Tisdagen den 15 december Sid (Riksdagens protokoll 1970:46)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 46

FÖRSTA KAM MAR E N

1970

15—16 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 15 december Sid.

Svar på enkel fråga av herr Annerås (fp) ang. dispens för öppethållande
inom detaljhandeln på söndagar .................. 5

Svar på interpellationer:

av herr Björk (s) ang. kontraceptivforskningen inom WHO och
Karolinska institutet .................................. 6

av fru Florén-Winther (m) ang. samordningen av pension för
statsanställda i vissa fall................................ 7

Försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning
............................................ 12

En europeisk organisation för kärnforskning.................. 14

Ersättning till kommuner för bidrag till investeringar i primärflygplatser
.............................................. 16

Utvidgad restitution av fordonsskatt.......................... 17

Förslag till kommunal renhållningslag, m. m................... 21

Bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl......... 36

Riksdagsstadga för enkammarriksdagen ...................... 51

Ändringar i adoptionslagstiftningen .......................... 63

Linjesjöfart på Gotland ...................................... 69

Förvaltning av kyrklig jord, m. m............................. 76

Rikets mynt, m. m........................................... 83

Onsdagen den 16 december

Anföranden i anledning av tvåkammarriksdagens upphörande .. 96

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 46

Nr 46

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 15 december Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 223, ang. försöksverksamhet med systematiserad
decentraliserad universitetsutbildning.......... 12

— nr 224, ang. vissa ändringar i överenskommelsen angående

upprättande av en europeisk organisation för kärnforskning 14

— nr 225, ang. ersättning till kommuner för bidrag till investeringar
i primärflygplatser ................................ 16

— nr 226, ang. anslag till Posthus m. m....................... 17

Bevillningsutskottets betänkande nr 64, ang. ändring i förordningen
om automobilskatt .................................... 17

— nr 65, ang. ändring i förordningen angående beräkning av

statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, m. m......... 21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 79, om skärpt ansvar för researrangör
gentemot deltagare i sällskapsresa till utlandet...... 21

— nr 90, ang. ändring i naturvårdslagen m. m., m. m........... 21

Statsutskottets utlåtande nr 221, ang. bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl............................. 36

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 47, om översyn av JO-institutionen
................................................ 51

— nr 48, ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen.......... 51

— betänkande nr 49, ang. ändringar i stadgan om ersättning för

riksdagsmannauppdragets fullgörande .................... 63

Bevillningsutskottets betänkande nr 67, ang. riksskatteverkets inrättande,
m. m........................................... 63

Första lagutskottets utlåtande nr 81, ang. ändring i föräldrabalken
m. m................................................. 63

Tredje lagutskottets utlåtande nr 89, ang. linjesjöfart på Gotland 69

— nr 91, ang. förvaltning av kyrklig jord, m. m................. 76

— nr 92, ang. införande av fastighetsbildningslagen, m. m....... 83

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 45, ang. ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning
m. m................................................... 83

Bankoutskottets utlåtande nr 71, om fördjupad företagsdemokrati
vid de statsunderstödda teatrarna ........................ 83

—- nr 72, om tillämpning av upphovsrättslagen inom de svenska
teatrarna ................................................ 83

— nr 79, ang. rikets mynt, m. m............................. 83

—- nr 80, ang. prissättningen på flytande bränsle i Norrland, m. m. 91

— memorial nr 81, ang. grunderna för pension eller annan er sättning

åt tjänstemän hos kamrarnas kanslier vid övergången
till enkammarriksdag.................................. 91

Innehål]

Nr 46

— nr 82, ang. besvärsstadga för riksdagen och dess verk, m. in. . . 91

— nr 83, ang. ny instruktion för riksdagens förvaltningskontor 91

— nr 84, ang. vissa bestämmelser om personal hos riksdagen .... 91

— nr 85, ang. ändringar i vissa reglementen och instruktioner avseende
riksdagens verk .................................. 91

— nr 86, ang. dels ändring i lagen om ändring i lagen för Sveriges
riksbank, dels nytt bankoreglemente .................. 91

— nr 87, ang. ändring i stadgarna för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
............................................ 91

— nr 88, ang. översyn av Nordiska rådets svenska delegations

kansliorganisation ........................................ 91

— nr 89, ang. överväganden rörande regler för riksbankens kontakter
med bankerna i vissa frågor, m. m................... 91

— nr 90, om upphävande av instruktionen för bankoutskottet och

om vissa bemyndiganden i samband därmed .............. 91

Jordbruksutskottets utlåtande nr 53, ang. utgifter på tilläggsstat I:
jordbruksärenden ........................................ 91

Statsutskottets memorial nr 227, ang. tilläggsstat I till riksstaten. . 91

Onsdagen den 16 december

Första lagutskottets memorial nr 82, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om ändring i föräldrabalken, m. m............. 95

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Tisdagen den 15 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Ang. dispens för öppethållande inom
detaljhandeln på söndagar

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
FELDT erhöll ordet
för att besvara herr Annerås’ (fp) fråga
angående dispens för öppethållande
inom detaljhandeln på söndagar,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 11 december, och anförde: Herr

talman! Herr Annerås har frågat
mig om jag vill redogöra för vilka
skäl som ligger till grund för regeringens
beslut i frågor om dispens för öppethållande
inom detaljhandeln på söndagar.

Jag vill begränsa svaret till den fråga
som just nu är aktuell och som jag
antar herr Annerås närmast åsyftar,
nämligen öppethållande på söndagar för
julhandel.

Regeringen har nyligen efter besvär
undanröjt tillstånd till öppethållande på
s. k. skyltsöndag i några orter i olika
delar av landet. Inte i något av dessa
fall hade det tillfredsställande visats
att det med hänsyn till allmänhetens
intresse var påkallat att butikerna hölls
öppna på söndagen. Allmänhetens julinköp
kan förläggas inom ramen för
den i lagen medgivna affärstiden, nämligen
vardagar mellan klockan 8 och
20.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Feldt för det svar som givits

mig med anledning av min fråga om
dispens för öppethållande inom detaljhandeln.

För att ytterligare förtydliga frågan
vill jag nämna att anledningen är regeringens
hastigt påkomna konseljbeslut
den 4 december, att samtliga detaljhandelsföretag
i Göteborg skulle hållas
stängda söndagen den 6 december. Det
var så hastigt påkommet att länsstyrelsen,
som hade gått med på öppethållandet,
underrättades telegrafiskt om regeringens
besked.

I affärstidslagen talas om allmänhetens
intresse som motiv för att bevilja
dispens från lagens generella bestämmelser,
och under de tre senaste åren
har skyltsöndagarna med butiksöppet
blivit något av en folkfest i Göteborg.
Av statsrådets svar framgår att det inte
tillfredsställande har visats att det med
hänsyn till allmänhetens intresse var
påkallat att butikerna hölls öppna på
söndagen. Men att det verkligen förelåg
intresse från allmänhetens sida bevisas
av att man förra året måste stänga
av trafiken i city. Man kan således inte
klaga på intresset, utan snarare är det
väl så att man här har getts bevis på
att allmänheten vid enstaka tillfällen
önskar söndagsöppet utöver det sedvanliga.

Jag har förståelse för de fackliga organisationernas
inställning i denna fråga.
För de anställda innebär julhandeln
en mycket hård belastning med en affärstid
mellan kl. 9 och 20 alla vardagar
under en ganska lång tid.

Vad jag däremot inte har samma förståelse
för är regeringens sätt att handlägga
frågan. Lagen säger att hänsyn
skall tas till allmänhetens intresse, och
länsstyrelsen och drätselkammaren har
därvid samma uppfattning, nämligen att
sådant intresse föreligger från allmän -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. kontraceptivforskningen inom WHO

hetens sida och motiverar söndagsöppet.

En affärstidskommitté med representanter
för Köpmannaförbundet, konsumentkooperationen
och varuhusgruppen
å den ena sidan samt Handelstjänstemannaförbundet
å den andra sidan har
diskuterat dessa frågor, och vad jag kan
förstå har man i princip varit enig om
öppethållandet. Några svårigheter att
få personalen att medverka tycks inte
ha förelegat. Däremot har detta beslut
åsamkat företagen ekonomiska förluster
genom att företagen på ett tidigt stadium
engagerat folk som de nu måste
betala.

Det anmärkningsvärda vid regeringens
handläggning av denna fråga finner
jag vara att regeringen har gått emot
den kommunala beslutanderätten. Både
kommunala organ och länsorgan har
varit eniga om angelägenheten av att affärerna
i Göteborg skulle få ha söndagsöppet,
och det är väl inte vanligt att regeringen
upphäver kommunala beslut
som är fattade i lagens anda.

Ilerr statsrådet FELDT:

Herr talman! Jag vill till herr Annerås
endast säga att av de handlingar
som förefanns i målet och av de upplysningar
som kunde inhämtas framgår
att det allmänna intresset var mycket
svagt. Allmänhetens intresse må ur Göteborgs
detaljhandels synpunkt kunna
definieras ganska snävt, men det allmänna
intresset som lagen talar om
kunde jag inte återfinna någonstans i
de handlingar som åberopades. I det
kommunala organ som fattade beslutet
om öppethållande fanns det inte någon
allmän mening om att detta var ett allmänt
intresse. Det rådde alltså oenighet
i drätselkammaren, där minoriteten reserverade
sig mot beslutet.

Den hastighet varmed beslutet fattades
berodde på att länsstyrelsen beslutade
på ett så sent stadium att besvären
kom in till handelsdepartementet under
tisdagen. Ärendet hade behandlats

och Karolinska institutet

så skyndsamt som möjligt av det förbund
som anförde besvären. Beslutet
kunde sedan inte fattas förrän i fredagens
konselj. Men vi gjorde allt som
stod i vår makt för att i tid underrätta
köpmännen i Göteborg om detta.

Jag kan hålla med herr Annerås om
att det är ett delikat uppdrag och en
delikat hantering när det gäller dispenser
från affärstidslagen. En utredning
arbetar med denna fråga, och det är
min förhoppning att vi skall komma
fram till en lösning som gör det lättare
att i framtiden tillgodose både det allmänna
intresset och de anställdas intresse
av rimliga arbetstider och rimlig
ersättning för sitt arbete.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. kontraceptivforskningen inom
WHO och Karolinska institutet

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som meddelat, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Björks (s) interpellation
angående kontraceptivforskningen
inom WHO och Karolinska
institutet, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Björk har frågat
om jag kan lämna en närmare redogörelse
för hur långt de förhandlingar
framskridit, som syftar till att främja
kontraceptivforskningen genom samarbete
mellan Världshälsoorganisationen
(WHO) och Karolinska institutet.

Jag vill först nämna, att en allmänmedicinsk
forskargrupp med inriktning
mot ämnesområdet fortplantningens
endokrinologi inrättades den
1 juli 1967 med placering vid Karolinska
sjukhuset. Gruppen leds av professorn
hos statens medicinska forskningsråd
Egon Diczfalusy. Forskargruppen
har i dagarna fått nya lokaler
i en nybyggnad vid Karolinska sjukhuset.

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. samordningen av pension för statsanställda i vissa fall

Våren 1969 förelåg ett förslag om inrättande
av ett internationellt forskningsråd
inom familjeplaneringens
område, som skulle på visst sätt anknytas
till Karolinska institutet. Vid de
fortsatta kontakterna med WHO förde
organisationen fram önskemål om ett
närmare samarbete i frågan och föreslog
att professor Diczfalusys forskningsenhet
skulle bli ett av WHO:s
forsknings- och utbildningscentra,
nämligen ett första World Health Organization
Research and Training
Centre on Human Reproduction. Detta
skulle sedan kunna utgöra en bas för
den framtida utbyggnaden av WHO:s
verksamhet inom familjeplaneringen.

WHO:s förslag får ses som ett resultat
av de svenska insatserna på familjeplaneringens
område, och en överenskommelse
om forskningsarbetet har
nu utformats mellan WHO och Karolinska
institutet. Därigenom är forskningsenheten
sedan den 1 december
1970 ett sådant forsknings- och utbildningscentrum
som jag förut nämnt.

En särskild grupp inom WHO, vari
bl. a. professorerna Bergström och
Diczfalusy ingår, utreder för närvarande
forskningen inom familjeplaneringens
område och kommer att under
våren 1971 lägga fram förslag om en
framtida breddning och utveckling av
densamma. Kostnaderna för utredningen
bestrids av SIDA, som också ekonomiskt
stöder såväl forskningen som utbildningen
av forskare från andra länder
vid det nya centret.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min interpellation.

Jag föreställer mig att svaret rentav
har ett visst nyhetsvärde. Riksdagen
har ju under ett flertal år visat intresse
för forskning på familjeplaneringens
område. Olika propåer har framförts i
sammanhanget, och statsutskottets första
avdelning har för sin del hänvisat

till de överväganden som uppgivits pågå
kring vissa speciella insatser inom
denna sektor. Det är glädjande att förhandlingarna
nu har lett till ett resultat.

Jag skall göra några små kommentarer
till gången av det hela. För det
första har frågan, såvitt jag förstår, en
något längre förhistoria än vad som
framgått av socialministerns svar. För
det andra förefaller det mig som om
statsutskottet under de år frågan varit
aktuell har blivit något knapphändigt
informerat om vad som varit på gång.
Detta är nu historia; saken är klar.
Även statsutskottets första avdelning
går till historien. Man kan bara glädja
sig över att de svenska insatserna på
familjeplaneringens område i och med
det steg som nu tas kanske i högre
grad än tidigare läggs på forskningssidan,
vilket jag tror i och för sig innebär
en riktig utveckling.

Herr talman! Jag tackar än en gång
för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. samordningen av pension för statsanställda
i vissa fall

Herr statsrådet LöFBERG, som tillkännagivit,
att han ämnade vid detta
sammanträde besvara fru Florén-Winthers
(m) interpellation angående samordningen
av pension för statsanställda
i vissa fall, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Fru Florén-Winther har
frågat mig dels om jag är beredd att
medverka till att effekterna av pensionssamordningen
mildras för statsanställda
änkor efter statstjänstemän,
dels om jag vill upplysa kammaren om
vilka åtgärder statsanställda änkor efter
statstjänstmän kan vidta för att erhålla
även icke samordningsbar pension.

Fråga om samordning av statlig familjepensionsförmån
med statlig eller

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. samordningen av pension för statsanställda i vissa fall

icke-statlig egenpensionsförmån regleras
i 7 § 5 mom. statens allmänna tjänstepensionsreglemente.
Samordningen
sker enligt huvudregeln på så sätt att
familjepensionsförmånen minskas med
en fjärdedel när egenpensionsförmån
utgår samtidigt.

Pensionsreglementet är utfärdat av
Kungl. Maj:t men har tillkommit efter
överenskommelse med de statsanställdas
huvudorganisationer. Eventuella
sakändringar i reglementet förutsätter
en ny överenskommelse med organisationerna.

Som svar på fru Florén-Winthers
första fråga vill jag meddela att statens
avtalsverk och de statsanställdas huvudorganisationer
nyligen tillsatt en arbetsgrupp
som har till uppgift att undersöka
om bestämmelserna i pensionsreglementet
kan förenklas. Den av interpellanten
åsyftade samordningsregeln
kan härvid väntas komma upp till
diskussion mellan parterna. De ändringar
som på senare år gjorts i reglementet
har tillkommit på framställning
av avtalsverket efter överenskommelse
med personalorganisationerna. Jag finner
det därför nödvändigt att avvakta
parternas samlade bedömning av pensionsreglementets
olika regler.

Som svar på fru Florén-Winthers
andra fråga vill jag nämna att Kungl.
Maj:t har möjlighet att dispensera från
de föreskrifter som reglerar samordningen.
Med begagnande av denna möjlighet
har Kungl. Maj:t lämnat en allmän
dispens, som är beroende av den
familjepensionsberättigade änkans totala
ekonomiska situation. Den dispensen
medför i vissa fall att änkan får
uppbära oreducerad familjepensionsförmån
trots att hon har rätt till egenpensionsförmån.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Först av allt ber jag
att få tacka statsrådet Löfberg för svaret
på min interpellation om statsanställda
änkors samordningsproblem

i vad gäller egenpension och änkepension.

Min första fråga var ju om statsrådet
ville medverka till att samordningseffekterna
mildras för statsanställda änkor
efter statstjänstemän. Med anledning
av denna fråga har statsrådet nu
redovisat, att statens avtalsverk och de
statsanställdas organisationer tillsatt
en arbetsgrupp, som skall göra en översyn
av pensionsreglementets förenkling,
varvid statsrådet anmäler att en
översyn skall komma till stånd också
över det av mig upptagna samordningsproblemet.
Statsrådet finner det nu
viktigt att avvakta vad parterna kommer
fram till.

Låt mig, herr talman, ändå ge herr
statsrådet några synpunkter med på
vägen, när han skall invänta att det
påbörjade utredningsarbetet slutföres
innan han ger sitt stöd åt en rättvisare
ordning för framtiden.

För det första kan vi konstatera, att
alla är överens om att pensionen är en
trygghet som man hela livet själv spar
ihop till, lika med en s. k. innestående
lön. För det andra kan vi konstatera
att man när det gäller samordningsprinciper
mellan olika typer av egenpension,
statspension, ATP, folkpension,
pensionstillskott och övriga socialförsäkringsförmåner
har varit överens
om en s. k. bruttopensionsprincip.

Statens personalpensionsverk brukar
ju informera om vad som gäller, och
jag vill citera vad verket framhåller
för dem som står i beredskap att gå
i pension: ”Genom tillkomsten av ATP
och utbyggnaden av folkpensioneringen
kan man icke på samma schablonmässiga
sätt som tidigare fastställa
storleken av de totala förmåner som
vid varje tillfälle skall utgå i form av
statlig pension och socialförsäkringsförmåner.
Den statliga pensionen och
socialförsäkringsförmånerna måste ses
som en enhet och skall tillsammans
bilda den totalpension, som kallas
bruttopension. Bruttopensionens storlek
står i direkt förhållande till den

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. samordningen av pension för statsanställda i vissa fall

genomsnittliga slutlönen före anställningshavarens
avgång ur tjänst och till
antalet tjänsteår.”

På ett annat ställe i samma informations-PM
står att genom nuvarande
bruttopensionssystem är statspensionären
sålunda vid varje tillfälle garanterad
att erhålla minst sin bruttopension,
oavsett om folkpension eller övriga
socialförsäkringsförmåner utgår
eller ej. Detta gäller alltså alla statsanställda,
oavsett om de är män eller
kvinnor.

Vi kommer då till en tredje punkt
som det också finns anledning att rikta
uppmärksamheten på, och det är
när familjepensionsförmånerna kommer
in som ett led i pensionsvillkoren.
Allmänna familjepensionsreglementet
är från 1936 och alltså ganska gammalt.
Om några kompletteringar skett
på den här punkten har jag inte kunnat
utröna. Där står i alla fall att änkepensioner
finns men inte änklingspensioner,
och det vet vi ju alla. Vi vet
också att änkepension är bara en del
av pensionen. Om den avlidne dessutom
efterlämnar hustru i ett tidigare
äktenskap blir pensionen uppdelad ytterligare.
Vidare förkommer barnpensioner,
som också är delar av egen
pension.

Familjepensionerna har utgjort en
efterlevandetrygghet därigenom att
kvinnor och barn haft del i männens
lön inte bara under livstiden utan också
om dödsfall inträffar. Familjepensionen
har kanske till och med varit
den enda ekonomiska tryggheten och
därmed oerhört betydelsefull i resonemangen
kring de statsanställdas förmåner.

Det måste vara felaktigt att när det
gäller kvinnor med egen inarbetad
pension — med denna goda princip
som utgångspunkt — anse deras änkepensionsdel
vara utslagsgivande vid en
samordning i ett bruttopensionssystem.
Detta måste — även om statsrådet har
åberopat att den konstruktionen av
samordningen är avtalsbaserad — upp -

fattas som rent diskriminerande mot
de statsanställda änkor som varit gifta
med en statsanställd man.

Även änklingspensionen, som nu är
under utredning, bör i detta sammanhang
av statsrådet uppmärksammas
och förverkligas. Mig veterligt förekommer
inga sådana här samordningsprinciper
när det gäller änkepensionen
på vare sig det kommunala eller det
privata området, och även det gör att
denna fråga måste ses över på ett förståndigt
sätt, då ju samordningsprinciper
också mellan statliga och andra
pensioner i framtiden måste vara av
godo.

Låt mig också, herr talman, peka på
att samordningsprinciperna behöver
granskas även ur en råd andra synpunkter.
En sådan här samordning
drar med sig vissa konsekvenser. Änkepensionen
samordnas, och folkpensionen
samordnas, men när det finns
en egenpension med i bilden kan pensionsförmånerna
bli helt annorlunda.
Jag tänker bland annat på att bostadstillägget
åt pensionärer kan komma att
påverkas i negativ riktning av att samordning
har förekommit.

Jag skall ta ett exempel för att belysa
en situation som kan behöva granskas.
Jag tar exemplet från Stockholm.
Där fastställs det kommunala bostadsbidraget
på så sätt att till folkpensionen
läggs 2 000 kronor. Låt oss säga
att folkpensionen är 5 760 kronor. Vi
är då uppe i 7 760 kronor per år. Detta
belopp dras av från den totala inkomsten.
Har man 14 000 kronor per år totalt
i pension, gör det 14 000 kronor
minus 7 760 kronor; kvar blir 6 240
kronor. Om hyran överstiger hälften
av detta belopp, dvs. 3 120 kronor, betalar
kommunen det överskjutande beloppet
i bostadsbidrag.

Om vi tar en statstjänaränka med
14 000 kronor i pension, med folkpensionsdelen
2 800 kronor plus de 2 000
kronorna i bostadstillägg, så är vi uppe
i 4 800 kronor. 14 000 kronor minus
4 800 kronor gör att 9 200 kronor blir

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. samordningen av pension för statsanställda i vissa fall

kvar. Hälften av detta belopp blir
4 600 kronor. Hon får alltså inget bostadsbidrag
förrän hyran överstiger
4 600 kronor — det är ju en rätt hög
hyra — i förhållande till att pensionsinkomsten
är 14 000 kronor.

En jämförelse bör här göras med en
privatanställds änka. Bostadsbidraget
till pensionärerna är ju förbundet med
folkpensionens storlek. Är den också
samordnad och utgör en mindre del,
ger detta ett visst utslag. För en statsanställds
änka är folkpensionsdelen alltid
bara en mindre del av den vanliga
folkpensionen. Hennes bostadsbidrag
beräknas alltså efter helt andra grunder,
vilket ställer henne i en avsevärt
sämre situation. Ser vi på de båda
pensionärerna — den statsanställda
och den privatanställda — som har
samma belopp i pension per år, 14 000
kronor, kan vi konstatera att änkan
som har haft en man i statstjänst inte
får något bostadsbidrag, medan den
privatanställdes änka får det.

Detta är en sak som bör tas upp till
speciell granskning när samordningsfrågorna
diskuteras. Det är ett delproblem,
men ett väsentligt delproblem,
framför allt i de kommuner där hyrorna
är höga, så höga att våra pensionärer
har svårt att klara dem. Vi vet att
det i kommunerna görs mycket för att
skaffa fram goda pensionärsbostäder,
men kostnaderna för dem är dryga.

.lag kan alltså av interpellationssvaret
konstatera att jag kommit en liten
bit på väg i vad avser min första fråga
i interpellationen genom att statsrådet
i dag har åberopat den pågående utredningen
och också sagt sig vilja avvakta
dess resultat. Jag har tyckt mig
utläsa av svaret att det bakom statsrådets
formulering finns en positiv handlingsvilja
och att statsrådet är beredd
att vidtaga åtgärder.

När det gäller den sista frågan jag
ställde ■—- huruvida statstjänstemannen
skulle kunna få möjlighet att redan nu
erhålla en icke samordningsbar pension
-— åberopar statsrådet Kungl.

Maj:ts dispensföreskrifter, enligt vilka
en allmän dispens kan ges i anledning
av änkans totala ekonomiska situation.
Denna dispensföreskrift är, efter vad
jag kan uppfatta, formulerad på ett
mycket lösligt sätt. Det kan också betyda
att tillämpningen blir besvärlig
i det enskilda fallet. Dessutom innebär
inte föreskrifterna att en person som
är berörd av dem automatiskt får information
om detta i informationspromemorian.
Jag har åtminstone i den
pensionspromemoria som går från statens
pensionsverk inte kunnat hitta
någonting därom. Det förhållandet kan
bidra till att dispensförfarandet är ytterst
litet känt, vilket blir till förfång
för många som önskar ha möjlighet att
ansöka om dispens.

Till slut, herr talman, vill jag redan
i dag till herr statsrådet föra fram synpunkten
att man ■— när denna utredning
lagt fram sitt resultat, vilket jag
utgår från kommer att gå i positiv riktning
och vara till hjälp för de änkor
det här är fråga om — kanske också
bör lägga in en bestämmelse om retroaktivitet.
Detta problem har under senare
år, med många kvinnor i statstjänst
som berörs av dessa bestämmelser,
blivit av tämligen stor betydelse.

Jag har i interpellationen betonat
hur viktigt det är att vi på detta område
— som rent tekniskt är av komplicerad
natur och som består av en
råd olika led — försöker skaffa inte
bara ett lättillgängligt avtal utan också
informationer som är lättillgängliga
för den enskilde pensionstagaren. Jag
vill än en gång understryka detta.

Herr statsrådet LöFBERG:

Herr talman! Fru Florén-Winther
ville gärna ge mig några synpunkter
med på vägen vad gäller det problemkomplex
hon tagit upp. Jag är givetvis
tacksam för det. Jag har noterat dessa
synpunkter och vill gärna understryka
att vi har att arbeta på ett mycket in -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. samordningen av pension för statsanställda i vissa fall

vecklat område när det gäller de .statliga
pensionsfrågorna.

Jag fann emellertid väsentligast i fru
Florén-Winthers inlägg att hon — såvitt
jag uppfattade — principiellt anslöt sig
till min uppläggning i interpellationssvaret,
nämligen att det är parterna på
arbetsmarknaden som har att driva dessa
frågor och eventuellt lägga fram förslag
till förenklingar eller förbättringar.
Jag vill gärna understryka detta.
Här i riksdagen tas nämligen i olika
sammanhang upp en del frågor som vi
principiellt anser att parterna på den
statliga arbetsmarknaden skall ta ställning
till. Även om de här berörda frågorna
ännu inte formellt är reglerade
i ett kollektivavtal är det ändå — såsom
jag framhöll i interpellationssvaret —
på det sättet att det nuvarande reglementet
har tillkommit genom överenskommelser
och överläggningar med
personalorganisationerna. Ändringar i
reglementet skall också vidtagas efter
sådana överläggningar och överenskommelser.
Jag är glad att vi tydligen är
överens på den punkten.

Jag vill sedan endast beröra några
detaljer i anslutning till fru FlorénWinthers
inlägg. Samordningsproblemen
beträffande bostadstillägget hör
kanske inte riktigt hemma i denna diskussion,
och därför skall jag lämna
dem därhän. Den dispensmöjlighet som
finns, och som jag berört i mitt svar,
anser fru Florén-Winther vara oklart
formulerad. Det vill jag inte hålla med
om. Hon menar också att den kanske
är föga känd. Jag vill framhålla att om
pensionsverket, som har tillagts rätten
att handlägga denna dispens, upptäcker
att en änka har en så låg familjepension
att denna dispens kan tillämpas, sätter
man in reduceringen, oavsett om änkan
har ansökt därom eller inte.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Eftersom jag själv är
facklig ombudsman vet jag hur betydelsefullt
det fackliga arbetet är när

man träffar överenskommelser. Men i
detta fall är det statens avtalsverk som
förhandlar. .lag tolkar statsrådets formulering
så att han för sin del är beredd
att förorda en bättre tingens ordning
när man har gjort denna utredning
och när statens avtalsverk och de
berörda i arbetsgruppen lägger fram ett
konkret förslag. Det är detta som jag
har anslutit mig till som något positivt.

Statsrådet säger att frågan om bostadstilläggen
inte hör hit. Jag vill understryka
att den utgör ett exempel på
de konsekvenser som samordningsregeln
får, och jag tycker därför att herr
statsrådet inte skall avvisa denna fråga
med att den inte hör hemma i sammanhanget.

Beträffande den sista punkten i statsrådets
kommentar, nämligen att pensionsverket
tillämpar dispensförfarandet
när man ser att en änka är i en
sådan ekonomisk situation att detta förfarande
kan tillämpas, vill jag säga att
det är en utomordentlig tingens ordning.
Men dispensbestämmelserna bör
också finnas med i reglementena och
i de pensions-PM som pensionsverket
ger ut, och de bör vara lättillgängliga
för alla. Det är väl inte alltid som pensionsverket
känner till varje detalj i
varje enskild änkas situation. Därför
bör man kunna söka denna dispens på
vanligt sätt och få prövat om man kan
komma i åtnjutande av ett dispensförfarande
— precis som vi får det prövat
i många andra situationer. Vi bör i
lagar och förordningar kunna läsa oss
till våra egna möjligheter att få vår sak
prövad.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Avslutningsvis skall jag
helt kort säga att jag inte vill redovisa
vare sig någon positiv eller någon negativ
inställning till denna fråga. Vad
jag understrukit är att parterna nu har
att diskutera den, och att de är i full
färd att göra det. Sedan har de att
framlägga ett förslag, och när förslaget

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning
ligger på bordet är det min sak att ta dels de likalydande motionerna I:
ställning. 1216, av herr Andersson, Axel, och II:

„ 1423, av herr Sellgren,

överläggningen ansågs härmed slu- de]s Qck motionen II:1399> av herr

tad'' Martinsson m.fl.

Ang. försöksverksamhet med systematiserad
decentraliserad universitetsutbildning Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 223, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning, jämte
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
169, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 30 oktober 1970, föreslagit
riksdagen att godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna
för försöksverksamhet med systematiserad
decentraliserad universitetsutbildning.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

1334, av herr Carlsson, Eric, och herr
Xilsson, Nils, samt II: 1551, av herr
Eliasson i Sundborn och herr Boo,

dels de likalydande motionerna I:

1352, av herr Lindblad, och II: 1572, av
herr Westberg i Ljusdal,

dels de likalydande motionerna I:

1353, av herr Stefanson, och II: 1569,
av herr Jonsson i Mora,

dels de likalydande motionerna I:

1354, av herr Sundgren m.fl., och II:
1570, av herr Marcusson m. fl.,

dels motionen II: 1552, av fru Jonäng
och herr Eriksson i Bäckmora,

dels ock motionen 11:1571, av herr
Nordstrandh.

I detta sammanhang hade utskottet
även behandlat följande, i anslutning
till den av utskottet under vårsessionen
behandlade propositionen nr 88, väckta
motioner, nämligen

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 30 oktober 1970 förordade
riktlinjerna för försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1334 och II: 1551,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1353 och II: 1569,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1352 och 11:1572,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1552,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1354 och II: 1570,

7. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1571,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1216 och 11:1423,

9. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1399.

Reservation hade anmälts, utom av
andra, av herr Nyman (fp), som dock
ej antytt sin mening.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har jag fogat en blank reservation
som jag önskar närmare motivera.

När det gäller högre akademisk utbildning
känner sig många orter i landet
kallade att få del av härligheten.
Det gäller också min hemstad Västerås,
landets fjärde stad. Trots sitt centrala
läge i den folkrika Mälardalen saknar
den Rudbeckianska skolstaden högre
allmänna utbildningsanstalter, om man
undantar förskollärarseminariet. Lovvärda
försök har gjorts att dra till staden
högre utbildning, men myndigheterna
har varit mer eller mindre kall -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. försöksverksamhet med systematiserad decentraliserad universitetsutbildning

sinniga. Nu senast har Västerås visat
upp sin skolvänlighet genom en uppmärksammad
utställning i kungl. biblioteket
i Stockholm. Västerås har visserligen
ett folkrörelseuniversitet men
önskar något mer — en universitetsfilial,
då vi inte kunde få en teknisk högskola,
trots sakkunnigas rekommendation.

Västerås vill bli försöksort för decentraliserad
universitetsutbildning,
vilket ju också föreslogs av universitetskanslersämbetet,
men av någon anledning,
jag höll på att säga som vanligt,
inte togs upp i en Kungl. Maj:ts
proposition, denna gång nr 1G9. Västmanlands
samtliga riksdagsmän har
gjort sig påminda i en motion där vi
anhåller att vid kommande utvidgning
av försöksverksamheten då det gäller
distribution av högre utbildning Västerås
skall få bli försöksort i framtiden.

Utskottet säger ingenting beträffande
Västerås som försöksort, utan anser allmänt
att det är angeläget med en fortsatt
utveckling så snabbt som möjligt
av decentraliserad universitetsutbildning
för att avlasta hårt trängda universitet.

Vår förhoppning, herr talman, är att
Västerås en dag skall få del av den
högre akademiska utbildningen som
komplement till sin övriga utbildningsverksamhet
som staden fått lovord för.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
endast en förhoppning.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! I anslutning till denna
proposition skulle jag vilja ta upp en
särskild fråga. Den berör utbildningsråden.

Enligt universitetskanslersämbetets
instruktion skall, ”i den mån Kungl.
Maj :t så förordnar, till ämbetet vara
knutna utbildningsråd som rådgivande
organ för olika slag av utbildning vid
universitet och högskolor med uppgift
för utbildningsråden att verka för att
utbildningen till innehåll och organisa -

tion utformas på ett från arbetsmarknadens,
särskilt näringslivets och den
allmänna förvaltningens, synpunkter
ändamålsenligt sätt samt att för prövning
inom ämbetet eller till fakulteter
och sektioner vid universiteten/högskolorna
avge de förslag om utbildningen
som är påkallade eller i övrigt lämpliga”.

Det har inrättats sådana utbildningsråd,
bl. a. för de tekniska vetenskaperna.
Emellertid finns det ett område som
inte har fått något sådant utbildningsråd,
trots framställning från universitetskanslersämbetet.
Det gäller den —
man kan väl nästan säga unika — utbildning
som vi har av ekonomiingenjörer.
Universitetskanslersämbetet gjorde
ju redan i december 1968 en framställning
till Kungl. Maj :t med begäran
om tillstånd att få inrätta ett sådant
utbildningsråd. Departementet har ännu
inte behandlat denna framställning,
och i och för sig har det kanske inte
varit någon brådska, eftersom avdelningen
är helt nyinrättad.

Emellertid pågår utbildningen för
fullt, och det är ett nödvändigt behov
och krav — såväl från dem som går
på denna utbildning som från högskolan
i Linköping och universitetskanslersämbetet
— att man snarast får till
stånd detta utbildningsråd bl. a. för att
skapa kontakt med arbetsmarknaden så
att man inte riskerar att denna grupp
kommer att stå vid sidan av arbetsmarknaden
på grund av bristande information.

Jag skulle, herr talman, mot denna
kort angivna bakgrund vilja få tillfälle
att fråga statsrådet Moberg: Är det möjligt
att Kungl. Maj :t inom kort kommer
att ta ställning till denna fråga och
tillmötesgå alla berörda parters önskemål
att få inrätta ett utbildningsråd för
ämnesområdet industriell ekonomi och
organisation?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Som svar på herr Wallmarks
fråga vill jag ge upplysningen

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. en europeisk organisation för kärnforskning

att Kungl. Maj:t i samband med propositionen
om Linköpingsorganisationen i
våras beslöt om avslag på denna framställning.
Det skedde efter samråd med
kanslersämbetet som hade lagt fram förslag
såsom herr Wallmark sade. Anledningen
till avslagsbeslutet är att denna
utbildning bör ha de kontakter som det
här gäller via utbildningsrådet för maskinteknik.
Denna utbildning är i sin
grundutbildningsdel en maskinteknisk
utbildning. Den avslutande delen är en
företagsekonomisk utbildning. Om vi
hade villfarit kanslersämbetets ursprungliga
framställning, så hade vi fått
ett lokalt råd. När vi 1964 ändrade bestämmelserna,
var vi angelägna om —•
och det fanns ingen opposition mot detta
— att man skulle få ett hela riket
omfattande råd. Av det skälet fann vi
i samråd med kanslersämbetet den
lämpligaste ordningen vara att rådet
för maskinteknik jämväl svarar för ekonomiingenjörsutbildningens
behov av
kontakt.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret. Det har tydligen uppstått
något missförstånd under den gångna
perioden. Ingen av de berörda parterna
har uppfattat detta som ett avslag.
Därest frågan inte skulle få en positiv
behandling kommer universitetskanslersämbetet,
enligt de informationer jag
har, tillsammans med tekniska högskolan
i Linköping och elevkåren att göra
en förnyad framställning till Kungl.
Maj :t om att få inrätta detta utbildningsråd.

Det är självklart att det blir helt lokalt
för Linköping, ty vi har endast en
utbildningslinje med drygt hundratalet
studerande för närvarande, men antalet
kommer givetvis att växa successivt.
Jag beklagar det ställningstagande
som Kungl. Maj:t gjort, ty denna utbildning
är trots allt så annorlunda. Den
har maskinteknik som bas, det är riktigt,
och den är nu tillfälligt infogad

under utbildningsrådet för maskinteknik.
Men för att man skall få en ordentlig
anknytning till arbetsmarknaden
tror jag att man ändå skall kosta på sig
att inrätta ett sådant utbildningsråd
som föreslagits. Jag ber statsrådet att
välvilligt överväga att ta detta beslut
under förnyad omprövning. Jag tror det
skulle vara till gagn både för dessa ekonomistuderande
och för de kommande
avnämarna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. en europeisk organisation för
kärnforskning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 224, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av vissa ändringar i överenskommelsen
angående upprättande av en
europeisk organisation för kärnforskning.

I detta utlåtande hade utskottet —-som icke haft någon erinran mot vad
som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition
nr 182 -— hemställt, att riksdagen
måtte godkänna de ändringar i
överenskommelsen angående upprättande
av en europeisk organisation för
kärnforskning, som framginge av bilaga
till statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 30 oktober
1970.

Reservation hade anförts av herr
Wallmark (m), vilken likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Till detta utlåtande har
jag fogat en blank reservation. Det innebär
att jag delar uppfattningen inom
utskottet att vi med tillfredsställelse
kan konstatera att en sådan här organisation
nu har kommit till stånd och
att riksdagen kommer att godkänna de

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 4fi

Ang. en europeisk organisation för kärnforskning

föreslagna ändringarna i överenskommelsen.

Det sägs emellertid att ett godkännande
av dessa ändringar inte innebär att
Sverige förbinder sig att delta i ett storacceleratorprojekt.
Denna fråga har jag
tidigare haft uppe till diskussion med
statsrådet Moberg. Den väsentligaste
förändringen sedan vi sist diskuterade
den är att England mot all förmodan
har förklarat sig intresserat och villigt
att delta i detta nya projekt. Det innebär
en avgörande ändring i de väntade
besluten. Därmed har också samtliga
större stater i Europa med undantag
av Norden tagit ställning till detta projekt,
och man kan därför säga att det
så gott som är i hamn. Kvar står emellertid
Sveriges ställningstagande, och
jag skulle kunna tänka mig att Norges
och Danmarks ställningstagande i frågan
kan komma att bli beroende av
Sveriges.

Vi har i dagarna kunnat läsa ett uttalande
från universitetskanslersämbetet
i vilket framhålles, att även om det
i och för sig är värdefullt att delta i
detta projekt så avstyrker man det ändå
och det med motiveringen att vi har så
ont om pengar att vi i första hand måste
prioritera den nationella forskningen.

Min reflexion när jag läste detta uttalande
var att det i realiteten är en
bankruttförklaring för svensk forskning.
Vi skulle alltså inte ha råd att delta i
detta internationella projekt som nu inte
blir så våldsamt dyrt — det talas om
6 å 8 miljoner kronor om året under
en 8—10-årsperiod. Skulle vi alltså sitta
så illa till med anslag till svensk
forskning att vi icke skulle ha möjlighet
att delta i detta CERN-projekt vore det
verkligen beklagligt.

Med anledning av att statsrådet Moberg
befinner sig i kammaren vill jag
i första hand ställa frågan: När avser
Sveriges regering att ta ställning till
problemet om deltagande i storacceleratorprojektet
i CERN? Kommer frågan
att underställas riksdagen innan rege -

ringen definitivt tar ställning? Jag vill
naturligtvis också ställa följdfrågan:
Delar statsrådet Moberg universitetskanslersämbetets
utomordentligt defaitistiska
uppfattning beträffande svensk
forsknings ekonomiska ställning?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Herr Wallmark tog upp
sakfrågan. Låt mig därför i korthet beskriva
hur det rent tekniskt ligger till.

I somras gjorde CERN:s ledning nere
i Geneve en helomvändning i frågan
om hur en storaccelerator skulle
organiseras och byggas upp. Tidigare
hade man räknat med att förlägga en
sådan på en ny plats och i ett annat
land än i Schweiz. Men i somras kom
man av olika skäl fram till att det
lämpligaste vore en placering av projektet
i anslutning till den nuvarande
CERN-anläggningen. Därmed blev frågan
delvis ny. Under höstens lopp har
vårt atomforskningsråd — det var i
november — hos Kungl. Maj :t anhållit
om att Sverige måtte delta i det nu
aktuella projektet.

I den situationen fann jag det nödvändigt
att låta det nya materialet gå
ut på remissbehandling. Vi hade för
några år sedan remissbehandlat det
material som då förelåg, men i den nya
situationen var det alltså nödvändigt
att på nytt remissbehandla frågan, och
så har skett. Vi har fått svaren i dagarna,
och bland andra har som herr
Wallmark nämnde universitetskanslersämbetets
ledning sagt nej, och dess
ställningstagande bygger på ett antal
fakulteters yttranden. Bland fakulteterna
råder däremot delade meningar,
vilket var att vänta. Vi fick in materialet
häromdagen och har för närvarande
frågan under prövning inom
den speciella sakkunniggrupp för beredning
av frågor rörande upprättande
av storaccelerator som arbetar i
departementet sedan ett antal år tillbaka.
Frågan är med andra ord inte
färdigberedd inom departementet.

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. ersättning till kommuner för bidrag till investeringar i primärflygplatser

I CERN har man velat påskynda behandlingen
av detta ärende, och bl. a.
har Storbritannien meddelat sin avsikt
att delta i projektet. Men, herr Wallmark,
det engelska beslutet är mycket
intressant innehållsmässigt. Det innebär
nämligen att det engelska forskningsrådet
får ta pengar till detta av
sina tilldelade medel. Det är alltså
inget nettotillskott, utan forskningsrådet
får göra en prioritering, och det
har man uppenbarligen gjort inom vetenskapsrådets
krets.

Nu vill CERN-ledningen sannolikt få
ett beslut till stånd redan i nästa vecka.
Jag har personligen haft kontakt
med generaldirektören för CERN i den
här frågan och klargjort för honom att
det tekniskt är uteslutet för Sverige att
med så kort varsel ta ståndpunkt i en
så stor fråga. Han hade full förståelse
för det, och i den behandling som sker
i rådet nästa vecka kommer man att
beakta att Sverige och sannolikt även
några andra stater helt enkelt inte haft
tid att bilda sig en uppfattning i en
fråga som gäller så stora pengar.

Det är, herr Wallmark, inom parentes
sagt inte bara de nordiska länderna
som ännu inte sagt sin mening, utan
det är ytterligare några stater. Regeringen
kommer att ta ställning till frågan
i början av nästa år, och självfallet
kommer vi att redovisa vår ståndpunkt
för riksdagen. Min egen privata
mening i dag är helt ointressant.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för denna redovisning. Jag visste att
det var bråttom, och jag har förståelse
för att regeringen inte anser sig kunna
ta ställning på en vecka. Men jag vill
speciellt peka på att man i England,
trots tvång till omprioritering inom
ramen för anslagen till vetenskapsrådet,
ändå ansett denna sak så viktig
att man gått med i projektet. Låt mig
sluta med att uttala den förhoppningen
att Sverige inte anser sig vara i en

så dålig ekonomisk ställning att vi inte
kan delta i detta utomordentligt viktiga
internationella forskningsprojekt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Ang. ersättning till kommuner för bidrag

till investeringar i primärflygplatser

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 225, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ersättning
till kommuner för bidrag till investeringar
i primärflygplatser.

I förevarande utlåtande hade utskottet
tillstyrkt Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 200, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 30 oktober
1970, framlagda förslag och hemställt,
att riksdagen måtte godkänna de i
statsrådsprotokollet angivna riktlinjerna
för ersättning till kommuner för bidrag
till investeringar i primärflygplatser.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Detta är ett mycket
kort utlåtande. Proposition nr 200 som
ligger till grund för utlåtandet är inte
heller så omfångsrik, men den är bra.

Den snabba och summariska behandling
som ärendet om investeringar i
primärflygplatser fått i sista stund här
i riksdagen avspeglar inte på något
sätt de strider som stått kring samma
ärende 1967 i denna kammare och i
medkammaren. Då var den lösning,
som föreslås i proposition nr 200, fullkomligt
otänkbar. Vi kämpade flerfrontskrig
i kamrarna, mot partivänner,
mot oppositionen och mot dåvarande
kommunikationsministern.

Vad man den gången speciellt från
göteborgsk sida ville hävda var att bidragen
från kommunerna till utbyggande
av primärflygplatser på något

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

sätt måste uttalas vara lån från kommunerna
eftersom ju staten tar tillbaka
sina utlägg för investeringarna via
luftfartens överskott, när sådant överskott
uppstår. Våra önskemål betraktades
i största allmänhet som ett uttryck
för eu göteborgsk besvärlighet,
och någon förståelse för resonemangen
rönte vi inte. Vi mötte också ganska
liten förståelse från företrädare för
andra landsändar. Men kommunerna
har under hand blivit varse vart detta
system har lett, och det har gjorts framställningar
från partivänner och andra
och från olika städer som har beklagat
sig över att kommunerna fått
ligga ute med stora pengar. Men det
fanns som sagt 1967 i riksdagen ganska
litet intresse för den sidan av saken.

Vi har nu fått en annan kommunikationsminister,
och han har haft möjlighet
att tänka om på denna punkt.
Luftfarten går ju numera med förtjänst,
och det är självklart för honom att
kommunerna skall få del däri. Detta
borde ha kunnat utsägas redan 1967.
Statskontoret påpekade redan då att
kommunernas bidrag borde ha karaktären
av lån och att villkor för återbetalning
av lånen borde formuleras.
Jag har därför anledning att i dag
applådera omvändelsen och att tacka
kommunikationsministern för denna
proposition.

De beräkningsmetoder och fördelningsprinciper
som anges i propositionen
har inte motiverats på ett avgörande
sätt. Det kan fortfarande enligt mitt
sätt att se bli diskussion därom. Sista
ordet är väl därmed kanske inte sagt.
Kommunförbundet har anledning att
granska det hela. Men detta får inte
skymma min tillfredsställelse över det
steg som nu tagits. De kvarvarande
frågorna om fördelningen och beräkningsmetoderna
får enkammarriksdagen
ta ställning till — denna fråga
kommer väl upp igen.

Det är min övertygelse, herr talman,
att det även i den kommande enkam 2

Första kammarens protokoll 1970. Nr 46

Ang. utvidgad restitution av fordonsskatt
marriksdagen skall finnas besvärliga
göteborgare som kan driva denna fråga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 226, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till Posthus m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. utvidgad restitution av fordonsskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 64, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1922:260) om automobilskatt
jämte motioner.

I proposition nr 192 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 6 november 1970, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring
i förordningen (1922:260) om automobilskatt.

I syfte att möjliggöra restitution av
fordonsskatt på tyngre lastbilar för
kortare tid än hel kalendermånad hade
i propositionen föreslagits generellt bemyndigande
för Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämde att,
när synnerliga skäl förelåge, medgiva
befrielse från eller nedsättning av skatt
enligt förordningen (1922:260) om
automobilskatt. Villkoren för restitution
skulle meddelas i en särskild kungörelse,
som utfärdades med stöd av ett dispensbemyndigande.
Förutsättningarna
för dispens skulle i huvudsak vara, att
fordonets årsskatt uppginge till ca
4 800 kronor och att det under en sammanhängande
period av minst 15 dagar
reservregistrerades på grund av vägavstängning
vid tjällossning eller repara -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. utvidgad restitution av fordonsskatt
tion. När det gällde s. k. enbilsåkare
skulle även sjukdom godtagas som restitutionsgrund.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1: 1372,
av herr Pettersson, Karl, och herr Jacobsson,
Gösta, samt II: 1595, av herrar
Lothigius och Enarsson, ävensom

2) motionen II: 1596, av herr Sundelin
m. fl.

I motionerna I: 1372 och II: 1595 hade
yrkats, att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj:ts proposition nr 192
skulle besluta,

a. att dispens skulle medgivas om det
visades, att fordonet varit tillfälligt avfört
ur registret en sammanhängande
period om minst 10 dagar,

b. att såsom villkor för restitution
skulle föreskrivas, att fordonets årsskatt
skulle uppgå till lägst 3 000 kronor
samt

c. att också brist på sysselsättning för
fordonet skulle utgöra en förutsättning
för dispens.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 192 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen (1922:260)
om automobilskatt;

B) avslå följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 1372 och II: 1595,

2) motionen 11:1596,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (m), Karl Pettersson
(m) och Magnusson i Borås (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

A) med bifall till motionerna 1:1372
och 11:1595 samt med anledning av
motionen II: 1596 antaga det vid Kungl.
Maj:ts proposition nr 192 fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
(1922:260) om automobilskatt
och godkänna de villkor för utvidgad
restitution av automobilskatt som reservanterna
förordat;

B) avslå motionen II: 1596 i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad reservanterna anfört och hemställt.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 64 behandlas Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen om
automobilskatt.

Förslaget gär ut på ett bemyndigande
för Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer att, när synnerliga
skäl föreligger, medge nedsättning
av eller befrielse från automobilskatt.
Syftet med den föreslagna dispensregeln
är att möjliggöra restitution
av fordonsskatt på tyngre lastbilar för
kortare tid än hel kalendermånad. Förutsättningarna
i propositionen är i huvudsak
att fordonets årsskatt uppgår
till 4 800 kronor och att det under en
sammanhängande period av minst 15
dagar reservavregistreras på grund av
vägavstängning vid tjällossning eller
reparation. När det gäller s. k. enbilsåkare
skall även sjukdom godtas som
restitutionsgrund.

I den till betänkandet fogade reservationen
från ledamöter i moderata
samlingspartiet anföres behovet av vidgade
möjligheter till dispens. Med hänsyn
till de administrativa svårigheterna
skall beloppet för restitution begränsas
till minst 200 kronor, vilket föreslås
såväl i propositionen som av utskottet.
Reservanterna delar den uppfattningen,
men yrkar att gränsen för rätt till restitution
skall dragas vid bestämmelsen
för tung lastbil, en totalvikt vid 10 ton
och med en årsskatt av ca 3 000 kronor
i stället för det i propositionen före -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

slagna och av utskottsmajoriteten bifallna
årsbeloppet av 4 800 kronor. Rätt
till restitution bör gälla från en årsskatt
om lägst 3 000 kronor, men med
den begränsningen att restitutionen
minst skall uppgå till 200 kronor för
att restitution skall utgå.

Reservanterna tillstyrker, i likhet
med utskottsmajoriteten, att den föreslagna
tidsperioden skall vara 15 dagar
som kortaste tidsperiod, men att i samband
med reservavregistreringsperiod,
som omfattar en eller flera månader,
tiden före eller efter sådan registreringsmånad
skall vara 10 dagar.

Propositionen föreslår att vägavstängning
vid tjällossning eller reparation
samt för s. k. enbilsåkare sjukdom
skall godtas som restitutionsgrund. Utskottet
uttalar att jämväl annan vägavstängning
skall medföra rätt till dispens.

I motionsparen 1:1372 och 11:1595,
med mig som huvudmotionär, och i
reservationen från moderata samlingspartiets
utskottsledamöter begäres att
brist på sysselsättning jämväl skall utgöra
grund för dispens. Med hänsyn
till de tunga fordonens, framför allt
virkestransportfordonens, svårigheter
från sysselsättningssynpunkt vid olika
tillfällen och den höga fordonsbeskattningen
är det nödvändigt att dispens
medges vid brist på sysselsättning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till bevillningsutskottets betänkande nr
64.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Herr Pettersson har redogjort
för innehållet i såväl propositionen
som reservationen, och jag kan
därför fatta mig kort.

Utskottsmajoriteten tillstyrker propositionens
förslag inte minst därför att
propositionen är ett positivt svar på en
beställning som riksdagen gjorde i våras.
Bevillningsutskottet hade då i en
skrivning hemställt om åtgärder för

Ang. utvidgad restitution av fordonsskatt
ökade möjligheter till restitution av
fordonsskatt. Jag tycker att vi i stort
sett kan vara nöjda med det förslag
som föreligger i propositionen.

Reservanterna vill emellertid, som
framgick av herr Petterssons anförande,
gå ett steg längre än vad utskottsmajoriteten
har föreslagit. Det gäller
framför allt gränserna för årsskatten
4 800 kronor och tiden 15 dagar, där
reservanterna i vissa fall vill ha 3 000
kronor respektive 10 dagar. Man kan
naturligtvis ha olika uppfattningar om
var man skall dra dessa gränser. Vi har
från majoritetens sida inte ansett oss
kunna tillmötesgå reservanternas önskemål
i detta avseende.

Det förtjänar i det här sammanhanget
att noteras — och det sägs också av
reservanterna -—• att vi nog inte når en
tillfredsställande lösning av detta problem,
förrän vi har avvecklat den årliga
beskattningen och kan övergå till
kilometerbeskattning. Det förslag som
nu föreligger bör följaktligen ses som
ett provisorium.

På en punkt skiljer vi oss åt mera i
sak, nämligen när det gäller reservanternas
förslag om att brist på sysselsättning
skall kunna åberopas som skäl
för dispens. Jag har svårt att se hur en
klar rättvisa skall kunna uppnås på det
sättet och hur en sådan ordning skall
kunna administreras. Dessutom kan —
och det är för mig väsentligt — en sådan
bestämmelse inbjuda till missbruk,
och det bör man självklart akta sig för.

Propositionens förslag, som tillstyrks
av bevillningsutskottets majoritet, innebär,
som jag redan sagt, ett tillmötesgående
av krav som framförts av ifrågavarande
intressenter. Även om det
råder delade meningar om detaljerna,
bör förslaget kunna accepteras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):
Herr talman! Som herr Tage Johansson
mycket riktigt sade, gjorde bevill -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. utvidgad restitution av fordonsskatt
ningsutskottet i våras mer eller mindre
en beställning rörande dispensmöjligheten.
Anledningen till det var en motion
vars yrkande i stort sett sammanfaller
med yrkandet i den reservation
som är fogad till utskottets nu föreliggande
betänkande.

Beträffande den principiella frågan
om att brist på sysselsättning skulle utgöra
grund för dispens sade herr Johansson
att det kanske skulle bli svårt
att utforma ett sådant system rättvist,
att administrationen skulle bli svår och
att bestämmelsen skulle inbjuda till
missbruk. Jag tror att möjligheterna
till missbruk är lika stora när det gäller
verkstadsarbete. Förfarandet bygger
ju ändå på ett förtroende för den person
som skall verifiera att en lastbilsägare
har haft sin bil stående för reparation
eller på grund av brist på sysselsättning.

Vi reservanter har särskilt pekat på
timmertransporterna, där jag av praktisk
erfarenhet vet att de tunga fordonen
många gånger med mycket kort
varsel kan få helt och hållet inställa
transporterna på grund av ändrade
mottagningsförhållanden vid terminaler
eller ändrade order beträffande råvaran.
Det borde finnas möjligheter att
exempelvis genom åkarnas organisation,
deras lastbilscentraler eller befraktarnas
ordercentraler, som ju är
stora administrationsapparater, kunna
undanröja de farhågor som herr Tage
Johansson hyser.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Beträffande möjligheterna
till missbruk säger herr Karl Pettersson
att även verkstadsarbete på
samma sätt skulle kunna inleda till
missbruk. Jag har nog en helt annan
mening. Har jag min bil inlämnad på
verkstad, är det lätt att få den saken
verifierad av vederbörande verkstad.
Det kan inte vara riktigt lika lätt att få
verifierat om jag har varit arbetslös
eller inte. Det gäller ju inte enbart tim -

merbilar utan även bilar med andra
körningar. Om jag har haft bilen stående
14 dagar och får en liten beställning
den femtonde, kan det vara frestande
att tacka nej till den beställningen
för att få 15 dagars arbetslöshet och
därmed följaktligen ha rätt till restitution.
Sådana små detaljer får man lov
att ta med i bilden i denna debatt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
64, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 23.

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Om inget oförutsett inträffar, torde
dagens sammanträde kunna avslutas
omkring kl. 17.

Jag vill också meddela att Sveriges
Radio begärt att det vid morgondagens
avslutningsplenum måtte få förflyta ett
par minuter efter kl. 15 innan sammanträdet
öppnas, detta för att ge TV möjlighet
att orientera allmänheten om vad
första kammaren är. Jag vill säga detta
på det att kammaren icke måtte uppfatta
det som om talmannen kommer
för sent till det sista sammanträdet.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 65, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen (1951: 763) angående
beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst, m. m. jämte motioner,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 79, i anledning
av motioner om skärpt ansvar
för researrangör gentemot deltagare i
sällskapsresa till utlandet, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. förslag till kommunal renhållningslag,
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 90, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822) m. m., dels motioner i ämnet,
dels ock motioner angående tillståndstvång
för anordnande av skrotbilsupplag
samt angående åtgärder mot
olja (i viss del).

Genom en den 16 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 157, vilken hän -

visats till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
och lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i naturvårdslagen
(1964: 822),

2) kommunal renhållningslag,

3) lag om ändring i lagen (1943: 431)
om allmänna vägar,

4) lag om ändring i lagen (1965:54)
om kommunala renhållningsavgifter,

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade
förslag till

5) kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan (1956:617),

6) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan
(1958:663).

I propositionen hade föreslagits en
skärpning av bestämmelserna i naturvårdslagen
till skydd mot nedskräpning
och en utvidgning av tillämpningsområdet
för dessa. Vidare föresloges, att
lagen om skyldighet att renhålla gata
m. m. skulle ersättas med en ny kommunal
renhållningslag. Denna innehölle
bestämmelser om skyldighet för kommun
att hålla rena gator och andra allmänna
platser samt allmänna vägar
utom sådana för vilka staten vore väghållare.
Fastighetsägare föresloges fortfarande
kunna få svara för renhållning
av gångbana. Kommunen hade föreslagits
bliva skyldig att städa på annan
plats utomhus än som omfattades av
gaturenhållning. I lagen om allmänna
vägar skulle införas skyldighet för staten
såsom väghållare att svara för renhållning
av allmänna vägar, rast- och
parkeringsplatser samt sidoområden
till dessa. Kommun skulle bliva skyldig
att omhändertaga och bortforsla hushållsavfall
in. in. från all bostadsbebyggelse.

De föreslagna ändringarna motiverade
vissa ändringar i allmänna ord -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

ningsstadgan, hälsovårdsstadgan och lagen
om kommunala renhållningsavgifter.

Enligt den i propositionen föreslagna
lydelsen av 5 a § lagen om ändring
i lagen om allmänna vägar skulle väghållare
vara skyldig att svara för renhållningen
av mark intill en bredd av
25 meter i anslutning till parkeringsoch
rastplatser, som hörde till väg inom
område utanför stads- eller byggnadsplan,
detta under förutsättningen
att allmänheten hade tillträde till marken
i fråga.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna I: 1312,
av herrar Brundin och Åkerlund, samt
II: 1536, av fru Sundberg m. fl.;

B. de likalydande motionerna I: 1313,
av herr Carlsson, Eric, m. fl., och II:
1534, av herr Hedlund m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 157
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam prövning och förslag
till nästa års riksdag om tillsättandet
av en särskild miljövårdsnämnd för
konsumentförpackningar, vilken i enlighet
med vad som anförts i motionerna
skulle överväga olika åtgärder
mot nedskräpning och miljöförstöring
genom främst engångsflaskor och engångsburkar
samt snarast sammanställa
ett handlingsprogram i ifrågavarande
syfte;

C. de likalydande motionerna I: 1314,
av fru Hamrin-Thorell och herr Axelson,
samt II: 1533, av herr Eriksson i
Arvika och herr Strömberg;

D. de likalydande motionerna I: 1315,
av herr Hjorth och herr Johansson,
Tage, samt 11:1532, av fru Ekroth, i
vilka motioner yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av proposition 157
skulle besluta dels att införa förbud mot
engångsförpackningar för Öl och läske -

drycker, dels att väghållares ansvar för
renhållningen utefter väg borde omfatta
25 meter utmed hela vägbanan
och även gälla enskild väg, dels att statens
järnvägar skulle åläggas renhållningsansvar
utmed järnvägsområde;

E. de likalydande motionerna I: 1316,
av herrar Högström och Dahlberg, samt
11: 1535, av herr Lindberg m. fl., i vilka
motioner anhållits, att riksdagen
måtte besluta,

att 5 a § i lagen om allmänna vägar
skulle erhålla i motionerna angiven lydelse,
vilket förslag avsåge, att renhållningszonen
intill parkerings- och rastplats
skulle vidgas till 50 meter, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad som i övrigt anförts i
motionerna;

F. motionen I: 1317, herr Petersson,
Hans, och herr Levin;

G. motionen 1:1318, av herr Pettersson,
Karl;

H. motionen 1:1319, av herr Skärman
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta,

I. att § 5 a i förslaget till lag om ändring
i lagen (1943:431) om allmänna
vägar skulle erhålla den i motionen angivna
lydelsen, vilket förslag gällde att
väghållarens renhållningsansvar borde
omfatta 25 meter utmed hela vägbanan,

2. att §§ 3, 12 och 87 i lagen om enskilda
vägar skulle hava den lydelse,
motionen visade, vilket förslag avsåge,
att i utlåtande om vägsamfällighets eller
vägförenings arbetsuppgifter även skulle
kunna medtagas begreppet renhållning; I.

de likalydande motionerna I: 1320,
av herr Tistad m. fl., och II: 1531, av
herr Andersson i Örebro m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
nr 157 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag till
1971 års vårriksdag om ett generellt
pantsystem för bryggeriglas för Öl och
läskedrycker; ävensom

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

J. motionen II: 1537, av herr Svenning
rn. fl., vari yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande proposition
skulle beakta vad i motionen
anförts och göra de uttalanden respektive
vidtaga de ändringar i de föreslagna
författningarna som påkallades därav.

Vidare hade utskottet behandlat följande
fristående motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 106,
av herrar Wirtén och Skärman, samt
11:131, av herr Tobé m.fl., om åtgärder
mot förorening genom olja, såvitt
avsåge det däri upptagna yrkandet att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle begära, att naturvårdslagen kompletterades
så att avsiktligt utsläpp av
olja eller oljeprodukter eller olämpligt
utkast av sådana produkter förbjödes
och överträdelser beivrades; samt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle giva till känna vad i motionerna
anförts angående kommunala uppsamlingsplatser
för oljeprodukter samt återvinnings-
och destruktionsanläggningar
för dessa; ävensom

B. de likalydande motionerna 1:249,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 352,
av fru Sundberg m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen nr 157 fogade förslaget
till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822);

B. att riksdagen måtte med avslag på
dels motionen I: 1317, dels motionen
11:1537, såvitt avsåge renhållningen av
allmän väg inom planlagt område, antaga
1 § i förslaget till kommunal renhållningslag; C.

att riksdagen måtte med avslag på
motionen 1:1318 antaga 2 § i förslaget
till kommunal renhållningslag;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1537, såvitt avsåge frågan
om dispensmyndighet, antaga 4 § i förslaget
till kommunal renhållningslag;

E. att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1537, såvitt avsåge ikraftträdandet
av 4 § i förslaget till kommunal
renhållningslag, antaga de föreslagna
övergångsbestämmelserna för lagen;

F. att riksdagen måtte antaga de delar
av förslaget till kommunal renhållningslag
som ej omfattades av hemställan
under B—E;

G. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1315 och II: 1532, I: 1316
och II: 1535, I: 1319 samt II: 1537, samtliga
såvitt avsåge frågan om omfattningen
av väghållares renhållningsskyldighet,
antaga 5 a § första och andra
meningarna i förslaget till lag om ändring
i lagen (1943:431) om allmänna
vägar;

H. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1537, såvitt avsåge frågan
om väghållares renhållningsansvar inom
område med stadsplan eller byggnadsplan,
antaga 5 a § sista meningen
i förslaget till lag om ändring i lagen
om allmänna vägar;

I. att riksdagen i de delar som ej omfattades
av hemställan under G—H
måtte antaga förslaget till lag om ändring
i lagen om allmänna vägar;

J. att riksdagen — med förklaring
att visst tillägg borde göras i 1 § förslaget
till lag om ändring i lagen (1965:
54) om kommunala renhållningsavgifter
— med bifall till motionen II: 1537,
såvitt nu vore i fråga, för sin del måtte
antaga lagförslaget med under punkten
angiven lydelse;

K. att riksdagen måtte lämna utan erinran
dels förslaget till kungörelse om
ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956:617), dels ock förslaget till kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan
(1958:663);

L. att motionerna 1:1319 samt 1:1315
och II: 1532, samtliga såvitt avsåge renhållningen
å enskild väg, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

M. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 106 och II: 131, såvitt nu
vore i fråga, anhålla, att motionerna
jämte detta utlåtande överlämnades till

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

naturvårdskommittén i och för beaktande
av det avsnitt som rörde oljespill
m. m.;

N. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1313 och 11:1534 giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört om inrättandet av en
miljövårdsnämnd;

O. att motionerna I: 1320 och II: 1531
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

P. att följande motioner, nämligen

1. 1:106 och 11:131, såvitt nu vore
i fråga;

2. I: 249 och II: 352;

3. I: 1312 och II: 1536;

4. 1:1313 och II: 1534;

5. I: 1314 och II: 1533;

6. 1:1315 och II: 1532;

7. 1:1316 och 11:1535; samt

8. II: 1537,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under L hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionen
1:1319, såvitt nu vore i fråga,
och med anledning av motionerna I:
1315 och 11:1532 för sin del antaga i
reservationen infört förslag till lag om
ändring i lagen om enskilda vägar den
3 september 1939 (nr 608);

vid O i utskottets hemställan

III, beträffande frågan om ett generellt
pantsystem för bryggeriglas för
Öl och läskedrycker, av herr Sellgren
(fp), som ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort lyda så, som
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under O hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1320 och 11:1531 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till 1971
års vårriksdag om ett generellt pantsystem
för bryggeriglas för Öl och läskedrycker.

Reservationer hade anförts

vid G i utskottets hemställan

I, beträffande frågan om omfattningen
av väghållarens renhållningsansvar,
av herr Skärman (fp), som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under G
hemställa, att riksdagen måtte — med
förklaring att viss ändring borde göras
i § 5 a förslaget till lag om ändring i
lagen (1943:431) om allmänna vägar
-— dels med bifall till motionerna I:
1315 och II: 1532 samt 1:1319, samtliga
såvitt nu vore i fråga, dels i anledning
av motionerna I: 1316 och II: 1535 samt
11:1537 för sin del antaga 5a § första
och andra meningarna i den lydelse,
som i reservationen angivits;

vid L i utskottets hemställan

II, beträffande frågan om renhållning
av enskild väg, av herr Skärman
(fp), som ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse, som

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Proposition nr 157 bygger
till stora delar på det betänkande
som Kommittén för ett renare samhälle
avgav sommaren 1969. De förslag som
kommittén lade fram hade karaktären
av en paketlösning, som när det gäller
renhållningsansvaret ute i kommunerna
byggde på följande resonemang.

För den allmänna renhållningen i
kommunerna finns ingen närmare till
hands liggande lösning än att låta kommunerna
själva vara huvudmän för denna.
Renhållningsansvaret, som tidigare
endast gällt hälsovårdstätort, skulle således
utsträckas till att omfatta kommunens
hela område. Detta måste, hur renhållningen
än löses, medföra en ekonomisk
belastning för kommunerna.

Emellertid fann kommittén att den
största nedskräpningen förekom på de
allmänna vägarna och på en markremsa
utanför vägområdet, som uppskattades
till cirka 50 meter på vardera sidan.
Då nedskräpningen på vägbanan

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

och diirinvid var en följd av trafiken
borde, såsom även 1960 års vägsakkunniga
menade, vägverket såsom ansvarigt
för väghållningen i övrigt även svara
för väghållningen vid sidan av vägen.
Därmed skulle belastningen på kommunerna
inte bli så stor.

I propositionen har departementschefen
följt vissa av kommitténs förslag
men i andra delar sökt andra lösningar.
Därmed har enhetligheten i paketförslaget
brutits och kostnader flyttats
över på kommunerna.

Sålunda har genom förslaget till kommunal
renhållningslag kommunerna
ålagts full renhållningsskyldighet. När
det gäller de allmänna vägarna däremot
har vägverket såsom väghållare ålagts
renhållningsskyldighet allenast för själva
vägområdet plus en markremsa om
25 meter utanför parkerings- och rastplatserna.
Inte ens de futtiga 2 meter
utanför själva vägområdet som 1960 års
vägsakkunniga föreslagit ansåg man sig
kunna gå med på.

Det är för att återställa balansen som
jag i reservation I föreslår att väghållarens
renhållningsansvar utsträckes till
en zon av 25 meters bredd utanför vägområdet.
Då nedskräpningen avklingar
ganska snabbt med avståndet från vägen
har jag ansett mig kunna begränsa
ansvaret till ett område om 25 meter.
I realiteten kommer säkerligen renhållningen
på de flesta ställen att inskränka
sig till ett fåtal meter.

Bakom förslaget ligger också praktiska
skäl och trafiksäkerhetsskäl. Det
kan inte vara rationellt att två skilda
städpatruller samlar upp samma slags
skräp, som råkat hamna på ömse sidor
om ett kritstreck.

Min reservation, som stöds av en stor
majoritet remissinstanser, avser således
dels att få en rationell renhållning på
och invid våra allmänna vägar, dels att
inte belasta kommunerna med den av
vägtrafikanterna orsakade nedskräpningen.
Jag befarar att många av riksdagens
ledamöter på grund av den stora
propositionsfloden inte haft tillfälle

att tänka igenom dessa frågor, som kommittén
å andra sidan ägnat mycket stor
uppmärksamhet.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservation I.

När det gäller renhållningen av de
enskilda vägarna framskymtar faran av
den stora pappersflöden iin mer. Såväl
ett antal remissmyndigheter som departementschefen
— jag hänvisar till sidan
83 i propositionen — har förutsatt att
kommittén föreslagit att enskilda väghållare
i gemen skulle åläggas samma
renhållningsansvar för sina vägar som
vägverket för de allmänna vägarna. Hur
har ett sådant missförstånd då kunnat
uppkomma? Kommittén har nämligen
inte framlagt något sådant förslag.

Jag har sökt klarhet och funnit den
genom en jämförelse mellan sidorna 129
och 154 i kommittébetänkandet Ett renare
samhälle. Den förstnämnda sidan
innehåller kommitténs förslag, den senare
en sammanfattning som olyckligtvis
råkat bli missvisande. Slutsatsen blir
att man inte orkat med att läsa mer än
sammanfattningen och stött sina ställningstaganden
på denna felaktiga sammanfattning.

Kommitténs förslag, som i huvudsak
är lika med den reservation II som jag
gjort mot utlåtandet, avser endast att
komplettera lagen om enskilda vägar
så att i denna, liksom i lagen om allmänna
vägar, vägrenhållning blir ett
väghållningsbegrepp. Så är nämligen nu
inte förhållandet, och det finns en
mängd fritidsvägar av enskild natur där
nedskräpningen är betydande och fordrar
en organiserad städning lika väl som
man behöver snöröjning och sändning
när det är halt. Som väl de flesta kammarledamöterna
torde känna till är det
väghållarna själva som vid vägförrättning
eller genom enskild överenskommelse
har att besluta rörande omfånget
av vägarbeten och väghållning på de
enskilda vägarna. Endast i ett fall —
och det har icke gömts undan — medför
föreslagen ändring i lagen om enskilda
vägar ett åläggande om städnings -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

ansvar. Det gäller tätorter, där väghållningen
regleras genom vägförening —
en förening som har en helt annan organisation
än vägsamfällighet, fastän de
ofta förväxlas. Genom ändring av 87 §
i lagen om enskilda vägar åläggs således
vägföreningen i en tätort städningsansvar
av i huvudsak samma innebörd
som det som gäller väghållaren till allmän
väg. Där finns t. ex. en skyldighet
att sanda. Självklart borde en sådan
skyldighet även uppföljas genom att
man städade bort vad man skräpat ned
under vinterns sändning.

Vi har även föreslagit att statsbidragen
till den enskilda väghållningen skulle
uppräknas med hänsyn till vägrenhållningen.
Därvid bör det dock enligt
kommitténs mening som villkor för det
uppräknade bidraget krävas att vägrenhållning
verkligen sker och således uppfattas
som en uppgift för den organisation
som mottar bidraget. Men då bör
man även ha möjlighet att i lagen skriva
in vägrenhållning såsom en uppgift för
de enskilda vägorganisationerna.

Herr talman! Trots att jag väl inser
det omöjliga i att omvända en för tillfället
ganska glest besatt kammare ber
jag att få yrka bifall till såväl reservation
I som reservation II.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! De frågor som behandlas
i föreliggande proposition och utskottsutlåtande
gäller skärpta bestämmelser
till skydd mot nedskräpning och
åläggande om renhållningsskyldigheter
för stat och kommun. Om skärpningen
i 23 § naturvårdslagen får den önskade
effekten att envar som vistas ute i naturen,
längs vägarna eller i bebyggda
områden undviker att strö tomglas och
andra emballage, tidningar o. d. omkring
sig, blir ju det allmännas skyldighet
att ta till vara skräpet av mindre
omfattning. Nu är det väl ingen som
tror att det blir riktigt på det viset.
Renhållningen kommer säkert att få en
framträdande plats även i fortsättning -

en. Uppgiften att plocka rätt på vad
människor i tanklöshet och nonchalans
lämnar efter sig kommer troligtvis att
bli alltmer omfattande, om detta enorma
utflöde av engångsförpackningar
och andra emballage skall fortsätta att
öka i samma takt som hittills. Även här
bör åtgärder sättas in, så att inte det
som av bekvämlighetsskäl införes i det
ena ledet på ett område vållar besvär
och kostnader i andra avseenden.

Nedskräpningen utefter våra vägar,
och då särskilt vid och omkring rastplatserna,
är väl det mest iögonenfallande
av dessa föroreningsproblem. Främst
sommartid utgör rastplatserna en sanitär
olägenhet, och det tilltänkta angenäma
avbrottet i resan blir inte så njutbart
med dessa högar av matsäcksrester,
papper och exkrementer. Vägarna

— speciellt vägarna utanför samhällena

— kantas av tomglas och ölburkar. De
som deltagit i de länsomfattande frivilliga
städaktionerna vet vad allt de vägfarande
behagar kasta ifrån sig under
färden — det är minsann inte litet.

I fråga om de allmänna vägarna föreslog
Kommittén för ett renare samhälle
att renhållningsansvaret skulle omfatta
marken intill 50 meter från det egentliga
vägområdet. Propositionen begränsar
väghållarens renhållningsskyldighet
till enbart vägområdet samt vid parkerings-
och rastplatser till 25 meter däromkring.
I våra motioner I: 1315 och
II: 1532 yrkar vi på renhållning av ett
område på 25 meter utmed hela vägbanan.

Flera andra motionärer har också föreslagit
vidgade bestämmelser i förhållande
till propositionens förslag. Utskottet
har dock ej funnit skäl att sträcka
sig så långt utom i fråga om förstagångsröjningen,
då behovet anses särskilt
stort. Utskottet är alltså överens
med motionärerna om att nedskräpning
förekommer även utanför det egentliga
väg- och rastplatsområdet. Det torde
därför inte vara tillräckligt att inskränka
renhållningen där till enbart initialskedet.
Nu är det väl egentligen fel att

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

exakt i meter ange det område som skall
hållas rent. Det bör ju omfatta allt skräp
som finns kastat utefter väg samt på
och omkring parkerings- och rastplats,
oavsett om det är 10, 25, 50 eller några
fler meter från vägen. Det är ofta beroende
på terrängens beskaffenhet. I princip
bör man ta rätt på allt skräp som
rimligen kan anses ha slängts eller lämnats
kvar av de vägfarande under resan
eller vid tillfälliga uppehåll.

Det kan väl inte heller vara praktiskt
att såväl väghållaren som kommunen
skall svara för vägrenhållningen. Då är
det stor risk att det hela blir halvgjort.
Reservationen I av herr Skårman tar
upp dessa synpunkter. Då han i renhållningen
också tar med en markremsa
på 25 meter intill väg, vilket helt
sammanfaller med vår motion, vill jag
tillstyrka reservation I. Även om jag
inte tror att väghållaren går med måttbandet
i hand är det nog bäst att ange
att också det närmaste området intill
väg bör ingå i renhållningen. Jag hoppas
därtill på en generös bedömning
och en sådan tillämpning att inte några
gränsproblem uppstår.

Vi hade i vår motion föreslagit att
väghållarens renhållningsansvar skulle
gälla även enskild väg. Herr Skårman
har ett liknande förslag, som dessutom
är både bättre och mera lagtekniskt utformat
och som han närmare har redogjort
för tidigare. Han följer upp förslaget
i sin reservation II, till vilken
jag ger min anslutning.

Kommittén för ett renare samhälle
ansåg också att väghållning naturligen
även borde omfatta vägrenhållning. Jag
beklagar att utskottsmajoriteten, liksom
departementschefen, inte ansett detta
vara praktiskt genomförbart. Många enskilda
vägar leder ju in till områden
som är attraktiva i olika avseenden och
därför utnyttjas i stor utsträckning. Tyvärr
är det väl ingen skillnad på människornas
beteenden vare sig de färdas
på allmän eller enskild väg när det gäller
att skräpa ned. Det vore också önskvärt
om de enskilda väghållarna vid

iordningställandet av nya vägar i storre
utsträckning tänkte på miljöfrågorna.
Vägarna går oftast rakt fram utan tanke
på terrängformationerna, och någon
uppsnyggning av slänter och dylikt förekommer
inte. Det ser ibland ut som
om en jätteplog gått fram rakt genom
naturen. Men detta är ett problem som
får tas upp i annat sammanhang.

Visserligen har SJ andra bekymmer
och ekonomiska problem att brottas
med, men nog tycker jag att det är hög
tid att ta uti med toalettfrågan i vagnarna.
Det är faktiskt synd om de människor
som råkar bo i samhällen utmed
järnvägslinjerna. Resenärernas behov
att gå på toaletten inställer sig inte endast
mellan samhällena — jag tänkte
säga stationerna, men mellan dem finns
det numera som bekant gott om tid. Nu
kommer det att ordna sig, säger utskottet,
när vi får slutna toalettsystem för
järnvägsvagnar. Men det torde nog dröja
ett bra tag innan det hela blir genomfört.
Under tiden fortsätter föroreningen,
och ingen åläggs ansvaret att
städa upp. Det vore åtminstone på tiden
att SJ ändrade sina skyltar i vagnarna.
Fortfarande står det anslag vid
fönstren att föremål som kan vålla
brand eller annan skada ej får kastas
ut. Oavsett om skada vållas eller inte
borde ju ingenting över huvud taget få
kastas ut, och det borde framgå av skyltarna
— om man nu skall ha dem kvar.

Till sist vill jag beröra den enligt min
mening viktigaste frågan — frågan om
engångsförpackningar. Det blev alltså
inget förbud trots att engångsförpackningar
har den största andelen i den
tilltagande nedskräpningen. Fördelarna
iir trots allt större än nackdelarna enligt
kommittén, departementschefen och
utskottet. Det är svårt att dela den uppfattningen,
även om önskan om bekvämlighet
delas av alla. Det är också svårt
att dela den uppfattningen om man tänker
på den förfulning som engångsförpackningarna
åstadkommer när de kastas
ute i naturen, den skada de kan förorsaka
i fråga om skärsår på både män -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. förslag till kommunal renhållningslag,
niskor och djur och de ökade kostnaderna
både vid inköpet och omhändertagandet
och destruktionen av avfallet.
Som vanligt höll jag på att säga, kommer
samhället för sent in i bilden. De
kommersiella intressena har fått härja
alltför fritt och alltför länge.

Självbetjäningsbutikerna bygger på
systemet med engångsförpackningar,
och de mäktiga bryggeriföretagen har
skickligt via en förförisk reklam styrt
utvecklingen både när det gäller engångsglas
och ölkonsumtion. De forna
ölschappen som var tillhåll för äldre
s. k. ölgubbar har nu döpts om till
pubar, där det ungdomliga öldrickandet
florerar i allt större omfattning.
Det har blivit inne för både flickor och
pojkar att dricka Öl — en utveckling
som de mäktiga ölfabrikanterna gnuggar
sig i händerna åt. Allt kan ju åstadkommas
med en mördande reklam.

Men det var nu engångsglas och plåtförpackning
för Öl och läskedrycker
frågan gällde. I Danmark är, enligt upplysningstjänsten,
ett lagförslag om förpackningar
för Öl och läskedrycker
föremål för utskottsbehandling. Enligt
förslaget skall inrikesministern kunna
vidta åtgärder för att förhindra att Öl,
must och kolsyrehaltiga läskedrycker
försäljes i engångsförpackningar.

I Finland förekommer inte någon
nämnvärd försäljning av Öl och läskedrycker
i engångsglas, och engångsglas
förekommer egentligen endast i fråga
om importöl. Naturvårdande intressegrupper
har dock i olika sammanhang
uttalat sig mot engångsglas. Den 15
april i år fattade den finska regeringen
ett principbeslut enligt vilket man avsåg
att lagstifta om förbud mot användande
för engångsbruk av glasflaskor
för läskedrycker. Samtidigt beslöt Finlands
regering vidta åtgärder för att
skjuta upp beslutet om tillstånd att använda
ölburkar av plåt. Man förordnade
samtidigt att användningen av nya
förpackningsämnen för engångsförpackningar
skulle bli beroende av tillstånd.
Det är däremot inte bekant om

, m. m.

den nya regeringen i Finland har samma
uppfattning och fullföljer den tidigare
regeringens beslut. Nedskräpningsproblemet
i Finland torde dock
öka om det finska Alkoholbolagets beslut
att fr. o. in. mars nästa år tillåta
försäljning av Öl i plåtburkar förverkligas.

I Norge träffades 1965 en frivillig
överenskommelse mellan bryggerierna,
mineralvattenfabrikanterna och A/S
Vinmonopolet om att avstå från att
marknadsföra Öl och mineralvatten i
engångsflaskor. Förutsättningen för
överenskommelsen var att inte heller
någon import av Öl och läskedrycker
i engångsflaskor skulle äga rum. överträdelser
har emellertid i vissa fall
skett. Den 10 april i år förelädes stortinget
ett regeringsförslag om möjlighet
att utfärda förbud mot användande av
vissa slags engångsemballage vid marknadsföring
av konsumtionsvaror. Lagen
bifölls, och enligt denna kan i Norge
Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigar
utfärda föreskrifter om förbud
mot användning av vissa slag av
engångsförpackningar.

Inställningen till problemet med engångsförpackningar
är sålunda mera
positiv i de övriga nordiska länderna
än i Sverige. Detta synes också gälla
de remissinstanser som yttrat sig. Det
kan tilläggas att Nordiska rådet hemställt
till de olika regeringarna om en
likartad lösning av de problem som är
förenade med användandet av engångsförpackningar.
I ett tilläggsförslag av
den 3 september i år hemställes att
Nordiska rådet måtte rekommendera
de nordiska regeringarna att tillämpa
enhetliga principer för lagstiftning som
gäller användningen av engångsförpackningar.
I sistnämnda förslag beklagas
att inga kontakter tagits mellan
regeringarna med anledning av rådets
rekommendation. Tilläggsförslaget är
för närvarande under remissbehandling
och avses tas upp till behandling
vid sessionen i Köpenhamn i februari
nästa år.

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. förslag till kommunal renhallningslag, m. m.

Det går alltså trögt att få en önskvärd
lösning på nordisk basis. Utskottet
hoppas på forskning och utvecklingsarbete
och att vi skall få fram mera
miljövänliga och ofarliga förpackningsmaterial.
Sedan sätter man sin
tillit till upplysning och skärpt förbud
mot nedskräpning. Det förefaller att
vara fromma förhoppningar. Då tror
jag mera på en miljövårdsnämnd. Jag
uttalar den förhoppningen att det fortsatta
utredningsarbetet skall resultera i
förbud mot miljöfarliga produkter. Dit
hör utan tvekan engångsförpackningar
av glas och plåt för Öl och läskedrycker.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
I och II och i övrigt till
utskottets hemställan.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Mycket av det herr
Hjorth sade om engångsförpackningarna
och den nedskräpning i naturen
som de för med sig skulle jag kunna
ansluta mig till. Men för att leda det
resonemanget i konsekvens anser jag
att det finns all anledning att också
stödja reservation III av herr Sellgren.

Jag har alltid haft den inställningen
att det borde bli ett förbud mot nedskräpningen
i naturen med emballage,
framför allt glasförpackningar, burkar
osv. Jag har av propositionen, med dess
ingående analyser och med det myckna
material man haft till sitt förfogande
för att belysa olika möjligheter för
att åstadkomma ett förbud, förstått att
den vägen inte är framkomlig, i varje
fall inte nu. Därför har jag skrivit under
motionerna I: 1320 och II: 1531.
Jag ansåg att förslagen i motionerna
utgjorde en framkomlig väg. Utskottsmajoritcten
har dock icke ansett sig
kunna tillstyrka motionärernas förslag.
Motionerna innehåller dock, anser jag,
förslag som öppnar möjlighet att få till
stånd en bättre tingens ordning då det
gäller att komma till rätta med ned -

skräpningen i naturen, nämligen genom
att pantförfarandet återinfördes,
framför allt för glasförpackningar.
Panten skulle inte uppgå till glasets
värde, utan beräknas i förhållande till
vad nedskräpningen nu kostar samhället.
Den utgångspunkten anser jag vara
riktig då det gäller att försöka återinföra
pantförfarandet.

En hel del mindre affärer på olika
håll i landet har också börjat pröva
möjligheten med ett pantförfarande. De
är naturvårdsvänliga och vi kan bygga
vidare på deras experiment.

Det finns, herr talman, anledning att
uppmärksamt följa utvecklingen på emballageområdet.
Genom ett pantsystem
kan man eventuellt söka driva utvecklingen
i riktning mot förpackningsformer
som är mindre skadliga än de nu
använda. Ett pantföreläggande kunde
innebära att ökade resurser sättes in på
att få fram förpackningar som lättare
förstörs och som inte förfular naturen
på samma sätt som nu sker.

Herr talman! Med dessa utgångspunkter
anser jag att det i konsekvensens
namn finns anledning att ge vår
anslutning till reservation III av herr
Sellgren.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det är åtskilliga naturvårdsfrågor
som riksdagen så här i
slutspurten har att behandla. Den ändring
av naturvårdslagen som vi nu skall
avgöra är en mycket viktig del av vårt
arbete för att skapa en bättre situation
när det gäller att förhindra nedskräpningen
av vår natur.

Samtidigt föreslås också en ny renhållningslag,
som ger ökade skyldigheter
för kommunerna att hålla rent på
gator och allmänna platser. Staten får
som väghållare ett ökat ansvar för renhållningen
av de allmänna vägarna,
rast- och parkeringsplatserna.

Tredje lagutskottet ställer sig positivt
till de flesta av de förslag som
jordbruksministern förordar. Det är

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

bara några få detaljer i lagförslaget
som det råder delade meningar om. I
samtliga fall har en ledamot reserverat
sig. Han har i dag fått anslutning från
bl. a. herr Hjorth. Jag skall återkomma
till hans inlägg senare.

Jag vill till att börja med säga att vi
är glada över att detta förslag till bättre
regler mot nedskräpningen kommit.
Kommittén för ett renare samhälle har
enligt min uppfattning gjort ett gott utredningsarbete,
och det råder allmän
tillfredsställelse med att man nu får
bättre möjligheter att ingripa mot dem
som fördärvar naturen och skräpar
ned.

Många motioner har inlämnats i anledning
av propositionen. De flesta av
dem har rört engångsförpackningarna,
som onekligen är ett svårt problem att
komma till rätta med.

I den första reservationen av herr
Skårman angående väghållares renhållningsansvar
har reservanten velat
bredda det väg- och markområde som
renhållningsansvaret gäller till 25 meters
avstånd från vägkanten. Motiveringen
att man skall gå utöver den
gräns som departementschefen förordar
är att nedskräpningen går utanför
den tiometersgräns som förordats också
av utskottet, varigenom kommunen
kommer att åsamkas ökade städkostnader
på områden som egentligen bör bekostas
av väghållaren. Utskottet har
häremot anfört, att väghållarens ansvar
i första hand skall omfatta vägbanan
och andra därtill hörande områden,
dvs. vägområdet. Något mått i siffror
finns inte i lagtexten, men av propositionen
framgår klart att man bör räkna
det område som skall hållas rent till
omkring 10 meter på båda sidor om
vägbanan. Renhållningsskvldigheten
skall vidare avse parkerings- och rastplatser,
och här har man valt att sätta
städgränsen till 25 meter. Detta är motiverat,
anser jag, ty omkring rastplatser
och parkeringsplatser sker en ökad
nedskräpning i jämförelse med vad
som förekommer utmed vägen i övrigt.

Utskottet har här uttalat, att man förutser
att väghållaren i inledningsskedet
ägnar speciellt intresse åt dessa områden
kring rast- och parkeringsplatser
och städar på ett område som går utanför
de angivna 25 meterna.

Utskottet har anfört starkt vägande
skäl för sitt ställningstagande, och om
riksdagen följer detta så ges goda möjligheter
att få renare utefter våra vägar.

Herr Skårman tog i sitt anförande
upp frågan om remissinstansernas inställning
till detta problem. Han sade
att hans uppfattning fått stor anslutning
från dem. Det är inte så konstigt,
ty remissinstanserna talar för egna synpunkter
och intressen, och då är det
uppenbart att de kunnat yttra sig så att
svaren tilltalat herr Skårman.

Sedan säger herr Skårman att riksdagen
haft alltför kort tid på sig för att
behandla detta problem. Med anledning
av den väldiga ansvällningen av propositioner
har riksdagen inte hunnit
behandla ärendena i vanlig ordning,
sade han. Jag vågar tala på utskottets
vägnar och säga att utskottet ägnat all
möjlig tid åt behandlingen av denna
proposition och de motioner som därav
följt. Det har inte varit något hafsverk,
utan utskottet har verkligen ägnat
frågorna intresse och följt dem så
långt det varit möjligt. Jag tillbakavisar
alltså resonemanget om att vi inte skulle
haft tillräckligt med tid på oss för
att ta klar ställning till detta problem.

Herr Hjorth, som enligt mitt förmenande
höll ett mycket intressant och
tankeväckande anförande, sade att det
var fel att i exakt meterantal ange var
städgränsen skall gå. Jag kan hålla med
honom. Det är klart att den tiometersgräns
som utskottet angett som lämplig
linje att hålla sig till inte är exakt. Det
är klart att det finns skräp utanför den
gränsen; det vill jag inte förneka. Så
till vida har herr Hjorth rätt men någonstans
måste gränsen gå för väghållarens
skyldighet att hålla rent utanför
vägområdet. När vi angett tio meter

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. ni.

anser vi det vara en sträckning som
är tillräcklig.

Jag kan hålla med herr Hjortli om
att man i inledningsskedet bör ha en
generös bedömning av städgränsen.
Jag förutsätter att vägverket inte kommer
att gå med måttband och säga att
hit är det tio meter — det skräp som
ligger utanför struntar vi i. Med kännedom
om vägverkets sätt att behandla
frågorna vågar jag säga att man inte
kommer att gå med millimetermått,
utan man kommer att ta hänsyn till det
rådande läget och följaktligen också
kunna gå utanför tiometersgränsen.

I fråga om den andra reservationen,
som avser enskilda vägar, delar utskottet
jordbruksministerns uppfattning
när han av praktiska skäl bedömer det
som orealistiskt att ålägga även väghållare
för enskild väg renhållningsskyldighet
beträffande väg- och sidoområdena
och därmed befria kommunerna
från renhållningsskyldighet. Det av reservanten
förordade systemet med en
ökning av statsbidraget och att därmed
på vägsamfällighet överflytta renhållningsansvaret
kan vi inte acceptera. I
de fallen är det den kommunala renhållningen
som får ta ansvaret. Jag tror
också det är klokast att så sker.

Den tredje reservationen, som fru
Florén-Winther här har talat för, gäller
frågan om ett generellt pantsystem för
bryggeriglas. Den frågan berörs inte i
propositionen utan har, som nämnts,
kommit upp motionsvägen. Utredningskommittén
ansåg att det fanns så många
nackdelar med ett pantsystem att man
inte ville vara med om att införa ett
sådant. Det är naturligtvis möjligt att
införa ett kvittosystem, det vill jag inte
förneka, men detta skulle medföra betydande
svårigheter för både kunder
och affärsmän. Ett kvittosystem skulle
dessutom medföra att man motverkade
ett ökat frivilligt insamlande av kastade
returflaskor.

Utskottet framhåller beträffande nedskräpningen
med glas och flaskor att
miljökontrollutredningen har i upp -

drag att framlägga förslag till lagstiftning
mot miljöfarliga produkter. Till
dessa kan utan vidare hänföras glas
och flaskor. Man understryker också
att det är värdefullt om utredningsarbetet
på den punkten handläggs så
snabbt som möjligt.

I några motioner har man tagit upp
engångsförpackningarna som utgör ett
besvärligt nedskräpningsinslag. Något
förbud mot engångsförpackningarna
har varken utredningen eller departementschefen
velat gå med på. Med anledning
av vad herr Hjorth sade vill jag
erinra om att inte mindre än 108 av de
Ilo remissinstanserna har gått emot
förslaget om att man skulle förbjuda
engångsförpackningarna. Jag har beträffande
ölburkarna, vilka jag betecknar
som en styggelse för vår natur,
samma uppfattning som herr Hjorth,
och jag hoppas att man på något sätt
skall kunna komma till rätta med de
problem som finns. Det är också riktigt
som jordbruksministern har framhållit
att vad som behövs är att man
via forsknings- och utvecklingsarbete
kan få fram sådana produkter som inte
fördärvar vår miljö och skadar vår natur.
Vikten av dessa strävanden vill vi
understryka. De är viktigare än ett förbud
som blir svårt att upprätthålla och
som dessutom inte kan lösa de problem
vi har.

Herr Hjorths hänvisning till vad som
förekommer i de nordiska länderna i
övrigt är värdefull. Men herr Hjorth
underströk även att det är svårt att få
en gemensam lagstiftning på vilket område
det vara må när det gäller det
nordiska samarbetet. Vi har våra särpräglade
linjer i de olika länderna, och
i regel är det svårt att gå ifrån dem.
Jag vill gärna uttala den förhoppningen
att vi skall kunna konnna fram till
ett system med möjligheter att med
andra produkter än dagens klara de
förpackningsproblem som onekligen
finns. Jag tror emellertid inte att ett
förbud skulle kunna lösa det problem
det gäller.

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

Herr Hjorth tog också upp frågan om
SJ:s toaletter och de problem dessa
ställer till med. Även i det fallet kan
jag hålla med herr Hjorth i själva principfrågan.
Men vi skall veta att den här
saken inte är någonting som man löser
så rasande snabbt, utan här måste man
också använda sig av ett konstruktionsoch
utvecklingsarbete för att få frågorna
lösta.

Jag anser att det är fullt berättigat
att driva på opinionen i detta avseende,
men vi bör veta att detta också medför
ekonomiska konsekvenser. Vi får
vara beredda att ta dessa konsekvenser,
men då bör det också föreligga tekniska
möjligheter att lösa problemet, när
denna fråga blir aktuell.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall försöka att
inte onödigt förlänga debatten, men det
var ett par uppgifter som herr Göran
Karlsson lämnade som enligt min mening
inte bör stå oemotsagda.

Jag har inte riktat någon kritik mot
utskottets arbete. Jag vill bara säga att
det är ett beundransvärt arbete med
tanke på att så mycket har hunnits med
och att sekretariatet haft en stor arbetsbelastning
som klarats av med gott
humör och naturligtvis med tillgripande
av nattarbete och överstidsarbete
och arbete under lördagar och söndagar.
Men det kan inte vara riktigt att
utskottet som skett under de senaste
veckorna först haft att ta ställning till
propositionen om jordabalken med cirka
2 000 sidor, sedan till jordabalkens
promulgationslag, promulgationslagen
till den fastighetsbildningslag som antogs
av riksdagen i maj i år och förslag
till ny ecklesiastik boställsordning. Vidare
har utskottet haft att behandla förslaget
om ny lantmäteriorganisation. Jag
bär bara velat nämna de fem tyngsta
ärendena, av vilka jordabalken torde
vara ett av de största lagförslag som

behandlats i riksdagen efter 1734 års
lag. Herr Göran Karlsson bär kanske
förutsättning att tillgodogöra sig en sådan
omfattande materia, men jag vill
för egen del deklarera att jag funnit det
mycket arbetsamt att följa med i svängarna.

Herr Göran Karlsson talade om de tio
meter på ömse sidor om vägen som
skulle städas. Det är väl här inte fråga
om tio meter på ömse sidor av vägen.
På s. 95 i proposition nr 157 kan vi
se att statens vägverk framhåller att
den totala kostnaden för städning en
gång om året av vägområdet, som förutom
körbana genomsnittligt kan sägas
omfatta cirka tio meter på ömse sidor
om körbanan, bör enligt verket beräknas
till cirka 6 miljoner kronor. Det är
alltså inte fråga om tio meter på ömse
sidor om vägområdet som är avgörande
för städningsskyldigheten, utan det
är på tio meter på ömse sidor om körbanan
som städning skall ske, och där
finns det banketter, slänter och diken.
Man har således beräknat att banketter,
slänter och diken vid sidan av området
omfattar i genomsnitt tio meter. Men
det är ett område som exproprierats antingen
med äganderätt eller med vägrätt
och som således vägverket disponerar.
Fattas bara att vägverket inte skulle
städa sin egen mark, när det är trafiken
som åstadkommer nedsmutsningen! Jag

vill sedan säga till fru FlorénWinther
att jag varit ledamot av Kommittén
för ett renare samhälle och att
vi från början allesammans var inställda
på att det skulle vara mycket enkelt
att förbjuda engångsglasen. Men
under den tid som arbetet pågick nödgades
vi tyvärr samtliga tänka om. Vad
som här anförts om nordiskt samarbete
och om den lagstiftning och de överenskommelser
som träffats på detta område
kan vi i detta sammanhang inte gå
in på. Det råder ju i vårt land näringsfrihet
och det finns inte något monopol,
men i en hel del av anförda fall gäller
konkurrensbegränsning av ett slag som

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 4(i

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

vi med hänsyn till gällande bestämmelser
inom Norden och framför allt inom
EFTA har svårt att gå in på. Vi var således
nödgade att tänka om. Vi föreslog
som sagt i kommittén en paketlösning,
och om den inte hade blivit urvattnad
alltför mycket, hade ett förbud mot engångsglasen
icke behövts. Det hade i
stället inneburit att vi fått mindre farligt
emballagematerial. Å andra sidan
har det visat sig bl. a. i Danmark, som
inte har haft engångsglas, att inte heller
returglasen kommer tillbaka. Standarden
har höjts. Folk struntar i pantavgifterna
och slänger returglasen i nästan
lika stor omfattning som vi gör med
engångsglasen.

Engångsglasen har alltså blivit ett
mycket stort problem. Såsom herr Göran
Karlsson -nämnde hoppas vi nu på
att miljökontrollutredningen följer upp
det förslag som vi framförde i Kommittén
för ett renare samhälle, nämligen
förslaget om en miljöskyddsnämnd och
en miljövårdsavgift så att man kunde
styra utvecklingen mot mindre skräpande
och skadliga förpackningsmaterial.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Utskottets talesman har
redovisat att utskottet seriöst har behandlat
motionerna 1:1320 och II: 1531
och gått igenom olika möjligheter till
ett pantförfarande. Efter vad jag kan
förstå har utskottet tappat motionens
poäng, när utskottets talesman säger att
det åter skulle bli ett kvittosystem, vilket
skulle bli väldigt besvärligt, komplicerat
och otidsenligt. Vi motionärer har
dock inte alls föreslagit något sådant.
Om man noga läser reservationen finner
man att vi i stället förordar ett system,
där bryggerierna i glasen stämplar
in ett igenkänningsmiirke, vilket sedan
skulle berättiga till att pant erhölls
för glasen. Den stämpeln skulle också
innebära — det står i reservationen —
möjligheter att periodiskt göra avräkningar
bryggerierna emellan. På det

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 46

siittet skulle man få ett relativt lättillgängligt
system som skulle gynna alla.

Herr Skärman förklarade att man
inom utredningen har diskuterat dessa
problem mycket, vilket jag är utomordentligt
tacksam för. Han sade att man
hade nödgats tänka om, därför att vissa
konkurrensbestämmelser omöjliggör ett
förbud. Men jag utgår ifrån att ett sådant
här pantsystem med ett märke —
man kan också tänka sig andra enklare
lösningar, och jag kan återkomma till
det — inte utgör något brott mot konkurrensbestämmelserna
utan är ett enkelt
tekniskt system för att åstadkomma
mindre nedskräpning i naturen. Returglasnedskräpningen
började med accelererad
hastighet framför allt när företagen
slutade att ta emot returglas.
Självfallet har sedan plåtburkarna bidragit
till att denna nedskräpning har
blivit än värre.

Såsom jag pekade på i mitt förra anförande
har en hel rad affärer själva
försökt att införa ett pantsystem enligt
vanliga traditionella former. De begagnar
inte kvitton utan andra metoder
bl. a. en speciell apparat. Flera stora
butikskedjor använder en apparat, där
man trycker in sina returglas och pengarna
kommer ut i ett myntfack, summan
beroende på hur många returglas
man har tryckt in. Andra butikskedjor
ger på vinst och förlust pant för alla
sådana glas som inte har stämpeln ”ej
returglas”. Redan nu finns ju på de glas
som inte är returglas inpressat i glaset
just orden ”ej returglas”. Vi motionärer
bär därför ansett det vara en enkel
teknisk lösning, som inte behöver
bli så komplicerad varken i utredningssammanhang
eller i utskottssammanhang,
att låta varje bryggeri ha sin
egen stämpel inpressad i glaset. På
samma sätt som det nu står ”ej returglas”
kan det stå en firmastämpel. Sedan
kan man cleara panterna företagen
emellan. Att den frågan skulle vara en
stor och avgörande fråga kan jag inte
tro, om vi inser vilka svårigheter nedskräpningen
av vår natur med retur -

34 Nr 46 Tisdagen den 15 december 1970

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

glas och andra typer av förpackningar
kommer att medföra i framtiden. Vi
måste försöka finna utvägar. I slutet
av mitt förra anförande pekade jag på
en väg som finns att gå, nämligen att
få till stånd en utvecklingsforskning på
det här området i syfte att få fram förpackningar
som inte skräpar ned i naturen.
En sådan forskning bör vi också
se som någonting positivt när det gäller
att få fram ett pantförfarande.

Herr HJORTH (s) kort genmäle:

Herr talman! Det gläder mig att utskottets
talesman, herr Göran Karlsson,
var överens med mig om att tio meter
inte är något heligt tal — och inte heller
är något annat tal det — utan att
det måste ske en generös bedömning,
särskilt i ingångsskedet. Vad jag är rädd
för är ett system med två renhållningsinstanser
som skall städa vid sidan av
vägarna. Uppgiften måste åligga väghållaren,
och jag hoppas att det tas vederbörlig
hänsyn så att problem av det
slaget kan undvikas i framtiden.

Herr Göran Karlsson framhöll att det
är svårt att åstadkomma förbud på nordisk
basis vad beträffar engångsförpackningar.
Det framhöll jag också i
mitt förra anförande, men jag tycker
att det skulle vara olyckligt om Sverige
skulle gå i spetsen när det gäller nedskräpning.
Vårt land bör i stället försöka
vara ett föredöme i fråga om att
få bukt med sådana saker. Om Nordiska
rådet kunde komma fram till en lösning
av detta problem vid sessionen i
februari, så vore det verkligen tacknämligt.

Fru Florén-Winther sade med adress
till mig att det inte var konsekvent att
inte stödja reservation III när man vill
ha förbud mot engångsförpackningar.
Jag tycker emellertid att det system
som skisserats i motionerna och i reservationen
verkar väldigt krångligt.
Det förefaller inte vara något effektivt
sätt att lösa problemen.

SJ :s toaletter utgör, som herr Göran

Karlsson sade, ett stort problem, och det
är klart att dess lösning får ekonomiska
konsekvenser. Jag är mycket väl
medveten om detta. Emellertid har man
löst problemet när det gäller vissa bussar,
och konstruktioner har gjorts på
sina håll utomlands. Här är det fråga
om en stor sanitär olägenhet, och jag
vill uttala förhoppningen att man i första
hand försöker avhjälpa bekymren på
de sträckor som är särskilt utsatta.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Beträffande herr Hjorths
senaste inlägg om SJ-toaletterna vill jag
bara betona att man inte kan komma
förbi den ekonomiska aspekten. Här
gäller det ju att bygga om SJ:s hela
vagnpark, och det gör man inte utan
mycket stora kostnader. Det är klart att
vi får ta kostnaderna, när vi fått fram
de tekniska möjligheterna, men dessa
har vi inte i dag. Jag räknar med att
de som sysslar med utvecklingsarbetet
på området skall kunna åstadkomma
någonting av det slag som herr Hjorth
talade om.

Herr Hjorth sade att det vore olyckligt
om Sverige skulle gå i spetsen för
nedskräpningen i Norden. Jag håller
helt med honom. Vårt land borde vara
en föregångsnation när det gäller att
förhindra nedskräpning. Emellertid tror
jag att vi bör vidga begreppet litet
grand och säga att i kampen för att
åstadkomma en renare och finare natur
har Sverige faktiskt gjort stora ansträngningar.
När det gäller hela naturvårdsområdet
ligger Sverige inte illa
till. Snarare går vi i spetsen för att
åstadkomma bättre miljöer. Det bör vi
hålla i minnet när sådana här saker
diskuteras. Finländarnas, danskarnas
och norrmännens problem uppstår när
man i dessa länder får lika stor förbrukning
av engångsförpackningar som
vi har här i landet. Där har vi också
gått i spetsen.

Fru Florén-Winther sade att utskottet
har missat poängen, men så enkelt

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. förslag till kommunal renhållningslag, m. m.

är det inte. Vi har inte missat någon
poäng. Jag vill emellertid sätta in problemet
i ett vidare sammanhang. Nu
finns det returglas i handeln. Då skulle
konsekvensen bli att vi förbjuder också
andra glasförpackningar. Men ute i naturen
ligger ju bortkastade bytesflaskor
lika ofta som engångsglas. Man löser
därför inte problemen på den väg som
fru Florén-Winther anger, nämligen genom
att stämpla flaskorna. Även om vi
har praktiskt taget något av ett bryggerimonopol
här i landet, med Pripps som
det stora företaget, är det uppenbart
att en sådan stämpling skulle leda till
ett besvärligt clearingsystem mellan
bryggerierna. Några stämplar kan i varje
fall inte, fru Florén-Winther, lösa ölburksproblemet,
vilket jag betecknar
som värre än nedskräpningen genom
engångsglas.

Herr Skärman tog upp frågan om behandlingen
av detta och en hel del andra
ärenden i utskottet. Vårt sekretariat
har varit utomordentligt hårt belastat
denna höst med stora frågor. Jag vill
ändå säga att sekretariatet har gett ledamöterna
alla uppgifter som vi har behövt
för vårt ställningstagande, och det
är ju det viktigaste i detta sammanhang.

Jag skulle vilja ställa en fråga till herr
Skärman. Denna lag skall träda i kraft
redan den 1 januari 1971. Skulle herr
Skärman vilja ha ett uppskov med behandlingen
av lagen och på det sättet
försena de ansträngningar som har
gjorts för att åstadkomma en till dagens
situation bättre anpassad lagstiftning?

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
ställde en fråga till mig, och en fråga
bör ju besvaras.

Jag är av den meningen att de flesta
propositioner kommer mycket sent,
men man har förfärligt bråttom när
det gäller ikraftträdandet.

Nu är det dock så att vissa delar av
renhållningslagen icke skall träda i

kraft förrän den 1 januari 1972. Och det
är väl tur det, för den här renhållningen
kostar ju kommunerna åtskilligt. Jag
vill se den kommun som har varit så
förutseende att den i staten för 1971
redan har tagit upp medel för den renhållning
som kommunen skall ombesörja
under 1971. Det har varit omöjligt
för kommunerna att göra det. En sådan
här övergång måste ske successivt.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jag avsåg givetvis engångsförpackningarna
— glas och burkar
—- då jag uttalade en farhåga för att
Sverige skulle bli föregångare när det
gäller nedskräpning i naturen. I övrigt
vill jag hålla med herr Göran Karlsson
om att Sverige gjort betydelsefulla insatser
på miljövårdsområdet och i
många avseenden varit ett föredöme
för andra.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag vill till herr Skärman
säga att kommunerna inte är så
barskrapade på resurser när det gäller
att hålla rent. Det finns redan kommunala
renhållningsverk. Därför behöver
inte kommunerna lång tid på sig för
att sätta det hela i kraft.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag vill till herr Göran
Karlsson säga att panten ju bör sättas
till ett sådant belopp att konsumenterna
anser det vara värt att gå tillbaka
med flaskan. Detta är en viktig sak.

Herr Göran Karlsson medger att
flaskproblemet finns men säger att burkproblemet
är ännu större. Jag vill hävda
att om vi bara har kommit till rätta
med flaskproblemet — glasflaskorna är
ju oförstörbara där de ligger i naturen,
medan burkarna efter en tid rostar sönder
— har vi kommit en bra bit på vägen
när det gäller att klara även burkproblemet.
Det ena goda får inte förskjuta
det andra goda. Det är ett led i

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.

utvecklingen att man tar det ena problemet
först och det andra sedan.

Detta är skälen till att jag anser att
konsekvensen bjuder att kammaren ansluter
sig till reservation III.

Jag kan inte förstå de besvärligheter
som herr Hjorth målar upp. Det kan
inte vara besvärligare att ha ett system
av det slag som vi förordar där flaskan
är panten än inget system alls.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter,
vid vilka endast yrkats bifall till vad
utskottet hemställt, komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna A—F.

Härefter gjordes enligt de rörande
punkten G förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Skårman vid utlåtandet avgivna,
med I betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
H—K.

Vidare gjordes i enlighet med de avseende
punkten L framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innehölles i den av herr Skårman
vid utlåtandet anförda, med II betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
M och N.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten O förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Sellgren vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten P.

Ang. bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 221, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående biståndsoch
katastrofutbildning av värnpliktiga
m. fl. jämte motioner.

I propositionen nr 162 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 16 oktober 1970, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de riktlinjer
som angivits i nämnda statsrådsprotokoll
för bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl., dels godkänna
att en central nämnd för biståndsoch
katastrofutbildning inrättades den
1 juli 1971.

I propositionen hade föreslagits, att
värnpliktiga m. fl. som hade särskilda
förutsättningar och fyllde vissa grundläggande
krav skulle beredas tillfälle att
inom ramen för värnplikten och den
vapenfria tjänsten genomgå en särskild
bistånds- och katastrofutbildning. Utbildningen,
som skulle stå öppen även
för kvinnor, föresloges omfatta inledande
utbildning (90 dagar), allmän biståndsutbildning
(250 dagar), katastrofutbildning
(110 dagar) och fortsatt
tjänstgöring i minst 90 och högst 160
dagar.

Målet för utbildningen vore att skapa
en reserv för rekrytering av personal

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. bistånds- och

för bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete
samt för katastrofhjälp.
Rekryteringen föresloges inriktas främst
på de yrkesgrupper som dominerade
inom SIDA:s verksamhetsområde. De
som hade genomgått utbildningen hade
föreslagits bliva sammanförda i en särskild
kår, beredskapskåren för biståndsinsatser.

Vidare föresloges, att en nämnd skulle
inrättas för att leda och genomföra
utbildningen. Utbildningen avsåges inledas
år 1972 med en kontingent om 100
personer.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
1343, av herrar Dahlén och Wikström,
samt II: 1563, av herr Wiklund i Stockholm
och herr Gustafson i Göteborg,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att tjänstgöring i internationellt
biståndsarbete skulle kunna tillgodoräknas
som fortsatt tjänstgöringstid i enlighet
med vad som anförts i motionerna,
samt att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag angående
tjänstgöring i internationellt biståndsarbete
som alternativ till värnpliktstjänstgöringen
och vapenfri tjänst i enlighet
med vad som anförts i motionerna,

dels motionen 1:1344, av fru Segerstedt
Wiberg, vari bland annat diskuterats
biståndsutbildning i nordisk samverkan
och yrkats, att i motionen framförda
synpunkter skulle beaktas vid behandlingen
av ifrågavarande proposition,

dels de likalydande motionerna I:
1345, av herr Sundgren, och II: 1562,
av herr Svensson i Kungälv m. fl., vari
föreslagits, att biståndsarbete i princip
skulle godtagas som värnplikts- eller
vapenfri tjänst, att grundutbildningen
skulle differentieras i fråga om innehåll
och omfattning med hänsyn till
olika yrkesgruppers behov och att vad
sålunda anförts skulle givas Kungl.
Maj:t till känna,

katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.

dels de likalydande motionerna I:
1346, av herr Werner, och 11:1561, av
fru Ryding in. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
162 och att regeringen i ny
undersökning måtte låta pröva formerna
för u-landstjänst som ett värnpliktsalternativ
och framlägga förslag i enlighet
med i motionerna anförda synpunkter,

dels ock motionen 11:1560, av herr
Björck i Nässjö och herr Oskarson.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. beträffande utredning av ett system
för utbildning av personal för biståndsoch
katastrofinsatser utan anknytning
till värnpliktslagen och lagen om vapenfri
tjänst att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1560, såvitt nu vore i fråga,

2. beträffande tillgodoräknande av
tjänstgöring i u-hjälpsarbete som fortsatt
tjänstgöring att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 1343 och II: 1563, såvitt
nu vore i fråga,

3. beträffande differentiering av utbildningen
i fråga om innehåll och omfattning
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1345 och 11:1562, såvitt nu
vore i fråga,

4. beträffande tjänstgöring i internationellt
biståndsarbete som alternativ
till värnpliktstjänstgöring och vapenfri
tjänst att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1344, 1:1343 och 11:1563, I:
1345 och 11:1562, 1:1346 och 11:1561,
sistnämnda sex motioner såvitt nu vore
i fråga,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1346 och 11:1561 samt
II: 1560, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna de riktlinjer som
angivits i statsrådsprotokollet för bistånds-
och katastrofutbildning av värnpliktiga
m. fl.,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1346 och 11:1561 samt

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.

11:1560, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna, att en central
nämnd för bistånds- och katastrofutbildning
inrättades den 1 juli 1971.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Nyman (fp), Wikström
(fp), Gustafson i Göteborg (fp)
och Källstad (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 4
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 1344, I: 1343 och
11:1563, 1:1345 och 11:1562, 1:1346
och 11:1561, sistnämnda sex motioner
såvitt nu vore i fråga, hos Kungl. Maj :t
hemställa om förslag angående tjänstgöring
i internationellt biståndsarbete
som alternativ till värnpliktstjänstgöring
och vapenfri tjänst.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Kravet på biståndsarbete
som alternativ till värnpliktstjänstgöring
och vapenfri tjänst har länge
drivits, främst av en rad ungdomsorganisationer.
System av liknande innebörd
tillämpas i en rad europeiska länder.
Enmansutredningen Värnplikt och
biståndsutbildning fick på grund av
sina snäva direktiv inte behandla denna
fråga. Det var synd.

De skäl som anförts för u-landstjänst
som alternativ till traditionell värnpliktsutbildning
är utomordentligt starka.
Det är väsentligt att den svenska
säkerhetspolitiken inte bara inriktas på
försvarsåtgärder i traditionell bemärkelse
utan också på fredsbevarande insatser
i en mera vid mening. De svenska
insatserna på nedrustningsområdet
kan tas som ett exempel på en sådan
åtgärd och de svenska biståndsinsatserna
som ett annat. Möjligheter för
värnpliktiga att fullgöra sin utbildning
i form av insatser inom biståndsarbetet
skulle därmed ligga i linje med en
säkerhetspolitisk målsättning att förebygga
konflikter. En sådan möjlighet
skulle också kunna bidra till att göra

det lättare att rekrytera kvalificerad
personal, som under andra förhållanden
inte skulle avsatt några år för insatser
i biståndsarbetet.

I ett särskilt yttrande som fogats till
enmansutredningens betänkande har en
av experterna förordat ett sådant system.
Det intressanta är att en rad remissinstanser
har understött detta förslag:
socialstyrelsen, LO, TCO, SACO,
Svenska missionsrådet och flera av de
politiska ungdomsförbunden. Tanken
har också förts fram i en rad motioner
i anslutning till denna proposition. I
andra kammaren har framstående företrädare
för Broderskapsrörelsen och
SSU motionerat i detta syfte och i denna
kammare socialdemokraten herr
Sundgren. Vänsterpartiet kommunisterna
har väckt en partimotion, fru Segerstedt
Wiberg har motionerat i detta
syfte, herr Dahlén och jag har tillsammans
med några kolleger i andra kammaren
väckt en motion, och i något
andra ordalag har några representanter
för moderata samlingspartiet motionerat
i samma syfte.

Vid ett sammanträde som Svenska
ekumeniska nämnden, topporganet för
de svenska kyrkorna, höll för ett par
veckor sedan, antog man ett uttalande
i denna fråga. Eftersom det uttalandet
inte har givits någon publicitet vill jag
gärna läsa upp det:

”Kraven på att tjänstgöring i internationellt
utvecklingssamarbete skall
godtas som alternativ till värnplikt —
för dem som efter prövning befinnes
lämpliga, inom av statsmakterna fastställda
kvotramar — har på senare tid
väckt ökad anklang i vida kretsar. Sådana
möjligheter finnes redan nu i
hl. a. Belgien, Frankrike, Holland, Italien,
Västtyskland och Danmark. Kyrkornas
Världsråds generalförsamling i
Uppsala 1968 uppmanade kyrkorna att
verka för en utveckling i denna riktning.
Svenska Ekumeniska Nämnden
instämde hösten 1968 i detta krav.

Efter utredning av en särskild sakkunnig
har en proposition nyligen

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. bistånds- och

framlagts om införande av en 450 dagars
bistånds- och katastrofutbildning
av vissa värnpliktiga, vapenfria samt
kvinnor. Däremot bar man inte ansett
sig behöva ta upp någon mer ingående
diskussion av möjligheter till tjänstgöring
i u-land inom värnpliktens och
den vapenfria tjänstepliktens ram.

Utredningens huvudargument är att
de flesta värnpliktiga vid tiden för sin
första tjänstgöring inte har de yrkeskunskaper
och den mognad som är
nödvändiga förutsättningar för u-landstjänst.
Häremot har genmälts att det i
de flesta fall är ändamålsenligt att sökande
efter en preliminär lämplighetsprövning
får anstånd med militärtjänsten
till dess att de förvärvat nödvändiga
yrkeskunskaper och erfarenheter.

En av utredningens experter har reservationsvis
framfört uppfattningen
att tjänstgöringstiden till så stor del
som möjligt bör kunna fullgöras genom
biståndsarbete i u-land. Till denna uppfattning
har en betydande del av remissinstanserna
anslutit sig, bland dem
Socialstyrelsen, Universitetskanslersämbetet
och Svenska Missionsrådet.

Svenska Ekumeniska Nämnden vill
med instämmande i dessa synpunkter
på nytt vädja till regering och riksdag
att medverka till att det snarast skapas
en laglig möjlighet för därtill lämpade
värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga
att fullgöra sin tjänst inom ramen
för det internationella utvecklingssamarbetet.
”

Ungefär samtidigt som detta uttalande
av Ekumeniska nämnden antogs,
publicerades en ledare i Dagens Nyheter,
där man i stort sett anförde liknande
synpunkter. Jag citerar bara
några rader: ”Detta är ett enkelt och
tilltalande system. Det skulle inte betyda
någon märkligt ny form av kategoriklyvning
i värnpliktssystemet. Det
skulle inte utsätta värnpliktstanken för
krav på att alla möjliga nyttiga samhällsfunktioner
i stället för militärtjänst
borde kunna fullgöras av värnpliktiga,
eftersom det dels förutsätter

katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.
frivillighct och u-landstjänst, dessutom
mycket väl kan sägas vara just ''fredsbevarande’
och ''konfliktförebyggande''
i den svenska säkerhetspolitikens inklusive
försvarspolitikens mening. Med
ett visst antal värnpliktiga och vapenfria
i fredskårsarbete och annan
u-landstjänst skulle avlöningen bli standardiserad
och billigare än nu, och den
nackdel som kan ligga i att de hjälpande
lever på en mycket högre materiell
standard än folket på platsen skulle reduceras.
”

Dagens Nyheter slutar med att yrka
avslag på propositionen, vilket jag för
min del inte vill göra, och med att föreslå
att ett nytt förslag läggs fram innan
utbildningen påbörjas hösten 1972. Det
är också vad reservanterna i statsutskottet
har velat föreslå. Jag vill gärna
säga att detta inte är någon partiståndpunkt.
De som företrätt folkpartiet i
avdelningen i statsutskottet har andra
värderingar och synpunkter. Ändå vill
jag — med anknytning dels till den
ståndpunkt som Svenska ekumeniska
nämnden under ärkebiskopens ledning
har intagit, dels till Dagens Nyheters
ställningstagande — yrka bifall till reservationen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! I våras behandlades i
Nordiska rådet en motion i denna fråga.
Man behandlade den ingående. Man
ställde sig relativt välvillig, men hänvisade
till pågående utredningsarbete
i de nordiska länderna. Man avvisade
alltså inte själva förslaget utan ville avvakta
vad som kom fram under utredningsarbetet.
Underförstått var givetvis
att man räknade med ett positivt ställningstagande
till det nordiska samarbetet
från utredningarna.

När utskottet har behandlat frågan
har man inte tagit upp dessa synpunkter.
Man bryr sig inte om förslaget, och
detta trots att såväl SIDA som socialstyrelsen
ställt sig positiva till ett nordiskt
samarbete här. Likgiltigheten är

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.

nedslående, i synnerhet som ingen som
sysslat med dessa frågor kan vara
okunnig om vilket intryck det nordiska
samarbetet på det internationella fältet
gör och vilken betydelse man tillskriver
att länder intimt samarbetar på
detta fält till gagn för freden.

Naturligtvis motsvarar varken propositionen
eller det korta utskottsutlåtandet
förväntningarna från den växande
opinionen för u-landstjänstgöring som
alternativ till värnplikt och vapenfri
tjänst. Man gör säkert den ungdom
mycket besviken som på allvar upplever
den fattiga världens krav på bistånd
från den rika. Vore förslaget inte
så småskuret, skulle jag möjligen kunna
känna glädje över att kvinnorna tas
med och ges tillfälle till utbildning,
men såsom förslaget utformats är det
svårt att känna den glädjen. De unga
som vill göra en insats och vill få en
utbildning måste också uppleva denna
besvikelse. När deras krav ställs svarar
Sveriges riksdag med att föreslå att
100—200 personer skall ges möjlighet
till utbildning inom en snävt dragen
gräns. Det rimmar också illa med de
stora ord som vi annars gärna tillgriper
när vi talar om vår skyldighet att
påverka utvecklingen, inte minst genom
vår vilja att ta u-ländernas begäran
på allvar. Vi bör också komma ihåg
att biståndsarbetet är ett sätt att förebygga
konflikter och att det alltså måste
tillskrivas stor betydelse för vår säkerhetspolitik.

Inte heller rimmar förslaget med den
begäran som kommit från FN :s generalsekreterare
om hjälp att upprätta en
fredskår och ännu mindre med Jacksonkommitténs
uppmaning till den rika
världen att ställa personella resurser
till utvecklingsarbetets förfogande.
Kommittén påpekar ständigt i sitt utlåtande
att biståndsarbetet behöver
många typer av folk med skilda yrkesspecialiteter.
Det går inte, säger man,
för den rika världen att undkomma
endast genom att ge ekonomiska bidrag.
En insats av helt annat mått krävs.

När utskottet hänvisar till att man
från de mottagande länderna huvudsakligen
önskar få personer med universitetsutbildning
eller med annan
kvalificerad utbildning, förefaller detta
mig vara mera en förevändning än ett
godtagbart skäl. Även om ''endast personer
med relativt god utbildning kan
komma i fråga, torde man med lätthet
kunna driva upp åtskilligt fler än de
100—200 personer att utbilda som man
nu föreslår. På samma gång skulle det
vara möjligt alt förlägga utbildningsoch
tjänstgöringstiden, som givetvis
måste integreras, till vederbörande
land och inte till en plats i Sverige som
ur svensk synpunkt ter sig önskvärd.
Detta framhålles också i olika motioner
med herrar Dahlén och Evert Svensson
som första namn. Där understrykes
speciellt behovet av att lägga tjänstgöringen
och utbildningen till vederbörande
u-land.

Inom andra europeiska länder har
man öppnat möjlighet att låta det internationella
utvecklingsarbetet vara
ett alternativ till värnplikt och vapenfri
tjänst. I jämförelse med vad där
sker ter sig det utlåtande som vi i dag
har att ta ställning till som mycket
påvert.

Vårt ställningstagande kan också
bromsa upp det nordiska samarbetet.
Våra grannländer är här frikostigare
än vi, och det är tydligt att de vill göra
mer men att de kan ta intryck av Sveriges
tveksamhet.

Detta är beklagligt, herr talman, och
jag hoppas innerligt att om riksdagen
i dag, som väl är sannolikt, stannar inför
det förslag som nu ligger på bordet,
kommande riksdag inte skall nöja sig
med ett så snävt förslag. Jag hoppas att
den skall ställa sig mera positiv och att
den skall förstå och bättre vilja tillmötesgå
ungdomens önskemål samt behovet
i de fattiga länderna.

Tyvärr får jag för min del nöja mig
med att i dag endast yrka bifall till
den reservation som finns fogad till
statsutskottets utlåtande.

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 40

Ang. bistånds- och

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag hade tillfälle att
följa denna fråga i avdelningen. Däremot
hade jag inte tillfälle att närvara
i statsutskottet när frågan behandlades
där. Propositionen och utskottets förslag
går alltså ut på att skapa en reserv
för rekrytering av personal för bilateralt
och multilateralt utvecklingssamarbete
och katastrofhjälp. Departementschefens
förslag bygger på den utredning
som ligger bakom men anknyter
också till det förslag som FN:s generalsekreterare
lagt fram om inrättande
av eu FN:s fredskår.

Tanken är att de som genomgått denna
utbildning skall sammanföras till en
särskild kår, beredskapskåren för biståndsinsatser,
men man finner det
också sannolikt att de som fått denna
utbildning själva kommer att söka
u-landstjänst. En stor del av dem kommer
troligen att på eget initiativ ta sådant
arbete efter att ha gått igenom
utbildningen.

Det är klart att man kan vara litet
tveksam till flera punkter i uppläggningen.
Men när erfarenheter har vunnits
måste, vilket också framhållits i
utlåtandet, fördelningen mellan olika
ämnen o. d. kunna bedömas. Även den
årliga utbildningskullens storlek måste
för framtiden kunna bedömas utifrån
praktiska erfarenheter.

Det är också lätt att göra några reflexioner
beträffande själva beredskapsstyrkan.
Om andra alternativ än de
utredningen haft sig förelagda hade
prövats är det mycket möjligt att man
på ett enklare sätt hade kunnat rekrytera
människor från försvaret — signal-,
ingenjörs- och terrängstyrkor, helikopterfolk
m. fl. — vilka skulle kunna
utgöra en katastrofstyrka. Det säger sig
självt att en kår blir begränsad för katastrofinsatser
om många söker u-landsarbete.
Om de utbildade är spridda
över en lång rad länder kan de inte
hämtas därifrån och sättas in för en
snabb katastrofinsats när så behövs.
Av propositionen framgår att man inte

katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.
heller räknar med att ha en sådan stående
beredskapsstyrka snart utan att
det får dröja. Detta är till stor del avvägningar
och praktiska bedömningar
där erfarenheten får ge resultat när
verksamheten har kommit i gång.

Men i botten ligger också en besvärande
principiell fråga, nämligen om
rekryteringen till denna beredskapsstyrka
skall ske inom ramen för värnpliktstjänsten
och för vapenfri tjänst.
Därutöver öppnas utbildningen alltså
iiven för kvinnor. Frågan är om denna
utbildnings ändamål är förenligt med
tankarna bakom den svenska värnpliktslagstiftningen.

Redan när utredningen tillsattes för
drygt två år sedan sade rättschefen i
försvarsdepartementet att utbildningen
är avsedd att äga rum inom ramen för
värnplikten och den vapenfria tjänsten:
”Den principiella invändningen

kan göras att detta skulle strida mot
i vart fall värnpliktens syfte. Klart är
också att själva begreppet ''värnplikt’
inte har så mycket att göra med internationell
biståndsverksamhet. Å andra
sidan torde inga lagliga hinder föreligga
mot att använda värnplikten för
annat än militär utbildning. Här rör
det sig ju helt enkelt om en ny specialutbildning
och specialtjänstgöring
hland många andra inom försvaret. Att
använda åtminstone en del av värnpliktstiden
härför synes knappast strida
mot värnpliktens idé. Vårt internationella
bistånd är betydelsefullt för
samhället och en fredsbevarande faktor
i en orolig värld. Det finns ett klart
samband mellan en aktiv neutralitetspolitik,
vårt försvar och våra insatser
för u-länderna.” Man kan säga att dessa
bedömningar har stått sig i utredningens
och departementschefens förslag
liksom i utskottsutlåtandet.

Utskottet kan acceptera Kungi. Maj :ts
förslag, mot bakgrunden av att det fyller
denna funktion i biståndsarbetet
men också "med hänsyn till att de utbildade
ges kunskaper som är av direkt
värde för totalförsvaret och avses bli

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. bistånds- och katastrofutbildning av
krigsplacerade i detta”. Utskottet anser
mot denna bakgrund att det inte föreligger
något hinder mot att den föreslagna
utbildningen anordnas inom ramen
för värnpliktstjänstgöringen och
den vapenfria tjänsten.

Det är således tänkt att de som har
genomgått utbildningen skall inplaceras
i totalförsvaret och då till allra
största delen i civilförsvarets s. k. beredskapskårer.
Låt oss observera att
detta är första gången som man inom
ramen för värnpliktssystemet direktrekryterar
och utbildar människor för en
civil totalförsvarsuppgift.

Det är visserligen sant att dessa beredskapskårer
har fått värnpliktiga tidigare,
men det är sådana som har tagits
från krigsmaktens förband efter
några års tjänstgöring. Här är det fråga
om att få en utbildning och direkt
föras till beredskapskårerna. Det är
första gången i sitt slag sedan värnpliktssystemet
infördes år 1901.

Det är alltså en utvidgning av värnpliktstanken
till de civila totalförsvarsuppgifterna.
Jag tror inte att någon bör
hesitera inför detta. Tvärtom har man
på flera håll sagt att uppgifter inom
civilförsvar, ekonomiskt försvar och
psykologiskt försvar är viktiga och att
utbildning härför i framtiden kanske
bör kunna meddelas på ett sätt påminnande
om värnpliktsutbildning. Man
skulle då kunna få ett värnpliktssystem,
som skulle inrymma många fler personer
än i dag, även kvinnor. Om man
räknar in kvinnorna omfattar ju det nuvarande
värnpliktssystemet en minoritet
av en årsgrupp, endast 40—45 procent.
I ett framtida perspektiv kan förhållandena
förändras.

Värnpliktsprincipen sådan den varit
med utbildning för uppgifter inom
krigsorganisationen har väl snarast
kommit att skärpas under senare år,
när man sagt att värnpliktstjänstgöringen
icke får vara annat än en motiverad
utbildning för en uppgift. Riksdagen
bär uttalat att man dels skall gå längre
i differentiering, dels inte ta ut and -

värnpliktiga m. fl.

ra än dem som är lämpade för en viss
uPPgift. Med det nya inskrivningssystemet
skulle man verkligen se till att få
”rätt man på rätt plats”. Värnpliktiga
får inte vara statens billiga arbetskraft
för det ena eller det andra. Utredningar
och förslag under senare år har slagit
fast principen: värnplikt skall vara
utbildning för ett försvarsändamål.

Det förslag vi nu behandlar faller
inom ramen för detta, om man nämligen
menar att utbildningen också har
till syfte att ge de värnpliktiga en funktion
inom totalförsvaret. Naturligtvis
kan sägas att en del av utbildningen,
kanske huvuddelen, inte är direkt
användbar i civilförsvarsuppgifter. Av
resonemanget framgår att det kan vara
fråga om någon principiell eftergift,
men i propositionens motivering framliålles
att biståndsarbetet rimmar väl
med andra internationella funktioner
som totalförsvaret tagit på sig, t. ex.
i form av beredskapsstyrkor. Med de
förklaringarna finner både utskottet
och statsrådet att föreslagen biståndsoch
katastrofutbildning går att förena
med värnpliktsprincipen.

I den allmänna debatten och i motioner
har man inte uppehållit sig vid dessa
principfrågor utan velat gå en annan
väg. Man anser att den enskilde eller
statsmakterna skall kunna ta ulandstjänst
som ett alternativ. Låt mig
då först säga att om vi går emot den
tanken, innebär det inte någon negativ
värdering av u-landsarbetet. Det är ju
lika litet en värdering av sjukvårdsarbete,
när vi går emot tanken att använda
tvångslagstiftning av värnpliktslagens
karaktär för att låta kvinnorna
klara sjukvårdens personalproblem.
Man vill vara restriktiv med värnpliktslagens
tvångsinslag och därför bara aktualisera
dem för sådant som direkt har
att göra med totalförsvaret.

Från utredningens sida sades om tanken
på u-landstjänst som alternativ, att
ett utnyttjande av värnpliktstjänstgöring
och vapenfri tjänst för direkta insatser
i utvecklingsarbetet inte är för -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.

enligt med det i Sverige tillämpade
värnpliktssystemet. Ändamålet med det
svenska värnpliktssystemet är att tillgodose
totalförsvaret, främst det militära
försvarets personalbehov, och det
förutsätter att alla män genomgår värnpliktsutbildning.
Inte heller vid ett annorlunda
utformat värnpliktssystem,
t. ex. kategoriklyvning av årsklassen,
kan det enligt utredningen förutsättas
att utbyte av värnpliktstjänstgöring eller
vapenfri tjänst mot tjänstgöring i utvecklingsländer
skulle medföra ökad
tillgång till personal, som är rätt utbildad
och i övrigt lämplig för utvecklingssamarbetets
behov vid olika tidpunkter.

Det har gjorts hänvisningar till andra
länder, men det är lätt att konstatera
att andra länder ofta ser biståndsverksamhet
av denna karaktär som ett
sätt att använda folk som inte behövs
i krigsorganisationen. Det danska systemet
t. ex. är principiellt annorlunda
uppbyggt än det som här föreslås. En
samordning blir naturligtvis mycket
svår att åstadkomma under sådana förhållanden.

Utskottet har konstaterat att tanken
på alternativ till värnpliktstjänstgöring
inte är förenlig med det nuvarande
värnpliktssystemet och anför att det i
så fall skulle bli nödvändigt att ändra
värnpliktssystemet. Om utvecklingen
skulle påkalla en sådan revision, förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj :t tar
initiativ härutinnan.

Men låt mig säga att en sådan revision
och att dessa tankar naturligtvis
intimt hänger ihop inte bara med frågan
om utvecklingsarbetets framtida
krav och behov utan också med de
funktioner inom totalförsvaret som det
här är fråga om. Det gäller inte bara
antalet personer utan också vilken olika
bakgrund i fråga om utbildning m. m.
dessa har. Jag antydde en i och för sig
möjlig utveckling, nämligen att man utvidgade
värnpliktstjänstgöringen till att
gälla också kvinnor för att tillgodose
civila totalförsvarsuppgifter.

Det är naturligtvis också möjligt att
det samlade behovet av värnpliktiga
blir väsentligt mindre än i dag med en
annan fördelning mellan material och
personal. Det finns en stor mängd svåröverblickbara
förutsättningar som härvidlag
måste ligga i botten. Om en sådan
utredning och sådana överväganden
skall göras i en framtid, kan detta
naturligtvis inte ske bara utifrån de
synpunkter som varit aktuella i det nu
föreliggande förslaget.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! I reservationen till det
utskottsutlåtande vi nu behandlar påpekas
i och för sig fullt korrekt att utredningen
Värnplikt och biståndsutbildning
inte haft möjlighet att fritt
pröva frågan om utvecklingssamarbete
och katastrofhjälp som alternativ till
värnpliktstjänstgöring och vapenfri
tjänst. Utredningens förslag som ligger
till grund för regeringens proposition
är alltså skrivet utifrån mera begränsade
direktiv, och utskottets uppdrag
har ju närmast varit att granska detta
förslag utifrån dess förutsättningar. Utskottet
har då inte funnit några vägande
invändningar mot förslaget.

Det har väckts vissa motioner i detaljfrågor,
bl. a. om differentiering av
den föreslagna utbildningen. På denna
punkt anser vi att man bör avvakta erfarenheten.
Något liknande gäller propåer
om tillgodoräknande såsom tjänstetid
av den utbildning det gäller. I
dessa detaljfrågor, som direkt anknyter
till utredningsförslaget, föreligger inte
heller några reservationer.

Fru Segerstedt Wiberg har beklagat
sig över att utskottet skulle ha visat
likgiltighet gentemot den motion hon
väckt i ärendet. Det är nog inte riktigt
fallet, men svårigheten med fru Segerstedt
Wibergs motion är att den innehåller
ett allmänt resonemang om
mångahanda ting och utmynnar i ett

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.

mycket allmänt och obestämt yrkande
som utskottet svårligen kunnat ta ställning
till. När det gäller speciellt den
punkt som hon här drar upp i debatten,
nämligen behovet av nordiskt samarbete,
kan lätt konstateras att utskottet
i sitt utlåtande just erinrar om att
möjligheterna till nordiskt samarbete bör
uppmärksammas i fråga om utbildningens
genomförande. Men det är kanske
att begära litet för mycket att vi på
nuvarande stadium skulle säga mer i
denna fråga. Det förhåller sig nämligen
så att det här föreligger ett svenskt
förslag och ett danskt förslag, utformat
från helt olika förutsättningar. Det
föreligger ingen sådan här ordning i
Norge och inte heller i Finland. Då är
det kanske litet för mycket begärt att vi
på detta stadium skall ha några mer
preciserade föreställningar om det nordiska
samarbete som kan tänkas bli
möjligt på längre sikt.

Detta om detaljfrågorna.

Men reservationen liksom flera motioner
väcker en principfråga som går
avsevärt längre än utredningsförslaget
och propositionen. I en råd yrkanden
återkommer kravet på att tjänstgöring
för utvecklingssamarbete skall kunna
behandlas som alternativ till värnpliktstjänstgöring.
Den tanken har utskottet
avvisat, liksom propositionen, med hänvisning
till att den förutsätter en revision
av det nuvarande värnpliktssystemet.
Talar man om alternativ, och skall
det talet ha någon mening, måste det innebära
att en del av varje årsklass skall
kunna hänvisas till u-landsutbildning
i stället för utbildning inom den ena
eller andra vapengrenen. Det är uppenbart
att något sådant förutsätter en
djupgående förändring i värnpliktslagen.
Det förutsätter också, om en sådan
ordning skall ha någon praktisk mening,
väsentligt ändrade principer för
uppskov med första tjänstgöring.

Bland alla som mera allvarligt har
funderat över dessa problem råder nämligen
fullständig enighet om att ungdomar
i den ålder, som är normal för

första tjänstgöring, icke rimligen kan
nyttiggöras i u-landsarbete. De grupper
det kan bli fråga om består av unga
människor som redan har bakom sig en
ganska avsevärd utbildning och följaktligen,
om detta skall kunna fungera,
måste ha fått åtskilliga års uppskov
med den första tjänstgöringen.

Nu hänvisas i reservationen till den
växande opinionen på detta område.
Jag tror att detta behöver preciseras
något. Jag har ett intryck av att det är
fråga om två olika slags opinion. Det
finns en opinion för att man skall pröva
möjligheterna till någon form av ulandsutbildning
inom ramen för det
existerande värnpliktssystemet och med
godtagande av den nuvarande svenska
försvarspolitikens allmänna principer.
Jag tror man vågar säga att försvarsministern,
så gott han kunnat, försökt
tillmötesgå en sådan opinion med det
förslag som nu förelagts riksdagen.

Men det finns också en annan opinion
som ifrågasätter hela den svenska
försvarspolitiken och hela värnpliktssystemet.
Den opinionen yrkar, med utgångspunkt
i dessa allmänna värderingar,
på långtgående åtgärder för
att ungdomar som så önskar skall kunna
engageras för u-landsarbete. Om det
förhåller sig så att de folkpartistiska
reservanterna skulle anknyta till denna
senare opinion vore det en aning
anmärkningsvärt. Det skulle onekligen
kräva att man preciserar sitt yrkande
och tar konsekvenserna samt verkligen
begär en djupgående revision av det
svenska värnpliktssystemet. Det går ju
mycket bra att ställa ett sådant förslag.
Vederbörande kan komma igen
om några veckor och rulla upp denna
stora principfråga, så får vi se hur riksdagen
ställer sig.

Ett annat argument för reservanterna
är den internationella utvecklingen.

I nästan samtliga motioner och uttalanden
i debatten hänvisas till vad som här
sagts redan vara förverkligat i ett antal
andra västeuropeiska industriländer.
Jag fruktar att man här bedriver en

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. bistånds- och

något vilseledande informationsverksamhet.
Som jag redan sagt är det inget
land som föreställer sig att ungdomar i
åldern för första tjänstgöring kan väsentligen
nyttiggöras i u-landsarbete.
Vad man har förverkligat i vissa andra
länder är möjligheter för ytterligt små
grupper med högre utbildning att slippa
ifrån den militära utbildningen och
i stället bedriva u-landsarbete under
viss tid och med nära anknytning till
sin yrkesutbildning.

Jag har de allra senaste dagarna haft
tillfälle att studera hur detta system
fungerar i Frankrike. Första förutsättningen
för att bli delaktig av det franska
systemet är att man före 21 års ålder
skall ha avlagt fransk studentexamen.
En fransk studentexamen är något
avsevärt mycket hårdare och besvärligare
än den studentexamen som har
funnits i detta land. Det är sannerligen
inte många ungdomar som kommer igenom
det nålsögat. Därefter kan vissa
kategorier, som siktar till långvarig
högre utbildning, få uppskov — i vissa
fall ända upp till 27 års ålder. Vid slutet
av sin utbildning skall de då förplikta
sig att utföra ett par års arbete
i u-länder. Det gäller väsentligen läkare,
lärare, ingenjörer osv. Detta
system passar rätt bra in i den franska
politiken, eftersom man har sina traditionella
förbindelser med ett antal uliinder
som tidigare varit franska kolonier.
Det erbjuder inga särskilt stora
svårigheter att placera fransktalande
läkare, lärare och ingenjörer. Mottagarna
bockar och tar emot. Sveriges relationer
till sina mottagarländer är något
annorlunda. Våra förutsättningar
att tvinga på dem personer med en viss
utbildning är inte alls desamma. Skulle
vi försöka något i den stilen, riskerar
vi nog åtskilliga ganska negativa reaktioner.

Man kan fråga sig om ett sådant system
som Frankrikes —- något liknande
finns i Belgien, Italien och flera andra
länder — verkligen är ett föredöme för
Sverige. Vi brukar ju hålla rätt mycket

katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.
på rättvisa och jämlikhet här i landet.
Den ordning som här skisseras kan ju
inte vara av något intresse för den överväldigande
massan av de unga årsklasserna.
De flesta ungdomar får ingen
som helst möjlighet att utnyttja systemet,
eftersom den utbildning som krävs
kommer bara ett fåtal till del. Dessa
ungdomar — alltså den överväldigande
majoriteten — kommer i framtiden liksom
hittills att uppleva den första
tjänstgöringen som en fördömt tråkig
tid, någonting som man är tvungen att
gå igenom och i flertalet fall inte har
någon påfallande stor nytta av för sin
fortsatta yrkesutbildning. Men ett litet
privilegierat fåtal skulle alltså kunna
tänkas få sådana här möjligheter, om
även andra förutsättningar föreligger.

Jag har svårt att se, att detta skulle
vara någon särskilt tilltalande och sympatisk
lösning. Jag hyser stor förståelse
för de ideella bevekelsegrunder, som
ligger bakom en del av motionsyrkandena.
Jag vill inte på något sätt utesluta,
att vi i ett längre perspektiv kan
få uppleva en ordning, där ett relativt
stort antal svenska ungdomar får möjlighet
att göra insatser i u-landsarbetet
efter att ha genomgått en för ändamålet
lämpad utbildning. Det kräver
dock att vissa förutsättningar blir uppfyllda.
Det kräver exempelvis att vi i
väsentligt mindre grad än nu tvingas
bygga på vårt värnpliktssystem för att
upprätthålla ett godtagbart försvar. Det
förutsätter med andra ord att vi går
in i en lugnare och fredligare värld än
den som vi i dag lever i. Jag säger att
allt detta är möjligt. Världen är ingalunda
oföränderlig, och i detta långa
perspektiv kan allt bli möjligt.

I dag har riksdagen att ta ställning
utifrån de förutsättningar som just nu
föreligger, där vi har problemet om vi
inom värnpliktssystemet med dess principer,
vilka folkpartisten herr Lindblad
vältaligt har beskrivit, kan göra väsentligt
mer än vad som föreslås av försvarsministern.
Utskottets majoritet har
inte funnit att detta är fallet, och jag

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.

yrkar för min del bifall till utskottets med att utvecklingen så småningom
hemställan. kommer att påkalla en sådan.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har inte så mycket
att tillägga till herr Lindblads personliga
deklaration.

Det mesta av vad herr Björk sade var
ju en korrekt återgivning av den traditionella
svenska ståndpunkten, men jag
blev litet konfunderad när herr Björk
närmast inbjöd till motionsverksamhet
om några veckor i syfte att förändra
det svenska värnpliktssystemet i dess
helhet. Samtidigt gick han dock emot
denna lilla reform, som är betydelsefull,
inte alls till volymen utan närmast
till karaktären.

Herr Björk försökte göra det hela till
en fråga som berör endast de folkpartister
som nu står för reservationen.
Det finns, som jag påpekade, motioner
från socialdemokratiskt håll, från kommunistiskt,
från några moderater och
från ett antal folkpartister. Detta är
uppenbarligen en ideologisk fråga som
skär tvärsigenom partigränserna. Folkpartiet
har inte för avsikt att yrka på
någon förändring av det nuvarande
systemet för värnpliktstjänstgöringen
men anser att vi inom ramen för det
systemet bör kunna göra denna lilla
delreform, som vi tror betyder mycket
även ur säkerhetspolitisk synpunkt.

Jag skulle kunna förstå herr Björks
resonemang, om utskottet utan vidare
hade avstyrkt motionsyrkandena. Men
utskottet lämnar faktiskt en dörr öppen,
och det gjorde även herr Björk
i sitt anförande. Det är som om man
är medveten om att det ändå finns någonting
i de tankegångar som framförts
av reservanterna.

”Om utvecklingen skulle påkalla en
sådan revision förutsätter utskottet att
Kungl. Maj:t tar initiativ härutinnan”,
skriver utskottet. Skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är
då närmast den att vi anser att utvecklingen
redan nu påkallar en revision,
medan herr Björk och utskottet räknar

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag vill liksom föregående
talare säga att herr Björk visserligen
tog avstånd från reservationen
men samtidigt delvis uttalade sympati
för de tankegångar som där förts fram.

Han sade att min motion var diffus,
hållen i allmänna ordalag osv., och det
är nog relativt korrekt. Jag funderade
nämligen på om jag skulle yrka avslag
helt och hållet eller om jag bara skulle
knyta reflexioner till propositionen. I
motsats till en del andra ville jag inte
direkt yrka avslag, ty jag ville inte
hindra att man åtminstone sakta började
den här verksamheten.

Emellertid måste jag beklaga att utskottet
inte velat ta upp den nordiska
tanken och sätta in biståndsutbildningen
i ett nordiskt perspektiv. Herr Björk
sade att det inte finns någon möjlighet
nu. Danskarna har gått på en linje, och
man vet över huvud taget inte hur det
skall bli. Nordiska rådet hade denna
fråga uppe i våras och förklarade då
att det inte kunde ta ställning utan
måste vänta på utredningarna. Detta
var ju en uppmaning till medlemsländerna
att försöka nå fram till någon
sorts enighet. Nordiska rådet ville inte
binda sig och komma med rekommendationer
innan utredningarna blir färdiga.
Därför beklagar jag att man nu
inte ens på längre sikt tar upp den nordiska
tanken. Jag kan med bästa vilja
inte hitta någon verklig förståelse för
det nordiska samarbetet i utskottets utlåtande.
Det beklagar jag.

SIDA tar i sitt remissyttrande en
mycket klar ställning till förmån för
det nordiska samarbetet. SIDA säger i
sitt remissyttrande: ”Styrelsen önskar
framhålla vikten av att möjligheterna
för ett nordiskt samarbete på biståndsutbildningens
område beaktas.”

Socialstyrelsen säger: ”Styrelsen finner
det i första hand angeläget att en
samordnad nordisk biståndsutbildning/

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.

tjänstgöring eftersträvas. Detta skulle
underlätta en enhetlig räddningsberedskap
i de nordiska länderna och öka
våra möjligheter att göra gemensamma
bistånds- och katastrofinsatser.”

Herr Björk säger att de krav som vi
ställer i fråga om större insatser måste
tillgodoses på längre sikt. Men, herr
Björk, har vi tid att vänta så länge?
SIDA säger i sitt yttrande: ”SIDA kommer
att vid mitten av 1970-talet behöva
rekrytera mer än 1 000 biståndsarbetare
per år. Styrelsen förutsätter därför
att det efter en försöksperiod blir utrymme
för fler deltagare i biståndsutbildningen
än vad utredningsmannen
föreslagit.” Vi har inte lång tid på oss,
om vi skall kunna uppfylla de krav
som ställs på oss, och u-länderna har
nog ganska bråttom, herr Björk.

Det är riktigt att de som fortsätter i
enkammarriksdagen då kan motionera
i denna fråga. Men jag förstår inte att
skillnaden kan vara så stor, om man
motionerar nu eller om några veckor.
Eller tänker herr Björk ändra inställning
om ett par veckor?

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Sökte man bara argumenten
för vad som vore befogat ur
biståndssynpunkt, skulle detta vara en
mycket lätt fråga. Den måste emellertid
också sättas in i ett försvarssammanliang
och då blir den besvärligare. Vi
försöker ju numera på värnpliktssidan
ta ut rätt person till rätt uppgift, och
åtskilliga nyheter har härvidlag genomförts
som vi hoppas mycket av. Det är
därför i dag mycket svårare än det var
för låt mig säga några år sedan då man
hade mindre noggranna metoder att
placera folk. Nu är tanken den att en
värnpliktig skall utbildas på det område
som han är mest lämplig för. Det
blir under sådana förhållanden betydligt
svårare att, som några menar, plocka
in ett alternativ i värnpliktssystemet.

Inför avdelningen förklarade repre -

sentanter för SIDA att de för det första
inte kunde ansluta sig till tanken att
använda en tvångslagstiftning för att
rekrytera folk till biståndsarbete. En
sådan lagstiftning ansåg de inte passade
in i värnpliktssystemet. För det andra
förklarade de att SIDA inte hade en
tanke på att undandra folk som behövs
för totalförsvarsuppgifter. Däremot ville
de på alla möjliga sätt stimulera
rekryteringen inom sin sektor. Om en
sådan rekrytering kunde ske utan men
för totalförsvaret och inom värnpliktssystemets
ram så hade de ingenting
däremot. Det var inget krav från dem
att en ordning av det slag som motionärerna
nu föreslagit skulle genomföras.

På längre sikt kan naturligtvis mycket
förändras. Vi skulle kunna tänka
oss ett system påminnande om det som
flera andra länder har. Det är dock
svårt att tro att en utredning på kort
tid skulle kunna göra någonting åt det
nuvarande systemet, om man inte är
beredd att rucka på värnpliktsprincipen.

Jag kan hålla med herr Björk om att
de som anser att värnpliktsprincipen
inte är något problem kan ta ställning
ögonaböj. Men för den som vill ha
värnpliktsprincipen kvar för att därmed
klara totalförsvarets behov måste
det bli fråga om en avvägning. Kungl.
Maj:ts förslag innebär i någon mån ett
ruckande på den gamla ordningen och
ett försök att testa ett nytt inslag. Låt
oss till att börja med vara nöjda härmed.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag fruktar att herr
Wikström inte riktigt har förstått det
motsägelsefulla i sin egen hållning. Han
förstår inte varför jag hänvisar till
möjligheten att motionera om några
veckor. Han säger: Vad vi föreslår är
egentligen bara en liten delreform.

Vad jag har försökt klargöra är att
när man för fram tanken på denna

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.

u-landstjänstgöring som alternativ till
utbildning inom värnpliktssystemet,
förutsätter det långtgående förändringar
i värnpliktssystemet och i den nuvarande
värnpliktslagen. Jag har också
sagt: År man beredd att yrka på sådana
långtgående förändringar bör man också
ställa yrkandet i enlighet därmed.
Då skall man kräva en revision av
värnpliktssystemet, och det finns, som
sagt, möjligheter att göra det om några
veckor. Men man skall inte försöka inbilla
folk att det som här kallas en liten
reform inte aktualiserar ganska allvarliga
principiella problem. Jag är fullständigt
på det klara med att detta är
en fråga beträffande vilken det råder
oklarhet och osäkerhet på många håll.
Jag vet mycket väl att det föreligger
splittring inom olika partier och att
det exempelvis inom folkpartiet finns
minst två åsikter i denna fråga. Jag
tänker inte göra mig lustig över det,
men jag misstänker också att en del av
förvirringen i debatten beror på ofullständig
information.

Jag har försökt bidra till informationen
med en redogörelse för hur det
lovordade franska systemet fungerar
och inte fått några kommentarer till
denna beskrivning. Å ena sidan säger
man att regeringen föreslår alltför litet.
Å andra sidan anför man, att det som
motionärerna yrkar på är en liten revision.
Då kan det i viss mån verka
som om vi förde en strid om påvens
skägg.

Om man ett ögonblick skall jämföra
vad regeringsförslaget konkret innebär
med vad som förekommer i eu del andra
länder finner man att försvarsministern
föreslår en ordning varigenom
till en början ett hundratal personer
per år skall utbildas. Så småningom
kan det bli fler. I andra länder är det
inte fråga om insatser av väsentligt
större omfattning. I Italien — ett land
med flera gånger större befolkning än
Sverige -— får ett hundratal värnpliktiga
per år denna extrachans. I Belgien
— ett land som har väsentligt större

folkmängd än Sverige — är det fråga
om några hundra, huvudsakligen ungdomar
som får arbeta i privata biståndsorganisationer.
I Frankrike, som
har speciella koloniala traditioner, gäller
det mellan 1 000 och 2 000 personer.

Dylika omständigheter bör ändå
klargöras i debatten. Här finns en del
informatörer som inbillar stora svenska
ungdomsgrupper att det i olika länder
ute i världen pågår en verksamhet
av betydande omfattning, något som är
friskt och radikalt upplagt, något som
verkligen kunde tjäna som ett föredöme
för de förstelnade och förstockade
politikerna hemma i Sverige. Denna
beskrivning är fullständigt falsk. Vad
man gör är inte på något sätt märkvärdigare
än det som regeringen föreslår.
Det är minst lika försiktigt. Att man
kan lägga upp denna tjänstgöring på
ett i viss mån annorlunda sätt än vi
gör här i landet beror på att värnpliktssystemen
i dessa andra länder inte
spelar samma roll som hos oss, att man
inte har samma behov som vi av att
utnyttja hela årskullarna, att beredskapssystemen
är annorlunda och att
det helt enkelt finns en mängd ungdomar
som försvaret inte har det ringaste
behov av. Det kan alltså finnas möjligheter
att dirigera över ett litet fåtal till
dylika speciella uppgifter. I dessa länder
finns således en rad förutsättningar
som icke föreligger i vårt land.

Fru Segerstedt Wiberg gör mig för
det mesta mycket imponerad genom sin
förmåga att i ett enda anförande företräda
minst två oförenliga ståndpunkter.
Å ena sidan beklagar hon sig över
att regeringen inte har velat avvakta
de utredningar som Nordiska rådet uttalat
sig för. Å andra sidan säger hon
till mig: U-länderna kan inte vänta alltför
länge. Hur vill fru Segerstedt Wiberg
ha det egentligen? Om vi skulle
vänta på ett nordiskt samarbete med
nordiska utredningar på detta område,
undrar jag när frågan över huvud taget
skulle få någon som helst lösning.

Fru Segerstedt Wiberg tycks glömma

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. bistånds- och

bort att Sverige bedriver neutralitetspolitik
medan Norge och Danmark tillbör
NATO och Finland har sin egen
politik. Försvaret och värnplikten i
dessa länder är delvis olika utformade
på grund av olika förutsättningar för
försvarspolitiken. Jag är för min del
tveksam om hur långt man kan driva
samarbetet med NATO-länderna Norge
och Danmark på detta speciella område,
som ju har en mycket omedelbar
anknytning till försvaret. Men det är
möjligt att fru Segerstedt Wiberg därvidlag
har litet mindre hämningar än
jag. I varje fall har jag utomordentligt
svårt att se hur man snabbare och effektivare
skall nå resultat genom att
vänta på ett samarbete mellan dessa
fyra inbördes ganska skiljaktiga länder
än genom att Sverige sätter i gång med
utgångspunkt i opinionsläget här i landet,
med utgångspunkt i vårt värnpliktssystem,
våra speciella förutsättningar,
våra principer för u-lijälp osv. Jag tycker
att den senare metoden är riktig.
Jag har all respekt för nordiskt samarbete,
men jag har också en liten
misstanke om att krav på nordiskt samarbete
i alla tänkbara frågor alltför lätt
kan bli en täckmantel för orörlighet
och konservatism.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Det senaste inlägget
från herr Björk skiljer sig från det förra.
Det förra inlägget var ganska sakligt.

Det är rätt vanligt i debatter kring
den här typen av frågor att man, när
diskussionen pågått en stund, säger att
den som företräder en annan ståndpunkt
är förvirrad, inte förstår det motsägelsefulla
i sin egen hållning samt
att förvirringen beror på ofullständig
information. Det skulle jag väl kunna
tåla om det bara gällde mig eller några
motionärer i denna kammare. Men när
det från TCO, SACO, Svenska missionsrådet,
Svenska ekumeniska nämnden
och en rad tidningar har pläderats för

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 46

katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.
denna ståndpunkt, kan det möjligen
föreligga andra skäl än att man är
ofullständigt informerad, förvirrad eller
inte förstår det motsägelsefulla i sin
egen hållning. Det finns nämligen, herr
Björk, frågor beträffande vilka man
kan ha olika utgångspunkter och litet
olika perspektiv. Det är uppenbart att
de som har motionerat i denna fråga
företräder ett vidare perspektiv på säkerhetspolitiken
och tycker att det
skulle vara förenligt även med svensk
försvarspolitik att tillämpa detta system.

Det finns ingen anledning för mig att
använda några tillmälen mot herr
Björk. Jag kan bara konstatera att det
gäller en fråga där vi har olika uppfattningar
och att jag inte är alldeles
övertygad om att majoriteten på denna
punkt har rätt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag kan väl kvittera
herr Björks artiga genmäle med att säga
att han även imponerar på mig med
sin förmåga att missuppfatta. Jag har
för all del hunnit vänja mig vid det,
men i dag tycker jag att han var styv.

I mitt inlägg hänvisade jag till det
nordiska samarbetet, till att man i våras
i Nordiska rådet inte ville ta ställning
därför att man ville avvakta de
pågående utredningarna i de nordiska
länderna. Mot den bakgrunden beklakar
jag att man här i utskottet inte vill
säga ett dugg om det nordiska samarbetet.

Herr Björk höll sedan en lektion —
och jag tackar så mycket för den —
om att vi är neutrala, att Finland också
är neutralt på sitt sätt, att Norge och
Danmark tillhör NATO. Herr Björk, jag
tror att det står i grundskolans läsebok
om detta. Jag tror inte att någon som
tillhör Nordiska rådet är okunnig på
den punkten, inte ens jag.

Herr Björk undrar hur långt vi skall
gå. Vi har nordiska projekt i biståndsarbetet.
De har gått bra. Jag har i varje

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. bistånds- och katastrofutbildning av värnpliktiga m. fl.

fall aldrig hört att om de gått mindre
bra detta skulle ha berott på NATO och
på vår neutralitet. Vad jag efterlyste
var att man nu klart skulle uttala sig
för ett nordiskt samarbete och att man
inte skall skjuta ifrån sig den frågan.
Även socialstyrelsen och SIDA har efterlyst
ett nordiskt samarbete. Det är
vad det rör sig om.

Jag vill att hela biståndsverksamheten
skall byggas upp snabbare. Då svarar
herr Björk att jag företräder en
orörlig konservatism.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag får väl ta med fattning
om mina kritiker beklagar sig över
mitt sätt att debattera. Jag tänker inte
beklaga mig för min del i fråga om
dem. Jag bara noterar att herr Wikström
nu säger att det kan hända att de
som har en annan mening än regeringen
anlägger ett vidare perspektiv på säkerhetspolitiken.
Det är väl möjligt,
men detta kanske skulle behöva klaras
ut litet grand.

Jag tror att man kan urskilja tre linjer
här. Först är det de som i säkerhetspolitiken
endast inbegriper försvars-
och utrikespolitik i traditionell
mening. Dit torde väl höra överbefälhavaren
med hänsyn till hans syn på
detta förslag. För det andra finns det
de som i säkerhetspolitiken också är benägna
att ta med vissa aspekter på
u-landshjälpen. Men för det tredje finns
det de som förefaller benägna att radikalt
ersätta den traditionella försvarspolitiken
med något helt annat och föreställer
sig att vi i stället för att upprätthålla
ett nationellt försvar skulle
kunna satsa motsvarande summor på
u-hjälpen.

Jag tror att detta är i stort sett tre
skolor. Här representerar regeringen
liksom utskottsmajoriteten den andra
skolan. Men var herr Wikström egentligen
står är väl tills vidare en aning
oklart. Därför menar jag att det skulle
vara värdefullt att se om här verkligen

finns en avsikt att dra upp mera långtgående
krav på förändringar av värnpliktssystemet
och följaktligen också av
grundvalarna för vår säkerhetspolitik.

Fru Segerstedt Wiberg påstår för
andra gången att utskottet inte skulle
ha sagt något om det nordiska samarbetet.
Det har vi faktiskt gjort. Vi säger
att möjligheterna till nordiskt samarbete
bör uppmärksammas i fråga om utbildningens
genomförande.

Fru Segerstedt Wiberg säger vidare
att hon känner till att Norge och Danmark
tillhör NATO. Det betvivlar jag
inte heller. Vad jag sagt är att utifrån
den omständigheten att de nordiska
länderna har olika slags försvars- och
säkerhetspolitik, olika slags försvarsorganisation
och värnpliktsorganisation
osv., är jag personligen något mera
tveksam är fru Segerstedt Wiberg om
möjligheterna just på detta område, som
i så hög grad har att göra med försvarets
uppbyggnad.

Detta hindrar inte alls att vi kan ha
ett utmärkt nordiskt samarbete på andra
områden. Men det betyder att eftersom
ett samarbete på detta område antagligen
är besvärligt att åstadkomma,
särskilt så länge Norge och Finland
över huvud taget inte gjort något i denna
riktning, kan det bli ett uttryck för
konservatism att motsätta sig eller kritisera
ett svenskt initiativ med hänvisning
till behovet av nordiskt samarbete.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Björk säger sig
vara okunnig om var jag står. Jag ber
då att få hänvisa till motionen och till
tidigare yttranden i denna fråga i kammaren
i dag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
först särskilt angående punkten

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

4 och därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om punkten 4, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wikström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 221 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wikström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 19.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 47, i anledning
av motion om översyn av JOinstitutionen,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 48, angående riksdagsstadga
för enkammarriksdagen.

Med skrivelse till talmanskonferensen
den 21 oktober 1970 hade konstitutionsutskottet
överlämnat ett kansliutkast
till riksdagsstadga för enkammarriksdagen
och anhållit att skrivelsen
och utkastet skulle behandlas på samma
sätt som betänkanden av interna
riksdagsutredningar. Detta hade bifallits.
Som en följd härav hade motioner
kunnat väckas i ärendet.

I detta utlåtande behandlades skrivelsen
till talmanskonferensen, kansliutkastet
till riksdagsstadga och de nedan
förtecknade motionerna samt framlades
ett slutligt förslag till riksdagsstadga.

Följande motioner hade avgivits:

1) motionen I: 1301, av herr Ernulf;

2) motionerna I: 1302, av herr Mårtensson,
samt II: 1514, av herrar Alemyr
och Mattsson;

3) motionerna 1:1303, av herrar
Schött och Svenungsson, samt II: 1515,
av herrar Oskarson och Werner;

4) motionerna 1:1307, av herr Hedström
m. fl., och II: 1524, av herr Hansson
i Skegrie m. fl.;

5) motionerna 1:1308, av herr Svenungsson,
samt II: 1526, av fru Kristensson
och herr Björkman;

6) motionen 1:1309, av herr Wikström; 7)

motionen 11:1523, av hem Bergman
m. fl.;

8) motionen II: 1525, av herr Hermansson
m. fl.;

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

9) motionen 11:1527, av fröken
Ljungberg m. fl.;

10) motionen 11:1528, av herr Regnéll
m. fl.;

11) motionen 11:1529, av fröken
Sandell; ävensom

12) motionen II: 1530, av herr Tobé
m. fl.

Motionen I: 1301 åsyftade, utom annat,
att tre genmälen skulle kunna medgivas
och att tre anföranden skulle
vara tillåtna i frågedebatter.

Motionerna 1:1302 och 11:1514 avsåge
en ändring i utskottsorganisationen,
nämligen att ett kulturutskott och
ett utbildningsutskott skulle inrättas i
stället för det universitets- och kulturutskott
och det skolutskott som angivits
i utkastet. Motionärerna hade föreslagit
följande arbetsfördelning: kulturutskottet
skulle bereda frågor som rörde
allmänna kultur- och bildningsändamål,
ungdomsverksamhet, radio och television
och internationellt kulturellt samarbete
samt kyrkofrågor, utbildningsutskottet
skulle bereda frågor om högre
utbildning och forskning, skolväsendet,
lärarutbildning och vuxenutbildning.

Motionerna 1:1303 och 11:1515, I:
1307 och 11:1524 samt 1:1308 och II:
1526 innebure samtliga, att utkastets
miljövårds- och jordbruksutskott skulle
benämnas jordbruks- och miljövårdsutskottet.

I motionen 11:1525 hade föreslagits,
att tillägg skulle göras till utkastets 9
och 58 §§ av innebörd, att varje partigrupp
borde beredas minst en ordinarie
och en suppleantplats i utskotten
respektive i valberedningen.

Motionen II: 1530 avsåge, att bestämmelserna
i riksdagsstadgan skulle utformas
så att starka restriktioner utfärdades
för möjligheten att utvidga debatten
vid enkel fråga eller att alternativt
möjligheten till sådan utvidgning
helt borttoges.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört om innehållet
i en riksdagsstadga för enkammarriksdagen
och förklara följande i ämnet
väckta motioner besvarade därmed:

1)	I:	1301;
2)	I:	1302 och	II:	1514;
3)	I:	1303 och	II:	1515;
4)	I:	1309;
5)	II	:1523;
6)	I:	1307 och	II:	1524;
7)	II	:1525;
00	I:	1308 och	II:	1526;
9)	II	:1527;
10)	II	:1528;
11)	II	: 1529; samt
12)	II	: 1530.

I sitt yttrande hade utskottet anfört
bland annat:

betr. utskottsorganisationen på utbildningsområdet att

det enligt utskottets mening talade
starka sakliga skäl för att samordna utbildningsfrågorna
i ett utskott. Efter
noggrant övervägande hade utskottet
funnit dessa skäl väga tyngre än önskan
att få en såvitt möjligt jämn arbetsfördelning.
Utskottet hade också föreslagit,
att idrott och friluftsverksamhet
skulle föras till kulturutskottet, icke till
miljövårds- och jordbruksutskottet som
i utkastet, och att de studiesociala frågorna
skulle beredas av socialförsäkringsutskottet,

betr. jordbruksutskottets benämning

att utskottet funnit sig böra förorda
namnet jordbruksutskott i stället för utkastets
miljövårds- och jordbruksutskott,

betr. antalet inlägg i frågedebatter

att mer än två inlägg icke finge göras,

betr. reglerna om valmetod vid val
inom riksdagen

att någon ändring av de grundläggande
reglerna icke skulle föreslås.

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

Reservationer hade anförts

1) , i fråga om utskottsorganisationen
på utbildningsområdet, av herrar Bichardson
(fp), Hernelius (m), Schött
(m), Ilans Petersson (fp), Nelander
(fp), Björkman (in) och Strömberg
(fp), vilka uttalat, att utskottets yttrande
i angivna del hort hava den lydelse,
reservationen visade. Reservanterna hade
bland annat ansett, att inrättandet
av ett kulturutskott och ett utbildningsutskott
enligt förslaget i motionerna I:
1302 och II: 1514 skulle medföra en alltför
stark snedbelastning. Härtill komme,
att ett kulturutskott som icke handlade
frågor om högre utbildning och
forskning skulle innefatta en sakligt
onaturlig uppgiftsfördelning. Reservanterna
hade avstyrkt förslaget i motionerna
och i stället föreslagit, att idrott
och friluftsverksamhet skulle hänföras
till universitets- och kulturutskottet och
icke som i kansliutkastet till miljövårdsoch
jordbruksutskottet;

2) , i fråga om jordbruksutskottets benämning,
av herrar Bichardson (fp),
Hans Petersson (fp), Axel Georg Pettersson
(ep), Nelander (fp), Boo (ep)
och Strömberg (fp), vilka uttalat, att
utskottets yttrande i förevarande del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits. Reservanterna hade
bland annat stannat för att icke förorda
någon ändring i förhållande till
kansliutkastet av namnet miljövårdsoch
jordbruksutskottet;

3) , i fråga om antalet inlägg i frågedebatter,
av herrar Bichardson, Hans
Petersson, Nelander och Strömberg (alla
fp), vilka uttalat, att utskottets yttrande
i denna del bort lyda så, som denna
reservation visade, innebärande att tre
anföranden skulle vara tillåtna i frågedebatter.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Det ärende som riksdagen
nu tar upp till behandling är
egenartat så till vida att det råder viss
oklarhet om vad som egentligen skall

beslutas. Frågan gäller arbetsordning
för den nya enkammarriksdagen. Formellt
sett har innevarande riksdag
självfallet ingen som helst kompetens
att besluta i denna fråga. Riksdagsstadga
för den nya riksdagen kan antas endast
av den nya riksdagen själv efter
det att vilande förslag till ändring av
riksdagsordningen antagits.

Då det emellertid ansetts angeläget
att bl. a. tillämpa en ändrad utskottsorganisation
redan fr. o. m. den nya
riksdagens första session har det bedömts
vara nödvändigt att förbereda
frågan redan nu. Partiernas förberedelser
inför nomineringen av ledamöter i
de olika utskotten gör också detta nödvändigt.

Konstitutionsutskottets försiktiga formulering
i sin hemställan i utlåtande nr
48 — att riksdagen godkänner vad utskottet
anfört om innehållet i en riksdagsstadga
— måste dock rimligtvis
uppfattas som en rekommendation till
den nya riksdagen att antaga det bifogade
förslaget. I annat fall skulle ju arbetet
med detta stadgeförslag ha varit
helt omotiverat och meningslöst.

Det kan för övrigt noteras att den
nuvarande tvåkammarriksdagen mötte
stora svårigheter, då den samlades till
sin första session i januari 1867 och tog
itu med uppgiften att fastställa vad
man då kallade reglementariska föreskrifter.
Frågan var visserligen då mera
komplicerad därigenom att de båda
kamrarna måste ena sig om en gemensam
stadga vid sidan om de separata
stadgorna för respektive kammare. Det
dröjde också ända till i mars 1868 innan
man lyckades lösa frågan. Men den
tidens riksdag hade å andra sidan i rikt
mått vad vår tid saknar: gott om tid.

Att den nu avgående riksdagen i viss
mening föregriper vad den nya riksdagen
ensam och suveränt har att besluta
om får sålunda anses väl motiverat. Detta
gäller i varje fall frågan om utskottsorganisationen
och vissa andra liknande
problem. Man kan däremot ställa
sig mera tveksam när det gäller sådant

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

som utan större olägenhet skulle kunna
regleras senare, exempelvis debattreglerna.
Det kan inte gärna vara särskilt
angeläget att denna riksdag ger den
efterföljande anvisningar om hur exempelvis
frågedebatterna skall utformas.
Om vi ändå tar på oss det ansvaret —
det finns givetvis skäl att inte bryta ut
vissa delar ur stadgan — bör vi åtminstone
se till att vi inte försvagar riksdagens
ställning i det parlamentariska
livet. Eller med andra ord: om nu den
gamla riksdagen önskar stå fadder vid
den nyas tillkomst, bör den avstå från
sådana dopgåvor som den nyfödde kommer
att betacka sig för senare.

Utskottet har nått enighet på samtliga
punkter utom tre. Den första gäller
ärendefördelningen mellan två av utskotten,
den andra benämningen på ett
utskott och den tredje en detalj i fråga
om debattreglerna — en detalj visserligen
men en inte alldeles oväsentlig
detalj.

Folkpartiets och moderata samlingspartiets
representanter i utskottet har
i stort följt det förslag till utskottsorganisation
på utbildningens, forskningens
och kulturlivets områden som grundlagberedningen
framlagt och som återfinnes
i kansliutkastet. Yi har ansett att
en av de principer som varit vägledande
för grundlagberedningen — nämligen
strävan att åstadkomma en så
jämn arbetsfördelning mellan utskotten
som möjligt — bör tillmätas stor betydelse.
Utskottsmajoritetens förslag, innebärande
att den högre utbildningen
och forskningen skall föras över till
skolutskottet, kommer att leda till en
mycket ojämn arbetsfördelning. Arbetsbördan
med ett utbildningsutskott omfattande
inte bara det allmänna skolväsendet,
lärarutbildningen och vuxenutbildningen
utan också forskning och
högre utbildning kommer att bli orimligt
stor. Det är dock inte främst omtanken
om de ledamöter som skall arbeta
i detta utskott som varit avgörande
för vårt ställningstagande utan farhågor
för att dessa viktiga frågor inte

kan få den noggranna beredning som
de förtjänar.

I kansliutkastet till riksdagsstadga
föreslogs benämningen miljövårds- och
jordbruksutskottet för det utskott som
majoriteten vill kalla jordbruksutskottet.
Vi anser liksom två av centerpartiets
utskottsrepresentanter att den förra beteckningen
är att föredra. I en tid då
miljövårdsfrågorna är av yttersta vikt,
finns det anledning att markera detta
i namngivningen av det utskott som har
att bereda de frågorna.

Den tredje reservationen gäller 48 §,
reglerna för frågedebatterna. Utskottsmajoriteten
har föreslagit att ledamot
som framställt enkel fråga skall kunna
få ordet högst två gånger och har motiverat
detta med att ”plenitiden kan
komma att bli hårt ansträngd i enkammarriksdagen”.
Det är emellertid ett argument
som är högst tvivelaktigt till
sin bärkraft. Effekten av en hård begränsning
av debattmöjligheten kan i
stället mycket väl bli den rakt motsatta.
Åtskilliga ledamöter kommer med all
säkerhet i många fall att välja interpellation
i stället för enkel fråga för
att få bättre möjlighet att utveckla sin
sak.

Det är i själva verket med den praxis
som nu tillämpas relativt ovanligt att
en ledamot använder sig av fler än två
anföranden. Under innevarande års
riksdag t. o. m. november månads utgång
har enligt riksdagens upplysningstjänst
76 enkla frågor besvarats i första
kammaren och 253 i andra kammaren.
Vid besvarandet har det vid endast sju
tillfällen — alltså 7 av 76 — i första
kammaren och 36 i andra kammaren
förekommit fler än två anföranden från
frågeställarens sida. Om man gör det
tankeexperimentet, att det tredje anförandet
skulle ha uppgått till maximala
tre minuter, vilket självfallet är att ta
till i överkant, skulle man under denna
tid — alltså under hela 1970 års riksdag
med undantag av december månad
— i första kammaren ha sparat in
omkring 20 minuter och i andra kam -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

maren mindre än två timmar. Detta under
förutsättning att ingen av frågeställarna
valt att interpellera för att
tillförsäkra sig rätt till mera debattid
och därvid tagit mera tid i anspråk.
Var och en kan själv räkna ut hur
många sekunder tidsvinsten blivit per
plenidag.

Gentemot den obetydliga tidsvinsten
— om det över huvud taget blir någon
sådan —- står den begränsning i rätten
till ett tredje anförande som en ledamot
kan behöva men i praktiken sålunda endast
undantagsvis utnyttjar. Det innebär
att man för en tvivelaktig vinst betalar
ett mycket högt pris. Riksdagens
ställning gentemot regeringen försvagas
självfallet genom denna stympning av
frågedebatten. Folkpartiets ledamöter i
konstitutionsutskottet har samfällt vänt
sig emot denna självstympning och i
en reservation yrkat bifall till en motion
av herr Ernulf, innebärande att
frågeställaren skall ha rätt till högst tre
repliker.

Det ligger, synes det mig, något av
en ödets ironi i detta att den riksdag
som genom författningsreformen framgångsrikt
bidragit till en vidareutveckling
av vårt demokratiska styrelseskick
nu i ovist nit spelar den nya riksdagen
ett förargligt spratt. Nykomlingen vid
Sergels torg vore, herr talman, värd
en bättre faddergåva.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 3 vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 48.

Herr PETTERSSON, AXEL GEORG,
(ep):

Herr talman! Jag skall inskränka
mig till att endast lägga några synpunkter
på den till utskottsutlåtandet fogade
reservationen 2, dör vi reservanter inte
har velat förorda någon ändring gällande
dels beteckningen på jordbruksutskottet,
dels definitionen av utskottets
arbetsuppgifter.

I det här nämnda kansliutkastet till
riksdagsstadga, som har legat till grund

för motioner i riksdagen, har ifrågavarande
utskott kallats för miljövårdsoch
jordbruksutskottet, men konstitutionsutskottets
majoritet har nu ändrat
beteckningen till enbart jordbruksutskottet.
Majoriteten bar i denna del frångått
kansliutkastet. Som skäl för denna
ändring har man bl. a. angivit att man
vill undvika dubbelnamn och att namnet
så långt möjligt bör anslutas till
respektive departement. Den principen
kan i och för sig vara riktig, men skäl
talar också för att det bör vara angeläget
att namnet på ett utskott så långt
som möjligt anger utskottets viktigaste
arbetsområde.

Miljövårdsfrågorna intar i dag en dominerande
ställning i den allmänna debatten
på olika områden, och självfallet
kommer miljövårdsfrågor av olika
slag in i debatten inom de flesta av
riksdagens utskott. Men den del av miljöpolitiken
som behandlas av det nu aktuella
utskottet gäller främst naturvård,
landskapsvård och den yttre miljön.
Eftersom denna del av miljövårdsfrågorna
i dag omfattas av ett mycket
stort intresse från den stora allmänheten
bör väl just denna del av miljövårdsbegreppet
även få komma till uttryck
i namnet på ifrågavarande utskott.
Det är detta vi reservanter har
velat rikta uppmärksamheten på.

Beträffande beskrivningen av utskottets
arbetsuppgifter har vi reservanter
i skrivningen framhållit att det varit
önskvärt att hålla isär miljövårds- och
näringsfrågor i två punkter och att man
därigenom åstadkommer en bättre balans
mellan dessa båda led i 22 §. Med
den stora vikt man i dag lägger på
miljövårdsfrågorna och särskilt på denna
del av miljövårdspolitiken bör denna,
anser vi, komma till ett klarare uttryck
även i beskrivningen av utskottets
arbetsuppgifter.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till reservation 2 vid konstitutionsutskottets
utlåtande.

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Vi har i vår motion
med anledning av konstitutionsutskottets
kansliutkast till riksdagsstadga tagit
upp en punkt som gäller utskottens
sammansättning med hänsyn till riksdagens
arbetsduglighet och möjligheterna
för riksdagsledamöter och partigrupper
att på bästa sätt delta i riksdagsarbetet.
I motionen hänvisar vi till
vad som sägs i grundlagberedningens
betänkande angående ny utskottsorganisation,
där man mycket starkt understryker
betydelsen av utskottsväsendet.
Jag citerar: ”De ärenden som riksdagen
skall fatta beslut i måste vara grundligt
förberedda innan de läggs fram för avgörande.
Beredningen ombesörjes sedan
lång tid i Sverige av utskott. Det
svenska utskottsväsendet, som vid en
internationell jämförelse framstår som
välutvecklat och omsorgsfullt organiserat,
har förvärvat anseende som en förutsättning
av riksdagens arbetsduglighet
och möjligheter att varaktigt hävda
sig som statsorgan.”

Vi har ansett det värdefullt att samtliga
i riksdagen representerade partier
ges möjlighet att delta i utskottsarbetet,
eftersom det måste anses vara en förutsättning
för en grundlig beredning.
En grundlig beredning måste också innebära
att olika politiska synpunkter
studeras.

Den nya valordningen vid enkammarriksdagen
innebär ju att varje partigrupp
i fortsättningen kommer att ha
minst 14 ledamöter — en storlek som
ungefär motsvarar utskottens antal. Vi
anser att detta ytterligare talar för att
varje parti bör ges tillfälle att delta i
utskottsarbetet. I motionen föreslår vi
att den nya arbetsordningen för riksdagen
utformas så att varje partigrupp beredes
minst en ordinarie och en suppleantplats
i varje utskott. Detta bör också
gälla den valberedning som skall utses
av riksdagen.

Herr talman! Även om vi i vår motion
inte utvecklat så många sidor och
så många ord av argumentation, är det

ändå i magraste laget av utskottet att
avfärda våra synpunkter på fyra rader,
där innehållet knappast kan anses vara
argument i en debatt och inte heller är
riktigt. Utskottet anför: ”Utskottet föreslår
inte någon ändring av de grundläggande
reglerna om valmetod vid val
inom riksdagen, överläggningar därom
har ägt rum mellan partigrupperna men
har inte lett till resultat. I detta läge har
utskottet inte ansett sig kunna ta upp
frågorna. Utskottet avstyrker sålunda
motionen 7).”

Vårt parti har icke deltagit i några
överläggningar om valmetoderna vid
val inom riksdagen. Rätta förhållandet
är att vissa partier fört överläggningar
men inte kommit till något resultat.
Det är ett förhållande som är minst sagt
anmärkningsvärt. Fyra partier deltar
alltså i överläggningar om en del av
riksdagens arbetsformer som i hög grad
också berör det femte partiet. Vi vänder
oss emot det sätt varpå frågan om
utskottens sammansättning i den nya
enkammarriksdagen har förberetts. Utskottens
sammansättning angår alla ledamöter
och inte bara en del av riksdagens
ledamöter. Det taktikspel som har
förekommit mellan vissa partier har
försvårat en saklig behandling av frågan,
eftersom snävt partitaktiska överväganden
har präglat dessa överläggningar.
Vi har ansett att man bör lägga
praktiska synpunkter på denna fråga,
och vi har utifrån dessa utgångspunkter
föreslagit att alla riksdagspartier skall
vara representerade i utskotten. Naturligtvis
bör det finnas vissa normer vid
fördelningen av utskottsplatserna, men
enligt vår mening bör den princip som
vi förordar, nämligen att alla partigrupper
skall beredas minst en ordinarie
och en suppleantplats i varje utskott,
läggas i botten på detta resonemang.

Genom det resonemang som har förts
vid dessa s. k. överläggningar har frågan
om utskottsrepresentation gjorts beroende
av vilken valmetod som används.
Vi tror att detta har skadat denna frå -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

gas sakliga behandling, och detta stärker
oss i vår uppfattning att de praktiska
synpunkterna bör tillmätas mycket
stor betydelse.

Herr talman! Jag yrkar att det stycke
på s. 7 i utskottets motivering, som börjar
med orden ”Utskottet föreslår” och
slutar med orden ”sålunda motionen 7”,
bort ha följande lydelse:

Utskottet föreslår den ändringen av
de grundläggande reglerna om valmetod
vid val inom riksdagen, att varje
partigrupp bör beredas minst en ordinarie
plats och en suppleantplats i varje
utskott. Detta bör även gälla den valberedning
som skall utses av riksdagen.
Utskottet tillstyrker sålunda motionen 7.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Som bekant har riksdagen
på sätt och vis otur, om jag skall
uttrycka det så, i fråga om utskottsorganisationen
och den nya enkammaren,
eftersom det förslag som antagits, först
som vilande och sedan slutgiltigt, icke
kommer att träda i kraft annat än beträffande
ett utskott och i så fall bara
för några dagar. Nu är det fråga om en
annan utskottsorganisation, en mera definitiv,
får man hoppas. Så mycket viktigare
är det då att den från början
snickras hållfast.

Tyvärr har det uppstått en skönhetsfläck
i det förslag som ligger på bordet
i dag. Jag syftar på förslaget om utbildningsutskottet
respektive kulturutskottet.
Det har, som herr Richardson påpekade,
icke blivit någon balans mellan
dessa utskott. Det ena utskottet blir
överbelastat, kanske till bristningsgränsen,
det andra får relativt litet att göra.
Kulturutskottet har också fått en ämnestilldelning
som säkerligen verkar
förbryllande på många. Jag tror inte
att den sakliga behandlingen i utskotten
mår väl av en sådan obalans. Så viktiga
frågor som högre utbildning och
forskning — allt viktigare för var dag
som går, inte minst i Sverige — borde
ha fått behandlas i ett särskilt utskott

eller utgjort tyngdpunkten i kulturutskottet.

Man frågar sig vilka skäl som ligger
bakom den ändring i förhållande till
grundlagberedningens förslag som konstitutionsutskottet
här förordar. Man
kan naturligtvis gissa vilka skäl som
föreligger, men det gör inte saken bättre,
herr talman.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det är riktigt, som
herr Hernelius säger, att vi kommit i
en helt annan situation än den vi befann
oss i när vi antog den partiella
reformen. Då hade man inte tid att
arbeta med utskottsorganisationen, utan
man gjorde på det sättet att man utökade
ledamotsantalet i de nuvarande utskotten.
Jag kan nämna att det systemet
medförde att ett parti som kommit
över fyra procent och därmed fått
minst 14 mandat i enkammaren av egen
kraft blivit företrätt enligt den
d’Hondtska metoden i tre av utskotten,
nämligen konstitutionsutskottet, bevillningsutskottet
och statsutskottet. I statsutskottet
torde det ha blivit två platser.

Man hade redan då klart för sig att
det inte kunde vara ändamålsenligt att
få utskott med i ett fall 45 ledamöter
och i andra fall 27 ledamöter. Dessutom
borde riksdagen med hänsyn till utvecklingen
övergå till s. k. sakutskott.
Detta har medfört att vi fått det nu vilande
förslaget om 16 utskott med 15
ledamöter i varje.

En helt ny situation har alltså uppstått.
Vi bör väl också erinra oss att
man när det gäller val till riksdagen
enades om att åstadkomma vad man
kallade för riksproportionalitet. För det
ändamålet finns det 40 utjämningsmandat
som utdelas till partier som kommit
över fyraprocentsspärren. Men därutöver
finns det en annan spärr, och den
tror jag att herr Werner inte tänkte på,
när han talade om att varje riksdagsparti
skulle ha minst en ledamot i varje
utskott, och det är tolvprocentsspärren.

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

Ett bifall till motionen skulle innebära
att om ett parti vinner ett mandat i en
valkrets så skulle den mannen eller
kvinnan vara berättigad till 16 ledamotsplatser
och 16 suppleantplatser i
utskott. Det finns ju ingen möjlighet att
tänka sig en sådan ordning. En bindning
av det slaget innebär ju att man
tar bort proportionaliteten.

Den debatt som förts har gällt frågan
om man skall införa samma system vid
val inom riksdagen som man har vid val
till riksdagen. Vi har nu fått 16 lika
stora utskott, och samtliga utskottsplatser
kan då fördelas proportionellt i förhållande
till mandaten i kammaren.

Jag kan såsom exempel ta vpk, som
kom över fyraprocentsspärren. Partiet
får 17 mandat i riksdagen. Proportionellt
skulle det vara berättigat till 11
platser av de 240 utskottsplatserna. Det
är omkring detta problem diskussionen
har förts. I det långa loppet kommer
man säkert fram till att utskottets förslag
är riktigt.

Vi kan också se på övriga partier.
Moderata samlingspartiet, som har fått
41 mandat i riksdagen, skulle med den
gängse valmetoden få två mandat i
varje utskott, medan folkpartiet, som
har 48 mandat i riksdagen, också skulle
få bara två mandat i varje utskott.

Går man in för en proportionell rättvisa,
blir det annorlunda. Då får ett
parti såsom ordinarie ledamöter i utskott
tillsätta ett antal som är proportionellt
mot det antal ledamöter partiet
har i riksdagen.

Från dessa utgångspunkter har utskottet
avvisat motionen, överläggningarna
mellan partierna pågår. Jag tror
att även vpk förstår att man måste
försöka komma fram till en proportionalitet.
Man kan inte diktatoriskt bestämma
att ett parti med bara ett mandat
i riksdagen skall ha 16 utskottsplatser.
Det är ju en omöjlighet. Av den
anledningen har utskottet yrkat avslag
på motionen.

En rätt omfattande diskussion fördes
innan förslag lades fram beträffande

utskottsorganisationen, antalet utskott
och på vilket sätt de skulle arbeta. Frågan
var om det skulle finnas två utskott
för utbildningsfrågorna. Man fann
att ärendemängden var så stor — i
statsutskottet har ju ärendena delats
upp på andra och femte avdelningarna
— att man borde ha två utskott. Grundlagberedningen
hade i sina resonemang
två alternativ. Den stannade för ett utbildningsutskott
där man skar av utbildningen
efter gymnasienivån och
lade de ärendena i ett annat utskott.
Motioner har väckts, i vilka krävs att
utbildningsfrågorna nerifrån och ända
upp i toppen bör handläggas av samma
utskott. Utskottsmajoriteten har funnit
att de argument härför som anförts
är bärande och har därför föreslagit
att utbildningsutskottet skall bereda
frågor om högre utbildning, forskning,
skolväsendet, lärarutbildningen och
vuxenutbildningen, övriga frågor skall
beredas av kulturutskottet, dit — i mot
sats till kansliutkastet -— har överförts
idrotts- och friluftsverksamhet.

Skulle man börja räkna antalet ärenden
under ett år, skulle man finna att
vissa utskott har betydligt flera ärenden
än andra. Men antalet ärenden säger
ingenting om arbetsmängden. Ett
utskott kan ha endast ett fåtal ärenden,
men de kan vara nog så betungande.
Jag är övertygad om att även kulturutskottet
får över nog med arbetsuppgifter
framöver. Man kan inte dela upp
ärendena så att det tar varje utskott
precis lika lång tid att bereda de ärenden
som har hänvisats till dem. Utskottens
arbetstid skiftar för övrigt från
det ena året till det andra.

Jag vill, herr talman, i detta fall yrka
bifall till utskottets hemställan.

Man skall även hålla i minnet att här
tillkommer någonting nytt, nämligen
möjligheten för ett utskott att överlämna
ett ärende eller del av ett ärende till
annat utskott, om man anser detta andra
utskott vara mera kompetent att
handlägga just det ärendet. Det har alltså
skapats möjligheter till en större rör -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

5!)

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

lighet än som hittills varit fallet. Om
man gör på det sättet, finns det möjlighet
att ordna dessa frågor tillfredsställande,
i varje fall när det gäller att fördela
arbetsbördan.

Beträffande dubbelnamnet — miljövårds-
och jordbruksutskottet ■— är det
riktigt som min namne sade, nämligen
att nu inte föreslås någon förändring
beträffande de frågor som utskottet
skall handlägga. Vi anser att man inte
i något fall skall ha dubbelnamn. Att
utskottet också skall handlägga miljövårdsfrågor
framgår av skrivningen beträffande
utskottets arbetsuppgifter. Vi
skall inte tro att miljövårdsfrågorna
kommer bort bara därför att vi behåller
det gamla namnet, jordbruksutskottet.
Vi vill bara undvika dubbelnamn.

När det gäller de enkla frågorna föreslår
reservanterna att tre repliker
skall medges. Vi är här i Sverige, om
vi jämför med andra länder som har
ett system med enkla frågor, t. ex. Norge
och Danmark, generösa beträffande
tiden för repliker. I Norge har man en
betydligt hårdare tidsbegränsning. Vi
har tagit efter den norska spörretimmen.
Det var den som vi studerade när
vi införde de enkla frågorna. I Norge
klarar man de enkla frågorna bra, fastän
tiden för replik är kortare. Jag tror
inte att det behöver gå sämre i Sverige.
Utvecklingen är sådan att vi bör försöka
få till stånd en begränsning när det
gäller att ta tid i anspråk för enkla
frågor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag. Det finns möjlighet att
återkomma till denna fråga när det nya
27-mannakonstitutionsutskottet lägger
fram det slutliga förslaget för enkammarriksdagen.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson hårdrar
resonemanget om vad en grupp är
och hänvisar till det förhållandet att en
man kan komma in med hjälp av 12
procent. Ja, det är riktigt. Jag vet inte

om jag skall betraktas som en grupp eller
som ledamot i den här kammaren.
Men det är väl slutpratat om det nu,
om några dagar.

Men lika litet, herr Pettersson, som
e/i man både av praktiska och andra
skäl kan anses vara en grupp och sitta
i 16 utskott, lika litet kan man använda
12-procentsresonemanget i detta sammanhang.
När vi har talat om grupp i
dessa frågor har vi utgått från de riksdagsgrupper
som får 4 procent och som
kommer in i utskott bestående av minst
14 ledamöter. Man kan också visa litet
god vilja när det gäller arbetsformerna
i riksdagen och inte hårdra resonemangen.

Herr RICHARDSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det var närmast ett
yttrande av konstitutionsutskottets ordförande
som föranledde mig att gå i
svaromål.

Ordföranden förklarade beträffande
fördelningen på utskott att antalet ärenden
inte säger någonting om arbetsbördan.
Detta är en något överraskande
upplysning, eftersom vi under utskottsbehandlingen
begärde att få en utredning
om arbetsvolymens storlek för de
tänkbara uppdelningarna på kulturutskott
och skolutskott. Om det nu är herr
Petterssons uppfattning att antalet ärenden
inte säger någonting, hade det väl
varit rimligare att ha en annan måttstock,
t. ex. antalet motioner eller betänkandenas
omfattning.

Varje uppdelning innebär självfallet
att institutioner som har samband med
varandra förs till olika utskott. Detta
är oundvikligt. Detta innebär också utskottsmajoritetens
förslag. Vi kan som
ett exempel ta vuxenutbildningen. Den
kommunala vuxenutbildningen förs till
utbildningsutskottet, medan den vuxenutbildning
som sker i bildningsförbundens
regi förs till kulturutskottet.

Innebär det då verkligen någon större
olägenhet att exempelvis skolfrågorna

60 Nr 46 Tisdagen den 15 december 1970

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

förs till ett utskott och den högre utbildningen
till ett annat? Vi kan i det
sammanhanget erinra oss att det finns
olika huvudmän. Hela skolväsendet är
kommunalt, medan den högre utbildningen
och forskningen är statliga. Vi
har olika tillsynsmyndigheter: skolöverstyrelsen
i det ena fallet och universitetskanslersämbetet
i det andra.

Slutligen vill jag göra ett påpekande
beträffande den enkla frågan. Jag antydde
i mitt föregående inlägg att jag
anser det något tveksamt om denna
riksdag över huvud taget skall befatta
sig med förslaget till en ny riksdagsstadga
för enkammarriksdagen, även om
det kan anses motiverat med tanke på
att den nya utskottsorganisationen måste
förberedas. Däremot anser jag det
mindre tilltalande att tvåkammarriksdagen
— i all synnerhet denna kammare
vars majoritet inte återkommer i
enkammarriksdagen — skall vara med
om att föreslå åtgärder som innebär en
försvagning av riksdagens ställning i
det parlamentariska livet. En reduktion
av en frågeställares möjligheter i
en frågedebatt måste otvivelaktigt innebära
en sådan försvagning.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om att
det står enkammarriksdagen helt fritt
att vidtaga ändringar. Den är inte bunden
av beslut som fattas i dag.

Jag vill också tillägga att vi skall göra
klart för oss att det rör sig om en
helt ny utskottsorganisation med en helt
annan behandling av ärendena i utskotten
än den som förekommit hittills.

Det är möjligt att riksdagen redan år
1971 kommer att finna att den vill göra
förändringar. Sådana ändringar kan
kanske också behöva göras på grund av
att ärendena flyttas i kanslihuset.

Man behöver således inte hysa alltför
stora farhågor för att dagens beslut
skall innebära en olycklig låsning för

framtiden. Det står nämligen den blivande
enkammarriksdagen fritt att ändra
sin egen författning.

Herr RICHARDSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det är självklart att den
nya riksdagen är suverän att besluta om
sin egen riksdagsstadga. Jag anser emellertid
att det är osympatiskt och tyder
på bristande generositet från den
nuvarande riksdagens sida att försöka
påtvinga den nya riksdagen en debattregel
som begränsar dess möjligheter.
Det hade varit snyggare att låta den nya
riksdagen själv begränsa ledamöternas
replikrätt.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Eftersom jag i fortsättningen
inte kommer att ha några större
bekymmer för hur mycket som läggs
på utbildningsutskottet borde jag kanske
tiga. Man jag har i alla fall suttit
där i åtskilliga år och känner rätt väl till
den arbetsbörda som andra avdelningen
i statsutskottet har haft. Under många
år har andra avdelningen i statsutskottet
haft lika många ärenden som de
övriga avdelningarna i statsutskottet
tillsammans.

Nu menar herr Georg Pettersson att
detta egentligen inte säger någonting
om arbetsbördans storlek. Det kan ju,
menar han, vara mycket enkla och lättlösta
frågor som olika utskott får att
handskas med. Men de som varit med
här i riksdagen några år vet ju att man
ganska ofta får höra någon kamrat säga:
I dag har vi att vänta besvärliga
debatter, nu kommer skolfuxarna i gång,
och då tar det en väldig tid! Det tyder
väl ändå på att det inte har varit så
särskilt enkla frågor som vi haft hand
om i statsutskottets andra avdelning.

Tänk sedan på hur många gånger det
från den här talarstolen av olika ecklesiastik-
och utbildningsministrar har ta -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Öl

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

lats om utbildningsexplosionen, om hur
kolossalt mycket som hänt på skolans
område under de senaste åren. Man kan
väl inte då samtidigt påstå att det inte
är en tung arbetsbörda som har åvilat
andra avdelningen i statsutskottet. Ingen
tror väl heller att det under den allra
närmaste framtiden kommer att bli någon
större ändring i fråga om arbetsbördan.
Vi är ju överens om att det
ännu återstår kolossalt mycket som
måste göras på utbildningens område.

Vad som förvånar mig är att ett par
ledamöter i andra avdelningen, bl. a.
dess ordförande, har motionerat om en
dylik uppdelning. Jag vet inte om det
beror på att han suttit relativt kort tid
i andra avdelningen eller om han haft
andra bevekelsegrunder. Den fördelning
som föreslås i reservationen förefaller
ju vara väsentligt rimligare. Jag
skulle tro att om man inte följer den,
kommer man snart nog ändå att bli
tvungen att göra en ny uppdelning. Under
min tid i statsutskottet har det vid
ett par tillfällen skett förändringar i
fråga om vilka ärenden som skall behandlas
av olika avdelningar, helt enkelt
därför att man har kommit underfund
med att en del avdelningar varit
oerhört hårt belastade, medan andra avdelningar
haft relativt litet att göra.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av de därunder förekomna
yrkandena särskilda propositioner
komme att framställas dels angående
utskottets yttrande rörande envar
av de frågor, som avsåges i de vid
utlåtandet avgivna reservationerna, dels
beträffande utskottets yttrande avseende
reglerna om valmetod vid val inom
riksdagen, dels i fråga om utskottets
yttrande i övrigt, dels ock rörande utskottets
hemställan.

I vad anginge utskottets yttrande såvitt
gällde utskottsorganisationen på utbildningsområdet,
fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock att kam -

maren skulle godkänna vad utskottet
yttrat med den ändring, som föreslagits
i den av herr Ilichardson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets yttrande
i denna del oförändrat vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner vad konstitutionsutskottet
anfört i sitt utlåtande nr
48 i vad gäller utskottsorganisationen
på utbildningsområdet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes vad utskottet
anfört med den ändring, som föreslagits
i den av herr Richardson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å utskottets yttrande i
vad gällde jordbruksutskottets benämning
gjorde herr talmannen nu propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare på godkännande

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. riksdagsstadga för enkammarriksdagen

av vad utskottet anfört med den ändring,
som föreslagits i den av herr Richardson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets yttrande i förevarande
del oförändrat, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner vad konstitutionsutskottet
anfört i sitt utlåtande nr
48 i vad gäller jordbruksutskottets benämning,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes vad utskottet
anfört med den ändring, som föreslagits
i den av herr Richardson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 36.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt gällde utskottets yttrande rörande
antalet inlägg i frågedebatter, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att detsamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
vad utskottet anfört med den

ändring, som föreslagits i den av herr
Richardson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande i denna del oförändrat vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner vad konstitutionsutskottet
anfört i sitt utlåtande nr
48 i vad gäller antalet inlägg i frågedebatter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes vad utskottet
anfört med den ändring, som föreslagits
i den av herr Richardson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Richardson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 27.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets yttrande beträffande
reglerna om valmetod vid val
inom riksdagen gjordes därpå propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna det av herr Werner
under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarades den förra

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På härefter gjord proposition godkändes
utskottets yttrande i övrigt.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan, i vad den ej kunde
anses besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
betänkande nr 49, med
förslag till ändringar i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 67,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med anledning
av riksskatteverkets inrättande,
m. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. ändringar i adoptionslagstiftningen

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 81, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i föräldrabalken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 186, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i lagen (1958:640)
om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i lagen (1958: 638)
om införande av nya ärvdabalken,

4) lag om ändring i giftermålsbalken,

5) lag om ändring i namnlagen (1963:
521),

Ang. ändringar i adoptionslagstiftningen

(i) lag om ändring i lagen (1969:618)
om fastställande av faderskapet till barn
utom äktenskap.

Propositionen innehölle förslag till
ändringar i adoptionslagstiftningen.
Ändringarna syftade till att så långt
möjligt likställa alla adoptivbarn med
andra barn i familjerättsligt hänseende.
Sålunda föresloges, att reglerna för s. k.
stark adoption skulle göras tillämpliga
på kvarstående äldre s. k. svaga adoptioner.
Vidare skulle nuvarande möjligheter
att häva adoption slopas. Samtidigt
infördes möjlighet att adoptera
adoptivbarn. I propositionen föresloges
dessutom vidgade möjligheter
för den som vore mellan 20 och 25 år
att antaga adoptivbarn.

Övergången från svag till stark adoption
hade föreslagits träda i kraft den
1 juli 1971. I övrigt avsåges ändringarna
träda i kraft den 1 januari 1971.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna 1:
1362, av herrar Alexanderson och Ernulf,
samt II: 1580, av fru Fr senkel och
herr Källstad, i vilka motioner anhållits,
dels att riksdagen måtte för sin del
besluta om en övergångsbestämmelse i
den föreslagna lagen om ändring i föräldrabalken
av innebörd att adoptant
genom ett anmälningsförfarande hos
domstol under tiden fram till lagens
ikraftträdande finge möjlighet att bibehålla
adoptionen enligt reglerna om s. k.
svag adoption, dels att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte hemställa att en såvitt
möjligt effektiv information gåves
såväl om innebörden av övergången
från svag till stark adoption som om
möjligheten att låta svag adoption bestå,

dels ock de likalydande motionerna
1: 1363, av fru Florén-Winther och fröken
Stenberg, samt II: 1581, av herr
Nordstrandh, i vilka motioner yrkats,

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. ändringar i adoptionslagstiftningen
att riksdagen skulle I. besluta, att undantag
från övergående till stark adoption
genom retroaktivt verkande lagstiftning
skulle kunna beviljas om kontrahenterna
så önskade; II. uttala, att
kontrahenterna i äldre adoptionsförhållanden
borde tillfrågas huruvida de
önskade övergång till stark adoption.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna I: 1363 och II: 1581,
såvitt avsåge yrkandet under II, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

B. att riksdagen måtte — med förklaring
att de under punkterna 2) och 3)
i propositionen nr 186 framlagda förslagen
till lag om ändring i lagen (1958:
640) om ändring i föräldrabalken och
lag om ändring i lagen (1958:638) om
införande av nya ärvdabalken icke kunnat
i oförändrat skick antagas — i anledning
av motionerna 1:1362 och II:
1580 samt 1:1363 och 11:1581, samtliga
motioner i denna del, för sin del
antaga lagförslagen med de ändringarna,
att lagarna erhölle den lydelse, som
under punkten angivits;

C. att riksdagen måtte antaga de under
punkterna 1) samt 4)—6) i propositionen
upptagna förslagen;

D. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1362 och 11:1580, såvitt
avsåge informationsfrågan, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört härom.

Av utskottet föreslagna ändringar i
förevarande lagförslag innebure, att reglerna
för stark adoption skulle göras
tillämpliga även för svag adoption utom
i de fall där adoptant eller adoptivbarn
före den 1 juli 1971 hos domstol anmälde,
att han önskade bibehålla adoptionen
enligt reglerna för svag adoption.

Reservation hade avgivits vid B och
D i utskottets hemställan, av herr Erik
Svedberg, fröken Mattson, herr Hjorth,
fru Lindström, fröken Bergegren samt

herrar Jönsson i Malmö, Hansson i Piteå
och Jadestig (samtliga s), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under B och D hemställa,

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1362 och 11:1580 samt
1:1363 och 11:1581, samtliga motioner
i denna del, antaga de under punkterna
2) och 3) i propositionen nr 186 framlagda
förslagen till lag om ändring i lagen
(1958:640) om ändring i föräldrabalken
och lag om ändring i lagen
(1958: 638) om införande av nya ärvdabalken; D.

att motionerna 1:1362 och II: 1580,
såvitt avsåge informationsfrågan, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! I denna lagstiftande församling
fattar vi av och till beslut som
konkret och mycket påvisbart kan förändra
en individs hela ställning i samhället,
förändra den socialt, familjerättsligt,
beslut som i ett slag kan förändra
förhållandena till de människor
som står vederbörande individ närmast.
Tyvärr kan man väl ibland konstatera
att de beslut som så påtagligt griper
in i individers liv inte alltid når ut till
allmänhetens kännedom på ett sätt som
skulle vara önskvärt. Jag tror att man
kan lämna detta omdöme om den ändring
av adoptionslagstiftningen som
riksdagen antog 1958 och som varit i
kraft sedan 1959. I likhet med många
andra länder, framför allt de nordiska,
ändrade vi då adoptionsförhållandena
från s. k. svag till stark adoption. Den
starka adoptionen överensstämmer helt
och hållet med en modern uppfattning
om en adoptions rättsverkningar. Ett
adopterat barn bör i alla avseenden vara
jämställt med barn födda inom äktenskapet.

Den adoption som vi hade tidigare
och som fortfarande förekommer på

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

eu del håll ute i världen, dvs. den svaga,
har inte så klart accepterat detta.
Ett adopterat barn hade enligt vår tidigare
lag försörjningsplikt både mot
adoptivföräldrarna och mot sina rätta
föräldrar. Det hade också möjligheter
att ärva båda föräldraparen.

Inte minst i det nuvarande adoptionsinstitutet,
där vi får adoptivbarn från
en lång rad länder, till och med från
andra kontinenter, har markerat kravet
att jämlikhet bör råda också för adoptivbarn.
Där bör den starka adoptionen
gälla.

Den har emellertid, vilket jag och
många andra ofta framhållit från denna
talarstol, haft en mycket påtaglig
skönhetsfläck, nämligen att adoptionen
har kunnat hävas på begäran av adoptanten,
liksom av adoptivbarnet, om den
adopterade grovt förgått sig, försummat
sina plikter eller fört ett lastbart och
brottsligt liv.

Det har väl inte förekommit många
fall där detta har legat till grund för
att ett adoptivförhållande har upphävts.
Men de fall som har rapporterats i pressen
och i Nytt juridiskt arkiv har mycket
påtagligt visat vad unga individer i
de mest känsliga åldrarna kan råka ut
för när förhållandet med den köttslige
fadern och modern är avklippt och
förhållandet med adoptivföräldrarna,
vilka barnen alltmer kommit att betrakta
som sina egna, plötsligt med lagens
hjälp upphäves. Barnen hamnar i ett
vacuum och har kanske inte kontakter
åt något håll.

Det är, herr talman, mycket glädjande
att konstatera att proposition 186,
som ligger till grund för första lagutskottets
utlåtande nr 81, innehåller förslag
om att denna hävandeparagraf tas
bort.

Som representant för reservanterna i
första lagutskottet vill jag här särskilt
uppehålla mig vid övergången från
svag till stark adoption. Det måste särskilt
betonas att det är lotten som avgjort
att det blivit reservanterna som

Ang. ändringar i adoptionslagstiftningen

företräder den linje som finns i Kungl.
Maj:ts proposition nr 186.

.lag berörde inledningsvis att många
beslut om lagändringar inte alltid blir
tillräckligt kända bland den allmänhet
som berörs av bestämmelserna i fråga.
Det kan illustreras av alt parterna i ett
adoptionsförhållande under en övergångstid,
från 1959 till 1964, dvs. under
fem år, hade rätt att anmäla om man
fortfarande önskade ha den gamla
”svaga” adoptionen. Uppenbarligen
finns det många människor, som nu
befinner sig i adoptionsförhållande,
vilka har fattat lagändringen så att alla
svaga adoptioner utan undantag skulle
ha ändrats till starka. Det är i varje
fall endast 3 000 å 4 000 människor som
har använt detta anmälningsförfarande,
medan man kan räkna med att antalet
adoptioner från år 1918 fram till i dag
rör sig omkring cirka 70 000. Det är
alldeles uppenbart, och det har vi också
kunnat kontrollera hos myndigheter och
ämbetsverk som vi resonerat med, att
det stora flertalet adoptivföräldrar och
adoptivbarn tror att adoptivbarnen är
jämställda med egna barn och att vi
alltså utan undantag har fått en stark
adoption här i landet. Det som har aktualiserat
en ändring är självfallet den
arvsrätt som i fjol genomfördes för
utomäktenskapliga barn. Det var en lag
som hälsades med stor tillfredsställelse,
eftersom den jämställde utomäktenskapliga
barn med barn födda inom äktenskap
och gav jämlikhet mellan särkullsbarn
och föräldrarnas andra barn.

Med hänsyn till att de flesta adoptioner
äger rum i spädbarnsåldern och
att det övervägande antalet adoptivbarn
är barn födda utom äktenskap har nu
det säregna förhållandet uppstått att
även om alla adoptioner som ingåtts
efter 1959 är starka, så kan i andra
adoptionsförhållanden föreligga rätt till
arv både efter adoptivfadern, adoptivmodern
och den biologiske fadern till
ett utomäktenskapligt barn. Det är det
hänsynstagandet som ligger bakom pro -

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 46

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. ändringar i adoptionslagstiftningen

positionen. Förslaget innebär att
fr. o. m. den 1 juli 1971 skall samtliga
adoptioner förändras till starka, alltså
även de som under tiden mellan den
nya och den gamla lagstiftningen har
varit svaga.

Vi reservanter anser att det är alldeles
självklart att samtliga adoptivbarn
måste ha en gemensam familjerättslig
ställning. Vi har i utskottet behandlat
en del motioner, där det framhållits att
i alla äldre adoptionsförhållanden bör
adoptanter och adoptivbarn tillfrågas
om de önskar låta den svaga adoptionen
bestå. Ett sådant förfarande är
kanske möjligt i våra dagar med datateknikens
hjälp, men det är definitivt
inte möjligt i fråga om äldre adoptionsförhållanden.
Jag föreställer mig
att utskottets talesman kommer att gå
in på detta.

I motionsparet I: 1362 och II: 1580
vill motionärerna låta en övergångstid
mellan svaga och starka adoptioner
fortfarande bestå. Motionärerna hänvisar
till en rad förhållanden, där det ur
adoptivbarnens synpunkt kan förefalla
rimligare med en svag adoption, dvs. att
adoptivbarnen skall kunna ärva både
adoptivföräldrarna och de biologiska
föräldrarna. Oss förefaller det, herr talman,
ganska orimligt att man i ett läge
då man funnit det nödvändigt att förändra
samtliga adoptioner till starka
skall undanta en liten grupp. Det blir
en grupp som måste ha en hel del år
på sig för att välja det lämpligaste
adoptionsförhållandet. I reservationen
nämns tre år, men förmodligen kommer
det att ta mycket längre tid. Det
finns nämligen barn som adopterades
1958 och alltså i dag är 12 år och som
om de rätt skall förstå vilken större
fördel de har av att vara adopterade
enligt det svaga alternativt det starka
systemet måste uppnå minst 16—17-års ålder. Men vi tycker att det är ganska
upprörande att låta spekulationsåsikter
komma till uttryck i lagstiftningen
och att göra det möjligt genom
en undantagsbestämmelse för barn fött

utom äktenskap att räkna efter huruvida
fadern eller modern kanske är
bättre arvsobjekt än adoptivföräldrarna.
Vi anser att det i de fall där det
verkligen råder god kontakt mellan berörda
parter är möjligt att ordna saken
genom ett testamentariskt förordnande.

Vi yrkar således avslag såväl på motionerna
som på första lagutskottets förslag
i denna del i utlåtandet nr 81.

Vi har också i vårt förslag till utskottsutlåtande
tryckt på att vederbörande
departementschef mycket noggrant
redovisat de möjligheter han har
att starta en informationskampanj så
att alla blir på det klara med vilka
rättsverkningar den nya lagstiftningen
får.

Under hänvisning till det anförda,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den till första lagutskottets utlåtande
nr 81 fogade reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Som framgår av fröken
Mattsons anförande gäller skiljaktigheten
mellan majoriteten och reservanterna
bara en detalj bland de många frågor
som här är uppe till avgörande.
Men det är fråga om en detalj av en
viss principiell betydelse.

Som fröken Mattson nämnde genomfördes
här i riksdagen 1959 en ändring
av reglerna om adoption. Den tidigare
svaga adoptionen förändrades till den
numera gällande starka. Detta medförde
framför allt mera långtgående
verkningar i arvsrättsligt avseende. I
stället för den ganska snävt begränsade
arvsrätt som förut gällde fick adoptivbarn
nu full arvsrätt i förhållande
till adoptantcn och hans släkt. Å andra
sidan upphörde all arvsrätt mellan
adoptivbarn och dennes biologiska anförvanter.

När denna reform genomfördes betraktades
som självklart att de nya
reglerna inte utan vidare kunde tilllämpas
på de gamla adoptivförhållandena.
För övergång till de nya reglerna

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

hänvisades vederbörande till ett förfarande
som i princip var likadant som
vid en vanlig adoption. Det var sålunda
inte bara fråga om ett anmälningsförfarande
som jag tyckte fröken Mattson
nämnde. Vederbörandes samtycke
erfordrades, och förfarandet var det
normala med beslut av domstol och
hörande av barnavårdsnämnd i de fall
då adoptivbarnet var omyndigt. Grunden
härtill var naturligtvis att adoptionen
var baserad på en viljeförklaring
av vederbörande adoptant och adoptivbarn
eller deras företrädare.

Denna övergångsform tillämpades,
som fröken Mattson här sade, i långtifrån
alla fall. Vad detta beror på vet vi
inte så noga -—■ härom kan vi bara
spekulera. Det har talats om att det var
bristfällig information. Det har också
talats om att en hel del föredrog att de
äldre reglerna skulle gälla. Jag skulle
för min del kunna tänka mig ytterligare
förklaringar, nämligen att det i en
del fall inte spelade någon större roll
eller att vederbörande i varje fall inte
hade någon känsla av att detta spelade
någon större roll. I många fall av de
gamla adoptionerna var naturligtvis det
hela överspelat — man kunde inte vänta
på några arvsrättsliga konsekvenser
som skulle utfalla olika i de olika fallen.

Med hänsyn till den principiella
ståndpunkt som man då tog och som
fortfarande enligt mitt förmenande har
bärkraft, är det med en viss tvekan
vi nu går med på att den här starka
adoptionen utan särskilda viljeförklaringar
från vederbörande skall få gälla
i alla de äldre adoptivförhållandena.
Men om vi gör det synes det rimligt att
de, i sådana fall när det för de berörda
parterna framstår som icke önskvärt att
de nya reglerna blir tillämpliga, också
beredes möjlighet att låta de gamla
gälla.

Den ursprungliga adoptionen grundades
ju på en viljeförklaring, och den
förklaringen var given under vissa då
gällande förutsättningar beträffande

5f Första kammarens protokoll 1970. Nr 46

Ang. ändringar i adoptionslagstiftningen
verkningarna av adoptionen. Jag skall
nämna några fall som inte är ovanliga
och där man väl kan tänka sig att parterna
skulle resonera så att man vill behålla
nu gällande regler. Det iir t. ex.
icke ovanligt att efter en skilsmässa modern
har fått vårdnaden om barnet och
att barnet adopteras av styvfadern om
modern gifter om sig. Men det är därför
inte säkert att bandet med den biologiske
fadern avses att helt upphöra.
Det händer vidare att barn som blir
föräldralösa adopteras av någon närstående
—- av syskon till någon av föräldrarna,
eller av far- eller morföräldrar
osv. I sådana fall är det inte heller
naturligt att förbindelsen med den biologiska
släkten skall upphöra. Då är
det rimligt att man har möjlighet att
låta de förutsättningar, under vilka
adoptionen har kommit till stånd, fortfarande
gälla.

Fröken Mattson talade här om att de
nya reglerna beträffande utomäktenskapliga
barns arvsrätt skulle vara den
drivande kraften till denna reform. Jag
tycker att det är ganska egendomligt
att driva denna tes så att man, på grund
av att man för ett år sedan genomförde
att utomiiktenskapliga barn skulle ha
arvsrätt efter sin fader, nu anser det
viktigt att upphäva den arvsrätten i de
fall då vederbörande har blivit adopterade.
Den skulle då kvarstå endast i de
fall där adoption inte har kommit till
stånd. Det blir enligt mitt förmenande
en rätt egendomlig klyvning av den kategorin.

Det är därför rimligt att de adoptanter
eller adoptivbarn som skulle önska
att de regler, vilka gällde när adoptionen
kom till stånd, fortfarande skall
gälla, får en frist att meddela detta till
vederbörande domstol, och att en sådan
önskan då skulle få gällande kraft. Det
sägs att man kan ordna saken genom
testamentariska förordnanden, men något
sådant är inte alltid genomförbart.
Det är inte heller säkert att den som
skulle göra testamentet är samma person
som den vilken skulle kunna avge

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. ändringar i adoptionslagstiftningen
en viljeförklaring om att de äldre reglerna
skulle gälla. Det är säkerligen
också svårare att få igenom information
och åtgärder i form av testamentariska
förordnanden än en viljeförklaring
som inriktar sig direkt på adoptionens
verkningar.

Fröken Mattson talade om att det är
omöjligt att nå alla adoptivföräldrar,
och det är väl riktigt. Man måste i stället
inrikta sig på en information genom
massmedia och eventuellt på annat sätt.
Det hade i och för sig varit önskvärt
att möjligheten att få de gamla adoptionsreglerna
fortfarande gällande kunde
ha utsträckts något längre än till
dess att den nya lagen skall träda i
kraft, men det medför komplikationer
på annat sätt. Och det dröjer i alla fall
ett halvår innan de nya arvsreglerna
skall träda i kraft. Jag tror att den tiden
är tillräcklig för vederbörande att
bestämma sig. Däremot kan det naturligtvis
finnas några som under den tiden
inte får kännedom om de här förhållandena
eller som inte lägger märke
till de förändringar som är beslutade.
Då uppstår samma situation som vid
den tidigare lagändringen, nämligen att
anmälningar som i och för sig skulle
vara önskvärda inte kommer till stånd.
Men det är väl en sak som man får ta
med jämnmod. Framför allt tycker jag
att det är ur rent principiell synpunkt
viktigt att adoptivföräldrar och adoptivbarn,
som har de äldre reglerna att
gå efter, får möjlighet att låta dessa regler
bestå om de anser detta vara bättre
förenligt med de förutsättningar under
vilka adoptionen kommit till.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! På sidan 15 i propositionen
angående ändring av lagen om
adoptivförhållanden finns ett ganska
långt och, såvitt jag kan förstå, väl genomtänkt
remissutlåtande från Domareföreningen,
vars styrelse herr Alexan -

derson torde tillhöra. Det är ganska intressant
att se att Domareföreningen
i många avseenden resonerar ungefär
likadant som jag gjorde i mitt första
anförande. Föreningen går också in på
svårigheterna med de nuvarande reglerna
om den svaga adoptionen, som mer
och mer fallit i glömska, inte bara hos
adoptanter, adoptivbarn och deras släktingar
utan också bland boupptecknings-
och arvsskiftesförrättare. Med
den sistnämnda kategorin har Domareföreningen
självfallet haft nära kontakter.

Föreningen anser det vara förenat
med avsevärda olägenheter att genomföra
det förslag som herr Alexanderson
lagt fram i eu motion och utskottsmajoriteten
sedermera har tillstyrkt. Domareföreningen
har därför fastän med
tvekan stannat för att tillstyrka förslaget
om ändring i de arvsrättsliga reglerna
vid svag adoption. Domareföreningen
är alltså inne på samma linje som
reservanterna i utskottsutlåtandet.

Beträffande herr Alexandersons anförande
kan jag också säga att det numera
står rätt klart för alla, att det är
riktigt att adoptivbarnet helt knyts till
adoptanten och dennes släkt. I specialfall,
vilka självfallet alltid kommer att
finnas, vid sidan av den normala arvsordningen,
är faktiskt den bästa vägen
inte att begagna speciella arvsrättsliga
regler utan att använda sig av testamentariska
förordnanden.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Fröken Mattson åberopar
Domareföreningens utlåtande, i vars
utformning jag troligtvis inte har deltagit.
Jag brukar inte delta i utformningen
av yttranden till det utskott där
jag själv sitter. Det är att märka att
tvekan har rått då yttrandet skrev. Jag
vidhåller bestämt min uppfattning. Av
yttrandet framgår dessutom att rätt stor
tvekan har rått i flera avseenden.

Jag vidhåller därför, herr talman, mitt
yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 81
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 65.

Ang. linjesjöfart på Gotland

Herr Jansson, Paul, (s) och herr
Lange (s) anmälde, att de avsett att
rösta nej men av misstag nedtryckt jaknappen.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten C.

Ytterligare gjordes enligt de avseende
punkten D framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen i denna del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Ang. linjesjöfart på Gotland

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 89, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om linjesjöfart på Gotland jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 175, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
om linjesjöfart på Gotland.

I syfte att skapa garantier för en tillfredsställande
transportförsörjning för
Gotland till lägsta möjliga kostnader hade
i propositionen föreslagits, att linjesjöfart
mellan Gotland och svensk hamn
utanför Gotland skulle få bedrivas endast
efter tillstånd av Kungl. Maj:t. För
tillstånd fordrades dels att behov förelåge
av den ifrågasatta trafiken, dels att
sökandena hade förutsättningar att driva
en på en gång serviceinriktad och
företagsekonomiskt rationell trafik.
Taxor och turplaner skulle enligt förslaget
fastställas av Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj :t bestämde.

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. linjesjöfart på Gotland

Även i övrigt kunde bestämmas särskilda
villkor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna I: 1360,
av herr Schött, och II: 1578, av herr
Björkman m.fl., i vilka motioner anhållits,
att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 175 måtte besluta,
att lagen om linjesjöfart på Gotland
skulle äga tillämpning endast då linjesjöfarten
bedreves med statligt stöd;
samt

B. de likalydande motionerna 1: 1361,
av herr Österdahl m. fl., och II: 1579, av
herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl., i vilka
motioner yrkats, att vad i motionerna
anförts beträffande Gotlandstrafikens
organisation, taxesättning och turplaner
samt samrådsförfarande skulle
beaktas vid riksdagens behandling av
förevarande proposition.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:1360 och 11:1578 —
antaga det vid propositionen nr 175
fogade förslaget till lag om linjesjöfart
på Gotland; samt

B. att motionerna I: 1361 och II: 1579,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, vid A i utskottets
hemställan, av herr Wachtmeister
(m), vilken ansett, att utskottet bort
på anförda skäl hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I:
1360 och II: 1570 dels avslå propositionen
nr 175, dels i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att i särskild ordning
måtte utfärdas bestämmelser — motsvarande
de i 3—9 §§ lagen om linjesjöfart
på Gotland intagna reglerna — vilka
skulle utgöra villkor för erhållande av

statsbidrag till ifrågavarande linjesjöfart.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Vi behandlar nu den
mest dagsaktuella och betydelsefulla
frågan för Gotlands och dess inbyggares
framtid. Det är min förhoppning att
kammarens ärade ledamöter har tid att
lyssna på mig nu vid mitt sista framträdande
här i kammaren.

Länge var havet den nästan allenarådande
verkligt effektiva transportleden.
Så är inte förhållandet i dag på
grund av teknikens utveckling och de
statliga insatserna på landkommunikationernas
område. Staten har genom
sin aktiva insats för att skapa framkomstmöjligheter
för de hjulbaserade
transportmedlen bundit samman rikets
olika delar genom järnvägsnätet och genom
landsvägsnätet. Detta har krävt stora
ekonomiska insatser. Vi har fått ett
kommunikationsnät till vilket knutits så
gott som alla rikets provinser med bofast
befolkning, genom SJ:s stamlinjenät
och vårt riksvägnät från vilka sedan förgreningar
går ut till mindre centra och
till glesbygden. Vägarna drar fram över
skogar, berg och dalar, över myrar, vattendrag
och mindre sjöar. Det har
byggts järnvägslinjer, vägar, tunnlar,
broar, och i de fall då detta inte varit
möjligt har statliga eller med statsmedel
understödda färjor fått knyta samman
förbindelselederna. Det är väl egentligen
endast två betydelsefulla områden i
vårt land som inte fått sitt med allmänna
medel underhållna länsvägnät
sammanknutet med riksvägnätet, nämligen
Öland och Gotland. För Ölands
del är det bara en fråga om månader
när den anknytningen kommer till
stånd, och jag vill gärna gratulera ölänningarna
till denna framgång. Från gotländsk
sida har också förts en lång och
under de senaste åren intensifierad
kamp för rättvisa och jämställdhet på
detta område. I dag ligger för första
gången på riksdagens bord ett förslag
från regeringens sida till praktiska åt -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

gärder avseende Gotlandstrafiken. Vi
hoppas att det syftar till att genom statliga
insatser knyta samman det gotländska
allmänna vägnätet med riksvägnätet.
Jag hoppas i varje fall att tanken
bakom den föreslagna prövningen och
tillståndsgivningen är denna.

1 första kammaren har jag med tidigare
kommunikationsministrar och även
med den nuvarande flera gånger diskuterat
dessa frågor. Statsrådet Norling
bär då bl. a. sagt, vilket jag gärna velat
ta fasta på, att gotlänningarna själva
måste medverka till att lösningar av trafikfrågan
kommer till stånd. Fru Wallentheim
var i våras i debatten inne på
samma tema. Visserligen har gotlänningarna
försökt att få kontakt och förhandlingar
med staten, men det har inte
lyckats för oss att föra fram våra synpunkter.
Jag har personligen ansett att
det har legat en hel del i vad statsrådet
Norling framhållit. Det är vi gotlänningar
som är beroende av trafiken, och
vi bör därför framföra vår mening till
dem som skall besluta i denna fråga.

Det är bakgrunden till de likalydande
fyrpartimotioner som upptar mitt och
konstitutionsutskottets ärade ordförandes
namn och som vi nu behandlar,
nämligen motionsparet 1:1361 och
II: 1579. Motionerna innebär ett försök
från de gotländska riksdagsmännens
sida att presentera gotlänningarnas och
naturligtvis riksdagsmännens egna synpunkter
och önskemål om likställighet
med det övriga landet när det gäller
kommunikationerna.

Vi hävdar i motionerna att färjan är
vår landsväg — en landsväg som gör det
möjligt för lijulbaserade fordon att
komma till och från Gotland. När bilarna
går på en vanlig landsväg går de
fram över en terräng som hade varit
oframkomlig för dem om vägen eller
bron inte hade byggts, över havet kan
inte vägar byggas och på längre sträckor
inte heller broar. Då bygger man en
färja och för fram bilen på denna till
den ort dit man skall färdas eller dit
godset skall eller till ett färjeläge för

Anfj. linjesjöfart på Gotland
fortsatt fiird. I princip är det samma
sak: en transport på hjulfordon, som
föres fram på ett särskilt underlag, antingen
det nu är en byggd väg eller ett
byggt däck som bilen rullar på eller
körs upp på och i båda fallen föres vidare
på.

Någon har kanske den uppfattningen
att det är billigare att ha ett fordon —
en trailer, ett släp eller liknande — stående
på en färja än rullande på en
landsväg. Så är dock tyvärr inte fallet.

I motionerna klargöres att det i normalfallen
är dyrare att frakta gods mellan
exempelvis Stockholm och Visby än på
motsvarande sträcka på fastlandet, även
när ingen avgift tas ut på färjan. När avgift
tas ut är kostnaden mellan Stockholm
och Visby ungefär tre gånger så
stor som vid landsvägstransport på motsvarande
sträcka på fastlandet.

I motionerna har också klargjorts
kostnadsrelationerna vid personbilstransporter
och persontransporter, varvid
åberopats att hänsyn måste tas till
de merkostnader som nödvändiga nattresor
för med sig. Motionärernas önskemål
är alltså att färjan skall betraktas
som landsväg och att kostnaderna för
denna landsväg skall bestridas med
statsmedel, exempelvis bilskattemedel.
Därmed har vi uttalat vår principiella
uppfattning om hur transportfrågan när
det gäller linjesjöfarten mellan Gotland
och fastlandet skall lösas.

Vad sedan angår den rent praktiska
utformningen kan säkerligen olika lösningar
tänkas. Vi motionärer har velat
hålla frågan öppen men har pekat på
tre olika sätt att tillgodose de gotländska
önskemålen. Jag skall inte dra upp
dem här, eftersom de finnas redovisade
i motionerna. Vi ser emellertid gärna
att kommunikationsministern studerar
dessa alternativa lösningar när han skall
utarbeta förslag till Gotlandstrafiken,
vilket vi hoppas kommer att göras till
1971 års riksdag, om vi tolkat propositionen
rätt. Vi har inte på något sätt
velat binda departementschefen. Men
mot bakgrunden av hans önskan om got -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. linjesjöfart på Gotland
ländsk medverkan till lösningen av frågan
om Gotlandstrafiken har vi ansett
det angeläget att här inför riksdagen
presentera våra önskemål i fråga om
jämlikhet i detta avseende med våra
vänner på fastlandssidan.

Utskottet säger att man inte nu kan
ta ställning till synpunkterna i motionerna,
men man uttalar också att ingenting
hindrar att Kungl. Maj :t vid sina
överlägganden även har motionärernas
förslag i åtanke. Jag vill gärna tacka
utskottets representanter för detta. Uttalandet
måste väl tolkas så att det är
fritt fram för Kungl. Maj :t när det gäller
att tillgodose motionärernas önskemål.
Jag räknar med att statsrådet Norling
noggrant prövar våra förslag mot
bakgrunden av de jämlikhets- och rättvisesynpunkter
som är så väsentliga för
gotlänningarna och för näringslivet på
ön.

Motionärerna har framfört önskemål
om att tidtabellerna skall fastställas efter
samråd med representanter för gotländska
myndigheter samt producenter
och konsumenter på Gotland. Utskottet
är också härvidlag positivt till motionärernas
förslag och uttalar att man förutsätter
att samråd sker med gotländska
myndigheter och representanter för det
gotländska näringslivet innan turplanerna
fastställes.

Utskottet har i sitt uttalande, som ni
märker, utelämnat konsumenterna. Det
är med avsikt som dessa tagits med i
motionerna, och vi har då inte bara
syftat på konsumenter i den trängre
bemärkelsen som utnyttjare av färjorna
utan också konsumenter av varor över
huvud taget. Statsrådet Xorling har i
ett svar i denna kammare på en interpellation
uttalat att det i första hand
var konsumenterna han tänkte på när
det gällde att förbilliga sjötransporterna.
Jag förutsätter naturligtvis att utskottets
uttalande också syftar på konsumenterna,
och om detta är en riktig
tolkning är jag glad för detta uttalande
därför att därmed också den gotländska
allmänheten beredes medinflytande. En -

dast då kan de som utnyttjar transportmedlen
få sina synpunkter framförda,
och endast när man tar hänsyn till de
gotländska önskemålen i detta avseende
kommer förbindelsen mellan Gotland
och fastlandet att bli hela den gotländska
befolkningens transportled.

Propositionen om tillstånd att bedriva
linjesjöfart mellan Gotland och
svensk hamn utanför Gotland betraktar
jag som en första åtgärd från regeringens
sida för att nedbringa kostnaderna
för transporter till och från Gotland.
Statsrådet har också i propositionen
förklarat att han kommer att framlägga
nya förslag i bidragsfrågan och när det
gäller taxor och turplaner. Jag hoppas
att de synpunkter som framförts i dessa
motioner då blir beaktade i någon mån,
vilket utskottet ingenting har emot.

Herr talman! Det är inte ofta som jag
yrkar bifall till utskottets förslag, men
i dag gör jag det. Med detta anförande
vill jag också tacka för den tid jag har
fått delta i denna kammares arbete.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! I och med tvåkammarriksdagens
upphörande upphör också
den för Kalmar och Gotlands län gemensamma
valkrets som nu finns vid
val av riksdagsmän — nämligen vid
val av ledamöter till denna kammare.

Under de elva år jag haft förmånen
att representera denna valkrets har jag
ständigt känt det som ytterst otillfredsställande
att så litet åtgjorts från statsmakternas
sida för att underlätta gotlänningarnas
kommunikationsproblem.
Otaliga framstötar har dock gjorts här
i huset av olika motionärer, och den
s. k. ö-utredningen, som avsåg Gotland
och Öland, ägnade ju även kommunikationsfrågan
stor uppmärksamhet.
Ölänningarna har nu fått sin bro. Den
är som bekant under byggnad och väntas
bli klar hösten 1972. Men gotlänningarna,
som inte gärna kan räkna
med någon bro för lösning av sina
problem, väntar alltjämt på att få sin

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 16

fastlandsförbindelse tillfredsställande
ordnad. Hur besvärliga och ekonomiskt
betungande de nuvarande trafikförhållandena
är för Gotland har framhållits
i de med anledning av den nu aktuella
propositionen avgivna motionerna och
har här kraftigt understrukits av föregående
talare. Jag kan som hans medmotionär
i ärendet fatta mig kort.

Än en gång vill jag då framhålla
att det är ett rättvisekrav att åtgärder
vidtas för att nedbringa kostnaderna
för varu- och persontransporterna mellan
Gotland och fastlandet. Med tillfredsställelse
konstateras att staten nu
äntligen förklarar sig beredd att göra
en ekonomisk insats för att sänka fraktkostnaderna
till och från Gotland. Det
är emellertid en bestämmelse i det föreliggande
förslaget till lag om linjesjöfart
på Gotland som inger betänkligheter.

Jag avser det i 1 § intagna ovillkorliga
kravet på Kungl. Maj :ts tillstånd
för rätt att få bedriva linjesjöfart. Med
hänsyn till det begränsade trafikunderlaget
betraktas ett generellt trafikunderstöd
som orealistiskt, och därför är det
helt naturligt att Kungl. Maj:t bemyndigas
pröva frågan om tillstånd för sådan
linjetrafik som ansöker om statligt
stöd. Däremot är det knappast naturligt
att den som ej söker statligt stöd
för sin linjetrafik skall behöva Kungl.
Maj:ts särskilda tillstånd för denna.
Kravet härpå har i motionsparet 1: 1360
och 11:1578 betecknats som ett omotiverat
ingrepp i den fria konkurrensen
och stridande mot de principer som
bör tillämpas inom vårt näringsliv. En
linjetrafik utan statligt stöd skulle i
framtiden inte kunna bedrivas, utan att
den höll hårt pressade fraktpriser. Skulle
den lyckas härmed, skulle vinsten
komma konsumenterna till godo, vilket
enligt motionärerna måste vara till fördel
för Gotland. I en vid utskottets utlåtande
fogad reservation fullföljes motionärernas
tanke. Reservationen utmynnar
av formella skäl i en hemställan om
avslag på propositionen och om en

Ang. linjesjöfart på Gotland
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
alt i särskild ordning utfärdas bestämmelser
— motsvarande de i 3—9 §§ lagen
om linjesjöfart på Gotland intagna
reglerna — vilka skall utgöra villkor
för erhållande av statsbidrag till ifrågavarande
linjesjöfart.

Herr talman! För min del ber jag
att av principiella skäl få yrka bifall
till denna reservation. Även om kammaren
bifaller utskottets förslag —
mycket tyder härpå — kommer jag
att glädjas åt dagens beslut. I båda
fallen innebär det att tvåkammarriksdagen
på sin sista verkliga arbetsdag
äntligen beslutat åtgärder som, det är
min innerliga förhoppning, verksamt
skall bidraga till att förbättra gotlänningarnas
otillfredsställande kommunikationer
med fastlandet.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
delta alls i denna diskussion, eftersom
propositionen allmänt har mottagits positivt
båda utanför och innanför riksdagen.
Det har således inte funnits någon
anledning för mig att göra några
utförligare kommentarer, men herr
Schötts inlägg här kanske ändå gör att
en viss biton kommer att kvarstå från
diskussionen på ett sätt som inte bör
stå oemotsagt. Herr Schött rör här vid
eu väsentlig del av det som vi skall
besluta om, nämligen frågan om det
allmännas inflytande på Gotlandstrafiken
nu och i framtiden.

I vissa inlägg har man naturligtvis
blott kunnat säga att det nu är på tiden
att något händer i Gotlandsfrågan. Jag
skall inte bemöta detta på annat sätt
än genom att konstatera att regeringen
inte har sparat möda vare sig i fråga
om utredningsinsatser eller när det
gäller möjligheterna att genom överläggningar
tidigare komma fram till en
ordning som innebär gynnsammare betingelser
för den gotländska fastlandstrafiken.
Tyvärr bär de hittillsvarande
insatserna av olika skäl inte lett fram

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. linjesjöfart på Gotland
till önskat resultat. Vi skall bara påminna
oss att senast fördes överläggningar
under dåvarande kommunikationsministern
Svante Lundkvists ledning
med de olika intressenterna i Gotlandstrafiken,
dvs. berörda kommuner,
Gotlandsbolaget och landtransportföretagen.
Tanken var då att nå fram till en
överenskommelse som möjliggjorde en
rationell uppläggning av Gotlandstrafiken,
och i det sammanhanget förklarade
sig staten beredd att ekonomiskt
stödja uppbyggandet av en rationell
transportorganisation. Samtidigt ville
man den gången givetvis ha en insyn
och ett inflytande över sjötrafikföretaget
Gotlandsbolaget för att säkra att
den understödda verksamheten skulle
drivas rationellt och serviceinriktat och
att det ekonomiska bidraget från staten
skulle slå igenom i reducerade och
vettigt utformade taxor.

Som vi minns ledde inte dessa diskussioner
fram till något resultat, utan
man fick avsluta dem utan att ha nått
dit de flesta parter säkert hade önskat.
Sedan detta hänt har regeringens intresse
och ansvar för Gotlandstrafiken givetvis
vidmakthållits. Från regeringens
sida har man också förklarat sig beredd
att nu göra vissa ekonomiska insatser
för att reducera fraktkostnaderna
till den reguljära sjötrafiken. Därmed
har jag kommit fram till vad som kan
vara värt att säga i detta ögonblick med
anledning av det föregående inlägget
från denna talarstol.

Skall staten göra vissa ekonomiska insatser,
förutsätter detta att man får
ett tillräckligt samhälleligt inflytande
på transportapparaten. Det inflytandet
är inte motiverat bara av bidragsgivningen.
Det är sålunda med hänsyn till
begränsningarna i trafikunderlaget ett
allmänt intresse att på lämpligt sätt
säkra den nödvändiga koncentrationen
och samordningen av trafikarbetet till
och från Gotland. Därav följer i sin tur
en monopolsituation, som ställer särskilda
krav på de företag som skall ombesörja
trafiken. Det gäller ett tillräck -

ligt tillgodoseende av det gotländska
näringslivets och den gotländska allmänhetens
behov i fråga om trafikens
uppläggning, med avseende på linjedragningen,
på turtätheten osv. Det
gäller anspråken på att gods- och persontransporter
skall ske till rimliga
och lämpligt avvägda taxor. En samhällelig
insyn är här enligt min uppfattning
klart motiverad.

För det fall man sedan är beredd att
utöver detta göra en viss ekonomisk
insats för att reducera fraktkostnaderna,
är det ett ytterligare skäl för inflytande
och insyn från statens sida.
Säkerhet bör ju dock skapas för att den
kompletterande insatsen verkligen kommer
den gotländska allmänheten fullt
ut till godo och det på ett taxemässigt
riktigt sätt.

Detta är alltså bakgrunden till den
trafikreglering som regeringen föreslagit
riksdagen. Det bör betonas att trafikregleringen
är oberoende av äganderättsförhållandena
i fråga om det
eller de företag som driver Gotlandstrafiken.
Även i ett läge med statlig företagsamhet
på området är trafikregleringen
motiverad och däri ligger också
som jag anfört i propositionen att
trafiken i och för sig fortsättningsvis
kan drivas av Gotlandsbolaget med dess
nuvarande äganderättsförhållanden. Givetvis
kan man från vissa synpunkter
säga att med det ansvar samhället tagit
på sig kan det vara naturligt att
staten också tar hand om det direkta
ansvaret för sjötrafiken. Men det är
alltså inte nödvändigt så länge ifrågavarande
företag uppfyller de olika krav
och villkor som samhället ställer. Det är
också helt klart att staten inte kan
vara beredd att betala några överpriser
till aktieägarna i bolaget, när ett övertagande
endast skulle vara ett uttryck
för det ansvar regeringen känner inför
den gotländska allmänheten och för
det gotländska näringslivet.

För att med några ord också beröra
frågan om det kommande statliga
bidraget och dess storlek vill jag bara

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

erinra om det jag liar framhållit i propositionen,
nämligen att jag inte ännu
är beredd att ta ställning till bidragsfrågan.
Den får lämpligen bedömas i
anslutning till den tänkta prövningen
av taxesättningen, varvid man bl. a.
får beakta de möjligheter i taxehänseende
som ifrågavarande trafikföretags
egen ekonomiska ställning kan inrymma.
Till resultatet av sådana överväganden
avser jag att återkomma senare.

Till herr österdahls påpekande att
man vid upprättandet av turlistor, vid
diskussioner om linjedragning osv. skall
beakta behovet av kontakter med gotländska
intressen, vill jag klart och
entydigt deklarera att det naturligtvis
på Gotland liksom inom alla områden
av vårt land är helt och hållet självklart
att sådana kontakter och sådant
samråd skall äga rum. Motsatsen vore
onormal.

Herr SCHÖTT (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar naturligtvis
statsrådets uppfattning att Kungl. Maj :ts
tillstånd alltid skall erfordras då statsbidrag
begiires. Principiellt anser jag
emellertid att det inte är tilltalande att
kräva tillstånd, när statsunderstöd ej
skall utgå. Jag tror dock att denna fråga
knappast har mer än teoretiskt intresse.
I praktiken torde det nämligen
visa sig svårt att konkurrera med företag
som har statligt stöd. Vi behöver
därför kanske inte uppehålla oss mer
vid denna fråga, utan jag kan avslutningsvis
än en gång uttala min glädje
och tillfredsställelse över att genom det
beslut som vi kommer att fatta här i dag
Gotlandstrafiken äntligen får ett värdefullt
stöd från statens sida.

Jag vet att statsrådet Norling ägnat
denna fråga stort intresse. Jag vill tacka
honom härför och uttala den förhoppningen
att han även i framtiden vill
ägna frågan om Gotlandstrafiken största
möjliga uppmärksamhet.

Ang. linjesjöfart på Gotland

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det tycks ha blivit något
av en allmän förbrödring så här i
slutet av denna riksdagssession och av
tvåkammarsystemets avslutningsskede.
Motionärerna faller ju kommunikationsministern
om halsen och tackar för
det arbete han har uträttat. Även jag
tycker att han är värd ett tack för det.
Jag vill gärna understryka att han med
verklig kraft har gripit sig verket an
att söka lösa Gotlands trafikproblem,
främst när det gäller taxesättning.

Jag kan med hänsyn till vad kommunikationsministern
tidigare sagt fatta
mig kort och bara nämna ett par ord
om de motioner och den reservation
som föreligger. Herr Schött var lyrisk
i sitt resonemang under det första anförandet.
Men i det senare nämnde han
att den reservation han talade för praktiskt
taget bara hade teoretiskt intresse.
Jag hälsar den tillnyktringen med
stor tillfredsställelse, ty det visar att
när det gäller de praktiska resultaten
är man övertygad om att propositionens
förslag är det enda riktiga i detta fall.

Hur skulle det för övrigt gå om man
byggde på den fria konkurrensen när
det gäller våra kommunikationer? Det
är väl ingen som exempelvis tänker sig
att teletrafiken skall bedrivas konkurrensmässigt
liksom inte heller järnvägarna
för att nämna ett annat exempel.
Allting talar för att inte heller Gotlandstrafiken
kan bedrivas konkurrensmässigt.
Vill man ha ordning på Gotlandstrafiken
och få billigare transporter
till och från ön, får man ta det förslag
som föreligger. Det är ett steg i rätt
riktning, och det kommer att betyda
förbättringar för Gotland när det gäller
taxesättningen. Till denna får naturligtvis
riksdagen ta ställning när förslaget
återkommer.

Vad gäller den andra motionen, som
herr Österdahl talat om, är det helt naturligt
att de problem som han tecknat
och som rör förhållanden på Gotland
är värda all respekt. Det är uppenbart
att gotlänningarna har ett sämre läge

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. förvaltning av kyrklig jord, m. m.
än andra i fråga om transportkostnader;
det är ju detta som föranlett regeringen
att lägga fram den här propositionen.

Eftersom det nu råder allmän glädje
över förslaget har jag, herr talman,
bara att i enighetens tecken yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare därpå att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av att det förslag
antoges, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så tydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 89,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av att det förslag antages, som innefattas
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes

nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 28.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN anförde:

Med anledning av den votering som
nyss ägde rum angående föräldrabalken,
första lagutskottets utlåtande nr
81, kommer, förutsatt att andra kammaren
bifaller reservationen, sammanjämkning
att äga rum. I anledning härav
anordnas i morgon ett bordläggningssammanträde
kl. 10.00 och ett arbetssammanträde
kl. 14.00.

Kammarens ledamöter uppmanas att
infinna sig kl. 14.00 och då trycka på
rätt knapp.

Ang. förvaltning av kyrklig jord, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 91, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om förvaltning av kyrklig jord, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 168, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden
och kyrkomötets däri angivna skrivelser,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om förvaltning av kyrklig jord,

2) lag om kyrkliga kostnader,

3) lag om ändring i lagen (1947:275)
om kyrkomusiker,

4) lag om ändring i skogsvårdslagen
(1948: 237).

I propositionen hade föreslagits en
helt ny lagstiftning om förvaltning av
kyrklig jord. Behovet av reformer hade

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

ansetts vara så stort, att man inom ramen
för nuvarande organisatoriska
samband mellan staten och kyrkan borde
genomföra en lagstiftning utan att
avvakta beslut i kyrka—stat-frågan.

Förvaltningen av den kyrkliga jorden,
som omfattade cirka 400 000 hektar
produktiv mark, skulle inriktas på
att egendomens avkastningsförmåga tillgodogjordes
på ekonomiskt bästa sätt.
Detta innebure bland annat, att det
kyrkliga jord- och skogsbruket borde
bliva föremål för en genomgripande
strukturrationalisering. Denna rationalisering
borde anpassas till de allmänna
rationaliseringssträvandena inom
jord- och skogsbruket. Det huvudsakliga
ansvaret för rationaliseringen föresloges
ligga på stiftsnämnderna. För att
främja en effektivare förvaltning av
den kyrkliga skogen hade föreslagits, att
huvudparten av denna skulle förvaltas
av stiftsnämnderna. Pastoraten tillförsäkrades
medinflytande genom att två
pastoratsrepresentanter föresloges skola
ingå i varje stiftsnämnd.

I förslaget till ny jordabalk hade föreslagits,
att samma arrenderegler skulle
gälla för kyrklig jord som för annan
jord. Med hänsyn härtill föresloges i
propositionen, att nuvarande speciella
arrenderegler för kyrklig jord skulle
upphöra att gälla.

Vidare föresloges nya regler om fördelning
av prästlöne- och kyrkomusikerlönekostnaderna
mellan pastoraten
och kyrkofonden. Enligt förslaget skulle
erforderlig avräkning mellan pastoraten
och kyrkofonden bygga på den
faktiska årliga avkastningen av pastoratens
lönetillgångar i stället för på en
för 10 år i sänder bestämd normalavkastning.

Lagtekniskt föresloges, att nuvarande
bestämmelser, som vore omfattande,
invecklade och svåröverskådliga, skulle
sammanföras till två kortfattade lagar
av kyrkolags natur.

Ang. förvaltning av kyrklig jord, m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen I.

de likalydande motionerna T: 1348,
av herr Augustsson in. fl., och 11:1566,
av herr Franzén i Motala in. fl.;

II. de likalydande motionerna I: 13''i9,
av herr Skagerlund, och 11:1505, av
herr Berndtsson;

III. de likalydande motionerna I:

1350, av herr Sundin in. fl., och II: 156S,
av herr Hedlund in. fl.; samt

IV. de likalydande motionerna I:

1351, av herr Svenungsson in. fl., och
II: 1567, av herr Hedin m.fl.

I motionerna I: 1350 och II: 1568 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 168 skulle

A. för sin del besluta,

1) att pastoraten skulle bibehållas vid
sin rätt att förvalta löneboställenas
skog;

2) att kyrkokommunalt organ skulle
äga befogenhet att bestämma om upplåtelse
av rätt till jakt eller fiske på
kyrklig jord, som vore under dess förvaltning; 3)

att i fråga om annan ledamot av
stiftsnämnden än ordföranden och ersättare
för denne skulle ställas krav,
att vederbörande borde hava insikt i
jordbruk och skogsbruk samt vara förfaren
i allmänna värv; samt

B. uttala, att som princip för placeringen
av prästlönefondsmedlen borde
gälla, att innehavet av mark för det
kyrkliga jord- och skogsbruket icke ökades
utöver nuvarande omfattning.

I motionerna I: 1351 och II: 1567 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att pastoraten skulle bibehålla sin
rätt att förvalta löneboställenas skog
och rätten att besluta om upplåtelse av
jakt- och fiskerätt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1351 och 11:1567 samt

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. förvaltning av kyrklig jord, m. m.

1:1350 och 11:1568, såvitt avsåge frågan
om förvaltning av löneboställes
skog och upplåtelse av rätt till jakt och
fiske, antaga 9 och 16 §§ i det vid propositionen
nr 168 fogade förslaget till
lag om förvaltning av kyrklig jord;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1350 och 11:1568, såvitt
avsåge frågan om stiftsnämnds sammansättning,
antaga 6 § i förslaget till
lag om förvaltning av kyrklig jord;

G. att riksdagen måtte antaga dels
förslaget till lag om förvaltning av kyrklig
jord i de delar som ej omfattades av
hemställan under A och B, dels ock förslagen
till lag om kyrkliga kostnader,
lag om ändring i lagen (1947:275) om
kyrkomusiker och lag om ändring i
skogsvårdslagen (1948:237);

D. att motionerna I: 1348 och II: 1566,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet uttalat,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionerna 1:1349 och II: 1565,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet uttalat,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

F. att motionerna I: 1350 och II: 1568,
såvitt avsåge frågan om placering av
prästlönefondsmedel, i vad de ej kunde
anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet uttalat, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, vid A i
utskottets hemställan, av herrar Grebäck
(ep), Ebbe Ohlsson (m), Ernulf
(fp), Skärman (fp), Tobé (fp), Wachtmeister
(m) och Josef son i Arrie (ep),
vilka beträffande förvaltning av löneboställes
skog m. m. ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A hemställa,

1. att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna 1:1351 och 11:1567
samt 1:1350 och 11:1568, såvitt gällde
frågan om förvaltning av löneboställes

skog, — för sin del antaga 9 § i det vid
propositionen nr 168 fogade förslaget
till lag om förvaltning av kyrklig jord
med den lydelsen, att i paragrafens
första stycke texten ”, med undantag
av tillhörande skog,” utginge och i paragrafens
tredje stycke texten ”Löneboställes
skog, prästlönefondsfastighet,”
ändrades till ”Prästlönefondsfastighet,”
samt

2. att riksdagen måtte — med förklaring
att motionerna I: 1351 och II: 1567
samt 1:1350 och 11:1568, såvitt gällde
frågan om upplåtelse av rätt till jakt
och fiske, finge anses besvarade genom
vad i reservationen uttalats ■—- antaga
16 § i förslaget till lag om förvaltning
av kyrklig jord.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få säga
några ord med anledning av utskottets
utlåtande och reservationen.

Under 17 år har jag deltagit i förvaltning
av kyrklig jord som pastoratsordförande
och som ordförande i boställsstyrelse.
Jag hade givetvis avsett
att delta i behandlingen av ärendet i
utskottet. Det blev emellertid utsatt till
den 1 december, och enligt stadgar och
praxis håller då Uppsala läns hushållningssällskap
sitt midvinterting, och
det var ingenting att göra åt saken. Jag
ber därför att nu få uppta frågan.

Jag reagerar både mot propositionens
förslag och mot tidigare framförda
förslag att avkläda församlingar och
pastorat den ena uppgiften efter den
andra — socialt och ekonomiskt.

Jag reagerar också mot den centraliseringstendens
som blommat ut i proposition
nr 168 angående förvaltning
av kyrklig jord. Tron på värdet av centralisering
och dess rationaliseringseffekt
är överdriven. Domänverket är
heller knappast något alldeles lyckat
exempel på hur värdefullt det är att
centralisera förvaltning av jord och
skog under statlig dominans. Dessutom
skadar det församlingsverksamheten att
systematiskt beröva den områden för

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

praktisk verksamhet. Det finns många
människor med ett varmt intresse för
församlingen ocli dess liv, som gärna
vill ägna sig åt de praktiska uppgifterna
i församlingens tjänst och på det viset
fördjupa sitt intresse för den verksamhet
som bedrivs.

Det föreliggande förslaget om centralisering
av splittrat ägoinnehav är
för övrigt just inte någon särdeles rationaliseringsfrämjande
åtgärd. Representanter
för kommunala och kyrkliga
intressen har avstyrkt förslaget. De
skogliga har ställt sig skeptiska, med
skogsstyrelsen och skogsbruksutredningen
i spetsen. Kommunförbundet
och Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund har avstyrkt. I stället
har man hänvisat till möjligheten att
bilda samfälligheter av närbelägna fastigheter,
eventuellt också genom anslutning
till lämpliga skogsvårdsområden.

Det sägs ibland att man bör avstå
från effektivitetskrav för att bevara frihetsvärden,
närdemokrati och självförvaltning.
Här vill man släppa fram centraliseringsdjävulen
till uppenbar skada
för både effektiviteten och frihetsvärdena.
Här vill man beskära församlingarnas
och pastoratens verksamhet
på ett sätt som ingriper i lösningen av
problemet kyrka—stat, som vi dock
måste ta ställning till inom en överskådlig
tid.

Ett avslag på proposition nr 168 är
starkt befogat. Jag vill emellertid, herr
talman, inskränka mig till att yrka bifall
till den av herr Grebäck m. fl. avgivna
reservationen.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 168 föreslås en helt ny lagstiftning
om förvaltning av kyrklig jord.
Som motionär vill jag anföra några synpunkter
på den fråga som jag hade tillfälle
att ta ställning till vid årets kyrkomöte.

Förslaget innebär enligt min mening

Ang. förvaltning av kyrklig jord, m. m.
en allvarlig inskränkning i den kyrkokommunala
självbestämmanderätten och
i pastoratens ägande- och förvaltningsrätt
vad avser skogsbruket. Man kan
fråga sig varför pastoratens förvaltningsrätt
beträffande skogen skall vara
hårdare beskuren än deras rätt i fråga
om jordbruket.

Det kyrkliga jord- och skogsbruket
bör naturligtvis inte ställas vid sidan
om den genomgripande strukturrationalisering
som nu pågår. Detta anser varken
motionärer eller reservanter. Men
det är nog orealistiskt att tro att man
inom överskådlig framtid kan skapa så
betydande enhetliga skogskomplex att
de kan bilda underlag för rationella
kyrkliga förvaltningsenheter stiftsvis.
Enligt motionärernas och reservanternas
mening bör det finnas möjlighet att
inom ramen för nuvarande boställsordning
uppnå de rationaliseringsmål som
synes ha varit Kungl. Maj :ts motiv för
att låta stiftsnämnderna ta hand om
förvaltningen.

Varken i utredningen eller i regeringsförslaget
finns någon sammanställning
eller analys av de nuvarande förvaltningskostnaderna.
Då skogsbruket
utgör en betydande inkomstkälla för den
kyrkliga förvaltningen, är det mer än
anmärkningsvärt att man nu fattar beslut
om en ny organisationsform utan
att ur ekonomisk synpunkt belysa andra
förvaltningsalternativ. Frågan är, om
stiftsnämndernas bilburna förvaltning
blir billigare. Det kan också starkt
ifrågasättas, om en centraliserad verksamhet
på detta område kommer att bli
effektivare än förenklade bestämmelser
och lämpligt utformad stimulans åt de
enskilda pastoraten. Det är allt annat än
stimulerande att berövas sin självbestämmanderätt.

Till grund för nu gällande ordning
ligger 1932 års ecklesiastika boställsordning
vilken gav de lokala förtroendemännen
nya arbetsuppgifter och nytt
ansvar som de i stort sett fyllt på ett
föredömligt sätt. Pastoraten fick inte
bara medinflytande utan självbestäm -

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. förvaltning av kyrklig jord, m. m.
manderätt över både jorden och skogen.
Befogenheterna reducerades något 1942,
men principen om pastoratens självstyrelse
har varit oförändrad.

När det gäller sockenkyrkans egendom
och förvaltning kan lekmännen ta
ansvar — och de har också gjort det.
Nu centraliserar man bort dessa uppgifter
från lokalplanet. Under nuvarande
förvaltningsordning har vi ett gott samarbete
med stiftsnämnderna, men i fortsättningen
blir det helt andra förutsättningar
för detta samarbete — och i botten
ett missnöje med att vi ute i pastoraten
inte får förvalta det som är vårt.

I dag vågar väl ingen ifrågasätta kyrkans
äganderätt till sin jord, men i en
centraliserad förvaltning, som blir följden
av den nya lagstiftningen, kan ligga
en viss fara för framtiden. I varje fall
blir det mera behändigt för statsmakterna
att förhandla med 12 stiftsnämnder
än med över 1 000 pastorat. Man kan
bara tänka på utvecklingen framöver,
då kyrka—stat-frågan slutgiltigt skall
lösas.

I anslutning till regeringsförslaget föreligger
en socialdemokratisk motion,
som syftar till att ge domänverket i uppdrag
att förvalta den kyrkliga skogen.
Detta skulle betyda en återgång till 1910
års lagstiftning, då samtliga boställsskogar
stod under skogsstatens vård och
förvaltning. Jag vill gärna hoppas att
inga funderingar om äganderätten när
det gäller den kyrkliga jorden legat bakom
denna motion.

Den nordiska medeltidsrätten uppfattade
—- efter mönster av den kanoniska
rätten — lokalkyrkan såsom ett
rättssubjekt, som kunde äga jord —- inte
av världen men i världen. Detta bestämmer
kyrkans förhållande till marken.
I dag gäller det inte äganderätten utan
förvaltningen, och den är viktig nog.

Mitt sista anförande i denna kammare
kom att röra sig om de bestående
värdena, kyrkan och jorden. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Den fråga vi nu har att
behandla gäller lagstiftning om den
kyrkliga jorden. I huvudreglerna klargörs
att förvaltningen av den kyrkliga
jorden, som omfattar cirka 400 000 hektar
produktiv mark, skall inriktas så att
egendomens avkastningsförmåga tillgodogörs
på det mest ekonomiska sättet.
Det är alldeles uppenbart att kyrkans
jord inte kan undantas från den allmänna
tendens som nu råder beträffande
det svenska jord- och skogsbruket. Kyrkans
jord måste anpassas till de allmänna
strävandena på detta område.

Att ansvaret i fortsättningen kommer
att åvila stiftsnämnderna och inte pastoraten
tror jag inte kommer att innebära
någon försämring utan snarare en
rationalisering och förbättring, och pastoraten
kommer att få inflytande genom
två representanter i stiftsnämnderna.

Kyrkoministerns förslag har fått ett
gott mottagande. Visst finns det motioner
i ärendet och även en reservation,
men huvuddragen i propositionen är vi
överens om. Remissinstanserna har också
i de flesta fall ställt sig positiva till
det förslag som föreligger.

I reservationen yrkas att man i första
hand skall söka åstadkomma en ökad
samverkan inom den kyrkliga förvaltningens
ram, dvs. man vill ha ett samarbete
mellan de skogsförvaltande pastoraten.
Med hänvisning till ett yttrande
av skogsbruksutredningen anför reservanterna
att propositionen i den här
frågan går en annan väg än den som
eljest är vanlig. Inom den privata skogsnäringen
söker man åstadkomma en förenklad
och förminskad förvaltningsapparat,
men här vill Kungl. Maj :t, anser
reservanterna, i stället öka denna apparat
genom att flytta över den till stiften.
Reservanterna talar också om den kommunala
självstyrelsen och framhåller
att den skulle naggas i kanten, om förslaget
bifalles. Vidare skulle enligt reservanterna
tillgången till skoglig expertis
lika väl kunna klaras genom reservanternas
förslag som genom utskot -

Tisdagen den 15 december 1!)70

Nr 46

tets. Slutligen har reservanterna också
några synpunkter att anföra när det gäller
jakten och fisket inom kyrkans fastigheter.

Herr Ferdinand Nilsson tog upp frågan
om kyrkans självständighet. Inom
parentes får jag väl säga att midvintertinget
i Uppsala medförde att vi fick eu
reservant mindre, men att herr Ferdinand
Nilsson uppträder här i dag har
jag full förståelse för, eftersom han är
gammal expert på förvaltningen av
kyrklig jord.

Jag har litet svårt att följa med talet
om att centraliseringstendenserna skulle
vara så farliga. Vill man ha någon
rätsida på den splittring som råder beträffande
den kyrkliga jord som ligger
utspridd på en mängd små områden
här och var och åstadkomma en rationalisering
av skogsbruket, är det nödvändigt
att man flyttar över förvaltningen
från pastoraten till stiftsnämnderna,
som utan vidare måste ha en
större överblick och bättre kan lösa problemen
med en rationalisering av skogsbruket
genom sammanläggning.

Herr Svenungsson var inne på liknande
tankar, nämligen att självbestämmanderätten
nu skulle försvinna. Jag
tror inte att ett dugg av självbestämmanderätten
kommer att försvinna,
men åtgärden är nödvändig för att man
på detta område skall kunna få en rationellare
behandling av ärendena än
fallet är för närvarande. De som opponerat
mot detta förslag har försett sig
med skygglappar och fortsätter i gamla
tankebanor utan att se litet grand
framåt.

Herr Svenungsson talade om inkomsterna.
Men det är ju inte fråga om att
förändra dem, utan de skall fortfarande
komma kyrkan till del. Herr Svenungsson
hyser också oro för den socialdemokratiska
motionen, som skulle
hota den kyrkliga äganderätten i dess
grundvalar. Jag tror att herr Svenungsson
i detta avseende kan lämna första
kammaren med lugn och ro. Ingen
överloppsgärning sker säkerligen i det

Anfj. förvaltning av kyrklig jord, m. m.
fallet. Om stat och kyrka en gäng skall
skiljas, finns den kyrkliga äganderätten
säkerligen ändå kvar. Jag vill framhålla
detta med anledning av att herr
Svenungsson tog upp just den motionen
och var litet orolig för att den
skulle kunna leda till sådana resultat.

Ja, herr talman, det finns kanske en
hel del att tillägga, men jag skall nöja
mig med att notera att den kommunala
självstyrelsen inte försvinner. Pastoraten
får representanter i stiftsnämnden.
Kyrkomötet har dessutom gått med på
förslaget och riksdagen har därför all
anledning att följa i kyrkomötets spår.
Kyrkomöten brukar som ni vet inte
tillhöra de mest radikala församlingarna
i detta land. När ett kyrkomöte liar
kunnat acceptera förslaget, tycker jag
att även riksdagen kan göra det med
gott samvete.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
erinra om en detalj. Det ligger faktiskt
så till att just det splittrade innehavet
av jord gör att det i detta fall inte lämpar
sig med en central förvaltning. Det
är mycket bättre att pastoraten söker
kontakter på närmare håll och sidoordnar
de jordar som är närbelägna. Man
bör utnyttja den samverkan som skogsvårdsområdena
på ett begränsat plan
möjliggör. Det ger mycket bättre resultat
än en centralförvaltning. Jag tycker
att detta är den enda rationaliseringssynpunkt
som är rimlig och riktig att
hävda i detta fall.

Man har i reservationen talat om lokal
självstyrelse. Det är klokt sagt, tv det
är egentligen fråga om församlingarnas
förvaltning. Det finns människor som
är så inställda att de gärna vill sköta
praktiska arbeten just därför att de är
ideellt intresserade för församlingarna.
Därför är det synd att man klär av pastorat
och församlingar en hel del uppgifter
av rent praktisk art — de må

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. förvaltning av kyrklig jord, m. m.

vara sociala eller ekonomiska — ty det
finns faktiskt människor som inte intresserar
sig bara för ungdomscirklar
och symöten utan som vill arbeta praktiskt
för församlingen i praktiska uppgifter.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Göran Karlsson om att det var en mycket
stark minoritet i kyrkomötet som
gick emot förslaget. Jag kan också trösta
herr Göran Karlsson med att kyrkomötet
har radikaliserats mycket undan
för undan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det sista som herr
Svenungsson sade noterar jag med
glädje: att den stockkonservativa syn,
som i viss utsträckning präglat kyrkomötena,
nu har följts av en mera radikal
inriktning och att besluten, vågar
jag säga, fattas i en mänskligare anda.

Herr Ferdinand Nilsson talade om
splittringen av den kyrkliga jorden.
Han menade att det skulle vara lättare
att lösa detta problem i mindre områden.
Jag förmenar inte herr Ferdinand
Nilsson att ha den tron; var och en blir
ju salig på sin. För egen del vill jag
hävda motsatsen, nämligen att om man
lägger förvaltningen av den kyrkliga
jorden hos stiftsnämnderna kan man
åstadkomma skogsbruk med bättre arronderingar
än som för närvarande är
fallet.

Om jag fattade herr Ferdinand Nilsson
rätt, sade han i sitt första anförande
någonting om att domänverket kanske
inte i allo skött sitt skogsinnehav
på bästa sätt. Jag tror att domänverket
på sitt område har betytt mycket för
den skogliga utvecklingen. Jag vågar
säga att domänverket i många stycken
har gått i spetsen när det gäller att
åstadkomma en bättre och rationellare
skogsvård.

Det är möjligt att den här diskussio -

nen ligger utanför diskussionen om den
kyrkliga jorden. I så fall är det inte
mitt fel — det är inte jag som har börjat
den.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill givetvis notera
den garanti som herr Göran Karlsson
ger för att domänverket på ett rationellt
sätt har skött förvaltningen av sina skogar.
Det ekonomiska resultat, som domänverket
redovisar, har ju inte alltid,
i förhållande till rörelsens omfattning,
varit så förfärligt imponerande.

Det väsentliga i detta sammanhang
är att man inte åstadkommer en rationalisering
genom att föra från varandra
avlägset belägna skiften samman till
en förvaltning som dessutom även den
finns på långt avstånd från ifrågavarande
skogsområden. Om samarbete
däremot anordnas lokalt, kan andra och
bättre resultat nås.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Domänverket kanske
ligger utanför vår diskussion, men eftersom
vi har kommit in på frågan vilken
roll domänverket spelar i detta
sammanhang vill jag med några ord
svara herr Ferdinand Nilsson.

Herr Ferdinand Nilsson var inte imponerad
över det ekonomiska resultatet
som domänverkets verksamhet ger.
Det skall väl här i sanningens namn
sägas att domänverket tvingas att förvalta
jord- och skogsområden, där de
naturliga förutsättningarna inte är så
goda för att verket skall få ut ett hyggligt
resultat av sin verksamhet.

När det gäller frågan huruvida den
kyrkliga jorden skall förvaltas av pastoraten
eller av stiftsnämnderna vill jag
upprepa vad jag tidigare har sagt, nämligen
att det förslag som här föreligger
enligt mitt förmenande kommer att innebära
att vi får ett bättre och rationellare
skött skogsbruk. De som har
sysslat med dessa frågor inom pastora -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

ten får val — utan att behöva gå över
till syföreningsverksamhet o. d. — söka
finna annan sysselsättning inom det
kyrkliga livet. Jag tror inte att de skall
behöva sakna arbetsuppgifter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komine att framställas
först särskilt angående punkten
A samt därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten A framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 91
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Ang. rikets mynt, m. m.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 92, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om införande av fastighetsbildningslagen,
m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott jämte
motioner i ämnet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning
i samband med fastighetsbildning m. m.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 71, i anledning av motion om fördjupad
företagsdemokrati vid de statsunderstödda
teatrarna; och

nr 72, i anledning av motioner om
tillämpning av upphovrättslagen inom
de svenska teatrarna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. rikets mynt, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 79, i anledning av proposition
med förslag till lag om rikets mynt,
in. m., jämte motioner.

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. rikets mynt, m. m.

I en den 30 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 190, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om rikets mynt,

2) lag om avrundning av vissa öresbelopp.

I propositionen hade föreslagits, att
mynten i valörerna ett öre, två öre och
två kronor skulle slopas. Kungl. Maj:t
föresloges få rätt att förordna om sammansättningen
av mynt i vilka icke
guld eller silver inginge samt om sådana
mynts vikt och utförande. Vidare
hade föreslagits införande av vissa avrundningsregler
vid betalning av belopp
som icke slutade på 5- eller 10-tal ören.

Den nya myntlagstiftningen skulle
enligt förslaget träda i kraft den 1 januari
1972 med en halvårig övergångstid.
Avrundningsbestämmelserna föresloges
träda i kraft vid övergångstidens
utgång.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna l:
1371, av herr Åkerlund, och 11:1593,
av herr Enarsson, vari yrkats,

att riksdagen skulle avslå Kungl.
Maj:ts förslag till lag om rikets mynt,
samt

att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t
hemställa om en parlamentarisk utredning
av penning- och myntlagstiftningen
i enlighet med de grunder som anförts
i motionerna,

dels ock motionen 11:1594, av fru
Holmquist.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 190 framlagda
förslaget till lag om avrundning av vissa
öresbelopp;

B. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:1371 och 11:1593 >
ifrågavarande del bifalla propositionen
nr 190 i övrigt;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1371 och II: 1593 såvitt de avsåge
utredning rörande penning- och
myntlagstiftningen;

I). att motionen II: 1594 måtte anses
besvarad med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservationer hade anförts

1, beträffande utskottets hemställan
under B, av herr Åkerlund (m), som
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 1371 och
11:1593 i ifrågavarande del avslå propositionen
nr 190 i övrigt;

2, beträffande utskottets hemställan
under C, av herrar Åkerlund (m) och
Regnéll (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under G hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:1371 och 11:1593 i
ifrågavarande del hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning rörande penningoch
myntlagstiftningen i enlighet med
vad reservanterna anfört.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skall med några ord
motivera reservation 1, som har avgivits
av mig ensam, och även säga några ord
om reservation 2 beträffande utskottets
hemställan under C.

Båda reservationerna gäller förslaget
till ny myntlag. I den första reservationen
yrkas att riksdagen måtte avslå förslaget
till ny myntlag.

Jag vill omedelbart understryka att
jag för min del anser att vi förvisso
behöver en reformering av vår gamla
myntlag av år 1873 och att jag väl kan
tänka mig att ersätta densamma med
en ny. Jag kan t. o. m., vilket jag an -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

fört i en motion som jag har väckt i
denna kammare, tänka mig två nya
myntlagar, en för huvudmynten och eu
för skiljemynten. I det senare fallet
krävs dock att frågan om skiljemyntens
ställning i penningsystemet får en annan
behandling än fallet är i propositionens
av utskottet tillstyrkta förslag.

Den viktigaste frågan i detta sammanhang
är om skiljemynten skall vara lagligt
betalningsmedel i full utsträckning
eller inte. Det är en fråga som bör göras
till föremål för utredning.

Enligt min mening är emellertid ett
grundläggande villkor för att vi skall
få ett bättre ordnat penningväsende än
vi har för dagen att myntlagen, riksbankslagen
och den provisoriska lagen
om sedelutgivningsrätten ges en sammanhängande
behandling med en realistisk
anpassning till regeringsformens
bestämmelser. Vi som motionerat —
herr Enarsson i andra kammaren och
jag — har yrkat att vi skall få en parlamentarisk
utredning härom, och det
föreligger en reservation i detta syfte
under punkten 2. Det bör enligt vår mening
vara en sakkunnigutredning, men
den bör ha ett parlamentarisk inslag
därför att frågan om penningväsendet i
första hand får anses vara en riksdagens
angelägenhet.

Det första kravet som man bör ställa
på innehållet i myntlagen är naturligtvis
att den skall tala om vad en krona
är, ge en definition på vad som i lagförslaget
kallas myntenheten eller kronan.
Inte ens detta elementära krav har
förslaget till ny myntlag kunnat tillgodose.
Jag måste uppmana utskottets
talesman att ge en klar och enkel definition
på vad en krona är — om man
inte vill acceptera den definition som
återfinns i reservationen. I denna sägs
enkelt och fullt tydligt att kronan motsvarar
171,763 milligram fint guld och
att detta borde ha inskrivits i myntlagen.
Det är den grund varpå sedan hela
mynt- och penningväsendet enligt vår
åsikt borde ha uppbyggts.

För min del beklagar jag att utskotts 6

Första kammarens protokoll 1970. Nr 46

Ang. rikets mynt, m. m.
majoriteten avvisar denna riktiga tanke.
Utskottsmajoriteten påtar sig ett
stort ansvar när den uttryckligen ställer
sig bakom propositionens polemik
mot att fastslå kronans guldparitet. Som
det sägs i reservation 1 får lagförslaget
därför uppfattas som en förberedelse
för devalvering av kronan. Om regeringen
eller utskottet hade föreslagit,
ifrågasatt eller ens diskuterat att öka
kronans guldvikt till t. ex. 403 milligram
guld eller 247 milligram guld, dvs. i
förra fallet 1931 års krona och i senare
fallet 1949 års krona före respektive års
devalveringar, hade det förvisso väckt
berättigat uppseende och mötts med,
skulle jag förmoda, misstro här hemma
lika väl som utomlands. Ingen skulle ha
trott på realismen i ett eventuellt dylikt
förslag, som uttryckt med andra ord
skulle ha inneburit att vi skrivit upp
kronans värde: vi hade apprecierat. Vi
skulle alltså ha gjort samma sak som
Västtyskland har gjort vid två tillfällen
under 1960-talet.

När man nu energiskt hävdar att inte
ens 171,763 milligram skall vara kronans
guldinnehåll, då riktas uppmärksamheten
klart mot frågan vilken lägre
guldvikt än dessa cirka 171 milligram
regeringen och eventuellt riksdagsmajoriteten
har i tankarna. Om högre guldhalt
är utesluten och nuvarande guldhalt
avvisas, vilket de facto sker nu,
måste det rimligen vara fråga om en
lägre. Men en lägre guldhalt är detsamma
som en devalvering. För dagen är
det inte fråga om en sådan devalveringsåtgärd,
jag vill betona det. Men
inte desto mindre är det ju fråga om en
förberedelse till någonting som rvms i
en nära eller längre bort liggande framtid.
Jag betonar detta ord förberedelse.
Man undanröjer hinder, man polemiserar
i propositionen mot sådana. Finansministern
säger att myntlagen inte bör
tyngas av de äldre bestämmelserna.

Jag vill för min del uttala att jag
motsätter mig och under de senaste
åren gång på gång talat mot en valutapolitik
som innebär uppgivande av

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. rikets mynt, m. m.
guldpariteten och kapitulation i försvaret
av kronan. Därtill vill jag erinra
om att flera viktiga främmande länder
— bland dem USA och Schweiz,
Belgien m. fl. europeiska länder — definierar
sina pengar, dvs. sina värdeenheter,
i guld. En gulddollar eller standarddollar
är t. ex. definierad som
15 5/21 grains myntguld ä 900/1000
renhet, alltså 888,617 milligram finguld.
Låt mig bara här få inskjuta att grain
är ett gammaldags ord, en måttenhet
som rent språkligt betyder korn, ett vetekorn,
och att detta vetekorn antas ha
en vikt av 64,8 milligram. Det är en stipulerad
vikt, ett slags normalvetekorn.
Det är inte så märkvärdigt att man har
sådana gamla måttbestämmelser, därför
att vägningsbestämmelserna angående
ädelmetallerna i allmänhet går
långt tillbaka i tiden, långt in i medeltiden.
Så står det alltså skrivet i Amerika.
En schweizisk franc motsvarar
203,22 milligram finguld enligt landets
myntlag. Det är alltså helt fel om någon
vill göra gällande att mynts metalluzAf
— jag betonar ordet vikt — inte
skulle stå i viss relation till deras lydelse.

Här måste jag göra en liten polemik
mot utskottsmajoriteten, då jag tycker
att majoritetens lättvindiga sätt att behandla
denna fråga alls icke står i proportion
till frågans betydelse, om jag
får använda ett annat ord. Utskottsmajoriteten
säger nämligen att motionärerna
— och jag är ju en av dem —
avstått från att i detalj precisera kritiken
mot förslaget till myntlag.

Så långt är det rätt. Men skälen till
att jag avstått från detaljkritik bryr sig
utskottsmajoriteten inte om att redovisa.
Jag tycker att de bort redovisas.

Propositionen bygger på en utredning
som enligt min mening är ofullständig
och i utpekade hänseenden dilettantisk.
Det är det ord jag har använt, och jag
skall återkomma till ordet dilettantism
för att förklara det. Majoriteten säger
alltså att vi inte närmare angivit motiven
för vår kritiska inställning. Jag

tycker att det tyder på en oförmåga att
förstå vad som sägs i motionen. I denna
sägs att kronan inte är definierad.
Det har jag redan påpekat. Om man börjat
med att tala om vad en krona är,
definierat den, då skulle vi alla vetat
vad det är vi skall tala om. Men det gör
man inte. Vi vet alltså inte riktigt vad
det egentligen är vi resonerar om.

Så sägs det i propositionen att uppfattningen
”att myntens metallvärde
skall stå i viss relation till deras valör”
”sedan länge är övergiven”. Detta
är propositionens egna ord. Detta påstående
vänder vi oss emot och säger
— vilket är det viktiga — att ordet valör
betyder värde. Vad propositionen
säger godtas av utskottet, vilket i detta
fall betyder att ett värde skall stå i
viss relation till ett värde. Vad betyder
då detta? Vem hyser denna uppfattning,
och vem är det som har övergivit
uppfattningen att ett värde står i relation
till ett värde?

För att upplysa utskottet och riksdagen
har jag återgivit lagtexten på originalspråket
i den amerikanska guldlagen,
Gold Reserve Act, och den schweiziska
myntlagen. I båda dessa lagar definieras
dollarn och schweizerfrancen
som uzA-tmängder guld. Observera skillnaden
mellan värde i relation till ett
annat värde och dessa lagar där definitionen
görs i zuAhnängder guld. Lagtexternas
klarhet i de båda av mig citerade
fallen är föredömlig. Jag har inte
själv velat översätta lagtexterna, ty jag
hade hoppats att utskottet självmant
skulle göra det. Då skulle utskottet fått
tillfälle att självt upptäcka vilken blamage
som ligger i detta tal om att ett
värde skulle stå i relation till ett värde.
I stället har utskottsmajoriteten slutit
ögonen. Jag skall emellertid översätta
lagtexterna i dag och ta risken att man
säger att jag översätter fel.

Den amerikanska texten lyder alltså
i översättning:

”En dollar eller en dollars lydelse på
varje Förenta staternas penningslag är
lika med ett sådant antal grains (allt -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 40

så översatt ’korn’) av guld av 9/10 finhet
som vid åberopad tidpunkt innehållcs
i värdeenheten.” (Observera värdeenheten.
)

Jag citerar vidare: ”Under bemyndigande
av sektion 43, punkt 3, lagen av
den 12 maj 1933 fastlade presidenten
genom kungörelse den 31 januari 1934
gulddollarns vikt till 155/21 grains
(korn) guld av 9/10 finhet.”

Jag har redan sagt vad ett grain är,
och vi kommer alltså för dollarn fram
till 888,071 milligram guld. Denna uträkning
kan vem som helst kontrollera.

Den schweiziska texten, som återfinnes
på tyska i motionen, lyder i
översättning:

”En schweizisk franc motsvarar
63/310, vilket är lika med 0,20322 gram
fint guld.” Det står också, inom parentes,
i 2 § i denna myntlag att ett kilogram
fint guld är lika med 4 920,40/63
francs.

Kan man inte skilja på måttslagen,
värde och vikt, då lönar det enligt vår
mening inte mycken möda att detaljkritisera
det verk som här är framlagt.
Dilettantismen ligger i denna oförmåga
liksom i oförmågan att ta reda på hur
det förhåller sig i andra västerländska
stater med vilka vårt land har valutaförbindelser.

Vi hamnar i ett läge där vi frånsäger
oss, i vår myntlag och i vår penningförfattning,
en definition på vad
kronan är. Men vi är samtidigt medlemmar
i en större enhet, Internationella
valutafonden, i vilken ingår 110—-120 länder som alla har förbindelser
med varandra via en gemensam nämnare,
som just är guldet. I denna enhet
av länder begärs att varje land skall
ange hur mycket dess valuta innehåller
i vikt av just denna metall.

Sverige tillhör kretsen av Internationella
valutafondens länder och har angivit
en paritet i guld. Men vi frånsäger
oss nu lagen för vårt eget interna
bruk.

Det är alldeles riktigt att man enligt
Internationella valutafondens stadgar

Ang. rikets mynt, m. m.
kan göra förändringar i guldvikten,
dvs. man kan öka eller minska guldinnehållet
eller guldvikten, appreciera,
skriva upp, guldvärdet eller devalvera.

En sak kvarstår som utomordentligt
väsentlig vid bedömningen av denna
fråga, nämligen att så länge som Sverige
är medlem i Internationella valutafonden
är också vårt land infogat i
den internationella standard som bygger
på guldet. Att då, som görs i propositionen,
tala om att rensa ut de
gamla tyngande bestämmelserna om
guldmyntfot och annat sådant är ändå
att försätta sig i en onödigt komplicerad
situation.

Vad så beträffar förslaget om en ny
myntserie kan jag fatta mig kort. Det
är enligt min mening inte någon överhängande
brådska med att byta ut den
myntserie vi nu har. I varje fall är
det inte så bråttom att man inte skulle
ha tid på sig att göra en utredning av
hela denna fråga, vilket jag också begärt
och reservanterna i reservation 2
har yrkat på.

Låt mig avslutningsvis få säga ett par
ord om argumenten för en utredning.
För det första är det, som jag redan
har antytt, frågan om man skall ha
en myntlag för huvudmynt och en för
skiljemynt. Den frågan bör kunna tas
upp till prövning. För det andra gäller
det vilka av våra penningsorter som
skall utgöra lagligt betalningsmedel. Sedan
gammalt har huvudmynten, alltså
gjorda av guld, varit det grundläggande
betalningsmedlet. I regeringsformen
står att sedlarna också skall få vara
det, eftersom man sätter dem i myntens
ställe; de har ju en obegränsad laglig
betalningsmedelseffekt.

Skiljemynten har tidigare haft en
begränsning som lagligt betalningsmedel,
och denna begränsning vill finansministern
nu ta bort. Det är naturligtvis
i och för sig inte någon stor fråga.
Däremot är det en rätt väsentlig fråga
hur mycket likvida medel man skall
ge ut. Guldet har en naturlig begränsning
i det faktum att det är dyrt och

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. rikets mynt, m. m.
svårt att komma åt. Sedlarna är billiga
att åstadkomma, men man får dem inte
gratis — det skall jag be att få tala
om. Ettusen hundrakronorssedlar kostar
45 kronor att tillverka. Det går dock
att åstadkomma sedlar tämligen obegränsat.
Det finns bara ett hinder i
form av en lag som begränsar utgivningen,
det s. k. sedeltaket. Vad sedan
gäller skiljemynten så har ju diskuterats
att man skulle använda sig av olika
metaller vid tillverkningen; t. ex. aluminium
har nämnts, och det går att
hitta ännu billigare material att göra
skiljemynt av. Det sägs att Kungl. Maj:t
skall ha rätt att ge ut hur mycket
skiljemynt som helst. Det ligger i tankegångens
förlängning att tro att avsikten
är att om man bara fått rätt att
obegränsat ge ut skiljemynt så blir nästa
steg att obegränsat ge ut sedlar.

Herr talman! Jag kan avsluta mitt
anförande här och yrka bifall till de
reservationer som är fogade till utlåtandet.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I bankoutskottet har
herr Åkerlund i en reservation yrkat
avslag på förslaget om ny myntlag, och
vi hörde honom nyss i sitt anförande
plädera för denna reservation.

Hans ställningstagande grundas naturligtvis
på den övertygelse han har
om vikten av att kronans värde står i
en fast relation till guldets. Min avsikt
är inte att ta upp någon mer ingående
diskussion med herr Åkerlund om detta
problem. Vi har ju flera gånger tidigare
haft tillfälle att resonera om dessa
och närbesläktade ting. Vi har olika
uppfattningar i dessa frågor, och det
finns inte stora förutsättningar för att
vi skall kunna övertyga varandra. Ett
par reflexioner i anslutning till herr
Åkerlunds reservation vill jag emellertid
göra.

Herr Åkerlund kritiserar att det inte
har inskrivits i förslaget till myntlag
att kronan motsvarar 171,763 mg fint

guld vid ett guldpris av 5 821 kronor
28 öre. Han ser detta som en ytterligare
uppluckring av kronans bindning
till guldmetallen.

Herr talman! Man kan naturligtvis
ha olika uppfattningar om guldmyntfoten.
Det faktiska förhållandet är emellertid
att guldmyntfoten i realiteten
varit upphävd i Sverige sedan år 1937.
Sedan det året har nämligen stadgandet
i 72 § regeringsformen, att riksbanken
är skyldig att vid anfordran lösa in
utgivna sedlar med guld, varit suspenderat.
Att den klassiska guldmyntfoten
med sedlar inlösbara mot guldmynt
skulle komma att internationellt återuppstå
är inte sannolikt. En helt annan
sak är att det i den internationella monetära
diskussionen har funnits enstaka
förespråkare för en fastare anknytning
till guldet, internationellt sett, på så
sätt att centralbankerna skulle för andra
centralbankers räkning upprätthålla sina
valutors konvertibilitet mot guld.

Men hur man än ser på dessa frågor
kan jag inte finna några skäl för
att myntlagen skulle bibehålla kronans
anknytning till guldet. Det är en sak
som inte nödvändigtvis behöver kopplas
samman med guldets monetära roll
internationellt sett. Om mot all förmodan
behov skulle uppkomma att på
nytt prägla guldmynt, får man ändå
stifta ny lag om detta och om kronans
guldparitet. Det finns därför enligt min
mening varken praktiska eller penningpolitiska
skäl som talar för att man i
myntlagen skulle behöva bestämmelser
av den innebörd som herr Åkerlund
har pläderat för.

Herr Åkerlund påstår också — och
det är ganska anmärkningsvärt — att
lagförslaget får uppfattas som en förberedelse
till devalvering av kronan. Jag
vet inte om herr Åkerlund i det sammanhanget
lägger in någon särskild
betydelse i ordet devalvering. Men om
han med devalvering menar att Sverige
skulle avse att skriva ned den svenska
kronans värde i förhållande till andra
valutor och att lagförslaget är en för -

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

beredelse för detta, liar jag mycket
svårt att följa honom i hans resonemang.
Såväl regeringen som riksbanken
bär med all kraft deklarerat att
en devalvering av vår valuta är utesluten.
Vår ekonomiska situation internationellt
sett är inte alls sådan att en
dylik åtgärd skulle behöva diskuteras.
Men jag har kanske på denna punkt
alldeles missförstått herr Åkerlund.

Vidare har herrar Åkerlund och Regnéll
påyrkat en utredning rörande penning-
och myntlagstiftningen. Utskottets
övriga ledamöter har inte funnit att
bärande skäl anförts för en sådan utredning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Det är inte mycket jag
kan säga för att herr Ståhle och jag
skall komma på samma linje. Men jag
må kanske ändå säga att det vore värdefullt
för diskussionen om man när det
gäller vad den ena eller andra har sagt
i olika sammanhang läte orden stå för
vad de verkligen innebär.

Herr Ståhle talar om guldmyntfoten
trots att jag vid upprepade tillfällen har
framhållit att guldmyntfoten av den typ
som existerade i världen under slutet
av förra seklet och början av detta var
ett brittiskt system. Det har upphört,
och jag tror för min del inte att det någonsin
kommer igen.

Det system vi nu har är ett annat.
Det är ett system som rätteligen och
bäst kan karakteriseras som ett på guldet
byggt amerikanskt system. Det upprätthålls
nämligen genom den ledning
som Förenta staterna utövar i detta sammanhang
genom att skapa en organisation
av, som jag sade, över ett hundratal
länder som inbördes kommit överens
om att deras valutor skall vara utbytbara
mot varandra; de skall vara konvertibla
för löpande transaktioner. Denna
stadga har även Sverige skrivit på.

Ang. rikets mynt, m. m.
Det har denna riksdag godkänt på regeringens
förslag.

När nu systemet ser ut på detta sätt
är det väl rimligast att utgå från att det
är detta vi talar om och inte något annat.
Jag har varken i uttalanden eller
skrifter föreslagit att man skulle lösa in
sedlar med guldmynt i dagens läge. Såvitt
jag kan förstå tillhör detta en gången
tid. Jag kan självfallet inte ha eu
aning om det kommer tillbaka i en
framtid. Jag vet ju inte ens om jag lever
om tio minuter. Det resonemang herr
Ståhle förde faller ju platt till marken,
om man för det på detta sätt. I stället
bör ju resonemangen föras med hänsyn
till de förhållanden som råder internationellt.
Vi har ju ändå skyldigheter
gentemot främmande länder att betala
våra räkningar enligt de omräkningskurser
som vi accepterat via Internationella
valutafonden.

Finansministern säger i propositionen
och herr Ståhle anför här att vi kan
komma i det läget att vi behöver stifta
en ny myntlag, om någonting skulle
inträffa. Jag har sagt att det kan finnas
två myntlagar, en för ”guldmynt” eller
huvudmynt och en för skiljemynt. Men
utred då frågan i ett sammanhang så att
vi kan nå fram till ett stabilt och förtroendeingivande
system!

Herr talman! Jag har använt uttrycket
att jag i den föreslagna åtgärden ser
en förberedelse för devalvering. Det är
mycket olyckligt, om det skulle gå så
långt. Det framgår utan vidare klart av
mina ord, att jag motsätter mig en sådan
utveckling. Om det jag här anfört har
den effekten att hos regeringen och riksdagen
stärka motståndskraften mot de
upplösande tendenser som finns på detta
område i vårt land, har den reservation
det här gäller fyllt en stor uppgift.

Jag vill, herr talman, sluta med att
framföra ett tack till herr Ståhle för
alla de debatter som jag haft nöjet och
äran att få föra med honom i bankoärenden.
Detta har skett med blanka vapen,
och jag tror också med respekt för
varandras ståndpunkter. Vi har båda

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Ang. rikets mynt, m. m.
uppfattat det som en skyldighet att föra
debatt i dessa ämnen så att den inte
helt skulle do bort eller försvinna ur
kammarens protokoll och ur den allmänna
diskussionen. Om ingen debatterar
någonting blir det tyst och dött.
Och det är kanske ändå vår uppgift såsom
riksdagsledamöter att föra en debatt,
även om det är fråga om krångliga
saker.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
lierr Åkerlund för de vackra ord han
nämnde till mig. Jag har tidigare från
denna talarstol uttryckt min beundran
för vetenskapsmannen herr Åkerlund
vad gäller just de frågor vi nu diskuterar.

Men jag ville med mitt inlägg försöka
återföra denna debatt till det praktiska
planet. Det är viktigt för oss här i riksdagen
att se till att vi fattar beslut som
kan omsättas i praktisk verksamhet.

Herr Åkerlund nämnde att vi har skilda
uppfattningar i en hel del av de frågor
det här gäller, något som jag underströk
i mitt första anförande och som
jag även nu vill understryka. Men jag
har ändå all respekt för herr Åkerlund
och hans uppfattning.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den av herr

Åkerlund vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 79 punkten
B, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Åkerlund vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 18.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten G framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herrar Åkerlund och Regnéll vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 79 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Åkerlund och
Regnéll vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 16.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten D.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 80, i anledning av motioner angående
prissättningen på flytande bränsle
i Norrland, m. m.;

nr 81, i anledning av motion angående
grunderna för pension eller annan
ersättning åt tjänstemän hos kamrarnas
kanslier vid övergången till enkammarriksdag; nr

82, med förslag till besvärsstadga
för riksdagen och dess verk, m. m.;

nr 83, med förslag till ny instruktion
för riksdagens förvaltningskontor;

Ang. rikets mynt, m. m.

nr 84, angående vissa bestämmelser
om personal hos riksdagen;

nr 85, med förslag till ändringar i
vissa reglementen och instruktioner avseende
riksdagens verk;

nr 86, med förslag till dels lag om
iindring i lagen (1970:280) om ändring
i lagen (1934:437) för Sveriges
riksbank, dels nytt bankoreglemente;

nr 87, med förslag till ändring i stadgarna
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond;
och

nr 88, angående översyn av Nordiska
rådets svenska delegations kansliorganisation.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr
89, med redogörelse för överväganden
rörande regler för riksbankens kontakter
med bankerna i vissa frågor, m. m.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 90, om upphävande
av instruktionen för bankoutskottet
och om vissa bemyndiganden i
samband därmed, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1970/71, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden jämte motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 227, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1970/71, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Nr 46

Tisdagen den 15 december 1970

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 413, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 53 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 436, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl.;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning, jämte motioner;

nr 439, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa ändringar i överenskommelsen
angående upprättande av en europeisk
organisation för kärnforskning;

nr 440, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till
kommuner för bidrag till investeringar
i primärflygplatser;

nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Posthus
m. m.; och

nr 442, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1970/71.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 445, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i naturvårdslagen (1964:
822) m. m., dels motioner i ämnet, dels
ock motioner angående tillståndstvång

för anordnande av skrotbilsupplag samt
angående åtgärder mot olja (i viss del);

nr 462, till Konungen i anledning av
motioner om skärpt ansvar för researrangör
gentemot deltagare i sällskapsresa
till utlandet;

nr 463, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om linjesjöfart
på Gotland jämte motioner
i ämnet;

nr 464, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om införande
av fastighetsbildningslagen,
in. m., i vad propositionen hänvisats till
lagutskott jämte motioner i ämnet; och
nr 465, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förvaltning
av kyrklig jord, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

452, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1922:260) om automobilskatt jämte

motioner;

nr 453, med anledning av Kungl.

Maj.ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1951: 763) angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst,
m. m. jämte motioner; och

nr 454, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
med anledning av riksskatteverkets inrättande,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Tisdagen den 15 december 1970

Nr 46

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 471, i anledning av proposition
med förslag till lag om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning i samband
med fastighetsbildning m. m.;
samt

nr 472, med förslag till ändringar i
stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av

dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.18.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 46

Onsdagen den 16 december 1970

Onsdagen den 16 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser dels

till fullmäktige i riksbanken:
nr 466, i anledning av fullmäktiges
framställning angående nedläggning av
riksbankens avdelningskontor i Vänersborg;
samt

nr 479, om antagande av dels förslag
till lag om ändring i lagen (1970:280)
om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges
riksbank, dels nytt bankoreglemente,

dels till Konungen:
nr 467, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ökning av den svenska
andelen i Världsbankens grundfond;

nr 468, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om tillämpning av allmänna
prisregleringslagen;

nr 473, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om rikets
mynt, m. m.;

nr 478, om antagande av förslag till
lag om ändring i lagen (1970: 280) om
ändring i lagen (1934:437) för Sveriges
riksbank;

nr 483, om prövning av besvär över
statens personalpensionsverks beslut i
vissa ärenden; samt

nr 484, om ändringar i instruktionerna
för riksdagens ombudsmän och för
riksdagens revisorer,

dels till riksdagens ombudsmän:

nr 469, angående återkallelse av viss
framställning från ombudsmännen,

dels till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
:

nr 474, om antagande av besvärsstadga
för riksdagen och dess verk;

nr 475, om antagande av ny instruktion
för förvaltningskontoret;

nr 476, angående vissa bestämmelser
om personal hos riksdagen;

nr 477, om ändringar i vissa reglementen
och instruktioner avseende riksdagens
verk;

nr 480, om antagande av nytt bankoreglemente;
samt

nr 482, angående bemyndigande för
riksdagens förvaltningsstyrelse att vidtaga
ändringar i tjänstemannastadgan
för riksdagen och dess verk,

dels ock till Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond:

nr 481, angående ändring i stiftelsens
stadgar.

Anmäldes och bordlädes första lagutskottets
memorial nr 82, föranlett av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 81
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
föräldrabalken, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl.
10.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 16 december 1970

Nr 46

Onsdagen den 16 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 82, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 81 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i föräldrabalken,
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 470, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i föräldrabal -

ken, in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under riksdagens
vår- och höstsessioner år 1970.

Förslaget godkändes under förutsättning
att andra kammaren fattade beslut
i enlighet med vad i förslaget angivits.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela, att vid höstsesssionens
slut icke justerade protokoll
framlägges för godkännande onsdagen
den 30 december kl. 12.00.

Justerades protokollsutdrag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl.
14.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemerl

Nr 46

Onsdagen den 16 december 1970

Onsdagen den 16 december

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! När jag om
en kort stund slår klubban i bordet och
sätter punkt för första kammarens höstsession
år 1970 avslutas därmed också
första kammarens insatser i svenskt
parlamentariskt liv.

En epok i den svenska folkrepresentationens
historia är till ända — en ny
gör sitt inträde på den politiska vädjobanan.

Den nyordning som nu begynner berör
i högre grad första kammaren än
den andra. Det indirekta valsystemet,
den längre valperioden, den successiva
förnyelsen, det som kännetecknat denna
kammare blir nu ett minne blott.
Från det politiska livet försvinner också
icke mindre än 78 av denna kammares
ledamöter, de flesta av dem troligen
definitivt. Många av dessa har spelat
en stor roll i kammaren och tjänat
i riksdagen under långa perioder.

Det har vid flerfaldiga tillfällen vid
debatterna om den nya partiella författningsreformens
genomförande betonats
hur ringa allmän uppmärksamhet
denna reform i själva verket uppväckt
bland folkets breda lager.

Aldrig tillförne har väl en nyordning
av i betydelse liknande slag genomförts
under så stillsamma former som denna,
trots den genomgripande förändring
som den medför i vårt politiska liv.

Det höves mig därför knappast att
vid denna första kammarens svanesång
söka svinga mig upp till de oratoriska
höjder, som utmärkte lantmarskalkens
vältaliga avslutningsord vid riddarhusets
avskaffande eller som kännetecknade
åtskilliga inlägg under författningsdebatterna
åren 1906—1909 och
1918—1921.

Vad beror då denna stillsamhet på?
Kanske främst på att ett envist motstånd
hade rests mot avskaffandet av
en ståndsrepresentation som i själva
verket med sin klassbetonade konstruktion
överlevt sig själv och vid de senare
tillfällena på att de förändringar
som då genomfördes betecknade avgörande
steg mot demokratiens och parlamentarismens
genombrott, länge med
passion krävt av en alltmer betydande
folkmajoritet.

De nu genomförda författningsändringarna
innebär dock parlamentarismens
fullständiga genomförande. Men
svenska folket i gemen har knappast
känt det hittillsvarande tvåkammarsystemet
som något avgörande hinder för
den svenska demokratins funktionsduglighet.
Meningsbrytningarna mellan
dem som velat behålla tvåkammarsystemet
och dem som velat att folkets
vilja uttryckt vid ett val skall vara avgörande
i fråga om hos vem regeringsmakten
skall förläggas har mestadels
skett mellan de i riksdagen företrädda
politikerna och så småningom utmynnat
i den kompromiss som nu blivit
verklighet och som antagits av båda
kamrarna med överväldigande majoritet.

För den, som redan som politiskt intresserad
skolyngling från kamrarnas
läktare med andlöst intresse följde de
skarpa debatterna under slutet av detta
sekels första årtionde eller genomlevde
de heta diskussioner som ledde till demokratins
genombrott strax efter första
världskriget, har kontrasten med den
nu förda författningsdebatten och detta
ganska fridsamma avsnitt i den
svenska författningsutvecklingens historia
framstått i skarp relief.

I De Geers motivering för tvåkammarsystemets
införande fanns många
synpunkter, som återspeglade den da -

Onsdagen den 10 december 1970

Nr 46

gens synsätt, ett synsätt som ännu inte
av naturliga skäl var genomträngt av
för dagens medborgare självklara demokratiska
grundsatser. Men en synpunkt
som kanske i dag främst bör
ihågkommas är följande: Syftet med
tvåkammarsystemet och de med lika
makt utrustade kamrarna skulle inte
endast vara att förhindra förhastade
beslut utan också att över huvud taget
trygga det beståendes rätt.

Under åtskilliga årtionden fullgjorde
väl första kammaren denna uppgift
med den äran.

Första kammarens första sammansättning
gjorde att den närmast liknade
ett återuppståndet riddarhus. Av kammarens
125 medlemmar var inte mindre
än 78 grevar, baroner eller vanliga
adelsmän. Av återstående medlemmar
var de flesta höga ämbetsmän som om
adlandet fortsatt också mycket väl kunnat
taga säte på riddarhuset.

Det förefaller närmast som om man
inom den dåvarande kammaren kunnat
betrakta den ensamme läkaren, den
enslige kyrkoherden och de fyra grosshandlarna
som representanter för socialgrupp
3.

Vilken utveckling har inte skett! Såvitt
jag har kunnat finna representeras
ridderskapet i denna kammare numera
av en enda medlem, som för övrigt ■—
det är jag säker på —- på intet sätt anser
sig företräda denna samhällsgrupp,
om man nu skulle kunna säga att en
sådan i egentlig mening längre existerar.

Första kammarens sammansättning
då var ganska naturlig. På landsbygden
som vid den tiden inrymde den övervägande
huvuddelen av svenska folket
var man van att se upp till den store
godsägaren eller potentaten, som kanske
också representerade erfarenhet i
fråga om offentliga värv. Valbarhetsåldern
var hög, rösträtten i hög grad inskränkt
och graderad även om själva
valmansantalet till landsting och stadsfullmäktige
i Göteborg och Stockholm
var större än valmanskåren till andra
kammaren. Förstakammaruppdraget var

oavlönat och sålunda förenat med betydande
ekonomiska uppoffringar för
dem, som inte var bosatta i Stockholm.

Den utveckling som sedan skett har
gått stegvis allteftersom folkbildningen
ökat, folkets stora massa blivit mer
politiskt medveten, industrialiseringen
satt in, levnadsstandarden stigit och
demokratiskt tänkesätt vunnit insteg
icke utan inflytande från andra länder
som under vissa tider nått längre än
vi på detta område.

Rösträtten vidgades till att så småningom
bli allmän, inklusive kvinnlig
rösträtt, valbarhetsåldern sänktes, förstakammarledamöterna
fick lika löneförmåner
som andra kammarens och
första kammaren blev lika demokratisk
som den andra — allt detta efter ganska
uppslitande politiska strider.

Kvar stod endast intill denna dag
den indirekta valmetoden, den längre
valperioden och den successiva förnyelsen,
vilken medfört att denna kammare
icke på samma sätt som medkammaren
återgivit svängningarna i folkopinionen.
En riksdagsman har kunnat
sitta i denna kammare efter det att tolv
år förflutit sedan hans primärväljare
lagt sina röstsedlar i valurnan. Första
kammaren har icke minst på grund av
eftersläpningen i dess förnyelse under
efterkrigstiden varit mer radikal än
medkammaren, om nu beteckningen radikal
tillämpas på det socialdemokratiska
partiet, vilket inte i alla avseenden
motsvarar verkligheten.

De Geers tanke att första kammaren
skulle representera eftertanken och
värnet för det bestående har sålunda
på visst sätt förbytts i sin motsats. I
alla händelser har det härskande partiet
under senare decennier haft sitt
starkaste fäste i denna kammare, fast
talmannen kontinuerligt tillhört oppositionen,
och kammaren har under vissa
perioder utgjort garantin för ett
fortsatt regeringsinnehav.

Ingen skall förneka att första kammaren
även under sin så att säga odemokratiska
period inom sina väggar
hyst mycken erfarenhet, klokskap, eko -

Nr 46

Onsdagen den 16 december 1970

nomiskt förstånd och varm fosterlandskärlek
och därmed under lång period
i sin mån bidragit till en relativt lugn
och delvis framgångsrik samhällsutveckling.

Under brytningstiderna under detta
sekels första årtionden utgjorde kammaren
en fördröjande faktor i fråga om
den utveckling som eftersträvades av
folkmajoriteten, men den hindrade kanske
genomförande av ett och annat
mindre genomtänkt uppslag och uppgav
i den stämning som rådde efter
första världskrigets omvälvningar till
slut helt sin privilegierade ställning
utan varaktig bitterhet.

Skillnaden mellan första och andra
kammaren har också mer och mer försvunnit
i fråga om partitillhörighet,
social sammansättning och även arbetsformer,
vilket bl. a. medfört att gemensam
omröstning, detta för svensk författning
unika institut, alltmera sällan
förekommit och när så skett i allmänhet
rört sig om relativt blygsamma anslagssiffror,
där meningarna gått isär
och där partidisciplinen tillåtits svikta.

Vad kammaren behållit av mera yttre
särprägel har väl berott på det mindre
antalet medlemmar, en viss tradition
som gjort debatterna lugnare och kanske
ibland sakligare och därför mindre
uppmärksammade av massmedia samt
på det förhållandet att de gemensamma
utskotten haft lika många medlemmar
från vardera kammaren, vilket
medfört att ett procentuellt större antal
förstakammarledamöter haft plats
som ordinarie utskottsledamöter än
som varit fallet i medkammaren. Också
har ett stort antal utskottsordförande
rekryterats från denna församling. Inte
en enda gång under min sexåriga talmanstid
har jag sett mig föranlåten att
slå klubban i bordet för att avbryta en
talare på grund av ett olämpligt eller
sårande utfall.

Utplånandet av olikheterna i kamrarnas
sammansättning, det tungrodda
i dubbelbehandlingen, inte minst för
regeringens medlemmar, utan att denna
dubbelbehandling utom i obetydliga

undantagsfall medfört skiljaktiga resultat,
har lett till att tvåkammarsvstemet
mer och mer framstått som en anakronism.
Härtill har ju kommit att eftersläpningen
i första kammarens förnyelse
med nuvarande och förutsebara valresultat
alltmera framstått som ett hinder
för ett snabbt realiserande av folkviljans
eventuella utslag i regeringsfrågan.

Det finns väl åtskilliga som i sitt
stilla sinne skulle önskat ett annat tvåkammarsystem
med ett annorlunda
sammansatt överhus med endast suspensivt
veto som särskilt i lagstiftningsfrågor
kunnat närmare granska de förslag
som i vår hektiska och föränderliga
värld drällt ned på kammarens
bord i en aldrig sinande flod och inte
sällan visat sig vara föremål för skilda
tolkningar och inte alltid varit kanske
helt genomtänkta. Men en sådan tanke
har aldrig visat sig politiskt genomförbar.

Den nya författning som nu träder i
kraft kan ingalunda betraktas som ett
hastverk. Den har föregåtts av årslånga
ingående utredningar som stötts och
blötts. Den är dock bara en början om
än kanske den viktigaste delen av en
omfattande författningsrevision. Framför
allt är den som sagt en kompromiss.
Som vid alla kompromisser är väl knappast
någon riktigt nöjd även om missnöjet
riktar sig mot olika detaljer. De
flesta förefaller dock ense om att den
nya enkammarens storlek kommer att
framkalla betydande problem och ställa
stora krav på det nya presidiet, som
dessutom måste skapa en ny tradition
i ett nytt hus med ny utskottsorganisation
och i flera avseenden förändrade
partipolitiska förhållanden.

Jag känner starkt behov att vid detta
tillfälle uttala vilken tillfredsställande
uppgift det varit för mig att under dessa
år föra klubban i denna kammare.
Efter bästa förmåga har jag sökt att
fylla denna uppgift med oväld och kanske
med ett stänk av gott humör. Huruvida
jag lyckats må andra döma om,
men jag har hela tiden känt att jag oav -

Onsdagen den 16 december 1970

Nr 46

1)9

sett partitillhörighet mött förtroende
och känt vänskapsbanden bli allt fastare
med kammarens ledamöter. För
detta uttalar jag mitt djupt kända och
vördsamma tack. Åtskilliga gånger har
jag känt den stumhet i debatten som
åvilar talmannen som eu belastning.
Ett flertal uttänkta ytterst dräpande repliker
har fått bli outsagda.

Jag har känt en beundran för all den
sakkunskap, den skicklighet, den hängivenhet
för uppgiften, som jag funnit
hos kammarens ledamöter.

Någon gång har jag kanske haft den
känslan att de rika personligheter som
funnits i denna kammare skulle kommit
ännu bättre till sin rätt om inte
systemet fordrat den starka disciplin
som utmärker vårt partiväsen.

Vi möts nu för sista gången i denna
sal, som visserligen mätt med historiens
mått är relativt ung men som bevittnat
så många fascinerande debatter.
Här har kammaren lyssnat till sådana
stora politiker som Lindman och Trygger,
Staaff och Edén, Branting och Möller
i gångna tider, Bohman och Virgin,
Helén och Dahlén, Bengtson, Erlander,
Sträng och Palme, för att bara nämna
några få av dem som väckt särskild
uppmärksamhet när de talat i detta rum
som kammarledamöter eller regeringsmedlemmar.
Någon gång har väggarna
väl också genljudit av återklangen av
mera entoniga talarprov från maskinskrivna
blad som fått kammarledamöterna
att kämpa med sömnen eller drivit
ut dem till lugnare platser där den
på senaste tiden verksamma televisionens
vakande öga icke kunnat nå dem.

Jag tror att alla vi som arbetat och
verkat i detta rum i dag känner något
av saknadens vemod. Vi kommer inte
att återse denna sal, åtminstone inte i
oförändrat skick. Ett kamratskap har
upplösts, en välkänd miljö kommer att
försvinna. Personligen vill jag uttrycka
en förhoppning om att detta hus
måtte kunna byggas om så att det åter
kan hysa även nutidens pretentiösa
riksdagsledamöter. Det temporära husets
yttre tillfredsställer åtminstone in -

te min kanske omoderna uppfattning
om skönhet och det må vara aldrig så
praktiskt ocli aldrig så funktionellt,
men jag tror inte det kommer att skapa
det intryck av värme som vi dock upplevt
i denna omgivning.

Jag vill tacka de båda vice talmännen
för all den hjälp de med städse
befintlig beredvillighet lämnat mig och
kammaren. Jag tackar hela kammarens
personal, som var och en i sin stad
med sällsynt hängivenhet fullgjort sina
åligganden, kanslipersonal, vaktmästare,
stenografer och deras medhjälpare
som förvandlat våra anföranden till begriplig
högsvenska. Jag vänder mig till
kammarens mångårige sekreterare, en
av vår tids främste konstitutionella experter,
som troget stått vid min sida
och givit mig ovärderliga råd.

Till Er som nu definitivt lämnar
riksdagsarbetet önskar jag långa och
lyckliga slutår efter framgångsrik karriär.

Till dem som till äventyrs hoppas på
ett bättre valresultat i framtiden må
dessa förhoppningar infrias.

Till dem som inträder i den nya enkammaren
lycka till.

Alla kan vi väl med en viss stolthet
införa i meritförteckningen att vi en
gång tillhört riksdagens första kammare.

Till sist, ärade ledamöter, kära kamrater,
vill jag uttala allas vår önskan
att riksdagen i sin nya form måtte väl
och framgångsrikt vårda det demokratiska
arv som den gamla riksdagen
lämnat efter sig, att dess överväganden
och beslut måtte lända till fäderneslandets
bästa, till dess andliga och materiella
förkovran i full insikt om Sveriges
begränsade men icke betydelselösa
roll i internationella sammanhang
och om det ansvar som åvilar den för
allas vår och våra efterlevandes framtid.

Innan jag slår klubban i bordet för
att avsluta första kammarens sista sammankomst
överlämnar jag ordet till
kammarens ålderspresident herr John
Ericsson.

100

Nr 46

Onsdagen den 16 december 1970

Herr ERICSSON, JOHN:

Herr talman! I sin lysande exposé
över den tidsperiod som denna kammare
verkat uttalade herr talmannen
sin tillfredsställelse över sin uppgift att
leda kammarens förhandlingar. För att
lyckas med ett sådant uppdrag erfordras
speciella personliga kvalifikationer.
Första kammaren har haft förmånen
att finna förnämliga kandidater till talmanskapet.
Gestalten i talmansstolen
under Johan Nilssons tid utstrålade
kraft och värdighet. Hans efterträdare,
John Bergvall, började med oddsen
emot sig. Mycket snabbt förvandlades
emellertid den otåligt cigarrettrökande
riksdagsmannen till den lugne och filosofiske
talmannen. Efter Bergvall kom
bonden och folkrörelsemannen Gustaf
Sundelin. Han tillvann sig från början
av talmanskarriären tillgivenhet och
aktning.

När vår nuvarande talman trädde till
kom en man av annan typ och med en
annan bakgrund. Efter en lysande diplomatisk
karriär följde ledamotskap
i riksdagen. Efter ett fåtal riksdagsår
kom upphöjelsen till talman. Vår talman
har i dag sagt oss att det känts
svårt med den stumhet som åligger
kammarens talman. Dräpande repliker
har formulerats men han har hindrats
att uttala dem i en debatt. För alla de
ledamöter som tillhört annan politisk
fålla än talmannen kanske det var en
bra sak att välja nuvarande talmannen
till talman. Det är emellertid känt att
vår talman har en tankeskärpa och en
formuleringsskicklighet, det vet alla
om både inom och utom denna församling.

I denna stund skulle jag önska att jag
förmått att företräda ledamöterna med
en talekonst som en tidigare ålderspresident
hade förmåga till, nämligen Rickard
Sandler. Han var mäktig att hålla
ett tal värdigt en talman. Nu är detta
emellertid ingenting att göra åt.

I sin briljanta exposé gav talmannen
oss en stark känsla av att vi är med vid
ett historiskt tillfälle i vårt parlamentariska
liv. Vår talman har på ett värdigt
och skickligt sätt utfört sitt uppdrag
som den främste talesmannen för
denna kammare. Kammarens ledamöter
känner stor tacksamhet mot sin talman
för det utomordentliga arbete han nedlagt
genom att planera och leda våra
förhandlingar. Vi önskar vår talman att
få behålla förmånen av god hälsa för
framtida värv!

Herr talmannen får sista gången slå
sin klubba i bordet. Våra förhandlingar
är definitivt avslutade. Men innan
så sker tar jag mig friheten att bryta
mot våra traditionella ordningsregler
genom att rikta en uppmaning till kammarens
alla ledamöter att ge uttryck
för vår tacksamhet till första kammarens
siste talman, herr Erik Boheman,
och hylla honom med en applåd.

Efter det kammarens ledamöter hyllat
herr talmannen med långvariga
applåder, anförde herr TALMANNEN:

Jag ber att få uttala mitt varma och
djupt kända tack för de ord som kammarens
ålderspresident yttrat och inte
minst för den osedvanliga applåd som,
jag tror för första gången, återskallat
från dessa väggar.

Med dessa ord, ärade kammarledamöter,
kära kamrater, förklarar jag
första kammarens höstsession 1970 och
därmed första kammarens sista sammanträde
avslutat.

Kammaren åtskildes kl. 15.32.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL BOKTR. STHLM 1970