Tisdagen den 15 mars. sid (Riksdagens protokoll 1949:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 10

12—16 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 15 mars. sid.

Interpellation av herr Bergli ang. statsbidraget till byggnadsarbeten
för folkskoleväsendet ...................................... ^

Onsdagen den 16 mars.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval
Anslag under riksstatens fjärde huvudtitel:

Vissa beredskapsfrågor .................................

Avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén

Försvarets forskningsanstalt ............................

Den offentliga arbetsförmedlingen .........................

Bidrag till skattetyngda kommuner

Anslag till lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt
Anslag under riksstatens nionde huvudtitel:

Planeringskommittéer .................................

Lagringsforskning .....................................

Sveriges utsädesförening ...............................

Verksamheten å Weibullsholm .........................

Föreningen för växtförädling av fruktträd ...............

Statens avdikningsanslag ...............................

Förbättrad utbildning vid statens skogsskolor

Statsbidraget till betesanläggningar .....................

Stävjande av vissa motorcyklisters bullersamma trafik

97
99

102

104

106

113

114
117
117
120
121
123
125

Samtliga avgjorda ärenden in. m.

Onsdagen den 16 nuirs förmiddagen.

Protokoll ang. val av justitieombudsmannens ställföreträdare

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, ang. godkännande av ett handels-
och betalningsavtal mellan svenska regeringen och argentinska
regeringen ......................................

1 Första kammarens protokoll 1949. Nr 10.

Nr 10.

Innehåll.

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, ang. viss ändring i grunderna
för mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen
................................................... 10

Onsdagen den 16 mars eftermiddagen.

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) .............................. 60

— nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln (socialdepartementet)
.................................................. 90

— nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet)
.................................................. 102

— nr 34, ang. anslag till lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt
.................................................. 104

— nr 35, ang. anslag å tilläggsstat II till viss forskningsverksamhet

vid försvarets forskningsanstalt ........................... 106

— nr 36, ang. täckande av vissa medelsbrister, redovisade såsom

propriebalanser i försvarets civilförvaltnings räkenskaper .... 106

— nr 37, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag 106

—• nr 38, ang. anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten ........ 106

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. höjning av tullen på
ostron m. in.............................................. 106

— nr 12, ang. vissa ändringar i gällande tulltaxa in. in. ........ 106

Bankoutskottets utlåtande nr 7, ang. livränta till Anna Söderkvist
m. in..................................................... 106

— nr 8, ang. tryckning av en förteckning över bondeståndets ledamöter
under tiden 1600—1697 .......................... 106

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. en översyn av nuvarande
skadeståndsregler avseende ideell skada och hinder eller brist

1 den skadades näring .................................... 106

— nr 10, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal

vid domänverket .......................................... 106

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, ''ang. ändrad lydelse av 10 §

2 mom. lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus
...................................................... 106

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. Kungl. Maj:ts framställningar
under nionde huvudtiteln ......................... 106

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 3, ang. nedbringande av
läkemedelskostnaderna för kroniskt sjuka m. fl............. 125

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 1, ang. åtgärder för stävjande
av vissa motorcyklisters bullersamma trafik...........125-

Lördagen den 12 mars 1949.

Nr 10.

Lördagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Majrts propositioner:

nr 95, med förslag till vapenförordning; nr

97, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 98, med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30 juni
1948 (nr 472) in. in.;

nr 99, med förslag till lag om straff för
olovlig varuutförsel, m. m.; och

nr 106, angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga).

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag vördsamt hemställa om ledighet från
riksdagsarbetet tills vidare.

Uppsala den 10 mars 1949.

C. P. Wahlmark.

Att riksdagsman Primus Wahlmark,
Uppsala, på grund av influensa tills vidare
är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet,
intygas.

Uppsala den 9 mars 1949.

Olof Uran,
förste stadsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
59, till Konungen i anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående upptagande å
riksstaten för budgetåret 1949/50 av ett
underskott för luftfartsfonden.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 61, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om
erkända sjukkassor.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 62, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en försöksgård i Sunne socken,
Värmlands län.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 68, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående allmänt
kyrkomöte (kyrkomötesförordning).

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 77,
angående pension åt vissa i statens tjänst
anställda personer.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, angående organisationen av forskning,
undervisning och försöksverksamhet
på mejerinäringens område samt av
trädgårdsundervisning och trädgårdsförsök,
m. in.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 84, angående befrielse från tull för
vissa från Finland införda kreatur.

Nr 10.

Lördagen den 12 mars 1949.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 87, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 88,
angående garnisonssjukhusets i Sollefteå
framtida ställning.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 89, angående anslag till nötboskapsavelns
befrämjande under budgetåret
1949/50.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 91, angående förstärkning av tionde
huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;
samt

nr 92, angående vissa anslag till tandläkarliögskolorna.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds propositioner: nr

93, med förslag till föräldrabalk,
m. m.; och

nr 96, med förslag till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg
å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 241, av herrar Lundqvist och Ohlon,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till fria resor för
barn m. in.; samt

nr 242, av herr Eskilsson, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
statsförvärv av Norsholm—Västervik—
Hultsfreds järnvägar m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Näsgård m.
fl. väckta motionen, nr 243, i anledning

av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj ds denna dag avlämnade propositioner
nr 95, 97—99 och 106.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 244, av herrar Lindblom och Petrén,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående lån till Svenska lastbilaktiebolaget
in. m.;

nr 245, av fröken Osvald, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna; nr

246, av herr Pålsson, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till bidrag till vissa anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp; samt

nr 247, av herr Pålsson, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om
tillståndstvång för byggnadsarbete.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av ett mellan svenska
regeringen och argentinska regeringen
träffat handels- och betalningsavtal;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckt motion angående
viss ändring i grunderna för mandatfördelningen
mellan valkretsarna vid val
till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1949/50 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1949/50 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom social -

Lördagen den 12 mars 1949.

Nr 10.

departementets verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1949/50 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1949/50 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lokaler i berg för försvarets
forskningsanstalt;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1948/49
till viss forskningsverksamhet vid försvarets
forskningsanstalt;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;
samt

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
om höjning av tullen på ostron m. m.;
samt

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till Anna
Söderkvist in. m.; samt

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående tryckning av en förteckning
över bondeståndets ledamöter under tiden
1600—1697;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckt motion om
en översyn av nuvarande skadeståndsregler
avseende ideell skada och hinder
eller brist i den skadades näring; samt
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

andra lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus;

jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner;

första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, i anledning av
väckt motion angående nedbringande av
läkemedelskostnaderna för kroniskt sjuka
m. fl.; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion om åtgärder för stävjande
av vissa motorcyklisters bullersamma
trafik.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

”9

Nr 10.

Tisdagen den 15 mars 1949.

Tisdagen den 15 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 90, angående anslag för budgetåret
1949/50 till veterinärinrättningen i Skara
m. in.;

nr 100, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
in. in.;

nr 101, med förslag till lag om rätten
till arbetstagares uppfinningar;

nr 102, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker;

nr 103, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för
försvaret;

nr 104, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni
1948 (nr 449) om disciplinstraff för
krigsmän och lag angående ändrad lydelse
av 66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

nr 105, angående anslag till statens
sockernämnd för budgetåret 1949/50;

nr 109, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
m. in.;

nr 110, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. in.;

nr 112, angående anslag till viss lagerhållning
inom väg- och vattenbyggnadsverket;
samt

nr 113, angående inrättande av en
personlig professur vid statens skogsforskningsinstitut
för docenten Ludvig
Harald Mattsson Mårn.

Herr andre vice talmannen anmälde,
att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
70, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)
angående Sveriges allmänna hypoteksbank,
in. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

95, med förslag till vapenförordning; nr

97, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 98, med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472) m. in.; och

nr 99, med förslag till lag om straff
för olovlig varuutförsel, in. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
106, angående vissa ersättningar av statsmedel
till arbetstagare som drabbats av
silikos (stendammslunga).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 244, av herrar Lindblom och Petrén,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående lån till Svenska lastbilaktiebolaget
m. in.;

nr 245, av fröken Osvald, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till barnmorskeläroanstalterna;
samt

nr 246, av herr Pålsson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående

Tisdagen den 15 mars 1919.

Nr 10.

Interpellation ang. statsbidraget till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet.

anslag till bidrag till vissa anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Pälssons motion,
nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 2, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 4, 5, 7, 10 och 34—
38, bevillningsutskottets betänkanden nr
11 och 12, bankoutskottets utlåtanden nr
7 och 8, första lagutskottets utlåtanden
nr 9 och 10, andra lagutskottets utlåtande
nr 6, jordbruksutskottets utlåtande nr
1, första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3 samt första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr 10
skulle uppföras sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Majt:s denna dag avlämnade propositioner
nr 90, 100—105, 109, 110, 112 och
113.

Fröken Osvald avlämnade en av henne
och fru Svenson undertecknad motion,
nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni
1929 (nr 131) om försäkring för vissa
yrkessjukdomar.

Motionen bordlädes.

Interpellation ang. statsbidraget till byggnadsarbeten
för folkskoleväsendet.

Herr BERGII erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Enligt Kungl.
Maj:ts nu gällande kungörelse angående

statsbidrag till byggnadsarbeten vid folkskoleväsendet
(882/1945) bestämmes
med utgångspunkt från bidragsunderlaget
statsbidragets storlek väsentligen
med hänsyn till vederbörande skoldistrikts
ekonomiska bärkraft på sådant
sätt, att skatteunderlaget per invånare i
distriktet lägges till grund vid bidragsgivningen.
Statsbidraget utgår sålunda i
procent av bidragsunderlaget efter en
graderad skala, enligt vilken bidraget
utgår med 80—70 % vid ett på visst sätt
uträknat medelskatteunderlag av högst
5 kr. per invånare och med 45—35 %
vid ett underlag av mera än 17 kr. Kungörelsen
är utfärdad 1945 och grundar
sig på ett riksdagsbeslut samma år.

Kungl. Maj:ts proposition i ämnet avsåg
att åstadkomma en sådan fördelning
mellan statsverket och respektive skoldistrikt
av byggnadskostnaderna, att vid
vad man då betraktade som ett normalskatteunderlag
av 10 kr. per invånare i
distriktet skulle bidraget utgå med i genomsnitt
50 % av bidragsunderlaget.
Riksdagen lyfte bidragsskalan på sådant
sätt, att vid nämnda s. k. normalskatteunderlag
skulle bidraget utgå med genomsnittligt
60 %.

Ett skatteunderlag av 10 kr. per inbyggare
är icke längre att betrakta som
normalskatteunderlag, i varje fall icke i
betydelsen genomsnittligt skatteunderlag.
Det vill f. ö. synas, som om uppgifterna
i 1945 års proposition hänförde sig
till normalvärden före år 1944. Antalet
skattekronor per invånare enligt kommunalskattelagen
var för hela riket i avrundade
tal taxeringsåret 1944: 15, 1945:
16, 1946: 17, 1947: 21 och 1948: 23. Under
dessa år hade sålunda skett en höjning
med ca 53 %. Denna höjning har
fått till resultat, att ett skoldistrikt, som
år 1945 kunde i statsbidrag påräkna 65—
55 % av bidragsunderlaget, kunde år
1948 påräkna endast 50—40 </ö, förutsatt
att skatteunderlaget varit tämligen
jämnt. Även i fall, då höjningen motsvarat
den allmänna utvecklingen, har den
medfört en sänkning av bidragsprocenten.

Det återstår emellertid att överväga,
huruvida den genomsnittliga höjning av

Nr 10.

Tisdagen den 15 mars 1949.

Interpellation ang. statsbidraget till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet.

de kommunala skatteunderlagen, som
ovan redovisats, innebär en sådan reell
höjning av skatteförmågan, att en avvikelse
till skoldistriktens nackdel från
den 1945 godtagna fördelningsprincipen
kan betraktas som skälig. I detta sammanhang
torde därvid böra först erinras
om att en i det hela motsvarande höjning
även av underlaget för kronoskattens
uttagande ägt rum och att med hänsyn
därtill förutsättningarna för kostnadsfördelningen
knappast ändrats. De
senaste årens ekonomiska utveckling innebär
ju heller knappast någon reell välståndsökning,
utan höjningen av de kommunala
skatteunderlagen är väsentligen
att betrakta som en effekt av den sedan
åtskilliga år pågående penningvärdesförsämringen
och avspeglar sålunda icke,
i varje fall icke helt, en ökad skattekraft.
Med hänsyn därtill torde det icke
kunna göras gällande, att utvecklingen
på området motiverar avsteg från den
av 1945 års riksdag knäsatta fördelningsprincipen,
att vid ett s. k. normalskatteunderlag
cirka 60 % av bidragsunderlaget
skulle gäldas av statsverket.

Emellertid synes även böra övervägas,
huruvida en sådan jämkning av bidragsskalan,
att denna komme att präglas av
hänsyn till den skedda penningvärdesförsämringen,
skulle kunna tänkas komma
i konflikt med den ekonomiska stabiliseringspolitiken
så till vida, att investeringarna
öka. I detta avseende torde
kunna framhållas, dels att ett skoldistrikts
byggnadsverksamhet medför så
pass dryga utgifter för distriktet självt,
att dessa i och för sig verka återhållande,
dels att det ur den synpunkt, varom

här är fråga, är skäligen likgiltigt, om
kostnaderna drabba skoldistriktet eller
statsverket, dels också, att det åtminstone
för närvarande ankommer på statliga
myndigheter att pröva, huruvida
byggnadsverksamhet på området får förekomma
eller ej. Därav torde få anses
följa, att problemet alltfort är att betrakta
som ett fördelningsproblem.

Då det alltså torde få anses ostridigt,
att den sedan 1945 inträdda penningvärdesförsämringen
vid ett bibehållande av
nuvarande bidragsskala bringar skoldistrikten
i sämre läge än 1945 års riksdag
avsett och att ett sådant bibehållande
icke gärna kan anses vara motiverat
av allmänekonomiska hänsynstaganden,
får jag härigenom anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kungl. ecklesiastikdepartementet
framställa följande fråga:

Är det statsrådets avsikt att taga initiativ
till en sådan jämkning av gällande
grunder för statsbidrag till byggnader
för folkskoleväsendet, att hänsyn tages
till den av penningvärdets fall orsakade
nominella höjningen av det genomsnittliga
kommunala skatteunderlaget efter
det statsbidragskungörelsen utfärdats?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 1(5 mars 1949 fm.

Nr 10.

Onsdagen den t C

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende
å riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nu kan
bedömas, sista arbetsplenum före påsk
blir onsdagen den 6 april eller, om så
erfordras, torsdagen den 7 april. Efter
påsk återupptages riksdagsarbetet torsdagen
den 21 april. Såvida voteringspropositioner
för gemensamma omröstningar
dessförinnan blivit godkända,
sammanträda kamrarna sistnämnda dag,
torsdagen den 21 april kl. 2 eftermiddagen,
varvid gemensamma omröstningar
anställas. Samma dag återupptages
utskottsarbetet, och bordläggningsplena
komma att hållas lördagen den 23 april.
Allt detta under förutsättning. att intet
oförutsett inträffar, som påkallar annan
ordning.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1949 den IG mars sammanträdde
de av riksdagens kamrar utsedda valmän
för att — sedan hovrättsrådet S. E.
Romanus, som den 29 januari 1948 utsetts
till ställföreträdare för riksdagens
justitieombudsman, avsagt sig delta förtroendeuppdrag
— utse ny ställföreträdare
för justitieombudsmannen; och
befunnos efter valförrättningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

herr lagmannen Tor Alfred Bexclius
med 41 röster; i följd varav herr lagmannen
Tor Alfred Bexelius blivit utsedd
till justitieombudsmannens ställföreträdare.

Verner Hedlund. Olov lli/lander.

Axel Mannerskantz. Gunnar Lodenius.

mars förmiddagen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnande för den valde,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 90, angående anslag för budgetåret
1949/50 till veterinärinrättningen i Skara
m. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 100, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.; och

nr 101, med förslag till lag om rätten
till arbetstagares uppfinningar.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
102, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 103, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
194G (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret; samt

nr 104, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni
1948 (nr 449) om disciplinstraff för
krigsmän och lag angående ändrad lydelse
av 66, G8 och 69 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 105, angående anslag till statens
sockernämnd för budgetåret 1949/50.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 109, med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 110, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 79 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
112, angående anslag till viss lagerhållning
inom väg- och vattenbyggnadsverket.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 113, angående inrättande av en personlig
professur vid statens skogsforskningsinstitut
för docenten Ludvig Harald
Mattsson Mårn.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av fröken Osvald
och fru Svenson väckta motionen, nr
248, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 14 juni
1929 (nr 131) om försäkring för vissa
yrkessjukdomar.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av ett mellan svenska regeringen
och argentinska regeringen
träffat handels- och betalningsavtal, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid riksdagsmannaval.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion angående viss ändring i grunderna
för mandatfördelningen mellan
valkretsarna vid val till riksdagen.

I en inom första kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 189, av herr Näsgård in. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj d måtte hemställa om utredning
och förslag i syfte att endast svenska
medborgare skulle inräknas i den
folkmängd, som låge till grund för fördelningen
av mandat mellan valkretsarna
för vaj till riksdagens första såväl
som andra kammare.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Jones Erik Andersson och Pettersson i
Norregård, som inom utskottet yrkat,
att utskottet skulle tillstyrka den föreliggande
motionen.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! I min
motion, som konstitutionsutskottet avstyrkt,
har jag hemställt om utredning
och förslag i syfte att endast svenska
medborgare skola inräknas i den folkmängd,
som ligger till grund för fördelningen
av mandat mellan valkretsarna
för val till riksdagens första såväl som
andra kammare.

Konstitutionsutskottet skrev i fjol om
en liknande motion — och hänvisar i år
till vad utskottet då uttalade — att antalet
utlänningar i vårt land för närvarande
är exceptionellt stort, men att antalet
emellertid efter hand torde komma
att nedgå genom avflyttning, naturalisation
m. m.

Jag får säga att utvecklingen inte har
visat, att antalet nedgått annat än tillfälligt.
Enligt Sociala Meddelanden uppgick
hela antalet utlänningar vid årsskiftet
till omkring 167 000. Det ligger,
tycker jag, någonting orimligt och inkonstitutionellt
i att utländska medbor -

Onsdagen den IG mars 1949 fm.

Nr 10.

Ang. mandatfördelningen mellan valkretsarna vid riksdagsmannaval.

gare skola infogas såsom grundval för
vår valkretsutbyggnad.

Nu säger visserligen utskottet att det
inte ens under nuvarande exceptionella
förhållanden kan statistiskt fastslås, att
mandatfördelningen påverkas av att de
kvrkobokförda utlänningarna medräknas
i ifrågavarande befolkningssiffror.
Ja, det är möjligt att det inte är så lätt
att slå fast det statistiskt, men det är
alldeles uppenbart att i övergångsfalien
ett helt ringa antal främmande element
kan obehörigt påverka mandatsiffrorna.
För storstädernas del, där i allmänhet
det största antalet främlingar finns, synes
detta ligga närmast till hands. Jag
skulle inte tro att jag tar fel, om jag misstänker
att det kan ha påverkat mandatfördelningen
i Stockholms stad, som ju
oupphörligen får sitt mandatantal utökat.
Det har även upplysts under utskottsbehandlingen,
har man sagt mig, att några
egentliga svårigheter knappast förefinnas
för pastorsämbetena att förebringa
erforderlig statistik för dessa beräkningar.
Det borde ligga i det allmännas
intresse att bringa ordning och reda
även när det gäller dessa uppgifter, och
jag tror säkert att vederbörande ofta få
stå till tjänst för mindre angelägna uppgifter
än så.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Vi hade ju även förra året en
motion av alldeles liknande innehåll till
behandling i konstitutionsutskottet. Då
frågan i år första gången var före i utskottet
sade vi oss därför att den borde
tagas upp till saklig granskning först
sedan utskottet genom en utredning fått
någon kännedom om i vad mån det förhållande,
som motionärerna ha talat om,
vore riktigt, d. v. s. att förekomsten av
utlänningar här i landet påverkar mandatfördelningen
de olika valkretsarna
emellan. Vi gjorde också ett litet försök
att siitta i gång en sådan utredning. En
tjänsteman från statistiska centralbyrån
var uppe i utskottet och talade om dessa
ting, och han förmenade att enda möjligheten
att kunna statistiskt påvisa, hu -

ruvida dessa utlänningar här i landet påverkade
mandatfördelningen, var att infordra
uppgifter från samtliga pastorsexpeditioner
i hela riket. Vi ansågo nog
inom utskottsmajoriteten att det var en
alldeles för stor apparat att sätta i gång
med denna utredning och även att frågan
inte var av en sådan angelägenhetsgrad,
att den krävde en dylik vidlyftig
utredning.

Enligt de uppgifter, som vi fingo, har
av skilda skäl avgången bland de utländska
medborgarna, beroende på dels
avflyttningar från riket och dels naturalisation,
ökat högst avsevärt under de
senaste åren. Då det förhållandet, att
en relativt stor mängd utlänningar nu
vistas här i riket, måste vara beroende
på de exceptionella förhållanden i världen,
varunder vi leva, var utskottets majoritet
av den uppfattningen, att man
inte borde sätta i gång med den utredning,
som här är begärd, en utredning
som vi inte trodde skulle kunna fylla
någon egentlig uppgift. Vi ha ansett, att
man inte borde hos Kungl. Maj:t begära
utredning i flera ting än som vore oundgängligen
nödvändigt. Utskottets majoritet
har därför stannat för att hemställa
om avslag på den föreliggande motionen,
och jag yrkar, herr talman, bifall till
konstitutionsutskottets hemställan i förevarande
avseende.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1919/50 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

Punkten 1.

Kungl. Maj:t liade föreslagit riksdagen
att jämväl för budgetåret 1949/50 medgiva,
att, därest av beredskapsskäl värnpliktiga
inkallades till repetitionsövning
av större omfattning eller beredskapsövning
eller ock av samma skäl andra
särskilda åtgärder måste vidtagas, följande
under riksstatens fjärde huvudtitel
uppförda reservationsanslag, nämligen
Armén: övningar in. m., Armén: Underhåll
av tygmateriel m. m., Marinen: Övningar
m. in., Marinen: Underhåll av
fartyg in. in., Flygvapnet: Övningar

in. m. samt Flygvapnet: Drift och underhåll
av flygmateriel in. m. finge enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande överskridas.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wistrand in. fl. (I: 194)
och den andra inom andra kammaren av
herr Hjalmarson m. fl. (11:245), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta dels att i lag förutsatta
repetitions- och efterutbildningsövningar
skulle anordnas i den av chefen
för armén föreslagna omfattningen,
dels att till dessa övningar, utöver vad
av Kungl. Maj:t föreslagits, anvisa till i
motionerna angiven fördelning å i
desamma närmare angivna anslag
21 833 000 kronor, dels ock att till övningsammunition
för dessa övningar anvisa
å Armén: Anskaffning av tygmateriel
in. in. ett anslag av 6 950 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte jämväl för budgetåret
1949/50 medgiva, att, därest av
beredskapsskäl värnpliktiga inkallades
till repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller ock av
samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda reservationsanslag,
nämligen Armén: Övningar
in. in., Armén: Underhåll av tygmateriel

in. in., Marinen: övningar in. in., Marinen:
Underhåll av fartyg in. in., Flygvapnet:
Övningar in. m. samt Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel
in. m. finge enligt Kungl. Maj ds bestämmande
överskridas;

b) att motionerna 1:194 och 11:245,
i vad de avsåge anordnande av repetitions-
och efterutbildningsövningar, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

A. av herrar Johan Bernhard Johansson,
Lundgren och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under mom. b) hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 194 och 11:245, såvitt
nu vore i fråga, besluta att i lag förutsatta
repetitions- och efterutbildningsövningar
skulle anordnas i den av reservanterna
föreslagna omfattningen;

B. av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Boman i Kieryd och Ståhl, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under mom. b) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 194 och II: 245, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att repetitionsövningar
under budgetåret 1949/50 skulle
anordnas i minst samma utsträckning
som under budgetåret 1948/49;

C. av herr von Heland, som dock ej
antytt sin mening.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Till
här föreliggande utskottsutlåtande nr 4
av statsutskottet är fogat ett ganska stort
antal reservationer. Ett närmare studium
av dessa reservationer visar emellertid,
att de beröra huvudsakligen två problem,
nämligen dels frågan om repetitions-
och efterutbildningsövningar, dels
frågan om vissa anslag till försvarets
forskningsanstalt.

I den med 1) A betecknade reservationen
ha reservanterna, herr J. B. Johansson
in. fl., motiverat sin inställning
till frågan om repetitions- och efterut -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

bildningsövningarna. Deras övriga reservationer
från och med 2) till och med
14) äro huvudsakligen följdreservationer.
Jag tillåter mig därför, herr talman,
att först motivera reservanternas inställning
i principfrågan och kommer i
samband därmed också in på några
andra problem.

Den preussiske militäre skriftställaren
Karl von Clauzewitz präglade redan
på sin tid för mer än hundra år
sedan sentensen att kriget är en fortsättning
av utrikespolitiken med andra
medel. Detta ofrånkomliga samband mellan
utrikespolitik och försvarspolitik
gör sig gällande icke minst i våra dagar.
På grund härav måste vår försvarspolitik
bedömas även ur utrikespolitiska
synpunkter.

Det andra världskriget har medfört
ett i grunden ändrat utrikespolitiskt
läge för vårt land. Sovjetunionens erövring
av de baltiska staterna och framskjutningen
av dess gräns i Mellaneuropa
ha medfört att Sverige efter andra
världskrigets slut kommit att intaga
samma läge som Finland och de baltiska
staterna hade under mellankrigstiden.
Detta förändrade läge måste, herr
talman, avsevärt påverka även våra försvarspolitiska
problem.

Det senaste årets händelser särskilt
inom Centraleuropa hava åter aktualiserat
den gamla tanken om ett närmare
samarbete på det utrikespolitiska och
försvarspolitiska området mellan de skandinaviska
staterna, närmast syftande till
bildande av ett skandinaviskt försvarsförbund.
Ett militärt starkt försvarsförbund
— icke ett alliansfritt och militärt
svagt, för att citera vad chefen för försvarsstaben
yttrade för några dagar sedan
— mellan de skandinaviska länderna
kunde ha utgjort en god grund för
en gemensam säkerhetspolitik med
fredsbefrämjande syfte. Att försvarsförbundet
ej kommit till stånd, vilket vi
måste beklaga, har försatt vårt land i ett
ännu mera exponerat läge. Chefen för
försvarsstaben, generalmajor Nils Swcdlund,
framhöll i ett anförande för en
vecka sedan alt ett angreppshot kan leda
till att Norge upplåter sitt territo -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
rium för atlantstaternas stridskrafter,
medan Finland på grund av sin pakt
med Sovjet skulle kunna göra detsamma
för ryska stridskrafter. Stormakternas
strategiska intressen korsa nämligen
varandra bland annat i östersjöinloppen,
vid atlantkusten, i Nordnorge, på
Spetsbergen och i luften ovanför Skandinavien
och Östersjön.

De händelser som sålunda inträffat,
sedan statsverkspropositionen avlämnades,
borde medföra en omprövning av
vår försvarspolitik med beaktande av
de ökade risker för vårt land, som dessa
händelser obestridligen aktualiserat.

En sådan omprövning bör omfatta
dels en långtidsplanering och dels eu
planering på kortare sikt. Den förra
måste även gå in på frågan om avvägning
av kostnaderna mellan försvarsgrenarna
och bör även undersöka den reservationsvis
till försvarskommitténs betänkande
framförda tanken på en elitarmé.
En sådan fordrar dock, enligt av
chefen för armén verkställd preliminär
utredning, en första utbildning på minst
18 månader, och det torde därför vara
tvivelaktigt, huruvida det finns möjligheter
att upprätta en sådan elitarmé. I
varje fall får tanken icke tagas till förevändning
för en allmän sänkning av arméns
kvalitet.

En korttidsplanering bör avse åtgärder
för att rationalisera utbildningen
och förbättra utrustningen samt möjligheterna
att åstadkomma en hastig och
tryggad mobilisering. Dessa utredningar
få dock icke tagas till förevändning
för att uppskjuta anskaffning av nödig
materiel och anordnande av övningar
med de värnpliktiga i föreskriven omfattning.

Statsministern framhöll för eu tid sedan
»att vår väg är att göra oss så starka
att vi kunna hålla de baser, en angripare
vill åt, tillräckligt länge för att
eu hjälpare skall hinna besätta dem».
Alla demokratiska partier äro säkerligen
ense om denna målsättning. Det fordras
emellertid att vår försvarsmakt är
så uppbyggd att den kan fylla de uppgifter
som enligt denna målsättning åligga
den. För atl detta skall vara möj -

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1919 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
ligt erfordras dels en beredskap mot
överrumpling, dels en höjning av särskilt
arméns kvalitet, med avseende på
såväl utbildning som ock utrustning.

Jag skall, herr talman, om ett ögonblick
återkomma till frågan om vår beredskap
och till utbildningsfrågan och
vill endast nu erinra om att vår väl utvecklade
industri ger oss möjligheter att
i stor omfattning framställa krigsmateriel
inom landet, men att vi dock äro
hänvisade att utifrån erhålla vissa begränsade
leveranser av materiel och vissa
andra förnödenheter för krig. Detta
förutsätter att vi föra en sådan utrikespolitik,
att andra stater äro villiga att
leverera denna materiel och dessa förnödenheter
till oss.

Såsom framgår av statsministerns nyss
citerade uttalande, måste vi i ett krigsfall
räkna med hjälp utifrån. Det är
dock, herr talman, obestridligt att förberedd
hjälp, väl planlagd i fredstid,
blir snabbare och effektivare än om den
skall improviseras i ett krigsfall. All erfarenhet
bestyrker att så är fallet, och
detta framgår icke minst av händelserna
i Norge i april och maj 1940.

Vi ha emellertid, herr talman, icke
endast ett utrikespolitiskt utan även ett
inrikespolitiskt försvarsproblem. Under
de senaste veckorna lia representanter
för de olika kommunistiska partierna
oreserverat deklarerat sin solidaritet i
fred och krig med Sovjetunionen. Det
kommunistiska huvudorganets chefredaktör
har uttryckt sin fulla sympati
för Frankrikes, Englands, Italiens och
Norges potentiella landsförrädare och
citerar med gillande deras uppmaningar
till arbetarna i de demokratiska länderna
att göra revolution i händelse av
krig med Sovjetunionen. Men samtidigt
förklarar han att kommunisterna äro de
enda sanna fosterlandsvännerna. De
göra gällande att i en eventuell krigisk
konflikt kan Sovjetunionen såsom en socialistisk
stat aldrig vara angripare, och
på grund härav behöva de icke draga
sig för att taga parti emot det egna landet
och för angriparen.

Kommunisterna hava hittills rubricerats
såsom ett opålitligt parti, men man

kan nog påstå att det enda pålitliga är
deras opålitlighet.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
även erinra om risken för sabotage.
Man bör komma ihåg att vid ett
skärpt läge kan den omständigheten, att
några dussin tränade sabotörer finnas
utplacerade på viktiga punkter inom vår
industri och vårt kommunikationsväsen,
vara nog för att på en gång lamslå den
svenska produktionen. Det iir utomordentligt
angeläget att Kungl. Maj :t vidtager
sådana åtgärder att sabotage i görligaste
mån förhindras.

Sverige har goda utsikter att kunna
föra ett uppehållande försvar så länge
att vi kunna påräkna hjälp utifrån. Men
förutsättningen härför är, att vi icke bliva
såsom Danmark och Norge den 9
april 1940 överrumplade utan att vi i
tid hinna mobilisera. Det är därför nödvändigt
med en viss beredskap för att
kunna avvärja ett strategiskt överfall.
Norge och Danmark äro i dagens läge
mycket svagt rustade och föga stridsberedda.
Deras militära styrkor kunna anges
endast i några tiotusental man, och
även utrustningen är i varje fall mycket
brokig. I bästa fall kommer hjälp västerifrån
att taga mycket lång tid. Detta
medför att fordringarna på vårt försvar
måste ställas mycket höga.

Såsom är allmänt känt, är tillgången
på utbildad trupp för beredskap mot
kuppföretag utomordentligt liten. I dagarna
bär den inneliggande årsklassen
värnpliktiga utryckt efter fullgjord första
tjänstgöring om 9 månader. En ny
årsklass inrycker först i juni och är icke
användbar för beredskapsuppgifter förrän
tidigast i september eller oktober månad.
För att fylla ut den brist i beredskapen,
som sålunda uppstår under tiden
mars—maj, komma, enligt vad försvarsministern
meddelat, »stridsförband»
att inkallas. Detta låter ju mycket
imponerande, men om man närmare undersöker
storleken och sammansättningen
av dessa stridsförband, blir man icke
fullt så imponerad. Det visar sig nämligen
att de värnpliktiga som skola inrycka
till repetitionsövningar i två omgångar
under månaderna mars—maj

Onsdagen den 16 mars 1949 fin.

Nr 10.

inom ett militärområde uppgå till 200—
300 man per infanteriregemente, och
liknande torde förhållandena vara även
i andra militärområden. Detta kan icke
med bästa vilja i världen kallas beredskap,
utan bör väl närmast karakteriseras
som en utomordentligt enkel bluff.

I reservation till statsutskottets utlåtande
ha representanter för folkpartiet
föreslagit anordnande av repetitionsocli
efterutbildningsövningar i begränsad
omfattning och motiverat detta med
nödvändigheten att höja beredskapen. 1
reservationen förordas, att antalet
tjänstgöringsmånader för repetitionsocli
efterutbildningsövningar skall utökas
med 16 000 till 20 000. Om dessa
fördelas på två perioder, blir styrkan
10 000 man per period, men detta räcker
icke till att sätta upp en bataljon
per infanteriregemente. Vid denna fördelning
måste man också komma ihåg,
herr talman, att man icke har någon utbildad
trupp under sommarmånaderna,
innan den nyinryckande årsklassen är
användbar i fält. Detta visar att folkpartireservationen
ur beredskapssynpunkt
medför endast obetydlig förbättring av
läget.

Ytterligare ett problem har, herr talman,
mycket stor betydelse för vår beredskap.
Vid mobilisering skola de
värnpliktiga inställa sig vid det truppförband,
där de äro krigsplacerade. De
skola där inmönstras och utrustas. Under
krigsåren var fältförbandens utrustning
decentraliserad och fördelad i fältdepåer
för kompanier, skvadroner och
batterier. Dessa fältdepåer voro utspridda
över stora områden utanför respektive
garnisonsorter och på så siitt
relativt svåra att angripa från luften.
Däremot förefinnes vid detta system
med fältdepåer viss risk för sabotage,
vilken risk ingalunda får underskattas.

För att minska kostnaderna och underlätta
förrådsvården indrogos fältdepåerna
efter krigsslutet 1945. Utrustningen
magasinerades i förråd vid
fredskasernerna, och diir ligger den
fortfarande kvar. Ett sådant tillstånd
medför utomordentligt allvarliga faror.
Läget är alltså f. n. det, att ett fåtal

Ang. vissa beredskapsfrågor,
bomber på varje kasernetablissement
kan utplåna fälthärens hela utrustning,
som under krigsåren anskaffats för miljarder
kronor och som givetvis till
många delar icke kan ersättas inom rimlig
tid. Framställningar och yrkanden
från försvarsledningen om ändring i
detta ohållbara tillstånd ha hittills icke
lett till ett positivt resultat. Det är emellertid,
herr talman, nödvändigt att man
skyndsamt återgår till ett system liknande
det, som under krigsåren tillämpades
— alltså med fältdepåer — utan
att avvakta den utredning om ändrad
mobiliseringsorganisation, som förutsattes
i statsutskottets utlåtande nr 160 vid
1948 års riksdag.

Det är emellertid, herr talman, nödvändigt
att skilja på frågan om tillfredsställande
kuppberedskap och problemet
om de värnpliktigas utbildning. Dessa
frågor ha tyvärr såväl i utskottsutlåtandet
som i folkpartirepresentanternas reservation
sammanblandats. Med den utbildningstid,
som vi för närvarande ha,
måste kuppberedskapen i huvudsak tillgodoses
genom att Kungl. Maj:t med
stöd av bestämmelserna i 27 § värnpliktslagen
inkallar den senast utbildade
årsklassen till förlängd tjänstgöring
eller också genom inkallelser enligt
28 i värnpliktslagen, om läget så skulle
fordra.

Enligt gällande värnpliktslag med
däri senast av 1948 års riksdag vidtagna
ändringar är varje svensk man skyldig
att undergå en första utbildning om 9
månader samt två repetitionsövningar
och en efterutbildningsövning på vardera
30 dagar, den första före utgången av
tredje året och den andra före utgången
av åttonde året efter utbildningsåret
samt efterutbildningsövningen före utgången
av adertonde året efter inskrivningsåret.
Dessa föreskrifter sättas utan
vidare av Kungl. Maj:t i administrativ
väg ur kraft. Förra årets riksdag hade
att behandla frågan om förkortning av
de värnpliktigas första utbildning.
Kungl. Maj:t har emellertid sedan flera
år i administrativ ordning utan riksdagens
hörande satt värnpliktslagens bestämmelser
om repetitionsövningar ur

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
funktion. Vilka bestämmelser i värnpliktslagen
som Kungl. Maj:t därvid stöder
sig på torde vara oklart, och det
skulle vara av mycket stort intresse att
få veta, huru statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet motiverar att
Kungl. Maj :t på egen hand vidtager de
faktiska ändringar i värnpliktslagen,
som ett inställande av repetitions- och
efterutbildningsövningarna innebär. Jag
vill direkt fråga statsrådet, vilka bestämmelser
han stöder sig på, när han föreslår
Kungl. Maj:t att vidtaga dessa åtgärder.

Jag skall, herr talman, icke i detta
sammanhang ingå på betydelsen av repetitions-
och efterutbildningsövningar.
Den saken har tidigare berörts vid flera
tillfällen här i kammaren. Repetitionsövningarna
äro nödvändiga för att de
värnpliktiga skola uppfriska de kunskaper
och färdigheter, som de förvärvat
under första tjänstgöringen, och lära sig
använda nya vapen, som sedan dess
kommit till, liksom ock för truppförbandens
utbildning. Efterutbildningsövningarna
äro oundgängligen nödvändiga för
att värnpliktiga, som icke längre användas
i sina ursprungliga krigsbefattningar,
skola kunna omskolas för nya uppgifter.
Då de värnpliktigas första utbildning
minskas från 11 till 9 månader,
har det icke varit möjligt att under
denna utbildning anordna övningar
i högre förband. Dessa äro avsedda att
komma till stånd huvudsakligen under
repetitionsövningarna. Om dessa inställas,
blir resultatet, att truppförbanden
icke hava övats i högre förband och
alltså icke äro färdiga att omedelbart
vid mobilisering insättas. Detta påverkar
även befälets utbildning och har
medfört att t. ex. de flesta chefer, som
skola föra bataljoner i fält, icke hava
fört sådana förband sedan 1945. Vad
detta innebär, borde dock stå klart för
alla.

De inställda efterutbildningsövningarna
hava medfört att för närvarande cirka
två tredjedelar av lokalförsvarsförbandens
personal sakna utbildning för
de befattningar, som de skola bestrida
vid mobilisering.

Jag vill, herr talman, påpeka det synnerligen
anmärkningsvärda som ligger
däri, att statsutskottet i nu förevarande
utlåtande icke berört frågan om repetitions-
och efterutbildningsövningarna
och dessas betydelse ur utbildningssynpunkt.
Såväl utskottet som ock folkpartireservanterna
ha uteslutande betraktat
denna fråga såsom en beredskapsfråga
och tillstyrkt att riksdagen må medgiva
överskridande av vissa anslag, därest
Kungl. Maj :t av beredskapsskäl inkallar
värnpliktiga till repetitionsövningar av
större omfattning eller beredskapsövning.
När vi reserverat oss mot utskottets
beslut i punkt 1, innebär detta emellertid
icke, herr talman, att vi motsätta oss
att Kungl. Maj :t erhåller ett sådant bemyndigande.
Även vi anse, att det är
nödvändigt att regeringen får detta, men
vi önska därjämte att i värnpliktslagen
föreskrivna övningar skola komma till
stånd.

Sedan 1945 ha repetitions- och efterutbildningsövningar
icke anordnats i
den omfattning som föreskrives i värnpliktslagen.
På grund härav ha åldersklasserna
1944, 1945 och 1946 icke fullgjort
föreskriven första repetitionsövning,
åldersklasserna 1939, 1940 och 1941
ej föreskriven andra repetitionsövning
och åldersklasserna 1929, 1930 och 1931
icke föreskriven efterutbildningsövning.
Tillsammans är det ungefär 170 000 man
som stå på rest och som inte fått föreskriven
utbildning.

I reservation till statsutskottets nu förevarande
utlåtande av herrar J. B. Johansson
in. fl. yrkas att de värnpliktiga,
som nästa år äro i tur att fullgöra repetitions-
och efterutbildningsövningar,
skola göra detta enligt värnpliktslagens
bestämmelser. Det hade emellertid, herr
talman, varit önskvärt att även samtliga
de åldersklasser, som erhållit anstånd
med repetitions- och efterutbildningsövningar,
skulle kunnat göra detta redan
nästa budgetår. Med hänsyn bl. a. till
tillgången på befäl och utrymmen i kaserner
och dylikt är detta icke möjligt.
På grund härav förutsätta reservanterna
att utöver de åldersklasser, som enligt
värnpliktslagen stå i tur att fullgöra sina

Onsdagen den IG mars 1949 fm.

Nr 10.

övningar, skall till första repetittonsövning
inkallas åldersklassen 1944, till andra
repetitionsövning åldersklassen 1939
och till efterutbildningsövning samtliga
de tre åldersklasserna 1929, 1930 och
1931. Reservanterna förutsätta vidare att
de återstående åldersklasser, som erhållit
anstånd med dessa övningar, skola inkallas
därtill under de två följande hudgetåren.
Balansen blir alltså på detta sätt
avverkad under tre budgetår. Om man,
såsom utskottet förutsätter, fortfarande
underlåter att anordna föreskrivna repetitionsövningar,
blir följden så stor balans
att det icke finnes möjlighet att
inom rimlig tid avverka densamma.

Under debatten i juni förra året ville
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
med stöd av lösryckta citat från
yttranden av militärbefälhavare m. fl.
göra gällande, att sakliga skäl talade för
den nedsättning av första utbildningstidens
längd från It till 9 månader, som
man då föreslog. Det är emellertid glädjande
att konstatera att statsrådet Vougt
enligt ett uttalande vid Folk och försvars
konferens i Stockholm, om han är
riktigt refererad i tidningspressen, nu
synes ha frångått denna uppfattning, då
han förklarat att beslutet om 9 månaders
utbildning helt och hållet är grundat på
ett politiskt avgörande.

Det finns olika system för värnpliktstjänstgöring.
Man kan ha en relativt lång
första utbildning och endast ett fåtal
repititionsövningar, men man kan också,
såsom i Schweiz, ha en mycket kort
första utbildning och därefter ett stort
antal repetitionsövningar. Båda systemen
ha fördelar och nackdelar, men hittills
har ingen ännu förutsatt att vi
skulle övergå till det schweiziska, mera
milisbetonade försvarssystemet. Det går
emellertid icke att både förkorta första
utbildningen och sedan också inställa repetitionsövningarna.

Morgon-Tidningen har för några veckor
sedan även erkiint vikten av repetitionsövningar.
Gentemot ett uttalande
av chefen för 4:e militärområdet, generalmajor
Gustaf Dyrssen, enligt vilket uttalande
de under 9 månader utbildade
soldaterna icke voro mogna att klara elt

2 Första kammarens protokoll UM9. Nr It).

Ang. vissa beredskapsfrågor,
fälttågs ansträngningar och fältdugliga
soldater ej kunna skapas på 9 månader,
anförde Morgon-Tidningen följande: »I
den mån utbildningen nu ej är färdig,
får den bättras på under de repetitionsövningar
som den nu utryckande rekrytklassen
skall ha.» Här förutsätter alltså
Morgon-Tidningen att utbildningen skall
kompletteras med repetitionsövningar.
Hur stämmer detta med den försvarspolitik
som sedan fyra år förts av det parti,
som Morgon-Tidningen representerar
och som i huvudsak gått ut på inställande
av i värnpliktslagen förutsatta repetionsövningar? Det

är ofrånkomligt att kostnaderna
för anordnande av repetitions- och efterutbildningsövningar
enligt reservanternas
yrkande bliva avsevärda. Antalet
ytterligare erforderliga tjänstgöringsdagar
för dessa övningar beräknas till
3 196 800, eller cirka 100 000 tjiinstgöringsmånader.
Kostnaderna härför, som
fördela sig på flera olika anslag, uppgå
tillsammans till cirka 29 miljoner kronor.

I fråga om materielanskaffning liar
enighet nåtts inom utskottet, och det är
synnerligen glädjande att konstatera, att
samtliga partier kunnat enligt högermotionärernas
yrkanden biträda ett beslut
om utökning av de medel, som ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande för anskaffning
av tygmateriel för armén. Kungl. Maj:t
har för detta ändamål begärt ett beställningsbemvndigande
på 100 miljoner kronor,
under det att högermotionärerna
begärde att detta beställningsbemyndigande
skulle utökas till 140 miljoner
kronor. Därjämte föreslogo högermotionärerna,
att det av Kungl. Maj:t äskade
reservationsanslaget på 30 miljoner kronor
skulle utökas med ytterligare 20 miljoner
kronor. Utskottet har efter mycket
ingående föredragningar funnit det angeläget,
att förefintliga brister i arméns
utrustning fyllas snabbare än Kungl.
Maj:t förutsatt, och därför förordat en
utökning av det av Kungl. Maj :t begärda
beställ n i ngsbemyndigandet.

För en vecka sedan skrev arméförvaltningen
till Kungl. Maj:t och meddelade,
att bristen på radarmateriel för det

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
svenska försvaret numera kunde fyllas
genom import utifrån. Kostnaderna
för den närmast erforderliga anskaffningen
av radar och därmed sammanhängande
materiel uppskattas till 68,5
miljoner kronor, och arméförvaltningen
begär beställningsbemyndigande för detta
belopp. Av denna summa beräknas
materiel för 24 miljoner kronor kunna
levereras redan under nästa budgetår. I
fråga om radarmateriel förutsatte motionärerna
i första kammaren herr Wistrand
m. fl., att Kungl. Maj:t gör det
möjligt för vederbörande förvaltningar
att omedelbart utnyttja varje eventuellt
uppkommande inköpsmöjlighet. Några
anslag för ändamålet ha inte föreslagits,
då motionärerna utgå från att Kungl.
Maj :t begär anslag på sätt i motionen
anförts, när dessa visa sig behövliga.
Jag hoppas alltså att Kungl. Maj:t begär
de medel som erfordras för inköp av radarmateriel
i enlighet med arméförvaltningens
äskanden.

Det är emellertid, herr talman, icke
tillräckligt med att medel ställas till förfogande
för anskaffning av materiel. Det
är ofrånkomligen nödvändigt, att det
finnes möjlighet att verkligen omsätta
de beviljade anslagen i materiel. Så har
hittills icke varit möjligt, vilket tydligt
framgår av de mycket stora reservationer,
som förefunnos på fjärde huvudtiteln
och vilka för ett år sedan uppgingo
till ett belopp av ungefär 800 miljoner
kronor. Jag vill erinra om att dessa
reservationer motsvaras av brister i utrustningen.
Detta belopp har sedermera
minskat dels genom leveranser och dels
genom överföring till budgetutjämningsfonden.
ÖB har i fråga om materielanskaffningen
uttalat, att viss förtursrätt
vid industrien och i fråga om råvaror,
ävensom tillräcklig valutatilldelning vore
erforderlig, om materielanskaffningen
skulle kunna genomföras inom rimlig tid.
I reservation till utskottets nu föreliggande
utlåtande av herrar J. B. Johansson
m. fl. ha reservanterna understrukit
vikten av att försvarets materielanskaffning
beredes viss förtursrätt, och jag vill,
herr talman, endast i detta sammanhang
betona vikten av att så sker.

Under världskriget utfördes befästningar
i avsevärd omfattning inom vissa
gränsområden, men dessa befästningar
blevo, såsom naturligt är, i mycket hög
grad improviserade. Vid krigets slut inställdes
emellertid alla vidare arbeten
på befästningar och skyddsrum, och dessa
ha veterligen icke sedan kommit i
gång, i varje fall inte annat än i mycket
blygsam omfattning, trots upprepade
framställningar från ÖB. När ÖB för ungefär
ett år sedan för första gången begärde
ökning av krigsberedskapen, erinrade
han även om behovet av befästningar.
Försvarsministern ville dock icke begära
ytterligare anslag, då för detta ändamål
funnos reserverade vissa medel,
vilka om möjligt borde komma till användning.
Så har dock icke skett, och
alltjämt synes försvarsministern sakna
intresse för detta problem.

Den militära betydelsen av befästnings-
och flygfältsarbeten är dock mycket
stor. Det gäller att för flyget skapa
baserings- och ombaseringsmöjligheter
för att kunna effektivt utnyttja vapnets
förmåga att snabbt ingripa inom vitt
skilda operationsområden, samt anordningar
för att neutralisera de betydande
risker, som finnas för att svårersättlig
materiel sönderslås på marken, detta
genom att man anskaffar skyddade hangarer.
För flottans del är det av motsvarande
skäl av lika stor vikt med bergsrum
för vissa sjöstridskrafter.

Vad arméstridskrafterna beträffar utgör
många gånger tillgången på befästningar
förutsättningen för att de skola
kunna lösa sina uppgifter, och detta gäller
särskilt de kritiska ögonblicken i krigets
början, innan truppförbanden ännu
vunnit någon krigsvana. Utan befästningar
bliva förlusterna oproportionerligt
stora, och frånvaron av dessa får betalas
genom förluster i blod.

Försvarsministern har föga intresse
för dessa synpunkter. Han förklarar endast,
att de reserverade 12 miljoner kronorna
böra »om läget så påfordrar i
första hand tas i anspråk för den förstärkning
av krigsberedskapen som kan
befinnas påkallad». Vad meningen är
med detta, torde vara osäkert. I varje

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

fall framgår icke därav, huruvida utsikter
finnas att befästningsarbetena komma
i gång inom närmaste tiden.

I nära samband med frågan om befästningar
står även problemet om byggande
av skyddsrum. Det är nödvändigt att
riksstyrelsens högsta organ beredas arbetslokaler
i fullträffsäkra skyddsrum,
då det eljest icke finnes någon möjlighet
för riksstyrelsen att fungera i krig. För
detta ändamål fordras arbetstillstånd,
och jag återkommer härmed till frågan
om viss förtursrätt.

Med vad jag sålunda yttrat anhåller
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den av herr J. B. Johansson m. fl. till
statsutskottets utlåtande nr 4 fogade reservationen
vid punkt 1.

Enär herr statsrådet Mossberg anmält
sig vilja avlämna kungl. propositioner,
avbröts nu behandlingen av det föreliggande
utlåtandet.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
dels Kungl. Maj:ts skrivelse nr 114,
med redogörelse för de åtgärder som
vidtagits på grund av riksdagens skrivelse
den 19 juni 1948, nr 332, i anledning
av riksdagens år 1947 församlade
revisorers berättelse;

dels ock Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 120, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker; samt

nr 122 med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär
skatt.

Ang. vissa beredskapsfrågor. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 4 punkten 1.

Herr VON HELAND: Herr talman! Givetvis
måste, som herr Lundgren påpekade,
ställningstagandet till försvarsfrå -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
gan bliva beroende på det försvarspolitiska
läget. Högern har i sin reservation
åberopat misslyckandet av de nordiska
underhandlingarna, varför det hade
synts mig riktigt att även utskottet berört
frågan om Sveriges försvarspolitiska
läge med hänsyn till alliansfrågan.

Man borde sålunda kunna konstatera,
herr talman, att det utrikespolitiska ställningstagande,
som förordas av folkpartiledaren
herr Ohlin, är det sämsta ur
försvarspolitisk synpunkt. Den av honom
rekommenderade »västmaktsorienterade
alliansfria politiken» medför en allians’
stora risker men icke dess fördelar. Vill
man skapa misstro i Ryssland mot vårt
land utan att erhålla fördelen av en
allians västerut, skall man givetvis följa
herr Ohlin. Enligt min mening är en klar
västmaktsanslutning väsentligt bättre.
Men även en sådan anslutning fordrar
högsta möjliga svenska upprustning, tv
ingen vet om de allierade vid angrepp
mot Skandinavien anse att någon motstöt
bör gå över Skandinavien. Troligare
är att Sverige skulle offras som en god
förpost, vars terräng skulle återerövras
först i och med seger på viktigare krigsskådeplatser.
Även ett nordiskt försvarsförbund
skulle ur rustningssynpunkt
ställa samma fordringar på Sverige, intill
dess att Norge och Danmark i en avlägsen
framtid skulle kunna skaffa sig ett
försvar, likvärdigt med det svenska. Innan
dess skulle försvarsförbundet innebära
en allvarlig belastning för den
svenska försvarsmakten. Enligt min uppfattning
är alltså det nu befintliga utrikespolitiska
läget under de närmaste
åren det förmånligaste ur försvarets synpunkt.

Vi ha alltså att med tillräckligt respektförsvar
bestämt hävda vår neutralitetslinje
med dess möjligheter, att vi vid
ett eventuellt krig lämnas i fred, samtidigt
som Norge och Danmark utan aggressiva
planer upprustas med hjälp av
västmakterna. Alla vi, som rekommendera
den alliansfria utrikespolitiken,
måste ständigt ihågkomma, att respekten
för alliansfriheten kommer att stå i direkt
proportion till styrkan hos vårt försvar.
Självfallet är även, att ju mer Dan -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

marks och Norges militära styrka växer,
desto mer förbättras Sveriges läge.

Vårt läge är alltså under förevarande
labila situation i världen relativt gynnsamt
så länge som Finland lämnas i fred,
men det gäller att utan egendomliga
vändningar utåt visa att svenska folkets
stora majoritet slår vakt om den alliansfria
politiken, varför det är mycket önskvärt
att regeringen efter herr Ohlins utläggningar
gör en lugnande deklaration.

Denna regeringsdeklaration synes också
behövlig för de militära myndigheterna,
så att befäl i ansvarig ställning
veta vad de ha att rätta sig efter. Landsbygdsbefolkningen
är, som väl alla veta,
enig i sin neutralitetsvilja, och som ett
bevis för bondeförbundets uppslutning
kring den alliansfria politiken föreligger
partimotionen om förstärkningen av
flygvapnet. Genom en förstärkning av
flygvapnet skulle svenska folket tydligt
visa sin bestämda vilja att försvara sin
neutralitet.

Bondeförbundet är försvarsintresserat,
men vi ha alltid hävdat effektivitetslinjen,
och därför äro vi inte beredda att
gå med på alla förslag för försvaret,
utan anse att det med våra begränsade
resurser och för att ej kullkasta vårt
ekonomiska uppbyggnadsprogram är
nödvändigt att i första hand anslå medel
för de viktigaste försvarsåtgärderna.
Jag anser också, att när nu alla partier
— jag yttrar mig dock inte om kommunisterna
i detta hänseende — äro intresserade
av en stark försvarsmakt, så bör
man sträva efter samförstånd, tv det
kunde bliva riskabelt för försvaret, om
borgerliga partier i alltför hög grad demonstrerade
mot majoritetspartiet, så att
detta parti nekade att göra försvarskompromisser.

Högerreservationen med sitt förslag
att riksdagen skall uttala sig för att de
värnpliktiga skola fullgöra all den tjänstgöring
som gällande värnpliktslag stadgar,
är en stark linje. Mitt motiv för att
trots detta följa utskottet är att utskotet
bemyndigar Kungl. Maj:t att göra erforderliga
värnpliktsinkallelser, varför
man i förlitande på att försvarsministern
handlar omsorgsfullt, även i detta

fall bör kunna samarbeta, tv samförstånd
gagnar försvaret bäst. Samförståndsviljan
har ju också redan i utskottet lämnat
resultat, nämligen kompromissen att bemyndiga
Kungl. Maj :t att utlägga beställningar
på viss materiel under nästa budgetår
för 125 miljoner kronor i stället
för i propositionen föreslagna 100 miljoner
kronor. Jag hoppas vidare att bondeförbundets
samförståndsvilja när det gäller
försvaret skall föra med sig, att .socialdemokraterna
gå oss till mötes inte
endast beträffande ökningen av anslaget
till skytteföreningarna utan även beträffande
vår motion om förstärkningen av
flygvapnet. Att värnpliktsfrågan nu ligger
under utredning och att arméns hela
organisation skall omprövas, kan också
anföras som skäl för att följa utskottets
förslag.

När vi i vårt land avhandla försvarsproblemen,
är det egendomligt, att man
så konservativt och sterilt endast fortsätter
i de gamla spåren. Enligt fastlåst
regel skall armén ha sitt, likaså flottan
och flyget, och när någon försöker att
åtminstone få genomförd en modernare
avvägning mellan försvarsgrenarna, sätta
de ledande militärerna i gång sina
välsmorda propagandaapparater för att
belysa respektive vapengrenars stora betydelse.
Även i dag finner jag mig alltså
föranlåten att som min bestämda uppfattning
deklarera, att vi ha en med
hänsyn till kostnadsramen felaktig försvarsorganisation.
Herr Lundgren belyste
i sitt anförande riktigheten i detta
mitt påstående, att den nuvarande försvarsorganisationens
kostnader icke
rymmas inom den kostnadsram, som
riksdagen finner vara den högsta möjliga,
samtidigt som herr Lundgren plöjde
i de gamla traditionella fårorna utan
en tanke på att man borde ordna det hela
mera rationellt. Det var ju väldiga kostnader,
som, enligt vad herr Lundgen
här uppvisade för kammaren, behövas
för att ordna materielfrågan in. in. för
den nuvarande försvarsorganisationen.

Min kritik gäller emellertid inte endast
den nuvarande försvarsorganisationen
utan dessutom att man inte tillräckligt
uppmärksammat de fasansfulla

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

nya stridsmedlen och deras användningsmöjligheter
för ett litet land.
Atombomben, som genom tidningar, radio
och film gjorts känd, är inte det
värsta krigsmedlet. Som exempel på ett
annat hemskt vapen kan nämnas, hurusom
vid tillverkning av atomenergi som
biprodukt erhållas radioaktiva klyvningsprodukter.
Lyckligt är, att dessa
ämnen ej tåla lång lagringstid, varför
en stat med högt uppdriven atomindustri
för dagen torde kunna hålla i lager
högst ett ton radioaktivt stridsmedel.
Några få kilogram per kvadratkilometer
ge emellertid en sådan strålningsintensitet,
att eu timmes vistelse inom området
medför dödliga skador. Ett mycket
farligare sätt att använda dessa ämnen
är att utsprida dem så att de komma
att införas i organismen, exempelvis
genom födoämnen och vattenledningsvatten.
Ett miljondels gram per person
ger dödliga skador, varför teoretiskt
sett högst fem kilogram av ett
lämpligt radioaktivt ämne i vattenledningsvattnet
skulle döda hela Stockholms
befolkning, om man nämligen
finge det jämnt fördelat.

Om det är sant att sinnessjukdom är
värre än döden, så är emellertid inte
atombomben och dess biprodukter det
mest fruktansvärda av andra världskrigets
uppfinningar utan den gas som tyskarna
började tillverka mot krigets slut
och som kallas tabun. Alla tidigare giftgaser,
exempelvis senapsgas, avsågo att
angripa huden eller andningsorganen.
Dessa gaser kunde urskiljas med synen,
känseln, smaken eller lukten, men tabun,
som är osynlig, utan lukt eller
smak, kan inte konstateras enbart med
hjälp av våra sinnen — inte förrän
det är för sent. Gasmasker skydda inte,
ty tabun går in genom själva hudens
porer, angriper nerverna och sprider
sig till hjärnan. Det behövs bara att
man elt par ögonblick inandas luft som
ii r förorenad med eu bråkdel av ett
milligram tabun för att förgiftningen
skall bli till döds. Men långt innan döden
får den angripne utstå fruktansvärda
lidanden. Den lid, som förflyter mellan
det gasen angriper en människa och

Ang. vissa beredskapsfrågor,
då verkningarna komma till synes, kan
ibland vara flera timmar, vilket ytterligare
ökar vapnets effektivitet. Förgiftningen
börjar med svårt tryck över
bröstet, otäck huvudvärk och illamående.
Så småningom blir vederbörande
blind, och slutligen, innan döden inträder,
framträda mordiska tendenser eller
andra former av aggressiv själssjukdom,
när giftet börjar påverka de vitala delarna
av hjärnans främre del. Den kemiska
formeln är nu känd av alla stormakterna.
Ett av de viktigaste centra i
Tyskland, där tabun tillverkades, ligger
inom den ryska zonen. Eu del av de
tyska kemister som arbetade med framställning
av nervgasen befinna sig nu i
Sovjetunionen, och andra arbeta i USA,
England och Frankrike.

År 1946 förklarades offentligt, att
Förenta staterna såväl som andra länder
ha till förfogande biologiska och
kemiska stridsmedel av aldrig anad effektivitet,
som skulle kunna bringa död,
svält och förödelse över ett helt land.
General Waitt uttalade inför en kongress
av amerikanska kemister: »Kemiska
stridsmedel komma sannolikt att i
ett framtida krig få lika avgörande betydelse
som atombomben.» Amiralen
Zacharias yttrade år 1947: »Det finns
numera i stormakternas arsenaler vapen
— kemiska, biologiska och klimatologiska
— vilkas förstörelseförmåga är
ännu större än atombombens. Detta vapen
har möjlighet att fullständigt utplåna
allt levande, människor, djur och
växter, från jordens yta.» Men vi i Sverige
öka vår krigsberedskap genom att
en föråldrad kryssare åker runt Afrika
och betalar en dyr avgift för att få gå
genom Suez!

Mina damer och herrar! Att giftgaser
icke användes i andra världskriget,
berodde enligt premiärminister Attlee
inte på moraliska utan på militära avgöranden,
och det är synnerligen intressant
att läsa redogörelserna för hur det
under Tysklands sista dagar var en
kamp om huruvida man skulle hinna
sätta in denna nervgas emot fienden och
om man borde göra det. Men tror någon,
alt detta militära tänkande kommer att

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
gälla, om ett nytt hemskt krig utbryter
med atombomber och radioaktiva medel
som vapen? Man torde i stället kunna
utgå ifrån, alt börjar kriget, komma
alla medel efterhand att användas.

Det kan alltså allvarligt ifrågasättas,
huruvida ej ett litet land som Sverige
skulle ha bättre möjlighet att hävda sin
neutralitet, om andra länder visste, att
därest landet bleve angripet, komme
ingen hänsyn att tagas vid användandet
av alla försvarsmedel för att försvara
friheten och livet. Om forskningsinstitutet
sålunda finge i uppdrag att framställa
kemiska och bakteriologiska försvarsmedel,
så skulle jag för min del
icke säga nej till fullt tillräckliga anslag.
Men jag är tveksam om huruvida
det kan vara riktigt att här bara gå
på i de gamla gängorna, med de försvarsmedel,
som vi ha, och att komma
med de vanliga yrkandena om förstärkningar
inom de olika vapengrenarna.

I det långa loppet kan väl emellertid
inte ens fruktan för krigets fasor hindra
kriget, om man inte lyckas eliminera de
förhållanden som skapa krig. På det
internationella planet saknas alltjämt
varje motsvarighet till den känsla av
inbördes intressegemenskap och solidaritet,
som efter hand vuxit fram på det
nationella planet och som i och för sig
utgör den enda reella grunden för en
fast rättsordning. Denna rationella intressegemenskap
har vuxit fram genom
en god omvårdnad och solidariskt hänsynstagande.
Frihet från nöd och fruktan
måste åstadkommas i alla länder,
varvid de svåraste problemen säkerligen
äro att genom industrialisering höja
köpkraften i de underutvecklade länderna
och att ordna livsmedelsfrågorna för
de flera hundra miljonerna svältande
människorna.

Säkerligen är svenska folket enigt om
att vi, intill dess freden är säkrad i världen,
skola försvara vår frihet och självständighet.
Men låt oss vid bedömandet
av hur detta skall ske taga hänsyn
till varandras önskemål och åsikter, och
denna min vädjan gäller såväl högern
som socialdemokraterna. Men låt oss

icke när det gäller försvaret fastna i
traditionsbundna former!

Herr talman! Det är i samarbetets
tecken och i förhoppning att statsrådet
Vougt skall sköta inkallelsefrågan med
största omsorg, som jag röstar med utskottet,
Jag hemställer emellertid samtidigt,
att regeringen gör ett utrikespolitiskt
uttalande och ett klarläggande, i
vad mån regeringen är beredd till samarbete
i försvarsfrågan och alltså till
hänsynstagande i rimlig grad även till
andra partiers önskemål därvidlag.

Herr OHLON: Herr talman! Jag skall
inte ge mig in på några vidlyftiga utrikespolitiska
eller militärpolitiska diskurser,
och jag skall inte heller gå in
på frågorna här i detalj efter det att
herr Lundgren i sitt första anförande i
stort sett avbetat fältet. Men eftersom
jag utan att vara medlem av statsutskottets
första avdelning, där dessa frågor
behandlas, kom att sitta närvarande
vid statsutskottets plenarsammanträde
för behandlingen av försvarsfrågan,
skall jag be att med några ord få belysa
och motivera folkpartiets speciella
reservation.

Vi veta ju alla, att det under sista vinterhalvåret
har förekommit efterutbildningsövningar
i begränsad omfattning
och att det nu i dagarna utgått inkallelser
till repetitionsövningar för fyra
årsklasser, som dock reducerats på
grund av att vissa kategorier förut varit
inkallade till beredskapstjänst. Mot
bakgrunden av de osäkra utrikespolitiska
förhållandena är det givetvis av
vikt, att anstalter vidtagas, så att det
vid varje tidpunkt är möjligt att utan
uppskov anpassa beredskapen efter det
aktuella läget. I första omgången torde
detta kunna ske genom att förband inkallas
till repetitionsövning. Nu har departementschefen
anfört, att då repetitions-
och efterutbildningsövningar torde
komma att anordnas även under budgetåret
1949/50, synas kostnaderna härför,
i motsats till vad fallet varit för innevarande
budgetår, böra inräknas i
därav berörda anslag. Man kan ur den

Onsdagen den 16 mars 1919 fm.

Nr 10.

kungl. propositionen läsa ut, att för efterutbildning
och repetitionsövningar
skulle reserveras sammanlagt 438 330
tjänstgöringsdagar eller 14 000 tjänstgöringsmånader,
motsvarande inkallelse
av 14 000 man under en månad. Vidare
vet man, att det, för att man skall kunna
tillgodose de mest angelägna behoven
av omskolning av äldre värnpliktiga
för olika ändamål, åtgår 10 000
tjänstgöringsmånader, d. v. s. 10 000
man, och då blir det kvar för egentliga
repetitionsövningar endast 4 000 man.

Herr Lundgren gjorde i sitt anförande
gällande, att folkpartiet i sin reservation
skulle ha motiverat repetitionsövningar
uteslutande ur beredskapssynpunkt. Herr
Lundgren har nog tyvärr läst folkpartireservationen
en smula flyktigt, tv det
heter där på tal om efterutbildningsövningarna:
»Det är här fråga om en huvudsakligen
individuell eller grupp- och
troppvis (motsvarande) utbildning —
således ingen fortsatt utbildning i förband—
som samtidigt tillgodoser beredskapskravet.
» Beredskapskravet är alltså
endast en sida av saken, och herr
Lundgren har ju själv i sitt anförande
nyss gjort gällande, att även rekrytklassen
efter ungefär tre månaders övningar
hade värde just ur beredskapssynpunkt.

Med hänsyn till att, sedan Kungl.
Maj :ts förslag förelagts riksdagen, en
skärpning av det utrikespolitiska läget
inträtt, måste det anses ganska nödvändigt
att för nästa budgetår räkna med
minst samma beredskap som under innevarande
budgetår. Detta är kärnpunkten
i folkpartiets syn på frågan, och utifrån
den synpunkten kommer man fram
till att ytterligare 16 000 tjänstgöringsmånader
för repetitionsövningar behövdes,
så att man inalles för efterutbildningsövningar
och repetitionsövningar
skulle inkalla 30 000 man, d. v. s. ungefär
en halv årsklass, under budgetåret.

För att dessutom, om liigct skulle så
betinga, eu efter förhållandena avpassad
förstärkning av den personella beredskapen
skall utan omgång vara möjlig,
är det ofrånkomligt, att riksdagen lämnar
Kungl. Maj:t föreslaget bemyndigande
att medgiva överskridande av anslag

Ang. vissa beredskapsfrågor,
som maximeras av riksdagen. Detta är
ett förtroende, som föreslås givet till regeringen,
och åtminstone det parti jag
representerar förutsätter att regeringen
kommer att motsvara ett sådant förtroende.

Jag skall icke nu gå in på den ekonomiska
sidan av problemet; jag skall taga
upp den mot slutet av mitt anförande.

Vidare göres det i folkpartiets reservation
gällande, att med hänsyn till
bland annat leveranssvårigheterna för
den inhemska industrien och bristen på
utländska valutor har tillförseln av
krigsmateriel för armén i hög grad fördröjts.
Avsevärda belopp i form av från
föregående budgetår reserverade medel
ha icke hittills kunnat omsättas. Kunna
icke i fortsättningen rimliga leveranstider
hållas, bör en viss förtursrätt vid inhemsk
industri beredas arméns beställningar
beträffande viktigare materielanskaffningar.

Vidare framhålles det, att om möjlighet
yppas, bör den materiella beredskapen
stärkas genom import, särskilt när
det gäller sådan materiel som icke med
nuvarande resurser kan tillverkas inom
landet. Reservanterna förutsätta, att
Kungl. Maj:t vidtager sådana åtgärder,
att materielleveranserna påskyndas.

I fråga om befästningar och bergrum
är förhållandet likartat med det som
gäller för materielanskaffningen. Sålunda
disponerar Kungl. Maj :t, såsom herr
Lundgren framhöll, reservationer till avsevärda
belopp på grund av att befästningar
och bergrum icke kunnat byggas,
då byggnadstillstånd icke har beviljats.
Då såväl personal- som materielbehovet
för dessa ändamål kan sägas
vara lågt, böra möjligheter finnas för
att under hudgetåret använda såväl i
propositionen äskade som tidigare reserverade
medel, och detta så mycket
mer som vi ju för närvarande ha en viss
arbetslöshet inom byggnadsfacket.

En ytterligare punkt, som vi ha tryckt
på, är, att om det föreligger risk för
att vår tillverkning av högklassiga
sprängämnen genom olycksfall, sabotage
eller fientlig inverkan i avgörande
grad kan reduceras, bör Kungl. Maj:t

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
vidtaga sådana åtgärder, att beredskapen
på ifrågavarande område ordnas på
ett tillfredsställande sätt.

Jag skall inte gå närmare in på den
kompromiss som utskottet har kommit
till beträffande bemyndigandeanslaget
på 125 miljoner kronor till inköp av
tygmateriel och dylikt, men jag skulle
vilja i det sammanhanget understryka,
att de pengar, som på detta sätt Kungl.
Maj:t bemyndigas använda, böra användas
för sådan materiel som uppgivits
inom utskottet och att, därest möjligheter
yppas för utläggning av beställning
i utlandet av annan angelägen materiel,
som icke kan tillverkas här, så
förutsätta reservanterna, att Kungl.
Maj:t för detta ändamål begär särskilt
bemyndigande. Beträffande dessa anslag
ha vi föreslagit en viss mindre uppräkning
på grund av den utökning av repetitionsövningarna
som vi ha ifrågasatt.
Jag återkommer även till den saken.

Herr von Heland har i sitt anförande
mycket drastiskt skildrat den moderna
krigföringens innebörd. Man torde kunna
säga, att redan det senaste kriget
och säkerligen i ännu högre grad nästa
krig kommer att bli ett krig mellan de
olika staternas vetenskapliga institutioner.
Vi erinra oss kanske alla, att när
blitzen kom över Storbritannien på sommaren
och hösten 1940 och det lyckades
de mycket fåtaliga engelska flygarna
att avvärja den, så stod Churchill
efteråt upp i parlamentet och förklarade,
att aldrig tillförne hade så många
haft så få att tacka för så mycket. Churhill
kunde vid det tillfället inte tala om
hela sanningen, men nu veta vi, att det
numerärt ringa engelska flyg, som mötte
det överväldigande tyska bombflyget,
icke hade haft några som helst utsikter
att göra sig gällande, om icke England
hade gått före på radarområdet. När
kriget bröt ut 1939, voro Tyskland och
England likvärdiga i fråga om hjälpmedel
för att med radion upptäcka och
uppspåra fientliga flygplan, men den
tyska krigsledningen insåg icke denna
»radiolocations» betydelse i taktiskt
hänseende. Så sent som i augusti 1939
hade det lyckats engelsmännen att byg -

ga upp ett helt nät av radarstationer,
som visserligen efter nuvarande begrepp
voro mycket bristfälliga men som dock
skyddade hela den engelska ostkusten
så effektivt, att det tyska bombflygets
anstormning kunde spåras redan innan
tyskarna hade flugit in över Storbritannien.

På grund av de erfarenheter, som man
då gjorde i England, sattes det i gång
med en forskning på radarområdet, som
i varje fall dittills var något fullständigt
enastående i vetenskapens historia. 1940
gjorde en engelsk professor en vetenskaplig
upptäckt eller, om man så vill,
en uppfinning, som på en gång kom att
revolutionera hela detta område. Kapplöpningen
i fråga om radar gällde att
nå fram till korta våglängder med tillräcklig
intensitet, och det lyckades år
1940 engelsmännen att konstruera ett
alldeles nytt sändarrör, den s. k. magnetronen,
som möjliggjorde att nå erforderliga
effekter med korta våglängder.
Det är nämligen så att för att en
radiovåg skall reflekteras mot ett föremål
— helst ett metalliskt — måste våglängden
vara kortare än föremålet i
fråga.

När sedan tiden närmade sig för Amerikas
inträde i kriget, samordnades den
engelska och den amerikanska radarforskningen.
Den utvecklades till den
grad, att när kriget var slut, hade man
enbart i Amerika inte mindre än 3 800
personer sysselsatta uteslutande med radarforskning,
och resultatet av den verksamhet,
som bedrevs under kriget, håller
nu på att publiceras — kanske publikationerna
redan äro färdiga — i 28
band å 500—700 sidor.

Vi äro imponerade över att man i
Amerika offrade 2 miljarder på atombomben,
men jag kan i det sammanhanget
nämna att på radar offrades
från amerikansk sida icke mindre än
3 miljarder dollars. Jag nämner allt detta
för att visa, vilken oerhörd vikt man
inom de moderna arméerna fäster vid att
ett land har en tillräcklig radarutrustning.
Radar har betydelse, inte bara när
det gäller luftkriget utan kanske lika
mycket inom sjökriget — för att nir ej

Onsdagen den 16 mars 1919 fm.

Nr 10.

tala om artilleriet, såväl till sjöss som
till lands. Tyskarna trodde, att de voro
absolut överlägsna på sjön, men det visade
sig, att deras ubåtar knäpptes den
ena efter den andra, beroende på att
engelsmännen kunde spåra upp dem, då
de om nätterna gingo upp till vattenytan
för att ladda sina batterier. När
sedan tyskarna uppfunno luftmasten för
att deras ubåtar skulle kunna använda
dieselmotorerna även vid gång i undervattensläge,
hade den samordnade engelska
och amerikanska radarforskningen
fortskridit så långt, d. v. s. man hade
kommit ned till så korta våglängder, att
man lyckades lokalisera de tyska ubåtarna
— låt vara bara på kortare avstånd
— via deras luftmaster.

Dessa gigantiska siffror visa, att det
är ganska ogörligt för ett litet land som
vårt att kunna följa med i kapplöpningen
på forskningsområdet, men så
mycket mera angeläget är det då, att vi
utifrån försöka att skaffa den materiel,
som man har experimenterat fram på
andra håll, och det är angeläget att se
till, att vi få en personal här i landet,
som kan handha dylik materiel.

Herr von Heland har i sitt anförande
skildrat giftgaskrigets aspekter. Men
herr von Heland drog inte, såvitt
jag kan finna, den riktiga slutsatsen av
sin framställning, ty den riktiga slutsatsen
borde väl ändå ha varit den, att
herr von Heland hade förenat sig med
oss om det högre anslaget till försvarets
forskningsanstalt. Skall det finnas någon
möjlighet för oss att försvara oss gentemot
alla dessa nya, fruktansvärda
hjälpmedel, så ha vi nog ingen annan
organisation att tv oss till än försvarets
forskningsanstalt, och jag vill från denna
talarstol uttala, att jag anser det vara
ganska sangviniskt att inför dagens läge
skära ned anslaget till forskningsanstalten,
så att denna står inför risken
att behöva avskeda kvalificerad personal.

Till sist ett par ord om den ekonomiska
sidan av saken. Det framgick ju av
den diskussion, som förekom vid statsutskottets
plenarsammanträde, att vad
som i år främst har dikterat regering -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
ens inställning till försvaret har varit
hänsynen till den ekonomiska situationen
i landet, och det är en synpunkt,
som man måste gilla och respektera.
Det är allas vår skyldighet var och en
på sitt håll att i det nuvarande läget försöka
stödja regeringen i dess ekonomiska
saneringspolitik. Om man räknar tillsamman
vad de merkrav innebära, som
å ena sidan högern har kommit med i
sin reservation, och å andra sidan folkpartiet
framställt, så finner man högerns
merkrav på statskassan innebära
ett belopp på 32 727 000, under det att
folkpartiets merkrav uppgå till 5 217 000
kronor.

Jag kan lova regeringen, att jag i den
avdelning av statsutskottet, nämligen
andra avdelningen, där jag har blivit
placerad, skall göra allt för att vi skola
spara ett belopp, motsvarande det merkrav,
som vi gjort gällande för försvarsbudgeten,
och jag tror att det finns vissa
förutsättningar för att ett dylikt sparprogram
skall kunna genomföras utan
att några viktiga samhällsintressen sättas
å sido. Det program, som vi här ha
levererat, är sålunda ett program, som
helt faller inom ramen för regeringens
ekonomiska politik.

Med vad jag nu har yttrat ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
av mig m. fl. i statsutskottets utlåtande
under punkten 1) avgivna reservationen.

Herr LUNDGREN (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlon gjorde gällande,
att jag i mitt anförande hade förbisett
den vikt folkpartireservationen lade
vid utbildningen av de värnpliktiga och
utbildningen i truppförband. Jag vill,
herr talman, i detta sammanhang endast
erinra därom, att repctitionsövningarna
äro avsedda i första hand för truppförbandsutbildning,
men att en inkallelse
av värnpliktiga, såsom folkpartiet har
tänkt sig den, inte medger att man fär
så många värnpliktiga vid varje truppförband
under en viss tid, att man kan
ha utbildning i bataljoner; man får inte
in så många värnpliktiga, att man kan
få tillsammans eu fältstark bataljon per
regemente.

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! 1
sitt anförande helt nyss uttalade herr
von Heland sin oro över ett tal, som
folkpartiets ledare hade hållit för ett
par veckor sedan och vari han karakteriserade
den utrikespolitiska linje, som
enligt hans mening bör följas, såsom
västmaktsorienterad alliansfrihet. Folkpartiets
talesman, som här nyss har haft
ordet, tog inte upp den kastade handsken,
men herr von Heland begärde också
ett uttalande från regeringsbänken.
Jag kan strax lugna herr von Heland
med, att regeringen och dess parti alltjämt
stå kvar på den utrikespolitiska linje,
som vi hittills ha följt och skola följa
nu, sedan den skandinaviska förbundsplanen
har strandat, och regeringen har
ju också inför riksdagen givit en utförlig
redogörelse för sina synpunkter på
den svenska utrikespolitiken.

Vad angår herr Ohlins formel för den
utrikespolitik, som enligt hans mening
bör följas, finner jag den synnerligen
oklar. Han ställde mot varandra två begrepp:
isolerad neutralitet och västmaktsorienterad
alliansfrihet. Närmast
till hands ligger väl den tolkningen — och
det var den uppfattning jag fick, när jag
läste talet — att denna alliansfrihet under
fredstid, som är orienterad åt ena
sidan, skulle i händelse av ett krig svara
mot en neutralitetspolitik, som är genomgående
orienterad åt den ena sidan. Om
nu detta var herr Ohlins mening, så
måste jag säga, att det vittnar om en
ganska hög uppskattning om Sveriges
styrka och möjligheter, om han tror, att
vi i händelse av en kommande konflikt,
där vi försöka hålla oss utanför, skulle
kunna genomgående följa en partisk
neutralitetspolitisk linje, som alltså skulle
betyda en neutralitetspolitik, avvikande
från vanliga folkrättsliga grundsatser.
Det brukar vara så under krig — det
ha vi inte minst under det sista världskriget
sett exempel på — att det finns
olika grupper av stater, som stå utanför
kriget och som föra en i viss mån olika
slags neutralitetspolitik. Det finns sådana
stater, som äro militärt så starka, att de
kunna kosta på sig att öppet förkunna

att de inte gå ut i krig, men de understödja
indirekt på olika sätt den ena krigförande
parten. De kunna kanske kalla
sig icke-krigförande för att markera att
de inte äro neutrala i folkrättslig mening.
Detta var väl en politik, som under
första skedet av det sista kriget följdes
av å ena sidan Amerikas förenta stater
och å andra sidan av Sovjetunionen.

Det finns kanske också stater, småstater,
som äro militärt mycket svaga
men som ligga på så långt avstånd från
farozonen, att det icke gör dem någonting,
om de proklamera och följa en
mycket partisk neutralitetspolitik, i det
att de öppet säga, att de ha alla sympatier
på den ena sidan och göra vad de
kunna för att stödja den sidan. De kunna
göra detta, därför att de äro så långt
ifrån farozonen, att det inte kan bli
följdverkningar genom aktion från den
andra sidan. Denna hållning intogo ju
under det senaste kriget t. ex. vissa sydamerikanska
stater; man kanske.kan dit
räkna även Portugal.

Men så fanns det slutligen en tredje
grupp av stater — det fanns kanske
flera om man vill vara riktigt systematisk
— och den bestod av Sverige och
sådana länder som Schweiz under det
senaste kriget, som varken voro militärt
mycket starka eller lågo i så skyddat
läge, att de kunde kosta på sig att
säga: »Vi föra en neutralitetspolitik, som
är orienterad genomgående åt den ena
sidan i kriget; vi äro partiska, vi gynna
så mycket vi kunna den ena sidan,
och det göra vi utan att ta någon hänsyn
till gällande folkrättsliga neutralitetsregler.
» Vi kunde ju som bekant inte
följa en sådan linje under det sista kriget,
utan vi fingo proklamera, att vi
skulle försöka tillämpa en strikt folkrättslig
neutralitetspolitik. Det lyckades
ju inte alltid så bra. Sverige nödgades
vid vissa tillfällen göra avvikelser, inte
till förmån för de länder, för vilka vi
hade våra sympatier, utan till förmån
för den andra parten, alltså på grund
av landets utsatta läge.

Jag tycker för min del att man över
huvud taget skall vara ganska försiktig,
innan man proklamerar, hur ett land

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

som Sverige skall lägga sin neutralitetspolitik
i händelse av ett kommande krig.

Ja, nu kan det ju hända, att herr
Ohlin inte menade något sådant; kanske
menade han inte. att uttala sig alls om
att vår neutralitetspolitik i händelse av
krig skulle vara konsekvent orienterad åt
ena sidan. Han kanske bara ville säga -det är en hypotes ifrån min sida —
att vi här i ideologiskt avseende dela
den demokratiska åskådning, som den
stora, överväldigande majoriteten av de
västerländska folken hyser, och att han
därför ville säga, att vi i ideologiskt avseende
äro orienterade västerut. Då kan
jag bara säga, att jag tycker för min del,
att det var ett mycket besynnerligt uttryck
att tala om att alliansfriheten är
västmaktsorienterad. Kanske vi tills vidare,
till dess vi fått en bättre förklaring
över denna nya formel, få nöja oss med
att konstatera, att denna nya formel,
även om den kan ha haft en taktisk uppgift
inom folkpartiet, knappast har varit
riktigt lyckad, vare sig ur politisk eller
ur språklig synpunkt.

Herr OSVALD: Herr talman! Den förstärkning
av vår försvarsmakt, som
kommer att bli resultatet av nu föreliggande
förslag, är i och för sig synnerligen
glädjande. Bland annat kommer
vår armé att få en styrka, som skulle
ha varit utomordentlig vid början av
det senaste världskriget, men det är tvivelaktigt,
om denna styrka kommer att
vara lika värdefull vid ett eventuellt
kommande krig. Vår försvarsmakt lider
nämligen framför allt av den svagheten,
att den inte förfogar över några fjärrvapen
på marken; den lämpar sig bara
för strider på nära håll, men det är
ingalunda säkert, att strider av denna
art komma att bli aktuella i ett eventuellt
kommande krig. Vi veta alla mycket
väl att det på andra sidan Östersjön
finns V 2-baser, från vilka stora
delar av vårt land kunna ödeläggas utan
att vårt försvar får nämnvärd möjlighet
att visa sin styrka eller att ingripa emot
en fiende. Vi komma inte, såsom förhållandena
nu ligga till, att bli i till -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
fälle att svara så att säga med samma
mynt. Det blir, skulle man kunna säga,
som att ställa upp en trupp beväpnad
med slangbågar, mot en som är utrustad
med mausergevär, och slangbågen har i
detta fall inte stora möjligheter att göra
sig gällande i kampen.

För ett effektivt försvar behöva även
vi i vårt land V 2-vapen. Ha vi inte det,
så blir det, såvitt jag kan förstå, inte
så lätt som herr von Heland trodde, att
hävda den neutralitet, som han menar
att vi i alla avseenden skola bevara.

V 2-vapnet är emellertid inte det enda
exemplet på de moderna vapen, som vi
sakna — det finns många andra exempel.
Herr von Heland har nu redogjort
för ett par sådana: det finns atombomber,
det finns kemiska och biologiska
vapen o. s. v. Denna lista skulle ytterligare
kunna utvidgas med vapen, med
vilka man kan förstöra växande gröda
och på detta sätt bryta motståndskraften
hos ett folk.

Jag skall här inskränka mig till att
nämna ett av dessa moderna vapen, som
inte hittills har varit så mycket omtalat
i den offentliga debatten, nämligen
det nya ubåtsvapen, som finns bland
annat i Amerika och i Ryssland, alltså
ubåten med andningsapparat, som
snabbt kan sänka sig till så stort djup,
att den inte kan upptäckas av flyg, ubåten
som i undervattensläge kan röra
sig med lika stor hastighet som det snabbaste
övervattensfartyg och som i detta
läge kan tillryggalägga distansen tvärs
över Atlanten och tillbaka igen, om så
skulle erfordras, ubåten som kan röra
sig ljudlöst och som lika litet kan upptäckas
med ljudavlyssningsapparater
som med radar. Det antal ubåtar av
detta slag, som ryssarna för närvarande
förfoga över, kan med all säkerhet angivas
med tresiffrigt tal. Men vad ha vi
att komma med för att möta hotet från
ett så farligt vapen?

Jag är i detta fall i tillfälle att för en
gångs skull kunna instämma med herr
von Heland, då han säger, att mycket
större uppmärksamhet måste ägnas de
moderna vapnen. Är det inte i ett sådant
läge angeläget, att vi göra allt vad

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
i vår förmåga står för att skaffa den
komplettering, som kommer att krävas
för ett eventuellt kommande krig? Är
det inte också nödvändigt, att vi skaffa
oss möjlighet att följa den vapentekniska
utvecklingen på området?

Nyligen har, såsom här tidigare i dag
har framhållit, försvarsstabschefen offentligen
givit uttryck åt den tanken, att
våra i och för sig goda försvarsmöjligheter
förutsätta vissa leveranser utifrån
av krigsmateriel liksom också att vi
skola kunna få ta del av stormakternas
forskningsrön och nykonstruktioner.
Om så icke sker, skulle vår motståndskraft
snabbt komma att minskas.

I detta fall skulle jag vilja instämma
i vad herr Ohlon nyss anfört, att vi inte
kunna hänga med i konkurrensen mellan
stormakterna när det gäller att få
fram de nya vapnen, utan att vi måste
på det ena eller andra sättet kunna få
dem från de makter, som kunna framställa
dem. Jag kan alltså där inte komma
till samma resultat som herr von
Heland, att vi framför allt måste isolera
oss, utan jag anser tvärtom, att vi
här måste söka samarbete med andra.

Det är därför enligt min mening att
beklaga, att den utrikespolitiska linje,
som vi följa, inte i tillräcklig mån tar
hänsyn till det försvarspolitiska läget
liksom inte heller till det utrikespolitiska
läget sådant det blir beskaffat, sedan
Norge och Danmark komma med i
Atlantpakten.

Men även om man vill söka bibehålla
denna utrikespolitiska kurs, så måste
det väl i alla fall vara angeläget att
man genom förhandlingar med de makter,
från vilka de moderna, effektiva
vapnen kunna erhållas, söker utröna på
vilka villkor vi skulle kunna få det erforderliga
tillskottet, det tillskott som
enligt försvarsstabschefen är oundgängligen
nödvändigt för att vi skola kunna
få ett försvar av fullt tillräcklig effektivitet,
liksom också för att vi skola bli
delaktiga i de kommande framstegen på
det militärtekniska området. Jag menar
med andra ord, att då vi jämföra vad
som kommer att krävas vid ett eventuellt
kommande krig med vad vi själva

kunna åstadkomma, behöva vi väl återigen
pröva förutsättningarna för vår
ställning till de västliga demokratierna
och inriktningen av hela vår utrikespolitik.

Nyss har hans excellens herr utrikesministern
förklarat, att någon ändring
däri inte kommer att äga rum. Men förr
eller senare måste dock det försvarspolitiska
läget komma att medföra åtminstone
en sådan sinnesändring, att vi
kunna förhandla med andra makter om
möjligheterna att få ett modernt och
fullt effektivt vapen.

Så skulle jag till sist, herr talman,
vilja säga, att i sådana förhandlingar som
dem jag nyss antytt måste det, såvitt
jag kan förstå, vara en belastning, att
vi ha en försvarsminister, som för någon
tid sedan gjorde ett uttalande, som
måste tolkas på ett sådant sätt, att han
menar, att vi med vapen, komna från
väster och för vårt försvar oundgängligen
nödvändiga, skola skjuta ned flygplan
ifrån samma håll. Är det inte, sådant
läget nu är, hög tid för oss att se
om vårt hus i både det ena och del andra
avseendet?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Sedan en
följd av år har det parti, som jag representerar
här, intagit en sådan ställning,
att vi icke ha röstat emot försvarsanslagen,
även om vi ha haft vissa
invändningar att göra. Trots att situationen
nu i viktiga hänseenden har förändrats,
komma vi även i dag att intaga
samma ståndpunkt och i huvudsak
följa de rekommendationer och den linje,
som utskottet föreslagit. Men vi äro
av den meningen, att de anslag på över
800 miljoner kronor, som riksdagen i
dag kommer att bevilja, äro så högt tilltagna,
att de på ett olyckligt sätt pressa
de breda folklagrens ekonomiska bär -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

kraft. En grundlig undersökning om
huruvida anslagen utnyttjas på det mest
effektiva sätt skulle sannolikt ge det resultatet,
att försvarsmaktens effektivitet
inte skulle minskas, även om anslagssummorna
skures ned med tämligen betydande
belopp. Jag tror för min del,
att vi måste komma dit. Folket i vårt
land kan ju inte i längden bära de väldiga
utgifter för rustningar som burits
under krigsåren och under åren närmast
efter kriget. Men såsom jag redan har
sagt kommer det kommunistiska parfiet
också i fortsättningen att intaga en positiv
ställning till försvaret av landets
nationella frihet. Vi önska en effektiv
och demokratisk försvarsmakt för en
kostnad, som är rimlig med hänsyn till
folkets ekonomiska bärkraft.

Med utgångspunkt härifrån önska vi,
att största möjliga sparsamhet iakttages
och att statsmakterna snarast möjligt
vidtaga erforderliga åtgärder för att nedbringa
utgifterna, bland annat genom att
sätta stopp för det slöseri som rätt ofta
förekommer inom de miltiära förvaltningarna.

Men, herr talman, försvarsfrågan kan
ju inte ses isolerad från den allmänna
politiska situationen här i vårt land och
i den omgivande världen, och jag tror
det är viktigt i denna debatt, att det
också från vårt håll anföres några synpunkter
på denna sida av försvarsproblemet.

I verkligheten är anledningen till att
försvarsfrågan i år kanske tilldrager sig
ännu större uppmärksamhet än den gjort*
under de gångna efterkrigsåren framför
allt, att hela den internationella situationen
— mindre än fyra år efter
det andra världskrigets slut — ånyo är
laddad med brännstoff. Alla veta att
krigsförberedelserna forceras, och alla
känna också att folken äro gripna av
ängslan och oro inför hotet om ett nytt
krig. Politikens huvudfråga i det stora
flertalet länder i världen har än en gång
blivit: krig eller fred? Det iir därför
anledning att ställa frågan, varför det
är på det sättet. Vilka förhållanden i
folkens liv, i samhällsstrukturen och i
de mellanstatliga förbindelserna är det

Ang. vissa beredskapsfrågor,
som förorsaka krigsfara och förödande
krig?

Enligt den mening jag företräder ligger
den djupa orsaken till krigen och
krigsfaran i själva existensen av det
kapitalistiska samhällssystemet. Över hela
den kapitalistiska världen äro de internationella
trusterna i sin jakt efter
profiter engagerade i ständig kamp för
att öppna nya marknader, för att komma
över råvarutillgångar och för att
säkra sig ekonomiskt och politiskt herravälde
över andra folk. Dessa motsättningar,
denna konkurrens och rivalitet,
ha ju två gånger — 1914 och 1939 —
kastat folken ut i världskrigens fasor.

Det är nödvändigt att erinra om dessa
tämligen elementära fakta, då det numera
har blivit så vanligt på såväl borgerligt
som socialdemokratiskt håll att
framställa Sovjetunionen och den socialistiska
delen av den internationella arbetarklassen
som orsaken till krig och
krigsfara.

■lag kommer något senare att med ett
par ord klargöra min och mitt partis
ståndpunkt till Sovjetunionen i nuvarande
internationella läge. Men jag vill
redan nu erinra om att då första världskriget
utbröt fanns det ingen Sovjetunion
och att, då det andra världskriget
utbröt år 1939, var detta krig från början
ett krig mellan kapitalistiska länder
och icke mellan kapitalistiska och socialistiska.
Jag vill därför konstatera, att
Sovjetunionen sålunda inte kan ha varit
upphov till någotdera av de två världskrig,
som vår generation har fått genomleva.
Man kan enligt min mening inte
bortse från dessa historiska erfarenheter,
om man verkligen objektivt vill undersöka,
vari de moderna krigens orsaker
ligga.

Slutsatsen blir då för mig, all var och
en som vill bevara freden, var och en
som vill nedbringa och göra överflödig
den miljonrullning till improduktiva rustningar
som nu pågår, måste inrikta sina
ansträngningar på att avskaffa orsaken
till krigen: de kapitalistiska produktionsförhållanden,
som under loppet av
35 år kastat världen ut i två förödande
krig. Jag tillfogar, att ingen, som vill

Nr 10.

Onsdagen den 1C mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
erkänna fakta och objektivt bedöma vad
som sker i världen, kan komma ifrån
det förhållandet, att det är inom den
del av världshushållningen, som ligger
under kapitalistiskt herravälde, som krig
pågå och ett nytt, förödande världskrig
förberedes.

Läget i dag är i många avseenden likartat
det läge som existerade under
1930-talet, när det andra världskriget
förbereddes. Medan Hitlertyskland då
gick i spetsen för upprustningen och
krigsförberedelserna, har nu denna roll
övertagits av det amerikanska dollarkapitalet.
Därom vittnar den våldsamma
upprustningen i Amerika. Därom vittnar
det nät av militärstrategiska baser som
Förenta staterna upprätthåller och utbygger
runt hela jordklotet. Därom vittnar
det militära paktsystem, som i strid mot
Förenta Nationernas stadga organiseras
på amerikanskt initiativ. Därom vittna
slutligen Marshallplanen och de amerikanska
strävandena att återuppbygga
Västtyskland som en vapensmedja.

Om dessa krigsförberedelser vittna
också en rad offentliga uttalanden från
ledande politiker och militärer i Förenta
staterna. Jag vill i det fallet bara
draga fram två betecknande fakta.

Jag vill erinra om ett uttalande, som
vice ordföranden för en delegation, utsänd
av den amerikanska kongressens
militärkommission, Paul Schaffer, gjorde
i Berlin den 21 november 1948. Han
förklarade följande:

»En kraftmätning med ryssarna är
oundgänglig förr eller senare. Ju fortare
den kommer dess bättre. Tiden arbetar
för ryssarna. Vi är redo på nuvarande
tidpunkt. Västtysklands industri kan
återuppbyggas i tid för att spela sin roll
i kraftmätningen.»

Det är ju ett mycket klart besked om
de amerikanska perspektiven på ett kommande
krig: Västtyskland skall bli vapensmedja,
kriget skall påskyndas och
riktas emot Sovjetunionen.

Låt mig också anföra ännu ett auktoritativt
amerikanskt uttalande, som rör
syftemålet med Atlantpakten och med
Marshallplanen. Henry Wallace yttrade

den 23 januari i år i det amerikanska
parlamentets utrikeskommission:

»Marshallplanen syftar i verkligheten
till att återuppbygga Tyskland utan att
säkra ekonomiens återuppbyggande i
Västeuropa. Marshallplanen är inte en
ekonomisk plan utan ett politiskt instrument
i det kalla kriget och såsom Atlantpakten
visar ett initiativ av mycket
stor och mycket farlig räckvidd. Hurudan
dess slutgiltiga utformning än blir
kommer huvudpunkten att vara ett nytt
låne- och uthyrningsprogram för vapenleveranser.
Detta låne- och uthyrningsprogram
betyder att vi kommer att beväpna
Västeuropa och upprätta militärbaser
omkring Sovjetunionen, från Norge
till Turkiet.»

Jag har, herr talman, velat anföra dessa
uttalanden från män, som verkligen
äro initierade i den amerikanska statsledningens
planer. Jag tror det är viktigt,
att den svenska riksdagen, när den
skall ta ställning till landets försvarspolitiska
problem, inte förbiser vad de
reaktionära krafterna i världen med
Förenta staterna i spetsen nu förbereda.
Att ha uppmärksamheten riktad på dessa
förhållanden är så mycket mer nödvändigt
för oss nu, när såväl Norge som
Danmark ansluta sig till Atlantpakten
och därmed slå in på en militärpolitisk
linje, som förr eller senare kommer att
medföra, att amerikanska krigsbaser
förläggas inom Skandinaviens gränser.
Härigenom har självfallet vårt lands
försvarspolitiska läge blivit avsevärt
försämrat.

Nu har ju regeringen deklarerat —
senast i utrikesdebatten den 9 februari
— att den svenska regeringen efter de
skandinaviska militärförhandlingarnas
sammanbrott vill föra en politik, som
håller landet politiskt och militärt utanför
allianser. Denna av regeringen deklarerade
målsättning har stöd också
från det kommunistiska partiet. Men låt
mig ändå sätta några frågetecken i kanten
härvidlag. Hur är det i praktiken
med alliansfriheten? År det så att vårt
land i verkligheten står obundet? Enligt
min mening är det på det sättet, att
landet genom anslutningen till Marshall -

Onsdagen den 1(5 mars 1949 fm.

Nr 10.

planen och genom regeringens positiva
ställningstagande till Europarådet redan
har tagit ett långt steg och ett äventyrligt
steg bort från den proklamerade
alliansfria linjen. De samverkande partierna
här i riksdagen — man får väl
säga, att det numera råder en faktisk
samverkan i alla betydande frågor mellan
högern, folkpartiet och socialdemokratien
— förklara ju, trots allt som
har skett, att de äro för en alliansfri
politik. Dessa partiers representanter
deklarera ju ständigt sin trohet emot
den nationella oavhängighetens omistliga
värden och sin beredskap att försvara
den urgamla svenska friheten o. s.
v. Allt detta är gott och väl. Men innebär
inte vår praktiska politik — anslutningen
till Marshallblocket och till
Europarådet, såsom jag nyss antydde —
att vi börja att bit för bit schackra
bort vårt lands nationella suveränitet?
Och om denna politik fortsätter, är ju —
därom råder intet tvivel — faran synnerligen
stor för att vårt land skall förvandlats
till en amerikansk randstat och
en stöttrupp för världsreaktionens intressen
i det krig, som man påtagligen
förbereder.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
fråga högerns och folkpartiets
representanter här i kammaren: Ni
som så ofta tala om alliansfrihet, iiro ni
beredda att ta avstånd från dem inom
era partier och inom er tidningspress
som förklara, att Sverige inte skall försvara
sig mot en neutralitetskränkning
från västmakternas sida? Anser exempelvis
herr Elon Andersson i folkpartiets
ledning, att Dagens Nyheter företräder
folkpartiets mening, när tidningen
gång på gång hävdar, att Sverige
inte skall försvara sig, om västmakterna
kränka neutraliteten, utan
skall föra en politik som tar sikte på
att landet skall sluta upp på Amerikas
sida i ett kommande krig?

Jag vill också ställa ett par frågor
till regeringen. Såsom jag nyss sade,
har regeringen deklarerat, att den vill
föra en alliansfri politik. Men hur är
det? Har inte krigsmaktens högsta ledning
fått klart besked om att detta är

Ang. vissa beredskapsfrågor,
regeringens linje? Den frågan är motiverad
bland annat av att en rad höga
militära personligheter under sista tiden
ha uttalat sig i försvarspolitiska
frågor på ett sätt, som är oförenligt med
en alliansfri politik.

Jag vill erinra om att försvarsstabschefen,
general Swedlund, för någon
vecka sedan höll ett tal, i vilket han avslöjade
sin inställning — och inställningen
hos det högsta militärbefälet i
övrigt — till den skandinaviska försvarsförbundet.
Generalen förklarade,
att »ett alliansfritt och militärt svagt
försvarsförbund hade inte kunnat ge de
skandinaviska länderna nämnvärt ökad
säkerhet», och han fortsatte: »Samverkan
med Norge för att trygga förbindelserna
västerut är inför en sådan utveckling
en militär nödvändighet. Det
är en nackdel om en sådan samverkan
med Norge inte kan förberedas i fred.»

Detta yttrande fälldes efter det Norge
deklarerat sin beredskap att gå med i
Atlantpakten och efter det att den norske
utrikesministern haft överläggningar
i Washington och gjort upp saken.
Härav framgår det klart, att vår försvarsstabschef
förkastar tanken på alliansfrihet
och hävdar, att Sverige borde
militärt knyta an till Atlantpaktens länder,
dels genom fortsatt samverkan med
Norge, dels — såsom också framgår av
hans tal — genom direkta överenskommelser
med Förenta staterna och övriga
atlantmakter.

Ett annat exempel bär givits av chefen
för flygvapnet, general Nordenskiöld,
som nyligen varit i Kanada. Enligt
vad som tycks framgå av hans uttalanden
i pressen och radion bär han,
förmodligen på egen hand, sökt upprätta
något slags allians mellan det
svenska och det kanadensiska flyget.
Han föreslår nämligen, att man skall
ordna utbyte av flygkadetter mellan
Sverige och Kanada, och ett sådant förslag
vittnar ju om mycket intima förbindelser
mellan det svenska och det
kanadensiska flygvapnet.

Jag anför dessa exempel bara för att
understryka min mening, att utgångspunkten
för dvlika yttranden och dyli -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
ka förslag måste vara, att Sverige under
inga omständigheter kan tänkas
komma i konflikt med de makter som
skola ingå i Atlantpakten.

I ett föredrag inför studenter i Lund
för några veckor sedan förklarade också
general Nordenskiöld bland annat följande,
som jag ber att få citera: »Endast
om vi få förtroendefullt tekniskt
samarbete med en stormakt kan vi hålla
oss på toppen kvalitativt. Vi måste ordna
det så att dörren till sådant samarbete
står öppen västerut.»

Med anledning av dessa uttalanden
från mycket framträdande chefer inom
vårt försvar — och det är mångdubbelt
flera som uttala sig på samma sätt —
vill jag gärna fråga försvarsministern,
om de handla i samförstånd med regeringen,
när de fälla dessa yttranden, och
om våra försvarskrafter och planeringen
av landets försvar inriktas ifrån de förutsättningar
som framkommit i de yttranden
jag citerat.

Till sist vill jag säga, herr talman, att
det under den senaste tiden i pressen
och från talarstolarna riktats en rad frågor
till oss kommunister om vår ställning
till försvaret av landets nationella frihet,
och i samband därmed har man varit
synnerligen angelägen om att få vår
ställning till Sovjetunionen klarlagd. Debatten
i dag inleddes ju med att herr
Lundgren förklarade, att kommunisterna
i alla länder ha beslutat sig för att göra
revolution, som orden föllo, om det kom
till ett krig med Sovjetunionen, och han
riktade regeringens uppmärksamhet på
nödvändigheten av att man höll en beredskap
mot eventuellt sabotage från det
politiska parti, som jag här representerar.

Med anledning av vad som har sagts
här i dag och tidigare anförts i pressen
och med anledning av de frågor man
har ställt, vill jag på mitt partis vägnar
avge följande deklaration. Vi hoppas, att
den skall vara så klarläggande, att ingen
därefter behöver ta miste på var det
kommunistiska partiet står i dessa mycket
viktiga frågor.

Vår deklaration lyder på följande sätt:

»1. Sveriges kommunistiska parti vid -

håller sina tidigare deklarationer att partiet
alltid är redo att försvara vårt lands
nationella oavhängighet och folkets frihet.

2. Sovjetunionen är på grund av dess
karaktär av socialistisk stat principiellt
emot imperialistisk krigspolitik och emot
uppgörelser i mellanstatliga tvistefrågor
genom krigiska angrepp för att underkuva
och förtrycka andra folk och stater.
Sovjetunionen har alltid i sin politik —
i Nationernas förbund, liksom under det
andra världskriget och därefter i Förenta
Nationerna — handlat utifrån denna
socialistiska princip.

3. I frågor som röra nationell frihet,
krig och fred, måste man härleda sina
ståndpunkter ur faktiska förhållanden
och icke ur ogrundade antaganden eller
rena känslostämningar. Fakta äro:

att Sovjetunionen under det andra
världskriget genom sina hjältemodiga
insatser krossade de fascistiska angriparna
och tillsammans med sina allierade
befriade Europas folk från förtryckarna; att

Sovjetunionen aldrig hotat Sveriges
fred och frihet;

att Sovjetunionen, då Sverige hotades
av Hitlertyskland 1940, genom direkt ingripande
på ett avgörande sätt bidrog till
att rädda Sveriges fred;

att ingenting kan anföras som tyder på
att Sovjetunionen företager sig något som
strider mot svenska folkets nationella
intressen eller hotar Sveriges fred och
oavhängighet.

Fakta äro vidare:

att Amerikas förenta stater upprättat
flera hundra militära baser runt jorden
och att de amerikanska miljardärernas
talesmän klargjort sin avsikt att inringa
Sovjetunionen och ''krossa kommunismen’
(Trumandoktrinen) genom ett nytt
världskrig, vilket i verkligheten skulle
betyda att hela världen inordnades under
dollarkapitalets diktatur;

att ekonomiska, politiska och militära
allianser och blockbildningar organiseras
av amerikanerna, upprustas av amerikanerna
och kommenderas av amerikanerna; att

en ohämmad krigspropaganda och

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

en tygellös hets mot demokratiens och
fredens krafter inspireras och finansieras
av amerikanerna och deras hantlangare
i hela den kapitalistiska världen; att

Sovjetunionens förslag i Förenta
Nationerna om stormakternas nedrustning
och förhud mot atomvapen under
betryggande internationell kontroll avslogs
av amerikanerna och deras medlöpare; att

kapitalistiska stater i Västeuropa
och Amerika föra imperialistiska krig
på flera håll i världen;

att sålunda krigshets, krigshandlingar
och hot om ett tredje världskrig karakterisera
den kapitalistiska världen, medan
Sovjetunionen och folkdemokratierna
föra en konsekvent fredspolitik.

4. De, som trots dessa fakta framställa
frågor grundade på det oriktiga antagandet
att Sovjetunionen kan komma att angripa
Sverige för att beröva landet dess
frihet och oavhängighet, avslöja därmed
att de själva tänka sig Sveriges deltagande
i ett kommande krig mot Sovjetunionen,
vilket förberedes av reaktionära
krafter i den kapitalistiska världen.

5. Om dessa brottsliga krafter utlösa
ett nytt världskrig, anfalla Sovjetunionen
och mot det fredsälskande folkets vilja
draga in vårt land i kriget, är det en klar
plikt för varje kommunist, ja, för varje
uppriktig svensk patriot att göra allt för
att bekämpa de imperialistiska krigsanstiftarna
och handla som bl. a. Danmarks
och Norges folk gjorde under det
andra världskriget, då de med Sovjetunionens
hjälp befriade sina länder —
göra slut på kriget och återställa den nationella
oavhängigheten.»

Herr LUNDGREN (kort genmäle):
Herr talman! Herr öhman resonerar ungefär
på följande sätt. Sovjetunionen är
en socialistisk stat. Fn socialistisk stat
kan icke föra imperialistisk politik. Alltså
kan Sovjetunionen icke föra imperialistisk
politik. Jag vill då bara fråga herr
öhman: Var överfallet mot Finland den
30 november 1939 utslag av en fredlig
politik?

>1 Första kammarens protokoll 19k9. Nr in.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Som svar på den frågan vill jag
bara i korthet hänvisa till att det ju numera
är allmänt erkänt, att detta krig
mellan Sovjetunionen och Finland var ett
ryskt försvarskrig emot den tyska aggressionen,
som hade infiltrerat sig i
finsk politisk ledning och i finsk försvarsmakt.
*

Jag vill i det sammanhanget blott hänvisa
till en skrift av en mycket känd — numera
avliden — svensk diplomat, Einar
af Wirsén. Denne behandlade saken efter
Finlandskriget och anförde bl. a.:

»Numera äro Rysslands bevekelsegrunder
till aktionen mot Finland rätt klara.
Det gällde för Sovjetunionen att framskjuta
sitt område så att Tyskland ej
skulle få tillfälle till uppmarsch på bred
front, och dessutom var Sovjetunionens
intresse för den stora staden Leningrad
så iögonenfallande att dess försvar syntes
kräva att den finska gränsen, som
gick helt nära staden, sköts tillbaka.»

Det var alltså Wirséns skildring. Jag
kan anföra liknande uttalanden från
andra borgerliga människor, som efter
kriget ha insett vad som i verkligheten
låg bakom.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Sedan
vi nu under en lång och pinsam
stund ha lyssnat till Moskvaradion, skall
jag försöka återföra diskussionen till den
aktuella svenska försvarsfrågan.

Det är alldeles uppenbart, att vår försvarsfråga,
som flera föregående talare
ha betonat, måste ses mot bakgrunden
av det internationella läget, och ingen av
oss kan säga att detta läge är så ljust
och hoppingivande, att vi inte måste
ägna mycket stor uppmärksamhet åt att
rusta vårt försvar på sådant sätt, att det
kan bli till den största möjliga hjälp, om
världen återigen skulle råka i våldsamma
konvulsioner.

Man har här sagt, att de misslyckade
försöken att få till stånd en skandinavisk
överenskommelse om gemensamt
försvar ha satt oss i ett sämre läge än
om vi skulle ha kunnat uppnå eu sådan
överenskommelse. Herr talman, jag
vill inte gå in på dessa frågor närmare,

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
men jag vill framhäva som min bestämda
uppfattning, att även om den skandinaviska
försvarsöverenskommelsen hade
skapats, skulle vi ha nödgats att ändå
på ungefär samma sätt sträva att med
militära medel garantera vår säkerhet.

Jag måste säga, att jag alltjämt beklagar
att riksdagen med regeringen förra
året nedsatte de värnpliktigas utbildningstid.
Jag tror, att det var ett olyckligt
beslut. Om det icke hade fattats,
skulle vi haft lättare i dag att komma
överens på någon eller några av de väsentliga
punkter, om vilka det nu står
strid. Jag vill påminna om att försvarsstabschefen,
generalmajor Swedlund, nyligen
efter de fälttjänstövningar, som ha
hållits här i Uppland, och mindre övningar
på andra ställen har sagt ifrån,
att denna prövning har visat att en första
utbildningstid av nio månader inte är
tillräcklig för att utbilda trupp på det
sätt, som behövs i ett modernt krig. Jag
bär velat än en gång understryka detta,
men jag kan inte komma bort från det
faktum, när jag i dag skall ta en ståndpunkt,
att riksdagens beslut är fattat och
att man måste göra det mesta möjliga av
det. Vi se i Kungl. Maj :ts proposition nr 1
under fjärde huvudtiteln, alt Kungl. Maj:t
i mycket hög grad har tryckt på att man
inom ramen av den mer eller mindre
provisoriska värnpliktslag, som vi nu
ha, skall anordna repétitionsövningar
och beredskapsövningar. De borgerliga
partierna tyckas inte vara nöjda med
detta förslag från regeringens sida, och
de kritisera alltså även utskottets majoritet,
när det gäller bestämmelserna och
anslagen rörande övningarna.

För mig, herr talman, står det fullt
klart, att vi nå precis samma resultat,
om vi acceptera Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag, som om vi ge vårt bifall
antingen till högerreservationen eller
till den folkpartistiska reservationen.
Om den senare vill jag säga, att den mest
av allt liknar eu skämtsam pantomim.
Den är ett försök att med några gester
markera större försvarsviinlighet än socialdemokraterna,
men detta försök måste
visa sig ganska misslyckat och det
tämligen snart, tv i realiteten är det

ingen skillnad mellan vad Kungl. Maj:t
och utskottet föreslå och vad den Ohlonska
reservationen föreslår.

Skillnaden skulle kunna vara större
mellan utskottsförslaget och högerreservationen.
Högern vill ju ge direkta direktiv
till Kungl. Maj :t att anordna övningar
genom att ställa bestämda anslag
till Kungl. Maj:ts förfogande, alltså binda
Kungl. Maj:t, under det att utskottet
har velat ge Kungl. Maj:t fria händer
men samtidigt också ge Kungl. Maj:t
möjlighet att ta de medel i anspråk, som
behövas för att inom ramen för den gällande
värnpliktslagen öva vårt folk. Jag
förmodar, att herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet kommer att
yttra sig under denna debatt, och jag
hoppas att han understryker att jag
inte alltför felaktigt har lagt ut texten
här, då jag säger, att Kungl. Maj:t är
villig att utnyttja den fullmakt, som jag
hoppas att riksdagen ger, på ett effektivt
sätt.

Den andra punkt, som det har uppkommit
strid om, gäller materielanslagen.
Även där är det i mycket hög grad
en skenfäktning. Vi, som ha suttit i
statsutskottet och ha lagt märke till hur
högern har backat ifrån sina motioner
och stannat vid en vida blygsammare
siffra än den först kommit fram till för
tyganslaget, vi veta bättre än några andra,
att här är det en parad, som skall
markera en större försvarsvänlighet. Jag
kan säga, herr talman, som jag sade i
utskottet, att jag är minst dubbelt så
försvarsvänlig som hela högern är tillsammans,
och det har jag vid åtskilliga
tillfällen markerat i denna kammare och
på andra håll. Men jag har av födsel och
ohejdad vana velat betrakta även försvarsfrågan
från realistisk synpunkt, och
när jag ser på dagens situation, kan jag
med full övertygelse stödja Kungl. Maj:t
och statsutskottet, därför att jag vet, att
vad vi än besluta i denna fråga om tyganslaget,
där meningarna äro så litet delade,
komma vi ungefär fram till samma
resultat. Kungl. Maj :t har begärt 30 miljoner
på det direkta anslaget, folkpartiet
begär 30 816 000 kronor — någon skillnad
skall det vara, sedan nu folkpartiet

Onsdagen den IG mars 1949 fm.

Nr 10.

har vunnit en så lysande valseger — och
högern begär 3G 950 000 kronor. Det är
också en summa, som gentemot det av
Kungl. Maj:t begärda anslaget på 30 miljoner
inte ser alltför imponerande ut.

Om kammarens ledamöter läsa fjärde
huvudtiteln, skola de bli klart medvetna
om att vad vi räkna i siffror här inte
alls är så magistralt och majestätiskt
som siffror vanligen bruka vara. Vi finna
nämligen, att av de anslag vi ha beviljat
försvaret under de senaste åren
återstår, sedan ett belopp på 200 miljoner
kronor har gått till budgetutjämningsfonden,
eu behållning av omkring
730 miljoner. Hur har denna väldiga reservation
uppkommit? Vi ha fattat beslut,
att det och det skall göras, men
besluten ha inte kunnat effektueras på
grund av valutasvårigheter och svårigheter
att köpa i utlandet samt svårigheter
att placera beställningar på den svenska
marknaden. Fabrikernas begränsade kapacitet,
den begränsade materialtillgången
och bristen på arbetskraft ha tvingat
fram detta.

När vi hade en föredragning på denna
punkt i utskottets första avdelning
fingo vi från ett mycket sakkunnigt håll,
då vi frågade, varför Kungl. Maj:t hade
stannat vid 30 miljoner i tyganslag,
ungefär följande svar: »Armémyndigheterna
ha gissat på någonting mellan 40
och 50 miljoner, Kungl. Maj:t har gissat
på 30 miljoner.» Båda sakerna äro
ungefär lika oklara. Den ena eller den
andra siffran säger ingenting bestämt,
utan man får pröva sig fram.

Herr von Heland talade här om betydelsen
av samförstånd i försvarsfrågan.
Jag skall be att få understryka det i
allra högsta grad, och jag ber att få
peka på en sak som flera föregående
talare ha understrukit, nämligen att vi
ha gått med på en utvidgning av ramen
för de medel, som skola användas till
beställningar för försvaret, från 100 till
125 miljoner. Det har alltså från vår
sida visats ett mycket stort tillmötesgående,
och ett sådant ha vi också visat
i fråga om försvarets forskningsanstalt.

Om inte min unge och utan tvivel begåvade
vän från andra kammaren herr

Ang. vissa beredskapsfrågor.
Hjalmarson varit så het på gröten eller
om i stället för honom någon av de
äldre, mera parlamentariskt vana och
mera realistiskt tänkande högermännen
hade suttit vid vårt bord, skulle —• det
tror jag i varje fält — möjligheterna att
konuna till ett enhälligt beslut, som vi
så många gånger tidigare ha lyckats
med, ha varit mycket större. Men jag
hoppas, att den unga påläggskalven skall
kunna uppfostras, så att vi under kommande
år skola ha större möjligheter
att komma överens.

Här bär talats mycket om nya stridsmedel.
Jag tror inte, att det tjänar någonting
till att gå in på det kapitlet.
Jag har inte, trots att jag har suttit i
statsutskottets första avdelning i 15 år,
den förbluffande sakkunskap, som exempelvis
herr Ohlon här har uppvisat
för kammaren. Därför drar jag mig blygsamt
tillbaka och nöjer mig med det
allmänna uttalandet, att statsutskottet
naurligtvis är starkt medvetet om att vi
inom ramen för våra möjligheter skola
göra vad som kan göras för att hålla
vårt försvar så mycket å jour som det
nu går med utvecklingen ute i världen.
Denna utveckling är mycket snabb, den
kräver fantastiska kapitalinsatser, den
kräver, att de bästa inom vissa vetenskaper
helt och hållet engageras för försvarets
uppgifter.

Jag understryker ytterligare, herr talman,
,att vi av naturliga skäl icke kunna
komma så långt som många andra länder,
men det är vår plikt att följa med
så långt vi kunna, och jag har fattat regeringens
ståndpunkt till dessa frågor
precis på det sätt jag nu har försökt att
framställa.

Jag tror, att det är ganska olyckligt
att bära sig åt som herr Osvald bär gjorde
och i ett fullkomligt ovidkommande
sammanhang kasta in försvarsministerns
person. Jag iir oense med försvarsministern
på åtskilliga punkter, det visade
sig under förra årets militärdebatt, men
jag måste samtidigt säga, att den trafik,
som drivs mot honom konsekvent
i pressen och nu även här i riksdagen,
fyller mig med vämjelse. Jag tillfogar,
att ingenting bär kunnat anföras, som

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

visar, att statsrådet Allan Vougt icke
på ett utomordentligt sätt — med undantag,
från min synpunkt, av de frågor
där vi tvista av sakliga skäl — har
fyllt sin befattning som departementschef.
Och om vi gå till militärerna, som
också kunna vara oense med honom, och
fråga, hur han har skött sin post, få vi
också höra mycket ampla lovord. Om
man är missnöjd med en persons politiska
ställningstagande, bör man icke
vända om det till en rent personlig
smädetrafik, som också är irriterande
för vårt försvar.

Jag har velat säga detta, herr talman,
och jag har velat säga det med mycket
stor kraft.

Så var det till slut herr öhman. Hans
tal kännetecknades av »neutralitet» och
»alliansfrihet» på det sättet, att han riktade
de hårdaste angrepp, de hätskaste
angrepp mot en sida i världspolitiken
och med hand och fot svor trohet åt
den andra sidan. Neutraliteten hos oss,
som försöka att hålla balansen någorlunda,
ville han misstänkliggöra, men sin
egen enögda neutralitet lyfte han upp
här som en stjärna, efter vilken vi alla
borde vandra. När man talar om krigshetsen
västerifrån, när man talar om det
hot, som Marshallplanen och Europarådet
skulle innebära emot freden, så
glömmer man samtidigt att tala om den
oerhörda och våldsamma sammanpackning,
som sker där borta i öster. Man
ger bär bilden av ett blodtörstigt s. k.
västblock men glömmer att tala om var
de verkliga händelserna, som ha lett till
järnhård sammanslutning, ha ägt rum.

Ja, herr talman, man kan tyvärr inte
göra någonting åt det, ty kammarens
ordningsstadga hindrar det, men jag tycker
i alla fall, att det är att gå litet för
långt, när man läser upp den kommunistiska
politbyråns dokument här i kammaren.
Jag betraktar dem helt och hållet
som inre kommunistiska angelägenheter.
Men när vi ändå ha fått utstå pinan
att höra detta dokument, vill jag åtminstone
på en punkt beröra det, och på
den punkten vill jag ha en förklaring.
Det var tydligt och klart, att det kommunistiska
partiet här har gjort sig en

fullkomligt onödig möda att förklara för
oss och Sveriges land, att alla dess beslut
dikteras från Moskva. Det är en passus,
som jag skulle vilja ha klarare belyst.
Det gäller den plikt vi ha gentemot
Sovjet. Som bekant har den franske
kommunistledaren Maurice Thorez gjort
en deklaration i den franska deputeradekammaren,
som har väckt den största
uppmärksamhet inte bara i Frankrike
utan i hela världen, en deklaration som
gick ut på att om Frankrike skulle komma
i krig, skulle dess arbetarklass i alla
situationer stå på Sovjets sida. Liknande
deklarationer ha gjorts av den italienske
kommunistledaren Palmiro Togliatti,
och även den lilla avglans av en kommunistisk
diktator, som min vän Lövlien i
Norge är, har varit inne på samma vägar.
Herr Öhman närstående personer
ha inte i Sverige men väl i Norge kommit
med samma deklaration. Jag frågar
nu: Vad vill herr öhman och vad vill
min vän herr Linderot göra? Hur skulle
— om jag tar ett exempel, som tidigare
har berörts — herr Linderot och herr
Öhman bära sig åt, vad skulle de råda
den svenska arbetarklassen till, ifall
Sverige kom i samma position till Ryssland
som Finland gjorde i november
1939? Är det då herrar Öhmans och Linderots
plikt att sluta upp på Sovjetunionens
sida, eller stå då deras högtidliga
förklaringar kvar, att de vilja försvara
Sveriges frihet och oberoende?
Jag väntar inte, herr talman, att få något
svar på den frågan, i varje fall inte
något klart svar. Den har ställts så
många gånger, och när svaret skulle ha
getts, har man fått en bild av en ålasump.
Man ser där visserligen, hur ålarna
simma omkring, men man kan inte
skilja den ena från den andra.

Med dessa ord, herr talman, ber jag i
den föredragna punkten att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDGREN (kort genmäle):
Herr talman! När herr Rickard Lindström
vill göra gällande, att man i stort
sett når samma resultat med statsutskottets
förslag som med den till utskottets

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

utlåtande fogade högerreservationen, så
innebär väl detta ändå ett litet misstag.
Enligt statsutskottets förslag har Kungl.
Maj:t rätt att överskrida vissa reservationsanslag,
därest av beredskapsskäl
värnpliktiga inkallas till repetitionsövning
i större omfattning eller till beredskapsövning.
Enligt herr J. B. Johanssons
m. fl. reservation skola repetitionsoch
efterutbildningsövningar anordnas i
uti värnpliktslagen föreskriven omfattning,
vilket i praktiken innebär, att man
inkallar ungefär 100 000 man under en
månad. Detta är alltså en högst avsevärd
skillnad.

Herr talman! Frågan om materielen
har jag inte någon anledning att gå in
på, då ju enighet därom nåtts i utskottet.
Att högern på den punkten reserverat
sig är endast en följd av att högern räknar
med större inkallelse av värnpliktiga,
och dessa behöva ammunition. Det
är alltså fråga om ett anslag till övningsammunition
under de repetitionsövningar,
som högern har räknat med.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Denna debatt har rört sig över ganska
vida fält, och i viss mån har den format
sig som en utrikespolitisk efterdebatt till
den diskussion, som har förts om det
skandinaviska samarbetet och de problem
som ha uppstått i anslutning därtill.
En del talare ha dessutom åtminstone
snuddat vid principiella frågor och
problem av mycket stor räckvidd, som
sammanhänga med utvecklingen av de
nya krigsmedlen. Det är klart, att det
skulle vara intressant att ta upp sådana
frågor från den här bänken, men jag
hoppas, att kammaren håller mig räkning
för att jag inte vill ta upp en debatt,
där jag inte kan göra mycket mer
än de ärade talarna, d. v. s. uttala vissa
förmodanden och ange vissa möjligheter.
Jag föredrar för min del att hålla
mig till statsutskottets utlåtande nr 4
under den stund, som kan stå mig till
buds här, för att klargöra de bevekelsegrunder,
som ligga bakom Kungl. Maj:ts
förslag i de punkter, som här ha framkallat
meningsskiljaktighet er.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

Jag måste kanske inledningsvis säga,
att meningsskiljaktigheterna väl inte äro
så stora, i varje fall inte i förhållande
till de förväntningar, som här och var
i landet ha väckts om stora och upprivande
strider kring försvarsfrågan. Om
vi se på vad som skiljer i dag, finna vi
ju att det egentligen är frågan om repetitions-
och efterutbildningsövningarna,
och för övrigt är det i någon mån frågan
om tolkningen av det utökade beställningsbemyndigande,
som statsutskottet
har givit Kungl. Maj:t. Sedan Kungl.
Maj:t har begärt 100 miljoner kronor i
beställningsbemyndigande för arméns
tyganslag, har utskottet erbjudit 25 miljoner
till, och det är fråga om hur detta
skall tolkas.

Trots att jag riskerar att säga saker
som jag redan förut har haft tillfälle att
säga i denna kammare skall jag tillåta
mig, herr talman, att något gå in på det
nya system för uppläggning av anslagen,
som från och med i år tar fastare form
under fjärde huvudtiteln. Jag vill då till
en början erinra om följande. Under den
femårsplan för försvarets utbyggnad,
som gällde åren 1942—1947, utgjordes
materielanslagen till försvaret av kvotanslag,
som för varje år upptogos med det
belopp, som man ursprungligen hade
räknat med i planen, utan att man gjorde
något försök att klargöra för sig huruvida
dessa pengar skulle komma att
gå åt under det budgetår, för vilket de
upptogos, eller inte. På grund av vissa
omständigheter uppstodo stora reservationer
på dessa anslag. Herr Rickard
Lindström, som nyss hade ordet, pekade
i det sammanhanget på att anslag i
stor utsträckning inte hade kunnat tagas
i anspråk därför att man inte hade kunnat
göra beställningar inom landet eller
köpa utifrån. Det är riktigt, men, som
jag också har haft tillfälle att framhålla
här förut, reservationer ha också i icke
ringa omfattning uppkommit därigenom,
att vi efter kriget icke önskade beställa,
inköpa eller låta tillverka materiel
som redan var antikverad. Vi ville göra
en omprövning av moderniteten hos den
materiel som nybeställdes eller anskaffades
till försvaret, och det har tagit de

Nr 10.

Onsdagen den 10 mars 1919 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

militära myndigheterna en viss, kanske
inte påfallande lång men nu märk-bar
tidrymd att komma fram med nya konstruktioner,
och det är först sedan dessa
konstruktioner ha blivit färdiga som det
har blivit möjligt att utlägga beställningar
på dem.

De reservationer som funnos gjorde
ju emellertid under de senare åren fjärde
huvudtitelns anslagssida utomordentligt
svår att överskåda, och det förhållandet
har riksdagen vid flera tillfällen
anmärkt på. När därtill kom, att regeringen
i anslutning till sitt ekonomiska
program fann det nödvändigt att få en
bättre kontroll över penningförbrukningen,
befanns det på hösten 1947 erforderligt
att tillgripa spärr på dispositionen
av reservationerna. Denna spärr trädde
i kraft i slutet av år 1947 och varade till
de sista dagarna av maj 1948. Jag vill i
det här sammanhanget tillfoga, att överskådligheten
ytterligare var minskad genom
att vissa andra anslag kvarstodo
från beredskapstiden.

Genom reservationsspärren fingo vi
emellertid en bättre överblick och ett
fastare grepp om medelsförbrukningen,
och så kunde vi i fjol skissera det nya
system för anslagsuppläggning, som från
och med i år tillämpas för flygvapnet
och som från och med nästa år skall
genomföras för vissa större anslag på
andra håll, bland annat arméns tygmaterielanslag,
som nu har varit föremål
för diskussion.

Ändringen innebär att systemet med
reservationer ersättes av ett system med
beställningsbemyndiganden, varvid anslagen
för varje budgetår i princip skola
avpassas efter uttagningsbehovet. Nu
kommer det givetvis att uppstå vissa
övergångssvårigheter. Uppenbart är att
det just under övergångsperioden blir
ganska svårt för utomstående att till alla
delar överblicka innebörden av det här
systemet.

Nu skulle emellertid, vad tygmaterielanslaget
till armén för nästa budgetår
beträffar, bilden komm-a att bli följande.
I första hand skulle enligt utskottets
förslag beställningsbemyndigande meddelas
för 125 miljoner kronor. För dessa

medel få myndigheterna alltså utlägga
beställningar. Det anslag på 30 miljoner
kronor återigen, som föreslås anvisat
för nästa budgetår, är avsett för -att täcka
de utbetalningar, som falla på nästa budgetår,
oavsett om beställningarna utläggas
då eller ha utlagts tidigare.

Nu sade herr Rickard Lindström att
det vid utskottsbehandlingen hade visat
sig att man inte med någon större exakthet
hade kunnat bestämma hur stora utbetalningarna
skulle bli under nästa
budgetår och att man hade måst gissa
mellan 30, 40 och 50 miljoner kronor.
Med reservation för ordet »gissa» får jag
nog erkänna att det är utomordentligt
svårt att i en framflytande ström av
materiel hugga ut den del som hänför
sig till ett visst budgetår. Följaktligen
måste man göra en uppskattning, och
vi ha försökt göra den så exakt som
möjligt.

För att inte göra övergången alltför
komplicerad bär man emellertid undantagit
beställningar som utlagts med stöd
av anslagsanvisningar för budgetåret
1947/48 och tidigare år. Utbetalningar
på grund av sådana beställningar skola
alltså inte belasta anslaget för nästa budgetår.
För sådana äldre anslag måste man
behålla de äldre reservationerna, som
således alltjämt stå till förfogande för
myndigheterna.

För utbetalningar under nästa budgetår
skola alltså två typer av anslagsmedel
stå till förfogande. För det första ha vi
nästa års anslag, som är bestämt till 30
miljoner kronor och som är avsett att
täcka behovet av medel för utbetalningar
under budgetåret för sådana beställningar
som omfattas av det nya anslagssystemet.
Med hänsyn till svårigheterna
att beräkna utbetalningarna skulle därutöver
av innevarande års anslag behållas
en betalningsreserv, som uppskattas
till 25 miljoner kronor. Om det skulle
bli något över, som inte utnyttjas, så är
det meningen att överföra denna summa
till budgetutjämningsfonden. F^ör det
andra ha vi för nästa budgetår äldre reservationsanslag,
som få disponeras tills
de beställningar som sammanhänga med
dessa anslag ha effektuerats.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Sedan jag på detta vis har försökt ge
kammaren en bild av det nya anslagssystemet
och de olika anslagsmedel, som
stå till förfogande, får jag övergå till
frågan om storleken av de beställningsbemyndiganden
som skola givas enligt
det nya systemet, och det är egentligen
för att ange dessa summor som jag inledningsvis
bär lämnat denna kanske
något tröttande redogörelse för systemet.

Som nyss nämndes uppstod det under
åren närmast efter kriget rätt stora reservationer,
men sedan översynen av
reservationerna hade verkställts medgav
Kungl. Maj:t under år 1948 att i
runt tal 100 miljoner kronor av äldre
anslag skulle få disponeras för nybeställningar
för arméns tygmateriel. Under
innevarande månad har emellertid arméförvaltningen
fått medgivande att
göra beställningar för ytterligare 20
miljoner kronor, ävenså av äldre medel,
och vidare har årets anslag på
45 miljoner kronor stått till förfogande.
Sammanlagt ha alltså sedan
början av år 1948 omkring 165 miljoner
kronor kunnat utnyttjas för materielheställningar
för armén. Om jag till dessa
165 miljoner kronor lägger de 125 miljoner,
över vilka enligt statsutskottets förslag
Kungl. Maj :t skall få förfoga för att
utlägga beställningar, finner jag att inalles
290 miljoner kronor stå till förfogande
för arméns tyganskaffning under
en tid av vid pass två och ett halvt år,
nämligen från den 1 december 1947 till
den 30 juni 1950.

För undvikande av missförstånd vill
jag emellertid understryka att icke hela
denna summa får användas för engångsanskaffningar*
Ur summan skola nämligen
vissa behov av övningsammunition
in. in. täckas.

Emellertid te sig ju beställningar av
den här omfattningen som mycket betydande
mot bakgrunden av den knapphet
på valutor som vi dras med och med
hänsyn till den konkurrens på produktionsmarknaden
som gör sig gällande i
vårt land. Det är av denna anledning
som regeringen för sin del icke har ansett
det möjligt att gå utöver den ram

Ang. vissa beredskapsfrågor.

som nu har uppdragits och där regeringen
har accepterat den utvidgning
av beställningsbemyndiganden med 25
miljoner kronor, som utskottet för sin
del bär föreslagit riksdagen.

I det sammanhanget vill jag också
beröra den höjning av skytteanslaget,
som utskottet föreslår. Med all förståelse
för vikten av den skytterörelse, som sedan
många år tillbaka har spelat en mycket
stor roll i vårt land och utan tvivel
varit ett stöd för försvarsviljan, måste
jag säga, att den avvägning, som har
gjorts inom den ram inom vilken försvarsutgifterna
presenteras för riksdagen,
i många fall har måst gå ut över
ändamål som ha varit så viktiga, att jag
icke kan anse det skäligt att nu låta särskilt
skytterörelsen bli gynnad av den
välvilja när det gäller anslagsmedel som
åtskilliga gånger förut har manifesterats
här i riksdagen. Regeringen bär givetvis
haft starka skäl för att icke i år föreslå
ett högre anslag till skytterörelsen, utan
upptaga samma anslag som i fjol.

Låt mig nu taga upp ytterligare en
fråga. Regeringen bär ju av riksdagen
begärt ett beställningsbemyndigande på
100 miljoner kronor när det gäller arméns
tygmaterielanslag. Det är naturligt
att man då frågar varför just den
summan har valts. På den frågan skall
jag svara följande. När förslaget utarbetades
i försvarsdepartementet förelåg
det från arméförvaltningens tygavdelning
en plan för anskaffning av materiel,
som upptog 90 miljoner kronor.
Denna plan avsåg sådan materiel som
man ansåg böra i första hand bli föremål
för beställningsbemyndigande. Att
regeringen har höjt denna summa med
10 miljoner kronor till 100 miljoner
sammanhänger, såsom det har anmärkts
i statsverkspropositionen, därmed, att vi
ha ansett att "ombeväpningen av armén,
alltså ersättandet av de gamla gevären
med moderna kulsprutepistoler, bör gå
i snabbare takt än arméförvaltningen
hade tänkt sig. Vad som sedan har inträffat
är att arméförvaltningen har
bringat lill kännedom — det har tagits
upp inför Kungl. Maj:t i form av ett
förslag från arméchefen — att man nu

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
anser det möjligt att från utlandet inköpa
materiel för ett ytterligare belopp;
det är alltså fråga om det anslagskrav
på 68 miljoner kronor, som har berörts
här i debatten. Regeringen anser givetvis
för sin del, att det vore mycket önskvärt
att vi kunde öka takten i våra materielanskaffningar,
och jag vågar säga
att det är helt naturligt om vi göra en
översyn av hur de disponibla medlen av
olika slag skola kunna tagas i anspråk
för att möjliggöra den materielanskaffning
som är önskvärd, men för närvarande
kan jag icke se att det kan finnas
grund för ett förslag i riksdagen om en
ytterligare ökning av maierielanslagen,
utan vi nödgas hushålla med de medel
som jag hoppas att riksdagen nu skall
bevilja.

Eftersom frågan om radar bär blivit
nämnd i det här sammanhanget vill jag
gärna beröra densamma. Hur medveten
jag än är om att vårt försvar har ganska
avsevärda brister när det gäller radar,
vill jag dock säga, att radariseringen
tack vare en metodisk anskaffning från
myndigheternas sida efter kriget har
fortskridit så långt, att jag tycker att de
skildringar som framkomma i uttalanden
här eller i pressen ibland innebära
alltför starka svartmålningar. Vi kunna
säga att radariseringen av flottan numera
är nästan fullständigt genomförd.
Kustartilleriet ligger något efter, men
även där är situationen tämligen hygglig.
Vad flygvapnet beträffar äro beställningar
utlagda och medel anvisade
för en radaranskaffning i mycket stor
skala, om också inte hundraprocentig.

I armén äro bristerna störst, och det beror
helt enkelt på att vi länge ha svävat
i ovisshet om på vilket sätt det nya tekniska
hjälpmedel, som radar utgör, bör
komma till användning för vissa av arméns
stridsmedel. Det är väl inte obekant
för de ärade ledamöterna av denna
kammare att det efter kriget bland annat
förts en mycket livlig diskussion om
på vilket sätt man skall modernisera
luftvärnet. Jag tror vi kunna säga att
vi nu här Sverige ha blivit på det klara
med de olika medel som vi där skola
använda, men det programmet kom fram

ganska sent, och detta är anledningen
till att beställningarna av radar till armén
icke ha kunnat göras i samma takt
som de andra försvarsgrenarnas beställningar.

I det sammanhanget vill jag säga ett
ord som kanske egentligen är onödigt —
att säga det är att slå in öppna dörrar
—■ nämligen att jag såsom försvarets
målsman inom regeringen har anledning
att understryka vilken utomordentligt
stor hjälp vi under de gångna åren ha
fått från myndigheter och enskilda i de
länder där man har kunnat förse oss
med dessa utomordentligt viktiga tekniska
hjälpmedel. Vi hoppas att vi också
i fortsättningen skola komma i åtnjutande
av all den hjälp som vi äro i
behov av från det hållet.

Det är endast ett par saiker till i detta
kapitel i debatten som jag skall be att
få stanna inför. Jag är ledsen om genom
åtgärder från min sida den föreställningen
har skapats, att vi under kriget
icke kunde förverkliga ett visst program
när det gäller befästningar. Nu är frågan
vad som menas med befästningar.
En sådan kan ju vara en skans på vilken
det svenska försvaret skall stödja
sig i händelse av ett angrepp på vårt
land, men befästning kan också betyda
bergskyddsrum, bergförråd och över huvud
taget utsprängningar som äro avsedda
att bereda oss det bättre skydd
som man kan få genom att gå in i berget
eller ned i jorden. Jag vill nämna
att vi efter kriget ha sprängt ut bergrum
för 3 miljoner kronor under år 1946/47
och för 14 miljoner kronor under år
1947/48. För år 1948/49 beräknas att ett
belopp på ungefär sju och en halv miljoner
kronor skall tagas -i anspråk för
samma ändamål. Jag tror inte att jag säger
mera än jag kan stå för, om jag
nämner att det för närvarande finnas
pågående arbeten på bergförråd på 24
platser i landet anmälda. Av dessa arbeten
beräknas fem bli färdiga till den
1 april 1949, och sju beräknas bli färdiga
omkring den 1 januari 1950, medan
återstoden av arbetena är under anbudsprövning.
Jag har velat säga detta därför
att jag har förstått att det har rått

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

en del missförstånd, som ha inneburit
att man över huvud taget inte har vetat
att vi ha använt ganska mycket pengar
och arbetskraft för detta ändamål efter
kriget.

Vad beträffar flygfält, som också ha
blivit nämnda i debatten, vill jag säga
att flygfältsförbättringar, närmast på det
sättet att cementerade eller på annat
sätt fasta rullbanor läggas ut, äro arbeten
som ta en mycket dryg anpart av
försvarets byggnadskvot varje år och
komma att göra så även under det budgetår
som nu förestår.

Herr talman! Jag skall efter detta tilllåta
mig att säga något litet i frågan
om repetitions- och efterutbildningsövningarna,
en fråga där meningarna gå
isär i statsutskottet.

Efter krigets slut var det ganska tydligt
att den vitt spridda känslan, att vårt
försvar hade blivit en tung börda att
bära, inte minst knöt sig till repctitionsövningarna.
Det sammanhängde då med
beredskapen. Man sade allmänt: »Vi ha
legat inkallade så många år under kriget,
och nu kunna vi väl i alla fall få ett
andrum och slippa repetitionsövningar.»
Dessutom anfördes det att övningarna
voro betungande ur arbetsmarknadssynpunkt.
Det är också alldeles uppenbart
att man, när det omedelbart efter kriget
gällde att avväga de militära utgifterna
mot andra utgifter, också måste beakta
den synpunkten, att repetitions- och
efterutbildningsövningar kosta ganska
mycket pengar. Det tedde sig som en
ovillkorlig skyldighet att efterse om det
fanns någon möjlighet att utan skada
för försvaret här göra några besparingar.
Man sade sig också att ett inställande
av dessa övningar måhända var möjligt
av det skälet, att den utbildning,
som hade ägt rum under kriget, hade
varit ganska god. Många av dem som hade
fått sin utbildning under kriget hade
också efter utbildningen fullgjort bercdskapstjänstgöring.
Trots alla dessa skäl,
som talade emot att låta repetitions- och
utbildningsövningar fortgå enligt det
system som hade varit naturligt underkriget,
ansåg sig regeringen icke böra taga
risken av att bryta sönder det system

Ang. vissa beredskapsfrågor,
som hade skapats. Jag vill erinra om att
det år 1947 anordnades en repetitionsövning,
där personalen bl. a. togs i anspråk
i samband med en fälttjänstövning.
Det var närmast erfarenheterna från
denna fälttjänstövning som övertygade
mig om att det var lämpligt att göra en
översyn av repetitions- och utbildningsövningarna.
Sådana där inkallelser som
ägde rum år 1947 framkallade ganska
mycket diskussion i landet. De gåvo också
ett visst eko i riksdagen, och det framgick
att man också här -— åtminstone
tyckte jag mig fatta det på detta sätt •—
ansåg att det vore skäligt att vi gjorde en
översyn av huruvida nyttan av dessa då
anordnade övningar stode i rätt förhållande
till de ganska dryga kostnaderna
och till de besvärligheter som måste uppstå
på arbetsmarknaden om man inkallar
många värnpliktiga till övningar av
detta slag. Det var detta som gjorde att
regeringen år 1947 i samband med att
den gjorde upp riktlinjerna för sin ekonomiska
politik beslöt och tillkännagav
att repetitions- och utbildningsövningar
i större omfattning icke skulle komma
att äga rum under åren 1947 och 1948.

När herr Lundgren nu frågar mig om
de formella grunderna för inställande
av repetitions- och utbildningsövningar,
vill jag hänvisa till den paragraf i värnpliktslagen
som, om jag inte minns fel,
han själv nämnde och där det står att
värnpliktig är skyldig att göra de repetitions-
och utbildningsövningar som Konungen
bestämmer. Det är alltså lagt i
Konungens hand att bestämma i denna
fråga, och jag föreställer mig att den
saken nu liksom tidigare inte har kunnat
tolkas på mer än ett sätt. En annan fråga
är huruvida Kungl. Maj:t kan bestämma
i dessa frågor utan alt dessförinnan
höra riksdagen, och därför har jag för
min del varit angelägen att se till, att
riksdagen har fått kännedom om de beslut
som fattats om alt repetitions- och
utbildningsövningar icke skola äga rum.
På den punkten vill jag beträffande
fjolårets riksdag hänvisa till propositionen
nr 208 och beträffande innevarande
års riksdag hänvisa till fjärde huvudtiteln,
vartill jag ytterligare vill anmiir -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
ka att en proposition beträffande värnpliktstiden
kommer att överlämnas till
riksdagen i vår.

Jag skall så komma tillbaka till frågan
om första tjänstgöringen, men eftersom
jag nu har stannat vid herr Lundgrens
yttrande kanske jag får säga några ord
beträffande ett mig tillskrivet yttrande,
vari jag skulle ha sagt att nedsättningen
i första tjänstgöringen till nio månader
var grundad på politiska skäl. Det var
inte riktigt så, herr Lundgren, utan vid
den diskussion som ägde rum på konferensen
Folk och försvar och där fantastiskt
många saker tycktes kunna missförstås,
sade jag för min del följande: Om
man är av den uppfattningen, som jag
har varit, att en första tjänstgöring av 9
månader skulle vara tillräckligt lång för
att möjliggöra en god utbildning, och
om man sedan står inför frågan när denna
reform hör genomföras, dä kunde
man ha skäl att som jag gjort säga sig, att
eftersom sannolika skäl tala för att vi
stå inför en period av ganska många år
med stark spänning, då vi måste upprätthålla
en hög beredskap, kan det vara
anledning att på ett tidigt stadium
tillgripa en sådan reform för att man
skall ha tid på sig att genomföra den och
göra utbildningen effektiv, så att säga
slipa in den.

Det var detta jag sade på konferensen
Folk och försvar. Det föranledde från
arméchefens sida ett. säkerligen oavsiktligt,
missförstånd — jag vill gärna tro,
att det kan vara jag som har uttalat mig
oklart. Han sade: Då har alltså försvarsministern
gett på hand, att det har varit
politiska skäl för genomförandet av 9
månaders utbildningstid. Min uppfattning
beträffande 9-månadersutbildningen
grundar sig emellertid på min övertygelse,
att det med svenska värnpliktiga
och svenskt befäl skall vara möjligt
att på denna tid åstadkomma en utbildning,
som fyller det ändamål vi vilja att
den skall fylla.

Detta var en parentes, och jag skall be
att strax i någon mån få återkomma till
denna fråga om värnpliktstidens längd.

Det var emellertid de ekonomiska och
arbetsmarknadspolitiska skälen i för -

ening med de tråkiga erfarenheterna av
de första repetitionsövningarna efter
kriget, som gjorde, att regeringen för
sin del intog den ståndpunkten att repetitions-
och efterutbildningsövningar
icke skulle i större omfattning anordnas
under 1947 och 1948. Och jag måste
ju säga, att jag fick för min del stöd i
denna uppfattning av 1945 års försvarskommitté
genom dess ståndpunktstagande
i sitt betänkande på hösten
1947. Försvarskommittén tänkte sig ju
att man över huvud taget icke skulle ha
några efterutbildningsövningar — en
uppfattning som jag icke har kunnat
ansluta mig till och som inte heller har
blivit riksdagens beslut. Det är riktigt
att kommitténs militära ledamöter och
även högerns representant, som är en
ärad ledamot av denna kammare, reserverade
sig i den punkten. Men när
det gällde repetitionsövningarna var
försvarskommittén enhällig i sin uppfattning,
att inga sådana över huvud taget
skulle äga rum förrän 1950, med
tanke på att vi ha beredskapsåren så
nära bakom oss. Jag kan inte finna, att
vare sig de militära ledamöterna eller
herr Ewerlöf ha reserverat sig i denna
punkt.

Ett särskilt uttalande i den här punkten
gjordes av generalmajor Backlund,
som då i egenskap av chef för arméstaben
representerade arméchefen. Han
ansåg, att inga efterutbildningsövningar
borde uttagas av årsklasserna 1930—
1932, därför att en stor del av dessa
värnpliktiga hade haft 180 dagars beredskap.
Efterutbildningsövningar borde
följaktligen enligt hans mening icke
anordnas förrän 1951, och då skulle
1933 års klass kallas in. Nu kunna kammarens
ärade ledamöter lägga märke
till att vi på hösten 1948 började ett
program med efterutbildningsövningar,
som sträcka sig fram till denna månad.
Vi ha alltså förverkligat ett program,
som sträcker sig längre än vad som begärdes
av den, jag kan väl säga, mest
auktoritative representanten för den militära
sakkunskapen i 1945 års försvarskommitté.

Vad är skälet till att arméstabschefen

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

då ansåg det möjligt att dröja med dessa
övningar? Jag har tänkt mig att orsaken
kan ligga i att 1945 års försvarskommitté
räknade med att det territoriella
luftvärnet skulle undergå en betydande
minskning och alt det följaktligen
inte skulle bli behövligt att under
efterutbildningsövningar omskola så
många värnpliktiga som nu blivit fallet,
sedan det territoriella luftvärnet icke
undergått den av försvarskommittén
tänkta minskningen. Skälet till att efterutbildningsövningar
anordnats under
innevarande vinter var att arméchefen
anmälde, att krigsorganisationen icke
kunde upprätthållas med mindre än att
ett visst antal värnpliktiga omskolades
till tjänst i luftvärnet och vid vissa andra
specialvapen. Dessa övningar ha alltså
syftat till en omskolning av precis
det antal värnpliktiga, som på det sättet
måst infogas i krigsorganisationen.
Jag kan sålunda inte finna annat än att
vi där ha gjort en fullkomligt riktig avvägning
med hänsyn till de militära
kraven.

Vad beträffar de repetitionsövningar,
som nu påbörjas, skall jag inte närmare
utveckla skälen för att de äga rum —
jag tror att man förstår den saken ändå
— men jag vill bestämt framhålla att jag
icke på något sätt har gjort gällande, att
dessa repetitionsövningar skulle innebära
en beredskap, på vilken man kan ställa
mycket stora anspråk, för den händelse
vi skulle tänka oss att det internationella
läget skulle utvecklas på sådant sätt att
vi snart skulle ställas inför en omedelbar
krigsrisk. Regeringen har icke ansett, att
den situationen råder för dagen.

Nu kommer jag emellertid, alldeles
oavsett de bedömanden som gjorts exempelvis
inom 1945 års försvarskommitté,
till frågan om under vilka former och i
vilken takt vi skola återupptaga repetitionsövningarna.
Jag vill då siiga, att det
ju har funnits och alltjämt finnes avsevärda
skiil för att dröja. Ett sådant skäl
är, att om vi tänka oss att det under
kommande år blir nödvändigt alt hålla
en viss beredskap utöver den, som representeras
av rekrytklassen, så kan det
ju vara ganska bra att ha reserver att ta

Ang. vissa beredskapsfrågor,
ur. Det kan också vara skäl att dröja
med repetitionsövningarna, tills man
hunnit litet längre än för närvarande i
anskaffningen och utrustningen av armén
med nya vapen.

ålen det finns ett alldeles särskilt
starkt skäl för att nu icke ta ut repetitionsövningar
i större omfattning än som
kan sägas vara oundgängligen nödvändigt.
Det är — och där ber jag att särskilt
få vända mig till min högt ärade
vän herr Rickard Lindström — att vi
just för närvarande hålla på att söka
vinna klarhet i på vilket sätt man kan
foga repetitionsövningarna till första
tjänstgöringen för att därigenom kunna
utnyttja denna tjänstgöring — som enligt
herr Rickard Lindströms mening är
för kort — till en utbildning som tillsammans
med repetitionsövningarna blir
så effektiv som möjligt. Det har kanske
inte undgått kammarens ledamöter att
arméchefen meddelat — jag tror det var
under gårdagen — att han har ansett sig
böra sätta ned utbildningsmålen för de
värnpliktiga under nästa utbildningsår i
förhållande till vad som gällt under det
utbildningsår, som nu går till ända. Han
säger, att han inte tror på möjligheten
att under 9 månader åstadkomma både
en fullgod enskild utbildning av soldaten
och dessutom en förbandsutbildning,
som sträcker sig över kompaniets förbandsstorlek.
Med hänsyn härtill är man
inom arméstaben — som jag tror också
i konsultation med den nu arbetande
värnpliktskommittén, i vilken herr Ewerlöf
är ordförande — i färd med att söka
utreda i vilken mån vi kunna komma
fram till ett system, som innebär att i
varje fall den första och kanske också
den andra repetitionsövningen, utbildningsmässigt
men inte i tiden, knytes an
till första tjänstgöringen på ett sådant
säll alt man kan säga, att vi med de
12 månader, som hela värnpliktstjänstgöringen
omfattar, skulle få en fullgod utbildning.
Om vi kunna få fram elt sådant
system att man kan tala om övningar
i stridsförband, vilket man inte kan
göra nu, så blir det nödvändigt att ta ut
de värnpliktiga Iviirs ned igenom alla
åldersklasser. Och då det gäller alt få

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
en övergång till ett sådant system från
det nuvarande, så är det alldeles uppenbart
till gagn om vi icke ha så att säga
förbrukat de åldersklasser, som det är
fråga om att ta i anspråk.

Det är dessa skäl som göra att jag för
min del har ansett, att vi nu böra hålla
oss till ett minimiprogram när det gäller
såväl repetitions- som efterutbildningsövningar
och att vi böra ta tid på oss
för att tämligen grundligt pröva hur vi
skola kunna komma fram till det bästa
systemet. Det är dessutom givetvis nödvändigt
att också i den här punkten Ta
hänsyn till de svårigheter, som knytas
till det ekonomiska läget och situationen
på arbetsmarknaden.

Eftersom det emellertid naturligtvis är
möjligt att situationen nästa år kan kräva
att vi ta ut repetitionsövningar i ganska
stor omfattning, har regeringen begärt
att få överskrida anslagen och kommer,
därest sådana överskridanden bli
nödvändiga, att anmäla detta hos riksdagen
och begära dess bemyndigande.
På fjärde huvudtiteln har icke gjorts något
försök till en mer eller mindre exakt
beräkning av vad som under nästa budgetår
kan anses sannolikt behövligt, utan
man har velat lämna möjlighet öppen att
ta ställning till det längre fram. Jag tror
att det skulle vara olyckligt — och med
detta skall jag sluta mitt anförande, herr
talman — om vi nu skulle binda oss för
vare sig ett maximiprogram eller ett program,
som är någonting halvvägs till
maximiprogrammet. Enligt min mening
böra myndigheterna i det här sammanhanget
kunna ta tid på sig och se, vad
som under nästa budgetår kan vara skäl
i att ta ut.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag har
inte begärt ordet för att gå in på de
stora linjerna i försvarsfrågan, utan för
att beröra ett speciellt område.

Alla äro vi överens om att materielanskaffningen
måste planläggas i god
tid. Detta gäller i hög grad ammunitionstillverkningen.
Vi måste ha ett ur beredskapssynpunkt
tillfredsställande ammunitionslager,
men vi måste också ha möj -

ligheter att inför ett skärpt läge snabbt
och i ökad eller full utsträckning kunna
dra i gång vår ammunitionstillverkning
med tillgänglig maskinpark.

Med utgångspunkt från mitt eget verksamhetsfällt
ställer jag mig då frågan: Är
den maskinpark för ammunitionstillverkning,
som vi ha i landet, så intakt
och i sådant skick, att det är möjligt att
snabbt dra på en ökad ammunitionstillverkning?
Jag tror inte att någon reservationslöst
kan svara ja på den frågan.

Om man skall trygga en tillverkning
är det primära, herr talman, att tillse att
den maskinpark man har befinner sig i
driftsdugligt skick. I full insikt härom
har krigsmaterielverket i år äskat 132 000
kronor för en första etapp i ett flerårigt
program för revidering och reparation
av verkets maskiner, då i första hand ammunitionsmaskiner.

Departementschefen har gått emot detta
äskande med det uttalandet, att han
icke kan tillstyrka att medel i detta sammanhang
beräknas för revidering och reparation
av maskinparken. Några medel
ha som följd härav icke upptagits.
Detta inger en stark oro, och det skulle
vara lugnande om försvarsministern ville
belysa frågan och ange, om han i något
annat sammanhang än som framgår av
statsverkspropositionen räknar med att
detta enligt min mening absolut nödvändiga
behov skall kunna tillgodoses.

Jag ser allvarligt på denna situation.
Runt om i landet finnas utställda krigsmaterielverket
tillhöriga maskiner, maskiner
som kunna räknas i tusental. Dessa
maskiner kördes under kriget till stor
del i ett forcerat tempo, men ha därefter
inte varit föremål för någon översyn.
Krigsmaterielverket har inte medel till
sitt förfogande för att reparera upp maskinerna
och ersätta förslitna delar. I
ett läge, då vi knappast kunna tänka oss
en förnyelse av maskinparken, är det ett
oavvisligt krav, herr talman, att vår maskinpark
för framställning av krigsmateriel
genomgående är i driftsdugligt
skick. Annars är beredskapen dålig.

Jag hemställer alltså till försvarsministern
att ge någon upplysning om hur
denna fråga skall lösas, när nu krigsma -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

terielverkets äskande icke biträtts. Försvarsministerns
uttalande i propositionen
är negativt eller i varje fall oklart.
Min förhoppning är att under debatten
ett positivt besked skall kunna lämnas i
denna fråga.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag är glad att jag kan ge ett omedelbart
positivt besked: anledningen till
att vi inte ha upptagit några pengar för
detta ändamål är, att det finns reserverade
medel tillgängliga för det.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Efter
herr Lundgrens utförliga och mycket
grundliga utredning har jag egentligen
inte så mycket att tillägga. Jag skall inte
säga att herr Lundgren avbetade hela
fältet, därför att uttrycket ger så tråkiga
idéassociationer, men jag måste säga att
han med mycket stor utförlighet behandlade
alla viktiga problem. Inte
minst med hänsyn härtill kan jag fatta
mig ganska kort. Framför allt tänker jag
inte komma in på några mera utförliga
utrikespolitiska betraktelser. Men det
kanske ändå må tillåtas mig att med
några ord beröra en del av de uttalanden,
som gjorts från denna talarstol i
dagens debatt.

Herr von Heland gav ju till känna sin
sedvanliga oro för att den svenska neutralitetspolitiken
inte skall bliva tillräckligt
beaktad. Jag tror inte att herr von
Heland behöver känna någon djupare
oro på denna punkt. Jag har inte fattat
herr Ohlins formuleringar så, att de
skulle kunna väcka några farhågor för
ett svenskt angrepp på Ryssland.

Däremot föreföll det mig nästan som
om herr von Heland delade en uppfattning,
som har kommit till uttryck i
Grönköpings Veckoblad i en berömd intervju
med en fingerad partikamrat till
herr von Heland. I denna intervju med
herr Kröken heter det på följande sätt:
»Men om vi ändå skulle bliva indragna
uti en konflikt, å vilken sida skola vi Klå
kämpa? — Jag anser att vi icke skola
bliva inblandade, om vi äro neutrala, bc -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
svarar hr K. denna fråga. Finnes ju så
många andra platser på jorden som man
kan kriga på, och är det svenska folkets
vilja det ett eventuellt krig skall
förläggas så långt från Sverige som möjligt.
» Detta är en mycket enkel och mycket
klar ståndpunkt, och det föreföll mig
som om herr von Heland till fullo delade
denna uppfattning.

Jag skall tillåta mig att med några ord
beröra vad herr öhman hade att säga
i de utrikespolitiska frågorna, och jag
skall beflita mig om att till den grad behärska
mig att jag endast använder
klart parlamentariska uttryckssätt. Herr
Öhman dukade upp den gamla legenden
om de internationella trusterna som en
krigsfaktor. Vi veta väl allesammans, att
när ett krig bryter ut, så är det första
som händer att det blir panik på börsen,
och det brukar ju vara en ganska
god febertermometer på den s. k. kapitalismens
reaktioner — en febertermometer
som även herr Öhman kunde ha
nytta av att studera.

Herr öhman gjorde vidare gällande
att krigen äro kapitalismens påhitt, och
jag förstod att han i det ögonblicket
tänkte på Förenta staterna, ty Förenta
staterna är ju enligt den vanliga kommunistiska
ideologien kapitalismens
stamort på jorden. Men tillåt mig då att
erinra herr Öhman om att Förenta staterna
varken under första eller under
andra världskriget kom med vid krigets
början och icke alls kan betraktas
som en av anstiftarna till kriget.
Vad andra världskriget beträffar kom
Förenta staterna med först sedan det
blivit angripet av Japan. Vad som gjorde
det andra världskriget möjligt var i
själva verket, att det hade slutits fcn
pakt mellan två socialistiska stater, mellan
herr Hitlers och herr Stalins. När
dessa två herrar hade kommit överens,
riktade herr Hitler först ensam ett angrepp
mot Polen, och sedan ryckte även
Stalins trupper in över Polens härjade
marker. Dessutom riktade Ryssland, som
vi förut ha blivit påminda om, ett anfall
mot Finland. Kammaren gav ett
fullt adekvat svar på herr öhmans överraskande
och vågade påstående, att Ryss -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
lands angrepp mot Finland inte var någonting
annat än en försvarsåtgärd mot
Rysslands förbundne Tyskland.

Om det framtida kriget kunna vi ju
inte med någon säkerhet säga mycket,
men eu sak är kanske ändå ganska viss,
och det är att ett framtida krig kommer
att bli mycket mera tekniskt än något
föregående krig har varit. På den punken
är jag fullständigt överens med herr
von Heland, tv han var uppenbarligen
av den meningen att det just med hänsyn
till denna utveckling föreligger mycket
starka skäl att ge försvarets forskningsanstalt
allt det stöd den kan få. Ett
framtida krig kommer av allt att döma
att vinnas av de makter, som förfoga
över de flesta och bästa vetenskapsmännen
och som till dessa vetenskapsmäns
förfogande kunna ställa de bästa ekonomiska
oah industriella resurserna.
Det är en sak som vi måste tänka på
och som möjligen inte heller vår militära
ledning tillräckligt har beaktat. Jag
tror att det ligger åtskilligt i vad herr
von Heland har sagt om dessa och liknande
ting.

Vårt folk har ju dess bättre inte kunnat
samla på några krigserfarenheter. Vi
kunna tyvärr inte heller mobilisera massor
av det slag, som all teknik till trots
spela en stor roll i det moderna kriget.
Enligt mitt förmenande är det därför
nödvändigt för oss att söka ersätta kvantitet
med kvalitet, att göra kriget till
någonting nytt, någonting förut oprövat
även för motståndaren. För att detta
skall bli möjligt måste man tillgodogöra
sig den moderna teknikens allra nyaste
resultat. Vad detta innebär behöver jag
inte ingå på — gjorde jag det skulle jag
förlora mig på det gissningarnas område,
som försvarsministern alldeles nyss har
avböjt att ge sig in på.

Men låt mig säga någonting om själva
de allmänna dragen i fjärde huvudtiteln.
I denna huvudtitel deklareras många
förträffliga principer, och vi hörde samma
förträffliga principer med mycken
vältalighet utvecklas i det anförande,
som försvarsministern nyss höll. Men
försvarsministern synes mena, att i och
med att dessa principer blivit uttalade

så har han — åtminstone i många fall
— gjort nog för de vackra principerna.
Det förefaller mig nämligen som om han
inte vore beredd att i tillräcklig utsträckning
taga de praktiska konsekvenserna
av alla de principer som deklareras.
Det är min bestämda uppfattning,
att försvarsministern inte på ett tillfredsställande
sätt har kunnat anpassa
vår försvarsmakt till det nya utrikespolitiska
läget och det moderna krigets
krav.

Jag skall ta några exempel. Vi veta
allesammans, att det för närvarande pågår
något som brukar betecknas som det
kalla kriget. Hur länge det kommer att
fortsätta och vad det kan leda till, därom
vet ingen av oss något, men situationen
är väl i alla fall så svår, att läget
antingen måste bli sämre eller bättre •—
det kan ju inte gärna tänkas att ett kallt
krig fortgår hur länge som helst på samma
sätt som hittills har skett. I denna situation
har Sverige förkortat första utbildningstiden
för de värnpliktiga från
12 till 9 månader och dessutom j en
ganska överraskande utsträckning inställt
repetitions- och efterutbildningsövningar.
Vi skola inte dölja denna verklighet,
eller någon verklighet över huvud taget,
bakom en dimridå av vackra ord. Här
föreligger det förhållandet som herr
Lundgren tidigare i dag har pekat på,
att närmare 170 000 man när det här
året gått till ända av allt att döma ej
fullgjort sina repetitionsövningar och att
nära två tredjedelar av lokalförsvarsstyrkornas
manskap inte fått någon utbildning
för de uppgifter, som de skola tjäna.
Är detta verkligen anpassning till det
nuvarande läget och dess krav? Vi se ju
hur man överallt i världen förlänger utbildningstiden
och söker skapa en så
stark och effektiv försvarsmakt som möjligt.

Försvarsministern åberopade som argument
för sin åtgärd att, med en viss
administrativ självrådighet, inställa repetitionsövningarna
en formulering i 27 §
värnpliktslagen. Jag fick just nu värnpliktslagen
av år 1941 framför mig, och
jag har inte varit i tillfälle att se i vilken
utsträckning denna lag blivit änd -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

rad; jag tror emellertid icke att någon
ändring har skett i fråga om den grundläggande
formuleringen. Det står i 27 §
av denna lag, att värnpliktig är »skyldig
att, på sätt Konungen närmare förordnar,
för sin utbildning tjänstgöra under
sammanlagt» — och så står dagantalet
nämnt, men detta är uppenbarligen senare
ändrat. De värnpliktiga skola alltså,
på sätt Konungen närmare förordnar,
fullgöra tjänstgöring under ett visst antal
dagar. Konungens makt är därmed begränsad
till sättet och måhända också
till tiden för inryckning och utryckning,
men att Konungen självsvåldigt
utan begagnande av det anståndsförfarande,
som för övrigt redovisas i lagen,
skulle kunna göra så djupa ingripanden,
som statsrådet sökt göra gällande, har
jag verkligen ganska svårt att förstå. Jag
måste emellertid tillägga, att jag, eftersom
denna debatt kom hastigt på, icke
kunnat ägna denna fråga så grundliga
studier som jag hade önskat.

En annan mycket allvarlig sak i fråga
om vår försvarsberedskap är naturligtvis,
att vi under stora delar av året ha
så litet manskap inne. På denna punkt
säger statsutskottets majoritet på sidan
tre i utlåtandet: »Mot bakgrunden av de
osäkra utrikespolitiska förhållandena är
det givetvis av vikt att anstalter vidtadas
så att det vid varje tidpunkt är möjligt
att utan uppskov anpassa beredskapen
efter det aktuella läget. Det är med
beaktande härav som Kungl. Maj:t nu
begärt riksdagens bemyndigande att under
vissa förutsättningar medgiva överskridande
av anslag, som maximerats av
riksdagen. Härigenom föreligga alltså
möjligheter för Kungl. Maj:t att vid behov
förstärka den personella beredskapen
i en efter förhållandena betingad
omfattning. Utskottet kan icke finna tillräcklig
anledning föreligga för riksdagen
att, såsom i motionerna yrkats, nu
fatta beslut rörande den utsträckning, i
vilken repetitions- och eftcrutbildningsövningar
skola anordnas under nästa
budgetår.» Denna anordning, herr talman,
gör frågan om i vilken utsträckning
sådana bär övningar skola anordnas
beroende av den omdömcsgillhet och

Ang. vissa beredskapsfrågor,
den kunnighet, som regeringen, och speciellt
dess främste målsman när det gäller
försvaret, kan utveckla. Vi veta ju
alla, att misstag kunna ske och att utrikespolitiska
situationer kunna 1''elbedömas.
Det är inte troligt, alt en eventuell
fiende före en kupp kommer att underrätta
den svenske försvarsministern om
att nu skall det hända någonting.

Det kanske tillätes mig, herr talman,
att också säga några ord om materielfrågan.
Det iir ju — såvitt jag kan bedöma
läget — mycket troligt, att vi ganska
snart efter ett krigsutbrott, kanske omedelbart,
bli avstängda från utlandet. Detta
innebär att vi inte kunna få någon
krigsmateriel utifrån. Med ett sådant läge
måste vi väl se till, att vi för tillräckligt
lång tid framåt ha den krigsmateriel, som
behövs för att vi skola kunna föra ett försvarskrig
under en längre tidsperiod.
Statsutskottet har nu här gått utöver
Kungl. Maj:ts förslag, och jag har med
tillfredsställelse konstaterat detta. Men
samtidigt som jag gör detta konstaterande,
vill jag till försvarsministern ställa
en fråga, nämligen om det är regeringens
mening att med det utökade anslaget
helt enkelt tillgodose behovet av radar
och verkställa de inköp av radarmateriel,
som enligt vad jag hört skola kunna
vara möjliga att verkställa på grund
av tillmötesgående utifrån.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
ställa också en annan fråga, som närmast
är föranledd av en artikel i ett av
de senaste häftena av Ny militär tidskrift,
där följande står att läsa: »Den
30 oktober ingav chefen för flygvapnet
förslag till fortsatt förstärkning av flygvapnet,
innebärande en successiv utökning
av jaktflottiljerna med 50 ''/<, ombildning
av ytterligare en jaktflottilj till
nattjakt samt förstärkning av två attackflottiljer
med 50 ''/. I statsverkspropositionen
togs ej ställning till detta förslag,
men det iir att förmoda alt denna
viktiga fråga upptas i en siirskild proposition
till årets riksdag.» Min fråga iir
denna: Finns det någon grund för denna
förmodan, att man kan förvänta en ny
proposition i denna viktiga fråga?

.lag vill sedan något närmare beröra

Nr 10.

Onsdagen den IG mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
frågan om försvarets forskningsanstalt.
Jag har redan ur mera allmänna principiella
synpunkter sökt belysa denna
fråga. Jag har i min hand ett papper,
som talar om hur mycket man i främmande
länder lägger ut på just sådana
forskningar, som det här är fråga om.
Det är oerhörda siffror, men jag skall
inte belasta kammarens dyrbara tid
med att referera den framställning, som
jag fått. Det enda jag vill konstatera är,
att vi här i vårt land äro oerhört mycket
sparsammare på detta område än
man är i andra länder, därför att vi,
som dock kunna göra anspråk på att
vara ett tekniskt framstående folk, ännu
inte till fullo förstått betydelsen av denna
sak. Det är väl också något orimligt,
att försvarets forskningsanstalt skall
vara hänvisad till att arbeta i provisoriska
träbaracker, som kanske redan
vid början av ett krig komma att bli
bombade. Försvarets forskningsanstalt
har ju väsentliga uppgifter att fylla även
sedan ett krig har börjat, nämligen att
söka finna motvapen och andra motåtgärder
mot de mer eller mindre överraskande
tekniska stridsmedel, som fienden
kan komma att använda. Jag vill
erinra om vad Churchill i den första
volymen av sitt stora arbete om det andra
världskriget har att säga om dessa
ting och om vad forskningen betydde,
när det gällde att avvärja anfall med
de nya angreppsmedel, som stodo till
tyskarnas förfogande.

Herr von Heland och herr Lindström
ha talat mycket vackra ord om vikten
av samförstånd i försvarsfrågan.
Vi hade ett samförstånd under det
sista världskriget liksom lång tid
även under det första världskriget.
Jag bevarar med största tacksamhet
minnet av det utomordentliga samarbete,
som vi hade i statsutskottets första
avdelning och i försvarsutskotten
1942 och 1943 mellan partierna och
även mellan utskotten och den då
sittande försvarsministern. Den kompromiss,
som träffats i statsutskottets första
avdelning och sedan godtagits av statsutskottet,
hälsar jag också som ett välkommet
första steg till ett förnyat sam -

arbete i försvarsfrågan. Jag vill emellertid
erinra om att värdet av den kompromiss,
som nu träffats, kommer att
bli i hög grad beroende av hur den
tillämpas. Mycket hänger på vad försvarsministern
tänker att göra av densamma.
Vi äro i utomordentlig utsträckning
beroende av det allvar, med vilket
försvarsministern går in för uppgiften
att göra kompromissen till en realitet.
Jag vill inte i dag rikta något allvarligt
angrepp mot försvarsministern.
Jag vill nöja mig med att rikta en varm
vädjan till honom att i det svåra läge,
vari vi befinna oss, göra sitt bästa för
försvaret.

Jag vill erinra om att många av våra
ledande politiker, framför allt statsministern,
öppet erkänt att läget försämrats.
Försvarsministern tilläde dessutom
i den stora debatten — jag tror det var
den 9 februari i år — angående det nordiska
försvarsförbundet och de förhandlingar,
som fördes i anslutning till detta,
att vi måste öka ansträngningarna
för att trygga freden på samma sätt som
under det förra kriget, nämligen genom
att stärka försvaret. Sedan den 9 februari
har, såvitt jag vet, regeringen icke
vidtagit några som helst åtgärder för
att stärka försvaret. Man väntar fortfarande
på att statsministerns ord den
dagen skola få några konsekvenser. Ingen
av oss vet vad som kommer att hända,
och jag skall inte falla för frestelsen
att komma med några profetior, men
så mycket vet jag, att skulle någonting
allvarligt hända, så kommer ett stort
ansvar att falla på en regering, som inte
i tid har vidtagit nödiga åtgärder för
att stärka det svenska försvaret.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Bara en liten personlig uppgörelse med
herr Andrén!

Jag vet mycket väl, att herr Andrén
inte gillar neutralitetslinjen. Men även
om man är västmaktsintresserad bör
man inte låta sin förargelse över att
andra kunna ha en annan uppfattning ta
sig uttryck i ett dåligt humör, utan man
bör väl kunna använda sakliga argu -

Onsdagen den IG mars 1949 fm.

Nr 10.

ment. Men jag har märkt, att man inom
högern ofta tillgriper den metoden, att
om man inte har några sakargument att
komma med, så går man in på personligheter,
och allra helst försöker man
förlöjliga sin motståndare, som herr Andrén
här gjorde med åberopande av
Grönköpings Veckoblad. Jag skulle naturligtvis
mycket enkelt kunna replikera
herr Andrén genom att citera Fabian
Månssons två riksbekanta ord, när jag
inte gillar herr Andréns sätt att uppträda
här i dag. De orden voro: »Vet
hut!» Men det är kanske alldeles för ursvenska
ord för herr Andrén! Jag vill
i stället svara, att skall man spela pajas,
bör man välja ett bättre tillfälle
härför än när första kammaren debatterar
så allvarliga frågor som utrikespolitiken
och försvaret.

Jag måste emellertid erkänna, att jag
på ett par punkter är överens med herr
Andrén. Bland annat finner även jag
det märkligt, att herr statsrådet Vougt
inte har visat större samarbetsvilja i
försvarsfrågan. Jag skall tillåta mig att
återkomma till den saken i samband
med behandlingen av punkten om anslag
till skytterörelsen. Jag hade också
väntat mig att herr statsrådet Vougt i
detta sammanhang skulle ha sagt någonting
om hur han ställer sig till frågan
om flygets förstärkning, varom vi ha
väckt en partimotion. Hittills har jag
saknat svar av herr statsrådet Vougt på
den punkten.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Efter herr von Helands sista yttrande,
där han använde ordet pajas och
andra liknande tillmälen, kunde jag naturligtvis
vara frestad att låta bli att säga
någonting. Men så mycket bör jag kanske
ändå säga, att det förvånar mig oerhört,
att någon kan ta ett citat ur Grönköpings
Veckoblad som ett vittnesbörd om dåligt
humör. Om man fattar Grönköpings
Veckoblad på det sättet, har man tydligen
inte någon uppfattning om vare
sig humör eller humor. Det var signifikativt
och även ganska intressant att
få denna aspekt på herr von Heland.

4 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 10.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

Jag vill tillägga, att jag i denna kammare
icke har uttalat mig mot neutralitetspolitiken.
Däremot har jag vänt mig
mot något som i vanligt språkbruk kallas
för neutralitetsidioti. Det är kanske
detta, som herr von Heland så starkt
reagerar emot.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag är mycket förtjust,
när man använder humor — man bör
bara använda den vid lämpliga tillfällen!
Jag anser inte, att det är ett lämpligt
tillfälle att göra en debatt om vårt
försvar och vår utrikespolitik löjlig.

Sedan vet jag inte om herr Andrén anser,
att en pajas brukar vara förtretad.
Med en pajas brukar man ju mena en
person, som vill uppträda med humor
och som förlöjligar saker och ting.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! .lag kan inte hjälpa, om andra
talare försöka göra denna debatt löjlig!

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Om det tillåtes mig att säga ett par ord
efter detta broderliga gnabb, skulle det
vara närmast för att svara på ett par
frågor och för att kanske därutöver något
beröra ett yttrande, som herr Andrén
fällde.

Herr Andrén tog upp frågan om
Kungl. Maj :ts formella rätt att icke uttaga
repetitions- och efterutbildningsövningar
och ställde sig själv frågande till
om hans uppfattning var riktig, när han
tycktes utläsa ur lagen, att Kungl. Maj:t
inte hade en sådan rätt. .lag tycker att
(let hade varit mera skäligt om herr
Andrén tagit upp denna kvistiga konstitutionella
fråga redan första gången
Kungl. Maj:t anmälde för riksdagen, att
Kungl. Maj:t icke ämnade taga ut repetitions-
och eftcrutbihlningsövningar.
.lag förstår, att herr Andrén menar, att
Kungl. Maj:t borde genom ett formellt
beslut bestämma, att repetitions- och cfterutbildningsövningar
skola anordnas i
den och den omfattningen. Om icke någ -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
ra övningar anordnades, skulle det alltså
i konselj beslutas, alt det inte skall
bli några övningar. Vi ha inte funnit,
att ett sådant beslut skulle vara nödvändigt.
Men det går naturligtvis för sig
att gå över till en dylik praxis, om det
anses önskvärt.

Sedan frågade herr Andrén, huruvida
även radarutrustning skulle inköpas för
de 25 miljoner kronor, med vilka statsutskottet
höjt det av Kungl. Maj:t begärda
anslaget på 100 miljoner kronor till
beställningsbemyndigande. Jag upprepar
vad jag tidigare sade, att det givetvis
är en skyldighet för regeringen, att
sedan myndigheternas förslag om ytterligare
beställningar eller inköp inkommit
pröva också dessa och se, i vilken
mån det finns möjlighet att inom ramen
för de medel, som sammanlagt äro disponibla,
tillgodose olika önskemål.

Sedan ställde herr Andrén — och jag
tror också herr von Heland — den frågan
till mig, hur det ligger till med flygvapenchefens
förslag om flygvapnets
förstärkning. Jag vill svara, att denna
fråga är föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

Eftersom jag ändå har ordet vill jag
passa på att säga, att jag nog tycker att
herr Andrén gjorde mig någon orättvisa
när han fällde ett omdöme av den innebörden,
att försvarsministern inte har
förmått anpassa vårt försvar efter ett
läge, som herr Andrén tydligen var benägen
att bedöma såsom utomordentligt
kritiskt. Det är väl ändå att begära en
smula i överkant att kräva, att vi inom
den korta tidrymd, som stått oss till
buds efter kriget, skulle ha kunnat skapa
eif försvar, som skulle kunna möta
alla de risker, som karakterisera ett sådant
läge som herr Andrén här velat
framställa. Det har dock inte gått en
dag efter krigets slut, som vi inte bemödat
oss om att stärka försvaret på alla
sätt. Jag vet att herr Andrén och jag
äro oense framför allt på en punkt,
nämligen när det gäller övningstiden.
Jag tror för min del att vi i längden
skola komma fram till det resultatet, att
den nuvarande ordningen stärker försvaret.
Herr Andrén har en annan upp -

fattning. Men bortsett från denna meningsskiljaktighet
tycker jag ändå att då
försvaret tillförts ny materiel för en
summa av en miljard kronor och flygvapnet
tillförts så många nya plan som
ett tusental, så är det ett slag under bältet
att vilja göra gällande, att här har
ingenting uträttats.

Sedan vill jag till herr Andrén ställa
en samvetsfråga — eller kanske en kuggfråga,
jag vet inte riktigt hur den skall
bedömas; det går väl också att behandla
den som en retorisk fråga. Herr Andrén
var under kriget ledamot av en
svensk regering, som då stod såsom bärare
av den svenska neutralitetspolitiken.
Denna regering hade då att röra
sig med det stöd för sin utrikespolitik,
som vårt försvar representerade. Detta
försvar framställdes inför allmänheten
och inför världen i övrigt i allehanda
imponerande skepnader; man talade om
den svenska igelkotten och mycket annat.
Under den tiden tycks herr Andrén
ha ansett, att det svenska försvaret
var ett ganska bra stöd för en svensk
självständighetspolitik, och det hoppas
jag att det var. Men det måste väl ändå
erkännas, att vårt försvar i dag är bättre
än då. Sedan kan det givetvis vara
en fråga hur mycket bättre det kunnat
bli i fråga om modernisering, förnyelse
och så vidare. Jag tycker dock att herr
Andrén, som den uppriktige försvarsvän
han är, gör den nu sittande regeringen
orättvisa, om han påstår att det inte kan
tänkas att det försvar, som den nuvarande
regeringen har att lägga hand
vid, är åtminstone lika gott som det som
herr Andrén under kriget hade att göra
med, när han tillhörde den då sittande
regeringen.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av försvarsministerns
inlägg vill jag säga några få ord.

Först och främst borde det vara uppenbart
för oss alla, att det svenska försvaret
under det senaste världskrigets tre
första år inte var tillfredsställande. Det
är nämligen den enda ursäkten som vi
ha för de avsteg från neutraliteten, som

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

under den tiden företogos — avsteg, som
den nuvarande försvarsministern med
kanske större kraft än visdom försvarade.
Åren 1944 och 1945 var vår försvarsberedskap
visserligen inte god, men jag
tror dock att man kan säga, att den var
så god, som omständigheterna tilläto. Vi
voro i ett avstängningsläge, som icke
gjorde det möjligt för oss att anskaffa
den materiel, som vi ovillkorligen behövde
för att få ett fullgott försvar. Vi
hade också en befälsbrist, som gjorde
att det svenska manskapet under beredskapstiden
inte kunde ^utbildas på det
sätt som borde ha skett. Jag är villig att
erkänna, att på vissa punkter — det gäller
framför allt flyget — ha vi fått en
avsevärd förstärkning av försvaret sedan
1945. Men som herr statsrådet alldeles
nyss anmärkte, är jag övertygad
om att den utbildning, som den svenske
soldaten för närvarande får, inte är tillräcklig
och att denna otillräckliga utbildning
skulle kunna få ödesdigra konsekvenser,
om svensk militärmakt skulle
ställas på det yttersta provet.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag begärde ordet endast för att konstatera,
att herr Andrén i alla fail i sitt senaste
anförande frånföll den ena av de
punkter, beträffande vilka han gjort gällande,
att försvaret inte skulle ha förstärkts
tillräckligt eller att det skulle vara
underhaltigt, nämligen den punkt som
gäller materielen. Herr Andrén föll alltså
tillbaka på punkten beträffande utbildningen.
Därvidlag vill jag säga, att jag är
fullt medveten om att två meningar här
stå emot varandra, .lag håller tills vidare
på min, och jag hoppas att det skall bli
möjligt för mig att övertyga herr Andrén
om att det skall gå att skapa en utbildning,
som fyller måttet, om inte inom
en nio månaders första tjänstgöring så
dock inom en sammanlagd tjänstetid av
tolv månader.

Herr ANDRftN (kort genmäle): Herr
talman! Del var ett.missförstånd av herr
statsrådet Vougt när han trodde, all jag

Ang. vissa beredskapsfrågor,
tagit tillbaka något av det som jag sade
i mitt första anförande. Det enda erkännande
jag gjorde var att flygvapnet blivit
förstärkt sedan 1945. Men på den
punkten har jag inte heller riktat någon
anklagelse mot vår nuvarande försvarsminister.
Att det för övrigt finnes mycket
uppenbara brister inom försvaret,
när det gäller den materiella utrustningen,
ligger ändå i öppen dag.

Det är en besynnerlig tanke som försvarsministern
offrar åt. Han tar icke
någon hänsyn till att den svenska försvarsmakten
av år 1949 icke kommer att
få kämpa mot arméer med en utrustning
av det sl''ag, som fanns 1944 och 1945,
utan mot arméer med en helt annan utrustning.
Därför är det också betydelselöst
att konstatera, att vårt försvar är
bättre nu än 1945. Det säger ingenting
om dagens situation. I dagens situation
måste vi ha dagens vapen.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag är mycket ledsen om det verkar närgånget
från min sida att fortsätta denna
debatt med herr Andrén, men jag tycker
ju att när vi kommit att stå mot varandra
och resonera på det här sättet
böra vi också tala ut och söka klara upp
vissa saker och ting.

Jag har inte på något vis offrat åt den
tankegången, att vi i ett kommande krig
skulle möta stridskrafter av samma slag
som under det senaste kriget. Det tillskott
till det svenska försvaret efter krigsslutet,
vilket såsom jag här nämnt dragit
en sammanlagd kostnad av eu miljard
kronor och bl. a. omfattar ettusen
flygplan till .flygvapnet, representerar
en förnyelse och en förstärkning, som är
skälig att eftersträva just därför att om
vi skulle möta en motståndare i dag, så
är denne motståndare också starkare än
vad en motståndare under det andra
världskriget skulle ha varit.

.lag vill tillägga, att med herr Andréns
lidelsefulla intresse för försvaret vore
det önskvärt om han ville använda de
möjligheter, som jag gärna skall ställa
till buds, för att skaffa sig en enligt min
mening något sannare och riktigare

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
uppfattning av hur den svenska materielförsörjningen
ter sig på försvarets
område.

Vidare vill jag göra det påpekandet,
att när vi råka komma i en sådan här
dispyt kan det lätt verka så att jag
söker övervärdéra försvarets goda kvalitet.
Det kan kanske från min sida vara
en återspegling av det förhållandet, att
jag tycker att herr Andrén nedvärderar
vårt försvar. Jag vill gärna tillägga detta
eftersom jag inte gärna efteråt vill höra
sägas, att jag här försökt förgylla upp
vårt försvars tillstånd alltför mycket.
Men jag reagerar alltid mot en nedvärdering,
som jag tycker är orättvis.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av försvarsministerns
senaste inlägg vill jag säga, att jag
hade tillfälle att vara närvarande vid en
föredragning i statsutskottet angående
det svenska försvarets materielförsörjning.
De siffror, som vi där fingo del av,
voro i mycket stor utsträckning hemliga,
men så mycket kan jag ändå våga säga,
att denna föredragning visade, att vi på
mycket allvarliga punkter måste räkna
med mycket allvarliga brister. Jag vill
inte gå in på frågan var dessa brister
ligga, ty det är en alltför ömtålig fråga
att här beröra.

Jag vill tillägga en sak. Försvarsministern
säger att det har anskaffats krigsmateriel
sedan 1945 för en miljard kronor.
Då vill jag fråga försvarsministern:
Hur mycket av dessa 1 000 miljoner kronor
har använts för reparation av äldre
materiel, för ersättning av försliten materiel
och för ammunition som förbrukats
under övningarna?

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Siffran representerar helt och hållet nyanskaffningar
och engångsanskaffningar.
I intet avseende är det fråga om ersättning
av försliten materiel.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Den mycket detaljerade diskus -

sion, som här har förts angående innehållet
i statsutskottets utlåtande och de
till utlåtandet fogade reservationerna, befriar
mig från skyldigheten att ingå på
någon detaljbehandling av det föreliggande
ärendet. Jag har dessutom det intrycket
att debattens omfattning, och i
viss mån kanske också dess innehåll,
inte stå i rimlig proportion till skiljaktigheten
i de åskådningar som här ha
förts till torgs. Jag skall därför för min
del nöja mig med att understryka ett
par punkter i statsutskottets föreliggande
utlåtande och de till detsamma fogade
reservationerna.

Beträffande den omstridda frågan
om repetitionsövningarna vill jag säga,
att jag delar den uppfattningen att det
skulle vara mycket önskvärt om repetitionsövningar
så snart som möjligt kunde
upptas i hela den utsträckning som
värnpliktslagen förutsätter. Jag tror
nämligen att det med den korta första
tjänstgöring, som riksdagen har anslutit
sig till och som det torde vara fåfängt
att nu nedlägga mycken kraft på att
försöka få ändrad, är nödvändigt att inlemma
repetitionsövningarna såsom ett
led i utbildningen. Kan man inte till
första tjänstgöringen knyta repetitionsövningar
i hela den omfattning, som är
förutsedd, delar jag den uppfattningen
att den svenska försvarsmaktens utbildning
icke kommer att bli så god som den
bör vara. Å andra sidan har jag icke
kunnat undgå att ta hänsyn till vissa
av de skäl som försvarsministern har
anfört när lian motiverat regeringens
beslut att tills vidare begränsa repetitionsövningarnas
omfattning. Det är
förutom de ekonomiska skälen, som givetvis
kunna vara tänjbara i större eller
mindre utsträckning, även hänsyn till
arbetsmarknadsläget och de fortsatta
undersökningar angående repetitionsövningarnas
inlemmande i tjänstgöringstiden
som för närvarande pågå. Under sådana
förhållanden kan det enligt min
mening vara befogat att låta Kungl. Maj :t
behålla prövningen av frågan om i vilken
omfattning repetitionsövningar
skola anordnas, en prövning som får ske
mot bakgrunden av de andra intressen

Onsdagen den IG mars 1949 fm.

Nr 10.

som i detta sammanhang också behöva
beaktas. •

Beträffande repetitionsövningarnas omfattning
redovisas i utskottets utlåtande
tre olika ståndpunkter. Den ena ståndpunkten
är den av majoriteten förfäktade,
som innebär att riksdagen helt och
hållet överlämnar åt Kungl. Maj:t att
överväga repetitionsövningarnas omfatt-''
ning. På den motsatta flygeln återfinnes
högerreservationen, som innebär att repetitionsövningarna
omedelbart skola,
upptas i den omfattning som värnplikslagen
stadgar. Mellan dessa båda flygelståndpunkter
finns en folkpartireservation
som herr Rickard Lindström med
den svrlighet, som han alltid ådagalägger
gentemot förslag från folkpartistiskt
håll, betecknat såsom en pantomim, en
serie av vackra gester avsedda att ge intryck
av något som i verkligheten inte
finns bakom gesterna. Jag skall överraska
herr Rickard Lindström med att
säga, att jag delar lians uppfattning om
att den reservation, som man här från
folkpartiets sida framburit, i och för sig
inte är så mycket att bygga en egen stuga
på. Men det finns dock något som
talar för att den inte är helt obefogad.
Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
poängterade, att man i
statsverkspropositionen inte brytt sig om
att göra någon beräkning av vad som är
sannolikt i fråga om repetitionsövningarnas
omfattning, utan att man bär velat
låta detta anstå. För folkpartiets del har
man dock ansett det möjligt att beräkna
vad som sannolikt kan komma att minst
erfordras i fråga om repetitionsövningar
och beredskap under nästa år. Som
detta det minsta sannolika behovet har
man tagit den omfattning i vilken Kungl.
Maj :t i år har funnit skäl att inkalla till
repetitionsövningar och beredskap. Om
man således har den uppfattningen, att
det läge, som i år har föranlett Kungl.
Maj:t att göra vissa inkallelser, under
nästkommande år i varje fall inte torde
komma att förbättras utan sannolikt
kommer att bli åminstone lika farligt
som det iir i år, är det väl inte alldeles
oberättigat att ge uttryck åt den uppfattningen,
att inkallelserna till repeti -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
tionsövningar och beredskap böra vara
av minst samma omfattning som vad
Kungl. Maj:t har funnit skäligt i år. Har
man den uppfattningen, är det väl också
ganska rimligt att man i försvarspropositionen
begär anslag som täcka inkallelser
i den omfattning som nu ha
skett. Det är detta yrkande som framställes
i folkpartireservationen. Jag kan,
som sagt, gärna medge, att motiveringen
inte är så förfärligt stark för att därpå
bygga en ifrån statsutskottsmajoriteten
skild uppfattning, men den är inte så
obefintlig som vad herr Rickard Lindström
här för sin del försökte göra gällande.

Herr Lindström var en liten smula
rolig på folkpartiets bekostnad. Det unnar
jag honom gärna — kammaren behöver
understundom ett litet tillfälle till
munterhet. Jag betvivlar inte herr
Rickard Lindströms försvarsvänlighet,
som han starkt betonade. Jag tror att
den hos herr Lindström bara överträffas
av en egenskap som är om möjligt
ännu mer framträdande: hans trofasthet
mot en socialdemokratisk regering. Men
när han särskilt ägnade sig åt att vara
munter på folkpartiets bekostnad, vill
jag med åberopande av herr Lindströms
karakteristik av sig själv — han var
minst dubbelt så försvarsvänlig som högern
— bara konstatera, att herr Lindström
säkerligen också är dubbelt så
förälskad i högern som högern själv.
Det kanske i någon mån förklarar hans
angelägenhet att i den diskussion, som
han förde, försöka föra folkpartiet så
mycket som möjligt bakom linjen.

Beträffande materielanskaffningen ber
jag, herr talman, att få framföra ett par
synpunkter. Jag finner det vara tillfredsställande,
att man i utskottet bär kunnat
ena sig om att öka det bemyndigande,
som Kungl. Maj:t har begärt, till 125 miljoner
kronor. Jag utläser därur en möjlighet
att i snabbare takt än som eljest
skulle ha varit möjligt kunna fylla en
del av de brister som för närvarande
ostridigt vidlåda den svenska försvarsmakten,
brister på mycket vitala områden
som det måhända i dag är olämpligt
att alltför detaljerat beskriva.

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

Av de yttranden, som ha fällts av försvarsministern
under den hittillsvarande
debatten, förefaller det, som om han
menade att ökningen av beställningsbemyndigandet
även skulle bereda möjlighet
för Kungl. Maj:t att inom denna
ram inrymma de mycket betydande beställningsäskanden,
som kunna bli en
följd av den för några dagar sedan publicerade
framställningen från arméförvaltningen
om möjligheten att nu utlägga
beställningar på radarmateriel. Om
den vidtagna ökningen med 25 miljoner
kronor skall inrymma även de nya beställningsbehov,
som i anledning av denna
framställning ha blivit aktuella, försväras
om inte rent av försvinna möjligheterna
att med det med 25 miljoner
kronor höjda anslaget öka takten i fyllandet
av de behov, som redan före avgivandet
av framställningen i fråga om
radarmateriel voro klara och uppenbara.
Jag uttalar för min del ett beklagande
av om så skulle bli fallet. Jag
tillåter mig ge uttryck åt den uppfattningen,
att Kungl. Maj:t skall bereda sig
tillfälle att överväga, huruvida inte med
anledning av de ökade möjligheterna
till radarbeställningar det kunde finnas
skäl att hos riksdagen begära ett ytterligare
förstärkt beställningsbemyndigande,
om ett sådant är nödvändigt, för att
kunna fylla både de brister i armémateriel
av det slag, som jag här avser, och
kunna utlägga erforderliga radarbeställningar.
I varje fall bör Kungl. Maj:t söka
finna en möjlighet att vid sidan av det
beställningsbemyndigande, som nu har
begärts, inrymma tillräckliga anslag för
anskaffning av radarmateriel.

I detta sammanhang skulle jag även
vilja ta fasta på den uppgift som försvarsministern
lämnade, att frågan om
förstärkning av jaktflyget för närvarande
är föremål för regeringens prövning.
Jag tillåter mig också i det fallet
uttala den förhoppningen, att regeringens
prövning av frågan om förstärkning
av jaktflyget skall leda fram till en
så positiv ståndpunkt som det med hänsyn
till materielleveranserna och våra
ekonomiska möjligheter kan vara möjligt.

Jag vill vidare understryka önskvärdheten
av att man på vederbörligt håll
ägnar all uppmärksamhet åt de framställningar
som göras beträffande igångsättandet
av arbeten för åstadkommande
av bergsrum. Här är det fråga om
en försvarsangelägenhet av mycket stor
vikt, anläggningar som ta mycket lång
tid att utföra och som ta i anspråk relativt
obetydligt av arbetskraft och materiel.
Det skulle vara till betydande gagn
för det svenska försvarets styrka, om
man i all den utsträckning som det
över huvud taget är möjligt ville medge
att arbeten av detta slag omedelbart
finge fullföljas i hela den utsträckning
som anvisade reservationer möjliggöra.

Låt mig sedan, herr talman, med några
ord ta upp en fråga som ganska oväntat
diskuterats i förmiddagens debatt efter
föranledande av herr von Heland.
Kammaren fick sig till livs en åtminstone
enligt herr von Helands egen uppfattning
mycket skarp kritik av ett uttalande
som folkpartiets ledare för några
veckor sedan gjorde i ett föredrag.
Herr von Heland efterlyste en utrikespolitisk
deklaration från regeringen som,
såvitt jag förstod, för att fylla herr von
Helands önskemål skulle innebära ett
klart avståndstagande från den uppfattning
som professor Ohlin gjort till sin.
Herr von Heland hade vid sidan härav
ett speciellt önskemål. Han hemställde att
regeringens deklaration skulle få en sådan
utformning att den skulle utgöra något
slags modell för hur de militära talesmännen
i vårt land skola tänka och
tala när de beröra sådana här saker och
ting. På tal om det sista önskemålet
från herr von Heland förmodar jag, att
man inte på allvar reflekterar på hans
lysande uppslag att man från regeringshåll
skulle utarbeta någon sorts mall,
efter vilken de militära talesmännen
skulle rätta sina ord och uppfattningar
när det gäller uttalanden i militära frågor.

I fråga om den utrikespolitiska situationen
har emellertid hans excellens
herr utrikesministern tagit upp herr von
Helands anmärkningar och avgett en utrikespolitisk
.deklaration. Jag har i och
för sig inte så mycket att säga om inne -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

hållet i densamma, såvida den avser att
ge uttryck för den meningen, att den
linje, varom regeringen och riksdagen
tidigare ha varit eniga, fortfarande är
att anse som den svenska linjen. Jag
vill dock till herr Öhman, som lär ha
frågat, om folkpartiet eller om jag —
eller hur hans ord nu föllo — skulle
ställa oss bakom den argumentation som
förs av en av liberala tidningarna i huvudstaden,
säga, att såvitt jag känner
till är folkpartiets utrikespolitiska linje
densamma som den som bl. a. från denna
talarstol angavs i debatten den 9
februari. Någon förändring i den linjen
känner jag icke till.

Hans excellens var emellertid också
missnöjd med vad herr Ohlin sagt i sitt
föredrag. Hans excellens hade den uppfattningen
att uttrycket »västmaktsorienterad
alliansfrihet» — jag tar det i
min mun endast som ett citat — var en
ganska oklar definition av vad man
egentligen menade. Jag tillåter mig undra,
om inte den oklarheten i viss mån
beror på att hans excellens i sin argumentation
sammanblandade vad man
skulle kunna kalla neutralitet i fred och
neutralitet under krig. Såvitt jag uppfattade
hans excellens utläggning riktigt,
sysslade den huvudsakligen med den
neutralitet, som man från svensk sida
skulle komma att iakttaga i händelse av
en krigisk konflikt, i vilken Sverige inte
behövde bli indraget eller inte hade indragits,
utan där Sverige skulle försvara
sin neutralitet. Men den diskussion som
vi nu föra och i varje fall den diskussion,
som jag föreställer mig att herr
Ohlin vid det tillfället förde, gäller ju
den neutralitetspolitik som man från
svensk sida för i fred. Tillåt mig att
erinra hans excellens utrikesministern
om ett par saker. Sverige har anslutit
sig till Marshallorganisationen. Jag har
ett mycket bestämt intryck av att vår
anslutning till denna organisation ifrån
östsidan betraktas såsom ett ståndpunktstagande
vid liktydigt med vad man skulle
kunna kalla en västmaktsorienterad
neutralitet. Skulle vi i detta fall iakttaga
iden strikta, rena neutralitet, som
hans excellens förordar, så hade det vid

Ang. vissa beredskapsfrågor,
tarvats en ungefär motsvarande anslutning
till östblocket, i den mån organisatoriska
möjligheter därtill skulle föreligga.
Jag har inte kunnat konstatera, att
man från regeringens sida har känt sig
på något sätt vare sig chockerad eller
generad av denna anslutning till en västmaktsorganisation,
och jag har inte heller
funnit att herr von Heland gjort
det.

Det finns också eu annan liknande
företeelse som i dessa dagar är aktuell.
Det är Sveriges anslutning till det Europaråd
som man för närvarande håller
på att konstituera, en anslutning som
också ifrån den andra sidan betraktas
såsom en oneutral handling. Jag vill
minnas, att en av de svenska företrädarna
för intressena i öster häromdagen särskilt
konstaterade, att en svensk anslutning
till Europarådet skulle vara detsamma
som ett nytt bevis på svensk
fienlighet mot Sovjetunionen.

Såvitt jag förstår, föreligger det här
faktiskt omständigheter som med viss
rätt kunna kallas en västmaktsorienterad
alliansfrihet. Det är en anslutning till
västmaktssynpunkterna, ekonomiskt och
ideologiskt, som vårt land på detta sätt
har företagit sig. Det kan inte betecknas
såsom annat än ett ganska tydligt
uttryck för eu västmaktsorientering som
dock icke är av sådant bindande slag
att den innebär en anslutning till en
allians.

När det sedan gäller vår neutralitet i
händelse av ett krig, i vilket vårt land
icke är indraget, har det, såvitt jag vet,
inte från någon sida hörts några andra
uttalanden än sådana som tyda på att
man från svensk sida i det fallet är beredd
att upprätthålla neutraliteten. .lag
tillåter mig att antaga att hans excellens
i det fallet inte anser den neutralitet
idealisk som vi nödgades tillämpa under
det senaste världskriget, utan att man
därvidlag skall kunna räkna med eu
neutralitet av verkligt innehåll.

Herr von Heland uttalade den förhoppningen,
att man i försvarsfrågan
genom hl. a. herr försvarsministerns välvilliga
medverkan skulle kunna komma
fram till en enighet mellan socialdemö -

Nr 10.

Onsdagen den IG mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
kraterna och högern, som herr von Heland
uttryckte sig. Jag tillåter mig, herr
talman, att sträcka mina förhoppningar
något längre. Jag skulle gärna se att vi
i försvarsfrågan kunde uppnå en enighet
som inneslöt inte bara socialdemokraterna
och högern utan även bondeförbundet
och som också tillät folkpartiet
att på den anspråkslösa plats, som
herr Rickard Lindström vill anvisa det,
ansluta sig till densamma. Det skulle
vara till stor fördel för den svenska försvarsfrågans
fortsatta behandling och
för försvarssträvandena ute i landet, om
man vid detta tillfälle liksom vid det
tillfälle i fjol då vi diskuterade försvarsorganisationen
toge mera hänsyn
till de omständigheter som ena oss i
denna sak än till det som skiljer oss åt.

Jag upprepar, herr talman, vad jag
sade i början av mitt anförande om att
jag har det intrycket att debattens omfattning
kanske är större än den oenighet
som den i själva verket speglar. Den
försvarsvilja, som måste vara den bärande
grunden för varje försvarsorganisation
och för varje uppgift i försvarets
tjänst, tror jag i denna dag finnes hos
alla svenska partier. De överväganden
av ekonomisk eller annan art, som i vissa
detaljer — visst inte oväsentliga utan
viktiga detaljer — ställa oss på olika
linjer, äro icke av sådan art och omfattning
att de rubba denna principiella
försvarsvilja.

Jag slutar således, herr talman, med
att uttala den förhoppningen, att man
skall kunna skapa den enighet i försvarsfrågan
som är nödvändig för att
vårt folk skall kunna bära den stora
försvarsbördan.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Om mitt uttalande om samförståndstanken
skulle kunna missuppfattas,
är jag mycket glad över herr Elon
Anderssons påpekande i det hänseendet.
Jag tog ytterpartierna, högern och socialdemokraterna,
och är givetvis liksom
herr Elon Andersson mycket intresserad
av att samförståndsviljan skall gälla
alla de fyra stora partierna.

Det var emellertid inte för att säga
detta som jag begärde ordet, utan främst
för att rikta en fråga till herr Elon Andersson,
som jag vore tacksam om han
ville besvara. Jag förstod inte riktigt
herr Elon Anderssons resonemang om de
militära myndigheternas rätt att yttra
sig. Min avsikt med vad jag sade i mitt
förra anförande var att förklara, att det
måste anses olämpligt, om vi i Sverige
skulle ha en överbefälhavare, en försvarsstabschef
och tre chefer för de
olika vapenslagen, som offentligt vttra
sig tvärtemot den utrikespolitiska linje
som regering och riksdag ha fastställt.
Jag vill fråga herr Elon Andersson: Anser
herr Elon Andersson det lämpligt
om vi skulle ha t. ex. en överbefälhavare,
som yttrade sig precis tvärtemot den
utrikespolitiska linje som statsmakterna
ha fastställt?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag har i ett tidigare anförande sökt ge
en utläggning av den nya formel för utrikespolitiken,
som herr Ohlin har lanserat
och som herr von Heland har påtalat
här i kammaren. Jag framhöll att
jag fann den mycket oklar, men jag försökte
mig på en tolkning av den nya formeln.
Jag sade att det låg närmast till
hands att tolka den så, att västmaktsorienterad
alliansfrihet i händelse av en
konflikt skulle motsvaras av en åt ena
hållet orienterad neutralitetspolitik. Jag
framhöll vådorna av att göra den sortens
deklarationer.

Nu säger herr Elon Andersson att detta
ingalunda var meningen, utan att jag
har tagit miste när jag har trott att herr
Ohlin syftar på den politik som skulle
föras under krig. Enligt herr Elon Anderssons
uppfattning borde vi i händelse
av krig föra en neutralitetspolitik enligt
folkrättsliga grundsatser, alltså precis det
som jag har deklarerat såsom min uppfattning.
Jag är naturligtvis mycket tillfreds
över att herr Elon Andersson anser
sig kunna ge den uttolkningen, att
den nya formeln icke syftar på den politik
som skall föras i händelse av krig.

Onsdagen den IG mars 1949 fm.

Nr 10.

Men vad skulle då denna särskilda
orientering, som herr Ohlin hade i sikte,
syfta på? Ja, herr Elon Andersson gav
den förklaringen, att Sveriges anslutning
till Marshallorganisationen och vårt
ståndpunktstagande till det blivande Europarådet
skulle motivera benämningen
»västmaktsorienterad alliansfrihet». Denna
formel skulle även vara motivera^
därav att vårt ståndpunktstagande i dessa
båda fall från andra håll har karakteriserats
såsom partitagande och såsom
oneutral hållning.

Jag vill då först och främst säga, att
det är mycket oegentligt att tala om dessa
frågor i samband med neutraliteten.
De ha ju ingenting med den folkrättsliga
neutraliteten att göra. Herr Ohlin
begagnade också uttrycket »alliansfrihet».
Sätter man det ordet i stället för
»neutralitet», blir det mycket svårt att
tala om en »västmaktsorienterad alliansfrihet»,
därför att vi anslutit oss till en
ekonomisk organisation för återhämtning
i världen.

Men än besynnerligare blir det om
man tänker på att herr Ohlin i sitt tal
hade till syfte att framhålla olika nyanser
bland de partier, som stödja regeringens
allmänna politik. Han sade nämligen,
att det är en betydande skillnad
mellan herr Rubbestads isolationistiska
neutralitet och herr Ohlins västmaktsorienterade
alliansfrihet. Såvitt jag vet
har emellertid herr Rubbestad och hans
parti varit med om anslutningen till
Marshallorganisationen och om den positiva
inställningen till det planerade
Europarådet. Jag förstår därför inte riktigt,
hur man med just den tolkningen
skulle ställa upp mot varandra såsom
två olika nyanser av utrikespolitik
å ena sidan den isolationistiska neutraliteten
och å andra sidan den västmaktsorienterade
alliansfriheten.

Även om jag alltså är mycket tillfredsställd
med den utläggning, som herr
Elon Andersson gav, måste jag säga, att
det var ganska olyckliga vändningar
som herr Ohlin använde.

Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle):
Herr talman! .lag vill endast i

Ang. vissa beredskapsfrågor,
fråga om anslutningen till Marshallorganisationen
erinra hans excellens herr
utrikesministern om ett uttalande, som
vid behandlingen av frågan om vårt
lands anslutning till Marshallorganisationen
fälldes av utrikesutskottets ordförande
i denna kammare. Han konstaterade,
att ett beslut om anslutning till
Marshallorganisationen sådant förslaget
då förelåg också hade politisk innebörd.
Jag tror inte att man kan komma ifrån
att de förpliktelser, som vårt land har
iklätt sig eller håller på att ikläda sig
på detta område, i realiteten innebära,
att vi föra en västmaktsorienterad politik
utan att den dock har formen av en
allians.

Till herr von Heland vill jag med herr
talmannens benägna tillstånd bara säga,
att jag tycker att det skulle vara ett
onormalt förhållande, om vi här i landet
hade en överbefälhavare, som, därest
han i en viktig angelägenhet hade en
annan uppfattning än den som till äventyrs
herr von Heland och jag proklamerat
i den svenska riksdagen, då inte
finge ge uttryck åt den. Det skulle innebära
en begränsning av hans möjligheter
att utöva sitt ansvarsfyllda ämbete,
som jag skulle anse vara ganska bedrövlig.

Överläggningen blev nu- för en stund
avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Weijne att avlämna
kungl. propositioner.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 107, angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisation för
uppfostran, vetenskap och kultur (Unesco)
; samt

nr 118, angående bidrag till restaurering
av vissa domkyrkor.

Ang. vissa beredskapsfrågor. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 4 punkten 1.

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

Herr DOMÖ: Herr talman! Den utriketspolitiska
situation, som råder sedan
något mer än ett år tillbaka, påminner i
mångt och mycket om det läge, som
rådde för ett tiotal år sedan. Vi hade
då samma känsla som nu av att leva i
skuggan av en stor och mäktig diktatur.
Vi hade samma förhoppningar om en
fredlig lösning av spänningen mellan de
stora maktblocken, då tre och nu bara
två, och vi hade också samma olustkänslor
för den närmaste framtiden.

Vår egen försvarsfråga låg även då i
stöpsleven. År 1938 slog den realistiska
bedömningen av läget igenom i det socialdemokratiska
partiet. Låt mig, herr
talman, i minnet föra oss tillbaka till det
tillfälle vid början av''riksdagen år 1938,
då dåvarande statsministern Per Albin
Hansson begärde återremiss av statsutskottets
utlåtande i försvarsfrågan och
gjorde det på ett sådant sätt, att svenska
folket fick en känsla av allvar och beslutsamhet
och nytt ställningstagande i
en viktig fråga på grund av ändrat tidsläge.

Den gången skapade Per Albin Hansson
en av grundförutsättningarna för den
politiska samling, som betytt så mycket
för vårt lands förmåga att rida ut andra
världskrigets hårda stormar.

När statsminister Erlander den 9 februari
i år i denna kammare redovisade
de skandinaviska försvarsförhandlingarnas
sammanbrott, fick man ett intryck
av samma allvar och samma verklighetssyn.
Statsministern underströk den gången
nödvändigheten för vårt folk att bereda
sig på ökade ansträngningar för att
trygga freden. Allvarsstämningen och
viljan att verkligen gripa sig an med
problemet fanns kanske mindre i de formuleringar
statsministern använde eller
i de uttalanden han gjorde. Den låg under
och gav grundstämningen.

Man hade vid det tillfället en känsla
av att en grund för en ny samling kring
våra väsentliga livsproblem höll på att
växa fram. Vi hade — vi företrädare för
de demokratiska partierna — utan motsättningar
och utan några skiljaktigheter
gemensamt sökt medverka till stärkt
och solidarisk skandinavisk säkerhet. Vi

hade alla förklarat oss beredda att rekommendera
riksdagen att ikläda vårt
land ganska tunga förpliktelser mot Danmark
och Norge — icke av någon lust
att spela en roll utan därför att läget
syntes oss kräva det. Vi föreföllo inom
alla demokratiska partier vara överens
om att utrikespolitik och försvarspolitik
egentligen äro två sidor av samma
sak, att de ha gemensam målsättning —
rikets säkerhet och folkets frihet.

För oss alla står det väl nu klart, att
vårt försvarspolitiska läge icke förbättrats
därigenom att Norge och Danmark
valde att gå sin väg.

Statsministern sade vid nämnda tillfälle,
att den alliansfria politiken ställer
stora krav på försvaret och att vi sannerligen
inte valt den för att komma billigare
undan.

Med detta uttalande i minnet vågar
jag göra det påståendet att statsministern
och regeringen inte dragit de konsekvenser
av det utrikespolitiska läget,
som man hade haft skäl att vänta. En
, »ny giv» från statsministerns sida skulle
ånyo ha skapat en grund på detta
område, som skulle varit av stor betydelse.
Det blev ingen sådan ny giv. Jag
tillåter mig, herr statsminister, att beteckna
detta såsom ett försummat tillfälle.
En målmedveten effektivisering
skulle inför utlandet ha stärkt vår ställning
och utgjort belägg för vår bestämda
vilja att skydda vår nationella frihet.
Jag vågar ställa en direkt fråga till statsministern:
Anser statsministern att försvaret,
som det nu framlägges här i utskottets
förslag, i tillräcklig grad är tillgodosett
ur de synpunkter jag här har
nämnt? Anser statsministern, att vår försvarspolitik
och vår utrikespolitik äro i
erforderlig grad koordinerade?

Jag skall inte förringa den vilja till
samarbete som visas från alla håll. Jag
noterar med glädje de uttalanden, som
gjorts om den saken i dag, men man
kan ju ha ganska olika uppfattningar om
i vilken utsträckning man måste gå in
för en sak för att få den effektiv. Från
den meningsriktnings sida, som jag företräder,
anse vi att vi ha visat en god
vilja till samförstånd — vi notera ock -

Onsdagen den IG mars 1949 fm.

Nr 10.

så att andra grupper gjort det — men
det vore att dölja någonting om man
sade, att vi ha samma uppfattning som
de andra när det gäller frågan om försvaret
blivit tillräckligt tillgodosett.

Jag vill med tacksamhet notera den
ansträngning, som gjorts från majoritetspartiets
sida att gå oss till mötes när
det gäller anskaffandet av tygmateriel.
Men här ha kommit fram saker och ting
i dag som göra det nödvändigt för mig
att — liksom en talare tidigare i dag —
direkt rikta en bestämd vädjan till försvarsministern
och regeringen, att man
inte låter den vidgade ramen för bemyndigandet
rörande tygmateriel inrymma
även anskaffandet av den nödvändiga
radarmaterielen. Det skulle ha till
följd att de som ha varit med om kompromissen
i utskottet skulle anse sig
vara förda bakom ljuset beträffande användningen
av dessa pengar. Jag har
ingen anledning att här särskilt frukta
att det skall ske — det vore orimligt att
till den grad minska tyganslaget — men
det var en brist på klarhet — inte ovanlig
— i försvarsministerns uttalande,
som ger mig anledning att rikta denna
vädjan till regeringen.

Försvarsministern ställde i sitt anförande
här i dag en vad han till sist kallade
retorisk fråga, i vilken grad vi ansågo
försvaret vara dåligt. Han gav den
varningen, att man inte skall misstänkliggöra
försvaret. Nej, det sista vi skulle
vilja göra vore att misstänkliggöra
det svenska försvaret! Vi veta vad försvaret
betyder och vad det betydde under
kriget. Vi äro fullt medvetna om
den styrka, som det svenska försvaret
har, men vi skulle illa ta vara på vår
uppgift, om vi inte kritiserade vissa åtgärder,
underläte att tala om att det nya
läge, som nu har kommit, med ovillkorlig
kraft nödvändiggör den förstärkning,
som jag här har sökt framhålla
såsom nödvändig och som jag menade
att man skulle kunna fått till stånd med
eu ny giv från regeringens sida under
anslutning från hela folket. Regeringen
har själv styrt om alt man till äventyrs
på sina håll, inte minst utomlands,
fått en felaktig uppfattning om svenskt

Ang. vissa beredskapsfrågor,
försvar. Det förhållandet, att regeringen
i en kritisk tid har inskränkt värnpliktsutbildningen
till tiden och repetitionsövningarna
till omfattningen, bär
kanske mera bidragit till uppfattningen
utåt om vårt försvar än att vi här tala
om att vi inte kunnat i tillräcklig grad
tillgodose just den eller den viktiga detaljen.
Jag anser det angeläget att inte
misskreditera försvaret utan medverka
till att åstadkomma den effektivisering
som ett skärpt läge bär nödvändiggjort.

Statsutskottet ger i sitt utlåtande inte
intryck av att beslutsamt och med det
allvar, som läget kräver, framföra sin
uppfattning. Utskottet skjuter över frågan
i hög grad på regeringen. Ja, regeringen
skall naturligtvis ha ansvaret.
Jag återkommer kanske till den frågan
sedan. Men utskottet borde sagt ifrån
ordentligt vad läget kräver.

Regeringen har redan mycket stora
fullmakter och får ännu flera. Fullmakter
i all ära, de äro goda att ha, men
jag vill säga till herr Rickard Lindström,
att det ju beror på hur fullmakterna
utnyttjas. Herr Lindström sade,
att det egentligen inte är någon skillnad
i de olika uppfattningarna inom utskottet.
Högern vill ha repetitionsövningar
och efterutbildningsövningar,
och det är utskottet också med på,
fastän utskottet lägger det hela i
Konungens hand. Yi våga dock inte ha
samma goda tilltro till att regeringen
ordnar den saken på det sätt, som vi anse
vara det bästa, och, herr Rickard
Lindström, vi skola inte glömma hort
att fullmakten också innehåller en rättighet
för regeringen, om den nu har
rätt att så där utan vidare bestämma
om det skall anordnas repetitionsövningar
eller inte, att bestämma, att det
praktiskt taget inte skall bli några rcpetitionsövningar
och efterutbildningsövningar
alls. Det är inte en fullmakt alt
bara bestämma om dessa övningar i positiv
riktning, utan det iir en fullmakt
också att hålla dem nere vid en rätt
minimal omfattning.

Det iir vackert med denna tilltro till
den nådiga överheten, men frågan är
om det är alldeles så klokt att riksda -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
gen inskränker sin befattning med försvarsfrågor
till fullmaktslämning i
form av miljonanslag. Skulle inte riksdagen
också vilja vara med om att
granska det sätt på vilket regeringen
fullföljt riksdagens vilja? Det skulle vara
skäl i att på detta område ta en mera
bestämd position här i riksdagen än
vad vi tyckas vara benägna att göra.

Man skulle, herr talman, kunna börja
med att se efter vad som hänt eller rättare
vad som inte hänt under de år, då
spänningen vuxit sig djupare i världen.
Den tjeckoslovakiska krisen gav
oss en chock, men på vilket sätt ledde
denna varningssignal till praktiska resultat?
Jo, det var under denna tid som
försvarsministern underlät att uppehålla
värnpliktstiden och att låta repetitionsövningarna
fortgå. Egentligen
skulle den försvarsförstärkning, som vi
nu måste gå in för, ha börjat i och med
att vi märkte dessa oroliga tecken ute
i världen. Den tjeckoslovakiska kuppen
visade tydligt hur det allmänna läget
var. Om vi då hade gått in för en effektivisering
av vårt försvar, sett om det
ordentligt, hade vi fått den parallellism
till 1938 som jag här förut har talat om.

En hel del av riksdagens anslag ha
förvandlats till reservationer — inte
till vapen och försvarsmateriel, utan
till poster i försvarets otroligt inkrånglade
bokföring. Jag måste ärligt säga,
att jag är rädd för en fortsatt utveckling
åt samma håll; regeringens företrädare
i dagens debatt ha inte lyckats
ge mig den känslan att man nu skulle
vara beredd att gå från ord till handling.
Jag måste säga att försvarsministerns
inlägg här i dag har vittnat om
en obenägenhet att fast och bestämt gå
på en viss bestämd linje. Vad som nu
behövs är handling, men jag kan inte
riktigt finna att från den nuvarande
försvarsministerns sida visats någon
fast vilja att handla. Man frågar sig
inte bara i riksdagen utan i vida kretsar
ute i landet, hur vår politiska försvarsledning
fungerar. Jag har ingen
vilja att i detta sammanhang attackera
herr Vougt, även om jag måste tillstå
att jag av hans politik får en känsla av

att han, såsom jag nyss antydde, är
snar till ord och något trög till handling.
Hans ord och hans utfästelser äro
talrika. Hans uppmålande av vad som
kommer att bli är ganska lockande, men
det räcker inte i detta läge för att åstadkomma
den erforderliga styrkan i försvaret.
Och när försvarsministern gjorde
en dygd av försummelsen, att man
inte hade tagit ut hela värnpliktstiden,
inte hade i vederbörlig ordning inkallat
till repetitionsövning eller efterutbildning,
och förklarade, att det gjorde
det möjligt att framdeles utbilda de
värnpliktiga, som inte fått tillräcklig
utbildning, på ett mycket bättre sätt än
förut, frågar jag om inte det är att försöka
inkassera för mycket, när det just
är denna brist på utbildade krafter som
kanske är den största svagheten i hela
vårt försvarssystem.

I vilken mån försvarsministern inom
regeringen fört försvarets talan och
misslyckats därmed, kan en utomstående
icke yttra sig om. En utomstående
vet icke, om det är herr Vougts vilja
eller hans förmåga som är otillräcklig.
Kvar står bara det faktum, att ansvaret
i sista hand bärs av hela regeringen. Det
är regeringen som helhet, som måste ha
gjort de politiska bedömningar, som
ligga till grund för att man vågar ta ansvaret
för att ha hållit tillbaka nödvändiga
åtgärder för att fylla sådana försvarsbehov,
för vilka anslag förelegat
och föreligga. Det går inte att bara kritisera
eller att från regeringens sida bara
skylla på en departementschef, även
om denne uppenbarligen, i likhet med
andra av sina kolleger, har svårigheter
att vinna gehör för sina synpunkter.

Jag sade att regeringen har ansvaret.
Det har den närmast, men vi ha alla ansvaret
för hur det går. Det skola vi inte
undandraga oss, och i det ansvaret
ligger också vår plikt att framhålla hur
vi se på dessa saker och ting och att
kritisera när vi anse att det är nödvändigt.

Statsministern har på ett glädjande
sätt framträtt som regeringens talesman
i utrikespolitiska sammanhang. Det är
att beklaga, att statsministern icke på

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

ett liknande sätt gjort sig till företrädare
för de konsekvenser i försvarsavseende,
som borde dragas av den utrikespolitik,
vilken i så hög grad bär hans
signatur.

Det går inte att skylla på folkmeningen.
Exempel från andra länder i dessa
dagar visa hur en folkmening rättar sig
efter ett bestämt och uppriktigt språk
från en regerings sida. Det får inte vara
folkmeningen som avgör om det skall
vara nio eller elva månaders tjänstgöring
inom en viss medgiven värnpliktsram,
utan det måste vara den ansvariga
ledningen för ett land. Det måste vara
statsmakterna som där säga sitt ord.

Det är möjligt att en socialdemokratisk
regering har särskilda svårigheter,
då det gäller att träda fram inför allt
folket med en klar och entydig programförklaring
i den fråga, som vi nu
sysselsätta oss med. Det är möjligt att
det inom majoritetspartiet finns mera
dogmatiska föreställningar och tänkesätt
på det ena och på det andra
området. Det var något sådant som
jag tyckte skymtade i försvarsministerns
uttalande, när han sade, att de
värnpliktiga efter kriget voro trötta på
tjänstgöring, att värnpliktstiden kändes
lång och att arbetskraftsbristen
gjorde sig gällande. Försvarsministern
sade, om jag minns riktigt, att han
ansett det vara en ofrånkomlig plikt
att söka tillgodose den allmänna mening,
som han funnit råda i denna
fråga. Ja, det var kanske anledning att
söka åstadkomma en lättnad därvidlag,
men såsom en ännu ofrånkomligare
skyldighet måste det te sig för försvarsministern
att i det läge, som har uppstått
det senaste året, komma fram till
åtgärder som göra försvaret effektivt.

Jag tror inte att botemedlet ligger i
att -man bara beviljar en massa anslag.
Det behövs anslag också, ty det är ju
nödvändigt att anvisa medel till vissa
speciella ändamål, men i vårt nuvarande
försvarsläge är det framför allt viljan
till effektivisering inom den ram
och inom den tillgång på pengar vi ha
som är det avgörande. Det är där
som försvarsministern spelar en så stor

Ang. vissa beredskapsfrågor,
roll. Vad han där gör och vill kan betyda
så mycket, och det är därför som
jag har tillåtit mig en kritik på den
punkten och ett bestämt krav på att inom
snar tid söka komma till en så stark
effektivitet som möjligt.

Man säger att det är nödvändigt med
en avvägning mellan försvarspolitiken
och den ekonomiska politiken. Samhällsekonomien
skulle icke tillåta någon ökning
av takten i försvarsförstärkningarna,
säger man. Det argumentet har anförts
varje gång krav på en realistisk
försvarspolitik framförts. Det är klart
att man måste göra avvägningar, men
det får inte bli så att hänvisningen till
avvägningskravet blir ett den obotfärdiges
förhinder.

Det är alldeles riktigt att vår produktion
är ansträngd, i vissa avsnitt överansträngd.
Det möter otvivelaktigt svårigheter
att lösgöra produktionskrafter
för försvarsändamål. Därom behöva vi
icke diskutera, inte heller om nödvändigheten
att ta samhällsekonomiska hänsyn.
Ingen lär dock kunna påstå, att
situationen skulle vara så ansträngd att
intet utrymme skulle finnas för försvarsändamål.
Ej heller vågar väl någon i
nuvarande läge driva den tesen, att en
på varje punkt bibehållen levnadsstandard
är nödvändigare än säkerhetsåtgärder
till skydd för vår frihet. Därtill kommer
att vår produktionsapparat i allt väsentligt
är intakt. Här i landet kan man
icke åberopa de skäl, som i de flesta
andra europeiska länder måste vara avgörande
— nödvändigheten att bygga
upp igen efter krig eller ockupation.
Det rör sig för Sveriges del väsentligen
om den ekonomiska politiken. Drivs den
fritt och förnuftigt, gör man sig av med
alltför ingrodda planhushållarföreställningar,
bör det svenska näringslivet
ganska snart kunna komma i sina gängor
igen och kunna skapa de ekonomiska
förutsättningar för vår frihet och vår
fred, som äro lika nödvändiga som några
andra.

Vi måste föra eu utrikespolitik, som
ger oss möjlighet att räkna med den
demokratiska världens bistånd om vi
skulle bli anfallna. Vi måste få sådana

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
förhållanden till stånd med världens demokratier,
att vi kunna påräkna det vi
behöva importera för vår försvarsförstärkning.
Vi behöva råvaror, färdig försvarsmateriel,
tillgång till nya rön på
vapenteknikens område. Detta borde vi
kunna få om västmakterna bibringas förtroende
till vår vilja och förmåga att
försvara frihet och oberoende. Vi måste
göra klart att vi utrikespolitiskt och försvarspolitiskt
ämna anstränga oss för
att ge vårt bidrag till världens fred. Det
ge vi genom att sätta allvar bakom våra
deklarationer om försvar till det yttersta
av vårt land och vår frihet.

Många kanske säga, att jag här talat
patetiskt, en del andra anspråksfullt. Jag
har, herr talman, vågat göra det i känslan
av att sådana förhållanden äro rådande,
att det nu måste sägas ut att det
inte får finnas några förevändningar när
det gäller att åstadkomma de gemensamma
krafttag som behövas.

Pin annan sak, som i det sammanhang
kräves, är vakthållning mot femtekolonnarna.
Som dragna på ett snöre ha
de olika ländernas kommunistpartier
stramat åt sin hållning, förvandlats från
s. k. politiska partier till filialer inom
samma centralt ledda företag för politisk
aggression. Detta kräver vår uppmärksamhet,
vår stränga uppmärksamhet. Efter
det anförande, som herr öhman här
har hållit i dag, är det ännu mera
uppenbart hur viktig denna punkt på
vårt beredskapsprogram är. Del är bra,
herr öhman, att vi veta var vi ha er!
Ert uttalande här i dag har på ett utomordentligt
sätt klargjort detta.

Regeringen får nu förnyade fullmakter.
Jag har tillåtit mig stryka under
att därmed följer ansvar. Jag vill också
stryka under att vi måste handla på ett
sådant sätt, att vi utåt väcka förtroende
och tillit i vår utrikespolitik och i vår
försvarspolitik. Regeringen har ansvaret,
men den saknar inte stöd av riksdagens
partier. De anspråk, som vi från vår sida
ställa, kunna tyckas gå långt utöver dem
som regeringen anser sig kunna tillgodose,
men vi måste med hänvisning till
läget kräva hänsyn till denna vår
önskan.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag blev direkt
uppmanad av herr Domö att deklarera
min inställning, och jag vill inte underlåta
att göra det. Men innan jag går in
på herr Domös anförande kanske jag
bör göra några reflexioner om ett par
andra ting, som varit på tal i dagens
debatt.

Det har från ett par talares sida framhållits
det riskabla i att framstående representanter
för den militära sakkunskapen
yttra sig på ett sådant sätt, att
det kunde förefalla som om dessa förtroendeämbetsmän
icke ansågo att den
politik, som företrädes av Sveriges regering
och Sveriges riksdag, stode i överensstämmelse
med landets intressen. Jag
är givetvis väl medveten om att i den
ömtåliga situation, som vårt land för närvarande
befinner sig i, är det lätt att uttalanden
missuppfattas både i den ena
och i den andra huvudstaden. Framför
allt när man vet att de rapportörer, som
på visst håll finnas här i landet, äro så
angelägna om att missuppfatta som
exempelvis herr Öhman har ådagalagt i
dag, är jag fullt medveten om att det
kan bli missförstånd om den svenska
inställningen, när man hårdrar vissa yttranden
som kunna ha fällts. Vi kanske
därför litet var borde vara försiktiga.
Om det skulle vara så exempelvis, som
herr Elon Andersson har gjort gällande,
att herr Ohlin inte har menat någonting
särskilt med sitt yttrande om den västmaktsorienterade
alliansfriheten utan att
han närmast stod på samma linje som
herr Rubbestad, kan jag inte förstå varför
man utåt skall ge sken av en annan
uppfattning. Jag tror att det för envar
kan vara ganska stor anledning att tänka
på innebörden av sina uttalanden.

Vad beträffar de yttranden från militärt
håll, som här ha förts på tal, vill
jag säga att jag har läst inte bara referaten
utan också den ordagranna versionen.
Referatkonsten inom den svenska
pressen står ju för närvarande högt
eller lågt — jag vill inte yttra mig om
vilketdera det är. Men i varje fall är det
ganska lätt att i referaten ge en annan
bild av vad som har sagts än som fram -

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

går av den ordagranna versionen. Jag
skall gärna säga, att referaten i många
fall ha gett en mindre nyanserad bild
av vad dessa militärer ha sagt. Jag tror
således att vi kunna nöja oss med att
konstatera, att talens ordalydelse kanske
inte i och för sig borde kunna ge anledning
till så mycket skriverier som
faktiskt har varit fallet.

Sedan jag konstaterat detta vill jag
emellertid säga, herr talman, att jag är
glad över att vi leva i ett land, där man
kan låta även högtstående förtroendeämbetsmän
uttala sina meningar. Det är
förenat med vissa risker, det vill jag
inte förneka, men att lägga en munkavle
på dem tror jag skulle vara ganska
litet gagneligt. Det är i detta hus de
svenska statsmakternas intentioner komma
till uttryck. Det är vad som säges i
denna kammare och i medkammaren,
från regeringsbänk och från ledare av
opposition, som är normgivande för den
politik som föres. Vi skola bara vänja
oss vid det, så tror jag att vi sedan kunna
behålla den enligt min mening förnämliga
svenska traditionen, att förtroendeämbetsmännen
ha rätt att framföra
sina meningar utan att man därför behöver
misstänka någon grad av illojalitet.

Herr Domö — och även en annan talare,
som jag tyvärr inte hörde — har
riktat en viss kritik mot försvarsministern.
Jag kan konstatera att herr Domös
kritik — och jag hade ju inte väntat mig
någonting anant — på ett fördelaktigt
sätt skilde sig från den kampanj, som
bedrives mot försvarsministern i en viss
del av pressen, som inte litar till sin
förmåga att argumentera sakligt utan
som därför är van att nödgas tillgripa
kraftigare personliga kulörer än vad vi
i den svenska politiska debatten äro vana
vid. Självklart har ingenting av den
kulören präglat herr Domös anförande.
Herr Domö sade inte mera mot försvarsministern
än vad vi äro vana vid att få
höra från oppositionens sida mot våra
departementschefer. Förvaltningen kan
naturligtvis ge anledning till krilik, och
man kan exemplifiera den på vissa områden,
diir man inte är nöjd med för -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
svarsministerns sätt att handlägga ärendena.
Det är en kritik, som oppositionen
självfallet bär all rätt att framföra.

Herr Domö drog också den riktiga
konsekvensen när han i slutet av sitt anförande
sade, att det är klart att denna
kritik inte riktar sig mot försvarsministern
utan mot regeringen i sin helhet.
Det är rätt adress. Så länge som herr
Vougt anförtros med uppdraget att vara
ledare för ett av våra viktigaste departement
är den kritik, som riktas mot honom,
en kritik mot hela den sittande regeringen.

Om jag sedan får gå in på de ting,
som närmast föranledde mig att ta till
orda, så sade herr Domö, att när vi
lyssnade till statsministern den 9 februari
i år fingo vi ett intryck — kanske
inte så mycket genom ordvalet som desto
mera genom den ton, med vilken
orden framfördes — av att statsministern
var beredd att ta ansvaret för den
nya försvarspolitiska situation, som de
skandinaviska försvarsförhandlingarnas
sammanbrott bär ställt vårt land inför.
Jag vill säga till herr Domö, att det
inte bara var tonfallet och ordvalet, som
skulle kunna ge anledning till den slutsatsen!
Men det var väl ändå någonting
ganska groteskt, när herr Domö sedan
jämförde den nuvarande situationen,
alltså år 1949, med situationen år 1938
och menade att jag, om jag dragit ut
konsekvenserna av vad jag för ungefär
en månad sedan yttrade i denna kammare,
skulle ha ingripit på samma sätt
nu som min företrädare gjorde år 1938,
när, efter överfallet på Österrike, han
begärde återremiss på hela försvarshuvudtiteln
för att få tillfälle att framlägga
nya äskanden från regeringens sida.
Jag ber kammarens ledamöter att erinra
sig läget år 1938. Vi hade år 1936
haft en hård strid i försvarsfrågan, och
det var ganska naturligt, när det gällde
att åstadkomma en anspänning av krafterna,
att statsministern med hänsyn till
detta läge ansåg det önskvärt att markera,
att man ville ha eu verklig avspänning
av striden i försvarsfrågan.

Men den avgörande skillnaden är självfallet,
att vi även med 1936 års beslut

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

hade ett försvar, som var oerhört mycket
sämre än det försvar vi för närvarande
kunna glädja oss åt att ha. När
man år 1938 såg orosmolnen skocka sig
var det ganska naturligt att man sade
sig: Låt oss ta bort irritationsmomenten
från 1936 och låt oss göra det genom
att framlägga förslag, som betyda åtminstone
någon förstärkning av våra
försvarsresurser! Det var inte någon
stor upprustning man beslöt vid 1938
års riksdag. Jämfört med de summor,
som vi för närvarande äro vana vid att
röra oss med när det gäller försvaret,
var det en upprustning i ganska blygsam
skala.

Se vi på dagens läge så förstår jag
inte, hur man över huvud taget kan
jämföra det med läget 1938. Våra försvarsresurser
nu äro vida överlägsna
dem, med vilka Sverige mötte den situation
som uppstod, när världskriget
1939 utbröt. Och vi ha under hela den
s. k. fredstiden efter kriget oavbrutet
förstärkt vårt försvar. Det förhåller sig
inte så, att vi ha låtit försvaret sjunka
ned i lägervall. Det fanns kanske många
som hoppades, att vi skulle kunna göra
det. Jag vill inte förneka, att jag själv
väntade att man skulle kunna komma
ned till lägre försvarskostnader än vi
gjort. Men vi ha under denna s. k. fredstid,
såsom försvarsministern flera gånger
framhållit, nyanskaffat materiel för
summor, Som för varje annan småstat
måste te sig såsom nästan ouppnåeliga.
Den, som har tillfälle att följa med vad
de stora världstidningarna för närvarande
skriva om Sverige, frapperas av en
sak, nämligen den respekt det har vunnit
att vi under efterkrigstiden icke ha
handlat som många andra stater, utan
tagit på oss de rustningsbördor som det
innebär att vi exempelvis ha skaffat oss
tusen nya flygplan.

Sverige befinner sig alltså på våren
1949 i en helt annan försvarspolitisk
situation än på våren 1938.

Detta framgår väl också därav, ärade
kammarledamöter, att högerns egna representanter
i statsutskottet ju inte stå
så långt ifrån den linje, som utskottsmajoriteten
och regeringen accepterat.

Vad skall det tjäna till — jag frågar
på samma sätt som herr Elon Andersson
gjorde —- att överdriva de skillnader
som finnas mellan högern och de tre
andra partierna till den grad att man
säger, att det hade varit önskvärt att
ett initiativ till en ny giv tagits från regeringens
sida? Om läget hade varit sådant,
att det verkligen skulle fordra en
ny giv, ett nytt initiativ av regeringen,
då måste jag säga att också högern uppträder
ansvarslöst, när den i sina äskanden
kommer så pass nära regeringspartiet
och de två andra partierna som
faktiskt är fallet. Uppriktigt sagt tror
jag att inte heller högern, enligt de handlingar
som man har att gå efter, bedömer
läget på ett annat sätt än regeringen
har gjort.

Nu säga herr Andrén och herr Domö:
»Men statsministern talade ju den 9 februari
om att det skulle bli ökade ansträngningar
för att på den traditionella
svenska vägen trygga freden.» I mitt anförande
då påpekade jag, som kammarledamöterna
erinra sig, hurusom vårt
försvar tjänar till skydd för vår neutralitet
och vår fred och att det är såsom
fredsförsvar och försvar för neutraliteten,
som försvaret fått sin starka förankring
i det svenska folkets medvetande.
Till detta säger man, att statsministern
ju i alla fall den 9 februari sade,
att man kunde tänka sig att det svenska
folket just för att trygga freden och
neutraliteten skulle vara villigt att ta på
sig ökade bördor. Men det är alldeles
klart att ju större försvarsutgifterna äro,
desto mindre utrymme blir det för ö k ad
e försvarsutgifter. Ligger landet så
pass värnlöst som det gjorde 1938, så
finns det ett betydande utrymme för
upprustning, även om man avväger rustningsbördorna
mot våra materiella resurser.
Nu ha vi emellertid försvarsufgifter
på 800 miljoner kronor om året
— större utgifter per capita, skulle jag
tro, än vad något annat land, som inte
har kolonier eller är en världsmakt, kan
påtaga sig — och då blir det inte utrymme
för några stora utgiftsökningar,
om man inte vill riskera att förstöra vår
ekonomi.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

Men någonting har ju ändå hänt. Den
kompromiss, som är träffad i statsutskottet
och vars betydelse man från
visst håll kanske har överdrivit — jag
tror nog att Dagens Nyheter har tagit
till litet i överkant — är ju ändå ett
steg till en ökning av våra rustningsutgifter,
som inte ter sig oväsentlig om
man tar hänsyn till vad jag nyss har
sagt om storleksordningen av våra försvarskostnader.
Tror herr Domö, att denna
kompromiss är träffad utan att regeringen
alls har lagt sig i saken? Försvarsministern
har redan nämnt vissa
andra ting, som också ha inträffat. Och
jag vill ännu en gång påpeka att varje
miljon, som nu ytterligare ges till försvaret,
hetyder en starkare pressning i
ett synnerligen ansträngt läge, ansträngt
bland annat på grund av att vi ha ansett
det nödvändigt att redan tidigare
bära försvarsutgifter av en mycket betydande
storleksordning.

Vi borde kanske ta en diskussion om
hela vår ekonomiska situation och resonera
igenom på vilka punkter det finns
möjligheter att åstadkomma en annan
avvägning av vår utgiftspolitik. På det
sättet kunde vi få en bakgrund till en
diskussion om hur stora försvarsutgifter
vi för närvarande ha råd till, om vi icke
vilja höja skatterna. Jag tror att man
just ur försvarsviljans synpunkt skall
akta sig för att här gå så hårt fram, att
man rubbar den starka förankring som
försvaret i dag äger i det svenska folkmedvetandet.

En hundraprocentig trygghet är ju
ouppnåbar för en liten stat. Den är
ouppnåbar också för en stormakt. Herr
Andrén sade att han blev alldeles förskräckt,
när han i utskottet hörde vilka
materielhrister som finnas i det svenska
försvaret. .lag är övertygad om att han
skulle ha upplevat precis samma sensation,
om han hade tillhört exempelvis
den amerikanska kongressens försvarsutskott.
Allt heror ju på vilket mål man
sätter sig före. 1 Amerika har man från
militärt håll begärt försvarsanslag, som
jag skulle tro närma sig 30 miljarder
dollars per år. Man får faktiskt mellan
14 och 15 miljarder dollars. Detta anses

5 Första hammarens protokoll 19''i9. Nr 10.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
innebära en mycket kraftig ökning av
de amerikanska försvarsutgifterna, men
det blir ändå en brist. Jag är alldeles
övertygad om att herr Andrén skulle
ha blivit upprörd över vilka brister som
ständigt finnas också i en sådan stormakts
försvar.

Uppställer man det målet när det gäller
vårt försvar, att det överallt skall
vara hundraprocentig täckning, då finns
det inga som helst möjligheter att komma
fram till en samförståndslösning i
försvarsfrågan. Om man däremot vill
acceptera den tankegång, som låg till
grund för mitt anförande den 9 februari
— att vi skola försöka bygga upp ett
avskräckningsförsvar till skydd för vår
neutralitet, vår frihet och vårt oberoende,
ett försvar vars storlek får avvägas
mot våra övriga utgifter och mot
vårt skattetryck — så tror jag att jag
mycket väl kan å regeringens vägnar ta
emot den hand, som herr von Heland
har sträckt ut. Vi ha visat det denna
gång genom att gå med på den föreliggande
kompromissen, och jag är övertygad
om att det borde vara möjligt att
komma fram på samma sätt även i andra
försvarspolitiska sammanhang. Men
förutsättningen är, att man på den and--ra sidan förstår att vår försvarsfråga
måste ses i sammanhang med hela problemet
om vår ekonomiska bärkraft.

Herr DOMÖ: (kort genmäle): Jag är
mycket angelägen att i anledning av
statsministerns anförande nu säga, att
det är just på den punkten vi ha utsikter
att mötas, att vi på basis av vad som
sades den 9 februari verkligen komma
fram till en försvarsförstärkning. När
det gäller graden av denna förstärkning
kunna vi naturligtvis ha olika uppfattningar.

Men jag vill i någon mån protestera
mot statsministerns försök att här mana
fram som en fara, att vår linje exempelvis
skulle kunna föra med sig risk för
den ekonomiska stabiliteten, hans försök
att framställa saken så som om vi skulle
ha begärt så mycket, att hela den goda
ordningen i vår ekonomi riskeras. Det

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

är inte så saken ligger till. Vad jag och
mina meningsfränder framför allt vilja
komma till är effektivisering, snabböversynen,
bortopererandet av vissa flaskhalsar
inom försvarsmedelstillverkningen
samt prioritet för den mest nödvändiga
.fabrikationen av försvarsmateriel. Vi
vilja komma därhän, att det nya läget —-den ökade gemensamma förståelsen för
försvaret — stimulerar till att göra vad
som är möjligt inom rimlig ram. Det är
mycket viktigt att vid vår ömsesidiga
strävan på detta område hålla dessa utgångspunkter
i minnet. Mycket beror på
verkligt god vilja hos alla meningsriktningar.

Efter kriget kommo vi in i en period,
då många trodde att det skulle bli möjligt
att lätta på försvarsbördorna. Jag
förstår de Vougtska utredningarna och
annat ur den synpunkten. Men sedan
dess ha vi -—- framför allt under senaste
tiden — fått ett nytt läge, och då måste
man hastigt ändra sig. Vad man i detta
nya läge måste ge akt på är nödvändigheten
av snabb förstärkning och en viss
prioritet för försvaret. Och att statsministern
inte är okänslig för att vi stå inför
ett nytt läge, det framgår just av
den kompromissvilja, som kommit till
uttryck i statsutskottet och som jag tackar
för.

Herr MOGÅIiD: Herr talman! Jag vore
mycket ledsen om herr talmannen och
kammarens ledamöter skulle uppfatta
det som brist på blygsamhet från min
sida, då jag tar till orda så här sent på
eftermiddagen och sedan de tre stora
och herr von Heland varit på valplatsen.
Men jag begärde i själva verket ordet
redan klockan halv tolv, och sedan har
ju debatten förlöpt normalt.

För mig är det ett ganska intressant
skådespel att nu efter så många år återkomma
och deltaga i en debatt berörande
fjärde huvudtiteln. År 1932, då jag
senast här i riksdagen lyssnade till diskussionen
i den alltid stora och betydelsefulla
försvarsfrågan, var det en helt
annan atmosfär över diskussionen. Det
fanns också då talare, inte den nuvaran -

de herr Lundgren utan andra herrar
Lundgren, som citerade Clausewitz och
som med skalden menade:

Die Leute sagen immer:

die Zeiten werden schlimmer.

Den trivsamt eldige herr Andrén fanns
med i diskussionen också på den tiden.
Men jag måste nog säga, att kritiken då
var mycket allvarsammare än den är nu.
I dag röra vi oss dock med ett anslagsbelopp,
som slutar på 793 miljoner kronor.
På den tiden gällde det bara åttondelen
av detta belopp, och likväl voro
de partiskiljande linjerna då oändligt
mycket djupare än nu. De olika anslagsposterna
granskades med argusögon, och
en försvarsminister på den tiden skulle
ha ansett att han segrat mycket suveränt,
om lian lyckats få sina äskanden
godkända så totalt som herr Vougt nu
i år.

Då jag räknar samman vad de, som
äro dissenters i dessa frågor, yrka i
jämförelse med vad Kungl. Maj:t har föreslagit,
så finner jag att högern vill ha
en ytterligare ökning av kostnadsramen
med 32 miljoner kronor. Det är fyra
procent av hela anslagsbeloppet. Folkpartiet
nöjer sig med en ökning av 5
miljoner kronor, vilket ju inte är stort
mer än en halv procent. Det vore, synes
det mig, skäligen meningslöst av en försvarsminister
att känna sig desavouerad
— trots allt som säges emot honom —
när han så rikligt har fått igenom vad
han begärt.

Det rör sig alltså inte i dag om någon
mera allvarlig kritik. Vad man fått lyssna
till i denna debatt är mera deklamationer
än med kraft och reell vilja
motiverade förslag och ändringsyrkanden.

Det är dock mycket betydelsefullt, att
man inte fruktar kritiken och inte drar
sig för att verkligen påpeka sådant som
är felaktigt. Jag är övertygad om att
hemlighetsmakeriet inom vårt försvarsväsende
fortfarande tar sig alldeles för
stora och vidlyftiga uttryck. Jag läste i
en tidning i morse, att man i försvarsstaben
är sysselsatt med att skriva
världskrigets historia för vårt lands del.
Men detta är hemligstämplat, och man är

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Nr 10.

mycket noga med att ingenting får offentliggöras.
På samma sida i tidningen
kunde man läsa, hur Churchill friskt och
öppenhjärtigt och utan att frukta för att
trampa någon på tårna skriver om saker
och ting, som under världskriget förvisso
voro mycket betydelsefulla och
kanske ännu i dag skulle anses vara det,
saker och ting som det i Sverige befinnes
vara inopportunt att tillkännage. Jag
har för egen del erfarenhet av att hemlighetsmakeriet
är alldeles för vidlyftigt
när det exempelvis gäller den i dag mycket
omtalade försvarets forskningsanstalt.
En person som tjänstgjort vid anstalten
sade till mig: »Här äro snart
både multiplikationstabellen och det
sätt, varpå kontorsbiträdena koka sitt elvakaffe,
hemligstämplade!» Jag tror att
hemlighetsmakeriet icke är lyckligt för
vårt försvar. Där skulle behövas en betydligt
större öppenhet än som nu tilllämpas.

När jag i alla fall har begärt ordet,
så är det därför att jag har framställt
ett litet yrkande i en motion, som statsutskottet
har varit vänligt nog att ta
hänsyn till. Och då är det ju en motionärs
skyldighet, har man sagt mig, att
uttala sin tillfredsställelse, och jag skall
göra det i den formen, att jag ber att få
påpeka några små brister i fråga om en
och annan detalj i vårt försvarsväsende,
brister som jag varit i tillfälle att konstatera.

Men jag vill först säga, att det är två
ting i fråga om utvecklingen av vårt försvarsväsen,
som man hör erkänna med
tacksamhet. Det ena är att det numera
råder en mycket, mycket bättre försvarsanda
bland de värnpliktiga än det rådde
för tio år sedan. Jag kan konstatera detta
diirför att jag sedan tio år till baka tillhör
försvarsväsendets personalvårdsniimnd
och har varit i tillfälle att under
dessa tio år hesöka så gott som varenda
förläggningsplats, iaktta förhållandena
och höra vad manskapet har att säga. Vi
ha en helt annan stämning, en helt annan
anda och eu helt annan trivsel numera
inom vårt försvarsviisen än vad
som fanns förut. Det andra är att vi nu
ha bättre befäl; det har jag kunnat finna

Ang. vissa beredskapsfrågor,
och med glädje konstatera. Särskilt regementsofficerarna,
som varit i tillfälle
att få sin utbildning under beredskapstiden,
förefalla mig vara en utmärkt personaluppsättning,
som man har all anledning
att vara mycket glad över. Det
är naturligtvis viktigt, att man konstaterar
att man funnit något gott och verkligen
uttalar sin tillfredsställelse över en
sådan sak.

Men vad som brister, det är just på
den punkt som kallas personalvården.
Det är dels en yttre brist, som gäller våra
kaserner, där utvecklingen för länge
sedan passerat rådande förhållanden.
Det är mångenstädes så, att kasernerna
äro byggda för mycket lång tid sedan,
och de nya som ha tillkommit fylla i
vissa avseenden icke heller de krav som
man har anledning att ställa på dem.
Det finns sällan några fritidslokaler. De
gamla kasernerna äro ogemytliga på olika
sätt; det är svårt att få någon trevnad
i manskapets dagrum och dylikt. Ofta
har det man velat skaffa för att höja trevnaden
varit beroende av de medel, som
man erhållit från rörelsen vid marketenterier
och lägerkassor. Man må ju
säga att det är ett egenartat förhållande,
då t. ex. en duk på ett bord eller en
blomma i ett fönster eller en tavla på en
vägg, kanske en idrottsplats, kanske bokinköp
till bibliotek o. s. v. skall grunda
sig på den eventuella förtjänst som kan
uppnås med försäljningsverksamheten
vid marketenterierna, så att pojkarna
själva genom sin förtäring av kaffe,
mjölk och dylikt skola skaffa de medel
som erfordras för att skapa trevnad och
trivsel. Detta kan omöjligen vara riktigt.

Ser man sedan på de lokala förhållandena
i övrigt, måste man säga att de
mångenstädes äro bedrövliga. Om man
exempelvis kommer ut till Rosersbergs
infanteriskjutskola, som inte ligger långt
härifrån, skall man finna, att den gemensamma
samlingssalen saknar golv. Det
står en jättekamin mitt i rummet, och för
övrigt är det mörkt, dystert och dragigt.
Manskapet sitter ofta med mössa
och päls på sig, när de skola åhöra föreläsningar.
Deras dagrum iiro också mycket
otrivsamma. Och det är ändå mer

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 fm.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
än 300 unga män, som liela året skola
vistas på denna plats. De ha ingenstans
att ta vägen. Det lilla samhället vid stationen
ligger långt bort, och jag tror
knappast att där ens finns ett kafé. För
min del tycker jag inte det är värdigt
och riktigt, att ett sådant tillstånd skall
motsvara en personalvård, som man nu
en gång vill uppehålla.

Det är inte bara i fråga om kasernerna,
som denna kritik kan gälla, utan även
i fråga om organisationen av personalvården.
Den kostar numera, skulle jag
tro, en tusendel av det väldiga budgetbelopp
som försvaret rör sig med -— det
är alltså en obetydlig summa. Ur denna
skola en mängd kostnader bestridas för
uppgifter av olika angelägenhetsgrad.
Jag vill bara peka på en sådan sak som
fritidsundervisningen, vari numera årligen
deltaga ungefär 15 000 soldater och
underbefäl. Det gäller alltså här någonting
synnerligen värdefullt och viktigt,
som har kommit till i den kulturella vårdens
intresse. Jag kan också peka på den
assistentorganisation, som riksdagen för
ett par år sedan beslöt och som alltjämt
befinner sig i en mycket blygsam början.
Vi veta ju, att man vid sjukhus och vid
industrianläggningar numera har upprättat
en kuratorsinstitution. Det är ju
som ett slags kuratorer som socialassistenterna
vid våra truppförband skola
verka. En mängd problem, icke minst
familjeproblem av olika slag, uppställa
sig för de unga män, som äro inkallade.
Vid Bodens garnison, som omfattar sex
förband, finns det en enda heltidsanställd
socialassistent. Vid försvarets läroverk
och underofficersskolan i Uppsala,
där 1 000 man årligen vistas, finns det
ingen socialassistent. Envar förstår ju
med tanke på alla de problem, som kunna
uppstå, och även med hänsyn till att
samhället numera vill tillgodose även
de inkallade med sociala förmåner, att
det är av betydelse att det på en sådan
plats finns en person, som verkligen både
kan och vill omhändertaga de värnpliktigas
sociala intressen.

Nu får soldathemmet mången gång ersätta
både bristen på fritidslokaler i ka -

sernerna och bristen på assistenter och
socialhjälp i övrigt. Det är därför särskilt
viktigt att soldathemsverksamheten röner
det tillmötesgående från det allmännas
sida, som den verkligen förtjänar få. Jag
är glad och tacksam över att den motion,
som jag väckt och som givit anledning
till att jag nu så här opassande länge
uppträtt i detta höga hus, rönt en mycket
välvillig behandling av statsutskottet.
Detta vill jag hjärtligt tacka för, samtidigt
som jag ber om ursäkt för att jag
mitt i middagen tagit kammarens tid i
anspråk.

Då tiden nu var långt framskriden
och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på framställning av herr
talmannen, att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 94, angående godkännande av avtal
mellan staten och Stockholms stad
rörande del av Mariebergsområdet, del
av Kampementsbacken å Ladugårdsgärdet
och tomten nr 1 i kvarteret Atomena
i Stockholm in. in.;

nr 108, angående ersättning till Erik
Ask;

nr 121, angående överlåtelse av vissa
fastigheter in. in.;

nr 123, angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka, m. in.;

nr 124, angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering;

nr 129, angående anslag till statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader
under budgetåret 1949/50;

nr 130, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
in. m.; samt

nr 131, angående anslag till statens
skol- och yrkeshem på Salbohed och i
Vänersborg för budgetåret 1949/50
in. in.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 94, 107, 108, 118, 120—124 och
129—131 samt skrivelse nr 114.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 249, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Majtts proposition med
förslag till lag angående reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft; och
nr 250, av herr Osvald, i samma ämne.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag, nr 52—57, ett vart till
riksdagens förordnanden för en kommiterad
för tryckfrihetens vård.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkareintyg
anhålles härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under fyra veckor.

Stockholm den 15 mars 1949.

Ernst Hage.

Härmed intygas, att riksdagsman
Ernst A. Hage på grund av ischias dx är
oförmögen till arbete för en tid av ca
fyra veckor.

Stockholm den 14 mars 1949.

C. A. Tömgrenr
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 16 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. vissa beredskapsfrågor. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 4 punkten 1.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN: Herr
talman! Jag skall bara göra några mycket
korta kommentarer till dagens debatt.

I början av debatten yrkades det, att
den skulle utformas som en ny utrikespolitisk
diskussion. Det avböjdes tydligen
av regeringen att döma av det anförande
som utrikesministern höll. Visserligen
tyckte jag, att det var roligt
turnerat, men det var inte någon deklaration
av den art, som herr von Heland
väl hade tänkt sig.

Över huvud taget kan jag inte förstå,
att det är nödvändigt med en utrikespolitisk
diskussion igen. Det är inte
mycket mer än en månad sedan vi hade
en palaver av det slaget, och då voro vi
inom riksdagen praktiskt taget ense om
den utrikespolitik som landet skulle föra.
Det har inte hänt något så överväldigande,
att det finns anledning att hålla en
ny diskussion om samma sak. Men i
dag bär man ju märkt, att det är ovanligt
många medlemmar av folkpartiet,
som beklaga, att vi inte ha kommit på
den andra sidan, att vi inte ha blivit
delaktiga av någon stormaktspakt.

Herr Osvald motiverade detta med att
det skulle vara så bra att vara med i
en sådan pakt för att komma i åtnjutande
av en del militära hemligheter. Det
menade tydligen inte herr von Heland,
som visste förfärligt mycket om alla de

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

nya förstörelseredskap, som ha sett dagen
under och efter det senaste världskriget.
Jag vet för min del inte, om till
exempel en sådan här Atlantpakt ger
alla stater, som äro anslutna till den,
delaktighet i alla de militära hemligheter
som någon av dessa stater förfogar
över. Jag är exempelvis inte säker på att
England, som ju dock står så nära Amerika,
har en verklig kännedom om
atombomben. Det tror jag inte. Men vad
man kan säga är, att herr Ohlins paroll
om en alliansfri orientering åt västmakterna
inte är av det slaget, att den ger
oss del av de militära hemligheter i
form av atombomber och gaser av olika
slag, som de allierade förfoga över. Herr
Elon Andersson menade, att man hade
missuppfattat herr Ohlins yttrande. Det
rörde sig om hur vi skulle bete oss under
ett kommande krig. Då uttryckte sig
herr Ohlin mycket otydligt. Jag har under
middagen tittat en smula på tidningsreferatet,
och jag kan för min del
inte läsa ut denna mening därav. Men
om det är på det sättet, är det ju ännu
mindre sannolikt, att herr Osvald får
sin heta längtan uppfylld och får kännedom
om allehanda militära mysterier,
som man sitter inne med i Washington.
När herr Osvald beklagar, att vi inte äro
med i några pakter, har han då inte sin
partiledare med sig.

Herr von Heland ville, att regeringen
skulle avge en deklaration om att den
var villig till samverkan med andra partier
just i de militära frågorna. Man får
verkligen undra, om inte den försvarsbudget,
som föreligger i dag, är uttryck
för en ganska betydande sådan samverkan.
Den slutar ju på 800 miljoner kronor.
Högerns tillägg betyder bara 32
miljoner och folkpartiets 5 miljoner, enligt
vad som bär deklarerats här. Jag
vet inte vad herr von Heland menar med
sitt förslag om att bättre tillgodose flyget,
men det kan väl inte gälla några
förfärligt stora belopp utöver vad folkpartiet
eller högern har räknat med.

Trots de nu föreslagna höjningarna
kan man ändå vara tämligen säker på
att om nu försvaret hade fått vad högern
eller folkpartiet vill ge utöver ut -

skottets förslag, så hade både högern
och folkpartiet stått i för fullt för att
försvaret skulle få ytterligare 32 eller
5 miljoner kronor.

Herr Domö frågade: Är det tillräckligt,
vad som ges nu? Man kan i stället
fråga högern: Är det tillräckligt, vad
högern vill ge? Om vi lägga på 32 miljoner
kronor, räcker det då? Finge man
tro herr Andrén, skulle det inte räcka.
Han var så oerhört pessimistisk, att han
nästan fick tårar i ögonen, när han talade
om den föredragning han hade varit
med om i statsutskottet och vid vilken
han fick reda på vilka oerhörda
blottor som funnos. Jag misstänker, att
det skulle finnas oerhörda blottor, även
om man biföll högerns förslag. Man
kommer nog inte så mycket längre med
det.

Her Ohlon ville pruta på andra områden.
Han förklarade, att folkpartiet
var redo att på andra håll pruta ned de
där fem miljonerna, som han ville ge
ytterligare. Jag tror, att högern också
vill pruta ned sina 32 miljoner. Högern
skulle alldeles säkert på den sociala budgeten
kunna peka på områden, där man
kunde spara in 32 miljoner. Kvar står
i alla fall, att den budget, som statsutskottet
förelägger riksdagen, är imponerande
nog. Den är uttryck för en samförståndsvilja
hos alla de partier, som
ansluta sig till förslaget. Naturligtvis
kan man yrka och önska, att man skulle
kunna ge mera. Jag tror, att det inte
finns någon i hela riksdagen, som inte
skulle vilja överskrida både statsutskottets
förslag och högerns reservation,
om man verkligen hade pengar till det.
Men någonstans måste man stanna. När
man är oförmögen att gå så långt som *
svarar mot önskemålen, får man i alla
fall bestämma sig. Man kan spela femkort
eller poker om var man skall stanna.
Men någonstans måste man göra
halt, och det blir vida under vad som
ur herr Andréns eller till och med ur
statsminister Erlanders synpunkt kan
anses tillräckligt.

Vi äro ingen stormakt — vi kunna inte
komma ifrån det — och jag tror inte
heller, att det är nödvändigt eller lyck -

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

ligt, att vi för försvaret offra alla de
värden, som vår kultur kan ge oss. Det
finns en stat, som verkligen har kommit
så långt, att försvaret slukar större
delen av budgetens inkomster. Det är
Turkiet. Jag vet inte om man kan säga,
att den ryska politiken tar sikte på att
Turkiet skall offra så mycket som möjligt.
I alla fall blir det mest kanoner för
turkarnas pengar. Jag tror inte att detta
är bra, och jag tror inte heller det vore
bra, om Sverige skulle hamna i samma
nödläge.

Jag vet inte om det är nödvändigt att
syssla med herr Osvalds anatema över
försvarsministern. Herr Erlander har
ju påpekat, att den kritik som kan riktas
emot herr Vougt är en kritik som
riktas emot regeringen som sådan. Vad
det uttalande beträffar, som herr Osvald
syftade på, misstänker jag, att det liksom
så mycket annat är ett dåligt och
förvanskat referat. Det hela föreföll mig
i alla fall som ett riksdagsförsök att
gaska upp den mycket osakkunniga tidningsdiskussion
som har förekommit.
Herr Vougt har säkert inte sagt mer om
övervakningen av vår neutralitet än vi
alla här i riksdagen kunna stå för. Vi
ha anslutit oss till neutraliteten, och det
får naturligtvis vara en mening i det.
Det måste innebära en försäkran ifrån
vår sida, att vi äro villiga att slå vakt
om neutraliteten, och till detta hör, att
vi beivra neutralitetskränkningar. Sedan
spelar det ingen roll, om vi göra
det med vapen, som vi ha köpt ifrån
Amerika, eller med andra vapen. T alla
krig i Europa har förekommit, att man
på båda sidor använt även vapen som
varit tillverkade på motståndarsidan.
Är det någon mening med vår deklarerade
neutralitet, måste det också finnas
en linje, som vår nation skall följa både
i fred och i krig.

Herr öhmans deklaration har ju varit
föremål för mycket klander. Den har
blivit så nedklubbad från olika håll, att
det kanske inte skulle vara nödvändigt,
att jag sade något om den. Jag skulle
dock med något erkännande kunna säga,
att jag tyckte, att den första punkten
var mera expressiv än vad som fö -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
rekommer i de deklarationer, som kommunisterna
i andra länder ha avgivit.
Herr öhman sade, att de svenska kommunisterna
vore villiga att delta i — om
jag uppfattade det riktigt — varje försvar
av landets frihet. Så långt ha inte
fransmännen, italienarna, engelsmännen
eller ens danskarna eller norrmännen
gått. Men det finns ju alltid reservationer,
som sagt. Man frågar sig, hur
det blir, om vi anfallas av Sovjetunionen.
I sitt svar på denna fråga klarar
sig herr Öhman med samma klyscha
som alla andra kommunistledare i världen
ha klarat sig med: Sovjetunionen är
en socialistisk stat, och därför är det
otänkbart, att den skall anfalla oss.

Detta påpekande är ju så dumt, att
man inte skulle behöva annat än skratta
åt det. Sovjetunionen har ändå faktiskt
vid ett dussin tillfällen överfallit
och ockuperat andra stater. Från Georgiens
erövring fram till slutet av andra
världskriget har Sovjetunionen i ungefär
ett halvt dussin fall befunnit sig i
krig och antingen lidit nederlag eller —
i allmänhet — tack vare sina stora resurser
segrat. Det är en lång lista.

Jag tvivlar inte på att herr öhman,
när han kommer upp, skall kunna förklara
allt detta liksom han förklarade
saken beträffande Finland. Där sade
han, att kriget berodde på att Sovjetunionen
ville möta en blivande tysk aggression.
Om man tillgriper sådana
konstruktioner, kunna ju de allra vackraste
programförklaringar falla till marken.
Varför skulle inte även ett anfall
på Sverige kunna förklaras på samma
sätt? Norge kommer nu att ansluta sig
till västmakterna, och alltid finns det
möjligheter i Moskva att advocera fram,
att i Norge pågå förberedelser, som riktas
emot Sovjetunionen, och att det är
absolut nödvändigt att Sovjetunionen
marscherar upp mot Norge och därvid
går genom Sverige. Där ha vi krigsförklaringen,
och tydligen en som herr
öhman kan godta ur sin »ryska» synpunkt.
Man skulle nästan vara frestad
att interpellera herr öhman om hur det
skulle bli. Låt oss säga, atl Norges anslutning
till västpakten ger herrarna i

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

Moskva anledning till klagomål ur rysk
synpunkt. Finns det då orsak att blanda
in Sverige? Och kommer då också herr
Öhman att ta musköten på axeln och tåga
ut för att försvara Sveriges frihet
mot Sovjetunionen?

Jag skulle som sagt kunna interpellera
om denna sak, men jag tror inte att det
tjänar mycket till. Herr öhman kan alltid
komma med en förklaring, den förklaringen
att det är en fullständigt tom
konstruktion — liksom varje kommunistisk
deklaration ur min synpunkt också
är en tom konstruktion. Jag kan ju inte
säga, att herr Öhman helt och hållet har
lugnat mig. Efter hans förklaring, att
Sovjetunionen inte har några anfallsplaner
mot Sverige, har jag inte lugn i
mitt hjärta. Vi ha tydligen även framdeles
att räkna med alla möjliga faror i
denna syndiga värld, och vi få se till
att vi ha vapen i våra händer, när fienden
kommer.

Herr öhman frågade, vad det är som
framkallar krig. Det är kapitalistiska
motsättningar, menade han. Det kan betyda
både det ena och det andra. Jag
tror för min del inte, så litet kapitalist
jag är, att kapitalismen har någon anledning
att längta efter krig. Om vi se tillbaka
på den generation, som vi själva
tillhöra — de flesta av oss åtminstone ■—
kunna vi säga, att kapitalismen har förlorat
alla krig sedan år 1914. I varje fall
de kloka kapitalisterna måste väl inse,
att krig är en process som inte är till
fördel för dem. Jag tror inte, att man i
något fall kan peka på att kapitalismen
såsom system har orsakat de krig, som
förts i vår livstid. Däremot ha vi haft
dåliga regeringar, som ha orsakat krig
— regeringar som i känslan av sin egen
svaghet låtit lavinen rulla för att möjligtvis
skyla över denna sin svaghet. Jag
misstänker, att för sådana bevekelsegrunder
är inte heller en socialistisk regering
alldeles okänslig, om man nu kan
kalla Sovjetunionens regering för socialistisk.

Det finns över huvud taget i Sovjetunionens
politik en motorism, som man
inte kan bortse ifrån. Inom inrikespolitiken
går Sovjetunionen fram med 5-

årsplaner. Planerna för utrikespolitiken
känner man inte till, men de kräva ett
utbrott då och då. Jag skulle inte tro att
det är uteslutet, att Sovjetregeringen
ibland bär en känsla av att nu är det
lämpligt att vi sätta i gång ett krig. Trots
herr öhmans försäkran kunna vi alltså
inte räkna med att vi skola gå fria i all
framtid. Sovjetunionens regering har ju
anslutit sig till deklarationen om världsrevolutionen.
Den skall genomföras i alla
länder. Det har Stalin förklarat, som ju
är diktator i Sovjetunionen. Jag frågar
mig, om herr öhman verkligen tror, att
Stalin inte anser krig som ett nyttigt
redskap i arbetet för världsrevolutionen.

Herr öhman menade, att det fanns
reaktionära krafter i världen och att det
var de som ställde till med krig. Vilka
krafter äro reaktionära? När man hör
herr öhman tala här, äro alla andra än
sovjetpolitikerna och kommunisterna i
de övriga länderna reaktionära. Men låt
oss gå tillbaka i tiden, till åren 1939 och
1940. Efter den vänskapspakt, som Nazityskland
och Sovjetunionen slöto med
varandra, hette det i Ny Dag, att dessa
två länder voro samma sorts stater, de
voro båda proletära stater och kunde ta
varandra i hand. Man kan fråga herr
Öhman, vad han säger om Nazityskland
nu, när den nazistiska regimen är försvunnen.
Antagligen säger han i dag, att
den var reaktionär, men det sade han
inte år 1940, då han trodde, att Sovjetunionen
för all framtid skulle slippa
krig.

Jag vill inte yttra mig om Nazityskland
mera. Det är inte modigt att sparka
på en död häst, men det finns inte någon
anledning att alltför brådstörtat ta ställning
till huruvida kommunismen och
den ryska regimen tillhöra reaktionen
eller inte. Att det i Sovjetryssland råder
en regim, som saklöst tagit och även i
framtiden saklöst kommer att ta risken
av ett krig, är jag alldeles säker på. Jag
tror inte, att herr Öhman -— hur gärna
han vill det — skall kunna dementera
detta påstående.

Herr NERMAN: Herr talman! Försvaret
av svensk folkfrihet och av Väs -

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

terlandets kultur är något självklart
och över all debatt. Men när man nu
skall rösta om ett militärprogram, är det
ett par frågor, som jag gärna skulle vilja
framföra här. Klarhet i dem borde kanske
vara förutsättningen för att man röstar
för så oerhörda utgifter.

Den första frågan är då: Har Sveriges
folk verkligen en klar uppfattning om
sitt läge och om värdet, när det gäller,
av det värn som vi i dag bevilja så pass
mycket pengar till? Är i dagens läge —
med vårt land isolerat och hänvisat helt
och hållet till egna resurser, till eget försvar
— vårt folk så upplyst och orienterat
som det anstår ett demokratiskt folk?
Vore det inte skäl att sätta in en djupgående
upplysningspropaganda om det
moderna kriget och om våra möjligheter
att uthärda isolerade i det kriget? Det
kanske kan motverka den rådande likgiltigheten
— den är beklagligt stor —
och den defaitism som kan uppkomma
ur denna likgiltighet.

Det var den första frågan. Den har,
såvitt jag har märkt, ingen berört här i
dag. Den andra frågan rör försvarets inre
sida, vad man kallar försvaret mot
den inre fienden. Den har redan berörts
i dag av flera talare. Men det är en ytterligt
viktig sida av försvaret, och jag
tillåter mig ägna den några få minuter.

I dagarna firar den s. k. femte kolonnen
tioårsjubileum. Uttrycket uppkom i
Spanien, när Madrid intogs. Det är i
dessa dagar tio år sedan. Den som på
allvar satte femte kolonnen i gång var
ju Hitler. Men sedan han har knäckts
och hans femte kolonn runt omkring
har, om den inte knäckts, i varje fall
måst gå under jorden — jag erinrar dock
om att den reser huvudet ganska hotande
litet varstans — ha vi fått en annan
femte kolonn. Det är inte den bruna
längre, den här är röd till färgen.
Den har numera, med utgångspunkt i ett
tal av den franske kommunistledaren,
öppet proklamerat landsförräderiet. Här
har redan sagts så mycket om detta, att
jag skall vara ytterligt kort.

Sveriges neutrala hållning gent emot
Ryssland är begriplig. Hänsynen statligt
är fullt förståelig. Man den får inte kom -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
ma oss att därför visa hänsyn emot Stalins
agenter i vårt land. Det var nog så
att Hitler under sin makts dagar i krigets
förra hälft var så pass stark, att
det gjorde livet rätt behagligt för hans
agenter här i landet, behagligare än det
borde ba varit. Så får det inte ske denna
gång. Det kan bli en defaitism till döds.

Jag vet inte, i vad mån det svenska
försvaret är tillräckligt på den punkten.
Men jag vill peka på att det är en ytterligt
viktig sak att försvarsledningen är
på det klara med pålitligheten av sina
trupper när det gäller svensk frihet och
västerländsk kultur. Jag hoppas, att
försvarsledningen har sitt intresse riktat
inte bara på de hästkreatur som nämnas
i punkt 41 om arméns remontering, utan
också på den häst som Karl Gerhard i
en ryktbar kuplett — på sin tid gunås
förbjuden av polisen — kallade »den
ökända hästen från Tröja». Nu är det
den ökända, den visst inte mindre ökända,
hästen från Moskva.

Herr Öhman skördade i förmiddags ett
sus av bifall för första punkten i sitt
program, uttalandet om troheten emot
Sverige och Sveriges frihet. Tyvärr fanns
det flera punkter i programmet. Herr
Åkerberg har ju redan pekat på att vad
som sedan kom upphävde det vackra
som sades i första punkten. Jag vill fullfölja
hans tanke och göra en direkt interpellation.
Stalin hade riitt att anfalla
Finland, därför att han ansåg, att Finland
var infiltrerat av tyskarna, som
tänkte använda Finland för uppmarsch
mot Ryssland. Då frågar jag: Sade inte
herr Öhman i förmiddags, att Amerika
håller på att infiltrera Sverige och Norge?
Jag frågar direkt: Om Stalin anser,
att Sverige infiltreras av Amerika, har
då Ryssland rätt att anfalla Sverige, och
— där kommer jag med den interpellation,
som herr Åkerberg inte ville framställa
— står då herr öhmans parti redo
att försvara Sovjetunionen mot det
svenska folk, som Sovjetunionen anser
infiltrerat av amerikanskt kapital?

Herr öhman bar ordet strax efter mig.

Under liden kan jag citera eu sats av
lians partiordförande herr Lindcrot,
som i ett tal på en partikonferens 1941,

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

utgivet som broschyr, förklarade: »Vi är
för nationell frihet så länge denna nationella
frihet är historiskt betingad,
nödvändig och progressiv.» Det var tre
betänkliga villkor. Det betänkligaste är
emellertid, att det inte blir herr Öhman
och hans svenska partivänner, som komma
att förklara, när det gäller, om Sveriges
frihet inte längre är »historiskt betingad,
nödvändig och progressiv».

Jag vill också påminna om att den
finske quisling, Kuusinen, som Stalin
tillsatte vid anfallet på Finland 1939
men som inte ens väckte de finska kommunisternas
sympati — mot vissas förväntan
förekom den gången ett ytterst
obetydligt landsförräderi i Finland —
drogs tillbaka av Stalin mycket hastigt,
därför att han märkte, att Kuusinen betraktades
som en quisling. Är det då inte
vackert att läsa något så trofast som man
läste i Ny Dag så sent som den 4 december
1944 i en rubrik: »Kuusinens namn
aktat av Finlands arbetare.» Är landsförrädaren
Kuusinens namn i dag aktat
av Sveriges kommunistiska arbetare?
Ännu en interpellation!

Stalin har också i ett Öppet brev till
Titos jugoslaver, brev nr 3 i fjol, erinrat
om att det finns ett överstatligt kommunistiskt
kommando. Det heter där:
»Kominform är den partipolitiska grundvalen
för den förenade internationella
fronten. Varje politik, som avviker härifrån,
leder till förräderi.» Förräderi
mot Stalin, alltså!

Nu kan naturligtvis herr Öhman säga,
att hans parti inte tillhör kominform.
Så mycket värre. Då är det inte ens en
internationalistisk rörelse, då är det legotrupper
till en främmande stat utan
vidare. Vi ha ju sett, att detta parti utan
ett enda undantag understött den ryska
politiken, även då det har gällt Sverige.
I dagarna har ett mycket underligt anfall
på Sverige angående behandlingen
av en quisling från Balticum helt och
hållet försvarats emot Sveriges regering
och Sveriges folk av Ny Dag. Det säger
också något.

Jag hoppas alltså, att det svenska försvarets
ledning har tillräckliga medel
och öppna ögon för att följa den fara,

som onekligen ligger i att det finns en
ganska stark femte kolonn här. Jag hoppas
också, att det svenska folket får den
undervisning och upplysning det behöver
angående sitt läge i dagens mycket
svåra situation. I de förhoppningarna
kommer jag att rösta för de militära utgifterna.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Sedan jag lät anteckna
mig på talarlistan, ha ju många
och viktiga synpunkter redan framförts
i debatten till förmån för den reservation,
under vilken jag står. Jag skall
därför begränsa mig till att understryka
ett par av dessa synpunkter och dessutom
komplettera med ett par nya.

Jag erinrar om att i vår reservation
står det, att det är av största vikt, att
försvarets materielanskaffning påskyndas
och att de tillgängliga anslagen snarast
möjligt omsättas i materiel. Litet
längre ned står det, att det är »synnerligen
angeläget, att erforderliga befästnings-
och flygfältsanläggningar omedelbart
påbörjas, då anläggningar av
detta slag måste vara färdiga i fred och
icke kunna improviseras i kritiskt läge».
Jag understryker ytterligare detta
uttalande liksom också vad som har
sagts i det avseendet, när det gäller beredskapssynpunkten.

Men det finns en annan synpunkt,
som man också kan anlägga på materielanskaffningen
och som talar för att påskynda
densamma. Det är synpunkten
av vårt eget lands ekonomi. Det gäller
nämligen att rusta i tid och använda våra
möjligheter, medan det ännu råder
fred, så att vi kunna anskaffa den materiel
som behövs och utföra de anläggningsarbeten
som erfordras, till rimliga
priser i stället för att uppskjuta det, till
dess det börjar smälla runt gränserna.
Då blir det helt andra ekonomiska förhållanden.
Jag erinrar mig 1939 års särskilda
riksdagsutskott, som tillsattes efter
det sista storkrigets utbrytande. Vi
hade där upprepade och långa föredragningar
från olika försvarsgrenar om
försvarets tillstånd i olika avseenden.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

Jag har ett beklämmande minne av dessa
föredragningar, som gjorde ett starkt
intryck på alla. Efter dem beviljades
miljoner och åter miljoner för att anskaffa
materiel, bygga ut befästningsanläggningar
och förstärka försvaret i olika
avseenden. Men detta arbete måste
utföras, under det att krig pågick och
priserna oavbrutet stego. Kostnaderna
blevo därför tre gånger mot vad de kunde
ha blivit, om arbetena hade verkställts
under 1930-talet, före krigsutbrottet.

Den eftersläpning av nyanskaffningen
till försvaret, som på det sättet inträffade,
och den konkurrens med de
civila investeringarna, som blev en nödvändig
följd, bidrogo i icke ringa grad
att öka de ekonomiska bekymmer, som
vi dras med än i dag. Det var en försummelse
att på 1920- och 1930-talen inte
tillräckligt sörja för försvaret. Vi
fingo efter krigsutbrottet 1939 dyrt betala
det, och vi dras ännu i dag med en
stor statlig skuld för det ändamålet jämte
de höga skatterna.

Jag har velat erinra om detta, därför
att jag anser det vara av vikt, att man
utnyttjar möjligheterna till beställningar
så skyndsamt det går, medan det ännu
råder sådana förhållanden, att vi
kunna få rimliga priser. Läget betecknas
ju såsom allvarligt, och då gäller
det att bandia snabbt.

På värnpliktsövningarna kan man i
dagens läge inte se på samma sätt som
för 25, 30 år sedan. Nu bar den tekniska
utvecklingen på försvarets område
gått så oerhört framåt, att all den materiel,
alla de olika slag av sprängämnen
o. s. v. som finnas, göra problemet
så pass invecklat, att de värnpliktiga
måste få någon tid att lära sig det viktigaste
av detta. Jag erinrar härom med
tanke på att jag för några dagar sedan
läste om en olyckshändelse, varvid en
värnpliktig hade hittat en patron, som
exploderade och åstadkom skada. Det
visade sig, att det var en patron med ett
särskilt starkt sprängämne, som denne
inte hade kännedom om. Genom teknikens
utveckling komma ju sådana nyheter
på olika områden, och det iir av stor

Ang. vissa beredskapsfrågor,
vikt även för manskapet att lära känna
dessa, till skydd för de värnpliktiga
själva och andra och till nytta för dem,
när de använda dessa vapen i krigstid.

Jag har också fäst mig vid att arméchefen,
vilket refererades i gårdagens
tidningar, har fastställt bestämmelser
för utbildningen av de värnpliktiga, som
rycka in till första tjänstgöring i slutet
av maj. Där omnämnes, att avkortningen
av tjänstgöringstiden helt naturligt har
tvingat till en nedsättning av utbildningsmålen.
»Många för tjänsten i fält
betydelsefulla utbildningsdetaljer ha
måst uteslutas. Sänkt stridsuthållighet
på grund av minskad utbytbarhet inom
förbanden och begränsad allmän användbarhet
av de enskilda soldaterna
har blivit den ofrånkomliga följden.» I
berättelsen från de inspektioner, som
verkställts av militärbefälhavarna, säges
det: »Den förhållandevis omfattande
förbandsutbildningen bar sålunda
endast kunnat genomföras på bekostnad
av grundligheten i den enskilda utbildningen.
Arméehefen har därför beslutat
att för utbildningsåret 1949/50 ytterligare
sänka utbildningsmålen, främst
i vad avser förbandsutbildningen, som
inskränkes till att huvudsakligen avse
kompani och lägre förband. — En konsekvens
av de nu ytterligare begränsade
utbildningsmålen blir, att fälttjänstövningar
av traditionell art icke kunna
äga rum under första tjänstgöringen.»
Det är uppenbart, att värnpliktsövningarna
i dagens läge ha en helt annan innebörd
än vad de hade för åtskilliga år
sedan. Det är därför av den allra största
vikt, att man bereder de värnpliktiga
— inte minst ur deras egen synpunkt
— en sådan utbildning, att de något så
när kunna klara sig i besvärliga situationer.

Jag skall härutöver endast tillägga, att
högerns reservation icke är någon skrivbordsprodukt
utan bar framkommit efter
inhämtande av sakkunniga uppgifter
om läget. Vi ha utvalt de områden,
där bristerna och behoven iiro störst,
och sätta således in där. Det bar erinrats
tidigare i dag om de föredragningar,
som vi under eu hd dag hade i

Nr 10.

Onsdagen den IG mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
statsutskottet från olika militära chefer
rörande materieltillgång och övriga därmed
sammanhängande spörsmål. Jag
blev då övertygad om att det på vissa
punkter råder mycket allvarliga brister.
När vi ha utformat vår reservation, ha
vi måst ta nödig hänsyn till det nuvarande
ekonomiska läget, och vi ha måst
begränsa oss till vad vi ha ansett vara
det mest nödvändiga. Jag skulle vilja
beteckna det som oundgängligen nödvändigt.
Detta ha vi satt in på de olika
punkterna i vår reservation. Vi ha således
tagit sikte på vad som är mest angeläget,
samtidigt som vi ha varit allvarligt
medvetna om nödvändigheten
att hålla oss inom den ekonomiska ram,
som tidsläget fordrar.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre utan ber att få yrka bifall
till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Debatten
bär ju pågått ganska länge, och jag skall
inte förlänga den med så många minuter,
men det må ändå vara mig tillåtet
att ta till orda för några kortfattade repliker
till dem, som i sina inlägg ha vänt
sig mot den deklaration jag gav och det
anförande jag höll på det kommunistiska
partiets vägnar.

Jag skall börja med herr Rickard Lindström.
Det var nästan sällsamt att se herr
Lindström i rollen som något slags självkorad
pedagog om hur man skall uppträda,
när det gäller att försvara den nationella
friheten. Det är ju inte så värst
länge sedan Sverige, herr Lindström, befann
sig i ett mycket farofyllt läge genom
det hot mot vår oavhängighet och
frihet, som Hitlertyskland på sin tid utgjorde.
Då, herr Lindström, ställdes patriotismen
hos det svenska folket på
prov, och var fanns då herr Lindström?
Var fann hans? Jag tvekar icke att påstå,
att herr Lindström befann sig hland
de mest servila anpasslingarna gentemot
Hitler.

Herr Lindström beklagade nu, att kammarens
ordningsstadga lade hinder i vägen
för en talesman för kommunisterna
att här klargöra partiets ställning. Den

uppfattning vi ha i det kommunistiska
partiets ledning måste vara en intern
sak för partiet, sade han, och icke något
för allmänheten och riksdagen. Ja, frånsett
det stänk, milt sagt, av antidemokratisk
anda, som detta yttrande innehöll,
förstår jag mycket väl, att det även ur
andra synpunkter kom olägligt för herr
Lindström och en del andra här i kammaren.
Det är mycket bekvämare för
våra motståndare att som vanligt göra
frihandsteckningar om vad det kommunistiska
partiet vill, än att tvingas ta
ståndpunkt till fakta, som man härvidlag
har måst göra. Det var kanske därför
som herr Lindström tyckte, att det
var ett lidande att höra på mig. Detta
herr Lindströms lidande är måhända
också förklaringen till att han inte orkade
fatta, vad jag läste upp. Han hävdade
ju, att jag deklarerade kommunisternas
plikt emot Sovjetunionen. Nej,
herr Lindström, det är en förvanskning.
Vad jag framförde i min deklaration var
vad vi kommunister anse vara varje
svensk patriots plikt mot Sverige. Det är
vad jag sade. Och vad ha vi sagt? Vi
ha sagt, att det är varje svensk patriots
plikt att bekämpa krigsanstiftarna, det
är hans plikt att bekämpa en eventuell
ockupation, det är hans plikt att göra
som Danmarks och Norges folk i en sådan
situation och befria landet från
främmande inkräktare. Men jag förstår
så innerligt väl, att herr Lindström tycker,
att det är förfärligt med hänsyn till
hans ställning under den tyska ockupationen
av Norge och Danmark.

Jag ber att få citera ur den av herr
Lindströms partivän Ture Nerman utgivna
»1940 års män», hur herr Rickard
Lindström, som i dag försöker att mästra
det kommunistiska partiet i frågan om
vår ställning till den nationella friheten,
då uttryckte sig. Vad skrev herr Lindström
den 1 juli 1940 enligt partivännen
Nermans nedteckningar i sin bok? Vi
hade då den situationen, att de norska
quislingarna tillsammans med den tyska
ockupationsmakten hade beslutat sig för
att avsätta den norske kungen och Norges
lagliga regering. Då stod det i Ny
Tid, herr Lindströms tidning:

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

»Om norrmännen skulle böja sig för
den hårda nödvändigheten och för att
få behålla en inre styrelse av norska
medborgare» — märk väl, av norska
quislingar i den situationen — »skjuta
kungahus och den hittillsvarande lagliga
regeringen åt sidan kan mot dem
utifrån intet berättigat klander utövas.

---Och i det längsta vill vi hoppas

att segraren» — det var Hitler det! —
»som nu har litet eller intet att frukta
från de norska regionerna, skall visa sig
mäktig den generositet mot ett litet folk
som hans sagolika militära och politiska
maktställning i denna stund utan vidare
bör medgiva.»

Ja, det är herr Lindström från 1940,
och jag tror inte, att ränderna ha gått ur.

Vidare hävdar herr Lindström, att
Thorez har sagt, att arbetarna i alla situationer
skola stå på Sovjetunionens
sida. Jag ber, för att man inte i fortsättningen
skall kunna driva någon som
helst demagogi på denna punkt, att till
kammarens protokoll få läsa in den exakta
texten i Thorez’ yttrande inför den
franska kommunistiska partistyrelsen.
Han sade följande:

»Om de gemensamma ansträngningarna
av alla frihets- och fredsälskande
fransmän inte räcka till för att föra vårt
land tillbaka till demokratins och fredens
läger, om på grund av detta vårt
folk mot sin vilja indrages i ett krig
mot Sovjetunionen och om under dessa
betingelser Sovjetarmén vid försvaret av
folkens sak och socialismens sak bleve
tvingad att under bortjagandet av aggressorerna
beträda vårt territorium, så skulle
de arbetande och Frankrikes folk väl
inte kunna förhålla sig annorlunda 1 ilI
Sovjetarmén än Polens, Rumäniens, Jugoslaviens
och andra folk.»

Situationen är klart tecknad, som var
och en kan höra. Om det är ett angreppskrig
emot Sovjetunionen och
emot folkdemokratierna och dessa då
iiro tvingade att beträda Frankrikes
mark under bortjagandet av fienden, kan
man inte ur socialistisk synpunkt, ur
den nationella självständighetens synpunkt,
ur arbetarklassens och patrioternas
synpunkt och ur fredsvännernas

Ang. vissa beredskapsfrågor,
synpunkt bekämpa den armé, som vill
återställa freden, demokratien och den
nationella friheten. Det är vad Thorez
har sagt och icke det, som herr Lindström
lägger i Thorez’ mun.

Vidare frågar mig herr Lindström:
Vad skulle kommunisterna göra, om Sverige
kom i samma situation som Finland
1939? Mitt svar är följande.

Hur var situationen i Finland 1939?
Ingen skall glömma bort det faktum, att
då pågick ett krig mellan Tyskland och
västmakterna och att starka krafter voro
i rörelse såväl i Tyskland som hos
västmakterna för att förvandla detta
krig till ett gemensamt krig från den
kapitalistiska världens sida mot Sovjetunionen.
Det är numera historiskt bekräftat,
att Finland var utsett till basområde
för Hitlertysklands norra flank
i det angreppskrig, som man där hela
tiden förberedde.

Vad gjorde Sovjetunionen? Den sade
till Finland: Låt oss förhandla. Under
inspiration från Hitlertyskland och i
samverkan med den reaktionära regim,
som härskade i Finland på 1930-talet
och som icke var en demokratisk regim,
hade man byggt befästningslinjer av anfallskaraktär
några få kilometer från Leningrads
förstäder. I den situationen,
när kriget när som helst kunde vändas
i ett gemensamt krig mot Sovjetunionen,
föreslog sovjetregeringen, att man skulle
uppta förhandlingar för att se till, att
det icke skulle bli möjligt för någon
stormakt att utnyttja Finlands territorium
på så sätt, att endast några kilometer
från Leningrad skulle uppföras
befästningar, varifrån man helt skulle
kunna demolera Sovjetunionens andra
stad. Detta erbjudande om en uppgörelse
i godo under de betingelser jag bär
har skildrat avslogs av den dåvarande
finska regeringen.

Nu kommer jag til! svaret på herr
Lindströms fråga, och det kan jag ge
delvis i form av en motfråga. Säger oss
inte erfarenheten, framför allt det finska
folkets egen erfarenhet, att den klokaste
politik, som den finska statsledningen
då hade kunnat föra, hade varit
all komma överens med sin granne utan

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

krig? Och därmed har jag svarat på herr
Lindströms fråga. I en liknande situation
skulle jag för min del rekommendera
att söka få till stånd en uppgörelse
i godo.

Att Sovjetunionen inte fullföljde några
erövringsintressen, visar freden i
mars 1940. Är det någon som på allvar
vill tvivla på att sovjetarmén, om den
hade varit en imperialistisk armé, skulle
ha kunnat ockupera Finland och förinta
landets nationella självständighet?
Vill herr Lindström eller någon annan
på allvar betvivla den saken? Ingen kan
på allvar betvivla, att Sovjetunionen
med sina stridskrafter 1940 skulle ha
kunnat ockupera Finland och lägga det
under sitt välde. Men just den omständigheten
att Sovjetunionen icke gjorde
detta bevisar, att Sovjetunionen i sin
egenskap av socialistisk stat icke företrädde
imperialistiska erövringsintressen.

Vidare: Visar icke vad som skedde
den 22 juni 1941, att Finlands styresmän,
som då i huvudsak voro desamma som
1939, stodo på Hitlers sida och gjorde
gemensam sak i kriget mot demokratien
och socialismen och Sovjetunionen?

Har inte också erfarenheten visat, att
Finlands folk insett, att den dåvarande
statsledningen förde en landsskadlig politik?
Det visa domarna emot krigsförbrytarna
som gjorde upp med Hitler och
motsatte sig en fredlig lösning av konflikten
1939.

Därmed kan jag tills vidare lämna
herr Lindström åt sidan för att ägna
några ord åt professor Andrén. Han beklagade
sig över att, som han sade, den
gamla legenden om trusterna som orsak
till krig fördes fram i diskussionen. Han
förnekade att det kapitalistiska systemet
genom sina inneboende motsättningar
skulle kunna tänkas utlösa några
krig. Han trodde att jag hade tänkt bara
på Amerikas förenta stater och hänvisade
till att Amerikas förenta stater inträdde
i såväl det första som det andra
världskriget först på ett senare stadium
och inte var med från början. Nej då,
herr Andrén, jag tänkte inte bara på
Förenta staterna. Det finns ju andra ka -

pitalistiska makter i världen, som ha utlöst
såväl det första som det andra
världskriget, just på grund av de omständigheter
som jag i mitt förra anförande
nämnde. Om herr Andrén vill göra
gällande att det är socialismen som
utlöser kriget, måste han förklara för
mig, hur 1914 års världskrig kunde bryta
ut, ty då fanns det ingen Sovjetunion.
Då fanns det bara kapitalistiska länder
i världen, och då hade vi också, jämfört
med nu, en svag internationell arbetarrörelse.

Herr Andrén gjorde det kuriösa påståendet,
att kriget 1939 utlöstes därför
att två socialistiska stater hade ingått
en icke-angreppspakt. Det var den märkligaste
förklaring till det andra världskriget
som jag har hört. Redan herr
Andréns påstående att Hitlertyskland
var en socialistisk stat är märkligt. Jag
vill inte ta upp tiden här i kammaren
med att hålla någon lektion med professorn
om vad socialism är, men det är
tydligt att också en professor i statskunskap
kunde behöva skaffa sig litet mera
insikter i det ämnet, innan han börjar
på att tala om det. Om herr Andrén vill
göra gällande, att Hitlertyskland var en
socialistisk stat, måste han åtminstone
för mig och andra, som veta vad socialism
är, tala om, när Hitler avskaffade
det kapitalistiska produktionssystemet i
Tyskland. När skedde det? Det är en
hemlighet för hela världen, och jag tycker
att det är synd om professor Andrén
skall hålla den för sig själv.

Enligt professor Andréns uppgift hade
Sovjetunionen angripit Polen, och
det skulle bevisa, att Sovjetunionen var
en imperalistisk rövarstat. Jag kan i det
sammanhanget vända mig både till herr
Andrén och till herr Åkerberg och delvis
till herr Lindström och de här i kammaren,
som skrattade när jag talade om
Sovjetunionens ställning till Finland.
Jag vet att herr Andrén är en mycket
stor beundrare av Winston Churchill.
Han citerade Churchill i dag liksom i
nästan alla tal av politisk betydelse som
jag hört herr Andrén hålla här i kammaren.
Om inte jag är något sanningsvittne
inför herr Andrén och andra här i kam -

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

maren, hoppas jag att åtminstone Churchill
är det, och jag vill erinra om att
han i ett anförande den 1 oktober 1939 i
den engelska radion kommenterade vad
som hade skett i Polen. Han sade då följande: »Att

de ryska arméerna skulle befinna
sig vid denna linje -— alltså efter inmarschen
i Polen — var uppenbart nödvändigt
för Rysslands säkerhet mot det
tyska hotet. I varje fall är linjen där, och
en östfront har skapats som det nazistiska
Tyskland inte vågar angripa. Då
von Ribbentrop i förra veckan kallades
till Moskva var det för att han skulle ta
del av detta faktum och erkänna det
faktum att nazisternas planer beträffande
de baltiska staterna och Ukraina
måste skrinläggas.»

Det är ingen kommunist som sagt detta,
utan professor Andréns stora idol och
statsman, Winston Churchill. Jag är ingen
beundrare av Churchill, men jag tror
att han i det fallet har tecknat läget
riktigt. Sovjetunionen skapade redan
1940 i Polen, Balticum och Finland en
front — en östfront, som Churchill sade
— emot den tyska aggressionen.

Så ett par ord till herr Åkerberg. Han
trodde inte att man kan vara säker på
att Sovjetunionen inte vill krig. Ja, herr
Åkerberg, man kan tro så mycket man
vill. Det finns ingen gräns för tron, men
man måste väl ändå ha några belägg för
sin tro. Giv mig ett enda belägg på att
Sovjetunionen under sin trettiotvååriga
historia någonsin har gått till angrepp
för att underkuva andra länder och folk!
Polen talade jag nyss om, och jag påpekade
vad Churchill själv sagt därom.
Det var en åtgärd i syfte att förhindra
den tyska aggressionen österut, och vi
skola också komma ihåg att det skedde,
när de tyska arméerna befunno sig på
marsch österut och den polska regeringen
hade lämnat landet. De områden som
införlivades med Sovjetunionen hade
1920 med våld fråntagits Sovjetunionen;
demarkationslinjen gick precis efter den
linje som man på sin tid hade enats om
i Versailles.

Herr Åkerberg sade, att 1940 sade vi
kommunister inte att Hitler var reaktio -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
när. Också det är en fullkomligt fri uppfinning,
som kanske kan framföras på
ett folkmöte i Örebro men som inte hör
få förekomma i riksdagens första kammare.
När ha vi sagt att Hitler inte var
reaktionär?

(Herr Åkerberg: Läs Ny Dag från
1940!)

Jag läser Ny Dag säkert lika bra som
herr Åkerberg. Jag vill inte trötta kammaren
med att föreläsa mera ur Nermans
bok, men jag har den i bänken,
och av den framgår det vilken ståndpunkt
herr Åkerberg intog 1940. Jag bestrider
att de som voro 1940 års män
kunna ha någon moralisk rätt att komma
med pekpinnen gentemot kommunisterna
i fråga om deras ställning till nationens
försvar gentemot aggression.

Till slut vill jag, herr talman, i övrigt
bara göra några randanmärkningar.
Herr Elon Andersson svarade på min
fråga, om folkpartiets utrikespolitiska
linje är den som företrädes i Dagens Nyheter
eller om det är någon annan linje.
Han förklarade att, såvitt han kunde
veta, var folkpartiets utrikespolitiska
linje densamma som han hade deklarerat
från denna talarstol den 9 februari.
Det svaret kan jag notera med en viss
tillfredsställelse, men det skulle vara intressant
att få en närmare förklaring.
Om det är riktigt vad herr Elon Andersson
sade, tycker jag att det är märkligt
att folkpartiets största dagliga tidning
nästan varenda dag företräder en linje,
som jag betraktar som landsförrädisk
och som innebär en klar uppslutning på
Amerikas sida i de krigsförberedelser
som pågå. Det iir egendomligt att man
i folkpartiet skall tillåta att dess största
tidning företräder en uppfattning, som i
varje fall tycks gå stick i stäv mot den
som herr Elon Andersson har företrätt
här i riksdagen. Det har här diskuterats
vad folkpartiets ledare Bertil Ohlin egentligen
menar, och i flera anföranden under
förmiddagen har man försökt att tolka
hans uttalanden. Man bär sagt att det måste
vara felaktiga referat eller missuppfattningar,
men jag har av vad herr Ohlin
yttrat i utrikesdebatten i riksdagens andra
kammare och i senare offentliga tal

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
fått ett bestämt intryck av att han företräder
en linje betydligt närmare Dagens
Nyheters än den som herr Elon
Andersson företräder. Vi ha således i
fråga om folkpartiet att välja mellan
inte mindre än tre olika linjer, och det
skulle vara av betydelse för klarheten i
den svenska politiken, om folkpartiet
antingen kunde enas om en linje, så att
man visste var man har partiet, eller åtminstone
kunde deklarera att folkpartiet
i denna fråga liksom i så många
andra inte har någon enhetlig linje.

Jag vill också säga ett par ord till herr
Domö, som fann anledning att uttala sitt
tack till mig och det kommunistiska partiet,
emedan han nu äntligen hade fått
klarlagt var vi stå. Jag vet inte om herr
Domö behövde tacka för det. Med den
kännedom jag med ett mer än tjugufemårigt
medlemskap i det kommunistiska
partiet bär om dess politik kan jag inte
inse, att jag i min deklaration sagt någonting
som helst nytt. Det kommunistiska
partiet har intagit samma ståndpunkt
under hela sin historia ifrån 1917
till 1949. Vi ha programmatiskt i partiets
grundsatser fastslagit, att vi stå solidariska
med socialismens förkämpar i
alla länder. Om jag skall vara indiskret,
kan jag nämna att det är en formulering,
som vi delvis ha tagit från socialdemokraterna.
Det är bara den skillnaden
mellan våra partier att vi hålla litet mera
på programmet i praktiken än man
på socialdemokratiskt håll i vanliga fall
brukar göra. Jag blir därför litet betänksam,
när jag hör att herr Domö först
nu har kommit till klarhet om det kommunistiska
partiets ställning.

Eftersom jag gjort mina anmärkningar
i kronologisk ordning, vill jag till sist
ge en liten replik till hans excellens
statsministern och tacka för att han svarade
på de frågor, som ställts av mig
och någon annan här i debatten. Statsministern
hävdade att den uppfattning
om generalernas ståndpunkt, som jag
gav uttryck för, uppkommit på grund
av dåliga referat. Det hade varit missuppfattningar,
och statsministern hävdade
att jag exempelvis hade lätt att förvränga
saker och ting och inte kunde

fatta den rätta meningen. Jag har här i
kammaren föredragit vad ett par av vederbörande
höga officerare sagt enligt
referat i hela den svenska pressen, och
det som inte har dementerats kan väl
inte tolkas som en missuppfattning av
vederbörande referent. Och om referenterna
skulle ha missuppfattat vad som
har sagts, är det väl ändå inte riktigt
att göra mig ansvarig för deras missuppfattningar.
Och till sist: När man i
den svenska radion intervjuar en hög
general och vi höra hans egna ord, kan
jag inte förstå hur det kan skyllas på
misstag av någon referent.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall inte försvara 1940 års
män, ty jag har aldrig tillhört deras
krets, men jag är förvånad, när herr
Öhman vågar stå upp för att anklaga
dem, ty så länge den tysk-ryska pakten
bestod — och den bestod ett långt stycke
in på år 1941 — intogo Sveriges
kommunister en mycket tvetydig hållning
till de internationella frågor som
vi hade att brottas med.

I mitt första anförande reagerade jag
framför allt mot den förenklade historieskrivning,
som herr Öhman gjorde sig
skyldig till, och hans försök att göra de
»kapitalistiska» makterna ansvariga för
krigen. Jag erinrade i det sammanhanget
om att när kriget utbröt i augusti 1914
blev det panik på börserna i alla de länder,
som berördes av detta krig, och jagsade
att det var väl ändå en barometer
som visade hur man på kapitalistiskt håll

— för att använda detta slitna slagord

— reagerade mot det krig som hade utbrutit.
Jag hade kunnat tillägga, att de
olika ländernas socialdemokrater troligen
slöto upp på regeringarnas sida, de
engelska socialdemokraterna med några
undantag på den engelska liberala regeringens
sida och de tyska och franska
socialdemokraterna på sina regeringars
sida. Den andra internationalen och dess
internationella ideal bröto samman i de
olika länderna.

Vad det andra världskriget beträffar
var det inte så enkelt, att Ryssland och

Onsdagen den 1C mars 1949 em.

Nr 10.

Tyskland endast hade slutit en icke-angreppspakt,
ty de hade också ett gemensamt
angrepp, nämligen ett angrepp på
Polen, och dessutom tolererade de ömsesidigt
angrepp på andra makter. Tyskland
tolererade angreppen inte bara på
de baltiska staterna utan också på Finland.

Nu ville herr Öhman göra gällande, att
de fattiga och glesa bunkers, som Finland
hade uppbyggt invid sin östra
gräns, utgjorde ett anfallshot mot Leningrad.
Menade verkligen herr Öhman, att
dessa fattiga bunkers skulle marschera
upp mot Leningrad och utgöra ett hot
mot det oerhörda ryska väldet?

Herr Öhman frågade mig, om man
verkligen hade socialism i Tyskland.
Jag vet att det finns många olika begrepp
om socialism, men låt oss komma
överens om att man själv ansåg att
det var socialism och att man hade en
långt gående statssocialism med statskontroll
och statsdirigering i många olika
former. Därom borde vi kunna vara
eniga.

Herr Öhman var också inne på Churchills
deklaration på hösten 1939. Jag
behöver inte försvara Churchill, men
kanske vi kunna förstå att England i det
prekära läge, vari det befann sig, inte
ville åstadkomma en definitiv brytning
med en makt, som en gång kunde bli en
bundsförvant i kriget mot Tyskland.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr talman!
Jag vill bara till herr Andrén säga,
att det är en frihandsteckning, då
han här hävdar att kommunistiska partiet
intog en tvetydig hållning gentemot
Hitlertyskland under pakttiden. Jag
kan hänvisa till första och andra kammarens
protokoll från hösten 1940, vilka
visa att våra talesmän varnade för
den anpassning till det tyska livsrummet
som vissa av herr Andréns partivänner
och medlemmar av andra partier
redan då voro benägna för.

Vad beträffar orsaken till krigen är
det inget tvivel om att börsen reagerar,
men den reagerar på olika siitt, herr
Andrén. Ty krigsindustriens aktier

<) Första kammarens protokoll 19i9. Nr It).

Ang. vissa beredskapsfrågor,
sjunka inte utan gå i stället i höjden.
De gå i höjden vid varje krigsutbrott,
och detta spelar en väldig roll i den kapitalistiska
ekonomien.

Herr Andrén säger att det finns
många olika slag av socialism. Nej, herr
Andrén, det finns bara ett slags socialism,
nämligen socialismen utan kapitalister.

Herr ANDRÉN (kort genmäle) : Herr
talman! Jag förstår så väl att för herr
Öhman finns det bara ett slags socialism,
och det är den som predikas i
Moskva. Men herr Öhman får tillåta oss
andra att ha en annan uppfattning om
vad som är socialism och vad som inte
är det.

Jag vill rätta herr Öhman på en
punkt. Han påstod att det var hösten
1940 som den svenska kommunismen
tog avstånd från den tysk-ryska pakten.
Ni höra alltså till 1940 års män!
Men jag vill korrigera honom: det var
först på våren 1941 som jag tillät mig
att hålla husförhör med herr Linderot
här i kammaren för att förmå honom
att deklarera full nationell solidaritet.

Jag vill tillägga en sak. Ryssland angrep
Finland hösten 1939, medan ännu
förhandlingar pågingo mellan dessa
makter. Nu säger herr öhman att Finland
borde ha kapitulerat. Det är tydligen
en sådan rekommendation, som han
är beredd att göra oss. Jag vill fråga:
Vad anser herr Öhman att vi skola avstå
till Ryssland för att bevara freden?

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Med anledning av det utlåtande
som föreligger från statsutskottet
vill jag anlägga några synpunkter på
vår försvarsfråga.

Det råder nu ingen principiell skillnad
i inställningen till försvarsfrågan
hos de olika politiska partierna i vårt
land med undantag för kommunisterna.
Det iir en tillgång att arbetarpartiet har
funnit att det är nödvändigt att vi försvara
vår demokratiska frihet. Det är
en tillgång av värde. Avsikten med det
betydande försvar som vi i förhållande

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
till vårt lands resurser ålägga oss är ju
att bevara freden. Efter det första
världskriget bildades Nationernas förbund,
och man trodde sig därigenom
kunna avskaffa krigen och nå samförstånd
mellan folken, men det misslyckades.
Efter sista världskriget har Förenta
Nationerna bildats, men det synes
bli samma resultat med det som med
Nationernas förbund. Nu åstadkommer
man regionala försvarspakter för att
därigenom försöka att få ett försvar mot
angrepp. Vi ha Atlantpakten, och i de
skandinaviska länderna har man försökt
bilda ett nordiskt försvarsförbund,
ehuru det inte kom till stånd.

Från sakkunnigt håll anses det att
vårt läge nu är mera allvarsfyllt än tidigare,
ehuru det kan vara svårt att bedöma
den saken. Jag såg i en tidning
återgivet ett uttalande från den engelska
tidskriften Economist, enligt vilken
.Sverige skulle ha fått en bättre ställning,
sedan Norge och Danmark beslutat
att ansluta sig till Atlantpakten. Jag
skall inte göra något bedömande i det
avseendet, tv det beror på omständigheter
som man inte här kan förutsäga,
men vår ställning bör väl icke bli sämre
genom att Norge och Danmark erhålla
vapen för upprustning och löfte om
hjälp. Det är sannolikt att om ett nordiskt
försvarsförbund hade kommit till
stånd vi hade haft större utsikter att
hålla oss utanför ett eventuellt krig och
att förbundet därigenom blivit en viss
fredsfaktor i nu rådande läge. Men
skulle vi ha varit hänvisade till att försvara
oss uteslutande med egna medel,
hade det dröjt åtskillig tid innan vi haft
en försvarsorganisation, varigenom vi
med tillräcklig effektivitet kunnat hävda
de nordiska ländernas självständighet.
Det är faktorer som man inte kan
hortse ifrån.

Sådant läget nu är måste vi emellertid
se till att ordna vår egen försvarsorganisation.
Det är inte lätt för ett litet land
att hålla sig med ett starkt försvar. När
jag i dag hörde herr von Heland tala om
de många moderna stridsmedel, som
tekniken har framställt och som de stora
nationerna nu äro i besittning av,

tänkte jag: Det är icke stora utsikter för
ett litet land att kunna försvara sig mot
en stormakt. Hur skall det vara möjligt?
Och jag erinrade mig en berättelse om
hur unga krigsskoleelever av sin befälhavare
fingo olika stridssituationer att
läsa, varvid en av dem, den främste, fick
sig förelagd en olöslig uppgift. Mot överlägsna
fiender på alla sidor blev han
ålagd att försvara sig. Han anbefallde då
sin trupp att läsa Fader vår. Man kunde
få ett liknande intryck av vår situation
när man i dag hörde olika talare —
främst herr von Heland, men även herr
Lundgren — yttra sig om dessa nya
stridsmedel, tv man kan ju inte ifrågasätta
att ett litet land som vårt skall
kunna skaffa sig alla dessa stridsmedel
eller att vi på försvarets forskningsanstalt
skola kunna konstruera dem. Vi
kunna inte framställa atombomber eller
robotvapen, och vi kunna ännu inte tillverka
radar i den utsträckning som behövs
inom vårt försvar. Vi måste få en
en hel del utifrån, och vi måste nog räkna
med att vi behöva hjälp om vi skola
kunna hävda oss i svåra situationer.

Man kan därför ställa frågan hurudan
vår ställning är. Vi kunna ju göra en jämförelse
som ligger ganska nära i tiden.
Det finska kriget 1939—1940. Finland
kämpade då ensamt mot en stor övermakt.
Trots att det var ett litet land och
inte hade någon modern utrustning behöll
det sin frihet under flera månader
tack vare hjältemod och av vissa slag
ganska goda vapen. Det borde alltså inte
vara uteslutet heller för ett land som
vårt att med en god organisation, med
goda försvarsmedel och personligt mod
hos soldaterna försvara vår frihet och
självständighet även i vissa svåra situationer.
Det är ju för att detta skall vara
möjligt som vi skapa vår försvarsmakt
även om vi, om vi bli anfallna, vilja
räkna med hjälp utifrån.

Nu äro ju inte skillnaderna mellan de
olika ståndpunkterna i denna fråga så
stora. De gälla ju strängt taget endast
en enda punkt, nämligen repetitionsoch
beredskapsövningarna. I fråga om
materielanslagen ha vi ju i stort kunnat
enas.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

Vad repetitionsövningarna beträffa
hade det enligt min uppfattning varit
önskvärt om de hade kunnat fullgöras
i den utsträckning som värnpliktslagen
föreskriver. Därmed vill jag nu inte ha
förordat högerns linje, som går ut på att
man på omkring tre år skall taga igen
vad som har blivit eftersatt. Vårt ekonomiska
läge är nu inte sådant att detta
gärna är möjligt. Vårt försvarsväsende
kan inte bedömas isolerat efter antalet
dagar eller månader som de värnpliktigas
utbildning omfattar, utan det måste
ses i samband med hela vårt ekonomiska
liv, med våra möjligheter att taga våra
materiella resurser i anspråk såväl för
försvaret som för övriga uppgifter. Vi
måste göra en avvägning på den punkten.
I ett modernt krig med modern utrustning
fordras det ju många man bakom
varje soldat för att han skall vara
i bästa stridsberedskap. Det behövs så
stora mängder materiel och det ställes
sådana krav på de materiella resurserna
i övrigt, att truppernas effektivitet inte
kan isoleras från landets ekonomiska
tillstånd. Därför tror jag inte att det här
hade varit möjligt att gå så långt som högern
anser att man borde ha gått, utan
man får nöja sig med mindre. Att vi
inte ha följt folkpartiets linje, som i
stort sett inte ger så mycket, ja man kan
fråga om det ger något utöver vad utskottets
förslag ger, vilket går ut på bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, är ju ganska
naturligt. Utskottet vill ge Kungl.
Maj:t större frihet, större möjlighet alt,
om förhållandena så påkalla, inkalla
personal till beredskap i erforderlig utsträckning
och därvid om så erfordras
överskrida anslagen. .lag menar därför,
att det icke råder någon större skillnad
mellan förslagen.

Vad materielanslagens storlek beträffar
ha vi ju nått en överenskommelse,
men det fordras att Kungl. Maj:t ser till
att man får fram den försvarsberedskap
som anslagen möjliggöra. Det går naturligtvis
icke att få hur mycken materiel
som helst. Pengar kunna visserligen anvisas,
men vi kunna icke få fram mera
materiel än våra industrier kunna tillverka.
Inom utskottet ha vi både förra

Ang. vissa beredskapsfrågor,
året och i år haft föredragning om vad
våra industrier ha möjlighet att åstadkomma
utan att den fredliga produktionen
eftersättes, och den kan inte få
eftersättas om vi skola kunna följa den
uppgjorda finansplanen och upprätthålla
exporten, vilket är nödvändigt för att
vi skola kunna importera de varor som
vi behöva, såväl krigsmateriel som maskiner
för fredlig produktion och för
krigsmaterielproduktion i industrierna.
Folket har rätt att fordra att försvarsministern
gör sitt bästa för att hålla beredskapen
uppe, att så att säga hålla
krutet torrt. Statsministern nämnde här
före middagen, att vårt folk offrar omkring
800 miljoner kronor om året på
försvaret. Med kapitalbudgeten inräknad
uppgår summan till 81-j miljoner
kronor för nästa budgetår. Summan kan
ju komma att ändras med några miljoner
kronor, men för så mycket pengar
bör man ändå kunna skapa eu ganska
effektiv försvarsorganisation, och jag
tror att det svenska folket kan fordra
att försvarsorganisationen hålles vid
makt. Jag vill även framföra den meningen,
som tidigare framförts här i dag,
att man i detta läge söker åstadkomma
samförstånd, tv det tror jag bäst gagnar
den sak vi här diskutera. De meningsskiljaktigheter
som föreligga äro icke av
en sådan betydenhet att de böra utgöra
något hinder för åstadkommande av en
god försvarsorganisation.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få ansluta mig till det föreliggande
utskottsutlåtandet på denna punkt.

Det kunde finnas anledning att bemöta
en del talare som ha yttrat sig här
och som bland annat ha vänt sig mot
bondeförbundet i synnerhet som man
nämnt de meningsskiljaktigheter som
skulle förefinnas mellan herrar Ohlin
och Rubbestad i andra kammaren. Det
bär ju emellertid visat sig, när man har
försökt klargöra skillnaden mellan uppfattningarna
hos herr Ohlin och herr
Rubbestad, att klyftan dem emellan inte
har varit så stor som man tidigare hade
tänkt sig.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
framhålla att vi inom det parti jag

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

representerar fortfarande stå kvar på
den ståndpunkt vi tidigare ha intagit i
fråga om allians- och utrikespolitiken.
Vi tro oss därigenom bäst kunna gagna
vårt land, dess frihet och dess neutralitet.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av att försvarsministern
i sitt första anförande i
denna fråga här i kammaren apostroferade
mig i ett par sammanhang. Med
hänsyn till den framskridna timmen hoppas
jag kunna fatta mig kort, och jag
tycker att jag bör kunna göra det genom
att hänvisa till det mycket upplysande
anförande, som herr Lundgren höll i
debattens början och som jag i allt väsentligt
kan instämma i.

Herr Lundgren ställde i sitt anförande
en fråga, närmast till försvarsministern,
om var man anser sig ha stöd för
uppfattningen att Kungl. Maj:t skulle
kunna handskas med repetitionsövningarna
efter eget omdöme utan att direkt
underställa frågan riksdagens prövning.
På detta svarade försvarsministern att
han menade att värnpliktslagen skulle
inrymma en sådan befogenhet åt Kungl.
Maj:t. Jag kan för min del inte biträda
en sådan tolkning av denna lag. I lagen
står det, att värnpliktig är skyldig att,
på sätt Konungen närmare förordnar,
för sin utbildning tjänstgöra sammanlagt
ett visst antal dagar. Stadgandet innefattar
alltså första tjänstgöring och repetitionsövningar.
Där ej Konungen beträffande
värnpliktiga avsedda för
handräckningstjänst annorlunda bestämmer
skall tjänstgöringen fullgöras i en
viss ordning; i lagen uppräknas hur
många dagar första tjänstgöringen och
varje repetitionsövning, skola omfatta
inom armén, flottan, kustartilleriet och
flygvapnet. Är det verkligen möjligt att
riksdagen skulle vara benägen att tolka
denna utomordentligt betydelsefulla lag
såsom en fullmakt för Kungl. Maj :t att
bestämma både första tjänstgöringens
och repetitionsövningarnas längd alltefter
vad Kungl. Maj:t finner lämpligt?
Det är att märka att formuleringen i la -

gen, som enligt försvarsministerns mening
ger Kungl. Maj:t denna befogenhet,
är precis densamma när det gäller första
tjänstgöring som niir det gäller repetitionsövningar.
Det går alltså inte att
hävda att Kungl. Maj:t skulle ha en viss
frihet när det gäller repetitionsövningarna
men inte när det gäller första
tjänstgöringen. Är man bunden i det ena
fallet så är man det också i det andra,
tv lydelsen är precis densamma i båda
fallen.

Jag kan icke föreställa mig att denna
lag skall kunna tolkas på annat sätt än
att det i lagen är fastställt vilka skyldigheter
som föreligga och som också skola
utkrävas, såvida inte Kungl. Maj :t
och riksdag annorlunda besluta. Vid de
tillfällen då man har ändrat på första
tjänstgöringens längd har Kungl. Maj:t
hört riksdagen i frågan, exempelvis i
fjol, då det gällde förkortning av första
tjänstgöringen från elva till nio månader.
Frågan gjordes till föremål för en
ingående prövning från riksdagens sida.
Även när det gäller repetitionsövningarna
har man i viss utsträckning
tidigare hört riksdagen på så sätt att
omfattningen av dessa övningar behandlats
i huvudtiteln, men i år har Kungl.
Maj :t helt och hållet underlåtit detta,
och utskottet har blivit tvunget att med
utgångspunkt i övningsanslagen försöka
räkna ut hur många dagar som Kungl.
Maj:t kan tänkas ha avsett att repetitionsövningarna
skulle komma att omfatta.
På den vägen har man kommit
fram till att Kungl. Maj :t har avsett att
under det kommande budgetåret anställa
repetitions- och efterutbildningsövningar
för sammanlagt 14 000 man. Detta
kan väl ändå inte vara en tillfredsställande
ordning. Kungl. Maj:t borde
för riksdagen ha framlagt de skäl, som
enligt Kungl. Maj :ts mening föranleda
att man sätter värnpliktslagen ur kraft
med avseende på repetitionsövningarna,
och inbjudit riksdagen att direkt besluta
om i vilken omfattning övningarna
skola bedrivas under nästa budgetår.

En annan tolkning av denna paragraf
än den som jag nu har anfört måste leda
till orimliga konsekvenser. Frågan

Onsdagen den IG mars 1949 em.

Nr 10.

förtjänar att närmare övervägas inom
försvarsdepartementet och varför inte
också inom konstitutionsutskottet?

Kungl. Maj:t bär alltså för nästa år
begärt anslag som räcka till övningar för
14 000 man. För att ge ett begrepp om
storleksordningen av övningarnas omfattning
vill jag nämna några siffror,
som enligt vad jag tror inte direkt förekomma
i materialet. Den 1 juli 1949
komma vi att ha 177 000 man av tidigare
årsklasser, som icke ha fullgjort sina repetitions-
och efterutbildningsövningar.
I denna siffra äro de värnpliktiga av
1929 till 1931 års klasser icke inräknade,
som blivit befriade från fullgörande
av repetitionsövningar på grund av
att de ha gjort sex månaders beredskapstjänst
under kriget. Till dessa 177 000
man komma de nya värnpliktiga, som
enligt lagen skola fullgöra sina ordinarie
repetitions- och efterutbildningsövningar
under nästa budgetår. De äro till
antalet icke mindre än 87 000. Summan
av värnpliktiga som icke fullgjort dem
åliggande efterövningar är såiunda
264 000. Det är att märka att eu stor
del av dessa värnpliktiga tillhöra själva
kärnan i vår fältarmé. Högerförslaget
går ut på att alla de som enligt lagen
nästa år skola fullgöra sina repetitionsövningar,
nämligen 87 000 man, skola
göra dessa övningar och att man i övrigt
skall taga med så många av de andra
som det över huvud taget av organisatoriska
skäl är möjligt att taga med.
Då har man kommit till en summa på
140 000 man, som skulle inkallas i fyra
omgångar för repetitionsövningar under
tiden februari—maj 1950. Detta iir således
räckvidden av högerns förslag.

Nu har man i diskussionen, förefaller
det mig, blandat ihop två fullständigt
skilda saker. Man motiverar omfattningen
av de repetitionsövningar, som man
vill sätta i gång under nästa år, med
beredskapskravet och säger att vi skola
anordna sådana övningar i den utsträckning
som vi anse oss behöva för beredskapens
skull. Detta bar i sin till- föranlett
folkpartiet, som anser att övningarna
för 14 000 man icke medföra en
tillriickligt hög beredskap, all föreslå en

Ang. vissa beredskapsfrågor,
ökning till 30 000 man och därav föranledda
ökningar i anslagen. Fortfarande
är det emellertid beredskapssynpunkten
som anföres såsom motiv. Vi måste
dock ha klart för oss att repetitionsövningarnas
egentliga syfte inte är beredskap,
utan att dessa övningar äro en integrerande
del av de värnpliktigas utbildning,
lika nödvändig som första
tjänstgöringen, för att bibringa de värnpliktiga
nödiga färdigheter och hålla
dessa vid makt samt, vad som inte iir
minst viktigt, för att ge befälet möjlighet
att föra trupp i större förband. Dessa
övningar äro ur utbildningssynpunkt
helt enkelt omistliga både för de värnpliktiga
och för befälet. För tillfredsställande
av beredskapskravet ger ju lagen
andra möjligheter, .lag skall inte förneka
att repetitionsövningarna ha sin
betydelse även för beredskapen, men
beredskapskravet bör endast få inverka
på övningarna så till vida, att dessa om
möjligt böra förläggas till den tid av
året då behovet av beredskap ter sig
mest angeläget. Att tillämpa ett system
som går ut på att år efter år anordna repetitionsövningar
endast i den omfattning
som anses erforderlig ur beredskapssvnpunkt
iir att ställa förhållandena
på liuvudet när det gäller de värnpliktigas
utbildning.

Försvarsministern ville på något sätt,
som jag inte fick alldeles klart för mig,
konstatera, att försvarskommittén på
sin tid skulle ha varit enig i något uttalande
om att man fram till år 1951 inte
annat än i viss begränsad omfattning
skulle sätta i gång med repetitionsövningar.
.lag har i min reservation till
försvarskommitténs betänkande så
grundligt friskrivit mig från kommitténs
tioårsplan, diir detta uttalande ingår
som en integrerande del, att det inte
finns någon möjlighet att åberopa de
detaljerade uttalandena i detta digra betänkande
såsom uttryck för en gemensam
uppfattning inom kommittén.

Så har det också antytts — genom eu
fråga som försvarsministern ställde,
delvis med adress till mig — att viirnpliktskommitténs
nu pågående arbete,
som bland annat omfattar överväganden

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
rörande en annan form för repetitionsövningarna,
nämligen dessa övningars
verkställande i s. k. krigsförband, skulle
vara en anledning att vila på hanen för
att, när denna anordning framdeles kan
bli färdig, kunna få ut mera valuta av
övningarna. Till det vill jag säga, att
jag visst tror att det skall bli möjligt för
oss att komma fram till en effektivare
ordning för dessa övningar genom att
bedriva dem i krigsförband men att ett
sådant system först kan komma under
riksdagens prövning nästa år och att
det tidigast kan träda i kraft år 1951.
Enligt min mening vore det orimligt att
samla på hög hela denna massa av
värnpliktiga, som redan nu är så stor
att vi inte kunna härbärgera den på en
gång, för att få bättre effekt av övningarna
i framtiden. Enligt mitt sätt att se
står det tvärtom i god överensstämmelse
med det arbete, som vi bedriva inom
värnpliktskommittén, att verkställa repetitions-
och efterutbildningsövningar
i den omfattning, som föreslås i liögerreservationen,
för åren fram till år 1951,
då det kan bli möjligt att igångsätta
dessa övningar i annan form.

Så mycket som jag för min del har
sysslat med dessa frågor kan jag inte
annat än beklaga den tendens, som jag
tycker är rätt allmän i riksdagen, att
underskatta betydelsen av vår personella
beredskap. Jag förstår så väl att
man är intresserad av materielen och av
materielens modernisering o. s. v. —
det är en angelägen sida av saken —
men till sist är det ju i alla fall mannen
bakom materielen och den utbildning
han fått i handhavandet av denna materiel
som blir utslagsgivande när det
gäller allvar. Vi riskera försvarets effektivitet
genom att dels sätta ned övningstiden
för första tjänstgöringen till
nio månader och dels nagga i kanten för
att inte säga mer eller mindre eliminera
de repetitionsövningar, som utgöra en
ofrånkomlig del av den utbildning våra
värnpliktiga måste ha för att vara
vuxna sitt svåra värv.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Mitt
inlägg på förmiddagen har blivit före -

mål för åtskilliga kommentarer i denna
debatt. Den mest närgångna kommentaren
stod herr Elon Andersson för.
Han lade sig i mina politiska kärleksaffärer
och förutsatte att jag var upptänd
av en livligare eld gentemot högern än
gentemot folkpartiet. Jag vill säga herr
Andersson, att jag är för gammal för att
bli förälskad på nytt. Jag håller mig till
min gamla kärlek. Och om jag nu med
utgångspunkt från vad herr Elon Andersson
anförde ändå skulle försöka
förklara mina politiska kärleksförhållanden,
så skulle jag vilja betrakta den
gamla konservativa änkenåden och den
gamla liberala bankiränkan på något
olika sätt. Jag skulle vilja säga att jag
håller mig närmare till änkenåden, eftersom
hon är värdig i sina åtbörder
och kan karakteriseras som innehavare
av stabila instinkter och uppfattningar.
När det gäller bankiränkan, som fick
ett arv nu i höstas, så måste jag beteckna
henne som en aning för mycket nervös,
och även om jag inte går in på några
kärleksförbindelser åt något håll så
måste jag upprepa att jag känner mig
lugnare i änkenådens gemenskap.

Det gör jag så mycket hellre, herr
Elon Andersson, som jag har deklarerat
här under mitt förra anförande, att jag
fortfarande håller på min synpunkt
från förra året. Jag beklagade då den
första tjänstgöringstidens minskning,
och jag står fortfarande på den ståndpunkten.
Då stod jag närmare änkenådens
barm än bankiränkans. Detta förhållande
är ändå helt och hållet platoniskt,
herr Elon Andersson, det är inte
ett dugg passionerat, men som jag har
sagt liållér jag mig till det som jag tror
är den tryggare delen, och lyckligtvis är
jag i det politiska spelet en så obetydlig
figur att herr Elon Andersson tryggt kan
utgå ifrån att det icke kommer att bli
några politiska komplikationer av de
deklarationer som jag har gjort på det
veneriska området.

Ändå var det en principdeklaration
som jag skulle kunna utvidga när jag
tar upp en del ting som herr Domö här
har framfört. Han klandrade mig och
andra för att vi hade en för stor tilltro

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

till den nådiga överheten. Jag vill säga
herr Domö, att den nådiga överheten
behandlar jag i detta sammanhang precis
som jag vill. Jag betraktar mig som
fullkomligt fri gentemot alla instanser.
Jag överlägger själv om vilken ståndpunkt
jag vill ta, och sedan tar jag min
ståndpunkt alldeles obetvingad av yttre
makter. Men, herr Domö, när jag finner
att vad herr Domö kallar den nådiga
överheten har rätt, då ansluter jag
mig tveklöst till den nådiga överheten
och skäms icke ett dugg däröver. Det är
vad jag har gjort i dag.

Det är, herr talman, endast med tvekan
— och jag förstår att herr talmannen
sympatiserar med mig därvidlag
som jag går in på det tal, som här hölls
av en representant, mindre för det
svenska folket än för en stormakt, som
framträder allt skarpare i världspolitiken.

I sitt första anförande — jag ber om
förlåtelse, herr talman, att jag gick förbi
saken den gången — krävde herr Öhman
besparingar på försvarshuvudtiteln.
Han krävde det i allmänna ordalag. Han
talade inte om för oss på vilka punkter,
han ville ha besparingar. Jag förstår, att
detta för honom var ett mycket besvärande
ämne. Han kanske bär ett dunkelt
minne av den motion, som väcktes
av herrar Nils Holmberg och Sven Linderot
vid 1945 års riksdag — det var
motionen nummer 124 i första kammaren
— där kommunisterna gjorde framställningar
rörande vårt försvar, vilka,
om de i detta ögonblick skulle bifallas,
inte skulle leda till en minskning av försvarsutgifterna
utan till en ökning. I
den motionen — jag hoppas att herr
Öhman, när han går hem i natt, vill taga
med sig denna pikanta lektyr — står
det, att den försvarsorganisation, som vi
byggde upp under kriget, innebar väsentliga
förbättringar och också eu cffektivisering,
men att man ej effektivt
utnyttjade vårt lands hela värnkraft och
att detta i betydande mån var att återföra
till konstruktiva brister i vårt försvarssystem.
Man kräver i motionen eu
utbyggd och skicklig bcfälskader. Man
kräver vidare, att vi genom »en tekniskt

Ang. vissa beredskapsfrågor,
högtstående, effektiv och fullständig utrustning
höja vårt försvars slagkraft».
Man pekar på att »våra gränsers stora
längd i förhållande till befolkningsnumerären
och den moderna krigsteknikens
stora möjligheter nödvändiggöra,
att varje fullt vapenför tages i anspråk
för aktiva stridsuppgifter. Övriga» —-lyssna, herr Öhman! — »män såväl som
kvinnor, måste mobiliseras för upprätthållande
av nödvändig försörjningsproduktion,
civilförsvarsuppgifter och sådana
uppgifter inom de militära organen,
för vilka ej egentlig krigstjänstduglighet
erfordras.» Det heter slutligen:
»Med kravet på tjänstgöringsplikt för
alla för försvaret tillgängliga män och
kvinnor följer också att halvprivata och
frivilliga försvarsorganisationer av olika
slag kunna försvinna.» Denna senare
synpunkt instämmer jag inte principiellt
i, men det är klart, att om de krav som
framställas i denna kommunistmotion
skulle förverkligas, så skulle försvarets
kostnader öka i mycket hög grad.

Herr Andrén har redan givit ett par
av de repliker, som jag tänkte ge till
herr Öhmans senaste anförande. Min nära
och käre vän Ture Nerman har i en
infamos skrift om »1940 års män» angripit
ej mindre försvarsministern än
även herr andre vice talmannen och
mig för alltför stor efterlåtenhet under
kriget. Vi hade en svår position. Vi
måste ta hänsyn till många nödvändigheter.
Vi stodo under tvånget att hävda
de synpunkter, som sammanhängde med
vår nationella frihet och vår neutralitet,
vilket fick ske med, om jag så får säga,
små bokstäver. Vi hävdade också dessa
synpunkter, och vi hävdade dem i samförstånd
med riksdagen och de svenska
politiska partierna. 1 början, herr öhman,
hade vi, när det gällde kommunisterna,
mycket bekvämt, ty därifrån kommo
inte anfallen; därifrån fingo vi snarare
mjuka smekningar, som vi visserligen
inte ett dugg tyckte om, utan det
gick en rysning över ryggraden när de
kommo oss till del, men de kommo oss i
alla fall till del. Om herr öhman nu anklagar
mig för någon större anpassningsvilja
under kriget, så ber jag, herr

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
talman, att få betyga inför kammaren,
att jag i varje fall inte gick så långt som
det kommunistiska partiets nyutkorade
parlamentariska ledare, herr Hilding
Hagberg, gick, då han i remissdebatten
i andra kammaren onsdagen den 17 januari
1940 yttrade: »Valet gäller, om jag
får uttrycka det kort, att hejda aktivisterna
eller låta dem fortsätta, tills landet
kastats in i kriget, och att orientera
Sveriges utrikespolitik på korrekta, vänskapliga
förhållanden visavi Östersjöns
båda stormakter. Den regering, som dröjer
med att lösa dessa frågor, påtar sig
ett mycket stort ansvar.» Vilka voro Östersjöns
båda stormakter? Alla veta att
de voro Sovjetunionen och Tyskland.
Att vi måste ha förpliktelser mot båda
dessa stater var den politik, som kommunisterna
vid denna tid förde. Jag tycker
inte, herr Öhman, att det är riktigt
fint — om jag skall använda ett lindrigt
uttryck — att med detta bagage i
ryggsäcken anklaga andra som, ehuru
de då valde försiktiga uttryck, i alla fall
hela tiden hävdade, att vi skulle försvara
vår självständighet åt alla håll.

Herr Öhmans minne skiftar naturligtvis
efter de olika nyanser, som dyka
upp vid horisonten på andra sidan Östersjön,
men jag vill ändå fråga om herr
Öhman kommer ihåg vad som skrevs i
Ny Dag och vad som sades av de kommunistiska
agitatorerna, när Hitler ockuperade
Norge och Danmark. Lades
skulden på Hitler och nazismen? Skulden
lades på den så kallade brittiska imperialismen
— då var inte Amerika med,
ty det hände senare att det landet angreps
av Japan och således kom med i
kriget.

Är det inte, herr talman, en sällsam
bild som vi ha framför oss, när vi skola
försöka klara upp vad kommunisterna
egentligen mena? Kan herr talmannen,
som är en vis man och ifrån sin höga
utgångspunkt har sett så mycket av Sveriges
politiska liv under många år, hjälpa
mig att utröna den kommunistiska
politiken i försvarsfrågan, när det gäller
utrikesärendena och när det gäller
andra ting? Jag svarar på herr talmannens
vägnar. Trots hans underfulla vis -

het kan han nämligen inte klara upp
den saken, ty den kan ingen klara upp.
I fråga om den kommunistiska politiken
på detta område är det en ständig
glidning. Det är som när man sitter i en
eka ute i skärgården en blåsig dag och
metar abborrar; man vet inte om flötet
dyker under för vågen eller om det dyker
under för att det är en abborre på
masken.

Herr Öhman försökte att klara sig ur
det dilemma, som — jag vin bara nämna
ett namn — Maurice Thorez har försatt
honom och hans kamrater i. För
herr Öhman personligen finns det säkerligen
ingen frihet, lian är överens
med monsieur Thorez, att om Sovjetunionen
skulle angripa vårt land, står
han inte på vår sida utan på Sovjetunionens
sida. Herr Öhman läste upp Maurice
Thorez’ deklaration. Jag bär den
inte nu till hands, så jag kan inte undersöka,
om den översättning som herr
Öhman gav var riktig. Men jag skall vara
så vänlig mot herr Öhman, att jag
förutsätter att den är fullständigt korrekt.
Om jag fattade herr öhman rätt,
så sade han att det var en plikt för oss,
för arbetarna i alla länder, att icke bekämpa
den armé, som vill återställa fred
och folkfrihet. Det låter vackert, men
vem är det som bestämmer vad som
göres till förmån för fred och folkfrihet?
Det är inte de olika länderna, som kunna
komma in i konflikten, utan det är
Moskva; det är Sovjetunionens synpunkter,
som äro de avgörande. När herr Öhman
bedömer frågan om det svenska
folkets fred och frihet, lyssnar han till
ett eko österifrån, innan han får sin
ståndpunkt klar.

Jag skall inte efter herr Andréns replik
här gå in på Sovjetunionens förhållande
till Finland 1939. Jag vill bara erinra
om att vad som skett mellan Sovjetunionen
och Finland är en tankeställare
även för oss. Jag tror att herr öhman
från andra håll har fått mycket påtagliga
tankeställare. Det svenska folket har under
många årtionden anklagats för att
inte ha hyst något mera utpräglat intresse
för utrikespolitiska angelägenheter
och situationer. Jag tror att vi nume -

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

ra få andra vårt omdöme om det svenska
folket på den punkten. Herr öhman
har säkerligen också gjort detta, sedan
han geiiom tidningarna och på många
andra vägar har fått kännedom om hur
inom fackföreningsvärlden de svenska
arbetarna ha undanröjt de kommunistiska
majoriteterna och satt in socialdemokratiska.
Vad beror nu detta på? Det
beror, herr talman, på att de svenska arbetarna
börja på att genomskåda den
sovjetiska så kallade freds- och frihetspolitiken.
Arbetarna återvända till sina
ursprungliga ståndpunkter. De komma
att fortsätta på den vägen, och vad som
skett vid dessa fackföreningsval i år och
vad som skett vid många tillfällen tidigare
visar oss definitivt — vi äro i det
fallet i en situation, som inte lämnar oss
i någon tvekan — att det svenska folket,
och däribland även arbetarklassens representanter,
som kommunisterna främst
vilja locka till sig, begriper, att det spel
som är i gång från kommunisternas sida
icke är en verksamhet för den svenska
arbetarklassens sociala, kulturella och
politiska frihet utan en verksamhet, som
syftar till att binda, så långt detta är
möjligt, den svenska arbetarklassen vid
betraktelsesätt och strävanden, som jag,
herr talman, inte ett ögonblick tvekar att
beteckna såsom imperialistiska.

Jag har en stor benägenhet för löje.
Om det vore en skämtsam sak, som vi
talade om, skulle jag kunna hjärtligt
skratta åt herr öhman, när han säger
att Sovjetunionen inte har några imperialistiska
erövringsintressen. Se på Europas
östkant! Man kan säga i allmänna
fraser att de folk, som det här gäller, ha
velat ansluta sig till Sovjetunionen. Men
det räcker inte med allmänna fraser nu
längre, herr öhman, sedan vi sett hur
den politiske ledaren i Jugoslavien, marskalk
Tito, dä han försökte driva eu
egen politik, hänsynslöst sparkades ut ur
den kominformska gemenskapen. Samma
saker ha skett i andra länder, som nu
iiro filialer till Sovjetunionen: när politiker
som varit kommunister uppenbarat
en vilja att gå sina egna vägar, så ha de
sparkats ut. Jag kommer ihåg en situation
från tiden strax före jul 1947, när

Ang. vissa beredskapsfrågor,
jag såsom ombud för det svenska socialdemokratiska
arbetarpartiet deltog i det
gamla polska socialistiska partiets kongress
i Breslau. Det var dess sista kongress;
jag hoppas att nya sådana skola
kunna hållas i framtiden. Vid det här
tillfället uppträdde emellertid den dåvarande
ledaren för det polska kommunistiska
partiet, Comulka, och yttrade ungefär
på detta vis: »Ja, mina herrar,
här ha ni att välja nu. Vi vilja, att ni
skola sammansluta er med oss. Vilja ni
inte göra det självmant, skola vi ordna
det på annat sätt.» Det var alltså en ganska
maktfull herre, som uppträdde då.
Nu har han försvunnit. Han hade på någon
punkt, som jag inte kunnat utforska,
gett uttryck åt en egen vilja. Då skulle
han undanskaffas. Det är på det sättet
kommunisterna försvara folkens och individernas
fred och frihet. Det är på det
sättet som de bedriva sin »anti-imperialistiska»
politik. De skilja ifrån och undanröja
alla, som inte i varje millimeterdetalj
gå med på deras önskningar. Herr
Öhman får säga vad han vill i denna
kammare och inför svenska folket. Han
blir inte trodd. Och även om han lägger
in ett falskt patos i sina ord, äro vi kloka
nog att genomskåda honom.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga, att »let är beklagligt, att de stora
partierna i statsutskottet och här i kammaren
inte ha kunnat komma (iverens,
när det gäller anslagen under fjärde huvudtiteln.
Det har betonats här från
många håll, att vi ändå i själva verket
stå varandra så nära. Varför skulle inte
högern och folkpartiet då för att hävda
vår sunda och starka nationella ståndpunkt
gentemot de främmande elementen
ha kunnat gå samman för ett gemennamt
beslut efter utskottets linjer? Det
skulle, herr talman, ha kunnat bli en
kraftig manifestation av en nationell vilja
till enighet.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara med några ond
på ett par punkter bemöta herr Lindströms
anförande — det är omöjligt att
i eu sådan här kort replik göra det på
alla punkter.

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

Beträffande vår ställning till 1945 års
kommunistiska försvarsmotion vill jag
för det första säga, att jag är tacksam
över att herr Lindström föredrog valda
stycken ur motionen, då vi kommunister
inte ha ändrat uppfattning i frågan sedan
1945 utan vidhålla den principiella
linje, som finns nedlagd i motionen.

Jag tror vidare, att herr Lindström inte
utan närmare utredning bör dra alltför
snabba slutsatser och hävda, att ett
förverkligande av våra yrkanden i motionen
skulle ställa sig kostsammare än
den nuvarande försvarsorganisationen.
Vad jag sagt beträffande kostnaderna är,
att vi måste undersöka, huruvida man
inte skulle kunna med en nödvändig rationalisering
och större sparsamhet nedbringa
försvarsutgifterna från dess nuvarande
nivå till någonting, som mera
skulle överensstämma med vad svenska
folket förmår.

Vad beträffar kommunisternas inställning
1940, när Hilding Hagberg i andra
kammaren talade mot aktivisterna och
varnade för ett genomdrivande av deras
politik, förstår jag inte att herr Lindström
nu går emot vad som då sades.
Herr Hagberg talade ju i en situation,
där mycket starka krafter här i landet
öppet på olika sätt yrkade på vårt lands
uppslutning på finsk sida i kriget, en åtgärd,
som om den genomförts, skulle ha
dragit den största olycka över det svenska
folket.

Beträffande Titos uteslutning ur Kominform
vill jag bara hänvisa till ett annat
fall, som står herr Lindström mycket
närmare, nämligen Renni-socialisterna
i Italien, som nu fått ultimatum från
herr Lindströms partis internationella
byrå om att de komma att bli uteslutna
om de inte ändra ståndpunkt gentemot
kommunisterna.

Herr talman! När herr Lindström försvarar
1940 års män och säger, att man
då var tvungen att tala med små bokstäver
gentemot nazisterna, och när han
försvarar sin anpasslingsståndpunkt, tycker
jag, att jag kan replikera med att
erinra om ett bevingat ord från den tid,
då tyska nazister fingo resa fritt här i
landet, nämligen: »Skål, Rickard!»

Herr VON HELAND: Herr talman!
Trots herr Mogårds »lysande» anförande
är jag nog djärv att komma med ett
kort inlägg.

Det var synnerligen intressant att få
höra herr Mogårds stora sakkunskap i
försvarsfrågan. Han visste precis försvarets
alla brister. Det gällde blommor,
tavlor, assistenter och dylikt som skapar
hemtrevnad. Jag bara väntade, att
han skulle komma med herr Lindhagens
välkända försvarsyrkande om att det enda,
som skulle få vara kvar, vore musikkåren
— samt naturligtvis herr Mogårds
blommor, tavlor och assistenter.

Nu får jag säga,''att jag arme, okunnige
man i utskottet hade röstat på avslag
på herr Mogårds motion, om någon
framställt något avslagsyrkande, ty jag
anser, att det finns för försvaret mycket
viktigare ting än de som förekomma
i herr Mogårds önskelista. Jag har full
förståelse för kaserntrevnadens betydelse,
men förhållandena på detta område
äro nu inte så dåliga, som herr Mogård
tycks vilja göra gällande, att dessa förhållandens
förbättring är det viktigaste
ur försvarssynpunkt.

Jag är fullt överens med herr Ewerlöf,
när han talar om en hopblandning
av begreppen beträffande rcpetitionsövningar
och beredskapsinkallelser. Det
klarläggande herr Ewerlöf gav på denna
punkt vill jag instämma i. Men om
nu försvarsministern vill inkalla värnpliktiga
ur beredskapssynpunkt, så håller
jag visserligen med herr Ewerlöf om,
att detta inte är mycket värt ur beredskapssynpunkt,
men det har dock sitt
värde i så måtto, att de värnpliktiga därigenom
få en repetition av sina militära
kunskaper. Därför menar jag att en
dylik fullmakt till Kungl. Maj:t skulle
kunna medföra den nytta, som herr
Ewerlöf och jag önska beträffande repetitionsövningar.

Jag vill slutligen förtydliga mitt inlägg
beträffande de högre militära myndigheternas
rätt att yttra sig. I mitt
första anförande betonade jag önskvärdheten
av att regeringen ånyo avgav en
utrikespolitisk deklaration, så att bland
annat de militära myndigheterna fingo

Onsdagen den 1C mars 1949 em.

Nr 10.

klart besked. Herr statsministern och
her Elon Andersson voro tydligen överens
om att enligt svensk förnämlig tradition
skulle även förtroendeämbetsmännen
ha rätt att framföra avvikande mening
beträffande utrikespolitiken, .lag
instämmer i denna uppfattning. Men jag
tycker, herr talman, att en militär i förtroendeställning,
som vill vara lojal, inte
bör uttala en uppfattning, som strider
mot den linje, som utstakats av statsmakterna.
Vill han redovisa sin motsatta
uppfattning, skall han givetvis ha rätt
att göra detta, men jag utgår då från att
han skall finna sin förtroendeställning
ohållbar och avgå. Det kan väl nämligen
inte i längden gå för sig, att den kanske
mest ansvariga militära myndigheten
deklarerar en uppfattning, som strider
mot statsmakternas. Resultatet måste då
bli att han antingen får hålla tyst med
detta och lojalt böja sig, eller också deklarerar
han sin uppfattning och avgår.

.lag förmodar, att statsministern och
herr Elon Andersson finna detta resonemang
logiskt, och i så fall har jag givetvis
icke någon avvikande mening från
vad som deklarerades från deras håll.

Herr MOGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Det vare mig mycket fjärran att
vilja påstå, att jag äger den noggranna
insikt i vårt försvarsväsendes helhet och
alla detaljer, som kännetecknar herr von
Heland, eller att mitt lilla anspråkslösa
anförande i förmiddags på något sätt
skulle vilja utgöra ett slags reformprogram
för vårt försvarsväsendes organisation
över huvud taget. .lag tyckte att
jag mycket noga underströk, då jag anförde
viss kritik beträffande våra kasernförläggningar
för de värnpliktiga
och andra, som nu nödgas vistas där
för längre eller kortare tid, att detta
var en detalj, ehuru enligt min uppfattning
en mycket viktig sådan, som var
värd att uppmärksammas.

Att jag sade, att jag själv hade god
kännedom om denna sak, var kanske
något felaktigt, .lag sitter ju inte i statsutskottet
som herr von Heland, och jag
vet faktiskt ännu inte riktigt, hur det

Ang. vissa beredskapsfrågor,
går till i riksdagsdebatten, när det gäller
att framföra en saklig motivering
för en ståndpunkt, som man intar. Motiveringen
bör kanske ej vara vidlyftig.
Jag är en vanlig enkel riksdagsman utan
den betydelse, som herr von Heland säkerligen
äger. Men just min kritik av
kasernetablissemangen kan jag grunda
på 1940 års militära byggnadsutredning,
som 1944 avgav ett betänkande om fritidslokaler
i äldre förläggningar. Kostnaderna
för de ombyggnader, som ifrågasattes
av den så kallade Lindhska
kommittén, uppgingo till 27 miljoner
kronor. Mycket, mycket litet av detta
är över huvud taget utfört, och jag tror
jag vågar påstå, att kommitténs medlemmar
— i synnerhet dess ordförande
— voro verkliga besparingsvirtuoser, så
att vad som föreslogs därifrån var nog
ett minimum. När alltså i stort sett ingenting
åtgjorts på detta område sedan
1944, torde denna kommittés utlåtande
kunna anses utgöra ett mycket mera vederhäftigt
intyg om det verkliga läget
på detta område, än vad jag i mitt anförande
över huvud taget kunde prestera.
Jag faller därför nog litet tillbaka på
auktoriteten hos denna utredning gentemot
vad som här med sådana later anförts
av herr von Heland.

Herr LUNDGREN: Herr talman! I

mitt första anförande i dag uttalade jag
den förhoppningen, att Kungl. Maj:t skulle
begära ytterligare medel av riksdagen
för anskaffning av den radar- och radiomateriel,
varom tygförvaltningen har
gjort framställning till Kungl. Maj :t. Försvarsministerns
uttalande på den punkten
var tyvärr ganska svävande. Jag vill
därför här endast förklara, att om anslaget
för radarmateriel skall ingå i det
beställningsbemyndigande för tygmateriel
på sammanlagt 125 miljoner kronor,
varom utskottet har enats, anse vi, som
i utskottet från början höllo på ett högre
belopp men som gått med på denna kompromiss,
oss i viss mån lurade. Jag hoppas
emellertid, herr talman, att vi icke
skola bli lurade på detta sätt, utan att
Kungl. Maj:t skall komma till riksdagen
med en särskild framställning.

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Enligt
min mening har det under debattens
senare del inte givits något större bidrag
till belysning av försvarsfrågan. Jag tror
att vi redan i början av debatten fingo
den kännedom om läget som vi behöva
för vårt avgörande. Men diskussionen
har haft en del utlöpare, och jag tillåter
mig att ta ordet i anledning därav.

Herr Öhman ingick bl. a. på en historik
av förhållandet mellan Tyskland
och Ryssland och särskilt av förhållandet
mellan Ryssland och Finland. Denna
historik bör i varje fall inte stå i
kammarens protokoll utan att ha bemötts.

På förhållandet mellan Tyskland och
Ryssland skall jag inte ingå. Såsom kammarens
ledamöter torde känna till, ha
de rysk-tyska förbindelserna på ett utomordentligt
klart sätt belysts i den aktsamling,
Nazi-Sovjet Relations, som för
ungefär ett år sedan utgavs av det amerikanska
utrikesdepartementet och som
är bland de mest intressanta aktsamlingar
som över huvud taget ha publicerats.
Det är skada att ingen svensk förläggare
funnit det med sin fördel förenligt
att låta översätta den. Denna aktsamling
i svensk översättning skulle
nämligen på ett utomordentligt sätt påverka
opinionen här i landet. För att
nå fullständig objektivitet kunde det vara
lämpligt att i detta sammanhang också
publicera ryska regeringens utförliga
kommentar till denna aktsamling. Man
borde kanske likaledes medtaga den serie
artiklar som offentliggjordes bär
hemma i Ny Dag hösten 1939 i samband
med ändringen av Rysslands politik
visavi Finland.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
med anledning av herr Öhrnans uttalanden
rörande förhållandet mellan
Finland och Ryssland år 1939. Herr
Öhrnans anförande gick, såsom kammarens
ledamöter erinra sig, ut på att vad
ryssarna ville var att förskjuta gränsen
vid Leningrad så, att Leningrad skulle
tryggas. Några kilometer från Leningrad
hade, påstod han, finnarna byggt anfallsbefästningar,
och Leningrad var därigenom
hotat.

Då herr öhman talade om dessa anfallsbefästningar,
skrattade kammarens
ledamöter. I själva verket var det ju så,
att den ryska regeringen efter åtskilliga
förhandlingar, som jag inte skall ingå
på, den 14 oktober 1939 i ett memorandum,
som överlämnades av Stalin och
Molotov till Paasikivi, uppställde i huvudsak
tre fordringar. Ryssarna begärde
ett område på Karelska näset, vissa öar
i Finska viken och att få hålla en garnison
i Hangö. Finska regeringen svarade
den 23 oktober på detta Tyska memorandum.
Finlands svar var alls icke intransigent,
utan man ställde sig tillmötesgående
till kravet att ryssarna skulle
få ett område på Karelska näset, dock
icke så stort som det de hade begärt.
Finland ställde sig likaledes tillmötesgående
till det ryska kravet på vissa
öar, men man avböjde absolut ryssarnas
krav på Hangö. Samma dag överlämnade
Rådsunionen ett nytt memorandum
från herrar Stalin och Molotov till ministrarna
Paasikivi och Tanner, vari
man kommenterade det finska svaret och
modifierade de ryska förslagen i vissa
hänseenden men vidhöll kravet på
Hangö. Den 10 november svarade Paasikivi
och Tanner med en skrivelse iill
Molotov, vari man fortfarande behandlar
frågan och förklarar:

»I finska regeringens svar den 31/w
1939» — vilket jag här inte ansett mig
böra beröra — »uppges i korthet av vilka
skäl regeringen, med beaktande av
Finlands internationella läge, dess absoluta
neutralitetspolitik samt dess fasta
vilja att förbliva utanför alla stormakternas
koalitioner samt krig och tvister dem
emellan, ej kan giva sitt bifall till att
Hangö eller öar i omedelbar närhet av
det finska fastlandet avträdas till militärbaser
åt någon som helst främmande
stat.

Finska regeringen, som uppriktigt
önskar förstärka relationerna till Rådsunionen,
har meddelat, att den är redo
att göra stora medgivanden för att tillfredsställa
Rådsunionens önskemål. I
detta sammanhang kan den dock icke
gå så långt att den skulle uppgiva sitt
lands vitala intressen, vilket vore fallet

Onsdagen den 16 mars 1919 em.

Nr 10.

om främmande stat beviljades en militärbas
vid Finska vikens inlopp.»

Det var alltså, vilket herr Öhman
icke nämnde, det ryska kravet på Hangö,
d. v. s. att Sovjetunionen skulle få en
garnison på det finska fastlandet väster
om Helsingfors, som finnarna motsatte
sig skarpast. Tre dagar senare avbrötos
förhandlingarna.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! .lag tycker inte att vi
skola tvätta herr öhmans smutsiga linne
alltför mycket, men jag kan inte underlåta
att besvara en fråga som han
framställde. Herr Öhman påstod också,
att det inte finns ett enda exempel på
att Sovjetunionen har anfallit en annan
stat, trots att det ju här i fråga om Finland
har påpekats att det var ett rent
anfallskrig från Sovjetunionens sida.
Jag vill därför till kammarens protokoll
få antecknade alla de stater som Sovjetunionen
har anfallit. Jag börjar med
Georgien, en stat som under socialdemokratisk
regi befann sig i ett blomstrande
tillstånd, vars like ännu inte uppnåtts
inom Sovjetunionen. Georgien
överfölls brutalt, underkuvades och ockuperades.
Sedan kom turen till Polen,
första gången 1920. Det var ett rent anfallskrig
från Sovjetunionens sida ehuru
misslyckat. Därefter angreps Polen
andra gången 1939 efter det tyska anfallet.
Det gällde då för ryssarna, säger
man, att tillse att tyskarna inte togo
alltför mycket. Jag kan inte inse att
detta kunde vara något skäl för att ryssarna
skulle anfalla Polen, tv i så fall
skulle man ju kunna försvara alla anfallskrig
genom att bara förklara, att
det gäller att hävda sina egna intressen.
Nästa stat, som blev anfallen, var Finland
under vinterkriget. Sedan kom
Baltikum, som ockuperades — det behövde
inte ens anfallas utan föll som en
mogen frukt i Sovjetunionens armar.
Strängt taget gäller detsamma alla do
öststater, som visserligen inte formellt
inlemmats i Sovjetunionen men som numera
praktiskt taget äro delar av Sovjetunionen,
sedan de i tysthet ha ocku -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
perats av denna stormakt. Även Östpreussen
kan på sätt och vis räknas som
en dylik rysk provins. Sovjetunionen
har nämligen låtit meddela, att man icke
godkänner att namnet Östpreussen
användes, utan att det forna Östpreussen
numera skall betecknas med ett
ryskt namn, vilket jag dock nu glömt.
Detta tillkännagivande kan inte uppfattas
på annat sätt än att Östpreussen,
utan att något fredsslut har kommit till
stånd mellan Tyskland och Sovjetunionen,
helt enkelt har inkorporerats och
inlemmats i Sovjetunionen. Även hela
Östtyskland, d. v. s. den del av Tyskland
som står under rysk ockupation,
kan strängt taget sägas höra till de stater
som införlivats med Sovjetunionen.
Ingenting tyder nämligen på att Sovjetunionen
har för avsikt att låta den del
av Tyskland, som inte kontrolleras av
västmakterna, återgå till att bli en självständig
tysk stat. Västmakterna ha deklarerat,
att den del av Tyskland, som
står under deras kontroll, skall bli en
egen stat. Sovjetunionen däremot har
tydligen för avsikt att låta Östtyskland
bli en del av det stora militaristiska
och imperialistiska ryska riket.

Beträffande Finland har herr Holmbäck
redan upplyst om hur det rätteligen
ligger till. Alla de påvisanden, som
herr öhman här gjort, äro felaktiga. Men
även om de vore riktiga, måste jag fråga:
Vad är det för något som herröhman
framhåller såsom varande rysk politik?
Är det inte helt enkelt imperialism? Vad
är då imperialism? Ja, det är dels ett
system men också en mentalitet, och
det är mentaliteten som vi framför allt
måste uppmärksamma. Denna mentalitet,
som finns hos många stormakter,
kommer dem att tro att de ha rätt att
trampa småstaterna under fotterna. Fn
småstat är, tycks man anse, en fläck
som man kan sätta sin stövel på. Så resonerade
Hitler, och så resonera Stalin
och andra. Det iir precis samma mentalitet
hos dem båda. Det är dessa övergrepp,
denna självgodhet och allt detta
yverborna som man möter hos många
stormakter. Vill herr öhman kalla det
för socialism att stormakter med blott

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. vissa beredskapsfrågor,
styrkans rätt trampa småstater under
fotterna och ta ifrån dem deras områden,
är det honom väl unnat. Jag för
min del kallar det för imperialism.

Herr Öhman hotade med att om jag
inte var snäll, så skulle han ta fram Ture
Nermans hok och visa upp vilka bovstreck
som jag begick 1940. Jag vill inte
uttala något omdöme om herr Nermans
bok — han är ju på den säkra sidan,
ty antagligen ångrar han i dag att
han skrev denna bok, som inte var särskilt
vederhäftig. Men jag skulle gärna
vilja uppmana herr öhman att ta fram
och läsa upp vad jag har sagt. Om jag
inte minns fel, var det inte mer än ett
enda yttrande av mig som herr Nerrnan
kunde åberopa som något ur hans synpunkt
avskyvärt, och det var ett yttrande,
som hade en alldeles motsatt mening
mot den som herr Nerrnan tydligen läst
sig till. Men alldeles bortsett från vilka
orättfärdigheter som jag begick 1940 vill
jag säga, att om herr Nerrnan hade velat
ta med alla 1940 års män, skulle han
kunnat fylla hundra sådana böcker med
kommunistiska uttalanden. Bara i Ny
Dag finns det hundratals uttalanden
från den tiden som styrka solidariteten
mellan Nazityskland och vårt svenska
kommunistiska parti. Det gick så långt,
att under samma tid som herr öhman
nu påstår att jag, herr Lindström och
andra skulle ha varit undfallande mot
Nazityskland, beskyllde Ny Dag oss för
att vilja dra in Sverige i kriget på Englands
sida mot Tyskland. Jag tror inte
att det skulle bli en särskilt tacksam
uppgift för herr öhman att dra fram
den Nermanska boken, tv för det första
skulle han beträffande mig inte kunna
hitta något som han med fullt skäl kunde
uppvisa såsom ett påtalbart uttalande,
och för det andra skulle det bringa
kommunisterna här i landet i en mycket
vansklig ställning.

Jag vill till slut konstatera, att herr
Öhman inte bär svarat på den fråga
som jag ställde i mitt första anförande,
nämligen den: Hur skulle våra svenska
kommunister ställa sig, för den händelse
Sovjetunionen angrep Sverige med
den deklarerade uppfattningen att det

var nödvändigt för att hindra Norge att
manifestera sitt fientliga sinnelag mot
Sovjetunionen, alltså något i stil med
den motivering som anfördes beträffande
Finland år 1939? Herr öhman har
inte svarat på den frågan, antagligen
därför att han inte kan svara på den.
Jag bara konstaterar faktum. Herr
Öhman har svarat på åtskilligt annat
med undfallande talesätt, men i fråga
om den verkligt avgörande saken har
han tydligen inte ett ord att säga.

Herr NERMAN: Herr talman! Beträffande
den lilla skrift, som jag sammanställde
av några ledande svenska politikers
uttalanden år 1940, har jag ingenting
att ångra, den innehåller enbart citat.
Jag instämmer emellertid livligt med
två av de i denna skrift utpekade då de
bär ha framhållit, att det fanns mycket
också av kommunistisk anpassning. Det
är alldeles riktigt. Samtidigt vill jag
dock varna herr andre vice talmannen
att tala på det sätt som han nyss gjorde
om Stalin — det kan tänkas att det
kommer en ny note från Moskva, överlämnad
av en springpojke.

Sedan vill jag upprepa den fråga, som
både andre vice talmannen och jag ha
ställt till herr öhman men som vi inte
ha fått något svar på. Är herr öhman,
frågar jag, ännu en gång, beredd att gå
emot Sovjetunionen, om ryssarna anfalla
Sverige, förmenande att Sverige har
infiltrerats av amerikanarna för ett krig
mot Ryssland? Är herr öhman beredd
— ja eller nej — att i så fall bekämpa
Sovjetunionen, d. v. s. att försvara Sverige? Det

nämndes något om Finland. Jagbar
här ett bidrag som rör Sveriges kommunistiska
parti. Den 2/12 1939, på krigets
andra dag, skrev Ny Dag: »Röda armén
vet, att den i finska arméns led har
tiotusentals vänner och bakom denna armé
hundratusenden, arbetare och bönder,
som otåligt väntar på Röda arméns
ankomst.» Det säger en del, men än
mer säger följande. Den 4/a2 manade Ny
Dag svenska regeringen att erkänna den
»demokratiska folkregeringen» Kuusinen.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

Till sist vill jag säga till herr Öhman,
att man bör vara internationalist, vilket
herr öhman icke är; man kan vara nationell
— det är begripligt — och t. o. m.
nationalist, men man får, förlåt mig att
jag använder det ordet, fördöme mig
inte vara nationalist för annans räkning.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten, men då såväl
herr andre vice talmannen som herr
Nerman hävdar att den fråga, som andre
vice talmannen ställde till mig och som
herr Nerman sedan upprepade, inte blivit
besvarad, vill jag notera till kammarens
protokoll, att denna fråga är besvarad
i den deklaration som jag läste
upp i mitt första anförande. Om herrarna
icke fattade det, rekommenderar jag
er att studera deklarationen i protokollet.
Där ha ni svaret.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera av de båda
momenten i utskottets hemställan under
förevarande punkt.

På gjord proposition bifölls till en början
vad utskottet i mom. a hemställt.

I fråga om mom. b, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid ifrågavarande punkt
avgivna reservationen; samt 3:o) att
det förslag skulle godkännas, som innehölles
i herr Ohlons in. fl. vid samma
punkt anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontra -

Ang. vissa beredskapsfrågor,
proposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av herr Johan
Bernhard Johanssons in. fl. reservation.

Herr Andersson, Elon, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 4 punkten 1 mom. b antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl. vid punkten 1 avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Ohlons m. fl. vid samma punkt anförda
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen eu omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
1 inom. b, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, soin
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson in. fl. vid punkten 1 avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga vid armén.

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 21.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—26.

Vad utskottet hemställts bifölls.

Punkten 27.

Anslag till avlöningar m. m. till värnpliktiga
vid armén.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Avlöningar m. m. till
värnpliktiga för budgetåret 1949/50 anvisa
ett förslagsanslag av 19 000 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Dahlgren m. fl. väckt motion
(11:103) yrkats, att riksdagen måtte besluta
höja dagavlöningen för samtliga
kategorier värnpliktiga med 50 öre per
dag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 194 och II: 245, såvitt
nu vore i fråga, samt motionen
II: 103, till Armén: Avlöningar in. m. till
värnpliktiga för budgetåret 1949/50 anvisa
ett förslagsanslag av 19 000 000 kronor.

Reservationer hade anförts

A. av herrar Johan Bernhard Johansson,
Lundgren och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:194 och II: 245, såvitt nu vore i fråga,

ävensom med avslag å motionen 11:103,
till Armén: Avlöningar m. m. till värnpliktiga
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett förslagsanslag av 26 023 000 kronor;

B. av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Boman i Kieryd och Ståhl, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så,
som i denna reservation angivits, slutande
med en hemställan, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna 1:194 och 11:245,
såvitt nu vore i fråga, ävensom med avslag
å motionen 11:103, till Armén: Avlöningar
m. m. till värnpliktiga för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 19 768 000 kronor.

Herr NORLING: Herr talman! I en
kommunistisk motion i andra kammaren,
nr 103, har begärts att riksdagen
måtte besluta att höja dagavlöningen för
de värnpliktiga med 50 öre per dag.
Liknande motioner ha väckts såväl 1946
som 1947, och då avstyrkte utskottet motionerna
under motivering, att 1945 års
försvarskommitté handhade frågan och
skulle framlägga förslag i densamma.
På hösten 1947 framlade också kommittén
ett förslag om höjning med det belopp,
som hade föreslagits i motionerna
1946 och 1947, men regering och riksdag
gingo då endast med på halva beloppet
eller 50 öre. Det belopp, som nu
yrkas, är detsamma som försvarskommittén
förordade eller en avlöning av
2 kronor per dag.

Vid behandlingen av årets motion har
utskottet inte längre samma motivering
som när det inte ville gå med på försvarskommitténs
förslag. I stället säger
man nu, att man skall avvakta 1948 års
värnpliktskommittés arbete, innan man
kan gå med på att höja beloppet.

Jag skall inte, herr talman, ytterligare
ta upp tiden med att motivera motionens
förslag utan inskränker mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan,
med den ändring som för^nledes av bifall
till motionen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande punkten

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

endast yrkats, av herr Norling, att vad
utskottet hemställt skulle bifallas med
ilen ändring, som föranleddes av bifall
till motionen 11:103.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan oförändrad
samt vidare enligt herr Norlings
yrkande; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 28—104.

Vad ulskottet hemställt bifölls.

Punkten 105.

Anslag till försvarets forskningsanstalt.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att

dels godkänna av departementschefen
föreslagna ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt,

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för försvarets
forskningsanstalt, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1949/50,

dels ock till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1949/50
anvisa ett förslagsanslag av 1 330 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och Andrén
(1:195) och den andra inom andra kammaren
av herrar Kijling och Hjalmarson
(11:243), hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte besluta att till
Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa utöver
Kungl. Maj:ts förslag ett anslag av
880 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:195 och 11:243, såvitt nu vore i
fråga.

a) besluta att å personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt skulle
med uteslutande av befattningar för
verkstadschef i lönegrad Ce 30 och för

7 Första kammarens protokoll 19M). År 10.

Anslag till försvarets forskningsanstalt,
byråingenjör i lönegrad Ce 27 — uppföras
befattningar för en förste byråingenjör
i lönegrad Ce 29 och två konlorsbiträden
i lönegrad Ca 8;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1949/50;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1949/50 anvisa
ett förslagsanslag av 1 330 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Ohlon, Lundgren, Malmborg i
Skövde, Boman i Kieryd, Hjalmarson
och Ståhl ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:195 och 11:243, såvitt nu
vore i fråga,

a) besluta, att å personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt skulle —
med uteslutande av befattningar för 1
kamrerare i lönegrad Ca 27, 1 laborator
i lönegrad Ce 31, 1 verkstadschef i lönegrad
Ce 30, 1 förste forskningsingenjör i
lönegrad Ce 29, 1 byråingenjör i lönegrad
Ce 27 och 1 kontorist i lönegrad
Ce 13 — uppföras befattningar för 8 laboratorer
och 1 förste planeringsingenjör
i högst lönegrad Cp 9, 1 byrådirektör
i lönegrad Ca 31, 1 förste byråingenjör
och 7 förste forskningsingenjörer i
lönegrad Ce 29, 14 forskningsingenjörer
och 1 forskningsläkare i lönegrad Ce 27,
1 kassör i lönegrad Ca 15 samt 2 kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1949/50;

c) till Försvarets forskningsansalt: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett förslagsanslag av 2 210 000 kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
borde numera stå klart för alla, att det
är av utomordentligt stor betydelse att
ett lands krigsmakt är tekniskt väl utrustad
i fråga om vapen och annan ma -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Anslag till försvarets forskningsanstalt,
teriel. Detta gäller främst de små staterna,
som måste söka ersätta kvantitet
med kvalitet. Icke minst för vårt
land är det av betydelse att söka kompensera
bristande krigserfarenhet med
överlägsenhet i fråga om vapen och utrustning.
Detta är desto mera angeläget
som möjligheterna att erhålla del av utländska
erfarenheter på grund av de utrikespolitiska
förhållandena äro i varje
fall mycket begränsade. Det är under
sådana omständigheter rätt egendomligt,
att Kungl. Maj:t i så hög grad beskurit
de äskanden som ledningen för
försvarets forskningsanstalt gjort.

Statsutskottets majoritet har i allt väsentligt
följt Kungl. Maj ds förslag, men
med anledning av motioner av herrar
Mannerskantz och Andrén i första kammaren
samt herrar Kyling och Hjalmarson
i andra kammaren har utskottet föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj :t att medgiva, att beställningar å materiel
för försvarets forskningsanstalt
må utläggas inom en kostnadsram av

I, 5 miljoner kronor. På denna punkt är
utskottet enigt, men i fråga om punkt
105 (avlöningar till forskningsanstalten),
punkt 106 (omkostnader för anstalten),
punkt 107 (viss forskningsverksamhet)
och punkt 108 (engångsanskaffning
av viss utrustning) föreligga reservationer.
Högerreservanterna yrka bifall
till de förut nämnda motionerna,
vilket innebär en ökning av anslaget till
avlöningar med 880 000 kronor, anslaget
till omkostnader med 54 000 kronor, anslaget
till forskningsverksamhet med
2 700 000 kronor och anslaget engångsanskaffning
av viss utrustning med
260 000 kronor. Herrar Ohlon och Ståhl
ha anslutit sig till högerreservationen
utom i fråga om punkt 107. Det förefaller
egendomligt att herrar Ohlon och
Ståhl önska öka anslagen till avlöningar
m. m. men icke det kanske främst
betydelsefulla anslaget, nämligen det
som avser viss forskningsverksamhet.

På grund av vad jag nu anfört anhåller
jag, herr talman, att i fråga om
punkt 105 få yrka bifall till den av herr

J. B. Johansson m. fl. till utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt. Det finns så mycket mera skäl att
göra detta, som i motionerna föreslagits
löneregleringar på vissa punkter. Det
brukar inte vara vanligt att med anledning
av motionsvis framförda yrkanden
genomföra så pass stora löneregleringar
som det här gäller. I så motto ha motionärernas
krav beaktats, att utskottet tillstyrkt
bemyndigande för Kungl. Maj:t
att utlägga beställningar å forskningsmateriel
till försvarets forskningsanstalt
inom en kostnadsram av 1,5 miljoner
kronor.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Onsdagen den 10 mars 19-19 em.

Nr 10.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 34.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 106—139.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten liO.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels besluta, att å personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingen
antalet kontorsbiträden i lönegrad
Ca 8 skulle ökas med fem, dels
fastställa av departementschefen förordad
avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1949/50, dels
ock till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 13 075 000 kronor.

1 samband med Kungl. Maj ds förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förchaft en inom andra kammaren
av herrar Rubbestad och Werner väckt
motion (11:100), vari hemställts om
skyndsam översyn av arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
i avsikt att minska personal
och kostnader för nämnda organ.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj ds förslag

a) besluta, att å personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingen
antalet kontorsbiträden i lönegrad Ca 8
skulle ökas med fem;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för den offentliga arbetsförmedlingen,
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1949/50;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1949/
50 anvisa ett förslagsanslag av 13 075 000
kronor;

II. i anledning av motionen 11:100 i
skrivelse till Kungl. Maj d giva tillkänna
vad utskottet anfört i fråga om översyn
av arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga
arbetsförmedlingen.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»I anslutning till ett av arbetsmarknadsstyrelsen
framlagt förslag om översyn
av klassindelningen beträffande arbetsförmedlingens
kontor och expeditioner
har departementschefen uttalat, att
den första allmänna översynen av den
av 1947 års riksdag fastställda indelningen
bör äga rum under år 1950.

Utskottet delar den i motionen II: 100
framförda uppfattningen, att en översyn
av arbetsmarknadsstyrelsen och den
offentliga arbetsförmedlingen är önskvärd.
Enligt utskottets mening bör en sådan
undersökning lämpligen kunna ske i
samband med den av departementschefen
omnämnda översynen av klassindelningen
av arbetsförmedlingens kontor
och expeditioner. Sistnämnda översyn
bör därför utsträckas att avse arbetsmarknadsstyrelsens
och den offentliga
arbetsförmedlingens hela verksamhet
och organisation. Vid en sådan allsidig
genomgång av hela verksamhetsområdet
böra enligt utskottets mening icke enbart
representanter för arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingen deltaga
utan även utomstående särskilt tillkallade
sakkunniga.

Frågan om utökning av antalet tjäns -

100 Nr 10.

Onsdagen den IG mars 1949 em.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

ter anser utskottet med liansyn till vad
ovan sagts böra bliva föremål för ytterligare
prövning av Kungl. Maj:t, därvid
möjligheterna att tillgodose personalbehovet
genom omflyttning av redan inrättade
befattningar böra särskilt uppmärksammas.
Skulle det efter en sådan
omprövning visa sig ofrånkomligt, att de
av Kungl. Maj:t föreslagna befattningarna
inrättas utan att resultaten av nämnda
översyn avvaktas, vill utskottet icke
motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag.»

Herr BOO: Herr talman! 1 föreliggande
proposition förekomma, vad arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
beträffar, äskanden
om anslag för inrättande av nya befattningar
i rätt stor omfattning. De flesta
torde vara väl motiverade, och departementschefens
avstyrkan grundar sig väl
huvudsakligen på allmänna sparsamhetsskäl.
Trots styrelsens uppgifter om att
tjänstemän i flera fall fått sjukskrivas
eller slutat sin anställning på grund av
ett alltför ansträngande arbete ställer sålunda
departementschefen endast ett fåtal
nya tjänster till förfogande och rekommenderar
i övrigt att undersökningar
göras angående möjligheterna att omflytta
personalen och på så sätt bättre fördela
arbetsuppgifterna. I rådande budgetläge,
då man strävar efter största möjliga
återhållsamhet med statens utgifter,
är ingenting särskilt att anföra mot
detta.

Till detta komma dels de sensationella
uppgifter som herr Mosesson anförde
i årets remissdebatt i andra kammaren
och dels en motion i samma
kammare av herrar Rubbestad och Werner,
vari hemställes om »skyndsam översyn
av arbetsmarknadsstyrelsen och den
offentliga arbetsförmedlingen i avsikt
att minska personal och kostnader för
nämnda organ». Sedan nu utskottet förordat
den i motionen begärda översynen
och det på goda grunder kan antagas,
att de uppgifter, som herr Mosesson
med åberopande av uppdraget som
statsrevisor anfört, ha inverkat på utskottets
ställningsliavande, tillåter jag
mig, herr talman, att ett par minuter

syssla med motionen och herr Mosessons
anförande.

Jag vill då förutskicka, att jag inte
motsätter mig utredningen. Tvärtom anser
jag den vara absolut nödvändig efter
herrar Mosessons och Rubbestads insatser.
.lag yrkar därför bifall till vad
utskottet föreslår i fråga om utredningen,
både beträffande omfattningen av
och representationen i densamma, liksom
tiden för dess genomförande. Men
när det gäller initiativtagarnas motivering
och utgångspunkter, torde åtskilligt
vara att anföra, varav jag endast
här kan andraga det väsentligaste.

En stor del av herr Mosessons anförande
rörde sig om arbetsförmedlingarna.
Med några detaljrika exempel riktade
han en nedgörande kritik mot hela
institutionen. Om kammarens ledamöter
vilja göra sig besvär med att taga del
av protokollet, skola ni finna, att det
inte finnes något som kan betecknas såsom
positivt i framställningen, om man
inte möjligen dit skulle hänföra yttrandet
att »vettigt och ambitiöst''folk känner
sig vara likt en kvarn som mal i
tomme». De anmärkningar, som herr
Mosesson framför, äro dessvärre anonyma.
Utan att på grund härav kunna
bestrida riktigheten i herr Mosessons
uppgifter vill jag dock säga, att de förefalla
mig fantastiska. Vi få väl för de
olika befattningshavarnas skull hoppas,
att herr Mosesson ger utredningen del
av sina erfarenheter, så att papperen
den vägen kunna komma på bordet.

Jag påstår inte att herr Mosesson far
med osanning. Men att på det sätt som
här skett generalisera, att med utgångspunkt
från de minimala insikter herr
Mosesson måste ha om ifrågavarande arbetsuppgifter
sätta in denna detaljkritik
utan att taga upp frågan i dess helhet,
är enligt min uppfattning orättfärdigt.
Jag säger detta därför att jag vet, att
dessa tjänstemän till en alldeles övervägande
del bestå av intresserat och ambitiöst
folk, som inte går omkring och
känner sig som tommalande kvarnar.
Arbetsmarknadsstyrelsens föreliggande
framställning ger väl för övrigt bevis
för att det inte saknas arbetsuppgifter.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

101

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen.

Herr Mosessons detaljkritik reduceras
avesvärt, om man känner till, att arbetsförmedlingens
hela arbetssätt är en
kundtjänst gentemot både arbetsgivare
och arbetssökande. Arbetsfördelningen
kan därför bli ojämn, både vid olika
tidpunkter på dagen och olika veckodagar
och även i viss mån under olika
årstider. Det är alltså inte arbetsförmedlingsorganen
eller arbetsmarknadsstyrelsen
som fastställer arbetets omfattning,
utan det är den sökande allmänheten.

Motionärerna anföra för sin del, att
kostnaden, 20 miljoner kronor, är så hög,
att det kan starkt ifrågasättas om denna
står i rimlig proportion till den nytta
arbetsmarknadsorganisationen medför.
Kostnaden jämföres med det anslag
på 14,3 miljoner kronor, som begiires för
arbetslöshetens bekämpande. Det är alldeles
riktigt att ställa dessa belopp i relation
till varandra. En stark arbetsmarknadsorganisation,
som kanske tycks
kosta mycket pengar, håller nämligen
kostnaderna för arbetslösheten nere vid
minsta möjliga nivå. Detta gäller även i
dagens läge, fast i begränsad omfattning.
.lag vill bara som exempel anföra arbetsförmedlingarnas
insatser när det
gällt att omplacera friställda byggnadsarbetare.
Utan dessa insatser hade dagens
kostnader för arbetslösheten varit
betydligt större än vad de nu äro. .Tåg
vill alltså som min åsikt anföra, att arbetsförmedlingsorganisationen
betalar
sig. Hiir är det dessutom inte bara eu
sak som kan mätas i pengar, vilket motionärerna
ha gjort, då de nämna att
skillnaden mellan de båda kostnadsbeloppen
uppgår till 6 miljoner kronor.
Arbetslösheten har en social baksida,
som det väl är värt att offra något för,
så att man slipper ifrån den så mycket
som möjligt.

Arbetsförmedlingens insatser de senaste
åren ha huvudsakligen varit att
spåra upp lämplig arbetskraft. Här har
arbetsmarknadsstyrelsen anfört, att detta
är en lika arbetskrävande uppgift
som att i en omvänd situation med brist
på arbetstillfällen sköta förmedlingsverksamheten.
Motionärerna anse detta

vara ett bakvänt resonemang och göra
gällande, att i nuvarande situation skulle
verksamheten kunna minskas åtskilligt.
Nu är det faktiskt så på detta område,
att varje platstillsättning vid brist
på arbetskraft är mera arbetskrävande
för förmedlingsorganet än när det är
brist på arbetstillfällen. Det verkligt
lätta läget är det, när det råder en viss
balans mellan tillgång och efterfrågan.
Då blir arbetet med varje tillsättning
mycket ringa, även om antalet tillsättningar
i ett utjämningsskedc är ganska
stort. — Så långt ha inte motionärerna
trängt in i problemet, utan de ha nöjt
sig med att konstatera att två plus två
är fyra.

Med utgångspunkt från det här anförda
vill jag som min mening hävda,
att arbetsförmedlingarna med nuvarande
personaltillgång kunna möta en rätt
omfattande ''arbetslöshet, ty på samma
gång som kontrollarbetet ökar vid en
arbetslöshet, minskar platstillsättningen.
Även detta ha motionärerna förbisett.

Slutligen ha motionärerna anfört, att
arbetsmarknadsorganisationen har fått
en omfattning som visar, vilken utomordentlig
inneboende växtkraft byråkratien
som sådan besitter. Därvid utgår
man tydligen ifrån att allt vad staten
företager sig är lika med byråkrati —-om uppfattningen nu kan vara en kvarleva
från herr Rubbestads tid som
bränsleminister eller är mera nyförvärvad,
undandrar sig mitt bedömande.
För min egen del vill jag anföra, att
bortsett från de krisuppgifter, som lagts
på institutionen, finns det intet statligt
organ som är så litet besmittat av byråkrati
och formalism som just det ifrågavarande.
Både dess personalrekrytcring,
där pappersmeriterna inte varit
utslagsgivande, och arbetsuppgifternas
inriktning medverka till detta.

.lag kan inte tänka mig att statsrådet
och chefen för socialdepartementet vid
tillsättandet av en eventuell utredning
skulle i direktiven för denna kunna lägga
in den andemening som motionärerna
besjälats av. Men en översyn som kanske
kan leda till en effektivisering och
samtidigt tvätta bort den prägel herr

102

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner.

Mosesson satt på institutionen, hoppas
jag på. Ty utredningens syfte måste väl
inte heller enligt utskottets mening vara
att skära ned anslagen och därmed arbetsmarknadsorganisationens
verksamhet
så som motionärerna åsyftat. Vore
det så, skulle väl inte utskottet, även om
det skett med tvekan, ha tillstyrkt de
personalförstärkningar departementschefen
släppt igenom. Förutsätter man
nedskärningar inom den närmaste tiden,
tillstyrker man väl inte utökningar.
.lag förutsätter alltså att utskottet velat
bibehålla institutionen effektiv och med
den utgångspunkten velat få till stånd
en utredning om personalens deponering,
arbetsuppgifter m. m. Efter vad
som förekommit vid årets riksdag i denna
angelägenhet äro befattningshavarna
säkerligen angelägna om att utredningen
snarast kommer till stånd.

Bortsett från den extrema inställning,
som motionärerna intaga till spörsmålet,
finnas säkert viktiga principer för den
kommande utredningen att laga ställning
till. Jag har tidigare nämnt den
viktigaste, nämligen omfattningen av
förmedlingens insatser i samhällslivet.
Det är kanske det som striden egentligen
gäller. Utredningen kanske närmast
bör ta ställning till vilken omfattning
organets insatser i samhället skola ha.
Dessutom gäller det enligt min mening
att se till, att en fortsatt personalförstärkning
inte leder till att »huvudet»,
d. v. s. arbetsmarknadsstyrelsen och
nämndernas kanslier, växer och växer,
under det att själva »kroppen», förmedlingsapparaten,
står stilla. Jag och
många med mig ha den bestämda uppfattningen,
att vad som närmast behövs
är en förstärkning ute på fältet. På de
mindre arbetsförmedlingspunkterna ute
i landet vore det mångenstädes önskvärt
med en förstärkning, inte alltid kvantitativt
utan ofta kvalitativt genom att befattningarna
finge en sådan lönesättning,
att kompetensen och fordringarna
kunde höjas.

Med hänvisning till vad jag här anfört
ber jag, herr talman, att varmt få
förorda utredningen. Den bör verkställas,
ju förr dess hellre.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 35—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kung], Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen I: 210,

a) till Bidrag till skattetyngda kommuner
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 4 000 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1949/50 av anslaget använda
ett belopp av högst 500 000 kronor
för beredande av understöd åt synnerligt
skattetyngda kommuner med avvikelse
från de i förordningen den 16 december
1927 (nr 462) stadgade grunderna
beträffande dylikt understöd.

I motionen I: 210, av herr Hage m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte för
budgetåret 1949/50 anslå ett så högt belopp
till understöd åt skattetyngda kommuner,
att deras behov av hjälp kunde
bli bättre tillgodosett än genom Kungl.
Maj :ts förslag, eller, om detta icke nu
kunde ske, att riksdagen måtte överlämna
till Kungl. Maj:t att överväga, huruvida
icke efter de riktlinjer, som i mo -

Onsdagen den IG mars 1949 em.

Nr 10.

103

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner.

tionen angivits, ett sådant tillgodoseende
skulle kunna ske under kommande
budgetår.

Herr GRYM: Herr talman! .lag skall be
att få säga ett par ord på denna punkt.
Jag skall inte bli långrandig, det försäkrar
jag.

Frågan om bidrag till skattetyngda
kommuner har ju under en lång följd
av år varit föremål för riksdagens behandling.
År 1947 diskuterades detta
spörsmål mycket ingående i denna kammare
och även i medkammaren. Det var
främst norrländska representanter, som
påtalade de missförhållanden, som voro
och som givetvis allt fortfarande äro
rådande.

Resultatet av denna diskussion blev
att riksdagen beslöt i enlighet med de
riktlinjer, som talesmännen för Norrlands
skattetyngda kommuner föreslagit
i statsutskottet. Det är alldeles uppenbart
att det beslut, som riksdagen då
fattade, var ett steg i rätt riktning, men
beslutet var ingalunda av någon avgörande
betydelse, när det gällde att
minska det stora avståndet i skattebelastningen
mellan å ena sidan s. k. skattelätta
kommuner och å andra sidan
skattetyngda kommuner.

Även i år äro vi tre norrbottningar,
som motionerat i denna fråga i anledning
av Kungl. Maj ds förslag om bidrag
till skattetyngda kommuner. Vi anse
nämligen att Kungl. Maj ds förslag inte
är sådant som det enligt vårt förmenande
borde ha varit.

.lag skall inte i detalj relatera innehållet
i vår motion, men den går i stora
drag ut på att riksdagen skulle besluta,
att det högsta beräknade skattetrycket
skall nedbringas från nuvarande
14 kronor per skattekrona till 13 eller
12 kronor. Det är ju en ganska
rimlig begäran, som vi framfört i motionen.

Beklagligt nog har utskottet inte velat
vara med om detta vårt förslag. Utskottet
har nämligen enhälligt avstyrkt
motionen. Av förteckningen över dem
som varit närvarande vid utskottsbehandlingen
av denna fråga framgår det

att även norrbottningar — åtminstone
en norrbottning — varit med och fattat
detta beslut. Men det är att märka att
denna ledamot inte är bosatt inom en i
egentlig mening skattetyngd kommun,
utan hon är skriven i Luleå stad, och
det kan hända att det förklarar en hel
del.

Sitt ställningstagande har utskottet
närmast grundat på det beslut, som fattats
av 1947 års riksdag. Utskottet åberopar
i sitt utlåtande riksdagens skrivelse
nr 7 år 1947, punkt 48. Jag bär
sett efter vad denna skrivelse egentligen
innehåller, och jag skall be att få citera
endast ett par meningar.

Det heter i skrivelsen: »Det synnerligen
höga skattetryck, som förekommer i
åtskilliga kommuner, är enligt riksdagens
mening en mycket allvarlig företeelse.
Det är av denna anledning angeläget
att förslag till ändrade grunder
för den kommunala skatteutjämningen
utan onödigt uppskov förelägges riksdagen.
» Jag kan inte tänka mig att riksdagen
heller i år har någonting att invända
mot innehållet i denna skrivelse.

Jag har också ögnat igenom vad finansministern
yttrade år 1947, då skatteutjämningsfrågan
diskuterades här i
kammaren. Jag ber att få återge inledningen
till statsrådet Wigforss anförande,
där han säger: »Det råder inte något
tvivel om att den här frågan är en
synnerligen allvarlig fråga.» Det är alldeles
riktigt — finansminister Wigforss
har i vanliga fall rätt, och så även i detta
fall. Frågan har varit och är fortfarande
mycket allvarlig. Det är ohållbart
i längden att ha den uppenbara orättvisan
kvar med detta synnerligen ojämna
kommunala skattetryck. Jag kan för
min del inte finna någonting förnuftigt
i att t. ex. Karesuando kommun, den allra
fattigaste av alla fattiga kommuner,
skall betala en kommunalskatt mer än
dubbelt så hög som den man betalar i
grannkommunen Jukkasjärvi, alltså numera
Kiruna stad. Det skulle givetvis
finnas många fler exempel att andraga,
men jag skall inte göra det.

Såsom jag redan sagt bar utskottet
gått emot motionen. Det är under såda -

104 Nr 10.

Onsdagen den 16 niars 1949 em.

Anslag till lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt.

na förhållanden inte någon mening med
att yrka bifall till motionen. Det skulle
bli ett slag i luften bara och en ren och
klar demonstration, ingenting annat.

Jag skulle dock vilja vädja till finansministern
— ehuru han inte är närvarande
just nu — och till representanter
för finansdepartementet att beakta vad
som framhållits i den riksdagsskrivelse,
som åberopas i statsutskottets utlåtande,
och det är min förhoppning att den
måtte leda till ett resultat som ger en
verklig utjämning i den kommunala beskattningen.
Det är en mycket rimlig
begäran, som finansdepartementet borde
kunna tillgodose.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkterna 53—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62.

Lades till handlingarna.

Anslag till lokaler i berg för försvarets
forskningsanstalt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till lokaler i berg för försvarets
forskningsanstalt.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lokaler i berg för försvarets
forskningsanstalt för budgetåret 1949/50
anvisa ett investeringsanslag av 300 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och Andrén
(I: 195) och den andra inom andra
kammaren av herrar Kyling och Hjalmarson
(11:243), hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte besluta
att utöver vad av Kungl. Maj :t föreslagits
till lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 1 200 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:195 och 11:243, såvitt nu
vore i fråga, till Lokaler i berg för försvarets
forskningsanstalt för budgetåret
1949/50 under försvarets fastighetsfond,
befästningars delfond, anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Lundgren
och Hjalmarson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 195 och II:
243, såvitt nu vore i fråga, till Lokaler
i berg för försvarets forskningsanstalt
för budgetåret 1949/50 under försvarets
fastighetsfond, befästningars delfond, anvisa
ett investeringsanslag av 1 500 000
kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag skall helt kort be att få motivera
den motion och den reservation, som
hänga samman med detta ärende.

Vi ha ansett att försvarets forskningsanstalt,
vilken kan komma att visa sig
vara en mycket väsentlig del, rent av
en nyckelpost, i vårt försvar, inte rimligtvis
bör arbeta i sådana lokaler, som
förutom att de rent tekniskt äro föga
ändamålsenliga för sitt syfte även äro
fullständigt oskyddade. Försvarets forskningsanstalt
måste enligt vårt förmenande
kunna fungera även sedan krigiska
förhållanden inträtt, så att man inte riskerar
att forskningsanstalten helt blir
satt ur spel mycket snabbt efter ett
krigsutbrott.

Enda möjligheten att åstadkomma
denna säkerhet är att inreda lokaler i
bergrum. Avsikten med vår motion har
varit att få i gång dylika skyddsrumsanläggningar
inom rimlig tid. Det kan
hända att detta kommer att visa sig
vara en livsviktig sak för landets försvar.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskotts -

Onsdagen den IG mars 1949 em.

Nr 10.

105

Anslag till lokaler i berg för försvarets forskningsanstalt.

utlåtandet fogade reservationen, som är
detsamma som bifall till motionen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Statsutskottet bär tagit
denna fråga under övervägande, men
har inte funnit sig kunna biträda motionerna.

Kungl. Maj :t har begärt 300 000 kronor
för anläggande av en försökstunnel
i berg för försvarets forskningsanstalt.
Departementschefen säger emellertid,
att man ännu inte fått tillräckliga rön
för att kunna bedöma verkningarna av
detonationer i skyddsrum och bergtunnlar.
På denna punkt har inte utskottet
haft någonting att erinra.

Det skulle uppenbarligen vara önskvärt
att största delen av forskningsanstaltens
lokaler låge i bergtunnlar, men
för närvarande är detta inte möjligt att
åstadkomma. Forskningsanstalten ligger
spridd på många ställen i staden och
utanför staden, och att nu kunna få den
samlad i en bergtunnel låter sig inte
göra. Det torde för övrigt finnas bergtunnlar
i landet, som för närvarande
inte utnyttjas, ehuru de kanske inte passa
för just detta ändamål. Det framgick
emellertid av det anförande, som försvarsministern
höll under debatten om
fjärde huvudtiteln i dag på förmiddagen,
att det förekommer sprängningar i
bergtunnlar på många ställen i landet.

Det skulle föranleda synnerligen stora
kostnader att nu göra denna omläggning,
och det skulle ta så lång tid, att
man inte skulle erhålla det omedelbara
skydd som motionärerna tänkt sig att
ett bifall till motionen skulle innebära.
Vederbörande myndighet har hemställt
om medel för detta ändamål, men vid
övervägandet av möjligheterna att kunna
tillgodose olika behov har statsrådet
icke ansett sig kunna bifalla framställningen.

Utskottet har heller icke ansett frågan
vara i det läge, att motionärernas
förslag nu bör bifallas.

Med hänvisning till denna utskottets
motivering ber jag, herr talman, all få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
förste vice talmannen menade, att när
man inte kan få in hela forskningsanstalten
i skyddsrum skall man över
huvud taget inte försöka få in ens någon
del av densamma i skyddsrum.
Detta resonemang kan väl ändå inte vara
riktigt. De! är givetvis av en utomordentligt
stor betydelse, herr talman, att
man kan åtminstone skydda de viktigaste
delarna av anstalten. Det föreligger
faktiskt ritningar och förslag till sådana
anläggningar, och arbetena kunna sättas
i gång omedelbart.

När herr förste vice talmannen säger,
att man utfört skyddsrumsanläggningar
och befästningar på andra håll, vilka
möjligen skulle kunna användas för
forskningsanstaltens räkning, är deita
inte riktigt. Om herr förste vice talmannen
närmare sett på de hemligstämplade
handlingar, som överlämnats till utskottet,
skulle han ha funnit att dessa
skyddsrumsanläggningar äro avsedda
för alldeles speciella ändamål och att de
alltså inte kunna ställas till förfogande
för försvarets forskningsanstalt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få instämma i herr Mannerskantz
yrkande om bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34, röstar
Ja;

106

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Anslag till kostnader för planeringskommittéer.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

35, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1948/49 till
viss forskningsverksamhet vid försvarets
forskningsanstalt;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till säkerhctsanstalter för sjöfarten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
om höjning av tullen på ostron m. in.;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: -

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående livränta till Anna Söderkvist
in. in.; och

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående tryckning av en förteckning
över bondeståndets ledamöter under tiden
1600—1697.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion om
en översyn av nuvarande skadeståndsregler
avseende ideell skada och hinder
eller brist i den skadades näring; samt
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
10 § 2 mom. lagen den 20 december
1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
til! avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Anslag till kostnader för planeringskommittéer.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
400 000 kronor.

Onsdagen den 10 mars 1949 em.

Nr 10.

107

Anslag till kostnader för planeringskommittéer.

I detta sammanhang hade utskottet iill
behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:11 (i av herr
Aaby-Ericsson in. fl. och II: 138 av herr
Kolin in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj ds framställning samt med avslag å
de likalydande motionerna I: 116 och II:
138, till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Kilsson, Osvald, Hwggblom och
Ähman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:116 och
11:138, avslå Kungl. Maj ds framställning
om anvisande av ett förslagsanslag
av 400 000 kronor till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer.

Herr AABY-ERICSSON: Herr talman!
Behandlingen av anslagsäskandena under
nionde huvudtiteln har även innevarande
år, säger departementschefen i sin
sammanfattning av huvudtiteln, präglats
av nödvändigheten att begränsa statsutgifterna
och investeringsverksamheten.
Trots de stora anslagsäskandena från .styrelser
och anslagssökande föreningar har
departementschefen därför för budgetåret
1949/50 stannat inför en slutsumma,
som uppgår i runt tal till 347,s miljoner
kronor, vilket utgör en nettoanslagsökning
med omkring 4,:: miljoner kronor
jämfört med innevarande år.

Nionde huvudtitelns uppställning visar,
vilken avvägning departementschefen
funnit lämpligast mellan de många i
och för sig berättigade anslagskraven
inom den slutsumma, som huvudtiteln
ansett sig kunna göra anspråk på. Självklart
är, atl olika meningar härom kun -

na råda. Att så även är förhållandet visa
de många motioner, som beträffande
denna huvudtitel avlämnats till årets
riksdag.

Under punkt 11, Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer,
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
för nästa budgetår till detta ändamål anvisa
ett belopp av 400 000 kronor, vilket
är oförändrat jämfört med innevarande
år. Vid en granskning av de olika anslagsposternas
vikt är detta anslag för
planeringskommittéernas kostnader ett
av dem som enligt mitt förmenande böra
kunna sättas efter flera av de anslag tillhörande
denna huvudtitel, som departementschefen
icke ansett sig kunna tillstyrka.
Jag tänker härvid på sådana direkt
produktionsfrämjande åtgärder som
upprätthållandet av växtförädlingsverksamheten
i dess förutvarande omfattning,
stöd åt fruktförädlingsverksamheten
samt utbyggandet av veterinärväsendet
enligt tidigare plan.

Regionalplaneringen utgör ju en av de
nya lantbruksnämndernas arbetsuppgifter.
När dessa lantbruksnämnder år 1947
beslutades och samtidigt våra gamla hushållningssällskaps
arbetsuppgifter hårt
beskuros, mottogos dessa nya anordningar
med föga entusiasm av flertalet av
landets jordbrukare. Det lär, när dessa
frågor beslutades, dock ha uttalats, att
jordbrukets rationalisering skulle komma
att utföras i samförstånd med landets
jordbrukare och ej mot deras vilja
och att denna rationalisering skulle
»skynda långsamt». Det saknas inte anledning
att i detta sammanhang understryka
detta. Tendenser i motsatt riktning
ha kunnat förmärkas.

Lantbruksnämnderna ha nätt och jämnt
hunnit komma i gång med sitl vittomfattande
och ansvarsfulla arbete. På många
för atl ej säga de flesta håll lida dessa
lantbruksnämnder brist på personal. Ett
exempel härpå är, att lantbruksstyrelsen
för lantbruksnämndernas verksamhet
för innevarande år har begärt tillsättandet
av icke mindre än 58 nya tjänster,
varav departementschefen icke ansett sig
kunna bevilja flera än 13. Lantbruksnämnderna
ha från hushållningssällska -

108

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Anslag till kostnader för planeringskommittéer.

pen fått övertaga den så viktiga »inre
rationaliseringen», för vars rätta och
snabba genomförande all den arbetskraft
som lantbruksnämnderna nu förfoga
över väl behövs. Om inte denna viktiga
verksamhetsgren — den inre rationaliseringen
—- skall bli lidande, finnes
starka skäl för lantbruksnämnderna att
under nu rådande förhållanden avkoppla
någon gren av sin verksamhet, och då
torde regionalplaneringen med minsta
olägenhet kunna skjutas på framtiden.

Ett ytterligare skäl för regionalplaneringens
uppskjutande är den utredning,
som av departementschefen nyligen
igångsatts om småbrukets lönsamhet.
Denna utredning torde nämligen kunna
påräknas ge synpunkter av värde för
bedömandet av småbrukets plats i en regionalplan.
Även detta talar enligt mitt
förmenande för att regionalplaneringen
bör kunna uppskjutas tills denna utredning
föreligger färdig, utan att detta
medför avsevärt hinder för lantbruksnämndernas
övriga verksamhet, och att
under tiden dessa inbesparade medel i
stället kunna och böra användas till
verkligt produktionsbefrämjande åtgärder.

Herr talman! I enlighet med vad jag
nu anfört ber jag att få yrka bifall till
den reservation som anmälts av herrar
Hjalmar Nilsson och Osvald vid behandlingen
av nionde huvudtiteln p. 11, Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer.

Herr OSVALD: Herr vice talman! Då
jag under denna punkt icke kunnat ansluta
mig till utskottet, har det varit av
förnämligast två skäl. Det första skälet
är det som närmast behandlats av den
föregående ärade talaren: att regionalplaneringen
enligt min mening icke för
närvarande kan sägas ha någon större
uppgift att fylla i det arbete, som pågår
för en höjning av den svenska jordens
produktion. Jag skulle i detta sammanhang
också vilja ansluta mig till vad
som nyss anfördes, att då det satts i gång
en utredning om småbruken och deras
möjligheter, så är detta också en an -

ledning till att man för närvarande vilar
på hanen i fråga om regionalplaneringen.

Den andra anledningen till att jag ansett,
att det borde kunna anstå med detta,
iir den, att om man går till en avvägning
mellan de olika ändamål som man
vill tillgodose under jordbrukets huvudtitel
och man i främsta rummet vill söka
tillgodose dem, som ge den största
utdelningen i form av en ökad produktion,
då tror jag att man kan påstå, att
regionalplaneringen kommer tämligen
långt ned på listan, långt efter flera av
de angelägna uppgifter beträffande jordbrukets
rationalisering, som jordbruket
och jordbruksforskningen på skilda håil
stå inför. Jag förstår mycket väl, att det
kan ha varit svårt att avväga, vilka ändamål
man i främsta rummet borde söka
att tillgodose, men jag kan för min
del inte komma till någon annan slutsats
än den, att regionalplaneringen hör
till de ändamål, som borde ha fått stå
tillbaka för många andra, som kunna ge
oss en betydligt snabbare ökad produktion
inom jordbruket.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Hjalmar Nilsson
m. fl. vid denna punkt av utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Under
den här föredragna punkten har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att för
bestridande av kostnader för lantbruksnämndernas
planeringskommittéer på
nionde huvudtiteln anvisa ett anslag för
nästa budgetår på 400 000 kronor. Detta
är samma belopp som för innevarande
år beviljats för samma ändamål. Som vi
nyss hörde av herr Aaby-Ericsson har
det i ett par motioner yrkats avslag på
denna Kungl. Maj :ts framställning. Utskottet
har resonerat så, att med hänsyn
till den korta tid som förflutit, sedan
riksdagen fattade sitt beslut om
lantbruksnämndernas inrättande och sedan
dessa trädde i verksamhet, har utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka
motionerna.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10. 109

Anslag till kostnader för planeringskommittéer.

har lantbruksstyrelsen i sina petita till
Kungl. Maj :t hemställt, att anslaget för
nästa budgetår måtte upptagas med ett
till 500 000 kronor förhöjt belopp. Därvid
har styrelsen betonat, att regionalplanearbetet
på grund av dess nyckelställning
till rationaliseringsarbetet icke
borde eftersättas eller inskränkas på
grund av knapphet på medel. Departementschefen
har med hänsyn till ovissheten
om vilken omfattning planeringsarbetet
kan få under nästa budgetår liksom
om vilka kostnader arbetet kommer
att draga ansett, att anslaget till verksamheten
icke behöver beräknas till
högre belopp än för innevarande år. Utskottet
har anslutit sig till nämnda uppfattning
och alltså tillstyrkt bifall till
Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet STRÄNG: Med hänsyn
till den sena timmen skall jag bara kommentera
ett par av de synpunkter, som
reservationernas talesmän här framfört.
Jag vill emellertid först erinra om att
då riksdagens båda kamrar så sent som
1947 fattade principbeslut om hela den
framtida jordbrukspolitiken, som vi sedermera
under 1948 ha fullföljt, genom
att bygga upp den organisatoriska apparat,
som skall realisera den, ingingo
regionplanekommittéerna som en utomordentligt
viktig integrerande del i organisationen.
Jag har den bestämda uppfattningen,
att man driver en rationaliseringspolitik
i det blå, om man icke
har vissa bestämda målsättningar, efter
vilka denna rationaliseringspolitik skall
drivas. Denna planmässiga målsättning
är ett av de områden, där just regionplanekommittéernas
arbete går in.

Det har sagts här från talesmännen för
reservationen, att det arbetet numera
icke skulle ha samma betydelse som tidigare
med hänsyn till den småbruksutredning
som är tillsatt för några månader
sedan. Jag bär mycket svårt för
att acceptera det resonemanget, att småbruksutredningen
skulle göra regionpla -

neutredningen överflödig. Jag har tvärtom
den uppfattningen, att skall det bli
någon välsignelse med det mål, som vi
eftersträva genom småbruksutredningen,
så måste regionplanerna ligga i botten.
Det är ju fråga om att med denna småbruksutredning
undersöka, i vad mån en
intensifiering av jordbruksdriften kan
göra ett ofullständigt jordbruk bestående
utan att man behöver arbeta med
ytterligare jordanskaffning. Denna intensifiering
av jordbruksdriften kommer
väl att ta sig uttryck bland annat i
en övergång till trädgårdskultur med
bär- och grönsaksproduktion i stor utsträckning,
men man kan icke göra detta
utan att ta hänsyn till vad det finnes
för avsättningsmöjligheter för dessa produktionsgrenar.
Där kommer man ju in
på frågan om konsumtionsorter, om avsättningscentra,
transportvägar och avståndsfaktorer,
och man bör ju ha reda
på om det är troligt, att den tilltänkta
speciella avsättningsorten kommer att
bibehålla sin karaktär av avsättningsort
eller om den kanske genom en industriell
omställning längre fram icke får samma
värde som avsättningsort som den
har i dag.

Detta är ett exempel på de integrerande
bedömningar som regionplaneringen
måste arbeta med och som, när
vi så småningom komma fram till en
uppfattning, måste bygga på så pass säkra
premisser som det står i planerarnas
makt att åstadkomma. Planeringskommittéerna
böra ha möjlighet att ge småbruksutredningen
mycket bestämda anvisningar
om hur den sedermera skall
tänka sig sitt arbete. Vi måste ha denna
regionplanering för att säkra den svenska
jordbruksproduktionen en jämnare
och bättre utvecklingskurva, som icke
kastar oss från den ena produktionsinriktningen
till den andra.

Det är självfallet önskvärt, att man
producerar så mycket som möjligt; just
i dag har man kanske, då man ser bort
ifrån mera normala förhållanden, en benägenhet
att göra den bedömningen alltför
mycket dominerande. Men jag för
min del anser alt det är av minst lika
stort intresse att se till, att man produ -

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1919 em.

Anslag till kostnader för planeringskommittéer.

cerar just det som på längre sikt skall
produceras här i landet, och då kommer
det in en hel del faktorer, som
icke ligga inom den vanliga jordbruksbilden.
Regionplaneringskommittéerna
ha till uppgift att försöka utröna detta,
och jag har som sagt en mycket bestämd
känsla av att rationaliseringsarbetet och
planeringen över huvud taget går på
osäkrare premisser, om man spolierar
det här påbörjade arbetet. Det är nämligen
så, att ett tiotal kommittéer redan
ha börjat sitt arbete och att det har tillsatts
i runt tal 30—35. De arbeta inom
ramen för det anslag som står till förfogande
för innevarande år — 400 000
kronor. Jag har ju begärt samma anslag
även för nästa budgetår. Man beräknar
att varje kommitté för sitt planeringsarbete
behöver ungefär 10 000 kronor,
och man har alltså så att säga ett arbete
i gång, som tar i anspråk 330 000—
350 000 kronor under ett år. Skola vi
nu ställa dessa kommittéer i den situationen,
att de den 1 juli icke längre ha
några medel att arbeta med, så blir följden
inte bara att vi spoliera vad de gjort
och planerat under innevarande år, utan
vi försämra också betingelserna för den
stora uppgiften att så snart som möjligt
få den kartläggning som är avgörande
för andra och viktiga ingripanden.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag delar
helt herr Strängs uppfattning, att man
för rationalisering av det svenska jordbruket
behöver ha en plan. Då jag emellertid
för min del hänvisade till småbruksutredningen,
var det därför att jag
menade, att det resultat man kommer till
vid den utredningen kan komma att i
hög grad påverka det sätt, på vilket man
vill regionplanera en viss bygd. Det var
därför jag menade, att det skulle vara
riktigare att först invänta resultatet av
småbruksutredningen, innan man skred
till alltför långt gående arbete i fråga om
regionalplaneringen.

Herr AABY-ERICSSON: Herr talman!
Motionärerna ha icke gått in på frågan

om regionalplaneringens vara eller icke
vara för framtiden. Vi ha icke yttrat
oss om den saken, och jag har inte heller
vidrört den i mitt anförande. Men vi
ha ansett, att när lantbruksnämnderna
för närvarande äro så överlastade med
arbete som de äro och icke ha tjänstemän
nog för att fylla sina uppgifter, är
det bättre att vänta med uppgifter, som
icke äro så viktiga, och hellre taga de
viktiga uppgifterna i första hand. Det
kan givetvis vara olika uppfattning om
vilka uppgifter som äro de viktigaste,
men jag tror att många med mig ha den
uppfattningen, att det viktigaste i detta
fall är att fortsätta den påbörjade inre
rationaliseringen.

Herr JONSSON, JON: Med anledning
av det senaste anförandet av herr AabyEricsson
vill jag säga, att visserligen kan
det ju tänkas rent teoretiskt, att man
kan rycka loss ett anslag för planeringsverksamheten
för ett år, men om man
ser saken praktiskt, kommer den givetvis
att te sig på ett helt annat sätt. Herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har redan meddelat, att det
finns ett tiotal planeringskommittéer tillsatta,
som redan ha börjat sitt arbete.
Jag vill också erinra om att 1947 års
riksdag antog en lag med riktlinjer för
de tillsatta lantbruksnämnderna och att
det därvid bestämdes, att de ha till uppgift
bland annat att tillsätta planeringskommittéer.
De ha nu gjort detta i enlighet
med den författning som riksdagen
givit dem. Och nu skulle riksdagen,
när kommittéerna väl äro tillsatta, besluta
att neka anslag till verksamheten!
Jag måste säga, att det icke skulle vara
konsekvent handlat.

Herr Aaby-Ericsson sade, att lantbruksnämnderna
nu ha så mycket att
göra och ännu så länge ett ganska begränsat
antal tjänstemän till sitt förfogande,
att de borde få sysselsätta sig ett
eller ett par år med mera nära till hands
liggande uppgifter än vad planeringsarbetet
enligt hans förmenande skulle utgöra.
Jag vill då fästa herr Aaby-Ericssons
uppmärksamhet på att enligt de be -

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

111

Anslag till kostnader för planeringskommittéer.

stämmelser, som lantbruksnämnderna lia
att arbeta efter, skola planeringskommittéerna
sammansättas av personer utanför
lantbruksnämnderna. Även de verkställande
ledamöterna i dessa planeringskommittéer
tagas ju åtminstone som regel
utanför lantbruksnämndernas tjänstemannakår,
och på det viset kommer
planeringskommittéernas arbete, sedan
det väl kommit i gång, icke att i någon
nämnvärd utsträckning belasta lantbruksnämnderna.

Jag tror att man här kan resonera på
samma sätt som i fjol när vi diskuterade
om anslag till skogsvården, nämligen att
man skall tillgodose de dagsaktuella uppgifterna,
men därför inte förbise de framtida
uppgifterna. Man måste också planera
för dem. En av de allra främsta orsakerna
till att lantbruksnämnderna inrättades
och den nya given på jordbrukslagstiftningens
område kom till stånd var
ju, att förhållandena på fastighetsbildningens
område ansågos i hög grad otillfredsställande.
Dessa otillfredsställande
förhållanden i fråga om jordbrukets
struktur ha sin orsak i att man ända
fram till de senaste åren när det gällt
avstyckning från och söndersplittring av
fastigheter har handlat från fall till fall.
Man har icke haft någon plan att gå
efter, någon klar översikt över området
eller någon bestämd målsättning för
verksamheten.

Nu ha statsmakterna dock till slut
kommit till den uppfattningen, att om
vi skola kunna få fram en sådan lönsamhetsgrad
för dem, som äro sysselsatta
i jordbruket, att de skola kunna jämställas
med övriga medborgargrupper, måste
man få en annan struktur på jordbrukets
område, och man måste också försöka
få till stånd en upprustning och
rationalisering av jordbruket i högre
grad än hittills varit fallet. Vi veta ju,
att när det gäller bostadsbyggandet göra
kommunerna upp stadsplaner och andra
byggnadsplaner. Även landskommunerna
göra upp generalplaner för byggnadsverksamheten
för att lägga upp det hela
på lång sikt, så att man verkligen skall
veta vad man vill och ha något att gå
efter. Det är samma förhållande på jord -

bruksområdet: man vill ha en plan rörande
hur fastighetsbildningen skall ske,
hur avsättningsförhållandena skola ordnas
och hur bebyggelsen skall växa fram.
Jag anser att detta, som lantbruksstyrelsen
också säger, är en grundläggande
uppgift och betingelse för lantbruksnämndernas
arbete.

Jag anser alltså, herr talman, att denna
planeringsverksamhet är av stor betydelse,
om lantbruksnämnderna verkligen
skola ha möjligheter att på lång
sikt åstadkomma den upprustning och
rationalisering av jorcfbruket, som statsmakterna
nyligen fattat beslut om, och
jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
När man hört den debatt, som försiggått
här, och särskilt jordbruksministerns
exemplifiering av planeringsnämndernas
verksamhet, kommer man att
tänka på hur det skulle kunna gå, när
man nu planlägger i stort för en viss
trakt och bestämmer om där t. ex. skall
odlas eller icke odlas trädgårdsprodukter.
Om då planeringsmannen, såsom ofta
kan tänkas ske, gör ett större misstag
än vad de enskilda jordbrukarna
skulle göra: hur går det då? Jo, då blir
ju felet av mycket större omfattning; då
drabbar följden därav kanske en hel
trakt, och det blir svårare verkningar
än om den enskilde företagaren-jordbrukaren
skulle gissa fel på framtiden.

Detta är den ena av de synpunkter,
jag här skulle vilja föra fram; det är
farligt att alltför mycket lita till att just
myndighetspersoner kunna bedöma dessa
saker häst. Hittills har dock skett en
kanska god utveckling på jordbrukets
område liksom på en mängd andra områden,
och det kan hända, om man vill
få denna utveckling att gå i ännu snabbare
takt, att det i stiillet blir ett bakslag.
.lag tror därför att man redan ur
den synpunkten inte bör, rent ut sagt,
husera för mycket på detta område.

Det har också sagts av det särskilda
utskottet år 1917 ocli i den proposition,
som det behandlade, att man i första

112

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Anslag till kostnader för planeringskommittéer.

hand skall överlåta initiativen för jordbrukets
fortsatta både yttre och inre rationalisering
åt jordbrukarna.

Den andra synpunkt som jag skulle
vilja föra fram är den, herr talman,
att i dagens läge, när vi beträffande huvudtitel
efter huvudtitel konstatera, hur
oerhört snävt man måst gå fram i fråga
om anslag och dylikt, är det väl inte nödvändigt
att ge anslag till sådana saker,
som äro avsedda att genomföras på lång
sikt och som dessutom kräva personal
och kräva en hel mängd åtgärder, som
äro svåra att prestera i dagens situation.
Då är det — som jag för min del, herr
talman, kommer att anföra vid behandlingen
av punkterna 56 och 58 — viktigare
att använda de medel, som man
anser sig kunna tränga in i en huvudtitel,
till direkt produktiva åtgärder, vilka
kunna ha en snar effekt, resulterande
i att vi fortare komma ur den nuvarande
svåra situationen. Till sådana åtgärder
hör inte detta anslag. Jag ber därför att
få ansluta mig till dem, som yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag fick av herr Mannerskantz’ anförande
det bestämda intrycket, att han menade
att av rädsla för att planera fel,
skall man inte planera alls! Det är en
ganska originell uppfattning, och jag har
eu bestämd känsla av att skulle herr
Mannerskantz komma på idén att sköta
Värnanäs efter denna maxim, skulle han
snart komma underfund med att det var
en felaktig regel att handla efter.

Jag vill dessutom påpeka, att i regionalplaneringskommittéerna
ingå representanter
för skogsbruk och för jordbruk
— jag hoppas det skall bli praktiska,
kloka och förståndiga jordbrukare.
De bedömningar, som dessa personer
göra, läggas sedan fram för lantbruksnämnderna
och ligga där till ledning
för lantbruksnämndernas handlande
i fråga om rationaliseringsarbetet i
stort. Regionalplaneringskommittén är
följaktligen ingen myndighet, som har
något slags diktatorisk rätt att dirigera
vare sig åt ena eller andra hållet, utan

den har endast att efter ett övervägande
ge råd till lantbruksnämnderna, i vilka
även jordbrukarna ha ett mycket starkt
inflytande.

Herr MANNERSKANTZ: Men sedan
lantbruksnämnderna väl fått hand om
detta resultat, herr statsråd, vilja de gärna
dirigera! Det ha vi redan, fastän det
endast är kort tid de varit i verksamhet,
sett en del exempel på. Så mycket vill
jag ytterligare säga, att beträffande skötseln
av Värnanäs tror jag nog att jag
sköter det bättre själv än om jag fick
en regionalplaneringskommitté för att
hjälpa till.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då mellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu vo -

Onsdagen den 16 mars 19-19 em.

Nr 10.

113

Om £

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 31.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 12—16''.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Om anslag till främjande av lagringsforskning.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Främjande av forskning på jordbrukets
område m. m. för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
250 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 119 av herr
Elof sson, Gustaf, m. fl., och II: 139 av
herr Nilson i Spånstad m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till jordbrukets forskningsråd för budgetåret
1949/50 utöver av Kungl. Maj:t föreslagna
medel anvisa ett reservationsanslag
å 100 000 kronor för Främjande av
lagringsforskning.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte till Främjande
av forskning på jordbrukets område
in. in. för budgetåret 1949/50 anvisa ett
reservationsanslag av 250 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 119
och II: 139 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

a) av herr Tjällgren utan angiven mening; b)

av herrar Hjalmar Nilsson, Osvald,
Norup, Hieggblom och Allmän, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med en hemställan,

8 Första kammarens protokoll 19till. Xr 10.

nslag till främjande av lagringsforskning.

A. att riksdagen — -— — 250 000 kronor; B.

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:119 och 11:139,
måtte till Främjande av lagerforskning
för budgetåret 1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Herr OSVALD: Herr talman! Det var
med tillfredsställelse man konstaterade,
att i propositionen upptogs för denna
forskning på jordbrukets område ett belopp,
som var 50 000 kronor större än
det belopp som beviljades förra året.
Emellertid är det alltjämt ett mycket
långt språng från detta belopp, som nu
också utskottet har tillstyrkt, och till
det belopp, som forskningens målsmän
i detta fall ha krävt.

Jordbrukets forskningsråd hade, såsom
ju framgår av utlåtandet, hemställt
om en ökning av anslaget till 500 000
kronor. Jag kan mycket väl förstå herr
statsrådets ståndpunktstagande, när han
säger, att man inte kan sträcka sig så
långt, men särskilt med hänsyn till att
inom detta anslag också skola inrymmas
anslag för undersökningar rörande lagringsforskningen
hade det varit angeläget
att man kunnat få en något större
höjning än den, som nu kommit att föreslås.

Lagringsforskningen är ju en jämförelsevis
ny gren av jordbruksforskningen.
Den syftar egentligen inte såsom
annan forskning till att öka produktionen,
den syftar i stället till att öka de
tillgängliga tillgångarna genom att minska
lagringsförlusterna. Och de förluster,
som hl. a. drabba livsmedlen på grund
av mindre lämpliga Iagringsförhållanden,
äro utomordentligt stora.

Under sådana omständigheter är i dagens
läge en sådan forskningsuppgift
som lagringsforskningen i och för sig
lika nödvändig som en forskning för direkt
ökning av själva produktionen, eftersom
den också syftar till att lika de
tillgängliga livsmedelsmängderna. Det är
även stora belopp, som redan nu ha utanordnats
från jordbrukets forskningsråd
för lagringsforskning, och många

114 Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Anslag till bidrag till Sveriges utsädesförening.

och stora uppgifter vänta på sin lösning.
Om kraven härpå skola kunna tillgodoses,
måste detta innebära, att en
ganska väsentlig nedskärning måste
drabba andra mycket angelägna forskningsuppgifter.

Av denna anledning har i en reservation
föreslagits, att ett belopp av 100 000
kronor skulle ställas till förfogande för
främjande av lagringsforskning utöver
det belopp på 250 000 kronor, som har
föreslagits i propositionen. Det skulle
vara utomordentligt väl använda pengar
just i det läge, vari vi nu befinna oss.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som fogats
till utskottets utlåtande under punkten
17.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Jag
vill påpeka, att de övriga ledamöterna
inom utskottet hade samma uppfattning
som herr Osvald om att forskningsverksamheten
på jordbrukets område och
även lagringsforskningen äro av stor betydelse.
Jag vill också erinra om att
här föreligger ett förslag från såväl
Kungl. Maj:t som utskottet om höjning
av ifrågavarande anslag från 200 000 till
250 000 kronor. Jag vill också fästa
uppmärksamheten på att vi längre fram
i nionde huvudtiteln i fråga om den
försöks- och forskningsverksamhet, som
sker vid försöksinstitutioner i statens
regi, fått lov att även där med hänsyn
till de nuvarande ekonomiska förhållandena
visa rätt stor återhållsamhet. Med
hänsyn till detta förhållande ber jag,
herr talman, att får yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Hjalmar Nilsson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna

proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningspropositionen
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hjalmar Nilsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 42.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 18—55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56.

Anslag till bidrag till Sveriges utsädesförening.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Bidrag till Sveriges utsädesförening
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
anslag av 515 300 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

Onsdagen den 16 mars 1919 em.

Nr 10.

115

Anslag till bidrag till Sveriges utsiidesförening.

1) I: 63 av herr Mannerskantz in. fl.,
likalydande med II: 83 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl., samt II: 224 av herr Andersson
i Dunker m. fl., i vilka motioner
— såvitt nu var i fråga —- hemställts, att
riksdagen måtte till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Bidrag till Sveriges utsädesförening
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 558 600 kronor;

2) I: 166 av herr Osvald, likalydande
med 11:218 av herr Svensson i Ljungskile,
vari beträffande ifrågavarande
punlct hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Bidrag till Sveriges utsädesförening
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 523 900 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag i förevarande del å motionerna
1:63 och 11:83, likalydande, 11:224
samt 1:166 och 11:218, de båda sistnämnda
även likalydande, till Befrämjande
av fröodlingen m. m.: Bidrag till
Sveriges utsädesförening för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 515 300 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Hjalmar Nilsson, Hseggblom
och Svensson i Va, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall såvitt nu vore i fråga
till motionerna I: 63 och II: 83, likalydande,
samt 11:224, till Befrämjande
av fröodlingen m. m.: Bidrag till Sveriges
utsädesförening för budgetåret 1949/
50 anvisa ett anslag av 558 600 kronor;

b) av herr Osvald, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Punkterna 56 och 58 äro, såsom jag nyss
nämnde, av sådan art, att de direkt befrämja
produktion. Dessutom är det så
att den svenska växtförädlingen sedan
gammalt har ett mycket gott anseende

över hela världen, och det är knappast
riktigt att vi låta de resultat, man därvid
kommit till, äventyras.

I stort sett förhåller det sig så att de
anslag, som begäras i den motion jag
varit med om att väcka och i reservationerna,
äro av sådan art, att de endast
avse att bibehålla såväl Svalövsinstitutionen
som växtförädlingen på Weibullsholm
vid sin nuvarande verksamhetsnivå.
Kostnaderna befinna sig ju i
ett sådant stigande på alla möjliga områden,
alt om man inte förbättrar de
ekonomiska möjligheterna för ifrågavarande
institutioner, så innebär detta en
minskning i fråga om själva verksamheten.

Det förhåller sig dessutom så, att nya
växtslag ha aktualiserats under det senaste
decenniet icke minst på oljeväxternas
område, där förädlingsverksamheten
inte har hunnit lika långt som
t. ex. beträffande spannmålen; och detsamma
gäller nog en hel del köksväxter.
På vissa arter synas också ganska goda
resultat kunna ernås på kort tid — ungefär
lika stora resultat som de vilka uppnåddes
beträffande spannmålen, när
denna försöksverksamhet var ung. Beträffande
spannmålen voro ju resultaten
till en början mycket större än de
kunde bli, när arbetet pågått under decennier.

Jag tror därför, att det är verklighetsfrämmande
att nu stirra sig så blind
på den ekonomiska balansen i statsbudgeten
i kronor räknat, att man därigenom
försummar vad som verkligen kan
bidraga till att komma ur det ekonomiska
tillstånd, som landet tyvärr har
kommit i. Detta gäller båda dessa anslag,
såväl det till Svalövsinstitutionen
som till växtförädlingsanstalten Weibullsholm.
Det finns kanske även andra
dylika institutioner, som borde ha haft
något stöd i sin verksamhet, t. ex. 01-sens Enke och andra, som också ha uppnått
en ganska förnämlig nivå i sin verksamhet.

•lag skall inte fördjupa mig i detta
spörsmål, ehuruväl det kunde föranleda
åtskilliga reflexioner. När det är fråga
om kontroll, inspektion och sådant för

116

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Anslag till bidrag till Sveriges utsädesförening.

jordbruket, så minskar man just inte Ultuna och sitt samarbete med lantpå
anslagen, men då det gäller produk- brukshögskolan, skulle jag vilja framtionen
tycks man sträva efter en snä- ställa såsom ett särskilt viktigt önskevare
behandling! Eftersom klockan är mål, som jag hoppas att herr statsrådet
mycket, skall jag emellertid bara nöja ville beakta till ett kommande år, att
mig med denna antydan. bättre än vad som för närvarande är fal Herr

talman! Jag ber att få yrka bi- let tillgodose de önskemål, som man
fall till reservationen under denna punkt har anledning att ställa på den filial,
och skall be att få återkomma med mot- som har sin plats uppe vid lantbrukssvarande
yrkande under punkten 58. högskolan och som samarbetar med den.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag ber
att få inskränka mig till att instämma
i vad herr Mannerskantz nu anfört om
det stora behovet av ytterligare medel
för växtförädling i vårt land, framför
allt därför, att uppgifterna ha vuxit under
senare år på grund av det ökade
antal kulturväxter, som dragits in i arbetet
och beträffande vilka man redan
nu har anledning att kunna räkna med
ganska goda resultat.

Jag skall emellertid, herr talman, i
detta sammanhang inte ställa något yrkande,
utan jag skulle i detta fall vilja
vädja till jordbruksministern om det
speciella önskemål, som jag har framfört
i en motion, som behandlas under
denna punkt — den rör framför allt
Sveriges utsädesförenings samarbete med
lantbrukshögskolan.

Den filial, som utsädesföreningen har
vid Ultuna, har kommit att bli av alldeles
särskilt stor betydelse, bland annat
därför att den i stor utsträckning kommit
att samarbeta med lantbrukshögskolans
olika institutioner, vilket också ställer
alldeles särskilda krav på denna förening.
Det behövs en personalförstärkning
för att den skall kunna fylla sina
uppgifter på det sätt man skulle vilja
se att den kunde fylla dem.

Det är dessutom en utomordentligt
maktpåliggande förädlingsverksamhet,
som vilar på denna filial liksom på alla
de andra, därför att den ju representerar
hela det viktiga Mälarområdet med
dess utomordentligt betydelsefulla jordbruk.

Men särskilt med tanke på de många
mycket maktpåliggande uppgifter, som
denna filial har fått genom sitt läge vid

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Först
vill jag instämma med herr Mannerskantz
i att man vid denna sena timme
inte bör hålla alltför långa utläggningar
på varje punkt. Jag skall därför inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan på den nu föredragna
punkten.

Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på att det anslag som Kungl. Maj :t här
har begärt, eller 515 300 kronor, är
28 000 kronor högre än det som för samma
ändamål anvisats för innevarande
budgetår.

I ett par motionsgrupper har yrkats att
detta anslag skulle höjas, enligt den ena
gruppen till 523 900 kronor och enligt
den andra till 558 600 kronor.

Utskottet har emellertid inte funnit
sig under nuvarande förhållanden kunna
gå med på något av dessa yrkanden
utan har ansett det lämpligt att gå med
på det anslag, som är erforderligt för
att utsädesföreningen skall kunna bedriva
sin verksamhet i åtminstone samma
omfattning som för närvarande.

Jag skall inte tillägga mera, utan jag
anhåller med det nu anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Hjalmar
Nilsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

117

Anslag till understödjande av verksamheten å Weibullsholm. — Ang.

statsbidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd.

Punkten 57.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 58.

Anslag till understödjande av verksamheten
å Weibullsholm.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av fröodlingen m.
m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
anslag av 175 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) 1:63 av herr Mannerskantz m. fl.,
likalydande med II: 83 av herr Nilsson i
Svalöv in. fl.,

2) II: 224 av herr Andersson i Dunker
m. fl. samt

3) I: 166 av herr Osvald, likalydande
med 11:218 av herr Svensson i Ljungskile.

I samtliga dessa motioner hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts, att
riksdagen måtte till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Understödjande av den
praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 230 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag såvitt nu vore i fråga å motionerna
1:63 och 11:83, likalydande, 11:224
samt 1:166 och 11:218, de båda sistnämnda
även likalydande, till Befrämjande
av fröodlingen in. m.: Understödjande
av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av
175 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Hjalmar Nilsson, ()svald
och llseggblom ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, slutande med en

hemställan, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall såvitt nu vore i fråga till motionerna
I: 63 och II: 83, likalydande, II:
224 samt I: 166 och II: 218, de båda sistnämnda
även likalydande, till Befrämjande
av fröodlingen m. m.: Understödjande
av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm för budgetåret
1949/50 anvisa anslag av 230 000
kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag

skall med åberopande av den motivering,
som jag tidigare anfört om behovet av
produktionsfrämjande åtgärder, be att få
yrka bifall till reservationen i denna
punkt.

Herr TJÄLLGREN: Med hänvisning till
vad jag nyss anförde vid behandlingen
av punkten 56 ber jag att även beträffande
punkt 58 få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 59—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67.

Ang. statsbidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning samt med avslag å
de likalydande motionerna I: 120 och II:

118 Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. statsbidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd.

144, till Bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 25 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 120 av
herr Elof sson, Gustaf, m. fl. och II: 144
av herr Nilsson i Bästekille m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte till Bidrag
till Föreningen för växtförädling av
fruktträd för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 60 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Tjällgren, Hjalmar Nilsson, Osvald,
Hseggblom, Svensson i Vä, Mårtensson i
Smedstorp och Åhman, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt de likalydande motionerna I: 120
och II: 144, till Bidrag till Föreningen
för växtförädling av fruktträd för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av
35 000 kronor.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Såsom
framgår av utskottets utlåtande har
jag vid denna punkt tillåtit mig att jämte
några andra av utskottets ledamöter
anteckna mig såsom reservant. Vi reservanter
ha ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till de i anslutning till
punkten väckta motionerna. När detta
emellertid inte kunde vinna majoritet
inom utskottet, yrkades att anslaget måtte
höjas med åtminstone 10 000 kronor,
alltså från det av Kungl. Maj:t äskade
anslaget på 25 000 kronor till 35 000 kronor.

Inom utskottets första avdelning, där
ärendet först förekom till behandling,
röstade fyra ledamöter för bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och lika många
ledamöter för bifall till det sistnämnda
yrkandet på 35 000 kronor. Vid behandlingen
inom utskottet hade emellertid
meningarna ändrats och det blev då majoritet
för Kungl. Maj:ts förslag.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
det i en av lantbruksstyrelsen till Kungl.
Maj :t överlämnad framställning från styrelsen
för Föreningen för växtförädling

av fruktträd hade anhållits om ett till
60 000 kronor förhöjt anslag till föreningens
verksamhet under kalenderåret
1949.

Lantbruksstyrelsen, som avgav utlåtande
över denna framställning, anförde
därvid huvudsakligen följande, som jag,
herr talman, tillåter mig att citera.

»Under året ha inom verksamheten
vid Balsgård inträffat betydande förändringar,
som motivera väsentligt ökat
statsbidrag. I samband med att den
egentliga institutionsbyggnaden instundande
höst beräknas bliva färdigställd,
måste det provisorium, varunder föreningen
hittills arbetat, med nödvändighet
upphöra. De därav föranledda stegrade
kostnader, som föreningen beräknat
för nästa budgetår, stå — såvitt
lantbruksstyrelsen är riktigt underrättad
— i överensstämmelse med dylika utgifter
vid motsvarande statliga och
statsunderstödda institutioner. Lantbruksstyrelsen
är slutligen angelägen
framhålla, att den växtförädlingsverksamhet,
som det här är fråga om, bör
ägnas samma intresse från statsmakternas
sida som motsvarande vetenskapliga
verksamhet på det egentliga jordbrukets
område, enär den får anses vara av
grundläggande betydelse för den i samband
med konsumtionsutvecklingen inom
landet starkt fortskridande omläggningen
av jordbruksproduktionen framför
allt inom småbruket i betydande delar
av landet.»

Jag kan ju vidare få nämna, att i remissutlåtande
den 16 oktober föregående
år har styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök förklarat
sig anse det med hänsyn till karaktären
av föreningens arbete icke vara
omotiverat, att föreningen erhölle ökat
statsanslag. Alltså ha, såvitt jag kunnat
tolka yttrandena, samtliga remissinstanser
tillstyrkt ett förhöjt anslag. Ja,
man kan säga, att även utskottet i sin
motivering har vitsordat den stora nyttan
av föreningens verksamhet, men det
har ändå inte velat vara med om en höjning
av anslaget.

För min del kan jag inte finna det
vara en klok politik att handla såsom

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

119

Ang. statsbidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd.

utskottet gjort beträffande förevarande
ärende. Jag vet inte vad som är den
verkliga orsaken till utskottets beslut.
Jag skulle vilja sätta i fråga, om inte
orsaken kan vara, att vi inom jordbruksutskottet
äro mera blygsamma av
oss än man är inom t. ex. statsutskottet.
Där har man ju — såsom vi ha hört
tidigare här i dag — i år tillstyrkt betydande
höjningar utöver vad Kungl.
Maj :t föreslagit.

Herr talman! Det torde knappast vara
nödigt att här närmare beröra föreningens
verksamhet. Vad föreningen
gör framgår ju av dess namn — Föreningen
för växtförädling av fruktträd
— och alla äro vi eniga om att föreningens
ändamål är synnerligen viktigt och
samhällsnyttigt. Föreningen är betydelsefull
inte bara för en landsända — den
har som bekant sin verksamhet förlagd
till Skåne — utan, vågar jag göra gällande,
för hela landet, kanske inte minst
för landets nordligast belägna delar.
Föreningen har till uppgift bland annat
att frambringa fruktsorter som äro
lämpliga för odling i Norrland. Det
måste enligt min mening ur olika synpunkter
sett vara ett synnerligen vällovligt
syfte, värt statsmakternas stöd.

Jag skall inte heller här ta tiden
längre i anspråk, utan med dessa ord
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten avlåtna reservationen.

Herr OSVALD: Herr talman! .lag finner
det beklagligt, att inte förädlingsverksamheten
för frukten har kunnat
få större anslag redan i propositionen,
utan att det har kommit att begränsas
till ett belopp av 25 000 kronor, .lag tror
inte att det är nödvändigt att här framhålla,
vilken utomordentligt stor betydelse
den ökade fruktproduktionen i
vårt land har, men jag kan inte låta bli
att fästa uppmärksamheten på att fruktodlingen
är en gren av växtodlingen, som
spelar en utomordentligt stor roll även
— och kanske inte minst — för det
mindre jordbruket. Jag tycker, att det
skulle lia varit lämpligt, bland annat

med hänsyn till fruktodlingens betydelse
för många av vårt lands brukningsdelar,
att främja den nu pågående förädlingsverksamheten.

Bakom denna fruktförädlingsverksamhet
står det inte några firmor eller företag
som exploatera de förädlingsresultat
som nås. Föreningen är en organisation
som arbetar med små medel, och den arbetar
på ett område, som är utomordentligt
värdefullt för vår växtodlings utveckling.
När man ser, vilka resultat
som redan på kort tid ha nåtts genom
denna verksamhet, kan man inte undgå
det intrycket, att om mera medel
ställdes till dess förfogande, skulle man
kunna ha rätt att vänta snabba resultat
till fromma för vårt lands fruktodling.

Jag har svårt att förstå, varför man
skulle vara så njugg att inte ens en höjning
av det knappa 25 000-kronorsanslaget
med 10 000 kronor skulle kunna vinna
kammarens bifall. Det är ju ett så
litet belopp, att det inte kan nämnvärt
påverka den ställning, som man naturligtvis
ur andra synpunkter måste intaga.
Det finns andra betydligt större
belopp, som ha svalts utan att man haft
lika stark motivering som i detta fall.
Det finns säkerligen också i denna huvudtitel
anslag, som t. o. m. äro större
än det som har begärts för kulturväxter
—• jag tänker t. ex. på den s. k. gummimaskrosen
— där det hade varit mera
berättigat med en inskränkning till
förmån för förädlingen av fruktträd, som
är av utomordentlig betydelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till punkten nr 67.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Vi
kunna nog alla vara eniga om att förädlingsverksamheten
i fråga om fruktträd
är av stor betydelse. Det har också
visat sig, att riksdagen har utökat anslagen.
Under de första åren av denna
verksamhet hade anslag beviljats med
12 000 kronor, men vid 1947 års riksdag
ökades beloppet till 25 000 kronor. Då
uttalade emellertid riksdagen, att man
förutsatte att föreningen åtminstone någ -

120 Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. statens avdikningsanslag.
ra år framåt skulle så bedriva sin verksamhet,
att den kunde hållas inom ramen
av det lämnade anslaget.

Med hänsyn till det även i andra
punkter åberopade trängda ekonomiska
läget ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Tjällgren
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tjällgren m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tjällgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 45.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 68—91.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92.

Ang. statens avdikningsanslag.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att medgiva, att under budgetåret 1949/
50 finge beviljas statsbidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa 4 000 000
kronor, ävensom att till ändamålet anvisa
ett förslagsanslag av 3 600 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 123 av herr Sundelin
och II: 147 av herr Stjärne m. fl., i vilka
motioner hemställts, att under budgetåret
1949/50 måtte dels beviljas statsbidrag
från statens avdikningsanslag å
tillhopa 5 000 000 kronor, dels till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag
anvisas ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med avslag å
de likalydande motionerna I: 123 och II:
147,

1) medgiva, att under budgetåret
1949/50 finge beviljas statsbidrag från
statens avdikningsanslag å tillhopa
4 000 000 kronor;

2) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
för budgetåret 1949/50
anvisa ett förslagsanslag av 3 600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Mårtensson i Smedstorp och Allmän,
vilka ansett att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till de likalydande motionerna I: 123 och
II: 147,

1) medgiva, att under budgetåret
1949/50 finge beviljas statsbidrag från

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

121

Om utredning ang.

statens avdikningsanslag å tillhopa
5 000 000 kronor;

2) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
för budgetåret 1949/50
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000 kronor.

Herr OSVALD: Herr talman! Fastän
tiden nu är långt framskriden skall jag
i alla fall be att få ta uppmärksamheten
i anspråk ett par minuter.

Under denna punkt — Grundförbättringar
— ha några av utskottets ledamöter
menat, att det vore riktigare att bevilja
ett högre anslag än det som har
upptagits i den kungl. propositionen.
Anledningen härtill torde vara alldeles
klar.

Vi ha förut i kväll talat om behovet
av produktionsökande åtgärder inom
jordbruket. Av de åtgärder, som kunna
komma i fråga, är det väl knappast någon
som verkar så snabbt som en grundförbättring,
t. ex. en dikning. Många
av de andra åtgärder, som man lämnar
anslag till, ge resultat efter ett större
eller mindre antal år, men dikning och
annan grundförbättring verkar så gott
som omedelbart. Vi veta också alla mycket
väl, att de delar av vårt land, där
grundförbättringen har drivits längst,
äro våra bördigaste jordbruksprovinser.
Det är dessa delar som bidra allra mest
till livsmedelsproduktionen i landet.
Det skulle därför vara en mycket angelägen
uppgift, då man önskar höja produktionen
från den svenska jorden, att
i första hand söka få grundförbättringen
genomförd i snabbare takt än som hittills
har varit möjligt. Grundförbättringen
är den väsentliga faktorn, den som
måste så att säga ligga i botten för att
andra åtgärder för höjandet av jordbrukets
produktion skola vara lönande.

.lag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,
som bär fogats till punkten nr 92.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
.lag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

förbättrad utbildning vid statens skogsskolor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 93 och 9''f.

Lades iill handlingarna.

Punkterna 95—131.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 132.

Om utredning ang. förbättrad utbildning
vid statens skogsskolor.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning till statens domäners
fond för utgifter för avlöningar vid statens
skogsskolor in. in. för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
209 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet iill
behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:177 av herr
Grym och 11:222 av herr Fröderberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning
beträffande förbättrad utbildning
vid statens skogsskolor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte till Ersättning
till statens domäners fond för utgifter
för avlöningar vid statens skogsskolor
m. m. för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 209 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I:
177 och 11:222 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr GKYM: Herr talman! Jag ber om
ursäkt för alt jag tar till orda nu igen,
men jag har motionerat i denna fråga.
Jag har inte yrkat avslag på Kungl. Maj ds

122 Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Om utredning ang. förbättrad utbildning

förslag, utan min motion går i stora drag
ut på att man skulle utreda frågan om
att göra skogsskoleutbildningen tvåårig.

Jag vill först deklarera, att jag med
stor tillfredsställelse noterar varje förbättring
av utbildningen vid skogsskoiorna,
alltså för kronojägarna, länsskogsvaktarna
in. fl. Därför kommer jag att yrka
bifall till utskottets hemställan under A)
på denna punkt.

Däremot kan jag inte ansluta mig till
utskottets förslag under B), utan jag kommer
att yrka bifall till min motion nr
177. Jag anser nämligen, att jordbruksutskottet
har behandlat motionen mindre
sakligt. Utskottet borde, tycker jag, ha
kunnat tillstyrka den i motionen begärda
utredningen. Jag skall givetvis inte
förneka, att en viss förbättring kommer
till stånd i skogsundervisningen, om en
förberedande skogskurs anordnas i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag. Men
jag anser, att denna kurs inte kommer
att tillnärmelsevis ersätta den förbättrade
utbildning vid skogsskolorna, som jag
för min del anser vara alldeles nödvändig.
Den förberedande kursens huvudsakliga
syftemål är nämligen — om jag
inte har misstagit mig alldeles — att
underlätta för eleverna att erhålla en del
av den praktiktid, som fordras för inträde
vid skogsskolorna. Jag tycker dock,
att steget måste tas fullt ut förr eller senare
och ju förr dess bättre. Jag tror
inte, att vi komma till något ordentligt
resultat, förrän vi få en tvåårig utbildning
vid skogsskolorna. Den allmänna
utvecklingen på skogsvårdens område
fordrar en sådan.

Det skulle vara en hel del att tillägga,
herr talman, men jag skall inte säga
mera. Jag skall som sagt be att få yrka
under A) bifall till utskottets förslag och
under B) bifall till min reservation.

Herr TJÄLLGREN: I sitt nyss hållna
anförande yrkade herr Grym bifall till
utskottets hemställan under punkt A,
men däremot avslag på dess hemställan
under punkt B. I stället yrkade han där
bifall till motionerna.

Det har väckts två likalvdande motio -

vid statens skogsskolor.
ner, en i vardera kammaren. I dessa har
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning
beträffande förbättrad utbildning
vid statens skogsskolor. Utskottet
har sagt, att det inte har någonting att
erinra mot Kungl. Maj:ts framställning,
och tillfogat: »Vad beträffar utbildningen
vid statens skogsskolor må framhållas,
att frågan om huru denna utbildning
bör anordnas varit föremål för utredning
i vissa hänseenden av domänstyrelsen
och skogsstyrelsen. Ämbetsverken ha
därvid bland annat anfört, att undervisningens
utformning kommer att närmare
övervägas i samråd med vissa därav berörda
parter. Det torde kunna förväntas,
att de synpunkter, som framförts i motionerna
I: 177 och II: 222, därvid komma
att beaktas.»

Jag måste säga, att jag för min del
tycker, att herr Grym och den andre
motionären bort ha all anledning att
vara belåtna med den inställning, som
utskottet bär har valt.

Jag skall inte vidare gå in på saken
utan ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr GRYM: Herr talman! Jag har den
utredning i min hand, som jordbruksutskottets
ärade ordförande talade om,
men det är att märka, att domänstyrelsen
och skogsstyrelsen tala om att justera
utbildningen inom ramen av den nuvarande
utbildningstiden och ingenting
annat. Jag anser för min del, att det inte
är till fyllest med denna utbildningstid
vid skogsskolan, utan jag och många
med mig, bland annat inom bolagskretsar
tycka, att utbildningstiden bör vara
lägst två år.

Vi ha alltså inte yrkat avslag på Kungl.
Maj :ts förslag om den förberedande
skogskursen, utan vi ha yrkat på en fristående
utredning angående två års utbildningstid,
ingenting annat.

Herr TJÄLLGREN: I anledning av vad
herr Grym senast anförde, vill jag bara

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Nr 10.

123

säga, att det ju inte är praxis här i riksdagen,
att man när ett ärende är föremål
för utredning föregriper denna. Sedan
hoppas jag, att det blir någon verkan av
vad utskottet har sagt här: »Det torde
kunna förväntas, att de synpunkter, som
framförts i motionerna I: 177 och II: 222,
därvid komma att beaktas.» Alltså måste
väl även vederbörande ta hänsyn just
till de önskemål eller krav, som herr
Grym senast anförde och som även finnas
angivna i motionerna.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr GRYM: Herr talman! .lag vill endast
påpeka, att utredningen i denna sak
är klar. Den gäller emellertid den ettåriga
skogsskolan plus den förberedande
skogskursen. Men nu är att märka, att jag
talar om en tvåårig utbildningstid vid
skogsskolan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt beträffande mom.
A av utskottets hemställan och särskilt
angående mom. B.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. A.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda moment hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 133—IM.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 142.

Ang. statsbidraget till betesanläggningar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Skogsvård in. in.: Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland in. in.
för budgetåret 1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Ang. statsbidraget till betesanläggningar.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 179 av herr
Pålsson m. fl. och II: 221 av herr Sandberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att bidrag till betesanläggningar,
som komme till stånd i anslutning
till bildande av skogsvårdsområden,
fortfarande skulle inom Norrland
(utanför lappmarkerna) beviljas med
tillämpning av motsvarande bestämmelser,
som nu gällde för det norrländska
skogsproduktionsanslaget.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt,

1) att riksdagen måtte till Skogsvård
in. in.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. in. för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor;

2) att motionerna 1:179 och 11:221
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Från anslaget till åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. kan
statsbidrag utgå till betesanläggningar
med ett grundbelopp av 60 procent av
anläggningskostnaden. Härutöver må i
vissa fall tilläggsbelopp beviljas med
högst hälften av det belopp, varmed
kostnaden överstiger det beviljade
grundbeloppet. Enligt beslut av 1948 års
riksdag skall emellertid den betesförbättringsverksamhet,
som hittills bedrivits
med stöd av nämnda anslag, omhändertagas
av lantbruksnämnderna utom
såvitt angår lappmarkerna. Efter denna
överföring, som föreslagits skola äga
rum den 1 juli 1949, kommer med angivna
undantag bidrag till betesanläggningar
att utgå ur anslaget till den inre
rationaliseringen. Härvid komma bestämmelserna
i kungörelsen den 11 juni
1948, nr 342, att bliva tillämpliga, vilket
innebär att statsbidrag i regel skall
utgå med allenast 40 procent av kostnaden.
Enligt 15 § sanuna kungörelse må
dock lantbruksnämnden medgiva, att
bidrag skall utgå med högre belopp, där -

124

Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Ang. statsbidraget till betesanläggningar.

est företaget på grund av planerad yttre
rationalisering utföres på mera kostsamt
sätt än som eljest varit erforderligt eller
en höjning av bidraget i övrigt finnes
skälig på grund av särskilda omständigheter.

Den minskning i bidragsförmånerna,
som nämnda överflyttning medför, har
enligt vad som framgår av det anförda
varit föremål för riksdagens överväganden
så sent som år 1948. Med hänsyn
härtill ävensom till att möjlighet lämnats
öppen för lantbruksnämnderna att
efter skälighetsprövning öka bidragets
storlek, synes det icke påkallat att på
nytt pröva frågan förrän erfarenhet vunnits
om verkningarna av de nya bestämmelserna.
»

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Tjällgren, som dock ej antytt sin
mening.

Herr PÅLSSON: Herr talman! När jag''
i dag anmälde mig som talare på denna
punkt, beräknade jag inte, att timmen
skulle bli så sen. Jag skall med
avkall på formerna försöka ta det hela
så kort som möjligt.

Vid behandlingen av denna punkt
har jordbruksutskottet även behandlat
tvenne motioner. Dessa syfta till ett bibehållande
av hittills gällande bestämmelser
för bidragsgivning till betesanläggningar.
Det är säkert känt för kammaren,
att denna bidragsverksamhet
hittills handhafts av skogsvårdsstyrelserna,
och de ha då haft möjlighet att
lämna bidrag i normalfall med 60 procent
av beräknad anläggningskostnad och
i särskilda fall med upp till 80 procent.
Enligt beslut av fjolårets riksdag skall
denna verksamhet från den 1 juli i år
överföras till de nyinrättade lantbruksnämnderna.
Mina medmotionärer och
jag ha inte haft någon erinran mot den
överflyttningen. Personligen anser jag
den konsekvent och riktig. Vad vi syfta
till är att bestämmelserna om statsbidrag
till dessa beten skulle få bibehållas
vid den tidigare väsentligt gynnsammare
procenten. Det beslutades
nämligen i samband med överflyttning -

en, att procenten skulle i normala fall
vara 40 och efter särskild prövning i
ömmande fall kunna höjas till 60.

Om man ser det bär mot bakgrunden
av den stora betydelse, som kulturbetena
ha för en rationell jordbruksdrift,
och behovet av skogsvårdsåtgärder, är
det beklagligt att utskottet har kommit
till det resultatet, att det ansett sig böra
avstyrka dessa motioner. Det är en klen
tröst, som utskottets motivering skänker,
då utskottet säger att procentsatsen
efter skälighetsprövning kan höjas
utöver de 40. Det är ju precis samma
villkor som skogsvårdsstyrelserna hade
förut, men den väsentliga skillnaden
ligger däri, att höjningen förr fick inträda
efter ett högre procentläge, alltså
60, i stället för nu redan vid 40. Det
är sålunda inte i detta fall fråga om
ökade anslag, utan frågan gäller att bibehålla
den bidragsprocent, som tidigare
har tillämpats och som verkligen inledde
en mycket lovande verksamhet på
det här området.

tycker, att ändringen stämmer
mycket illa överens med de helt säkert
berättigade önskemål om produktionsökning,
som ställas på jordbruket. Det
är enligt mitt förmenande ett icke
oväsentligt bidrag till möjligheten att
öka produktionen, om man kan åstadkomma
en rationell jordbruksdrift. Ser
man vidare frågan i anslutning till det
trängande behovet framför allt för Norrlands
skogar av skogsvårdsåtgärder, är
det också ur den synpunkten synnerligen
angeläget, att skogarna så snart som
möjligt kunna fredas från intrång av
betesdjuren. Norrlandskommittén har
påpekat, att enbart inom Norrland ha
vi ett behov av 75 000—100 000 hektar
kulturbeten för att åtminstone i stort
sett uppnå detta mål.

Det är, herr talman, mot bakgrunden
av de synpunkter, som jag nu mycket
knapphändigt och ofullständigt sökt
framföra, som jag tillåter mig att yrka
bifall till den i denna kammare avgivna
motionen nr 179. På punkt 1) yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Velatider.

Onsdagen den 16 mars 1919 em.

Nr 10.

125

Om stävjande av vissa motorcyklisters bullersamma trafik.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Som herr Pålsson här påpekat var det i
samband med jordbrukets rationalisering
1947 som dessa uppgifter överfördes
till lantbruksnämnderna, och det
skedde utan någon som helst erinran
från något håll. Även om jag har vissa
sympatier för den uppfattning beträffande
procenttalen, som herr Pålsson
här har givit uttryck åt, så gällde det
ju vid 1947 års beslut att åstadkomma
en avvägning mellan olika procentsatser
för rationaliseringsverksamhetens
skilda avsnitt inom jordbruket. Då kom
man till att betesverksamheten skulle få
stanna vid 40 procent, detta efter avvägning
mot övriga bidrag till andra
rationaliseringsåtgärder.

När det gäller att freda de norrländska
skogarna från betande djur, tror
jag att man skall kunna nå det målet
genom den nya skogsvårdslagen, och
jag tror, att man genom upplysning
bland jordbrukarna skall kunna förmå
dem att anlägga kulturbeten och därigenom
få bort kreaturen från sina skogar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande vartdera av de båda momenten
i utskottets hemställan.

På sedermera gjord proposition bifölls
till en början vad utskottet i mom.
1 hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande
mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 743—7 <S 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1SS.

Lailes till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 3, i anledning av väckt motion
angående nedbringande av läkemedelskostnaderna
för kroniskt sjuka
in. fl., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om stävjande av vissa motorcyklisters
bullersamma trafik.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1,
i anledning av väckt motion om åtgärder
för stävjande av vissa motorcyklisters
bullersamma trafik.

I en inom första kammaren väckt,
till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 3, hade herr Nils
Elowsson föreslagit, att riksdagen ville
besluta hos regeringen hemställa om åtgärder
för att stävja det ofog i ljudavseende,
som nu bcdreves av en stor
mängd motorcyklister.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Otvivelaktigt förhåller det sig på det
sättet, som i motionen närmare utvecklas,
att motorcyklisterna i stor utsträckning
icke visa tillbörlig hänsyn i trafiken utan
framföra sina fordon under åstadkommande
av onödiga och för omgivningen
mycket störande ljudeffekter. Utskottet
finner det angeläget, att myndigheterna
med all kraft ingripa för att stävja
detta ofog. T motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan finnas vissa bestämmelser,
som syfta till att förhindra
störande ljud in. in. från motorfordon.
För överträdelse av dessa bestämmelser
är stadgat straffansvar. Det vill dock synas
utskottet, som om dylika förseelser
hitintills icke beivrats i den omfattning,
som påkallats av omständigheterna.
Emellertid har, sedan motionen väckts,
chefen för inrikesdepartementet i cirkulärskrivelse
till länsstyrelserna den 17
februari 1949 anhållit, att länsstyrelserna
ville fästa polismyndigheternas uppmärksamhet
på de möjligheter, som enligt
motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan
förefinnas för att beivra

126 Nr 10.

Onsdagen den 16 mars 1949 em.

Om stävjande av vissa motorcyklisters bullersamma trafik.

förekommande ofog av bl. a. det slag,
varom nu är fråga. Avskrift av cirkulärskrivelsen
finnes såsom bilaga fogad vid
detta utlåtande. Med hänsyn till vad sålunda
redan åtgjorts anser utskottet anledning
saknas för riksdagen att göra någon
framställning till Kungl. Maj:t i ämnet.
Utskottet får därför hemställa, att
ifrågavarande motion icke måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.»

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Denna motion väcktes för att om möjligt
stävja det oskick, som en hel mängd
motorcyklister göra sig skyldiga till.
Den avsåg en skrivelse till regeringen
för att få åtgärder vidtagna. Som kammarledamöterna
ha funnit, har inrikesministern
redan innan motionen behandlades
i utskottet effektuerat framställningen.
Det skulle alltså inte vara
så mycket att säga om saken, om det
inte vore på det sättet, att polismakten
har fäst fasligt ringa avseende vid det
motorbuller, som vållas framför allt av
motorcyklisterna. Jag befarar, att man
inte har att räkna med så värst mycket
mer uppmärksamhet från deras sida efter
denna skrivelse från inrikesdepartementet.
Där får man emellertid vänta
och se.

Jag skulle icke desto mindre ha yrkat
bifall till motionen, om det inte hade
varit på det sättet, att man har upplyst
mig om att det har framställts en
ljuddämpare för motorcyklar eller över
huvud taget för explosionsmotorer, som,
om den visar sig hålla vad proven hittills
utlovat, skulle göra det möjligt att
på den vägen nå ett bättre resultat än
vad man hittills har nått genom att lita
till ordningsmakten.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts
att handläggningen av det återstående
ärendet på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr Holmbäck väckte en motion, nr
251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 69, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa,
m. m.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 71, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 angående
godkännande av ett mellan svenska
regeringen och argentinska regeringen
träffat handels- och betalningsavtal.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andrén för tiden 23 mars—
7 april och 21 april—18 maj för utlänsk
resa i samband med offentligt uppdrag.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.10 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

491106