Tisdagen den 15 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1951:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

FORSTA KAMMAREN

Nr 19

12—16 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 15 maj. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Domö om upprustning av det svenska vägväsendet .... 8

av fru Svenson om åtgärder för identifiering av barn under krig 16
av herr Arrhén ang. organisationen av arbetet på rektorsexpe ditionerna

m. m......................................... 17

av herr Andrén om åtgärder mot bristen på kompetenta ämnes lärare

................................................ 21

av fröken Andersson ang. höjning av underhållsbidrag till frånskild
make .............................................. 37

Onsdagen den 16 maj.

Bekämpande av sand- och jordflykt ............................ 41

Anslag till landsfiskalerna m. fl................................. 42

Längmanska donationsfondens användning m. m................. 49

Avgångsåldern för civila statstjänstemän m. m................... 50

Om lättande av skattetrycket.................................... 54

Skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift ...................... 58

Dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter m. m............. 60

Tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen .... 63

Ändring i semesterlagen m. m................................... 71

Anslag till kostnader för planeringskommittéer .................. 80

Bidrag till jordbrukets rationalisering .......................... 80

Statens avdikningsanslag ...................................... 84

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering...................... 86

Utbildning av fiskeritjänstemän m. in........................... 87

Riktlinjer för cn civil regional beredskapsorganisation ............ 92 1

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 19.

Jfr 19.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 16 maji Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. reglering av sockernäringen
i riket m. in....................................... 41

— nr 51, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Canada för

undvikande av dubbelbeskattning m. in....................... 41

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. ytterligare statsbidrag till
Garnsviken—Vadasjön—-Helgösjön—Hedervikens torrläggningsföretag
.................................................... 41

— nr 19, ang. försäljning av ett område av kronoegendomen Mörby l1

i Danderyds köping ........................................ 41

— nr 22, ang. åtgärder för bekämpande av sand- och jordflykt .... 41

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. ändring i lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm m. m............................. 42

— nr 23, ang. ändringar i riksdagens arbetsformer .............. 42

Statsutskottets utlåtande nr 133, ang. anslag till Statens tvångsarbets anstalt

å Svartsjö m. m..................................... 42

— nr 134, ang. anslag till landsfiskalerna m. fl................... 42

—- nr 135, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: Kungl. hovstaten 49

— nr 136, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet
.................................................... 49

— nr 137, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet
.................................................... 49

— nr 138, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet .............. 49

— nr 139, ang. anslag till Statens sjöhistoriska museum .......... 49

— nr 140, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag

under fjärde huvudtiteln m. m............................... 49

— nr 141, ang. anslag till vissa skyddsarbeten å Uppsala domkyrka

in. m....................................................... 49

— nr 142, ang. anslag till avlöningar vid livrustkammaren ........ 49

— nr 143, ang. Längmanska donationsfondens användning m. in. . . 49

— nr 146, ang. avgångsåldern för civila statstjänstemän m. m.....50

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. lättande av skattetrycket 54

— nr 44, ang. åtgärder i syfte att med inkomstskatteeftergift införa

ett skattestopp ............................................ 58

— nr 45, ang. ändring i kommunalskattelagen .................. 58

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, ang. ändring i konimunalskatte lagen

m. m................................................. 58

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. ändring i kommunalskattelagen
m. m........................................... 60

— nr 52, ang. prisutjämningsavgift in. m......................... 60

— nr 53, ang. ändrad lydelse av 54 § kommunalskattelagen m. m. . . 63

Första lagutskottets utlåtande nr 29, ang. ändring i lagen om polisväsendet
i riket ............................................ 63

Andra lagutskottets utlåtande nr 26, ang. förordnande om tillämpning
av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen ........ 63

— nr 27, ang. förslag till skogsförläggningslag .................. 71

—■ nr 28, ang. ändring i lagen om semester m. m................. 71

Innehåll.

Nr 19.

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, ang. anslag till Lantbruksnämnderna
in. in................................................. 80

— nr 20, ang. ändringar i grunderna för det statliga stödet till torr läggningsverksamheten

m. m................................. 83

— nr 21, ang. statens avdikningsanslag m. in..................... 84

— nr 23, ang. anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering 86

— nr 24, ang. anslag till åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen 87

.— nr 25, ang. utbildning av fiskeritjänstemän m. m............... 87

— nr 26, ang. Sveriges bidrag till kostnaderna för FAO 91

— nr 29, ang. anslag till Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.:

Bidrag till vissa förrättningskostnader in. in................... 91

Statsutskottets utlåtande nr 144, ang. bidrag till driften av anstalter
för psykopatiska och nervösa barn .......................... 91

— nr 145, ang. anslag till överståthållarämbetet och länsstyrelserna
samt angående den civila regionala beredskapsorganisationen 92

i «''■

Lördagen den 12 maj 1951.

Nr 19.

Lördagen den 12 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på
dagen; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 4, 5
och 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1£0, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till fria resor för barn
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till de tekniska högskolorna
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönerevision för
vissa chefstjänstemän m. m.;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonal vid
statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av traktamentsersättning,
utgående enligt allmänna
resereglcmentet den 27 juni
1929 (nr 210) m. m.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till en dyrortsundersökning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1951/52 till
understöd åt folkbiblioteksväsendet
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 228, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning angåde
anslag för budgetåret 1951/52 till
bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 209, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder till främjande
av det frivilliga och enskilda sparandet,
dels ock om framläggande för 1951
års riksdags vårsession om förslag till
åtgärder för uppmuntran av det frivilliga
sparandet;

nr 210, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande vetenskaplig
forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens
förhållanden;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176)
angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.; samt

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 229, till Konungen i anledning
av väckt motion om ändring av 3 § 3
inom. lagen om folkpensionering.

Nr 19.

Lördagen den 12 maj 1951.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet; och
nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
208, angående godkännande av mellan
Sverige och Ungern träffad uppgörelse
rörande ersättning för svenska privata
ekonomiska intressen.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet gjorda anmälan,
att delegerade för riksdagens verk gjort
hemställan om dels vissa ändringar i
1947 års pensionsreglemente för riksdagens
verk, m. m. dels ock vissa ändringar
i personalförteckningen för riksdagens
revisorers kansli.

Herr andre vice talmannen anmälde,
att till kammaren överlämnats följande
kungl. propositioner, vilka nu var för
sig föredrogos och lades på bordet:

nr 209, angående godkännande av
Torquay-protokollet till allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT), m. m.;

nr 210, angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa; och

nr 211, angående anslag till vissa vägreparationer.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896) m. m. i vad
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
och

nr 23, i anledning av väckt motion angående
vissa ändringar i riksdagens arbetsformer; -

statsutskottets utlåtanden:
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till Statens tvångsarbetsanstalt å
Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes: Omkostnader jämte i ämnet
väckt motion;

nr 134, i anledning'' av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till landsfiskalerna m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51 i vad propositionen
avser Kungl. hovstaten, jämte i ämnet
väckt motion; $

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1951/52;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till Statens sjöhistoriska museum:
Avlöningar;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. in.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 till vissa skyddsarbeten å
Uppsala domkyrka m. m.;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till avlöningar vid livrustkammaren;

nr 143, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers berättelse an -

Lördagen den 12 maj 1951.

Nr 19.

gående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning, i vad
berättelsen avser Längmanska donationsfonden,
jämte vissa motioner m. in.;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till driften av
anstalter för psykopatiska och nervösa
barn;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till avlöningar
vid överståthållarämbetet och länsstyrelserna
samt angående den civila regionala
beredskapsorganisationen; och

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila
anställningshavare i statens tjänst m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner
om åstadkommande av lättnad i det nuvarande
genom inflationen skärpta skattetrycket
å inkomst, förmögenhet och
arv, m. m.;

nr 44, i anledning av väckt motion om
åtgärder i syfte att med inkomstskatteeftergift
införa ett skattestopp från den
1 januari 1952;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet; nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavavgift
in. in.; och

nr 53, i anledning av Kungl. Majt:s
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. in.;

första lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående inhämtande
av riksdagens samtycke till förordnande
om tillämpning av vissa bestämmelser
i allmänna förfogandelagen den
22 juni 1939 (nr 293), dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfälliga
bostäder vid skogs- och flottningsarbete
m. in. (skogsförläggnings lag); nr

28, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420)
om semester, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 17, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lantbruksnämnderna,
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
samt till Täckande av förluster
på grund av statlig kreditgaranti jämte i
ämnena väckta motioner;

nr 20, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i grunderna
för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten
m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 21, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 23, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 24, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen
jämte i ämnet väckta motioner; -

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.
Om upprustning av det svenska vägväsendet.

nr 25, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utbildning av fiskeritjänstemän
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

ningsväsendet m. m.: Bidrag till vissa
förrättningskostnader in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.14 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 15 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 15 maj till och
med den 26 maj 1951.

Rixö, Hjälmedal den 12 maj 1951.

Karl H. Andersson,

ledamot av första
kammaren.

Att riksdagsmannen Karl Herman Andersson
från Rixö på grund av sjukdom
(Cardiosclerosis + Omarthritis sin.) är
oförmögen sköta riksdagsarbetet under
tiden 15—26 maj 1951, intygas.

Uddevalla den 11 maj 1951.

Folke Nord.
överläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § civilförsvarslagen den
15 juli 1944 (nr 536), m. m.;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 17 maj 1940 (nr 358)
med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret m. m.;

nr 234, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ekonomiska föreningar, m. in., dels
ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

Om upprustning av det svenska
vägväsendet.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NILSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Domös interpellation om upprustning av
det svenska vägväsendet, erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Domö frågat mig om
jag är i tillfälle att lämna kammaren en
redogörelse för de planer som kunna
föreligga till en upprustning av det
svenska vägväsendet, så att katastrofsituationer
av under den senare tiden in -

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Om upprustning av det svenska vägväsendet.

träffad art i framtiden i möjligaste mån
undvikas eller begränsas.

Interpcllanten har erinrat bl. a. om att
enligt rapporter från olika delar av landet
en katastrofsituation snabbt växer
fram beträffande en stor del av vägnätet,
karakteriserad av översvämningar,
genom tjälskott förstörda vägbanor etc.

Vid bedömande av de förhållanden,
som förorsakat de i interpellationen
åsyftade vägavstängningarna och övriga
olägenheter för vägtrafiken, kunna särskiljas
dels sådana skador, som äro att
hänföra till vägförhållandena, och dels
sådana, som föranletts av översvämningar,
onormalt högvatten och andra avvinterns
rikliga snöfall och den häftiga
snösmältningen framkallade förhållanden.
Vad angår dessa senare skador och
olägenheter är det åtminstone för närvarande
omöjligt att göra några uttalanden
i vilken utsträckning liknande företeelser
för framtiden kunna förebyggas.

Vad åter angår sådana skador på vägnätet,
som förorsakats av tjälkänsligt
material i undergrunden eller i själva
vägkroppen, otillfredsställande vattenavledning
eller bristfälligt bärlager, är förhållandet
ett annat. Avhjälpandet resp.
förebyggandet av dylika skador kan
hänföras till vägväsendets ordinarie arbetsprogram.
Man vet här vilka åtgärder
som böra vidtagas, och problemet gäller
i första hand huru stora resurser i arbetskraft
och materiel, som kunna ställas
till förfogande för att sätta vägnätet
i ett sådant skick, att det kan motstå
såväl naturkrafternas som den tunga
vägtrafikens förstörande inverkan.

I detta sammanhang bör framhållas att
en dylik förbättring av vägnätet endast i
mycket ringa grad kan åstadkommas genom
vägunderhållsåtgärder. Vägunderhållets
uppgift är nämligen i huvudsak
endast att vidmakthålla vägnätets standard.
Utvecklingen i fråga om bilarnas
antal, tyngd och hastighet ställer emellertid
sådana krav på vägarna att en
standardhöjning måste ske. Härför erfordras
förstärkningsåtgärder, vilka icke
kunna hänföras under begreppet vägunderhåll.

När interpcllanten nu har bett mig
redogöra för de planer, som kunna föreligga
i fråga om upprustning av det
svenska vägväsendet, vill jag erinra om
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
september 1949 framlagt ett 20-årsprogram
för vägnätets förbättring, vilket
med vissa smärre modifikationer och i
koncentrerad form redovisats för riksdagen
i ett bihang till bilaga 26 i 1950
års statsverksproposition. Detta program
förutsätter emellertid årliga investeringar
i vägnätet av en storlek som ligger
långt över nuvarande volym. Det har
som bekant varit ofrånkomligt att låta
även vägväsendet omfattas av den begränsning
av investeringsverksamheten,
som under rådande förhållanden utgör
ett led i statsmakternas strävanden att
vidmakthålla den samhällsekonomiska
balansen. Så länge den nuvarande överkonjunkturen
råder, är det enligt min
mening icke möjligt att göra upp någon
realistisk planläggning för en successiv
ökning av väginvesteringarna, utan man
måste i detta hänseende tills vidare nöja
sig med mera kortsiktiga bedömanden i
anslutning till de aktuella förutsättningarna
för den allmänna ekonomiska politiken.
Att den nuvarande starka begränsningen
av väginvesteringarna icke utan
stora olägenheter kan bibehållas under
någon längre tid är jag medveten om,
och det är mig därför i hög grad angeläget
att söka finna en utväg att så snart
som möjligt forcera upprustningen av
vägnätet.

Vad särskilt angår frågan om de omedelbara
åtgärderna för att sätta de förstörda
delarna av vägnätet i farbart
skick kan jag nämna att omfattande provisoriska
arbeten utförts och fortfarande
utföras för att hjälpa fram vägtrafiken
ocli att reparationsarbeten omgående
skola påbörjas, allteftersom tjällossningen
upphör. Då de ordinarie väganslagen
i allmänhet icke lämna tillgång
till bestridande av utgifter för dessa arbeten,
har en proposition nu avlåtits till
riksdagen om anvisande på tilläggsstat
för innevarande budgetår av ett särskilt
anslag av 10 miljoner kronor för ändamålet.

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om upprustning av det svenska vägväsendet.

Herr DOMÖ: Herr talman! Till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
ber jag att få framföra mitt
tack för svaret på min interpellation.

Såsom kommunikationsministern framhållit
i svaret och jag även sagt i interpellationen,
kan man inte alltid förutse
onormala naturförhållandens inverkan
på vägarna och inte heller undvika
alla skador. Men, säger statsrådet Nilsson,
vad angår sådana skador på vägnätet,
som förorsakats av tjälkänsligt
material i undergrunden eller i själva
vägkroppen, dålig vattenavledning eller
bristfälligt bärlager, kan förekommandet
av dylika skador hänföras till vägväsendets
ordinarie arbetsprogram. Det
är just sådana skador vi haft i år.

Slutsats: skadorna hade i stor utsträckning,
fastän kanske inte helt, kunnat
undvikas och förebyggas, om vägunderhållet
varit bättre.

Man vet, säger statsrådet, vilka åtgärder
som böra vidtagas för att sätta vägnätet
i sådant skick, att det kan motstå
såväl naturkrafternas som den tunga vägtrafikens
förstörande inverkan. Problemet
är bara hur mycket arbetskraft och
materiel som kan ställas till förfogande.
— Förlåt, herr kommunikationsminister,
men yttrandet om möjligheterna att motstå
naturkrafternas förstörande inverkan
skulle passat bättre före den nu
gångna hårda vintern. Men det kan måhända
verka lugnande på dem, som frukta
att vägarna kunna bli utsatta för nya,
överraskande påfrestningar.

I svaret åberopas att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan år 1949 framlagt
ett 20-årsprogram för vägnätets förbättring,
vilket emellertid förutsätter årliga
investeringar långt utöver nuvarande
nivå. I anslutning härtill framhåller
kommunikationsministern, att även vägväsendets
investeringar måste begränsas
med hänsyn till den samhällsekonomiska
balansen. Statsrådet säger också,
att det så länge den nuvarande överkonjunkturen
råder icke är möjligt att
göra upp någon realistisk planläggning
för en successiv ökning av väginvesteringarna,
utan man får nöja sig med
mera kortsiktiga bedömanden.

Det är ganska självklart, att man i nuvarande
inflationstid även måste begränsa
vägbyggandet, men kravet på vägarnas
upprustning och underhåll måste
sorgfälligt vägas mot andra aktuella behov
och önskemål.

Invändningar torde kunna göras, när
kommunikationsministern säger att det
icke är möjligt att göra upp någon realistisk
plan för väginvesteringarna så
länge den nuvarande överkonjunkturen
råder. Även om investeringarna ej skulle
ökas, måste det vara angeläget att
noga förbereda dem, så att vad som göres
passar in i det hela; jag skall senare
återkomma till den saken.

Att det svenska vägnätet är dåligt och
kräver en ordentlig upprustning är ju
så väl känt, att något utförligt ordande
därom inte torde behövas. Men låt mig
i alla fall citera några aktuella uttalanden
om tillståndet.

Överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet
yttra sålunda på s. 2
i sin berättelse, avgiven den 8 december
1950: »Den sedan åtskilliga år rådande
knappheten å anslag, arbetskraft, maskiner
och material för väghållningen i landet
har medfört avsevärda inskränkningar
i möjligheterna att verkställa icke
endast omläggningar till en mot
trafikekonomiens och trafiksäkerhetens
krav svarande standard av det allmänna
vägnätet utan även anläggning av nya
vägar särskilt inom områden, där framkomliga
vägar ännu saknas.» Ett stycke
längre fram i berättelsen heter det: »Åtskilliga
till vägunderhållet hänförliga
arbeten äro alltjämt eftersatta. Sålunda
borde, för ökande av trafiksäkerhet
och framkomlighet, i vidgad omfattning
utföras arbeten, som avse undanröjande
av tjälkänslighet genom förbättrad dränering
och isolering av vägkroppen,
upprustning av skyddsräcken, röjningar
för erhållande av sikt samt åtskilliga
andra underhållsåtgärder. Inom ramen
av till förfogande ställda medel torde
önskvärd utökning av sådana arbeten
dock knappast vara möjlig. Överrevisorerna
vilja emellertid framhålla, att en
fortsatt stark begränsning av anslagen
till dessa ändamål icke blott hindrar en

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

mycket önskvärd förbättring av vägarnas
standard, utan även riskerar resultatet
av det upprustningsarbete, som hittills
kunnat utföras.»

I sitt utlåtande om överrevisorernas
berättelse säger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på ett ställe: »Styrelsen
vill understryka överrevisorernas uttalande
att åtskilliga till vägunderhållet
hänförliga arbeten, vilka syfta till ökad
trafiksäkerhet och framkomlighet, alltjämt
äro eftersatta och att en fortsatt
stark begränsning av anslagen till dessa
ändamål icke blott hindrar en mycket
önskvärd förbättring av vägarnas standard,
utan även riskerar resultatet av
det upprustningsarbete, som hittills kunnat
utföras.»

Förre statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
Arne Lundberg gav,
om jag minns rätt, i fjol uttryck åt den
uppfattningen att eftersläpningen när det
gäller vägstandarden och vägnätets hållande
i ordning kunde räknas i miljardbelopp.

Kommunikationsministern själv är ju
också enligt svaret på det klara med att
nuvarande starka begränsning av väginvesteringarna
inte kan bibehållas under
någon längre tid och att det gäller att
finna utvägar för att så snart som möjligt
forcera upprustningen av vägväsendet.

Att kommunikationsminister, väg- och
vattenbyggnadsstyrelse och överrevisorer
in. fl. äro medvetna om det svenska
vägnätets stora brister är ju gott och väl,
men inger knappast tillräcklig trygghet
för att behövlig förbättring kommer att
ske.

Och dock behövs en ordentlig upprustning
så innerligt väl. Utan bättre vägar
kunna inte de tekniska framstegen
på bilområdet till fullo utnyttjas, exempelvis
tyngre vagnar som äro billigare i
drift vid godstransporter. Många bygder,
som äro i starkt behov av bussförbindelser,
kunna ej heller erhålla sådana, därest
inte vägförstärkningar ske.

Ur nationalekonomisk synpunkt är det
beklagligt, att vi skola ha så många svaga
och dåliga vägar som fallet är. Det
vore god affär att med det snaraste sätta

upprustning av det svenska vägväsendet.

de svenska vägarna i så gott stånd som
möjligt. Starka och goda vägar äro produktiva
nvttigheter i det svenska folkhushållet.

Jag skall, herr talman, också tillåta
mig att ingå på några speciella frågor,
som kunna anses höra samman med de
i interpellationen upptagna spörsmålen.

Det synes som om permanentning väl
mycket fått komma i första hand och
ibland utföres på alltför svagt underlag.
Sådan permanentning ger visserligen
jämnare vägar för några få år men håller
inte länge, i varje fall inte vid svåra
tjällossningar som i år. Kostnaderna för
permanentning av vägar med bristfälligt
underlag blir kanske ibland bortkastade
pengar. Jag vet att överrevisorerna varit
inne på detta förhållande, men jag bär
ändå velat omnämna det, då den uppfattningen
torde vara ganska allmän, att
man väl mycket skattat åt permanentning
utan hänsyn till grundförhållandena
i våra vägar.

Den allmänna upprustning av våra
vägar, som är ofrånkomligen nödvändig,
torde i första hand böra inriktas på
broförstärkningar och grundförbättring.
Permanentning är så pass dyr, att den
måste ha bra underlag för att bli lönande,
och den bör därför kanske i
första hand ske i samband med grundförstärkningar
och ombyggnader.

En åtgärd vid väghållningen, som inte
bara väcker undran hos lekmännen utan
allmän förargelse hos bilisterna, är lerspridningen.
För trafiken är den ofta
riskabel, enär vägarna bli sliriga. Det
förefaller också som om gropigheten vid
regnväder blir större på de lerkörda vägarna,
och de bli fortare gropiga än andra
vägar. Det är kanske djärvt att draga
sakkunskapens ord i tvivelsmål, men lerkörning
i den utsträckning som sker
förefaller vara en diskutabel vägförbättringsåtgärd.
Sakkunskapen lär för övrigt
icke vara fullt enig i denna fråga.

Inför alla provbeläggningar och experiment
med lerkörning och annat ställer
sig nog mången undrande, huruvida
försöksverksamheten behöver vara så i
detalj utbredd som den nu är. Det torde
vara ganska svårt för vägmyndigheterna

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om upprustning av det svenska vägväsendet.

att överskåda och hålla reda på alla små
försöksbitar och att göra erforderliga
iakttagelser om vad som undan för undan
sker med dem.

Broarna borde, såsom jag redan
nämnt, vara det första man på allvar tar
itu med vid en blivande upprustning.
Det finns många svaga broar som kunna
förstärkas, varigenom den tyngre trafiken
finge ökade möjligheter att komma
fram. Nu få sådana arbeten ofta anstå,
därför att man alltför optimistiskt räknar
med vägomläggning eller liknande
inom en snar framtid.

Här kommer jag återigen in på nödvändigheten
av en god och tillräckligt
snabb planläggning av de vägprojekt,
som beräknas kunna komma till utförande
inom de närmaste åren och även på
längre sikt. Alldeles för liten uppmärksamhet
har enligt min åsikt ägnats åt undersökningar
rörande åtgärdernas ekonomiska
sida. Planeringspersonal i tillräcklig
utsträckning — för broar och
annat — borde vara en nödvändig förutsättning
för att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall kunna fylla sin uppgift.
Ämbetsverket har svällt så kraftigt,
att man icke gärna vill förorda personalökning,
men den aktivt arbetande sidan
kunde kanske förstärkas på bekostnad
av passivsidan, vilkens pappersmaskinen
måhända kunde förenklas än
mera.

Herr talman! Jag har framställt min
interpellation för att vinna någon klarhet
om vilken takt vi kunde räkna med
när det gäller att få den behövliga vägupprustningen
genomförd. Jag hade hoppats
att det åtminstone skulle ställas i
utsikt, att upprustningen kommer att sättas
i gång på allvar och att planeringen
nu pågår för fullt. Aktualitet måste min
fråga anses ha genom katastrofen för vägarna
denna vår och genom det allmänna
underbetyg för vårt svenska vägnät,
som man tyvärr måste konstatera föreligger
från många håll.

Av kommunikationsministern har jag
fått ett positivt svar i så måtto, att han
gett bestämt uttryck för sitt personliga
intresse att finna en utväg för att så
snart som möjligt forcera upprustningen

av de svenska vägarna. Men herr statsrådet
säger, att den »i nuvarande överkonjunktur»
inte kan genomföras. Sammanställer
man detta uttalande med regeringens
åtgöranden för att vidmakthålla
överkonjunkturen, finner man att
utsikterna nog inte äro stora för att vi
i denna Kungl. Maj:ts tid skola få se
vägupprustningen igångsatt på allvar.
Det är pessimistiskt, herr talman, men
jag kan inte undgå att draga den slutsatsen.

I princip har det bestämts, att vägkostnaderna
skola bestridas av biltrafikanterna
genom s. k. bilskatter på fordon
och bensin. Därvid har det utlovats
att bilskattemedlen helt skola gå till vägväsendet.
Efter kriget ha bilskattemedlen
flödat så rikligt, att när statens utgifter
för väghållningen — byggnads- och
underhållskostnader — täckts, blir det
från år 1945 ett belopp av över 550 miljoner
kronor, som kan sägas utgöra bilismens
fordran på det statliga vägväsendet.
Med rätta kunna alltså bilägarna
kräva förbättrade vägar. Den nyligen
beslutade extra fordonsskatten, som inte
skall gå till vägväsendet, är en annan historia,
som jag ej skall diskutera med
kommunikationsministern i dag, men
den fördubblade fordonsskatten minskar
ej det mycket tydliga missnöjet bland
de svenska bilisterna över våra dåliga
vägar.

Men det finns en sak, herr statsråd,
som jag vill framföra min tacksamhet
för utöver det personliga fastän något
teoretiska intresse för vägupprustning,
som framkom i statsrådets svar, och det
är den framlagda propositionen om extra
anslag på 10 miljoner kronor för att
bota de värsta skadorna av 1951 års svåra
katastrof för en stor del av det svenska
vägväsendet.

Herr STEN: Herr talman! Jag finner
mig föranlåten att i detta sammanhang
påminna om en sak som jag inte tror
nämndes vare sig i svaret eller i interpellantens
anförande, nämligen de kvarstående
bristerna med avseende på vårt
vägnät.

Tisdagen ilen 15 maj 1951.

Nr 19.

Den fackliga organisation, som jag tillhör
och som har lokala avdelningar på
bortemot tusen platser i landets skogsbygder,
gjorde i mitten av 1940-talet en
inventering av de kvarstående skogsbygdsproblemen,
och därvid framkom
på en punkt ett så enstämmigt önskemål,
nämligen just rörande glesbygdernas
olösta vägfrågor, att vi funno oss föranlåtna
att liksom i förskott göra en framställning
till vederbörande myndigheter.
Denna framställning gick till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, men jag känner
givetvis inte närmare till vilken effekt
den eventuellt haft på styrelsens planläggningsarbete.

Om jag inte uppfattade departementschefen
fel, nämnde han i svaret att man
nu av tidsomständigheterna tvingas arbeta
på mera kort sikt. Jag kan då inte
frigöra mig från den tanken, att det väl
just i en tid av återhållsamhet bör vara
angeläget att överväga fördelningen på
olika ändamål av de medel, som efter
hand kunna anslås till vägväsendet. Även
om jag förstår hur angeläget det kan te
sig att permanenta vägar, förstärka
broar och över huvud taget vidga »flaskhalsarna»
i vår landsvägstrafik, måste
jag uttrycka förhoppningen att man inte
förgäter att de människor, som inte ha
förmånen av några vägar alls, borde åtnjuta
en viss förtursrätt när det gäller
vårt vägsystem och dess förbättring i
fortsättningen.

Man synes också i den debatt, som föres
om vårt skogsbruks framtid i skilda
delar av landet, vara ense om att det
även i sådana bygder, där skogsbruket
spelar en större roll än jordbruket, är
nödvändigt både för invånarna själva
och för landet i dess helhet att så att säga
upprätthålla en levande bygd genom
samspel mellan olika näringar. Vi kunna
inte tänka oss att driva skogsbruk på det
sättet, att man skulle kasernera folk för
avverkningar och ännu mindre för
skogskulturarbeten, utan dessa uppgifter
måste i stort sett skötas av i bygden bofasta
människor. Men då måste det också
finnas ett jordbruk för att folk och
hästar skola få mat under den tid skogsdrivningarna
utföras. I många fall har

upprustning av det svenska vägväsendet.
det också visat sig att stora förutsättningar
finnas för en komplettering av
bygdens arbetsliv med småföretag av
olika slag. Allt detta gör, att vägproblemet
blir verkligt aktuellt just för dessa
bygder.

Man behöver visserligen inte förtvivla
om skogsbygdernas och över huvud taget
de avlägsna bygdernas framtid. Därtill
äro deras ekonomiska förutsättningar
alltför stora och deras uppgifter i landets
näringsliv alltför betydelsefulla.
Men när man någon gång om sänder i
tidningarna finner skildringar — jag
läste en sådan senast i dag —- om någon
by, som utan tvivel har naturliga
förutsättningar för sin existens men vars
invånare börjat »tappa sugen» just på
grund av att alla kommunikationer saknas,
då förundrar man sig över att så
mycket verkligen kan finnas ogjort på
detta område från den tid, då anläggningen
av nya vägar var ett mera centralt
inslag i vårt vägväsende än nu. Det
måste helt enkelt bero därpå, att arbetsuppgifterna
och medelsbehoven voro för
stora.

Men det är synnerligen angeläget att
man från både väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och kommunikationsdepartementets
sida håller denna sak i åtanke
vid planläggningsarbetet och avvägningen
mellan olika ändamål. I den mån som
man i fortsättningen kan frigöra medel
för vägväsendets ändamål, få glesbygdernas
olösta vägproblem inte komma i
bakgrunden utan måste ha en viss förtursrätt
vid sidan av de mycket angelägna
ändamål, som man ju förstår att
»flaskhalsarna» kunna representera under
den tid vi närmast gå till mötes.

Häri instämde herr Pålsson.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Man måste givetvis med alira största
noggrannhet följa utvecklingen för att
kunna verkställa den avvägning, som
helt naturligt ständigt måste göras mellan
de krav, som kunna framföras från
glest befolkade, väglösa bygder, och de
önskemål angående våra allmänna vägar
och möjligheterna att där komma

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om upprustning av det svenska vägväsendet.

fram med den fordonspark vi för närvarande
ha, vilka med berättigad styrka
nu senast framförts bland annat av
interpellanten. Men jag måste understryka
att detta ofrånkomliga avvägningsproblem,
på grund av den nuvarande
begränsade tillgången på arbetskraft,
ställer oss inför mycket svåra avgöranden,
där man — med all den respekt
man kan ha för de av den senaste
ärade talaren nu framförda önskemålen
— ändock måste säga sig, att det inte
minst efter den gångna vinterns erfarenheter
gäller att se till att våra allmänna
vägar sättas i farbart skick.

Jag tror inte det är nödvändigt att jag
med herr Domö mera ingående diskuterar
önskvärdheten av ett väl utbyggt
och underhållet vägnät i landet. Jag kan
utan vidare understryka allt vad han nu
anfört om det räntabla och ur folkhushållets
synpunkt önskvärda i att våra
vägar förbättras. Det är bara så — och
jag har understrukit den saken i mitt
svar — att vi här stå även inför andra
avvägningsproblem. Jag vet att herr Domö
känner mycket starkt för vårt försvar
exempelvis. Han anser att när det
gäller försvaret måste vi sätta in all den
materiel, all den arbetskraft och alla de
medel som kunna anses önskvärda. I
likhet med många andra kanske han säger,
att sinnessjukhusen i vårt land behöva
förbättras. När det gäller kommunikationsväsendet
är jag själv på det
klara med att det kan anföras mycket
starka skäl för att vi exempelvis skola
elektrifiera våra järnvägar. För några
år sedan räknade man ut att det genomsnittligt
skulle ge en förräntning på 11
ä 11,5 procent. På samma sätt förhåller
det sig med vår vattenkraft, ehuru vi
därvidlag under de senare åren, på
grund av att vi ha betraktat det såsom
ett särskilt angeläget behov, i stort sett
ha tillmötesgått alla önskemål.

På praktiskt taget alla områden finns
det sålunda behov, som äro trängande,
och vi tvingas att göra en avvägning.
Jag har utgått från att herr Domö själv
under den tid, då han innehade den
post som jag nu har, gjort liknande erfarenheter
som dem jag har gjort. Det är

ingenting att nu resonera om, men faktum
kvarstår, att våra vägar kommo på
efterkälken under kriget. Anslagen voro
då nere i mycket låga belopp. Jag
tror att när väganslaget var som lägst
var det nere i mellan 93 och 94 miljoner
kronor. Under den tid herr Domö
hade hand om denna verksamhet hade
man ett anslagsbelopp på 126, 127 miljoner
kronor. Vi ha för närvarande ett
anslagsbelopp på 354 miljoner kronor.
Men jag är den förste att erkänna att vi
ingalunda ännu på långt när ha hunnit
ta igen den eftersläpning, som inträdde
under kriget, och man kan väl också
med visst fog säga, att denna eftersläpning,
jämfört med förhållandena före är
1936, fortfarande är rådande. Jag vill
understryka att det sålunda varken är
okunnighet eller brist på intresse som
gör att man inte i den takt, som jag förstår
att herr Domö och många andra
kunna anse önskvärd, har lyckats att
göra den upprustning, som otvivelaktigt
många skäl tala för.

Det har i olika uttalanden gjorts gällande
— och det skall utan vidare erkännas
särskilt efter de vad jag betraktar
såsom naturkatastrofer, som vi haft
under det gångna året •— att huvudvägarna
i vårt land jämfört med de flesta
andra länder i Västeuropa äro de sämsta.
Vid en dylik jämförelse måste man
emellertid ha klart för sig, att sådana
länder som Holland, Belgien och Danmark
— där ytinnehållet för Belgiens
vidkommande exempelvis inte är stort
större än Småland, men befolkningen är
väsentligt större än vårt eget lands —
självfallet ha att kämpa med förhållandevis
mindre problem än vi ha att brottas
med i vårt land, detta stora frostiga
område, om jag så får uttrycka mig,
med 90 000 kilometer allmänna vägar,
som skola hållas i ordning och förbättras,
och med en befolkning av endast 7
miljoner invånare. Det är klart att problemet
i och för sig måste vara enklare
för åtskilliga av de västeuropeiska länderna
än vad det är för Sverige, Norge
och Finland, för att ta de aktuella exempel,
som ha anförts i diskussionen.

Herr Domö tog upp ytterligare ett par

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Om upprustning av det svenska vägväsendet.

frågor, som jag kanske också med några
ord skall beröra. Han uttryckte en
förmodan att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
innan den verkställde beläggningsarbetena,
måhända inte hade gjort
nödvändiga förstärkningsarbeten. Det
tror jag inte är ett riktigt antagande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bar
säkerligen inte bortsett från att dessa
förstärkningsarbeten måste vidtagas.
Det förhållandet, att anslagen till beläggningsarbeten
voro förhållandevis
stora jämfört med de belopp som gingo
till förstärkningsarbeten, berodde på att
de starkaste och bästa vägarna togos
först. Det utesluter inte att man, såsom
exempelvis skett på vissa enskilda sträckor
— jag tänker i första hand på enköpingsvägen
— har gjort dåliga erfarenheter
beträffande beläggningarna,
men intill innevarande år har förstörelsen
på de vägar, som belagts under senare
år, procentuellt varit mycket ringa.
Nu har man emellertid kommit i ett sådant
läge, att förstärkningsarbetena
måste bli mera omsorgsfulla än tidigare,
och resultatet är att anslagen till förstärkningsarbeten
bli i det närmaste av
samma storleksordning som anslagen
för beläggningsarbeten.

Jag tror sålunda att man från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens sida är väl införstådd
med de problem, som rests av
herr Domö, och jag tror att man i enlighet
med hans önskemål kommer att ta
hänsyn till de synpunkter som han framfört.

Sedan gläder det mig att herr Domö
uttryckt önskemål om en förstärkning
av planeringspersonalen inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Jag tror att det
ligger mycket i vad herr Domö säger,
och jag tycker att det nr saklighetens
synpunkt är att anteckna, eftersom jag
vet att i varje fall representanter för
lians eget parti tidigare varit mycket
kritiskt inställda beträffande väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens personal och
haft den uppfattningen, att det skulle ha
skett en väldig ansvällning av denna personal,
en sak som emellertid efter statsutskottets
behandling av denna fråga under
föregående år tillbakavisats. När

herr Domö nu har uttalat ett önskemål
om att man skall ställa tillräcklig planeringspersonal
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande, är han inne
på riktiga tankegångar. Jag tror nämligen
att det är god ekonomi på längre
sikt, att man förfar på ett dylikt sätt.

Det är väl inte här meningen att vi
skola börja diskutera om de skatter, som
nyss ha tillkommit. Herr Domö endast
berörde dem i förbigående. Men om man
skall tala om den snö som föll i fjol
och om att staten skulle vara skyldig
bilismen 550 miljoner kronor, skall det
kanske också framhållas, att man inte
helt bör bortse från att bilismen under
kriget blev skyldig staten omkring 290
miljoner kronor. Om vi verkligen skola
resonera om dessa ting, skola alltså
dessa 290 miljoner dragas ifrån de 550
miljonerna, även om bilismen har fått
löfte om att denna skuld från bilismens
sida till staten skall betraktas såsom
avskriven.

Herr DOMÖ: Herr talman! Endast några
ord beträffande det sista som herr
statsrådet anförde.

Det är riktigt att under kriget bilskatten
inte räckte till att täcka kostnaderna
för vägarna, men det är en
omständighet som därvidlag inte beaktas
så mycket, och det är att vi ju inte
hade någon biltrafik i större utsträckning
under kriget. Det var annan trafik
som då tärde på vägarna. Även ur försvarets
synpunkt var det då önskligt att
få vissa vägförstärkningar till stånd, vilka
sedan pro forma belastade bilskattemedlen.
Men jag kan gärna vara generös
och säga, att även om bilismen skall
betala dessa vägarbeten under kriget,
vilket den strängt taget inte skulle behöva
göra, räcker det ju i alla fall till
en ganska stor fordran för bilismens
vidkommande. Just den omständigheten
att vägunderhållet eftersatts lång tid är
ju ett starkt skäl att no så snart som
möjligt ta itu med förbättringar.

Med anledning av statsrådet Nilssons
tal om hur svårt det är att avväga, lnir
mycket pengar som skall gå till vägar -

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om åtgärder för identifiering av barn under krig.

na och till andra ändamål, vill jag säga,
att jag visst förstår svårigheterna därvidlag.
Men jag vill samtidigt framhålla,
att försvaret inte ovillkorligen behöver
vara den faktor, som dessa vägkostnader
i första hand skola vägas emot. Det
kanske i detta sammanhang bör understrykas,
att det just ur försvarssynpunkt
skulle vara en mycket stor fördel, om
våra vägar voro i bättre skick än vad de
nu äro, i synnerhet när det gäller broar
och möjligheterna att komma fram med
tyngre fordon. Jag vill emellertid, herr
talman, inte nu ta upp någon debatt med
kommunikationsministern om dessa
spörsmål.

Min avsikt är inte att göra det svårare
för kommunikationsdepartementet.
Jag noterar med tacksamhet det intresse,
som herr statsrådet visat för vägarna.
Jag skulle bara vilja säga, att vi
böra hjälpas åt, när det gäller att rikta
uppmärksamheten på de berättigade
krav, som måste ställas på ett förbättrat
vägväsen. Därvidlag vill jag understödja
kommunikationsministern, och
jag har ju en viss personlig erfarenhet
av hur svårt det ibland kan vara att i
december under statsverkspropositionens
utarbetande få de belopp, som man
vill ha fram på vissa anslag.

Jag tyckte i alla fall att kommunikationsministern
lät väl resignerad, om
jag så får uttrycka mig, inför det nuvarande
tillståndet. Han ansåg att man
nu ingenting kunde göra. Man har ju
från början räknat med att man, när
vägväsendet överfördes i statlig regi,
skulle kunna begagna de olika konjunkturerna
för att göra mer eller mindre
på vägarna. Man skulle bygga vid lågkonjunkturer
och hålla igen vid högkonjunkturer.
Dock kan vägbyggandet
ej vara som ett slags klaver, som kan
dragas ut och in, men viss hänsyn till
konjunkturväxlingarna bör ju tagas. När
det nu mot förmodan blivit en långvarig
stegrad högkonjunktur — en inflationskonjunktur
— och man från regeringshåll
gör allt för att en dylik överfull
konjunktur, eller åtminstone full
konjunktur, skall fortsätta, får man ju
draga konsekvenserna och anlägga andra

perspektiv än man tidigare gjort. Det
blir nödvändigt att inpassa kostnaderna
för vägförbättrandet i den normala utgiftsstaten.
Det är väsentliga belopp som
årligen måste stå till förfogande för
detta ändamål. Man kan inte längre på
detta område avvakta en vikande konjunktur,
utan det är nödvändigt att snarast
möjligt på ordinarie stat få upp
tillräckligt anslag för förstärkning av
vägarna och vidtaga åtgärder för att få
arbetena till stånd.

I övrigt ber jag bara att få tacka för
det intresse, som jag har funnit hos
kommunikationsministern då det gäller
att finna en lösning på ett för oss båda
angeläget spörsmål.

Herr STEN: Herr talman! Jag borde
kanske också vara tacksam över det sätt,
varpå departementschefen uttryckte sig
beträffande det spörsmål, som jag omnämnt
i detta sammanhang. Jag skulle
emellertid vilja säga, att om inte de ordinarie
statsinkomsterna förslå för detta
ändamål, skulle måhända guldströmmen
från exportindustrierna — vilken
kommunikationsministern talat om under
helgen — till en del kunna återföras
till ursprunget, alltså till skogsbygden.
Därigenom skulle det bli möjligt att skapa
sådana förhållanden inom detta område,
icke minst när det gäller kommunikationerna,
att dess näringars och
dess befolknings framtida intressen
skulle kunna tillgodoses på ett mera tillfredsställande
sätt.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder för identifiering av barn
under krig.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
fru Svensons interpellation om åtgärder
för identifiering av barn under krig,
och nu yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har fru Gärda Svenson
frågat mig om jag är villig medverka till

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Ang. organisationen av arbetet på rektorsexpeditionerna m. m.

att åtgärder snarast vidtagas i syfte att
möjliggöra identifiering av barn under
krig samt om jag i så fall anser, att dessa
åtgärder böra genomföras av ett statligt
organ eller av någon lämplig enskild organisation,
exempelvis föreningen Rädda
barnen.

Som svar ber jag att få anföra följande.

I december 1950 gjorde föreningen
Rädda barnen en framställning i detta
ämne till Kungl. Maj:t. Föreningen hemställde
om en omedelbar utredning om
åtgärder för att underlätta identifiering
av barn i händelse av krig, särskilt av
nyfödda och barn upp till sex år. Framställningen
remitterades till civilförsvarsstyrelsen,
som i sitt utlåtande framhöll,
att en utredning påginge inom styrelsen
rörande åtgärder för identifiering
av civilbefolkningen i krig. Denna utredning
skulle i första hand taga sikte
på identifiering av personer, som dödats
genom luftanfall. Civilförsvarsstyrelsen
sade sig icke vara beredd att, innan
utredningen slutförts, utforma ett
förslag om särskilda identitetsbeteckningar
för barn. ,

Civilförsvarsstyrelsen har för denna
utredning tillkallat en särskild utredningsman,
som för närvarande undersöker,
vilken identitetsbeteckning, som
kan tänkas vara den lämpligaste. Även
frågan om vem som bör svara för identifieringsåtgärderna
har utredningsmannen
under övervägande. Utredningen beräknas
vara färdig i slutet av denna månad.

Fru Svenson säger i sin interpellation,
att hon icke anser det vara nödvändigt
att avvakta resultatet av den inom civilförsvarsstyrelsen
pågående utredningen.
Trots att jag till fullo delar fru Svensons
och föreningen Rädda barnens
uppfattning om att frågan om identifiering
av barnen är av utomordentligt
stor betydelse och fordrar en snar lösning,
anser jag icke att några åtgärder i
saken böra vidtagas från statsmakternas
sida, förrän civilförsvarsstyrelsens utredning
är slutförd.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpcllationen.

il Första kammarens protokoll 1951. Nr 10.

Fru SVENSON: Herr talman! Till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ber jag att få framföra mitt
tack för det svar, som jag har fått på
min interpellation angående identifiering
av barn under krig.

Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att herr statsrådet delar min uppfattning
om att dessa frågor äro oerhört
viktiga och angelägna. Det stora antalet
barn i krigshärjade länder, som evakuerats
och bortförts och som på grund av
bristande identifiering ej kunnat återföras
till sina hemorter och eventuellt
överlevande föräldrar och släktingar, är
ett skrämmande exempel på vad en underlåtenhet
i detta fall kan betyda.

Jag uttalar därför den förhoppningen,
att den utredning, som för närvarande
arbetar och som det hänvisas till i interpellationssvaret,
verkligen kommer
att omfatta även frågan om identifiering
av barn och att utredningen skall komma
till det resultatet, att verkliga åtgärder
böra vidtagas i denna fråga och att
man inte bör ta sikte enbart på identifiering
av personer, som dödats vid
luftanfall.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. organisationen av arbetet på
rektorsexpeditionerna m. m.

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
NYGREN, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Arrhéns interpellation angående
organisationen av arbetet på rektorsexpeditionerna
m. m., fick nu ordet och
anförde: Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Arrhén till
mig riktat följande frågor:

1) Kan statsrådet ställa i utsikt att till
nästa budgetår framlägga förslag om ett
slutgiltigt ordnande av arbetsorganisationen
på rektorsexpeditionerna?

2) Om så icke är fallet, är statsrådet
beredd att till nästa budgetår förstärka
det nu utgående anslaget till ljus- och
vedkassorna, så att det motsvarar de
ökningar, som betingas av penningvärdets
fall, pris- och lönehöjningar

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Ang. organisationen av arbetet på rektorsexpeditionerna ni. m.

samt de ökade anspråk, som myndigheterna
själva svnas resa i dessa sammanhang? Jag

delar helt min företrädares uppfattning
om angelägenheten av att rektorerna
vid våra läroverk och seminarier
i största möjliga utsträckning befrias
från rent administrativa göromål,
så att de hinna ägna mera tid och arbetskraft
åt sina viktiga pedagogiska
uppgifter. Jag är därför beredd att för
egen del medverka till att effektiva åtgärder
vidtagas i sådant syfte, så snart
förhållandena möjliggöra det. Det i ämnet
föreliggande sakkunnigbetänkandet
torde därvid kunna i väsentliga delar
tjäna som grundval. Inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde föreligga
emellertid många andra lika angelägna
önskemål, vilka påkalla statsmakternas
uppmärksamhet; det är givetvis
för tidigt att nu kunna säga, huruvida
det vid avvägningen av de många
olika anslagsbehoven skall visa sig möjligt
att redan till nästa års riksdag framlägga
förslag till ett slutgiltigt ordnande
av arbetsorganisationen på rektorsexpeditionerna.

Vad gäller interpellantens andra fråga
får jag erinra om att enligt § 217 läroverksstadgan
ur läroverks ljus- och
vedkassa skola bestridas bl. a. kostnaderna
för renskrivningsgöromål. Kassans
inkomster utgöras i första hand av
en terminsavgift, vilken dock må utgå
med högst 30 kronor. Därest för bestridande
av kassans nödvändiga utgifter
skulle erfordras högre terminsavgift än
30 kronor skall bristen fyllas genom bidrag
av statsmedel. För detta ändamål
finnes å riksstaten uppfört ett särskilt
anslag under rubriken Allmänna läroverken:
Bidrag till ljus- och vedkassorna;
anslaget har karaktären av förslagsanslag,
varför medelsförbrukningen, i
den mån den följer givna bestämmelser,
icke är underkastad någon begränsning.

Därest interpellanten skulle med sin
fråga åsyfta en ändring av grunderna
för medelsanvändningen så är detta ett
spörsmål, som jag icke utan närmare utredning
kan taga ställning till. Jag är
övertygad om att skolöverstyrelsen,

därest den finner skäl tala för en dylik
ändring, kommer att i sina anslagsäskanden
framlägga erforderliga förslag.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt
tack för det snabba svaret på den interpellation,
som jag har riktat till henne.

Min första fråga gällde, om statsrådet
var villig att för nästa års riksdag
framlägga förslag om ett slutgiltigt ordnande
av arbetsorganisationen på rektorsexpeditionerna.
Statsrådet har i sitt
svar givit uttryck för en positiv inställning
och förklarar sig, såsom vi hörde,
heredd att medverka till att effektiva
åtgärder vidtagas i sådant syfte »så
snart förhållandena möjligöra det».
Därvidlag bringar också statsrådet i erinran
1947 års sakkunnigutredning på
detta område, vilken sägs skulle kunna
bli en lämplig utgångspunkt.

Emellertid antydde statsrådet samtidigt,
att inom departementet en hel del
andra »lika angelägna önskemål föreligga»,
varför det i dag vore för tidigt
att säga, huruvida ett förslag i detta avseende
skulle kunna framläggas redan
till nästa års riksdag. Jag vill inte alls
kritisera en dylik försiktighet. Det förefaller
mig tvärtom mycket rimligt, att
ett statsråd vid denna tidpunkt på året
lämnar ett sådant svar. Men jag skulle
vilja ge några synpunkter i samband
med dylika formuleringar — synpunkter
som jag delvis också hade möjlighet
att framföra för två år sedan, när jag
hade en motsvarande diskussion om dessa
ting med statsrådet Weijne.

När statsrådet här talar om att man
skall gripa sig an med saken »så snart
förhållandena möjliggöra det», tyder
detta på, att motivet för att inte göra
det nu är att söka på det statsfinansiella
planet. Jag vill fortfarande ifrågasätta,
om denna uppfattning är riktig. Jag påpekade
i interpellationsdebatten i första
kammaren med statsrådet Weijne den 1
mars 1949, att kostnaderna för det förslag,
som framlagts av 1947 års sakkunniga,
antagligen bleve lika stora som de

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Ang. organisationen av arbetet på rektorsexpeditionerna m. m.

kostnader, som blivit följden av systemet
att (hänvisa rektorerna att för expenser
rörande skrivgöromål på expeditionerna
gottgöra sig ur ljus- och vedkassorna.
Det är att märka, att statsrådet
Weijne vid detta tillfälle syntes mena,
att vägen över ljus- och vedkassesystemet
blivit något dyrare än det projekt,
som hade antytts av 1947 års sakkunniga.
Han syntes vidare under sådana förhållanden
närmast böjd för att redan år
1950 framlägga en proposition om förverkligande,
såsom han sade, i stort sett
av de sakkunnigas förslag. Men det oaktat
blev det inte någon proposition. Det
var väl så, att statsrådet Wigforss i sin
egenskap av finansminister hade vägande
invändningar att framföra.

Jag står, som sagt, för min del frågande
inför denna tvekan att här lägga
fram en proposition, eftersom statsmakterna
samtidigt förklarat sig inte ha någonting
emot, att de utgifter, det här
gäller, bestridas på en omväg över ljusoch
vedkassorna. Man skulle visserligen
kunna nöja sig med detta kineseri och
rycka på axlarna och säga, att det inte
gör någonting, eftersom det syfte, som
man bär vill nå, i alla fall blir tillgodosett.
Men anmärkningarna mot det nuvarande
systemet gå ut på, att systemet
genom sin brist på normer skapar osäkerhet
hos dem det vederbör. Rektorerna
kunna inte ingå tidsbestämda avtal
utan tvingas att anlita extra och tillfällig
arbetskraft. Man är i dagens läge
ute på rektorsexpeditionerna inte heller
säker på, hur långt man vågar gå och
hur långt man får gå, när på grund av
penningvärdets fall — eller kanske man
hellre skall säga löne- och prisstegringarna
— ljus- och vedkassornas medel
visa en tendens att inte vilja räcka till.

Var och en anlägger ju sin läsart, när
man studerar dokument av den art som
ett interpellationssvar utgör, och jag har
tillåtit mig att tillämpa min. Jag anser
alltså, att jag kan tolka interpellationssvaret
så, att det givit besked i ett viktigt
stycke. Statsrådet liar här erinrat
om att för den händelse ljus- och vedkassornas
inkomster av terminsavgifter
icke räcka till, skall bristen fvilas ge -

nom bidrag av statsmedel. Ja, så har det
ju alltid varit, och det är den generella
regeln. Nu säger statsrådet, att det anslag,
som finns på riksstaten för detta
ändamål — det har jag också erinrat
om i min interpellation — har karaktären
av förslagsanslag, så att medelsförbrukningen,
i den mån den följer givna
bestämmelser, icke är underkastad någon
begränsning. Detta betyder med
andra ord, enligt mitt sätt att se, att i
enlighet med de allmänna synpunkterna
i 1947 års sakkunnigutredning, i enlighet
med revisorernas uttalande i 1948
års berättelse, i enlighet med statsutskottets
uttalande i dess utlåtande nr 8
vid 1948 års riksdag och riksdagens beslut
i samband därmed, i enlighet med
statsrådet Weijnes uttalande i interpellationsdebatten
den 1 mars 1949 och i
enlighet med statsrådet Nygrens egna
uttalanden här i dag bör alltså rektorerna
ges rätt att anlita ljus- och vedkassorna
dels för utgifter berörande den
expeditionella tjänsten, inklusive kostnadsstegringen
på grund av löne- och
prisstegringarna — det bör ligga i sakens
natur — dels för utgifter som äro
av den art, att de föranledas av vissa
uppgifter, vilka av skolöverstyrelsen angivits.
Jag har i min interpellation givit
exempel på, att skolöverstyrelsen ger
dylika uppgifter och att en allmän hänvisning
därvid göres till ljus- och vedkassorna,
uppgifter, som alltså kunna sägas
falla under vad som här kallats »givna
bestämmelser».

Jag är av den uppfattningen, att alla
dessa uttalanden utgöra en clearing, som
i nuvarande situation inte är utan betydelse
för de parter det här gäller. Men
det hela måste givetvis kompletteras med
nya direktiv från skolöverstyrelsen, liksom
fallet blev på sommaren 1949 efter
den vårens interpellationsdebatt. Det är
detta, man särskilt traktar efter, ty det
är ju skolöverstyrelsen som är ordergivare
på detta område — givetvis under
departementets domvärjo. Detta skulle
då betyda, att skolöverstyrelsen nu snarast
bör ersätta direktiven av sommaren
1949 med nya direktiv, där hänsyn tas
till de stegrade lönekostnaderna och

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Ang. organisationen av arbetet på rektorsexpeditionerna m. m.

prisstegringarna, av skolöverstyrelsen
själv pålagda uppgifter m. m. De direktiv,
som för närvarande gälla och som
utfärdades på sommaren 1949, äro t, ex.
kostnadsberäknade endast för skolor
med upp till 1 000 elever, då det högsta
tillåtna beloppet angivits till 12 300 kronor.
Nu lia vi flera läroverk i landet,
som ha över 1 000 elever, och dessutom
ha, som jag både i interpellationen och
här i dag erinrat om, de allmänna kostnaderna
på ett väsentligt sätt ökats liksom
också det allmänna arbetet ute på
rektorsexpeditionerna.

Till sist ber jag att få uttala den förhoppningen,
att de nya direktiven i
dessa stycken måtte komma från skolöverstyrelsen
snarast möjligt. De äro ivrigt
efterlängtade och alldeles uppenbart
högst nödiga. Jag skulle också, innan jag
lämnar denna plats, åter vilja uttrycka
ett allmänt tvivel angående det riktiga i
att departementet inte framlägger en klar
proposition på detta område, där man
har möjlighet att normera hela detta
viktiga arbetsområde inom skolans
värld, vilket, enligt mitt sätt att se, är
en primär förutsättning för att skapa
den effektivisering, som följer av ordnade
förhållanden på arbetsplatsen. Uttrycket
torde vara bekant, och det är
värt att även i dessa sammanhang begrundas.

Statsrådet NYGREN: Herr talman! Jag
kan upprepa vad jag tidigare sade, att
det är min uppfattning, att frågan är av
mycket hög angelägenhetsgrad. Skulle
det verkligen vara som interpellanten
förutsätter, att kostnaderna inte skulle
ställa sig högre om man genomförde
sakkunnigförslaget, så anser jag det alldeles
självklart, att detta borde ske snarast
möjligt. Ungefär det svaret gav också
min företrädare. Men det har tydligen
under mellantiden visat sig, att förändringen
skulle medföra större kostnader
och att man därför fått lov att vila
på hanen. Jag hoppas dock, att man
skall kunna finna en god lösning så
snart som möjligt, tv, som sagt, det är
angeläget.

Vad den andra punkten beträffar säger
interpellanten i sin interpellation
ingenting annat än att han önskar en
»förstärkning av nu utgående anslag».
Men vad som här behövs är, som jag
redan sagt, inte en förstärkning av anslaget
med den form det har, utan det
är i så fall ändrade bestämmelser. Läroverksrektorerna
veta ju själva, hur de
ba det med antalet elever och andra omständigheter,
som inverka på bestämmelsernas
utformning, och kommunikationerna
mellan rektorerna och skolöverstyrelsen
äro goda, liksom mellan
skolöverstyrelsen och departementet.

Jag förutsätter därför, att de nödvändiga
framställningarna komma att göras,
och göras i tillräckligt god tid för
att ändringar skola kunna verkställas.

Herr OHLON: Herr talman! Statsrådet
liar enligt mitt förmenande inte givit ett
fullt tillfredsställande svar på interpellantens
sista fråga, nämligen frågan huruvida
statsrådet är beredd att ge skolöverstyrelsen
direktiv att utfärda nya
bestämmelser rörande ljus- och vedkassans
användning för expeditionsändamål.
När det för två år sedan här förekom
en interpellationsdebatt i samma
sak, lovade dåvarande statsrådet att ge
skolöverstyrelsen en påstötning, och resultatet
blev, att vi fingo klara och tydliga
bestämmelser på sommaren 1949.

Sedan dess ha, som interpellanten
framhöll, två saker inträffat. Den ena är
att vi ha haft en inflation — jag ber om
ursäkt för att jag använder det ordet
— det heter visst i stället, att vi ha haft
en engångsförskjutning i prisnivån på
bortåt 20 procent. De penningar som utgå
enligt de 1949 utfärdade bestämmelserna
äro alltså inte så mycket värda i
dag. Den andra sak som interpellanten
framhöll är att vi nu ha en hel del läroverk,
som överskridit det maximiantal
lärjungar som 1949 års bestämmelser
räknade med. Det läroverk jag företräder
har 1 069 elever, om jag minns rätt,
och det kommer säkerligen att bli fler
till hösten. 1949 års bestämmelser utgå
ifrån att intet läroverk skall ha mer än

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta ämneslärare.

1 000 elever, men bestämmelserna gälla
fortfarande, och i det läget våga icke
rektorerna använda större summor ur
ljus- och vedkassorna än vad som beslöts
1949. Jag anser, att det enda tillfredsställande
svaret här skulle vara,
att statsrådet lovade att ge skolöverstyrelsen
nya direktiv med hänsyn till de
sedan 1949 inträffade förändrade omständigheterna.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Om jag
för min del får uttrycka en mening i
denna sak, vilket kanske hellre statsrådet
skulle ha gjort, så fick jag den uppfattningen
av statsrådets senaste inlägg,
att statsrådet förklarade, att kommunikationen
mellan rektorerna och skolöverstyrelsen
var god och att styrelsen
efter framstötar från rektorshåll vore
villig att taga krav, motiverade i huvudsak
på det sätt, som jag här försökt ge
en föreställning om, under välvilligt bedömande.

Statsrådet NYGREN: Herr talman! Om
interpellanten hade framställt frågan på
ett annat och klarare sätt, skulle givetvis
svaret ha kunnat bli annorlunda.
Men interpellanten har endast begärt förstärkning
av utgående anslag, och på den
frågan finns det inte anledning att svara
på annat sätt än jag nu gjort. Jag
kommer givetvis att ta kontakt med skolöverstyrelsen
för att undersöka dess
ställning till det spörmål, som under
debatten här upptagits till behandling.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta
ämneslärare.

Ordet lämnades ånyo till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet NYGREN,
som tillkännagivit, att hon hade
för avsikt att vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Andréns interpellation
om åtgärder mot bristen på kompetenta
ämneslärare, och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Andrén frågat mig,
om jag planerar åtgärder, som kunna antagas
tillföra lärarkåren ett bättre ekonomiskt
vederlag för arbetsprestationerna
för att därigenom på längre sikt skapa
de enda möjliga förutsättningarna för
att våra högre skolor tillförsäkras arbetskraft
med den kompetens, som är
erforderlig för utbildningsmålet.

Med anledning härav vill jag framhålla,
att jag liksom interpellanten är
fullt medveten om att den nuvarande
lärarbristen vid våra högre skolor är
ett synnerligen allvarligt problem, .lag
har även vid ett tidigare tillfälle uttalat
i denna kammare, att det gäller att
med alla till buds stående medel försöka
finna en lösning på svårigheterna.
Att läroverkslärarbanan bör göras mera
ekonomiskt lockande vill jag icke heller
bestrida. När därför tjänsteförteckningskommittén
blir färdig med sitt arbete,
i vad det avser läroverkslärarnas löner,
vilket beräknats kunna ske till hösten,
kommer denna lönefråga att upptagas
till behandling inom regeringen. Däremot
delar jag inte interpellantens uppfattning,
att lärarbristen avskaffas enbart
med höjda löner — bland annat av
det skälet att staten icke kan konkurrera
med sig själv, när det gäller lönesättningen
för olika tjänstemannagrupper.
Därtill kommer att den nuvarande
bristen å läroverkslärare icke kan sägas
bero på i första hand sjunkande rekrytering
till eller flykt från lärarbanan
utan på det förhållandet, att antalet elever
och klassavdelningar vuxit i sådan
takt att lärarrekryteringen icke kunnat
hålla jämna steg. Följande siffror äro
ägnade att belysa detta förhållande. År
1944 var antalet nybörjare i de högre
skolornas första klass JO G83, och år 1949
hade antalet nybörjare stigit till 41 705,
d. v. s. en ökning med 35,9 procent.
Antalet klassavdelningar i de högre skolorna
har under samma tid ökat från
4 206 till 5 138, d. v. s. med 22,2 %, medan
antalet ämneslärare har ökat från
4 514 till 5 479 eller med 21,4 %. Under
femårsperioden 1945—1949 ha vidare
endast 26 manliga och 19 kvinnliga or -

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta

dinarie lärare tagit avsked i förtid utan
pension, och av dessa ha 13 blivit professorer,
2 laboratorer och 1 överdirektör.

Läroverksorganisationens fortsatta expansion
under de närmaste åren kommer,
oavsett eventuella löneförbättringar
för läroverkslärarna, att framtvinga
även andra åtgärder för att bemästra
lärarproblemet. Genom skolorganisatoriska
åtgärder — såsom i folkskolan inbyggda
realskolelinjer eller realskolor
anordnade enligt det s. k. Stocksundssystemet
— torde sålunda en del stå att
vinna. Ökade möjligheter för adjunktkompetenta
folkskollärare att erhålla ordinarie
tjänster vid högre skolor böra
kunna tillföra läroverken fler lärare,
liksom genomförandet av vissa av krisutredningens
förslag. Jag avser att i annat
sammanhang återkomma till dessa
spörsmål.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag ber
först och främst att få framföra mitt
tack till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det svar som
jag erhållit, ehuru jag självklart inte kan
finna det i allo tillfredsställande.

Såsom kammarens ledamöter torde ha
observerat, var min fråga ganska nyanserad.
Jag ville först och främst se problemet
på lång sikt. Vi stå här inför ett
långfristigt problem, men ett långfristigt
problem som samtidigt kräver snara
åtgärder. För det andra var jag mycket
angelägen om att framhålla den kvalitativa
sidan av frågeställningen. Det är
enligt min mening ytterligt angeläget att
se till, att den nödiga kompetensen upprätthålles
hos de lärarkrafter som skola
uppfostra och undervisa den nya generationen.

När jag började läsningen av det svar
på min interpellation, som i dag har avgivits
i kammaren — jag ber att få begagna
tillfället att tacka statsrådet för
att jag på förhand fick taga del av detta
svar — blev jag ganska tillfredsställd.
Där förklarades nämligen, att läroverksbanan
bör göras mera ekonomiskt lockande
—- det ville statsrådet icke bestrida
—- och jag trodde ju att vårt ärade

ämneslärare.

statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet
icke skulle tveka ett ögonblick
att göra det, vars lämplighet man inte
ens kunde bestrida. Jag blev inte heller
förvånad, när jag läste fortsättningen
och fann att denna lönefråga skulle upptagas
till behandling i regeringen. Tv
det är ju självklart, att när en så stor
och viktig fråga skall lösas anmäla sig
nya problem, när och hur och i vilken
omfattning skall det ske? Det är givet
att dessa frågor kräva en ordentlig utredning
och även en behandling i statsrådsberedningen.

Men när jag sedan fortsatte läsningen,
blev jag alltmer besviken. Jag skall inte
fästa mig vid vad statsrådet säger om
interpellantens uppfattning, då statsrådet
karakteriserar den så, att lärarbristen
skulle avskaffas enbart med höjda
löner. Jag ser häri en positiv reservation.
Min formulering avsåg uppenbarligen
icke att utesluta önskvärdheten av
en hel rad reformer, men jag ansåg och
anser fortfarande, att lönefrågan har en
så avgörande betydelse, att det är denna,
som med nödvändighet måste skjutas
fram i förgrunden.

Mera betänksam blev jag inför den
andra reservationen, där statsrådet säger,
att »staten icke kan konkurrera med
sig själv» när del gäller lönsättning för
olika tjänstemannagrupper. Jag skall
återkomma till denna fråga senare men
vill redan nu konstatera, att på den
punkten begriper jag faktiskt inte, hur
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
kan så bortse från de faktiska
förhållanden, som föreligga i det
svenska samhället.

När jag sedan kom till det sista stycket
i det avgivna svaret, talades det om
»eventuella» löneförbättringar. Därmed
hade det riktiga — det obestridligt riktiga
— blivit betydligt problematiskt och
hypotetiskt. Och skulle det vara statsrådets
uppriktiga mening, att dessa löneförbättringar
endast skola vara eventuella,
måste jag beklaga att en sådan
tanke blivit framförd.

Den fråga vi nu stå inför är emellertid
mycket mer betydelsefull och mycket
mer allvarlig än ett mer eller mindre

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Om åtgärder

tillfälligt interpellationssvar kan vara,
och jag skall tillåta mig att belysa allvaret
i den frågeställning jag här tillåtit
mig framföra. Det kan inte undvikas, att
jag härvidlag får röra mig med ganska
många siffror; jag skall försöka undvika
att få med alltför många.

Hösten 1947 hade vi vid våra läroverk
en lärarbrist på omkring 200 tjänster. I
oktober 1950 hade den stigit till 440
tjänster. Vid sistnämnda tidpunkt fattades
det bland annat 153 tjänster i matematik,
57 i modersmålet och 55 i fysik;
de fingo upprätthållas med lärare utan
nödig fackutbildning eller genom övertidsarbete
av fackutbildade lärare. Icke
mindre än 186 folkskollärare utan någon
akademisk examen fingo rycka in och
fylla allvarliga luckor. Jag skulle ur min
personliga erfarenhet kunna nämna
exempel på lärare, som icke kunnat fylla
de kompetenskrav, man måste ställa på
dem som skola undervisa i våra högre
allmänna läroverk. Förra året kunde 26
ledigförklarade lektorstjänster och 168
ledigförklarade adjunktstjänster icke
återbesättas. Sådant kan hända inte bara
i avlägsna och föga eftersökta orter utan
också i städer som Malmö, Norrköping
och Karlstad. Norrland är framför allt
allvarligt i farozonen.

Läroverkens krisutredning har nyligen
i ett särskilt yttrande belyst ämneslärarbristen
vid de högre skolorna i övre
och mellersta Norrland, där läget undergått
en hastig försämring, en försämring
som närmar sig katastrofen. Av de 30
lärartjänster, som den 31 december
1950 voro vakanta vid läroverken i
våra fyra nordligaste län, ha 19 stått
obesatta mindre än två år, 11 över
två år. 16 procent av lektorstjänsterna
och 10 procent av adjunktstjänsterna
äro obesatta. Därtill kommer, att
många ordinarie lärare äro tjänstlediga
bland annat på grund av svårigheterna
att få bostad. Framför allt har
Norrland råkat ut för en kvalitativ nedgång
av sin lärarkader. De norrländska
skolorna ha ett underskott av kompetent
lärarkraft, som är skrämmande. Värst är
läget i de kommunala mellanskolorna.
där bristen på lärurkrafter uppgår till 47

mot bristen på kompetenta ämneslärare.

procent. Detta innebär med andra ord,
att nära hälften av undervisningen måste
uppehållas av icke kompetenta krafter.
Samma siffra uppgår för den övriga delen
av riket till 22 procent.

Jag tar för givet, att nuvarande statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
understundom läser en damtidning
som heter Idun. I senaste numret
av denna tidning finns det en intervju
med rektor Erik Ekman, förutvarande
lektor vid Umeå läroverk, numera
rektor vid Södra latin här i Stockholm.
Han är en utmärkt kännare av
norrländskt skolväsende och har därför
placerats i läroverkens krisutredning.
Därigenom har han fått ytterligare anledning
att fördjupa sina studier i ett
stort och rikt ämne. Jag skall tillåta mig
att läsa upp ett par små uttalanden, som
han har gjort i det intervjuuttalande
som jag åberopat och som kunna ge en
konkret belysning av hur verkligt svårartade
förhållandena äro vid de norrländska
läroverken.

»Vid läroverket i Haparanda», säger
han, »är det tal om att lägga ned realgymnasiet.
Där har man på 500 elever
två kompetenta lärare i ämnena matematik
och fysik. Av dem har för nästa
läsår en fått transport söderut! I Umeå,
för att fortsätta med uppräkningen,
tjänstgör detta läsår en fil. stud., sju
folkskollärare och en apotekare. Skellefteå
ligger också i farozonen. Och
värre och värre blir det. Allt under det
deras antal, som klappar på läroverkets
portar, stiger och stiger för att om tio
år kanske fördubblas.»

I samma intervju finns ett annat uttalande,
som jag också skall tillåta mig
citera. Rektor Ekman säger där: »Norrland
vill ha lärare med samma kvalifikationer
som på andra håll, inte lektorer
utan vetenskapliga meriter och adjunkter
utan pedagogisk utbildning. Det
enda botemedlet mot norrlandsläroverkens
utarmning på kompetent folk, är
att genom högre lönesättning göra dem
lockande. Kanske kan man hoppas något
av den lönereglering som ecklesiastikminister
Nygren bebådat förslag om
till nästa års riksdag.»

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta

Det är därför, som jag med stort beklagande
finner, att i dag blir detta förslag
bara något »eventuellt».

Jag överlämnar till kammaren att avgöra,
om inte de siffror som jag här tilllåtit
mig räkna upp — kanhända i en
alltför lång serie — ha givit en bättre
belysning av lägets allvar och svårigheter
och givit en mera adekvat bild av situationen
än den som vi fått i interpellationssvaret.
Men jag'' framhöll redan
från början, att detta är en fråga på
lång sikt, och jag skall därför tillåta mig
belysa även detta långfristiga problem.

I slutet av 1950-talet klappa de stora
barnkullarna från 1940-talets första
hälft på portarna till våra gymnasier.
De voro i genomsnitt 122 000, 40 procent
större än de voro ett decennium
tidigare. Nyrekryteringen av gymnasielärare
måste ske ur de årskullar, som
föddes 30 år tidigare. De voro från början
omkring 90 000 och äro naturligtvis
åtskilligt uttunnade år 1960. Vi kunna
förstå hur läget skall gestalta sig i ett
samhälle med ständigt växande krav på
kvalificerad arbetskraft, om ej särskilda
krafttag göras just på det område
jag nu behandlar.

Mot en löneförhöjning anför ecklesiastikministern,
att »staten icke kan
konkurrera med sig själv» när det gäller
lönsättningen för olika tjänstemannagrupper.
Jag kan, uppriktigt sagt, inte
förstå, hur man kan göra ett sådant
uttalande. Modern ungdom kalkylerar
nyktert, och lönefrågan ingår som en
väsentlig del i dess realistiska kalkyler.
Det forna talet om ett »kall» är statt på
avskrivning; man kan beklaga denna
sak, men jag tror inte det ligger inom
den svenska politikens möjligheter att
ändra den. Denna moderna ungdom är
icke främmande för lönetabellerna. Populära
handböcker ge den därvid lättillgänglig
handledning. Denna ungdom
står inför valet bland annat mellan olika
statliga banor. Föreligger då icke
det läget, att staten konkurrerar med
sig själv? Och staten kan då icke vid
lönsättningen för dessa olika banor
bortse från det gamla problemet om tillgång
och efterfrågan.

ämneslärare.

Statsrådet anmärkte, att under femårsperioden
1945—1949 endast 26 manliga
och 19 kvinnliga ordinarie lärare
tagit avsked i förtid utan pension. Jag
hoppas att det bakom denna lilla detalj
i problemställningen icke ligger någon
cynisk spekulation i det förhållandet,
att en läroverkslärare icke gärna kan
byta yrke. Denna fara är sannerligen
icke stor. Faran är att vi icke få en tillräckligt
omfattande nyrekrytering, och
för denna fråga äro lönerna, som jag
förut framhållit, av avgörande betydelse.

Universitetsberedningen har i sitt sista
betänkande del V, s. 24 och följande,
kunnat konstatera, att tillströmningen
till universiteten och de fria högskolorna
i procent av antalet examinerade
studenter sedan ganska lång tid gått
tillbaka. Vad den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen beträffar — den
sektion alltså som med hänsyn till lärarbristen
framför allt behöver en ökad rekrytering
— har en absolut minskning
av tillströmningen ägt rum sedan 1944.
Denna fakultet har att utstå en övermäktig
konkurrens från de tekniska och
ekonomiska högskolorna, som öppna
vägar till mera lönande anställningar,
även de delvis av statlig art.

I del IV av universitetsberedningens
betänkande (s. 261) ha Sven Moberg
och Carl-Eric Quensel belyst olika studentkategoriers
inkomster. Man har hållit
sig till 1930 års manliga studenter,
födda alltså omkring 1910, och studerat
deras inkomster år 1946. Det finns också
tabeller över de kvinnliga, men eftersom
jag inte vill komplicera siffermaterialet,
skall jag hålla mig till den manliga
studentgruppen, som ju är den
större.

Det framgår av denna utredning, att
lärare med högre filosofisk examen kommo
upp till en medianinkomst på 11 000
kronor, medan läkarna kommo upp till
17 000 kronor. Personer från vissa kortare
studievägar nådde betydligt högre
inkomster. Tandläkare nådde en medianinkomst
på 21 000 kronor, ingenjörer
på 15 000 kronor, civilekonomer på
14 000 kronor och jurister på 13 500 kro -

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta ämneslärare.

nor. Examen på handelsgymnasium ledde
till en medianinkomst på 12 000 kronor
— alltså mera än medianinkomsten
för dem, som avlagt en högre filosofisk
examen. För lärare med lägre filosofisk
examen var medianinkomsten blott
9 000 kronor. Officerare och gymnastikdirektörer
kommo upp till 11 000 kronor
liksom de, som utbildat sig för telegraf,
tull och statens järnvägar.

Författarna — de äro ju två — sammanfatta
resultaten av sina undersökningar
i följande ord: »Om man först
jämför inkomstfördelningen för samtliga
med huvudutbildning vid fria fakulteter
Cd. v. s. de filosofiska, teologiska och
juridiska) och för dem med huvudutbildning
vid fackhögskolor inkl. medicinska
faktulteter, framgår av tabellens
siffror, att den förra gruppen har c:a
5 500 kronor lägre medianinkomst än
den senare gruppen. Å andra sidan är
medelbetygsnivån» — här föres ett nytt
problem in i frågeställningen — »högre
för dem med fri akademisk utbildning.
»

Jag vill tillägga, att samma utredning
utvisar att ingen kategori inom 1930 års
manliga studenter hade så höga medelbetyg
i studentxamen som de blivande
lärarna med högre filosofisk examen. Det
kan förtjäna anföras, att inom samma
studentårgång de blivande lärarna med
en lägre filosofisk examen hade åtskilligt
bättre medelstudentbetyg än till exempel
tandläkare, läkare, ingenjörer och
jurister.

Den kvalitativa rangställning, som lärarkategorierna
intogo bland 1930 års
manliga studenter, hade de i varje fall i
behåll i 1937 års studentkull. En undersökning,
som gjorts angående denna studentårgång,
visar att medelbetyget för
samtliga manliga studenter med examen
var högre inom den filosofiska fakulteten
än inom någon av fackhögskolorna.
Så mycket mera anmärkningsvärt är det
då, att en bana, som rekryteras av studenterna
med de bästa medelbetygen,
samtidigt skall uppvisa de lägsta inkomsterna.

Hur det just nu förhåller sig med studenternas
fördelning på de olika fakul -

teterna med hänsyn till studentbetyget,
därom finnes tyvärr ingen statistik. Det
är mycket möjligt att en förskjutning
bär håller på att ske just därför att de,
som gå till fackhögskolorna, ha bättre
utsikt till högre inkomster än de, som
välja framför allt den filosofiska fakulteten.

Det är självklart att de stickprov, som
bär anförts rörande inkomsterna enligt
1947 års taxeringar, inte äro giltiga i
dag. Men även om inkomsterna, i absoluta
tal räknat, ha ändrats, så torde relationerna
mellan de olika yrkeskategoriernas
löner i stort sett förblivit oförändrade.
I varje fall torde lärarkategoriernas
relativa ställning icke ha förbättrats.

Äro nu icke dessa siffror tillräckligt
talande''? Och säga de icke, att lärarbanan
är missgynnad till och med i förhållande
till banor, som kräva en betydligt
kortare studietid? Tror statsrådet
fortfarande, att staten icke konkurrerar
med sig själv? Det är uppenbart, att de
högre lärarbefattningarna råkat illa ut
i den konkurrens, som faktiskt består
mellan de olika banor som staten öppnar
möjligheter till.

Därtill kommer emellertid ett problem,
som jag tror att statsrådet belyste
i all korthet vid debatten om åttonde
huvudtiteln, och det är frågan om konkurrensen
med det enskilda näringslivet.
Då det gäller främst de studenter, som
tagit sina examina i den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen, är denna
konkurrens en mycket allvarlig sak.

De siffror, som jag bär har anfört, torde
ha givit en långt mera skrämmande
bild av lägets allvar för våra högre skolor
än den knappa blixtbelysning, som
interpellationssvaret givit.

.lag skall nu inte gå in på någon kommentar
till de siffror, som ha presenterats
i interpellationssvaret. Det ligger
emellertid frestande nära till hands att
misstänka att i den siffra, som angiver
nyrekryteringen till ämneslärarkategorien,
har tagits med samtliga fungerande
ämneslärare och inte bara de, som ha
en fullgod kompetens. Men jag har inte
varit i tillfälle att närmare undersöka

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta

denna sak och skall därför nöja mig med
att här ställa ett frågetecken.

Det allvarligaste draget i den bild som
jag här sökt teckna är, att det inte finns
någon utsikt till en förbättring av läget,
om statsmakterna nöja sig med palliativ,
nöja sig med ett slags politiskt homeopati.

Om jag med några få ord skulle få
dröja vid utsikterna för de närmaste
åren, finner jag, att vi väl först och
främst få räkna med att ständigt växande
barnkullar klappa på läroverkens
portar. Men därtill kommer, att ur dessa
barnkullar är det ett ökat procenttal,
som vill komma in vid våra läroverk.

Det finns en utredning, verkställd av
en så kunnig och i dessa frågor så insatt
man som undervisningsrådet Lundblad.
Den är publicerad 1948 i den första årgångens
första nummer av »Aktuellt från
skolöverstyrelsen». Det är en artikel, som
jag också skall tillåta mig att citera därför
att den belyser, hur allvarligt läget
är när det gäller frågan om behovet beträffande
antalet lärare i den nya skolan.
»Behovet av nya lärare under den närmaste
sexårsperioden», säger undervisningsrådet
Lundblad — han avser alltså
åren 1948—1954 — »skulle enligt tabellen
närma sig 3 000 och därmed gå
vida utöver de siffror, man hittills varit
van att röra sig med. En ostörd expansion
av det högre skolväsendet sätter
krav på lärarproduktionen, som svårligen
kunna fyllas just nu, när framstegsarbetet
överallt i samhället fordrar ett
ökat uppbåd av intellektuell arbetskraft.»
Det är ord, som äro tänkvärda och som
jag skulle vilja understryka.

Det kunde vara åtskilligt att säga
även om andra delar av interpellationssvaret.
Jag skall emellertid nöja mig med
att med ett par ord kommentera en enda
punkt.

Här talas i interpellationssvaret om
adjunktkompetenta folkskollärare. Jag
skulle vilja komma med den gamla kända
frågan: Vad är det? Det torde icke
vara lämpligt att gå in på en debatt om
den saken, innan man har fått en definition
på detta i och för sig ganska oklara
begrepp.

ämneslärare.

Jag skulle vilja sluta med att säga, att
det kunde vara mycket frestande i nuvarande
situation att skriva en traktat
om utopier och verklighet inom svenskt
skolväsende. Å ena sidan ha vi alltså den
djärva seglatsen i den skolpolitiska stratosfären,
å andra sidan ha vi i verklighetens
besvärliga värld ständiga svårigheter
att lösa rent elementära problem.
Jag tror man kan säga, att den svenska
skolan för närvarande står inför svårigheter,
som äro större än de varit på
mycket mycket länge. Jag har här försökt
belysa, hur besvärliga dessa problem
verkligen äro.

Det finns många sätt att försämra en
skola. Ett av de säkraste sätten att försämra
en skola är att skaffa denna skola
färre och sämre lärare, och jag tror
för min del att det icke är möjligt att
lösa den allvarliga lärarfråga, som våra
högre skolor för närvarande stå inför,
utan ordentliga krafttag från ecklesiastikministerns
sida. Därför vill jag vädja
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att snarast möjligt
vidtaga dessa kraftåtgärder för att se,
om man på det sättet kunde komma till
rätta med det svåra problem, som vi alla
och framför allt den svenska skolan av i
dag ha att kämpa med och ännu mer
komma att möta under de närmaste åren.

Statsrådet NYGREN: Herr talman! Att
lärarbristen är synnerligen stor och allvarlig,
det vet säkerligen envar av de
här närvarande. Interpellanten skulle
säkert ha kunnat fortsätta och ge många
fler exempel, och jag skulle också kunna
göra bilden ännu mer färgstark, men jag
tror inte att det är nödvändigt därför
att saken redan är så väl känd.

Att situationen för dagen måste vara
synnerligen svår är i själva verket inte
underligt, eftersom det tyvärr på detta
område som på så många andra gäller
att rekrytera ur ungdomskadrar, som
äro mycket små. Man skulle också kunna
säga, att man har tillåtit den högre
skolan att utvecklas för snabbt. Det har
inte varit iätt för företrädarna i ecklesiastikdepartementet
att hålla igen och
säga: »Det får inte bli flera parallell -

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Om åtgärder

klasser, tv vi ha inte tillräckligt med lärare».
Man har i stället försökt tillmötesgå
kraven från myndigheterna i de olika
samhällena och från föräldrahåll, och
man har på det sättet upprättat parallellklasser
i sådan takt, att lärartillgången
har blivit otillräcklig.

De siffror, som interpellanten anförde
när det gällde behovet av lärare och som
han sade sig ha fått från en så kunnig
och samvetsgrann man som undervisningsrådet
Lundblad, har jag ingen anledning
att göra någon invändning emot,
lika litet som det skulle falla mig in att
göra någon invändning emot undervisningsrådet
Lundblads kompetens och
verkligt stora noggrannhet. Dess bättre
är det så, att jag har fått mina siffror
från precis samma källa som herr Andrén,
och när det gäller antalet tillgängliga
lärare och den procentuella förskjutningen
därvidlag, har jag ingen anledning
misstänka att undervisningsrådet
1 amdblad skulle ha haft några andra utgångspunkter
för de siffror som jag har
fått. Han har klart och tydligt angivit i
det koncept han lämnat, att han till
exempel inte räknat med timlärarna och
sådana lärarlillgångar, som här inte i
rättvisans namn borde tagas upp.

Herr Andrén frågade: Vad är adjunktkompetenta
folkskollärare? Ja, jag känner
inte till någon annan adjunktkompetens
än fil. mag.-examen. Adjunktkompetenta
folkskollärare äro alltså personer,
som ha folkskollärarexamen och till
detta fil. mag.-examen; de ha dispens
från provåret, och när det gäller deras
kompetens jämställas de med sådana filosofie
magistrar, som på grund av lång
tjänstgöring utan pedagogisk utbildning
ha fått dispens från provåret. Det spelar
ingen roll om de ha a eller A i undervisning
i betyget från seminariet, där
de kunna ha gått i fyra år, ty det är åtskilliga
av dem, som ha tagit studentexamen
och akademisk examen sedan de
blivit folkskollärare. De flesta ha gått in
i seminariet efter studentexamen, men
de ha i alla fall två års pedagogisk utbildning
på seminariet. Dessa lärare få
alltså inte tillgodoräkna sig seminariets
undervisningsbetvg utan de jämställas

mot bristen på kompetenta ämneslärare.

med dem, som dispenseras från provår
utan att ha fått någon egentlig pedagogisk
handledning och som ha fått skaffa
sig sina meriter härvidlag på egen hand.
Det räknas då i allmänhet som om de
skulle ha fått ett AB i provåret.

Dessa folkskollärare få inte heller tillgodoräkna
sig tjänstår för meritvärdering
såsom om de hade tjänstgjort i högre
skola. De få endast räkna hälften av
antalet år och för övrigt skola de ha
tjänstgjort minst åtta terminer i högre
skolor, innan de över huvud taget få
tillgodoräkna sig några tjänstår alls.

Detta gör att det bland våra icke fåtaliga
adjunktkompetenta folkskollärare
finns många, som anse sig missgynnade
och som därför föredra att stanna kvar
inom folkskolan och söka överlärartjänster
eller tjänster som till exempel
folkskoleinspektörer i stället för att gå
ut och konkurrera om tjänster i läroverken
på villkor, som de för sin del inte
finna rättvisa. De anse den utbildning de
Isa och den tjänstgöring de ha presterat
vara undervärderad och därför dra de
sig undan.

Det är alltså inte bara antagligt utan
det är — de! vågar jag med bestämdhet
säga — faktiskt så, att vi skulle kunna få
fram en hel de! lärarkrafter, om vi i
detta avseende ändrade bestämmelserna.
Sedan man nu har gått in för att skära
ned provåret till en termin, finns det
ännu mindre anledning att behandla
folkskollärarna på sätt man hittills har
gjort.

En annan väg för att få fram lärare
i snabbare takt har universitetsberedningen
föreslagit, och det förslaget sätter
jag stort värde på. Beredningen har
sålunda föreslagit, att fil. mag.-examen
skulle kunna tagas på något kortare tid
än nu, och eftersom universitetsberedningen
anser, att detta bör kunna ske
utan att kvaliteten på lärarna sänkes,
hoppas jag att denna väg skall visa sig
framkomlig. Då skall det väl bli möjligt
att fylla behovet i en något snabbare takt
än annars skulle ha varit fallet.

De siffror, som jag här har angivit, visande
relationen mellan tillväxten av antalet
hiraravdelningar i skolor, som he -

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta

höva adjunktkompetenta lärare, och antalet
nytillkommande lärare, anförde jag
för att visa, att bristen inte, såvitt man
av tillgängliga siffror kan se, beror på
ett det verkligen råder en flykt ifrån lärarbanan
utan beror på att barnkullarna
ha vuxit i mycket snabb takt. Man har
inte heller haft så stora kadrar bland
studenterna att ta av, och vidare har
det också varit konkurrens om studenterna.
Det är så många fler områden nu
än tidigare, som behöva akademiskt utbildad
arbetskraft. Att svårigheterna ha
gjort sig särskilt starkt gällande beträffande
de matematiska och naturvetenskapliga
ämnena beror naturligtvis på
konkurrensen från industrien. Det förhållandet
nämnde herr Andrén inte något
om i sin interpellation, och det berodde,
antar jag, på att herr Andrén också är
på det klara med att under tider som de
nuvarande med nu rådande stora efterfrågan
på arbetskraft inom industrien
är det hart när omöjligt att konkurrera
med den om naturvetenskapligt utbildad
arbetskraft. De enskilda industriidkarna
kunna ju bjuda löner i en omfattning
som statskassan aldrig kan gå i land
med. Men de ha också den förmånen att
blir det ändrade tider, så skicka de bara
i väg sina överflödiga ingenjörer, som
då få söka sin utkomst på andra områden.

Att det var så mycket större tillgång
på lärare i naturvetenskapliga ämnen
under 1930-talet förvånar ingen, ty då
var det eu oerhörd arbetsbrist för ingenjörer
— dessa befunno sig då i en situation
som var helt enkelt katastrofal. Det
är just svängningarna på näringslivets
område, som göra att vi råka ut för sådana
bär förhållanden.

Allt detta har jag naturligtvis inte velat
säga för att på något sätt förklara
mig nöjd med den utveckling, som vi
måst konstatera, utan tvärtom. Jag anser,
som jag sagt tidigare och även sade
i början av mitt interpellationssvar i
dag, att läroverkslärarbanan bör göras
mera lockande. När jag talar om att staten
inte kan konkurrera med sig själv,
är det med utgångspunkt från en mycket
kortfattad vändning i herr Andréns

ämneslärare.

interpellation, där han säger: »Man må
icke förtänka den fil. mag. eller fil.
kand. som föredrar att gå till karolinska
sjukhusets radiofysiska laboratorium
med möjligheter till fortsatt forskning
och med en erbjuden lön på 1 100—
1 300 kronor i månaden och två månaders
semester framför att gå till lärartjänst
med 900 kronor i månaden och
med det förlustbringande provåret som
nära förestående hot mot ekonomi och
familjebildning.»

Nu finns det ju inte så manga tjänster
av det slaget att konkurrera med,
och lönerna för dessa tjänster ha naturligtvis
satts i relation till andra
tjänster på sjukvårdens område. Jag
har dess bättre inte till uppgift att
klara lönesättningen i allmänhet och inte
ens numera inom läroverken, sedan
vi fått ett särskilt departement för lönefrågor,
vilket jag anser vara inte blott
glädjande utan helt enkelt nödvändigt
med den utveckling som här ägt rum.
Det måste finnas möjlighet att jämföra
lönesättningarna på olika områden med
varandra inom ett och samma departement,
annars komma vi aldrig ifrån de
olika saxningarna. Och när riksdagen
skall behandla löneförslag, som komma
från olika håll och i olika motioner,
varvid inte ens samma utskott alltid behandlar
lönefrågorna, råkar man lätt ut
för ett kaos på detta område.

Den vändning i interpellationssvaret,
som bär gjort interpellanten bitter, om
jag rätt uttolkat hans reaktion här, gällde
talet om en »eventuell» löneförbättring.
Ja, det var ett uttryck, som jag
använde helt enkelt med tanke på att
det inte är jag, som ensam bestämmer i
denna fråga. Jag har sagt att den kommer
att tas upp till behandling, sedan
tjänsteförteckningskommittén kommit
med sina uppgifter. Jag hoppas ju alltjämt
och jag kan inte gärna tänka mig
något annat än att det skall bli löneförbättringar
för våra lärare, och jag hoppas
att dessa förbättringar skola bli av
sådan art att skolväsendet kan hävda
sig i konkurrensen så att vi få bättre
förhållanden på det område vi i dag
diskutera. Men som sagt — så länge inte

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta ämneslärare.

något förslag är framlagt och ännu
mindre något beslut är fatlat i det avseendet,
anser jag det vara riktigt att
tala om »eventuella» förbättringar.
Men det kan ju vara en strid om ord.

För att sedan tala något om förhållandena
i Norrland är det ju så, att de
äro lielt enkelt skrämmande. De äro det
tyvärr inte bara när det gäller lärartillgången,
utan även i det avseendet att
övre Norrland har bekymmer över hela
fältet när det gäller akademiskt utbildade
krafter på olika områden. Jag vet
inte hur det skall gå till att lösa detta
problem. Jag är ganska övertygad om
att man får tänka sig en eller annan
extraordinär åtgärd för att klara av de
värsta bristerna.

Det är nu så att folk i allmänhet
inte vill bo i övre Norrland. Det är
många som stanna kvar i Stockholm såsom
extra tjänstemän, det må vara som
extralärare eller med extra anställning
på andra poster och med sämre ekonomiska
villkor, bara för att få vara kvar
i Stockholm eller på andra större orter i
Mellansverige och i Sydsverige. Det är
förhållanden, som äro skrämmande och
som norrlänningarna med all rätt känna
sig mycket förbittrade över. Herr
Andrén har visserligen själv i interpellationen
berört norrlandsförhållandena
men inte stannat inför den frågan enbart
utan tagit upp frågan i hela dess
vidd till behandling. Därför skall jag inte
heller gå närmare in på norrlandsförhållandena,
även om de som sagt äro
de allra mest skrämmande.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber först något litet få reagera
emot den karakteristik av mitt anförande,
som gavs av ecklesisastikministern,
när detsamma betecknades som bittert.
Jag Iror man får nöja sig med att
säga att det var allvarligt. Vidare skulle
jag vilja ta upp några av de frågor, som
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
här berört, och jag skall tilllåta
mig att börja från slutet.

Statsrådet försökte försvara talet om
den »eventuella» löneförbättringen med

den anmärkningen, att ett interpellationssvar
är en fackministers personliga
dokument och att man måste ta hänsyn
till vad kollegerna kunna tänkas
komma att säga. Det är emellertid inte
någon hemlighet, inte ens i riksdagen,
atl ett interpellationssvar cirkulerar
mellan samtliga statsråd, och det är detta
som gör det så betänkligt att ordet
»eventuellt» har kommit in i svaret. Det
var också därför jag tillät mig kommentera
detsamma.

Statsrådet försökte vidare försvara
uttrycket att »staten inte kan konkurrera
med sig själv» med hänvisning till
det exempel, som jag givit i min interpellation.
Men med detta exempel avsåg
jag just att visa, att staten verkligen
konkurrerar med sig själv, och jag
tror inte heller att mitt exempel kan
tolkas på något annat sätt än jag gjort.
Det är ju allmänt känt, att våra ungdomar
ha att välja mellan olika enskilda
och statliga tjänster och att de därvidlag
kalkylera på sådant sätt att det
inte kan hjälpas att lönesättningen för
olika tjänster kommer att få en avgörande
betydelse.

När jag sedan går vidare i den problematik,
som här har lagts upp, ber
jag först och främst att få tacka statsrådet
för den definition hon givit av
begreppet adjunktkompetenta skollärare.
Jag får säga att det är en definition,
som i hög grad tillfredsställer mig och
som jag inte har någonting att invända
emot. Jag skulle också vilja uttrycka
min glädje över att statsrådet fann universitetsberedningens
förslag att rationalisera
fil. ämbetsexamen och därmed
så långt det är möjligt förkorta studietiden
för denna examen vara av stort
värde. .lag säger detta därför att jag på
det sättet får förhoppningar om att detta
uppslag skall kunna genomföras så
snart som möjligt. Jag vet ju att även
andra myndigheter ha givit sin anslutning
till detta förslag.

Till sist vill jag inte underlåta att
konstatera, att jag i statsrådets senaste
replik — statsrådets senaste personliga
replik, som självklart inte kan vara underställd
kollegerna i de övriga depar -

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta ämneslärare.

tementen — fann en ny nyans, som tydligt
skvallrade om att statsrådet såg allvarligt
på detta problem. Det fattade
jag som ett löftesbringande teeken. Jag
vill därför i försonlig anda ännu en
gång uttala den mycket bestämda förhoppningen,
att åtgärder i denna stora
och svåra fråga snarast möjligt vidtagas.
Tv är man övertygad om att läget
är allvarligt och att det kommer att bli
allvarligare, så har man ingen rätt att
vila på hanen, för att begagna ett uttryck
som tidigare använts i debatten i
dag.

Herr OHLON: Herr talman! Det har
vid olika tillfällen uttalats förvåning
över att rektorerna vid läroverken, som
ju ha att ta emot första stöten i nu rådande
krisläge, inte kraftigare ha sagt
ifrån om de vådor som åtfölja densjunkande
lärarstandarden. Denna återhållsamhet
från rektorernas sida är nog
psykologiskt mycket förklarlig. Det är
ju någonting mycket grannlaga att utpeka
vissa läroverk, och till på köpet
kanske sin egen skola, som drabbats av
en sådan standardsänkning. Om en rektor
vid ett läroverk skildrade, hurudana
förhållandena verkligen äro, kan det
hända att han skulle få ännu större svårigheter
än han nu har att hålla undervisningen
i gång. Från målsmännen i
övre Norrland har man däremot sagt
ifrån mycket skarpt. Föräldraföreningarna
vid läroverken i Boden, Luleå,
Skellefteå och Umeå framhöllo i fjol
i skrivelse till ecklesiastikministern följande:
»Föräldrar till barn vid dessa
läroverk» — d. v. s. läroverken i övre
Norrland — »hava med stigande oro
iakttagit, hur tillgången på lärare katastrofalt
minskat i allt flera ämnen av
avgörande betydelse för barnens skolgång
och utbildning. Förhållandet har
numera blivit sådant, att åtgärder måste
vidtagas för att läroverken över huvud
taget skola kunna fylla sin uppgift.»

Flykten från övre Norrland håller på
att bli en kedjereaktion — det är ju ett
uttryck som man gärna använder i modernt
samhällsliv. Om den ena läraren

efter den andra ger sig i väg söderut
och ersättes med unga, oerfarna, kanske
odugliga krafter, blir tillvaron för
de ordinarie lärare som finnas kvar så
otrevlig, att de också ge sig i väg. Herr
Andrén bär redan mycket drastiskt
skildrat, hur förhållandena gestalta sig
vid en del av övre Norrlands högre allmänna
läroverk, men han nämnde inte
hur det var vid samrealskolorna och de
kommunala mellanskolorna, åtminstone
inte i detalj. Jag skall anföra några slående
exempel för att eventuellt väcka
andarna.

Om en samrealskola uppe i övre Norrland
heter det, att skolan har 400 elever.
Det finns ingen kompetent lärare
i matematik, fysik och kemi. Vid en annan
skola med 300 elever uppehälles
större delen av språkundervisningen av
icke kompetenta lärare med högst skiftande
utbildning. Kristendomsundervisningen
bestrides av samhällenas präster.
Särskilt påfallande är bristen vid en
skola med över 350 elever, där en kristendomsadjunktur
inte bär kunnat besättas.
All undervisning i ämnet, alltså
även på det krävande högstadiet, handhas
av icke examenskompetenta lärare
och frikyrkopastorer.

Rektor vid samrealskolan i Lycksele
säger, att av skolans tre lärare innevarande
läsår i engelska språket endast en
har akademisk examen i ämnet, men
han saknar pedagogisk utbildning. Där
finns alltså ingen lärare i engelska med
fullgiltig utbildning. I god tid igångsatta
energiska försök att förvärva ytterligare
en examensmeriterad lärare ha misslyckats.
De övriga anställda äro: en filosofie
kandidat, som trots avsaknad av
betyg i engelska övertalats att ta hand
om undervisningen i ämnet i en av avslutningsklassens
avdelningar, samt en
folkskollärare med vid seminarium förvärvad
behörighet i engelska. Det kan
förtjäna påpekas, att extralärarbyrån
och tjänstemannaförmedlingarna icke
kunde ge anvisning på någon folkskollärare,
som var villig att ta tjänsten;
den nämnde har erhållits på annan väg
tack vare en gynnsam tillfällighet. Kommande
läsår lämnar med säkerhet filo -

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Om åtgärder

sofie magistern och eventuellt också filosofie
kandidaten skolan.

De kommunala högre skolorna ha råkat
i ett alldeles särskilt nödläge. I första
hand söka sig de unga lärarkandidaterna
till de statliga läroverken. Detta är
någonting att tänka på för dem som i
fortsättningen skola ta hand om utredningen
rörande lärarutnämningarna vid
enhetsskolan.

Allra värst ställt är det vid de högre
folkskolorna i övre Norrland. Fem av
de elva skolor det är fråga om här sakna
kompetent lärare i modersmålet. Särskilt
betänkligt är att en av skolorna i
det tvåspråkiga gränsområdet, där en
stor del av barnen kommer från finsktalande
hem, icke ha någon kompetent
lärare i svenska. Det är alltså vårt sätt
att sköta det kulturella missionsarbetet
i övre Norrland år 1951! Endast en av
de elva skolorna i övre Norrland har behörig
lärare i matematik och fysik, och
endast en av dem har examenskompetent
lärare i biologi.

Nu har ju krisutredningen framlagt
förslag om att temporärt avhjälpa den
allra värsta bristen i övre Norrland, men
tyvärr har Kungl. Maj:t ännu icke tagit
ställning till krisutredningens förslag.
Här är fara i dröjsmål, och jag får enträget
vädja till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet att på ena
eller andra sättet ta upp krisförhållandena
vid läroverken i övre Norrland till
snar behandling.

Herr Andrén nämnde en hel del siffror.
Han talade om hur stor lärarbristen
var den 1 oktober i fjol, men han medräknade
inte — om jag fattade honom
rätt — den lärarbrist som kommer till
uttryck däri, att lärare utöver sin ordinarie
tjänstgöring arbeta som timlärare.
Tager man hänsyn även till detta, kommer
man upp till siffran 550. Sedan den
1 oktober ha förhållandena ytterligare
försämrats, så att vi för närvarande nog
ha ett underskott på minst 600 lärare.
Undervisningsrådet Lundblad har räknat
med att vid oförändrad läroverksorganisation
kommer lärarbristen om
två år att närma sig 2 000 lärare. Nu har
visserligen en timtalsreduktion kommit

mot bristen på kompetenta ämneslärare.
till stånd, så att behovet av lärare blir
något mindre än enligt Lundblads statistik,
men det kommer ändå att bli fullkomligt
horribla förhållanden om två år,
inte bara i övre Norrland, utan på alla
möjliga orter i landet.

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
yttrade, vilket herr Andrén
flera gånger har poängterat, någonting
om att staten »inte kan konkurrera
med sig själv» i fråga om den intellektuella
arbetskraften. Det må vara sant.
Men varför skola läroverken ställas i ett
undantagsläge, när kris föreligger? Varför
skola inte läroverken kunna få samma
honnetta behandling som tillkommer
andra områden av den statliga verksamheten?
Jag vill erinra om att riksdagen
för två år sedan beslöt att tillerkänna
sinnessjukläkarna personliga lönetillägg,
varierande mellan 3 000 och 5 000 kronor
per år, trots att dessa sinnessjukläkare
— med en lägre utbildning än
lektorerna — redan hade mera betalt än
lektorerna. Då gick det. Den motivering
som har anförts för att förbättra rekryteringen
inom sinnessjukvården borde
väl också gälla i fråga om rekryteringen
av läroverkslärarbanan. Jag föreställer
mig, att de sunda elementen i samhället
äro värda samma goda behandling
som de sjuka. Bristen på lärare är
mycket större än bristen på sinnessjukläkare.

På grund av det stora antalet icke
kompetenta lärare i de högre skolorna
och på grund av att dessa skolor få ta
emot vilka arbetsvilliga krafter som än
erbjuda sig, är inte längre undervisningen
i realskolan realskolemässig, ocli
snart är inte heller undervisningen i
gymnasiet gymnasiemässig. Ha vi råd
att ge vår ungdom sämre utbildning än
motsvarande ungdom får i andra västeuropeiska
stater?

Vi få också komma ihåg, att läroverken
stå i en nyckelställning när det gäller
rekryteringen av den intellektuella
arbetskraften. Om läroverken råka i förfall
med sämre resultat, exempelvis i
studentexamen, kommer också vår högskoleutbildning
att sacka efter, och vi
komma att få svårt att hävda oss kultu -

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta

rellt, att hävda oss ute på världsmarknaden.

För något över hundra år sedan voro
de svenska läroverken i en situation,
ungefär motsvarande den i vilken vi befinna
oss i dag. Även då byggde man
fantastiska luftslott om hur undervisningen
skulle gestalta sig en gårig i
framtiden. Men man såg inte till att
man fick en hygglig lärarrekrytering,
man såg inte till de närliggande behoven.
Vad blev resultatet av allt detta
projekterande under 1840- och 1850-talen?
Jo, under årtiondena närmast efter
kom vårt land betänkligt på efterkälken,
och trots de förutsättningar som funnos
hos oss nådde industrialismens framsteg
vårt land senare än många andra länder.
Emigrationsutflödet från vårt land
hade säkerligen icke behövt ta sådana
oroväckande proportioner, ifall vi hade
fått en tidigare industrialisering, baserad
på en bättre utbildning i de högre
skolorna.

»Staten skall inte konkurrera med sig
själv» — det vore mycket frestande att
närmare gå in på det spörsmålet. Jag
skulle vilja råda Kungl. Maj:ts regering
att beakta, vad staten betalar inom olika
verksamhetsområden, som förutsätta
akademisk arbetskraft, i jämförelse med
vad staten betalar på läroverkslärarbanan.
Jag skall ta ett par exempel.

Våra 400 lantmätare, med en utbildningstid
som är två och ett halvt år kortare
än läroverksadjunkternas, befinna
sig i genomsnitt fyra å fem lönegrader
ovanför adjunkterna. För lantmätarna
existerar ingen lägre lönegrad än den
27, och de flesta befinna sig i den 32
lönegraden. Läroverksadjunkterna äro i
den 26 lönegraden. Eller jämför med jurister,
jämför med läkare, jämför med
ingenjörer! Genom det beslut, som riksdagen
endera dagen kommer att fatta i
fråga om prästerskapets löner, bli komministrarna
och kyrkoherdarna placerade
i genomsnitt minst tre lönegrader
högre än läroverksadjunkterna, trots att
utbildningen är kortare för prästerna
och trots att det anses, att dessa skola
kunna stå kvar i tjänst ända upp till 70
års ålder, innan de behöva gå i pension.

ämneslärare.

Jag skulle kunna upprepa det ena exemplet
efter det andra och visa, att läroverken
i dagens läge inte äro konkurrensdugliga
i fråga om arbetskraften.

Jag är val medveten om att lönefrågan
inte gör allt. Det är många andra omständigheter
som här spela in. Arbetsbördan
har för läroverkslärarkåren under
de sista tjugu åren — då jag har varit
rektor — ökat på ett fullkomligt oroande
sätt. Statskontoret räknar med att
den genomsnittliga arbetstiden för tjänstemännen
inom den civila statliga förvaltningen
uppgår till 1 800 timmar per
år. En undersökning som nyligen har
verkställts beträffande läroverken och
som jag tror är utförd enligt säkra grunder
visar, att man på läroverkslärarbanan
kommer upp till 2 000 timmar per
år. Den som i likhet med mig har haft
tillfälle att pröva olika verksamhetsgrenar
— jag har tjänstgjort både som lärare
och som administrativ befattningshavare
och har även sysslat litet med
politik — kan inte undgå att konstatera,
att det inte finns någon verksamhet som
är så psykiskt påfrestande som att vara
lärare. Det är nödvändigt att man ser
till, att inte lärarna belastas med alltför
mycket arbete utanför schemat, ty som
det nu är ha de flera arbetstimmar utanför
schemat än de ha i klassrummet.
Skrivningsrättandet och vad därtill hörer
har kommit att bli överdrivet. Det
hänger väl ihop med hur det går till vid
inspektionerna. De som inspektera ha
kanske glömt sitt yrke. De ha inte tjänstgjort
som lärare på många år och fästa
sig mest vid de handgripliga och rent
mekaniska faktorerna. Det blir liksom
det väsentliga för dem att kontrollera
hur skrivningarna se ut, och följden blir
att modersmålslärare och lärare i matematik
och fysik få offra kanske 600 timmar
per är över elevernas skrivböcker.
Resultatet motsvarar inte den energi
som uppbådas för ändamålet.

Vidare ha vi för närvarande en mycket
trång flaskhals före inträdet på lärarbanan.
Det är universitetens bristande
kapacitet att utbilda lärare, särskilt
inom den naturvetenskapliga ämnesgruppen.
Såsom statsrådet nyss framhöll

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Om åtgärder

ha läroverken nu att konkurrera med
industrien i fråga om den naturvetenskapligt
utbildade arbetskraften, men
universitetens utrymme och lärarresurser
räcka inte till för att tillgodose bägge
behoven. Universitetsberedningen har
ju lagt fram ett program med förslag om
biträdande lärartjänster vid universiteten,
något som inte skulle kosta så mycket
och som skulle kunna ge universiteten
möjlighet att öka sin kapacitet. Statsrådet
får tillfälle att endera dagen i detta
hus ta ställning till ett sådant förslag,
som ursprungligen har kommit från
universitetsberedningen. Det föreligger
nämligen en motion om inrättandet av
en preceptorsbefattning i matematik i
Uppsala. Uppsala saknar preceptor i
matematik i motsats till vad fallet är i
Lund. Motionen har avstyrkts — låt vara
välvilligt — av statsutskottet, men det
föreligger en reservation till förmån för
denna preceptorsbefattning, som erfordras
just för lärarutbildningen. Jag hoppas
att statsrådet kommer att stödja reservationen.

Här behövs en samordning av alla
möjliga åtgärder. Jag vill upprepa, att
lönefrågan, ehuru väsentlig, inte betyder
allt. Man får tillgripa alla åtgärder för
att locka in ungdomarna på lärarbanan.

Statsrådet sade, att det inte rådde någon
flykt från lärarbanan. Detta är
kanske sant i fråga om humanister, ty
vi ha en relativt god tillgång på kvinnlig,
som regel förnämlig arbetskraft i de
humanistiska ämnena. Men i fråga om
de naturvetenskapliga lärarna pågår en
verklig flykt från lärarbanan. Den ena
unga magistern efter den andra nosar på
läraryrket, och när de ha funnit vad detta
yrke innebär av uppoffring av både
pengar och möda, ge de sig därifrån.
Det är inom den naturvetenskapliga ämnesgruppen
som förhållandena för närvarande
äro svårast.

Jag hoppas att statsrådet skall inom
regeringen lyckas vinna gehör för den
sympatiska inställning till denna frågas
lösning, som jag tyckte mig framskymta
i statsrådets sista anförande.

3 Första kammarens protokoll 1951. Nr 19.

mot bristen på kompetenta ämneslärare.

Statsrådet NYGREN: Herr talman! Bara
några få ord!

Herr Ohlon riktade en uppmaning till
Kungl. Maj:ts kansli att undersöka, hur
det förhåller sig med lönesättningen olika
statstjänstemannagrupper emellan.
Jag blev litet förvånad över den uppmaningen.
Visserligen är det nog nödvändigt
att en sådan jämförelse göres, men
om jag inte alldeles har missuppfattat
det hela har väl just tjänsteförteckningskommittén
detta i uppdrag. Jag skall inte
bli mångordig i det avseendet. Jag har
redan varit inne på det faktum, att lönerna
ha satts utan ordentlig jämförelse
och kontakt med förhållandena för andra
grupper och att vi därför ha fått en
hel del besvärligheter.

Jag vågar varken bestrida eller hålla
med om påståendet att ungdomarna
skulle få en sämre utbildning i Sverige
än i andra västeuropeiska länder. Men
jag vågar åtminstone uttala en förvåning
över att det verkligen skulle kunna vara
så bra ställt i dessa länder. Alla de uppgifter,
som jag har fått, tala om att man
där ute får arbeta med mycket stora
klasser, och det anse vi överallt i Sverige
vara en sak som försvårar arbetet
oerhört och ger mycket sämre resultat.
Menar herr Ohlon, att man skulle kunna
klara svårigheterna på det sättet, att
man skaffar sig kompetenta krafter till
alla avdelningar genom att slå tillsammans
avdelningar? Jag tror att det skulle
bli ett mycket sämre resultat.

Svårigheterna äro tyvärr stora överallt.
Men att det är svårt på andra håll
är ingenting för oss att falla tillbaka på
och anföra som skäl för att vi inte skola
försöka lösa våra problem. Vi skola naturligtvis
göra vad vi kunna för att med
utgångspunkt från hos oss rådande förhållanden
och med de resurser vi ha
åstadkomma bästa möjliga undervisning
åt största möjliga antal svenska barn
och ungdomar.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Om ordspråket
att den, som känner faran, redan
har besegrat den, vore sant, tror

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta

jag, att denna debatt varit mycket nyttig.
Eftersom så mycket har sagts för att belysa
situationen på detta område, skall
jag inte fortsätta därmed, fastän också
jag naturligtvis skulle kunna ha en hel
del aktuellt material att redovisa. Jag
skall i stället uppehålla mig vid några
andra saker, som inte ha blivit behandlade
här.

Såsom påpekats, har behovet av ämneslärare
under de närmaste tre åren
enligt skolöverstyrelsens statistik beräknats
till 1 780 — 500 för första året, 600
för andra och 680 för tredje året. Var
och en, som känner till den ringa examinationen
av filosofie magistrar vid våra
universitet — siffran ligger vid ungefär
150 per år — förstår, att vi icke ha några
möjligheter att på denna väg nå fram
till det resultat, vi helst skulle önska.
Under sådana förhållanden få vi i nuvarande
prekära läge nöja oss med palliativ.
Det är sådana som sökas på olika
områden. Yi måste lita till extraordinära
åtgärder, vilka dock alla — en sak
som man har anledning att understryka
i detta sammanhang — betyda en standardsänkning
inom lärarkåren.

Nu anställer man, som vi alla veta,
folkskollärare vid läroverken. I Haparanda
sänker man kompetensfordringarna
för adjunkter och lektorer. Det blir
praktiskt taget bara titlarna kvar längst
däruppe i norr. Kompetenssänkningar
förordar man över lag. Man begränsar
studietiden och annat mera. Detta måste,
som sagt, godtas som ett provisorium,
men vi måste ha klart för oss, att det
bör bli ett provisorium.

Jag skulle kunna illustrera, hur man
här har försökt att hjälpa sig fram under
rubriker, som delvis ha haft den
olyckliga verkan, att de undanskymt en
bister verklighet. För några månader sedan
gick en dylik episod genom pressen.
Man hade konstaterat, att det rådde
brist på lärare — såsom bär i dag har
omvittnats av alla talare — i naturvetenskapliga
ämnen. Det gällde närmast att
få fram lärare i fysik och kemi. Då anordnade
man kurser för folkskollärare
och gav dem en månads preparation under
sommaren. Sedan presenterades de

ämneslärare.

som lärare i fysik resp. kemi. Här få
alltså personer, som, det får man väl
ändå förutsätta, ha en studentexamen
bakom sig, något slags allmän snabborientering
i vad saken gäller, och sedan
kastas de huvudstupa in i arbetet. Det
är synd både om dessa människor, som
ställas inför dylika uppgifter, och även
om de kolleger, som de ha att samarbeta
med, ty dessa senare få ett maktpåliggande
arbete att stödja och hjälpa de
nya lärarna. Men även sådant måste gå
för sig i den situation, i vilken vi nu befinna
oss. Jag säger inte, att det är fullkomligt
omöjligt att arbeta efter den modellen
för en kortare tid. Mycket beror
på, hur den individ är beskaffad, som,
utan att ha den nödiga utbildningen, ger
sig i kast med sådana uppgifter, på ambition
och allmänna karaktärsegenskaper.
Men vi måste hålla fast vid att allt
detta är utslag för provisorier och att vi
böra planlägga en framtid, som med sin
nya skola måste stå rustad på ett helt
annat sätt.

I Stockholm avslutades för 14 dagar
sedan en kurs, som var anordnad av
Samarbetskommittén för demokratiskt
uppbyggnadsarbete. Det gällde ett möte
mellan representanter för nuvarande
tyskt kulturliv och motsvarande svenskt.
Det omvittnades vid det tillfället, att
man i Tyskland hade att i dagens läge
kämpa med precis samma svårigheter
som vi. De tyska representanterna betonade,
att de ansågo, att svagheten på
löneområdet i konkurrensen om arbetskraften
utgjorde en mycket avgörande
faktor för uppkomsten av den lärarbrist,
som man kunde konstatera därnere, liksom
naturligtvis också konkurrensen
med industrien spelade in. Man lever
också där i en begynnande skolreform.
Det var intressant att fastslå, att dessa
våra utländska gäster varnade för brådstörtade
skolreformer, som saknade såväl
inre som yttre förutsättningar. Tyvärr
ha vi nog för vår del fått den skolreform,
som vi litet till mans i alla fall
önskat, kombinerad med den minst önskvärda
perioden i vår demografiska historia,
1950-talet, som kännetecknas av
den svaghet eftersläpningen i födelse -

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Om åtgärder

talen vid mitten av 1930-talet efterlämnat.

Det allmänna läget på skolfronten kännetecknas
nu hos oss faktiskt därav, att
läraraspiranterna stå avvaktande och
att de redan arbetande lärarna sträva
efter att lämna yrket, om de få en chans
därtill. Detta läge skall man inte bortse
från. Sådan är verkligheten. Det råder
för närvarande helt enkelt en förtroendekris
inom lärarvärlden, och de statliga
myndigheternas uppgift är att återställa
det förtroende mellan staten och
de av staten anställda lärarna, vilket för
närvarande inte existerar.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
några ord i en ledare i Tidning för Sveriges
Läroverk den 28 april, tre dagar
efter den stora skoldebatten här i riksdagen.
Det skrevs där, att arbetsgivaren
må bestämma vad han vill betala, men
lärarna bestämma själva, om de vilja arbeta
för betalningen. Det är en ny ton i
sättet att formulera sig. Det är, om man
så vill, ett utslag av fackföreningsmentalitet.
Det är värt att uppmärksamma,
att andra nyanser ha kommit in i bedömandet,
vilka man tidigare inte varit
van att möta på det hållet. Det är därför
jag — trots att jag instämmer i vad statsrådet
därutöver sade — dock vill ansluta
mig till vad som här tidigare yttrats,
att lönefrågan är en mycket väsendig
faktor i dessa sammanhang. Jag vill här
erinra om en serie för riksdagen mycket
kända frågor, provårsarvodena, lönesättningen
vid provårsläroverken, rektorsavlöningar
och annat. Under hela
den tid jag har varit i riksdagen ha dessa
frågor varje år återkommit, men det
har icke gjorts ett allvarligt försök att
lösa dem. För dagen synas vi befinna
oss i en situation, då man tveksamt säger:
»Det blir möjligen någonting gjort
nästa år.»

Vi måste, herr talman, äntligen inse,
att detta år efter år tillämpade system
till slut måste resultera i negativa känslostämningar
hos de närmast berörda.
Det tillämpade systemet har gått ut över
skolans kvalitet, och det går också ut
över den målsättning, som vi alla i fjol
voro så rörande eniga om. Det finns i

mot bristen på kompetenta ämneslärare.

dag en dov misstämning i lärarkretsarna.
Den fick för resten ett uttryck i en
av julens succéromaner, »Häxan i pepparkakshuset»
av Olle Hedberg, där författaren
också låter sin hjälte yttra sig
om lärarlönerna. Denne funderar på att
bli lärare men finner lönerna dåliga.
Olle Hedberg antar, att detta beror därpå,
att den svenska staten när en ringaktning
för all akademisk bildning. »Läkare,
ingenjörer och jurister vågar den
sig inte på», skriver Olle Hedberg, »men
bibliotekarier och lärare anses ofarliga.»
Jag tror visserligen, att den kände författaren
har fel i sitt generella omdöme,
men det är nu en gång ett faktum, att
lärarna länge stått sist på listan och år
efter år enbart manas att tåla sig.

I själva verket är läget motsägelsefullt.
Å ena sidan har riksdagen under uppsändande
av ett väldigt ordfyrverkeri i
fjol fattat beslut om en bättre skola, avsedd
att träda i funktion någon gång i
framtiden, men å andra sidan åser den
till synes maktlös, hur en sämre skola
växer fram mitt ibland oss. Det blir tills
vidare det vissa resultatet. Det är följden
av brist på handling på detta område
— en brist som sträcker sig över en
mycket lång tidrymd. Vi föra i dag ett
uppehållande försvar och ha hjärtat i
halsgropen för att den bågnande fronten
inte skall helt braka ihop. Vi lappa
och laga så gott det går. Vad som därutöver
behövs är emellertid, som andra
talare här i dag ha sagt och som jag vill
ytterligare understryka, förberedandet
av de verkligt effektiva åtgärder, som på
något längre sikt kunna vända strömmen
och ge oss en skola, som inte bara
lij älpligt hankar sig fram utan som
verkligen kan kalla sig både ny och bättre.
Det var det målet vi satte i fjol. Av
ord måste nu verkligen bli handling. Det
är inte bara kor som do, medan gräset
gror.

Med detta vill jag, herr talman, sluta
och samtidigt uttrycka den förhoppningen,
att statsrådet har framgång under
sitt kommande umgänge med herr Sköld,
när det närmast gäller att få fram medel
för den nödvändiga regleringen av
lärarlönerna.

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Om åtgärder mot bristen på kompetenta

Statsrådet NYGREN: Herr talman! Jag
vill bara beröra en sak, som herr Arrhén
här var inne på och som jag inte tidigare
ville gå in på, nämligen det försök
som skolöverstyrelsen gjort för att provisoriskt
avhjälpa den allra värsta bristen
på utbildade lärare på det naturvetenskapliga
området. Herr Ohlon talade
ju om hur katastrofalt det är på
sina håll i övre Norrland, där man inte
har en enda utbildad lärare. För att under
en övergångstid råda bot på det har
skolöverstyrelsen försökt sig på att anordna
korta sommarkurser i syfte att
hjälpa intresserade folkskollärare med
studentbetyg och vissa kunskaper däröver
i berörda ämnen att få litet större
möjlighet att klara undervisningen som
läroverkslärare i dessa ämnen. Skolöverstyrelsen
har inte ett ögonblick tänkt sig
annat än att detta skall vara ett provisorium,
och jag har inte hört att någon
annan heller har tänkt sig det på annat
sätt.

Med den aktningsvärda omtanke, som
herr Arrhén här lade i dagen, när han
talade om hur synd det är både om de
lärare, som skola undervisa utan att ha
kompetens, och om de kamrater, där de
eventuellt ha sådana, som skola handleda
dem, samt naturligtvis inte minst
om de elever, som skola få undervisning
av icke kompetenta lärare, så förvånade
det mig, att herr Arrhén inte med ett
ord uttryckte sin ledsnad över att man
har försökt sätta krokben för den lilla
hjälp som dessa sommarkurser skulle
innebära. Det kan väl inte vara obekant
för herr Arrhén, att dessa kurser blockeras.
Man vill inte ge lärarna den hjälpen,
och man vill inte ge skolorna och
eleverna den lilla chansen till bättre undervisning.
Det är en mycket blygsam
hjälp kurserna kunna ge, men i detta
nödläge är ju även ett så blygsamt tillskott,
som det här är fråga om, värt att
ta vara på.

Herr BERGH: Herr talman! Jag har ett
intryck av att justitieministern och fröken
Ebon Andersson vilja komma till
tals med varandra så fort som möjligt

ämneslärare.

om underhållsbidrag till frånskilda makar.
Därför skall jag nu fatta mig myckert
kort och inskränka mig till att propagera
hos ecklesiastikministern för ett
uppslag som herr Ohlon och jag ha framfört
vid detta års riksdag, närmast med
tanke på de speciella svårigheter vi ha
i övre Norrland med rekryteringen av
lärare till de högre skolorna.

Bakgrunden till det uppslaget är uppenbarligen
att läroverkslärarbanan icke
är ekonomiskt tillräckligt lockande. Det
finns också en annan förklaring därtill,
som icke berörts i den hittills förda debatten,
nämligen att föräldrarna numera
på grund av dyrtid och våldsamt skärpt
skattelagstiftning fått relativt mindre
möjligheter att hjälpa sina barn till högre
utbildning än vad man hade förut,
speciellt inom medelklassen. Att folk nu
av ekonomiska skäl drar sig för att ägna
sig åt läroverkslärarbanan, beror sålunda
till en stor del därpå, att den skuldsumma,
som man har att amortera, även
på grund av föräldrarnas minskade hjälpmöjligheter
blir förhållandevis större.
Därtill kommer ju också, att när de unga
själva räkna på hur de skola förränta
och amortera sina studieskulder, måste
också de räkna med den skärptå skattelagstiftningen.
Att den otillräckliga rekryteringen
väsentligen är en ekonomisk
fråga, är fullständigt uppenbart, och jag
har det intrycket att ecklesiastikministern
i någon mån har undervärderat den
faktorn.

Så kommer jag till det uppslag, som
jag har varit med om att framföra i år.
Det bygger på ett system som vi ha förut
och som statsrådet Nygren och jag
för resten ha varit med om att utforma
i en kommitté beträffande en annan lärarkategori.
Varför skulle man inte kunna
ge stipendier åt de studerande vid
universitet och högskolor som förbinda
sig att tjänstgöra ett visst antal år vid
svårbesatta skolor i landet, framför allt
i övre Norrland, men också i andra delar
av landet, där man har svårt att få
kompetent folk? Varför skulle man inte
kunna bygga ut stipendiesystemet, sådant
vi ha det inom seminarierna i fråga
om finnbygden och lapsktalande områ -

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Ang. höjning av underhållsbidrag till frånskild make.

den och sådant vi, ehuruväl i mycket
ringa utsträckning, ha det för prästkandidater?
Vi ha i riksstaten, vill jag minnas,
tre stipendier för blivande präster
bland finsk- och lapsktalande befolkning.
Varför inte bygga ut detta system
och sätta in hjälpen där den behövs? Ett
årligt stipendium på 1 500 eller 2 000
kronor skulle betyda ofantligt mycket i
studiehjälp och möjlighet att klara av
studieskulderna. Under studietiden blir
beloppet inte beskattat, i varje fall inte
så att det känns nämnvärt. Få lärarna
löneförhöjning, går ju en stor del av den
åt till skatter, som vi veta. Jag menar
inte, att inte lönerna böra höjas till sådan
nivå, att de tåla en jämförelse med
lönerna på andra områden inom förvaltningen,
jämförliga med hänsyn till utbildning
och ansvar, men jag tror, att
om man skulle kunna sätta in hjälpen
på ett tidigare stadium, så skulle den
sannolikt få större effekt.

Jag vill inskränka mig till detta, eftersom
det viktigaste i detta ögonblick
inte är att klandra och söka syndabockar
för vad som varit utan att försöka
bota det onda med bästa möjliga åtgärder.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Med anledning
av statsrådets omnämnande av
blockaden av de utbildningskurser, som
hållas på somrarna för dem, som avses
därmed få tillskott i sina kunskaper i
fysik och kemi, bör jag kanske säga, att
jag inte närmare känner till dess motivering
och har heller ingen del i dess
tillkomst. Jag kan alltså inte här uttala
några bestämda omdömen, men skulle
ändå i detta sammanhang vilja göra ett
generellt uttalande. Det stöter mig inte
som yrkesman, om t. ex. benämningen
lektor ges åt en person, vilken, som nu
blir fallet uppe i Haparanda, har enbart
fil. magisterkompetens plus provår. Det
måste under nuvarande förhållanden
passera, liksom även att en person utnämns
till adjunkt, vilken har enbart
fil. magisterkompetens men inte gått sitt
provår. Däremot måste det, förefaller det
mig, verka ganska stötande, om en per -

son kallas lärare i fysik och kemi —
för vilket man annars kräver tre års
akademiska studier — sedan vederbörande
gått igenom en liten sommarkurs
på tre veckor. Det är denna form av
humbug — ty det är ingenting annat -—
som man antagligen reagerat emot med
blockaden.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. höjning av underhållsbidrag till
frånskild make.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara fröken Anderssons interpellation
angående höjning av underhållsbidrag
till frånskild make, erhöll
nu ordet och anförde: Herr talman!

Med kammarens tillstånd har fröken
Ebon Andersson frågat mig, om jag anser
skäl föreligga att företaga en omedelbar
utredning om sådan ändring av
vissa bestämmelser i giftermålsbalkens
11 kapitel, att frånskild make eller maka
tillförsäkras bättre möjligheter att påkalla
höjning av utgående underhåll än
enligt nu gällande lag samt, i så fall,
när jag beräknade att förslag om sådan
ändring skulle kunna föreläggas riksdagen.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Den underhållsskyldighet som åvilar
sammanlevande makar mot varandra består
i det övervägande antalet fall även
efter vunnen äktenskapsskillnad. Härom
stadgas i 11 kap. 26 § giftermålsbalken
att, om efter skillnaden den ena maken
finnes bli i behov av bidrag till sitt tillbörliga
underhåll, rätten äger ålägga
andra maken att utgiva sådant bidrag
efter vad med avseende å hans förmåga
samt övriga omständigheter prövas skäligt.
Underhållsskyldigheten kan fullgöras
genom utgivande av visst belopp en
gång för alla. Det vanliga är dock att
underhållet utgår i form av periodiskt
bidrag. Yrkande om underhållsbidrag
prövas av rätten i äktenskapsskillnadsmålct.
Ofta förekommer emellertid att

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Ang. höjning av underhållsbidrag till frånskild make.

frågan om underhållsskyldighet inte blir
föremål för rättens bedömande. Det står
nämligen makarna fritt att genom avtal
själva reglera hithörande förhållanden.
I de fall, då underhållsbidrag utgår, är
det som bekant regelmässigt hustrun som
är den bidragsberättigade.

Enligt 11 kap. 28 § kan i vissa fall
periodiskt utgående underhållsbidrag
jämkas. I lagrummet föreskrives sålunda
att, utan hinder av vad genom rättens
beslut eller genom avtal blivit bestämt
om underhållsbidrag, rätten äger
annorledes förordna därom, när väsentligt
ändrade förhållanden påkalla det.
Därjämte stadgas emellertid, att underhållsbidrag
till frånskild make inte får
utdömas, om sådant bidrag icke tidigare
skolat utgå, och inte heller höjas utöver
det högsta belopp till vilket bidraget tidigare
varit bestämt. Medan alltså jämkning
i sänkande riktning alltid kan ske
på grund av väsentligt ändrade förhållanden,
står möjligheten till jämkning
uppåt som regel icke till buds. Endast
i det fall att en sänkning redan skett,
kan en höjning senare äga rum och då
till högst det belopp, vartill bidraget tidigare
varit bestämt.

Detta lagrum erhöll sin nuvarande lydelse
år 1935. Dessförinnan voro möjligheterna
att erhålla jämkning av underhållsbidrag
till frånskild make ännu
mera begränsade. Enligt lagrummet i
dess ursprungliga lydelse fick endast avrätten
fastställt bidrag jämkas, medan i
det fall att makarna sinsemellan träffat
avtal om bidrag, jämkning över huvud
icke kunde äga ram på grund av ändrade
förhållanden.

Grunden till att höjning av underhållsbidrag
till frånskild make i princip
icke tillätes enligt gällande lag är den,
att en frånskild make ansetts böra åtnöjas
med den rätt emot andra maken
som betingas av makarnas villkor vid
tiden för skillnaden. I lagstiftningens
förarbeten framhålles sålunda, att en
frånskild make icke skäligen kunde begära
att bli delaktig i en efter äktenskapsskillnaden
inträdd förändring till
det bättre i sin förra makes ekonomi.
Inte heller vore enligt motiven skäligt,

att den ena maken skulle kunna åläggas
skyldighet att i form av förhöjd bidragsplikt
vidkännas de motgångar som efter
äktenskapets upplösning drabbade
den andra maken.

Denna redogörelse för rättsläget beträffande
det spörsmål som fröken Andersson
upptagit hade jag för några år
sedan tillfälle att lämna i andra kammaren
som svar på en där väckt interpellation
om ändring av 11 kap. 28 § giftermålsbalken.
Jag framhöll därvid, att
det enligt min mening kunde i vissa situationer
synas oriktigt, att den bidragsberättigade
maken skulle vara utesluten
från möjligheten att, när väsentligt ändrade
förhållanden inträtt, få till stånd en
höjning av underhållsbidraget. Som ett
särskilt skäl för en ändring av lagreglerna
på denna punkt framhöll jag, med
instämmande i den dåvarande interpellantens
resonemang, att realvärdet av
det tidigare bestämda underhållsbidraget
kunde ha nedgått. Jag betonade emellertid,
att detta skäl gällde icke endast underhållsbidrag
till frånskild make utan
periodiskt förfallande belopp över huvud
taget, t. ex. livräntor. Jag förklarade
vidare, att jag icke i interpellationssvaret
kunde taga slutlig ställning till frågan,
om en lagändring borde genomföras
och hur den borde utformas. Emellertid
sade jag mig då finna det önskvärt
att frågan vid lämpligt tillfälle gjordes
till föremål för närmare utredning,
och jag nämnde därvid att det måhända
kunde visa sig lämpligt att en sådan utredning
ägde rum i samband med en tilltänkt
samnordisk översyn av våra länders
äktenskapslagstiftningar.

Såsom fröken Andersson framhållit,
anhöll riksdagen år 1949 om utredning
av frågan om ändrade bestämmelser för
jämkning av underhållsbidrag till frånskild
make på grund av väsentligt ändrade
förhållanden. I sitt utlåtande över
de motioner, vilka lågo till grand för
riksdagsskrivelsen, underströk första
lagutskottet mitt yttrande i interpellationssvaret,
att ett särskilt skäl för en
ändring av lagreglerna på denna punkt
vore att realvärdet av det tidigare bestämda
underhållsbidraget kunde ha

Tisdagen den 15 maj 1951.

Nr 19.

Ang. höjning

nedgått. Utskottet framhöll i detta sammanhang,
att realvärdeminskningen redan
nu kunde beaktas vid jämkning av
andra familjerättsliga underhållsbidrag.
Av särskild betydelse härvid är, att underhållsbidrag
till barn kan jämkas också
uppåt.

På den senaste tiden har ju en sådan
förändring i penningvärdet skett, att det
av interpellanten väckta spörsmålet fått
en ökad praktisk betydelse. Jag erinrar
i detta sammanhang, att medan indextalet
med 1935 som basår utgjorde 166 i
juli 1949, 167 i juli 1950 och 171 i december
samma år, talet för mars 1951
gått upp till 188. För det stora flertalet
medborgare torde denna utveckling
dock knappast ha inneburit någon egentlig
standardförsämring med hänsyn till
att man på olika sätt kunnat kompensera
sig för de ökade levnadskostnaderna.
Vissa personer äro däremot bundna vid
förut fixerade penninginkomster. De
frånskilda makar, vilka uteslutande eller
huvudsakligen ha sina underhållsbidrag
att hålla sig till, äro emellertid icke ensamma
i denna grupp. I samma läge äro
exempelvis livräntetagare och sådana
pensionstagare, vilkas pensioner ej äro
indexreglerade.

Jag torde icke behöva närmare utveckla,
att man här står inför mycket svårbedömda
och känsliga problem, som
spänna över skiftande juridiska och ekonomiska
gebit. Emellertid är jag närmast
benägen instämma med första lagutskottet
däri, att när det gäller familjerättsliga
underhållsbidrag det icke föreligger
samma skäl mot ett hänsynstagande till
förändringar i penningvärdet som vid
förmögenhetsrättsligt grundad betalningsskyldighet.
Det synes med andra
ord tänkbart, att man kan reglera frågan
om möjligheten att med hänsyn till realvärdeminskningen
jämka underhållsbidrag
till frånskild make utan att man
fördenskull behöver taga ställning till
liknande spörsmål på områden, som
icke ha med familjerätten att göra. T
vilket fall som helst har jag ansett att
det problem, som avhandlas i 1949 års
riksdagsskrivelse, numera fått sådan aktualitet,
att jag redan innan fröken An -

av underhållsbidrag till frånskild make.

dersson framställde sin interpellation
överlämnade denna riksdagsskrivelse till
en särskild arbetskraft inom justitiedepartementet
för att denne skulle söka
utreda frågan. Självfallet kan jag icke på
detta stadium taga någon definitiv ställning,
men jag vill likväl redan nu som
min mening uttala att de skäl, som enligt
vad jag nyss nämnde dikterat regeln
att underhållsbidrag till frånskild make
i princip inte får jämkas uppåt, knappast
kunna åberopas som argument mot
att man, om den underhållspliktige själv
blivit kompenserad just för penningvärdets
fall, skall kunna i motsvarande grad
höja det förut bestämda underhållet till
hans frånskilda maka. I realiteten innebär
ju en sådan jämkning endast, att
man bibehåller status quo. Även en råd
andra omständigheter måste emellertid
beaktas vid denna utredning. Om utredningen
ger positivt resultat, bör förslag
i ämnet kunna föreläggas nästa års riksdag.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag skall inte bli långrandig — som av
svaret framgick, är det ju så positivt
som jag gärna kan önska mig.

Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för det svar, som här lämnats,
och för att jag fått ta del därav på
förhand.

Jag skall inte göra många reflexioner.
Härom dagen ringde emellertid en mycket
framstående socialvårdstjänsteman
upp mig och sade att man på socialvårdshåll
vore tacksam för att om möjligt
få en närmare definition på vad
som skall läggas in i begreppet »väsentligt
ändrade förhållanden». Vad han talade
om gällde underhållsbidrag till
barn. Det är samma formulering därvidlag,
och man har frågat sig, om t. ex.
20 procents förhöjning av lönen för vederbörande
kan falla under denna rubricering.

I detta sammanhang är jag angelägen
betona att jag ingalunda, såsom saken
från ett och annat håll framställts, velat
att de frånskilda fruarna bara skola sitta
och ha det bra i fortsättningen på

Nr 19.

Tisdagen den 15 maj 1951.

Ang. höjning av underhållsbidrag till frånskild make.

bekostnad av sina frånskilda män. Jag
är angelägen betona att jag ser underhållsplikten
såsom ömsesidig i detta
hänseende, även om — såsom herr statsrådet
underströk —- det i väsentlig mån
är den frånskilda hustrun, som får underhållet.

Jag måste säga att jag, när jag framställde
interpellationen, inte trodde att
det var så många som verkligen av dessa
skäl hade det besvärligt, som den brevskörd,
jag har fått, har visat. Nåja, det
behövs inte mycken fantasi för att förstå
det, om vi se på siffrorna för de penningvärdesförsämringar,
som pågått sedan
år 1935, men det är rätt egendomligt
att man inte tidigare har kunnat få
någon rätsida på detta problem. Dåvarande
statsrådet Schlyter var 1935 mycket
positivt inställd till den här frågan;
det nuvarande statsrådet var positiv
1948; första lagutskottet och riksdagen
voro positivt inställda 1949. Då uttryckte
första lagutskottet en förhoppning att
utredningen skulle ske inom den närmaste
framtiden. Herr justitieministern och
jag ha i annat sammanhang i någon mån
berört vad man skall lägga in i begreppet
»närmaste framtiden». Men nu har
justitieministern i all tysthet tillsatt eu
utredningsman, som skall söka utreda
frågan. Jag undrar om det är någon
form av brasklapp som ligger i detta
»söka utreda frågan». Jag vill dock garna
tyda det så, att frågan skall utredas,
och ju förr dess hellre.

Det har påpekats, att det bör råda likhet
mellan de nordiska länderna i detta
avseende. Det förhållandet når man
också, om man ändrar bestämmelserna i
Sverige, eftersom andra bestämmelser
redan finnas i såväl Danmark och Norge
som Finland.

Jag vill alltså uttala den förhoppningen
att utredningen skall leda till positivt
resultat, så att, som herr statsrådet
nämnde, förslag kan framläggas till nästa
års riksdag, och jag tackar än en
gång för det mycket positiva svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

209, angående godkännande av Torquay-protokollet
till allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT), m. m.; samt
nr 210, angående vissa ändringar i gällande
tulltaxa.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 211,
angående anslag till vissa vägreparationer.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 22 och
23, statsutskottets utlåtanden nr 133—
146, bevillningsutskottets betänkanden
nr 43—46, 52 och 53, första lagutskottets
utlåtande nr 29, andra lagutskottets utlåtanden
nr 26—29 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 17, 20, 21, 23—26
och 29.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 29 skulle på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras
näst före bevillningsutskottets betänkande
nr 46 samt att statsutskottets utlåtanden
nr 144 och 145 skulle sättas sist
på samma föredragningslista.

Anmäldes och bordlädes tredje lagutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 10, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande tredje
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med vissa bestämmelser
till motverkande av svinsjukdomar,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 35 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946
(nr 469); samt

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. Åtgärder
nr 13, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
dels ock motioner, som väckts i anledning
av propositionen eller röra i propositionen
behandlad lagstiftning.

för bekämpande av sand- och jordflykt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 16 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 9 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg ber
undertecknad få anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från och med den
16 maj och till månadens slut.

Köping den 14 maj 1951.

Iwar Anderson.

Att riksdagsman Iwar Anderson, Arboga,
är intagen å Köpings lasarett sedan
den 12 dennes för urinstämma och
är arbetsoförmögen till månadens slut
intygas härmed på heder och samvete.

Köping den 15 maj 1951.

G. Levander,
Lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och bordlädes ånyo tredje
lagutskottets memorial nr 10 och utlåtanden
nr 11-—13.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om
inkomstskatter.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 18, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare statsbidrag
till Garnsviken—Vadasjön—
Helgösjön—Hedervikens torrläggningsföretag
i Stockholms län; och

nr 19, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av ett
område av kronoegendomen Mörby l1
i Danderyds köping, Stockholms län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. åtgärder för bekämpande av sandoch
jordflykt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 22, med anledning av

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder
för bekämpande av sand- och
jordflykt.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 118 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte

1) medgiva, att åtgärder i enlighet
med vad i propositionen förordats finge
vidtagas till skydd mot sand- och jordflykt; 2)

å riksstaten för budgetåret 1951/52
under nionde huvudtiteln till Vissa åtgärder
för bekämpande av sand- och
jordflykt anvisa ett anslag av 25 000 kronor.

Herr OSVALD: Herr talman! Den fråga
som här föreligger till behandling är,
kan man säga, endast en detalj i ett betydligt
större problem, nämligen problemet
om de svårigheter som uppstå vid
utnyttjandet av våra naturtillgångar,
svårigheter som kunna vara av mycket
vitt skilda slag.

Vad som nu föreligger är frågan om
den s. k. sandflykten, vilken kan betingas
av många olika orsaker. Jag kan
inte underlåta att här ge uttryck åt uppfattningen
att den kommitté, som haft
att behandla denna fråga, icke har haft
den erforderliga sakkunskapen på ett
område, där sådan sakkunskap hade varit
synnerligen önskvärd, nämligen det
geologiska. Jag har icke anledning att
här yrka någonting annat än bifall till
utskottets förslag, men eftersom utredningen
kommer att försätta sitt arbete,
skulle jag gärna, då herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet är
här närvarande, vilja uttala önskemålet,
att kommittén i sitt fortsatta arbete får
tillgång till den geologiska sakkunskap,
som behövs för att kunna bedöma dessa
frågor och få dem allsidigt belysta.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896), m. m., i vad
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
och

nr 23, i anledning av väckt motion angående
vissa ändringar i riksdagens arbetsformer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 133, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret
1951/52 till Statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes: Omkostnader jämte
i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till landsfiskalerna m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet avfattat
sin hemställan i fem särskilda, med
I—V betecknade punkter. I punkten IV
hade hemställts, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 140 framlagda förslag samt motionerna
II: 567 och II: 570 ävensom med avslag
å motionerna 1:445 och 11:571,
sistnämnda tre motioner i vad de avsåge
beräkningen av pension vid förtidspensionering
av landsfiskaler, företagen
i samband med omorganisationen,

a) godkänna i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 23 februari
1951 framlagda grunder för en omläggning
av landsfiskalsorganisationen;

b) besluta, att omorganisationen skulle
träda i kraft den 1 januari 1952;

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

c) medgiva, att förslagsvis femton ordinarie
landsfiskaler fr. o. m. den 1
januari 1952 överfördes å övergångsstat
med tjänstgöringsskyldighet med rätt för
sådan landsfiskal att uppbära avlöningsförmåner
enligt för honom nu gällande
lönegrad;

d) medgiva, att fem ordinarie landsfiskaler,
vilka innehade extra ordinarie
tjänst såsom civilförsvarsdirektör, fr. o.
in. den 1 januari 1952 överfördes å övergångsstat; e)

medgiva, att ordinarie landsfiskal,
som vore född före den 1 januari 1894
men vid tidpunkten för omorganisationens
ikraftträdande den 1 januari 1952
icke uppnått 63 års ålder, skulle enligt
Kungl. Majrts bestämmande från sistnämnda
tidpunkt kunna efter därom
gjord ansökning beviljas pension såsom
om han vid avgången uppnått nämnda
ålder;

f) medgiva, att Kungl. Maj:t finge utfärda
de bestämmelser, som i övrigt bleve
erforderliga för genomförandet av
omorganisationen;

g) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen och
utskottet förordat fastställa personalförteckning
för landsfiskalerna m. fl.;

h) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för landsfiskalerna m. fl.,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1951/52;

i) å driftbudgeten för budgetåret
1951/52 under elfte huvudtiteln anvisa

1. till Landsfiskalerna in. fl.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 12 000 000
kronor;

2. till Landsfiskalerna m. fl.: Omkostnader
ett förslagsanslag av 2 450 000 kronor; 3.

till Landsfiskalerna m. fl.: Utrustning
av landsfiskalskontor m. m. ett reservationsanslag
av 850 000 kronor. I

I de likalydande motionerna I: 445 av
herr Sanne och 11:571 av herr Jacobsson
i Igelsbo m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte i samband med avgörandet
av propositionen nr 140 besluta,
utom annat, att vid förtidspensionering

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

av landsfiskaler, företagen i samband
med omorganisationen, pensionen skulle
beräknas såsom om befattningshavaren
varit ordinarie landsfiskal i 27 lönegraden.

I motionen 11:570 av herr Kyling m.
fl. hade hemställts, att riksdagen ville
besluta, utom annat, att pension till de
landsfiskaler, som förtidspensionerades
i samband med omorganisationen, skulle
utgå såsom om de vid avgången varit
befattningshavare i lönegrad Ca 27.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Mannerskantz, fröken
Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp
och Boman i Kieryd, fröken
Elmén samt herr Birke ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under IV e) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna I: 445 och
II: 571 samt II: 570, i vad de avsåge beräkningen
av pension vid förtidspensioneringen
av landsfiskaler, företagen i
samband med omorganisationen, ävensom
motionen II: 567, medgiva, att ordinarie
landsfiskal, som vore född före
den 1 januari 1894 men vid tidpunkten
för omorganisationens ikraftträdande
den 1 januari 1952 icke uppnått 63 års
ålder, skulle enligt Kungl. Maj :ts bestämmande
från sistnämnda tidpunkt kunna
efter därom gjord ansökning beviljas
pension såsom om hans tjänst varit placerad
i Ca 27 och han vid avgången uppnått
nämnda ålder.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den omorganisation av landsfiskalsväsendet,
som föreslås i Kungl. Maj:ts proposition,
vilken statsutskottet behandlat
i sitt utlåtande, är ju icke någon så liten
sak. Den medför rätt stora omändringar
i olika bygder.

Det som mest kännetecknar förslaget
är att landsfiskalsdistrikten skola göras
större än de hittillsvarande, med påföljd
att antalet minskas. Detta kommer
utan tvivel att ha vissa icke enbart
gynnsamma följder. Men utskottet har
ansett att förslaget ändå är värt att ge -

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

nomföra, då man vinner så stora fördelar,
att man knappast kan motsätta sig
saken. Genom den nya rättegångsordning,
som nu tillämpas, ha landsfiskalerna
redan pålagts ökat juridiskt arbete.
Större krav ställas på dem att vid
åklagarmålens skötande ha förberedelsearbetet
väl utfört. Det blir utan tvivel
mer att göra på det området. Den ökade
motorismen och det ökade antalet trafikolyckor
ha också medfört en ökning
av landsfiskalernas arbetsbörda. Det är
över huvud taget nu en större rörlighet
inom landet, som gör att det blir ett
större antal fall, vilka landsfiskalerna
måste syssla med, än tidigare. Vi ha också
att räkna med det stora antalet utlänningar
här i Sverige. Slutligen ha vi
arbetet med civilförsvaret, som ju till en
mycket betydande del har lagts på just
landsfiskalerna.

Som det nu har varit i de mindre distrikt,
som på många håll funnits, ha
landsfiskalerna icke kunnat förses med
tillräckligt antal biträden ens för rätt
enkla skrivgöromål, utan en stor del av
landsfiskalernas tid har gått åt för att
sköta sådant som kan ombesörjas av
mindre kvalificerad arbetskraft. Det
problemet kommer att kunna lösas bättre,
om landsfiskalsdistrikten nu bli så
stora, att man kan förse dem med sådana
hjälpkrafter, att landsfiskalernas
arbete kan koncentreras till sådant som
kräver kvalificerad skicklighet.

Dessa skäl göra att utskottet funnit
sig böra tillstyrka förslaget, även om vi
äro medvetna om att det kan ha vissa
konsekvenser. Vi ha gjort sådana uttalanden
som att man måste se till, att
reformen icke kommer att innebära en
försämring, jämfört med den gamla ordningen,
som dock hade vissa fördelar.
Det är nämligen så att landsfiskalerna
anlitas i ett mycket stort antal fall för
att för myndigheters räkning ge uppgift
om personer eller anskaffa förslag till
personer, som kunna utses till den ena
eller andra förtroendeposten o. s. v. Äro
landsfiskalsdistrikten alltför stora, blir
följden lätt nog att landsfiskalerna icke
komma att känna människorna i sina
distrikt, som ju nu i allmänhet komma

att bli större än förut. Utskottet har uttalat
att Kungl. Maj :t vid det slutliga
fastställandet av landsfiskalsdistrikten
bör beakta detta och även tillse, att icke
genom alltför många onödiga och dyrbara
resor kostnaderna ökas så att den
besparing, som det mindre antalet distrikt
medför, neutraliseras.

Ett antal motioner ha väckts angående
landsfiskalsdistrikten. Vissa av dessa
motioner, särskilt ett par av dem, har
utskottet bett Kungl. Maj :t att beakta.
Jag vill här understryka detta och lägga
vederbörande departementschef på hjärtat
att vid det slutliga fastställandet av
landsfiskalsdistrikten ta hänsyn till vad
som framhållits i dessa motioner.

Vi ha kunnat enas om detta förslag
utom i ett avseende. Vid denna organisations
genomförande komma ett femtiotal
landsfiskaler att bli överflödiga.
Departementschefen räknar med att ett
tjugutal av dessa skola föras på övergångsstat.
Det är sådana som kanske
icke äro fullt tjänstbara eller av andra
skäl anses kunna föras på övergångsstat.
Samtidigt finns det ett trettiotal,
som kunna sägas vara tjänstbara och
ofta kanske ha skaffat sig en betydande
erfarenhet men som äro föreslagna till
förtidspensionering. Det är sådana, som
stå så nära pensionsåldern, att man menat
att det icke kan vara skäligt att rycka
upp dem med rötterna ur den miljö,
där de kanske rotat sig under decennier,
för att för ett par tre år flytta
dem till något annat område i avvaktan
på den slutliga pensioneringen.

Den utredning, som arbetat med denna
fråga, har föreslagit att det pensionsunderlag,
som skulle vara bestämmande
för förtidspensioneringen, skulle vara
detsamma, som landsfiskalerna nu föreslås
skola få, innebärande en uppflyttning
från 25 till 27 lönegraden. Det torde
vara ganska viktigt att detta omorganisationsförslag
omsättes i praktiken
på ett sätt, som icke åstadkommer alltför
stora besvärligheter och svårigheter
just för dessa landsfiskaler, vilka stå
nära pensionsåldern. Därför hade landsfiskalsutredningen
föreslagit, att de
skulle förtidspensioneras med 27 löne -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

graden som pensionsunderlag. Detta bär
Kungl. Maj:t icke godtagit utan föreslagit
att 25 lönegraden skall vara pensionsunderlag.

Vi ha under utskottsbehandlingen inhämtat,
att man ute i länen genom landsfogdarna
har iförhört sig hos alla de
landsfiskaler, för vilka förtidspensionering
skulle komma i fråga. Jag tror
att de utan undantag ha förklarat sig villiga
att förtidspensioneras på de grunder,
som landsfiskalsutredningen föreslagit.
Det var det enda förslag, som förelåg,
när denna förfrågan gjordes. Men vi
ha också inhämtat, att sedan propositionen
nu kommit fram, vari föreslagits att
pensionsunderlaget skall vara 25 lönegraden,
lär man icke kunna räkna med
att något nämnvärt antal av dessa trettio
landsfiskaler komma att vilja vara
med om förtidspensionering. Det kommer
därför att i en mängd fall bli mycket
svårt att genomföra denna omorganisation
på ett sätt, som tar skälig hänsyn
till dessa befattningshavare, vilka väl
tjänstgjort som landsfiskaler hela den
verksamma delen av sitt liv. Det kommer
att bli komplikationer, som dels försvåra
genomförandet och dels vålla staten
kostnader, vilka, även om de icke
uppväga de högre pensionskostnaderna
för dessa omkring trettio landsfiskaler,
dock komma att uppgå till ett belopp,
som man måste räkna med kommer att
bli ganska högt.

I den reservation 1), som är knuten
till utskottsutlåtandet, ha vi förordat, att
man i enlighet med landsfiskalsutredningens
förslag skall besluta att denna
förtidspensionering skall få ske med 27
lönegraden som pensionsunderlag. Om
riksdagen beslöte detta, skulle denna
ganska betydande omorganisation kunna
genomföras på ett smidigt sätt och
till en kostnad, som icke skulle bli sä
värst mycket större än den, vilken
Kungl. Maj:t föreslagit. Det är svårt alt
nämna några siffror nu, på grund av att
man icke vet, lnir stora kostnader dessa
förflyttningstraktamenten och förfly ttningsbidrag
och allt sådant komma att
föra med sig. Vi ha dock under utskottsbehandlingen
blivit övertygade om att

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

det icke kommer att bli oväsentliga kostnader.
Med tanke på att man här på ett
smidigare sätt kan lösa de personliga
problem, som uppstå i samband med
omorganisationen, ha vi reservanter gått
ifrån Kungl. Maj:ts proposition i denna
del och i stället anslutit oss till vad som
enhälligt föreslagits i landsfiskalsutredningen.

Man har inom utskottsmajoriteten varit
rädd för att vårt förslag skulle bli
prejudicerande och att, så snart någon
eller några ändringar skedde i några
tjänsteförteckningar, pensionsfrågans
ordnande för dessa landsfiskaler skulle
kunna tas till intäkt för krav på pensionering
efter en högre lönegrad. Jag kan
för min del inte finna att det skulle kunna
bli prejudicerande i något nämnvärt
antal fall, ty härför lcräves att föitidspensioneringen
är kombinerad med fullständig
omorganisation av en kär. Det
måste vara fråga om en omorganisation,
som för sitt genomförande kräver indragning
av vissa befattningar. Det räcker
således icke med att tjänsteförteckningskommittén
har gått över eu organisations
befattningshavares lönegrader
och funnit att det bör göras vissa höjningar
på olika ställen. Det kan icke göras
till ett precedensfall, utan det måste
vara fråga om en inskränkning, så att
man måste förtidspensionera ett visst antal
befattningshavare. Jag kan därjämte
nämna, att när just för landsfiskalernas
del den senaste omorganisationen genomfördes
1941, förtidspensionerades ett
antal befattningshavare. De fingo sin förtidspension
grundad på den kommande
och alltså högre lönegraden.

Vi ha icke kunnat tillmötesgå de motioner
som äro väckta i ärendet till alla
delar, utan vi reservanter ha inskränkt
oss till att föreslå detta liögre pensionsunderlag
endast för dessa cirka trettio
landsfiskaler, som skola förtidspensioneras.
Det skall gälla endast för dem och
icke för deras efterlevande eller för
andra kategorier. Vi ha begränsat oss till
det, som kommer att underlätta övergången
till den nya ordningen, och icke
gått därutöver.

Herr talman! Jag tror att det skulle

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

vara synnerligen välbetänkt ur alla de
synpunkter, som jag här framfört, och
kanske ur ännu flera, om riksdagen ville
bifalla Kungl. Maj:ts förslag med den
ändring allenast som innefattas i den
reservation 1), som är knuten till utskottsutlåtande!.
Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Statsutskottet har ju varit praktiskt
taget enigt i frågan om omorganisationen
av landsfiskalsdistrikten och
vad därmed sammanhänger. Det är ju,
såsom herr Mannerskantz sade, endast i
ett detaljspörsmål som vi skilt oss.

När detta spörsmål diskuterades i
statsutskottet, tillät jag mig säga, att jag
tror att herr Mannerskantz har mera rätt
nu än han brukar ha, då han avviker
från Kungl. Maj :ts förslag. Detta mitt uttalande
i utskottet var inte mera oöverlagt
än att jag nu kan upprepa medgivandet.
Men denna fråga kan knappast
ses som en isolerad företeelse. Hade man
kunnat göra det, skulle jag tro att riksdagen
hade gjort klokt i att följa det
råd, som herr Mannerskantz här gett i
fråga om pensioneringen av de landsfiskaler,
vilka bli ställda utanför den nya
organisationen. Det hade säkert gått att
få denna omorganisation smidigare genomförd,
om man kunnat göra så som
herr Mannerskantz föreslår, men utskottsmajoritetens
bestämda mening är
att detta skulle föra konsekvenser med
sig. Man kan icke, som jag sade, se denna
omorganisation isolerad. Varje år
praktiskt taget har riksdagen att ta
ståndpunkt till reformer som denna. Ett''
bifall till reservationen nu skulle medföra
att det från andra grupper av tjänstemän
ställdes eller kunde med fog ställas
krav på samma behandling som man
nu vill låta landsfiskalerna röna.

Jag tror att inrikesministern, om riksdagen
skulle följa herr Mannerskantz,
skulle ta denna motgång — jag vill närapå
sätta motgång inom citationstecken
— med mycken ro, men jag är tämligen
övertygad om att både civilministern och
finansministern skulle vara bekymrade,
och det är den synpunkten som vi fått

ta hänsyn till, alltså till konsekvenserna.
Riksdagen hade för några år sedan att
besluta en omorganisation av egnahemsnämnderna
m. m. och gick då på samma
linje, som Kungl. Maj:t nu föreslår i
fråga om landsfiskalsväsendet, alltså att
befattningshavare, som inte kunna inpassas
i den nya organisationen, få tillgodoräkna
sig pension enligt den lönegrad,
som de ha tjänstgjort i, vilket också
understryker den gamla satsen, att
pension är intjänt lön. Jag skall inte nu
ytterligare argumentera för utskottets
förslag på denna punkt. Jag tror att det
är så välmotiverat, att kammaren utan
tvekan bör kunna följa utskottet.

Det är ett par saker till, herr talman,
som jag skulle vilja påpeka, medan jag
nu ändå har ordet. Visserligen ser jag
att inrikesministern är förhindrad att
vara närvarande, men det kan ju tänkas
att hans ögon faller på det protokoll,
som föres vid denna frågas behandling
i riksdagen, och därför vill jag stryka
under några saker till som utskottet berört.

Utskottet säger att denna reform
egentligen borde genomföras först sedan
den nya polisorganisationen genomförts;
det hade varit den rätta ordningen. Det
ligger ett sakkunnigbetänkande på Kungl.
Majrts bord, som kom in i våras och
som inte kunnat behandlas än. Man kan
icke vänta därpå med hänsyn till att
landsfiskalsreformen måste genomföras
samtidigt med kommunindelningsreformen.
Med hänsyn till landsfiskalernas
behov av arbetskraft på expeditionerna,
som nu skötas till dels av dessa konstaplar
— frågan om dem är också behandlad
av utskottet och har varit föremål
för motioner som till god del tillmötesgåtts
-— så föreligger den risken, att
ökade krav komma att ställas på kommunerna
att engagera polismän, som
skola vara landsfiskalerna behjälpliga.
Jag ville bara säga till inrikesministern,
om han varit närvarande, att detta kan
man icke och får man icke göra. Det anser
i varje fall utskottet, som berört saken
i sitt utlåtande, och jag vill understryka
angelägenheten av att man icke
ställer krav på kommunerna att enga -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

gera ytterligare poliser med nuvarande
ordning för statsbidrag, utan att man
låter detta vara, till dess man får fram
nya statsbidragsgrunder för polisen och
får det hela ordnat, väl i huvudsak efter
de riktlinjer som de sakkunniga föreslagit.

Den andra synpunkten, som jag vill
ta upp, gäller landsfiskalernas resor i
distrikten. När man nu skapar dessa stora
landsfiskalsdistrikt — en omorganisation
som i stort sett är väl motiverad -—■
finns det en viss risk att landsfiskalerna
bli sittande på sina kontor och egentligen
aldrig komma ut i distrikten och
få direkt kontakt med människorna där.
Jag vill här understryka, att samtidigt
som man självfallet måste tillse, att
landsfiskalernas resekostnader hållas
inom rimliga gränser, måste man ge
landsfiskalerna så pass rikliga reseanslag,
att de ibland kunna resa ut i sina
distrikt. Det är ju faktiskt meningen att
de enligt den nya organisationen skola
sitta som spindeln i nätet och hålla trådarna
i sin hand. Alla förhör och undersökningar
ute i distrikten skola skötas
av andra personer. Detta kan, som sagt,
medföra den risken, att landsfiskalen
blir sittande på sitt kontor och blir tämligen
främmande för de människor och
den bygd som han har att svara för.
Landsfiskalen är ju länsstyrelsens förtroendeman.
Man ringer ofta från länsstyrelsen
och hör sig för med honom,
t. ex. när det gäller att få lämpliga personer
som ledamöter i vissa kommunala
styrelser och nämnder, som länsstyrelserna
skola utse. Inom parentes vill
jag säga, att jag redan under mina första
riksdagsår väckte en motion där jag påpekade,
att det kanske vore klokt att
länsstyrelsen, när det gäller dessa ting,
mer vände sig till de kommunala organen,
eller i varje fall till de kommunala
förtroendemännen, än till landsfiskalerna.
I detta sammanhang vill jag, herr talman,
i varje fall understryka, att landsfiskalerna
böra beredas tillräckliga möjligheter
att komma ut i sina distrikt och
skaffa sig personlig kännedom om de
människor som de ha att svara för inom
sina respektive områden.

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

Jag inskränker mig, herr talman, i övrigt
till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Anderberg.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Till min ärade vän på bohusbänken,
herr Gustaf Karlsson, som nyss förklarade,
att jag denna gång har mera rätt
än vad jag brukar ha, då jag reserverar
mig, vill jag säga, att detta är liktydigt
med att han själv har absolut fel i detta
fall. Om man förfar så vid genomförandet
av denna omorganisation, att det
uppstår stora besvärligheter och tråkigheter,
har man gjort själva saken en
otjänst. Om jag, såsom herr Gustaf
Karlsson säger, nu har mera rätt än vanligt,
innebär det alltså, atthan med ännu
större säkerhet än annars har fel. Jag
tror också att han själv inser detta, tv
hela hans ordval tyder på att han innerst
inne anser att vad som föreslås i
reservationen är förståndigt.

Herr Gustaf Karlsson gav ingen exemplifiering
på de enligt hans mening farliga
konsekvenser som ett bifall till reservationen
skulle kunna få. För att andra
tjänstemän skola kunna resa krav på
liknande behandling räcker det, såsom
jag redan sagt, inte med att det är fråga
om en tjänsteförteckningsrevision för
ett antal tjänstemän inom ett verk eller
en organisation. Det måste vara fråga
om en omorganisation som medför att
man måste indraga ett antal tjänster och
förtidspensionera deras innehavare. Det
kan således icke gälla t. ex. vid förtidspensionering
på grund av att vederbörande
inte är tjänsteduglig i sin befattning
inom den nya omorganisationen.
Ett beslut i enlighet med vårt förslag
här kan bli prejudicerande i ett dylikt
fall. Tyvärr är det ju så, att det vid en
omorganisation aldrig brukar vara fråga
om att minska antalet tjänster, utan
tvärtom brukar det alltid bii en ökning
av antalet befattningshavare. Då blir
inte heller denna situation relevant.

Vad sedan beträffar de s. k. kontorskonstaplarna,
om vilka det har väckts

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

flera motioner och varit mycken diskussion,
vill jag, eftersom jag har deltagit
i 1948 års polisutredning, som avlämnade
sitt betänkande i vintras, säga att
jag instämmer med min ärade vän herr
Gustaf Karlsson däri, att det hade varit
bäst, om vi samtidigt hade kunnat genomföra
både omorganisationen av polisväsendet
och omorganisationen av
landsfiskalsväsendet. Även jag anser att
kontorspolisorganisationen icke bör avvecklas
i nämnvärd utsträckning, förrän
1948 års polisutrednings förslag kan genomföras.
Om Kungl. Maj :t skulle lägga
1948 års polisutrednings förslag enligt
det kommunala alternativet såsom
grund för en proposition, kommer det,
tack vare det sätt på vilket utredningen
har utformat grunderna för statsbidragens
utgående, att ges större möjligheter
att förstärka polisorganisationen
utan att kommunerna därigenom
behöva bli mera tyngda. Då skulle också
tiden vara inne för att i snabbare takt
än för närvarande, d. v. s. i den takt som
betingas av den naturliga avgången av
kontorskonstaplar, slutgiltigt övergå till
det system som skisserats i propositionen.
Intill dess bör man emellertid icke
gå alltför hastigt fram med avvecklandet
av kontorskonstapeltjänsterna. Dessa
befattningshavare kunna nämligen
inte undvaras med mindre än att det åtminstone
på många håll blir en förstärkning
av polispersonalen i distrikten.

Herr talman! Jag kan icke finna att
herr Gustaf Karlssons argumentering
var så stark att den föranleder mig att
ändra mening. Jag vidhåller därför mitt
yrkande.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag tror mig inte om att kunna
övertyga herr Mannerskantz. Jag har
försökt att göra det många gånger förr
men har i regel misslyckats, och jag
misstänker att jag skulle göra det även
denna gång.

Herr Mannerskantz efterlyste exempel
på vilka konsekvenser som ett bifall till
hans yrkande skulle kunna medföra.

Jag kan självfallet inte ge några dylika
konkreta exempel, eftersom vi för dagen
inte ha någon ytterligare omorganisationsfråga
av denna art att behandla.
Jag vill bara, som jag redan gjort, erinra
kammarens ledamöter om att riksdagen
varje eller vartannat år brukar
ha att behandla liknande frågor som
denna. För tre år sedan gällde det egnahemsnämndernas
omorganisation, och
då sattes ett antal egnahemsdirektörer
vid sidan av den nya organisationen. I
år ha vi landsfiskalsreformen. Jag är
övertygad om att det nästa år eller kanske
året därpå kan komma ett omorganisationsförslag
rörande något annat
område, där det kan bli fråga om att
på något sätt ställa ett antal tjänstemän
utanför den nya organisationen, om inte
på grund av att organisationen minskats,
så kanske på grund av att ifrågavarande
tjänstemän efter omorganisationen
inte äro fullt tjänstbara på sina
befattningar. Dessa konsekvenser äro,
herr talman, så uppenbara, att all försiktighet
bjuder, att riksdagen bör gå
den väg som Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten
rekommenderar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som förordats
i den av herr Mannerskantz m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmanen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 134, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. Längmanska donationsfondens användning m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Mannerskantz m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
kungl. hovstaten, jämte i ämnet
väckt motion;

138, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1951/52;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/52
till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar; nr

140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 till vissa skyddsarbeten å
Uppsala domkyrka m. in.; samt

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/52
till avlöningar vid livrustkammaren.

4 Första kammarens protokoll 1951. Nr 19.

Ang. Längmanska donationsfondens användning
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 143, i anledning av riksdagens
år 1950 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning, i vad
berättelsen avser Längmanska donationsfonden,
jämte vissa motioner m. m.

Under § 15 i sin den 15 december
1950 avgivna berättelse över statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning hade
riksdagens revisorer till behandling upptagit
frågan om den Längmanska donationsfondens
användning m. m.

I samband med sin prövning av förevarande
ärende hade statsutskottet till
behandling upptagit två likalydande, till
utskottet hänvisade motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Lundqvist m. fl. (I: 143) och den andra
inom andra kammaren av fru Hellström
m. fl. (II: 160), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte för understöd åt finlandssvenska
skönlitterära författare under
riksstatens åttonde huvudtitel för
budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Utskottet anser i likhet med revisorerna
och de i ärendet hörda myndigheterna
att bestämmelserna rörande den
s. k. G-fonden böra bliva föremål för
permutation, så att denna fonds medel
omedelbart kunna nyttiggöras. Vid den
prövning utskottet ägnat frågan angående
det ändamål, vartill C-fondens medel
skola användas, har utskottet funnit
övervägande skäl tala för att nämnda
fond överföres till och sammanslås med
den såsom Längmanska kulturfonden benämnda
B-fonden.

Med anledning av det i motionerna
1:143 och 11:160 framställda yrkandet
vill utskottet framhålla att utskottet an -

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. avgångsåldern för civila statstjänstemän m. m.

ser det kulturarbete, som utföres av de
finlandssvenska skönlitterära författarna,
värt att understödjas från svensk sida.
Utskottet är emellertid icke berett
att tillstyrka motionärernas förslag om
anvisande på riksstaten av ett anslag för
ändamålet. Däremot synes det utskottet
lämpligt att det i motionerna angivna
syftet tillgodoses genom anlitande av
medel från Längmanska kulturfonden,
sedan denna fonds tillgångar förstärkts
genom att C-fondens medel överförts till
kulturfonden. Utskottet förutsätter, att
fondens nämnd vid sin prövning av frågor,
som avse understöd åt finlandssvenska
skönlitterära författare, samråder
med sakkunnig organisation i Finland,
förslagsvis Finlands svenska författarförening.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att, efter hörande av vederbörande myndigheter,
meddela de närmare föreskrifter
beträffande ifrågavarande fondmedels
användning, som må befinnas påkallade,
varvid torde böra beaktas vad
utskottet här ovan anfört.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet,

I. att riksdagen må, i anledning av
riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse, såvitt den avser Längmanska
donationsfonden, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville vidtaga åtgärder i enlighet med vad
utskottet anfört;

II. att motionerna 1:143 och 11:160
icke må av riksdagen bifallas.»

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Det
framgår av vad som redan har föredragits,
att utskottet i detta sammanhang
har upptagit till behandling den motion,
som jag har väckt här i kammaren tillsammans
med en del kamrater från olika
partier, om understöd åt den finlandssvenska
litteraturen och dess utövare.

Utskottet hemställer att riksdagen icke
må bifalla motionen. Av utskottets motivering
framgår emellertid, att utskottet
i stället har anvisat andra vägar, på
vilka man skulle kunna nå samma syfte.
Jag vågar tolka utskottets behandling av

motionen på det sättet, att mitt önskemål
kan anses uppfyllt, och jag uttalar
min tacksamhet till utskottet härför.

Enligt mitt förmenande skulle ett fullföljande
av den rekommendation, som
statsutskottet här gjort, betyda en mycket
välförtjänt uppmuntran av den finlandssvenska
litteraturen och de finlandssvenska
skönlitterära författarna.
Även ur rent rikssvensk synpunkt måste
en sådan uppmuntran anses mycket motiverad.
Vi äro säkerligen alla överens
om att de finlandssvenska författarnas
kulturgärning är av stor betydelse även
för Sverige och den nordiska gemenskapen.
Jag vågar därför vädja till ecklesiastikministern
och den Längmanska
fondens nämnd att så generöst som möjligt
fullfölja statsutskottets uppslag. Jag
tar i varje fall för givet efter det uttalande
som statsutskottet här har gjort i
frågan, att inga stadgehinder härför kunna
föreligga.

Samtidigt som jag uttalar mitt tack
till utskottet för det uppslag, som det
har framfört, ber jag alltså, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. avgångsåldern för civila statstjänstemän
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 146, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för
civila anställningshavare i statens tjänst
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 184 framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 477 och II: 612,

I. godkänna vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila
statstjänstemän, m. m.;

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. avgångsåldern för civila statstjänstemän in. m.

2) kungörelse om ändring i 1947 års
tjänstepensionsreglemente för de högre
kommunala skolorna den 30 juni 1947
(nr 418);

3) kungörelse om ändring i 1947 års
familjepensionsreglemente för de högre
kommunala skolorna den 30 juni 1947
(nr 419);

4) kungörelse om ändring i 1947 års
tjänstepensionsreglemente för folkskolan
den 30 juni 1947 (nr 420);

5) kungörelse om ändrad lydelse av
10 § och 13 § 2 inom. 1947 års familjepensionsreglemente
för folkskolan den
30 juni 1947 (nr 421);

6) kungörelse om ändring i 1947 års
tjänstepensionsreglemente för arfbetare
den 30 juni 1947 (nr 422); samt

7) kungörelse om ändrad lydelse av
9 § och 12 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för arbetare den 30
juni 1947 (nr 423);

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att

1) i huvudsaklig överensstämmelse
med vad chefen för civildepartementet
i statsrådsprotokollet för den 30 mars
1951 anfört utfärda ändrade bestämmelser
om de summariska arbetarpensionerna
och om utsträckt tillämpning av de
för folkskolan gällande tjänste- och familjepensionsreglementena; 2)

utfärda de övergångsbestämmelser,
vilka kunde visa sig erforderliga för genomförande
av förenämnda förslag.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget
innebar, att det nuvarande systemet med
fasta pensionsåldersgränser skulle ersättas
med en anordning med pensioneringsperioder,
omfattande ett, två eller
tre år. Under pensioneringsperioden
skulle det i allmänhet vara befattningshavarens
ensak att bestämma den närmare
tidpunkten för sin avgång. Befattningshavarens
rätt att avgå före pensioneringsperiodens
övre gräns skulle emellertid
motsvaras av en möjlighet för vederbörande
myndighet att tillse, att befattningshavarens
tjänstgöring icke fortginge
längre än att han kunde på tillfredsställande
sätt fullgöra sin tjänst. De
reguljära pensioneringsperioderna skul -

le enligt propositionen vara tre till antalet
och i princip omfatta pensioneringsperiod
I tiden från uppnådda 60 år
till uppnådda 63 år, pensioneringsperiod

II tiden från uppnådda 63 år till uppnådda
65 år och pensioneringsperiod

III tiden från uppnådda 65 år till uppnådda
66 år. För de fall, då en lägre
avgångsålder än 60 år xrore erforderlig,
skulle finnas en särskild pensioneringsperiod
IV, omfattande den tid, som för
varje särskilt fall bestämdes. I propositionen
hade föreslagits, att angivna system
nu skulle vinna tillämpning beträffande
civila anställningshavare i statens
tjänst samt för befattningshavare underkastade
pensionsreglementena för de
högre kommunala skolorna och folkskolan.
I fråga om de övriga befattningshavarkategorier,
som omfattades av det
statliga pensionsväsendet, hade avsetts,
att förslag skulle föreläggas 1952 års
riksdag.

I motionen 1:477, av herrar Lundqvist
och Arrhén, hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå ifrågavarande proposition
i den del den avsåge pensioneringsperiod
III och besluta, att för tjänstemän,
för vilka för närvarande vore
fastställd en pensionsålder av 65 år, denna
pensionsålder skulle förbliva oförändrad.

I motionen 11:612, av herr Senander
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman! I
stället för de fasta pensionsåldersgränser,
som nu existera för personal i civil
statstjänst, skall en anordning införas
med pensioneringsperioder omfattande
ett, två och tre år. Det blir befattningshavarens
ensak att bestämma den närmare
tidpunkten för avgång ur tjänsten
under pensioneringsperioden.

Systemet beräknas innebära betydande
besparingar för staten genom att nyanställning
av personal begränsas. Avsikten
är tydligen att så många som möjligt
av statstjänarna skola kvarstanna i
tjänst efter uppnådd pensionsålder.

Om befattningshavarna komma att

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. avgångsåldern för civila statstjänstemän m. m.

kvarstanna i tjänsten under pensioneringsperioden,
betyder det, att den yngre
personalen får vänta upp till tre år
längre på möjlighet till befordran. För
den äldre personalen kommer helt naturligt
frestelsen att bli stor att kvarstanna
i arbetet med bibehållen lön, då
möjlighet därtill finnes. Många befattningshavare
komma sannolikt att göra
detta, eftersom pensionen är avsevärt
lägre än den tidigare arbetslönen.

I stället för att tillämpa den riktiga
principen, att vederbörande befattningshavare
på grund av sin ålder skall lämna
tjänsten vid en bestämd tidpunkt, vädjar
man genom denna anordning till befattningshavarna
att stanna kvar något
år längre. Pensionsåldern har hittills enligt
krav från befattningshavarnas organisationer
varit fastställd till viss levnadsålder
eller visst antal tjänstår. Yad
som här föreslås innebär, att de äldre
befattningshavarna komma att ställas inför
frågan, om de frivilligt skola hjälpa
till att höja sin egen pensionsålder eller
om de skola säga nej och konsekvent avgå
ur tjänsten, så snart de uppnått den
i de nya pensioneringsbestämmelserna
stadgade minimiåldern.

Om statstjänarna falla för frestelsen
att höja pensionsåldern genom att stanna
kvar i arbetet längre än vad nuvarande
bestämmelser innebära, skada de sina
egna intressen. Statsmakterna komma
sannolikt inte i längden att låta avgörandet
ligga hos befattningshavarna själva.
Fara föreligger att pensionsåldern helt
enkelt kommer att höjas med ett, två
eller tre år av statsmakterna, därest det
visar sig att statstjänarna i regel kvarstanna
i tjänsten några år längre än vad
minimibestämmelserna föreskriva. De
gamla statstjänarna böra enligt min mening
pensioneras vid bestämd tidpunkt
och ungdomen släppas fram.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionen II: 612 av herr
Senander m. fl. och avslag på statsutskottets
utlåtande nr 146.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Kammarens ledamöter kan -

ske finna det litet egendomligt och onödigt
att en ledamot, som varken har motionerat
eller deltagit i utskottsbehandlingen,
tar till orda i denna fråga. Jag
gör det emellertid därför att jag inte reservationslöst
kan ansluta mig till vad
utskottet anför särskilt på s. 28 i utlåtandet.
Jag lägger dock inte samma synpunkter
på denna fråga som den föregående
talaren, utan min inställning
grundar sig på andra skäl.

Utskottet skriver: »Med avseende å
myndighets befogenhet att besluta om
befattningshavarens entledigande under
pensioneringsperiod är utskottet sålunda
ense med departementschefen därom,
att myndighet icke regelmässigt
skall ha att upptaga frågan om fortsatt
tjänstgöring utöver periodens nedre
gräns till särskilt övervägande, utan bör
tjänstgöringen oförändrat fortgå till den
tidpunkt, intill vilken vederbörande önskar
kvarstå, förutsatt att icke myndigheten
av särskilda skäl finner anledning
föreskriva att tjänstgöringen skall upphöra
tidigare.» I näst sista stycket på
samma sida fortsätter utskottet: »I betraktande
av att äldre personer numera
besitta förhållandevis större arbetsförmåga
och vitalitet än tidigare synes detta
icke behöva ingiva betänkligheter ur
effektivitetssynpunkt.»

Jag har själv en ganska lång erfarenhet
av det krävande arbetet inom säkerhetstjänsten
vid statens järnvägar. Jag
har varit anställd vid detta verk i 40 år,
därav 38 i säkerhetstjänst, först som lokeldare
och sedan under 28 år som lokförare.
Under denna långa tidrymd har
det skett stora förändringar vid järnvägarna.
Hastigheten har ökats avsevärt,
nästan till det dubbla för de personförande
tågen. Även tågens antal har kraftigt
ökat. Detta har medfört att arbetet
ute på linjen numera är mycket mer ansträngande
än förr. Härtill kommer att
det särskilt vid statens järnvägar förekommer
mycket pressande nattarbete.
Detta nattarbete försiggår inte såsom vid
verkstäder och andra arbetsplatser i bestämda
skift, utan det är oregelbundet
fördelat över dygnets alla timmar. Personalen
måste börja sitt arbete en natt

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. avgångsåldern för civila statstjänstemän m. m.

kanske klockan 12, en annan natt klockan
4, o. s. v., och tjänstgöringen kan
sluta vid ungefär samma tider. Denna
nattjänstgöring återkommer med mycket
stor oregelbundenhet.

Allt detta gör, herr talman, att arbetet
vid statens järnvägar är så pressande,
att jag inte reservationslöst kan ansluta
mig till vad statsutskottet här föreslår.
Jag tänker då framför allt på de många
olika befattningarna inom säkerhetstjänsten
vid statens järnvägar, såsom
tågklarerare, personal i växlingstjänst,
lokförare — den kår jag själv tillhört -—
tågmästare, banvakter m. fl. Det är väl
ingen i denna kammare som tror att en
befattningshavare, som har uppnått 60
års ålder, har kvar samma vitalitet som
han hade vid yngre år. Framför allt gäller
detta, om han, såsom här föreslås,
skall få kvarstå i tjänst till 63 år. Det
krävs av personalen i säkerhetstjänst att
den vid kritiska situationer snabbt skall
kunna ingripa för att om möjligt förebygga
eventuella olyckstillbud. Det gäller
här inte bara att trygga livet för de
många tusen människor som dag och
natt färdas med våra tåg, utan också att
rädda stora ekonomiska värden genom
att undvika att köra sönder materielen.
Det är alltså en på många års erfarenheter
grundad övertygelse som gör alt
jag har den uppfattningen, att man gått
litet väl långt då man nu medger en
högre pensionsålder, låt vara att hela
systemet mjukats upp genom att avgångsåldrarna
gjorts rörliga. Jag anser
mig böra intaga denna ståndpunkt, fastän
jag fuller väl vet att Statstjänarkartellen
vid underhandlingar med civilministern
om dessa spörsmål har lämnat
sitt medgivande till den nya anordningen.

Järnvägsstyrelsen tycker visserligen
inte om anordningen med rörlig avgångsålder
utan vill ha en fast pensionsålder
och har gått så långt att den föreslagit
höjning av pensionsåldern ända upp till
63 år. .lag kan inte, herr talman, finna
en sådan tingens ordning välbetänkt
utan nödgas anmäla en avvikande mening.
I säkerhetstjänsten ute vid våra
järnvägar är det alltför mycket som står

på spel för att man skall kunna sätta
sin lit till gamla gubbar -— om jag nu i
detta sammanhang får använda det uttrycket,
som jag eljest ogillar. Om man
studerar arbetsförhållandena ute vid
våra järnvägsstationer, skall man inte
bara vid de stora utan också vid de små
finna vad som för den oinvigde kanske
ter sig som ett fullständigt virrvarr-av
förordningar och säkerhetsföreskrifter,
som det åligger vederbörande befattningshavare
att vid varje tillfälle på dygnet
absolut säkert behärska. Det säger
sig självt, att en till ålder kommen befattningshavare
inte på samma sätt som en
yngre kan behärska alla de situationer
som under olika förhållanden uppstå.

Man skulle kunna peka på liknande
förhållanden inom andra grenar av
statsförvaltningen —• jag tänker särskilt
på den s. k. reseposten med dess ständiga
jäkt och nattarbete för personalen.

Jag kan försäkra kammarens ledamöter
att jag har fall på mycket nära håll
•— det gäller bröder till mig — där vederbörande
helt enkelt inte stoppat
tjänstetiden ut på grund av de pressande
arbetsförhållandena. Den ene av dem
— som måst lämna tjänsten i förtid •—
har varit stationsmästare och tågklarerare.
Häremot kan man naturligtvis invända,
att det finns många andra som
stoppa bra. Jag känner sådana, som sagt
till mig personligen: »Dig är det ju inte
något fel på!» Man får dock akta sig för
att dra vittgående slutsatser av att någon
enstaka person kanske fått nåden
att ha eu relativt god hälsa och därför
stoppar mot påfrestningarna, utan man
bör se läget i stort.

Jag anser att man, när det gäller våra
järnvägar, måste slå vakt om säkerhetssynpunkterna,
herr talman, och därför
är jag inte glad åt det nu föreliggande
utlåtandet. Om säkerhetskravet får komma
i andra band, är det inte bara stora
materiella värden som sättas på spel,
utan man riskerar också olyckshändelser
för den resande allmänheten. Jag
har på grund av min mångåriga erfarenhet
som järnvägsman reagerat mot förslaget
i både propositionen och utskottets
utlåtande, och jag har velat anföra

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951,

Om lättande av skattetrycket,
mina synpunkter till dagens protokoll,
även om jag vet att mitt anförande kanske
inte kan få någon större effekt. Det
är enligt mitt sätt att se inte förnuftigt
att spänna en befattningshavares krafter
utöver vad lian orkar med.

Man får ibland höra den invändningen,
att det finns andra arbeten som man
kan klara, då man lämnar tjänsten exempelvis
som lokförare, tågmästare eller
tågklarerare. Men jag tror inte att t. ex.
en lokförare har någon lämplig reträttplats
att tillgå, utan han skulle i så fall
få tränga undan någon annan. Alla hederliga
arbeten äro naturligtvis lika
mycket värda, men om man har stått på
ett lokomotiv i 38 år, duger man nog i
själva verket inte till någonting annat
än att köra tåg. När det gäller personal
i säkerhetstjänsten menar jag alltså, att
det inte finns andra arbeten att falla
tillbaka på.

Jag har, herr talman, givetvis intet yrkande
— det har ingen betydelse, om
jag yrkar vare sig det ena eller det andra
— men jag har velat föra fram dessa
på personlig erfarenhet grundade synpunkter,
som jag ur trafiksäkerhetssynpunkt
anser vara fullt bärande.

I detta anförande instämde herr Forslund.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
förstår de synpunkter herr Ola Persson
här har framfört. De föreslagna ändrade
bestämmelserna rörande avgångsåldern
måste givetvis för den yngre personalen
betyda en längre väntan på befordran.
Arbetskraftssituationen är emellertid för
närvarande sådan, att man nog inte kan
underlåta att på ena eller andra sättet
taga i anspråk den arbetskraftsreserv
som utan tvivel finns bland de äldre
befattningshavarna.

Jag vet att personalorganisationerna
framfört betänkligheter mot att man
skall använda just avgångsåldern som
regulator i detta fall, och man kan medge
att det finns fog för dessa betänkligheter,
men å andra sidan får man väl
se förhållandena sådana som de nu äro.
Inom utskottet ha vi inte ansett oss kun -

na avvisa det i den kungl. propositionen
framlagda förslaget, som ju inte går ut
på en allmän höjning av pensionsåldrarna
utan åsyftar en övergång till ett,
om jag så får säga, mjukare system med
de föreslagna olika pensioneringsperioderna.

De av herr Karl August Johanson
framförda synpunkterna ha, så vitt jag
förstår, i viss mån vunnit beaktande.
Både i propositionen och i utskottsutlåtandet
erinras ju om att den med
statstjänstemännens huvudorganisationer
träffade uppgörelsen innebär att en
översyn av avgångsåldrarna för de olika
tjänsterna med hänsyn till verksamhetens
ändamål, de förhållanden under
vilka den bedrives, särskilda med tjänstgöringen
förenade risker m. m. är avsedd
att företagas. I det sammanhanget
förmodar jag att det blir tillfälle att beakta
de nu av herr Karl August Johanson
framförda synpunkterna.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Sundelins yttrande instämde
herr Tjällgren.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om lättande av skattetrycket.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av väckta
motioner om åstadkommande av lättnad
i det nuvarande genom inflationen
skärpta skattetrycket å inkomst, förmögenhet
och arv, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

1) de likalydande motionerna 1:90 av
herrar Sunne och Söderquist samt II:
120 av herr Sjölin m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t hemställa om direktiv till
1949 års skattekommitté att utreda, huruvida
och på vilket sätt det vore möjligt
att bevilja löntagare lindring vid
beskattning av den merinkomst, som härflöte
från övertidsarbete, antingen genom
särskilt skattefritt avdrag eller på
annat lämpligt sätt;

2) de likalydande motionerna 1:91 av
herr Weiland in. fl. och 11:117 av herr
Swedberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om utredning rörande befrielse
från skatteplikt för inkomster av sparmedel
intill ett belopp, som utredningen
kunde finna lämpligt;

3) de likalydande motionerna 1:275
av herr Lindblom in. fl. och 11:361 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville åt 1949
års skatteutredning uppdraga att vid revisionen
av den statliga beskattningen å
inkomst, förmögenhet och arv snarast
möjligt utarbeta ett system, som innebure
ett väsentligt lägre skattetryck än
de genom inflationen skärpta skatteskalorna
medförde; samt

4) motionen II: 196 av herr Pettersson
i Ersbacken, vari hemställts, att
riksdagen måtte vidtaga en sådan ändring
av gällande skatteskalor för förmögenhets-
resp. kvarlåtenskapsskatten, att
den på grund av penningvärdeförsämringen
sedan 1947 uppkomna extra
skärpningen av dessa skatter eliminerades.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
hemställt, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 90 av
herrar Sunne och Söderquist samt
II: 120 av herr Sjölin m. fl. om utredning
rörande lindrigare beskattning av
merinkomst, som härflyter från övertidsarbete,

2) de likalydande motionerna T: 91 av

Om lättande av skattetrycket,
herr Weiland m. fl. och II: 117 av herr
Swedberg m. fl. om utredning rörande
befrielse från skatteplikt för vissa inkomster
av sparmedel,

3) de likalydande motionerna I: 275
av herr Lindblom in. fl. och II: 361 av
herr Ohlin m. fl. om åstadkommande av
lättnad i det nuvarande genom inflationen
skärpta skattetrycket å inkomst, förmögenhet
och arv, samt

4) motionen II: 196 av herr Pettersson
i Ersbacken angående ändring av
gällande skatteskalor för förmögenhetsoch
kvarlåtenskapsskatten,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut i
betänkandet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Några delade meningar om betydelsen
av att sparandet erhåller tillräcklig
omfattning föreligga icke. Då i nuvarande
ekonomiska läge en ökning av sparandet
ansetts nödvändig, har såväl i de
här föreliggande motionerna som i den
allmänna diskussionen framförts önskemål
om skattelindring såsom ett medel
att uppmuntra till ökat sparande. Även
enligt utskottets uppfattning skulle en
allmän skattelindring gynnsamt påverka
sparviljan åtminstone på längre sikt.
Önskemålet om ett lägre samlat skattetryck
måste emellertid vägas mot vikten
av de behov, som föranleda att skatterna
uttagas. I direktiven för 1949 års skatteutredning
framhålles bl. a. att det syntes
ofrånkomligt, att de förslag till avvägning
av beskattningen, som utredningen
komme att framlägga, otvetydigt hänfördes
till en viss utgiftssumma eller till
olika antagna utgiftssummor. Endast
därigenom bleve det möjligt att verkställa
rättvisande jämförelse mellan olika
förslag att fördela den samlade skattebördan.
Då resultatet av utredningens
arbete framlägges torde det sålunda bli
möjligt att närmare bedöma de praktiska
möjligheterna för en skattenedsättning.»

Reservation hade anmälts av herrar
Veländer och Ebbe Ohlsson, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Om lättande av skattetrycket.

Herr VELANDER: Herr talman! Till
detta betänkande har fogats en blank
reservation, som närmast tar sikte på utskottets
motivering, sådan den utformats
i det stycke av betänkandet, som börjar
mitt på s. 9.

Det talas ju i alla möjliga sammanhang
om sparandets nödvändighet och
om angelägenheten'' av att åstadkomma
en förnyelse av sparviljan, men det förefaller
mig, som om utskottet i sina uttalanden
i det angivna sammanhanget
inte vore så positivt inställt till hithörande
spörsmål, som man kunde ha anledning
att vänta sig. Utskottet inskjuter
nämligen på olika punkter vissa reservationer.
Det föreligger icke, säger man,
några delade meningar om betydelsen
av att sparandet erhåller tillräcklig omfattning.
Vad menas med »tillräcklig»?
Det borde väl vara en allmän mening,
att sparandet måste erhålla största möjliga
omfattning.

Därefter betonar utskottet, att i nuvarande
ekonomiska läge en ökning av
sparandet ansetts nödvändig. Det rådande
ekonomiska läget har givetvis understrukit
behovet av ett stort sparande,
men eljest förhåller det sig väl så, att
sparandet resp. en ökning därav under
alla förhållanden är nödvändigt; sparandet
utgör ju en av de mest avgörande
förutsättningarna för den ekonomiska
och samhälleliga utvecklingen över huvud
taget.

Även enligt utskottets uppfattning, heter
det vidare, skulle en allmän skattelindring
gynnsamt påverka sparviljan åtminstone
på längre sikt. Detta är alltså
en rekommendation, som dock även den
åtföljes av en liten reservation: »på längre
sikt».

Vad jag huvudsakligen avsett att rikta
mig mot är emellertid det uttalande utskottet
därefter gör, däri det heter:
»Önskemålet om ett lägre samlat skattetryck
måste emellertid vägas mot vikten
av de behov, som föranleda att skatterna
uttagas. I direktiven för 1949 års
skatteutredning framhålles bl. a. att det
syntes ofrånkomligt, att de förslag till
avvägning av beskattningen, som utredningen
komme att framlägga, otvetydigt

hänfördes till en viss utgiftssumma eller
till olika antagna utgiftssummor.»

Här skymtar en inställning, som visserligen
har framträtt i olika sammanhang
men som man mera allmänt velat
komma ifrån. Om förutsättningar för
sparandets förnyelse eller återställande
skola vara till finnandes, måste man i
främsta rummet inrikta sig på att mildra
skattetrycket, som på de mest vägande
grunder kan betecknas såsom oskäligt
högt, och vidare angelägenheten av
penningvärdets vidmakthållande eller
återställande. Utgångspunkten är då i
det förra hänseendet, att man inte i varje
sammanhang låser fast sig vid att ett
så eller så stort belopp i skatteintäkter
oundgängligen behövs. Om man kunde
komma fram till en sådan ordning, att
sparandet klart framstode såsom lönsamt,
skulle detta medföra, att människornas
vilja och intresse att hävda sig,
att göra allt större insatser inom arbetslivet
etc. skulle sporras. Produktionen
skulle därigenom befordras och
skatteunderlaget vidgas. Vi måste kunna
räkna med att den vägen bär längre än
om människorna undan för undan pressas
till den inställningen, att det inte
lönar sig att göra några ansträngningar,
därför att frukterna därav i alltför ringa
grad komma dem siälva till del.

Det är från sådana utgångspunkter
som jag och min medreservant inté velat
godtaga utskottets motivering i förevarande
del.

Det förefaller mig också, som om utskottets
motivering inte heller skulle ligga
i linje med innehållet av det utlåtande
från bankoutskottet rörande åtgärder för
att uppmuntra det frivilliga och enskilda
sparandet, som vi för en vecka sedan behandlade
och som riksdagen då i stort
sett enhälligt anslöt sig till. Jag har fått
det intrycket att bankoutskottet och bevillningsutskottet
inte ha sett denna fråga
genom samma glasögon. Och när nu
riksdagen redan har godtagit bankoutskottets
utlåtande och de däri redovisade
skälen för utskottets ståndpunkt, bör
riksdagen inte binda sig för det uttalande
av bevillningsutskottet, som jag
här har berört.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Jag skall därför, herr talman, tillåta
mig att hemställa om bifall till klämmen
i bevillningsutskottets förevarande betänkande
men att ur motiveringen måtte
utgå det stycke å s. 9 i betänkandet,
som börjar med orden »Några delade
meningar» och slutar med orden »de
praktiska möjligheterna för en skattenedsättning».

Herr SJÖDAHL: Herr talman! I den
del av bevillningsutskottets motivering,
mot vilken herr Velander vände sig, gör
utskottet vissa allmänna reflexioner. En
bland dessa är, att en ökning av sparandet
för närvarande är inte bara önskvärd
utan nödvändig och att sparandet bör
få en omfattning som i varje fall under
nu rådande förhållanden är tillräcklig.
Jag tycker att det borde vara svårt att
komma med någon invändning mot ett
sådant allmänt resonemang; jag hade för
min del trott att vi, när det gällde denna
uppmaning och dess formulering,
skulle stå på samma linje.

Vad herr Velander närmast opponerade
mot var emellertid utskottets yttrande,
att önskemålet om ett lägre samlat
skattetryck måste vägas mot vikten av
de behov, som föranleda att skatterna
uttagas. Jag undrar, hur man kan komma
ifrån ett sådant val. Vill man t. ex.
öka försvarsutgifterna och ändå balansera
budgeten, måste man naturligtvis
tillse att de nödiga inkomstmedlen finnas
för att bestrida dessa utgifter. Och
om vi i riksdagen äro fullt ense om nödvändigheten
av vissa utgifter, äro vi naturligtvis
skyldiga att skaffa fram inkomstmedel
som täcka dessa utgifter.
Helt naturligt kan det råda litet delade
meningar om huruvida dessa inkomster
skola uttagas genom direkta eller indirekta
skatter, genom att de direkta
skatterna läggas på ena eller andra sättet
o. s. v., men det är ju frågor som vi
få tvista om vid de särskilda tillfällena.
Vad det här gäller är ju endast ett allmänt
uttalande, att man vid bedömningen
av skattebördan måste ta hänsyn till
de behov av utgifter, som i del ögonblicket
förefinnas.

Om lättande av skattetrycket.

Nu har herr Velander gett uttryck åt
det ibland hörda påståendet, att man
mycket väl kan sänka skatterna — han
nämnde inte, om det var de direkta eller
de indirekta skatterna han åsyftade
—- därför att man på den vägen ökar
allmänhetens möjligheter att spara. Det
är mycket sannolikt, att en skattesänkning
ökar sparmöjligheterna, men det är
ju inte alls säkert att en skattesänkning
skulle komma att motsvaras av ett lika
stort sparande. Det kan väl inte heller
vara rimligt att i nuvarande läge — med
en överfull sysselsättning ■— medvetet
underbalansera budgeten eller minska
överbalanseringen i förhoppning att
framkalla detta ändå rätt hypotetiska
sparande. Jag tror att riksdagen skulle
lockas in på rätt farliga vägar, om den
följde vad som tycks vara meningen i
herr Velanders yttrande.

Den skrivning, som här är i fråga, har
bevillningsutskottet samlat sig om med
undantag för tvenne ledamöter, som avgivit
en blank reservation. Att reservationen
åsyftade just detta stycke i utlåtandet,
bär åtminstone för mig blivit
klart först genom herr Velanders yttrande
i dag.

Herr Velander ansåg att bevillningsutskottets
skrivning avvek från bankoutskottets
skrivning beträffande likartade
motioner. Jag vill erinra om att bevillningsutskottet
framhåller, att bankoutskottet
på grund av väckta motioner tillstyrkt
en utredning om åtgärder för att
uppmuntra det frivilliga och enskilda
sparandet. Och när riksdagen beslutat
en skrivelse i detta syfte, är det ju inte
brukligt att andra utskott göra samma
hemställan. Bevillningsutskottets avvaktande
hållning bör alltså ses mot bakgrunden
av redan begärda utredningar.
Utskottet har i första rummet påpekat,
att 1949 års skatteutredning enligt riksdagsberättelsen
beräknas slutföra sitt arbete
redan i höst och enligt sina direktiv
har att upptaga och klarlägga här ifrågavarande
problem i hela dess vidd. Den
på bankoutskottets förslag beslutade riksdagsskrivelsen
innefattar, att proposition
i frågan om möjligt redan vid höstsessionen
i år skall föreläggas riksdagen.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift.

Att också bevillningsutskottet under
dessa omständigheter skulle framtåga på
arenan, stämmer inte med den ordning
riksdagsutskotten i allmänhet tillämpa i
dylika fall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag oförändrat.

Herr VELANDER: Herr talman! När
herr Sjödahl tillät sig förmoda, att den
inställning, som jag här gjort mig till
talesman för, skulle innebära till och
med en rekommendation att underbalansera
budgeten, gick han självfallet
något för långt. Han borde vara på det
klara med att ingen kan vilja rekommendera
en sådan princip för vår budgetreglering
ens i samband med resonemang
om åtgärder för att främja sparandet.

Herr Sjödahl påpekade, att det fanns
blott två reservanter, och ville tydligen
häri se en garanti för styrkan i utskottets
ståndpunkt. Det är kanske rimligt att
tänka så, men eljest har man ju under
de senaste åren åtminstone på borgerligt
håll inom alla partier hävdat just den
mening, jag sökte ge uttryck åt i mitt
yttrande för en stund sedan.

Att man i förevarande sammanhang
skulle ha någon anledning att falla tillbaka
på det resultat, som 1949 års skatteutredning
kan komma till, förefaller
mig inte vara motiverat. Denna utredning
kommer kanske i sin uppläggning
av hithörande spörsmål att ansluta sig
till just de direktiv, som herr Sjödahl
antydde men som jag avsåg att rikta
mig mot. Direktiven på denna punkt signalera
nämligen en statisk inställning,
som försiktigheten enligt min mening
bjuder att man inte skall godtaga. Det är
närmast med tanke på att man bör stå
helt obunden när denna utredning en
gång framlägger sitt betänkande, som jag
har velat förorda strykning av det avsnitt
i bevillningsutskottets motivering,
som jag i detta sammanhang har riktat
mig mot.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu ifrågavarande betänkandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle bi -

fallas med godkännande av utskottets
motivering, dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med utelämnande
av det stycke i motiveringen, som å s.
9 i det tryckta utlåtandet började med
orden »Några delade meningar» och slutade
med »en skattenedsättning».

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 44, i anledning av väckt motion om
åtgärder i syfte att med inkomstskatteeftergift
införa ett skattestopp från den
1 januari 1952; och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang, skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott.

Genom c-n den 30 mars 1951 dagtecknad
proposition, nr 180, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 5 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 3)

förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379); samt

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift.

4) lag angående ändrad lydelse av
19 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering.

Propositionen liade, såvitt angick förslag
till lag angående ändrad lydelse av
19 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.
I övrigt hade propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse av
19 § lagen om folkpensionering innebar,
att personer, som icke uppnådde minst
1 200 kronors taxerad inkomst, skulle
vara befriade från erläggande av folkpensionsavgift.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 180, till
den del propositionen behandlats av utskottet,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 19 § lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering.

Reservation hade anmälts av herr Wistrand
och fru Eiverlöf, vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr HERLITZ: Herr talman! .lag

skall inte drista mig att i detta ärende
framställa något som helst yrkande, men
jag måste be att ett ögonblick få ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk för
att påpeka vad det här är fråga om.

Med hänsyn till det förhållandet, att
folkpensionsavgifterna debiteras, uppbäras
och indrivas tillsammans med skatten,
har man kommit till det resultatet
att var och en, som har mindre än 1 200
kronors taxerad inkomst, skall befrias
från skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift.
Vad är det som därmed
sker? Jo, vi tappa bort det som sedan
gammalt varit en bärande princip i hela
vår folkpensionslagstiftning, nämligen
att varje medborgare skall bidraga —
låt vara med en mycket blygsam penning
— till sin pensionering. Jag finner
det mycket beklagligt, att man ansett sig

nödsakad att helt och hållet släppa detta
system, som ju ändå innebär att den enskilde
medborgaren får en liten påminnelse
om vad folkpensioneringen för honom
innebär.

Anledningen till att man nödgats ta
detta steg är, som sagt, att folkpensionsavgifterna
uppbäras tillsammans med
skatten. När det gäller skatten tillämpas
ju reglerna om existensminimum: man
säger sig att den, som ligger under
existensminimum, inte kan betala någonting.
I och för sig vore det väl dock en
rimlig ståndpunkt att inte tillämpa principen
om existensminimum i fråga om
prestationer av den blygsamma storleksordning
men ur medborgerlig synpunkt
betydelsefulla art, som folkpensionsavgiften
innebär. Det kan inte anses vara
hårt eller obilligt att säga att varje medborgare,
hurdan hans ekonomiska ställning
än är, bör bidraga med de 6 eller
12 kronorna eller vilket annat litet belopp,
som lagen om folkpensionering i
dylika fall föreskriver.

Något yrkande kan man, som sagt, inte
i detta sammanhang framställa, utan
jag har endast, herr talman, velat framhålla
att det ur medborgerlig synpunkt
är ett ganska stort och betänkligt steg vi
nu gå att besluta om.

Herr NORMAN: Herr talman! De synpunkter,
som herr Herlitz här framfört,
ha inte varit utskottet främmande, och
jag kan nog säga, att vi med ett visst
knorr ha tillstyrkt den föreliggande propositionen.
Vi ha emellertid sett på
spörsmålet ur rent praktiska synpunkter,
och med ett konstaterande av att det
är dessa praktiska synpunkter som legat
till grund för vårt ställningstagande har
utskottet hemställt om bifall till propositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag vill bara ge till känna, att jag
inte är alldeles övertygad om att de
praktiska och ekonomiska synpunkter,

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter m. m.

som utskottet åberopar — ehuru jag för
min del tillmäter dem allt värde — ha
varit så starka, att man fördenskull bort
avvika från den principiella inställning,
som herr Herlitz här liar givit uttryck
åt och som jag delar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Ang. dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 52, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.

I detta betänkande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 167

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den 30
juni 1952 att, med iakttagande av vad
i propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter.

Vid betänkandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Velander, Wehtje
och Edström, vilka anfört följande:

»De i december 1950 träffade överenskommelserna
mellan statens handelsoch
industrikommission samt de stora
branschorganisationerna inom skogsnäringen
om inbetalning av prisutjämningsavgifter
förutsatte, att medlen
skulle steriliseras.

Utskottet har för sin del godtagit den
av föredragande departementschefen föreslagna
metoden för denna sterilisering.

Det hade härvid enligt vår mening
som ett alternativ kunnat övervägas, om
icke medlen i fråga åtminstone till viss
del borde steriliseras genom att de i
utländska valutor tillfördes en särskild
fond, vilken under nuvarande förhållanden
icke finge tillgripas.

Därigenom skulle en successiv uppbyggnad
av en tillfredsställande valutareserv
kunna påbörjas. Att så sker framstår
för oss såsom synnerligen angeläget.
Som särskilt skäl för att använda
ifrågavarande medel för detta ändamål
kan anföras, att prisutjämningsavgifterna
väsentligen motsvaras av en valutainkomst,
som beror av en förmodligen
tillfällig och exceptionellt gynnsam priskonjunktur
för de avsedda exportvarorna.
»

Herr WEHTJE: Herr talman! Innan
jag går in på de förhållanden, som man
avser att reglera genom Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt uttagande
av prisutjämningsavgifter, skulle jag vilja
säga några ord helt allmänt om den fråga
på det ekonomiska området, som här
behandlas, nämligen frågan om de vinster
som exportföretagen dra in till landet
genom försäljning av våra viktigaste
exportprodukter.

Det har fällts olika omdömen om de
gynnsamma villkor på vilka exportindustrierna
nu få avsättning för de viktiga
exportprodukterna från .vårt land,
men man får väl se saken så, att det är
gynnsamt för landet att vi i någon mån
ha kunnat få en kompensation vid vår
export, som möjliggör upprätthållandet
av importen i nödvändig utsträckning
av varor, som äro mycket behövliga för
vårt land och vilkas priser ha undergått
en mycket stark stegring. Fördelen för
oss är alltså, att vi kunnat få en viss
kompensation vid försäljningen av våra
exportvaror för betalning av de dyrare
importvarorna.

Prisutjämningsavgifter ha ju uppburits
sedan år 1945. De risker och olägenhe -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. dispositionen

ter, som äro förenade med detta förfaringssätt
att till staten indraga en viss
del av exportlikviderna, ha ju belysts i
den tidigare diskussionen och i debatterna
här i riksdagen, och jag skall inte
ingå närmare på dem nu. Det föreligger
otvivelaktigt risk för att dessa avgifter
kunna påverka marknadsförhållandena,
vilket i sin tur kan ge anledning till
motåtgärder från köparnas och köparländernas
sida. Men jag skall, som sagt,
inte gå in på den sidan av saken. Nu råder
det väl inte några större meningsskiljaktigheter
om nödvändigheten att
fortsätta på den redan tidigare beträdda
vägen.

Ett fullföljande av detta uttagande av
prisutjämningsavgifter bör emellertid
för att nå det avsedda syftemålet att
motverka en inflationistisk utveckling
vara förenat med vissa villkor angående
medelsanvändningen. Det har sagts
såväl i de avtal, som slutits mellan de
statliga myndigheterna och de berörda
näringsorganisationerna, som av handelsministern,
och det har likaledes understrukits
i bevillningsutskottets betänkande,
att förutsättningen för att det
skall vara någon mening med att ta ut
dessa prisutjämningsavgifter är att medlen
steriliseras, att de alltså undandragas
den allmänna rörelsen och att de
inte komma till användning, förrän de
återbetalas till de företag, som levererat
in medlen. Steriliseringen skall verkställas
på det sättet, att medlen inbetalas
till riksgäldskontoret. De undandragas
alltså företagen själva, och de undandragas
också de enskilda kreditinstituten,
vilka eljest, om medlen stannade
ute i rörelsen, kunde använda dem
som underlag för kreditgivning. Men
det är inte nog med att medlen skola
inbetalas till riksgäldskontoret och där
finnas till disposition för statens räkning,
utan de böra givetvis också vara
undandragna användning för statens
räkning. Det sker på det sättet, såsom
närmare beskrivits i bevillningsutskottets
betänkande, att riksgäldskontoret
löser in sina skuldförbindelser i riksbanken,
och därmed skulle steriliseringen
vara fullföljd och prisutjämningsav -

av influtna prisutjämningsavgifter m. m.
gifterna vara försvunna. Men förutsättningen
är ju då att riksbanken inte sedan
låter inlösningen av statens skuldförbindelser
influera på den framtida
långivningen till riksgäldskontoret. På
denna punkt råder full enighet, och jag
ävensom de av mina meningsfränder,
vilka tillsammans med mig till bevillningsutskottets
betänkande fogat ett särskilt
yttrande, äro också med om transaktionernas
genomförande så långt. I det
särskilda yttrandet ha vi emellertid
framhållit, att man såsom ett alternativ
skulle kunna tänka sig att gå vidare med
steriliseringen och då förfara så, att
medlen, vilka ju ursprungligen flutit in
i form av utländska valutor, tillfördes
en särskild fond och sålunda komme att
utgöra en förstärkning av våra mycket
knappa valutatillgångar.

Jag skall be att med några siffror få
belysa, hurudan vår valutaställning för
närvarande är. Det har sagts att den
har förbättrats, sedan vi sommaren 1948
passerade ett bottenläge. Då var reserven,
när det gäller våra internationella
betalningsmedel, nere i 400 miljoner kronor,
under det att den nu uppgår till omkring
1 000 miljoner kronor. Man får då
emellertid beakta, att de starkt stegrade
priserna och utrikeshandelns expansion
ha medfört, att våra reserver för dagen
inte motsvara mer än ungefär l1/» månads
import. För att få en uppfattning
om liurudana förhållandena voro tidigare
kan jag nämna, att före kriget motsvarade
vårt lands guld- och valutareserv
ungefär 12 månaders import. Omedelbart
efter kriget hade vi reserver
motsvarande 10 månaders import. Nedgången
till I1/, månad är under sådana
förhållanden anmärkningsvärd. Emellertid
gäller det ju, när man skall bedöma
denna fråga, inte bara att ta hänsyn
till vår valutareserv, utan man får
ta i beaktande hela landets valutasituation,
och då får man räkna med inte
bara den centrala valutareserven, d. v. s.
riksbankens och riksgäldskontorets ställning,
utan också affärsbankernas. Om
man gör det, visar det sig, att vi ha fått
vidkännas en mycket stor minskning under
den sista tiden. Vid 1950 års utgång

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter m. m.

utgjorde, såsom finansministern anger
i propositionen nr 206, den centrala valutareserven
1 154 miljoner kronor. Från
detta belopp skall emellertid dragas affärsbankernas
nettoskuld till utlandet,
nämligen 453 miljoner kronor. Hela landets
valutareserv var alltså 701 miljoner
kronor.

Under det första kvartalet innevarande
år har det skett en påtaglig försämring.
Den centrala valutareserven bär
visserligen bara minskat med 108 miljoner
kronor ned till 1 048 miljoner kronor,
men affärsbankernas nettoskuld till
utlandet har ökat till 657 miljoner kronor.
Behållningen utgör sålunda 391 miljoner
kronor i stället för 701 miljoner
kronor vid sistlidna års utgång. I stället
för en förbättring med 106 miljoner kronor,
såsom angivits i den förut omnämnda
propositionen, har vår betalningssituation
försämrats med 310 miljoner
kronor. För tiden därefter finnas inte
några siffror tillgängliga, men det är väl
fara värt att den förbättring, som man
hade hoppats på, inte har inträffat.

Mot denna bakgrund framstår det, herr
talman, såsom en synnerligen angelägen
uppgift att stärka vår valutaställning,
och jag vill därför, utan att nu stälia
något direkt yrkande, uttala den förhoppningen,
att de synpunkter, som
framförts i det särskilt avgivna yttrandet
till bevillningsutskottets betänkande,
skola vinna beaktande vid de fortsatta
övervägandena om användningen
av prisutjämningsmedlen.

Häri instämde herr Velander.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag tror
inte bevillningsutskottet har någonting
emot att vad som anförts i det särskilda
yttrandet vinner det beaktande, som det
över huvud taget kan förtjäna, när en
situation uppkommer, liknande den som
nu föreligger. Må det emellertid tillåtas
mig att göra några måhända lekmannamässiga
funderingar med anledning av
vad reservanterna anfört.

De ökade valutainkomster, som vi få
genom den starka prisökningen på vissa
av våra exportvaror, behövas, efter vad

jag kan förstå, för att betala den import
till mycket ökade priser, som också ägt
rum, och under sådana omständigheter
förstår jag inte, hur vi å ena sidan skola
kunna betala denna kraftiga prisökning
på en import, som är i det stora hela
nödvändig för vårt land, och å andra
sidan avsätta samma medel för att öka
vår valutafond. Det skulle vara lyckligt,
om man kunde göra bådadera, men det
är väl ändå inte möjligt.

Det är mot denna bakgrund som jag
och bevillningsutskottet i övrigt inte
kunna ha någonting emot att, såsom
herr Wehtje här uttryckt en förhoppning
om, de i det särskilda yttrandet
framförda synpunkterna tagas under
övervägande vid ett kommande tillfälle,
men jag vill redan nu uttala tvivelsmål
om huruvida det går så lätt som inte
herr Wehtje men andra till äventyrs inbilla
sig.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag tror
inte alls att det går lätt att genomföra
dessa åtgärder, men syftet med uppbärandet
av prisutjämningsavgifter och
den tanke, som ligger bakom det särskilda
yttrande, som vi ha avgivit, är
ju att man skall söka åstadkomma en
återhållsamhet och en inknappning av
de medel, som finnas tillgängliga på
den inre marknaden. Vi få väl också underkasta
oss en inknappning beträffande
importen, hur tungt det än kommer
att bli.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag
skulle bara vilja erinra herr Wehtje om
att vi efter kriget ha liberaliserat vår
handel i en utsträckning som överensstämmer
med de internationella avtal,
som vi ha ingått. Jag erkänner att det
skulle vara lyckligt, om vi kunde öka vår
valutafond, men jag vill för min del å
andra sidan inte förorda att vi rvgga
de internationella överenskommelser,
som vi ha ingått och som nog i en rätt
betydande utsträckning måste ryggas,
om vi skulle följa herr Wehtjes linje.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen.

Herr VELANDER: Herr talman! Tillåt
mig rikta en fråga till den siste ärade
talaren!

Herr Sjödahl tycks vara ense med oss
andra om nödvändigheten av att bygga
upp vår valutareserv, men om man nu
utgår från att det inte finns någon möjlighet
att med begagnande av dessa tillfälliga
medel nå fram till ett sådant resultat,
hur och när skall man då tänka
sig att det skall bli möjligt att bygga
upp en sådan reserv? Vilka vägar skall
man beträda för att nå fram till det
målet? Det är blott en fråga, som jag
ville ställa via kammarens protokoll.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Eftersom
herr Velander riktade en direkt
fråga till mig, måste jag svara, även om
jag nödgas svara undvikande. Bevillningsutskottet
är ett skatteutskott. Det
sysslar inte med valutafrågor. Jag är
därför inte kompetent att besvara den
fråga, som herr Velander här ställde.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 53, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 54 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. tillämpning av vissa bestämmelser
i allmänna förfogandelagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition angående in -

hämtande av riksdagens samtycke till
förordnande om tillämpning av vissa
bestämmelser i allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293), dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 april 1951 dagtecknad
proposition, nr 193, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj d
föreslagit riksdagen att lämna samtycke
till att Kungl. Majd med stöd av 1 §
andra stycket allmänna förfogandelagen
förordnade, att 2—5 §§ samma lag skulle
äga tillämpning under tiden den 1
juli 1951—den 30 juni 1952.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren nr
489 av herr Berlitz och inom andra
kammaren nr 626 av herr Håstad.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts,

1) att riksdagen, vid besvarandet av
proposition nr 193, måtte förklara, att
den vidhölle vad vid 1949 års riksdag
uttalats om riksdagens medverkan vid
nya regleringar med stöd av förfogandelagen,

2) att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t
hemställa, att handelsregleringar o. d.
icke måtte utan dess samtycke genomföras
i den mån de icke stödde sig på
förfogandelagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet yttrat:

»Utskottet tillstyrker, att Kungl. Maj :t
med stöd av 1 § andra stycket allmänna
förfogandelagen förordnar, att 2—5 §§
samma lag skola äga tillämpning under
tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1952.

Vidkommande spörsmålet om riksdagens
medverkan vid införandet av nya
regleringar vidhåller utskottet sin tidigare
uttalade anslutning till Kungl.
Maj:ts år 1949 deklarerade avsikt att
framdeles — där så utan olägenhet kunde
ske — underställa riksdagen dylika
frågor. Utskottet vill emellertid betona,
att det stundom kan vara av betydelse,
att en reglering genomföres utan tidi -

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. tillämpning av vissa bestämmelser i
gare förvarning, t. ex. för att hindra
liamstring. I så fall bör riksdagen erhålla
underrättelse i efterhand jämlikt
§ 56 riksdagsordningen. Utskottet ansluter
sig alltså till motionärernas önskemål
härutinnan.

Som av motionerna framgår är förfogandelagen
för närvarande föremål
för utredning. Enligt direktiven för denna,
vilken skall bedrivas i sådan takt,
att proposition i ämnet kan föreläggas
1952 års riksdag, bör översynen bl. a.
avse att belysa, huru under kristiden
behovet av ingripanden på handelns eller
förbrukningens områden i olika fall
tillgodosetts — med stöd av förfogandelagen
eller på andra vägar. En viktig
uppgift för utredningen blir att fastställa
— heter det vidare i direktiven
—- i vad mån sådana föreskrifter om
handels- och förbrukningsregleringar,
import- och exportregleringar samt liknande,
vilka under kristiden skett utan
stöd av förfogandelagen, böra införas
inom förfogandelagens område. Enligt
utskottets uppfattning är det av stor
vikt, att reda och klarhet åstadkommas
på förevarande område; tydliga riktlinjer
böra utstakas för Kungl. Maj:ts befogenheter
i fråga om krispolitiken. Enligt
utskottets mening bör riksdagen i
största möjliga utsträckning få göra sitt
inflytande gällande på denna. I avbidan
på resultatet av utredningen anser utskottet
det lämpligt, att Kungl. Maj:t inhämtar
riksdagens mening även i viktigare
fall, då en tillämnad reglering
sker utan stöd av förfogandelagen.

Under åberopande av det anförda får
utskottet således hemställa,

A) att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition; och

B) att motionerna 1:489 och 11:626
måtte anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört.»

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Föreliggande utskottsutlåtande
ger anledning till en del funderingar, och
jag har för min del inte kunnat finna
att detsamma är välgrundat.

Utskottet vidhåller, att regeringen
skall, såsom det har signalerats i pro -

allmänna förfogandelagen.

positionen nr 210 till 1949 års riksdag,
underställa riksdagen frågan om nya
regleringar, där så utan olägenhet kan
ske, men att regeringen skall, om så
inte kunnat ske, i efterhand underrätta
riksdagen jämlikt § 56 riksdagsordningen.
Utskottet har således inte beaktat
vad handelsministern därom sagt i propositionen.
Jag skall tillåta mig citera
detta uttalande, vilket för övrigt återfinns
i utskottsutlåtandet på s. 2 allra
överst: »Det sålunda föreslagna tillvägagångssättet
hade sin bakgrund i att med
hänsyn till det förbättrade försörjningsläget
införandet av varje ny reglering
måste betraktas som en exceptionell åtgärd
av sådan betydelse, att riksdagen
borde på det föreslagna sättet underrättas
därom. I mera skärpt försörjningsläge,
vilket nu otvivelaktigt måste anses
ha inträtt, kunna ingripanden jämlikt
förfogandelagen ej sällan bliva nödvändiga.
Med hänsyn härtill synes det tidigare
avsedda förfarandet innebära en
onödig arbetsbelastning såväl för Kungl.
Maj :t som för riksdagen. Detsamma synes
därför icke böra tillämpas i nuvarande
läge.»

Såvitt jag kan se, herr talman, har
statsrådet fullständigt rätt. År 1949 såg
man fram emot ett läge, då man skulle
kunna avveckla regleringarna och då
man i vart fall inte tänkte sig att man
skulle behöva företa några ingripanden
av mera betydande omfattning på det
ekonomiska området. I ett sådant läge
var det självklart, att varje ingripande
enligt förfogandelagen kunde betraktas
såsom exceptionellt. Men, herr talman,
det läget existerar inte nu. Läget har
totalt förändrats. Den storpolitiska barometern
har sedan länge visat på storm.
Det ekonomiska världsläget är minst sagt
hotande, och många störningsfaktorer
uppträda. Det föreligger brist på för
folkhushållet nödvändiga varor, och det
kan förutses, att det kommer att uppstå
bristsituationer på ännu flera områden.
Ur folkhushållets synpunkt förefaller det
alltså i nuvarande läge som om vi skulle
ha stora utsikter att komma in i en period,
då det krävs båda många och snabba
ingripanden, för att vi skola kunna

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen.

klara folkförsörjningen. I ett sådant läge
finnas inte heller de förutsättningar, som
angåvos i propositionen till 1949 års riksdag.
När utskottet nu hänvisar till det
uttalande, som då gjordes i propositionen,
och alltså menar att därest regeringen
inte i förhand kan inhämta riksdagens
medgivande till vidtagande av en
åtgärd enligt förfogandelagen så skall
den åtminstone i efterhand lämna riksdagen
meddelande enligt riksdagsordningens
§ 56, då måste jag säga, att jag
finner denna ståndpunkt inte så litet
underlig.

Hur illa riksdagsordningens § 56 passar
för den situation, som handelsministern
förutser i propositionen, framgår
om man läser igenom paragrafen i fråga.

I densamma står det nämligen: »Prövar
Konungen lämpligt att i fråga, som angår
rikets förhållande till främmande
makt, eller i annat ärende av större allmänt
intresse meddelande muntligen göres
till riksdagen, tillkommer det statsrådsledamot,
som Konungen därtill förordnar,
att i vardera kammaren lämna
meddelandet.» Sådana meddelanden ha
ju, herr talman, förekommit vid olika
tillfällen, men man har aldrig tänkt sig
att meddelanden skulle lämnas varje
gång det i ett krisläge enligt förfogandelagen
behöver vidtagas någon åtgärd.
Det skulle ju vara att, som handelsministern
säger, belasta både Kungl. Maj :ts
kansli och riksdagen fullständigt i onödan.

Jag kan aldrig tänka mig att det kan
vara ändamålsenligt att besluta på sätt
utskottet här har föreslagit. Reellt sett
kommer det alltså i dessa situationer att
förhålla sig så: Kungl. Maj:t har inte i
förväg kunnat inhämta riksdagens medgivande
— därom torde vi nog alla komma
att bli eniga. Åtgärden är redan vidtagen,
och den ändras ju inte genom
att elt meddelande lämnas till riksdagen.
Den är föremål för en offentlig debatt i
tidningspressen och man och man emellan,
den iir känd liksom motiven för densamma
iiro kända för hela den svenska
allmänheten och icke minst för riksdagens
ledamöter. Skulle det finnas någon
riksdagsledamot, som tycker att nå 5

Första kammarens protokoll 1951. Nr 19.

gonting är oklart, eller som anser att en
viss åtgärd bör bli föremål för debatt i
den svenska riksdagen, så finns det ett
interpellationsinstitut, som kan begagnas
i detta syfte. Han kan rikta en interpellation
till vederbörande statsråd eller han
kan framställa en enkel fråga, och han
kan alltså få åtgärden i fråga debatterad
av den svenska riksdagen, om han
så önskar. Skulle det vara någon ledamot,
som anser att regeringen gått så
långt i något fall att det kan göras en
konstitutionell anmärkning med anledning
därav, har rikdagen ett konstitutionsutskott,
som skall bevaka grundlagens
innehåll och riksdagens intressen.
Jag kan inte tänka mig att det skulle
behövas en sådan omgång som den,
vilken skulle uppstå ifall andra lagutskottets
utlåtande skulle vinna riksdagens
bifall.

Då jag sålunda, herr talman, är fullständigt
övertygad om att den anordning,
som föreslås i utskottets utlåtande,
är mycket oändamålsenlig med hänsyn
till det läge, som redan nu råder och
som kommer att bli rådande, förmodar
jag, en lång tid framöver, ber jag att
få föreslå, herr talman, att kammaren
med strykande av utskottets motivering
måtte besluta att bifalla förevarande
proposition och att avslå motionerna I:
489 och II: 626.

Herr NORMAN: Herr talman! Det var
ju ett mycket dåligt betyg som herr Olsson
här gav andra lagutskottet, då han
sade att vi inte hade beaktat de synpunkter
Kungl. Maj :t har framfört i propositionen.
Yi ha beaktat dem, och vi
ha särskilt uppmärksammat att den motivering
som där anföres för att det uttalande,
som gjordes 1949, inte längre
skulle behöva gälla, var att det skulle
medföra en onödig arbetsbelastning både
för Kungl. Maj:t och för riksdagen.

Herr Olsson har också riktat en kritik
emot vad utskottet uttalat angående meddelande
till riksdagen enligt § 56 riksdagsordningen.
Jag kan ju hålla med honom
om att den formen kanske inte iir
så lämplig i detta avseende, men kritiken
återfaller på Kungl. Maj:t, som sjiilv

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen.

gjorde riksdagen det erbjudandet år

1949.

Nu är det så att utskottets Yttrande här
inte på något sätt är ett uttryck för misstro
gentemot regeringen och framför allt
inte emot handelsministern, som ju själv
är riksdagsman och säkerligen alltid vill
beakta riksdagens möjligheter att utöva
det inflytande, som den bör ha. Det är i
stället ett uttryck för vår mening, att
där det är möjligt i sådana här spörsmål
skall Kungl. Maj:t och riksdagen
gemensamt ta ansvaret, och därom handlar
ju första delen av detta nu särskilt
omdiskuterade stycke i utskottets motivering.

Vad beträffar den andra delen, om
underrättelsen till riksdagen, kan jag
för min del hålla med herr Olsson om
att den kan vara tämligen meningslös.
Som enskild medborgare kanske jag kan
säga, att den enda mening, som jag kan
se i detta med den erfarenhet som jag
har från avspärrningen och därmed förekommande
svårigheter under två
världskrig, skulle vara den, att riksdagen
får tillfälle att tacka Kungl. Maj:t
för att Kungl. Maj :t har handlat snabbt
och på det sättet tillgodosett folkförsörjningens
behov.

Vi ha i alla fall inom utskottet inte
delat upp innehållet i det av Kungl.
Maj:t en gång gjorda erbjudandet om att
hålla riksdagen underkunnig i dessa frågor,
och vi ha därför ansett, att vi böra
hålla fast vid detta erbjudande.

Inom utskottet ha vi diskuterat spörsmålet
ganska grundligt och kanske inte
allesamman varit lika entusiastiska för
ett bibehållande. Men när det nu står
där, förordat av ett enhälligt utskott,
måste jag yrka bifall till utskottets hemställan,
sådan den föreligger.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Såsom framgick av herr Normans
yttrande här har utskottet med detta utlåtande
inte velat ge uttryck för något
missnöje eller misstroende mot den föreliggande
propositionen, men man säger
å andra sidan att man vidhåller en uppfattning
som Kungl. Maj:t tidigare har

gett till känna. Då propositionen till 1949
års riksdag utformades, tänkte man sig
en utveckling, där beslag och regleringar
av olika slag skulle bli sällsynta, och
under sådana förhållanden fanns det
kanske visst fog för att säga, att riksdagen
borde om möjligt höras eller i
varje fall underrättas, ty sådana händelser
skulle då vara av så stort allmänt
intresse att riksdagen borde på något sätt
omedelbart underrättas. När jag i den
föreliggande propositionen har intagit en
annan ståndpunkt, innebär det icke att
jag inte inser betydelsen av att riksdagen
medverkar i lagstiftningen på alla tänkbara
sätt. Jag förstår, hur riksdagen är
angelägen om att hävda sina intressen,
och det vare mig fjärran att säga, att
det är en alldeles onödig granskning
som riksdagen här ger sig in på.

När jag intagit den ståndpunkt, som
föreligger i propositionen, och hävdar
att det tidigare förfarandet i nuvarande
läge inte är ändamålsenligt, tänker jag
närmast på hur det verkar för riksdagen
själv. Jag har trott det vara angeläget
för riksdagen, att riksdagsordningens
§ 56 skall komma till användning,
när det verkligen gäller ett ärende, som
det är av mycket stort intresse för riksdagen
att få kännedom om. Men enligt
andra lagutskottets skrivning har man
nu fastslagit utan någon som helst begränsning,
att det åligger Kungl. Maj:t
att underrätta riksdagen, helst i förväg,
och begära ett bemyndigande eller, om
inte så kan ske, — vilket, som utskottet
vitsordar, i regel icke är möjligt — omedelbart
därefter med hänvisning till denna
paragraf lämna riksdagen ett meddelande.

Jag har roat mig med att försöka ta
reda på hur det såg ut under krigsåren,
och jag har då fått en uppgift om att under
ett par månaders tid år 1941 utfärdades
inte mindre än 12 kungörelser,
omfattande ett 75-tal olika varuslag, som
blevo föremål för beslag eller ransoneringar.
Det är väl ändå inte riksdagens
mening — om vi skulle komma in i en
sådan situation, att vi behövde lägga beslag
på gula ärter, älgkött eller vad det
kan bli fråga om — att det anses vara

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen.

av sådan vikt att det omedelbart skall
bli nödvändigt att anmäla saken. Jag har
svårt att föreställa mig att riksdagen får
större inflytande på dessa ting genom
detta, helt enkelt därför att, som herr
Karl Johan Olsson här anförde, det
finns möjligheter att via interpellationsinstitutet
eller med en enkel fråga bringa
ärendet under debatt. Jag finner det sålunda
i nuvarande läge oformligt och
olämpligt att använda den metod, som
andra lagutskottet förordar. Det är inte
därför att det skulle innebära ett visst
merarbete — det är klart att det kommer
det att göra, och det bör man ju
undvika för både Kungl. Maj:t och riksdagen
— men framför allt därför att det
är föga ändamålsenligt att riksdagen i
efterhand, efter det att allmänheten på
andra sätt, såsom ofta blir fallet, fått
kännedom om sådant, ändå ovillkorligt
kräver att dessa frågor skola redovisas.

Hela detta ämneskomplex är föremål
för utredning. Det är min förhoppning
att kunna till nästa år framlägga förslag
som denna utredning, hoppas jag, kommer
med, och då blir det klarlagt hur
man skall förfara i framtiden.

När nu riksdagen under alla åren från
1940 till 1948 beviljat denna fullmakt
utan eriran, så tycker jag nog, sedan vi
nu kommit in i en sådan situation som
den vi nu befinna oss i att det är föga
ändamålsenligt från riksdagens sida att
här såsom ett ovillkorligt stadgande
ålägga Kungl. Maj :t att underrätta riksdagen
om vad som har förekommit. Det
tror jag kommer att bli en alldeles för
tyngande apparatur, som inte kommer
att uppskattas av riksdagen själv och inte
heller reellt kommer att öka dess inflytande.

Det vore ur mina synpunkter, herr talman
tacknämligt, om riksdagens första
kammare ville biträda det yrkande, som
här ställts av herr Karl Johan Olsson.

Herr HERLITZ: Herr talman! I egenskap
av motionär är jag angelägen att
mycket starkt understryka herr Normans
uttalande, att det här inte är fråga
om något misstroende emot regeringen.

Det är uppriktigt talat inte något sådant
som ligger bakom min motion, utan det
är bara fråga om ett fullföljande av ett
önskemål, som jag gjort gällande vid åtskilliga
tillfällen: att man skall söka
finna former, genom vilka även i bistra
tider riksdagen på något vis kan vara
med i fråga om de viktiga angelägenheterna.

Jag är alldeles främmande för det resonemang,
som fördes först av herr Olsson
och sedan av herr statsrådet, att en
sådan anordning, som ju i huvudsak
innebär att riksdagen erhåller meddelanden
om vad Konungen gör, kunde
vara naturlig under lugna tider, då det
bara var fråga om smärre och mera
sällsynta ingrepp, men skulle bli alldeles
omöjlig, då man kommer in i bistrare
tider och det är fråga om en
mängd av ingripanden.

Jag måste säga, att jag ser saken diametralt
annorlunda. Jag kunde se rätt
likgiltigt på det hela under de lugna
tiderna, men just då vi gå emot en ny
kristid, mot en omvandling av vårt
statsskick igen i samma riktning som
under det senaste världskriget, just under
den tiden är det särskilt angeläget
att finna några utvägar, genom vilka vi
i riksdagen kunna följa med.

Nu har det sagts av herr Olsson och
av herr statsrådet, att riksdagen ju kan
följa med ändå: det står om allt detta
i tidningarna, man hör det ute i bygderna,
och så kan man komma fram
med interpellationer och så vidare. Ja,
det är naturligtvis mycket möjligt att
det finns vaksamma människor, som sålunda
följa sakerna och dra fram dem
inför riksdagen, men det är att göra allting
beroende av enskilda riksdagsmäns
vaksamhet och intresse. Det är ett ganska
rimligt och naturligt arrangemang
att i stället säga: »Nej, regeringen skall
rent schablonmässigt, regelmässigt låta
oss veta, vad som händer. Vi skola få
veta detta, liksom vi få andra meddelanden
på olika områden av statslivet.»

Jag är inte den som brukar vilja åberopa
utländska paralleller eller förebilder
för vad vi skola göra här i landet.
Men då man framställer det som något

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. tillämpning av vissa bestämmelser i
orimligt, att riksdagen skall få reda på
t. ex. beslag på den eller den varan och
allsköns andra detaljer, vill jag säga att
i engelska parlamentet är det en genomförd
princip — jag vågar inte säga i
vilken utsträckning, men åtminstone på
mycket vidsträckta områden — att då
regeringen utövar vad som ungefär motsvarar
vår ekonomiska lagstiftning, de
förordningar, som ha utfärdats, skola
läggas fram, som det heter, på parlamentets
bord, d. v. s. anmälas i särskild
form för parlamentet. Jag skall inte säga,
att det måste förfaras så för att parlamentet
sedan skall kunna utöva sin
granskning och kritik, tv det kan det ju,
precis som herrarna sagt med avseende
på våra förhållanden, göra ändå, men
det sker för att parlamentet skall få uppmärksamheten
systematiskt riktad på
vad som händer och för att ledamöterna
skola kunna vara säkra på att då man
håller sig till den källan, får man en
överblick av allt som händer och sker.

Jag kan mycket väl förstå, vad som
sagts här om § 56 riksdagsordningen.
Den här debatten kommer så oväntat på
mig, att jag verkligen inte sett efter,
huruvida jag i min motion har åberopat
§ 56 i anslutning till 1949 års beslut. Jag
vill i varje fall gärna medge, att jag inte
håller särskilt på den formen. Den har
för resten sina betänkligheter ur den
synpunkten att först anmäler regeringen,
att den vill göra ett meddelande, och så
lämnas detta meddelande muntligt, men
man vet inte vad det kommer att handla
om, och man är inte beredd på diskussion.
Jag vill gärna säga, att om man kan
finna andra former, skall det sannerligen
inte uppröra mig, utan jag skall
tvärtom fatta det som något mycket naturligt,
om Konungen kan hitta på mera
praktiska former för att lämna meddelandena.
Tryckerikonsten är som bekant
upptäckt, och den skulle ju möjligen
kunna anlitas även i detta sammanhang.

Då herr Olsson föreslog, att hela motiveringen
skall strykas, vill jag säga
att därmed skulle också hastigt och lustigt
falla bort något annat som för mig
är viktigt — det är en annan fråga än

allmänna förfogandelagen,
den vi hittills ha diskuterat. Jag har
nämligen i min motion pekat på det förhållandet,
att Kungl. Maj:t anser sig
oberoende av förfogandelagen kunna
vidtaga allsköns ingripanden, »handelsregleringar»
och dylikt; det har varit
högeligen osäkert, vilka befogenheter
Kungl. Maj:t har härutinnan. Jag sätter
mycket värde på att utskottet i det stycke,
som herr Olsson ville ha bort, bland
annat har uttalat sig om det angelägna
i att det utstakas tydliga riktlinjer för
dessa Kungl. Maj:ts befogenheter. Detta
är för mig ett ytterligare skäl att finna
det beklagligt, om motiveringen fölle
bort.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Medan
herr Normans anförande var ägnat att
något mildra intrycket av utskottets formulering,
har herr Herlitz’ yttrande
återigen skärpt de betänkligheter, som
jag hade. Han sade nämligen med mycket
stort eftertryck, att det är just när
vi gå in i en kristid, som sådana här anordningar
behöva vidtagas. Jag får ju
säga, att om det är den uppfattningen
som står bakom, så blir det för mig ett
ännu större behov att säga ifrån att denna
anordning är så oändamålsenlig som
den kan vara. Att riksdagen bör medverka,
när det gäller den ekonomiska
lagstiftningen, är jag fullt lika medveten
om som herr Herlitz, och jag anammar
gärna den åskådningen, att riksdagen inte
får sättas åsido, när det gäller en sådan
lagstiftning. Jag är ju själv riksdagsman
och vill självklart såsom sådan
ha det inflytande, som är möjligt att få,
över det ekonomiska lagstiftningsarbetet.
Men en annan sak, herr talman, är,
att sedan man har fått en förfogandelagstiftning,
som skall tillgripas vid ett
kristillfälle, varje åtgärd, som enligt denna
lagstiftning behöver tillgripas, skall
antingen i förväg eller i efterhand underställas
riksdagen. Det anser jag vara
en oändamålsenlig lösning.

Det kan, som herr handelsministern
antydde, bli fråga om hundratals ingri -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen.

panden enligt förfogandelagen på en
mycket kort tid, ifall vi gå emot en
skärpt krissituation. Det lär väl ändå inte
vara förenligt med denna § 56 att
varje gång det göres ett beslag på t. ex.
plåt för radiatorer eller ett beslag på
spik eller hudar eller lakansväv eller
vad det nu kan vara fråga om, detta i
efterhand skall högtidligen anmälas för
riksdagen såsom varande ett »ärende
av större allmänt intresse». Av större
allmänt intresse är givetvis det komplex
av frågor, som uppstår när förfoganderättslagen
tillämpas i krigstid, och det
har ju varit vanligt att Konungen lämnat
meddelande till riksdagen rörande
den ekonomiska politiken. Huruvida
Kungl. Maj:t har lämnat sådana meddelanden
tillräckligt ofta, skall jag inte gå
in på att bedöma, men om det skulle vara
så, att här är fråga om ett önskemål
att Kungl. Maj:t oftare skulle meddela
sig med riksdagen, när det gäller tilllämpningen
av krislagstiftningen eller
den ekonomiska politiken över huvud
taget i ett krisläge, är jag inte den som
vägrar min medverkan, utan tvärtom.

Vad jag har reagerat emot är att man
skall snöra in både Kungl. Maj:t och
riksdagen för en situation, som kommer
att bli helt annorlunda än den
situation, som förutsågs vid 1949 års
riksdag.

Sedan sade herr Herlitz, att om Kungl.
Maj:t — ifall nu utskottets utlåtande
skulle bifallas — kunde hitta på någon
mera praktisk form för att meddela sig
med riksdagen än vad utskottet föreslår,
skulle han inte bli upprörd. Ja, jag
har inte någon anledning att misstro
herr Herlitz i det hänseendet, men jag
känner människorna, och jag vet, att det
kommer att finnas tillräckligt många,
som komma att vara beredda att hänga
regeringen, därest den bryter mot ett
beslut, som fattats av riksdagen.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Ehuru
jag varken är motionär eller medlem av
andra lagutskottet, skall jag be att få
siiga några ord, därför att den sak som
här diskuteras i alla fall har ett allmänt
och principiellt intresse.

Vi som voro medlemmar av Sveriges
riksdag under andra världskriget minnas
nog ganska väl, att riksdagens medbeslutanderätt
i många frågor då var
av ganska litet värde, och även under
normala tider är riksdagens arbetsbörda
så stor, att en inträngande och ingående
prövning av varje särskilt ärende
bereder stora svårigheter. Det är på
grund härav, som den parlamentariska
kontrollen får en allt större betydelse,
inte bara i den svenska riksdagen utan
även i andra parlament. Överallt stå
parlamenten inför detta problem, och i
det sammanhanget vill jag erinra om att
de redskap för parlamentarisk kontroll
som den svenska riksdagen förfogar över
äro i hög grad omoderna och gammalmodiga.
Vi veta mycket väl, hur svårt
det är att utöva en effektiv kontroll, vi
veta hur litet intresse som samlar sig
kring dechargebetänkandena, och vi veta
också att interpellationsdebatter och
debatter med anledning av de enkla frågorna
icke kunna föranleda några som
helst beslut från riksdagens sida. Jag
skulle rimligtvis kunna sluta detta mitt
lilla korta anförande med att uttala en
förhoppning om att den parlamentariska
kontrollen här i landet kunde effektiviseras
och att vi kunde få bättre redskap,
bättre instrument för detta ändamål än
den svenska riksdagen för närvarande
förfogar över, men det är inte rätta tillfället
att göra det i detta sammanhang.

Vad nu beträffar den fråga som här
föreligger skall jag be att med några ord
få kommentera, vad min ärade bänkkamrat
här på älvsborgsbänken har sagt.
Herr K. .1. Olsson åberopade som skäl
för sin ståndpunkt det förändrade barometerstånd,
det utrikespolitiska lågtryck
som för närvarande sveper fram över
världen, och det ligger naturligtvis mycket
i den anmärkningen. Jag beklagar
bara, att den anmärkningen aldrig kommer
fram, när den kanske vore mest
befogad: i sammanhang med försvarsfrågan,
men däremot när det gäller att
skapa förutsättningar och förevändningar
för nya regleringar.

Jag skulle också vilja medgiva, att § 56
riksdagsordningen självklart inte är det

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. tillämpning av vissa bestämmelser i

bästa verktyget, när det gäller att kontrollera,
vad regeringen har för sig,
men det understryker ytterligare vad
jag tidigare har sagt, att den svenska
riksdagen, om den är angelägen om att
hävda sin effektivitet och sitt anseende,
bör se till att den får nya möjligheter
att utöva effektiv kontroll på regeringen.
Herr Herlitz har här i dag hänvisat
till en sak som förekommer i det engelska
parlamentet, nämligen regeringens
skyldighet att lägga vissa förordningar
på parlamentets bord, vilket sedan kan
föranleda debatt. Jag är inte säker på
att ett sådant arrangemang skulle passa
för våra arbetsformer, men jag är däremot
säker på att om den svenska riksdagen
i det långa loppet skall kunna hävda
sin ställning i det svenska statslivet,
är det nödvändigt att nya redskap ställas
till dess förfogande, när det gäller
att effektivt pröva, effektivt granska och
effektivt kontrollera vad som förekommer
i kanslihuset.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Herr Andrén invände gent emot
mig, när jag talade om det hotande
världspolitiska läget, att det är tråkigt
att sådana uttalanden aldrig komma
fram, när försvaret behandlas. Jag har
mig veterligen aldrig yttrat mig i försvarsfrågan,
och jag tar således inte åt
mig. Det har funnits andra, som varit
eller ansett sig vara experter på den frågan,
och de ha fått sköta den. Det kan
ju hända, att jag någon gång kommer
att yttra mig även i försvarsfrågan, och
då kommer jag självfallet att säga ungefär
detsamma som jag sagt i dag. Jag
har inte heller brukat yttra mig i de
ekonomiska frågorna så värst mycket,
men nu har jag ansett, att det var nödvändigt
att jag gjorde det, och jag tror
att vad jag sagt har fog för sig och att
jag har anledning att stå fast vid det.

Men det var inte för att säga detta,
herr talman, som jag begärde ordet, utan
det var med anledning av vad herr
Andrén sade om den parlamentariska
kontrollen över regeringen. Jag skall inte
ge mig in på någon diskussion om i vilken
mån de nuvarande kontrollmöjlig -

allmänna förfogandelagen.
heterna äro föråldrade och i vilken mån
det behöver tillskapas nya redskap för
utövandet av riksdagens kontroll. Det
enda jag skulle vilja säga, herr talman,
är att det instrument som här bjuds är
om möjligt sämre än de andra instrument
som redan finnas.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det under behandling varande
utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Olsson, Karl Johan, att kammaren
skulle med ogillande av utskottets
motivering bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition samt avslå de i ämnet
väckta motionerna.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Karl Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Karl Johan
Olssons under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens beslut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 58.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om tillfälliga bostäder
vid skogs- och flottningsarbete m. m.
(skogsförläggningslag), bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. ändring i semesterlagen m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 februari 1951 dagtecknad
proposition, nr 72, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester; samt

2) lag om förlängd semester för vissa
arbetstagare med hälsofarligt arbete.

I propositionen hade föreslagits sådan
ändring i lagen om semester, att semestern
skulle för varje månad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete
å minst sexton dagar, utgå med IVa dag
i stället för såsom för närvarande en
dag, d. v. s. att den lagstadgade semesterns
längd skulle ökas från två till tre
veckor om året. Lagen om semester för
vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete — särskilda
semesterlagen — hade föreslagits ersatt
av en ny motsvarande lag gällande enbart
för arbetstagare, som i arbetet utsattes
för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne. Dessa arbetstagare
hade föreslagits skola bibehålla
sina nuvarande semesterförmåner.
Övriga arbetstagare, som nu voro att
hänföra under särskilda semesterlagen,
hade föreslagits i fortsättningen skola
utfå sin semester enligt de grunder, som
angåves i allmänna semesterlagen. Lag -

Ang. ändring i semesterlagen m. m.

ändringarna hade föreslagits skola träda
i kraft den 1 juli 1951.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft femton
i anledning av densamma väckta
motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 336 av herr De Geer,
nr 337 av herr Norling och herr
Persson, Ola,

nr 358 av herr Persson, Einar, och
herr Sten,

nr 365 av herr De Geer,

nr 366 av herr Osvald,

nr 367 av herr Niklasson m. fl. och
nr 368 av herr Sundelin m. fl. samt

inom andra kammaren
nr 447 av herr Dahlgren m. fl.,
nr 457 av herr Hagberg i Malmö,

nr 458 av herr Jansson i Hällefors,

nr 470 av herrar Jonsson i Järvsand
och Jansson i Hällefors,

nr 471 av herr Christenson i Malmö
m. fl.,

nr 472 av herr Pettersson i Dahl
m. fl.,

nr 473 av herr Gustafson i Göteborg
m. fl. och

nr 474 av herr Kollberg.

I motionen I: 336 hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 72 måtte uttala, att den förutsatte,
att förslag om en kalenderreform
komme att avlämnas till 1952 års riksdag.

I de likalydande motionerna 1:337
och 11:447 hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta om ett i motionerna intaget
förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

I motionerna 1:368 och 11:473, vilka
ävenledes voro likalydande, hade motionärerna
anhållit, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 72 ville

dels uttala, att frågan om semestermöjligheterna
för småföretagare och deras
hustrur inom jordbruk, hantverk m. m.
samt husmödrar i allmänhet vore av så -

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. ändring i semesterlagen m. m.

dan vikt, att den snarast möjligt borde
bli löst och att därför utredningen i frågan
borde påskyndas;

dels beakta vad i motionerna anförts
om möjligheterna att, där överenskommelse
om uppdelning av den tredje semesterveckan
träffades, utbyta denna
mot ett lämpligt antal fria sommarlördagar.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts de
likalydande motionerna nr 223 i första
kammaren av herr Näsgård m. fl. och nr
289 i andra kammaren av herr Jansson
i Aspeboda m. fl., vilka hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet
i samband med förevarande
proposition.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t begära förslag
till ändringar i samtliga lagar, där
arbetstagarbegreppet hade avgörande betydelse
för lagens tillämpning, och särskilt
beträffande 1945 års semesterlagstiftning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 367 och II: 472, såvitt dessa
avsåge antagandet i princip av de av
Kungl. Maj :t framlagda lagförslagen,
samt med avslag å dels samma motioner,
till den del dessa avsåge uppskov med
ikraftträdandet av semesterreformen,
dels motionerna I: 337 och II: 447, såvitt
dessa avsåge ändrad lydelse av 12 §
ävensom ikraftträdandebestämmelsen till
förslaget till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
dels ock motionerna I: 365 och
11:474 samt motionen 11:457 antaga de
genom förevarande proposition framlagda
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester samt

2) lag om förlängd semester för vissa
arbetstagare med hälsofarligt arbete;

B) att riksdagen i anledning av motionerna
1:223 och 11:289, 1:358 och
II: 470, I: 366 och II: 471 samt I: 367 och

II: 472 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville utreda frågan
om hänförandet av de s. k. beroende
uppdragstagarna under semesterlagen
och de övriga författningar, där så kunde
vara påkallat, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda;

C) att motionerna 1:336 samt 1:368
och II: 473 — sistnämnda båda motioner
såvitt dessa avsåge semester åt småföretagare
etc. — måtte anses besvarade
genom vad utskottet förut i utlåtandet
anfört;

D) att motionerna 1:337 och 11:447,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

E) att motionerna 1:358 och 11:470,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under B) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

F) att motionen II: 458 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

G) att motionerna 1:368 och 11:473,
såvitt dessa avsåge utformningen av semestern,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Vidkommande frågan om en kalenderreform
har arbetstidsutredningen,
som haft att beakta de helgdagssakkunnigas
betänkande med förslag till ändrad
ordning beträffande vissa helgdagar
jämte däröver avgivna yttranden, förordat
att frågan om en kalenderreform
snarast prövades. Enligt utredningens
uppfattning borde denna reform innebära,
att Marie bebådelsedag överfördes
till de rörliga helgdagarna och firades
på en söndag, att en ny helgdag förlädes
till lördagen före allhelgonasöndagen
samt att midsommardagen alltid förlädes
till en lördag. I motionen 1:336 har
hemställts att riksdagen måtte uttala, att
den förutsätter att förslag om en kalenderreform
kommer att avlämnas till 1952
års riksdag. I anledning därav får utskottet
uttala att frågan om en kalender -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

reform är av sådan art, att samtycke till
reformen erfordras jämväl av allmänt
kyrkomöte. Det torde vara anledning att
förvänta, att spörsmålet kommer att upptagas
till behandling vid instundande
kyrkomöte samt att förslag i ämnet därefter
snarast förelägges riksdagen.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Hallagård, Wahlund och
Ericsson i Näs, vilka likväl ej antytt sin
åsikt;

2) av herrar Sunne och Wiklund i
Stockholm samt fru Sjöstrand, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan,

A) att---lika med utskottet —

--åtgärd; samt

G) att motionerna 1:368 och 11:473,
såvitt dessa avsåge utformningen av semestern,
måtte anses besvarade genom
vad utskottet i det av reservanterna föreslagna
utlåtandet anfört;

3) av herr Wistrand och fru Ewerlöf,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
slutande med en hemställan,

A) att---lika med utskottet —

--åtgärd; samt

G) att motionerna I: 368 och II: 473,
såvitt dessa avsåge utformningen av semestern,
måtte anses besvarade genom
vad i reservationen anförts.

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag
skall i detta anförande inte uppehålla
mig vid de problem som tagits upp av
reservanterna från högern och folkpartiet;
de gälla, som jag ser saken, detaljspörsmål
— för all del viktiga —
och det är väl troligt, att de problemen
komma att dominera debatten i det följande.
Jag skall i stället redovisa den
ståndpunkt som ligger bakom en blank
reservation, som avgivits av två partikamrater
till mig och av mig själv, men
för att kunna göra det måste jag ställa
in den här frågan i sitt socialpolitiska
sammanhang.

Det är ju socialpolitisk reformpaus
nu. Några nya pengar kunna vi inte i

Ang. ändring i semesterlagen m. m.
större utsträckning offra på utvidgningen
av de sociala åtgärderna. Tvärtom
måste man ju konstatera, att åtskilliga av
de tidigare utgående sociala förmånerna
tyvärr — jag säger tyvärr, herr talman
— minska i realvärde i takt med penningvärdets
försämring. Det har faktiskt
gått så långt, att man använder de sämst
ställda i samhället som buffert mot inflationen.
Men ändå står samhällets reformverksamhet
inte alldeles stilla. Det
är typiskt, att de beslut som vi i den
nuvarande situationen fatta för att förbättra
samhällsverksamheten och samhällsorganisationen
äro av det slaget, att
de icke medföra någon nämnvärd omedelbar
belastning på statskassan. Vi ha
exempelvis genomfört åtgärder av skolreformens
typ, åtgärder som ej innebära
så stora statsutgifter i dag men åstadkomma
så mycket större kostnader om
tio år och om tjugu år; vi ha alla varit
med om att överlåta till en kommnade generation
att inlösa de växlar som vi i dag
utställa. Vi genomföra åtgärder av sådan
typ som ifrågavarande semesterreform,
åtgärder som ej innebära direkta, omedelbara
statsutgifter men väl utgifter för
samhället i dess helhet; detta kan åtminstone
ur vissa synpunkter te sig naturligt
i en situation, som kan karakteriseras
med fyra ord: dålig statsekonomi,
god samhällsekonomi. Statens affärer
äro ju lindrigt sagt besvärliga och
skattetrycket är lindrigt sagt tungt, men
samhällsproduktionen utvecklas, låt vara
under inverkan av rustningskonjunkturen
och andra onormala faktorer. Sveriges
produktionsvolym ökar med så där
5 procent om året mot den 3-procentiga
ökning vi voro vana vid under mellankrigstiden,
och naturligtvis kan man
resonera som så, att man bör ha råd att
offra så där en tredjedel av ett års produktionsökning
på att åstadkomma en
förbättring av den fritidsstandard som
ter sig så angelägen i vår hetsiga tid. Ett
sådant omdöme vinner ju i styrka vid
tanken på att en utökad fritid till icke
ringa del kan betraktas som en investering
i folkkapitalet i och med att den på
längre sikt måste anses främja folkets
fysiska och psykiska hälsa. Redan ur

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. ändring i semesteriagen m. m.
dessa synpunkter kunna vi, herr talman,
från bondeförbundets sida förklara oss
i princip biträda den föreslagna semesterreformen.

Men å andra sidan menar jag, att det
är rätt och riktigt att i dag yttra ett varningens
ord, att vi draga allt för stora
växlar på framtiden. Man kanske bör
tillägga, att i en tid som den vi ha, då
sociala reformförslag av hög angelägenbetsgrad
icke kunna genomföras, böra
vi icke underlåta att i detta sammanhang
också tänka något på bekymren för dagen.
Det bör sägas, att det står utom allt
tvivel, att en utökad semester momentant
måste innebära en nedsatt produktion
i jämförelse med den som annars
skulle åstadkommas, och möjligen också
en ökad konsumtion, och det bör
sägas, att det står utom allt tvivel, att
semesterreformen alltså är inflationsdrivande
— hur mycket, det vet varken
herr Sköld, herr Möller eller någon annan.
En annan sak, som också står utom
allt tvivel, skall inte fördöljas, när vi i
dag diskutera denna sak: semesterreformen
kommer nu att genomföras vid en
tidpunkt, som ur arbetsmarknadssynpunkt
är mycket olämpligt vald. Jag tänker
därvid inte bara på den konjunkturmässigt
betonade arbetskraftsbristen
utan också på den onormala åldersstruktur
som vi just nu ha i vår befolkning
på grund av födelseutvecklingen på 1920-och 1930-talen. Det är ju ett för oss alla
välkänt faktum, att vi kanske nu för
första gången i Sveriges historia befinna
oss i den situationen, att den totala befolkningen
i arbetsåldrarna stagnerar
och att de yngre arbetsåldrarnas numerär
hastigt avtar. Yi veta att jordbruket
sedan decennier har haft arbetskraftsbrist,
och nu börjar också denna
arbetskraftsbrist att bli kronisk inom
stadsnäringarna, inte bara industrien
utan snart sagt alla sysselsättningsgrenar,
och vi veta att den redan nu så
besvärliga situationen kommer att avsevärt
skärpas under de närmaste tio
åren.

Jag vill inte på något sätt svartmåla.
Låt mig bara, lierr talman, komma med
en liten kall siffra, som jag tycker ka -

rakteriserar den situation, i vilken vi
befinna oss. Jag gjorde för ett par tre
år sedan en kalkyl med utgångspunkt
från år 1947. Den visade — och jag
ber nu de ärade kammarledamöterna
lägga märke till formuleringen — att vi
på grund av den onormala åldersutvecklingen
år 1960 få räkna med 10 procents
lägre levnadsstandard än vad vi
annars skulle ha haft. Naturligtvis representerar
denna siffra ett allvarligt memento,
men å andra sidan får dess betydelse
inte överdrivas. Fortsätter produktionsutvecklingen
som hittills, då
bör rimligen samhällsekonomiens debet
och kredit gå ihop, men dämpas produktionsutvecklingen
av — och vi veta
dock inte så mycket om vad som kommer
att hända i framtiden — ja, då ha
vi anledning att ta under omprövning
inte bara semesterlagen utan mycket annat,
som vi under de senare åren sysslat
med.

För mig har frågeställningen i semesterreformen
blivit denna: semesterreformen
innebär en momentan —• jag säger,
herr talman, momentan — produktionsminskning
på någon procent. Äro vi villiga
att köpa en förbättring av fritidsstandarden
med en motsvarande försämring
av levnadsstandarden i övrigt?
Jag menar att den frågan skall ställas.
För min del tvekar jag inte att besvara
den jakande. Vi äro villiga att köpa den
höjda fritidsstandarden till det pris som
jag nämnde.

Jag och mina partikamrater tillfoga
dock här ett betydelsefullt men. Men,
säga vi, den ökade fritiden får betalas
av hela folkhushållet, och den förbättrade
fritidsstandarden kommer ej alla
folkkategorier till godo. Man har präglat
slagordet folksemester, och jag vill
säga, att vad vi här i dag komma att
besluta blir ingen verklig folksemester.
Stora grupper stå utanför. Dit hör en
stor del av landets husmödrar, även om
vi ha gjort en del för att underlätta deras
semestermöjligheter, och dit höra
småföretagare inom jordbruket, handeln,
hantverket o. s. v. Redan för flera
år sedan togo Bramstorp och Hedlund
upp de mindre jordbrukarnas semester -

Onsdagen den 16 maj 1952.

Nr 19.

problem, men från andra partier sade
man ungefär så här: Ja, visst ha småbrukarna
och deras hustrur det svårt i
semesterhänseende, men det är ett så
besvärligt problem, att det kunna vi inte
göra så mycket åt. Jag skall erkänna,
att det sedan dess har skett en islossning
i denna fråga. Vi ha återkommit
till den och fått stöd från andra partier
med både motioner och röster. Tyvärr
ser jag, att socialministern icke är här
i kammaren, men vad vi i dag skulle
önska är ett besked ifrån socialministern,
att socialdepartementet skall göra
allt vad som står i dess makt för att
komma till rätta med de mindre företagarnas
och deras hustrurs semesterproblem.
Vi äro då inte tillfredsställda
med uttalanden av den typen, att det
här problemet är beaktansvärt men
svårlöst.

Att problemet är svårlöst, det veta vi

— det har sagts många gånger — vi
veta att företagarnas semesterproblem
inte är så mycket ett ekonomiskt problem
som ett organisationsproblem. Det
är ett problem att skaffa arbetskraft, att
skaffa vikarier under semestern. Vi känna
alltså dessa svårigheter. Vi veta att
det är lätt att stänga en fabrik eller ett
kontor på tre veckor men att det inte
går att stänga en ladugård under tre
veckor. Nu befinna sig dessa problem
under utredning, en utredning som
skall bli färdig tidigt i höst, och utskottet
säger att det liksom motionärerna
är »av den uppfattningen, att förevarande
spörsmål är av stor betydelse och
att detsamma snarast bör bringas till en
tillfredsställande lösning». Vi vilja från
vårt håll understryka detta uttalande,
och vi skulle också gärna vilja ha ett
besked från socialministern, om han
vill instämma i vad andra lagutskottet
bär har sagt. Vi vilja från vår sida beklaga
— och vi göra det eftertryckligt

— att de mindre företagarnas och deras
hustrurs semesterproblem icke har kunnat
lösas i sammanhang med den proposition
som vi i dag ha att behandla.
Vi beklaga det djupt, men som läget i
dag är, har jag, herr talman, att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Ang. ändring i semesterlagen m. m.

Herr SUNNE: Herr talman! Efter den
föreläsning i ämnet som herr Wahlund
har hållit skall jag inskränka mig till att
beröra de detaljproblem som herr Wahlund
nämnde att folkpartiet och högern
hade uppehållit sig vid i de reservationer
som äro bifogade det avgivna utlåtandet.

Jag vågar säga, att det i denna fråga
inte har rått några större meningsskiljaktigheter
inom utskottet. Det är endast
på ett par punkter, som jag och mina
meningsfränder velat ha utskottsutlåtandet
något annorlunda formulerat. Det
gäller åtgärder för att bereda semester
åt mindre företagare inom jordbruk, fiske,
handel, hantverk m. m. och åt deras
familjemedlemmar. Det är samma problem
som herr Wahlund berörde. Arbetstidsutredningen
har i sitt betänkande
om treveckorssemestern skrivit bland
annat följande om denna kategori: »Ur
ekonomiska synpunkter äro dessa småföretagare
och de anställda ofta ganska
jämställda. Det bör givetvis undvikas att
förbättrade sociala förmåner för en
grupp förvärvsarbetande skola gå ut
över en annan grupp, så att den senare
socialt sett får en försämrad position.
» Men man kanske vågar säga, att
det är detta som kommer att ske genom
det beslut som nu kommer att fattas om
det blir i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag. Det finns både remissinstanser
och motionärer, som ansett att
riksdagen nu endast borde fatta principbeslut
i frågan om treveckorssemestern
och att ikraftträdandet borde ske
först när åtgärder kunde vidtagas för att
även bereda de av mig förut nämnda
kategorierna semesterledighet. Vi ha i
likhet med utskottet inte kunnat vara
med om att uppskjuta semesterreformen
för den stora grupp av arbetstagare som
nu avses, men vi ha i vår reservation
velat understryka vikten av att denna
fråga om småföretagarnas semester, som
arbetsmarknadsstyrelsen utreder, så påskyndas,
att förslag i ärendet kan föreläggas
nästa års riksdag.

Vad sedan gäller utformningen av semestern
skall ju denna enligt huvudregeln
utgå i ett sammanhang, och där

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. ändring i semesterlagen m. m.

driften under semestern kommer att inställas,
t. ex. vid treskiftsindustrien, torde
det väl regelmässigt bli så, men i
många fall, kanske de flesta, kommer semestern
att utläggas så som arbetsgivare
och arbetstagare överenskomma, och
då blir frågan, såsom i flera motioner
framhållits, om inte den tredje semesterveckan
skulle kunna utbytas mot ett
lämpligt antal fria sommarlördagar. Med
hänsyn till den kortare arbetstiden på
lördagarna torde arbetsgivarna vara villiga
att jämställa den tredje veckan med
åtta eller kanske nio fria lördagar. Det
har ju i arbetstidsutredningens undersökning
redovisats ett visst intresse för
att utbyta den tredje semesterveckan
mot enstaka ledighetsdagar. Vi reservanter
ha den uppfattningen, att större intresse
skulle visats, om man i det frågeformulär
som arbetstidsutredningen har
haft ute hade uppställt frågan, huruvida
den tillfrågade vore villig utbyta den
tredje semesterveckan mot ett större antal
lediga sommarlördagar. Det är visserligen
sant, att intet hinder möter mot
att frivilliga överenskommelser träffas
om ett sådan utbyte, och längre har inte
utskottsmajoriteten velat gå, men i
vår reservation ha vi framhållit, att utskottet
hade bort rekommendera sådana
överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter.

Herr talman! Jag vill med vad jag
här anfört yrka bifall till den av mig,
herr Wiklund och fru Sjöstrand avgivna,
i utskottsutlåtandet med 2) betecknade
reservationen.

Herr NORLING: Herr talman! Jag har
tänkt säga några ord i anledning av motionen
nr 337 i denna kammare och i
anledning av de yrkanden som där ställas.
Denna motion innebär vissa ändringsyrkanden,
som skulle göra att treveckorssemestern
kunde träda i kraft i
ett snabbare tempo än vad som föreslagits
i utskottets hemställan. Dessutom
föreslå vi också i motionen, att sjukdom
skulle jämställas med olycksfall i arbete
och räknas som arbetad dag när det gäller
semester. För det tredje ha vi i mo -

tionen hemställt, att semestern icke skall
delas utan utgå i ett sammanhang, där
överenskommelse icke träffats om annat.

Den av oss föreslagna ändringen i 3 §
innebär en omläggning av kvalifikationsåret
till tiden den 1 maj—den 30
april mot nuvarande kalenderår. Med
nuvarande bestämmelser om kvalifikationstid
bär en semestertagare, om semestern
infaller t. ex. i juli månad, vid
denna tid redan kvalificerat sig för halva
semestern för kommande år. Han har
således då redan inarbetat ett och ett
halvt år för sin semester. En omläggning
av denna kvalifikationsperiod skulle innebära,
att en semestertagare exempelvis
under innevarande år kunde med nuvarande
lags bestämmelser erhålla en semester
om 16 dagar, nämligen 12 dagar
för föregående år eller 1950 och 4 dagar
för år 1951, samt 18 dagars semester redan
nästa år.

Utskottets motivering för att avstyrka
denna förändring synes åtminstone inte
mig bärande, då utskottet åberopar återverkningarna
på produktionen. För egen
del har jag svårt för att tro, att en ändring
av kvalifikationsperioden skulle
åstadkomma några allvarliga återverkningar
på produktionen. Produktionsbortfallet
skulle enligt Industriens utredningsinstitut
endast belöpa sig till omkring
en eller en och en halv procent,
och enligt samma utredning skulle ökningen
av lönekostnaderna bli så obetydliga
om semestern skulle utgå i en följd,
att man inte ens anfört något procenttal.
Jag kan därför icke finna utskottets
motivering för avstyrkandet av denna
punkt i motionen på något sätt övertygande.

Den ändring som föreslås i 7 § gäller,
att sjukdom och olycksfall utom arbete
skulle jämställas med arbetad tid. I det
praktiska livet innebär detta, att semestertagare
icke skall förlora sin semester
för den tid då han varit sjuk. I sitt
avstyrkande av detta yrkande i motionen
har utskottet åberopat sig på ett uttalande
i statsrådet Anderssons svar på
en enkel fråga, där statsrådet säger, att
man vill invänta resultatet av arbetstidsutredningens
omprövning av semes -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

terns längd, innan någon ståndpunkt
tages i frågan. Nu föreligger arbetstidsutredningens
resultat i semesterfrågan,
men oaktat detta åberopar sig nu utskottet
på ett uttalande från departementschefen
i denna fråga, där det sägs att
man inte kan framlägga detta förslag i
samband med treveckorssemestern. Utskottets
motivering tyder på att man
endast försöker komma ifrån en besvärlig
sak, där förhandslöfte givits om frågans
lösning.

I 12 § i lagen om ändring i semesterlagen
har såväl Kungl. Maj:t som utskottet
gått på det av hantverks-, småindustri-
och tjänstemannaorganisationerna
förordade alternativet om delad
semester, ifall överenskommelse ej kan
träffas. Det är anmärkningsvärt att utskottet
ej tagit hänsyn till den stora
Landsorganisationen och de stora fackförbund,
vilka organisatoriskt omsluta
det övervägande flertalet semestertagare
och vilka förordat alternativ 1, att semestern
skall vara odelad såvida överenskommelse
ej kan träffas om delad semester.
En uppdelning av semestern på
två perioder innebär för semestertagaren
att det värdefullaste, nämligen tre veckors
sammanhängande vila och rekreation,
bortfaller. Till detta kommer, att
en industri- och kroppsarbetare inte har
råd med två olika semesterperioder på
ett år. Dessa löntagares ekonomi kan inte
bära de extrakostnader som en delad semester
innebär. Resultatet torde därför
bli, att den sista semestern inte kan utnyttjas
för den avkoppling och vila, som
semestern är avsedd att vara.

Herr talman! Med denna motivering
vill jag yrka bifall till utskottets hemställan
med de ändringar som innefattas
i yrkandena i motion 337 i denna
kammare och 447 i andra kammaren.

Herr DE GEER: .lag har begärt ordet
i egenskap av motionär i denna fråga.

Själv är jag varm anhängare av den
förlängda semestern, men jag anser att
alla åtgärder böra vidtagas för att kompensera
det produktionsbortfall, som
blir oundvikligt. Del kan ske om man

Ang. ändring i semesterlagen m. m.
kombinerar semesterreformen med en
kalenderreform. Som företagare vet jag
vilka stora olägenheter de enkla helgdagarna
medföra, särskilt om de infalla på
tisdagar och fredagar. Då blir ofta måndagen
respektive lördagen mer eller
mindre värdelös ur produktionssynpunkt.
Särskilt gäller detta inom järnhanteringen
och annan industri som driver
kontinuerliga ugnar. Det visar sig
ofta nödvändigt att låta driften stå även
dessa dagar.

Nu har ju ett preliminärt förslag
väckts att förlägga Marie bebådelsedag
till en söndag och likaså midsommardagen.
I stället skulle man lägga in en helgdag
på hösten, vilken alltid skulle infalla
på en lördag — en ur produktionens
synpunkt synnerligen klok reform.

Jag förstår inte, att utskottet ställt sig
så negativt till detta förslag. Det är onekligen
de obotfärdigas förhinder, när man
börjar tala om kyrkomötet. Jag hyser
ingen ringaktning för kyrkomötet —
möjligen för utskottet, som kommer med
ett sådant motiv. Nog i all rimlighets
namn, herr utskottsordförande, borde
man väl kunna framhålla, att man förväntar
att denna reform sammankopplas
med en kalenderreform, utan att skylla
på kyrkomötet. Det är som sagt de
obotfärdigas förhinder.

Jag anser denna fråga så viktig att jag
inte vill nöja mig med bara ett yttrande,
utan kommer med ett yrkande om ändring
av motiveringen. Det stycke mitt på
sidan 22, som börjar med ordet »Vidkommande»
och sedan har en mycket
krystad formulering, vill jag ha ändrat
till denna enkla mening: »Vidkommande
frågan om en kalenderreform förutsätter
utskottet, att förslag om en dylik
kommer att avlämnas till 1952 års riksdag.
»

Herr NORMAN: Herr talman! Om jag
börjar från slutet, när jag yttrar mig om
de anföranden som här ha hållits och som
avvika från utskottets förslag, så kommer
jag först till kalenderreformen. Jag
kan kanske gliidja herr De Geer med att
personligen ville jag ha en liten rekommendation
för denna kalenderreform.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. ändring i semesterlagen m. m.

Där ha ju herr De Geer och jag en gång
förut kämpat på samma linje, jag som reservant
inom utskottet och han som motionär
i andra kammaren. Men vi vunno
ingen framgång, och lika motigt var
det för mig i utskottet att försöka få
fram något uttalande i motiveringen i
den riktning herr De Geer önskat. Det
beror nog inte därpå att utskottets ledamöter
äro ointresserade, utan på den
vanliga försiktigheten: man vill inte föregripa
vad som komma skall, inte säga
någonting i förväg.

Det yrkande som herr De Geer här har
framställt är ju inte ett sådant där föregripande.
När vi resonerade om det här
spörsmålet i utskottet, gällde det närmast
att ta ståndpunkt till det förslag
som arbetstidsutredningen har avgivit
beträffande utbytet av helgdagar och förläggandet
av de nya helgdagarna. Vi ansågo
det mycket viktigt, att inte riksdagen
förledes att säga någonting om det,
förrän vi ha ett förslag från Kungl.
Maj :t.

Jag kan alltså instämma med herr De
Geer om önskvärdheten av att vi få ett
förslag snarast möjligt. Jag tycker det är
bra att vi ha pekat på att kyrkomötet
har möjlighet att ta upp denna fråga i
höst, ty gör inte kyrkomötet det, dröjer
det längre tills reformen kan träda i
kraft, även om nästa års riksdag skulle
besluta den. Då skall nämligen kyrkomötet
inkallas för att höras om den reformen.

Vad beträffar herr Norlings olika yrkanden
fick jag det intrycket, att han
menade att lagutskottets motivering för
dess avstyrkande av de förslag som ha
framställts närmast skulle vara de obotfärdigas
förhinder. Så är det inte. Vi ha
allesammans varit intresserade för att få
en semesterlag som på bästa möjliga
sätt tillgodoser de anställda av olika kategorier.
Personligen anser jag att det
ligger åtskilligt i åtminstone en del av
de yrkanden som framställts i kommunistmotionen,
men jag har alldeles bestämt
vägrat att utan ett närmare begrundande
och övervägande, med stöd
av en föreliggande utredning, ta någon
bestämd ståndpunkt till dessa yrkanden.

Nu kan man, som departementschefen
har framhållit, nog säga att semesterlagen
i sin helhet behöver bli föremål för en
översyn i olika avseenden. Jag tar för
givet att de speciella önskemål, som äro
framförda bär av herr Norling, då skola
komma under beaktande. I dagens läge,
när vi närmast ha haft att ta ståndpunkt
till utvijdgningen av semestern
från två till tre veckor, har utskottet inte
ansett sig kunna förorda några andra
ändringar i semesterlagen än vad som
sammanhänger med tillgodoseendet av
detta önskemål.

Så ha vi reservanterna. Kammarledamöterna
ha kanske litet svårt att komma
till rätta med vad de egentligen
önska, på grund av den uppställning som
av helt naturliga skäl har blivit gjord
i reservationen. Det är inte någon stor
skillnad mellan utskottets förslag och reservanternas,
vare sig det gäller herr Sunnes
ocli hans medreservanters yrkande
eller herr Wistrands och fru Éwerlöfs
yrkande. Herr Sunne har framhållit
önskvärdheten av att semesterförmånerna
så snart som möjligt komma även de
grupper till del, som nu inte falla under
lagen, alltså småföretagare av olika slag,
som också herr Wahlund har talat om.
Så tycker utskottet också. Herr Wahlund
var ju för sin del belåten med vad utskottet
har framhållit i det sammanhanget.
Det enda nya som kommer fram
i reservationen är efter vad jag kan
förstå den ljusblåa förhoppning som där
uttalas, att 1952 års riksdag kan få möjlighet
att ta ställning till spörsmålet —
jag skulle nästan vilja rekommendera
herr Norling att slå följe med folkpartiet,
ty då kunde det bli någonting uträttat
och gjort här i landet. Det finns naturligtvis
inga möjligheter att få detta spörsmål
så övervägt, att vi kunna få ett förslag
till 1952 års riksdag. Jag tycker
att det är, jag höll på att säga lättsinnigt
av folkpartiet att inge dessa kategorier
medborgare några som helst förhoppningar
om den saken. Herr Wahlund,
som var så särskilt intresserad —
helt naturligt — för att detta spörsmål
måtte lösas så snart som möjligt, ser ju
mera realistiskt på det.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

I övrigt skiljer sig den reservationen,
liksom herr Wistrands och fru Ewerlöfs,
i vad angår motiveringen från utskottet
endast däri att dessa reservanter
anse att utskottet bort uttala, att det
är lämpligt, att den tredje semesterveckan
ordnas så att det blir ett antal fria
sommarlördagar. Herr Sunne rekommenderar
parterna att komma överens om
den saken, och i högerreservationen uttalas
att det är lämpligt att så sker. Utskottets
majoritet har inte velat fälla något
omdöme i det spörsmålet utan hänvisar
endast till att det finns möjligheter
att med lagens stadgande komma
fram till frivilliga överenskommelser. Att
vi inte ha velat säga någonting om att
det är lämpligt att det just ordnas så
som reservanerna önska beror på att
det är så många grupper av semesterberättigade
det här gäller, och en del
av dem kunna inte alls vara betjänta av
en sådan anordning. Ta vi t. ex. trafikfolket,
chaufförerna och med dem likställda,
finns det ju ingen som helst möjlighet
att de skulle ha någon glädje av
en semester som ordnades på det sättet.
Å andra sidan är utskottet övertygat om
att här finnas grupper av medborgare,
som gärna skulle ta ut den tredje semesterveckan
i fria sommarlördagar, i all
synnerhet om de skulle få något mer än
de sex arbetsdagar som semesterveckan
lagligen omfattar. Jag tror för min del
att rekreationssynpunkten, som ju här
är den väsentliga, mycket väl kan tillgodoses
på det sättet lika väl som med
en sammanhängande ledighet på sex dagar.
Jag tror också att det skall i ganska
stor utsträckning kunna ordnas så, till
fördel för bägge parterna. Det är ett
siirskilt stort intresse för företagen -—•
det är alldeles tydligt — men jag tror
att numera en hel del arbetargrupper
också skola tycka att det är en lämplig
anordning.

Ur den synpunkten ha vi således hänvisat
till de frivilliga överenskommelserna
beträffande ordnandet av den tredje
semesterveckan, utan att vilja ge någon
bestämd rekommendation att den
hör ordnas på det eller det sättet. Det
får bli parternas ensak att utan någon

Ang. ändring i semesterlagen m. m.

pekpinne från riksdagens sida komma
överens om vad de kunna finna vara för
sig lämpligast.

I övrigt äro vi ju helt överens, och
det är kanske skäl att särskilt understryka
det verkligt storslagna i att vi
här i den svenska riksdagen våga påta
oss denna stora socialreform i det ekonomiska
läge, som landet nu befinner
sig i, och att vi äro fullständigt eniga
om att påta oss de ökade bördor och
— som herr Wahlund sade — den minskning
i standarden på andra områden,
som följer av att vi ge så många arbetande
människor här i landet möjlighet
till en utsträckt välbehövlig rekreation.

Jag har nu kommit till slutet. Jag sade
att jag skulle gå baklänges. Jag kan
alltså instämma med herr Wahlund i
hans yrkande om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, att, utom beträffande
motiveringen, vartill han ville
återkomma efteråt, hade i avseende på
det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o) att kammaren skulle godkänna
den av herr Sunne m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Norling, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 337 och II: 447.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om motiveringen, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets uttalanden skulle godkännas,
dels ock, av herr De Geer, att det
stycke i utskottets motivering, som å s.
22 i det tryckta utlåtandet började med
orden »Vidkommande frågan» och slutade
med »förelägges riksdagen» skulle
utbytas mot följande uttalande: »Vidkommande
frågan om en kalenderreform

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Anslag till kostnader för planeringskommittéer. — Anslag till bidrag till jordbrukets

rationalisering.

förutsätter utskottet, att förslag om en
dylik kommer att avlämnas till 1952 års
riksdag.»

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på godkännande
av utskottets uttalanden vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 17, med anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till
Lantbruksnämnderna, till Bidrag till
jordbrukets rationalisering samt till
Täckande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti jämte i ämnena väckta
motioner.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till kostnader för planeringskommittéer.

Punkten 5.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 99 och II: 137 samt I: 226 och II: 302,
till Lantbruksnämnderna: Kostnader för
planeringskommittéer för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
250 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 99 av
herr Eskilsson och herr Nilsson, Hjalmar,
samt II: 137 av herr Nilsson i Bästekille
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret
1951/52 icke anvisa något anslag till
Lantbruksnämnderna: Kostnader för

planeringskommittéer.

I de likalydande motionerna 1:226
av herrar Spetz och Osvald samt II: 302
av herr Wirlén m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskom mittéer

för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven, med a)
betecknad reservation hade herrar
Carl Sundberg, Hjalmar Nilsson och
Hseggblom ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 99 och II: 137, avslå Kungl.
Maj:ts framställning samt motionerna I:
226 och II: 302.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Jag skall endast be att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till denna punkt av mig m. fl.

Herr JONSSON, JON: Jag skall be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Carl Sundberg in. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering.

Punkten 6.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:100 och II: 143, 1:160 och II: 217 samt
II: 382 till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 9 500 000
kronor;

b) godkänna att lantbruksnämndstaxan
och lantbruksingenjörstaxan finge
jämkas i överensstämmelse med de
grunder, som angivits i propositionen;

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering.

II. att motionerna 1:64 och 11:86
samt I: 101 och II: 142 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motionerna 1:160 och 11:217 respektive
I: 100 och II: 143 hade yrkats,
att ifrågavarande anslag skulle uppföras
med allenast 1 000 000 kronor respektive
7 500 000 kronor. Däremot hade i motionen
II: 382 hemställts, att anslaget
måtte höjas till 13 000 000 kronor.

Enligt en vid mom. I av ifrågavarande
punkt avgiven, med a) betecknad reservation
hade herrar Carl Sundberg,
Hjalmar Nilsson och Hxggblom ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort i nämnda moment
hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 100 och II: 143 ävensom med avslag
å motionerna I: 160 och II: 217 samt
II: 382 till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 7 500 000 kronor; b)

godkänna att--— (lika med

utskottet) — — — i propositionen.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag skall
be att få påtala statsrådets och sedan
även utskottets användning av ordet reservation.
Det begagnas tydligen i en betydelse
som skiljer sig från den i budgetredovisningen.
I jordbruksutskottets utlåtande
står att utskottet accepterar den
siffra som departementschefen anför,
nämligen att vid innevarande budgetårs
ingång skulle finnas en reservation på —
det står visserligen också »åtminstone»
— 7 72 miljoner, medan budgetredovisningen
upptar ett belopp på icke mindre
än 30 127 963 kronor. Det är uppenbart
att utskottet måste ha reda på denna
siffra och följaktligen måste använda ordet
reservation i en annan mening än
budgetredovisningen gör.

Jag är övertygad om alt jordbruksutskottet
har fullt klart för sig vilken
väderlek som har rått under budgetåret.
Annars kan jag nämna att det var en

Ii Första kammarens protokoll 1951. Nr It).

regnig höst, en särdeles snörik vinter
och en sen vår. Alltsammans bidrar till
att de rationaliseringsåtgärder som detta
anslag skall täcka helt enkelt icke ha
kunnat utföras i hela sin omfattning under
budgetåret. Jag tror att jag icke gissar
alltför mycket fel, om jag antar att
när de 11*/, miljoner komma till, som
anslogos förra året, skall budgetredovisningen,
då den kommer fram vid nyårstiden,
visa att det fortfarande finns ungefär
30 miljoner kronor kvar av reserverade
medel.

Jag vill med andra ord, herr talman,
konstatera att om kammaren hade följt
mitt yrkande förra året och rent formellt
anslagit 100 kronor för denna verksamhet,
hade rationaliseringsarbetet icke
hindrats därmed, utan det hade blivit
utfört i precis samma utsträckning som
nu bär skett och kommer att ske.

Jag förstår uppriktigt sagt inte vad anledningen
är till att man på detta sätt
staplar miljon på miljon i reserverade
medel. När en gång i tiden dessa medel
skola komma till användning, kommer
finansministern att säga: »Nu skola vi ta
så och så många miljoner reserverade
medel i anspråk, och nu äro vi tvungna
att öka skatterna eller hitta på någon ny
skatt för att på det sättet kunna möta
detta krav.» Därigenom få vi liksom
överbalansera budgeten två gånger, först
när vi bevilja dessa medel och sedan när
de skola tas i anspråk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Osvald och mig
väckta motionen om ett reservationsanslag
för rationalisering på 1 000 000 kronor.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Det är inte första gången herr Spetz och
jag diskutera anslagen till lantbruksnämnderna.
Jag skulle tro att de siffror
som herr Spetz har anfört och de som
finnas i utskottets utlåtande bådadera
äro riktiga. De äro tagna från olika tidpunkter.
Jag har tidigare haft tillfälle
att framhålla, alt den största medelsåtgången
för lantbruksnämnderna sker vid
budgetårets slut. Fram på vårkanten bli

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering.

de flesta av de kostbara åtgärder som
lantbruksnämnderna vidtagit avsynade
och klara, och då komma nämnderna
med sina utanordningar.

Jag vill för kammaren framhålla att
jordbruksutskottet ingalunda har behandlat
denna fråga lättvindigt. Med anledning
av de föreliggande motionerna
av herr Spetz och andra, som framhålla
sina synpunkter på de medel som
stå till lantbruksnämndernas förfogande,
ha vi till utskottet inkallat överdirektör
Wetterhall, som fick redogöra för saken.
Då frågade någon i utskottet honom
hur det skulle gå, om man biföll
den av herr Osvald och herr Spetz framlagda
motionen, som bland annat går ut
på 10 procents minskning av verksamheten
jämfört med föregående år, och om
man skulle ställa det anslag till förfogande
som de ha föreslagit. Han sade, att
det skulle medföra att verksamheten säkerligen
finge inskränkas i motsvarande
grad. Det är med utgångspunkt från dessa
uppgifier som lantbruksstyrelsen har
framlagt sitt förslag.

Jag vill också säga, att det är synnerligen
egendomligt att herr Spetz är så
väldigt intresserad för lantbruksnämndernas
verksamhet. Jag tror, att om han
kom i närmare kontakt med lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter, skulle han
med den praktiska läggning jag anser
honom ha få en litet annan syn på dessa
saker.

Medan jag har ordet vill jag säga, att
lantbruksnämndernas uppgifter gå i rationaliseringens
tecken. Vi känna alla till
att det svenska jordbruket för närvarande
genomgår en omfattande rationaliseringsprocess.
Bara på några få år har
t. ex. antalet traktorer i jordbruket fördubblats,
och om vi läsa den proposition
angående prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område som vi fingo häromdagen,
finna vi att redskap och maskiner
upptas till 285 miljoner kronor. Det
är sålunda betydande belopp som gå till
maskiner och sådant som är ägnat att
befordra rationaliseringen inom jordbruket.
Det förefaller mig att om man
skall använda maskiner i stor utsträckning
är det nödvändigt att man lägger

igen öppna diken och får bort stenar
samt vinner en rationell arrondering av
fastighetsbildningen över huvud taget.
Detta pressas fram på grund av rationaliseringen
inom själva jordbruksdriften.
Därför förefaller det mig egendomligt
att man, när man har denna bild klar
för sig, vill inskränka lantbruksnämndernas
verksamhet. Jag är övertygad om
att om vi skulle följa herr Spetz, komme
det i slutet av nästa budgetår att visa sig
att lantbruksnämnderna ha brist på medel
och sålunda inte kunna i den utsträckning
som är både önskvärd och
nödvändig driva sin verksamhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag förmodar
att herr Jonsson missminner sig, eller
också har han läst min motion rätt
flyktigt. Jag har nämligen icke föreslagit
någon som helst inskränkning i rationaliseringsverksamlieten.
Det har i
en högermotion föreslagits en inskränkning
av rationaliseringsverksamheten,
men något sådant förslag ingår icke i
min motion.

Ytterligare vill jag konstatera, herr
talman, att jag icke har fått något svar
på den fråga jag ställde om ordet reservationer
användes med skilda betydelser.
Herr Jonsson trodde, att det rörde
sig om olika tidpunkter. Det är fel,
herr Jonsson. Det gäller i båda fallen
utgången av budgetåret 1949/50, vid vilken
tidpunkt departementschefen beräknar
en reservation på 7,5 miljoner kronor,
men budgetredovisningen säger 30
miljoner kronor. Tidpunkten är densamma.
Man kan ju inte smussla bort några
miljoner på ett par sekunder vid budgetårets
utgång.

Jag vill upprepa i år vad jag sade i
fjol, att det här inte är fråga om att på
något sätt inskränka lantbruksnämndernas
verksamhet eller den inre rationaliseringen.
Såsom jordbrukare är jag
fullt på det klara med att vi böra fullfölja
och om möjligt påskynda rationaliseringen.
Vad jag nu syftar på är en
rent budgetteknisk sak, som jag anser

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering.

att jordbruksutskottet borde ha tittat litet
noggrannare på. Statsrevisorerna anmärkte
ju på saken i fjol, och det var
närmast med anledning därav som jag
då tog upp frågan. Men det är uppenbart,
att vi få återkomma till detta även
nästa år, då redovisningen för innevarande
budgetår föreligger, och försöka
använda denna för att hamra in i huvudet
på jordbruksutskottet hur många
miljoner som finnas reserverade.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Vad först gäller inskränkningen med 10
procent minns jag inte, om herrar Spetz
och Osvald använde detta uttryck i sin
motion, men jag vet bestämt att de där
åberopa 1950 års besparingsutredning,
och de föreslå ett anslag på 1 miljon
kronor. Det står uttryckligen i herr
Wärns förslag, att ett anslag på 1 miljon
kronor förutsätter, att rationaliseringen
minskas med 10 procent. Skulle
rationaliseringsarbetet fortgå i samma
takt som hittills, kräves enligt herr
Wärns uppfattning en medelsanvisning
av 4 miljoner kronor. När motionärerna
åberopade herr Wärns anslagsbelopp,
trodde jag därför att de också accepterade
hans förslag om inskränkning av
rationaliseringen.

Beträffande förhållandet vid budgetårets
utgång tror jag, att de i utskottsutlåtandet
angivna siffrorna äro riktiga.
Jordbruksutskottet säger inledningsvis:
»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen
har riksdagen till ifrågavarande
bidragsverksamhet för budgetåren
1948/49—1950/51 anvisat sammanlagt
45 500 000 kronor. Intill den 1 juli 1950
hade bidrag från anslaget beviljats med
i runt tal 21 500 000 kronor. Till följd
härav förefanns vid ingången av nu löpande
budgetår ett disponibelt belopp
av omkring 24 000 000 kronor. Kungl.
Maj:t bar sedermera förordnat, att bidragsgivningen
för detta budgetår icke
må överstiga 16 500 000 kronor.» Med
utgångspunkt härifrån har departementschefen
beräknat, att en reservation
av cirka 7 500 000 kronor skulle föreligga
vid innevarande budgetårs slut.

Lantbruksstyrelsen har däremot räknat
med att det belopp, som då skulle stå
till förfogande, blir något mindre, nämligen
6 300 000 kronor. Vi ha inom jordbruksutskottet
icke haft någon som helst
anledning att betvivla, att de siffror som
kommit från lantbruksstyrelsen och
som meddelats oss i en redogörelse från
Kungl. Maj :ts kansli äro riktiga.

Herr SPETZ: Herr talman! Det är uppenbart,
att herr Jonsson tror mera på
lantbruksstyrelsen än på riksräkenskapsverket,
som kommer med andra
siffror.

Sedan vill jag friska upp minnet på
herr Jonsson. Det finns nämligen en
motion av herr Osvald och mig, i vilken
vi föreslagit en inskränkning. Men den
avsåg den föregående punkten, och där
brydde jag mig inte om att begära ordet.
Det gällde en nedsättning av anslaget
till planeringskommittéer med
100 000 kronor.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:160 och 11:217; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 20, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändringar i grunderna för det
.statliga stödet till torrläggningsverksamheten
m. m. jämte i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. statens avdikningsanslag.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 21, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag,

m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Ang. statens avdikningsanslag.

Punkten 1.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att under budgetåret
1951/52 finge beviljas statsbidrag från
statens avdikningsanslag å tillhopa
3 000 000 kronor, dels till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag för

samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 47 av
herrar Björck och Spetz samt II: 48 av
herr Stjärne m. fl., i vilka motioner
hemställts, att under budgetåret 1951/52
statsbidrag från statens avdikningsanslag
måtte beviljas med tillhopa 4 000 000
kronor samt att till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag måtte för samma
budgetår anvisas ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor;

2) motionen II: 51 av herr Gustafson
i Dädesjö, i vilken motion yrkats, att
riksdagen måtte besluta, att till RamsjöEnkonneryds
invallningsföretag av år
1937 skulle från avdikningsanslaget under
vissa villkor beviljas ett ytterligare
statsbidrag med 26 690 kronor samt att,
om riksdagen ej skulle finna skäligt bevilja
ytterligare statsbidrag, de till intressenterna
utbetalade beloppen från
avdikningsanslaget finge efterskänkas.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å de likalydande motionerna I:
47 och II: 48 i vad de skilde sig från
denna framställning,

a) medgiva, att under budgetåret
1951/52 finge beviljas statsbidrag från
statens avdikningsanslag å tillhopa
3 000 000 kronor;

b) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor;

II. att motionen II: 51 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Johnsson i Kastanjegården, Ahlsten, Herbert
Hermansson och Svensson i Va, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till de likalydande motionerna I:
47 och 11:48,

a) medgiva, att under budgetåret 1951/
52 finge beviljas statsbidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa 4 000 000
kronor;

b) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor;

II. att motionen — — ■— (lika med

utskottet)---riksdagens åtgärd.

Herr HERMANSSON, HERBERT: Herr
talman! Vid detta utlåtande punkt l:o),
som gäller Statens avdikningsanslag, har
jag antecknat mig för den reservation,
som är fogad till utlåtandet.

För innevarande budgetår utgår det
statliga bidraget med 4 miljoner kronor.
För nästa budgetår, som vi nu alltså
skola taga ställning till, har Kungl. Maj:t
föreslagit ett anslag begränsat till 3 miljoner
kronor. Såsom av utlåtandet framgår
har utskottsmajoriteten anslutit sig''
till Kungl. Maj :ts förslag. Genom att bidrag
i vissa torrläggningsärenden skall
utgå från rationaliseringsanslaget uppstår
en lättnad — menar utskottet — i
vad gäller anspråken på avdikningsanslaget.

Emellertid föreligger en avsevärd balans
beträffande ansökningar om bidrag

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

från sistnämnda anslag. Jag ber att få
citera vad lantbruksstyrelsen anfört i
denna sak: »Under budgetåret 1949/50
ha bidrag från anslaget beviljats till 769
företag med sammanlagt 3 999 860 kronor.
Vid ingången av budgetåret 1950/
51 funnos hos styrelsen inneliggande ansökningar
om statsbidrag till 1 832 torrläggningsföretag,
representerande ett
bidragsbelopp av omkring 10 000 000
kronor. Detta innebär en ökning under
det senaste budgetåret med omkring
600 000 kronor. Under innevarande budgetår
väntas nya ansökningar om bidrag
till ett sammanlagt belopp av omkring
4 700 000 kronor. Då den medgivna bidragstilldelningen
uppgår till 4 000 000
kronor, kunna således ansökningar å
sammanlagt 10 700 000 kronor väntas
bliva överförda till budgetåret 1951/52.
Under förutsättning att efterfrågan på
bidrag blir oförändrad, skulle därför under
sistnämnda budgetår omkring
15 400 000 kronor erfordras för att förefintliga
och påräknade bidragsanspråk
skulle kunna helt tillgodoses. — Då
torrläggningsåtgärder i många fall äro
en ovillkorlig förutsättning för åtskilliga
andra åtgärder, som avse att höja jordens
produktionsförmåga och brukningsdelarnas
lönsamhet, är det synnerligen
angeläget, att bidragsärendena avgöras
utan alltför stor väntetid. Denna
uppgår för närvarande till 2 å 3 år. —
För att balansen av oavgjorda bidragsärenden
icke skall öka och för att balansen
i huvudsak skall kunna avverkas
inom de närmaste åren hade den
årliga bidragstilldelningen enligt styrelsens
mening lämpligen bort bestämmas
till 7 000 000 kronor. Med hänsyn till
det statsfinansiella läget vill styrelsen
dock icke för budgetåret 1951/52 föreslå
högre tilldelning än med 5 000 000
kronor. Styrelsen har därvid räknat med
att de mindre dikningsföretagens bidragsbehov
i något ökad utsträckning
skall tillgodoses från anslaget till jordbrukets
rationalisering, varigenom en
viss minskning av antalet obehandlade
ansökningar kan ernås oaktat icke större
tilldelning av bidrag ur avdikningsanslaget
medgivcs än nu föreslagits.»

Ang. statens avdikningsanslag.

Detta är, herr talman, anledningen till
att vi reservanter önska, att anslaget åtminstone
inte måtte sänkas, utan utgå
med oförändrat belopp. Jag yrkar därför
bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Johnsson i
Kastanjegården in. fl.

I detta anförande instämde herr Spetz.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
skall inte ta upp någon längre diskussion
med herr Hermansson om denna
punkt. Det är riktigt, att det föreligger
en avsevärd balans beträffande ansökningar
om bidrag från detta anslag.

Jag har emellertid begärt ordet för
att påvisa ett uttalande av utskottet som
innebär, att utskottet i viss utsträckning
har tillmötesgått herr Hermanssons önskemål.
På s. 5 i utskottets utlåtande står:
»Utskottet vill emellertid erinra, att utskottet
i sitt utlåtande nr 20 tidigare
denna dag tillstyrkt ett i propositionen
nr 31 framlagt förslag om att bidrag i
vissa grupper av torrläggningsärenden
från och med nästa budgetår skall utgå
från rationaliseringsanslaget.» Första
kammaren har ju nyss godkänt detta
jordbruksutskottets utlåtande. Utskottet
fortsätter: »Härtill kommer att det nuvarande
ekonomiska läget kräver en viss
återhållsamhet även på detta område.»

Det är närmast av dessa två anledningar
som utskottet inte har ansett sig
kunna tillstyrka motionerna. Jag skall
dock gärna medge, att det hade varit
önskvärt, att utskottet nu kunnat förorda
ett bifall till motionerna.

■lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Anslag till befrämjande av landsbygdens

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, med anledning av Ivungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i
ämnet väckta motioner.

I innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1951/
52 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade motioner, nämligen
I: 48 av herrar Näslund och Näsström
samt II: 31 av herrar Andersson i Långviksmon
och Andersson i Alfredshem,
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte gå i författning
om att elektrifieringsföretag å
landsbygden, vilkas färdigställande droge
en kostnad av över 300 kronor per
tariffenhet, skulle kunna beviljas statsbidrag.

Över motionerna hade utskottet låtit
inhämta yttranden av elkraftutredningen
och kommerskollegium.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Av yttrandena över förevarande motioner
synes framgå, att till följd av inträdda
kostnadsstegringar vissa svårigheter
föreligga för den fortsatta elektrifieringen
å landsbygden. Detta torde
särskilt gälla sådana företag som äro belägna
i glest befolkade områden. Anläggningskostnaderna
för dessa företag överstiga
nämligen i många fall det maximibelopp
av 300 kronor per centralblocksenhet,
som fastställts såsom gräns för
att statsbidrag skall kunna beviljas. På
grund härav och då sociala skäl ofta tala
för att elektrifieringsföretag skola ge -

elektrifiering.

nomföras inom nämnda områden, anser
utskottet de nuvarande bidragsgrunderna
icke vara tillfredsställande. En förnyad
översyn av dessa grunder med
hänsyn till under senare tid inträffade
förändringar i fråga om elektrifieringskostnaderna
synes därför böra verkställas.
Vid denna översyn torde även böra
beaktas övriga till ämnet hörande spörsmål,
främst arten och omfattningen av
det kvarstående elektrifieringsbehovet
på landsbygden. Enligt utskottets mening
bör ifrågavarande översyn, som
lämpligen torde kunna utföras av elektrifieringsberedningen,
komma till stånd
genom Kungl. Maj ds försorg. Utskottet
förutsätter att, sedan översynen verkställts,
Kungl. Maj :t skall vidtaga de åtgärder,
vartill skäl kunna föreligga.

Utskottet har icke funnit anledning till
erinran mot Kungl. Maj ds förevarande
framställning.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet,

A. att riksdagen må till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 48
och II: 31 må, i den mån de icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.»

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag skall
be att få säga ett par ord på denna
punkt.

I det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlas ju en motion som väckts av
mig och några andra, och jag skall redan
från början uttrycka min odelade
tillfredsställelse över den välvilliga behandling
som motionen har fått i utskottet.
Till detta vill jag foga ett önskemål,
att den utredning, som utskottet
har rekommenderat i motiveringen och
som utskottet förutsätter att Kungl.
Maj:t skall igångsätta, måtte komma till
stånd så snabbt som möjligt, ty det gäller
här ett ytterst angeläget spörsmål.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. utbildning av fiskeritjänstemän m. m.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 24, med anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag
till Förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreaturen
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. utbildning av fiskeritjänstemän
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbildning
av fiskeritjänstemän m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
proposition nr 84 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att riksdagen måtte

1) godkänna att utbildningen av fiskeritjänstemän
skulle organiseras enligt de
riktlinjer, som angivits i propositionen;

2) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 364 och II: 481 bemyndiga
Kungl. Maj :t att i personalförteckningarna
för hushållningssällskapen
från och med den 1 juli 1951 uppföra
sammanlagt 33 fiskeriassistenttjänster i
lönegrad Ca 19;

3) å riksstaten för budgetåret 1951/52
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Utbildning av fiskeritjänstemän
ett förslagsanslag av 30 400 kronor,

b) till Bidrag till Södra Sveriges fiskeriförening
för vissa byggnadsarbeten ett
reservationsanslag av 35 000 kronor,

c) till Befrämjande i allmänhet av
fiskerinäringen ett reservationsanslag av
80 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 364
av herr Nilsson, Bror, in. fl. och 11:481
av herr Jacobsson i Igelsbo in. fl. hade

hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 84 måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningarna
för hushållningssällskapen från och
med den 1 juli 1951 uppföra sammanlagt
33 tjänster med benämningen fiskerikonsulent
i lönegrad Ca 21.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Carl Sundberg och
Hseggblom ansett, att utskottet bort biträda
yrkandet i motionerna I: 364 och
11:481, såvitt avsåge benämningen av
ifrågavarande befattningar hos hushållningssällskapen.
I enlighet härmed hade
reservanterna ansett, att utskottets yttrande
bort hava viss i reservationen angiven
lydelse samt att utskottet bort under
2) hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt de likalydande motionerna I: 364
och 11:481 bemyndiga Kungl. Maj:t att
i personalförteckningarna för hushållningssällskapen
från och med 1 juli 1951
uppföra sammanlagt 33 fiskerikonsulenttjänster
i lönegrad Ca 19.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Jag har ansett mig böra avge en reservation
mot utskottsmajoritetens beslut när
det gäller benämningen av de fiskeritjänstemän
som i länen skola handha
den konsulterande verksamheten på fiskets
område. Denna verksamhet är ju av
samma självständiga natur som exempelvis
husdjurskonsulenternas, trädgårdskonsulenternas
och hemkonsulenternas,
och därför förefaller det mig ologiskt att
frångå benämningen konsulent just för
den kategori av konsulterande tjänstemän
som det här är fråga om.

Nu har emellertid utskottsmajoriteten
stannat vid att föreslå benämningen fiskeriassistent.
Begreppet assistent innebär
väl enligt vanligt språkbruk, att innehavaren
av denna titel i tjänsten biträder
eller är assistent åt någon överordnad
person. Så är det dock inte i detta fall.
Tvärtom förhåller det sig så, att den befattningshavare,
varom fråga är, innehar
en självständig ställning och därjämte
iir förman för övriga befattningshavare
på fiskets område inom länet, så -

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. utbildning av fiskeritjänstemän m. m.

som fiskmästare och fiskeritillsyningsmän.
Något mera oegentligt uttryck i
detta fall än titeln fiskeriassistent kan
därför inte gärna tänkas.

Hur kommer det sig då att utskottet
har stannat för denna benämning? Jo,
det beror därpå, att man har ansett, att
konsulenttiteln möjligen skulle föranleda
dessa fiskeritjänstemän att begära placering
i högre lönegrad än den som anses
böra tillkomma dem på grund av deras
utbildning och arbetsuppgifter. Man frågar
sig, om det verkligen är någon fara
lör att genom förlänandet av titeln konsulent
stimulera vederbörande att t. ex.
begära placering i lönegrad Ca 21. Härpå
svarar jag, att efter mitt förmenande så
inte är förhållandet men att så väl kan
bli fallet, om man fattar beslut enligt
utskottets förslag.

Jag ber kammarens ledamöter studera
utskottets utlåtande på denna punkt, och
jag tror att de då skola ge mig rätt. Utskottet
säger: »I anslutning till yrkandet
rörande länsfiskeritjänstemännens lönegradsplacering
har i förevarande motioner
vidare hemställts, att dessa befattningshavare
skola erhålla benämningen
fiskerikonsulent i stället för den i propositionen
föreslagna benämningen fiskeriassistent.
Enligt utskottets mening ha goda
skäl åberopats till stöd för motionärernas
hemställan.» Med hänsyn till löneställningen
anser dock utskottet, att
benämningen fiskeriassistent bör komma
till användning. Slutligen fortsätter utskottet:
»Hinder torde emellertid ej böra
möta mot att denna fråga — om förhållandena
föranleda därtill — upptages till
förnyad prövning i anslutning till pågående
tjänsleförteckningsrevision.»

Jag frågar nu: År inte ett sådant uttalande
direkt ägnat att inge vederbörande
tjänstemän förhoppningar inte
blott att småningom återfå den titel som
de flesta av dem redan ha, utan också
att i samband därmed erhålla en högre
lönegradsplacering? Utskottet har ju sagt
ifrån, att lönegrad Ca 19 bör motsvara titeln
fiskeriassistent, men om titeln sedermera
»höjes» till fiskerikonsulent, skall
inte då lönegraden också höjas? När nu
statsmakterna äro på det klara med att

lönegraden bör vara Ca 19, varför inte
då på en gång ge klara besked, förläna
dem den rätta titeln och samtidigt säga
ifrån, att lönegraden bör vara Ca 19?
Det är detta som i tydliga ordalag sker i
reservationen, och jag tror därför att
kammaren gjorde klokt i att ansluta sig
till den.

Härutöver vill jag påpeka ett kuriöst
förhållande, som man tydligen har förbisett,
men som också talar till förmån för
reservationen. Det är nämligen så, att
det redan finns befattningshavare med
titeln fiskeriassistent som tjänstgöra i
fiskeristyrelsen. Dessa ha emellertid en
helt annan arbetsuppgift och en högre
löneställning än de nu tilltänkta fiskeriassistenterna
skulle få. Man måste således
under alla förhållanden, såvitt jag
förstår, ändra titeln på den ena eller den
andra gruppen, ty man kan väl inte rimligen
inom samma statliga institution ha
titeln fiskeriassistent för tjänstemän med
olika arbetsuppgifter, olika löneställningar
o. s. v.

Hur man än vrider och vänder på denna
sak kan man enligt min uppfattning
inte komma till annat resultat än att det
vore riktigare och klokare att följa reservanterna.
Samtidigt skulle man då
undvika den degradering inför allmänheten,
som det skulle innebära, att de
tjänstemän i bygderna som redan kallas
fiskerikonsulcnter eller fiskeriinstruktörer
skulle nedklassas till benämningen
fiskeriassistenter •— en degradering som
varken utskottet eller någon åsyftar.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

I herr Carl Sundbergs yttrande instämde
herrar Heiding, Osvald, Isaksson
och Bror Nilsson.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! I den
kungl. propositionen har föreslagits, att
ifrågavarande befattningshavare skola
placeras i lönegrad Ca 19, och utskottet
har efter en ingående prövning av förslaget
och av vad som yrkats i motionerna
funnit, att denna lönegradsplacering
är lämplig, dels med hänsyn till befattningshavarnas
arbetsuppgifter, dels med

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. utbildning av fiskeritjänstemän m. m.

hänsyn till deras utbildning. Skulle de
placeras i en högre lönegrad än som föreslagits
i propositionen, skulle andra
grupper anse sig förbigångna och framställa
krav om att få sin lönegradsplacering
höjd, och det kan ju inte vara
lämpligt att direkt inbjuda till sådant.

Herr Sundberg sade, om jag fattade honom
rätt, att det är olämpligt att dessa
befattningshavare skola kallas för assistenter.
Ja, det kan man naturligtvis
tvista om. Man kan tvista om vad som
menas med en assistent. Herr Sundberg
anser, att dessa fiskeritjänstemän inte ha
någon överordnad; de lyda inte under
någon högre tjänsteman och böra därför
inte kallas assistenter. Men detta är
såvitt jag förstår icke riktigt. Vårt land är
indelat i vissa fiskeridistrikt, och inom
varje distrikt finns en fiskeriintendent.
Han blir dessa befattningshavares förman.
Det är från honom de skola ta sina
order, och det är under honom de skola
sortera. Därför tror jag, att det inte är
alldeles utan sakskäl man kallar dem för
assistenter.

Skulle man nu besluta sig för benämningen
konsulent, skulle detta kunna föranleda
jämförelser i olika avseenden
med vissa andra tjänstemän, som nu kallas
konsulenter, t. ex. jordbrukskonsulenter.
Och herr Sundberg vet lika bra som
jag, att det krävs en helt annan utbildning
för våra jordbrukskonsulenter än
för de ifrågavarande fiskeritjänstemännen.

Sedan säga reservanterna, att dessa
tjänstemän »för närvarande inom flertalet
hushållningssällskap benämnas fiskerikonsulent».
Det vågar jag bestrida. Förhållandena
skifta. I mitt hemlän ha vi
inga fiskeritjänstemän som kallas konsulenter,
utan de kallas instruktörer.

Slutligen klandrade herr Sundberg
vad utskottet anför som motivering för
att utskottet finner sig höra godtaga
Kungl. Maj:ts förslag i titelfrågan. Utskottet
skriver: »Hinder torde emellertid
ej böra möta mot att denna fråga — om
förhållandena föranleda därtill — upptages
till förnyad prövning i anslutning till
pågående tjänsteförteckningsrevision.»
Jag hade trott att motionärerna på grund

av detta utskottets uttalande skulle ha
känt sig belåtna, ty vi ha ju då inte alldeles
stängt möjligheterna för dessa
tjänstemän att dels få en annan lönegradsplacering
och dels kanske också få
en annan titel, utan detta står ju öppet.
Men utskottet har inte velat vara med
om att så att säga gå i förväg under det
att denna tjänsteförteckningsrevision pågår.
Jag tror alltså att utskottet här har
gått på den riktiga linjen.

Jag har för närvarande inte något mer
att tillägga, utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Jag anser att utskottets ärade ordförande
inte har bemött de synpunkter, som jag
framförde i mitt anförande nyss. Varken
i detta anförande eller i reservationen
har talats om eller föreslagits någon
högre lönegradsplacering för de tjänstemän
det här gäller än Ca 19. Tvärtom
står i reservationen klart och tydligt, att
man vid detta sitt ställningstagande vill
»understryka att lönegraden, såsom nyss
förordats, bör vara Ca 19». På denna
punkt är det alltså klara verba.

När sedan utskottets ordförande talade
om dessa fiskeritjänstemäns ställning,
försvarade lian den nya titeln
»fiskeriassistent» därmed, att de ha en
överordnad förman, i detta fall en fiskeriintendent.
Ja, det är ju alldeles klart
att de ha en överordnad — vilken tjänsteman
i detta land har inte en överordnad,
även om han innehar vad man kallar
en självständig ställning? Men dessa
fiskeritjänstemän inneha just vad man
i allmänhet menar med en självständig
ställning. De äro — det vill jag understryka
— icke assistenter åt fiskeriintendenten,
även om de subordinera under
honom.

Utskottets ärade ordförande gjorde
mot slutet av sitt anförande ett uttalande,
som i rätt hög grad förvånade mig,
då under utskottsbehandlingen över huvud
taget icke någon röst höjts för att
placera dessa tjänstemän i högre lönegrad
än Ca 19. Menar nu utskottsordföranden
med det ullryck, som han cite -

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. utbildning av fiskeritjänstemän m. m.

rade, att det skall kunna tänkas att man
även undersöker möjligheterna att ge
dessa tjänstemän en högre lönegradsplacering?
Jag trodde att bakom detta utskottets
yttrande endast låg ett erbjudande
till dessa tjänstemän att få komma
tillbaka i syfte att erhålla den ändrade
titel, som de ville ha, nämligen
fiskerikonsulent.

Det skulle vara av värde att få veta,
vad utskottsordföranden avsåg med sitt
yttrande.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag ber
att få fästa herr Sundbergs uppmärksamhet
på att den motion, vari yrkades
att ifrågavarande tjänstemän skulle erhålla
en annan titel, också gick ut på
att de skulle placeras i en högre lönegrad
än Ca 19, nämligen Ca 21. Nog
talades det om den lönegraden vid utskottsbehandlingen,
herr Sundberg, och
även om det inte förekom några mera
ingående överläggningar på den punkten
så höjdes det i alla fall röster för
att dessa tjänstemän skulle placeras i
lönegrad Ca 21. Nu äro emellertid såväl
utskott som reservanter eniga om att
dessa befattningshavare i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag skola placeras i
Ca 19. Det är alltså endast i själva titelfrågan,
som vi inte äro överens, och då
tycker jag inte att man skall behöva
riva upp någon större debatt i lönegradsplaceringsfrågan,
där vi ju äro ense.

Utskottet har ju, såsom utskottsordföranden
redan påpekat, ställt sig en
smula tveksamt när det gäller titelfrågan.
Tveksamheten, huruvida dessa befattningshavare
skulle erhålla titeln konsulenter
eller ej, har förstärkts av den
anledningen, att det måhända skulle ligga
närmare till hands för dessa tjänstemän,
om de skulle få titeln fiskerikonsulenter,
att snabbare komma med äskanden
om en bättre löneställning. Och
det kan ju hända att så är förhållandet.
Om det verkligen är en lijärteangelägenhet
för reservanterna att få en annan titel
än assistent, så finns det ju — vilket utskottets
ordförande här påpekat — en
titel som de allra flesta nu tjänstgöran -

de befattningshavarna på detta område
redan nu bära, nämligen fiskeriinstruktörer,
även om det finns en eller annan
eller några befattningshavare som bär
titeln konsulenter.

Herr talman! Med mitt inlägg har jag
velat göra klart att reservanterna i lönegradsplaceringsfrågan
ha frångått det yrkande,
som ställts i motionen, och alltså
förordat samma lönegradsplacering som
Kungl. Maj:t och utskottet. Jag tycker då
att vi skola kunna hålla den frågan åt
sidan och i stället diskutera angelägenheten
av att kalla dessa tjänstemän fiskerikonsulenter
eller, såsom Kungl. Maj:t
har föreslagit, fiskeriassistenteh. Även
om titeln »assistent» inte är så synnerligen
väl funnen, tror jag inte detta har
någon större betydelse för fiskerinäringen
i allmänhet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr SUNDBERG, CARL (kort genmäle)
: Herr Näslund har upplyst mig om
att i den motion, som föreligger på denna
punkt, bär yrkats dels att dessa befattningshavare
skulle få en högre lönegradsplacering,
dels att de skulle få
en ändrad titel. Jag känner mycket väl
till detta, men jag har, herr Näslund,
aldrig talat om motionen och aldrig tillstyrkt
den. Jag talade uteslutande om
reservationen, och den har jag också yrkat
bifall till.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
är delvis förekommen av herr Näslund,
och jag skall därför inte upprepa vad
han här yttrade. Men jag vill ge herr
Sundberg rätt i så måtto, att i reservationen
har inte talats om någon högre
lönegradsplacering för dessa befattningshavare,
men däremot har detta
skett i motionen.

Herr Sundberg tyckte att det var underligt
att vi här i debatten togo upp
frågan om lönegradsplaceringen, eftersom
han inte med ett ord berört den
vare sig i sitt anförande eller i reservationen.
Ja, motionen är dock redovisad

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. utbildning av fiskeritjänstemän m. m.

i utskottsutlåtande!, och därför torde
man ha rätt att här omnämna vad motionärerna
yrkat. Detta kan man inte
komma ifrån.

Herr Sundberg ställde en direkt fråga
till mig, om jag — eller rättare sagt utskottet
— ansåg att raderna nederst på
s. 22, som lyda: »Hinder torde emellertid
ej böra möta mot att denna fråga —
om förhållandena föranleda därtill —
upptages till förnyad prövning i anslutning
till pågående tjänsteförteckningsrevision»
även avsågo frågan om lönegradsplaceringen.
Det är klart att detta
uttalande avser dels lönegradsplaceringsfrågan
och dels titelfrågan — jag har i
varje fall fattat det så. Det är väl alldeles
uppenbart, herr talman, att om man
tar upp lönegradsplaceringsfrågan, så
upptages nog också titelfrågan till prövning,
eller omvänt: om man tar upp titelfrågan
först, är jag säker på att lönegradsplaceringsfrågan
därefter också
upptages till prövning.

Herr Sundberg är mycket intresserad
för skogsfrågor och allt vad därtill hörer.
Jag är alldeles övertygad om att han
har i friskt minne vad som förekom
i riksdagen för två eller tre år sedan,
när vi diskuterade frågan om titeln för
våra länsskogvaktare. Från visst håll förelåg
förslag att dessa skulle benämnas
konsulenter, men det ville inte jordbruksutskottet
vara med om, huvudsakligen
av det skälet att man ansåg att de
inte hade samma tjänsteställning, icke
samma uppgifter och icke heller samma
utbildning som t. ex. våra jordbrukskonsulenter
— om jag återigen får nämna
dessa. Riksdagen gick inte heller med
på att kalla länsskogvaktarna för konsulenter.
Jag skulle tro att våra länsskogvaktare
i dag äro fullt belåtna med sin
titel, som jag anser vara hedervärd nog.

Jag tror att det kommer att förhålla
sig på samma sätt i det föreliggande fallet.
Jag har nämligen inte blivit övertygad
av vad herr Sundberg här anfört
till stöd för eu ändring av utskottets
förslag beträffande titeln på de tjänstemän
det nu gäller.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman! -

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara mer övervägande
ja besvarad.

Herr Sundberg, Carl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 26, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående Sveriges
bidrag till kostnaderna för FAO; och
nr 29, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Understöd åt jorddelningsväsendet
m. m.: Bidrag till vissa
förrättningskostnader m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 144, i anledning av
Kungl. Maj ds propositioner angående

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. riktlinjer för en civil regional beredskapsorganisation.

anslag för budgetåret 1951/52 till bidrag
till driften av anstalter för psykopatiska
och nervösa barn, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. riktlinjer för en civil regional beredskapsorganisation.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 145, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar om anslag till avlöningar
vid överståthållarämbetet och
länsstyrelserna amt angående den civila
regionala beredskapsorganisationen.

Under punkten 162 av elfte huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att dels besluta att å personalförteckningen
för överståthållarämbetet
uppföra ytterligare två kontorsbiträdestjänster
i Ca 8, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för ämbetet, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1951/52, dels ock
till överståthållarämbetet: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 2 935 000 kronor.

Under punkten 164 av samma huvudtitel
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga av departementschefen angivna
ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsslat
för länsstyrelserna, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1951/52,
dels ock till Länsstyrelserna: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 22 600 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen avlåten proposition, nr 149,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 16 mars 1951, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för
en civil regional beredskapsorganisation,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t
att för budgetåret 1951/52 bestrida kostnaderna
för organisationen från avlöningsanslagen
till överståthållarämbetet
och länsstyrelserna.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för överståthållarämbetet
uppföra två nya kontorsbiträdestjänster
i Ca 8;

II. fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för överståthållarämbetet, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, vilka angivits
av utskottet;

IV. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för länsstyrelserna, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1951/52;

V. beträffande riktlinjerna för en civil
regional beredskapsorganisation godkänna
vad utskottet anfört;

VI. bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1951/52 bestrida kostnaderna
för organisationen från avlöningsanslagen
till överståthållarämbetet och
länsstyrelserna;

VII. för budgetåret 1951/52 under elfte
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa 1)

till Överståthållarämbetet: Avlöningar
2 935 000 kronor;

2) till Länsstyrelserna: Avlöningar
22 600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herrar Lundgren, Ståhl och
Thapper, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under V hemställa, att riksdagen
måtte beträffande riktlinjerna för en civil
regional beredskapsorganisation godkänna
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 16 mars 1951 anfört.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
måste beklaga, att statsutskottets här förevarande
utlåtande utdelades i kamma -

Onsdagen den 16 maj 1951.

Nr 19.

Ang. riktlinjer för en civil regional beredskapsorganisation.

ren så sent — det skedde först omkring
klockan 12 i dag — att det icke torde
ha varit möjligt för kammarens ledamöter
att ta del av detsamma. Det inträffade
är så mycket mera beklagligt
som det ju inte är alldeles oväsentliga
ting det här rör sig om, det står kanske
inte heller alldeles i överensstämmelse
med andan i gällande bestämmelser
om bordläggning.

Såsom kammarens ledamöter torde
finna, är till detta utlåtande fogad en
reservation av mig i denna kammare
och av två medlemmar i andra kammaren.
I denna reservation yrkas bifall till
Kungl. Maj:ts proposition oförändrad.

I propositionen föreslås, att länsstyrelserna
skola fungera som regionala organ
på den ekonomiska försvarsberedskapens
område. Inom länsstyrelsernas
landskansli skall det organiseras en underavdelning,
som skall ha hand om
dessa frågor. Underavdelningen skall
uppdelas i fyra detaljer, var och en ledd
av en sakkunnig person.

Vidare föreslås i propositionen, i syfte
att åstadkomma en samordning beträffande
planläggningen av de civila
försvarsuppgifterna och för att i krig
möjliggöra en militär och civil samverkan,
att sammanföra vissa län till civilområden,
vilka i stort sett skulle sammanfalla
med den gällande militäradministrativa
indelningen. Till befälhavare
inom ett sådant civilområde skulle utses
en landshövding.

Vad först beträffar den senare frågan
föreligger det icke några meningsskiljaktigheter;
där tillstyrker utskottet
Kungl. Maj:ts förslag. Det är dock, herr
talman, på en punkt i utskottets skrivning
som man möjligen kan ställa sig
litet tveksam. Utskottet säger: »Huruvida
en heltidsanställd kanslichef» •— alltså
för civilområdet, omfattande flera
län — »kan bliva erforderlig torde, såsom
departementschefen framhållit, få
avgöras när civilområdena krigsorganiseras,
vilket enligt utskottets mening icke
hör ske förrän i ett krigsläge.»

Det är klart att dessa tjänstemän icke
skola insättas på sina poster i fredstid,
men å andra sidan borde det viil redan

i fredstid vara avgjort, vilka tjänstemän
som skola utses att vid krigstillfälle
rycka in, så att de skola kunna förbereda
sig på sina uppgifter i krig. På
den punkten har jag emellertid, herr talman,
icke något yrkande.

Vad däremot den första delen av propositionen
beträffar, nämligen den del
där det talas om länsstyrelsernas uppgift
såsom regionala organ på den ekonomiska
försvarsberedskapens område,
föreligger det vissa skiljaktigheter mellan
utskottets majoritet och reservanterna.
Utskottet anser sig icke ha funnit
övertygande skäl tala för behovet av ett
allmänt regionalt organ för den ekonomiska
försvarsberedskapen. Utskottet
anser att den nuvarande organisationen
av länsstyrelsen i stort sett kan anses
tillfredsställande, men utskottet medger,
att det behövs en viss förstärkning av
organisationen för att göra en planläggning
för ett krigsfall. Men sedan denna
planläggning är verkställd, skola de olika
sektionerna, menar utskottet, förpuppas
för att kunna träda i verksamhet
först i ett ytterligt skärpt läge. Men det
är väl ändå på det viset att om man
har en organisation, måste denna kontinuerligt
arbeta för att dess planer för
ett krigsläge alltid skola vara aktuella.
Det är inte tillräckligt att en gång för
alla göra upp en plan, utan denna måste
ändras allt efter utvecklingen.

Det är av den anledningen, att Kungl.
Maj:ts proposition, enligt min uppfattning,
bättre tillgodoser behovet på detta
område, som jag tillåter mig att yrka
bifall till den reservation, som är avgiven
vid detta utlåtande och som innebär
tillstyrkande till Kungl. Maj :ts proposition.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det torde inte vara obekant för kammarens
ledamöter, att såväl den föregående
ärade talaren som jag hysa samma
varma intresse för att vårt land skall
kunna fredas mot såväl yttre som inre
faror i en orostid som den nuvarande.
Diirav kan kanske dragas den slutsatsen,
att det inte kan vara så farligt med

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

Ang. riktlinjer för en civil regional beredskapsorganisation.

det förslag, som utskottet här framlägger.
Skulle så ha varit förhållandet, hade
i varje fall inte jag tillstyrkt det.

Skillnaden mellan vad utskottet har
skrivit och reservationen •— alltså
Kungl. Maj :ts förslag — är inte av någon
större betydelse. Skillnaden innebär,
skulle jag vilja säga, att utskottsmajoriteten
menar, i motsats till reservanterna,
att länsstyrelserna inte skola fungera som
ett regionalt organ annat än vid krigstillfällen.

Vi ha gått med på en planläggning som
möjliggör, att länsstyrelserna skola kunna
fungera som regionala organ vid
krigstillfällen. Men vi ha varit rädda
för att länsstyrelserna under fredstid
skola kunna taga sig före saker och ting,
som man vill att de skola göra endast
under krigstid.

Vi ha också lärt oss inom den avdelning
av statsutskottet, som handlagt detta
ärende, att vara ganska misstänksamma
mot inrättandet av nya administrativa
organ. Vi sakna ju heller inte,
herr talman, för närvarande organisationer
för dessa ändamål. Vi ha riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
och vi ha länsstyrelserna, som redan nu
ha vissa uppgifter som röra den ekonomiska
försvarsberedskapens ordnande,
bl. a. trafikplanläggning och vissa beredskapsuppgifter
på livsmedelsområdet.

Den nu föreliggande propositionen nr
149 utgör resultatet av vissa överväganden,
som gjorts med anledning av krigsspel
och dylikt som ha förekommit under
det senaste året. Det är alldeles klart
att det är lämpligt, att länsstyrelserna
skola få tillfälle att planlägga hur de
skola förhålla sig vid ett akut krigsläge.
Men, herr talman, det möjliggöres också
med utskottets förslag. Jag kan citera
några rader ur utlåtandet, eftersom det
utdelades så sent, att kammarens ledamöter
kanske inte hunnit läsa igenom hela
utlåtandet. Utskottet skriver: »Om utskottet
såsom framgår av det anförda
alltså icke kan ansluta sig till den av
departementschefen uttalade uppfattningen
att länsstyrelsen redan i fredstid
i princip skall fungera som ett allmänt
regionalt organ för den ekonomiska

försvarsberedskapen, finner utskottet det
ä andra sidan välbetänkt att de problem,
som kunna uppkomma i ett akut krigsläge,
i nuvarande världspolitiska situation
penetreras ute i länen.»

Denna uppgift skall, såsom departementschefen
föreslagit, handhavas av eu
organisation bestående dels av några
sakkunniga från länet, dels av en ordinarie
tjänsteman i länsstyrelsen, som
skall ha till uppgift att tjänstgöra som
förbindelseman mellan länsstyrelsen och
dess underavdelning för ärenden rörande
den ekonomiska försvarsberedskapen,
och dels av en avlönad chef över
denna avdelning.

Vi mena att dessa personer tillsammans
kunna penetrera de uppgifter, som
de komma att ställas inför under krigstid.
Men att låta dem växa sig fast till
att bli en permanent organisation, något
som det så lätt vill bli här i Sverige ■— vi
svenskar ha ju en benägenhet nedlagd
i vår nationalkaraktär att överorganisera
allting •— det ha vi velat reagera emot.
Jag är ganska förvissad om, att skulle
det bli ett ytterligare skärpt läge, kommer
Kungl. Maj :t att handla enligt de direktiv
utskottet har givit. Då skall också
denna organisation, som skulle föra ett
tynande liv under en tid efter att ha
slutfört sitt grundläggande planläggningsarbete,
snabbt kunna sättas i funktion.

Vi ha också gått med på att bevilja de
100 000 kronor, som erfordras till arvode
åt de sakkunniga och till de kostnader
som i övrigt äro förknippade med
organisationen. Det enda som skiljer oss
från Kungl. Maj.-t förslag är att vi ha
motsatt oss, att länsstyrelserna skola sätta
i gång någon stor apparat och skicka
ut en massa frågeformulär i länen och
därmed besvära människor till höger
och vänster och låta näringslivet lämna
in uppgifter och därefter göra en vidlyftig
sammanställning av detta material,
som sedan lätt kunde bli den stomme,
kring vilken en organisation kan existera
som något slags självändamål.

Det är egentligen för att reagera mot
en sådan utveckling, vilken jag för min
del, herr talman, inte funnit på minsta
sätt behövlig, som vi ha skrivit så som

Onsdagen den IG maj 1951.

Nr 19.

Ang. riktlinjer för

vi ha gjort. Jag tror det är välbetänkt
att kammaren följer utskottsförslaget.
Det finns alltså ingen fara för att icke
alla vederbörliga krigsförberedelser på
detta område ändå skola komma att vidtagas.

• Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
Mannerskantz framhöll, att vi ha nämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
såsom ett centralt organ för den ekonomiska
planläggningen i krig. Det är naturligtvis
alldeles riktigt att vi ha den,
men det fordras ju även en lokal organisation,
som är knuten till länsstyrelserna.
Det är alltså en sådan som vi vilja
åstadkomma, och den får man ju endast
till en del genom det sätt, varpå utskottet
har velat lösa problemet. Men den
torde, så vitt jag förstår, inte bli så
effektiv som om man följer Kungl. Maj:ts
förslag härvidlag, framför allt därför att
det, så vitt jag kan se, fordras en ganska
grundlig planläggning. Man behöver
kanske inte direkt besvära de enskilda
näringsidkarna och andra med uppgifter;
det är naturligtvis inte roligt att
behöva göra det. Det behövs dock ett
ganska grundligt genomträngande av
hela problemet. Framför allt är det av
vikt att man inte bara gör en planläggning
utan även håller dessa planer
aktuella genom att rätta planerna efter
de förändrade ekonomiska förhållandena
i landet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Lundgren m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

en civil regional beredskapsorganisation.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145, röstar
. Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Lundgren m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 182,
till Konungen angående val av en ledamot
i styrelsen över riksdagsbiblioteket
med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 183, för herr Adolf Wallentheim att
vara ledamot av styrelsen över riksdagsbiblioteket;
och

nr 184, för herr Elis Håstad att vara
suppleant för ledamot av styrelsen över
riksdagsbiblioteket.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom
m. in.; och

nr 22G, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Nr 19.

Onsdagen den 16 maj 1951.

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet; nr

240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om inkomstskatter; nr

242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.; och

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 54 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m., i vad
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
ävensom i ämnet väckta
motioner, m. m.; samt

nr 25, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 21 i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379)
m. m. i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet;

bevillningsutskottets memorial och betänkande: -

nr 55, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 31 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 39 med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536), dels ock i ämnet väckta motioner;
ävensom

särskilda utskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till religionsfrihetslag
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 498, av herr Persson, Helmer, och
herr Öhman,

nr 499, av herr Mannerskantz m. fl.,
samt

nr 500, av herr Pettersson, Georg,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.38 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

511597