man eftersträvade att förvara
denna materiel i inbrottssäkert och
brandsäkert förråd, d. v. s. i berg- eller
betongförråd utan fönsteröppningar och
med inbrotts- och brandsäkra portar
med dyrksäkra lås.
På den plats där inbrottet ägde rum
finns tre förrådslokaler av betong, avsedda
för permanent förvaring av ammunition.
Byggnaderna saknar fönster
och är indelade i från varandra avskilda
förvaringsfack. Till varje fack leder
en ytterdörr, tillverkad av relativt kraf
-
6
Nr 4
Tisdagen den 16 februari 1960
Ang. gällande föreskrifter rörande bevakning av militära förråd
tig stålplåt. Dörrarna har dubbel låsning,
nämligen som huvudlås ett fast
lås av samma typ som på kassaskåp, varigenom
dörren spärras med en regel
upptill, en nedtill och en i framkanten,
och som ytterligare låsanordning en
järnbom, som låses i en krampa medelst
ett starkt och dyrksäkert hänglås.
Järnbommen täcker i låst läge kassaskåpslåsets
nyckelhål. För att forcera en
på detta sätt låst dörr fordras speciella
verktyg eller sprängmedel.
Anledningen till att materiel, som sålunda
varit förvarad i inbrottssäkert betongförråd,
likväl kunnat tillgripas är
enligt vad den hittills gjorda utredningen
visat, att den egentliga låsanordningen,
ka-ssaskåpslåset, till den aktuella
förrådslokalen vid tillfället icke var låst.
Endast hänglåset var låst men detta
hade forcerats genom att den krampa
vari hänglåset suttit brutits loss. Även
på de två andra förrådsbyggnaderna hade
hänglåsens krampor brutits loss men
kassaskåpslåsen hade motstått ytterligare
inbrottsförsök. På alla tre byggnaderna
hade kramporna varit fastsvetsade
i dörrkarmen men på ett sådant sätt
att det varit möjligt att bryta loss dem
utan större ansträngning.
Vid utredningen har vidare framkommit,
att personal från Strängnäs försvarsområdesstab
vid besök på platsen
den 13 november förra året upptäckt, att
kassaskåpslåset till en av förrådsbyggnadernas
dörrar inte fungerat. När personalen
avreste från förrådet lämnades
dörren låst med enbart hänglåset. Förhållandet
rapporterades till tygofficeren,
som i sin tur beordrade annan person
att omedelbart föranstalta om att
dörrens låsanordning blev reparerad.
Samma dag underrättades även ortspolisen,
som åtog sig att hålla förrådsbyggnaderna
under viss uppsikt tills låset
blivit reparerat. En ny dörr beställdes
hos fortifikationsförvaltningen men
någon sådan har ännu ej levererats. I
stället reparerades låset omedelbart efter
upptäckten av inbrottet den 14 januari
1960.
Det kan alltså konstateras, att den
stulna materielen förvarats på ett sätt
som i princip bort vara betryggande.
Att den likväl kunnat tillgripas har berott
på att låsanordningen till förrådet
inte fungerat. Trots att detta upptäckts,
har felet inte avhjälpts förrän efter två
månader och då först sedan inbrott förövats
i förrådet. Ansvarsfrågan är f. n.
föremål för utredning såväl av militieombudsmannen
som av landsfogden i länet.
Någon översyn av de allmänna bestämmelser
som reglerar skyddet av militära
förråd anser jag inte påkallad med
anledning av det inträffade. Däremot
kan frågan om åtgärder för att skärpa
tillsynen över bestämmelsernas efterlevnad
komma att aktualiseras.
Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Gustavssons interpellation.
Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Av svaret framgår att det fanns erforderliga
förutsättningar för säker förvaring
av de stulna sprängmedlen, men
att den mänskliga faktorn brast. Då ansvarsfrågan
är föremål för utredning av
såväl militieombudsmannen som landsfogden
i Södermanlands län, finner jag
att den delen av frågan handlägges i rätt
forum.
Om de bestämmelser som reglerar
skyddet av militära förråd uppfyller
rimliga anspråk — jag utläser ur försvarsministerns
svar att så är fallet —
är givetvis översyn av dessa bestämmelser
inte erforderlig. Däremot finns anledning
att ta fasta på försvarsministerns
antydan om andra åtgärder.
Alla hoppas att ingen olycka kommer
att hända och att polisen skall lyckas
bringa det livsfarliga stöldgodset under
kontroll. Vidare finns anledning hoppas,
att både det inträffade i sig själv
och försvarsministerns mycket bestämda
interpellationssvar av berörda parter
skall uppfattas som en larmsignal,
kraftigare än den man önskat skulle ha
ljudit över terrängen när de obehöriga
gav sig på dörrarna.
Tisdagen den 16 februari 1960
Nr 4
7
Ang. gällande föreskrifter rörande bevakning av militära förråd
En spridd placering av dessa förråd
är naturligtvis nödvändig från militär
synpunkt. Maximala säkerhetsanordningar
och största vaksamhet är då nödvändiga.
Annars kan medel, som skall
vara en fredsfaktor i orostid, lätt bli en
orosfaktor i fredstid.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 36,
angående ersättning till Maj-Britt Nyström
m. fl.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
37, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 mars
1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m.
Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 38, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
propositioner:
nr 39, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den
1 december 1950 (nr 596) om rätt till
fiske; samt
nr 41, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars
1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 42, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 30 juni
1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror.
Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
motionen nr 511.
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 13—21, bevillningsutskottets
betänkande nr 4, bankoutskottets
utlåtande nr 3, första lagutskottets
utlåtanden nr 3—5, andra lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, tredje
lagutskottets utlåtande nr 1 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 4 och 5.
Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 40, med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser om rätt till avdrag
vid 1960 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 512, av herr Boheman, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 25, angående
godkännande av Sveriges anslutning
till konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.;
nr 513, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
25, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.;
nr 514, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
25, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.;
nr 515, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Carlsson, Eric, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 25, angående
godkännande av Sveriges anslutning
till konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.;
nr 516, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
25, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.;
nr 517, av herr Sunne och herr Hanson,
Per-Olof, i anledning av Kungl.
8 Nr 4 Tisdagen den 16 februari 1960
Interpellation om viss översyn av köplagens bestämmelser i fråga om handel med
begagnade bilar
Maj :ts proposition nr 25, angående godkännande
av Sveriges anslutning till
konventionen angående upprättandet av
Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.;
nr 518, av herr Sunne och herr Hanson,
Per-Olof, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 25, angående godkännande
av Sveriges anslutning till
konventionen angående upprättandet av
Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.;
nr 519, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
30, med förslag till förordning om rätt
till förlustutjämning vid taxering för inkomst,
m. m.;
nr 520, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
30, med förslag till förordning om rätt
till förlustutjämning vid taxering för inkomst
m. m.;
nr 521, av herrar Kronstrand och Stefanson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 30, med förslag till förordning
om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst, m. m.; samt
nr 522, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
32, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att i vissa fall förordna
om avvikelse från tulltaxan m. m.
Interpellation om viss översyn av köplagens
bestämmelser i fråga om handel med
begagnade bilar
Herr EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! I enlighet med gällande
lagregler —■ 42 och 47 §§ köplagen —
sker köp av begagnade bilar i regel i
s. k. »befintligt skick» samt med skriftliga
kontrakt, som utesluter efterkommande
anmärkningar från köparens
sida.
Man grundar sig därvid dels på bestämmelserna
om full avtalsfrihet — det
är en grundläggande princip i köplagen
— dels på föreskrifterna i 47 § köplagen,
att om köparen före köpet un
-
dersökt godset eller utan giltig anledning
undandragit sig att efterkomma
anmaning därom, må fel, som han vid
undersökningen bort upptäcka, inte sedermera
av honom åberopas, med mindre
säljaren svikligen förfarit.
Att säljaren förfarit svikligt är i de
flesta fall ytterst svårt att bevisa, och
bevisbördan ligger på köparen. Denne
har ofta inga som helst möjligheter att
bevisa mot säljaren motsatt uppfattning.
Genom en hovrättsdom — Kungl.
Maj :ts och Rikets Hovrätts för Nedre
Norrland dom den 19 september 1959 —
har emellertid en hovrätt funnit sig
kunna — såvitt man kan bedöma — göra
ett avsteg från principen om att köparen
efteråt inte må påtala fel, som
han bort kunna upptäcka tidigare.
Högsta domstolen har genom beslut nr
32 den 8 januari 1960 ej funnit skäl bevilja
prövningstillstånd, varigenom hovrättens
dom står fast.
Hovrättens dom innebär i sin tur en
fastställelse av vederbörande häradsrätts
dom den 23 december 1958 — DT 236/
1958 — varigenom häradsrätten förklarat
ett bilköp mellan bilfirman G. och
bilköparen S. icke vara bindande för S.
samt förpliktat bilfirman G. att till S.
återbära bekommen köpeskilling mot
återbekommande av bilen.
Genom denna dom har häradsrätten,
sedan hovrätten och — såvitt man kan
förstå — högsta domstolen -—- i viss
mån brutit principen, att om begagnade
bilar säljes i »befintligt skick», bilförsäljaren
är skyddad av ovannämnda
paragraf eller bestämmelse — hur dålig
bilen än må vara i och för sig.
Utgången i detta mål samt det allmänna
läget å bilmarknaden i övrigt — ej
minst hänsynen till allmän trafiksäkerhet
— föranleder frågan, huruvida det
inte vore lämpligt företaga viss översyn
av köplagens bestämmelser när det gäller
handel med begagnade bilar och dylikt
— eventuellt att bryta ut från köplagens
allmänna bestämmelser viss del, som i
detta avseende omfattar »småköpares»
köp och rättigheter.
Genom avbetalningslagen av den 11
Tisdagen den 16 februari 1960 Nr 4 9
Interpellation om viss översyn av köplagens bestämmelser i fråga om handel med
begagnade bilar
juni 1915, i vilken 4—6 §§ reviderats
genom lag av den 17 april 1953, angående
säljarens rätt att återtaga avbetalningsgods
m. m. har skapats en i viss
mån »social lagstiftning», där köparens
och småköparens rätt emot säljaren —
en ofta övermäktig säljare — har särskilt
beaktats och där köparens rätt särskilt
skyddats. Såväl köparens rätt som
allmän trafiksäkerhet på vägar och gator
synes motivera särskilda bestämmelser
när det gäller handeln med begagnade
bilar. Dessa komme i praktiken
att innebära, att man inte kunde sälja
begagnade bilar i hur dåligt skick som
helst.
Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och che
-
fen för justitiedepartementet få framställa
följande fråga: Vill herr statsrådet
utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag om sådana ändringar av
köplagens bestämmelser när det gäller
handeln med begagnade bilar, som nu
berörts?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.16.
In fidem
K.-G Lindelöw
10
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Onsdagen den 17 februari
Kammaren sammanträdde kl. 14.00.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser om rätt till avdrag
vid 1960 års taxering för avsättning
till pensionsstiftelse.
Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 512—517 till utrikesutskottet
samt
motionerna nr 518—522 till bevillningsutskottet.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till oförutsedda utgifter; och
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten för
budgetåret 1960/61.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ragnar Bergh och Svärd (1:360)
och den andra inom andra kammaren
av herr Heckscher m. fl. (11:334), hade
hemställts, dels att riksdagen måtte, med
avslag på Kungl. Maj:ts proposition nr
1, såvitt här vore i fråga, ur budgeten
avföra samtliga de anslagsposter som
funnes upptagna i en vid motionerna
fogad bilaga 1; dels att riksdagen måtte,
med ändring av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt här vore i fråga, besluta,
att samtliga de anslag som funnes upptagna
i en vid motionerna fogad bilaga
2 skulle vara obetecknade samt minskas
med vartdera en tiondedel av det föreslagna
anslagsbelÖppet; dels att anslag
till Omkostnader hos diverse myndigheter
måtte beräknas till vissa angivna
belopp under andra, femte—åttonde och
tionde—tolfte huvudtitlarna samt fjortonde
huvudtiteln; dels att reservationsanslag
till Diverse utgifter måtte beräknas
till vissa angivna belopp under
nämnda huvudtitlar samt tredje huvudtiteln;
dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att under
de avförda anslagen föreliggande medelsbehov
måtte i mån av medelstillgång
tillgodoses inom ramen för varje
huvudtitels här ifrågavarande anslag;
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om sådan ändring
av de administrativa reglerna beträffande
omkostnadsanslag, att dessa
såsom maximerade totalbelopp utan
bindande specificering ställdes till vederbörande
myndigheters förfogande;
dels ock att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa, att vid varje budgetårs
slut till riksdagen måtte lämnas en redovisning
för användningen under förflutna
budgetår av anslagen till Diverse
utgifter och till Omkostnader hos diverse
myndigheter.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:360 och 11:334
icke måtte av riksdagen bifallas.
Reservationer hade avgivits
1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och
Heckscher, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
Onsdagen den 17 februari 1960
Nr 4
11
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I:
360 och II: 334,
a) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till anslag till Diverse utgifter
respektive Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning
beräknades medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent;
b)
godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring beräknades
medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent;
c)
hos Kungl. Maj :t hemställa, att efter
utgången av varje budgetår måtte
till riksdagen lämnas en redovisning för
användningen under budgetåret av de i
motionerna föreslagna anslagen till Diverse
utgifter respektive Omkostnader
hos diverse myndigheter;
2) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Jacobsson, Sundin, Lundström, Malmborg,
Ståhl och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herr Hansson i Skegrie,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i
denna reservation angivits.
Fröken ANDERSSON (h):
Herr talman! Frågan om ändrad ordning
för vissa anslags uppförande i
statsbudgeten har som bekant flera
gånger tidigare behandlats i riksdagen.
De senaste åren har frågan närmast
gällt att på varje huvudtitel skulle uppföras
ett gemensamt anslag till extra
utgifter och diverse utgifter. Nu går
motioner och reservationen nr 1 litet
längre. Vi yrkar nämligen på att under
olika huvudtitlar införs inte bara
anslag till diverse utgifter, utan också
anslag till omkostnader hos olika
myndigheter.
I samband med dessa åtgärder menar
vi, att man skulle komma fram till en
sådan rationalisering, att anslagen skulle
kunna minskas med cirka 10 procent.
f!i Första kammarens protokoll 1960. Nr 4
Jag betonar i förbifarten att det är
fråga om en genomsnittlig minskning.
Jag skall inte nu gå in på detaljer. Det
blir ju litet envist att år efter år behandla
samma ärende, men eftersom det
kommer i år, måste man ju behandla
det. Jag skall bara påminna om att antalet
poster på driftbudgeten ständigt
ökas. Det rör sig nu om bortåt 1 500 sådana
anslagsposter, och en stor del av
dem är ganska små, d. v. s. under 500 000
kronor.
Att den nu rådande specificeringen
försvårar möjligheten för riksdagen att
få en överblick och realpröva anslagen
säger sig självt. Värre är det, menar
jag, att både Kungl. Maj:t och de
olika ämbetsverken bindes i dispositionen
av medlen, de måste nämligen hålla
sig inom anslagsramen för de olika
delposterna. Den ganska långa tid som
förflyter emellan utarbetandet av anslagsäskandena
och budgetårets slut kan
ju väsentligt ändra beräkningsgrunderna.
En av huvudmotionärerna har gjort en
ingående utredning beträffande utfallet
av de olika anslagsposterna, och det
är möjligt att vi senare under debatten
får exempel på den saken av en av
motionärerna i denna kammare.
Av bl. a. de skäl jag här anfört anser
vi det önskvärt, att sådana sakanslag,
som är relativt små, sammanförs och
disponeras efter hand som behovet växlar.
När det rör sig om större eller mindre
omkostnadsanslag, är dessa i regel
förslagsanslag, och svårigheten här gäller
närmast uppspaltningen på delposter.
Förskjutningar mellan olika behov
kan ju uppstå under budgetåret, det har
jag redan nämnt, och verk och myndigheter
blir då vid nuvarande ordning
bundna och har inte möjlighet att skjuta
över medel från det ena anslaget till
det andra. Vårt förslag går ut på dels
att anslagen skall göras obetecknade,
alltså maximeras, och dels att fördelningen
inom omkostnadsanslagen skall
ankomma på myndigheten själv. Vi anser
att en förändring av budgetsystemet
efter de här skisserade riktlinjer
-
12
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Om andrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
na skulle ge större frihet och ökat ansvar
åt såväl Kungl. Maj:t som verkscheferna.
Idén är i och för sig inte ny. Exempel
från utlandet visar, att man där är
inne på samma vägar.
Nu har emellertid frågan om riksdagens
inflytande spelat en ganska stor
roll i dessa resonemang. Detta framgår
klart t. ex. av den avvikande mening,
som har fogats till utskottets utlåtande
och i vilket uttalande man vid upprepade
tillfällen betonar risken för att riksdagens
makt skall minskas, om man går
fram på dessa vägar. I motionerna betonar
vi dock, att den långt gående specificeringen
i stället leder till motsatsen,
nämligen till att riksdagen inte
kan gå in i detalj och pröva anslagen
ordentligt.
I motionen hänvisas också till olika
möjligheter att tillgodose just riksdagens
inflytande. Jag skall inte heller
här gå in på detaljer. Jag vill bara
nämna att det i reservationsklämmen
bl. a. hemställts, att Kungl. Maj:t efter
utgången av varje budgetår skall till
riksdagen lämna en redovisning för användningen
under budgetåret av de i
motionerna föreslagna anslagen till Diverse
utgifter resp. Omkostnader hos
diverse myndigheter.
Nu säger utskottet, att det inte är
möjligt att på grundval av ett motionsyrkande
ta ställning till en så vittsyftande
fråga som denna. Till detta skulle
jag vilja anmärka, att det dock finns
detaljerade förslag i dessa osedvanligt
väl genomarbetade motioner. Det finns
uppräkningar under de olika huvudtitlarna
såsom framgår av utlåtandet.
Vad sedan beträffar frågan om riksdagens
inflytande kan man fråga sig
hur stort detta egentligen är. De senaste
två åren har riksdagen i skrivelser
till Kungl. Maj:t förklarat, att den inte
hade något att erinra mot att frågan
gjordes till föremål för närmare undersökning
genom Kungl. Maj:ts försorg.
Inte heller i år har utskottet något att
erinra däremot. Här finns möjligheter
för riksdagen att för tredje gången be
-
gära utredning och därmed visa sin
makt.
Om man inte på grundval av motioner
kan gå fram efter dessa linjer, hur skall
det eljest gå till? Vi har för övrigt inte
mindre än två utredningar, som tagit
upp dessa problem. Besparingsutredningen
har behandlat frågan. Den trycker
först på att det skall vara fråga om
anslag till likartade ändamål — för att
slippa debatt om den saken påminner
jag om det redan nu. I någon mån har
detta tillgodosetts genom uppdelningen
i diverseposterna och omkostnadsgrupperna.
Besparingsutredningen har så till
vida uttalat sig positivt, att den sagt
så här: »Under förutsättning att anslagen
är obetecknade eller på annat
sätt maximerade bör härigenom på längre
sikt kunna uppnås en strängare angelägenhetsgradering
och därmed vissa besparingar.
Möjligheterna till dylikt sammanförande
av anslag bör därför beaktas
i budgetarbetet.» Detta har vi inte
sett av, så vitt jag förstår.
Vidare har författningsutredningen
tagit upp frågan. Jag skall inte trötta
med långa citat utan hänvisar till författningsutredningens
betänkande av år
1958 nr 14 sidorna 26—27 och sidorna
96—97.
Jag kan dock, herr talman, inte underlåta
att i någon mån citera vad författningsutredningen
skriver. För undvikande
av fortsatta debatter i detta
sammanhang kan jag också i förbigående
nämna, att det finns en reservant.
Författningsutredningen skriver när det
gäller decentralisering och sammanförande:
»För egen del ha vi kommit till
den uppfattningen att en vidgad decentralisering
i detta avseende är önskvärd
och möjlig.» Utredningen fortsätter:
»Detta skulle närmast innebära att
anslagsbestämningen i riksstaten icke
borde göras fullt så detaljerad, som fallet
för närvarande är, utan att, åtminstone
beträffande sakanslag, det skulle
vara lämpligt att sammanföra flera poster
till större enheter så att ämbetsverken
finge ökade möjligheter att använda
anvisade medel till de ändamål, som vid
Onsdagen den 17 februari 1960
Nr 4
13
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
tiden för medelsanvändningen visade sig
mest trängande. Ett starkt skäl för en
sådan ökad rörlighet är att ämbetsverken
förbereda sina förslag till anslagsäskanden
omkring två år före utgången
av det budgetår beräkningarna avse. Det
är då naturligt att förutsättningarna för
fördelningen av anvisade medel under
tiden kunna ha förskjutits.»
Detta är just vad som sägs i motionerna.
Jag kan kanske tillägga, att motionerna
år 1958 framfördes innan detta
författningsutredningens betänkande
hade kommit, så det är inte fråga om
något slags avskrift av detsamma.
Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Vi som står för reservationen
nr 2 liar ingenting att invända
mot utskottets s. k. kläm, utan vår
avvikande mening gäller motiveringen
för ett avstyrkande av högermotionen.
Vi vill för det första stryka under att
man så långt som det är möjligt — och
det måste alltså innebära ett steg längre
än vad som nu är fallet -—- måste försöka
effektivisera den statliga förvaltningen.
Vi bär emellertid i motsats till högern
den uppfattningen, att man inte på det
sätt som högern här föreslår kan fråntaga
riksdagen dess rätt att själv besluta
i de olika ärendena. En sådan åtgärd
skulle ju innebära att den demokrati,
som vi alla tror på, i viss mån
skulle beskäras.
Den föreliggande högermotionen har
en viss anknytning till motioner som
liar väckts från såväl centerpartiets som
folkpartiets sida och som i ett annat
sammanhang kommer att behandlas av
riksdagen. Tongångarna i dessa motioner,
i den mån det gäller effektivisering
och sparsamhet, hör i viss mån ihop med
tankegångarna i högermotionen. Det är
i anledning härav som vi velat ha en
annan motivering och därmed en annan
skrivning än den som utskottet
här har fört fram.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att i fråga om motiveringen få yrka
bifall till reservationen nr 2.
Herr HOLMQVIST (s):
Herr talman! Det är ju inte första
gången som kammaren diskuterar denna
fråga; jag vill minnas att åtminstone
vid två eller tre tidigare tillfällen liknande
motioner om sammanslagningar
och prutningar har varit uppe. Men
om jag inte minns fel föreslog samma
motionärer från högern i fjol att man
skulle sänka anslagen med 20 procent.
I år stannar man emellertid vid 10 procent.
Jag vet inte, fröken Andersson,
om detta får tolkas på det sättet, att
man i år bara är hälften så sparsam
som i fjol, eller vad det eljest kan vara
som gör att man har sänkt anspråken
så pass mycket som här har skett.
Jag skall gärna tillstå att jag inte
är särskilt intresserad av de rent redovisningstekniska
problemen, och jag
skall inte gå in på alla de verkningar
som det föreliggande högerförslaget kan
tänkas få på de många olika områden
som rymmes inom statsbudgeten. Men
man kanske först bör fråga sig, vad det
är för ändamål som tillgodoses inom ramen
för ett omkostnadsanslag. Ja, de
olika delposterna där återspeglar naturligtvis
den speciella uppgift som anslaget
skall fylla. Den som är intresserad
kan gå till statsliggaren, där de
olika delposterna finns redovisade. De
delposter som avser sjukvård, bränsle,
lyse och vatten är i allmänhet förslagsvis
angivna, d. v. s. de är inte på något
sätt begränsade, utan kostnaderna
får bli vad de nu faktiskt blir när
man skall värma upp lokalerna, hålla
ljus till dem, svara för att anställda som
är sjuka får sin sjukvård o. s. v. Man
försöker beräkna dessa delposter så realistiskt
som möjligt, d. v. s. man får
med ledning av belastningen på anslagen
under tidigare budgetår bilda sig en
uppfattning om vad den kan bli under
det kommande budgetåret.
Vissa andra delposter, exempelvis för
städning, renhållning, publikationsIryck,
inventarieanskaffning och mate
-
14
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
rielanskaffning, är maximerade. Här har
vi nog det område där man vid budgetarbetet
gör den hårdaste granskningen
och verkligen omsorgsfullt försöker pröva
om det skall vara nödvändigt att
höja anslagen. Det kan, menar jag,
starkt ifrågasättas om man verkligen kan
göra några besparingar för statskassan
genom att sammanföra de olika delposterna
till ett helt anslag, som fritt får
disponeras. Det betyder ju att man går
förlustig de besparingsmöjligheter som
nu finns, genom att de faktiska kostnaderna
på vissa delposter blir lägre
än vad de har blivit beräknade till.
Sådant kan tänkas uppstå exempelvis
om priserna på bränsle faller. När oljepriserna
går ned, återspeglar sig detta
i att förbrukningen på motsvarande delposter
blir lägre än som har beräknats.
I ett sådant fall skulle det, om man tilllämpade
det i högermotionen föreslagna
systemet, naturligtvis bli möjligt för
myndigheterna att använda de inbesparade
pengarna till någonting annat,
låt oss säga för köp av skrivmaskiner
eller mattor. Eller låt oss se vad verkningarna
skulle bli vid en ungdomsvårdsskola.
I ett läge där man kunde
göra besparingar på bränslekostnaderna
—- som är rätt stora vid en sådan
anläggning -—- skulle man temporärt
kunna få ökade möjligheter till andra
utgifter. Men man finge också vara medveten
om att, om det skulle råka bli
en kall vinter, man också skulle få
mindre resurser till undervisning, lek
och idrott, förströelse och allt vad det
kan vara. Och det är väl inte någon
människa som vill påstå att man, bara
för att det råkar bli kallt väder, fördenskull
skall kunna bedriva verksamheten
med mindre medel. Jag tror inte
att man skall tillmäta förslaget i högermotionen
så särskilt stor betydelse. Något
rationellt betraktelsesätt ger det inte
uttryck för.
Låt mig anföra ett litet exempel. Jag
skall välja en mycket liten verksamhet,
nämligen näringsfrihetsrådets. Där hade
man för budgetåret 1958/59 ett omkostnadsanslag
på 11 200 kronor. Belastningen
på detta anslag blev emellertid
bara 7 300 kronor. Man hade exempelvis
inte utnyttjat posten till sjukvård, vilken
utgjorde 200 kronor, med mer än
44 kronor. Den största besparingen gjordes
på delposten till reseersättningar,
vilken var upptagen till 5 000 kronor.
Belastningen på denna post stannade vid
1 200 kronor, därför att man det året
inte hade några mål att handlägga som
krävde speciellt mycket av resor ute i
landet.
Enligt högerns förslag med en generell
10-procentig besparing skulle man
på detta anslag kunna inbespara 1 120
kronor, medan den faktiska besparingen
för statskassan ju blev över 3 000 kronor.
Jag vill inte påstå att detta exempel
är karakteristiskt för statsbudgeten i
allmänhet, men det bör ändå kunna
ge en anvisning om att man inte bör ha
någon övertro på möjligheterna att genom
en sådan enkel metod, som högern
här föreslår, kunna åstadkomma några
verkliga besparingar. Tvärtom kommer
vi i realiteten att förlora vissa av de
möjligheter som finns i det nuvarande
systemet att uppnå besparingar för statskassan.
Ännu allvarligare är att motionärerna
tycks ha bortsett från det faktum att en
mycket stor del av omkostnadsanslagen
av särskilda skäl är förslagsvis betecknade.
Riksdagen har helt enkelt inte
velat reglera verksamheten på vissa områden
genom att bestämma ett visst fast
belopp i kronor och ören, utan verksamheten
regleras i annan ordning, genom
författningar, lagstiftning etc. Samhället
har åtagit sig att svara för vissa
uppgifter. Anslagen för dessa ändamål
är förslagsvis betecknade helt enkelt
därför att man vill ha möjlighet att anpassa
dem till den faktiska kostnadsutvecklingen
allt under det att man följer
gällande författningar.
Som exempel vill jag nämna förslagsanslagen
till bidrag till driften av anstalter
för psykopatiska och nervösa
barn, statens bidrag till epidemivårdsanstalter
och statens bidrag till anskaffning
av hörapparater. Om man
skulle maximera dessa anslag — jag
Onsdagen den 17 februari 1960
Nr 4
15
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
bortser från möjligheten att man skulle
reducera dem, vilket jag föreställer mig
att högern inte vill göra -—- skulle det
bli nödvändigt att samtidigt göra vissa
ändringar i författningarna. Man kan
nämligen inte här fixera vissa exakta
belopp och samtidigt ha författningar
och bestämmelser, som innebär att dessa
bidragssummor från statens sida inte
är begränsade till något sådant högsta
belopp.
Låt mig ta ett annat exempel. På en
hel del områden inom statsförvaltningen
förekommer beställningsverksamhet.
Vederbörande myndighet har att tillhandahålla
allmänheten vissa tjänster. Myndigheten
tar betalt för sina tjänster,
men om verksamheten ökas tar sig detta
naturligtvis också uttryck i att kostnaderna
stiger. Jag tar som exempel patent-
och registreringsverket, som utgör
ett ganska belysande fall i detta avseende.
För budgetåret 1958/59 hade omkostnadsanslaget
för detta verk upptagits
till 1 323 500 kronor. Den största delposten
utgjordes av anslaget till publikationstryck,
som redovisades med
950 000 kronor, d. v. s. nära en miljon
kronor, eller tre fjärdedelar av hela
omkostnadsanslaget. Avlöningskostnaderna
var upptagna med över 7 miljoner
kronor. Under 1958/59 blev den
faktiska belastningen på omkostnadsanslaget
75 000 kronor mer än beräknat.
Hela denna ökning föll på delposten
publikationstryck. Orsaken var helt enkelt
att patentverket hade lyckats avarbeta
en del av sin arbetsbalans. Det var
mycket angeläget att så skedde, eftersom
det fanns långa köer av människor som
väntade på att få sina patent- och andra
ärenden avklarade. Det hela resulterade
i att patentverket fick ökade inkomster.
Verket fick in 400 000 kronor mer
än vad man upptagit i inkomstbilagan
till statsverkspropositionen. Inom patentverket
gjorde man detta år en större
arbetsinsats, förbrukade mer pengar på
omkostnader men det hela resulterade
också i att staten fick ökade inkomster.
Högermotionärernas metod att bär
vilja behandla alla anslag lika utan hän
-
syn till vad som i det enskilda fallet är
naturligt och rimligt anser jag vara felaktig.
Man måste nödvändigtvis ta hänsyn
till vad som ytterst ligger bakom den
hittills tillämpade ordningen med förslagsvis
betecknade anslag.
Vi motsätter oss från utskottets sida
naturligtvis inte alls en viss sammanslagning
av anslag, om det gäller likartade
och närliggande områden. Men
det kan inte vara rationellt att inom
de olika huvudtitlarna utan vidare bunta
ihop det ena anslaget med det andra
på sätt som högern här tänker sig. Det
kan enligt vår uppfattning inte leda till
något gott resultat.
Låt mig ta ytterligare ett praktiskt
exempel. Hur skall ecklesiastikministern
kunna stanna vid att han behöver 18
miljoner kronor till omkostnader på sin
huvudtitel för att täcka alla de olika behov
som där finnes? Han kan naturligtvis
inte ta siffran ur luften. Någon måste
sätta sig ned och räkna ihop alla de
olika angelägna behov som finns inom
ecklesiastikdepartementets huvudtitel.
Jag är övertygad om att man varken i
kanslihuset eller här i riksdagen utan
vidare skulle acceptera om ecklesiastikministern
bara presenterade klumpsumman
18 miljoner. Vederbörande utskott
skulle helt säkert kräva en närmare redovisning
för de olika utgifterna. Resultatet
blev bara att en tjänsteman från
ecklesiastikdepartementet finge springa
över till utskottet och ordentligt redogöra
för vad som ryms inom den stora
anslagssumman 18 miljoner.
Nog är det en stor överdrift om man,
som högermotionärerna här tycks göra,
föreställer sig att man genom den här
föreslagna åtgärden skulle kunna åstadkomma
att statsråden och tjänstemännen
i kanslihuset skulle få mer tid att ägna
sig åt ännu mer berikande uppgifter än
att syssla med alla småposter i anslagen.
Det är nog att missbedöma läget;
högermotionärernas förslag skulle helt
säkert inte medföra några större ändringar
i detta avseende.
Av det sagda torde framgå att ett genomförande
av högerns förslag inte är
så enkelt som motionärerna här vill
16
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
göra gällande. Tvärtom har vi anledning
att från riksdagens sida ställa oss
ganska betänksamma mot motionärernas
förslag.
Den reservation, som herr Sundelin
här talade för, anser jag för min del vara
tämligen överflödig. Jag förstår inte
vad man egentligen menar med den reservationen,
då man ju egentligen inte
bär något annat yrkande än utskottet
har ställt.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle
:
Herr talman! Om nu herr Holmqvist
är så säker på att det är näst intill
omöjligt att göra någonting i den här
frågan, varför begär då utskottet år
efter år i skrivelser till Kungl. Maj:t
att saken skall utredas? Det måste ju
innebära att den inte är utredd.
Sedan skulle jag vilja säga några ord
till herr Sundin, som ville framhålla
att man från centerpartiets sida inte
kan gå med på att riksdagens prövningsrätt
tas bort eller minskas. Nej, men
motionärerna har ju också visat på olika
vägar därvidlag, som jag inte skall
närmare beröra, då den frågan kanske
kommer att tas upp av en efterföljande
talare.
Herr Sundin säger: »Vi i centerpartiet
...» Jag citerade kanske litet för
långt, men jag föreställer mig att författningsutredningen
har diskuterat
igenom problemet, och bland dem som
där står för det uttalande jag nyss citerade
finns väl också centerpartister,
liksom folkpartister och andra. Dessa
centerpartister bär tydligen en helt annan
uppfattning än herr Sundin, fastän
jag inte vet vilka som talar för centerpartiet.
Herr Holmqvist var förbluffad över
att vi har blivit litet anspråkslösare i år
och begärt bara 10 procent nedskärning
mot 20 procent förra året. Det har
vi gjort, och det står tydligt i motionen
att vi har gjort det med tanke på
att omsättningsskatten sedan dess har
kommit till och fördyrat verkens kostnader.
Om det nu är så alldeles omöjligt
att spara, förstår jag inte varför
finansministern förutsätter att verken
inom ramen för de givna anslagen skall
kunna klara av omsättningsskatten, så
att man inte på grund av den behöver
höja anslagen.
Till herr Holmqvist vill jag säga, att
han valde ett något olyckligt exempel
när han talade om Hörselfrämjandet och
hörapparater. Det står tydligt på s. 4 i
motionen, näst sista stycket, att bland
de anslag som skall undantagas är anslag
till De blinda, till Hörselfrämjandet
och liknande ändamål.
Om det nu, som sagt, är så omöjligt att
spara, så begriper jag inte varför finansministern
år efter år i skrivelser
till verken uppmanar dem att spara.
Antingen går det att spara eller också
går det inte att spara.
Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall först be om ursäkt
för att jag i slutet av mitt förra anförande
råkade nämna herr Sundelin.
Jag avsåg alltså inte herr talmannen —
om jag inte minns fel förde herr talmannen
förra året utskottets talan i denna
fråga -— utan jag avsåg herr Sundin.
Till fröken Andersson vill jag säga, att
nog är det väl skillnad på utskottets
ställningstagande och den mening som
motionärerna anför. Vad vi har föreslagit
kan i stort sett sägas sammanfalla
med vad besparingsutredningen har
sagt, d. v. s. att man när det gäller omkostnader
till likartade ändamål kan
tänka sig att sammanföra dem till större
enheter. Det har också vid vissa tillfällen
skett, att man slagit samman ett par
tre anslag till ett större anslag, och det
tror jag inte någon haft något att invända
mot.
Fröken Andersson har tydligen inte
kunnat hålla reda på vad syftet är med
högermotionen. Den innebär å ena sidan
en sammanslagning och å andra sidan
att man frångår metoden att ha anslagen
förslagsvis betecknade och övergår
till att ha maximerade anslag. Det
Onsdagen den 17 februari 1960
Nr 4
17
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
var i det sammanhanget jag talade om
anslagen till Hörselfrämjandet o. s. v.
Jag anser att dessa anslag icke kan vara
obetecknade, om man samtidigt har
kvar de författningar, som anvisar möjligheten
att det skall kunna bli betydligt
större kostnader. I sådana fall tvingas
man ju att komma tillbaka till riksdagen
för att genom tilläggsanslag få dessa ändamål
tillgodosedda. Men inte är det väl
ändå på det sättet, fröken Andersson,
att vi skall göra det hela ännu mera
krångligt än vad det i verkligheten är
och stå inför risken att få lov att behandla
en mängd frågor i efterhand och
ge tilläggsanslag, i den mån man har
upptäckt att inte resurserna har räckt
till?
Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag har, fröken Andersson,
bara återgivit uppfattningen om
denna högermotion och reservanternas
ställningstagande till den, nämligen —
jag upprepar det — den svårighet när
det gäller demokratiens anda, som kommer
att bli följden när det gäller riksdagens
ställningstagande till och bedömande
av de olika frågorna.
Sedan vill jag, herr talman — jag
har lovat att bara använda en minut,
och det skall jag hålla — till fröken
Andersson säga, att jag inte behöver
hänvisa till eller forska i någon utredning
om demokratiens begrepp, ty de
har jag inom mig och försöker att leva
därefter.
Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle
:
Herr talman! Jag skall också bara ta
en minut i anspråk, och jag skall inte
gå in på herr Holmqvists resonemang.
Jag vill bara säga, att det här bara hänvisas
till själva principen om besparingar
när det gäller Hörselfrämjandet
o. s. v.
När herr Sundin kanske gör det hela
mera pompöst än vad det behöver vara
och talar i demokratiens heliga namn,
vill jag fråga honom, om han tror att
demokratien är av mindre betydelse och
valör i t. ex. Storbritannien, Förenta
staterna och Nederländerna, ty där tilllämpas
ett system liknade det vi här
föreslår.
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Jag har begärt ordet, herr talman, eftersom
jag råkar vara motionär i denna
fråga andra eller tredje året och har utgått
från att diskussionen skulle bli ganska
intressant.
När man lyssnar till herr Holmqvist
får man närmast det intrycket att hans
resonemang grundar sig på den oriktiga
föreställningen att en statsverksproposition
är ett verkligt noggrant aktstycke
då det gäller att bedöma medelsåtgången.
Och då man lyssnar till herr Sundin
— mot vilken jag i detta fall har ett
mera förlåtande sinnelag, kanske på
grund av hans ringa antal riksdagsår —
får man intrycket att han tror att riksdagen
har ett väsentligt reellt inflytande
då det gäller budgetens utformning;
och på de vägarna har han kommit fram
till sina något patetiska ord om demokratien
i detta sammanhang.
Om vi tänker det allra minsta på det
material, som ligger till grund för en
statsverksproposition, måste vi väl ändå
ha klart för oss att detta material ingalunda
är aktuellt. Ämbetsverken måste
börja sitt petitaarbete på sommaren, eftersom
departementen skall ha äskandena
tillgängliga mycket tidigt under
hösten. Det betyder att när ett centralt
ämbetsverk gör sina framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 har det
inte ens alltid tillgång till budgetredovisningen
för 1958/59. I sådana fall känner
verket inte exakt till belastningssiffrorna
för senare tid än, som i detta exempel,
budgetåret 1957/58. Härav framgår
ganska klart att redan det material,
som petitaskrivelserna grundar sig på
för jämförelser, är otillfredsställande.
Sedan sker ju petitagranskningen först
i fackdepartementet, men med åren har
ju finansdepartementet fått ett ökat inflytande.
Statsverkspropositionen måste
göras klar i ganska god tid före årets
utgång med hänsyn till att den skall
18 Nr 4 Onsdagen den 17 februari 1960
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
tryckas och vara klar i början av januari.
Vid behandlingen i departementet
är väl budgetredovisningarna i huvudsak
färdiga, men sedan tillkommer en
annan sak. I finansdepartementet har
man visserligen sökt att så långt möjligt
åstadkomma en specialisering hos dem
som granskar verkens framställningar
om anslag, men det är ändå i viss utsträckning
tillfällig arbetskraft som användes.
Var och en får specialisera sig
på sitt lilla gebit, och det innebär att
också överblicken och avvägningen
kominer att bli bristfällig.
Faktiska förhållandet är alltså att de
centrala verkens framställningar om anslag
delvis grundar sig på gammalt material
och att framställningarna göres
ungefär två år innan det budgetår tar
slut, vilket framställningarna avser.
Statsverkspropositionen grundar sig på
ett något färskare material, som dock
även det är förlegat och avser ett utgiftsår,
som slutar ungefär ett och ett halvt
år efter det att statsverkspropositionen
är tryckt. Vår nuvarande budgetteknik
innebär alltså att man inte kan begära
att bedömningarna om medelsbehovet
skall vara riktiga.
Sedan får vi anslagsfrågorna till behandling
i riksdagen. Och då vill jag
fråga dem som har erfarenhet av budgetarbetet
här: Vilka större möjligheter
än ämbetsverken och Kungl. Maj :t har
vi egentligen att åstadkomma en bedömning
t. ex. av ett omkostnadsanslag? Förra
riksdagen fattade 1 547 anslagsbeslut
och gjorde ändringar endast i två fall.
Både med hänsyn till det material, som
vi har till förfogande, och med hänsyn
till mängden av anslagsfrågor är det
självklart att riksdagen, så som budgetarbetet
är organiserat hos oss, inte kan
utöva ett reellt inflytande, som svarar
mot de formella befogenheterna. Herr
Sundin tycks tro, att riksdagens makt
kan utövas i och med att den formella
möjligheten finns att behandla små, små
anslagsfrågor. Det var en gång så att
denna formella möjlighet bättre motsvarades
av reella prövningsmöjligheter. På
den tid då statsbudgeten inte omfattade
mer än kanske tjugondelen av vad den
nu omfattar hade man tid till sådan
prövning och då var förutsättningarna
större.
Jag ber att få lämna några exempel
som belyser att budgetutfallet inte blir
sådant som man beräknat. Redan omkostnadsanslaget
för t. ex. socialdepartementet
belyser svårigheterna. En jämförelse
mellan det inom departementet
beräknade omkostnadsanslaget för 1958/
59 och budgetredovisningen för samma
år ger nämligen vid handen att man felbedömt
anslagsbehovet med inte mindre
än 25 procent. Går vi sedan till socialstyrelsen,
finner vi en felbedömning av
omkostnaderna för arbetsdomstolen på
över 40 procent. När det gäller förlikningsmannainstitutionens
omkostnader
är felbedömningen ungefär 50 procent.
Omkostnadsanslagen för nykterhetsvården
visar felbedömningar på mellan 36
och 20 procent. Alla dessa siffror gäller
omkostnadsanslag under 500 000 kronor.
Herr Holmqvist nämnde ecklesiastikdepartementet,
och där kan jag för samma
sak nämna som exempel en differens på
21 procent då det gäller yrkesskolöverstyrelsens
omkostnadsanslag och inte
mindre än 50 procent då det gäller
konstfackskolans.
Vi kan sedan se efter hur utfallet samtidigt
blev i fråga om andra anslag än
till omkostnader, anslag understigande
500 000 kronor. I socialhuvudtiteln finns
mycket betydande felbedömningar. För
budgetåret 1958/59 fanns sålunda på
en så relativt liten post som reservationsanslaget
till uppförande och inrättande
av barnhem en reservation på nära
326 000 kronor. På anslaget till inrättande
av inackorderingshem in. m. förelåg
en differens på närmare 59 000 kronor.
Reservationen på anslag till viss
upplysningsverksamhet angående vissa
byggnadstekniska frågor uppgick till nära
det dubbla anslagsbeloppet. Jag nämner
detta som exempel på felbedömningar
i fråga om reservationsanslag eftersom
vi i statsutskottet — i viss motsättning
till praxis i jordbruksutskottet -—
brukar fylla på reservationsanslagen i
den mån vi räknar med att medel skall
gå åt under kommande budgetår.
Onsdagen den 17 februari 1960
Nr 4
19
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
Jag kan ta ett annat exempel, också
från socialdepartementet, som gäller ett
sådant omstritt anslag som till försöksverksamheten
rörande daghem. Anslaget
är uppfört med 100 000 kronor. Det blev
en reservation på nära 86 000 kronor.
Det är onödigt att dra fram ytterligare
exempel. Men om man sammanfattar övriga
anslag under 500 000 kronor inom
socialdepartementet visar det sig att
därvidlag situationen felbedömts med å
ena sidan cirka 20 procent och å andra
sidan ett par, tre procent. När det gäller
anslag understigande 500 000 kronor
på ecklesiastikdepartementets huvudtitel
finner man felbedömningar på 30
procent, 25 procent, 20 procent o. s. v.
Slår man ihop alla de bidrag, under
500 000, som utgår där, finner man att
felbedömningen åt ena hållet uppgår till
cirka 40 procent.
Alla dessa exempel visar ju att med
den nuvarande budgettekniken har inte
statsverkspropositionen och än mindre
riksdagens behandling av den gett ett
resultat som är något så när tillfredsställande
i fråga om exakthet.
Huvudfelet i vår budgetteknik är att
behovsprövningen är för långt åtskild i
tiden från anslagens användning. Det
förslag, som reservanterna nu förordar,
innebär ju att den verkliga behovsprövningen
skall skjutas närmare användningstidpunkten.
Pengarna får ställas
till Kungl. Maj :ts förfogande på grundval
av det otillräckliga material som
föreligger, då riksdagen behandlar anslagsfrågan,
men den verkliga behovsprövningen
får företas av Kungl. Maj :t
och förläggas till det år då pengarna
faktiskt skall användas. Den makten anser
jag nog att man måste ge Kungl.
Maj:t, oavsett vilken regering som sitter.
Den nuvarande detaljredovisningen
har en annan nackdel. Herr Holmqvist
försökte måla den lede på väggen och
talade om att man ju inte kan undgå att
hålla lokalerna varma, att man måste se
till, att de städades, och allt sådant där,
och han menade att här fanns en oviss
faktor som det var omöjligt att behärska.
Han ansåg också att i och med att det
anvisades ett klumpanslag och detta
gjordes obetecknat så kunde man komma
i svårigheter. För det första menade
herr Holmqvist, att man inte skulle kunna
åstadkomma några besparingar att
tala om genom den föreslagna ordningen,
och för det andra trodde han att
katastroflägen kunde uppkomma. Intetdera
är riktigt. Ett tillräckligt stort omkostnadsanslag
erbjuder ju variationsmöjligheter.
Man kan ju väga utgifterna
mot varann, avgöra vad som är mera viktigt
och mera angeläget och vad som är
mindre viktigt och mindre angeläget.
Därtill kommer att om ett katastrofläge
skulle inträffa så kan man reda sig med
precis samma budgetteknik som vi nu
tillämpar — fastän vi i viss utsträckning
har förslagsbetecknande anslag —
och anlita anslag för extra utgifter.
Detaljbehovsprövningen och detaljredovisningen
för den nackdelen med sig
att både Kungl. Maj :t och verkscheferna
hindras att bedöma vad som är viktigt
och vad som är mindre viktigt, och
verkscheferna lockas att utnyttja varje
anslag — annars löper de risken att anslaget
sänks. Verken har ju också vant
sig vid att hugga till i sina äskanden för
att vara på den säkra sidan. Jag förmodar
att finansministern därvidlag har
samma uppfattning som jag, eftersom
han enligt förljudande har prutat ungefär
en miljard kronor på vad verken begärt
för det budgetår som börjar den 1
juli i år. Uppspaltningen i små anslag
binder verkscheferna och hindrar dem
att genomföra en bättre planläggning.
Jag är inte rädd för att ge både Kungl.
Maj :t och verkscheferna ökat inflytande
i dessa sammanhang, givetvis förutsatt
att detta förenas med ökat ansvar.
Det resonemanget talar såvitt jag förstår
för att det är fördelaktigt att föra
samman en del anslag.
Nu tror jag väl att jag bar gjort klart
också för herr Sundin att hans uppfattning,
att riksdagens inflytande härigenom
på något sätt skulle läderas, tyder
på en något bristfällig kunskap om hur
eu svensk statsbudget egentligen kommer
till.
Herr Holmqvist nämnde patentverket
som ett exempel på bur illa det kunde
20
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
gå om högermotionen skulle bli bifallen.
Han påpekade att patentverket hade
hand om uppbörd och att uppbördens
omfattning också kunde påverka omkostnadsanslagens
omfattning. Det är
sant, men om herr Holmqvist tittar på
budgetredovisningen just för 1958/59
och just för patentverket, finner han
att felbedömningen därvidlag begränsar
sig till cirka 5 procent, medan vi hos en
hel del andra verk, där uppbörd icke
förekommer, har 20, 30, 40 och i vissa
fall upp till 50 procent felbedömning.
Exemplet var alltså ur den synpunkten
litet illa valt, och dessutom finns det
ju —- liksom beträffande andra verk med
uppbörd — säkerhetsventiler, som jag
tidigare har antytt.
Jag tycker nog, herr talman, att herr
Holmqvist egentligen var mera negativ
än utskottets majoritet. Visserligen har
utskottet visat ett rätt svalt intresse -—
det säger nu tredje året i rad att det har
»ingen erinran mot» att Kungl. Maj:t
gör en utredning — men herr Holmqvist
var ju så angelägen att måla den lede
på väggen och gjorde det med så starka
färger, att han tydligt nog helst såge att
det inte gjordes någon undersökning,
eftersom han redan har talat om att
han betraktar denna väg som oframkomlig.
Efter detta konstaterande skulle jag
emellertid vilja säga, att både besparingsutredningen
och författningsutredningen
har varit inne på vår tankegång.
Det kanske inte är riktigt fint att påminna
om besparingsutredningen i sammanhanget,
eftersom dess centerpartistiske
ledamot har övergivits av sina egna
och ett liknande öde, att döma av statsverkspropositionen,
förefaller ha drabbat
även de socialdemokratiska ledamöterna
av denna utredning.
Varför inte i det läget slå hårdare på
vad fröken Andersson redan har citerat
från författningsutredningen? Där råkade
en högerman vara den ende reservanten
mot det förslag som vi nu har
framfört här. Alla de övriga ledamöterna
i författningsutredningen var inne
på vår linje, så där har ju utskottet ett
stöd, om det ville vara litet mera positivt.
Så kanske jag skall sluta med att vända
mig igen till herr Sundin, som håller
på riksdagens makt. Utskottet skriver
om vårt förslag, att det inte har
någon erinran att göra mot att Kungl.
Maj:t utreder den här frågan, och det
finns två kommittéer som har givit sin
rekommendation. Vore det inte ett tillfälle
för riksdagen att visa mera reell
makt än vad som kan visas då det gäller
statsverkspropositionens behandling
i riksdagen, om riksdagen nu gör en beställning
hos Kungl. Maj:t, ifall den inte
utan vidare kan svälja reservationen?
Jag ber att få biträda yrkandet om
bifall till reservationen.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Jag ber först att få
tacka herr Bergh för den lektion som jag
alldeles nyss har fått. Jag vill i sammanhanget
säga, att jag har all aktning
för alla de många och berikande riksdagsår,
som herr Bergh har bakom sig,
och jag lovar att jag i den mån jag kan
skall försöka lära även av honom i fortsättningen.
En gång för inte så länge sedan läste
jag någonting ur Jesu Syraks bok.
När nu herr Bergh angripit mig och
centerpartiet i den här frågan, så vill
jag med all artighet returnera förebråelsen
till herr Bergh med ett uttryck
ur denna bok som slog mig när jag gick
fram till talarstolen. Det lyder: »Jag
skröt av vett och dygd om rätt, när frestelsen
därtill var fjärran.»
Jag har all uppskattning för herr
Bergh även då han säger — vilket även
jag förstår efter de få år jag har varit
i riksdagen — att det är väldigt svårt för
riksdagen att ha något större inflytande
på statsbudgetens utformning. Men
för mig ter det sig ändå rätt underligt
om man enligt högerns förslag kan öka
riksdagens inflytande. Det måste väl
i rimlighetens namn bli så, om vi införde
ett sådant förfaringssätt, att de ärade
riksdagskvinnorna och riksdagsmän
-
Onsdagen den 17 februari 1960
Nr 4
21
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
nen i efterhand fick läsa om vad som
har skett, så hade man därmed minskat
riksdagens inflytande.
Allra sist, herr talman, vill jag ta upp
vad herr Bergh sade strax innan han
slutade sitt anförande, nämligen att han
hoppades att han nu hade gjort klart
för herr Sundin hur de här tingen hängde
ihop. Om jag inte är alldeles fel
underrättad — och i så fall skall jag
gärna inför kammaren ta tillbaka vad
jag nu skall säga — så har det förslag,
som herr Bergh nu talat för, tidigare
framförts i en partimotion från högern,
men i år är motionen undertecknad av
enstaka riksdagsmän. När högern nu
har fallit ifrån denna geniala tankegång
och överlämnat den åt enskilda riksdagsmän,
så ansluter jag mig ju till de
högerriksdagsmän, som har fallit ifrån,
och då måste jag väl, herr Bergh, befinna
mig i väldigt gott sällskap.
Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:
Herr Sundin läser tydligen handlingarna
mycket noga, eftersom han har
uppmärksammat att detta inte är en partimotion.
Jag tror för min del, att det
spelar mycket liten roll vilket det är.
Jag förmodar att herr Sundin lagt märke
till att samtliga högermän i statsutskottet
ställt sig som reservanter till
förmån för motionen. Vidare kanske jag
får påpeka med anledning av herr Sundins
citat, att Syraks bok tillhör de
apokryfiska böckerna, som man inte
skall fästa så stort avseende vid. Sedan
vill jag övergå till viktigare saker.
Herr Sundin antydde igen, att vi genom
att ge Kungl. Maj:t och verkscheferna
större befogenhet och större ansvar
i realiteten skulle komma att minska
riksdagens inflytande i budgetfrågor.
Detta resonemang förutsätter, att riksdagen
får sådant material till sitt förfogande,
att den, om den vill, verkligen
kan utöva ett starkt inflytande. Jag har
försökt visa, att möjligheterna till detta
som vår budgetteknik är utformad
tyvärr är påfallande små.
Ett annat förhållande, som herr Sundin
också torde uppmärksamma, är att
när riksdagen beviljar ett anslag så innebär
detta att det ställs till Kungl.
Maj:ts förfogande, men Kungl. Maj:t har
ingen skyldighet att förbruka anslaget.
Att det ställts till Kungl. Maj:ts förfogande
innebär endast att Kungl. Maj:t
disponerar det. Om herr Sundin skulle
göra ett stickprov på hur anslagstilldelningen
till verken tillgår, så skulle han
finna, att Kungl. Maj:t utnyttjar denna
befogenhet så, att det icke alltid ställer
det som riksdagen har anvisat till ämbetsverkens
förfogande. Detta har en
och annan gång skett under sådana former,
att det har föranlett diskussion i
riksdagen.
Följaktligen är det inte några revolutionerande
nyheter, som vi här föreslår.
Jag tror nog att herr Sundin så småningom
— läraktig som han är — kommer
in på samma tankegångar som vi.
Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:
Herr Bergh sade, att jag målade den
onde på väggen och att jag skulle ha
talat om katastrofer. Han talade vidare
om felbedömningar.
Herr Bergh är inte bara förtjust i att
tala, han är också förjust i målande
meningar, och här tror jag att orden
rusade iväg utan att tanken hann med.
Vad herr Bergh sade i sitt anförande
gav väl i långa stycken egentligen stöd
för vad jag pläderat för. När han påpekar
den långa tid som förflyter från
det stadium, när verken gör upp sina
petitaäskanden på sommaren, och fram
till det att den nya budgeten träder i
kraft den 1 juli nästa år, ger det snarare
anledning att säga, att vi inte absolut
kan vara säkra på att det går att
fixera beloppen långt i förväg. Med den
metod vi nu bär, genom vilken det ges
möjlighet att korrigera vad herr Bergh
kallade för felbedömningar, kan man
dock bemästra detta problem.
Vidare tror jag faktiskt, att herr Bergh
underskattar de medhjälpare som finansministern
har. Det är lätt att säga,
22
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
att det är folk som tillfälligt sysslar med
detta arbete, men jag vill erinra herr
Bergh om att det finns tre eller fyra
byråchefer med tio till tjugo års erfarenhet
av statsverksamhet som är ansvariga
för arbetet. Att de vid sin sida
har ett antal kanslisekreterare, som inte
stannar på dessa platser i evighet
utan så småningom får andra uppgifter,
är naturligt. Men jag tror inte att herr
Bergh skall ha något större bekymmer
för att det saknas sakkunskap när det
gäller att bedöma dessa frågor i vare
sig finansdepartementet eller kanslihuset
i övrigt.
När därför herr Bergh talar om felbedömning
gör han det utan att ge
exempel på vad som föranlett felen vid
bedömningen. Jag gav ett exempel på
hur utfallet kan bli ett annat än man
föreställt sig och jag valde att ta näringsfrihetsrådet
för att beskriva, varför
belastningen har blivit mycket lägre
än som svarade mot yrkandena. Inte
vågar väl herr Bergh eller någon annan
i förväg säga, att det inte kommer att
bli några medel över på verksamheten.
Materialet är inte av den karaktären.
Man kan ju aldrig på förhand säga, att
nästa vinter kommer att bli mild — det
är omöjligt att säga det i förväg! Men att
under sådana förhållanden tala om en
felbedömning, som skulle kunna deklassera
de tjänstemän, som sysslar med
budgetarbetet, tycker jag är alldeles
oriktigt.
Herr Bergh sade, när han försökte
spetsa till det hela, att jag skulle ha talat
om »katastrof». Jag råkar, herr
Bergh, ha här på mitt bord »Historisk
statistik för Sverige». Den visar bland
annat väderlekens utveckling under de
senaste tvåhundra eller trehundra åren,
och jag skulle vilja överlämna den till
herr Bergh för att han skall kunna se,
att det kan vara ganska stora växlingar
från ett år till ett annat. Det är ändå
detta banala faktum, som jag här har
talat om, ty det är sådana ting och
många andra som spelar in när det gäller
de kostnader som faktiskt kommer
att uppstå. Det är någonting som vi
inte borde vara överraskade av.
Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:
Herr talman! Herr Holmqvist förbiser
såvitt jag förstår, att om man har
ett obetecknat anslag, hopfört av mindre
anslag till ett, och lämnar möjlighet för
verkcheferna att laga efter läglighet, så
befrämjar man sparsamhet. Det är självklart,
såsom herr Holmqvist säger, att
kostnaderna för bränsle, städning, sjukvårdsersättning
m. in. måste betalas. Nu
har vi budgeten uppspaltad i en massa
små anslag, som ju verkcheferna naturligen
anser att de måste förbruka -—
starka krafter föreligger alltid för att
anslagen skall förbrukas, och man törs
ibland inte låta bli att göra detta, eftersom
man då riskerar att få dem sänkta
i fortsättningen. Men skulle de ha större
frihet att förfoga över anslagen, skulle
de ha ökade möjligheter att — även med
dessa variationer i fråga om väderlek,
sjukvård o. s. v. -— hålla sig inom anslagets
ram och göra besparingar.
Så borde jag väl också för att inte
bli missförstådd säga, att jag inte alls
avsett att rikta klander mot de duktiga
människor som sitter i kanslihuset
och sysslar med statsverkspropositionen.
Vad jag har sagt är att det, såsom budgettekniken
är utformad, är omöjligt att
på grundval av föreliggande material
åstadkomma någotsånär exakta kalkyler.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, till
vilken han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
Onsdagen den 17 februari 1960
Nr 4
23
Ang. bidrag till inrättande av pensionärshem
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.
Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets yttrande skulle godkännas
oförändrat, dels ock att utskottets motivering
skulle godkännas med den ändring,
som föreslagits i den av herr Boman
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande oförändrat vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 15 oförändrad,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Boman m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
-
en genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1959/60,
i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.
Punkterna 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3
Ang. bidrag till inrättande av pensionärshem
I
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. (I: 160) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Norrköping m. fl. (II: 236),
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att till Bidrag till inrättande av pensionärshem
måtte anvisas ett belopp av
5 000 000 kronor på tilläggsstat för budgetåret
1959/60.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 160 och 11:236, såvitt nu
vore i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Vid förevarande punkt hade reservation
anförts av herr Thun, fru Wallentheim
samt herrar Söderberg, Petterson i
Degerfors, Thapper, Persson i Växjö,
Landquist i Trollhättan och Johansson i
Norrköping, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 160 och 11:236,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till inrättande
av pensionärshem å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1959/60
anvisa ett reservationsanslag av 5000 000
kronor.
24
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Ang. bidrag till inrättande av pensionärshem
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Som framgår av den till
statsutskottets utlåtande fogade reservationen
har bostadsstyrelsen ansökningar
inne om utbetalning av redan beviljade
— märk väl: redan beviljade — bidrag
till pensionärshem på tillsammans 8,5
miljoner kronor. Om kammaren följer
utskottsmajoritetens förslag innebär detta
att en mängd kommuner i vårt land
får vänta i flera år, innan de får ut de
bidrag som blivit lovade dem, när de
en gång började bygga sina pensionärshem.
För dessa kommuner betyder detta
höga räntekostnader, som i realiteten innebär
att de statsbidrag de räknat på
till sitt värde väsentligt reduceras, när
de en gång utbetalas.
Ja, men det är ju ingenting ovanligt,
kanske någon kommunalman i kammaren
just nu tänker. Nej, förvisso inte.
Tyvärr är det en alltför vanlig situation
för våra kommunalmän landet runt, att
de får se i den s. k. långkikaren efter
utlovade statsbidrag. Flera sådana här
frågor kommer på kammarens bord. Om
någon tid får vi bl. a. att behandla frågan
om statsbidrag till lanthushålls- och
lantmannaskolor. Med den nu föreslagna
medelstilldelningen i det avseendet
kommer väntetiden för landstingen att
stiga till cirka femtio år innan statens
löften kommer att infrias.
I fråga om bidrag till kommunernas
vatten- och avloppsföretag råder också
en mycket väsentlig eftersläpning. I
åratal får kommunerna vänta på att staten
skall infria sina utfästelser. Många
av kommunerna måste under väntetiden
låna pengar till höga räntekostnader.
Följden härav blir höjda uttaxeringar,
som på grund av den proportionella
kommunalskatten hårdast drabbar de
små inkomsttagarna.
Under de senaste åren har aktierna
på aktiebörsen stigit oavlåtligt. Men med
den utveckling som ägt rum när det gäller
statsbidragen till kommunerna har
statens aktier ute hos vårt lands kommunalmän
sannerligen inte kommit att
stå så högt i kurs just nu. Skulle en privatperson
vara så vårdslös med att inlösa
utställda växlar som staten är med
att infria sina utfästelser, skulle han få
massor med protester på halsen och flitigt
figurera i »Justitia». Det är på tiden
att statsmakterna söker återställa förtroendet
och ser till att de statsbidragsutfästelser
de påtar sig verkligen blir infriade
inom rimlig tid.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Thun m. fl. avgivna,
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.
I detta anförande instämde herrar
Hjalmar Nilsson (s), Grym (s), Olsén
(s), Ferdinand Nilsson (ep), Anderberg
(s), Georg Carlsson (ep), Elmgren (s),
Dahl (s) och Thun (s).
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Även jag skulle kunna
instämma med dem som säger att vad
som här sker med bidragen till inrättande
av pensionärshem inte är bra. Reservanternas
företrädare talade om att
detta inte är det enda område, där utbetalningen
av statsbidrag inte sker i
den takt som bidragstagarna önskar,
utan att det finns flera sådana områden.
I reservationen står: »Då utskottet anser
att staten utan onödig tidsutdräkt bör
infria de förbindelser den iklätt sig i
form av beviljade pensionärshemsbidrag---.
» Detta anser jag vara rik
tigt,
och det finns ingenting i sak att
invända däremot.
De sifferuppgifter som herr Söderberg
lämnade är riktiga. Sakläget är att
om vi bifaller reservanternas yrkande
måste vi påta oss en utgift på 5 miljoner
kronor på driftbudgeten för innevarande
budgetår. Vi har ansett att Kungl.
Maj:t bedömt det hela rätt, när Kungl.
Maj :t sagt att vi inte har råd till detta.
Den avvägning som Kungl. Maj :t har
gjort är inte behaglig att göra, och den
är inte heller behaglig att göra för tredje
avdelningen inom statsutskottet —
såväl i denna som i andra likartade frågor.
Vi måste liksom reservanterna finna
oss i att det finns kommuner som får
vänta på bidrag och som får vidkännas
höga räntekostnader, ty även reservanterna
vinkar med kalla handen åt 3,5
Onsdagen den 17 februari 1960
Nr 4
25
Ang. bidrag till inrättande av pensionärshem
miljoner kronor som »små och fattiga
kommuner» inte får sig tilldelade, då
reservanterna yrkar på ett anslag av 5
miljoner kronor i stället för 8,5 — den
siffra som det nu är fråga om.
Sedan är det inte på det sättet, som
herr Söderberg sade, att kommunerna
får vänta flera år på dessa pengar. Vi
har snart att behandla nästa budgetårs
anslag, och vi skall då — om jag inte
minns fel — behandla ett förslag om anvisandet
av 10 miljoner kronor för nästa
budgetår för ifrågavarande ändamål.
Då kommer den sump som finns på 8,5
miljoner kronor att kunna rensas upp
om fyra månader, och alltså inte om
flera år.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr SÖDERBERG (s):
Herr talman! Det sägs ju klart och
tydligt att staten påtagit sig dessa kostnader.
Vi reservanter anser, att har staten
åtagit sig att betala ut statsbidrag,
då måste man från statsmakternas sida
vara på det klara med att man inte kan
fortsätta metoden att låta kommunerna
vänta många år — ända upp till ungefär
femtio år som det blir när det gäller
lanthushållsskolorna, om man skär ned
bidragen från två miljoner kronor först
till en miljon kronor och sedan till en
halv miljon kronor — innan de utfästelser
som getts kommer att infrias. Det är
den metoden, som kommunalmännen
landet runt så starkt reagerar mot, herr
Bergman!
Herr NILSSON, HJALMAR, (s):
Herr talman! Jag vill bara anföra ett
par synpunkter på denna fråga. Herr
Bergman gör gällande att vi inte har
råd med de fem miljoner kronor det här
gäller. I den stora omslutning, som vi
skall besluta om på vårkanten, kommer
vi nog att fråga oss, om vi verkligen
inte bär råd att anslå fem miljoner kronor
för att avveckla hela statsbidragsgivningen
på detta område. Det liar ju trätt
i kraft nya bestämmelser, vilka innebär
att de som hädanefter bygger pensio
-
närshem får sina kostnader täckta enligt
bestämmelserna om tertiär- och tillläggslån.
Vad det här gäller är sålunda
att försöka avveckla eftersläpande bidrag
enligt tidigare beslutade regler.
Det är en annan sak som bör framhållas
i detta sammanhang. Många kommuner
här i landet har satt i gång att
bygga pensionärshem för att avhjälpa en
viss arbetslöshet inom byggnadsarbetarkåren.
Man får en påstötning från länsarbetsnämnden
och arbetsmarknadsstyrelsen
om att planlägga arbeten för att
hjälpa upp ett besvärligt sysselsättningsläge.
Många kommuner har därför kanske
drivit fram byggandet av pensionärshem
något tidigare än de eljest skulle
ha gjort. Resultatet blir att kommunerna
får ställa sig i kön av lånesökande
men går i förtur när det gäller att skapa
sysselsättning.
Jag undrar om man kan handla mot
kommunerna på detta sätt när det gäller
tillhandahållande av statsbidrag. Det
finns inte heller skäl att dra fram övriga
områden där utbetalningarna av statsbidrag
släpar efter, t. ex. vatten- och
avloppsanläggningarna. Herr Bergman
berörde just det området. Men vi fattade
ju i fjol beslut om nya bestämmelser
för statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar,
vilket i realiteten innebär
att kommunerna får betala fiolerna när
det gäller att ta igen den eftersläpning
som råder på detta område. Riksdagen
har alltså fattat beslut i den frågan, och
eftersläpningen kommer väl att utjämnas
om ett antal år. Men här är det bara
fråga om att förskjuta utbetalningarna
av bidragen till pensionärshemmen. Jag
tycker inte att det är riktigt att handla
på det sättet, allra helst som det här är
fråga om en summa som inte är av den
storleken att den bör avskräcka från att
utbetala hela beloppet till kommunerna.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Det är väl riktigt, att
vi inte har delade meningar i själva sakfrågan,
utan det är fördelningen av bidragsmedlen
mellan innevarande och
nästa budgetår det gäller.
26
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande
Jag vill säga till herr Hjalmar Nilsson,
att de 8,5 miljonerna inte utgör hela
summan utan endast motsvarar de
pensionärshem, som är färdiga och för
vilka bidragsansökningar avgivits. Det
kvarstår nämligen ett belopp av ungefär
28 miljoner kronor, men detta gäller
pågående byggen som inte beräknas
vara avslutade förrän efter budgetåret
1960/61. Vi har alltså att räkna med
sådana här anslag en tid framöver.
Den historieskrivning som herr Hjalmar
Nilsson här lämnade är nog inte
alldeles riktig. Man kan väl inte göra
gällande, att länsarbetsnämnderna har
pressat på kommunerna för att få i
gång dessa byggnadsarbeten. Det är
tvärtom så, att när man beslöt att avveckla
de gamla reglerna — som upphörde
att gälla den 1 januari 1959 —
så framfördes genom riksdagsmotioner
krav på utökningar av den ram som
Kungl. Maj:t ansett vara behövlig, och
man gjorde gällande, att det var så
många kommuner som hade färdigprojekterat
pensionärshem och som ville
uppbära bidrag enligt de gamla reglerna.
Man visste då att det rådde sysselsättningssvårigheter,
och så anfördes
även de för att få igång byggena. Felet
gjordes alltså då man vidgade ramen.
Man kan komma till rätta med frågor
av det här slaget genom att antingen
fastställa en snävare ram och se till
att man inte sätter i gång flera arbeten
än man har råd till eller också skaffa
inkomster, som kan täcka kostnaderna,
eller slutligen gå den väg som här
har skett. Det är alltså ett slags medelväg
som utskottet har gått, och det är
samma slags medelväg som reservanterna
har gått, när de yrkar på ett anslag
av 5 miljoner kronor, vilket rätteligen
borde vara 8,5 miljoner kronor.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklara
-
de herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Söderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16 punkten
3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 90;
Nej — 36.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkten 4
Ang. långivningen från lånefonden för
bostadsbyggande
I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i denna
punkt hemställt, att riksdagen måtte
a) medgiva, att under budgetåret
1959/60 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 805 000 000 kronor;
b) till Lånefonden för bostadsbyggande
å tilläggsstat II till riksstaten för
Onsdagen den 17 februari 1960
Nr 4
27
Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande
budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 150 000 000 kronor.
I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:
»Den av Kungl. Maj:t föreslagna utvidgningen
av medelsramen för den preliminära
långivningen innebär, att det
bostadsbyggnadsprogram, som fastställdes
vid fjolårets riksdag, utvidgas från
63 000 till 68 000 lägenheter, ökningen
betingas av att den av arbetsmarknadssituationen
påkallade relativt stora
igångsättningen av nya byggnadsföretag
under andra halvåret 1959 tagit en avsevärd
del av låneramen i anspråk. Vad
som återstår av ramen medger därför
inte en tillräckligt stor igångsättning under
instundande vår. Med hänsyn härtill
anser sig utskottet böra tillstyrka den av
Kungl. Maj :t föreslagna omräkningen av
medelsramen.»
Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Heckscher och Bohman, vilka ansett att
i utskottets yttrande bort införas text av
följande lydelse:
»En preliminär långivning från bostadsstyrelsens
sida för ytterligare 5 000
lägenheter medför anspråk på i första
hand byggnadskreditiv på 150—200
milj. kronor. I nuvarande konjunkturläge
är sådana kreditanspråk av inte
oväsentlig betydelse. Utskottet vill fördenskull
föreslå, att riksdagen vid sitt
bemyndigande för bostadsstyrelsen till
ytterligare preliminär långivning uttalar
att riksdagen förutsätter att bostadsstyrelsen
vid utnyttjandet av bemyndigandet
håller fortlöpande kontakt med riksbankens
styrelse.»
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! Det är en tilläggsproposition
som behandlas under denna punkt
i statsutskottets utlåtande. I denna proposition
föreslås att man skall inrikta
sig på att bygga 68 000 lägenheter i
stiillet för 63 000, som föreslogs i våras.
Detta har motiverats med att man i sysselsättningssyfte
i höstas släppte loss
så pass många byggen, att det befaras
bli sysselsättningssvårigheter under
vintern ifall vi inte ökar bostadskvoten.
Vi reservanter bär inte haft något
annat yrkande än om bifall i denna del,
ehuruväl man kan säga att motiveringen
i tilläggspropositionen på denna punkt
inte står i god överensstämmelse med
vad socialministern säger i ett annat
sammanhang i femte huvudtiteln i år.
Han uttalar där att man även utan detta
räknar med en betydligt livligare husbyggnad.
Propositionen står inte heller
riktigt i överensstämmelse med vad finansministern
skriver i år. Han har räknat
med en fortgående förbättring avkonjunkturen,
och detta signalerade han
redan vid höstriksdagen. Ett av de uppgivna
argumenten för den allmänna varuskattens
införande var ju att man
ville ha en dämpning som denna skatt
ansågs innebära. Den har, som sagt,
inte haft någon annan mening än att
detta tillstånd att öka kvoten med 5 000
lägenheter bör ges, men vår reservation
inskränker sig till ett annat avsnitt.
Trots att vi nu räknar med en uppåtgående
konjunktur blir ju statens eget
lånebehov för nästa budgetår större än
det varit på mycket länge, och finansministern
har själv sagt i denna kammare,
att denna mycket stora upplåning
innebär en fara för den s. k. samhällsekonomiska
balansen. Det är också i
enlighet därmed som diskontot för kort
tid sedan höjdes. Att öka bostadskvoten
med 5 000 lägenheter betyder ökade anspråk
på kapitalmarknaden med uppskattningsvis
150 å 200 miljoner kronor.
I första hand gäller detta kreditiv som
affärsbankerna lämnar och till en början
i mindre grad den statliga sidan. Då vi
får räkna med en ökad belastning på
kapitalmarknaden med inemot 200 miljoner
kronor i ett läge där statens eget
lånebehov är oroande och då vi vet att
denna statliga upplåning genom den
ökade likviditet, som uppkommer i affärsbankerna,
är en inflationsdrivande
faktor, har vi ansett att en liten spärrhake
borde kopplas in. Vi har ju en
institution som heter riksbanken och
som bär till uppgift att styra penningpolitiken
här i landet. När vi befinner
28
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande
oss i ett så pass känsligt läge som jag
tycker att vi gör, vore det ganska rimligt
att den penningvårdande instans
som riksbanksstyrelsen utgör får ett ord
med i laget innan man i detta ganska
vanskliga läge på kapitalmarknaden
släpper ut så pass mycket pengar. Det är
därför vi i reservation till punkten 4
velat göra ett tillägg till motiveringen.
Vi säger att i nuvarande konjunkturläge
är kreditanspråken av icke oväsentlig
betydelse, och vi förordar att riksdagen
vid det bemyndigande, som vi annars
tillstyrker, förutsätter att bostadsstyrelsen
vid utnyttjandet av bemyndigandet
skall hålla kontakt med riksbankens
styrelse. Innebörden därav är att riksbanken
skall ha ett visst inflytande på
detta område.
Det har invänts emot detta resonemang
att riksdagen i sådana sammanhang
är suverän. Den bestämmer hur
stora primära lån som får tas ut och
därefter får riksbanken rätta och packa
sig. Detta argument är nog inte av den
arten att det passar i riksdagen, ty det
innebär ett negerande av en mycket
väsentlig uppgift, som vi dock har tillmätt
riksbanken.
Med hänsyn till att detta starkt ökade
lånebehov kan bli vanskligt tycker jag
det är en akt av ganska självklar försiktighet
att man låter riksbanksstyrelsen
få ett ord med i laget här. Detta, herr
talman, är motiveringen för vår reservation
som, vilket jag sagt förut, inte innebär
någon ändring i klämmen utan
endast ett tillägg till motiveringen.
Jag ber att få yrka bifall, herr talman,
till den vid punkt 4 fogade reservationen.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! De flesta vet vad högern
vill i denna fråga. Man förstår ju att herr
Bergh nog egentligen ville yrka avslag
här, men eftersom man inte kan göra
det, får man hitta på något annat i stället,
och så har vi fått detta förslag, som
i och för sig vore en intressant sak att
diskutera med herr Bergh. Riksbanken
skulle här tilldelas en alldeles ny roll i
den svenska statsförvaltningen. Herr
Bergh har inte sagt det i sin motivering,
men han menar det väl. Det står
här bara att bostadsstyrelsen skall hålla
kontakt med riksbanken, och det är således
en spärrhake utan fäste. Från bostadsstyrelsen
kan man ju »kuta» till
riksbanken varje dag och fråga och få
besked, och sedan kan man ändå göra
som man vill. Detta är ju inte vad herr
Bergh önskar. Han menar, att bostadsstyrelsen
skall lyda riksbankens direktiv.
Detta kan man tänka sig, men i så
fall måste riksbanken omorganiseras, så
att den kan skaffa sig kompetens för att
bedöma de arbetsmarknads- och bostadspolitiska
problem som skall med i
bilden för att man skall kunna ta ställning
till denna fråga. Den kompetensen
saknar riksbanken i dag.
Det sagda innebär inte någon diskvalificering
av verket som sådant. Dess
tjänstemän är kompetenta och skickliga
på sitt område.
Vi har inte tillgång till något uttömmande
resonemang som underlag för en
sådan diskussion vare sig i reservationen
eller i någon tidigare motion. Resonemanget
får väl tas bara för vad det
är, ett uttryck för den motvilja som kan
hysas för att lägga fem tusen lägenheter
till kvoten för att kunna klara dels bostadsförsörjningen
och dels sysselsättningen.
Sysselsättningen är utgångspunkten i
denna diskussion. Jag vill säga till herr
Bergh att större delen av innevarande
års kvot togs i anspråk mycket tidigt under
budgetåret för att garantera sysselsättning
i dag. Kvoten är alltså nu nästan
uttömd, så att det skulle bli mycket
liten igångsättning fram på vårkanten.
Under sådana förhållanden måste Kungl.
Maj:t få medel i sin hand för att kunna
ordna så att det finns arbete nästkommande
vinter, annars skulle vi — oavsett
om vi får ett konjunkturuppsving
— kunna få känning av en bristande sysselsättning
för byggnadsarbetare, som
kan bli följden av att man inte får tillräcklig
igångsättning på den här delen
av budgetåret.
Onsdagen den 17 februari 1960 Nr 4 29
Ang. långivningen från lånefonden för bostadsbyggande
Detta är alltså det faktiska läget. Eftersom
inget yrkande i sak föreligger,
utan bara denna lilla valkommentar —
höll jag på att säga — har jag ingen anledning
att vidare yttra mig utan yrkar
bifall till utskottets hemställan.
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! Vi kan kanske komma
överens om att herr Bergman lika litet
som jag är någon framstående tankeläsare.
Vi kanske skulle göra det litet lättare
för oss om vi på ömse håll lyssnade
på vad den andre sade och toge det för
vad det är.
Herr Bergman gjorde den invändningen
emot riksbanksstyrelsens inkopplande
på dessa frågor, att det skulle kräva
att riksbanken skulle skaffa sig en annan
reell kompetens än den har, ty den
skulle, om jag fattade herr Bergman
rätt, inte vara kompetent att bedöma sysselsättningsfrågor
och sådana ting.
Jag undrar om inte det resonemanget
är litet för ensidigt. Det gäller här inte
bara ett sysselsättningsproblem utan
också ett kapitalmarknadsproblem. Och
vi vet väl ändå vid det här laget att en
deformering av kapitalmarknaden alltid
har ganska ogynnsam inverkan även på
sysselsättningsgraden, vilket de senaste
årens arbetslöshetspolitik kan tjäna som
exempel på.
Om arbetsmarknadsorganen och bostadsstyrelsen
är de som har att företräda
den ena sidan av detta avvägningsproblem
— sysselsättningsfrågorna
— så ligger det väl ändå inom riksbanksstyrelsens
kompetens att bedöma
kapitalmarknadsfrågorna, och i det senare
fallet måste vi ju ändå anse att
riksbankens reella kompetens är större.
Och eftersom detta problem verkligen
är dubbelsidigt — det är ju fråga om en
avvägning av de bägge komponenterna
— är det väl ganska rimligt att det sker
ett samråd.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Jag är överens med herr
Bcrgh om att det inte är stor mening
med tankeläsning i detta fall. Jag har
nöjt mig med att notera vad som står i
papperen och värdera det därefter. Jag
tar därför inte upp någon diskussion om
vad som kan ligga bakom reservanternas
skrivning. Men om man läser ordagrant
i reservationen finner man att reservanterna
anser att det skall hållas
fortlöpande kontakt mellan riksbanken
och bostadsstyrelsen i denna fråga. Det
kan inte gärna vara bristande förmåga
från herr Berghs sida att göra sig underrättad
om läget som gör att herr
Bergh bortser ifrån att generaldirektören
i bostadsstyrelsen sedan nära 20 år
är av Kungl. Maj:t utsedd till ersättare
för ordföranden i riksbanksfullmäktige.
Ibland presiderar han alltså där, och vid
övriga tillfällen har han rätt att vara
närvarande. Han kan således hålla mycket
intim kontakt med vad som på riksbanken
sig tilldrager. Nu är det inte
därför att han är bostadsstyrelsens generaldirektör
som han sitter där, men
han kan inte låta sin hjärna slockna under
fullmäktigesammanträdena och underlåta
att iakttaga vad som är att iakttaga.
Om det bara är kontakten mellan
de bägge organen som herr Berg vill
uppnå är alltså hans önskemål redan
uppfyllt i sak.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först därpå att kammaren skulle,
med godkännande av utskottets motivering,
bifalla vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare därpå
att utskottets hemställan skulle bifallas
med det tillägg till motiveringen, som
föreslagits i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som med godkännande av statsutskottets
motivering i dess utlåtande nr
30
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Ang. bidrag till ersättning för vissa av översvämningar förorsakade skador
16 punkten 4 bifaller vad utskottet i
punkten hemställt, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med det tillägg till motiveringen,
som föreslagits i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Punkten 5
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1959/60,
i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.
Punkten 1
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2
Ang. bidrag till ersättning för vissa av
översvämningar förorsakade skador
I propositionen nr 2 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att till Bidrag
till ersättning för vissa av översvämningar
förorsakade skador å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jonasson m. fl. (1:69) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Wahrendorff
och Eriksson i Bäckmora (II:
69), hade hemställts, att riksdagen vid
behandling av propositionen nr 2 måtte
besluta, att ersättning för vissa av översvämningar
förorsakade skador skulle
utgå till enskilda personer oberoende av
i propositionen angivna inkomst- och
förmögenhetsgränser samt att det i propositionen
förordade anslaget av
1 000 000 kronor å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1959/60 skulle utgå
som förslagsanslag.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 69 och II: 69, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till ersättning
för vissa av översvämningar förorsakade
skador å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;
II. att motionerna 1:69 och 11:69, i
vad de icke behandlats under I., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Herr JONASSON (ep):
Herr talman! Under denna punkt
finns ingen reservation, och jag skall
heller inte ställa något yrkande. Men
som motionär vill jag framföra några
synpunkter, huvudsakligen av principiell
natur.
Först vill jag dock säga att det är
glädjande att pengar äntligen ställs till
förfogande för de människor som utan
eget förvållande råkat ut för stora förluster
genom naturkatastrof.
I propositionen nr 2, som ligger till
grund för statsutskottets utlåtande på
denna punkt, föreslås att bidrag skall
utgå med 50 procent av skadans storlek,
dock endast under förutsättning att
den skadelidandes till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst icke överstiger
12 000 kronor och att förmögenheten icke
överstiger 80 000 kronor.
Vid en naturkatastrof bör man väl i
görligaste mån hjälpa varandra. Det är
en samhällelig angelägenhet att gemensamt
klara sådana förluster, och enligt
detta förslag skall ju också skadorna till
50 procent ersättas av det allmänna,
dock endast under den förutsättning
som jag nyss nämnde.
Man kan verkligen ha anledning att
Onsdagen den 17 februari 1960
Nr 4
31
Ang. bidrag till ersättning för vissa av översvämningar förorsakade skador
ställa frågan, om det bör förekomma bebovsprövning
av bidrag vid naturkatastrofer.
Alla som bor inom ett visst område
har ju blivit drabbade av katastrofen
utan eget förvållande och utan hänsyn
till inkomst- och förmögenhetsställning.
Många svåra gränsfall torde vid en
behovsprövning uppstå vid handläggningen
av ansökningarna om bidrag.
Några kronor för hög inkomst kan ju
utestänga en i övrigt skuldsatt egnahemsägare
från bidrag, vilket väl inte
kan vara riktigt. Från samhällets sida
söker man uppmuntra individerna att
åstadkomma så hög produktion som
möjligt. Men nu tackar staten dem genom
att utestänga dem från detta 50-procentiga bidrag till täckande av katastrofförlusterna.
Samhället vill också
gärna stimulera människorna till sparande.
Men här kan några kronor för
mycket i förmögenhet utestänga en människa
från att erhålla ett bidrag som han
annars vore berättigad till.
Det är ju lönlöst att ställa ett yrkande
gentemot det mäktiga statsutskottet.
Jag skall heller inte göra det för att inte
riskera att framkalla några större vågor
i vällingfatet. Vi motionärer hoppas
dock att våra synpunkter skall beaktas
om det i framtiden skulle uppstå något
liknande katastroffall som detta — och
vi måste ju tyvärr räkna med att denna
översvämningskatastrof kan komma att
upprepas.
Beträffande anslagets art föreslås i
propositionen att det skall utgå som reservationsanslag,
medan vi motionärer
önskar ett förslagsanslag. Härom skriver
utskottet: »Med den ståndpunkt utskottet
intagit och då det äskade anslagsbeloppet,
vilket kan av utskottet godtagas,
beräknas förslå för ändamålet, finner
utskottet inte heller anledning ifrågasätta
en ändring av anslagets karaktär av
reservationsanslag. Oavsett detta kan utskottet
inte förorda, att riksdagen i ett
fall som detta anvisar ett förslagsanslag
och därigenom avhänder sig möjligheten
att begränsa den totala medelsåtgången.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet
motionerna.»
Motionärerna anser att storleken av
skadorna är mycket svår att bedöma.
Även om det har gjorts en hel del ungefärliga
beräkningar torde det vara mycket
svårt att exakt fastställa skadornas
omfattning innan samtliga ansökningar
om bidrag inkommit. De sammanlagda
skadorna kan visa sig vara både större
och mindre än vad man beräknat. Därför
har vi ansett det vara riktigt att här
bevilja ett förslagsanslag. Anger man så
klart hur skadorna skall ersättas, måste
riksdagen enligt vår uppfattning också
se till att erforderliga medel står till
förfogande för ändamålet.
Jag har, herr talman, inget yrkande
men har velat framföra dessa synpunkter
med anledning av statsutskottets utlåtande.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Det heter i ett av svenska
folkets gamla ordspråk, att man inte
skall tala om den snö som föll i fjol,
men här gäller det det regn som föll i
fjol. Herr Jonasson hade inget yrkande,
och man brukar ju av princip inte ingå
på svaromål när något yrkande inte
ställs, men det kanske ändå kan vara
nyttigt att framföra några synpunkter
på hur statsutskottet har sett på denna
fråga.
Det redovisas i utskottstrycket att de
rapporterade skadorna och förlusterna
av detta regn belöper sig till sammanlagt
omkring 9 miljoner kronor. Härav
hänför sig cirka 3,3 miljoner kronor till
skördeskador vilka regleras i annan ordning
än vad här avses. Vidare belöper
sig närmare 1,6 miljoner kronor på skador
på allmänna vägar, vilka skador
också ligger utanför de ersättningsanspråk
som motionärerna här framför.
Motionerna gäller närmast de skador,
som åstadkommits på trädgårdsodlingar
och liknande, skador på källare och så
vidare.
Nu inenar herr Jonasson att man inte
borde vara så njugg som departementschefen
och statsutskottet anses ha varit.
Här borde man ha ett förslagsanslag
och inte ett reservationsanslag.
Slussarna skulle med andra ord öppnas,
32
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Ang. bidrag till ersättning för vissa av översvämningar förorsakade skador
vi skulle inte ha någon som helst möjlighet
att överblicka vilka medel som
anslås i detta fall. Men det är ju gammal
sed, i varje fall i statsutskottet, att
man i görligaste mån vill veta hur mycket
pengar man anvisar. Jag anser det
också fullt riktigt att bidragen är behovsprövade.
Skulle man göra som motionären
här vill — inte tillämpa någon
som helst behovsprövning och inte någon
som helst begränsning av anslagets
storlek — vet man ju inte var man kommer
att hamna. Och i varje fall skulle
det vara dålig statsutskottssed att följa
en sådan rekommendation.
Det är av dessa skäl vi inom statsutskottet
har ansett det tillbörligt att i
detta fall följa departementschefens förslag.
Och statsutskottet är enhälligt. Inte
en enda röst har höjts mot förslaget
vare sig i tredje avdelningen eller i statsutskottet.
Alla har ansett det av regeringen
begärda anslaget rimligt. Jag antar
att det är orsaken till att inte heller
herr Jonasson vågat yrka bifall till sin
motion — han finner väl själv vid närmare
eftertanke att hans förslag är orimligt.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.
Herr JONASSON (ep):
Herr talman! Herr Birger Andersson
började sitt anförande med att säga att
man inte skall tala om den snö som föll
i fjol, men om vi förra året hade resonerat
om detta skulle vi inte ha behövt
använda ett sådant uttryck nu. Jag sade
ju också att det hade varit tacknämligt
om dessa skador kunnat regleras tidigare.
Vi tycks vara överens på den
punkten.
När det sedan gäller anslagets storlek
är det riktigt som herr Birger Andersson
har sagt, nämligen att här föreligger
utredning om vad dessa skador
kan komma att uppgå till. De oreglerade
skadornas storlek överstiger dock betydligt
två miljoner kronor. Vilka förmögenhets-
eller inkomstgrupper som får
stå för skadorna finns det väl egentligen
ingen utredning om, och just där
-
för har man varit angelägen om att få
ett förslagsanslag. Om jag inte minns
fel, fanns det i fallet Surte inte någon
gräns när det gällde att ersätta skadorna.
Herr Birger Andersson sade att ett
enigt statsutskott hade fört fram dessa
synpunkter, och det förbättrar ju inte
situationen. Kvar står givetvis frågan:
Skall man behovspröva eller ej när det
gäller naturkatastrofer? Det är där skon
klämmer.
Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! När det gäller behovsprövningen
står det uttryckligen i departementschefens
förslag, att i fråga
om fysiska personer ersättning icke annat
än i undantagsfall bör tillkomma
skadelidande som bär den och den inkomsten.
Om någon har vållats så stora
skador att han kan anses vara i behov
av större hjälp, kan frågan alltså prövas,
och han kan få en annan ersättning än
den behovsprövade mera fixerade ersättningen.
Om herr Jonasson möjligen vill underlätta
för mera ömmande fall att få
ersättning med bortseende från behovsprövningen
vill jag framhålla, att utskottets
utlåtande ger utrymme för en
sådan behandling.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
18, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1960/61;
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;
och
Onsdagen den 17 februari 1960
Nr 4
33
Interpellation ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar i Kvarntorp
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts na konferens år 1959 vid dess fyrtioproposition
angående fortsatt disposi- tredje sammanträde fattade beslut,
tion av vissa äldre anslag. Vad utsk0tt€t j dessa utlåtanden hem
Vad
utskottet i dessa utlåtanden hem- ställt bifölls,
ställt bifölls. -
Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt tullfrihet i vissa fall
för Rädda barnens riksförbund för kläder,
beklädnadsmateriel och livsförnödenheter,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av
bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 18 § instruktionen
den 24 maj 1957 (nr 165) för riksdagens
ombudsmän;
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 58 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om statlig
krigsförsäkring; och
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmän
-
Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 25 maj 1951 (nr 286) med vissa
bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
43, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);
nr 44, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde; och
nr 50, med förslag till lag om fiskevårdsområden
m. m.
Interpellation ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar i Kvarntorp
Herr SUNDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! Beslutet om att Svenska
skifferoljebolaget även efter kriget skulle
fortsätta driften i Kvarntorp motiverades
med att denna produktion skulle
vara av betydelse för vårt land ur beredskapssynpunkt.
Man ansåg det vidare
sannolikt, att bolagets verksamhet i stort
34
Nr 4
Onsdagen den 17 februari 1960
Interpellation ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar i Kvarntorp
sett skulle kunna göras ekonomiskt
självbärande genom rationalisering och
utvidgning av produktionen.
Utvecklingen vid Kvamtorpsanläggningen
kan emellertid inte sägas ha blivit
sådan man hoppades. Verksamheten
har gått med avsevärda förluster för staten,
vilka givetvis måste täckas in med
skattemedel. Vid upprepade tillfällen
har detta uppmärksammats i debatt i
olika sammanhang. Nu i dagarna försiggår
en sådan debatt i pressen. Enligt
visst material, som härvid redovisats,
skulle statens förluster på driften vid
Kvarntorpsverket uppgå till inte mindre
än 20—25 miljoner kronor per år.
Avgörande för bedömningen av denna
fråga måste naturligtvis i första hand
vara vilket värde driften vid Kvarntorpsverket
kan ha ur beredskapssynpunkt.
Härom synes råda delade meningar.
Men oberoende härav är det givetvis
angeläget, att en ekonomisk sanering
av anläggningen kommer till stånd snarast
möjligt. Detta berör ju frågor, som
oljeskifferutredningen bär att pröva. Enligt
riksdagsberättelsen kan man emellertid
inte räkna med att denna utredning
skall vara Mar med sitt förslag förrän
år 1962. Såsom situationen utvecklats
framstår det som angeläget dels att
denna utredning påskyndar sitt arbete,
dels att under tiden de åtgärder vidtas,
som är möjliga till en ekonomisk sanering
av Kvarntorpsanläggningen.
Med anledning av vad jag här har an -
fört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet ställa följande
frågor:
1) Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för Svenska skifferoljebolagets
ekonomiska förhållanden?
2)
Avser herr statsrådet att söka påskynda
den pågående utredningen om
Kvarntorpsanläggningen?
3) Har herr statsrådet vidare för avsikt
att i avvaktan på utredningens förslag
vidta åtgärder i syfte att åstadkomma
ekonomisk sanering av Kvarntorpsanläggningen?
På
gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes en av herr
Gustavsson, Bengt, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad, av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 523,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 33, med förslag till förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.20.
In fidem
K.-G. Lindelöw
Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
600387