Tisdagen den 15 maj Sid (Riksdagens protokoll 1962:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20

FORSTA KAMMAREN

1962

15—16 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 15 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Pettersson, Harald, ang. skada till följd av flygbuller,

m. m.................................................. 4

av fröken Ljungberg ang. bristen på gymnasielektorer ...... 6

av herr Nyman om upprättande av en universitetsfilial i Mellansverige
............................................ 8

av fröken Nordström ang. utredningen rörande utbildningen

av sysselsättnings- och arbetsterapeuter .................. 10

av herr Larsson, Thorsten, ang. övningsassistenternas undervisningsverksamhet
vid tekniska högskolan i Stockholm . . 13

Interpellation av herr Svanström ang. säkerhetsföreskrifterna vid
anordnande av motortävling på allmän väg ................ 18

Onsdagen den 16 maj

Lagförslag om allmän försäkring, m. m..................... 20

Avdrag vid beskattningen för försäkringspremier ............ 105

Om skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna ........ 107

Ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m....... 109

Anslag till högre utbildning och forskning:

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur
för docenten R. S. Lagercrantz, m. m................. 113

Om inrättande av vissa professurer m. m. vid Stockholms

universitet ............................................ 121

Inrättande vid karolinska institutet av en professur i socialmedicin
.............................................. 125

Vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar____ 126

Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet, m. m................. 130

Yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m............. 140

Mindre företags elkraftförsörjning .......................... 151

Transport till sjukhus av sjuka och skadade .................. 153

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 20

Xr 20

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 maj Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33, ang. förslag till sjötrafikförordning
................................................ 20

Andra lagutskottets utlåtande nr 27, ang. förslag till lag om

allmän försäkring, m. m................................. 20

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. avdrag vid beskattningen
för försäkringspremier ............................ 105

— nr 44, om skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna 107

Statsutskottets utlåtande nr 101, ang. ny organisation av totalförsvarets
högsta ledning m. m............................... 109

— nr 102, ang. anslag till högre utbildning och forskning ____ 113

— nr 103, ang. vissa anslag till de tekniska högskolorna ...... 126

— nr 104, ang. anslag till regeringsrätten .................... 126

— nr 105, ang. vissa ändringar i statliga avlönings- och pen sionsförfattningar,

m. m................................. 126

— nr 106, ang. försäljning av en allmänna arvsfonden tillfallen

fastighet, m. m......................................... 126

— memorial nr 107, ang. gemensam votering i fråga om anslag

till S:t Lukasstiftelsen .................................... 126

Bankoutskottets utlåtande nr 27, ang. ändrad lydelse av 2 och
4 §§ förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar, m. m................. 126

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, ang. avveckling av rekogni tionsavgifterna

till Danviks hospital ...................... 130

— nr 32, ang. förbud mot sämjedelning av fast egendom .... 130

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. yrkesutbildningen på

trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens rationalisering,
m. m......................................... 130

— nr 16, ang. vissa frågor rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets
område, m. m................................... 140

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 41, ang. mindre företags
elkraftförsörjning .................................. 151

— nr 42, om statsbidrag till allmänna samlingslokaler m. m. i

glesbygdsområden ...................................... 153

— nr 43, om transport till sjukhus av sjuka och skadade ...... 153

— nr 44, om kontroll av elmätare .......................... 157

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

Tisdagen den 15 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 209, i anledning av motioner om utredning
angående bostadsförmedlingens
organisation och principer; samt

nr 210, i anledning av motioner om inrättande
av haverikommissioner för motortrafik,
om tillsättande av expertgrupper
för åstadkommande av ökad trafiksäkerhet,
om inrättande av ett statligt
trafikinstitut och om vissa undersökningar
i syfte att öka trafiksäkerheten.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

214, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63 behandlade
allmänna frågor;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63 i vad propositionen
avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63 i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63 i vad propositionen
avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till statistiska centralbyrån,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
i fråga om vissa anslag för

Nr 20

Tisdagen den 15 maj 1962

Ang. skada till följd av flygbuller, m. m.
budgetåret 1962/63 till statistiska centralbyrån
och konjunkturinstitutet;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omorganisation
inom kommerskollegium i samband
med avveckling av statens handelslicensnämnd,
m.m.;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till socialstyrelsen;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till journalistutbildning;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1962/63 till byggnadsforskning;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till nybyggnad för statens
polisskolas huvudskola i Stockholm;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
byggnadsstyrelsen m. m.; och

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om viss fastighetsöverlåtelse inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 233, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om likviditetskvot och kassakvot för vissa
kreditinrättningar (likviditets- och
kassakvotslag), m. m., dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om räntereglering
och emissionskontroll (ränteregleringslag),
dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 234, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med hemställan om
riksdagen samtyckte till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m., dels
ock i anledning av propositionen väckta
motioner;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 236, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående viss garanti för
eventuella förluster på grund av överenskommelse
om nordiska centralbankskrediter.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor berörande
domänverket jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rennäringens främjande,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse med Amerikas förenta
stater rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m.m.; samt

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om befrielse för stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond från arvsskatt och
gåvoskatt, m. m.

Ang. skada till följd av flygbuller, m. m.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Harald Petterssons interpellation angående
skada till följd av flygbuller, m. m.,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Harald Pettersson
har frågat mig, när jag avser att förelägga
riksdagen förslag med anledning

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

av 1956 års flygbullcrutrednings betänkande
och om jag därvid avser att särskilt
uppmärksamma frågor rörande ersättning
för intrång och skada, som förorsakas
av flygbuller, i syfte att få till
stånd en vidgad rätt för enskild att få ersättning
härför.

Flygbullerutredningen har i sitt år
1961 avgivna betänkande redovisat medicinska
och hygieniska undersökningar
om bullers inverkan på människans hälsa.
Utredningen har i samband därmed
givit vissa riktlinjer för den sanitära bedömningen
av flygbuller. Med utgångspunkt
från dessa riktlinjer har utredningen
diskuterat olika åtgärder för att
förekomma flygbullerskador och för att
reglera redan uppkomna skador genom
överflygningsbuller eller flygplatsbuller.

Beträffande åtgärder för att förekomma
flygbullerskador lämnar utredningen
några allmänna rekommendationer för
lokalisering av flygplatser och planering
av bebyggelse i närheten av flygplatser. I
detta sammanhang erinrar utredningen
om att byggnadslagstiftningens bestämmelser
efter 1959 års reform synes erbjuda
tillfredsställande möjligheter för
byggnadsmyndigheterna att inverka på
planering och bebyggelse i trakter runt
flygfält liksom vid lokalisering av nya
flygplatser. Utredningen påpekar vidare,
att luftfartsstyrelsen genom 1961 års luftfartskungörelse
fått vidsträckta bemyndiganden
att vidta åtgärder för att bekämpa
flygbuller. Utredningen betecknar
bestämmelserna i luftfartskungörelsen
som tillfredsställande och framlägger
därför icke något förslag till ytterligare
regler för att förekomma flygbullerskador.

Vad härefter angår skador genom
överflygningsbuller anser flygbullerutredningen,
att hithörande rättsförhållanden
bör lämnas åsido i avvaktan på
hur Sverige kommer att ställa sig till
1952 års Rom-konvention om skada tillfogad
tredje man på jordytan av främmande
flygplan. Jag delar denna uppfattning,
och frågan om den rättsliga
regleringen av skador på grund av överflygningsbuller
bör således lösas först

Ang. skada till följd av flygbuller, m. in.
i samband med frågan om vårt lands
slutliga ställningstagande till de i Romkonventionen
behandlade spörsmålen.
Ett visst samarbete sker dock redan nu
mellan de nordiska länderna just när
det gäller överflygningsbuller.

Icke heller i fråga om skador genom
flygplatsbuller — t. ex. buller från startande
och landande flygplan, från varmkörning
av motorer på marken m. m.

— framlägger flygbullerutredningen något
eget förslag till reform av den rättsliga
regleringen. Utredningen har pekat
på att frågan om grannskapsstörande
verksamhet har behandlats i lagberedningens
förslag till jordabalk m. m.,
samt föreslagit, att detta spörsmål brytes
ut ur jordabalksförslaget och göres
till föremål för särbehandling. Med hänsyn
till det naturliga samband som den
rättsliga regleringen av dessa frågor har
med jordrätten i övrigt, bör emellertid

— oaktat att därav kan föranledas viss
tidsutdräkt — med deras lösande anstå
till dess ställning tas till jordabalksförslaget
i dess helhet.

Slutligen har flygbullerutredningen
givit vissa rekommendationer rörande
flygverksamheten. Beträffande den militära
verksamheten har överbefälhavaren
i sitt remissyttrande över utredningens
betänkande uttalat, att de av utredningen
föreslagna åtgärderna för att minska
flygbullret är lämpliga och att de bör
inarbetas i gällande bestämmelser. Enligt
vad jag erfarit kommer också en
omarbetning av bestämmelserna att ske
inom den närmaste tiden. Jag överväger
att låta undersöka om med utgångspunkt
från utredningens rekommendationer
åtgärder erfordras för att avhjälpa de
olägenheter som i flygbullerhänseende
vidlåder de militära flygplatserna.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

Helt naturligt har den snabba utveck -

Nr 20

Tisdagen den 15 maj 19(>2

Ang. bristen på gymnasielektorer
lingen på flygets område fört med sig
att det uppstått förhållanden som man
inte på något sätt kunde förutse när
man anlade inte minst de militära flygplatserna
för rätt många år sedan. Det
är framför allt nu på grund av de reaktionsdrivna
flygplanen som de verkliga
störningarna för många människor —
änskönt det kanske endast är en liten
promille av vårt folk som drabbas av de
olägenheter det här gäller — blivit så
besvärliga att de kan hänföras till sanitära
olägenheter. Jag är tacksam för
det svar som herr statsrådet givit, ty det
vittnar ändå om att herr statsrådet har
intresse av att försöka föreslå en sådan
ändring inte minst beträffande förläggningen
av de militära flygplatserna, att
den enskilde på bättre sätt än i dag blir
skyddad. Förhållandet är väl detta att
när det gäller att ersätta de skador som
har uppstått och i dag uppstår och som
kommer att uppstå, är det väl detta lagberedningens
förslag till jordabalk -—
som skrevs år 1909 — som ligger till
grund för bedömandet av dessa ersättningsfrågor.

Jag blev bekymrad när herr statsrådet
nu återigen var inne på att rättslig
reglering av dessa skadefrågor skulle
kunna ske genom jordabalken. Först och
främst vet vi att en reformering av jordabalken
kommer att ta en avsevärd tid.
Det skulle på den punkten vara önskvärt
att man fick en snabb behandling
och att man alldeles speciellt tog upp
just frågan om de skadeverkningar till
behandling som reaflyget, inte minst på
de militära flygplatserna, åsamkar den
enskilde.

Jag ber, herr talman, att till herr statsrådet
ännu en gång få framföra ett tack
för svaret, men vill understyrka angelägenheten
att man får en snabb behandling
av alla dessa spörsmål och att det
i varje fall framlägges förslag som kan
leda till ett säkrare skydd för den enskilde
både när det gäller att förebygga
dessa som man kallar sanitära olägenheter
och inte minst när det gäller möjligheten
för den enskilde att få ekonomisk
ersättning för den skada som han
lidit.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. bristen på gymnasielektorer

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
fröken Ljungbergs interpellation
angående bristen på gymnasielektorer,
och nu yttrade:

Herr talman! Fröken Ljungberg har
i en interpellation ställt tre frågor till
mig, nämligen

1 :o) om jag anser, att lektorsbristen
innebär en fara för att målsättningen
för gymnasieutbildningen inte skall kunna
fullföljas,

2:o) om jag ämnar vidta åtgärder för
att främja utbildningen av gymnasielektorer,
och

3:o) om jag ämnar verka för att göra
lektoraten mer konkurrenskraftiga på
arbetsmarknaden än de nu är.

Vad gäller den första frågan, så utgör
användandet i viss omfattning av
lärare med lektorskompetens på gymnasiet
en av förutsättningarna för att
den för gymnasiet uppställda målsättningen
skall kunna förverkligas. I den
mån lektorsbristen varaktigt skulle bli
alltför markant, kan detta givetvis sägas
på lång sikt innebära en fara för att
målsättningen för gymnasieutbildningen
inte skulle kunna fullföljas.

Emellertid har ju enligt det program,
som uppställts för utvecklingen och utbyggnaden
av högre utbildning och
forskning, en betydande förstärkning påbörjats
av universitetens resurser för forskarhandledning
och forskarutbildning.
Svaret på fröken Ljungbergs andra fråga
är alltså givet genom av riksdagen redan
fattade principbeslut, som statsmakterna
nu successivt förverkligar. Utsikterna
att inom inte alltför lång tid
i flertalet ämnen och ämnesgrupper nå
balans mellan efterfrågan och tillgång
på lärare med lektorskompetens kan
med hänsyn därtill anses gynnsamma.

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

Fröken Ljungbergs tredje spörsmål
gäller förhandlingsfrågor, och jag vill i
det avseendet endast hänvisa till resultatet
av den senast träffade förhandlingsuppgörelsen
med vederbörande personalorganisationer.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman: Till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet ber
jag få uttala mitt tack för det svar som
statsrådet nu har givit på min interpellation.
Det torde ha framgått klart
av motiveringen till mina frågar att
dessa var dikterade av oro inför svårigheterna
att med nuvarande lärarbrist
kvalitetsmässigt upprätthålla gymnasieutbildningen.
Den oro finns hos
många i landet. Den har ökat på grund
av vissa uttalanden nu och då — även
från s. k. inflytelserikt håll. Jag syftar
på uttalanden som givit uttryck åt uppfattningen
att kravet på lärarnas iimnesutbildning
skulle avsevärt kunna skäras
ned. Det är därför med tacksamhet och
tillfredsställelse jag har tagit del av statsrådets
klara och otvetydiga svar på min
första fråga. Svaret fastslår att lärare
med vetenskaplig utbildning och djupgående
ämneskunskaper är en av förutsättningarna
för att den för gymnasiet
uppställda målsättningen skall kunna
förverkligas.

Jag använde i min motivering till den
andra frågan några siffror ur skolöverstyrelsens
redogörelse 1961, som belyste
den allvarliga bristen på lektorer. Statsrådet
hänvisar till det program som
uppställts för utvecklingen och utbyggnaden
av högre utbildning och forskning
och som statsmakterna på grundval av
riksdagens principbeslut nu successivt
förverkligar.

Svaret på min andra fråga vill, som
jag har uppfattat det, inge tillförsikt inför
möjligheterna att inom inte alltför
lång tid i flertalet ämnen och ämnesgrupper
nå balans mellan efterfrågan
och tillgång på lärare med lektorskompetens.
Glädjen inför detta uttalande
grumlas emellertid när tidningspressen
ger publicitet åt universitetens oro över

Ang. bristen på gymnasielektorer
bristande tillgång på kvalificerade forslearhandledare.
Har månne programmets
ram för utbyggnaden av högre utbildning
och forskning redan blivit för
trång? Spärranordningar vid universiteten,
som man har antytt, kan knappast
vara lösningen. Sådana anordningar innebär
risk för att man minskar rekryteringsbasen
i en tid, då kraven på fortsatt
och ökad forskning understrycks i
samband med den hårdnande internationella
konkurrensen för den av den tilllämpade
vetenskapen beroende produktionen.

I utbildningskedjan är lektorerna en
viktig länk, med tanke på att deras gymnasieelever
skall förbereda sig för studier
vid universitet och fackhögskolor.
Jag är med andra ord, herr talman, alltjämt
frågande: Är det till fyllest med det
successiva förverkligandet av tidigare
principbeslut?

Beträffande min tredje fråga hänvisar
statsrådet till nyss träffade förhandlingsuppgörelser.
Jag kan bara med tillfredsställelse
konstatera att ett förslag nu förelagts
riksdagen om en lönegradsuppflvttning
för lektorer som — om det
antages — något torde öka lektoratens
konkurrenskraft på arbetsmarknaden.
Jag har den starka förhoppningen att
den förhandlingsuppgörelsen har kommit
till med chefens för ecklesiastikdepartementet
goda minne.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Bara en kort replik. Att
jag trots den dagsaktuella situationen
ändock är ganska optimistisk när det
gäller lektorerna beror på att det här
inte rör sig om så överväldigande tal.
I fråga om högstadiets försörjning med
lärare är det enligt en uppgift inte mindre
än 12 000 lärare vi behöver. Det är
väldiga siffror. Jag föreställer mig vid
en snabb hopsummering att det i fråga
om lektoraten endast gäller hundratal,
och produktionen av doktorer och licentiater
är stigande.

Jag råkade i ett helt annat sammanhang
beröra denna problematik i statsverkspropositionen,
fröken Ljungberg,

Nr 20

Tisdagen den 15 maj 1962

Om upprättande av en universitetsfilial i
nämligen beträffande balansen mellan
forskning och undervisning. Jag fick
mycket god hjälp av en tidning i Stockholm,
som gjorde en privat undersökning
och konstaterade att av ett sjuttiotal
doktorer i naturvetenskapliga ämnen
endast tre eller fyra hade gått till läroverken
som lektorer. Jag föreställer mig
alltså att om vi kan hålla den vetenskapliga
grundutbildningen på hög nivå och
helst öka den, skall detta problem kunna
behärskas.

Sedan, herr talman, vill jag bara med
anledning av de senaste dagarnas skriverier
om universitetens kris säga att
jag också blev mycket skakad när jag
såg rubriken och fortfarande var det under
läsningen av referatet — ända tills
jag kom ned till de petita som departementet
kommer att få se någon gång i
höst. Det visar sig där att av de angelägna
topptjänsterna var det inte mer
än möjligen en professur i spanska som
kunde betecknas som en upprustning av
toppbefattningarna inom skolämnena.
Stockholms universitets angelägnaste
professurer var enligt referatet i indologi,
kriminologi, företagsekonomi, arabiska
etc. Det är alltså en fin och berömvärd
vetenskaplig expansion som
man önskar. Men det är alltså inte mot
en bakgrund av för få topptjänster vi bör
diskutera lektorsbristen.

Jag hade annars väntat att man exempelvis
skulle föra fram önskemål om en
tredje professur i engelska, en tredje
eller fjärde professor i historia eller
nordiska språk eller något i den stilen,
eller varför inte en tredje professor i
matematik. Men sådana önskemål lyser
med sin frånvaro, och det är i stället
en helt ny grupp av ämnen det är fråga
om. Krisen blev mot den bakgrunden
kanske inte fullt så allvarlig som rubrikerna
gjorde gällande.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för den ytterligare belysning han givit
åt sitt tidigare lämnade svar. Av de siffror
att döma som statsrådet anförde när
det gällde till vilka olika uppgifter de

Mellansverige

går, som lämnar universiteten med doktorskompetens,
framgår att mycket få
ämnar sig till läroverken. Men jag medger
att det ligger något betryggande i att
också lektoratens antal är relativt litet
och att därför kanske den jämförelsevis
ringa rekryteringen skall räcka, om den
nämligen kommer att fullföljas.

Det avskräckande var ju den förra
året dokumenterade oerhörda bristen på
lektorer. Det finns gymnasier i vårt land
som inte har någon lektor och inte på
åratal haft en lelctorskompetent lärare.
Då kan man bli orolig för möjligheterna
att fylla luckorna.

När det gäller universitetens petita för
kommande budgetår har jag självfallet
ingen möjlighet att gå in på det, som
statsrådet nu avslöjade. Jag skulle dock
vilja göra en försiktig fråga, om man
verkligen belyser detta problem fullständigt
genom att bara tala om äskade nya
professurer. Kan det möjligen vara så,
att för utbildning av lektorer är behovet
av ökat antal forskarhandledare av
typ preceptorer, docenter o. s. v. av
särskilt stor betydelse?

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om upprättande av en universitetsfilial
i Mellansverige

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Nymans interpellation
om upprättande av en universitetsfilial
i Mellansverige, erhöll ånyo ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Nyman har i en
interpellation frågat om jag vill medverka
till en decentralisering av universitetsstudierna
och till att en universitetsfilial
upprättas på en försöksort i Mellansverige.

Interpellationen har framställts mot
bakgrunden av den rådande lärarbristen.
Med anledning därav vill jag erinra
om det förslag om en decentraliserad
akademisk ett-betygsundervisning, som
numera framlagts i propositionen nr 54

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

Om upprättande av en universitetsfilial i Mellansverige

angående reformering av den obligatoriska
skolan m. m. Enligt förslaget skall
på ett tiotal orter i landet anordnas ettbetygskurser
i första band i matematik,
fysik och kemi samt i andra hand i nationalekonomi
och statskunskap. Kurserna
avses stå öppna för såväl folkskollärare
som studenter och andra med motsvarande
utbildning. Kostnaderna för
denna utbildningsverksamhet föreslås
skola bestridas dels ur universitetsanslagen,
dels ur det för nästa budgetår äskade
anslaget Vidareutbildning av lärare
m. m.

Det primära skälet för att denna decentraliserade
universitetsutbildning bör
komma till stånd är, som jag framhållit
i propositionen nr 54, den förutsebara
bristen på lärare i främst ämnena
matematik, fysik och kemi.

I vilken omfattning det kan befinnas
motiverat att med hänsyn till lärarbristen
framdeles vidga denna typ av lärarutbildning
är jag inte nu beredd att
ta ställning till. Jag vill emellertid understryka
att, såsom också framhållits
i skilda propositioner till årets riksdag,
en rad åtgärder av både kortsiktig och
långsiktig natur måste vidtas för att
komma till rätta med lärarproduktionen
och därmed sammanhängande problem.
Detta utgör f. n. en av de angelägnaste
arbetsuppgifterna för såväl berörda departement
som skolmyndigheter och
andra intressenter i frågan.

Jag vill slutligen, utan att gå närmare
in på ämnet eller redovisa några ställningstaganden,
peka på att spörsmålet
om en större geografisk spridning än för
närvarande av universitets- och högskolemässiga
utbildningsmöjligheter på åtminstone
de grundläggande nivåerna givetvis
kan komma att från helt allmänna
utbildningspolitiska synpunkter aktualiseras
i samband med den fortsatta
planeringen av den högre utbildningens
expansion.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet ber jag
att få framföra ett tack för svaret på min
interpellation. Jag betraktar svaret som

positivt, även om statsrådet icke nu anser
sig beredd att ta ställning till att vidga
en decentraliserad akademisk undervisning
utöver den av statsrådet förordade.

De regionala akademiska ett-betygskurserna
är i första hand avsedda för
folkskollärare som skall tjänstgöra på
högstadiet som ämneslärare, men kommer
också att stå öppna för studenter,
enligt vad vi hört av statsrådet. Dessa
kurser löser emellertid icke hela problemet
med ämneslärarbristen på våra
gymnasier och i övriga skolor, som i allt
större utsträckning behöver ämneslärare
med akademisk examen. I min interpellation
syftar jag därför något längre,
till en universitetsfilial med möjligheter
för studenter att även läsa in två-betygskurser.
I första hand skulle det gälla ämnena
matematik, fysik, kemi och samhällskunskap,
där bristsituationen är allvarligast.
De praktiska motiven för en
sådan decentraliserad universitetsutbildning
framgår av min interpellation
vara att avlasta universiteten och universitetsorterna,
där bostads- och lokalfrågor
jämte bristen på akademiska lärare
f. n. utgör ett mycket stort hinder för
att ta emot ett ökat antal studenter. Beträffande
studenternas bostadssituation
vill jag hänvisa till den helt nyligen publicerade
utredningen i Göteborg. Ca en
fjärdedel av studenterna är gifta och
medverkar till att öka trängseln på bostadsmarknaden.

Herr talman! Man kan i fråga om ämneslärarbristen
i dag tala om en ond cirkel,
som det gäller att med alla medel
bryta utan att göra avkall på kvaliteten
på utbildningen. Universiteten kan f. n.
icke snabbt nog få fram tillräckligt antal
akademiker, vilket skapar bristsituation
såväl inom skolväsendet då det gäller
ämneslärare, som inom universitet och
fackhögskolor då det gäller akademiska
lärare och forskare. Våra möjligheter
att genomföra önskvärda åtgärder, t. ex.
minskning av elevantalet i klasserna,
blir starkt beroende av hur vi kan lösa
lärarfrågan. Sverige har även ansvar för
att hjälpa u-länderna med deras undervisningsväsende.
Därtill kommer forsk -

lf Första kammarens protokoll 1962. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 15 maj 1962

Ang. utredningen rörande utbildningen av sysselsättnings- och arbetsterapeuter

ningen och näringslivet med sina ökade
behov.

Att komma till rätta med lärarproduktionen
och därmed sammanhängande
problem utgör för närvarande en av de
angelägnaste arbetsuppgifterna, framhåller
statsrådet. Jag delar helt statsrådets
uppfattning. Jag tror att statsrådet kan
räkna med stort intresse och stöd att
lösa lärarfrågan med hjälp av skolmyndigheter
och andra intressenter ute i
landet, om utbildningen decentraliseras.

Allt fler ledande personligheter i samhället,
inte minst inom näringslivet,
börjar numera få upp ögonen för att investering
i utbildning lönar sig. Den ökade
skolvänligheten inom kommunerna
och tron på att utbildning lönar sig gör
att vi kan vara optimistiska i fråga om
att lösa mångfalden av skolproblem, av
vilka lärarfrågan bara är ett.

Herr talman! .lag ber än en gång att få
tacka herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. utredningen rörande utbildningen av

sysselsättnings- och arbetsterapeuter

Ordet gavs ännu en gång till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara även fröken Nordströms
interpellation angående utredningen
rörande utbildningen av sysselsättnings-
och arbetsterapeuter, och nu
yttrade:

Herr talman! Fröken Nordström har i
en interpellation frågat, om jag vill upplysa,
huruvida den utredning rörande
utbildningen av sysselsättnings- och arbetsterapeuter,
som tillsattes i april 1960,
snart kommer att framlägga sina förslag
eller, såvida detta inte är avsikten, om
jag är villig att påskynda arbetet i utredningen,
så att förslag om terapeututbildningen
kan framläggas för riksdagen
inom snar framtid.

Som svar härpå får jag först framhålla,
att den framtida utbildningen av
arbetsterapeuter måste, såväl i vad gäller
utbildningens innehåll som dess dimensionering,
bedömas mot bakgrund
av arbetsterapiens funktion i det större
sammanhang, som rehabiliteringsverksamheten
utgör. Emellertid är rehabiliteringen
liksom den däri ingående behandlingsformen
arbetsterapi ännu relativt
outvecklade företeelser i vårt land.
Innan utredningen kunnat ta ställning
till utformningen av arbetsterapeututbildningen
har det varit nödvändigt att
klarhet skapats rörande frågan i vilka
former och med vilka metoder och mål rehabiliteringen
och arbetsterapien i framtiden
skall bedrivas. Vidare har utredningen,
med hänsyn till bl. a. de vid en internationell
jämförelse såväl kvalitativt som
kvantitativt otillfredsställande materiella
och personella resurserna på ifrågavarande
område i vårt land, haft att noga
pröva olika möjligheter för igångsättande
av en betydligt annorlunda och
mer tillfredsställande arbetsterapeututbildning
än den som för närvarande bedrives
i Sverige. Det bör även ihågkommas,
att den pågående utredningen om
sjukgymnastutbildningen skall samordnas
med arbetsterapeututredningen. Av
det sagda framgår att förutsättningar
knappast förelegat för arbetsterapeututredningen
att slutföra sitt arbete inom
kortare tid än som regelmässigt måste
åtgå för ett utredningsuppdrag av detta
slag. Enligt de besked jag nu erhållit,
räknar utredningen med att dess förslag
skall framläggas instundande sommar.

Därmed, herr talman, anser jag mig ha
besvarat fröken Nordströms interpellation.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Edenman, för svaret på min interpellation,
för uppgiften att utredningen
beräknas bli färdig i sommar och för det
klara beskedet att statsrådet Edenman
anser att en mycket stor förändring måste
ske i vår framtida terapeututbildning.

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

Ang. utredningen rörande utbildningen av sysselsättnings- och arbetsterapeuter

Jag ger statsrådet fullständigt rätt i att
utredningsuppdraget inte har varit av
det lättaste slaget, så dåligt som utgångsläget
i vårt land är och så litet erfarenhet
som vi har av vad en riktig funktionstränande
arbetsterapi är.

Jag har, herr statsråd, haft två praktiska
anledningar till min interpellation,
förutom det allmänna intresset som jag
har för sjukvårds- och patientvårdsfrågor.

Den första är att jag, några månader
efter det att fröken Elmén i andra kammaren
och jag i denna kammare tagit
upp denna fråga, i Stockholms stadsfullmäktige
motionerade om att staden borde
undersöka sin terapeututbildningsfråga
för att, som jag uttryckte det, »om
behov och förutsättningar förefanns» anordna
terapeututbildning.

Stockholms skolmyndigheter tog sig
med berömvärt intresse och stor snabbhet
an frågan. Vid Stockholms stadsfullmäktiges
sammanträde i april 1961 föreslogs
två konkreta åtgärder. Den första
var att yrkesskolorna snarast i samarbete
med personalutbildningsnämnden
skulle ordna kompletteringskurser för en
del av alla de många terapeuter som arbetade
i stadens tjänst men som trots att
de flesta fullgjort konsthantverkskurser
och arbetat många år inte kunnat komma
in vid terapeutkurser därför att konkurrensen
varit för stor. Några av dem
var väl också så gamla i tjänsten att det
inte fanns någon ordnad terapeututbildning
då de kom ut i förvärvsarbete.

Det andra förslaget i Stockholms stadsfullmäktige
innebar att åtgärder omedelbart
skulle vidtas för att i den mån så
kunde bli påkallat förslag till fullständig
terapeututbildning vid Stockholms
stads yrkesskolor skulle kunna framläggas
snarast möjligt efter det att den statliga
utredningen hade redovisat sitt förslag.
Man var nämligen också inom
Stockholms skolmyndigheter på det klara
med att terapeututbildningen måste
få ett annat innehåll och en annan omfattning
än den nuvarande.

Jag fick i fullmäktige stöd för min
uppfattning att det låg illa till med terapeututbildningen
i vårt land och att

Stockholms stad också var hårt drabbad.
Men jag måste naturligtvis böja mig för
argumentet att vi inte inom staden skulle
sätta i gång de långa kurser, som jag
närmast syftat till, förrän den statliga
utredningen var klar.

Jag accepterade detta inte minst av
den anledningen att det i en gemensam
skrivelse från socialdirektören, yrkesskoldirektören
och tillförordnade sjukvårdsdirektören
— skrivelsen återges i
stadsfullmäktiges tryck — redovisades
att man under hand inhämtat en uppgift
om att den statliga utredningen skulle
bli klar sommaren 1961 — vi var då redan
inne i april månad 1961. Då vi nu
kommit fram till sommaren 1962 och utredningen
ännu inte setts till, ansåg jag
mig ha anledning att interpellera herr
statsrådet.

Vi hade när vi gjorde undersökningen
i Stockholm för ett och ett halvt år sedan
sammanlagt 71 terapeuter i Stockholms
stads tjänst, vilket i och för sig
naturligtvis är ett alldeles för litet antal.
Endast 23 av dom hade fullständig
svensk terapeututbildning. Två hade utbildning
i Tyskland och Danmark. Alla
de återstående 46 hade ingen terapeututbildning
men väl en rad förberedande
kurser i vävnad, sömnad, knyppling och
konsthantverk. För 16 av de 46 pågår nu
en kompletteringskurs om 351 timmar,
som avslutas i början av juni månad.
Eleverna har fått undervisning i medicinska
och sociala frågor, patientpsykologi,
arbetsterapi samt arbetsteknik. En
ny deltidskurs planeras i september och
avslutas på våren 1963. Vi vill inte att
det skall bli en bestående ordning, statsrådet
Edenman, att en grupp befattningshavare
skall uppehålla ansvarsfulla
och påfrestande tjänster i många år
innan de får sin yrkesutbildning. Vi väntar
nu besked i Stockholm om vi skall
sätta i gång några långa reguljära kurser,
när de bör komma i gång och hur
de skall se ut, om yrkesskolorna bör bli
ansvariga för utbildningen eller om den
bör ske i anslutning till annan sjukvårdsutbildning.
Statsrådet ger i sitt svar
en antydan om statsrådets egen uppfattning
i denna fråga. Vi måste i Stockholm

Nr 20

Tisdagen den 15 maj 1962

Ang. utredningen rörande utbildningen av
få veta, vad utredningen kommit fram
till och hur ärendet skall behandlas i
fortsättningen.

Den andra anledningen till min interpellation
var att jag erfarit att vissa
planer föreligger på att Föreningen Sveriges
arbetsterapeuter vid det rådsmöte
med World Federation of Occupational
Therapists, som skall hållas i Philadelphia
i höst, skall uteslutas ur världsförbundet
då den svenska terapeututbildningen
inte motsvarar det som internationellt
anses vara ett minimum.
De svenska terapeuterna beviljades medlemskap
för ett tiotal år sedan troligen
mera på nåder och som en artig gest
eftersom världsförbundet då stiftades
här i Stockholm, och man förlitade sig
också på att den svenska terapeututbildningen
snart nog skulle förbättras.

Det vore väl ändå, statsrådet Edenman,
rätt bedrövligt om vi, som har så fina
traditioner att knyta an till på sjukgymnastikens
område som, såsom statsrådet
själv antydde, är så nära besläktat med
arbetsterapien, vi som har så gott internationellt
anseende för kvaliteten på
våra sjukgymnaster och dessutom har
förmånen av ett konsthantverk, en hemslöjd
och en nedärvd handaskicklighet
som är enastående åtminstone i västerlandet,
inte skulle kunna jämföras med
USA, Danmark och Tyskland, för att inte
tala om Indien och Israel, och att vi
skulle riskera att när det gäller arbetsterapi
rubriceras som underdeveloped
country. Får vi utredningen färdig, innan
Federation of Occupational Therapists
sammanträder i höst, kan man kanske
hoppas att uteslutningsfrågan inte
kommer att resas.

Att Stockholms stad som nu har bekymmer
men är villig att göra vad på
staden ankommer för att lösa sitt problem,
nu väntar på besked, och att vi
på det internationella planet uppenbarligen
har varit nära att äventyra vårt
goda namn och anseende, kanske dock
för mig betyder mindre än vetskapen
om att vi har så många terapeuter i arbete
med en bristfällig utbildning och att
nya kurser startas i höst vid våra tre
skolor. Att utbildningen är bristfällig

sysselsättnings- och arbetsterapeuter
vet vi ju utan att ha tillgång till något
som helst utredningsmaterial.

En annan sak som bekymrar mig är
att vi har så många outbildade terapeuter
i tjänst utan någon som helst medicinsk,
psykologisk och pedagogisk utbildning
och utan någon kunskap om
terapiteknik. Jag tycker också det är bekymmersamt
att vi låter så många ungdomar
samla meriter på kurser och praktikplatser,
oavlönade eller dåligt avlönade,
i åratal, inte för att de skall uppfylla
krav för inträde till terapeutkurserna
utan bara för att de genom att
samla en onormal mängd poäng skall
kunna hävda sig i konkurrensen. Det
måste för ungdomarna vara en psykisk
press att inte veta när de kommer in och
om de kommer in, att inte ha någon
klar målsättning för sitt arbete och kanske
framför allt att inte kunna det arbete,
som de sätts till.

Jag kan inte komma med det direkta
påståendet att de otillräckligt utbildade
och de outbildade terapeuterna åstadkommit
några medicinska skador — det
har jag inget direkt belägg för — men
jag tror det är riktigt som en skicklig
geriatriker och rehabiliteringsläkare sade
till mig häromdagen, »att vi inte vet
någonting om hur många tillfällen till
rehabilitering och funktionsträning som
har försummats därför att många terapeuter
inte kan sitt yrke i hela dess omfattning
och naturligtvis framför allt
därför att vi saknar så många terapeuter».

Det är, tycker jag, en svår underlåtenhetssynd
vi har gjort oss skyldiga till.

Vi har alla klart för oss — statsrådet
har också givit uttryck för det — att det
inte längre är fråga om att man genom
sysselsättning skall avleda patientens
tankar från sjukdomen, som det hette
förr, utan att arbetsterapien av i dag
är ett led i en funktionsförbättrande behandling
och en av metoderna att pröva
människors förutsättningar för arbetsträning
och omskolning.

I siffrorna från 1959 — det är tyvärr
de senaste jag haft tillgång till — redovisar
medicinalstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning ett behov av

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

Ang övningsassistenternas undervisningsverksamhet vid tekniska hogskolan

i Stockholm

1 000 terapeuter. Jag är nästan säker på
att de siffror, som kommer att redovisas
av utredningen, blir ännu mycket mera
förkrossande. Vi hade 1959 bara 250 utbildade
terapeuter i arbete. Det var alltså
en stor brist, och jag tror inte den
har blivit mindre sedan 1959, eftersom
vi bara har tre skolor, i Göteborg, Örebro
och Jönköping.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret, som var positivt och
glädjande för mig.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är sällan man får
tillfälle att ställa några frågor från de
här bänkarna, men eftersom fröken
Nordström är verkligt sakkunnig på det
här området vill jag lugna mig med följande
fråga: Är den nuvarande svenska
terapeututbildningen den sämsta i världen,
eller finns det möjligen ytterligare
någon grupp länder vilkas organisationer
hotas av uteslutning på grund av så
eminent låg standard i utbildningen?

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det var en svår fråga
som statsrådet riktade till mig. Jag är
inte någon eminent kännare när det gäller
arbetsterapeuterna, för att, som jag
nyss sade till statsrådet, jag har ett allmänt
intresse för sjukvårds- och patientfrågor.
Jag har påtalat den brist som
föreligger, och jag har konstaterat att
utbildningen är bristfällig och på dessa
punkter har jag inte blivit motsagd. Om
andra länder har lika dålig utbildning
som vi, kan jag inte ge statsrådet något
svar på. Det skulle jag dock tro. Det lär
väl finnas länder som inte har någon utbildning
alls och länder för vilka arbetsterapi
är ett okänt begrepp.

Huruvida man har avsett att nu utesluta
flera terapeutsammanslutningar ur
World Federation of Occupational Therapists,
kan jag rimligen inte svara på.
Jag har fått beskedet att den svenska föreningen
nu är aktuell. Med statsrådets
besked i dag, att utredningen kommer

i sommar, tror jag dock att risken är
mindre.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. övningsassistenternas undervisningsverksamhet
vid tekniska högskolan
i Stockholm

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara jämväl herr Thorsten
Larssons interpellation angående övningsassistenternas
undervisningsverksamhet
vid tekniska högskolan i Stockholm,
fick åter ordet och anförde:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har i en interpellation frågat, om jag
vill lämna kammaren en redogörelse för
förhållandena i fråga om övningsassistenternas
undervisningsverksamhet vid
tekniska högskolan i Stockholm samt för
de åtgärder, som jag finner erforderliga
för undvikande av att ifrågavarande
undervisningsverksamhet begränsas till
tiden eller försämras på annat sätt.

Interpellationen berör vissa förhållanden,
som föranlett Kungl. Maj :t att den
9 februari i år medge, att en delpost i
tekniska högskolans avlöningsstat får
överskridas med högst 350 000 kr., mot
begärda 700 000 kr.

Den delpost det här gäller är för innevarande
budgetår uppförd med 6,5
miljoner kr. och får inte överskridas
utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Ur delposten
bestrides bl. a. dels grundlön till
högst 249 assistenter, dels arvoden till
övningsassistenter. övningsassistenterna
skiljer sig från assistenterna främst
därigenom att deras arbete ersättes med
timarvoden. Vidare bör nämnas den
skillnaden att, medan assistenterna deltager
i såväl undervisningen som institutionsarbetet
i övrigt, övningsassistenterna
är avsedda enbart för undervisningen.
Någon begränsning av den totala
medelsanvisningen för arvoden till
övningsassistenter finns inte utöver den

Nr 20

Ang. övningsassistenternas

i Stockholm

som ligger i att delposten inte får överskridas
utan Kungl. Maj:ts medgivande.

På grund av att vissa av högskolan
tidigare kalkylerade besparingar på delposten
uteblivit, återstod av delposten
för vårterminen 1962 ett belopp, som
enligt högskolans bedömande skulle
medföra en väsentlig begränsning av
övningsassistenternas verksamhet.

I den uppkomna situationen medgav
Kungl. Maj :t, att delposten fick överskridas
med högst 350 000 kr. Härigenom
kan högskolan vårterminen 1902
disponera i runt tal 1 350 000 kr. för övningsassistenter.
I högskolans ursprungliga
kalkyl, som förutsatte betydande
vakanser på assistentsidan, hade för
samma termin omkring 1 700 000 kr. beräknats
för övningsassistenter. Det bör
emellertid observeras, att effekten av
vissa rekryteringsfrämjande bestämmelser
i fråga om assistenternas avlöningsförhållanden
samtidigt blivit den, att ett
större antal assistenter kunnat anställas.
Detta innebär att, såsom avsetts, assistentundervisning
i viss utsträckning nu
bör kunna ersätta undervisning som enligt
den ursprungliga fördelningsplanen
hade förutsatts komma att meddelas av
övningsassistenter.

För undervisning genom övningsassistenter
disponerar högskolan innevarande
vårtermin ett belopp, som — med
beaktande av antalet studerande och
arvodenas storlek — kan sägas i stort
motsvara belastningen på delposten för
denna undervisning vårterminen 1960
och som med några 10 000-tal kr. understiger
belastningen vårterminen
1961. Samtidigt är, såsom nämnts, antalet
tillsatta assistenttjänster större innevarande
vårtermin.

Med hänsyn till de fakta om högskolans
resurser i förevarande avseende,
som jag här i korthet redovisat, anser
jag mig för närvarande inte ha anledning
att vidtaga några ytterligare åtgärder
i fråga om övningsassistenternas undervisningsverksamhet
vid tekniska
högskolan i Stockholm.

vid tekniska högskolan

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Även jag ber att få säga
ett tack till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet för det svar
som jag har erhållit och för den redogörelse
som statsrådet har lämnat om förhållandena
vid tekniska högskolan i
vad de avser övningsassistenterna och
deras undervisning. Dessa övningsassistenter
rekryteras ju till en del bland
exempelvis civilingenjörer från näringslivet
men till ganska stor del också
bland teknologer som ägnat sig åt högre
studier.

Min interpellation tillkom egentligen
strax efter det att gymnasieingenjörsutbildningen
hade diskuterats i riksdagen.
Då fick vi av statsrådet veta att vad
som begränsade utbyggnadstakten i utbildningen
vid bl. a. våra högskolor inte
var de materiella resurserna utan fastmer
de personella, alltså tillgången på
lärarkrafter.

I interpellationssvaret upplyses om
att tillgången vid tekniska högskolan i
Stockholm på de mera ordinarieställda
assistenterna — om jag får använda det
uttrycket — blivit förbättrad. Denna förbättring,
som har inträffat efter lönegradshöjningen
till A 19, har dock inneburit
att avlöningsanslaget har blivit
alltför litet. Detta har också fått till följd
att en begränsning har måst göras av
antalet övningsassistenter, vilka har sin
lön från detta anslag. Samma knappa
anslag får också konsekvenser för kommande
budgetår och kan innebära, som
det har upplysts mig, indragning av exempelvis
en extra tentamen och därigenom
en förskjutning av studietiden.

Kan man nu av statsrådets svar utläsa
att den ordinarie lärartillgången har blivit
så mycket bättre och att undervisningen
kommer att bli väl tillgodosedd
även om övningsassistenternas antal
minskas? Jag ställer frågan till herr
statsrådet med anledning av avslutningen
i interpellationssvaret, där herr statsrådet
anser att några ytterligare åtgärder
med anledning av denna undervisningsverksamhet
inte behöver vidtagas.
Jag ställer också frågan därför att många

Tisdagen den 15 maj 1962
undervisningsverksamhet

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

Ang övningsassistenternas undervisningsverksamhet vid tekniska högskolan

i Stockholm

har ansett att nuvarande knapphet på
medel kommer att äventyra kursplanens
kvalitativa fullföljande och innebära en
förlorad studietid för en del teknologer.
Skulle knappheten i fråga om utnyttjandet
av den undervisningsreserv som
övningsassistenterna utgör komma att
innebära en stagnation när det gäller
nyintagning av teknologer kan väl, i
varje fall som jag ser det, dessa förhållanden
knappast anses vara tillfredsställande
och inte heller i linje med
vad som i andra sammanhang har sagts
om lärarresurserna.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det vore ganska mycket
att replikera till herr Thorsten Larsson.
Jag vill bara allmänt göra gällande att
undervisningsstandarden vid tekniska
högskolan i Stockholm förmodligen är
en av de högsta i världen, om vi alltså
tänker på tekniska högskolor, och det
är fullständigt orimligt att hävda, att
utrustningen när det gäller assistenter
skulle vara bristfällig. Självfallet kan
man alltid önska mer, men undervisningsstandarden
på assistentplanet är
verkligen inte låg.

Att enskilda, och tyvärr ganska
många, övningsassistenter personligen
har kommit i kläm och råkat i ett ytterst
tråkigt läge när vissa arvoden måst
dras in, det är en annan historia. Om
jag i klartext repeterar vad som skett,
har alltså tekniska högskolans ledning
erfarenhetsmässigt räknat med att alla
de 249 assistenttjänsterna — onekligen
ett ganska stort antal —- inte skulle kunna
besättas. Till allmän förvåning gick
det emellertid bra att besätta tjänsterna.
Men innan tjänsterna blivit besatta var
en del av de medel, som oundgängligen
måste utgå för ordinarie tjänser, disponerade
för övningsassistenter och när
sedan sökande till assistenttjänsterna
anmälde sig måste ju de tjänsterna besättas.
På det sättet blev en lägre summa
än man hade beräknat disponibel för
anställning av övningsassistenter. Och
sedan fick man börja justera undervis -

ningsplanen. Detta är alltså en helt annan
historia, och det är bara för min
del att beklaga.

Men jag vill göra herr Thorsten Larsson
uppmärksam på en mycket allvarlig
sak. Detta anslag på 6,5 miljoner är
bundet av riksdagen, och Kungl. Maj:t
har inga möjligheter att godkänna annat
än s. k. legala överskridanden. Vi
har genom att sträcka oss så långt som
möjligt kommit fram till att löneökningarna,
som tekniska högskolans ledning
rimligtvis inte kunde förutse, fick ta ytterligare
350 000 kronor. Men felprognosen
i fråga om hur många som skulle
söka de av riksdagen inrättade tjänsterna
har vi inte kunnat komma till rätta
med inom ramen för legala överskridanden.

Det har varit mycket pikant, herr
Thorsten Larsson, om jag hade gått med
på ett överskridande av anslaget med
låt mig säga 700 000 kronor och sedan
kanske fått en konstitutionsanmärkning
för detta, något som man ju numera är
så pigg på. Hade inte herr Thorsten
Larsson då med samma talang som här
stått upp och förklarat: »Det är ju ändå
orimligt att av riksdagen beviljade anslag
på detta sätt godtyckligt överskrides
efter medgivande av Kungl. Maj:t?»
Jag är rädd för att så hade blivit fallet,
herr Thorsten Larsson. Men den
här gången har jag kanske varit för försiktig,
vis av skadan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Till det sista vill jag
säga att jag ser denna sak litet grand
med utgångspunkt från den diskussion
som fördes om materiella och personella
resurser, såsom jag sade redan från
början, och jag trodde inte att det för
herr statsrådet varit något större konstitutionellt
bekymmer att klämma fram anslagen
till gymnasieingenjörsutbildning
vars kurs redan börjat när riksdagen
beviljade medel.

Det är riktigt som statsrådet sade, att
en del personer har kommit i kläm genom
att man utan vidare skurit ner det

Nr 20

Tisdagen den 15 maj 1962

Ang. dvningsassistenternas undervisningsverksamhet vid tekniska högskolan

i Stockholm

tidigare utgående anslaget för övningsassistenternas
avlöning. Något sådant är
åtminstone i våra dagar rätt sällsynt
och unikt. Men det är inte bara detta,
utan härtill kommer frågan — även om
jag kan ge statsrådet rätt i att undervisningen
vid tekniska högskolan är av hög
standard — om man med ett mindre anslag
kunde åstadkomma litet större resurser
för teknologernas utbildning eller
om anslagets knapphet innebär att studitiden
blir förlängd. Jag tror för min
del att detta senare är den väsentliga
frågan.

Som jag ser det, måste jag säga att det
väl hade varit klokt om man hade delat
upp det här anslaget på båda områdena,
på assistenter och på övningsassistenter.
Då hade man kanske haft klarare linjer
att rätta sig efter.

Jag vill till slut säga att jag ändå
måste konstatera att tyvärr utnyttjas tydligen
inte på alla områden de lärarresurser
och de reserver som finns tillgängliga.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Ett mycket kort tillrättaläggande.
Själva finessen, herr Thorsten
Larsson, med anslaget är ju att det inte
är uppdelat.

Det har tidigare visat sig att det varit
svårt att rekrytera och anställa assistenter
i alla ämnen, och därför finns det
möjlighet för tekniska högskolans ledning
att i stället anställa övningsassistenter.
Till yttermera visso har man också
möjlighet, som den ärade interpellanten
själv framhöll, att arbeta med olika kategorier.
Ursprungligen var avsikten att
man skulle ta ingenjörer från näringslivet,
alltså personer med yrkeserfarenhet.
Även det har ibland i vissa ämnen
visat sig svårt, och då finns det full
frihet att i stället använda teknologer, i
allmänhet på ett mera avancerat stadium,
som övningsassistenter.

Det är just för att få en elasticitet i
systemet — det är dock fråga om en
post på 6,5 miljoner kronor — som man
har velat lämna gränserna öppna. Men

på en punkt kan man inte komma undan
en definitiv gränsdragning, och det är
den att antalet assistenter är av riksdagen
angivet, och om det blir tillräckligt
många sökande till assistenttjänsterna
måste dessa först besättas, vilket icke
skedde den här gången.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 169, angående statstjänstemännens
löner under åren 1962 och 1963 m. m.;
samt

nr 170, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
tvenne av utskottet jämlikt § 21
riksdagsstadgan gjorda anmälningar, att
till utskottet inkommit framställningar
dels från delegerade för riksdagens
verk angående ändringar i tjänste- och
personalförteckningarna för vissa riksdagens
verk, m. m.;

dels ock från fullmäktige i riksbanken
angående ändringar i tjänste- och
personalförteckningarna för riksbanken.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motion nr 723.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 101—106 och
memorial nr 107, bevillningsutskottets
betänkanden nr 36, 44 och 45, bankoutskottets
utlåtande nr 27, andra lagutskottets
utlåtande nr 27, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 31—33, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 15 och 16 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 41—44.

På framställning av herr talmannen
beslöts att bland två gånger bordlagda

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

ärenden på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde tredje lagutskottets
utlåtande nr 33, andra lagutskottets
utlåtande nr 27 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 36 och 44 skulle i
nu nämnd ordning uppföras främst samt
bevillningsutskottets betänkande nr 45
sist.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 175, rörande godkännande av en
europeisk social stadga.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial och
utlåtande:

nr 17, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll; samt

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar jämte
i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
statlig sjuksköterskeskola i Norrköping
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel och hörapparater
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för exportkrediter, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna avser medelsanvisning; nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionen avser
medelsanvisning; samt

nr 112, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för exportkrediter, m. m., jämte
i ämnet väcka motioner;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr
416) om sparbanker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 28, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning angående
ändring i reglementet för riksdagsbiblioteket; andra

lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om återföring av vissa enligt
lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. fonderade medel;

j ord bruksutskottets utlåtan den:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, såvitt
angår jordbruksärenden;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
kronoegendom, m. m.; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillsyn över skogar

Nr 20

Tisdagen den

Interpellation ang. säkerhetsföreskrifterna
allmän väg

tillhörande allmänna inrättningar av
kyrklig natur m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

45, i anledning av väckta motioner
angående mark för fritidsområden;

nr 46, i anledning av väckta motioner
•om utredning rörande alkoholfrågan, om
upplysningsverksamhet rörande alkohollagstiftningen,
om utredning angående
forskning avseende behandlingen av alkoholskadade
samt om utredning rörande
de kroniska alkoholisternas vårdproblem;
samt

nr 47, i anledning av väckta motioner
om vissa ungdomsfostrande åtgärder.

Interpellation ang. säkerhetsföreskrifterna
vid anordnande av motortävling
på allmän väg

Herr SVANSTRÖM (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Vid under veckohelgen
anordnad biltävling på allmän landsväg
inträffade i Vena kommun i Kalmar län
en mycket beklaglig trafikolycka mellan
en i rallyt deltagande bil och en annan
trafikant.

Med anledning av det inträffade får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande
fråga:

Anser herr statsrådet att nuvarande
säkerhetsföreskrifter i samband med anordnandet
av motortävlingar på allmänt
trafikerade vägar är sådana, att allmänhetens
berättigade krav på trafiksäkerhet
kan anses uppfyllda?

Om så inte är fallet; avser herr statsrådet
att framlägga förslag om ändrade
säkerhetsföreskrifter?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

15 maj 1962

vid anordnande av motortävling på

nr 724, av herr Lundström och fru Segerstedt
Wiberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 166, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation;

nr 725, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1962/63,
m. m.;

nr 726, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1962/63,
m. m.;

nr 727, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1962/63,
m. m.;

nr 728, av herrar Ringaby och Kaijser,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1962/63,
m. m.;

nr 729, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1962/63,
m. m.;

nr 730, av herr Ericsson, John, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
167, med förslag till lag om ändring i
arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1);

nr 731, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
171, med förslag till lag med förbud i
vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet m. m.;

nr 732, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Svanström, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 171, med förslag
till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändningar
på öppna havet m. m.;

nr 733, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
171, med förslag till lag med förbud
i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet m. m.;

nr 734, av fru Segerstedt Wiberg och
herr Nordenson, i anledning av Kungl.

Tisdagen den 15 maj 1962

Nr 20

Maj:ts proposition nr 171, med förslag
till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.;
samt

nr 735, av fröken Andersson, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 166,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Onsdagen den 16

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 175, rörande godkännande av
en europeisk social stadga.

Föredrogs och hänvisades
motionen nr 724 till utrikesutskottet,
motionerna nr 725—729 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 730—734 till behandling
av lagutskott och

motionen nr 735 till utrikesutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 17 och
utlåtande nr 18, statsutskottets utlåtanden
nr 108—112, bevillningsutskottets
betänkanden nr 47 och 49, bankoutskottets
utlåtanden nr 22, 23, 25 och
28, andra lagutskottets utlåtande nr 28,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 18,
19, 21 och 25 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 45—47.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till sjötrafikförordning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om allmän försäkring, m. m., i vad pro -

maj förmiddagen

positionen hänvisats till lagutskottet,,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 9 mars 1962 dagtecknad
delproposition, nr 90, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om
höjning av folkpensioner m. m.,

2) lag angående ändrad lydelse av
6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering,

3) lag om ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 5 maj 1960 (nr
99) angående ändring i lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionerings

4) lag om allmän försäkring,

5) lag angående införande av lagen
om allmän försäkring,

6) lag angående ändring i lagen den
14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

7) förordning angående ersättning för
sjukresor enligt lagen om allmän försäkring
(sjukreseförordning),

8) lag om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension,

9) förordning om ändring i förordningen
den 18 december 1959 (nr 551)
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,

10) förordning om ändring i förordningen
den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.,

11) förordning om ändring i förordningen
den 18 december 1959 (nr 555)
angående redares avgift i vissa fall enligt
lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m.,

12) lag om finansiering av folkpensioneringen,

13) reglemente angående förvaltningen
av de allmänna försäkringskassornas

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

fonder för den obligatoriska och den frivilliga
sjukförsäkringen,

14) förordning om ändring i förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

15) förordning angående ändring i
förordningen den 21 maj 1954 (nr 269)
om skyldighet för arbetsgivare att lämna
uppgift rörande arbetsanställning,

16) förordning om ändring i militär•ersättningsförordningen
den 2 juni 1950
(nr 261),

17) lag angående ändring i lagen den
18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt
smittbärare,

18) lag angående ändrad lydelse av 22
§ lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna,
samt

19) lag angående ändring i lagen den
20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,

dels ock bifalla de förslag i övrigt,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departmentschefen hemställt.

De i propositionen framlagda förslagen
inneburo, att sjuk- och moderskapsförsäkringen,
folkpensioneringen och
tilläggspensioneringen från och med den
1 januari 1963 skulle sammanföras i en
lag om allmän försäkring till ett enhetligt
system, som gåve den enskilde skydd
mot inkomstbortfall vid sjukdom och
barnsbörd, ålderdom, invaliditet och försörjarens
frånfälle.

Inom sjukförsäkringen hade grundsjukpenningen
föreslagits höjd från 3 till
5 kronor om dagen. Samma höjning hade
föreslagits för sjukpenningavdraget vid
sjukhusvård. Sjukpenningskalan skulle
byggas ut så, att försäkringsskyddet komme
att omfatta inkomster upp till omkring
22 000 kronor om året. Sjukpenningen
i den högsta sjukpenningklassen
skulle utgöra 28 kronor om dagen. Den
nuvarande regeln att sjukpenningen
minskades efter 180 dagars sjukdom
hade föreslagits slopad.

Enligt förslagen skulle företagarna automatiskt
anslutas till försäkringen för
tilläggssjukpenning och få samma sjuk -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
penningskydd som de anställda. Viss individuell
valfrihet att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen
skulle finnas
för företagarna, men den sammankopplades
med valfriheten inom försäkringen
för tilläggspension, så att utträden och
återinträden finge ske endast med avseende
på båda försäkringarna i förening.
Företagarna kunde välja 33 eller
93 dagars karenstid som alternativ till
den normala 3-dagarstiden. För att tillgodose
behovet av sjukförsäkringsskydd
för företagare som redan anmält undantagande
från tilläggspensioneringen hade
föreslagits, att de skulle få tillfälle att
senast den 31 december 1962 återkalla
sin anmälan med verkan från och med
den 1 januari 1963.

I syfte att förbättra hemmafruarnas
ställning inom sjukförsäkringen hade
föreslagits, att en hemmafru med barn
under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid
skulle få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning
och barntillägg, vilka sammanlagt
uppginge till minst 7 kronor om
dagen. Hon skulle därutöver, om hon
så önskade, genom frivillig försäkring
kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg
som uppginge till lika stort belopp.

Fn till visst antal dagar maximerad
sjukhjälpstid skulle finnas endast för
den som åtnjöte ålderspension eller hel
förtidspension. I övrigt skulle sjukhjälp
utgå till dess förtidspension toge vid. Fn
ålderspensionär skulle kunna komma i
åtnjutande av sjukpenning och ersättning
för sjukhusvård sammanlagt högst
180 dagar. Den som hade hel förtidspension
skulle ej kunna vara sjukpenningförsäkrad,
men däremot skulle han
under en tid av högst 180 dagar kunna få
ersättning för sjukhusvård. Den som
hade partiell förtidspension skulle kunna
vara sjukpenningförsäkrad för den
kvarstående förvärvsinkomsten, och någon
maximerad sjukhjälpstid gällde inte
för honom.

Förslagen inneburo vidare, att moderskapsförsäkringen
skulle förbättras och
att mödrahjälpen skulle avskaffas.
Grundpenningen hade föreslagits höjd
från 270 till 900 kronor vid enkelbörd.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
Tilläggspenning skulle kunna utgå i 180
dagar mot för närvarande 90 dagar.
Dessutom skulle blivande och nyblivna
mödrar få ersättning för tandläkarvård.

Beträffande pensioneringen hade föreslagits,
att folkpensionerna skulle höjas
från och med den 1 juli 1962 med 350
kronor för en ensam pensionär, varmed
även avsågs änkepensionär, och med tillhopa
500 kronor för två pensionsberättigade
makar. Med 12 indextillägg blev
det årliga beloppet för en ensam pensionär
3 250 kronor för två pensionsberättigade
makar sammanlagt 5 090 kronor.
Till de angivna beloppen kunde liksom
hittills komma kommunalt bostadstillägg.
Indextillägg som utlöstes efter
den 30 juni 1962 skulle utgå med 75 kronor
till ensam pensionär och 60 kronor
till envar av två gifta pensionärer.

En uppmjukning hade föreslagits av
det nu gällande kravet på mantalsskrivning
i riket för rätt till folkpension.
Rätt till pension skulle sålunda föreligga,
förutom för svensk medborgare
som vore mantalsskriven i riket, för en
svensk som varit mantalsskriven här för
det år han fyllt 62 år och för de fem
åren närmast dessförinnan.

Rätten till tilläggspension skulle utvidgas
genom att svensk medborgares lön
i utlandet m. m. bleve pensionsgrundande
i ökad utsträckning. För att neutralisera
verkningarna för tilläggspensionen
av inkomstbortfall under längre
perioder av sjukdom hade föreslagits
vissa regler för försäkrade som vore födda
1927 eller tidigare.

Efter mönster från tilläggspensioneringen
hade föreslagits rörlig pensionsålder
inom folkpensioneringen, så att ålderspension
skulle kunna uttagas från
63 års ålder, varvid pensionen minskades
på visst sätt. Den som väntade med
att taga ut ålderspensionen till efter 67
år finge å andra sidan en viss höjning
av pensionen. Reglerna om förtida uttag
avsåges skola träda i kraft successivt,
så att under år 1963 förtida uttag
bleve möjligt för personer födda 1896
och 1897. Därefter skulle den undre

gränsen sänkas varje år med ett år. Härigenom
komme reformen att vara fullt
genomförd år 1966.

Beträffande förtidspensionen hade föreslagits,
att samma invaliditetsbegrepp
och samma invaliditetsbedöinning skulle
gälla för både folkpensioneringen och
tilläggspensioneringen. Invaliditetsbegreppet
hade utformats som en arbetsinvaliditet,
vilken hade sin grund i medicinska
faktorer. För rätt "till förtidspension
förutsattes att arbetsförmågan
nedsatts med minst hälften. Vid varaktig
nedsättning av arbetsförmågan skulle
utgå förtidspension, under det att pensionsförmånen
benämndes sjukbidrag då
arbetsförmågans nedsättning icke vore
varaktig men kunde beräknas bestå avsevärd
tid.

Den nuvarande inkomstprövningen av
folkpensioneringens invalidförmåner
skulle slopas och ersättas med följande
för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
gemensamma regler om pensionens
storlek. Försäkrade, vilkas arbetsförmåga
vore nedsatt i sådan grad
att intet eller endast en ringa del därav
återstode, skulle erhålla hel förtidspension,
vars storlek motsvarade ålderspensionen.
Vore arbetsförmågan nedsatt
i mindre grad men likväl med avsevärt
mera än hälften, utginge två tredjedelar
av hel pension. I övriga fall skulle
utgivas en tredjedel av hel pension.

Beträffande förutsättningarna för rätt
till förtidspension från tilläggspensioneringen
och sättet för pensionens beräkning
hade föreslagits vissa ändrade regler.
De nya reglerna inneburo att kvalifikationstiden
för flertalet fall skulle förkortas
från två till ett år, varjämte i
ökad utsträckning skulle förhindras att
den försäkrade bleve utan pension eller
finge en mycket låg pension, om han undei
åren närmast före invaliditetens inträde
tillfälligt saknat pensionsgrundande
inkomst eller haft osedvanligt låg sådan
inkomst. Utlänningar skulle få rätt
till förtidspension ■— och därmed familjepension
— från tilläggspensioneringen
på i stort sett samma villkor som
svenskar.

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

22,

De generella folkpensionsförmånerna
skulle enligt förslaget kompletteras med
särskilda förmåner till blinda, till personer
med avsevärda vårdbehov och till
förvärvsarbetande invalider med svåra
kroppsliga defekter. En förmån, benämnd
invaliditetstillägg, vore avsedd
för dem som hade ålders- eller förtidspension
och en annan, kallad invaliditetsersättning,
för invalidiserade i arbetsför
ålder, vilkas förvärvsförmåga vore
sådan, att de icke bleve berättigade
till förtidspension. Invaliditetstillägget
hade föreslagits skola utgå med 1 200
kronor och invaliditetsersättningen med
1 800 kronor om året. Som en följd av
de sålunda föreslagna bestämmelserna
hade förordats, att de nuvarande blindtilläggen
och vårdtilläggen skulle upphöra.

Ålders- och förtidspension skulle vidare
kompletteras med icke inkomstprövade
barntillägg motsvarande de nuvarande
särskilda barnbidragen. Dessa tilllägg
skulle för varje barn under 16 år i
regel utgöra 1 000 kronor om året.

Den nuvarande inkomstprövningen
skulle enligt förslaget bibehållas för
hustrutillägg och kommunala bostadstilllägg
samt änkepensioner i anledning
av dödsfall före den 1 juli 1960. I inkomstprövningsreglerna
hade dock förordats
vissa uppmjukningar främst beträffande
änkepensionerna.

Inom familjepensioneringen hade föreslagits
änkepension till frånskilda
kvinnor efter den förutvarande mannen
under förutsättning att denne vid tidpunkten
för dödsfallet vore skyldig att
utgiva underhållsbidrag till kvinnan.
Med den angivna begränsningen skulle
frånskild kvinna i princip kunna erhålla
folkpension och tilläggspension på
samma villkor som gällde för änka. Sammanlagda
beloppet av den frånskilda
kvinnans änkepension från folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen
skulle dock icke få överstiga underhållsbidraget.

Egenpension och familjepension från
tilläggspensioneringen skulle kunna utgå
samtidigt utan reduktion av någon -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
dera pensionen. Sammanträffade flera
familjepensioner skulle däremot endast
en av dem utgå. Den nuvarande regeln
inom tilläggspensioneringen, att familjepension
ej finge uppgå till mera än 80
procent av den avlidnes egenpensionr
hade föreslagits upphävd.

Förmånligare regler skulle införas för
pension till vissa kvinnor, som blivit änkor
före den 1 juli 1960 och som haft
barn i hemmet.

Kostnaderna för sjuk- och moderskapsförsäkringen
skulle liksom hittills
fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna
och staten. De föreslagna reformerna
föranledde viss höjning av de
försäkrades egna avgifter. Arbetsgivarnas
bidrag hade föreslagits skola utgöra
1,5 procent av löner upp till 22 000 kronor.
Staten hade föreslagits skola bidraga
med 50 procent av utgifterna för
sjukvårdsersättning, som ej avsåge sjukhusvård,
för grundsjukpenning, barntilllägg
och moderskapspenningens grundpenning.
Statens bidrag beräknades till
320 miljoner kronor för budgetåret
1962/63.

För budgetåret 1962/63 beräknades
merkostnaderna för de föreslagna folkpensionsreformerna
till 394 miljoner
kronor. I reglerna om folkpensionskostnadernas
fördelning mellan staten
och kommunerna hade föreslagits vissa
justeringar, som skulle gälla tills vidare
i avvaktan på en slutlig lösning av kostnadsfördelningsfrågan.
Statens kostnader
för folkpensionerna beräknades för budgetåret
1962/63 till 2 967 miljoner kronor.
Kommunernas kostnader uppskattades
för samma tid till cirka 542 miljoner
kronor.

Propositionen hade, såvitt anginge de
därvid fogade författningsförslagen, hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet. I övrigt hade propositionen
hänvisats till statsutskottet.

I samband med propositionen hade utskottet,
med vissa begränsningar, vilka
nedan angåves, behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

1) de likalydande motionerna 1:28,
av herr Lundström m. fl., och II: 54, av
herr Ohlin m. fl., såvitt avsåge frågan
om en självständig pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar;

2) de likalydande motionerna 1:70,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., samt
11:211, av herrar Grebäck och Wahrendorff,
om vissa ändrade bestämmelser
angående avgift till den allmänna tjänstepensionen; 3)

de likalydande motionerna I: 169,
av herr Kaijser, samt II: 216, av fröken
Karlsson och fru Kristensson, angående
pension till änkling;

4) de likalydande motionerna I: 214,
av herr Gillström m. fl., och II: 264, av
herr Andersson i Essvik m. fl., angående
fördelningen mellan stat och kommun
av kostnaderna för folkpensioneringen,
med undantag för frågan om anslag
under femte huvudtiteln;

5) de likalydande motionerna 1:291,
av herr Bengtson m. fl., och 11:366, av
herr Hedlund m.fl., angående viss valfrihet
inom den allmänna tilläggspensioneringen; 6)

de likalydande motionerna 1:293,
av herr Bengtson m. fl., och 11:365, av
herr Hedlund m. fl., angående personligt
frivillig tilläggspensionering;

7) de likalydande motionerna I: 298,
av herr Sundin, och 11:363, av herr
Fälldin m. fl., angående de korttidsanställdas
förmåner inom den allmänna
tilläggspensioneringen och sjukförsäkringen,
m. m.;

8) de likalydande motionerna 1:299,
av herr Svanström m. fl., och II: 283,
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl., angående
förbättring av den allmänna tillläggspensionen
för låglönegrupperna;

9) de likalydande motionerna I: 370,
av herr Olsson, Ernst, m. fl., och II: 445,
av herr Börjesson i Glömminge m. fl.,
om vidgad rätt till folkpension för vissa
ensamstående kvinnor;

10) de likalydande motionerna I: 455,
av herr Bengtson m. fl., och 11:543, av
herr Hedlund m. fl., om utredning angående
skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna,
m. m., såvitt avsåge
påförande av folkpensionsavgift;

11) de likalydande motionerna I: 474,
av herrar öhman och Lager, samt II: 537,
av herr Hagberg m. fl., om utredning angående
slopande av socialförsäkringsavgifterna,
m. m., såvitt avsåge gränsen
för påförande av folkpensionsavgift och
sjukförsäkringsavgift;

12) de likalydande motionerna I: 481,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II:
560, av fru Gärde Widemar m. fl., om
rätt för änkling till efterlevandepension
från den allmänna tilläggspensioneringen; 13)

de likalydande motionerna I: 483,
av herr Hilding, och II: 562, av herr
Jönsson i Ingemarsgården m. fl., om
viss valfrihet inom den allmänna tillläggspensioneringen; 14)

de likalydande motionerna I: 485,
av herr Persson, Helmer, m. fl., och II:
566, av herr Senander m. fl., angående
standardtillägget till folkpensionerna;

15) motionen II: 208, av herrar Carlsson
i Huskvarna och Nilsson i Lönsboda,
om vidgad rätt till ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen för tandvård,
med undantag för frågan om statsbidrag
till den organiserade barntandvården
;

16) motionen 11:330, av herr Holmberg
m. fl., angående inkomstprövningen
för erhållande av kommunalt bostadsbidrag; 17)

motionen 11:610, av herr Holmberg
m. fl., om slopande av sjukförsäkringslagens
bestämmelser om karenstid;
samt

18) motionen 11:611, av herr Holmberg
m. fl., om sänkning av pensionsåldern
för gruvarbetare m. fl.

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

19) de likalydande motionerna I: 632,
av herr Augustsson m. fl., och II: 760, av
herr Franzén m. fl.;

20) de likalydande motionerna 1:633,
av herr Hermansson m. fl., och 11:761,
av herr Johansson i öckerö m. fl.;

21) de likalydande motionerna 1:649,
av herr Bengtson m. fl., och II: 777, av
herr Hedlund m. fl., med undantag för
frågan om särskild avdragsrätt vid beskattningen
för sjukförsäkringsavgift och

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

frågan om anslag till folkpensioneringen; 22)

de likalydande motionerna 1:650,
av herr Birke, och II: 782, av fru Kristensson; 23)

de likalydande motionerna 1:652,
av herr Geijer, Lennart, m. fl., och II:
769, av herr Christenson i Malmö m. fl.;

24) de likalydande motionerna 1:653,
av herr Hagberg m. fl., och II: 775, av
herr Heckscher m. fl.;

25) de likalydande motionerna I: 654,
av herr Hagberg m. fl., och II: 776, av
herr Heckscher in. fl.;

26) de likalydande motionerna I: 655,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 772,
av fru Eriksson i Stockholm m. fl.;

27) de likalydande motionerna I: 657,
av herr Lundström m. fl., och II: 785,
av herr Ohlin m. fl., med undantag av
frågan om anvisande av anslag till en
tjänst som allmänt ombud i socialförsäkringsprocesscn; 28)

de likalydande motionerna I: 658,
av fröken Nordström, och II: 778, av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.;

29) de likalydande motionerna 1:659,
av fröken Nordström och fru HamrinThorell,
samt II: 770, av fröken Elmén
och herr Wiklund i Stockholm;

30) de likalydande motionerna 1:660,
av fröken Nordström och herr Hanson,
Per-Olof, samt II: 789, av herr Wiklund
i Stockholm och fröken Elmén;

31) de likalydande motionerna I: 661,
av fru Svenson och herr Siindin, samt
II: 784, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.;

32) de likalydande motionerna I: 662,
av fru Wallentheim in. fl., samt 11:787,
av fru Skantz;

33) de likalydande motionerna I: 663,
av herr Widén m. fl., samt II: 774, av
herr Gustafsson i Skellefteå m. fl.;

34) de likalydande motionerna I:
664, av herr Wirmark m. fl., och II:
786, av fru Renström-lngenäs m. fl.;

35) motionen 1:656, av herr Jacobsson,
Gösta;

36) motionen II: 762, av herr Senander
m. fl.;

37) motionen II: 771, av fru Eriksson
i Stockholm m. fl.;

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

38) motionen II: 773, av herrar Fälldin
och Larsson i Norderön;

39) motionen II: 779, av herr Kellgren
m. fl.;

40) motionen II: 780, av fru Kristensson; 41)

motionen 11:783, av fru Kristensson;
samt

42) motionen II: 788, av herr Spångberg.

I motionerna I: 28 och II: 54 (yrkandet
under 2. b) hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungi.
Maj:t anhålla om utredning med uppgift
att utreda möjligheten av och formerna
för en självständig pensionering
inom ATP för hemmaarbetande husmödrar.

I motionerna I: 70 och II: 211 hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära ändrade bestämmelser
beträffande betalande av
ATP-avgifter, varigenom dels tillfälliga
arbetsinkomster under ett år hos en
arbetsgivare intill ett belopp av förslagsvis
1 000 kronor icke belädes med
arbetsgivaravgift, dels del av basbelopp
som icke tillgodogjordes vid betalande
av pensionsavgift av enskild företagare
kunde utnyttjas vid beräknande av avgift
för pension, grundad på annan inkomst
än anställning, dels ock avgift icke skulle
utgå till ATP i sådana fall, då sådan
pension icke erhölles.

I motionerna 1:169 och II: 216 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att pension till änkling efter förvärvsarbetande
hustru skulle utgå efter samma
principer som änkepensioner enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension.

I motionerna 1:214 och 11:264 (första
och sista yrkandena) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att de kommunala
kostnaderna för under år 1962
utgående övriga folkpensionsförmåner
(bostadstilläggen icke medtagna) skulle
utgå med belopp, som högst motsvarade
en kommunal utdebitering av en krona
per skattekrona; samt att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förslag till 1963 års.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
riksdag till en definitiv lösning av frågan
om folkpensionskostnadernas finansiering.

I motionerna 1:291 och 11: 366 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande valfrihet
för företagare och fria yrkesutövare
mellan olika pensionsnivåer inom den
allmänna tilläggspensioneringen.

I motionerna 1:293 och II: 365 hade
anhållits att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning och förslag senast till
1963 års vårriksdag angående anordningar
för underlättande av personligt
frivillig tilläggspensionering i enlighet
med motionernas syfte.

I motionerna I: 298 och II: 363 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
och förslag i syfte att dels avlägsna
inom tilläggspensioneringen och sjukförsäkringen
nu förekommande diskriminering
av korttidsanställda, dels underlätta
administration, uppbörd och redovisning
av arbetsgivarnas socialförsäkringsavgifter
avseende tilläggspensioneringen,
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.

I motionerna I: 299 och II: 283 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande en sådan
reformering av ATP, att låglönegrupperna
på rättvist sätt kunde få
pensioner i förhållande till inbetalade
avgifter.

I motionerna I: 370 och II: 445 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag i syfte att medgiva
ensamma ogifta kvinnor, som haft
vårdnaden av föräldrar eller släkting
under längre tid, att i rätten till folkpension
jämställas med änkor.

I motionerna 1:455 och II: 543 (yrkandet
under I.) hade anhållits, att riksdagen
måtte besluta, att folkpensionsavgift,
såvitt gällde äkta makar och ensam -

stående med barn, från och med den 1
januari 1963 skulle utgå endast då den
till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten
uppginge till 4 800 kronor och därvid
enligt i motionerna angivna avtrappningsregler
intill dess avgiften uppginge
till eljest gällande procentsats för folkpensionsavgiften.

I motionerna I: 474 och II: 537 (första
yrkandet) hade föreslagits, att gränsen
för påförande av folkpensionsavgift och
sjukförsäkringsavgift skulle bestämmas
till 4 500 kronor taxerad inkomst.

I motionerna I: 481 och II: 560 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
om rätt för efterlevande make att
erhålla efterlevandepension, då hustrun
genom förvärvsarbete haft inkomst av
tjänst eller rörelse, som grundlagt rätt
till pension inom ATP.

I motionerna 1: 483 och II: 562 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en så
skyndsam utredning av frågan om valfrihet
för företagare, syftande till att företagare
skulle kunna begränsa sin anslutning
till tilläggspensioneringen till
att avse endast invalid- och efterlevandeskyddet,
att förslag kunde föreläggas innevarande
års höstriksdag.

I motionerna I: 485 och II: 566 hade
anhållits, att riksdagen för sin del måtte
besluta fastställa årets standardtillägg på
folkpensionerna till 600 kronor för ensamstående
folkpensionär och 695 kronor
för två pensionsberättigade makar,
varigenom full överensstämmelse skulle
uppnås med vad som ursprungligen föreslagits
beträffande innevarande års totala
pensionsbelopp.

I motionerna I: 632 och II: 760 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
sjukersättning för olycksfall i arbete eller
vid färd till och från detsamma skulle
utgå från och med den dag olycksfallet
inträffade.

I motionerna 1: 633 och II: 761 hade
hemställts, att riksdagen måtte uttala, att
den frivilliga pensionsförsäkringen bor -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

de utvidgas även med den av utredningen
om pensionsstyrelsens frivilliga försäkring
föreslagna försäkringsformen
livsvarig ålderspension i förening med
förtidspension.

I motionerna I: Gi9 och II: 777 hade
under I a—j, III a—e och g samt IV
föreslagits,

I. att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 90 måtte besluta

a) att invaliditetstillägg skulle utgå i
de fall, då vårdbehovet uppkommit eller
blindheten inträtt före 67 års ålder,

b) att företagarnas och de fria yrkesutövarnas
valmöjligheter inom sjukpenningsförsäkringen
och tilläggspensioneringen
skulle vara fristående från varandra,

c) att möjligheterna till förtida respektive
uppskjutet pensionsuttag inom folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen
skulle vara fristående från varandra,

d) att hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
skulle minskas med en tredjedel
av den pensionsberättigades årsinkomst
i vad mån årsinkomsten överstege
för den som vore gift 1 000 kronor och
för annan 1 350 kronor samt med ytterligare
en tredjedel i vad mån årsinkomsten
överstege för den som vore gift 1 350
kronor och för annan 1 900 kronor,

e) att pension till den, som blivit änka
före den 1 juli 1961, i fall, som avsågs
i propositionen, skulle minskas
med en tredjedel av årsinkomsten i
vad denna överskrede 1 350 kronor,

f) att avslå förslaget i propositionen
om att folkpensionsbeloppen från 1968
skulle vara uttryckta i procent av det för
ATP-systemet gällande basbeloppet,

g) att kommunernas skyldighet att bidraga
till kostnaderna för förtidspensioneringen
inom folkpensioneringen (förtidspension,
sjukbidrag, invaliditetstilllägg,
barntillägg) skulle avskaffas med
giltighet från den 1 januari 1963,

h) att statens andel av kostnaderna
för de kommunala bostadstilläggen i avvaktan
på ytterligare utredningar beträffande
dessa förmåners utformning
och finansiering skulle vara värdebe -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
ständig och i enlighet därmed utgöra
0,95 procent per procentenhet av respektive
kommuns skattekraft i förhållande
till medelskatteunderlaget för rikets primärkommuner.

i) att kommunernas bidrag till kostnaderna
för andra folkpensionsförmåner
än bostadstillägg under år 1962 skulle
maximeras till 1 krona per skattekrona,

j) att avgift till sjukförsäkring inom
allmänna sjukförsäkringen skulle beträffande
äkta makar och ensamstående
med barn under 16 år utgå först vid en
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst
av 4 800 kronor samt att härvid i propositionen
förordade avtrappsregel skulle
tillämpas,

III. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla

a) om utredning angående invalidernas
ställning i pensioneringen i det syfte
som angivits i motionerna,

b) om utredning beträffande sådan
valfrihet för företagare och fria yrkesutövare,
att de som en form för deltagande
i ATP-försäkringen bereddes möjlighet
till anslutning enbart med avseende
på invalid- och efterlevandeskyddet,

c) om förslag till 1963 års riksdag angående
etapphöjning av folkpensionerna
med 350 kronor för ensamstående
pensionär och 450 kronor för två pensionsberättigade
makar i enlighet med
vad som anförts i motionerna,

d) om beredning och förslag till handlingsprogram
och riktlinjer rörande insatser
och åtgärder för äldre och pensionärer
i samhället i det syfte som angivits
i motionerna,

e) om skyndsam utredning angående
de hemarbetande husmödrarnas ställning
i socialförsäkringssystemet i enlighet
med vad som anförts i motionerna,

g) förslag till 1963 års riksdag om
avskaffande av kommunernas skyldighet
att bidraga till kostnaderna för hustrutillägg
och änkepensioner i enlighet
med vad som anförts i motionerna,

IV. att riksdagen måtte uttala, att folkpensionerna
borde höjas standardmässigt
även efter år 1968 i den takt de ekonomiska
resurserna medgåve.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

I motionerna I: 650 och II: 782 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
utredning angående uppdelning av
tilläggspensionen mellan makar efter
mönster av den s. k. tudelningsprincipen
inom beskattningen.

I motionerna 1: 652 och II: 769 hade
anhållits, att riksdagen måtte

1. göra ett för de rättstillämpande
myndigheterna vägledande uttalande rörande
arbetstagarbegreppet i socialförsäkrings-
och semesterlagstiftningen, så
att klart framginge, att de s. k. beroende
uppdragstagarna numera skulle räknas
som arbetstagare;

2. beslut om utvidgning av arbetsfredslagstiftningen
att gälla alla uppdragstagare
i enlighet med det förslag
till lagtext som framlagts i SOU 1961: 57.

I motionerna I: 653 och II: 775 hade
yrkats, att riksdagen skulle antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om
allmän försäkring med den ändringen,
att 3 kap. 2 § erhölle i motionerna angiven
lydelse, vilket yrkande avsåge, att
företagare skulle äga rätt att begränsa
sitt deltagande till endera tilläggssjukpenningförsäkringen
eller tilläggspensioneringen.

Motionerna I: 65i och II: 776 innehöllo
yrkande om att kommunerna icke
skulle bidraga till kostnaderna för förtidspensioneringen.
I gengäld hade föreslagits,
att kommunbidragen till änkepensioner
i övergångsfallen och hustrutillägg
skulle utgå med högre belopp
än enligt propositionens förslag. Sålunda
skulle enligt dessa motioner änkepensioner
beräknas enligt nu gällande regler,
d. v. s. efter 1,5 procent per skattekrona,
och bidraget till hustrutillägg
enligt de regler som i propositionen föreslagits
skola gälla i fråga om bidragen
till de kommunala bostadstilläggen,
d. v. s. efter 2 procent per skattekrona
och med bidragsmaximum vid 80 procent.

I motionerna I: 655 och II: 772 hade
hemställts, att riksdagen måtte

a) för sin del besluta, att frånskild

kvinna skulle äga rätt till änkepension
inom folkpensioneringen oberoende av
huruvida rätt till underhållsbidrag förelåge,
och

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att utredning måtte ske om rätt för
frånskild kvinna att erhålla änkepension
från tilläggspensioneringen oberoende
av underhållsbidrag.

I motionen I: 656 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
i den föreslagna lagen om allmän försäkring,
att överensstämmelse uppnåddes
mellan förmåner och avgifter enligt
sagda lag i fråga om lön, som utbetalades
till utländsk medborgare, som ej
vore mantalsskriven i riket.

I motionerna I: 657 och II: 785 hade
under A 1—A 11 föreslagits,

A. dels att riksdagen måtte

1. hemställa om en utredning i syfte
att undersöka förutsättningarna för att
företagare skulle äga rätt att ansluta sig
till tilläggspensioneringen endast beträffande
förtids- och efterlevandeskydd
samt att beräkna avgifterna för ett sådant
skydd,

2. besluta, att, till dess resultatet av
den under 1) föreslagna utredningen förelåge
och beslut på grundval av utredningen
fattats, företagare skulle äga
rätt att deltaga i endera av sjukförsäkringen
och tilläggspensionsförsäkringen,

3. besluta, att barntillägg till tilläggssjukpenning
vid barnsbörd skulle utgå i
de fall kvinnan vore huvudsaklig försörjare,

4. uttala, att standardtillägg till folkpensionsförmånerna
borde utgå även efter
1968 och i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning rörande de tekniska
problem som sammanhängde härmed,

5. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en utredning i syfte att undersöka
förutsättningarna för att bereda arbetstagare
i särskilt slitsamma yrken rätt
till oreducerad pension före 67 års ålder
samt att föreslå statliga åtgärder för att
trygga värdesäkerhet åt avtalsmässigt
uppnådda tilläggspensioner för tid före
nämnda ålder,

6. besluta att giva pensionsorganen

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

rätt att avvika från den föreslagna invaliditetsgraderingen,
så att pensionen i
mellangruppen kunde, när särskilda skäl
motiverade detta, graderas på annat sätt
än till 2/3 av hel pension,

7. besluta, att övergångsbestämmelserna
om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
skulle slopas samt att dessa
förmåner skulle indexregleras enligt förslaget
till lag om allmän försäkring redan
från den 1 januari 1963,

8. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en skyndsam utredning i syfte att
till 1963 års riksdag framlägga förslag
till förtidspension till äldre kvinnor,
som saknade förmåga att försörja sig på
arbetsmarknaden och förutsättningar för
omskolning, utan att detta förhållande
direkt kunde härledas ur medicinska
faktorer,

9. med antagande av Kungl. Maj :ts
förslag vad gällde änkepension till frånskild
kvinna som ett provisorium i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om att
denna fråga upptoges till förnyad teknisk
utredning,

10. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att den fortsatta utredning om
gratispoäng inom tilläggspensioneringen
till värnpliktiga och studerande, som
departementschefen ställt i utsikt, snarast
måtte företagas,

11. besluta, att en tjänst som allmänt
ombud vid försäkringsdomstolen skulle
inrättas samt att det nuvarande underställningssystemet
för riksförsäkringsverket
skulle avskaffas.

I motionerna I: 658 och II: 778, hade
yrkats, att riksdagen skulle dels besluta
sådan ändring av den i propositionen
föreslagna lagen om allmän försäkring,
att samordningsreglernas provisoriska
karaktär komme till tydligt uttryck,

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att yrkesskadeutredningen måtte
överväga, om förslag i hithörande frågor
kunde framläggas fristående från de
mera tidskrävande spörsmålen om försäkringens
organisation m. m.

I motionerna I: 659 och II: 770 hade
hemställts, dels att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
kungörelser om förhöjning av fickpenningsbeloppen
till pensionärer som bodde
på ålderdomshem o. d. skulle utfärdas
kontinuerligt och i direkt anslutning till
beslutade höjningar av folkpensionsförmånerna,
och dels att riksdagen måtte
begära, att Kungl. Maj:t också i övrigt
skulle beakta de synpunkter som framförts
i motionerna.

I motionerna I: 660 och II: 789 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
angående särskilda behovsprövade
modersbidrag till ensamstående
mödrar för tid efter barnsbörd.

1 motionerna I: 661 och II: 784 hade
under I a—f föreslagits, att riksdagen
skulle

I. besluta,

a) att försäkrad, som tecknat försäkring
för frivillig tilläggssjukpenning,
skulle erhålla tilläggspenning vid nedkomst
på i motionen anförda grunder,

b) att försäkrad, som eljest vore berättigad
uppbära barntillägg, vid nedkomst
skulle erhålla barntillägg för en
tid av 30 dagar,

c) att försäkrad, som omfattades av
försäkring för obligatorisk tilläggsjukpenning,
vid havandeskap och nedkomst
skulle erhålla tilläggspenning under förutsättning
att hon varit omfattad av försäkring
för obligatorisk tilläggssjukpenning
i minst 540 dagar eller omständigheterna
eljest ådagalade, att inträde i
förvärvsarbete ej skett i syfte att uppbära
tilläggspenning,

d) att moderskapspenning skulle utgå
med 900 kronor per barn vid enkelbörd
och vid flerbörd,

e) att i ersättning för utgifter för
tandläkarvård i samband med havandeskap
och nedkomst skulle ingå även ersättning
för kostnader för resor enligt
de grunder som gällde för sådan ersättning
vid besök hos läkare,

f) att allmän försäkringskassa skulle
erhålla statsbidrag med 50 procent av
utgifterna för tilläggspenning vid nedkomst
i de fall då tilläggspenningen utgivits
på grund av frivilligt tecknad försäkring.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

I motionerna I: 662 och II: 787 hade
hemställts,

att riksdagen måtte avslå förslaget i
proposition nr 90 i vad det avsåge underhållsbidraget
i tjänstepensionslagen
som avgörande förutsättning för rätt till
änkepension för frånskilda,

att riksdagen måtte besluta, att familjepension
skulle utgå till frånskild kvinna
i förhållande till äktenskapets varaktighet,
samt

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att nytt lagförslag
berörande tjänstepensionslagen i
anslutning till här anförda synpunkter
måtte föreläggas nästa års riksdag.

I motionerna 1: 663 och II: 774 hade
anhållits, att riksdagen

a) måtte besluta, att staten från och
med 1963 skulle övertaga den del av
kommunens kostnad för förtidspensioner
och andra folkpensionsförmåner vid sidan
om de kommunala bostadstilläggen,
som överstege en utdebitering av 1 krona
per skattekrona,

b) måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening uttala, att staten som
ett led i en senare kommande, kommunal
skatteutjämningsreform borde övertaga
återstående kommunala kostnader
för förtidspensioneringen.

I motionerna I: 664 och II: 786 hade
framställts yrkande om höjning av den
i 3 kap. 2 § sista stycket lagen om allmän
försäkring angivna åldersgränsen
för barn, som skulle grunda rätt för
ensamstående kvinna att tillhöra den
s. k. hemmafruförsäkringen, till 18 år.

I motionen II: 208 hade erinrats om
att ersättning från sjukförsäkringen för
tandläkarvård enligt gällande regler utginge
endast då vården meddelats vid
centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola
eller allmänt sjukhus samt avsett vissa
behandlingar, som angåves i en av Konungen
fastställd förteckning. I motionen
hade hemställts (andra yrkandet),
att ersättning för sådana behandlingar
måtte utgå jämväl då de meddelats av
privatpraktiserande specialist, samt
(tredje yrkandet) att riksdagen måtte
besluta, att av tandläkare ordinerad me -

dicin skulle ersättas av sjukförsäkring*
en enligt samma grunder som nu gällde
för av annan läkare ordinerad medicin.

I motionen II: 330 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
innevarande års riksdag till sådan förbättring
av avdragsreglerna för erhållande
av bostadstillägg, att de, i vidare
mån än vad som nu vore fallet, stimulerade
ålderspensionärerna till utnyttjande
av eventuell arbetsförmåga.

I motionen II: 610 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att sjukförsäkringslagens
bestämmelser om karenstid
skulle slopas och sjukersättning sålunda
utgå från och med första sjukdomsdagen.

I motionen II: 611 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder,
så att 1963 års riksdag kunde föreläggas
förslag om sänkning av pensionsåldern
för gruvarbetare och med dem jämförliga
grupper utan begränsning av pensionsförmånerna.

I motionen II: 762 hade hemställts,

dels (första yrkandet) om höjning av
standardtilläggen, så att de uppginge
till 1 200 kronor för ensamstående och
900 kronor för vardera av två pensionsberättigade
makar,

dels (andra yrkandet) att karenstiden
vid sjukdom och olycksfall måtte slopas,

dels (tredje yrkandet) att ålderspensionen
från folkpensioneringen från och
med den månad varunder den försäkrade
fyllde 67 år måtte utgå med normalbeloppet,
även om den försäkrade
tagit ut ålderspension före 67 års ålder,

dels (fjärde yrkandet) att kommunalt
bostadstillägg måtte kunna utgå till ålderspension,
som utgåves före 67 års ålder,

dels (femte yrkandet) att till 7 kap.
2 § lagen om allmän försäkring måtte
fogas ett sista stycke av följande lydelse:
»Blind, som saknar ledsyn, skall
alltid anses vara berättigad till hel förtidspension.
»

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

dels ock (sista yrkandet) att riksdagen
som sin mening måtte giva till känna
att ingen höjning borde ske av sjukförsäkringsavgifterna.

I motionen II: III hade föreslagits,

att nu gällande presumtionsregel för
blinda inom folkpensioneringen skulle
bibehållas,

att blind, som uppbure arbetsinkomst
överstigande ATP:s basbelopp, skulle
kunna vara försäkrad inom tilläggspensioneringen,
varvid i fråga om förtidspension
eller ålderspension från tillläggspensioneringen
skulle gälla samma
regler som för övriga ATP-försäkrade,

att blindtillägg skulle utgå om blindheten
inträffat före det år, då ålderspension
började utgå, samt att blindtilllägg
skulle utgå till den som vistades på
ålderdomshem.

I motionen II: 773 hade hemställts, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att frågan om de studerandes ställning
inom den allmänna sjukförsäkringen
skyndsamt måtte utredas i syfte att
införa en obligatorisk, med skattemedel
finansierad grundsjukpenningförsäkring
för studerande.

I motionen II: 780 hade anhållits, att
karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen
måtte höjas från tre till fem kronor
samt att som följd därav statsbidraget
till läkemedelsrabatteringen skulle
slopas och det allmänna statsbidraget
till försäkringskassornas utgifter för
sjukvårdsersättning, grundsjukpenning,
barntillägg och moderskapspenning måtte
bestämmas till 45 procent av utgifterna
och icke till 50 procent, som föreslagits
i propositionen.

I motionen II: 783 hade föreslagits, att
riksdagen skulle

1. avslå Kungl. Maj:ts förslag till änkepension
för frånskild kvinna inom
tilläggspensioneringen,

2. besluta, att änkepension till frånskild
kvinna inom folkpensioneringen
skulle vara inkomstprövad och maximerad
till folkpensioneringens belopp för
ensamstående, samt

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående änkepension

Lagförslag om allmän försäkring, m. intill
frånskild kvinna inom tilläggspensioneringen
enligt de riktlinjer som angivits
i motionen.

I motionen II: 788 hade hemställts, att
riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla
om att förslag snarast måtte framläggas
till sådan lagändring, att svenska
medborgare som bott i Sverige bleve berättigade
till tjänstepension för inkomster
i något av grannländerna.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandet i motionerna I: 169 och
II: 216,

2) yrkandet under I. i motionerna
I: 455 och II: 543,

3) det första yrkandet i motionerna
I: 474 och II: 537,

4) yrkandet i motionerna I: 485 och
II: 566,

5) yrkandet i motionerna 1:632 och
II: 760,

6) yrkandena under I. a)—h) och j)
i motionerna I: 649 och II: 777,

7) yrkandet i motionerna I: 653 och
II: 775,

8) yrkandena i motionerna I: 654 och
II: 776,

9) yrkandet under a) i motionerna
I: 655 och II: 772,

10) yrkandena under A. 2, 3, 6, 7 och
11 i motionerna 1:657 och 11:785, sistnämnda
yrkande dock ej såvitt anginge
frågan om anvisande av anslag till en
tjänst som allmänt ombud i socialförsäkringsprocessen,

11) det första yrkandet i motionerna
1:658 och 11:778,

12) yrkandena under I. b)—e) i motionerna
I: 661 och II: 784,

13) de två första yrkandena i motionerna
1:662 och II: 787,

14) yrkandet under a) i motionerna
I: 663 och II: 774,

15) yrkandet i motionerna 1:664 och
II: 786,

16) yrkandet i motionen 1:656,

17) det andra och det tredje yrkandet
i motionen II: 208,

18) yrkandet i motionen II: 610,

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

19) de fem första yrkandena i motionen
II: 762,

20) yrkandena i motionen I: 771,

21) yrkandet i motionen II: 779,

22) yrkandena i motionen II: 780 och

23) vrkandet under 2. i motionen II:
783,

I. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 1
juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner
m. m.,

II. måtte — med förklaring att riksdagen
funnit viss ytterligare ändring böra
ske i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering — för sin del antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
till ändring i nämnda lag med de
ändringar, att rubriken, ingressen och
6 § 2 mom. erhölle i utlåtandet angiven
lydelse,

III. måtte — med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om allmän försäkring
— med bifall till yrkandet under
1. i motionen II: 783 för sin del antaga
nämnda förslag med de ändringar,
att dels 17 kap. 2 § i förslaget utgår, dels
8 kap. 2 och 4 §§, 9 kap. 3 §, 14 kap.
2, 3 och 5 §§ samt 17 kap. 4 § erhölle i
utlåtandet angiven lydelse, dels ock 17
kap. 3—6 §§ betecknades 17 kap. 2—•
5 §§,

IV. måtte —- med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående införande
av lagen om allmän försäkring —
med bifall till yrkandet under I. i motionen
II: 783 för sin del antaga nämnda
förslag med de ändringar, att 11, 12, 16
och 17 §§ erhölle den lydelse, som i utlåtandet
angivits,

V. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

VI. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
angående ersättning för sjukresor
enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordning),

VII. måtte — med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension
— med bifall till yrkandet under
I. i motionen II: 783 för sin del antaga
nämnda förslag med den ändring, att
5 § erhölle i utlåtandet angiven lydelse,

VIII. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 18
december 1959 (nr 551) angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension,

IX. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 18
december 1959 (nr 552) angående uppbörd
av avgifter enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.,

X. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
finansiering av folkpensioneringen,

XI. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 4
juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel, samt

XII. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261);

B. att riksdagen måtte antaga följande
genom propositionen framlagda författningsförslag,
nämligen

I. förslag till lag om ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 5
maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

II. förslag till förordning om ändring
i förordningen den 18 december 1959
(nr 555) angående redares avgift i vissa
fall enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m.,

III. förslag till reglemente angående
förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas
fonder för den obligatoriska
och den frivilliga sjukförsäkringen,

IV. förslag till förordning angående

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

ändring i förordningen den 21 maj 1954
(nr 269) om skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

V. förslag till lag angående ändring i
lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare,

VI. förslag till lag angående ändrad
lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954
(nr 483) om undervisning och vård av
vissa psykiskt efterblivna samt

VII. förslag till lag angående ändring
i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister; C.

att riksdagen i anledning av det
andra yrkandet i motionen II: 208 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört om ersättning för tandläkarvård,
som meddelats av privatpraktiserande
specialist;

D. att riksdagen i anledning av det
tredje yrkandet i motionen 11:208 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin
mening giva till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört om rabattering av läkemedel,
som ordinerats av tandläkare;

E. att riksdagen — dels med bifall till
motionerna I: 481 och II: 560, dels i anledning
av motionerna I: 169 och II:
216, I: 650 och II: 782, I: 655 och II: 772,
1:657 och 11:785 (yrkandet under A.
9), 1:662 och 11:787 samt 11:783 —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en förutsättningslös utredning
av frågan om änkepension till frånskild
kvinna och pension till änkling;

F. att följande motionsyrkanden, nämligen 1)

yrkandet under 2 b) i motionerna
I: 28 och II: 54,

2) yrkandena i motionerna I: 70 och
II: 211,

3) det första och det sista yrkandet
i motionerna I: 214 och II: 264,

4) yrkandet i motionerna I: 291 och
11:366,

5) yrkandet i motionerna 1:293 och
II: 365,

6) yrkandena i motionerna I: 298 och
II: 363,

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

7) yrkandet i motionerna 1:299 och
II: 283,

8) yrkandet i motionerna I: 370 och
II: 445,

9) yrkandet i motionerna I: 483 och
II: 562,

10) yrkandet i motionerna 1:633 och
II: 761,

11) yrkandena under I. i), III. a)—
e) och g) samt IV. i motionerna I: 649
och II: 777,

12) vrkandet i motionerna I: 650 och
II: 782,

13) yrkandena i motionerna I: 652

och II: 769,

14) yrkandet under b) i motionerna
1:655 och 11: 772,

15) yrkandena under A. 1, 4, 5, 8 och
10 i motionerna 1:657 och 11:785,

16) yrkandena i motionerna 1:662

och II: 787,

17) det andra yrkandet i motionerna
I: 658 och II: 778,

18) yrkandena i motionerna 1:659

och II: 770,

19) vrkandet i motionerna I: 660 och
II: 789,''

20) yrkandena under I. a) och f) i
motionerna I: 661 och II: 784,

21) det sista yrkandet i motionerna
I: 662 och II: 787,*

22) yrkandet under b) i motionerna
I: 663 och II: 774,

23) yrkandet i motionen II: 330,

24) yrkandet i motionen II: 611,

25) det sista yrkandet i motionen
II: 762,

26) yrkandet i motionen II: 773,

27) yrkandet under 3. i motionen II:
783, samt

28) yrkandet i motionen II: 788,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Av utskottet förordad ytterligare ändring
i lagen om folkpensionering innebar
att, i konsekvens med av innevarande
års riksdag fattat beslut om överflyttning
från socialstyrelsen till statistiska
centralbyrån av uppgiften att utarbeta
konsumentprisindex, statistiska central -

* Jfr punkt F 16, som omfattar jämväl detta yrkande.
2 Första kammarens protokoll 1962. Nr 20

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

byrån jämväl skulle verkställa de beräkningar,
som skulle utgöra grundvalen
för fastställande av pensionspristalet.

Reservationer hade avgivits

Vid A. i utskottets hemställan (med
direkt anknytning till de i propositionen
framlagda författningsförslagen)

Förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

I. till 3 § (avsåge karensbeloppet vid
läkemedelsrabatteringen)

av herr Enarsson och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
med bifall till motionen II: 780
bort hemställa,

dels att 3 § förordningen den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel måtte erhålla
i reservationen angiven lydelse,

dels ock — såsom en följd härav —

A. 5 § nämnda förordning och

B. 19 kap. 7 § lagen om allmän försäkring
måtte erhålla den lydelse, som
angivits i reservationen;

Förslaget till lag om allmän försäkring

II. till 2 kap. 5 § (avsåge ersättning
för resor i anledning av tandläkarvård
inom moderskapsförsäkringen)

av fru Humrin-Thorell och fröken
Nordström samt herrar Eric Carlsson
och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet med bifall till
det under I. e) i motionerna I: 661 och
II: 784 upptagna yrkandet bort hemställa,

dels att 2 kap. 5 § lagen om allmän
försäkring måtte erhålla i reservationen
angiven lydelse,

dels ock — såsom en följd härav —
att 3 § sjukreseförordningen måtte erhålla
den lydelse, reservationen visade;

III. till 3 kap. 2 § (avsåge rätt för företagare,
som stode utanför tilläggspensioneringen,
att tillhöra försäkringen
för tilläggssjukpenning)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström,
herrar Eric Carlsson, Enarsson,
Anderson i Sundsvall och Fimmerfors,
fröken Wetterström samt herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
med bifall delvis till det under
I. b) i motionerna I: 649 och II: 777
upptagna yrkandet, motionerna 1:653
och II: 775 samt det under A. 2. i motionerna
I: 657 och II: 785 upptagna yrkandet
bort hemställa,

dels att 3 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring måtte erhålla i reservationen
angiven lydelse,

dels ock — såsom en följd härav —
att 3 kap. 5 och 11 §§ samt 13 kap. 2 §
lagen om allmän försäkring måtte erhålla
den lydelse, som framginge av reservationen; IV.

till 3 kap. 12 § (avsåge barntillägg
till moderskapspenning)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrade bort i viss del hava den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
med bifall till det under I. b)
i motionerna 1:661 och 11:784 upptagna
yrkandet bort hemställa,

dels att 3 kap. 12 § lagen om allmän
försäkring måtte erhålla i reservationen
angiven lydelse,

dels ock •— såsom en följd härav —
att 3 kap. 14 § lagen om allmän försäkring
måtte erhålla den lydelse, reservationen
visade;

V. till 6 kap. 1 och 2 § § samt 12 kap.
1 och 2 §§ (avsåge sammankopplingen
av folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
i fråga om förtida och uppskjutet
uttag av ålderspension)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den ändrade
lydelse, som denna reservation visade,
samt att utskottet med bifall till
det under I. c) i motionerna 1:649 och
11:777 upptagna yrkandet bort hemställa,
att 6 kap. 1 och 2 §§ samt 12 kap.
1 och 2 §§ måtte erhålla den lydelse,
som framginge av reservationen;

VI. till 19 kap. 2 och 6 §§ (avsåge in -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

komstgränsen för påförande av avgift
till sjukvårdsförsäkringen)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
i anledning av det under I. j) i
motionerna 1:649 och 11:777 upptagna
yrkandet bort hemställa, att 19 kap. 2
och 6 §§ lagen om allmän försäkring
måtte erhålla den lydelse, reservationen
visade;

Förslaget till lag angående införande av
lagen om allmän försäkring

VII. till 16 S (avsåge inkomstprövning
av änkepensioner i övergångsfallen)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den avfattning, som framginge av reservationen,
samt att utskottet med bifall
till det under I. e) i motionerna 1:649
och II: 777 framställda yrkandet bort
hemställa, att 16 § lagen angående införande
av lagen om allmän försäkring
måtte erhålla i reservationen angiven
lydelse;

Förslaget till lag om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension

VIII. till 4 § (avsåge inkomstprövning
av hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka under åberopande
av vad som anförts i reservationen under
VII. ansett, att utskottet med bifall
till det under I. d) i motionerna 1:649
och II: 777 framställda yrkandet bort
hemställa, att 4 § lagen om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension
måtte erhålla den lydelse, reservationen
visade;

Förslaget till lag om finansiering av folkpensioneringen IX.

till 2 och 3 §§ (avsåge inkomstgränsen
för påförande av folkpensionsavgift) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka under åberopande
av vad som anförts i reservationen un -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
der VI. ansett, att utskottet i anledning
av det under I. i motionerna 1: 455 och
11:543 upptagna yrkandet bort hemställa,
att 2 och 3 § § lagen om finansiering
av folkpensioneringen måtte erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits;

X. vid 6 § (avsåge kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen
fr. o. m. år 1963)

av fru llamrin-Thorell, fröken Nordström,
herrar Eric Carlsson, Enarsson,
Anderson i Sundsvall och Rimmerfors,
fröken W etterström samt herr Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
med bifall till det under a) i motionerna
1:663 och 11:774 upptagna yrkandet
bort hemställa, att 6 § lagen om finansiering
av folkpensioneringen måtte erhålla
i reservationen angiven lydelse;

Vid E. i utskottets hemställan (utan
direkt anknytning till de i propositionen
framlagda författningsförslagen)

XI. (avsåge utredning om införande
av änklingspcnsion inom tilläggspensioneringen) av

herrar Strand och Axel Svensson,
fru Carlqvist samt herrar Nilsson i Göteborg,
Odhe och Bengtsson i Varberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet

dels under E. bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:650
och 11:782, 1:655 och 11:772, 1:657
och II: 785 (yrkandet under A. 9), I: 662
och II: 787 samt II: 783 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning angående änkepension
till frånskild kvinna,

dels ock — såsom en följd härav —
under K. bort hemställa, att motionerna
1:481 och 11:560 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

Vid F. i utskottets hemställan (utan
direkt anknytning till de i propositionen
framlagda författningsförslagen)

XII. (avsåge behovsprövade modersbidrag
till ensamstående mödrar)

av fru llamrin-Thorell och fröken

Nr 20

Onsdagen den 16 inaj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
Nordström, vilka likväl ej antytt sin
åsikt;

XIII. (avsåge barntillägg till tilläggssjukpenning
i anledning av barnsbörd)

av fru Hamrin-Thorell, utan angiven
mening;

XIV. (avsåge invaliditetsbegreppet beträffande
de blinda)

av herr Rimmerfors, som dock ej antytt
sin mening;

XV. (avsåge självständig pensionsrätt
för hemarbetande husmödrar)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till det under
2. b) i motionerna I: 28 och II: 54 framställda
yrkandet måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning med
uppgift att utreda de tekniska möjligheterna
och formerna för en självständig
pensionering för hemarbetande husmödrar
inom tilläggspensioneringen;

XVI. (avsåge de hemarbetande husmödrarnas
ställning i socialförsäkringssystemet) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till det under III.
e) i motionerna 1:649 och 11:777 framställda
yrkandet måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
utredning angående de hemarbetande
husmödrarnas ställning inom socialförsäkringssystemet
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

XVII. (avsåge åldersgränsen för invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg)

av herr Eric Carlsson, fröken Wetterström
och herr Gustavsson i Alvesta,
vilka likväl ej antytt sin åsikt;

XVIII, (avsåge indexreglering av invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del er -

hålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av det under A. 7.
i motionerna 1:657 och 11:785 framställda
yrkandet måtte

1. besluta, att invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning skulle från och
med den 1 januari 1963 indexregleras på
grundval av de belopp som angåves i
12 § förslaget till lag angående införande
av lagen om allmän försäkring samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en teknisk utredning om de kompletteringsbestämmelser
till den under 1) angivna
lagen, som erfordrades för genomförande
av ovan angiven indexreglering,
samt att förslag härom måtte föreläggas
årets höstriksdag;

XIX. (avsåge invalidernas ställning inom
pensioneringen)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda så,
som reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till det under III. a) i motionerna
1:649 och 11:777 framställda yrkandet
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående invalidernas
ställning i pensioneringen i enlighet med
vad reservanterna anfört;

XX. (avsåge standardhöjning av folkpensionerna
under år 1963)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den ändrade
avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till det under III.
c) i motionerna I: 649 och II: 777 framställda
yrkandet måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära förslag till nästa
års riksdag om höjning av folkpensionerna
med 350 kronor för ensamstående
och 450 kronor för två pensionsberättigade
makar;

XXI. (avsåge standardhöjning av folkpensionerna
efter år 1968)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Eric Carlsson, Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så,

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de under IV. i motionerna
1:649 och 11:777 samt de under A. 4.
i motionerna 1:657 och 11:785 framställda
yrkandena måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t

dels uttala, att folkpensionärerna även
efter 1968 borde hava del i den allmänna
standardstegringen och att standardtilllägg
till folkpensionsförmånerna således
borde komma i fråga även efter sagda
tid,

dels ock anhålla om utredning och
förslag till riksdagen före år 1968 om
lämpliga tekniska former för folkpensionsbeloppens
standardmässiga anpassning
i framtiden;

XXII. (avsåge att folkpensionerna uttrycktes
som procentdelar av basbeloppet) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa att
riksdagen i anledning av det under I.
f) i motionerna I: 649 och II: 777 framställda
yrkandet måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till innevarande
års höstriksdag om sådan
ändring i lagen om allmän försäkring,
att folkpensionsbeloppen angåvcs på annat
sätt än såsom procentdelar av basbeloppet; XXIII.

(avsåge fickpengar till folkpensionärer) av

fröken Nordström, som dock ej
antytt sin mening;

XXIV. (avsåge folkpension åt hemmadöttrar) av

fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall,
Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av det under A. 8. i motionerna
1:657 och 11:785 framställda yrkandet
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att den socialpolitiska kommittén
måtte påskynda sitt arbete så

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

att förslag kunde föreläggas nästa års
riksdag om förtidspension till äldre
kvinnor — däribland s. k. hemmadöttrar
— som saknade möjligheter att försörja
sig på arbetsmarknaden utan att
detta förhållande direkt kunde härledas
ur medicinska faktorer;

XXV. (avsåge valfrihet inom tilläggspensioneringen) av

fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström,
herrar Eric Carlsson, Enarsson,
Anderson i Sundsvall och Rimmerfors,
fröken Wetterström samt herr Gustavsson
i Alvesta, vilka, under åberopande
av vad som anförts i reservationen under
III., ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:291 och 11:366, 1:483 och
II: 562 samt de under III. b) i motionerna
I: 649 och II: 777 och under A. 1. i
motionerna 1:657 och 11:785 framställda
yrkandena måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
valfrihet inom tilläggspensioneringen
mellan olika delar av dess skydd
och mellan olika pensionsnivåer i enlighet
med vad reservanterna anfört;

XXVI. (avsåge tilläggspension för
svenska medborgare, som arbetade i
grannländerna)

av herr Anderson i Sundsvall, utan
angiven mening;

XXVII. (avsåge samband mellan avgifter
och förmåner inom tilläggspensioneringen
beträffande korttidsanställda
arbetstagare)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Eric Carlsson, Rimmerfors
och Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 70 och II: 211 samt I: 298
och 11:363 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag rörande sambandet mellan
avgift till tilläggspensioneringen och
pensionsförmån avseende korttidsanställda
arbetstagare i syfte att för dessa
arbetstagare avlägsna förekomsten av
avgift till tilläggspensioneringen, som
ej åtföljdes av motsvarande förmån;

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

XXVIII. (avsåge samband mellan avgifter
och förmåner inom tilläggspensioneringen
beträffande utländsk medborgare,
som ej vore mantalsskriven här
i riket)

av herr Enarsson och fröken Wetterström,
vilka likväl ej antytt sin åsikt;

XXIX. (avsåge preliminära avgiftsskal°r
för arbetsgivaravgifter till socialförsäkringen) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka dock ej antytt sin
mening;

XXX. (avsåge samband mellan avgifter
och förmåner inom sjukförsäkringen) av

herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, likaledes utan angiven
mening;

XXXI. (avsåge tilläggspensioneringen
och låglönegrupperna)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
1:299 och 11:283 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande en sådan reformering
av tilläggspensioneringen, att
låglönegrupperna på rättvist sätt kunde
få pensioner i förhållande till inbetalade
avgifter i enlighet med vad reservanterna
anfört;

XXXII. (avsåge allmänt ombud)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Eric Carlsson, Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av det under
A. 11. i motionerna 1:657 och 11:785
framställda yrkandet måtte

1. uttala, att en tjänst som allmänt
ombud vid försäkringsdomstolen borde
inrättas och att därmed det nuvarande
underställningssystemet för riksförsäkringsverket
borde avskaffas samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att de förslag till ändringar och tillägg

i gällande lagstiftning, som föranleddes
av hemställan ovan under 1), måtte
framläggas för årets höstriksdag;

XXXIII. (avsåge kommunernas bidrag
till folkpensioncringskostnaderna för år
1962)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström,
herrar Eric Carlsson, Enarsson,
Anderson i Sundsvall och Rimmersfors,
fröken Wetterström samt herr Gustavsson
i Alvesta, vilka, under åberopande
av vad som anförts i reservationen under
X., ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till det
första yrkandet i motionerna 1:214 och
11:264 samt det under I. i) i motionerna
1:649 och 11:777 upptagna yrkandet
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den
30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; XXXIV.

(avsåge hemställan till Kungl.
Maj :t om förslag till ändrade regler för
kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna) L

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i angiven del lyda så,
som denna reservation visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till det under b) i motionerna
I: 663 och II: 774 framställda yrkandet
ävensom i anledning av det sista
yrkandet i motionerna I: 214 och II: 264,
det under I. g) i motionerna 1:649 och
II: 777 samt motionerna I: 654 och
II: 776 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening uttala, att staten som
ett led i en senare kommande, kommunal
skatteutjämningsreform borde övertaga
återstående kommunala kostnader
för förtidspensioneringen;

II. av herr Enarsson och fröken Wetterslröm,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:654 och 11:776 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till änd -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

ring från och med den 1 januari 1963
i reglerna om kommunernas bidrag till
folkpensioneringen, så att — i enlighet
med vad reservanterna anfört — kommunerna
befriades från att bidraga till
förtidspensioneringen men i gengäld
ålades ökade bidrag till änkepensioner
och hustrutillägg;

III. av herr Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de under I. g), h)
och III. g) i motionerna 1:649 och
11:777 framställda yrkandena måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag rörande dels upphörande av
kommunernas skyldighet att bidraga till
folkpensionskostnader, såvitt gällde förtidspensioneringen
från och med den 1
januari 1963 och såvitt gällde änkepensioner
och hustrutillägg från och med
den 1 januari 1964, dels införande från
och med den 1 januari 1963 av sådana
bidragsregler avseende kommunala bostadstillägg,
att penningvärdeförsämring
ej medförde att reglernas skatteunderlagsdifferentiering
uttunnades och ökade
kostnader överfördes på kommunerna; XXXV.

(avsåge frivillig statlig pensionsförsäkring) av

fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Eric Carlsson, Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna I: 633 och II:
761 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, att den frivilliga statliga pensionsförsäkringen
borde kompletteras
även med den av utredningen om pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring föreslagna
försäkringsformen livsvarig
ålderspension i förening med förtidspension
;

XXXVI. (avsåge personlig frivillig
tilläggspensionering)

av herrar Eric Carlsson och Gus -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

tavsson i Alvesta, vilka likväl ej antytt
sin åsikt;

XXXVII. (avsåge beroende uppdragstagare) av

fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Rimmerfors och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av yrkandet
under 2. i motionerna 1:652 och
II: 769 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till 1963 års
riksdag om utvidgning av arbetsfredslagstiftningen
till att gälla alla uppdragstagare.

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
tre särskilda yttranden, nämligen I.

(avseende lägre pensionsålder för
vissa grupper)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors;

II. (avseende åldringsvårdsfrågor av
allmän natur)

av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors; ävensom

III. (avseende åldringsvårdsfrågor
av allmän natur)

av herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
rörande utskottets nu förevarande
utlåtande finge omfatta jämväl
de frågor, som berördes i bevillningsutskottets
betänkanden nr 36 och
44. Eventuella yrkanden i anledning av
sistnämnda betänkanden skulle dock
ställas först sedan respektive betänkande
föredragits.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Upp emot ett 40-tal reservationer
har fogats till det utskottsutlåtande
som vi nu skall behandla. Det
är visserligen inte rekord, men det är i
alla fall ett avsevärt antal. Exakt räknat
är det 37 reservationer.

Mänskligt att döma borde det betyda,

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

att det inom utskottet har rått mycket
delade meningar om Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, d. v. s. den som innehåller
förslag till lag om allmän försäkring
m. m. Detta är emellertid inte fallet, det
vill jag från början ha sagt. Utskottet
har varit sällsynt enigt i långa stycken.
Inledningen på sid. 214 i utskottsutlåtandet
kan vi alla så gott som helhjärtat
skriva under. Socialförsäkringen bör
vara ett enhetligt system, som genom
sina olika komponenter skänker den enskilde
ett i det hela tillfredsställande
skydd mot de ekonomiska följderna av
sjukdom, ålderdom och försörjarens
frånfälle. Därför hälsar vi med tillfredsställelse
att de mest betydelsefulla grenarna
som sjuk- och moderskapsförsäkring,
folkpension och tilläggspension
blir reglerade i en gemensam lag — lagen
om allmän försäkring.

Vidare är de utbyggnader av systemet
som föreslås för stora grupper naturligtvis
mycket välkomna. Förtidspensioneringen,
som ersätter invalidersättningen,
är en betydelsefull nyhet, förbättringar
inom ersättningssystemet vid sjukdom
en annan, som hjälper inte minst de
hemmaarbetande kvinnorna. En tredje
ytterst välkommen reform är det ökade
stödet åt blivande och nyblivna mödrar.
Här har den behovsprövade mödrahjälpen
helt slopats och ersatts av ett utbyggt
moderskapsskvdd. Det kan hända,
och det kommer förmodligen också att
hända i framtiden, att socialvården får
träda till i vissa fall, när det gäller de
blivande och nyblivna mödrarna. Men
över huvud taget innebär reformen ett
ökat moderskapsskydd för samtliga.

Allt detta är betydelsefulla nyheter i
vårt socialförsäkringssystem, som vi .—
som sagt — i stort är eniga om. Vad som
skiljer är, kan man säga, visserligen också
en fråga av principiell vikt — men
mest är det frågor angående detaljer i
de olika systemen. Detaljerna är dock
delvis avhängiga av vilken ställning man
i princip tar till vårt nya socialförsäkringssystem.

Detta system, som är avsett att fungera
för lång tid framåt — vi bygger det i
stor utsträckning på våra barns och
barnbarns goda vilja och förmåga — bör

självfallet tillgodose så många individers
behov av trygghet som möjligt. Det är
i princip fel att konstruera ett system,
som är så hårt byggt på den kollektiva
goda viljan, hur respektabel denna än
är, att det förbiser stora grupper i samhället
och den enskildes krav på trygghet
samt likaså förbiser stora gruppers
förmåga att inom systemet skaffa sig
denna trygghet. Ett osmidigt och stelbent
socialförsäkringssystem, som hindrar
grupper, större eller mindre, att tillhöra
detta system, eller som systemet
inte passar för, måste i längden motverka
sitt eget syfte att skänka hela folket
en grundtrygghet. Det är fel att först
bygga upp systemet och sedan plocka in
människorna i det.

Jag skulle vilja citera departementschefen
i ett avsnitt i propositionen, där
han säger att en valfrihet bryter mot
den grundläggande konstruktionen inom
tilläggspensionssystemet. Systemet blir
enligt departementschefen »ohanterligt
och reglerna alltför komplicerade» —
om vi skall göra så eller så. Det förefaller
mig litet cyniskt sagt till dem som
också åtrår trygghet men som inte passar
in i reglerna och som därför blir
ohanterliga för myndigheterna. Enligt
min uppfattning får ett system som är
avsett för alla medborgare inte utformas
så, att vissa grupper utestängs eller
tvingas ansluta sig på ett sätt, som inte
passar dem och deras ekonomiska möjligheter.
Systemet bör vara smidigt och
anpassningsbart.

Man kan aldrig i denna värld nå en
millimeterrättvisa, brukar det alltid heta.
Nej, det märker vi nogsamt vid alla lagändringar.
Men därifrån och till att
lämna därhän stora gruppers berättigade
krav på trygghet vid sjukdom, ålderdom
och invaliditet är steget mycket
stort. Det måste för dessa grupper te sig
nästan som ett hån att få svaret, att denna
reform är så fin och så stor och så
präktig för de många, att »ni som inte
får det lika bra får vara tacksamma för
de andras del».

Vi borde inte låta oss nöja — när vi
nu startar detta föredömliga socialförsäkringssystem
— med mindre än att vi
får skyddet utsträckt till ännu flera och

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

får ännu flera individuella behov tillgodosedda.
Det finns stora grupper som
inte gärna kan känna sig gynnade av
utvecklingen sådan den skisserats på
åtskilliga punkter i detta utskottsutlåtande
— företagarna, husmödrarna, de
korttidsanställda, de med tungt och i övrigt
påfrestande arbete, för att nämna
några av dem. Det är vid några frågor
som har nära samband med dessa grupper
som jag i fortsättningen, herr talman,
skulle vilja uppehålla mig något.
Det är nämligen omöjligt att i detalj gå
in på alla de reformförslag som reservationerna
innehåller.

Att företagarna har andra möjligheter
att skaffa sig trygghet på ålderdomen än
löntagarna är uppenbart, liksom att de
har olika krav på trygghet och olika
ekonomiska möjligheter att utgå ifrån.
En del kan inom det egna företaget
skaffa både sig själva och familjen ett
tillräckligt ekonomiskt skydd på ålderdomen
eller vid sitt frånfälle, andra kan
det endast i mindre utsträckning. Detta
självklara faktum ligger också till grund
för den begäran om utredning i fråga
om viss valfrihet inom systemet, som
lagts fram i en motion från folkpartiet
och som tas upp i reservation III.

Det är tydligt att många företagare
anser sig vara i behov av sjukförsäkring
men inte har råd att tillhöra ATP,
i synnerhet inte om avgifterna ökar,
detta kommer de alldeles påtagligt att
göra. Dessa företagare behöver sina
pengar — det har sagts så oändligt
många gånger i samband med diskussionerna
kring ATP — för att investera
dem i sina företag; därmed räknar
de med att kunna skaffa sig själva
och sina familjer en rimlig trygghet
på ålderdomen. Det förefaller också
rimligt att de skall få ha någon valfrihet,
då de betalar avgifterna själva. Någon
möjlighet att välja gives dock icke
genom utskottsförslaget. Om en företagare
inte anser sig ha råd att tillhöra
ATP, får han inte heller tillhöra försäkringen
för tilläggssjukpenning.

Enligt reservanternas mening är detta
långt ifrån tillfredsställande. Man
bör skapa möjligheter för företagare
att få ett skydd vid sjukdom, även

2-f Första kammarens protokoll 1962. Nr 20

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
om de inte anser sig ha ekonomiska
möjligheter eller helt enkelt inte vill
ha det åldersskydd som ATP erbjuder.
Även inom ATP:s ram bör det rimligen
finnas vissa valmöjligheter för
företagare och fria yrkesutövare. Personer
med låga inkomster kan ofta inte
täcka full försäkring. De får tänka sig
att nöja sig med folkpension — kanske
har de i en gård, ett eget hem eller
i ett företag ett visst skydd under ålderns
dagar därutöver. Men vad de kan
behöva är förtids- och efterlevandeskydd.
Varför skulle vi inte kunna gå
dem till mötes med detta utan att tvinga
dem utöver deras förmåga? I övrigt kan
det också för många te sig rimligt att
få en reducerad egenpension. Reservanterna
yrkar därför sammanfattningsvis
i dessa delar på — utöver
vad som nu gäller —- rätt för företagare
att ansluta sig till ATP enbart för
förtids- och familjeskydd eller till detta
jämte halv ålderspension.

Låt mig gå vidare och ta en annan
grupp, som jag inte kan finna blivit
tillgodosedd i den nya lagen. Det gäller
ungefär en miljon hemarbetande kvinnor.
Deras ersättning under en sjukdomsperiod
har förbättrats —- det skall
villigt erkännas. Men de har ingen möjlighet
att skaffa sig ålderspension. Det
kan ha sitt intresse att i detta sammanhang
citera Försäkringstidningens senaste
nummer, där en framstående försäkringskvinna
skriver: »Alla andra
människor samlar med varje arbetsår
poäng till både sin invalidpension som
ger dem ett ekonomiskt skydd om de
blir långvarigt sjuka och till den ålderspension
som de utan förlust tar
med sig från ett företag till ett annat,
om de önskar byta anställning. Men
hemmakvinnans beroendeställning och
störa otrygghet bibehålies, såvida hon
inte privat ordnar ett motsvarande
skydd. Invalidpension saknar hon helt,
och änkepension från ATP är inte hennes
egendom utan utgör snarare ett bihang
till mannens pension.»

Artikelförfattaren frågar sig sedan
om inte ATP borde byta namn och
kallas MTP — Männens tilläggspension.

Nå, det må vara hur som helst med

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
detta, men faktum kvarstår att här
kommer det att finnas en stor grupp
människor som utför ett ytterst betydelsefullt
arbete inom hemmet, värt
mycket pengar, även om det aldrig beskattas,
och som kommer att få en mycket
sämre trygghet på ålderdomen än
andra, även om man tar i betraktande
änkepensionen, vilken som bekant inte
heller är oantastbar.

Det är ett egendomligt argument, som
utskottet anför mot en självständig pensionsrätt
för husmödrar. Om husmödrarna
skyndar sig ut i förvärvslivet och
inte arbetar för länge hemma, hinner
de att inarbeta sin egen pension ändå.
Detta är naturligtvis bra, men det betyder
att de först skall arbeta hemma i
fullt dagsverke medan barnen behöver
dem — det anses riktigt och naturligt
att de skall göra det — och inte få
några pensionspoäng för detta. Sedan
skall de raskt ut på arbetsmarknaden,
och då blir arbetet genast värdefullare
och de får pension jämte änkepension.

Vi går på styltor när det gäller att
värdera kvinnornas insatser i hemmen
respektive på arbetsmarknaden, och vi
får snart bestämma oss — annars får vi
både styltorna och benen avslagna. Ju
mer hemmakvinnornas otrygghet växer
— och det gör den med det växande
antalet skilsmässor — ju mer inskränker
vi deras valmöjligheter att stanna
i hemmet eller gå ut i produktionen,
och den bör vi ju till varje pris upprätthålla.

Det är troligt, herr talman, eller alldeles
säkert, att det kommer att dröja innan
vi får en utredning om hur vi skall
tillgodose även denna grupp, men att
den kommer är jag förvissad om, och det
vore bättre att ta den först som sist.
Det finns många tekniska hinder —
det vet jag förvisso. Men det finns
också olika utvägar att diskutera. En
är en fripoäng, en annan är möjlighet
till frivillig pension under samma förmånliga
villkor som inom ATP, och en
tredje är möjlighet att avväga mannens
ålderspension mot familjepensioneringen
på ett nytt sätt — för att nämna
några.

1 omedelbar närhet av denna grupp

finns också de korttidsanställda. Dem
kan man räkna in bland dem som är
offer för ett stelt system. För dem står
inte avgifter och förmåner i något som
helst samband med varandra. Det gör
det inte för någon, invänds det. Nej,
men här märks det bättre, eftersom det
gäller de små inkomsttagarna.

Det går väl ändå inte i längden att
avvisa kravet från denna grupp med
det skäl, som utskottet anför, att det i
ett fördelningssystem helt enkelt inte
är möjligt att sätta avgifter och pensionspoäng
i någon som helst relation
till varandra. Man kan dock inte komma
ifrån att så redan skett i viss utsträckning.
Så mycket är säkert att fler
och fler människor upptäcker, att det
är ett egenartat system, i vilket arbetsgivaren
år efter år betalar in avgifter
för dem utan att de får några pensionspoäng
alls. Har man t. ex. anställd korttidshjälp
i sitt hem, märker man detta
missförhållande. En kvinna arbetar dels
i sitt hem — ett arbete som vi vet att
myndigheterna uppskattar till minst
7 500 kronor — dels i andra hem, där
hon nyttiggör sina praktiska erfarenheter
och de kunskaper hon besitter.
För sistnämnda arbete får hon en inkomst
av låt oss säga 3 500 kronor, för
vilket erlägges arbetsgivaravgift. Det
sammanlagda värdet av hennes arbete
uppgår till 11 000 kronor, men hon får
härför inte en enda pensionspoäng. Är
det någon som kan finna detta rimligt?
Jag anser därför en skyndsam utredning
i denna fråga vara starkt motiverad.

Innan jag går över till andra frågekomplex
i samband med utskottsutlåtandet,
skulle jag, herr talman, vilja beröra
ännu en grupp. Det gäller dem,
som inte anser sig ha råd med en ATPförsäkring
men som ändå skulle vilja
ha ett pensionsskydd och då tänker sig
detta i form av en frivillig statlig pensionsförsäkring.
Bland de grupper som
nämnts är yrkesfiskarna en. Främst deras
representant i andra kammaren liar
framfört en motion om utbyggnad av
den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.
Att tvinga in folk i ATP, om
de ekonomiskt inte orkar med det, kan

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

ju aldrig komma i fråga. Varför man inte
skall gå dem till mötes och hjälpa
dem med en billigare försäkring, som
de orkar med, även om den inte blir
lika fin som ATP, är svårt att förstå.
Det kan väl aldrig vara något slags pueril
istadighet, som ligger bakom utskottets
negativism i detta fall och som kan
uttryckas på ungefär följande sätt: Vill
folk inte ansluta sig till vårt fina
system, så får de låta bli, men inte skall
vi då hjälpa dem till något som bättre
passar dem! Det låter fult, herr talman,
men man kan ibland inte komma ifrån
intrycket att socialdemokraterna tycks
mena att den som inte förstår sitt eget
bästa, skall minsann läras detta eller
lämnas utanför gemenskapen. Den frivilliga
statliga försäkring det här gäller
grundar sig dock på ett förslag, som
utarbetats av en utredningsman efter
direktiv från socialministern.

Vidare konstaterar mina meningsfränder
och jag med tillfredsställelse utskottets
positiva åtgärder gentemot de
blinda. Därjämte hoppas jag på en
snabb lösning av problemet beträffande
de medelålders och äldre kvinnor,
som uppenbarligen saknar möjligheter
att försörja sig. Vi brukar vanligen kalla
dem hemmadöttrar, eftersom många
av dem varit hemma och skött sina
gamla föräldrar eller andra anförvanter.

Nu övergår jag till folkpensionärerna.
De får enligt propositionen en standardhöjning
av sina pensioner med 350
kronor för ensamstående och 500 kronor
för makar. Då detta står i överensstämmelse
med de uttalanden, som
gjorts från riksdagens sida och som
samtliga demokratiska partier anslutit
sig till, innebärande en successiv höjning
i jämn takt fram till år 1968, så
finns det ingenting att erinra häremot.
Vad vi däremot opponerat oss mot är
att årtalet 1968 skall utgöra något slags
punkt för standardhöjningen. Nämnda
år skall nämligen folkpensionen sammanknytas
med ATP:s basbelopp. Detta
skulle innebära att folkpensionärerna
därefter inte skulle få del av den allmänna
standardhöjningen. Det kommer
emellertid självfallet även då att finnas

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

många, som måste leva av folkpensionen
och som därför bör få följa med
i den allmänna standardhöjningen. Som
motionärerna alldeles riktigt framhåller
i sammanhanget, är det dessa människor,
som själva hjälpt till att arbeta
upp den standard som vi nu har. Till
1968 har man god tid att utreda, i vilken
form denna standardhöjning bör
komma folkpensionärerna till del. Den
reservation, som är knuten till detta avsnitt
av utlåtandet, begär att riksdagen
skall redan nu uttala sig för folkpensionärernas
rätt att efter 1968 få del
av standardhöjningen samt att man
dessförinnan bör utreda lämpliga tekniska
former härför.

Finansieringen av socialförsäkringen
är, herr talman, den inte minst intressanta
frågan. Avvägningen mellan
statens och kommunernas utgifter har
tagits upp i ett flertal motioner. Jag vet
att detaljerna kommer att senare diskuteras
av andra talare här i kammaren.
Jag vill därför inskränka mig till att
peka på några riktlinjer — en del av
dem är, fruktar jag, fullständigt självklara.
Till dem hör att vissa kommuner
har svagt skatteunderlag, men många
åldringar och invalider i jämförelse
med andra mera lyckligt lottade grannar.
Alt rättvisare än vad som nu sker
fördela bördorna mellan dem måste vara
ett framtidsmål. Det kan vara en ren
tillfällighet att en kommun får dras
med stora kostnader och dålig ekonomi,
medan andra av samma tillfällighet
har det mycket bättre ordnat. Hur fördelningen
bör ske, kan ju diskuteras.
En utmärkt läsning med många goda
exempel utgör den motion, som från socialdemokratiskt
håll avlämnades vid
denna riksdags början. Den kan verkligen
rekommenderas till studium i denna
fråga.

I de reservationer, som vi har avgivit
till utskottsutlåtande! i denna fråga, föreslås
att staten som ett första steg i
riktning mot en mer genomgripande reform
skulle övertaga samtliga kostnader
för folkpensionerna, utom för de kommunala
bostadstilläggen, till den del
kostnaderna överstiger en krona per
skattekrona. Bostadstilläggen beslutar ju

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fin.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

kommunerna själva om, och de kan
alltså kontrollera dem. Mot de andra
utgifterna skulle på detta sätt sättas
en spärr. En samlad reform för att dels
nå den jämnare fördelning av folkpensionskostnaderna,
som jag nyss nämnde,
och dels få en kommunal skatteutjämning
över huvud taget, bör sedan
ske i samband med den kommunala
skatteutjämningsreformen, som skall
beslutas senast 1964.

I en annan reservation yrkar vi på att
riksdagen bör i princip yttra sig för att
från kommunerna helt skulle avlyftas
kostnaderna för förtidspensionen.

Innan jag slutar, herr talman, har
jag den utomordentliga glädjen att i ett
avsnitt få rekommendera utskottets förslag
i särskilt hög grad. Det gäller vid
punkten E i utskottets hemställan, där
frågan tas upp om pension till de frånskilda
kvinnorna och till änklingarna.
Det må tillåtas mig att vara i högsta
grad tillfredsställd med att utskottet
inte godtog det förslag som Kungl. Maj:t
lagt fram i propositionen vad beträffar
de frånskilda änkorna. I denna var den
frånskilda änkans pension bunden till
om hon fick ett underhåll vid skilsmässan
eller inte. I de motioner, som främst
har kommit från kvinnohåll bär i riksdagen,
har begärts, att en utredning
skall ske när det gäller dessa änkors
ställning inom ATP. Vi anser inte, att
denna bundenhet till ett underhåll vid
skilsmässan är rimlig och rättvis. På
det sättet skulle dessa kvinnor komma
i en missgynnad ställning.

I en annan motion har vi begärt att
änklingspension skall införas inom
ATP. Dels betalar kvinnorna samma avgifter
som männen -— ATP är ju en intjänad
lön —- och dels är många änklingar
i starkt behov av en pension efter
sin hustru. Utskottet har i detta avseende
följt motionärerna och begärt en utredning
om änklingspension, samtidigt
som utredningen om de frånskilda kvinnorna
skall ske.

Om det tillätes mig, för att jag inte
skall behöva återkomma i för många
ärenden, herr talman, att här nämna
något om reservanternas synpunkt, mås -

te jag säga att deras argument är dels
kortfattade och dels består rätt mycket
av fraser. De påstår kort och gott, att
någon änklingspension är varken självklar
eller naturlig.

Vad är det som är självklart och naturligt
i hela detta invecklade system?
Det skulle man vilja fråga. Inte är det
självklart att änkor med egna, goda
inkomster och egen pension skall få änkepension,
och inte är det självklart
att människor, som stretar med arbete i
sitt eget hem och i andras inte skall
ha pension fastän det betalats avgift
för dem. Inte heller är det självklart
att störa grupper skall tvingas in i systemet
eller också bli alldeles utanför.
Det är mycket som inte är naturligt och
självklart i systemet. Men ändå menar
man att när en änkling som står ensam
med en skara barn och inte har råd att
betala en hemhjälp när barnens mor
dör, så är det självklart att han inte
behöver en änklingspension efter sin
hustru. På denna punkt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Allra sist, herr talman, kan jag inte
underlåta en personlig kommentar. Jag
skulle vilja uttala min respekt och beundran
för de kunskaper om vårt socialförsäkringssystem,
som utskottets
ärade ordförande besitter och som verkligen
är avundsvärda för utskottets övriga
ledamöter. De täcker varje detalj i
detta system. Men tyvärr är det inte alla
som har möjligheter eller förmåga till
samma inlevelse i vårt nya socialförsäkringssystem.
Systemet kommer att
bli gräsligt krångligt för gemene man.
Här gäller det om någonsin att få
uppgifter om det ut till människorna i
en sådan form och genom sådana massmedia—
TV, radio, press, broschyrer och
vad ni vill — så att folk begriper vilka
rättigheter och skyldigheter de har och
vart de skall vända sig för att få veta
detta. Att vara okunnig om någondera
delen kan bli rent förödande för en
persons ekonomi. Här måste de enskilda
individerna nås med en verkligt omfattande
och populär information.

Efter dessa kommentarer till vissa av
de punkter, som tagits upp i reservatio -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

ner till utskottets utlåtande, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till vissa
av dessa reservationer. Andra talare
kommer att ta upp andra punkter, och
det finns verkligen ingen anledning att
vi står och upprepar varandra. Alltså
yrkar jag bifall till följande reservationer:
II, III, X, XV, XVIII, XXI, XXIV,
XXV, XXVII, XXXII, XXXIII, XXXIV avsnitt
I, XXXV och XXXVII.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det förslag som vi nu
går att behandla utgör en viktig etapp i
vår sociallagstiftning. Utbyggnaden och
samordningen av de varandra närstående
sjuk- och moderskapsförsälcringarna,
invaliditetsskyddet liksom folkpensionens
höjning m. m. är väsentliga frågor,
som här samordnas genom den lagstiftning
som nu föreslås.

Målsättningen i vår socialpolitik måste
enligt centerpartiets uppfattning vara
att ge ekonomisk grundtrygghet, som
skall sikta till att den enskilde samhällsmedborgaren,
den enskilda människan,
skall känna trygghet för sig och
de sina under uppväxtåren, vid ålderdom,
vid sjukdom, vid invaliditet, vid
familjeförsörjarens bortgång samt inkomstbortfall
vid arbetslöshet — händelser
varöver ingen kan råda. Människor
som vid sjukdom och ålderdomssvaghet
inte kan klara sig själva måste
beredas vårdmöjligheter i tillräcklig omfattning.

Dagens ärende är ett stort problemkomplex.
Förarbetena har skett i såväl
socialförsäkringskommittén som i socialpolitiska
kommittén. Propositionen omfattar
430 sidor, och andra lagutskottets
utlåtande nr 27 med förslag till lag om
allmän försäkring m. m. omfattar drygt
300 sidor. Utskottsarbetet har varit arbetsamt
men också lärorikt och stimulerande.

Må det här i dag så här i debattens
början vara tillåtet att överräcka en
blomma och rikta ett tack till utskottets
ärade ordförande för hans sätt att leda
utskottsarbetet i denna stora fråga. Det -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
ta tack skall också riktas till föredraganden-sekreteraren
för hans arbete i
utskottet.

Det har varit stimulerande att se hur
vi har lagt grunden till trygghet vid
sjukdom, ålderdom, försörjarens frånfälle,
vilket jag är glad över att jag har
fått vara med om. Någon har sagt att ett
kultursamhälle skall bedömas efter hur
man tar hand om sina gamla, sjuka, änkor
och barn. Också där kommer vårdfrågan
in i bilden och frågan om att
trösta, lindra och utöva humanitet och
människokärlek — om man får använda
sådana ord i riksdagens första kammare.
Människan är inte bara en produktionsfaktor,
hon har också ett egenvärde
att vårda, akta och respektera.

Det gamla samhället hade inte samma
möjligheter att lösa dessa frågor
som dagens, men det var också en annan
syn på dessa frågor, en syn som avspeglas
i ett yttrande i riksdagens andra
kammare i år, där högerns nye ledare,
herr Heckscher, i remissdebatten
yttrade: »Vi lever kvar i den gammaldags
uppfattningen — jag skall erkänna
att vi i det fallet är ganska reaktionära
-— att socialpolitikens uppgift är
att undanröja och lindra nöd.»

Att »undanröja och lindra nöd» — är
det inte något av den gamla fattigvårdslagens
anda som slår emot en? För mig
är denna snäva avgränsning väsensfrämmande
— socialpolitiken skall ge
trygghet så att man ur vård- och försörjningssynpunkt
ej behöver frukta
morgondagen.

Vad denna min syn har sin grund i
skall jag inte gå in på i dag. Det är säkerligen
både egna och andras upplevelser
och erfarenheter. Kanske är det
mötet med Lasse i Långfallet i Dan Anderssons
Kolarhistorier — Lasse som
slitit ut sig i kolarskogen och på Varghyttans
bruk och nu är på väg till fattiggården,
där han skall bida sina dagar
innan han skall vila ut under mullen.
Kanske är det fattiggården sådan
som Albert Engström låter oss möta den
i sin gripande skildring av en julafton i
fattigstugan. Det är sådana upplevelser
och andra som gör att jag är glad över

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
att jag fått vara med i andra lagutskottet
vid behandlingen av detta ärende
och utarbetandet av det förslag som nu
ligger på kammarens bord.

Av reservationernas antal får man
kanske det intrycket, att meningarna varit
delade och motsättningarna stora.
Jag tror inte att man skall tolka utskottets
utlåtande så. Det är många
punkter i detta utskottsutlåtande där vi
varit överens och där vi har haft samma
uppfattningar, det vill jag ha sagt
för att inga missförstånd skall uppstå.
Visst är det principiella uppfattningar
som möts och detaljspörsmål där meningarna
varit delade. I botten ligger
dock från alla en strävan att få så
goda lösningar som möjligt till gagn för
dem, som här behöver och får komma i
åtnjutande av den trygghet och det stöd,
som det nu framlagda förslaget syftar
till.

Det finns kanske ett litet undantag
till detta, och det är reservation nr I,
som, om den skulle bifallas, skulle fördyra
medicinkostnaderna för de sjuka
och behövande. Reservanterna på den
punkten, herr Enarsson och fröken Wetterström,
har också blivit ensamma om
sin uppfattning. Den besparing de föreslår
på 19 å 20 miljoner kronor går som
sagt ut över de sjuka, dem som behöver
medicin för sin hälsa.

En av de i betydligt högre grad kontroversiella
frågorna inom såväl socialförsäkringskommittén
som inom utskottet
har varit företagarnas ställning till
sjukpenningförsäkringen och ATP. Socialministern,
som följt socialförsäkringskommittén,
liar stannat för ett antingen
eller — antingen skall man vara
med i både sjukpenningförsäkringen
och ATP eller skall man inte vara med
alls. Man får faktiskt en känsla av, när
man granskar detta förslag om samordning
av ATP och sjukförsäkringen, liksom
förslaget att folkpensionen skall utgå
med vissa procent av basbeloppet i
ATP, att ATP är den axel omkring vilken
hela vårt grundskydd skall förankras.
Att drygt 70 000 företagare i vårt
land tackade nej till ATP har tydligen
gått regeringen hårt till sinnes — här

skall man tvingas med i ATP om man
vill ha sjukförsäkringsskyddet.

Jag måste säga, herr talman, att man
blir något förvånad när man läser socialförsäkringskommitténs
betänkande
och de resultat man ändock kommer
fram till. Låt mig få citera ur Kungl.
Maj:ts proposition nr 90 sid. 145. Där
står:

»Socialförsäkringskommittén är medveten
om att det finns företagare som
kan vara borta kortare eller längre tid
från sin rörelse utan att detta medför
svårare ekonomiska konsekvenser. För
det stora flertalet företagare, t. ex. för
småföretagare inom jordbruk, trädgårdsodling,
fiske, småindustri, hantverk och
handel, anser sig kommittén dock kunna
utgå ifrån att läget är ett annat. Företagarna
lever i många fall under betingelser,
vilka är likartade med löntagarnas,
och de flesta av dem måste förmodas
ha samma behov som löntagarna
av skydd mot inkomstbortfall på grund
av sjukdom. Kommittén fastslår att företagarna
själva i stor utsträckning delar
denna uppfattning och tillfogar, att det
även är ett allmänt intresse att tillgodose
företagarnas behov av försäkringsskydd
för sjukdomsfall.»

Kommittén konstaterar sedan, att det
är önskvärt, att företagarna beredes
möjlighet att anpassa försäkringsskyddet
mot inkomstbortfall vid sjukdom
efter det individuella behovet med varierande
karenstider och föreslår 3, 33
och 93 dagar, vilket socialministern och
utskottet nu följt.

När man sedan kommer in på sammankopplingen
med ATP och valfriheten
där, konstaterar man, att detta inte
går att lösa inom systemets ram — att
anslutningen till ATP skall vara avgörande
för om man skall få tilläggspenningssjukförsäkring
eller ej.

Mot majoritetens förslag anmäldes reservation
av tre av socialförsäkringskommitténs
ledamöter. Det är av intresse
att ta del av remissinstansernas syn
på denna fråga och hurusom ett antal
remissinstanser med hänsyn till främst
administrativa och tekniska skäl ej kan
medge någon valfrihet. Avvisande till

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

socialförsäkringskommitténs förslag
ställer sig länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Jönköpings och Västerbottens
län, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Sveriges lantbruksförbund och SACO,
Sveriges akademikers centralorganisation.
Några av dessa remissorgan hävdar,
att företagarna med hänsyn till att
de själva betalar sina avgifter också
själva bör få avgöra i vilken omfattning
de är i behov av försäkringsskydd. Riksförbundet
Landsbygdens folk och Sveriges
lantbruksförbund anför »att det
för den befolkningsgrupp, som förbunden
företräder, föreligger ett starkt behov
av ett förbättrat riskskydd med avseende
på sjukdom, invaliditet och försörjares
död i förtid men att med hänsyn
till såväl behovet som möjligheterna
att finansiera avgifterna samma intresse
ej anses föreligga med avseende på
ålderdomsförsörjningen. Förbunden anser
det inte rimligt, att en stor grupp
av medborgare uteslutes från möjligheten
att ordna sitt efterlevandeskydd på
jämställd nivå med andra grupper därför
att de ej kan bära avgifterna för en
utökad ålderdomsförsörjning, som de ej
önskar eller behöver. Med samma motivering
finner förbunden det vara ännu
orimligare att de på denna grund
också skall bli uteslutna från möjligheten
att delta i tilläggssjukpenningsförsäkringen.
»

Socialministern avvisar emellertid
alla dessa synpunkter med orden att
»en hela folket omfattande socialförsäkring
kan inte, om rimliga anspråk
på översiktlighet och hanterlighet skall
upprätthållas, tillfredsställa alla tänkbara
önskemål och situationer. Jag kan
därför inte förorda en lösning av det
slag som åsyftas i det berörda remissyttrandet»,
slutar socialministern.

Vi i centerpartiet, liksom folkpartiet
och högern, har tagit upp dessa synpunkter
i en motion. Andra lagutskottets
majoritet, den socialdemokratiska
delen av utskottet, har anslutit sig till
socialministerns uppfattning — om ock
—• ur vår synpunkt — med något säregna
motiveringar. Jag tänker på utskottets
skrivning, att det inte är sär -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
skilt angeläget att det allmänna erbjuder
ett alternativ med enbart korttidsskydd.
Problemet är ju kostnaderna —
inte för sjukförsäkringen, utan för anslutningen
till ATP, där ju kostnaderna
stiger. För många företagare är situationen
den, att de tvingas till ett sparande
i sitt företag i form av amorteringar,
investeringar och lagerökningar.
Denna insats av eget kapital innebär ju
ett sparande som på lång sikt ger en
ökad trygghet, men som ändock inte
minskar behovet av korttidsskydd —
alltså sjukförsäkring och invalidskydd
— men minskar behovet av ålderstrygghet
utöver folkpensioneringen.

Detta erkänner ju också utskottet i
sin skrivning när man säger, att »utskottet
är medvetet om att många företagare
inte har samma behov av åldersskydd
som övriga företagare».

Det är mot bakgrunden av vad jag här
anfört som hälften av utskottets ledamöter
tvingats reservera sig för större
valfrihet för företagarna. Vi som slutit
upp bakom reservation nr III menar,
att den som erhållit utträde ur och alltså
icke önskar tillhöra tilliiggspensionsförsäkringen
skall äga rätt — men ej vara
skyldig — att utträda ur sjukpenningförsäkringen.
Däremot menar vi, att den
som tillhör ATP — alltså det omvända
förhållandet — genom möjligheterna till
olika karenstider inom sjukpenningförsäkringen
fått kravet på smidighet och
valfrihet relativt väl tillgodosett. Jag
har tidigare berört företagarnas behov
av sparande genom utgifter för amorteringar
och investeringar. Mot den bakgrunden
minskas behovet av ålderdomspension
utöver folkpension. Behovet av
förtids- och efterlevandeskydd täckes
emellertid inte på detta sätt, varför rätt
till anslutning till endast den delen bör
införas, och också olika pensionsnivåer.
Yi hemställer om förslag därom till
årets höstriksdag, så att erforderliga bestämmelser
därom kan träda i kraft den
1 januari 1963.

I alla dessa komplex av frågor finns
det ingen möjlighet att ta upp alla de detaljspörsmål
som reservationsvis framföres,
dels i reservationer med motivering

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

och dels genom blanka reservationer.
Jag skall emellertid här beröra några saker.

Vid fjolårets riksdag beslöts att gränsen
för uttagande av sjukförsäkrings- och
folkpensionsavgift skulle höjas till 2 400
kronor. Det innebär att ogift försäkringstagare
därmed blir skattefri. Logiken
borde då kräva, att gift försäkringstagare
också skulle komma i åtnjutande av samma
möjligheter -— alltså samma princip
som i fråga om ortsavdragen -—■ och vi
yrkar därför att gränsen för gift försäkringstagare
i fråga om avgiftsskyldighet
skall fördubblas till 4 800 kronor.

I det sammanhanget, herr talman, vill
jag endast ha sagt, att jag har en bestämd
principiell uppfattning i fråga om dessa
avgifter. Jag förmenar att det är rimligt
att tillämpa en skattefinansiering av
grundtryggheten, alltså att vi får bära
bördorna efter bärkraft. Jag tror också
att det skulle innebära en stor administrativ
förenkling, något som man har
uttalat önskemål om i andra sammanhang.

En nyhet i propositionen är höjningen
av moderskapspenningen till 900 kronor.
Socialpolitiska kommittén stannade
här vid att föreslå 800 kronor, vilket förslag
var baserat på 4 kronor i grundsjukpenning.
Det var också socialförsäkringskommitténs
förslag. Det fanns emellertid
en reservation i socialförsäkringskommittén
av dess ledamot herr Andersson
i Knäred för en höjning till 5 kronor,
och det har också blivit Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag.

Vid sjukdom åtnjuter husmor med
barn under 10 år barntillägg med 2 kronor.
Vi föreslår i en motion att detta bidrag
måtte utgå till dem, som erhåller
moderskapspenning på grund av nedkomst,
under 30 dagar, såsom det ursprungligen
var tänkt vid barnsbörd.

I samband därmed vill jag också peka
på vår motion om ersättning för resor
i samband med tandvård för mödrar och
blivande mödrar. Införandet av tandvård
var en välkommen reform, som utnyttjas
av ungefär hälften av barnaföderskorna.
När man nu föreslagit en
höjning, har man inte föreslagit att re -

sekostnadsersättning skall utgå vid besök
hos tandläkare. Vi menar på vårt
håll, liksom fru Hamrin-Thorell och fröken
Nordström, att det borde vara rimligt
och motiverat att resekostnadsersättning
utgår efter samma normer som
för läkarbesök enligt sjukförsäkringen.

Det är intressant att se vad remissinstanserna
har sagt om detta förslag. Medicinalstyrelsen
har betonat vikten av
tandkontroll och tandvård med hänsyn
till moderns och barnets hälsa. Socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Norrbottens län
— som har erfarenhet av vad de långa
resorna betyder — och Statstjänstemannens
riksförbund har tillstyrkt att ersättning
för resor skall utgå efter samma belopp
som gäller för läkarbesök. De funderingar
som anförs i utskottets utlåtande
om eventuellt missbruk tror jag är
ganska obefogade.

Frågan om olika pensionsåldrar i folkpensioneringen
skymtar i olika sammanhang,
och främst talar man härvid om
utövare av de tyngre yrkena, exempelvis
gruvarbetare och skogsarbetare. Denna
tanke är befogad — kroppsarbetarna
med tungt arbete har ofta betydligt högre
pensionsålder än utövarna av »manschettyrken»,
om jag nu får använda ett
sådant ord.

Det framlagda förslaget ger möjlighet
till förtida och uppskjutet uttagande av
pension. Det innebär att man kan ta ut
pension redan vid 63 års ålder och
uppskjuta uttagandet till 70 års ålder.
För varje månad man tar ut förtida pension
minskas pensionen med 0,6 procent,
och om man uppskjuter pensionsuttaget,
höjs pensionen med samma belopp per
månad.

Det är inte så mycket att säga om detta
— jag tror det i och för sig är en bra
lösning att man har infört valfrihet. Däremot
har herr Rune Gustafsson och jag
anfört erinringar mot den sammankoppling
som sker av folkpension och
ATP. Vi menar att det borde gå att göra
förtida uttag av endera — jag tänker då
närmast på skogsarbetarna, vilkas förhållanden
jag har erfarenhet av. Den som
har ackordsarbete märker också att arbetsförmågan
avtar över 60 års ålder,

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

men cn möjlighet till förtida pensionsuttag
från endera av pensionsformerna
skulle kunna ge ett nödvändigt tillskott
till inkomsten. Mot den bakgrunden föreslår
vi, att någon sammankoppling av
folkpension och ATP ej skall ske vid
förtida uttag. Vi har en känsla av att den
sammankoppling som föreslås är onödigt
stelbent och att saken skulle ordnas smidigare
på det sätt som vi föreslår. Det
skulle framför allt gagna människor som
behöver förtida uttag, och det skulle inte
heller rubba invalidpensioneringen —
den som gör förtidsuttag och råkar ut
för invaliditet skall få den lägre invalidpensionen
hela tiden därefter.

Vad sedan pensionsåldern beträffar
finns det anledning att i dag säga ut, att
vi i centerpartiet har den uppfattningen,
att man måste sikta mot en sänkt pensionsålder
också inom folkpensioneringen.
Ett motiv för ATP var ju att man
skulle skapa likställighet mellan arbetare
och stats- och kommunalanställda samt
tjänstemannagruppen. Jag respekterar
den synpunkten, men jag tror att också
frågan om pensionsåldern måste komma
med i blickfånget. Långtidsutredningen
har signalerat att vi skall få en väsentlig
standardhöjning framöver, och jag undrar
om det inte vore motiverat att allvarligt
fundera på om inte ett sätt att
ta ut en del av standardhöjningen skulle
vara att sänka pensionsåldern för folkpensionärerna.

De nuvarande pensionerna för s. k.
övergångsänkor är föremål för behovsprövning.
Socialministern har här framlagt
ett välkommet förslag, nämligen att
man skall lindra behovsprövningen i fråga
om förmögenhetsgränsen, men vi menar
att det med hänsyn till kostnadsutvecklingen
vore rimligt att också i övrigt
justera reglerna för behovsprövningen.
De nuvarande reglerna beslöts 1952 med
verkan från den 1 januari 1954. Det innebär
som en följd av penningvärdeförsämringen
att en skärpning av behovsprövningen
i realiteten skett. I proposition
nr 119, som vi behandlat i annat
sammanhang, sägs att priserna stigit
med 27 procent från år 1954 fram till år
1961. Just nu är det en prisstegringsvåg

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

som höjer priserna ytterligare. Av den
anledningen föreslår vi från vårt håll
att en uppräkning sker med i runt tal en
tredjedel av gränsen för denna behovsprövning.
Samma gäller också dem som
kommer i åtnjutande av hustrutillägg,
kommunala bostadstillägg och förtidspension.
Utskottet har motiverat sitt avstyrkande
med att säga, att vårt förslag inte
skulle medföra någon förbättring för de
sämst ställda. Med tanke på penningvärdeförsämringen
står det väl ändock klart
att man inte bör tillåta en försämring för
dem som redan i dag är beroende av en
behovsprövning och för de allt flera som
blir det på grund av penningvärdeförsämringen.

I samband med hustrutilläggen är det
naturligt att man tänker på de hemarbetande
husmödrarnas ställning inom folkpensioneringen
och den grundtrygghet
vid sjukdom som bör tillkomma dem.
Fru Hamrin-Thorell har utförligt behandlat
dessa problem i sitt anförande,
och jag kan instämma i hennes synpunkter.
Vid en jämförelse mellan dessa kvinnor,
som gör stora insatser för hem och
barn, och andra finner man att det är en
väsentlig skillnad. Jag anser det nödvändigt
att de hemarbetande kvinnornas
ställning inom socialförsäkringssystemet
blir prövad och att en rättelse sker. Vi
hemställer därför om en skyndsam utredning
angående de hemarbetande husmödrarnas
ställning inom socialförsäkringssystemet.

Samma gäller frågan om pension åt
hemmadöttrar och andra i motsvarande
situation, alltså dem som vi brukar kalla
föräldraänkorna, som har vårdat en
far eller mor och som fått nedsatta försörjningsmöjligheter.
Jag skulle på denna
punkt vilja ge min anslutning till reservation
XXIV, där mitt namn råkat
falla bort vid justeringen.

Vi har också i motionerna I: 649 och
II: 777 framställt ett yrkande om utredning
av invalidernas ställning inom pensioneringen.
Socialministern har signalerat
att en översyn kommer att ske,
närmast med hänsyn till ATP. Jag hoppas
att man även utreder invalidernas
möjligheter att få särskilda tillägg lik -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

som de åldersgränser för vårdtillägg som
nu tillämpas, över huvud taget är det
angeläget att man skapar större trygghet
på detta område.

Inledningsvis nämnde jag att ATP och
dess basbelopp var den axel till vilken
också folkpensionen skulle bindas. Vi
från centerpartiet har reagerat mot detta,
inte minst därför att det skulle försvåra
framtida höjningar av folkpensionerna.
Det torde vara allom bekant att
vår målsättning för folkpensionerna låg
högre än det förslag som 1957 års pensionsbercdning
kom fram till, men för
att nå enighet omkring 1957 års beslut
angående målsättningen måste vi släppa
av på våra önskemål och gå med på en
kompromiss. Men vi anser fortfarande
att enär folkpensionen utgör grundtryggheten
— och för stora delar av de små
inkomsttagarna i vårt land är den enda
pensionen — måste det vara angeläget att
folkpensionerna kan höjas också efter
år 1968. På den punkten är vi överens
med folkpartiet och har avgivit en gemensam
reservation. Jag hoppas att det
skall vara möjligt att här vinna gehör
för våra synpunkter i detta avseende.

Vi i centerpartiet har också sagt nej
just när det gäller bindningen till basbeloppet
för ATP — detta kommer tydligen
att bli ett heligt rättesnöre för våra
socialdemokrater när det gäller att
vara restriktiv i fråga om folkpensionerna.
Jag har inte glömt fjolårets debatt
här i kammaren om vad folkomröstningen
och pcnsionsberedningens förslag innebar
när det gällde att förhindra den
höjning av folkpensionerna som vi då
ville ha. I år har regeringen föreslagit
just denna höjning, och jag vill uttala
min tillfredsställese över att förslaget nu
har vunnit allmän anslutning.

I motioner från vårt håll har vi hävdat
att folkpensionerna måste höjas kraftigt
i början av perioden så att de gamla,
som lagt grunden till dagens välståndssamhälle,
också får sin del av
standardhöjningen. Vi har i vår bevittnat
en lönerörelse — den är för övrigt
ännu inte helt avslutad — som ger ganska
goda lönehöjningar både i år och

nästa år. Mot den bakgrunden är det
rimligt att en höjning av folkpensionerna
sker även nästa år. Därmed vinnes en
höjning för dagens pensionärer som är
synnerligen välmotiverad.

En rad detaljproblem har kommit upp
i samband med behandlingen av detta
komplex av frågor i utskottet; jag har
redan nämnt invalidernas ställning, husmödrarnas
trygghet o. s. v. Såvitt jag
kan se, skulle en höjd folkpension lösa
också en rad av dessa frågor.

Om jag slutligen går över till kostnadssidan,
herr talman, så har ju kommunerna
att svara för en viss andel
i pensionskostnaderna. Det gäller dels
hustrutilläggen och förtidspensioneringen,
dels bostadstilläggen. I propositionen
föreslås att kommunandelen när det
gäller andra förmåner än kommunala
bostadstillägg skall sänkas från 1,5 till
1 procent per skattekrona samt att kommunernas
bidrag skall maximeras till
60 procent. I fråga om bostadstilläggen
föreslås att kommunandelen skall bibehållas
vid 2 procent per skattekrona
samt att kommunernas bidrag skall
maximeras till 80 procent. Detta innebär
en höjning, och därmed skulle vinnas
en viss lättnad för de tyngst belastade
kommunerna. Av propositionen
framgår dock att förbättringen blir av
relativt ringa värde.

Socialministern har med sitt förslag
inte tagit hänsyn till remissinstansernas
synpunkter på en ordentlig omfördelning.
Jag skall knyta ett par reflexioner
till detta.

Principen borde väl ändock vara att
kostnader, som man inte har något inflytande
över, bör man inte heller betala.
Ser vi på pensionskostnaderna, är
frågan om hustrutillägg och änkepensioner
en rent matematisk fråga; skall pension
utgå, är det en fråga om inkomst
och eventuell förmögenhet. Går vi så
över till förtidspensioneringen, är det
fråga om en medicinsk bedömning, där
knappast något kommunalt veto finns,
och skall inte heller för den delen finnas.
Vidare har också genom att dessa
ärenden lagts över på sjukkassorna och

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

försäkringsnämnderna det kommunala
inflytandet försvunnit. Jag frågar mig
då: Kan det vara rimligt att kommunerna
skall ha några kostnader liär? Socialförsäkringskommittén
hade på denna
punkt en principuppfattning år 1959;
den ansåg att staten skulle svara för dessa
kostnader, medan kommunerna skulle
svara för bostadstilläggen.

Som så många gånger förr kommer
man fram till detta: låt oss inte nu rubba
förhållandet mellan stat och kommun,
utan låt oss avvakta vad 1958 års skatteutjämningskommitté
kommer fram till.
Så säger socialförsäkringskommittén, så
sade också skoiberedningen, och så låter
det när regeringen skall diskutera
skolmåltider. Dessutom har utskottet
funnit ett nytt argument när utskottet
säger, att riksdagens beslut om ökade
bidrag till särskilt skattetyngda kommuner
också skulle klara folkpensionskostnaderna.
Vi har med anledning av denna
skrivning från utskottets sida frågat oss,
hur detta skall vara möjligt, då ju reglerna
för statsbidrag till de särskilt skattetyngda
kommunerna inte väsentligen
tar hänsyn till de höga och ojämna pensionskostnaderna,
som i olika kommuner
varierar mellan 20 och 25 öre till
upp emot 4 kronor per skattekrona. Det
finns kommuner, som för folkpensionskostnaderna
betalar mer än femton
gånger så mycket per skattekrona som
vad andra kommuner gör.

Styrelsen för Landskommunernas förbund
har också anfört starka erinringar
mot socialförsäkringskommitténs förslag
och sagt att detta inte bara är en fråga
för kommunerna och för kommunernas
skattebetalare, utan det är också en fråga
som berör pensionärerna i kommunerna,
beroende på att de ekonomiska
förutsättningarna för att kunna ge bostadstillägg
blir mindre i dessa dåligt
ställda kommuner, som har höga kostnader.
Vi anser att det ändå inte kan
vara rimligt att denna orättvisa skall
drabba både skattebetalarna och pensionärerna
i kommunerna och deras bostadstillägg.

Dessa synpunkter har också med skär -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
pa utvecklats i en motion av herr Gillström
jämte ytterligare 24 socialdemokrater
i denna kammare och 23 i andra
kammaren.

I motionen av herr Gillström föreslås
att en provisorisk lösning skall genomföras,
som innebär att de kommunala
kostnaderna för folkpensionsförmåner —
bostadstilläggen undantagna — skall utgå
med belopp som motsvarar högst 1
krona per skattekrona för år 1962. Vidare
hemställs om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om en definitiv lösning
till 1963 års riksdag av frågan om
folkpensionskostnadernas finansiering.
Det är synpunkter som vi ger vår anslutning
till i vår reservation angående
kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna.

Det är, herr talman, ytterligare punkter
i detta utlåtande, som det kunde
vara anledning för mig att ta upp, men
andra talare efter mig kommer att beröra
en del detaljfrågor. Några av de
frågor, som jag inte nu har gått in på,
har redan berörts av fru Hamrin-Thorell.
Vi har i dessa frågor gemensamma
reservationer.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till reservationerna II
-X, XVI, XIX, XX, XXI, XXII, XXIV —
där mitt namn råkat komma bort vid
justeringen — och vidare XXV, XXVII,
XXXI, XXXII, XXXIII och XXXIV, punkten
III, samt XXXV och XXXVII. I övrigt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan på de punkter, där jag icke
har antecknat någon reservation.

Till slut skulle jag, herr talman, endast
vilja säga några ord om det särskilda
yttrandet, som vi har fogat till
utskottets utlåtande. Det gäller frågan
om pensionärernas och de äldres ställning
i samhället. Vi anser att det finns
anledning att göra en planläggning, som
tar hänsyn just till de äldres möjligheter
i dagens samhälle. Ekonomisk trygghet
är en grundläggande förutsättning
för att äldre och pensionärer skall kunna
känna trivsel i tillvaron och ej känno
oro inför framtiden. Vi har understrukit
att detta är ett grundtrygghets -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
krav, men det vore felaktigt att härav
dra slutsatsen att de med åldrande, avtagande
arbetsförmåga etc. förknippade
spörsmålen är av enbart ekonomisk karaktär.
Det är också en del andra saker
som här kommer in i bilden. Frågan om
de äldres trivsel och möjlighet till aktivitet
på samhällets olika områden måste
tillmätas synnerligen stor betydelse.
Målet måste vara att ge de äldre möjlighet
att utveckla och utnyttja sina inneboende
psykiska och fysiska förutsättningar
till meningsfull aktivitet och
verksamhet. Här kommer också in de
humanitära synpunkterna. Det sociala
perspektivet på dessa frågor måste skjutas
i förgrunden; det gäller bostadsfrågorna
och det gäller frågan om åldringsvården
över huvud taget. Vi har också
i andra sammanhang tagit upp dessa frågor.
Det gäller vidare frågor om hemhjälp
o. s. v., som är en förutsättning
för att man skall kunna leva kvar i sin
hemmiljö. Vi har ansett att det härvidlag
borde göras upp ett handlingsprogram
i fråga om vad som fordras för
att kunna ge en tillfredsställande vård,
trivsel och trygghet också på ålderns
höst i vårt samhälle.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande nr 27 i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 90 har från högerpartiets
sida fogats reservationer på
ett antal punkter.

Såsom utskottet inledningsvis konstaterar
har socialförsäkringsverksamheten
i vårt land befunnit sig i en stark
utveckling. De härunder uppnådda resultaten
har givit medborgarna allt bättre
skydd vid sjukdom och ålderdom.

Det nu föreliggande förslaget har i
stort sett godtagits från vårt håll. På
några punkter har vi dock annan uppfattning
än utskottsmajoriteten, vartill
jag återkommer.

Tillåt mig, herr talman, till en början
peka på några enligt mitt förmenande
positiva delar av förslaget.

Det innefattar en betydande förbättring
av moderskapsförsäkringen, och

härvid förutsättes att mödrahjälpen
skall avskaffas. Under rätt lång tid har
det varit uppenbart, att denna hjälpform
inte fyllt sin uppgift på ett ändamålsenligt
sätt, om man tänker på de
orimligt höga administrationskostnaderna.
Av de totala kostnaderna har en alltför
stor del gått åt till det omfattande
administrativa arbete, som den medfört
i olika instanser. Förändringen på denna
punkt kan därför hälsas med tillfredsställelse.

Ett annat avsnitt som blir till fördel
för de enskilda människorna är förslaget
om individuellt rörlig pensionsålder
inom folkpensioneringen. Den nu
gällande regeln, att folkpension får uttagas
först vid 67 års ålder, har för
många framstått som högst otillfredsställande
och stelbent. Som vi ju alla
vet skiftar levnadsförhållanden och behov,
och den tidpunkt då pensionen behöver
uttagas är med hänsyn härtill
mycket olika. De nya reglerna tillgodoser
sålunda mångas önskemål om att
själva få bestämma tidpunkten då pensionen
skall börja tas ut.

Vidare anser vi från vårt håll att
slopandet av inkomstprövningen vid
förtidspension är en högst berättigad
och ändamålsenlig ändring, men såsom
jag inledningsvis nyss nämnde så har
vi haft från majoriteten avvikande uppfattning
på vissa punkter. Så är fallet
bl. a. i fråga om karensbeloppet vid
läkemedelsrabatteringen.

Såsom från vårt håll tidigare framhållits
framstår det som önskvärt att
begränsa statens utgifter på detta område.
Vi har i en motion, nr 780 i andra
kammaren, till årets riksdag och i
en reservation till detta betänkande
framfört yrkande om att karensbeloppet
för läkemedel skulle höjas från 3 till 5
kronor. En sådan ändring skulle för den
sjukförsäkrade innebära en ökad utgift
om högst en krona per inköpt läkemedel.
En väsentlig fördel med förslaget
är att det medför en betydande administrativ
arbetslättnad, då antalet ersättningsärenden
kan beräknas minska
med en tredjedel.

Om vårt förslag genomfördes, skulle

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

sjukkassornas utgifter för läkemedelsersättningar
komma att minska med i
runt tal 20 miljoner kronor per år. En
sådan utgiftsminskning möjliggör att
statsbidraget till läkemedelsrabatteringen,
som för närvarande utgör drygt 6,5
miljoner kronor om året, kan slopas.
Vidare ger det utrymme för att sänka
det allmänna statsbidraget.

Vi anser sålunda att ett genomförande
av vårt förslag innebär dels en betydande
direkt utgiftsminskning för staten,
dels en indirekt sådan genom avsevärt
förenklad administration och än
vidare, vilket bör observeras, att det
inte medför någon nämnvärt betungande
merutgift för den sjukförsäkrade.
Den föreslagna ändringen är också av så
pass enkel art att den utan vidare kan
genomföras nu. Det är med hänsyn härtill
som vi föreslår att riksdagen redan
nu bör fatta beslut enligt vårt förslag
och inte —- som utskottet förordar —•
avvakta resultatet av pågående utredning.

Vi har också haft avvikande mening
mot utskottsmajoriteten i fråga om företagarnas
ställning inom sjukförsäkringen
och tilläggspensionsförsäkringen. Vi
har även till denna punkt avgivit en
reservation, och den gäller företagarnas
frihet att ansluta sig till enbart tilläggssjukpenningförsäkringen
eller tilläggspensionsförsäkringen.
Såsom redan tidigare
har påpekats är ju företagarnas
behov av försäkringsskydd ganska starkt
växlande. Den ene företagaren bedömer
sin situation så att han har största behovet
av ett korttidsskydd vid sjukdom,
men i fråga om förtids- och ålderdomspension
nöjer han sig med folkpensionsskyddet.
En annan åter bedömer sitt
läge så att han på grund av sina förhållanden
anser förtids- och ålderdomsskyddet
viktigast. Företagaren bör ju
ändock själv ha största möjligheten att
bedöma sin situation och de risker han
anser sig kunna ta utifrån ekonomiska
och övriga bedömningsgrunder.

Nu säger utskottets majoritet att valfriheten
är oförenlig med den typ av
försäkring som byggts upp. Även om
vissa svårigheter skulle uppkomma, tor -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
de det inte vara omöjligt att på ett
lämpligt sätt bemästra dessa.

Utskottet avvisar även våra farhågor
för den ekonomiska bördan av att tillhöra
båda försäkringarna. Vi är emellertid
av den uppfattningen att dessa farhågor
kommer att besannas, om inte
förr så då avgifterna kommer upp i den
storleksordning som man redan nu kan
förutse.

Ytterligare ett skäl, som från vårt håll
tillmätes stor principiell betydelse, är
att företagarna själva skall betala sina
avgifter till båda försäkringarna. Vi
tycker att en rimlig konsekvens härav
måste vara att full valfrihet bereds dem
i fråga om försäkringsskyddet.

Såsom framhållits i en från vårt håll
avlämnad motion, nr 656 i första kammaren,
föreligger det vissa otillfredsställande
förhållanden i fråga om avgifter
och förmåner till utlänningar som arbetar
i Sverige. Vi vill i detta sammanhang
påpeka att huvudprincipen härvidlag
ändock bör vara att man inte skall
betala om inte någon får förmån därav.
Arbetsgivaren skall inte betala avgifter
om inte hans arbetstagare får några förmåner.
Vi anser att detta bör utredas
och att frågan bör lösas. Går det inte
att lösa den så att arbetstagaren kan få
förmånerna, bör arbetsgivaren också befrias
från att erlägga avgifter. Vi har ansett
att det är önskvärt att denna fråga
ägnas uppmärksamhet, så att den kan
bringas till en förnuftig lösning. Vi tänker
då även i viss mån på att vårt land,
som vi väl alla hoppas, skall komma
med i den gemensamma marknaden.
Därför tycker vi att det är angeläget att
redan nu överväga åtgärder i de här
avseendena så att bestämmelserna blir
avpassade efter de förhållanden som
den större marknaden kräver.

Herr talman! Jag har för närvarande
inget yrkande på denna punkt utan utgår
ifrån att frågan ändock kommer att
lösas.

Sedan rätt lång tid tillbaka har högerpartiet
hävdat att kommunerna borde avlastas
utgifter varom de inte äger besluta.
I konsekvens med detta har vi vid
årets riksdag väckt en motion om avlyf -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

tande av den övervägande delen av folkpensionskostnaderna
från kommunerna
till staten. Då vi har ansett det vara en
angelägen uppgift att snara åtgärder vidtages
för att lätta kommunernas bördor,
har vi anslutit oss till förslaget att kostnaderna,
utom i fråga om kommunala
bostadstillägg, avlyftes från kommunerna
redan från år 1962 till den del dessa
kostnader överstiger en krona per skattekrona.
Vi har dock betraktat detta förslag
såsom en provisorisk första åtgärd
och syftar på längre sikt till förverkligande
av principen att den som beslutar
också skall betala.

I vårt yrkande i reservation XXXIV,
punkten II, bär vi — med hänsyn till de
påfrestningar ett omedelbart genomförande
av denna fördelningsprincip skulle
medföra för staten — begränsat vårt
yrkande till att vissa övergångsförmåner
av folkpensioneringen jämte kommunala
bostadstillägg skall bestridas av
kommunerna med ett bidragsmaximum
av 60 procent för änkepensioner och 80
procent för hustrutillägg och kommunala
bostadstillägg. Ett genomförande av
denna vår hemställan skulle lösa problemet
på ett förnuftigt och konsekvent sätt
samt medföra en kraftig skatteutjämning
mellan kommunerna.

Det skulle vara åtskilligt mera att säga
om detta stora utlåtande. Det har emellertid
redan berörts rätt ingående i en
hel del avsnitt där vi borgerliga har gemensamma
yrkanden, och jag ber i det
avseendet att få hänvisa till vad som redan
har sagts för att undgå ytterligare
upprepning.

Herr talman! I anslutning till de synpunkter
och ställningstaganden som jag
här redogjort för ber jag att få yrka bifall
till reservationerna nr I, III, X, XXV,
XXXIII samt XXXIV, punkten II. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Hagberg (h), Schött (h), Hagnar Ber gli
(h), Ringabg (h) och Yngve Nilsson
(h).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Den första talaren i dag,
fru Hainrin-Thorell, sade i sitt anförande
i något sammanhang att det nya socialförsäkringssystemet
kommer att verka
gräsligt och obegripligt för gemene man.
Det ligger väl något i det, men om vi
tänker på att redovisningen för gemene
man ju skall ske utan alla de 37 reservationer
och tre särskilda yttranden som
finns bifogade utskottsutlåtandet, kommer
det hela inte att bli lika krångligt.
Dessutom behöver väl gemene man i allmänhet
inte försöka bilda sig en uppfattning
om vad förslaget i stort omfattar.
Man kan väl begränsa sig till det
som man vid det särskilda tillfället har
intresse för.

Fru Hamrin-Thorell talade också om
en hel del behov som inte var tillgodosedda
genom den nu föreliggande propositionen.
Hon uttalade också i det
sammanhanget att företagarna, eftersom
de betalar sina avgifter själva, också borde
ha möjlighet att själva bestämma omfattningen
av sitt försäkringsskydd. Det
sista tänker jag inte säga någonting om
i detta sammanhang. Jag vill endast erinra
om att ett av de starkaste argumenten
i samband med striden om införandet
av tilläggspensioneringen var att löntagarna
väl ändå fick vara medvetna om
att kostnaden för en sådan försäkring
skulle komma att åvila dem själva. Även
om avgifterna skulle betalas via arbetsgivarna,
måste det ta sig uttryck i ett
mindre utrymme för löneförhöjningar.
Jag förmodar att fru Hamrin-Thorell är
beredd att också i dag underskriva att
även löntagarna betalar kostnaderna för
sin pensionsförsäkring, låt vara att avgifterna
av rationella skäl betalas genom
arbetsgivarnas försorg.

Vidare framhöll fru Hamrin-Thorell
att husmödrarna inte har fått sin försäkringsfråga
löst. De som har tungt och
hälsofarligt arbete har inte heller kunnat
beredas en lägre pensionsålder, vilket
i och för sig hade kunnat vara önskvärt.
Den frivilliga pensioneringen har
inte heller fått en sådan utformning att

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

den kan stå exempelvis fiskarna på västkusten
till tjänst med en försäkring som
ur deras synpunkter skulle vara mera
lämplig än en anslutning till ATP.

Det är så mycket annat som har kommit
till uttryck i samband med behandlingen
av den omfattande socialförsäkringspropositionen.
När jag erinrar mig
den stora striden om införandet av ATP
och alla de medel som användes i kampen
för att förhindra att det över huvud
taget blev ett beslut i den riktningen,
tänker jag på de medel som används för
att bekämpa exempelvis maskrosor. Man
ger dem ett växtmedel som gör att de
växer så kraftigt att de spränger sig
själva och dör. Det förefaller faktiskt
som om man nu, framför allt från folkpartiets
sida, fått intresse av att lasta på
ATP och pensionssystemet uppgifter som
inte hör dit och som det inte kan klara,
i akt och mening att försöka misskreditera
ATP och om möjligt också spränga
gränserna för dess verksamhet.

Fru Hamrin-Thorell konstaterade att i
motiveringen i en av de 37 reservationerna
fanns mycket som skulle kunna
rubriceras såsom fraser. Jag begär inte
att fru Hamrin-Thorell skall läsa alla
dessa 37 reservationer. Men om hon med
eftertanke hade gjort det, skulle hon ha
funnit att den av henne åsyftade reservationen
nr XI innehåller mindre än en
tretttiosjundedel av alla de fraser som har
presenterats i reservationerna såsom motivering
för mer eller mindre aktuella
förslag. Skall man skriva kort och koncist
och framför allt så att folk fastnar
för det, kommer kanske en fras med antingen
medvetet eller omedvetet. Det kan
väl ingen svära sig fri från.

Till det föreliggande utskottsutlåtandet
har som redan nämnts avgivits 37
reservationer och tre särskilda yttranden.
Meningsbrytningarna inom utskottet,
som på detta sätt kommit till uttryck,
skulle väl närmast föranleda den
slutsatsen att propositionsförslaget angående
lag om allmän försäkring, som i
väsentliga delar bygger på 1958 års socialförsäkringskommittés
i huvudsak enhälliga
betänkande, nu är föremål för en

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

förödande strid i fråga om både stora
och små detaljer i lagförslaget. Så illa
ställt är det emellertid inte.

Det har från herr Eric Carlssons sida
omvittnats att behandlingen i utskottet
har varit trivsam, saklig och givande.
Jag tror det är en riktig beskrivning
av vad som har förekommit. I mycket
stor utsträckning tror jag det har
sin grund i att de som sitter i utskottet
har haft tillfälle att diskutera dessa frågor
tidigare och därför även haft möjlighet
att tränga in i vad frågan gällt.
Följaktligen har de kunnat diskutera både
i sak och med det lugn och den besinning
som i allmänhet präglar utskottsbehandlingen.
Det är inte alltid
möjligt att hålla samma höga standard
i riksdagsdebatterna, men i allmänhet är
det möjligt i första kammaren.

Alla är överens om att förslaget innebär
ett stort och betydelsefullt för att
inte säga revolutionerande steg på socialförsäkringens
område. Både i fråga
om förbättringar och för ernående av
en rationell samordning mellan de olika
socialförsäkringsgrenarna representerar
propositionsförslaget positiva
överraskningar och en erkännansvärd
vidsynthet.

Till allt detta liar emellertid motionärerna,
och i det skede frågan nu befinner
sig också reservanterna, ansett
sig kunna lämna särskilda bidrag för att
enligt eget förmenande om möjligt göra
det hela ännu bättre. Utskottet har,
som framgår av utskottsutlåtandct, med
få undantag inte funnit motionärernas
yrkanden böra föranleda någon riksdagens
åtgärd. Bakom det konstaterandet
ligger också den meningen att förslagen
i nuläget i varje fall inte är av den beskaffenheten
att de skulle göra det hela
bättre.

Många av förslagen är så utformade
att de sedermera kan aktualiseras och
möjligen också föranleda en förbättring
inom systemet. I de allra flesta fall rör
det sig emellertid om yrkanden som tidigare
prövats och avvisats av riksdagen.
Jag har faktiskt kommit till den
uppfattningen att man hade ett behov

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

av att i detta sammanhang redovisa allt,
både det som tidigare aktualiserats och
det nya som kan ha tillkommit, för att
på det sättet få en katalog över allt man
gjort och önskat i syfte att över huvud
taget få socialförsäkringen och framför
allt pensionssystemet så väl uppbyggda
som möjligt.

Det har i samband med propositionsbehandlingen
tagits upp motioner som
har väckts vid riksdagens början och
sådana som har avgivits i anslutning till
propositionen. Det är klart att det i det
sammanhanget har kommit en hel del
nya uppslag, eftersom propositionen går
betydligt utanför vad i allmänhet motionerna
under den fria motionstiden brukar
hålla sig till. Propositionen innehåller
förslag om en betydande utbyggnad
av sjukförsäkringen, genom att den obligatoriska
tilläggssjukpenningförsäkringen
också skall omfatta företagarna.
Även i andra avseenden har förslaget
nått över vida fält som föranlett motioner.
Det har varit fråga om de beroende
uppdragstagarna och om moderskapspenningen
och dess utformning —
allt sådant som väl inte har varit aktuellt
under den fria motionstiden men
som helt naturligt har aktualiserats, eftersom
propositionen har upptagit förslag
också i dessa frågor.

Nu skall jag inte trötta kammarens ledamöter
med ett försök till polemik mot
vad reservanterna anfört till stöd för
sina respektive yrkanden i den mån
dessa förut har behandlats i kammaren.
Jag tror att jag här i det väsentliga kan
nöja mig med att hänvisa till vad utskottet
nu och tidigare anfört såsom skäl
för sin negativa inställning till de olika
förslagen och till vad jag själv sagt i
kammaren vid behandlingen av dessa
frågor tidigare.

I ett par avseenden vill jag emellertid
också vid detta tillfälle understryka
betydelsefulla faktorer i sammanhanget,
även om jag är medveten om att det
inte tjänar så värst mycket till, eftersom
vederbörande förslagsställare icke
synes vara mottagliga för argument som
hör samman med det valda försäkringssystemet
och dess styrka och begräns -

ning. Först vill jag erinra om att tillläggspensioneringen
är utbyggd såsom
en löntagarförsäkring med finansiering
enligt fördelningsprincipen. Avgifterna
erläggs av arbetsgivarna med en viss
procent av lönesumman efter avdrag för
basbelopp och den del av lönen som
överstiger 7 1/2 gånger basbeloppet.
Systemet fordrar fasthet i försäkringskollektivet
och enhetlighet i grunderna
för beräkning av försäkringsförmånerna.

Till denna försäkring har emellertid
också anslutits egna företagare och
självständiga yrkesutövare. För dessa
tillämpas individuell avgiftsbetalning
och kontroll över att debiterade avgifter
erläggs. I fråga om beräkningen av
förmånerna gäller numera ensartade
grunder. Ett bifall till yrkandena om
valfrihet i fråga om pensionsnivå och
om begränsning av förmånerna till invalid-
och efterlevandeskydd skulle utgöra
ytterligare ett avsteg från kollektiviteten
i försäkringssystemet.

När företagarna varit intresserade av
att ansluta sig till den nya pensionsordningen
på grund av de stora fördelar
den innebär i fråga om framför allt låga
avgifter och en garanti för värdebeständighet
i försäkringen, så har ju i varje
fall vid behandlingen av lagförslaget
ingen utgått ifrån att det sedermera
skulle föranleda en fullständig omarbetning
av grunderna för systemet.

Jag har inte någon som helst anledning
att diskutera företagarnas behov
av en sådan omfattande valfrihet som
man yrkar på i olika sammanhang, men
jag tror att såväl motionärerna som reservanterna
betydligt överdriver detta
behov. Skulle det emellertid ha ett realistiskt
underlag, så bör de som ivrar
för att tillgodose det inrikta sin strävan
på att söka skapa underlag för en särskild
företagarförsäkring inom eller
utom ATP, som kan tillmötesgå önskemålet
och tillämpa avgifter, avvägda i
förhållande till försäkringens omfattning.
Det kommer naturligtvis att betyda
högre kostnader för försäkringen,
eftersom den ju i mycket stor utsträckning
kommer att bli rent individuell och
fordrar en handläggning av försäkrings -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

ärendena på individuell basis. Men finns
det ett tillräckligt stort intresse för att
lösa frågan på det sättet, så tycker jag
att gruppen egna företagare och fria
yrkesutövare är tillräckligt stor för att
bilda ett kollektiv, som skulle på samma
villkor som i ATP-systemet i övrigt
kunna garantera värdebeständigheten.
Men att fordra att det skall ske inom en
försäkring som är byggd uteslutande på
kollektivitet med ensartade förmåner är
ju att kräva att kollektivet skall överta
kostnader, vilka rimligen skall bäras av
dem som har ett behov av en sådan försäkringsform.

De skäl som enligt min mening är
avgörande för nödvändigheten att begränsa
valfriheten för företagare till enbart
rätten att utträda ur försäkringen
liksom också villkoret att utträdet skall
ske ur båda, alltså både pensionsförsäkring
och sjukförsäkring, talar enligt min
mening mot bifall till yrkandena om
utredning angående hemmafruarnas och
andra icke förvärvsarbetandes anslutning
till ATP.

ATP är inte byggt på en sådan försäkringsform.
Det ansluter till ett förvärvsarbete
med en inkomst som kan
ligga till grund för försäkringen. Oavsett
hur värdefullt hemmafruarnas arbete
än är i hemmet, så ger det inte utslag
i en inkomst som kan ligga till
grund för avgiftsbetalning till ATP och
därför inte heller för anslutning till detta
system.

Finns det emellertid ett påtagligt behov
av ett försäkringsskydd för dessa
grupper — det må gälla hemmafruar,
studerande eller andra med dem jämställda
— måste det enligt min mening
lösas på annat sätt än genom en strävan
att få dem anslutna till ATP. Behovet
diskuterar jag inte. Finnes det ett sådant
behov, får man söka finna formerna
för en lämplig lösning, men detta
kan inte tillgodoses genom den allmänna
pensioneringen.

Några av de i reservationerna ställda
yrkandena har som motivering en önskan
att söka åstadkomma större rättvisa
i fråga om avgiftsbetalning och försäkringsförmåner,
men även härvid sy -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
nes man bortse ifrån den kollektivitet
som är det valda systemets styrka och
som gör det möjligt att hålla kostnaderna
låga och förmånerna i kontakt med
den ekonomiska utvecklingen. Systemet
bygger inte på det samband mellan
avgifter och förmåner som exempelvis
premiereservmetoden förutsätter. Avgifterna
för de löneanställda betalas av
arbetsgivarna, och arbetsgivarna emellan
får det väl betraktas såsom rättvist
att debiteringen sker efter ensartade
grunder. Pensionsgrundande inkomst registreras
efter självdeklaration och för
de anställda med ledning av arbetsgivaruppgifter
avseende åtnjuten inkomst.
Även i fråga om beräkningen av pensionsgrundande
inkomst föreligger sålunda
garanti för en likartad behandling
av de försäkrade. Pensionsförsäkring är
en riskförsäkring på lång sikt. Försäkringskollektivet
svarar för invalid- och
efterlevandeskydd under försäkringstiden
och efter pensionsålderns inträde
för livsvarig ålderspension. Skall kollektivet
belastas med ytterligare utfästelser
eller åtaganden, måste detta följaktligen
ta sig uttryck i högre kostnader.
Kollektivet tillföres emellertid behållningen,
därest försäkrad icke blir i tillfälle
att utnyttja försäkringsförmåner av
något slag, och kollektivet tillföres också
sådana eventuella avgifter som är erlagda
utan att någon tillgodoföres försäkringsförmåner
på grundval av dessa
avgifter. Det måste alltså vara fullt riktigt
att arbetsgivarna skall betala samma
avgift till försäkringssystemet för den
arbetskraft som är anställd med de undantag
som finns angivna, och bland de
undantagen har också angivits att inkomster
under 300 kronor per år inte
är pensionsgrundande och inte heller
skall föranleda avgiftsskyldighet för arbetsgivaren.

Beträffande kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun föreligger ett flertal
yrkanden såväl om omedelbara åtgärder
för att lätta bördorna för kommuner
med höga kostnader i form av bidrag
till folkpensioneringen som om utredning,
syftande till avveckling av de
kommunala bidragen till täckande av

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

kostnaderna för folkpensioneringen utöver
de kommunala bostadstilläggen och
hustrutilläggen. I motionerna 1:214 och
11:264 yrkas sålunda att kommunernas
bidrag skall begränsas till ett belopp
motsvarande högst en krona per skattekrona.
Detta yrkande återfinnes jämväl
i reservation nr X av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

1958 års socialförsäkringskommitté har
uttalat att staten bör överta kostnaderna
för folkpensionerna med undantag för
de kommunala bostadstilläggen, vilka bör
helt bestridas av kommunerna. Utskottet
är av samma mening men anser att undantaget
bör omfatta öven hustrutilläggen.
överflyttningen på staten av kostnader
till ett belopp av omkring 200
miljoner kronor — vilket det skulle innebära
om en överflyttning skulle ske
nu — kan emellertid enligt utskottets
mening icke ske omedelbart, varför provisoriska
åtgärder erfordras för att lätta
bördan för de hårdast belastade kommunerna.
Socialförsäkringskommitténs förslag
i detta avseende har tagit sikte på
att förhindra en ytterligare höjning av
kommunbidragen i samband med reformeringen
av invalidpensioneringen. Detta
förslag har icke bedömts såsom tillräckligt,
eftersom den generella höjningen
av folkpensionerna får konsekvenser
i form av en höjning av kommunbidragen.
Ytterligare åtgärder har därför ansetts
påkallade. I proposition nr 111 har
föreslagits en betydande höjning av anslaget
för skatteutjämning. Utskottet har
vid sin prövning av frågan funnit att såsom
provisorium vore proposition nr
111 att föredraga, eftersom motionsyrkandena
om en begränsning av kommunbidragen
till en krona per skattekrona i
åtskilliga fall måste kompletteras med
skatteutjämningsbidrag. Med understrykande
av det principiellt riktiga i att
staten svarar för folkpensioneringskostnaderna
med undantag för de inkomstprövade
tilläggsförmånerna förordar jag
bifall till utskottets förslag till provisorium.

Fru Hamrin-Tliorell yttrade att en sak
i utskottets utlåtande hade berett henne
en särskild glädje, nämligen att utskot -

tet avstyrkte propositionens förslag i
vad giiller pension till frånskilda kvinnor.
Låt mig omedelbart säga att vi faktiskt
inte gjort detta för att bereda fru
Hanirin-Thorell en glädje utan för att vi
gjort den sakliga bedömningen att det
föreliggande förslaget inte gav en tillfredsställande
lösning av hela frågan om
de frånskilda kvinnorna och deras situation.
Pensionsrätten var enligt förslaget
begränsad till frånskilda kvinnor
som uppbar underhållsbidrag. Nu är det
en försvinnande liten del av de frånskilda
kvinnorna som uppbär underhållsbidrag.
Vi ansåg därför alt det inte skulle
ske så stor skada om man tog sig tid att
utreda frågan ytterligare. Det kan visserligen
vara aktuellt att lösa frågan om
deras pensionsriitt, men som faktum
kvarstår ju att många av de frånskilda
kvinnorna befinner sig i en situation
som kan vara lika svår under tiden intill
dess tillfälle skulle kunna beredas dem
att uppbära en eventuell efterlevandepension
efter den f. d. maken. Om änkepensionen
i sådana fall skall komma
att omfatta det störa flertalet, blir det
kanske nödvändigt att gå fram efter de
linjer som förordas i några av de angivna
motionerna, nämligen att fördela
pensionsrätten i förhållande till det antal
år vederbörande har varit gift med
den avlidne mannen. Yrkandet i denna
del går alltså ut på en utredning i frågan.

I det sammanhanget bär vi också tagit
upp motioner rörande pension för
änklingar efter samma grunder som gäller
för änkor. Utskottet har funnit sig
böra tillstyrka en utredning även i denna
del. Det är dock sex ledamöter av
utskottet med mig i spetsen som har anfört
reservation mot denna hemställan
om utredning. Motiveringen i motionerna
utgöres kanske inte uteslutande av
fraser, men den är relativt enkel. Vederbörande
motionärer har tydligen inte
ansett det vara nödvändigt att tränga djupare
in i problemet utan konstaterar endast
att män och kvinnor betalar samma
avgifter, att de kan ha samma behov och
att det följaktligen är självklart att man

Onsdagen den 16 maj 1962 fin.

Nr 20

skall ha en änklingspension. Vi har i
reservationen framhållit att det inte är
självklart att avgiftsbetalning efter samma
grunder skall behöva föra med sig
sådana konsekvenser. Det föreligger inte
någon generell favorisering av männen
i förhållande till kvinnorna. I själva
verket föreligger en favorisering av
gifta i förhållande till ogifta försäkrade.
Har två personer ingått giftermål, är
båda förvärvsarbetande och försäkrade,
liar de redan nu fått vad de rätteligen
bör ha. Gentemot dem sker ingen orättvisa.
De som däremot möjligen belastas
något över hövan är de ogifta. Det är
emellertid en naturlig sak i ett pensionssystem.
Det gäller inte bara ATP, utan
samma regler finns även på andra håll.

När man konstaterar att behovet av
änklingspensioner är lika stort som av
änkepensioner, är detta nog enligt min
mening inte helt riktigt. Vi har haft någonting
som kallats änke- och änklingsbidrag
i vårt socialförsäkringssystem,
nämligen inom folkpensioneringen. Under
den tid vi hade dessa bidrag beviljades
mellan 14 000 och 15 000 änkor
änkebidrag, medan det endast var 30
änklingar vilkas ekonomiska situation
bedömdes vara sådan att de ansågs behöva
ett särskilt bidrag. Därefter har ju
efterlevandeskyddet utformats på sådant
sätt att oavsett vilken av makarna som
faller bort utgår efterlevandeskydd för
barn. I ATP-systcmet — motionsyrkandena
gäller änklingspensioner från ATP
— gäller ju att om det finns barn i en
familj och hustrun, som varit förvärvsarbetande,
avlider, utgår — eftersom
den efterlevande mannen inte har rätt
till pension efter hustrun — 40 procent
av hennes pension som barnpension.
Fanns det två barn i familjen, utgör
barnpensionen 50 procent. Skillnaden är
således, om det finns barn i familjen,
inte större än 10 procent.

Därest änkepensionsbestämmelserna
skulle ha utarbetats i en tid då de båda
kontrahenterna i ett äktenskap till övervägande
del hade förvärvsarbete, är det
möjligt att reglerna skulle ha blivit annorlunda.
De utarbetades emellertid då
det var mer ovanligt att gifta kvinnor

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

hade förvärvsarbete. Följaktligen kunde
det konstateras ett påtagligt behov för
henne av efterlevandeskydd. Detta har
sedermera stått kvar. Om utvecklingen
nu går därhän att man så småningom
kan konstatera att det bör råda ömsesidighet
även i detta avseende, kan jag
inte uttala mig om. Jag anser det emellertid
inte vara aktuellt att i detta sammanhang
besluta om en utredning om
införande av änklingspensioner.

Herr talman! Jag har begränsat mig
till mer allmänna uttalanden rörande
detta omfattande utlåtande. Jag slutar
med att yrka bifall till utskottets hemställan
i alla delar utom i mom. E, där
jag i stället yrkar bifall till reservation
XI som innebär avstyrkande av motionsyrkandena
om utredning rörande änklingspensioner.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker maskrosor är
vackra blommor, som jag inte skulle vilja
spränga inifrån. Vidare skulle jag vilja
opponera mig mot herr förste vice talmannens
jag vill nästan säga anklagelser
mot folkpartiet för att det skulle
önska på något sätt skada socialförsäkringssystemet
eller komma med en massa
påfund för att liksom försvåra dess
genomförande. Det är väl ändå mycket
sagt efter de diskussioner vi har fört i
utskottet om denna fråga, diskussioner
som jag också i mitt inledningsanförande
förklarade ha skett i en verkligt tillfredsställande
anda av enighet. Vad jag
och mitt parti har syftat till är inte att
lasta på systemet något som det inte kan
klara eller att spränga gränserna för dess
möjligheter, utan det är en förutsättningslös
undersökning om det inte går
att utsträcka det skydd, som vi nu har
och som alla är ense om är utomordentligt
bra för stora grupper av folket, till
ännu fler och att bättre anpassa detta
system till individerna. Jag tycker det
är ett ganska anständigt försök vi här
gjort i den riktningen och jag vill på det
kraftigaste tillbakavisa anklagelsen att
det i bakgrunden skulle ligga någon öns -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

kan att skada systemet. Det gör det verkligen
inte.

Herr Strand är rädd för fraser, och
det förstår jag. Kanske faller vi lätt för
att använda fraser både i kammardebatter
och i utskottsutlåtanden. Men skulle
inte herr Strand vilja låta även en meningsmotståndare
få den lilla glädjeglimten
att en gång få tala för ett utskottsförslag
på en enda punkt?

Vad de frånskilda änkorna beträffar
vet jag också att det finns en grupp som
kan komma i kläm. Vad vi begärt är en
snabb utredning för att en ännu större
grupp skall kunna få den förmån som vi
nu diskuterar. Det är inte säkert att den
lilla gruppen har det sämst, det är kanske
så att de andra som får vänta ännu
längre har det ännu sämre. Därför hoppas
jag på en snabb utredning.

Herr Strand sade att man kanske kan
tänka sig en hel del av dessa reformer
genomförda i framtiden. Det är tacknämligt
om vi nu sått ett frö för framtida reformer.
Men vi skulle naturligtvis önska
att en aktion sattes i gång med det snaraste
för att om möjligt några av dessa
reformer kunde genomföras i en inte
alltför avlägsen framtid.

Man bör kunna finna former, sade herr
förste vice talmannen, för en försäkring
utanför ATP-systemet åt sådana grupper
som husmödrarna. Jag har ingenting
emot att det sker en förutsättningslös utredning,
bara något görs innan alltför
lång tid förflutit.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara anföra några
synpunkter på vad utskottets ärade
ordförande yttrade här. Liknelsen med
maskrosen chockade mig något, och den
stämmer väl inte riktigt. Vi har ifrågasatt
att företagarna skall kunna vara med
i sjukförsäkringen utan att tvingas vara
med i ATP. Enligt utskottets förslag måste
man däremot vara med i ATP för att
få vara med i sjukförsäkringen. Vi vill
inte tvinga in människorna i ATP, utan
vi vill ha valfrihet.

För mig har det varit ett personligt be -

hov att diskutera frågan om undantagsregler.
Sedan jag läst remissutlåtandena
om dessa problem måste jag säga att jag
tror att vi har anledning vara lyhörda
på den punkten och ge utrymme för den
valfrihet vi gått in för i reservation III.

Jag beklagar faktiskt att det inte funnits
möjlighet att diskutera igenom dessa
problem. Jag har en känsla av att frågan
om valfriheten när det gäller sjukpenningsförsäkringen
borde ha kunnat lösas.
Det borde ha funnits en möjlighet att med
god vilja — om jag så får uttrycka mig
— kunna diskutera sig fram till en valfrihet
i fråga om ATP utan att behöva
spränga några gränser.

Samtidigt vill jag säga att när vi diskuterat
frågan om valfrihet här, är det inte
för att vi vill åka snålskjuts på något sätt.
Vi är beredda att betala vad det kostar,
och vi ifrågasätter i vår reservation om
det inte borde finnas matematiska möjligheter
att räkna fram vad en försäkring av
det slag vi önskar skulle kosta. Låt oss få
fram det materialet, så blir det lättare att
diskutera denna fråga. Men påståendena
att vi inte vill betala skall man sluta med.
Vi är beredda att betala vad det kan kosta,
men låt oss se vad de olika möjligheterna
till anslutning i fråga om ATP och
sjukförsäkring kostar.

Till slut ett ord endast om skatteutjämningsproblemet
och pensionskostnaderna.
Utskottets ärade ordförande hänvisade
till proposition nr 111, som går ut
på en höjning av statsbidraget till de särskilt
skattetyngda kommunerna från 15
till ungefär 60 miljoner kronor. Av dessa
60 miljoner går 50 miljoner ut till kommunerna
med hänsyn till skatteunderlag
och utdebitering. De övriga 10 miljonerna
kan fördelas efter behovet, och enligt
skrivningen i propositionen skall dessa
10 miljoner räcka dels till skolkostnader,
dels till folkpensionskostnader,
dels också till sociala kostnader. Jag''
måste erkänna att jag inte tror att dessa
10 miljoner kommer att räcka så långt
med hänsyn till de störa behov som här
finns.

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag talade i allmänhet
inte om detaljer i mitt anförande. Det
finns så många att om jag skulle tala
om allt skulle jag ta denna plats i anspråk
alltför lång tid.

I fråga om det problem som herr
Carlsson förde på tal nämnde jag endast
att jag tror att förespråkarna för
behovet av valfrihet för företagarna
överdriver detta behov. Jag kan förstå
om en egen företagare, som nått till en
sådan ålder att han har framtiden bakom
sig, har möjlighet att bedöma huruvida
han kan klara sig själv på ålderdomen
och inte behöver något sådant
ökat skydd som det här är tal om. I vår
expanderande tid är det väl inte möjligt
för en yngre människa att bedöma
om hon 30 eller 40 år senare kommer i
den situationen att hon kan klara sig
utan åldersskydd. Det kan mycket väl
hända att den som nu är företagare om
några år är politiker och anställd eller
något annat och följaktligen befinner
sig i den ställningen att han behöver
ha grunden för sin pensionsförsäkring
klar redan från början.

Yi har vidare inom utskottet inte
kunnat få den uppfattningen att en företagare
kan ha ett behov av sjukförsäkringsförmånen
utan att därför tillhöra
ATP. Till den frivilliga sjukförsäkringen
är det nämligen inte mer än 10—12
procent av företagarna som anslutit sig,
men beträffande tilläggspensioneringen
är det 80 å 85 procent som har underlåtit
att anmäla utträde. Följaktligen
förefaller det oss, som ser objektivt och
sakligt på dessa frågor, som om tillläggspensioneringen
och inte sjukförsäkringen
vore det mest tilldragande.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att gå in på ett par detaljer i detta
enligt min mening mycket vittsyftande
och i stort sett mycket goda förslag som
framläggs i andra lagutskottets utlåtande
nr 27. Vi anser att det innebär ett
stort framsteg. Det ligger för övrigt ock -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
så i linje med ett förslag som vi framlade
här i kammaren, om jag inte minns
fel, redan 1945. Ehuru det har dröjt
14—15 år sedan idén framfördes tills
den kom fram i denna form, måste man
erkänna att det är ett framsteg även om
förslaget skulle ha kunnat komma mycket
tidigare. Vi har en motion, nr 762 i
andra kammaren, i vilken vi framfört
vissa förslag till förbättringar, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
de ändringsyrkanden som finns i motion
762 i andra kammaren.

Den andra frågan som jag begärt ordet
för ansluter sig till bevillningsutskottets
betänkande nr 44, där det i en
motion av bl. a. mig föreslås en utredning
beträffande socialförsäkringsavgifterna
eller kostnaderna för att finansiera
folkpensioner och sjukförsäkring.
Utskottet är där i sin skrivning i och
för sig tämligen välvilligt men kommer
som vanligt fram till ett avslagsyrkande.

Vi har påpekat att den förhöjning av
de skattefria ortsavdragen som 1961 års
höstriksdag beslutade var ett steg i rätt
riktning men alldeles otillräcklig. Vi
anser det vara orimligt att inkomsttagare
som har så låga inkomster att de
inte kan debiteras för statlig skatt ändå
skall tvingas att betala socialförsäkringsavgifterna,
alltså avgifterna till folkpensionen
och sjukförsäkringen. Det finns
enligt de senaste siffror som vi hade
tillgängliga när vi skrev motionen omkring
200 000 personer i detta land som
har så låga inkomster att man inte kunnat
debitera dem statlig skatt, men av
dessa verkligt fattiga människor har
staten tagit mellan 25 och 30 miljoner
kronor per år i avgifter.

Vi har med vår motion velat rikta
uppmärksamheten på vad vi anser vara
rimligt, nämligen att de som inte når
upp till det av riksdagen fastställda
existensminimum också bör befrias från
skyldigheten att betala avgifter till folkpension
och sjukförsäkring. Vi har därför
i vår motion krävt att man skall
höja gränsen för uttag av socialavgifterna
till 4 500 kronor taxerad inkomst och
att man på något längre sikt bör övergå
till att finansiera folkpension och sjuk -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

försäkring på samma sätt som man gör
med andra sociala reformer, nämligen
över skattebudgeten.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara knyta några
reflexioner till cn enda punkt i det
föreliggande utskottsförslaget. Debatten
hittills har ju behandlat de flesta frågorna,
men när det gäller spörsmålet om
kommunernas kostnader för folkpensioneringen
skulle jag vilja göra ett par
tillägg.

Alla är vi överens om att nuvarande
förhållanden är otillfredsställande. Hur
orimligt systemet verkar har påvisats
mycket tydligt i ett flertal motioner, och
även utskottsmajoriteten fastslår i sin
skrivning att staten principiellt bör svara
för kostnaderna för samtliga folkpensionsförmåner
med undantag för de inkomstprövade
tilläggsförmånerna. Utskottet
vill emellertid inte sträcka sig
längre än till ett allmänt konstaterande
att en förändring bör ske i samband med
den kommunala skatteutjämningsreformen.

Vi i folkpartiet har i en särskild reservation
yrkat att man inte skall nöja
sig med denna något platoniska förklaring
utan göra ett klart uttalande att ett
led i den kommande skatteutjämningsreformen
skall vara att staten från kommunerna
övertar återstående kommunala
kostnader för folkpensioneringen. Det
finns dessutom i utskottets motivering
en del synpunkter som vi inte kan biträda,
vilket också motiverat den särskilda
reservation, till vilken fru Hamrin-Thorell
tidigare har yrkat bifall.

Det jag bär har sagt gäller perspektivet
på längre sikt. Beträffande perspektivet
på kortare sikt är alla överens om
att man bör vidta extra åtgärder för att
lätta den omedelbara bördan på kommunerna
för folkpensionskostnaderna. I
det syftet föreslår regeringen i propositionen
en viss omfördelning av bördan
till förmån för de kommuner som liar
svagt skatteunderlag och hög invalidfrekvens.
Utskottsmajoriteten medger att
detta kanske inte är tillräckligt, men den

hänvisar till en annan proposition, nr
111, som riksdagen redan har antagit.
Där ges ändrade regler för skattelindringsbidrag
åt särskilt skattetyngda kommuner,
i viss mån även med hänsyn till
deras kostnader för folkpensionering.
Ändringen innebär nämligen att det finns
möjlighet att efter Kungl. Maj:ts prövning
få en extra skattelindring för dessa
kommuner.

Herr Eric Carlsson har alldeles nyss
påvisat hur begränsade dessa möjligheter
är. Hur bra förslagen i proposition
111 i och för sig än är så tillgodoser
de ju icke på ett tillfredsställande sätt
det syfte som reservanterna har velat
vinna. Den av dem föreslagna åtgärden,
nämligen att skapa en kommunal skattespärr
för pensionskostnaderna vid en
krona per skattekrona, om man bortser
från bostadstilläggen, tycker jag är så
välgrundad och enkel och går så naturligt
in i en framtida avveckling av de
kommunala pensionskostnaderna, att det
inte på något sätt skulle göra de åtgärder
överflödiga som föreslogs i proposition
111.

Jag kan inte riktigt förstå det resonemang
som förs i utskottsutlåtandet,
att proposition nr 111 skulle vara gynnsammare
ur skatteutjämningssynpunkt
än motionsförslaget om en enkronasgräns.
Jag skall inte gå in på någon
sakdiskussion på den punkten, men jag
vill erinra om att det icke är fråga om
något val mellan det ena och det andra.
Proposition 111 är bifallen, och de förslag
som framlagts i motionerna om enkronasspärren
gäller alltså vid sidan av
det beslut som riksdagen har fattat i
anledning av nyssnämnda proposition.

Ett bifall till förslaget om en spärr vid
en krona för kommunernas folkpensionskostnader
— jag bortser då fortfarande
från de kommunala bostadstilläggen —
ger i det avseende som vi nu talar om
hjälpen precis där den behövs. Enligt
statistiken från 1961 fanns det 322 kommuner
som hade kostnader för folkpensioneringen
vilka översteg 1:50 per
skattekrona. Räknar man bort de kommunala
bostadstilläggen, var det 108
kommuner som hade pensionskostnader

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

på mer än 1: 50 per skattekrona. Hur
många som har utdebiteringar för detta
ändamål mellan en krona och 1:50 vet
jag inte, men det är uppenbarligen
många fler. Det är alltså tydligt att ett
bifall till reservationen på den här punkten
skulle innebära ett mycket vidsträckt
stöd till kommunerna för deras kostnader
för folkpensioneringsändamål. Totalkostnaden
för staten blir ju också så
låg som 20 miljoner. Med hänsyn till
de stora summor som folkpensioneringen
ändå kostar staten behöver den utgiften
knappast innebära något oöverstigligt
hinder.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få instämma i det yrkande på denna
punkt som tidigare har framställts av
fru Hamrin-Thorell.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det finns väl knappast
någon anledning att bli alltför sentimental
bara för att det här föreligger en proposition
med förslag om avsevärda förbättringar
för folkpensionärerna. Vi bör
kunna behandla denna fråga utan att åberopa
allt det som bl. a. herr Carlsson anförde
som skäl för att vi nu bör genomföra
dessa förbättringar.

Här föreligger, såsom redan påpekats,
en hel rad reservationer. Det finns självklart
ingen möjlighet för oss i utskottet
att uppmärksamma allt vad som återfinnes
i de många olika reservationerna.
Man har också mycket lätt glidit över en
del av reservationerna. Jag skall nu bara
uppehålla mig vid några av reservationerna,
som jag anser det vara av mera
vikt att säga några ord om.

I reservation III yrkas på utredning
och förslag rörande dels möjlighet för
företagarna att tillhöra tilläggspensioneringen
endast såvitt avser förtids- och familjepensionering,
dels möjlighet till viss
valfrihet mellan olika pensionsnivåer.
Utskottet har på s. 215—218 ingående redogjort
för denna samordning och för
hur det hela kommer att verka. Utskottet
framhåller där även de svårigheter
som det skulle möta att ordna med en

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

valfrihet enligt motionärernas och reservanternas
önskan.

LTtöver vad utskottet har anfört på dessa
sidor vill jag för min egen del endast
tillägga att det förefaller mig vara rätt
orimligt att begära att man i ett pensionssystem
enligt fördelningsprincipen
skall kunna förena olika avgiftssystem.
Här bär ju hela det svenska folket en gemensam
risk. Ingen vet huruvida man
själv kommer att få tillfälle att uppbära
ålderspension. Man vill emellertid gemensamt
sörja för att om man kommer
att leva så länge att man får uppbära ålderspension
man också har en viss
trygghet på ålderdomen, allt enligt de
principer som är förankrade i ATP och
folkpensioneringslagen.

Samma sak gäller i fråga om invalidoch
familjepensioneringen. Man kan helt
enkelt inte bryta ut detaljer på det sätt
som önskas i reservation III, d. v. s. antingen
undantaga hela ålderspensionen
eller införa rätt till högre ålderspension.
Det skulle nämligen i allt korhet innebära
en extra belastning för alla skattebetalare,
särskilt löntagarna i ATP. Reservanterna
vill ju här bereda en möjlighet
att ställa sig utanför ålderdomsskyddet
men samtidigt erhålla de bästa
förmånerna i ATP-försäkringen, nämligen
invalidpensionen och familjeskyddet.

Tanken bakom att man på detta sätt
önskar bli befriad från kostnaderna för
ålderspensioneringen är att man anser
det stundom vara för dyrt för den enskilde
företagaren att tillhöra hela försäkringen.
Därmed har vi kanske också
fått en förklaring till de olika yrkanden
som ställts i riksdagen inte bara i år
utan även tidigare att folkpensionerna
skall höjas till högre belopp än vad som
föreslagits från regeringens sida. Jag
återkommer emellertid, herr talman, till
dessa frågor senare i samband med en
annan reservation.

I reservation VII upptages motioner
vari yrkas att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall anhålla om förslag
innevarande år rörande förbättring
av avdragsreglerna för erhållande av
kommunalt bostadstillägg. Denna fråga

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

är av mycket gammalt datum och har i
många år aktualiserats av pensionärernas
egen riksorganisation. Jag vill då
erinra om att den spärregel som här
finns en gång tillkommit för att skydda
kommunerna för alltför höga kostnader
för pensioneringen, inte minst när
det gäller kommunala bostadstillägg. Beloppen
har en gång avvägts på sådant
sätt att man skulle hjälpa den del av
folkpensionärerna som har det sämst
ställt. Man har således här fått en skiljelinje
mellan dem som är enbart folkpensionärer
och inte har någon annan inkomst
än folkpensionen och övriga grupper
som i inkomstavseende ligger ovanför
dessa. Det är här fråga om den
grupp som har inkomster vid sidan om
folkpensionen. Det kan vara i form av
en egen pension eller kanske en förmögenhet
som ger vederbörande vissa belopp
som täcker en del utgifter. Denna
skiljelinje är bakgrunden till att riksdagen
en gång beslutat den här spärregeln,
vilket skedde på kommunernas egen
hemställan.

Jag vill också erinra om att de kommunala
bostadstilläggen utgör en betydande
utgiftspost för kommunerna, sammanlagt
omkring 250 miljoner kronor. En höjning
av beloppet skulle medföra, som
utskottet säger, att nya grupper pensionärer
blir berättigade till kommunalt bostadstillägg
och därmed ytterligare ökar
kostnaderna för kommunerna.

Man kan naturligtvis ställa frågan huruvida
reservanterna, som ju i allmänhet
själva är kommunalmän, är beredda
att ta konsekvenserna av en höjning av
beloppet för de egna kommunernas vidkommande,
då det ju klart och tydligt innebär
ökade kostnader för kommunerna.
Jag tror inte att man med hänsyn till
vad som har yrkats i en annan reservation,
nämligen att staten helt skall överta
kostnaderna för folkpensioneringen,
är beredd att ta på sig dessa ökade utgifter.
Jag tänker nu på den motion och
den reservation som herr Lundström sist
var inne på vari yrkas att staten skall
överta vissa kostnader för folkpensioneringen
som nu faller på kommunerna.
Rent personligen skulle jag inte ha nå -

gonting emot ifall det blev en omjustering
av denna sak, i den mån det funnes
en garanti för att även kommunerna
följde med i fråga om bostadstilläggen
till de nya grupper som det här är fråga
om. Jag har emellertid icke funnit
någon anledning att yrka på en ändring
av dessa belopp, och tanken bakom detta
är egentligen vad som kommer att ske
efter år 1963. Jag erinrar om att statsmakterna,
så långt det hittills har varit
möjligt, har avskaffat behovsprövningen
inom hela den sociala lagstiftningen.
Det enda som i det avseendet finns kvar
är de spärregler för bostadstillägg, för
hustrutillägg och i viss mån för tilläggen
för änkor, som vi i dag behandlar. Jag
är övertygad om att det inte dröjer
länge efter detta års utgång förrän vi får
lov att pröva åtskilliga andra ting, som
otvivelaktigt aktualiseras i och med att
ATP-pensionen börjar verka för nya
grupper. Yi kommer då att få, låt oss
säga, två pensionärsgrupper: den grupp
som har folkpension och som kommer
att få ATP-pension ovanpå folkpensionen,
och den gamla folkpensionärsgruppen.
Vi kommer här att få problem som
är av den beskaffenheten, att de tarvar
ett begrundande. Jag har den uppfattningen
att dessa spärregler bör avskaffas,
i likhet med vad man har gjort när
det gäller alla övriga spärregler i fråga
om behovsprövningen.

På grund av de skäl, som jag nu har
anfört, har jag inte kunnat förena mig
med motionärerna i deras yrkande om
att dessa belopp skall vara värdebeständiga
på det sättet, att de skall lyftas upp
till den nivå, som de egentligen skulle ha
haft efter det datum som fastställdes.

Jag skall också säga några ord om den
motion och den reservation, vari krävs
att staten skall ta på sig kostnaderna för
folkpensioneringen.

Personligen förefaller det mig som om
vårt kommunalfolk här gläds åt någonting,
som man tror att kommunerna
skall komma att tjäna på. I dag är de
kommunala bidragen 539 miljoner kronor,
och av detta belopp är 250 miljoner
kronor kommunala bostadstillägg.
Även om man, såsom har yrkats i mo -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

tionerna, låter kronan stå kvar, återstår
ändå ett avsevärt belopp -— det rör
sig'' säkert om något hundratal miljoner
kronor därutöver — som skulle bli en
besparing för kommunerna. Men är vi
så säkra på att dessa pengar kommer
att sparas endast för de ändamål som
vi tänker på? Jag misstänker — jag kan
nästan säga att jag därvidlag känner en
viss övertygelse — att i det ögonblick
då inte minst den stora folkpensionärsgruppen
upptäcker att kommunerna har
sluppit en utgift på något hundratal
miljoner, kommer kraven på ökade bostadstillägg
som ett brev på posten. Den
saken skall vi inte finna vara onaturlig
med hänsyn till de belopp, som utgår i
en mängd kommuner i vårt land. Jag
tror således att de besparingar, som man
här anser att man gör, på ett eller annat
sätt kommer att ätas upp. Det kan visserligen
sägas att de kommer våra folkpensionärer
till del så till vida att de
får den största biten av denna kaka,
vilket vi skall glädjas åt, men jag tror
inte att vi skall gå ifrån riksdagen med
ett beslut i tanke att vi har sparat en
del pengar till våra kommuner därför
att vi godtar denna reservation.

Jag har velat göra denna erinran, och
i övrigt hänvisar jag till vad utskottet
har anfört i denna del.

Jag skall nu övergå till reservation nr
XX, där frågan om standardhöjningarna
för folkpensionärerna behandlas. På s.
289 i utskottets utlåtande framgår vad
motionärerna egentligen menar med
standardhöjningen. Jag vill återge ett litet
stycke av vad som där sägs. Det heter
där: »I propositionen förutsattes, att
det för 1968 fastställda målet efter den
nu föreslagna höjningen skall uppnås
genom jämn stegring vid de återstående
etapperna, d. v. s. 1964, 1966 och 1968.
Även om denna nya avjämningslinje
måste emellertid, såsom framhållits i de
sistnämnda motionerna, sägas att den
inte är i god överensstämmelse med vad
pensionsberedningen avsåg och med
vad riksdagen uttalade 1958 och 1959.
Pensionsberedningens förslag innebar i
fråga om etapphöjningen 1962, att beloppen
skulle utgöra 3 150 resp. 4 725

3 Första kammarens protokoll 1962. Nr 20

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
kr. i 1957 års penningvärde. I dagens
penningvärde motsvaras dessa belopp av
ca 3 625 resp. 5 430 kr.» Man förmenar
frän motionärernas sida att den pensionsnivå
som föreslagits i propositionen
alltså underskrider pensionsberedningens
med ca 425 kr. för ensamstående
och 420 kr. för äkta makar.

Ja, man kan ju räkna på olika sätt.
Trots den extra höjning regeringen föreslagit,
finner vi ju här att i all synnerhet
centerpartiet är mycket missbelåtet
och fortfarande hävdar att landets
folkpensionärer blivit lurade. Detta betraktelsesätt
har ju sin grund i någonting
som riksdagen aldrig beslutat. Om
pensionsberedningen hade föreslagit ett
ännu högre belopp än de 700 kronor
som man här talar om, skulle ju våra
folkpensionärer ha blivit ännu mer lurade.
Man försöker nu matematiskt bevisa
att pensionsberedningens förslag,
som innebar att beloppen genom etapphöjning
skulle utgöra 3 150 respektive
4 725 kronor, i dagens penningvärde
borde motsvara 3 625 respektive 5 430
kronor och hävdar fortfarande att pensionsnivån
understiger vad pensionsberedningen
föreslog.

Det är kanske lämpligt att nu även
se på hur regeringens förslag tar sig ut.
Efter den 1 juli 1962 får ensamstående
3 200 kronor och äkta makar 5 010 kronor;
jag har då inte räknat med det
sista tillägget på 50 respektive 80 kronor
som utgått under april månad. Lägger
vi emellertid till detta vad pensionärerna
hade förlorat, om centerpartiets
argumentering beträffande de försvunna
bostadstilläggen varit riktig, så får vi
här belopp på 525 kronor för ensamstående
och 600 kronor för äkta makar
— de beloppen skall ju också tas med i
bilden eftersom pensionsberedningen
föreslog en justering nedåt av de kommunala
bostadstilläggen som i år skulle
ha motsvarat dessa krontal. Det samlade
beloppet för ensamstående skulle då ha
utgjort 3 750 kronor, d. v. s. 125 kronor
mer än centerpartiet i sin motion anser
att dessa pensionärer skulle haft om
vi följt pensionsberedningen i fråga om
värdebeständigheten. Och det samlade

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
beloppet för äkta makar skulle ha utgjort
5 610 kronor, alltså 180 kronor mer
än centerpartiet i sin motion räknat
fram såsom det riktiga beloppet.

Vi har i vår riksorganisation gjort en
utredning — som jag fick mig tillsänd
under gårdagen — om de kommunala
bostadstilläggen över hela landet. Vi har
skrivit till alla landets 1 029 kommuner
och fått svar från 816. Man åberopar ju
ständigt verkningarna av bostadstilläggens
avskaffande enligt pensionsberedningens
förslag, och vi har med denna
utredning velat belysa vad detta innebär
för de olika kommunerna och deras
pensionärer. Av utredningen framgår
att bostadstillägget under år 1960
helt skulle ha försvunnit för ensamstående
pensionärer i 459 kommuner. Med
den i år föreslagna höjningen skulle antalet
kommuner ha utgjort 622 av de 816
som svarat, och det skulle återstå mycket
blygsamma belopp i de övriga 192
kommunerna. För äkta makar skulle resultatet
ha blivit att bostadstillägget i år
helt hade försvunnit i 607 kommuner.
Detta är alltså vad som skulle ha blivit
resultatet om vi följt pensionsberedningens
förslag att de kommunala bostadstilläggen
successivt skulle avskaffas
och alt man skulle med 50 procent
ha reducerat den höjning som vi vartannat
år skall ge våra folkpensionärer.
Att ingen ansvarig människa i riksdagen
ville vara med om detta när vi behandlade
frågan första gången, det kan man
ju förstå. Därtill kommer att vår riksorganisation,
genom att riksdagen beslöt
att icke avskaffa de kommunala bostadstilläggen,
har haft möjlighet att efter
framställningar till kommunerna få
dessa belopp justerade — de har ju gått
uppåt under 1961 och kryper uppåt även
i år. Jag tror alltså att vi skall vara
mycket försiktiga när det gäller dessa
kommunala bostadstillägg och framför
allt inte glömma bort dem när vi talar
om att pensionärerna inte skulle ha fått
vad pensionsberedningen en gång föreslog
och som riksdagen icke ville acceptera.
Utöver dessa förbättringar har
vi ju även fått ett nytt index med höjda

beräkningsgrunder, vilket vi har noterat
som en mycket förnämlig sak för
våra folkpensionärer.

För att nu klara allt detta som rör
matematiken i samband med folkpensionerna
har centerpartiet föreslagit,
att en extra höjning skall ske 1963 med
350 kronor respektive 450 kronor. Det
föreslår man för att man skall vara
säker på att 1968 års nivå uppnås. För
att man emellertid inte skall komma
över 1968 års nivå har man också föreslagit,
att man under återstående tid
skall höja pensionerna endast med 200
kronor respektive 250 kronor mot det
nuvarande riksdagsbeslutet om 250 kronor
respektive 350 kronor. Det föreslås
alltså en sänkning av ett belopp som
riksdagen redan har beslutat och givit
löfte om till våra pensionärer. Vad man
skall kalla dylik matematik för, kan jag
egentligen inte finna ord för. Att utskottet
inte har kunnat bifalla detta förslag
och därmed bryta det givna löftet, får
vi väl vara tacksamma för allesammans.
Förslagsställarna har heller inte anvisat
någon väg, på vilken vi skulle kunna
täcka de nya utgifter på cirka 300 miljoner
kronor som denna extra höjning
1963 skulle innebära.

Jag återkommer nu något litet till frågan
om att företagarna vill vara befriade
från ålderspensionen i ATP. Jag har
tidigare här erinrat om att man har
krävt denna frihet för företagare att
slippa ålderspensionen i tilläggspensionen.
Att centerpartiet genom sin överbudspolitik
dokumenterat sitt stora intresse
för högre folkpensioner har vi vetat
ganska länge, men vi kanske inte
riktigt har förstått innebörden av detta
förrän i dag när vi läst motionen och
reservationen. Att få det bästa i vår förnämliga
tilläggspensionering såsom förtidspension
och familjepension, därtill
en billig folkpension utanför tilläggspensioneringen,
är naturligtvis någonting
som man kan önska sig. Det är
mänskligt att kräva sådant, men personligen
tycker jag att det är osolidariskt
mot det kollektiv det här är fråga om,
nämligen svenska folket. Jag tror att

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

man förspiller sina krafter när man envisas
med att föra sådana ting till
torgs.

Jag vill erinra om att inte stort mer
än 70 000 företagare har anmält sitt
utträde ur ATP. Alla de andra företagarna
är med i ATP. De har tagit ställning
till kostnadsfrågan och diskuterar
inte den. Men vi har alltså 70 000 företagare
inom olika grupper som har begärt
utträde med motivering att de inte
har råd att vara med i ATP. När dessa
70 000 företagare har hunnit begrunda
sitt öde och upptäcka vad de kommer
att förlora blir det kanske svårare att
förklara för dem vilket läge de har
hamnat i än att i dag föreslå valfrihet
inom tilläggspensioneringen.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja
säga ett par ord om alla dessa förslag,
som ständigt går ut på att misskreditera
alla förslag till förbättringar för
folkpensionärerna som förelägges riksdagen.
Det är ju detta som egentligen
sker i synnerhet från centerpartiet. Jag
vill ha sagt här att det nog inte finns
någon anledning att köra hela den
miljonhövdade folkpensionärsgruppen
framför sig för att man vill kräva en billig
folkpension åt företagarna. Det finns
andra vägar att beträda om man vill
uppnå en högre folkpension, kanske i
nivå med den gemensamma pension som
kommer att utgå från ATP. Vill man ha
detta, är det inte nödvändigt att inför
Sveriges folkpensionärer deklarera att
man är det enda parti som slår vakt
om folkpensionärernas intressen. Det
underliga är också, att under min verksamhet
bland dessa pensionärer, måste
jag säga, har jag inte träffat någon, vare
sig inom mitt eget partiläger eller bland
anhängarna till högerpartiet och folkpartiet,
som tagit några intryck av
dessa överbud. Om det har inträffat att
någon pensionär har kommit och klagat,
har han varit centerpartist. Det
framgår även av brev som jag har fått
en eller annan gång. Jag förstår inte
att det kan vara en angelägen uppgift
för ett parti att förarga sina egna med
uppgifter som dessa. Men om man har

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
intresse av det, skall jag inte hindra det
Jag tycker i varje fall att det är ganska
underligt. Det finns inga motiv för att
föra en sådan propaganda bland Sveriges
folkpensionärer som den som nu
fors här. Om man tror att man omvänder
någon folkpensionär, har man nog
misstagit sig. I den mån dessa åldringar
har haft en politisk åsikt tidigare, så
byter de inte därför att de har blivit
folkpensionärer eller därför att någon
påstår någonting som de inte tror på.
Dessa äldre människor vet vad de vill,
och den stora uppgiften för den riksorganisation
som de själva har bildat
är att medverka till att åldringarna får
leva ett lyckligt liv inom hemmets väggar.
De får ha vilken tro de vill och
vara saliga i den, antingen den är politisk
eller religiös. Riksorganisationen
blandar sig inte i detta och försöker inte
påverka någon i den tro som de har.
Vi har en oskriven lag att vi skall hjälpa
till att bygga upp folkpensionärernas
trivsel, och vi skall befria dem så långt
det är möjligt från det politiska livets
hektiska stridigheter.

Jag borde i detta sammanhang kanske
erinra om något som just nu rinner
mig i minnet. Det är ett gammalt budord,
som vi alla har fått lära i vår folkskola
och som borde vara känt, kanske
inte minst bland centerpartiets folk, som
ju ständigt — och med rätta, enligt deras
sätt att se — vill inskärpa i oss
kristendomens betydelse i vår folkskola.
Det budordet lyder: »Du skall inte bära
falskt vittnesbörd om din nästa.» Det är
vad som sker från centerpartiets sida,
när man vill göra gällande att de (re
övriga demokratiska partierna inte vill
medverka till det som är bäst för folkpensionärerna.
Det är vad man för till
torgs inför denna störa medborgargrupp,
och det anser jag vara falskt vittnesbörd.

Jag kan inte använda samma budord
till riksdagens kommunister, som är på
samma linje som centerpartiet i överbudsfrågan,
men jag tror mig i alla fall
kunna ge ett annat visdomsord till vännerna
på vänsterkanten, nämligen nå -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

got som jag fastnade för en gång på 20-talet, och det är ett bevingat ord av
Hjalmar Branting. Han sade en gång:
»Vad som är rätt och sant kan ej av
ödets stormar brytas.» Det kan kanske
vara något att tänka på för våra kommunistiska
ledamöter. Förr eller senare
upptäcker människorna vad som är rätt
och sant, och då drabbas vederbörande
av människornas dom.

Sedan skall jag säga ett par ord, herr
talman, om reservation XXI, som också
behandlar standardhöjningen efter 1968.
Här har vi en av dessa märkligheter som
finns med i centerpartiets motion. Den
som studerar motionen får ju ett intryck
av att den är så gott som en social
roman om allt som har skett under
detta århundrade på socialförsäkringens
område. Motionärerna har inte uteglömt
någonting om det sociala framåtskridandet,
och det iir klart att avsikten
är att motionen skall läsas på ett sådant
sätt, att man får intrycket att det
är just centerpartiets stora förtjänst att
alla dessa förbättringar kommit till
stånd. Men hur man kan utläsa att inga
standardförbättringar skall ske efter
1968 är för mig obegripligt. Det finns
ju över huvud taget inte ett ord i trycket
om denna angelägenhet. Sammankopplingen
med basbeloppet i ATP medför
ju tvärtom att folkpensionerna blir
värdebeständiga, vilket framgår av att
basbeloppet i dag är 4 500 kronor mot
4 000 när ATP fastställdes. Därtill kommer
ju, som jag tidigare erinrat om, ett
förbättrat indextillägg, som skapar all
rättfärdighet även i denna del.

Jag vet inte vad det är som förestavat
centerpartiet när det skrivit allt detta
vackra som finns i motionen, men det
förefaller mig som om nervositeten är
mycket stor, liksom rädslan för att bli
akterseglad under åren fram till 1968
och för att pensionsbeloppen då kommer
att vara högre än vad vi för närvarande
har förutsatt i riksdagen. Jag
tror inte att man behöver hysa någon
ängslan för den saken. Det finns en garanti
för att inga försämringar skall
ske, även om riksdagen skulle fundera
på detta. Den garantien ligger i folkpen -

sionärernas egen riksorganisation. Är
det någon som är så sangvinisk, att han
tror att de 180 000 människor som finns
i folkpensionärernas 800 föreningar
skulle stillatigande åse att försämringar
skulle ske i de ekonomiska förmåner
som tillkommer dem som folkpensionärer?
Om man tror detta, får jag säga
att då har man ingen stark tro på en
organisation och dess möjligheter.

Ja, herr talman, jag börjar närma mig
slutet och väl är det! Men det finns en
sak till, som herr Eric Carlsson var inne
på, och det gäller det särskilda yttrandet
nr 3. Utskottet har ju inte haft någon
möjlighet att placera in alla dessa ting
som centerpartiet hade med i sin motion.
Vi har inte behandlat dessa frågor.
De berördes inte i propositionen, och vi
har mycket kort yttrat oss om denna
del av centermotionen.

Det är klart att det finns åtskilliga
ting, som man kan önska sig här i livet,
och jag är inte främmande för att det
som man här haft med i sin skrivning
är sådana frågor som vi förr eller senare
får ta itu med på allvar. Men jag
vill också erinra om att alla dessa ting
ju redan ligger hos regeringen i form
av framställningar från pensionärernas
riksorganisation. Vi har där framfört
synpunkten att pensionärerna behöver
en bättre vård och tillsyn i hemmet, att
de behöver ökade åtgärder för bättre
bostäder samt en effektivisering av samaritverksamheten.
Vi har även framfört
frågan om att våra folkpensionärer
vid sjukdom för vilken man behandlas
i hemmet, ur kostnadssynpunkt skall
jämställas med den slutna vården. Detta
är frågor som vi har aktualiserat, och
det är frågor som allaredan nu är under
utredning i socialpolitiska kommittén
och i den särskilda kommittén för
översyn av sjukförsäkringen m. fl. Det
är således frågor som man nu har under
arbete och som man kanske inte ständigt
behöver fora på tal vid varje riksdag.

Herr talman! Jag har här försökt besvara
något av det som föreligger i reservationerna,
och jag vill bara nu ha tilllagt
att den föreliggande propositionen

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

berör vida delar av socialförsäkringsområdet.
Det är väl knappast något överord,
när utskottet skriver att förslaget är
att betrakta som en milstolpe i socialförsäkringens
utveckling.

Jag erinrar mig att när jag läste socialförsäkringskommitténs
förslag tänkte
jag för mig själv tyst och stilla: Vad
skall egentligen oppositionen kunna motionera
om nästa gång? Jag såg framför
mig utskottets lätta arbete som i en dröm
om enighet och endräkt kring ett förslag
som alla skulle betrakta som mycket
välbetänkt. Men jag trodde för väl,
ty det visade sig ju att det alltid går
att bjuda över. Förslaget resulterade i
48 motioner och 37 reservationer, men
oavsett detta kan intet ändra intrycket
att vi här utbyggt ett av de mest värdefulla
instrumenten, när det gäller människornas
trygghet under sjukdom och
invaliditet samt familjeskydd och ökad
trygghet på ålderdomen. Personligen
skulle jag vilja säga att jag känner det
som om en del av ungdomsårens utopiska
drömmar håller på att förverkligas
genom denna lag om allmän försäkring.
Att så kunnat ske länder inte minst arbetarrörelsens
folk till ovansklig ära, ty
det har lyckats att genom åren övertyga
flertalet av vårt folk att det går att avskaffa
fattigdomen och uppnå en trygg
tillvaro.

Med detta har jag inte velat förklena
någon annans medverkan till denna utveckling,
men jag vill tillägga att utan
en stark och ansvarsmedveten arbetarrörelse
hade vi aldrig nått dit där vi
står i dag. Därom vittnar mycket av
vad som sker utanför vårt lands gränser.

Herr talman, jag ber att få ansluta till
det yrkande som utskottets ordförande
lidigare framlagt och som innebär avslag
på samtliga reservationer med undantag
av reservation XI vid punkt E, samt i övrigt
bifall till utskottets utlåtande. Vi
vill inte vara med om att ge oss själva
en iinklingspension ifall vår hustru dör
ifrån oss.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Svensson började
med att säga att man inte skall vara så
sentimental, när man diskuterar dessa
frågor. Han riktade dessa ord till mig.
Efter den senare delen av hans anförande,
som jag ber att i långa stycken få
instämma i, tror jag att vi kan ta varandra
i handen på den punkten.

Beträffande det särskilda yttrande
som vi har gjort fick jag ett instämmande
i detta, vilket jag är tacksam för, då
herr Svensson sade att vi förr eller senare
måste ta itu med pensionärernas och
åldringarnas ställning i dagens samhälle.

Jag kan också instämma i vad herr
Svensson sade, då han förklarade att
man måste lösa vårdfrågorna på det sättet
att den som är sjuk och vårdas i hemmet
skall få samma villkor som om han
är intagen på sjukhus. Det är det »ambulatorium»
som jag motionerade om i
höstas, när vi diskuterade provinsialläkarväsendet
här i riksdagen men som
herr Svensson tyvärr inte gav sin anslutning
till. Om han gjort det, hade det
funnits större möjligheter att vi fått
denna fråga på gång också.

Så skulle jag vilja säga, att jag inte
varit inne på att de kommunala bostadstilläggen
skall avskaffas. Jag har däremot
föreslagit att man skall lätta på
inkomstprövningen. Jag motionerade
om det år 1959, och jag är inne på samma
tema i dag också. Många människor
som har ett eget hem har bekymmer för
att de inte kan få detta bostadstillägg,
eftersom det egna hemmet har för stort
värde eller man värderar bostadsförmånen
högre än inkomstgränsen för rätt till
bostadstillägg.

Låt mig sedan beröra möjligheterna
för kommuner med alltför låga kommunala
bostadstillägg alt höja dessa tillägg.
Att så inte kan ske beror — som Landskommunernas
förbund sagt i sitt yttrande
över socialförsäkringskommitténs betänkande
och som herr Gillström framhållit
i sin motion — på att kommunernas
ekonomiska underlag inte tillåter
att man ger ett tillfredsställande kom -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

munalt bostadstillägg. Detta liar poängterats
tidigare i dag i kammaren, ocli
jag vill understryka det ytterligare.

Låt oss hjälpas åt att ge kommunerna
de ekonomiska möjligheterna så att de
också på detta område kan göra en insats!
Då tror jag att de förbättringar som
herr Svensson och andra har bekymmer
för skulle kunna förverkligas över hela
fältet. Frågan om de kommunala bostadstilläggens
storlek är som nämnts beroende
av kommunernas ekonomiska
möjligheter.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det förslag i föreliggande
proposition som avser företagarnas
anslutning till försäkringen för tilläggssjukpenning
hälsar vi från företagarhåll
med tillfredsställelse. Det innebär onekligen
ett framsteg, att även denna grupp
av människor får samma möjligheter
som andra medborgare har att begagna
sig av våra socialförsäkringar och därmed
samma möjligheter att bygga upp ett
skydd för inkomstbortfall vid sjukdom.
Härom är alla eniga, .lag tror även personligen,
herr talman, att företagarna i
stor utsträckning kommer att utnyttja
dessa möjligheter. Det har ju också visat
sig att företagarna varit intresserade
av de möjligheter till pensionering som
ATP har givit. Härpå tyder att utträdesfrekvensen
ur ATP inte är så stor.

I en fråga råder emellertid skilda meningar,
vilket även framgått av denna
debatt. Det är frågan om frihet för företagarna
att utträda ur ATP utan att
samtidigt tvingas ut ur försäkringen för
tilläggssjukpenning. Lagförslaget innebär
ju att en person, som vill ordna sin
ålderstrygghet utanför ATP och därför
begär sitt utträde, inte skulle ha möjligheter
att kvarstå i försäkringen för tillläggssjukpenning,
om han så önskade,
utan skulle tvingas att ordna denna försäkring
på annat sätt. Inte heller kan
man enligt lagförslaget tillhöra ATP
utan att tillhöra sjukförsäkringen. Anslutningen
till och utträdet ur de båda
försäkringarna har sammankopplats.

Dessa utgör enligt propositionen och utskottsmajoriteten
en enhet.

I flera motioner liksom i en reservation
till utskottets utlåtande har man inte
kunnat godta det framlagda förslaget
i detta hänseende, utan yrkat på större
valfrihet. Även från organisationer som
företräder olika företagarkategorier har
vid remissbehandlingen av socialförsäkringskommitténs
betänkande framförts
önskemål om större valmöjligheter beträffande
utträde ur endast en av de båda
försäkringarna.

Företagarnas inkomstförhållanden är
helt olika de anställdas. Även inkomstens
fördelning på olika ändamål är annorlunda.
En företagare behöver beträffande
denna fördelning ta hänsyn dels till
behovet av investeringar i det egna företaget,
dels till förbrukning för privata
ändamål, för konsumtion, för hemmet
eller för att genom försäkringar bygga
upp en trygghet för sig och sin familj.
Denna avvägning och fördelning av inkomsterna
varierar för olika företagare
och för olika skeden av företagarens
liv. Det kan t. ex. vara så att en företagare,
som nyligen startat en verksamhet,
inte anser sig ha råd till det försäkringsskydd
som både ATP och sjukförsäkringen
innebär. Det blir ju speciellt
för ATP rätt dryga kostnader, när
systemet är fullt utbyggt. Det är även
med hänsyn härtill som rätten att utträda
ur ATP har tillkommit för företagarna.
Den företagare som jag här talar om
har kanske stora skulder, som han ådragit
sig vid starten av sin verksamhet,
och han behöver därför under de första
åren använda huvudparten av inflytande
medel för amortering av lån, utbyggnad
av sin produktion, sitt lager och
sitt rörelsekapital. Han anser kanske att
en konsolidering av företaget utgör det
bästa sparandet och den största säkerheten
för framtiden. Han anser att det
utgör den bästa tryggheten för familjens
och hans egen framtid. Han behöver då
inkomsterna för detta ändamål och önskar
därför stå utanför ATP.

Under denna första period av hans aktiva
tid som företagare är emellertid den

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

egna arbetsinsatsen i företaget av stor
betydelse för verksamhetens utveckling
och för hans egen och familjens ekonomi.
Inkomstbortfallet på grund av sjukdom
kan betyda katastrof för honom
och hela hans rörelse. Han behöver därför
en effektiv försäkring mot inkomstbortfall
vid sjukdom och önskar stå kvar
i försäkringen för tilläggssjukpenning.
Företagaren behöver alltså ofta det korttidsskydd
som sjukförsäkringen kan ge.

Utskottsmajoriteten motiverar sin negativa
inställning till valfrihet för företagare
bl. a. med påståendet att om en
företagare har råd att bekosta sin ålderstrygghet
med försäkring utanför
systemet, han även bör ha möjlighet att
betala det korttidsskydd som sjukpenningförsäkringen
innebär. Med hänvisning
till vad jag nyss anfört anser jag,
herr talman, det motivet inte vara bärande
för avslag på önskemålet om ökad
valfrihet i av mig berörda avseende.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i reservanternas uttalande om att ett
försäkringssystem, som i princip är avsett
för alla medborgare, inte får utformas
på ett sådant sätt att vissa medborgargrupper
i praktiken endera utestänges
från vissa delar av systemet eller
tvingas ansluta sig på ett sätt, som inte
svarar mot deras faktiska behov.

De argument för avslag på valfriheten,
i vilka utskottet drar upp tekniska och
administrativa problem, är svårare för
mig att diskutera. Finns det emellertid,
vilket utskottets värderade ordförande
ansåg, möjligheter att inom ATP:s ram
skapa en företagarförsäkring, som tar
hänsyn till de i motionerna och reservationerna
framförda önskemålen, förefaller
det mig som om det även vore
möjligt att ernå detta inom ramen för
de nu föreslagna bestämmelserna. Jag
antar att samordningsfrågorna skall vara
möjliga att lösa.

Vi vill, herr talman, inte ställa oss
osolidariska till kollektivet när det gäller
att ordna dessa försäkringsfrågor för
hela svenska folket. Det är inte vår avsikt
att verka för en försvagning av systemet.
Vi vill inte heller att företagarna

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
skall åka snålskjuts på övriga försäkringstagare.
Vi anser att om man kan
ordna alternativa möjligheter för val
av olika anslutning till försäkringssystemen,
så bör de som väljer dessa olika
alternativ också betala vad det kostar.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
vid utlåtandet fogade, med III betecknade
reservationen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Redan i januari månad
väckte vi flera motioner, som nu behandlas
av andra lagutskottet i anslutning
till propositionen om allmän försäkring.
Bland dessa motioner finns dels
en angående inkomstprövningen för erhållande
av kommunalt bostadsbidrag,
dels en om slopande av sjukförsäkringslagens
bestämmelser om karenstid, dels
också en om siikning av pensionsåldern
för gruvarbetare och med dem jämförliga
grupper.

Som bekant är de kommunala bostadstilläggen
behovsprövade. Gällande
regler för inkomstprövningen medger
att folkpensionären får ha en inkomst
vid sidan av folkpensionen upp till 1 000
kronor om året. Två makar får ha en
inkomst upp till 1 500 kronor per år.
Överstiger inkomsten nämnda summa,
minskar respektive upphör bostadstilllägget.
Reglerna för inkomstprövning av
bostadstilläggen måste emellertid nu enligt
vår mening ändras så att de fyller
den ursprungligen avsedda uppgiften.
Penningvärdeminskningen har medfört
att den avdragsfria inkomsten nu har ett
betydligt mindre värde än vid den tidpunkt
då den senast fastställdes. Ur
samhällets synpunkt kan det inte anses
vara en klok politik att inte tillvarataga
pensionärernas arbetskraft. Detta å ena
sidan. Å andra sidan bör det väl vara
bekant, att flertalet folkpensionärer är
i behov av en inkomstförstärkning för
att dryga ut den ännu alltför knappa
pensionen. Vi anser därför tiden vara
inne att riksdagen hemställer till regeringen
om förslag till förbättring av avdragsreglerna
för erhållande av bostadstillägg.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

På samma sätt förhåller det sig med
karensbestämmelsen i sjukförsäkringslagen.
Det kan inte anses vara en rättvis
anordning att exempelvis en arbetare
inte skall erhålla någon ersättning för
de tre första dagarna av en sjukdomsperiod.
Folk med störa inkomster och
med förmögenhet har givetvis inga besvär
av bestämmelserna om tre dagars
karenstid, men för de mindre inkomstlagarna
är tre dagars inkomstbortfall
synnerligen besvärande ur många synpunkter.
Familjen får dra åt svångremmen,
och många gånger får arbetaren gå
ut till sitt arbete i stället för att uppsöka
läkare. Bestämmelsen om karenstiden är
därför i allra högsta grad klasspolitiskt
utformad. Tiden är inne att slopa karenstiden.
Ersättning bör utgå från och
med första sjukdomsdagen. Jag vill säga
till herr Svensson, att när vi hävdar
denna mening, så är den inte uttryck
för någon överbudspolitik utan står i
full samklang med den opinion som
finns främst bland de lägre inkomsttagarna.

Till sist vill jag i korthet anföra några
synpunkter i anslutning till vårt förslag
om åtgärder för att sänka pensionsåldern
för gruvarbetare och med dem
jämförliga grupper. Jag tänker i sammanhanget
inte minst på skogsarbetarna.
Vilka andra grupper som bör erhålla
sänkt pensionsålder, bör emellertid bli
föremål för en snabbutredning. Under
alla förhållanden framstår det som absolut
nödvändigt att de grupper inom
samhället, som genom tungt och hälsofarligt
arbete fortare sliter ut sin kropp,
har rätt att kräva en betydande sänkning
av pensionsåldern och att detta bör
ske utan begränsning av pensionsförmånerna.
Att sänka pensionsåldern för
dem som sliter mest står helt i överensstämmelse
med rätt och sanning — vilket
herr Axel Svensson torde böra observera.
När vi nu föreslår en sänkning
av pensionsåldern, är det inte •—
som jag sade tidigare -— någon överbudspolitik.
Jag vill i sammanhanget
erinra om att år 1946 när den kommunistiska
riksdagsgruppen föreslog en
samordning av socialpolitiken ungefär

i linje med vad som här föreslås, då sade
man att det var en överbudspolitik.
Det var inte någon överbudspolitik, men
jag passar i sammanhanget också på att
understryka att jag känner mig nöjd
och belåten med att regeringen — dock
först efter sexton år — har funnit sig
föranlåten att följa det goda förslag,
som kommunisterna ställde i riksdagen
i dessa frågor år 1946.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att under punkten F 23) i utskottets
hemställan få yrka bifall till motion nr
330 i andra kammaren och under punkten
F 24 bifall till motion nr 611 i andra
kammaren.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
Strand fällde alldeles nyss i sitt anförande
ett yttrande om »de små och
stora detaljerna». Det har fallit på min
lott att ta upp reservationer beträffande
små och störa detaljer, som — även
om de inte kommer att lösas i dag —
ändå har väckts till diskussion.

Jag är inte ledsen över min uppgift
— det är så mycket i livet som är detaljer,
och när »detaljer» i samhällslivet
inte är lösta, är det så många människor
som får sitta emellan. Jag hoppas, herr
talman, att det hördes, att jag citerade
ordet »detaljer», tv det som iir detaljer
här i huset, är inte alltid detaljer för de
människor de angår.

Den som i ett livslångt arbete har träffat
på människor, som trots alla successiva
förbättringar av försäkringar och
socialhjälp ändå sitter mellan två stolar,
blir kanske en detaljmänniska som
gärna vill lappa där det brustit och som
gärna vill sjunga i sin tonart och med
egna erfarenheter som rollhäfte.

I motsats till herr Svensson vill jag
hävda att det är vår plikt och rätt att
föra fram och kämpa för de förbättringar
i samhället som vi tror på — det
må gälla stora eller små, om vi åtagit oss
att vara politiker och samhällsbyggare.
Den rätten vill väl inte herr Svensson
förmena oss.

Under punkten II återfinnes en reservation,
som avser ersättning för resor

Onsdagen den IG maj 1962 fm.

Nr 20

i anledning av tandläkarvård inom moderskapsförsäkringen
och vilken herr
Eric Carlsson för en stund sedan redogjorde
för. Jag måste också få säga några
ord om den, ty jag är upprörd över
utskottets förslag. Att tillstyrka sjukkasseersättning
för tandvård åt blivande
och nyblivna mödrar utan behovsprövning
men — som utskottet vill — inte
samtidigt ge dem ersättning för resor
efter samma grunder som inom den
vanliga sjukförsäkringen, d. v. s. för
kostnader över fem kronor i Stockholm
och fyra kronor i landet i övrigt, är
enligt reservanternas förmenande en
halvmesyr. Det är en direkt orättvisa
mot de relativt få mödrar som bor i glesbygderna
och som hårdast drabbas av
reseutgifter, att de själva skall betala
dessa kostnader — kostnader som kanske
till och med kan bli så stora, att
mödrarna i vissa extrema fall får avstå
från tandläkarbesök över huvud taget.
Jag har för 20 år sedan varit med om
att kämpa en liknande kamp för glesbygdsbefolkningen
gentemot vissa — och
ganska många — kommuner, när man
ville ta ut betalning för resekostnaden
för hemvårdarinnorna till och från de
hjälpta hemmen, och jag har, herr talman,
inte svårt att nu uppbåda samma
förtrytelse som jag då kände.

Anser vi att tandvården spelar en så
stor roll i hälsovården för de unga mammorna
— vilket den naturligtvis gör —
att vi vill göra den sjukkasseberättigad
måste den naturligtvis vara lika tillgänglig
ur ekonomisk synpunkt var man
än bor, och det är inte rimligt att lägga
denna extra utgift på glesbvgdsmänniskorna.

Utskottsmajoriteten åberopar sig för
sitt ställningstagande mot reseersättning
bl. a. på socialpolitiska kommittén, som
hänvisat till att patienten vid tandläkarbehandling
har helt andra möjligheter
än vid läkarbehandling att påverka antalet
besök. Tro det! Jag har då den erfarenheten,
och jag tror de flesta med
mig, att om det är något vi skulle önska
så är det att vår tandläkare gjorde mer
varje gång vi besöker honom än han
gör. Tror någon att en blivande eller

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
nybliven mamma tycker att det är så
förtjusande att åka långa vägar buss och
tåg, att hon skulle göra det i onödan?
Det är nog snarare tvärtom. Mammornas
problem är nog oftast hur de skall kunna
ta sig hemifrån och ordna barnpassningen
när de skall vara borta för tandläkarbesök.
Detta är inga teorier från
min sida, ty jag har sett så många bevis
på detta under de 25 år jag liar varit
socialt verksam. Inte tror jag för övrigt
att vi behöver misstänka tandläkarna
för att av någon missriktad hygglighet
låta sig påverkas av vissa patienter att
dra ut på behandlingen. Skulle så vara
fallet kan säkert en cirkulärskrivelse
avverka denna risk. Jag tror att vi kan
lita på våra ytterst förnämliga tandläkares
solidaritet mot samhället.

Ur administrativa synpunkter bör man
väl söka undvika dylika undantagsregler,
som bara skapar besvär och förtret;
sjukkassorna har det säkert besvärligt
ändå''.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen
under punkt II, som avser resor i anledning
av tandläkarvård inom moderskapsförsäkringen.

Under punkt XII bland reservationerna
har jag en blank reservation, som
hänför sig till utskottsbehandlingen av
min motion om behovsprövade modersbidrag
till ensamstående mödrar. Utskottet
anför »att utskottet inte kan biträda
yrkandet i motionen 1:660 och 11:789
om en utredning angående särskilda behovsprövade
modersbidrag till ensamstående
mödrar för tiden efter barnsbörden».
Utskottet erinrar om att frågan
om särskilda stödförmåner för dessa
mödrar ligger inom ramen för socialpolitiska
kommitténs uppdrag. Jag har
avlämnat den blanka reservationen för
att få tillfälle att säga, att ingen bör
förledas att läsa utskottsutlåtandet så
som jag först gjorde det, nämligen att
utskottet en gång för alla hade tagit avstånd
från behovsprövade modersbidrag.
Efter vad jag senare uppfattade
vid utskottsbehandlingen var det endast
i detta sammanhang som utskottet inte
ville ta upp de i motionen gjorda försla -

3f Första kammarens protokoll 1962. Nr 20

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

gen. Jag vill ha sagt detta därför att jag
tror mig förstå att denna fråga snart
kommer att tas upp i ett annat sammanhang
och att den då kommer att aktualiseras
i andra lagutskottet och sedermera
i riksdagen.

Stockholms stad har nämligen gjort
en mycket grundlig utredning om de
ensamma mödrarnas problem, som bl. a.
visar den svåra ekonomiska situationen
för stora grupper av dessa mödrar. Detta
material kommer att tillställas antingen
socialdepartementet eller den socialpolitiska
kommittén.

Jag skall inte ta upp tiden i dag med
någon redogörelse för denna stockholmsutredning.
Jag hoppas att vi får tillfälle
att återkomma till den. Jag tror av
många skäl att Stockholms stad har utsikter
till större framgång i denna fråga
än vad jag hade. Staden förfogar över
ett helt annat bevismaterial än vad jag
kunnat prestera i en motion och om
förslaget kommer därifrån kan det kanske
få en politiskt betingad framgång.

Under punkt XII, som jag nu talat
om, har jag intet särskilt yrkande.

För att folkpensionsförmånerna över
lag skall bli värdesäkrade är de i lagförslaget
uttryckta som procentdelar av
det s. k. basbeloppet. Detta skall dock
inte tillämpas från och med 1963 utan
först från och med 1968, såframt Kungl.
Maj:t och riksdagen inte annorlunda förordnar,
då det enligt uppgift saknas
maskinell utrustning och andra resurser
för att tekniskt ordna denna fråga tidigare.
Intill dess skall förmånerna utgå
med vissa bestämda belopp. Vissa av
förmånerna, ålderspension, änkepension
och förtidspension, skall dock förhöjas
med indextillägg.

I vår stora folkpartimotion begärs att
indexreglering också skall ske av de invaliditetsförmåner,
som vi kominer att
ta ställning till i dag, och vi har i vår
reservation nr XVIII till utskottet hävdat
att, när en indexreglering i alla fall
skall ske av de folkpensionsförmåner,
som jag nyss räknade upp, så kan en
indexreglering även av invaliditetstillläggen
och invaliditetsersättningen inte
bli alltför betungande. Vi har pekat på

att en urholkning av dessa förmåner,
som utgår till särskilt hårt drabbade
människor, inte får ske, och vi begär
en indexreglering redan från den 1 januari
1963. Vi kunde inte i vår reservation,
på den korta tid som stod till vårt
förfogande, utforma erforderlig lagtext
i ett ämne som är så komplicerat. Vi
begär nu att en teknisk utredning skall
ske omedelbart, så att ett förslag skall
kunna framläggas till höstens riksdag.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservation nr
XVIII, som alltså avser indexreglering
av invaliditetsersättning och invaliditetstillägg.

Under punkt XXIII har jag avgivit en
blank reservation. Det gäller det avsnitt
av utskottsutlåtandet som avser fickpengar
till folkpensionärer, som vistas
på ålderdomshem och liknande institutioner.
Från folkpartihåll förelåg en motion
om att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skulle begära att kungörelser om fickpengar
skulle utfärdas i anslutning till
beslutade höjningar av folkpensionerna.
Vi avsåg med detta givetvis inte sådana
mindre höjningar, som motiverats
av att pensionsindex gått upp med några
kronor.

Jag delar utskottets uppfattning eller
kanske att jag kan säga att jag är glad
för att utskottet ger uttryck för den
uppfattningen, att utskottet delar vår
uppfattning att fickpengarna är av stor
betydelse för folkpensionärernas trivsel.
Vi hade dock uttryckt oss något mera
positivt. Vi tilläde nämligen »att beloppet
inte bör bli för litet» och det nämner
utskottet inte något särskilt om.

Min blanka reservation är motiverad
av att jag inte anser att utskottet har rätt
i påståendet, att fickpenningbeloppet
höjts i samband med väsentliga standardförbättringar
av folkpensionen. Ett
faktum är att från 1948, då folkpensionen
var 1 050 kronor, har folkpensionen
höjts, om man medräknar höjningen
den 1 april i år, inte mindre än 18 gånger,
medan fickpengarna endast höjts 4
gånger.

Socialnämnden i Stockholm låter i dag
sina ålderspensionärer behålla 82 kro -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

nor i månaden. Först när fickpenningbeloppet
börjar komma upp i den summan
anser jag, herr talman, att det börjar
bli rimligt.

Jag har inget yrkande på punkten i
anslutning till min blanka reservation
XXIII.

I utskottsutlåtandet heter det i det avsnitt
som behandlar folkpension åt hemmadöttrar,
föranlett av motionsyrkanden
från folkpartiet och centerpartiet, att
vid 1961 års riksdag väcktes liknande
motioner och att dessa av riksdagen på
utskottets förslag hade överlämnats till
socialpolitiska kommittén, varför utskottet
nu inte finner anledning att föreslå
riksdagen ytterligare åtgärder.

Med hemmadöttrar avses sådana äldre
ogifta kvinnor, som stannat i hemmet
och tagit vård om föräldrar eller andra
anhöriga i stället för att med eller utan
utbildning skaffa sig en egen framtid
eller förvärvsarbete, och som dessutom
blivit ensamma vid relativt hög ålder,
omkring 50 eller 60 år, och fördenskull
har svårt att klara sin försörjning. De
flesta har gjort detta av utpräglad pliktkänsla,
en och annan helt säkert av bristande
företagsamhet.

Vid utskottsbehandlingen kunde meddelas,
att socialpolitiska kommittén den
30 mars i år till samtliga kommuner
skickat ut ett enkätmaterial beträffande
hemmadöttrarna, samtidigt som man
gjorde en stor undersökning beträffande
åldringarna. Dessa enkäter väntades tillbaka
besvarade före den 12 maj i år.
Jag har erfarit att utredningen vidgats
till att omfatta inte bara de som vårdat,
utan vissa grupper som fortfarande vårdar
nära anförvanter, och det är naturligtvis
rimligt. Inför uppgifterna från
socialpolitiska kommittén har vi naturligtvis
inte kunnat begära något så orimligt
som en ny utredning. Vi har i reservation
XXIV inskränkt oss till ett
yrkande, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer att utredningsarbetet
skall påskyndas, så att riksdagen
kan få ett förslag redan nästa år.
Ett år har redan gått sedan socialpolitiska
kommittén fick detta sitt uppdrag,
och vi har avlämnat reservationen då

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

vi vet att socialpolitiska kommittén
har störa och viktiga uppgifter. Det har
den alltid och i synnerhet nu när den
håller på med åldringsvården. Vi är angelägna
om att kommittén får eller skaffar
sig —- jag vet inte vilket uttryck som
är det rätta — personal, så att detta enkätmaterial
omedelbart behandlas och
inte blir liggande.

Vi vet ingenting om hur stor gruppen
av hemmadöttrar är. Troligen är den
inte så stor, och vi vet att den kommer
att minskas med åren. Men vi vet, även
utan tillgång till utredningsmaterial, att
många har det besvärligt ekonomiskt,
och för dem måste någonting göras
snart.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen
under punkt XXIV, som avser hemmadöttrarna.
''>>

Under punkt XXXII har folkpartiledamöterna
och centerpartisterna 1 en gemensam
reservation till förmån för inrättande
av en tjänst som allmänt ombud.
Reservationen går tillbaka på ett
förslag i folkpartiets partimotion, där vi
begär att det allmännas talan vid försäkringsdomstolen
skall utföras av ett
allmänt ombud och den nuvarande rätten
för riksförsäkringsverket att underställa
försäkringsdomstolen sina avgöranden
skall slopas. Denna fråga har ju
diskuterats förr, och riksdagen har ingalunda
avvisat den men väl uppskjutit
ett avgörande. Vi reservanter anser, inte
minst med det stöd vi fått av lagrådets
yttrande med anledning av den proposition
vi nu behandlar, att fördelarna
med en representation från det allmänna
är så övervägande, att ett beslut nu bör
kunna fattas. Vi önskar alltså att en
tjänst som allmänt ombud skall inrättas
och att det nuvarande underställningssystemet
för riksförsäkringsverket
skall avskaffas.

Jag ber att få instämma i yrkandet
om bifall till reservationen under punkten
XXXII.

I en motion i denna kammare, avgiven
av herr Arne Geijer i LO, herr Lennart
Geijer i TCO och folkpartiets vice
gruppledare här i kammaren herr Han -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

son, har begärts för det första att riksdagen
måtte göra ett för de rättstillämpande
myndigheterna vägledande uttalande
rörande arbetstagarbegreppet i
socialförsäkrings- och semesterlagstiftning
och för det andra sådan ändring av
arbetsfredslagstiftningen, att den blir
tillämplig även på de beroende uppdragstagarna.
Samtliga folkpartiledamöter
i utskottet har uttalat sig för det
andra ledet i motionen, nämligen att
arbetsfredslagarna bör bli tillämpliga
också på de oberoende uppdragstagarna,
och vi anhåller om att till 1963 års riksdag
få förslag från Kungl. Maj:t i ärendet.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservation
XXXVII.

Jag har till slut några ord att säga
om de särskilda yttranden, som vi har
vidfogat efter reservationerna.

Folkpartiledamöterna i andra lagutskottet
har ett särskilt yttrande till förmån
för lägre pensionsålder för vissa
grupper av arbetstagare med särskilt
slitsamma yrken, eller rättare sagt oreducerad
pension åt dessa arbetstagare.
Det finns ju en viss valfrihet vad beträffar
åldern, men den medför också
normalt en sänkning av pensionsbeloppet.
Vi anser liksom socialförsäkringskommittén,
att man bör eftersträva en
lösning av denna fråga avtalsvägen, men
då måste också enligt vår förmenande
värdebeständigheten av de avtalsmässigt
uppgjorda fyllnadsbeloppen säkerställas.
Det måste bli en statens angelägenhet att
finna en positiv lösning på det problemet.
Vi förutsätter också, såsom framgår
av yttrandet, att staten som arbetsgivare
för sina arbetstagare skall föregå
med gott exempel och föranstalta om
sådana värdebeständiga utfyllnadsbidrag.

I det särskilda yttrandet har vi ett
avsnitt II, som avser åldringsvårdsfrågor
av allmän natur. Det hör egentligen
inte hit, men eftersom centerpartiet har
tagit upp dessa frågor i sin försäkringsmotion
och det avsnittet har kommenterats
i utskottsutlåtandet, vill vi slå fast
att samma frågor tagits upp i en sär -

skild motion från folkpartiet. Den som
tar del av dessa utskottsutlåtanden kan ju
eljest lätt föranledas att tro, att centerpartiet
skulle vara det enda av oppositionspartierna
som till årets riksdag
har fört fram krav på förbättringar av
de gamlas arbets- och levnadsvillkor,
och det är ju, herr talman, inte sant.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att blanda mig i den stora debatt
som nu pågår angående lagen om allmän
försäkring. Jag vill bara begagna
tillfället att säga, att jag helt ansluter
mig till vad andra lagutskottet har föreslagit
och att jag betraktar det som en
stor händelse i vårt samhälleliga liv
att denna reform genomförs på detta
utomordentliga sätt.

Jag har i stället tänkt fästa uppmärksamheten
vid en relativt obetydlig detalj
i sammanhanget, som handlar om
finansieringen av någon liten del i det
hela, nämligen finansieringen av folkpensionerna.

Jag har tillsammans med ett flertal
andra ledamöter väckt en motion, i första
kammaren nr 214 och i andra kammaren
nr 264, som går något in på dessa
finansieringsproblem. Den väcktes i januari
månad, under ordinarie motionstid.
Motionärerna hade då inte räknat
med att den skulle komma att knytas
till denna utomordentliga reform.

Sedan motionen väcktes har den händelsevis
råkat förmera sig i ytterligare
några motioner i anslutning till propositionen.
Jag tror att både folkpartiet
och centerpartiet har skrivit av det yrkande
som finns i vår motion, och nu
återkommer yrkandet även i ett par reservationer.
Jag kanske får säga att vi
är glada över att detta har skett. Vi är
glada över de lovord som inte minst
fru Hamrin-Thorell uttalade över motionen,
och vi tycker att det är alldeles tillräckligt
med det erkännande som man
får i och med att andra partier stjäl ens
uppslag.

Motionen gäller som sagt finansieringen
av folkpensionerna och närmast kom -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

munernas andel. Då motionen inlämnades
i januari var det okänt för motionärerna
hur 1958 års socialförsäkringskommittés
betänkande skulle komma att
se ut när det hamnade på riksdagens
hord. Det var också okänt för motionärerna
att anslagen till den i det s. k.
skattepaketet i höstas annonserade höjningen
av skatteutjämningsbidragen
skulle ökas väsentligt, med ytterligare
15 miljoner. De sakerna visste vi ingenting
om, de har ju tillkommit senare.

Däremot visste vi sedan flera år att
den ordning som råder beträffande den
kommunala andelen i finansieringen av
folkpensionen har varit orättfärdig och
för varje år blivit alltmer orättfärdig.
Man har reagerat i riksdagen gång på
gång, men det har pågått utredningar
på detta område, och man har fått släppa
kravet på någon ändring, tills saken
nu åter är före. Denna motion har nu så
att säga kommit i rätta ögonblicket.

De nuvarande reglerna är orättfärdiga
gentemot de kommuner som har
det sämst ställt. De drabbar framför allt
flertalet norrländska kommuner men
även kommuner i andra delar av landet,
bl. a. sådana från 1930-talet kända arbetslöshetskrisomräden
som Bohuslän
och Blekinge. De kommuner som haft
svårast att klara sina förpliktelser mot
folkpensionärerna får också ta ut de
högsta skatterna för att prestera sin andel,
av finansieringen.

Vi visste när motionen väcktes att det
förslag till lösning av fördelningsfrågan,
som socialförsäkringskommittén framlagt,
var högst otillfredsställande från
vår synpunkt. Vi visste att skatteutjämningskommitténs
förslag skulle dröja
ännu ett par, tre år och att därför de
närmaste åren på något sätt måste överbryggas.
Motionen hade stöd hos en
stark opinion, som anmält sig år efter
år, som hittills låtit sig tystas tills den
inte längre kunde återhållas.

I den här motionen tas inte upp frågan
om fördelningen mellan stat och
kommun av pensionskostnaderna. Den
är i och för sig en väsentlig fråga, men
motionärerna räknar med att den kommer
igen nar skatteutjämningskonnuittén

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
blir färdig med sitt betänkande till 1964
års riksdag, såsom det har utlovats, och
att förhållandet mellan stat och kommun
då definitivt regleras.

Motionen riktar sig i stället mot de
orättvisa fördelningsgrunder som gäller
mellan kommunerna inbördes.

Jag skall inte nu anföra några exempel
härpå, utan hänvisar bara till motionen,
som ger flera sådana exempel.
Jag nöjer mig med att konstatera, att
såsom det nu är kan man i en kommun
för samma samhälleliga uppgifter få betala
till statsverket femtonfalt mer än
vad man behöver betala i den mest gynnade
kommunen på annat håll i landet.
Det är en orimlig klyfta. En liknande
klyfta finns även i andra avseenden, såsom
i fråga om socialkostnader, skolkostnader
etc., men där har klyftan aldrig
blivit sä stor som vad den här är.
Därför har man också särskilt starkt
reagerat emot att man inte ändrar dessa
orättvisa fördelningsgrunder, som
kommer att vidga klyftan ytterligare
starkt under de närmaste åren.

Det är inte något abstrakt kommunalt
intresse att en sådan ändring sker.
Det är skattebetalarna i de kommuner,
som får betala femtonfalt mer än skattebetalarna
i andra kommuner, som här
reagerar. De som reagerar är också folkpensionärerna
i dessa kommuner, ty de
har ofta inte — och det är det värsta i
detta sammanhang — en chans att fä
rimliga bostadsförmåner därför att kommunerna
har en alltför hög beskattning
enbart för att kunna bekosta de andra
förmånerna. Motionärerna anser sig föra
talan för dessa grupper i samhället,
inte minst för de sistnämnda.

Nu har denna kritik mot den inbördes
fördelningen mellan kommunerna accepterats
av de borgerliga reservanterna.
Det tyder på att det finns resonans för
en rättvisare avvägning i detta avseende,
vilket kan vara bra att veta den dag då
vi möjligen bara har bostadskostnaderna
kvar på kommunerna och får konstatera
att det då alltjämt är likadant, nämligen
en orimlig skillnad mellan olika
kommuner alltefter deras ekonomiska
status.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Det har inte varit möjligt för motionärerna
att utforma ett definitivt förslag
till en bättre ordning. Det måste, såsom
det uttryckligen säges i motionen, här bli
fråga om ett provisorium, som innebär
att man kapar bort de värsta orättvisorna
— kapar topparna, som vi kallar det.
Kan vi eliminera de värsta orättvisorna
är mycket vunnet bara därmed.

Herr Svensson, som i övrigt hade
många riktiga synpunkter på den stora
debatten i detta ärende, sade något om
att vad som bär föreslås kanske ändå
inte betyder att kommunerna förtjänar
något på det, tv resultatet blir att tyngdpunkten
kommer att läggas över på bostadskostnaderna.
Kommunerna kommer
att pressas att ge bättre bostadsbidrag.

Ja, men det är nu en risk som motionärerna
inte anser vara farlig. Det är
tvärtom i stil med motionens syfte att
det skall bli så. Motionens syfte är bl. a.
att möjliggöra för de sämst ställda kommunerna
att ge sina pensionärer åtminstone
någorlunda hyggliga bostadstililägg,
relativt sett. Den risken tar vi, därför
att det från motionärernas synpunkt
är en välkommen risk. Det förvånar mig
bara att ordföranden i Folkpensionärernas
riksorganisation framförde den risken
såsom något som man borde avvärja.
Jag hoppas dock att jag råkat
missförstå honom på den punkten.

Vi har alltså, herr talman, inte funnit
någon metod att lösa denna fråga ens
provisoriskt annat än enligt den linje
som vi föreslagit. Vi har ansett att de
avkapade topparna skall ersättas med
statsmedel. Det skulle, enligt de kalkyler
som vi haft tillgång till, kosta ungefär
20 miljoner kronor. I och för sig betraktar
vi inte detta som obilligt. Den
förskjutning från staten till kommunerna
som år efter år sker uppgår faktiskt
till inemot detta belopp varje år. Det
skulle alltså bara innebära att man stoppar
en icke avsedd förskjutning för ett
eller ett par år.

Det har sagts i något sammanhang, att
detta sätt att kapa topparna skulle innebära,
att även kommuner med relativt
låg beskattning skulle kunna få del av

statsmedel, om de nu har tillräckligt
höga pensionskostnader i sin budget. Vi
har tagit reda på hur det förhåller sig
med den saken och konstaterat, att det
finns några kommuner som är i det
läget att de har en relativt låg beskattning,
så låg att det inte kan få skatteutjämningsbidrag,
men som skulle kunna
få del av detta, dock i värsta fall med
14 öre per skattekrona. Det skulle enligt
denna uträkning totalt röra sig om mindre
än 80 000 kronor av de 20 miljoner
kronorna. Faktum är att de förslag,
som föreligger i den kungliga propositionen,
ger just de kommunerna väsentligt
större belopp än de 80 000 kronor
som det här kan röra sig om. Jag tror
därför att man inte heller från den synpunkten
bör hesitera för det förslag
som framläggs i motionen.

Ett bifall till motionen skulle för övrigt
helt säkert innebära en viss besparing
av skatteutjämningsmedel, i första
hand på det belopp som gäller extra
bidrag till folkpensionskostnadernas
täckande, men även på det större beloppet,
eftersom utdebiteringarna i kommuner
med hög utdebitering kommer att
gå ned över praktiskt taget hela linjen.
Det betyder alltså att det belopp som
äskas för ändamålet inte kommer att
helt utkrävas av samhället utan kommer
att motvägas av besparingar som samtidigt
sker på skatteutjämningssidan.
Någon ökad belastning för det allmänna
blir det ju inte, eftersom det i båda fallen
är samma slags människor som skall
betala vad det kostar. Det är alltså inte
fråga om några nya utgifter, men det är
enligt motionärernas mening ofrånkomligt
att ta detta steg, ett steg som inte
för långt men som ändå måste kunna
tas utan att det behöver irritera någon.

Det yrkande, som jag nu kommer att
ställa, går alltså ut på ett bifall till motionen.

Det finns ingen anledning för mig eller
för de andra motionärerna att bli
skrämda av att andra har accepterat
denna metod och att vi därför skulle
avstå från att hålla fast vid motionen.
Vi är tvärtom glada över att andra tyc -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

ker likadant och lika förnuftigt, och vi
vidhåller alltså vad som föreslagits i
motionen.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till motionen. Den första punkten i motionen,
som gäller frågan om maximering
till en krona av vissa pensionskostnader
i kommunerna, innebär exakt detsamma
som återkommer beträffande innevarande
år i reservation XXXIII och
beträffande fortsättningen i nya lagen
i reservation X. Jag antar att vi kommer
att hamna på dessa reservationer vid voteringen.
Ett yrkande om bifall till motionen
innebär dessutom att vi, såsom
i sista punkten sägs, önskar att Kungl.
Maj :t fortast möjligt framlägger förslag
i fråga om en definitiv lösning av dessa
problem.

I herr Gillströms yttrande instämde
herrar Rikard Svensson (s), Bertil Petersson
(s), Herbert Larsson (s), Oscar
Carlsson (s), Jonsson (s), Näsström
(s), Lage Svedberg (s), Einar Persson
(s), Erik Olsson (s), Sundin (ep),
Hjalmar Nilsson (s), Wikner (s), Sörlin
(s), Dahlberg (s), Hedström (s),
Nyström (s) och Hellebladh (s).

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Möjligen har jag blivit
litet olämpligt placerad på talarlistan i
detta sammanhang, ty vad jag kommer
att säga berör bevillningsutskottets betänkande
nr 44 och har kanske bara ett
sekundärt samband med den stora fråga,
som så livligt och vältaligt har debatterats
här i dag.

Liksom när motsvarande problem behandlades
vid en föregående riksdag,
har folkpartiets och högerns representanter
i bevillningsutskottet nu till utskottets
betänkande nr 44 rörande skattefinansieringen
av socialförsäkringsförmånerna
fogat ett särskilt yttrande. Det
är så kort, att jag skall tillåta mig att
läsa upp det i sin helhet. Det lyder:
»Vad gäller frågan om socialförsäkringarnas
finansiering, vill vi erinra om att
den allmänna skatteberedningen enligt
direktiven i samband med översynen av
skattesystemet även skall ingå på denna

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

fråga. I detta sammanhang vill vi framhålla,
att ett fastare samband mellan ifrågavarande
socialförsäkringars förmånsoch
avgiftssida synes önskvärt. Försäkringarnas
sociala karaktär motiverar å
andra sidan en sådan utformning av finansieringen
att personer med mycket
låga inkomster befrias från avgifter eller
erhåller nedsatt avgift. Det är emellertid
naturligt att socialförsäkringarnas
finansiering avväges i samband med den
samlade översynen av skattesystemet.
Att på förhand binda utredningen vid
en viss lösning bör enligt vår mening
inte ifrågakomma.»

Vi är alltså fullt på det klara med att
allmänna skatteberedningen har att i sitt
arbete behandla också ifrågavarande
problem, men vi har velat framhålla, att
man därvid nogsamt hör se till att inte
på förhand binda utredningen vid en
viss lösning. Utredningen bör — och det
räknar vi givetvis med att den kommer
att göra — bl. a. ta hänsyn till att personer
med låga inkomster kan ha utomordentligt
svårt att betala socialförsäkringsavgifterna
enligt det nuvarande
systemet. Vi har — vilket framgår av
det särskilda yttrandet — den uppfattningen,
att det ingalunda är omotiverat
att dessa medborgare antingen helt befrias
från avgift eller får en mycket låg
sådan.

Jag har, herr talman, velat framhålla
detta, även om jag inte har annat yrkande
än om bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är mycket betydelsefulla
frågor som behandlas i andra lagutskottets
utlåtande nr 27, och det finns
all anledning att understryka vad som
sades av herr Eric Carlsson, nämligen
att det kan vara värt att tänka på att det
inte är så värst många årtionden sedan
som situationen i vårt land på dessa områden
var föga tilltalande. Vi kan vara
glada över att produktion och levnadsstandard
har stigit i så hög grad i vårt
land, att vi kan åstadkomma en lagstiftning
och också genomföra de åtgärder

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. ni.

som föreslås i de förslag, som föreligger
i detta utskottsutlåtande eller i de reservationer
som kan komma att antagas.

Beträffande de förslag, som förts fram
från utskottets sida, råder inte någon
fullständig enhällighet, utan det föreligger
också ett stort antal reservationer.
För min del kan jag knappast instämma
i herr förste vice talmannens uppfattning
när han menade, att reservanternas
förslag var av sådan karaktär att riksdagen
tidigare inte kunnat bifalla dem och
att andra lagutskottet inte heller nu
kunnat tillstyrka dem. Jag vill inte fördenskull
beteckna dessa förslag såsom
mindre goda — det kan mycket väl tänkas
att de i alla fall är bättre än utskottets.
Vad det kommer an på är, som herr
Strand vet, den politiska konstellationen.
Har regeringspartiet en majoritet så utformar
man ett förslag och kommer
även att försöka genomföra det, men
skulle skiftningar inträda i de politiska
konstellationerna här i landet är det
möjligt att de i reservationerna framlagda
förslagen kommer att genomföras och
då kanske även betecknas såsom de bästa.
Under dessa omständigheter kan man
inte la det som något axiom att utskottets
förslag skulle vara de bäst motiverade.

Jag tillåter mig att gå in på vissa av
de frågor som varit föremål för debatt
och skall särskilt ägna uppmärksamhet
åt pensionsfrågorna.

Herr Strand sade, att en frivillig
pensionering skulle kunna utformas, och
jag tror visst att den möjligheten finns.
Det har ju tidigare visat sig att statliga
pensioneringsformer inte kunnat hävda
sig — vi hade förut en pensionering
som sköttes av kung!, pensionsstvrelsen
och som inte alls kunde konkurrera med
de privata försäkringarna. Vi har alltså
bevis för att detta är möjligt.

Vad som har största intresset i detta
sammanhang och som jag åtskilliga
gånger har frågat om — det vore onekligen
av betydelse om man denna gång
kunde få ett besked — gäller något som
har framskymtat vid de olika ändringarna
av folkpensioneringen: Tänker socialdemokraterna
avskaffa folkpension -

erna? Är det framtidsmålet att de skall
tas bort? Man kan förstå att sådana tankar
lätt blir aktuella när ATP är helt
genomförd, men det vore intressant att
få veta om det verkligen är dithän socialdemokraterna
syftar. Det är betydelsefullt
att få klarhet på den punkten
också därför, att ett rätt stort antal
personer har utträtt ur ATP. Men man
har aldrig lämnat några riktiga besked
i frågan om vi skall ha folkpensioneringen
kvar eller om man möjligen tänker
sig att den skall tas bort.

Nu har herr Axel Svensson i sitt tal
ägnat vårt parti så stor uppmärksamhet,
att han nästan uteslutande sysslat med
centerpartiet och dess åtgärder beträffande
pensionerna, och jag måste väl
gengälda artigheten och uppehålla mig
något vid vad herr Svensson sade i sitt
anförande. Jag är litet förvånad över
bristen på logik i det han yttrade. Till
att börja med försökte han bevisa, att
centerns förslag egentligen inte innebar
några förbättringar utan tvärtom skulle
kunna leda till försämringar, men i fortsättningen
av sitt tal använde han en
lång stund till att tala om »centerns
överbudspolitik». Jag har för min del
svårt att förstå logiken när man dels säger,
att vi inte alls har gett så mycket,
och dels talar om överhud.

Under senare tid har det hörts ytterst
litet av detta tal om överbud. När vi tidigare
diskuterade dessa frågor fick jag
ofta både från regeringsbänken och från
enskilda ledamöter i kammaren höra, att
centern bedrev en överbudspolitik i fråga
om folkpensionerna, men i år har det
talet som sagt tystnat — tydligen därför
att regeringen nu till stor del gått in på
den linje som centern tidigare förordat.
Låt mig bara framhålla att herr Axel
Svenssons organisation i sin tidskrift tidigare
förklarade, att centerns förslag
om en mer avsevärd höjning av folkpensionerna
var fullständigt felaktigt och
inte hade något som helst berättigande,
medan samma tidskrift nu, sedan regeringen
framlagt ett liknande förslag, säger
att detta absolut är någonting i alla
avseenden försvarligt och lämpligt. Man
mäter tydligen med olika mått inom vis -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

sa organisationer som säger sig företräda
folkpensionärerna.

På en punkt kan jag gärna instämma
med herr Axel Svensson, eftersom han
nu drog in den saken och också nämnde
att centern är mycket positivt inställd
till kristna normer. Det är vi visst, lika
väl som Broderskapsrörelsen inom herr
Svenssons eget parti. Vi har nogsamt
läst budordet: »Du skall icke bära falskt
vittnesbörd mot din nästa», och jag vill
säga att vi inte heller gör det. Centerpartiet
har ärligt fort fram sina åsikter i
riksdagen. Att vi sedan talat om det vid
olika tillfällen ute i landet kan ingen förmena
oss — eller göra gällande att det
är att bära falskt vittnesbörd om någon.

Det som i övrigt har sagts av herr
Axel Svensson finner jag ganska anmärkningsvärt.
Jag förvånas ständigt
över att när det framförs positiva förslag
till förbättringar för folkpensionärerna,
så vill inte ordföranden i en folkpensionärsorganisation
— visserligen
fullständigt styrd av socialdemokraterna
— stödja sådana förslag. I varje fall
väntar man sig ju inte, att han skall använda
ett mycket långt anförande till att
försöka klargöra att dessa förslag inte
är lämpliga.

Jag förvånar mig, liksom herr Gillström,
mycket över det uttalande som
herr Axel Svensson gjorde beträffande
kommunernas kostnader för folkpensioneringen.
Herr Svensson drog den slutsatsen,
att om vi skulle bereda kommunerna
mindre kostnader för folkpensionerna,
skulle det resultera i en press
från pensionärerna att de skulle få högre
kommunala bostadstillägg. Liksom herr
Gillström anser jag att detta är fullkomligt
befogat. Det bör bli på så sätt, och
därmed skulle vi få ytterligare en förbättring
för folkpensionärerna. Min förvåning
är lika stor som herr Gillströms
över att herr Svensson yttrade sig på
ett sådant sött som han gjorde. Herr
Svensson anser alltså, att man rentav
borde förhindra att folkpensionärerna
får den förbättringen.

Det förslag till förbättringar som vi
framfört finns i reservation nr XX, och
den har herr Axel Svensson redan refe -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

rerat. Jag behöver inte upprepa alla de
siffror som han räknade upp. Herr
Svensson kom till den slutsatsen, att vi
jämfört med regeringens förslag skulle
föreslå en sänkning längre fram i tiden.
Varför skulle vi det? Jo, därför att vi
vill ge folkpensionärerna förbättringar
på ett tidigare stadium. Det skulle förvåna
mig mycket, om det finns någon folkpensionär
som säger att han helst vill
vänta några år på förbättringarna. Om
man ser till det totala resultatet, finner
man en bättre siffra enligt centerförslaget
än enligt det förslag herr Svensson
talar för. Beträffande de kommunala bostadsbidragen,
som det här har varit så
mycken diskussion om, står det i klämmen
till den nämnda reservationen,
att »riksdagen med bifall till det under
III c) i motionerna 1:649 och 11:777
framställda yrkandet måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till nästa
års riksdag om höjning av folkpensionerna
med 350 kr för ensamstående och
450 kr för två pensionsberättigade makar.
» Det är vad som står. Det står ingenting
om att de kommunala bostadstilläggen
skulle bli mindre. Det finns
inget konkret yrkande i reservationen
rörande detta, och då finns det heller
ingen anledning att dra in det i sammanhanget.

Beträffande folkpensionerna skall jag
sluta med att säga några ord om tiden
efter 1968. Som utskottets förslag är utformat
anser vi att folkpensionärerna
inte får del av någon standardhöjning
efter 1968. Vi finner inte detta berättigat.
De människor som är folkpensionärer
har arbetat under hela sitt liv för att
bygga upp den produktionsapparat, som
vi nu kan utnyttja, och därför är det
på sin plats att de får nytta av den
standardförbättring, som dock till stor
del sker tack vare deras arbete. Enligt
utskottsför.slaget skulle de inte få detta,
och huruvida det kan betecknas som
välvilja mot folkpensionärerna kan man
lämna åt vem som helst att bedöma. Bedömningen
blir bara en: Detta är att
göra en försämring för folkpensionärerna!
Vi anser att folkpensionärerna skall
få en standardförbättring också efter

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

1968, inte endast indextillägg utan också
en förbättring därutöver.

I övrigt tror jag att centerns positiva
inställning till folkpensionärerna inte
går att förringa. Vi är beredda när som
helst, om regeringspartiet vill, att diskutera
förbättringar. I vilken form förbättringen
skall ske kan vi diskutera, men vi
är alltid med på positiva förslag som
syftar till förbättringar för folkpensionärerna.

Jag är utan vidare beredd att instämma
i vad som sagts beträffande arbetarrörelsens
arbete för att skapa förbättrade
förhållanden för folkpensionärerna.
Samtidigt kanske jag får visa på att redan
i det första program som år 1911 lädes
fram för det parti jag tillhör — eller
rättare sagt för dess föregångare — stod
det skrivet att partiet skulle arbeta för
att få till stånd en folkpensionering som
gav någorlunda rimlig standard. Ordalydelsen
har jag inte i minnet, men det
står fullt klart att vi hela tiden varit positivt
inställda till tanken på att folkpensionärerna
skulle få en god standard.

Det finns ytterligare ett par saker som
jag här skulle vilja diskutera. En av
dessa saker är sammankopplingen av
ATP och sjukförsäkringen. Det förefaller
som om man för att vara en idealisk
medborgare i vårt land snällt skall ansluta
sig till vad regeringen har föreslagit
oeli vad som sedan har drivits igenom
i riksdagen. Valfrihet skall man
helst inte tala för högt om och inte begära
i alltför stor utsträckning. Emellertid
har det ju medgivits valfrihet beträffande
ATP därigenom att människor
kan begära utträde. I och med detta har
man godkänt principen om utträdesrätt.
Långt senare föreslås, att ATP sammankopplas
med sjukförsäkringen. I det fallet
finner jag också en brist på logik.
Det kan ju anföras tekniska besvärligheter
i det fallet, men vi har ju särskilda
bestämmelser för husmödrarna, som
har kommit in i systemet. Jag tror inte
att det skulle vara några svårigheter att
ordna det så, att den som vill tillhöra
sjukförsäkringen får göra det utan att
behöva vara med i ATP.

Det har sagts i utskottsutlåtandet, att

kan man ordna sin ålderspensionering
själv kan man även ordna sin sjukförsäkring
under den kortare tid som en
sjukdom skulle komma att innebära. Vi
har den uppfattningen, att pensioneringen
inte kan ordnas endast genom
att man skaffar sig säkerhet om att få
en viss mängd pengar, utan att det kan
också ske i den formen, att en företagare
arbetar upp en rörelse som i och
för sig är något som sedan ger honom
en pension. Denna pension får emellertid
arbetas fram under åtskilliga år och
den utgår inte under vederbörandes
ungdom, men den kan ändå sägas utgöra
en pension. Om han under den tid han
arbetar fram denna pension drabbas av
sjukdom, är det risk för att han skulle
få svårigheter att klara pensioneringen.
Det är därför inte ologiskt att mena, att
en person bör kunna tillhöra sjukförsäkringen
utan att tillhöra ATP.

Slutligen, herr talman, är det en sak
som jag vill framhålla och som inte
finns i reservationerna. I en fyrpartimotion
togs det nämligen upp en del
spörsmål beträffande de blinda — det
är motion nr 11:771 —• och där har
bl. a. yrkats att blindförmånerna borde
utgå även till sådana som mist sin syn
före 67 års ålder i stället för före 63
års ålder, som föreslås i propositionen.
Propositionens förslag innebär att åldersgränsen
flyttas från 60 till 63 år.
Detta sker utan någon direkt motivering
varför man stannat vid just den
åldern.

Den som har blivit blind vid så pass
hög ålder som 67 år har stora svårigheter
att anpassa sig. Han har svårighet att
lära sig den teknik som finns för de
blinda — i synnerhet käpptekniken -—
och blir beroende av att någon hjälper
honom. Han kan knappast vid den åldern
lära sig blindskrift utan är hänvisad
till andras bistånd för att kunna
följa med det som sker. Ofta är familjen
inställd på att verkligen hjälpa honom
och räknar inte med intagning på
anstalt av något slag vid så hög ålder.
Men kostnaderna följer i alla fall för
dem som har blivit blinda före 67 års
ålder liksom för dem som blivit blinda

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

före 63 års ålder. Jag tycker det skulle
ligga helt i linje med våra allmänna strävanden
att ge ett stöd åt den familjevård,
som kan ges i hemmet utan intagning
på vårdhem eller ålderdomshem.
Det måste bli både billigare och humanare
när vården kan ges i hemmet i stället.

Motionen har inte tillstyrkts av utskottet,
men ett yrkande har framställts
av fru Nancy Eriksson i andra kammaren
och jag tillåter mig att framställa
samma yrkande här. Det gäller 9 kap.
2 § lagen om allmän försäkring och förslaget
finns utdelat till ledamöterna. Genom
ändringen kommer nämnda paragraf
att lyda sålunda: »Till ålderspension
eller förtidspension utgår invaliditetstillägg,
därest den försäkrade är ur
stånd att reda sig själv och på grund
härav vid upprepade tillfällen dagligen
är i behov av hjälp av annan samt hjälpbehovet
uppkommit innan den försäkrade
fyllt sextiosju år. Invaliditetstillliigg
skall alltid utgå, därest den försäkrade
är blind och blindheten inträtt innan
den försäkrade uppnått sextiosju
års ålder.» I övrigt föreslås paragrafen
oförändrad.

Utöver detta yrkande ber jag att få
ansluta mig till de yrkanden som gjorts
av herr Eric Carlsson.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag fylldes av stor bävan,
oro och nästan förskräckelse när
jag hörde vår värderade förste vice talman
säga, att han inte skulle ingå i
några detaljer utan hänvisa till vad han
hade sagt i tidigare debatter. Detta intrvck
av oro för min unga person förstärktes
sedan ytterligare, när han nämnde
att debatten i andra lagutskottet hade
förts på ett högt och sakligt plan.
Sedan jag har hört herr Axel Svensson
blev emellertid min oro en smula mindre
och därför, herr talman, genomför
jag min tanke att på ett par punkter
framföra några synpunkter beträffande
det stora, viktiga och omfattande förslag
som vi just nu behandlar och som be -

Eagförslag om allmän försäkring, m. m.
tyder så oändligt mycket för stora grupper
av medborgare i vårt land.

Dessa små synpunkter skulle gälla det
resonemang som förts i motionerna I:
299 och 11:283 beträffande de grupper
som man kan kalla för låglönegrupper
och som utmärks av att de mycket tidigt
kommer ut i förvärvsarbete. Det
gäller i hög grad de kroppsarbetande
grupperna, men även lägre tjänstemän
o. s. v. Kort sagt — det gäller låglönegrupperna,
som ofta har full yrkesverksamhet
redan vid 18 års ålder, i många
fall redan vid 17 år. I så fall får de ju,
om de har hälsa och krafter, ett sammanlagt
antal år av förvärvsarbete på
inte mindre än omkring 50, innan de
uppnår stadgad pensionsålder. Inom
ATP-systemet skulle alltså under samtliga
dessa år arbetsgivaravgifter inbetalas
för dessa människors arbete. Enligt
nu gällande bestämmelser får emellertid
endast 30 av dessa år tillgodoräknas
för pensionspoäng, och man räknar
endast 15 av dem — de 15 bästa —
såsom genomsnittet.

Vi föreslår i den omnämnda motionen,
att alla år som förvärvsarbete uträttas
skall göras pensionsgrundande
och att pensionerna skall beräknas på
samtliga år. Motivet för detta är att vi
anser att det nuvarande systemet missgynnar
de grupper, som tidigt kommer
ut i förvärvsarbete, medan det enligt
vår uppfattning i ganska hög grad gynnar
de grupper, som under senare delen
av sin arbetsföra tid har en brant
stigande inkomstkurva.

Vi skulle alltså gärna ha sett, att detta
problem fått en välvilligare behandling
i utskottet, och jag skall på den punkten
be att få yrka bifall till reservation
XXXI av herr Eric Carlsson i denna
kammare och herr Gustavsson i Alvesta
i andra kammaren.

Det andra problemet är det som berörs
i motionerna 1:70 och 11:211, där
det påvisas att arbetstagare med korttidsanställning
ofta inte får tillgodoräkna
sig någon pensionspoäng för sin
anställningstid därför att inkomsten inte
går upp till visst belopp. Jag är på
det klara med att detta problem tidiga -

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

re ingående har diskuterats både här i
kammaren och i medkammaren, men vi
har ändå den meningen att det skulle ha
varit tacknämligt om vi fått större förståelse
för våra synpunkter. Vi förstår
att man i dag inte utan vidare kan fatta
ett beslut, men vi skulle gärna ha sett
att riksdagen kunnat bifalla det förslag
från oss med begäran om utredning,
som finns i reservation XXVII. Där hemställes
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag rörande sambandet
mellan avgift till tilläggspensioneringen
och pensionsförmån avseende
korttidsanställda arbetstagare i syfte
att för dessa arbetstagare avlägsna förekomsten
av avgift till tilläggspensioneringen,
som ej åtföljes av motsvarande
förmån.

Herr talman! .lag skall avstå från att
vid denna tidpunkt av debatten ingå
på ytterligare resonemang. Jag vill bara
understryka de synpunkter som bar
framförts angående det rimliga i att
staten övertar en större andel av folkpensionskostnaderna,
att ett sådant
övertagande sker så snabbt som möjligt
och att det slutligen blir på det sättet,
att staten övertar alla folkpensionskostnader
med undantag av kostnaderna för
bostadstilläggen.

Häri instämde herr Xilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att yttra mig om bevillningsutskottets
betänkande nr 44 med anledning av
väckta motioner om skattefinansiering
av socialförsäkringsförmånerna. Innan
jag med några få ord berör detta betänkande,
vill jag, herr talman, beteckna
det som en historisk händelse att en
socialdemokrat, såsom skedde här för en
stund sedan, med så många instämmanden
yrkade bifall till en borgerlig reservation.
I reservationen begäres en rättvisare
fördelning i vad gäller kommunernas
andel av folkpensionskostnaderna.
Rent allmänt vill jag bara säga, att
reservationen är helt i stil med den mo -

tion om kommunal skatteutjämning eller
kommunala skatter över huvud taget
som vi från centerpartiet avlämnat.

Utöver detta vill jag bara knyta an
till vad som sägs i andra lagutskottets
utlåtande i frågan om kommunernas andel
av folkpensionskostnaderna. Där
hänvisar man bl. a. till de pengar som,
utöver vad som tidigare har anslagits,
anvisas av finansministern.

Det är väl i och för sig bara att notera
med tacksamhet, att finansministern
har sträckt sig betydligt utöver vad
skatteutjämningskommittén föreslog. Nu
var det så, herr talman, att vid den så
kallade överenskommelsen om skattepaketet
vid höstriksdagen framfördes
från centerpartiet dessa krav, som motsvarar
ungefär de extra miljoner som
finansministern föreslår i sin proposition.
Då finansministern i propositionen
inte på något sätt har omtalat att
centerpartiet har fört fram dessa krav,
vill jag bara tala om för kammaren att
det förhöll sig på detta sätt.

Låt mig sedan komma över till bevillningsutskottets
betänkande nr 44.
Från vårt håll har vi avlämnat motioner
i båda kamrarna med krav på utredning
för att man så småningom skulle
komma fram till en skattefinansiering
av vad vi kallar grundtryggheten,
alltså folkpensionen, grundsjukpenningförsäkringen
och sjukvårdsförsäkringen.
Jag har själv deltagit i behandlingen av
denna fråga i bevillningsutskottet, men
har inte yrkat bifall till motionerna. Anledningen
härtill är att i allmänna skatteberedningen,
där jag också är med,
har arbetet i denna fråga fortskridit så
långt, att jag inte ansåg det vara förenligt
med rådande praxis att yrka bifall
till motionerna.

Herr talman! Nödvändigheten av att
vi så småningom tillgodoser vad som
krävs i motionerna vill jag bara belysa
med några få siffror. En person
som tjänar 4 000 kronor är, med de ortsavdrag
som vi f. n. har, fri från den
direkta beskattningen, men trots detta
betalar han i avgifter för folkpension
och sjukförsäkring 317 kronor. Han betalar
alltså 7,9 procent av sin inkomst i

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

avgifter. Om man i stället tar en inkomsttagare,
som tjänar 20 000 kronor,
finner man att han i avgifter för dessa
försäkringar inte betalar mer än 4,3 procent
av sin inkomst. De siffrorna visar
tydligt att vi så småningom —- helst så
snart som möjligt — måste komma fram
till en sådan ordning som föreslagits i
motionerna, nämligen att grundtryggheten
skattefinansieras och inte avgiftsfinansieras.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag skall begagna mig
av tillåtelsen att i denna debatt behandla
bevillingsutskottets betänkande nr 3(i
i anledning av väckta motioner angående
avdrag vid beskattningen för försäkringspremier.

Högermotionerna i detta ämne går ut
på att avgifterna för den obligatoriska
sjukförsäkringen skall brytas ut ur det
s. k. försäkringsavdraget och att avdrag
för dessa avgifter skall få göras såsom
en särskild post vid inkomstdeklarationen.
Innebörden härav skulle bli att
försäkringsavdraget på 400 kronor för
ogift skattskyldig och 800 kronor för
äkta makar skulle i dess helhet stå till
förfogande för att stimulera det enskilda
frivilliga försäkringssparande!, vilket
varit detta avdrags ursprungliga uppgift.
Med en sådan åtgärd skulle man dessutom
åstadkomma en rättelse i det orättvisa
förhållandet, som nu råder och som
består däri att en egen företagare får
betala hela avgiften för sin sjuk- och
olycksfallsförsäkring, alltså även arbetsgivarandelen,
inom ramen för försäkringsavdraget,
vilket därigenom får
mindre utrymme för försäkringspremier.
För den anställde däremot, där arbetsgivarandelen
betalas av en annan person,
blir det större utrymme för försäkringspremier.
Sjuk- och olycksfallsavgiften
är med andra ord en större inteckning
i det skattefria försäkringsavdraget
för företagare och jordbrukare
än för övriga inkomsttagare.

Jag är på det klara med att det gentemot
högermotionen kan invändas, att

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
den innebär ett avsteg från den princip
som eljest upprätthålles inom beskattningen
och som går ut på att de skattskyldiga
inte medges avdrag för egna
avgifter till den allmänna sjukförsäkringen.
Denna princip upprätthålles
dock inte undantagslöst. Avdraget för
sjukförsäkringsavgifter utgör ett undantag.
Principen har dessutom i viss mån
urholkats genom den år 1961 genomförda
höjningen av avdraget till 400
kronor resp. 800 kronor.

Högermotionen innefattar ytterligare
ett yrkande om slopande av den schablonmässigt
bestämda delen av försäkringsavdraget.
Vi menar att avdraget
icke bör åtnjutas med mindre det motsvaras
av faktiskt erlagda premier.

Herr talman! Medan jag ändå har ordet,
kan jag inte låta bli att säga några
ord till förmån för min motion 1:656
om överensstämmelse mellan avgifter
och förmåner i fråga om tjänstepensionering,
såvitt avser utländsk medborgare
som ej är mantalsskriven här i riket.

Motionen syftar på 120 danska arbetare
från Helsingör, som varje dag reser
över till Hälsingborg och arbetar vid en
fabrik där. Företaget betalar avgift men
arbetarna får ingen reveny därav. Jag
kan förstå att arbetsgivaravgifternas
kollektiva natur innebär vissa svårigheter
när det gäller att ordna denna sak.
men jag tycker inte att dessa svårigheter
borde vara oöverkomliga. När utskottet
framhåller att mot motionen ytterligare
talar den omständigheten att en
generell befrielse för arbetsgivare att
betala avgift för utländsk arbetskraft
skulle leda till att sådan arbetskraft
skulle ställa sig billigare, menar jag att
ett sådant skäl inte är något skäl alls.
Det väsentliga är att arbetsgivaren rimligen
inte bör betala avgift i de fall,
där avgiften inte motsvaras av någon
pensionsförmån för arbetstagaren. Därtill
kommer att det är fråga om ett unikt
fall — ett gränsproblem.

Jag tillåter mig yrka bifall till motion
I: 656.

I fråga om företagarnas ställning inom
sjukpenningsförsäkringen instämmer
jag med herr Stefanson.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Herr Stefanson (fp) instämde i herr
Gösta Jacobssons anförande i vad avsåge
bevillningsutskottets betänkande
nr 36.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av det som sagts här beträffande
reservation III enligt vilken
man vill ha rätt för företagare att ansluta
sig till tilläggssjukpenningförsäkringen
utan att samtidigt ansluta sig till
försäkring för tilläggspension.

Efter vad jag kan finna är både motionerna,
reservationen och det som anförts
här i dag dåligt genomtänkta. Jag
tror inte att man kan genomföra detta
förslag i den form som det fått. Man vill
ju ha den obligatoriska sjukpenningen
under obegränsad tid och man vill stå
utanför försäkringen för tilläggspension
men ändock ha dess skydd mot inkomstbortfall
vid invaliditet.

Man säger i reservationen att när
sjukpenningen upphör räcker inte det
som kan ges genom folkpensioneringen,
och man vill därför skapa en möjlighet
att få ett invaliditetsskydd. Trots att
vederbörande alltså lämnat tilläggsförsäkringen,
skall han ändå få tillhöra
den när det gäller invaliditetsskyddet.

Sedan för man fram resonemanget
till den tidpunkt då detta invaliditetsskydd
på grund av åldern skulle upphöra
—- alltså vid 67 års ålder. Då
säger man: »För att rätten till förtidspension
i förevarande fall skall gälla
även sedan allmänna pensionsåldern
uppnåtts, skall vederbörande få möjlighet
att gå över på den vanliga tilläggspensioneringen.
»

Hur skall man vid sitt ställningstagande
kunna avgöra, och hur skall försäkringskassorna
vid avgiftsberäkningen
kunna avgöra, om det här kommer
att bli fråga om invaliditet — alltså en
förtidspension som sedan skall avlösas
av ålderspension. Detta kan man väl
inte bestämma för någon människa.

Det innebär att detta resonemang haltar
åtskilligt. Alla löper väl — tyvärr —

risken att bli invalider, och då måste
man ta hänsyn till detta för alla vid avgiftsberäkningen.
Varför skall man då
ha två olika avgifter — en avgift för
vissa som kanske inte tror sig bli invalider
men ändå har en förmån av annan
art framöver, och en avgift för
andra. Det går inte att ordna detta, efter
vad jag kan förstå.

Det sägs, att för dem, som skulle få
mäla sig ut ur tilläggspensioneringen
vad gäller invaliditetsskydd och även
åldersskydd, skall en särskild avgiftsberäkning
göras. Hur den skall gå till,
tror jag inte någon av reservanterna har
en aning om — det blir ett rent premiereservsystem
som blir synnerligen svårt
att uppgöra. Man säger emellertid att
man skall ha detta klart i höst så att
riksdagen då skall kunna fatta beslut
om dessa avgifter. Vi får erinra oss att
förändringen kommer för våra funktionärer
inom försäkringskassorna att medföra,
att de i höst skall omplacera en
mycket stor del av dem som redan
är tilläggssjukpenningförsäkrade, samt
skall företagarna placeras in i sjukpenningklasser.
Det är ett mycket besvärligt
och tidsödande arbete att få detta
ordnat.

Om riksdagen nu skulle fatta beslut
i enlighet med förslaget i reservationen
och vi alltså skulle avvakta höstriksdagens
avgiftsbeslut beträffande företagarna,
skulle detta, såvitt jag kan förstå,
tvinga försäkringskassorna att vänta med
sjukpenningklassplaceringen till dess att
riksdagen fattat sitt beslut. Det är först
därefter som man kan ta kontakt med
allmänheten för att få vetskap om vilka
som vill träda ur försäkringen. Reservanterna
säger ju själva, att det är
avgifterna som bestämmer om människorna
vill ha detta skydd eller inte.
Om man beräknar, att riksdagen fattar
sitt beslut vid Luciatiden, skulle det
medföra att försäkringskassornas personal
skulle få klara klassplaceringen bl. a.
över jul. Efter den 1 januari skall försäkringen
ersätta den lön som man förlorar
på grund av sjukdom och vid invaliditet.
Det finns inte tekniska och
administrativa möjligheter att klara det -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

ta. Förslaget är, såvitt jag kan förstå,
absolut omöjligt.

Herr Bengtson gjorde en jämförelse
mellan husmödrarna och företagarna.
Men det gäller ju helt olika försäkringar.
Vad är det husmödrarna har möjlighet
till? Jo, de har möjlighet att frivilligt
tilläggsförsäkra sig för sjukpenning. Det
är någonting helt annat än en obligatorisk
försäkring med invaliditetsskydd
och ålderspension. Att göra en jämförelse
mellan företagarna och husmödrarna
när det gäller socialförsäkringen håller
inte.

Fru Hamrin-Thorell sade i sitt anförande,
att hon vid utskottsbehandlingen
funnit att det här gällde mycket svåra
frågor och att det därför behöver bedrivas
en omfattande upplysningsverksamhet
— och det råder väl ingen tvekan
om att så är fallet. Om man är medveten
om att allt detta är krångligt, bör
man inte göra det så krångligt att det
knappast går att genomföra. Beträffande
upplysningsverksamhet kan jag
nämna, att riksförsäkringsverket och
Sjukkasseförbundet har haft upprepade
överläggningar i frågan och kommit ett
stycke på väg när det gäller planeringen
för att bedriva en omfattande upplysningsverksamhet.
Det pågår just nu
en mycket intensiv utbildningsverksamhet
för dem som skall handlägga pensionsärenden
och klara inplaceringen i
sjukpenningklasser.

Kontakterna med allmänheten kan
knappast tas förrän efter valsöndagen.
Man kan således inte börja förrän tidigast
den 17 september. Avsikten är då att
genom kontakter med allmänheten få
dem att lämna inkomstuppgifter. Avsikten
är att man så långt det är möjligt
skall få hjälp av massmedia. Tiden från
den 17 september fram till årsskiftet är
knapp. Skulle man följa reservationen,
skulle tiden bli så knapp att förslaget
inte går att genomföra från den 1 jan.
1963.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Den hittills förda debatten
efter det att jag höll mitt första
anförande har inte föranlett mig att ta
kammarens tid i anspråk någon längre
tid. Den har mestadels rört sig om frågor,
som varit diskuterade tidigare i
kammaren. Jag föreställer mig, att det
nu inte heller är det sista tillfälle vi
får att diskutera angelägenheter sammanhörande
med vår socialförsäkring.

Det är emellertid ett par frågor, som
jag vill ta upp. Den första gäller de
blinda och deras ställning i försäkringssystemet.
Herr öhman har yrkat bifall
till ett yrkande i motionen 11:762, vilket
innebär att de blinda alltid skall betraktas
såsom helt invalidiserade. Herr
Bengtson har ställt ett yrkande avseende
åldersgränsen för rätt till invalidtillägg.
Utskottet har föreslagit 63 år som
åldersgräns, innebärande en höjning av
åldern med tre år från 60 till 63 år.
Herr Bengtson har yrkat en ytterligare
höjning till 67 år.

Herr talman! Jag har observerat att
de blinda själva varit missnöjda med
den lösning, som föreslagits redan i socialförsäkringskommitténs
betänkande,
och det är betänkandets förslag som nu
har accepterats i propositionen. De
blindas förening, som väl ligger bakom
de i denna fråga gjorda framställningarna,
har nog enligt min mening sett
denna fråga alltför ensidigt. Det har
varit naturligt hittills, att de blinda har
betraktats såsom invalider i folkpensioneringslagens
mening, eftersom det inte
funnits någon annan möjlighet att ge
dem det stöd, som de är i behov av.
Beslutet att tillerkänna dem invalidpension
har emellertid ur ekonomisk synpunkt
från början inte inneburit mer
än rätt till grundpension om 200 kronor.
Återstående del av invaliditetsförmånerna
har varit beroende av inkomstprövning.
Hade de blinda inkomster av någon
storleksordning, reducerades förmånerna
ned till nämnda 200 kronor.
Från och med år 1959 utgår emellertid
även indextilläggen utan inkomstpröv -

Nr 20

Onsdagen den IG maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. in.
ning, vilket medför att det i dag är 800
kronor som medges utan inkomstprövning.
Härtill kommer det särskilda blindtillägget
om 1 200 kronor. Även om
blinda har inkomster av sådan storlek,
att de reducerar de inkomstprövade delarna
av pensionen, uppbär de således
alltid 2 000 kronor från folkpensioneringen.

Nu är det fråga om en helt annan pension.
Det är fråga om samordning med
tilläggspensioneringen, och det är fråga
om en annan invaliditetsbedömning.
Ingen ifrågasätter annat än att de blinda
medicinskt sett är helt invalidiserade.
Det är emellertid inte tillräckligt enligt
nu föreslagna regler för invaliditetsbedömningen
att det föreligger en medicinskt
sett hel invalidisering. Denna
måste också ha tagit sig uttryck i sådan
inkomstminskning, att de kan föras
in under den gruppering, som ligger till
grund för utmätande av pensionsförmånerna.

Att betrakta de blinda såsom helt invalidiserade
i folkpensioneringens mening
kommer att betyda, att de icke får
pensionsrätt från tilläggspensioneringen.
Enligt min mening skulle det ur många
synpunkter vara en nackdel för blinda,
som genom energi och god anpassningsförmåga
har kunnat skapa sig en försörjningsbasis,
om de på grund av en
sådan bedömning av deras tillstånd
skulle behandlas annorlunda än andra
invalider. Denna bedömning skulle också
betyda att de blinda får minskade
förmåner inom sjukförsäkringen, eftersom
det för den, som har folkpensionsförmåner,
gäller särskilda regler i sjukförsäkringen,
vilka begränsar vederbörandes
rätt till sjukhjälp till viss angiven
tid. Det sistnämnda kommer också att
gälla i fortsättningen.

För det stora flertalet blinda -— förmodligen
mer än 90 procent — kommer
de föreslagna reglerna för den nya
förtidspensionen att betyda mycket stora
förbättringar. För det första kommer
ju inkomsten inom familjen att inte spela
någon roll för rätt till invalidpension
i fortsättningen. Denna rätt blir uteslutande
baserad på den invalidiserades

egen förvärvsinkomst. 1 den mån blinda
blir tillerkända invalidpension — även
om denna blir i lägsta graden — kommer
för det andra denna pension att bli
högre än nuvarande 800 kronor. Den
kommer dessutom med folkpensionernas
förbättring att stiga undan för undan,
eftersom hel förtidspension är lika
stor som ålderspensionen och till en
tredjedel eller två tredjedelar graderade
pensioner följaktligen växer i samma
grad som totalbeloppet.

Jag har sett i en tidningsuppgift -—
jag tror att den härstammade ifrån någon
företrädare för De blindas förening
— att försämringen i vissa fall skulle
kunna uppgå till mer än tusen kronor
om året. Det måste vara en missvisande
uppgift, eftersom det inte kan bli fråga
om mer än skyldigheten att betala folkpensionsavgift,
och den är ju maximerad
till G00 kronor, vilket belopp utgår
under förutsättning att årsinkomsten
som skall ligga till grund för avgiftsuttaget
uppgår till 15 000 kronor.

Om det är några — och det är kanske
några — som lyckats så bra, att de har
denna inkomst och därtill har de 2 000
kronor i invaliditetsersättning som det
blir fråga om enligt förslaget, tycker
jag att de skulle kunna ta saken med
jämnmod, därest 90 procent av de andra
får betydande förbättringar.

Det är självklart att tillämpningen av
de nya reglerna blir avgörande för effekten
av den nya förtidspensioneringen.
Men det finns inte någon anledning
att räkna med att de blinda skulle bli
särskilt hårt behandlade i detta avseende.
Har en ensamstående i Stockholm
4 500 till 5 000 kronor i inkomst är hans
invalidpension begränsad till de förmåner
som utgår utan behovsprövning. Har
han som gift mellan 7 000 och 7 500 kronor,
bortfaller de inkomstprövade förmånerna
även i det fallet. Jag skulle tro
att om det rör sig om så begränsade inkomster
kommer den myndighet som
skall pröva pensionsrätten att utan vidare
konstatera att vederbörandes inkomster
på grund av handikappet är begränsade
i sådan utsträckning att det
under alla förhållanden föreligger rätt

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

till invalidpension, eller förtidspension
som det skall heta, i lägsta graden.

Jag tror följaktligen att de blinda
överdriver de nackdelar som kan vara
förenade med detta förslag och glömmer
bort att tala om de störa fördelar
som kommer flertalet av dem till godo
vilka råkat ut för detta handikapp.

I fortsättningen — och det gäller
framför allt dem som blir blinda efter
det de inträtt i förvärvslivet — är det
inte bara fråga om folkpensionsförmåner.
De kommer också att vara berättigade
till förtidspension från tilläggspensioneringen.
Det är alltså inte fråga
om att bevilja dem en pensionsrätt
som grundar sig på ett grundbelopp av
200 kronor utan en pension som uppgår
till 65 procent av den inkomst som
ligger till grund för pensionspoängsregistreringen.
Man kan under sådana
förhållanden inte behålla regler som innebär
att man alltid skall betrakta den
blinde som hel invalid även i fråga om
pensionsrätten. Man måste ha andra regler,
och det finns såvitt jag förstår inte
någon anledning att behandla de blinda
annorlunda än andra svårt invalidiserade
i detta avseende.

Jag tror att när det hela kommer ut
i verkligheten och i tillämpningen kommer
de blinda själva att kunna konstatera
att det trots allt även för dem betyder
avsevärda förbättringar.

Beträffande yrkandet från herr Bengtsons
sida om åldersgränsen säger han
att socialförsäkringskommittén föreslagit
en höjning från 60 till 63 år. Orsaken
till att man valt denna åldersgräns
har han inte kunnat lista ut. Det är
kanske inte så lätt att lista ut orsaken
för den som inte har kunnat följa gången
i det hela. Det finns ett förslag, som
förmodligen kommer att bifallas, vilket
innebär att ålderspension skall kunna
uttagas vid tidigare ålder än 67 år, dock
inte tidigare än 63 år. Det är detta
som utgjort det största argumentet för
att stanna vid 63 år i det här fallet.

Invaliditetstillägget — det säger ju
nästan beteckningen — är avsett som ett
tillägg till förtidspensionen eller invalidpensionen,
som den hetat hittills. Se -

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

dan detta tillägg en gång blivit beviljat
fortsätter det att utgå även efter det
att ålderspensionen börjat utfalla. Det är
alltså olämpligt att höja åldersstrecket
upp till 67 år. Man måste behandla frågan
någon tid dessförinnan, annars blir
det en smula besvärligt att konstatera
om svårighetsgraden inträtt omedelbart
före eller omedelbart efter 67 är. Vi tror
inom socialförsäkringskommittén, som
lagt fram förslaget — det har accepterats
även i propositionen — att man inte
lämpligen bör gå längre än till 63 år.

Med hänsyn till den reaktion som kom
till uttryck tidigare när det var fråga
om änkepensionerna till sådana som
blivit änkor före den 1 juli 1960 — då
det ju var en särskilt restriktiv tillämpning
beträffande barnrekvisitet, vilket
nu kommer att rättas till — jag kanske
bör nämna att socialförsäkringskommittén
utgått ifrån — och även det har accepterats
i propositionen —- att denna
åldersgräns får åberopas också av dem
som överskridit gränsen. Har de blivit
blinda eller eljest svårt invalidiserade
före 63 års ålder kan de med åberopande
av detta efter det lagen trätt i kraft
tillerkännas invaliditetstillägg.

Låt mig sedan, herr talman, endast
tillägga att invaliditetsersättning kan utgå
såväl till blinda som till andra svårt
invalidiserade som har inkomster av sådan
storleksordning att enligt de nya
reglerna förtidspension, som det skall
heta, inte kan tillerkännas dem. Invaliditetsersättningen
för andra svårt invalidiserade
kommer inte att övergå i invalidtillägg
till den som har fått ersättningen
på grund av stora kostnader under
den tid han utfört förvärvsarbete,
medan den som uppburit sådan ersättning
i samband med blindhet kommer
att få invaliditetstillägg till ålderspensionen,
om han blivit blind före 63 år.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få understryka vad jag tidigare sagt
och hemställa om bifall till utskottets
förslag i dessa avseenden.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Den fråga i vilken jag
har begärt ordet, döljer sig under den
föga spännande rubriken »beroende
uppdragstagare». Jag har en känsla av
att många av kammarens ledamöter har
en något svävande uppfattning om vad
därmed förstås, och det är inte att undra
på eftersom väl knappast någon i
levande livet har stött på en beroende
uppdragstagare. Han finns inte heller
annat än i lagstiftningen och är där en
oklar rättsfigur som snarast borde avlivas.

Vad det däremot i praktiken gäller är
frågan om räckvidden av uttrycket arbetstagare
i den nu föreslagna lagstiftningen
liksom i annan sociallagstiftning.
Det har mycket stor ekonomisk
betydelse om en person räknas som arbetstagare
eller ej. Avgifterna till ATP
är snart uppe i 10 procent av lönen.
Semesterlönen blir när fyraveckorssemestern
om något år kan genomföras
cirka 8 procent, och sjukförsäkringsavgiften
kan väl uppgå till cirka 2 procent.
Totalt är det alltså fråga om cirka
20 procent av lönen. Är jag arbetstagare
skall detta erläggas av arbetsgivaren.
Blir jag däremot rubricerad som beroende
uppdragstagare får jag betala dessa
avgifter själv.

Den gränsdragning domstolarna gjort
ställer en hel del grupper, som socialt
och ekonomiskt är likställda med arbetstagare,
utanför. Detta har för dem framstått
som en orättvisa. Visserligen har
sedan 1945 dessa beroende uppdragstagare
fått förhandlingsrätt, men det är
ett svårt handikapp för dem i förhållande
till arbetstagarna när de vid förhandlingsbordet
skall göra sina rättigheter
gällande.

Syftet med den motion som jag jämte
en del andra fackliga företrädare här i
riksdagen har väckt i denna fråga har
varit att få klarhet i räckvidden av begreppet
arbetstagare.

I viss mån har utskottet gått oss till
mötes, och jag har beträffande denna
del av motionen icke något yrkande.
Man får bara hoppas att också de rättstillämpande
myndigheterna vill förverk -

liga de förhoppningar som utskottet här
har uttalat. Möjligen har utskottet varit
för optimistiskt, men då finns det väl
tillfälle att komma igen.

Motionens andra del hänför sig emellertid
till ett annat område, nämligen
till arbetsfredslagstiftningen, d. v. s. i
praktiken till frågan om förhandlingsrätt
och rätt att träffa kollektivavtal.
Den utredning som av riksdagen har
beställts, den s. k. Engströmska utredningen,
har föreslagit att de grupper som
nu i fortsättningen inte kan räknas som
arbetstagare skall beredas möjlighet att
förhandlingsvägen söka komma till uppgörelse
med sina uppdragsgivare.

Då det har sagts att detta skulle vålla
svårigheter rent juridiskt sett vill jag
understryka att i denna utredning har
ingått även en expert på detta område,
nämligen preceptor Axel Adlercreutz,
som särskilt sysslat med dessa frågor.
De mycket rimliga förslag som utredningen
kom med har hälsats med stor
tillfredsställelse av berörda grupper och
har också tillstyrkts av Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation,
där en del av de personer som
berörs av frågan är organiserade. Det
var därför med stor besvikelse som man
såg att det i propositionen inte ansågs
lämpligt att nu lägga fram något lagförslag.
Kanske kom frågan fram för sent.
Den Engströmska utredningen kom inte
förrän i november—december förra
året, och därigenom har denna betydelsefulla
fråga kommit något i skymundan.
Den hör kanske rätteligen inte heller
hemma i socialbalken.

I den nyssnämnda motionen har vi
yrkat att det förslag den Engströmska
utredningen lagt fram skulle upphöjas
till lag — det finnes ett utarbetat lagförslag.
Utskottet har inte ansett sig
kunna gå med på det, men det föreligger
en reservation, och i den föreslås att
frågan skall hänskjutas till Kungl. Maj:t
med anhållan om förslag till nästa års
riksdag, så att man då kan få dessa önskemål
förverkligade.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservation nr XXXVII av fru HamrinThorell
m. fl.

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
I detta anförande instämde herr punkten F och punkten A samt slutliLarsson,
Lars, (s). gen de yrkanden, som gällde utskot tets

hemställan i övrigt.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att delta i den här debatten utan
endast för att avge en förklaring.

Jag har deltagit i ärendets behandling
i andra lagutskottet, men eftersom
jag blev nödsakad att vara närvarande
vid en riksdagsledamots begravning var
jag inte med vid justeringen. Det gjorde
att en annan ledamot av vår partigrupp
kom att sitta med vid justeringen i mitt
ställe. Han skulle, om han följt sin mening,
ha anslutit sig till den reservation
som gäller änklingspensionerna. Nu har
han av grannlagenhet mot att jag intagit
en annan ståndpunkt inte undertecknat
den reservationen.

Jag vill bara avge den förklaringen
att jag röstade på ett annat sätt än mina
socialdemokratiska kolleger i andra lagutskottet
på den punkten.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h>:

Herr talman! Av formella skäl återkallar
jag mitt yrkande om bifall till
motionen I: 656 i anslutning till propositionen
om allmän försäkring.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att vid ställandet av propositioner komme
att följas en till kammarens ledamöter
i förväg utdelad stencilerad
plan; denna hade kompletterats på enstaka
punkter i anledning av vissa under
överläggningen ställda yrkanden.
Yrkandena hade sammanförts till olika
grupper sålunda, att först komme
de yrkanden att upptagas vilka avsåge
författningsförslag, beträffande vilka
framställts annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag, därefter de
yrkanden vilka gällde utredningsförslag
vid punkten E, vidare yrkanden
angående utredningsförslag m. m. vid

Författningsförslag, beträffande vilka
framställts annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
till lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 1 juni 1956 om höjning avfolkpensioner
m. m. (punkten A I)

I avseende å detta lagförslag, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels att
detsamma skulle godkännas, dels ock att
det lagförslag skulle antagas, som innefattades
i motionen II: 762, såvitt nu vore
i fråga.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på godkännande av förevarande
lagförslag vara med övervägande
ja besvarad.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 4 juni 1954 angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel
(punkten A XI)

3 § (karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen) Såvitt

gällde denna paragraf, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock
att paragrafen skulle godkännas med den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Enarsson och fröken Wetterström vid
utlåtandet avgivna, med I betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 3 § i Kungl.
Maj:ts av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 27 punkten A XI tillstyrkta

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. ro.
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse som föreslagits i den
av herr Enarsson och fröken Wetterström
vid utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 22.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Till följd av kammarens nu fattade beslut,
yttrade herr talmannen, torde reservationen
1 i övrigt få anses hava förfallit.

Förordningsförslaget i övrigt
Godkändes.

Kungl. Maj:ts förslag till lag om allmän
försäkring, sådant det av utskottet tillstyrkts
(punkten A III)

2 kap. 5 § (ersättning för resor i anledning
av tandläkarvård inom moderskaps
försäkringen )

Såvitt gällde förevarande paragraf,
gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av densamma
samt vidare på godkännande av paragrafen
med den lydelse, som föreslagits
i den av fru Hamrin-Thorell m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat proposi -

tionen på paragrafens godkännande, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 2 kap. 5 § i
Kungl. Maj:ts av andra lagutskottet i
dess utlåtande nr 27, punkten A III, i
denna del tillstyrkta förslag till lag om
allmän försäkring, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse som föreslagits i den
av fru Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 46.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Genom kammarens nu fattade beslut,
anförde herr talmannen, torde reservationen
11 i övrigt få anses hava förfallit.

3 kap. 2 § (rätt för företagare, som slode
utanför tilläggspensioneringen, att
tillhöra försäkringen för tilläggssjukpenning) 1

fråga om denna paragraf, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle godkännas, dels ock
att kammaren skulle godkänna paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i
den av fru Hamrin-Thorell m. fl. vid ut -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

låtandet avgivna, med III betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av paragrafen vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 3 kap. 2 § i
Kungl. Maj:ts av andra lagutskottet i
dess utlåtande nr 27, punkten A III, i
denna del tillstyrkta förslag till lag om
allmän försäkring, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse som föreslagits i den
av fru Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med III betecknade reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 66.

Till följd av kammarens nu fattade
beslut, fortsatte herr talmannen, torde
reservationen III i övrigt hava förfallit.

3 kap. 10 § (karenstiden vid sjukdom
och olycksfall)

Beträffande förevarande paragraf
gjordes propositioner, först på godkännande
av densamma samt vidare på godkännande
av paragrafen med den lydelse,
som föreslagits i motionen II: 762;
och förklarades den förra propositionen,

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

3 kap. 12 § (barntillägg till moderskapspenning) Rörande

förevarande paragraf, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle godkännas, dels
ock att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Eric Carlsson och herr Gustavsson
i Alvesta vid utlåtandet avgivna,
med IV betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 3 kap. 12 § i
Kungl. Maj:ts av andra lagutskottet i
dess utlåtande nr 27, punkten A III, i
denna del tillstyrkta förslag till lag om
allmän försäkring, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse som föreslagits i den
av herr Eric Carlsson och herr Gustavsson
i Alvesta vid utlåtandet avgivna,
med IV betecknade reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 20.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Genom kammarens nu fattade beslut,
yttrade herr talmannen, torde reservationen
IV i övrigt få anses hava förfallit.

6 kap. 1 och 2 §§ samt 12 kap. 1 och
2 §§ (sammankopplingen av folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen i
fråga om förtida och uppskjutet uttag
av ålderspension)

Vidkommande dessa paragrafer, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats
l:o) att paragraferna skulle godkännas;
2:o), av herr Carlsson, Eric, att paragraferna
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av honom
och herr Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet
avgivna, med V betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Öhrtian,
att förevarande paragrafer skulle godkännas
med den lydelse, som förordats
i motionen II: 762.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
paragrafernas godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,

1 anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 6 kap. 1 och

2 §§ samt 12 kap. 1 och 2 §§ i Kungl.
Maj:ts av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 27, punkten A III, i denna
del tillstyrkta förslag till lag om allmän
försäkring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragrafer
med den lydelse som föreslagits
i den av herr Eric Carlsson och
herr Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet
avgivna, med V betecknade reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej -— 15.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

7 kap. 2 § (förtidspension till blind)

I vad avsåge förevarande paragraf
gjordes propositioner, först på godkännande
av densamma samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i
motionen II: 762; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

9 kap. 2 § (invaliditetstillägg)

Angående denna paragraf gjordes propositioner,
först på godkännande av
densamma samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som under överläggningen föreslagits
av herr Bengtson; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

19 kap. 2 och 6 §§ (inkomstgränsen
för påförande av avgift till sjukvårdsförsäkringen) I

avseende å dessa paragrafer gjordes
propositioner, först på godkännande av
desamma samt vidare på godkännande
av nämnda paragrafer med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Eric Carlsson
och herr Gustavsson i Alvesta vid
utlåtandet avgivna, med VI betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Förslaget till lag om allmän försäkring
i övrigt

Godkändes.

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

Kungl. Maj:ts förslag till lag angående införande
av lagen om allmän försäkring,
sådant förslaget av utskottet tillstyrkts
(punkten A IV)

16 § (inkomstprövning av änkepensioner
i övergångsfallen)

I fråga om denna paragraf gjordes
propositioner, först på godkännande av
densamma samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Eric
Carlsson och herr Gustavsson i Alvesta
vid utlåtandet avgivna, med VII betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Lagförslaget i övrigt

Godkändes.

Kungl. Maj:ts förslag till lag om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till
folkpension sådant förslaget av utskottet
tillstyrkts (punkten A VII)

3 § (kommunalt bostadstillägg före 67
års ålder)

Beträffande denna paragraf gjordes
propositioner, först på godkännande av
densamma samt vidare på paragrafens
godkännande med den lydelse, som föreslagits
i motionen 11:762; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

4 § (inkomstprövning av hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg)

Rörande förevarande paragraf, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock
att paragrafen skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Eric Carlsson och herr Gustavsson
i Alvesta vid utlåtandet avgivna, med
VIII betecknade reservationen.

Härpå gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på godkännande av paragrafen
vara med övervägande ja besvarad.

Lagförslaget i övrigt

Godkändes.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.
Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
till lag om finansiering av folkpensioneringen
(punkten A X)

2 och 3 §§ (inkomstgränsen för påförande
av folkpensionsavgift)

Vidkommande förevarande paragrafer
gjordes propositioner, först på godkännande
av desamma samt vidare därpå
att nämnda paragrafer skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Eric Carlsson och herr Gustavsson
i Alvesta vid utlåtandet avgivna,
med IX betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

6 § (kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen fr. o. m.
dr 1963)

I vad avsåge denna paragraf, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
densamma skulle godkännas; 2:o), av
fru Hamrin-Thorell, att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som föreslagits
i den av henne m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med X betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Gillström,
att kammaren skulle bifalla motionerna
1:214 och 11:264, såvitt nu
vore i fråga. Sistnämnda yrkande sammanfölle
emellertid med reservationen
X.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de under l:o) och 2:o) här ovan
upptagna yrkandena propositioner och
förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 6 § i Kungl.
Maj:ts av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 27, punkten A X, tillstyrkta
förslag till lag om finansiering av folkpensioneringen,
röstar
Ja;

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse som föreslagits i den
av fru Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med X betecknade reservationen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 33;

Nej — 102.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Lagförslaget i övrigt
Godkändes.

Utredningsförslag vid punkten E

Ang. införande av änkepension och
ånklingspension inom tilläggspensioneringen Såvitt

gällde detta förslag, gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till vad utskottet i punkten E hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Strand
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med XI
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand
begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Strand m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med XI betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 61.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Till följd av kammarens nu fattade beslut,
yttrade vidare herr talmannen, torde
reservationen XI i övrigt få anses hava
förfallit.

Utredningsförslag m. m. vid punkten
F och punkten A

Ang. självständig pensionsrätt för
hemarbetande husmödrar (punkten F 1)

I fråga om förevarande förslag gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan i punkten
F 1 samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
fru Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med XV betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes

Onsdagen den l(i maj 1962 fm.

Nr 20

en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
F 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med XV
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. de hemarbetande husmödrarnas
ställning i socialförsäkringssystemet
Cpunkten F 11)

Beträffande utskottets hemställan i
punkten F 11, såvitt avsåge denna fråga,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Eric
Carlsson och herr Gustavsson i Alvesta
vid utlåtandet avgivna, med XVI betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
F 11, såvitt avser de hemarbetande
husmödrarnas ställning i socialförsäkringssystemet,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eric Carlsson
och herr Gustavsson i Alvesta vid utlå 4

Första kammarens protokoll 1962. Nr 20

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

tandet avgivna, med XVI betecknade reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 20.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. indexreglering aa invaliditetsersättning
och invaliditetstillågg (punkten
A 10)

Rörande förevarande förslag gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
XVIII betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
A 10, såvitt avser indexreglering av
invaliditetsersättning och invaliditetstillägg,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med XVIII
betecknade reservationen.

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 30.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. invalidernas ställning inom pensioneringen
(punkten F 11)

Vidkommande denna fråga gjordes
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Eric Carlsson och herr
Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet avgivna,
med XIX betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna
under är 1963 (punkten F 11)

Angående förevarande fråga gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Eric Carlsson
och herr Gustavsson i Alvesta vid
utlåtandet avgivna, med XX betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
F 11, såvitt avser standardhöjning

av folkpensionerna under år 1963, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eric Carlsson
och herr Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet
avgivna, med XX betecknade reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. standardhöjning av folkpensionerna
efter är 1968 (punkterna F 11
och F 15)

I vad avsåge utskottets hemställan i
denna del, anförde herr talmannen, hade
yrkats dels att densamma skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med XXI betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkterna
F 11 och F 15, såvitt avser stan -

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

dardhöjning av folkpensionerna efter år
1968, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med XXI
betecknade reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 47.

Ang. folkpensionernas angivande som
procentdelar av basbeloppet (punkten
A 6)

I avseende å denna fråga gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Eric Carlsson och
herr Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet
avgivna, med XXII betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27
punkten A 6, såvitt avser folkpensionernas
angivande som procentdelar av basbeloppet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eric Carlsson
och herr Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet
avgivna, med XXII betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 16.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. folkpension åt hemmadöttrar
m. fl. (punkten F 15)

Såvitt gällde detta förslag gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innehölles i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med XXIV betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. valfrihet inom tilläggspensioneringen
(punkterna F 4, F 9, F 11 och
F 15)

I fråga om förevarande förslag, yttrade
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
XXV betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

100

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkterna
F 4, F 9, F 11 och F 15, såvitt avser
valfrihet inom tilläggspensioneringen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med XXV
betecknade reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej -— 66.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. sambandet mellan avgifter och
förmåner inom tilläggspensioneringen
beträffande korttidsanstållda arbetstagare
(punkterna F 2 och F 6)

Beträffande denna fråga gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med XXVII
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27
punkterna F 2 och F C, såvitt avser sambandet
mellan avgifter och förmåner
inom tilläggspensioneringen beträffande
korttidsanställda arbetstagare, röstar

Ja;

Den, det cj vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med XXVII
betecknade reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 51.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. tilläggspensioneringen för låglönegrupperna
(punkten F 7)

Vidkommande denna fråga gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet i punkten F 7
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Eric Carlsson och herr Gustavsson
i Alvesta vid utlåtandet avgivna, med
XXXI betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

101

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27
punkten F 7, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages del förslag, som
innefattas i den av herr Eric Carlsson
och herr Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet
avgivna, med XXXI betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
1 almannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 120;

Nej — 18.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. allmänt ombud vid försäkringsdomstolen
(punkten A JO)

Rörande denna fråga, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med XXXII
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votetering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27
punkten A 10, såvitt avser allmänt ombud
vid försäkringsdomstolen, röstar
Ja;

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med XXXII
betecknade reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 47.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. visst förslag till lagändring rörande
kommunernas bidrag till folkpensioneringskost
naderna (punkterna
F 3 och F 11)

I vad avsåge detta förslag, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av fru Hamrin-Thorell, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av henne m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med XXXIII betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Gillström,
att kammaren skulle bifalla motionerna
1: 214 och II: 264, såvitt nu vore i fråga.
Sistnämnda yrkande sammanfölle emellertid
med reservationen XXXIII.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
under 1 :o) och 2:o) här ovan upptagna
yrkandena propositioner och förklarade
sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

102

Nr 20

Onsdagen den 16 inaj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring, m. m.

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27
punkterna F 3 och F 11, såvitt avser
visst förslag till lagändring rörande
kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
XXXIII betecknade reservationen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 32;

Nej — 103.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. skrivelse till Kungl. Maj:t om
kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna
(punkterna F 22, F 3,
F 11 och A 8)

Såvitt gällde denna fråga, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas,

2:o), av fru Hamrin-Thorell, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av henne m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med XXXIV: I betecknade reservationen; 3:o),

av herr Enarsson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i reservationen XXXIV: II av honom
och fröken Wetterström; samt

4:o), av herr Carlsson, Eric, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom och herr Gustavsson i
Alvesta anförda reservationen XXXIV:

III.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till fru Hamrin-Thorells yrkande.

Herr Enarsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de ovan under 3:o) och
4:o) angivna yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den sålunda
begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen (första förvoteringen);
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Enarssons yrkande.

Herr Carlsson, Eric, begärde likväl
votering jämväl om innehållet i denna
kontraproposition, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes för den andra förvoteringen
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 27 punkterna F 22, F 3,
F 11 och A 8, såvitt avser skrivelse till
Kungl. Maj:t angående kommunernas bidrag
till folkpensioneringskostnaderna,
antager godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Enarsson och
fröken Wetterström vid utlåtandet avgivna,
med XXXIV: II betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

103

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits det förslag
som innefattas i reservationen
XXXIV: III av herr Eric Carlsson och
herr Gustavsson i Alvesta.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 22;

Nej — 32.

Därjämte hade 85 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 27 punkterna F 22,
F 3, F 11 och A 8, såvitt avser skrivelse
till Kungl. Maj:t angående kommunernas
bidrag till folkpensioneringskostnaderna,
antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med XXXIV: I betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag
som innefattas i reservationen XXXIV:
III av herr Eric Carlsson och herr Gustavsson
i Alvesta.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Lagförslag om allmän försäkring m. m.
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 47;

Nej — 29.

Därjämte hade 63 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkterna
F 22, F 3, F 11 och A 8, såvitt avser
skrivelse till Kungl. Maj:t angående
kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorel!
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
XXXIV: I betecknade reservationen.

Då emellertid fru Hainrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 68.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. skrivelse till Kungl. Maj:L om frivillig
statlig pensionsförsäkring (punkten
F 10)

I vad gällde detta förslag gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan i punkten

104

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Lagförslag om allmän försäkring m. m.

F 10 samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med XXXV betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
F 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med XXXV
betecknade reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 51.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. skrivelse till Kungi. Maj:t om arhetsfredslagstiftning
för beroende uppdragstagare
(punkten F 13)

I fråga om förevarande förslag, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av fru HamrinThorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med XXXVII betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkten
F 13, såvitt avser skrivelse till Kungl.
Maj:t angående arbetsfredslagstiftning
för beroende uppdragstagare, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
XXXVII betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 49.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten F 23

Beträffande denna punkt gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionen
11:330; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten F 24

Rörande förevarande punkt gjordes
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionen 11:611; och förklarades

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Nr 20

105

Ang. avdrag vid beskattningen för försäkringspremier

den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten F 25

Vidkommande denna punkt gjordes
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare pä bifall
till motionen 11:762 i förevarande del;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets hemställan i övrigt
Bifölls.

Ang. avdrag vid beskattningen för
försäkringspremier

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, i anledning av väckta
motioner angående avdrag vid beskattningen
för försäkringspremier.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanmang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:228,
av herrar Ebbe Ohlsson och Arvidson,
samt 11:271, av herr Bengtson i Solna
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna infört förslag till
lag om ändrad lydelse av 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) de likalydande motionerna I: 468,
av herrar Schött och Sveningsson, samt
II: 550, av herrar Nordgren och Dårlin,
vari anhållits, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Till behandling i förevarande sammanhang
hade utskottet upptagit de i
anledning av propositionen nr 90 väckta
likalydande motionerna I: 649, av
herr Bengtson m. fl., och II: 777, av herr
Hedlund m. fl., vilka hänvisats till bevillningsutskottet
i vad motionerna avsåge
särskild avdragsrätt vid beskattningen
för sjukförsäkringsavgift. Härut 4f

Första kammarens protokoll 1962. Nr

innan hade i motionerna yrkats att frågan
om sådan avdragsrätt skyndsamt
skulle prövas och förslag snarast föreläggas
riksdagen.

De i motionerna I: 228 och II: 271
samt 1:468 och 11:550 framlagda lagförslagen
avsågo, att sjukförsäkringspremier
skulle få avdragas vid sidan av det
nuvarande försäkringsvdraget.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:228,
av herrar Ebbe Ohlsson och Arvidson,
samt 11:271, av herr Bengtson i Solna
in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 468,
av herrar Schött och Sveningsson, samt
11:550, av herrar Nordgren och Dårlin,
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:649,
av herr Bengtson m. fl., och II: 777, avlierr
Hedlund m. fl., sistnämnda motioner
i vad de behandlats i detta betänkande,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Söderquist,
Lundström, Gösta Jacobsson, Nilsson i
Svalöv, Christenson i Malmö, Magnusson
i Borås och Larsson i Umeå, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka förslaget
om att sjukförsäkringspremier
skulle få avdragas vid sidan av det nuvarande
försäkringsavdraget med det
belopp, som faktiskt erlagts, och att utskottet
alltså bort hemställa, att riksdagen
— med bifall till de likalydande
motionerna I: 228, av herrar Ebbe Ohlsson
och Arvidson, samt 11:271, av herr
Bengtson i Solna m. fl., och i anledning
av de likalydande motionerna I: 468,
av herrar Schött och Sveningsson, samt
11:550, av herrar Nordgren och Dårlin,
ävensom de likalydande motionerna
1:649, av herr Bengtson m. fl., och
II: 777, av herr Hedlund m. fl., sistnämnda
motioner i vad de behandlats i
detta betänkande — måtte antaga i reservationen
infört förslag till lag om

106

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Ang. avdrag vid beskattningen för försäkringspremier

ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

II) av herrar Sundin och Fälldin, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka
sådan ändring av kommunalskattelagen,
att sjukförsäkringsavgiften finge avdragas
vid sidan av det nuvarande försäkringsavdraget,
och att alltså utskottet
bort hemställa, att riksdagen — i anledning
av de likalydande motionerna
1:228, av herrar Ebbe Ohlsson och Arvidson,
samt II: 271, av herr Bengtson

1 Solna m. fl., de likalydande motionerna
1: 468, av herrar Schött och Sveningsson,
samt II: 550, av herrar Nordgren
och Dårlin, ävensom de likalydande
motionerna I: 649, av herr Bengtson
m. fl., och 11:777, av herr Hedlund
m. fl., sistnämnda motioner i vad de
behandlats i detta betänkande •— måtte
antaga i denna reservation infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 46 §

2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
I av herr Hagberg m. fl.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottsbetänkandet.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som jag och herr
Fälldin står antecknade för.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av herr
Jacobsson, Gösta, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Sundin,
att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av honom
och herr Fälldin vid betänkandet anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Gösta Jacobssons
y^rkande.

Herr Sundin äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 36 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den
av herrar Sundin och Fälldin vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 47;

Nej — 23.

Onsdagen den 16 maj 1962 fm. Nr 20 107

Om skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna

Därjämte hade 69 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 53.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning av väckta
motioner om skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna.

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:455,
av herr Bengtson m. fl., och II: 543, av
herr Hedlund m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att frågan
om skattefinansieringen av de grundläggande
socialförsäkringsförmånerna
måtte hänskjutas till allmänna skattebe -

redningen för utredning i enlighet med
vad i motionerna anförts; ävensom
II) de likalydande motionerna, I: 474,
av herrar öhman och Lager, samt
11:537, av herr Hagberg m. fl., vari
bland annat anhållits, att en skyndsam
utredning måtte genomföras, eventuellt
genom allmänna skatteberedningen, med
syfte att framlägga förslag om att socialförsäkringsavgifterna
helt skulle slopas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:455,
av herr Bengtson m. fl., och 11:543, av
herr Hedlund m. fl., om utredning angående
skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna,
m. m., ävensom
21 de likalydande motionerna 1:474,
av herrar öhman och Lager, samt
11:537, av herr Hagberg m. fl., om utredning
angående slopande av socialförsäkringsavgifterna,
m. m.,

samtliga motioner i vad de behandlats
i detta betänkande,

måtte — i den mån de icke kunde anses
besvarade med vad utskottet i betänkandet
anfört — av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Vid betänkandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Hagberg, Söderquist,
Lundström, Gösta Jacobsson, Nilsson
i Svalöv, Christenson i Malmö, Magnusson
i Borås och Larsson i Umeå.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
I: 474.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

108

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 fm.

Om skattefinansiering av socialförsäkringsförmånerna

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
bifall till motionen 1:474, såvitt nu vore
i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 242, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjötrafikförordning.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets memorial:
nr 53, med föranledande av kamrar -

nas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen
om allmän varuskatt; samt

nr 54, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckta motioner
om omläggning av den allmänna
varuskatten och undantag från dylik
skatt för investeringsvaror m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Jonasson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom och herr
Andersson, Axel Emanuel, undertecknad
motion, nr 736, angående statstjänstemannens
löner under åren 1962 och
1963 m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

109

Onsdagen den 16 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. ny organisation av totalförsvarets
högsta ledning m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 101, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ny organisation
av totalförsvarets högsta ledning
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Försvarsdepartementet:
Avlöningar för budgetåret
1962/63 beräkna ett förslagsanslag
av 1 550 000 kronor, hade Kungl.
Maj:t i propositionen nr 108, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 2 mars 1962, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarsdepartementet, som
föranleddes av vad departementschefen
föreslagit i nämnda statsrådsprotokoll,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för försvarsdepartementet,
att tillämpas tills vidare
från och med nämnda budgetår, dels ock
till Försvarsdepartementet: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 675 000 kronor.

I propositionen både föreslagits vissa
ändringar inom totalförsvarets högsta
och centrala ledning i syfte framför allt
att få till stånd en bättre samordning.
En utgångspunkt för förslagen hade varit,
att inom regeringen försvarsminisiern
i fredstid skulle vara närmast ansvarig
för samordningen av totalförsvarsfrågorna.
Ärenden inom andra departement
än försvarsdepartementet
som berörde totalförsvaret avsågs sålunda
skola handläggas i gemensam beredning
med försvarsministern, vilken

härvid och i övrigt skulle hava att närmast
svara för att de av regeringen fastställda
allmänna riktlinjerna för totalförsvaret
följdes och att en från dessa
synpunkter såvitt möjligt riktig avvägning
skedde av insatser och resurser
mellan totalförsvarets olika grenar. Frågor
rörande den administrativa beredskapen
skulle liksom hittills inom regeringen
handläggas av ett konsultativt
statsråd, övriga statsråd skulle självfallet
bibehålla det ansvar som de i egenskap
av departementschefer eller eljest
såsom företrädare för vissa verksamhetsgrenar
hade för olika delar av totalförsvaret
och för dessa delars anpassning
till totalförsvaret i övrigt.

För beredning inom Kungl. Maj:ts
kansli av ärenden rörande samordning
av totalförsvarsverksamheten och andra
hithörande frågor, som icke kunde
hänföras till ett särskilt departement,
skulle från och med den 1 juli 1962 organiseras
en särskild samordningsaudelning,
som i fred skulle redovisas som en
avdelning i försvarsdepartementet och
lyda under försvarsministern.

1 krig och vid krigsfara förutsattes
denna samordningsavdelning skola ställas
till statsministerns omedelbara förfogande.

Ett försvarsråd skulle inrättas från
och med den 1 jidi 1962 med uppgift
att utgöra ett forum för ömsesidig orientering
mellan regeringen och cheferna
för vissa av totalförsvarets centrala
myndigheter.

En chefsnämnd skulle inrättas från
och med den 1 juli 1962 med huvuduppgift
att i central instans verka för
samordning mellan totalförsvarets huvudgrenar.

1 detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft.

110

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
lierr Torsten Andersson m. fl. (1:686)
och den andra inom andra kammaren
av herr Cassel m. fl. (11:828), i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kung]. Maj :t måtte a) uttala, att en totalförsvarsnämnd
med parlamentarisk
representation borde inrättas, b) anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga de organisatoriska
åtgärder detta föranledde
samt utse ledamöterna i denna nämnd,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Hamrin i Jönköping väckt motion
(11:829), vari anhållits att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 108
måtte uttala, att det borde ankomma på
statsministern att i såväl fred som krig
leda totalförsvarsverksamheten och att
ett konsultativt statsråd skulle utöva
chefskapet för samordningsavdelningen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionen II: 829 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

II. att motionerna 1:686 och 11:828
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarsdepartementet, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 2 mars 1962;

b) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för försvarsdepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1902/63;

c) till Försvarsdepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 675 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Johannes Andersson,
Edström och Per-Olof Hanson, fröken
Elmén samt herrar Wedén och Kelander,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen

måtte, med bifall till motionen 11:829,
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att
det borde ankomma på statsministern
att i såväl fred som krig leda totalförsvarsverksamheten
och att ett konsultativt
statsråd skulle utöva chefskapet för
samordningsavdelningen;

2) av herrar Eagnar Bergh, Edström,
Per-Olof Hanson och Staxäng, fröken
Elmén samt herrar Eliasson i Sundborn,
Wedén, Bohman och Kelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 686 och
11:828, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att en totalförsvarsnämnd, bestående
av representanter för regering och
riksdag, borde inrättas, och anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga de organisatoriska
åtgärder, som inrättande av en
sådan nämnd föranledde, samt utse ledamöter
i denna nämnd.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande har
fogats tvenne reservationer. Under hänvisning
till de motiveringar, som återfinnes
i dessa, ber jag att få yrka bifall
till dem bägge.

Den första reservationen gäller främst
totalförsvarets högsta ledning. Försvarsledningsutredningen
har i olika sammanhang
understrukit vikten av att de organ,
som svarar för landets försvarsförberedelser
i fred, får fullgöra motsvarande
försvarsfunktioner under krig. Denna
princip om ansvars- och organisationsförhållandenas
överensstämmelse i krig
och fred måste vara riktig. Särskilt angeläget
är att den tillämpas i fråga om totalförsvarets
högsta ledning. Totalförsvarets
uppgift är ju att under ofred hjälpa
oss och rädda oss. Nutida teknik har
tvingat fram en försvarsorganisation,
som vid ofred måste ingripa mycket
snabbt. Organisationen måste vara synnerligen
vältrimmad och samordnad för
att den tillräckligt snabbt och kraftigt
skall kunna slå tillbaka angrepp utifrån.
Att i sådana dramatiska ögonblick byta

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

111

Ang'', ny organisation av totalförsvarets högsta ledning in. m.

högsta ledning måste betecknas som en
uppenbar svaghet.

Att den nuvarande statsministern helst
önskar fortfarande ha dessa uppgifter
beträffande totalförsvarets högsta ledning
främst lagda på försvarsministerns
axlar ändrar ingenting i fråga om principen.
Organisationen bör nämligen
främst fastställas med utgångspunkt från
sakskäl och mindre med hänsyn till vilka
som för ögonblicket innehar olika
statsrådsbefattningar.

Beträffande den andra reservationen
vill jag säga, att man på rationellt sätt
bör samordna de skilda försvarsfunktionerna
med utgångspunkt i en gemensam
målsättning, baserad på en enhetlig strategisk
grundsyn. En sådan grundsyn
måste stå under ständig omprövning och
vidareutveckling och är och blir i själva
verket resultatet av fortlöpande samverkan
mellan expertis på skilda områden
och av de bedömningar beträffande utrikes-
och inrikespolitiska problem, som
de politiskt ansvariga, d. v. s. regering
och riksdag, har att göra. Det är därför
reservationen yrkar på att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala
att en totalförsvarsnämnd, bestående av
representanter för regering och riksdag,
bör inrättas och att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga de organisatoriska åtgärder, som
inrättande av en sådan nämnd må föranleda.

Jag ber alltså än en gång att få yrka
bifall till de båda reservationerna.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Må det tillåtas mig att
säga bara några ord i anledning av den
föreliggande motionen om en totalförsvarsnämnd.

Det har ju redan under ett par tre års
tid varit ett aktuellt önskemål att få till
stånd ett organ, som möjliggjorde en mer
intim kontakt mellan regering och riksdag
liksom också med försvarsorganen
när det gäller informationen om vårt försvar
och dess plats i samhället. Vi kan
inte sticka under stol med att såväl i detta
hus som ute bland folk i gemen råder
delade meningar om försvarets storlek

och uppgifter och att ibland faktiskt reses
en kritik mot försvaret, som säkerligen
skulle få ett helt annat innehåll och
utseende om man hade tillfälle till den
kontakt som här åsyftas.

Jag vill gärna se motionen som ett uttryck
för omtanke om den gemensamma
uppgift, som vårt totalförsvar ju ändå är
och måste vara. Jag tror inte att försvaret
är betjänt av en onyanserad kritik,
som oftast bottnar i bristande kännedom
om de faktiska förhållandena. För min
del måste jag därför beklaga att utskottets
majoritet avvisar denna möjlighet till
kontakter och ökad kännedom om försvarets
problem.

Jag har en känsla av att statsutskottets
avvisande hållning i denna fråga ger vid
handen, att utskottet underskattar kontaktbehoven.
Jag tror att kontaktbehoven
kommer att bli allt större allteftersom
försvaret tar en större del av vår samlade
inkomst och allteftersom försvaret
får en annan utformning under trycket
av den allmänna utvecklingen.

Det är min bestämda övertygelse, herr
talman, att varje möjlighet till ökat utbyte
av erfarenheter på detta område
borde vara att rekommendera. Jag tänker
framför allt på riksdagsmännens
möjlighet att få en fortlöpande information,
som skulle göra det möjligt för dem
att i sin tur förmedla vad de fått kännedom
om till de organisationer, där i varje
fall de allra flesta i detta hus är mer
eller mindre verksamma och där det sker
en opinionsbildning, som bör ledas på
rätt sätt och som, om den ledes rätt,
måste vara av ett oerhört stort värde för
försvarstanken i stort.

Utskottsmajoritetens avvisande hållning
synes mig vara någonting av ett underskattande
av vikten av dessa kontakter
och av en ökad försvarsupplysning
bland den störa allmänheten.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig
till yrkandet om bifall till reservation nr
2, som jag anser vara ett uttryck just för
denna önskan att erhålla en tillfredsställande
kontakt.

112

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m.

Herr SVÄRD (hl:

Herr talman! I den fråga, där riksdagen
nu skall fatta beslut, råder inga delade
meningar om det väsentliga, nämligen
i fråga om att tillskapa de organisatoriska
förutsättningarna för en bättre
samordning av totalförsvarsansträngningarna.
Vad man däremot har diskuterat
och alltjämt diskuterar — enligt min
uppfattning och med en iver och med en
tillspetsning som har en ganska ringa
verklighetsbakgrund — är frågan om
vilken regeringsledamot som på regeringsplanet
skall ha ansvaret för samordningsfrågorna.

.lag tror att jag ger uttryck för en uppfattning,
som är ganska allmän, om jag
säger att detta problem absolut inte är
något politiskt problem och inte heller
något principiellt problem utan en praktisk
tillämpningsfråga, där man har tagit
ställning med hänsyn till de erfarenheter
man hittills har haft och vad man har
kunnat inhämta i fråga om möjligheterna
att finna ett system, som verkligen fungerar
i praktiken. Jag utgår väl också
ifrån att om det system för den politiska
ledningen av samordningen, som statsutskottet
nu rekommenderar riksdagen att
uttala sig för, skulle visa sig mindre
lämpligt, så kan en omprövning ske, och
den kan i själva verket ske inom regeringen
utan att detta behöver föranleda
någon särdeles omgång eller några speciellt
märkliga åtgärder av något slag.

Jag förstår väl och delar uppfattningen
om vikten av en fortlöpande information
kring de stora försvarspolitiska frågeställningarna
och av ett fortlöpande
samråd i dessa frågor, som kan underlätta
framväxten av en ständigt aktuell
strategisk grundsyn. Jag är emellertid
medveten om svårigheten att finna en
rimlig och klok organisatorisk utformning,
som tillfredsställer dessa krav utan
att beskära den handlingsfrihet, som redan
befintliga utskott har, och utan att
i högre grad än det är absolut nödvändigt
flytta försvarsfrågorna ut ur den
offentliga diskussionen.

Jag fäster därför personligen stor vikt
vid departementschefens uttalande —
som utskottet har återkommit till — att

man i utrikesnämnden när det gäller de
verkligt väsentliga frågorna i ökad omfattning
hoppas kunna ge fortlöpande
försvarspolitisk information och få till
stånd fortlöpande försvarspolitiskt samråd.

Från denna utgångspunkt, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
alt det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 101 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

113

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur för docenten R.

S. Lagercrantz, m. m.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten II framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 101 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 47.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten III hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1962/63 till högre utbildning och forskning
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Om inrättande vid Uppsala universitet
av en personlig professur för docenten
R. S. Lagercrantz, m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Uppsala universitet, som föranleddes
av vad departementschefen anfört,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Uppsala
universitet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1962/63, dels ock till
Uppsala universitet: Avlöningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 29 309 000 kronor.

1 samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammarn av herr
Boheman m. fl. (1:95) och den andra
inom andra kammaren av herr Munktell
m. fl. (11:153), i vilka hemställts, att
den år 1938 beslutade professuren i internationell
rätt vid Uppsala universitet
måtte uppföras på stat från och med
budgetåret 1962/63;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald (I: 114) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Antby och
Xilsson i Svalöv (II: 130), i vilka an -

114

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur för docenten

R. S. Lagercrantz, m. m.

hållits, att riksdagen måtte besluta att
från och med nästa budgetår inrätta en
laboratorsbefattning i sedimentpetrografi
vid Uppsala universitet med laboratorn
vid lantbrukshögskolans institution
för marklära som förste innehavare samt
att anslå de härför erforderliga medlen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald m. fl. (1:115) och den andra
inom andra kammaren av herr Muriktell
m. fl. (II: 152), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta om inrättande
vid universitetet i Uppsala av en personlig
professur i allmän och jämförande
etnografi för docenten Ruben Sture
Lagercrantz från och med den 1 juli
1962;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lundberg m. fl. väckt motion (II:
80).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:95 och 11:153, i
vad de avsåge inrättande av en professur
i internationell rätt, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna I: 114 och II: 130,
i vad de avsåge inrättande av en laborator
i sedimentpetrografi med laboratorn
B. Collini som förste innehavare,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionen II: 80, i vad den avsåge
inrättande av en professur i radioterapi
med laboratorn B. Nohrman som
förste innehavare, icke måtte av riksdagen
bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:115 och II: 152, besluta,
att från och med budgetåret 1962/63
skulle vid Uppsala universitet inrättas
en personlig professur i allmän och jämförande
etnografi för docenten R. S.
Lagercrantz;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 115 och II: 152 ävensom med avslag å
motionerna 1:95 och 11:153, 1:114 och
II: 130 samt II: 80, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga

de ändringar i personalförteckningen för
Uppsala universitet, som föranleddes av
vad utskottet föreslagit;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 29 342 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Einar Persson, Birger Andersson,
Fritz Persson, Rikard Svensson, Söderberg,
Mårtensson, Bertil Petersson,
Petterson i Degerfors, Gustafsson i Stockholm,
Karlsson i Olofström, Fagerlund
och Berg, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under IV och V hemställa,

IV. att motionerna 1:115 och 11:152,
i vad de avsåge personlig professur för
docenten R. S. Lagercrantz, icke måtte
av riksdagen bifallas;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:95 och 11:153, I:
114 och 11:130, 1:115 och 11:152 samt
11:80, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
Uppsala universitet, som föranleddes av
vad departementschefen föreslagit;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 29 309 000 kronor.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna föreligger ingen
meningsmotsättning i sak i denna fråga,
som gäller en personlig professur för docent
Lagercrantz i Uppsala. Förra årets
statsutskottsutlåtande var mycket positivt
inen underströk, att det särskilt med
hänsyn till utvecklingsländernas folk

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

115

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur för docenten

R. S. Lagercrantz, m. m.

och förhållanden fanns starka skäl som
talade för att inrätta denna professur,
och hoppades att det skulle komma ett
förslag till årets riksdag. Så har emellertid
inte skett.

I reservationen till föreliggande utskottsutlåtande
hänvisar man till förra
årets starka skrivning och uttrycker en
förnyad förhoppning om att Kungl. Maj:t
i varje fall nästa år skall finna det möjligt
att framlägga ett förslag i saken.
Utskottets majoritet finner emellertid
för sin del, att skälen är starka nog
för att man redan i år skall besluta om
att professuren får inrättas. Den har begärts
sedan är 1956 och har tillstyrkts
av såväl universitetskanslern som övriga
institutioner.

Docent Lagercrantz innehar för närvarande
en tjänst som biträdande lärare
med examensrätt, och det förordnandet
utgår den 30 juni i år. Enligt nu gällande
bestämmelser kan han inte få något
nytt förordnande på denna tjänst. Det
innebär att de studenter, som inte blir
färdiga med sina studier denna vårtermin,
inte kan slutföra sina studier vid
Uppsala universitet. Enligt vad jag liar
låtit mig berätta, torde svårigheterna
vara mycket stora för dem att kunna
fortsätta sina studier på annat håll på
grund av att professorerna i såväl Göteborg
som Stockholm har en alltför stor
arbetsbörda. Dessutom måste det naturligtvis
innebära stora svårigheter för de
studerande att byta handledare och studieort.

Elevtillströmningen till docent Lagercrantz’
undervisning har vida överstigit
prognoserna. För närvarande har ett
hundratal nytillkomna påbörjat studier
inom hans område. Ett nytt avslag i denna
fråga kan leda till att docent Lagercrantz
icke fortsätter sin undervisningsverksamhet,
vilket skulle komma att innebära
stora bekymmer för alla hans
elever. Utskottsmajoriteten kan inte finna
annat än att detta vore olyckligt.

Riksdagen har med stigande intresse
anslagit medel till olika ändamål med
tanke på hjälpen till utvecklingsländerna.
Bland annat har riksdagen beslutat

inrätta ett Afrika-institut i Uppsala. Det
måste enligt vår mening anses vara av
väsentlig betydelse för verksamheten vid
detta institut att den grundforskning,
som docent Lagercrantz bedriver i Uppsala
när det gäller afrikafrågor, kan få
fortsätta. Denna har rönt det största erkännande
överallt, och i internationella
forskarkretsar betraktas Uppsala som ett
centrum för afrikaforskningen.

Om riksdagen genom ett bifall till utskottsmajoritetens
förslag kunde ge docent
Lagercrantz en fastare anställning
skulle det innebära, att denna värdefulla
forskning kunde fortsätta. Det tycker jag
för min del vore en logisk konsekvens
till det engagemang i frågor rörande
hjälpen till utvecklingsländerna som
riksdagen på senare år har gjort.

Docent Lagercrantz har under 18 år
varit knuten till universitetet, lett studierna
under 15 år och haft examensrätt
sedan år 1951.

Docent Lagercrantz har förordnande
för bara ett år i taget. Det måste ju innebära
inte bara en oerhörd osäkerhet för
eleverna utan också stora svårigheter att
planmässigt organisera forskningsuppgifterna.
Det måste också för docent Lagercrantz
personligen innebära en oerhörd
press, som jag skulle kunna föreställa
mig känns ganska bitter för en
allmänt erkänd forskare.

Utskottsmajoriteten anser att det är
obilligt att behandla denne forskare på
detta sätt. Eftersom det inte finns någon
inom Skandinavien som har samma kompetens
som docent Lagercrantz på detta
vetenskapliga område, eftersom elevtillströmningen
till hans ämnen är så stor,
tycker utskottsmajoriteten att skälen är
ytterst starka för att riksdagen redan nu
biträder kravet på att denna professur
inrättas.

Gör inte riksdagen det, finns det stor
risk för att docent Lagercrantz övergår
till annan verksamhet. Han lär ha erbjudande
från privat håll om andra arbetsuppgifter.
Det tycker jag vore en
lösning av frågan som vore mycket
olycklig för såväl de studieintresserade
som för den forskare det gäller.

116

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur för docenten

R. S. Lagercrantz, m. m.

1 detta anförande instämde fröken Andersson
(h), herr Kållqvist (fp), fröken
Ljungberg (h) och fru Hamrin-Thorell
<fp).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Den historieskrivning
som fru Wallentheim har givit över detta
ärendes gång under de senaste åren
kan jag vitsorda. Den är fullt riktig, och
det är väl ingen som sätter i tvivelmål
docent Lagercrantz'' kompetens för den
föreslagna personliga professuren för
hans del.

.lag vill dock erinra om att Kungl.
Maj:ts förslag under denna punkt, som
alltså gäller avlöningarna vid Uppsala
universitet, innebär en betydande anslagshöjning
jämfört med innevarande
budgetår. Det innebär också en synnerligen
betydande personalförstärkning,
bl. a. inrättande av en ny professur,
nämligen i thoraxkirurgi för docenten
V. O. Björk. Men det är inte bara denna
nya professur som föreslås av Kungl.
Maj:t. Det föreslås en hel lång rad nya
tjänster, som sammanlagt kommer att
dra en kostnad av omkring 2 300 000
kronor. Vidare är det inte bara för Uppsala
universitet, som Kungl. Maj:t föreslår
en kraftig personalförstärkning.
Samma kraftiga personalförstärkning
föreslås beträffande landets samtliga
universitet och högskolor. Jag har försökt
att räkna ihop anslagshöjningarna
och kommit fram till att det från Kungl.
Maj:ts sida enbart i det utlåtande, som
vi nu behandlar, föreslås höjningar för
budgetåret 1962/63 med omkring 8 miljoner
kronor jämfört med innevarande
budgetår.

Det är helt naturligt att det finns åtskilliga
bland riksdagens ledamöter, som
anser att den föreslagna personalförstärkningen
och den föreslagna anslagshöjningen
är för små, och av den anledningen
vill många motionärer gå ett steg
längre än vad Kungl. Maj:t i detta avseende
har föreslagit. Jag vill bara erinra
om att motionärerna i detta avseende
föreslår tre nya professurer utöver vad

Kungl. Maj:t föreslagit. Man kunde kanske
ha haft den förhoppningen, att samtliga
motionärer här hade kunnat enas
om att föreslå ylterligare en professur
och även enas om vilken som i första
hand skulle ha kommit i fråga utöver
Kungl. Maj:ts förslag. Men nu är det inte
på det sättet. De motionärer som föreslår
tre nya professurer har inte satt samma
professur i första hand, utan de har
splittrat sig på tre olika professurer. Det
är kanske inte så märkvärdigt, eftersom
man har olika inriktningar i det fallet.
Den ene motionären anser att den ena
professuren är den viktigaste, den andre
motionären återigen anser att en annan
professur bör gå i första hand. Vi har
alltså här en grupp som motionerar om
en professur i internationell rätt, en annan
grupp som motionerar om en professur
i radioterapi, och slutligen den
grupp som motionerar om en personlig
professur för docenten Lagercrantz.

Det är sant, att utskottet i fjol skrev
mycket välvilligt på denna senare punkt,
och jag kan försäkra kammarens ledamöter
att vi som står för reservationen
vidhåller den skrivningen också i år och
även till ytterlighet skärpt den.

Jag vill också erinra om att från de
olika universiteten och högskolorna har
inkommit förslag om 170 nya tjänster i
professors- och laboratorsgraderna. Det
är kanske inte så lätt för en departementschef
att här göra den rätta avvägningen,
tv det är väl ingen i denna kammare
som är så förhoppningsfull att han
tror atl Kungl. Maj:t skulle kunna tillstyrka
alla dessa 170 nya tjänster. Här
måste alltså göras en gallring. Del är
inte bara Kungl. Maj:t och departementschefen,
som härvidlag får göra en avvägning.
Avdelningen och statsutskottet måste
ju också i sin tur försöka göra en sådan
avvägning, när man nu i motionerna
kommer med förslag om nya professurer
utöver vad Kungl. Maj:t här har
föreslagit. Det är min uppfattning, att
varken andra avdelningen eller statsutskottet
kan göra en fullt objektiv avvägning,
utan här är det väl kanske i första
hand känslorna som får tala. Vi som står

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

117

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig’ professur för docenten

It. S. Lagercrantz, m. m.

för reservationen anser, att Kungl. Maj:t
har mycket större förutsättningar än vi
att göra just denna avvägning, eftersom
Kungl. Maj:t har tillgång till alla handlingar
i ärendet, men som jag tidigare
sagt menar väl också alla de, som har
motionerat om nya professurer, att de
har framfört starka och bärande motiv
för sina förslag.

Jag vill också erinra om vad som föreslås
i reservationen. Jag sade i början
av mitt anförande, att reservanterna har
skrivit ännu starkare i år än som skrevs
i fjol när det gällde denna professur.
Reservanterna anser att den ifrågavarande
delen av utskottets yttrande bort ha
följande lydelse: »Under hänvisning till
den ståndpunkt utskottet redan i fjol intagit
förutsätter utskottet, som icke ansett
sig böra biträda det i motionerna
1:115 och 11:152 gjorda yrkandet, att
Kungl. Maj:t för nästa års riksdag framlägger
förslag i ämnet.» Detta är ju tydligt
och klart en beställning -—• det är
inte bara en förhoppning, som fru Wallentheim
sade i sitt inlägg här.

Vidare sade fru Wallentheim, att det
var risk för att docent Lagercrantz går
över till annan verksamhet. Det talet är
inget nytt för oss i andra avdelningen.
Vi har hört det i många år när det gällt
att inrätta en ny professur, och det tar
vi inte så allvarligt. Vi har haft detta
hot över oss många gånger förut, men
det har ej inträffat någonting.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Om man skulle följa de
råd och anvisningar, som herr Einar
Persson här har utvecklat, borde statsutskottets
andra avdelning ha en mycket
lätt uppgift. Vi skulle där utan vidare
konstatera, att Kungl. Maj:t tänker bättre
och riktigare än vi någonsin har förmåga
att göra, och därför skulle vi utan
vidare acceptera vad Kungl. Maj:t kommer
med.

Men herr Einar Persson sade också —

jag skall citera det ordagrant — att »det
är kanske inte så lätt för en departementschef
att här göra den rätta avvägningen».
Det fanns alltså även i herr
Einar Perssons råd och anvisningar möjligheter
till undantag: Vi skulle faktiskt
inom andra avdelningen ha möjlighet
att vid något enstaka tillfälle kunna hjälpa
departementschefen att göra den rätta
avvägningen.

Jag håller med herr Persson om att
det är väldigt svårt, när det kommer en
rad motioner om nya professurer, att
avgöra vilken som bör gå före den andra.
Men när det gäller docenten Lagercrantz’
professur var vi ju i avdelningen
och i statsutskottet och i riksdagen i fjol
ense om att denna professur borde komma
till stånd, och när statsutskottet i fjol
skrev med den välvilja, som herr Einar
Persson talade om, förutsatte vi naturligtvis
också, att det skulle bli resultat
av vår skrivelse. Det har det inte blivit,
men nu säger herr Persson att i år har
reservanterna skrivit ännu skarpare.

Ja, det måste vara rätt besvärligt för
en person i docent Lagercrantz'' ställning
att avgöra vad han skall tro, vem
han skall kunna lita på. Jag är säker på
att han efter vad riksdagen sade i fjol
trodde, att hans sak nu var ordnad, men
det blev den inte. Nu kommer det en
skarpare skrivning, men jag skulle föreställa
mig att han kommer att känna sig
mera oviss i år än vad han gjorde i fjol.
Det är, som fru Wallentheim här framhållit,
på det sättet att docent Lagercrantz
är erbjuden en trygg anställning.
Om jag vore i hans kläder skulle jag absolut
ta den. Det kan inte vara tillständigt,
det kan inte vara anständigt, att
behandla en människa på det sättet som
man behandlat honom under så många
år. Skulle en annan arbetsgivare behandla
en anställd på detta sätt, låta honom
leva i ovisshet och inte låta honom veta
om han har sin tjänst kvar nästa år, då
skulle det bli en verkligt stark opposition.
Det skulle bli väldiga skriverier i
tidningarna, och jag skulle hjälpa till
med de skriverierna.

Herr Persson säger att man här har

118

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Om inrättande vid Uppsala universitet av

R. S. Lagercrantz, m. m.
låtit känslorna tala, medan herr Einar
Persson inte tar saken så allvarligt. Men
nog bör man väl ändå ta det rätt allvarligt,
att man utsätter sig för risken att
ett 120-tal studerande plötsligt inte har
möjlighet att fortsätta sina studier.

Fru Wallentheim sade att det skulle
bli stora svårigheter för de studerande.
Ja, de svårigheterna är så stora, att det
praktiskt taget inte finns någon möjlighet
för dem att fortsätta sina studier.
Det kan man få klart för sig, om man
ser efter hur examinationen har varit på
andra håll. Då förstår man, att det enda
ställe där det finns möjlighet till studier
för dessa studenter är i Uppsala, och om
docent Lagercrantz försvinner är dessa
möjligheter borta.

Det är alltså inte bara med hänsyn till
vad statsutskottet och riksdagen sade
förra året, vilket jag tycker att vi är
skyldiga ta hänsyn till, och inte bara
med hänsyn till docent Lagercrantz personligen
och vad han betyder för forskningen
på detta område i Sverige, utan
till sist och kanske allra mest med hänsyn
till de risker, som de många studerandena
skulle utsättas för om vi inte
här följer utskottet, och jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I fråga om laboratorsbefattningen
vid Uppsala universitets
geologiska institution, en laboratorsbefattning
i sedimentpetrografi, säger utskottet
bland annat, att om ett sådant
krav skulle bifallas, skulle det komma
att innebära, att det i stället skulle behövas
en ny laboratur vid lantbrukshögskolan
med en annan ämnesinriktning
än den som den nuvarande laboratorn
företräder. Det är alldeles riktigt, och
det har heller aldrig fördolts att så är
fallet. Det kravet kvarstår emellertid alldeles
oberoende av om denne laborator
är kvar vid högskolan eller inte, ty den
nuvarande laboratorn, laborator Collini,
är särskilt anställd för att undervisa i
geologi. Undervisningen i geologi vid
lantbrukshögskolan meddelades till en

en personlig professur för docenten

början av en speciallärare knuten till
ämnet marklära. Sedermera ändrades befattningen
så att det i stället blev en laboratur,
som inrättades år 1949. Men det
är en laboratur i geologi.

Då lantbrukshögskolan fick sin stora
upprustning vid förra årets riksdag
framhölls bland annat från departementschefen
i första hand — alltså chefen
för Kungl. jordbruksdepartementet
— och sedan också av utskottet, som
hade denna fråga till behandling, att det
var angeläget att man i största möjliga
utsträckning sökte samordna undervisningen
vid lantbrukshögskolan med undervisningen
vid universitetet, och ett
av de ämnen, som då särskilt nämndes,
var geologi.

Som en konsekvens av vad dåvarande
jordbruksministern hade anfört, hade
man kanske väntat sig att det också
skulle ha föranlett någon åtgärd, eventuellt
en överflyttning av laboraturen till
universitetet, men så skedde inte. I en
motion, som då väcktes, framhölls önskvärdheten
för både universitetet och
högskolan av att laboraturen överfördes
till Uppsala universitets mineralogiskgeologiska
institution, där laboratorn
hade arbetsrum och möjligheter att bedriva
forskning.

Emellertid blev motionen inte bifallen.
Jordbruksutskottet, som behandlade
ärendet, uttalade sig mycket positivt.
Utskottet anförde emellertid bl. a., att
för att tanken skulle kunna förverkligas
skulle det krävas, att en laboratur inrättades
vid universitetets mineralogiskgeologiska
institution, varom förslag
dock inte förelåg vare sig från universitetshåll
eller från Kungl. Maj :ts sida.
Utskottet kunde därför inte tillstyrka
motionens yrkande.

Nu är situationen en annan. Nu föreligger
verkligen från universitetet ett
yrkande om att få inrätta en laboratur
i sedimentpetrografi med hänsyn till den
störa betydelse denna forskningsgren
har för undervisningen i geologi. Förslaget,
som har tillstyrkts av alla myndigheter
som yttrat sig i ämnet, skulle
innebära att undervisningen i geologi

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

119

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur för docenten

R. S. Lagercrantz, m. m.

vid lantbrukshögskolan skulle komma
att meddelas vid universitetet.

Det är självklart, att en sådan anordning
inte tillgodoser det behov som högskolan
för närvarande har av en laboratur
i centrala delar av ämnet marklära.
Detta ämne är, som säkert alla vet, av
mycket stor betydelse för jordbruket
och för jordbruksforskningen. Det är
därför mycket angeläget att högskolan
får en laboratur i en central del av markläran.
Om den finge det, skulle man
kunna lösa de problem som för närvarande
föreligger både vid undervisningen
i geologi — i första hand i sedimentpetrografi
—- och när det gäller forskning
och undervisning i ämnet marklära.

Jag har emellertid, herr talman, inte
något yrkande på denna punkt. Eftersom
vi nu har både ecklesiastikministern
och jordbruksministern närvarande
här i kammaren, skulle jag emellertid
vilja vädja till dem båda att lösa detta
problem, så att universitetet får sin laboratur
i sedimentpetrografi och lantbrukshögskolan
en laboratur i en central
del av ämnet marklära.

Jag skulle därefter, herr talman, vilja
säga några ord om den fråga, som här
förut har berörts, nämligen den personliga
professuren för docenten Lagercrantz.
Många skäl kan anföras för att
föreliggande motionsyrkanden nu skulle
bifallas i enlighet med vad statsutskottet
har föreslagit. Jag skall bara här ytterligare
understryka ett skäl, nämligen
önskemålet att få en stadigvarande befattning
för docenten Lagercrantz med
hänsyn till arbetet för de underutvecklade
länderna. Tyvärr har mycket av det
arbete, som tidigare har gjorts för de
underutvecklade länderna, inte givit de
resultat, som man hade hoppats på, därför
att vederbörande inte har varit tillräckligt
förtrogna med befolkningens
kulturella ståndpunkt i de länder, där
man skall arbeta. Därför skulle just en
professur i etnografi ha mycket stor
betydelse för det fortsatta arbetet liksom
också för det missionsarbete som
bedrives.

Herr Einar Persson har framhållit, att
det för närvarande inte kan vara rimligt
att bifalla motionsyrkandet i enlighet
med statsutskottets hemställan. Han
yttrade bl. a., att redan den personalförstärkning,
som behandlas i det nu
föreliggande utskottsutlåtandet, medför
en kostnad av 8 miljoner kronor per år.
Detta anföres sålunda såsom ett skäl
emot att ta den mycket obetydliga kostnad,
som krävs för att förändra docent
Lagercrantz’ nuvarande befattning till en
professur. Även i övrigt måste jag emellertid
säga, att herr Einar Perssons resonemang
inte hänger ihop. Herr Persson
säger nämligen, att Kungl. Maj :t har
betydligt större förutsättningar att bedöma
och avväga dessa frågor, men, tilllägger
herr Persson, även departementschefen
har mycket svårt att bedöma denna
fråga. Han framhåller sedan i alla
fall. att reservanterna menar att frågan
dock är så angelägen, att de förutsätter
att Kungl. Maj :t till nästa år kommer att
framlägga förslag i ämnet. Det måste
ju innebära ett positivt ställningstagande
till denna fråga. Om nu reservanterna
i likhet med utskottsmajoriteten har
denna positiva inställning till att frågan
bör lösas, kan jag inte inse varför man
inte skulle kunna lösa den med en gång
genom att bifalla utskottets hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till moment IV av punkt 11 i utskottets
hemställan.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Som motionär till motionen
nr 95 i första kammaren om inrättande
av en professur i internationell
rätt vid Uppsala universitet vill jag
bara framhålla, att jag trots avstyrkandet
i alla fall är tacksam för den mycket
positiva skrivning, som utskottet
har gjort. Jag vill endast uttrycka den
lika varma som stilla förhoppningen,
att Kungl. Maj:t måtte beakta den rekommendation,
som utskottet här har
gjort till fromma för studier i och kunskap
om internationell rätt i denna av
internationell orätt ännu i så hög grad
behärskade värld.

120

Nr 20

Onsdagen den IG maj 1962 em.

Om inrättande vid Uppsala universitet av en personlig professur för docenten

R. S. Lagercrantz, m. m.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är ju sant som jag
sade i mitt första inlägg, att det säkerligen
varit svårt för både departementschefen
och för utskottet att här göra
en avvägning, som skulle ha kunnat tillfredsställa
kammarens samtliga ledamöter,
och det har heller inte kunnat
göras eftersom vi fått en hel rad av
motioner med begäran om nya professurer.

Sedan vill jag säga till herr Axel Johannes
Andersson med anledning av
hans uttalande, att om inte den professur
det här gäller kan inrättas vid
Uppsala universitet, så kommer undervisningen
att avstanna, och det blir tråkigheter
för alla studerande, att det
verkligen är beklagligt om undervisningen
här skulle hänga på en enda
person. Då kan ju denna undervisning
när som helst avbrytas, om det skulle
inträffa en olyckshändelse.

Herr Axel Johannes Andersson sade
vidare, att man här ville hjälpa departementschefen
med den avvägning som
måste ske mellan de olika förslag, som
framlagts från de olika universitets- och
högskolemyndigheterna. Ja, man skulle
kanske också kunna tänka sig den vägen,
att majoriteten inom utskottet
skulle finna att departementschefen föreslagit
alltför många professurer och
att man eventuellt skulle kunna minska
antalet med någon — man skulle kunna
tänka sig den möjligheten, om man
tycker att man kan avväga det hela
bättre.

Mot slutet av sitt anförande kom herr
Axel Johannes Andersson till den slutsatsen,
att om en annan arbetsgivare
än staten skulle bahandla en människa
på det sätt, som vi reservanter har föreslagit
beträffande den personliga professur
det här gäller, skulle det väcka
stor opposition. Jag vill bara erinra om
att det ju finns tiotusentals arbetare i
detta land, som inte har någon ordnad
anställning utan som kanske får lov att
byta arbete tre å fyra gånger årligen.
Nu kanske inte detta exempel var alldeles
lyckligt valt, och det är kanske

inte alldeles riktigt att göra dessa jämförelser,
men jag har ändå velat konstatera
att det förhåller sig just på detta
sätt.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! När herr Einar Persson
i fjol var med i avdelningen inom
utskottet och faktiskt skrev en beställning
på en professur för docenten Lagercrantz,
trodde jag att det var för att
han ville hjälpa departementschefen att
få fram denna professur. Nu har herr
Einar Persson i sitt första anförande
sagt, att han i år är beredd att ännu
kraftigare gå till verket för att hjälpa
fram denna professur. Det måste väl,
som sagt, vara något slags hjälpverksamhet
ägnad åt departementschefen.

När herr Persson sedan här säger att
vi också skulle gallra ut några av de
professurer, som departementschefen
har föreslagit, vill jag i varje fall för
min del bestämt säga ifrån att jag inte
finner det vara någon anledning att
ägna sig åt en sådan onyttig sysselsättning,
eftersom det inte föreligger någon
som helst risk för att vi skall få
alltför många professurer — åtminstone
inte inom den allra närmaste framtiden.

Herr Einar Persson erkände att den
jämförelse han gjorde, och som väl
närmast avsåg skogsarbetarna, haltade
högst väsentligt. Det gjorde den — den
haltade i högsta grad. Både herr Einar
Persson och jag vill ju att skogsarbetarna
skall bli heltidsanställda. Nu
finns det ju dess bättre tusentals skogsarbetare
som är heltidsanställda. Herr
Einar Persson nämnde ju siffran tiotusentals
arbetare, och eftersom herr
Persson bor uppe i de trakter där det
finns gott om skogsarbetare, utgår jag
ifrån att det var dessa han i första
hand tänkte på.

Vad vi vill är ju att folk skall få en
tryggad tillvaro. Det talas så ofta i andra
sammanhang om tryggheten — varför
skulle just docenten Lagercrantz

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

121

Om inrättande av vissa professurer m. m. vid Stockholms universitet

vara ett undantag när det gäller strävan
att skapa trygghet?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. 1—
III av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan samt därefter särskilt
rörande mom. IV och V.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I—III hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen
jämlikt de angående mom. IV och V
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
11 mom. IV och V, röstar
.la;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Persson, Einar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 49.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 12—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Om inrättande av vissa professurer m. m.
vid Stockholms universitet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Stockholms universitet, som föranleddes
av vad departementschefen anfört,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för Stockholms
universitet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1962/63, dels ock till
Stockholms universitet: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 16 633 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström in. fl. (1:105) och den andra
inom andra kammaren av herr Kellgren
in. fl. (II: 145),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh in. fl. (1:127) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lassinantti in. fl. (11:318),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Wallentheim m. fl. (I: 213) och den andra
inom andra kammaren av herr Munktcll
m. fl. (11:260),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:251) och
den andra inom andra kammaren av fru
Sjövall m. fl. (II: 324),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Xordenson in. fl. (1:354) och den andra
inom andra kammaren av herr Arvidson
m. fl. (11:426).

122

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Om inrättande av vissa professurer m. m. vid Stockholms universitet

dels en inom andra kammaren av
fru Lidman-Frostenson m. fl. väckt motion
(II: 79),

dels en inom andra kammaren av herr
Björkman m. fl. väckt motion (II: 251),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Wiklund i Stockholm väckt motion
(II: 600).

I motionerna I: 127 och II: 318 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om inrättande från den 1 juli 1962 av
en laboratur i naturgeografi vid Stockholms
universitet med docenten Valter
Schytt som förste innehavare.

I motionerna 1:213 och 11:260 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta om
inrättande av en professur i kriminologi
jämte tillhörande institution vid
Stockholms universitet från och med
budgetåret 1962/63 samt ställa härför erforderliga
medel till förfogande.

I motionerna 1:354 och 11:426 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen
för budgetåret 1962/63 måtte besluta,
att en professur vid Stockholms
universitet i romanska språk, särskilt
ibero-romanska språk, skulle inrättas
samt att den nuvarande lärostolens benämning
skulle ändras till romanska
språk, särskilt franska och italienska
språken.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionen 11:600, i vad den
avsåge inrättande från och med den 1
juli 1962 av en särskild tjänst för docenten
E. Schieche, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna 1:105 och 11:145,
i vad de avsåge inrättande från och med
den 1 juli 1962 av en professur i företagsekonomi,
särskilt företagsorganisation
och administration, icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:127 och 11:318,
i vad de avsåge inrättande från och med
den 1 juli 1962 av en laboratur i naturgeografi
med docenten V. Schytt som
förste innehavare, icke måtte av riksdagen
bifallas;

IV. att motionerna 1:213 och 11:260,
i vad de avsåge inrättande från och med
den 1 juli 1962 av en professur i kriminologi
jämte tillhörande institution,
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:251 och 11:324,
i vad de avsåge inrättande från och med
den 1 juli 1962 vid Wenner-Grens institut
av en laboratur i cellfysiologi och
en laboratur i fysiologisk kemi, icke
måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna 1:354 och 11:426,
i vad de avsåge inrättande från och med
den 1 juli 1962 av en professur i romanska
språk, särskilt ibero-romanska
språk, icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionen II: 79 angående inrättande
från och med den 1 juli 1963
av en professur i grekiska språket och
litteraturen icke måtte av riksdagen bifallas; VIII.

att motionen II: 251, i vad den
avsåge inrättande från och med den 1
juli 1962 av en professur i finska språket
och litteraturen, icke måtte av riksdagen
bifallas;

IX. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 11:600, 1:105 och
11:145, 1:127 och 11:318, 1:213 och
11:260, 1:251 och 11:324, 1:354 och
11:426 samt 11:251, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
Stockholms universitet, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för Stockholms universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

c) till Stockholms universitet: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 16 633 000 kronor.

Vid punkten hade reservationer utan
angivna yrkanden anmälts av, utom annan,
dels herr Bergh, Bagnar, dels ock
fru Wallentheim.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Av en tillfällighet står
jag återigen här för att säga några ord rörande
en annan professur.

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ni 20

123

Om inrättande av vissa professurer m. m. vid Stockholms universitet

Jag har tillsammans med professor
Munktell vid ett par tillfällen tidigare
motionerat om en professur i kriminologi.
Denna fråga har diskuterats flera
gånger i kammaren. År 1954 interpellerade
professorn i frågan, år 1955 skrev
beredningsutskottet mycket starkt med
anledning av motioner rörande ungdomsbrottsligheten
och upprepade vid 1956
års riksdag sina synpunkter på behovet
av en kriininologisk forskning på detta
område.

Kungl. Maj:t har inte ansett det vara
möjligt att tillmötesgå tidigare framförda
önskemål om denna professur. Inte
heller i år har vi fått ett sådant förslag,
ehuru Stockholms universitet återkommit
med begäran om att få en professur
från budgetåret 1962/63.

•lag kan för min del inte göra annat än
livligt beklaga att det inte varit möjligt
att få denna fråga löst. Jag tror inte man
på något sätt överdriver om man säger
att brottsligheten, speciellt då brottsligheten
bland våra ungdomar, är ett avvåra
svårare inrikespolitiska problem. Vi
vet egentligen mycket litet om de orsakssammanhang
och den effekt, som samhällets
olika åtgärder har.

Med anledning av 1955 års uttalande
från beredningsutskottet tillkallade som
bekant Kungl. Maj:t 1957 några ledamöter
av riksdagen att tillsammans med representanter
för olika verk och myndigheter
göra en översyn av de olika förslag,
som framkommit under årens lopp
för att bemästra detta svåra problem. Jag
hade nöjet att få vara med i den gruppen.
Jag tror mig om att i varje fall ha
lärt mig så mycket, att vi har helt otillräckliga
kunskaper om orsakerna, graden,
arten och utvecklingstendensen när
det gäller ungdomsbrottsligheten. Vi rör
oss med antaganden när det gäller reaktionsformerna
och samhällets påföljdssystem,
dess effekter och verkningar.

Jag tror att bara en på vetenskapligt
sätt driven forskning kan ge oss svaret
på de olika frågeställningarna och därmed
ge oss ett bättre underlag för hur vi
skall lägga upp en förebyggande verksamhet,
hur vi skall komma till rätta

med återfallen, hur vi över huvud taget
skall bedriva en riktig kriminalpolitik.

I en särskild skrivelse år 1958 framhöll
de parlamentariska sakkunniga angelägenheten
av att kriminologien får ställning
som en självständig akademisk disciplin
under ledning av en professor. År
1959, då betänkandet avlämnades, vitsordades
visserligen den förbättring vi
fått på området genom forskningsrådet,
men vi ansåg ändå inte att frågan lösts
på ett enligt vår mening tillfredsställande
sätt.

Jag tror att det är viktigt att denna
forskning får en så praktisk inriktning
som möjligt och läggs upp med hänsyn
till de praktiska behov, som anmäler sig
hos de myndigheter och organ som kommer
i kontakt med kriminalitetsproblemet.
Det finns, såsom det nu är ordnat
en viss risk för att kriminologien blir
tillbakasatt. Vi behöver forskarkarriärer
på detta område för att få fram ett tillräckligt
antal människor som med verklig
kunskap kan engagera sig i denna
svara fråga.

I sitt utlåtande säger statsutskottet, att
det är ense med motionärerna därom,
att den av statens råd för samhällsforskning
inrättade forskartjänsten i kriminologi
inte kan fylla samma funktion
som en professur med därtill knuten institution.
Men säger utskottet fortsättningsvis,
man bör vinna mera erfarenheter
av den nuvarande ordningen innan
man gör någon ändring.

Jag ställer mig väldigt frågande. År
inte situationen i stället den, åtminstone
i fråga om ungdomsbrottsligheten, att vi
har all anledning att snarast möjligt försöka
skaffa oss ett större vetande för att
kunna planera och genomföra en effektiv
brottsbekämpning? Enligt min mening
behöver alla som praktiskt arbetar
på detta område ett sådant underlag så
fort som det över huvud taget är möjligt.

Herr talman! Jag har avgivit en blank
reservation och har därför ingen möjlighet
att ställa något yrkande. Men jag har
velat understryka vikten av denna fråga.
Det är min förhoppning att departe -

124

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 eni.

Om inrättande av vissa professurer m. m. vid Stockholms universitet

mentschefen nästa år ska kunna tillmötesgå
motionärernas önskemål.

Herr BILLMAN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få ta
kammarens tid i anspråk några ögonblick
beträffande den motion, som har
avlämnats för inrättandet av en professur
i spanska och portugisiska vid
Stockholms universitet. Utskottet har där
uttalat sig ganska positivt och säger så
här: »Enligt utskottets mening talar goda
skäl för att en professur i romanska
språk, särskilt ibero-romanska språk,
kommer till stånd. Utskottet är emellertid
icke berett att såsom i motionerna
1:354 och 11:426 yrkats tillstyrka professurens
inrättande redan från och med
nästa budgetår. Utskottet utgår från att
utvecklingen på detta område kommer
att i fortsättningen ytterligare beaktas av
Kungl. Maj:t.»

Frågan har alltså skjutits på en oviss
framtid, men jag tar fasta på vad utskottet
i början säger, nämligen att det finns
goda skäl som talar för en sådan professur.
Särskilt exportindustrien har intresse
av en ordentlig upprustning på detta
område. .lag tänker närmast på de betydande
marknader, som utgörs av särskilt
Syd- och Mellanamerika, där man talar
spanska och portugisiska, men naturligtvis
även i Europa och stora delar av Afrika.
Dessa marknader, särskilt då Sydoch
Mellanamerika, är ju utvecklingsländer
av utomordentligt stor betydelse, där
flera andra nationer, särskilt amerikanare
och tyskar, arbetar frenetiskt för att
vinna en dominerande ställning och där
även den svenska exportindustrien har
stora möjligheter att göra sig gällande.
Det gäller emellertid då för våra exportindustrier
att ha språkmän till sitt förfogande
så att de kan propagera för sina
varor på respektive spanska och portugisiska.
Det är av den anledningen som
kraftiga åtgärder behöver vidtas för att
få bättre tillgång till språkmän på detta
område. En sådan åtgärd är inrättande
av en särskild professur i dessa båda
språk.

För att illustrera för kammarens ledamöter
hur illa ställt det är med undervisningsmaterial
på detta språkområde
vill jag visa vad vi för närvarande disponerar
över i fråga om lexikon när det
gäller översättning från svenska till
spanska eller från spanska till svenska.
Det är inte mer än vad kammarens ledamöter
ser att jag har i händerna här, alltså
två ynkliga, små lexikon. När det gäller
det portugisiska språket finns det helt
enkelt ingenting. Kammarens ledamöter
förstår nog därav hur illa rustade vi är
i detta avseende inom exportindustrien
jämfört med de stora världsnationerna.

Nu har jag ingen förhoppning om att
det skall kunna gå att få igenom en sådan
professur denna gång. Det finns ju
bl. a. ingen reservation att ansluta sig
till. Men jag har velat lämna denna lilla
exposé för kammarens ledamöter i den
förhoppningen att denna fråga skall få
en positiv lösning nästa gång den kommer
upp. Tv den kommer tillbaka!

.lag har inget yrkande, herr talman.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag har heller inget
yrkande att framställa.

Jag har begärt ordet för att uttala ett
beklagande över att statsutskottet inte
har ansett sig kunna tillstyrka motionen
om inrättande av en laboratur för
docenten Valter Schytt vid Stockholms
universitet. Utskottet har åtnöjt sig med
att göra en hänvisning till en kommande
prövning från regeringens sida.

Docent Valter Schytt är vår främste
glaciolog, och glaciologi är en vetenskap
som för kännedomen om vårt eget
lands natur är av grundläggande betydelse.
Valter Schytt har en erkänd
internationell ställning på detta område.
Nu kan det sägas att vetenskapen
är internationell och att det kan göra
detsamma om docenten Schytt bedriver
sin forskning i Kebnekaise eller
Alaska. Men det finns en omständighet
som jag vill framhålla och som gör att
det är angeläget att bevara hans arbetskraft
åt vårt land. Det är den omständigheten
att vårt eget land erbjuder

Onsdagen den 10 maj 1962 em.

Nr 26

125

Ang. inrättande vid karolinska
alldeles speciellt gynnsamma förutsättningar
för en framgångsrik forskning
på detta område. Detta gör att jag vågar
rikta en vädjan till ecklesiastikministern
att med förståelse för dessa
synpunkter uppta frågan till ny prövning.

Herr PERSSON. EINAR, (s):

Herr talman! Eftersom ingen av de
föregående talarna har ställt något yrkande
utan endast framfört vissa önskemål,
kan jag nöja mig med att yrka bifall
till utskottets förslag under förevarande
punkt i alla moment.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 28—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Ang. inrättande vid karolinska institutet
av en professur i socialmedicin

Kung!. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1962/63, dels
ock till Karolinska mediko-kirurgiska institutet:
Avlöningar för budgetåret 1962/
63 anvisa ett förslagsanslag av 12 048 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (I: 101) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (11:138),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

institutet av en professur i socialmedicin
Kaijser m. fl. (1:257) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjövall
m. fl. (II: 323),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Nordström m. fl. (I: 355) samt
den andra inom andra kammaren av
fru Eriksson i Stockholm och herr Rimmerfors
(II: 427).

I motionerna I: 355 och II: 427 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att från och med budgetåret 1962/63 inrätta
en professur i socialmedicin vid
karolinska institutet och ställa därför
erforderliga medel till förfogande.

Utskottet, som i förevarande punkt
icke funnit något att erinra mot Kungl.
Maj:ts framställda förslag, hade i denna
punkt avfattat sin hemställan i fyra
särskilda, med I—IV betecknade moment.

I mom. Ill hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 355 och II: 427, besluta, att
en professur i socialmedicin skulle inrättas
vid karolinska institutet från och
med den 1 juli 1963 under förutsättning
av att för staten godtagbar uppgörelse
kunde slutas med Stockholms stad rörande
vissa i samband med professuren
stående frågor.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har inget lexikon
att visa upp i kammaren, men jag kan
visa upp bilden av en nöjd motionär.
I statsutskottets utlåtande nr 102 under
punkten 31 har utskottet tillstyrkt inrättande
av en professur i socialmedicin
vid karolinska institutet, och i och
med det har man tillstyrkt en motion
som i andra kammaren väckts av fru
Nancy Eriksson och herr Rimmerfors
och här i första kammaren av mig, herr
Eric Carlsson och herr Göran Karlsson.

Vad det betyder att vi får den socialmedicinska
professuren skall jag inte ta
upp tid med att förklara, ty den som
är intresserad av frågan vet det, och
den som just ingenting vet om saken,

126

Nr 20

Onsdagen den IG maj 1962 em.

Ang. vissa betalningsvillkor vid

intresserar sig förmodligen
den.

Utskottet har tillstyrkt motionen under
förutsättning att för staten godtagbar
uppgörelse kan slutas med Stockholms
stad. Det är närmast lokalfrågan
man avser, och den hade ju kunnat ordnas
bättre om Enskedefältets sjukhus
hade accepterats som undervisningssjukhus
av statsmakterna än nu när
undervisningssjukhuset skall förläggas
till S:t Görans-området, som enligt vårt
förmenande — jag talar nu som stockholmare
— är alltför begränsat till sitt
ytinnehåll.

Om riksdagen beslutar att professuren
i socialmedicin skall inrättas, kommer
enligt vad jag i dag har erfarit
från sjukvårdsborgarrådet i Stockholm
frågan att tas upp i generalplaneutredningen
för karolinska sjukhuset, Stockholms
stad och Stockholms län, och
man kommer säkert att göra sitt bästa
för att få fram en bra lösning av lokalfrågan,
troligen provisorisk till att börja
med och permanent senare.

Stockholms stad har stort intresse,
och har visat det i annat sammanhang,
av att befrämja socialmedicinsk forskning.
Socialmedicinsk forskning och
undervisning kan säkerställas vid universitetet
i Stockholm endast om en
professur kommer till stånd i ämnet.
Vi har beklagligtvis på endast ett par
år förlorat två duktiga socialmedicinare
i Stockholm. De har sökt professurer
på andra håll, medan de och vi
väntat på den nu föreslagna professuren.

Jag ber att få yrka bifall till punkt
31 mom. III i utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 32—111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 112 och 113

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till de tekniska högskolorna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till regeringsrätten;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.; samt

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet,
m. m.;

varvid utlåtandet nr 104 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 107, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag till S:t Lukasstiftelsen, godkändes
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att, under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman
gemensam omröstning i denna fråga
komme att anställas vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 23 maj.

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§
förordningen den 11 december 1959 (nr
575) med föreskrifter om vissa betal -

yrkesmässig försäljning av bilar
inte för

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

127

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar

ningsvillkor vid yrkesmässig försäljning
av bilar, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 16 mars 1962 dagtecknad proposition,
nr 138, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 4 §§
förordningen den 11 december 1959 (nr
575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning
av bilar.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar, att ett i princip enhetligt
kontrollsystem skulle införas för hela
bilhandeln efter mönster av vad som
härvidlag gällde för sådana bilhandlare,
som förbundit sig att iakttaga regleringen
genom att biträda en av Kungl.
Maj:t godkänd överenskommelse mellan
kommerskollegium och vederbörande
branschorganisation. Kommerskollegium
hade föreslagits bliva tillsynsmyndighet
beträffande efterlevnaden av regleringen
i hela dess omfattning och skulle utrustas
med härför erforderliga granskningsbefogenheter.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna I: 675,
av herrar Ernst Olsson och Nils Theodor
Larsson, samt II: 817, av herr Börjesson
i Falköping m. fl.,

B) de likalydande motionerna 1:695,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., samt
II: 838, av herrar Jansson i Benestad
och Mattsson, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om att avtal med motorbranschens
organisationer angående villkor
för avbetalning måtte omfatta ej blott
bestämmelser som avsåge restriktioner i
form av krav på hög kontantinbetalning
och viss maximerad amorteringstid utan
även en sanering av ränte- och avgiftskostnader,
som belastade köparen, samt
att i samband därmed måtte övervägas
att avskaffa systemet med »rak» ränta.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen; B.

1) att motionerna 1:675 och II:
817 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att motionerna I: 695 och II: 838
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Börjesson i Falköping, som dock ej antytt
sin mening.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! När man tar del av hur
bilismen behandlas i vårt land gör man
vissa reflexioner. Det är som om somliga
människor levde kvar i den uppfattningen
att bilen är någon sorts lyx,
som man på lämpligt sätt bör utnyttja
för att skaffa samhället resurser. Jag
syftar bl. a. på överbalanseringen av
bilbudgeten. Staten tog in 743 miljoner
kronor per den 1 juli 1961, beloppet
ökar under innevarande år med kanske
100 å 150 miljoner kronor, och nästa
år beräknas överbalanseringen öka med
ytterligare 186 miljoner kronor. Man
tycker att det är lämpligt att på denna
väg överbalansera budgeten, och man
säger ganska klart ifrån, att pengarna
kanske inte under överskådlig tid kan
användas för det ändamål som de är
avsedda för, nämligen för vägändamål.
På samma sätt är det när man kommer
in på frågan om försäljning av bilar;
då kommer det en kungl. proposition
— nr 138 — som behandlar avbetalningsvillkoren
vid yrkesmässig försäljning
av bilar. När man vet hur det är
ställt på denna marknad skulle man
kanske tro att syftet var att hjälpa
människor att skaffa sig bilar. Men så
är visst inte fallet, utan förevarande
reglering av bilhandelns betalningsvillkor
har -— som utskottet så vackert säger
— främst tillkommit för att ur stabiliseringssynpunkt
erhålla möjlighet
att påverka omfattningen av avbetalningskrediterna
inom bilhandeln. Det
är således inte av omtanke om den bilköpande
allmänheten utan tvärtom för
att motverka köp av bilar som proposi -

128

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar

tionen har kommit till. Jag hade tillfälle
att resonera med finansministern
om dessa saker när jag interpellerade
beträffande frågan om avbetalningsköp
inom denna och därtill hörande branscher
då det gällde den s. k. raka räntan,
och då fick jag det svaret att man
självfallet inte kan förbjuda människor
att skriva på tokiga kontrakt. Däremot
kan man tydligen införa tvångsbestämmelser
om kontrakt sådant som det vi
för närvarande har, alltså på grundval
av den förbindelse som fr. o. m. den l
april 1960 gäller mellan Kungl. Maj:t och
Sveriges automobilhandlareförbund, numera
kallat Motorbranschens riksförbund.
Det visade sig emellertid att detta
avtal inte fungerade riktigt bra, därför
att de som stod utanför organisationen
inte tillämpade avtalet. Då gick man ett
steg längre, och av den anledningen
föreligger förevarande proposition, som
helt enkelt skall tvinga fram dessa villkor.
De går ut på en första inbetalning
med 40 procent för att man över huvud
taget skall få köpa en bil samt på
att avbetalningskrediten inte får sträcka
sig över mer än fem kvartal o. s. v.
Allt detta är en tendens som man inte
med bästa vilja i världen kan kalla motorvänlig
och som man i detta de mänga
milens land måste säga strider mot naturen.

Jag har framför mig ett klipp ur en
stor huvudstadstidning från den 1 mars
i år, som i stora rubriker talar om »Bilhandelns
räntor i stor kartläggning. Spärr
mot överpris.» I artikeln sägs att väldiga
rykten är ute om att bilköpare får
betala upp till 25 procent i ränta vid
avbetalningsköp. Det sägs till och med
att man »tvingar» bilköpare att betala
dessa räntor. Litet längre ner i artikeln
berättar en organisationsman i
motorbranschen att vad han vill åstadkomma
är en sanering — tv det hela
behöver saneras. Man borde menar han
komma därhän att man naturligtvis
kunde behålla den raka räntan; man
skulle ha en avbetalningsavgift på 3
procent och en ränta, som man mycket
hyggligt sätter till bara 6 procent, men

som skulle vara en rak ränta. Om vi då
räknar med fyra eller fem kvartal, betyder
det att de 6 procenten i det fjärde
kvartalet blir 24 procent — det var
inte 25 procent, så vi hör att det var
en viss överdrift i tidningen — men
i det femte kvartalet blir det fråga om
30 procent, och då var det snarare i
underkant. Det är på det sättet man
säger sig vilja åstadkomma saneringen.
Det visar enligt min mening att saken
inte ligger bra till.

Nu säger utskottet att den här saken
inte hör hit; det är inte alls meningen
att vara bilvänlig, utan vad det gäller
är som berörts stabiliseringssynpunkterna
och möjligheterna att påverka
omfattningen av avbetalningskrediterna
inom bilhandeln.

Och sedan säger utskottet att man
inte kan, d. v. s. inte vill, göra någonting
åt saken nu, och man hittar på att
hänvisa till en utredning om konsumtionskredit.
Under tiden får denna handel
»sanera» sig själv, och man försöker
realisera det där vackra programmet
att hålla den »raka» räntan i sista skiftet
uppe i 24—30 procent.

På detta vis borde väl inte en sådan
här sak få skötas. Jag har en bestämd
känsla av att man bör säga ifrån att det
inte är bra som det nu är.

Ur dessa synpunkter, herr talman, ber
jag för min del att få yrka bifall till
motionerna 1:695 och 11:838. Däri
hemställes att avtal med motorbranschens
organisationer angående villkor
för avbetalning måtte omfatta ej blott
bestämmelser som avser restriktioner i
form av krav på hög kontantinbetalning
och viss maximerad amorteringstid
utan även en sanering av ränte- och
avgiftskostnader som belastar köparen
samt att i samband därmed överväges
att avskaffa systemet med »rak» ränta.
Det är inte rimligt att man skall lagstifta
och avtala bara i syfte att ställa
det värre för människorna. Kan man
inte göra någonting för att de skall få
det drägligare och bättre också? Jag
tycker att det är ett rimligt krav, och
därför har jag ställt yrkandet om bi -

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

129

Ang. vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar

fall till motionen, ehuru utskottet nästan
är enhälligt — en blank reservation
liar avgivits, det är allt.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Vi har inom utskottet
diskuterat dessa frågor och för vårt vidkommande
sagt: »För att ernå större likformighet
beträffande tillämpningen av
den gällande regleringen av bilhandelns
betalningsvillkor är det enligt utskottets
mening motiverat att införa ett enhetligt
kontrollsystem för hela bilhandeln på
sätt i propositionen föreslås. Utskottet
finner även lämpligt att uppgifterna som
tillsynsmyndighet anförtros åt kommerskollegium
och att kommerskollegium utrustas
med härför erforderliga granskningsbefogenheter.
— — — Utskottet
vill dessutom erinra om att den
under 1961 tillsatta konsumtionskreditutredningen
enligt sina direktiv även har
att pröva behovet av åtgärder mot eventuella
missförhållanden eller för att få
mera tillfredsställande förhållanden inom
kredithandeln till stånd.»

Då åtminstone en del av de i motionen
berörda frågorna är föremål för prövning
av sittande utredning ber jag, herr
talman, att helt kort få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att utskottet medverkar för att mobilisera
kommerskollegium att övervaka inbetalningarna
så att de blir tillräckligt stora
och att man håller korta amorteringstider.
Det är denna ensidighet jag har
vågat kalla föga bilvänligt. Det vill väl
i alla fall den ärade representanten för
utskottet ge mig rätt i.

Utskottet säger att utredningen skall
pröva behovet av åtgärder mot »eventuella
missförhållanden». Jag menar att det
inte alls är fråga om eventuella missförhållanden.
Förhållandena är av det slaget
att när organisationernas män, som
har hand om bilhandeln, skall sanera så
kommer de till ett program, som enligt
min mening fyller kvalificerade anspråk
på begreppet missförhållanden. Under

dessa omständigheter menar jag att det
inte är riktigt bra.

Dessutom får man höra att ingenting
skall göras åt detta, att avtal kan träffas
med motororganisationerna om att
de skall hålla igen beträffande krediterna,
men att man anser sig förhindrad
att träffa avtal mot att avbetalningssystem
av detta slag skall tillämpas. Då vöre
det enligt min uppfattning rimligt
att riksdagen uttalade en mening och
förklarade att på detta vis får det inte
fortsätta. Går det att träffa avtal som
försvårar bilinköp, så bör man också
kunna träffa avtal som försvårar att
människorna blir skinnade i det sammanhanget.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det är ju dessa saker som
utskottet föreslår att den sittande utredningen
skall komma med förslag om. Vid
den tidpunkten har man något att ta på.

Det är därför, herr talman, som jag
vidhåller mitt förslag om bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) :
Herr talman! Om utskottet hade sagt
vad herr Ståhle sade nyss skulle jag ha
tackat, men så sägs det inte. Utskottet
hänvisar bara till att det sitter en utredning
och att eventuella missförhållanden
skall tas upp. Om utskottet hade sagt att
utredningen bör få i uppdrag att klara
upp de här sakerna, då hade det varit
någonting annat.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i anledning av vad därunder yrkats
propositioner komine att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna A och B 1 hemställt.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten B 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets

5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 20

130

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. yrkesutbildningen på trädgårdsområ
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:695 och 11:838; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av
rekognitionsavgifterna till Danviks hospital;
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
förbud mot sämjedelning av fast egendom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. yrkesutbildningen på trädgårdsområdet,
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående yrkesutbildningen
på trädgårdsområdet och stödet
till trädgårdsnäringens rationalisering,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att a) medgiva, att
den årliga räntan å den stående delen av
lån från egnahemslånefonden, som beviljats
efter ingången av år 1920 men före
den 1 juli 1940, finge för år 1963 nedsättas
till 3,6 procent, b) medgiva, att
i avseende å köpeskilling för sådan
jordbrukslägenhet eller byggnad å åbolägenhet,
som år 1920 eller senare år
försålts från kronoegendom, räntan
finge, i den mån köpeskillingen förräntats
enligt enahanda grunder, som gällt
eller gällde för den stående delen av före
den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån
för jordbrukslägenheter, under år 1963
utgå efter 3,6 procent, c) medgiva, att
under budgetåret 1962/63 statlig kreditgaranti
finge beviljas dels för lån avseende
yttre rationalisering intill ett
belopp av 18 000 000 kronor, för lån till
inre rationalisering intill ett belopp av

et, m. m.

10 000 000 kronor och för lån till i statsverkspropositionen
särskilt angivna slag
av driftrationalisering inom jordbruket
intill ett belopp av 3 000 000 kronor med
rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels
för jordbruksegnahemslån m. m. intill
ett belopp av 20 000 000 kronor och för
driftlån intill ett belopp av 8 000 000
kronor med rätt för Kungl. Maj :t att,
om förhållandena skulle giva anledning
därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning
samt d) till Täckande av förluster
på grund av statlig kreditgaranti för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade vidare i förenämnda
proposition under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, dels till
Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
för budgetåret 1962/63 beräkna
ett reservationsanslag av 1 000 kronor,
dels ock till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd
bensinskatt för samma budgetår beräkna
ett anslag av 300 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 9 mars 1962 avlåten proposition,
nr 99, vilken hänvisats till
jordbruksutskottet, föreslagit riksdagen
att

1) godkänna de förslag till riktlinjer
för yrkesutbildningen på trädgårdsområdet
samt till denna utbildningsorganisation,
som framlagts i propositionen;

2) godkänna i propositionen angivna
förslag rörande ändring av bestämmelserna
angående det statliga stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering;

3) å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering ett reservationsanslag av
1 000 kronor;

b) till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
ett anslag av 375 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen;
samt

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

131

Ang. yrkesutbildningen på trädgårdsomradet, m. m.

4) medgiva, att under budgetåret 1962/
63 statlig kreditgaranti finge beviljas dels
för lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 3 000 000
kronor, dels för lån avseende uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
jämte auktionslokaler för trädgårdsprodukter,
in. m., intill ett belopp av
6 000 000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att, om förhållandena skulle giva
anledning därtill, medgiva jämkning i
fördelningen.

Kungl. Maj :ts i propositionen nr 99
framlagda förslag innebar bland annat,
att en ny trädgårdsskola för grundläggande
yrkeskurs och förmanskurs skulle
komma till stånd i Norrköping i stället
för den nuvarande skolan ä Experimentalfältet
i Stockholm, vilken måste nedläggas.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:309,
av herr Larsson, Thorsten, och herr
Pettersson, Harald, samt 11:383, av herrar
Hansson i Önnarp och Jansson i Bcnestad; 2)

de likalydande motionerna I: 628,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
II: 756, av herr Grebäck m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 99 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande förläggande
av trädgårdsskola, omfattande
grundläggande yrkeskurs och förmanskurs,
till mälarområdet i enlighet med
vad i motionerna anförts;

3) de likalydande motionerna 1:629,
av herr Nilsson, Ferdinand, rn. fl., och
II: 757, av herr Grebäck m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta att
under budgetåret 1962/63 statlig kreditgaranti
skulle beviljas som stöd för
trädgårdsnäringen intill sammanlagt
lånebelopp av 10 miljoner kronor, varav
intill 4 miljoner kronor för lån avseende
trädgårdsnäringens rationalisering och
intill 6 miljoner kronor för uppförande
av lagerhus m. m. jämte auktionslokaler
för trädgårdsprodukter m. m. dock med
rätt för Kungl. Maj :t att eventuellt medgiva
jämkning i beloppens fördelning,

ävensom att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att vid förhandlingar
angående handelsavtal trädgårdsnäringens
intressen måtte tillvaratagas
med hänsyn dels till behovet av
en inhemsk produktion av för folkhälsan
och folkförsörjningen viktiga trädgårdsprodukter,
dels även odlarnas anspråk
på skälig lönsamhet för produktionen genom
att lämpliga åtgärder tillgodosåges;

4) de likalydande motionerna 1:665,
av herr Nord m. fl., samt II: 792, av
herrar Antby och Nilsson i Lönsboda,
i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
skulle besluta medgiva, att lån under
budgetåret 1962/63 med statlig kreditgaranti
finge beviljas för trädgårdsnäringens
rationalisering intill ett belopp av
4 000 000 kronor, och att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle giva till
känna, att den kollektiva återbäringen
till trädgårdsnäringen av bensinskattemedel
måtte användas även för upplysningsverksamhet
om trädgårdsprodukter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

att riksdagen måtte

I. a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna de förslag till riktlinjer
för yrkesutbildningen på trädgårdsområdet
som framlagts i utlåtandet,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 628 och
11:756 besluta om att en ny trädgårdsskola
skulle komma till stånd i Norrköping.

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna de förslag till trädgårdsutbildningens
organisation i övrigt, som framlagts
i utlåtandet,

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna i utlåtandet angivna förslag
rörande ändring av bestämmelserna angående
det statliga stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering,

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering ett reservationsanslag av
1 000 kronor,

b) till Gottgörelse till trädgårdsnä -

132

Nr 20

Onsdagen den 10 maj 1902 em.

Ang. yrkesutbildningen på trädgårdsomradet, m. m.

ringen för av dess utövare erlagd bensinskatt
ett anslag av 375 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen,

IV. besluta, att motionerna 1:665 och
II: 792. såvitt avsåge användningen av
bensinskattemedel, för upplysningsverksamhet
om trädgårdsprodukter, ej skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd,

V. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 629 och
11:757 samt 1:665 och 11:792, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva
att under budgetåret 1962/63 statlig
kreditgaranti finge beviljas dels för lån
avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 3 000 000 kronor,
dels för lån avseende uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
jämte auktion slokaler för trädgårdsprodukter,
m. m., intill ett belopp av
6 000 000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att, om förhållandena skulle giva
anledning därtill, medgiva jämkning i
fördelningen,

VI. a) med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag medgiva, att den årliga räntan
å den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli
1940, finge för år 1963 nedsättas till 3,6
procent,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medgiva, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller
senare år försålts från kronoegendom,
räntan finge, i den mån köpeskillingen
förräntades enligt enahanda grunder,
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1963 utgå efter 3,6 procent,

c) med bifall till Kungl. Maj-.ts förslag
medgiva, att under budgetåret 1962/
63 statlig kreditgaranti finge beviljas
dels för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 18 000 000 kronor,
för lån till inre rationalisering intill
ett belopp av 10 000 000 kronor och
för lån till det i det föregående särskilt
angivna slag av driftrationalisering inom
jordbruket intill ett belopp av

3 000 000 kronor med rätt för Kungl.
Maj:t att, om förhållandena skulle giva
anledning därtill, medgiva jämkning i
sagda fördelning, dels för jordbruksegnahemslån
m. m. intill ett belopp av
20 000 000 kronor och för driftlån intill
ett belopp av 8 000 000 kronor med rätt
för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, samt

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Täckande av förluster på grund avstatlig
kreditgaranti för budgetåret 1962
63 anvisa ett förslagsanslag av 400 000
kronor,

VII. besluta, att motionerna I: 309 och
Ii: 383 ej skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd,

VIII. avslå motionerna I: 629 och II:
757, såvitt de ej berörts i utlåtandet.

Reservationer hade anförts

1. av herrar Nils Hansson, Svärd, Isacson.
Trana, Stiernstedt och Hedin, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I b hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:

628 och II: 756 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande förläggande av trädgårdsskola
omfattande grundläggande
yrkeskurs och förmanskurs till mälarområdet; 2.

av herrar Nord, Hermansson, Nils
Hansson, Isacson, Antby, Nilsson i Lönsboda,
Stiernstedt, Dahlgren och Hedin,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under V hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:

629 och II: 757 samt 1:665 och II: 792,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1962/63
statlig kreditgaranti finge beviljas dels
för lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 4 000 000
kronor, dels för lån avseende uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruks -

Onsdagen den 16 maj 1962 cm.

Nr 20

133

Ang. yrkesutbildningen på trädgårdsområdet, m. m.

ändamål jämte auktionslokaler för trädgårdsprodukter,
m. m., intill ett belopp
av 6 000 000 kronor, med rätt för Kung).
Maj:t att, om förhållandena skulle giva
anledning därtill, medgiva jämkning i
fördelningen.

Herr HANSSON, NILS. (fp):

Herr talman! I propositionen nr 99 till
årets riksdag föreslås en omläggning av
yrkesutbildningen på trädgårdsområdet
som jordbruksutskottet tillstyrker. Det är
egentligen bara i två delfrågor som meningarna
har gått isär både inom utskottet
och bland de remissinstanser som
yttrat sig över trädgårdsnäringsutredningens
förslag, på vilket propositionen
grundar sig.

Utredningen föreslår att trädgårdsutbildningen
i huvudsak skall förläggas till
trädgårdsskolan i Alnarp och till en ny
skola i Norrköping. Dessutom skall den
norrländska trädgårdsskolan i Söråker
i avvaktan på fortsatta överväganden bibehållas
och grundläggande yrkesundervisning
kunna anordnas vid jordbrukets
yrkesskolor. Det är i första hand i fråga
om den nya trädgårdsskolans förläggning
som två motsatta ståndpunkter har
framträtt.

Den nya skolan skall som bekant ersätta
den sedan 1838 av lantbruksakademien
drivna skolan på Experimentalfältet,
vilken får vika för utbyggnaden av
Stockholms universitet senast vid 1963
års utgång. På s. 6 och 7 i utskottsutlåtandct
återges utredningens och departementschefens
skäl för skolans förläggning
till Norrköping. Skälen är i första
hand att mark och klimat anses lämpliga,
att möjligheter finns att snabbt få skolan
uppförd och att de villkor Norrköpings
stad erbjuder '' ställer sig ekonomiskt
gynnsamma. Villkoren innebär fri
upplåtelse av mark och hyra av utav
staden nyuppförda byggnader, inbegripet
dessas både yttre och inre underhåll.

Departementschefen meddelar, såsom
framgår av utskottsutlåtande!, att åtskilliga
remissinstanser har invänt mot skolans
förläggning till Norrköping och i
stället velat ha skolan som hittills förlagd
i eller invid Stockholm, på någon

av Mälaröarna eller i varje fall i Mälardalen.
Jag anser att frågan om förläggningen
är en viktig sak, och det är därför
jag frestar kammarens tålamod i den
här frågan.

Nu förhåller det sig nog ändå så att de
flesta och mest prominenta remissinstanserna
— lantbruksstyrelsen, skogs- och
lantbruksakademien, lantbrukshögskolan,
Alnarpsinstitutet, som ju är den förnämsta
utbildningsanstalten på trädgårdsområdet,
Sveriges lantbruksförbund, Hushållningssällskapens
förbund etc. — avstyrker
skolans förläggning till Norrköping
och i stället förordar att frågan tas
upp till förnyat övervägande och att man
inriktar sig på en förläggning till Mälardalen.

Lantbruksstyrelsen hör alltså till dem
som inte kan tillstyrka skolans förläggning
till Norrköping utan förordar att
frågan tas upp till förnyat övervägande
och att man ,som sagt, därvid inriktar sig
på en förläggning till Mälardalen. Styrelsen
anser liksom flera andra remissinstanser
att man även bör utröna i vad
män medverkan kan påräknas från Bergianska
stiftelsen med dess trädgård, som
ligger intill Brunnsviken i närheten av
det blivande Stockholms universitet. Som
motiv för sin uppfattning uttalar lantbruksstyrelsen
följande:

»Vid valet av förläggningsplats bör enligt
styrelsens uppfattning främst tillses
att skolan förläggs till den del av mellersta
Sverige som har den mest omfattande
och högtstående trädgårdsproduktionen
och trädgårdsanläggarvcrksamheten.
Även om en ej obetydlig sådan produktion
och verksamhet bedrivs i och i
trakten av Norrköping är den dock ringa
jämfört med förhållandena inom Mälarområdet.
Inom detta område kommer
trädgårdsskolan att på nära håll få betydligt
större tillgång till demonstrations-
och åskådningsmaterial i form av
handelsträdgårdsföretag och trädgårdsanläggningar.
Styrelsen anser det vara
angeläget att utbildning av trädgårdsanläggare
kan ske inom område med sådana
topografiska och andra variationer,
som är karakteristiska för större delen
av landet.»

134

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. yrkesutbildningen pa trädgårdsomrädet, m. m

Skogs- och lantbruksakademien
som ju har 130-årig erfarenhet på området
_ är i stort sett av samma mening

som lantbruksstvrelsen. .lag skall tillåta
mig att citera något av vad akademien
säger: »Trädgårdsskolorna har efter den
senaste omläggningen av undervisningen
år 1950 efter hand kommit att spela rollen
som kraftcentra för den ekonomiska
trädgårdsnäringen. Skolan på Experimentalfältet
har sålunda i många avseenden
varit en värdefull tillgång för såväl
odlare som trädgårdsanläggare i Mälardalen.
Mycket vägande skäl talar därför
mot en förflyttning av den mellansvenska
trädgårdsskolan från ett distrikt,
som vad odling beträffar visserligen ej
kan jämföras med det skånska men ändock
hör till landets mest betydelsefulla
___och som vad trädgårdsan läggning

avser idan tvekan är landets
mest betydelsefulla. En förläggning till
Norrköping innebär ej blott att Mälardalen
går förlustig en väl inarbetad skola
med mvcket gammal hävd utan även att
ett viktigt elevrekryteringsområde får
starkt minskad betydelse.»

Akademien gör vidare ett ganska intressant
påpekande som jag också vill
framhålla: »Det må här också erinras
om departementschefens uttalande i proposition
nr 79, 1949, vilken låg till grund
för den senaste omläggningen av trädgårdsundervisningen,
att det med hänsyn
till den omfattning, som trädgårdsodlingen
har i Mälardalen, synes uppenbart
att en trädgårdsskola bör upprätthållas
inom detta område. Av jordbruksutskottets
utlåtande (1949:44) över propositionen,
vilket godkändes av riksdagen,
framgår bl. a. att en trädgårdsskola
ansågs böra finnas i Mälardalen.»

Det är nu drygt tio år sedan riksdagen
behandlade" frågan om trädgårdsnäringen,
och då gjordes, på departementschefens
förslag, ett klart uttalande om
att det bör finnas en trädgårdsskola i
Mellansverige, lämpligen förlagd till Mälardalen.
.lag skall fortsätta med att citera
något av akademiens remissyttrande.
Akademien skriver. »I medvetande
om områdets betydelse för trädgårdsnäringen
har utredningen även gjort vissa

sonderingar angående skolans förläggning
i Stockholmstrakten, dock utan att
finna något alternativ, som ur statlig finansiell
synpunkt skulle erbjuda samma
fördelar som en förläggning till Norrköping.
Akademien ifrågasätter dock om
vid bedömningen av eu för hela näringen
så vital fråga bör anläggas så snäva
ekonomiska synpunkter, som här syne»
ha skett. Utredningen synes icke i tillräcklig
utsträckning ha undersökt och
mot varandra vägt olika tänkbara alternativ
för den mellansvenska skolans förläggning
i Mälardalen, främst till Bergianska
trädgården, Drottningholm eller
närliggande områden på Mälaröarna. V id
Bergianska trädgården skall enligt P. J.
Bergius’ testamente drivas en trädgårdsskola.
Under de senaste åren har undervisning
därstädes inte kunnat bedrivas
på grund av att stipendiemöjligheter saknats,
vilket försvårat elevrekryteringen,
och att undervisningen av ekonomiska
skäl icke anpassats till nutida krav. I och
med att skolan på Experimentalfältet
måste upphöra skulle Bergianska trädgården
med hjälp av statliga medel kunna
sättas i stånd som skola och fullfölja
traditionerna från Experimentalfältet.
Under utredningens gång har Drottningholm
varit föremål för diskussion. Möjligheterna
att dit förlägga en skola förefaller
mycket väl tänkbara men synes
inte av utredningen ha närmare undersökts.

Uokaliseringsfrågan synes akademien
vara så väsentlig för trädgårdsnäringen,
att det borde uppdragas åt särskild utredningsman
att närmare undersöka olika
alternativ för fortsatt förläggning av
en trädgårdsskola till Mälarområdet.»
Jag har gjort dett långa citat för att det
ungefär innehåller de synpunkter som
har föranlett den föreliggande reservationen.

Vad akademien säger om att utredningen
icke kunnat finna något alternativ
»som ur statsfinansiell synpunkt skulle
erbjuda samma fördelar som en förläggning
till Norrköping» etc., innebär
såvitt jag förstår en i form hovsam men
reellt rätt allvarlig kritik. Man är allmänt

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

135

Ang. yrkesutbildningen på trädgårdsområdet, m. m.

kritiskt inställd mot att kommuner erbjuder
subventioner för att locka industrier,
skolor och annat till sig. Lämpligheten
av att staten engagerar sig i liknande
diskutabla ting kan i än högre grad ifrågasättas.
En subvention blir det nämligen
här fråga om, då staten upplåter fri
mark med ledningar och vägar framdragna
samt åtar sig att uppföra byggnader
och bestrida dessas inre och yttre underhåll
mot en årlig hyra av 125 000
kronor. Siffrorna stämmer inte, men jag
har inte haft möjlighet att i detalj granska
kostnadsförslagen, om det finns några
sådana. Det är emellertid ändå fråga
om 60 elever som skall hysas; det behövs
stora markområden och stora byggnader
även för undervisning m. m.

Nu är min juridiska kompetens inte
sådan att jag kan tillåta mig att fälla ett
avgörande om huruvida ett erbjudande
av detta slag är förenligt med kommunallagens
bestämmelser och huruvida
åtagandet kan anses vara ett allmänt till
kommunen knutet intresse. Helt klart
är inte i praxis hur fall som det föreliggande
skall bedömas, men vi har
exempel på att stad har förklarats obehörig
att bevilja anslag till skola, »enär
skolan saknat betydelse som undervisningsanstalt
för stadens ungdom», och
därför har också beslut om vederlagsfri
tomtupplåtelse upphävts av samma skäl,
nämligen att det icke styrkts att skolan
haft däremot svarande betydelse för utbildning
och fostran av stadens egen
ungdom.

Avtalet med Norrköpings stad synes
oss reservanter diskutabelt, men det utgör
på intet sätt själva grunden för vår
reservation. Vårt huvudsakliga skäl
framgår av vad jag har citerat ur remissyttrandena
och vad som anförts i
reservation nr 1 till utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation som innehåller
hemställan om skyndsam prövning och
förslag rörande den nya trädgårdsskolans
förläggande till Mälardalen.

Reservation nr 2 gäller ramen för statlig
kreditgaranti till lån för trädgårdsnäringens
rationalisering. Trädgårdsnäringsutredningen
har föreslagit att ga -

rantiramen skall fastställas till 4 miljoner
kronor. Samtliga remissinstanser
utom en tillstyrker detta förslag. Departementschefen
bedömer behovet vara
mindre och har stannat vid en ram om
3 miljoner kronor. Med hänsyn till de
ändrade, väsentligt liberaliserade bestämmelserna
för garantigivning och
framför allt till vikten av att rationaliseringssträvandena
främjas genom övergång
till nya metoder och ny teknik i
stor skala som skapar förutsättningar för
att den svenska trädgårdsnäringen skall
kunna hävda sig i skärpt konkurrens,
har vi reservanter ansett oss böra ansluta
oss till utredningens och remissinstansernas
ståndpunkt.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
även till reservation nr 2.

1 detta anförande instämde herrar
Osvald (fp), Ferdinand Nilsson (ep)
och Georg Carlsson (ep).

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Egentligen har jag begärt
ordet för att lägga fram några synpunkter
på reservation nr 2 till jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, men innan
jag gör det skulle jag gärna vilja
säga några ord över huvud taget beträffande
detta utlåtande. Jag tycker det
finns all anledning att uttala tillfredsställelse
och tacksamhet över det förslag
som jordbruksministern på trädgårdsnäringsutredningskommitténs
förslag har
lagt fram om yrkesutbildningen på trädgårdsnäringens
område. Yi tror det skall
kunna bli en kraftig hävstång att göra
trädgårdsnäringens utövare väl skickade
att handha en enligt min uppfattning
svår uppgift i framtiden.

Jag vill också framlägga några synpunkter
på förläggandet av den nya trädgårdsskolan
som skall ersätta den som
har funnits på Experimentalfält^ och
som på grund av kända orsaker inte
längre kan stanna där.

Det har ju inom utskottet rått delade
meningar, som framgått av föregående
talare. Jag har emellertid stött Kungl.
Maj :ts förslag, även det byggt på trädgårdsnäringsutredningens
rekommenda -

136

Nr 20

Onsdagen den 16 niaj 1962 em.

Ang. yrkesutbildningen på trädgårdsområdet, m. m.

tion, om denna skolas förläggande till
Norrköping.

Jag tror alt omständigheterna kring de
tre alternativ som man har haft att ta
ställning till talar för just Norrköping.
Det förefaller vara ett ur alla synpunkter
lämpligt område med lämplig mark och
med de goda klimatiska förutsättningar
som finns där. Där finns goda kommunikationer,
och det finns dessutom —
vilket jag anser inte vara oviktigt i detta
sammanhang möjligheten att vi får en
trädgårdsskola snabbare än om vi skall
förverkliga något av de andra alternativen
— i Mälardalen eller det i Strängnäsområdet.
Dessutom förhåller det sig
iu så att man i Norrköpingsområdet ämnar
förlägga en filial till växtförädlingsanstalten
i Svalöv, och det bör väga
tungt i sammanhanget. Från dessa synpunkter
har jag stött detta alternativ i
utskottet, och jag har anledning att göra
det även här i dag.

När det sedan gäller punkten V i
utskottets utlåtande, som berör den statliga
kreditgarantien, är det emellertid så
att jordbruksministern där inte har följt
trädgårdsnäringsutredningens förslag om
att öka garantien från 2 till -1 miljoner
kronor, utan han har stannat vid 3 miljoner
kronor. Med hänsyn till just de
intentioner som nu föreligger för trädgårdsnäringen
och inte minst med hänsyn
till de konkurrensförhållanden som
vi har att räkna med på den nya Europamarknaden,
tror jag det hade varit
riktigt att fullfölja intentionerna på det
sättet att man också hade gett en ekonomiskt
vidare ram än jordbruksministern
föreslagit i detta fall. Därför har
jag tillsammans med en del andra utskottsledamöter
reserverat mig på denna
punkt, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 2.

I herr Hermanssons yttrande instämde
herrar Eskilsson (h), Schött (h),
Ynyve Xilsson (h), Harald Pettersson
(ep) och Gustaf Elof sson (ep).

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! När man hörde herr
Hansson kunde man närmast få den

uppfattningen att trädgårdsnäringsutredningen
slarvat med sin uppgift att
undersöka förutsättningarna och möjligheterna
att placera en skola i stället
för den som haft sin verksamhet vid
Experimentalfältet, men jag vågar försäkra
herr Hansson att så ingalunda varit
fallet. Trädgårdsnäringsutredningen
tog med allvar på sin uppgift att undersöka
förutsättningarna för att få en
lämplig plats i Mälarområdet eller i närheten
av Stockholm.

Man undersökte möjligheterna att placera
en sådan skola vid Bergianska
trädgården. Man gjorde undersökningar
i Strängnäs och i Stockholms omgivningar.
Därvid utgick man från att om
skolan skulle placeras i närheten av
Storstockholm måste man kunna vara
säker på att skolan hade förutsättningar
att bestå en längre tid och att inte
Storstockholms utveckling i en ganska
nära framtid skulle göra det nödvändigt
att flytta skolan. Vi har sett hur
trädgårdsnäringens utövare i och omkring
Hässelby måst flytta sin yrkesutövning
till platser längre in i Mälarområdet.
Man gjorde undersökningar i närheten
av Nyckelby, där staten redan nu
har en försöksinstitution, låt vara att
den inte är driven på allra bästa sätt.
Man tittade också på en lantmannaskola
i Strängnäs, och man kom underfund
med att den platsen visserligen var
lämplig med hänsyn till markens beskaffenhet
men att även där fordrades
stora investeringar. Det gällde ju att
snabbt kunna få fram ersättningsskolan,
om skolan, som man räknade med, skulle
börja sin verksamhet redan år 1964.
Man kontaktade slutligen Norrköpings
stad, som erbjöd staten att ställa ett
lämpligt markområde till förfogande.
Staden erbjöd sig även att bygga vägar
och uppföra skolan och lämnade ett
anbud till staten om hyreskostnaderna
för skolan.

Många tror att det är elever endast
från Mälarområdet som fått sin undervisning
på Experimentalfältet. Så är
ingalunda förhållandet. 37 procent av
eleverna har kommit från platser söder
om Stockholm, ungefär 30 procent från

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

137

Ang. yrkesutbildningen på trädgårdsomrädet, m. m.

Mellansverige och 13 procent från Norrland.
De övriga är utländska elever.

Det är klart att herr Hansson åberopar
de uttalanden som en del remissinstanser
har gjort. Han påpekar att anläggarförbundet,
som innesluter ungefär
150 medlemmar, har rekommenderat
förläggning till Bergianska trädgården
eller i dess närhet. Men trädgårdsnäringens
utövare, vilkas förbund omsluter
4 000 medlemmar, har rekommenderat
Norrköping. Man måste ta också
den siffran i betraktande när man jämför
remissinstansernas yttranden i frågan
om skolans placering.

Det är klart att både trädgårdsnäringsutredningen
och Kungl. Maj:t måste
se på frågan ur den synpunkten, att
det skall vara sannolikt att skolan skall
bestå på längre sikt.

Det kan komma saker och ting som
det är omöjligt att förutse. Man måste
också räkna med de kostnader som skolan
kommer att åsamka staten. Av Kungl.
Maj:ts förslag framgår att det redan vid
nästkommande års riksdag kommer att
framläggas förslag rörande kostnaderna
för de skolor som man här räknar med
skall rustas upp — det gäller kostnaderna
för å ena sidan den skola som
skall förläggas till Norrköping, och å
andra sidan kostnaderna för skolan i
Alnarp, där elevantalet blir betydligt
större än det hittills varit.

Jag tror att jordbruksutskottets majoritet
har grundligt prövat Kungl. Maj:ts
förslag, och mot bakgrunden härav, har
rekommenderat riksdagen att följa
Kungl. Maj ds proposition. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag som bland annat innebär att den
nya trädgårdsskolan skall förläggas till
Norrköping.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Föreliggande förslag till
yrkesutbildning på trädgårdsomrädet
och stödet till trädgårdsnäringens rationalisering
har i allt väsentligt tillstyrkts
av jordbruksutskottet. Jag tror
mig kunna säga att det är med tillfredsöt
Första kammarens protokoll 1962. Nr 20

ställelse som utskottet har sett att denna
fråga nu fått sin lösning — en lösning
efter linjer som vi hoppas skall bli til!
gagn för utbildningen och näringen som
sådan. Jag vill även här uttala mitt tack
för och min tillfredsställelse över att
jordbruksministern beträffande förläggningen
av trädgårdsskolan i Norrland
har sagt att han skall ta denna fråga
under ny omprövning med hänsyn till
de remissvar, i vilka uttalats tveksamhet
beträffande förflyttning av skolan
från Söråker upp till Umeåtrakten. Jag
hoppas att den förnyade omprövningen
skall ge till resultat att trädgårdsskolan
i Söråker tills vidare blir kvar. Skolan
har under årens lopp skapat sig ett
namn inte bara som en god skola utan
som en skola som tillhandahållit de
norrländska egnahemmen och jordbrukarna
produkter av en kvalitet som
många sätter högt värde på. Jag hoppas
att jordbruksministern vid dessa överväganden
tar hänsyn inte bara till detta
utan kanske även till de nya grunder
för ekonomien på detta område som
skymtar fram i propositionen och som
kommer till synes i remissvaren.

I föreliggande utlåtande har avgivits
två reservationer. I den första hemställes
att trädgårdsskolan förlägges till Mälarområdet,
och i den andra hemställes
att ramen för kreditgarantilån för trädgårdsnäringens
rationalisering skall höjas
från tre till fyra miljoner kronor.
Beträffande förläggningen av trädgårdsskolan
har jag i utskottet tillstyrkt Norrköping
av de skäl som anförts i propositionen
men också av de skäl som
anförts i lokaliseringsutredningen. Jag
kan efter det inlägg som herr Lage Svedberg
haft på denna punkt och med den
motivering han anfört nöja mig med att
säga att det finns remissinstanser som
tillstyrkt en förläggning av skolan till
Norrköping — remissinstanser som väl
ändå har ganska god blick på detta område
och som dessutom har möjligheter
att bedöma förläggningsfrågan utifrån
andra utgångspunkter än reservanterna
haft. Först och främst liar trädgårdsodlarnas
organisationer och vissa av
trädgårdsanläggarnas sammanslutningar

138

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. m. m.

samt RLF och vidare — som jag tidigare
sade — lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet tillstyrkt detta
förslag. Jag har haft tillfälle att i
lokaliseringsutredningen rörande statlig
verksamhet behandla dess remissyttrande,
och utredningen har tillstyrkt förslaget
av följande skäl. Först och främst
har trädgårdsnäringsutredningen haft
olika alternativ att välja på — det har
varit Mälaröarna, Strängnäs och Norrköping,
av vilka de förordat det senare
alternativet. I lokaliseringsutredningen
har vi haft den uppfattningen att skolan
icke skall förläggas till Stockholmsområdet.
Detta kan icke motiveras med
hänsyn till verksamhetens art eller med
tanke på föreliggande behov av samarbete
med den statliga centrala förvaltningen.
Ur lokaliseringsutredningens
synpunkter är skolan ett typiskt exempel
på statlig verksamhet som lokaliseringsutredningen
ansett böra flyttas ut
från Stockholmsområdet. Det mest gynnsamma
skulle ha varit om man kunnat
flytta skolan till en mindre stad, men
med hänsyn till de i betänkandet anförda
både praktiska, ekonomiska och
pedagogiska skälen har lokaliseringsutredningen
ingenting att erinra mot
förslaget att skolan skall förläggas till
Norrköping.

•Tåg har sålunda tidigare tagit ställning
till denna fråga, och av de skäl
som anförts i lokaliseringsutredningen
har jag för min del velat tillstyrka att
den skall förläggas till Norrköping.

Det finns också ett annat skäl, nämligen
att reservanternas förslag om en
ny utredning om förläggning till Mälardalen
ju innebär att ställningstagandet
till denna fråga om trädgårdsskolan
fördröjes. Man vet ju inte i dagens läge
till vilka kostnader man vid en sådan
förnyad omprövning kommer för en förläggning
av skolan till ett område inom
Mälardalen.

Herr Hansson anförde sina betänkligheter
mot det avtal som ingåtts med
Norrköpings stad och ifrågasatte, om jag
fattade honom rätt, huruvida det var
lagligt att förfara på det sätt som här har
skett. Jag skulle i det sammanhanget

bara vilja peka på att riksdagen under
det senaste året godkänt avtal med städer
och kommuner här i landet angående
anläggningar av flygfält. De avtal som
därvid har ingåtts har haft betydligt
större ekonomisk räckvidd för kommunerna
än här föreliggande avtal med
Norrköpings stad. Riksdagen har vidare
fattat beslut om avtal med kommuner
beträffande sjukvården och dess organiserande
i olika avseenden. Vid dessa
avtal med kommunerna har man på
ömse sidor förbundit sig till vissa ekonomiska
utlägg. Avtalet med Norrköpings
stad är således ingenting nytt utan
ingår helt enkelt som ett led i en utveckling,
där statsmakterna tvingas ingå
avtal med kommuner för att säkerställa
förläggningen av anläggningar till olika
delar av landet och erforderligt samarbete
med kommunerna.

I den andra reservationen, som gäller
kreditgaranti för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering, hemställer reservanterna
att beloppet skall höjas från
3 till 4 miljoner kronor. Reservanterna
föreslår därvid samma belopp som trädgårdsnäringsutredningen.
Denna hade
dock en mycket knapphändig motivering
för sitt förslag. Några kalkyler har
inte presenterats i betänkandet till grund
för förslaget.

Om man granskar de belopp som åtgått
under de senaste åren för ändamålet
skall man finna att lånegarantierna
1958/59 uppgick till i runt tal 455 000
kronor, 1959/60 till 420 000 kronor och
1960/61 till 625 000 kronor. Utredningen
har alltså föreslagit ett belopp som är
åtta gånger högre än som utnyttjats under
dessa budgetår. Departementschefen
föreslår ett belopp som är sex gånger
högre. Det gäller här endast en ren bedömning
av hur mycket pengar som
egentligen kommer att gå åt. Med hänsyn
till de belopp som har använts under
de senaste tre budgetåren är det
klart att utskottet har stannat för propositionens
förslag, vilket enligt jordbruksministerns
och utskottets mening
bör vara tillräckligt under nästa budgetår.

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

139

Ang. yrkesutbildningen på trädgårdsområdet, m. m.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag i de olika punkterna.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag instämmer gärna i
det tack som riktats till statsrådet för
den proposition lian bar lagt fram —
jag hoppas att jag tidigare har antytt
denna tacksamhet. Propositionen är
mycket förtjänstfull.

Frågan om förläggningen är ju en detalj
i det hela, men den är för mig inte
oväsentlig. Jag gav i mitt första anförande
egentligen inte uttryck för någon
egen mening utan lät remissmyndigheterna
tala. När jag har studerat denna
fråga har jag kommit till det bestämda
resultatet att det här gäller en lokaliseringsfråga
av mycket stor betydelse.
Det är ju sant — som vissa talare här
har framhållit — att det gäller att handla
snabbt, ty skolan på Experimentalfältet
måste vara flyttad före 1963 års utgång.
Det hör emellertid inte förleda oss
att falla för Norrköping. Som jag ser
frågan är Alnarp och Norrköping lika.
Orterna ligger båda på slättbygder. Huvudparten
av Sverige har dock ett annat
utseende, en annan topografi. Remissmyndigheterna
understryker ju att vi
inte bör ha två skolor förlagda under
tämligen likartade förhållanden. Båda
skulle för övrigt bli placerade väl långt
söderut. Om Söråker försvinner blir ju
trädgårdsnäringen i Mellansverige och
Norrland ganska illa tillgodosedd. Jag
anser också detta böra tagas i betraktande.

Jag vill inte göra gällande att herr
Svedberg — den förnämlige ledamoten
av utredningen — på något sätt slarvat,
men att Mellansverige kommit bort kan
möjligen bero på att utredningen bestått
av en man från Burträsk, två skåningar
och en norrköpingsbo. De mellansvenska
synpunkterna, Mälardalens synpunkter
— vi kan därvid sträcka oss ända bort
till Värmland — har på allvar kommit
fram först i remissyttrandena. Jag tror
därför att jag har rätt när jag företräder
den mening som majoriteten av remiss -

instanserna har hävdat. Jag har tidigare
nämnt lantbruksstyrelsen, Jantbrukshögskolan,
Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut m. fl. Av samma mening,
som jag här har framfört, är emellertid
också Sveriges trädgårdsanläggarförbund,
Svenska plantskolornas riksförbund,
Föreningen Svenska trädgårdsarkitekter
och Föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter.
Dessa utgör tillsammans
majoriteten av remissinstanserna.

Lokaliseringen kan naturligtvis diskuteras.
Jag vill inte påstå, att skolan bör
ligga inpå knutarna av Stockholm. Mälardalen
är emellertid i sin helhet ett
utpräglat trädgårdsområde. Vi kan säkerligen
hitta en plats som är lämplig
just i den mellansvenska naturen, som
skiljer sig ganska väsentligt från de sydsvenska
slättbygderna men är karaktäristisk
för större delen av landet.

Herr talman! Med det anförda vill jag
ge uttryck för att jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen 1.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, yttrade, att
med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande vardera
punkterna I a och I b av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan,
därefter särskilt angående punkterna
I c—IV, vidare särskilt rörande
punkten V samt slutligen särskilt avseende
punkterna VI—VIII.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I a hemställt.

I fråga om punkten I h, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Nils
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hem -

140 Nr 20 Onsdagen den 10 maj 1962 em.

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

ställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkten I b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej —- 35.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna I c—IV
hemställt.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten V
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Nord
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
så lvdande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkten V, röstar

.Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat, och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna VI—VIII hemställt.

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets
område, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa frågor
rörande yrkesutbildningen på skogsbrukets
område, m. in., jämte i ämnena
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnena, för budgetåret
1962/63 beräkna till Skogsstyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 940 000 kronor respektive
177 000 kronor, till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar och Omkostnader
ett förslagsanslag av 16 300 000

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

141

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

kronor respektive ett reservationsanslag
av 6 002 000 kronor samt till Bidrag till
vissa skogsbrukskurser, m. m., ett förslagsanslag
av 4 600 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
bland annat föreslagit riksdagen att

a) dels medgiva, att under budgetåret
1962/63 finge beviljas statsbidrag å tillhopa
högst 4 600 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark
samt å tillhopa högst 1 400 000 kronor
till med statens skogsförbättringsanslag
i övrigt avsedda ändamål, dock med den
inskränkning, som angivits i propositionen,
med rätt för Kungl. Maj:t att jämka
ifrågavarande fördelning, dels till
Statens skogsförbättringsanslag för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 6 000 000 kronor,

b) dels till Vägbyggnader å skogar i
enskild ägo för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 8 000 000
kronor, att avräknas mot »utomobilskattemedlen,
dels medgiva, att det å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/
59 anvisade reservationsanslaget Vissa
vägbyggnadsarbeten å enskilda och statliga
skogar, m. m., finge under budgetåret
1962/63 disponeras för det med anslaget
avsedda ändamålet.

c) till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
5 800 000 kronor,

d) till Kostnader för virkesmätning
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 244 000 kronor,

e) till Statens skogsmästarskola: Avlöningar,
Omkostnader och Stipendier
för budgetåret 1962/63 anvisa förslagsanslag
av respektive 206 000 kronor,
120 000 kronor och 70 000 kronor,

f) till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter vid statens skogsskolor
m. m.: Avlöningar och Omkostnader
m. m. för budgetåret 1962/63 anvisa förslagsanslag
av 647 000 kronor respektive
674 000 kronor,

g) till Byggnads- och underhållsarbeten
vid statens skogsskolor m. m. för

budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 135 000 kronor samt

h) dels till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter för övertalig personal
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 338 000 kronor, dels
besluta, att kyrkofonden skulle för år
1961 ersätta domänverkets fond kostnader
för övertalig personal vid domänverket
med 429 158 kronor 67 öre.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en den
9 mars 1962 dagtecknad proposition,
nr 115, vilken hänskjutits till jordbruksutskottet,
föreslagit riksdagen att
dels godkänna i propositionen angivna
förslag rörande huvudmannaskapet för
undervisningen vid statens skogsskolor
och statens skogsmästarskola samt angående
den maskintekniska undervisningen
och förmansutbildningen inom skogsbruket,
dels godkänna i propositionen
framlagda förslag till vissa ändringar i
skogsstyrelsens organisation, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar av personalförteckningarna
för skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna,
som föranleddes av i propositionen
framlagda förslag, dels fastställa vissa
angivna avlöningsstater för skogsstyrelsen
respektive skogsvårdsstyrelserna, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63, dels å riksstaten för
budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln
anvisa till Skogsstyrelsen: Avlöningar
och Omkostnader samt till Bidrag
till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar
förslagsanlag av respektive
1 265 00(1 kronor, 196 000 kronor och
16 325 000 kronor, till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader ett reservationsanslag
av 5 977 000 kronor
samt till Bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m. ett förslagsanslag av 4 600 000
kronor, dels ock medgiva, att under
budgetåret 1962/63 finge beviljas statlig
kreditgaranti för lån till skoglig
plantskolcverksamhet intill ett belopp
av 1 000 000 kronor.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:77,

142

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

av herr Olofsson m. fl., och II: 110, av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl., i
vilka motioner anhållits, att riksdagen
måtte till Vägbyggnader å skogar i enskild
ägo för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 11 500 000 kronor
i enlighet med skogsstyrelsens yrkande,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

2) de likalydande motionerna I: 177,
av herr Bengtson m. fl., och II: 231, av
herr Hedlund m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 183,
av herr Jonasson m. fl., och 11:236, av
herr Wahrendorff m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av nionde
huvudtiteln till Värmlands och Örebro
läns skogsskola i Gammelkroppa
måtte för budgetåret 1962/63 anvisa anslag
under punkt 113 med 40 000 kronor
och under punkt 115 med 200 000
kronor,

4) de likalydande motionerna I: 189,
av herr Widén m. fl., och II: 233, av
herr Larsson i Xorderön m. fl..

5) de likalydande motionerna 1:376,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, samt II:
459, av herrar Nilsson i Tvärålund och
Larsson i Hedenäset, vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta att å riksstaten
för budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 1 500 000
kronor att användas till försöksverksamhet
i lappmarkerna enligt det i skogsstyrelsens
petita framlagda förslaget,

6) de likalydande motionerna 1:494,
av herrar Isacson och Kaijser, samt II:
577, av herr Wachtmeister,

7) motionen 11:621, av herr Larsson
i Hedenäset, vari föreslagits, att riksdagen
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. för budgetåret
1962/63 skulle anvisa ett reservationsanslag
av 7 400 000 kronor,

8) de likalydande motionerna 1:635,
av herr Dahlberg m. fl., och II: 766, av
herr Larsson i Hedenäset m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 636,
av herr Jacobsson, Per, och herr Olofsson,
samt II: 765, av herr Gustafsson i
Skellefteå,

10) de likalydande motionerna I: 637,
av herr Jonasson m. fl., samt II: 768, av

herrar Wahrendorff och Dahlgren, vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 115 måtte å riksstaten
för budgetåret 1962/63 under nionde
huvudtiteln anvisa till Bidrag till
skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader ett
reservationsanslag av 8 189 000 kronor
enligt de grunder, som angivits i motionerna,

11) de likalydande motionerna 1:638,
av herr Wikner m. fl., och 11:767, av
fru Thunvall in. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning a)

godkänna i utlåtandet angivna förslag
rörande huvudmannaskapet för undervisningen
vid statens skogsskolor och
statens skogsmästarskola samt angående
den maskintekniska undervisningen och
förmansutbildningen inom skogsbruket;

b) godkänna de förslag till vissa ändringar
i skogsstyrelsens organisation,
som framlagts i utlåtandet;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
skogsstyrelsen, som föranleddes av vad
som föreslagits i utlåtandet;

d) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för skogsstyrelsen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962 63;

e) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för skogsvårdsstyrelserna som föranleddes
av vad i utlåtandet angivits;

f) fastställa i utlåtandet angiven avlöningsstat
för skogsvårdsstyrelserna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

g) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens skogsmästarskola,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

h) medgiva, att under budgetåret
1962/63 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån till skoglig plantskoleverksamhet
intill ett belopp av 1 000 000 kronor; i)

medgiva, att det å tilläggsstat II

Onsdagen den IG maj 1962 em.

Nr 20

143

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

till riksstaten för budgetåret 1958/59 anvisade
reservationsanslaget Vissa vägbyggnadsarbeten
å enskilda och statliga
skogar, m. m., finge under budgetåret
1962/63 disponeras för det med anslaget
avsedda ändamålet;

j) besluta, att kyrkofonden skulle för
år 1961 ersätta domänverkets fond för
övertalig personal vid domänverket med
429 158 kronor 67 öre;

k) å riksstaten för budgetåret 1962
63 under nionde huvudtiteln anvisa

l) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 265 000 kronor,

2) till Skogsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 196 000 kronor,

3) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
16 325 000 kronor;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 637 och II: 768 å riksstaten för budgetåret
1962''63 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader anvisa ett reservationsanslag
av 5 977 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1: 494 och II: 577

a) medgiva, att under budgetåret 1962
63 finge beviljas statsbidrag å tillhopa
högst 4 600 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark samt
å tillhopa högst 1 400 000 kronor till med
anslaget i övrigt avsedda ändamål, dock
med den inskränkning som angivits i
utlåtandet, med rätt för Kungl. Maj:t att
jämka ifrågavarande fördelning,

b) å riksstaten för budgetåret 1962
63 under nionde huvudtiteln till Statens
skogsförbättringsanslag anvisa ett förslagsanslag
av 6 000 000 kronor;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I; 77 och II: 110, I: 177 och II: 231 ävensom
motionerna 1:189 och II 233, sistnämnda
motionspar såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1962 63
under nionde huvudtiteln till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo anvisa ett
reservationsanslag av 8 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; -

V. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:376 och 11:459 samt 11:621 å
riksstaten för budgetåret 1962/63 under
nionde huvudtiteln till Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. anvisa
ett reservationsanslag av 5 800 000
kronor;

VI. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret 1962/
63 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Kostnader för virkesmätning ett
förslagsanslag av 244 000 kronor,

b) till Statens skogsmästarskola: Avlöningar
ett förslagsanslag av 206 000
kronor,

c) till Statens skogsmästarskola: Omkostnader
ett förslagsanlag av 120 000
kronor,

d) till Statens skogsmästarskola: Stipendier
ett förslagsanslag av 70 000 kronor: VII.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:183 och 11:236, såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln till Ersättning
till domänverkets fond för utgifter vid
statens skogsskolor m. m.: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av 647 000 kronor; VIII.

med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln till Ersättning
till domänverkets fond för utgifter
vid statens skogsskolor m. m.: Omkostnader
m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 674 000 kronor;

IX. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 183 och II: 236, såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1962/63
under nionde huvudtiteln till Byggnadsoch
underhållsarbeten vid statens skogsskolor
m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 135 000 kronor;

X. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret 1962/
63 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till vissa skogsbrukskur.
ser m. m. ett förslagsanslag av 4 600 000
kronor,

b) till Ersättning till domänverkets

144

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

fond för utgifter för övertalig personal
ett förslagsanslag av 338 000 kronor;

XI. avslå motionerna 1:189 och II:
233, såvitt desamma avsåge disposition
av vissa medel under anslaget till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo för bidrag
till vägbvggnadsföretag i Jämtlands
län;

XII. besluta, att motionerna I: 635 och
II: 766 icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XIII. lämna motionerna 1:636 och II:
765 utan bifall; samt

XIV. avslå motionerna 1:638 och II:
767.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Jonasson och Dahlgren,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
637 och 11:768 å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader anvisa ett reservationsanslag
av 8 189 000 kronor;

2) av herrar Xils-Eric Gustafsson och
Elmwall, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse.
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under V hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning ävensom med bifall
till motionerna 1:376 och 11:459 samt
11:621 å riksstaten för budgetåret 1962/
63 under nionde huvudtiteln till Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 8 900 000 kronor;

3) av herrar Jonasson och Dahlgren,
vilka ansett, att utskottets y ttrande bort
i viss del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under VII hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:183 och 11:236, såvitt nu vore i
fråga, å riksstaten för budgetåret 1962/
63 under nionde huvudtiteln till Ersätt -

ning till domänverkets fond för utgifter
vid statens skogsskolor m. m.: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av 687 000
kronor.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas i första hand propositionen nr
115 berörande yrkesutbildningen på
skogsbrukets område. Jag har ingenting
att erinra emot vad som föreslås beträffande
yrkesutbildningen. Tvärtom kan
man hälsa med tillfredsställelse det förslag
som departementschefen här kommit
med. En del av de förslag som här
föreligger är att betrakta som åtgärder av
provisorisk art, då en nyligen tillsatt utredning
närmare skall klarlägga dessa
frågor.

I utlåtandet behandlas också en del
andra frågor, det gäller speciellt bidragen
till skogsvårdsstyrelserna. Där har vi
från centerpartiets sida i motionerna nr
I: 637 och II: 768 hemställt om större anslag.
Centerpartiets representanter i utskottet
har också här reserverat sig.

Jag vill först understryka skogsvårdsstyrelsernas
värdefulla arbete. De fyller
en stor uppgift i samhällets tjänst rent
allmänt, men de fyller också en stor
uppgift för dem som tar deras tjänster
i anspråk.

Inom parentes vill jag gärna här ha
sagt att jag med ledsnad ser den löneuppgörelse
som har träffats, där länsskogvaktarna
ej fått samma löneförhöjning
som sina kolleger. Jag skall dock ej ta
upp den frågan i detta sammanhang.

Enligt 1955 års skogsvårdsutredning
borde 45 procent av skogsvårdsstyrelsernas
kostnader falla på den offentliga sektorn
och 55 på den enskilda. 1960 års
riksdagsbeslut innebar att cirka 30 procent
föll på den offentliga sektorn och 70
procent på servicesektorn. Detta innebär
att det enskilda skogsbrukets avgifter
— om man räknar dels den avgift
som betalas när man anlitar skogsvårdsstyrelsen
och dels skogsvårdsavgiften —
blir höga för de enskilda skogsägare,
som skall anlita skogsvårdssty relsen.

Antalet förrättningsdagar har uppgått
till 216 000 mot beräknade 280 000 da -

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

145

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. ni.

gar. När denna fråga i fjol debatterades,
sade vi ifrån vårt håll att vi förutsåg
denna sänkning, men ifrån den andra sidan
sades, att man skulle avvakta och
se. Nu ser man den utveckling som här
ägt rum. Genomsnittskostnaden per dag
på den offentliga sektorn är beräknad till
166 kronor och på servicesektorn till 132
kronor. Genomsnittligt innebär detta 145
kronor per dag mot beräknade 116 kronor.
Av den anledningen borde ytterligare
cirka 1,4 miljoner kronor ha utgått i
statsbidrag till skogsvårdsstyrelserna. De
enskilda har med andra ord fått bära
kostnader som riitteligen borde ha ålegat
staten.

Det senaste året har vi haft 86 000 dagar
på den offentliga sektorn. Skogsstyrelsen
har föreslagit att 108 000 dagar
skulle falla på den offentliga sektorn för
kommande budgetår. Departementschefen
har stannat vid 98 000 dagar, och det
har utskottsmajoriteten, bestående av socialdemokraterna,
folkpartisterna och
högermännen, biträtt. Vi reservanter anser
att skogsstyrelsen måste vara den institution
som är mest kapabel att bedöma
fördelningen på denna punkt, och därför
har vi följt skogsstyrelsens förslag.

Jag skall inte här gå in på frågan om
anslagen till skogsvägarna. På den punkten
har vi kommit överens om en skrivning
om anslagshöjning kommande år,
och därför vill jag ansluta mig till det
förslaget.

Vid riksdagens början i år väckte vi
från Värmlands och Örebro län ett par
motioner, 1:183 och 11:236, i vilka vi
till Värmlands och Örebro läns skogsskola
i Gammelkroppa begärde ett driftanslag
av 40 000 kronor och ett investeringsanslag
av 200 000 kronor. Det senare
var avsett för till- och ombyggnad av
skolan. Nu säger departementschefen i
propositionen nr 150, att den kommande
utredningen skall ta ställning till skogsskolornas
placering. Under sådana förhållanden
är det svårt att yrka bifall till
investeringsanslaget, även om vi anser
att det i västra Sverige bör finnas en
skogsskola. Jag skall avstå från att ställa
något yrkande på denna punkt. Beträffande
driftbidraget anser jag emellertid

att detta bör utgå till skolan så länge den
ändå bedriver sin verksamhet och fyller
sin uppgift på ett förnämligt sätt.

Sammanfattningsvis vill jag således ha
sagt att centerns representanter i utskottet
vill att staten skall stå för sin andel
av kostnaden för skogsvård sstyrelsernas
verksamhet, varför vårt förslag i praktiken
kommer att innebära lägre och skäligare
taxor för dem som anlitar deras
tjänster. Vi anser det vidare riktigt att
Gammelkroppa bör ha 40 000 kronor i
driftbidrag.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationerna
1 och 3 av mig och herr
Dahlgren.

Herr GUSTAFSSON, NII.S-ERIC, (ep):

Herr talman! I samband med behandlingen
av anslagen till åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. har
utskottet haft att ta ställning till motionsparet
1: 376 och II: 459. 1 dessa motioner
har man yrkat en uppräkning med 1,5
miljon kronor för att möjliggöra viss försöksverksamhet
i lappmarkerna. Sådan
försöksverksamhet pågår ju redan inom
de fyra nordligaste länens kustbygder,
och skogsstyrelsen, som nu begärt en utvidgning
jämväl till lappmarkerna, anser
verksamheten nödvändig för att så
snart som möjligt åstadkomma den upprustning
av lappmarksskogarna som av
alla torde anses synnerligen önskvärd.

Skogsstyrelsen har erinrat om att den
översyn som beslutades föregående är
ännu ej kommit i gång. Detta är, som
jag ser det, ytterligare ett starkt skäl för
att åtminstone göra någonting på det här
området. Utskottsmajoriteten har i likhet
med Kung]. Maj:t ansett att man kan vänta
och således föreslagit hänskjutande av
frågan till den för en vecka sedan tillsatta
utredningen. Vi reservanter har i det
hänseendet i reservation 2 anslutit oss
till skogsstyrelsens och motionärernas
förslag.

Det andra avsnitt under den förevarande
anslagsposten som föranlett skiljaktiga
meningar berör bidrag till skogliga
åtgärder i Tornedalen. Tornedalsutredningens
förslag har framlagts i nio -

146

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

tionen 11:621, i vilken föreslås att av
Kungl. Maj :t föreslaget belopp om 800 000
kronor skall höjas till 2,4 miljoner kronor.
Reservation 2 tar upp även detta
krav.

Med det anförda, herr talman, ber jag
få yrka bifall till den av mig och herr
Elrmvall till utlåtandet fogade reservationen,
som är betecknad med nr 2.

Herr OLOFSSON (fp):

Herr talman! Jag har i stort sett ingen
erinran mot vad utskottet säger i föreliggande
utlåtande, som ju behandlar en
hel del för skogsbruket mycket betydelsefulla
saker vad gäller såväl undervisning
som anslag. Det är bara på ett par
punkter, där jag råkar vara motionär,
som jag med några ord vill kommentera
den uppfattning jag har i berörda hänseenden.

Vad först och främst gäller den lägre
undervisningen på skogsbrukets område,
den som ligger under skogshögskolan,
har Kungl. Maj:t här signalerat att en
utredning skall komma till stånd men
anfört att den utredningen i främsta
rummet bör undersöka möjligheterna att
koncentrera denna undervisning till större
skolor, alltså en centralisering av den
lägre skogsundervisningen. Här har jag
tillsammans med en del kamrater väckt
en motion, där vi framfört en något annan
uppfattning. Vi menar att man kanske
även på det här området bör vara
litet försiktig med centralisering. En hel
del av de gamla skogsskolorna utgör
ju ändå betydelsefulla tillgångar inte
minst för den bygd där de lever och
verkar, och de är rätt påkostade. Det
förefaller vara ganska onödigt och vittnar
om dålig planering att bara lägga
ned dessa skolor för att koncentrera undervisningen
till större enheter. Jag vill
uttala en förhoppning, att den utredning
som Kungl. Maj:t enligt sin proposition
och enligt utskottets utlåtande
snart skall tillsätta måtte pröva de här
frågorna verkligt förutsättningslöst utan
några förutfattade meningar när det gäller
lokaliseringen.

Det andra avsnitt jag vill ta upp gäller

anslagen till skogsbilvägar. Jag har tillsammans
med en del andra ledamöter
väckt bl. a. motion nr 77, i vilken vi
yrkar bifall till det av skogsstyrelsen
äskade anslagsbeloppet på 11,5 miljoner
kronor. Här har det, såsom tidigare har
sagts, åstadkommits ett slags sammanjämkning
i utskottet, där man åtnöjt sig
med det belopp som Kungl. Maj :t äskar
i årets statsverksproposition men där
man också förutsätter att Kungl. Maj:t
och riksdagen ett kommande år skall
anvisa högre belopp. Här är vi inne på
ett område där jag tror vi måste vara
litet mer generösa än vi oftast är i andra
sammanhang när det gäller statliga anslag.
Skogsbilvägarna är ju mycket betydelsefulla
för vår skogshantering och
vår skogsnäring, inte minst genom att
bereda dem som arbetar i skogen möjlighet
att nå sitt hem och få drägligare
bostads- och arbetsvillkor. Jag tror därför
det är väl använda pengar om vi
kan höja det här anslaget och forcera
det vägbyggnadsprograin som ändå är
av mycket betydande storleksordning.

Till sist vill jag ta upp en punkt sota
herr Nils-Eric Gustafsson var inne på,
nämligen den som gäller anslag till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland.
Jag delar naturligtvis herr Gustafssons
uppfattning, att vi bör göra allt
för att ställa pengar till förfogande, så
att vi kan prova oss fram med skogsvården
i lappmarken lika väl som vi gör i
andra delar av landet. Nu är det emellertid
så, att detta anslag till åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland har
utgått under många år speciellt till fullföljande
av de planer som är upprättade
i samband med skogsvårdsområdena
som tillkom i början av 1910-talet, och
här har under årens lopp anvisats betydande
anslag. Vid fjolårets riksdag
lyckades vi genom motioner, bl. a. genom
motion nr 56 i denna kammare, få
till stånd en höjning av detta anslag från
av Kungl. Maj:t begärda 1 600 000 kronor
till 2 300 000 kronor. Jag har nog
den uppfattningen att det kanske inte
just nu föreligger någon skriande medelsbrist
då det gäller att fullgöra redan
tidigare planerade åtgärder i detta av -

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

147

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

seende inom fastställda skogsvårdsområden.
Vad som nu är betydelsefullt är
att få till stånd en översyn av gällande
bestämmelser så att lappmarkerna kommer
in under samma skogslagar och bestämmelser
som gäller för övriga delar
av Norrland och för riket i dess helhet.
Det behöver ske en sådan översyn. Fjolårets
riksdag beställde också en dylik
översyn av gällande bestämmelser. Så
långt jag är underrättad har en utredning
med detta uppdrag nu tillsatts. Jag
uttalar min tillfredsställelse över att så
har skett. Jag vet visserligen inte vilka
direktiv som Kungl. Maj :t har gett denna
utredning, men jag hoppas att jordbruksministern
står fast vid det löfte som han
gav mig i samband med ett interpellationssvar
i vintras, nämligen att utredningen
skall arbeta så att förslag i berörda
hänseenden skall kunna föreläggas
1963 års riksdag. Huruvida detta också
kommer att ske, vet jag naturligtvis inte,
men jag uttalar den förhoppningen, att
det här inte skall bli något dröjsmål som
kan äventyra att dessa bestämmelser får
en ordentlig översyn, över huvud taget
behöver nog alla våra statliga bidragsbestämmelser
angående skogliga åtgärder
en granskning, så att vi får modernare
bestämmelser.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Föreliggande utlåtande
från jordbruksutskottet behandlar i huvudsak
Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande yrkesutbildningen
på skogsbrukets område. Beträffande
den propositionen råder enighet
inom utskottet. Utskottet föreslår
riksdagen att godkänna vad Kungl.
Maj:t har föreslagit i fråga om undervisningen
vid statens skogsskolor och
statens skogsmästarskola samt angående
den maskintekniska undervisningen och
förmansutbildningen inom skogsbruket
jämte de föreslagna ändringarna i skogsstyrelsens
organisation. På dessa punkter
råder det inga delade meningar, utan

alla har tacksamt noterat de förslag på
den skogliga utbildningens område som
departementschefen här framlagt.

I samband med denna proposition har
utskottet behandlat ett antal punkter i
årets statsverksproposition. Det är i fråga
om dessa punkter som det råder delade
meningar. Jag skall därför med
några ord ta upp de olika reservationerna
i den ordning de föreligger.

I den första reservationen, som avgivits
av herrar Jonasson och Dahlgren,
yrkas att anslaget Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader, skall höjas
till 8 189 000 kronor. Det betyder en
ökning jämfört med vad Kungl. Maj:t
föreslagit med 2 212 000 kronor. Herr
Jonasson har i sitt anförande motiverat
varför reservanterna begär denna höjning.
De har i stort sett gått på vad
skogsstyrelsen föreslagit.

När man granskar denna punkt i statsverkspropositionen,
finner man, att dessa
bestämmelser fastställdes så sent som
vid 1960 års riksdag. De har alltså varit
i kraft en mycket kort tid. Man kan
knappast säga att man i dagens läge riktigt
vet hur bestämmelserna verkar. Därtill
kommer att departementschefen i
propositionen meddelat att han ämnar
låta verkställa en översyn av systemet
som sådant. Det är ju inte brukligt att
man vidtar några större ändringar i gällande
bestämmelser under den tid som
en översyn sker.

Departementschefen har dock föreslagit
vissa höjningar jämfört med innevarande
år. Antalet ej taxebelagda dagar
har för innevarande budgetår beräknats
till 86 000. Genom de höjningar som nu
föreslås blir det 98 000 dagar. Departementschefen
föreslår sålunda att antalet
förrättningsdagar i samband med yrkesutbildningen
höjs från 33 000 till 39 000.
För att få en hastigare takt i utbyggnaden
av skogsvägsnätet bör antalet dagar
för väg- och annan teknisk verksamhet
ökas från 2 000 till 6 000. När det
gäller styrelsernas informationsverksamhet
föreslår han en ökning av antalet
förrättningsdagar från 5 000 till 7 000.
Det innebär sammanlagt att departementschefen
jämfört med innevarande

148

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.
år ökat antalet förrättningsdagar med
12 000. Han har alltså här föreslagit en

väsentlig höjning jämfört med innevarande
år.

Beträffande den andra reservationen,
som avgivits av herrar Gustafsson och
Elmwall, föreslår reservanterna att till
åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland skall anvisas ett reservationsanslag
av 8,9 miljoner kronor, medan
departementschefen och utskottet föreslår
5,8 miljoner kronor. Det betyder
en höjning med något över 3 miljoner
kronor. I propositionen har departementschefen
motiverat sitt ställningstagande
i denna fråga. Han har också
höjt beloppet med 1,5 miljoner kronor
jämfört med vad som gäller för innevarande
budgetår. Dessutom finns det
en reservationsmedelsbehållning på ungefär
3,2 miljoner kronor, som i huvudsak
hänför sig till den post i fråga om
lappmarkerna, för vilken reservanterna
särskilt förordar en anslagshöjning. Det
innebär att utöver det belopp, som utskottet
föreslår under denna punkt,
finns en reservationsmedelsbehållning,
och därför bör det finnas tillräckligt
med medel under nästkommande budgetår.

Den sista reservationen, som är avgiven
av herrar Jonasson och Dahlgren,
gäller bidrag till skogsskolan i Gammelkroppa.
Frågan om driftbidrag till denna
skola har tidigare diskuterats i riksdagen,
men yrkandet om bidrag har
inte vunnit riksdagens bifall. Utskottet
har framhållit att frågan om utbildningen
vid denna skola skall prövas i samband
med annan pågående utredning
om skogsbrukets yrkesutbildning. Frågan
om denna skola skall erhålla bidrag
eller inte kommer således upp i annat
sammanhang. I avvaktan på denna utredning
har utskottet inte velat tillstyrka
motionerna om driftbidrag eller kapitalbidrag
till om- och tillbyggnad vid skolan.

Med dessa motiveringar ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan under samtliga punkter.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är riktiga siffror
som herr Hjalmar Nilsson här har lagt
fram. Han säger emellertid att 1960 års
beslut har tillämpats så kort tid, att man
ännu inte har sett vilka verkningar den
kommer att medföra. Vi har ju ändå
märkt hur trenden har varit i förhållande
till gjorda beräkningar, och orsaken
härtill är att taxorna har blivit så höga,
att skogsägarna inte anser sig kunna anlita
skogsvårdsstvrelserna. För min del
tycker jag det är nödvändigt att skogsvårdsstvrelsernas
tjänster kan tas i anspråk
när det gäller dessa frågor. Jag
tror att det skulle vara ändamålsenligt
både ur kontrollsynpunkt och ur nyttosvnpunkt.
Dessutom skulle det vara en
rationell åtgärd. Det är enligt mitt sätt
att se inte riktigt att skogsvårdsstyrelserna
bara skall vara de kontrollerande,
de fiskaliska, myndigheterna, därför att
på det sättet får många skogsägare en
aversion gentemot styrelsen, och det är
ju inte meningen. Meningen är ju i stället
att skogsvårdsstyrelserna genom sina
tjänstemän när det gäller att sköta skogen
skall vara skogsägarnas högra hand
och ge råd och upplysningar till dem.

Det är rikligt som herr Hjalmar Nilsson
säger att departementschefen har
höjt antalet förrättningsdagar med
12 000, och det borde man hälsa med
tillfredsställelse, men om skogsvårdsstyrelserna
skall kunna hålla greppet och
klara skogsvården på ett riktigt sätt får
inte taxorna bli för höga, och därför behövs
pengarna, varför förslaget blir en
halvmessyr.

Jag vill till sist än en gång när det
gäller skogsskolan i Gammelkroppa understryka,
att vi reservanter nog anser
att ett driftbidrag bör utgå, när ändå
skolan utbildar så många skogvaktare
som den gör. Vi anser det vara en ringa
begäran.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att herr Nilsson i sitt

Onsdagen den 16 nia,i 1962 em.

Nr 20

149

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

försvar för utskottet inte kunde hänvisa
till någon skrivning i utlåtandet när det
gällde den argumentering han ville föra
gentemot reservation 2; i det fallet hänvisade
han till Kungl. Maj:ts proposition.

Till vad herr Nilsson yttrade om ökningen
med 1,5 miljoner vill jag bara
säga att den höjning med 1,5 miljoner
som Kungl. Maj:t föreslagit inte i någon
del rör lappmarkerna utan faller på
kustområdet och därmed jämförbara
bygder. Herr Nilsson hänvisade också
till ett reservationsbelopp på 3,2 miljoner,
men vad jag förstår kan man inte
ta de pengarna till en försöksverksamhet
som utskottsmajoriteten säger nej
till. Vad skogsstyrelsen och reservanterna
velat framhålla är att man i lappmarkerna
borde kunna få ha en försöksverksamhet
av ungefärligen samma omfattning
som den som för närvarande
pågår i kustområdena, men såvitt jag
kan se är det inte möjligt att använda
de reserverade medlen till detta ändamål.
Alltså behövs en uppräkning av
anslaget.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Gustafsson, att utskottet föreslår godkännande
av propositionen och de nu
aktuella punkterna i nionde huvudtiteln.
Det innebär att de siffror som är hämtade
från propositionen även tillstyrkes
av utskottet, och då bör val inte utskottet
återupprepa dem.

När det gäller frågan i reservation 2
säger utskottet: »I likhet med Kungl.
Maj:t finner utskottet likaså, att frågan
om att utsträcka bidragsbestäminelserna
för kustlandet och jämförbara områden
till att gälla jämväl lappmarkerna bör
liänskjutas till en tillämnad utredning
för översyn av reglerna för det statliga
bidragsstödet till skogsförbättrings- och
skogsvägbyggnadsåtgärder.» Det betyder
att även denna fråga kommer under den
tilläinnade utredningens prövning.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga, att statsrådet i propositionen även -

ledes har uttalat som sin mening att de
nuvarande bidragsbestäminelserna för
skogsvårdsåtgärder i lappmarkerna är
otidsenliga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmaannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande vardera punkten I
och II av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, därefter särskilt
angående punkterna III och IV, vidare
särskilt rörande envar av punkterna
V—VII samt slutligen särskilt i fråga
om punkterna VIII—XIV.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herrar
Jonasson och Dahlgren vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Jonasson och
Dahlgren vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

150

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. yrkesutbildningen på skogsbrukets område, m. m.

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 113;

Nej — 17.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna III och IV
hemställt.

I fråga om punkten V, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nils-Eric Gustafsson
och herr Elmwall vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16, punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils-Eric Gustafsson
och herr Elmwall vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes

nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda;

Ja — 107;

Nej — 20.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten VT hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten VII framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Jonasson och
Dahlgren vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse; Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16 punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Jonasson och
Dahlgren vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda;

Ja — 106;

Nej — 26.

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

151

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna Vill—XIV
hemställt.

Ang. mindre företags elkraftförsörjning

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning
av väckta motioner angående mindre företags
elkraftförsörjning.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
508, av herrar Mattsson och Torsten Andersson,
samt II: 589, av herrar Nilsson
i Tvärålund och Larsson i Borrby, hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att frågan
om mindre företags försörjning med
elektrisk energi och den allmänna taxesättningen
där måtte bliva föremål för
skyndsam prövning i enlighet med vad
i de av bevillningsutskottet behandlade
motionerna I: 466 och II: 546 anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 508 och
II: 589 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Ferdinand Nilsson, Björkcinge
och Magnusson i Nennesholm, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 508 och II: 589 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att frågan om de mindre företagens
försörjning med elektrisk energi och
taxesättningen härför måtte bliva föremål
för skyndsam prövning.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Man torde inte kunna
säga att detta utskottsutlåtande tillhör
de mest omfångsrika. Det är förvånande
att utskottet inte, med anledning av den

Ang. mindre företags elkraftförsörjning
vikt som riksdagen tidigare år har lagt
vid denna fråga, åtminstone funnit sig
föranlåtet att något närmare gå in på
själva sakfrågan. Man har varit så bekväm
av sig, att man har hänvisat till
bevillningsutskottets betänkande i fråga
om elskatten och systemet för dess uttagande.

I den motion som det här är fråga om
har vi hänvisat till att vad det gäller
småindustrier och den medelstora industrien
utgör elkraften en synnerligen
stor del av deras omkostnader. Vi har
påvisat att dessa industrier får bära en
kanske alltför stor del av vad kraftbolagen
tar ut för att täcka sina kostnader.

Vad beträffar småindustrien måste vi
ta hänsyn till hur vi skall rationalisera
de kostnader vi lägger ned i våra företag.
Vi har också vår rätt att förhandla
på den sidan som rör arbetskraften och
kostnaderna för densamma. När det
gäller elkraften och själva taxorna har
vi däremot, som kammarens ärade ledamöter
känner till, att rätta oss efter de
taxor som är fastställda av de enskilda
kraftbolagen och vattenfallsstyrelsen.
Man kan förmoda att vattenfallsstyrelsens
taxor utgör en viss stomme för hur
dessa skall vara konstruerade.

Vi har tidigare påtalat, att som taxorna
nu är konstruerade, inverkar de
ogynnsamt på småindustrien. Det har
i utskottsutlåtandet talats om, att enligt
statsverkspropositionen belastas industrien
av en kraftkostnad på i medeltal
något över 4 öre. Då är att märka, att
den industri som förbrukar över 40 000
kilowattimmar om året inte kan påstås
vara någon större industri. När vi då
genom utredningar, som gjorts inom
företagarorganisationer, vet att dessa
kostnader som regel ligger betydligt över
20 öre per kilowattimme, kan man tycka,
att utskottet åtminstone hade bort
se något mera på denna fråga än vad
man gjort.

Med hänsyn till att vi icke har vare
sig förhandlingsrätt eller möjlighet att
individuellt välja andra taxor än de som
hänvisas oss tror jag, med tanke på
denna frågas synnerliga vikt och den
nödvändighet av rationalisering som

152

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. mindre företags elkraftförsörjning
småindustrien står inför, att vi inte kan
komma någon vart med detta på annat
sätt än att vi får en opartisk utredning
från statsmakternas sida som talar om,
vad som är rätt och vad som är fel.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen av herr
Ferdinand Nilsson m. fl. Den går ut på
en skrivelse till Kungl. Maj:t, där man
anhåller om en utredning i frågan om
de mindre företagens försörjning med
elektrisk energi och taxesättningen härför.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Under en följd av år
liar det väckts motioner på det här området,
och det har alltid skett en växelgång
av motioner i frågan. Ena året
brukar de gå till bevillningsutskottet och
det andra året till allmänna beredningsutskottet.
I år har det väckts två motionspar,
av vilka det ena har gått till
bevillningsutskottet och det andra till
allmänna beredningsutskottet. I sin behandling
av sitt motionspar har bevillningsutskottet
under hänvisning till riksdagens
tidigare ståndpunktstagande i
dessa frågor hemställt att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, och riksdagen har nu bifallit
detta bevillningsutskottets förslag.

Beträffande det motionspar som behandlas
i föreliggande utlåtande har allmänna
beredningsutskottet framfört att
1960 års riksdag godkänt ett utskottsutlåtande
i fråga om kraftpriserna, och
utskottet vill vidare peka på att utvecklingen
har gått mot en alltmer enhetlig
prisnivå för kraftleveranserna. Utskottet
anför att en väsentlig orsak härtill
varit den pågående, av elkraftsutredningen
rekommenderade övergången till
standardtariffer. Utskottet har också
sagt att det finns möjligheter för den
som anser sig pålagd för högt kraftpris
att hos kontrollstyrelsen ansöka om
nedsättning av skatten. Med hänvisning
härtill och till att årets riksdag redan
godkänt vad bevillningsutskottet hemställt
i sitt betänkande nr 19 har allmänna
beredningsutskottet kommit fram

till ett avstyrkande av motionerna i
fråga.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Utskottets talesman talade
fortfarande bara om vad bevillningsutskottet
har sagt och vad riksdagen tiar
beslutat i anledning av frågan om själva
elskatten som sådan. .lag vill inte bestrida
att elskattens höjd givetvis är beroende
av vad man får betala för elkraften,
alltså av taxornas konstruktion, eftersom
elskatten utgår med procentuellt pålägg
på själva elkraftsavgiften.

I ett interpellationssvar i andra kammaren
liar kommunikationsministern talat
om att elkraftföreningen och vattenfallsstyrelsen
håller på att göra en utredning
för att komma fram till mera enhetliga
taxor, och man kan väl säga att
det väl måste hälsas med tillfredsställelse,
om man genom nya taxor kommer
fram till billigare elkraft. Från vårt håll
anser vi emellertid, att när elkraftsleverantörerna
ensamma får konstruera taxorna,
utan att köparna får vara med och
förhandla om dem, föreligger det starka
skal för att statsmakterna tar sig en funderare
på den här frågan.

•lag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr SÖRLIN (s) :

Herr talman! Om det är riktigt som
herr Mattsson säger, att det föreligger
någon oskälig taxepolitik på det här området,
så har vederbörande abonnent
möjlighet att hos kontrollstyrelsen ansöka
om nedsättning av avgiften. Såvitt utskottet
har sig bekant, har sådana klagomål
inte anförts.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag vet att man kan begära
nedsättning på elskatten, men man
kan inte få nedsättning av taxan. Jag
skulle vara tacksam, om utskottets talesman
kunde ge mig anvisning om hur

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

153

Ang. transport till sjukhus av sjuka och skadade

jag skal) kunna få taxenedsättning genom
kontrollstyrelsen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 107;

Nej — 19.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 42,
i anledning av väckta motioner om utredning
angående statsbidrag till allmän -

na samlingslokaler m. m. i glesbygdsområden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. transport till sjukhus av sjuka
och skadade

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning
av väckta motioner om utredning angående
transport till sjukhus av sjuka och
skadade.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
81, av herr Gunnar Berg m. fl., och II:
114, av herr Fridolfsson m. fl., hade föreslagits
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om utredning
av i motionerna berörda spörsmål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 81 och II: 114 ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Johansson,
Tage, vilken likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Beredningsutskottet har
kommit till den uppfattningen vid behandlingen
av föreliggande motion, alt
allt är väl beställt på ambulansväsendets
område. Jag kan inte dela den uppfattningen,
och jag vill här fästa uppmärksamheten
på att jag befinner mig i gott
sällskap. Jag syftar på de sakkunniga
som på sin tid granskat bl. a. brandkårernas
arbetsuppgifter. Dessa sakkunniga
— brandlagsrevisionen — har tvärtemot
utskottet kommit till den slutsatsen,
att ambulansverksamheten borde handhas
allenast av ett organ och inte vara
splittrad på flera och att det organ som
därvid ligger närmast till hands är
brandkårerna. De sakkunniga anför flera
beaktansvärda skäl för sin åsikt. De
menar för det första att önskemålet om
en för ambulanstjänst tillfredsställande
utbildning bäst kan uppfyllas, om brand -

154

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. transport till sjukhus av sjuka och skadade

män får sköta ambulanserna. EU annat
viktigt skäl är att alarmerings- och beredskapssijnpunkterna
kan bättre tillgodoses,
om ambulanstjänsten är lokaliserad
till brandkårerna. Vidare hänvisar
de sakkunniga till den samhällsekonomiska
aspekten.

Nu menar jag för min del, att organisationsfrågan
spelar en alltför betydelsefull
roll för att man skall kunna
utan vidare, som beredningsutskottet
gör, utgå ifrån att t. ex. ett entreprenadföretag
skall i detta avseende kunna
arbeta lika perfekt som en brandkår. Utskottet
har avstått från att ingå på någon
behandling av detta kapitel, och det
förstår jag innerligt väl. Utskottet nöjer
sig helt enkelt med ett uttalande, att den
utformning som sjuktransportväsendet
fått inom landstingskommunerna är tillfredsställande.
Punkt och slut. Jag skall
inte bestrida att den kan vara tillfredsställande
på sina håll, men jag vet att
den inte är tillfredsställande överallt.
Jag skall senare återkomma till det. Jag
kan inte dela den meningen, att det är
likgiltigt vem som sköter sjuktransporterna,
bara därför att man som regel
inte kan rikta några allvarliga anmärkningar
mot skötseln.

Jag anser att vi här har att göra med
en fråga av principiell räckvidd. Sjuka
människor och alldeles särskilt personer
som blivit mer eller mindre svårt
skadade vid olycksfall bör omhändertas
och transporteras till sjukhus i samhällets
regi, eftersom det endast på det
sättet är möjligt att få verkliga garantier
för fullgod service — sedan må man
tala aldrig så mycket och aldrig så vackert
om att det finns företag som väl
fyller sin uppgift när de får detta uppdrag
på entreprenad. Faktum kvarstår,
att det fulla och hela ansvaret — om
något går på tok — kan utkrävas endast
om samhället självt ombesörjer transporterna.

Utskottet fäster uppenbarligen stor
vikt vid ett yttrande som har avgivits
av Svenska droskbilägareförbundet, som
haft motionen på remiss. Droskägarnas
yttrande utmynnar — naturligt nog, får
man väl säga —■ i en vakthållning kring

den förvärvskälla som sjuktransporterna
representerar för denna yrkeskår. Att
droskägarna är intresserade av att fä
behålla sina möjligheter kan man naturligtvis
mot deras eget påstående inte
bestrida. Jag vill dock påpeka, att uppgiften
i fråga är en sanning med modifikation.
I vart fall i Blekinge är förhållandet
det rakt motsatta. Där har
landstinget till för något år sedan ett
avtal med droskägarna på ett par platser
om att dessa skulle med sina taxibilar
ombesörja sjuktransporterna.
Droskägarna sade emellertid upp avtalet
med motivering att de inte orkade
med jourtjänsten, och detta tvingade
landstinget att göra en omprövning av
hela ambulansväsendets organisation inom
länet. I samband därmed uppstod en
mycket intressant och uppmärksammad
diskussion bland såväl kommunalmännen
som allmänheten, och jag kan betyga
att allmänheten mycket starkt reagerar
mot att man lämnar ut ambulanstjänsten
på entreprenad till affärsföretag
inom den s. k. räddningsbranschen. Det
är i själva verket den diskussionen som
har givit anledning till motionen.

När man begrundar problemet om ambulansväsendet,
kan man inte komma
ifrån den synpunkten att samhället i
första hand —- jag har sagt det förut,
och jag upprepar det — har ansvaret
och bör ta ansvaret även för denna del
av sjukvården. Jag skulle vilja fråga:
Hur skall medborgarna annars kunna
känna den trygghet som de bör få känna
även inom detta mycket viktiga avsnitt
av det allmännas omsorger?

Jag skall tillåta mig att anföra två
konkreta exempel på hur det kan gå när
ambulanstjänsten inte fungerar som den
skall göra och som man har rätt att
fordra att den skall göra. Båda exemplen
hämtar jag hemifrån, eftersom jag känner
väl till dem och eftersom de tilldragit
sig mycket stor uppmärksamhet
där.

Det gällde i båda fallen olyckor, svåra
olyckor. I bägge fallen nödgas den
skadade ligga ungefär en halv timme
och vänta på att ambulans skulle komma
för att föra honom till sjukhus. I

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

155

Ang. transport till sjukhus av sjuka och skadade

det ena fallet inträffade dessutom, att
när ambulansen efter en halv timme kom

— och det var en ambulans som icke
kom från någon brandkår och som icke
var bemannad med brandkårspersonal

— och man skulle ta hand om den skadade,
som söndersargad lag vid vägkanten,
blev den ena av personalen på ambulansen
så illamående att han blev
tjänsteoduglig. Endast tack vare behjärtat
ingripande av andra personer kunde
man äntligen ta hand om den skadade,
få in honom i ambulansen och föra
honom till sjukhus.

I det andra fallet fungerade inte alarmeringstjänsten,
och det var beroende
på att man inte korn fram per telefon
för att alarmera ambulans, som vederbörande
fick ligga en halv timme i väntan
på att bli förd till sjukhus.

Jag vill självfallet inte generalisera
och säga att sådant inträffat och kommer
att inträffa överallt och allestädes
om brandkårerna inte får hand om ambulansväsendet,
men jag har med dessa
exempel velat peka på vilka risker det
innebär att inte ha ambulansen knuten
till ett organ som verkligen är trimmat
för uppgiften.

Det är naturligtvis vackert tänkt av
utskottet att Kommunalarbetarförbundets
och Folksams utredning rörande
ambulansväsendets organisation skall
tillmätas sådan betydelse, att resultatet
av den utredningen som utskottet skriver
bör avvaktas innan man överväger
åtgärder från samhällets sida. Utskottet
är alltså inte alldeles främmande för
att åtgärder kan vara motiverade, ett
medgivande som jag naturligtvis noterar
med intresse. Det hade emellertid
varit bättre, synes det mig, om utskottet
markerat samhällets ansvar för ambulanstjänsten
genom att tillstyrka förslaget
om en utredning visande ambulansväsendets
överförande i samhällets
regi.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Herr Berg har utvecklat
motionärernas synpunkt på denna fråga,
och han har gjort det på sådant sätt

att jag fick det intrycket, att han liksom
ville undervärdera andra människor,
som kan ha en annan syn på
denna sak. Han har åberopat vissa sakkunnigas
uppfattning i detta ärende. Utskottet
har för sin del helt stillsamt refererat
till de tre kommunförbunden i
detta land — Svenska stadsförbundet,
Landskommunernas förbund och Svenska
landstingsförbundet. Jag föreställer
mig att kammarens ledamöter tillhör åtminstone
något av dessa förbund, även
herr Berg i Karlskrona. Det vore något
unikt, om man från denna kammares
sida skulle gå med på den uppfattning
som herr Berg gett uttryck åt, nämligen
att utskottet tagit lättvindigt på en
fråga, där samtliga dessa tre kommunförbund
bestämt avstyrkt ett bifall till
motionen.

Herr Berg talar om några brandkårer
som skall tillkomma ute i landet. Ja, det
är riktigt, det känner utskottet till, men
utskottet känner även till att det inte
är möjligt att ute i landskommunerna
ordna brandkårer som är så bemannade
att de kan sköta ambulanstjänsten
samtidigt.

Xär herr Berg säger att utskottet avstått
från realbehandling, är det ju
smärtsamt att konstatera att utskottet
varit så enhälligt, att här endast kan
återfinnas en blank reservation under
utskottets utlåtande. Herr Berg själv
yrkade inte heller bifall till motionen
här just nu. Jag vill för min ringa del
säga, att ett bifall till denna motion inte
är så där enkelt som herr Berg antytt.
Han talar om Blekinge län och alla
de komplikationer som finns i det länet.
Jag råkar tillhöra en kommun i
detta land, som är större än Blekinge
län — en enda kommun —- och jag tillhör
ett län där det finns ett 10-tal sådana
stora kommuner. Herr Berg! Det
skulle vara mycket svårt för landstinget
i det länet att klara denna uppgift
på det sätt herr Berg förordat.

Herr Berg talar också om droskägarna
och säger att man inte skall tillmäta
deras vitsord en alltför stor betydelse.
Det har utskottet inte heller gjort. Det
har bara konstaterat att det finns taxi

156

Nr 20

Onsdagen den 16 maj 1962 em.

Ang. transport till sjukhus av sjuka och skadade

ute i landet och att de som har denna
näring i många, kanske de flesta av våra
län har kunnat på ett tillfredsställande
sätt rycka in och klara dessa uppgifter.

Vidare har Landstingsförbundet i sitt
yttrande även konstaterat, att det enligt
gällande lagstiftning åligger landsting
att ombesörja sådana ting, som det
här är fråga om, »i den mån icke annan
drager försorg därom». När denna
lagparagraf tillkom, konstaterade riksdagen
klart, att landstingen har möjlighet
att ordna denna angelägenhet på
varierande sätt alltefter de lokala förhållandena.
Landstingsförbundet anför
vidare i sitt yttrande, att enligt förbundets
mening motionens syfte i allt väsentligt
är tillgodosett.

Om man sedan vill anlägga ett annat
perspektiv på denna fråga, har man anledning
att undra: Skall riksdagen beslnta
i angelägenheter av denna art? Är
det inte vederbörande landstings uppgift
att ordna dessa ting på sätt som
varje landsting finner lämpligt med hänsyn
till den sjukvård, som landstinget
har att tillgodose i respektive län?

Herr Berg talar om olyckor, som kan
uppstå. Vi är medvetna härom, men
framför allt i de stora och vidsträckta
norrlandslänen skulle det vara praktiskt
omöjligt för landstingen att ställa ambulans
till förfogande i varje tänkbar
situation. Liksom nu sker på ett enligt
utskottets mening någorlunda tillfredsställande
sätt bör det inom dessa områden
vara möjligt att lösa problemet
ute i de svenska länen.

Utskottet har konstaterat, att det pågår
en utredning av ambulanstjänsten
i samhället. Den bedrives av Folksam
och Svenska kommunalarbetareförbundet.
Enligt utskottets mening bör man i
varje fall inte vidta några åtgärder i
avvaktan på att denna utredning framlägges.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERG, GUNNAR, (st:

Herr talman! Jag skall avstå från varje
försök att polemisera emot utskottets

ärade talesman. Det synes mig, som om
hans anförande på det hela taget var en
strävan att gå omkring den viktiga sak
som vi diskuterar.

Jag skall bara tillåta mig att på nytt
understryka, att det visserligen är bra
att organ som den fackliga organisationen,
Kommunalarbetareförbundet, och
det stora försäkringsbolaget Folksam,
som har åtagit sig att göra en utredning,
vilken det i själva verket borde åligga
statsmakterna att ombesörja. Och visst
är det bra att utskottet gärna ser att utredningar
av den typen kommer till
stånd. Utskottet säger ju att vi bör vänta
och se vad den utredningen leder till innan
vi överväger om det finns någon anledning
för samhället att ingripa. Anledningen
till att frågan ntredes av
Kommunalarbetareförbundet och Folksam,
att motionen har kommit till och
att man diskuterar dessa angelägenheter
lokalt är ju det faktum, att vi har en
provkarta på olika metoder att ombesörja
sjuktransporterna och att detta synes
otillfredsställande — det finns inte något
system i det hela. Detta kan leda till
sådana konsekvenser, som jag tillät mig
anföra exempel på för ett ögonblick sedan.

När man här hänvisar till att de tre
kommunförbunden enhälligt avstyrkt
motionen, kan mot detta anföras att de
sakkunniga som jag hänvisat till, nämligen
1954 års brandlagsrevision, har kommit
till en annan slutsats, nämligen att
brandkårerna borde vara det organ som
skötte ambulanstjänsten. Nu hade revisionen
inte fått i uppdrag att syssla med
denna sak och har följaktligen inte framlagt
något konkret förslag på denna
punkt, men den kunde inte undgå att i
betänkandet ta upp frågan och framföra
sina synpunkter — synpunkter som jag
tagit mig friheten att referera till i motionen.

Här står uppfattning mot uppfattning
bland kommunalmännen inte bara —
det är jag övertygad om - - i mitt hemlän
utan också annorstädes om hur denna
sak bör ordnas. .lag tycker inte att man
skall behöva vänta på att det skall inträffa
fler besvärligheter av den typ jag

Oasdagen den 16 maj 1962 em.

Nr 20

157

Ang. transport till sjukhus av sjuka och skadade

tidigare tillåtit mig att referera innan
man inser att det är en fördel, om samhället
fullt ut tar sitt ansvar även för
denna del av sjukvården, eftersom samhället
redan förut har ansvaret för all
annan sjukvård exklusive transporterna
till sjukhus och från sjukhus. Detta synes
mig vara inkonsekvent och ologiskt,
och det är därför som utredningsförslaget
har kommit till.

Jag har inte ställt något yrkande, herr
talman, därför att det är meningslöst att
göra det mot ett enhälligt utskott, men
jag har inte velat försumma tillfället att
understryka de synpunkter som har legat
till grund för motionens tillkomst.

Herr SÖRL1N (s):

Herr talman! Jag kan förstå, att herr
Berg inte ställer något yrkande. Jag skall
också be att med varm hand få överlämna
till kammarens prövning frågan vem
som kan vara mest sakkunning i denna
fråga: Brandlagsrevisionen eller de

svenska kommunförbunden?

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 44,
i anledning av väckt motion om kontroll

av elmätare, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärende på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett senare sammanträde.

Herr talmannen hemställde, att å föredragningslistan
för kammarens nästa
sammanträde statsutskottets utlåtande nr
110 måtte uppföras näst efter bankoutskottets
utlåtande nr 22 samt statsutskottets
utlåtande nr 111 näst efter bankoutskottets
utlåtande nr 23.

Denna hemställan bifölls.

Vidare beslöt kammaren, på framställning
av herr talmannen, att bevillningsutskottets
betänkande nr 45 skulle uppföras
å föredragningslistan till kammarens
sammanträde den dag Kungl. Maj :ts
proposition nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1962/63, m. m., upptoges till avgörande.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.25.

In fidem
K.-G. Lindelöw