Tisdagen den 16 december (Riksdagens protokoll 1952:32)

RIKSDAGENS tåfi&

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 32

15—23 december.

Debatter m. in.

Sid.

Tisdagen den 16 december.

Svar på interpellationer av:

Herr Ohlin ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen
av beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsska pande

syfte, m. m..................................... 4

Herr Jacobson i Vilhelmina ang. läkarvården inom Sorsele, Stensele
och Tärna provinsialläkardistrikt under läkarnas semesterledigheter
.............................................. 28

Herr Hagård ang. sjukgymnasternas lönekonflikt.............. 31

Fru Wohlin ang. förebyggande åtgärder för bekämpande av tandsjukdomar
.......................................... 37

Herr Hallberg ang. kontrollen av riskabla tivolinöjen .......... 42

Herr Holmberg ang. åtgärder för avhjälpande av bristen på

gymnastik- och skolmåltidslokaler........................ 44

Svar på fråga av fru Boman ang. saluförandet i Norrbotten av smör

av sämre kvalitet .................................... 48

Svar på interpellationer av:

Fru Sandström ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet
................................................ 52

Herr Nilsson i Bästekille ang. åtgärder för ökad avsättning av
svensk frukt.......................................... 67

Onsdagen den 17 december.

Värdering av varulager vid taxering .......................... 73

Stödlån till jordbrukare .................................... 109

Höstsessionens avslutning .................................. 129

1—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 32.

Nr 32.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 17 december.

Statsutskottets memorial nr 234, ang. tilläggsstat I till riksstaten .... 73

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. värdering av varulager vid

taxering.............................................. 73

Jordbruksutskottets utlåtande nr 58, ang. stödlån till jordbrukare.... 109

Måndagen den 15 december 1952.

Nr 32.

Måndagen den 15 december.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6 och
den 9 innevarande december.

§ 2

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studiehjälpsverksamheten
vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 433, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statligt stöd
åt konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion; nr

434, i anledning av väckta motioner
angående dels utredning om utbildning
i praktisk psykologi, dels ock översyn
av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården
m. m.;

nr 436, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande förstatligande
av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks
järnväg m. m; och

nr 437, i anledning av väckta motioner
angående anordnande av en direktförbindelse
i form av bro eller tunnel
mellan Sverige och Danmark; samt

från jordbruksutskottet:

nr 443, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. in.,
såvitt avser ett byte av markområden i
Västernorrlands län;

nr 444, med anledning av väckta motioner
angående komplettering av så -

dana fastigheter, som fått sitt skogsinnehav
väsentligt förminskat genom
framdragande av kraftledningar; och

nr 447, med anledning av väckt motion
om höjning av bidraget till renskötande
lapp för uppförande av bostadsbyggnad.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial nr 234, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1952/53;

bevillningsutskottets betänkande nr
60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den
14 december 1951 (nr 795) med tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 58,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden 13—20 december 1952 för att som
europarådsdelegat bevista ett kommittésammanträde
i Paris.

Stockholm den 11 december 1952.

Bertil von Friesen.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4,03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Tisdagen den 16 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
december.

§ 2.

Svar på interpellation ang. en redogörelse
för omfattningen och utformningen
av beredskapsplanerna för allmänna
arbeten i sysselsättningsskapande syfte,
m. m.

Cliefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Ohlins interpellation
angående en redogörelse
för omfattningen och utformningen av
beredskapsplanerna för allmänna arbeten
i sysselsättningsskapande syfte,
m. m.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Sträng
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Ohlin har i en
interpellation till mig riktat följande
frågor:

Vill herr statsrådet inför kammaren
lämna en redogörelse för omfattningen
och utformningen av de beredskapsplaner
för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande
syfte, som för närvarande
finnes utarbetade, och anser
herr statsrådet de förefintliga beredskapsplanerna
vara betryggande? Har
särskild hänsyn vid utarbetandet av
beredskapsplanerna tagits till sådana
kategorier av arbetstagare bland tjänstemän
och arbetare, som endast i
mindre utsträckning kan erhålla sysselsättning
genom beredskapsarbeten av
tidigare mest använda slag?

Som svar härpå får jag anföra följande: Regeringen

följer med uppmärksamhet
den ekonomiska utvecklingen och
dess sysselsättningspolitiska konsekvenser.
Genom konjunkturinstitutet och nationalbudgetdelegationen
erhålles fortlöpande
informationer om lägets skiftningar.
Förskjutningar i de ekonomiska
framtidsperspektiven kan därför på ett
tidigt stadium beaktas vid planläggningen
av arbetsmarknadspolitiken. Så har
också skett i fråga om den utveckling vi
nu är inne i. Den situation, som nu
avtecknar sig på arbetsmarknaden,
innebär ingen överraskning för myndigheterna
utan överensstämmer i huvudsak
med den bild man gjorde sig
vid årets början. En påtaglig dämpning
av överkonjunkturen har ägt rum. Att
härvid sysselsättningssvårigheter skulle
uppkomma på olika punkter och skapa
arbetsmarknadspolitiska problem var
vi beredda på. Kanske får man dock
säga, att den skärpta konkurrensen på
världsmarknaden blivit mera besvärande
för den svenska exportindustrien än
man tidigare hade anledning räkna
med.

För dagen kännetecknas emellertid
det svenska näringslivet på det hela
taget av god sysselsättning. Orderstockarna
i industrien är allmänt sett fortfarande
betydande. Sedan den internationella
konjunkturförsvagningen på
sistone upphört, har en viss förbättring
inträtt på exportområdet. Särskilt glädjande
är, att en återhämtning har ägt
rum beträffande produktion och försäljningar
inom skogsindustrierna. Detsamma
gäller textil-, sko- och konfektionsbranscherna.
För verkstadsindustrien
har däremot läget hårdnat, och
mycket tyder på att delar av denna näringsgren
har att motse tilltagande avsättningssvårigheter.

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

Även om man tar i beräkning verkstadsindustriens
försämrade konkurrensläge
och de fortsatta svårigheterna
under vintersäsongen inom andra branscher,
är det befogat att varna för alltför
överdrivna föreställningar om sysselsättningsminskningar
och produktionsinskränkningar.
Detta hindrar
icke, att lokalt och branschvis svårigheter
kan uppträda som kräver insatser
av statsmakterna. På något längre sikt
rymmer läget vissa risker för en förstärkning
av tendenserna till konjunkturnedgång.
Det är ännu för tidigt att
bedöma i vad mån och med vilken styrka
dessa risker kan komma att aktualiseras.
Möjligheterna av en lugn utveckling
under bibehållen samhällsekonomisk
jämvikt bör ej utan vidare uteslutas.
Under alla förhållanden måste
emellertid de sysselsättningspolitiska
planerna uppdragas på sådant sätt, att
man är beredd att möta de problem som
hänför sig till de mest ogynnsamma
utvecklingsalternativen.

I den mån utvecklingen skulle gå i
riktning mot en förstärkning av de depressiva
krafterna i den svenska ekonomien,
kan beredskapsarbeten och likartade
åtgärder endast vara ett subsidiärt
medel för att motverka arbetslöshet.
Uppgiften att bibehålla full sysselsättning
måste i första hand åvila
den allmänna ekonomiska politiken. Det
gäller för denna att påverka utvecklingen
på sådant sätt, att den normala
produktionen i möjligaste mån
hålles i gång och de tillgängliga resurserna
i samhället fullt utnyttjas för att
på vanliga vägar tillgodose existerande
behov. Detta torde inte behöva närmare
utvecklas, eftersom denna uppfattning
numera är allmänt accepterad.

Så länge tillgången i landet understigit
de totala anspråken, har regeringens
ekonomiska politik varit inriktad
på att hålla tillbaka efterfrågan. I
och med att detta läge ändras på ett
mera allmängiltigt sätt, kommer också

den ekonomiska politiken att modifieras.
Jag vill erinra om att detta redan
i vissa avseenden skett. Sålunda har
proposition avlåtits med förslag att inskränkningarna
i rätten till fri lagervärdering
upphäves för i år, varjämte
motsvarande lättnader under vissa betingelser
förutskickas beträffande år
1953. I samband härmed har finansministern
förklarat sig komma att uppta
frågan om en avveckling av investeringsavgiften
till prövning, därest det
under loppet av år 1953 skulle visa sig,
att avgiften ej är behövlig, emedan den
privata investeringsviljan påtagligt försvagats
eller därför att det blir önskvärt
att stimulera investeringarna i näringslivet.
Tillika kan jag peka på den
utredning angående en omläggning av
företagsbeskattningen som igångsattes i
somras. Denna utredning skall enligt
sina direktiv bl. a. undersöka möjligheterna
att variera bolagsskatterna efter
konjunkturläget. På motsvarande sätt
kan kreditåtstramningen och byggnadstillståndsgivningen
uppmjukas om expansionsstyrkan
i näringslivet avtager
i sådan grad att en generell avveckling
av dessa konjunkturdämpningsåtgärder
blir försvarlig. Slutligen är att nämna
att det redan nu står klart, att statsfinansernas
efterfrågebegränsande roll
automatiskt kommer att avta de närmaste
åren på grund av att inkomsterna
stagnerar, medan utgifterna av olika
skäl fortsätter att stiga, varigenom ett
tillskott till den allmänna efterfrågan i
samhället uppkommer.

Det iir emellertid motiverat att gå
fram med försiktighet. Att avstå från en
dämpning av det allmänna konjunkturläget
och låta den förbytas i en konjunkturstimulans
iir icke försvarligt, så
länge sysselsättningssvårigheterna inskränker
sig till vissa speciella områden
och branscher, medan efterfrågan
på arbetskraft förekommer inom andra
delar av näringslivet.

Inom finansdepartementet företogs

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

redan under sommaren en översyn av
vissa åtgärder avsedda att då så erfordras
underlätta upprätthållandet av den
normala produktionen även i svårare
lägen. Hit hör sådana ting som återlämnande
av steriliserade vinstmedel
till företag, som har sådana till godo i
obligatoriska eller frivilliga fonder.
Likaså har efterkrigsplaneringskommissionens
på sin tid utarbetade förslag
till en i olika avseenden differentierad
sysselsättningspolitik aktualiserats. Regeringen
avser att inom kort tillkalla
särskild expertis med uppgift att närmare
överväga så väl vissa av efterkrigsplaneringskommissionens
förslag
som även vissa andra åtgärder i syfte
att stimulera den normala ekonomiska
företagsamheten.

Redan under våren och sommaren
innevarande år vidtogs genom socialdepartementets
försorg åtgärder för en
översyn av beredskapen på arbetsmarknaden.
Främst avsåg dessa åtgärder att
utröna, i vilken utsträckning arbetsprojekt,
som ingår i den s. k. investeringsreserven,
var planlagda för snabb
igångsättning om så skulle visa sig erforderligt
samt, om detta icke i önskvärd
utsträckning vore förhållandet,
vad som måste göras för att öka projekteringen
och därmed reserven av förberedda
arbetsprojekt.

Innan jag lämnar en redogörelse för
resultatet av dessa åtgärder och omfattningen
av de beredskapsplaner för
allmänna arbeten, som finnes, vill jag
erinra om att den första och viktigaste
åtgärden vid arbetslöshet alltid måste
vara försök till nytt arbetserbjudande
i öppna marknaden. En väl funktionerande
arbetsförmedling, sådan som den
vi nu disponerar över, fyller därför en
viktig uppgift i beredskapen mot arbetslöshet.
I det arbetsmarknadsläge vi
haft under det sista året med uppträdande
arbetslöshet på vissa orter och
inom vissa näringsområden samt en
efterfrågan på arbetskraft på andra

håll, har det varit angelägnare än någonsin
att öka arbetskraftens rörlighet.
Arbetsmarknadsmyndigheterna har underlättat
detta på olika sätt. Sålunda
har genom arbetsförmedlingarna resor
ordnats och resebidrag lämnats för arbetskraftens
förflyttning stadigvarande
eller mera tillfälligt. Mellan närliggande
orter har dagliga resor ordnats, så
atT ledig arbetskraft på en ort snabbt
kunnat komma i nytt arbete på en annan
plats. Bostadsknappheten har givetvis
försvårat omflyttningen. För att i
någon mån lätta på detta hinder har
arbetsmarknadsstyrelsen fått bemyndigande
att inköpa baracker och uthyra
dem som provisoriska bostäder på
orter där arbetskraft efterfrågas och dit
den kan förflyttas.

I linje härmed bör omnämnas de åtgärder,
som vidtagits för att hålla byggnadsverksamheten
uppe vid en hög
nivå. Enligt en undersökning, som
gjordes i maj månad i år, visade den
privata sektorn inom byggnadsverksamheten
en viss nedgång. I ett sådant
läge var det angeläget att de offentliga
investeringarna ökades för att
hindra arbetslöshet. Arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna fick
därför i uppdrag att snabbt inventera
inneliggande ansökningar om byggnadstillstånd
för offentliga byggnader och
stimulera myndigheterna i kommuner
och på andra håll att forcera planeringen,
så att projekt låge färdiga att
tagas i bruk, när den privata byggviljan,
främst inom industrien, minskades.
Därigenom har en smidig anpassning
kunnat ernås i den förskjutning
från privat till offentlig investeringsverksamhet,
som under det gångna
året utan tvekan varit av en viss
omfattning.

I interpellationen uttalas, att även
möjligheterna att ordna fortbildning,
omskolning och vanlig yrkesutbildning
av arbetslösa behöver prövas i förväg.
Jag vill med anledning härav meddela

Tisdagen den 16 december 1952. Nr 32. 7

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av
beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

att arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning i samråd
med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
uppgjort planer för sådan
verksamhet. Särskilda kurser för arbetslösa
kommer vid behov att ordnas av
överstyrelsen för yrkesutbildning. Utbildningen
kommer att bli differentierad
på flera olika yrken, men
tyngdpunkten kommer att ligga på de
mekaniska yrkena. Trots den för vissa
företag vikande konjunkturen är efterfrågan
på sådana yrkesarbetare som
svetsare, smeder, maskinarbetare och
mekaniker fortfarande stor. överstyrelsens
kursverksamhet för arbetslösa,
som nu är i gång, har de senaste
åren omfattat 700 å 800 elever per
år, huvudsakligen partiellt arbetsföra,
men beräknas i händelse av en mera
omfattande arbetslöshet kunna utvidgas
väsentligt. Genom att låta kurserna
för arbetslösa arbeta i skift
med de ordinarie avdelningarna inom
de mekaniska facken vid de kommunala
och centrala verkstadsskolorna
torde utbildning kunna beredas åt ytterligare
några tusen elever per år.
Skulle utbildningsbehovet bli mycket
stort måste emellertid även andra åtgärder
tillgripas. Kurser får då ordnas
i mera provisoriska lokaler. I samband
härmed konstaterar jag med tillfredsställelse,
att enligt vad jag inhämtat
industriens egen yrkesutbildning skall
fortsätta, även om det skulle bli fråga
om ett försämrat arbetsmarknadsläge.
Arbetsmarknadsmyndigheterna har i
denna fråga överlagt med industriens
representanter.

Som jag nyss nämnde erbjudes fortfarande
i betydande utsträckning lediga
arbetstillfällen på den öppna arbetsmarknaden,
även om man under de senaste
veckorna kunnat iakttaga en klar
tendens till minskning. Arbetsförmedlingsverksamhet
och omflyttning av
arbetskraft måste dock alltfort vara en
betydande beredskapsåtgärd mot arbets -

löshet. Vi kan emellertid komma i ett
läge, då tillståndet på arbetsmarknaden
blir sådant, att endast obetydligt med
arbetskraft absorberas. Samhället måste
då vara berett att gripa in med stora
offentliga investeringar och andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Som
jag anfört påbörjades under vårens lopp
en översyn av de i investeringsreserven
ingående arbetena, överläggningar upptogs
med vederbörande departement.
De myndigheter, som närmast är ansvariga
för de projekt som ingår i investeringsreserven,
anmodades att bedriva
projekteringsarbetet i ökad takt, vilket
också skett. Vid midsommartid hölls
en konferens med länsarbetsnämnderna,
som fick i uppdrag att stimulera
kommunerna att projektera för en större
arbetsreserv. Länsarbetsnämnderna
har under sommarens och höstens lopp
tagit kontakt med nära nog alla kommuner
i vårt land. Då det var angeläget,
att projekteringen i första hand
sattes in i de län och på de orter, där
arbetslöshet inom en nära framtid kunde
väntas, tog arbetsmarknadsstyrelsen
genom länsarbetsnämnderna i somras
kontakt med alla större och medelstora
företag i landet för att söka utröna
var sysselsättningssvårigheter kunde
tänkas uppstå. Centralt hölls också
överläggningar med branschorganisationerna.
Härigenom fick man en ganska
god bild över de områden, där projektering
av arbeten i första hand borde
verkställas. De projekterande myndigheterna
omdisponerade sin personal så,
att de utsatta områdena fick förhandstur.
Detta var nödvändigt bl. a. med
hänsyn till den knapphet på projekteringspersonal,
som fortfarande råder.

Denna projektering har sedan den påbörjades
i början av sommaren pågått
oavbrutet. Det har sagts att vår investeringsreserv
är relativt odifferentierad,
och detta omdöme är utan tvivel riktigt.
Större delen av vår reserv avser
anläggningsarbeten, vägar och gator,

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

vatten och avlopp, försvarsarbeten,
järnvägsarbeten, skogsvårdande arbeten,
flottledsarbeten, torrläggningsföretag
etc. Givetvis kan ej alla slag av friställd
arbetskraft hänvisas till dessa
arbeten. Jag tror emellertid, att när
det gäller den direkta arbetslinjen är
det just sådana anläggningsarbeten som
staten vid en arbetslöshet kan och bör
utföra. En av statens mest verkningsfulla
insatser i kampen mot arbetslösheten
är sålunda att söka hålla en hög
sysselsättning i byggnads- och anläggningsverksamhet.

Ett särskilt problem beträffande de
arbeten, som ingår i investeringsreserven,
erbjöd finansieringen. Kungl.
Maj:t har därför genom beslut den 10
oktober ställt till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande ett belopp av 50
milj. kronor för att disponeras för det
ändamål, som avsetts med det på allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51 uppförda anslaget till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande
m. m. Hittills har endast en mindre del
av detta belopp, ca 16 milj. kronor,
tagits i anspråk för igångsättande av
arbeten, som för dagen sysselsätter ca
500 man. Härutöver sysselsättes för närvarande
i statliga, statskommunala och
kommunala beredskapsarbeten 330 man.
I arkivarbeten sysselsättes 780 man,
härav ca 300 flyktingar. För dagen är
alltså sammanlagt ca 1 600 man placerade
i arbeten, som tillkommit genom
arbetsmarknadsmyndigheternas åtgärder.

I detta sammanhang bör också nämnas
den utökning av ordinarie vägbyggnadsprogram,
som kunnat ske genom
att tillgången på arbetskraft ökat. I år
har på vägarbete sysselsatts ca 3 000
man mer än i fjol. Vid denna utökning
av programmet har i regel samråd
skett med arbetsmarknadsmyndigheterna,
så att arbeten kunnat komma i gång
inom områden, där arbetslöshet uppstått.
Jag vill emellertid understryka,

att denna utökning av det ordinarie
vägbyggnadsprogrammet icke bör betraktas
som föranledd av arbetsmarknadsskäl.
Det rör sig här snarare om
en av den återställda balansen på arbetsmarknaden
föranledd ökning, som
möjliggör ett normalt vägunderhåll och
tillgodoseende av vissa på grund av
tidigare arbetskraftsbrist eftersatta behov.

Den intensivare projektering, som sålunda
igångsatts, pågår alltjämt och får
icke avstanna. Jag anser det i nuvarande
labila läge på arbetsmarknaden nödvändigt
att hålla en betydande reserv
av färdigprojekterade arbeten. Investeringsreserven
bör förnyas snabbare än
de arbeten, som ingår i densamma, färdigställes.
Projekteringen har under den
senaste tiden fått en delvis förändrad
geografisk omfattning. Under det att intresset
tidigare koncentrerats främst till
skogslänen för att möta en arbetslöshet,
som kunde befaras uppstå inom skogsbruket
och skogsindustrierna, har på
senare tid projekteringens tyngdpunkt
flyttats till de syd- och mellansvenska
länen. Därjämte har en större del av
projekteringen kommit att ligga på kommunerna.

Med anledning av vad interpellanten
anfört angående vikten av att beredskapsplanerna
differentieras, må erinras
om att i de upprättade förslagen
till investeringsreserver var från början
medtagna icke obetydliga arbeten, avsedda
att utföras inom industrien. Dessa
skulle bringas till utförande vid
önskad tidpunkt antingen genom direkta
beställningar av gods eller maskiner
eller i samband med utförande av byggnads-
och anläggningsarbeten. Industribeställningar
i arbetslöshetsmotverkande
syfte har sålunda medtagits i senast
upprättade förslag till investeringsreserv.
Bland de beställningar det här
kan bli fråga om må bl. a. nämnas telegraf-
och telefonmateriel, järnvägsmateriel,
elektroteknisk materiel. Inom

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

de olika försvarsgrenarna föreligger
givetvis stora möjligheter till utvidgning
av materielinköp. Vidare torde en
ökad anskaffning av förråds- och färjmateriel
för vägväsendet vara aktuell.
Materielinköp kan komma i fråga icke
blott för statens utan även för kommunernas
räkning. De kommunala elverken
är stora beställare av exempelvis
kabelmateriel och elektriska apparater.
Betydande investeringar på detta
område förutses alltjämt vara behövliga.
Jag har icke ansett arbetsmarknadsläget
ännu motivera dylika beställningar.
Ett undantag härifrån utgjorde
dock den särskilda beställning som
gjordes i april innevarande år i samband
med textilkrisen. Även i fortsättningen
kommer givetvis alla möjligheter
att snabbt kunna sätta in beställningar
att beaktas.

Herr Ohlin har vidare frågat, om
särskild hänsyn vid utarbetandet av
beredskapsplanerna tagits till sådana
kategorier av arbetstagare bland tjänstemän
och arbetare, som endast i mindre
utsträckning kan erhålla sysselsättning
genom beredskapsarbeten av tidigare
mest använt slag. Både bland
kategorien tjänstemän och arbetare finns
personer, som ej är lämpade för det
hårda arbete, som de statliga beredskapsarbetena
av anläggningskaraktär
innebär, och som man bör undvika att
hänvisa till dylikt arbete. Man får för
dessa söka finna andra utvägar. Att
skapa en så rikt differentierad beredskap
att staten får möjlighet att ordna
särskilda arbeten, som passar alla yrkeskategorier,
erbjuder tyvärr stora svårigheter.
Staten kan aldrig garantera
att varje anställd skall få vara kvar på
sin arbetsplats eller i sitt yrke. Staten
kan genom sin ekonomiska politik,
genom statsbeställningar och genom att
sätta i gång offentliga arbeten, till vilka
alla som har de fysiska krafterna härför
bör kunna hänvisas, hjälpa till att hålla
den allmänna sysselsättningen uppe.

Härigenom får alla medborgargrupper
en verkningsfull hjälp. De statliga åtgärderna
hjälper också till att skapa
sysselsättning på andra områden än de
av åtgärderna direkt berörda. Större
möjlighet finnes då för både arbetare
och tjänstemän, som icke är lämpliga
för beredskapsarbete, att kvarbliva på
sina gamla arbetsplatser. — I arkivarbetena
har staten dessutom en hjälpform
för dem, som på grund av åldersoch
hälsoskäl icke är lämpliga för
tyngre arbete. Dessa kommer vid behov
att utökas. — Den yrkesutbildning, som
igångsättes, bör även kunna utnyttjas
av många av dem, som icke kan hänvisas
till beredskapsarbete. — Slutligen
bör även erinras om det förslag till
förbättring av förmånerna i de erkända
arbetslöshetskassorna, vilket för närvarande
remissbehandlas. Min avsikt
är att föreslå proposition härom till
1953 års riksdag.

I detta sammanhang vill jag också
säga ett par ord om den kvinnliga arbetskraften,
som också berörts av herr
Ohlin i hans interpellation. Den kvinnliga
arbetskraften är givetvis i regel
ej lämpad att utföra tungt arbete. Men
den kvinnliga arbetskraftens sysselsättning
är i högsta grad beroende av att
arbetet upprätthålles i den tunga industrien,
i våra basindustrier, i vår
byggnads- och anläggningsverksamhet
etc. Hög sysselsättning i dessa leder
också i regel till hög sysselsättning i
våra konsumtionsvaruindustrier och på
de s. k. serviceområdena, där huvuddelen
av den kvinnliga arbetskraften
såväl som arbetskraft av tjänstemannakaraktär
är sysselsatt. Speciella svårigheter
möter, när det gäller den gifta
kvinnliga arbetskraften, då denna i regel
icke vill eller kan anta arbetserbjudanden
på annan ort, även om arbetstillfällen
där skulle finnas. Den gifta
kvinnliga arbetskraftens mindre rörlighet
iir således ett handicap. Genom anordnande
av yrkesutbildning eller om -

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

skolning torde man dock kunna lämna
även den gifta kvinnliga arbetskraften
bättre hjälp vid arbetslöshet än som
hittills stått till buds. Jag vill också i
samband härmed erinra om det stora
arbetskraftsbehov som funnits och delvis
alltjämt finnes inom sjukvården och
socialvården. I den mån olika former
av hemhjälpsverksamhet för åldringar,
öppen sjukvård etc. utbygges kommer
ytterligare behov av kvinnlig arbetskraft
att här anmäla sig. Det finns
otvivelaktigt ett växande kommunalt
intresse för denna utbyggnad. Arbetsmarknadsorganen
kommer att ägna
speciell uppmärksamhet åt de möjligheter
att intensifiera denna som kan
föreligga på sådana orter där kvinnlig
arbetskraft friställts. Här bör även en
utbyggnad av den kursverksamhet för
utbildning av s. k. hemsamariter som
arbetsmarknadsstyrelsen sedan länge
bedrivit kunna fylla en viktig uppgift.

De partiellt arbetsföras problem, som
också berörts av interpellanten, blir
utan tvivel svårare i händelse av en
sysselsättningskris. Det arbete, som de
senaste åren utförts för att genom yrkesutbildning,
omskolning och fortbildning
m. m. göra denna arbetskraft fullt
arbetsduglig och mera konkurrenskraftig,
måste därför fortgå i oförminskad
utsträckning.

Vad som nu håller på att ske på arbetsmarknaden
är utan tvekan värt all
uppmärksamhet. Men vi får icke överdriva
svårigheterna. Vi har dock alltjämt
god sysselsättning, även om vi
måste räkna med en viss säsongarbetslöshet
i vinter, som kanske blir större
än de senaste årens. Från industriens
sida har hittills icke varslats om mera
betydande inskränkningar eller längre
permitteringar. Jag utgår från att arbetsgivarna
håller den överenskommelse
om två månaders varsel vid avskedanden
eller permitteringar, som ingåtts
med arbetsmarknadsmyndigheterna.

Härefter anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag tackar
socialministern för det utförliga och på
många punkter belysande svaret. Jag
har genom detta svar åtminstone i viss
mån uppnått det jag åsyftat med interpellationer
nämligen att få för svenska
folket och riksdagen framlagd en redogörelse
för det arbete som pågår och
hur man inom regeringen ser på hela
spörsmålet, en utförligare belysning än
den som tidigare funnits tillgänglig. Jag
tillåter mig att knyta några kommentarer
till statsrådets redogörelse.

Socialministern påpekade, att den
allmänna ekonomiska politiken måste
lägga grunden för en sysselsättningsuppehållande
politik. Jag tror inte att
det finns mer än en mening om den
saken. Vad man däremot väl kan diskutera
är huruvida regeringen under
senare år handlat på ett sätt som vittnat
om ständigt medvetande om detta
förhållande. Jag skall inte här ta upp
någon mera ingående debatt, utan jag
nöjer mig på denna punkt med att påpeka
ett par saker.

De internationella ekonomiska förbindelserna
spelar för ett land som
Sverige en mycket väsentlig, i vissa fall
avgörande roll för möjligheterna att
hålla uppe en tillfredsställande sysselsättning.
Om vi försöker, som vi väl
kan och bör göra, att hålla uppe en tillfredsställande
sysselsättningsnivå, medan
man i utlandet på en del håll har
mera depressionsartade ekonomiska förhållanden,
kan resultatet bli att den
svenska exporten nedgår i högre grad
än importen av varor hit. Då inträder
en försvagning av den svenska betalningsbalansen.
Möjligheterna att fortsätta
på denna väg blir i väsentlig mån
beroende av vad man har kallat det
valutamässiga utrymmet för en sysselsättningsuppeliållande
politik, d. v. s.
tillgången på en så stor guld- och valutareserv,
att en väsentlig minskning
därav kan tillåtas under den övergångsperiod,
som man i detta fall måste

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

räkna med. Ur denna synpunkt är den
svenska beredskapen tyvärr otillfredsställande.
Det valutamässiga utrymmet
är, om jag mäter det genom att jämföra
guld- och valutareservens storlek med
ett års normala importvärde, alltför
knappt. Jag tror, att jag inte riskerar
att bli motsagd, om jag konstaterar
detta.

För det andra spelar det naturligtvis
en betydande roll, att den svenska
kostnadsnivån befinner sig i en naturlig
relation till kostnaderna i utlandet.
Om vår kostnadsnivå är relativt hög,
tenderar ju detta redan i och för sig att
göra betalningsbalansen förhållandevis
svag. Om därtill kommer en högre sysselsättningsgrad
i Sverige än på många
håll i utlandet, har man att därifrån
räkna med en försvagning av betalningsbalansen.
Motståndskraften mot
detta tryck måste bli mindre, när man
har ett läge med relativt hög kostnadsnivå.
Jag vill understryka att även utan
någon brist på samhällsekonomisk inre
balans i den svenska ekonomien kan
man naturligtvis ha en brist på kostnadsekonomisk
jämvikt mellan Sverige
och viktiga främmande länder. I så fall
blir även av detta skäl det valutamässiga
utrymmet för en sysselsättningsuppehållande
inre politik mindre än
önskvärt vore.

Om man försöker göra ett bokslut för
de senaste sex årens utveckling här i
landet uteslutande ur den synpunkt,
jag här anlagt, är det ganska uppenbart,
att detta bokslut utfaller tämligen
ogynnsamt. Man kan sammanfatta det
i två punkter. För det första: trots en
betydande devalvering av den svenska
kronan, vilken i och för sig sänkt vår
svenska kostnadsnivå i guld och utländska
valutor, är denna kostnadsnivå
i dag relativt hög. För det andra: trots
att vi nyligen haft — och vad gäller
i varje fall en exportnäring ännu har —
exceptionellt goda exportkonjunkturer,
är i alla fall den svenska guld- och va -

lutareserven i dag, om den jämförs
med ett eventuellt uppkommande behov,
ingalunda så stor som önskvärt
vore.

Vi har ju att betrakta den sysselsättningsuppehållande
politiken inom ramen
för dessa tyvärr mera begränsade
möjligheter än som kunde ha förelegat,
om den ekonomiska politiken tidigare
hade tagit sikte på den stora betydelsen
av att vi i en försvagad konjunktur
verkligen kan sätta in tillräcklig kraft
för att hålla uppe full sysselsättning.

I betraktande av hur mycket det har
talats om full sysselsättning, vill jag,
innan jag går över från den allmänekonomiska
politiken till andra aspekter,
säga, att regeringens politik under senare
år inte i tillräcklig grad har tagit
hänsyn till att förutsättningarna för ett
uppehållande av en hög och jämn och
tillfredsställande sysselsättning skapas
i mycket väsentlig grad under de år,
som föregår det aktuella behovets uppkomst.
De kan inte åstadkommas bara
genom att man gör så gott man kan,
när påfrestningarna börjar inställa sig.

Socialministern betonar i sitt svar,
att den allmänekonomiska politiken
kommer att modifieras i den mån det
ekonomiska läget ändras ur den inre
samhällsekonomiska balansens synpunkt.
Jag vill i detta sammanhang endast
upprepa, vad man från vårt håll
tidigare har framfört, nämligen att det
gäller att, när konjunkturläget har försvagats,
i tid avveckla en del av de
bromsar på investeringarna och på konjunkturen,
som införts under en skarp
överkonjunktur. Det gäller att göra
denna anpassning i tid, inte ett halvår
för sent. Som exempel på en sådan behövlig
anpassning har vi pekat på investeringsavgiftens
avveckling. Vi har
också i viss mån aktualiserat frågan
om en anpassning av kreditrestriktionerna
efter konjunkturlägets skiftningar.
Kreditrestriktionerna tror jag
i dagens läge faktiskt bidrager till

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

att skapa en del arbetslöshet inom
t. ex. de mindre sågverken. Jag konstaterar
med tillfredsställelse, att statsrådet
nämner möjligheten att frige en
del steriliserade medel i ett något försvagat
konjunkturläge. Vi har pekat på
byggnadsregleringens partiella avveckling.
Det är klart att det är en mycket
väsentlig sak. .Tåg kan peka på att alldeles
färska uppgifter tyder på att t. ex.
här i Stockholm har det förekommit ett
ofullständigt utnyttjande av arbetskraften
på detta område, vilket väl är en
sak, som inte de kommunala myndigheterna
allena bär ansvaret för, utan
det tycks ha varit förseningar även på
den statliga sidan. Över huvud taget blir
det ju lätt så, att statliga myndigheter
är en smula trögrörliga. Vi såg det när
det gällde att avveckla ransoneringarna
efter kriget. Jag tror att det i viss mån
ligger i sakens natur. Så mycket angelägnare
är det, att man försöker att
göra anpassningsförmågan så god som
möjligt.

Beträffande herr statsrådets redogörelse
vill jag här inskjuta ett påpekande,
nämligen att statsrådet inte nämner
några siffror för ungefär hur
många arbetslösa som relativt snabbt
skulle kunna sättas i arbete genom statliga
investeringar. Jag förstår väl, att
man därvidlag måste röra sig med väldiga
felmarginaler, men det har dock
betydelse, om statsrådet tänker sig, att
det finns planerat för 5 000 man eller
25 000 man. Något borde väl kunna sägas
om de statliga förberedelserna i
detta syfte.

Jag tillåter mig också här att resa
frågan, huruvida regeringen har förvissat
sig om att t. ex. de affärsdrivande
verken är beredda att anpassa
sina investeringar efter inte bara konjunktur
utan även kombinationen av
konjunktur och säsong, vilket i viss
mån väl komme att innebära investeringars
upptagande under vinterhalvåret,
även om detta medför en viss

kostnadsökning. Det kan säkerligen
vara bra mycket billigare för samhället
att göra en investering av produktivt
slag som blir någon procent dyrare
genom att arbetet påbörjas på vintern,
än att vänta med det till sommaren,
vilket kanske i en snäv privatekonomisk
mening ter sig riktigare men
inte är det ur allmän samhällsekonomisk
synpunkt. Det är väl naturligt om
de affärsdrivande verken har en ambition
att handla ekonomiskt, och de
bör enligt min mening inte kritiseras
för om de driver denna ambition i
vissa fall relativt långt. Det kan inte
begäras, att de skall handla på annat
sätt, såvida de inte får direkta direktiv
att med hänsyn till arbetslöshetssituationen
vara beredda att mvcket snabbt
göra investeringar även under en säsong,
som inte riktigt passar dem.

Beträffande de statliga förberedelserna
i övrigt konstaterar jag med tillfredsställelse,
att herr statsrådet betonar
vikten av de statliga beställningarna.
Enligt min mening har man under
tidigare diskussioner om detta problem
t. ex. på 1930-talet alltför ensidigt
inriktat uppmärksamheten på s. k. offentliga
arbeten och tänkt för litet på
möjligheten av ökade statliga beställningar.
Jag är glad om jag i herr statsrådets
svar får utläsa en tendens att
man inom regeringen delar den uppfattningen,
att frågan om ökade statliga
beställningar faktiskt utgör en mycket
väsentlig del av det problemkomplex,
som vi här diskuterar.

Det finns naturligtvis inte mer än en
mening om betydelsen av att arbetskraftens
rörlighet ökas. De svårigheter,
som där uppkommer och som sammanhänger
bland annat med den otillfredsställande
bostadssituationen, känner vi
alla. Jag vill här gärna inskjuta, att det
förefaller mig, som om den svenska arbetsförmedlingen
på senare år har uppnått
en allt högre effektivitet. Jag är
inte tillräckligt insatt för att kunna tala

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

om, vilka brister som ännu kan finnas
— ty sådana finns förmodligen —
men jag tror vi har anledning glädja
oss åt att det på detta viktiga område
har ägt rum mycket betydande framsteg.
Detta är väl en huvudorsak till att
man har att bedöma siffrorna för en
ofrånkomlig arbetslöshet på ett annat
sätt i dag än vad man gjorde på olika
håll t. ex. på 1930-talet.

Jag skulle vilja rikta en direkt fråga
till socialministern beträffande den
kommunala beredskapen, där ju svaret
upplyser om att vissa diskussioner ägt
rum under sommarens lopp. Vi är nog
alla överens om att kommunernas roll,
när det gäller att snabbt öka tillgången
på nyttigt arbete, knappast är mindre
viktig än statens. Anser herr statsrådet,
att den kommunala beredskapen härvidlag
i dag är tillfredsställande? Enligt
min mening skulle det vara psykologiskt
förklarligt, om många kommuner
har tagit så mycket intryck av talet
om att staten och regeringen sörjer
för full sysselsättning, att de kanske
i någon mån fått en känsla av att det
är i första hand staten som skall ta stötarna
genom att öka de statliga arbetena,
göra beställningar och sådant.
Man kan nog säga, att det har knappast
i tillräcklig grad betonats, hur svår
den uppgift är som här föreligger. Man
har talat om full sysselsättning som om
det mest berodde på god vilja att hålla
uppe full sysselsättning. Jag är därför
glad om regeringen nu under de sista
månaderna verkligen på fullt allvar tagit
itu med att få den kommunala beredskapen
tillräcklig.

Det är, herr statsråd, litet oklart vad
som skett i fråga om kommunernas tillgång
till teknisk personal för projektering
av arbeten. Det fanns förr ett anslag,
tror jag, till kommunerna för teknisk
personal för utarbetande av detaljerade
planer och projekt. Något sådant
anslag tror jag inte har funnits på den
allra sista tiden. Är det inte så, att un -

der en viss period arbetsmarknadsmyndigheterna
saknat tillgång till medel för
detta ändamål? -— Har de kanske alldeles
nyligen fått tillstånd att använda
pengar i detta syfte? Eller skulle det
vara så, herr statsråd, att myndigheterna
hela tiden har haft tillräckliga
medel för att verkligen här ge kommunerna
möjlighet till den erforderliga
förberedelsen med tekniskt kvalificerad
personal?

Beträffande de enskilda företagens
roll är den naturligtvis ytterligt betydelsefull.
Det är väl inte mer än rättvist
om man säger, att de i allmänhet har
visat sig mycket intresserade av att
hålla sina anställda sysselsatta även vid
produktionssvårigheter och inte avskedat
folk i onödan. Genom att de under
en viss period antingen arbetar på lager
eller gör reparations- eller ombyggnadsarbeten
undgås till en tid en arbetslöshet,
som eljest konjunkturläget
skulle framkalla. Å andra sidan kan väl
detta inte pågå hur länge som helst.
Företagens möjligheter är begränsade.
Föreligger det inte i dag, herr statsråd,
en rätt betydande »dold arbetslöshet»
inom industrien? Jag tror att herr statsrådet
snuddade vid frågan i svaret. Är
det inte en betydande dold arbetslöshet,
som uppgår till många tusentals
arbetare, i den meningen att företagen
håller dem sysselsatta tills vidare men
vid ett under längre tid oförändrat konjunkturläge
skulle se sig tvungna att
minska sysselsättningen? .lag understryker,
herr statsråd, att jag inte talar
om vad som skulle ske vid ett försämrat
konjunkturläge utan avser ett oförändrat
konjunkturläge. Jag har det intrycket
att vi här faktiskt har en betydande
faktor och att det ekonomiska
läget är så pass labilt, att om det med
avseende på konjunkturen och avsättningsmöjligheterna
tippar över i försämrande
riktning behövs det kanske
inte så stor förändring för att man skall

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

få en betydande minskning av sysselsättningen.

Jag vill inte alls profetera om att det
kommer att inträffa någon sådan förändring.
Jag gör inte någon förutsägelse
alls. Jag bedömer konjunkturläget
mindre pessimistiskt än många andra
gör. Men vi är väl alla överens om att
det svenska samhället måste vara förberett
på att en ogynnsam utveckling
kan komma att inträffa.

Låt mig göra en reflexion i förbigående!
Jag har sett, att man inom fackföreningarna
på en del håll, där sysselsättningsmöjligheterna
har sjunkit, tagit
detta till intäkt för att kräva förstatligande
av vederbörande näringsgrenar.
Man tycks ha föreställt sig, att
om bara staten äger företagen så skulle
det aldrig vara någon risk för arbetslöshet.
Det vore kanske bra om socialministern
begagnade detta tillfälle att
upplysa svenska folket om att det inte
förhåller sig på det sättet att t. ex. statsägda
exportföretag kan producera oberoende
av konjunkturläget.

Jag läste i somras en notis om att
Statens skogsindustrier hade beslutat
att under andra halvåret företa en ganska
betydande nedskärning av produktionen.
Jag förmodar, att om man från
regeringshåll hade opponerat sig emot
det så hade väl meddelandet aldrig
kommit ut. Sedan har det emellertid
skett en förbättring av konjunkturerna
just för trävarornas vidkommande, och
det spelar en mycket stor roll för Statens
skogsindustrier. Jag förmodar därför
att de planerade driftinskränkningarna
icke i sin helhet blivit aktuella.
Men det är i alla fall belysande
att inte heller staten som företagsägare
kan frigöra sig från konjunkturernas
och avsättningsmöjligheternas inflytande.
Jag tror att det skulle vara hälsosamt,
om man från regeringsbänken begagnade
tillfället att här vägleda opinionen
något litet.

Beträffande företagens investerings -

möjligheter vill jag också göra en fråga
om investeringsfonderna för byggnader.
Avsikten med dessa fonder har ju
varit, att företagen skulle få använda
dem, utan efterbeskattning, i sådant
läge där staten ansåg en ökad investering
önskvärd. Vi har haft bestämmelser
om dessa fonder ganska länge. Jag
frågade regeringen en gång för åtskilliga
år sedan, när konjunkturläget i
själva verket var mycket gott, om man
inte hade tillåtit användningen av dessa
investeringsfonder. Jag minns inte vad
jag fick för svar, om jag ens fick något.
Jag tror knappast att jag fick något
svar alls, men det kan jag kanske få nu.

Om vi nu går in i en sämre konjunktur
än vi haft under senare år, är det
önskvärt att regeringen har uppmärksamheten
fäst på nödvändigheten av att
frigöra användningen av investeringsfonderna.
Då herr statsrådet nu i förbigående
omnämner denna sak, ber jag
att få understryka att den inte bör
glömmas bort.

Man kan också dra fram frågan om
andra skatteåtgärder, som kan göra investeringar
lönande för företagen. Där
omnämner statsrådet möjligheterna att
variera bolagsbeskattningen. Jag hoppas
att regeringen har uppdragit åt företagsbeskattningskommittén
att skyndsamt
överväga just dessa aspekter av
de mycket stora problem kommittén
har att behandla. Ty innan kommittén
blir färdig med dem, kan vi ha fått en
stor arbetslöshet. Det är därför önskvärt
att detta spörsmål sättes högt upp
på dagordningen i nämnda kommittés
arbete. Det är klart att man med investeringar
inom företagen kan nå en
mera differentierad och naturlig sysselsättning
än med mera extraordinära
offentliga arbeten. Man kan därigenom
icke minst nå ett mera tillfredsställande
resultat ur de synpunkter jag berört i
min interpellation. Det är ju så att
många arbetare och tjänstemän, hl. a.
folk med svag hälsa eller begränsade

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

fysiska krafter inte i stor utsträckning
kan användas i många slag av offentliga
arbeten.

För några år sedan fick vi en institution,
som skulle samordna de statliga,
kommunala och enskilda investeringarna.
Den hade bl. a. till uppgift att
hålla sysselsättningsmöjligheterna jämna
och tillfredsställande. Jag tänker här
på det s. k. investeringsrådet. Spelar
detta investeringsråd — som ett organ
för samordningen mellan offentliga
myndigheter och näringslivet — någon
roll i dagens läge, herr statsråd? Är
man där sysselsatt med viktiga överläggningar
för att nå en effektiv och
snabb samordning av de offentliga och
enskilda investeringarna?

Om jag inte missminner mig finns
det också en kommitté, som sysslar
med investeringsfrågorna och där rent
av finansministern själv i egen hög
person har deltagit mer eller mindre.
Det är en sådan där begränsad kommitté
med litet antal ledamöter, att den
även av detta skäl borde vara mycket
handlingskraftig. Hur ligger det till
med den kommitténs arbete? Där sitter
några bankmän med, och finansministern
kanske menar att deras överläggningar
är underhandsöverläggningar?
Jag undrar om det på den
fronten sker något betydelsefullt för att
samordna de offentliga och enskilda
investeringarna.

Sedan är jag i och för sig glad åt att
statsrådet inte glömt bort den s. k.
efterkrigsplaneringskommitténs förslag.
Denna kommitté bar ju arbetat
med att hålla uppe sysselsättningen
under den efterkrigskris, som många
menade skulle inträda ganska snabbt
efter fredsslutet. När regeringen nu
tänker tillkalla experter för att överarbeta
dessa förslag får jag säga, att jag
verkligen trodde att man inom regeringsdepartementen
höll på med denna
överarbetning; men bättre sent än aldrig!
Jag hoppas bara att det inte drö -

jer. Det finns ju därvidlag t. ex. en så
viktig fråga som att uppmuntra avsättningen
av s. k. varaktiga konsumtionsvaror
i ett försämrat konjunkturläge,
alltså att införa något som ligger
utanför de vanliga sysselsättningsskapande
åtgärderna och möjliggöra
sysselsättning för människorna där
dessa redan befinner sig och har sina
normala arbetsuppgifter.

I fråga om de i min interpellation
berörda utbildningsfrågorna har jag
ingenting annat att säga än att det ju
är mycket värdefullt att vi har fått en
sådan belysning som statsrådet ger i
interpellationssvaret. Jag kan inte bedöma
om det kunde göras ännu mer
eller inte; vi är i alla fall överens om
betydelsen av hela denna sida av saken.
Beträffande dem som av hälsoskäl
är förhindrade att göra något som
helst tyngre arbete hänvisar statsrådet
till arkivarbetena. Jag har intet alternativ
eller kompletterande förslag att
komma med, men jag tillåter mig i alla
fall att uttala det önskemålet, att man
försöker så mycket som möjligt vidga
kretsen för de s. k. arkivarbetena.
Jag tror att speciella ansträngningar
att försöka vidga det området kanske
skulle kunna ge värdefulla resultat, låt
vara av begränsad räckvidd.

I fråga om den kvinnliga arbetskraftens
arbetslöshetsrisk har det efter min
interpellation framställande kommit
en del meddelanden i tidningarna om
att arbetsmarknadsstyrelsen skickat
ut en deputation omfattande även en
ledamot av denna kammare. Den reser
omkring och försöker praktiskt
studera frågan. Jag hoppas att det
kommer att ge resultat så småningom.
För övrigt delar jag statsrådets uppfattning,
att frågan om hemhjälp och sjukhjälp
bör i viss mån kunna behandlas
i samband med frågan om en ökad sysselsättning
för vissa slag av kvinnlig
arbetskraft.

När det gäller de partiellt arbetsföra

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, ra. m.

förefaller mig emellertid statsrådets
svar vara något för snävt. Statsrådet
säger därvidlag att man i oförminskad
utsträckning bör fortsätta med försöken
att göra denna arbetskraft fullt
arbetsduglig och mera konkurrenskraftig.
Jag skulle nog för min del
mena, att det är behövligt att i ett
sämre konjunkturläge, som kan komma
att medföra starkt ökade svårigheter
för de partiellt arbetsföra, öka och intensifiera
åtgärderna i det syfte vi är
överens om.

Sammanfattningsvis, herr talman,
skulle jag vilja säga, att statsrådet
Strängs redogörelse ger en mycket tydlig
bild av att svårigheterna på detta
område är större än vad många förut
tänkt sig under tider av större optimism.
Det räcker inte med att tala om
full sysselsättning och dylikt, utan den
ekonomiska politiken måste anpassas
efter dessa krav redan lång tid innan
sysselsättningssvårigheterna faktiskt
uppträder. Jag hoppas för min del
livligt, som vi väl alla gör, att en krisartad
utveckling på arbetsmarknaden
under en nära framtid skall kunna
undgås, eftersom jag inte tror, att den
svenska beredskapen är tillräckligt
god att kunna klara eljest uppkommande
problem under t. ex. de närmaste
tre å fyra månaderna. Jag hoppas
att denna svenska beredskap inte
skall behöva sättas på prov så snart.
Jag hoppas vidare, att den nådatid,
som uppkommer, om konjunkturutvecklingen
ej blir alltför ogynnsam, skall
användas väl, så att herr statsrådet i
en kommande debatt om samma spörsmål
skall kunna hänvisa inte bara till
att en hel del problem är upptagna till
behandling utan även till att man uppnått
en väsentlig ökning av beredskapen
och därigenom också en mera tillräcklig
beredskap.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Herr

Ohlin började sitt anförande med att
uttala sin glädje över att det genom interpellationen
nu givits tillfälle att inför
svenska folket tala om det dagsaktuella
läget på detta viktiga avsnitt. Jag
tror nog att det mesta av vad som sagts
i interpellationen redan är väl bekant
för svenska folket. Jag och mina medarbetare
i departementet har ju utnyttjat
de möjligheter vi haft att informera
svenska folket om dessa ting när vi varit
ute i olika föredragssammanhang.
Vidare har vi under den senaste hösten
vid ett par tillfällen i pressen läst rätt
utförliga intervjusvar av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsens
generaldirektör med
redogörelse för det aktuella läget. Men
det är ju möjligt att frågan blir mera
publik och uppmärksammad om herr
Ohlin får interpellera och jag får svara.
Jag är överens med herr Ohlin om
att här har vi båda ett gemensamt syfte,
nämligen att tala om för svenska folket
hur det förhåller sig på detta område.
Om interpellationen medverkat till detta
syfte kan jag också uttala min tillfredsställelse
därmed.

Nu sade herr Ohlin att man kunde —
och det är ju helt naturligt — härleda
sysselsättningssvårigheterna till vad
som sker och inte sker på det samhällsekonomiska
området. Jag har också
sagt i interpellationssvaret, att ytterst
är det de samhällsekonomiska problemen
som är avgörande för sysselsättningen
i landet. Herr Ohlin säger på
den punkten, att man kanske kan ifrågasätta,
om regeringen handlagt den
ekonomiska politiken så, att fullsysselsättningen
kan upprätthållas.

Det var inte min avsikt att ta upp en
samhällsekonomisk debatt här. Jag har
väl för resten inte skyldighet att göra
det, eftersom den saken hör till finansministerns
område och det blir tillfälle
att redan i morgon ta upp den. Vi har
ju med rätt täta mellanrum de ekonomiska
debatterna här i riksdagen. Det
är emellertid klart att det finns vissa

Tisdagen den IG december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

problem både på valutareservens område
och i fråga om kostnadsstegringarna
för den svenska industrien. Det
är väl ingen som har någon annan uppfattning
än herr Ohlin, att det hade varit
lyckligt om vi varit bättre ställda i
avseende på vår valutareserv. Den rann
ut under åren 1946—48, därför att vi
i långa stycken föll undan för den frihetspropaganda
som då presenterades
och som ju innebar, att man inte ville
behålla regleringarna, om jag får använda
ett så impopulärt ord, så länge
som skulle ha varit erforderligt för
att rädda kvar en del av valutareserven.

Vad kostnadsnivån beträffar är ju
det ett problem, som de avtalsförhandlande
parterna bär att brottas med. Ty
märk väl, att här har vi ett område,
som ligger vid sidan av de politiska avgörandena.
Det är faktiskt inte de avtalsmässiga
löneökningarna som har
drivit kostnadsnivån i höjden, så att
man nu kan säga sig att vårt konkurrensläge
är ogynnsamt, utan det är i
stället den rent individuella löneglidning
vi allesammans känner till, som i
väsentligaste utsträckning har medverkat
därtill. Man kan naturligtvis då
fråga sig vad det är som varit roten och
orsaken till den individuella löneglidningen
och därifrån ta upp ett ekonomiskt
resonemang. Men jag vill bara
peka på detta, att de avtalsslutande parterna
har i det kärvare klimat, där den
internationella konkurrensen kommer
in i bilden, bland annat att brottas med
frågan om kostnadsstegringen. Med den
storleksordning den har kommer den
väl alt få en viss avgörande betydelse
just för de blivande löneförhandlingarna.

Herr Ohlin repeterade ungefär de finansiella
lättnader som är omnämnda

1 milt interpellationssvar och som kan
vidtagas i den händelse läget blir sådant,
att regeringen anser lättnaderna
vara erforderliga. Jag har i interpellationssvaret
annonserat vad som skett,

2 — Andra kammarens protokoll 1,.).r>2. N

nämligen att proposition har avlåtits
med förslag om lättnader i inskränkning
i rätten till fri lagervärdering för
i år. Det har vidare förutskickats en
motsvarande lättnad för 1953. Jag har
vidare pekat på omläggningen av företagsbeskattningen,
en variationsmöjlighet
på bolagsbeskattningen och vissa
lättnader i kredit- och byggnadstillståndsgivningen.
Alla dessa lättnadsmöjligheter
föreligger, men — och där
har nog regeringen en mycket bestämd
ståndpunkt — de skall inte sättas igång
förrän det visar sig erforderligt. Man
kan utifrån olika bedömningsgrunder
säga, alt det är lämpligt att göra det nu
eller att det är lämpligt att vänta litet
grand med det. Regeringen har från
den utgångspunkt den intar sagt, att läget
är sådant att vi bör gå försiktigt
fram även med lättnaderna. Det tror jag
är eu riktig position för dagen.

Herr Ohlin säger vidare att man här
i Stockholm har en arbetslöshet för
byggnadsarbetare för närvarande, som
inte enbart är en följd av att den kommunala
planeringen och stadsplaneringen
inte hunnit bli färdiga. Det innebar
väl från herr Ohlins utgångspunkt
den underförstådda meningen, att regeringen
här har sin tunga del i orsakssammanhanget,
så att vi skulle ha en
arbetslöshet bland byggnadsarbetarna i
Stockholm, som i dag skulle vara större
än vad man rimligtvis kan acceptera.

Jag tror att man får se denna fråga
kanske inte mot bakgrunden av 1951
utan mot bakgrunden av låt mig säga
1948 eller 1949. Då är byggnadsarbetslösheten
inte större i år än vad den
var under högkonjunkturåren 1948 och
1949. Om man dessutom tar i beaktande
att vi haft alldeles speciellt ogynnsamma
förhållanden under denna regniga
och besvärliga höst, som helt enkelt har
hindrat byggnadsarbetarna att arbeta i
den utsträckning som är normalt, så
tror jag man har en ganska god förklaringsgrund
till den arbetslöshet i bygg -

Nr 32.

Tisdagen den IG december 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

nadsfacket, som råder i dag. Jag tilllåter
mig också att säga, att allt talar
för att det skall vara en relativt snabbt
övergående historia.

Herr Ohlin var också i förbigående
inne på att man har en arbetslöshet
inom sågverksindustrien —- herr Ohlin
uttryckte det »i de mindre sågverken»
— som jag förmodar herr Ohlin ansåg
vara besvärande för de trakter, där
den uppkommer. Jag får nog säga att
jag inte fått informationer om att läget
skulle vara sådant för dagen. Det är
möjligt att de indikationerna förelåg i
september och kanske i oktober, men
för dagen föreligger de knappast. Det
har ju dess bättre lättat i fråga om exporten
av sågade trävaror. Exportsågverken
arbetar för fullt och har på nytt
hyggliga priser, och vår konsumtion av
virke inom landet är inte mindre nu
än tidigare. Allt talar väl för att 1953
skall bli ett år med ökad konsumtion.

Jag är emellertid såsom socialminister
ytterst angelägen om att få reda på
sådana fall, där arbetslösheten förekommer.
Kan herr Ohlin ge mig det
beskedet i sitt nästa inlägg, skall jag
undersöka saken. Yi har möjligheter
att, när lokal arbetslöshet uppstår, genom
den sysselsättningsreserv som vi
nu arbetar med, genom vatten- och
avloppsarbeten och liknande arbeten,
kunna klara av ett lokalt arbetslöshetsproblem.
Får jag besked av herr Ohlin,
var det finns mindre sågverk, som just
i dag inte har någon drift i gång beroende
på konjunkturen, skall jag åtminstone
lova att vi skall från departementets
utgångspunkter försöka se
till, att det blir andra arbetsmöjligheter
för dessa arbetslösa sågverksarbetare.

Herr Ohlin frågade vidare: Kan socialministern
ge någon uppgift om vilket
antal arbetslösa som kan sysselsättas
i statliga beredskaps- och sysselsättningsarbeten?
Det är en siffra som
har offentliggjorts vid många olika tillfällen
i dagspressen, och den siffran

är kort och gott 10 000 man. Det är den
planering som vi inriktat oss på innevarande
vinter. För närvarande är i
runt tal tredjedelen av dem i arbete,
om jag räknar med de extra arbetare
som används på vägarna under vintern.

Denna planering syftar till ett ekonomiskt
byggande. Med ett reservarbete
enligt 1930-talets modell, med en vägarbetare
och en spade, en vägarbetare
och en korp, en vägarbetare och en
slägga, skulle vi säkerligen ha en planering
för både 40 000 och 50 000 man
för närvarande. Men vi har inte ansett
att planeringen skall gå efter sådana
linjer, utan även ett sysselsättningsarbete
bör enligt vår mening drivas med
maskinell hjälp och efter affärsekonomiska
förutsättningar, och på dessa
premisser är arbetsreserven under denna
vinter i runt tal 10 000 man.

Har de statliga affärsdrivande verken
försökt att öka sina engagemang
under vinterhalvåret? frågar herr
Ohlin. Eftersom de statliga affärsdrivande
verken skall arbeta så ekonomiskt
som möjligt, frågade han också
i detta sammanhang: Är det riktigt att
man över huvud taget sprider ut verksamheten
över vinterhalvåret mera än
vad som skulle vara ekonomiskt betingat,
eller skall ett svsselsättningsarbete
även utgöra ett komplement? Jag
fattade herr Ohlins frågeställning ungefär
på det sättet.

Jag kan här endast förklara att vad
det gäller domänverket har man skogsdrivningar
innevarande vinter, som är
mer omfattande än någon vinter tidigare.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
driver denna vinter arbeten, som i runt
tal sysselsätter 3 000 man mera än tidigare
vintrar. Detta gäller arbeten
som har sysselsättningsmotivering, men
de drivs — det är jag angelägen att
understryka — på ett fullt mekaniserat
och affärsmässigt sätt. I fråga om kostnadsbelastningen
är det alltid någon
procent dyrare att arbeta under vin -

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

tern än under sommaren, men denna
negativa faktor får man finna sig i för
ätt vinna den positiva och få en något
så när jämn sysselsättning året runt.

Vad beträffar SJ arbetar man där i
vinter med ett utökat program. I praktiken
förhåller det sig på det sättet att
de avskedanden, som SJ normalt gör
varje höst i fråga om banarbetare, har
man innevarande höst avstått ifrån för
att inte behöva förvärra problemet med
arbetslösa banarbetare.

Herr Ohlin frågade om det görs någonting
för att lägga in beställningar
hos industrien. Jag har i interpellationssvaret
givit besked om att på den
basen arbetar vi för närvarande. Jag
behöver bara erinra om ett praktiskt
fall, som varje ledamot av kammaren
väl känner till, nämligen den beställning
hos textilindustrien för 50 miljoner
kronor, som riksdagen beslutade
om i våras med den motiveringen, att
man ville hålla sysselsättningen i gång.
Nu inträdde en förändring för textilindustriens
vidkommande relativt snart
efter den första nedgången och därför
arbetar nu denna industri med full
sysselsättning. Jag vill minnas att denna
statliga beställning för övrigt aldrig
bär omsatts i praktisk handling, helt
enkelt därför att konjunkturerna på
nytt blev gynnsamma för textilindustrien.

Vidare frågade herr Ohlin, om den
kommunala planeringen kunde anses
vara tillfredsställande och han ställde
i det sammanhanget frågan: Vad har
skett i fråga om förstärkning av kommunernas
tekniska personal och i fråga
om medel för kommunerna att avlöna
den tekniska personalen? Herr Ohlins
intresse på denna punkt — som väl
inte bara stannar vid kommunerna utan
förmodligen i hans nästa inlägg kommer
att röra sig även om andra instanser
— ger mig anledning att tyvärr
ta kammarens tid i anspråk med att
återge on liten beredskapslista. Den

kan emellertid vara intressant därför
att den ger en ganska god bild av utvecklingen
under 1952, och den ger
också ett besked om vad som gjorts
för att aktivisera kommunernas, bland
dem även städernas, och verkens planerings-
och projektcringspersonal.

Det var närmast i mars månad 1952,
som vi inom socialdepartementet, regeringen
och arbetsmarknadsstyrelsen
sade oss, att vi får se över planeringsverksamheten
för den kommande vintern.
Då träffades som en första åtgärd
en överenskommelse mellan arbetsmarknadsstyrelsen,
Sveriges industriförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen
och Industriens produktionsråd om
obligatoriska bestämmelser för varsel
i händelse av permittering och driftsinställelse.
Någon månad senare förstärktes
personalen i socialdepartementet
för att man centralt skulle få möjlighet
att hålla intim kontakt med utvecklingen
på marknaden.

I maj utfärdades en instruktion från
arbetsmarknadsstyrelsen till alla länsarbetsnämnderna
om effektiva arbetsförmedlingsåtgärder
för att finna lösningar
av dagens arbetslöshetsproblem
på den öppna marknaden. Jag fick det
intrycket av herr Ohlins inlägg, att
denna åtgärd har resulterat på ett sätt
som herr Ohlin uppskattade. Det var
ett — såsom jag inregistrerar det —-erkännande ifrån herr Ohlins sida av
en effektiv och bra arbetsförmedlingsverksamhet.

Vidare fördes i maj månad överläggningar
i arbetsmarknadsstyrelsen angående
beredskapen mot arbetslöshet,
och man fattade då följande beslut:
För det första snabbinventering av i
investeringsreserven ingående färdigprojekterade
arbeten, för det andra inventering
genom länsarbetsnämnderna
av industriens egen beredskap mot arbetslöshet
och för det tredje kontakt
med kommunerna angående deras bercdskapsprojekt.

20 Nr 32. Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av
beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

Under juni gjordes eu undersökning
av arbetsmarknadsstyrelsen angående
den aktuella byggnadsverksamheten.
Det visade sig då, att den privata sektorn,
främst inom industrien, företedde
en icke obetydlig nedgång av antalet
nya ansökningar om byggnadstillstånd.
Arbetsmarknadsstyrelsen anmodade då
länsarbetsnämnderna att snarast inventera
och aktualisera reserver av andra
byggnadsprojekt, främst då offentliga.
Resultatet av dessa inventeringar har
visat sig i höst, när byggnadstillstånd
givits för en hel del offentliga byggnader.
I stort sett har byggenskapen exklusive
bostäder ökats för att hålla sysselsättningen
uppe för en byggnadskostnadssumma
av mellan 80 och 90
miljoner kronor.

Arbetsmarknadsstyrelsen presenterade
i juni en snabbinventering av i investeringsreserven
ingående färdigprojekterade
arbeten och lämnade en redogörelse
för det aktuella beredskapsläget
inom de fyra nordligaste länen,
där man ju på grund av nedgången
under sommaren på skogsindustriernas
område hade anledning förvänta den
första och hårdaste stöten.

Vidare fördes i juni överläggningar
i arbetsmarknadsstyrelsen om kontakt
med olika myndigheter just för att få
i gång en ökad projektering. Här diskuterade
man då både arbetsledarfrågan
och finansieringsfrågan. Det överenskoms
att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle göra framställning om att få ta
i anspråk medel ur arbetslöshetsanslaget
för detaljplanering av arbeten ingående
i investeringsreserven. Denna
framställning bifölls sedermera av
Rungl. Maj:t.

I juni kallade man dessutom alla
länsarbetsdirektörerna till en konferens
i Stockholm. Direktörerna fick ett
klart och tydligt åläggande att omedelbart,
utan avseende på planlagda semestrar
och dylikt, kontakta kommunerna
för att undersöka deras investe -

ringsreserv och stimulera dem till ökade
projekteringar.

I juni hölls överläggningar i socialdepartementet
mellan finans-, kommunikations-
och socialdepartementet,
väg- och vattenbyggndsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
angående beredskapen
mot arbetslöshet. Dessa överläggningar
gav följande resultat. Arbetet
avseende en väsentlig ökning av reserven
av arbeten skulle omedelbart påbörjas.
Väg och vattens resurser skulle
sättas in för att projektera företag, som
kunde igångsättas med kort varsel. Arbetsmarknadsstyrelsen
skulle göra en
undersökning av den väntade arbetslöshetens
lokalisering och omfattning
länsvis och delge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sin uppfattning om hur
stor del av reserven av arbeten mot en
arbetslöshet borde planeras av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
skulle genom en
omdisponering av projekterings- och
arbetsledarepersonal tillgodose i första
hand de enligt bedömande för arbetslöshetsrisk
mest utsatta länen. Väg och
vatten skulle vidare göra inventering
av sysselsättningsobjekt på enskilda vägar
samt påverka städerna att få till
stånd en ökad projektering av vägar
och gator.

Arbetsmarknadsstyrelsen skulle stimulera
kommunerna att intensifiera
projekteringen av vatten- och avloppsföretag.
Om i samband därmed statsbidragsfrågan
aktualiserades, borde kommunerna
erhålla besked, att statsmakterna
komme att tillse att statsbidragsfrågan
löstes, därest arbetslösheten skulle
få en sådan omfattning, att företaget
behövde tillgripas för att bereda sysselsättning
åt arbetslösa.

Dessa åtgärder har också givit resultat.
Riksdagen hade ju tillfälle för
några veckor sedan att fatta ett beslut
om anslag på tilläggsstat för i runt tal
150 miljoner kronor, som täckning för
de utökade vägarbetenas kostnader.

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, in. m.

Under juni månads lopp hade vidare
arbetsmarknadsstyrelsen upprepade
kontakter med enskilda industrier, med
branschorganisationer och arbetarorganisationer
för att få ett grepp om arbetsmarknadssituationen,
främst inom
skogen och skogsindustrierna. I juli utfärdades
instruktion till länsarbetsdirektörerna
att ta kontakt med skogsvårdsstyrelsen,
revirförvaltningar, skogsbolag
och skogsägareföreningar inom
resp. län för att utröna i vilken omfattning
skogsvårdsarbeten hade planerats
för höstmånaderna samt att positivt
medverka till att ur sysselsättningssynpunkt
erforderliga skogsvårdsarbeten
planerades.

Under juli månads förlopp hade arbetsmarknadsstyrelsen
fortsatta överläggningar
med de statliga verk jag har
nämnt och dessutom med flygförvaltningen,
lantbruksstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen,
domänstyrelsen m. fl.

Fram i augusti började man ha planeringen
färdig för den reserv för
10 000 man som jag här alldeles nyss
talade om.

I slutet av augusti fördes det överläggningar
i socialdepartementet mellan
försvars- och socialdepartementen,
fortifikationsförvaltningen, flygförvaltningen
och arbetsmarknadsstyrelsen,
och dessa överläggningar gav till resultat
att fortifikationsförvaltningen omedelbart
skulle sätta igång projektering
med målsättningen att under kommande
vinter sysselsätta 2 500 man i vissa
försvarsarbeten.

.lag kan fortsätta med tidtabellen, men
jag är rädd för att det skulle ta litet
för lång tid. Den finns emellertid bär,
om herr Ohlin är specialintresserad av
den. Jag vill bara allra sist säga, att i
oktober månad fattade Kungl. Maj:t beslut
om de 50 miljonerna på beredskapsstat
för finansiering av de sysselsättningsarbeten
som nu var planerade
och som kunde förväntas sättas i gång
under den kommande vintern. Till dags

dato har av dessa 50 miljoner mellan
16 och 17 miljoner kronor disponerats.
Det har givits tillstånd åt arbetsmarknadsstyrelsen
att anställa ett visst antal
arbetsledare för utökning av beredskapsarbetena.
De statliga verken har
styrt om sitt projekteringsarbete just
med sikte på de arbeten som behöver
göras under innevarande vinter, och arbetsmarknadsstyrelsen
—■ här kommer
ett direkt svar på vad herr Ohlin frågade
om — har medgivits disponera
100 000 kronor av arbetslöshetsanslaget
till bidrag till detaljplanering av vissa
kommunala och enskilda anläggningsarbeten.

Nu kan man ju ändå säga sig — och
det var närmast den reflexionen jag
gjorde när jag avlyssnade herr Ohlins
inlägg — att man trots allt detta har en
arbetslöshet just nu som är litet större
än vad man ändå skulle tolerera. Herr
Ohlin säger bl. a.: Har man inte en betydande
dold arbetslöshet för närvarande?
Ja, vi har försökt komma det
problemet in på livet men det är ju ett
ganska svårt problem att få grepp om.
Om man gör en snabbinventering av arbetsmarknaden
och går från industri
till industri, finner man att det ser ut
ungefär på det här sättet.

Inom jordbruket har en tendens till
förbättrad balans mellan tillgång och
efterfrågan på arbetskraft nu börjat
göra sig gällande. Av naturliga skäl har
vi ett antal arbetslösa lantarbetare i
de södra delarna av landet, där jordbruket
tyvärr har blivit ett ganska säsongbetonat
yrke. Men man kan rent
allmänt säga, att den brist på arbetare
som vi under många år har dragits med
inom jordbruket inte har varit så uppenbar
under 1952; man vågar tala om
en balans härvidlag.

Inom skogsbruket — och det är kanske
rätt överraskande •—- har det under
den gångna sommaren rått en god sysselsättning
på grund av olika skogsvårdsarbeten.
Under de tre första kvar -

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar pa interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av beredskapsplanerna

för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

talen har arbetsförmedlingarna från
andra näringsområden till skogsbruket
överfört 5 400 man år 1950, 7 600 man
ar 1951 och 8 700 man år 1952. Då de
44 största skogsbolagen och domänverket
i februari sysselsatte 70 000 man
och i augusti sysselsatte 32 000 man, var
antalet sysselsatta 9 000 större i februari
och 7 000 större i augusti än motsvarande
månad föregående år.

Inom skogsbruket arbetar domänverket,
som jag nyss har sagt, med
större och mera omfattande drivningar
i vinter än tidigare under åren. Bolagen
håller ungefär normala drivningar,
medan däremot de enskilda skogsägarna
är försiktigare innevarande år. Läget
kan naturligtvis ändras även där,
beroende på prisuppgörelsen mellan
skogsägareföreningarna och bolagen,
som man väl har att förvänta inom den
närmaste tiden.

Ser man på malmbrytning och metallindustri
finner man att arbetstillgången
vid gruvor och järnverk är
mycket god, och här finns det en uppgift
som kan ha sitt intresse. Vid järnbruken
har man i år en arbetarstam
som är 1 500 man större än i fjol, men
trots detta annonserar järnbruken en
brist för närvarande på mellan 800
och 900 man.

Jord- och stenindustrien bör ju kunna
dra fördel av den ökning av byggnadsverksamheten
som vi har trott oss
kunna räkna med för år 1953; den nyligen
godkända byggnadsbudgeten är
ett uttryck för samma sak. Med hänsyn
härtill bör materialindustrien för
byggena kunna räkna med en förhållandevis
god sysselsättning.

Inom träindustrien är läget sådant,
att sågverken nu igen har en hygglig
konjunktur och möbelfabrikerna likaså,
vilket ju kan vara ganska överraskande,
då däremot pappersindustrien
har vissa besvärligheter. Om några månader
får man väl avläsa om de besvärligheterna
blir bestående eller inte.

Livsmedelsindustrien har en rätt god
sysselsättning och efterfrågar för närvarande
arbetskraft. Textil- och beklädnadsindustrien
har god sysselsättning,
och beklädnadsindustrien efterfrågar
i dag arbetskraft. Sko- och läderindustrien
har efter neddämpningen
i våras en jämn och god sysselsättning.

Inom byggnadsverksamheten har vi
ju en arbetslöshet i vinter. Den 1 december
1952 utgjorde arbetslösheten
5,4 procent hland byggnadsarbetarna.
Motsvarande siffra för samma dag
1948, som ju betraktades såsom ett år
av god och i vissa fall överfull sysselsättning,
var 7—7,5. Om man därtill
räknar med att årets byggnadsbudget
ger ett utrymme för en ytterligare investering
på byggnadsmarknaden av
350 miljoner kronor utöver tillståndsbudgeten
för 1952, bör man väl kunna
se rätt förtröstansfullt på läget även
där.

Jag kunde naturligtvis fortsätta att
på detta sätt gå igenom bransch efter
bransch och industri efter industri,
och jag har litet svårt att med ledning
av den genomgången säga, att läget
skulle vara så besvärligt som man
ibland vill göra gällande. Den s. k.
dolda arbetslösheten beror väl på att
det bär stramat åt för vissa branscher.
Företagarna räknar väl med att den
åtstramningen skall vara övergående,
och de är visa av skadan, d. v. s. svårigheten
att nyrekrytera folk, en svårighet
som ju har varit oöverkomlig
under de senaste åren. Det är därför
kanske en kombination av socialt intresse
för de anställda och ett eget
ekonomiskt intresse av att vara tillförsäkrad
arbetskraft, om det på nytt
blir en drive i konjunkturen, som gör
att man utnyttjat vissa mellanlägen
med ombyggnader, reparationer och
liknande. Jag har emellertid inte kunnat
få några konkreta hållpunkter för
den s. k. dolda arbetslösheten, och den
är nog också rätt svår att konkret be -

Tisdagen den IG december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

stämma. Det får bli ett antagande och
ingenting annat.

Herr Ohlin frågade vidare om investeringsrådet
inte hade sitt arbete
i gång, och han gjorde gällande att regeringen
inte hade försökt samordna
de offentliga och de privata investeringarna
genom detta organ, investeringsrådet.
Jag måste nog tyvärr säga,
att jag inte har sett till investeringrådet
på de senaste åren. Jag tror det
har lagt ned sin verksamhet, helt enkelt
därför att byggnadsberedningen
svarar för denna samordning i dag. I
byggnadsberedningen finns representanter
för industrien, grosshandeln,
småhantverket, jordbruket, de bostadspolitiska
intressena och de statliga intressena,
allt i en enda instans, vilken
som känt arbetar regelbundet och dess
bättre relativt smärtfritt och effektivt.
Det har inte mött några svårigheter att
göra den avvägning som har blivit erforderlig
mellan enskilda och offentliga
intressen.

Till detta vill jag tillägga att finansministern
ju arbetar med en torsdagsklubb,
där näringslivet och industrien
är ytterst väl representerade och där
diskussioner förs om intressanta och
viktiga ting som rör sig inom det samhällsekonomiska
livet och näringslivet.
Vidare arbetar vi sedan något år tillbaka
med ett byggnadsrationaliseringsråd,
där de enskilda byggnadsföretagarna
bär tillfälle att konferera med andra
företagare inom byggnadsbranschen.
Jag tror därför att jag helt allmänt uttryckt
vågar konstatera, att näringslivet
och de enskilda inte är bortglömda
i de planeringar och avvägningar
som görs av de centrala instanserna.

I allt väsentligt delade ju herr Ohlin
mina synpunkter sådana de är framförda
i interpellationssvaret, men det
finns en nyansskillnad mellan oss.
Herr Ohlin bedömer liiget någon grad
mera besvärande än vad jag och mina
kolleger i regeringen gör. Herr Ohlin

bedömer läget så, att det vore angeläget
att snarare lätta på de spärrhakar
som vi har varit tvingade att etablera
för att hålla överkonjunkturen i schack
under de senaste åren, medan regeringen
å sin sida vill avvakta och se
om läget verkligen blir sådant, att det
är nödvändigt att företa denna avveckling
av regleringarna. Herr Ohlin uttryckte
det så, att man har en nådatid
att klara de här frågorna. Jag vet inte
om det bakom detta ligger den bedömningen
som konjunkturinstitutet givit
uttryck för, att man näppeligen skulle
ha att räkna med någon allmän nedgång
under första halvåret 1953 men
att hösten och vintern 1953/54 under
vissa betingelser kan bli besvärande.
Om herr Ohlin då menar att den nådatid
vi har skall utnyttjas på bästa sätt,
kan jag bara säga, att det självfallet även
är regeringens uppfattning. För dagen
driver man således planeringsverksamheten
så, att man kan ta emot en omsvängning
och en försämring av konjunkturen
framöver, vare sig det nu
sker om ett halvår eller vid någon annan
tidpunkt.

Jag vill sluta med att säga, herr talman,
att vi inte har skrinlagt vårt planeringsarbete
i och med att vi har fått
ihop en reserv som på ett hyggligt sätt
klarar den här vinterns besvärligheter,
utan planeringarna fortsätter och
måste självfallet fortsätta kontinuerligt
framöver.

Herr OHLIN: Herr talman! Dagens
arbetsprogram för kammaren är relativt
långt, och jag skall inskränka mig
till några få reflexioner utan att göra
försök att dra upp någon mera allmän
ekonomisk debatt. Det är väl inte rätta
tillfället i dag.

Men jag kan inte underlåta, när jag
har lyssnat till socialministerns ingress,
att uttrycka en viss förvåning. Socialministern
säger att det inte är riktigt
vad jag anfört, att vi fått en översikt

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

av ting som man inte har känt till förut
offentligt; det mesta bar nämligen,
säger hr Sträng, sagts av statsrådet och
generaldirektören för arbetsmarknadsstyrelsen
i olika föredrag — jag tillägger:
och det har stått mer eller mindre
knapphändigt refererat i dagspressen.
Det svaret har givits här i kammaren
vid ganska många föregående tillfällen.
Första gången jag hörde det var
när jag tillhörde första kammaren, då
dåvarande utrikesministern talade om
att han ju i alla fall hade givit en redogörelse
för det aktuella på sitt område
i ett anförande där och där i en känd
folkpark. Han fick från en ledamot av
första kammaren svaret, att det kanske
ändå var litet för mycket begärt att
första och andra kamrarna skulle resa
runt de olika folkparkerna allt eftersom
statsrådet förflyttade sig dit. Det
kunde ju kanske vara berättigat att just
riksdagen i första rummet får en sammanfattande,
upplysande redogörelse,
som statsrådet Sträng ändå tycktes vara
överens med mig om är behövlig och av
intresse. Hur mycket man skulle få fram
genom att lägga pussel av ett antal referat
från statsrådets och några tjänstemäns
sida vill jag inte uttala mig om.
Jag tycker, herr statsråd, att det är skäligen
irrelevant. Man måste nog konstatera,
att socialministern inte har någon
starkare känsla för att det är naturligt
att regeringen inför riksdagen
ger en sådan sammanfattande översikt
över hur läget är i fråga om väsentliga
och brännande ekonomiska eller andra
problem.

Herr talman! Jag avstår från att närmare
diskutera detta, att våra svårigheter
1946—1948 berodde på att regeringen
föll undan för liberaliseringskrav
från oppositionens sida. Jag hyser
intet tvivel om att detta kommer upp
många gånger till, så vi får tillfälle att
bemöta det. Jag nöjer mig med att påpeka,
att vi ju i alla fall vet att regeringen
bedrev och tillät en överinves -

teringspolitik som skapade en överkonjunktur,
vilken var alldeles oförenlig
med den handlingspolitik man då
bedrev, och att inte minst statsrådet
Sträng när han tillträdde posten som
folkhushållningsminister tydligen var
okunnig om volymen och värdet av de
utestående importtillstånden och valutatillstånden,
vilket ju ledde till en importutveckling,
som var en helt annan
än vad någon människa räknat med
såsom naturlig. Jag tror därför att ingen
i högre grad än statsrådet Sträng har
anledning att önska att detta skede av
vår ekonomiska utveckling så fort som
möjligt hänvisas till historien och att
man drar en glömskans slöja över det.
Men vi skall gärna diskutera det närmare
vid lämpligt tillfälle, om statsrådet
så önskar.

I fråga om kostnadsnivån säger socialministern,
att det är inte avtalen det
har varit fråga om utan löneglidning
o. d. Han måste ju tillägga, att denna
överkonjunktur, som legat bakom hela
utvecklingen på detta område, har sammanhängt
med den allmänna ekonomiska
politiken. Man skall inte göra
lättnader förrän de är befogade, och
regeringen vill gå försiktigt fram. Ja,
jag har redan pekat på att regeringen
gick mycket försiktigt fram när det
gällde att avveckla ransoneringarna.
Det är tydligen i regel så med de krisbetonade
åtgärderna. Regeringen har
kommit för sent, som vi konstaterade
många gånger, när det gällde t. ex. att
införa kreditrestriktioner under den
våldsamma överkonjunkturen, och regeringen
tycks ha en benägenhet att
komma för sent även när det gäller
åtgärder av avvecklingsnatur.

I fråga om de mindre sågverken kan
jag bara till svar på socialministerns
fråga säga, att jag har fått upplysningar
om att det t. ex. i Härjedalen har varit
en del sysselsättningssvårigheter, inte
mera omfattande och väl närmast beroende
på svårigheterna att finansiera

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

virkesköp under rådande läge på kreditmarknaden.
Jag vill inte alls säga
att detta är någon mera omfattande sak,
utan jag bara nämner det som ett inslag
i bilden.

Herr statsrådet sade sedan, att det
väl var onödigt att här tala om, att
arbeten var förberedda för 10 000 man,
ty det har ju stått i dagspressen. Men,
herr talman, om det stått sådana siffror
i dagspressen och vederbörande statsråd
inte nämner dem, så får man lätt intrycket
att han inte vill stå för dem. Därför
tror jag det är rätt väsentligt att vi nu
fått bekräftat att det är den siffra vi
har att utgå från.

I fråga om samordningen av investeringarna
var herr Sträng inte riktigt
säker utan trodde att investeringsrådet
inte arbetade. Dess arbete var nu
övertaget av byggnadsberedningen. Ja,
det är ju bra, men investeringarna omfattar
ju mer än byggnader. Jag undrar:
sker det något försök till samordning
av den totala investeringsverksamheten?

Ty byggnadsberedningen diskuterar
väl inte denna sak, eller gör den det
trots sitt namn? I så fall lämnade statsrådet
en viktig upplysning, som har nyhetens
behag. Att hr Sköld har en torsdagsklubb
vet vi ju, men den offentliga
redogörelsen — och jag följer herr
statsrådets nya rekommendation och
hänvisar till en tidning, som lämnade
en rätt ingående redogörelse ■— gav
inte intrycket av att man där sysslade
med en samordning av investeringarna
utanför byggnadsområdet. Jag vet inte
om statsrådet ville ge det intrycket och
alltså ville korrigera den bild som givits
tidningspressen. Jag får nog trots
allt det intrycket, att även om byggnadsberedningen
enligt statsrådet arbetar
mycket bra och — det är glädjande
om det är så; jag vet ingenting om hur
den arbetar -—• frågan om en samordning
av den totala investeringsverksamheten
till alla delar ännu inte är helt
och hållet löst. Om den 1949 tillsatta

investeringskommittén, i vilken dåvarande
landshövding Thomson är ordförande,
trodde jag, att den hade uppgifter
av denna art, men den förefaller
ha glidit åt sidan. Statsrådet nämnde
ingenting om vad den sysslade med.

Herr talman! Om den s. k. dolda arbetslösheten,
vars betydelse statsrådet
Sträng är överens med mig om, säger
statsrådet, att skillnaden i våra ståndpunkter
tycks vara, att herr Ohlin bedömer
dagens läge som mer graverande
än man gör inom regeringen. Jag är
inte säker på att det är riktigt. Vad jag
ville framhålla var inte, att dagens arbetslöshetssituation
skall målas i svarta
färger, utan att det är möjligt att det
uppkommer en situation, där man vid
oförändrad konjunktur får ökad arbetslöshet.
Genom att den s. k. dolda arbetslösheten
framträder har man •—
utan att därmed göres någon som helst
profetia om bättre eller sämre konjunkturer
— att räkna med en viss ökning
av arbetslösheten. Detta är väl
förenligt med en ståndpunkt, som inte
på något sätt målar dagens situation i
mörka färger.

När jag, herr statsråd, talade om en
nådatid, var det ett konditionellt yttrande.
Jag sade att det är mycket möjligt,
att det blir bättre tider. Jag tillhör
snarare den optimistiska falangen bland
bedömarna av konjunkturutvecklingen.
Men vi måste räkna med, att det kan bli
sämre tider, och i så fall har vi att se
på de närmaste månaderna som en nådatid.
Yi är alla överens om, att den
bör användas så effektivt som möjligt.
Det kan inte förnekas, att den offentliga
apparaten liksom ett stort fartyg
behöver rätt lång tid för att vända. Det
finns risk för en statlig trögrörlighet.
Jag tror, att det är behövligt att föreliggande
spörsmål ventileras offentligt.
Det kan måhända i någon män bidraga
till att denna statliga trögrörlighet,
d. v. s. anpassning efter behovet, blir
något mindre än den annars skulle bli.

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar pa interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

Chefen för socialdepartementet, lierr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! För
att inte något missförstånd skall uppstå
i denna fråga vill jag säga, att ingen behöver
betvivla mitt intresse för att inför
riksdagen redovisa läget på arbetsmarknaden.
Jag har skrivit ett interpellationssvar
på 16 sidor, som har delats
ut på bänkarna hos varje riksdagsman.
Jag har nyss hållit ett anförande,
som åtminstone är tre gånger längre än
de jag i allmänhet besvärar riksdagen
med. Det är inte uteslutande av artighet
gentemot herr Ohlin som jag har
kostat på mig ett så långt interpellationssvar
och hållit ett så långt anförande
här i dag, utan det är för att
inför riksdagen få tillfälle att redovisa
mina synpunkter i förevarande spörsmål.

Från socialdepartementet framlägges
varje vår en särskild proposition till
riksdagen om förhållandena på arbetsmarknaden.
Där brukar det ju finnas
goda och rika tillfällen att lämna alla
erforderliga redovisningar.

Vi skall inte gräla om vad som hände
året 1947, när importregleringen kom
till och när jag blev folkhushållningsminister.
Det är bara en fråga i tidtabellshänseende,
som jag har ett visst
intresse av att slå fast. Det är att importregleringen
kom i mars, och jag blev
folkhushållningsminister en eller två
månader senare. Jag hade följaktligen
att övertaga ett fullbordat faktum, om
jag får uttrycka mig på det sättet, d. v. s.
vissa grundlinjer för licensgivningen
var uppdragna. Det är klart, att man i
efterhand kan säga — om det nu skall
sägas någonting — att man borde ha
tillgripit samma hårda metoder som
vissa andra länder, när de företagit importreglering,
d. v. s. låtit bilan falla
genom att man drog ett streck över alla
tidigare slutna kontrakt. Vi gjorde inte
på det sättet, utan accepterade de gjorda
affärerna och var tvungna att slussa in
dem — trots att importregleringen var

ett faktum — med de sorgliga verkningar
på valutareserven, som de fick.

Herr Ohlin är benägen att dra väl
snabba slutsatser. Han säger, att när
jag inte i interpellationssvaret redovisat
siffran It) 01)0 man, så fattar han det
som ett avståndstagande från den officiellt
publicerade siffran. Men det behöver
ju inte alls vara på det sättet. Den
enkla förklaringen är, att jag utgick från
att det här gällde en så allmänt bekant
siffra, att det var överflödigt att i interpellationssvaret
anmäla den. Dessutom
brukar det vara så, att om man inte
säger något om en viss siffra, får det
tagas som en accept av siffran och inte
som ett bestridande av den. Det är väl
den vanliga regeln.

Herr Ohlins sista anförande och —
jag skall villigt erkänna det — även
mitt sista anförande har inte givit någonting
i själva sakfrågan. Det kan ju
hända att denna härmed är slutdebatterad.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill endast göra ett litet påpekande.
Statsrådet Sträng hänvisar nu till
det utförliga interpellationssvaret och
sitt yttrande här som bevis på sitt intresse
av att lämna riksdagen upplysningar.
Men det var ju, herr statsråd, jag som
tillät mig säga att det var bra att vi fick
detta interpellationssvar, medan statsrådet
tyckte att det egentligen var rätt
onödigt att här i riksdagen redogöra för
dessa saker, då statsrådet och generaldirektören
för arbetsmarknadsstyrelsen
redan i förväg hade talat om en del av
de olika åtgärderna på andra platser.
Det var åtminstone det intryck vi fick
av statsrådets yttrande, och det var mot
denna attityd —- det är ju inte första
gången den visas från regeringsbänken
— som jag vände mig.

Statsrådet har ju både i svaret och
i sitt anförande givit mycket mera utförliga
uppgifter och därigenom bidragit
till en långt bättre belysning av hela

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för omfattningen och utformningen av

beredskapsplanerna för allmänna arbeten i sysselsättningsskapande syfte, m. m.

frågans läge än man haft förut. Jag vill
för min del uttala min tillfredsställelse
över detta, alldeles särskilt om jag får
tolka statsrådets senaste uttalande här
som uttryck för ett verkligt livligt, låt
vara nyväckt intresse för att även i
fortsättningen informera riksdagen på
det sätt som skett i dag och då kanske
även göra det utan påstötningar och
mer än en gång om året, nämligen när
ett behov kan anses föreligga av sådana
informationer. Att i det nuvarande arbetsmarknadspolitiska
läget funnits ett
sådant behov är nog alla överens om.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! När
jag tog del av det interpellationssvar
som socialministern gav herr Ohlin,
gladde jag mig mycket åt att detta var
så uttömmande, ty det är välgörande
att allt som är planerat för bekämpande
av arbetslösheten blir lagt på bordet.
Men när jag sedan lyssnade till socialministerns
följande anförande i debatten,
blev jag litet skeptisk beträffande
tillräckligheten av de planerade åtgärderna.
Socialministern intog nämligen
i detta anförande en mycket mer återhållsam
attityd, och jag tyckte därför
att jag måste ta till orda för att något
understryka det verkligt allvarliga läge
som är till finnandes.

Först vill jag emellertid ge en liten
replik beträffande en sak, som också
herr Ohlin nyss var inne på. På tal om
lättnaderna i fråga om vissa restriktiva
åtgärder sade socialministern, att dessa
lättnader skall man företaga när man
anser det nödvändigt. Men, herr statsråd,
är inte detta att vända på problemet?
Jag tycker att det vore riktigare
att ta bort åtgärderna när de inte längre
behövs. Det har ju funnits vissa anledningar
till att åtgärderna blivit vidtagna,
och när dessa anledningar inte
längre föreligger, skall man väl ta bort
åtgärderna, ty annars är dessa säkerligen
mer till skada iin till gagn. Jag
tror att det skulle vara nyttigt att redan

nu koppla in det privata initiativet och
inte låta det enskilda näringslivet alltfort
vara så hämmat som det är i fråga
om investeringar — dessa kommer ju
i annat fall säkerligen att hålla sig inom
en mycket blygsam storleksordning.

Jag begärde emellertid närmast ordet
därför att socialministern, när han här
berörde en hel del industrier, tydligen
helt förbigick verkstadsindustrien, där
dock de svåraste arbctslöshetstendenserna
för närvarande är för handen.
Den dolda arbetslösheten är ju alltid
svår att uppskatta, men jag kan nämna
att vid en enqutde, som vi gjort inom
verkstadsföreningen, har mer än hälften
av företagen över hela landet förklarat
att de har en dold arbetslöshet inom
sitt område och egentligen skulle skicka
i väg mer folk än som redan skett. Vidare
framkom vid denna enquéte att de
arbetare, som redan är permitterade
inom verkstadsindustrien, utgör ett ganska
stort antal. Att betydelse bör tillmätas
dessa förhållanden framgår därav
att inom ifrågavarande område ju
finns landets största fackförbund och
att sysselsättningen inom verkstadsindustrien
kan sägas ha rätt utslagsgivande
betydelse för hela sysselsättningen
inom Sveriges industri.

De permitteringar, som inom den närmaste
tiden måste ske inom verkstadsindustrien,
uppskattas sålunda till minst
lika stora som de redan företagna permitteringarna.
Därtill kommer att det
finns ett ganska stort antal arbetare
med förkortad arbetstid, och man beräknar
att med samma konjunktur som
nu —• det är ju, såsom herr Ohlin påpekade
nyss, inte fråga om förhållandena
vid en försämrad konjunktur, utan
under nuvarande konjunktur —• kommer
systemet med en förkortad arbetstid
att alltmer gripa omkring sig, varför
troligtvis dubbla antalet arbetare
snart kommer att vara berörda därav.

När det gäller en sådan enquete som
jag här talat om är det naturligtvis svårt

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. läkarvården inom Sorsele, Stensele och Tärna provinsial läkardistrikt

under läkarnas semesterledigheter.

att avgöra, om de olika uppgifterna
verkligen är exakta, och jag vill därför
inte nu nämna några siffror, men jag
vill poängtera att tendensen visar, att
det kommer att bli en betydligt utökad
arbetslöshet inom verkstadsindustrien,
även om det inte sker någon försämring
av konjunkturen utan denna är ungefär
densamma som nu.

Det var just detta som jag ansåg vara
av värde att här framhålla för socialministern.
Det är nog bra att åtgärder
redan vidtagits och att det pågår en
planering av hur man i framtiden skall
bekämpa arbetslösheten, men jag har
ett intryck av att regeringen ännu en
gång visat att de statliga åtgärderna på
arbetslöshetens område alltid kommer
för sent. Inom verkstadsindustrien är vi
redan inne i en arbetslöshetskris.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. läkarvården
inom Sorsele, Stensele och Tärna provinsialläkardistrikt
under läkarnas
semesterledigheter.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Jacobson i Vilhelmina frågat mig
om jag observerat det beklagansvärda
läge i fråga om läkarvården, vari befolkningen
inom Sorsele, Stensele och
Tärna kommuner försatts under viss
del av den gångna sommaren genom
medicinalstyrelsens vikariatsförordnanden
för de ordinarie provinsialläkarna
under deras semestrar och om jag är
villig vidtaga erforderliga åtgärder
för att förhindra ett upprepande av det
inträffade.

Som svar ber jag att få anföra följande.

Innan jag går in på det i interpellationen
berörda fallet vill jag i ett kon -

centrat ge en allmän bild av det aktuella
läget i fråga om läkarbristen inom
ett par vårdområden.

De av interpellanten påtalade olägenheterna
är nämligen en yttring bland
många andra på svårigheterna att fulltaligt
bemanna sjukvården med läkare.
Vad som i somras inträffade i Lappmarken
måste därför ses i sitt större
sammanhang. Låt mig börja denna
bristredovisning med några noteringar
som avser sinnessjukvården. På detta
vårdområde har sedan länge rått och
råder alltjämt en nära nog katastrofal
brist på läkare. Den 1 oktober 1952 var
totala antalet läkartjänster inom sinnessjukhusvården
152. Därav var 65 (43 %)
vakanta. Av 74 andre-läkartjänster var
icke mindre än 54 eller 73 % vakanta,
medan av tjänsterna som förste-läkare
8 av 33 eller 24 % icke kunnat tillsättas
på grund av brist på kompetenta sökande.
Flertalet av de vakanta tjänsterna
uppehölls av utländska läkare och
medicine studerande, i några fall av
svenska läkare och medicine kandidater.

Fn på sina håll lika kännbar knapphet
på läkare finns även inom provinsialläkarorganisationen.
Den 15 september
1952 var 520 distrikt inrättade.
37 av dessa tjänster var vakanta. Givetvis
måste vid varje tidpunkt ett antal
provinsialläkartjänster stå lediga till
följd av pensionering, dödsfall m. m.
Till denna grupp är att hänföra 9 av
de 37 vakanta tjänsterna. Av de återstående
28 befattningarna, vilka av olika
anledningar måste anses svåra att
besätta, kommer icke mindre än 18 på
de tre nordligaste länen, nämligen 2 i
Västernorrlands, 2 i Jämtlands, 4 i Västerbottens
och 10 i Norrbottens län. I
sistnämnda län med sina 37 distrikt var
alltså mer än 1/4 av tjänsterna utan innehavare.
Som en illustration till läget
i Norrbottens län kan jag vidare nämna,
att provinsialläkaren i Pajala södra
distrikt sedan den 15 september i år

Tisdagen den 1C december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. läkarvården inom Sorsele, Stensele och Tärna provinsial läkardistrikt

under läkarnas semesterledigheter.

uppehåller tjänsterna i två distrikt utöver
sitt eget, varjämte han sköter sjukstugan
i Pajala. En av de främsta orsakerna
till bristen på sökande till norrlandsdistrikten
torde vara, att distrikten
betraktas mer eller mindre som
»ödemarksdistrikt».

Det är mot denna bakgrund som man
måste se de av herr Jacobson påtalade
missförhållandena.

Om jag så övergår till interpellationens
frågeställning så vill jag först på
en punkt göra ett förtydligande av de
av interpellanten lämnade uppgifterna.
Tiden 1—16 augusti 1952 var den enda
period, varunder endast en provinsialläkare
tjänstgjorde i Sorsele, Stensele
och Tärna distrikt samtidigt. Detta berodde
på att provinsialläkaren i Tärna
distrikt under denna tid åtnjöt tjänstledighet
på grund av sjukdom. Beträffande
semesterkollisionen vill jag framhålla
att om semester inte kan ordnas
under sommartid för läkare, som så
önska, så anses det att ökade svårigheter
kan uppstå att hålla provinsialläkartjänsterna
i dessa distrikt besatta.
Men medicinalstyrelsen bör självfallet
göra allt vad som kan göras, för att vederbörande
läkare, i ett läge som det
herr Jacobson åberopar, förlägger sina
semestrar så att deras ledighet icke förorsakar
den vårdsökande allmänheten
onödiga svårigheter.

Till följd av bristen på vikarier inom
provinsialläkarorganisationen liar medicinalstyrelsen
i stor utsträckning måst
tillgripa dubbelförordnanden icke blott
i norrlandsdistrikten utan även i andra
distrikt. Under tiden 1 juni—15 september
i år har dubbelförordnanden i
anledning av semestrar måst meddelas
i 181 fall. .Tåg inser emellertid, att dubbelförordnande
i de vidsträckta norrlandsdistrikten
innebär en väsentligt
större olägenhet för den sjukvårdsbehövandc
allmänheten än i de mindre distrikten
söderut. I syfte att minska svårigheterna
för norrlandslänen i detta

avseende är det därför min avsikt att
tills vidare vara restriktiv vid inrättande
av nya provinsialläkartjänster i
övriga län i andra fall än som fordras
för att möjliggöra en distriktsindelning
i bättre överensstämmelse än för närvarande
med kommunindelningen. Under
hand har jag vidare från medicinalstyrelsen
erfarit, att styrelsen upptagit
kontakt med läkarorganisationerna
för att erhålla deras medverkan
för att skaffa flera vikarier till norrlandsdistrikten.
I anslutning härtill har
Sveriges yngre läkares förenings lokalavdelning
i Norrbottens län vädjat om
att vikariatsökande läkare skall intressera
sig för norrlandsdistrikten. Hittills
har denna åtgärd givit positivt resultat
i två fall. Sedan i mitten av oktober
har tillsammantaget tre vikarier kunnat
placeras i Norrbotten, två i andra norrlandsdistrikt
och en vakant tjänst besatts
med ordinarie innehavare. Hos
styrelsen har jag även inhämtat, att
man där överväger att föreslå en förbättring
av de civila läkarstipendierna,
vilket måhända skulle ge styrelsen ökade
möjligheter att i de mest utsatta
distrikten placera vikarier. Då något
sådant förslag ännu ej kommit Kungl.
Maj:t tillhanda kan jag inte uttala mig
om hur mycket som eventuellt skulle
vara att vinna genom en sådan åtgärd.
I den bristsituation som nu föreligger
anser jag, att man också bör undersöka
om ett ytterligare antal utländska läkare
kan intresseras för att arbeta i Sverige.

Även om det inte har någon omedelbar
betydelse för dagens läkarbrist anser
jag mig dock böra beröra även möjligheten
att öka tillgången på läkare genom
att utbilda flera sådana.

Inrättandet av den medicinska högskolan
i Göteborg och den ökning av utbildningskapaciteten,
som genomförts
vid våra övriga medicinska läroanstalter,
beräknas medföra, att antalet yrkesverksamma
läkare kommer att successivt
stiga från cirka 4 850 vid utgången

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar pa interpellation ang. läkarvården inom Sorsele, Stensele och Tärna provinsial läkardistrikt

under läkarnas semesterledigheter.

av år 1951 till cirka 6 100 år 1960, vilket
innebär en ökning med bortåt 25 %.
Man har därför enligt min mening berättigad
anledning att på längre sikt
räkna med en successiv avveckling av
läkarbristen och därmed även ökade
möjligheter att besätta provinsialläkartjänsterna.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Härefter yttrade

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra mitt tack för det lämnade
svaret.

Jag noterar med tacksamhet herr
statsrådets uppfattning, att medicinalstyrelsen
självfallet bör göra allt för
att vederbörande läkare i sådana lägen,
som jag omnämnt i interpellationen,
förlägger sina semestrar så, att deras
ledighet icke förorsakar den vårdsökande
allmänheten onödiga svårigheter.
Jag noterar också med tillfredsställelse
herr statsrådets uppfattning, att dubbelförordnande
i de vidsträckta norrlandsdistrikten
innebär en väsentligt
större olägenhet för befolkningen där
än i de mindre distrikten söderut.

På grund av de uppgifter som lämnats
mig av flera läkare har jag den
uppfattningen, att den kommissionär i
medicinalstyrelsen, som handhar vikariatförordnandena,
icke upprätthåller
önskvärd kontakt med läkareorganisationerna,
främst Sveriges yngre läkares
förening.

Utnyttjas för övrigt den reservtillgång,
som de pensionerade läkarna utgör?
Skulle icke en del av dem fortfarande
vara vid så god vigör, att de

vore villiga att ta ett kortare vikariat
i Norrland under en av de vackra
sommarmånaderna? Bristen på vikarier
är ju vid denna tid på året på grund
av de ordinarie befattningshavarnas semestrar
allra störst.

Kan vi, herr inrikesminister, slå oss
till ro utan att vidtaga några speciella
åtgärder och endast avvakta den successivt
förbättrade tillgång på läkare
till ödebygderna, som först om tio år
sätter in på fullt allvar? Bör inte andra
åtgärder vidtagas än att blott vänta till
dess någon gång på 1960-talet tillgången
på läkare ökat så avsevärt, att möjligheter
förefinnes att besätta alla läkarbefattningar
i riket? Det finns enligt
mitt förmenande en effektiv åtgärd,
som borde tillgripas, varigenom de svårigheter,
som jag påpekat i min interpellation,
snabbt skulle bli avhjälpta.

Varför inte tillgripa civil tjänsteplikt,
varigenom varje ung läkare ålägges att
tjänstgöra ett eller två år i sådana trakter,
där det är svårt eller till synes
omöjligt att erhålla läkare? Jag är fullt
medveten om att ett dylikt förslag skulle
mötas av protester från de yngre läkarnas
sida, men vad säger den verkliga
sakkunskapen om ett dylikt förslag?
Jag syftar i detta fall inte på den
sakkunskap, som medicinalstyrelsen
sitter inne med. Jag syftar i stället på
den sakkunskap, som förste provinsialläkaren
i Västerbottens län dr Sixten
Hemmingsson inhämtat under sin
mångåriga tjänstgöring där uppe. Jag
vågar göra det påståendet, att om jag
undantar förste provinsialläkaren i
Norrbottens län, det icke finns en enda
läkare i hela vårt land, som under de
senare åren haft tillfälle att så tränga
in i de nu rådande sjukvårdsförhållandena
i de norrländska ödebygdsområdena
som just denne läkare.

Vad säger då denna dr Hemmingsson
om de möjligheter, som för närvarande
står till buds för en lösning av läkareproblemet?
Så sent som den 28 oktober

Tisdagen den l(i december 1952.

Nr 32.

i år förklarade denne läkare offentligt,
att »civil tjänsteplikt är den enda lösningen».
En dylik tjänsteplikt skulle,
enligt dr Hemmingsson, bli till gagn
för båda parterna. Dr Hemmingsson
framhåller: »De unga läkarna skulle
bli praktiskt prövade och komma i
kontakt med för flertalet av dem ovana
förhållanden. De skulle bli i tillfälle
att samla erfarenheter och synpunkter.»

Det är, herr statsråd, ingen lekman
eller eu på området okunnig man, som
gjort detta offentliga uttalande, utan,
som jag nyss framhöll, troligen den i
närvarande stund mest sakkunnige läkaren
i hela landet på sjukvårdens område
i den norrländska obygden.

Det föreligger enligt min uppfattning
större skäl att nu införa civil tjänsteplikt
för ett visst antal unga läkare
än vad fallet var när riksdagen för
några år sedan införde dylik tjänsteplikt
för vissa tandläkare. För övrigt
borde det ju inte verka så avskräckande
för nyblivna läkare att tjänstgöra ett
eller två år i övre Norrland. Av en tidning
finner jag att medicinalstyrelsens
nye chef, generaldirektör Engel, vid
återkomsten för en kort tid sedan från
en inspektionsresa i övre Norrland
framhöll, »att en del yngre läkare borde
lockas av de intressanta och socialt
betydelsefulla uppgifterna där uppe».

Jag tackar ännu en gång'' herr statsrådet
för det välvilliga svaret men hävdar
dock bestämt, att de åtgärder, som
herr statsrådet omnämnt i interpellationssvaret,
icke är till fyllest när det
gäller att inom en snar framtid avhjälpa
den påtagliga läkarbrist, som för närvarande
råder inom övre Norrland. Jag
hoppas därför att jämväl frågan rörande
civil tjänsteplikt för vissa yngre
läkare måtte bli föremål för herr statsrådets
närmare överväganden, därest
det visar sig, att några påtagliga förbättringar
inom den närmaste tiden
icke kommer till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. sjukgymnasternas
lönekonflikt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Herr
Hagård har i en interpellation frågat
mig om icke tidpunkten nu anses inne
att bringa sjukgymnastkonflikten ur
världen och vilka åtgärder, som regeringen
och jag själv anser hör vidtagas
härför.

I anledning härav ber jag att först
få lämna en sammanfattande redogörelse
för konfliktens uppkomst och de
åtgärder som vidtagits för att bilägga
den.

Kvinnliga legitimerade sjukgymnasters
riksförbund liar saknat avtal med
.Svenska stadsförbundet och Svenska
landstingsförbundet sedan ingången av
år 1950. Våren 1950 inleddes förhandlingar
rörande sjukgymnasternas arbetstid,
vilka emellertid strandade.
Riksförbundet påkallade hösten samma
år nya förhandlingar, som även skulle
avse lönegradsplaceringar. I maj 1951
fördes förhandlingar med landstingsförbundet,
vilka ajournerades. I september
samma år inleddes centrala förhandlingar
med kommunförbunden, men de
strandade. Den 16 oktober 1951 sade
sjukgymnaster vid ett stort antal landstingslasarett,
vid de kommunala sjukhusen
i Stockholm och Göteborg samt
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
upp sina anställningar fr. o. m.
den 16 januari 1952. Efter strandade
förhandlingar med Svenska vanförevårdens
centralkommitté skedde den 31
oktober 1951 uppsägning av sjukgymnasttjänsterna
vid vanföreanstalterna i
Stockholm, Göteborg och Härnösand
med verkan fr. o. in. den 1 maj 1952.
Senare har ytterligare uppsägningar
gjorts så att nu praktiskt taget alla sjukgymnaster
vid sjukvårdsinrättningar
lämnat sina anställningar.

1 slutet av januari i år tillkallade jag

32 Nr 32. Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. sjukgymnasternas lönekonflikt.

efter Kungl. Maj ds bemyndigande
landshövdingen Olle Ekblom att såsom
opartisk ordförande medla mellan parterna
i konflikten. Förhandlingar inför
honom fördes i februari, juni och
augusti månader men strandade varje
gång. Ekblom har även därefter uppehållit
viss kontakt med partsorganisationerna
— senast för några dagar sedan
-— men har icke ansett förutsättningar
för nya förhandlingar finnas för
närvarande.

Att som nämnts praktiskt taget alla
sjukgymnaster vid sjukvårdsinrättningar
lämnat sina anställningar innebär -—•
såsom interpellanten också påpekat —■
icke att anstalterna ställts utan sjukgymnaster.
Till en början lämnade riksförbundet
dispens för behandling från fall
till fall, men sedan augusti gäller en
generell dispens. En del av de av konflikten
berörda sjukgymnasterna bär
öppnat privatpraktik.

De sonderingar jag gjort har icke visat
att läget kan betecknas som oroväckande.
Trots konflikten torde de på
sjukvårdsinrättningar intagna patienternas
behov av sjukgymnastik ha kunnat
tillgodoses då det varit betingat av medicinska
skäl. Medicinalstyrelsen har
framhållit att inga klagomål från patienter
inkommit till styrelsen.

När hr Hagård använder frågeställningen
»om icke tidpunkten nu anses
inne att bringa sjukgymnastkonflikten
ur världen» kan det vara på sin plats
att något erinra om vilka medel som
statsmakterna har till sitt förfogande
härför. Till de åtgärder, som brukar
vidtas i en dylik konfliktsituation, hör
tillkallandet av en opartisk medlare.
Om anledning finns att anta att resultat
lättare nås av en medlingskommission
kan sådan tillsättas i stället. I förevarande
fall har läget hittills ej bedömts
så att en kommission skulle ha större
utsikter att lyckas än den tillsatte medlaren.

De hävdvunna insatserna från statens
sida går sålunda ut på att medla mel -

lan parterna. Detta har skett i all den
utsträckning som synts vara till något
gagn för lösande av konflikten.

Inventerar man vilka möjligheter som
härutöver står till buds visar sig faktiskt
den obligatoriska, för båda parter
bindande skiljedomen, vara den enda
som kan väntas ge resultat. Att använda
en sådan utväg, som kräver särskild
lagstiftning under medverkan av riksdagen,
är emellertid en mycket allvarlig
sak som enligt min mening kan komma
i fråga endast i ett verkligt nödläge.
Ett så allvarligt läge föreligger emellertid
inte. Jag är övertygad om att interpellanten
delar denna uppfattning.

På de anförda skälen anser jag icke
påkallat, att regeringen för närvarande
tager något ytterligare initiativ i denna
fråga.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Hagårds interpellation.

Vidare anförde:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet få framföra mitt
tack för svaret. Det har emellertid nu
gått omkring två månader sedan jag
framställde mina frågor till statsrådet.
Om jag får dra någon slutsats av detta
förhållande, skulle det närmast vara
den, att regeringen och statsrådet anser,
att den här konflikten inte har någon
vidare betydelse. Interpellationssvaret
har närmast sysslat med att redogöra
för själva konfliktförloppet, som jag
också själv sysslade med i min interpellation.
Under de senaste av dessa
dagar har alla riksdagens ledamöter
fått ett meddelande ifrån de av konflikten
berörda, som också ger ett uttömmande
besked på den punkten.

Av interpellationssvaret framgår, att
hela insatsen från regeringens och
statsrådets sida intill nu i varje fall
inskränker sig till den formella åtgärden
att tillsätta förlikningsman. Herr
statsrådet uppger, att det i augusti månad
skulle ha skett ett sammanträffande

Tisdagen den 16 december 1952. Nr 32.

Svar på interpellation ang. sjukgymnasternas lönekonflikt.

mellan förlikningsmannen och parterna.
Enligt uppgifter som jag har fått
skulle det ha varit i juni som det senaste
sammanträffandet mellan parterna
ägde rum. I så fall skulle sex månader
ha gått utan att verkliga åtgärder
vidtagits för att föra parterna tillsammans.
Statsrådets egna sonderingar, säger
han, har resulterat i att han funnit,
att läget inte kan betecknas såsom oroväckande,
och så konstaterar han i det
stora hela samhällets vanmakt i den situation
som här föreligger. De hävdvunna
insatserna är gjorda, medlare
tillsatt, medlingskommission är ett för
kraftigt tillhvgge i det här sammanhanget.

Jag skulle då vilja fråga: Vad är det
som återstår? Jo, ingenting annat än att
vänta och se. Konflikten pågår. Jag
skulle i det här sammanhanget också
vilja fråga: Skulle det inte ändå vara
lämpligt att anlita instrumentet medlingskommission?
Jag är inte så säker
på att det inte skulle vara en utväg att
tillgripa i den här konflikten, som pågått
under så lång tid. Den har pågått
nu i ungefär ett år. I vanliga fall skulle
väl den svagaste parten nu ha varit utmattad
och fallit till föga.

Man har förfasat sig över att denna
grupp gått i strejk, som man säger.
Även om jag på det livligaste måste beklaga
varje arbetsnedläggelse på detta
område, som borde vara fridlyst för sådant,
kan jag dock inte låta bli att erinra
om att sjukgymnsterna följt det
föredöme, som läkare och sjuksköterskor
redan givit. Skillnaden är bara
den, herr talman, att samhället då reagerade
och ingrep för att avlägsna orsakerna
till konflikten. Meningarna var
som bekant mycket delade, när dåvarande
inrikesministern ingrep i fråga
om sjuksköterskekonflikten. Det erkännandet
måste vi dock ge honom, att
han visade personligt intresse och en
markerad energi, som medförde resultat.
Den gången blev faktiskt arbetsnedläggelsen
hindrad.

3 Andra kammarens protokoll 1H52. }

Att eu sjukhusekonom maste reagera
inför den situation, som har uppstått
genom sjukgymnastkonflikten, kan inte
på något håll förvåna. Om det inte vore
så allvarligt speciellt för de sjuka, skulle
det hela kunna betecknas såsom löjligt.
Arbetstagarna har frånträtt sitt arbete,
men motparten, sjukhusens huvudmän,
ger under konflikten på annat sätt
en ersättning, som innebär en inkomst
för sjukgymnasterna, som i många fall
är flera gånger större än vad de tidigare
uppburit. Det finns exempel på
att den nya ersättningen kan uppgå till
2 000 kronor per månad mot tidigare
700 å 800 kronor; med andra ord: konflikten
finansieras fullständigt av arbetsgivarna.
Konflikten är sålunda ganska
sorglustig, om man vill se den ensidigt
och om den inte hade en så allvarlig
bakgrund som den har. Därtill
kommer att många sjukhus går förlustiga
inkomster av poliklinikavgifter från
denna verksamhet.

När slutligen statsrådet kommer till
afl han inventerat sina möjligheter till
ingripande, finner han en sista utväg:
obligatorisk skiljedom. Men han säger
ögonblicket därefter, att ett sådant instrument
är inte tillgängligt för närvarande
och är dessutom en mycket allvarlig
sak. Han tillägger att jag säkerligen
delar hans uppfattning på denna
punkt, och det gör jag verkligen. Jag
har alldeles samma uppfattning. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på ett
initiativ, som togs i början av denna
riksdag. I en motion nr 297 gjorde motionärerna
en hemställan av följande
lydelse: »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om snara åtgärder i syfte att genom
tillskapande av en arbetsmarknadsnämnd
möjliggöra en sådan behandling
av konflikter på den offentliga
arbetsmarknaden berörande särskilt
samhällsviktiga funktioner att förbättrade
förutsättningar skapas för arbetsfred
å ifrågavarande områden».

Man utgick från den befintliga arbetsr
.‘(2.

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.
Svar på interpellation ang. sjukgymnasternas lönekonflikt.

marknadsnämnden inom den privata
sektorn av näringslivet och menade, att
man skulle kunna skapa en parallellföreteelse
inom den offentligas ram. Det
utskott, som behandlade denna motion,
kunde ingenting annat säga än att det
var synnerligen önskvärt att vidtaga åtgärder
i detta avseende, men man var
tveksam huruvida det var lämpligt att
låta riksdagen göra hemställan hos regeringen
just nu, därför att man väntade
på resultat av prövningen av förhandlingsrättskommitténs
betänkande,
och därefter skulle man möjligen tänka
på detta. Men utskottet sade också —
och det var även reservanternas mening
— att man ville hos Kungl. Maj:t anhålla
att initiativ måtte tagas till förhandlingar
med vederbörande arbetstagarorganisationer
angående upprättande
av en arbetsmarknadsnämnd i
syfte att verka för undvikande av arbetskonflikter
av samhällsfarlig natur.

Så långt detta initiativ, som i dagens
läge ter sig såsom någonting eftersträvansvärt.

Herr talman! Den pågående arbetskonflikten
på detta område har bagatelliserats,
närmast kanske därför att den
berör ett så pass litet antal anställda
men kanske också därför att konfliktens
verkningar genom de strejkandes sinne
för ansvar och förpliktelse mot de sjuka
nedbringats. Att sjukvården för närvarande
på detta område allvarligt försummas
är emellertid alldeles uppenbart.
Alla som har kännedom om detta
förhållande kan ge ett bestämt och klart
intyg om detta, även om statsrådet kan
förklara att inga klagomål från patienternas
sida inkommit till medicinalstyrelsen.
Var dock säker på att sådana
klagomål skulle komma, om man trodde
att man på detta sätt skulle kunna få
fram en förbättring, och uttalanden från
vissa läkarorganisationer säger någonting
annat i detta sammanhang! Men,
herr talman, det viktigaste enligt min
mening är dock att uraktlåtenheten att
vidtaga åtgärder på detta område, att

ställa sig fullständigt passiv, medverkar
till att skapa prejudikat på detta så ömtåliga
område av samhällelig verksamhet.
Vad skall man egentligen göra nästa
gång en konflikt uppkommer och man
vet, att man i själva verket ingenting
kan göra och att intet personligt intresse
finns för att bryta udden av en sådan
konflikt?

Jag har emellertid med min interpellation
inte velat på något sätt ta ställning
till de tvistepunkter som finns mellan
parterna. Min avsikt har varit att om
möjligt försöka få fram alternativ från
auktoritativt håll till hävandet av denna
den första långa arbetsnedläggelsen på
sjukvårdens område i vårt land. Det
finns nämligen enligt mitt förmenande,
och dessbättre, alltid möjlighet att överbrygga
motsatser mellan människorna
och organisationerna, i varje fall kan
man få dem att träffa varandra, och då
kan en utanför partställning stående,
om viljan verkligen finns, spela en avgörande
roll. Det är ett sådant initiativ
jag väntat att man på något sätt skulle
kunna ta i detta sammanhang, men med
beklagande måste jag konstatera, att ett
sådant initiativ uteblivit.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! När
det nu är så att svaret dröjt hela två
månader är detta ingalunda beroende
på något bristande intresse för saken
utan snarare på det förhållandet, att jag
hade närt en viss ehuru svag förhoppning
om att konflikten skulle kunna
bringas ur världen, och att jag alltså
skulle kunnat vara i den lyckliga situationen
att i dag få säga detta. Så har
emellertid tyvärr inte blivit fallet.

•lag kan inte, det måste jag klart säga
ifrån, förstå interpellanten när han säger,
att vi i inrikesdepartementet har
begränsat våra åtgärder till att endast
avse tillsättandet av en förlikningsman.
Vi har följt denna sak mycket noga för
att se till att de sjuka i den omfattning
som varit betingad av medicinska

Tisdagen den 16 december 1952. Nr 32.

Svar på interpellation ang. sjukgymnasternas lönekonflikt.

skäl fått tillgång till sjukgymnaster.
Och medicinalstyrelsen, som yttrat sig
nu senast med anledning av denna interpellation,
liar förklarat, som jag
nämnde i svaret, att i den omfattning
detta varit betingat av medicinska skäl
har vård tillhandahållits de sjuka. I
den mån det gällt de statliga sjukhusen
har vi naturligtvis från Kungl.
Maj ds sida, som interpellanten också
säkert känner till, vidtagit de arrangemang,
som varit erforderliga för att
bjuda en sådan vård.

Det kan naturligtvis talas om en
vanmakt i sådana här fall när man
ju hänvisar till de olika möjligheter
som härvidlag finns — den ena
är medling och den andra tvång —
och sedan är av den uppfattningen att
konflikten inte är så allvarlig att ett
tvång är försvarbart och därför nödgas
konstatera, att endast medlingsvägen
återstår; då kan man ju säga, att detta
är mindre än vad man skulle önskat att
man hade att bjuda i ett sådant här
sammanhang. Men vi får komma ihåg,
att det skall vara ett mycket allvarligt
läge innan man över huvud taget tillgriper
hårdare åtgärder än medling. Vi
är ju nu, efter vad herr Hagård nyss
meddelat, överens om att läget inte är
sådant. Därmed har man väl kommit
överens om att vad som här kan göras
är att försöka medla. Vi har satt till en
av våra mest betrodda förlikningsmän
för att försöka klara detta uppdrag, och
om jag inte missminner mig har parterna
helt nyligen, i vart fall sjukgymnasterna,
uttryckt sitt fulla förtroende
för denne medlare och givit honom
mycket goda vitsord; han är ju som
medlare känd över hela landet. Jag har,
det måste jag säga, inte trott att en kommission
härvidlag skulle kunna nå längre
iin han. Men finns det minsta anledning
att ändra uppfattning på den punkten
är jag beredd att tillsätta en kommission.
Det är nämligen inte alls på
det sättet som herr Hagård nämnde,
nämligen att eu medlingskommission

ansetts vara ett för kraftigt tillhygge,
utan som jag nämnt redan i svaret har
jag inte funnit någon anledning tro att
en kommission för närvarande skulle
lyckas bättre än förlikningsmannen. Jag
vill emellertid betona, att jag inser, att
denna konflikt liksom alla andra på
sjukvårdens område bör man försöka
bringa ur världen så fort som möjligt.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
med anledning av vad interpellanten
nämnde om de långa mellanrummen
mellan sammanträdena som förlikningsmannen
hållit med parterna. Det är
formliga sammanträden det gällt, men
han har enligt vad han meddelat mig
titt och tätt varit i förbindelse med
parterna för att söka utröna huruvida
den minsta anledning funnits att anta,
att ett sammanträde skulle ge ett positivt
resultat, och han säger, att om han
kommit till den uppfattningen att ett
sammanträde skulle bli av allra minsta
betydelse skulle han varit beredd att
kalla till sammanträde. Men jag tror inte
att man skall klandra bonom för att han
underlåtit kalla till sammanträde i en
sådan situation, där han anser ett sammanträde
vara utsiktslöst.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
håller med statsrådet om att förutsättningar
för närvarande saknas för nya
förhandlingar. Jag håller också med
statsrådet om att läget ur medicinska
synpunkter icke är oroande. Men jag
vill framhålla att det inte föreligger
några förutsättningar för närvarande
för att sjukgymnasterna över huvud taget
skulle vilja gå till underhandlingar,
så länge de åtnjuter de nuvarande ersättningarna,
vilka är många gånger
större än den lön de har, när de arbetar
i vanliga fall.

Vid alla tidigare konflikter har det
över lag visats hänsyn. Lantarbetarna
har visat hänsyn när det gällt djurskötseln
o. s. v., men sjukgymnasterna
intar härvidlag en särställning. Om
man nämligen ser efter vad sjukgym -

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. sjukgymnasternas lönekonflikt.

nasterna tjänar under den pågående
konflikten, så ser vi att en sjukgymnast
för 318 timmar betingar sig en ersättning
på 4 452 kronor. En annan får
1 652 kronor för 118 timmar, och av
denna tid är ändå 27Va timmar, motsvarande
en ersättning av 385 kronor,
ren spilltid. Så länge sjukgymnasterna
åtnjuter 14 kronor i timmen — inte för
effektivt arbete utan i timförtjänst —
finns det naturligtvis ingen anledning
för dem att få konflikten ur världen.
Tvärtom har de anledning att upprätthålla
den.

Jag måste säga att detta sjukgymnasternas
handlingssätt, om det skall fortsätta,
tangerar gränsen till ocker, tv
de är mer än väl medvetna om att
sjukvårdens huvudmän icke kan underlåta
att ta deras tjänster i anspråk.
Det är i nuvarande läge mycket angeläget
att statsrådet vidtar de åtgärder
som är nödvändiga för att grupper, som
icke ha lärt sig att tillämpa de underhandlingsmetoder
svenska arbetargrupper
i övrigt fått lära sig, får klart
för sig att de inte får ockra på sjukvården
på detta sätt. Det är därför att
hoppas att sådan åtgärder vidtages att
förhållandena på detta område kan
ordnas upp på ett för samhället och
sjukvården lyckligt sätt. Sjukvården
eftersättes inte i nuvarande situation
— i varje fall inte vid det sjukhus jag
närmast tänker på —• men kostnaderna
för sjukgymnasternas arbete har
under senaste tiden tredubblats, och
det är ett orimligt sakernas tillstånd!

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag har
inte mycket att tillägga ytterligare, men
jag vill ändå fästa statsrådets uppmärksamhet
på, att fastän man redovisar att
den nuvarande situationen ur medicinska
synpunkter icke är oroväckande,
så kan den ändå inge farhågor.
Först och främst är nämligen de ökade
kostnaderna i sig själva ett återhållande
moment, det kommer man aldrig
ifrån. Det har sagts mig att man

till och med på huvudmannahåll har
uppmanat till försiktighet och hänsynstagande.
Man skall med andra ord
vara återhållsam, och vem går denna
återhållsamhet ut över? Jo, mina damer
och herrar, den går ut över dem
som måste ha sjukbehandlingen! Även
om det kan sägas, att den ur medicinsk
synpunkt nödvändiga behandlingen
nödtorfteligen kan komma till
stånd, så är det ändå oriktigt att uttrycka
saken på sätt som här skett.

När jag talade om medlingsinstitutionen
avsåg jag icke att ge uttryck
för något misstroende mot och missnöje
med de insatser som hittills gjorts.
Jag känner för övrigt mycket väl till
den förlikningsman, som i detta fall
anlitats och vet att han är en av de
allra bästa på området. Men då han
nu så att säga kört fast för ögonblicket,
undrar jag om det inte skulle vara
lämpligt att bygga på åtgärderna på
det sätt, som man i allmänhet anser
vara ett verkligt påbyggande, nämligen
att tillsätta en medlingskommission.
Om herr statsrådet är lika intresserad
som jag av att få denna konflikt ur
världen, så hoppas jag att statsrådet
följer utvecklingen med alldeles särskild
uppmärksamhet — situationen är
nämligen utomordentligt oroväckande
och besvärande för sjukvården, även
om man kan dölja det på visst sätt —
och jag hemställer till slut att statsrådet
tillgriper även den utväg, som
han själv hittills ansett vara icke nödvändig.
I själva verket skulle nämligen
tillsättandet av en medlingskommission
innebära ett lösgörande av ståndpunkterna.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Då jag inte är alldeles främmande
för denna konflikt vill jag säga
några ord i anslutning till vad som här
redan framhållits.

Först och främst vill jag då vitsorda
att den utsedda förlikningsmannen vid
olika tillfällen med skicklighet och

Tisdagen den 16 december 1952. Nr 32.

Svar på interpellation ang. förebyggande åtgärder för bekämpande av tandsjukdomar.

energi har fört parterna samman och
sökt efter möjligheter att finna en
linje, på vilken en överenskommelse
skulle kunna nås. Den skicklighet denne
förlikningsman besitter, när det
gäller att plocka fram de möjligheter
som finns för att skapa en brygga
mellan parterna, är ju allmänt erkänd,
och jag vill hoppas att det efter denna
diskussion icke kvarstår någon skugga
av misstroende mot honom på den
punkten.

Orsaken till att jag begärde ordet var
emellertid närmast den, att jag ville
framhålla att man ju för att nå ett resultat
av en förhandling måste ha någon
möjlighet att haka på ett närmande
mellan parterna. Om sådana möjligheter
finns kan knappast en utanför
stående bedöma. Den skicklige förlikningsmannen
har där större möjligheter
att bedöma situationen, och jag tror
inte att en förlikningskommission i
detta fall skulle haft större utsikter att
nå ett bättre resultat än vad förlikningsmannen
hittills uppnått.

Jag skulle tvärtom vilja säga att jag
har en känsla av att institutet förlikningskommission
ganska ofta missbrukas
i närvarande stund. Det har nämligen
blivit så, att man först kanske får
en opartisk ordförande. Då känner
parterna på sig att det kanske går att
komma litet längre, om vi driver saken.
Så får man en förlikningsman,
och denne lägger fram ett förslag. Men
parterna förskansar sig kanske då
bakom den förhoppningen, att om vi
säger nej och driver saken ännu längre,
får vi en förlikningskommission som
kanhända bygger på det resultat, vartill
förlikningsmannen kommit.

Det är detta tillvägagångssätt som
jag tycker vara ett missbruk av förlikningskommissionen
och som jag
skulle vilja påtala. Tv det medför ofta
att allvarliga försök med det enklare
instrumentet förlikningsman inte ger
det resultat, som det skulle ha kunnat

ge, om man inte i bakgrunden hade
sett skuggan av en förlikningskommission.

Denna konflikt är inte någon särskilt
bekymmersam sak för sjukvården. Jag
känner förhållandena rätt ingående,
och jag vet att skillnaden mellan de
personer som arbetar på detta område
närmast ligger i de högre arvoden,
som man på vissa håll betingar sig.
Men det hela är inte så enkelt att huvudmannen,
när han ser att en del
sjukhus får vidkännas högre kostnader,
bara accepterar en linje som ur
hans synpunkt är principiellt omöjlig.
Det är principiella synpunkter som här
ligger bakom, och jag skulle tro att det
är principerna man behöver komma
till rätta med, innan man kan nå fram
till en uppgörelse.

Jag kan även vitsorda att man från
departementets sida vid upprepade tillfällen
genom de organ som stått till
buds har haft kontakt med parterna,
och det har nog inte försummats någonting
vare sig från förlikningsmannen
eller från departementet. Svårigheterna
ligger helt enkelt i de principiella
skiljaktigheterna mellan parterna,
som i dagens läge är så svåra att
komma över.

Överläggningen var härmed slutad.

8 5.

Svar på interpellation ang. förebyggande
åtgärder för bekämpande av tandsjukdomar.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd
har fru Wohlin till mig framställt
följande frågor:

T) om jag är beredd att efter att ha
tagit del av de vetenskapliga undersökningar,
som nu i Sverige slutförts, vid -

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. förebyggande åtgärder för bekämpande av tandsjuk
domar.

taga verkligt effektiva förebyggande åtgärder
för tandsjukdomarnas bekämpande,

2) på vad sätt jag ämnar bidraga till
att effektivisera propagandan och folkupplysningen
för ur tandvårds- och
andra synpunkter sundare kostvanor
samt

3) om jag i samband härmed ämnar
föreslå en noggrannare prövning av
skolfrukostarnas sammansättning ur
synpunkten av tandsjukdomarnas bekämpande.

Som svar ber jag att få anföra följande.

Resultaten av de vetenskapliga undersökningar
som under de senaste åren
bedrivits vid Yipeholms sjukhus i
Lund, har ännu icke publicerats. Under
hand har nyligen till departementet
överlämnats ett korrekturexemplar
på huvuddelen av publikationerna. Jag
har således icke haft tillfälle att taga
del av undersökningsresultaten i deras
helhet. Än mindre bar det funnits möjlighet
för mig att överväga vilka åtgärder
för tandsjukdomarnas bekämpande,
som på grund av vipeholmsundersökningen
kan ifrågakomma. Sedan resultaten
av undersökningarna i deras helhet
kommit mig till handa och jag hunnit
överväga deras innebörd är jag givetvis
beredd att medverka till sådana
profvlaktiska åtgärder, som de uppnådda
forskningsresultaten kan giva anledning
till. i den mån sådana åtgärder
visar sig praktiskt genomförbara och
ändamålsenliga. Jag kan emellertid för
närvarande icke angiva efter vilka riktlinjer
eu sådan verksamhet bör bedrivas.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Fru WOHLIN: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för hans svar
på min interpellation. Jag tar därvid
med visst hopp fasta på hans ord, att

han är beredd att medverka till sådana
profvlaktiska åtgärder, som de uppnådda
forskningsresultaten kan ge anledning
till.

Det är dock beklagligt, synes det mig,
att statsrådet inte ansett sig kunna göra
några antydningar om i vilken riktning
dessa åtgärder skall gå. Frågan har
i alla fall länge varit aktuell. En samlad
opinion från tandläkarhåll och även
från läkarhåll kräver åtgärder. Från vipeholmsundersökningarna
förelåg redan
1948 preliminära resultat, och det
senaste betänkandet har varit så gott
som färdigtryckt över en månad och
synes peka i samma riktning.

Tandrötan är så utbredd att vi trots
ett totalutlägg här i landet för tandvård
på ca 150 miljoner kronor om året och
eu folktandvård på 22 miljoner kronor
knappast inom överskådlig tid kan hoppas
hinna i fatt förstörelsen och ge alla
människor behövlig tandvård. Vi kan
inte, som vi hade tänkt oss, sanera barnens
mjölktänder. Därtill finns inte tillräcklig
arbetskraft, och behandlingstiden
har ökats mycket väsentligt, överallt
arbetas det med långa köer. I stort
sett bekräftar de senaste resultaten från
Vipeholm, vad man redan var klar på
i stora drag, nämligen, att det är den
täta, starka förbrukningen av sötsaker,
snask, kola, tabletter och glass jämte
sött bakverk — speciellt mellan måltiderna
— som bär huvudansvaret för
tandförstöringen. Angående alla sådana
fakta ber jag få hänvisa till min interpellation
den 25 november.

Vår sockerkonsumtion är, såsom
framgår av siffrorna där, bland de
högsta i världen och har stigit från
några få kilo i slutet av 1800-talet till
mellan 40 och 50 kilo per år och invånare.
Snaskkonsumtionen har under de
senaste fem åren kostat oss inte mindre
än två miljarder kr. och då är ändå
inte bakelser o. d. inräknat! Det är en
fullkomligt fantastisk summa. Här har
sannerligen sparpropagandan ett stort

Tisdagen den 16 december 1952. Nr 32.

Svar på interpellation ang. förebyggande åtgärder för bekämpande av tandsjuk
domar.

fält. Vi skulle kunna göra det tankeexperimentet,
att om denna summa investerats
på bostadsproduktionens område,
så hade vi kunnat bygga egna hem för
50 000 familjer. Närmare 200 000 personer
skulle med andra ord ha kunnat
få goda bostäder. Vår bostadsfråga
skulle därigenom nästan ha kunnat lösas
efter kriget med de medel vi givit
ut på snaskkonsumtion.

Detta tankeexperiment visar att vårt
folks konsumtionsvanor är allvarligt
snedvridna. Vi använder vårt ökade
välstånd till att äta oss sjuka, medan
vi inte har någonstans att bo! Visserligen
måste konsumtionen i princip vara
fri, men man måste ändå fråga sig: Har
statsmakterna och har vi skattebetalare
verkligen skyldighet att ge alla medborgare
gratis sjukvård och folktandvård
och bygga sjukhus och tandvårdskliniker
för hundratals miljoner kronor
om året, medan vi samtidigt passivt
åser hur medborgarna förstör sina
tänder och sig själva? Det gäller ju här
inte bara tänderna utan frågan om
sunda kostvanor över huvud. Det är
många framstående läkare som påpekar
hur den allmänna, alltför fettbildande
sockerhaltiga kosten ökar förekomsten
av hjärt- och kärlsjukdomar, leder till
åderförkalkning och försvårar åldringsvården.

Den moderna reklamen och skyltningskonsten
bryter med nästan vetenskaplig
precision köpmotståndet, som
man brukar säga, och eftersom sockcroch
sötsakskonsuintion är starkt vanebildande
är det mycket lätt att på
den vägen uppamma ett ständigt begär
efter mera hos alla människor, men i
synnerhet hos barn. Denna konsumtions
vanebildande karaktär gör att man på
detta område inte kan tala om konsumtionsfrihet
— det blir i själva verket
ofta ett konsuintionstvång.

Många föräldrar är förtvivlade över
situationen. Så fort de kommer in i en
mjölkbutik eller annan affär, där det

finns snask, börjar barnen tigga gotter,
som de ser utbredda i lockande närhet
framför ögonen. När alla andra barn
får, är det mycket svårt för någon att
förbjuda sina. Då en krets av barn
leker tillsammans och de flesta suger
på klubbor dagen i ända, börjar även
treåringarna göra det. Får barnen inte
pengar leder detta ej sällan till snatterier.

Det är ganska lönlöst att bedriva
upplysning i skolan och skicka ut
tryckta lappar, om barnens väg till
hemmet kantas med kiosker, glasstånd
och affärer. Våra barn är ju inga moraliska
akrobater. Man kan knappast
benämna detta sakernas tillstånd med
det vackra ordet frihet — i alla fall
inte frihet för föräldrarna. När hela
produktionen, försäljningen och reklamen
riktas in i viss riktnihg i ett samhälle,
blir vi alla mer eller mindre
fångar i det felaktiga systemet. Ett
minskande av antalet frestelser och ett
ökande av tillgången på fullvärdiga födoämnen
ger större frihet. De minst
bemedlade och okunnigaste befolkningsskikten
blir ofta i särskilt hög
grad offer för de snedvridna vanorna.

Om vi vill göra något effektivt måste
vi ha en plan. Att plötsligt skärpa beskattningen,
så att företagen på området
ruineras, är ingen lösning och
kan inte vara riktigt. Detta är en ömtålig
fråga, därför att stora finansiella
intressen och stora intressen för arbetskraften
står på spel. Men om vi
finner en minskning av sockerkonsumtionen
och sötsakskonsumtionen nödvändig
med hänsyn till folkhälsan, får
sådana synpunkter inte stå i vägen.
Skulle man inte kunna tänka sig att vi
målmedvetet gingc in för eu systematisk
minskning av vårt folks sötsakskonsumtion
under t. ex. en tid av tio
år till låt oss säga hälften eller tredjedelen
av vad den nu är, så att vi kunde
lå till stånd sänkningen på ett naturligt
och friktionsfritt sätt? Vi når san -

411

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. förebyggande åtgärder för bekämpande av tandsjuk

domar.

nolikt ingenting väsentligt, om vi inte
går tämligen radikalt till väga.

Men om vi verkligen vill en sådan
minskning och om läkarna visar sig
eniga om önskvärdheten därav, borde
vi då inte tillsammans med representanter
för arbetare och företagare inom
de branscher, som kommer i fråga,
överväga och diskutera situationen och
vägarna att nå målet? Hur skall — det
är frågan — kapital och jord, som nu
brukas i denna produktions tjänst, utan
men för de enskilda kunna föras över
till mera hälsofrämjande produktion?
Vi får inte skapa arbetslöshet. Men
borde inte dessa resurser kunna inriktas
på — som redan skett i viss mån
inom en del företag — att framställa
sockerfria djupfrusna konserver av
frukt och grönsaker i mycket ökad utsträckning,
soppor i tablettform, pressad
fruktsaft etc.? Huruvida någonting
i den stilen skall kunna ske beror på
en växelverkan mellan propaganda,
konsumentupplysning, hälsolära i skolan,
omläggning av skolluncherna samt
konsumtionsskatter på de särskilt farliga
gotterna och, varför inte, skattelättnader
för hälsokosten. Vidare bör
inom jordbrukskalkvlen prissättningarna
på betsocker och andra livsmedel
kunna diskuteras ur dessa synpunkter.
Jag skulle också vilja fråga herr statsrådet,
om han inte kan tänka sig en
snävare tillståndsgivning för kiosker
och affärer som försäljer gotter. Här
möter man ibland tanken på att de
partiellt arbetsföra skall sysselsättas,
men detta måste ske på något annat
sätt; här måste finnas något alternativ,
som inte river ner hälsan hos våra
barn och förorsakar samhället enorma
kostnader för tandvård och för andra
sjukdomar.

Borde vi inte i avvaktan på en sådan
större plan, som här antytts och som
det tar sin tid att utarbeta, redan i
nästa års budget kunna anslå vissa medel
till en effektiv propaganda från

skolors, myndigheters och varför inte
medicinalstyrelsens sida? Bör vi inte
redan nu kunna uppdra åt alla statsunderstödda
skolor för husligt arbete
både på skol- och seminariestadiet att
allvarligare ta upp dessa problem och
bidra till en omläggning av kostvanorna,
och kan vi inte genomföra en för
tänderna och för hela hälsotillståndet
verkligt förstklassig kost vid våra skolluncher?
De kostar oss enorma summor.
Har vi då inte rätt att fordra, att
de är utexperimenterade på det allra
noggrannaste för att ge våra barn perfekt
hälsa? Detsamma gäller för övrigt
alla måltider, som serveras av offentliga
myndigheter och på alla våra anstalter.

Tandläkaropinionen vill, att vi, när
det gäller skolluncherna, tar bort sockret
och de finmalda klistriga ämnena
och ger barnen något att tugga på som
stärker tänderna. Det borde inte vara
omöjligt att tillgodose detta krav.

Redan 1948 begärde tandläkarsällskapet
i en skrivelse till dåvarande
inrikesministern Mossberg, undertecknad
av mer än 1 000 tandläkare, åtgärder
i denna riktning, men ingenting
har gjorts sedan dess, utom att vi
i väntan på resultatet av vipeholmsundersökningen
har konsumerat för ytterligare
två miljarder kronor sötsaker.

Nu när dessa saker har underkastats
en av de grundligaste och förnämligaste
vetenskapliga utredningar, som någonsin
gjorts på detta område i hela
världen, och när det visar sig att resultaten
pekar i samma riktning, bör
vi inte låta ytterligare år gå med utredningar
utan äntligen handla, så att
de barn som nu växer upp kan få behålla
sina tänder friska och slipper
byta dem mot proteser redan i 20-årsåldern,
som nu är så sorgligt vanligt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
föreställer mig att meningarna inte

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar pa interpellation ang. förebyggande

domar.

alls är delade om angelägenheten av att
allt som kan göras också görs för att
förhindra uppkomsten av tandsjukdomar.
Den saken trodde jag för min del
att man inte behövde offra många ord
på, men frågan är hur man skall gå
till väga. Jag har fått den uppfattningen
senast nu av fru Wohlins varma lovord
för vipeholmsundersökningen, att
även hon menar att resultaten från den
undersökningen bör bli av mycket stor
betydelse för att inte säga rent av utslagsgivande
för de åtgärder som skall
vidtas. Det är klart, att om man nu
skall vidta energiska och effektiva åtgärder
på det här området är det ganska
viktigt att de åtgärderna redan från
början får en ändamålsenlig och lämplig
inriktning, tv annars kan det hända
att det blir bakslag som sedan kommer
att ligga hindrande i vägen.

Men nu är det ju så, att den här utmärkta
vipeliolmsundersökningens resultat
bara delvis har hunnit komma
inrikesdepartementet till handa och
detta i form av ett korrektur. Så snart
utredningen i sin helhet föreligger tillgänglig
anser jag emellertid att man
skyndsamt bör behandla utredningsmaterialet,
ta ställning till detsamma och
försöka få fram åtgärder som kan vara
till effektivt gagn i det här hänseendet.

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Det
var med stort intresse jag tog del av
fru Wohlins interpellation häromdagen,
och det var naturligtvis med en viss
spänning som jag motsåg herr inrikesministerns
svar. Det gäller ju en av de
allra största sociala frågor vi har nu för
tiden och kanske också den allra kostsammaste,
och jag måste erkänna att
jag tyckte att svaret var i anspråkslösaste
laget, om jag får uttrycka det på
det sättet. Vi offrar ju från det allmännas
sida stora summor på tandvård, och
ändå är vår folktandvård långt ifrån
tillfredsställande. 1 det lön som jag
representerar har vi långa köer av tand -

Nr 32.

åtgärder för bekämpande av tandsjuk vårdssökande

vid alla våra folktandvårdskliniker
utom två, där vi har ett
mindre antal patienter per tandläkare
än det lagstadgade 600. Där hinner man
med vården, men på de ställen där vi
har 600 patienter per tandläkare och
därutöver hinner man inte med dem,
utan patienterna får stå i ko ett och ett
halvt år, två och till och med två och
ett halvt år, och det är mycket otillfredsställande.
Det är tydligt att något
måste göras inom själva organisationen
också, om man inte fortfarande vill direkt
kasta bort en massa pengar till
rakt ingen nytta.

.lag är ingen vän av tvångslagar och
vill inte rekommendera, att unga nyblivna
tandläkare tvingas att ta vissa
bestämda tjänster första året efter sin
examen, såsom vi ju hade det ordnat en
tid. Men man kanske kan gå en annan
väg. Skulle det inte vara möjligt att
inom folktandvården ordna det så, att
fler timmar anslås till barntandvård
samtidigt som man då något minskade
antalet timmar för vuxenvården? I
vissa fall har vi inom mitt län faktiskt
redan måst ge tandläkarna tillstånd att
på detta sätt öka antalet timmar för
barntandvården för att, naturligtvis
inte fullständigt men ändå något bättre
än hittills, kunna tillgodose barntandvårdens
behov. Skulle det inte vara
möjligt att i huvudsak inrikta sig på
att ge barntandvården mer än de 55
procent som nu är lagstadgade, åtminstone
de närmaste åren till dess att vi
får bättre tillgång på tandläkare, vilket
vi ju hoppas få så småningom.

Jag vet att man på sina håll invänder,
att tandläkarna inte är särskilt hågade
att enbart syssla med barntandvård.
Dels är den ju pressande och tröttande
på ett helt annat sätt än annan tandvård,
och dels behöver väl tandläkarna
hålla kontakt med vad de lärt sig även
på andra områden. Från vissa tandläkarhåll
har ändå önskemål framställts
att få följa årsklasserna uppåt och full -

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. kontrollen av riskabla tivolinöjen.

följa behandlingen, så att inte resultatet
av det arbete som man nedlägger
på barntandvården skall gå förlorat.

Jag tror faktiskt att det är en angelägen
uppgift att såvitt möjligt ändra
bestämmelserna just till förmån för
barntandvården.

Sedan är det naturligtvis mycket viktigt
allt vad interpellanten här sagt angående
propagandans betydelse för bättre
kostvanor. Här kan mycket göras
ännu. Men jag vill understryka att det
måste ske på frivillighetens väg och genom
upplysning både för föräldrar och
barn. Föräldrarnas inställning är härvidlag
kanske den allra viktigaste faktorn.

Det är också angeläget att följa forskningen
på detta område och tillgodogöra
sig dess resultat. Jag vill dock
understryka, att läkare och tandläkare
inte alltid är överens om de rön som
görs.

Alla inser naturligtvis skolmåltidernas
betydelse. Man måste dock fråga
sig, om myndigheterna verkligen bär
gjort allt vad som kan göras för att
skolmåltiderna skall sammansättas med
tanke på att i görligaste mån förebygga
tandsjukdomar. Men detta är kanske
en fråga som snarare hör hemma under
ecklesiastikdepartementet.

Till sist vill jag, herr talman, fästa
uppmärksamheten på ännu en sak. I
medicinalstyrelsens plan för folktandvårdens
ordnande föreslås tillsättande
av en ortodont i varje län. Det skulle
vara av mycket stor betydelse om detta
förslag förverkligades. Ortodonten skulle
utföra tandregleringar och behandling
av komplicerade fall. Då man nu
före jul brukar få önska sig vissa saker,
skulle jag för min del vilja önska att
statsmakterna snarast måtte söka förverkliga
denna punkt i tandvårdsplanen.

Herr talman! Detta är några rent
praktiska synpunkter på den nuvarande
organisationen som jag har velat framföra.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. kontrollen av
riskabla tivolinöjen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Hallberg frågat statsrådet och chefen
för justitiedepartementet, om han
anser att det i nuvarande lagstiftning
finns tillräcklig täckning för effektiv
kontroll av riskabla tivolinöjen såsom
karuseller och andra liknande anordningar
och, om så inte vore fallet, det
kunde förväntas förslag inom eu nära
framtid till en lagstiftning om en sådan
kontroll.

Då frågorna hänför sig till inrikesdepartementets
verksamhetsområde, ankommer
det på mig att besvara interpellationen.
Jag får då anföra följande.

I ordningsstadgan för rikets städer
finns bestämmelser som möjliggör en
viss kontroll av nöjestillställningar med
sådana anordningar som interpellanten
åsyftar. Enligt 13 § nämnda stadga
måste den, som vill anordna eu offentlig
nöjestillställning av denna art, ha polismyndighetens
tillstånd därtill. Den som
söker ett sådant tillstånd är skyldig att
lämna polismyndigheten de upplysningar
om tillställningen, som myndigheten
önskar för att kunna meddela erforderliga
ordningsföreskrifter. Samma paragraf
innehåller även åtskilliga föreskrifter
om hinder, som på grund av tillställningens
art kan föreligga för dess
upprepande -— sålunda äger polismyndigheten
bl. a. förbjuda förnyande av
tillställning, som visat sig medföra uppenbar
fara för de uppträdandes eller
åskådares liv.

De nu refererade föreskrifterna i ord -

Tisdagen den 1(5 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. kontrollen av riskabla tivohnojen.

ningsstadgan gäller enligt en särskild
kungörelse hela riket.

I en promemoria från socialdepartementet
till länsstyrelserna om åtgärder
med anledning av nämnda kungörelse
fastslås det bl. a. att de omständigheter,
som angivits som hinder för förnyande
av en tillställning, också måste
anses hindra att förstagångstillstånd beviljas.
I anslutning härtill uttalas, att
för beviljande av tillstånd alltid borde
krävas att tillställningens beskaffenhet
uppgives så noggrant att myndigheten
kan bedöma, om hinder för tillställningen
möter eller huruvida eljest särskilda
bestämmelser i något avseende

— t. ex. i fråga om åskådarnas säkerhet

— kan vara påkallade, i promemorian
framhålles vidare, att i den mån det är
fråga om sådana akrobatiska konststycken,
cirkusuppvisningar eller andra
jämförliga tillställningar, som synes
kunna medföra fara för åskådarnas eller
de uppträdandes liv och säkerhet,
bör frågan om åtgärder till förebyggande
därav tagas upp till prövning och
föranleda erforderliga säkerhetsföreskrifter.

Trots de möjligheter ordningsstadgan
sålunda erbjuder för kontroll av karuseller
och andra tivolianordningar, kan
man nog förmoda, att vissa av de f. n.
använda anordningarna icke uppfyller
skäliga säkerhetskrav. Ofta nog synes
de tillståndsbeviljande myndigheterna
inskränka sig till att bestämma uppställningsplatsen
och dylikt men kontrollerar
icke anordningarnas säkerhet
eller utfärdar några detaljföreskrifter i
detta hänseende. En av anledningarna
härtill torde vara att en sådan prövning
kan kräva ett icke obetydligt tekniskt
kunnande.

På några håll förekommer dock på
grundval av ordningsstadgan eu mera
ingående prövning även av säkerhetsanordningarna.
I Stockholm brukar sålunda
var och en som önskar få tillstånd
för anordnande av tivolinöjen
med karuseller och andra liknande an -

ordningar åläggas att till ansökan bifoga
intyg från en av polismyndigheten godkänd
sakkunnig person, av vilket skall
framgå att anordningarna kontrollerats
och befunnits ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande.
Liknande praxis gäller i
Malmö. Redan nu gällande föreskrifter
giver således möjligheter till en mera
skärpt teknisk kontroll än vad som i
allmänhet tycks tillämpas av myndigheterna.
Jag skall därför i ett cirkulär
till länsstyrelserna fästa deras uppmärksamhet
på detta förhållande.

Med hänvisning till den olyckshändelse
i augusti 1950 vid en nöjestillställning
i Falun, som interpellanten åberopar,
har länsstyrelsen och landsfogden
i Kopparbergs län hos min företrädare
begärt att sakkunnigintyg om
tivolianordningarnas beskaffenhet alltid
skulle krävas för tillstånd enligt ordningsstadgan.
Framställningen bär överlämnats
till den på hösten 1949 tillkallade
ordningsstadgeutredningen för
att övervägas av denna.

Enligt vad jag inhämtat beräknar ordningsstadgeutredningen
att kunna slutföra
sitt arbete under första halvåret
1953. Jag utgår från att i betänkandet
även frågan om säkerhetsföreskrifter
för tivolianordningar kommer att beröras
och ämnar ta upp utredningens förslag
härutinnan till noggrant övervägande
och framlägga därav föranledda
förslag för riksdagen snarast möjligt.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
tackar inrikesministern för det mycket
tillfredsställande svaret på interpellationen.
Av statsrådets redogörelse för
gällande säkerhetsföreskrifter på berörda
område får man eu bekräftelse på
att kontrollen över tivolianordningarna
är ganska otillfredsställande. Polismyndigheterna
saknar i regel den sakkunskap.
som de skulle behöva för att kunna
bedöma huruvida tivolinöjenas ma -

Nr 32.

-14

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder för avhjälpande av bristen på
skolmåltidslokaler.

teriella och maskinella utrustning är
till fyllest. Det kan gå i Stockholm och
Malmö, som statsrådet nämner såsom
exempel, men på de flesta andra orter
i landet har inte polismyndigheterna
den möjlighet som dessa båda storstäder
har att liksom i förväg kontrollera
vederbörande nöjestillställningar.

Jag hoppas emellertid livligt det bästa
av den väntade utredning, som statsrådet
erinrar om, och hoppas att den
utredningen också skall ge inrikesministern
erforderligt material för ett förslag
till riksdagen om bättre säkerhetsföreskrifter
för riskabla tivolinöjen.

Jag kan därtill nämna att jag innan
jag framställde min interpellation hade
kontakt med både juridisk och polisiär
sakkunskap, och alla var ense om att
saken borde föras på tal och att det var
önskvärt att man fick mera bestämda
föreskrifter i förebyggande syfte att
hålla sig till, så att polismyndigheten
inte bara får möjlighet att ingripa med
lagliga åtgärder sedan en olycka har
skett.

Överläggningen var härmed slutad.

£ 7.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
avhjälpande av bristen på gymnastikoch
skolmåltidslokaler.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Holmberg frågat mig, om jag vore i tillfälle
meddela, vilka åtgärder som ltonime
att vidtagas för att inom överskådlig
tid inhämta den stora eftersläpning,
som ägt rum under de senaste tio åren
i fråga om byggandet av gymnastikoch
skolmåltidslokaler.

Förra hösten hade jag tillfälle att i
anledning av en interpellation lämna
kammaren en utförlig redogörelse för
det då aktuella läget beträffande skol -

ymnastik- och

väsendets lokalbehov’ och möjligheterna
att tillgodose detta. Vad jag då sade
äger alltjämt sin giltighet, och jag finner
därför icke anledning att nu ånyo
gå närmare in på problemet utan får
hänvisa till den nämnda redogörelsen.

.lag vill endast i korthet framhålla,
att den av olika skäl framtvingade begränsningen
av den totala investeringsverksamheten
i landet givetvis måst
återverka även på skolbyggnadsverksamhetens
omfattning. De byggnadskvoter,
som ställts till skolväsendets
förfogande, har sedan flera år tillbaka
på intet sött svarat mot de föreliggande
behoven. På grund härav’ har det gällt
att se till att kvoterna på bästa sätt
utnyttjas. Detta har skett genom en
noggrann angelägenhetsgradering dels
av alla aktuella skolbvggnadsprojekt
sinsemellan, dels ock av’ de olika lokalerna
inom ett och samma skolbyggnadsprojekt.
Så länge kvoterna icke
räckt ens för att förhindra en ytterligare
ökning av bristen på vanliga klassrum
— man kan räkna med att det för
närvarande saknas bortåt 3 900 klassrum
— har det varit ofrånkomligt att
i rätt stor omfattning låta vissa delar
av skolanläggningarna anstå tills vidare.
Och när det gäller att avväga angelägenheten
av olika skollokaler mot
varandra, visar det sig nog i allmänhet,
att det är gymnastiksalen, som
torde i första hand kunna avvaras. Men
även skolmåltidslokalerna drabbas i
viss utsträckning av etappbyggandet.
Dock vill jag framhålla, att byggnadstillstånd
i allmänhet torde kunna påräknas
för skolmåltidslokaler i sådana
fall, då särskilt starka skäl härför påvisats,
såsom långa skolvägar, förekomsten
av industrier där båda föräldrarna
arbetar, m. in. Icke heller beträffande
gymnastiksalarna är givetvis
den antydda principen undantagslös,
även om avstegen här är avsevärt
färre, över huvud är jag angelägen
framhålla, att angelägenhetsprövningen

Tisdagen den 16 december 1952. Nr 32.

åtgärder för avhjälpande av bristen på gymnastik- och

Svar på interpellation ang.

skolmåltidslokaler.

inom ecklesiastikdepartementet icke
sker efter något stelt schematiskt system
utan att man söker så mycket som
möjligt taga hänsyn till i de enskilda
fallen föreliggande särskilda förhållanden.

Det är givet, att ett utförande inom
överskådlig tid av alla s. k. kvarstående
etapper förutsätter en avsevärd höjning
av byggnadskvoten. I vad mån en sådan
ökning kan påräknas under de närmaste
åren, är det givetvis icke möjligt
att nu yttra sig om. Jag kan emellertid
försäkra interpellanten, att jag är fullt
på det klara med vidden och allvaret
av det problem, som här berörts, och
att jag för min del är beredd att på
allt sätt medverka till att även skolbarnsbespisningens
och gymnastikundervisningens
lokalbehov i möjligaste
mån tillgodoses.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG: Herr talman! .lag
ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret.

Svaret inrymmer en förklaring, att
statsrådet för sin del är beredd att på
allt sätt medverka till att också skolbarnsbespisningens
och gymnastikundervisningens
lokalbehov i möjligaste
mån tillgodoses. Dess värre har det
visat sig, att det tydligen finns krafter
inom regeringen som bedömer möjligheterna
på ett annat sätt än ecklesiastikministern.
Ett av de mest uppmärksammade
exemplen på detta är politiken
här i Stockholm när det gäller
bl. a. gymnastiklokaler. En hel rad
myndigheter, inte bara sådana som kan
tänkas begränsa sig till lokala intressen
utan också andra, har exempelvis
tillstyrkt att det skall byggas en gymnastiklokal
i Gubbiingen. Bland dem
som tillstyrkte förslaget var arbetsmarknadsstyrelsen
och statsrådet Perssons
departement. Andra krafter inom
regeringen sade emellertid nej, och det
blev inget tillstånd tills vidare att bygga

en gymnastiklokal i Gubbängen. Jag
kan bara uttala den förhoppningen, att
statsrådet Persson skall vinna större
gehör för sin mening i dessa frågor
inom regeringen.

Jag gör detta också därför att ett
ökat skolbyggande skulle medverka till
att ge sysselsättning åt många byggnadsarbetare
som nu är arbetslösa. Vid
den tidpunkt när regeringen motsatte
sig bygget i Gubbängen rapporterade
man att det i Stockholm fanns 1 200
arbetslösa inom byggnadsarbetarkåren,
och i det län jag representerar beräknar
länsarbetsnämnden att det för närvarande
finns 2 000 byggnadsarbetare tillgängliga
för nya arbetsuppgifter.

Vid alla debatter om skolans lokalbehov
brukar vi få höra att det är
fråga om en avvägning mellan olika
behov, och det har i detta sammanhang
sagts att anspråken på flera gymnastiklokaler
och lokaler för skolmåltider
inte är av den angelägenhetsgrad
att man kan tillgodose dem i den utsträckning,
som bl. a. från mitt håll
har föreslagits. Man har sagt till oss:
Vill ni ha fler skolor måste ni ge anvisning
på vilka sjukhus- och bostadsbyggen
och annat sådant, som ni i stället
vill avstå från. Redan genom min
hänvisning till att det redan nu börjar
bli en mycket omfattande arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna har jag visat
att den invändningen inte håller. Den
metoden att avvisa kritiken förutsätter
ju för övrigt också att man menar, att
inte bara skolöverstyrelsen och statsrådet
Perssons departement utan även
sådana myndigheter som arbetsmarknadsstyrelsen
inte i tillräcklig grad tar
hänsyn till det helas väl, till andra
behov.

Det är emellertid också klart — och
det är jag angelägen att understryka
— att det måste ske en avvägning mellan
olika statsutgifter, men jag kan för
min del aldrig erkänna att det måste
vara en avvägning mellan exempelvis

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder för avhjälpande av bristen på gymnastik- och

skolmåltidslokaler.

sjukhus och bostäder å ena sidan och
skollokaler å den andra. Nyligen har
vi ju också haft en stor debatt här i
riksdagen, som gällde just denna fråga
om avvägningen, varvid man från en
stor del av riksdagens ledamöter krävde
en »omprövning av målsättningen inom
betydande delar av den statliga verksamheten»,
som det hette. Utan att på
något sätt försöka återuppliva den debatten
vill jag påstå, att man vid en
sådan avvägning främst måste undersöka
möjligheterna att begränsa rustningsutgifterna
för att få medel till
andra ändamål, bl. a. till sjukhus-, bostads-
och skolhusbyggen. Som det nu
är kan det nämligen inte fortgå. Medan
rustningsbudgeten svällt ut i enorm
omfattning har det blivit en eftersläpning
på .skolans område, så att man
beräknar att det nu finns ett aktuellt
skolbyggnadsbehov, kostnadsberäknat
till ungefär en miljard kronor. Detta
gäller bara folkskolan, och därtill kommer
de enorma bristerna bl. a. i fråga
om skolor för den högre undervisningen.

Bristen på gymnastiklokaler, som ju
var den fråga det närmast gällde i detta
sammanhang, har utomordentligt menliga
inverkningar på flera områden.
Först och främst innebär det nuvarande
läget att man för hundratusentals
elever i folkskolan praktiskt taget utplånar
ett ämne från skolschemat.
Hundratusentals elever lämnar nu skolan
utan att ha fått en aning om vad
den mycket berömda svenska gymnastiken
är för någonting och utan att ha
fått den minsta impuls till att efter
skolgången fortsätta med en verksamhet,
som vi ju med rätta ansett vara
av oskattbart värde för folkhälsan.

Skolans gymnastiklokaler är emellertid
inte bara till för skolans behov. De
är mestadels också den enda möjlighet
som står till buds för de äldres gymnastikutövning
och för inomhusidrotten.
Det är tyvärr ingen överdrift att

påstå, att bristen på gymnastiklokaler
håller på att åstadkomma en katastrof
för den frivilliga gymnastiken och för
inomhusidrotten i vårt land.

Även ur ekonomisk synpunkt är det
nuvarande etappbyggandet, som det
kallas — alltså skolbyggnation där lokaler
för gymnastik och skolmåltider
bara finns i ritningar som ett löfte för
en oviss framtid — en mycket oförmånlig
anordning. Det blir dyrare att
bygga på det sättet. Bara i Stockholms
stad beräknas denna anordning ha dragit
på staden en merkostnad av inemot
20 miljoner kronor under loppet av
åtta år, och det måste alltså röra sig
om hundratals miljoner för hela landet.

Det är alltså många skäl som visar,
att vi nu snarast måste få en ny giv i
fråga om skolbyggnadspolitiken. Till en
sådan ny giv hör enligt min mening
att man på längre sikt också måste ha
en annan avvägning än nu emellan
olika statsutgifter. Men det är tydligt
att eu avsevärd utvidgning av skolbyggandet
kan ske omedelbart med utnyttjande
av det stora antalet byggnadsarbetare,
som redan är arbetslösa.

Fröken VINGE: Herr talman! Statsrådet
nämnde i sitt svar att man i departementet
förfar med en viss smidighet
när det gäller att granska ansökningar
om lokalbyggen av här ifrågavarande
slag. Jag undrar om man därvidlag
också tar hänsyn till vilken grad av
smidighet som tillämpas på kommunalt
håll.

Det måste ovillkorligen vara oekonomiskt,
om i en och samma kommun
bygges dels lokaler som uteslutande användes
under skoltid —- skolmåltidslokalerna
användes ju till och med bara
under en mindre del av förmiddagen
■—- dels andra lokaler som skall vara
samlingslokaler för allmänheten. Det är
ju mera rationellt att de lokaler, som
på förmiddagen användes för skolans
behov, på kvällarna får utnyttjas av all -

Tisdagen den 16 december 1952. Nr 32.

Svar på interpellation ang. åtgärder för :

skolmåltidslokaler.

mänheten. Många kommuner är så förståndiga,
att de direkt inreder sina bespisningslokaler
och andra samlingslokaler
med tanke på att de skall kunna
utnyttjas av allmänheten på kvällarna.
Under en diskussion för några år sedan
i samband med en enquéte, som
bostadssociala kommittén visst hade
gjort, hörde jag emellertid talas om att
en del kommuner fortfarande i princip
vägrar att upplåta skolans lokaler annat
än för sådana ändamål som man
ansåg stå mycket nära skolans arbete.
Jag tror också att i många kommuner är
exempelvis politiska sammanslutningar
alltfort bannlysta från skolans lokaler.

•lag skulle därför vilja fråga statsrådet:
Kan man tänka sig att skolöverstyrelsen
vid sin granskning av ritningarna
och ecklesiastikdepartementet vid
sitt fattande av det slutliga beslutet ställer
sig mer välvilliga till ansökningar
om byggnadstillstånd från sådana kommuner,
som vill tillämpa ett smidigt förfaringssätt
vid upplåtelse av skolans lokaler? Chefen

för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Den fråga som fröken Vinge ställde är
kanske inte så lätt att generellt besvara,
men jag kan säga att vi i ecklesiastikdepartementet
nog tar en viss hänsyn
till om det angives alt vissa lokaler
som vi anser inte vara av så trängande
behov ur skolans egen synpunkt, kan
komma till en vidsträcktare användning.
I allmänhet har vi emellertid bara
möjlighet att tillfredsställa skolans minimikrav,
om jag så får säga. Längre
kan vi helt enkelt inte sträcka oss för
närvarande, även om det naturligtvis i
praktiken inträffar att man får tillstånd
att skaffa sig en och annan lokal, som
även kan utnyttjas för annat än rena
skoländamål.

•lag skulle vilja tillägga, att jag för
min egen del anser det vara riktigt, att
kommunerna söker utnyttja lokalerna

hjälpande av bristen på gymnastik- och

så långt detta rimligen kan göras. Dock
skall vi komma ihåg, att det i en del
fall är förenat med vissa svårigheter
att utnyttja delar av en skola t. ex. på
kvällstid, varför vederbörande kommun
får söka avväga de olika förhållandena
emot varandra. Dock anser man ju, att
att när inte vägande skäl att vägra upplåtelse
är för handen, bör detta ske till
alla rimliga ändamål.

Fröken VINGE (kort genmäle): Herr
talman! Jag får tacka statsrådet för
detta svar och för den välvilliga inställning,
som han har till lokalupplåtelser
för andra ändamål än skoländamål. Jag
vill bara hemställa, att statsrådet på
något sätt låter denna sin uppfattning
komma till skolstyrelsernas och över
huvud taget de kommunala myndigheternas
kännedom.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
•lag skulle vilja stryka under några av
tle synpunkter, som herr Holmberg här
framfört. Alla, som har intresse och
känner ansvar för våra ungdomar, även
sedan de har slutat skolan, vet att man
måste försöka binda deras intresse vid
vissa saker, sedan skolgången är slut,
så att de inte bara driver ut på vägar
och kaféer. Vi har visserligen cirklar
av olika slag, men det finns ingenting,
som fångar deras intresse så som just
kroppsrörelse, d. v. s. idrott och frivillig
gymnastik. Men härvid är man
som bekant beroende av tillgången på
gymnastiksalar. Föreningarna har inte
råd att uppföra sådana, utan det är skolornas
gymnastiksalar, som man måste
lita till. Nu har ju uppförts den ena
nya, goda och centralt belägna .skolan
efter den andra, men det har inte byggts
några gymnastiksalar samtidigt. Det är
så ofantligt svårt att kunna samla ungdomarna
i sämre och mindre lokaler.
Det är därför av utomordentlig betydelse
för deras fortsatta fostran och
vård, att byggandet av gymnastiksalar

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på fråga ang. saluförandet i Norrbotten av smör av sämre kvalitet.

påskyndas, och att vid de skolor, som
nu byggas, även samtidigt uppförs salar
för gymnastik och idrott.

Med delta mitt sista yttrande här i
kammaren har jag velat understryka
den ofantligt stora betydelsen av att
man i gymnastiksalarna kan sysselsätta
den uppväxande ungdomen med frivillig
gymnastik, med idrott och liknande.
Jag har arbetat i hela mitt liv för detta
och har naturligtvis fortfarande kvar
samma intresse även i framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

S 8.

Svar på fråga ang. saluförandet i Norrbotten
av smör av sämre kvalitet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet för att besvara fru Bomans
fråga angående saluförandet i Norrbotten
av smör av sämre kvalitet.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter. Herr statsrådet Norup uppläste
nu svaret, som var av följande lydelse: Herr

talman! Fru Märta Boman har
frågat mig, om jag är i tillfälle att med
anledning av den oro, som kommit till
synes från husmödrarnas sida, lämna
några upplysningar beträffande saluförandet
av smör av sämre kvalitet i
Norrbotten.

Jag har utgått ifrån, att fru Bomans
fråga föranletts av vad som förekommit
i pressen och annorstädes med
anledning av Kiruna hälsovårdsnämnds
beslut att förbjuda all handel
med smör tills vidare från och med den
24 november 1952. Det synes mig därför
vara påkallat att först beröra nämnda
fall.

Hälsovårdsnämnden i Kiruna tillkännagav
genom annonser i ortstidningarna
den 24 november 1952, att all handel
med smör skulle inställas tills vidare.
Åtgärderna vidtogs under hänvisning
till en analys från statens institut

för folkhälsan, daterad den 19 november
1952. Analysen i fråga avsåg två
smörprover, som hälsovårdsnämnden
uttagit den 17 oktober. Dessa prover
sändes av nämnden till lantbrukskemiska
kontrollstationen i Luleå men vidarebefordrades
därifrån till statens institut
för folkhälsan, dit de ankom den
22 oktober, således fem dagar efter
provtagningen. Av den analys som därefter
verkställdes vid institutet samt ett
särskilt uttalande till tidningarnas telegrambyrå
av chefen för institutet, professorn
Ernst Abramson, framgår bland
annat, att sjukdomsalstrande bakterier
icke påvisats i proven. I annonser i
dagspressen den 26 november meddelade
hälsovårdsnämnden, att den upphävde
sitt beslut av den 24 november
om förbud mot handel med smör, men
tilläde, att det var nämndens uppfattning
att i handeln kunde förekomma
smör, som hade mindre god smak och
som innehöll sjukdomsalstrande bakterier,
varför dylikt smör rekommenderades
till stekning och bakning.

Förste stadsläkaren i Kiruna, Sixten
Haraldsson, bar enligt ett i en del tidningar
återgivet uttalande anfört, att
Kiruna under de senaste månaderna
hemsökts av en rad långdragna och för
årstiden ovanliga tarminfektioner, som
kunde bero på förgiftning. Haraldsson
tilläde, att det var svårt att bevisa, att
något visst födoämne var orsaken härtill,
men att han för sin del ansåg smöret
synnerligen misstänkt.

Svenska mejeriernas riksförening har
med anledning av fallet i fråga hos veterinärstyrelsen,
som handlägger hiilsovårdsärenden
av här ifrågavarande art,
hemställt dels om särskild utredning
och undersökning av huruvida det varit
smör, som förorsakat de av Haraldsson
nämnda tarminfektionerna, dels om utredning
huruvida hälsovårdsnämndens
och Haraldssons åtgärder och uttalanden
kunde anses befogade.

Veterinärstyrelsen har påbörjat den
begärda utredningen och infordrat ytt -

Nr 32.

Tisdagen den 1C december 1952.

Svar på fråga ang. saluförandet i Norrbotten av smör av sämre kvalitet.

rande i ärendet från hälsovårdsnämnden.
I avvaktan på resultaten av denna
utredning och av undersökningar, som
därjämte påbörjats av Svenska mejeriernas
riksförening och Svenska smörprovningarna,
synes anledning saknas
att utöver vad nu sagts uppehålla sig
mera ingående vid kirunafallet. Jag vill
dock som delresultat från de pågående
utredningarna omnämna, att vid bedömning
av 25 prov, som Svenska
smörprovningarna uttagit i butiker i
Kiruna av det smör, som enligt hälsovårdsnämndens
beslut icke fick saluhållas,
fem prov befunnits vara av mycket
god kvalitet, tio av god kvalitet, sju
av mindre god och tre av dålig kvalitet.
De tre proven av dålig kvalitet har
visat sig vara 1—2 månader gamla, räknat
från den s. k. bitningsdagen, det
vill säga den dag då smöret bitas upp
och paketeras. Ett av proven av mindre
god kvalitet var nära två månader gammalt.
Det synes också finnas skäl framhålla,
att mot bakgrunden av hittills tillgängliga
nu av mig redovisade fakta i
ärendet den förda pressdiskussionen i
vissa avseenden varit vilseledande. Det
är emellertid förståeligt, att vad som
förekommit vållat oro och undran
bland husmödrarna inte bara i Norrbotten
utan även i andra delar av landet.
Det har därför synts mig lämpligt
att något mera allmänt beröra frågan
om det svenska smörets kvalitet.

Samarbetet mellan den .statliga försöksverksamheten
på mejerihanteringens
område och den .svenska mejeriindustrien
har under de senaste 15—20
åren icke minst haft till uppgift att
höja smörets kvalitet. Bedömningsresultaten
från den omfattande kontroll över
smöret, som verkställes av det för detta
särskilda ändamål inrättade organet,
Svenska smörprovningarna, ävensom
det svenska smörets mycket goda anseende
på utlandsmarknaderna visar också
att en betvdande kvalitetsförbätt -

liang är emellertid, att den svenska
mjölkproduktionen, främst av klimatiska
skäl, är starkt säsongbetonad med
ca 60 procent större produktion på
sommaren än vintern. Härav följer att
smörtillverkningen under vintermånaderna
icke är tillräcklig för att täcka
konsumtionen. Denna måste därför till
viss del tillgodoses med fryshuslagrat
smör. Omfattande och resultatrika åtgärder
— kompletterade sedan 1947
med särskilda kvalitetstillägg — har
under de senaste åren vidtagits för att
åstadkomma ett mera lagringsdugligt
smör. Till lagring uttages smör från
mejerier med erfarenhetsmässigt hållbart
smör, och lagringen sker i nya,
välutrustade fryshus vid en temperatur
av minus 15—20 grader. Lagersmöret
står under kontroll av Svenska smörprovningarna.
Bedömningen i smörlagren,
som sker stickprovsvis med
cirka 3 månaders mellanrum, visar
att den alldeles övervägande delen varit
av runmärkt kvalitet. Härför fordras
bland annat, att smöret skall vara
berett av grädde, som pastöriserats till
minst 80 grader Celsius, innehålla minst
82 gram mjölkfett per 100 gram och
högst 16 procent vatten och inga andra
konserveringsmedel än koksalt samt beträffande
lukt och smak, konsistens och
beskaffenhet i övrigt vid bedömning efter
av lantbruksstyrelsen fastställda skalor
uppnå viss poängsumma. Kvaliteten
hos det fryshuslagrade smöret anses
därför numera i stort sett vara lika hög
som på det färska smöret.

Vad angår läget i Norrbotten beträffande
tillgången på fiirskt eller fryshuslagrat
smör kan anföras, att mjölkproduktionen
där gått relativt starkt
tillbaka innevarande år. Under de
första tio månaderna av året har den
sålunda varit åtta procent lägre än under
motsvarande tid år 1951. Som en
följd härav har inköpen till Norrbotten
av fryshuslagrat smör ökat och under
angivna tio månader har det fryshus -

ring uppnåtts.

Av speciell betydelse i detta samman- lagrade smöret omfattat 39 procent av
4 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 32.

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på fråga ang. saluförandet i Norrbotten av smör av sämre kvalitet.

den inom länet totalt försålda kvantiteten.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha besvarat fru Bomans fråga.

Härefter yttrade:

Fru BOMAN: Herr talman! Jag skall
be att få tacka herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet för svaret.
Jag var djärv nog att kasta in
denna enkla fråga, fastän det var i sessionens
sista timme, för att få veta
huruvida herr statsrådet kunde lämna
några upplysningar i denna affär, som
verkar tråkig för oss i Norrbotten. Här
föreligger nu ett rätt omfattande svar,
som säkert i många och stora delar
skall tillfredsställa husmödrarna.

Vi kan nog göra som herr statsrådet
säger, lämna det enskilda kirunafallet.
Det var egentligen inte det, som kom
mig att framställa frågan. Kirunafallet
har emellertid givit husmödrarna anledning
att erinra sig att smöret inte
har varit så gott i Norrbotten under senare
tid. Det är klart att när fallet i
Kiruna kom upp, anknöt man till det
och sade: »Nu vet vi hur det ligger till;
här säljs gammalt och dåligt smör i
Norrbotten.» De kände genast smaken
av det dåliga smör, som de länge hade
haft. Men vi kan lämna kirunafallet så
mycket mer som det gav anledning till
den utredning som mejeriernas riksförening
och veterinärstyrelsen har
igångsatt. Vi får nu avvakta det resultat
som denna utredning så småningom
kommer att redovisa.

Herr statsrådet har ju erinrat om att
undersökningen av fallet i Kiruna visat,
att man där fått köpa smör som är två
månader gammalt, räknat från den dag
det har paketerats. Minuthandlarna ligger
inte inne med smör två månader.
De tar hem ungefär vad som går åt för
veckan. I vilket led det har hängt upp
sig kan jag inte yttra mig om, men jag
har kommit till några slutsatser i denna
fråga som, om de beaktas, kanske klarar
ut det för oss.

Herr statsrådet bär talat om för oss
att om man förvarar smör i kylhus eller
frysanläggningar, håller det sig lika fint
som om man tar det direkt från tillverkningen
vid mejeriet. Förekomsten
av två månader gammalt smör måste
alltså förutsätta, att det har vandrat
rätt länge utanför kylhuset på olika
vägar, och det kan ju inte vara lyckligt.

Andra producenter av varor av skilda
slag är ganska angelägna om att för sin
kundkrets göra klart att det är prima
varor som de bjuder ut. Om producenten
nödgas sälja varor av mindre
god kvalitet, så kvalitetsstämplar han
dem. Ibland får man veta, att det är en
andrasortering; det kan gälla porslin
och det kan gälla strumpor och annat
dylikt, av vilket man kräver slitstyrka.
Man ser efter kvalitet. Man vet att om
man köper en andrasortering är det en
sämre kvalitet, och den betalar man
också för på ett annat sätt. Köper man
av prima sortering har jag rätt att förvänta
att det verkligen är en kvalitetsvara.

Om man med ringa medel kan undvika
ett irritationsmoment, som fördjupar
klyftan mellan jordbruksbefolkningen
å ena sidan och andra grupper
å den andra, bör man söka göra detta.
Herr statsrådet vet lika väl som jag att
konsumenterna allmänt anser att våra
varor kostar väl mycket i dag. Det beror
inte på jordbruksbefolkningen utan
det är andra faktorer som här spelar
in. När något sådant som detta inträffar
säger man sig, innan man fått veta
hur det egentligen hänger ihop: Ja,
bönderna har dålig mjölk och det blir
dåligt smör o. s. v.

Statsrådets påpekande att de klimatiska
förhållandena reglerar smörtillgången
är ju alldeles riktigt. Vissa tider
på året är smörtillgången bättre och
andra tider på året sämre. Kylhuslagring
är därför nödvändig. Då skulle
jag, herr statsråd, vilja rekommendera
att man, när man lägger in smöret i kylhusanläggningarna,
liksom fabrikanter

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på fråga ang. saluförandet i Norrbotten av smör av sämre kvalitet.

av andra känsliga varor gör en anteckning
på varan om vilket datum man
lägger in den och att man sedan ser
till att lagret omsättes kontinuerligt.
Härigenom tror jag att man kan undgå
sådana svårigheter, som nu har uppstått.
Det är alldeles givet att en husmor,
som går ut och köper smör efter
dagens priser, gärna vill ha och har rätt
att få ett gott smör.

Det var endast dessa synpunkter jag
skulle vilja understryka. Kan herr statsrådet
medverka till att vi kommer dithän,
att man kontrollerar smörinläggningen
och ännu mer kontrollerar att
det sker en omsättning i lagerhållningen
så att smöret inte blir två månader
gammalt innan norrbottningarna får
köpa det, så skall vi vara tacksamma.

Herr statsrådet erinrade också om
att Norrbotten är ett underskottsområde,
och att vi måste köpa nära 40
procent av kylhussmöret. Det finns
mejerier, som tillverkar gott och förstklassigt
smör på inte alltför stort avstånd.
Jag syftar på Västerbotten. Varför
skulle inte vi i Norrbotten kunna få
förmånen att köpa Västerbottens goda
smör för att därmed täcka vårt underskott
i stället för att västerbottningarna
skall sälja sitt smör till Mellansverige
och vi i norra Sverige skall
köpa kylhuslagrat smör? Det är så
många andra saker som vi får åsidosätta
därför att vi bor så långt bort,
och vårt folk behöver så väl det fullgoda
näringsvärdet i färskt smör.

Jag vet att herr statsrådet kanske är
färdig att säga — och det med all rätt
— att detta är en organisationsfråga.
Jag bara nämner den. Däremot kanske
herr statsrådet kan medverka till att
den andra detaljen löses till förmån
för denna sak.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NOIIUP: Herr talman!
Jag kan försäkra fru Boman att jag
har lika stort intresse som någon husmor
i Norrbotten att smöret däruppe

skall vara av så god kvalitet som möjligt.
Jag får dock säga att jag är något
förvånad över fru Bomans anförande.
Jag förmodar, att fru Boman höll detta
anförande inför mig i min egenskap
av förutvarande ordförande i Svenska
mejeriernas riksförening. Med den principiella
inställning, som fru Boman har
till frågan om huruvida statsmakterna
skall lägga sig i näringslivets handel
och vandel, skulle jag nämligen inte
tro, att fru Boman vill att statsmakterna
och jordbruksministern skall
lägga sig i hur Norrbottens producentförening''
paketerar sitt smör och hur
smöret skall utbjudas till konsumenterna.

Fru Boman var vänlig nog att säga,
att jordbruksministern nog kommer att
hänvisa till att detta är en fråga för
organisationerna. Ja, fru Boman, det
är sant, och jag hoppas att vi båda har
den principiella inställningen, att statsmakterna
så litet som möjligt skall
lägga sig i dessa saker.

Jag har förut sagt, att man inom
Svenska mejeriernas riksförening satt
i gång en vittgående utredning för att
få fram en så god kvalitet som möjligt.
Här är olika intressen representerade.
Vi har där chefen för statens mejeriförsök,
professor Thomé, som just håller på
med dessa olika undersökningar. Vidare
ingår en representant för Svenska
mejeriernas riksförening, en representant
för veterinärhögskolan, en för
Samarbetsdelegationen för husdjurshygien,
en för Hushållningssällskapens
förbund, en från statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader, en för
Svenska veterinärföreningen för köttoch
mjölkhygien, en för Riksföreningen
svenska mjölkbedömare, vidare representanter
från mjölkpropagandan, JUF
samt från lantbruket.

.lag kan följaktligen säga, att jag
gjort mig underkunnig om att man
från mejeriorganisationernas sida är
oerhört angelägen om att tillgodose
konsumenterna på detta område med

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

en så förstklassig vara som möjligt. Sedan
kan naturligtvis samverkande
olyckliga omständigheter inträffa, som
leder till ett sådant fall som vi nu
tycks ha haft i Kiruna. Genom sådana
omständigheter kan det således uppstå
tråkigheter, vilka jag är övertygad
om att den svenska mejeriorganisationen
— inte minst den norrbottniska
— på det livligaste beklagar. Jag är
emellertid övertygad om att man gör
allt vad som kan göras för att detta inte
skall upprepas. I den mån det faller
inom jordbruksdepartementets intressesfär
och möjligheter att inverka på
denna sak kommer jag att följa denna
fråga med största uppmärksamhet. Jag
är oerhört angelägen om att alla livsmedel
som utbjudas är av så förstklassig
kvalitet som möjligt. Detta tjänar
både konsumenterna och inte minst
producenterna på; det är vi fullkomligt
överens om.

Sedan vill jag lämna fru Boman den
upplysningen, att den anteckning om
datumstämpling på smöret som fru Boman
önskade funnits ända sedan 1947.
Det går inte på en slump när smöret
tas ut, det sker kontinuerligt. Sedan kan
produktionens storlek vid olika tillfällen
spela in, och då kan kanske sådana
här tråkigheter uppkomma. Jag
beklagar vad som hänt, men jag är
övertygad om att de krafter, som nu
satts i gång skall se till att detta inte
upprepas.

Fru BOMAN: Herr talman! Jag är
absolut av samma uppfattning som herr
statsrådet, att rena organisationsfrågor
skall staten inte lägga sig i. Jag
vill emellertid kraftigt understryka att
när det uppstår ett överskott på en viss
konsumtionsvara måste staten vara med
och övervaka att det tillvaratages. Det
måste tillvaratagas för att kunna nyttjas
både av vårt eget land och kanske
också av andra länder. Därför är det
viktigt att ha kontroll på lagerhållningen.
Staten måste därför också vara

med och medverka till att vi får en
riktig och god lagerhållning.

Jag är tacksam för den sista upplysningen.
Jag trodde nämligen att
denna datumstämpling inte fanns, eftersom
det som nu har skett har kunnat
inträffa. Om lagret kontinuerligt utbytes
kan jag nämligen inte fatta hur man
på ett enda håll i vårt land har kunnat
få köpa så pass gammalt smör.

Uppmärksammas denna fråga i fortsättningen
har det som inträffat gett
oss alla en lärdom att vara vaksamma.
Om vi slipper ett upprepande av det
skedda så är ju ingen sorgsen, utan
tvärtom, det blir till glädje för oss alla.
Statsrådets uttalande om sin medverkan
och sitt intresse tvivlar jag inte ett
ögonblick på. Det var därför jag vände
mig till herr statsrådet i denna angelägenhet.
Herr statsrådets löfte om
medverkan tar vi fasta på.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget

Statens skogsindustriers verksamhet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet för att besvara fru Sandströms
interpellation angående Aktiebolaget
Statens skogsindustriers verksamhet.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av herr statsrådet
Norup, var av följande lydelse:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd väckt interpellation har
fru Sandström frågat mig, om jag anser
att Statens skogsindustriers expansion
haft sådan inriktning, att den varit
tillfredsställande med hänsyn till det
allmännas bästa, samt om en utveckling
av i interpellationen antytt slag för
de mindre sågverken är för framtiden
gagnelig.

Med anledning härav vill jag till en
början framhålla följande. 1941 års

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

riksdag beslöt, att domänverkets skogsindustriella
rörelse i viss utsträckning
skulle överföras till ett för ändamålet
bildat aktiebolag. Som motivering härför
anförde jordbruksutskottet (uti. nr
32, s. 11) bl. a., att rörelsen var ett
rent affärsföretag och måste drivas i
konkurrens med såväl utländska som
inhemska företag. Om rörelsen bedrevs
i bolagsform, skulle driften vid de olika
anläggningarna lättare och smidigare
kunna anpassas efter konjunkturläget
och förändringarna på världsmarknaden
än om den bedrevs i statlig regi.
Aktiemajoriteten i ett sådant bolag borde
ägas av domänverket. För att bolaget
likväl skulle få en självständig ställning
i förhållande till domänstyrelsen,
borde vissa ledamöter i bolagets styrelse
och någon revisor utses av Kungl.
Maj:t.

Enligt dessa grunder bildades Aktiebolaget
Statens skogsindustrier (ASSI).
Interpellanten har sagt, att riksdagen
inte har möjlighet att öva inflytande
eller ens kontroll över den verksamhet
som bedrives av ASSI sedan detta väl
bildats. Det är riktigt, att direkt kontroll
från riksdagens sida ej utövas.
Det kan dock anmärkas, att från år
1946 en ordinarie revisor och en revisorssuppleant
i bolaget är riksdagsmän.
I detta sammanhang må även framhållas,
att hälften av styrelseledamöterna
utses av Kungl. Maj :t, liksom 1 av de 3
revisorerna och 1 revisorssuppleant.

Om bolagets verksamhet och särskilt
dess investeringar har jag inhämtat
närmare upplysningar genom bolagets
direktör. Av dessa framgår till en början
i fråga om produktionens struktur,
att det är riktigt att sågverksproduktionen
hittills varit dominerande. Av de
17 sågverk, som enligt 1941 års riksdagsbeslut
överfördes på bolaget, är numera
emellertid ej mindre än 6 sågverk
för bolagets del avvecklade. Samtliga
av bolaget år 1942 övertagna sågverksanläggningar
jämte bostäder befann sig
i dåligt skick såväl maskinellt som

bvggnadstekniskt. Bolaget har därför
nödgats att undan för undan upprusta
och rationalisera dessa anläggningar
på längre sikt samtidigt
med att bostadsbeståndet måst förnyas
efter moderna linjer. Därvid har bl. a.
förslitna och för gångna tiders grovtimmer
dimensionerade sågramar utbytts
emot nya snabbgående. Vid en
av anläggningarna har den tidigare cirkelsågen
ersatts med en ur utbytes- och
driftsynpunkt överlägsen modern ramsåg.
Vidare har vid sågverk, där drift
med nattskift hittills varit gängse, antalet
sågramar ökats för att möjliggöra
att kvantitativt bibehålla motsvarande
årsproduktion på enbart dagskift. Dessutom
har effektiva torkhus fått ersätta
öppna brädgårdar.

ASSI:s industrier är fördelade på två
huvudgrupper, den nordliga, förlagd
till kusten från Piteå och norr därom,
och den mellansvenska, förlagd till i
huvudsak det s. k. Bergslagsområdet.

Inom den nordliga gruppen har
ASSI:s sågverk sedan 1942 icke tillförts
någon ökad mängd egentligt sågtimmer.
Däremot har bolaget år för år fått
ta emot ökade överskottskvantiteter av
sulfatved och kolved, som fallit vid domänverkets
avverkningar och som ej
kunna konsumeras av de befintliga sulfatcellulosafabrikerna.

I avvaktan på den nu pågående successiva
utbyggnaden av ASSI:s sulfatcellulosa-
och wallboardsproduktion
har bolaget emellertid gallrat igenom
överskottsmängderna av sulfatved och
kolved. Härvid har erhållits ett sågutbyte,
som visserligen till övervägande
delen varit av utskottskvalitet men som
ändock varit säljbart på export, medan
dessa smådimensioner icke varit avsättningsbara
inom landet. När utbyggnaden
av sulfatmassa- och wallboardsproduktionerna
om ett eller två år avslutats,
kommer de årliga överskottskvantiteterna
sulfatved och kolved att
förbrukas som råvara i dess produk -

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

tion och sågningen att minska i motsvarande
utsträckning.

I bolagets mellansvenska grupp kommer
likväl sågverksproduktionen att
öka rätt väsentligt som en följd av den
i dessa trakter starkt ökade skogstillgången.
Detta är anledningen till att,
bland annat, den omkring 100 år gamla
sågbyggnaden i Valåsen ersatts med den
nya 4-ramiga anläggningen samt att
Skinnskattebergs bruk får sin sågverksavdelning
utökad med ytterligare 4 nya
ramar samtidigt med att brukets industri
i övrigt ytterligare rationaliseras.

Den minskade sågverksproduktionen
i den norra gruppen kommer härigenom
att uppvägas av en ökning i den
mellansvenska gruppen, varigenom bolagets
totala produktion av sågade trävaror
kommer att i huvudsak bibehållas
vid nuvarande närmare 100 000
standards per år.

Varje sågverksindustri, även de
mindre, bör för att på längre sikt bli
bärkraftig ha egen komplementindustri
för att kunna ta vara på vedavfall, bark,
spån in. in. Om sådana komplementindustrier,
vare sig där tillverkas cellulosa,
papper eller wallboard, skall bli
annat än en temporär spekulation,
måste avsevärt kapital investeras. Att
— såsom interpellanten framhållit som
lämpligt — komplettera sågverksrörelse
med träkolning är numera icke ekonomiskt
lönande.

Av ASSI:s investeringar under 10-årsperioden 1942—1951 har 28,8 % belöpt
på sågverksindustrien, medan återstående
71,2 % belöpt på cellulosa-,
wallboards-, snickeri- och mineralindustrierna
samt på de särskilda trädestillationsanläggningar,
som under
krigsåren inrättades på statsmakternas
anmodan.

Under samma period har ej mindre
än cirka 19 milj. kronor använts för
upprustning och nybyggnad av industriens
bostadsbestånd samt övriga sociala
anordningar för de anställda.

Interpellantens uppgift, att de mindre
sågverkens virkesbehov huvudsakligen
tillgodoses från kronoskogar, där ASSI
har förköpsrätt, torde närmast avse
Norrbottens län och en mindre del av
Umeå-området. Det är riktigt att domänstyrelsens
utbud inom dessa områden
minskat de senaste åren. Detta
har emellertid till väsentlig del berott
på att virkesförrådet och därmed avverkningsuttagen
minskat. I viss grad
har utbuden även anpassats efter kvarstående
volym virke, som sålts men ej
utdrivits. Vidare har utbuden avpassats
med hänsyn till den kvantitet, som nästföregående
år utbjudits utan att försäljning
skett. Domänstyrelsen har emellertid
på olika sätt under senare år sökt
skapa möjligheter för den mindre sågverksindustrien
att förvärva för den
lämpligt virke, och tillsläppningen till
denna industri har nog på så sätt blivit
större än tidigare. Som exempel härpå
har domänstyrelsen meddelat följande.

Tidigare tillfördes huvudparten av
virket i Norrland flottlederna, på vilkas
utbyggnad nedlagts stora belopp. I och
med tillkomsten av de mindre sågverken
samt huggningarnas förläggande
till yngre bestånd har under senare år
en ändring härutinnan kommit till
stånd. Numera transporteras sålunda
även i Norrland avsevärda kvantiteter
virke landsvägen till förädlingsplatserna.
Sådana s. k. landsvägsposter är
särskilt lämpliga för de mindre sågverken.
En viss avvägning av kvantiteterna
för flottledstransport och landsvägstransport
måste emellertid iakttagas,
bland annat på grund av att i flottlederna
nedlagda kostnader måste amorteras.
Vid utsyning av poster avsedda
att försäljas på rot har domänstyrelsen
emellertid föreskrivit, att landsvägsposter
skall uttagas. Därigenom tillgodoses
i viss mån de mindre sågverkens
intressen.

Vidare förhåller det sig så, att det
vid huggningar i yngre skog utfaller en

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

del virke, som på grund av frodvuxenhet
icke är flottbart utan barkning och
torkning. Vid barkning av sågbara dimensioner
utsättes emellertid virket för
avsevärd skadegörelse genom bland annat
sprickbildning. Det är därför lämpligt,
att sådant virke får levereras i
obarkat skick för landsvägstransport.
Domänstyrelsen har årligen erbjudit de
mindre sågverksägarna att köpa dylikt
leveransvirke. Härigenom kan för sågning
lämpligt virke tillföras sågverksindustrien.

Interpellanten har vidare uttalat, att
de mindre sågverken inte har tillfälle
att konkurrera med ASSI i öppen marknad,
eftersom domänstyrelsen säljer till
ASSI direkt. De mindre sågverken
skulle således klart stå i efterhand. I
anslutning till detta uttalande har domänstyrelsen
framhållit, att ASSI å sin
sida gång efter annan hos styrelsen
hemställt om rätt att få köpa på auktion
och därigenom komma i samma ställning
i fråga om såväl priser som möjlighet
att välja virke som den privatägda
industrien, såväl den större som
den mindre. Domänstyrelsen har icke
ansett sig kunna medgiva detta, emedan
förfarandet kunde befaras driva
upp priserna för den enskilda industrien.
Interpellantens uttalande torde
emellertid avse leveransvirket. Prissättningen
på detta virke sker vid förhandlingar
mellan domänstyrelsen, Nordsvenska
virkesföreningen och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. De
sålunda överenskomna priserna tillämpas
vid försäljningar till såväl ASSI
som den enskilda industrien. Härigenom
vinnes en önskad stabilitet på virkesmarknaden.

Interpellanten åsyftar med sina frågor
närmast en grupp sågverk i inlandet
från Dalarna och norrut. Hon har framhållit,
att dessa sågverk i synnerhet
leverera virke för hemmamarknadens
behov. I anledning härav får jag framhålla,
att denna sågverksgrupps intressesfär
alltså väsentligen berör andra delar

av Norrland än där ASSI har sin verksamhet.
Denna är — om man frånser
viss legosågning som för ASSI:s räkning
utföres av Holmsunds AB — förlagd
till kusten från Piteå till Haparanda.

Jag delar givetvis interpellantens uppfattning,
att de mindre sågverken har
stor betydelse för bygden som leverantörer
av virke för hemmamarknadens
behov och som arbetsgivare åt traktens
befolkning. Det är därför inte heller
min mening, att dessa sågverk bör försvinna,
så länge de har ett behov att
fylla. De farhågor, interpellanten hyser
i denna del med anledning av ASSI:s
expansion, förefaller mig dock vara
ogrundade. Vad ASSI gjort synes nämligen
närmast syfta till en rationalisering
av driften för att uppnå en bättre
skötsel av bolaget. En sådan utveckling
bör såvitt jag förstår i och för sig hälsas
med tillfredsställelse, tv det är väl
ändå så, att även ett statligt bolag bör
få vidtaga erforderliga upprustningar
och förändringar för att förbättra driften.
Det torde också vara klart, att det
funnits stort utrymme för rationaliseringar
inom bolagets verksamhet. Man
får nämligen inte glömma, att bolagets
grundstomme utgöres av en del träindustriföretag
av växlande kvalitet,
som staten övertog på 1930-talet för att
bereda sysselsättning under en arbetslöshetsperiod.
Jag skulle också vilja
sätta i fråga huruvida icke bolagets utveckling
är av stor betydelse för befolkningen
i de områden, där bolaget är
verksamt. Man torde räkna med att bolaget
icke blott normalt bereder goda
arbetstillfällen utan även har ekonomiska
förutsättningar att sysselsätta sina
arbetare under en kris.

Vad jag nu anfört, hänför sig i första
hand till interpellantens första fråga.
Den andra frågan har jag emellertid
också redan delvis besvarat. Såsom
framgår av vad jag till en början anfört
har domänstyrelsen berett den mindre
sågverksindustrien de möjligheter att

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget

från kronans skogar inköpa råvara, som
den anser sig kunna lämna med hänsyn
till andra intressenters skäliga anspråk.
Något gynnande av ASSI i prishänseende
har inte skett. Emellertid kan å
andra sidan den mindre sågverksindustrien
givetvis icke räkna med att få sitt
råvarubehov tillgodosett från enbart
kronoskogarna. I detta sammanhang kan
jag inte underlåta att framhålla, att råvarutillgången
när allt kommer omkring
synes ha varit ganska tillfredsställande
för den åsyftade sågverksgruppen. Denna
har nämligen enligt uppgift under år
1951 ökat sin export inom Umeå—Haparandadistrikten
med inte mindre än 55
procent eller till cirka 31 000 standards.
Detta tyder på att råvarutillgången väl
räckt till. Emellertid torde domänstyrelsen
inte böra minska den proportionella
andel av försäljningarna, som
sker genom utbud på fria marknaden.
Enligt min åsikt bör vidare ASSI icke
verkställa annan expansion än sådan
som normalt förekommer hos ett väl
rationaliserat företag. Farhågorna för
minskad råvaruleverans till den mindre
såverksindustrien torde därför vara obefogade.
En annan sak är att mindre sågverksindustrier,
som icke följer med utvecklingen
och i möjligaste mån rationaliserar
sin verksamhet, av andra skäl
kan få svårt att stå sig i konkurrensen.

Härpå anförde:

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.
Jag ber då att i första hand få uttala
min tillfredsställelse över de delar
av svaret, som jag finner ur min synpunkt
vara av positiv karaktär. Statsrådet
säger sig dela min uppfattning om
de mindre sågverkens stora betydelse
för bygden som leverantörer av virke
för hemmamarknaden och som arbetsgivare
åt traktens befolkning. Jag tilllåter
mig ta fasta på detta uttalande.
Statsrådet anser vidare att dessa såg -

Statens skogsindustriers verksamhet.

verk inte bör försvinna »så länge de ha
ett behov att fylla». Det uttalandet är
också tacknämligt — ehuru givetvis bedömningsgrunderna
för detta samma
behov i framtiden kan vara avhängiga
av olika bedömningsgrunder.

Sedan skall jag be att få ta upp några
punkter i statsrådets svar. I min interpellation
påtalade jag det kända förhållandet
att riksdagen inte har möjlighet
att utöva kontroll över skogsindustriernas
verksamhet inom den statliga sektorn.
Statsrevisorerna har ju — trots vid
flera tillfällen i riksdagen fattade beslut
härom — inte möjlighet att ta befattning
med statliga bolag. Statsrådet Norup
finner av allt att döma denna ordning
godtagbar. Såsom i sammanhanget
värt att uppmärksamma påpekar statsrådet
att i Statens skogsindustrier en
revisor och en revisorssuppleant är
riksdagsmän. Men detta, herr statsråd,
betyder väl i sammanhanget ingenting.
Riksdagsmännen i fråga sitter inte på
sina poster såsom valda av riksdagen.
De är utsedda av Kungl. Maj:t efter urvalsgrunder
som undandrar sig bedömande.
Det kan vidare påpekas att statsrevisorerna
har i sin berättelse till 1951
års riksdag ånyo påtalat den bristande
möjligheten att ta befattning med statsägda
bolag och därvid framhållit, att de
statliga bolagens revision i allt väsentligt
bibehållit sin karaktär av kameralt
kontrollorgan. Det tillkommer inte bolagsrevisorerna
att ingå i kritik av ändamålsenligheten
ur ekonomisk synpunkt
av inom bolagen vidtagna åtgärder. Med
den struktur bolagsrevisionen sålunda
har torde det vara egalt om någon av
revisorerna är riksdagsman eller inte.
Och skulle bolagsrevisionen också vara
av annan karaktär, torde det knappast
vara på det sättet att en av Kungl. Maj:t
utsedd revisor, som råkar vara riksdagsman,
skulle delge riksdagen resultatet
av revisionen eller sin personliga uppfattning
om vad han trott sig iaktta vid
revisorsuppdragets fullgörande. Det går
helt enkelt inte att från regeringsbän -

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

ken vifta bort det under årtionden resta
kravet på statsrevisorernas insyn i de
statliga bolagen med att man tillsätter
en eller annan riksdagsman som revisor.

Så var det frågan om Statens skogsindustriers
investeringar. Statsrådet
upplyser om att av de 17 sågverk, som
enligt 1941 års beslut överfördes i det
statliga bolagets händer, har 6 blivit
avvecklade. Om man tittar i förteckningen,
som finns i proposition nr 68
till 1941 års riksdag, finner man 16 sågverk,
av vilka 6 senare nedlagts. I och
med att Laxå bruk inköptes 1947 erhöll
ASSI ytterligare ett sågverk, vadan antalet
nu är 11. De 6 avvecklade sågverken
befinner sig emellertid alla inom de
södra och mellersta distrikten. Intet av
det norra distriktets sågverk har nedlagts.
Tvärtom har de nordliga sågverken
för stora kostnader utbyggts och
moderniserats. Det är detta som är anmärkningsvärt
och som närmast avsågs
i min fråga om statsrådet ansåg, att
ASSIS:s expansion haft sådan inriktning
att den varit tillfredsställande med
hänsyn till det allmännas bästa. Statsrådet
säger att inom det nordliga distriktet
har gruppen av ASSIS:s sågverk
inte tillförts någon ökad mängd egentligt
sågtimmer. Däremot har man sågat
överskottskvantiteter av sulfat- och kolved
och erhållit ett sågutbyte, som till
övervägande del varit av utskottskvalitet
men ändå säljbart på export. När nu
den fortgående utbyggnaden inom den
nordliga gruppen av anläggningar för
sulfatmassa och wallboardproduktion
blir färdig, kommer överskottskvantiteten
i fråga att förbrukas som råvara i
denna produktion och sågningen kommer
i motsvarande utsträckning att
minska. Inför denna för svenska förhållanden
helt naturliga utveckling inom
skogsindustrien — och som sedan länge
präglat de privata industriernas utveckling—
kan man kanske ha rätt att fråga,
om det kan anses vara klokt och förutseende
att bygga ut sågverken såsom
skett för eu så pass tillfiillig produktion

som sågning av vad som kan utgallras
ur massa- och kolved. Hade det inte
varit riktigare att på ett något tidigare
stadium gå in för de mera tidsenliga
anläggningarna för massa och wallboard,
detta så mycket mer som man
ju sedan länge konstaterat att råvarubasen
för skogsprodukter i norr minskat
betydligt? Det förefaller som om man
byggt ut sågverken samtidigt som man
byggt upp de stora moderna anläggningar
som projekterats däruppe. Under
bolagets hela verksamhet har man successivt
utbyggt Karlsborgsverken, där
man för närvarande också i det närmaste
har ett nytt pappersbruk färdigt
— enligt ASSIS:s berättelse beräknas
det vara i bruk i slutet av innevarande
år. En blekerianläggning är också projekterad,
och nya avdelningar inom sulfatfabriken
har planerats för att öka
dess kapacitet till det dubbla.

Jag tillåter mig anföra detta för att
det skall stå klart, att en minskning av
investeringarna för produktionen av sågade
varor ingalunda skulle ha minskat
sysselsättningsmöjligheterna för ortens
befolkning. I ASSIS:s egen berättelse,
daterad i juni i år, påpekas att de nuvarande
skogsavverkningarna i övre
Norrland lämnar ett sågtimmerutbyte av
endast 20 å 25 procent. Det är därför
ofrånkomligt att produktionen avpassas
efter denna strukturförändring i skogsavkastningen.
Det förefaller sålunda som
om de moderniserade sågverken däruppe
skulle få mindre att göra. Statsrådet
konstaterar också detta och framhåller,
att »den minskade sågverksproduktionen
i den norra gruppen kommer
att uppvägas av eu ökning i den mellansvenska
gruppen, varigenom bolagets
totala produktion av sågade varor bibehålies».
Man tar med andra ord igen
på gungorna vad man förlorar på karusellen.
Och då iir det kanske inte så noga
med vad man kostat på karusellen. Bolaget
anser sig i fråga om investeringar
förfoga över »egna medel», som man
inte iir offentligt redovisningsskyldig

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

för. Den beteckningen på kapitalet finner
man i redogörelsen för de trädestillationsverk,
som byggdes under kriget
och som sedan utbyggdes till att bli de
största i landet — innan de helt nedlades.
Självfallet var denna beredskapsverksamhet
nödvändig, men man fäster
sig vid att bolaget i sin redogörelse talar
om att i anläggningarna investerades
16,5 miljoner kronor, som »helt bekostades
med egna medel». Kan det vara förmätet
av en enkel folkrepresentant att
göra den stillsamma reflexionen, att ett
statligt bolags »egna medel» ändå är
allas våra medel?

Enligt bolagets berättelse har under

1951 i nyanläggningar och rationaliseringar
investerats inte mindre än 26,5
miljoner kronor. I det sammanhanget
kan det vara värt att påpeka, att under
tiden den 1 januari—den 5 december

1952 har ASSI beviljats byggnadstillstånd
för sammanlagt 21,9 miljoner
kronor. Detta innebär att ASSI under
nämnda tid erhållit mer än en fjärdedel
av hela byggnadskvoten för landets
sammanlagda träindustri och en femtedel
av kvoten för cellulosaindustrien. I
dessa siffror ingår icke maskinutrustning.
Bolaget torde i likhet med andra
statliga bolag vara helt befriat från de
investeringsavgifter som belastar de privata
företagen och som ju tillkom för att
i inflationsdämpande syfte hejda investeringar,
i synnerhet sådana som
inte var alldeles nödvändiga. Huruvida
bolagets investeringsbehov prövas
efter samma grunder som för den privata
industrien undandrar sig helt mitt
bedömande.

När man sedan kommer till frågan
om råvaruförsörjningen fäster man sig
vid en passus i statsrådets svar. Statsrådet
har ur min interpellation kunnat
utläsa, att de mindre sågverk jag i
första hand tänkt på ligger i Dalarna
och i övre Norrlands inland. Detta är
riktigt. Men när statsrådet härtill fogar
det påståendet, att dessa sågverks intressesfär
»väsentligen berör andra de -

lar av Norrland än där ASSI har sin
verksamhet och att de respektive intressena
inte kolliderar med varandra»,
så är det inte riktigt. Vissa i mellersta
Norrland belägna mindre sågverk ligger
måhända utanför denna intressesfär,
men det är heller inte dessa gruppar
jag ägnat uppmärksamhet. Det
gäller de sågverk, som just ligger inom
ASSI:s verksamhetsområde. Största delen
av våra större träindustrier ligger
i kustbandet, men råvarubasen befinner
sig i det skogrika inlandet. I Norrbottens
och Västerbottens inland ligger ett
50-tal mindre sågverk. I Dalarna finns
ungefär lika många. I övre Norrlands
kustområden finns långt över ett hundratal
mindre sågverk spridda över olika
delar av landsbygden. De köper sin
råvara dels av privata skogsägare och
dels av domänverket. Att ASSI — som
statsrådet framhåller — skulle nöja
sig med nästan enbart »överskottskvantiteter
av sulfat- och kolved, som fallit
vid domänverkets avverkningar» låter
en smula underligt. Det är som tidigare
framhållits riktigt att avverkningsmöjligheterna
minskat och att det nu,
sedan urskogen fallit, avverkas klenare
dimensioner. Det gäller främst de
nordliga distrikten, där virkesförrådet
procentuellt minskat och där bonitetssiffrorna
är låga i synnerhet på kronans
skogar. Därför är ju också konkurrensen
om virket hårdare nu än
förr. Icke förty redovisar ASSI för 1951
det högsta produktionstal sågade varor
under hela sin verksamhet. Av 91 000
standards sågade trävaror faller 66 000
standards enbart på den nordliga gruppen
(inklusive legosågverket i Holmsund).
Man skulle ju annars kunna tro,
att de 7 sågverken i mellersta och södra
distrikten skulle ha sågat mer virke
än i det nordliga distriktet.

Statsrådet verifierar mina påståenden
att domänverket minskat sina utbud
i de nordligaste områdena under
senare år. Men detta förklaras inte ens
till en del med att ASSI har förköpsrätt

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

till utstämplat virke. Det förklaras endast
med att virkesförrådet minskat. Det
rimmar inte riktigt med ASSI:s deklarationer
om den allt mer ökade sågproduktionen.
Under fjolåret köpte
exempelvis ASSI 30 milj. kubikfot
virke från domänverket. Vad som sedan
blir över utbjudes på anbud i det
norra distriktet — i de mellersta och
södra hålls alltjämt skogsauktioner.
Priserna i söder har därför genomgående
legat högre än i norr. De
mindre sågverksföretagens ägare har
ofta beklagat, att de inte också i norr
får »köpa över auktionsbordet» i fri
konkurrens. Nu påstår statsrådet att
ASSI också gång på gång hos domänverket
framhållit sin önskan att få
köpa på auktion för att därigenom
»komma i samma ställning som den
privatägda industrien». Påståendet förefaller
förbryllande. Om ASSI bär
förköpsrätt och får virket till billigare
priser utan auktion än med, varför
skulle bolaget då vara så angeläget om
att köpa på auktion? Kan det möjligen
förklaras på så sätt att ASSI vid auktionsförfarande
i norr skulle ges tillfälle
att slå ut sina konkurrenter där
så vore lämpligt —- eftersom man kanske
kunde laborera med priserna efter
behag? Man rör sig ju med »egna medel».
.lag ber att få påpeka, herr statsråd,
att detta icke är ett påstående från
min sida, endast en stillsam fråga.

Statsrådet påstår slutligen att domänverket
berett den mindre sågverksindustrien
möjligheter att inköpa virke
från kronan på det sätt som gått att
göra med »hänsyn till andra intressenters
skäliga anspråk». Formuleringen
är försiktig. I annat sammanhang sägs
åt! det vid huggningar i yngre skog
utfaller en del virke, som på grund av
frodvuxenhet inte är flotthart utan att
först ha barkats och torkats. Men barkar
man sådant virke uppstår skadegörelse
bl. a. genom sprickbildning.
Sådant virke är därför lämpligt att levereras
för landsvägstransport. Domän -

styrelsen har — säger statsrådet — årligen
erbjudit de mindre sågverken att
köpa dylikt leveransvirke. Härigenom
har, sägs det, lämpligt virke tillförts
sågverksindustrien. För den icke initierade
kan kanske lämnas den upplysningen
att det frodvuxna virket är
av en så porös kvalitet att det inte kan
flottas. Det blir bra virke för de
mindre sågverken, menar statsrådet.
Man behöver knappast göra några
kommentarer till detta. Statsrådets uttalande
verifierar närmast svårigheterna
för de mindre sågverken i fråga
om åtkomsten av råvara från kronoskogarna.

Jag har mig bekant att man från domänverkets
sida nu förklarat, att man
går med på att diskutera råvaruproblemet
med de mindre sågverkens företrädare.
Detta betraktar jag — jämte
de positiva uttalanden statsrådet gjort
här i dag — som i denna fråga glädjande
företeelser. Statsrådets benägenhet
att med lugn acceptera frånvaron
av möjlighet för riksdagen att följa
ASSI:s verksamhet genom sina revisorer
och statsrådets belåtenhet med
ASSI:s dispositioner av vad som trots
allt måst betraktas som allmänna medel
kan jag emellertid inte dela.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Jag måste säga att delta är en av de
märkligaste interpellationer, som man
från de norra delarna av detta land någonsin
bar kostat på sig. Här har vi
från slutet av 1890-talet och fram till
1920-talet upplevt, hur det ena sågverket
efter det andra har byggts upp på
privat initiativ och hur de sugit ur
denna landsända på såväl råvaror som
arbetskraft och likvida medel. Vi har
sett hur folket i Norrbotten sedan —
när det privata initiativet icke liingre
har velat satsa in pengar — har liänvänt
sig till statsmakterna för att få till
stånd en industri av statlig karaktär.
Vi har upplevt hur denna industri sedan
har byggts ut och utvecklats så,

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

som den måste byggas ut för att bli
konkurrenskraftig inte bara i en tid,
då man får ut ungefär vilka priser som
helst för sågade trävaror och cellulosa,
utan också för att bli av sådan storleksordning
att den kan vara med i
konkurrensen i andra tider än jag nyss
nämnde. Då kommer man här från
norrländskt håll -— visserligen inte
från Norrbotten, vilket i någon mån
kan ursäkta interpellationen — med
detta angrepp på samma industri, som
bevisligen har byggt upp landsändans
ekonomi på här ifrågavarande område.
Jag har inte någonsin — och jag
kuskar ändå ett tiotal gånger varje år
genom länet och har konferenser inom
kommunerna — hört att man från befolkningens
eller ens från de små sågverkens
sida i Norrbotten klagat över
att Statens skogsindustrier berövat dem
råvarutillgångar. Däremot har det
många, många gånger klagats över att
man fraktar norrlandsvirket, som vi
själva skulle vilja förädla inom länet,
till de mellansvenska sågarna. Vi har
inom Norrbotten begärt att få tillgång
till arbete i den utsträckning som vi
haft arbetskraft, inte mera. Den råvara
som vi därutöver har inom olika
områden är vi beredda att exportera.

Jag tror det hade varit lyckligt om
fru Sandström tagit litet närmare reda
på de verkliga förhållandena inte
minst inom de grupper, som hon till
synes vill företräda —■ jag förstår att
hon är ute för arbetarklassens räkning
där uppe och att det är dess väl hon
är mån om — och i sin interpellation
i stället rest frågan: Vad skall vi göra
för att förhindra råvaruflykten från
Norrbotten och för att låta Norrbotten
få så stor del av råvarutillgången som
svarar mot arbetskraftstillgången? Då
hade utgångspunkten varit riktig.

Jag ber att bestämt få protestera
mot interpellationer av detta slag, i
varje fall för mitt läns vidkommande.
Den nu besvarade interpellationen må
stå för fru Sandströms egen räkning.

Den kommer ingalunda att höja hennes
eller hennes partis aktier i mitt
län.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Det
var väldiga brösttoner som herr Jansson
i Kalix nu tog till. För att börja med
hans slutord, att denna interpellationsdebatt
inte kommer att höja mina aktier,
så vill jag säga, att jag verkligen
inte tänkt mig att göra någon investering
vare sig i egna eller andras aktieintressen.
Det är inte fråga om det.

Nu säger herr Jansson, att om jag
gjort mig mödan att ta reda på hur det
ligger till, så skulle jag ha kommit till
ett helt annat resultat. För sin del hade
herr Jansson där uppe aldrig hört några
klagomål kring denna fråga. Jag vill då
säga att de mindre sågverksägarna, av
vilka det finns 300 norr om Dalälven
och ungefär 150 i övre Norrland, har
hela hösten vid olika tillfällen och på
olika platser haft konferenser för att
diskutera denna fråga, och till dessa
har de även inbjudit riksdagsledamöter.
Det måste av någon anledning ha gått
herr Jansson förbi att det hållits sådana
konferenser, vad det nu kan bero
på; han har kanske inte fått motta någon
inbjudan till dem.

Detta problem är inte någonting som
jag har konstruerat upp, utan det är ett
problem som verkligen föreligger. Om
herr Jansson gjort sig mödan att läsa
min interpellation, skulle han inte ha
betraktat den som ett angrepp på de industrier
som finns däruppe. Jag har
inte angripit dem; jag har bara kritiserat
deras dispositioner. Jag har följt
denna fråga i riksdagstrycket ända sedan
den kom upp, och jag vet mycket
väl hur det gick till när dessa industrier
blev statliga. Jag vet mycket väl varför
de bildades, och jag har också i redogörelserna
följt deras expansion. Vad

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

jag vänt mig mot är inte att de finns
och att de expanderar. Jag önskar dem
all möjlig lycka i det stycket. Men jag
lindrar varför de på sista tiden byggt
ut sju nya ramar vid sina sågverk. Samtidigt
som de bekymrat sig över råvarubristen
har de sågat upp virke, som
skall förädlas i andra industrier, t. ex.
de sulfatfabriker som skall utbyggas och
den pappersfabrik, som skall bli ett
komplement till dem, och blekerier
o. s. v. Så bär man gjort även annorstädes
efter kusten. De sågverk som
byggdes ut tidigare har nu i stor utsträckning
nedlagts och produktionen
har förts över på en annan bas.

Det är just detta jag velat påtala att
man, samtidigt som man följer denna
moderna utvecklingslinje för att ta ut
det mesta möjliga ur den råvarubas som
finns och exportera det med största
möjliga vinst, bygger ut sågverk, om
vilka man sedan i sin redogörelse bara
förklarar, att man där skall minska sågningen.
Om det varit privata industrier
hade man säkert ansett detta vara felaktiga
dispositioner. Men det är så, herr
Jansson, att när det gäller en statlig
industri är det så känsligt, att man får
inte ens diskutera, huruvida denna statliga
industri företar med hänsyn till
förhållandena och utvecklingen riktiga
dispositioner eller inte. Det är detta jag
vänder mig mot.

Vidare är det så, att sågproduktionen
successivt ökats där uppe. När man
kunnat förädla virke t. ex. till massa
bar man gjort detta. Det har tillsammans
med den minskade virkestillgången
medfört stora svårigheter på
vissa håll för de mindre sågverken att
få virke från kronans skogar. Det är
detta problem man nu i höst diskuterat
vid de konferenser jag nämnde. Jag
tycker det är eu vinning att man nu
får diskutera dessa saker med domänverket,
och därmed har en del av denna
aktion haft eu positiv verkan.

Vad jag är tacksam mot statsrådet
för är att han säger sig anse att dessa

industrier fyller ett verkligt behov, tv
det gör de. De producerar till största
delen byggnadsvirke för hemmamarknaden.
Om man ser på siffrorna, finner
man att det bara är en mindre del som
går på export och en mindre del som
går söderut. Resten stannar uppe i
Norrland.

Om vi på den stora landsbygden uppe
hos oss har en mängd småsågar på
olika ställen, som huvudsakligen producerar
byggnadsvirke och som med korta
transporter kan furnera orter, där behov
föreligger, med bra byggnadsvirke
som är cirkelsågat och inte »bondsågat»,
måste detta nationalekonomiskt sett
vara bättre än om det mesta virket från
inlandet skall dragas ner till kusten och
förädlas för att sedan transporteras tillbaka.
Även detta är väl en sak som man
borde tänka på.

Jag tycker herr Jansson i Kalix tog i
litet hårt. Han förklarade med darrande
röst att han protesterade mot sådana
här interpellationer. Han ville väl därmed
också säga att eftersom detta var
en norrbottensfråga borde jag inte blanda
mig i den. Jag trodde att dessa gemensamhetsanläggningar,
som drives i
statlig regi, som vi alla är delägare i och
som vi alla — jag förmodar även enligt
herr Janssons egen uppfattning — skall
känna delägandets glädje inför, dem
skall vi kunna sysselsätta oss med, fråga
om och diskutera, när vi finner detta
vara möjligt.

Det är endast detta jag har gjort. Och
jag kan inte fatta att herr Jansson på
detta spydiga sätt som han valde skulle
kunna mena, att jag varit negativt inställd
till arbetarklassen där uppe. Jag
bar i mitt tack för svaret framhållit att
ur sysselsättningssynpunkt är det egalt
om man har en wallboardfabrik, en sulfitfabrik,
ett pappersbruk eller ett blekeri,
där man sysselsätter folk, eller om
man sågar upp det virke, som man nu
till och med konstaterat inte längre räcker
till för sågning.

.Tåg kan tänka mig att herr Jansson

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

skulle kunna svara, att visserligen ligger
dessa industrier relativt samlade,
men det ligger ett sågverk här och en
annan anläggning där, och man skall
ju inte flytta på arbetskraften. Så nyligen
som i dag förklarade dock statsrådet
Sträng i ett interpellationssvar,
att staten inte garanterar varje person
att få arbeta just på den plats där han
bor. Jag kan peka på exempelvis Mo
och Domsjö i Västerbotten, som lade
ned sågverket på Norrbyskäret, en ö i
Bottenhavet, och i stället byggde upp
pappersbruket i Hörnefors. Det har inte
varit någon svårighet för den övertaliga
arbetskraften på Norrbyskäret att få arbete
i Hörnefors. Inte heller ur den synpunkten
tror jag att man kan anmärka
på vad jag i detta sammanhang har anfört.

Om herr Jansson i Kalix mera positivt
ville ta hänsyn till vad jag verkligen
menat, skulle han inte behöva protestera
så förfärligt emot vad jag här sagt. Jag
tror att vi i stället skulle kunna vara
rätt väl överens om att här är det inte
fråga om ett främjande av den ena sidans
intressen och ett bortseende från
den andra sidans. Här gäller det allas
vårt bästa, rent nationalekonomiskt sett
liksom också ur rationell synpunkt. Det
är fråga om ett problem som man mycket
väl kan diskutera, och det är därför
jag tagit upp det. Jag tror också att det
kommer något positivt ur en sådan diskussion.

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
Jag måste säga att i och för sig skulle
det ha varit roligt, om fru Sandström
med sitt senaste anförande kunnat
övertyga mig om att hon är ute i det
vällovliga ärendet att försöka se till
allas bästa. Det kan emellertid inte
hjälpas att en representant för just det
område, som interpellationen i fråga
närmast berör, inte kan läsa fram den
välvilja ur densamma som nu senast
svävade fram över fru Sandströms
läppar.

Det är nog tvärtom så att det är
annat som döljer sig bakom de många
orden. Man kan givetvis diskutera vilket
som är rationellast och hur man
bäst tillgodoser och bäst utnyttjar virkestillgången
i de nordliga landamärena
samt om man exempelvis gör detta
genom de s. k. bondsågarna eller cirkelsågarna,
som av andra experter än
fru Sandström anses vara de verkliga
kapitalförödarna, eftersom de lämnar
så väldig kassationsprocent. Man kan
inte driva dem rationellt i skogarna,
där man bränner upp spånen eller också
låter den ligga kvar och ruttna, vilket
vi tyvärr ser på så många platser
däruppe, vi som färdas efter vägarna
där dessa sågar finns.

Vid de rationellt utbyggda sågverken
längs kusten tar man vara på allt avfall,
hur det än ser ut — sedan går det
till Karlsborg. Det skulle vara intressant
om fru Sandström ville resa upp
och själv se hur Statens skogsindustrier
bygger ut sin verksamhet. I varje fall
sker det på ett sätt som vi anser vara
förnämligt och till hela länets fromma.
Där tar man vara på virket på ett rationellt,
nationalekonomiskt riktigt sätt.
Jag är inte alldeles övertygad om att
tekniker på detta område skulle vara
ense med fru Sandström därom, att den
goda nationalekonomien består i att
man tar ut det byggnadsvirke man kan
få och låter det andra ligga kvar och
ruttna i skogen.

Jag är inte heller övertygad om att
fru Sandström är ute i det vällovliga
ärendet att hjälpa, när hon angriper
den utbyggnad som har gjorts däruppe.
Fru Sandström säger att hon är med
om en utbyggnad av cellulosaindustrien
och av pappersbruket, men däremot
motsätter hon sig en utbyggnad av sågverket.

Ja, under den tid jag har levat
däruppe har ramantalet sjunkit år från
år. Man har satt in nya, modernare ramar.
Man sågar inte längre på samma
sätt som man gjorde på de gamla vat -

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

tensågarna, om vilka en trävarupatron
en gång skrev till kungen och klagade
över att man nu i Björkfors hade gått
ifrån de grovbladiga sågarna och skaffat
sig finbladiga, snabbdrivna ramar,
som drevs med ångkraft och som hotade
att föröda hela den norrländska
skogen mellan Råne och Torne älvdalar.
Nu har man, det är sant, minskat
ramantalet såvitt jag vet både i Båtskärsnäs,
Seskarö och Karlsborg. Man
har moderniserat dem och fått snabbare
ramar. De slukar mera virke, det
är sant, men om vi ser på problemet
med klara och öppna ögon finner vi
att denna omsvängning i dag betyder
att Statens skogsindustrier vid ett försämrat
läge på cellulosamarknaden har
bättre marknader för de sågade trävarorna
och vid ett bättre läge för cellulosaindustrien
har lika möjligheter att
minska produktionen av sågade varor
till förmån för cellulosaindustrien. Den
anpassning, som Statens skogsindustrier
nu har gjort av sina anläggningar, varvid
man försöker sysselsätta en konstant
arbetskraft året runt, angripes nu
av fru Sandström, därför att man efter
denna anpassning inte vid alla tillfällen
kan utnyttja den kapacitet som sågverken
har. Fru Sandström menar alltså
att man borde plocka bort några
sågramar i Båtskärsnäs och Karlsborg,
så att den nuvarande möjligheten att
vid årstidsvariationer och andra variationer
i marknadsläget producera sågade
trävaror eller kasta över verksamheten
till sulfatmassetillverkning skall
betagas Statens skogsindustrier. Jag
undrar om inte varje rationellt drivet
privat företag handlar på precis samma
sätt, som Statens skogsindustrier nu
gör. Jag tror att ett studium och en
jämförelse mellan Statens skogsindustrier
och övriga likvärdiga företag i
det här landet skulle ge vid handen att
Statens skogsindustrier i dag tillämpar
precis samma produktionsmetoder som
den enskilda industrien. Och varför
skall de inte göra det? Det är väl inte

mer än riktigt och rätt att de tillvaratar
statens ekonomiska intressen.

Om sedan fru Sandström är ledsen
över att hon inte får se alla detaljsiffror
i detta sammanhang så vill jag erinra
om att det är så mycket annat som
vi inte får se här i riksdagen och som
vi ändå inte kan gå omkring och hänga
läpp för. Vi får vara glada och belåtna
ändå, även om vi inte får »inside information»
om allt.

Riksdagen var så sent som förra året
på det klara med att man inte skulle
ta hänsyn till statsrevisorernas uttalade
önskemål om denna »inside information»,
som fru Sandström nu vill pressa
statsrådet till att lägga fram förslag om.
Det torde väl för övrigt inte vara så
förfärligt lätt, eftersom det inte är statsrådet
som sitter i vägen för denna »inside
information», utan riksdagen själv.
Därför vore det på den punkten bättre
om fru Sandström i stället för att interpellera
begagnade sig av sin motionsrätt.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Det
var mycket på en gång. Men, för att
fortfarande börja med det sista, herr
Jansson säger att riksdagen i fjol avvisade
statsrevisorernas begäran om insyn
i de statliga bolagen och att jag
inte nu borde ha interpellerat statsrådet
Norup om detta. Jag har inte interpellerat
om detta, utan jag har bara uttryckt
ett önskemål att han skulle göra ett positivt
uttalande på denna punkt. Det
skulle aldrig falla mig in att motionera
om en sådan sak, ty under de gångna
låt oss säga tjugu åren har det vid tre
tillfällen av riksdagens majoritet beslutats,
att statsrevisorerna skall se på de
statliga bolagen, och vid ett tillfälle beslutats,
att statens sakrevision skall
göra det. Dessa fyra beslut, herr Jansson,
har inte resulterat i någonting
annat än en tvåmansutredning som för
några år sedan lade fram ett resultat,
vilket var detsamma som två yttranden,

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

ett positivt och ett negativt. Sedan har
ingenting hänt.

Herr Wistrand i första kammaren var
den ene av de två utredningsmännen,
och han interpellerade i den här frågan
i första kammaren. Jag är mycket
väl medveten om att det inte är herr
Norup man skall interpellera om det
här; det ligger alltså under ett annat
departement.

Nå, eftersom nu riksdagen tre gånger
har beslutat att så skall ske, tycker jag
inte att herr Jansson borde så där magisteraktigt
höja pekfingret mot mig i
dag och säga att jag borde ha motionerat
i stället. Jag tillåter mig bara att
hänvisa till att det majoritetsbeslut riksdagen
här har fattat helt och hållet har
nonchalerats, och då kan vi kanske
lämna den frågan åsido.

Herr Jansson säger att man där uppe
i Norrland har tagit ner sågramar. Det
står emellertid i deras egen berättelse
att norrbottensverken har utökats med
sammanlagt sju ramar — Båtskärsnäs
och Karlsborg med vardera två och
Lövholmen med tre — vilkas kapacitet
dock efter hand tas i anspråk för avveckling
av nattskiftssågningen. Herr
Jansson, kan vi fortfarande inte komma
överens om detta, att jag inte har uttalat
mig om vad jag önskar och inte
önskar? Jag har bara gjort den jämförelsen,
att detta statliga bolag inte har
följt den utveckling som de privata bolagen
följer på samma område, nämligen
att skära ned tillverkningen av sågade
varor och lägga över den på modernare
industri. Vad jag funderade på
var varför de, när de hade så många
möjligheter att sysselsätta folk med utbyggnaden
av vad som nu finns och
med vad som redan är färdigt på det
här området, också nödvändigtvis skulle
utvidga sågverksindustrien. Ty det är
ju faktiskt så att andra, privata bolag
har skurit ned den. Om nu sågverksindustrien
skall finnas för att fylla ut
säsongvariationerna i arbetstillgången,
så är det väl tvärtom så att det är såg -

verksindustrien som är mera säsongbetonad
än låt oss säga en sulfatfabrik
eller ett pappersbruk.

Herr Jansson säger att de privata företagen
gör på samma sätt. Nej, det gör
de inte, ty om det hade varit så, skulle
exempelvis Mo och Domsjö haft kvar
sitt sågverk på Norrbyskär, men det
ville de inte driva.

Herr Jansson sade att det var en gång
en patron som var ledsen över att de
gamla grovbladiga sågarna försvann,
men jag har väl ingenting med den
patronen att göra. Jag hyser inte samma
uppfattning som han, och jag förstår
inte varför jag i detta sammanhang
skulle få ta åt mig vad han sade
för länge sedan. Sådana små enkla debattkonster
kan vi väl ändå lägga
undan.

Herr Jansson kan inte förmå sig att
tro att jag har någon ärlig vilja eller
uppriktig önskan med min interpellation,
utan han tror att det ligger någonting
annat bakom. Ja, när det är på
det sättet att herr Jansson måste tro
det så, å la bonne heure, gör det! För
min del måste jag säga att jag, sedan
jag tagit del av de mindre sågverksägarnas
bekymmer och läget på råvarufronten,
velat här i riksdagen fästa
uppmärksamheten på detta problem,
och det har jag gjort med rent samvete
och i de bästa avsikter. Sedan må herr
Jansson använda vilka bedömningsgrunder
och vilket ordval som helst.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Fru Sandström fällde ett par yttranden
som jag tycker inte bör få stå oemotsagda.

Om utvecklingen av Statens skogsindustrier
fällde fru Sandström ett dylikt
uttryck, nämligen att man inom
det företaget inte är så noga med vad
man kostar på sig. Jag har inhämtat
uppgifter från chefen för Statens skogsindustrier
och från ordföranden i dess
styrelse, som är domänverkets chef, och

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

jag har det förtroendet för dessa män,
att jag är säker på att de är noga med
vad de kostar på sig. Utan att vara
skogsman sätter jag — det får fru
Sandström ursäkta — större värde på
omdömet hos chefen för Statens skogsindustrier
och chefen för domänverket
beträffande den statsdrivna sågverksrörelsen
än på fru Sandströms
omdöme.

Förfarandet vid försäljningarna har
jag redovisat i mitt interpellationssvar,
och jag tycker det kommer fram ganska
tydligt där, att man tar hänsyn till
olika intressen. Domänverket har
inte velat förfara så att de enskilda
sågverksägarna skulle komma i någon
särskilt svår situation på grund av domänverkets
ställningstagande.

Sedan tycker jag också att fru Sandström
bagatelliserade en revisors ansvar
och en revisors uppgift i ett företag.
Det är kanske så att fru Sandström
menar att inte heller de ser så noga på
saker och ting, men även om inte revisorerna
är utsedda av riksdagen kan
de ju syna verksamheten under ansvar
och med intresse för företagets utveckling.

Det har berättats mig att skogsägarna
i de landskap, där Statens skogsindustrier
har sin verksamhet, anser att det
har varit till gagn att ett dylikt företag
har kommit till stånd. Sedan kan
man givetvis ha olika syn på hur företaget
skall utvecklas och sköta sina investeringar.
Jag tror dock att vad som
hittills har förekommit inte ger anledning
till några allvarliga anmärkningar.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Statsrådet
Norup talar om att jag bagatelliserar
en revisors ansvar, men jag kan
inte tänka mig att jag gör det när jag
påpekar, att Kungl. Maj:t har tillsatt
eu riksdagsman som revisor i detta
bolag. .lag har inte uttalat mig om hur
revisionen sker, utan jag bär sagt att
om riksdagen tidigare har beslutat att
5 — Andra kammarens protokoll 1952. iV

statsrevisorerna skall granska förvaltningen
av statliga bolag, effektuerar
man inte ett sådant beslut genom att
tillsätta en riksdagsman som revisor.
Eu revisor som är riksdagsman kan
ju inte, hur väl han än fyller sin uppgift,
i riksdagen rapportera vad han
har iakttagit — då skulle han fylla sitt
revisorsuppdrag illa. Jag har alltså inte
velat bagatellisera denna fråga på något
sätt.

Sedan säger herr Norup att han har
visat, att de mindre sågverken får sitt
virkesbehov tillgodosett. Jag vet inte
det. Jag har här uppgifter från Norra
och Södra Arvidsjaurs revir. Det visar
sig att utbuden från dessa revir under
senare år har sjunkit successivt till en
bagatellartad del av vad de tidigare
har varit. Virkesuttagen har inte sjunkit
på samma sätt, därför att virket
där har gått ned till ASSI. Eftersom
dessa småsågar sågar virke för byggnadsbehov
på hemmamarknaden, anser
jag, att de bör ha tillgång till virke
när de köper det till öppna marknadens
priser. Men den del av skogsuttaget,
som är lämplig för plattor och massa
och annat dylikt, skall naturligtvis gå
ned till de stora industrierna.

Sedan vill jag säga till herr Jansson
i Kalix, att det är klart att dessa rationaliseringsexperter
skulle anse att
vi gjorde bäst i att radera ut alla dessa
små ineffektiva sågverk, därför att där
finns så mycket spill och det är så
orationellt. Nu är det ju inte så förfärligt
orationellt. Det skulle möjligen
vara sågspånen, men den avfallsved,
som de får när de sågar, gör de antingen
till ved eller till kol. Är det efterfrågan
på kol, kolar de mera, och är
det efterfrågan på ved, sågar de upp
denna ved, och det finns alltid möjligheter
till avsättning för detta. Det
ligger alltså inte så till, att de lämnar
alltför mycket kvar i skogen. Det tror
jag nästan herr Jansson skulle få uppgift
om av vilken som helst av dessa
sågverksägare. Om jag lämnar uppgif-
32.

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. Aktiebolaget Statens skogsindustriers verksamhet.

ten tror han inte på den. Jag skulle
rekommendera honom ett samtal med
någon av dessa sågverksägare i Norrbotten
och höra hur de ser på denna
sak.

När man nu talar om det som är så
rationellt, vill jag säga, att vi håller
på bl. a. här i riksdagen och talar om
att vi skall försöka få differentierat
näringsliv på landsbygden; vi skall försöka
planera så att folk där skall få
syselsättning även med annat än jordbruk;
vi skall sätta i gång med företag
av olika slag; vi bildar företagarföreningar
som skall stimulera folk att
börja med olika företag. Här har vi
nu en hel mängd småföretag, som arbetar
alldeles utan hjälp och stimulans
från statens sida, och nu tycker herr
Jansson att de är så orationella att det
vore bäst att lägga ned dem. De sysselsätter
dock i dag sammanlagt över
3 000 arbetare i det norra distriktet,
d. v. s. de sysselsätter sammanlagt mer
arbetare än vad ASSI gör i sina industrier.
Dessa företag, som är spridda
här och där, ger alltså både arbete och
inkomster åt befolkningen i olika delar
av landsbygden. Jag tycker att detta
också är någonting värt. Eller skall
man nu i den heliga mekaniska rationaliseringens
namn tänka sig, att just
för att man kan ta vara på spillveden
litet bättre vid en stor industri skall
man rasera en dylik verksamhet, som
dock betyder så mycket för bl. a. den
norrländska landsbygden här uppe i
vår gemensamma landsända?

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
När jag tog upp exemplet om hur cirkelsågarna
förstör virket, var det mot
bakgrunden av påståendet att ASSI bedrev
en ur nationalekonomisk synpunkt
fördärvlig politik. Mot detta ställde jag
den synpunkten, att om man skall tala
om nationalekonomi i detta sammanhang
måste man väl säga, att virkesförstöringen
ligger på cirkelsågarna
och inte i ASSI:s produktion.

Sedan måste jag säga fru Sandström,
att jag tror jag känner lika många av
dessa sågverksägare som hon. Vi har
flera inom min egen kommun, och jag
är god vän med dem. Jag har aldrig
hört dem klaga över att de inte får
virke till sina sågar, och då är ändå
bland dem en av de större småsågarna
i länet, som ligger vid Kalix älv mitt
emot Kalix municipalsamhälle.

I Arvidsjaur har vi länets största
skogsallmänningar, och jag tycker det
är märkligt om inte dessa sågverksägare
skulle kunna få köpa virke från
skogsallmänningen om de går ut på
öppna marknaden. Jag känner inte till
att man skulle ha vägrat att sälja virke.
Jag har hört att småsågägarna har varit
helt borta vid höstens skogsauktioner
och inte passat på att skaffa sig
något virke.

Jag tror inte att tillståndet på detta
område är fullt så eländigt som fru
Sandström skildrade det. Jag talar inte
här för några sågverksägare — inte
ens om de är 300 -— utan jag talar för
ett stort befolkningsområde, där sysselsättningssvårigheterna
i alla tider,
eller åtminstone sedan den privata industrien
drog sig tillbaka, har vållat
väldiga bekymmer både för kommunerna
och för staten. Nu har vi kommit
ifrån dessa bekymmer, och då kan
jag inte finna annat än att hela interpellationen
riktar sin udd mot de nordliga
länen och de råvarutillgångar som
finns där. Att jag slår vakt om de intressen
som jag har åtagit mig att bevaka
här nere må inte förtänkas mig.
Om jag inte kan dela de intressen som
fru Sandström här gör sig till tolk för,
beklagar jag det, men det är också det
enda jag kan göra.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Det
tjänar väl ingenting till att jag upprepar,
att udden i min interpellation,
om det fanns någon, inte var riktad
mot Norrbottens län och dess råvarutillgångar,
utan mot fördelningen av

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar pa interpellation ang. åtgärder för ökad avsättning av svensk frukt.

råvarutillgångarna och dispositionen av
ASSI:s industrier. Om herr Jansson
tolkar det så att jag menar, att ASSI
förstör virke genom att såga upp det,
är det fel. Men det är så att ASSI bara
säljer 8 procent av sina sågade varor
på hemmamarknaden, eftersom de är
av sådant slag att de inte lämpar sig
som byggnadsvirke på hemmamarknaden.
Här är det fråga om småsågar som
omsätter en stor mängd virke som har
just de dimensioner och den beskaffenhet
som är bäst lämpade för den
svenska byggnadsmarknaden, och de
förser alltså i stor utsträckning den
svenska byggnadsmarknaden med virke.
Det är ju bara fråga om denna fördelning
av råvarorna och om möjligheten
att låta även småsågarna fortsätta
den verksamhet de har börjat.

Herr Jansson talar om sysselsättningen,
och därvidlag är det väl ändå
av betydelse att även folket i inlandet
får möjlighet till sysselsättning vid
dessa företag och att inte alla koncentreras
till kusten. Att herr Jansson inte
har hört någon klagan från sin gode
vän sågverksägaren nere vid kusten
beror på att dessa svårigheter drabbar
sågverksägarna i inlandet och inte så
mycket dem vid kusten. Dels finns det
inte så mycket skog vid kusten, och
dels har inte domänverket samma dominerande
ställning där som uppe i
inlandet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
ökad avsättning av svensk frukt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NOItUP, erhöll på begäran
ordet för alt besvara herr Nilssons i
Bästekille interpellation angående åtgärder
för ökad avsättning av svensk
frukt.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilcrad form tillställts kammarens

ledamöter, och herr statsrådet Norup
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd väckt interpellation har
herr Nilsson i Bästekille frågat mig, om
jag vill medverka till att de svenska
fruktodlarna får avsättning för sin
frukt, samt, därest så är fallet, om jag
vill medverka till att import av äpplen
inte tillätes före den 1 januari 1953.

Med anledning av dessa frågor får jag
till en början erinra om att fruktodlingen
här i landet inte åtnjuter samma
stöd som det egentliga jordbruket.
Frukten finns därför inte upptagen i
den författning, som avser reglering av
införseln av de egentliga jordbruksprodukterna.

Emellertid förekommer det oaktat för
närvarande — vid sidan av ett visst
tullskydd — en direkt reglering av
fruktimporten. Denna reglering, som
upprätthålles med stöd av 1947 års kungörelse
angående allmänt importförbud,
är dock helt betingad av handels- och
valutapolitiska skäl. Valutaläget eller
den handelspolitiska utvecklingen kan
således föranleda att regleringen avvecklas.
I detta sammanhang bör också
framhållas, att liberaliseringssträvandena
inom den europeiska samarbetsorganisationen
på det ekonomiska området
lett till att från svensk sida flertalet
fruktslag frilistats för import från
de viktigaste marknaderna. Importregleringen
ar därför numera i praktiken
begränsad till färska äpplen och päron.

Trots att den importreglering, som
sålunda uppehälles, inte syftar till att
skydda den svenska fruktodlingen, söker
emellertid den myndighet, som beviljar
importlicenser, nämligen statens
jordbruksnämnd, medverka till frivilliga
överenskommelser i importfrågorna
mellan odlarna och importörerna för
att i möjligaste mån tillgodose odlarnas
intresse av att under hösten få ostörda

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökad avsättning av svensk frukt.

av import föra sin skörd i marknaden.
Förra året nådde man överenskommelse
om att import av äpplen skulle få ske
fr. o. m. den 1 december, men läget
var då i viss mån ett annat än i år. Då
var nämligen av särskilda handelspolitiska
skäl fruktimporten över huvud
kvoterad och äpplen fick införas på importörernas
allmänna fruktkvot.

Som interpellanten har framhållit,
kunde överenskommelse inte träffas i
höst rörande vilken dag importen av
äpplen skulle få börja. Vid överläggningar
i ämnet var man visserligen enig
om att behov av import förelåg, men
medan importörerna föreslog den 10
december 1952 som första förtullningsdag,
yrkade odlarna på att importen
skulle få börja tidigast den 1 januari
1953. Då enighet inte kunde nås, fastställde
jordbruksnämnden den 12 december
som första importdag. En senare
dag skulle enligt nämndens mening
i hög grad försvåra och i vissa
fall omöjliggöra distributionen av importfrukt
till julhelgen.

Av upplysningar, som jag inhämtat i
ärendet, framgår bland annat, att odlarna
till en början ansett sig kunna gå
med på att importen skulle börja den 15
december — om jag inte är fel underrättad
var herr Nilsson närvarande vid
överläggningen härom — men att de
därefter yrkat på en framflyttning till
den 1 januari. Som skäl härför anfördes,
att italienska exportörer erbjöd
äpplen i konsignation, varför importpriserna
kunde beräknas bli mycket
låga.

Med anledning härav har nämnden
framhållit, att i konsignation säljes sådana
varor, som lätt förstöres, exempelvis
vindruvor och persikor. Syftet därmed
är att uppnå högre priser än vad
som är möjligt vid fast försäljning.
Äpplen däremot är förhållandevis lagringsdugliga,
varför det är ovanligt att
de säljes i konsignation. På grund av
odlarnas farhågor har nämnden emellertid
gjort en närmare undersökning

av förhållandena. Därvid har framkommit,
att vid mitten av november endast
två importörer i landet fått erbjudande
om konsignationssändningar.De hade på
väg var sin vagnslast, innehållande 8
å 10 olika äpplesorter som prov. I båda
fallen rörde det sig om kvalitativt underlägsna
sorter, som normalt inte importeras
i större omfattning. För några
dagar sedan upplyste man mig om att
köp i fast avräkning skett i så pass stor
skala, att man knappast hade att räkna
med import på konsignationsbasis före

jul.

Det är klart, att det alltid kan diskuteras
från vilken dag importen av
äpplen bör medges. Att importörerna
vill ge allmänheten möjlighet att köpa
juläpplen av det slag, den är van vid,
finner jag ganska naturligt. Å andra sidan
förstår jag också väl önskemålen
från våra fruktodlares sida om ett
uppskjutande av importen, tills den inhemska
frukten i huvudsak blivit saluförd.
Med hänsyn framför allt till att
man kan räkna med att odlarnas farhågor
för konsignationsköp inte kommer
att besannas, synes enligt min mening
den avvägning mellan odlarnas
och importörernas intressen, som jord*
bruksnämndens beslut innefattar, vara
skälig. För min del har jag därför med
nu gällande bestämmelser inte funnit
möjligt att taga initiativ till någon ändring
av detta beslut. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att Kungl. Maj:t
i den senaste fredagskonseljen lämnat
utan bifall besvär, som några fruktodlarföreningar
anfört över jordbruksnämndens
ifrågavarande beslut.

Med anledning av herr Nilssons
fråga, om jag är villig medverka till
att våra fruktodlare får avsättning för
sina produkter, vill jag — utöver vad
jag redan anfört om de nuvarande möjligheterna
därtill -—• erinra om att odlarnas
svårigheter i olika sammanhang
uppmärksammats av statsmakterna.
Förra året tillsattes sålunda en särskild
kommitté för att utreda behovet av åt -

Tisdagen den 16 december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökad avsättning av svensk frukt.

gärder i syfte att förbättra avsättningsförhållandena
inom trädgårdsnäringen.
Om utredningen finner åtgärder påkallade,
har den enligt direktiven att
i första hand undersöka vad som kan
göras för att genom förbättrade lagrings-,
förpacknings-, distributions- och
avsättningsförhållanden i övrigt göra
det möjligt för odlarna att finna avsättning
för sina produkter till priser, som
ger näringen skälig lönsamhet.

Jag kan vidare nämna, att frågan
om tullar på frukt för kort tid sedan
av Kungl. Maj:t överlämnats till övervägande
av 1950 års tulltaxekommitté.
Man får emellertid inte bortse
från att möjligheterna att skapa ett effektivt
tullskydd är starkt beskurna,
sedan i Sverige gällande tullar liksom
även frihet från tullar för många fruktslag
bundits under förhandlingar enligt
det allmänna tull- och handelsavtalet.
Jag vill i detta sammanhang erinra om
att vid behandlingen inom riksdagen av
frågan om vår anslutning till detta avtal
en stor majoritet uttalade sig för
denna.

Som en följd härav uttalades i direktiven
för trädgårdsutredningen, att det
inte bör ifrågasättas något importskydd
för trädgårdsnäringen i form av tullhöjningar
eller andra importbegränsande
åtgärder, om det inte befinnes oundgängligen
nödvändigt för att tillvarata
ur det allmännas synpunkt angelägna
intressen. Enligt vad jag erfarit har
trädgårdsutredningen i huvudsak slutfört
sitt arbete och kommer att framlägga
ett betänkande inom de närmaste
veckorna. Vid prövningen av utredningens
förslag kommer givetvis även landets
fruktodlare att få yttra sig och
alltså i ett vidare sammanhang få uttala
sin mening om vad som bör göras
för att främja avsättningen av svensk
frukt. Först sedan utredningsresultatet
föreligger, är det möjligt att taga ståndpunkt
till frågan om eventuella åtgärder.
Hedan nu vill jag emellertid förklara,
att jag icke står främmande för

tanken att åtgärder kan bli behövliga.

Från några håll har i annat sammanhang
påståtts, att frukthandelns marginaler
är väl stora, ett förhållande som,
om det är riktigt, givetvis bidrar till
att försvåra avsättningen av våra äpplen.
Vissa uppgifter, som jag fått från
priskontrollnämnden, synes åtminstone
inte motsäga detta påstående. Marginalfrågan
sammanhänger emellertid nära
med distributionen, och jag förmodar,
att trädgårdsutredningen även uppmärksammar
hithörande problem. För
dagen, utan något utförligare material i
min hand, vill jag inte fälla något omdöme
i denna svåröverskådliga fråga.
Jag är emellertid övertygad om att marginalfrågan
är av gemensamt intresse
för odlarna och konsumenterna.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Jag ber först att få tacka statsrådet
Norup för att han här besvarat
min interpellation. Efter alla de många
och långa tal, som vi nu under fem
timmars tid lyssnat till, skall jag åtminstone
försöka koncentrera mig.

Vad statsrådet Norup i sitt svar säger
om att fruktodlingen här i landet inte
åtnjuter samma skydd som det egentliga
jordbruket är så sant som det är
sagt. Om fruktodlingen hade fått samma
gränsskydd som det svenska jordbruket
har i dag, skulle jag inte ha behövt
vare sig besvära statsrådet med
någon interpellation eller ta upp tid
här i kammaren med att diskutera de
spörsmål som det nu gäller. Jag vill
emellertid redan i början av mitt anförande
säga ifrån, att jag och alla
andra, som utövar denna näring, anser
att fruktodlingen har samma riitt som
det svenska jordbruket att få ett gränsskydd,
och jag hoppas att statsrådet
är villig att gå oss tillmötes i det avseendet.

Vad statsrådet vidare siigcr i sitt svar
om frilistningen och att endast äpplen
och päron är undantagna därifrån är

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökad avsättning av svensk frukt.

också riktigt. Men när det sedan heter
i svaret att »den importreglering som
sålunda uppehälles, inte syftar till att
skydda den svenska fruktodlingen»,
måste jag anmäla en avvikande mening.
När vi diskuterat dessa frågor med
jordbruksnämnden har vi inte kunnat
få någon annan uppfattning än att syftet
med importregleringen varit att
skydda den svenska fruktodlingen. Det
är väl troligt att det blivit en felskrivning
på denna punkt i interpellationssvaret.

I fjol gick det mycket bra med den
överenskommelse som träffats. Det var
ingen, vare sig från fruktodlarnas sida
eller på något annat håll som hade någonting
att anmärka, och vi trodde därför
att allt skulle utan vidare gå lika
bra i år. Såsom alla känner till blev
det i somras en hejdlös import av persikor.
Vi fruktodlare fann oss i detta,
även om denna import nog förstörde
alla möjligheter för skåningarna att
sälja plommon och körsbär och medförde
att så gott som allt som kunde
säljas fick säljas till mycket låga priser.
Men vi hoppades att avsättningsmöjligheterna
skulle bli bättre vid den tiden
när äppelskörden skulle föras i marknaden.
Så var också fallet ända fram
till sista veckan i oktober. Då meddelades
det att det skulle bli fri import av
päron. Detta ingick visserligen i överenskommelsen,
men den import som
kom till stånd blev mycket större än
någon kunde tänka sig. Sedan har det
också blivit en stor import av vindruvor
och annan frukt, och marknaden
är nu fullständigt översvämmad med
frukt. Under sådana förhållanden har
det gått som det nu gjort med den svenska
frukten.

När statsrådet säger att enligt de
uppgifter, som jordbruksnämnden lämnat,
har inte lagringsdugliga utländska
äpplen sålts i konsignation och att därför
de svenska fruktodlarna inte behöver
vara så bekymrade, så är statsrådet
troligen felaktigt underrättad. Jag har

nämligen fått vissa uppgifter beträffande
dessa saker, och jag vill meddela
inte minst statsrådet att antalet järnvägsvagnar
med äpplen, som under tiden
18 november t. o. in. C december
passerade Brennerpasset från Italien
och med Sverige som destinationsort,
utgjorde 320 stycken. Om vi antar att
lasten per vagn var i medeltal 12 ton,
är det alltså fråga om 3 840 ton äpplen.
Men inte nog med detta. De uppgifter
som jag fått ger vid handen, att ännu
fler vagnar väntas hit till Sverige och
att vi alltså måste räkna med ännu
större import.

Detta är fullständigt galet ur alla synpunkter.
Det innebär inte bara att den
återstående delen av den svenska fruktskörden
inte kan avsättas, utan det betyder
också att en del av den frukt som
importeras inte heller kan säljas. Men
det kanske inte gör så mycket om den
ruttnar ner, åtminstone inte den frukt
som är såld i konsignation. Men nu förhåller
det sig så — det har jag fått belägg
för i en skrivelse från en person,
som varit verksam inom branschen i
över 20 år — att det inte bara lämnats
erbjudanden om konsignationsköp från
flera avlastare i Italien utan att även de
fasta köp, som är uppgjorda, är sådana,
att för bra italienska äpplen kalkyleras
ett pris av mellan 80 och 90 öre, förtullat
och fritt här i Sverige. Både statsrådet
Norup och jag förstår — liksom
även kammarens ledamöter i allmänhet
skulle ha gjort, om de varit här
närvarande — att man inte kan konkurrera
med sådana priser. Förhållandena
i vårt land är helt annorlunda än
i Italien, vad gäller trädgårdsarbetarnas
avlöning och annat sådant. Detta skall
vi vara tacksamma för, men man skall
då inte heller begära att de svenska
fruktodlarna skall kunna konkurrera
med de italienska.

Vi fruktodlare anser för vår del att vi
har försökt göra vad på oss ankommer.
Vi har arbetat på att förbättra kvaliteten
på den svenska frukten, och vi

Tisdagen den IG december 1952.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökad avsättning av svensk frukt.

bär börjat bygga upp en ekonomisk organisation.
På den korta tid, som stått
oss till buds, har vi på detta sätt inte
uträttat så litet. Men om vi skulle följa
statsrådets maning och bygga upp ytterligare
en ekonomisk organisation,
måste det, herr statsråd, under denna
tid finnas ett gränsskydd för den svenska
fruktodlingen. Det går inte att
bygga upp ekonomiska organisationer
om man skall utsättas för sådant, som
vi nu i höst blivit utsatta för och som
inte ur några synpunkter kan vara riktigt.

Jag vill också understryka att det inte
bara är fruktodlarna det här gäller. Det
gäller minst lika mycket dem som är
anställda inom fruktodlingen. Detta har
nog förnekats från visst håll, dock inte
från statsrådets sida, men de som själva
är verksamma inom fruktodlingen, är
nog alla ense med mig om att det inte
minst är ett intresse för arbetarna att
fruktodlingen kan bära sig. Jag vill relatera
ett litet samtal som jag hade härom
dagen med en person, vars hustru
är sysselsatt inom fruktodlingen. När
vi talade om dessa saker sade han: »Vad
skall vi i Kivik leva på, om inte våra
hustrur kan få arbeta med fruktplockning
och sedan med packning av frukten?
Det är helt enkelt ett livsvillkor
för oss, och därför har vi samma intresse
som odlarna att fruktodlingen bär
sig.»

Man måste när det gäller fruktodlingen
komma till samma resultat som
beträffande andra näringsgrenar, nämligen
att fruktodlingens begäran om ett
gränsskydd uppfylles. I annat fall går
det över huvud taget inte att upprätthålla
en svensk fruktodling. Såsom jag
sagt förut, kan vi inte konkurrera med
länder med en helt annan levnadsstandard
än den vi har här i Sverige. Det
kan ingen begära, och det bär man inte
heller begärt av andra näringsgrenar i
vårt land.

Jag vill till slut uttala eu förhoppning
om att statsrådet nu ville använda hela

sitt inflytande för att få till stånd en
vettig lösning av denna fråga. Jag skall
gärna från denna talarstol deklarera,
att inte minst jag vore tacksam om vi
kunde komma därhän, att vi sluppe ha
så många politiska debatter om denna
sak. Jag anser att dessa frågor inte skall
lösas på politisk väg utan genom överläggningar,
och det är min uppfattning
att det finns förutsättningar att då få
till stånd ett bra resultat. Detta är ett
intresse för oss alla, och jag vädjar till
statsrådet Norup att ha frågan i åtanke
och göra vad han kan — inte minst
försöka omvända en del kamrater i regeringen
som tydligen inte har samma
uppfattning som han.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag tror, att herr Nilsson och jag är
väl överens i dessa frågor. I fråga om
att åstadkomma åtgärder för att klara
upp att importen skulle få börja tidigast
den 1 januari har jag emellertid
sagt, att de handelsavtal, som är uppgjorda,
omöjliggjorde detta. I fjol gick
odlarna med på att äpplen fick importeras
redan fr. o. m. den 1 december.
Detta blev möjligt därför att vi då inte
hade så god tillgång på frukt. Jag är
naturligtvis beredd att göra vad på mig
ankommer för att försöka åstadkomma
bättre förhållanden, men genom de
uppgjorda handelsavtalen har det blivit
frilistning av en hel del varor, om
vilka vi som producenter givetvis har
eu annan mening än som konsumenter.

Vi kan vidare fråga oss, om man inte
kunnat vidtaga andra åtgärder än att
bara vända sig till statsmakterna, vilket
kanske i viss mån är ägnat att politisera
debatten. Jag vill inte ta upp
frukten till politisk debatt, men om
man ser på prisutvecklingen i vårt
land, frågar man sig om de stora marginaler,
som existerar, är berättigade.
Om jag inte är fel underrättad var priset
i början på november månad på
extra prima frukt 1: 20, på prima 1: 00

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökad avsättning av svensk frukt.

och för standard 0:80 per kilo.
Vid samma tid kostade extra prima
frukt här i Stockholm mellan 2: 50 och
2: 90. Det är enligt min mening oskäliga
marginaler. Det är nödvändigt, att
odlarna vare sig de bor på den ena
eller andra platsen eller tillhör det ena
eller andra politiska partiet intresserar
sig för att skapa organisationer, som
i någon grad kan behärska en sådan
utveckling. Det är givet, att vi har anledning
att hjälpas åt att verkligen
åstadkomma ett skydd.

Jag skall inte taga upp någon diskussion
om vilka motioner, utskottsutlåtanden,
röstningar och ställningstaganden
som förevarit här i kammaren.
Dem känner kanske en stor del av
kammarens ledamöter liksom herr Nilsson
och jag till. Jag skall endast påpeka,
att vi inte alltid haft olika meningar
i denna fråga, och jag tror att
vi inte har det nu heller. Jag har här
försökt visa på de svårigheter som föreligger.
Det är min förhoppning att den
tillsatta utredningen om frukt- och
trädgårdsodling kommer att framlägga
förslag, som skall medföra de
bättre förhållanden, som vi båda önskar,
för fruktodlarna i vårt län. Det
är givetvis en hel del av dessa odlare
som brukar mark, vilken inte kan ge
någonting i en annan produktion, men
som dock fyller en mycket stor uppgift
både ur produktions- och inte
minst ur försörjningssynpunkt för alla
de småbrukare som är hänvisade till
denna jord. Fruktodlingen hör till
jordbrukets binäringar, vilket man talat
om i flera sammanhang. Den bör
ha stöd och hjälp, inte minst vad gäller
de mindre odlarna. Jag tror för min
del, att om de större odlarna i större
utsträckning samarbetade med de
mindre, och vi fick den organisation,
som jag talade om och som jag tror,
att herr Nilsson också varit med att
skapa, så skall förhållandena bli bättre.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
I likhet med herr Norup har jag

inte velat taga upp en politisk debatt i
denna kammare. Jag tror att vi båda är
ense om, att en sådan vore fullständigt
meningslös. Jag ifrågasatte, om inte
jordbruksnämnden, när den ändå kunde
sträcka sig till den 12 december,
också haft möjlighet att gå oss till mötes
och fastställa tidpunkten till den
1 januari. Vi fruktodlare har nämligen
sagt, att vi inte motsätter oss en normal
import under den tid, då den så väl behövs,
men vi har högaktningsfullt hemställt
att få vara i fred så lång tid vi
behöver för att avsätta den svenska
frukten, en enligt både min och andra
odlares mening mycket moderat begäran.

Om det hade varit flera ledamöter i
kammaren, skulle man ha kunnat taga
upp denna fråga om importörer och
konsumenter. Det är intressant att
finna, att hjärtat klappar så starkt för
konsumenterna, så länge det finns
svensk frukt i marknaden, tv när vi i
våras kom fram till den tidpunkt, då
det inte fanns svensk frukt, och man
importerade frukt i klass D 2, d. v. s.
Dessert 2, fick priserna överstiga, vad
vi fått för cox orange. Ingen steg upp
och talade till förmån för konsumenternas
intressen, utan då var alla överens
med importörerna om att det hela
inte var någonting att resonera om —
allt var som det skulle vara.

För att återigen ankvta till vad statsrådet
yttrade om behovet av en organisation,
så tror jag, att vad han sagt
är riktigt. Vi måste skapa en organisation.
Men jag säger än en gång, att
vi aldrig kan bygga upp en ekonomisk
organisation, om vi skall utsättas för
det —- jag drar mig inte för att använda
ordet — attentat, som vi utsatts
för denna höst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 234, bevillnings -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

utskottets betänkande nr 60 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 58.

§ 12.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

För tjänsteresa för riksbankens räkning
anhåller jag om ledighet från riksdagsgöromålen
den 16 och 17 december
1952.

Stockholm den 16 december 1952.

David Hall.

Kammaren biföll denna anhållan.

7»

Värdering av varulager vid taxering.

Vidare meddelade herr andre vice
talmannen, att herr Olsson i Mellerud,
som vid kammarens sammanträde den
3 innevarande december med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 7.16 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 17 december.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 234, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1952/53.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Värdering av varulager vid taxering.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 60, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 14 december 1951 (nr
795) med tillfälliga bestämmelser om
värdering av varulager vid taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1 en den 21 november 1952 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 252, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående upphävande

av förordningen den 14 december 1951
(nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt;
samt

2) förordning med bestämmelser om
värdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
1 § i den under 2) anmärkta förordningen
få följande lydelse:

1 §•

Ha skattskyldigs tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse
(varulager) vid utgången av det
beskattningsår, för vilket taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt
verkställes av beskattningsnämnd i första
instans år 1954, ökat vid jämförelse
med varulagret vid närmast föregående
beskattningsårs utgång (jämförelselagret),
skall vid beräkning av nettointäkt
av rörelse för förstnämnda beskattningsår
gälla vad nedan i denna förordning
sägs.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:538
av herr Magnusson m. fl. samt II: 707
av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård,
vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta, att därest riksdagen godkänner
Kungl. Maj:ts förslag beträffande värdering
av varulager vid 1954 års taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt
1 § i förordningen måtte få följande
lydelse:

1 §•

Ha skattskyldigs tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse
(varulager) vid utgången av det
beskattningsår, för vilket taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt
verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 1954, ökat vid jämförelse
med varulagret vid utgången av
det beskattningsår, som gått till ända
före den 1 mars 1953 eller, om den
skattskyldige så yrkar, det beskattningsår,
som gått till ända närmast före
den 1 mars 1952 (jämförelselagret) skall
vid beräkning av nettointäkt av rörelse
för förstnämnda beskattningsår gälla
vad nedan i denna förordning sägs»;

B) de likalydande motionerna I: 539
av herr Ohlon m. fl. och II: 706 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
med ändring av vad Kungl.
Maj:t hemställt i proposition nr 252 för
sin del måtte besluta

1) att förordningen den 14 december
1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt
upphäves;

2) att förordningen den 14 december
1951 (nr 794) med bestämmelser
om investeringsavgift upphör att gälla
från och med den 1 januari 1953»;

C) de likalydande motionerna 1:540
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 709 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen för sin del måtte besluta

dels att avslå det i proposition nr
252 till innevarande års riksdag framlagda
förslaget till förordning med bestämmelser
om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt,

dels ock att upphäva förordningen
den 14 december 1951 (nr 794) om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)»;
samt

D) motionen II: 708 av herr Kollberg,
vari hemställts,

»1. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag till förordning med bestämmelser
om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt, samt

2. för den händelse ovanstående yrkande
ej skulle bifallas, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av ifrågavarande
förordning, att den skattskyldige
medgives rätt att välja antingen
1951 eller 1952 som jämförelseår».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 252 antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning angående upphävande
av förordningen den 14 december 1951
(nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt;
samt

2) förordning med bestämmelser om
värdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:538
av herr Magnusson m. fl. samt II: 707
av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård,

2) de likalydande motionerna I: 539
av herr Ohlon m. fl. och 11:706 av
herr Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 540
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 709 av
herr Hjalmarson m. fl., samt

4) motionen II: 708 av herr Kollberg,

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Veländer, Wehtje och
Nilsson i Svalöv, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen den 14
december 1951 (nr 795) med tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt;

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt; samt

3) med bifall till de likalvdande motionerna
1:540 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 709 av herr Hjalmarson m. fl.,
i vad motionerna avsåge investeringsavgiften,
antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 14
december 1951 (nr 794) om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift); B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:538
av herr Magnusson m. fl. samt 11:707
av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård,

2) de likalydande motionerna I: 539
av herr Ohlon in. fl. och II: 706 av herr
Ohlin m. fl., samt

3) motionen II: 708 av herr Kollberg,

måtte, i den mån de icke kunde anses

besvarade genom vad reservanterna
hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

II) av herrar Spetz, Persson i Svensköp,
Sjölin och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen den 14

Värdering av varulager vid taxering.

december 1951 (nr 795) med tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt;

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt; samt

3) med bifall till de likalydande motionerna
I: 539 av herr Ohlon m. fl.
och II: 706 av herr Ohlin m. fl., i vad
motionerna avsåge investeringsavgiften,
antaga av dessa reservanter framlagt
förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 14 december
1951 (nr 794) om särskild avgift
vid vissa investeringar (investeringsavgift); B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 538
av herr Magnusson m. fl. samt II: 707
av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård,

2) de likalydande motionerna I: 540
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 709 av
herr Hjalmarson in. fl., samt

3) motionen II: 708 av herr Kollberg,

måtte, i den mån de icke kunde anses

besvarade genom vad reservanterna anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

III) av herrar Velander, Wehtje,
Spetz, Persson i Svensköp, Sjölin, Nilson
i Svalöv och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att — därest riksdagen icke
skulle bifalla yrkandet i reservationen
I) under punkten A) 2) och i reservationen
II) under punkten A) 2) om avslag
å propositionen i avseende å förslaget
till förordning med bestämmelser
om värdering av varulager vid 1954
års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt — 1 § i förevarande författning
borde erhålla följande lydelse:

1 §•

Ha skattskyldigs tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse
(varulager) vid utgången av det
beskattningsår, för vilket taxering till

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

statlig och kommunal inkomstskatt
verkställes av beskattningsnämnd i första
instans år 1954, ökat vid jämförelse
med varulagret vid utgången av det beskattningsår,
som gått till ända före den
1 mars 1953, eller, om den skattskyldige
så yrkar, det beskattningsår, som gått
till ända närmast före den 1 mars 1952
(jämförelselagret), skall vid beräkning
av nettointäkt av rörelse för förstnämnda
beskattningsår gälla vad nedan i
denna förordning sägs.

Utskottets hemställan föredrogs: och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Den 12 december förra året beslöt riksdagen
i anslutning till eu kungl. proposition
att införa dels en s. k. investeringsavgift
och dels en begränsning
av den fria lagervärderingen för rörelseidkare.
Vid den diskussion som då
förekom här i kammaren framfördes
från vårt håll stora betänkligheter mot
båda åtgärderna, och det var med
mycket stor tvekan och olust som vi i
den föreliggande situationen fann oss
nödsakade att gå med på en investeringsavgift,
dock i en mera begränsad
form än vad som avsågs i den kungl.
propositionen och som utskottsmajoriteten
i dess huvudsakliga delar tillstyrkt.
Även om vi redan då underströk,
att investeringsavgiften och begränsningen
av den fria lagervärderingen
strängt taget var samma sak
tillämpad på olika områden, den ena
på anläggningstillgångar och den andra
på omsättningstillgångar, yrkade vi
i vår reservation till utskottsutlåtandet
rent avslag på den föreslagna åtgärden
om begränsning av rätten till fri lagervärdering
i förvärvskällan rörelse. Detta
berörde vår kommunalskattelag, och
frågan fick för den skull även ses i
samband med vår höga företagsbeskattning.

Jag tror att de synpunkter på de föreslagna
åtgärderna, som vi från högerhåll
framförde vid detta tillfälle,

visat sig vara riktiga. Vi ansåg att ifrågavarande
åtgärder inte var de riktiga
för att åstadkomma det vi alla eftersträvade,
nämligen ett fast penningvärde.
För att uppnå detta förordade
vi ett ekonomiskt program som byggde
på en aktiv penningpolitik och en
skattepolitik som befordrade arbetsvilja,
företagsamhet och sparande. Vi
förordade sträng återhållsamhet i fråga
om det allmännas utgifter samt balans
mellan sparande och investeringar.

Som vi alla känner till utgör såväl
investeringsavgiften som begränsningen
av den fria lagervärderingen och
likaså begränsningen i den fria avskrivningsrätten
ett led i regeringens
ekonomiska politik. De är ett led i
regeringens kamp för bibehållande av
en fastlåst lågränta. Framför allt anser
jag att investeringsavgiften är ett alternativ
till en rörlig ränta, och jag
ifrågasätter om den icke är att betrakta
som ett utslag av en verklig
högräntepolitik — visserligen begränsad
till vissa områden — nämligen nyinvesteringarna.
Jag vill, liksom herr
Lundberg gjorde här i kammaren i en
interpellationsdebatt den 26 november
i år, fråga, om icke investeringsavgiften
är att betrakta som en maskerad
högränta. Högern förordar en rörlig
ränta som anpassar sig till de aktuella
förhållandena, men vi vill icke vara
med om att på lagstiftningens väg införa
en ränta eller avgift som på vissa
områden verkar som en fastlåst högränta.
Detta snedvrider vårt ekonomiska
liv och verkar på de berörda
områdena i hög grad kostnadsfördyrande
utan att på andra områden verka
kostnadssänkande.

Det må ursäktas mig, herr talman,
om jag här några minuter uppehåller
mig vid problemet fastlåst lågränta
kontra investeringsavgift och andra
skattevägen vidtagna åtgärder avseende
att hindra en rörlig räntepolitik.

Hur ser det då ut på detta område i

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

det praktiska livet i dag? Jo, vi som
aldrig så litet sysslar med näringslivets
ekonomiska problem -—- det må nu vara
jordbruk, rörelse, industri eller handel
— finner snart, att den s. k. lågräntan
på de vad jag skulle vilja kalla fria
sektorernas område är en chimär.
Lågräntan finns där inte, och dessutom
har detta fria näringslivets område
drabbats av alla de extra pålagor som
investeringsavgift o. d. utgör. Många
exempel skulle kunna anföras på hur
räntan i dag. officiellt på lån utgör 5
till 51/2 procent, för att icke nämna om
de rykten som talar om en inofficiell
ränta på 7 till 8 procent.

I den nu avslutade valrörelsen i
Kristianstads län kom räntepolitiken
och regeringens ekonomiska politik att
intaga en dominerande ställning. Såsom
ett bevis på att regeringens lågräntepolitik
icke var en verklighet i
dagens ekonomiska liv och att regeringens
ekonomiska politik enligt vår
uppfattning misslyckats framfördes
nämligen, att Skånska lantmännens
centralförening funnit sig nödsakad
att gå ut i en lånemarknad utanför
bankerna och anhålla om lån till en
ränta av 41/2 å 5 procent. Detta är dock
i dagens läge ingen hög ränta, och jag
framför inte alls något klander mot
ledningen av den ekonomiska föreningsrörelsen
inom jordbruket för att
den vidtagit denna åtgärd. Det är bara
ett konstaterande av att den officiella
lågräntan icke finns i verkligheten,
utan man har fått böja sig för de ekonomiska
naturlagarna. I berörda fall
är det ju så, att jordbrukets organisationer
på ifrågavarande områden sett
sig nödsakade att företaga vittomfattande
investeringar i tork- och silosanläggningar
för att på ett rationellt
sätt kunna betjäna sina medlemmar.
Av olika anledningar, kreditrestriktionerna
ej obeaktade, har de måst försöka
att låna pengar hos sina medlemmar
till den ränta, som de för dagen
anser vara skälig. Det är ingen s. k.

Värdering av varulager vid taxering.

lågränta de erbjuder, och därtill kommer
att om vi här i dag följer regeringens
förslag, i vilket bevillingsutskottets
majoritet instämmer, blir följden
att jordbrukarna i det anförda
exemplet för att få bygga till sig själva
för egna pengar måste betala en investeringsavgift
av 12 procent för deras
eget sparande. Första året blir kostnaden
för investeringen 17 procent.
Detta måste i hög grad verka kostnadsfördyrande
på jordbrukets produkter,
d. v. s. livsmedlen fördyras och
konsumenterna får betala detta, om
jordbruket skall få full täckning för
sina kostnader. Bygges en anläggning
för exempelvis 400 000 kronor utöver
det fria belopp som finns när det gäller
investeringsavgiften, utgör räntekostnaden
första året 20 000 kronor,
och kostnaden för investeringsavgiften
blir 48 000 kronor. Man kan fråga sig
om penningvärdet stabiliseras genom
denna sistnämnda kostnad. Jag tror
inte att så blir fallet. Inflationen måste
gynnas i stället för att hämmas av att
investeringsavgift utgår i angivna fall.
Hur kan bondeförbundet, som måste
ha klart för sig vilket känsligt problem
det är med jordbrukets produktpriser,
medverka till en ekonomisk politik,
som så fördyrar jordbrukets produkter? Herr

talman! Genom det anförda
exemplet har jag bara velat belysa, hur
investeringsavgiften verkar kostnadsfördyrande
på detta område. På samma
sätt verkar den inom andra områden,
inte minst inom industriens.
Den pressar upp kostnadsläget i icke
oväsentlig grad. Detta har mycket stor
betydelse på hemmamarknaden men
kanske ännu större betydelse på vår
exportmarknad. För exportmarknaden
gäller det att kunna konkurrera med
andra länder. Genom vårt kostnadsläge
har den svenska industrien det i dag
mycket besvärligt. I en skrivelse till
bevillingsutskottet har Sveriges industriförbund
givit talande exempel här -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

på. Det har som exempel anförts, att
generatorer offereras från Västtyskland
och elektriska motorer om 1—10
hk från Schweiz till 70 procent av de
svenska priserna. Statliga myndigheter
har på grund av fördelaktigare priser
placerat order på stålkonstruktioner
(broar etc.) för 6 miljoner kronor i
Västtyskland. För telefonapparater ligger
de svenska priserna 30 å 35 procent
över dem som offereras från Västtyskland.
Pumpar har här i landet
levererats från Västtyskland till 35 å
40 procent lägre pris än det svenska.
Blixtlåstillverkningen har nedgått till
hälften på grund av import från Tyskland
och England. Radioapparater har
offererats från Västtyskland på alla
exportmarknader till 15 ä 20 procent
lägre pris än det svenska.

Vilka slutsatser kan man draga av
detta Svenska industriförbundets påpekande?
Jo, att den svenska exportindustrien
kommer att få det mycket
besvärligt om den inte kan pressa ner
sina kostnader. Kostnaderna kunna
pressas ned på olika sätt. Det kan ske
genom en rationalisering av produktionen.
Men rationaliseringen kräver
investeringar. Skall dessa fylla sitt ändamål,
nämligen att verka kostnadssänkande,
måste det ske till billigaste
pris. Kan det då vara riktigt att dessa
investeringar fördyras genom speciella
avgifter? Nej, vårt kostnadsläge är
i dag sådant att jag tror att det icke
kan vara riktigt. Investeringsavgiften
måste därför enligt min uppfattning
bort fortast möjligt. Högern har också
i sin partimotion anfört synpunkter,
som talar för att investeringsavgiften
omedelbart bör slopas för såväl 1952
som 1953. Finansministern och bevillningsutskottets
majoritet har emellertid
den uppfattningen, att investeringsavgiften
skall utgå dels för år

1952 och dels eventuellt även för 1953.
Som motivering för dess bibehållande

1953 anför de, »att konjunkturutvecklingen
och investeringsviljan inom fö -

retagen är svår att bedöma för närvarande».
I anslutning till denna motivering
torde man fråga sig om icke
alla näringslivets män — jordbrukare
såväl som rörelseidkare, industrimän
och köpmän — är ense i en uppfattning,
som går ut på att konjunkturen
är klart vikande. Borde icke denna
uppfattning av näringslivets män sätta
sitt spår på vårt handlande här i riksdagen
i dag? Jag tror att det vore en
praktisk handling att så bleve fallet,
en handling som skulle leda till nytta
för det svenska näringslivet.

Finansministern och utskottsmajoriteten
motiverar också sitt ställningstagande
med att »önskemålen om ökat
bostadsbyggande och vidgade offentliga
investeringar såsom ofrånkomlig
konsekvens finge behovet att åvägabringa
nedpressningar på andra håll».
Även om jag har full förståelse för vikten
av att bostadsbyggandet sker i största
möjliga utsträckning frågar jag mig
ändå, om denna sak motiverar att vi
försöker strypa näringslivets expansion.
Är det icke näringslivet och de
resurser som detta har som vi måste
lita till om en lågkonjunktur skulle
sätta in på allvar? Jo, förvisso torde
det vara så. Första fronten mot arbetslösheten
ligger enligt min uppfattning
ute hos företagen. Företagens möjligheter
att taga upp en kamp mot lågkonjunktur
och mot påtryckningar utifrån
får därför icke på något sätt undergrävas.
Även om staten tillfälligt tjänar
rent inkomstmässigt på vissa åtgärder
som ingår i regeringens ekonomiska
politik, såsom investeringsavgift
och begränsningar i den frialagervärderingen
och avskrivningsrätten,
får detta icke drivas så, att företagens
möjligheter att upprätthålla sin
verksamhet, då avsättningssvårigheter
inträder, försämras. Glädjande nog har
finansministern ett flertal gånger understrukit,
att dessa specialpålagor
icke är till för att skaffa staten inkomster,
men vi måste nog vara på

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

vår vakt, så att det inte i alla fall sker
en utveckling åt det hållet. Det kan
lätt bli en urspåring då det gäller att
bevara skenet av en lågräntepolitik.
Lågräntepolitiken motiveras — åtminstone
när det gäller socialdemokraterna
— med att en rörlig ränta skulle
medföra risk för arbetslöshet. Är det
så, då må vi se till att de åtgärder, som
sätts in i stället för den rörliga räntan,
icke motverkar företagens möjligheter
att upprätthålla full sysselsättning
för sina anställda tjänstemän och
arbetare. Är icke det som föreslogs i
proposition nr 220 år 1951 och vad
som nu diskuteras och föreslås i proposition
nr 252 av i år av den art, att
det kan befrämja arbetslöshet? Jag lutar
nog personligen åt detta, och det är
därför jag också vänder mig emot investeringsavgiften
och begränsningen i
den fria lagervärderingen.

Herr talman! Innan jag slutar är det
bara ett par saker, som jag i korthet
vill beröra. Först är det den s. k. beredskapslagen
för beskattningsåret
1953, vad det gäller begränsningen i
den fria lagervärderingen. Man frågar
sig, om det kan vara klokt att skapa
en sådan beredskapslag. Kommer inte
detta att för näringslivets män medföra
och skapa en otrygghets- och
olustkänsla, som kan inverka menligt?
Har vi inte kommit in i ett lagstiftande
på skattepolitikens område, som gör
att menige man ställer sig frågande inför
vad som sker i vår lagstiftande församling?
Vi stiftar skattelagar, som
verkar retroaktivt — vilket för många
ter sig rättskränkande. Vi stiftar skattelagar,
som vi låter näringslivets män
arbeta under i sin praktiska gärning,
och så beslutar vi, när året har gått,
att de icke skall tillämpas. Vi stiftar
lagar, som eventuellt skall gälla vid ett
visst tillfälle. Kan allt detta vara riktigt?
Jag riktar denna fråga närmast
till chefen för finansdepartementet.
När det nu gäller vad som i dag är aktuellt,
nämligen det som jag kallar för

Värdering av varulager vid taxering.

beredskapslagen för 1953, så frågar jag
mig om inte situationen i dag är sådan,
att vi med bestämdhet kan utgå
från att den icke behöver komma i
tillämpning. Varför då låta en mängd
människor arbeta under denna lags
tryck? Den kommer att vara till belastning,
även om den blir upphävd i
december 1953 — på samma sätt som
den förordning, som vi i dag står i begrepp
att upphäva, varit till belastning.

Det är många företag i vårt land,
som har fått sätta till mycken tid och
mycket arbete för denna förordnings
skull. Den har också bidragit till att
skapa en orättvisa vid den kommande
taxeringen 1953 olika företag emellan.
Alla de företag, som har sitt räkenskapsår
förlagt till 1 mars—1 oktober
har nu gjort upp sitt bokslut i anslutning
till förordningen om begränsning
i den fria lagervärderingen. De kommer
nu i ett sämre läge, när det gäller
1953 års taxering, än de som har sitt
bokslut förlagt till senare tidpunkt.
Kommer inte många av dessa människor
att sättas på ett svårt moraliskt
prov, när de nu ställes inför problemet
att göra om sina bokslut, och därmed
kanske bryta mot bokföringslagens
bestämmelser att balansräkningen skall
vara införd i inventarieboken tre och
en halv månad efter bokföringsårets
slut? Att ändra på balansräkningen
kan måhända i vissa fall gå för det fria
företaget, men för sådana företag som
drives i aktiebolags form, och där bolagsstämma
har hållits och balansräkningen
fastställts, föreligger inte någon
sådan möjlighet.

Till sist, herr talman, om nu de båda
regeringspartierna, som troligt är, röstar
igenom det förslag som framlagts
av finansministern, varför skall då förordningen
om begränsningen av den
fria lagervärderingen 1953 skärpas
gentemot vad nu gällande förordning
stadgar? Så blir nämligen fallet i och
med att förordningen stadgar att lagerökningar,
uppkomna exempelvis un -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

der 1953 genom att företagen för att
undvika permitteringar av arbetskraft
arbetar på lager, icke skall få nedskrivas
till mer än 50 procent. Detta måste
naturligtvis medföra, att många företagare
frågar sig, om regeringen därmed
hellre ser permitteringar av arbetare
än man ser lagerökningar uppkomma.
Jag tror att många företagare
för att kunna vara solidariska mot vår
lagstiftning skulle önska upplysning
på denna punkt om vilket som är det
bästa, permitteringar eller lagerökningar.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Velander
m. fl., och som givits beteckningen
nr 1.

Herr SJÖLIN: Herr talman! I den
kungl. proposition som nu behandlas
framhålles dels att utvecklingen under
1952 visat »att det knappast varit erforderligt
med speciella regler mot spekulativa
lagerökningar», dels »att både
likviditeten och vinstmöjligheterna i allmänhet
starkt nedgått för företagen».
Bevillningsutskottet understryker i sitt
betänkande, att det betraktar den föreslagna
lagstiftningen som »en beredskapsåtgärd,
vilken skall komma till användning
endast under förutsättning av
att konjunkturläget det påkallar». Detta
är också ett uttryck för att förutsättningarna
för gällande lagstiftning inte
längre finns.

Vid de föredragningar, som ägt rum
i utskottet av representanter för konjunkturinstitutet,
handels- och finansdepartementet
samt arbetsmarknadsstyrelsen,
har den som möjligen förut varit
obekant med förhållandena fått en livlig
förnimmelse av konjunkturlägets
förändring. Det konstaterades av de
olika representanterna att överkonjunkturen
är försvunnen — man torde
inte kunna peka ut något område som
bjuder på övervinster — att konkurrensen
med utlandet skärpts, att maskin -

investeringarna minskat med 25 procent,
att exporten under årets första tio
månader nedgått med 650 miljoner kronor
— motsvarande ungefär 10 procent
— att det föreligger allvarliga risker för
exporten, att det är nödvändigt att
pressa kostnadsläget och att en viss arbetslöshet
kan befaras i vinter.

Det var en ganska dyster bild som
dessa ämbetsmän gav av läget. Men den
stämmer mycket bra med erfarenheterna
från industrien. Jag skall för min del
huvudsakligen uppehålla mig vid verkstadsindustrien.

Det är alldeles riktigt som socialministern
i går sade i sitt interpellationssvar,
att »för verkstadsindustrien har
läget hårdnat och den har att motse
tilltagande avsättningssvårigheter». Det
förhåller sig så att de priser, som för
närvarande kan erhållas på utlandsmarknaderna
för en stor del av verkstadsindustriens
produkter, ofta inte ens
täcker självkostnaden. Konkurrenter i
skilda länder offererar priser som ligger
långt under de svenska. Det är framför
allt Japan och Tyskland, men också
en del andra länder gör sig gällande.
Herr Nilsson i Svalöv har givit en hel
del exempel på de svårigheter som möter
industrien, och jag skall inte upprepa
vad han på den punkten sade. Jag
vill bara erinra om ytterligare några
saker.

Vår tidigare export av sågblad och
maskinknivar, yxor och borr till många
traditionella avsättningsområden har
stoppats av importrestriktioner. Statliga
myndigheter har på grund av fördelaktigare
priser placerat order på broar
och andra stålkonstruktioner för 6 miljoner
kronor i Västtyskland. Vattenfallsstyrelsen
har beställt turbiner i Italien
för ungefär 13 miljoner kronor.
Järnvägsstyrelsen har placerat order i
Tyskland på 50 diesellok och i Tyskland
och Belgien på flera hundra järnvägsvagnar.

För att ytterligare belysa läget vill
jag nämna, att ett svenskt verkstadsföre -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

tag gjort en undersökning under fullt
jämförbara förhållanden av tillverkningskostnaden
per produktionsenhet
vid företagets fabriker i Sverige, England,
Västtyskland och Frankrike. Det
visade sig därvid att jämförelsesiffrorna,
om siffran sätts till 100 för Sverige,
blev 90 för England, 75 å 80 för Tyskland
och 125 för Frankrike. Siffran för
Frankrike är givetvis beroende på att
pris- och lönenivån stegrats ännu mer
i Frankrike än i Sverige. Eljest beror
den lägre kostnadsnivån i utlandet huvudsakligen
på lägre löner. Om lönen
i Sverige sätts till 100 är den i England
80 men i Tyskland bara 40, d. v. s. lönen
i Tyskland är i detta fall 60 procent
mindre än i Sverige. Ungefär den proportionen
gäller även i andra branscher.

Det försämrade läget kan också avläsas
på orderstocken. Av en undersökning
som Verkstadsföreningen gjort
framgår att orderstocken minskat avsevärt
hos de vid undersökningen tillfrågade
företagen. Ungefär hälften av företagen
har fått sin orderstock minskad
med 26—50 procent från 1 april till 1
november i år. Det finns företag med
en reducering ända till 75 procent. Medeltalet
blev över 20 procent. Exportorderna
har under samma tid genomsnittligt
nedgått med cirka 30 procent.

Att beläggningen vid verkstäderna
ännu är relativt god och att beläggningstiden
inte nedgått mer än kanske
ett par månader får inte förleda någon
att tro att läget svartmålas onödigt. Man
måste nämligen komma ihåg att omloppstiden
för en beställning inom den
tunga industrien är mycket stor, varför
det behövs en rätt ansenlig orderstock
för att full produktion skall kunna pågå
vid samtliga avdelningar.

Behovet av arbetskraft inom verkstadsindustrien
har minskat ganska väsentligt
under höstmånaderna. Enligt
Verkstadsföreningens utredning har under
tiden mellan januari och mitten av
november i år permitterats eller av6
— Andra kammarens protokoll 1952. Nr

Värdering av varulager vid taxering.

skedats cirka 4 200 arbetare och 450
tjänstemän. Det beräknas att under de
närmaste månaderna ytterligare omkring
3 000 arbetare och 300 tjänstemän
kommer att friställas. Förkortad
arbetstid hade den 15 november över
5 000 arbetare, och man räknar med att
ytterligare 10 000 man skall få det under
de närmaste månaderna.

Även inom textilindustrien förefinns
svårigheter. Mindre efterfrågan och
överimport inom denna industri föranledde
en reducering av arbetarantalet
med 8 000 man under ett år, nämligen
från 45 000 till 37 000, motsvarande ungefär
18 procent.

Läget karakteriseras också av att för
alla textilindustriens stora varugrupper
sker försäljning till priser, som icke
medger full täckning av kostnaderna.
Det uppges att vissa företag inom bomullsindustrien
allvarligt överväger att
överflytta tillverkningen av garn från
de svenska fabrikerna till Västtyskland.
Läget har blivit sådant på flera håll, att
man måst arbeta på lager för att kunna
behålla de anställda. Den eventuella lagerökningen
behöver således ingalunda
vara uttryck för någon spekulation utan
har kommit som en otrevlig konsekvens
av den vällovliga ambitionen att trygga
den fulla sysselsättningen. Utvecklingen
har eljest kännetecknats av strävanden
från företagens sida att nedbringa lagren.
Den lagerökning som inträffat har
närmast varit betingad av avsättningssvårigheter.
Därför bör också nu, enligt
reservanternas mening, inskränkningen
i rätten till fri lagervärdering upphöra
inte bara för 1952 utan även för 1953.

Det erkännes av alla att vårt kostnadsläge
är för högt. Det måste helt enkelt
ned för att vi skall ha några utsikter
att kunna hävda oss på exportmarknaden.
Visserligen har finansministern
enligt referat i tidningarna nyligen
sagt: »Visst har vi höga kostnader, men
svårigheterna att sälja beror inte på
dem utan på den bristande allmänna
köplusten i världen.» Mot detta resone32.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

mang, som väl inte får tas alltför mycket
på allvar, kan naturligtvis flera invändningar
göras. Jag skall nöja mig
med att fråga finansministern, om det
var bristande köplust som kom svenska
myndigheter att köpa lok, vagnar, turbiner
och broar i utlandet, där de var
billigare än i Sverige.

Nej, man får nog lov att konstatera
det djupa allvaret i dagens situation
och i gemensam strävan på olika vägar
söka uppnå bättre konkurrenskraft i
förhållande till utlandet. En av dessa
vägar är ytterligare rationalisering. Därvid
kan inte undgås att också investeringsbehov
anmäler sig. Man behöver
säkert inte oroa sig för att några onödiga
investeringar skulle föreligga, men
de som är oundgängliga med hänsyn till
konkurrensläget bör tillåtas utan onödigt
fördyrande kostnader. Jag tillåter
mig citera den reservation, som jag
varit med om att underteckna. »Angelägenheten
att genom rationaliseringar
stärka det svenska näringslivets till
följd av inflationen starkt försvagade
konkurrenskraft gentemot utlandet och
nödvändigheten att i tid undanröja det
hot även mot sysselsättningen, som investeringsavgiften
för närvarande håller
på att utvecklas till, talar starkt för
en sådan åtgärd» — d. v. s. för en avveckling
av investeringsavgiften från
och med nästa årsskifte.

Herr talman! Jag vill framhålla ytterligare
ett skäl härför. Alla vet hur viktigt
det är att vi håller ett tillräckligt
stort beredskapslager av bränsle. För att
stimulera enskilda att lägga upp beredskapslager
och därigenom avlasta det
allmänna en del av bördan borde det
vara naturligt att underlätta dylika strävanden
genom att medge erforderliga
anläggningar utan att extra belastning
genom investeringsavgiften skall behöva
uppkomma.

Jag ber, herr talman, att med vad jag
anfört få yrka bifall till den av herr
Spetz in. fl. avgivna reservationen nr
II), men för den händelse denna reser -

vation kommer att avslås ber jag få yrka
bifall till reservation nr III).

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Såsom det framgick av herr Nilssons
i Svalöv anförande har ställningstagandet
till det spörsmål som här föreligger
varit mycket enkelt för dem som
har stått tämligen långt borta från den
av Kungl. Maj :t och riksdagens majoritet
drivna ekonomiska politiken. Ju
längre bort man har stått från denna,
desto större har tvärsäkerheten varit.

En sak har vi dock lyckats komma
överens om i utskottet, och det är att
den lagerökning, som nu finns och där
Kungl. Maj:t föreslår författningens
upphävande, den vilar inte på de spekulationsmoment
som riksdagen förutsatte.
Därvidlag är således hela utskottet
på samma linje som Kungl. Maj:t.
Men så fort vi flyttar oss därifrån och
det blir fråga om avskaffande av åtgärder,
då är inte enigheten något att
tala om längre.

Varför kan man inte nu på en gång,
frågar man, gå in för att avskaffa författningen
om lagervärdering även för
det kommande året? Jag skulle nästan,
herr talman, vilja fråga de båda reservanterna
från denna kammare som nu
haft ordet: Vad vet man i all sin tvärsäkerhet
om vad det kommande året
bär i sitt sköte? Om det blir så att
herrarna felbedömer situationen, om
det inte blir den utveckling som herrarna
räknar med, om vi får ett ekonomiskt
läge där riksdagen anser sig
böra ingripa, då innebär den ståndpunkt
herrarna har intagit att vi måste
skapa en retroaktiv lag någon gång
under nästa år. Och det är ju detta
herrarna alltid varit så ovilliga mot.
Jag tror att försiktigheten bjuder oss
att i detta sammanhang gå fram med
ett steg i taget.

Den beredskapslagstiftning, som finansministern
här föreslår, tillstyrker
utskottsmajoriteten just ur den synpunkten
att man skall vara någorlunda

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

på den säkra sidan. Behövs inte denna
lagstiftning, kan detta konstateras in
på det kommande året, när man kan
bedöma situationen, och då är det lika
enkelt att ta ett steg utöver det vi tar
i dag, när vi upphäver författningen
för innevarande år. Det är samma skäl
som har varit avgörande för utskottets
ställningstagande när det har gällt
motionerna om investeringsavgiftens
upphävande.

Vi som har tillhört riksdagsmajorileten
vid alla dessa tillfällen har ju
betraktat denna lagstiftning såsom en
av de pelare på vilka politiken fram
till stabilitet är byggd. Och det är inte
tvivel underkastat att den har verkat
fram emot en ökad stabilisering.

Vi har, som herr Sjölin nämnde,
uppe i utskottet haft representanter för
konjunkturinstitutet, arbetsmarknadsstyrelsen,
handelsdepartementet och
finansdepartementet, och vi har mycket
noggrant tagit del av alla de skrivelser
som Industriförbundet har levererat i
det här sammanhanget. Jag skulle tänka
•— och jag vänder mig därvidlag till
utskottets ledamöter för att få bekräftelse
— att de ämbetsmän som varit
uppe i utskottet skulle bli mycket förvånade
om de hörde herr Sjölins återgivande
av det intryck han hade fått
av vad dessa representanter sade. .lag
tror tvärtom att man kan säga att det
allmänna intrycket icke gav den mörka
bild som herr Sjölin hade fått ett intryck
av.

Det är ett moment som inte är fullt
klart här, nämligen Verkstadsföreningens
utredning, men den utredningen
prövas nu av respektive myndigheter,
och när den har prövats, då börjar väl
sikten bli en liten smula klarare för alla
som inte vill döma obesett när det
gäller dessa ting.

Jag skulle nog vilja säga, att om man
lyssnade riktigt på dessa representanter
för de olika myndigheterna så gav
de en ett intryck av att det som minst
passar i del här sammanhanget är

Värdering av varulager vid taxering.

tvärsäkerhet när det gäller att yttra
sig om utvecklingen. De uppgifter som
utskottet har fått ger inte den klarhet
som reservanterna gör gällande. Tvärtom
torde man kunna säga att alla de
uppgifter som man i detta fall har
erhållit visar att läget är oklart, och
på grund av denna oklarhet har bevillningsutskottets
majoritet inte vågat sig
ut på några äventyrligheter som man
skulle komma att ångra tämligen snart.

Vi har sett frågan ur den synpunkten,
och därför har vi kommit till samma
resultat som finansministern när han
i propositionen säger att han icke anser
sig kunna bedöma läget i dag så,
att man skulle tvingas att vidta de åtgärder
som reservanterna önskar. Han
vill ha bättre överblick, han vill ha
säkrare möjligheter att få en sikt på
problemet.

Bevillningsutskottet understryker denna
synpunkt, att det bör komma fram
mera material ocli framför allt mera
entydigt material, så att vi, när vi
handlar, kan vara övertygade om att
vi inte handlar bara för i dag och att
morgondagen inte tvingar oss in i åtgärder
som är vida allvarligare än de
som vi i dag skulle slippa. Det är vad
utskottet säger på sidan 10 i sitt betänkande,
att utskottet förväntar att
sikten skall bli bättre och klarare när
vi kommer in på vårriksdagen, att man
skall kunna få ett begrepp om utvecklingen
som är så pass klart att vi skall
kunna säga: När vi handlar, så handlar
vi på basis av ett material som vi
tämligen allmänt tyder på samma sätt.
Det gör vi inte för närvarande, herr
talman.

Med anförande av dessa synpunkter,
vilka förefaller mig vara tillräckliga i
det här sammanhanget, hemställer jag
om bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle):
Herr talman! Bevillningsutskottets
värderade ordförande sade att den

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

stora skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna ligger i att vi
bedömer den ekonomiska situationen
på olika sätt. Han angav att åtminstone
herr Sjölin men även att jag var för
pessimistisk. Ja, det vore väl om det
vore så, men när näringslivets män samstämmigt
har denna uppfattning, som vi
här gjort oss till tolk för, tror jag att
man i alla fall måste ta en viss hänsyn
till denna åsikt som vi framfört.

Herr Olsson i Gävle framhöll, att om
man följde reservanterna skulle detta
kunna leda till att vi bleve tvungna att
till nästa år skapa en retroaktiv lag i
stil med den lag som nu föreslås såsom
en beredskapslag. Ja, som jag nyss sade,
såsom vi bedömer läget anse vi att det
är mycket liten risk för att man skulle
behöva stifta cn sådan retroaktiv lag.

Vad jag framför allt vill trycka på
när det gäller vår skattelagstiftning är
att vi bör söka komma fram till en stabilitet
i skattelagstiftningen. Skatterna
har i dag en sådan betydelse för det
svenska näringslivet att de har blivit
en stor ekonomisk faktor att räkna med.
Näringslivets män måste ha garanti för
att de inte mera får några retroaktiva
skatter, och vi vill inte heller att dessa
näringslivets män skall ha en antagen
lag hängande över sina huvuden utan
att veta om den skall komma till användning
eller ej. De måste veta under
vilka betingelser de arbetar, och det är
framför allt just med tanke på detta som
jag vänder mig emot att vi här i dag
skall antaga denna beredskapslag. Vi
måste ha klarhet i hur vi skall handla
ur skattesynpunkt.

Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr
talman! Vår aktade utslcottsordförandes
anförande ger mig anledning till genmäle
på ett par punkter. Han sade att
jag skulle ha tolkat föredragandenas anföranden
på ett ganska fritt sätt. Jag
har för min del inte alls tolkat anförandena
utan endast återgivit dem på
de punkter, som jag angav, så gott som

ordagrant så som de hållits av vederbörande.
Det är den ena punkten.

Sedan tycktes herr Olsson i sitt anförande
vilja låta påskina, att jag skulle
ha lämnat andra siffror än som förekommer
i Industriförbundets skrivelse.
Det är också fel. Varje siffra som jag
har nämnt är fullt officiell och är tillgänglig
för vem som helst som vill ta
del av den.

För det tredje vill jag påpeka, att jag
inte på något sätt med tvärsäkerhet har
yttrat mig om utvecklingen. Jag har endast
konstaterat den situation som för
dagen gäller och framhållit, att det är
nödvändigt att med ledning av denna
försöka vidtaga åtgärder för att stärka
vår konkurrensförmåga, så att vi kan
hävda oss i konkurrensen med utlandet.
Det är vad jag har sagt.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Det är i denna debatt ett
uttryck som ständigt återkommer, nämligen
»jag anser», »jag tror». Det skulle
vara ett avsevärt framsteg om vi bara
kunde komma överens om att det här
gäller ett bedömande av den enskilde
ledamoten. Men vi skulle ju försöka
komma varandra så pass nära, att åtminstone
en avsevärd del av kammaren
kunde tro på samma sätt.

Jag skulle nog vilja säga till herr Sjölin,
att det jag vände mig mot var inte
hans siffror utan hans uttalande, att de
ämbetsmän från konjunkturinstitutet,
som hade varit uppe i utskottet, gav en
mörk bild av situationen. Det är det
som jag vänder mig mot. Jag tror att
herr Sjölin var tämligen ensam om att
se den där svarta bilden — han kan
möjligen ha haft sällskap med någon
mer av reservanterna. För de övriga var
bilden nog sådan, att man inte kan säga,
att den var vare sig ljus eller mörk
utan någonting mitt emellan. Och vi viH
gärna ha någorlunda på känn vart det
bär, innan bevillningsutskottet avgör
hur det skall handla.

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skulle bara vilja säga, att
det är fullständigt felaktigt när lierr
Olsson säger, att jag har byggt mitt anförande
på en tro. Jag har enligt överenskommelse
med utskottsordföranden
försökt förkorta mitt anförande så mycket
som möjligt, och därför var det
späckat med siffror. Dessa är ingalunda
byggda på tro utan uteslutande på sakliga
uppgifter. Det vill jag ännu en gång
framhålla.

Herr KÄRRLANDER: Herr talman:
Jag kan med anknytning till vad utskottets
ordförande sade instämma i att det
ekonomiska läget för närvarande är sådant,
att man bör vara ytterst försiktig
då det gäller att inta någon bestämd
ställning till den kommande utvecklingen
både i den ena och den andra
riktningen. Alla prognoser som har
gjorts bestyrker också detta förhållande.
Om man ser på konjunkturinstitutets
senaste rapport, så bedömes ju där
utvecklingen i världen som relativt god.
Man säger att det föreligger möjligheter
till en konjunkturutveckling, som innebär
prisstabilitet och en återhämtning
av produktionen samt — åtminstone på
kort sikt ■— för Europas vidkommande
en ökad dollartillgång. Här har vi alltså
en positiv sida som talar för en gynnsam
konjunkturutveckling.

Även i Industriförbundets promemoria
till bevillningsutskottet, där man har
plockat ut vissa branscher och talat om
deras besvärligheter, säges det jo, att
om man bedömer det ekonomiska läget
i stort, förefaller det som om det skulle
kunna bli en relativt gynnsam ekonomisk
utveckling ute i världen. Men det
föreligger också å andra sidan, så pass
stor osäkerhet att den ekonomiska utvecklingen
kan gå mot både en ny depression
och en ny inflation. I Sverige
har vi nu, tack vare den ekonomiska
politik som drivits, uppnått ekonomisk
balans. Om vi hade en isolerad ekonomi,
skulle det väl inte vara några större

Värdering av varulager vid taxering.

svårigheter för oss att bibehålla denna
balans; det är utifrån som farorna för
vår ekonomi kommer.

Detta är, herr talman, i mycket korta
ord uttryckt, bakgrunden till att bevillningsutskottet
inte har velat tillmötesgå
motionärernas förslag, att begränsningen
av den fria lagervärderingen definitivt
skall slopas och att också investeringsavgiften
skall helt försvinna.
Bevillningsutskottet hyser alltså samma
mening som har kommit till uttryck i
Kungl. Maj ds proposition, att investeringsviljan
fortfarande har en sådan
styrka, att det inte är möjligt att inom
ramen för våra materiella resurser tillgodose
önskemålen om en ökning av
bostadsbyggandet och en ökning av de
offentliga investeringarna utan att man
vidtar en nedpressning inom andra områden.
Herr Nilsson i Svalöv sade att
han naturligtvis gärna såg, att den offentliga
sektorn vidgades och bostadsbyggandet
ökades men att man fördenskull
väl inte behöver strypa den privata
sektorn. Men om herr Nilsson är
överens med mig om att vi inte kan tillgodose
båda önskemålen, att öka bostadsbyggandet
och de offentliga investeringarna
och ändå ha ett materiellt
utrymme för en alldeles fri expansion
av det enskilda näringslivet, hur skall
man då lösa det problemet utan att göra
några som helst ingrepp?

Angående den teckning av konjunkturutvecklingen
som reservanterna har
gjort här i dag vill jag säga som bevillningsutskottets
ordförande nyss sade,
att de föredragande vi hade uppe i
bevillningsutskottet inte skildrade läget
särskilt mörkt. Jag tror det inte är någon
överdrift att säga, att reservanternas
mening, sådan den har kommit till
uttryck här i dag, är något för ensidig
och kanske också något för tvärsäker.

Folkpartiet har i sin reservation liksom
i den motion det avlämnat framhållit
som sin mening, att denna begränsning
av den fria lagervärderingen
egentligen aldrig har varit nödvändig.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

Som bevis citerar folkpartiet vad man
sade i en motion då denna lag infördes.
Ja, nu är det väl ingen större svårighet
för folkpartiet att finna någonting som
man bär sagt förut som stämmer in på
den aktuella situationen; det går ju lätt,
om man har flera olika åsikter i varje
situation, och så är det här. Ungefär
samtidigt som man hade den uppfattningen
om konjunkturutvecklingen, att
det inte förelåg några skäl att begränsa
den fria avskrivningsrätten, hade man
ju också en annan uppfattning om konjunkturutvecklingen
under 1952. Jag
tycker att de där två meningarna strider
mot varandra.

Högern och folkpartiet skiljer sig
från varandra beträffande avvecklingen
av investeringsavgiften så tillvida, att
högern vill avskaffa investeringsavgiften
omedelbart, så att den alltså inte
skall gälla ens för 1952, medan folkpartiet
nöjer sig med att föreslå att den
skall upphävas för 1953, men man kan ju
inte vara riktigt säker på om det är
folkpartiets verkliga avsikt. Som motiv
för sitt avstyrkande av reservanternas
förslag, att begränsningen av den fria
lagervärderingen skall upphävas till
1953, kan bevillningsutskottet hänvisa
till vad jag har sagt rörande motiven
för investeringsavgiftens bibehållande.

Herr Nilsson i Svalöv och kanske
också herr Sjölin frågade varför man
skall företa en skärpning —• herr Nilsson
i Svalöv använde det ordet — om
man får denna beredskapslagstiftning.
Det är ingen skärpning, herr talman.
Reservanterna har föreslagit att man
skulle få välja endera 1951 eller 1952
som jämförelseår. Om riksdagen skulle
besluta i enlighet med reservanternas
förslag och det ekonomiska läget under
1953 skulle bli sådant att lagen skall
träda i funktion, så har man egentligen
brutit udden av lagen. Denna valfrihet
skulle innebära en sådan uppmjukning,
att den effekt man vill ernå skulle bli
praktiskt taget ingen alls. Om det ekonomiska
läget är sådant att man måste

ha denna begränsning av den fria lagervärderingen
under 1953, är det just under
det året man inte vill ha någon
lagerökning jämfört med 1952. Har man
då rätt att välja och i stället går tillbaka
till 1951, kommer verkan av denna
lag, som vill förhindra en lagerökning
under just 1953, att bli praktiskt taget
obefintlig, och det är skälet till att bevillningsutskottet
inte har kunnat tillmötesgå
reservanterna och motionärerna
på den punkten.

Det är, som bevillningsutskottets ordförande
redan har sagt, denna ovisshet
i läget som också gjort att bevillningsutskottet
inte har velat tillmötesgå motionärerna,
som föreslagit att denna fria
lagervärdering skall borttagas för 1953.

I fråga om ränteutvecklingen, som
herr Nilsson i Svalöv var inne på, skulle
jag vilja säga ett par ord. Man får inte
generalisera som herr Nilsson i Svalöv
gör och säga, att vi trots vad som förekommit
har fått en högre ränta. De senaste
rapporterna, som ligger till grund
för räntan i dag på olika lån, stämmer
med vad konjunkturinstitutet säger i
sin rapport, att räntan har skridit uppåt
endast med några tiondelar. Den allra
senaste rapporten om vilka räntor som
tillämpas av affärsbankerna ger belägg
för att konjunkturinstitutet har rätt också
i det fallet.

Vad så gäller vårt kostnadsläge skulle
jag vilja säga, att det är väl ingen som
har bestridit att vårt kostnadsläge är
ogynnsamt i jämförelse med det i en
råd länder, dock inte alla, och att det
är av intresse att pressa ned det. Herr
Nilsson i Svalöv var inne på dels nödvändigheten
av att rationalisera för att
pressa ned kostnaderna, dels åtgärder
beträffande lönerna. Herr Sjölin snuddade
också vid det, men båda liksom
vek undan när de kom i närheten av
lönerna. Det skulle vara mycket intressant
att få ett närmare besked från såväl
högern som folkpartiet om man har
samma uppfattning beträffande den
kommande löneutvecklingen som t. ex.

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Sveriges verkstadsförenings organ Verkstäderna,
där man säger att vi nu har
kommit i det läget, att vi står i valet
mellan en lönenedpressning och en allvarlig
arbetslöshet, och där man menar
att vi inte kan sitta här med armarna i
kors och vänta på löneuppflyttningar i
de andra länderna, ty det går inte. Man
säger dessutom att med en ekonomisk
politik, som med olika medel försöker
slussa över investeringarna från industrien
till den offentliga sektorn, möter
det fortsatta rationaliseringsarbetet stora
svårigheter. Lönerna blir i detta läge
den avgörande kostnadsfaktorn för
svensk industri. Jag för min del, och
jag tror även kammaren i övrigt, är
intresserad av att få veta vilken uppfattning
såväl högern som folkpartiet
har i denna sak.

Till sist, herr talman, vill jag bara erinra
om vad som redan sagts av utskottets
ordförande, att bevillningsutskottet
ju har uttryckt sin alldeles bestämda
mening om att en omprövning av de
nu gällande bestämmelserna kan bli
nödvändig, om läget förändras, och att
man i så fall bör göra denna omprövning
så snart som möjligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! En finansminister
bör ju vara misstrogen,
det är nog alla överens om. Illa skulle
vara om han inte vore det, och illa
skulle han sköta sitt ämbete som granskare
av anslagskrav och ytterst ansvarig
för rikets finanser. Men till och
med en finansministers misstrogenhet
och misstänksamhet gentemot uppgifter,
som han inte lämnar själv, kan
stundom gå för långt. Det tycker jag
vår finansministers misstrogenhet har
gjort när finansministern i proposition
nr 252 skriver: »Tecken på en fortsatt
nedgång av investeringsvolymen på det
privata området saknas icke, men de
uppgifter, som hittills föreligger, ger
icke något säkert stöd för antaganden

Värdering av varulager vid taxering.

om en tillbakagång av en sådan omfattning,
att det framstår såsom tillrådligt
att förorda ett avskaffande av
investeringsavgiften för beskattningsåret
1953 -—- -—- —.»

För finansministern är således klara
fakta, bevisbara siffror och månadslånga,
enträgna påpekanden från näringslivets
organisationer och dess
män i högst ansvarig ställning intet
annat än tecken, osäkra tecken, som
han anser sig kunna lämna å sido och
inte ta någon hänsyn till. Jag undrar
om inte misstänksamheten i det här
fallet hos vår finansminister går väl
långt. Jag hörde nyss också att vår
värderade ordförande i bevillningsutskottet,
herr Adolv Olsson, var inne på
samma misstänksamma linje, att dessa
uppgifter icke är av så stort värde.

Men vad är det som har hänt sedan
vi, senast för ett år sedan, diskuterade
investeringsavgiften? Jo, helt enkelt
det som vi från högerhåll uttryckligen
varnade för, och jag kan då hänvisa
till debatten den 12 december föregående
år. Konjunkturen har svängt, ja,
den har t. o. m. svängt kraftigare än
man då fruktade. Vi framhöll vid det
tillfället, och vi har sedan under debattens
gång hela tiden påpekat det,
att det farligaste inte är eventuella
okynnesinvesteringar, sådana som finansministern,
naturligtvis med rätta,
vill komma åt, utan det är risken för
att hela vårt näringsliv, även exportföretagen,
kommer att hamna i en så
besvärlig situation, att det inte längre
finns några resurser att möta en i vårt
tycke för länge sedan skönjbar konjunkturavmattning.
Problemet i dag är
inte att hindra investeringar, utan
tvärtom att möjliggöra dem.

Detta är, herr talman, det problem
som många industriföretag i dagens
läge brottas med: att möjliggöra investeringar
i syfte att rationalisera produktionen
och distributionen för att
bibehålla konkurrenskraften gentemot
den utländska industrien och i synner -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

het för att pressa ner våra tillverkningskostnader.

Hela denna fråga måste ses i samband
med regeringens ekonomiska politik
i stort och då närmast i samband
med den av regeringen omhuldade lågräntepolitiken.
Herr Nilsson i Svalöv
har redan varit inne på saken, men
låt mig också konstatera ett obestridligt
faktum, som nog finansministern inte
så gärna tar med i sin bedömning,
nämligen att de företag som drabbas
av investeringsavgiften sannerligen inte
njuta förmånen av den lågränta som
man på regeringshåll så gärna talar
om. För dem som inte drabbas av investeringsavgiften,
alltså stat och kommun
och offentliga bostadsproduktionsföretag,
är däremot lågräntan ett ytterligare
plus. Industrien tvingas i realiteten
räkna med en ränta som ligger
vid 4 Va å 5 procent, ja, t. o. m. vid,
såsom i dag har nämnts, 5 1/2 procent.
Därtill kommer den 12-procentiga avgiften
på investeringar. De investeringar,
som vidtages av företagen, är därför
sannerligen inte några okynnesinvesteringar
eller investeringar på spekulation,
utan sådana som i dagens
läge anses absolut nödvändiga. Att investeringslusten
hos företagen har
minskat belyses av det förhållandet,
att industriens representanter i byggnadsberedningen
i år inte bär ansett
sig behöva påyrka någon ökning av
industriens byggnadskvot, utan helt
stilla nöjt sig med 200 miljoner kronor,
vilket är samma lilla kvot som
industrien haft under de senaste två
åren.

Sammanfattningsvis vill jag nämna
de faktorer som är viktigast för bedömning
av industriens investeringsförmåga
och investeringsönskemål just
nu. För det första: likviditetsläget är i
flertalet företag sådant, att varje investering
prövas med yttersta omsorg.
Resultatet av denna prövning blir vanligen
att man avstår från att göra även
mest önskvärda investeringar. Man har

med andra ord helt enkelt inga möjligheter
att göra investeringar. För det
andra: det ränteläge på 41/;, å 51/s
procent, som jag nyss talat om, förbättrar
inte möjligheterna att i en svår
likviditetssituation företaga investeringar,
och därtill kommer att det inte
beviljas några ytterligare lån över huvud
taget till industrien. För det tredje:
konjunkturutsikterna men även den
just nu rådande konjunkturen gör, att
man inom näringslivet för närvarande
ser mycket pessimistiskt på läget. Detta
gäller speciellt den svenska konjunkturen.
Det finns naturligtvis, herr finansminister,
tecken på att den amerikanska
konjunkturen har stabiliserats,
och det är väl just detta som har föranlett
konjunkturinstitutet att då och
då se litet mer optimistiskt på läget.

Herr talman! Om man tar hänsyn till
dessa faktorer bör man väl inte lasta
sten ytterligare på bördan genom en
investeringsavgift, som — och det är
det allvarliga just i den fråga vi diskuterar
i dag — i främsta rummet drabbar
ofrånkomliga och för hela folkhushållet
önskvärda investeringar. En sådan
investeringsavgift innebär blott och
bart en kostnadshöjning och detta i ett
läge, då vi, såvitt jag förstår, är överens
om att det är absolut nödvändigt
att få till stånd en kraftig kostnadssänkning
inom hela vår industri för att
göra denna konkurrensduglig. Detta
gäller framför allt vår exportindustri
och dess möjligheter att hävda sig på
de utländska marknaderna i en konkurrens
som ju hårdnar mer och mer
för varje vecka. Enligt uppgifter, som
utskottets ledamöter haft tillgång till,
ligger det i varje fall för verkstadsindustriens
del så till, att de priser som
man för närvarande kan få ut på utlandsmarknaderna
inte ens täcker tillverkningskostnaderna.
Därtill kommer
att de flesta länder har, såsom vi också
vet, vidtagit åtgärder som försvårar
situationen för vår exportindustri.

Det är också statistiskt fastställt —•

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

det är alltså inte här fråga om några
förmodanden — att ordertillgången för
den svenska industrien har avsevärt
minskats. För verkstadsindustrien har
orderstocken minskat med 26 procent,
och tar vi enbart exportorderstocken
inom verkstadsindustrien har den i
genomsnitt sjunkit med 35 procent.
För flera företag har dock minskningen
varit avsevärt större — jag känner till
företag där den ligger på mellan 50
och 60 procent. I många fall har det
också skett annullering av order just
därför att man i främmande länder
börjat tillgripa en allt mer restriktiv
importpolitik på grund av sina egna
valutasvårigheter.

.Tåg återkommer till verkstadsindustrien,
emedan jag personligen känner
till den, den levererar ganska mycket
till svenska industrier och till andra
svenska företag. Investeringsavgiften
kommer då på nytt in i bilden. Den
verkar inom landet lika tungt och
ungefär på samma sätt som de utländska
hindren för våra exportföretag.
År det inte bra besynnerligt, att
vår industri skall behöva möta hinder
från två håll: först vid export till utlandet
och sedan genom investeringsavgiften
vid leveranser till den svenska
marknaden? Borde inte regeringen göra
vad den kan för att bereda den inhemska
industrien lättnader och i ett
läge som det nuvarande avstå från den
form av tullar som investeringsavgiften
faktiskt innebär? Detta är, herr
talman, när det gäller verkstadsindustrien
en fråga av stor vikt, som vi
inte kommer förbi, när vi skall debattera
investeringsavgiften.

En av Industriförbundets undersökningar
har visat, att industriföretagen
räknar med att under 1953 reducera
investeringsvolymen för maskiner och
fordon med 25 till 30 procent jämfört
med 1952 års volym. Det är väl inte
någon överdrift att påstå, att det just
är investeringsavgiften som här har
spelat en stor roll. Det är inte heller

Värdering av varulager vid taxering.

någon överdrift att konstatera, att detta
statliga ingrepp mot näringslivet allvarligt
bidrar till att försämra våra
möjligheter att upprätthålla en god
sysselsättning i landet. Vi skall inte
blunda för det faktum, att vi har en
dold arbetslöshet här i landet och att
den snart kanske kommer till öppet
uttryck. Vi hörde ju i går vid interpellationen
om arbetslösheten och av
socialministerns svar, att statsmakterna
på grund av denna arbetslöshet tvingas
till mycket kostnadskrävande investeringar
för att bereda arbetslösa sysselsättning
och bekämpa arbetslöshet.

Frågan om investeringsavgiften bör
också, herr talman — och det har jag
sagt flera gånger förut — ses mot bakgrunden
av Sveriges engagemang i
olika internationella samarbetssträvanden,
som går ut på att åstadkomma en
liberalisering av den internationella
handeln. .lag vill då erinra om de framställningar,
som genom OEEC riktats
till de olika deltagarländerna. Den 18
september i år sammanträdde centralkommittén
i den europeiska samarbetskommittén
för verktygsmaskiner i
Hannover, varvid man uttalade önskemål
om en total liberalisering av den
internationella handeln med verktygsmaskiner
samt om -— i avvaktan därpå
— en liberalisering av importen av reservdelar
till sådana maskiner. Detta
har vi i Sverige till stor del tillmötesgått.
Men givetvis har denna 12-procentiga
investeringsavgift indirekt en
inverkan på importen, som direkt strider
mot vad vi i andra sammanhang
uttalat om en friare internationell handel.
Denna investeringsavgift drabbar
ju alla lika, varför det inte föreligger
någon diskriminering eller på så sätt
bryter av mot vår tidigare uttalade
åsikt, men just nu måste man se den
som ett direkt hinder mot importen.

Samma europeiska samarbetskommitté
för verktygsmaskinindustrien
sammanträdde i Bryssel den 28 oktober
i år. Man beslöt då att till de olika

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

ländernas regeringar uttala det önskemålet,
att regeringarna »snarast möjligt
måtte vidtaga sådana ekonomiska,
fiskala, finansiella och andra åtgärder,
som syfta till att säkerställa den nödvändiga
förnyelsen och vidmakthållandet
av de europeiska industriföretagens
utrustning, speciellt verktygsmaskiner».
Det är en rekommendation, som stämmer
med våra intentioner om hur vi
bör handla för att försvara vår ställning
på världsmarknaden. Den rekommendation,
som jag citerade, har kommit
vårt utrikesdepartement till del genom
OEEC och är just nu högst aktuell
för oss. I detta sammanhang är nämligen
investeringsavgiftens borttagande
ett viktigt önskemål. Enligt mitt sätt
att se strider införandet av både investerings-
och exportavgifter lika väl
som påläggandet av vissa importtullar
och liknande åtgärder direkt mot de
resonemang, som svenska förhandlare
för vid de internationella överläggningarna
om handelns liberalisering. I
längden kan det väl knappast gå för
sig att utrikes- och handelsministrarna
arbetar för en handelslinje, medan finansministern
följer en linje rakt motsatt
den, våra internationella överläggningar
syftar till.

Den föregående talaren, herr Kärrlander,
var inne på frågan, om vi från
högerliåll anser, att lönerna spelar en
stor roll. Jag vill endast hänvisa till
en utredning som Sveriges verkstadsförening
har gjort genom att tillfråga
sina medlemmar. Utav den framgår
genom svaren på en därvid gjord fråga,
vilka faktorer, som försvårar försäljningsmöjligheterna
på hemma- och exportmarknaderna.
I första ledet står
lönekostnader och i andra ledet materialkostnader.
Materialkostnader och
lönekostnader är i stort sett samma
sak. De faktorer som vidare försvårat
försäljningarna är investeringsbegränsning
och kreditrestriktioner. I den frågan
hänvisar jag alltså uteslutande till
den utredning som Verkstadsförening -

en har gjort. Den är tillräckligt talande
för att motivera att ytterligare diskussion
är onödig.

Herr talman! Jag vill sammanfatta
vad jag har sagt gentemot ett fortsatt
uttagande av investeringsavgift på följande
sätt. Den fortsatta rationaliseringen
av den svenska industrien är av
utomordentlig betydelse för vår konkurrenskraft
gentemot den utländska
industrien. Det är därför av största vikt
att de hinder, som nu finns för en
sådan rationalisering, snarast möjligt
tas bort. Vad vi annars har att vänta
är fortsatta och onödiga svårigheter
för vår utrikeshandel. Regeringen bör
inte lägga sten på bördan genom att
envist hålla fast vid en investeringsavgift,
som försvårar avsättningen av
den svenska industriens produkter även
på hemmamarknaden under en tid då
höga tullar och andra importrestriktioner
ställer hinder i vägen för exporten.
En sådan regeringspolitik minskar
inte riskerna för en kommande
arbetslöshet. Tvärtom! En sådan politik
är sannerligen inte till de anställdas
fördel.

På dessa skäl, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen nr
I till bevillningsutskottets betänkande
nr 60.

Herr ÅQVIST: Herr talman! Konjunkturinstitutets
höstrapport har liknats
vid en zebra, där mörka och ljusa färger
omväxlar med varandra. Det är
sedan en smaksak om man vill anse
att denna zebra är ett glatt eller ett
ledsamt djur. Det beror väl i någon
mån på temperamentet hos konjunkturrapportens
författare och kanske
också i någon mån på temperamentet
hos dess läsare.

När det rör sig om framtida spörsmål
är det alldeles klart att man inte
kan veta något exakt. Det rör sig till
övervägande delen om antaganden, om
slutsatser som man kan dra med led -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

ning av vad man skulle kunna kalla
tidens tecken. Det är givet att det är
konjunkturforskarnas uppgifter att åtminstone
tycka någonting, ty deras arbete
skall ju inte vara alldeles förgäves,
utan de bör ju kunna lämna några uppgifter
till ledning för statsmakternas
framtida ekonomiska politik.

Om alltså rapporten är mycket oklar
i största allmänhet, så har det dock
förefallit mig som om den i två hänseenden
vore rätt deciderad. Det ena
är när det gäller den svenska industriens
kostnadsläge som här vid upprepade
tillfällen och av olika talare
blivit berört. Det är ju av västeuropeiska
länder endast Frankrike
och Belgien som kan anses ha ett något
högre kostnadsläge, i övrigt är det USA
och Canada. De två senare länderna
skall man inte gärna jämföra vårt land
med, ty deras ekonomiska status är i
många avseenden en helt annan än vår
och framför allt är den mycket starkare.
Frågan om kostnadsläget berördes
ju också så sent som i lördags i
Paris vid det möte som OEEC-länderna
där hade.

Den andra omständigheten, där rapporten
är entydig förefaller mig vara
den utredning om minskade investeringar
för 1953 som redovisas i en
bilaga till rapporten. Det har redan
förut påpekats att maskininvesteringarna
beräknas minska under 1953 med
cirka 30 procent och industriens byggnadsinvesteringar
med omkring 20 procent.
Det är, underligt nog, inte riktigt
tillräckligt med detta därför att författarna
till detta avsnitt i rapporten framhåller,
att det finns anledning förmoda
att den herörda enquéten underskattar
minskningen av industriens investeringsplaner,
d. v. s. man skulle kunna
befara att det under 1953 kan bli ännu
mindre investeringar än vad som framgår
av denna undersökning. Att detta
har en mycket allvarlig betydelse för
den svenska verkstadsindustrien är rätt
klart. Av maskinutrustningarna beräk -

Värdering av varulager vid taxering.

nas i stort sett 75 procent bli placerade
i Sverige. Det är klart att här kommer
en rätt kraftig minskning med all sannolikhet
att äga rum. Den har ju redan
tagit sig i uttryck i minskning av orderstockarna
hos verkstadsindustrien.

Det finns vidare ett par andra omständigheter
som man inte kan tillskriva
samma grad av exakthet, men
där tendenser antytts. Den ena är att
det eventuellt förekommer en viss dold
arbetslöshet. Man har ju inte kunnat
med siffror få något belägg härför, men
sådan som arbetskraftssituationen tidigare
har varit finns det all anledning
att tro, att industrien försöker att så
mycket som möjligt hålla kvar sin arbetskraft.
Skulle det bli en mycket
kraftig omsvängning igen, hur skulle
man annars kunna få den tillbaka?

Även om det nu finns en sådan dold
arbetslöshet finns det risk för att här
kan utlösas kedjereaktioner av permitteringar.
Detta påpekas också i rapporten.
Det är mot bakgrunden av dessa
faktorer man har att se folkpartiets
ställningstagande när det gäller den
kungl. propositionen i dessa ärenden.

Det är naturligtvis tacknämligt att
här har skett en omsvängning i finansministerns
uppfattning om den fria
lagervärderingen för beskattningsåret
1952. Det hade nog varit lämpligt att
denna omsvängning hade blivit mera
total och att denna lagstiftning inte
hade så att säga inkapslats såsom en
beredskapslagstiftning med det eventuella
hot som kan anses ligga däri.
Herr Kärrlander var inne på denna fråga.
Det är ju rätt märkligt, att den skall
behöva riva upp så mycken strid. Efter
vad jag kan förstå är det skogsindustrierna
och de industrier, som är
mer eller mindre beroende av skogen
som råvara, som råkat ut för svårigheter,
ocli det är till mycket stor del
för deras skull som denna förändring
ägt rum.

År det nu alldeles riktigt och rättvist
att göra på detta sätt — även om skogs -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

industrien har en mycket stor betydelse
för landet, vilket jag inte på något
sätt vill förneka? När vi första gången
diskuterade denna fråga — jag vill
minnas att det var när investeringsskatten
genomfördes — framhöll finansminister
Sköld, att man måste se
upp här och vara mycket rättvis när
det gällde dessa skattefrågor, så att
företag med god likviditet inte fick
några förmåner framför företag med
sämre likviditet. Jag förmodar att det
var detta som gjorde att investeringsskatten
sedermera kom att avlösas av
en investeringsavgift. Men är det nu
rättvist att handla på sätt som nu sker?
Är det riktigt att de företag, som under
1952 har minskat sina lager för att
undgå investeringsavgiften —■ eventuellt
också på grund av kreditrestriktionerna
— skall få ett sämre utgångsläge
än vad de annars skulle ha fått om
gällande lagstiftning varit i kraft? I
denna är 1951 jämförelseår men enligt
propositionen framflyttas jämförelseåret
till 1952. Om alltså dessa företag
minskat sina lager, då får de ett sämre
utgångsläge vid tillämpningen av den
beredskapslagstiftning, som skall gälla
för beskattningsåret 1953. Jag kan inte
finna att det är alldeles korrekt att
förfara på detta sätt.

Det är mot denna bakgrund man
har att se den motion, som väckts av
herr Kollberg, vilken resulterat i reservation
III av herr Velander m. fl. Jag
ber alltså att, för den händelse reservationerna
I och II skulle bli avslagna,
få instämma i yrkandet om bifall till
den reservation III, som är avgiven av
herr Velander m. fl.

Man kan ha olika uppfattningar om
klokheten i att över huvud taget vidtaga
åtgärder för att inskränka investeringarna.
För mig har sådana inskränkningar
alltid framstått såsom ett
utslag av ett visst skrivbordstänkande.
Jag kan inte finna annat än att man,
även om det är inflationstider, bör
åstadkomma den önskade balansen

mellan varor och köpkraft just genom
att låta industrien expandera eller
genom att industrien rationaliserar,
så att det går åt mindre arbetskraft.
När en balans inte finns gäller det
med andra ord att få fram så mycket
varor som möjligt. Nu har vi ju
under senare år nått en förhöjd levnadsstandard
här i landet, och den
frågan uppställer sig då — denna fråga
betraktar vi nog alla med samma allvar

— hur denna levnadsstandard skall
kunna bevaras under trycket av den
konkurrens, som de återvändande industriländerna
Tyskland och Japan
kommer att sätta in. Jag kan inte se
något annat sätt än att rationalisera
företagen så mycket som möjligt. Det
gäller att ernå balans genom att få ner
kostnadsläget — icke genom lönesänkningar
utan i stället genom rationalisering
av produktionen på ett sådant
sätt, att vi ändå kan bibehålla den svenska
industriens ställning på världsmarknaden.
Då bör vi naturligtvis också
företaga sådana åtgärder, att vi tar
bort hindren för denna rationalisering

— tar bort alla fördyrande element. Dit
hör i första hand investeringsavgiften.

Jag skulle t. o. m. vilja gå ett steg
längre. Om det gick att genomföra skulle
jag vilja införa något slag av prövning
för obligationslån till förmån för rationaliseringar.
Jag tycker att det vore
lämpligt om lån för dessa ändamål
skulle få ett slags förtursrätt. Nu är det
ju inte så mycket fråga om detta utan
spörsmålen om de statliga avgifterna,
och dessa bör man i första hand söka
få bort.

Det är inte endast industrien, som
iir i behov av rationalisering. Jag kanske
kan få ägna några ögonblick även
åt handeln. Det är inte endast grosshandeln
som behöver utvidgade lagerlokaler
och anordningar för att förbilliga
distributionen. Detta gäller även
detaljhandeln. Jag tror inte att jag
säger för mycket om jag påstår, att det
på detta område pågår ett mycket in -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

tensivt arbete för att förbilliga distributionskostnaderna.
Det är inte bara
förpackningsindustrien som åstadkommit
att livsmedlen kan säljas i självbetjäningsaffärer.
Man söker också
komma fram till att beklädnadsvaror
i ökad omfattning skall kunna säljas
på liknande sätt. Beträffande detta senare
försäljningsarbete finns det emellertid
vissa moment, som åstadkommer
svårigheter. Dit hör framför allt provnings-
och passningsmomentet. Dessa
problem väntar ännu på sin lösning,
men det är icke omöjligt att man ganska
snart kan komma fram till en
åtminstone något så när hygglig lösning.
Det är av vikt, och det har framhållits
vid många tillfällen, att just
varudistributionen rationaliseras. Om
detta skall kunna ske, krävs även där
kostnadskrävande anordningar, som nu
drabbas av investeringsskatt och för
vilka också investeringsskatten är mycket
betungande. Statsmakterna har på
senare tid visat sitt intresse även för
dessa frågor genom en speciell utredning.
Jag tycker att det är i hög grad
tacknämligt, men kommer till samma
sak som en del andra talare sagt förut
här: Varför vidtar man å ena sidan
åtgärder i ett syfte medan man å andra
sidan vägrar att ta bort hindrande åtgärder,
som motverkar vad man på den
andra kanten vill ha igenom?

.Tåg skall, herr talman, be att få sluta
med några ord om vad jag skulle vilja
kalla den industriella psykologien. Det
gäller alltid beträffande ekonomiska
frågor att ligga några hästlängder före
utvecklingen. Det går inte att vänta
tills man har statistik och siffror, ty
statistik och siffror är redan ekonomisk
historia. Det är förfluten tid. När det
gäller framtiden måste man ha något
av intuition och fantasi. .Tåg är alldeles
övertygad om att det finns även på
regeringshåll, bara man vill använda
dem, men det kanske inte passar vid
alla tillfällen. Jag tror emellertid, att

Värdering av varulager vid taxering.

det vore lämpligt att ta fram den förmågan
i detta fall.

Man skall inte heller glömma, att det
ekonomiska livet utmärkes av en viss
tröghet. Det är vissa eftersläpningar,
som alltid kommer att visa sig. Det tar
nämligen tid, innan en åtgärd, som
kanske vidtas här eller som vidtas på
annat håll, utmynnar i ett beslut inom
det ekonomiska livet. Och ännu längre
tid tar det kanske innan detta beslut
utmynnar i vissa andra åtgärder, som
har viss effekt. Det är därför jag menar,
att det gäller att vara en smula så att
säga före sin tid, när det gäller dessa
spörsmål, och inte hänga upp det hela
på att det är en beredskapslagstiftning,
som vi sedan kan ändra när som helst
under tiden. Det är ju inte fallet i den
här frågan.

Jag tror att genom att kammaren
bifaller reservationen II, som är avgiven
av herr Spetz m. fl., kommer hela
frågan beträffande investeringsavgiften
i ett annat läge. Jag tror att det kommer
att skapa en känsla av optimism
och tillförsikt, något som tyvärr just
nu inte finns inom näringslivet, och
jag tror, att en sådan känsla är det
viktigaste när det gäller framtiden.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
II, som av herr Spetz m. fl. avgivits till
utskottets betänkande i detta ärende.

Häruti instämde herr Kollberg.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Högerns
synpunkter från den 12 december
i fjol har enligt herr Nilsson i
Svalöv nu visat sig vara riktiga. Det är
ju så, att när man skall bedöma den
kommande utvecklingen, finns det alltid
mer än ett alternativ. Särskilt i
fjol var det — då som nu — så att
man kunde tänka sig, att utvecklingen
kunde välja mellan två på sätt och vis
motsatta linjer. Det kunde bli en fortsatt
tillspetsning av konjunkturen men
det kunde naturligtvis också bli en av -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

mattning. Det är ju mycket tacksamt
för ett oppositionsparti att då satsa på
den linje, som man har de största sympatierna
för. Går det då åt det hållet,
tycker man, att man fått rätt, och går
det åt det andra hållet, så finns det ju
alltid möjlighet att förklara det. På
det sättet kan icke en regering handla.
Herr Åqvist, det är utmärkt med fantasi,
och ju längre bort man står från
ansvaret, desto mera kan man använda
sin fantasi, men ju mera ansvar man
bär, desto försiktigare får man ju vara
med användningen av den varan.

Det är väl ganska naturligt, att regeringen
i fjol valde linjen att vara på
den säkra sidan. Det gällde dock att
befästa den ekonomiska balansen inom
landet, och det får man väl ändå
säga, att det var det viktigaste. Sedan
har det visat sig, att utvecklingen har
blivit en annan än man i det avseendet
kunde befara, och därför har jag lagt
fram ett förslag inför riksdagen, där
jag föreslår upphävande av ett i fjol
fattat beslut. Det är, herr Åqvist, icke
fråga om någon omsvängning i min
åsikt. Förslaget står fullt i överensstämmelse
med de synpunkter jag hade
förra året. Den förändrade ställning
som jag har intagit hänför sig till det
förändrade läget, och det är inte fråga
om någon förändring av mina åsikter
om hur man skall föra en ekonomisk
politik. Jag vill säga att jag icke känner
mig på något sätt besvärad av det
förslag, som jag nu har lagt fram och
som, såvitt jag kan se, kommer att bifallas.
Det är ett fullständigt naturligt
led i den ekonomiska politik, som vi
från regeringens sida har ansett oss
böra föra.

I fjol var det så, att man kunde tänka
sig mer än en fortsättning på konjunkturen;
på samma sätt är det också
i år. Vad skall komma att bli resultatet
av den ekonomiska utvecklingen under
1953? Om jag först tar frågan om
den fria lagervärderingen, så vill jag
säga att jag också så tydligt som det

är möjligt sagt, att det förslag, som är
förelagt riksdagen och som syftar till
att upprätthålla bestämmelserna om
begränsning av denna fria lagervärdering
även för 1953, är en beredskapsåtgärd.
Jag säger, att den kommer icke
alt upprätthållas, såvida det inte blir
sådan ändring av konjunkturförloppet
att man kan säga, att det håller på att
inträda en spekulativ lagerökning. Det
är alltså under en viss bestämd förutsättning
som det är avsikt att upprätthålla
denna lagstiftning.

Nu har det under den tidigare debatten
sagts, att ett upphävande i efterhand
av dessa bestämmelser medför
mycket stora svårigheter. Den saken
bär vi inom finansdepartementet
mycket allvarligt penetrerat före avlämnandet
av den proposition, som här
i dag debatteras. Det blir självfallet
vissa svårigheter, men svårigheterna
är icke av den storleksordning som
gjorts gällande. De företag t. ex. som
har sina bokslut så tidigt, att de skulle

komma i några moraliska frestelser, är
så få och är av en sådan karaktär, att
jag tror inte det är mycket att tala om
den saken.

Nu har man också ansett det vara
förenat med orättvisor att förslaget på
denna punkt innebär, att jämförelsevärdet
skall hänföra sig till lagerställningen
vid nu stundande årsskifte. Om
man ser detta extremt och teoretiskt
ifrån företagarnas synpunkter, kan
man naturligtvis säga på detta sätt.
Inom en del branscher har man på
grund av konjunkturutvecklingen funnit
det naturligt att minska sina lager
detta år, och man kommer då i en besvärlig
ställning inför en spekulativ
lagerökning nästa år. Men man kan ju
låta bli detta! Man kan ju låta bli att
öka sina lager under de förutsättningar
som då är för handen! Det kan ju
aldrig vara något tvång att man skall
spekulativt öka lagren! Det innebär
en besvärande sak för den ekonomiska
balansen inom landet och är till ingen

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

nytta. Därför kan jag för min del inte
tycka att däri ligger någon egentlig
orättvisa, ty den behöver inte materialisera
sig.

Dessutom vill jag säga att om man,
såsom här föreslagits, skulle låta företagarna
få frihet att välja ingångsvärde,
kunde man lika väl låta bli att besluta
denna beredskapslagstiftning, ty
då får den ett mycket litet värde.

Om jag därefter går över till att säga
några ord om investeringsavgiften är
det klart, att konjunkturbedömningen
för 1953 härvidlag kommer att spela
en mycket större roll än när det gäller
frågan om den fria lagervärderingen.
Alla talare som hittills uppträtt för
oppositionen har mycket extremt lagt
företagarnas synpunkter på denna fråga.
Jag menar visst att i den mån man
är företagare eller anser sig vara representant
för företagarna, kan man
göra på det sättet, men man får väl
ändå ha klart för sig att denna konjunkturbedömning
blir i hög grad färgad
av företagarnas svårigheter i det
nuvarande ögonblicket. Man kan väl
inte gärna bygga sin konjunkturbedömning
för 1953 på den faktorn. Det
får väl ändå vara en något mera kylig
konjunkturbedömning. Vad vet vi
om 1953? Det är inte mycket. Det är
inte mycket material vi har för att dra
våra slutsatser, men det finns ju ändå
vissa fakta. Ett är att konjunkturavmattningen
i Förenta staterna sedan
ett halvår tillbaka har upphört och att
det där blivit eu svagt stigande konjunktur.
De amerikanska inköpen av
råvaror har ökat. Dessa ökade råvaruinköp
har redan börjat att förbättra
läget i det engelska imperiet och i viss
mån även i andra västeuropeiska hinder,
vilket i sin tur har lett till ökad
köplust ifrån dessa länders sida. Vill
man dra ut den trenden kan man alltså
tänka sig att denna amerikanska
konjunkturuppgång kommer med eu
viss eftersläpning att nå Europa och
kan under nästa år komma att sätta

Värdering av varulager vid taxering.

sin prägel på konjunkturen här. Mot
detta kan man lägga vissa andra ting,
framför allt, såsom här framhållits, den
stigande konkurrensen och den olikhet
i kostnadsläge, som onekligen har
uppstått och som inte bara gäller för
Sverige, där vi har fått stark känning
av denna konkurrens.

I vad mån dessa kostnadsstegringar
kommer att påverka våra möjligheter
att sälja, skall jag inte uppehålla mig
vid. Jag vill bara i detta sammanhang
svara på en fråga, som någon ställde
till mig, nämligen vad det är som gör
att man från vissa statliga verks sida
har lagt ut beställningar i utlandet med
förbigående av den svenska industrien.
Ja, i viss mån beror detta naturligtvis
på att man kan köpa billigare på det
sättet. Men det beror också därpå, att
man har kommit underfund med att
de svenska offerterna i vissa fall icke
motsvarar kostnadsläget och att det
därför inte alls är skadligt med ett
visst tryck på priserna. Jag vill dock
inte på något sätt förringa den verkan,
som den stigande konkurrensen har.
Den ligger som en motvikt emot de
andra, gynnsammare faktorer, som jag
nyss pekat på.

Vidare är det en sak till, som man
inte skall glömma bort i detta sammanhang,
nämligen att hela världen
nu följer den amerikanska upprustningen
och frågar: »Vad kommer att
följa, när de amerikanska rustningsansträngningarna
nått toppunkten och
en stegring därefter icke längre kommer
att ske?» Det är i dag alldeles
omöjligt att avgöra vilken psykologisk
verkan detta kommer att ha på konjunkturutvecklingen
i världen och därmed
även i vårt land.

Jag menar därför, att här finns ett
pro et contra. Det kan under 1953 bli
en konjunkturutveckling i förbättrande
riktning, men det kan också bli en
fortsatt konjunkturförsämring. Jag vill
inte ta någon ståndpunkt i den frågan,
men jag vill ändå säga, att i det läget

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

är det väl ganska naturligt, att regeringen
även när det gäller investeringsavgiften
intar den ståndpunkten,
att vi tills vidare får vara försiktiga
och att vi inte skall avskaffa några
bromsar på investeringsutvecklingen,
förrän vi har något klarare sikt. Å
andra sidan vill jag här, som så många
gånger förr, framhålla att vi från regeringens
sida med all uppmärksamhet
skall följa händelseutvecklingen,
och skulle det visa sig att konjunkturen
går emot en försämring och investeringsavgiften
sålunda blir ett hinder
för sysselsättningen, så skall jag inte
dra mig för att på nytt besvära riksdagen
och den gången med ett förslag
om att investeringsavgiften skall slopas.
Jag kommer inte att betrakta det
som någon åsiktsförändring. Jag kommer
inte att känna det besvärande att
lägga fram ett sådant förslag, ty när
jag gör det, betyder det att jag är
övertygad om att utvecklingen gått därhän,
att investeringsavgiften inte längre
skall finnas.

Tillåt mig att i detta sammanhang
säga några ord om investeringsavgiftens
verkan. Det har av olika talare
— framför allt från högermännens sida
och då inte minst av herr Nilsson i
Svalöv men även i viss mån av herr
Edström — sagts något, som närmast
skulle kunna tolkas så, att man på högerhåll
hade gjort vissa betydelsefulla
nyupptäckter. De hänför sig till högerns
diskussion om hög- eller lågränta.
Man har framhållit att vi väl nu
inte har någon lågränta; det betalas ju
de och de procentsatserna även för lån
i bankerna. Herr Nilsson i Svalöv sade,
att naturlagarna här har tagit ut
sin rätt. Ja, jag vet ju att högern har
den föreställningen, att det finns några
märkliga naturlagar för mänskligt
handlande, som det inte går att rå på.
Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att, när kreditavtalet gjordes i början
av 1952, så innefattade det att det
endast var vissa strategiska räntesat -

ser som bands, nämligen bottenkrediterna
i fastigheterna, de kommunala
lånen och lån mot säkerhet i guldkantade
obligationer. Den kommersiella
räntebildningen lämnades inom denna
ram fri. Alla vet, herr Nilsson i Svalöv,
att det var absolut förutsett, att de
kommersiella krediternas ränta skulle
komma att stiga. Men det var ju så att
näringslivets män själva pockade på
en högre ränta, och varför skulle vi
från regeringens sida då motsätta oss
att de i viss mån blev bönhörda på
denna punkt?

När herr Nilsson i Svalöv och herr
Edström förmenar att investeringsavgiften
verkar som en högränta, så var
ju det precis vad jag sade den gången
jag framlade förslaget om denna avgift.
Det var ju meningen att den skulle
verka på det sättet. Det måste ju
bli följden, när den fick denna generella
utformning. Jag menar därför,
att man här slår in öppna dörrar.

Men då säger man: »Ja, men härigenom
skapar man kostnadsfördyring!
Nödvändiga investeringar blir dyrare.»
Ja, det blir de, men man kan undgå
den fördyringen genom att låta bli att
göra investeringarna. Det har förekommit
åtskilliga gånger sedan det
har lättat på marknaden, att industrier
har erbjudits byggnadstillstånd för anläggningar,
som vederbörande förut
har pockat på — även sedan investeringsavgiften
tillkom —- men nu säger
man nej. När man då ställer frågan,
om det var så välbetänkta planer de
hade, så känner sig industrimännen
en smula besvärade och medger, att
så kolossalt angelägna var inte de där
byggnadsföretagen. Man kan alldeles
säkert vänta med åtskilliga kostnadskrävande
investeringar.

Då får jag genast den här repliken:
»Ja, men nu är det så viktigt att vi
bringar ner kostnaderna genom ökad
rationalisering.» Jag vill understryka
det riktiga häri, men är det nu så alldeles
säkert att det för detta ändamål

Onsdagen den 17

behövs mycket långtgående, kostnadskrävande
anordningar? Jag fäster uppmärksamheten
på det föredrag bankdirektör
Marcus Wallenberg höll i Oslo
för någon tid sedan, där han sade
att nu har vi suttit här och gjort så
stora och kostnadskrävande investeringar
att nu kan den utvecklingen vila
ett litet tag, och nu skall vi i stället
inrikta oss på de rationaliseringar,
som vi kan genomföra utan så långtgående
kostnadskrävande åtgärder.
Det förefaller alltså som om det fanns
ganska mycket att göra även utan att
man ökar de kapitalslukande investeringarna.
Och det är ju endast beträffande
dessa man kan säga, att investeringsavgiften
har någon verkligt
återhållande verkan. Men det är ju
meningen att den skall ha denna återhållande
verkan.

Sedan har man här sagt, att dessa
åtgärder skapar en snedvridning. Ja,
visst gör de det, nämligen på det sättet
att industriens och handelns investeringar
hålls tillbaka och bostadsbyggande
och de kommunala investeringarna
bereds ett ökat utrymme. Det är
från regeringens sida alldeles klart utsagt,
att denna snedvridning eftersträvar
vi, och om det är så att man från
högerns och folkpartiets sida menar,
att denna snedvridning är felaktig, så
gärna för mig, men säg ut det! Det är
också en ståndpunkt man kan hävda,
men man kan inte hävda båda ståndpunkterna
som man här försökt göra

— jag tror att det var herr Edström

— nämligen att man skall investera
för fulla muggar inom alla områden.
Ty det kan man inte; man kan inte investera
mer än vad våra resurser medger.
Där går gränsen, och inom den får
vi hålla oss om vi vill ha en stabilisering
av vår samhällsekonomi.

Det har ju här i vissa vaga ordalag
talats om vad man borde göra i stället
för de åtgärder vi från regeringens sida
vidtagit. Herr Nilsson i Svalöv hade
hela den Hjalmarsonska katekesen;

december 1952. Nr 32. 97

Värdering av varulager vid taxering.

den är ju en samling budord med allmänna
talesätt. Och herr Åqvist hade
också några sådana där mera vaga
funderingar om hur man skall kunna
slippa ifrån det onda. Jag vill bara
säga att man skall inte tro, att man i
denna dynamiska tid, med den snabba
utveckling vi fått uppleva på det ekonomiska
området, kan undgå att tillgripa
ganska inträngande statliga åtgärder;
det kommer alla, som bär
ansvaret för samhällsekonomien, att få
vara med om. Och när man här vill
göra gällande, att det föreligger en
motsättning mellan den politik som bedrives
av finansdepartementet och den
politik som bedrives av utrikesdepartementet
och handelsdepartementet,
vill jag bara säga, att därvidlag finns
det ständig kontakt och ständiga överläggningar,
och vi är fullt överens om
de olika sidorna av den ekonomiska
politiken.

Jag slutar mitt anförande, herr talman,
bara med att säga, att jag tror
att de människor, som måste bära ansvaret
för den ekonomiska utvecklingen
här i landet för den närmaste
framtiden, i dag inte kan handla efter
någon annan maxim än den att man
måste gå försiktigt fram, vara observant
i fråga om utvecklingen, vara beredd
att ändra signalerna men inte
låta driva sig till oöverlagda steg bara
därför att det som i detta fall i företagarkretsar
växt fram en sådan stor
olust inför de svårigheter som utan
tvivel föreligger. Jag tror att man trots
detta får vara en smula försiktig i sin
framfart.

Herr ÅQVIST (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet Sköld sade i slutet
av sitt anförande att han inte skulle dra
sig för att lägga fram nya förslag om
förhållandena skulle ge anledning därtill
och att detta icke innebar någon
åsiktsförändring. Ja, men det är väl att
driva självutplåningen något långt att

7 — Andra kammaren!! protokoll 1,952. Nr 32.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

säga, att det inte innebär en åsiktsförändring.
Men det kan ju vara en lielt
motiverad åsiktsförändring, och det är
väl ingen som klandrar finansministern
för att han ändrar sin uppfattning, om
förhållandena ger anledning därtill.
Tvärtom vill vi ju gärna hoppas, att
finansministern skall gå ännu längre i
förändrad uppfattning och göra rent
hus med allt som införts i fråga om inskränkning
i rätten till fri lagervärdering
och investeringsavgift. Det föreligger
efter vad jag kan förstå inte från
vår sida — i vart fall inte från min —
något som helst klander utan tvärtom
ett tacksamt konstaterande av något,
som vi gärna skulle vilja se att herr
statsrådet driver ännu längre.

Sedan meddelade finansministern att
han ansåg, att det var ett extremt och
teoretiskt betraktelsesätt när jag kritiserade
det förhållandet att jämförelseåret
framförts till 1952 i stället för 1951.
Jag kan inte finna att detta är vare sig
extremt eller teoretiskt. Jag tror att det
är ett mycket allmänt och även i allra
högsta grad praktiskt problem.

Vad innebär detta att man flyttar
fram jämförelseåret? Jo, det innebär,
såvida åtgärden inte skall medföra en
skärpning av bestämmelserna, att man
icke tillskriver vare sig investeringsavgiften
eller kreditrestriktionerna någon
som helst verkan under 1952. Detta
har dock varit avsikten. Avsikten har
väl varit att man skulle inskränka investeringarna,
att man skulle minska
lagren. Men om man nu förfar på det
sättet får man ett sämre utgångsläge
under 1953.

Jag måste säga att detta knappast kan
kallas rättvist. Och alla bokföringsmänniskor
jag träffat har varit, vill jag påstå,
en smula upprörda över detta sätt
att slänga med jämförelseår och tidpunkter,
då lagren skall värderas litet
hur som helst, hur det nu kan passa
statsmakterna.

Finansministern sade att man kan ju
låta bli att spekulativt öka lagren under

1953. Ja, visst kan man göra det, men
då är vi tillbaka i detta skrivbordstänkande
om den spekulativa lagerökningen.
Kan inte lagren ökas på annat
sätt än med den s. k. spekulativa bakgrunden?
Hur är det när det är avsättningssvårigheter,
vilket det är nu och
vilket det redan varit vid åtskilliga tillfällen?
Och hur är det om ett företag
för att uppehålla arbetstillgången kör
på lager? Skall det kallas spekulativt?
Någon gång måste ju dessa lager säljas.
Jag tycker dock att man inte skall tala
om spekulativ lagerökning och i det
uttrycket företrädesvis lägga in någon
dålig bemärkelse, riktad mot företagarkretsar.
Dessa gör nog så gott de kan
i det svenska näringslivets och den
svenska levnadsstandardens intresse.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill i anledning av
finansministerns kritik gentemot oss på
högersidan bara i korthet söka sammanfatta
vår syn på de aktuella problemen
med utgångspunkt från dagens debatt.
Finansministern tar inte tillräcklig
hänsyn till att i botten av vårt ekonomiska
program har hela tiden legat
kravet på en annan penningpolitik med
den rörliga räntan som hjälpmedel. Räntan
utgör ju ersättning för en prestation,
prestationen att ställa intjänad köpkraft
till andra människors förfogande.
Investeringsavgiften skulle nu fullgöra
samma funktion som räntan, men den
är bara ett surrogat.

Investeringsavgiften är inte någon ersättning
för någon som helst prestation.
Den kan motverka investeringar, men
den har inte någon sparstimulerande effekt.
Den penningpolitik i förening med
andra åtgärder som vi förordar för att
öka sparandet och för att skapa sunda
konkurrensförhållanden, den skulle
främja den nödvändiga anpassningsprocessen
i riktning mot naturlig jämvikt,
en jämvikt som regeringen år efter år,
ehuru förgäves, har försökt uppnå med

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

sina regleringar och godtyckliga fiskaliska
ingrepp. Det är, herr finansminister,
inte några allmänna talesätt vi bygger
på, utan i varje väsentligt hänseende
är våra synpunkter underbyggda av
konkreta, bär i riksdagen redovisade
förslag.

Om vi är ense om att vi inte vill sänka
våra inkomster och att vi inte vill sänka
kronans internationella värde, då återstår
bara att satsa på en ökad rationaliseringstakt
för att kunna bemästra kostnadsproblemen.
Vad det här gäller
måste vara, inte bara att rationalisera
arbetsförhållandena utan även att skapa
utrymme för en ökad anskaffning
av nya och bättre maskiner och verktyg.
Att rationalisera mera betyder att
spara mera. Den förebråelse vi riktar
mot regeringen är att den inte har dragit
de rätta konsekvenserna av detta
förhållande.

Ingen förnekar att vissa offentliga investeringar
kan få en kostnadssänkande
effekt på näringslivet, men om nu detta
anföres som motiv för dessa investeringar,
hur kan man då försvara de
direkta ingreppen för att motverka de
privata investeringarna? Det måste ju
vara minst lika angeläget att söka utvinna
kostnadssänkningar direkt i den
industriella produktionen som indirekt
via investeringar i den offentliga sektorn.
Ingen lär väl ändå i dagens läge
på allvar vilja påstå, att vi skulle riskera
eu överdriven eller osund investeringsbenägenhet
inom det enskilda näringslivet.

Finansministern syn(is emellertid
vilja falla tillbaka på det vanliga kvantitativa
betraktelsesättet. Den möjliga
totala investeringsvolymen är på förband
given; ökar vi de offentliga investeringarna
måste vi minska de privata.
Detta är endast ett annat sätt att
uttrycka uppfattningen, att regeringspolitiken
inte är i stånd att öka sparandet.
Därmed är man på nytt tillbaka vid
utgångspunkten.

Tidigare har den uppfattningen skym -

Värdering av varulager vid taxering.

tat att en utjämning mellan våra kostnader
och priserna på världsmarknaden
så småningom skulle ske genom
kostnadshöjningar i utlandet. Men nu
räknar regeringen själv med stabilitet
i prisutvecklingen på världsmarknaden.
Jag vill inte, herr talman, vara någon
svartmålare, men känner man inte på
regeringshåll fruktan för den svenska
valutans ställning på något längre sikt?
Vi kan väl vara ense om att det vore ett
fruktansvärt underbetyg för regeringspolitiken,
om vi ännu en gång tvingades
till en devalvering.

Det finns emellertid, herr talman, en
fråga som fordrar ett svar från regeringens
sida, och jag vill sluta med den.
Man kan vägra att godta våra synpunkter
på den ekonomiska politiken; man
kan avvisa de principer som enligt vår
uppfattning bör följas i samhällsekonomien.
Men om man gör det, vad har man
då att sätta i stället för att komma till
rätta med den just nu centrala samhällsekonomiska
frågan, nämligen frågan
om vår för höga kostnadsnivå, frågan
hur vi skall få balans mellan våra
inhemska kostnader och priserna på
världsmarknaden? Jag kan med bästa
vilja i världen inte se, att finansministern
har givit något som helst konkret
svar härpå. Jag tillåter mig därför, herr
talman, att sluta med frågan: Vad tänker
regeringen göra? Att få lite mera
utförliga synpunkter just på detta spörsmål
än dem herr finansministern angav
i sitt inlägg nyss skulle vara utomordentligt
värdefullt.

Till sist, herr talman, bara en liten
anmärkning i förbigående. Jag tror att
det är mycket svårt för regeringen att
objektivt bedöma vad som är en spekulativ
lagerökning och vad som är uttryck
för sunda affärsmässiga framtidsbedömningar,
en sak som sammanhänger
med att enligt mitt förmenande
regeringen över huvud inte har bättre
förmåga än de enskilda människorna
att avgöra vilka investeringar som är
de samhällsekonomiskt riktiga.

Onsdagen den 17 december 1952.

100 Nr 32.

Värdering av varulager vid taxering.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Till att
börja med vill jag besvara en fråga från
lierr Kärrlander. Han frågade hur folkpartiet
ställer sig till den pågående lönerörelsen
och undrade, om vi gillade det
förslag eller den propå som framkommit
från arbetsgivarhåll om att sänka lönerna.
Jag vill till det bara svara, att vi
givetvis inte här kan ta ställning till
en sådan fråga. Det är ju en avtalsfråga,
som det tillkommer de avtalsslutande
parterna att bedöma.

Till herr finansministern, när han påstod
att alla oppositionens talare företrätt
företagarnas intressen, vill jag säga,
att jag för min del inte alls känner
mig som någon representant för företagarna.
Jag har här sökt bedöma frågan
ur allmän försörjningssynpunkt och endast
haft för ögonen att söka komma till
lösningar, som kunde befrämja den allmänna
välfärden i samhället och i första
rummet till att bevara den välfärd
vi har.

Som svar på min fråga angående de
statliga myndigheternas beställningar i
utlandet nämnde finansministern, att
dessa beställningar delvis skulle ha berott
på att man ansåg att kostnadsläget
var högre än vad det borde vara även
när det gällde inhemska priser. Det ger
mig anledning att begära en närmare
förklaring till detta påstående. Det innebär
i själva verket att man inte sökt
kompensation bara för lönekostnadsskillnaden
utan även för andra, kanske
rent orättmätiga anspråk. Det
kan jag knappast tänka mig, utan jag
skulle för min del förmoda, att skillnaden
väl är motiverad genom den stora skillnad
i löner som gäller mellan Tyskland
och Sverige. Jag har nyss påpekat att
den inte är mindre än mellan 50 och 60
procent.

När herr finansministern rekommenderar
att man skall låta bli att öka lagren
vill jag till slut ställa frågan: Föredrar
således finansministern en arbetslöshet
framför en ökad lagerhållning,

som man många gånger måste tillgripa,
när man vill bevara sysselsättningen?

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Jag kunde egentligen avstå från att replikera,
när både herr Hjalmarson och
herr Åqvist framfört de synpunkter som
jag tänkt komma med. Jag skall därför
bara beröra en enda liten detalj, där
herr finansministern kanske var litet
ironisk mot mig. Det är närmast en teknisk
sak och berör det merarbete, som
många företagsidkare råkar ut för genom
att de har sitt bokslut förlagt till
en tidpunkt som gör att de möjligen får
omarbeta sina bokslut.

Finansministern sade att jag överdrivit
denna sak, ty enligt utredningar som
gjorts i finansdepartementet var det endast
ett mycket litet antal företagare
som hade sina bokslut förlagda till en
sådan mindre lämplig tidpunkt. När
ärendet behandlades i bevillningsutskottet
och detta spörsmål framfördes i
diskussionen nämndes det, vill jag minnas,
att det endast var fyra eller fem
bolag som hade bokslutet förlagt exempelvis
till den 1 juni. Men detta rörde
endast bolag som hade kursnoterade aktier,
ty det var de som var undersökta.
Om vi går till de bolag, som inte har
kursnoterade aktier, så skall vi finna
en lång rad av företag som har boksluten
förlagda till en tidpunkt som blir
mindre lämplig. Går vi sedan över till
de enskilda rörelseidkarna, är det en
mängd som har sitt bokslut förlagt till
exempelvis tiden mellan 1 mars och 1
oktober. Detta beror på att där rörelseidkaren
själv måste sköta sin bokföring
och inte har anställd personal för detta,
måste han förlägga bokslutet till en tid,
då han har möjlighet att utföra detta
arbete. Jag kan därför inte finna att jag
överdrivit på denna punkt. Jag är personligen
övertygad om att det blir
inånga som kommer i en sämre ställning
vid 1953 års taxering än vad de
skulle ha gjort om aldrig denna lag varit
antagen för att nu åter upphävas.

Onsdagen den 17 december 1952. Nr 32. 101

Herr VIGELSBO: Herr talman! När vi
från vårt håll tog ställning till denna
fråga, tyckte vi att regeringens uttalande
i propositionen, att man skulle avvakta
ett tidsläge, då det fanns bättre
möjligheter att överblicka konjunkturutvecklingen,
var motiverat. Därför ansåg
vi att vi kunde ansluta oss till regeringspropositionen,
och vi står nu
också ansvariga för utskottsmajoritetens
utlåtande.

Jag tror att vi inom både högern,
folkpartiet, bondeförbundet och socialdemokraterna
i fjol var överens om att
investeringsbegränsande åtgärder borde
vidtagas. Vi tycker för vår del att
det skulle vara litet prekärt, om man
nu, när investeringsskatten kanhända
börjar visa sina verkningar, skulle avveckla
den innan vi fått klart för oss
att vi verkligen har lyckats bemästra de
inflationsdrivande krafterna inom vårt
ekonomiska samhällsliv. Vi anser följaktligen
att det är riktigt att ge regeringen
den fullmakt den har begärt att
under det nya året undersöka läget och
på grundval av dessa undersökningar
framkomma med förslag om hur man
skall förfara med investeringsskatten
för år 1953.

Det är slutligen en sak som jag inte
kan lämna opåtald — själva sakfrågan
har ju här diskuterats, och det torde i
det fallet inte vara mycket att tillägga.
Det gäller en angelägenhet, som förts
på tal av herr Nilsson i Svalöv. Han
talade om de räntesatser, som har betalats
till centralföreningarnas medlemmar,
i vissa fall 4 Vi och 5 procent. Den
där räntesatsen, herr Nilsson, kan låta
hög, men jag tillåter mig att fråga: Hur
skulle räntesatsen ha sett ut om vi hade
gått in för eu räntepolitik av det slag,
som högern har förordat bär i kammaren,
nämligen att vi skulle ha eu fri
räntebildning? .lag är inte övertygad om
att man i det läget skulle ha fått låna
pengar ens till denna ränta på 4Vi—5
procent. Jag är förvissad om att då

Värdering av varulager vid taxering.

skulle ränteläget ha varit ännu mera
ofördelaktigt än i dagens situation.

Jag tycker vidare att det är orättvist
att i dagens läge så att säga välja ut
jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse,
hänga upp den på väggen och
göra gällande, att man inom denna rörelse
driver svartabörsmarknad när det
gäller räntesättningen. Det är fullständigt
oberättigat att dra fram en uppgörelse,
som har träffats mellan denna
föreningsrörelse och dess egna medlemmar,
och visa på den som ett avskräckande
exempel på avarter på räntemarknaden.
Jag förstår att högerns uppfattning
är, att medlemmarna först
skulle gå till banken och sätta in sina
pengar där mot en dålig ränta och att
bankerna i sin tur skulle låna ut pengarna
till jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
och sko sig på dennas bekostnad.
Då skulle man ha möjligheter
att tjäna både på medlemmarna och
föreningsrörelsen. Men det är ju detta,
som vi från jordbrukets sida vill undvika
genom att medlemmarna och föreningsrörelsen
har kommit överens om
att mot skälig ränteersättning själv tillhandahålla
det kapital som föreningsrörelsen
behöver.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Vigelsbo
vill jag säga att jag redan inledningsvis
i mitt första anförande i dag sade, att
högern visserligen var med på en investeringsavgift
i fjol men att vi hade
ett annat förslag till eu sådan än det
som regeringen vid detta tillfälle lade
fram. Det framgår klart och tydligt av
vår reservation till förra årets betänkande
i hithörande ärende.

Sedan vill jag också fråga: Är inte
läget i dag ett helt annat än vad det var
i fjol när vi diskuterade denna angelägenhet?
Jag tror att om läget förra
året varit som det nu är, så hade aldrig

102 Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

investeringsavgiften behövt bli föremål
för diskussion.

Vidare ställde herr Vigelsbo frågan:
Vad hade räntan varit om vi hade följt
högern? Ja, det är svårt att säga, om
den hade varit 4, 5 eller 6 procent. Men
eu sak är klar: hade man följt högerns
linje beträffande räntepolitiken och
gjort det i tid, så hade väl inflationen
aldrig varit så markerad som den nu är.
Och då hade kanske också räntan varit
betydligt lägre än vad den nu är på
många håll.

Herr Vigelsbo uttalade till sist den
uppfattningen, att det var litet egendomligt
att jag tog upp jordbrukarnas
ekonomiska föreningsrörelse i detta
sammanhang. Herr Vigelsbo, när man
skall ta ett exempel, så tar man det ifrån
det område som står en allra närmast
och som man bäst känner till. Det var
detta som var anledningen till att jag utgick
just ifrån Skånska lantmännens
centralförening, när jag ville påvisa, att
vi i verkligheten har en annan ränta nu
än den lågränta, som regeringen så
starkt gör sig till talesman för.

Herr VIGELSBO (kort genmäle): Herr
talman! Jag blev något förvånad när
herr Nilsson gjorde gällande att ett
högre ränteläge — han nämnde 5 eller 6
procent — skulle ha hävt inflationen.
Jag kan inte förstå annat än att i de
konstiga tider vari vi lever skulle detta
i hög grad ha kommit att påverka den
ekonomiska utvecklingen i inflationistisk
riktning i stället för på motsatt sätt.
Det är min uppfattning, och allt ger ju
också vid handen, att denna uppfattning
är den riktiga.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle)
: Herr talman! Bara ett enda ord.
Herr Vigelsbo glömde nämna att jag
sade, att om vi hade infört en rörlig
ränta i tid hade det sett ut på ett annat
sätt i vårt ekonomiska liv. Just
detta »i tid» är en mycket viktig sak.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Det var det anförande som herr
Sjölin höll som föranledde mig att begära
ordet. Herr Sjölin uppträder här
som talesman för Sveriges verkstadsförening,
och då kanske det kan vara tilllåtet
att även en representant för motparten
får säga några ord.

Herr Sjölin gör här påståendet att
den tyske verkstadsarbetarens lön skulle
vara 40 procent av den svenskes, och
han stöder detta på någon utredning. Vi
har inom Metallindustriarbetareförbundet
också gjort en utredning, där vi har
ställt frågan till våra broderförbund i
Europa, vad en yrkesarbetare har i lön,
och dessa uppgifter har sedan omräknats
till svensk valuta.

Det visade sig därvid att en yrkesarbetare
i Sverige har 4 kronor 49 öre
i lön, under det att en arbetare i Tyskland
har 2 kronor 10 öre. Jag har också
hela skalan däremellan: i Finland är
siffran 4 kronor 30 öre, i Danmark 3
kronor 31 öre, i England 3 kronor 2
öre, i Belgien 3 kronor 1 öre o. s. v.
Dessa 2 kronor 10 öre, ställda i relation
till 4 kronor 49 öre, blir ju ändå
något mera än herr Sjölins 40 procent.
Men dessa siffror säger ju inte mycket
om man inte ställer dem i relation till
någonting. Vi har därför även begärt
uppgifter om vad en viss kvantitet varor
av olika slag kostar. Om man till
detta även lägger skillnaderna i bostadskostnader
och vissa andra skillnader,
kommer man närmast till den
slutsatsen, att den tyske verkstadsarbetaren
har en levnadsstandard som något
överstiger hälften av vad den svenske
har. Skillnaden mellan mina och
herr Sjölins siffror kanske har mindre
betydelsé, men jag tycker ändå att det
kan vara skäl att även redovisa dessa
när herr Sjölin här talar om 40 procent.

Det har här också sagts tidigare i debatten,
att den svenska verkstadsindustrien
skulle befinna sig i ett mycket
svårt läge. Jag kan inte komma ifrån en
känsla av att man här svartmålar litet

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

103

grand för mycket. Vi har inom Metallindustriarbetareförbundet
ungefär 5 000
medlemmar som har blivit permitterade,
och vi har ungefär samma antal
medlemmar som nu har korttidsarbete.
Men dessa som har blivit permitterade
har i mycket stor utsträckning blivit
sysselsatta på annat håll. Den totala arbetslöshet
som vi för närvarande har
understiger två procent av förbundets
medlemsantal. Vi kan ju för jämförelse
titta på motsvarande siffra för år 1939,
då alla ändå ansåg att vi hade en relativt
god sysselsättning i detta land. Vi
hade då inte mindre än tio procent arbetslösa
inom Svenska metallindustriarbetareförbundet.
Jag tror det är en
tendens som är ganska allmän att man
nu alltför mycket svartmålar det läge
som vi nu befinner oss i.

Jag tror att också den saken, att de
svenska verkstäderna för närvarande
genomsnittligt ligger inne med en ordertillgång
för nio månader framåt, är
ett belägg för denna onödiga svartmålning.
Den minskning av orderbeläggningen
som i år ägt rum bör ju även
ha den följden, att den förbättrar den
svenska verkstadsindustriens konkurrensförmåga.
Tidigare har det i mycket
stor utsträckning varit på det sättet, att
utlandet inte velat placera order här i
Sverige beroende på att den svenska industrien
haft så långa leveranstider.

Det var med mycket stort intresse
jag avvaktade vilket svar som herr Kiirrlander
skulle få på sin fråga, var högern
och folkpartiet stod när det gällde
arbetsgivarnas krav på sänkta löner.
Herr Edström sade här, med hänvisning
till en enquéte som man har gjort hos
företagarna, att man i denna enquéte
hade framställt de höga lönekostnaderna
såsom de mest besvärande. Detta får
väl uttolkas på det sättet, att herr Edström
anser att det är lönekostnaderna
som är det verkliga problemet. Herr
Sjölin säger att han inte har anledning
att ta någon ställning till lönefrågorna
därför att det är en angelägenhet mel -

Värdering av varulager vid taxering.

lan arbetsmarknadens parter. Ja, det är
klart att man kan säga att det är det,
men lönerna kommer även in i bilden
när det gäller företagens kostnader. Om
herr Sjölin är beredd att på det bestämda
sätt som bär skett ta ställning
till exempelvis de kostnader som investeringsskatten
medför för näringslivet,
kunde väl herr Sjölin också vara
beredd att ta ställning till de kostnader
för företagen som lönerna utgör.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr SENANDER: Herr talman! Redan
vid behandlingen förra året av
frågan om investeringsskatten hade vi
de starkaste betänkligheter mot dess
accepterande. Dessa betänkligheter
framförde vi då i en motion, som slutade
med ett yrkande om sådana ändringar
i förslaget som skulle göra det
mera acceptabelt. Under den tid skatten
har uttagits har enligt min mening
riktigheten av våra invändningar bestyrkts.
Vi framhöll bland annat att
förslaget i det skick vari det förelåg
skulle komma att främst drabba de
små företagarna, under det att bolagen
och andra större företagare kunde
känna sig tämligen oberörda. I varje
fall var förslaget inte ägnat att hindra
dem från att i praktiskt taget samma
omfattning som tidigare företa investeringar.

Även i andra avseenden hade vi
emellertid invändningar att göra. I
motiveringen för skatten angavs att
denna var ett led i åtgärder som måste
vidtagas för att dämpa högkonjunkturen.
I realiteten betydde ju detta att
skatten skulle hindra lönestegringar
för arbetare och andra löntagare genom
alt framkalla eu viss arbetslöshet.
Vi vände oss i vår motion förra året
med största skärpa mot den reaktionära
tanken att utnyttja arbetslösheten
som ett påtryckningsmedel för att
hindra löntagarna i deras kamp för
bättre lönevillkor och höjd levnads -

104

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

standard. Detta var dock förordningens
huvudsyfte, vilket varken regeringen
eller de kapitalistsammanslutningar
som yttrade sig över förslaget gjorde
någon hemlighet av.

Slutligen gjorde vi den invändningen,
att investeringsavgiften skulle
verka i prisstegrande riktning. Den
motion vi avgav tog sikte på att mildra
förordningens skadliga verkningar. Vi
visste att vi ej hade stora utsikter att
få regeringsförslaget tillbakavisat, och
därför inskränkte vi oss till vad jag
nyss nämnde. Vi påyrkade sålunda att
det avgiftsfria bottenbeloppet skulle
sättas till 50 000 kronor i stället för
föreslagna 10 000 kronor. Därigenom
skulle småföretagen drabbas mindre
hårt av skatten och dennas skadliga
verkningar över huvud taget begränsas.

Redan vid tidpunkten för skattens
införande var det lätt att se vilka som
i verkligheten skulle få nytta av den.
Sveriges industriförbund, Stockholms
handelskammare och Svenska bankföreningen
blottade oförbehållsamt
sin tillfredsställelse med förslaget. De
accepterade det helt och hållet och
förklarade bl. a. i sitt yttrande: »Samtidigt
minskas efterfrågan på arbetskraft
för investeringsändamål, vilket i
sin tur är ägnat att dämpa förefintliga
tendenser till löneuppdrivning och
bromsa den fortgående ökningen i efterfrågan
på konsumtionsvaror.»

Tydligare kunde ju inte industri-,
finans- och handelskapitalet uttrycka
den verkliga avsikten med investeringsskatten
än man här gjorde genom
de sammanslutningar som jag tidigare
omnämnde. För dem liksom för
regeringen var huvudsyftet att dämpa
högkonjunkturen för löntagarna men
icke för de stora företagen. Det gällde
framför allt att minska konsumtionen
och hindra arbetarna att få någon del
av högkonjunkturens överflöd genom
förbättrade reallöner. Tillsammans
med kreditspärren, som även den hårdast
drabbar småföretagen, har inves -

teringsavgiften medverkat till att skapa
ett läge som alltmer kännetecknas
av arbetslöshet och andra kristendenser.
Syftet med de olika åtgärderna
var, som det hette, att dämpa högkonjunkturen,
men de har nu givit till
resultat att de drabbar löntagarna men
lämnar storkapitalet i orubbat bo.

På de grunder som jag här har anfört
kan vi inte ansluta oss till utskottets
ståndpunkt, som innebär att investeringsavgiften
alltjämt skall bibehållas.
Däremot ansluter vi oss till utskottets
förslag beträffande propositionen
om inskränkning i rätten till
fri varulagervärdering, då vi anser att
en oinskränkt sådan rätt ger stora möjligheter
att tillfälligt eller beständigt
undandra en mängd värden från beskattning.

Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet i anledning
av det yttrande herr Gustafsson i Stockholm
höll. Först måste jag säga, att
hans uppfattning om vad jag har sagt
angående relationen mellan de svenska
och de tyska lönerna måste bero på ett
missförstånd. Jag talade visserligen
om 40 procent, men det var i ett speciellt
fall som gäll.de ett företag med
fabriker i både Sverige, Tyskland,
England och Frankrike, där de tyska
lönerna utgjorde 40 procent av de
svenska. I övrigt har jag sagt att de i
genomsnitt torde vara 50—60 procent
av de svenska. De siffror herr Gustafsson
nämnde, 4,49 och 2,10, ger 47 procent.
Det stämmer ju bra med min
uppgift.

När jag talade om att industrien har
en orderstock som täcker nio månader,
måste man hålla i minnet att leveranstiden
vid sådana här beställningar
är lång, kanske 18—24 månader,
och då kan det lätt bli ett vacuum,
om man inte ser till att orderstocken
är tillräcklig.

Herr Gustafsson ville pressa mig att
avge en förklaring beträffande löner -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

105

na, men det kan givetvis inte komina
i fråga att här debattera några löner.
För min personliga del vill jag bara
säga, att jag anser det mycket önskvärt
att varje arbetstagare har så hög
standard som möjligt.

För övrigt vill jag tillägga, att just
investeringsavgiften, som vi nu talar
om, utgör ett hinder för högre reallöner.
Om investeringsavgiften togs
bort skulle redan det kunna medföra
en viss möjlighet till förbättring, framför
allt genom utsikterna till en viss
rationalisering, som givetvis skulle
främja produktionen. För min del har
jag alltid ansett att en ökad produktion
är den bästa förutsättningen för att
man över huvud taget skall kunna höja
lönerna.

Till slut vill jag säga, att den linje
mitt parti företräder enligt min mening
är ett säkrare medel att uppnå
högre realinkomst för arbetstagarna
än den linje som regeringen representerar.

Herr OHLIN: Herr talman! Det finns
väl inte anledning att förlänga debatten
väsentligt, men jag vill ändå understryka
några synpunkter, även om
de till största delen har förts fram i
debatten redan tidigare.

Jag blev en smula chockerad när finansministern
helt frankt sade att de
företag, som har minskat lagren under
1952, som alltså har gjort vad finansministern
tyckte var naturligt och
önskvärt, de behöver inte öka lagren
under 1953. De har sig själva att skylla
om de under 1953 ger sig på några
spekulativa lagerökningar, som de får
betala investeringsavgifter för.

Detta är verkligen för framtiden
cn utomordentligt förtroendeingivande
hållning, när man gör som finansministern.
Till dem, som av olika skäl
bar anpassat sig efter vad regeringen
ansåg vara riktigt och som av fullt
legitima skäl, vilka herr Åqvist påpekade,
såsom hänsyn till rörelsens ut -

värdering av varulager vid taxering.

veckling, hänsyn till utvecklingen på
varumarknaden etc., kan komma att
öka sina varulager under 1953, säger
han: »Ja, ni har varit dumma som minskat
edra lager under 1952, och det
får ni böta för nu under 1953. Hade ni
inte brytt er om vad regeringen eftersträvade
1952, så skulle ni klarat er
utan denna straffskatt, men nu har ni
alldeles för mycket handlat såsom regeringen
önskade, och det får ni böta
för.»

Detta är ju i korta drag innebörden
av finansministerns politik. Det förvånar
mig att handelsministern, som
ju i alla fall har till uppgift att företräda
näringslivets intressen ur kanske
delvis andra synpunkter än finansministern,
verkligen instämmer. Finansministern
påstår att man är helt
överens om denna politik i finansdepartementet,
handelsdepartementet och
andra departement.

Det är ju alldeles uppenbart att finansministern,
vilket är ganska vanligt
inom socialdemokratien, använder
ordet »spekulation» i en felaktig betydelse,
som om det skulle vara något
illegitimt, något oriktigt, att man inom
näringslivet räknar med framtida
prisförändringar. Det är väl alldeles
uppenbart, att om det t. ex. har varit
ett prisfall i utlandet under 1952 och
näringslivet har minskat importen, när
priserna var höga, och därigenom bragt
ned sina lager, så är det ett samhällsekonomiskt
svenskt intresse att dessa
varulager åter fylls, sedan priserna på
dessa utländska varor blivit låga. Om
sedan priserna fram på hösten nästa
år visar sig ha stigit igen, har sannerligen
de näringsidkare, som under året
ökat sina lager — det kanske har varit
herr Åqvist som köpt hudar —■
gjort samhället en tjänst. Att då komma
och säga att de inte behöver göra
några »spekulativa» lagerökningar,
och om de gör det har de sig själva
att skylla, det är onekligen att se så
ensidigt på problemen att det verkli -

106 Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

gen blir i hög grad orättvist. Konsekvenserna
blir för hela folkhushållet
skadliga.

Herr Sköld vänder sig mot att det
beträffande dessa ting skulle finnas
några naturlagar. Ja, det kan jag instämma
i. Ordet »naturlagar» tillhör
inte min vokabulär heller. Men själva
idén att prisbildningen i alla fall är
ett ganska fint arbetande instrument
och att man skall tänka sig för åtskilliga
gånger innan man ingriper i den
med klumpiga fingrar, är nog en nyttig
föreställning. Jag tror nog att det
många gånger inträffar att finansministerns
ingrepp, som inte tillräckligt
skiftar med konjunkturerna, är rätt
klumpiga. Det har vi ett exempel på
i dag.

Det andra som chockerade mig och
som gjorde att jag begärde ordet, fastän
jag egentligen inte hade tänkt göra
det, är att finansministern står här i
kammaren och upprepar samma sorts
resonemang, som han har fört ute i
landet i valkampanjen och annars,
nämligen att det är ett företagarintresse
oppositionen företräder. Det är verkligen
att draga ned en i övrigt från
olika håll sakligt hållen debatt. Alla
inser ju att vad som här är företagsintresse,
det är också löntagarnas, de
anställdas intresse. Det är hela folkhushållets
intresse. Att det svenska
näringslivets konkurrensförmåga mot
utlandet hålles uppe är icke blott ett
specialintresse för någon viss grupp,
det vet finansminister Sköld mycket
väl. Vad tjänar det då till — om inte
därför att man tycker man har litet
svag ställning i debatten — att försöka
slänga fram sådant här i stället för att
säga, att det är klart att vi här från
olika håll ser detta problem ur hela
folkhushållets synpunkt men att vi har
delade meningar om vilket som är bäst
ur denna synpunkt?

Det är ju inte bara fråga om att hotet
om investeringsavgiften kan verka
på investeringsvolymen, utan det är ju

så, att även om investeringen inte
minskas med en enda krona, så verkar
en investeringsavgift fördyrande på
produktionen och gör det i ett läge där
konkurrensförmågan redan förut är
otillräcklig inom vissa branscher. Jag
vill bara understryka vad herr Sjölin
här senast anfört, att det sannerligen
icke är något löntagarintresse att man
i ett ansträngt konjunkturläge lägger
extra bördor på produktion och handel
och därigenom minskar deras förmåga
att ge så goda levnadsvillkor som möjligt
åt de anställda.

Nu säger finansministern, såsom han
för övrigt tidigare antytt, att det är
bara bra att företagen får leva i en viss
otrygghet och att de får räkna med risken
av att betala investeringsavgift under
1953. Jag undrar även i detta fall
om verkligen också handelsministern
har den meningen? Skall företagen i
nuvarande svårbedömbara och skiftande
konjunkturläge inte bara försöka
bilda sig en uppfattning om hur konjunkturerna
kan ändras från dag till
dag, från vecka till vecka, utan skall
de också försöka avläsa skiftningarna
i finansministerns ansiktsuttryck från
vecka till vecka för att kunna avgöra,
om det är sannolikt att han uppfattar
lägets förändringar på sådant sätt, att
han eventuellt kommer att avstå från
att ta ut investeringsavgift under år
1953? Sedan skall företagen i så fall
efter denna sin tolkning av finansministerns
ansiktsuttryck ta ställning till
frågan, om det är lämpligt eller inte
att under 1953 göra en viss investering.

Detta är innebörden av herr Skölds
ståndpunkt. För min del tycker jag
att det vore mer motiverat att man
försökte ge näringslivet en så pass fast
grund som möjligt för bedömningen.

När finansministern sedan kom in
på frågan om konjunkturutvecklingen,
sade han att ingen vet vad som kommer
att ske, då den amerikanska upprustningen
någon gång under nästa år
upphör att öka och kanske åter upp -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

107

visar en sjunkande tendens. Det är
klart att ingen med bestämdhet vet vad
söm då kommer att ske, men i Amerika
räknar man ju rätt allmänt med att om
utgifterna för rustningsändamål börjar
sjunka, skall detta ha ett försvagande
inflytande på konjunkturen.

Det är emellertid nödvändigt att bilda
sig någon mening om konjunkturen.
Mycket talar för att man gör klokast i
att räkna med att det under 1953 kommer
att finnas en i viss mån splittrad
konjunktur, alltså en konjunktur som
kan vara relativt god inom vissa branscher
men väsentligt svagare inom
andra. Att döma av finansministerns
talesätt finns det en betydande risk för
att regeringen då kommer att resonera
som så att eftersom det är en god och
kanske stigande konjunktur i vissa
branscher skall man ta ut investeringsavgift,
trots att detta ju kommer att
lägga en betungande och olämplig börda
särskilt på de branscher där konjunkturen
är svagare. Jag saknar hos
finansministern varje känsla för de
svårigheter, som den splittrade konjunkturen
kan komma att medföra.

Risken för en verkligt allmän och
stark överkonjunktur under 1953 anses
i regel vara så liten —• även om den
inte är helt obefintlig — att det även
med regeringens inställning vore naturligt
att dra en slutsats, som är motsatt
den som finansminister Sköld
drar. I stället för att säga att det kan
tänkas, att det blir en utpräglad högkonjunktur
och att investeringsavgiften
därför bör bibehållas — om det
inte uppkommer någon sådan högkonjunktur,
kommer finansministern
att besvära riksdagen med att avskaffa
avgiften — borde man, om utsikterna
till en högkonjunktur är relativt små,
resonera som så: »Vi avskaffar nu investeringsavgiften,
eftersom den troligen
inte behövs, men vi förbehåller oss
alt, om det mot förmodan skulle uppkomma
tendenser till en utpräglad högkonjunktur,
få lägga fram förslag

Värdering av varulager vid taxering.

om att investeringsavgiftsförordningen
åter sättes i kraft.» Detta senare vore
det naturliga sättet att resonera, tv
det mest sannolika är ju att investeringsavgiften
inte behövs.

Jag upprepar, att det inte är från
min utgångspunkt jag just nu resonerar,
utan det är på grundval av finansministerns
egna åsikter som det naturliga
borde vara att i detta konjunkturläge
avskaffa avgiften och säga, att den
kanske — även om det är osannolikt
— kan komma att behövas, och då skall
han be att få återinföra den igen. Det
vore en mera dräglig osäkerhet, som
därigenom skulle skapas i näringslivet,
än den som finansministern nu åstadkommer.
Med mitt sätt att se är dock
även den hållning, jag nu beskrivit,
inte helt tillfredsställande.

Om jag får sluta med en mera allmän
reflexion vore den följande, som
nära ansluter sig till vad som förut
framkommit.

Hösten 1951 var finansminister Sköld
å regeringens vägnar mycket angelägen
att kostnaderna här i landet icke skulle
stiga mera väsentligt under 1952. Han
ansåg det mycket viktigt. Det var hans
uppfattning, att detta skulle vara möjligt
utan att den reella inkomstutvecklingen
i landet ogynnsamt påverkades
därav. Efter den tiden har det inträffat,
vad finansministern inte alls önskade,
nämligen en mycket betydande
kostnadsökning i Sverige, vilken har
minskat det svenska näringslivets konkurrensförmåga.
Dessutom har det
skett en långt allvarligare konjunkturförsämring
än finansministern då räknade
med. Jag frågar mig då: Vilka
slutsatser har regeringen dragit av dessa
faktorer, d. v. s. den större kostnadshöjningen
och den större konjunkturförsämringen?
På vad sätt har regeringen
redan nu lagt om sin politik
och visat, att den tagit hänsyn till den
allvarliga risk just för sysselsättningen,
för produktionen, för handeln och för
hela det svenska folkhushållet som an -

108

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Värdering av varulager vid taxering.

nars uppkommer? Jag måste då säga,
att det är ganska litet som regeringen
har att hänvisa till. Man lägger i alla
fall på i stort sett samma bördor på
den produktiva verksamheten. I detta
läge vore det naturligt, om man i stället
drog den slutsatsen, att man utan
dröjsmål skulle på ett långt mer radikalt
sätt övergå från en politik, där
man bromsar genom att lägga på bördor,
till en politik, som inte karakteriseras
av att man lägger på extra bördor
och försvårar konkurrensförmågan.

Herr talman! Det är inte säkert eller
ens sannolikt, att jag har tillfälle att
yttra mig vidare från denna talarstol
i dag, och jag skall därför be att få
tillägga några ord för att ge uttryck
åt de känslor man i den grupp jag representerar
hyser i dag vid det sista
arbetsplenum, som vi får se talman
Sävström i talmansstolen. Vi är mycket
ledsna över att det skall förhålla
sig på det sättet. Vi hoppas, att talmannen
känner vilken sympati som
strömmar honom till mötes från vår
krets liksom — det vet jag — från
kammarens ledamöter i övrigt. Det är
mer än en vanlig uppskattning av skicklighet
och oväld. Den plats, som talman
Sävström har vunnit i våra sinnen,
beskrivs bättre med ord sådana
som vänskap, sympati, tacksamhet och
beundran. Det är med stor saknad, som
vi under kommande år skall minnas
vännen i talmansstolen.

Härmed var överläggningen slutad.
På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren till en början
utskottets hemställan i punkten
A) 1).

I fråga om punkten A) 2) gav herr
talmannen till en början propositioner
beträffande Kung], Maj:ts av utskottet
i punkten tillstyrkta förordningsförslag
utom i vad avsåg 1 §, nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan i angivna
delar dels ock på avslag å utskottets
nämnda hemställan; och fann herr tal -

mannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Sjölin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) 2) i utskottets betänkande nr 60
med undantag av 1 § i det i punkten
tillstyrkta författningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan i motsvarande
delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Sjölin begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 128
ja och 65 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande avseende.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande 1 § i det i
punkten A) 2) upptagna förordningsförslaget,
nämligen på 1) godkännande
av Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till lydelse av paragrafen; 2)
antagande av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av herr Velander
m. fl. avgivna, med III) betecknade reservationen;
samt 3) avslag å såväl utskottets
berörda hemställan som Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjölin begärde likväl votering, i

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

109

anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2) anmärkta
propositionen, följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
den av bevillningsutskottet förordade
lydelsen av 1 § i föreliggande förslag
till förordning med bestämmelser om
värdering av varulager vid 1954 års
taxering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Velander m. fl. avgivna,
med III) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Sjölin begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 130
ja och 63 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den av
utskottet förordade lydelsen av 1 §.

På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren utskottets
hemställan i punkten B) 1).

I fråga om punkten B) 2) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i nämnda
punkt dels ock på bifall till punkten
A) 3) i den av herr Spetz in. fl. avgivna
reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Beträffande punkten B) 3) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets däri gjorda hemställan

Stödlån till jordbrukare.

dels ock på bifall till punkten A) 3) i
den av herr Veländer m. fl. avgivna,
med I) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 3) i utskottets betänkande nr
60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
punkten A) 3) i den av herr Velander
m. fl. avgivna med I) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 130 ja och 50 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B) 3).

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren slutligen
utskottets hemställan i punkten B) 4).

§ 3.

Stödlån till jordbrukare.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 58, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare jämte i
ämnet väckta motioner.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Stödlån till jordbrukare.

I en till riksdagen den 28 november
1952 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 253, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen medgiva,
att de å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51 och tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1951/52 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisade investeringsanslagen
till Stödlån till jordbrukare
skulle få i enlighet med de grunder,
som förordats i propositionen, tagas i
anspråk för utlämnande av stödlån med
anledning av 1952 års skördeskador.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1:541 av herr Pälsson m. fl. och
II: 710 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl., likalydande, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t tillkännagiva de synpunkter som
anförts i motionerna;

I: 542 av herr Ohlon m. fl. och II: 711
av herr Ohlin m. fl., likalydande, vari
hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtte
beakta i motionerna framförda synpunkter
och ändringsförslag; samt

II: 705 av herr Lundberg, i vilken
motion hemställts, bl. a., att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl. Maj:ts
förslag att under de första två åren
räntefrihet å stödlån skulle åtnjutas för
belopp upp till 10 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:541 och 11:710, 1:542 och
II: 711 samt 11:705 — medgiva, att de
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51 och tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1951/52 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd,
anvisade investeringsanslagen till

Stödlån till jordbrukare finge enligt i
huvudsak de grunder, som förordats
i propositionen, tagas i anspråk för utlämnande
av stödlån med anledning av
1952 års skördeskador.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ebbe Ohlsson, Björnberg,
Ahlslen och Larsson i Karlstad,
vilka ansett, alt utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 541 och II: 710,
1:542 och 11:711 samt 11:705 — medgiva,
att de å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51 och tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1951/52 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisade investeringsanslagen
till Stödlån till jordbrukare
finge enligt de grunder reservanterna
förordat tagas i anspråk för utlämnande
av stödlån med anledning av
1952 års skördeskador;

2) av herrar Nord, Johnsson i Kastanjegården
och Andersson i Långviksmon,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna I: 542 och II: 711 ävensom
med avslag å motionerna I: 541
och II: 710 samt II: 705 — medgiva, att
de å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51 och tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1951/52
under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd,
anvisade investeringsanslagen
till Stödlån till jordbrukare
finge enligt de grunder dessa reservanter
förordat tagas i anspråk för utlämnande
av stödlån med anledning av
1952 års skördeskador.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG: Herr talman! I anslutning
till denna proposition har jag
väckt en motion, där jag bland annat
yrkat att riksdagen måtte avslå den
föreslagna räntebefrielsen för belopp
upp till 10 000 kronor.

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

111

Man kan naturligtvis diskutera lämpligheten
av att riksdagen över huvud
taget skall garantera en ersättning vid
inkomstbortfall för olika näringsgrupper.
Eftersom regeringen emellertid nu
anser att man skall göra det i fråga
om jordbruket, så har jag inte yrkat
helt avslag på propositionen. Jag anser
dock inte att det finns någon som
helst anledning till att man —- utöver
den jordbrukskalkyl vi har — skall
bevilja jordbruket ytterligare subventioner.
Det är riktigt att det under
hösten varit ett besvärligt väder och
att det varit svårigheter att få in skörden.
Jag tror att det trots detta är
farligt för jordbruket självt om vi från
riksdagens sida säger, att oavsett vilken
prestation man nedlagt på att få
in skörden skall jordbrukarna — även
de mindre aktiva — få garantier för
full ersättning.

Jag har alltså den uppfattningen, att
en subvention genom räntefrihet på de
utgående lånen, när det gäller denna
jordbrukshjälp, är onödig, och jag har
också yrkat avslag på detta förslag.
Jag tror att det även bör göras klart,
att om vi godtar principen om särskilda
förmåner i detta avseende, så
vore det lika rimligt, att skogsarbetare
eller andra utearbetande grupper, när
det inträffar dålig väderlek, skulle få
hjälp av staten i form av ersättning
för inkomstbortfall. Rent principiellt
är det nog en väg, som riksdagen icke
bör slå in på. Jag anser även, att för de
jordbrukare, som verkligen lade ned
arbete på att få in sin skörd och som
utnyttjade självbindare och använde
sädessorter, som mognade tidigt, och
som verkligen har gjort en prestation,
kommer denna hjälp att te sig som eu
premiering av dem, som inte har presterat
det bästa möjliga. Ur olika synpunkter
är det angeläget för riksdagen
att, när man nu ger hjälp i form av
lån, inte utöver detta bevilja några
subventioner i form av räntefrihet.

Herr talman! Med hänvisning til!

Stödlån till jordbrukare.

min motion nr 705 och vad jag här
anfört ber jag att få yrka avslag på
Kungl. Maj:ts proposition i den del,
där det föreslås att man skall under
de två första åren bevilja räntefrihet
för belopp upp till 10 000 kronor.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Genom de lånemöjligheter
som utskottets förslag innehåller är
de värsta och mest överhängande farorna
för de jordbrukare, som fått
skördeskador i år till följd av det onormala
regnandet, undanröjda. Vidare
innebär den föreslagna räntefriheten
för lån upp till 10 000 kronor en viss
förmån för låntagarna. Den utredning,
som sedan skall ske och den undersökning
som är i gång, kommer väl
framdeles att föranleda förslag till ytterligare
lättnader och hjälp, och i den
reservation, som avgivits av herr Nord,
mig och Andersson i Långviksmon, föreslås
vissa rekommendationer till
Kungl. Maj :t i detta avseende.

Vad beträffar frågan om borgensförbindelser
för lån har departementschefen
gjort ett uttalande, som återfinnes
på s. 5 i utskottets utlåtande, där
det heter: »Vidare bör kravet på säkerhet
kunna efterges, om det vid lån
av högre belopp möter svårigheter för
sökanden att ställa säkerhet och lantbruksnämnden
finner sannolikt, att
han kommer att fullgöra betalningsskyldigheten.
» Härigenom kan den,
som har svårigheter att ställa borgen,
få låna pengar utan borgen, men i de
fall då lantbruksnämnden vet att vederbörande
har släktingar eller vänner
i god ekonomisk ställning måste han
skaffa borgen för att få lån. Jag tror
att det för lantbruksnämnderna blir
en mycket svår uppgift att inom de
olika länens lånesökande bedöma detta,
och dessutom blir det alldeles onödigt

112

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Stödlån till jordbrukare.

mycket besvär för såväl lantbruksnämnderna
och låntagarna som för borgensmännen
med ett sådant system. Vi anser
för vår del att det är bättre att
släppa borgensfordran upp till 50 000
kronor. Detta kan inte bli farligare
för den långivande myndigheten än
utskottets förslag, som ju innebär att
de större lånen ieke bör otillbörligt
försvåras. Det är heller inte så säkert
att det blir möjligt för lantbruksnämnderna
att åstadkomma en enhetlig bedömning
i de olika länen. Säkert är
däremot, att nämnderna får en mycket
svår uppgift med en kreditgivning av
detta slag.

Beträffande foderpriserna är det från
vår sida ett önskemål att en justering
nedåt av dessa kommer till stånd. Om
priserna på oljekraftfoder och hönsfoder
— som vi har gott om här i landet
—- sänktes något, så skulle också
priserna på fodersäd, som för närvarande
är i stigande, i varje fall inte
behöva stiga ytterligare.

I höstas skaffade sig många jordbrukare
smågrisar för fläskproduktion,
och många som redan hade smågrisar
behöll dem i avsikt att göda dem med
den skörd, som senare fördärvades. Nu
är spannmålspriserna som sagt i stigande,
och jordbrukarna behöver säden
själva, därför att stora delar av
skörden förstörts av regnet. Fläskpriserna
är nu också i fallande, och detta
måste betyda, att jordbrukarna förlorar
på ett par tre håll på det system
som nu råder. Det kan väl knappast
ligga någon fara i att sänka foderpriset
något. Alla svenska jordbrukare,
som fått sin skörd bärgad, är ju överens
om — vilket har försäkrats från
alla håll ■— att de skadelidande bör
hjälpas, och man bör därför kunna
vidtaga erforderliga ändringar i jordbruksregleringen,
varvid — såsom vi
har framhållit i reservationen — en
viss balansering över till nästa regleringsår
vid behov må kunna äga rum.

Dessutom är vi nu i den lyckliga

belägenheten att utlandet betalar ett
högre pris på smöret, vilket i sin tur
gör att smörexporten ställer mindre
anspråk på clearingkassan för fettråvaror.

Sedan har vi att ta hänsyn till det
utsäde som behövs för en ny skörd.
Denna fråga anser jag vara av mycket
brådskande natur. Det är klart att man
i god tid måste förse sig med utsäde,
och det skulle vara beklagligt om man
inte nu skulle kunna hjälpa de jordbrukare,
som inte ens har fått in så
mycket av sin skörd, att det räcker
till utsäde nästa år. Detta tycker jag
är så rimliga krav, att rekommendationerna
bör följas, och jag tror det vore
en styrka om riksdagen beslöt i den
riktningen.

Herr talman! Med anledning av vad
jag här framhållit ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som avgivits
av herr Nord, mig själv och herr Andersson
i Långviksmon.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Anledningen till att jag tar till
orda i denna debatt är, att jag är bosatt
i de trakter, som kanske drabbats
hårdast av skördeskadorna. Jag skall
bara ta ett enda exempel. Jag tror
knappast att det i min hemkommun
finns någon jordbrukare, som har kunnat
bärga så mycket vårsäd av sådan
beskaffenhet, att den kan användas
till utsäde nästa år. Detta var också
orsaken till att jag tillsammans med
några ledamöter i kamrarna väckte en
motion i anledning av den kungl. propositionen,
i vilken motion vi framställer
några önskemål om hur den
slutliga hjälpen till de för skördeskador
utsatta skulle kunna utformas, särskilt
då beträffande de hårdast drabbade
och ekonomiskt svagaste jordbrukarna.

Jag vill här först som sist säga ifrån,
att ingen av oss motionärer har avsett
att yrka på någon förändring av den
i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna

Onsdagen den IT december 1952.

Nr 32.

113

hjälpen. Vi ville endast framföra några
önskemål, som vi hoppades skulle bli
beaktade, i den mån detta var möjligt,
när den slutliga hjälpen skulle utformas.

Tyvärr är det inom vissa delar av
landet — bl. a. i mina hemtrakter —
andra året i följd som en hel del jordbrukare
har drabbats av stora skördeskador,
i vissa fall totalskador. Det
är givet att detta för jordbrukare med
svag ekonomi, arrendatorer utan tillgång
till skog in. fl., kan innebära så
stora påfrestningar, att de inte förmår
gå igenom den kris, som de härigenom
ovillkorligen kommit in i.

Därtill kommer också att på grund av
den rikliga nederbörden, det oavbrutna
regnandet under praktiskt taget hela
hösten, har man inte kunnat så höstsäd
i någon nämnvärd utsträckning.
Det är endast på högre belägna och
torrare jordar som sådan sådd kunnat
ske. Man har inte heller kunnat utföra
den höstbearbetning av jorden, som är
en första förutsättning för att man
även nästa år skall kunna få en någorlunda
god skörd, och det är mycket
möjligt — det är säkert för övrigt —
att i många fall verkningarna av detta
års missväxt även kommer att sträcka
sig in på nästa års skörd.

I den kungl. propositionen omnämnes,
att man förbereder möjligheten
att under vissa omständigheter medge
befrielse från avsättning av skogsmedel
till investeringskonto. Det är ju värdefullt
att så kan ske, men jag tror att
man här hade kunnat vara betydligt
generösare. Det är ju så att i skogsbygderna,
särskilt då i östra Sverige, har
man hårdast drabbats av denna missväxt.
Skogen och jorden betraktas ju i
inkomsthänseende som ett. Blir det
sämre skördeförhållanden och sämre
avkastning av skörden får man ta litet
mera av skogen. Men under nu rådande
förhållanden tvingas man ju att
avsätta en del pengar, som skall stå
inne räntefritt eu viss tid. Enligt ut8
■ Andra kammarens protokoll 1952. A''/

Stödlån till jordbrukare.

talanden i propositionen kan eu sådan
befrielse ernås endast om vederbörande
är berättigad erhålla lån. Jag tror
att man därvidlag kunnat gå in för
att helt och hållet slopa denna tvångssterilisering
eller i vart fall åtminstone
flytta upp gränsen betydligt. Det är
ju ganska svårt för jordbrukarna att
förstå, att man inte skall få ha en större
inkomst än 3 000 kronor innan man
blir tvungen avsätta till detta investeringskonto.
Det kan komma att inträffa
fall, då vederbörande på grund
av skördeskadorna och de minskade
inkomsterna varit tvungen tillgripa
dessa medel och nu kanske nödgas gå
till banken för att skaffa pengar till
den föreskrivna steriliseringen. .Tåg
förutsätter nämligen att inte alla kan
erhålla lån i den utsträckning som är
möjlig; i vart fall kan inte det belopp
som nu står till förfogande på långa
vägar täcka uppkomna skador.

Ett annat skäl för avskaffande av
denna avsättning är ju att konjunkturerna
för närvarande knappast inbjuder
till sådana åtgärder, och jag tror
nog att jordbrukarna har litet svårt
att förstå att låt oss säga 5- å 6 000 kronor
i deras hand skall vara mera inflationsfrämjande
än om man tillförsäkrar,
såsom vi gjorde för åtta dagar
sedan, vissa av våra tjänstemän eu löneförhöjning
på motsvarande belopp.
.lag tror tvärtom att förhållandet är
det rakt motsatta.

I den föreliggande propositionen
diskuterar jordbruksministern möjligheterna
att undersöka huruvida man
skulle kunna åstadkomma en sådan
ordning, åt! om en viss del av jordbruket
drabbas av inkomstminskning
skulle man ha medel till förfogande
för utjämning. Jag får säga, att det är
eu tanke, som jag tror att man skall
söka bygga vidare på för att se efter
om det finns någon möjlighet att gr
fram den vägen. Det är ju så, att jordbrukets
totala inkomstbelopp fördelas
efter vissa differentieringar, men verk■
32.

114

Nr 32.

Onsdagen den IT december 1952.

Stödlån till jordbrukare.

ningarna blir i stort sett, att den som
fått den bästa skörden också erhåller
den största inkomsten på sitt arbete.
Man kastade i en tidning häromdagen
fram tanken huruvida det inte vore
möjligt att inom jordbrukskalkylens
ram avsätta något belopp för att använda
till utjämning i sådana fall som
t. ex. det nu inträffade. .Tåg tror att
den tanken är värd att ta fasta på.

•la, herr talman, detta var några synpunkter,
som vi motionärer har velat
anföra när denna fråga behandlas.

Det är ännu en synpunkt som man
i detta sammanhang inte kan bortse
ifrån. Det är ju så, att åtminstone i
skogsbygderna måste man basera sitt
jordbruk på animalieproduktion. Har
vederbörande drabbats av total eller
så gott som total skördeskada, såsom
nu i många fall skett, blir följden att
vederbörande tvingas att sälja en del
av sin kreatursbesättning. Detta medför
å andra sidan att inkomsterna
kommer att stiga. Det är egentligen en
kapitalöverflyttning som sker, men
med nuvarande skattelagstiftning blir
denna beskattningsbar. Vederbörande
kommer högre upp på skatteskalan och
får större skatt, vilket ju medför ytterligare
svårigheter i en tid, då de reella
inkomsterna minskar, .lag tror att man
bör undersöka, huruvida det finns
möjligheter att här åstadkomma en
ändring. Jag medger att problemet är
besvärligt, men jag vet att vi varit inne
på det förut och då kunnat åstadkomma
en provisorisk lösning vid vissa
tillfällen.

Sedan var det herr Lundberg som
yrkade avslag på de föreslagna räntefria
lånen. Han säger att de innebär att
vi skall garantera dem som varit mindre
effektiva full ersättning. Jag tror
att herr Lundbergs bedömanden i
detta fall måste grunda sig på en fullständig
okunnighet om de verkliga
förhållandena. Det har åtminstone i
mina trakter varit omöjligt att bärga
skörden. Människorna har gjort mera

än man egentligen kan fordra. Jag har
sett dem som i båt sökt bärga eu del
av sin skörd och flyttat upp den på
torrare mark, där den sedan stått och
ruttnat ned.

Herr Lundberg talar om att de kunde
nyttja sina bindare. Men, herr Lundberg,
när skörden ligger så pass nedslagen
att man inte kan få bort axen
ens med bindare utan får använda lie
för att rädda det mesta möjliga, så är
inte heller den vägen framkomlig.

Jag hemställer till jordbruksministern
att han i enlighet med sitt uttalande
i propositionen söker göra det
bästa möjliga av den rådande situationen
och söker komma fram till en sådan
lösning, att de som drabbas av
skördeskador slipper gå till riksdagen
och begära hjälp. I nuvarande läge
är detta dock absolut nödvändigt, om
man skall lyckas rädda dem, vilkas
ekonomi nu helt och hållet står på
spel. Jag tror att detta också i mycket
stor utsträckning sammanfaller med
jordbrukarnas egen inställning. De är
nog inte glada över att behöva gå till
staten och be om hjälp. Men lägen kan
inträffa, då sådant blir nödvändigt,
och ett sådant läge har vi i dag.

Herr talman! Med vad jag anfört
har jag inte avsett att framställa något
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, som jag hoppas så
småningom skall medföra en så effektiv
hjälp som möjligt, åtminstone för
dem som på grund av skördeskadorna
råkat i fullständig ekonomisk misär.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag har aldrig sagt något
om att man skulle lämna full ersättning.
Vad jag vänt mig mot är
själva subventioneringen, tv om vi nu
går in för en subventionering här och
godtar principen, att en grupp vid inkomstbortfall
skall ha ersättning från
staten, så leder ju detta till rena orimligheter.
Låt oss säga, att detsamma
skulle gälla för industrien och andra

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

115

grenar av svenskt näringsliv, så ser vi
vart det bär hän.

Det är riktigt att man från statens
sida gått med på att lämna hjälpen som
lån, och lånen skall ju återbetalas. Men
det är en hjälp vid sidan av jordbrukskalkylen,
och den är till för att eliminera
vissa svårigheter. .lag tror att det
är denna princip om garanterad inkomst
som vi skall vara rädda för att
godta i den svenska riksdagen.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort
genmäle): Herr talman! Gentemot herr
Lundberg vill jag bara säga, att det är
väl ändock ytterst sällsynt att vår industri
och våra näringar i övrigt utsätts
för sådana omfattande skador på
grund av väderleksförhållandena som
just jordbruket.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Det råder inga delade meningar
om att de åtgärder som här
föreslås är behövliga. De skador som
vållats på årets gröda av det dåliga
vädret har drabbat ett så stort antal
jordbrukare och är så omfattande och
för många enskilda så ekonomiskt
kännbara, att staten bör träda till med
hjälp. Skadorna har tillkommit av orsaker,
som de enskilda jordbrukarna
inte kunnat på något sätt råda över.
Dess bättre är vad som hänt inte någon
ekonomisk katastrof för det svenska
jordbruket som helhet, men väl är
det en ekonomisk katastrof för många
av de enskilda jordbrukarna.

Det föreliggande förslaget bygger
principiellt på att del skall föreligga
behov av ekonomiskt bistånd på grund
av skador på årets gröda. Då det gäller
utformningen av de föreslagna
stödåtgärderna har det i olika motioner
yrkats ändringar i Kung). Maj:ts
förslag. Herr Lundberg har nyss i debatten
yrkat att lånen skall löpa med
ränta under hela lånetiden. En del
motionärer anser att riksdagen bör ut -

Stödlån till jordbrukare.

tala sig för att lånen blir konstruerade
såsom s. k. avskrivningslån.

Enligt jordbruksutskottets mening
talar starka skäl för bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. För den enskilde jordbrukaren
sträcker sig de ekonomiska
verkningarna av en felslagen skörd
inte bara över det år, då skördeskadorna
inträffat, utan de sträcker sig
åtminstone ännu något år framåt i tiden.
Det torde därför vara mycket välmotiverat
att man, som departementschefen
föreslår, ger låntagarna räntefrihet
under de första två åren sedan
lånet erhållits och detta beträffande
lån på upp till 10 000 kronor.

I fråga om säkerheten för lånen innebär
förslaget i princip, att sådan
säkerhet skall ställas, ehuru i regel
inte om lånebeloppet understiger 3 000
kronor. Även då det gäller större lånebelopp
skall eftergift i fråga om säkerheten
kunna göras, om vederbörande
har svårt att kunna skaffa säkerhet
och om därvid lantbruksnämnden bedömer
hans ställning och personliga
förutsättningar så att man håller för
sannolikt, att lånet skall komma att
återbetalas. Särskilt för arrendatorer
och för skuldsatta jordbrukare torde
denna undantagsregel vara nödvändig.
Det kommer säkerligen i alla fall att
bli mycket stora svårigheter för denna
kategori att kunna få lån.

I anslutning till folkpartiets motion
har här yrkats att lån skall kunna utgå
med belopp på upp till 50 000 kronor
utan någon säkerhet; det skulle
alltså endast vara fråga om ett vanligt
reverslån. I motionen har man åberopat
ett av 1940 års banklagssakkunniga
framlagt förslag, som ännu inte varit
föremål för Kungl. Maj:ts prövning och
vari de sakkunniga förordar att lån på
upp till 50 000 kronor skall kunna lämnas
av bankbolag till främjande av
småindustri och hantverk. De sakkunniga
har därvid förutsatt att en ingående
prövning av lånesökandens ekonomiska
ställning och av hans möjlig -

Ilo

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Stödlån till jordbrukare.

heter att kunna fullfölja den fortsatta
verksamheten samt att en kontinuerlig
insyn i hans verksamhet skall äga rum.

Sådana fall torde inte vara jämförbara
i något avseende med den låneverksamhet
det här gäller. Här är det
nämligen fråga om stödlån till jordbrukare,
och beträffande dem har departementschefen
förutsagt, att någon
ingående prövning av lånesökandens
ekonomiska villkor inte skall behöva
ske. Denna regel överensstämmer med
de regler, som fastställdes för stödlånen
till hjälp för jordbrukare, som
drabbats av svartrostskador förra året.
Det torde inte finnas någon anledning
att denna gång gå in för andra regler
än dem som riksdagen tidigare har
enats om.

Ett bifall till reservanternas förslag
måste, såvitt inte statsmakterna skall
riskera ganska betydande förluster,
förutsätta att vissa direktiv ges för en
mer ingående granskning av de lånesökandes
möjlighet och eventuella villighet
att betala tillbaka lånen. Reservanterna
motiverar sitt förslag att säkerhet
för lånen icke skall krävas med
antagandet, att det blir onödigt besvärligt
och betungande för lånesökande
att skaffa sådan säkerhet. Här
gäller det emellertid sådana lånesökande
som har möjlighet att skaffa säkerhet,
och om de inte har det skall
ju lantbruksnämnden avgöra, huruvida
den för sin del bedömer vederbörandes
ställning sådan att han kan få lån ändå.

Givetvis bör väl eu låntagare, som
kan få ett lån så lätt som här föreslås
och till belopp som det inte är satt
någon översta gräns för i propositionen,
rimligen kunna skaffa en inteckning
i sin fastighet och ett gravationsbevis.
Man kan inte påstå att det är
orimligt betungande för honom eller
för lantbruksnämnden som skall granska
hans ansökan att begära en sådan
inteckning, dör den kan lämnas, och att
man skaffar ett gravationsbevis, som
utvisar på vad sätt fastigheten är gra -

verad, är vid inte heller något stort besvä
r.

I anslutning till vad departementschefen
yttrat har utskottet för sin del
understrukit behovet av att — därest
ytterligare åtgärder skulle behöva vidtagas
till stöd för de av skördeskadorna
drabbade jordbrukarna och sedan
man fått kännedom om vad den pågående
utredningen kommer till för resultat
— en undersökning göres om på
vilket sätt man vidare skall kunna
hjälpa dessa människor.

Jag har med detta, herr talman, i
huvudsak sagt vad utskottet för sin
del har velat anföra i anslutning till
denna proposition och med anledning
av de olika förslag, som har framkommit.
Jag skall för ögonblicket inte
längre uppta tiden utan ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ÅHLSTEN: Herr talman! Reservationen
nr 1, som jag har biträtt, avviker
inte från utskottets förslag på
mer än en enda punkt. I den kungl.
propositionen föreslås att för lån under
3 000 kronor skall det som allmän
regel inte behöva krävas någon säkerhet.
Det har, anser vi, funnits vissa
skäl som talar för önskvärdheten av
att den gränsen i någon mån kunde
höjas.

Jordbruksnämnden har ju föreslagit
att gränsen skulle sättas vid 1 000 kronor,
och statsrådet har höjt den till
3 000 kronor och därmed visat välvilja
på denna punkt. Det vill jag ha
deklarerat. Men när vi har sett på en
del faktiska förhållanden i detta avseende
så har det framstått som önskvärt
att det sker en ytterligare justering
uppåt till 5 000 kronor, vilket föreslås
i reservationen. Det främsta skälet för
vårt förslag är det stora antal arrendatorer
som finns här i landet. Totalt
sett brukas 20 procent av brukningsdelarna
över två hektar av arrendatorer.

Vad som särskilt fäst min uppmärk -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

117

samhet på den här frågan är en skrivelse
från Östergötlands läns hushållningssällskap
till statens jordbruksnämnd,
där man påpekat vilka väldiga
ekonomiska svårigheter som uppstått
särskilt för de många arrendatorerna i
Östergötland. Man hänvisade till att
inom Östergötlands län inte mindre än
50 procent av brukningsdelarna över
två hektar brukas av arrendatorer.
Inom den södra skogsbygden i Östergötland
brukas inte mindre än 58 procent
av dessa brukningsdelar av arrendatorer.

Vidare bör vi göra klart för oss, att
dessa jordbrukare i fjol hade svartrostskador
på vete, för vars lindrande de
kunde få stödlån mot ränta. Nu drabbas
dessa arrendatorer på nytt av skördeskador,
och de ha inte någon realsäkerhet
i form av jordbruksvärden
eller skogsvården att ställa till förfogande.
Den enda säkerhet de har är
deras inventarier. Men om man skulle
kräva inventarieinteckning för dessa
lån skulle det bli omöjligt för dem att
få ytterligare krediter, i varje fall bankkrediter.

Arrendatorernas antal är ju stort
även i andra län. 45 procent av brukningsdelarna
över två hektar i Södermanlands
län brukas av arrendatorer.
För Stockholms och Uppsala län är
motsvarande siffra ungefär 35 procent,
och för Malmöhus län och Skaraborgs
län ligger den mellan 25 och 27 procent.
Det är således eu mycket betydande
del av det verkliga jordbruket,
som inte äger skog och som inte har
möjlighet att åstadkomma fastighetsinteckningar
för dessa lån, men som kan
befinna sig i mycket stora svårigheter.

Vi har sett frågan så, att man måste
ha eu gräns för utlämnande av lån
utan säkerhet, tv det måste anses vara
nyttigt att jordbrukarna vet, att de upp
till en viss gräns kan ordna sina krediter
utan att lämna någon säkerhet,
men atl det för lån utöver detta belopp
måste bli en helt annan bedömning från

Stödlån till jordbrukare.

lantbruksnämndernas sida. Detta kan
avhålla jordbrukarna från att ta alltför
stora lån.

Det är även en annan omständighet
som gjort att vi ansett att denna gräns
hör flyttas uppåt, och det är de stora
svårigheter som lantbruksnämnderna
kommer att få. De 24 lantbruksnämnderna
kommer nämligen att ställas inför
den synnerligen svåra uppgiften att
här göra en schematisk bedömning, vilken
blir i allra högsta grad grannlaga.
Det blir naturligtvis en viss svårighet
för lantbruksnämnderna, även om förslaget
om en gräns på 5 000 kronor bifalles,
men 90 procent av alla lån torde
komma att falla under denna gräns. Ett
bifall till vårt förslag skulle i mycket
hög grad minska arbetsbördan för
lantbruksnämnderna, när det gäller
denna synnerligen svåra och för nämnderna
ömtåliga fråga. Man kan inte
begära att de olika nämnderna skall
bedöma sådana här frågor på samma
sätt — på en del håll kanske man bedömer
dem mera generellt och tillmötesgående
än på andra håll. De olika
tjänstemännen kan inte alla ha samma
synpunkter när det gäller att bedöma
dessa ting.

Beträffande den andra delen av denna
fråga har vi biträtt utskottets förslag.
Denna del gäller sådana stödåtgärder
med anledning av skördeskador,
som efter vad jag förstår skall inrymmas
i det nya förslag som man
väntar alt få från Kungl. Maj:t sedan
statens jordbruksnämnd har gjort sin
utredning. När den utredningen är
färdig skall alla frågor av Kungl. Maj:t
las tipp till prövning, och det skall göras
skyndsamt enligt utskottets skrivning.
.lag tror att det är klokt att man
efter denna utredning gör en avvägning
mellan de åtgärder som skall vidtagas
från Kungl. Maj ds sida. Det är
därför som jag för min del i denna
fråga har velat biträda utskottets förslag
och inte ange några speciella synpunkter
på frågan. Utskottet har ju

118

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Stödlån till jordbrukare.

ändå nämnt utsädesfrågan och sagt
att Kungl. Maj:t med stor uppmärksamhet
bör följa de frågor beträffande
vilka förslag framställs i motionerna.

Herr talman! Det är dessa synpunkter
som har legat till grund för den
reservation jag har biträtt, och jag ber
att få yrka bifall till den av herr Ebbe
Ohlsson in. fl. till utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Hwc/c/blom,
Persson i Svensköp och Nilsson i
Svalöv.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(kort genmäle) : Herr talman! Det förefaller
väl klart och man torde väl förutsätta,
att denna utredning skall komma
till stånd så fort som möjligt. Men
den kan väl knappast bli klar så snabbt,
att frågan om borgensförbindelser därmed
kan bli löst.

Jag nämnde i mitt förra anförande
att jag trodde att lantbruksnämnderna
skulle få det besvärligt med prövningen
av alla dessa säkerheter. Herr Andersson
i Tungelsta trodde inte att det
skulle bli så svårt utan menade snarare,
att det vore en ganska enkel sak.
Men herr Ahlsten befann sig inte på
samma linje, och jag delar för min del
herr Ahlstens synpunkter. Jag tror att
det blir mycket besvärligt att genomföra
eu sådan prövning. Och inte nog
härmed. Om en person skall skaffa en
inteckning är vissa kostnader förenade
därmed, både för att skaffa den och
för att lösa den. Vidare kommer som
sagt besvärligheter att uppstå för lantbruksnämnderna.
Dessa inteckningar
skall ju prövas, och det måste väl vara
särskilda prövningsmän som utför
detta arbete. Det förhåller sig ju på
samma sätt även på andra områden i
detta land, att inte vem som helst kan
pröva inteckningarnas värde.

Den princip som herr Andersson i
Tungelsta fruktade skulle komma att
införas, om man följde reservationen,
har ju utskottet redan ansett sig kunna

vara med om. Tv utskottet säger ju, att
om det finns låntagare som inte kan
skaffa borgen, så skall låneansökningarna
inte avslås, utan vederbörande
skall få lån i alla fall. Jag frågar då:
Varför skall man nödvändigt lägga
denna stora arbetsbörda på lantbruksnämnderna
och låta dem avgöra en så
känslig angelägenhet som vilka som
kan skaffa borgen och vilka som inte
kan skaffa borgen för de lån som i alla
fall kommer att lämnas och de lån där
ingen säkerhet behöves? Det är ju för
de lån som lantbruksnämnderna kommer
att bevilja utan borgen som man
löper risk.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! .lag skulle inledningsvis vilja
siiga som min personliga uppfattning,
att hela den här stödlånshistorien inte
kommer att spela någon så särskilt
stor roll. Ser man på det svenska jordbruket
i storl, finner man att det inte
blir så förfärligt många som är hjälpta
med att få ett stödlån. En del har ju
så pass goda tillgångar att de kan ordna
sina förhållanden utan denna hjälp,
och särskilt mindre jordbrukare kommer
i en mängd fall att föredra en direkt
anpassning, även om det medför
en del svårigheter. Man föredrar nog
i många fall att helt enkelt dra åt svångremrnen
och försöka klara sig utan eu
ytterligare skuldsättning som sträcker
sig flera år framåt.

Vi kan ju gott göra klart för oss i
sammanhanget, att det inte är någon
så förfärligt stor fråga som vi löser
genom att bifalla det föreliggande förslaget,
men det hindrar inte att det kan
finnas tillräckligt starka motiv för att
vidta de här åtgärderna. Det är klart
att det särskilt i de mest utsatta områdena
■— sådana områden som det
herr Jonsson i Skedsbygd kommer
ifrån och en del andra områden —
utan tvivel finns tillräckligt många som
är tillräckligt illa ute för att dessa åtgärder
skall vara motiverade, och vi

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

119

bär ju också från den grupp som jag
tillhör i stort sett anslutit oss både till
tanken i och för sig och till de villkor
som Kungl. Maj:t har föreslagit.

En av de punkter, där eu avvikande
mening har framförts, dels i en motion
som jag har anslutit mig till och dels i
den andra reservationen här, gäller
frågan om den formella säkerheten.
Jag skall gärna erkänna, att inte heller
den saken kanske är någon så särskilt
stor fråga. För egen del måste jag bekänna,
att jag tog rätt starkt intryck
av de synpunkter, som herr Paulsen i
Arlöv gång efter annan förde fram i
denna kammare, där han ställde frågan
varför vi i detta land skall vara
så förtvivlat formella och aldrig våga
tro på en människa och hennes ärliga
ansikte när det gäller lån. Det framfördes
från hans sida den ena gången
efter den andra, på ett mycket bra sätt
för övrigt. När jag på grund av eu remiss
läste bankkommitténs betänkande
från 1949 och fann att man där ville
tillstyrka rätt för bankaktiebolag att
till människor, som har en liten rörelse
och har litet värde bakom, låna
ut pengar utan formell borgen därför
att man kände vederbörande och visste
litet om hans ekonomiska förhållanden,
tyckte jag för min del att det var
ett verkligt framsteg. Det är ju denna
litet större generositet och större
rörelsefrihet, som jag tror är mycket
hälsosam.

Nu iir ju dessa jordbrukare i många
fall jämställda med rörelseidkarna som
bankkommittén talade om, som bedriver
småindustri och hantverk. Från
utskottets sida säger man att förhållandena
inte är jämförbara. Jag vill
inte påstå, att förhållandena är jämförbara
i varje detalj. På en punkt är ju
skillnaden väsentlig, men det tycker
jag talar till motionens fördel, nämligen
att det här är fråga om stöd lån på
grund av eu naturkatastrof. När det
gäller bankkommitténs förslag iir det
fråga om eu mer ordinär rörelsekredit.

Stödlån till jordbrukare.

medan det här är fråga om en statens
stödverksamhet på grund av svåra naturförhållanden.
Skall det vara någon
skillnad i bedömningsgrunderna i de
två fallen bör man väl kunna vara litet
mera generös, dels därför att staten står
bakom och inte ett enskilt bankaktiebolag
och dels därför att det är fråga
om en dylik ren naturkatastrof.

Sedan säger man både i propositionen
och från utskottets sida, att för
dem som inte kan skaffa borgen får
man se genom fingrarna med säkerheten,
såvida man inte över huvud taget
vill kassera vederbörande soin eu människa
som man tror kan reda upp
saken. Vad man skall göra med dem
är det inte mycket sagt om, och det
blir väl lantbruksnämndernas bekymmer.
Men på det hela taget är ju ståndpunkten
den, att vi skall ha formell
säkerhet av den som någorlunda lätt
kan skaffa den, men har de svårt att
skaffa den får det gå ändå. Vi skall
ha allt detta krångel när det inte är
nödvändigt att ha del, och där det
skulle vara litet mera nödvändigt får
vi ge efter på det.

Jag kan hålla med herr Ahlsten om
att vid 5 000-kronorsgränsen torde 90
procent gå fria, och de som är kvar
är inte en så stor fråga. Men om det
sedan av de andra 10 procenten kan
vara en tiondel som man är tveksam
om, dä sätter vi i gång hela apparaten
för denna lilla del. Det är ju dock här
fråga om relativt små lån i förhållande
till den rörelse det gäller. Knappast
någon jordbrukare har ju fått hela
skörden förstörd. Höskörden har i allmänhet
blivit både bra och välbärgad,
höstsäden har i inånga fall kunnat klaras,
och när det gäller vårsäd, potatis
och sockerbetor iir det vid inte så
många som råkat id för svåra olyckor
på alla tre punkterna, även om någon
sådan kan finnas. Det är alltså bara
eu del av skörden det iir fråga om, och
här gäller det att ge lån för två tredjedelar
av denna förstörda del av skör -

120

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Stödlån till jordbrukare.

den. Det blir alltså relativt små lån i
förhållande till hela rörelsen och de
värden som finns bakom.

Herr Ahlsten talade om de många
arrendatorerna och de svårigheter de
kan ha att ställa säkerhet. Jag tycker
att det styrker den uppfattning som
finns i reservationen nr 2, att man
skulle kunna släppa hela krånglet. Men
även om jag har den ganska bestämda
uppfattningen, skall jag gärna å andra
sidan erkänna, att det inte är en så särskilt
stor fråga. Man har ju krånglat i
så många andra fall, att man väl får
krångla sig fram här också.

När det gäller tidpunkten 15 januari,
tror jag att det hade varit bättre om
utskottet sagt litet mera, men det kan
kanske jordbruksministern ordna ändå.
Man säger att man behöver ha denna
snäva tidsgräns med hänsyn till de
jordbrukare, som skulle kunna befrias
från ett krav, som vilar på dem, att sätta
in pengar på investeringskonto för skog.
De jordbrukare som är i det läget bör
naturligtvis försöka vara färdiga före
den 15 januari, men det finns ju många
jordbrukare som inte är i det läget, och
jag förstår inte vad man egentligen når
för syfte med att ålägga dessa att vara
färdiga till den 15 januari. Särskilt om
man skall vidhålla detta krav på formell
säkerhet, på inteckningar, gravationsbevis
eller borgen, får ju jordbrukarna
bara helgdagarna på sig för att ordna
allt detta. Jag förstår inte vilken olägenhet
det skulle vara att utsträcka rätten
att söka dessa lån till låt oss säga den
1 mars. .lag misstänker också, herr jordbruksminister,
att lantbruksnämnderna
kommer alt få många ansökningar efter
den 15 januari, och det lär väl inte bli
så lätt att avvisa dem.

Frågan om utsäde är säkerligen en
av de allra viktigaste frågorna för de
jordbrukare som fått sin skörd förstörd.
Spannmålen är ju över huvud taget dyr
för närvarande, och i det nuvarande
läget får man räkna med höga utsädespriser;
det finns ju många jordbrukare

som praktiskt taget inte har något utsäde
alls som kan användas för vårsådd.

Det har sagts här att man skall nöja
sig med att notera, att jordbruksministern
lovar ytterligare överväganden när
han får mera utredningsmaterial alt
bygga på. I motion nr 711 i andra kammaren
och i reservationen nr 2 har man
pekat på foderfrågan. 1 samband med
en interpellationsdebatt har jag haft tillfälle
att säga min mening i den frågan,
att man inte kan uppskjuta avgörandet
om man vill åstadkomma någon hjälp.
Om man nu börjar vidta åtgärder, har
ju bortåt halva fodersäsongen gått innan
man griper in. Någon hjälp kan det
för all del bli även om den kommer senare,
men skall man göra någonting pa
detta område måste man också göra det
snart. 1 själva verket borde man enligt
min uppfattning ha gjort det för länge
sedan.

.lag har den bestämda uppfattningen,
att jordbruksministern har handlat oriktigt
i denna fråga. Jordbruksministern
har av riksdagen givna fullmakter att
handskas med jordbruksregleringen under
hänsynstagande till omständigheterna,
och här har faktiskt inträffat sådana
omständigheter att jordbruksministern
borde ha tagit itu med denna sak redan
långt tidigare.

För folkpartiet är det så mycket mer
naturligt att stryka under denna sak
som vi redan i våras pekade på att särskilt
oljekraftfodret föreföll att vara
högt i pris. Vi ville den gången inte säga
någonting bestämt — produktionsutvecklingen
i fråga om mjölken går ju av
naturliga skäl inte så fort — men vi
ställde redan i våras frågan, om man
inte hade höjt priset på oljekraftfoder
alltför kraftigt och därmed för starkt
begränsat användningen av detta fodermedel,
minskat mjölkproduktionens totala
volym och minskat det mindre
jordbrukets inkomster.

•lag vill inte säga någonting kategoriskt,
men nog är det alldeles klart i

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

121

detta läge att det inte är någon fara att
gä med på ett lägre pris för oljekraftfodret.
Under förra året begränsades
ju konsumtionen på grund av det höga
priset till 140 000 ton. och för detta år
räknar man med 165 000 ton, alltså en
ganska låg förbrukning. Här finns ju
niira liggande och naturliga möjligheter
att hjälpa det mindre jordbruket, och
över huvud taget dem som har stort behov
att köpa foder, genom att sänka
priserna på oljekraftfoder och kli, dessa
fodermedel som befinner sig i statens
hand. Detta berör hela Norrland och
skogsbygderna och över huvud taget
det mindre jordbruket, men naturligtvis
särskilt starkt dem som har fått sin
skörd förstörd. Om man höll ett lägre
pris på det äggvitehaltiga fodret, skulle
det medföra en moderation även av foderpriserna
i övrigt, vilket i och för sig
vore hälsosamt.

Herr Johnsson i Kastanjegården har
strukit under att den nuvarande situationen,
då en del jordbrukare, som har
köpt dyra smågrisar och sedan fått sin
foderskörd förstörd, måste räkna med
fallande fläskpriser, är en annan än
den jordbruksexperter förespeglade dem
förra våren. På den punkten går det
alltså inte att med någon framgång hävda
att vi bör vänta och se. Det gäller här
en fråga, där en jordbruksminister behöver
handla, och om nu jordbruksministern
har den principiella ståndpunkten
att foderpriserna över huvud
taget inte skall modereras, är det inte
något annat att göra än att beklaga detta.
.lag har emellertid i olika sammanhang
träffat mindre jordbrukare från
skilda delar av landet, och såvitt jag
kan förstå, finns det inte mer iin en
mening om att det är foderpriserna och
utsädesfrågan som är det väsentliga —
tio gånger viktigare än hela eländet
med stödlånen, som naturligtvis i och
för sig är motiverade; jag vill inte säga
något annat.

Bara några få ord till, herr talman!
Det har både i pressen och vissa myn -

Stödlan till jordbrukare.

digheter emellan förts en debatt om priset
på matfett. Priskontrollnämnden har
aktualiserat frågan om margarinprisets
höjd. Jag vill i detta sammanhang bara
erinra om att vi från folkpartiets sida
förra våren intog den hållningen att vi
å ena sidan inte vågade oss på att föreslå
en ökad prisspänning mellan de båda
slagen av matfett, alltså smör och
margarin, men å andra sidan menade vi
att det både med hänsyn till förhållandena
på jordbrukets marknader och
till konsumenternas berättigade intressen
fanns goda skäl att försöka göra
åtminstone något. Vi föreslog därför
ett 30 öre lägre pris på båda slagen av
matfett. Vad som sedan har hänt kan ju
inte på något sätt motivera att de som
i våras hade denna ståndpunkt nu skulle
ändra den. Tvärtom är det mycket som
har gett denna ståndpunkt ytterligare
tyngd. I nuvarande situation skulle det
klaffa ganska bra, ifall man sänkte foderpriserna.
särskilt på äggvitehaltigt
foder, och gick på den linje som folkpartiet
tidigare anvisat i fråga om priset
på matfett.

.lag har, herr talman, även om frågan
inte är berörd i den föreliggande propositionen,
här velat understryka att
den ståndpunkt, som vi på vårt håll intog
förra våren, både var försvarbar då
och är det i ännu högre grad nu.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 2.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Tungelsta (kort
genmäle): Herr talman! Herr Svensson
i Djungskile har här framhållit alt man
inte bör vara så formell när det gäller
stödlånen, utan lita på folk, i synnerhet
som det ju är staten som skall betala.
.lag tycker också att man inte skall
vara formell, om det inte behövs, men
det är ju meningen att lånen skall betalas
tillbaka, och det är väl dä inte riktigt
att låntagarna alltför lättvindigt
skall få lån.

122

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Stödlån till jordbrukare.

Herr Svensson erinrade om att banklagssakkunniga
föreslagit lån utan säkerhet.
Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att banklagssakkunniga intagit precis
samma ståndpunkt som departementschefen
och jordbruksutskottet, i
det att de sakkunniga vill att säkerhet
skall ställas i alla sådana fall där vederbörande
har möjlighet att ställa sådan
säkerhet.

Vidare kom herr Svensson i Ljungskile
in på frågan om billigare oljekraftfoder,
som ju aktualiserats i en reservation.
Men skulle eu sådan åtgärd verkligen
vara till gagn för flertalet av de
människor som har fått sina skördar
skadade på grund av väderleksförhållandena?
Huvudparten av skördeskadorna
har ju inträffat i de delar av landet,
där fodersäd odlas i mycket stor utsträckning.
Omkring 50 procent av all
fodersäd odlas nämligen i Småland,
östra Svealand och Norrland, och den
övervägande delen av denna skörd har
blivit bärgad.

Enligt svinräkningarna i april delta
är svarar dessa områden för 25 procent
av svinbeståndet i riket. Skåne och
västra Sverige, där omkring 40—50
procent av fodersäden odlas, svarar för
70 procent av svinbeståndet. Svinuppfödarna
i södra och sydvästra Sverige
skulle alltså ta i anspråk största delen
av den hjälp, som var avsedd för de små
jordbrukarna, och det är väl knappast
motiverat i dagens liige. Svinuppfödningen
torde även ined nuvarande foderpriser
vara lönande, och någon ytterligare
hjälp till denna produktion
heliöver inte ges.

Herr SVENSSON i I.jungskile (kort
genmäle): Herr talman! Sällan har riksdagen
vid skådat en sådan helomvändning
från vår till höst som den herr Andersson
nu givit uttryck åt. I våras var
ju det förutsatta genomsnittspriset på
fläsk kr. 3: 85. plus retroaktiva svinpremier
i obegränsad utsträckning, herr
Anderssons ståndpunkt. Nu har fläsk -

priset fallit till 3: 40 å 3: 45, och dessutom
har foderskörden blivit förstörd
och hela marknaden i hög grad komplicerats,
men nu säger herr Andersson
att vi bör i varje fall inte göra någonting
som kan gynna svinproducenterna.

Jag anser att även om ett moderat foderpris
skulle i nuvarande situation i
viss mån gynna svinuppfödarna, är det
inte obefogat med ett sådant foderpris.
Hela fodermarknaden hänger ju i viss
mån samman, tv allt vad foder heter
kan i viss mån vara ersättning för övriga
foderslag.

Jag vill rekommendera herr Andersson
att han, i stället för att stå här och
spekulera över hur ett modererat foderpris
eventuellt skulle verka i det ena
eller andra fallet, går ut och frågar
småbrukarna vad de tycker. Jag har
frågat många av dem, och det är inte
någon tvekan om deras inställning.

Herr ANDERSSON i Tungelsta (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall inte
ge mig in på någon diskussion om de
grispremier, som beslöts i våras. Dem
har vi väl diskuterat tillräckligt. Nu
gäller frågan, huruvida en sänkning av
fodersädspriserna skulle i huvudsak
gagna de jordbrukare, som fatt sin skörd
förstörd på grund av skördeskador, som
uppstått, .lag förmenar, att en sänkning
av fodersädspriserna säkerligen skulle,
i stället för att gagna huvudparten av
dessa jordbrukare, komma att gagna en
annan grupp jordbrukare, nämligen
svinuppfödarna, över vilka herr Svensson
i våras var mycket indignerad, emedan
man gav dem alltför goda villkor
och priser. Jag skall inte ta upp någon
diskussion om det nu, men jag tycker,
att det finnes skäl för den ståndpunkt,
som jag har intagit i detta fall.

Herr SVENSSON i I.jungskile (kort
genmäle): Herr talman! Skillnaden

mellan herr Anderssons i Tungelsta och
min ståndpunkt är bara den, att i
den mån vi har modererat våra stånd -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

123

punkter, liar jag modererat min med
hänsyn till inträffade förändringar i läget,
medan herr Andersson har modererat
sin direkt i strid med förändringarna.
Det är den enda skillnaden.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
.lag skulle först vilja säga några
ord om herr Lundbergs yttrande och
hans motion. Han har yrkat avslag på
förslaget om den riintefrihet, som skulle
vara förenad med dessa lån, en riintefrihet
som skulle gälla under två år. Herr
Lundberg har motiverat sitt avslagsyrkande
med alt jordbruket i så fall får
eu undantagsställning beträffande inkomstbortfall
inom svenskt näringsliv.
Enligt herr Lundbergs mening är det
principiellt farligt att riksdagen fattar
ett dylikt beslut. Gentemot detta vill jag
säga, att vad som föreslagits här inte
iir någon nyhet för riksdagen, .lag kan
helt kort erinra herr Lundberg om att
föregående riksdag hade att taga ställning
till ett katastroffall, nämligen raset
vid Surte, varvid riksdagen anslog ganska
mycket pengar för att hjälpa de
fastighetsägare, som blivit drabbade därav.
Liknande frågor har även tidigare
varit uppe till behandling. För inte
särskilt många år sedan gav riksdagen
stöd till industrien i Seskarö uppe i
Norrbotten, vilken råkat i svårigheter,
för att därmed hjälpa befolkningen. I
detta sammanhang kan också nämnas
Norrbottens järnverk, till vilket riksdagen
har anvisat och anvisar ganska
mycket pengar. Man kan väl inte säga,
att det sker för att göra driften lönande
utan för åt! hjälpa befolkningen. .lag
tror, att man skulle ha kunnat ge en
lång rad exempel, som visar, att jordbruket
i detta fall inte innehar någon
särställning. .lag tror också, att det kan
vara riktigt afl i detta sammanhang
nämna det stöd. som vi varje år anslår
till arbetslöshetskassorna och till arbetslöshetshjälp.
För jordbrukarna lika
vid som för arbetarna bar det i realiteten
blivit ett inkomstbortfall, som de

Stödlän till jordbrukare.

inte på något sätt kan rå för och som
är alldeles oberoende av om de är skötsamma
eller inte.

När det sedan gäller stödet åt jordbruket
kan sägas, såsom redan sagts även
del talare, senast av herr Svensson
i Ljungskile, att vi i stort är
överens om att de jordbrukare måste
hjälpas, som har råkat ut för dessa
skördekatastrofskador, även om det föreligger
några variationer i sättet att
utforma hjälpen. För folkpartiet har i
debatten säkerheten för de lån. som
skall lämnas, spelat eu mycket stor roll.
Herr Johnsson i Kastanjegården och nu
också herr Svensson i Ljungskile menar,
att man bör kunna lämna dessa
lån utan säkerhet. Herr Svensson citerar
herr Paulsen i Arlöv, som sagt här
i kammaren, att man skall tro på människorna.
Det är mycket vackert sagt,
och man bör ju obetingat hålla med
herr Svensson i Ljungskile och herr
Paulsen i Arlöv om det. Men. herr
Svensson i Ljungskile, tyvärr kan vi
inte alltid göra det. Människorna är
inte alltid så hederliga, när de handskas
med pengar. Emellertid har departementschefen
understrukit, att man
inte skall vara restriktiv vid prövningen
av dessa säkerheter. Han har sagt, att
det inte får otillbörligt försvåra långivningen
i sådana fall. där med hänsyn
till lånesökandens egenskaper, personliga
förhållanden o. s. v. man har anledning
att antaga, att han vill och
skall fullgöra sill betalningsskyldighet.
Beträffande detta har utskottet gjort
ytterligare ett understrykande och sagt,
att man så långt möjligt skall gå till
mötes. Nu menar reservanterna och
folkpartiet, att man skall göra som
banklagssakkunniga förordat. Men jag
vill fråga reservanterna om en sak. Varför
anser ni att de stycken pa s. 8 och 9
i utskottets utlåtande, som börjar med
orden »Med anledning härav» och »Det
anförda» skall utgå? Är det på grund av
att det iir just dessa stycken, som redovisar
banklagssakkunnigas förslag, mim -

124

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Stödlån till jordbrukare.

ligen att man skall göra en ingående
granskning av låntagarens ekonomiska
ställning och i alla de fall där det är
möjligt kräva säkerhet? Men inte nog
med detta. Det upplystes i utskottet
att man är så restriktiv, att man fordrar
en fullständig uppsikt över dem som
skall låna. De skall ge en fullständig
deklaration över sina tillgångar o. s. v.
Man är bär alltså mycket strängare än
som någonsin föreslagits i propositionen.
Jag kan aldrig tänka mig att riksdagen
skulle vilja gä på banklagssakkunnigas
förslag i detta fall.

Nu har man inte från reservanternas
sida sagt, att detta är oriktigt redovisat
av utskottet. Det är alltså det att man
inte vill tala om för riksdagen hur det
egentligen ligger till. .lag tycker nog att
det är ärligare att man här redovisar
vad som framkommit och som banklagssakkunniga
har föreslagit. Jag tror att
man i stället skulle ha skärpt uttrycket,
men det kan ju räcka med vad som
sagts. Utskottet säger, att »den i motionerna
åberopade jämförelsen med
hanklagssakkunnigas förslag knappast
kan anses bärande». Det hade nog varit
riktigare att säga att jämförelsen icke
är bärande.

Kungl. Maj:t förordar att en ordentlig
person, som har sådana personliga
egenskaper att man tror att han skall
fullgöra sina betalningsskyldigheter,
skall få ett lån även om han inte kan
skaffa säkerhet. Jag ställde en fråga i
utskottet, och jag skall göra det även
här. Vi kan tänka oss att det uppkommit
en skördeskada på 75 000 kronor.
Enligt förslaget skall jordbrukaren då
kunna få ett lån på 50 000 kronor. Ett
dylikt fall kanske inte blir så ovanligt;
man kan åtminstone tänka sig det.
Enligt herr Svensson i Ljungskile och
folkpartiet skall denne jordbrukare inte
skaffa någon säkerhet. Det kan ligga så
till att det organ, lantbruksnämnden,
som skall bedöma hans personliga egenskaper,
inte anser att han vill göra rätt
för sig eller har personliga förutsätt -

ningar att kunna göra det. Trots detta
får han lånet. Anser då folkpartiet att
detta är riktigt handlat? Han kan ju
sälja gården och behålla pengarna. Jag
tror inte man kan säga att man bör gå
till väga på det sättet. Man får nog försöka
så länge man kan att gå bankmässigt
till väga, och sedan får man pröva och
hjälpa, om de personliga förutsättningarna
talar därför. Jag anser att utskottet
här gått en riktig väg.

Sedan kan man naturligtvis diskutera
om det belopp, som man skall lämna
utan säkerhet, skall uppgå till 3 000 eller
5 000 kronor. Detta är ingen viktig
sak, och för min del skulle jag gärna
kunna gå med på 5 000 kronor lika väl
som 3 000. Men när man skall tillämpa
en mild bedömning, så tror jag inte det
spelar någon roll. Detta har också erkänts
från reservanternas sida.

Vad sedan tidpunkten beträffar, om
den skall bestämmas till 15 januari eller
1 mars så tror jag inte att det blir
bättre om man skjuter på det hela i en
och en halv månad. Jag tror det är
nödvändigt att detta blir föremål för
prövning så fort som möjligt, så att vederbörande
snarast får den hjälp han
bör ha.

Beträffande sedan vad utskottet säger
om prövning av frågan om ytterligare
stödåtgärder, så måste man såsom
jordbruksministern framhållit först
avvakta resultatet av den utredning som
nu håller på, och det är givetvis ganska
svårt att precisera sin ställning före
denna tidpunkt. Här säger man nu från
herr Waldemar Svenssons och Johnssons
i Kastanjegården sida, att det väsentliga
är att foderpriserna sänks. Jag
har tidigare sagt att skall det vara någon
mening med en sänkning så skall
man väl ordna det så, att de som lidit
dessa katastrofskador på skörden
också skall få hjälp. Såsom herr Andersson
i Tungelsta talat om, är behovet av
att köpa foder störst i södra Sverige och
inte i de trakter, som drabbats av dessa
skördeskador. Då kan jag inte förstå

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

125

annat än att enligt reservationen de som
fått god skörd också kommer att tilltillgodogöra
sig dessa billigare foder.

Nu bär herr Johnsson i Kastanjegården
sagt, att foderpriserna är i stigande.
Det är möjligt att så är fallet på en
del ställen, men tittar man på den officiella
statistik, som vi har att tillgå, så
ser vi att marknaden är svag'' och att
tendensen är vikande. Det kan ju hända
att en ändring har inträtt sedan den
senaste noteringen. Jag vet inte någonting
om detta, ålan har emellertid inte
annat att hålla sig till än denna senaste
notering.

Herr Svensson i Ljungskile talar om
de dyra smågrisarna, som inte blivit
färdiga ännu. Jag trodde faktiskt att
herr Svensson hade sålt sina dyra grisar
och att man inte behövde diskutera
dem i fortsättningen.

Jag tror inte, herr talman, att det
finns så stor anledning att fördjupa sig
i detta. Jag tror att det stöd, som nu
lämnas, är det enda vi kan ge under
höstriksdagen. Frampå nyåret, när vi
åter träffas, får vi ta ställning till den
utredning och bedömning, som då
har skett av de myndigheter som nu
håller på att utreda det ytterligare behov
för dessa skördeskador som behöver
tillgodoses.

Men, herr talman, innan jag lämnar
denna plats vill jag med några ord rikta
mig till vår avgående ärade talman. Jag
vet att kammarens ålderspresident senare
kommer att framföra kammarens
uppskattning och vördnad till herr talmannen.
Men jag vill personligen säga,
att det är med ett visst vemod man tänker
sig att inte få se talmannen vid
nästa riksdag på sin gamla plats.

Mina personliga minnen är lika gamla
av riksdagsarbetet som talmannen är
i talmansstolen, och jag ber att få frambära
mitt eget varma tack och uppskattning.
.lag. ber också att få frambära
vår grupps tack till herr talmannen
för det alltid nobla sätt, på vilket
han har lett kammarens förhandlingar.

Stödlan till jordbrukare.

och för den vänlighet och det tillmötesgående,
som han alltid har visat oss.
Vi ber att varmt få frambära vårt vördsamma
tack och uppskattning till talmannen
för detta.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! När herr Pettersson i
Dahl säger, att investeringarna i Norrbottens
järnverk skulle vara någonting
som skulle kunna jämställas med denna
hjälp, så måste jag protestera. Järnverket
kom till på grund av andra förhållanden,
och det fanns ju ekonomiska
motiveringar härför.

Jag vill också säga till herr Pettersson
i Dahl, att här har vi ju eu jordbrukskalkyl.
Till denna jordbrukskalkyl
skall vi nu ge ytterligare subventioner
i form av räntefrihet på dessa
lån. Det är alldeles klart att bärigheten
hos skilda grupper är olika. Men jag
tror att exempelvis skogsarbetarna,
som fått lov att vara hemma under
denna period av nederbörd, även de
har förorsakats förluster som ur deras
synpunkter har varit väsentliga och
som man inte skall gå förbi. De har
emellertid inte haft möjlighet att få
någon kompensation.

Det är också en annan fråga, som
jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
vid. När det var fråga om dessa 20
miljoner kronor till skördeskador, sade
man att det förelåg ett stort behov av
desamma. Det förvånar mig därför att,
om jag inte är fel underrättad, av dessa
20 miljoner kronor har förbrukats endast
300 000 kronor. .lag måste ju säga,
att när man skall tala om olika behov
så skall man vara försiktig med de
siffror som uppges i eu kunglig proposition.

Herr JOHNSSON i Kastan jegarden
(kort genmäle): Herr talman! Jag skall
be att på en enda punkt få bemöta herr
Pettersson i Dahl, nämligen när han
talade om säkerheten. Han sade att tyvärr
är det så, att man inte alllid kan

120

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Stödlån till jordbrukare.

tro på människorna. I det fallet gällde
det jordbrukarna. .lag bar inte annat
att säga än att jag tror på jordbrukarna.

Herr Pettersson i Dahl nämnde inte
en sak, som är väsentlig i detta sammanhang.
Han sade alt jordbrukarna
kan få sina pengar, men det finns
risk för att de inte betalar dem tillbaka.
Men det är ju på det sättet, att
de måste utbyta dessa pengar mot en
revers. Detta tycker jag är så pass betydelsefullt,
att man inte kan komma
ifrån det.

Sedan är det enligt propositionen på
det sättet, att lån inte skall ges till
högre belopp än */„ av skördeskador^.
•lag tror inte att det finns en enda jordbrukare
i detta land som inte — liksom
vi andra som måste skaffa borgen —
vill försöka att klara av sina skulder
fortast möjligt om han har utfärdat en
revers på dem.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! När jag förde
på tal frågan om olika prisrelationer
på smågrisar, foder och fläsk, så säger
herr Pettersson i Dahl att han tänkte
att herr Svensson i Ljungskile hade
sålt sina dyra smågrisar, .lag får säga
att det är ett sätt att debattera, som
ligger under all kritik. Kan inte herr
Pettersson i Dahl föreställa sig att en
riksdagsman har andra ärenden i denna
talarstol än att företräda sina privata
affärer? Är det sådana affärer
som herr Pettersson i Dahl har talat
för? .lag gör det inte, det skall jag be
att få tala om. Är det så att herr Pettersson
i Dahl vill ägna sig åt någon
ekonomisk konsulenttjänst i privataffärer,
så ägna sig åt meningsfränderna! Vidare

vill jag bara konstatera, att
herr Pettersson i Dahl anser att foderpriset
är bra som det är och att priset
på oljekraftfoder inte behöver vara lägre.
Jag kan inte läsa ut något annat
än att detta är den mening, som bonde -

förbundets andrakammarledare har,
och det är bara att göra klart för Sveriges
jordbrukare att så ligger det till.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr talman! När det gäller
foderprisfrågorna har jag sagt till herr
Svensson i Ljungskile, att den frågan
kommer vi att debattera efter nyår,
när den utredning är klar som nu håller
på. .lag tror inte att det finns någon
anledning att nu fördjupa oss i
dessa frågor om oljekraftfoder eller
billigt hönsfoder. Men jag har tidigare
frågat herr Svensson i Ljungskile hur
det skall regleras med det billigare fodret.
Skall det komma alla jordbrukare
till del, även dem som fått en mycket
god skörd? Det är ju i södra Sverige
som man egentligen köper foder. Hur
vill herr Svensson i Ljungskile klara
detta?

Sedan förstår jag att jag trampat på
en om punkt, när jag frågade herr
Svensson i Ljungskile om de dyra
smågrisarna. Det kanske var oriktigt.
■lag skall inte upprepa det. De kanske
är döda nu, och i så fall får det vara
slut med detta.

Till herr Lundberg vill jag när det
gäller skogsarbetarna säga, att dessa
får väl ändå hjälp från sina arbetslöshetskassor,
när de blir arbetslösa. Får
de inte det? Det måtte de väl få. När
det inträffar skördekatastrofer måste
naturligtvis hjälpen lämnas på ett annat
sätt. Dessa jordbrukare blir ju undanryckta
sina inkomstmöjligheter.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Nej, herr talman, herr Pettersson
i Dahl trampade inte på någon
om punkt, tv det har jag inte någon.
•lag bara konstaterar att herr Pettersson
i Dahl inte hade förstånd att be
om ursäkt.

När det sedan gäller foderpriset är
det ju så, att om hela prisnivån sänks
—- och det anser jag vara befogat i nuvarande
läge — gynnar det dem som

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

127

har köpbeliov, och de som har köpbehov
är de mindre jordbrukarna i allmänhet
och de jordbrukare som fått
skördeskador i synnerhet. De som får
det lägre priset är de som har foder
att sälja, d. v. s. de som är gynnade.
Det är inga konstigheter med den
saken.

Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr talman! Tror herr Svensson
att de mindre jordbrukarna behöver
så mycket pengar som 50 000
kronor? Menar herr Svensson att just
detta, att ni höjer det belopp som skall
vara prövningsfritt från 3 000 till
50 000 kronor, hjälper de mindre jordbrukarna? Sedan,

herr talman, skall jag gärna
be om ursäkt på herr Svenssons vägnar
för att grisarna nu har dött.

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Det är vid det här laget väl bekant,
att det gångna årets i många avseenden
mycket ovanliga väderlek bar
vållat .skördeskador, som för vissa områden
och kanske ändå mer för vissa
personer betyder nära nog ekonomiskt
sammanbrott, om de inte får hjälp i
den situation de har råkat i. Det är ju
därför välmotiverat, att staten träder
hjälpande emellan. Det kan finnas
flera skäl för det. Under tider, då jordbruket,
om det fått ta ut de priser som
det skulle ha kunnat, hade kunnat
skaffa sig reserver, hindrade statsmakterna
detta. Det kan medföra en viss
förpliktelse för staten att, när jordbrukarna
råkar i nödläge, träda hjälpande
emellan. Det är ju också avsikten
med den nu föreliggande propositionen.

•lag bar, och jag kan därvidlag tala
för hela den meningsriktning som jag
företräder, den uppfattningen, att vad
som föreslås i denna proposition är eu
första hjälp till den som har råkat i
ett verkligt nödläge, och alt ytterligare

Stödlån till jordbrukare.

hjälp sedermera skall komma i en eller
annan form, sedan nu pågående utredningar
om skadornas omfattning
har blivit verkställda.

Innan man vet vilka åtgärder som
Kungl. Maj:t då kan komma att föreslå,
är det ju inte möjligt att nu föreslå
särskilda åtgärder. Man kan givetvis,
såsom motionärerna har gjort, peka
på vissa åtgärder som kan vidtas,
och det har också utskottet lagit fasta
på. Utskottet säger, att det »förutsätter,
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på berörda .spörsmål och,
om utredningens resultat därtill föranleder,
prövar de olika utvägar som
kunna anses lämpliga för att tillgodose
förekommande stödbehov». När den
proposition, som sålunda i sinom tid
kan väntas, kommer på riksdagens
bord, torde det bli lämpligt att framlägga
de ändringsförslag, som eventuellt
kan befinnas påkallade ur olika
synpunkter.

Det är emellertid en fråga, som kan
vara aktuell, innan den nya propositionen
kommer till nästa års riksdag.
Det är den fråga, som här behandlats
redan tidigare av herr Ahlsten, nämligen
om säkerheten för denna kredit,
som skall lämnas i form av stödlån.
Då den frågan övervägdes i utskottet,
fann man, såsom herr Ahlsten redan
har sagt, att om man höjde den av Kungl.
Maj:t föreslagna gränsen på 3 000 kronor
relativt obetydligt, skulle man därigenom
få ett mycket större klientel
inom denna gräns, och det skulle bespara
lantbruksnämnderna, som skall
ha med saken att göra, liksom även
dem, som har att skaffa dessa säkerheter,
mycket arbete, .lag skall nöja
mig med att i det avseendet hänvisa
till vad herr Ahlsten sagt, liksom jag
också ber, herr talman, att med det
anförda få instämma i hans yrkande
om bifall till utskottets utlåtande med
den iindring, som föreslås i den av
herr Ebbe Ohlsson in. fl. avlämnade
reservationen.

128

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Stödlån till jordbrukare.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
utom såvitt angick frågan om
räntefrihet å stödlån under de första
två åren, nämligen på 1 :o) bifall till
utskottets hemställan i denna del; 2:o)
bifall till den av herr Ebbe Ohlsson m.
fl. avgivna reservationen i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till den av herr
Nord m. fl. avgivna reservationen i
samma del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Svensson
i Ljungskile votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets utlåtande
nr 58, utom såvitt angår frågan om
räntefrihet å stödlån under de första
två åren, antager den av herr Ebbe
Ohlsson in. fl. avgivna reservationen i
motsvarande del, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Nord in. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del.

uen. Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 128 ja och 44
nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. avgivna
reservationen, såvitt nu var i fråga.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition nu
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 58, utom såvitt angår
frågan om räntefrihet å stödlån under
de första två åren, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ebbe Ohlsson m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
förevarande del.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande frågan om
räntefrihet å stödlån under de första
två åren, nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan i detta avseende,
dels ock på bifall till det av herr Lundberg
under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32. 129

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottétS
utlåtande nr 58, såvitt angår frågan
om räntefrihet å stödlån under de
första två åren, röstar

Jaj

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
Utskottets hemställan, såvitt anginge
frågan om räntefrihet å stödlån
under de första två åren.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet nr 442, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1952/53;

från bevillningsutskottet nr 449, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 14
december 1951 (nr 795) med tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt, in. in ; samt

från jordbruksutskottet nr 448, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utlämnande av stödlån till
jordbrukare jämte i ämnet väckta motioner.

§ 5.

Anmäldes och godkändes riksdagens

Höstsessiöneiis avslutning.

besltit under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1952.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Höstsessionens avslutning.

Herr TALMANNEN yttrade: Mina damer
och herrar! Jag Vill säga några
ord till Er innan vi åtskils.

De frågor, som behandlats vid årets
riksdag, har varit föremål för rätt stor
uppmärksamhet. Liksom tidigare har
meningarna i vissa ärenden varit delade,
särskilt beträffande ekonomiska
ärenden. Större enighet har i år varit
rådande om försvaret och utrikespolitiken.

Kammarens ledamöter har på senare
tid blivit mera intresserade att till regeringen
framställa spörsmål. Under
min första riksdag, år 1912, var interpellationernas
antal i andra kammaren
15. I åt- är antalet 90. Dessutom har
35 enkla frågor framställts. Därav förstår
vi att arbetet för regeringen och
departementen ökat betydligt.

Vid denna riksdagsperiods slut är
det rätt många kamrater som lämnar
kammaren. Redan före valet hade flera
ledamöter avstått från kandidatur. Till
er alla, som nu avgår, vill jag rikta ett
varmt tack för det värdefulla arbete,
som ni utfört.

Till vännerna i presidiet och till
kammarens sekreterare vill jag också
bringa ett hjärtligt tack för det goda
samarbetet.

Under de år, som jag tjänstgjort som
talman, har kammarens ledamöter visat
mig förtroende och ådagalagt överseende
med mitt sätt att leda kammarens
förhandlingar. .Tåg tackar er alla!

Till samtliga befattningshavare, som
ombesörjer göromålen här, vill jag
kanslis förslag till Sveriges riksdags ävenledes rikta ett varmt tack. Jag är
9 •—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 32.

130

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Höstsessionens avslutning.

viss om att kammarens ledamöter också
vill göra det.

Som avslutning vill jag återge några
ord, som jag yttrade på Stadion, när
riksdagen år 1935 firade 500-årsjubileum.
Där var då representanter från
alla landets kommuner närvarande.

»Den svenska riksdagen har sin
kraftkälla i folket. Det är dess talan
riksdagen har fört under sina bästa
tider, frimodigt och myndigt såsom det
anstår ett frilietsälskande folks valda
ombud och under medvetande om ansvar
för såväl landets välfärd och
framtid som den enskilda medborgarens
trygghet och rätt. Vi vill gärna
tro att nutidens riksdag icke står sina
föregångare efter, såvitt det gäller sakligt
och självständigt arbete, besinningsfullt
bedömande av föreliggande
frågor och levande ansvarskänsla.»

Även i dag, då jag lämnar denna
plats, vill jag vidhålla min uppfattning,
att riksdagens ledamöter fullgör sitt
viktiga värv på ett plikttroget och ansvarsfullt
sätt.

Ordet lämnades på begäran till herr
HALLÉN, som anförde: När Ni, herr
talman, i dag för sista gången nedlägger
klubban, insigniet på Er makt och
värdighet, innebär detta en vändpunkt
i andra kammarens historia. Under
tvenne decennier har kammaren årligen
förnyat sitt förtroende för Er, och
den har aldrig behövt ångra det. Med
aldrig svikande uppmärksamhet har
Ni följt våra förhandlingar och de
långa debatterna, där icke minst avlyssnandet
av de stundom ihärdigt
upprepade och om jag så får säga omtuggade
argumenten mången gång
måste ha varit en tålamodsprövande
och verklig möda.

Ibland brukar en talman eller en
ordförande be om överseende för sitt
sätt att sköta förhandlingarna. Det kan
också tillkomma en kammare eller annan
stor församling att be sin talman
om överseende för de många gånger

då man tröttat honom, när det kanske
inte var så överhängande angeläget.
Och när talen äntligen tystnat, har vår
talman på ett klart och redigt sätt låtit
de olika önskemålen gruppera upp sig
och sedan möta det öde, som kammaren
funnit dem värda. Det har då alltid
ingivit oss alla en känsla av trygghet
att, när striden ebbat ut, få liöra
som en klockren ton ovan stridsvimlet
Er klara stämma, då Ni ställt Edra propositioner
med osviklig säkerhet. Sådant
skall vi länge bevara i tacksam
hågkomst.

Herr talman! Åren har gått, sedan
den dag då Ni här gjorde Ert inträde.
Det var 1912, då de fattiga medborgarskaror,
som levde i skuggan i vårt
land, sände in den svallvåg, som hart
när fördubblade vår politiska grupp,
om jag minns rätt från 33 till 64. Av
den årgången kvarstår numera, som
talmannen vet, endast Rickard Sandler
i första kammaren och i denna kammare
herr talmannen och jag. Vi minns,
herr talman, de hårda vindar, som då
drog genom våra år och gav oss vår
stil för livet, och vi tänker och förstår,
att det nog har hänt mer än eu gång,
att Ni känt i hjärtat hur striden har
höljat kring de kära ideal, som Ni
kämpat för, men aldrig har Ni ens
med en skiftning i rösten förrått, var
Ni hade Ert hjärta. Ni har följt den
gamla goda regeln som säger: Fulländad
opartiskhet är en talmans äretecken.

När Ni nu drar Er tillbaka, följs Ni,
som Ni nyss erinrade oss om, av en
ovanligt stor skara av kamrater, som
aldrig vänder åter. Enligt sakens natur
är det främst våra meningsfränder,
som vi i våra respektive grupper tänker
på och nu känner saknad efter.
Med dem har vi delat ljuvt och lett i
medgång och motgång under många
år; vänskapsband har knutits, som blivit
allt starkare, ju mera åren skridit
fram. Men även bortom partigränserna
har vi mött kamrater, som vi lärt kän -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32. 131

na som redbara och gedigna människor,
och vi känner en stark saknad
även efter dem. Men det är ett vittnesbörd
om att Sveriges riksdag bevarar
och vaktar en förnämlig tradition. Som
det föredöme för den sanna demokratien,
som riksdagen skall vara, vill vi
slå vakt om aktningen för människovärdet,
för personligheten, för den humana
demokratien. Må det, hur idéernas
böljegång än må skifta, alltid få
förbli den svenska riksdagens äremärke! Jag

slutar med att säga, att till denna
vidhjärtenhet kammarens ledamöter
emellan har Ni, herr talman, kraftigt
medverkat genom Ert eget mot oss alla
lika vänliga och välvilliga väsen. Detta
i sin tur har sin rot i Er ljusfyllda livssyn,
som andas förtroende och tillit
till livet och tro på goda och uppbyggande
makter.

Tiden företer i våra dagar så många
disharmoniska drag, att det är en glädje
att kunna få rikta blicken mot ett
livsöde, som har fått blomma fram så
harmoniskt som Ert, herr talman. Och
när Ni nu med famnen fylld av rika
och ljusa minnen drar Er färde och
börjar vandra i aftonlanden, vill vi
alla, att Ni skall känna, att Ni följs av
kammarens önskan om vilsamma dagar,
ärligt förtjänta efter ett redbart,
utfört dagsverke.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Mina damer och herrar! För de vän -

Höstsessionens avslutning.

liga och för mig känsliga ord, som herr
Hallén å edra vägnar uttalat, vill jag
tacka, tack så mycket.

Och så ber jag att få önska er allesammans
en god och fridfull jul.

Fru NORDGREN framträdde nu och
överlämnade till herr talmannen en
blomsterhyllning från kammarens ledamöter
med följande ord:

Herr talman! Från skilda partier här
i kammaren har jag blivit ombedd att
överlämna dessa blommor till er som ett
ringa bevis på den vördnad och beundran,
som vi alla hyser för er, och som en
gärd av tacksamhet för det goda kamratskap,
som här från talmansstolen visats
oss. Hjärtligt tack!

Vid överlämnandet av blommorna utbröto
spontana och långvariga applåder
från kammarens ledamöter och övriga
närvarande.

Herr TALMANNEN tog djupt rörd
ånyo till orda och yttrade:

En så vacker avslutning hade jag
väl aldrig tänkt mig att det skulle bli.
Har något sådant skett här någon gång
förut?

Herr talmannen förklarade liöstsessionen
vid innevarande års riksdag avslutad,
varefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3.50 em.

In fidem
Gunnar Britth.

132 Nr 32.

Tisdägéh (lén 23 decenibét- 1952.

Tisdagen den 23 december.

Kl. 12 på dagen.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, som
vid höstsessionens slut återstode ojusteräde,
komme att denna dag kl. 12 på
dagen försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid följande
ledamöter:

Herr Qlsson i Gävle,
het-r Lindberg,

Herr Holm och
Herr Håstad.

Protokollen för den 15, den 16 och
den 17 innevarande december upplästes
för justering och blevo av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 52
216873