Tisdagen den 15 april (Riksdagens protokoll 1969:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17

ANDRA KAMMAREN

1969

15—16 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 15 april

Sid.

Interpellation av herr Strömberg (fp) ang. rekryteringen av studerande

till universitet och högskolor.................................. 6

Utsträckt motionstid.......................................... 7

Onsdagen den 16 april fm.

Meddelande ang. arbetsplena onsdagen den 16 och fredagen den 18

april....................................................... 9

Granskning av statsrådsprotokollen.............................. 10

Utgifterna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde: Ramberäkningar
för budgetåret 1969/70 m. m............ 13

Föreningsrätten m. m......................................... 54

Pensionsrätt för hemmadöttrar med vårduppgifter................. 79

Beskattningen av kraftverksanläggningar......................... 81

Ändring i förordningen om mervärdeskatt......................... 86

Onsdagen den 16 april em.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt (forts.).................. 91

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m......................... 103

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet............. 111

Penning- och valutapolitiken.................................... 118

Användande av riksbankens vinst för år 1968...................... 124

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet...... 125

Åldringsvården............................................... 139

Rätt för gift kvinna att inträda i makes grupplivförsäkring........... 141

Statens övertagande av alla kostnader för skador på grund av alkoholbruk.
...................................................... 143

1 —Andra kammarens protokoll 1969. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Åtgärder mot pornografi........................................ 145

Statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk.......................... 151

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk.
...................................................... 155

Meddelande om enkel fråga av herr Källstad (fp) ang. sprängolyckorna
vid militära förband......................................... 160

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 april fm.

Val av ledamöter och suppleanter i opinionsnämnden............... 8

Konstitutionsutskottets memorial nr 18, i anledning av granskning av

statsrådsprotokollen........................................ 10

Statsutskottets utlåtande nr 4, rörande utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde............................... 13

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, ang. föreningsrätten m. m......... 54

— nr 29, om förbättrade sjukförsäkringsförmåner för hemarbetande . . 79

— nr 30, om förbättrade förmåner inom den allmänna försäkringen för

hemarbetande i vissa fall.................................... 79

— nr 31, om pensionsrätt för hemmadöttrar med vårduppgifter...... 79

— nr 32, om kostnadsfria sprutor m. m. till diabetiker.............. 81

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. beskattningen av kraft verksanläggningar.

......................................... 81

Onsdagen den 16 april em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 25, om ändring i förordningen om

mervärdeskatt............................................. 91

— nr 26, rörande förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.......... 103

— nr 29, om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet.. 111

Bankoutskottets utlåtande nr 11, om verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning............. 118

— nr 12, om vidgad information till riksdagen i valutapolitiska frågor. 124

— memorial nr 13, om användande av riksbankens vinst för år 1968.. . 124

— utlåtande nr 14, om inrättande av ett riksdagsmuseum........... 125

Första lagutskottds utlåtande nr 27, om ändring i förordningen om explosiva
varor .............................................. 125

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. dels förlängd tid för bokhandelns
dispens från bruttoprisförbudet, dels undantagande av böcker

och musikalier från bruttoprisförbudet......................... 125

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19, ang. åldringsvården---- 139

— nr 20, om registrering av strålning vid sjukvård................. 141

— nr 21, om rätt för gift kvinna att inträda i makes grupplivförsäkring
...................................................... 141

—- nr 22, om konsekvenserna av lång resväg till arbete och skola...... 143

—- nr 23, om ökat internationellt utbyte av information angående miljöproblem.
................................................ 143

Innehåll

Nr 17

Sid.

— nr 24, om en spridning av arbetstiden för att minska trafiktoppama 143

— nr 25, om statens övertagande av alla kostnader för skador på

grund av alkoholbruk....................................... 143

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, om åtgärder mot pornografi____ 145

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, om statligt kreditstöd vid förvärv

av skogsmark m. m......................................... 151

— nr 8, om statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk ............... 151

— nr 9, om åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk.
............................................. 155

Tisdagen den 15 april 1969

Nr 17

Tisdagen den 15 april

Kl. 16.00

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 52,
angående lärarutbildning för folkhögskolan
m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 63, med förslag om införande av
enhetlig kommunbeteckning m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 66,
angående avskaffande av almanacksprivilegiet
m. m.;

till lagutskott propositionerna:
nr 76, med förslag till lag om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt
in. m., och

nr 78, med förslag till lag om vissa
sanktioner mot Rhodesia m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 79,
om vissa pensionsfrågor, m. m.;

till lagutskott propositionen nr 84,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 14 september 1944 (nr 705) om
aktiebolag;

till statsutskottet propositionen nr 89,
med anledning av ändrad fördelning
av ärendena mellan statsdepartementen;

till lagutskott propositionen nr 91,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 92, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

till lagutskott propositionen nr 98,
angående upphävande av förordningen
den 8 maj 1942 (nr 341) med vissa bestämmelser
angående nötboskapsaveln;
samt

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 103, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om ändring i kommunindelningen.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 1131
—1139; och

till lagutskott motionerna nr 1140^-1152.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial och utlåtande
nr 18 och 19, statsutskottets utlåtande
nr 4 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 7—9.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Kristensson (m), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående utredning rörande en
allmän försvarsplikt omfattande både
män och kvinnor, samt

herr Börjesson i Glömminge (ep), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående fisket i
Östersjön.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskot -

Nr 17

Tisdagen den 15 april 1969

Interpellation ang. rekryteringen av studerande till universitet och högskolor
tets memorial nr 18 och statsutskottets sättning ej kan uppnås med nuvarande

utlåtande nr 4 i nu nämnd ordning skulle
uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 6

Interpellation ang. rekryteringen av
studerande till universitet och
högskolor

Ordet lämnades på begäran till

Herr STRÖMBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! På uppdrag av Sveriges
förenade studentkårer och Tjänstemännens
centralorganisation har vid sociologiska
institutionen vid Lunds universitet
utförts en undersökning under titeln
Studentekonomisk undersökning
1968. Huvuddelen av arbetet har utförts
som trebetygsuppsats i sociologi. Undersökningen
omfattar cirka 3 000 studenter
vid nio olika lärosäten. De förhållanden,
som efterfrågades av utredarna, avser
i stort höstterminen 1967.

I undersökningens sista del behandlas
studenternas familjebakgrund. Därvid
framkommer att andelen studenter
från socialgrupp III är förvånansvärt
låg vid de olika lärosätena. Speciellt
är detta förhållandet vid sådana med
spärrad utbildning. Vidare presenterar
utredarna siffermaterial, som visar att
andelen studenter från socialgrupp III
vid de högre utbildningsanstalterna ökat
ganska litet under de senaste tio åren.

Slutligen konstaterar utredarna att
snedheten i rekryteringen till universitet
och högskolor fortfarande är mycket
stor och att utjämningen gått långsamt.
Man har beräknat att av alla 20-åringar
från socialgrupp III bara 8 procent går
till högre undervisning, under det att
motsvarande siffror för socialgrupp II
och I är 23 respektive 63 procent.

Ett av målen för vår utbildningspolitik
är social utjämning. För närvarande
tycks det dock vara så, att denna mål -

medel. För att erhålla önskad utjämning
bör åtgärder sättas in, som riktar
sig mot eleverna i grundskolan och de
gymnasiala skolorna.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
för att med avseende på de studerandes
ekonomiska och sociala bakgrund
få till stånd en jämnare rekrytering
vid universitet och högskolor?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner; och
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1969/
70 till skatteutjämningsbidrag till kommunerna
m. m. jämte motioner; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr 118, i anledning av motioner om
avskaffande av ordensväsendet.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 83, med förslag till lag om ändring
i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna
arvsfonden, m. in.,

nr 85, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 93, angående godkännande av 1968
års internationella sockeravtal, in. in.

Tisdagen den 15 april 1969

Nr 17

nr 94, om bemyndigande att avstå fast
•egendom som tillfallit allmänna arvsfonden
såsom arv,

nr 95, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 96, med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623),

nr 100, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

nr 101, angående statlig garanti för
Aktiebolaget ASEA-ATOM:s förpliktelser,
m. m.,

nr 102, angående vissa avtal rörande
universitetssjukhusen, m. m., och

nr 104, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Anmäldes följande motioner:

nr 1153, av herrar Åkerlind och Werner,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 62, med förslag till lag om ändring
i barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97), och

nr 1154, av herr Åkerlind, i anledning
:av Kungl. Maj :ts proposition nr 69, med

Utsträckt motionstid

förslag till lag om upphävande av lagen
den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud för
vissa underhållsskyldiga att avflytta
från riket.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Luttra (ep), som yttrade: Herr

talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner nr 63,
med förslag om införande av enhetlig
kommunbeteckning, m. m., och nr 103,
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen,
måtte med hänsyn till ärendenas
omfattning utsträckas till det sammanträde
som infaller näst efter femton dagar
från det propositionerna kom andra
kammaren till handa, d. v. s. första plenum
efter lördagen den 26 innevarande
april.

Denna hemställan bifölls.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Onsdagen den 16 april

Kl. 10.00

§ 1

I enlighet med därom den 9 innevarande
april på förmiddagen fattat beslut
skulle kammaren nu företaga val av dels
tjugufyra ledamöter i den nämnd, som
enligt § 103 regeringsformen och § 69
riksdagsordningen äger döma, huruvida
högsta domstolens och regeringsrättens
samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att
i deras viktiga kall bibehållas, dels ock
sex suppleanter för ledamöterna i denna
nämnd; och anställdes först val av
ledamöter i nämnden.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam lista,
vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn på så
många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av ledamöter avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Eriksson i Stockholm, fru (s)

Löfqvist, fru (s)

Johanson i Västervik (s)

Eliasson i Sundborn (ep)

Antby (fp)

Eliasson i Moholm (m)

Lundberg (s)

Adamsson (s)

Martinsson (s)

Nilsson i Tvärålund (ep)

Persson i Skänninge (s)

Hamrin (fp)

Cassel (m)

Sandell, fröken (s)

Blomkvist (s)

Larsson i Borrby (ep)

Lindberg, fru (s)

Mossberg (s)

Larsson i Umeå (fp)

Nilsson i Bästekille (m)

Åsbrink, fröken (s)

Persson i Heden (ep)

Mundebo (fp)

Kristensson, fru (m).

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till ledamöter.

§ 2

Anställdes val av suppleanter för ledamöterna
i den i § 1 omförmälda nämnden.

Den av herr förste vice talmannen för
detta val avlämnade listan upptog under
partibeteckningen »Gemensam lista»
följande namn:

Zetterström (s)

Hansson i Piteå (s)

Sundström, fru (s)

Larsson i Norderön (ep)

Eriksson i Arvika (fp)

Wetterström, fröken (m).

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å hstan,
utsedda till suppleanter.

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

§ 3

Meddelande ang. arbetsplena onsdagen

den 16 och fredagen den 18 april

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens sammanträde avses skola
fortsättas till dess hela föredragningslistan
är genomgången. Det torde därför
bli ofrånkomligt att anordna kvällsplenum.

Vid kammarens arbetsplenum på fredag,
den 18 april, upptages till behandling
bl. a. statsutskottets utlåtanden angående
anslagen till rundradioverksamheten
samt till vissa allmänna kulturoch
bildningsändamål. Dessa ärenden
kan förutsättas komma att föranleda
förhållandevis långa debatter. Med hänsyn
till att ett stort antal ärenden — däribland
statsutskottets utlåtanden angående
bostadsförsörjningen och angående
högre utbildning och forskning —
kommer att föreligga till behandling vid
sammanträdet onsdagen den 23 april,
har det icke bedömts möjligt att till
sistnämnda dag uppskjuta ärenden från
fredagen. Det är därför sannolikt att
även sammanträdet fredagen den 18
april måste fortsättas på kvällen.

§ 4

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 83,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna
arvsfonden, in. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg ändring i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 85,
angående fortsatt disposition av visst
äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde;

till jordbruksutskottet propositionen

nr 93, angående godkännande av 1968
års internationella sockeravtal, m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 94,
om bemyndigande att avstå fast egendom
som tillfallit allmänna arvsfonden
såsom arv;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

95, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 96, med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623),

nr 97, med förslag till förordning om
beräkning av skogsvärde vid 1970 års
allmänna fastighetstaxering, m. m.,
nr 99, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och
nr 100, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

till statsutskottet propositionerna:
nr 101, angående statlig garanti för
Aktiebolaget ASEA-ATOM :s förpliktelser,
m. m., och

nr 102, angående vissa avtal rörande
universitetssjukhusen, m. m.; samt
till lagutskott propositionen nr 104,
med förslag till lag om ändring i vattenlagen,
in. m.

§ 5

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 1153 och 1154.

§ 6

Föredrogs den av herr Strömberg
(fp) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående rekryteringen
av studerande till universitet
och högskolor.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

§ 7

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 18, i anledning av granskning
av statsrådsprotokollen.

Efter föredragning av utskottets anmälan
om den utförda granskningen
samt resultaten därav yttrade:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har under senare år prövat olika metoder
vid granskningen av regeringens
handlande enligt statsrådsprotokollen.
Tidigare riktades ju erinringar av varierande
styrka mot statsrådens handläggning
av särskilda ärenden. Regelmässigt
kunde dessa erinringar icke biträdas av
regeringspartiets eller regeringspartiernas
representanter i utskottet och i riksdagen.
Effekten blev då bara ett visst
politiskt rabalder.

I syfte att finna bättre former för
granskningsarbetet genomfördes 1967
en omläggning av detta. Granskningsarbetet
inriktades då på en genomgång
av administrativ praxis och av ärendenas
handläggning från rättsliga synpunkter.
Granskningen utförs nu på ett
mera systematiskt sätt. Genom att följa
utvecklingen på vissa områden år efter
år kan man också utröna vilken effekt
gjorda påpekanden har fått. Ett exempel
härpå är den decentralisering av
beslutanderätten från regeringen till underlydande
myndigheter, som granskningen
under senare år har inriktats
på. Flera exempel på detta förfarande
finns i memorialet.

Dechargearbetet ger i sin nuvarande
utformning mindre anledning till dramatiska
effekter än den tidigare formen.
Att granskningen blir effektivare
är dock för alla uppenbart. Erfarenheterna
kan självfallet ge vid banden
att även andra nya former bör prövas.
Huvudsyftet skall naturligtvis vara
att göra granskningen så effektiv som
möjligt.

Herr talman! Jag ber att få hemställa
att förevarande memorial läggs till handlingarna.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har även i årets granskningsarbete följt
de riktlinjer för utskottets arbete som
uppdrogs i samband med omläggningen
år 1967. Det är som bekant fråga om
en form av försöksverksamhet och utskottet
anser nu tidpunkten vara inne
att pröva de tre årens erfarenheter och
att överväga eventuella ändringar. Jag
har förståelse för dem som anser att
det kanske är något beklagligt att memorialet
saknar skarpt formulerade uttalanden,
reservationer o. d. Jag är
medveten om att läsningen inte bjuder
på någon större dramatik, vilket också
framhölls av herr Larsson i Luttra.

Emellertid kan den finna som läser
memorialet noggrant och med särskilt
avseende på de principiella momenten
i granskningsarbetet att utskottet gör
uttalanden som har avsevärd tyngd och
som inte kan avfärdas utan vidare. Enigheten
inom utskottet måste härvidlag
också förstärka detta intryck. Man kan
bl. a. peka på den granskning som avser
publicering av konseljbeslut i förvaltningsärenden.
Det har visat sig vara
svårt att få kännedom om principerna
och praxis härvidlag. Särskilt gäller
detta områden där lagstiftningens utformning
ger utrymme för olika uppfattningar
rörande tolkning och tillämpning
av bestämmelserna. Besluten i
högsta instans i dessa avseenden måste
således medverka till att praxis blir så
fast och enhetlig som möjligt. Inte minst
den livliga debatt som förts om en
levande demokrati understryker allmänhetens
behov av att med lätthet
kunna få del av sådana beslut och kunna
anpassa sig därefter i det praktiska
handlandet.

Liksom förra året pekar utskottet på
att handläggningen av partsärenden inom
departementen vad gäller remissbehandling
och tid för handläggningen

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

samt meddelande av beslut företer brister.
Jag ber kammarens ledamöter att
.särskilt observera en mening i utskottets
uttalande under punkten 2, s. 7, som jag
anser vara anmärkningsvärt kraftfull
och skarp. Det heter: »Sålunda synes
remissbehandlingen ej sällan ske alltför
schablonmässigt och beslut i vissa
fall meddelas först efter avsevärt dröjsmål.
»

Vem i samhället har rätt att anföra
besvär? Ja, den frågan behandlas under
punkten 3. Besvärsinstitutet har
traditionellt ansetts vara ett viktigt medel
att åstadkomma rättelse av oriktiga
förvaltningsbeslut och samtidigt utgöra
en för demokratin väsentlig rättssäkerhetsgaranti.
Jag håller för troligt att
detta förhållande har så stark förankring
i människornas allmänna rättsmedvetande,
att besvärsrätten knappast anses
ha någon begränsning alls. Jag skall
peka på ett konkret fall, där upptäckten
av obefintlig besvärsrätt skapat förvåning.
I utskottets memorial återfinns
i bilaga 3, s. 46, en redovisning av fallet.
Det gäller ett av Sollentuna kommunalfullmäktige
antaget förslag till
stadsplan för kommunens nya centrum
vid Sollentuna station. Över beslutet
anfördes besvär av styrelsen för Föreningen
Hem och skola. Man ansåg att
en skola hade placerats för nära den
mycket starkt trafikerade norra stambanan
med därmed förenade bullerproblem,
och man framhöll att det saknades
tillräckligt noggranna utredningar
samt att varken barnavårdsnämnden
eller hälsovårdsnämnden hade fått tillfälle
att yttra sig. Föreningen ansåg sig
vara representant för de föräldrar vilkas
barn skulle gå i den planerade skolan.

Vad händer då med denna besvärsskrivelse?
Jo, länsstyrelsen framhöll i
sitt yttrande att besvären ej anförts av
sådana sakägare som avses i 150 § byggnadslagen.
Varken föreningen eller någon
i styrelsen ägde mark inom planområdet,
och därför saknades behö -

Granskning av statsrådsprotokollen

righet att anföra besvär. Av detta skäl
upptog ej heller Kungl. Maj:t besvären
till prövning.

Man måste förstå att det hos berörda
samhällsmedlemmar skapas misstro, irritation
och undran över lagar och bestämmelser
när sådant här inträffar.
Utskottets granskning har visat att det
råder stor oklarhet om besvärsrätten,
och jag vill starkt understryka utskottets
krav på att klarhet skapas. Utskottet
har också pekat på angelägenheten
av att besluten i besvärsfrågor förses
med klargörande motivering och har
uttalat att det är önskvärt att de beslut
som kan vara vägledande för rättsutvecklingen
på området blir tillgängliga
för allmänheten.

Herr talman! Vad slutligen gäller
punkten 5 beträffande hörande av utrikesnämnden
före viktiga beslut vill jag
deklarera att utskottets uttalande är tillfredsställande.
Som bekant har frågan
tidigare uppmärksammats av utskottet.
Det skedde 1962, då den s. k. Undénplanen
framlades i FN utan föregående
överläggning med utrikesnämnden. Utskottet
framställde då inte någon anmärkning
men uttalade enigt att det ansåg
sig »dock icke kunna underlåta att
understryka betydelsen av att utrikesnämnden
höres i alla de fall, då dess
medverkan bör äga rum enligt (54 §
RF:s) lydelse, grund och mening».

Granskningen i år har föranletts av
beslutet att erkänna den nordvietnamesiska
regeringen utan att detta beslut
föregicks av överläggning i utrikesnämnden.
Jag vill understryka att förfaringssättet
är anmärkningsvärt. Det står
inte endast i strid mot det sätt på vilket
vi traditionellt i god svensk samarbetsanda
utformar en ståndpunkt i frågor
som ligger ovanför de partipolitiska
stridsfrågorna och som alltså gäller
bl. a. vår gemensamma utrikespolitik
och landets säkerhet utan det står också
i strid mot vad regeringsformen föreskriver.

Att vi trots vår starkt kritiska håll -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

ning till regeringens handlande tagit
utskottets uttalande i två meningar som
vårt beror alltså på dess utformning.
Den första meningen säger ingenting
om den aktuella händelsen. Den säger
inte någonting om vad som har hänt i
år. Den andra meningen hoppas vi verkligen
skall beaktas av regeringen i fortsättningen.

Därmed hemställer jag, herr talman,
att memorialet lägges till handlingarna.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Under punkten 6 i memorialet
anföres en del frågor som blivit
föremål för granskning i utskottet
men som inte har föranlett något uttalande.
Jag vill framföra några synpunkter
på ett av dessa ärenden, som gäller
två fall vid tillämpningen av naturvårdslagen
15 §. Denna paragraf ger åt
länsstyrelsen rätt att åt allmänheten
trygga tillgången till platser för bad
och friluftsliv vid havet, vid insjöar eller
vattendrag genom att förordna om
att ett visst strandområde skall vara
skyddat, d. v. s. att fritidsbebyggelse ej
får ske där.

I ett fall hade länsstyrelsen utfärdat
ett mera generellt förordnande för en
hel rad sjöar, och i ett annat fall hade
en annan länsstyrelse strandskyddat alla
stränder kring sjöar och vattendrag i
hela länet.

Personligen finner jag att en dylik
åtgärd kan vara befogad med tanke på
den enorma expansion av fritidsbebyggelse
som förekommer på sina håll, men
samtidigt vill jag säga — vilket jag också
framhöll i utskottet — att det inte är
tillfredsställande att lagen talar om att
trygga tillgången till »visst strandområde»
för bad och friluftsliv, medan åtgärden
går ut på ett generellt förordnande
för alla strandområden i länet.
Detta måste verka förvirrande både för
allmänheten och för kommunerna och
det har också föranlett en rad välmotiverade
besvärsskrivelser.

Jag och ett par meningsfränder fick

inte gehör för våra synpunkter. Någon
genmälde att det var helt till fyllest med
förhållandet såsom det nu är och att det
har skapats ett prejudikat när Kungl.
Maj :t har konfirmerat länsstyrelsebesluten
i de här ifrågavarande fallen genom
att lämna besvären utan bifall. Av den
anledningen fick detta ärende sin blygsamma
placering bland »övriga ärenden»;
det renderades fyra rader.

Nu har det emellertid visat sig att
Kungl. Maj:t tycks ha samma mening
som vi. Man har nämligen aviserat en
proposition med förslag till ändring
av naturvårdslagen, så att länsstyrelserna
verkligen får klar grund i lagen för
generella strandsky ddsförordnanden,
där sådana är nödvändiga.

Herr talman! Jag har självfallet inget
yrkande i ärendet.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag skall endast syssla
med den fråga som herr Werner tog
upp, nämligen tillämpningen av 15 §
naturvårdslagen. Såvitt jag förstod herr
Werner rätt menade han, att han och
regeringen nu hade kommit på samma
linje. Det är ändock regeringen som har
godkänt det beslut som har fattats av
länsstyrelsen. Som bekant överklagades
detta. Regeringen avvisade de klagandes
anspråk på att länsstyrelsens beslut
skulle upphävas. Detta är den tolkning
som regeringen har gjort av gällande
lagstiftning.

Vad det blir i framtiden får väl riksdagen
avgöra. Mig veterligt har det inte
lagts fram någon proposition i detta
ärende, och inte heller har det aviserats
någon. Däremot har chefen för naturvårdsverket
föreslagit att man skulle få
en sådan lagstiftning. De fall vi nu behandlar
måste emellertid tolkas utifrån
den lagstiftning som rådde vid tidpunkten
för beslutets fattande.

Kanske jag endast helt kort skall erinra
om att enligt 15 § naturvårdslagen
äger länsstyrelsen att förordna att visst
strandområde skall vara strandskydds -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetaret 1969/70 m. m.

område för att trygga tillgången till
platser för bad och friluftsliv åt allmänheten.
Det område som vi nu talar om
ligger i närheten av starkt expanderande
orter. Behovet av att för framtiden
trygga denna tillgång är stort.

Jag fattade herr Werner så, att han nu
delade sakståndpunkten men ansåg att
det hela skulle ha gått till litet annorlunda.
Herr Werner och jag har haft
tillfälle att tala mycket med varandra
om detta. Striden står väl närmast kring
frågan, huruvida det skulle vara riktigt
om länsstyrelsen hade fattat beslut t. ex.
fyra gånger fyra veckor i rad eller om
den på en gång fattat det. Resultatet
hade blivit precis detsamma i båda fallen.
Det är kanske mera rationellt att
fatta beslut på en gång än att stycka
upp det i fyra delar, om man ändå vill
nå samma resultat.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag är i princip helt
överens med herr Johansson i Trollhättan
i sakfrågan. Jag menar bara att
ärendet faller ett steg framåt när man
får bästa möjliga överensstämmelse mellan
lag och tillämpning. Det är det jag
hoppas på för framtiden.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Herr Werner har inte
kunnat visa att en felaktig tillämpning
har praktiserats.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag ber att få instämma.

Efter härmed slutad överläggning lädes
memorialet till handlingarna.

§ 8

Utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Majrts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70
m. m.

Kungl. Maj :t hade (bilaga 6, s. 16—
19 och 31) berett riksdagen tillfälle att
yttra sig med anledning av vad som
anförts i statsrådsprotokollet om ramar
för det militära försvaret och civilförsvaret
in. m.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande gruppvis sammanställda
motionsyrkanden.

Beträffande parlamentarisk
försvarskommitté m. m. hade
utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I: 256
av herr Virgin m.fl. och II: 291 av herr
Holmberg m. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om tillsättande av en parlamentarisk
försvarskommitté med de
uppgifter som i motionerna angivits,
dels de likaly dande motionerna I: 446
av herr Werner och II: 421 av herr
Hermansson in. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga,

att en ny försvarsutredning tillsattes,
sammansatt av samtliga i riksdagen
representerade partier och av representanter
för de viktigaste folkrörelserna
samt med deltagande av civila och militära
sakkunniga, med uppgift att utreda
och framlägga förslag till en ny
försvarsordning i enlighet med de riktlinjer
som anförts i motionerna,
att den nya försvarsutredningen anmodades
slutföra sitt arbete och fram -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

lägga förslag inom en tidrymd av två
år och

att under denna tid militäranslagen
successivt nedskures så, att de vid periodens
slut begränsades till underhåll
av nuvarande försvarsorganisation och
att i princip inga nyinvesteringar gjordes
såvida icke bindande avtal omöjliggjorde
avbeställning och industriell
omdisponering för civil nyttoproduktion.

Beträffande nytt långsiktigt
försvarsbeslut m. m. hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 423
av herrar Bengtson och Dahlén och II:
510 av herrar Wedén och Hedlund, vari
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte uttala att den förutsatte
att förberedelserna för nytt försvarsbeslut
påbörjades i så god tid att riksdagspartierna
bereddes tillfälle att som
tidigare skett deltaga däri,

dels de likalydande motionerna I: 363
av herr Lindblad och II: 423 av herrar
Bomanus och Ahlmark.

Beträffande ramen för budgetåretl969/70
hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I: 256
av herr Virgin m.fl. och 11:291 av herr
Holmberg m. fl. om höjning av anslagen
för anskaffning av materiel till armén,
marinen och flygvapnet, vilka yrkanden
innebure en uppräkning av anslagsramen
för det militära försvaret med
150 000 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 446
av herr Werner och II: 421 av herr Hermansson
in. fl., vari hemställts, såvitt nu
var i fråga, att redan i 1969/70 års budget
en nedskärning gjordes av utgifterna
på försvarshuvudtiteln med 500 000 000
kr. i enlighet med i motionerna angivna
principer.

Beträffande utnyttjande av
reservationsmedel hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:256 av herr Virgin m.fl. och II:

291 av herr Holmberg m. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t
måtte medge att försvarets myndigheter
finge utnyttja reserverade anslagsmedel
på sätt i motionerna angivits, innebärande
att medlen skulle utnyttjas till
erforderlig del efter förslag av ÖB för
att ytterligare öka handlingsfriheten
och förbättra försvarseffekten på områden
där den inledda nedrustningspolitiken
hade fått eller väntades få de
mest olyckliga verkningarna, samt att
beställningar och åtgärder som kunde
förbättra sysselsättningen borde eftersträvas.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:256 och 11:291 i vad de avsåge
tillsättande av en parlamentarisk
försvarskommitté,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:446 och 11:421 i vad de avsåge
tillsättande av en försvarsutredning
med uppdrag att inom två år fullgöra
sitt uppdrag och en successiv
nedtrappning under tiden av försvarsanslagen,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 423 och II: 510 i vad de avsåge
formerna för nytt långsiktigt försvarsbeslut,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:363 och 11:423,

5. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:256 och 11:291 i vad de
innebure en uppräkning av ramen samt
motionerna 1:446 och 11:421, de två
sistnämnda såvitt nu var i fråga, godkänna
Kungl. Maj:ts förslag till ramberäkning
för det militära försvaret för
budgetåret 1969/70,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:256 och 11:291 i vad de avsåge
ianspråktagande av reservationsmedel
utöver utgiftsramen för budgetåret
1969/70,

7. att riksdagen måtte godkänna

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetaret 1969/70 m. m.

Kungl. Maj ds förslag till ramberäkning
för civilförsvaret för budgetåret 1969/
70.

Reservationer hade avgivits
beträffande parlamentarisk försvarskommitté
av herrar Virgin, Strandberg,
Bohman och Petersson i Gäddvik (samtliga
m), som ansett att utskottet under
1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:256 och 11:291 i vad de
avsåge tillsättande av en parlamentarisk
försvarskommitté som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

beträffande nytt långsiktigt försvarsbeslut
av herrar Virgin (m), Ivar Johansson
(ep), Bengtson (ep), Eric Peterson
(fp), Dahlén (fp), Strandberg
(in), Lindblad (fp), Bohman (m), Gustafson
i Göteborg (fp), Mattsson (ep),
Enskog (fp), Antonsson (ep), Dahlgren
(ep) och Petersson i Gäddvik (m),
som ansett att utskottet under 3 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:423 och 11:510, såvitt
nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om formerna för nytt långsiktigt
försvarsbeslut;

beträffande ramen för budgetåret
1969/70 av herrar Virgin, Strandberg,
Bohman och Petersson i Gäddvik
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna 1:256 och 11:291 i vad
de innebure en uppräkning av ramen
samt med avslag å motionerna 1:446
och 11:421, de två sistnämnda såvitt
nu var i fråga, godkänna reservanternas
förslag till ramberäkning för det
militära försvaret för budgetåret 1969/
70;

beträffande utnyttjande av reservationsmedel
av herrar Virgin, Strandberg,
Bohman och Petersson i Gäddvik

(samtliga m), som ansett att utskottet
under 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 256 och II: 291, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Majd till känna vad reservanterna anfört
om ianspråktagande av reservationsmedel
utöver utgiftsramen för budgetåret
1969/70.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Ivar Johansson (ep), Bengtson
(ep), Eric Peterson (fp), Dahlén (fp),
Lindblad (fp), Gustafson i Göteborg
(fp), Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep) och Dahlgren (ep).

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen rörande denna punkt
må omfatta även samtliga återstående
punkter, men yrkanden framställes först
sedan desamma föredragits.

Punkten 2 föredrogs; och anförde
därvid:

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Vårt land har haft den
omistliga fördelen att vara förskonat
från krig i mer än 150 år. Detta har gjort
det möjligt för oss att undan för undan
förbättra människornas standard på
praktiskt taget alla områden. Vi har under
alla dessa år aldrig drabbats av ett
krigs härjningar eller en ockupations
vånda.

Ingen med realistiskt sinne kan väl
bestrida att ett starkt försvar och en
stark försvarsvilja har varit av utomordentligt
stort värde i vår strävan att
hålla vårt land utanför krig. Ett Sverige
utan ett starkt försvar kommer förr eller
senare att för sin säkerhet bli beroende
av det ena eller det andra stormaktsblocket.
Endast en stark försvarsvilja
och ett fredsbevarande men krigsberett
militärt försvar ger oss möjlighet
att föra den alliansfria politik som är
av avgörande betydelse för stabiliteten
i Nordeuropa.

Kravet på yttre trygghet, d. v. s. kra -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

vet på nationellt oberoende, och en
önskan om fredlig samlevnad finns hos
de flesta svenskar. Men lika allmän är
inte känslan av det militära försvarets
omistliga betydelse för denna yttre
trygghet. Det är djupt beklagligt, och
här har den svenska demokratins företrädare
och försvarare ett stort ansvar,
särskilt de som vet hur brister i framtidsforskning
och materielanskaffning
återverkar på Sveriges försvarsförmåga
genom minskad försvarseffekt på några
års sikt. Vi måste upplysa svenska folket
om att ett otillräckligt försvar från
många synpunkter är ett dyrt försvar.

I inledningen till skriften »Om kriget
kommer», som bl. a. är undertecknad av
landets statsminister och som är en vägledning
för Sveriges medborgare, heter
det: »Sverige vill fred. Vår förhoppning
är att en avspänning mellan stormakterna
skall vara möjlig och att världsfreden
kan bevaras. Så länge de internationella
motsättningarna finns, kvarstår
dock hotet mot freden. Vårt land
måste därför vara berett på att det
värsta kan hända •— att krig kommer.
Vårt försvar syftar uteslutande till att
bevara vår frihet och självständighet.»

Jag vill uttrycka den varma förhoppningen,
att det skall vara möjligt att
snarast åter uppnå enighet mellan de
demokratiska partierna om att ett starkt
försvar också kräver att svenska folket
måste upplysas om att kostnaderna härför
är värda att bäras. Det är i dag inte
populärt att uttrycka sådana tankar, det
är inte något man samlar röster på. Men
omsorgen om vårt lands självständighet
även åren framöver kräver det.

Den nya försvarspolitik med avsevärda
nedskärningar i den dittillsvarande
anslagsnivån som regeringen inledde
1967 och som riksdagsmajoriteten beslutade
om i maj 1968 kan moderata
samlingspartiet inte biträda. Det har
sitt intresse att nu med ett års erfarenhet
ta del av förra årets försvarsdebatt
i denna kammare. Försvarsminister Andersson
anförde då bl. a.: »Åtstram -

ningen av försvarsutgifterna är i dag ett
internationellt fenomen.» Utgående från
detta kritiserade han beräkningarna om
den minskande försvarseffekten, d. v. s.
vår försvarsförmåga i förhållande till
omvärlden. Försvarsministern fortsatte:
»År då dessa förutsättningar för utvecklingen
för handen? Kan vi i dag ur andra
staters handlande utläsa, att man är
på väg mot en ny rustningsvåg i Europa
och den övriga världen? Tills vidare
måste mitt svar bli nej.»

Jag tror inte att statsrådet efter vad
som sedan dess hänt i Tjeckoslovakien
vill vidhålla denna bedömning om läget
i Europa och den övriga världen.
Uppgifter som vi fått i utskottet tyder
på avsevärda ökningar av försvarsutgifterna
både i öst och väst, även i Europa.
Vi i moderata samlingspartiet anser
att faran för konflikter i Europa
ökat och att de ökade riskerna för Sveriges
yttre säkerhet medfört än starkare
krav på att vår försvarsförmåga bibehålies.

Utgående från värdet av enighet mellan
de demokratiska partierna i försvarsfrågan
och från att det säkerhetspolitiska
läget inte medger en fortsatt
försvagning av vår försvarsförmåga förordar
vi att en parlamentarisk försvarskommitté
tillsättes för att till höstriksdagen
avge förslag till inriktningen av
försvarsplaneringen och till mot denna
inriktning svarande anslagsramar. Utredningen
skall utgå från kravet att varje
del av landet skall på ett meningsfullt
sätt kunna försvaras.

I detta sammanhang bör också vårt
krav om ökat ianspråktagande av reservationsmedel
ses. På denna väg kan
man få en snabb förbättring av försvarseffekten
på de områden där 1968 års
försvarsbeslut medfört otillräcklig medelstilldelning
samtidigt som man får
ökade möjligheter att förbättra sysselsättningen
i de delar av landet där denna
är särskilt otillfredställande.

Regeringens handlande i försvarsfrågan
de senaste åren har väl tillgodosett

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

kraven på handlingsfrihet när det gäller
nedrustning, medan möjligheterna
att bibehålla och vid behov ytterligare
öka försvarseffekten starkt beskurits.
Detta svaghetstillstånd måste vi snarast
försöka komma från. Vi föreslår därför
att försvarets anslagsram ökas med 150
miljoner kronor, varav cirka 30 miljoner
avses för forskning och cirka 120
miljoner för ökad materielanskaffning
m. m.

Behovet av ökade möjligheter till
forskning har bl. a. med skärpa framförts
av chefen för forskningsanstalten
i en skrivelse till regeringen. Han säger
att på grund av bantade anslag kommer
»risken för tekniska överraskningar i

hotbilden---att öka samtidigt som

förutsättningarna att upprätthålla en
önskvärd beredskap för egen materielanskaffning
inom nya områden---

försämras. Med nuvarande anslagstilldelning
bedöms det vara möjligt att på
kort sikt lämna ett någorlunda allsidigt
underlag för totalförsvarsmyndigheternas
studieverksamhet. Däremot kommer
möjligheterna att upprätthålla en kvalitativt
tillfredsställande och bred lcunskapspotential
på längre sikt inom försvarsarbetet
att ytterligare minska. Som
följd härav kommer det tekniska underlagets
kvalitet successivt att nedgå.»

.lag tycker det är allvarsord som bör
begrundas av dem som försöker bagatellisera
verkningarna av de nedskurna
försvarsanslagen. De allvarligaste verkningarna
kommer på något längre sikt
och kan därför i nuläget te sig förrädiskt
ofarliga för personer med ytlig
kunskap om försvaret. De för landets
säkerhetspolitik politiskt ansvariga är
inte okunniga om hur på några års sikt
vårt lands försvarseffekt nedgår och de
bär ett tungt ansvar inför framtiden.

Försvarsministern yttrade i fjol: »Det
socialdemokratiska partiet har sedan
mycket länge burit ansvaret för vårt
lands utrikes- och försvarspolitik. Vi är
beredda att göra det också i framtiden.»

Regeringens nuvarande försvarsbe -

slut bygger på de socialdemokratiska
försvarsutredarnas förslag. Om deras
betänkande sade försvarsmaktens främste
talesman: »Den orealistiska optimism
som präglat utredningens bedömning av
möjligheterna att inrymma angivna militära
resurser inom den låga ekonomiska
ramen är det mest anmärkningsvärda
i betänkandet.»

Jag beklagar att regeringspartiet, trots
den ökande oron i vår omvärld, fortsätter
på den inledda försvagningen av
vårt lands försvar. Skulle det verkligen
vara en så stor prestigeförlust — mot
bakgrund bl. a. av den ökade spänningen
i Europa — att ompröva försvarspolitiken
och söka återställa den demokratiska
enigheten i försvarsfrågan?
Från alla partier betygas ju värdet av
att de demokratiska partierna är eniga
om försvaret och om de säkerhetspolitiska
målsättningarna. Denna enighets
betydelse för svenska folkets försvarsvilja
anser jag att det socialdemokratiska
partiet har underskattat.

Under året har de minoritetsgrupper
som vill misskreditera försvaret vädrat
morgonluft och också fått stort utrymme
i massmedia för sin förkunnelse. Om
inte denna propaganda kraftfullt bemöts
kan svenska folkets försvarsvilja
allvarligt skadas.

Den starka försvarsviljan bärs i hög
grad upp av hemvärnet och andra frivilliga
organisationer. Från alla håll betygas
värdet av att dessa organisationer
kan ges förbättrade möjligheter för sin
verksamhet. Tyvärr medger inte nuvarande
anslagsramar till försvaret ens
mycket angelägna förbättringar. Detta
har medfört att t. ex. hemvärnets anskaffning
av regnkappor fått skjutas på
framtiden liksom angelägna höjningar
av bidragen till frivilligrörelser.

Vi i moderata samlingspartiet har i
reservationen föreslagit höjningar av
anslagen till hemvärnet, frivilliga befälsutbildningsrörelsen,
lottarörelsen
in. fl. Det är inga stora belopp det gäller
men enligt den socialdemokratiska ut -

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

skottsmajoriteten kan de dock inte inrymmas
i deras försvarsbudget. Vi beklagar
detta, enär vi är medvetna om
att frivilligorganisationernas arbete är
av största betydelse för att vidmakthålla
svenska folkets försvarsvilja samt
att motverka varje försök att undergräva
vårt folks motståndsanda, en i
nuläget mycket angelägen uppgift.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag bifall till reservationen av
herr Virgin m. fl. i föreliggande punkt.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Vid riksdagens behandling
av fyraårsplanen för försvarets
utbyggnad i fjol — planen byggde på
försvarsutredningens socialdemokratiska
ledamöters förslag — diskuterades
försvarsfrågorna mycket ingående.
Folkpartiet har inte ändrat uppfattning
om behovet av en förbättring av vårt
försvar sedan dess. Den plan som antogs
innebär en sänkt ökningstakt av
försvarsanslagen i förhållande till perioden
1958—1966. Försvarsutgifterna i
fast penningvärde ökar under den nya
perioden med cirka 1 procent mot tidigare
2,5 procent per år.

Enligt utskottsmajoriteten innebär
detta, att vår värnkraft kan vidmakthållas
under fyraårsperioden. Nu är
det dock så, att det inte är värnkraften
söm är det väsentliga, utan det är försvarseffekten,
alltså vårt försvars styrka
i förhållande till våra eventuella
fienders försvar. Växer deras försvar
snabbare än vårt, går vår försvarseffekt
ned, och det är det den gör för
närvarande.

Ser vi på militärutgifterna i procent
av nationalinkomsten, finner vi att våra
utgifter inte ligger speciellt högt. Enligt
en uppgift i Schweizerische Bankgesellschaft,
Wirtschaftsnotizen från
februari i år var våra militärutgifter år
1967 4,5 procent av nationalinkomsten.
Bland länder med större andel än vi
•— det finns flera som har lägre andel
än vi — kan följande nämnas: Neder -

länderna 4,7 procent, Norge 4,8 procent,
Västtyskland 6,2 procent, Frankrike
6,9 procent och USA 10,3 procent.
I Sovjet var de år 1966 21,6 procent
av nationalinkomsten, d. v. s. fyra, fem
gånger mer än vad vi har. Militärutgifterna
per capita ändrar ordningen
på länderna i någon mån, eftersom inkomsten
per capita i vårt land ligger
högre än i de flesta andra länder. Nederländerna
exempelvis hade 302
schweizerfrancs, Norge 344, Västtyskland
416, Sverige 496, Frankrike 497,
Sovjet 923 och USA 1 391 schweizerfrancs
per invånare i militärutgifter.

Utskottsmajoriteten säger att de säkerhetspolitiska
bedömningar som låg
till grund för 1968 års försvarsbeslut
enligt utskottets mening alltjämt är hållbara.
Försvarsutredningen utgick från
att det militärpolitiska läget i Europa
under överskådlig tid framåt kommer
att präglas av två maktblock med åtminstone
delvis motsatta mål. Man säger
också att det stora flertalet europeiska
regeringar borde ha tolkat händelseutvecklingen
i Tjeckoslovakien
som en uppgörelse inom Warszawapakten
snarare än som ett förebud om sovjetiska
angreppsplaner mot Västeuropa.

Vi kan inte helt dela uppfattningen
att de säkerhetspolitiska bedömningar
som låg till grund för 1968 års
försvarsbeslut alltjämt är hållbara. Den
utveckling som ägt rum sedan dess har
medfört en viss försämring i det europeiska
säkerhetsläget. Även om — som
vi framhåller i det särskilda yttrande
som vi fogat till utskottsbetänkandet —
någon påtaglig förskjutning av maktbalansen
i Europa inte förefaller att ha
ägt rum, synes dock en ändring till det
sämre ha inträffat under 1968. Denna
utveckling till det sämre stärker oss
i vår uppfattning, att det försvarsbeslut
som i fjol fattades av riksdagsmajoriteten
var mindre väl grundat.

Utskottets talesman kommer säkert
att fråga, varför vi med den starka motivering,
som jag anfört för ett förstärkt

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. in.

försvar, inte lagt fram några konkreta
förslag härom. Anledningen härtill är
att vi tidigare redovisat att vår huvudprincip
är att inte framlägga några
förslag om väsentliga utgiftsökningar
för nästa budgetår. Detta gäller givetvis
också försvaret. Vi står dock fast
vid att 1968 års försvarsbeslut bör omprövas.
Några förutsättningar för att nå
samförstånd för en omprövning vid utskottsbehandlingen
har inte förelegat.

Då jag emellertid anser att ingen ansträngning
bör underlåtas att om möjligt
återställa den enighet i försvarsfrågan,
som varit en styrka icke minst
för den av alla demokratiska partier
stödda svenska alliansfria utrikespolitiken
med inriktning på neutralitet i
krig, vill jag förorda att ytterligare försök
göres att få till stånd några i förhållande
till totalbeloppen föga omfattande
ändringar, som likväl är av
nytta för försvaret.

Regeringen bör få en förnyad möjlighet
att ta initiativ till förhandlingar
mellan de demokratiska partierna beträffande
budgetåret 1969/70. Jag vill
därför här framställa följande yrkande:
att riksdagen i anledning av motionerna
1:423 och 11:510 samt med bifall
nu till de av Kungl. Maj :t under fjärde
huvudtiteln framställda äskandena i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om:

1) att Kungl. Maj:t måtte taga initiativet
till överläggningar mellan de demokratiska
partierna i syfte att nå enighet
om försvarsanslagen för budgetåret
1969/70 varvid den utformning av försvaret
som förordades i motionerna I:
518 och II: 664 samt I: 857 och II: 1111
till 1968 års riksdag kan vara en riktpunkt,

2) att vid dessa överläggningar även
en uppjustering av anslagen för de frivilliga
försvarsorganisationerna beaktas,
samt

3) att av överläggningarna föranledda
förslag beträffande medelstilldelningen
skall på tilläggsstat föreläggas
1969 års höstriksdag.

Eftersom vi inte är med på principen
om en skuggbudget och vi därför
inte lagt fram några förslag om utgiftshöjningar,
har vi inte kunnat gå med
på de reservationer som moderata samlingspartiet
har, då de sammanlagt medför
utgiftsökningar på 150 miljoner
kronor. Vissa av reservationerna är föga
kostnadskrävande och i och för sig
motiverade, men med hänsyn till den
skrivning som föreligger har vi inte
kunnat biträda dessa reservationer.

Vid punkten 2 i utskottsutlåtande!
finns fogad en reservation, nr 2, som
är en trepartireservation. Den gäller
frågan om ett nytt långsiktigt försvarsbeslut,
som tagits upp i en partimotion
från mittenpartierna och i vilken det
uttalas önskemål om att förberedelserna
för ett nytt försvarsbeslut påbörjas i
så god tid, att riksdagspartierna beredes
tillfälle att som tidigare deltaga i
dem. Utskottsmajoriteten anser att man
inte redan nu skall låsa formerna för
den slutliga beredningen av nästa mera
långsiktiga försvarsbeslut. I reservationen
säger vi att vi inte har något
att erinra mot den planering som påbörjats
— överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen
är sedan något år sysselsatta
med perspektivplanering m. m.
som underlag för ett kommande försvarsbeslut
— men det är under förutsättning
att avsikten med detta inte
är att den skall ersätta de tidigare
försvarsutredningarna. Dessa har givit
riksdagens ledamöter möjlighet att på
ett särskilt sätt ta del av de i många
fall mycket svårbedömbara försvarspolitiska
och tekniska problem som sammanhänger
med nutida försvar. Utredningarna
torde som en väsentlig faktor
ha bidragit till den stora enighet som
tidigare rått kring försvaret i Sverige.
Vi anser det vara mycket angeläget att
denna enighet så snart som möjligt, återställes.
En ny försvarsutredning bör
därför tillsättas i så god tid, att förberedelser
och grundläggande arbete är
klara före den 1 mars 1971.

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70

Herr talman! Med det anförda som
bakgrund yrkar jag bifall dels till reservation
nr 2 av herr Virgin m. fl.,
dels till det särskilda yrkande jag ställde.

I detta anförande instämde herr
Källstad (fp).

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Vi är väl alla överens
om att det måste vara en given målsättning
för vårt land att internationellt
verka för fred och avspänning i världen.
Samtidigt måste vi ju vara medvetna
om att dagens internationella
situation inte är sådan att en isolerad
svensk nedrustning är något alternativ
som vi över huvud taget behöver
diskutera. Den internationella miljö
som vi lever i är alltför osäker för att
en sådan tanke, isolerad för vårt land,
i dagens läge skulle vara orealistisk.

Vi måste alltså satsa på ett försvar
av en omfattning som kan verka avhållande
på tänkbara angripare i de olika
internationella situationer som kan uppstå.
Det är en gammal tanke i svensk
försvarspolitik, och jag hoppas att den
också för framtiden kommer att ha
burskap. Enligt min upfattning värnar
vi därmed om vårt nationella oberoende
på bästa möjliga sätt, och jag tror
också att vi därmed bidrar till en lugn
säkerhetspolitisk atmosfär i norra Europa.

Det måste emellertid vara av största
vikt att vi sätter in vår försvarspolitik
i de större internationella sammanhangen,
de internationella fredsansträngningarna,
nedrustning och aktiv
utrikespolitik, som syftar till att bevara
förtroendet för vår alliansfria ställning
men ändå aktivt medverkar till att
klyftorna i dagens värld på detta område
kan utjämnas.

Det finns väl i vårt land en överväldigande
majoritet, som med rätta anser,
att försvaret är en omistlig del i vårt
samhälle i den internationella situation

m. m.

som råder och sedan länge har varit
rådande. Denna uppfattning får inte
innebära, att man alltför medvetet dämpar
ned debatten om försvaret. Vi måste
ha en debatt om dessa viktiga frågor,
men samtidigt menar jag, att det finns
anledning att starkt bemöta de grupper
som av politiska skäl inte vill försvara
vårt land. Vi kan inte låta deras argument
stå oemotsagda.

Jag tycker det är bra att ungdomen
ifrågasätter etablerade uppfattningar
och företeelser i vårt samhälle. Men det
finns anledning att se till att inte uppfattningar
från den yttersta vänsterkanten
får dominera debatten bara därför
att dessa uppfattningar i och för sig är
anmärkningsvärda. De bör tillmätas den
betydelse som man bör tillmäta varje
liten minoritet. Därvidlag vill jag, herr
talman, gärna ge försvarsministern en
eloge för hans uppfattning och uppträdande
i detta avseende, starkt markerade
under senare tid.

Om man försöker att klarlägga var
den stora skiljelinjen i svensk försvarsdebatt
går vill jag säga att den går just
mellan å ena sidan de grupper som agerar
på yttersta vänsterkanten och av
politiska skäl inte vill försvara vårt
land, och å andra sidan den stora majoritet
av svenska folket som är för ett
bibehållande av försvaret som ett nödvändigt
medel för att försäkra vårt
land om fortsatt nationellt oberoende
med syfte att hålla eventuella konflikter
borta ifrån vårt lands gränser.

Jag vill gärna betona, liksom doktor
Hedlund gjort för centerns del vid åtskilliga
tillfällen, att ett litet land som
Sverige inte har utrymme för olika
försvarsideologier. Det är inte fråga
om skilda ideologiska uppfattningar,
utan de förekommande meningsskiljaktligheterna
mellan de fyra stora partierna
har, såvitt jag förstår, varit en följd
av olika bedömningar inom ramen för
en gemensam allmän försvarsuppfattning.

Vi ansåg förra året och gör det fortfarande
att vissa marginella tillskott

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

till försvaret skulle ha medfört påtagliga
effektivitetsförbättringar i vissa avseenden.
Den bedömningen gjordes i
vetskap om att försvarskostnaderna i
stor utsträckning är givna, och därför
bar även ett marginellt tillskott stor
betydelse från effektivitetssynpunkt.
Den utveckling som ägt rum efter det
att fjolårets bedömning gjordes har inneburit
att nya faktorer tillkommit med
avseende på det säkerhetspolitiska läget
i Europas mitt. Alla är vi väl ense
om att det sovjetiska ingripandet i
Tjeckoslovakien påverkat den europeiska
situationen säkerhetspolitiskt, och
det har inte varit fråga om en förbättring.
Jag erkänner villigt att det är
svårt att bedöma graden av den försämring
som inträtt, men en viss försämring,
som jag dock inte vill överbetona,
har tyvärr uppstått. I ett särskilt
yttrande har vi uttryckt saken så, att
någon påtaglig förskjutning av maktbalansen
inte ägt rum under 1968. Men
den höjda politiska temperaturen, om
jag får uttrycka mig så, leder onekligen
till ökad osäkerhet. Situationen
har naturligtvis hela tiden varit beroende
av vad som hänt i Tjeckoslovakien,
hur det tjeckiska folket reagerat på
den ryska inmarschen och påtryckningarna.
Vi vet alla att tjeckerna valde
det passiva motståndets väg, och vi erkänner
väl alla att det finns anledning
beundra deras sätt att möta invasionen.
Naturligtvis måste det tilläggas att metoden
även påverkat händelserna i Tjeckoslovakiens
grannskap. Det har inte
varit möjligt att helt förutse händelseutvecklingen
i det aktuella krisområdet,
även om man utgick från att de båda
supermakternas intressesfärer inte skulle
komma att ändras nämnvärt.

Herr talman! Innan jag går över till
frågan om framtida, långsiktiga försvarsbeslut
vill jag bara konstatera att
det tydligen sker en viss planering för
ett högre belopp än det som motsvarar
sista årets ram. Så värst mycket mera
än en uppfattning om vad en marginell
förskjutning innebär ger det väl inte,

men jag tycker ändå att det är bättre
än ingenting. Jag noterar med tillfredsställelse
att riksdagen enligt propositionen
i fortsättningen kan motse en
redovisning av omprövningen av planeringsinriktningen.
Jag förstår mycket
väl att myndigheterna kan ha haft vissa
svårigheter att göra en bedömning nu
med hänsyn till det omfattande planeringsarbete
som förelagts dem i form
hv perspektivpdanering och förberedelser
för programbudget.

Därmed kommer jag in på den andra
fråga som jag tänkte beröra litet närmare,
nämligen förberedelserna och formerna
för nästa långsiktiga försvarsbeslut,
vilket även herr Enskog var inne
på.

I statsverkspropositionen lämnas en
redogörelse för det nya planeringssystem
som nu har börjat tillämpas i försvaret
och som innehåller miljöstudier,
angreppsfall samt system- och perspektivplaner.
Överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen
har fått i uppdrag att
göra upp perspektivplaner vilka skall
insändas före den 1 april 1971 och ligga
till grund för nästa långsiktiga försvarsbeslut.
Enligt försvarsministerns
bedömning kan beslut fattas snabbare
på det underlag som sådana perspektivplaner
ger, och jag har ingenting
att erinra mot planeringssystemet som
sådant. Av beskrivningen att döma ser
det ut att ge ett ganska omfattande
beslutsunderlag.

För mig är emellertid den väsentliga
frågan, hur detta material kommer att
presenteras för riksdagen och vilka
möjligheter vi här får att reellt välja
mellan olika alternativ. Genom de tidigare
försvarsutredningarna har riksdagens
ledamöter beretts tillfälle att ta
del av ett omfattande bakgrundsmaterial
och därigenom på ett grundligt sätt
tränga in i de många komplicerade
problem vi har i samband med försvaret.
Jag vill starkt poängtera att vi
från centerns sida är mycket intresserade
av att om möjligt återställa enigheten
i försvarsfrågan.

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

Jag ser saken så att det här inte är
fråga om några ideologiska skiljelinjer;
det har. jag redan betonat. Åsiktsbrytningarna
i den politiska debatten här
i landet anser jag skola ske när vi har
ideologiska skiljelinjer beträffande samhällets
utformning och hela samliällsproblematiken,
men i försvarsfrågan
förekommer inga sådana skiljelinjer,
utan där är det fråga om värderingar,
hur man vill utforma försvaret och vilka
medel man vill ställa till försvarets
förfogande. Det är inte och kommer
aldrig att bli någon ideologisk fråga i
det samhälle vi nu lever i.

Enligp min uppfattning har försvarsutredningarna
verksamt bidragit till
den enighet kring försvaret som tidigare
rått i vårt land, och vi tycker därför
från vårt håll att det finns anledning
för försvarsministern att allvarligt fundera
på att tillsätta en ny försvarsutredning.
.Tåg finner emellertid ingen anledning
att nu gå närmare in på orsakerna
till att man inte kunde enas
förra året. Jag vill inte tala om den snö
som föll i fjol. Det har förts många meningslösa
debatter om den saken, och
jag hoppas att vi skall slippa dem nu.
I stället vill jag rikta blickarna framåt
och starkt betona vikten av att vi inom
de olika partierna försöker finna varandra
i denna mycket viktiga fråga.

Inte heller skall jag gå in på detaljerna
i det utlåtande vi nu har att ta
ställning till, utan jag vill bara helt
kort ■ kommentera det programbudgetsystem
som har aviserats i anslutning
till perspektivplaneringen. Det framgår
av bilaga 2 till statsverkspropositionen
att det nya systemet skall ge riksdagen
möjlighet att inte bara som nu ta ställning
till marginella utgiftsökningar utan
även att kontinuerligt pröva alternativa
målsättningar. Systemet skall underlätta
statsmakternas ekonomiska och politiska
avvägningar. Det är med högt
spända förväntningar som jag — och
jag tror hela mitt parti — ser fram mot
dessa nya möjligheter till ökat inflytande
för riksdagen inte bara på för -

svarets område utan också när det gäller
den övriga delen av statsförvaltningen.
Det skulle vara frestande att
närmare gå in på den mycket viktiga
frågan om dessa nya möjligheter, som
vi kommer att få i framtiden, men dagens
debatt är inte det lämpliga tillfället
för detta. Yi får tillfälle att återkomma
när förslag presenteras på området.

Jag vill slutligen, herr talman, än eu
gång poängtera att vi anser att en
försvarsutredning bör tillsättas i så god
tid att förberedelser kan göras för att
om möjligt uppnå enighet kring försvaret.
Denna utrednings grundläggande
arbete bör vara klart före den 1
mars 1971.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 2
vid punkten 2.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Den svenska krigsmakten
är avsedd att fylla en dubbel funktion.
Det förutsätts fortfarande av regeringen
att den skall kunna brukas
mot en s. k. inre fiende. Den andra
funktionen är att utgöra försvar för
vårt nationella oberoende, att säkra vårt
folks ovillkorliga självbestämmanderätt.
Militärmakten måste samtidigt betraktas
som en social organisation, som en
social faktor som påverkar samhällsutvecklingen
i övrigt i landet. Jag skall
inte nu ta upp en debatt om alla dessa
funktioner hos och verkningar av den
militära apparaten, utan ämnar begränsa
mig till frågan om försvarets lämpliga
organisation och omfattning för syftet
att värna Sveriges nationella oberoende.

I debatten här i riksdagen ifrågasättes
mycket sällan själva uppbyggnaden
av försvarsmakten. På denna punkt
råder enighet mellan regering och borgerlig
opposition. Jag vill emellertid

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. in.

framhålla det faktum att man i försvarsdebatten
utanför riksdagen ofta ifrågasätter
just denna organisatoriska uppbyggnad.
Även vi sätter för vår del ett
mycket stort frågetecken för det nuvarande
försvarssystemets effektivitet
för att klara just de målsättningar som
uppställts.

Vi framlade till fjolårets debatt om
den nya försvarsorganisationen en utförlig
motion om hur vi ansåg att en
effektiv sådan organisation skulle utformas.
Vi ansåg att den måste tillgodose
tre väsentliga önskemål, nämligen 1.
att göra försvaret arbetsdugligt även
inför risken av svårare krigsvillkor
än dem som militärledningen allmänt
tycks förutsätta, 2. att eliminera försvarets
karaktär av hinder för nedrustning
och 3. att göra det möjligt att
avsevärt nedbringa dess kostnader. Förslaget
avslogs av riksdagen, men vi
anser att utvecklingen sedan dess bekräftat
det berättigade i de synpunkter
vi framförde.

Vi anser det vara en brist, och en stor
sådan, att man i den nuvarande försvarsordningen
tycks arbeta bara med
en enda militärpolitisk förutsättning,
på vilken man sedan bygger upp försvarsorganisationen,
nämligen en konflikt
mellan de bägge stormaktsblocken,
där man tänker sig en sådan jämvikt
dem emellan att intetdera skall finna
det rådligt att äventyra sin egen krigspotential
med ett angrepp mot vårt
land. Skulle det ändå komma ett angrepp,
räknar man tydligen enligt vad
som framgår av de militära planeringarna
med att angriparens huvudmotståndare
snabbt skall skynda till vårt
bistånd.

Vi tror att detta är en orealistisk
förutsättning, som inte är hållbar. Den
behandlar en av de möjligheter som
finns men knappast den som är mest
trolig. När Sverige skall utforma sin
militära försvarsorganisation bör väl
denna inte bara göras arbetsduglig i
ett visst krigsfall, som man kan utfundera
i förväg, utan den bör kunna fun -

gera vid olika alternativ, däri också
inberäknat möjligheten att stå ensam
mot en mycket överlägsen angripare.

Vi anser också att de senare årens
militära erfarenheter har visat två mycket
grundläggande saker, som man måste
lägga i botten när man diskuterar
den svenska försvarsmaktens organisation.

För det första tycker vi att det visat
sig att ett konventionellt försvar —
och Sveriges försvarsmakt är uppbyggd
enligt de principerna — är mycket
hjälplöst inför en snabb och beslutsam
angripare. Det finns inga exempel på
att ett sådant konventionellt försvar
har kunnat slå tillbaka ett angrepp som
utförs med stora styrkor — och sådana
kan som vi vet förekomma. Ur den synpunkten
förefaller oss alltså den nuvarande
försvarsorganisationen ineffektiv.

För det andra kan den slutsatsen dras
av de krigserfarenheter som andra folk
har tvingats göra, att en organisation
som är grundad på folkförsvarets princip
förmår hävda sig mycket väl även
mot en supermakt och t. o. m. förmår
tvinga den till förhandlingsbordet. Vi
har en rad exempel på försvarsplanering
från sådana utgångspunkter.

Det är alldeles självklart att man inte
kan mekaniskt överföra erfarenheter
från Algeriets frihetskrig mot den franska
militärmakten på våra förhållanden.
Man kan inte heller mekaniskt överföra
det vietnamesiska folkets framgångsrika
försvarskamp mot den amerikanska
militärmakten, men nog borde de erfarenheterna
i alla fall säga oss något.
Och det finns ett exempel från Europa,
där försvarsorganisationen lyckligtvis
inte har behövt prövas men där ett land
som liksom Sverige söker föra en neutral
utrikespolitik gjort en betydande
omprövning av sin försvarsorganisation
just med hänsyn till dessa erfarenheter.
Jag syftar på Jugoslavien, som sedan
händelserna i höstas byggt ut sin försvarsorganisation
på det lokala planet
för att skapa ett folkförsvar, som man
anser vara det mest effektiva för att få

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

till stånd ett effektivt försvar mot en
stormakt.

Vårt parti ansluter sig oföränderligt
till den officiellt proklamerade neutralitetspolitiken.
Vår ståndpunkt är därför
att Sverige måste ha ett gränsförsvar
som är försett med den tekniska
utrustning och den personal som behövs
för att ge eftertryck åt våra föresatser
att försvara landets gränser. Vi
hyser också den meningen att huvudstyrkorna
i vår försvarsorganisation
bör organiseras i ett territorialförsvar
som består dels av lokala enheter för
bestämda uppgifter, dels av rörliga förband
som friställs för vissa militära
uppgifter.

Men det grundläggande i den försvarsorganisation
som vi tycker att man mera
allvarligt borde pröva är de lokala
styrkorna, som enligt vår mening om
möjligt bör organiseras i varje samhälle,
i varje företag och i varje stadsdel. Jag
upprepar att vi anser att sådana styrkor
är det helt grundläggande i en effektiv
försvarsorganisation inom en liten
stat under nutida förhållanden. Vi tror
att en sådan omläggning av försvarsorganisationen
innebär mycket stora
fördelar ur både militär, politisk och
ekonomisk synpunkt, det senare därför
att en försvarsordning av detta slag
kan möjliggöra avsevärt minskade utgifter
till militära ändamål, framför allt
för flygvapen och tung materiel, som
ju drar så betydande kostnader.

Herr talman! Vi kan inte finna att
ett sådant alternativ som vi har sökt
utforma i våra motioner till fjolårets
riksdag — och med viss upprepning
till årets riksdag — allvarligt har prövats
av de ansvariga försvarsmvndigheterna
eller av statsutskottet vid dess
behandling av försvarsfrågan.

I statsutskottets utlåtande nr 4 avvisar
man med rätta högerförslaget om
ökade militärutgifter med hänvisning
till att Sveriges säkerhetspolitiska situation
icke har försämrats. Men det
ter sig något egendomligt när statsutskottet
med samma motivering avvisar

vårt förslag som bygger på helt andra
förutsättningar.

Jag skulle vilja ställa den direkta
frågan till statsutskottets talesman om
man vid behandlingen av regeringens
förslag till militär organisation över
huvud taget har intresserat sig för erfarenheterna
från t. ex. Vietnam eller
från den omprövning av den jugoslaviska
försvarsorganisationen som gjordes
med början förra hösten. Vi tror
att det där finns många lärdomar att
inhämta för vårt land.

Eftersom vi har den uppfattningen
att den nuvarande försvarsordningen
inte är rationell och effektiv, har vi
samtidigt med förslaget om en ny försvarsutredning
enligt riktlinjer som vi
skisserat i motionen ställt kravet att
under tiden som denna pågår måste
man successivt nedskära militäranslagen,
så att man inte binder riksdagen
att vidmakthålla den nuvarande militära
apparaten. Vi anser också att en
omedelbar nedskärning kan ske av militärutgifterna.
De ligger i själva verket
relativt högt i vårt land.

Herr Enskog har här föredragit en
tabell, men jag tror att han glömde att
nämnda att om man tar försvarsutgifterna
per capita i Sverige ligger vi
som nummer fem i den tabellen. Det
är alltså bara fyra länder som ligger
före oss enligt den beräkning av militärutgifterna
som han citerade och som
ju är allmänt förekommande i debatten.
Ingen vågar väl hävda att just den summa
som regeringen föreslår är precis
den rätta som ger den mest effektiva
försvarsorganisationen. Det handlar
också om en avvägning av militära
utgifter kontra andra utgifter, för sociala
och kulturella ändamål. Moderata
samlingspartiet gör då den avvägningen
att man vill satsa mera på militära
utgifter än vad regeringen vill göra.
Vi anser att man bör och kan satsa
mindre.

Herr Antonsson har här i sitt diskussionsinlägg
velat dra en gräns mellan
dem som är anhängare av den nuvaran -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. in.

de försvarsorganisationen och dem som
ifrågasätter dess effektivitet både som
försvar av vår oavhängighet och som
ett bidrag till en riktig internationell
säkerhetspolitik.

Herr talman! Jag tror att det är
mycket farligt, om man söker klassa
ut dem som är kritiska mot den nuvarande
militärorganisationen och betecknar
dem som ett slags sämre medborgare.
Det finns en stark idealitet
och en stark internationell solidaritetskänsla
bakom de tvivel som förts fram
i debatten om det nuvarande försvarets
ändamålsenlighet. Jag vill starkt
protestera när man klandrar dessa kritiker
för bristande medborgarkänsla;
känslan för varje människas ansvar för
att medverka till fred i världen är tvärtom
mycket starkt utvecklad hos dem
som man nu söker göra till ett slags
villebråd, tillåtet för alla att skjuta på.
Sådana stämningar som sätter i fråga
effekten både av den nuvarande försvarsorganisationen
och om detta är det
väsentliga och avgörande sätt, på vilket
vi bör bidra till en internationell säkerhetsordning,
finns i själva verket i alla
partier och bland alla grupper i samhället.
De tycks även finnas bland militärerna.

Jag vill citera några rader ur en artikel
av en före detta aktiv officer i
flottan ur senaste numret av det socialdemokratiska
partiets tidskrift Tiden.
Denne före detta aktive officer i flottan
skriver som avslutning: ”Nationalitctstänkandet
måste småningom träda tillbaka
för internationell samhörighet.
Ungdomens ökande internationalism är
ett tecken på att barriärer mellan ras
och hudfärg sakta är på väg att raseras.
Tanken på det globala krigets hotande
spöke måste då kännas som något outhärdligt,
och de unga män som i dag
vägrar bära vapen i vår krigsmakt har
dragit konsekvenserna av sina idéer om
fredlig samlevnad.

Det militära tänkandet kan inte längre
få dominera frågorna om vårt nationella
försvar. Vi måste väcka en opinion

som förmår våra politiker att inse att
en indoktrinerad militärledning inte år
efter år kan tillåtas att fasthålla vid
hävdvunna ståndpunkter.”

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motionen 11:421.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! I de olika inlägg som
vi hittills har fått ta del av har det
funnits en genomgående trend, nämligen
att vi på nytt skall kunna nå fram
till enighet i försvarsfrågan. Jag kommer
efter hand att litet närmare ingå på
några synpunkter i direkt anslutning
till detta önskemål.

Herr Petersson i Gäddvik började sitt
resonemang med att säga att ett otillräckligt
försvar är ett dyrt försvar. Det
beror alldeles på hur långt herr Petersson
tänker sträcka sig. Det försvar vi
för närvarande har är enligt vår bedömning
ett tillräckligt försvar, men
det är också ett ganska dyrbart försvar.

Herr Enskog fortsatte på den inslagna
vägen och önskade — i likhet med
herr Antonsson — att vi skall nå fram
till större enighet i våra försvarsansträngningar,
med andra ord att vi
skall återgå till den gamla ordningen.
Han sade vidare att det senaste försvarsbeslutet
bygger på av de socialdemokratiska
ledamöterna utarbetade förslag,
vilket är alldeles riktigt.

Jag skall inte alls ta upp något gräl

— vilket herr Antonsson var rädd för

— om vem som hade rätt och vem som
hade orätt i förra årets stora försvarsutredning.
Låt mig bara säga att det
hade funnits alla förutsättningar för de
andra partierna att där lägga fram sina
synpunkter. Man kunde ha gjort det på
olika sätt; man hade t. ex. möjligheten
att skriva en reservation för det alternativ
man önskade. Nu föredrog man
i stället att helt enkelt dra sig ur arbetet
innan det hela var avslutat. Vi kan
beklaga det, men vi kan å andra sidan
inte åta oss att fastslå att orsaken till

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

detta uteslutande var att söka inom de
socialdemokratiska leden.

Herr Antonsson berörde den långsiktiga
planering som är aviserad i årets
statsverksproposition, en planering som
skall ge inte minst riksdagen möjlighet
att mera ingående få sig förelagd förslag,
som kan bygga på en hel del alternativa
utredningar. Jag skall återkomma
litet senare också till den saken.

Herr Hermansson tog upp den fråga
som återfinns i vänsterpartiet kommunisternas
motion, nämligen försvarets
organisation. Man hävdar i motionen,
att den nuvarande försvarsorganisationen
bygger på orealistiska antaganden
och målsättningar, och säger sig eftersträva
folkförsvarets princip. Jag skall
inte här försöka ingå i en debatt kring
just detta principiella problem, vilket
herr Hermansson inbjöd till; det kanske
vi får tillfälle att göra litet längre
fram. Emellertid ställde herr Hermansson
en direkt fråga till statsutskottet,
närmast till den avdelning som sysslar
med dessa angelägenheter, nämligen om
statsutskottet hade visat något större
intresse för vad vänsterpartiet kommunisterna
i sin motion hade redogjort för
beträffande erfarenheterna från den
krigföring som pågår inte minst i Vietnam.

Vid årets behandling har statsutskottet
inte visat något mer ingående intresse
för denna form av krigföring. Å
andra sidan har vid de olika föredragningar
som ägt rum inför avdelningen
problemställningen tacklats från olika
utgångspunkter. I försvarsutredningen
gavs dessutom vid flera tillfällen möjlighet
att diskutera krigföring av den
karaktär som herr Hermansson talade
om, nämligen det lokala försvaret,
gränsförsvaret. Jag vill också erinra
om det förslag som riksdagen häromåret
biföll, 1966 års värnpliktsutbildning.
I den utbildningen ingår bl. a. redogörelse
för erfarenheter från den
krigföring som äger rum inte minst i
Vietnam.

Den av 1968 års riksdag antagna ekonomiska
ramen för det militära försvaret
innebär enligt utskottets uppfattning
att vår värnkraft kan vidmakthållas under
hela fyraårsperioden samtidigt som
handlingsfrihet erhålles för framtida
beslut om vårt försvars utformning. Materielförnyelsen
för ett belopp av omkring
8 400 miljoner kronor under perioden
medför att vår försvarseffekt
även i fortsättningen kommer att vara
mycket hög. Vårt försvar kan behålla sin
fredsbevarande uppgift att vid eventuellt
angrepp mot vårt land bjuda ett
effektivt motstånd.

De säkerhetspolitiska bedömningar
som låg till grund för 1968 års försvarsbeslut
är enligt utskottets uppfattning
alltjämt hållbara. Även om situationen
i flera utomeuropeiska länder är kritisk
eller mer eller mindre ömtålig har den
inte under det gångna året undergått sådana
förändringar att vårt lands säkerhetspolitiska
situation kan anses ha blivit
väsentligt berörd. Utskottet föreslår
riksdagen att lämna Kungl. Maj :t ett nytt
bemyndigande som innebär att anslagsbehållningar
utöver anslagsramen får
tas i anpsråk vid ändrade utrikespolitiska
eller konjunkturpolitiska förutsättningar.

Utskottet kan inte dela den uppfattning
som i motioner från moderata
samlingspartiet framförts beträffande
det säkerhetspolitiska läget och vår försvarsförmåga.
I motionerna yrkas att
en parlamentarisk försvarskommitté
tillsätts med uppgift att redan till årets
höstriksdag framlägga förslag till en inriktning
av vår försvarsplanering och
därmed, föreställer vi oss, som en automatisk
följd ökade anslagsramar.

Mittenpartierna har en försiktigare
beskrivning av det europeiska säkerhetsläget.
Någon påtaglig förskjutning
av maktbalansen förefaller inte ha ägt
rum men en viss ändring till det sämre
i förhållande till 1968 har inträtt,
framhåller mittenpartierna. Denna bedömning
har inte föranlett dessa båda

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. ni.

partier att föreslå anslagshöjningar
till försvaret. Däremot har de inte önskat
delta i beslut under utskottsbehandlingen,
där delade meningar rått.
Mot den bakgrunden ser vi med intresse
fram mot deras ställningstagande i dag.
Kommer mittenpartierna att avstå från
att ge till känna sin uppfattning eller
kommer de som en konsekvens av sin
skrivning att följa utskottsmajoriteten?

Från socialdemokratisk sida anser vi
att ingenting inträffat av sådan storleksordning
att vi bör frånträda det
förslag för fyraårsperioden 1968/69—
1971/72 som riksdagen förra året antog.
Det utskottsförslag som i dag presenteras
för riksdagen är en fortsättning
för det andra året, och det är enligt vår
uppfattning väl underbyggt.

Årets förslag innehåller ett nytt planeringssystem.
I detta system införs
bl. a. rullande programplaner för handlande
på mer kort sikt. Avsikten är att
för riksdagen varje år redovisa programplaner
för krigsmaktens utveckling under
följande femårsperiod. Dessa planer
utarbetas med utgångspunkt i den
befintliga organisationens styrka och
svagheter. Till detta läggs, som departementschefen
framhåller, de ändringar
som behövs för att man skall kunna
vidmakthålla en balanserad operativ
förmåga under denna period.

Perspektivplaneringen däremot avser
en period av femton år och har till uppgift
att ange de mer långsiktiga målen
och en alternativ utveckling i fråga om
försvarets omfattning och sammansättning
i stort.

I särskilda miljöstudier skall analyseras
hur den internationella miljön i
framtiden kan komma att utvecklas inom
politiska, strategiska, militärtekniska
och ekonomiska områden. Härvid eftersträvas
att analysera hur alternativa
utvecklingar, som kan leda till internationella
kriser, kan utlösa angrepp mot
vårt land. Valda angreppsfall utgör själva
grunden för alternativstudier, som
syftar till att ange alternativa utveck -

lingslinjer som bör hållas öppna för
försvaret och dess olika uppgifter.

Dessa perspektivplaner skall ligga till
grund för rullande studie- och forskningsplaner.
Genom att följa upp studieoch
forskningsverksamheten erhåller
statsmakterna ett tillräckligt underlag
för sitt ställningstagande.

I särskilda motioner har, som redan
framhållits, hemställts att riksdagen förutsätter
att »förberedelserna för nytt
långsiktigt försvarsbeslut påbörjas i så
god tid att riksdagspartierna beredes
tillfälle att som tidigare skett deltaga
däri».

Utskottsmajoriteten kan inte finna
det önskvärt att formerna för slutlig beredning
av nästa mera långsiktiga försvarsbeslut
redan nu bestäms genom
preciserade uttalanden.

Moderata samlingspartiet yrkar i sin
motion uppräkning av försvarets kostnadsram
med sammanlagt 150 miljoner
kronor. Vänsterpartiet kommunisterna
yrkar en nedskärning av utgifterna med
500 miljoner kronor. Utskottet kan inte
tillstyrka något av dessa båda yrkanden.

Moderata samlingspartiet yrkar slutligen
att reservationsmedel utöver utgiftsramen
skall efter förslag av ÖB få
tas i anspråk för att öka handlingsfriheten
och förbättra försvarseffekten. Utskottet
kan självfallet inte heller biträda
detta förslag.

Detta är i korthet vad som från utskottets
sida kan anföras i den diskussion
som föranledes av utlåtandet
angående anslagen för nästa budgetår
till vårt försvar inklusive civilförsvaret.

Med det sagda yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag har ansett mig böra
med några allmänna synpunkter komplettera
vad som sagts tidigare i debatten
Jag tror att en sådan komplettering
kan behövas om vi skall få det rik -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

tiga perspektivet på den försvarsdebatt
som blommat upp efter det att enigheten
i försvarsfrågan för ungefär ett och ett
halvt år sedan bröts av socialdemokraterna.
Jag har tidigare, herr talman, kritiserat
det skuggspel om försvaret som
regeringen bedrivit under de senaste
åren Jag har tyckt och tycker fortfarande
att det varit det mest beklämmande
inslaget i diskussionen om hur
stora resurser vi anser oss behöva för
att ge garantier åt vår utrikespolitik.

Ingenting kan hindra regeringen att
ändra uppfattning i försvarspolitiska eller
andra hänseenden. Ingenting är
självfallet oföränderligt; nya synpunkter
och förändringar i utvecklingen
kan och måste kunna ge anledning till
nya ståndpunktstaganden och dispositioner.
Jag kan visserligen kritisera regeringen
för att den nu tar avstånd från
principer, som regeringspartiet och de
andra demokratiska partierna varit helt
eniga om under en stor del av efterkrigstiden,
men rätten att ändra uppfattning
kan jag inte opponera mig
emot.

Däremot har andra och jag själv bestämt
reagerat då regeringspartiet insvept
sina ändrade ståndpunktstaganden
i slöjor av bevekelsegrunder som
man i realiteten inte haft och då velat
ge intryck av att konsekvenserna av den
ändrade uppfattningen blir andra än
de som verkligen inträffar.

Man har varit klart medveten om att
den nya inriktningen av vår försvarsplanering
och av anslagstilldelningen
måste komma att få verkningar som ändrar
både försvarets målsättning och möjligheterna
att uppnå den. Trots detta har
man i debatten velat ge sken av att ingenting
egentligen har hänt. Vad som skett
är bara att vi momentant avbrutit den
pågående upprustningen, brukar det heta.
Vi har nått en nivå i vårt försvar
som är tillräcklig och som kommer att
vara tillräcklig under de närmaste åren,
och vad som skall hända sedan får vi
ta ställning till då.

Med detta resonemang har man också
velat skapa ett intryck att det parti
som jag representerar vill fortsätta eu
upprustning av vårt försvar med värdefulla
medel som skulle kunna komma
till bättre användning på andra områden.
Det är ett tacksamt resonemang.
Sådana ord har god jordmån hos de
många som med rätta är medvetna om
bristerna i det svenska samhället och
om behovet av ökade resurser för att
bota bristerna. Och orden faller inte i
sämre jord hos de människor som är
samlade under begreppet vänsterradikaler
och vilka anser att vårt försvar
framför allt syftar till att skydda det
bestående samhället med dess olika
orättvisor och att ett av medlen att ändra
samhället är att riva ned försvaret.

Lät mig med hänsyn till detta, herr
talman, än en gång slå fast att då mitt
parti har krävt att den tidigare målsättningen
och planeringsverksamheten
skall fullföljas detta inte innebär en
upprustning. Våra strävanden har syftat
till att bibehålla försvarets styrka i förhållande
till omvärlden på den nivå,
som alla de demokratiska partierna varit
överens om under efterkrigstiden
och särskilt efter 1958 års stora försvarsuppgörelse.
Vi har alltså inte velat
frångå vad alla tidigare varit överens
om. Det är inte vi som har ändrat uppfattning
utan socialdemokraterna.

För att göra det lättare för sig i debatten
har socialdemokraterna fört in
ett nytt begrepp i den. Vi har alla tidigare
varit överens om att med vårt försvars
styrka bör avses försvarets effekt,
det vill säga vår försvarspotential ställd
i relation till omvärlden. Men nu har
diskussionerna plötsligt »berikats» med
ordet värnkraft, ett i och för sig vackert
men i detta sammanhang missvisande
ord. Dess innehåll är absolut och det
säger ingenting om vad försvaret förmår.

Det är klart, herr talman, att det försvar
som vi gemensamt har byggt upp
under efterkrigstiden inte ändras över

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

natten även om planeringsinriktningen
för framtiden nu pekar nedåt i förhållande
till vad som tidigare var fallet.
Vi har skaffat modern materiel, ytterligare
modern materiel kommer successivt
fram, allt som en följd av tidigare
gjorda projekteringar och beställningar,
och vi har verkligen inget föraktligt
försvar i dag — där har herr Mellqvist
alldeles rätt. Tvärtom tror jag att som
försvaret ter sig är det ägnat att ge eftertryck
åt vår utrikespolitik och vårt
krav på oberoende och integritet i förhållande
till omvärlden och till stormaktssträvandena
i den.

Oförändrad absolut värnkraft säger
emellertid ingenting om försvarets styrka.
Vi har i dag en betydligt större
värnkraft än vi hade i Gustav II Adolfs
Sverige men vi har en betydligt sämre
försvarseffekt — för att tillspetsa bilden.
Och allteftersom nya vapen och ny
materiel över huvud måste anskaffas
hos oss och i andra länder leder den
tekniska utvecklingen till att försvarseffekten
snabbt går ned även om värnkraften
är oförändrad eller t o. m. högre.
Militära myndigheter och andra ansvariga
bedömare är klart medvetna om
att en viss sänkning av försvarseffekten
redan har inletts och att den blir än
mer påfallande under 1970-talet, då vi
får en effekt som motsvarar kanske
tredjedelen av den vi har i dag om ingenting
händer. Då kommer vi att ha
ett svagt försvar, även om det absolut
sett är lika starkt som i dag. Det kommer
inte att kunna fylla målsättningen
att hela landet skall försvaras.

Visst kan jag förstå att det kan vara
frestande för regeringspartiet att ge intryck
av att allt är bra trots att ambitionerna
— som det brukar heta — väsentligen
har sänkts. Man har naturligtvis
ett behov av att gentemot omvärlden
hävda vår försvarskraft. I vissa lägen
kan det kanske vara nödvändigt att
göra deklarationer av den typ som Per
Albin Hansson gjorde: »Vår beredskap
är god», även om man är medveten om

att så inte är fallet, men ett sådant relativistiskt
resonemang medför uppenbara
risker, och för den interna politiska
debatten är det på något sätt förödmjukande
att inte använda klartext.
I en demokrati har väljarna rätt att få
reda på vad meningsmotsättningarna
innebär. Det må vara bekvämt att dölja
motiven och realiteterna genom mer
eller mindre beslöjade resonemang, men
det är ett demokratiskt renhårighetskrav
att så inte sker.

Även i det statsutskottsutlåtande som
vi nu behandlar har majoriteten använt
formuleringar som är ägnade att ge en
felaktig bild av vad som har inträffat.
Man gör det på ett så försåtligt sätt, alt
en sanningssökande motståndare inte
kan påstå att utskottsmajoriteten ljuger.
Det gör den inte, men den döljer
betydelsefulla fakta och sammanhang
eller redovisar dem på ett sådant sätt
att slutsatserna blir felaktiga. Jag vill
gärna exemplifiera den anklagelsen.

Den nu gällande fyraårsplanen, den
som socialdemokraterna förra året genomdrev
mot den borgerliga oppositionen,
innebär en sänkt ökningstakt i förhållande
till perioden 1958—1966, framhåller
man i utskottet, men försvarsutgifterna
i fast penningvärde kommer
ändå att öka under den kommande perioden,
säger man, med cirka 1 procent
per år mot tidigare 2,5 procent. Formellt
är det riktigt; i sak är det felaktigt.

Omkring 8 400 miljoner kronor beräknas,
säger man vidare — det sade
också herr Mellqvist för en stund sedan
— under perioden för materielinvesteringar
och anläggningsarbeten. Detta
belopp, påstår man, är av samma storleksordning
som det som åtgick för motsvarande
ändamål under fyraårsperioden
efter 1963 års försvarsbeslut. Formellt
är det också riktigt, men i sak är
det ändå fel.

Herr talman! Vad man låter bli att
tala om och vad som skapar det felaktiga
intrycket är att under det sista

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

året av föregående försvarsuppgörelses
tid gjordes en — som det hette — tillfällig
reducering av anslagsbeloppen
med 350 miljoner kronor, ett belopp
som försvaret under de närmaste åren
skulle återfå. Nu kan man naturligtvis
diskutera, om beloppet var 350 miljoner
kronor eller något lägre — meningarna
är delade på den punkten — men
det spelar ingen roll för resonemanget.
Jag använder siffran 350 miljoner i fortsättningen
som ett samlingsbegrepp i
medvetande om att det kan diskuteras.

1963 års försvarsbeslut och det belopp
som uppgörelsen omfattade var ett
politiskt faktum, och ingen har varit
beredd att frångå den uppgörelsen. Den
tillfälliga reduceringen ändrar inte på
det förhållandet. Alla var överens om
att beloppet skulle återbetalas och inräknas
i uppgörelsens anslagsklump och
att det skulle ske så fort som möjhgt
strök riksdagen under.

Om man emellertid skall göra en jämförelse
mellan 1963 års försvarsbeslut
och 1968 års beslut, har man inte rätt
att göra som utskottsmajoriteten, nämligen
räkna bort de 350 miljonerna från
1963 års uppgörelse och öka 1968 års
beslut med motsvarande belopp. Jämförelsen
blir därigenom i sak felaktig.
Än mer missvisande blir jämförelsen genom
den kraftiga sänkning av basbelop
pen som gjordes mellan de två uppgö
relserna.

Yi bestämde 1963 vilka anslag son
var nödvändiga för att nå en viss effekt
och det är på de anslagsbeloppen som
vi skall bygga våra jämförelser, om det
skall vara någon reell mening med jämförelser
mellan vad som har skett och
vad som nu sker. Då visar det sig att
försvarsutgifterna under den kommande
tiden inte kommer att öka och att
materielinvesteringar och anläggningsarbeten
kommer att ligga under den
nivå som de tidigare hade. Tas dessutom
hänsyn till nya begränsningar i

fråga om utnyttjandet av reservationer
och till väntade förskjutningar från materiel-
till personalanslag, blir jämförelsen
än mer felaktig.

Jag är, herr talman, klart medveten
om att det är svårt för oinitierade att
följa det här resonemanget. Det är komplicerat,
och jag tror att majoriteten utnyttjar
just den svårigheten för att ge
ett intryck av att någonting annat sker
än vad som verkligen inträffar. Jag skall
därför, herr talman, tillåta mig att för
de ledamöter av kammaren som är här
församlade visa en hemmagjord tablå,
som jag hoppas belyser vad som bär
skett. Jag tror att många av mina kolleger
här i kammaren inte har denna
problematik helt klar för sig, och hur
de än kommer att rösta kan det ändå
vara behagligt — eller obehagligt, om
man så vill — att veta vad man gör.

Till vänster på tablån ser vi den anslagsklump
till försvaret som omfattades
av 1963 års försvarsbeslut. Vi ser
också det hack där uppe till höger på
350 miljoner kronor som uppstod under
det sista året av de fyra år som försvarsbeslutet
avsåg. Hålet skulle sedan
fyllas igen. Genom detta hack kom basanslagen
för det året ned till en lägre
nivå än försvaret hade till och med vid
periodens början år 1963. Sedan bibehöll
regeringen denna låga nivå inte
bara det sista året av försvarsöverenskommelsens
tid, utan också nästa år,
1967/68. Man tog sedan den nivån till
utgångspunkt för sitt fortsatta resonemang.

I 1968 års försvarsbeslut — den
klump som anges till höger på bilden
— höjdes visserligen nivån sedan varje
år för att de här 350 miljoner kronorna
skulle, som det hette, återbetalas.

Men det är inte, herr talman, fråga
om en återbetalning, om man samtidigt
sänker den nivå i förhållande till vilken
reduceringen skedde. Då är det
uteslutande — för att använda ett av
dagens modeord — en manipulering

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

med siffror. Verklig återbetalning blir
det bara om man håller sig kvar på den
ursprungliga basen.

Avgörande är emellertid att denna
tablå och verkligheten klart visar att
uppgifterna om ökad tilldelning till försvaret
under 1968 års försvarsbesluts
fyraårsperiod i förhållande till 1963 års
försvarsbeslut är felaktiga. Vi ligger och
vi kommer i fast penningvärde att ligga
under vad vi år 1963 beslöt oss för.

Det bör också observeras att jag nu
inte talar om försvarseffekt, utan om
pengar. Tar vi hänsyn till försvarseffekten
blir bilden värre. Skillnaden i
försvarseffekt framgår av utrymmet
mellan den streckade linjen överst, som
anger planeringen enligt 1963 års försvarsbeslut,
och den heldragna linjen,
som anger planering enligt 1968 års
beslut. I pengar räknad uppgår den
skillnaden till flera miljarder.

Herr talman! Tidigare ansåg man att
enigheten mellan partierna om den
svenska försvarspolitiken hade en olägenhet
med sig, nämligen att den försvårade
en livlig försvarsdebatt. Det
ansågs på sina håll vara en fördel med
den brutna enigheten att vi nu åter skulle
kunna diskutera svensk försvarspolitik,
och vi har verkligen blivit bönbörda,
men på ett annat sätt än många
tänkte sig.

Statssekreteraren i försvarsdepartementet
herr Olhede, som väl så småningom
själv får tillfälle att såsom ledamot
av denna kammare delta i försvarsdebatter,
har uttryckt sin förvåning
över att försvarsdebatten förskjutits
från att ursprungligen ha innefattat
kritik mot socialdemokraterna för förändrad
målsättning och anslagstilldelning
till att präglas av en starkt kritisk
syn på vårt försvar över huvud
taget. Det är inte de som vill ge bättre
resurser till försvaret som nu diskuterar,
menar herr Olhede, utan det är
extremt radikala krafter i samhället
som ifrågasätter försvar och värnplikt

och som angriper försvaret inte minst
därför att de vill komma åt samhället
och samhällsstrukturen och menar att
vårt försvar främst säkrar det nuvarande
samhällssystemet.

•lag förstår väl herr Olhede, även om
jag inte helt håller med honom i hans
slutsatser. De extremister, som herr 01-liede syftar på, tror sig ju kunna finna
argument ■—• om man är övertygad om
argumentens bärkraft lämnar jag därhän
— från händelseutvecklingen i
Tjeckoslovakien. Den visar, säger dessa
människor, att icke-våldsförsvar lönar
sig. Händelserna i Tjeckoslovakien
skulle bekräfta att ett passivt motstånd
från befolkningens sida skulle kunna
ersätta det vedertagna militära försvaret.

Ingenting är mera felaktigt än det
resonemanget. Alldeles oavsett att passivt
motstånd, hur trovärdigt det än
kan göras på förhand, aldrig kan verka
krigsavhållande och fredsbevarande
— och det är ju den uppgiften som är
vårt försvars mest betydelsefulla — är
alla jämförelser mellan vårt land och
Tjeckoslovakien missvisande.

För det första kan vi inte bortse från
att Warszawamakternas angrepp på
Tjeckoslovakien av dem inte betecknades
som ett angrepp. Det var fråga om
vänliga, fredligt sinnade stater inom
den socialistiska gemenskapen, som
drog in i Tjeckoslovakien för att stödja
landet mot imperialistiska, kapitalistiska,
kontrarevolutionära element, sades
det. Inmarschen vilade på tesen, att det
var fråga om en stödaktion i den socialistiska
solidaritetens intresse. Hade
man redan från början måst tillgripa
våld för att bryta det passiva motståndet
skulle hypotesen ha kastats omkull.
De invaderande soldaterna fick därför
finna sig i förolämpningar och skymfer,
som skulle ha varit otänkbara i
ett annat läge. Ockupationen präglades
helt, både då det gällde medel, planering
och tidsförlopp, av denna fiktion

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

om en fredlig räddningsaktion till stöd
och hjälp för det tjeckiska folket.

Det är, herr talman, väl ingen i denna
kammare som skulle kunna tänka
sig en motsvarande händelseutveckling
i vårt land. Och det kan diskuteras, om
en upprepning av vad som inträffat där
nere över huvud taget nu är tänkbar
i något annat land.

Det väsentliga är väl ändå, att ockupanterna
nådde sitt syfte. Den liberaliseringsprocess,
som kännetecknade utvecklingen
i Tjeckoslovakien under det
gångna året och som uppenbarligen
upplevdes av åtskilliga Warszawapaktsledamöter
som ett hot mot status quo,
som en betydande risk för sammanhållningen
inom östblocket och som ur både
ideologisk och militär synvinkel
utomordentligt allvarlig, den utvecklingen
har nu brutits. Tendenserna till
åsiktsfrihet, yttrandefrihet och pressfrihet
har slagits ner. Ingen vet vad
som kommer att ske i fortsättningen.
En sak är emellertid klar. De invaderande
makterna har nått sitt syfte, låt
vara med betydande prestigeförluster,
som kommer att få politiska konsekvenser
för lång tid framöver. Det är klart.
Men de har makten. Det tjeckiska folket
är i dag inte herre över sitt eget
öde.

Men vidare, herr talman! Kan det
passiva försvarets anhängare verkligen
påstå, att ett militärt försvar av Tjeckoslovakien
inte skulle ha lönat sig?
Ilur vet de det? Det är sant att den
tjeckiska försvarsmakten i stor utsträckning
var integrerad i Warszawapaktens
militära system. Det är obestridligt att
alla förberedelser vidtagits för försvar
mot väst, inte mot öst. Förutsättningarna
för att med framgång utföra rent
militära operationer måste mot den bakgrunden
ha tett sig som mycket begränsade.

Men vad skulle ha hänt, herr talman,
om det tjeckiska folket trots detta på
ett tidigt stadium hade gjort klart för
sina mäktiga motståndare, att man inte

skulle finna sig i en inmarsch av främmande
trupper i landet och att man
skulle utnyttja alla resurser, som stod
till förfogande för att hindra detta —
militära förband och, sedan det direkta
militära försvaret brutits, gerillastyrkor,
som vänsterkrafterna här i landet
i dag i olika sammanhang ju starkt solidariserar
sig med? Vad skulle ha hänt,
om de blivande ockupanterna hade fått
klart för sig, att de hade att räkna
med ett aktivt motstånd av detta slag
på fälten, i byarna, i städerna och till
sist ute i skogs- och bergstrakterna?

Vi vet hur svårt det är och vilken
tid det tar — även för en stormakt —
att med vapen betvinga ett folk, som
har bestämt sig för och är berett att
slåss för sin frihet och sitt oberoende.
Se på fransmännen i Indokina, se på
fransmännen i Algeriet och se på amerikanarna
i Vietnam i dag. År det sannolikt,
att Warszawapaktens medlemsstater
skulle ha tagit risken av öppna
militära operationer mitt inne i Europa
mot en av sina egna medlemsstater?

Något bestämt svar på den frågan kan
vi inte ge. Men jag är inte övertygad
om, och det är säkerligen inte heller
kammarens ledamöter, att man utsatt
sig för de politiska och militära risker
som ett reguljärt krig mitt inne i Europa
skulle ha inneburit under de förutsättningar
som då förelåg.

Det finns alltså ingenting i den tjeckoslovakiska
tragedin, herr talman, som
talar för ett icke-våldsförsvars lönsamhet.
Passivt motstånd kan inte ersätta
militärt försvar. Det är inte frågan om
ett antingen—eller, det gäller ett både—
och. I det hänseendet kan vi och måste
också dra slutsatser av vad som hänt
nere på kontinenten.

Men, herr talman, förutsättningen för
försvar, militärt eller passivt, är att en
eventuell angripare och omvärlden över
huvud utgår ifrån att landet är berett
att utnyttja de resurser som står till
förfogande för att försvara sitt territorium,
sitt oberoende och sitt samliälls -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

skick. Då omvärlden börjar tvivla på
försvarsviljan, då först kan man diskutera
försvarets berättigande.

Det finns vissa tecken, herr talman,
i fråga om dagens utveckling i vårt
land som pekar på en vikande försvarsvilja.
.lag stryker under ordet »vissa»,
ty det är ännu mycket långt kvar till
den situation då man verkligen kan
hysa tvivel om var det svenska folket
står. Men tendensen är likväl oroande.
Den organiserade verksamhet som nu
bedrivs inom vänsterns olika organisationer
och inom värnpliktsvägrarnas
riksorganisation ger anledning till oro,
och man kan inte negligera tendenserna.

Vi har en modern lagstiftning som
medger de människor som befinner sig
i verklig samvetsnöd att få annan tjänst
än militär utbildning under värnpliktstiden.
Men de mänskliga anspråk som
denna lagstiftning syftar till att tillgodose
är någonting helt annat än den
klart politiska aktivitet som nu bedrivs
för att vägra värnplikt. Här är det ofta
inte fråga om samvetsnöd i ordets rätta
bemärkelse. Man menar i stället att
vårt samhälle som det nu ser ut inte
skall försvaras. Man tar inte avstånd
från våld som sådant utan är tvärtom
själv beredd att använda våld om så
skulle behövas för att nå politiska syften,
som man själv anser riktiga. Man
accepterar inte vår samhällsstruktur
och vill därför vägra utbildning till försvar
av vårt samhälle.

Talesmän för denna växande grupp
menar, att vårt försvar spelar en politisk
roll till stöd för det bestående samhället.
Tankarna om icke-våldsförsvar
tjänar alltså denna grupps intressen.
Genom att hävda att ett passivt försvar
skulle vara bättre skulle man kunna urholka
själva försvarstänkandet. Det alternativa
försvar som propagandisterna
på den kanten är ute efter kan åstadkommas,
som det kan heta, »genom en
politisk massrörelse eller en kollektiv
värnpliktsvägran på mycket bred ba3
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr

sis». Man vill genomföra en socialistisk
revolution i Sverige, säger man,
och politisk vapenvägran blir ett medel
i detta syfte. Men även infiltration
i försvaret är en väg, framhålles det.
Den skulle kunna komma till stånd genom
organisation av stora grupper. Genom
deras storlek och handlingskraft
skulle man kunna få den handlingsfrihet
som behövs.

Man påstår att det försvar som vi
har, såväl det militära, det psykologiska
som det civila, enbart syftar till att
skydda de egendomsägande grupperna
i samhället, och då vi talar om att försvaret
skall skydda vårt oberoende påstås
vi mena oberoende av inblandning
från andra makter för att bibehålla den
nuvarande samhällsstrukturen åt dem
som har makten. Vårt försvarsbegrepp
är, menar de här människorna, »ett
skydd av egendom och frihet» och en
kvarleva från furstekrigens Europa.

Herr talman! Det måste vara det demokratiska
samhällets skyldighet att
försvara sig mot den typ av propaganda
och de strävanden som det här är fråga
om. En demokrati får inte vara så menlös
och så uppgiven, att den låter bli
att vidta åtgärder. Alltför sent har regeringen
blivit medveten om sitt ansvar.
Först i år har försvarsminister Sven
Andersson ryckt in på fältet, men jag
vill gärna stryka under att Sven Andersson
nu gör vad på honom ankommer,
och gör det mycket skickligt, för
att informera om innebörden av den
pågående propagandan, nämligen att
den i viss utsträckning ytterst syftar till
att undergräva det nuvarande demokratiska
samhällets bestånd.

Men vad gör regeringen i övrigt? När
framträdde statsministern själv för att
klargöra för och övertyga människorna
i vårt land om hur betydelsefullt vårt
nuvarande demokratiska samhällsskick
är och hur nödvändigt det därför är att
hela svenska folket är berett att utnyttja
alla sina resurser för att skydda vår
demokrati och allt vad den innebär?
17

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

När fick vi höra statsrådet Olof Palme
tala härom? Han brukar ju annars inte
hålla sig i bakgrunden, då det gäller
samhällsengagerande debatter.

Skulle man inte kunna tänka sig att
också vår monopolradio bidrar till den
behövliga informationsverksamheten?
Sveriges radio och TV har ju att hävda
de grundläggande demokratiska värderingarna,
enligt avtalet med statsmakterna.
Det vore då fullt konsekvent att
kräva att bolaget i sin programverksamhet
också försökte stärka den försvarsvilja
och de krafter i samhället
som i kritiska tider utgör den yttersta
garantin för att vårt demokratiska samhällssystem
kan bevaras. Är regeringen
beredd att ta något initiativ i det hänseendet,
initiativ som borde te sig särskilt
påkallade med hänsyn till det indirekta
stöd som radio och TV genom
sin publicitet i olika sammanhang har
givit värnpliktsvägrarna och de organisationer
jag här har talat om?

Det kan vara vanskligt — och det har
jag vid tidigare debatter här i kammaren
medgivit — att från strikt moraliska
och etiska utgångspunkter styrka
t. o. m. försvarskrigets berättigande. Att
kräva av enskilda människor att de skall
använda vapen i syfte att döda är främmande
för de normer på vilka samlevnaden
oss människor emellan bygger, i
varje fall i detta land. Det skall heller
inte förnekas att skakande samvetskonflikter
kan uppkomma inför krav på
värnplikt och krigstjänstgöringsskyldighet.
Men å andra sidan kan vi inte bortse
från hur vår värld ser ut. Ingenting
tyder heller på att aggressionernas och
motsättningarnas omvärld kommer att
förändras. Ett studium av världsbilden
pekar tvärtom i motsatt riktning. Vare
sig vi vill det eller inte måste vi utgå
från att orättvisor mellan grupper, folk
och kontinenter kommer att bestå, att
spänningar kommer att finnas samt att
de kan komma att utlösa våld. Vapen
och våldsutövning ingår i arsenalen hos

flertalet av jordens folk. Ingen tvekan
råder om att alltför många av dem öppet
räknar med att utnyttja sådana medel
för att nå vad de anser ligga i det
egna folkets intresse.

Om ett land som vårt skall kunna
överleva med bibehållet samhällsskick
och bibehållna värderingar måste vi ha
ett försvar som är så effektivt att vi har
någon chans att avhålla andra från att
anfalla oss eller, om anfall kommer, att
slå tillbaka. Och så länge vi, d. v. s. folkflertalet,
har samma uppfattning måste
vi i solidaritetens intresse kräva de
uppoffringar av alla människor i vårt
land som är nödvändiga för att dessa
strävanden skall kunna fullföljas. I det
sammanhanget vill jag citera några rader
ur en ledare i tidningen Arbetet,
där man om ett effektivt försvar skriver:
»Det kan inte bygga på en annan
princip än en för alla och alla för en.
Att undandra sig värnplikten innebär
ett nej till de värderingar, som också är
arbetarrörelsens.» Jag vill tillägga: de
värderingar som är hela svenska folkets.

Den tiden är långt avlägsen då man
kunde köpa sig fri från försvarsplikt
och sätta en annan i sitt ställe eller
överlämna åt legosoldater att svara för
försvarsuppgifterna. Den helt övervägande
delen av svenska folket anser, att
så länge det demokratiska samhällsskicket
vilar på folkmajoritetens uppfattning
skall också försvaret vara hela
folkets. Den yttersta garantin för att
försvaret inte skall bli det som dess belackare
hävdar att det är, nämligen ett
skydd blott för vissa gruppers intresse,
är att vi har ett försvar där varje vapenför
svensk bidrar efter måttet av sin
förmåga. Sådana händelser som ägt rum
i Grekland och i många utomeuropeiska
stater, där militära juntor avlöser varandra
vid makten, är helt otänkbara
inom ett land där försvaret har den
struktur det har här i vårt land. Värnplikt
är inte bara en skyldighet, den är
eu rättighet.

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 in. m.

Till sist kan jag inte, även om jag
tycker att det är beklagligt, underlåta
att beröra en fråga som herr Mellqvist
också tog upp, nämligen det förfaringssätt
som centerpartiet och folkpartiet
har använt vid sitt ställningstagande i
statsutskottet när det gällt försvarshuvudtiteln
i år.

De båda partierna har avlämnat ett
särskilt yttrande, i vilket de kritiserar
det socialdemokratiska försvarsbeslutet
förra året och bl. a. beklagar den planeringsinriktning
som det ger. Så långt är
allt väl. Men partierna talar inte om
hur de själva vill ha det. De har beslutat,
säger de, att som huvudprincip ha
att inte framlägga förslag om nya utgifter
för nästa budgetår, och de har
därför inte velat föreslå några anslagshöjningar
till försvaret.

Nu har en viss uppstramning skett i
dagens debatt genom herr Enskogs inlägg.
Man föreslår nu att regeringen
skall ta initiativet till överläggningar
mellan de demokratiska partierna. Man
framhåller att innehållet i vissa motioner
från förra året »kan» vara en riktpunkt
för vad man vill åstadkomma vid
dessa överläggningar. Men vad är sådana
överläggningar annat än en försvarsutredning,
en sådan utredning som
moderata samlingspartiet begärt, vilket
yrkande de två mittenpartierna dock
inte ansett sig böra stödja? Yar står
egentligen dessa två partier? Vad vill
man? Hur preciserar man sin uppfattning
om försvaret?

Jag tycker att detta är ett märkligt
ställningstagande för oppositionspartier
— märkligt i och för sig men framför
allt därför att dessa två partier, då det
gäller andra huvudtitlar, hittills inte
dragit sig för att i en mängd frågor
frångå principen och framlägga förslag
till konkreta anslagshöjningar. Vi har
behandlat justitiedepartementets huvudtitel
liksom även social- och kommunikationsdepartementens
huvudtitlar.
Vi kommer också att behandla mil -

jö- och lokaliseringsfrågor, och någon
återhållsamhet i fråga om förslag till
utgiftshöjningar har hittills inte kännetecknat
dessa två partiers förslag.

Jag skall inte framföra kritik i den
principiella frågan. Visst kan man diskutera
hur ett oppositionsparti skall
uppträda och även vilka krav på fullständig
sifferredovisning, på skuggbudget
o. s. v., som rimligen kan ställas på
ett sådant parti. Jag har många gånger
från denna talarstol konstaterat, hur
svårt det är för ett oppositionsparti att
bedriva en långsiktig, målmedveten planering
därför att de faktiska förutsättningarna
för sådan verksamhet varje år
förändras genom majoritetsbeslut. Det
hör till minoritetens verkligt svåra dilemma
att alltid befinna sig i underläge
och att inte själv kunna påvisa resultat
av sina förslag. Jag medger att sådana
problem verkligen är värda att diskutera
och inte minst att upplysa väljarna
om. Väljarna svävar ofta i villfarelse
och okunnighet om hur besvärlig denna
problematik är för ett oppositionsparti.

Men denna diskussion är en annan
sak. Vad det nu är fråga om är underlåtenheten
att på ett så pass viktigt område
som försvaret klart redovisa eu
egen ståndpunkt. Vad vill man? Det
förefaller som om man inte har kunnat
mobilisera det mod — det politiska mod
—- som behövs på försvarsområdet. Jag
tycker att det är beklagligt. Jag tycker
också att det är särskilt beklagligt just
nu, eftersom det politiska läget fram till
1970 års val enligt min mening kräver
att oppositionspolitiken skall vara inriktad
på att göra klart för väljarna,
hur alternativen till den socialdemokratiska
politiken ser ut.

Jag försäkrar, herr talman, att dessa
funderingar inte är ett uttryck för någon
lust att kritisera våra vänner inom
oppositionen. Jag har tvärtom som alla
vet i det hänseendet brukat vara mera
återhållsam än de flesta. Men jag kan
helt enkelt inte låta bli att ge uttryck

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. in.

för min djupa oro över detta tillvägagångssätt.
Jag menar att det inte inger
något förtroende för oppositionen.

Jag vill också påminna om att den
uppräkning av försvarsanslagen, som
moderata samlingspartiet föreslagit i år
och som syftar till att skapa bättre förutsättningar
för handlingsfrihet inom
den försvarsutredning vilken vi anser
bör komma till stånd snarast möjligt,
nära nog exakt överensstämmer med
det belopp på 150 miljoner kronor som
skilde det socialdemokratiska budet i
försvarsutredningen från mittenpartiernas
bud. Det var detta belopp som föranledde
centerpartiet och folkpartiet atl
tillsammans med det dåvarande högerpartiet
bryta försvarsförhandlingarna.
Skulle det inte ha varit följdriktigt, herr
talman, om centerpartiet och folkpartiet
nu hade intagit samma ståndpunkt
och stött de krav som vi framfört?

Jag upprepar att jag tycker att väljarna
bör ha rätt att få veta var partierna
står i viktiga samhällsfrågor. Ett jaså
räcker inte som information. Och det
är därför inte besynnerligt att jag, då
jag läste det särskilda yttrandet av vännerna
på oppositionssidan, osökt kom
att tänka på några strofer i Tegnérs
Frithiofs saga, som målar någonting lika
svårdefinierbart, lika flytande. Jag ber
att få avsluta denna i övrigt allvarliga
debatt med att återge de naturromantiska
stämningar som Tegnér ville uttrycka
:

»Midnattssolen på berget satt,
blodröd till att skåda,
det var ej dag, det var ej natt,
det vägde mellan båda.»

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ENSKOG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman undrade i
sitt inlägg var vi står och vad vi vill
i försvarsfrågan. Jag trodde att jag i mitt
första anförande hade förklarat varför
vi inte har lagt fram något speciellt för -

slag tidigare, och jag kompletterade min
framställning med att ställa ett särskilt
yrkande. Jag vet inte om det lönar mödan,
men jag skall än en gång försöka
förklara vår inställning.

Vi har redan tidigare i annat sammanhang
framhållit att vi inte lägger
fram någon skuggbudget för nästa budgetår
och att vi därför inte motionerat
om några väsentliga utgiftsökningar —
och det är väsentliga utgiftsökningar
som moderata samlingspartiet föreslagit.
Vår inställning härvidlag gäller också
försvarshuvudtiteln. Vi har erbjudit
överläggningar om en förstärkning av
försvaret, ifall överenskommelse om sådana
kan träffas med majoriteten, och
jag har i ett särskilt yrkande nyss framfört
detta förslag.

Som herr Bohman väl känner till har
vi inte de tekniska resurser som behövs
för att göra upp en helt ny budget, något
som man egentligen skulle behöva
göra om skuggbudgetresonemanget skulle
ha något värde. Det är detta som är
anledningen till att vi inte har kunnat
lägga fram konkreta förslag till ökningar
på olika punkter. På flera av de punkter
som moderata samlingspartiet tagit
upp är förslagen inte av den storleksordningen
att de skulle innebära något
avsteg från detta skuggbudgetresonemang,
men med hänsyn till de skrivningar
som gjorts i reservationerna har
vi inte kunnat biträda förslagen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen 2 och
till mitt särskilda yrkande.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman säger nu
att skuggbudgetmetoden inte är någon
bra metod och att han ofta själv har
kritiserat den. Jag vill dock minnas att
det var högerpartiet som lanserade den
metoden. Jag instämmer emellertid i
herr Bohmans yttrande, att detta inte
är någon bra metod. Den tillämpas heller
inte i andra parlament.

En skuggbudget innebär att ett op -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

positionsparti eller flera oppositionspartier
är bundna till det finanspolitiska
och samhällsekonomiska läge som
för Sveriges vidkommande skapats genom
ett 35-årigt socialdemokratiskt regeringsinneliav.
Därför har vi valt att i
År använda den metoden, att vi markerar
vår viljeinriktning när det gäller reformarbetet
på olika områden.

Herr Bohman säger sedan att vi inte
visat någon återhållsamhet när det gäller
andra huvudtitlar. Visst har vi det!
Såvitt jag kan erinra mig innebär våra
förslag på samtliga huvudtitlar endast
utgiftsökningar på 50 miljoner kronor.
Vi lade i fjol fram vår uppfattning om
den långsiktiga planeringen, men riksdagen
fastställde denna enligt den socialdemokratiska
modellen. Jag tycker
därför att det nu tjänar ganska litet till
att plussa på här och var såsom moderata
samlingspartiet vill göra.

Liksom herr Enskog vill även jag markera
att vi i det särskilda yttrandet har
angivit att vi är beredda till resonemang
med regeringspartiet för att uppnå enigliet
om ett belopp på något högre nivå.
1 detta yttrande framhåller vi också att
förutsättningar för att få fjolårets försvarsbeslut
omprövat icke har förelegat.

Herr talman! Innan jag lämnar talarstolen
vill jag säga att jag för min del
kommer att rösta för herr Enskogs särskilda
yrkande, eftersom jag bedömer
detta som ett försök att återställa den
enighet, vilken jag tidigare poängterat
är så viktig i denna fråga.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte ute efter att
söka sak med de övriga oppositionspartierna.
Men jag har ansett det vara
omöjligt att gå förbi det här avsnittet.
Jag kommer dock inte att fortsätta att
polemisera i frågan.

Jag har medgivit att det principiella
resonemanget tål att diskutera. Men jag
har påvisat att i andra sammanhang vilka
hittills behandlats under vårriksda -

gen har partierna framlagt konkreta förslag
på olika punkter. Ibland har man
därvidlag gått litet för långt enligt min
uppfattning, men man har varit angelägen
om att redovisa alternativ. När
det nu gäller försvarshuvudtiteln, denna
verkligt stora och betydelsefulla fråga,
nöjer man sig emellertid med till
intet förpliktande allmänna resonemang.
Det är detta jag beklagar. Jag angriper
inte utan beklagar att det förhåller sig
på det sättet. Jag tror inte att det gagnar
oppositionens sak att göra så.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman sade att
han inte ville fortsätta polemiken. Jag
tycker att det hade varit bättre om han
inte börjat den. Hans ståndpunkt är
inte särdeles stark.

Får jag säga tre saker. Det är märkligt
att herr Bohman trots de förklaringar
som herr Enskog och även herr Antonsson
upprepat inte kan inse att det inkräktar
inte på argumentationen mot
en skuggbudget, om man när det gäller
ekonomiskt små saker har konkreta yrkanden.
Men i fråga om försvaret rör sig
i synnerhet herr Bohman på ett område
som gäller belopp av helt annan storleksordning.
Om moderata samlingspartiets
förslag röstas ned, vilket kommer
att bli fallet, och om våra förslag röstas
ned, vilket också kommer att bli fallet,
fruktar jag, hur skall man då uttrycka
sin ståndpunkt — genom siffror eller
genom resonemang?

Då säger herr Bohman: Ja, men den
ståndpunkt ni intar är inte förtroendeingivande.

Vad är det som är mest förtroendeingivande,
herr talman? Nu är jag ledsen
över att jag måste svara herr Bohman
på samma sätt som han använder för
att angripa folkpartiet eller rättare sagt
på ett betydligt mer sakligt motiverat
sätt än det herr Bohman använder. Är
det förtroendeingivande att framställa
konkreta och betydande yrkanden om
utgiftsökningar när det gäller försvaret

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

samtidigt som man har konkreta och
betydande yrkanden om skattesänkningar?
Var finns konsekvensen och
var finns det förtroendeskapande i
detta?

Jag vill inte bestrida att herr Bohman
i det resonemang han för en stund
sedan förde och när han undvek att
kritisera folkpartiet och centerpartiet
— han har allt skäl att fortsätta med
detta — berörde en del väsentliga och
betydelsefulla frågeställningar på ett
sakkunnigt sätt.

Nåväl, men vad är det som tjänar den
sak som herr Bohman vill gagna och
som jag — det känner kammarens ledamöter
sedan länge väl till — också
vill gagna? Är det genom att vara något
av en aggressiv tuppkyckling — herr
Bohman kanske ursäktar att jag använder
det uttrycket — som man verkligen
kan åstadkomma de förhandlingar
mellan partierna som vi eftersträvar,
eller är det genom att försöka visa på
en väg att åstadkomma dessa förhandlingar,
inte bara på lång sikt utan även
för budgetåret 1969/70?

Till sist skulle jag vilja säga till försvarsministern
att just det lugna sätt,
varpå folkpartiet och centerpartiet har
tagit på denna fråga, borde göra honom
sinnad att gå oss till mötes när det gäller
ett resonemang även beträffande
nästa budgetår.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte alls lägga
mig i denna animerade och mycket intressanta
debatt inom den borgerliga
oppositionen. Den är väl i och för sig
ganska betecknande för de svårigheter
man har att nå just en sådan säker grund
som man anser vara önskvärd eller helt
enkelt eftersträvansvärd om man skall
kunna ha någon chans att i fortsättningen
hävda sina ståndpunkter.

Herr Bohman resonerar om försvarseffekten
och våra försvarsansträngningar
över huvud taget. Men blir verkligen
vår försvarseffekt så kolossalt myc -

ket starkare, om riksdagen händelsevis
går med på moderata samlingspartiets
förslag, som innebär en ökning med 150
miljoner kronor? Jag har litet svårt att
tänka mig att effekten skulle bli så utslagsgivande
som herr Bohman försöker
göra gällande.

Kanske jag litet vid sidan av detta
resonemang får förutsätta att herr Bohman,
som är en i olika avseenden mycket
initierad man, också har tagit del av
dagens tidningar och radionyheter. Det
har i dessa bl. a. nämnts att den amerikanske
presidenten i sitt budgetförslag
föreslår en nedbantning av USA:s
samlade militära utgifter med 1,1 miljard
dollar. Det kan han alltså göra
under det att landet är invecklat i det
kanske mest äventyrliga krig som det
någonsin har fört.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Mellqvist, förvisso
ökas inte försvarseffekten så mycket
med 150 miljoner kronor. Det har
jag heller inte påstått. Vi har sagt att
vi vill lägga till 150 miljoner kronor
för att skapa större handlingsfrihet inom
den försvarsutredning som enligt
vår mening bör komma till stånd så fort
som möjligt.

Att Förenta staternas president drar
ned försvarsanslagen i förhoppning om
att han skall kunna avveckla Vietnamkrisen
är en sak som vi alla har anledning
att vara tillfredsställda med men
som näppeligen kan åberopas som argument
i den svenska försvarsdebatten.

Herr talman! Snart börjar väl den socialdemokratiska
gruppen slicka sig om
munnen när herr Wedén går upp i falsett
med anledning av mitt påpekande
av det inkonsekventa förfaringssättet.
Jag undrar om inte ordet »tuppkyckling»
bättre skulle passa den stämman
än den som jag använde i mitt debattinlägg.

Vidare återvänder herr Wedén i sin
lust att komma åt mig till den propa -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

ganda som bedrevs av våra vänner i
folkpartiet och centerpartiet under valrörelsen,
då man sade: »Detta går ju inte
ihop! Högerpartiet vill både sänka skatterna
och öka försvarsutgifterna.» Det
körde man med på valmöte efter valmöte.
Nu är det fråga om —- jag upprepar
det — 150 miljoner kronor, ett absolut
sett stort belopp. Om jag inte minns fel
brukar emellertid just herr Wedén påvisa
hur betydande de felmarginaler
måste vara som vi rör oss med i vår budget.
När vi nu finner att riksrevisionsverket
har konstaterat en uppräkning på
inkomstsidan med över en miljard kronor,
framgår det väl hur relativt små sådana
här belopp är i de stora sammanhangen.

Vad jag kritiserat herr Wedén för är
att väljarna inte får veta var centerpartiet
och folkpartiet står i försvarsfrågan.
Det tycker jag är felaktigt, och
det har jag tillåtit mig säga.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohmans påstående
att väljarna inte får veta var folkpartiet
och centerpartiet står i försvarsfrågan
är alldeles felaktigt. I det särskilda
yttrandet till utskottets utlåtande
markeras och i det yrkande som herr
Enskog framställt i kammaren upprepas
att folkpartiet och centerpartiet
står fast vid de ståndpunkter beträffande
den nuvarande försvarsordningen
som dessa partier intog i motionerna
1968. Vi hoppas fortfarande att det skall
vara möjligt att åvägabringa en ändring
av den nuvarande ordningen i
denna riktning.

Jag tycker inte att man använder någon
god teknik när man först går till
bestämt och hårt angrepp, som herr
Bohman gjorde, mot två andra politiska
meningsriktningar som man ändå
vill samarbeta med och sedan, när detta
angrepp besvaras, blir väldigt ledsen
för att man får svar på tal och säger

att motståndaren talar i falsett etc. Det
är en mycket egendomlig metod.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har otur när jag nu
får avbryta denna angenäma dispyt,
men jag förstår att den inte kan pågå
hur länge som helst och måste därför
blanda mig i leken.

Herr Bohman spetsade till debatten,
och det var väntat. Han försökte vara
rättvis genom att slå åt alla håll, men
huvudanklagelsen var väl ändå, om jag
inte har fattat fel, riktad mot regeringspartiet.
Den anklagelsen, som herr Bohman
upprepar från tidigare debatter i
försvarsfrågan, var att regeringen under
de senaste åren ändrat ståndpunkt i försvarsfrågan
på ett markant och för landet
nästan äventyrligt sätt.

Den ändrade ståndpunkt som regeringen
under de två senaste åren har
intagit är att vi genom det nya försvarsbeslutet
har fastställt att stegringstakten
i försvarsutgifterna skall begränsas
till 1 procent i fast penningvärde
mot under en tidigare, längre period
2,5 procent. Herr Bohman sade i debatten
att denna uppräkning nu sker från
en lägre nivå än tidigare på grund av
att anslaget 1966 drogs ned med 242
miljoner kronor. Han beklagade att detta
var en så svår materia att han måste
utgå från att bara de sakkunniga kunde
följa honom. Det hela blev emellertid
inte lättare när herr Bohman lät oss
se en statistisk tablå i kammarens TV.
Den gav nämligen en fullständigt missvisande
bild av vad som hänt under
de senaste åren. Herr Bohman visade
— och jag förstår att det tekniskt inte
är möjligt att göra på annat sätt —•
toppen på en stapel som om den varit
fullständig skulle gått ned till golvet
bakom herr Bohman. Det var alltså i
själva toppen på denna väldiga stapel
som de där häcken fanns, och när man
får reda på de rätta proportionerna,
herr Bohman, blir det annorlunda. Men

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70

jag förstår att herr Bohman inte kan
begära att kammaren skall installera
nya, för sådana här bilder avpassade
TV-rutor.

Läget blev alltså egentligen värre genom
den tablå som herr Bohman visade.

Fakta i sak är att samtliga partier
i riksdagen år 1966 beslöt, och även
herr Bohman var med om det beslutet,
att dra undan 350 miljoner kronor —
det blev i verkligheten 242 miljoner
kronor — under ett budgetår för att
sedan återföra detta belopp till försvarsbudgeten,
något som nu sker. Vidare
har den nya försvarsordningen byggts
upp med hänsyn till det läge som uppstod
efter neddragningen. Därvidlag
har herr Bohman rätt, och det har aldrig
förnekats. Men den tablå som herr Bohman
visade gav ingen av kammarens ledamöter
besked om det faktum att utgifterna
nu i fast penningvärde ligger
cirka 100 miljoner kronor över nivån
1965. Det har varit en svacka — det erkänns;
vi har nästan allesammans här
i riksdagen varit med om det beslutet
— och nu bygger vi upp budgeten
med 1 procents påslag i fast penningvärde
per år under den fastställda fvraårsperioden.

Herr Bohmans anklagelse —- vad herr
Bohman anförde på den punkten skiljer
sig helt från vad herr Antonsson och
herr Enskog sade — mot regeringens
politik i försvarsfrågan ter sig litet
märklig mot bakgrunden av att herr
Bohman en stund senare framhöll att
högerpartiet för nästa budgetår så till
vida ändrat sin egen ståndpunkt, att
man nu kommit fram till den uppfattning
som mittenpartierna hade för ett
år sedan. Och var står egentligen mittenpartierna?
Jag har en känsla av att
de i dag kommer att rösta med regeringen.
Alla håller på att ändra uppfattning
i försvarsfrågan, herr Bohman,
om man med ändrad uppfattning i försvarsfrågan
avser dessa ekonomiska
ändringar.

Vi är alltså litet på glid. Och därmed
vill jag ta upp det väsentligaste i de -

m. m.

batten, nämligen frågan hur vi vågat
göra dessa ändringar. Ja, det har med
försvarseffekten att göra och med att
andra länder har förfarit på samma sätt
som vi. Om vi jämför våra försvarskostnader
med försvarskostnaderna i
andra länder så finner vi att under de
senaste åren många länder i Europa
minskat sina försvarsutgifter i samma
utsträckning som vi eller mycket mer
än vi. Det finns, som jag flera gånger
tidigare påpekat i kammardebatterna, i
denna bild två stora undantag, nämligen
att Amerikas förenta stater med sitt
engagemang i Vietnam och annorstädes
och att Sovjet med sitt engagemang
i Nordvietnam och kanske framför allt
när det gäller upprustningen av arabstater
har höjt sina försvarsutgifter.
Dessa två undantag är naturliga med
hänsyn till de ökade kostnader man
har. Men i praktiskt taget alla övriga
länder — jag bortser från u-länderna,
där upprustningen kanske är kraftigast
nu, och håller mig till Europa — har
försvarsutgifterna under de senaste åren
legat stilla eller minskat. Det håller på
att ske en liten förändring efter den
tjeckoslovakiska krisen i augusti förra
året, men vad detta leder till vet ännu
ingen. Det verkar som om Danmark,
Norge, Västtyskland och Holland gör
precis som vi, medan trenden i England,
Frankrike, Schweiz och Belgien
alltjämt är densamma, d. v. s. dessa länder
fortsätter att minska sina försvarsutgifter,
vilket vi inte gör.

Av detta framgår att fyraårsplanen,
den nya försvarsordningen, vidmakthåller
landets värnkraft men också vår
försvarseffekt.

I moderata samlingspartiets reservation
framställs saken på det sättet att
vi kommer att släpa efter, främst på det
militärtekniska området, genom att det
inte längre sker ett påslag av totalanslaget
med 2,5 procent. Den tekniska nivån
inom vårt försvar skulle alltså bli
lägre än andra länders.

Jag kan inte dela denna pessimistiska

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

syn på förhållandena. Lägg märke till
att Sverige mycket väl följer med i
den vapentekniska utvecklingen inom
hela det konventionella vapenområdet.
Våra flygplan, Draken och så småningom
Viggen, hävdar sig mot varje annat
flygplan som tillverkas och tas i bruk
i världen, likaså våra nya u-båtar och
torpedbåtar, vår nya stridsvagn, vårt
moderna artilleri, våra pansarbandvagnar
o. s. v. Jag vågar påstå att inom det
europeiska området är inte den svenska
krigsmakten underlägsen någon annan
krigsmakt i fråga om tidsenliga och effektiva
konventionella vapen.

Det är inte heller så som det står
i reservationen 3 och som också herr
Enskog försökte göra gällande att vi eftersätter
forskningen inom försvaret.
Tvärtom försöker vi just hålla uppe de
anslag som utgår till forskning och utveckling
av nya vapen. Stora utvecklingsprojekt
är sålunda i gång på teleområdet,
robotområdet, flygplanssidan,
artillerisidan och hela ammunitionsområdet.
Att inget av dessa utvecklingsprojekt
har samma storleksordning som
det ursprungliga Viggenprojektet är en
annan sak, men just det förhållandet
att projektet Viggen lyckligt förts i
hamn gör det lättare att disponera medel
för andra utvecklingsprojekt eftersom
det tog så stor del av budgeten i
anspråk.

Vi står alltså inte — som man kan
tro när man läser moderata samlingspartiets
reservation ■— inför något sammanbrott
på utvecklingssidan, utan vi
fortsätter att hävda oss i förhållande
till det lilla fåtal länder som vi konkurrerar
med och som har samma höga
teknologiska standard som Sverige på
detta område. Den bedömning som görs
i reservationen 3 är därför felaktig, och
jag skulle tro att den i allra högsta
grad förvånar utländska iakttagare som
självständigt har kunnat följa denna utveckling
i Sverige. Just nu innehåller
internationell fackpress uppgifter om
att Sverige är i främsta ledet när det
gäller vapentekniken.

Jag vill inte trötta kammaren med
några långa redovisningar, men jag
skulle kunna påpeka dels att materielleveranserna
till försvaret ökar — de
har aldrig varit så stora på vapensidan
som de är nu — dels att de beställningsbemyndiganden
som vi har ger oss möjlighet
att hålla denna höga nivå.

Påståendena i reservationen 3 om att
vi sackar efter härvidlag är alltså felaktiga.
Vill herr Bohman diskutera den
saken, kan jag utan svårighet belägga
min uppgift med siffror. Jag skall emellertid,
i stället för att fördjupa mig i
detta, ta upp det som har varit föremål
för debatt här, nämligen enigheten i
försvarsfrågan.

Herr Antonsson, herr Enskog och
även herr Bohman talade varmt för att
vi skulle försöka komma ifrån grälet
och bli eniga igen i försvarsfrågan, såsom
vi varit under många år. Ja, enighet
är bra, men det faktum kvarstår, att
vi inte kunde enas vid beslutet om den
nu gällande försvarsordningen. Socialdemokraterna
fick t. o. m. ensamma
slutföra utredningsuppdraget och svarar
därför ensamma för försvarsordningens
utformning. Huruvida det går
hättre nästa gång att nå enighet vet vi
inte mycket om, men möjligen tyder
mittenpartiernas hållning — om jag nu
över huvud taget begriper den — på att
så skulle vara fallet. När jag läste det
särskilda yttrandet, som är avgivet av
mittenpartiernas representanter i statsutskottet,
fann jag att jag inte kunde
uttolka deras hållning utan måste
vänta tills jag ser hur de röstar i voteringarna.
Det avgörande är om de kommer
att stödja regeringens budget eller
inte.

Jag förstod att det inte var herr Enskog
som hade skrivit yttrandet, utan
herr Chronschough, men det har nu
herr Enskog reparerat genom att i
dag lägga fram ett eget yrkande. Jag
blev mycket förvånad när herr Antonsson
sedan sade att han skulle rösta
för det yrkandet.

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.
Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

Sedan herr Enskog tagit avstånd från
herr Chronschough ansluter han sig till
högerns linje. Högern föreslår i sin reservation
— jag utgår från att man menar
det — beslut vid 1969 års riksdag
efter en utredning om ökade anslag. Nu
föreslår herr Enskog att riksdagen i
dag skall besluta att i en skrivelse be
Kungl. Maj :t ta initiativ till överläggningar
mellan partierna om en uppjustering
av anslagen även till de frivilliga
försvarsorganisationerna och att förslag
på tilläggsstat skall föreläggas 1969 års
riksdag.

Den enda skillnaden är alltså att högern
föreslår en försvarsutredning i
stället för överläggningar.

Herr Antonsson instämmer som sagt
i herr Enskogs yrkande. Jag trodde att
centerpartiet skulle betacka sig för ett
så utpräglat vingleri som här förekommer.
Statsutskottets utlåtande är dagtecknat
den 25 mars, och i dag är det
den 16 april. Under den tiden har folkpartiet
begripit någonting — vad det är
vet inte jag — och ändrat mening. Jag
minns den roll folkpartiet spelade när
herrarna hoppade av från försvarsutredningen.
Nu är man inom folkpartiet
återigen rädd för att komma för långt
från högern, och man närmar sig högern.
Tyvärr drar man då med sig centerpartiet.

Nå, detta får herrarna göra upp själva.
Den oenighet som i dag föreligger
mellan de borgerliga partierna säger
mig att det som är bäst för försvaret
och landet i dag är att den försvarsordning
som vi beslöt i fjol får genomföras
i lugn och ro utan avbrott av nya utredningar,
nya inhopp eller nya överläggningar.
Vi har en planeringsverksamhet
i gång, som kommer att ge slutgiltigt
resultat i början av 1971. Frågan om en
ny försvarsutredning bör därför inte bli
aktuell förrän i slutet av nästa år. Dagens
debatt har gjort mig ännu mer
övertygad än tidigare om att detta är
den ur försvarets synpunkt riktiga uppläggningen.

Till sist, herr talman, ett par ord om
det problem som herr Bohman och även
herr Antonsson berörde, nämligen att
en del ungdomar inte vill utbilda sig
inom försvaret. Även här kunde herr
Bohman finna en möjlighet till angrepp

— han attackerade mig bl. a. för att
jag ingripit först i år.

Jag skall inte diskutera tidpunkten
med herr Bohman, men jag vill säga att
jag länge har haft uppmärksamheten
riktad på problemet. Jag har emellertid
inte funnit någon anledning förrän i
höstas att ta upp det till en mera seriös
offentlig debatt. I Sverige är det en rättighet
att vägra värnpliktstjänstgöring,
och vi har alltid haft värnpliktsvägrare.
Det som gjorde att jag trädde fram i
debatten och fäste uppmärksamheten
vid frågan var att det till den traditionella
gruppen av vapenvägrare hade
anslutit sig en helt ny grupp, praktiskt
taget uteslutande bestående av studerande,
som för att slippa göra värnplikt
anförde nya motiv, vilka inte ryms
inom lagstiftningen. Min insats härvidlag
syftade bara till att med anledning
av sådana tendenser få till stånd en diskussion.

Herr Bohman efterlyste kraftåtgärder

— jag vet inte vad han menade, och jag
tycker att han bör förklara sig på den
punkten. Jag föreställer mig att det i en
demokrati, där vi måste följa lagarna,
inte finns några andra åtgärder att vidta
än att föra en öppen diskussion och
ge en saklig upplysning. Någonting annat
vill jag inte medverka till. Om vi
alla deltar och förklarar varför vi har
ett försvar och varför vi måste ha ett
värnpliktssystem, skall det nog inte vara
svårt att få ungdomen i Sverige att
sluta upp bakom försvaret. Det visar
väl antalet vapenvägrare — det är en
begränsad grupp det här gäller -— men
det visar också det stora intresse för
försvarsfrågor som nu finns bland ungdomen.

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern gillade
inte min tablå, och det får jag väl
ta som ett erkännande av att den var
bra. Men jag är klart medveten om att
staplarna i den inte var så långa, som
de rätteligen borde ha varit. Därför
lämnade jag dem öppna nedåt, vilket
kanske försvarsministern observerade.
Men det intressanta — och det jag ville
belysa — är vad som rör sig på toppen
av staplarna, och där visar tablån alldeles
klart hur en jämförelse ter sig
mellan 1963 års försvarsbeslut och 1968
års försvarsbeslut. Det var detta jag avsåg
att visa och därmed också att statsutskottsmajoritetens
resonemang är i
sak felaktigt. Om försvarsministern kan
med siffror belägga, att så inte är fallet,
är vi bara tacksamma för att han
framlägger sådana siffror. Jag tror emellertid
inte att försvarsministern kommer
att lyckas med det.

Jag är medveten om hur komplicerad
problematiken är, och jag skall försöka
mig på ytterligare en jämförelse för att
belysa vad det är fråga om. Ponera att
försvarsminister Sven Andersson inte
är anställd i statens tjänst utan hos en
privat arbetsgivare och har ett fyraårskontrakt,
som successivt förnyas. Vi ponerar
också att han har en lön på
100 000 kronor, vilket är mycket, men
inte ligger så långt ifrån den lön som
han i verkligheten har. Så kommer arbetsgivaren
till honom sista året i en
avtalsperiod och säger: »Jag har det litet
''knackigt’ nu. Skulle Du inte kunna
tänka Dig att avstå från 10 000 kronor
av Din lön under detta år? Du skall
självfallet få tillbaka beloppet sedan,
men jag har det litet besvärligt just nu.
Kan Du inte vara med på det?»

Sven Andersson är ju en vänlig natur,
och han förklarar naturligtvis omedelbart,
att han vill ställa sig solidarisk
med denna önskan. Hans lön sänks alltså
för det sista året till 90 000 kronor.
Året därefter säger arbetsgivaren: »Nu
har ju det här avtalet gått ut, och nu får

Du 90 000 i år också.» Och när han sedan
träffar ett nytt avtal med Sven Andersson
säger han: »Nu har vi kommit
ned på en nivå av 90 000 kronor, och
nu får Du ligga kvar där, men det är
klart att Du skall få tillbaka de 10 000
kronorna. Det får Du i form av ett tilllägg
om 3 300 kronor om året under tre
år. Du får alltså nästa år 93 300 kronor.»
Det tycker man att Sven Andersson skall
vara nöjd med.

Sedan kröner man cynismen genom
att göra en jämförelse mellan dessa båda
perioder och säger: »Du får ju i alla fall
93 300 kronor, vilket är 3 300 kronor
mer än Du hade det sista året, då ju lönen
var 90 000 kronor. Dina förmåner
har alltså förbättrats.»

Det är precis vad som har hänt med
försvarsanslaget. Jag tycker att detta
exempel belyser om möjligt bättre än
tablån vad det verkligen varit fråga om.

Vidare gjorde försvarsministern gällande
att andra länder hade minskat
sina försvarsutgifter under de senaste
åren. Ja, det har förekommit att vissa
länder gjort det, men generellt sett finns
inget belägg för att tendensen har varit
nedåtgående. Att England minskat sina
försvarsutgifter beror bl. a. på att man
har lämnat Oceanförsvaret och koncentrerat
sig på mera närliggande områden.
Men efter Pragkuppen har flertalet länder
rustat upp sitt försvar. Läget i dag
är att kurvan pekar uppåt.

Försvarsministern gjorde vidare gällande
att vi inom moderata samlingspartiet
har ändrat ståndpunkt, när vi nu
bara kräver ett tillägg på 150 miljoner
kronor. Ja, saken kan uttryckas på det
sättet. Men vad är det fråga om? Jo,
det är fråga om det som jag nyss belyst
i principresonemanget om oppositionens
svårigheter att planera, nämligen att
riksdagen nu har fattat sitt beslut om
hur försvaret skall utformas under fyra
år. Efter det beslutet sker i dag planeringen
inom försvaret, och det är oppositionspartierna
tvingade att ta hänsyn
till. Vi är bundna av den åtgärd som

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

sålunda vidtagits, och det enda vi kan
göra är att plocka ut vissa belopp ur
planeringen och säga att vi vill höja dem
för att göra det lättare för den försvarsutredning
som vi önskar få till stånd att
åstadkomma ett riktigt beslut för framtiden.

Detta belyser oppositionens svårigheter
eftersom vi varje år — herr Wedén
har rätt på denna punkt — ställs inför
helt nya företeelser och helt nya fakta.
Majoriteten kan planera och genomföra
sin vilja, vilket vi på oppositionssidan
inte kan.

Vad beträffar aktiviteten mot värnpliktsvägrare
har jag naturligtvis inte
begärt att försvarsministern skall medge
att regeringen borde ha ingripit tidigare.
Så långt vill jag verkligen inte
sträcka mina anspråk på försvarsministern.
Men jag tycker att man kunde ha
varit mera aktiv tidigare. För övrigt är
det inte fråga om åtgärder av utomparlamentarisk
natur till försvar av det
bestående samhället. Det behövs en aktiv
informations- och propagandaverksamhet
som skall inriktas på att visa att
vad de här människorna, som Sven Andersson
och jag kritiserar, är ute efter
inte är att legitimt vägra värnplikt enligt
lagens förutsättningar, utan att på
den vägen försöka riva ned de demokratiska
värden och det demokratiska
samhälle som alla i denna kammare vill
slå vakt om. Härvidlag har regeringen
stora resurser och enligt min mening
har de inte utnyttjats. Men jag vidhåller
att Sven Andersson gjort vad på honom
ankommer, i varje fall under det
här året.

Herr ENSKOG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först göra ett par
erinringar mot den första delen av
försvarsministerns anförande.

Försvarsministern sade bl. a. att Sveriges
försvarseffekt inte minskat i förhållande
till flera andra länders. Det
kan vara riktigt att vår försvarseffekt
inte minskat vid en jämförelse med

vissa andra länder, men i förhållande
till åtskilliga viktiga stater har vår försvarseffekt
verkligen blivit försämrad.

Försvarsministern yttrade också att
jag skulle ha påstått att forskningen eftersätts,
men detta måste vara ett missförstånd
eftersom jag över huvud taget
inte berörde forskningen i mitt första
anförande.

Försvarsministern får nog lov att läsa
det särskilda yttrandet på nytt. Vi har
inte ändrat uppfattning efter utskottsbehandlingen.
I det särskilda yttrandet
framhålles det klart, att fjolårets försvarsbeslut
bör omprövas men att förutsättningar
härför inte förelegat tidigare.
För att regeringen skulle få tillfälle
att ta nya initiativ till förhandlingar
med de demokratiska partierna beträffande
budgetåret 1969/70 har jag här
framställt ett särskilt yrkande vars ordalag
jag väl inte behöver upprepa.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till det särskilda yrkandet
och till reservationen 2.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Försvarsministern antydde
att han inte kunde tyda eller tolka
det särskilda yttrandet, men jag är
helt övertygad om att försvarsminister
Andersson som gammal partiman och
även som chef för försvarsdepartementet
mycket väl kan tolka det. Men om
han verkligen menar att han inte kan
det skall jag göra ett försök att hjälpa
honom på traven.

Det särskilda yttrandet innehåller två
väsentligheter. För det första framhålles
att det inte framlagts någon skuggbudget.
Jag har tidigare förklarat anledningen
och kan upprepa den genom
att säga att oppositionspartierna efter
35 års socialdemokratiskt regeringsinnehav
inte kan utgå från det finanspolitiska
och allmänt samhällsekonomiska
läge som skapats genom denna politik.
Därför har vi i huvudsak inriktat oss på
att ange vår viljeinriktning och målsätt -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

ning beträffande reformarbetet i framtiden.

För det andra har de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet inbjudits
till ett försök att nå enighet om ett något
högre anslag. Detta högre anslag motiverade
vi förra året. Sedan dess har vi
upplevt krisen i Tjeckoslovakien, vars
betydelse när det gäller det säkerhetspolitiska
läget jag dock inte vill övervärdera.
Om någon ändring har skett i
det avseendet — vilket jag anser vara
fallet — har den enligt min mening varit
till det sämre.

För det tredje har vi lagt fram detta
förslag därför att marginalen på försvarseffekten
blir mycket stor om man
ökar anslagen, eftersom de tunga kostnaderna
är givna.

Försvarsministern sade att han var
förvånad över att jag kunde instämma i
herr Enskogs särskilda yrkande. Denna
försvarsministerns förvåning kan jag
inte förstå, ty som jag uppfattat saken är
den ståndpunkt som går igenom detta
särskilda yrkande ■— där man för nästa
budgetår inbjuder regeringen till överläggningar
— densamma som när vi
sagt att vi, särskilt med hänsyn till marginaleffekten,
är villiga att, om regeringen
så önskar, diskutera och finansiera
någon höjning.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag sälla mig
till dem som vill ge försvarsministern
ett erkännande för hans aktivitet när
det gällt att komma till rätta med den
värnpliktsvägran som inte grundas på
skäl som har stöd i nu gällande lag. Jag
tycker att det har varit en värdefull insats.
Jag vill också tillägga att det berör
mig mycket illa att här och var i pressen
i den offentliga debatten i denna
fråga finna argument, som inte går ut
på en diskussion om huruvida vi skall
ha allmän värnplikt eller inte — jag
kan väl tänka mig en sådan diskussion,
ehuru jag är anhängare av allmän
värnplikt -— utan som i viss utsträck -

ning går ut på hur man skall finna
olika former för att bryta mot gällande
lag. Det är ett sätt att argumentera
som jag finner mycket motbjudande —-och som naturligtvis också är det i ett
land med en väl utvecklad demokrati.

Försvarsministern hade i sitt eljest
lugna anförande ett aggressivt avsnitt,
och det hade herr Bohman också i sitt
eljest lugna och sakliga anförande. Båda
dessa aggressiva avsnitt var riktade
mot folkpartiet och centerpartiet. Detta
tycker jag ger belägg för att den ton
som försvarsdebatten bör föras i, om vi
skall komma vidare och ha någon möjlighet
att återupprätta den höga grad
av enighet som vi tidigare nådde vid
behandlingen av dessa frågor — det
behöver ju inte utesluta en allsidig
debatt — är den lugna ton som vi har
använt från mittenpartiernas sida.

Då säger kanske försvarsministern:
Ja, men ni har ju ändrat er! Nej, det
har vi inte. Den ståndpunkt som vi
givit uttryck åt i herr Enskogs yrkande
uttrycktes också i motioner i januari
i år samt i våra motioner 1968. Vi
kommer att rösta för detta yrkande,
inte för regeringens förslag, eftersom
vårt yrkande går ut på att vi ändå förutsätter
att regeringen skall vara intresserad
av att på en något högre nivå
återknyta enigheten om försvaret.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m)
kort genmäle:

Herr talman! Försvarsminister Andersson
säger att påståendena i moderata
samlingspartiets motion om de negativa
effekterna av 1968 års socialdemokratiska
försvarsbeslut på landets
framtida försvarsförmåga är felaktiga.
Jag bestrider detta. Vi har stöd för vår
åsikt av landets främsta företrädare på
försvarsområdet. I mitt tidigare inlägg
i dag återgav jag uttalanden av överbefälhavaren
och av chefen för försvarets
forskningsanstalt, båda av innebörden
att försvarets förutsättningar i
framtiden blir väsentligt sämre med so -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

cialdemokraternas försvarsbeslut av år
1968.

Jag vill också återge ett referat av
chefens för marinen uppfattning. Denne
har gjort en utredning om en s. k. plusnivå
och framhåller att vi, om denna
hade kunnat börja gälla i samband med
1968 års försvarsbeslut, hade ett antal
kanonbåtar, tunga helikoptrar samt fasta
kustartillerianläggningar kunnat beställas
under den löpande perioden. Priset
för denna handlingsfrihet skulle ha
varit cirka 70 miljoner kronor per år.
Han säger vidare att man, om man accepterar
den utveckling som vi nu är
inne i, måste vara ganska säker på en
fredlig utveckling under hela 1970-talet
i vår del av världen.

Jag tycker inte att försvarsministern
skall nonchalera eller försöka nedvärdera
uttalanden av sina egna experter.
Jag tror inte att det stärker hans egen
auktoritet i försvarsfrågan.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Den officiella mening
som militärledningen har beträffande
dessa frågor har flera gånger klart deklarerats
av överbefälhavaren, överbefälhavaren
har därvid sagt att vi har
handlingsfrihet vid periodens utgång.
1968 års försvarsbeslut innebär ju att
man före 1972 måste fatta beslut om försvarets
framtida inriktning. Vill man
behålla samma försvarseffekt också på
sikt, får det sina konsekvenser vid kommande
försvarsbeslut. Men militärledningen
har ingen annan mening i denna
fråga än den som är deklarerad av
regeringen.

I marinledningens yttrande, som jag
har i min hand, sägs vidare beträffande
de övriga försvarsgrenarna, flyget och
armén, att man fram till 1976 har möjligheter
att bibehålla den handlingsfrihet,
som ju är det väsentliga vid utgången
av den period som beslutet avser,
medan möjligheterna är begränsade
för marinens vidkommande. Jag de -

lar marinchefens uppfattning att marinen
därvidlag har en viss särställning.
Denna avvägning är emellertid icke
gjord uteslutande av riksdagen och regeringen
utan också av militärledningen.

I övrigt bara några ytterligare ord,
herr talman! Det intressanta i detta
sammanhang är naturligtvis herr Enskogs
under debatten framlagda förslag,
som icke återfanns i statsutskottets utlåtande
av den 25 mars. Frågan är varför
vi först i dag fått ta del av detta yrkande.
Varför kunde inte folkpartiet
den 25 mars inta denna ståndpunkt,
som sammanfaller med moderata samlingspartiets?
Vad är det som har hänt?

Är det vidare sant, herr Wedén, att
folkpartiet i dag ämnar avstå från att
över huvud taget rösta beträffande de
anslag som gäller försvaret? — Ja, vi
får se vid voteringen hur det förhåller
sig härmed.

Det viktigaste är inte alla de brasklappar
som framförts utan hur herrarna
voterar. Stöder ni någon linje — moderata
samlingspartiets linje eller vår
linje? Jag föreställer mig att ni ändå
inte vill komma i den skrattretande situationen
att ni inte i kammaren vågar
ta ställning till försvarsanslagen. Så
vingligt kan inte ens folkpartiet vara.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först påpeka att
försvarsministerns senaste yttrande innebar
ett absolut krav på att man måste
precisera en ståndpunkt i siffror. Både
herr Enskog och herr Antonsson har tidigare
belyst den problematiken och
hur de ser på den.

Och låt mig, herr talman, läsa upp
det yrkande som herr Enskog framställer,
så kanske det klarnar för försvarsministern.
Där står:

»att riksdagen i anledning av motionerna
I: 423 och II: 510 samt med bifall
nu till de av Kungl Maj :t under fjärde
huvudtiteln framställda äskandena i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om:

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

1) att Kungl. Maj:t måtte taga initiativet
till överläggningar mellan de demokratiska
partierna i syfte att nå enighet
om försvarsanslagen för budgetåret
1969/70 varvid den utformning av försvaret
som förordades i motionerna
1:518 och 11:664 samt 1:857 och
11:1111 till 1968 års riksdag kan vara
en riktpunkt,

2) att vid dessa överläggningar även
en uppjustering av anslagen för de frivilliga
försvarsorganisationerna beaktas,
samt

3) att av överläggningarna föranledda
förslag beträffande medelstilldelningen
skall på tilläggsstat föreläggas
1969 års höstriksdag.»

Det är såvitt jag förstår en fullständigt
klart ståndpunkt när det gäller vad
vi önskar.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Ja, det är en klar ståndpunkt,
om man fullföljer ståndpunktstagandet
genom att vid voteringen rösta
för anslagen.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Herr Bohman inledde
sitt angrepp på mittenpartierna med att
säga att han inte ville söka sak med mittenpartierna.
Sedan konstaterade han
att det finns olika meningar om vilken
uppläggning man skall tillämpa när
man vill presentera en politik som avviker
från regeringens — moderata samlingspartiet
har en uppläggning, mittenpartierna
en annan, sade herr Bohman.

Men om man nu inte vill söka sak
med de andra demokratiska oppositionspartierna,
så förstår jag inte varför
det skall vara nödvändigt att hävda att
mittenpartierna inte har haft det politiska
modet att handla på precis samma
sätt som moderata samlingspartiet.
Man skall väl under sådana förhållanden
inte skapa en debatt där — som

herr Bohman uttryckte sig — socialdemokraterna
sitter och slickar sig om
munnen. Herr Bohmans eget politiska
mod taxeras tydligen i år till 150 miljoner,
vilket är ett något lägre belopp
än förra året.

Låt oss konstatera att det finns olika
meningar! Herr Bohman har ju också
sagt att han har ganska stor förståelse
för att mittenpartierna gått ifrån den
skuggbudgetteknik som herr Bohmans
parti tidigare har lanserat. Men om man
har denna förståelse skall man väl också
acceptera att mittenpartiernas uppfattning
när det gäller den långsiktiga
politiken i försvarsfrågan har definierats
då det långsiktiga beslutet fattades.
Den har också följts upp i år på
olika sätt. Moderata samlingspartiets
uppfattning finns ju definierad i dess
ståndpunktstagande. Jag tycker alltså
inte att man skall lägga upp debatten
på det sätt som herr Bohman gör.

Efter att ha sagt detta vill jag gärna
instämma i många av herr Bohmans allmänna
reflexioner om behovet av ett
starkt försvar för att trygga den alliansfria
utrikespolitiken, liksom i hans analys
av de slutsatser vi kan dra för
svensk försvarsdebatt av det som inträffat
i Tjeckoslovakien. Jag tyckte också
det var välgörande att herr Bohman
punkterade de vilseledande jämförelser
som i den socialdemokratiska försvarspropagandan
gjorts med det sista året
enligt det förra försvarsbeslutet. Hans
allegoriska framställning var kanske något
mera klargörande än diagrammet,
men som helhet får man väl anse att
den propagandan nu är avslöjad.

Herr talman! Försvaret har länge
sagts vara ett av de bäst planerade områdena
inom statsverksamheten, kanske
det allra bästa. År 1958 inleddes en ny
epok i den svenska försvarspolitiken.
Man övergick då till flerårsbeslut baserade
på överenskommelse mellan de
demokratiska partierna. 1958 års beslut
omfattade tre budgetår, 1961 års beslut
gällde två budgetår och 1963 års beslut

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ilamberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

gällde fyraårsperioden till och med budgetåret
1966/67.

Men vid 1967 års riksdag kunde man
inte fatta något flerårsbeslut, eftersom
försvarsutredningen hade misslyckats
i sin uppgift att lägga fram ett förslag
för perioden 1967—1971. Ansvaret för
detta misslyckande vilar naturligtvis på
utredningens ledning och på regeringen.
Man fattade alltså den gången ett
ettårsbeslut och gick ifrån den politiska
enigheten. Även vid 1968 års riksdag
fattades ett beslut i oenighetens
tecken, men denna gång var det återigen
ett flerårsbeslut.

Det är väl uppenbart att försvaret vid
planeringen haft nytta av denna stadga
i besluten, men att det ändå har förelegat
en viss svaghet i skarven mellan
olika flerårsbeslut. Det är klart att denna
osäkerhet varit alldeles särskilt markant
just under de senaste åren sedan
man fattat ettårsbeslutet år 1967.

Enligt min mening var orsaken till
att man den gången inte kunde uppnå
politisk enighet, att socialdemokraterna
mycket drastiskt lade om sin försvarspolitik
och inte på allvar ville
diskutera och försöka åstadkomma en
sammanjämkning av ståndpunkterna.

Jag skall nu inte dra upp någon debatt
om detta utan bara konstatera såsom
obestridligt, att man kan datera
en drastisk omläggning av den socialdemokratiska
politiken i försvarsfrågan
till den 12 oktober 1966 och att denna
ledde till osäkerhet för de planerande
instanserna inom försvaret för de närmaste
åren. Så bör det naturligtvis inte
vara. Det leder till slöseri med skattebetalarnas
pengar.

Skillnaderna mellan partierna i fråga
om försvarsramar är självfallet inte
oväsentliga, även om de bara rör sig
om några procent av försvarsanslagen.
Men minst lika viktigt är att de många
miljarder som vi anslår till försvaret
också används effektivt. Därför är de
två senaste åren i detta avseende, oavsett
vad man anser om nivån på för -

svarsanslagen, exempel på misslyckad
regeringspolitik eftersom den inte möjliggjort
denna fasta planering.

Men även om man återgår till flerårsbeslut,
vilket är möjligt att man
kommer att göra, finns, som jag tidigare
nämnde, svårigheter i skarven mellan
olika flerårsperioder. När man närmar
sig slutet på en beslutsperiod, vet man
inom försvaret inte hur man skall planera
för den närmaste tiden.

För att komma ifrån detta har herr
Ahlmark och jag i en motion föreslagit,
att man skall övergå till rullande
försvarsbeslut i riksdagen så att riksdagen
varje år beslutar för tre år framåt
och drar upp riktlinjer för planering
under de därpå följande två åren. Detta
skulle överensstämma med den militära
femårsplaneringen.

Det skulle i praktiken innebära att
man varje år fattade beslut om det år
som ligger efter de två närmaste åren.
Skälet för detta är att man då hela
tiden skulle få underlag för en fast försvarsplanering,
och dessutom att man
varje år skulle få en realpolitisk försvarsdebatt
i riksdagen, inte bara vart
fjärde år, vilket annars blir fallet.

Mot ett sådant förslag skulle man
kanske kunna säga — och det har väl
även sagts •— att det innebär en låsning
och att en riksdag formellt inte kan låsa
följande riksdagar. Då vill jag svara,
att detsamma gäller de fyraårsbeslut
som nu har tillämpats. Man kan inte
formellt låsa riksdagsbesluten, men det
är klart att man kan göra en politisk
bindning för de närmaste två—tre åren.
Möjligheten till flexibilitet och anpassning
efter t. ex. konjunkturerna finns
fortfarande inom ett sådant system genom
att skjuta beställningarna mellan
åren. Det är också klart att man, om
förutsättningarna förändras mera drastiskt,
kan göra en omprövning även beträffande
de omedelbart närliggande
åren.

En annan invändning är: Hur går
detta att förena med den parlamenta -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

riska medverkan i utredningsprocessen,
som tidigare har betraktats och
fortfarande betraktas som ett stort värde?
Vi säger i motionerna att det mycket
väl går att förena med en sådan
parlamentarisk medverkan. Antingen
kan man låta den avdelning i statsutskottet,
som handlägger försvarshuvudtiteln,
kontinuerligt även mellan riksdagssessionerna
följa försvarsutredningsarbetet
mera noga och i större
omfattning än för närvarande, eller
också kan man utanför riksdagen tillsätta
en permanent försvarsberedning.
Slutligen kan man — fast jag tror att
det är mindre lyckligt —• arbeta med
mera tillfälliga utredningar och kommittéer.
Det bör i alla fall stå fullt klart,
att vårt förslag går väl att förena med
en parlamentarisk medverkan före propositionernas
framläggande.

Detta motionsyrkande har inte tillstyrkts
av utskottet, som i dag inte vill
låsa sig beträffande hur förberedelserna
för nästa mera långsiktiga försvarsbeslut
skall gå till. Jag noterar med
tillfredsställelse att man inte binder sig;
jag har den förhoppningen att det även
på socialdemokratiskt håll finns sympatier
för en övergång till rullande försvarsbeslut.

Utskottet hävdar vidare att motionärernas
önskemål skulle tillgodoses genom
det planeringssystem som nu genomförs.
Det kan vi däremot inte hålla
med om, eftersom det som föreslås i
motionerna är att man rullande varje
år genom parlamentariska beslut skulle
lägga fast planeringen för den närmaste
treårs- respektive femårsperioden.
Detta önskemål tillgodoses ju inte. Jag
kan alltså inte ansluta mig till utskottets
uttalande på denna punkt.

Det finns en reservation i denna fråga,
men reservanterna låser sig enligt
min mening alltför hårt vid parlamentariska
utredningar enligt den nuvarande
ordningen med fasta flerårsbeslut.
Såsom framgår av vad jag tidigare
har anfört kan jag inte ansluta
4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

mig till en sådan uppläggning och således
inte heller till reservationen. Jag
kommer därför att avstå vid voteringen
om reservationen 2.

Jag vill bara påpeka, för att det skall
vara noterat i dagens debatt, att utskottet
i sitt utlåtande inte har avvisat tanken
på parlamentarisk medverkan före
framläggandet av nästa större försvarsproposition,
vilket jag anser vara klokt.

Herr talman! Jag ber att få tillägga en
allmän synpunkt. När socialdemokraterna
på hösten 1966 radikalt ändrade
försvarspolitiken i förhållande till tidigare
anfördes som ett argument att den
internationella spänningen var något
mindre och att avspänningen i synnerhet
i Europa skulle ha gett oss anledning
att planera för mindre försvarsresurser.
Det innebar ett frångående av
de principer som tidigare legat till
grund för den eniga försvarspolitiken.

Vi invände mot detta, att krigsrisken
i och för sig inte kan vara avgörande
för hur mycket man anslår till försvaret;
det avgörande är den sannolika
storleken av det angrepp som vi eventuellt
kan bli utsatta för.

För att använda en enkel men riktig
bild: om man tror att risken för eldsvåda
i ett samhälle minskar, kan man
inte därför skaffa sig en mindre eller
sämre brandkår, utan vad som behövs
för att släcka en eldsvåda är avgörande
för vilka apparater och resurser i övrigt
man skaffar sig. Detsamma gäller
försvarspolitiken.

Utvecklingen efter år 1966 har visat
vilken dålig grund det fanns för detta
argument för den socialdemokratiska
omläggningen. När nu spänningen stigit
i världen som helhet, också i Europa,
vilket ingen lär förneka, har man
inte inom regeringspartiet av detta dragit
slutsatsen att man nu borde öka försvarsramarna
i motsvarande mån. Därmed
har man också dömt ut sitt tidigare
resonemang.

Mittenpartierna intar en konsekvent
hållning, vilket framgår av det särskil17 -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

da yttrandet. Man anser inte att den
försämring som nu sker motiverar en
omläggning av politiken utan säger i
stället att den bara bekräftar riktigheten
av vad vi från vårt håll anförde
när det långsiktiga beslutet fattades.

I detta anförande instämde herr Ahlmarlc
(fp).

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Utöver de 150 miljoner
kronor som moderata samlingspartiet
begärt i förstärkningar till försvaret för
anskaffning av materiel och för täckande
av andra nödvändiga utgifter har vi
också fört fram krav på anslagsförstärkningar
till de frivilliga försvarsorganisationerna.
Dessa krav har också
följts upp i form av reservationer. Det
rör sig naturligtvis om en mycket blygsam
summa i förhållande till de stora
summor som vi nu talar om — endast
340 000 kronor — men fördenskull är
dessa anslagskrav inte mindre väsentliga.
Pengarna skulle i första hand användas
för att sprida upplysning och
över huvud taget till förberedelser inför
det nya system, efter vilket vi hoppas
att frivilligorganisationerna kommer att
arbeta från och med nästa budgetår.

1966 års värnpliktskommitté har avgivit
ett delbetänkande, »Frivilligförsvaret
1». Enligt detta skall de frivilliga
försvarsorganisationerna få förbättrade
arbetsvillkor. I våra motioner
har vi också yrkat att proposition
med anledning av betänkandet skall
föreläggas riksdagen snarast och senast
vid 1970 års riksdag. Jag noterar med
tillfredsställelse att statsutskottet tillstyrkt
detta. Reformen är mycket angelägen,
och det finns nu anledning att
hoppas att vi nästa år får ta ställning
till förslag på detta område. Jag hoppas
också att förslagen när de framläggs i
en proposition i huvudsak skall följa
utredningens förslag.

I en motion har vi vidare hemställt
att hemvärnet får ett anslag på 200 000

kronor för att beställa regnkappor —
det regnar ju då och då i vårt land. Utskottet
har ställt sig positivt till yrkandet
men litar på att Kungl. Maj :t vidtar
åtgärder så att hemvärnet snart får
regnkappor. Jag hoppas att liemvärnsmännen
inte skall behöva bli blöta alltför
många gånger innan Kungl. Maj:t
gör något åt saken.

Ett bevis på den goda försvarsanda
och försvarsvilja som trots allt finns
i vårt land är den omfattning som frivilligarbetet
har. I det sammanhanget vill
jag säga att det är tråkigt för att inte
säga bedrövligt att se hur liten uppmärksamhet
radio, TV och press ägnar
åt allt detta arbete; intresset är mycket
förstrött och det är nästan enbart i
samband med jubileer och andra mycket
stora tillfällen som detta frivilligarbete
över huvud taget uppmärksammas.
Andra, mindre grupper behöver inte
klaga på uppmärksamhet, och jag kan
inte underlåta att härvid nämna värnpliktsvägrarna,
vapenvägrarna och desertörerna,
som nästan dagligen i timtal
hyllas i både radio och TV och som
pressen ägnar mycken text och stora
bilder. Jag tycker nog att det finns anledning
att göra avvägningen på ett bättre
sätt och ägna litet större uppmärksamhet
åt dem som aktivt med stora personliga
insatser både i fråga om pengar
och arbete satsar på samhällsarbetet i
stället för att ägna så mycken uppmärksamhet
åt dem som river ned.

Herr talman! Låt sedan även mig i
korthet beröra frågan om försvarskostnader
och försvarseffekt. Jag skall villigt
erkänna att man rör sig på mycket
osäker mark när man talar om försvarseffekt.
Men våra försvarskostnader
kan ändå bedömas dels mot bakgrunden
av försvarskostnaderna i andra
länder, som vi kan jämföra oss med,
dels mot bakgrunden av det militärpolitiska
läget i Europa och i världen
i övrigt. Jag skall inte ge mig in på
någon beskrivning av det militärpolitiska
läget utan vill endast i likhet med

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

många tidigare talare konstatera, att
det militärpolitiska läget i Europa försämrades
under 1968. Om detta är riktigt
— och det tror jag att det är -— har
vi vid en jämförelse med utvecklingen
av försvarskostnaderna i andra länder
underlag för en bedömning av vår egen
försvarseffekt.

Statsrådet räknade i sitt anförande
upp ett antal stater som sänkt sina försvarskostnader.
Hur förhåller det sig
egentligen med den saken? Jag har framför
mig siffror som kommer från en så
säker källa som man över huvud taget
kan åberopa. Dessa siffror visar att det
faktiskt inte förhåller sig så som statsrådet
sade.

Norge •—- vårt närmaste grannland •—
ökar i år sina försvarskostnader med
7,3 procent. Västtyskland ökar sina
försvarskostnader med 3,9 procent. Den
siffran är dock inte rättvisande, eftersom
Västtyskland dessutom avser att ta
i anspråk medel som satsats på en femårsplan.
Det innebär att Västtyskland
under den närmaste fyraårsperioden
får en försvarskostnadsökning per år
på 5 procent. Nederländerna ökar sina
försvarskostnader med 6,3 procent.
Dessa siffrar är de verkliga kostnaderna.
Frankrike ökar försvarskostnaderna
med 3,7 procent. Därvid bör man
beakta de nedskärningar som Frankrike
av samhällsekonomiska skäl tvingats
göra och som med mycket stora belopp
gått ut över kärnvapenprogrammet.
Danmark ökar sina försvarskostnader
med inte mindre än 16,2 procent.
För Danmarks del skall man för
att bilden även här skall bli rättvisande
beakta att försvarskostnaderna förra
året minskade med 7,8 procent.

Storbritannien är det enda av de
länder som jag har i mina uppgifter
som kan redovisa en minskning av försvarskostnaderna,
nämligen med 0,2
procent. Denna minskning hänför sig
huvudsakligen till att England drar
bort sina trupper från länderna öster
om Suez.

USA ökar sina försvarskostnader
med 0,9 procent. Därvid bör beaktas
att USA räknar med att minska kostnaderna
för engagemangen i Vietnam
med mycket stora summor. Om dessa
minskningar borträknas, ökar USA:s
försvarskostnader i realiteten med 8,4
procent.

Detta var alltså några av Natostaierna
och hur de ser på försvarsutvecklingen
och på sitt behov av ökade försvarskostnader.

Går vi österut till Warszawapaktsländerna
har vi också mycket talande siffror:
Sovjet ökar med 6 procent, Östtyskland
med 8,6 procent och Polen med
9,7 procent. För de verkliga ökningarna
svarar Ungern med 29 procent, Rumänien
med 23 procent och Bulgarien med
14 procent. Dessa ökningar har helt naturligt
tillkommit — skulle jag vilja
påstå — på grund av att Sovjet torde
betrakta denna del av Warszawapakten
som militärt underutvecklad och alltså
genom påtryckningar har fått dessa
länder att höja sina försvarsanslag på
detta sätt.

Detta är alltså verkligheten som den
ter sig i siffror. Jag tycker inte att vi
kan förbigå detta förhållande när vi
talar om vår egen försvarseffekt. Vår
försvarseffekt är ju inte statisk utan
relativ i förhållande tiR vår omvärld,
och därför kan vi påstå att vår försvarseffekt
sjunker.

Herr talman! Jag vill återgå till frågan
om de frivilliga försvarsorganisationerna.
Vad som är det väsentligaste och
som vi alla är överens om när det gäller
försvaret är att vi lyckas skapa förtroende
för försvaret, att vi skapar vilja
att försvara oss. Inom det området görs
det mycket allvarliga attacker i dag från
vissa grupper i vårt samhälle. Jag vågar
påstå att de frivilliga försvarsorganisationerna
gör ett mycket gott arbete när
det gäller att sprida upplysning om vårt
försvar och dess förmåga och att därigenom
stärka försvarsvilja och motståndskraft.
Frågan om frivilligorgani -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

sationerna har behandlats mycket kortfattat
här i dag, men även i det nya
förslag som lagts fram av herr Enskog
med instämmande av herr Antonsson
har uttryckts en positiv inställning till
frivilligförsvaret — man har sagt att
man vill ha en uppjustering av anslagen
till de frivilliga försvarsorganisationerna.
Jag vill säga till herrar Enskog
och Antonsson att det finns ingen anledning
att tveka eller vänta. Ni har
möjlighet i dag vid omröstningen att
visa, om ni verkligen vill stödja de frivilliga
försvarsorganisationerna genom
att jämte alla övriga rösta för de reservationer
som tar sikte på att öka anslagen
— visserligen mycket blygsamt
men ändå värdefullt — till dessa organisationer.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 4, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av hem Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 179 ja och
28 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 446
och II: 421 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Antonsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 4, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Ramberäkningar för budgetåret 1969/70 m. m.

lertid rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 92 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 3) av
herr Virgin m. fl.; 3:o) bifall till det av
herr Enskog under överläggningen
framställda yrkandet

»att riksdagen i anledning av motionerna
1:423 och 11:510 samt med bifall
nu till de av Kungl. Maj:t under
fjärde huvudtiteln framställda äskandena
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om:

1) att Kungl. Maj:t måtte taga initiativet
till överläggningar mellan de
demokratiska partierna i syfte att nå
enighet om försvarsanslagen för budgetåret
1969/70 varvid den utformning
av försvaret som förordades i motionerna
I: 518 och II: 664 samt I: 857 och II:
1111 till 1968 års riksdag kan vara en
riktpunkt,

2) att vid dessa överläggningar även
en uppjustering av anslagen för de frivilliga
försvarsorganisationerna beaktas,
samt

3) att av överläggningarna föranledda
förslag beträffande medelstilldelningen
skall på tilläggsstat föreläggas
1969 års höstriksdag»;

samt 4:o) motionerna 1:446 och II:
421 i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson i Gäddvik begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre åter -

stående propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Enskog votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
i den förberedande voteringen antagits
den under 3:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 2) mom. 5) i statsutskottets
utlåtande nr 4 antager reservationen
3) av herr Virgin m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Enskog under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 43 ja
och 68 nej, varjämte 103 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2)
mom. 5) i utskottets utlåtande nr 4, röstar -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Enskog under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enskog begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 121 ja och 69 nej,
varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2)
mom. 6) i utskottets utlåtande nr 4, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 183 ja och
30 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—59

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60

Lades till handlingarna.

§ 9

Föreningsrätten m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av motioner
angående föreningsrätten m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 791 av herrar Wirtén och Lindblad
samt II: 905 av herrar Ullsten och
Ahlmark.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om

1) förslag till ändring i lagen om arbetsdomstol,
med innebörd att en på
förslag av Sveriges arbetares centralorganisation
utsedd ledamot inträder
som den ene av löntagarledamöterna i
domstolen i mål som huvudsakligen rör
till SAC anslutna medlemmar och organisationer,

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

2) förslag till ändring i 1936 års lag
om förenings- och förhandlingsrätt, syftande
till att föreningsrättsskyddet även
skall gälla för arbetssökande».

Utskottet hemställde,

A) att motionerna 1:791 och 11:905,
såvitt anginge arbetsdomstolens sammansättning,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

B) att motionerna I: 791 och II: 905,
såvitt gällde föreningsrättsskyddet för
arbetssökande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid utskottets hemställan under A

av fru Hamrin-Thorell samt herrar
Österdahl och Romanus (samtliga fp),
som ansett, att utskottet under A bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 791 och II: 905, såvitt anginge
arbetsdomstolens sammansättning,
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad reservanterna anfört;

Vid utskottets hemställan under B

av fru Hamrin-Thorell (fp), samt herrar
Hubinette (m), Österdahl (fp), Åkerlind
(m) och Romanus (fp), som ansett,
att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 791 och II: 905, såvitt
gällde föreningsrättsskyddet för arbetssökande,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! En av de fri- och rättigheter
som vi betraktar som fundamentala
för den svenska demokratin är rätten
att fritt tillhöra eller att inte tillhöra
■olika typer av sammanslutningar. Det

Föreningsrätten m. m.

är den friheten som är fastlagd i lagen
om förenings- och förhandlingsrätt. Att
vi betraktar den rätten som en grundläggande
del av den svenska demokratin
innebär, att det är den som vill göra
en inskränkning i den rätten som bör
åläggas att ange skäl för en sådan inskränkning.
Utgångspunkten bör alltså
inte vara, att man skall få göra inskränkningar
och att motiv skall behöva
anföras för att de inskränkningarna
skall avvisas, utan utgångspunkten måste
vara, att den som vill göra inskränkningar
i denna grundläggande rättighet
har bevisbördan.

De inskränkningar, som avses i den
motion som behandlas i andra lagutskottets
utlåtande nr 28, gäller sådana
klausuler i avtal som ger medlemmarna
i en viss organisation företräde eller
ensamrätt till arbete hos vissa arbetsgivare.
Den som är anställd skyddas
av lagen så till vida att arbetsgivaren
inte kan utöva påtryckningar på honom
att han skall tillhöra eller icke tillhöra
en viss organisation, t. ex. genom
hot om avsked. Däremot omfattar inte
detta skydd den som söker anställning.
En arbetsgivare kan alltså vägra att
anställa personer med hänvisning till
monopolklausuler i kollektivavtal. Det
är den inskränkningen motionärerna
vill avskaffa. Motionärerna vill att
skyddet skall gälla även den som söker
anställning.

Reservanterna anser att påpekandet
att det härvidlag föreligger en ofullkomlighet
är riktigt och att det bör
göras en översyn i syfte att avskaffa
denna inskränkning i skyddet. Visserligen
berörs inte de som är anställda
inom Arbetsgivareföreningens avtalsområde,
eftersom Arbetsgivareföreningen
enligt sina stadgar inte godkänner
sådana här monopolklausuler.

Ett avsevärt antal arbetstagare berörs
emellertid, framför allt på byggnads-
och anläggningsområdet. Här är
problemet särskilt allvarligt eftersom
varje nytt bygge räknas som en ny an -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

ställning, vilket innebär att även den
som är anställd vid ett bygge vet, att
skyddet för honom inte gäller efter en
tid, då han måste börja på ett nytt.

Under utskottsbehandlingen har, såvitt
jag kunnat finna, inte visats att det
finns skäl för denna inskränkning. De
framförda argumenten har gått ut på
att den nuvarande lagstiftningen i stort
sett fungerar väl och att det inte rör sig
om något särskilt stort problem. Man
har också sagt att det kanske utgör ett
visst problem men att det inte är möjligt
att lösa det genom utvidgning av
föreningsskyddet. En arbetsgivare kan
ju vägra anställa en person utan att
angiva något skäl. Ofta fungerar det
så i verkligheten att man anställer en
bas, och sedan är det han som plockar
ut dem han vill samarbeta med. Och
då är det naturligt att han tar dem som
tillhör samma fackliga organisation,
utan att detta anföres i motiveringen.
Det kan man inte göra något åt.

Det må nu vara hur som helst med
motiveringarna, men de utgör inget skäl
emot det som vi föreslår i reservationen
och som TCO föreslagit när man
där yttrat sig över motioner i frågan
tidigare år, nämligen att företa en översyn
för att se om vi inte kan få bort
den oformlighet som s. k. organisationsklausuler
är i ett demokratiskt samhälle.
Jag yrkar därför bifall till reservationen
II vid moment B.

I motionerna föreslås också att när
det gäller mål, där syndikalisternas organisation
är berörd, skall en av de
ledamöter i arbetsdomstolen som utses
på förslag av LO ersättas med en person
föreslagen av SAC. I reservationen
under A ansluter vi oss till den ståndpunkten
att en översyn bör göras i
syfte att utvidga möjligheterna att föreslå
sådan ersättare från SAC och eventuellt
även från andra fackorganisationer.
Vi anser detta vara motiverat bl. a.
med hänsyn till vad utskottet skriver
om att de av fackorganisationerna föreslagna
ledamöterna skall biträda med

sina erfarenheter om förhållandena på
arbetsmarknaden och de där utbildade
rättsuppfattningarna på det område
som är berört. När det gäller rättsuppfattningarna
i vissa av de mål där SAC
beröres kan det inte bestridas att dessa
uppfattningar är skiftande och att den
del av arbetsdomstolen, som utgöres av
ledamöter utsedda på förslag av LO,
inte är allsidigt sammansatt.

Nu har det invänts att det skulle kunna
vara skadligt för kontinuiteten att
byta ut ledamöterna i arbetsdomstolen
på föreslaget sätt. Det är en synpunkt
som vi inte kan godkänna. Kontinuiteten
är givetvis värdefull, men om man
byter ut en ledamot av domstolen vid
det ringa antal mål, som det här är fråga
om så torde detta inte i någon högre
grad inverka menligt på kontinuiteten.

Det har i sammanhanget också anförts,
att om vi går den föreslagna vägen
så gör vi arbetsdomstolen till en
partsdomstol, och det har inte varit
avsikten. Jag tror emellertid inte att
vad vi föreslagit skulle innebära någon
nämnvärd ändring av de verkliga förhållandena
i det avseendet.

Däremot skulle det säkert — och det
är ju inte alls egendomligt -—- öka förtroendet
för arbetsdomstolen hos de
medlemmar av SAC som nu beröres i
mål där motsättningarna i själva verket
finns mellan SAC och annan löntagarorganisation,
d. v. s. i mål rörande monopolklausulerna.
I sådana fall har
domstolen för närvarande den sammansättningen
att två av ledamöterna är
föreslagna av LO men ingen av SAC.
Om man fick byta ut en ledamot där,
skulle naturligtvis SAC-medlemmarnas
förtroende för arbetsdomstolen öka.

Och vi föreställer oss att den ledamoten
skall kunna inträda på samma
sätt som nu sker beträffande de av
tjänstemannaorganisationerna föreslagna
ledamöterna. Jag yrkar därför bifall
även till reservationen I under moment
A.

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Det har i den tidigare debatten rörande
dessa frågor både i första kammaren
helt nyligen och för någon tid sedan
i Stockholms stadsfullmäktige
gjorts ett stort nummer av frågan hur
motionärerna och reservanterna, som
är liberaler, kan arbeta för syndikalisternas
rätt; de har ju inte samma åsikter
som vi.

Herr talman! Jag tycker inte att det
är särskilt meriterande att bara arbeta
för rättigheter och friheter för dem
som tycker som man själv. Skall det
vara någon mening i att arbeta för rättigheter
och friheter, skall dessa också
avse dem som tycker annorlunda än
man själv gör, och det är så vi arbetar
i detta fall.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Lagstiftningen om föreningsrättsskyddet
reglerar ju rätten
att tillhöra förening, alltså den positiva
föreningsrätten, men inte rätten
att stå utanför förening, den negativa
föreningsrätten. Lagstiftningen är vidare
begränsad till att gälla de fall där
det föreligger ett anställningsförhållande.
Lagstiftningen ger alltså inte skydd
för personer som söker arbete. Att en
person som söker arbete skall kunna
avvisas på grund av medlemskap eller
inte medlemskap i en viss förening
måste anses klart otillfredsställande.
Det borde vara andra kvalifikationer
som skulle vara avgörande för om en
anställning skall komma till stånd eller
inte.

När denna fråga behandlades 1966
ställde sig TCO positiv till en allmän
översyn av föreningsrätten. SACO menade
då att en översyn, om den skulle
komma till stånd, också borde avse
andra frågor i detta sammanhang, t. ex.
den negativa föreningsrätten eller rätten
att stå utanför föreningar samt frå -

Föreningsrätten m. m.

gan om arbetsgivares skyldighet att motivera
uppsägningar. Jag tycker att det
finns alla skäl för att, om en utredning
om föreningsrättsskyddet kommer till
stånd, även de nu redovisade punkterna
tas upp till behandling. Det bleve alltså
en översyn av hela systemet.

Det är väl inget som hindrar att de
frågor som TCO och SACO tog upp i
samband med frågan om en översyn
av föreningsrätten får ingå i den utredning,
som vi reservanter förordar i
reservationen II. Alla är väl överens
om att man bör skapa större rättstrygghet
i samhället, och vi skall väl då också
försöka hjälpas åt att tillse att denna
trygghet blir så god som möjligt för alla
invånare i landet.

Förslaget om att utvidga föreningsrätten
kostar ekonomiskt knappast något
alls men det kan betyda en hel del
för den enskilde arbetstagaren. Jag ställer
mig litet frågande till varför man
är rädd för att utvidga föreningsrätten
även till att gälla arbetssökande.
Man får en känsla av att det föreligger
en rädsla för detta. Det kan väl inte
möjligen vara rädsla för att löntagarna
skall få för stor frihet?

Vi som står bakom reservationen II
menar att denna fråga bör bli föremål
för översyn i samband med den av
statsrådet Geijer förutskickade utredningen
om utvidgning av uppsägningsskyddet
för anställda och att detta
bör ges Kungl. Maj:t till känna. Om frågan
skall fogas in där eller i något
annat sammanhang är väl en praktisk
fråga, men att denna översyn kommer
till stånd tycker jag är väsentligt.

Detta spörsmål har ju ständigt skjutits
på framtiden när det vid flera tillfällen
under årtiondenas lopp tagits
upp. År 1966 uttalade utskottet att frågan
torde kunna komma att prövas
om föreningsrättslagen toges upp i ett
större sammanhang framdeles, och utskottet
förklarar nu att det fortfarande
har samma inställning. Frågan var också
uppe 1951 och 1940. Men den har

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

som sagt varje gång skjutits på framtiden.

Jag tycker att det finns anledning att
påbörja en översyn av dessa problem.
Det kan naturligtvis hända att en sådan
översyn inte leder till någon ändring,
men det vore väsentligt att frågan prövades
ingående.

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Motionärerna har yrkat
dels på ändrjing i arbetsdomstolens
sammansättning, så att SAG skulle få
utse en ledamot som skulle inträda som
den ene av löntagarledamöterna i domstolen
i mål som huvudsakligen rör till
SAC anslutna medlemmar och organisationer,
dels på ändring i lagen om
förenings- och förhandlingsrätt, så att
föreningsrättsskyddet skulle gälla även
arbetssökande — d. v. s. den negativa
sidan av föreningsrätten.

Det är riktigt som herr Åkerlind sade,
att frågan tidigare flera gånger behandlats
i riksdagen. Den har bl. a. aktualiserats
av herr Ullsten. Jag skall dock
inte påstå att den är hans specialitet
— det vore väl att genera honom. Jag
tror att han kan bättre.

Låt mig först säga några ord rörande
lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Förutsättningen för att den
skall gälla är att det föreligger ett anställningsförhållande
mellan anställd
och arbetsgivare. Efter förhandlingar
mellan två parter träffas i vissa fall
överenskommelse om s. k. organisationsklausul.
Enligt denna förbinder sig arbetsgivaren
att vid nyanställningar ge
förtur åt den avtalsslutande arbetstagarorganisationens
medlemmar, men
detta gäller endast under förutsättning
att det finns arbetslösa medlemmar
inom organisationen.

Dessa organisationsklausuler tillämpas
av både LO-förbund, SAC och arbetsgivarorganisationer,
men det förefaller
som om varken motionärerna eller
reservanterna är medvetna om den

saken. Det finns också s. k. dubbla organisationsklausuler
enligt vilka löntagarna
förbinder sig att ta anställning
endast hos en viss arbetsgivarorganisations
medlemmar.

Med tanke på SAC tycker motionärerna
och reservanterna inte om det
rådande systemet — de anser att lagen
är bristfällig och att den bör ändras,
så att den kommer att gälla även för
arbetssökande. Men jag förstår inte varför
motionärerna och reservanterna
bara riktar sig mot LO-förbunden i detta
sammanhang —- den inriktningen
gör att man kan ifrågasätta om syftet
är det som anges i motionerna.

Som ett resultat av förhandlingar
mellan två parter har också en annan
liknande bestämmelse införts, nämligen
i § 32 av SAF :s stadgar. Det heter
där att med iakttagande av avtalets bestämmelser
i övrigt äger arbetsgivaren
rätt att leda och fördela arbetet samt
att fritt antaga och avskeda arbetare,
oavsett om de är organiserade eller ej.
Det är alltså en ensidig bestämmelse
som det träffats avtal om, men den saken
nämner inte reservanterna, även
om det i princip är samma sak. Enligt
den bestämmelsen har arbetstagarna
inte något inflytande i dessa viktiga
frågor. Det gäller som sagt arbetsgivare
som är anslutna till Svenska arbetsgivareföreningen.

Skall man under sådana förhållanden
förneka arbetstagarorganisationernas
rätt att sluta en liknande överenskommelse
i kollektivavtal? Det är väl
litet långsökt att i detta fall ensidigt inrikta
sig på en enda organisation och
kräva att just denna inte skall få tilllämpa
detta system. Självklart vill arbetstagarna
förbättra sin situation så
långt det är möjligt och få medbestämmanderätt
när det gäller fortsatt anställning
och andra förhållanden. Dessutom
skulle motionärernas förslag, om det
genomfördes, innebära att man vore
tvungen att komplettera detta system
med en lagstiftning som riktade sig di -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

rekt mot arbetsgivarna och som för
deras del skulle innebära att de för
varje arbetssökande skulle behöva motivera
varför en anställning inte kommer
till stånd. I annat fall skulle det,
såvitt jag förstår, vara meningslöst att
över huvud taget införa denna lag

Man kan då fråga sig om det är riktigt
att införa en lag som får den verkan
att det aldrig går att kontrollera
tillämpningen. Som herr Romanus
nämnde kan arbetsgivaren ange precis
vilket skäl som helst för att han inte
anställt en arbetssökande. Jag är inte
heller så säker på att arbetsgivarna
själva skulle vara så trakterade av en
sådan lags införande. Svenska arbetsgivareföreningen
har också avstyrkt förslaget.

Möjligen skulle man kunna tänka sig
att gå en annan väg, men härvidlag
har inget yrkande ställts. Man kunde
genomföra en ändring av kollektivavtalslagen,
i vilken alltså skulle bestämmas
vad som finge inskrivas i kollektivavtal
eller inte. Detta skulle emellertid
föra mycket långt, och man frågar sig
vart det hela skulle bära hän, om en
sådan reglering infördes. Det är alltså
en orimlig väg, och utskottet har därför
inte funnit anledning att föreslå
några ändringar.

Inom utskottet är man inte som herr
Åkerlind trodde rädd för att genomföra
nya bestämmelser. Det är fastmera
så att utskottet anser att det föreligger
inte några skäl för ett sådant införande.
Det är heller inte fråga om att skjuta
frågan på framtiden. Bakom utskottets
utlåtande finns alltså mycket bestämda
ställningstaganden.

Den andra frågan i motionen gäller
arbetsdomstolens sammansättning, och
den är som jag ser saken betydligt allvarligare.

För arbetsdomstolens liksom för alla
domstolars anseende och praktiska arbete
är kontinuiteten i sammansättningen
av mycket stor betydelse. Den
bör så långt som möjligt vara likartad.

Föreningsrätten m. m.

Utskottet har helt delat uppfattningen
om att så bör vara fallet.

Nu begär man att SAC skulle få tillsätta
en ledamot i mål som rör SACmedlemmar
och SAC-organisationer.
.lag vet inte vad motionärerna och reservanterna
avser med SAC-organisationer,
men vi kanske senare kan få
ett besked på den punkten.

För dem som inte vet det, kan jag
upplysa om att SAC har ungefär samma
storlek som Typografförbundet inom
Landsorganisationen eller ungefär en
hundradel av LO:s storlek. Det finns
ett flertal organisationer med lika stort
eller större medlemsantal, vilka om detta
genomfördes skulle komma att kräva
precis samma rättigheter. I så fall kan
man fråga sig var gränsen skall dras.
Man skulle få en helt orimlig omsättning
på ledamöterna i arbetsdomstolen;
arbetsdomstolens ordförande har klart
understrukit denna uppfattning.

Det märkliga är att herr Romanus
i sin inledning säger att han inte kan
godkänna kontinuiteten som ett skäl
för att man inte skulle göra ändringen.
I sin reservation har han emellertid
hållit med om att det skall råda kontinuitet
samtidigt som han har yrkat
på större omsättning. Nu är det ju en
folkpartireservation, och det kanske
förklarar att man snurrar runt och inte
vet vad man vill.

En ledamot av arbetsdomstolen som
tillhör en viss organisation får inte
sitta i mål som rör denna organisation.
Fabriksarbetareförbundet får exempelvis
inte ha en ledamot med i mål som
rör Fabriksarbetareförbundet. På samma
sätt skulle det följaktligen bli för
SAC. Och om man inte får ha en ledamot
med, vad har man då vunnit med
detta förslag? Jag förstår inte riktigt
vad motionärerna syftar till.

Man kan också ställa sig frågan:
Skulle arbetsdomstolens anseende eller
oväld öka i och med att man satte dit
en direkt part i målet? Det är väl rätt
tvivelaktigt om det kan vara ett skäl

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

för en ändring; det bör snarare vara
tvärtom.

Det är allmänt bekant att SAG — Sveriges
arbetares centralorganisation —
plagierar LO-förbundens avtal. I regel
är avtalen helt lika; nästan vartenda
ord och skiljetecken överensstämmer.
Ofta kopieras också den paragraf i avtalen
som omnämner skiljedomsförfarande
vid rättstvister och alltså innebär
att arbetsdomstolen kopplas in. Varför
begär man inte att få ett annat
skiljenämndssystem, om man känner sig
så diskriminerad som motionärerna gör
gällande? Kollektivavtalslagen lämnar
den möjligheten öppen. Men jag tror
inte att det är där skon klämmer.

Arbetsdomstolen har sedan sin tillkomst
avkunnat mer än 3 000 domar.
Dessa domar kan inte överklagas och
blir följaktligen helt prejudicerande.
Under arbetsdomstolens första årtionden
avkunnades mellan 100 och 200 domar
årligen, men nu är de nere i ett
40-tal per år. Detta är helt enkelt en
följd av prejudikatverkan.

Motionärerna menar att LO-förbundens
ledamöter är partiska i mål som
rör SAC. Eftersom avtalen är lika och
domarna är prejudicerande är anklagelsen
orimlig. LO-ledamöterna skulle ju
förstöra sin egen situation på längre
sikt; så småningom skulle deras partiskhet
komma att slå tillbaka på dem
själva. Det är alltså otänkbart att den
anklagelse man riktar mot LO-representanterna
skulle vara riktig.

Det allvarliga i detta motionspar är
den anklagelse som riktas mot arbetsdomstolen
och dess ledamöter, speciellt
de fackliga. Motionärerna säger — jag
citerar några avsnitt: »I många avseenden
har Sveriges arbetares centralorganisation
en rättsligt svagare ställning
än de stora arbetstagarorganisationerna.
---Dessa svagheter har på

olika vägar lett till att SAC vid ett flertal
tillfällen utsatts för en diskriminerande
behandling.» Vidare anför motionärerna:
»Lekmännen i arbetsdomsto -

len avses inte vara rena intresserepresentanter.
En strävan till objektivitet
i bedömningen har också noterats.» Det
är alltså endast fråga om en strävan!
Och vidare: »Det kan inte anses säkert
att de genom Landsorganisationen
utsedda ledamöterna i arbetsdomstolen
intar samma attityd till en syndikalistisk
part som till andra löntagarparter.»

Med hänsyn till vad jag nu anfört —■
domarnas prejudicerande betydelse, avtalens
likhet samt det förhållandet att
löntagarrepresentanterna aldrig kan
komma i majoritet i domstolen — innebär
motionens lydelse såvitt jag kan
förstå en utomordentligt allvarlig anklagelse
mot arbetsdomstolen. År det
ändå inte i kraftigaste laget att anklaga
arbetsdomstolen på det sätt man här
gjort utan att på något sätt försöka bevisa
påståendena? Det finns anledning
att ställa några frågor: I vilka avseenden
har SAC rättsligt en svagare ställning?
På vad sätt har SAC vid ett flertal
tillfällen diskriminerats av arbetsdomstolen?
Vad menas med att arbetsdomstolens
ledamöter endast visat en
strävan till objektivitet?

I reservationerna tas i stort sett samma
spörsmål upp som i motionerna,
kanske är de något mer hovsamt skrivna.
I reservationen I har man dels hållit
med om att kontinuiteten i arbetsdomstolen
är av stor betydelse, dels
framhållit vikten av en ökning av cirkulationen
på ledamöterna i arbetsdomstolen.
Hur kan dessa två ståndpunkter
vara förenliga?

Utskottet har inte funnit skäl att bifalla
någon del av motionerna, och eftersom
reservationerna i stort sett har
samma innehåll som dessa ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÅKERLIND (in) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar
säger att reservanterna på SAC:s vägnar
vänder sig mot LO. Det är väl ändå
att ta till litet grovt. Jag ber herr Nils -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

son i Kalmar observera att jag har biträtt
reservationen II och inte reservationen
I, beträffande vilken möjligen
kan sägas att man där vänder sig mot
LO. I reservationen II görs rent principiella
ställningstaganden, och det kan
lika väl vara den ena gruppen som den
andra som diskrimineras.

Vad herr Nilsson i Kalmar säger om
att vi inte skall föreskriva vad som skall
stå i avtalen är i viss mån riktigt. Vi
får emellertid inte glömma bort att det
i Förenta Nationernas förklaring om
de mänskliga rättigheterna står att
ingen må tvingas att tillhöra sammanslutning
och att alla skall ha lika rätt
till arbete. I den mån man biträder den
meningen och ansluter sig till den förklaringen
är man skyldig att i sitt h andlande,
i sin lagstiftning, följa dessa
principer.

Herr ULLSTEN (fp):

Ilerr talman! Herr Nilsson i Kalmar
noterade att vi inte föreslagit att staten
genom lagstiftning helt och hållet borde
reglera vad som skall stå i kollektivavtalen,
dvs. att i praktiken den fria
avtalsrätten mellan arbetsmarknadens
parter skulle upphävas. Det är alldeles
riktigt. Vi har inte heller, vilket herr
Nilsson i Kalmar också påpekade, ifrågasatt
arbetsgivarens rätt att anställa
och avskeda personal och vi har inte
försvarat förekomsten av eventuella organisationsklausuler
där SAC skulle
vara den ena parten.

Vi har däremot som framgår av motionen
och av reservationerna vänt oss
emot principen om organisationsklausuler.
Vi har sagt att vi anser att de innebär
att en arbetsgivare genom att hota
med arbetslöshet och genom att åberopa
kollektivavtal kan tvinga en person in
i en organisation som vederbörande inte
vill tillhöra. Det faktum, att det är
denna sak och inte de andra frågor som
herr Nilsson i Kalmar talade om eller
det som motionerna och reservationerna
handlar om, borde ju ha utgjort ett

Föreningsrätten m. m.

skäl gott nog för herr Nilsson och även
för utskottet att diskutera just detta
och inte komma med allt trams om att
vi skulle ha en generellt sett negativ inställning
till föreningsrätten, att vi skulle
vara ute efter att försvaga LO, att vi
skulle anklaga arbetsdomstolen för bristande
objektivitet och sakkunskap eller
att vi med vårt krav vad gäller arbetsdomstolen
på något sätt skulle vilja rikta
en speciell kritik mot LO-represenlanterna
där. Jag tror för min del — och
det har jag sagt flera gånger tidigare —
att dessa är precis lika sakkunniga och
objektiva i sina strävanden och sina beslut
som de övriga ledamöterna.

Jag har i min hand två s. k. arbetsgivarintyg,
som en anställd får när en
anställning upphör. I de kolumner, där
anledningen till att anställningen upphört
skall anges, står det i det ena intyget
att vederbörande inte tillhör Grov
och Fabriks och i det andra »tillhör fel
organisation». Det ena intyget är från
år 1961 och det andra från år 1966. Det
finns liknande intyg av senare datum.

Det är alldeles uppenbart att dessa
skäl för en uppsägning är helt olagliga
enligt föreningslagen. Denna skyddar
nämligen arbetstagare från uppsägning
på grund av hans föreningstillhörighet
eller brist på föreningstillhörighet. Det
är i själva verket det som är grundtanken
i föreningsrätten, att ingen med hot
om arbetslöshet eller andra repressalier
skall kunna tvingas att stå utanför en
organisation på det fackliga området,
som han eller hon vill vara med i, eller
att tvinga någon in i en organisation
som vederbörande inte vill tillhöra.

Men trots att denna princip varit
stadfäst ganska länge och trots att den
finns inskriven i föreningsrättslagstiftningen,
händer det alltså fortfarande att
arbetsgivare försöker åberopa detta som
uppsägningsgrund. Jag tror att orsaken
härtill är att denna anda — att man inte
skall kunna tvinga någon att tillhöra
respektive inte tillhöra en viss organisation
— inte alldeles klart har ut -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

tryckts i lagtexten. Denna lagstiftning
ger nämligen möjligheter att införa sådana
här organisationsklausuler som det
talas om i reservationen. De förekommer
inte på LO—SAF-området eftersom
SAF :s stadgar förbjuder medlemmarna
att gå med på sådana bestämmelser.
Däremot förekommer organisationsklausuler
i avtalen mellan LO-förbund och
arbetsgivare som står utanför SAF, t. ex.
kommunala bostadsföretag, vissa kommuner,
det fackföreningsägda företaget
BPA, HSB och en del andra.

Om jag minns rätt är det i år tredje
gången som andra lagutskottet tar upp
den här frågan. Nu lika litet som tidigare
är utskottet dock berett att gå in i
en sakdebatt om sin uppfattning om organisationsklausulerna.
Utskottet har
begärt remissyttranden från LO, som
man vet är för organisationsklausuler,
från Arbetsgivareföreningen, som inte
berörs av klausulerna eftersom dess
medlemmar inte har några sådana, och
från TCO, som ansett att saken är värd
en utredning. Däremot har man inte inhämtat
några synpunkter från SAC, som
enligt sin egen uppfattning är den förfördelade
parten.

På grundval av det material man så
fått in har utskottet kort och gott konstaterat
att föreningsrätten fungerar
bra. Visst fungerar föreningsrätten i
princip bra. Den gör det på praktiskt
taget alla områden, men enligt vår mening
inte just på det här området. Vi
hade hoppats att utskottet skulle ta upp
denna fråga till diskussion.

Av utskottsutlåtandet framgår inte
om utskottet anser att det är riktigt att
man har organisationsklausuler som ger
arbetsgivaren rätt att med åberopande
av kollektivavtal med fackförbund vägra
att anställa en person därför att han
tillhör fel organisation och om man i
så fall kanske anser att denna möjlighet
bör utsträckas till SAF- och LO-området
också eller om utskottet anser att det
är felaktigt att ha organisationsklausuler
men att de inte har någon betydelse

eftersom det ändå är så få personer som
drabbas av dem eller om man anser att
principen visserligen är tvivelaktig men
eftersom den ger en möjlighet att komma
åt en viss organisation får man använda
den. Svaret på dessa frågor finns
inte i utlåtandet men vilket av de tre
alternativen som än är utskottets ståndpunkt
är den ganska tvivelaktig.

Om föreningsrättens syfte skall vara
att skydda rätten att tillhöra vilken förening
man vill, facklig eller politisk,
kan föreningsklausulerna helt enkelt
inte tolereras. Det kan inte vara riktigt
att säga att de inte fungerar i praktiken
därför att det är så ont om arbetskraft,
att det rör så få personer o. s. v. Att de
är formellt lagliga på grund av föreningsrättens
utformning kan inte heller
vara något skäl emot att göra ett politiskt
ställningstagande och begära att
dessa klausuler skall omöjliggöras.

På ett annat område har praxis och
lagstiftning i förening fungerat i ungefär
samma riktning. Det gäller arbetsdomstolens
sammansättning som herr
Nilsson i Kalmar också tog upp. Medlemmarna
i domstolen utses av Kungl.
Maj :t men, utom då det gäller ordföranden
och vice ordföranden, skall detta
ske efter förslag från vissa huvudorganisationer
på arbetsmarknaden, och de
förslagen följs såvitt jag förstår helt och
hållet.

Eftersom domstolen ibland beliandlar
tvister där ena parten är SAC-medlem
och den andra tillhör något LO-förbund
har vi i motionen ansett att det i sådana
mål är tvivelaktigt att LO skall ha
två representanter i domstolen medan
SAC inte någon. Mot detta säger utskottet
att arbetsdomstolen inte är en partsdomstol.
Det är bara för att få sakkunnigt
folk som man låter organisationerna
vara med och utse medlemmar.

Jag vill upprepa — för att herr Nilsson
i Kalmar inte skall polemisera mot
mig på den punkten — att vi inte ett
ögonblick betvivlar att domstolens medlemmar
har sakkunskap. Jag tror också,

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

att de tillämpar rättspraxis på ett sätt
som vilka domstolsledamöter som helst
skulle göra. Formellt sett är domstolen
inte en partsdomstol, men det är klart
att anledningen till att man har den
ordningen att vissa organisationer på
det fackliga området skall vara med och
föreslå representanter i domstolen måste
vara någonting annat än att man betraktar
detta som enda möjligheten att
få sakkunnigt och objektivt folk i arbetsdomstolen.
För man menar val inte
från utskottets sida att Kungl. Maj :t
saknar förmåga att utse personer som
fyller dessa krav? Man måste också från
utskottet kunna förklara hur det kommer
sig att i de bestämmelser som gäller
för sammansättning av arbetsdomstolen
särskilt är utsagt, att när man
skall utse ordförande och vice ordförande
dessa inte skall »anses företräda
arbetstagar- eller arbetsgivarintresse».

Om detta sägs ut beträffande ordföranden
och vice ordföranden, som alltså
föreslås av Kungl. Maj :t utan förslag
från organisationerna, varför sägs det
inte också om de andra representanterna,
att de inte skall anses företräda arbetstagar-
eller arbetsgivarintresse?
Såvitt jag förstår är det helt enkelt därför
att tanken är att de skall företräda
arbetsgivar- eller arbetstagarintressen,
d. v. s. precis det som utskottet förnekar.

När arbetsdomstolen behandlar mål
som gäller medlem av tjänstemannaorganisation
byts den ene LO-medlemmen
ut mot en representant för TCO, och
denne har tre ersättare. En av dessa tre
ersättare skall utses av annat förbund
än TCO, vilket i det här fallet betyder
SACO. Om utskottet menar att det är
likgiltigt hur ledamöterna utses, måste
utskottet då inte på något sätt förklara,
varför inte TCO ensamt anses kunna
utse ledamöter som är sakkunniga och
objektiva och kan fungera såsom ersättare
i sådana mål? Varför måste också
SACO vara med? Jag förmodar att anledningen
till att man låter SACO vara

Föreningsrätten m. m.

med om att utse en ersättare är att man
vill ha en bättre organisationsförankring
på tjänstemannasidan.

Det finns också en fjärde fråga som
utskottets talesman är skyldig svar på,
nämligen varför JO i sin berättelse för
några år sedan, när han tog upp denna
fråga, talade om arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter
på den ena sidan
och övriga ledamöter på den andra sidan.
Varför talas det om arbetsgivaroch
arbetstagarrepresentanter, om dessa
medlemmar i domstolen inte är reppresentanter
för vissa grupper utan sitter
där som vilka domare som helst?

Jag förmodar att anledningen till att
denna bestämmelse om domstolens sammansättning
finns helt enkelt är att
man på det viset vill få en större tilltro
bland organisationerna till domstolens
objektivitet och oväld. Jag tycker
det i och för sig är en riktig tanke.
Och det är just med den motiveringen
som vi menar att också SAC bör få
vara med, eftersom SAC är en huvudorganisation
på avtalsområdet. Det skulle
öka SAC-medlemmarnas förtroende
för domstolen, och eftersom tilltron till
domstolens objektivitet i hög grad är
en fråga om hur den uppfattas av dem
som berörs av dess beslut, skulle den
reform som vi föreslår — tvärtemot vad
utskottet säger —- ytterligare öka domstolens
anseende för objektivitet och
oväld.

Mot den bakgrunden har vi svårt att
förstå, att utskottet ställer sig så kallsinnigt
till reformen. Tillskriver man
SAC sämre möjligheter än övriga huvudorganisationer
att utse folk som fyller
kraven, eller vilken är tanken? Svaret
på den frågan liksom på alla andra
som jag har ställt finns inte i utskottets
utlåtande i år, lika litet som det funnits
tidigare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de båda reservationerna.

Herr NILSSON i Kalmar (s) kort genmäle: -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Ullsten har läst på ärendet dåligt. Han
glider i sina resonemang och säger att
han inte är ute efter att komma åt LO
eller arbetsdomstolen. Jag vill ändå
hänvisa till herr Ullstens egen motion
-— det är den vi diskuterar nu liksom
tidigare. Där står de citat som jag anförde
i mitt första inlägg men som herr
Ullsten nu helt enkelt lämnar åt sidan.
1 stället för att motivera sin egen motion
kräver han att jag skall svara på
frågor.

Herr Ullsten påstår att vi inte har
fått någon sakdebatt i frågan. Såvitt
jag kan finna av de handlingar som
har förelegat vid de tillfällen då frågan
diskuterats tidigare i riksdagen har
det förts en sakdebatt, men herr Ullsten
anser att så inte har varit fallet.

Här ifrågasättes, om principen med
organisationsklausulen kan vara riktig.
Ja, man kan ha vilken uppfattning man
vill om den frågan. Organisationsklausulen
förekommer bara i ett fåtal fall,
men den tillämpas på många områden,
och SAC tillämpar den själv, liksom arbetsgivarna.
Jag anser att denna fråga
i och för sig är ganska liten men att
man blåser upp den till större proportioner
än den verkligen har, och jag
•tror för min del att bakgrunden är en
annan än den som anges i motionen.

Herr Ullsten betvivlar inte arbetsdomstolens
oväld, säger han, men kvar
står de yttranden som är inskrivna i
motionen, där det sägs att SAC har en
rättsligt svagare grund och att SAC
har diskriminerats. Tala då om på vad
sätt detta har visat sig! Om SAC verkligen
har en rättsligt svagare ställning,
måste regeringen otvivelaktigt se till att
en ändring kommer till stånd.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag sade att utskottet
inte vill föra någon sakdebatt syftade
jag på det förhållandet, att man inte
har argumenterat emot de argument
som anförs i motionen om att organi -

sationsklausulen bygger på en felaktig
princip. Herr Nilsson har heller inte
gjort det nu. Han har hänvisat till att
vi inte har tagit upp en del andra saker,
att det är fråga om ganska få fall
och att vi förmodligen har något annat
syfte än att slå vakt om föreningsrätten.

Vi har inget annat syfte än det som
står i motionen och i reservationen. Vi
anser att en klausul som ger arbetsgivaren
rätt att låta bli att anställa en
person med hänvisning till att vederbörande
inte tillhör en viss organisation
bygger på en felaktig princip. Vi
vänder oss emot den principen, och det
är därför vi vill ha bort organisationsklausulen.
Det är då rimligt att begära
av utskottet och den som talar för
utskottet här i kammaren att vi får
höra vilka skäl som kan åberopas emot
denna tanke och för att organisationsklausulen
bör finnas kvar. Skälet
kan ju inte vara att det inte gör så mycket
att organisationsklausulen finns.
Vad innebär det för nackdel att ta bort
den?

På det stora avtalsområdet, där LO
och SAF har träffat riksavtal, kan man
klara sig utan organisationsklausuler.
Detta har inte inneburit att ett stort
antal arbetstagare är oorganiserade, och
de medför inte heller andra nackdelar
ur facklig synpunkt. Varför skall man
då på denna lilla sektor, som berör arbetsgivare
utanför SAF tillämpa en princip
som strider mot föreningsrättens
anda och vanliga demokratiska värderingar?
Vi väntar fortfarande på svar på
den frågan.

Vad sedan beträffar arbetsdomstolens
sammansättning känns det tjatigt att
tvingas gå upp, jag tror för sjunde gången,
och säga att vi icke har ifrågasatt
domstolens oväld. Vi bara säger att
eftersom domstolen är så sammansatt,
att huvudorganisationerna på arbetsmarknaden
får utse representanter, är
det rimligt att låta SAC, som också är
en huvudorganisation, utse en repre -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

sentant. Kravet gäller de mål vilka gäller
tvister mellan SAC och något LOförbund.
Att vid en sådan överläggning
domstolen skall ha representanter bara
för den ena sidan — för LO — lycker
vi är principiellt felaktigt. Därmed har
vi inte ifrågasatt att domstolens överläggningar
skulle vara något slags förhandlingar,
där representanterna för
olika organisationer för fram sina organisationers
intressen. De har givetvis
att tolka lagstiftningen på området
och den praxis som gäller.

Yad det är fråga om är att de organisationer
och medlemmar som berörs
av domstolens beslut skall känna förtroende
för domstolen. Jag antar att
det är skälet till att andra organisationer
får vara med om att utse ledamöter,
och vi tycker att också SAC bör
ha den rätten.

Herr NILSSON i Kalmar (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ullsten tror att anledningen
till att man har lekmannarepresentanter
i domstolen är att man
skall få större förtroende för den. Det
kan i och för sig vara riktigt, men anledningen
är framför allt att man skall
ha sakkunskap i domstolen i mål som
rör detta. Anledningen till att tjänstemännen
har en representant med i domstolen
i vissa fall är, att tjänstemännen
i sådana fall har speciella avtal som
skiljer sig ganska avsevärt ifrån avtalen
på LO-sidan.

Vidare säger herr Ullsten att det inte
har anförts några sakskäl från utskottets
sida för att man inte skulle bifalla herr
Ullstens motion. Men, hem Ullsten, har
herr Ullsten själv presenterat skäl för
att vi skulle göra ändringen? Jag har ju
här talat om att om vi tillskapar denna
lag, innebär det, att vi inför en lag,
beträffande vilken vi över huvud taget
aldrig kan kontrollera att den efterlevs.
Arbetsgivaren kan ju säga precis vad
han vill till den arbetssökande som skäl
för att denne inte anställs. Under så -

Föreningsrätten m. m.

dana förhållanden finns det inte heller
något skäl att införa en sådan lag. Jag
tycker i stället att det är herr Ullsten
som skall anföra starkare skäl för att
vi skall göra ändringen, om man nu
verkligen skall vidta en sådan ändring.

Vad beträffar avtalet som sådant är
det självklart på det sättet, att arbetsmarknadens
parter kommer överens om
vad som skall stå i avtalet. Det måste
vara dem förbehållet att göra detta. Om
vi skall försöka föreskriva vad som får
stå och vad som inte får stå i avtalet,
kommer vi i en helt orimlig situation.

I fråga om arbetsdomstolens sammansättning
tycker jag nog att den är riktig,
och jag kan inte finna att det förslag
som motionärerna och reservanterna
har framlagt på något sätt skulle vara
till fördel.

Låt mig till sist säga, att bland LO:s
medlemmar betraktas SAC som en missnöjesorganisation,
som i vissa fall är
ganska starkt infiltrerad av kommunister.
Det är ganska rörande att se herrar
Ullsten och Romanus slå vakt om just
denna kategori. Även herr Åkerlind försökte
ju att stötta upp detta så långt
det är möjligt. Är det kanske så att folkpartiets
och moderata samlingspartiets
inbrytning i fackföreningsrörelsen skall
komma till stånd genom detta? Är det
fråga om ett misstänkliggörande över
huvud taget av den reformistiska fackföreningsrörelsen
som ju arbetar efter
helt andra principer än vad SAC gör?
Jag tror att både motionärerna och reservanterna
har hamnat i den rätta fållan.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Nilsson, det är
faktiskt så, hur märkligt det än kan
låta för honom, att vi från liberalt håll
slår vakt även om kommunisters och
syndikalisters rätt att få yttra sig och
vara organiserade i de organisationer
de önskar. Det är den enkla principen.

Vi har angett många skäl för att vi
anser att dessa klausuler är felaktiga.

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

Från herr Nilssons sida får vi inga skäl
till att det inte skulle gå att avskaffa
dem.

Jag skulle vilja uppmana herr Nilsson
att i detta läge — jag skall inte fortsätta
argumentationen med honom i sak —
läsa vad Valdemar Lundberg, ordförande
i Fabriksarbetareförbundet, skriver
i den organisationens tidning just
om dessa organisationsklausuler. Han
skriver: »En organisationsklausul är
ganska meningslös med hänsyn till lagen
om förenings- och förhandlingsrätt.
En arbetsgivare har nämligen icke rätt
att avskeda en arbetare under motivering
att denne tillhör fel organisation.
Däremot är det ju ingen som kan tvinga
en arbetsgivare att anställa en person
som är organiserad i ’fel’ organisation.

Med hänsyn till detta och ovannämnda
avtalsbestämmelse finns ingen organisationsklausul
i riksavtalen och endast
i ett fåtal avtal med oorganiserade
arbetsgivare. Man kan också fråga
sig om det tjänar så mycket till med
en organisationsklausul, då det borde
ligga i varje anställds intresse att vara
organiserad. Den som på grund av en
avtalsbestämmelse tvingas in i en organisation
är väl inte så värst villig att
arbeta för den organisationen.»

Om nu också herr Nilsson tycker att
de här klausulerna är så harmlösa så
kan han ju dra samma slutsats som Fabriksarbetareförbundets
ordförande.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar
förvånade mig när han påstod att folkpartiet
och moderata samlingspartiet
slår vakt om den yttersta vänstern i
denna fråga. Detta är dock en principfråga
som gäller om vi skall ha full
föreningsfrihet även för arbetssökande.
Om det sedan utgör ett stöd för den
yttersta vänstern eller den yttersta högern
har inte med saken att göra.

Herr Nilsson anser ju att diskriminering
förekommit inte bara från LO:s
utan även från SAC:s och arbetsgivar -

nas sida. Det kan alltså bli fråga om
diskriminering från olika håll och alltså
inte bara mot en grupp. Men den utvidgning
av föreningsrätten som vi tagit
upp i reservationen II är som sagt en
rent principiell fråga. Jag kan inte
förstå varför herr Nilsson är så rädd
för denna utvidgning och över huvud
taget för en översyn av problemet. Herr
Nilsson sade att det är en liten fråga.
Ja, visst är det ett litet spörsmål jämfört
med många andra, men även de
små frågorna kan vara betydelsefulla
för de berörda personerna.

När herr Nilsson påstår att vi slår
vakt om den yttersta vänstern skulle
man väl kunna säga detsamma om Valter
Åman m. fl. som motionerade i denna
fråga 1951. Den gången var det tre
motionärer i vardera första och andra
kammaren. Hela tiden har alltså riksdagsmajoriteten
skjutit frågan framför
sig, och det är det jag tycker är felaktigt.

Herr talman! Jag har inte yrkat bifall
till reservationen II tidigare men skall
be att få göra det nu.

Herr MARCUSSON (s):

Herr talman! Jag fäste mig vid något
som herr Ullsten yttrade. Han talade om
att han hade bevis för att ett par arbetare
blivit uppsagda på grund av att
de tillhörde fel organisation.

Som ombudsman för byggnadsarbetarna
har jag varit med om sådant, men
då gällde det en arbetsplats med SACanslutna
och det var byggnadsarbetare
som blev uppsagda på grund av att de
tillhörde Byggnadsarbetareförbundet.
Men det är inte detta det rör sig om, ty i
motionen talas det ju om föreningsrättsskyddet
vid anställning. I det fall jag
nämnde gäller ju redan lagen om föreningsrättsskydd.

Herr Åkerlind sade att han beskylldes
för att slå vakt om den yttersta
vänsterns intressen. Jag ställer mig alldeles
oförstående till påståendet att syndikalisterna
skulle tillhöra den yttersta

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

vänstern. Såvitt jag vet har syndikalisterna
i sina stadgar alltid haft bestämmelsen
att de skall vara opolitiska.

Jag skulle också något vilja beröra
representationen i arbetsdomstolen.
Samtliga som talat hittills har behandlat
moment B först och A sedan, men jag
vill här gå i den rätta ordningen.

Herr Ullsten och reservanterna finner
den nuvarande lekmannarepresentationen
i arbetsdomstolen bristfällig,
därför att SAC inte är representerat i
mål som rör till SAC anslutna arbetstagare.
Principen i arbetsdomstolen är
emellertid att när ett mål som rör exempelvis
byggnadsfacket avgöres skall
denna organisations representant inte
vara närvarande. Om motionärern; och
reservanterna är medvetna härom har
jag verkligen svårt att förstå deras krav.
Om herr Ullsten hade begränsat sig till
fall då arbetsdomstolen behandlar tvist
där till SAC ansluten lokal organisation
står som avtalspart kunde man med
någon ansträngning ha förstått honom.
Men då han talade också för enskilda
SAC-medlemmar som part i mål vid arbetsdomstolen
blir jag ytterligt betänksam.
I de allra flesta fall av talar vid
arbetsdomstolen rör det sig nämligen
om tolkningar av kollektivavtalen. Sakförhållandet
är en given följd av den
obetydliga roll som SAC spelar på arbetsmarknaden.
De insatser SAC gör inskränker
sig huvudsakligen till att bevaka
sina medlemmars intressen så att
de kommer i åtnjutande av samma förmåner
som andra parter har förhandlat
sig till.

I klartext kan man säga på detta sätt.
Då till LO och SAF anslutna förbund
har träffat överenskommelse om nya avtal,
som skall gälla för viss perioi —
vilket vi hoppas skall lyckas även i år
— kommer syndikalisterna några dagar
senare och begär att få underskrivet på
att samma förmåner skall gälla för dem.

Vad som här begärs är att en representant
för SAC i arbetsdomstolen skall
tolka och döma i mål om avtal som

Föreningsrätten m. m.

träffats av LO-förbund i egenskap av
avtalsslutande part. Kammarens ledamöter
torde förstå att detta inte kan
vara riktigt. Jag har svårt att inse att
just SAC skulle ha en representant i arbetsdomstolen,
som motionärerna och
reservanterna föreslår. Det skulle innebära
en klar prioritetslagstiftning till
syndikalisternas förmån, eftersom vi har
ett stort antal organisationer med mångdubbelt
större antal medlemmar än SAC
vilka ändå inte har plats i arbetsdomstolen.
Ett sådant förhållande skulle
exempelvis av LO:s medlemmar betraktas
som ovidkommande inblandning av
en organisation, som herr Ullsten fullt
riktigt konstaterat står i ett förhållande
till LO som markeras av »viss spänning»
och på det lokala planet t. o. m. beskrivits
som »tidvis markerad irritation».

När det sedan gäller avsnittet B syftar
motionärernas önskemål till ett förbud
mot klausuler som ger företräde för en
viss avtalsslutande arbetstagarpart vid
anställning hos företag med vilket avtalet
är slutet. Där nämner motionärerna
olägenheterna för SAC:s medlemmar
genom förekommande klausuler inom
byggnadsbranschen. I det sammanhanget
talar motionärerna om den nuvarande
rättsliga regleringen som otillfredsställande
för SAC:s medlemmar och
säger att den är av stor praktisk betydelse.
Då vill jag fråga om man där är
ute efter att försöka splittra den i andra
fall berömda och starka svenska fackföreningsrörelsen.
Herr Ullsten sade
själv i denna kammare för ett år sedan:
»Vi har en föreningsrättslagstiftning i

detta land som är---betydelsefull

för---fackföreningsrörelsen som

också har vuxit sig stark och på ett effektivt
sätt bidragit till stabiliteten på
arbetsmarknaden, kanske på ett sätt som
är unikt.»

Hur tror herr Ullsten att arbetsmarknaden
skulle fungera i dag om syndikalisterna
hade något inflytande? De
har ju i princip inte velat acceptera
kollektivavtal utan anser att varje ar -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

betsplats skall fungera självständigt,
med förhandlingar, strandningar och
eventuella konflikter i släptåg. Syndikalisternas
andel i den åberopade byggnadsarbetarkåren,
där deras antal skulle
vara störst, uppgår inte till mera än
cirka 4 procent. Fackföreningsrörelsen
i vårt land har alltid bildat front mot
syndikalisterna.

Även om folkpartiet och moderata
samlingspartiet sällan säger det offentligt,
märker vi att de gärna vill splittra
fackföreningsrörelsen. En del kan
tala varmt för syndikalismen, så länge
den inte utgör någon verklig faktor,
men om så skulle bli fallet får man
nog erfara vilka arbetsmetoder som det
svenska arbetslivet skulle drabbas av.

Det har under debatten framhållits
att man i denna fråga inte syftar till att
tillvarata vänsterns intressen. Men den
som begär upplysningar om HCA —■
f. d. högerns centrala arbetarråd, där
herr Åkerlind är ordförande — får en
mängd reklam för medlemskap i SAC
i ett brev på posten, avsänt från moderata
sarhlingspartiets kansli.

Organisationsklausulen innebär endast
visst företräde för medlemmar i
den avtalsslutande arbetstagarorganisationen.
Med hänsyn till den begränsade
omfattningen av avtalen med
nämnda klausul —- de kan ju endast
avse oorganiserade arbetsgivare — begränsningarna
i deras giltighet samt det
ringa antalet SAC-medlemmar inom
byggnadsbranschen synes motionärernas
tal om stora olägenheter betydligt
överdrivet.

Syndikalismen kan en del tala varmt
för när den inte utgör någon verklig
faktor, men om så skulle vara fallet
bör man nog tänka på vilka arbetsmetoder
som då skulle drabba det svenska
arbetslivet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik

med anledning av det senast framförda
påståendet att man om man begär
upplysningar från HCA får propaganda
från syndikalisterna. Om man begär
upplysningar om syndikalisterna från
HCA eller MCA — d. v. s. moderata samlingspartiets
centrala arbetarråd, som
det heter efter partiets namnbyte —
får man också sådana upplysningar.
Om man begär att få deras upplysningsskrifter,
anskaffar vi också sådana. Begär
man upplysningar om LO, får man
sådana, och om man begär upplysningar
om båda organisationerna, får man
upplysningar om dem båda. Så enkelt
är det med detta.

Herr MARCUSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! I Ung Höger nr 4 1968
står det tydligt och klart vart man skall
vända sig för att få SAC-broscliyrer och
för att få SAC-medlemskap förmedlat.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Det bör också framhållas
att detta påstående i Ung Höger var
felaktigt och senare har dementerats
från detta håll.

Herr NORDBERG (s):

Herr talman! Folkpartiet och moderata
samlingspartiet har ju funnit varandra
till hälften när det gäller den
motion som nu behandlas. Folkpartiets
representanter står emellertid ensamma
bakom det första delyrkandet som gäller
arbetsdomstolens sammansättning.

Motionärerna kräver i detta avseende
— och de har fått stöd av sina partivänner
i utskottet — att SAC, den
syndikalistiska rörelsen, skall vara representerad
i arbetsdomstolen. Som ett
skäl för sitt yrkande anför motionärerna
att det inte kan anses säkert att de
av Landsorganisationen föreslagna ledamöterna
intar samma ståndpunkt till
en fråga, om SAC är part i målet jämfört
med om det skulle vara någon annan
som var löntagarpart. Reservanterna
anför som skäl för sitt yrkande om

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

oifall till motionerna att SAC inte sällan
varit part i mål i vilka hävdats att
en arbetsgivare gynnat en LO-ansluten
organisation på SAC:s bekostnad. Om
SAC i sådana fall skulle vara representerat
i arbetsdomstolen skulle detta
stärka förtroendet för arbetsdomstolen
och dess opartiskhet skulle inte kunna
sättas i fråga, uttalar reservanterna.

Dessa två skäl utgör i själva verket
två allvarliga beskyllningar — inte bara
mot ledamöterna från Landsorganisationen
utan mot samtliga ledamöter i
arbetsdomstolen. Och jag instämmer i
vad som sagts här tidigare, att när motionärerna
framfört ett så allvarligt påstående
kan de med rätta avkrävas ett
besked om i vilken fråga och i vilken
dom, fastställd av arbetsdomstolen, som
LO:s representanter intagit en sådan
ståndpunkt som motionärerna väl måste
ha till grund för sitt påstående. Och
reservanterna har samma skyldighet att
redovisa vilka domstolsutslag som åsyftas
när de underförstått vill göra gällande
att arbetsdomstolen uppträtt partiskt
till LO:s förmån gentemot SAC.

Uppenbarligen har reservanterna inte
fullt förtroende för arbetsdomstolen —
de anser tydligen att arbetsdomstolens
oväld kan sättas i fråga i dagens läge.

Herr Ullsten sade visserligen i ett
av sina inlägg att motionärerna inte
ifrågasätter arbetsdomstolens oväld,
men jag vill då fråga om ni inom folkpartiet
ansluter er till den kritik, som
SAC framfört i detta avseende och som
väl måste vara det som ligger till grund
för motionsyrkandena, eller om ni tar
avstånd från denna kritik.

Det torde inte bara vara av intresse
för kammarens ledamöter att få besked
i dessa frågor, utan jag föreställer mig
att arbetsdomstolen och dess ledamöter
är minst lika intresserade av ett
svar från motionärerna och reservanterna.

Låt mig sedan framföra några allmänna
synpunkter på yrkandet om
SAC:s representation i arbetsdomstolen.

Föreningsrätten m. m.

Jag framför synpunkterna med utgångspunkt
från att arbetsdomstolens ledamöter
inte är att betrakta som intresserepresentanter
utan i stället har till uppgift
att tillföra arbetsdomstolen allmän
kunskap om förhållandena på arbetsmarknaden
och de där utbildade rättsuppfattningarna.

Som bekant är SÅC:s medlemmar
verksamma inom samma arbetsområden
som LO:s och tjänstemannaorganisationernas
medlemmar. Det torde också vara
bekant att det är LO och tjänstemannaorganisationerna
som förhandlat
sig till de avtal som där gäller och
under vilka även SAC:s medlemmar arbetar.
Vad medlemsantalet beträffar utgör
SAC knappt 1 procent av del totala
antalet verksamma inom dessa avtalsområden,
och därtill kommer att organisationen
helt saknar erfarenheter från
de förhandlingar som lett fram till de
gällande avtalen. Det kan med detta
som utgångspunkt inte vara med något
större allvar som motionärerna och reservanterna
vill hävda att SAC skulle
kunna tillföra arbetsdomstolen några
mera betydelsefulla erfarenheter i frågor
som arbetsdomstolen har att handlägga.

Vidare har motionärerna och reservanterna
tydligen helt bortsett från de
arbets- och beslutsprinciper som råder
inom den syndikalistiska rörelsen. Enligt
dessa principer skulle det, enligt
vad jag kan förstå, inte vara möjligt för
en representant för SAC att intaga en
självständig ställning till de alltid principiellt
viktiga frågor som arbetsdomstolen
har att behandla. En fråga som
exempelvis berör en lokal samorganisation
får inte bli föremål för överenskommelse
eller slutgiltigt ställningstagande
med mindre än att den lokala
samorganisationen behandlat frågan och
fattat sitt beslut. I praktiken skulle det
följaktligen innebära att en SAC-ledamot
i arbetsdomstolen inte skulle kunna
inta någon annan ståndpunkt än den
som SAC framför vid pläderingen inför

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

arbetsdomstolen. Ett sådant förhållande
skulle leda till att det skulle bli eu
direkt intresserepresentation, vilket
helt skulle strida mot arbetsdomstolens
uppgift och funktion.

När det gäller det andra yrkandet,
som avser att förhindra de fackliga organisationerna
från att träffa avtal som
innehåller en s. k. organisationsklausul,
har fullt samförstånd uppnåtts mellan
folkpartiets och moderata samlingspartiets
representanter.

De praktiska konsekvenserna av motionärernas
och reservanternas yrkanden
innebär ingenting annat an att
man här vill tillförsäkra de oorganiserade
arbetsgivarna samma oinskränkta
rätt som gäller för de arbetsgivare vilka
är anslutna till SAF. Det gäller alltså
rätten att fritt antaga och avskeda arbetskraft.

Jag kan förstå ait det utgör en nagel
i ögat på folkpartiet och moderata
samlingspartiet att de fackliga organisationerna
har naggat denna arbetsgivarnas
ensamrätt i kanten. Jag vill säga
att motionärerna och reservanterna i
denna fråga mera går arbetsgivarnas
ärenden än någon annans.

I motionen anföres att organisationsklausulen
skulle utgöra ett särskilt
stort problem för SAC:s medlemmar
sysselsatta inom byggnadsindustrin. Låt
mig till detta anföra följande: Av de
yrkesverksamma medlemmar som tillhör
Byggnadsarbetareförbundet är cirka
30 procent sysselsatta hos oorganiserade
arbetsgivare, där alltså möjligheter
till en organisationsklausul föreligger.
Motsvarande procentandel för
sådana som är verksamma hos samma
företagargrupp men som av någon anledning
icke tillhör Byggnadsarbetareförbundet
är densamma, d. v. s. cirka
30 procent. Med detta som utgångspunkt
kan man utan tvekan säga att
ryktet om svårigheterna är vida överdrivet.
Det är alltså inte svårare för en
syndikalistisk medlem att få anställning
hos oorganiserade arbetsgivare än

vad det är att få anställning hos arbetsgivare
anslutna till SAF.

Låt mig få upplysa herrar Ullsten
och Romanus om att problemet med de
oorganiserade arbetsgivarna —• som
inom parentes sagt är lika många som
SAC-medlemmarna inom byggnadsindustrin
—• ligger däri att vår fackliga
organisation tvingas att bedriva ett
mycket omfattande, arbetskrävande och
kostsamt bevakningsarbete i syfte att
trygga de löne- och avtalsmässiga intressena
även på de arbetsplatser där
oorganiserade arbetsgivare uppträder.
Med var och en av dessa arbetsgivare
måste det bedrivas förhandlingar, och
då dessa uppgår till ett antal av cirka
8 000, kan var och en förstå omfattningen
av arbetsuppgifterna. Detta är
ett arbete, vars kostnader endast de
organiserade byggnadsarbetarna får vara
med om att bestrida utöver att de
också är ensamma om att betala de
kostnader som det betingar att förhandla
sig fram till den löne- och avtalsmässiga
tryggheten i anställningen, som
emellertid även andra som inte tillhör
organisationen, exempelvis SAC:s medlemmar,
får vara med att skörda frukterna
av.

Man tycker att herr Åkerlind inte
borde vara främmande för dessa frågor
såsom medlem av Byggnadsarbetareförbundet.
Han borde vara väl insatt
i organisationsklausulens innebörd och
följaktligen veta att klausulen inte endast
föreskriver en förtursrätt — för
övrigt en mycket begränsad sådan —
för arbetslösa byggnadsarbetare utan
även innehåller en bestämmelse om en
fastställd turordning vid avskedanden.
Denna turordning saknas i de avtal som
är upprättade med arbetsgivare anslutna
till SAF. Dessa arbetsgivare bestämmer
självsvåldigt vilka som skall avskedas,
och detta har som bekant i inte
så liten utsträckning drabbat den äldre
arbetskraften inom byggnadsindustrin.

Har reservanterna tänkt sig att den
utredning som de åberopar även skall

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

framlägga förslag i syfte att begränsa
arbetsgivarnas ensamrätt vid avskedanden
liksom vid anställande av arbetskraft,
eller —• i klartext — vill folkpartiet
och moderata samlingspartiet lagstifta
om att 32 § skall borttas från
SAF:s stadgar? Nej, motionärernas och
reservanternas yrkande är alltför begränsat
för att avsikten skulle vara att
behandla hela det frågekomplex som
man går in på när man diskuterar dessa
ting. Yrkandet innebär helt enkelt att
man vill hindra de fackliga organisationerna
att träffa avtal med organisationsklausul
och tillförsäkra alla arbetsgivare
den rätt som SAF-stadgarnas
32 § innebär.

Det är i och för sig inte förvånande.
Vi är vana vid att folkpartiet och moderata
samlingspartiet på olika sätt vill
bekämpa fackföreningsrörelsens intressen.
Det finns också en skrivning i motionen
som ger mig anledning till vissa
funderingar. Där står nämligen att läsa:
»Mellan den syndikalistiska fackföreningsrörelsen
och Landsorganisationen
har rått en viss spänning, på det
lokala planet tidvis en markerad irritation».
I den män denna spänning och
irritation förekommer verkar det som
om folkpartiet och moderata samlingspartiet
helt och fullt står på SAC:s
sida. Detta är inte första gången och
inte heller i den enda fråga som dessa
båda partier engagerat sig för den syndikalistiska
rörelsen mot Landsorganisationen
och dess medlemsförbund.

Det har tidigare nämnts i debatten
att moderata samlingspartiet har ett
speciellt arbetarråd, i vilket herr Åkerlind
är ordförande. Detta arbetarråd säger
sig ha som en av sina främsta uppgifter
att bryta den socialdemokratiska
dominansen i fackföreningsrörelsen,
bl. a. genom att bilda opolitiska fackföreningar.
Säkerligen har det också
—■ trots herr Åkerlinds tillbakavisande
av vad som stod i Ung Höger -— uppgiften
att medverka till att värva medlemmar
till den syndikalistiska rörel -

Föreningsrätten m. m.

sen. Vad som förvånar en är att detta
samarbete, som förekommer mellan
moderata samlingspartiets arbetarråd
och SAC, bedrivs med en organisation
som har en klart anarkistisk uppfattning
och ser staten som en av sina
största fiender.

Herr Ullsten från folkpartiet har vid
ett tidigare tillfälle gått syndikalisternas
ärenden i syfte att frånta en facklig
organisation ett av dess viktigaste
instrument för att bevaka de anställdas
lönemässiga intressen. Jag avser den
motion som herr Ullsten väckte i denna
kammare för något år sedan och som
bl. a. behandlade den mätningsorganisation
som finns uppbyggd inom byggnadsindustrins
förbund. I det fallet gick
både SAC och herr Ullsten arbetsgivarnas
intressen till mötes i mycket
långa stycken.

Jag tycker att exemplen bekräftar att
folkpartiet och moderata samlingspartiet
går den syndikalistiska rörelsens
ärenden i syfte att skada den reformistiska
fackföreningsrörelsen.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna ge herr
Nordberg den komplimangen att han
är den förste av dem som från socialdemokratiskt
håll deltagit i denna debatt
som klart har redovisat motiven
för varför man vill avslå motionärernas
krav. Herr Nordberg tycker inte
om den syndikalistiska organisationens
idé och anser att syndikalisterna inte
skall ha samma rätt till frihet på föreningsområdet
som andra organisationer.
Detta är dock en ståndpunkt även
om det vore för mycket att säga att
den är hederlig; jag delar den inte. För
min del menar jag att föreningsfrihetslagstiftningen
på samma sätt som tryckfrihetslagstiftningen
skall vara till för
alla. Poängen med dessa friheter är
nämligen att man har accepterat att det
får finnas olika slags idéer, olika slags
organisationer, och att man inte lagstiftningsvägen
skall försöka hjälpa den

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

ena organisationen att konkurrera ut
den andra.

Herr Nordberg påstod att vi i motionen
hävdat att arbetsdomstolen inte är
objektiv. Jag antar att han därvid tänker
på följande avsnitt i motionen:
»Det är dock klart att lekmannaledamöterna
har en tendens till större förståelse
för den närstående partens synpunkter.
»

Jag skall ge herr Nordberg två andra
citat som ligger bakom den förmodan
som detta påstående bygger på. Det ena
är ur professor Folke Schmidts arbete
»Kollektiv avtalsrätt»: »Under en

period kom ämbetsmannaelementet att
stanna i minoritet i en serie mål som
rörde verkan av organisationsklausuler
och AD:s avgöranden bestämdes av arbetsgivar-
och arbetareledamöternas gemensamma
votum. Majoritetens ståndpunkt
innebar en tolkning av bestämmelserna
om föreningsrätt som var mycket
ogynnsam för de syndikalistiska
fackföreningarna.»

Det andra citatet är från Lennart
Geijers doktorsavhandling —- det var
det citatet som åberopades i en motion
1965, som herr Nordberg tydligen tänkte
på. Det heter där: »Det är svårt att
komma förbi det väsentliga förhållandet
att lekmannaledamöterna nästan alltid
reserverar sig för den egna sidan.»

Jag förstår inte hur herr Nordberg
kan mena att hävdandet av dessa principer,
som alltså också har stöd från
dem som vetenskapligt sysslat med frågan,
kan vara ett sätt att försöka komma
åt LO och stödja arbetsgivarsidan.
Det är desto mer märkligt som de krav
vi fört fram avvisats av Arbetsgivareföreningen
men tillstyrkts av löntagarorganisationen
TCO.

Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är märkligt att
denna debatt huvudsakligen har rört
sig om huruvida man vill komma åt
den ena eller den andra organisationen.
Frågan gäller dock en utvidgning

av föreningsrättsskyddet för arbetssökande
och en utredning av detta spörsmål.
Det vittnar om sjukt samvete att
då så engagerat tala om att man vill
komma åt den ena eller den andra organisationen.
Jag har ingen anledning
att försöka komma åt någon organisation.
Vad jag är ute efter är att löntagarna
skall få större frihet på detta
område. Om den utredning som vi har
förordat inte anser att löntagarna kommer
att få detta, är jag helt med på
att förslaget får falla.

Men sedan är det alldeles riktigt, herr
Nordberg, att moderata samlingspartiets
centrala arbetarråd har tagit som en
av sina uppgifter att bekämpa den socialdemokratiska
utsugningen av fackföreningsrörelsen.
Vi anser nämligen
att fackföreningsrörelsen skulle kunna
arbeta mer effektivt för löntagarnas
bästa på det fackliga planet, om man
kunde minska den politiska utsugningen,
både personellt och ekonomiskt.

När vi beskylls för att vilja komma
åt den ena eller den andra organisationen,
kunde man lika gärna år 1951
ha riktat denna beskyllning mot Folke
Kyling, Hildur Nygren, Gerda Höjer,
Valter Åman, Edvin Thun och Johan
Sunne. Dessa personer framlade då precis
samma förslag i en riksdagsmotion,
som även behandlade en del andra frågor.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Herr Nordberg upprepade
mellan fem och tio gånger i sitt anförande,
att motionärerna och reservanterna
går andras ärenden — än var
det arbetsgivarnas ärenden, än syndikalisternas.
Skulle vi inte kunna försöka
tillämpa den metoden, att vi respekterar
varandras uttalanden om våra
motiv? Det är ju ändå mycket svårt att
bevisa vad andra människor har för
motiv. Vi motionärer och reservanter
har sagt att vi vill utvidga den rättighet,
som de anställda för närvarande
har, till att omfatta även arbetssökan -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

7.1

de. Skulle man då inte som en hypotes
kunna utgå från att det är just detta vi
vill att vi inte går några andras ärenden?
Jag tror att debatten skulle vinna
på det.

I försvaret för ställningstagandet att
inte vilja utvidga skyddet för föreningsrätten
även till arbetssökande har de
socialdemokratiska talarna, som jag
uppfattat det, gått efter två olika linjer.
Den ena är vad jag skulle vilja kalla
bortförklaringslinjen, och den använder
utskottet. I utskottsutlåtandet säges,
att denna fråga kan komma att prövas
i ett senare sammanhang men att föreningsrätten
för närvarande fungerar
i stort sett bra och att någon utvidgning
därför inte är omedelbart aktuell. Däremot
förekommer ingenting i utskottsutlåtandet
som tyder på att utskottet
anser att det skulle vara oriktigt att
göra en sådan utvidgning.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
denna passus i utlåtandet, eftersom
utskottsmajoritetens talesman tydligen
inte har upptäckt att utskottet faktiskt
framhåller att frågan kan komma att
prövas vid ett senare tillfälle. Det skulle
utskottet inte göra, om det ansåg att
förslaget var alldeles vanvettigt.

Men utskottsmajoritetens talesman
kanske inte talar för utskottet när det
gäller just den meningen. Han följer en
annan variant av bortförklaringslinjen.
Han anser att efterlevnaden av en lagstiftning
på detta område inte går att
kontrollera och att man därför inte bör
lagstifta.

Det skydd som för närvarande finns
för anställda är i viss mån behäftat med
samma svaghet. Men man kan ändå gardera
sig mot den föreningsrättskränkningen,
att en arbetsgivare direkt vägrar
att anställa en person med hänvisning
till vederbörandes organisationstillhörighet.
Att organisationsklausulerna
blir ogiltiga inte bara när det gäller
anställda utan även när det gäller arbetssökande,
kan alltså uppnås genom
den föreslagna lagändringen. Dessutom:

Föreningsrätten m. m.

det finns på andra områden likartad
lagstiftning, som avses vara normbildande
för förhållanden som inte i detalj
kan kontrolleras. Jag behöver bara erinra
om den lagstiftning mot rasdiskriminering
som vi kanske så småningom
får ta ställning till.

Herr Nordberg däremot, han går inte
på bortförklaringslinjen. Nej, han försvarar
organisationsklausulerna. Han
anser dem vara bra, eftersom de — som
han säger — naggar i kanten arbetsgivarens
rätt att anställa fritt. Jag uppfattar
inte den aktuella frågan som en
rätt för arbetsgivaren, utan som en rätt
för eu arbetstagare att oberoende av
organisationstillhörighet — oberoende
av om han tillhör en annan organisation
än herr Nordberg — kunna få arbete.
Det är det saken gäller.

Ytterligare ett bevis för att vår avsikt
inte är att företräda arbetsgivarnas
intressen, är att liberala riksdagsledamöter
åtskilliga gånger har fört fram
krav på skydd mot obefogade uppsägningar,
just för att minska arbetsgivarnas
möjligheter att hantera arbetskraften
som de vill.

Den fråga man måste ställa när man
hör herr Nordbergs uttalande är: Vill
Ni inskränka föreningsrättsskyddet även
för dem som är anställda i dag? Samma
argumentering som han för beträffande
de arbetssökande kan tillämpas även på
de anställda, där organisationsklausulerna
för närvarande inte har någon kraft.
Anser herr Nordberg att man skall ta
bort det skyddet för de anställda? Det
är svårt att få något annat intryck av
hans anförande.

I den diskussion som förts här och
som även förekommit på annat håll har
det sagts att det är underligt att folkpartister
och liberaler vill företräda
syndikalisterna trots att man har olika
uppfattningar.

Innan jag går in på detta vill jag protestera
mot de olika beskrivningar av
syndikalisterna som här gjorts. Herr
Nilsson i Kalmar säger att de är infiltre -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

rade av kommunister, medan herr Marcusson
anser att de är opolitiska. Detta
går inte riktigt ihop. Även om man inte
själv är syndikalist, måste man ge SAC
det erkännandet att det har varit mycket
klart antikommunistiskt. Jag känner
inte till om det kan finnas enskilda
kommunister hland dess medlemmar,
men SAC som organisation har tagit
bestämd ställning mot diktarturrörelser.
Om man läser Arbetaren från
den tiden då det var obekvämt att reagera
mot diktaturregimer av olika slag
skall man finna att något klarare ställningstagande
mot nazism och kommunism
kan man knappast begära.

Jag har velat säga detta även om jag
inte själv är syndikalist och även om
jag har helt andra uppfattningar om
både fackligt och politiskt arbete än
de har. Syndikalisterna rekryterar även
tjänstemän, men jag tillhör en annan
organisation, nämligen Tjänstemännens
centralorganisation, och det tänker jag
fortsätta med. Jag tycker ändå det är
möjligt att arbeta för syndikalisternas
rätt att verka fritt, utan hinder av monopolklausuler.

Man frågar hur arbetsmarknaden
•kulle fungera och vilka konsekvenserla
skulle bli om detta genomfördes.
Ta, vad kan det bli för allvarliga konsekvenser
om föreningsrättsskyddet utsträckes?
Om jag inte fattade herr Nordberg
fel sade han, att inom Arbetsgivareföreningens
område, där man inte har
sådana klausuler, och inom det område
där de förekommer var andelen
oorganiserad arbetskraft ungefär lika
stor. LO behöver alltså inte dessa organisationsklausuler
till sitt skydd. Det
har jag heller aldrig trott; jag är övertygad
om att LO är en starkare organisation
än så. Det framgår ju också av
att på det område som Arbetsgivareföreningen
omfattar, där man inte har
dessa klausuler, har LO behållit och
förstärkt ställningen som dominerande
organisation på sin del av arbetsmarknaden.

Jag kan inte förstå att dessa organisationsldausuler
skulle vara något livsvillkor
för LO-förbunden. Det är därför
alldeles absurt att påstå, att det
skulle vara att angripa LO, eller att
splittra arbetsmarknaden, när man vill
ge en liten grupp de rättigheter som
alla andra grupper har.

Herr talman! Jag skall be att få avsluta
med att citera ur FN :s konvention
om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter, som har undertecknats av
utrikesminister Torsten Nilsson för
Sveriges räkning den 29 september
1967 i New York. Där står följande:
»Inga andra inskränkningar må göras
vid utövandet av denna rätt» — d. v. s.
rätten att ansluta sig till den fackorganisation
man själv väljer -— »än sådana
som föreskrivs i lag och som är nödvändiga
i ett demokratiskt samhälle i
den nationella säkerhetens eller allmänna
ordningens intresse eller till skydd
för andras rättigheter och friheter.»

Herr talman! Jag tror inte att dessa
monopolklausuler är nödvändiga i vare
sig den nationella säkerhetens eller den
allmänna ordningens intresse. Därför
bör skyddet utvidgas även till arbetssökande.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag har, inte utan möda,
hittills lyckats låta bli att begära ordet.
Jag skulle nämligen gärna velat delta
i denna debatt, men jag skall inte ge
mig in i den. Anledningen till att jag nu
har tagit till orda är att jag gärna vill
rätta till ett par uppgifter i den reservation
som gäller en översyn av föreningsrättslagen
beträffande arbetssökande.
Jag tycker jag har så mycket större anledning
att göra det som jag personligen
på ett eller annat sätt har varit intimt
inblandad vid tillkomsten av de tre skäl
som reservanterna anför.

Reservanterna åberopar först att TCO
år 1951 förordade en undersökning. Jag
kan nämna att det skedde på grundval
av en motion med TCO:s dåvarande di -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

rektor Valter Åman som huvudmotionär,
en motion som jag hade författat.
Jag kan väl säga i dag att jag i något
ungdomligt oförstånd trodde att frågan
om arbetssökande och föreningsrätten
var ett problem som skulle kunna lösas
utan alltför stora ansträngningar. Den
erfarenhet jag sedermera har fått av
svårigheterna med föreningsrättsmål
i arbetsdomstolen har lärt mig att möjligheterna
att finna en lösning nog inte
ligger i att man ändrar lagen om förenings-
och förhandlingsrätt.

Sedan kommer jag till det halmstrå
som reservanterna har klamrat sig fast
vid, nämligen TCO:s yttrande år 1966,
ett yttrande som TCO:s styrelse antog
på mitt förslag såsom föredragande
i styrelsen och som inte skall läsas så
som det återges i reservationen. TCO
sade nämligen att denna fråga inte kunde
anses vara av någon större betydelse
och att TCO inte ville förorda att den
ensam gjordes till föremål för en utredning.
Om det framdeles skulle ske en
översyn av lagen om förenings- och
förhandlingsrätt, kunde det emellertid
vara lämpligt att också ta upp det här
problemet. Tanken bakom denna formulering
var att det kanske vore lika bra
att man då klarade ut huruvida det
verkligen fanns någon möjlighet att lösa
problemet den vägen, vilket i varje fall
TCO inte ansåg.

Till slut, herr talman, vill jag säga att
det tredje stycket i reservationen förefaller
mig vara en hopvispning av olika
frågor. Först åberopas den ifrågasatta
utredningen om uppsägningsskydd för
de anställda, som regeringen har aviserat
och som alltså gäller skydd för dem
som har en anställning. Sedan säger reservanterna
plötsligt: »Utskottet ansluter
sig till önskemålet om en översyn
av lagen om förenings- och förhandlingsrätt
---.» Vem har talat om

det? Jag har inte talat om det, jag har
bara berört frågan om uppsägningsskydd.
.lag kan inte se att andra lagutskottet
1966 har uttryckt något önske -

Föreningsrätten ni. m.

mål om en översyn. Jag kan inte heller
se att TCO — om det är den organisationen
man tänker på — har uttalat ett sådant
önskemål. Det är alltså en fråga
som här plötsligt kommer in i bilden.

Herr talman! Jag har med detta bara
velat ange vilken ståndpunkt jag intar
i detta ärende och förklara att det inte
är lämpligt att blanda ihop utredningen
om uppsägningsskydd med frågan om
ändringar i lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Det måste ju ändå vara
någon reda och ordning beträffande de
frågor som man skall utreda.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om statsrådet Geijer
i någon mån har ändrat uppfattning,
beklagar jag det. Jag tror dock man bör
lägga märke till att statsrådet Geijer nu
inte talar för TCO:s räkning. Det kan
alltså inte automatiskt antas att TCO
därmed har ändrat mening — herr statsrådet
Geijer har ju bytt miljö.

Jag ber att för klarhetens skull få citera
de avslutande styckena i TCO:s
remissyttrande av år 1966.

Man säger först beträffande behandlingen
år 1951: »TCO, som inhämtat
yttrande från organisationerna av privatanställda
anslutna till TCO om deras
erfarenheter, framhöll beträffande frågan
om medveten underlåtenhet att anställa
fackligt organiserad arbetskraft,
att TCO förordade en undersökning av
detta spörsmål. Andra lagutskottet yrkade
att motionerna icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd, vilket blev
riksdagens beslut.»

Vidare heter det: »TCO anser alltjämt
med hänsyn till erfarenheterna
från TCO-området, att skäl kan anföras
för en närmare undersökning av det berörda
spörsmålet. Det förefaller emellertid
tveksamt om en sådan utredning
nu bör komma till stånd enbart för den
av motionärerna aktualiserade frågan.
Frågan borde lämpligen prövas i samband
med en allmän översyn av lagen
om förenings- och förhandlingsrätt.»

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

Det står alltså ingenting om vad som
borde göras, om en sådan utredning
skulle komma till stånd, som statsrådet
Geijer nu sade, utan det står att frågan
borde prövas i samband med en allmän
översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Vad statsrådet menade
när han skrev detta vet jag inte, jag
håller mig till vad som TCO här har
uttalat.

Till sist ställde statsrådet Geijer frågan,
vem som har uttalat önskemål om
en översyn av lagen om förenings- och
förhandlingsrätt och sade att han själv
i varje fall inte hade gjort det, utan att
han bara hade talat om skydd mot obefogade
uppsägningar.

För det första har ett sådant önskemål
uttalats i motionen. För det andra
har TCO, såsom jag just citerat, gjort
det, och det är till dessa önskemål vi
har anslutit oss. Jag hoppas att det inte
skall vara omöjligt för regeringen att
vid översynen av uppsägningsskyddet
också undersöka, om föreningsrättsskyddet
kan utvidgas till arbetssökande.
Jag konstaterar att statsrådet Geijer och
TCO inte har uttalat sig emot detta.

Herr NORDBERG (s):

Herr talman! Herr Ullsten försökte
i sin senaste replik ge sken av att den
lagstiftning vi har på detta område
skulle på något sätt missgynna den syndikalistiska
rörelsen och gynna någon
annan rörelse. Det måste väl ändå vara
att tolka lagstiftningen på ett mycket
egendomligt sätt.

Rätten att teckna avtal med organisationsklausul
tillkommer inte bara de
LO-anslutna fackförbunden, utan det är
en rätt som även den syndikalistiska
organisationen har och som utnyttjas
av denna organisation.

Låt mig för att herr Ullsten skall vara
på det klara med skillnaderna ange hur
Landsorganisationens fackförbund använder
sina organisationsklausuler och
hur den syndikalistiska rörelsen utnyttjar
rätten att införa organisationsklau -

sul. Den organisationsklausul som Byggnadsarbetareförbundet
tillämpar innebär
att i den mån det finns arbetslösa
byggnadsarbetare inom en mil från arbetsplatsen
är arbetsgivaren skyldig att
i första hand anställda dem. Där finns
alltså inte samma bestämmelse som
i den syndikalistiska organisationsklausulen,
i vilken det står: »Endast organiserade
arbetare få användas och skola
vara godkända av undertecknad organisation.
» Det är alltså ett rätt långtgående
krav som den syndikalistiska rörelsen
ställer, att den syndikalistiska organisationen
vid varje anställning skall
tillfrågas, om den kan godkänna den anställde
eller inte.

Jag tycker att herr Ullsten borde ha
kunnat lyssna till vad jag sade i mitt
förra anförande, där jag konstaterade
att det inte är någon större svårighet
för en medlem i en syndikalistisk organisation
att få anställning hos en oorganiserad
arbetsgivare i jämförelse med
hans möjligheter att få anställning hos
en till SAF ansluten arbetsgivare.

Herr Romanus ställer i anledning av
det resonemanget följande fråga: Varför
vill man från den fackliga LO-rörelsens
sida behålla denna organisationsklausul?
Låt mig säga att ett mycket
vägande skäl för detta är följande.

För att skapa en väl planerad och inriktad
rekrytering av arbetskraft till
byggnadsindustrin har Byggnadsarbetareförbundet
tillsammans med arbetsgivarorganisationer
som är anslutna till
SAF ett gemensamt samarbetsorgan, där
man träffar överenskommelse om hur
rekryteringen och utbildningen av arbetskraften
skall läggas upp, planeras
och genomföras. Inom den sektor av
arbetsmarknaden, där arbetsgivarna är
oorganiserade, föreligger inte samma
möjlighet. Där utgör emellertid organisationsklausulen
en möjlighet för vårt
fackförbund att kunna utöva en viss
kontroll över den form av rekrytering
som sker även på de arbetsplatserna.
Där har vi möjlighet att styra rekryte -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

ringen på ett sätt som innebär att den
går genom de uppdragna utbildningsvägarna
som man är överens om mellan
arbetsmarknadens parter. Det är alltså
ytterst värdefullt att vi har det ordnat
på detta sätt just på denna del av arbetsmarknaden.

Herr Åkerlinds inlägg bekräftar väl
bara riktigheten av vad som tidigare
har sagts i debatten, nämligen att moderata
samlingspartiets centrala arbetarråd
har ett huvudsyfte, nämligen att
bryta den socialdemokratiska dominansen
i fackföreningsrörelsen, att göra
denna rörelse opolitisk, att försöka,
vilket också framhållits, att stärka den
syndikalistiska rörelsen gentemot
Landsorganisationen. De arbetsuppgifter
som arbetarrådet har kan bara syfta
till en enda sak, och det är att försvaga
svensk arbetarrörelse.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Herr Nordberg tog
i sitt första anförande ganska lång tid
på sig att kritisera SAC:s idépolitiska
inriktning och använde, som jag och
och jag tror de flesta uppfattade det,
detta som ett skäl för att man kan tolerera
organisationsklausulerna. Det är
därför jag tog upp den saken.

Det är alldeles klart, att denna typ av
organisationsklausuler, som också kallas
för monopolklausuler, har en alldeles
klar tendens att gynna den starka
organisationen. Det är väl ändå på det
viset — jag tror inte herr Nordbergförnekar
det — att även på den sektor
som vi nu diskuterar, den som ligger
utanför SAF-området och som alltså är
ganska liten, LO-förbunden har den helt
dominerande ställningen i jämförelse
med SAC. Det är alltså mycket oftare,
jag skulle vilja säga praktiskt taget alltid
så, att om det är någon som drabbas
av dessa organisationsklausuler, är det
medlemmar av SAC. Jag skulle förmoda
att det är relativt sällan som medlemmar
av LO-förbund drabbas. Klausulen

Föreningsrätten m. m.

har därför en tendens att missgynna
SAC, eftersom det är en liten organisation.

Detta är emellertid i och för sig inte
det väsentligaste argumentet utan det
är — såsom framhållits både av utskottsreservanterna
och motionärerna
— att principen är felaktig alldeles oberoende
av vem som i det enskilda fallet
råkar bli gynnad eller missgynnad av
den. Principen strider enligt vår åsikt
mot föreningsrättens anda, och dessutom
behövs den inte som skydd för en
stark och sammanhållen fackföreningsrörelse,
som ju alla önskar ha. Herr
Marcusson citerade mig t. o. in. välvilligt
från en tidigare debatt där jag just
påpekade hur väsentligt det är med en
fast och sammanhållen fackföreningsrörelse.

Jag tror inte herr Nordberg eller någon
annan kan påstå att SAC, om organisationen
finge de vidgade möjligheter
att verka som organisationsklausulernas
försvinnande skulle innebära, komme
att utgöra något hot mot LO. Vi har ju
hela det stora SAF-LO-område där dessa
organisationsklausuler inte finns och
där föreningstillhörigheten på LO-sidan,
såsom herr Romanus framhöll, är
precis lika stor som inom den andra
sektorn där det finns organisationsklausuler.

Herr talman! Herr Nordberg menar
att klausulerna är så allmänt formulerade
att de i själva verket inte alls behöver
utesluta anställandet av medlemmar
från annan organisation än den som är
med och sluter avtalet. Ja det finns olika
formuleringar i klausulerna och jag
skall be att få läsa upp en; den återfinns
i Svenska målareförbundets klausuler
där det bl. a. står följande: »Arbetsgivaren
förbinder sig att i sin kondition
endast anställa sådana arbetare,
vilka äro medlemmar i Svenska Målareförbundet.
» Detta är ett ganska klart besked
om att några andra inte bör anställas.

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Föreningsrätten m. m.

Herr NORDBERG (s):

Herr talman! Herr Ullsten anför nu
ett nytt skäl till varför han vill ändra lagen
på detta område, nämligen att LO
är för starkt jämfört med den syndikalistiska
rörelsen. Det är rätt egendomligt
att man, därför att det finns en
stark fackföreningsrörelse som bättre
kan tillvarata medlemmarnas intressen,
går SAC:s ärenden på det sätt som sker.

Låt mig i anslutning till spörsmålet
om skyddet vid sökande av arbete fråga
herr Ullsten och herr Romanus: Vilka
möjligheter finns det i dag att gentemot
en arbetsgivare som är ansluten till
SAF bevisa att han icke har anställt en
person av det skälet att vederbörande
är en aktiv facklig medlem, ansluten
till något av LO-förbunden eller exempelvis
till SAC? Arbetsgivaren behöver
inte motivera varför han inte anställt en
arbetssökande. Följaktligen innebär motionärernas
och reservanternas krav
kort och gott att de oorganiserade arbetsgivarna
skall få samma oinskränkta
rätt till anställande och avskedande som
gäller för de till SAF anslutna arbetsgivarna.

Jag tycker det står rätt klart att motionärerna
och reservanterna i detta avseende
går arbetsgivarnas ärende i lika
hög grad som någon annans.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Arbetsgivaren bör inte
underlåta att anställa en person därför
att vederbörande tillhör en viss organisation
— på den punkten är vi fullständigt
eniga. Men det är vi också om att
vi inte kan kontrollera om arbetsgivaren
vid anställandet följer den principen.
Där det finns organisationsklausuler
har emellertid arbetsgivaren möjlighet
att låta bli att anställa en människa
just därför att vederbörande tillhör
en viss organisation. Därför vill vi
ha bort organisationsklausulerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Ullsten
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes ocli
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit reservationen
T) av fru Hamrin-Thorell

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Romanus begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 173 ja och 32 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Romanus
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Pensionsrätt för hemmadöttrar med vårduppgifter

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Romanus begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 59 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av motioner om
förbättrade sjukförsäkringsförmåner för
hemarbetande, och

nr 30, i anledning av motioner om
förbättrade förmåner inom den allmänna
försäkringen för hemarbetande i vissa
fall.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Pensionsrätt för hemmadöttrar med
vårduppgifter

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motion om

pensionsrätt för hemmadöttrar med
vårduppgifter.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, II: 867,
av herrar Boo och Eriksson i Bäckmora,
i vilken hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en skyndsam utredning beträffande
hemmadöttrarnas med vårduppgifter
pensionsrätt enligt i princip
de regler som gäller för änkepension
inom folkpensioneringens ram».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 867 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOO (ep):

Herr talman! Solidaritets- och trygghetsfrågorna
intar en mycket central
plats i dagens samhällsdebatt, och detta
med all rätt. Utan trygghet kan individen
inte känna den harmoni som är förutsättningen
för att göra bästa möjliga
insatser. Och tryggheten för den enskilde
förutsätter solidaritet. Utan den kan
problemen inte lösas.

Diskussionen om trygghet måste så
långt möjligt ges ett praktiskt innehåll
och sikta till generellt verkande beslut
men även till en individuell prövning.
Den motion som behandlas i förevarande
utskottsutlåtande och i vilken hemställes
om en utredning beträffande
hemmadöttrarnas trygghetsfråga har
vid skilda tillfällen prövats av riksdagen
utan att något acceptabelt resultat
uppnåtts.

Enligt företagen undersökning är antalet
hemmadöttrar med vårdnadsuppgifter
ganska begränsat. Gruppen är relativt
liten. Men av den anledningen får
vi självfallet inte avstå från att försöka
lösa hemmadöttrarnas trygghetsfråga.
En inordning av gruppen hemmadöttrar
med vårdnadsuppgifter i folkpen -

Nr 17

Onsdagen den 10 april 1969 fm.

Pensionsrätt för hemmadöttrar med vårduppgifter

sionssystemet är enligt vår mening en
riktig åtgärd, och därvid synes de regler
som gäller för änkepensioneringen
vara lämpliga att använda. Därmed skapar
man en grundtrygghet för denna
grupp medborgare. Självfallet innebär
detta inte att försörjningsfrågan i sin
helhet skulle vara ordnad, men med
denna grundtrygghet plus, vilket ofta
förekommer, inkomster från kanske tillfälliga
vårdnadsuppgifter kan vederbörande
få en skälig utkomst.

Andra lagutskottet bär vid behandlingen
av motionen i år intagit samma
ställning som tidigare år. Man har hänvisat
till att förra årets riksdag beslöt
att ifrågavarande kategori skulle kunna
omfattas av det äldrestöd som har
införts. Givetvis har det väl i något fall
blivit så, att någon kunnat komma i åtnjutande
av den trygghet som äldrestödet
utgör. Med den konstruktion som
äldrestödet hittills haft har dock som
bekant de som tidigare icke haft arbetsinkomster
— och det gäller ju speciellt
denna kategori — en mycket begränsad
möjlighet att få någon trygghet genom
detta system.

I år hänvisar utskottet dessutom till
det uppdrag riksförsäkringsverket fått
att företaga en prövning av frågan om
beviljande av pension till vissa personer
före 67 års ålder. Självfallet kan
man även på denna väg nå vissa resultat.
Men vi motionärer menar att det
inte borde vara alltför stora svårigheter
att i tillämpliga delar införa en generell
lösning för denna kategori ungefär i linje
med det system som nu gäller beträffande
änkepensioneringen. Det finns
många beröringspunkter i detta avseende.

Herr talman! Eftersom utskottsutlåtandet
är enhälligt skulle jag väl kunna
avstå från att framställa något yrkande,
men jag hemställer ändå — som uttryck
för den bestämda uppfattning jag har i
denna fråga — om bifall till motionen
II: 867.

I detta anförande instämde herr

Eriksson i Bäckmora och fru Jonäng
(båda ep).

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag kan helt ansluta
mig till de inledande synpunkter som
herr Boo anförde. Han pekade ju bl. a.
på nödvändigheten av en individuell
prövning, och hans uppfattning därvidlag
delar andra lagutskottet.

Herr Boo sade emellertid sedan att
denna fråga bäst löses genom generella
åtgärder, och han anknöt till reglerna
för änkepensioneringen. Nu har utskottet,
som herr Boo påpekade, tidigare
uttalat att man i första hand borde använda
arbetsmarknadspolitiska åtgärder
i den mån det går. Vi bär förut hänvisat
till KSA-utredningen, och vi har
också pekat på äldrestödet. Även i år
uttalar utskottet att KSA-utredningen
har att beakta frågan. De underhandskontakter
som jag haft med ledamöter
av KSA-utredningen har givit vid handen
att utredningen i stort sett är färdig
med avsnittet om hemmadöttrarna. Och
då finns det väl ingen anledning, herr
Boo, att slå in på nya vägar.

Det förslag som KSA-utredningen
kommer att framlägga torde kunna
fånga in ganska många av denna grupp.
Därtill kommer det utredningsarbete
som riksförsäkringsverket nu bedriver.
Vi i utskottet anser alltså att de förslag
som är att vänta dels från KSA-utredningen,
dels från riksförsäkringsverket
skall kunna leda till en lösning för den
grupp det här gäller.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Det är en rätt underlig
situation att man får ett meningsutbyte
med en partifrände som man — enligt
vad han själv säger -— är överens med
i sakfrågan.

Jag vill betona att jag inte sagt att
dessa hemmadöttrars trygghetsfrågor

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

skall lösas genom individuell prövning.
Jag har sagt att i botten för lösningen
av trygghetsfrågorna för denna kategori
skall ligga ett system applicerat direkt
på iinkepensioneringsreglerna i nuvarande
system, men att som komplement
till detta det naturligtvis blir nödvändigt
att göra vissa individuella prövningar.

Den som kommer i kontakt med problematiken
för hemmadöttrarna trygghetsmässigt
märker också hur svårt det
i stora delar av vårt land är för dessa
att på ett acceptabelt sätt komma in på
arbetsmarknaden och få tillräcklig försörjning.
Många hemmadöttrar gör delinsatser
i vårdnadshänseende och får
därför genom kommunernas hemhjälpsorganisationer
i dessa fall en mindre ersättning.
Men de är i behov av en bottentrygghet,
och de har verkligen rätt
att kräva en sådan efter de många
gånger uppoffrande insatser som de
gjort för vårdnaden av föräldrar och
andra närstående.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar mellan utskottet och herr Boo
om behovet av en lösning av denna
fråga. Delade meningar råder endast
om på vilket sätt man bäst kan lösa
frågan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:867; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motioner
om kostnadsfria sprutor m. m. till diabetiker.

§ 13

Beskattningen av
kraftverksanläggningar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, med anledning av motioner
angående beskattningen av kraftverksanläggningar.

I de likalydande motionerna 1:698
av herr Karl Pettersson m. fl. samt
11:817 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begärde att statens vattenfallsverks nuvarande
redovisningsprinciper ändrades
så att de inom varje kommun belägna
kraftverksanläggningarna separatredovisades
och att för verkets rätt till
avdrag för avskrivningar och skuldränta
— vid taxeringen till såväl statlig
som kommunal inkomstskatt — skulle
gälla motsvarande principer som för enskilda
vattenkraftproducerande företag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:698 och
II: 817.

Reservation hade avgivits av herrar
Sandin (ep), Gösta Jacobsson (in), Tistad
(fp), Annerås (fp), Karl Pettersson
(m), Eriksson i Bäckmora (ep), Larsson
i Umeå (fp), Enarsson (m) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 698 och II: 817 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära att statens
vattenfallsverks nuvarande redovisningsprinciper
ändrades så att de inom
varje kommun belägna kraftverksanläggningarna
separatredovisades och att
rätten till avdrag för avskrivning och
ränta skulle följa för enskilda vattenkraftproducerande
företag gällande
principer vid den kommunala beskattningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Utskottets hemställan bifölls. Herr talman! All beskattning bör vara

6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Beskattningen av kraftverksanläggningar

så rättvis som möjligt. Detta har alltid
understrukits här i kammaren.

På kraftverksområdet föreligger emellertid
därvidlag mycket stora brister.
De statliga kraftverken intar i skattehänseende
en förmånsställning gentemot
enskilda och kommunalt ägda
kraftverk. Därigenom blir främst de
kommuner lidande, vilka inom sina
gränser har ett eller flera statliga kraftverk
och för sina skatteinkomster är
beroende av intäkterna från kraftverken
i fråga. Om det är fråga om privata
kraftverk blir skatteinkomsterna betydligt
högre.

Reservanterna vill nu att likställighet
skall råda då det gäller redovisning
av vinsten och att samma principer
skall följas oavsett ägarförhållandena
beträffande kraftverket. För att få en så
rättvis kommunal beskattning som möjligt
är det nödvändigt att vattenfallsverkets
nuvarande redovisningsprinciper
ändras, så att de inom varje kommun
belägna kraftverksanläggningarna
separatredovisas. Det förslag från afförsverksutredningen
som nu föreligger
är inte av den arten att man uppnår
neutralitet i fråga om beskattningen.
Om man skulle följa affärsverksutredningens
förslag, kommer ändå en
skillnad i ekonomiskt avseende att
uppstå. Det kommer helt att bero på
om det är fråga om ett statligt, privat
eller kommunalt verk.

Den förlorande parten blir alltid
kommunen. Med nu gällande redovisningsmetod
undanhålles kommunen
skatteinkomster. Även om det förslag
som för närvarande är föremål för
Kungl. Maj :ts prövning skulle genomföras,
kommer kommunerna att få vidkännas
skattebortfall som är avsevärda.
Om kraftverken hade ägts av enskilda
företag, skulle skatteinkomsterna för
många av dessa kommuner ha blivit betydligt
högre. I olika sammanhang har
framhållits vilket värde skatteutjämningsbidragen
har för en del av glesbygdskommunerna;
dessa skulle kunna

helt bortfalla, om man finge en rättvis
beskattning till stånd i fråga om de
statliga kraftverken.

De kommuner som nu drabbas tillhör
inte dem som har den bästa ekonomin.
Dessutom dras de med en besvärande
minskning av skatteunderlaget
på grund av den utflyttning som
sker.

För att belysa frågan skall jag redovisa
ett flagrant fall för kammarens ledamöter.
Det gäller Jokkmokks kommun.

Inom denna kommun har vi flera
statliga kraftverk. Om man av dessa verk
hade kunnat få ut samma skatt som
skulle ha utgått om Sydkraft varit ägare,
hade kommunen för 1966 kunnat
notera en skatteinkomst på 8 105 006
kronor och för 1968 på 10 149 000 kronor.
Vad fick man då för skatteinkomster
från de statliga kraftverken?
Jo, 1,8 miljon kronor för år 1966 och 1,5
miljon kronor för år 1968. Det innebär
ett skattebortfall för år 1966 på 6,3 miljoner
kronor och för år 1968 på 8,5 miljoner
kronor. Jämför dessa siffror med
det skatteutjämningsbidrag som Jokkmokks
kommun fick respektive år! Det
år kommunen fick sin skatteinkomst
minskad med 6,3 miljoner kronor, beroende
på att vattenfallsverket äger
kraftverken, erhöll den 348 510 kronor
i skatteutjämningsbidrag, och det år
bortfallet var 8,5 miljoner kronor fick
den 94 000 kronor.

Det bör i sanningens namn sägas att
det knappast för någon annan kommun
än Jokkmokk blir en så oerhört stor
skillnad. I de övriga kommunerna i
Norrland, som har blandade ägarförhållanden
med dels statliga, dels enskilda
kraftverk — huvudsakligen ägda av
Sydsvenska kraft AB och av en del
kommuner — är inte skillnaderna så
stora som i Jokkmokk. De är dock avsevärda.

Man frågar sig verkligen hur det
är ställt med rättvisan. Är det riktigt att
undanhålla en berättigad skatteinkomst

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

från kommunerna och sedan med en
flott gest förklara att man skall ge dem
statlig hjälp i form av skatteutjämningsbidrag? Herr

talman! Detta är en så flagrant
orättvisa att man snarast borde se till
att få en rättelse till stånd. Här begärs
inte att de statliga kraftverken skall ha
en undantagsställning och beskattas
hårdare, utan det enda man begär är
att de skall få samma beskattning som
enskilda kraftverk. Därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets betänkande.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora (samtliga ep).

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Jag kan ansluta mig till
vad herr Larsson i Umeå nyss anfört.
Dock vill jag med några ord beröra
den reservation som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande.

I motionsparet I: 698 och II: 817 har
yrkats att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär att statens vattenfallsverks
nuvarande redovisningsprinciper
ändras så att de inom varje kommun
belägna kraftverksanläggningarna
separatredovisas och att för verkets rätt
till avdrag för avskrivningar och skuldränta
— vid taxeringen till såväl statlig
som kommunal inkomstskatt — skall
gälla motsvarande principer som för
enskilda vattenkraftproducerande företag.

Frågan om statens vattenfallsverks
redovisningsprinciper beträffande avskrivningar
och gäldränteavdrag har
varit föremål för många diskussioner
under årens lopp. Ett flertal utredningar
har också sysslat med dessa problem,
enligt vår uppfattning dock utan
att nå det resultat som eftersträvas,
nämligen konkurrensneutralitet mellan
vattenfallsverket och de enskilda kraftproducenterna.

Beskattningen av kraftverksanläggningar

Utskottsmajoriteten motiverar sitt avslagsyrkande
med att affärsverksutredningens
förslag till riktlinjer för affärsverkens
ekonomiska målsättning och
handlande, som framlades i november
månad i fjol, nu är föremål för remissbehandling
och Kungl. Maj:ts prövning.
Man kan dock observera att utskottsmajoriteten
inte är säker på att detta
förslag löser det problem som det här
rör sig om; det framgår av den ganska
försiktiga formuleringen att det förslag
som är under prövning »är ägnat att i
icke oväsentlig mån tillgodose motionärernas
önskemål». Man kommer alltså
enligt utskottsinajoritetens uppfattning
kanske ett litet stycke på väg, men förslaget
torde inte leda så värst långt
fram mot målet.

Som herr Larsson i Umeå framhöll
anser vi reservanter att det kan ifrågasättas,
om affärverksutredningens förslag
tillgodoser motionernas syfte:
konkurrensneutralitet. Denna slutsats
har vi kommit fram till sedan vi studerat
de föreslagna bestämmelserna rörande
kapitalsammansättning, alltså
fördelningen mellan vad man i redovisningssystemet
kallar verkskapital —
det kanske vore riktigare att kalla det
eget kapital — och statslån eller främmande
kapital och den räntenivå efter
vilken statslånet skall förräntas.

Med hänvisning till i reservationen
redovisat siffermaterial har vi kommit
fram till att det finns bärande sakskäl
för motionärernas skrivelseyrkande,
och vi biträder därför detta. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Det föreliggande betänkandet
från bevillningsutskottet berör
den segslitna frågan om kommunal beskattning
av statliga kraftverk. Som
mångårig motionär i frågan vill jag
gärna säga några ord.

I mer än 40 år har utredningskvar -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Beskattningen av kraftverksanläggningar

narna malt, men ännu har inte skatterättvisa
uppnåtts mellan de kommuner
i Norrland, som regel inlandskommuner,
som fått bygdens vattenkraft utbyggd
genom statens vattenfallsverk,
och de kommuner som fått sin vattenkraft
utnyttjad genom andra kraftverksbyggarc.
Det är helt naturligt att de för
staten gynnsammare reglerna för beräknandet
av kommunalskatt givit de statliga
kraftverken ett gynnsammare konkurrensläge
än andra kraftproducenter.
Om konkurrensläget varit det omvända
skulle säkerligen denna fråga för länge
sedan ha varit löst.

Samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen framhöll redan 1961 i
ett remissyttrande, att det ter sig egendomligt
och orättvist att en kommun
med ett av statens vattenfallsverk ägt
kraftverk från skattesynpunkt skall ha
sämre ställning än en kommun med ett
privatägt kraftverk. I sitt remissyttrande
över affärsverksutredningens förslag
framhåller delegationen, att berörda
kommuner under åtskilliga år blivit
styvmoderligt behandlade i skattehänseende
och att det därför enligt delegationens
mening helt enkelt är en nödvändig
gärd av rättvisa att nu ta steget
fullt ut.

De motioner som ligger till grund för
bevillningsutskottets betänkande redovisar
också skillnaden i kommunalskatt
mellan ett enskilt ägt kraftverk, Hjälta
kraftverk i Långsele kommun, och statens
kraftverk. Man har tagit jämförelsetal
från tre kommuner, Jokkmokk, Stugun
och Stensele. Enligt denna av utskottet
inte ifrågasatta beräkning är
skattebortfallet under ett år för Jokkmokks
kommun över sex miljoner, för
Stugun drygt en miljon och för Stensele
fyra miljoner kronor. En utredning som
gjorts visar att statens vattenfallsverks
sammanlagda kommunalskatter under
ett år skulle ha varit över 62 miljoner
kronor om skatt erlagts enligt samma
regler som gäller för Hjälta kraftverk.
Denna siffra bör jämföras med den i

verkligheten erlagda kommunalskatten,
23 miljoner kronor.

Det är, som både vi motionärer och
de borgerliga reservanterna anfört, ett
rättvisekrav att statens vattenfallsverks
nuvarande redovisningsprinciper ändras,
så att de inom varje kommun belägna
kraftverksanläggningarna separatredovisas
och att rätten till avdrag för
avskrivning och ränta skall följa de för
enskilda vattenkraftproducerande företag
gällande principerna vid den kommunala
beskattningen. För de av avflyttningsbekymmer
plågade kommuner som
det här gäller är detta en viktig rättvisefråga
som med deras begränsade
skatteinkomster också har stor ekonomisk
betydelse.

Herr talman! Jag instämmer i yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
har väl fullt klart förstått att denna
fråga är mycket besvärlig att lösa. Frågan
har utretts i över 40 år och mängder
av experter har varit sysselsatta med
att försöka bringa någon klarhet i problemet,
men man har misslyckats.

Reservanterna yrkar nu att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära
förslag till frågans lösning. Ett eventuellt
bifall till reservationsyrkandet
skulle, som jag skall försöka visa, enbart
fördröja frågans lösning. Det kanske
skulle räcka att jag endast citerade slutraderna
i utskottsmajoritetens betänkande:
»Med hänsyn till att ett förslag,
som är ägnat att i icke oväsentlig mån
tillgodose motionärernas önskemål, f. n.
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning
anser utskottet sig böra avstyrka bifall
till skrivelseyrkandet i motionerna.»

I sak begär reservanterna ett förslag
som borde så utformas, att de inom
varje kommun belägna kraftverksanläggningar,
som ägs av vattenfallsverket,
skall separatredovisas och att de regler
som gäller för kommunal beskattning av
enskilda vattenkraftproducerande före -

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

tag också skall gälla för vattenfallsverkets
olika anläggningar. En av de effekter
som därigenom skulle kunna uppnås
påstås vara att tre namngivna kommuner
skulle erhålla betydligt högre kommunalskatteintäkter.
Utskottet har i och
för sig inte granskat detta påstående.
Men sannolikt är att de summor, som i
motionen anges som vinst för kommunerna
vid lika beskattning av Vattenfalls
kraftanläggningar som av enskilda
företag, är betydligt överdrivna. Detta
beror bl. a. på att motionärerna räknat
med att Vattenfall skulle dra av sin
gäldränta efter samma procent som nu
är fallet. Men skall Vattenfall vara helt
jämställt med ett privatägt företag, skall
man naturligtvis dra av den högre marknadsränta
som de privata företagen vid
varje tillfälle kan dra av. Härigenom
bleve det skattebelopp som skulle tillfalla
kommunerna betydligt lägre än vad
motionärerna räknar med.

Det väsentliga är dock att affärsverksutredningens
förslag och remissyttrandena
över detta förslag nu behandlas
i departementet. En proposition
är under utarbetande och kommer att
föreläggas riksdagen. Vi hoppas att frågan
då får sin riktiga lösning.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Kristenson hade en
fundering om att de statliga verken
skulle liksom de privata företagen få
dra av sin ränta efter gällande marknadsränta
och att detta skulle innebära
att de skulle få en lägre skatt. Nej, herr
Kristenson, så går det inte till. Jag förstår
inte herr Kristensons uttalande på
den här punkten. Om vattenfallsverket
lånar upp pengar skall det ju betala
ränta liksom privata. Men det är så, alt
vattenfallsverket har ett verkskapital
som de får dra av ränta för men som de
privata och kommunägda inte får dra av
ränta för. Det är detta som gör mellanskillnaden
och inte räntan på lånat ka -

Beskattningen av kraftverksanläggningar

pital. Hos de privata är i regel 35 procent
verkskapital, och för detta får de
inte göra något ränteavdrag. Vattenfall
har ju närmare 100 procent verkskapital
vilket belastar omkostnaderna i deras
helhet och därför minskar skatten.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Ja, herr Larsson i Umeå,
vi kan naturligtvis tvista om dessa procentsatser.
Det är väl så att vattenfallsverket
i dag drar av gällande ränta på
90 procent av sitt kapital och inte på
100 procent. De privata kraftproducerande
företagen ligger någonstans mellan
40 och 50 procent, och de drar av
den ränta som de lånat pengar till, medan
däremot vattenfallsverket på 90 procent
av sitt kapital drar av statens normalränta,
vilken ligger 3 procent under
vad de enskilda företagen kan låna
pengar för.

Det har också diskuterats vilket belopp
som skall anses vara eget kapital
i vattenfallsverket och vilket som skall
vara lånat kapital. Det finns de som har
ansett att två tredjedelar av verkskapitalet
skall anses som lånat kapital och
en tredjedel som eget kapital. Någon instans
har föreslagit att 75 procent av
vattenfallsverkets kapital skall anses
vara lånat och 25 procent eget kapital.

Hur vi än diskuterar detta här i kammaren
tror jag ändå att vi löser frågan
bäst genom att vänta tills Kungl. Maj:t
framlägger sitt förslag.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Nu förstår jag herr Kristenson
bättre.

Man löser ju hela frågan om man accepterar
principen att beskattningen
skall vara lika oavsett ägarförhållandet.
Accepterar man detta får man en rättvis
beskattning. Om jag förstod herr
Kristenson rätt var han inte främmande
för att man skulle försöka uppnå ett sådant
resultat.

86 Nr 17 Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

Herr KRISTENSON (s): Kammaren hade alltså bifallit utskot -

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Vi är väl, herr Larsson i Umeå, överens
om att det skall vara så lika konkurrensvillkor
som möjligt. Men vad vi i utskottsmajoriteten
reagerat emot är att i
reservationen begärts en ytterligare utredning,
som skulle fördröja frågans
lösning. Kungl. Maj:t har nämligen frågan
under övervägande på grundval av
affärsverksutredningens betänkande och
remissorganens yttrande över detsamma.
Därför skulle bifall till motionärernas
förslag enbart fördröja frågans lösande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 113 ja och
97 nej.

tets hemställan.

§ 14

Ändring i förordningen om
mervärdeskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 25, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt
jämte motioner.

I propositionen 1969:18 föreslog
Kungl. Maj:t att riksdagen måtte anta
därvid fogat förslag till förordning om
ändring i förordningen den 6 juni 1968
(nr 430) om mervärdeskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Enligt propositionen skall skattskyldighet
till mervärdeskatt kunna föreskrivas
för viss statlig verksamhet. Vidare
föreslås att mervärdeskatt skall
utgå på begagnade personbilar som säljs
av biluthyrningsföretag och att rätt till
avdrag för ingående mervärdeskatt inte
skall föreligga för köp av sådana bilar.

Med anledning av propositionen väckta
motioner:

1) motionerna 1:915 av herr Ferdinand
Nilsson och II: 1049 av herrar
Dahlgren och Sundkvist, vari yrkats

att riksdagen beslutade

a) att postverket och statens järnvägar
befriades från skatt,

b) att intern beskattning mellan statliga
verksamhetsgrenar icke skulle förekomma
;

2) motionerna I: 916 av herrar Stefanson
och T istad samt 11:1051 av fru
Nettelbrandt m. fl., vari yrkats

a) att riksdagen beslutade

1) att skattskyldighet skulle gälla för
offentlig myndighet och affärsdrivande

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

verk, som till annan tillhandahölle
skattepliktiga varor och tjänster,

2) att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig författningstext,

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde om förslag till befrielse
från mervärdeskatt för begagnade
motorcyklar i kombination med höjd
accis på motorcyklar;

3) motionerna 1:917 av herr Åkerlund
och II: 1050 av herr Enarsson.

Vid riksdagens början väckta motioner: 1)

motionerna I: 133 av herrar Tistad
och Stefanson samt II: 145 av herr Andersson
i Örebro in. fl., vari yrkats

att riksdagen beslutade att 8 § förordningen
om mervärdeskatt skulle tillföras
en ny punkt av i motionerna angiven
lydelse;

2) motionerna 1:680 av herr Blomquist
och II: 782 av herr Carlshamre;

3) motionerna 1:694 av herr Johan
Olsson samt II: 809 av fru Nilsson och
herr Josefson i Arrie, vari yrkats

att riksdagen beslutade att 49 § förordningen
om mervärdeskatt skulle erhålla
ändrad lydelse på sätt angåves i
motionerna, innebärande att beloppsgränsen
vid återbetalning av skatt skulle
sänkas till 500 kronor;

4) motionerna 1:700 av herr Stefanson
m. fl. och II: 807 av herr Magnusson
i Borås m. fl., vari yrkats

att riksdagen antoge i motionerna
framlagt förslag till ändrad lydelse av
punkt 1 av anvisningarna till 2 § förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt;

5) motionerna I: 701 av herr Stefanson
m. fl. och 11:788 av herr Fridolfsson
i Stockholm in. fl.;

6) motionerna I: 706 av herrar Svenungsson
och Hermansson samt II: 783
av herrar Carlshamre och Hedin;

7) motionerna I: 707 av herr Tistad
och II: 775 av herr Andersson i Örebro;

8) motionerna 1:718 av herr Österdahl
m. fl. och II: 780 av herr Börjes -

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

! sou i Glömminge m. fl., vari yrkats

a) att riksdagen beslutade om sådan
ändring av 11 § förordningen om mervärdeskatt
att transport av registrerade
bilar, bussar och övriga för personbefordran
avsedda fordon mellan områ :

den utan fast landförbindelse och fast l

landet undantoges från skatteplikt,

b) att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig författningstext;

9) motionen 1:207 av herr Gösta Jacobsson,
vari yrkats

a) att riksdagen beslutade undantaga
begagnade motorcyklar från mervärde r

skatt,

b) att bevillningsutskottet utarbetade
erforderlig författningstext;

10) motionen I: 715 av herr Wärnberg; 11)

motionen II: 790 av herr Hedin,
vari yrkats

a) att riksdagen beslutade ändring av
bestämmelserna i förordningen om mer t

värdeskatt enligt vad i motionen anförts
för att erhålla konkurrensneutralitet
mellan statliga affärsverk och enskilda
företag,

b) att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 18,
motionerna 1:916 och 11:1051 och motionen
1:207 samt med avslag på motionerna
I: 915 och II: 1049 — anta
i 1) det vid propositionen fogade för■
slaget till förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
i mervärdeskatt med de ändringar och
tillägg att dels ingressen, dels 8, 17 och
18 §§, punkt 2 av anvisningarna till 2 §
samt anvisningarna till 8, 10 och 17 §§,
dels ock ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i utskottets hemställan angiven
! lydelse;

2) i utskottets hemställan intaget för!
slag till förordning om ändring i förord;
ningen den 23 november 1956 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall;

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

B) att riksdagen måtte avslå följande i
motioner, nämligen i

1) 1:133 och II: 145,

2) 1:680 och 11:782,

3) I: 694 och II: 809, 1 * 3 4

4) I: 700 och II: 807,

5) I: 701 och II: 788, 1

6) I: 706 och II: 783,

7) I: 707 och II: 775,

8) I: 718 och II: 780, ''

9) I: 915 och II: 1049,

10) I: 916 och II: 1051,

11) I: 917 och II: 1050,

12) 1:207,

13) I: 715 samt

14) 11:790, ,

i den mån de icke kunde anses besva- |
rade genom vad utskottet anfört och
hemställt. 1

Reservationer hade avgivits enligt föl- i
jande.

Skattskyldighet för stat och kommun
1) Av herrar Lundström (fp), Yngve 1

Nilsson (m), Sundin (ep), Tistad (fp), ''

Karl Pettersson (m), Magnusson i Borås
(m) och Vigelsbo (ep), fru Nettelhrandt
(fp) samt herr Eriksson i Bäckmora
(ep), vilka ansett att utskottet
under B 4, 9 och 14 bort hemställa,
att riksdagen måtte med anledning av
motionerna I: 700 och II: 807,1: 915 och
11:1049 samt motionen 11:790 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam
utredning rörande frågan om skattskyldigheten
till mervärdeskatt för stat och
kommun.

Tandproteser m. m.

2) Av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Tistad (fp),
Karl Pettersson (m), Magnusson i Borås
(m) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herr Eriksson i Bäckmora
(ep), vilka ansett att utskottet
under A 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:133 och 11:145 anta följande
som reservanternas förslag betecknade
förslag till ändring av 8 § mervärdeskatteförordningen.

(Utskottets förslag)

Från skatteplikt--------

3) läkemedel som utlämnas enligt recept
eller säljes till sjukhus eller införes
till landet i anslutning till sådan utlämning
eller försäljning,

4) elektrisk---------

(Se vidare anvisningarna.)

Frimärken

3) Av herrar Lundström och Tistad
(båda fp), utan angivet yrkande.
Transporter till bl. a. Öland och Gotland

4) Av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Tistad (fp),
Karl Pettersson (m), Magnusson i Borås
(m) och Vigelsbo (ep), ixmNettelbrandt

§•

(Reservanternas förslag)

--statens räkning,

3) läkemedel som utlämnas enligt recept
eller säljes till sjukhus eller införes
till landet i anslutning till sådan utlämning
eller försäljning samt tandproteser
och individuellt avpassade apparater
för ortodontiska, käkortopediska
och käkkirurgiska behandlingar,

- om tobaksskatt.

(Se vidare anvisningarna.)

(fp) samt herr Eriksson i Bäckmora
(ep), vilka ansett att utskottet under A 1
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:718 och 11:780 anta av reservanterna
framlagt förslag till ändring
av 11 § mervärdeskatteförord ningen.

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Nr 17

Återbetalning av skatt

5) Av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Tistad (fp),
Karl Pettersson (m), Magnusson i Borås
(in) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herr Eriksson i Bäckmora
(ep), vilka ansett att utskottet under
A 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:694 och 11:809 anta av reservanterna
framlagt förslag till ändring
av 49 § mervärdeskatteförordningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (in):

Herr talman! Reservationen 1 behandlar
ett problem som rör möjligheterna
att upprätthålla konkurrensneutralitet
mellan å ena sidan stat och kommun
och å andra sidan enskilda företag.

Vi har tidigare behandlat den frågan.
Efter det att bevillningsutskottet gjorde
en skrivning föregående år i frågan har
det gått ut ett cirkulär som anmodar de
uppköpande statliga myndigheterna att
ta hänsyn till att någon skatt icke utgår
när stat eller kommun är leverantör,
medan däremot enskilda måste ta ut
skatt. Man kan därför säga att frågan i
viss mån har lösts.

Kvar står emellertid att kommuner
som bedriver verksamhet i konkurrens
med det enskilda näringslivet kan komma
i ett bättre läge än det enskilda näringslivet,
och det är icke tillfredsställande.
Vi reservanter har återigen pekat
på detta förhållande när vi begär en utredning.

Vid detta betänkande finns ytterligare
tre reservationer med särskilda yrkanden,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till samtliga. Jag skall inte
motivera de andra, alldenstund övriga
talare kommer att göra detta i den fortsatta
debatten.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag skall först beträf -

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

fande konkurrensneutraliteten instäm.
nia med vad herr Magnusson i Borås har
sagt på den punkten. Jag vill endast
5 säga ett par ord kring den frågan, som
t jag personligen tycker är synnerligen
j angelägen.

Utskottet är enligt skrivningen inte
berett att utan närmare utredning kartlägga
alla problem. Därför vill utskottet
endast beröra vissa nackdelar med moI
tionärernas förslag.

Det är riktigt som här har antytts, att
^ det ingalunda är en komplikationsfri
fråga, men just då brukar man utreda
den och inte bara söka finna svårigheter,
utan även se på olika fördelar
och möjligheterna att åstadkomma dem.
Det finns enligt min mening goda skäl
att söka finna sådana lösningar i fråga
om konkurrensneutraliteten.

Man har rätt olika synsätt på dessa
frågor och på vad man egentligen vill
åstadkomma. Jag upplever det på det
sättet att just nu, när stat och kommun
r vill famna över allt vidare verksamhee
ter, är det särskilt viktigt och blir allt
t viktigare att åstadkomma rättvisa i dessa
hänseenden. Om vi skall ha den
r

blandekonomi, som vi är overens om
^ inom det politiska livet inom hela den
demokratiska världen, måste vi också

se till att de olika företagen inom såväl
r den enskilda som den offentliga sektorn
s verkligen kan arbeta på lika villkor.

( Varje avsteg från en sådan linje är enligt
min mening en styggelse. Om man
I känner starkt för denna fråga vill man
liksom reservanterna få till stånd en ult
redning.

Jag skall inskränka mig när det gäller
tandproteser, därför att jag vet att i
den frågan bland andra herr Andersson
.. i Örebro kommer att tala. Jag skall också
förbigå de övriga frågor som här är
berörda, men jag vill säga ett par ord
j kring reservationen 4, som handlar om
transporterna till Öland och Gotland.

Förra gången när denna fråga var
aktualiserad i riksdagen hänvisade man
f- till att ett avtal var träffat. Det avtalet

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 fm.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

var emellertid inte träffat — det var
preliminärt, men det blev aldrig underskrivet,
och hela den grunden var alltså t
egentligen obefintlig. I dag hänvisar ut- i
skottet till att fraktkostnaderna här bär
blivit reducerade och att detta därför i
inte längre skulle vara något problem j
eftersom priserna har blivit nedsatta. i

Ja, det är riktigt att priserna har re- <
ducerats; det kan inte bestridas. Men t
fördenskull är problemet ingalunda löst. 1
Reduceringen gäller inte för sådana bi- t
lar som icke är registrerade på Gotland. c
Detta betyder en stor svårighet inte 1
minst för Gotland och andra liknande (
öar från turistsynpunkt därför att turis- c
terna inte omfattas av fördelarna. Dess- c
utom vill jag säga, att man ingalunda r
bör negligera den kostnad som en vanlig
familj med bil, som är registrerad r
på Gotland, i dag har att betala för att r
göra en resa över till fastlandet. Skall 11
man ta familjen med sig kostar det kan- 1
ske 200—300 kronor att göra en sådan s
resa som vi normalt mycket ofta gör s
över länsgränserna. Det är inte rimligt a
med så olika villkor för att man bor på n
olika platser inom landet. r

Utskottet framhåller att man inte skall r
ha olika skatteregler inom olika delar 11
av landet. Det är självklart att man inte r
skall ha det, utan det är värdefullt om s
man kan göra mervärdeskatten så generell
som möjligt. Men därifrån till att så
att säga lämna dem som bor på öar utan n
någon fast förbindelse med fastlandet i 11
form av bro eller färja åt deras öde ty c- 11
ker jag verkligen att steget är för långt. *
Vi måste ta hänsyn även till dem, och P
det är detta som motiverar reservanternas
ställningstagande. e

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 4 och 5.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att säga några ord om reservationen
4.

När 1968 års höstriksdag behandlade
mervärdeskattepropositionen förelåg ett
par motioner om undantag från beskattning
av transporter av motorfordon till
öar utan fast landförbindelse. Närmast
gällde väl motionerna Öland och Gotland,
vilkas fraktkostnader skulle öka
genom mervärdeskatten. Det ansågs då,
och vi anser nu, att det är ett rättvisekrav
att sådana transporter till och från
Gotland och Öland icke belastas med
denna skatt, närmast därför att det är
en pålaga som uteslutande drabbar människorna
i de områdena.

Motioner med samma yrkanden har
nu väckts i anslutning till propositionen
nr 18 som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 25. Utskottet
har ånyo med samma motivering avstyrkt
dessa motioner. Vi som har reserverat
oss anser att alla skäl talar för
att den särbeskattning som drabbar
människorna på dessa öar bör undanröjas
genom att riksdagen i dag bifaller
reservationen 4, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna och övriga
reservationer som är fogade till utskottets
betänkande.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.52.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

Onsdagen den 16 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ändring i förordningen om
mervärdeskatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevillningutskottets
betänkande nr 25,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 6 juni 1968
(nr 430) om mervärdeskatt jämte motioner,
nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr BRANDT (s), som yttrade:

Herr talman! Som jag tidigare har
poängterat vill vi inte vara med om
några undantag i den beskattning det
här gäller. Den bör vara så generell
som möjligt. Vi har inte heller besvärats
av motioner i nämnvärd utsträckning,
men några finns ändå kvar som har
hängt med sedan omsättningsskattens
tid. Det gäller kanske främst striden
om stat och kommun.

Det karakteristiska för mervärdeskatten
är att varje omsättning skall medföra
en effektiv beskattning för det mervärde
som uppkommer genom bearbetning,
hantering eller annan åtgärd hos
den skattskyldige säljaren. Detta åstadkommes
genom avdragsrätt för ingående
skatt. Vissa kategorier är skattskyldiga
endast därför att de skall få rätt
att avlyfta ingående skatt. Det har ock -

så väckts en del motioner — något ganska
ovanligt i och för sig — om rätt
att komma med i skattesystemet, och
det har oftast varit av denna anledning.

Momsen skall vara konkurrensneutral
så långt som möjligt. Det betyder att
stat och kommun är skattskyldiga för
yrkesmässig verksamhet till den del
verksamheten avser att tillgodose annat
än egna behov. All verksamhet som sker
för endast egna behov är nämligen i
princip skattefri. Detta gäller även enskilda.
I höstas beslöt riksdagen i anslutning
till denna princip att alla transporter
på järnväg skall beskattas, t. ex.
SJ:s egna. Även postverkets befordran
av varor i diligensrörelsen samt dess
godsbefordran av postpaket och gruppkorsband
skall beskattas.

Som motionärerna framhållit har det
i anledning av ett uttalande av bevillningsutskottet
i fjol utgått cirkulär till
de statliga myndigheterna att man vid
offerter från enskilda och offentliga företag
skall ta hänsyn till att enskilda
företag måste räkna med momsen i sina
priskalkyler. Detta är alltså inget problem,
skriver reservanterna. Men nu är
man inte nöjd med det utan vill ha
denna tillämpning även när det gäller
kommunernas upphandling.

I propositionen föreslås ett tillägg till
förordningens bestämmelser att skattskyldighet
skall kunna föreskrivas för
sådan statlig verksamhet som enligt gällande
regler inte är yrkesmässig. Frågan
om skattskyldighet för statlig och
kommunal verksamhet har, som även
motionärerna betonat, varit föremål för
diskussion alltsedan nu gällande bestämmelser
infördes i förordningen om

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

varuskatt. Nu yrkar man att skattskyldighet
alltid skall föreligga för myndighet
som tillhandahåller skattepliktiga
varor eller tjänster. Med anledning av
att fru Nettelbrandt före middagen sade
att vi har olika synsätt på denna fråga
vill jag understryka, att utskottsmajoriteten
aldrig har hävdat att stat och kommun
skall ha några fördelar framför enskilda.
Tvärtom har vi betonat att konkurrensneutralitet
så långt som möjligt
bör eftersträvas, och det var i det syftet
som bevillningsutskottet gjorde sitt förutnämnda
uttalande, som nu har effektuerats.

Det bör inte införas några bestämmelser
som direkt strider mot denna strävan.
Om man tillmötesgår kravet i det
fallet, skulle resultatet troligen bli att
staten fick ökade skatteinkomster genom
skatten på tjänster som kommunala
organ utför åt varandra. Skatteeffekten
skulle då bli beroende av hur kommunerna
organiserar sin verksamhet,
menar vi. Men det måste alltid vara ett
intresse att denna liksom all annan verksamhet
bedrives på rationellaste sätt
och inte dikteras av skattehänsyn.

Vi framhåller vidare att det för staten
naturligtvis är alldeles likgiltigt hur
mycket skatt den ena statliga myndigheten
erlägger för tjänster som utförs
åt annat statligt organ. Härvidlag skulle
det i vissa fall kunna bli en snedvridning
i den andra riktningen. Dessutom
skulle man om man bifaller kravet
krångla till tillämpningen av bestämmelserna.
De fördelar man tror sig vinna
skulle inte stå i någon proportion
till nackdelarna.

Bevillningsutskottet framhåller att
man i framtiden bör söka tillgodose
rimliga krav på konkurrensneutralitet
i stort. Förordningen har endast gällt
under kort tid, och utskottet understryker
att man, såsom även departementschefen
vid flera tillfällen framhållit,
bör avvakta närmare erfarenheter av
lagstiftningen innan man gör några mera
betydande ingrepp i dess konstruk -

tion. Undantag bör helst inte förekomma,
utan lagstiftningen bör vara generell,
dock givetvis med möjlighet att
göra ändringar när man vunnit tillräcklig
erfarenhet härför.

En annan punkt som har diskuterats
flera gånger är tandproteserna. Mervärdeskatten
har ju i viss mån utjämnat
snedbelastningen mellan å ena sidan
proteser som framställts på fristående
dentallaboratorier och å andra sidan
sådana arbeten som utförs av en hos
tandläkare anställd tekniker genom att
laboratorierna nu får avlyfta ingående
skatt. Tandläkaren är ju konsument och
har inte denna möjlighet.

Vi har hittills inte konstaterat några
olägenheter för dentallaboratorierna,
vilket torde bero på att det är förenat
med väsentliga svårigheter för tandläkarna
att förena korrekta anställningsförhållanden
för teknikerna med ett rationellt
utnyttjande av deras prestationer.
Vi säger att det visserligen kan
tänkas bli mera besvärande om beskattningen
skärps, men även i detta avseende
bör man avvakta erfarenheterna
av mervärdeskattens praktiska tilllämpning.
I ett mervärdeskattesystem
är det ohanterligt med någon form av
beskattning av tjänster, som en skattskyldig
utför åt sig själv.

Herr talman! Jag vill vidare ta upp
frågan om transporterna till Öland och
Gotland, jag skall fatta mig så kort
som möjligt. Sedan riksdagen senast behandlade
frågan har Gotlandsbolaget
erbjudit staten att få överta dess verksamhet,
vilket dock inte skett. Samtidigt
sänkte man fr. o. m. mars i år
transportpriset för I-bilar med 50 procent.
Tidigare har priserna på personbiljetter
sänkts lika mycket. De transportkostnader
motionärerna åberopat
torde alltså omedelbart kunna reduceras
med hälften. För näringslivets transporter
får mervärdeskatten ingen betydelse,
eftersom man där får avlyfta
skatten.

Gottlänningarna är nu alltså i en va -

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

sentligt bättre situation än när utskottet
senast behandlade denna fråga. De
har fått den favören att kostnaderna
sänkts till endast hälften av vad de tidigare
var. Kvar står en skattebelastning
på drygt fem kronor för transport
av en personbil tur och retur fastlandet.
Detta kan knappast ha någon större
inverkan på resemöjligheterna.

I princip skall alla transporter beskattas.
Vi menar att det inte är möjligt
att, såsom motionärerna påyrkat,
göra några undantag från denna regel.
Det finns faktiskt andra områden i vårt
land där det förekommer förbindelser
mellan öar och fastlandet och där avgifter
uttas. Ett bifall till det aktuella
yrkandet måste få den konsekvensen att
alla transporter undantas, där köparen
bor på ett visst minimiavstånd från leverantören.
Den som bor nära inköpsstället
gynnas annars inte bara genom
lägre transportkostnader utan också genom
lägre skatt.

Utskottet motsätter sig dessutom på
det bestämmdaste att man inför särskilda
skatteregler för vissa delar av
landet. Eventuellt stöd menar vi bör utgå
på annat sätt än via beskattningen,
och det bör gälla även för Gotland. Den
nedsättning av transportkostnaderna
som där skett överstiger ju vida den
effekt som mervärdeskatten har. Utskottets
ställningstagande bottnar emellertid
inte i någon bristande förståelse för
gotlänningarnas problem. De är naturligtvis
beroende av turismen och deras
speciella förhållanden i övrigt. Det är
uteslutande skatteprincipiella skäl som
varit avgörande för ställningstagandet
vid sidan av förhoppningen att det skall
vara möjligt att lösa problemet på annat
sätt än genom undantag från mervärdeskatteförordningen.

Jag skall inte beröra alla yrkanden,
men jag vill säga några ord om det som
gäller beloppsgränsen 1 000 kronor. Den
har ju i första hand tillkommit för att
begränsa det administrativa arbetet med
restitutionen. Ännu finns det inga upp -

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

gifter om hur bestämmelsen verkar för
olika kategorier skattskyldiga, och utskottet
har därför inte varit berett att
ta upp frågan utan avstyrker motionerna
även i denna del.

Herr talman! Med dessa korta kommentarer
ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Därefter anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Ett par ord bara om
reservationen 1, som gäller konkurrensneutraliteten.

Det är alldeles riktigt — jag vill inte
bestrida det — att det blivit vissa förbättringar
genom de nya bestämmelser
som införts. Men vad motionärerna och
vi reservanter åsyftar är att få till stånd
en konkurrensneutralitet av sådan art,
att problemen löses inte bara inom den
statliga sektorn utan över huvud taget
inom den offentliga sektorn. Och inte
ens på den statliga sidan är ju problemen
hundraprocentigt lösta genom de
nya bestämmelserna.

Jag vill emellertid -— och det med
tillfredsställelse — inregistrera herr
Brandts uttalande att vi har samma synsätt
när det gäller önskvärdheten av att
nå en lösning av problemen beträffande
konkurrensneutraliteten. Jag tycker
att herr Brandts uttalande innebär ett
framsteg i jämförelse med vad utskottet
skrivit, eftersom utskottet menar att farhågorna
för en konkurrenssnedvridning
har överdrivits av dem som aktualiserat
frågan.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag skall säga några
ord om motionerna 1:718 och 11:780
angående mervärdeskatten på transport
av bilar m. fl. för personbefordran avsedda
fordon till öar som inte har avgiftsfria
färjor. I motionerna har vi
upprepat det krav på att sådana trans -

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

porter skulle undantas från skatteplikt
som vi framförde i höstas.

Enligt nu gällande lag utgår inte mervärdeskatt
på personresor, men i sådana
här fall blir faktiskt personresor
ändå beskattade genom att mervärdeskatt
utgår på transport av personbilar
till Öland och Gotland och kanske
även till vissa andra delar av vårt land.
När en bil däremot transporteras på
avgiftsfria färjor kan det ju inte komma
i fråga att skatt tas ut.

Då vårt förslag behandlades i höstas
avslogs det med mycket knapp majoritet.
Jag vet inte hur det blir med denna
knappa majoritet i dag, men jag tycker
att det vore egendomligt om kammarledamöterna
inte skulle ta hänsyn till
frågans principiella sida, som ju bevillningsutskottet
bortsett från. Jag syftar
på den del av problemet som innebär
att man — tvärtemot vad utskottets
talesman säger — genom att ta ut skatt
på sådana här transporter skapar särskilda
regler för vissa delar av landet.

På de flesta håll är ju biltransporterna
per färja avgiftsfria.

Utskottet framför en del ursäkter för
bibehållandet av denna skatt. Dels säger
utskottet att Öland kommer att få en
bro och dels att det varit fråga om att
få ett avtal till stånd mellan staten och
de gotländska trafikanterna. Detta skulle
vara skälet till att man fortsätter att
ta ut denna avgift.

Jag anser emellertid att dessa skäl inte
är så tungt vägande att man kan
bortse från själva principfrågan. Om
staten i fråga om Öland i alla fall mister
denna inkomst om tre år och fem
månader, finns inte något skäl för att
man under den tid som är kvar skall
ta ut denna skatt.

1 fråga om Gotland har, såsom underströks
i höstas, underhandlingar och utredningar
faktiskt pågått under 24 år
för att därigenom på något sätt åstadkomma
ett statligt ekonomiskt stöd åt
gotlandstrafiken. Något resultat har
dock ännu inte kommit till synes.

På sidan 25 säger utskottet: »Utskottet
vill också bestämt motsätta sig särskilda
skatteregler för vissa delar av
landet. Stödet till områden med speciella
förhållanden bör inte ske genom lättnader
i beskattningen.» Men man bör
väl heller inte förvärra de svårigheter
som vissa områden har genom att pålägga
denna skatt.

Det har inte angivits i denna debatt,
men jag skulle vilja fråga vilka andra
områden av större betydelse i landet
som belastas med denna skatt. Kan det
vara något mer område än möjligen Visingsö? När

utskottet nu säger att man inte
vill göra något särskilt undantag för
dessa områden, skulle det vara intressant
att veta i vilken omfattning här
i landet som avgifter i fortsättningen
kommer att utgå på personbilar i form
av omsättningsskatt vid befraktning
över vatten. Kanske det i forna tider
var en ren slump att Ölands- och gotlandstrafiken
inte kom att inordnas i
väglagens bestämmelse? Där sägs: »Där
vägen möter vatten och fortsätter på
andra sidan skall det finnas färja eller
bro.»

Om man forskar litet i Kalmar läns
väghistoria, finner man att underhandlingar
pågått mellan Ölands vägstyrelse
och vägstyrelsen i Norra Möre om
att intaga trafiken mellan Kalmar och
Färjestaden till allmänt underhåll, som
man uttrycker det, eller i vägstyrelsernas
regi med fria färjor. En kontaktman
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som det hette på den tiden, var till
och med engagerad. Men så kom andra
världskriget emellan och efter detta aktualiserades
ölandsbron. Därför kom
den tanke som faktiskt på allvar aktualiserades
under några år att skjutas i
bakgrunden.

I fråga om omsättningsskatten och
mervärdeskatten brukar man säga att
det är administrativt besvärligt att göra
undantag för vissa varor. Men i detta
fall kan inte några administrativa be -

Onsdagen den 16 april 1969 om.

Nr 17

svärligheter föreligga för att göra undantag
för bilfrakterna. Övriga motionärer
kommer nog att framlägga en del
ytterligare synpunkter på denna fråga,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen 4 i bevillningsutskottets
betänkande nr 25.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
har från denna talarstol anfört
många synpunkter på denna fråga, och
jag vill till att börja med instämma i
praktiskt taget alla. Kanske det ändå är
befogat med några ord även av någon
representant för Gotland.

Detta motionspar gäller en fråga som
uppstått i samband med tolkningen av
bestämmelserna angående transport av
vara eller förmedling av sådan tjänst.
Denna tolkning har kommit att innebära
att bilar som medföres på resa över
havet, bl. a. till och från Gotland, kommit
att beläggas med mervärdeskatt. I
och för sig är denna tolkning inte invändningsfri.
På färjorna befordras
dels personer, personbilar, husvagnar,
släpvagnar till personbilar, personbussar,
motorcyklar, mopeder och cyklar,
dels också trailers, lastbilar och annat
gods. För färdmedel som användes för
persontrafik utfärdas biljetter som säljes
av resebyråer. För fordon som berör
godstrafiken eller varutransporterna
i övrigt utfärdas sjöfraktsedlar vid
hamnkontorets godsexpedition eller av
de större speditionsföretagen. Färdmedlen
för persontransport behandlas alltså
i praktiken inte som varutransport.
Det hade därför enligt min mening varit
motiverat att transporter av registrerade
personbilar och bussar inte hade
tagits med i denna beskattning utan hade
ansetts som tjänst huvudsakligen avseende
persontransport. Nu har en sådan
tolkning icke gjorts, och detta har
medfört att vi har nödgats besvära
kammaren på nytt i denna fråga.

Jag vill först säga några ord om Gotlands
trafiksituation. Kostnadstrycket

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

är högt i denna trafik. Herr Börjesson i
Glömminge påpekade att man praktiskt
taget ända sedan år 1945, eller i 24
år, här i riksdagen och inom olika utredningar
har diskuterat hur man skulle
kunna nedbringa kostnaderna. Det
kan tilläggas att riksdagen härvid inte
har ställt sig avvisande. Jag vill erinra
om det uttalande som 1963 års riksdag
gjorde i anledning av ett utlåtande av
sammansatta stats- och tredje lagutskottet,
vari anfördes att staten i princip
skall lämna ekonomiskt stöd så att
kostnaderna för gods- och personbefordran
mellan Gotland och fastlandet
blir i huvudsak lika med kostnaderna
på sträckor av samma längd i övriga
delar av landet. Detta uttalande förnyades
för bara någon vecka sedan i anledning
av utlåtande av ett enhälligt
statsutskott, som framhöll att man — i
överensstämmelse med tidigare uttalande
i ämnet ■— finner det angeläget att
de frågor som sammanhänger med kommunikationerna
i deras helhet mellan
Gotland och fastlandet snarast möjligt
får en tillfredsställande lösning.

Vi kan emellertid konstatera att under
de gångna 24 åren inga åtgärder har
vidtagits som har resulterat i att innebörden
av riksdagens principuttalanden
har förverkligats. Detta kan i och för
sig karakteriseras som anmärkningsvärt.

Riksdagens i uttalanden framförda
önskemål tillmötesgås alltså inte. I stället
har mervärdeskatten kommit att
medföra att transport av personfordon
över havet fördyrats sedan årsskiftet
med 11,11 procent. Och detta anser bevillningsutskottets
majoritet vara riktigt.
Å ena sidan bär vi alltså riksdagens
upprepade principuttalanden i trafikfrågan
och å andra sidan bevillningsutskottets
majoritets behandling av momsfrågan.
Det finns anledning att ställa
frågan: Vet den högra handen egentligen
vad den vänstra gör?

Här har sagts att detta är en principfråga,
och det vill jag instämma i. Vi

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

■96

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

.ser den måhända främst just som en
principfråga. Det är betänkligt att momsens
införande när det gäller de nämnda
transporterna till sina praktiska
verkningar kommit att innebära att en
geografiskt verkande skatt, eller om
man så vill en provinsbeskattning, därmed
införts. Utfallet blir nämligen att
den som med sin bil vill färdas överallt
inom landet där det finns vägar,
broar eller avgiftsfria färjeleder kan
göra detta utan att resan beläggs med
moms. Ja, vi kan också medföra bilen
på avgiftsbelagda färjor utan att betala
moms, men i så fall skall vi åka till andra
länder. Det kan vi göra från Gotland
också. Vi kan resa till Finland,
Danmark, Västtyskland och övriga länder
på kontinenten utan att betala
moms för transport av bilen. Vi skall
bara inte åka till det svenska fastlandet
— då måste vi betala moms. Detta
betraktar jag för min del som en direkt
orimlighet.

Teknikens utveckling vad gäller landtrafiken
har medfört att de medborgare
som är hänvisade till båt- eller färjeförbindelser
för sina kommunikationer
med övriga delar av landet blivit
försatta i ett handikapp. Det är väl ingen
som tror att gotlänningar eller besökare
på Gotland skulle resa med färja
om det fanns en väg till Gotland? Nackdelen
med att det inte finns eller kan
finnas en fast landförbindelse förstärks
nu ytterligare genom niomspåslaget,
som innebär att ett redan förut betungande
handikapp beskattas — en princip
som i varje fall inte tidigare har
vunnit någon sympati i denna kammare.

Beskattningen innebär en omvänd
lokaliseringspolitik. Goda och billiga
kommunikationer är en viktig förutsättning
för lokalisering av företag till olika
orter och är därtill en trivselfaktor
av stora mått. Det kan inte bestridas
att den påförda skatten för personbilstrafiken
kommer att medföra ytterligare
svårigheter för näringslivets utveck -

ling i berörda öregioner. Just av den
anledningen att kostnadstrycket tidigare
är högt drabbar skatten hårt.

Som gotlänning vill jag gärna uttala
min glädje över att ölänningarna kommer
att slippa denna skatt den dag
då bron står färdig. Men för Gotland
skall skatten finnas kvar —• såvida inte
helt avgiftsfria färjor inrättas. Och
vem kan i dessa dagar garantera att
inte momsuttaget framdeles kommer att
höjas med konsekvenser och tröskeleffekter
som för tillfället inte kan överblickas.

Utskottsmajoriteten påpekar fullt riktigt
att Gotlandsbolaget nu sänkt transportpriset
för I-registrerade bilar och
menar också att ytterligare lättnader
inte är otänkbara. Men det förhållandet
att ett privat bolag sänkt priserna kan
väl inte på allvar las som motivering
för att staten skall minska prissänkningens
effekt genom att lägga på en
extra beskattning?

Utskottsmajoriteten säger vidare att
den bestämt motsätter sig särskilda
skatteregler för vissa delar av landet.
Detta är onekligen en synpunkt, i och
för sig värd beaktande, men i det här
fallet är undantaget motiverat därav,
att det gäller att tillskapa likställighet,
alltså inte särskilda fördelar, utan likställighet
i denna för öregionerna speciella
fråga.

Det bör vidare påpekas att Gotlandsbolagets
prissänkningar inte gäller för
fastlandsbilister och s. k. sommargotlänningar.
Därmed kommer vi in på
en fråga som herr Brandt faktiskt något
berörde i sitt anförande, nämligen frågan
om turismen, som är en viktig näring
för Gotland och inte bara för gotlänningarna
utan för hela vårt land.
Det är väl ändå så, att underskottet i
vår turistbalans måste för oss alla vara
ett observandum. I stället för att resa
spärrar för resor till sådana områden
som Gotland borde man underlätta
för människorna att besöka dessa orter.
Gotland är utan tvivel ett av de områ -

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

den i vårt land som kan bli verkligt
lockande turistmål.

Det skulle kunna läggas åtskilliga
andra synpunkter på frågan. Innan jag
slutar vill jag säga, att bland de argument
som anförts mot bifall till likställighet
för öregionerna i denna fråga
förtjänar faktiskt ett att räddas från
glömskan, nämligen detta: »Gotlänningar
och ölänningar har väl valt sina
bosättningsorter.» — Underförstått: har
man låtit sig födas eller har man flyttat
till orter med speciella problem, må
man själv stå sitt kast; man kan ju alltid
flytta från bekymren.

Vi tror inte att denna cyniska ståndpunkt
kan vara förhärskande i denna
kammare, herr talman, och jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen
nr 4 av herr Lundström m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Polstam (ep) och Arweson (s).

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag skulle egentligen ha
kunnat nöja mig med att instämma, eftersom
så mycket förnuftigt har sagts
i denna fråga om momsen på bilarna
från och till Gotland. Det var dock en
sak som jag särskilt vill vidröra. Bevillningsutskottets
talesman herr Brandt,
ville försvara utskottet med att frakterna
nu hade blivit billigare. Den motiveringen
är nästan lika svag som den
motivering som förebragtes här i kammaren
i november 1968. Den gången
sade man: Här har vi nu en utredning
som skall se över helheten, och då måste
man ändå dröja. Det blev ingenting
av med denna utredning, men ändå
byggde man upp sitt försvar på den
motiveringen.

Nu kommer man fram till nästa utskottsmotivering
som är den, att Gotlandsbolaget
har sänkt priserna på frakten
på bilar från Gotland. Hur skall utskottet
kunna veta hur länge dessa sänkningar
kommer att vara? Priserna kan

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

ju höjas redan om åtta dagar eller om
fjorton dagar igen; det har utskottsmajoriteten
och herr Brandt ingen garanti
för.

Herr Brandt sade en sak som var oerhört
intressant. Sedan utskottet behandlat
frågan i höstas hade bolaget anhållit
att få sälja sin rörelse till staten. Detta
är det nya som har inträffat. Jag tror
för min del att det vore bra om herr
Brandt på något vis kunde uppmuntra
regeringen att ta upp förhandlingar med
bolaget, eftersom det är intressant såväl
för riksdagsmännen som för kommunalmännen
på Gotland. Nu är läget
ohållbart. Man säger att frakterna
sänkts för tillfället och att den slutliga
lösningen skall ske i ett större sammanhang.
Det hoppas vi på, men som
det har sagts tidigare har vi hållit på
i 25 år, så det får inte dröja så länge
till.

Naturligtvis är frågan om momsen
på bilarna en liten fråga jämförd med
problemet i stort, men den är ändå
en extra pålaga när vi har en så oerhörd
börda tidigare.

Torsten Gustafsson har framhållit att
vi kan resa till andra delar av världen
utan att betala denna moms. Men när
vi reser ifrån utposten i öster hit till
vårt fosterland skall vi beskattas extra.
Jag kan inte förstå att man kan bita
sig fast vid en sådan orättvisa.

I november fattades två röster i kammaren.
Sedan dess har kammaren ändrat
utseende ■— ja, utseende är kanske
inte rätta ordet, ty det är inte mycket
mer folk i kammaren i dag än tidigare,
men det har i alla fall blivit 60 andra
ledamöter. Men det är inte tätare i bänkarna;
jag antar att de är inne och ser
på Röda fjädern-programmet. Vi kan
alltså inte nå allesammans, men om de
tar reda på hur orättvist detta är för
Gotland tycker jag att de unga skulle
förstå det, eftersom de kan tänkas vara
litet mer radikala på trafikens område
än de äldre har varit. Vi hoppas därför
få majoritet denna gång, men jag är

7—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

inte övertygad om att det går om vi i
inte får herr Brandt till hjälp. <

Herr talman! Transportproblemen är i
en viktig fråga för Gotlands del, både i
beträffande gods- och personbefordran, ]
och det är angeläget att problemen lö- 1
ses så fort som möjligt. Herr Brandts
uppgift om att bolaget har anhållit hos t
regeringen om att få ta upp förhand- 1
lingar är glädjande, och kan detta bli 1
verklighet så är det ändå en framgång. c
Herr talman! Jag yrkar bifall till reser- <
vation nr 4. 1

Herr BRANDT (s) kort genmäle: 1

Herr talman! Herr Gustafsson i Sten- i
kyrka tyckte det var konstigt att riks- I
dagen i annat sammanhang uttalar att (
man skall hjälpa gotlänningarna i det
här avseendet — inte beträffande momsen
men beträffande transporter o. d. 1
-— men att bevillningsutskottet nu inte
vill vara med om att ta bort momsen. I
Det är inte riktigt samma sak att riks- s
dagen i annat sammanhang gjort utta- £
landet. Det har ingenting med skatte- I
lagstiftningen att göra. Så enkelt kan 1
man inte infria det tidigare löftet. r

Herr Franzén i Träkumla säger att r
jag i höstas uppgivit att det pågick en r
utredning. Det måste vara ett missför- J
stånd. Utredning talade jag inte om, s
men jag sade att det antingen påginge t
eller komme att upptagas förhandlingar. c
Detta skedde också, och dess bättre s
ledde dessa till ett för gotlänningarna 1
ganska gynnsamt resultat tack vare be- j
villningsutskottet. Om det i någon mån
berodde på vad jag sade vet jag inte, e
men jag hoppas det. Jag vet ingenting s
om huruvida staten kan överta Gotlandsbolaget,
men om jag kan lägga ett s
gott ord för den saken så skall jag gär- g
na göra det. Men jag lovar absolut inte t
att rösta med motionärerna i detta fall. a
Gotlänningarna har obestridligen fått s
betydande förbättringar, och det är in- 1:
te otänkbart att det kan bli ytterligare c
förbättringar; de har erhållit väsentligt f
bättre hjälp än den belastning som s

momsen innebär. Det är obestridligt att
ett bifall till motionen skulle innebära
att vi i detta fall inför en princip som
inte gäller för andra transporter och
på andra områden. Det är inte bara
Visingsö som kan jämföras i detta fall.
Jag har faktiskt åkt bil från fastlandet
till andra öar och fått betala för det.
Det finns ju områden i vårt land som
har ganska långa avstånd till centra
och leverantörer, men befolkningen i
dessa områden får betala denna skatt.
Det blir alltså inte en likställighet om
man bifaller gotlänningarnas yrkande,
utan snarare tvärtom. Hur avlägset och
isolerat Gotland än är kan man inte
på detta sätt lagstifta för ett speciellt
område.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman herr
Brandt säger att det skulle ligga ett felslut
i mitt resonemang, när jag säger
att riksdagen å ena sidan gjort ett
principuttalande, att man ville sänka
kostnaderna för gotlandsförbindelserna,
och å andra sidan säger att bevillningsutskottets
avstyrkande av denna
motion innebär någonting helt annat.
Jag kan inte se att detta är något felslut.
Vad riksdagens uttalanden syftat
till är att åstadkomma sänkta kostnader.
Otvivelaktigt kommer momsuttaget
att höja kostnaderna. Att detta privata
bolag, som herr Brandt säger, har sänkt
priserna — den saken är vi överens om
— är inget motiv för bibehållandet av
en skatt, som minskar effekten av prissänkningen.

Herr Brandt anförde vidare att det
skulle bli prejudicerande om man gåve
gotlänningar och ölänningar likställighet;
andra människor som har långa
avstånd skulle kunna ställa samma anspråk.
Jag kan inte inse att det föreligger
någon sådan möjlighet. Yrkandet
i vår motion är att områden utan
fast landförbindelse med fastlandet
skulle undantas från denna skatteplikt.

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

Och det är enbart dessa områden som
drabbas av denna specialbeskattning.
Detta undantag kan ju inte medföra
att andra områden, som inte har havet
mellan sig och fastlandet, kan ställa
samma anspråk.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Brandt åberopade
vad utskottet sade förra gången, då
man stödde sig på att det pågick en
utredning. Vi har nu påpekat, att det
inte pågick någon utredning; den blev
aldrig av. Men herr Brandt tror ändå
att detta medför att priserna blir lägre.
Jag kan väl aldrig tro att herr Brandt
menade att den utredning, som icke
kom till stånd var orsaken till prissänkning
-— jag kanske hörde fel.

Herr Brandt sade vidare att han hade
rest mellan fastlandet och någon ö
och då fått betala moms. Vilken sträcka
kan det vara? Om detta nu var någon
mindre ö, så kan ju denna ändå inte
jämföras med Gotland och den belastning
som momsen medför för gotlänningarna
och för turister och andra besökare.

Det sägs att det inte kan göras något
undantag. Men det är ju i stort sett bara
för Gotland och Öland som detta unantag
skulle gälla. Man behöver ju inte
betala någon moms om man reser
från Lappland till Skåne. Därför är det
orimligt att vi som bor en bit ut i
Östersjön skall behöva betala moms för
att kunna komma till fastlandet.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag skall beröra motionerna
1:133 och 11:145, vari motionärerna
tar upp frågan om skattefrihet
för tandproteser och andra dentaltekniska
arbeten. Dessa motioner har
väckts under ett flertal år, men de har
inte gett något resultat. Vi har inte heller
i år hos utskottet vunnit någon förståelse
för de synpunkter vi fört fram
i motionerna. När frågan om mervärde -

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

skatt diskuteras och när utskottet gör
ett principiellt ställningstagande, så
har inte den självklara regeln beaktats,
att hälso- och sjukvård samt tjänster
som hör samman därmed bör vara fria
från mervärdeskatt. Jag har den bestämda
uppfattningen att dentaltekniska
arbeten betyder enormt mycket ur
hälsosynpunkt. Detta har understrukits
i olika sammanhang.

Det underliga är att tandläkartjänster
inte är skattepliktiga, medan däremot
arbeten som utförs på dentallaboratorier
är det. Om en tandläkare har anställt
en tandtekniker, som tillverkar
dentaltekniska produkter som tandläkarens
patienter har behov av, så behöver
han inte debitera någon mervärdeskatt.
Om han däremot beställer
sådana produkter av ett dentaltekniskt
laboratorium, så måste han debitera sina
patienter mervärdeskatt härför. Det
är enligt min mening en orättvisa att
man skall behöva betala moms på tandvårdsarbeten.
Jag anser att tandvård i
likhet med all annan sjukvård skall vara
befriad från skatt. När denna skatt
påfördes dentalarbetena, så grundades
beslutet på det förslag som den av finansdepartementet
tillsatta utredningen
hade framlagt — stencil 1967:10, s.
179—180, där frågan om dentallaboratoriernas
skattskyldighet behandlades.
Man utgick därvid ifrån att dentallaboratorierna
bedrev försäljning. I realiteten
var det så att det endast var
ett företag som bedrev försäljning. Men
detta företag hade de båda firmorna
— tillverkningen och försäljningen •—
separat registrerade, och de hade även
helt skild bokföring.

I Danmark utgår inte någon mervärdeskatt
på dentalarbeten, och jag tycker
att det finns all anledning att vi gör
på samma sätt här i Sverige. Utskottet
har, såvitt jag kan se av skrivningen,
klart för sig att det uppkommer en konkurrenssnedvridning
genom att skatt
påförs dentallaboratoriernas produkter.
När dessa frågor behandlades år 1968,

100 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

sade man att denna snedvridning ge- i
nom mervärdeskattens tillkomst skulle i
reduceras. Man har emellertid inte ve- 1
lat ta steget fullt ut, eftersom man, j
som utskottet säger, inte har någon ]
större erfarenhet av hur det hela ver- :
kat; skatten har varit i kraft alltför 1
kort tid. ;

Men uppenbart är ju att mervärdeskatten
belastar patienterna hos de
tandläkare, som anlitar privata dental- ]

laboratorier, med en höjning av 6,5 ]

procent. Man måste ju konstatera att
det utgör en konkurrenssnedvridande ;

belastning för dessa tandläkare. 1

Jag tycker att utskottet hade kunnat
gå in för ett slopande av mervärdeskatten
för dentalarbeten, och jag finner
alla skäl till att yrka bifall till reservationen
2 av herr Lundström m. fl. (

]

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Frågan om gällande be- 1
loppsgräns vid återbetalning av skatt
tas upp i två motioner och har behand- i
lats av bevillningsutskottet i dess be- 1
tänkande nr 25.

Om ingående skatt överstiger utgåen- 1
de skatt med 1 000 kronor, återbetalas 1
beloppet; det restitueras. Om beloppet 1

understiger 1 000 kronor, återbetalas det
endast om det inte kan avdras eller ]
kvittas. i

Motionärerna yrkar med hänsyn till <
de mindre jordbrukarnas och företa- <
garnas intressen att belopp sgränsen !

skall sänkas till 500 kronor och åbero- 1
par till stöd för denna sin framställning 1
bl. a. allmänna skatteberedningens för- i

slag. Denna föreslog nämligen denna 1

lägre beloppsgräns. ]

Gällande bestämmelser, säger utskot- 1

tet, har i första hand tillkommit för att ;
begränsa det administrativa arbetet s

med restitutionerna. Vi kan visserligen
förstå utskottets resonemang, men vi i

har mycket svårt att inse att det kan £
vara ett bärande skäl för att avstyrka f

förslaget om att sänka det restitutions- i

berättigade beloppet till 500 kronor. Det i

är ju inte bara skattemyndigheterna
som har besvärligheter och administrativt
arbete. Det är också många företagare
som skall erlägga skatt som även
har arbete med att svara för att denna
skatt inlevereras. Det är också arbete
för tusentals för att inte säga hundratusentals
skattebetalare. Följaktligen tycker
jag att det vore riktigt att staten toge
på sig den kostnad som är förenad
med en sänkning av beloppet till 500
kronor.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen 5 i utskottets
betänkande nr 25.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! I förordningen om mervärdeskatt
49 § är det föreskrivet, att
om ingående avdragsgill skatt enligt deklaration
överstiger den utgående skatten
med minst 1 000 kronor, återbetalar
länsstyrelsen det överskjutande beloppet.
Om beloppet är mindre, får det
överföras och avräknas i nästa deklaration.

I motionsparet 1:694 och 11:809 yrkas,
att denna beloppsgräns vid återbetalning
av skatt skall sänkas till 500
kronor.

Vi motionärer anser nämligen att beloppet
1 000 kronor för många småföretagare,
däribland jordbrukare, är
oskäligt högt. Utskottet framhåller att
denna bestämmelse kommit till först och
främst för att begränsa det administrativa
arbetet med återbetalningarna hos
länsstyrelsen. Jag tycker det är beklämmande
att få höra att bestämmelser
kommer till huvudsakligen med tanke
på administrativa synpunkter. Det är
väl ändå de berörda enskilda människornas
situation som man i första hand
skall tänka på.

I detta sammanhang förtjänar det påpekas,
som herr Vigelsbo också gjorde,
att det merarbete som lagts på enskilda
företagare genom mervärdeskattesystemet
i form av bokföring och redovisning
inte tagits med i bilden. Det är

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17 101

tydligen bara samhällets utökade administration
man befarar skall bli betungande,
en något snedvriden uppfattning.
Den utvidgade användningen av
tekniska resurser på det här området
bör kunna möjliggöra en lösning även
om beloppgränsen sänks till 500 kronor.
Länsstyrelserna använder sig nu också
mer och mer av dessa tekniska resurser.
För sådana skattskyldiga, som har en
låg omsättning i sina företag och därigenom
redovisning av mervärdeskatt
i längre intervaller och för vilka varje
liten summa pengar är betydelsfull från
rörelsekapitalssynpunkt, kommer det att
vara en ekonomisk belastning att behöva
låta ett så pass högt belopp som
nära 1 000 kronor vara outnyttjat.

Det kan faktiskt råka bli så, att det
konstant finns detta belopp till godo
utan att det kan användas i företaget,
och det är enligt motionärernas mening
inte riktigt.

Yi finner det alltså, herr talman, icke
motiverat att här gå ifrån allmänna
skatteberedningens förslag, och jag ber
att få yrka bifall till reservation nr 5
i bevillningsutskottets betänkande nr
25.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par ord till herr Franzén i Träkumla
så att frågan om utredning och förhandlingar
blir klar. Han säger fortfarande
att jag talat om utredning, men det har
jag inte gjort. I höstas yttrade jag att
det pågick förhandlingar, och det gjorde
det ju också. Jag vill minnas att det
gällde 15 miljoner kronor. Kommunala
myndigheter och olika organisationer
förhandlade, men Gotlandsbolaget
stjälpte ju en överenskommelse. I stället
sänkte bolaget transportpriset för I-registrerade
personbilar med 50 %, som
jag tidigare framhållit. Bolaget hade så
goda konjunkturer att det ansåg sig
kunna göra detta, och nu har ju bolaget
stått för mervärdeskatten fram till den
1 april i år, om jag inte tar fel. I fort -

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

sättningen kommer det att ta ut mervärdeskatten
på halva priset, det vill
säga på det sänkta priset. Jag tar för
givet att bolagets inställning åtminstone
i någon mån betingats av den diskussion
vi fört här i kammaren och av vad
utskottet skrivit samt kanske inte minst
av herr Franzéns propaganda.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Herr Bran dt är ängslig
för att jag talat om utredning och framhåller
att det gäller förhandlingar. Det
är möjligt att man kan säga att det i höstas
rörde sig om förhandlingar mellan
staten och bolaget. Jag använde kanske
ordet utredning, men det är väl ingen
nyhet för herr Brandt att utredning
pågått i 24 år — det måste man ändå
ha fattat i det här huset.

Nu tror jag emellertid inte att det är
på grund av förhandlingar som vi fått
en sänkning av frakterna, utan bolaget
sänkte dem nog på eget initiativ. Men
bolaget trodde nog inte att resultatet
skulle bli att momsen skulle bestå i stället
för att försvinna. En sak svarade
emellertid herr Brandt inte på, och det
gällde resan som han erlagt moms på
när han varit ute och rest här i landet.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag vill bara göra herr
Brandt uppmärksam på att om Gotlandsbolaget
nu har sänkt frakterna
för gotlänningarnas bilar, så betyder
det att gotlänningar reser så mycket
mer och således får betala mera i mervärdeskatt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Utskottets

hemställan kommer att företagas
till avgörande på sådant sätt, att
beslut först fattas beträffande de frågor
som beröres i de vid betänkandet
fogade reservationer, till vilka bifall
yrkats under överläggningen. Därefter

102

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Ändring i förordningen om mervärdeskatt

ställes utskottets hemställan i övrigt
under proposition i ett sammanhang.

Skattskyldigheten för stat och kommun Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 25, såvitt avser
skattskyldigheten för stat och kommun,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Lundström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 113
ja och 88 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Tandproteser m.m.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen va -

ra med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 25, såvitt avser
tandproteser m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Lundström
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Transporter till bl. a. Öland och Gotland Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 25, såvitt avser
transporter till bl. a. Öland och Gotland,
röstar

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

103

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej Vinner

Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Lundström
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Börjesson i
Glömminge begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
108 ja och 95 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Återbetalning av skatt

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Vigelsbo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 25, såvitt avser
återbetalning av skatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Lundström
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter häref -

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Vigelsbo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 111 ja och
92 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt
Bifölls.

§ 2

Förvärvsavdragen vid beskattningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, med anledning av motioner
rörande förvärvsavdragen vid
beskattningen m. m.

Utskottet behandlade i ett sammanhang
följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:34
av herr Virgin m. fl. och II: il av herr
Holmberg m. fl., i vilka yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde,
att Kungl. Maj :t måtte med beaktande
av de i motionerna anförda
synpunkterna förelägga riksdagen förslag
om komplettering av gällande bestämmelser
om förvärvsavdrag, innebärande
att föräldrar med minderåriga
barn måtte kunna erhålla avdrag för
styrkta nödiga kostnader för den av
förvärvsarbetet föranledda barntillsynen; 2)

de likalydande motionerna 1:566
av fröken Pehrsson och herr Andreasson
samt II: 632 av herr Johansson i
Skärstad m. fl., i vilka yrkats, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhölle om prövning

104 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

av möjligheterna för gift kvinna till
en rimlig avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
för lön till hembiträde i de fall
där hustrun ginge ut i förvärvsarbete; ]

3) de likalydande motionerna I: 684 i
av fru Diesen in. fl. och II: 802 av fru
Kristensson, i vilka yrkats, att riksdagen ''

1 skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
att Kungl. Maj:t måtte utreda och före- i
slå avdragsrätt för styrkta och nödvändiga
kostnader vid tillsyn av sjuk eller <
åldrig nära anhörig;

4) motionen 11:236 av fru Ryding

och fru Marklund; 1

5) motionen 11:806 av herr Lothigius
och fru Jonäng, vari bl. a. yrkats, :
att riksdagen antoge i motionen fram- 1
lagt förslag till lag om ändring i kom- <
munalskattelagen den 28 september 1
1928 (nr 370).

]

Utskottet hemställde, (

att riksdagen måtte avslå }

1) motionerna I: 34 och II: 41,

2) motionerna 1:566 och 11:632, i

vad de hänvisats till bevillningsutskottet,
,

3) motionerna 1:684 och 11:802,

4) motionen 11:236 samt (

5) motionen 11:806.

Reservationer hade avgivits 1

1) av herrar Gösta Jacobsson, Karl

Pettersson och Enarsson (samtliga m), s

vilka ansett att utskottet under 1 och

2 bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna I: 34 och II: 41 och med anledning
av motionerna 1:566 och II:

632 — i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att Kungl. Maj:t med beaktande t

av de i motionerna anförda synpunk- £

terna föreläde riksdagen förslag om 1

komplettering av gällande bestämmel- i

ser om förvärvsavdrag innebärande att i

föräldrar med minderåriga barn måtte e

kunna erhålla avdrag för styrkta nödi- t

ga kostnader för den av förvärvsarbe- 1

tet föranledda barntillsynen; s

2) av herrar Gösta Jacobsson, Karl I

Pettersson och Enarsson (samtliga m), 1

vilka ansett att utskottet under 3 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:684 och 11:802 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl.
Maj :t utredde och föresloge rätt till avdrag
för styrkta och nödvändiga kostnader
vid tillsyn av sjuk eller åldrig nära
anhörig;

3) av herrar Gösta Jacobsson, Karl
Pettersson och Enarsson (samtliga m),
vilka

dels ansett att utskottet under 5 bort
hemställa, att riksdagen måtte

a) med anledning av motionen II: 806
anta i reservationen framlagt förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), innebärande
att ogift skattskyldig med barn,
som icke vore hemmavarande, skulle
kompenseras för sina kostnader för underhåll
av barnet genom att avdrag
medgåves för ett belopp om högst 2 000
kr. för varje barn som icke fyllt 16 år,

b) avslå motionen 11:806 i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad reservanterna anfört och hemställt;

4) av herr Eriksson i Bäckmora (ep),
utan angivet yrkande.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Sundin (ep), Tistad (fp) och
Annerås (fp), fru Nettelbrandt (fp)
samt herr Börjesson i Falköping (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 26 gäller de s. k. förvärvsavdragen
vid beskattningen. Från vårt
håll har även vid årets riksdag väckts
motioner om vissa ändringar i kommunalskattelagen
som syftar till rätt till
avdrag med faktiska kostnader för barntillsyn
på grund av förvärvsarbete. Som
bekant gäller för närvarande att skattskyldig
med barn som har förvärvsarbete
kan erhålla förvärvsavdrag med
högst 3 000 kronor.

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

105

Reservationen 1 innehåller yrkande
om skrivelse till Kungl. Majt med begäran
om förslag till komplettering av
gällande bestämmelser av innebörd att
avdrag skall gälla styrkta nödiga kostnader
för den på grund av förvärvsarbetet
föranledda barntillsynen. I de
väckta motionerna pekas på att schablonavdraget
leder till vissa otillfredsställande
konsekvenser, och vidare anser
motionärerna att kostnaderna för
barntillsyn kan betraktas som omkostnader
för intäkternas förvärvande.

Herr talman! Detta problem har tidigare
flera gånger diskuterats här i riksdagen,
och argumenten å ömse sidor
torde vara väl kända, varför jag begränsar
mig till att med denna korta
motivering yrka bifall till reservationen
1.

Reservationen 2 avser att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall anhålla
om förslag rörande rätt till avdrag
för styrkta och nödvändiga kostnader
vid tillsyn av sjuk eller åldrig nära anhörig.
Både motionärernas och reservanternas
huvudsakliga motiv är desamma
som anförts i reservationen 1,
och jag ber att med hänvisning till vad
som anförs i reservationen få yrka bifall
till denna.

Reservationen 3 slutligen gäller avdrag
för underhållsbidrag till icke hemmavarande
barn under 16 år. För närvarande
gäller att avdrag härför medgives
med högst 1 000 kronor för varje
barn. Reservanterna har funnit skäl föreligga
för en höjning till 2 000 kronor
för varje barn med utgångspunkt i
den kännedom som finns om de i de
flesta fall utgående bidragens storlek.
Utskottsmajoriteten uttalar också att det
kan ifrågasättas, om beskattningen av
ensamstående skattskyldig med underhållsplikt
gentemot ej hemmavarande
barn fått en lämplig avvägning i förhållande
till övriga kategorier. Vi reservanter
anser att en sådan lämplig avvägning
vore att beloppet sattes till
dubbla det nuvarande beloppet, alltså

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

till 2 000 kronor för varje barn. Vi tror
att detta stämmer bättre med verkligheten
än vad nuvarande avdrag gör. Jag
yrkar alltså bifall även till reservationen
3.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I föreliggande utskottsbetänkande
behandlas motioner avseende
familjebeskattningen. I flera av dessa
motioner finns yrkanden som jag
gärna vill ansluta mig till. Det gäller inte
minst förvärvsavdragen vid faktisk
sambeskattning — alltså i de fall då
hustrun har utfört arbete i mannens
jordbruk eller i dennes rörelse. Därvidlag
har man enligt min mening ännu inte
gjort den rätta arbetsvärderingen av
hustruns insatser. Förvärvsavdraget är
i dessa fall begränsat till 1 000 kronor
i den mån det finns barn under 16 år
i familjen; eljest är avdraget 300 kronor.
Jag är helt övertygad om att hustrun
har långt större andel i rörelseinkomsten
för jordbrukare och affärsinnehavare
än vad som kommer till uttryck
genom denna schablonregel. Det
är därför enligt min mening befogat
med ett högre förvärvsavdrag.

Bevillningsutskottet har tidigare avvisat
krav på en sådan höjning, bl. a.
med hänvisning till 1965 års familjeskatteberedning.
Denna utredning har
nu framlagt förslag om individuell beskattning,
som skulle göra förvärvsavdragen
överflödiga. Då denna utredning
för närvarande är ute på remiss och
dessutom enligt min mening inte tillfredsställande
löst vissa praktiska problem,
exempelvis för de hemarbetande
kvinnorna och på orter där ett ensidigt
näringsliv begränsar möjligheterna till
förvärvsarbete, har jag av dessa skäl
i nuvarande läge inte velat inta någon
bestämd ståndpunkt utan vill avvakta
i första hand remissyttrandena och de
ytterligare lösningar som är påkallade
i dessa frågor i den framlagda utredningen.
Detta är också, herr talman,

106

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

skälen till att jag i nuvarande läge har
avlämnat en blank reservation.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Inom folkpartiet har vi
den uppfattningen, att principen för
familjebeskattningen bör vara att varje
inkomsttagare beskattas efter sin inkomst
oberoende av civilstånd. Vi har
tillsammans med centerpartiet en partimotion
i det hänseendet.

Att man vid övergången till en sådan
beskattning måste utforma övergångsananordningar
är självklart. Man måste ta
hänsyn till alla dem — det gäller framför
allt kvinnorna — som på grund av
ålder eller otillräcklig utbildning eller
ensidig näringslivsstruktur har svårt att
få arbete där de bor. Detta behöver
strykas under, även om det är självklart.

Min förhoppning är att vårt skattesystem
mycket snart skall få en anpassning
till den individuella principen, och
det finns tillräckligt utredningsunderlag
för att kunna genomföra detta, om bara
den politiska viljan finns.

I ett sådant läge skulle de frågor som
är aktualiserade i bevillningsutskottets
betänkande nr 26 få sin mer eller mindre
automatiska lösning. Det är riktigt
att frågan om avvägningen av skatten
för dem som gått ut i förvärvsarbete
måste få en lösning. Detsamma gäller
problemen för t. ex. ensamstående med
barn över avdrags- och bidragsgränserna.
Frånskilda med underhållsbidrag
har också anledning till berättigat klander
mot vårt nuvarande skattesystem.

Samtliga dessa frågor vill jag emellertid
se lösta inom ramen för en individuell
beskattning. Dessa synpunkter är
i korthet utvecklade i det särskilda yttrandet.

Jag kommer med hänsyn till min
i och för sig mycket positiva syn på de
i betänkandet berörda frågorna att lägga
ned min röst vid voteringen.

Herr BRANDT (s) :

Herr talman! Att man över huvud ta -

get har infört ett förvärvsavdrag på
300 kronor och, om det finns minderåriga
barn, ett avdrag med 25 procent
av inkomsten, dock högst 3 000 kronor,
beror på att det obestridligen oftast blir
en merkostnad för inkomstens förvärvande
om båda makarna har förvärvsarbete.
Jag vill betona att det inte är
kostnaden för vårdnaden av barnen
i och för sig som skall ersättas utan det
gäller merkostnaden när båda makarna
arbetar utanför hemmet. Det är uppenbart
att levnadskostnaderna då blir
större. Enighet råder också om att detta
bör kompenseras på något sätt, alldeles
oavsett om det finns minderåriga
barn eller ej.

Denna kompensation är utformad som
ett schablonavdrag. Detta infördes —
det måste man ha klart för sig när man
nu ständigt yrkar på att det skall höjas
— för att förenkla tillämpningen. Det
har naturligtvis hela tiden varit behäftat
med svagheter. Detta visste vi när vi
införde det, ty så är det alltid med en
schablon: den slår ojämnt. Den ger upp
till 3 000 kronors avdrag även om vederbörande
inte har några som helst
merkostnader för barn eller om de är
ringa. Å andra sidan är det ganska klart
att det för somliga blir för liten kompensation
för merkostnaderna. Skall
man lösa frågan genom schablonavdrag,
faller det av sig självt att detta med
hänsyn till de olika merkostnaderna
aldrig kan sättas för högt.

Som man säger i de moderatas motionspar
kan förvärvsavdraget i sin nuvarande
form i ena fallet uppfattas som
en ren premie på förvärvsarbetet, i andra
fall som en ren diskriminering. Det
är klart att det i extrema fall ligger något
i detta. Jag kan i långa stycken sympatisera
med tanken att man skulle ge
avdrag för de verkliga merkostnaderna;
det har jag sagt tidigare i dessa diskussioner.
Jag skall gärna erkänna att jag
uppskattar motionärernas ansträngningar
att finna en förnuftig utformning
av sitt förslag liksom även motive -

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17 107

ringen för detsamma. Det gör faktiskt
ett sympatiskt intryck att man har ansträngt
sig att så långt som möjligt gardera
sig när man sökt nå den lösning
som man önskar.

Emellertid tror jag att det i praktiken
ändå är omöjligt att finna en tillfredsställande
lösning på problemet att medge
avdrag för de faktiska kostnaderna
för barntillsynen. Även om man, som
motionärerna har tänkt sig, skulle tilllämpa
ett avdrag för kostnaderna — om
jag har fattat motionärerna rätt — motsvarande
ersättningen till barndaghem
och liknande med undantag för den del
som kan avse ett barns kost under tillsy
nstiden, lär också detta bli ett slags
schablon.

Men barn vårdas och tillses även
i hem. Därför har man tänkt sig att göra
jämförelser med offentliga institutioners
självkostnader för den barntillsyn
som utövas där. Man skulle alltså, om
jag förstår motionärerna rätt, tillämpa
avdrag motsvarande de kostnader som
barndaghemmen och andra offentliga
institutioner har för barntillsynen och
alltså inte ta hänsyn till den avgift som
tas ut av de föräldrar som anlitar institutionerna.
Detta har inte heller något
med de faktiska kostnaderna att göra.
Det blir uppenbarligen också en schablon,
även om den inte har samma principiella
innebörd som den vi har nu.
Skall man gå på de faktiska kostnaderna,
bör varje individuellt fall kontrolleras
och prövas. Det är naturligtvis taxeringsmässigt
alldeles ogörligt.

Det har också gjorts utredningsyrkanden
om rätt för gift kvinna till avdrag
för lön till hembiträde. Jag antar
att man anlitar någon för att tillse barnen
i hemmet medan föräldrarna arbetar,
alltså ett hembiträde. Hur skall
man då göra en avvägning av vad hembiträdet
utför just för tillsynen? Säkerligen
har vederbörande ingalunda
fullt arbete eller kan ens i praktiken
anställas för enbart denna uppgift utan
kommer att ombesörja även andra syss -

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

lor i hemmet som räknas till de ordinarie
levnadskostnaderna, och dem får
man som bekant inte göra avdrag för.
Om detta medges blir det utan tvivel en
lönande affär för den högavlönade familjen,
medan den lågavlönade av naturliga
skäl inte har denna möjlighet att
anställa något hembiträde eller liknande
hjälp.

Precis detsamma kan anföras mot yrkandet
om skatteavdrag för kostnad för
tillsyn av sjuk eller åldrig anhörig. Detta
önskemål kan för övrigt tillgodoses
genom reglerna om avdrag för periodiskt
understöd och nedsatt skatteförmåga,
som vi säger.

Tar man hänsyn till alla problem
måste man nog konstatera, att nuvarande
förvärvsavdrag enligt schablon är
den bästa lösningen i den skattelagstiftning
som vi nu har.

Familjeskatteberedningen har nyligen
slutfört sitt utredningsuppdrag och
därvid framlagt tre olika alternativ. Alla
dess förslag innebär att man skall
slopa förvärvsavdraget. I denna beredning
har suttit åtminstone ett par »arga»
kvinnliga ledamöter — jag menar då
inte att de varit arga i bokstavlig mening
utan att de velat ha en annan ordning
på detta område. Jag tror emellertid
inte att deras förslag kommer att
medföra något snabbt resultat — det
verkar som om det inte skulle vinna
någon allmännare anslutning. Utredningens
betänkande har varit på remiss,
och vi får se vad det så småningom kan
leda till. Dessa problem berör även familjepolitiska
kommittén, och vi bör
kanske avvakta de förslag som den
kommer att framlägga.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ENARSSON (m) kort genmäle:
Herr talman! I anledning av vad herr
Brandt anförde vill jag framhålla att i
reservationerna 1 och 2 yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om utredning och förslag i des -

108 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

sa frågor. Vi är nämligen medvetna om i
att det inte går att på rak arm säga att (
det skall vara si eller så. Herr Brandt i
erkände dock att den nuvarande scha- j
blonen slår ojämnt och inte är tillfred- i
ställande.

Det står i utskottsutlåtandet att frå- t
gan om avdrag för kostnader för till- (

syn av nära anhörig är löst genom reg- 1

lerna om avdrag för periodiskt under- 1
stöd och för nedsatt skatteförmåga. Det- t
ta vill jag opponera mig mot. Är det 1
fråga om personer som tillhör olika s
hushåll går det att lösa frågan genom
avdrag för periodiskt understöd, men r
rör det sig om personer inom samma r
hushåll, vilket kan förekomma, är det c
inte så enkelt. Herr Brandt vet mycket r
väl att det i 50 § kommunalskattelagen c
står i fråga om avdrag för nedsatt skat- t
teförmåga att denna skall vara väsent- r
ligt nedsatt. För en inkomsttagare med 1
någorlunda hygglig inkomst har orden
»väsentligt nedsatt» mycket stor bety- i
delse därför att det är svårt för honom f
att få sådant avdrag. p

Herr BRANDT (s) kort genmäle: r

Herr talman! Det är riktigt att den
anhörige måste bo på annan plats; det k
framgår också av utskottets betänkan- n
de. Om det är fråga om en anhörig i ä
hemmet tror jag att den skattelättnad n
man kan få spelar ganska liten roll jäm- u
fört med vad vi från landstingen var- b
je månad betalar till anhöriga som skö- b
ter sjuka eller åldriga anförvanter. Det s
är en effektiv hjälp som kommer dem k
till godo som behöver den. Man kan d
också kontrollera dessa bidrag på ett c
helt annat sätt än man kan, om man in- ii
för en schablon som slår så oriktigt att n
3 000 kronor utgår oavsett om det före- e
ligger någon merkostnad eller ej. ii

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Med vår motion nr s
11:236 har vi yrkat på att ensamståen- e
de föräldrar med hemmavarande barn, v
som under inkomståret fyller 18 år och a

vilka barn på grund av fortsatta studier
inte har förvärvsarbete, skall få
ändrade skattebestämmelser och slippa
att betala skatt enligt kolumn 1, s. k.
ungkarlsskatt.

Som bevillningsutskottet mycket riktigt
skriver är det inte första året som
denna fråga är uppe till behandling
här i riksdagen. Men tyvärr synes inte
heller nu någon lösning kunna komma
till stånd när det gäller en så uppenbart
orättvis behandling av dessa ensamstående
föräldrar.

Vänsterpartiet kommunisterna tog senast
år 1966 upp samma fråga i en
motion, som då avslogs. Detta öde tycks
också den i år framlagda motionen få
röna. Det torde vara få ledamöter i
denna kammare som inte kommit i kontakt
med detta problem på ett eller annat
sätt. Finansminister Sträng har säkerligen
— jag känner till sådana fall
— genom personliga hänvändelser fått
insyn i de stora problem som uppstår
för denna kategori av föräldrar när de
plötsligt finner sig vara tvungna att betala
ungkarlsskatt fastän de har studerande
barn att försörja.

Det egendomliga är, att man från olika
håll erkänner orättvisan, men att
man trots detta avslår yrkanden om
ändring, och detta dessutom med skilda
motiveringar. I år skriver bevillningsutskottet
t. ex., att de ändamål vi velat
beakta med vår motion i väsentlig mån
blivit tillgodosedda genom den studiesociala
reformen år 1964. Jag har alla
kungörelserna här, och jag har studerat
dem och allt som rör dessa studiesociala
reformer, men jag är trots detta
inte alls enig med utskottet om dess
motivering. Finansdepartementet däremot
säger såsom motivering för att
ingen ändring skall göras, att frågan
utreds inom familjeskatteberedningen.

Herr talman! Jag anser det vara otillständigt
av myndigheterna att förhala
en så viktig fråga år efter år med hänvisning
till olika ohållbara motiveringar.

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

109

Som vi i vår motion har framhållit
är det här fråga om betydande summor
pengar per år. Vid t. ex. en veckoinkomst
av 400 kronor och en kommunalskatt
av 19 kronor per skattekrona rör
det sig om en årlig skattehöjning av
3 068 kronor vid åldersgränsen 15—17
år för barnet och 1 872 kronor vid en
åldersgräns av 18 år. De beloppen är
inga småsummor för en inkomsttagare
med 400 kronor i veckan. Lägger man
därtill, att också de nya bostadstilläggen
försvinner, förbättras sannerligen
inte problemet.

Enligt vår uppfattning borde det inte
vara så märkvärdigt att omgående ändra
skattebestämmelserna för dessa ensamstående
föräldrar så, att de inte
plötsligt blir »ungkarlsbeskattade» med
den höga skattesats som detta innebär.

Alla är medvetna om orättvisan, men
myndigheterna vill inte göra någonting
åt saken. År efter år går och orättvisan
består. Det är därför verkligen på tiden
att man tillgodoser vårt motionsyrkande
och inte längre slingrar sig undan.

Då jag av formella skäl inte har möjlighet
att yrka bifall till motionen vill
jag till sist, herr talman, uttala den förhoppningen,
att vederbörande myndighet
omgående vidtar de förändringar
beträffande skattebestämmelserna som
undanröjer de påtalade förhållandena,
som är verkligt orättvisa.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 26 är fogat ett särskilt
yttrande av herr Sundin m. fl. Då
även jag står bakom detta yttrande vill
jag i korthet kommentera detsamma.

Av nämnda yttrande framgår bl. a.
att den grundläggande principen för
det framtida reformarbetet på familjebeskattningens
område bör vara att varje
inkomsttagare beskattas efter sin inkomst
och oberoende av civilstånd.
Målsättningen för den framtida familjebeskattningen
bör vara att åstadkomma
en individuell beskattning. En sådan

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

beskattningsanordning kan dock inte införas
förrän man skapat bestämmelser
som tar hänsyn till de problem som kan
uppstå för exempelvis kvinnor som på
grund av hög ålder, bristfällig utbildning
eller ensidig näringslivsstruktur
'' på sin bostadsort har begränsade möjl
ligheter att erhålla förvärvsarbete. Sådana
hänsyn måste först tagas innan in:
dividuell beskattning kan införas. Lika i

så är jag övertygad om att särbestämmelser
måste gälla vid sidan av den ini
dividuella beskattningen, vilka tar sikte
på de familjer där båda makarna sak!
nar möjligheter att erhålla förvärvsarbete,
för att därigenom skapa största
möjliga rättvisa vid beskattningen.

: Herr talman! Med det anförda har jag

1 velat ge min anslutning till tanken om
en individuell beskattning. Vid dess utl
formning gäller det emellertid att ska''
pa ett rättvist skattesystem med häni
synstagande till de förhållanden som
i jag här nämnt.

Herr LOTHIGIUS (m):

Ilerr talman! Jag vill i det här sam1
manhanget fästa uppmärksamheten på
ett förhållande som man nog inte alltid
har tänkt på men för vilket jag har argumenterat
i en motion 11:806 tillsami
mans med fru Jonäng.

, Det gäller de frånskilda männens situation,
i synnerhet dem som har en liten
eller medelstor inkomst. Männens
rättsförening har tagit upp problemställningen,
och jag tycker det ligger
mycket i vad man säger. Det är ofta så
att hustrun tilldöms barnen och får behålla
den bostad som familjen har haft,
medan mannen får ge sig ut på bostadsmarknaden
och kanske hamnar i ett inackorderingsrum.
Vi vet att en mycket
stor procent av de män som här i Stockholm
befinner sig i en besvärlig situation,
som har alkoholproblem etc., råkat
in i denna situation på grund av
de ekonomiska svårigheter de efter en
i skilsmässa råkar in i.
i De frånskilda männen har med rätta

Ilo Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

en viss underhållsskyldighet för barnen,
men samtidigt betalar de ungkarlsskatt
och får endast 1 000 kronor i avdrag
för den underhållsskyldighet de
fullgör. Detta måste innebära betydande
svårigheter för de mindre inkomsttagare
det här gäller. Utskottet ifrågasätter
också om »beskattningen av ensamstående
skattskyldig med underhållsplikt
gentemot ej hemmavarande
barn fått en lämplig avvägning i förhållande
till övriga kategorier».

Utskottet har emellertid inte velat gå
längre, medan däremot vårt partis representanter
i en reservation har föreslagit
att avdraget höjes till 2 000 kronor
från 1 000 kronor. Enligt min egen
uppfattning kan man fråga sig, varför
en människa som befinner sig i den
här situationen skall betala ungkarlsskatt
samtidigt som han är underhållsskyldig
för barn.

Det är nödvändigt att dessa förhållanden
granskas och att det sker eu
rättelse, ty det gäller här ett besvärligt
socialt problem och en rättvisefråga.

Jag nöjer mig emellertid med att yrka
bifall till reservationen trots att jag inte
anser att den fyller de krav som den
borde fylla.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna 1 och 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1) och 2) i utskottets betänkande
nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Gösta Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 159 ja och 29 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkten 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

Onsdagen den 16 april 1969 em. Nr 17

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 33 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
5) i utskottets betänkande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 159 ja och 30 nej,

varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Åtgärder vid beskattningen i syfte att
främja sparandet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, med anledning av motioner
om åtgärder vid beskattningen i
syfte att främja sparandet.

Bevillningsutskottet upptog till behandling
i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:215
av herr Stefanson m. fl. samt II: 232
av herrar Jönsson i Ingemarsgården och
Antonsson, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle om
förslag till riksdagen med ledning av
vad i motionerna anförts rörande premiering
av personligt sparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader
för målinriktat bostadssparande;

II) de likalydande motionerna I: 713
av herr Virgin m. fl. och II: 797 av herr
Holmberg m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte anta i motionerna
framlagda förslag till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande
samt

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om utredning och
förslag rörande premiering av allmänt
målsparande genom avdragsrätt vid beskattningen
för medel som insatts på
särskilt sparkonto enligt de i motionerna
angivna riktlinjerna;

III) motionen 11:784 av herrar Eltnstedt
och Antonsson, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.

112 Nr 17 Onsdagen den 16 april 1969 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Maj:t anhölle om förslag till riksdagen
med ledning av vad i motionen anförts
rörande premiering av personligt sparande
på särskilt sparkonto i bank eller
annan penninginrättning samt rörande
skattelättnader för målinriktat bostadssparande.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna 1:215 och 11:232,

2) motionerna I: 713 och II: 797 samt

3) motionen II: 784.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Lothigius
(m), vilka ansett att utskottet
under 1—3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 215 och II: 232, I: 713
och II: 797 samt motionen II: 784 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag rörande premiering av personligt
sparande på särskilt sparkonto
i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader för bostadssparande; II)

av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Lothigius (samtliga in),
vilka ansett

dels att utskottet bort tillstyrka bifall
till de i motionerna 1:713 och 11:797
framförda förslagen om

1) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt bostadskonto
under åren 1970—1975 av medel,
avsedda för förvärv av egethem eller
fritidsbostad eller för insats i bostadsförening
med belopp på sammanlagt
högst 6 000 kr. för ensamstående och
12 000 kr. för äkta makar,

2) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt konto
för utbildning av eget barn intill ett
maximibelopp av 1 200 kr. per år och
18 000 kr. sammanlagt,

3) rätt för ägare av en- och tvåfa -

miljsfastighet eller bostadsrättslägenhet
att under vissa förutsättningar i deklarationen
göra avdrag för amortering av
skuld på fastigheten eller lägenheten, i
den mån amorteringen överstege 1,5 %
av vederbörande taxeringsvärde, dock
maximalt med 700 kr. jämte 200 kr. för
varje hemmavarande barn under 16 år,

4) höjning av maximibeloppet för
sparavdraget i inkomstkällan kapital
(f. n. 400 kr. för ensamstående och 800
kr. för äkta makar) med 200 respektive
400 kr., i den mån kapitalavkastningen
till motsvarande belopp utgjorde utdelning
på aktier eller på andelar i ekonomisk
förening, ävensom

5) rätt till sparavdrag om högst 400
kr. för ensamstående och 800 kr. för
äkta makar för den som insatt sparkapital
i inkomstkällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse, dock
endast i den mån sparavdraget ej kunnat
utnyttjas i inkomstkällan kapital;

dels att utskottet på grund härav under
2 bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 713 och II: 797, såvitt här
var i fråga, anta de vid motionerna
fogade förslagen till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande,
samt

c) lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Detta ärende gäller
sparavdrag. Jag skall inte ta upp hela
frågeställningen. Då jag vet att andra
talare i denna kammare kommer att
tala för reservation I ber jag bara att
få yrka bifall till den reservationen.

Reservation II går i stort ut på en
begäran om sparavdrag för vissa aktiviteter
som människor utövar i sp arfrämjande
syfte.

Vi är fullt eniga om sparandets bety -

113

Onsdagen den 16 april 1969 em. Nr 17

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

delse. Vi är eniga om att ett större
sparande skapar bättre underlag för
produktionsbefrämjande investeringar.
Hela första delen av utskottets skrivning
är en lovsång till sparandet, inte
minst det enskilda. Utskottet säger att
behovet av ett ökat sparande har accentuerats
i och med stegringen av de
personliga inkomsterna, att sparandet
skapar för den enskilda människan välstånd
och trygghet och gynnar det ekonomiska
framåtskridandet. Man framhåller
att ökade kapitalinsatser erfordras
för att möjliggöra de stora offentliga
och privata investeringarna och att sparandet
är nödvändigt till följd av att
det ekonomiska klimatet ännu är instabilt.
Det personliga sparandet är av
väsentlig betydelse för finansieringen
av investeringarna.

Utskottet påpekar att pensionsfonden
har ökat sitt kapital enligt prognoserna
och att bankinstitutionerna har ökat
sin inlåning mycket kraftigt. Det allmänna
lönsparandet har ökat med
ungefär samma summa som föregående
år, medan ungdomens lönsparande är
på retur; ökningen utgör bara en tredjedel
mot föregående år. Trots behovet
av att öka sparandet vill man inte pröva
de vägar som föreslagits i reservationerna,
nämligen skatteavdrag för att
stimulera målsparande. Från socialdemokratiskt
håll vill man inte medverka
till detta, trots att det enligt vår mening
skulle få stor effekt. Det är ett
dåligt argument när man säger, att några
högre inkomsttagare får nytta av
denna form av sparande, samtidigt som
man glömmer bort den stora kategori
av människor, huvuddelen av inkomsttagarna,
som skulle få verklig glädje
därav.

Emellertid är det sedan gammalt ett
ställningskrig som äger rum i denna
kammare när det gäller denna fråga,
och jag föreställer mig, att det inte
heller i dag går att plocka fram bevillningsutskottets
talesmän ur löpgravarna.
De ligger där och trycker som de
8 — Andra kammarens protokoll 1969. N

tidigare har gjort. Att stimulera ett
personligt målsparande är såvitt jag har
kunnat finna ointressant för socialdemokraterna.
Att allt skall göras i kollektiv
är tydligen dagens högsta sanning.

Vi har föreslagit ett målsparande som
avser ett sparande för bostäder och en
form av utbildningssparande, vilket särskilt
är påkallat i en tid, när alla gärna
ser att vår svenska ungdom försöker
skaffa sig en så internationell utbildning
som möjligt. Det skulle vara en
fördel, om vi på detta sätt kunde medverka
därtill.

Vi talar om särskilt sparkonto, och
vi talar om aktiesparande och om sparande
i fastighet och rörelse, även i
jordbruksfastighet. Man bör lägga märke
till att de sparavdrag som vi har
föreslagit i många fall är mycket begränsade,
men de är former av stimulans
och en injektion som behövs i
samhällsaktiviteten och som är till fördel
för hela samhället.

Det finns enligt min uppfattning inget
hopp om att majoriteten skall följa
vårt förslag. Jag ber dock, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna I
och II.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Dessa motioner om sparande
är verkligen s. k. gamla bekanta
här i kammaren. Jag skall därför vara
mycket kortfattad, när jag anlägger några
synpunkter på reservationen I.

Att dessa motioner ständigt har återkommit
beror inte enbart på att de alltid
har blivit avslagna, utan det beror
också på att inflationsutvecklingen har
gjort dem alltmer angelägna. Det är
klart att det allra bästa skulle vara, om
man kunde komma till rätta med inflationen,
så att man på det sättet fick
en stimulans till ett ökat sparande i
själva utvecklingen. Men så har det ju
inte varit hittills, och det kanske inte
är alltför mycket som tyder på att det
17

114 Nr 17 Onsdagen den 16 april 1969 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

blir någon ändring härvidlag i fortsättningen.

Det råder uppenbarligen inga delade
meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna när det gäller att
högt värdera ett ökat personligt sparande.
I varje fall är man ifrån utskottsmajoritetens
sida benägen att verbalt ge
uttryck åt en sådan mening. Utskottet
trycker på fördelarna både för samhället
och för den enskilde, och det har
man också velat göra i motionerna och
reservationerna. Utskottet ryggar emellertid
tillbaka inför möjligheten att
åstadkomma någon form av premiering
av sparandet via beskattning. Den vägen
kan självfallet aldrig bli avgörande
när det gäller att få till stånd en ökning
av sparandet, men den kan vara en viktig
stimulansåtgärd bland många andra.

Enligt vår mening skulle skattelättnader
för exempelvis bostadssparande
ha en mycket positiv effekt. Jag tror
också att detta rimmar väl med en allmänt
utbredd uppfattning, att man just
genom ett målinriktat sparande skulle
kunna bidra till att öka kapitalresurserna
för bostadsbyggandet och därmed
även förbättra sin egen situation då det
gäller möjligheterna att få en bostad.
Den nedåtgående trend som visat sig
i ungdomens lönsparande och som framgår
av den statistik som återfinns i bevillningsutskottets
betänkande skulle
kanske inte riktigt ha sett ut som den
i dag gör, om man tillvaratagit möjligheten
att målinrikta sparandet.

Reservanterna menar att riksdagen
borde begära en utredning och även
förslag både om premiering av personligt
sparande på särskilt sparkonto och
om särskilda skattelättnader för bostadssparandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
I av herr Lundström m. fl.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Det råder inga skilda
uppfattningar om att det totala sparan -

det nått en ganska hög nivå i vårt land,
och inte heller råder det några delade
meningar om att nivån borde ha varit
ännu högre. Ett stort sparande är en av
de viktigaste förutsättningarna för en
snabbare produktionsökning. Stora,
uppdämda kapitalbehov förekommer,
exempelvis för näringslivets strukturomvandling,
speciellt kapitalkrävande
i fråga om skogsindustrin. Med hänsyn
till sparandets stora betydelse kan det
vara motiverat med t. ex. sparstimulerande
åtgärder i syfte att öka det personliga
sparandet. Ett ökat sparande är
också en effektiv broms på inflationen.

Herr talman! I motion II: 232 har föreslagits
vissa sparstimulerande åtgärder,
allt i syfte att öka det personliga
sparandet. På grund av kammarens arbetsbelastning
skall jag inte ytterligare
förlänga debatten, utan vill kort och
gott hänvisa till nämnda motion.

För övrigt yrkar jag, herr talman,
bifall till den till bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen I av
herr Lundström m. fl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! I det här betänkandet
behandlas ju inga nyheter för kammarens
ledamöter. Man skulle därför kunna
avfärda frågan med endast en kort
kommentar, men under denna riksdag
har jag konstaterat att även frågor som
riksdagen debatterat varje år under ett
tiotal år förorsakat långa diskussioner,
alldeles som om det gällde stora revolutionerande
nyheter som aldrig tidigare
tagits upp. Av den anledningen tilllåter
jag mig att ägna detta ärende något
längre tid än jag annars ämnat göra.

Först och främst vill jag framhålla att
utskottet betonat att behovet av ett ökat
sparande har accentuerats. Om den saken
råder det alltså stor enighet. Ett
ökat personligt sparande skänker den
enskilde välstånd och trygghet, och det
gynnar det ekonomiska framåtskridandet.
Ingen kan påstå annat än att detta
står klart för majoriteten och alla övri -

115

Onsdagen den 16 april 1969 em. Nr 17

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

ga i utskottet. Men om vi skall kunna
följa med i den tekniska utvecklingen
och hävda oss i den alltmer hårdnande
konkurrensen med utlandet samt ha tillräckligt
med kapital för de stora offentliga
och privata investeringarna, så är
det uppenbarligen nödvändigt med ett
stort sparande. Ett ökat sparande är
nödvändigt också ur samhällsekonomisk
synpunkt. Under 1960-talet har
företagssparandet minskat, och man
räknar med en ytterligare nedgång i det
sparandet. Det är alldeles uppenbart att
kreditinstituten under sådana förhållanden
måste kunna öka sin utlåning
till industri, handel och samfärdsel.

Det glädjande med sparandet är emellertid
att sparandeutvecklingen har varit
så gynnsam som vi kan utläsa av de
tabeller som återfinnes i utskottets betänkande.
I oförändrat penningvärde
har inlåningen i sparinstituten under
den senaste tioårsperioden ökat med 20
miljarder kronor eller cirka 77 procent,
nämligen från 29 till i runt tal 50 miljarder
kronor. För affärsbankernas del
svarade inlåningen från privatpersoner
vid senaste årsskiftet för närmare 60
procent av den totala inlåningen. För
sparbankerna var motsvarande siffra
90 procent. Alldeles särskilt glädjande
och värt att notera är att av sparandet
i samtliga bankinstitut och sparkassor
beräknas cirka två tredjedelar ske genom
hushållen samt att inlåningen förskjutes
mot ett långfristigt sparande. Av
affärsbankernas och sparbankernas inlåning
den 31 december 1968 var 69
respektive 63 procent placerade på
långfristiga inlåningsräkningar.

En tredje glädjande och uppmuntrande
omständighet är att ungdomens
lönsparande och det allmänna lönsparandet
fått en betydande omfattning.
Jag vill ge sparinstituten en eloge för
deras aktiva insatser för att stimulera
sparandet. Staten har emellertid satsat
inte mindre än cirka 4 miljoner kronor
de senaste sex åren för att stimulera
sparandet. Årets riksdag har anslagit

ett reservationsanslag på 700 000 kronor
till en sådan kampanj.

Av betänkandet framgår att behållningen
inom ungdomens lönsparande
den 1 januari 1968 uppgick till 267 miljoner
kronor och att allmänna lönsparandets
behållning vid samma tidpunkt
var 1 629 miljoner kronor. Den totala
behållningen var alltså nära 2 miljarder
kronor. Under 1960-talet ökade
dessutom antalet lönsparare med över
500 000.

Av tabellen över ungdomens lönsparande
förefaller det som om detta .sparande
skulle ha avtagit, eftersom man
för det senaste året redovisar en minuspost
i kolumnen över ökningen av behållningen
i förhållande till tidigare år.
I verkligheten är det emellertid inte
fråga om någon minskning, eftersom
siffrorna tidigare påverkades av krigsårens
stora barnkullar. Samtidigt som
antalet ungdomar minskat har även andelen
skolungdom ökat. Det kan därför
rimligen inte finnas lika många sparare
i ungdomens lönsparande som tidigare.
Ungdomen inriktar sig numera i större
utsträckning på skolgång, medan den
förut tidigare gick ut i förvärvslivet.

Det bör kanske också betonas att situationen
inte skulle ha varit lika gynnsam
om inte det offentliga sparandet
genom uppbyggandet av AP-fonderna
och inrättandet av investeringsbanken
samt kommunernas ökande skattefinansiering
av sina investeringar kraftigt
hade utvidgats.

Slår vi samman allt detta sparande,
finner vi att det faktiskt inte är någon
överdrift att tala om en mycket gynnsam
sparandeutveckling i vårt land
trots ATP och alla andra trygghetsskapande
åtgärder som genomförts. I samband
med att ATP infördes var man ju
på månget håll rädd för att det personliga
sparandet skulle minska när den
sociala tryggheten ökades på olika områden.

Man måste väl ha rätt att av denna
utveckling dra den slutsatsen att män -

116 Nr 17 Onsdagen den 16 april 1969 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

niskorna inte sparar för att erhålla skatteförmåner
utan av helt andra skäl.
Det utesluter naturligtvis inte, som utskottet
understryker, att man prövar
nya vägar för att stimulera sparandet
ytterligare. Men man får inte överskatta
beskattningsreglernas betydelse när det
gäller att åstadkomma detta ökade sparande.

I år liksom många tidigare år återkommer
oppositionen med yrkanden
om skattelättnader för sparandet i olika
former. Det är gamla bekanta: avsättning
på sparkonto i bank, bostadskonto,
utbildningskonto, höjning av det s. k.
sparavdraget etc. Problemet har alltid
varit — och det kommer att kvarstå —
hur man skall kunna åstadkomma ett
verkligt nysparande.

Vid de försök som gjordes tidigare
när staten satsade stora pengar på premier
till sparande visade det sig genom
utredning att kostnaderna för det nysparande
som åstadkoms var större än
själva nysparandet. Däri ligger ett ganska
stort problem. Man kan aldrig få en
effektiv kontroll över att det inte sker
kapitalöverföringar, d. v. s. att människor
överför redan sparade medel för
att få del av skattelindring eller premier.
Därtill kommer att hur sparformerna
och skattestimulansen än utformas
kommer dessa åtgärder att mest
gynna de större inkomsttagarna och förmögenhetsägarna.

Av de motioner som behandlas i detta
betänkande kan man se att genom de
föreslagna åtgärderna — hur man än
försöker ordna med spärrar — skulle
inkomsttagare med stor inkomst få en
skattefavör under en femårsperiod på
upp till 20 000—30 000 kronor. Slår
man nämligen samman alla de sparformer
som en familj med barn skulle få
utnyttja blir det en ganska hög totalsiffra
vid sparperiodens utgång. Nog
kan man diskutera om ett sådant enskilt
sparande skulle vara den »mest
effektiva och naturliga metoden att på
sikt skapa en jämn egendomsfördelning

i samhället», för att citera de moderatas
motion. De flesta medborgare har inga
möjligheter att åstadkomma ett sparande
på upp till 30 000 — 50 000 kronor.
Ett bifall till dessa motioner innebär
att en familj med barn på en femårsperiod
skulle kunna få avdrag på mellan
30 000 och 50 000 kronor. Det kan
helt enkelt inte vara rimligt. Det skulle
inte skapa ökad jämlikhet, tvärtom skulle
det förstärka ojämnheterna. Det är
alldeles uppenbart, eftersom lågavlönade
och de flesta människor i vårt land
inte har möjlighet att på fem år spara
så stora belopp.

Några av sparmetoderna skulle därjämte
medföra en inkomst- och progressionsutjämning
bakvägen. Vi har ju tidigare
i riksdagen avslagit sådana förslag.

Över huvud taget innebär alla dessa
yrkanden ett gynnande av vissa kategorier
inkomsttagare, av naturliga skäl
dem som har de högsta inkomsterna.
Det vill vi inte medverka till. Därmed
har vi, som jag framhöll i början av
mitt anförande, inte sagt att vi inte alla
önskar ett ökat sparande. Men detta är
nog möjligt att åstadkomma utan att
man ger skattefavörer som verkar så
orättvist.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Som herr Brandt säger
kämpar vi om detta varje år, och argumenten
är väl ungefär desamma. Men
man kanske kan få upprepa dem när
herr Brandt har upprepat sina argument
igen.

Jag är ense med herr Brandt om att
det har utvecklats ett stort sparande
på olika områden och att denna form
för sparande som vi talar om inte har
någon avgörande betydelse för hela sparandet
i vårt land. Men det är ett stimulanssparande,
och det är detta vi
inriktar oss på. Det är ett målinriktat

117

Onsdagen den 16 april 1969 em. Nr 17

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

sparande av enskilda individer för
trygghet, för framtiden.

Då säger herr Brandt att detta gynnar
de stora inkomsttagarna. Men de
sparandeformer vi har föreslagit kommer
främst i fråga för unga familjer —
familjer som har barn i utbildningsålder,
familjer som vill skapa sig ett eget
hem. Det är inga familjer som kan roffa
åt sig alla möjligheter att utnyttja dessa
olika sparandeformer. Nej, jag upprepar
att vi främst inriktar oss på de
unga familjerna.

Som fru Anér sade i kammaren häromdagen
får ett antal högre inkomsttagare
på grund av progressiviteten i
vissa sammanhang bättre förmåner.
Men ännu många fler i de lägre inkomstklasserna
kan tillgodogöra sig dessa
sparandeformer, och det tycker vi
är mycket väsentligt. Om nu ett antal
rika personer ■— som herr Brandt och
vi andra här i kammaren •— skulle kunna
utnyttja någon av de föreslagna sparandeformerna,
så får ju inte detta leda
till att vi hindrar hundratusentals unga
människor från att komma i åtnjutande
av förmånerna.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag begärde ordet sedan
jag lyssnat till herr Lothigius och
fru Nettelbrandt, vilka båda efterlyste
åtgärder för ett målinriktat sparande.
Båda gjorde sig till talesmän för framför
allt ungdomen som behövde ha ett
målsparande som stimulans.

Båda talarna har glömt bort de erfarenheter
som man har inom bostadskooperationen
av ett målinriktat sparande.
Huvudparten av dem som spar
inom exempelvis HSB tillhör den unga
generationen.

Inom bostadskooperationen har man
valt en annan väg för att stimulera sparandet.
Man har gett en förmånligare
ränta och lyckats alldeles utomordentligt
med detta. Bostadskooperationen
har aldrig ställt anspråk på att genom
skattelättnader åstadkomma ett ökat

sparande, utan anser att stimulansen
med ränteförmåner och ett mål för sparandet
är det bästa man kan bjuda den
svenska ungdomen.

Det skulle kanske ha varit orätt mot
denna diskussion att inte nämna de erfarenheter
i fråga om målsparande som
bostadskooperationen har skaffat sig
under de många år den varit i nära kontakt
med den svenska ungdomen.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 2, såvitt avser framlagda författningsförslag Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 29, såvitt
avser framlagda författningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 144 ja och 52 nej,

118

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Penning- och valutapolitiken

varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Jag avsåg att rösta ja men råkade
trycka på nej-knappen.

Ordet lämnades på begäran vidare till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som anförde:

Jag avsåg att rösta ja men råkade
trycka på nej-knappen.

Punkten 2 i övrigt samt punkterna
1 och 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Nettelbrandt
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i övrigt samt punkterna 1) och
3) i utskottets betänkande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Lundström m. fl.

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 90
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Penning- och valutapolitiken

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, om verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1

Penning- och valutapolitiken

Utskottets utlåtande avseende denna
punkt utmynnade i en omförmälan.

Reservationer hade avgivits beträffande
detta avsnitt i utskottets utlåtande

1) av herrar Stefanson och Larsson
i Umeå (båda fp), vilka ansett att ifrågavarande
avsnitt bort utbytas mot ett
avsnitt av den lydelse dessa reservanter
angivit;

2) av herrar Åkerlund och Brundin
(båda m), vilka ansett att ifrågavarande
avsnitt bort utbytas mot ett avsnitt av
i denna reservation angiven lydelse.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

REGNÉLL (m) :

Herr talman! När bankoutskottet i
januari leder riksbankens och riksgäldskontorets
berättelser om det gångna
verksamhetsåret vidare till riksdagen
drabbar de faktaspäckade redogörelserna
en arbetstyngd församling, som har
nog att göra med att penetrera stats -

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17 119

verkspropositionen och arbeta fram motioner.
Att kamrarna inte genast behöver
ta itu med detta material är kanske
därför bara en fördel. Nu återkommer
det på sedvanligt sätt i ett utlåtande
från bankoutskottet, ett utlåtande som
här och där för statistiken kan begagna
exaktare decimaler än vad årsskiftet
ger möjlighet till, men som annars i
stort sett är ett koncentrat av riksbankens
respektive riksgäldskontorets
redogörelse.

På grundval av de uppgifter som lämnas
i dessa redogörelser har utskottet
och nu kamrarna att bedöma hur riksbank
och riksgäldskontor förvaltat sina
pund både i strikt monetär betydelse
och som utövare av viktiga samhällsekonomiska
funktioner.

På det monetära avsnittet är riksdagsrevisorerna
inkopplade som förberedande
instans. Som en nyhet för året
har dessa till en del anlitat särskild,
utomstående expertis. Kamrarna har på
vanligt sätt tagit del av revisionsberättelserna.

Vad beträffar riksbanken uttalade
riksdagsrevisorerna, att bankoutskottet
borde överväga dels de allmänna motiveringarna
för, dels det formella förfarandet
kring det vetenskapliga pris
i ekonomi, som riksbanken instiftade
till sitt 300-årsjubileum. Utskottet hemställer
nu om riksdagens bekräftelse av
riksbankens utfästelse.

Återstår så granskningen av hur riksbanken
har förvaltat sitt pund som huvudman
för penningpolitiken. Den bedömningen
måste naturligtvis göras mot
bakgrunden av det internationella skeendet
under det gångna året. Och hurudant
har det då varit? Ja, förvisso
har det inte varit något lätt år för riksbanksledningar.
De kritiska situationerna
har varit många. Guldmarknaden
har gång på gång kommit i gungning,
bragt dithän inte minst av det lättrörliga
kapital som finns på den s. k. eurodollarmarknaden.
Strejkerna i Frankrike
på försommaren, Storbritanniens

Penning- och valutapolitiken

fortsatta bekymmer och Tysklands stora
nettoökning av valutor —• sådant har
givit centralbankerna betydande bekymmer.

Om utvecklingen löpt ur kontroll hade
man — jag tror inte att det påståendet
är överdrivet — kunnat få bevittna
återfall i 1930-talets handels- och
valutaegoism med förödande verkningar
för världshandeln och för det allmänna
välståndet. Att en sådan utveckling
avvärjdes kan nog tillskrivas den
relativt höga grad av rationellt handlande
som de internationella finansiella
institutionerna kommit fram till.

De svenska åtagandena i de sammanhangen
redovisas i riksbankens rapport
under rubriken »Internationellt finansiellt
samarbete». Det kan nog sägas att
man i alla läger här hemma är inställd
på att Sverige skall vara positivt och
i mån av förmåga pådrivande i det internationella
samarbetet kring valutaproblemen.
Några berömmande ord riktas
inte av utskottet till riksbanken —
det är inte tradition — men det må väl
vara tillåtet att här i kammaren säga
ett uppskattande ord om de svenska insatserna.
Både organisationsmässigt och
ekonomiskt har de varit betydande.

Av särmeningar har under utskottsbehandlingen
inte mycket kommit fram.
Herr Åkerlund återkommer med sina
kända synpunkter på riksbankens guldinnehav.
Det bör enligt hans åsikt vara
högre. Hans påpekande om att den fria
marknaden har kommit upp till ett högre
guldpris bör kanske i klarhetens intresse
kompletteras med påpekandet,
att om riksbanken tidigare i enlighet
med herr Åkerlunds mångåriga rekommendationer
köpt på sig mera guld hade
riksbanken ändå inte kunnat ställa
sig som säljare till den fria marknadens
högre pris. Någon vinst hade således
inte varit att hämta här. Att situationen
kan bli en annan är naturligtvis
riksbanken medveten om, men man är
också medveten om att för den händelse
alltför många blir alltför angelägna att

120 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Penning- och valutapolitiken

se om sitt eget hus, kan man aktualisera
svårigheter som annars kanske aldrig
hade behövt uppstå.

Särmeningar har också framförts om
räntesänkningen i oktober 1968. Folkpartiet
menar att den kom något för
sent, och herr Åkerlund anser att det
över huvud taget inte förelåg några skäl
som gjorde den sänkningen marknadsmässigt
berättigad. För egen del tycker
jag att riksbanken inte ens i efterkloklietens
ljus bör klandras för senhöstens
räntesänkning. Investeringsviljan inom
näringslivet redovisades då som ganska
svag. Att räntans höjd spelar sin roll
i många företagares kalkylering kan
ingen bestrida. Inte heller kan bestridas
att det är svårare att tillgripa en räntehöjning
om utgångsläget är högt. Tvingad
till en räntehöjning kan man bli om
utvecklingen förefaller att peka mot en
överhettning. Valutareserven kunde
också i höstas —■ detsamma kan man
väl säga nu — betraktas som ganska
tillfredsställande. Riksbankens sänkning
av räntan i oktober i fjol ter sig
därför, menar utskottsmajoriteten, fullt
försvarlig. Att riksbanken några månader
senare blev tvungen att hämta tillbaka
sänkningen och mer än det är
inte något besked om att åtgärden i oktober
var oberättigad.

Herr talman! I den ekonomiska debatt
som kommer att äga rum i slutet
av nästa månad blir det anledning att
återkomma till valutafrågorna, räntepolitiken
och annan riksbanksverksamhet.
Jag nöjer mig därför nu med dessa
kommentarer och ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I reservation 1, som är
avlämnad av folkpartiets representanter
i utskottet, har vi velat ha en annan
beskrivning på vissa punkter i utlåtan -

det. Den bedömning av konjunkturutvecklingen
som beskrives inledningsvis
anser vi borde ha getts en mera rättvisande
bild av de bedömningar som gjordes
i början av året. Folkpartiet var betydligt
mindre optimistiskt än regeringen
om möjligheterna till en konjunkturförbättring.
Från vår sida förordade
vi en mera expansiv och sysselsättningsfrämj
ande konjunkturpolitik.
Vi ville ha en mera kraftfull satsning på
selektiva åtgärder i regioner med hög
arbetslöshet och i branscher med outnyttjad
kapacitet. Dessutom begärde vi
vissa tidsbegränsade generella stimulansåtgärder.

Den förda ekonomiska politiken bidrog
visserligen något till en uppgång
i konjunkturerna, men förbättringarna
torde i stor utsträckning få tillskrivas
den internationella konjunkturuppgången.
ökningen av tillväxttakten för den
totala produktionen från 2 procent 1967
till 3,5 procent 1968 bör ses i ljuset av
att den genomsnittliga tillväxttakten under
efterkrigstiden varit ungefär 4 procent
och under första hälften av 1960-talet 5 procent.

Läget på arbetsmarknaden var under
en stor del av året mycket besvärande.
1967 måste betecknas som ett år med
en icke oväsentligt försvagad konjunktur.
Vi hade dock då lägre arbetslöshetssiffror
för de tre första kvartalen
än under motsvarande tid 1968. Arbetslösheten
var besvärande framför allt i
skogslänen, som svarade för i det närmaste
hälften av den registrerade arbetslösheten.
Men även i övriga delar av
landet var sysselsättningen otillfredsställande.

Om en mer expansiv ekonomisk politik
förts, torde läget ha varit ett annat.
Det förelåg enligt vårt förmenande motiv
för en sådan politik med en kombination
av selektiva åtgärder, främst i
skogslänen, och mer generellt verkande
åtgärder av sådan art att de kunnat
snabbt avvecklas om läget motiverat
detta. Till de generella åtgärderna räk -

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

121

nade vi en något tidigare räntesänkning.
Därigenom skulle man också ha
skapat förutsättningar för en senare användning
av räntevapnet i motsatt riktning,
om så hade behövts.

Ett av målen för den ekonomiska politiken
var att åstadkomma en ökning av
industrins investeringar. Detta lyckades
inte, utan investeringarna låg för
andra året i följd på en oförändrad
nivå. Näringslivets fasta investeringar
minskade med 3,5 procent i volym räknat.
En av orsakerna härtill var den investeringsavgift
på s. k. oprioriterade
byggen som utgick under en stor del av
året. Denna investeringsavgift kan med
fog antas ha medverkat till att skärpa
sysselsättningsläget.

Slutsatsen måste bli att den bedömning
som folkpartiet gjorde var den
mest realistiska. Om de åtgärder vi föreslog
hade vidtagits, skulle den ekonomiska
tillväxten under 1968 ha stimulerats
och som följd härav skulle arbetslöshetssiffrorna
ha blivit lägre och uppgången
i konjunkturen blivit snabbare.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1.

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord med anledning av den reservation
som herrar Åkerlund och Brundin
har fogat till bankoutskottets utlåtande
nr 11. Jag tycker mig ha anledning
att göra detta därför att jag senast
i fjol var med och avgav reservationer
i de penning- och valutapolitiska frågorna
efter samma principiella riktlinjer
som följs upp i nu föreliggande reservation;
jag hade då tillfälle därtill
genom min placering på en av förstakammarsidans
stolar i bankoutskottet.

Det har varit något olika uppfattningar
— som herr Regnéll här redovisat
— bland bankoutskottets ledamöter
från vårt parti tidigare, och det är
samma förhållande nu, vilket väl inte
är så underligt i en fråga av denna stora
räckvidd.

Penning- och valutapolitiken

Jag vill börja med att konstatera att
majoriteten inte funnit någon anledning
att avvika från den beskrivning av penning-
och valutapolitiken som presenteras
i riksbankens årsberättelse. Men inte
en enda egen synpunkt på hela detta
vida problemkomplex har majoriteten
kunnat prestera. Det heter på kortast
tänkbara språk att bankofullmäktiges
åtgärder inte givit anledning till särskilt
yttrande från utskottet sida. Ändå har
det under år 1968 varit en livlig diskussion
om penning- och valutapolitiska
händelser, och året har varit osedvanligt
händelserikt på det internationella
fältet med upprepade guld- och valutakriser,
diskontoförändringar, skärpta
valutakontroller och dylikt. Jag tycker
att utskottsmajoriteten kunde ha givit
en något fylligare kommentar till händelseutvecklingen
än den som här presenterats.

Yad först angår penning- och kreditpolitiken
säger utskottet att en stark
likviditetsuppbyggnad ägde rum i näringslivet
under andra halvåret i fjol.
Det är riktigt. Till stor del berodde den
på det statliga budgetunderskottet, som
var i starkt växande vid denna tid, och
på sättet att finansiera detta underskott.
Det skedde nämligen inte i öppna marknaden,
i vilket fall det hade uppstått en
räntestegringstendens, utan i riksbanken
som härför fick, som det brukar
heta, falla tillbaka på sedelpressarna.
Detta är ingen bra politik. Det blev så
stor tillgång på likvida pengar att det i
stället för tryck uppåt blev ett tryck
nedåt på räntorna, och så sänktes diskontot
i oktober månad.

Naturligtvis kunde även en sådan politik
ha gått enligt intentionerna, men
så blev inte fallet. Utomlands kom i
november den franska franckrisen, och
valutor började flöda ut från Sverige.
Då fick man tillgripa en ganska häftig
kreditåtstramning. Enligt vår mening är
det bättre att föra en smidig kreditpolitik
utan tvära kast och ryck. Även på
kreditmarknaden behöver förtroende

122

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Penning- och valutapolitiken

råda, så att både sparare och lånesökande
har en känsla av att kreditmarknaden
arbetar effektivt inom ramen för
sina resurser och att penningvärdet förblir
stabilt. Endast på den vägen är det
enligt vår tro möjligt att på längre sikt
skapa förutsättningar för att förbilliga
kreditvillkoren.

Självfallet skall riksbanken hela tiden
leda utvecklingen, men den bör anpassa
sig bättre till marknadens faktiska resurser
och visa större hänsyn därtill i
stället för att späda ut resurserna med
sina maktmedel och operationer.

I valutapolitiskt hänseende har fjolåret
bjudit på både internationella kriser
och stor oro, vilken inte gått vårt
land spårlöst förbi. Medan utskottet inte
har någonting för egen del att säga om
vår valutapolitiska målsättning, framhåller
reservanterna att det i vart fall
varit möjligt att upprätthålla kronans
yttre värde i förhållande till den amerikanska
dollarn. Däremot har det icke
varit möjligt att hålla kronans värde
oförändrat i förhållande till guldet på
de privata marknaderna. Enligt vårt
lands åtagande gentemot internationella
valutafonden skall guldpriset ligga omkring
5 800 kronor per kilogram eller
något litet däröver. Priset är emellertid
nu uppe i cirka 7 000 kronor per kilogram.
Jag konstaterar detta faktum som
en intressant företeelse men vill för närvarande
begränsa mig till att säga, att
konsekvenserna härav inte trätt i dagen
påtagligt för oss. Framtiden får visa vad
som kan bli följden.

Till sist vill jag också framhålla att
vårt lands samlade guld- och valutatillgångar
nedgått med 145 miljoner kronor
och vid årsskiftet utgjorde 5 763
miljoner kronor. Detta motsvarar drygt
två månaders import. Sedan årsskiftet
har en ganska stark ytterligare nedgång
inträffat, en fråga som jag kanske får
tillfälle att återkomma till i ett annat
sammanhang. Våra tillgångar av utländska
betalningsmedel är långt ifrån
stora, vilket utgör en mycket sårbar

punkt i vår samhällsekonomi. Reservanterna
har också liksom tidigare år framhållit
att andelen guld är för liten, endast
20 procent av de totala tillgångarna.
Jämför man med andra länders
centralbanker, särskilt USA:s, Englands,
EEC-ländernas och andra med oss likvärdiga
industriländers, är denna fördelning
ogynnsam.

Herr talman! Med vad jag här anfört
hemställer jag, att bankoutskottets omförmälan
måtte med gillande av den
ändring som återfinnes i reservationen
2 av herr Åkerlund och herr Brundin
läggas till handlingarna.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det mest intressanta i
denna fråga är att det föreligger tre borgerliga
linjer. Det skulle vara intressant
att veta hur den borgerliga politiken
skulle ha sett ut, om valet i höstas hade
givit ett annat utslag. Man kan inte ens
ena sig när det gäller att bedöma riksbankens
och riksgäldskontorets politik,
utan man separerar sig i tre delar.

Herr Larsson i Umeå sade att man
borde ha fört en mera selektiv politik,
inriktad speciellt på skogslänen. Jag
undrar hur riksbankens och riksgäldskontorets
politik skulle ha sett ut, om
den varit inriktad speciellt på skogslänen.
Har inte herr Larsson förväxlat
det hela med den debatt vi skall ha
någon gång i maj?

Herr Enarsson talade om att riksbanken
har fallit tillbaka på sedelpressarna.
Jag försöker hitta det uttrycket i högerreservationen,
men där har det inte tagits
med. Herr Enarsson ville att man
skulle komma med egna synpunkter i
ärendet, och jag förmodar att detta
var en sådan egen synpunkt som herr
Enarsson anförde.

Herr Enarsson anmärkte också på att
likviditeten hade ökat under föregående
år genom att riksbanken köpte obligationer.
Ja, meningen med de köpen var
just att likviditeten skulle öka. Herr
Enarsson hörde vad herr Larsson sade

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

123

— han ville ha ännu mer stimulans åt
näringslivet än det blev. En sådan stimulans
åstadkommer man genom att öka
likviditeten under ett konjunkturskede
när det annars inte föreligger någon
större investeringsvilja och någon större
efterfrågan; den likviditetshöjning
som inträffade var alltså avsedd, och
då finns det väl ingen anledning att kritisera
den, eftersom vi ju vill ha en ökning
av investeringarna. Räntesänkningarna
under året syftade till det, och
obligationsköpen, som också medverkade
till att öka likviditeten, syftade
likaså åt det hållet.

Jag tror, herr talman, att det räcker
med att anföra detta från socialdemokratiskt
håll när jag tillstyrker bankoutskottets
utlåtande. Vi får väl låta de
tre olika borgerliga linjerna stå som
slutvinjett och visa oppositionens oförmåga
att samla sig till en alternativ politik
också när det gäller att granska
riksbanken och riksgäldskontoret.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) att utlåtandet i denna del måtte
läggas till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört; 2:o) att utlåtandet
i denna del måtte läggas till
handlingarna med gillande av vad som
anförts i reservationen 1) av herrar Stefanson
och Larsson i Umeå; samt 3:o)
att utlåtandet i denna del måtte läggas
till handlingarna med gillande av vad
som anförts i reservationen 2) av herrar
Åkerlund och Brundin; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Enarsson votering, i anled -

Penning- och valutapolitiken

ning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 11,
såvitt avser penning- och valutapolitiken,
antager reservationen 1) av herrar
Stefanson och Larsson i Umeå, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herrar Åkerlund
och Brundin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 46 ja och 35 nej,
varjämte 124 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren lägger
bankoutskottets utlåtande nr 11, såvitt
avser penning- och valutapolitiken, till
handlingarna med gillande av vad utskottet
anfört i denna del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren lagt denna
del av utskottets utlåtande till handlingarna
med gillande av vad som an -

124 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Användande av riksbankens vinst för år 1968

förts i reservationen 1) av herrar Stefanson
och Larsson i Umeå.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 152 ja och
28 nej, varjämte 28 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså beslutat att
lägga utlåtandet i denna del till handlingarna
med gillande av vad utskottet
anfört.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ o

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner om vidgad
information till riksdagen i valutapolitiska
frågor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Användande av riksbankens vinst för år

1968

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 13, om användande av riksbankens
vinst för år 1968.

Utskottet hade i fråga om bankovinsten
för år 1968 inhämtat yttrande från
fullmäktige i riksbanken. I skrivelse den

13 februari 1969 hade fullmäktige hemställt,
att utskottet ville föreslå riksdagen
besluta att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 200 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1968/69;

b) ett belopp av 148 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 2 330 kronor
97 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte besluta att av
riksbankens tillgängliga vinstmedel

a) ett belopp av 200 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1968/69;

b) ett belopp av 148 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 2 330 kronor
97 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund, Strandberg och Regnéll (samtliga
m), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte besluta att av riksbankens
tillgängliga vinstmedel

a) ett belopp av 300 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1968/69;

b) ett belopp av 48 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 2 330 kronor
97 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! På denna punkt föreligger
ju en välkänd skillnad i uppfattningen,
både mellan ledamöter i
bankoutskottet och mellan ledamöter
här i kamrarna. En del följer den

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

125

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

linje riksbanken rekommenderar, andra
går emot den.

Riksbanksfolket är inte angeläget att
statsbudgeten skall få in onödiga medel
på sin inkomstsida där de bildar underlag
för ytterligare utgifter. Man kan
i och för sig förstå detta. Men särskilt
tillfredsställande är det inte heller
att vinstmedel ligger kvar hos riksbanken
och där vid olika tillfällen resulterar
i specialarrangemang för att utsläcka
dessa vinstmedel eller på annat
sätt föra bort dem från vinstkontot.

För oss reservanter har det, liksom
vid tidigare tillfällen, tett sig riktigast
att riksdagen, riksbankens huvudman,
i stort sett tar hem vinsterna och redovisar
dem på statsbudgeten. Detta är
bakgrunden till reservanternas önskemål
om att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel 300 miljoner kronor, inte
200 miljoner, skall inlevereras till statsverket,
vilket medför en motsvarande
minskning, alltså på 100 miljoner kronor,
av vad som överförs till kursdifferenskontot.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Reservanterna vill ha
en annan disposition av riksbanksvinsten
för år 1968 än vad utskottets majoritet
har rekommenderat och förordat.
Detta betyder att av vinstmedlens drygt
348 miljoner kronor skall 300 miljoner
inlevereras till statskassan, mot de 200
miljoner kronor som finansministern
har upptagit i statsverkspropositionen.
Som herr Regnéll framhöll skulle alltså
kursdifferenskontot bli 100 miljoner
kronor lägre.

Under de senaste åren har bankoutskottet
undan för undan gått oppositionen
till mötes och höjt det belopp som
skall inlevereras till statskassan, och
den fördelning som i år föreslås tycker
vi är rimlig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Åkerlund m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av motion om inrättande av ett
riksdagsmuseum; och

första lagutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 10 juni 1949 (nr
341) om explosiva varor.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 8

Undantagande av böcker och musikalier
från bruttoprisförbudet

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner angående
dels förlängd tid för bokhandelns
dispens från bruttoprisförbudet,
dels undantagande av böcker och musikalier
från bruttoprisförbudet.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade likalydande motioner,
nr 794 i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. och nr 927 i andra kammaren
av herr Sundman m. fl., vari hemställdes »att

riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala att tiden för bokhandelns
dispens från bruttoprisförbudet
bör utsträckas ytterligare fem år».

Utskottet hade vidare behandlat två

126

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

till lagutskott hänvisade likalydande
motioner, nr 804 i första kammaren av
herr Skärman och nr 933 i andra kammaren
av herrar Wachtmeister och
Ringaby, vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i lagen den 25 september 1953
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet,
att böcker och musikalier skall vara
undantagna från förbudet mot fasta
bruttopriser».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 794 och II: 927 samt
1:804 och 11:933 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Wachtmeister (na), som ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att motionerna 1:794 och 11:927
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1: 804 och II: 933 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att riksdagen
under höstsessionen innevarande år förelädes
sådant förslag till lagändring att
böcker och musikalier undantoges från
eljest gällande förbud mot fasta bruttopriser;
samt

C. att sistnämnda motioner i övrigt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag kan inte finna att
denna fråga av utskottet blivit behandlad
på ett tillfredsställande sätt, och
jag skulle därför egentligen yrka på
återremiss av hela ärendet.

Bokhandlareföreningen hade skriftligen
framföi-t sina synpunkter till utskottet,
men föreningen hade också anhållit
att dess direktör personligen skulle
få klargöra synpunkterna ytterligare
inför utskottet och gå dess ledamöter

till handa genom att svara på frågor.
Denna anhållan avslogs. Näringsfrihetsombudsmannen
bereddes däremot tillfälle
att, om han så önskade, personligen
redogöra för sina åsikter och svara
på frågor. Han utnyttjade också detta
tillfälle till att under en och en kvarts
timme polemisera mot Bokhandlareföreningen.

Näringsfrihetsombudsmannen är i
detta fall åklagare och inget annat, och
som sådan har han både rätt och skyldighet
att spetsa till sina formuleringar.
Den »åtalade» måste emellertid alltid
ges möjligheter att försvara sig mot
åklagarens mer eller mindre subjektiva
påståenden. Jag skall i detta sammanhang
inte använda den karakteristik av
utskottets förfarande, som några högt
uppsatta jurister gjort, och inte heller
yrka på återremiss, eftersom frågan
redan avhandlats i första kammaren.
Jag skall i stället gå in på själva sakfrågan.

Jag har tidigare motionerat i denna
fråga, nämligen vid 1964 års riksdag, då
motionen behandlades av andra lagutskottet
som ansåg att näringsfrihetsrådets
dispensgivning borde vara ett lämpligt
instrument för att förena uppmjukningar
i vissa avseenden av bokhandlarsystemet
med ett bibehållande av de fasta
bruttopriserna. Några betänkligheter
inför riksdagens möjligheter att diskutera
dispensgivning och lagtillämpning
hyste man inte den gången. I debatten
i andra kammaren uttalades det tvärtom
från flera håll att en lagändring
vore överflödig, eftersom man förutsatte
att dispens skulle beviljas även
i fortsättningen. Men det är just vad
som inte har skett. Näringsfrihetsrådet
har ansett sig helt obundet av 1964 års
riksdagsuttalande, och den här gången
har utskottet — nu är det tredje lagutskottet
— under hänvisning till 90 §
regeringsformen ansett sig inte kunna
lägga sig i lagtillämpningen.

Jag är absolut ingen jurist, men jag
vågar i alla fall ifrågasätta, om ut -

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

127

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

skottet har rätt i det här avseendet. Av
kommentarerna till grundlagsparagrafen
framgår nämligen att de allmänna
principerna — de två orden är kursiverade
i texten — rörande tillämpning
av lagar och författningar kan bli föremål
för riksdagens överläggningar
och prövning. Här gäller det ju inte
det beslut som näringsfrihetsrådet fattade
den 17 mars 1965, då man vägrade
att medge fortsatt dispens, utan
vad vi här diskuterar är just de allmänna
principerna för dispensgivning.

Jag har inte haft tillfälle att forska
efter precedensfall och har därför i det
här avseendet inte reserverat mig mot
utskottets utlåtande, men jag är angelägen
om att till riksdagens protokoll
få anteckna min tveksamhet beträffande
utskottets motiv för att avstyrka herr
Sundmans motion. Nog vore det bra
egendomligt om inte lagstiftaren-riksdagen
skulle kunna säga ifrån när
man märker att lagen inte tolkas som
man tänkt sig. Lika egendomligt är det
att ett sådant auktoritativt uttalande
inte länder till efterrättelse. Men nu anses
att vi inte kan gå den här bekväma
vägen och då återstår det bara att ändra
lagen så att den blir absolut entydig.
Tyvärr har utskottet inte velat vara
med om den saken heller.

Det är främst två faktorer som utskottet
hänger upp sitt avstyrkande på:
för det första att övergången till fri
handel kan väntas medföra en gynnsam
prisutveckling och för det andra
att den svårsålda litteraturen ekonomiskt
spelar en så obetydlig roll, att
man inte enbart av hänsyn till den kan
bibehålla ett bokhandelssystem med så
uppenbara nackdelar som det nuvarande.

Om man ser litet närmare på utskottets
motiv finner man bl. a. följande
formuleringar: Det torde få anses utrett,
det framstår dock knappast som
sannolikt, det är knappast realistiskt,
någon ändring behöver man knappast
räkna med, det är inte troligt etc. Säl -

lan, herr talman, har man sett en sådan
koncentration av förmodanden. Utskottets
utlåtande bygger sannerligen
inte på någon fast grund utan snarast
på ett ytterligt obehagligt gungfly. Utskottet
vet ingenting men tror så mycket
mera.

Det tråkiga för utskottet är bara att
det utomlands finns många exempel på
hur den här tron verkat i praktiken. I
Västtyskland har man varit inne på
tanken att upphäva de fasta bruttopriserna,
men vederbörande minister meddelade
förra våren — med stöd av alla
partier — att lagförslag om detta inte
skulle läggas fram. I Förenta staterna
vill man återgå till de fasta priserna, eftersom
de fria har visat sig vara behäftade
med sådana nackdelar att man
inte vill ha kvar dem. I Finland har
man planerat att gå samma väg som
utskottet här har förordat. Men man
tycker att den vägen är så pass äventyrlig
att dessa planer ställts på framtiden
tills man sett hur det gått hos
oss. Både i Holland och England anser
man att en effektivt fungerande bokdistribution
är ett allmänt intresse och
att det därför behövs en sortimentsbokhandel
som måste skyddas genom fasta
bokpriser. I Holland är fasta bruttopriser
direkt påbjudna, t. o. m. för importerad
litteratur. I England är böcker
de enda varor som är undantagna från
bruttoprisförbud. I Österrike är böcker
undantagna från kartellagstiftningen. I
Frankrike däremot har man vårt blivande
och enligt utskottet idealiska
system. Men så har också Frankrike
världens sämsta bokhandel.

Vår svenska bokhandel har däremot
ett stadgat rykte som en av världens
bästa. Världen runt avundas man oss
vårt förnämliga bokhandelssystem, och
man kunde ju då tycka att vi borde få
behålla det. Men det vill nu inte utskottet
av rent principiella skäl.

Att böcker skiljer sig från andra handelsvaror
vill man inte förstå utan ger
sig in på ett system som man tror kom -

128 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

mer att medföra lägre priser. Att de
stora förlagen kommer att bli än större,
att de stora boklådorna kommer att
bli större, om det är man nog ganska
överens. Men vad säger då en företrädare
för ett av de företag som mest
kommer att gynnas av de fasta bruttoprisernas
avskaffande, vårt största bokförlag? Jo,

man säger — tvärtemot utskottets
fromma tro — att böcker, frånsett vissa
bestsellers, snarast kommer att bli dyrare,
om de fasta bruttopriserna slopas.
Man säger också att lika litet som vi
skulle åka bil mera om bensinen bleve
5 öre billigare, lika litet skulle vi köpa
fler böcker om böckerna bleve 10 procent
billigare. Härvidlag skulle man väl
apropå våra internationellt sett ovedersägligen
rätt höga bokpriser kunna tillfoga,
att dessa höga priser inte beror
på bokhandelssystemet utan på att Sverige
tyvärr är ett litet land med ett litet
språkområde och att alltså böckernas
upplagor med naturnödvändighet blir
relativt små.

Det nya systemet kommer att medföra
att ett eller annat hundratal mindre
boklådor kommer att försvinna, och det
tycks man anse fullt i sin ordning —
det skulle medföra en rationellare organisation
av bokhandeln, tror man. Men
enligt min mening bör man i detta
sammanhang snarare åberopa stadsbibliotekarien
Bengt Hallvik i Hälsingborg
som uttalat att varje nedlagd boklåda
innebär en kulturförlust och att
det för kulturlivet i landsorten vore
eu olycka, om bruttoprisreformen på
detta sätt skulle medföra en krympning
och en försvagning av bokhandelssystemet.

Det kanske bör framhållas, när vi
talar om bokhandelssystemet, att det
inte är fråga om att behålla vårt hittillsvarande
bokhandelssystem helt
oförändrat. Tvärtom har bokhandlarna
förra våren i skrivelse till statsrådet
Palme föreslagit mycket långt gående
liberaliseringar — bl. a. avveckling av

nyetableringskontrollen och slopande
av bokhandelns ensamrätt att sälja vissa
böcker. Det enda som skulle bli kvar
var egentligen det fasta bruttopriset.
Utskottet utgår därför från felaktiga förutsättningar,
när det hela tiden talar
om det nuvarande systemet som inte
skall få bibehållas. Det blir, som sagt,
bara det fasta bruttopriset kvar därav.
Men utskottet har tyvärr helt anslutit
sig till näringsfrihetsrådets krav att allt
skall bort. Principen framför allt, om
vi så skall slå ihjäl hela bokhandeln!

I sin argumentering är utskottet enliga.
Den överenskommelsen är för reskvent
när det till en början talar mot
det nuvarande kommissionssystemet och
senare lovprisar en överenskommelse
mellan bokhandlarna och bokförläggarna,
där samma system är det väsentliga.
Den överenskommelsen är förresten
bara preliminär. Ännu så länge vet
man inte alls hur många som kommer
att ansluta sig till den. Den står och
faller just med anslutningen. Ännu så
länge har den inte biträtts av något bokförlag
eller någon enda bokhandlare
utan den har bara träffats mellan representanter
för de olika organisationerna
över huvudet på medlemmarna.

Men även om den skulle accepteras,
i stor utsträckning till och med, sträcker
sig dess verkningar i alla fall inte
längre än till att vara en garanti för att
böckerna kommer att finnas i boklådorna,
däremot inte för att boklådorna
kommer att finnas på de platser dit
böckerna skulle komma, och det är ju
onekligen en ganska väsentlig sak.

Utskottet tycker alltså att kommissionssystemet
kan bli kvar. Utskottet
har heller inte något emot det därmed
följande sortimenttvånget och de kostnader
detta medför. Men man tycker
att logiken då också borde kräva att utskottet
anvisat någon annan väg att gå
än det fasta bruttopriset för att få bidrag
till de kostnader som sortimenttvånget
medför. Men detta har man inte
gjort.

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17 129

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

Utskottet hänvisar till litteraturstödutredningen
och tror att den skall producera
alla tänkbara tulipanarosor här.
Det är för tidigt att nu sia om denna
utrednings resultat, men eftersom den
har aviserat att den kommer att arbeta
i varje fall under hela år 1969, kommer
resultatet inte att kunna omsättas
i praktiska åtgärder förrän nuvarande
bokhandelsdispens har utgått och raseringen
har satt i gång. Med hänvisning
till vad litteraturstödutredningen
har sagt om sin arbetstid, d. v. s. den
tid man beräknar att hålla på innan man
blir färdig, blir oviljan att bevilja fortsatt
dispens så mycket obegripligare.

Det är ju inte någon idé att här diskutera
frågan om fortsatt dispens. Därför
får jag tyvärr, även om det hade
varit mycket roligt, avstå från att instämma
med Kulturarbetarnas socialdemokratiska
förenings yrkande på just
fortsatt dispens i detta avseende.

Jag ber till sist att i stället få yrka
bifall till reservationen, vilken för övrigt,
om jag inte är alldeles felorienterad,
ganska bra stämmer med ett uttalande
vid centerpartiets riksstämma
förra året.

Herr SUNDMAN (ep):

Herr talman! Tredje lagutskottet har
påpekat att klämmen i motion 11:927
har vissa konstitutionella svagheter.
Trots det herr Wachtmeister sade för
en stund sedan tror jag det ligger en
hel del i utskottets anmärkning. Som
huvudmotionär har jag inte något annat
att göra än att bita i det lätt syrliga
äpplet. Motionens kläm måste nog
betraktas som en nullitet eller i bästa
fall som ett uttryck för en på sitt sätt
tigande opinion.

Den diskussion om bruttopriset som
på nytt dykt upp och som började
förra våren genom de socialdemokratiska
kulturarbetarnas initiativ är delvis
identisk med den debatt som har
förts tidigare i olika omgångar, på 1950-talet och före näringsfrihetsrådets be -

slut år 1965. Argumenten är i stort sett
desamma, även om det har tillkommit
några få nya. Diskussionen präglas i
lika hög grad av samma gamla osäkerhet
inför vad som kan komma att hända.
Osäkerheten är, som föregående talare
påvisat, på ett närmast litterärt sätt
dokumenterad i formuleringar och ordval
i tredje lagutskottets utlåtande.

Flera exempel uppräknades förut, och
jag skulle kunna räkna upp några till
men jag avstår. Man kan bara konstatera
— för att låna formuleringskonsten från
utskottet — att det resonemang som lagutskottet
för sannolikt knappast torde
kunna vara distinkt. Flera av de argument
jag hade tänkt ta upp här har redan
framförts av herr Wachtmeister.
.lag skall därför bara plocka ut några
kommentarer.

af Trolles kommentarer till Lennart
Myréns utredning 1957 nämns ofta i
detta sammanhang. Utskottet skriver i
sitt utlåtande: »Det torde få anses utrett
att det nuvarande bokhandelssystemet
medför höga kostnader och att en
övergång till fri handel kan väntas medföra
en gynnsam prisutveckling och leda
till att handeln med böcker rationaliseras.
» Utskottet måste syfta på Lennart
Myréns utredning och af Trolles
två utlåtanden, men såvitt jag förstår
kan man inte dra sådana slutsatser av
utredningen och utlåtandena, af Trolle
kommer fram till att en fri prissättning
skulle kunna förbilliga bokdistributionen
med omkring 5 miljoner kronor,
men han gör i nästa andetag en reservation:
ett fritt bokpris kan också
medföra kostnadsökningar för förlagen
som inte kan förutses och beräknas. Det
fria bokpriset skulle alltså i bästa fall
kunna medföra en genomsnittlig prissänkning
på en eller annan procent,
men bara i bästa fall.

af Trolle har också gjort ett annat
riktigt påpekande angående bruttopriset
på böcker, nämligen att det också
fungerar som priskontroll. Det är en
spärr mot prisstegringar. Påpekandet
har intresse av det skälet att bokhan -

9 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 17

180 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

deln regelmässigt arbetar med små marginaler.

Vad som är utrett är alltså följande:
en fri handel med böcker kan under
gynnsamma förhållanden leda till en
prissänkning på en eller annan procent,
men det är långt ifrån säkert, af
Trolle framhöll både 1957 och 1963
att han för sin del tillstyrkte en fortsatt
bruttoprisdispens och att han inte
ville ta de risker som var förknippade
med en fri prissättning. Och riskerna,
det är det som kallas »kulturargumentet»
i det här sammanhanget.

Tredje lagutskottet skriver i sitt utlåtande
att det synes inte uteslutet att
ett fritt bokhandelssystem i någon mån
kan leda till risker för minskat urval
och sämre service i bokhandeln samt
minskad utgivning av svårsåld litteratur.
Men, säger man, det är knappast
realistiskt att utgå från att utgivningen
av denna litteratur står och faller med
bruttoprissystemet. Jag är helt ense
med tredje lagutskottet. Jag tror inte
att utgivningen av värdefull, svårsåld
litteratur står och faller med bruttoprissystemet,
men jag tror att utskottet
också har rätt när det framhåller att
det finns risker för att de fria priserna
kan leda till en minskad utgivning
av den svårsålda litteraturen.

Sammanhangen är både enkla och
komplicerade. Det finns en gammal
tumregel, som säger att 75 procent av
alla titlar skönlitteratur som utges i vårt
land går med förlust, 15 procent går
ihop och resterande 10 procent ger så
hyggligt resultat att de kan bära upp
den förlustbringande utgivningen. Det
är alltså den gamla historien om gungorna
som subventionerar karusellen.
Om en fri prissättning på böcker —
det hoppas i varje fall näringsfrihetsrådet
— resulterar i priskonkurrens
vad angår de lättsålda böckerna, finns
det uppenbara risker för att utrymmet
kommer att minska för utgivningen av
den svårsålda litteraturen, hur ambitiösa
förläggarna än är.

I detta sammanhang måste man också

påpeka att de seriösa små förlagen —
det finns ganska många sådana i Sverige
— av naturliga skäl lättast kan hamna
i en prekär situation. De har ju inte
samma möjligheter till riskfördelning
som de stora förlagen. En ytterligare
koncentration av bokutgivningen till
några få, stora förlag är knappast önskvärd.

Utskottet för litteraturutredningen på
tal — den tillsattes förra året ■— och
säger, att den skall granska de problem
som sammanhänger med utgivningen av
den svårsålda, värdefulla litteraturen.
Det är riktigt; det framgår av direktiven.
Den svårsålda litteraturen är ett
besvärligt problemkomplex redan med
nuvarande bokhandelssystem. Det kommer
inte att bli mindre svårlöst efter
det att bruttopriset avskaffats.

Man skulle kunna rikta en annan anmärkning
mot utskottets behandling av
ärendet: när det gäller kulturargumenten
har man fastnat för de svårsålda
böckerna men slunkit förbi distributionen.
Man räknar med en rationalisering
av detaljhandeln med böcker. Det
är troligt att man har rätt och att det
kommer att bli en rationalisering.
Mänskligt att döma innebär rationalisering
i detta sammanhang i första
hand en inskränkning av sortimentet
i boklådorna. Detta är ett problem. Ett
annat problem är större -— herr Wachtmeister
berörde också det — nämligen
att bokhandeln redan nu befinner sig
i ett besvärligt läge och att ett fritt
bokprissystem med priskonkurrens därför
innebär alldeles speciella risker.

Vi har i dag ett internationellt sett
väl utvecklat bokhandelsväsende med
320 välsorterade A-boklådor utspridda
över hela landet. Alla som sysslat med
bokhandelsfrågor är medvetna om att
en rationalisering av bokhandeln också
kommer att medföra att ett stort antal
boklådor kommer att slås ut. Jag
kan påpeka att av dessa 320 A-boklådor
har 89 en årsomsättning under
200 000 kronor. Därav förstår man lätt
att det inte behövs några större rubb -

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

131

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

ningar i omsättningen för att de skall
slås ut. Dessutom ligger hälften av boklådorna
i dag i tätorter med mindre än
20 000 invånare; det gör inte problemet
lättare för dem.

1 utskottsutlåtandet skrivs att den
välsorterade bokhandeln säkerligen
kommer att överleva. Jag tror också
att ett begränsat antal i de större tätorterna
kommer att göra det; problemet
kommer framför allt att drabba
landsorten. Näringsfrihetsombudsmannen
framhöll i en estraddebatt för några
veckor sedan att det inte var någon
riksolycka om ett antal mindre bärkraftiga
landsortsboklådor tvingades slå
igen. Det har han rätt i — det är ingen
riksolycka, men det är en lokal olycka.
Detta tycktes emellertid inte alls bekymra
honom.

Svenska bokhandlareföreningen brukar
säga att vi i Sverige har den bästa
bokhandeln i världen, och det är troligen
riktigt. Jag är däremot inte alls
säker på att vi har det bästa tänkbara
bokhandelssystemet; det kan utvecklas
och förbättras. Men jag tror inte
att det bäst kan ske genom ett slopande
av bruttoprissystemet just nu.

Bokbranschens företrädare agerade
med alltför stor optimism vid förhandlingarna
inför näringsfrihetsrådet åren
1963—1965. Det är uppenbart för den
som vill vara efterklok. Det verkar nästan
som om man betraktade det hela
som en formalitet, som om en fortsatt
dispens från bruttoprisförbudet var
en självklar sak. Det var sannolikt därför
som man intog en kategoriskt avvisande
hållning till framlagda förslag
om uppmjukningar av konkurrensbegränsningarna
inom bokhandeln.

Näringsfrihetsrådets tydligen överraskande
beslut år 1965 har nu tvingat
fram ett större och mera påtagligt intresse
för en liberalisering inom branschen.
Man är beredd att ompröva nyetableringsreglerna
och att frångå kravet
på ensamrätten att sälja böcker
över prisgränserna för de s. k. fria böckerna.
Men man finner det angeläget

att i vart fall tills vidare få behålla
det fasta bruttopriset för att undvika eu
priskonkurrens.

.lag är för min del ingen dogmatisk
anhängare av ett fast bruttopris för
handeln med böcker. Men de ekonomiska
fördelar, som enligt genomförda
utredningar kan vinnas genom en fri
prissättning, är av så ringa storleksordning
att de inte uppväger de kulturella
riskerna. Det mest sannolika är att
bokhandeln just nu och under ett antal
år framöver bäst kan rationaliseras
och liberaliseras med bibehållet skydd
av fasta bruttopriser.

Helst hade jag sett att det kunnat
ske genom en fortsatt dispens inom ramen
för nu gällande lagstiftning. Det
synes emellertid vara omöjligt i den situation
som föreligger.

Av dessa skäl, herr talman, yrkar jag
bifall till herr Wachtmeisters reservation.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Herr Wachtmeister började
sitt anförande med att angripa utskottet
för handläggningen av föreliggande
ärende. Såvitt jag har mig bekant
var det ett enigt utskott som beslöt att
icke remittera de motioner det här gäller.
Under arbetets gång gjordes en
framställning av Svenska bokhandlareföreningen
att få inkomma med synpunkter,
och utskottet som alltså tidigare
bestämt sig för att icke remittera
dessa motioner var generöst nog att låta
Bokhandlareföreningen inkomma med
synpunkter i frågan. Men som en konsekvens
av utskottets generositet beslöt
utskottet att också låta den andra parten
— den part som herr Wachtmeister
kallade den anklagande parten, nämligen
näringsfrihetsombudsmannen — få
framlägga sina synpunkter inför utskottet.
Jag kan med utgångspunkt häri inte
finna någon anledning till angrepp mot
utskottet för handläggningen av ärendet.

När det gäller bruttoprisförbudet för
bokhandeln bör man ha klart för sig att

132

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Undantagande av böcker och musikalier

lagen om konkurrensbegränsning kom
till 1953 och att den har till syfte att
främja en ur allmän synpunkt önskvärd
konkurrens inom näringslivet. I lagen
stadgas förbud med dispensmöjligheter
bl. a. mot den konkurrensbegränsning
som de fasta bruttopriserna utgör. Det
enda organ som äger rätt att bevilja
denna dispens är näringsfrihetsrådet,
och näringsfrihetsrådet har vid ett flertal
tillfällen beviljat bokhandeln denna
dispens. Men 1965 fattade man det beslutet
att dispens skulle komma att beviljas
endast för tiden t. o. m. den 31
mars 1970. Det var alltså ett slutgiltigt
beslut. Eftersom det i lagen stadgas att
näringsfrihetsrådet är det enda organ
som kan bevilja dispens, är det således
omöjligt för utskottet att behandla den
fyrpartimotion som har herr Sundman
som huvudmotionär. Det strider mot
§ 90 i regeringsformen. Herr Wachtmeister
ifrågasätter detta, men med tillfredsställelse
noterar jag att huvudmotionären
ändå anser att utskottets tolkning
på den punkten är riktig.

Man kan alltså konstatera att det har
förflutit en lång tidsperiod sedan lagen
om konkurrensbegränsning infördes,
och bokhandeln har haft denna tid på
sig att anpassa sig till den kommande
situationen. När beslutet fattades år
1965 hade det föregåtts av en mycket
utförlig penetrering av bokhandelns
problem. I det sammanhanget fästes —
och det redovisade herr Sundman i sitt
inlägg — stort avseende vid den utredning
som professor af Trolle gjorde på
uppdrag av näringsfrihetsrådet. Det är
riktigt att professor af Trolle i princip
tillstyrkte en fortsatt dispens. Men —-och det tycks man glömma bort i denna
diskussion — af Trolle underströk att
detta var en helt subjektiv ståndpunkt.
Han föreslog dessutom att dispensen
skulle gälla endast så länge genomsnittsrabatterna
förblev oförändrade.

Till herr Wachtmeister skulle jag också
vilja säga att af Trolle tilläde, att i
den mån man slipper tvånget att kon -

från bruttoprisförbudet

kurrera med priser, ligger det inte något
oskäligt i att man får uthärda tvånget
av en marginalkontroll. Med andra ord,
af Trolles tillstyrkan till fortsatt dispens
innebar också att man skulle införa
priskontroll och marginalkontroll, men
därom står intet i den reservation som
är fogad till utskottsutlåtandet.

Jag vill i likhet med herr Sundman
ta tillfället i akt och säga att den svenska
bokhandeln befinner sig på en mycket
hög nivå -—- den är säkerligen bland
de bästa i världen — men även om så
är fallet behöver man fördenskull inte
bibehålla den konkurrensbegränsning i
all oändlighet som ett bevarande av
bruttopriset skulle innebära. Herr
Wachtmeister gjorde här internationella
jämförelser. Om man skall göra sådana
jämförelser är det att märka att de
västländer som nu har bruttopriser på
böcker hade det också vid den tidpunkt
när näringsfrihetsrådet fattade sitt beslut
1965. Tendensen i flertalet länder
pekar mot friare system i allt fler branscher,
men det ligger i sakens natur att
bokbranschen i allmänhet är den
bransch där fasta bruttopriser längst bibehålls.
Åtskilliga länder med fasta priser
på böcker har också fasta priser på
många varor i andra branscher.

Det är riktigt att man har tillmätt den
svårsålda kulturellt värdefulla litteraturen
en stor roll i det här sammanhanget
och man har uttryckt farhågor
för att s. k. udda, kulturellt värdefull
litteratur skulle få svårighet att hävda
sig på marknaden i fortsättningen. Men,
herr Sundman och herr Wachtmeister,
är det inte så redan i dag när vi har ett
bruttoprissystem att denna litteratur
har mycket stora svårigheter och att
dess författare har otroligt stora ekonomiska
och andra svårigheter att få sin
litteratur tryckt och spridd?

Man kan konstatera att även nu, när
vi har ett bruttoprissystem, föreligger
mycket stora svårigheter. Det var med
utgångspunkt i detta förhållande som
1968 års litteraturstödutredning, av vil -

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17 133

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

ken herr Sundman är ledamot, tillsattes.
Jag hoppas och förmodar att denna utredning
kommer att arbeta mycket
snabbt och kommer att finna lämpliga
lösningar på de uppenbara problem som
denna litteratur har att kämpa med och
de svårigheter dessa författare har.

Jag vill sedan övergå till att något
kommentera den reservation som är fogad
till utskottsutlåtande! och till vilken
de båda föregående talarna yrkat
bifall. Reservanten skriver: »Redan nu
har en skärpning i förlagens utgivningspolitik
förmärkts, motiverad med osäkerheten
inför framtiden.» Det påståendet
kan jag varken bejaka eller bestrida,
men det verkar, liksom flera av
de andra argumenten mot ett fritt system,
vara framkastat på en höft.

Om man tittar på bokutgivningen under
1968 finner man att under förra
året utgavs 8 207 titlar. Jämfört med
1967 innebar detta en ökning med exakt
200 böcker. Själva utgivningen har alltså
inte minskat.

Det står vidare i reservationen — och
det sade herr Wachtmeister i sitt inlägg
— att den branschöverenskommelse
som träffades i början av januari är
preliminär. Det är den ingalunda, utan
den är en öppen överenskommelse som
för tillämpning kräver tillträde av enskilda
bokförläggare och bokhandlare.
Det är alltså ingen preliminär uppgörelse,
utan det är en överenskommelse som
har träffats. Men av naturliga skäl kommer
tillträdandet att ske närmare den
tidpunkt då det nya systemet träder i
kraft, nämligen den 1 april nästa år.
Överenskommelse har träffats mellan
Rokförläggareföreningen och Rokhandlareföreningen
under ledning av respektive
ordförande, och det finns ingen anledning
att tro att avtalet inte skall vinna
god anslutning.

I reservationen sägs: »Att tillgodose
bokutgivningens allsidighet genom stödåtgärder
över riksstaten anser utskottet
vara eu ur många synpunkter olycklig
utväg.» Jag tycker att detta är mycket

avslöjande för reservantens inställning
till dessa frågor. Det kan vara riktigt
att fråga hur det skall gå med den
experimenterande, kulturellt värdefulla
men många gånger svårtillgängliga och
trögsålda litteraturen. Frågan är väsentlig,
ty utan författare som söker
sig nya vägar förlorar litteraturen sin
vitalitet. Den experimenterande litteraturen
kan sägas vara ett livsvillkor för
en levande kultur. Men det är en illusion
att tro att bruttoprissystemet kan
avhjälpa bristerna i det svenska kulturlivet.
Vad som krävs är att samhället
ännu konsekventare erkänner sina
skyldigheter gentemot kulturarbetarna
och handlar därefter. Den klena bibiioteksersättningen
tycker jag är frapperande.
Här kan orättvisor undanröjas
på ett enkelt sätt. Jag förmodar att litteraturstödutredningen
ingående studerar
det norska systemet, som innebär
statliga inköp av nyutgiven skönlitteratur
till biblioteken, för närvarande 1 000
exemplar av varje titel.

Det finns många möjligheter för litteraturstödutredningen
att här finna
lämpliga förslag till stöd för den kulturellt
värdefulla litteraturen. Jag skulle
vilja uppmana herr Sundman att i litteraturstödutredningen
göra så mycket
han kan göra för boken men inte låta
det påverkas av herr Wachtmeisters
reservation. Man kan inte lösa problemet
genom konservativa skenlösningar,
utan det måste göras genom en satsning
på en dynamisk kulturpolitik, och då
kommer vi inte ifrån att vi måste använda
riksstaten, eftersom bruttoprissystemet
uppenbarligen inte löser problemet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WACHTMEISTER (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag beklagar att inte
herr Hugosson förstår den väldiga skillnad
som ligger mellan att jag först kommer
med en skriftlig inlaga och att min

134 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

motpart senare muntligen helt och hållet
oanfäktad får polemisera i mer eller
mindre vederhäftig form mot den inlagan.
Det är där skillnaden ligger.
Muntlig inställelse och skriftlig inlaga
är olika saker. Parterna har i detta fall
icke behandlats på lika sätt, och det
är mot det jag har riktat mig, men utskottet
har ju genom majoritetsbeslut
bestämt att så skulle ske, och därför
är det ingenting att göra åt saken.

Herr Hugosson kom med några direkta
felaktigheter. En sak som väl inte var
direkt felaktig var att han sade att, när
beslutet om vägrad fortsatt dispens fattades
1965, saken därmed var klar. Det
var den väl inte. Sedan dess har det
nämligen inträffat en hel mängd saker,
bl. a. bär den skrivelse kommit som
Bokhandlareföreningen avlät till statsrådet
Palme förra våren med alla dessa
förslag till liberalisering av bokhandeln.

När herr Hugosson vidare talade om
att professor af Trolles undersökning
bara innehöll hans subjektiva uppfattningar
föreföll det som om herr Hugosson
inte hade läst utredningen. Där
talar af Trolle om att subjektiviteten
gäller vilket av två alternativ man väljer.
Han säger att det fasta bokpriset
garanterar ett brett sortiment och att
fri prissättning däremot framtvingar ett
smalare sortiment. Det är alltså valet
mellan dessa två alternativ som är en
subjektiv fråga, ingalunda de andra
slutsatser han kom till.

När herr Hugosson gav sig in på de
internationella jämförelserna hade han
klart fel. Han påstod att det tidigare
i utlandet funnits fasta bruttopriser
men att utvecklingen går mot en friare
marknad. Det förhåller sig precis tvärtom.
I Holland påbjöds den 31 augusti
1967 att fasta bruttopriser skall tillämpas.
England fick år 1964 en lag mot
fasta bruttopriser, men det har nyligen
sagts ifrån att böcker skall undantas
därifrån.

Det är riktigt som herr Hugosson sa -

de, att den svårsålda litteraturen inte
har det lätt nu, men systemet med fasta
bruttopriser är den bästa garanti som
man hittills har kunnat ge den. Det var
inte alls något löst utkastat påstående
jag kom med, att förlagen börjat bli restriktivare
i sin bokutgivning. Det finns
klara belägg för att så är fallet, och
det tror jag att herr Sundman kan bekräfta.

Herr SUNDMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Waclitmeister vill
att jag skall bekräfta. Det kan jag göra
delvis, delvis inte. Det är klagomål på
flera håll inom författarkåren att det
numera är svårare att få manus placerade.
Bokförläggarna däremot hävdar
att de inte infört någon mera restriktiv
utgivningspolitik. Där står yttrande mot
yttrande.

Emellertid har det hänt någonting
annat som berör författarna illa. Det
sammanhänger med att vi håller på att
få en ny typ av bokmarknad, en ny typ
av bokklubbar. Förr utgavs böcker i
bokklubbar bara som nyutgåvor av tidigare
publicerade original, och man
kunde alltså få ut ytterligare honorar
på ett verk som inte längre såldes i
bokhandeln. Därför har författarna nöjt
sig med låg royalty för dessa böcker.
Nu planerar bokförläggarna i stor utsträckning
bokklubbar med böcker utgivna
i original. Normalt skall författarna
ha 16 2/3 procent på bokhandelspriset
enligt avtalet. Emellertid visar
det sig att förläggarna då de försöker
sänka priset på böckerna i första hand
pressar den svagaste parten, nämligen
författarna, och kräver en reduktion
till 12 procent när det gäller den nya
typen av bokklubbar. Det finns alltså
problem som dyker upp på skilda sätt
på olika håll.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Waclitmeister trodde
inte att jag hade läst af Trolles utredning.
Det har jag visst gjort. Jag

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

135

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

kan till och med citera den, eftersom
jag har utredningen med mig. Där säger
af Trolle beträffande subjektiviteten:
»När man nu slutligen skall fatta ett
ofrånkomligt beslut i frågan, måste man
lämna fakta och något som i bästa fall
kan kallas för genomtänkta bedömningar
bakom sig för att göra en helt subjektiv
värdering. Om man accepterar
bedömningen att en fri prisbildning
inom bokdistributionen skulle tendera
att skapa en bestseller-distribution i vidaste
bemärkelse och minska såväl utgivning
som försäljning av annan litteratur,
blir frågan endast huruvida de
ekonomiska vinster man kan uppnå
härigenom är värda sitt pris. Den frågan
får envar besvara för sig. Författaren
kan endast ange sin egen helt
subjektiva ståndpunkt.»

Mera klart tycker jag inte att utredningsmannen,
professor af Trolle, kunde
ha uttryckt hur osäker han är i denna
fråga. Det är riktigt, herr Wachtmeister,
att professor af Trolle sedan
subjektivt fastnar för ett bibehållande
av bruttopriserna. Men han säger också
att detta system skall kombineras med
priskontroll och marginalkontroll, vilket
herr Wachtmeister inte säger något
om. Jag finner det egendomligt, om
man på nytt skulle införa en priskontroll
som vi hade under kriget över hela
fältet av varor, ett system som var så
illa omtyckt.

I mitt första inlägg glömde jag bemöta
herr Wachtmeister när han refererade
till de socialdemokratiska kulturarbetarna.
Jag kan hänvisa till riksdagens
protokoll från år 1964, då herr
Wachtmeister diskuterade med de socialdemokratiska
kulturarbetarnas ordförande
i Stockholm, nämligen herr Kellgren.
Jag vill citera vad denne sade då:

»Jag tror att herr Wachtmeister har
missuppfattat denna fråga. Här gäller
det i första hand en distributionsform
för en vara som heter böcker och som
är av många olika slag. Alla böcker är
inte kulturvaror. Om riksdagen alldeles

speciellt vill slå vakt om kulturen och
de kulturella aktiviteterna, vilket jag
hoppas att riksdagen vill, så finns det
många andra vägar att gå än att upprätthålla
en distributionsform som i
många avseenden, även för konsumenterna,
är förbunden med nackdelar. Det
är dessa nackdelar som man måste väga
mot fördelarna.»

Här har alltså kulturarbetarnas ordförande
i Stockholm i diskussion med
herr Wachtmeister i riksdagen talat om
att det inte är bruttoprissystemet man
vill bibehålla, utan att man vill ha ett
ökat stöd åt författarna. Vi fick också
efter uppvaktning från de socialdemokratiska
kulturarbetarna bl. a. litteraturstödutredningen
förra året.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag skall bara helt kortfattat
kommentera den föregående diskussionen
något.

Jag förmodar att herr Wachtmeister
med tanke på det parti han tillhör i
princip är anhängare av fri marknadsföring
och fri konkurrens. Det måste
väl då finnas mycket starka skäl för
att man skall ta avstånd från den principen
när det gäller bruttoprissättningen
på böcker över huvud taget. De skälen
har ju herr Wachtmeister mycket
ingående presenterat här i debatten.

Herr Wachtmeister sade att utskottsmajoritetens
uttalande bygger på en
mängd förmodanden, att man tror att
det och det skail hända. Det är väl alldeles
riktigt att det förhåller sig så.
Utskottet kan inte säkert veta vad det
kommer att leda till på längre sikt, om
man tar bort bruttoprissättningen på
böcker. Men utskottsmajoriteten har
den uppfattningen att ingenting annat
kommer att hända än vad som har hänt
inom andra sektorer av vårt näringsliv,
där man har fri marknadsföring
och fri konkurrens.

När man 1953 gick in för att i stort
sett avskaffa bruttoprissättningen inom
vårt näringsliv, förlitade man sig på

136 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

den fria konkurrensen. De erfarenheter
man har gjort hittills inom näringslivet
har väl varit, att det har lett till en
ökad konkurrens, en ökad rationalisering
och ofta ett förbilligande av själva
marknadsföringen, över huvud taget till
en större effektivitet, som brukar följa i
spåren på ett konkurrenssystem i samhället.

Vi tror att det kommer att gå på
samma sätt här. Det finns allt skäl att
tro att det kommer att tvinga fram en
önskvärd rationalisering inom bokförsäljningen
i vårt land och att det kommer
att leda till billigare böcker och
vi får hoppas också till goda böcker,
fastän kanhända inte över hela fältet.

När herr Wachtmeister väger nackdelar
mot fördelar kommer han till ett
motsatt resultat, och enligt min mening
bygger även detta på förmodanden. Det
allvarliga i detta sammanhang är kulturargumentet
som framförts av herr
Sundman. Jag förstår mycket väl författarnas
betänkligheter med tanke på
vad det kan leda till. Men, herr Sundman,
kan det i längden vara rimligt att
författarna sammankopplar sitt öde, sitt
väl och ve, med ett bruttoprissystem
och en välvillig behandling av bokförläggarna?
För min del kan jag inte
tänka mig att detta i längden visar sig
rimligt. Skulle det leda till svåra konsekvenser
för de unga författarna som
skall etablera sig, skulle det visa sig
vara ett hinder för kulturen att arbeta
sig fram om det här systemet avskaffas,
är det väl samhället som har ansvaret
för att sätta in åtgärder som hjälper
de författare som i början kan ha svårigheter
att komma in på marknaden.
Detta är på alla sätt den naturligaste
vägen.

Jag kan inte hålla med herr Wachtmeister
då han i reservationen säger
följande: »Att tillgodose bokutgivningens
allsidighet genom stödåtgärder över
riksstaten anser utskottet vara en ur
många synpunkter olycklig utväg.» Jag
tycker inte alls att det är någon olycklig

utväg att samhället lämnar ett stöd för
att god litteratur skall kunna utkomma,
d. v. s. enligt ungefär samma system
som i Norge där samhället för bl. a.
biblioteks och skolors räkning köper in
värdefull litteratur som kommer ut på
marknaden. Jag tycker att det är ett
mera tilltalande system för att hjälpa
unga författare, debutanter och andra,
och för att över huvud taget stödja värdefull
litteratur som inte har så stor
spridning. Vi får hoppas att den utredning
om litteraturstödet som nu är tillsatt
skall kunna lägga fram förslag som
gör att vi kan klara en sådan situation
som man från författarhåll är orolig för
skall kunna uppstå.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Herr Hugosson ansåg
att överenskommelsen mellan Bokhandlareföreningen
och Bokförläggareföreningen
av den 9 januari var helt klar
och alltså inte alls preliminär och att
den skulle komma att efterlevas av de
flesta, men där måste jag deklarera en
annan uppfattning. Jag anser att överenskommelsen
är preliminär så länge
den icke har biträtts av vare sig bokförlag
eller bokhandlare; sedan får man
fatta hur många beslut som helst över
huvudet på dessa parter. Vi vet ingenting
om hur den överenskommelsen
kommer att verka.

Sedan läste herr Hugosson upp vad
herr Kellgren sagt när vi debatterade
denna fråga 1964. Men, herr Hugosson,
sedan dess har herr Kellgren säkert
ändrat uppfattning, ty dels var han
medlem av näringsfrilietsrådet när fortsatt
dispens beviljades, dels har herr
Kellgren skrivit under Kulturarbetarnas
socialdemokratiska förenings inlägg
av den 20 mars 1968, där det talas om
att uppskov med förbudet mot fasta
bokpriser borde beviljas åtminstone under
själva utredningstiden. Därför skall

Nr 17

137

Onsdagen den 16 april 1969 em.
Undantagande av böcker

nog herr Kellgrens ord inte användas
som motargument i denna fråga.

Vi var tidigare inne på internationella
jämförelser, och det kan i detta sammanhang
kanske vara skäl i att återge
vad som skrevs i ett telegram, som för
något år sedan sändes från Internationella
bokhandlareföreningen till vår regering.
Det framhölls där att fasta bruttopriser
är den enda sunda grunden för
en fri och oberoende organisation för
utgivning och distribution av författarnas
ideella produktion och att de förskonar
bokvärlden från monopolisering
och kommersialisering av kulturen. Detta
uttalande gjordes på grundval av erfarenheter
man hade från andra håll.

Medan vi botaniserar bland de internationella
jämförelserna vill jag också
knyta an till vad herr Grebäck sade om
det norska systemet och om de farhågor
jag anfört beträffande finansiering
över riksstaten. Det är alldeles riktigt,
som herr Grebäck säger, att man
i Norge med statsmedel köper in något
tusental boktitlar om året. Men vad han
inte nämner är att man även i Norge
tillämpar systemet med fasta bruttopriser.
Dessa båda företeelser förekommer
där jämsides med varandra. Man
anser inte heller där att man kan vara
utan fasta bruttopriser.

Anledningen till att jag var orolig för
en finansiering över riksstaten kan exemplifieras
av en ordvändning, som
herr Grebäck använde, nämligen att det
inte alls skulle vara fel att bestrida
kostnaderna för köp av god litteratur
över riksstaten. Det är just det som jag
är så rädd för — vem skall nämligen
avgöra vad som är god litteratur? Om
vi går ett stycke tillbaka i tiden kan
vi se hur verkligt framstående författare
refuserats av förlagen därför att
dessa inte ansett deras verk vara god
litteratur, värd att ge ut.

Vi är inne på en mycket farlig väg,
om vi tillsätter någon liten kommitté
för att avgöra vad som är god litteratur.
Då kommer vi in på rena godtycket,

och musikalier från bruttoprisförbudet

och därför vore det oändligt mycket
bättre att följa någon annan väg. Kan
vi dessutom ge stöd åt författarna via
riksstaten, är detta gott och väl, men
vad som är farligt är att undandra dem
möjligheten till en god bokdistribution
med hjälp av fasta bruttopriser.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! I mitt tidigare inlägg
påstod jag -— och det vidhåller jag nu —
att herr Wachtmeister har fel i sin reservation
där det står att det är en preliminär
överenskommelse som har träffats
mellan branscherna. Jag sade att
det är en öppen överenskommelse som
har träffats mellan företrädare för
Bokförläggareföreningen och Bokhandlareföreningen
för att bibehålla de fördelar
som nuvarande kommissionssystem
innebär. Det bör uppmärksammas
att överenskommelsen har träffats under
ledning av respektive ordförande.
Det var också därför jag drog slutsatsen
att det inte finns någon anledning att
tro att avtalet inte skall få god anslutning.
Man kan ju inte begära att bokhandlarna
och förlagen skall ansluta sig
med en gång, eftersom bruttoprissystemet
verkar ytterligare ett år. Man behöver
alltså inte ha så bråttom.

Herr Wachtmeister återvänder så gärna
till de socialdemokratiska kulturarbetarna,
och det är nog både bra och
nyttigt för honom. Åtskilliga av landets
kulturarbetare solidariserar sig som bekant
med socialdemokratin, varför deras
politiska sammanslutnings synpunkter
är representativa och bör tillmätas
stor betydelse. Men när herr Wachtmeister
på nytt vill göra gällande att
herr Kellgren — ordförande i Kulturarbetarnas
socialdemokratiska förening
i Stockholm — är bruttoprissystemets
apostel i Sverige, så har han fel. Kulturarbetarnas
skrivelse till regeringen inlämnades
den 20 mars 1968. Men vad
var det primära i den, herr Wachtmeister?
Jo, för de socialdemokratiska kulturarbetarna
var det att samhället på ett

138 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Undantagande av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet

helt annat sätt än för närvarande skulle
engagera sig i denna väsentliga kulturpolitik
och se till att den udda litteraturen
kan ges ut även i framtiden. Resultatet
av denna framställning blev att
statsrådet Pahne i juni — två å tre månader
efter uppvaktningen — tillsatte
den litteraturstödutredning som jag talat
om tidigare. Därigenom har de socialdemokratiska
kulturarbetarna fått sitt
väsentligaste krav tillgodosett.

Beträffande frågan om vad förlagen
ger ut och inte ger ut skulle jag vilja
veta om herr Wachtmeister har någon
information om hur många böcker som
refuseras i dag. Finns det några garantier
för att förlagen, när man har ett
bruttoprissystem, ger ut all litteratur
av hög kvalitet? Förlagen gör naturligtvis
även med nuvarande system kulturella
och ekonomiska värderingar, och
de kommer att göra sådana bedömningar
också i framtiden. Även på utgivningsområdet
bör det emellertid finnas
möjligheter för litteraturstödutredningen
att komma med förslag. Det finns
ingen som helst anledning att från kulturella
utgångspunkter söka bibehålla
ett konkurrenshämmande system, som
gör att Sverige har den dyraste litteraturen
i världen, vilket har hävdats från
många håll.

Herr WACHTMEISTER (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
inte kan instämma med herr Hugosson
på den sista punkten i hans anförande.
Vad som är farligt är att vi nu har flera
förlag, stora och små, som, hur underligt
det än låter, kan konkurrera om
just den svårsålda litteraturen. Men vi
kommer i framtiden att få ett fåtal stora
förlag med sina egna synpunkter på
bokutgivning, och därutöver skall då
staten stödja böcker enligt en bedömning
som görs av något fåtal potentater
i någon litteraturbedömningskommitté.
Det tycker jag är det allvarliga i den
frågan.

Vad gäller bruttopriset så har jag aldrig
utmålat herr Kellgren som dess vapendragare
i alla väder. Vad jag sagt är
att just nu, innan litteraturstödutredningen
är färdig med sitt arbete, herr
Kellgren hör till dem som vill att vi
skall bevara bruttopriset intill dess att
vi vet vilket resultat utredningen kommer
fram till. Herr Hugosson kan ju läsa
på s. 8 i den skrivelse från Kulturarbetarnas
socialdemokratiska förening som
jag antar att även han har fått. Där står
detta klart uttalat på de två sista raderna
längst ned. Det är den vägen som
herr Sundman ville gå men som statsvetarna
anser att vi inte ens skall kunna
debattera.

Herr SUNDMAN (ep):

Herr talman! Herr Grebäck tror att
bruttoprisförbudet skall innebära en
önskvärd rationalisering av bokhandeln.
Jag befarar att vi får en icke önskvärd
rationalisering av bokhandeln på
detta sätt. Det är därvidlag vi skiljer
oss åt.

Herr Hugosson! Det är inte primärt
bruttoprisförbudet som jag och andra
författare vill behålla. Det vi vill behålla
är boklådorna runtom i landet.

Det är riktigt som herr Hugosson sade,
att den svårsålda litteraturen har
det besvärligt att hävda sig i dag. Och
den svårsålda litteraturen utgör mellan
50 och 60 procent av all modern svensk
skönlitteratur — alltså huvuddelen av
den svenska skönlitteraturen. Den kan
inte klara sig utan statligt stöd i en eller
annan form. Därvidlag skiljer sig herr
Wachtmeisters och mina synpunkter en
del, misstänker jag.

Att lösa problemet med produktionen
av kvalitetslitteratur går alltid på ett
eller annat sätt. Men man måste också
se till att det finns en väg ut till köparna.
Vi skulle kunna få ut böckerna på
biblioteken genom »det norska systemet»,
om bokhandeln försvinner, men
det blir svårt att få ut dem till köparna.
Det är där vi har det stora kulturpro -

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

139

blemei i det bär sammanhanget.

I detta anförande instämde herr
Larsson i Luttra (ep).

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Medan debatten pågått
har jag suttit och läst igenom utskottets
utlåtande en gång till. Tredje lagutskottet
är ganska utförligt i den del som
innehåller utskottets egna meningar,
d. v. s. den del som är rubricerad »Utskottet».

Men när man läser den texten noggrant
upptäcker man, måhända till sin
förvåning, att utskottet knappast har
anfört ett enda positivt argument för
övergång till ett nytt system. Utskottet
använder hela sitt ganska rikligt tillmätta
utrymme till att polemisera mot
argument till förmån för det nuvarande
systemet, men ingenstans ger det en antydan
om vilka vinster man väntar sig
nå med det föreslagna nya systemet.
Det enda i den vägen är att man på s.
18 talar i mycket allmänna ordalag om
de nackdelar som måste anses föreligga,
men man säger inte ett ord om vilka
nackdelar som är förenade med bruttoprissystemet.
Man bara utgår från såsom
ett axiom att det är ett ofördelaktigt
och olämpligt system.

När det gäller att ändra ett prissättningssystem,
som bevisligen har fungerat
bra och mot vilket egentligen inga
bärande anmärkningar har framförts,
åvilar enligt min mening bevisbördan
helt och hållet den som vill ändra på
systemet, inte den som vill bevara det.
Systemet fungerar bra. Några egentliga
anmärkningar mot det har inte framförts
och i utskottets skrivning icke en
enda. Man bara talar om att det nog går
bra, det blir inte så farligt som kulturpessimisterna
tror. Det kommer nog att
klara sig på det ena eller det andra sättet.
Icke ett argument till förmån för en
ändring har framförts. Därför, herr talman,
vill jag varmt instämma i yrkandet
om bifall till herr Wachtmeisters
reservation.

Åldringsvården

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wachtmeister begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Wachtmeister.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wachtmeister begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 142 ja och 41 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Åldringsvården

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av
motioner angående åldringsvården.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:876 av fru Elvy Olsson och 11:1000
av fru Jonäng m. fl. hemställdes, att

140 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Åldringsvården

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om eu skyndsam utredning
av åldringsvårdens målsättning och
organisation, varvid även beaktades frågan
om huvudmannaskap och samordning
mellan åldringsvård och åldringssjukvård.

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna I: 876
och II: 1000 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag har en känsla av att
kammaren inte särskilt uppskattar om
man som motionär går upp och talar
för en motion som har avstyrkts och
någon reservation inte föreligger. Jag
anser mig emellertid tvungen att göra
det i förevarande ärende, eftersom enligt
mitt förmenande allmänna beredningsutskottet
har handlagt motionen
efter felaktiga premisser.

Motionen gäller åldringsvårdens målsättning
och organisation. Beträffande
målsättningen, som jag nog anser vara
viktigast, har utskottet enligt min uppfattning
handlat efter felaktiga premisser.

Utskottet säger att motionärernas önskemål
är tillgodosedda genom pågående
utredningar; man talar faktiskt i pluralis
fastän det är socialutredningen
det är fråga om. Att sedan Svenska
landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
har tillsatt en gemensam
delegation för att studera möjligheter
till bättre samplanering är en annan
sak. Det förefaller som om utskottet
inte har läst direktiven för socialutredningen,
som framför allt åberopas. Jag
har läst direktiven mycket noga. Där
talas över huvud taget inte om målsättning.
Ordet är inte nämnt en gång. Det
mest positiva ur målsättningssynpunkt
man kan utläsa är att utredningen i sitt
arbete med ny vårdlagstiftning har att

ange riktlinjer för den sociala omsorgen
om åldringar och handikappade.

Det förhållandet att ingenting har
sagts om målsättningen har uppmärksammats
av många. Föreningen Sveriges
socialvårdschefer har riktat mycket
allvarlig kritik mot direktiven just
därför att de inte tar upp de grundläggande
värderingarna bakom lagstiftningen.
En reform av vårdlagarna får
inte, menar man, också denna gång
främst bli en teknisk och administrativ
ansiktslyftning. Socialdirektör Bengt
Hedlén, som är ordförande i föreningen,
säger att det avgörande för att vi skall
få en human och effektiv lagstiftning på
socialvårdsområdet är främst att vi
skaffar oss kunskaper om orsakssammanhangen
bakom sociala behov och
hur vi definierar dem och behandlar
dem.

Direktiven talar i första hand om
vårdens innehåll och om frågor som rör
lagteknisk samordning men inte om att
innehåll och form måste underordnas
en bestämd målsättning. De talar inte
heller om den vidgade helhetssyn, som
borde omspänna såväl klienten som
hans miljö. För övrigt har sex sociala
organisationer på frivillig grund tillsatt
en samarbetskommitté just för att
få målfrågorna inom socialvården utredda.

Under åberopande av detta hävdar
jag, att vårt motionspar inte har handlagts
på ett riktigt sätt och att dess innehåll
inte täcks av socialutredningens
direktiv. Det finns emellertid en positiv
passus i dessa direktiv där det sägs,
att det bör stå utredningen fritt att ta
upp sådana spörsmål, som aktualiseras
under arbetets gång och som faller inom
ramen för en allmän översyn av
den sociala vårdlagstiftningen. Jag anser
att det skulle kunna vara lämpligt
att motionerna överlämnades till socialutredningen.

Herr talman! Med tanke just på ett
sådant överlämnande ber jag att få yrka
bifall till motionerna.

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

141

Rätt för gift kvinna att inträda i makes grupplivförsäkring

Fm ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tycker nästan att
föregående talare, som talade för motionen,
samtidigt talade för avslag. Hon
nämnde att en socialutredning tillsatts
som har till uppgift bl. a. att pröva vad
en åldringsvård skall innefatta. Hon sade
att ett intensivt samarbete etablerats
och pågår mellan de olika huvudmän
som har att ta hand om äldre personer
när de är sjuka och behöver social
service. Det finns en särskild delegation
tillsatt mellan huvudmännen, och både
Svenska kommunförbundet och Svenska
landstingsförbundet har bestämt avstyrkt
ännu en utredning i denna fråga.

Det är väl svårt att argumentera för
att man skall stapla en utredning på en
annan bara för att socialchefer har diskuterat
hur de på bästa sätt skall ordna
det på ålderdomshemmen. De har rätt
att diskutera den frågan. Men när en
utredning har tillsatts för dessa uppgifter
vore det mycket egendomligt, om
man ytterligare skulle förtydliga vilka
uppgifter den har. Har man i uppgift
att planera åldringsvården får man väl
också ha en målsättning, även om just
det ordet inte står i direktiven. Det är
alltså helt otänkbart att tillsätta en ny
utredning. Och det där med målsättningen
har nog motionären kommit på
efteråt, när hon funnit att så mycken
planering redan pågick.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr tahnannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 876
och II: 1000; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av

motion om registrering av strålning vid
sjukvård.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Rätt för gift kvinna att inträda i makes
grupplivförsäkring

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av motioner om rätt för gift kvinna att
inträda i makes grupplivförsäkring.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:879 av herr Ernst Olsson m.fl. och
II: 996 av herr Johansson i Skärstad
m. fl. hemställdes, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning av hemmafruarnas
trygghetsfrågor i enlighet med de i
motionerna anförda riktlinjerna.

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna I: 879
och 11:996 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ernst Olsson (ep), fröken Pehrsson (ep)
samt herrar Larsson i Borrby (ep) och
Johansson i Skärstad (ep), vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna 1:879 och
11:996, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av hemmafruarnas
trygghetsfrågor i enlighet med de i motionerna
anförda riktlinjerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! I de likalydande motionerna
I: 879 och II: 996 har anhållits
om utredning beträffande makas rätt
att inträda i makes grupplivförsäkring
mot avgift. I de remissvar som inkommit
till utskottet i anledning av motio -

142

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Rätt för gift kvinna att inträda i makes

nerna har klargjorts, att denna fråga är
ordnad för de allra flesta människor. I
de fall som gäller den frivilliga grupplivförsäkringen
är det i princip — för
att inte säga till 100 procent — ordnat
så att maka inträder i makes grupplivförsäkring.
För att åstadkomma en sådan
anordning måste man dock ha en
viss anslutning och det finns alltjämt
en del människor som inte kunnat få
denna fråga ordnad.

När nu dels AFA och dels Svenska försäkringsbolags
riksförbund i remisssvaren
anför att det inte behövs någon
sådan utredning, därför att detta är
ordnat för de flesta människor, kan det
argumentet lika väl vara en motivering
för att man bör se till att klara denna
trygghetsfråga även för de grupper som
inte bär den löst. Det faktum att det
gäller ganska få människor är inte någon
motivering för att man skall avstå
från att ordna försäkringen för deras
vidkommande. Jag skulle i viss mån
vilja betrakta detta som en lucka i den
sociala tryggheten.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till detta och vill yrka bifall till reservationen
av herr Ernst Olsson in. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vad det här är fråga
om är egentligen ett slags grupplivförsäkring
för änklingar som haft hemmafruar.
Denna förmån finns ju redan
i mycket stor utsträckning, som
herr Larsson i Borrby sagt. Den finns
i många fall som en anställningsförmån
och i många fall som en grupplivförmån.
Det är möjligt för arbetstagare och
arbetsgivare att komma överens om den,
och det är möjligt för arbetstagarna,
när de själva bildar en grupp som tar
grupplivförsäkring, att skaffa sig även
denna förmån. Om man inte kan få en
arbetstagargrupp, är det möjligt att få
en annan föreningsgrupp som grund
för en sådan grupplivförsäkring. Om
man inte har möjlighet att ordna en
större grupp, kan man naturligtvis få

grupplivförsäkring

individuell prövning, och då blir det
högre avgifter. Herr Larsson i Borrby
sade att man måste ha en viss anslutning.
Jag vet inte vad han menar med
det, men det är självklart att man måste
ha en grupp om man skall ha en
grupplivförsäkring.

Det finns alltså alla möjligheter att
få denna förmån. Skulle vi införa en
lagstiftning, då arbetstagarna själva aldrig
har begärt en lagstiftning, då saken
i så många fall har ordnats och då
den kan ordnas om man vill? Förslaget
tyder på ett slags klåfingrighet som
kanske beror på att man inte tänkt igenom
det hela.

Jag her att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Borrby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Ernst Olsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Borrby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där -

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17

143

Statens övertagande av alla kostnader för skador på grund av alkoholbruk

vid avgavs 161 ja och 33 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner om
konsekvenserna av lång resväg till arbete
och skola,

nr 23, i anledning av motion om ökat
internationellt utbyte av information
angående miljöproblem, samt

nr 24, i anledning av motion om en
spridning av arbetstiden för att minska
trafiktopparna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Statens övertagande av alla kostnader
för skador på grund av alkoholbruk

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av
motioner om statens övertagande av alla
kostnader för skador på grund av alkoholbruk.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 21 av herr Bengtson och II: 27 av herr
Börjesson i Falköping hemställdes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning och förslag
till statens övertagande av alla kostnader
för skador som uppkomme på grund
av alkoholbruket.

Utskottet hemställde,
att motionerna 1:21 och 11:27 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Peterson (fp), Kilsmo (fp) och

Ernst Olsson (ep), fröken Pehrsson (ep)
samt herrar Rimås (fp), Johansson i
Skärstad (ep) och Johansson i Växjö
(ep), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:21 och 11:27 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till statens övertagande av
alla kostnader för skador som uppkomme
på grund av alkoholbruket.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! I den motion som ligger
till grund för allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25 tas upp ett av
vårt lands större samhällsproblem,
nämligen de skador som drabbar den
enskilda människan som är alkoholmissbrukare
och såsom en följd härav
samhällets kostnader på grund av alkoholmissbruk.
Av de kostnader som
antytts i motionen kommer en stor del
på kommunerna. Statsbidrag utgår för
vissa av dessa kostnader — t. ex. för
nykterhetsnämndernas arbete — men
trots detta torde kommunerna ha avsevärda
kostnader för skador som uppkommit
på grund av alkoholbruket.

Staten får som alla vet de skattemedel
som tas ut på alkoholdryckerna.
Dessa medel uppskattas i årets statsverksproposition
till drygt två miljarder
kronor. Som en konsekvens härav
borde staten ta på sig kostnaderna
för kommunernas utgifter när det gäller
alkoholförbrukningens sociala följder.
Kommunerna borde helt befrias
från kostnaderna på grund av alkoholskadorna.

I den reservation som är fogad till
utskottsutlåtandet följer vi reservanter
upp motionärernas yrkande och anhåller
om utredning och förslag till statens
övertagande av alla kostnader som
uppkommer på grund av alkoholbruket.

Motionen har varit på remiss hos

144

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Statens övertagande av alla kostnader för skador på grund av alkoholbruk

Landstingsförbundet och Kommunförbundet.
Båda organisationerna förstår
problematiken och vet att kommunerna
har stora utgifter på grund av alkoholmissbruket,
men man är samtidigt litet
betänksam. Kommunförbundet är
betänksamt av den anledningen att det
är svårt att skilja mellan vad som är
följder av alkoholmissbruk och vad som
inte är det. Förbundet vill inte heller
ha några specialdestinerade statsbidrag,
när man nu i stort sett har kommit
ifrån sådana. Dessa betänkligheter anser
jag obefogade. Motionärerna har inte
påyrkat någon speciell form för statens
övertagande av kostnader på grund
av alkoholskador utan har begärt en
utredning, som skall ta upp problematiken
i dess helhet och avge förslag.
Ett sätt skulle kunna vara att använda
en schablonmetod för täckande av
de kostnader man anser vara kommunernas
utlägg som följd av alkoholmissbruk.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herr
Bimås (fp).

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Socialutredningen har
åberopats tidigare i kväll i andra frågor
och jag vill också åberopa den
därför att herr Johansson i Växjö säger
att det krävs en utredning. Han refererar
till några remissvar, men det
finns kanske fog för att inte göra som
reservanterna och endast citera ett litet
avsnitt av Landstingsförbundets yttrande.
Citatet borde nog ha fullföljts
eftersom Landstingsförbundet i sitt uttalande
också säger att man ifrågasätter,
om en utredning med en så generell
uppläggning att den skall avse »statens
övertagande av alla kostnader för
skador som uppkommer på grund av
alkoholbruket» är den lämpligaste vägen.

Dessutom tycker nog majoriteten i

allmänna beredningsutskottet att det
bör vara tillräckligt att vi har fått besked
om att socialutredningen enligt
sina direktiv skall pröva frågan om
huvudmannaskapet för de vårdformer
som finns för alkoholmissbrukare.

Jag instämmer ändå med herr Johansson
i Växjö i att detta är ett stort
samhällsproblem. Självfallet har ingen
inom majoriteten i allmänna beredningsutskottet
bortsett från det, men
problemet är så stort att man inte kan
bryta ut det ur en allmän översyn av
hela det sociala omvårdnadsområdet,
där nykterhetspolitiken ingår.

Herr talman! Jag skall inte vidare
uppehålla kammaren vid denna sena
timme. Skrivningen i allmänna beredningsutskottets
utlåtande är fullt tillräcklig
som motivering, och jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Växjö begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av hem Eric Peterson
m. fl.

Nr 17 145

Onsdagen den 16

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Växjö begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 144 ja och 48 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Åtgärder mot pornografi

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om åtgärder mot pornografi.

I detta utlåtande behandlades två par
motioner, i vilka hemställts om åtgärder
mot pornografi, nämligen

1) 1:26 av herr Svenungsson m. fl.
och 11:33 av herr Hedin m. fl., vari
hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa att föreliggande
motion måtte överlämnas till
Kommittén för lagstiftningen om yttrande-
och tryckfrihet för beaktande vid
fullgörandet av dess uppdrag»; samt

2) I: 96 av herrar Sörenson och Eric
Peterson samt 11:117 av herr Rimås
m. fl., vari hemställdes, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar som
sin mening att utvecklingen inom pornografiproduktion
och försäljning av
pornografiska tryckalster ur de allmänt
godtagna demokratiska värderingarnas
synpunkt är icke önskvärd».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 26 och II: 33 samt I: 96 och II: 117.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Svenungsson och Carlshamre
(alla m) samt herrar Nelander
och Strömberg (båda fp), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte anhålla hos Kungl.
Maj:t att motionerna 1:26 och 11:33

april 1969 em.

Åtgärder mot pornografi

samt I: 96 och II: 117 överlämnades till
kommittén för lagstiftningen om yttrande-
och tryckfrihet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Under de senaste decennierna
har den vetenskapliga världen
och därmed också en större allmänhet
vaknat upp och reagerat mot
den våldsamma miljö- och naturförstöring
som hotar mänskligheten och våra
samhällen. Den är rent av en fara för
våra livsvillkor och den mänskliga existensen.
Också våra ungdomsorganisationer
har samfällt gått till aktion i
miljöfrågorna. Allt detta är rätt och
riktigt. Även vi här i riksdagen måste
lagstiftningsvägen göra vårt för att få
till stånd en verklig miljöförbättring
här i landet.

Det finns emellertid också en kulturell
och andlig miljöförstöring som är
farlig och neddragande för vårt folk,
enkannerligen ungdomen. Utvecklingen
på detta område måste väl alla ansvarskännande
medborgare beklaga och
sörja över. Jag tänker på den »försnuskning»
— ett ord som man mött i pressen
på senare tid — som smugit sig in
i våra massmedia, såsom filmer, TV och
radio, i den kolorerade veckopressen
och även i en del dagstidningar.

De motioner som i dag behandlas och
som konstitutionsutskottet yttrat sig
över rör en annan del av detta område.
Utgivandet av de pornografiska
skrifterna tycks vara ett synnerligen
vinstgivande projekt. Därtill kommer
att utvecklingen gått mot en allt fränare
och delvis sadistisk pornografi. Sexualiteten,
detta fina instrument som hör
vår skapelse till, har dragits ner i smutsen.
Det stora och vackra begreppet
»kärlek» kan inte ens nämnas i detta
sammanhang.

Dessa pornografiska skrifter och bilder
demonstreras alltmer öppet i skyltfönster.
I direktiven till den kommitté

10 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 77

146 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Åtgärder mot pornografi

som tillsattes 1965 för att överse reglerna
för bl. a. brott mot trosfrid och
sårande av tukt och sedlighet heter det
i fråga om begränsningen att en sådan
främst bör motiveras av att den enskilde
inte utan sin aktiva medverkan
skall behöva ta del av sedlighetssårande
framställningar. Men det är just detta
man inte kan undgå genom vissa
framställningar i massmedia och genom
den ohöljda skyltningen av dessa snuskalster.

Jag ser detta problem främst som en
renlighetsfråga, och något måste göras
från det allmännas sida. De två motioner
som behandlas i utskottsutlåtandet
är dels en trepartimotion, som även jag
har undertecknat och där det yrkas
att motionens synpunkter måtte delges
den nämnda kommittén för lagstiftning
om yttrande- och tryckfrihet, dels en
motion med herr Joel Sörenson som
huvudmotionär. I denna senare motion
yrkas att riksdagen måtte uttala som
sin mening att utvecklingen inom pornografiproduktionen
och försäljningen
av pornografiska tryckalster enligt allmänt
godtagna demokratiska värderingar
icke är önskvärd.

Själv har jag intet att invända mot
något av dessa förslag. Vi reservanter
i konstitutionsutskottet har emellertid
enat oss om ett uttalande att utvecklingen
i fråga om spridning av pornografiska
skrifter är djupt oroande och
att samhället har ett ansvar för att
åstadkomma en bättre ordning på detta
område och därmed ett sundare andligt
klimat. Dessa synpunkter understrykes
genom hemställan att regeringen
måtte överlämna de båda motionerna
till den nämnda kommittén för lagstiftning
om yttrande- och tryckfrihet,
vilken utredning enligt direktiven också
skall behandla dessa frågor.

En mycket stor del av denna snuskproduktion
exporteras till andra länder.
Vårt skamfilade rykte i utlandet
får förvisso ingen uppsnyggning härigenom.
Från Österrike meddelades nyligen
att den inflytelserika katolska or -

ganisationen »Katolischer Familienverband»
vänt sig till landets justitieministerium
med krav på att existerande
lagar strikt skulle tillämpas på den
skandinaviska pornografin. I en av de
större tidningarnas senaste nummer
fanns 19 annonser om pornografi från
Sverige och Danmark. De svenska annonserna
dominerade med de mest generösa
och avancerade erbjudandena.
Tilläggas kan att anmälaren var statsåklagaren
i Österrike Franz Erhardt.

Jag tror, ärade kammarledamöter, att
vad som behövs i främsta rummet är
inte strängare lagbestämmelser, utan att
gällande bestämmelser bättre tillämpas.

Säkert är det en oerhört svår uppgift
för justitieministern och hans medhjälpare
att i tid stoppa de värsta av
dessa alster. Det är förvisso viktigt att
våra domstolar och deras juryer, som är
till för att bedöma bl. a. dessa skrifter,
tar allvarligt på denna sak. Själv är jag
medlem av en sådan jury och ser då ofta
att försvarsadvokaterna lämnar in till
rätten andra skrifter av detta slag under
förmenande att de är betydligt »hårdare»
men ändå har frikänts av vissa
juryer och domstolar. Strängare bedömning
härvidlag skulle vara en hjälp
för justitiedepartementet när det gäller
att i någon mån hejda den svällande
porrfloden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen,
vari begärs att motionerna
överlämnas till den nämnda utredningen.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep), Westberg
i Ljusdal (fp), Sellgren (fp), Åberg
(fp), Nilsson i Bästekille (m) och Nilsson
i Lönsboda (fp).

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Som huvudmotionär för
en av de motioner som ligger till grund
för utskottsutlåtandet vill jag också
säga några ord.

Nr 17

147

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Jag tycker att det finns många och
starka skäl för att reagera mot den nästan
lavinartade utvecklingen i fråga om
pornografins utbredning. Enligt min
mening är det framför allt fyra skäl.

För det första är det risk för skadlig
inverkan på barn och ungdom. Det råder
väl ingen tvekan om att de kan
få en förvrängd syn på sexualetiken,
att de ser sexualdriften helt frikopplad
från ansvarskänsla. Jag vet att det finns
delade meningar om pornografins skadlighet
men jag vill ta ett exempel. Jag
erinrar mig ett fall då en yngling för
ett par år sedan efter att ha sett en
film med inslag av mycket avancerad
sexualitet gick ut och antastade en för
honom okänd flicka. Det var första
gången som han hade gett sig in på
någonting sexuellt. Jag tycker att en
sådan upplevelse, som säkert inte är
enastående i sitt slag, utgör tillräckligt
bevis för att det här rör sig om skadlig
inverkan. Sunda förnuftet säger väl
också att pornografin måste ha en negativ
effekt, framför allt på vissa känsliga
ungdomar.

För det andra finns det indirekt
risk för att familjebandens hållfasthet
påverkas. Sedeslöshet som lätt uppammas
av pornografin är ingen god utgångspunkt
för samlevnad i äktenskap.
Skilsmässan ligger nära till hands, och
vi vet alla vilka negativa konsekvenser
den i sin tur kan föra med sig, i synnerhet
för barnen.

För det tredje tycker jag att detta
är en kulturfråga. Inte många, om ens
någon, kan väl tycka att de allt djärvare
och alltmer sadistiska pornografiska
bilder som exponeras i allt fler skyltfönster
och tidningskiosker är ett smakfullt
inslag i vår kulturmiljö.

Vi slår med rätta vakt om friheten i
alla avseenden, men i detta fall skär
den sig emot andra frihetsintressen. Den
enskilde kan också göra anspråk på att
befrias från att på allt fler platser och
i allt fler sammanhang möta den pornografiska
propagandan. Det gäller våra

Åtgärder mot pornografi

gator, där inslaget av ett allt större
antal pornografiskyltfönster utan tvivel
stör den allmänna trivseln, och naturligtvis
gäller det i ännu högre grad massmedia,
inte minst TV som borde vara
angelägen om att undvika varje inslag
av sedlighetssårande eller sadistisk karaktär.
Tyvärr gör man ibland medvetet
eller omedvetet avsteg från vad god
stil kräver, och i allmänhet tycks det
då vara onödiga offer på konstnärlighetens
altare, vilka närmast förefaller
ha samband med historien om kejsarens
nya kläder.

Slutligen tycker jag att denna fråga
berör vårt anseende. Utländska turister
blir ofta förvånade och äcklade över
det oblyga och ogenerade sätt på vilket
pornografin saluföres i vårt land. Sverige
är ju ett utpräglat exportland, och
vi har ute i världen fått ett gott anseende
för våra exportartiklar, som är av
god kvalitet. Men det finns tyvärr undantag.
Många svenska filmer med sexuellt
utformade inslag och en rik flora
av rent pornografiska alster utgör sannerligen
ingen god propaganda för vårt
land ute i världen. Efter vad jag erfarit
har man i samband med underhandlingar
i andra länder om hjälp med att
hindra att det hit införes olika narkotiska
gifter mötts av stark kritik över
det andliga gift i form av pornografi
som väller in i dessa andra länder från
Sverige, och man har begärt att vi som
motprestation skall söka förhindra den
exporten från vårt land.

Jag tycker det finns fullgoda och
starka skäl för riksdagen att åtminstone
på det sätt som föreslagits i reservationen
reagera mot den utveckling som
pågår och understryka vikten av en
sanering och en förbättring på detta
område.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Även med risk för att
göra en del av kammarledamöterna be -

148

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Åtgärder mot pornografi

svikna genom att inte vid denna sena
timme ta upp en debatt i förevarande
ärende sedan »experterna» nu yttrat
sig vill jag avstå härifrån. Det finns
ingen anledning för oss att vid detta
tillfälle föra en mera ingående debatt
i saken, allra helst som kommittén för
lagstiftning om yttrande- och tryckfrihet
har dessa frågor under bevakning.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag kan som juryledamot
sedan många år tillbaka i samband
med bedömning av pornografiska skrifter
omvittna att överflödet av sådana är
stort och att deras ton blir alltmer förråad.
Även om man skulle anse att vissa
former av pornografi kan ha en positiv
inverkan, måste en mycket stor del
av de produkter som nu utges sägas ligga
utanför gränserna för denna kategori
av skrifter.

Herr Nelander säger att en försvarsadvokat
i en jurydomstol ofta kan hänvisa
till att mycket värre alster än de
som juryn har att bedöma blivit frikända
i andra domstolar. Men herr Nelander
har väl ändå klart för sig att
varje jury är helt suverän att uttala sin
mening. Jag hoppas att herr Nelander
inte känner sig tvingad att rösta på annat
sätt än han anser vara riktigt bara
därför att vissa alster blivit frikända
på annat håll.

Justitieministern har ibland anklagats
dels för att nu ha bragt till åtal ovanligt
många skrifter, dels för att inte mycket
snabbt ha framlagt en ny lagstiftning på
området. Jag undrar dock om det finns
något bättre sätt att pröva opinionen än
att så som nu skett under ett par år
följa de bedömningar som görs beträffande
ett mycket stort antal alster i
många domstolar.

Det har därvid visat sig att opinionen
är annorlunda nu än för låt oss säga

tio år sedan, och bara detta är väl en
ganska värdefull undersökning.

Vidare sade herr Nelander att den
försäljningsverksamhet som bedrivs på
detta område är mycket vinstgivande.
Vi har fått rapporter beträffande verksamheten
här i Stockholm som visat att
det blivit så många konkurrenter på
området att en del företag gått i konkurs,
och detta är kanske ett sätt att få
hela marknaden sanerad.

Dessa frågor har tidigare behandlats
i riksdagen, och då uttalades den bestämda
meningen att det inte borde få
förekomma spridning av pornografiska
skrifter och bilder i sådana fall där det
fanns inslag av sadism. Jag hoppas att
jurymännen inte som herr Nelander
känner sig maktlösa utan reagerar sunt
när de har att granska sadistiska tidningar
och låter justitieministern få
detta till vägledning när han skall framlägga
en ny lag på detta område.

Även i ett annat avseende har riksdagen
bestämt sagt ifrån att det inte får
ske någon spridning av dessa skrifter,
nämligen då barn tagits in i dem. Vi ansåg
att detta absolut inte fick förekomma.

När det gäller dessa två områden tror
jag inte att det råder några delade meningar,
utan riksdagen intar här samma
ståndpunkt som den gjort tidigare
då dessa frågor behandlades.

Jag är övertygad om att det nu kan
genomföras en lagstiftning beträffande
pornografin som har förankring i den
allmänna opinionen. Vi kan inte vrida
klockan tillbaka och ändra människornas
uppfattning. Det finns nu en friare
uppfattning, men det bör också finnas
möjligheter att dra upp gränser mot direkt
samhällsskadlig pornografi.

Jag kan inte se att föreliggande motioner
kan tjäna till någon vägledning
för vare sig justitieministern eller kommittén
för lagstiftningen om yttrandeoch
tryckfrihet. I dessa motioner har
man sammanställt pornografi med narkotikaproblemet.
Det är ingen hållbar

Nr 17 149

Onsdagen den 16 april 1969 em.

grund för en bedömning. Jag tycker därför
att det är bäst, om dessa motioner
inte överlämnas till kommittén.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Låt mig erinra om att
en tryckfrihetsjury inte är fullt så suverän
som man kunde få ett intryck av
när man lyssnade till fru Eriksson i
Stockholm. Självfallet är en jury suverän
i förhållande till alla andra juryer
som har fällt omdömen om andra skrifter,
men det finns en, vars ord tar över
juryns i tryckfrihetsmål, och det är
domaren. I ett svenskt tryckfrihetsmål
har domaren möjlighet att ändra juryns
utslag, men endast i friande riktning.
Har juryn sagt oskyldig, kan domaren
icke säga skyldig, men har juryn sagt
skyldig, kan domaren säga oskyldig —•
och gör det ibland.

Nu håller det på att utbildas en serie
prejudikat, inte så mycket genom domstolsutslag
utan mera genom åtalspraxis.
Det går faktiskt till så vid våra tryckfrihetsdomstolar
i dag, att försvarsadvokaterna
föredrar listor och läser högt,
inte i första hand ur skrifter som har
blivit frikända av domstol utan ur sådana
som aldrig har kommit under domstols
prövning därför att justitieministern
och hans ombud inte har inskridit.
Det har i varje fall sagts mig att denna
praxis nu börjar göra verkan på så sätt,
att domstolarna känner sig bundna av
denna mycket fria åtalspraxis.

Jag brukar verkligen inte, herr talman,
i oträngt mål tala för en begränsning
av tryckfriheten. Kammarens ledamöter
har flera gånger hört mig tala
i annan riktning, och jag kommer att
göra det också i fortsättningen.

När jag ändå har skrivit under reservationen
och således vill överlämna
motionerna till den omnämnda utredningen
— jag håller gärna med fru
Eriksson om att de är ganska valhänta

Åtgärder mot pornografi

— så är det av ett alldeles speciellt
skäl.

Utredningen tillsattes för några år
sedan i vad jag tror var ett annat opinionsläge
än det nuvarande. Dess direktiv
kan väl i stort sett sägas gå ut på
att göra lagstiftningen mera generös än
den varit — d. v. s. att anpassa lagstiftningen
till den generösa praxis som
sedan en tid råder. Men jag har ett mycket
bestämt intryck av att opinionen
håller på att svänga tillbaka och att det
kunde vara skäl att riksdagen lät utredningen
få en känsla av att vi kanske
har börjat bli mera tveksamma än både
regering och riksdag var för ett par år
sedan, när utredningen började sitt arbete.

Det är väl egentligen den enda effekt
dessa motioner skulle kunna tänkas ha,
ty egentligen ger de inte något uppslag
som inte utredningen ändå måste pröva
och efter vad jag tror mig veta redan
är långt inne i prövningen av.

Men det har ju verkligen skett någonting
under låt mig säga de två senaste
åren. Jag får mig tillsänt en hel
del av denna produktion, och jag vill
anföra ett enda ganska färskt exempel,
dock såvitt jag vet tillräckligt gammalt
för att ha passerat preskriptionsgränsen
sex månader och aldrig komma under
domstolsprövning. Det gäller en bok

— en stor och fin bok, normalt romanformat,
god teknisk standard, rikt illustrerad.
Jag skall inte reklamera för den
genom att tala om vad den heter, men
den handlar om en grupp unga flickor
i åldrarna 12, 15 och 17 år, ridskoleelever
på sommarläger. Och hela boken
på cirka 300 sidor är en enda lång
orgie med dessa flickor och -—- ingalunda
i första hand med stallpersonalen
utan med hästarna.

Det är den typen av pornografi som
nu börjar dominera produktionen. Bland
annat därför var jag tveksam under behandlingen
i konstitutionsutskottet mot
den utväg som några av motionärerna
pekar på, att vi i första hand skulle

150

Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Åtgärder mot pornografi

se problemet som en miljöpolitisk fråga,
som en renhållningsfråga i stadsmiljön,
och att man, om man inte vill
gå in för en skärpt lagtillämpning eller
lagstiftning i fråga om produktionen
av pornografi, åtminstone kunde
städa litet i skyltfönstren, så att människor
slapp att se så generade ut — en
del människor i varje fall — när de går
förbi.

Jag skall gärna säga att jag ställer
mig tveksam i fråga om detta uppslag,
och det har därför inte kommit med i
reservationen. Det har skett av två skäl.
Det första är att jag när det gäller pornografi
i denna mycket grova form,
som jag givit ett exempel på men som
det finns gott om, har svårt att nöja mig
med tanken att man bara skall så att
säga rensa skyltfönstren. Jag tror att vi
behöver ha kvar ett instrument att även
begränsa produktionen av den sortens
litteratur, inte bara skyltningen med
den.

Det andra skälet är det mera tryckfrihetsrättsligt
principiella. Jag är mycket
tveksam mot att i tillämpningspraxis
på detta område införa ett sådant
instrument som ett hinder mot
marknadsföringen. Jag har en stark
känsla av att det strider mot tryckfrihetsförordningens
anda och även dess
bokstav. Det lutar åt att »i annan ordning
än denna förordning föreskriver»,
eller hur det nu heter, försöka inskrida
mot det tryckta ordet och det kan
vara tveksamt. Jag kan inte helt frigöra
mig från parallellen med det beryktade
transportförbudet under andra
världskriget som ett sätt att inskrida
mot framställning och distribution av
det fria ordet med andra medel än
tryckfrihetsförordningens.

Jag ställer mig alltså tveksam till dessa
åtgärder. Jag ser gärna att de får
prövas och bedömas, men det behövs en
allsidigare bedömning.

Herr talman! När jag har satt mitt
namn under reservationen har detta alltså
skett därför att det kanske kan vara

bra att den utredning som nu arbetat
något år och som säkert håller på att bli
utomordentligt sakkunnig på pornografi
får en liten påminnelse om att en
stor del av opinionen håller på att
svänga tillbaka under trycket av den
otroligt accelererade förgrovning som
sker så fort och i iså stor utsträckning.
Denna opinion var säkerligen för ett
par år sedan rätt mycket för en viss
liberalisering — jag hoppas att alla
våra liberala vänner inte tar illa upp
för denna fula användning av ordet.

Jag yrkar bifall till reservationen av
herr Sveningsson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 137 ja och 51 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner om
statligt kreditstöd vid förvärv av skogsmark,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motioner om
statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner: dels

de likalydande motionerna I: 154
av herrar Harald Pettersson och Axel
Georg Pettersson samt II: 269 av herr
Jonasson m. fl., vari hemställts att riksdagen
i fråga om rationaliseringsstödet
till jordbruket måtte medge, att statliga
kreditgarantier måtte kunna lämnas
även för deltidsjordbruk, vars innehavare
hade sin huvudsakliga sysselsättning
utanför jord- och skogsbruksnäringen,

dels motionen 1:156 av herr Svenungsson
in. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om sådan ändring av rationaliseringskungörelsen
att kreditgarantier
kunde lämnas även till förvärv av
deltidsjordbruk,

dels motionen II: 276 av herr Oskarson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om sådana ändringar i bestämmelserna
angående kreditgarantier till jordbrukare
att även deltidsjord brukare, inom
sådana områden där förutsättningar för
sysselsättning och effektiv jordbruks -

Nr 17 151

Statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk

drift funnes, kunde bli delaktiga av sådant
stöd,

dels de likalydande motionerna I: 298
av herr Per Jacobsson samt II: 403 av
herrar Berndtsson och Antby, vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle om förslag om
sådan ändring i bestämmelserna om
kreditgarantierna till jordbrukare att
även deltidsjordbrukare kunde komma
i åtnjutande av dessa garantier,

dels motionen 1:238 av herr Karl
Pettersson, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en sådan ändring av rationaliseringskungörelsens
6 och 9 §§ att
mindre jordbruk och deltidsjordbruk
inom Jämtlands län kunde erhålla samma
rationaliseringsstöd som övriga jordbruksföretag.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 154 och II: 269, I: 156, I: 238, II: 276
samt 1:298 och 11:403 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Carl Eskilsson (m), fru Hultell (m)
samt herrar Skagerlund (fp), Harald
Pettersson (ep), Annerås (fp), Hansson
i Skegrie (ep), Jonasson (ep), Nilsson
i Lönsboda (fp) och Krönmark
(m), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:154 och 11:269, 1:156,
II: 276 samt I: 298 och II: 403 ävensom
i anledning av motionen 1:238 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om ändring
av bestämmelserna rörande statligt
stöd till jordbrukets rationalisering
m. m. i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, som nu föreligger till behandling,
är föranlett av ett antal motioner,
vari föreslås att sådan ändring

152 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk

görs av bestämmelserna rörande statligt
stöd till jordbrukets rationalisering
m. m. att möjligheter ges för deltidsjordbrukare
att erhålla statliga lånegarantier
för investeringar. Denna fråga är
inte ny, utan den har återkommit alltsedan
1967 års nya riktlinjer för den
framtida jordbrukspolitiken ställde deltidsjordbrukarna
utanför möjligheterna
att få kreditgarantier för rationalisering.

Motionärerna anser att de nuvarande
bestämmelserna inte är rättvisa och har
därför åter tagit upp denna fråga motionsvägen.

Många av dessa deltidsjordbrukare
har samtidigt säsongarbete, andra är
hantverkare etc. och garanterar därigenom
en god service i glesbygden, icke
minst åt sommarstugeägare. Många driver
sitt jordbruk både effektivt och rationellt
med olika specialodlingar och
dylikt. Dessutom är det viktigt att människor
bor kvar ute i bygderna och därmed
lättar trycket på tätorternas bostadsköer.
Tack vare bilismen är det nu
möjligt att ha sin bostad på något avstånd
från arbetsplatsen.

Vidare kan man anse det vara viktigt
att redan gjorda investeringar utnyttjas.
Dessa kreditgarantier kommer
icke att kosta samhället något, vilket
däremot omställnings- eller avgångsbidragen
gör. Det må tilläggas att för
många av dessa deltidsjordbrukare är
en omskolning ej tänkbar av åldersskäl.
Nedläggningen blir alltså dyrare och
bidrar till att öka och försvåra problemen
för dem som bor kvar i bygden.

Vi har här i riksdagen under de senaste
åren haft att behandla åtskilliga
motioner om åtgärder för att bevara
bygderna öppna så att de ej förbuskas.
Det bästa medlet häremot är att uppmuntra
de deltidsjordbrukare som önskar
vara kvar genom att ge även dem
möjlighet att erhålla kreditgarantier
för rationalisering. Detta är desto mera
önskvärt som den nuvarande utvecklingen
av rationaliseringsinsatserna visar,
att garantilån beviljas till uppbyg -

gandet av produktion av fläsk och ägg i
mycket stor skala. Att ge denna rent
industriella verksamhet kreditgarantier
men utestänga deltidsjordbrukare från
sådana är ej riktigt.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr
Carl Eskilsson m. fl.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är i egenskap av
motionär — jag har avlämnat motionen
II: 269 — och reservant som jag har begärt
ordet.

Enligt 1967 års riksdagsbeslut skall
tillkomsten och fortbeståndet av småjordbruk
inte främjas av statsmakterna,
inte heller i fråga om sådana jordbruk
vilkas innehavare har sin huvudsakliga
sysselsättning utanför jordbrukseller
skogsbruksnäringen. Bakom beslutet
ligger den föreställningen att dessa
jordbruk inte kan drivas effektivt och
rationellt.

Detta är enligt min åsikt en synnerligen
märklig uppfattning. De tekniska
framstegen har skapat goda möjligheter
även för en deltidsjordbrukare. I många
delar av vårt land kan dessa småbruk
också vara en mycket lämplig driftform
■—- sett från såväl den enskildes
som samhällets synpunkt. En person
kan ha ett arbete, men bredvid detta
kan han ha ett jordbruk där han själv,
hans hustru och barn kan utföra ett
meningsfyllt arbete. Hustrun kan på
det sättet i många fall hjälpa maken
med familjens försörjning. Det är kanske
den enda möjlighet hon har att få
ett arbete i den trakten. Den arbetsinsats
hon därvid gör kan vara minst
lika betydelsefull och värdefull som om
hon utförde ett annat arbete, och det
bör därför inte nedvärderas. Familjens
bostadsfråga kanske också är bra löst;
familjen trivs på fastigheten och vill
bo kvar. Från landskapsvårdande synpunkt
borde en sådan livsform också
vara till fördel.

153

Onsdagen den 16 april 1969 em. Nr 17

Om vederbörande vill förbättra sitt
jordbruk genom täckdikning eller ombyggnad
av ladugård och lagerhus kan
han emellertid inte få statligt stöd enligt
nuvarande bestämmelser. Om jordbruket
hade varit större och betraktats
som ett bärkraftigt jordbruk skulle det
ha gått bättre.

Man talar mycket om att ge människorna
i vårt samhälle lika möjligheter.
Så sker inte i detta fall; innehavaren av
ett mindre jordbruk diskrimineras. Regeringspartiet
har gjort en helomvändning.
Tidigare ville man hjälpa de små
i samhället och ge dem samma chans
som alla andra. Nu har man sprungit
ifrån den ståndpunkten, och jag beklagar
detta.

Här finns det dock en möjlighet till
ändring av dessa missförhållanden. Den
möjligheten har man om man röstar för
reservationen vid detta utskottsutlåtande,
och jag vill yrka bifall till densamma.

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! I de motioner som vi nu
behandlar hemställs om sådan ändring
i bestämmelserna angående kreditgaranti
till jordbrukare att även deltidsjordbrukare
kan komma i åtnjutande av
sådan garanti. Utskottets majoritet
framhåller emellertid att »bärande skäl
talar för att de statliga resurser, som
ställs till förfogande i rationaliseringsverksamheten,
alltjämt bör inriktas på
uppbyggnaden av enheter av sådan storlek
att de har möjligheter att på sikt
bedriva en effektiv och konkurrenskraftig
produktion». Utskottet tillägger:
»Dessa företag är ofta mycket kapitalkrävande,
varför deras behov av finansieringsstöd
är stort.» Utskottet avstyrker
med denna motivering motionerna.

Denna motivering för avslag bottnar
i ett arealtänkande som kan bli ödesdigert
för framtiden, om man inte har
något till övers för den grupp av människor
som här berörs. Motionärerna
har inte tänkt sig att nu rubba denna

Statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk

målsättning, men anser att det skulle
vara en rättvisesak om även de s. k.
deltidsjordbrukarna kunde komma i åtnjutande
av de statliga stödåtgärder som
1967 års beslut om stöd till jordbrukets
rationalisering innebär, alltså en komplettering
till den nuvarande förordningen.

Skälen för en komplettering av rationaliseringsbestämmelserna
i den begärda
riktningen är många och tycks
framträda allt tydligare.

Den statliga förkärleken för skapande
av enbart större jordbruk bottnar ofta
i ett olyckligt arealtänkande, vars fördelar
man hoppas på men ännu inte vet
någonting om. Dessa jordbruk är, som
utskottet själv framhåller i sin skrivning,
ofta mycket kapitalkrävande, varför deras
behov av finansieringsstöd är stort.
Vi har inte heller någon säker erfarenhet
av att de med stora medel och
statlig borgen skapade KR-jordbruken
är ekonomiskt och socialt livsdugliga.

Den nuvarande utvecklingen med att
bevilja statslån till fläsk- och äggproduktion
i industriell skala samtidigt
som man utestänger stora grupper av
våra deltidsjordbrukare från denna förmån
kan heller inte från samhällets synpunkt
anses vara riktig. Dessa stora anläggningar
befaras också skapa problem
vad avser såväl djurens trivsel som miljövården.

Det kommer troligen inte att lyckas
att driva en landsbygspolitilc utan att
ta hänsyn till vårt lands topografi och
de olika bygdernas egna förutsättningar.

Det är här de s. k. deltidsjordbrukarna
kommer in i bilden. De har under
gångna tider fyllt en stor uppgift på
landsbygden och detta gäller alltjämt,
även om jordbruk på två, tre eller fyra
hektar åker och en allsidig konventionell
drift -— alltså det som förr kallades
stödjordbruk eller arbetarsmåbruk — i
fortsättningen inte kommer att spela en
så stor roll. Men samtidigt börjar allt
fler och allt större jordbruk att fungera
som deltidsjordbruk. Deltidsjordbruket

154 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Statlig kreditgaranti för deltidsjordbruk

är i dag oftast av den storleksgrupp som
tidigare kallades familjejordbruk, och
det är inte ovanligt att dessa brukningsdelar
nu har upp till 20—30 tunnland
åker. Denna utveckling har kunnat ske
genom att mindre bundna driftformer
kommit till användning och genom att
även mindre jordbruk med teknikens
hjälp sköts med en liten insats av mänsklig
arbetskraft. Denna utveckling är ju
inte ny men har under senare år påskyndats
genom mekanisering och modernisering
av driften. Den härigenom
lösgjorda arbetskraften kommer som regel
till användning för andra sysslor,
och det är från denna grupp som andra
näringar delvis hämtar sin reservarbetskraft,
både manlig och kvinnlig.
Detta förhållande är heller ingen nyhet.
De mindre jordbrukarna har nästan alltid
haft arbetsuppgifter och således inkomster
från arbeten utanför den egna
gården. Det har alltid funnits människor
på den svenska landsbygden som
haft mindre jordbruk och även haft dessa
som boplats. Men utvecklingen har
även givit fördelar för deltidsjordbrukarna.
Bilen t. ex. ger även småbrukarna
möjligheter till ett större operationsområde,
och det betyder numera inte så
mycket om arbetet ligger på längre avstånd
från boplatsen.

Deltidsjordbruken är också en tillgång
för landskapsvården. Lika väl som de
bidragit till att skapa det ljusa och
vackra landskap vi vant oss vid, kommer
de att i fortsättningen även underlätta
vidmakthållandet av landskapsbilden.
Självfallet kan man inte klara av
all miljövård och landskapsvård som
helhet enbart genom att behålla några
jordbruksenheter mer eller mindre, men
för varje brukningsdel som kan hållas
levande blir landskapsvårdens problem
mindre.

En invändning som framskymtat i debatten
även i denna kammaren vid tidigare
tillfällen är att det skulle vara
för arbetsamt att förena jordbruk med
annat arbete och att detta ofta kommer

att gå ut över hustrun och den övriga
familjen. Kombinationerna är ju många
och kan inte bedömas generellt, men det
blir den enskilda familjens sak att pröva
hur den vill ordna för sig. Jämfört
med det dubbelarbete som ofta förekommer
i familjer inom tätorterna blir
nog dessas insatser i många fall hårdare
och med hänsyn till barnen och samhällets
kostnader ogynnsammare än vad
arbetet och passningen vid ett mindre
jordbruk behöver vara.

Ja, herr talman, det finns många
människor i vårt samhälle som av olika
anledningar inget hellre önskar än att
komma bort från tätorternas jäkt till en
lugnare miljö. De skulle säkerligen acceptera
den boendeform, som deltidsjordbruket
ger, för att vid sidan om sitt
jordbruk fortfarande kunna ägna sig åt
något slag av servicearbete, om de finge
del av samhällets stöd och sympati.
Många nuvarande brukare vill också
fortsätta med denna driftform. Är det
då inte orimligt att den som har eller
vill överta ett litet jordbruk inte kan
få något stöd, medan samma familj, om
den i stället bygger ett bostadshus i en
tätort, får en betydande statlig hjälp?

Deltidsjordbruken bör därför enligt
vår mening och i hela samhällets intresse
få bestå och accepteras som en
företagsform så länge det finns människor
som önskar bruka dem och som
i denna boendeform finner en tillfredsställande
miljö med trivsel och frihet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Mattsson (ep), Åberg (fp) och Oskarson
(m).

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Eftersom arbetsdagen
har blivit lång skall jag fatta mig kortkort.

Riksdagen har både 1967 då man
tog ställning till den nya jordbruks -

Onsdagen den

Åtgärder för att åstadkomma

politiken och 1968 haft att pröva den
fråga som de föregående talarna har
berört och som nu föranlett reservationen
till jordbruksutskottets utlåtande
nr 8. Riksdagen har vid båda dessa
tillfällen avvisat liknande framstötar.
Något nytt har inte tillkommit som bör
leda till att deltidsjordbrukare, som har
sin huvudsakliga försörjning av annan
sysselsättning än jordbruk, i större utsträckning
än vad som nu är fallet
skall få utnyttja de statliga resurser som
i rationaliseringssyfte ställs till förfogande
åt dem som för sitt uppehälle är
beroende av jordbrukets lönsamhet och
avsättningsmöjligheter.

Har något inträffat så är det att vi
i stället för att närma oss den 80-procentiga
självförsörjningsgraden har
kommit över de 90 procenten, vilket i
sin tur innebär att både jordbrukare
och konsumenter får vara med att betala
jordbrukets exportförluster.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till jordbruksutskottets utlåtande
nr 8.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga diskussionen, men jag vill bemöta
herr Johansons i Västervik påstående
att ingenting bänt på detta område.
Vi skall ha klart för oss att även
om det inte hänt särskilt mycket, så
har ändå inte de tankegångar som från
visst håll låg bakom 1967 års beslut
kunnat följas. Här berörs nämligen så
många människor som inte kunnat få
ett annat arbete utan alltså nödgats vara
kvar vid sitt jordbruk. De borde få sin
chans och en möjlighet till stöd på sätt
som vi föreslagit. Det är en rätt väsentlig
fråga.

Herr Johanson i Västervik kom också
in på överproduktionen inom jordbruket.
Jag anser emellertid inte att
man bör dra in denna i de här resonemangen.
De människor det gäller är
kanske i medelåldern eller däröver. De
skulle säkerligen kunna få en betyd -

16 april 1969 em. Nr 17 155

bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

ligt bättre tillvaro och bättre möjligheter
för framtiden utan att självförsörjningsgraden
i någon nämnvärd utsträckning
behövde beröras.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Lönsboda begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
reservationen av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Lönsboda begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 88
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner om

156 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk.

1 de likalydande motionerna I: 300 av
herr Axel Kristiansson och fru Elvy
Olsson samt II: 331 av herr Josefson i
Arrie in. fl. hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
uttala att det fortsatta arbetet för jordbrukets
rationalisering i främsta rummet
borde inriktas på åstadkommande
av bärkraftiga och effektiva familjejordbruk.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte lämna motionerna
1:300 och 11:331 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Carl Eskilsson (m), fru Hultell (in)
samt herrar Skagerlund (fp), Harald
Pettersson (ep), Annerås (fp), Hansson
i Skegrie (ep), Nilsson i Lönsboda
(fp), Sundkvist (ep) och Krönmark
(m), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 300 och II: 331 i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
uttala att det fortsatta arbetet för jordbrukets
rationalisering i främsta rummet
borde inriktas på åstadkommandet
av bärkraftiga och effektiva familjejordbruk.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas ett motionspar från
centerpartister, där vi tar upp frågan
om åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk.

Det svenska jordbruket består i dag
till 80 procent av gårdar under 20 hektar.
Det primära målet för strukturrationaliseringen
måste enligt min uppfattning
vara att göra dessa enheter bärkraftiga.
För att så skall kunna ske måste
rationaliseringsverksamheten inriktas
på att successivt bygga upp ratio -

nella familjeföretag. Jag har en känsla
av att sedan riksdagsbeslutet 1967 en
stor del av rationaliseringsstödet utgår
till redan befintliga större enheter. Just
med tanke på att en så stor del av det
svenska jordbruket består av enheter
med mindre än 20 hektar borde rationaliseringsåtgärderna
i första hand inriktas
på att av dessa mindre enheter
skapa bärkraftiga familjejordbruk.

Man ser ofta exempel på att jordbrukare
vägrats förvärvstillstånd eller lånegaranti
när de vill förvärva eller rationalisera
jordbruk med arealer upp
till 30 hektar. Enligt min uppfattning
har den som vill driva en intensiv och
allsidig produktion på ett jordbruk av
denna storlek möjlighet att göra detta
fullt bärkraftigt.

Vad sker då med dessa gårdar när
förvärvstillstånd eller lånegaranti vägras?
I många fall görs sammanläggning
med ett redan befintligt fullt bärkraftigt
jordbruk, och det är inte överensstämmande
med vår uppfattning om
rationaliseringspolitiken.

Utskottsmajoriteten har i utskottsutlåtandet
hänvisat till det riksdagsuttalande
som gjordes 1967, då man konstaterade
att familjejordbruken under
överskådlig tid skulle komma att dominera
det svenska jordbruket. Till
följd härav, sade man, väntades arbetet
med att bygga upp bärkraftiga familjejordbruk
under överskådlig tid
komma att dominera rationaliserings
verksamheten.

Men när det gäller att göra ett uttalande
om att rationaliseringssträvandena
i första hand bör inriktas på åstadkommande
av bärkraftiga och effektiva
familjejordbruk, då vill inte majoriteten
vara med. Företagsekonomisk?
undersökningar visar att effektiva och
bärkraftiga familjejordbruk har god
konkurrenskraft gentemot de större fö
retagen. Därför bör även i framtiden
familjejordbruket vara den dominerande
företagsformen i vårt land.

För mig framstår det som ytterst an

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17 157

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

geläget att riksdagen gör ett uttalande
där vi klart poängterar att det viktigaste
är att av de icke bärkraftiga jordbruken
skapa bärkraftiga familjejordbruk.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Eskilsson
m. fl.

I detta anförande instämde herr
Krönmark (m).

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! I mitt anförande i det
närmast föregående ärendet, som gällde
deltidsjordbruken, nämnde jag den tendens
som synes utveckla sig beträffande
kreditgarantierna genom att mycket
stora enheter får konkurrera med
familjejordbruken om dessa garantier.

Denna tendens i utvecklingen är
oroande, och därför har motionärerna
hemställt om att jordbrukets rationalisering
i främsta rummet skall inriktas
på åstadkommande av bärkraftiga
och effektiva familjejordbruk.

Motionärernas yrkande sammanfaller
med reservanternas. Eftersom herr
Josefson redan utförligt har redogjort
för reservationen och jag helt kan instämma
i hans anförande, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Reservanterna har här
provocerat till en debatt om »påvens
skägg».

Utskottsmajoriteten är ju helt ense
med reservanterna om att enfamiljsjordbruket
under överskådlig tid kommer
att ha en stark dominans. En undersökning
som gjordes under fjolåret
visar också att så varit fallet under den
tid som gått efter den senaste jordbruksreformen.
Varför går vi då inte
med på ett uttalande av riksdagen att
enfamiljsjordbruk skall ha detta företräde?
Anledningen är att det inte finns
något som helst motiv härför. Varför

inte låta de olika företagsformerna få
konkurrera fritt? En sådan konkurrens
kommer inte, såvitt jag förstår, att på
något sätt lägga hinder i vägen för familjejordbruket.

Under det gångna året har, såvitt
jag fått veta, ingen enfamiljsjordbrukare
som begärt kreditstöd blivit avvisad
på grund av att det saknats tillräckligt
med pengar. Till yttermera visso har
årets riksdag beslutat att förstärka kreditgarantiramarna
med sammanlagt 50
miljoner kronor. Det är således ingen
risk för att ett traditionellt företag av
den större eller mindre typen inte skall
få begärt stöd av den anledningen att
det inte finns tillräckligt med pengar.

Av dessa skäl vill jag rekommendera
reservanterna att lugna sig. Den dag
det inträffar att lånesökande enfamiljsjordbrukare
— eller tvåfamiljsjordbrukare
eller vad det kan vara —- av brist
på medel inte kan erhålla kreditstöd
är det tid att återkomma i frågan och
ta upp denna debatt igen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att herr Lundmark hänvisade till
ett uttalande i utskottsutlåtandet, där
det heter att en inom lantbruksstyrelsen
för budgetåret 1967/68 genomförd
undersökning visar att enfamiljsjordbruken
under nämnda budgetår dominerat
starkt bland de företag som erhållit
stöd.

Det beror nog litet på hur man läser
siffrorna. Om man inte tar hänsyn
till struktursammansättningen när
det gäller de företag som fått kreditgarantier,
kan man säga som utskottet
har gjort och som herr Lundmark apostroferat.
Men om man tar hänsyn till
struktursammansättningen beträffande
de företag som fått lån, blir bilden litet
annorlunda. Vi kommer nämligen
då fram till att jordbruk från 2 till 30
hektar —- och inom den gruppen finns

158 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Åtgärder för att åstadkomma bärkraftiga och effektiva familjejordbruk

87 procent av alla jordbruk —■ endast
har fått 35 procent av driftslånen och
32 procent av förvärvslånen. Om vi sedan
tar nästa grupp, från 30 hektar till
50 och däröver, utgör dessa bara 13
procent av samtliga jordbruk, men de
har fått 67 procent av driftslånen och
68 procent av förvärvslånen. Där blir
bilden alltså litet annorlunda och tyder
på att det är de något större enheterna,
de som redan i dag är familjejordbruk,
som har fått huvudparten av
kreditgarantierna. De mindre jordbruken
däremot, som man enligt beslutet
1967 skulle »successivt bygga upp»,
som det hette, till bärkraftiga jordbruk
eller familjejordbruk, har inte fått motsvarande
andel. Det betyder, skulle jag
tro, att de mindre och kanhända också
kapitalsvagare jordbrukarna inte
kommer i åtnjutande av de billigare
lån som erhålls vid kreditgarantier,
under det att de större, som kanske
också har bättre ekonomi, kommer i åtnjutande
av en indirekt »subvention»,
om man vill kalla det så. Detta är som
vi ser det felaktigt. Det är de små som
i första hand behöver stöd för att bygga
ut sin mindre gård till en större.

Lantbruksnämnderna har ju endast
att behandla lånen till förvärven. När
det gäller förvärven är tendensen tyvärr
hos vissa lantbruksnämnder sådan
som herr Josefson i Arrie sade, att
man kapar bort de mindre. I varje fall
de lantbruksnämnder vi känner till har
satt gränsen vid 30 hektar; därunder
erhålls inga kreditgarantier.

Men låt mig peka på en annan sak.
Om nu de som vill förstärka sitt mindre
jordbruk inte kan få tillräckliga möjligheter
att utvidga jordbruket kommer
det så småningom att yppa sig en möjlighet
för damer och herrar i regeringspartiet
att reparera den bristen
när vi längre fram, jag förmodar nästa
år, får behandla förslag om en ny arrendelag.
Även om inte besittningstryggheten
är densamma vid arrende
som vid köp kan man förstärka besitt -

ningstryggheten vid arrende. Här kan
man alltså avhjälpa bristen genom att
följa den reservation i utredningen som
går ut på att s. k. sidoarrenden skall
få samma besittningstryggliet som de
övriga arrendena. Det är i huvudsak
på sidoarrendena som de mindre jordbruksenheterna
kan byggas upp till
större, och det bör en ekonomiskt svagare
jordbrukare klara om han nu inte
kan köpa.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag får ge herr Hansson
i Skegrie rätt i att enfamiljsjordbruket
inte är något entydigt begrepp.
Det varierar med hänsyn till produktionsinriktningen
och geografisk belägenhet.
Den långt drivna mekaniseringen
gör att enfamiljsjordbruket ibland
kan bli ett arealmässigt ganska stort
jordbruk.

Vilka storleksgrupper som har fått
pengarna är väl ganska ointressant för
enfamiljsjordbrukarna, i den mån de
har fått vad de begärt. Och jag vågar
påstå att ingen, åtminstone innevarande
budgetår, har blivit avvisad. Som
jag tidigare nämnde har också kreditramarna
förstärkts ytterligare. Därför
tror jag inte att enfamiljsjordbrukarna
behöver vara ängsliga.

Frågan om ett riksdagens uttalande
i detta ärende, som man körde fram
med vid reformens genomförande 1967,
har jag uppfattat som något av en
prestigesak. Det är helt visst ingen fara
på taket för vare sig den ena eller den
andra kategorin med den ordning som
nu gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Nr 17 159

ja besvarad. Herr Josefson i Arrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Josefson i Arrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 87 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1969/70 till rundradioverksamheten
m. in. jämte motioner,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
staten tillhörig fast egendom,

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1969/70 till vissa allmänna kultur- och
bildningsändamål samt internationelltkulturellt
samarbete jämte motioner,
nr 44, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1969/70 till S:t Lukasstiftelsen,
och

nr 45, angående överlämnande till
jordbruksutskottet av vissa till statsutskottet
hänvisade motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av motioner om
samordning av samtliga lagbestämmelser
angående underhåll till barn,
nr 34, i anledning av motioner angående
förbättrat skydd vid sjukdom i
anslutning till anstaltsvistelse eller
värnpliktstjänstgöring,

nr 35, i anledning av motion angående
ersättningen vid yrkesskada,
nr 36, i anledning av motioner angående
värnpliktigs sjukpenningavgift,
och

nr 37, i anledning av motioner angående
ersättningen från den allmänna
sjukförsäkringen för sjukhus- och läkarvård
utomlands; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motion om
föreskrifter angående personalmatriklar
bekostade av allmänna medel.

§ 19

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 122, i anledning av motioner om
förbättrade förmåner inom den allmänna
försäkringen för hemarbetande i
vissa fall; och

nr 123, i anledning av motioner om
kostnadsfria sprutor in. m. till diabetiker.

§ 20

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1969 den 16 april sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades över
följande proposition:

160 Nr 17

Onsdagen den 16 april 1969 em.

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland högsta domstolens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej —41,

i följd varav nämnden ansett högsta
domstolens samtliga ledamöter böra vid
deras ämbeten bibehållas.

Axel Strand G. Ivar Virgin

Ferdinand Nilsson Ingemar Mundebo

År 1969 den 16 april sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades över
följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland regeringsrättens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —1;

Nej —41,

i följd varav nämnden ansett regeringsrättens
samtliga ledamöter böra vid deras
ämbeten bibehållas.

Axel Strand G. Ivar Virgin

Ferdinand Nilsson Ingemar Mundebo

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle innehållet av dessa protokoll
delgivas riksdagens kanslideputerade
med anmodan att låta i ämnet uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag till
skrivelse till Konungen.

§ 21

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Källstad
(fp) till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet angående sprängolyckorna
vid militära förband.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.18 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 69

914282