Tisdagen den 15 februari (Riksdagens protokoll 1966:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 7

ANDRA KAMMAREN

1966

11—16 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 15 februari

b Sid.

Interpellation av herr Persson i Heden ang. lokaliseringspolitiken för

orter utanför norra stödområdet............................... 4

Meddelande om enkel fråga av herr Westberg ang. förstärkning av den

svenska isbrytarberedskapen..................................

Onsdagen den 16 februari

Meddelande ang. arbetsplenum..................................

Svar på interpellation av herr Fridolfsson i Rödeby ang. förläggning

till Karlskrona av en fabrik för tillverkning av elementhus........

Riksdagens revisorers verksamhet...............................

Ändrad lydelse av 14 § landstingslagen...........................

Rösträtt för utlandssvenskar...................................

Dag för allmänna val.........................................

Sänkning av rösträttsåldern m. ...............................

Bemyndigande att inrätta vissa tjänster i statsdepartementen.......

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning..........

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning...........

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa..........

Interpellationer av:

herr Andersson i Storfors ang. årlig hälsokontroll av ålderspensionärer
....................................................

herr Larsson i Luttra ang. statsbidragen till vinterunderhåll av enskilda
vägar..............................................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Westberg ang. förläggningen av värnpliktiga i tält under vintern

42
42

1 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Sid.

herr Hamrin i Kalmar ang. stationering i Kalmar av en helikopter

för ambulans- och räddningsflyg............................. 66

herr Gustafsson i Borås ang. förfarandet vid utlämnande av ortopediska
hjälpmedel........................................ 66

herr Lorentzon ang. viss ändring av namnlagen................. 66

herr Börjesson i Falköping ang. undantagande av vissa transporter

från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik.......... 66

herr Holmberg ang. återbetalningen av stödlån till jordbrukare.... 66

herr Fridolfsson i Stockholm ang. grunderna för anställande av viss
postpersonal.............................................. 66

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 februari

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. riksdagens revisorers verksamhet.
................................................... 9

—- nr 2, om ändrad lydelse av 14 § landstingslagen................ 10

— nr 3, ang. rösträtt för utlandssvenskar........................ 14

— nr 4, om dag för allmänna val................................ 21

— nr 5, om sänkning av rösträttsåldern m. m.................... 24

Statsutskottets utlåtande nr 26, ang. livränta till vissa personer...... 36

— nr 27, ang. ett Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande att inrätta vissa

tjänster i statsdepartementen................................ 36

— nr 28, ang. anslag på tilläggsstat II till Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån.
............................................. 41

Bevillningsutskottets betänkande nr 2, ang. det promilletal, varmed

skogs vårdsavgiften för år 1966 skall utgå...................... 41

Bankoutskottets memorial nr 7, med överlämnande av kommitténs för
firande av representationsreformens 100-årsjubileum till fullmäktige
i riksgäldskontoret avgivna berättelse över kommitténs verksamhet
under år 1965....................................... 41

Första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning av verkställd granskning

av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.................. 41

— nr 2, i anledning av verkställd granskning av militieombudsman nens

ämbetsförvaltning...................................... 42

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring i lagen om statlig krigsförsäkring,
m. m............................................ 42

— nr 2, ang. ändring i lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra

utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag), m. m........... 42

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter på tilläggsstat II (jord bruksärenden).

............................................. 42

— nr 3, ang. avveckling av stödet till odling avspånadslin och hampa 42

Fredagen den 11 februari 1960

Nr 7

Fredagen den 11 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds å bordet
vilande proposition nr 27, angående bemyndigande
att försälja viss staten tillhörig
fast egendom, m. m.

§ 2

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående begränsning av vissa
möjligheter att undgå påföljd enligt skattestrafflagen,

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående prövningen av de förslag
som kommer att framläggas av 1963
års arbetstidskommitté, och

herr Lorentzon, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående anläggande av en storhamn
i Ådalen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 3

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motion angående
riksdagens revisorers verksamhet,
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad

lydelse av 14 § landstingslagen jämte
motioner,

nr 3, i anledning av motioner angående
rösträtt för utlandssvenskar,

nr 4, i anledning av motion om dag för
allmänna val, och

nr 5, i anledning av motioner om
sänkning av rösträttsåldern m. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till vissa
personer,

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående ett Kungl. Maj:t lämnat
bemyndigande att inrätta vissa tjänster
i statsdepartementen, och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66 till Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån
jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkande nr 2,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 1, såvitt propositionen angår det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1966 skall utgå;

bankoutskottets memorial nr 7, med
överlämnande av kommitténs för firande
av representationsreformens 100-årsjubileum
till fullmäktige i riksgäldskontoret
avgivna berättelse över kommitténs
verksamhet under år 1965;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående

Nr 7

Tisdagen den 15 februari 1966

ändring i lagen den 26 februari 1960
(nr 22) om statlig krigsförsäkring, m. m.,
och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 november 1953
(nr 688) om hälso- och sjukvård vid krig
och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag), m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1965/66,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående avveckling av stödet
till odling av spånadslin och hampa
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 4

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 28, angående omorganisation
av utrikes- och utredningsavdelningen
vid kommerskollegium, överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 15 februari

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande februari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 28, angående omorganisation
av utrikes- och utredningsavdelningen
vid kommerskollegium.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—5,
statsutskottets utlåtanden nr 26—28, bevillningsutskottets
betänkande nr 2, bankoutskottets
memorial nr 7, första lag -

utskottets utlåtanden nr 1 och 2, andra
lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 2
och 3.

§ 4

Interpellation ang. lokaliseringspolitiken
för orter utanför norra stödområdet Ordet

lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som yttrade
:

Herr talman! Den nya lokaliseringspolitik,
som på grundval av riksdagsbeslutet
1964 nu varit i kraft i drygt
ett halvår, har redan visat sig vara av
stor betydelse för näringslivet inom det
s. k. norra stödområdet, där den mera
aktiva lokaliseringspolitiken tillämpas.
Det är emellertid uppenbart, att särskild

Tisdagen den 15 februari 1960

Nr 7

Interpellation ang. lokaliseringspolitiken

uppmärksamhet nu måste ägnas åt vissa
orter och regioner som lämnats utanför
stödområdet. Den geografiska avgränsningen
för den nya aktiva lokaliseringspolitiken
var en stridsfråga vid riksdagsavgörandet
1964. Det beslut som då
fattades innebar att vissa områden, som
enligt kommittén för näringslivets lokalisering
var i behov av stöd, ställdes
utan för.

I den proposition som låg till grund
för riksdagsbeslutet 1964 framhöll inrikesministern,
att lokaliseringspolitiskt
stöd skulle kunna lämnas i särskilda
fall även i de delar av landet som ligger
utanför norra stödområdet. Främst borde
då ekonomiskt stöd kunna utgå för
att stimulera till etablering av ny företagsamhet
i orter, där goda industriella
förutsättningar föreligger och där omställningsproblem
aktualiseras på grund
av industrinedläggelse i samband med
omfattande branschrationalisering eller
av liknande mera krisartade orsaker.
Både sociala och samhällsekonomiska
skäl talade, framhöll inrikesministern,
för att staten genom stödåtgärder i dylika
fall bidrog till att orter med redan
utbyggd samhällsservice in. in. kunde
fortbestå. Det kunde, hette det vidare,
vara befogat att i särskilda fall även
utanför det norra stödområdet medverka
till att komplettera ensidiga industriorter
med annan industri för att skapa
en mera differentierad arbetsmarknad.
Inrikesministern underströk emellertid,
att frågan om stödåtgärder i dessa
fall borde bedömas med största försiktighet.

Enligt riksdagsbeslutet skall sålunda
vissa punktåtgärder kunna vidtas i de
områden som ligger utanför norra stödområdet.
Hittills har emellertid en lokaliseringspolitik
enligt dessa förutsättningar
knappast tillämpats. Den försiktighet,
som aviserades i propositionen,
torde få sägas ha varit anmärkningsvärt
stor.

Struktur- och branschrationaliseringen
inom näringslivet medför betydande

för orter utanför norra stödområdet

ändringar i fråga om sysselsättningstillfällen
för vissa orter och områden. Särskilt
gäller detta när vikande näringsgrenar
är koncentrerade till vissa regioner,
som därmed fått ett ensidigt näringsliv.
Som exempel kan nämnas textil-
och konfektionsindustrien samt skoindustrien.
Dessa näringsgrenar har
haft en gynnsam produktivitetsutveckling.
De arbetar emellertid under tryckta
ekonomiska förhållanden i konkurrens
med en utlandsindustri, som i allmänhet
har väsentligt lägre arbetskraftskostnader.
Sysselsättningen inom
de nämnda näringsgrenarna har minskats
väsentligt under senare tid. Långtidsutredningen
har inte givit någon
mera preciserad bild av den sannolika
framtidsutvecklingen, men man torde
dock få tolka dess bedömning så, att de
nämnda näringsgrenarna kommer att få
friställa ytterligare arbetskraft. I Sjuhärads-regionen,
till vilken textil- och
konfektionsindustrien i särskilt hög
grad koncentrerats, har åtskilliga företag
nedlagts. Sådana exempel finns också
på andra håll, t. ex. i Skaraborgs län.
Man måste räkna med att denna utveckling
blir ytterligare accentuerad i framtiden
och att därmed orter och hela regioner
kommer att få ökade sysselsättningssvårigheter.
Textil- och konfektionsindustrien
liksom skoindustrien
har jag här givetvis anfört endast som
exempel på den pågående utveckling
som kan medföra mycket betydande
förändringar i sysselsättningsläget.

I propositionen år 1964 framhölls såsom
nämnts att både sociala och samhällsekonomiska
skäl talar för att man
söker upprätthålla orter med redan utbyggd
samhällsservice. Kommittén för
näringslivets lokalisering ägnade stor
uppmärksamhet åt detta problem. Komplettering
och differentiering av näringslivet
i orter och områden där detta
var ensidigt borde enligt kommittén
göra det möjligt att på ett mera effektivt
sätt utnyttja lokalt bunden arbetskraft
och därigenom höja produktionen

6 Nr 7 Tisdagen den 15 februari 1966

Interpellation ang. lokaliseringspolitiken för orter utanför norra stödområdet

i landet. En sådan lokalisering kunde
också, sade kommittén, leda till totalt
lägre investeringskostnader än vid utbyggnad
av industrier i expansiva områden,
där behovet av arbetskraft i betydande
grad måste tillgodoses genom
inflyttning från andra delar av landet.
Kommittén för näringslivets lokalisering
fäste stor vikt vid ett lokaliseringspolitiskt
kreditstöd för orter och områden
med ensidigt näringsliv.

Det är enligt min mening angeläget,
att lokaliseringspolitiken får en sådan
utformning, att ett effektivt stöd kan
sättas in i orter och områden med ensidigt
näringsliv även utanför det s. k.
norra stödområdet. Härför talar de angivna
sociala och samhällsekonomiska
skälen. Av mycket stor betydelse i sammanhanget
är emellertid också den
framtida arbetskraftssituationen. Såsom
bl. a. långtidsutredningen påvisat kan
arbetskraftsbehovet i framtiden inte tillgodoses
på tillfredsställande sätt, om
inte de gifta kvinnorna i väsentligt ökad
utsträckning inträder på arbetsmarknaden.
En förutsättning härför är otvivelaktigt,
att orter och områden med ensidigt
näringsliv genom en aktiv lokaliseringspolitik
tillföres möjligheter till en
mera differentierad arbetsmarknad.

De åtgärder i undantagsfall som riksdagsbeslutet
1964 synes medge är enligt
min mening otillräckliga för det behov
av en aktiv lokaliseringspolitik som föreligger
i orter och regioner utanför det
norra stödområdet. Med den tillämpning
som föreskrevs i propositionen
1964 torde man få räkna med att erforderliga
åtgärder i många fall inte kommer
till stånd eller att de sätts in på ett
alltför sent stadium. En omprövning av
lokaliseringspolitiken för de delar av
landet som nu ligger utanför norra stödområdet
synes därför nödvändig. Härvid
bör man överväga att låta de bestämmelser
som avser norra stödområdet
gälla även för andra regioner. Ett
östra stödområde har vid olika tillfällen
diskuterats. Med den utveckling som

jag här har redovisat kan det ifrågasättas
om inte också t. ex. Sjuhärads-regionen
borde få utgöra ett allmänt stödområde.
För stora delar av landet torde
man även i fortsättningen få lita till
punktåtgärder. Men dessa bör då inte
baseras på den restriktiva hållning som
kännetecknade propositionen 1964, om
man i tid skall kunna trygga sysselsättningen
och tillvarata produktionsförutsättningarna
i de orter som kan drabbas
av svårigheter på grund av ensidigt
näringsliv.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet ställa följande
fråga:

Överväger herr statsrådet att vidta åtgärder
för en mera aktiv lokaliseringspolitik
för orter och områden med ensidigt
näringsliv utanför norra stödområdet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 5

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 792, av herr Magnusson i Tumhult,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 23, med förslag till lag om företagsinteckning
in. m., och

nr 793, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 26, angående anslag till
markförvärv för övningsfält m. m. för
budgetåret 1966/67 m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

20—27 februari 1966 på grund av resa
till Egypten.

Stockholm den 15 februari 1966

Tage Erlander

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 7

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Westberg
till herr statsrådet och chefen för kom -

munikationsdepartementet angående förstärkning
av den svenska isbrytarberedskapen.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledmöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 16 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Johansson i Dockered, som vid kammarens
sammanträde den 26 nästlidne januari
med läkarintyg styrkt sig från
och med samma dag tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3

Meddelande ang. arbetsplenum

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 23 februari, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 10.00 eller 14.00,
kommer att börja kl. 10.00.

§ 4

Svar på interpellation ang. förläggning
till Karlskrona av en fabrik för tillverkning
av elementhus

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i Rödeby
har i en interpellation frågat om
det från handelsdepartementets sida
gjorts några överväganden beträffande
en eventuell fabrik för tillverkning av
de vid Karlskronavarvet utexperimenterade
elementhusen, som kan tänkas
ligga till grund för tidningsuppgifter om
placeringen av fabrik i Småland. Han
frågar vidare om det är att påräkna att
före ett avgörande om en eventuell fabrik
möjligheten att placera fabriken
i Karlskrona tas upp till allvarlig diskussion
med beaktande av bl. a. dels
sysselsättningsläget i Karlskrona, dels
tillgången på arbetskraft och industrimark
i Karlskrona.

Jag vill svara följande.

På mitt initiativ håller Karlskronavarvet
på att i samarbete med andra
statliga företag utveckla ett system för
industriell tillverkning av hus. Utvecklingsarbetet
har lett till en provserie om
12 enfamiljsvillor.

Frågan om att anlägga en fabrik för
serietillverkning i större skala är för
tidigt väckt. Fortsatt utredning får ge
svar på den frågan.

8 Nr 7 Onsdagen den 10 februari 1966

Svar på interpellation ang. förläggning till Karlskrona av en fabrik för tillverkning
av elementhus

Därest en tillverkning skulle visa sig
lönsam kommer frågan om var en fabrik
skall läggas att bli beroende på olika
ekonomiska överväganden, produktionens
storlek och lämplighet ur transportsynpunkt.
Därvid kommer självklart
även förutsättningarna för en förläggning
av tillverkningen till Karlskrona
att prövas.

Vidare anförde:

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag kan vara överens med statsrådet
om att frågan är tidigt väckt,
dock ej för tidigt. Med kännedom om
hur svårt det är att ändra de uppgjorda
planerna efter det utredningsarbetet
kommit i gång och vederbörande tagit
ställning för en viss plats har jag ansett
att vi i tid bör erinra om arbetssituationen
i Karlskrona.

Sedan år 1945 — alltså under en tid
av tjugo år —■ har inom den statliga
sektorn antalet tjänster i Karlskrona
minskat med omkring 4 700. Den utbyggnad
som ägt rum inom det privata
näringslivet har ej kunnat kompensera
bortfallet inom den statliga sektorn.
När det gäller att finna ersättning för
det bortfall av arbetstillfällen, som de
statliga åtgärderna medfört, vill jag
inte bara hänvisa till de insatser staten
måste göra som samhällsplanerare och
som ekonomiskt stöd för de orter som
drabbats av arbetslöshet, utan staten
måste också uppträda med det ansvar
man har rätt att fordra av en arbetsgivare,
som bör vara ett gott föredöme
när det gäller att ta hand om den arbetskraft
som blir överflödig genom
nedläggning eller omläggning av arbetsplatser.

Det har överflyttats arbetsuppgifter
från Karlskrona till andra orter i landet,
där det rått stor brist på såväl

arbetskraft som bostäder. Dessa arbetsuppgifter
anser jag ha mycket väl
kunnat bibehållas i Karlskrona. Att det
skett en minskning på det militära området
är det väl inte mycket att säga
om. Men staten borde då ha skapat nya
arbetstillfällen och inte bara överlåtit
åt de kommunala myndigheterna, länsorganen
och arbetsmarknadsstyrelsen
att tillsammans med den privata industrien
skapa ersättning för de arbetstillfällen
som bygden gått miste om genom
de statliga åtgärderna.

Det är på dessa synpunkter vi nere
i Blekinge vill fästa statsrådets uppmärksamhet,
så att den nya statliga industri,
som eventuellt kommer att starta,
förläggs till Karlskrona som kompensation
för allt det som under de senaste
åren tagits ifrån oss.

Jag vill än en gång tacka statsrådet
för det mycket positiva uttalandet, att
det är självklart att förutsättningarna
även för en förläggning till Karlskrona
kommer att prövas. Jag tolkar detta
så att Karlskrona bör ligga bra till vid
fastställandet av plats för en eventuell
fabrik för industriell tillverkning av
bostadshus.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Fridolfsson i Rödeby sagt.

Jag vill sedan framhålla, att uppgiften
om att denna produktion eventuellt
skulle förläggas till Småland har
kommit som en överraskning även för
varvets styrelse. Det har, såvitt jag kan
minnas, inte diskuterats någon bestämd
ort för denna produktion, och Småland
har inte nämnts i sammanhanget. Liksom
herr Fridolfsson vill jag understryka
betydelsen av att denna produktion,
om den kan utbyggas vidare, förläggs
till Karlskrona. Jag finner det
tacknämligt att handelsministern säger
att Karlskrona i det sammanhanget
självklart skall komma med i bedömningen.

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det utredningsinitiativ
som tagits från handelsdepartementets
sida har inte haft det primära syftet
att skapa arbetstillfällen i Karlskrona,
hur angeläget detta än kan te sig, utan
det ingår som ett led i försöken att föra
en aktiv politik inom byggnadsbranschen.
Vi kommer, som jag säger i interpellationssvaret,
givetvis att pröva
Karlskrona, därest fabriksmässig tillverkning
visar sig lämplig, men det
vet vi ingenting om ännu. För det första
måste det pågående projektet med de
tolv villorna slutföras. Vi har bara en
villa uppsatt ännu. För det andra kommer
vi ändå inte, därest den ekonomiska
kalkylen då visar sig gynnsam,
att ha svaret på frågan var fabriken
lämpligen bör ligga; det blir beroende
av produktionens omfattning, transportkostnader
m. m.

Den uppgift som återfinns i pressen
beträffande förläggning till Småland är
såvitt jag kan förstå helt gripen ur luften.
Det pågår för närvarande särskilda
undersökningar av olika alternativ beträffande
ur ekonomisk synpunkt lämplig
förläggningsplats. Det är självklart
att om vi hade Karlskrona i åtanke för
provtillverkning, så lär väl varvets och
stadens intressen också i fortsättningen
komma att beaktas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 792; och

till statsutskottet motionen nr 793.

§ 6

Föredrogs den av herr Persson i Heden
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda

Riksdagens revisorers verksamhet

anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående lokaliseringspolitiken
för orter utanför norra
stödområdet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Riksdagens revisorers verksamhet

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av motion angående
riksdagens revisorers verksamhet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Först kanske jag skall
framföra ett tack till utskottet för den
grundliga och positiva behandling som
motionen har fått och för det yrkande
som har ställts. .lag vill bara understryka
att jag hoppas, att den utredning
som skall tillsättas kommer att
försöka att se till att statsrevisorerna
arbetar ungefärligen som riksdagens
utskott i övrigt och att man får till
stånd en effektivisering av arbetet.

Men, herr talman, det var inte bara
för att framföra ett tack till utskottet
som jag begärde ordet utan därför att
jag ville påpeka att ett litet fel insmugit
sig i utskottets utlåtande. Längst ned
på sidan 1 sägs: »De angivna bestämmelserna
innebär att till revisor kan
väljas även annan än riksdagsledamot.
Denna möjlighet begagnas emellertid
regelmässigt inte.»

Beträffande detta vill jag säga att under
de tre senaste åren har tre ickeriksdagsmän
fungerat som statsrevisorer.
Jag vill alltså här rätta till denna
uppgift i utskottsutlåtandet och påpeka
att sådant förekommer.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

§ 8

Ändrad lydelse av 14 § landstingslagen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 14 § landstingslagen
jämte motioner.

I proposition nr 18 föreslogs sådan
ändring av 14 § landstingslagen den
14 maj 1954, att den senaste tidpunkt,
då valkretsindelningen och antalet
landstingmän kunde jämkas inför ett
allmänt landstingsmannaval, framflyttades
från utgången av april månad valåret
till utgången av maj månad samma
år.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna nr
255 i första kammaren av herr Harald
Pettersson m. fl. och nr 324 i andra
kammaren av herr Gustafsson i Kårby
m. fl., vari hemställdes om avslag på
propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag på motionerna I: 255
och II: 324, bifalla propositionen nr 18.

Reservation hade avgivits av herrar
Hernelius, Sörenson, Harald Pettersson,
Tistad, Svenungsson, Magnusson i Tumhult,
Hamrin i Jönköping, Keijer, Boo
och Gustafsson i Stenkyrka, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:255 och 11:324 avslå propositionen
nr 18.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOO (ep):

Herr talman! I proposition nr 18, som
kammaren nu har att behandla, föreslås
den ändringen av landstingslagen
att senaste tidpunkt, då jämkning av
valkretsindelning kan ske, framflyttas
en månad från nuvarande sista april till
och med maj månads utgång det år då
val sker.

Detta förslag till ändring har tillkommit
på initiativ av kammarkollegium.

Skälen uppges vara att en del sammanläggningsärenden
inte hinner avgöras i
så god tid, att jämkning av valkretsarna
i berörda avseenden hinner ske
inom nu i landstingslagen angiven tid.
Även om man kan förstå att tidsnöd
kan uppstå då det gäller sammanläggningsärenden
beträffande kommunala
enheter, är det väl ändå vissa saker som
inte får förbises i detta avseende. Det
gäller längden av det rådrum som de
olika politiska partierna behöver för
att på ett rimligt sätt kunna klara valförberedelser,
såsom kandidatnominering,
fastställande av vallistor m. m.,
samt för att ge de nominerade kandidaterna
tillfälle att för väljarkåren redovisa
något av vad hon eller han vill verka
för om de blir valda. Dessa angelägenheter
är så livsviktiga i en demokratisk
stat, att man inte genom lagstiftning
får beskära eller försvåra förutsättningarna
för dem. Det gäller således
att se till att folkmeningen inom
respektive partier får komma till uttryck
vid nomineringarna av kandidater
och att man därmed också får de
lämpligaste kandidaterna, m. a. o. lägger
grunden för ett personval. De politiska
partiernas stora betydelse i en
demokratisk stat är vi alla överens om.
Detta underströks också på ett mycket
markant sätt av förra årets riksdag, då
vi liade att i andra avseenden ta ställning
till åtgärder som skulle underlätta
och skapa bättre förutsättningar för
partierna att verka.

Den föreslagna ändringen av landstingslagen
kan kanske ur rent administrativ
synpunkt på ett nöjaktigt sätt
motiveras. Detta har säkert också varit
avgörande för olika remissinstansers
ställningstaganden, men dessa kortsiktiga,
administrativa fördelar kan aldrig
uppväga synpunkten att man inte får
försvåra de politiska partiernas verksamhet.
Redan i nuvarande lagstiftning
är rådrummet för valförberedelser kort,
och att ytterligare minska detta rådrum
med en månad måste vara synnerligen
olyckligt både praktiskt och principiellt.

Onsdagen den l(i februari 1900

Nr 7

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! I väsentliga punkter
skulle jag mycket väl kunna instämma
i vad herr Boo anfört, ocli jag ansluter
mig till samma yrkande. Herr Boo angav
i ett nötskal vad kontroversen här
rör sig om mellan å ena sidan utskottsmajoriteten
och å andra sidan reservanterna.

Låt mig emellertid bara understryka
ytterligare ett sakförhållande, nämligen
att med den senareläggning av jämkningsbeslutet
vad beträffar valkretsindelningen,
som Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag innebär, kan det komma
att uppstå högst betydande problem
och olägenheter för våra under ett valår
ansträngda politiska organ ute i bygderna.
Detta kan inte bortresoneras.
Den som har skon på vet bäst var den
klämmer, heter det, och det har försäkrats
mig också ifrån de arbetande krafterna
inom den meningsriktning som
jag tillhör att den snävare tidsmarginal,
som uppstår genom en framflyttning
av jämkningsbeslutet från april
månads utgång till maj månads utgång,
kan visa sig bli till mycket stort hinder
för en ur allmän demokratisk synpunkt
betryggande beredning av vissa
med valet sammanhängande frågor,
precis som herr Boo nyss utvecklat här.

Att just dessa olägenheter inte blivit
särskilt framhävda från kammarkollegiets
och remissinstansernas sida har
väl sin förklaring däri att vederbörande
aldrig angripit frågan eller yttrat sig
i egenskap av politiska valorganisationer,
vilket uppenbarligen drar med sig
helt andra aspekter. Vi tillämpar ju
som bekant inte något remissförfarande
när det gäller de politiska organisationerna.

Det kan naturligtvis, herr talman, ligga
en frestelse i att se denna fråga som
en relativt liten sak som man kan låta
slinka förbi, men det tror jag att man

Andrad lydelse av It § landstingslagen

skall akta sig för, just därför att den
griper in i själva arbetsförutsättningarna
för de politiska partierna i ett mycket
viktigt hänseende. Just av den anledningen
är det faktiskt en stor fråga.
1 varje fall den reservation som är fogad
till utskottsutlåtandet avser att markera
att frågan är av icke ringa vikt,
och jag vill alltså med vad jag här sagt
be att få yrka bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Herr Boo har redan berättat
för kammaren att upprinnelsen
till det förslag som kammaren nu har
att ta ställning till är en framställning
från kammarkollegiet, på grund av att
man där visste att det skulle dra ut på
tiden i vår med behandlingen av vissa
kommunsammanläggningsärenden.

Detta förslag möttes av mycket välvilliga
remissinstanser. Samtliga har
tillstyrkt kammarkollegiets förslag. En
del av remissinstanserna önskar att
man skall sätta en sista tidpunkt för
möjligheterna att sammanjämka landstingsvalkretsarna.
I det förvaltningsutskott,
som två av kammarens ledamöter
— däribland jag — tillhör, har vi
framfört önskemålet att denna tidpunkt
skall bestämmas till den 1 juli. Andra
remissinstanser, däribland Svenska
landstingsförbundets styrelse, har föreslagit
den 1 juni. Det bör särskilt understrykas
att Svenska landstingsförbundets
styrelse enhälligt stod bakom
detta yttrande. Under sådana förhållanden
var det naturligt att propositionen
lades fram. För min del hade jag aldrig
väntat mig att den skulle föranleda
några kontroverser här i kammaren.

Så väcktes emellertid från centerpartihåll
en motion som gick ut på att man
skulle bibehålla den gamla bestämmelsen.
Då fick vi inom utskottet uppleva
att det uppstod en borgerlig samling
kring denna motion. Som skäl anför nu
herr Boo och herr Hamrin i Jönköping
de svårigheter som skulle uppstå för de
politiska partierna vid nomineringarna.

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ändrad lydelse av 14 § landstingslagen

Jag vill gärna stryka under att jag har
mycket stor respekt för nomineringsförfarandet
och anser att partierna skall
ha god tid härtill. Ju längre tid de har
till sitt förfogande, desto bättre är det
naturligtvis. Men när herr Boo går så
långt att han säger att det i och med
denna förändring skulle bli omöjligt för
de kandidater som föres fram att lägga
fram sin syn för väljarna, kan jag inte
följa med längre. Bestämmandet av valkretsarna,
jämkningen, måste ändå göras
före den 1 juni, och från den 1 juni
fram till valdagen lär det ändå bli
många tillfällen för en landstingskandidat
att föra fram sina åsikter.

Det finns också möjligheter att påbörja
nomineringsförfarandet innan
landstingsmötet beslutat jämkningsförfarande.
En del valkretsar beröres inte
av detta förfarande. Kanhända finns det
hela landstingsområden som inte påverkas
av beslutet. Skulle man vara tveksam
om utgången finns ju möjligheter
att göra upp alternativa förslag. Partiorganisationerna
har säkerligen också
i betydande utsträckning anpassat sig
till den nya ordning som man väntar
sig. Som ett exempel kan jag nämna att
inom Angereds kommun och Bergums
församling i Stora Lundby kommun i
Älvsborgs län har de socialdemokratiska
partiorganisationerna från den 1 januari
i år anslutit sig till arbetarkommunen
i Göteborg. Detsamma har skett
på bohussidan inom de kommuner som
där kommer att gå över till Göteborgs
stad.

Vad är det då som talar för att tidpunkten
för jämkningen skall flyttas
fram? Jo, det är helt enkelt den omständigheten
att man i vissa fall inte blir
färdig tidigare, och då bör man ge
landstingen möjligheter att kunna
åstadkomma jämkningar. Det är inte
nödvändigt att ett landsting jämkar
valkretsarna — det har endast fått rätten
att göra det. Skulle man inom ett
landsting av olika skäl anse det olämpligt
att åstadkomma jämkning, t. ex. på

grund av att beslutet måste ske vid en
sen tidpunkt, kan man avstå härifrån.
Följer man den reservation som herr
Boo nyss har talat för, innebär det
emellertid att även ett landsting, som
önskar åstadkomma en jämkning, inte
beredes den möjligheten. Man stänger
den möjligheten för detta landsting.
Förvaltningsutskottet kan enhälligt önska
åstadkomma en jämkning, ett landstingsmöte
kan enhälligt önska detta,
men det går inte att genomföra. Det
betyder sålunda att man minskar landstingens
möjligheter att besluta i detta
fall.

Det talas så ofta om betydelsen av
den kommunala självstyrelsen. Inte
minst gör man det från det partis sida
som herr Boo företräder här i kammaren.
Men när vi nu lämnar proklamationerna
och försöker genomföra er.
vidgad självbestämmanderätt för landstingen,
följer man inte med. Då ryggar
man tillbaka.

Jag kommer alltså till det resultatet,
att om man vill ge landstingen möjlighet
att själva bestämma i denna fråga,
så bör man biträda utskottets förslag
och anta propositionen.

Med anledning av att herr Hamrin i
Jönköping talade om att de politiska instanserna
inte har fått göra sin röst
hörd, vill jag framhålla att den möjligheten
finns ju här i kammaren. Men jag
vill också erinra om att landstingen inte
är helt opolitiska. Förvaltningsutskotten
som har yttrat sig består ju av politiskt
anslutna personer. De har antagligen
tagit kontakt med sina distriktsorganisationer,
när det gäller valkretsärenden.
Även om jag håller med om
att kammarkollegiet inte kan betraktas
som ett politiskt organ måste jag ändå
ge landstingens förvaltningsutskott beteckningen
politiska organ.

Skulle man inom ett landsting anse
att nomineringstiden är för kort, så låter
man bli att genomföra jämkningen,
självfallet efter kontakter med de politiska
organisationerna. Om dessa skulle

Onsdagen den 16 februari 19(50

Nr 7

önska, att man skall genomföra eu
jämkning, blir detta inte möjligt atl göra,
om reservationen bifalles.

Hänsynstagandet till de politiska organisationerna,
vilket har åberopats
som det egentliga skiilet mot propositionen,
duger inte som argument, därför
alt de politiska organisationerna får
möjlighet att verka på landstingsplanet.
Deras opinion hehöver inte ta omvägen
över Stockholm. Man kan inom respektive
län föra fram denna opinion.

Jag tror att det är onödigt att vidare
utveckla dessa tankegångar. De framstår
nog som klara för de flesta.

•lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Den redovisning som
herr Johansson i Trollhättan här har
gjort bevisar, att majoriteten och reservanterna
har olika syn på dessa frågor.

Det är väl, som jag sade förut, självklart
att man rent administrativt kan
finna detta förslag nöjaktigt. Men riksdagen
har inte att ta ställning ur enbart
administrativa synpunkter då riksdagen
går att lagstifta. Vi bör också bedöma
dessa problem från andra utgångspunkter.
Då kommer, såsom herr Hamrin i
Jönköping och jag har understrukit, in
i bilden, att de politiska partierna måste
ges det rådrum som kan anses rimligt
för att de skall kunna fylla sin viktiga
funktion när det gäller att göra vår
demokrati levande och innehållsmässigt
så riktig som möjligt. För den nominering
som skall ske och den valverksamhet,
presentation och dylikt som sedan
skall äga rum behövs enligt min mening
en längre tidrymd än fallet blir enligt
föreliggande förslag.

Med anledning av att herr Johansson
tilläde att efter den 1 juni har alla nominerade
landstingmän en tillräcklig
tidrymd för att presentera vad de vill
verka för inom landstinget vill jag säga,
att efter den 1 juni skall ju nomine -

Andrad lydelse av 14 § landstingslasen

ringen ske och först därefter blir det
tillfälle för de nominerade att redovisa
sitt ställningstagande till olika frågor.

Jag är också medveten om att då remissorganen
har haft att yttra sig har
de gjort det ur rent administrativa synpunkter,
och detta har också kommit
till uttryck i deras remissvar. Jag tycker
det är litet långsökt av herr Johansson
att göra gällande att vi i riksdagen
inte har någon anledning att
klara ut de politiska ställningstaganden
som mycket väl kan klaras i landstingssammanhang.
Jag tror att vi skall slå
fast att riksdagen är den instans som i
kanske allra högsta grad har anledning
att se till att möjligheterna för fria demokratiska
partier att på ett effektivt
sätt verka inte minskas.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Herr Boo går förbi det
centrala i detta sammanhang, nämligen
landstingens rätt att själva bestämma.
Denna rätt begränsar herr Boo utan att
motivera det på något sätt. Han talar
om att en rad administrativa instanser
har tagit ställning. Jag har redan tidigare
framhållit, att jag har svårt att
uppfatta förvaltningsutskotten samt
Svenska landstingsförbundets och Svenska
kommunförbundets styrelser som instanser
som står utanför det politiska
livet — vi brukar i varje fall inte hänföra
dem till denna kategori.

Varför skall man inte låta varje landsting
få avgöra detta självt? Varför skall
vi sitta här på Helgeandsholmen och
diktera för landstingsledamöterna och
bestämma om de skall få möjlighet att
jämka valkretsindelningen, om det nu
kommer ett beslut från Kungl. Maj:t vid
en sådan tidpunkt, att det inte är möjligt
att genomföra jämkningen före den
1 maj, utan det måste ske under maj
månad. Jag kanske kan få nämna en
passant att ett grannlandsting till mitt
eget har kallat till ett landstingsmöte
sista maj och första juni. Närmast har
väl tidpunkten satts med tanke på att

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Rösträtt för utlandssvenskar

man så sent som möjligt skall kunna
behandla frågan om mentalsjukvårdens
övertagande, men man räknar också
med att genomföra jämkningsbeslut den
sista maj.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
bortser från det primära i detta
sammanhang, nämligen att det är riksdagen
som är den lagstiftande församlingen.
Det är väl självklart att om man
skulle dra de konsekvenser som herr
Johansson i Trollhättan nu vill göra,
skulle man över huvud taget inte behöva
diskutera några bestämmelser med
avseende på tiden; men så långt har
herr Johansson i Trollhättan inte varit
beredd att gå. Rent principiellt är det
väl ändå så, att riksdagen har att besluta
om lagstiftning. Sedan har självklart
de olika instanserna rätt att inom
ramen för denna lagstiftning verka på
det sätt som de finner naturligast.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Självfallet är riksdagen
den lagstiftande myndigheten i detta
fall — så mycket har jag inte tappat
bort av den statskunskap jag har läst.
Men man kan väl ändå vara litet generös
och låta landstingen inom ramen
för denna lagstiftning få utöva en vidsträckt
bestämmanderätt. Så mycket
förtroende har jag för landstingsledamöter
från olika partier.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Det är just detta jag
önskar, nämligen att landstingen inom
ramen för den gällande lagstiftningen
skall få bestämma fritt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannnen den förra
propositionen vara med övervägande ja

besvarad. Herr Boo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hernelius m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Boo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
108 ja och 96 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Rösträtt för utlandssvenskar

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner
angående rösträtt för utlandssvenskar.

I de likalydande motionerna nr 359
i första kammaren av herr Hilding m. fl.
och nr 429 i andra kammaren av herr
Björkman m. fl. hemställdes, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om förslag till sådana lagändringar,
genom vilka utlandssvenskar erhåller
möjlighet att utöva rösträtt vid
val till andra kammaren, landsting och
fullmäktige i städer utanför landsting,
med tillämpning redan vid 1968 års
andrakammarval».

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Utskottet hemställde, att motionerna
1:359 och 11:429 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
llernelius, Sörensort, Harald Pettersson,
Tistacl, Svenungsson, Magnusson i Tumhult,
Itamrin i Jönköping, Keijer, Iioo
och Gustafsson i Stenkyrka, vilka ansett,
att utskottet hort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 359 och IT: 429, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till sådana lagändringar, genom vilka
utlandssvenskar erhölle möjlighet att utöva
rösträtt vid val till andra kammaren,
landsting och fullmäktige i städer
utanför landsting, med tillämpning redan
vid 1968 års andrakammarval.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Vi nalkas nu på nytt en
tyvärr åtskilligt infekterad fråga, nämligen
när våra utlandssvenskar i praktiken
skall tillerkännas sin i grundlagen
uttryckligen medgivna rätt att delta
i de allmänna politiska valen. En minoritet
i utskottet — som lika väl hade
kunnat representera majoriteten, eftersom
det är lotten som fällt utslaget —•
har reserverat sig för bifall till ett motionsyrkande
av den innebörden, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller om förslag till sådana lagändringar,
genom vilka utlandssvenskar
erhåller möjlighet att utöva rösträtt vid
val till andra kammaren, landsting och
fullmäktige i städer utanför landsting,
med tillämpning redan vid 1968 års
andrakammarval».

Jag ber kammarens ledamöter observera
att yrkandet, när det gäller den
kommunala rösträtten, begränsar sig till
att omfatta en möjlighet att påverka
första kammarens sammansättning, vilket
får anses var helt i sin ordning, så
länge vi ännu dras med vårt nuvarande,
starkt föråldrade tvåkammarsystem.

Rösträtt för utlandssvenskar

Utskottets majoritet, d. v. s. den socialdemokratiska
utskottshalvan, även
denna gång märkligt passiv i attityden,
hänvisar till vissa förslag som för närvarande
är ute på remiss och som framlagts
av utredningen om utlandssvenskarnas
folkbokföring. Man menar alltså
att någon som helst aktivitet från riksdagens
sida i detta läge inte skulle vara
påkallad.

Men, herr talman, detta är nog ändå
att anlägga ett alltför sangviniskt betraktelsesätt.
Jag anser att det påståendet
har full täckning i de tidigare utomordentligt
dåliga erfarenheterna från
handläggningen av detta ärende, som
aktualiserades här i riksdagen — det
är närmast genant att säga det — redan
för 37 år sedan, alltså 1929, och som
sedan stötts och blötts i det oändliga.
Resultatet har hittills blivit, att den
grupp svenska medborgare det här gäller,
ständigt på nytt fått se sina förhoppningar
gäckade. Hur länge, har
man anledning fråga, skall egentligen
detta gäckeri fortsätta? Motionärerna
och reservanterna hävdar bestämt att
en definitiv lösning måste komma till
stånd och att den måste komma att gälla
vid 1968 års andrakammarval. Det har
i sanning varit alltför många väntans
år redan för att ett ytterligare förhalande
rimligen skulle kunna försvaras eller
tolereras — ett förhalande som för en
stor och aktad grupp av medborgare
innebär varken mer eller mindre än en
förolämpning.

Men det skall också öppet sägas att
man trots detta har sina onda aningar,
som i sin tur går tillbaka på den nyssnämnda
för ett par månader sedan slutförda
utredningen, vilken arbetat i nära
tre års tid utan att till sist kunnat ge
någonting annat på hand än att en
grundlagsändring kanske måste till för
att frågan skall knäckas! Detta skulle
innebära att definitivt beslut skulle kunna
fattas först 1969 och att utlandssvenskarna
inte som andra fullmyndiga
svenska medborgare skulle få utöva sin

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Rösträtt för utlandssvenskar

rösträtt förrän vid 1972 års andrakammarval.

Låt mig här få understryka att grundlagshindret
i fråga över huvud taget inte
upptäckts vare sig av konstitutionsutskottet
1958 och 1960 eller av justitieministern
1960 och 1961 eller ens av
1955 års valutredning under dess långa
och mödosamma arbete med detta ärende.
Först då frågan ånyo behandlades
av konstitutionsutskottet våren 1964
gjordes plötsligt av utskottets socialdemokratiska
ledamöter en märklig upptäckt,
just grundlagsaspekten, som utredningsmannen
sedan varit angelägen
att ta upp som ett huvudnummer i sitt
betänkande.

Ärade kammarledamöter! Kom sedan
och säg att det inte gått troll i den fråga
vi nu diskuterar! Den misstanken smyger
sig faktiskt på, att om detta får
fortsätta, om det ena hindret skall staplas
på det andra, förvandlas frågan kanske
definitivt till någonting helt olösligt,
långt svårare än att ordna ett rendezvous
i rymden eller företa en mjuklandning
på månen. Men det är, herr
talman, just den attityden av resignation
som enligt vad vi reservanter menar,
omgående måste avlösas av en vilja
att äntligen komma till ett slut på den
tröstlösa debatten om utlandssvenskarnas
rösträtt och bringa frågan till en
rimlig och riktig lösning.

Att det finns ett samband mellan rösträtt
och valbarhet, som det påpekats,
är ostridigt. Men det bör då också erinras
om att vissa kategorier, exempelvis
sjömän och missionärer, redan nu
lyckligtvis har rösträtt, trots lång utlandsvistelse.
Säkerligen går det, om
man bara vill, att finna en lösning som
gäller för alla utlandssvenskar. Men jag
har en känsla av att det är skäl för
riksdagen att göra en ny påstötning, inte
minst i det läge som uppkommit genom
de ominösa antydningarna om att vissa
grundlagsskäl nu skulle stå i vägen för
en omedelbar lösning. Det förhåller sig
enligt mitt sätt att se faktiskt allde -

les tvärtom: grundlagen ger ju redan
nu utlandssvenskarna rösträtt.

Jag skall inte säga mera utan nöjer
mig med att avslutningsvis yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Wiklund, Keijer och Rimmerfors (samtliga
fp).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Som herr Hamrin i Jönköping
erinrade om är det inte första
gången vi diskuterar utlandssvenskarnas
rösträtt. Det är bara något mer än
tre månader sedan vi här i kammaren
debatterade frågan —• det skedde då i
anledning av motioner som väckts redan
vid vårriksdagens början men som
uppskjutits till höstsessionen. Det skulle
alltså kunna förefalla som om det i
dag inte vore mycket att tillägga till
den debatt som vi hade i början på november.
Men det har, som herr Hamrin
i Jönköping också sade, tillkommit
en viktig omständighet: den senaste i
raden av utredningar — tillsatt i januari
1963 — redovisade i slutet av december
resultatet av sina tankemödor.

Och detta är inte bara en viktig omständighet.
Utredningen bär också funnit
ett högst väsentligt hinder för rösträttens
utövande, nämligen sambandet
mellan rösträtt och valbarhet till riksdagen.
Här finns alltså obestridligen ett
samband som redan är inskrivet i
grundlagen, till skillnad från det kommunala
samband som alla erkänner och
visste fanns men som ändå »upptäcktes»
i kanslihuset och som regeringspartiet
vill ha inskrivet i grundlagen.

För att komma förbi det nämnda
hindret erfordras enligt utredningsmannen
en grundlagsändring. Blir den uppfattningen
avgörande, skulle definitivt
beslut kunna fattas först vid 1969 års
riksdag, såvida det inte blir en riksdagsupplösning
och nyval dessförinnan.
Detta är ju teoretiskt tänkbart men

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

kanske inte med anledning av denna
fråga. Utlandssvenskarna skulle sålunda
inte kunna utöva sin rösträtt förrän vid
1972 års andrakammarval eller, om de
erhåller rösträtt vid val till landsting
och stadsfullmäktige i städer utanför
landsting, vid kommunalvalet 1970.

Det är märkligt att detta allvarliga
grundlagshinder som nu åberopas inte
upptäckts tidigare, när så många grundlags-
och valexperter i så många år inom
och utom konstitutionsutskottet penetrerat
frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt. Efter 36 års grundlig belysning
i utredningar, i utskott och i riksdagsdebatter
har vi sålunda i dag inte
kommit längre än att man konstaterar
att grundlagen lägger hinder i vägen
för utlandssvenskarna att utöva den
rösträtt som tillförsäkras dem i samma
grundlag!

Om vi nödgas avvakta två beslut om
grundlagsändring, med mellanliggande
andrakammarval, kommer utlandssvenskarna
1969 att kunna högtidlighålla 40-årsminnet av denna frågas väckande i
riksdagen. lag använder avsiktligt inte
uttrycket fira jubileum, ty något sådant
kan ju knappast komma i fråga när det
gäller denna sorgliga historia. Men kanske
kommer utlandssvenskarna att på
något annat sätt högtidlighålla 40-årsminnet
för den händelse ett definitivt
beslut fattas vid 1969 års riksdag.

Ett sådant ytterligare långt uppskov
kan vi motionärer inte godtaga, framför
allt inte mot bakgrund av de uttalanden
som tidigare gjorts om att frågan
stode inför sin snara lösning. Sådana
uttalanden har gjorts av både justitieministern
och konstitutionsutskottet.
Enligt den senaste utredningen — ja,
herr talman, jag hoppas verkligen att
det är den sista — finns det vissa möjligheter
att komma förbi det nu åberopade
grundlagshindret genom att tilllämpa
de regler om undantag från bosättning
för vissa medborgare, som redan
nu föreligger.

Herr justitieministern är inte närva -

Röslrätt för utlandssvenskar

rande just nu, men jag skulle ändå vilja
ge honom några ord på vägen. Jag hoppas
att han inte förlorat intresset för
frågan om utlandssvenskarnas rösträtt,
utan att han tar fasta på den av mig
nämnda undantagsmöjligheten och att
han, sedan remisstiden för betänkandet
utgått den 1 juni, inte tar sommarferier
förrän han uppdragit åt någon av sina
experter i departementet att ta itu med
denna fråga, så att vi äntligen kan få ett
förslag till årets höstriksdag.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen av herr
Hernelius in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Wennerfors, Magnusson i Tumhult,
Lothigius och Söderström (samtliga h).

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det gladde mig verkligen
att herr Björkman hade gjort sig
så mycket möda att han tagit reda på
att remisstiden för utredningsmannens
förslag utgår den 1 juni och att följaktligen
justitieministern inte före denna
tidpunkt kan ta ställning till utredningsmannens
förslag.

.lag tycker att det är något genant att
behöva höra herr Hamrin i egenskap av
ledamot av konstitutionsutskottet uttala
sig så som han gör i en fråga, där utredning
pågår. Ärendet är dessutom
föremål för remissbehandling, på grundval
av vilken det förmodligen också
kommer att framläggas ett förslag till
riksdagen inom en ganska näraliggande
framtid. Herr Hamrin vet mycket väl
att det inte är vanligt att under den tid
då ett ärende är på remiss göra några
uttalanden och definitiva ställningstaganden.

Jag vill framhålla att herr Hamrins
uttalande att utlandssvenskarnas rösträtt
uttryckligen är medgiven i grundlagen
nog var något ensidigt. En utredningsman
har ändå kommit fram till
att man kan ha delade meningar om
denna fråga. Jag vill inte uttala mig om
utredningsmannens ställningstagande.

2 — Andra kammarens protokoll 19G6. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Rösträtt för utlandssvenskar

Jag vill först se vad remissinstanserna
har att säga på denna punkt.

Vi var redan år 1964 överens om angelägenheten
av att lösa denna fråga.
Det har emellertid mycket riktigt påpekats
att man på oppositionshåll är misstänksam
och har onda aningar beträffande
denna frågas handläggning.

När vi senast diskuterade denna fråga
för tre månader sedan ifrågasatte nämligen
herr Björkman, om jag inte missminner
mig, huruvida man verkligen
före årets slut kunde få utredningen på
bordet. Vi hade gjort oss underrättade
om detta, och denna utredning framlades
också under året.

Det är inte möjligt för utredningsmannen
att här försvara sitt förslag,
och jag skall inte ingå på det. Konstitutionsutskottet
har när det denna gång
skulle ta ställning till motionerna givetvis
haft att beakta frågans läge. Det är
detta som är anledningen till att vi föreslår
att det inte just nu behöver göras
något på denna punkt. Frågan är under
utredning, den är för närvarande ute
på remiss och är föremål för justitieministerns
överväganden.

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver
säga mera i denna fråga än att jag
har känslan av att anledningen till att
den föreliggande motionen väcktes är
det förhållandet, att vi har val i höst.
Vi finner att man från oppositionens
sida nu menar att några närmare överväganden
och utredningar egentligen
inte behöver göras.

Det gäller inte bara denna fråga, herr
talman, utan en rad andra. Om jag har
fattat det riktigt, synes det som om man
från detta håll hade den meningen att
bara en enda fråga skulle behöva utredas
innan ställningstagandet görs, nämligen
frågan om partistödet. Det är emellertid
en annan sak.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman försökte
sig på att ge mig en liten lektion i

parlamentarisk och konstitutionell praxis.
Jag tror att denna lektion var alldeles
onödig. Om utskottets anseende skulle
löpa någon risk, beror det helt enkelt
på att denna fråga har försummats så
grundligt under så många år att man
snarare i detta avseende kan tala om en
uppenbar risk.

Jag gör bestämt gällande att riksdagen
är alldeles suverän att i dag avge
en opinionsyttring av den innebörd som
vi reservanter har föreslagit. Jag vill
tillägga att jag rent av ser det som en
förpliktelse att riksdagen så gör.

Ytterst, herr Adamsson, rör det sig
här om olika värderingar. För den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten är
detta uppenbarligen inte någon fråga av
särskilt hög angelägenhetsgrad. Vi reservanter
ser den på ett helt annat sätt.
För oss är detta en fråga av, minst sagt,
central betydelse.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att jag
missförstått herr Adamsson, men jag
tyckte att han yttrade att det enligt utredningsmannens
uppfattning råder delade
meningar om huruvida utlandssvenskarna
verkligen skulle ha rösträtt.
Jag har inte fått det intrycket av utredningens
betänkande. Det är ganska klart
— eller hur, herr Adamsson? — eftersom
det står i grundlagen att valrätt
tillkommer envar man och kvinna som
är svensk undersåte. Utlandssvenskarna
är obestridligen svenska medborgare,
d. v. s. svenska undersåtar.

Vad det kan finnas delade meningar
om, herr Adamsson, är hur det skall gå
till när de skall utöva denna rösträtt.
Det är alltså de tekniska komplikationerna
som det råder viss tveksamhet om.
Detta vill jag inte heller bestrida. Jag
bär sagt många gånger tidigare i debatten
och även i motionen i år att vi inte
alls förnekar att om man skall hålla på
ett absolut vattentätt säkert system, kan
man inte komma förbi detta. Jag är inte
den — det vet herr Adamsson — som är

Onsdagen den l(i februari 1966

Nr 7

1!»

beredd att hoppa bock över grundlagarna;
tvärtom, jag anser att de skall
hållas i helgd. Emellertid är det egendomligt
att man inte förrän nu har upptäckt
att grundlagen skulle lägga hinder
i vägen för utlandssvenskarna att utöva
sin rösträtt.

Det är tråkigt, herr Adamsson, att jag
skall behöva rätta till ett missförstånd
så långt efteråt. Herr Adamsson sade
att jag i debatten i november skulle ha
ifrågasatt om denna utredning verkligen
skulle bli klar till årsskiftet. Jag
ber att få läsa upp den lilla meningen;
jag sade så här:

»Jag tar emellertid fasta på herr
Adamssons bestämda löfte att vi kan lita
på vad som står i utskottets utlåtande,
nämligen att utredningen verkligen blir
klar före årsskiftet. Det är ju inte mer än
två månader dit.»

Jag konstaterar att herr Adamsson är
att lita på; utredningen kom före årsskiftet.

Jag fäste mig också vid en annan sak,
och den är en viss parallell till vad som
förekom i november. Jag skall också i
dag ta fasta på herr Adamssons uttalande
att det förmodligen kommer ett
förslag till riksdagen inom en »ganska
nära» eller möjligen »nära» framtid.
Det är ett något guttaperkaartat yttrande,
herr Adamsson. »Inom en ganska
nära framtid» kan vara ett vitt begrepp,
men jag skall i alla fall ta fasta på det.
Jag hoppas att herr Adamsson med de
kontakter han har med justitiedepartementet
skall blåsa på, så att vi verkligen
får ett förslag »inom en nära framtid»,
vilket jag menar betyder hösten 1966.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
säger att denna fråga grundligt har
försummats. Det sade man i debatten
för några månader sedan också. Då påpekade
man att det var 36 år sedan vi
började diskutera frågan. I en replik
erinrade jag om att det på den tiden
satt borgerliga regeringar. När man från

Rösträtt för utlandssvenskar

de borgerliga partierna senare var ute
och talade i bygderna om denna fråga,
reducerade man de där 36 åren till 30
år för att det skulle passa litet bättre
samman med den tid som socialdemokratien
ensam suttit i regeringsställning
eller haft ett avgörande inflytande
på regeringen. Jag medger därför att
frågan, med en sådan debatteknik, är
infekterad.

Jag vill påminna kammaren om att
riksdagen 1964 uttalade önskvärdheten
av att frågan bragtes till en lösning.

Jag uttryckte mig, herr talman, kanhända
något oklart, förstår jag av herr
Björkmans uttalande rörande grundlagarna.
Det han säger är i och för sig
alldeles riktigt, men jag vill understryka
att vad utredningsmannen kommit fram
till är att det fordras en grundlagsändring
om man skall kunna genomföra
denna reform.

Vidare ställde herr Björkman på nytt
en fråga av ungefär samma retoriska
karaktär som senast, nämligen när det
här förslaget kan framläggas. På det
skall jag svara, att det i varje fall inte
kommer före den 1 juni, eftersom remisstiden
går ut först då.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Därom, herr Adamsson,
är jag fullt medveten.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Efter åtskilliga år utomlands
känner jag den grupp ganska väl,
som denna fråga berör. Jag tycker att
det alltid är angeläget att titta litet
grand på de människor som frågorna
angår. Vill man möta verkliga patrioter
och sanna fosterlandsvänner, skall man
söka upp utlandssvenskarna. Många av
dem har en stor kärlek till gamla Sverige.
Jag tänker i synnerhet på dem som
varit ute i många år, och man ser hur
de följer Sverige i den svenska litteraturen,
i pressen, i radions kortvågssändningar
och hur de slår vakt om svensk
sed och tradition. Man skulle kunna

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Rösträtt för utlandssvenskar

säga att många av dessa människor hyser
en olycklig kärlek till Sverige, olycklig
därför att de båda, den gamle utlandssvensken
och det gamla landet,
mänskligt att döma aldrig kommer att
få varandra.

Men de hyser en odödlig längtan hem,
och det vore verkligen rimligt att denna
längtan snart fick gensvar, så att
man hörde rösten över haven och tog
emot den på hemmaplan. Många utlandssvenskar
idealiserar Sverige och svenska
förhållanden på ett nästan rörande
sätt. Ja, herr talman, det finns t. o. m.
de som idealiserar den svenska regeringen,
och det får man ju säga är ett
utslag av stor generositet.

Därför är det kanske inte så oklokt att
skynda på med frågan i alla fall, herr
Adamsson, och inte komplicera den i
onödan med grundlagsargument. Det är
säkert inte taktik när de borgerliga partierna
gång efter gång aktualiserar denna
fråga. Det kanske helt enkelt kan bero
på att det finns rättspatos också i
borgerliga partier.

Vi vet att många av våra utlandssvenskar
är sannskyldiga ambassadörer.
Vi som tillfälligtvis har fått tjänstgöra
utomlands vet hur många gånger de
stått oss bi på olika sätt vare sig vi varit
tjänstemän eller präster. De stöttar
också ekonomiskt svenska sjömanskyrkor,
församlingskyrkor, skolor, ålderdomshem
och humanitära institutioner
av olika slag.

Om man skall se litet mer krasst på
denna fråga —• nog så populärt i detta
sällskap — har vi väl rätt stor anledning
att sätta vårt hopp till åtskilliga
utlandssvenskar när det gäller att hela
vår haltande handelsbalans. Tecknaren
Anders Steen i Sydsvenska Dagbladet
har på ett briljant sätt åskådliggjort
detta i gårdagens tidning. Den teckningen
är väl värd att titta på. Många tusen
utlandssvenskar är engagerade på den
svenska exportmarknaden.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag missförstod kanske
herr Werner när han drog in tjänstemännen
och prästerna i denna diskussion.
Det finns väl egentligen ingen anledning
att erinra om att en rad utlandssvenskar
redan nu har rösträtt. Bland
dem befinner sig de i utlandet anställda
tjänstemän och präster med familjer,
vilka inte tagit ut utvandringscertifikat.
Det är ju inte dem denna fråga gäller.

Jag vill en gång för alla ha sagt —
jag har framhållit det i tidigare diskussioner
— att det på socialdemokratiskt
håll inte råder någon tvekan om att vi
vill införa rösträtt för utlandssvenskarna.
Men vi måste lösa frågan på ett riktigt
sätt. Framför allt får vi inte behandla
grundlagarna på ett så lättvindigt
sätt som herr Werner tycks vilja.
Han säger, att vi inte bör komplicera
denna fråga genom att sammankoppla
den med grundlagsfrågorna. Vi kommer
inte ifrån vår grundlag, utan vi måste
naturligtvis ordna upp saker och ting
på ett riktigt sätt.

Jag är medveten om, herr Werner, att
det finns patrioter och sanna fosterlandsvänner
bland utlandssvenskarna.
Men det finns också andra grupper av
utlandssvenskar, t. ex. sådana som av
olycklig kärlek till Sverige flyttar till
Schweiz av någon anledning, och därför
är jag inte beredd att skära alla utlandssvenskar
över en kam.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag har glädjen att kunna
korrigera min vän herr Adamsson
litet grand när det gäller präster och
tjänstemän. Jag känner många sådana,
och jag vet att de har rösträtt. Men,
herr Adamsson, de skulle fråntas sin
rösträtt om grundlagen tillämpades i deras
fall. Det står inte i grundlagen att
de har rösträtt, utan det står i vallagarna.

Det var emellertid inte alls det jag
åsyftade. Jag sade att präster och tjänstemän
fått stöd av våra utlandssvenskar,

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

vilka ofta, som jag framhöll, fungerar
som ambassadörer privatim på många
olika sätt. Frågan gäller inte några få
präster och tjänstemän, utan den gäller
70 000 utlandssvenskar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hernelius m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannnen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106
ja och 102 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Dag för allmänna val

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motion om
dag för allmänna val.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Dag för allmänna val

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har till detta ärende
fogat en blank reservation, närmast för
att skaffa mig en möjlighet att, utöver
det ställningstagande som markeras av
min anslutning till utskottets hemställan,
göra några korta randanmärkningar.
Jag anser nämligen att ämnet som
sådant faktiskt är mycket intressant och
att det väl förtjänar att något belysas
också här i kammaren.

Utskottet hänvisar, som framgår av
utlåtandet, till att en sittande utredning,
1965 års valtekniska utredning, enligt
sina direktiv har att överväga bl. a. frågan,
i vad mån valdeltagandet skulle
kunna främjas och bättre möjligheter
skapas för en preliminär röstsammanräkning
som även omfattar poströsterna
— ett önskemål som ju är rätt framträdande
— ifall tiden för de allmänna
valen utsträcktes till att omfatta två
dagar. Ja, just det!

Jag håller nämligen före att det är en
synnerligen klok och rationell åtgärd
att verkligen företa en sådan omprövning;
det saknas ju för övrigt inte exempel
från utlandet, där man, tydligen med
goda erfarenheter, praktiserar metoden
med två valdagar. Varför skulle vi vara
så konservativa här i landet, att vi inte
kan resonera om en ändring i det hänseendet?
Den s. k. bestående ordningen
kan nog en och annan gång behöva
ruckas på.

Min syn på valhandlingen — låt mig
säga det — och därmed också på valdagen
är kort och gott den, att det är
en dag, då flaggan bör gå i topp över
hela landet, eftersom det är en så stor
sak att vi som fria medborgare i ett
fritt land har denna möjlighet att i
kraft av den lika och allmänna rösträtten
få vara med och bestämma, hur landet
skall styras och administreras i de
mindre enheterna, kommunerna, i de
större enheterna, landstingen, och naturligtvis
när det gäller riket i stort.

Vi har således alla skäl att se och
uppleva valdagen som en sannskyldig

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Dag för allmänna val

högtidsdag, då det rent av bör ligga någonting
av feststämning i luften. I och
för sig funnes det mot den bakgrunden
mycket som talar för att man t. ex. toge
en vanlig veckodag i september månad
och förvandlade denna till en arbetsfri
dag, då valhandlingen helt kunde stå
i centrum. Man sluppe då ifrån bl. a.
de olägenheter, som kan vara förknippade
med söndagen som valdag. I det
fallet har jag full förståelse för motionärernas
synpunkter och tankegångar.
Även om det här bara skulle röra sig
om minoriteter som hyser principiella
betänkligheter mot söndagen som valdag
och som hellre skulle se att en vanlig
veckodag gjordes till valdag, tycker
jag nog att det är god demokratisk ordning
att i detta fall ta hänsyn även till
dem. Det kan förvisso också vara rent
praktiska olägenheter förknippade med
söndagen som valdag; jag föreställer
mig t. ex. att kommunikationerna på en
söndag inte fungerar lika effektivt som
under en vanlig veckodag.

EU sätt att lösa denna knut vore, som
sagt, att avskilja två dagar för valet,
såsom fallet är i Norge och Finland och
jag tror också i Italien, d. v. s. en söndag
och en måndag. Det skulle rent av
vara att tillämpa valfrihet även i detta
stycke, och vi lever ju, som bekant, i
valfrihetens samhälle.

Herr talman! Jag har bara velat göra
dessa allmänna påpekanden. För dagen
har jag intet annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan, då ju, som
utskottet påpekar, en utredning redan
är inkopplad på dessa problem.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ta upp någon debatt med herr Hamrin
i Jönköping i denna fråga. Det är
som han påpekade alldeles riktigt att
1965 års valtekniska utredning har i
uppdrag att undersöka huruvida vi skall
förrätta val på en eller två dagar. Först
sedan utredningen avgivit sitt förslag
har vi att pröva frågan vilken lösning

som i det föreliggande läget kan vara
den bästa.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det är nu femton år
sedan denna fråga aktualiserades, och
den gången vann söndagen burskap som
valdag. Men situationen torde i dag vara
en helt annan. Därför är det tacknämligt
att den valtekniska utredningen
också skall ta upp frågan om alternativ
till söndagen som valdag och söka
komma fram till en eventuell utökning
till två dagar.

Men man har anledning att inte bara
anlägga valtekniska synpunkter på denna
fråga. Det finns mycket annat som
också kommer in i bilden. Såsom herr
Hamrin i Jönköping erinrade om finns
det fortfarande ett betydande antal
kristna grupper, som på goda grunder
reagerar mot de uttryck en modern valkampanj
tar sig och som finner ett söndagsval
om inte direkt vanhelgande så
dock synnerligen vantrivsamt. Så torde
det bli för många just i år när man
skall samlysa högmässorna i våra kyrkor
runt om i landet.

Mycket har, som sagts, skett sedan
1951 då frågan senast var uppe. Många
har numera fria lördagar och tillbringar
helgen och fritiden på avlägsna orter.
Vi har nog alla träffat människor som
inför valet har sagt: Valet får nog vara
för mig i år, ty man spiller inte en hel
söndag på att resa in till staden för att
där köa utanför en vallokal. Man stannar
därför i stugan i stället.

Det är faktiskt så att femtedelen av
väljarkåren inte infinner sig till valurnorna,
och säkert skulle åtskilliga av
dessa utnyttja sin rösträtt om t. ex. också
måndagen gjordes till valdag. I den
tidigare debatten har någon anfört att
man inte skulle gå den mänskliga lättjan
till mötes, men det torde väl också
tillhöra de demokratiska friheterna att
få vara lat och politiskt ointresserad.

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Men det måste ligga oss varmt om hjärtat
att på alla sätt stimulera människornas
politiska intressen. Vi har alla valfriheten
i samhället som ideal, och då
är det väl också rimligt med valfrihet
när det gäller val av valdag, herr talman! Herr

NYBERG (fp):

Herr talman! Jag anser mig ha anledning
bestyrka att valtekniska utredningen
sysslar med denna fråga, och det är
också den som för närvarande är mest
aktuell inom utredningen. Utredningen
har besökt Norge för att studera vilka
erfarenheter man där har gjort av tvådagarsval
och kommer också, såsom
framgått av tidningsuppgifter, att besöka
Finland för att se vilka erfarenheter
man har av val under två dagar
där. Utredningen räknar också med att
kunna avge förslag relativt snabbt.

Frågan är i viss mån komplicerad,
därför att den har samband med poströstningen;
man vill förenkla poströstningen
så att man får fram resultaten
snabbare än vad som nu är fallet. Utredningen
kommer att göra vad den kan
för att snarast möjligt få fram ett förslag
även på den punkten. När man i
Norge gick in för att ha val under söndag
och måndag, vilket var fallet vid det
senaste stortingsvalet, hade man ett
dispensförfarande, så att den som önskade
ha val endast på måndagen, d. v. s.
den traditionella valdagen i Norge,
skulle få detta. Det visade sig att rätt
många av valnämnderna begärde att få
ha val endast på måndag.

Vi får alltså räkna med att man är
ganska traditionsbunden på detta område.
Skulle vi i Sverige utsträcka valet
till två dagar, skulle det troligen i
vida kretsar anses, att eftersom vi har
haft val under söndagar i så många år
att det blivit tradition så skulle också
i fortsättningen söndagen betraktas som
den egentliga valdagen.

Jag har med detta naturligtvis inte
tagit ställning till frågan om val under

Dag för allmänna val

en eller två dagar, och jag vill ännu en
gång understryka att denna fråga behandlas
med skyndsamhet inom den
valtekniska utredningen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det var närmast herr
Werner som uppkallade mig. Låt mig
gärna understryka att jag har samma
uppfattning som herr Nyberg gjorde sig
till tolk för, dvs. att allmänheten är
ganska traditionsbunden på denna
punkt. Det är väl ändå ett ganska omöjligt
förslag som herr Werner ställer när
han säger att vi skall ha valfrihet beträffande
valdag, ty då torde önskemålen
komma att sträcka sig över hela
veckan — och det var väl ändå inte
avsikten.

Sedan tycker jag att man handskas
lite vårdslöst med den rättighet och
skyldighet som medborgarna har att
utöva sin rösträtt, då man säger att man
väl inte spiller bort en söndag.

Jag trodde inte att en riksdagsman
ville uttrycka sig på det sättet beträffande
valhandlingen. När frågan var föremål
för diskussion i utskottet hade i
varje fall en prästman en helt annan
uppfattning om valdagen än den som
herr Werner gav uttryck för, nämligen
herr Sörenson i första kammaren, som
starkt underströk vilket värde och vilken
betydelse det hade för svenska folket
att just på en söndag kunna utöva
sin rösträtt. Jag tycker att man skall
handskas mera varsamt med dessa frågor
än vad herr Werner synes vilja
göra. De kristna grupper som anser det
vanhelgande att rösta på söndagen är
nog ganska små och de blir förmodligen
mindre allteftersom utvecklingen
går framåt — om jag får uttrycka
det så.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Herr Adamsson hör dåligt
på vad jag säger, och det må förlåtas
honom. Jag tycker inte att det är
vanhelgande att rösta på en söndag,

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Sänkning av rösträttsåldern m. m.

men jag talade för andra grupper. Det
är inte jag som säger att »man spiller
väl inte tid på att fara till staden och
rösta». Men det är tyvärr ganska många
som säger så. Genom att ge dem möjlighet
att välja inte vilken som helst av
veckans dagar men endera söndagen
eller måndagen menar jag att vi kan
fånga upp dem. Jag tror att det skulle
aktivera flera av dem som nu gömmer
sig bland de 20 procenten av hemmasittarna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Sänkning av rösträttsåldern m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner
om sänkning av rösträttsåldern m. m.

Konstitutionsutskottet hade till gemensam
behandling förehaft

1) motionen nr 47 i andra kammaren
av herr Jansson m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 151
i första kammaren av herrar Wirtén och
Karl-Erik Eriksson och nr 201 i andra
kammaren av herr Mundebo m. fl.; samt

3) de likalydande motionerna nr 253
i första kammaren av fru Elvy Olsson
och herr Svanström och nr 437 i andra
kammaren av herr Larsson i Borrbv
m. fl.

I motionen vid 1) ovan hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta

1. att som vilande grundlagsförslag antaga
följande lydelse av 16 § första
stycket riksdagsordningen: ''Valrätt tillkommer
envar man och kvinna, som är
svensk undersåte och senast under nästföregående
kalenderår uppnått aderton
års ålder’;

2. att uppdraga åt konstitutionsutskottet
att framlägga förslag till sådan grundlagsändring,
som skulle medföra motsvarande
sänkning av valbarhetsåldern
till riksdagens kamrar; samt

3. att hos Kungl. Maj :t hemställa om
förslag till sådana ändringar i kommu -

nallagarna, som medför motsvarande
sänkning av den kommunala rösträttsoch
valbarhetsåldern, vid samma tidpunkt
som förslagen under 1. och 2.
slutgiltigt prövas».

I motionerna vid 2) ovan hemställdes,

»A. att riksdagen måtte (1) besluta
såsom vilande grundlagsändring, att
rösträttsåldern vid val till riksdagens
andra kammare sänkes från nuvarande
året efter uppnådda 20 år till året efter
uppnådda 18 år; och (2) besluta att rösträttsåldern
vid kommunala val sänkes
på samma sätt; samt

B. att utskottet måtte utarbeta förslag
till erforderliga grundlags- och lagändringar».

I motionerna vid 3) ovan hemställdes,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att frågan om sänkning
av rösträttsåldern till 18 år i enlighet
med vad i motionen anförts måtte
upptagas till prövning i anslutning till
övervägandena rörande ny författning».

Utskottet hemställde,

att motionerna

1) 11:47,

2) I: 151 och II: 201 samt

3) I: 253 och II: 437

inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sörenson, Harald Pettersson, Tistad,
Wahlund, Hamrin i Jönköping, Keijer
och Boo, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:151 och 11:201 samt
I: 253 och II: 437, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag före 1968 års
andrakammarval till grundlagsändring
rörande sänkning av rösträttsåldern
med två år.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! I denna fråga, som allt -

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

så galler rösträttsåldern, har, som framgår
av handlingarna, skiljaktiga meningar
antecknats i utskottets utlåtande
i så måtto att vi från den riktning som
jag företräder — och detsamma är
förhållandet med det andra mittenpartiet
— vidhåller kravet på en ytterligare
sänkning utöver den som beslöts vid
fjolårets riksdag. Vi förordar alltså en
sänkning från 20 år till 18 År.

Det kan invändas att då riksdagen så
nyligen antagit nu gällande bestämmelser,
som för övrigt kommer att tillämpas
första gången vid höstens kommunalval,
finns ingen anledning att på
nytt aktualisera frågan. Men, herr talman,
jag kan för min del inte se det
så. Har man en principiell uppfattning
i en viss fråga och tillmäter den uppfattningen
en central vikt, vore det
närmast absurt att inte konsekvent driva
den linjen. Vad som däremot kan
tyckas en smula märkligt är att man
från regeringspartiets och högerns sida
funnit anledning att etablera något
slags motståndsfront mot tanken på
en längre gående sänkning av rösträttsåldern.
Jag kan omöjligen tänka mig att
detta är att vara i takt med tiden.

Man behöver i detta sammanhang bara
erinra om att genom de väsentligt
vidgade utbildningsmöjligheter, som i
våra dagar står ungdomen till buds,
har den allmänna kapaciteten, samhällsorienteringen,
den faktiska kunskapen
om de frågor som det i ett politiskt val
gäller att ta ställning till, avsevärt ökat.
Bara detta är skäl nog, tycker jag, att
ompröva frågan om rösträttsåldern.
Därtill kommer sedan raden av välbekanta,
tidigare ofta redovisade och
framförda argument — främst detta att

18-årsåldern ju markerar en gräns, då
flera avgörande förändringar inträffar
i de svenska ungdomarnas både rättigheter
och skyldigheter gentemot samhället.
Värnplikten, som onekligen är
ett djupt ingripande i en ung människas
liv och som medför en omfattande förpliktelse,
inträffar, som bekant, före

Sänkning av rösträttsåldern in. in.

20-årsåldern; detta för att endast i
korthet anföra ett par synpunkter.

/in invändning mot att röra vid rösträttsåldern
går ut på att det råder ett
visst samband mellan å ena sidan rösträttsåldern
och å andra sidan regleringen
av myndighetsåldern och förmynderskapsfrågorna
och att dessa
sistnämnda frågor befinner sig under
utredning. Detta är visserligen sant,
men något oavvisligt samband kan uppenbarligen
här inte föreligga, eftersom
man redan i och med nu gällande ordning
beträffande rösträttsåldern brutit
mot principerna om ett sådant samband.
Ett faktum är att vid kommunalvalet
i höst kommer en del unga som
ännu inte uppnått myndighetsåldern,
21 år, att kunna rösta. Så ligger det
faktiskt till och principen i det avseendet
är, som sagt, redan bruten.

Herr talman! Då jag tror att det är
angeläget att hålla kravet på en ytterligare
sänkning av rösträttsåldern levande
— reformen kommer säkerligen
en dag som ett brev på posten -— ber
jag med det anförda att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr BOO (ep):

Herr talman! När svenska folket i
höst går till val, finns det ett inslag
i valet som är nytt och av stort allmänt
intresse. För första gången får de årsgrupper
som under ett valår fyller 21
år rösta. När sålunda 1965 års riksdagsbeslut
om en ändring av grundlagen,
innebärande en sänkning av rösträttsåldern
med ett år, träder i praktisk
tillämpning måste detta hälsas med
största tillfredsställelse. Vi inom centern
betraktar dock denna sänkning
bara som en etapp på vägen mot den
lösning som vi menar är riktig, nämligen
en sänkning av rösträttsåldern till
18 år. Detta krav har vi också energiskt
framfört i motioner vid en rad
riksdagar.

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Sänkning av rösträttsåldern m. in.

Vad är det då som talar för en sänkning
av rösträttsåldern? Ja, det finns
en mängd skäl, och herr Hamrin i Jönköping
har här redan redovisat några
av dem. Jag vill för min del understryka
vad han sagt om att i 18-årsåldern
åläggs medborgarna åtskilliga skyldigheter,
vilket gör det självklart, att man
i samma ålder bör få den förmån och
den rättighet som rätten att avge sin
röst och därmed påverka samhällsutvecklingen
innebär. Vad beträffar skyldigheterna
är att märka att värnpliktstjänstgöringen
i allmänhet fullgörs i

19—20-årsåldern, och det finns väl
starka skäl som talar för att de som
skall medverka i rikets försvar också
bör ha rätten och möjligheten att delta
i de allmänna valen.

Naturligtvis måste man ta hänsyn till
den allmänna mognaden hos medborgarna.
För rösträtt bör således krävas
att den som röstar skall kunna ta ställning
i olika samhällsspörsmål. Det torde
väl förhålla sig så att en sådan mognad
numera inträder tidigare än förr. En av
orsakerna härtill är den förbättrade
utbildningen. Den nya skolan ger ungdomarna
en omfattande undervisning
i samhällslära, och den politiska verksamheten
bland ungdomen som bedrivs
i de politiska ungdomsorganisationerna
betyder också mycket för att ge ungdomar
denna politiska och medborgerliga
skolning. Debatten i politiskt
avseende i ungdomsorganisationer har
säkert fått den utbredning och fördjupning
som inte har någon motsvarighet
tidigare.

Ett bevis för ungdomens politiska
intresse är väl också, att man nu kan
redovisa en lägre genomsnittsålder för
funktionärer just i de politiska ungdomsförbunden.
Det moderna samhället
kräver att ungdomen i dag tar en
personlig ställning i många väsentliga
frågor och detta på ett tidigare stadium
än vad som kanske var fallet förr. På
det praktiska området är detta markant
med avseende på yrkesval och utbild -

ning. Det gäller också personliga ställningstaganden
till de kulturyttringar
och impulser av skilda slag som det
moderna samhället är så rikt på.

Starka skäl talar således för en ytterligare
sänkning av rösträttsåldern,
och en sänkning till året efter fyllda
aderton år måste anses väl motiverad.
En synkronisering av rösträtts- och
myndighetsåldern bör också om möjligt
eftersträvas. Den senare frågan utreds
ju för närvarande.

Med hänsyn till detta har vi inte funnit
skäl att för närvarande föreslå riksdagen
att anta ett vilande grundlagsförslag
i överensstämmelse med våra syften.
Vi finner det dock angeläget att
den nu valda riksdagen antar ett sådant
förslag, och frågan bör alltså behandlas
av riksdagen före utgången av år
1968. Ett sådant förslag inryms också
i den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen av herr Sörenson m. fl.
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har flera gånger i
denna kammare pläderat för de synpunkter
som framhålles i den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen,
och jag är livligt övertygad om att den
fråga som här behandlas kommer att
oroa riksdagen till dess att den får en
tillfredsställande lösning.

Sänkningen av rösträttsåldern är berättigad
och jag tycker att argumenten
däremot blir svagare för varje år som
går. Jag har ingen övertro på ungdomens
lysande förmåga att allting förvandla
till det bättre, men vill vi att
ungdomen skall axla ansvar i skilda
sammanhang — och det gör vi — går
det inte att utestänga de unga från de
tillfällen när vars och ens röst är av
mycket avgörande betydelse.

Herr talman! Jag vill gärna erinra om
en del av vad som faktiskt sker när en
människa passerar 18-årsstrecket men
jag skall inte tynga med några långa

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

utläggningar. Faktum är emellertid att
eu människas liv på ett så markant sätt
förändras när hon passerat 18-årsstrecket,
att man nästan kan fråga sig,
om hon iir samma medborgare dagen
efter. Inträdet i 18-årsåldern innebär
en icke ringa emancipering från föräldra-
och målsmansmyndigheten. Adertonåringen
erhåller vissa befogenheter,
och hans samtycke krävs för en del
personliga angelägenheter.

En kvinna som fyllt 18 år får träda i
äktenskap med föräldrars samtycke.
Den som är 18 år gammal har rätt att
själv ta tjänst eller annat arbete. Föräldrarna
kan motsätta sig detta endast
om de får stöd av domstol. En omyndig
kan driva näring när han fyllt 18 år
—- och litet tidigare för resten — och
den enda som kan ingripa häremot är
överförmyndaren. Namn, arvsrätt och
underhåll är frågor som i hög grad hör
samman med uppnåendet av 18-årsåldern,
och barnavårdsmans förordnande
upphör då den unge passerar
detta åldersstreck — detta som regel.

En hel del förmåner som tillfaller
barn och unga under uppväxtåren upphör
då vederbörande överskrider 18-årsstrecket. Den som fyllt 18 år betraktas
som vuxen av samhället, och speciella
skydd för minderåriga gäller
inte längre. Vid den åldern gäller sålunda
samma regler som för vuxna i
fråga om övertidsarbete eller eljest ansträngande
och hälsovådligt arbete.

Den som fyllt 18 år kan inte längre
omhändertagas för samhällsvård med
stöd av barnavårdslagens §§25 och 31.
Har omhändertagande tidigare skett,
skall samhällsvården i regel upphöra i
och med att den unge fyller 18 år.

Vid 18 års ålder inträder full straffmyndighet,
och det är en ganska allvarlig
sak. Då försvinner möjligheten
till åtalseftergift, och det föreligger inte
något principiellt förbud mot häktning.
Efter fyllda 18 år kan alla former av
straff utdömas för en lagöverträdare.

Det bör också påpekas att den som

Sänkning av rösträttsåldern in. ni.

fyllt 18 år själv kan göra anmälan om
utträde ur svenska kyrkan. Som tidigare
framhållits kan också värnplikten
fullgöras fr. o. m. det kalenderår under
vilket den unge fyller 18 år. Körkort för
bil får utfärdas till den som uppnått 18
års ålder. Trafikkort — för vilket i
regel kräves fyllda 21 år — kan den
som fyllt 18 år erhålla, om det bara
gäller t. ex. godstransport med lastbil.

För inträde vid åtskilliga offentliga
undervisningsanstalter och för anställning
i vissa offentliga befattningar gäller
som villkor att den sökande skall
ha uppnått 18 års ålder.

Att låta rösträttsåldern sänkas till 20
år må vara ett gott steg på vägen, men
målsättningen bör vara att rösträtt både
vid riksdagsval och kommunalval skall
inträda då väljaren fyllt 18 år.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig mer i detta ärende och anföra
skäl som redan tidigare har anförts,
utan jag nöjer mig med det sagda och
yrkar bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen av herr
Sörenson m. fl.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Det är inte något vanligt
rutinärende vi nu skall avgöra. Det
handlar om huruvida vi är beredda att
vidga demokratien till att låta ytterligare
två årskullar — som i nuläget omfattar
cirka 130 000 människor vardera
-— få rätt att delta i allmänna val. Jag
skall emellertid inte upprepa vad andra
talare redan sagt — jag kan instämma
i det mesta i redan gjorda inlägg. Låt
mig därför anlägga några andra aspekter
på frågan.

Det är mycket länge sedan som det
i någon av riksdagens kamrar förekom
en verkligt seriös debatt om ungdomsproblemen.
Den fråga som nu behandlas
kunde i och för sig utgöra fullgod
anledning till en debatt om ungdomen
som grupp, om ungdomens levnadsförhållanden,
vanor, attityder, psykologiska
anpassningsproblem i ett föränder -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Sänkning av rösträttsåldern m. m.

ligt samhälle, yrkesutbildning, känslobindning
till, respektive frigörelse från
hemmet, ungdomens relationer till film,
musik, teater och mycket annat. Med
andra ord en debatt om hur det är att
vara ung i det moderna samhället. Ty
hur det än är så måste den fråga vi
nu diskuterar bedömas mot bakgrunden
av allt detta.

Sannolikt blir det ingen sådan debatt
om ungdomen. Utskottsmajoritetens negativa
inställning till frågan om sänkt
rösträttsålder är nog bara den ett hinder.
Men samtidigt tror jag inte att
någon i denna kammare vill förneka
att sänkt rösträttsålder innebär en vidgning
av demokratien. Jag tror inte heller
att någon förutsätter annat än att
en sådan sänkning kommer förr eller
senare, men somliga menar dock att
det får bli senare.

Med viss rätt skrives det i pressen och
talas i ungdomens organisationer ofta
om riksdagsmännens höga ålder.

De äldre i riksdagen — det är mitt
intryck — är som regel kloka personer.
Många av dem var vid mycket unga år
ledare för unga människor och spelade
en stor roll i den politiska och ideologiska
debatten. Varför inte minnas något
av detta när man nu skall ta ställning
till frågan om ungdomens rösträtt
och valbarhet?

Får jag ta upp kammarens tid med
att belysa framför allt följande aspekt.
Vi konstaterar med stor tillfredsställelse
att den genomsnittliga levnadsåldern
stiger snabbt. Denna utveckling leder
självfallet till en förändring av balansen
mellan de äldre och yngre generationernas
inflytande på samhälleliga avgöranden,
om inga åtgärder vidtas för att
ge de unga ett ökat inflytande. Ingen
vill väl hävda att det är bra, om de
mest produktiva åldersgrupperna får
ett relativt mindre inflytande på de
samhälleliga avgörandena. Men det är
vad som nu sker.

I Sveriges Radio gick för något år sedan
en programserie där Honorine Her -

melin-Grönbech myntade ett vackert ord
för människor som uppnått hög ålder
och hade stor livserfarenhet —- de hade
nått »visdomsåldern». Många blir numera
också så gamla att de lämnar
»visdomsåldern» bakom sig, men det
finns självfallet ingen anledning att
ifrågasätta rösträtten för sistnämnda
grupp.

Samtidigt är all forskning enig om
att ungdomens .sociala och biologiska
mognad kommer tidigare i det moderna
samhället än i det samhälle som fanns
för 50—60 år sedan. Samhället har självt
bidragit till detta. Genom väsentligt förbättrad
skolutbildning har man påskyndat
mognaden, ökat intresset för
och kunskapen om samhällsproblemen.

De ungas insats i arbetslivet är väsentligt
större nu än förr. Det beräknas
att de årskullar som nu är 18, 19 och
20 år har en inkomst på tillsammans 2
miljarder och erlägger skatt på cirka
300 miljoner. I en inspirerat skriven
artikel i Aftonbladet erinrades nyligen
om att vi låter 18-åringar flyga Draken,
inköpt för 6 miljoner kronor, att 19-åringar reser ut som FN-soldater, att

20-åringar ibland sätts att sköta en läkarpraktik.
Vi är inte rädda för att ge
de unga i de här aktuella åldrarna både
skyldigheter och rättigheter. Varför inte
då ge dem rösträtt? Oron för att sänka
rösträttsåldern förefaller mig helt omotiverad
och inkonsekvent, och det är
överraskande att partier som kungjort
att de ställer »nya djärva mål» inte känner
behov av ungdomens aktiva medverkan.

Jag har med intresse och sympati
tagit del av SSU:s »Utmaningen», där
det gäller att främja att unga kandidater
sätts upp på listorna vid det förestående
valet. Men det skulle vara intressant
att höra — vi har ju den mest representative
företrädaren för SSU här i kammaren
— om inte också en sänkning av
rösträttsåldern måste betraktas som ett
betydelsefullt steg för att nå det resultat
som avsetts med »Utmaningen».

Onsdagen den lf> februari 1966

Nr 7

Det skulle vidare vara intressant att
få del av herr Krönmarks argument för
att avstå från att sänka rösträttsåldern
till 18 år. Det förefaller mig, som om
högern är det enda parti som konsekvent
och enhälligt slår vakt om den
nuvarande rösträttsåldern.

Den kommunistiska motionen föreslår
även att valbarhetsåldern skall sänkas
till 18 år. Jag vet att många anser
att detta förslag är för långtgående.
Men tillåt mig göra den anmärkningen,
att i detta avseende sker ju en ingående
prövning av partierna själva. Den rädsla
behöver inte finnas, som en riksdagsman
privat uttalade för mig i går, när
han menade att vi väl inte skall göra en
kindergarten av riksdagen.

En sänkning av rösträttsåldern ger
möjlighet att ta större hänsyn till individuell
duglighet, utgångspunkten för
min argumentation är att talangerna utvecklas
först när de utnyttjas.

Den nuvarande myndighetsåldern är
en av de krokar på vilka utskottet hänger
upp sitt avslagsyrkande. Låt mig därför
erinra om att vi från kommunistiskt
håll i en särskild motion i denna kammare
yrkar på att även myndighetsåldern
skall sänkas till 18 år, eftersom
vi tycker att besluten från 1721 och 1884
inte är riktigt up to date.

De sju reservanterna går förbi frågan
om sänkt valbarhetsålder och förklarar
sig inte kunna föreslå att riksdagen
redan nu antar ett vilande grundlagsändringsförslag
härutinnan. Reservanterna
vill emellertid att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skall anhålla
om förslag före 1968 års andrakammarval
till grundlagsändring rörande sänkning
av rösträttsåldern med två år. Om
reservanternas förslag bifalles, kan det
tidsmässigt ge samma resultat som om
den kommunistiska motionens första yrkande
godkänts, och därmed skulle ett
krav som vi med mycket stort nit företrätt
falla framåt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Sänkning av rösträttsåldern m. in.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det har här lagts ned
mycken möda på att skapa meningsmotsättningar
mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Meningsmotsättningarna
är emellertid, såvitt jag kan
finna, mycket mindre än de framstår i
denna debatt. Reservanterna anför ju
bl. a. följande: »Med hänsyn till sambandet
med myndighetsåldern finner
vi oss inte kunna föreslår, att riksdagen
redan nu antar ett vilande grundlagsändringsförslag
i den av oss önskade
riktningen.» Man kan då fråga sig vad
reservanterna egentligen menar med sin
reservation i dessa stycken. Jag kan
inte komma till någon annan uppfattning
än att om detta samband skall beaktas,
måste hänsyn tagas till att en
utredning pågår på området. Först efter
det att denna utredning framlagt
sitt förslag kan vi vara beredda att ta
ställning till frågan om sänkning av
rösträttsåldern.

Jag vill också upprepa vad jag sade
till herr Jansson, när vi i höstas diskuterade
denna fråga, att jag inte kan
se annat än att frågan kommer att falla
framåt och att rösträttsåldern måste
sänkas. Jag tillhör i varje fall dem som
anser en sådan sänkning angelägen. Men
jag kan inte bortse från det samband
med myndighetsåldern som också reservanterna
tydligt och klart understryker.

Jag ber om ursäkt, herr talman, för
att jag inte nu har vare sig lust eller
förmåga att polemisera mot katalogen
från Rorås. Allt vad herr Gustafsson i
Rorås sade kan naturligtvis åberopas
som argument för en sänkning av rösträttsåldern
och även för en sänkning
av myndighetsåldern. Men det är ju
inte vanligt att riksdagen, om den begärt
utredning av en fråga, tar ställning
innan utredningsresultatet framlagts.
Under senare tid har emellertid
oppositionspartierna egendomligt nog
gång efter annan gjort framstötar i ärenden,
där man är medveten om att ut -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Sänkning av rösträttsåldern m. m.

redningar pågår. Man menar tydligen
att vi vid ställningstagandet i riksdagen
kan bortse från utredningarnas arbete.

Jag tycker att det är ett utslag av samma
inställning som möter oss på detta
område.

Jag vill vidare säga till herr Jansson
att det visst kunde vara meningsfullt
att ha en ungdomsdebatt. För min del
är jag inte mäktig att polemisera mot
herr Jansson i dessa stycken, eftersom
jag tror att vi i mycket har samma uppfattning
om den utveckling som pågår
bland ungdomen. Jag vill gärna hålla
med om att skolunderbyggnaden och
mognaden hos ungdomen är bättre i
dag än för exempelvis 20—30 år sedan.
Men å andra sidan har dagens ungdomar
mindre erfarenhet från arbetslivet
än vad som var fallet med min
generation. Även om den kanhända stod
i en situation, där man hade svårt att
komma ut på arbetsmarknaden, kom
de unga att brottas med de problem
som människorna har att ta ställning
till när det gäller försörjning, familj
och sådana ting.

I debatten om tidpunkten för myndighets-
och rösträttens inträde skall
självfallet en vägning av alla dessa faktorer
göras. Eftersom utredningar nu
pågår och eftersom väl ingenting kommer
att hända på detta område förrän
utredningen om myndighetsåldern avslutats,
finner jag att motsättningarna
är väsentligt mycket mindre än vad
man vill göra gällande. I varje fall är
inte jag för min del oroad inför tanken
på en sänkning av rösträttsåldern. Men
det är bara ett par, tre månader sedan
vi beslutade om en sänkning och det
återstår ännu några år till 1968. Under
den tiden bör vi ha möjlighet att få
fram den utredning som nu pågår om
myndighetsåldern.

Herr talman! Jag skall ge herr Jansson
det erkännandet att det skulle vara
mycket att säga, om vi gick in på en
diskussion av frågan i alla dess detaljer.
Jag hoppas emellertid att det inte upp -

fattas såsom någon oartighet, om jag avstår
från detta. Jag hänvisar till att vi
har diskuterat frågan för mycket kort
tid sedan, och att den, såvitt jag förstår,
skall på nytt tas upp i riksdagen. Jag
hoppas att vi då kommer att ha ett något
bättre material till vårt förfogande
för ett bedömande av frågan än vad som
nu är fallet.

Jag vill ännu en gång understryka att
reservanterna, enligt vad jag kan finna,
inte har menat att man kan ta ställning
till frågan om rösträttsåldern förrän
sambandet med myndighetsåldern är
klargjort och utredningarna på detta
område är slutförda. Jag lade märke till
att herr Jansson yrkade bifall till reservationen.
Därmed avstod han från ett
av sina krav i motionen, nämligen kravet
på en till 18 år sänkt valbarhetsålder.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag uppkallades att begära
ordet för att i varje fall på en
punkt göra ett tillrättaläggande.

Herr Adamsson har en speciell metod
att citera reservanterna: han återger
vissa delar av deras argumentering
men förbigår andra delar. Vi reservanter
uttalar uttryckligen att vi finner det
vara av vikt, att frågan inte, till följd
av pågående utredningsarbete, fördröjes
över 1968 års andrakammarval. Riksdagen
har ändå understundom i vissa avseenden
haft rätt tråkiga erfarenheter
av utredningsmaskineriets långsamhet
och jag tror att det mot denna bakgrund
är befogat med ett sådant påpekande.

Även härvidlag är det fråga om en
opinionsyttring från riksdagens sida i
ett speciellt hänseende och jag tycker
att det, liksom i ett tidigare ärende på
dagens föredragningslista, finns all anledning
att göra just en sådan opinionsyttring.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag skulle kunna in -

Onsdagen den IG februari 19GG

Nr 7

skranka mig till att instämma i det anförande
som herr Boo hållit, men jag
vill i korthet redovisa de principer vilka
utgjort bakgrunden till motion nr
427 i denna kammare.

Jag anser det som en mycket väsentlig
garanti för demokratiens framtid att
vi har ett ungdomens engagemang i samhällsarbetet.
Om vi skall kunna kräva
samhällsintresse och samhällsansvar av
ungdomen, måste vi emellertid också
vara beredda att visa de unga förtroende,
att ge dem rättigheter i sammanhanget.

Det har talats om en viss äventyrlighet,
och många uttrycker oro för att ge
ungdom denna vidgade fullmakt och
detta ökade förtroende. Denna oro skall
inte överdrivas. Detta vidgade förtroende
kan ändå bara spegla opinionen inom
de åldersgrupper det är fråga om,
och det måste — såsom flera talare tidigare
har framhållit — hela tiden motsvara
rimliga krav på demokratisk hänsyn,
inte minst mot bakgrunden av att
våra politiska beslut har en räckvidd
långt in i framtiden.

För min del är jag inte på något sätt
ängslig för att ge 18-åringarna detta
ökade förtroende. Ett sådant ställningstagande
grundar jag helt enkelt på erfarenheter
från arbete i en politisk ungdomsorganisation,
där jag haft glädjen
att finna en politisk mognad och ett
samhällsansvar som mycket väl motiverar
den i motion nr 427 föreslagna reformen.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Boos yrkande om bifall till reservationen
av herr Sörenson m. fl.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har inte fattat denna
fråga så att man är orolig för ungdomen
eller att det råder så stor skillnad
mellan utskottsmajoritetens mening
och reservanternas. Jag har emellertid
begärt ordet för att göra ett påpekande
som jag tror är angeläget.

Riksdagen bör ha klart för sig, om

Sänkning av rösträttsåldern m. m.

den liksom utskottet vill sammanlänka
rösträttsåldern med myndighetsåldern,
att ungdomen kan tas ut till militärtjänst
vid lägre ålder. Och värnpliktsåldern
bör enligt min mening tillmätas
större betydelse än myndighetsåldern.
En yngling som blir uttagen till militärtjänst
bör jämväl ha möjligheter att påverka
det politiska skeendet.

Även om reservationen kan sägas vara
endast en opinionsyttring iir den ett uttryck
för åsikten att de unga av i dag
har den mognad och känner det ansvar
som man kan fordra av en sund och
livskraftig ungdom. Trots alla fördömanden
av ungdomen vid olika tillfällen
har jag den uppfattningen att vi aldrig
förr har haft en ungdom med sådan
mognad, ansvarskänsla och kunnighet
som dagens ungdom, låt vara att det
förekommer besvärligheter i en del sammanhang.

Vi bör därför, herr talman, nu göra
en opinionsyttring i denna fråga. Jag
anser inte att sambandet med myndighetsåldern
-— som är under utredning
— väger så tungt att vi skulle behöva
skjuta på denna opinionsyttring.

Herr talman! Vår uppfattning bör
komma till uttryck redan nu, och därför
vill jag yrka bifall till reservationen.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Herr Jansson berörde i
sitt anförande det socialdemokratiska
ungdomsförbundets kampanj Utmaningen.
Det föranledde mig att begära ordet
för att helt kort yttra mig även om denna
fråga.

Jag har personligen i många sammanhang
uttalat mig för att rösträttsåldern
bör sänkas till 18 år, och det är också
den ståndpunkt som socialdemokratiska
ungdomsförbundet har intagit. Skälen
till att vi är anhängare av en ytterligare
sänkning av rösträttsåldern är framför
allt att vi anser att ungdomen av i dag
är mogen inte bara att på olika områden
delta i det politiska arbetet utan också
att på samma sätt som den övriga vuxna

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Sänkning av rösträttsåldern m. m.

befolkningen ta ställning i samband
med de politiska valen.

Jag kan inte med bästa vilja i världen
påstå att reservationen är särskilt
stark —■ jag hade velat se den mera
kraftfull skriven — men jag uppfattar
den som en opinionsyttring i rätt riktning
och jag kommer därför att rösta
för den.

Herr Janssons önskemål om en debatt
om ungdomen här i kammaren kan jag
ansluta mig till. Herr Jansson förmodade
att avsaknaden av en sådan debatt
berodde på utskottsmajoriteten. Jag tror
inte att orsaken är att söka där, utan
kanske på annat håll. Förutsättningen
för att man skall få en debatt om ungdom,
förd av ungdom, är kanske en annan
ålderssammansättning än kammaren
för närvarande har. Om debatten
här skall föras av ungdom, måste det
nog bli en föryngring också av riksdagens
andra kammare och inte bara en
sänkning av rösträttsåldern.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Herr Jansson var även
intresserad av min uppfattning i denna
fråga. Låt mig då först meddela att Högerns
ungdomsförbund vid sin senaste
förbundsstämma klart tog ställning för
en sänkning av rösträttsåldern till 18 år.
Därmed är den punkten avklarad.

Herr Jansson ville emellertid göra
denna fråga till en fråga om demokrati
och sade att det gällde att vidga demokratien.
Det är inte från sådana utgångspunkter
som Högerns ungdomsförbund
vill verka för lägre rösträtt. Om
man ser på förhållandena i de västeuropeiska
länderna — jag har just en lista
över dem framför mig — kan man konstatera
att Sverige jämte Österrike och
Schweiz är de enda västeuropeiska länder
som har rösträtt vid 20 år. I samtliga
andra länder är rösträttsåldern 21
år. De enda stater som i dag har rösträtt
vid 18 år är de östeuropeiska. Att
man i dessa stater har rösträtt vid 18
år, herr Jansson, är sannerligen inte en

fråga om demokrati, ty rösträtten där
har inte alls samma innebörd som här
i Sverige; i varje fall uppfattas den inte
av de borgerliga partierna som demokratisk.
Därför tycker jag att herr Janssons
argumentering i detta avseende
rent ut sagt var litet osaklig.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman instämde
i flera av de synpunkter jag
framfört. Jag utgick nog redan från början
från att de synpunkterna inte var
kontroversiella.

Utskottets talesman har rätt när han
säger, att jag i och med att jag stöder
reservationsyrkandet övergivit yrkandet
i den kommunistiska motionen om
sänkning av valbarhetsåldern. Det skulle
emellertid inte vara utslag av någon
större realism att just nu yrka bifall
till motion nr 47, och jag tvingas därför
välja det bästa av de två återstående
alternativen. Att yrkandet i den kommunistiska
motionen därmed faller, är
ingenting att göra åt, utan jag bara konstaterar
att läget är sådant, att det inte
skulle föra frågan framåt om jag yrkade
bifall till den egna motionen.

Jag talade om de äldre och kloka,
som befinner sig i visdomsåldern, och
jag gladde mig åt att — jag vet inte för
vilken gång i ordningen — kunna konstatera
att herr Lundberg i verklig mening
befinner sig i visdomsåldern. Han
är kanske på sitt sätt en bekräftelse på
uppfattningen, att även de som inte är
riktigt purunga — jag säger detta trots
att jag inte har några invändningar att
anföra mot herr Carlssons i Tyresö synpunkter
—• kan göra vägande inlägg i
en ungdomsdebatt här i riksdagen. Jag
säger inte heller detta för att freda mig
själv, eftersom jag ännu råkar vara under
50 år; genomsnittsåldern i kammaren
är ju något högre.

Herr Krönmark framhåller att han
inte tagit ställning till denna fråga med
den utgångspunkten att det här gäller
att vidga demokratien, och i det sam -

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

manhanget talar han om förhållandena
i andra länder, ett resonemang som jag
inte skall ta upp, eftersom jag inte tycker
att det hör hit. Men kvar står väl
ändå, att om 18- och 19-åringar får rösträtt,
vidgar man demokratien just till
18- och 19-åringarna. Det behöver vi
väl inte tvista om, herr Krönmark, ty
aumera anser vi väl ändå att rätten att
rösta är en demokratisk rätt. Därmed
har jag inte sagt någonting om högerns
förflutna, eftersom den saken inte heller
har någonting med denna fråga att
göra.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det har gjorts gällande
att skillnaden i uppfattning mellan majoriteten
och reservanterna är ganska
liten. Jag kan emellertid inte finna annat
än att det föreligger en klar skillnad.
Reservanterna har ett bestämt yrkande
om en beställning av ett förslag
före 1968 års andrakammarval angående
sänkning av rösträttsåldern. Majoriteten
däremot hemställer, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Detta måste innebära en
klar skillnad mellan majoritetens och
reservanternas yrkande.

Herr Adamsson ansåg sig behöva ett
bättre underlag för att kunna ta ställning
i frågan. Det är nog riktigt att
han behöver något bättre argument för
att kunna försvara avslagslinjen, och jag
tror att han har svårt att finna de argumenten.

Jag noterade med tillfredsställelse att
både herr Lundberg och herr Carlsson i
Tyresö kommer att stödja reservationen.
Jag hoppas att de får med sig åtskilliga
andra inom sin grupp. Däremot har
jag ännu inte blivit på det klara med
vilken ställning herr Krönmark intar.
Han nöjde sig med att göra ett allmänt
uttalande om önskvärdheten av
en sänkning av rösträttsåldern, men han
deklarerade inte hur han tänker rösta
vid voteringen. Det är dock med tanke
3 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr

Sänkning av rösträttsåldern m. m.

på regeringens reformvilja och reformtakt
då det gäller författningsfrågorna
nödvändigt att redan nu påbörja utredningsarbetet,
om vi vill ha en reform
i fråga om rösträttsåldern genomförd
snarast efter 1968.

Herr KRÖNMARK (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jansson viftade
alldeles bort mitt resonemang med argumentet
att det är fråga om att vidga
demokratien. Som vanligt menar man
från kommunistiskt håll att uppgifter
om hur det är i andra länder inte har
relevans i detta sammanhang. Herr
Jansson vill göra åldern till ett demokratibegrepp.
Vi har en viss rösträttsålder
i dag, men ingen kan väl därför
påstå att vi inte har en fullödig demokrati.
Det är ju ingen viss grupp
som utestängs från inflytande, utan åldersstrecket
drabbar alla, och alla människor
får förr eller senare rösträtt.
Jag anser att det är önskvärt att man
får rösträtt redan vid 18 års ålder.
Men skälet till det är inte att jag anser
att det skulle vidga demokratien. Vill
herr Jansson påstå att t. ex. Sovjetunionen,
där rösträttsåldern är 18 år har
demokrati? Det skulle vara mycket intressant
att få ett klarläggande på den
punkten.

Till slut ber jag, herr talman, att få
meddela kammaren att jag kommer att
rösta för reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Mundebo var djärv
nog att säga att det förelåg en klar
skillnad mellan reservanternas och utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Herr
Hamrin var inne på ungefär samma resonemang.
Att jag inte läste fortsättningen
på reservationen var mest av
hänsyn till reservanterna själva, men nu
skall jag i ett sammanhang läsa upp
vad där står. »Med hänsyn till sambandet
med myndighetsåldern finner vi oss
inte kunna föreslå, att riksdagen redan
7

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Sänkning av rösträttsåldern m. m.

nu antar ett vilande grundlagsändringsförslag
i den av oss önskade riktningen.
Vi finner det emellertid vara av
vikt, att frågan inte fördröjes över 1968
års andrakammarval till följd av pågående
utredningsarbete.»

Menar reservanterna att man inte bör
ta hänsyn till den utredning som pågår
i fråga om myndighetsålder, eller vad
menas med denna skrivning? Jag kan
inte finna annat än att detta är, om
jag får uttrycka mig så, en klar kullerbytta
i resonemanget.

Jag fäster mig emellertid inte så
mycket vid detta. Herr Hamrin i Jönköping
sade att det här var fråga om
en opinionsyttring; det var inte fråga
om förslag som omedelbart skulle genomföras
praktiskt, utan det var mest
fråga om att vi skulle säga att vi i denna
kammare är vänligt inställda till
förslaget om en sänkning av rösträttsåldern,
men när och hur en sådan sänkning
skall genomföras vet vi ingenting
om. Praktiskt taget så ligger ju frågan
till.

Till min gode vän herr Lundberg
vill jag säga att jag kan förstå hans
uppfattning, men att jag inte med bästa
vilja i världen kan anse att militärtjänstgöringen
är ett skäl att sänka
rösträttsåldern för den kvinnliga delen
av landets befolkning. Det vore ju ändå
ologiskt. Det måste för dem finnas
något annat skäl än att man fullgör
militärtjänst.

Herr talman! Denna debatt liknar debatterna
1964 och 1965 i dessa frågor.
Jag vill emellertid erinra om att vi vid
höstriksdagen 1965 beslutade om en
sänkning av rösträttsåldern, ett beslut
som vi nu för första gången går att
föra ut i verkliga livet i samband med
årets val. Allt talar för att vi bör avvakta
resultatet av detta beslut innan
vi tar nästa steg. Därmed vill jag inte
ha sagt att inte utskottsmajoriteten —
i varje fall dess socialdemokratiska del

är positivt inställd till en sänkning
av rösträttsåldern i framtiden.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade i mitt förra
anförande, att skillnaden kanske inte
var så stor mellan utskottets förslag och
reservationens men att reservationen
ändå utgjorde ett klart opinionsuttryck.
Jag vill förtydliga detta med att säga,
att om utredningen angående myndighetsåldern
icke är klar till 1968, har
jag den uppfattningen att frågan om en
sänkt rösträttsålder då i alla fall bör
tas upp och ett beslut fattas i frågan.
Det är detta jag har velat ge uttryck
åt.

Försök inte att blanda bort demokratiska
principer genom att tala om östlig
och västlig demokrati, herr Krönmark!
Det är farligt, ty vi skall komma ihåg
att om vi anammar demokratien i vårt
land, får vi också lära oss att följa
de regler som gäller för denna.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson provocerade
mig faktiskt att begära ordet ännu
en gång. Jag gratulerar honom till
att snart vara framme vid slutet av reservationen.
Han tar en mening i sänder,
men han har ännu inte hunnit
till slutet. Hade han gjort det, hade det
i klartext framgått vad reservanterna
verkligen menar. Där står: »Vi finner
det emellertid vara av vikt, att frågan
inte fördröjes över 1968 års andrakammarval
till följd av pågående utredningsarbete.
» Där satte herr Adamsson
punkt, men det finns en mening till
och jag ber att få citera också den:
»Till förekommande av ett sådant uppskov
bör riksdagen enligt vår mening
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära ett
förslag i ämnet före nämnda val.»

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag tänkte bara kort
och gott avge den deklarationen, att
jag kommer att rösta med reservationen
av den enkla anledningen, att jag själv
tidigare haft en motion av precis sam -

Onsdagen den 10 februari 1960

Nr 7

ma innebörd men som då avslogs — visserligen
med den argumenteringen i motiveringen
att rösträttsåldern hörde ihop
med myndighetsåldern. Jag kan inte
erinra mig att det då fanns intresse
bland de borgerliga ledamöterna för att
få en utredning till stånd om just dessa
frågor. Däremot drar jag mig till
minnes att man som argument för att
gå emot motionen som sagt anförde att
frågan hörde ihop med myndighetsåldern.

Med anledning av min tidigare motion
och med anledning av att jag betraktar
detta såsom en opinionsyttring kommer
jag att rösta för reservationen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! När man lyssnar till
denna debatt får man ett intryck av att
det är en ritual som upprepas undan
för undan. Den första delen av denna
ritual består i att man förklarar att man
principiellt anser att frågan om rösträttsåldern
bör förbindas med frågan om
myndighetsåldern. Den andra delen av
ritualen består i att man förklarar att
man önskar sänka rösträttsåldern. Jag
kan ansluta mig till båda dessa moment
i ritualen.

Sedan förekommer det också ett tredje
inslag, nämligen att man yrkar bifall
till reservationen. Jag ämnar inte göra
detta. Jag tillhör den utskottsmajoritet
som har dragit en annan slutsats. Trots
att jag anser att rösträttsåldern skall
sänkas kan jag inte finna det nödvändigt
med en opinionsyttring vid årets
riksdag. För mig ter det sig inte nödvändigt
att varje gång någon motionerar
i denna fråga avge en opinionsyttring
i anslutning härtill, utan jag anser
det naturligt att frågan tas upp i samband
med en författningsreform. Blir
det så, att en sådan reform beslutas
före 1968 års val så är det naturligt att
man i samband därmed sänker rösträttsåldern.
Skulle detta inte vara möjligt
så hoppas jag att min mandatperiod
här inte skall avbrytas utan att jag får

Sänkning av rösträttsåldern m. m.

möjlighet att delta i behandlingen vid
en senare tidpunkt. Jag kan då inte
behöva inskränka mig till en opinionsyttring,
som består i att det uttalas
önskemål om att utredningarna skall
påskyndas så att det kan bli ett beslut,
utan kan gå på ett bestämt förslag
om eu sänkning av rösträttsåldern. För
detta tycker jag att man här har argumenterat
på ett utomordentligt sätt,
och själv har jag också tidigare försökt
göra det.

Sedan fördes det i debatten in ett moment
som jag tyckte var intressant. Där
talades det om att »vidga demokratien»
genom att sänka rösträttsåldern. Man
skall väl inte fästa sig vid ordval alltför
mycket, men jag har alltid uppfattat
det så, att när vi här i vårt land fick den
allmänna och lika politiska och kommunala
rösträtten så infördes den politiska
demokratien i Sverige. Denna politiska
demokrati har vi alltså, och jag
tycker att det sedan är ganska orimligt
att tala om att vidga den o. s. v. Här
är det alltså i stället fråga om att samhällsutvecklingen
fört därhän, att det
kan vara lämpligt att nya årgångar får
rösträtt.

Har man alltså inget alldeles särskilt
behov av en opinionsyttring utan litar
på att själv ha möjlighet att påverka
händelseförloppet under de närmaste
åren, så tycker jag inte att det finns något
behov av att stödja reservationen,
och därför yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Jönköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Bemyndigande att inrätta vissa tjänster

konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sörenson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamrin i Jönköping
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107
ja och 93 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående livränta till vissa personer.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Bemyndigande att inrätta vissa tjänster
i statsdepartementen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

27, i anledning av väckta motioner angående
ett Kungl. Maj :t lämnat bemyndigande
att inrätta vissa tjänster i statsdepartementen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström in. fl. (1:477) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl
m. fl. (II: 367), hade hemställts att riksdagen
före avgörandet av frågan om avlöningar
till tjänstemän i statsdeparte -

statsdepartementen

menten — utom utrikesdepartementet —
måtte hos Kungl. Maj.t anhålla om fullständig
redovisning av det i motionerna
angivna bemyndigandet att inrätta tjänster
i de ifrågavarande departementen.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:477 och 11:367 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson, herrar
Ivar Johansson, Per Jacobsson, Virgin,
Bengtson, Harry Carlsson, Bohman,
Ståhl och Eliasson i Sundborn, fröken
Elmén samt herrar Cassel, Källstad och
Nilsson i Tvärålund, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 477 och
II: 367, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Detta utlåtande gäller
en inte helt obetydlig fråga. När regeringen
fick de fullmakter, som sedan
har utnyttjats och som reservanterna
nu begär redovisning av, föregicks beslutet
av en ganska lång och ingående
debatt sent en kväll i slutet på vårriksdagen.
Frågan gällde inte bara vissa
ekonomiska förbättringar för vissa befattningshavare,
utan vad Kungl. Maj :t
begärde var frihet att förstärka och
kvalitetsmässigt höja personalen inom
en rad departement där detta ansågs
särskilt önskvärt. Regeringen begärde
fullmakt att få genomföra detta bl. a.
vid sidan av den ordinarie löneskalan
genom att dels inplacera befattningshavare
i nya, högre tjänster, dels ge
ytterligare lönetillägg. Detta har regeringen
också gjort. Beslutet trädde i
kraft den 1 juli 1965. Flera befattningar
liar genomgått en ganska vittgående
förändring — man har infört titlar som
vi tidigare inte har haft, t. ex. departementsråd
—■ och lönetillägg har givits.

Det är alldeles självklart, att om man

Onsdagen den 10 februari 1900

Nr 7

:i7

Bemyndigande att

ger regeringen sådana fullmakter, så
är det i ett system som vårt också påkallat,
att riksdagen får besked om hur
regeringen har utnyttjat dessa extraordinära
fullmakter. Man skulle behöva
ha reda på inte bara hur det slagit ut
lönemässigt utan även hur vederbörande
bedömer, att det syfte har blivit
tillgodosett som man har angett som
motivering för denna förändring, nämligen
den kvalitetshöjning av arbetet i
departementen som man därmed ville
uppnå.

Jag vill, herr talman, fästa uppmärksamheten
på att under den debatt som
vi förde här i kammaren i denna fråga
sade statsministern, när han skulle
lugna opponenterna, att det ifrågavarande
bemyndigandet var en fullmakt vars
utövande riksdagen varje år komme att
få möjlighet att granska. Även föredragande
statsrådet i denna fråga, herr
Hermansson, sade i denna kammare,
att riksdagen får ju minst — jag stryker
under ordet —■ en gång om året tillfälle
att pröva departementsorganisationen
och kan då reagera, om man
tycker att organisationen har byggts
ut slösaktigt och att om fullmakterna
missbrukas kan de när som helst
dras in.

Nu vet vi att detta genomfördes den
1 juli 19G5. Dessa fullmakter har varit
i kraft ett halvår, och med utgångspunkt
från den försäkran som statsrådet Hermansson
lämnade här i kammaren under
den debatten hade det bort vara
en självklar sak, att man nu hade lämnat
en redovisning för detta till riksdagen.
Det är den omständigheten att
så inte har skett som har påtalats i
motionerna.

Nu säger utskottet att efter ett halvår
kan man inte få en sådan redovisning.
Det ställs däremot i varje fall indirekt
i utsikt, att man skall få en redogörelse
för detta i nästa statsverksproposition,
alltså ett och ett halvt år efter det dessa
fullmakter trädde i kraft.

Man måste säga att detta är helt otill -

inrätta vissa tjänster i statsdepartementen

frcdsställande. Detta system att icke nu
utan närmare anfordran lämna uppgift
om vilka förändringar som har vidtagits
och vilka konsekvenserna härav
har blivit inger inte förtroende, och det
vittnar inte om den samarbetsvilja som
man har förutsatt.

Det är självklart att man kan på annat
sätt t. ex. genom en interpellation
sätta på prov regeringens vilja att härvidlag
lägga akta på bordet. Jag lämnar
det för dagen därhän. Jag bara konstaterar
att man hade haft rätt att vänta
att redovisning skulle ha skett till denna
riksdag.

I reservationen vill man ge uttryck åt
den meningen, och jag ber, herr talman,
att med det anförda få yrka bifall
till denna.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Av herr Ståhls anförande
framgick med all önskvärd tydlighet,
att han på väsentliga punkter totalt
har missuppfattat innebörden i den
reform som beslutades förra året.

Tidigare hade vi ju en stel organisation,
byggd på den traditionella byråfördelningen
inom kanslihuset. För att
få till stånd mera elasticitet i arbetet
och möjliggöra ett mera rationellt utnyttjande
av personal lade man om systemet,
så att man i stället för den traditionella
byråorganisationen fick sakavdelningar
som handlade spörsmålen.
Genom den organisationen fick man
också till stånd en smidigare anpassning
då det gällde att utnyttja arbetskraften
och att få arbetet utfört. Det
var alltså en strävan efter en rationalisering
som denna proposition grundade
sig på. Vi mötte då den märkliga
företeelsen att företrädare för de partier
som oftast talar om staten som stelbent,
oböjlig, byråkratisk o. s. v. reagerade
negativt, när man på detta sätt
sökte få rationellare arbetsformer.

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Bemyndigande att inrätta vissa tjänster i statsdepartementen

Herr Ståhl sade att det beslutades om
stora lönetillägg och dylikt i anslutning
till propositionen. Denna uppgift är
inte helt korrekt. I propositionen redovisades
vissa lönejusteringar, som låg
helt i linje med dem som skett inom förvaltningen
i övrigt. Det gällde alltså
en sedvanlig översyn av löneläget för
tjänstemännen i kanslihuset. Därutöver
var det inte fråga om några speciella
lönetillägg. Man genomförde systemet
med s. k. högstlönegradstjänster, vilket
i och för sig inte är någon nyhet i statsförvaltningen.
Det tillämpas i affärsverken
och i en hel del andra instanser,
där man anser att tjänstemännen, allteftersom
de blir mera tjänstdugliga
med avseende på de arbetsuppgifter de
har och man genom deras större tjänstbarhet
kan ålägga dem mera ansvarsfulla
arbetsuppgifter, skall ha en lönesättning
som gör det möjligt att anpassa
lönen till de krav beträffande arbetsinsatsen
som ställs på befattningshavaren.
För övrigt rörde det sig inte om
några speciella lönetillägg. Däremot innebar
det en fullmakt för Kungl. Maj :t
att vid behov inrätta s. k. Br-tjänster.
Det inträffar ju ibland situationer som
gör att man måste tillsätta en arbetsgrupp
för att lösa specialfrågor som
dyker upp under budgetåret. Sådana
har vi tidigare kunnat lösa inom kanslihuset
genom s. k. göromålsförordnanden.
Genom att uppdra åt tjänsteman
att hestrida på kansliråd, byråchef eller
avdelningschef ankommande göromål
har man haft fullständig frihet att inrätta
det antal tjänster man behövt. Det
nya systemet med Br-tjänster innebär i
sak ingen egentlig förändring med avseende
på de rättigheter Kungl. Maj:t
tidigare haft. Det är bara en markering
av att dessa extra tjänster ges samma
beteckning som man traditionellt använder
i övriga fall.

Då nu herr Ståhl i sin motion har begärt
en redovisning, vill jag erinra om
att det är litet svårt att i statsverkspropositionen
för löpande budgetår lämna

en redovisning över vad som kan hända
under budgetåret. Det finns ju ingen
som i dag kan stiga upp och säga att
den och den saken inträffar som motiverar
att det anställs extra tjänstemän
i kanslihuset. Detta är väl en fråga som
får bedömas när budgetåret har gått till
ända. Jag vill påminna om att det i vissa
delar av statsverkspropositionen ändock
har lämnats redovisning för hur man
hittills har utnyttjat detta bemyndigande.
Om jag inte minns alldeles fel gäller
detta bl. a. inrikesdepartementets huvudtitel.
Det redovisas att man har inrättat
ett visst antal Br-tjänster.

De krav som herr Ståhl här reser kan
således lämpligen inte infrias tidigare
än då budgetåret är slut och man kunnat
se i vilken utsträckning denna fullmakt
har utnyttjats. Här anknyter statsutskottet
till det uttalande som gjordes
i debatten, nämligen att man årligen i
statsverkspropositionen har möjlighet
att bedöma utvecklingen på detta område.
Vi förutsätter alltså, med utgångspunkt
från dessa uttalanden, att man i
den statsverksproposition som föreläggs
nästa års riksdag för nästa budgetår
samtidigt redovisar för det budgetår
som nu har gått.

Redovisningen sker alltså först i efterhand,
men om man vill ha en objektiv
bild av vad som hänt under ett budgetår,
så kan man inte få den förrän
budgetåret är tilländalupet. Statsverkspropositionen
börjar byggas upp och
skrivas redan i september, och den
lämnas till riksdagen den It januari. Då
har bara halva budgetåret förflutit. Det
som händer under återstoden av budgetåret
kan rimligtvis inte redovisas
där.

I statsutskottet har vi förutsatt att det
blir en redovisning av vad som hänt i
nästa års statsverksproposition, och vi
anser att motionären kunde ha nöjt sig
med det — såvida han inte nu vill spela
upp denna fråga och ge den andra dimensioner
än den i verkligheten har.
Herr Ståhl använde ju i slutet av sitt

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Bemyndigande att

anförande ett ordval som var väl starkt
i förhållande till frågans art, när han
talade om bristande förtroende m. m.
sådant.

Herr talman! Jag tror för min del att
kammaren lugnt kan godta statsutskottets
utlåtande, till vilket jag yrkar bifall.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Lindholm har
många gånger tidigare i denna kammare
använt sig av det lilla knepet att
säga, när man inte tänker som han
själv då har man missförstått sammanhanget.
Jag konstaterar att herr Lindholm
i det fallet är sig lik och överraskar
åtminstone inte mig.

Jag skall nu inte fördjupa mig i formaliteter.
Det skulle jag annars kunna
göra, eftersom jag har en tjock liggare
med mig där även de nya tjänsteställningarna
är redovisade. Vad jag har
talat om är att riksdagen borde ha fått
en redogörelse för vad som hände under
första halvan av detta budgetår.
Med litet god vilja borde det ha varit
mycket enkelt att lämna en sådan redovisning.
Det var ju ändå inte så få nya
tjänster som inrättades i början av detta
budgetår. Jag har roat mig med att följa
förändringarna på något närmare
håll och har kunnat konstatera, att det
bär skett ganska väsentliga ting genom
de fullmakter regeringen fick i och med
riksdagens beslut i våras. Nog hade det
varit rimligt — och samtidigt hade det
varit ett bevis på god vilja — om detta
hade redovisats nu, efter det första
halvåret.

Vi reagerade inte emot själva saken,
herr Lindholm, inte mot förbättringarna
i och för sig. Vi reagerade emot formerna
för den förändring som regeringen
begärde, alltså mot dessa onekligen
ganska långtgående fullmakter.
Åtgärderna hade bort vara möjliga att
vidta utan de fullmakterna. Det var vår
tankegång, när vi yttrade oss i debat -

inrätta vissa tjänster i statsdepartementen

ten. Det är efter det att regeringen begärde
och fick dessa fullmakter som vi
nu anser att det hade varit rimligt att
lämna en redovisning för hur fullmakterna
utnyttjats hittills, vad de har kostat
statsverket och vilka positiva effekter
de har medfört inom kanslihuset.
Inte minst detta sista hade varit av värde
att få del av, eftersom herr Lindholm
med sin erfarenhet från kanslihuset här
ånyo betygar att fullmakterna har fått
så väsentliga positiva verkningar. Jag
kan annars säga till herr Lindholm utan
att röja någon källa, att det finns insiktsfulla
och erfarna bedömare från
kanslihuset som säger att det väsentligen
enbart betytt ett rätt avsevärt lönelyft.
Jag har ingen uppfattning om den
saken; jag bara konstaterar att det även
här finns något delade meningar.

Vad vi hade velat ha var en redovisning
som visat att regeringen ville tillgodose
de krav och önskemål som uttalades
i debatten när fullmakterna gavs.

Herr LINDHOLM (s);

Herr talman! Även om herr Ståhl vill
göra gällande att det skulle vara något
slags trick från min sida att säga att han
har missuppfattat frågan för att jag på
det sättet skulle få någon favör i debatten,
nödgas jag vidhålla den uppfattningen
att herr Ståhl ändock har missuppfattat
denna fråga. Det lönelyft som
herr Ståhl talar om och som han i och
för sig tydligen inte hade någonting att
erinra mot, var redovisat i den organisationsproposition
som godkändes av
riksdagen förra året. De förändringar
av tjänster som har skett sedan dess är
också i stort sett en produkt av den
organisationsplan, som redovisades i
denna proposition och som godkändes
av riksdagen. Om herr Ståhl går tillbaka
till den propositionen och studerar dess
förslag och jämför med den verklighet
som nu föreligger, så skall han konstatera
att han icke har täckning när han
vill bibringa kammaren den föreställ -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Bemyndigande att inrätta vissa tjänster i statsdepartementet

ningen, att här har skett mycket väsentliga
förändringar vid sidan av dem som
redovisades för riksdagen.

Herr Ståhl säger att Kungl. Maj :t borde
ha haft möjlighet att organisera detta
utan särskild fullmakt från riksdagen.
Ja, herr Ståhl, Kungl. Maj:t hade en viss
fullmakt genom att man kunde utnyttja
bestämmelsen i SAAR om göromålsförordnande.
Genom att låta anställa folk
på göromålsförordnande hade man kunnat
göra precis samma sak. Men nu var
regeringen av den uppfattningen att
man inför riksdagen mera exakt skulle
redovisa vad som faktiskt skett på detta
område —• och då protesterar herr
Ståhl.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vad som begärdes i den
proposition, som vi behandlade den där
vårnatten, var dels lönelyft, de nya lönegraderna
Br och År, dels de tilläggsbelopp
som skulle bli följden av de fullmakter
som man fick. Däremot förekom
det ingen redovisning — det kunde
ingen då begära — av hur många befattningshavare
som bestämmelserna
skulle komma att gälla. Man visste inte
vilket totalbelopp det skulle bli för statsverket,
och man visste inte hur mycket
det skulle bli för de olika departementen.
Vi anser nu att det hade bort lämnas
en redovisning för riksdagen av
dessa siffror.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! I den propositionen
lämnades en redovisning för hur de olika
departementen skulle organiseras.
Vidare lämnades en redovisning för de
löner som skulle utgå på de olika sakavdelningarna
i departementen. Jag tror
alltjämt att herr Ståhl har ett utomordentligt
stort behov av att läsa propositionen
en gång till.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Utan att förlänga den -

na diskussion, som ju nu rör sig om formaliteter,
skulle jag vilja säga till herr
Lindholm, att ändringarna för vissa
grupper —• t. ex. rättsavdelningschefer,
expeditionschefer, statssekreterare och
statssekreteraravdelningar fanns angivna.
Men det klargjordes inte hur många
befattningshavare som skulle ingå i
det ena och det andra. Inte heller klargjordes
hurudan lönesättningen för
samtliga befattningshavare skulle bli.
Därför behövs nu en redovisning, och
jag kan härvidlag åberopa att det väl
fortfarande är ganska oklart för de icke
initierade hur den nya organisationen
har slagit ut.

Det vore enligt min mening ett intresse
för riksdagen att få dessa informationer
och för regeringen att lämna dem.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag får väl be kammaren
om ursäkt för att jag kommer tillbaka
i talarstolen — det hela verkar
kanske litet tjatigt.

Men om herr Ståhl skulle följa mitt
råd och läsa propositionen en gång till,
skulle han i den finna bl. a. förslag om
vilken lön statssekreteraren skulle ha,
vilken lön expeditionschefen skulle ha,
vilka löner som skulle utgå till sakavdelningscheferna.
Där nämndes Br 4
och Br 3. Vidare nämndes att departementssekreterare
skulle placeras i Br 1
och att för lägre personal skulle användas
högstlönegradssystemet med
A 27 i toppen.

Allt detta redovisades klart i propositionen.
Vidare redovisades sakavdelningarna
i stort sett — de som blir
av traditionell typ — under det att fullmakten
innebar att Kungl. Maj:t, om
det inträffar saker och ting som motiverar
en expansion på personalsidan i
departementet, skulle ha rätt att företa
en utbyggnad. Och den rätten hade
Kungl. Maj:t kunnat utnyttja tidigare
genom s. k. göromålsförordnanden på
olika nivåer.

Onsdagen den 16 februari 1966 Nr 7

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning

Herr STÅ HL (fp):

Herr talman! Det är bl. a. denna fullmakt
och dess utnyttjande som vi begärt
en redovisning för men icke fått.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
av herr Axel Andersson in. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66 till Lokaliseringsbidrag
och Lokaliseringslån
jämte i ämnet väckta motioner; samt

bevillningsutskottets betänkande nr 2,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för
år 1966 skall utgå.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 15.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr 7, med
överlämnande av kommitténs för firande
av representationsreformens 100-årsjubileum
till fullmäktige i riksgäldskontoret
avgivna berättelse över kommitténs
verksamhet under år 1965.

§ 16

Granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

Sedan utskottets anmälan föredragits
anförde

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Vid första lagutskottets
behandling av ombudsmännens berättelser
har jag tillhört den avdelning,
som haft att granska JO:s årsberättelse.
Granskningen har genomförts utan anmärkning
och utskottets utlåtande är
enhälligt på alla punkter.

I samband med granskningen hade vi
vid behandlingen av en grupp ärenden
tillfälle att som komplement till den
skriftligen avlämnade berättelsen få en
muntlig redogörelse av justitieombudsmannen.
Vid samma tillfälle hade också
utskottet förmånen att få klarläggande
och uttömmande svar på de frågor, som
framställdes till justitieombudsmannen.

I JO:s årsberättelse redogörs bl. a.
för ett pennalismmål av mycket allvarlig
art. Det gäller en yngling som av
sina kamrater — elever i samma skola
-— utsättes för en synnerligen rå och
grov misshandel. Förövarna av denna
misshandel har icke befordrats till den
laga näpst, som skall följa på ett sådant
handlande.

Vår rättsvårdande stat varken kan
eller får tolerera eller överse med sådana
övergrepp mot enskild person som
i detta fall förekommit. Alla ser vi synnerligen
allvarligt på detta slag av enskilt
förtryck, och det är därför med
oro man konstaterar att samhällets reaktion
mot dessa våldsdåd har uteblivit.

Såsom jag tidigare framhållit är
första lagutskottets granskning av justitieombudsmannens
årsberättelse genomförd
utan anmärkning och beslutet
härom har varit enhälligt. Därför har
jag helt naturligt icke något yrkande i
anslutning till vad jag framfört.

Jag har dock, herr talman, velat framhålla
hur allvarligt vi ser på våldsbrott
av detta slag och hur viktigt det
är, att en sträng och minutiös övervakning
äger rum för att förhindra kamratförtryck
av vilket slag det vara må.

Vidare yttrades ej.

Utlåtandet lades till handlingarna.

42 Nr 7 Onsdagen den 16 februari 1966

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

§ 17

Granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

Sedan utskottets anmälan föredragits
anförde

Herr EDLUND (h):

Herr talman! I MO:s årsberättelse
anmäls bl. a. ett mål mot en befattningshavare,
som enligt rubriken i berättelsen
vidtagit åtgärder ägnade att obehörigen
påverka personer vilka åberopats
som sakkunniga vid domstol.
Det mål det gällde är beroende på Svea
hovrätts prövning och därom är följaktligen
för närvarande ingenting att
tillägga.

I samband med detta mål har emellertid
det märkliga och beklagliga inträffat,
att en av dessa sakkunniga, en
läkare, ansett sig utsatt för obehörig
påverkan vid förhör inför MO —
d. v. s. vederbörande har den uppfattningen
att MO själv givit prov på ungefär
samma slags oförstånd som den befattningshavare
visat, mot vilken han
låtit väcka åtal.

Med anledning av det inträffade har
läkaren till första lagutskottet gjort en
anmälan mot MO, och jag vill uttala en
förhoppning att utskottet snarast låter
verkställa en ingående undersökning i
ärendet för att fastställa vad som verkligen
förevarit. Saken är nämligen allvarlig.

Den första förutsättningen för att MOämbetet
skall fylla avsett ändamål är
att det av alla parter omfattas med absolut
och orubbat förtroende beträffande
objektivitet och oväld. Denna anmälan
och vissa händelser, som inträffat
på senare tid, tyder dess värre på

att detta förtroende på flera håll är rubbat.

Vidare yttrades ej.

Utlåtandet lades till handlingarna.

§ 18

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 februari
1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring,
m. m., och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag), m. m.;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1965/66, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 19

Avveckling av stödet till odling av spånadslin
och hampa

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående avveckling
av stödet till odling av spånadslin
och hampa jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 30 december 1965 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 11, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att
dels godkänna vad i propositionen förordats
rörande avveckling av stödet till
odlingen av spånadslin och hampa, dels

■13

Onsdagen den 16 februari 1900 Nr 7

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

godkänna vad i propositionen föreslagits
om avgångsersättningar till anställda
vid lin- och hampberedningsverken,
dels medge de åtgärder i fråga om statens
fordringar hos Hallands läns linodlareförening
och Gotlands hampodlareförening
som förordats i propositionen,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
bevilja föreningarna tillfälliga lån i enlighet
med vad som förordats, dels ock
godkänna vad som anförts i propositionen
rörande forsknings- och försöksverksamheten
beträffande spånadslin
och hampa.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 236 av herrar Axel Kristiansson
och Ebbe Ohlsson, likalydande med
11:300 av herr Antonsson m.fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 11 måtte
medge, att under femårsperioden 1966/
67—1970/71 stöd av införselavgiftsmedel
finge utgå till spånadslinodlingen
enligt det förslag som framlagts i betänkandet
»Lin och hampa»;

2) 1:612 av herr Harald Pettersson
m. fl. och II: 746 av herr Grebäck m. fl.,
i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte bevilja Sveriges allmänna
linodlingsförening för budgetåret
1966/67 ett anslag på 8 000 kronor
ur anslaget till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område;

3) 1:619 av herrar Åkesson och Harald
Pettersson, likalydande med II: 745
av herr Grebäck m. fl., vari hemställts,
att riksdagen, med avslag å Kungl.
Maj:ts proposition nr 11, måtte besluta,
att spånadslinodlingen skulle erhålla
fortsatt stöd jämväl efter utgången av
budgetåret 1965/66;

4) motionen II: 742 av herr Franzén
i Träkumla, i vilken motion hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala dels att av anslaget för
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område 575 000 kr. finge användas som
stöd åt hampodlingen på Gotland un -

der budgetåret 1966/67, dels att Gotlands
Ilampodlareförening befriades
från ränteskulden på cirka 210 000 kr.
och därutöver befriades från räntor under
den kommande femårsperioden under
förutsättning att driften vid hainpberedningsverket
upprätthölles.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen II: 742

a) godkänna vad i utlåtandet förordats
rörande avveckling av stödet till
odlingen av hampa,

b) godkänna vad i utlåtandet föreslagits
om avgångsersättningar till de anställda
vid hampberedningsverket i
Visby,

c) medge de åtgärder i fråga om statens
fordringar hos Gotlands hampodlareförening
som förordats i propositionen,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att bevilja
nyssnämnda förening tillfälliga lån i
enlighet med vad i propositionen förordats,

e) godkänna vad i propositionen anförts
rörande forsknings- och försöksverksamheten
beträffande hampa;

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 619 och II: 745
samt med bifall till motionerna I: 236
och II: 300

a) godkänna vad utskottet i utlåtandet
förordat rörande stödet till odlingen av
spånadslin under femårsperioden 1966/
67—1970/71,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att bevilja
Hallands läns linodlareförening anstånd
med amorteringar för lån ur statens
hantverks- och industrilånefond t. o. m.
år 1971,

c) godkänna vad utskottet anfört rörande
forsknings- och försöksverksamhet
beträffande spånadslin, m. m.;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:612 och 11:746
godkänna vad utskottet i utlåtandet för -

44 Nr 7 Onsdagen den 16 februari 1966

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

ordat rörande statsbidrag till Sveriges
allmänna linodlingsförening.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger, Lage Svedberg, Hedström,
Magnusson, Augustsson, Lindström, Arweson,
Johanson i Västervik och Persson
i Skänninge samt fru Lindberg,
vilka ansett att utskottet under II. och
III. bort hemställa, att riksdagen måtte

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 236 och II: 300 samt I: 619 och II: 745

a) godkänna vad i reservationen förordats
rörande avveckling av stödet
till odlingen av spånadslin,

b) godkänna vad reservanterna föreslagit
om avgångsersättningar till de anställda
vid linberedningsverket i Laholm,

c) medge de åtgärder i fråga om statens
fordringar hos Hallands linodlareförening
som förordats i propositionen,

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att bevilja
nyssnämnda förening tillfälliga lån
i enlighet med vad i propositionen förordats,

e) godkänna vad i propositionen anförts
rörande forsknings- och försöksverksamheten
beträffande spånadslin,
m. in.;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 612
och II: 746 godkänna vad i propositionen
förordats rörande statsbidrag till
Sveriges allmänna linodlingsförening.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Det är alltid med ett
visst vemod man går att besluta om
nedläggning av ett företag. I dag gäller
det hampberedningsverket i Visby.
Ett fyrtiotal anställda mister nu sitt arbete.
En del av dem är äldre, en del i
sina bästa år. För många gäller det nu
att få en annan sysselsättning. Det måste
alltså finnas tungt vägande skäl innan
man fattar ett sådant beslut.

I många år hade vi på Gotland svårt
att bereda full sysselsättning. Det var
därför nödvändigt att staten satsade en
del pengar för att hålla odlingen av
hampa och beredningsverket i gång. De
gotländska myrarna har lämplig jordmån
för hampodling, och genom uppläggningen
av en viss växtföljd verkade
hampodlingen även som en ogräsbekämpande
faktor. Det har följaktligen
medfört många fördelar för Gotland
att vi har hållit oss med denna
hampodling.

Nu har emellertid utvecklingen gått
vidare på detta område liksom på
många andra. Hampan har inte samma
betydelse för folkhushållet i dag som
under andra världskriget, när hampberedningsverket
i Visby uppfördes. Jag
tänker närmast på hampans användning
inom fisket. Varje fiskebåt som
var utrustad med redskap hade stora
mängder hampa ombord. Laxgarnen
var helt av hampa, och även till telnar
och tågvirke användes för det mesta
hampa.

Hur förhåller det sig i dag? Om man
går ombord på ett modernt fiskefartyg
och börjar undersöka redskapen, kanske
man inte alls hittar någon hampa.
I stället upptäcker man att alla redskap
är tillverkade av nylon och liknande
material. Utvecklingen har på
detta område gått ifrån hampan till
andra material.

Nu har det gjorts en utredning av
hela frågan för att man skall kunna
bedöma den framtida driften. Vi vet
alla att odlingen hittills varit beroende
av statligt stöd, dels genom bidrag
direkt till odlingen för varje år och
dels genom nedskrivning av kapitalskuld
samt uppskov med betalning av
räntor och amorteringar under ett flertal
år.

Utredningsmannen konstaterar också
att verksamheten i framtiden inte kan
bedrivas utan stöd, så mycket mindre
som svårigheter efter hand kan uppstå
att finna avsättning för hampfiber. Om

Onsdagen den 16 februari 1966 Nr 7

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

man därtill lägger att hampodlarcföreningens
ekonomiska ställning varit
mycket ansträngd och att föreningen
därför haft svårt att genom investeringar
genomföra vissa rationaliseringar,
inser man vilka problem som möter.
Det är också ett känt faktum att
det för varje År blivit allt svårare att få
odlare till de arealer som behövs för
att hålla liampberedningsverket i gång.
Man kan därför förstå Gotlands hampodlareförening
när den i sitt yttrande
framhåller att det med hänsyn till den
ständigt fortgående kostnadsökningen
inte torde vara möjligt att under en 5-årsperiod uppehålla driften vid beredningsverket
med oförändrat stöd om
man inte samtidigt kan genom investeringar
genomföra vissa rationaliseringar.

Föreningen pekar också på att det
förefaller osannolikt att tillräcklig odlingsareal
kan erhållas om priset på
halm sänks i enlighet med utredningens
beräkningar.

Mot denna bakgrund anser föreningen
det nödvändigt att det statliga stödet
höjs, för 1966 års hampskörd med
50 000 kronor samt för följande år med
belopp som svarar mot ökade lönekostnader.
Vidare finner föreningen det angeläget
att ränteskulden på statslånen
skrivs av samt förklarar sig ej heller
i fortsättningen ha möjlighet att erlägga
någon ränta på dessa lån.

Samma synpunkter har i stort sett
framförts av RLF, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet lin och hampa
samt Gotlands läns hushållningssällskap.

När nu departementschefen anser att
en provisorisk lösning av många skäl
inte är lämplig, anser jag att denna bedömning
är riktig. Ett provisorium under
en 5-årsperiod kan inte vara tillfredsställande
för någon part. Jordbrukarna
finner säkert andra grödor att
odla på den jord som inte längre skall
besås med hampa. Lönsamheten i
hampodlingen har inte varit särskilt

hög, och därför kan övergången till
andra grödor gå relativt lätt.

Betydligt svårare drabbas de anställda
vid fabriken av en driftnedläggelse.
För många av dem uppstår betydande
svårigheter. Den yngre arbetskraften
har naturligtvis lättare att anpassa sig
och att få annat arbete, men för många
äldre personer blir det svårt. Därför
har departementschefen föreslagit att
eu viss avgångsersättning skall utgå till
dem. Beloppets storlek blir helt beroende
av deras ålder och anställningstidens
längd. Ersättningen utgår i
form av ett grundbidrag och ett tillläggsbidrag
och kan uppgå till högst
8 000 kronor.

Skall man sedan anlägga sysselsättningssynpunkter
på frågan, är jag den
förste att beklaga att vi på Gotland
mister denna sysselsättning. Därför har
vi reservanter i vårt yttrande påtalat
angelägenheten av att berörda myndigheter
kommer att verka för att annan
lämplig sysselsättning skapas. Jag tror
att detta är ganska viktigt, eftersom
den fulla sysselsättningen på Gotland
är mycket sårbar. Yi har inte råd att
mista några företag. De behövs allesammans.
När vi nu nödgas lägga ned
hampfabriken måste vi därför se till
att nya sysselsättningsmöjligheter beredes.

Jag har nu i huvudsak berört hampberedningen
på Gotland, men i stort
sett gäller samma argument för linberedningsverket
i Laholm. Det förefaller
ur många synpunkter bättre att nu
besluta om en nedläggning än att ha
ett provisorium under en femårsperiod.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill börja med att
tacka herr Arweson för hans försvarstal
beträffande beslutet om nedläggningen
av hampodlingen. Därom är vi
ju allesammans överens, men det spar
lid för mig att slippa att på utskottets

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

vägnar hålla detta försvarstal. Däremot
saknade jag i herr Arwesons anförande
all motivering för att man lägger ned
linhanteringen. Det är ju linhanteringen
som vållat tvist i den här frågan
och inte hampodlingen. Jag förstår
mycket väl, att det är väsentligt mycket
svårare för reservanterna att söka
argumentera för nedläggandet av linodlingen
och linberedningsverket i Laholm
än det är att argumentera för nedläggandet
av hampodlingen och beredningen
av hampa på Gotland.

Jag skall här bara tala om linodlingen.
Jag vill först och främst säga att de
motiv som anförts i reservationen och
framför allt i propositionen för att man
bör lägga ned linodlingen och linberedningsverket
i Laholm, utgör synnerligen
svaga argument. Både hampodlingen
och linodlingen har varit föremål
för en utredning. Av de remissinstanser
som nämns i propositionen har
en övervägande del i princip instämt
i utredningens förslag att man bör fortsätta
odlingen och bearbetningen av
lin. Av 25 remissinstanser som nämns
i propositionen har bara tre stycken
förordat en total nedläggning, nämligen
arbetsmarknadsrepresentanterna.
Man har anledning fråga sig vad ett remissförfarande
rörande en utredning
egentligen skall tjäna till, om det är så
att man negligerar 22 tillstyrkanden
men ansluter sig till 3 avstyrkanden.
Blir inte under sådana förhållanden
hela remissinstitutionen en ren fiktion?
Kungl. Maj:t har naturligtvis full
rätt att handla så, om Kungl. Maj:t vill
— den saken är klar. Men när man
åsidosätter 22 remissinstanser av 25 så
vill det starkare motiv till än de som
har anförts i propositionen. Det förefaller
mig som om det egentliga motivet,
det som varit vägledande, är att
de i linberedningsverket sysselsatta arbetarna
anses behövas bättre på ett annat
håll. Dessa människors personliga
intressen och önskemål tycks man inte
ha fäst sig så särskilt mycket vid.

Utskottsmajoriteten vill underkänna
denna motivering, inte minst med hänsyn
till att det ser ut att bli minst lika
kostsamt att hålla en behövlig beredskapslagring
som det blir att upprätthålla
odlingen, om man följer utredningsmannens
förslag. Därtill kommer
att odlingsalternativet ur beredskapssynpunkt
är väsentligt fördelaktigare
än lagringsalternativet. Detsamma gäller
all jordbruksproduktion. En pågående
jordbruksproduktion är ett mycket
starkare beredskapsalternativ än
lagring i motsvarande omfattning.

Om man nu lägger ned linodlingen
och linberedningen, synes möjligheterna
vara ganska små att vid en avspärrning
ta upp den igen. Maskiner och fabriker
torde vara ganska odugliga efter
en tids stillastående, såvida man
inte lägger fabriken i s. k. malpåse, vilket
jag personligen menar att man allvarligt
bör överväga, därest riksdagen
på reservanternas rekommendation
skulle bifalla propositionen.

Man måste lära upp en ny arbetarstam,
om en sådan står att finna vid det
tillfället. Man får försöka stimulera
fram en ny odling, om intresse för en
sådan odling finns.

Om man alltså mot denna allvarliga
försvagning av beredskapen ställer det
faktum att en upprätthållen odling och
förädling i princip inte blir dyrare —
mycket talar för att den blir billigare
— ter sig propositionens förslag ganska
illa motiverat. De ersättningar som
skall utgå till den bortrationaliserade
arbetskraften är synnerligen blygsamma,
och de kan säkerligen inte — i
varje fall inte i de flesta fall — kompensera
de förluster och uppoffringar
som nedläggandet innebär för denna
arbetarstam. Därtill kommer att dessa
arbetare i stor utsträckning har kommit
till en sådan ålder att en omplacering
och omskolning i många fall är
ganska svår att genomföra. Det är för
dem en mycket klen tröst att man säger
att man kan anvisa annat arbete i

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

Halmstad eller i trakten däromkring.
Utskottets majoritet anser därför att linodlingen
och linberedningen behövs
som ett sysselsättningsobjekt i en bygd,
där avfolkningen annars kan bli ett problem.
Man kan alltså se detta som en
åtgärd inom ramen för lokaliseringspolitiken.
Billigare sysselsättningsobjekt
torde det vara svårt att uppleta.

Sedan skall jag be att få ta upp en
speciell sak. Jag såg i en tidning för en
tid sedan en uppgift om att en beredskap
kommer att kosta 7,5 miljoner under
en femårsperiod. Detta ville, säger
man, de borgerliga partierna slå vakt
omkring; det skulle vara mycket billigare
att lagra.

Vem betalar i dag dessa pengar till
linodlingen? Jo, de 1,5 miljoner kronor
som skall utgå tas av de regleringspengar
uppgående till 160 miljoner kronor,
över vilka jordbruket förfogar. Det
betyder alltså att de 160 miljoner som
jordbruket har rätt att förfoga över
minskas med 1,5 miljoner. Det blir så
mycket mindre för jordbrukarna att använda
för prisregleringar på andra områden.
Det är inga statspengar. Men om
man lägger ned odlingen och skall lagra,
vem får då betala? Då får man betala
med medel över statsbudgeten, om
jag är rätt underrättad.

Här har man alltså gjort en fullkomligt
felaktig uppläggning av finansieringen
när det gäller denna odling.
Jag understryker ånyo, att det i stort
sett är jordbrukarna som står för den
ersättning, som utgår för att uppehålla
denna beredskap, om den baseras på odlingen
på det sätt som nu sker. Det är
en sak som man alltför länge har förtigit.

När man i departementet har hållit
på att avrusta linberedskapen, har man,
som jag sade, förmodligen av bara farten
även strukit bort ett litet anslag,
som tidigare utgått till Sveriges linodlareförening.
Det är en detalj som är
fristående från linberedningsverket och
alls inte behöver följa med i graven på

samma gång. Det kan i stället, antar
jag, föreligga starka skäl för att man
åtminstone hör kunna låta anslaget till
denna institution vara kvar. Om vi gör
det, visar vi åtminstone att vi värdesätter
att det finns en instans, som kan
uppehålla ett visst intresse för linodlingen
och därmed sammanhängande
frågor. Det är möjligt att ett eventuellt
återupptagande av odlingen vid en avspärrning
skulle kunna ske både snabbare
och effektivare, om en sådan
institution som denna förening kunde
ges möjlighet att fortsätta sitt arbete.
Det anslag som nu kräves i en motion
gäller bara 8 000 kronor. I en budget
på över 30 miljarder är 8 000 ett belopp,
som inte på något sätt borde störa
balansen eller skapa någon oreda. Jag
tycker att det verkar onödigt hårdhänt
att ta bort detta belopp i det sammanhang
som nu sker.

Jag vill till sist meddela att jag från
den fackförening, till vilken linberedningsverkets
arbetare är anslutna, fått
en vädjan till riksdagen om ett stöd så
att verket kan fortsätta sitt arbete. Det
är ganska sällan sådant förekommer,
men jag anser det vara min skyldighet
att underrätta riksdagen om denna vädjan.
Dessa fackföreningsmedlemmar har
talat om vilken ålder de befinner sig
i och att de kan tvingas att sälja sina
egnahem, vilket kan förorsaka dem förluster.
Jag kan sluta med att säga att
detta inte är någon partipolitisk fråga,
utan det är, som de själva säger, en rent
mänsklig fråga, som vi också bör bedöma
just ur den synpunkten. De vädjar,
som jag sade, till riksdagen om att låta
dem vara kvar vid sitt arbete.

Herr talman! Jag har sett som min
skyldighet att meddela detta med hänsyn
till att det står en majoritet inom
ett fackförbund bakom ett sådant direkt
hemställande. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag skall försöka begränsa
mig till en relativt sammanträngd
meningsyttring efter det anförande
som utskottets ordförande nu har
hållit.

När man varit med ett antal gånger
här i riksdagen och tagit ställning till
denna fråga så är det en reflexion som
överväger de övriga, och det är att
beredskapsmotivet i bedömningen tunnas
ut och skjuts åt sidan mer och mer
för varje gång frågan är före. Såvitt
jag kunnat finna är beredskapsläget
egentligen inte annorlunda än vad det
var för exempelvis tio år sedan, men
vi har ju tidsmässigt kommit två decennier
bort ifrån den gången vi hade ett
krisläge då denna beredskapsodling
blommade upp. Inte bara på detta utan
även på andra områden verkar det som
om ju längre bort i tidsperspektivet
man kommer från den gången det var
allvar, dess mindre allvarligt tar man
på de beredskapsmässiga motiven.

Jag vill gärna här stryka under att
linfibern fortfarande är den enda textilråvara
som kan framställas i det här
landet. Vi har exempelvis när det gäller
hampodlingen, som herr Arweson mycket
riktigt påpekade, fått syntetiska medel
som delvis ersätter hampans insats
på området, men när det gäller linodlingen
är förhållandet annorlunda. Där
har vi inte dessa syntetiska ersättningsprodukter
i samma utsträckning. Fortfarande
är linfibern eu nödvändig vara
för tillverkning av presenningsduk,
tältduk, brandslang och andra ting som
i ett beredskapsläge är känsliga och
nödvändiga beredskapsvaror.

Om vi då tittar på de två alternativen
så vill jag gärna knyta an till vad herr
Hansson i Skegrie här var inne på. Vi
ställer upp odlingsalternativet mot beredskapsalternativet,
och då vill jag allmänt
konstatera att jag tycker att skillnaden
ligger däri att i odlingsaltemativet
kan man mycket snabbt öka beredskapen
och odlingen. Om vi går på be -

redskapsalternativet däremot riskerar
vi att man snabbt minskar beredskapen
i ett krisläge. Vi har ingen garanti för att
vi kan fylla på lagren till de priser som
vi nu beräknar eller för att vi i ett längre
beredskapsläge kan fylla på lagren
över huvud taget. Jag vill gärna betona
vad som framgår av propositionen,
nämligen att linverket i Laholm förfogar
över en produktionskapacitet som
kan ta hand om 3 500 ton fiber under
ett år med nuvarande fabriksutrustning.
Ur beredskapssynpunkt finner jag alltså
att odlingsalternativet är överlägset.

Om vi sedan går på det andra som
bör vara intressant för riksdagen — det
är ju kostnaden för staten — så är det
mycket riktigt som herr Hansson i
Skegrie antydde, att ur kostnadssynpunkt
är dessa alternativ ungefär likvärdiga.
Om man frågar vilket som är
mest fördelaktigt ur samhällets synpunkt
konstaterar vi att det kommer
att kosta ungefär 1,5 miljon i båda fallen,
antingen vi skall ha en lagring eller
vi skall stimulera odlingen på samma
sätt som vi gjort hittills enligt det alternativ
som föreligger i utskottets utlåtande.
Men till denna kostnad skall man
också lägga en lagerinvestering på 15
miljoner kronor, vilket ingalunda är
någon liten summa.

Jag skall snudda något vid den arbetsmarknadsmässiga
bedömningen. Allmänt
råder i landet, det vet vi alla, den inställningen
att arbetskraften skall utnyttjas
så effektivt som möjligt. Som regel har
vi ett bristläge på skilda platser. Tyvärr
— frestas jag säga — är detta inte fallet
i just denna region. Södra Halland
och laholmsregionen är ett mycket
industrifattigt område. Arbetsmarknadsmyndigheterna,
kommunerna och
enskilda företag har gjort ganska mycket
för att få i gång en industrialisering,
men det har hittills inte satt några
nämnvärda spår. Jag vill gärna säga
till kammarens ledamöter: Tro inte att
det blir någon lätt uppgift att omplacera
dessa ca 170 anställda, av vilka

Onsdagen den IG februari 1966 Nr 7

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

hundratalet är över 50 År! Många av
dem är gamla f. d. lantarbetare som en
gång tidigare blivit utrationaliserade ur
sin näring. Jag betraktar det som mycket
svårt att hitta en ersättningssysselsättning
för dem.

Det strider mot de moderna principerna
för arbetsmarknadspolitiken, anser
jag, när man i dag är beredd att fatta
beslut om nedläggning utan att i förväg
ha skaffat sig några som helst garantier
för att man får en ersättningsindustri.
I de fall där staten ligger bakom
— det gör staten delvis här genom
detta stöd — brukar man, när en industri
måste ändra sin orientering eller
lägga ned sin verksamhet, se till att
man har en ersättningsindustri något så
när framarbetad. Det har vi inte på detta
område.

Vi har här diskuterat norrlandsproblemen.
Jag skall inte göra några jämförelser,
ty fallen är inte analoga. Men
jag tycker att staten och arbetsmarknadsmyndigheterna
borde ha känt sitt
ansvar och inte vidtagit åtgärder innan
det fanns något så när rimliga garantier
för att de anställdas sysselsättningsproblem
kan lösas.

Även om jag nu råkar vara från det
län som arbetsmarknadsmässigt och näringspolitiskt
kommer att drabbas vill
jag gärna säga, att jag inte betraktar
detta som en jordbruksfråga, utan jag
ser det som en beredskaps- och sysselsättningsfråga.
Det är motivet till att jag
ansluter mig till det yrkande som
har ställts av jordbruksutskottets ordförande.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Jag vill först erinra
kammaren om att det är ungefär ett år
sedan vi här behandlade frågan om
följdverkningarna efter nedläggandet av
tobaksodlingen — en gammal unik odling,
koncentrerad till ett mycket begränsat
område i södra Sverige, men
dock av stor betydelse för dem det

gällde. I dag är det fråga om linodlingens
vara eller icke vara. Linet är en av
våra äldsta och förnämligaste kulturväxter.
Odlingen därav var på sin tid
vitt utbredd i vårt land, men den har
under senare år alltmer trängts tillbaka
för att nu bedrivas företrädesvis i Kristianstads
och Hallands län.

De föregående båda talarna har utförligt
redogjort för och motiverat utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Jag kan
ansluta mig till vad herr Hansson i
Skegrie och herr Antonsson har anfört.
Jag vill dock ytterligare fastslå att varken
i propositionen, i debatten i utskottet
eller i reservanternas anföranden i
kammaren i dag, något som helst övertygande
skäl redovisats beträffande nödvändigheten
att lägga ned linodlingen.
Utskottet är enigt i fråga om att en nedläggning
av hampodlingen är ofrånkomlig.
Däremot råder det delade meningar
om linodlingen, som reservanternas talesman
herr Arweson helt förbigick.

I propositionen underkännes helt utredningens
förslag, att man skulle reducera
stödet till linodlingen till 1,5
miljon årligen under den närmaste
5-årsperioden. Detta förslag har varit
föremål för remissbehandling. Som utskottets
ärade ordförande här framhöll,
har mer än 20 remissinstanser tillstyrkt
detta förslag. Bland dessa instanser finner
man statskontoret, kommerskollegium,
Kooperativa förbundet, statens
jordbruksnämnd, RLF, lantbruksstyrelsen,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
m. fl. Yttranden av dessa
instanser brukar väga tungt, och man
kan väl inte anklaga dem för att ha velat
tillgodose några snäva landsortsintressen,
utan de får väl förutsättas ha
sett på frågan ur synpunkten av vad
som är mest gagnande för landet.

Beredskapsskälet som framförts som
motiv för en fortsatt odling är fullt bärande.
Det har fastslagits att en beredskapslagring
skulle bli minst lika dyrbar
som en odling, enligt utredningens
förslag, vartill kommer fördelen att kun -

Andra kammarens protokoll 1966. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Avveckling av stödet till odling av sp&nadslin och hampa

na köpa lin från utlandet förmånligare,
om man har någon odling hemma att
falla tillbaka på. Vid längre avspärrning
är det givetvis ännu mer förmånligt att
ha en inhemsk odling, eftersom denna
kan utvecklas ganska snabbt. Man vet
hur det var efter första världskriget och
vilka besvärliga omställningsproblem
man då hade.

Vidare subventioneras, såsom utskottets
ordförande här framhöll, denna odling
genom jordbrukets regleringsmedel,
medan en beredskapslagring helt betungar
statskassan. Man kan fråga sig
om det i dagens läge, då det klagas över
att importen ökar alltmer, är klokt att
lägga ned linodlingen och ytterligare
höja importsiffrorna. Jag tror inte det.

Därtill kommer att man kan fråga sig
hur mycket det skulle vara vunnet med
att lägga ned linodlingen på dessa 2 000
hektar och beså denna mark med vete
eller oljeväxter, som är fullt ut lika
mycket subventionerade som linodlingen
och för vilka det redan finns vissa
avsättningssvårigheter.

Ett annat motiv som talar för fortsatt
linodling är den för jordbruket betydelsefulla
växtföljden, som har framhållits
av många av remissinstanserna. Det
gäller inte minst i ifrågavarande bygder,
för dem som driver kreaturslöst
jordbruk med begränsad vallodling.

Till alla dessa argument som utredningen
framhållit och som flertalet remissinstanser
instämt i har propositionen
ej tagit någon hänsyn, utan man
har uteslutande beaktat vad arbetsmarknadsstyrelsen
och LO anfört om en viss
brist på arbetskraft i lialmstadsregionen
och att de anställda i Laholm borde
överflyttas dit. Med en avveckling följer
emellertid en hel del problem som
kräver för det allmänna kostsamma
lösningar samt medför bekymmer och
oro för de enskilda som berörs därav.
Laholmsområdet är svagt ur sysselsättningssynpunkt
och avvecklingen av linberedningsverket
för många svårigheter
med sig, svårigheter som kunde undvi -

kas, om linodlingen fick fortgå ännu
en tid.

Vi hade så sent som i höstas en interpellationsdebatt
i hithörande frågor, vilken
visade vilka stora svårigheter man
står inför. Då jag förmodar att efterföljande
talare kommer att fördjupa sig
i dessa problem kan jag avstå från att
närmare beröra dem.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Eftersom stödet till linodlingen,
som här tidigare sagts, tas
från det belopp på 160 miljoner i importavgifter
som utgår för stödjandet
av jordbruksproduktionen talar mycket
för att frågan om fortsatt stöd till linodlingen
hade bort behandlas i samband
med att riksdagen fått ta ställning
till 1960 års jordbruksutrednings förslag.
Detta har också framhållits av flera
remissinstanser, men man har tydligen
inte velat lyssna härpå.

Utredningsmannen, liksom flera remissinstanser,
trycker starkt på beredskapssynpunkten.
Jag vill med några
ord beröra detta problem. En fortsatt
inhemsk produktion av linfiber, denna
från beredskapssynpunkt mycket viktiga
råvara, måste tillmätas mycket stor betydelse.
Tillgången måste säkerställas.
Genom en fortsatt linodling och linberedning
inom landet bidrar man också
till att upprätthålla ett så differentierat
näringsliv som möjligt, och detta är
också värdefullt. Att vid avspärrning,
som vi alla hoppas slippa, fylla behovet
av linfiber genom import kommer att
stöta på svårigheter. Erfarenheterna visar
detta. Odlingen av lin är sedan lång
tid tillbaka vikande i såväl Väst- som
Östeuropa, vilket torde medföra att produktionen
inom varje land behövs för
det egna landets behov om beredskapen
skulle kräva det. Att under sådana
förhållanden förlita sig på import är
icke förenligt med en god planering.
Under en kortare avspärrningsperiod,

Onsdagen den 16 februari 1966 Nr 7

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

t. ex. ett år, kan man säkerligen tillgodose
beredskapskravet genom lagring, men
de avspärrningsperioder man nu räknar
med, vilka även 1960 års jordbruksutredning
utgår från, är längre än de som
för närvarande ligger till grund för beräkningar
vid all beredskapslagring.

Vi är alltså vid planeringen hänvisade
till att räkna med import eller egen produktion.
Att vid avspärrning få igång
en ny odling inom landet är helt naturligt
inte uteslutet, även om det, som här
tidigare framhållits, stöter på många
problem. Vi får dock inte helt bortse
ifrån att denna odling kommer att begränsa
den areal, som står till förfogande
för livsmedelsproduktionen, och om
inte förr kommer vi vid en sådan avspärrning
att behöva alla de livsmedel
vi kan producera inom landet.

Även om vi lyckas få i gång en odling
av lin vid ett sådant tillfälle saknar
vi möjligheter att förädla denna
produktion. Linberedningen kräver speciella
maskiner som vi inte tillverkar
inom landet utan måste skaffa utifrån.
Den maskinella utrustning som friställs
om linberedningsverket i Laholm läggs
ned kan inte finna någon köpare inom
landet utan måste, om den skall säljas,
gå till annat land. Då anläggningen i
Laholm är vårt sista linberedningsverk,
kommer vi, om det avvecklas, att vara
helt blottställda på anläggningar och
maskinell utrustning, för att bereda en
odling inom landet. Skall vi till lagringskostnaderna,
som enligt vad som
här tidigare sagts är lika stora som det
stöd som föreslagits, även inräkna vad
det kostar att konservera eller, som det
här uttrycktes, lägga i malpåse maskiner
och övrig utrustning för en framtida
beredning, kommer vi fram till betydligt
högre kostnader än vad beredning
och utskott har räknat med. Det
är väl denna tanke som reservanterna
är inne på när de säger att överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap
skall pröva, om det finns anledning att
i fortsättningen utnyttja linberednings -

verkets lokaler och utrustning. För en
beredskapslagring torde nämligen de lokaler
som där finns icke fylla måttet.
Sådana lokaler ställer betydligt högre
krav på inredning och framför allt på
luftkonditionering.

Herr talman! I likhet med flertalet
remissinstanser har jag den uppfattningen
att odlingsalternativet är mycket
överlägset lagringsalternativet när
det gäller att säkerställa vår försörjningsberedskap
i fråga om linfiber. Jag
biträder helt utskottsmajoritetens uppfattning
och förslag.

Låt mig sedan också beröra en annan
sida av det förslag vi här diskuterar.
Såväl drätselkammaren i Laholm som
Södra Hallands kommunförbund framhåller
att varje inskränkning i driften
vid linberedningsverket i Laholm får
kännbara återverkningar på sysselsättningen
inom södra Halland. Linberedningsverket
är den industri i Halland
söder om Halmstad som har det största
antalet anställda, nämligen 170. Denna
del av landskapet har ett relativt svagt
näringsliv och ett vikande befolkningsunderlag.
Den omständigheten att det
inträdde någon förbättring förra året
kan inte tillmätas sådan betydelse att
man kan dra några slutsatser om att
situationen därmed har påtagligt förbättrats.
Man har inom området inte
kunnat ta emot ens det egna arbetskraftutbudet,
och då kan man naturligt
vis inte heller ta emot den arbetskraft
som friställes om linberedningsverket
tvingas nedlägga driften. Även
om sysselsättning kan erhållas i närliggande
orter, t. ex. i Halmstad, medför
detta ändå stora omställningsproblem
för de anställda — nytt arbete
och nya arbetsplatser. Som framgår av
handlingarna, och som kammarens ledamöter
känner till, har också över
100 av de 170 anställda passerat 50 års
ålder. Detta försvårar problemet ytterligare.

För ett område med södra Hallands
struktur av jordbruks- och skogsbruks -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

bygd sker en kontinuerlig friställning
av arbetskraft genom rationaliseringar,
och för att en sådan trakt skall kunna
bibehålla sitt befolkningsunderlag krävs
att den friställda arbetskraften efter
hand kan beredas annan sysselsättning
inom området. Fördelarna härav är
många både för den enskilde och för
den trakt i vilken han är bosatt. Nackdelarna
med att arbete inte kan erbjudas
i hemorten är väl kända: ökade bostadsköer
i tätorterna och vikande skatteunderlag
för kommunerna i våra glesbygder.
Båda dessa nackdelar vill vi
motverka. Linberedningsverket i Laholm
är just en sådan industri som
kunnat suga upp en del av den friställda
arbetskraften inom södra Halland
och bereda den lämplig sysselsättning.
När man ser på de anställdas bostadsorter
kan man också konstatera
att de kommer från samtliga kommuner
i Sydhalland. Många i dessa trakter har
även under vintermånaderna kunnat erhålla
kompletterande arbete vid linberedningen.
Ett nedläggande av driften
i Laholm strider mot vad jag anser vara
en förnuftig lokaliseringspolitik.

Det är många förhållanden som man
skulle vilja peka på i detta sammanhang,
t. ex. odlarnas problem och medlemmarnas
förluster av insatta medel.
Man har lovat att de skall få tillbaka
högst hälften av sina insatser. Om man
därtill lägger skatterna under årens
lopp, blir det avsevärda förluster för
ett flertal av dem.

Låt mig sedan till slut också framhålla
att om reservanternas förslag skulle
vinna riksdagens bifall, så är det
absolut nödvändigt att åtgärder vidtages
för att tillföra Laholms-orten en
industri som kan bereda arbete för den
friställda arbetskraften utan alltför stora
omställningssvårigheter. Detta är till
gagn för den enskilde lika väl som för
södra Halland.

Herr talman! Jag hoppas att utskottets
förslag kommer att vinna riksdagens
bifall, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Frågan om stöd till odling
av spånadslin och hampa har riksdagen
tidigare haft att pröva. Riksdagens
senaste beslut i frågan kom att
gälla t. o. m. 1965 års skörd av såväl
lin som hampa. Stödet har utgått i form
av kristillägg eller garantipris till odlarna
samt statligt lån för att igångsätta
och driva beredningsverk för förädling
av halm, hampa och lin till råvara
för spinneriindustrien.

Frågan om stödet på längre sikt åt
spånadslin- och hampodling har varit
föremål för en särskild utredning. Utredningen
föreslår att fortsatt stöd skall
utgå under en femårsperiod för att upprätthålla
en begränsad odling av lin
och hampa. Remissinstanserna har haft
delade meningar i frågan om att ge
fortsatt stöd till lin- och hampodling.
Utredningen och remissinstanserna har
emellertid varit eniga om att odlingen
inte kan vidmakthållas utan särskilt
stöd.

I fråga om hampodlingen och stödet
till hampberedningsverket i Visby är
utskottet enigt om att stödet bör avvecklas
och att engångsersättning skall
uteå till de anställda i hampförädlingsverket
i Visby. Detta överensstämmer
med departementschefens förslag.

Den enda skillnaden mellan utskottsmajoriteten,
som tillkommit med hjälp
av fru Fortuna, och reservanterna i fråga
om hampan är att reservanterna önskar
fästa uppmärksamheten på att åtgärder
bör vidtagas för att söka skapa
ersättningsindustri för de anställda vid
hampförädlingsverket i Visby, när driften
där upphör.

Beträffande stödet åt spånadslinodlingen
har de borgerliga i utskottet med
lottens hjälp kommit att diktera utskottets
skrivning, och de förordar att stödet
för odlingen av spånadslin skall
fortsätta att utgå under en femårsperiod,
1966/67 t. o. m. 1970/71. Utredningen,
som gjort en parallellberäkning
av kostnaden för fortsatt begränsad
drift av linberedningsverket i Laholm

Onsdagen den 16 februari 1966 Nr 7

Avveckling av sti

genom övergång till ett skift — man
har för närvarande två skift — och
kostnaden för en beredskapslagring, har
kommit till slutsatsen att kostnaden i
bägge fallen kommer att röra sig om
1,5 miljon kronor. Det torde emellertid
vara så att utredningen för att komma
till detta resultat räknat i underkant
när det gällt det stöd som behövs
för fortsatt drift i ett skift och räknat
upp kostnaden för beredskapslagringen.
Det framgår också av vissa remissyttranden,
bl. a. från överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap, som framhåller
att beredskapskraven här överstiger
målsättningen för den försörjningsberedskap
som tillämpas i fråga
om andra varor vilka överstyrelsen
lagrar. Vad gäller kostnaden för den
fortsatta driften har utredningen tydligen
inte räknat med några lönehöjningar,
trots att linberedningsverket
kan räknas till låglöneindustrierna.

Länsstyrelsen i Halland framhåller
att linberedningsverket är den största
vattenföorenaren vid Lagans nedre lopp
och att ett enkelt reningsverk beräknas
medföra en investeringskostnad på cirka
900 000 kronor och en driftkostnad
på 135 000 kronor. Det är också sådana
saker som tillkommer om man
skall fortsätta driften vid linberedningsverket.

Av remissinstanserna har bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen,
landsorganisationen
och SAF uttalat sig för att stödet
bör avvecklas med hänsyn till bristen
på arbetskraft. Länsstyrelsen i Halland
förordar att avvecklingen sker under
en högkonjunktur som den nu rådande.
Reservanterna har i sin skrivning
understrukit nödvändigheten av
att åtgärder vidtas för att skaffa ersättningsindustri
i samband med att
verksamheten vid linberedningsverket
i Laholm avvecklas, och de föreslår följande
skrivning:

»Utskottet utgår från att berörda myndigheter
kommer att verka för att lämplig
annan industri förläggs till laholms5
— Andra kammarens protokoll 1966. Nr

let till odling av spånadslin och hampa

regionen i sådan tid att sysselsättningssvårigheter
vid linberedningsverkets avveckling
såvitt möjligt undviks.»

Med stöd av vad jag anfört ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr
Mossberger m. fl. — Ett bifall till reservationen
innebär också att de 70 arbetare
och tjänstemän, som kommer att
bli friställda i samband med att man
övergår från två skift till ett, får åtnjuta
den ersättning i form av avgångsvederlag
som utskottsmajoriteten inte
ansett sig kunna räkna med.

Låt mig till slut, herr talman, göra
en reflexion med anledning av de uttalanden
som gjorts under debatten.

Jag undrar hurudan vår standard
för närvarande skulle ha varit, om
riksdagen före nedläggningen fått tillfälle
att pröva alla de företag som lagts
ned — om vi inte skulle ha låtit bärkraftiga
företag ersätta icke bärkraftiga.
Även i dessa sammanhang skulle
kanske beredskapsskäl ha kunnat åberopas.
Jag tror, att om man på detta
sätt söker bromsa utvecklingen, resulterar
det så småningom i att standardhöjningen
äger rum i betydligt långsammare
takt.

Och beredskapssynpunkten kommer
ju att tillgodoses genom de möjligheter
att vidtaga åtgärder som överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap får.
Det gör att vi inte på grund av avspärrningsrisker
behöver upprätthålla
en drift som inte är lönsam.

Jag vet inte riktigt vilka det var
som enligt herr Hansson i Skegrie får
betala. Men det är väl på fettregleringen
som dessa 2 miljoner tas, och det
blir då skattebetalarna—konsumenterna
som får betala.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
sade, att här gäller det eu od7 -

54 Nr 7 Onsdagen den 16 februari 1966

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

ling som inte kan upprätthållas utan
särskilt stöd. Ja, jag tror att det mesta
vi producerar i detta land, både inom
industrien och inom jordbruket, inte
kan produceras utan stöd ■—• i varje
fall gör man det inte. Saken är alltså
inte så märkvärdig.

Herr Johanson sade också att så höga
lagringskostnader som utredningen anfört
behöver man inte räkna med. Utredningen
har beräknat lagringstiden
till 3 år. Det är samma lagringstid som
1960 års jordbruksutredning, efter rekommendation
av alla de experter utredningen
haft beröring med, förordar.
Men den lagringstid som nämnden för
ekonomisk försvarsberedskap räknar
med är kortare, och därför blir kostnaderna
i det fallet lägre. Jag tror emellertid,
herr Johanson, att det är bäst
att vi för dessa linfibrer räknar med
samma lagringstid som enligt jordbruksutredningen
gäller för andra varor
på hithörande område.

Vidare sade herr Johanson, att det
är väl konsumenterna som får betala.
Om jag är riktigt underrättad utgår
detta stöd till odlingen ur de 160 miljoner,
över vilka jordbruket enligt avtal
förfogar. Om man tar 1,5 miljon från
denna summa, förmodar jag att det bara
återstår 158,5 miljoner för jordbrukarna
att använda i prisregleringssyfte.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var en märklig
upptäckt herr Hansson i Skegrie hade
gjort. Han sade nämligen att det till
samtliga näringar skulle utgå någon
form av stöd. Detta kan väl ändå inte
vara riktigt. Det skulle innebära att vi
tillämpar en fullständigt genomförd
protektionism i vårt land, och det gör
vi väl inte. Denna uppgift måste alltså
vara felaktig.

Beträffande frågan om fettregleringsmedlen
vill jag framhålla, att dessa
självfallet inte kan komma från annat
håll än från konsumenterna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Stödet till produktionen
utgår i synnerligen skiftande former.
Men det torde inte vara herr Johanson
i Västervik obekant, att vi har
ett tullregleringssystem för industriens
produkter och att vi har ett importregleringssystem
för jordbrukets produkter,
varigenom vi stöder produktionen
av dessa varor.

Vidare kommer herr Johanson tillbaka
till påståendet att det ändå blir
konsumenterna som får betala detta.
Jag får då be herr Johanson vara vänlig
att upplysa mig om hur den vinst,
som skall uppstå genom nedläggningen
av linodlingen, kommer att visa sig för
konsumenterna? På vad sätt kommer
alltså konsumenterna att känna av
detta?

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är inte så väl insatt
i dessa frågor, men jag förmodar
att konsumenterna skulle kunna få känna
av det genom billigare priser. Jag
kan inte tänka mig något annat.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att få anföra några synpunkter med
anledning av att jag vid ett ingående
studium av denna fråga kommit fram
till att jag kommer att rösta med reservanterna.
Jag förstår mycket väl att
riksdagens ledamöter känner en stark
olust inför utsikten att nödgas friställa
personer som är anställda i en verksamhet,
vilken för sin existens är beroende
av speciellt stöd från staten.

Jag vill också påpeka att man inom
det privata näringslivet vid många tillfällen
tvingas att ompröva produktionen
i den mån denna inte kan upprätthålla
sin lönsamhet på grund av ändrade
förhållanden. Det kan vara speciella
konkurrensbetingelser eller andra
faktorer som inverkar. Jag vill be -

Onsdagen den 10 februari 1900 Nr 7 55

Avveckling av

tyga att något av det olustigaste som
man kan ställas inför inom en företagsledning
är att bli tvingad att vidtaga
åtgärder för att friställa personal.

Inte desto mindre har vi vid upprepade
tillfällen under senare år fått uppleva
— och jag vill också förutsäga att
man åtskilliga gånger under de närmaste
åren kommer att fä göra det — att
företag måste ompröva sin verksamhet
och kanske till och med lägga ned denna
därför att arbetsmarknadsmässiga
hänsyn kräver att företagsamheten är rationellt
upplagd och därför att lönsamheten
inom produktionen — den må
vara enskild eller tillhöra det statliga
stödområdet — är betingad av de löner
som de anställda har rättighet att
begära i den näring som utövas.

Om det privata näringslivet vid olika
tillfällen tvingas till sådana olustiga
ställningstaganden och arbetsmarknadsparterna
är överens — både Arbetsgivareföreningen,
LO och arbetsmarknadsstyrelsen
— kan jag inte se att man
kan göra någon skillnad mellan det enskilda
näringslivet och staten. Om man
nu har kommit till en sådan slutsats som
jag av debatten i hetta ärende tycker
mig förstå att alla är överens om, nämligen
att denna näring måste komma att
avvecklas och att det bara gäller hur
fort detta skall ske, då måste man ställa
sig frågan: När skall vi lämpligen avveckla
den?

Herr Antonsson har sagt att han inte
vill lägga jordbruksmässiga synpunkter
på denna fråga. Då kan vi avföra den
saken. Vidare talar man om beredskapsskälen.
Jag har försökt studera dem och
kommit till slutsatsen att synpunkterna
står mot varandra, så att man lika lätt
kan inta den ena som den andra ståndpunkten.
Sedan har vi frågan om de
människor som berörs av avvecklingen.
Det är ytterst beklagligt när människor
måste ryckas upp från en syssla som de
är vana vid. Jag förstår mycket väl att
de finner det mycket tråkigt att behöva
lämna sin anställning; jag har den allra

stödet till odling av spånadslin och hampa

största förståelse för deras situation,
liksom för alla de människor som vid
upprepade tillfällen under de senare
åren har råkat i samma belägenhet.

Man har påstått att de avgångsvederlag
som här har föreslagits skulle vara
mycket blygsamma och på intet sätt
generösa. Jag anser att de som måste
sluta sin anställning på grund av ett
företags upphörande skall ha så goda
ersättningar som möjligt, men jag vill
för rättvisans skull peka på att de normer
för avgångsvederlag som tillämpas
i fråga om fonden för avgångsvederlag

— alltså den fond som bildats på grundval
av de avgifter som företagen betalar
in och för vars förvaltning och fördelning
vi har ett särskilt organ inom AFA

— inte på långt när är så generösa som
de bestämmelser som föreslås i propositionen.
Man ger nändigen över huvud
taget aldrig något avgångsvederlag om
en anställd får ett likvärdigt arbete när
hans anställning upphör i det företag
som nedläggs. Jag har frågat statsrådet,
och han har försäkrat mig att avsikten
nu är att ge dessa avgångsvederlag vare
sig vederbörande får anställning omedelbart
eller icke. Därför är det en mycket
väsentlig skillnad redan på denna
punkt.

Det finns också en annan punkt, nämligen
att AFA över huvud taget icke -—
i varje fall enligt den erfarenhet jag har

— prövar frågan om avgångsvederlag,
om vederbörande inte har uppnått 50
års ålder. Enligt nu föreslagna regler
skall avgångsvederlag kunna utgå även
till personer som är 45 år gamla. Samma
regler beträffande anställningstidens
längd — 10 år — gäller enligt denna
proposition och enligt AFA:s bestämmelser.
Även om man alltså kan hävda
att friställd arbetskraft bör ha så goda
avgångsvederlag som möjligt, kräver
rättvisan att man redovisar den rätt
väsentliga skillnad som råder mellan de
normer som AFA tillämpar och de regler
som föreslås i denna proposition.

Jag skall inte på något sätt försöka gå

56 Nr 7 Onsdagen den 16 februari 1966

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

in på bedömningar från alla de synpunkter
som här har förts fram av talesmän
både för jordbruket och för de bygder
som speciellt är berörda i detta sammanhang.
Men jag har svårt att rösta
med utskottet, eftersom jag såsom representant
för företag inom den privata
sektorn har nödgats vara med om sådana
avvecklingar, som man vidtagit ur
effektivitetssynpunkt — med både gillande
och instämmande från såväl arbetsmarknadens
parter som vederbörande
fackförbund. Skulle vi då inte vidta
motsvarande åtgärder på ett område,
där staten har engagerat sig! Jag vill
här särskilt understryka att problemen
måste bli väsentligt större om man inte
gör avvecklingen under en högkonjunktur.
Ingen av oss har väl någon som
helst möjlighet att bedöma huruvida
samma förutsättningar för lämplig placering
av den friställda arbetskraften
skulle förefinnas om man utsträckte den
här »konstgjorda» driften ytterligare
fem år.

Jag har full förståelse för alla de människor
som berörs av denna indragning.
Jag har också förståelse för de kommuner
som kan vara berörda av den, men
jag är inte övertygad om att man skulle
göra dessa kommuner en tjänst genom
att framflytta tiden för avvecklingen till
en tidpunkt då det kanske är väsentligt
svårare för de friställda att finna nya
anställningar.

Av dessa skäl har jag efter moget
övervägande kommit till den slutsatsen
att jag måste rösta med reservanterna,
eftersom jag vill att den privata sektorn
och den sektor, som staten har ett stödjande
inflytande på, skall behandlas på
någorlunda likvärdigt sätt.

Om man nu vill göra gällande att det
beträffande kostnaden för beredskapens
upprätthållande genom lagring eller genom
fortsatt drift kan vara hugget som
stucket, skall man väl inte bortse från
att den väsentliga delen av de människor
som friställs sannolikt kommer att
kunna utföra ett ur nationalekonomisk

synpunkt nyttigt arbete på andra områden.
Vinsten härav, i en tid då det
råder stor brist på arbetskraft, kan varken
jag eller någon annan riktigt uppskatta,
men att det måste röra sig om
väsentliga belopp kan vi nog vara överens
om.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse och även respekt på herr Löfgrens
inlägg. Det visar stor kunnighet
om arbetsmarknadsfrågorna. Jag tror
också att det visar en vilja till seriös
bedömning av ett svårt problem som
kan föreligga inom en sektor av vårt
näringsliv.

Jag vill i så måtto instämma i vad
herr Löfgren och någon av de tidigare
talarna har framhållit, nämligen att frågan
inte är ny för oss. I verkligheten
har ju odlingen av lin och hampa varit
förenad med krigs- och beredskapsförhållanden.
Det har under sådana tider
varit nödvändigt för oss att vara självförsörjande
i fråga om dessa produkter,
och därför har en stor odling vuxit
fram. Så var fallet under såväl första
som andra världskriget. Men så snart
kriget varit slut och man kunnat se
framtiden an med ljusare förhoppningar,
har man också börjat avveckla odlingen
och beredningen av lin här i landet.
Det har redan framhållits under
debatten att vi under tidigare skeden
haft inte mindre än sex linberedningsverk.

Man har redan tidigare hoppats att
prisutvecklingen på världsmarknaden
möjligen skulle bli sådan att man skulle
kunna hålla odlingen vid liv och att
förhållandena skulle bli ljusare. Det
fanns personer som inte vågade hoppas
på det, och man får väl säga att utvecklingen
snarast har pekat i den riktningen
att de som ställt sig kritiska i
sin bedömning kommit att få rätt.

Det är inte första gången man diskuterar
en total avveckling av stödet. Så

Onsdagen den 16 februari 1966 Nr 7

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

sent som 1959 var frågan uppe till behandling.
Då konstaterade departementschefen
— efter att ha övervägt
olika faktorer som hade framkommit i
ärendet och med hänsyn till det tryckta
arbetsmarknadsläget — att det var befogat
att tills vidare under ytterligare
något år fortsätta att ge det statliga stödet
åt linodlingen. Det var således den
tillfälliga konjunktursvacka vi då hade
som gjorde att departementschefen vid
det tillfället förordade ett fortsatt stöd.
1960, då frågan åter behandlades, konstaterade
man också att man hade anledning
—• med hänsyn till föreningens
ekonomiska läge — att tillstyrka statligt
stöd ytterligare något år. År 1961 behandlades
frågan på nytt. Man var fortfarande
mycket tveksam om hur man
skulle ställa sig, men man kom till det
resultatet att man behövde skaffa erfarenheter
under ett par år och därefter
på nytt ompröva sitt ställningstagande.

Det kommer alltså inte överraskande
när riksdagen nu ställs inför frågan om
en nedläggning. Herr Hansson i Skegrie
bortser från det förhållandet att detta
kostar vårt samhälle 2 miljoner kronor,
låt vara att pengarna tas av regleringsmedel
som finns till för det svenska
jordbruket. Så har det varit hittills.
Herr Hansson kan naturligtvis inte uttala
sig om hur det blir för ett kommande
år — det har ju inte riksdagen tagit
ställning till — men under sexårsavtalets
giltighetstid har det varit på det
sättet. Det är alldeles uppenbart att om
det här stödet bortfaller kan pengarna
användas till något annat nyttigt ändamål.
Jag föreställer mig att de får kvarstå
som odisponerade regleringsmedel
och så småningom får riksdagen ta
ställning till vartill de skall användas.
Det uppkommer en besparing. Det duger
inte att bara vifta bort detta faktum
och säga att detta inte är någon angelägenhet
som angår riksdagen, utan bara
jordbrukets organisationer som förhandlat
i frågan. Det är en oriktig beskrivning
av frågan.

Herr Hansson har läst upp en vädjan
från fackföreningen. Det är väl möjligt
att sådana uttalanden kan göras. Jag vill
erinra om att textilarbetarförbundet för
sin del på ett tidigt stadium tillrått att
odlingen avvecklades. Jag håller heller
inte med herr Hansson, när han säger
att det i alla lägen skulle vara en fördel
att producera framför att lagra varor.
Bakom ett sådant påstående ligger väl
inte något allvarligt försök att göra en
ekonomisk bedömning? Herr Hansson
kanske får tänka över om han verkligen
menade vad han sade.

Innan vi tog ståndpunkten att avveckla
linstödet övervägde vi frågan allvarligt.
Jag åkte ned till Laholm och såg på
linberedningsverket. Vi tog kontakt med
företagsledningen, med representanter
för tjänstemän och för arbetare där nere.
Jag skall inte dölja att företagsledningen
med mycket stor skärpa talade
för att stödet borde utgå i fortsättningen
och då i oförändrad omfattning —
d. v. s. 2 miljoner kronor. Man har ju
framhållit i remissyttrandet att man
inte längre kan vara till freds med den
dåliga ersättning som linodlarna får. I
sitt remissyttrande hade således linodlarföreningen
sagt, att man ville höja
stödet från 900 kronor per hektar —
som det nu utgår med — till 1 340 kronor.

.lag förmodar att det bakom detta uttalande
låg ett moget övervägande; föreningen
menade att om den fick ett sådant
stöd så skulle den ha förutsättningar
att hålla linodlingen i gång. Vi
skall ingalunda tro att riksdagen kan
hugga till med ett väsentligt lägre belopp
och säga: Var så god, det här får
ni, och sedan räkna med att en linodling
kommer till stånd och att föreningen
kan hålla beredningsverket
i gång. Det kan visa sig bli betydande
svårigheter att arbeta t. ex. med en till
hälften nedskuren odling och med de
bidrag som utskottet föreslår.

Jag har velat säga detta rent ut, eftersom
mina intryck från överläggning -

Nr 7

Onsdagen den iC februari 1966

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

arna var att föreningen gjort realistiska
bedömningar. Jag skall inte heller dölja
att vi kastade fram tanken på att man
under en övergångstid skulle få ett reducerat
bidrag för alt på det sättet ge
möjligheter till avveckling. Men eftersom
denna fråga har stötts och blötts
under så många år och det har rått stor
ovisshet om linberedningsverkets framtid,
så ville man på olika håll ha ett
klart besked. Man sade att vad man
ville ha var ett beslut som var sådant
att man kunde fortsätta och arbeta vidare
under trygghet. Kunde man inte
få det, så ansåg man att det var bättre
med en avveckling. Därmed avvisades
tanken på ett provisorium på ett par
tre år framöver.

Jag förstod företagsledningen och representanterna
för de anställda när vi
diskuterade igenom problemen. De sade
att de inte hade några möjligheter att
säkra odlingen om de inte fick resurser
till det. Det var inte möjligt att hålla
odlarna kvar om man inte kunde säga
att odlingen skulle bli mera långsiktig.

Med detta har jag anfört vad jag
tyckte behövde tilläggas i detta sammanhang.
Jag vill dock ta upp ytterligare
en sak, nämligen storleken av det stöd
som hittills har utgått och som skulle
utgå i framtiden.

De pengar som nu tas av allmänna
medel för att stödja linodlingen förslår
till att täcka kostnaderna för själva odlingen
ute hos jordbrukaren, för att täcka
kostnaderna för utsädet, markarrendet
eller hyran, arbetskostnader och
transport till beredningsverket. Föreningen
har under de senaste åren lyckats
sälja sin produktion, d. v. s. linfibern,
till sådana priser att den fått
täckning för de kostnader som uppstått
under själva beredningsprocessen i verket.
Man har inte haft några som helst
möjligheter att täcka någon del av kostnaderna
för odlingen. Så pass föga bärighet
finns det i en produktion inom
landet i dag. Detta skall vi ha för ögonen,
och när vi samtidigt kan konstatera
att utredningsmannen icke har beak -

tat alla de kostnader som skulle uppkomma,
borde vi ha anledning att tveka
att ansluta oss till utskottets propåer i
denna fråga. Lagring är ur denna synpunkt
att föredra.

Herr Hansson talade om den beräkning
som bär gjorts inom jordbruksutredningen
beträffande lagerbehovet.
Han sade att utredningsmannen konstaterat
att lagringsbehovet för lin borde
vara i harmoni med dessa beräkningar.
Men linfiber är en industrivara, herr
Hansson, och den skall betraktas ungefär
som andra industrivaror som vi lagrar.
Jag kommer därför att fästa större
avseende vid det uttalande som överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap
har gjort och den bedömning som överstyrelsen
kommer att göra av lagringsbehovet.
överstyrelsen har inte anledning
att ställa större krav på detta område
än på andra områden. Om man
nöjer sig med att täcka lagringsbehovet
för ett år, klarar vi oss med en kostnad
på 300 000 kronor per år. Det är således
en betydligt billigare lösning än
den som utskottet här föreslår.

Det är klart att om linberedningsverket
avvecklas, ja, även om man i dag
följer utskottet och driften kan fortsätta
i viss begränsad omfattning, måste det
vara en uppgift för det allmänna, för
regeringen samt för arbetsmarknadsmyndigheterna
att medverka till att de
människor, som ställes utan sysselsättning,
kan beredas annan sysselsättning
inom laholmsregionen. Här vill jag gärna
säga att många glädjande vittnesbörd
har under den senaste tiden lämnats
om beredvilligheten att utöka företagsamheten
i Laholm. Inte minst har sådana
propåer kommit från redan etablerade
företag i Laholm. Det är självfallet
att detta skall hälsas med tillfredsställelse,
och det utgör också en
garanti för att oavsett hur riksdagen
fattar beslut finns det förutsättningar
för att kunna föranstalta om ett hyggligt
omhändertagande av dem som friställes
i Laholm.

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Avveckling av

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Gentemot herr statsrådets
uttalande om Textilarbetareförbundet
ber jag att få säga att den skrivelse
jag här apostroferat kom från avdelning
68 av Svenska textilarbetareförbundet
och var undertecknad av dess ordförande.
Jag undrar om statsrådet frånkänner
dessa människor möjligheten att
bedöma sina egna intressen i det här
sammanhanget, eller skall man helt enkelt
stryka ett streck över denna bedömning
såsom varande betydelselös
och icke värd något som helst hänsynstagande.

Herr statsrådet talade sedan om regleringsmedlen
och om hur det kan bli
med dem i framtiden. Ja, det vet ingen
av oss, men om vi räknar med att odlingen
och linhanteringen skall bedrivas
som hittills, får vi väl förutsätta
att även stödet kommer att utgå på
samma sätt. Såvitt jag vet har man icke
från jordbrukarhåll rest något hinder
mot att detta stöd skulle utgå efter samma
grunder som tidigare.

Jag nämnde förut att en i gång varande
odling är bättre ur beredskapssynpunkt
än en lagring. När jag säger
detta gör jag det efter uttalanden av experter,
tillkallade av 1960 års jordbruksutredning,
vilka framhållit att det är
väsentligt svårare för en eventuell motståndare
att förstöra en i gång varande
odling än att förstöra ett beredskapslager.
Om det sedan gäller industrivaror
eller andra varor spelar nog inte så
stor roll. Experterna anser att man får
vara beredd på tre års avspärrningstid.

Jag vill inte på något sätt störa herr
Löfgrens samvetsfrid — det skulle jag
inte ha hjärta till. Herr Löfgren talar
såsom privat affärsman och då är det
alldeles riktigt att låta affärsmässiga
principer bestämma, vilket man ju även
skall göra i den statliga verksamheten.
Men, herr Löfgren, här rör det sig om en
beredskapsproduktion, och frågan är
om vi skall uppehålla denna i den ena

stödet till odling av spånadslin och hampa

eller den andra formen. Det är en helt
annan sak som i första hand måste bedömas
ur beredskapssynpunkt. Och då
är frågan på vilket sätt detta bäst sker:
genom en odling och beredning eller
genom lagring. Staten kan i varje fall
icke frånsäga sig sitt ansvar för upprätthållandet
av beredskapen.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte på något
sätt gå in i polemik med herr Hansson i
Skegrie. Jag tror att de synpunkter jag
lade på detta problem var så allmänt
riktiga och grundade på erfarenhet att
det finns anledning räkna med att man
skall ha respekt för synpunkterna.

Såsom jag i mitt förra anförande
framhöll har jag försökt bedöma den
synpunkt som herr Hansson nu tog upp,
nämligen frågan om beredskapen, och
jag har funnit att därvidlag står uppgift
mot uppgift, om man skall kunna
upprätthålla en tillräcklig beredskap
genom lagring eller om man måste göra
det genom odling. Jag har full förståelse
för, om herr Hansson såsom representant
för den näring som det kanske
i första hand gäller, nämligen lantbruket
och linodlingen, har den uppfattningen
att det bästa är att upprätthålla
beredskapen genom odling. Det är
emellertid fråga om en industriråvara,
och det är ytterligt få industriråvaror
som vi genom odling kan hålla beredskap
på. Följaktligen måste en industriråvara
som linet jämställas med
andra industriråvaror som vi får lov
att importera.

Jag har kommit till den slutsatsen att
man kan ordna en tillräckligt betryggande
beredskap enligt detta andra
alternativ, och med denna utgångspunkt
liar jag tagit ställning. Men jag förstår
om herr Hansson inte delar min uppfattning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill visst inte, herr

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

Hansson, avstå från att tillmäta ett uttalande
av en fackförening en viss betydelse.
Det är bara det att jag kände
inte till detta uttalande förrän herr
Hansson nu omnämnde det. Jag har naturligtvis
tagit del av det remissutlåtande
som textilarbetarnas organisation
lämnat oss, men denna andra framställning
är en nyhet för mig. Jag har
inte erhållit någon sådan, men herr
Hansson har tydligen fått det.

Sedan vill jag erinra om att det finns
faktiskt goda förutsättningar för vårt
land att köpa fiber utifrån. Det möter
alltså inga svårigheter att tillgodose
lagringsbehovet den vägen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill ta herr Löfgren
ur den villfarelsen att jag här har talat
för jordbruksintressena. Jag har sett
kalkyler på linodlingens lönsamhet, och
denna lönsamhet är inte sådan att den
på något sätt uppmuntrar jordbrukarna
att föredra linodling framför annan
odling.

Vi som står för betänkandet har nog
sett det hela mer ur lokaliseringspolitisk
synpunkt och — det vill jag gärna
tillägga — ur rent humanitära synpunkter
med hänsyn till de människor
som kommer att drabbas fullkomligt i
onödan.

Herr JOSEFSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag skulle vilja anknyta
till vad herr Hansson i Skegrie nämnde
om hrevet från fackföreningen i Laholm.
Jag är inte på något sätt överraskad
över att det till jordbruksutskottet
har kommit en framställning av
denna art. Jag är inte heller överraskad
över att de anställda vid linberedningsverket
gett uttryck åt sin tvekan och
oro. Det är förklarligt, lika väl som att
så sker på andra håll där industrinedläggelser
är aktuella. Jag har dock en
känsla av att de synpunkter som här
i debatten anförts om läget i laholms -

regionen kan behöva kompletteras.
Statsrådet Holmqvist var inne på saken
i ett av sina anföranden, men ett par detaljer
därutöver kanske kan göra bilden
litet mera nyanserad och visa att läget
på arbetsmarknaden inte är så mörkt,
som man kunde få en känsla av när man
lyssnade till herr Antonssons och delvis
herr Oskarsons anföranden tidigare
i debatten.

Linberedningsverket i Laholm hade
vid årsskiftet 145 arbetare och 16
tjänstemän, summa 161 anställda. Om
jag rätt tolkar motionerna 1:236 av
herr Kristiansson m. fl. och 11:300 av
herr Antonsson m. fl. innebär deras förslag
att man vill rekommendera en lösning
med ett dagskift på linberedningsverket.
Eftersom detta tydligen måste
innebära att antalet anställda reduceras
— man har snuddat vid den tanken tidigare
i debatten — utgår jag från att
bortemot hälften eller ett åttiotal skulle
bli friställda också enligt jordbruksutskottets
förslag. Även i det läget blev
det fråga om hur man arbetsmarknadsmässigt
skulle kunna ta hand om den
del av arbetskraften som friställdes. Det
andra alternativet är propositionens förslag
som innebär ett nedläggande av
linberedningsverket och omplacering av
161 anställda.

Jag har velat säga detta, eftersom
denna differens mellan hel och halv
drift — om jag får uttrycka det så —
inte påtagligt har markerats tidigare i
debatten.

Såvitt jag har kunnat bedöma arbetsmarknadsläget
i Laholm har en del av
företagen där inte minst under det
sista halvåret visat påtagliga utvecklingstendenser.
För ett par, tre år sedan
startade i Laholm en metallindustri,
som i dag sysselsätter 45 anställda.
Enligt färska uppgifter som jag har fått
beräknar företaget att nyanställa ett 20-tal personer. I måndags eftermiddag
hade jag ett samtal med chefen för en
tämligen ny gummifabrik i Laholm,
som startade för ett år sedan. Företaget

Onsdagen den 10 februari 1900 Nr 7 Öl

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

bär i dag 15 anställda, och man är helt
inställd på att kunna fördubbla kapaciteten
och antalet anställda.

När proposition nr 11 kommenterades
i lokalpressen i Halland var det naturligt
att man talade om att linberedningsverket
var i fara. Jämnt en vecka
därefter kom emellertid ett annat meddelande,
som kanske också bör omnämnas
i sammanhanget, nämligen att en
annan industri i Laholm, Esseli konservindustri,
planerar utvidgning. Esseli
sysselsätter i dag 140 man, inklusive
tjänstemän, och hade under fjolåret en
omsättning på cirka 10 miljoner kronor.
Företaget meddelar — och det är för
övrigt bara en bekräftelse av vad man
inom länsarbetsnämnden tidigare på
goda skäl anat — att man beräknar under
1906 och 1967 fullfölja utbyggnad
till i det närmaste dubbel kapacitet. När
direktör Karlsson på Esseli sålunda säger
att företaget under 1966 skall nyanställa
50 personer och under 1967 ytterligare
50, kan jag inte tolka detta annat
än som påtagliga tendenser till expansion
för näringslivet i laholmsområdet.
Jag tycker det kan ha sitt intresse att
ha den bilden i minnet när man diskuterar
möjligheterna till omställning
av arbetskraft.

Jag har varit med om ett tidigare fall
som gällde omställning av 260 anställda
vid en textilfabrik i Varberg. Omställningen
lyckades den gången; man fick
en metallindustri på orten i stället för
den nedlagda textilfabriken. I det akuta
ögonblicket tror jag att även fackföreningen
i Varberg skulle ha velat
skriva till riksdagen och tala om sin
oro, men ett eller ett par år efteråt tror
jag inte att man fann anledning att uttrycka
någon oro.

Dessutom vill jag framhålla att av de
160 anställda vid linberedningsverket
inte alla är bosatta i Laholm. En del
är bosatta i staden men andra i olika
kommuner i södra Halland och någon
i Kronobergs län. Vissa anställda är bosatta
så, att de har lika nära till Halm -

stad som till Laholm. Ur dessa synpunkter
verkar det inte heller orimligt att
omställningsprocessen skulle kunna lyckas.

Herr Antonsson ansåg att det hade
varit i hög grad önskvärt, att man redan
i det akuta läget kunnat tala om
att det skulle komma ett nytt företag
i stället för linberedningsverket. Emellertid
kan man väl inte — jag var i
måndags uppe på länsarbetsnämnden
ocli resonerade med kolleger om den
saken — diskutera en ersättningsindustri
för ett företag som inte är nedlagt
och om vilket man inte ens vet om det
skall nedläggas. Härvidlag föreligger
ett handikapp. Om beslutet här i dag
blir, att linberedningsverket skall nedläggas,
har man en bestämd utgångspunkt,
hittills har man inte kunnat agera.
Följaktligen kan ingen kräva att
man har ett alternativ att erbjuda i det
aktuella läget. Men jag är fullt övertygad
om att möjligheterna i detta avseende
kommer att, så snabbt ske kan,
prövas noggrant och med omsorg. Jag
tycker också att det centrala läge som
laholmsregionen trots allt har bör vara
en garanti för att man skall kunna få
till stånd en ersättningsindustri. De lokaliteter
som finns är inte heller så
dåliga.

Om vi skulle gå på utskottets linje
och skära ned verksamheten vid linberedningsverket
till halvdrift med ett
skift och bibehålla 80-, 90- eller kanske
100-talet anställda, så finns det
ingen möjlighet att diskutera en ny industri
på samma ställe, där linberedningsverket
nu är placerat.

Detta var vad jag ville säga om arbetsmarknadsläget
i laholmsområdet.
Jag för min del ber att få tillstyrka reservationen.

Herr talmannen återtog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! I jordbruksutskottets
utlåtande nr 3 har också behandlats

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

en motion II: 742, där det har framförts
en annan mening än såväl utskottets
som reservanternas. Reservanterna
och utskottet och även departementschefen
är ju överens om en sak, nämligen
att hampberedningsverket på Gotland
skall nedläggas. Jag har med denna
motion åtminstone i någon mån velat
belysa denna fråga ur andra synpunkter.

Utskottsmajoriteten har sagt att linberedningsverket
i Laholm skall bibehållas,
medan departementschefen och
reservanterna har uttalat sig för att såväl
hampodlingen som linodlingen skall
läggas ned. En sak är man emellertid
överens om, nämligen att hampan inte
har någon betydelse ur beredskapssynpunkt.
Men jag har ett minne av att när
det andra hampberedningsverket i
Vermbol skulle läggas ned diskuterades
det allvarligt, om man verkligen icke
den gången skulle nedlägga beredningsverket
på Gotland i stället för Vermbol.
Har läget förändrats i så hög grad under
dessa år att hampodlingen från beredskapssynpunkt
inte har någon betydelse? Enligt

utskottets majoritet skulle däremot
linberedningen ha en sådan betydelse.
Vad är det egentligen för skillnad
på hampa och lin från beredskapssynpunkt.
Utskottets talesmän har sagt
att remissinstanserna har varit eniga
om att hampodlingen inte är lika nödvändig
som linodlingen. Om jag minns
rätt är det endast arbetsmarknadsstyrelsen
som har uttalat, att hampodlingen
utan olägenhet kan läggas ned. Men
samtliga remissinstanser i Gotlands län
— det är klart att det kan föreligga ett
lokalt intresse av att ha kvar hampodlingen
— har framhållit att det är nödvändigt
att behålla denna odling på
Gotland. Tidigare har det sagts att det
är av vikt för jordbruket att linodlingen
finns kvar, och ett visst jordbrukar -intresse föreligger väl också för att bevara
hampodlingen, även om det är ett
litet intresse. Odlingen har sjunkit un -

der de senaste åren. Det är här fråga
om en odling som passar myrmarkerna,
och arbetet med odlingen har givit
en mycket ringa ersättning eftersom
priset på liamphalm har varit lågt. Det
värdefulla med odlingen har framför
allt varit det bekämpande av ogräs som
därigenom sker.

Från sysselsättningssynpunkt har
emellertid hampodlingen varit en tillgång
för Gotland, ty det är viktigt att
den råvara som jorden där kan ge förädlas
på Gotland i största möjliga utsträckning.
Detta skapar sysselsättning
och trygghet på ett helt annat sätt när
råvaran kan produfceras på Gotland.

Nu förstår jag att det inte kan bli
fråga om något ändrat ställningstagande,
utan att hampverket kommer att
läggas ned, men jag har med min motion
velat understryka utredningens
mening, att man borde ha kunnat vänta
några år med att avveckla hampodlingen.
Jag tror att det hade varit förnuftigare.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser
visserligen att sysselsättningen
kommer att öka på Gotland under 1967,
men länsarbetsnämnden på Gotland säger
någonting annat, och tendensen pekar
också på en annan utveckling.

Reservanterna å sin sida gör i detta
sammanhang ett väsentligt påpekande,
som också herr Arvidson och herr Johanson
i Västervik har berört: »Utskottet
utgår från att berörda myndigheter
kommer att verka för att lämplig
annan industri förläggs till Laholmsregionen
i sådan tid att sysselsättningssvårigheter
vid linberedningsverkets
avveckling såvitt möjligt undviks. I
sammanhanget vill utskottet även påtala
angelägenheten av att liknande åtgärder
vidtages i anledning av att
hampberedningsverket i Visby läggs
ner.»

Jag tycker det är utomordentligt att
reservanterna understrukit detta. Men
hade det då inte varit förnuftigare —
med tanke på att den kvantitet råvara
som nu finns i lager inte är större än

Onsdagen den 16 februari 1900 Nr 7

Avveckling av stödet till odling av spånadslin och hampa

att sysselsättningen vid verket kommer
att upphöra i juni — att som utredningsmannen
önskat fastställa en avvecklingstid
på några år för att verkligen
under tiden kunna få en ny industri
i gång? Jag tror att det hade varit
riktigare, men nu finns inte denna
möjlighet, och jag får nöja mig med
det beslut som kommer att fattas. Men
jag yrkar ändå, herr talman, bifall till
motion nr 742 i denna kammare.

Herr WERBItO (fp):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att förlänga denna debatt så mycket.

Herr Josefsson i Halmstad sade att
läget inom laholmsområdet har förbättrats
avsevärt den senaste tiden. Han
hade fått den uppgiften i måndags, sade
han. Ja, jag förstår att han måste
ha fått den så sent, ty när jag var i
Laholm förra veckan lät det inte så.

Vidare sade herr Josefsson att det
skulle bli en successiv förbättring av
arbetsmarknadsläget inom området, och
det är just vad man åsyftat med den
avvecklingstakt som här föreslagits, då
man vill överföra arbetskraften till andra
produktionsmedel. Förslaget går alltså
i samma anda. Och om man når en
successiv förbättring i arbetsmarknadsläget
har man också möjligheter att successivt
avveckla linberedningsverket i
Laholm.

Sedan är det också en annan sak som
jag vill ta upp. I samband med en fråga
till jordbruksministern, besvarad den
26 oktober i fjol, yttrade herr Josefsson
i Halmstad följande, vilket jag
vill instämma i vid detta tillfälle:

»---alldeles särskilt med hänsyn

till de anställda vid linberedningsverket
vore det önskvärt att ny industri
lokaliseras till området om alternativet
nedläggning kommer i fråga».

Även jag menar att man antingen
skall försöka lokalisera en industri dit
och bygga upp den successivt eller också
ge de industrier som redan finns
där möjligheter att öka sin produktion.

Och därför är det motiverat att under
en femårsperiod avveckla linberedningsverket.
Då kommer vi i stort sett
bort från alla dessa problem beträffande
arbetskraftens omplacering.

Det är speciellt besvärligt med den
äldre arbetskraften. Jag tror inte det
är möjligt att överföra dem som nu arbetar
på linberedningsverket i Laholm
till Esseli. Där har man en helt annan
produktion, som jag tror att den arbetskraften
inte passar för.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 742;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Johanson i Västervik
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

I) i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionen
II: 742.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Interpellation ang. årlig hälsokontroll av ålderspensionärer

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Johanson
i Västervik begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

II) i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Mossberger m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 82 ja och 103 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Mossberger m. fl. i
motsvarande del.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Johanson
i Västervik begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

III) i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Mossberger in. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu cn gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 82 ja och 105 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Mossberger m. fl. i
motsvarande del.

§ 20

Interpellation ang. årlig hälsokontroll
av ålderspensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Herr talman! Med anledning av att en
socialnämnd ute i landet utrett frågan
om hälsokontroll av samtliga ålderspensionärer
inom kommunen och planerar
att införa sådan, har uppmärksammats,
att försäkringskassan härvid
icke kan betala det första läkarbesöket,
däremot alla återbesök och kontroller,
specialvård etc.

Syftet med hälsokontrollen är att förebygga
sjukdom av de typer, som man
vet är vanliga bland åldrande, men också
kontroll av syn, hörsel och andra

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Interpellation ang. statsbidragen till vinterunderhåll av enskilda vägar

faktorer vilka är avgörande för om
den gamle skall kunna fortsätta att föra
ett normalt liv eller måste läggas in på
ålderdomshem.

Det ter sig önskvärt att samtliga ålderspensionärer,
oavsett om de känner
sig friska eller ej, genomgick regelbunden
läkarkontroll minst en, helst två
gånger årligen.

Av en utförlig redogörelse för en av
Storfors socialnämnd gjord undersökning
av pensionärernas läkarvårdsfrekvens
och medicinkostnader 1965 framgår
klart, att ett stort behov föreligger
av en utökad läkarkontroll av våra åldringar.

Med hänvisning till vad som anföres
i interpellationen hemställer jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framställa följande frågor:

1. Är socialministern beredd att undersöka
möjligheterna att anordna en
årlig hälsokontroll av alla ålderspensionärer
enligt vad som angives i interpellationen? 2.

Kan socialministern medverka till
att de kommuner som redan nu föranstaltat
om regelbunden hälsokontroll
av ålderspensionärer kompenseras för
sina utgifter, t. ex. på så sätt att försäkringskassans
bestämmelser ändras
så, att även första besöket hos läkaren
betalas av försäkringskassan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. statsbidragen till vinterunderhåll
av enskilda vägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Luttra (ep), som
yttrade:

Herr talman! De enskilda vägarna utgör
ett betydande och för kommunikationerna
livsviktigt komplement till de
allmänna vägarna. För en betydande del
av det enskilda vägnätet utgår statsbidrag
till såväl sommar- som vinterun -

derhållet. Till grund för statsbidragen
ligger en uppskattning av underhållskostnaderna
under en viss period. Därvid
kan självfallet hänsyn tas endast
till normala kostnader. Särskilt beträffande
vinterväghållningen kan kostnaderna
variera starkt från år till år.

Under innevarande långa och snörika
vinter har kostnaderna blivit mycket betungande
för väghållarna, vilka utgöres
av vägsamfälligheter, vägföreningar,
enskilda personer in. fl. Då kostnaderna
denna vinter är onormala motsvaras
de inte av någon ökning av statsbidragen,
i den mån sådana utgår. De exceptionellt
besvärliga förhållanden som
råder motiverar att det allmänna tar
på sig en del av de ökade kostnaderna
genom extra statsbidrag till enskild vinterväghållning.
Detta skulle kunna ske
genom att medel ställdes till vägförvaltningarnas
förfogande i de hårdast drabbade
länen. Efter vägförvaltningamas
prövning skulle medlen tilldelas de vägsamfälligheter,
vägföreningar och enskilda
väghållare som haft särskilt stora
kostnader för snöröjning innevarande
vinter.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd överväga extra
statsbidrag för täckande av de onormalt
höga kostnader för snöröjning,
som enskilda väghållare drabbas av
under innevarande vinter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 63, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning av
riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
in. in.

§ 23

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts pro -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

position nr 32, med förslag till stat för
försvarets fastighet sfond för budgetåret
1966/67, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 24

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
794, av fru Holmqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 27, angående
bemyndigande att försälja viss
staten tillhörig fast egendom, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 25

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare

På grund av utrikes resa anhåller undertecknad
härmed om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 26 februari—21
mars 1966 för fullgörande av
allmänt uppdrag utomlands.

Stockholm den 16 februari 1966

Mary Holmqvist

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 26

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr förste vice talmannen
och de kammarens ledamöter, som
blivit utsedda att jämte talmännen
tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 15 februari 1966.

I skrivelse den 25 januari 1966 hade
stenografen hos andra kammaren rektor
Ingvar Olsson anhållit om tjänstledighet
för egna angelägenheter (ökad arbetsbelastning
hos huvudarbetsgivaren) från
och med den 16 februari till och med
innevarande vårsessions slut.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
Olsson begärd tjänstledighet, dels förordna
reservstenografen fru Kerstin
Eiderfors att under Olssons tjänstledighet
uppehålla dennes stenografbefatt -

ning, dels ock förordna fru Yvonne Junestrand
att i succession uppehålla fru
Eiderfors’ reservstenografbefattning under
angivna tid.

In fidem

Sune K. Johansson
§ 27

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
förläggningen av värnpliktiga i
tält under vintern,

herr Hamrin i Kalmar, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående stationering i Kalmar av
en helikopter för ambulans- och räddningsflyg,

herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående förfarandet vid utlämnande
av ortopediska hjälpmedel,

herr Lorentzon, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
viss ändring av namnlagen,

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående undantagande
av vissa transporter från bestämmelserna
om yrkesmässig automobiltrafik,

herr Holmberg, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående återbetalningen av stödlån till
jordbrukare, och

herr Fridolfsson i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående grunderna
för anställande av viss postpersonal.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.11.

In fidem

Sune K. Johansson