Tisdagen den 15 april (Riksdagens protokoll 1958:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN

Nr 14

15—16 april

Debatter m. in.

Tisdagen den 15 april

Sid.

Svar på fråga av herr Stenberg ang. utredningen om boxningssportens

skadeverkningar........................................ 5

Svar på interpellationer av:

herr Edlund ang en översyn av befintliga skyddsrum.......... 8

herr Jönsson i Jämtlands Sikås ang. särskild redovisning i statsverkspropositionen
av fjällräddningsanslaget................ 12

Svar på fråga av herr Alemyr ang. vissa brister i de privata yrkesskolornas
verksamhet.................................... 17

Svar på interpellationer av:

herr Olofson ang. gränsdragningen mellan arbetstagare och egen

företagare i fråga om försäkringsskydd.................... 18

fru Jäderberg ang. samebefolkningens bostadsfråga............ 21

herr Johansson i Öckerö ang. ersättningen för sjuktransporter med

båt......... 24

herr Johansson i Norrköping ang. osunda konkurrensmetoder från

textilimportörers sida.................................. 26

herr Jansson i Benestad ang. utbetalningen av stödlån och kontant bidrag

till jordbruk m. m................................ 30

Interpellation av herr Eliasson i Stockholm ang. barnavårdsnämnds
befogenhet att förhindra rymning från upptagnings- och ungdomshem
.................................................. 33

Onsdagen den 16 april fm.

Lån till Uppsala studentkår................................. 39

Avhjälpande av svårigheter för näringslivet i Blekinge........... 39

Lämpligare behandling av vissa värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter
vägra att utföra vapenfri tjänst ..................... 41

Uppräkning av ersättningsbeloppen enligt militärersättningsförord ningen.

............................................... 61

1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Sid.

Stöd åt familjeförsörjare vid anhörigas sjukdom................. 64

Upphävande av jordförvärvslagen m. m........................ 66

Anslag till lantbruksnämnderna.............................. 95

Överförande i enskild ägo av bostadshus, som innehas av kommuner

och kommunala bostadsföretag............................. 98

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati 101

Onsdagen den 16 april em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

(Forts.)................................................ 112

Folkskoleväsendet m. in.: ................................... 135

Bidrag till anordnande av skolmåltider...................... 136

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet 141

Bidrag till driften av folkskolor m. m........................ 147

Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag.................... 152

Folkskolor m. m.: Folkundervisningens främjande i rikets nordligaste
gränsorter m. m................................... 154

Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor............. 155

Utbildning av ungdomsledare.............................. 159

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet..................... 161

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer. . . 165

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.................... 166

Lättnader i kreditrestriktionerna för tryggande av kommunal upplåning
................................................. 170

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 15 april

Statsutskottets memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut:

— nr 83, om anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
.......................................... 32

— nr 84, om statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag
............................................... 32

— nr 85, om villkor för användningen av anslag för idrottens främjande 32

Onsdagen den 16 april fm.

Val av valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret med suppleanter............... 37

Statsutskottets utlåtande nr 68, ang. anslag å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet
................................... 39

— nr 69, om anslag till Musikaliska akademien med musikhögskolan

m. m................................................. 39

Bankoutskottets utlåtande nr 16, ang. åtgärder mot svårigheter för näringslivet
i Blekinge.................................... 39

Innehåll

Nr 14

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. lag om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.................................. 41

— nr 22, ang. lämpligare behandling av värnpliktiga som av religiösa

betänkligheter vägra att utföra vapenfri tjänst .............. 41

— nr 23, ang. förenklat förfarande vid föredragning inför domstol

av skriftligt bevismaterial................................ 61

— nr 24, om ändring av 23 kap. 7 § rättegångsbalken........... 61

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, ang. uppräkning av ersättningsbeloppen
enligt militärersättningsförordningen................. 61

— nr 19, om stöd åt familjeförsörjare vid anhörigas sjukdom...... 64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, om upphävande av jordförvärvslagen
m. m............................................ 66

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, rörande anslag till lantbruksnämnderna
................................................ 95

— nr 14, ang. medel för år 1958 till bostadslån åt domänverkets fast

anställda skogsarbetare, m. m............................. 98

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 14, om överförande i enskild
ägo av bostadshus, som innehas av kommuner och kommunala
bostadsföretag..................................... 98

Onsdagen den 16 april em.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, om en förutsättningslös utredning
angående statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk
demokrati.................................... 112

— nr 15, ang. Sveriges ombildning till republik................. 135

— nr 16, ang. lagändringar i syfte att möjliggöra kostnadsfritt till handahållande

åt politiska partier av s. k. äktamakekuvert vid
vissa allmänna val...................................... 135

Statsutskottets utlåtande nr 70, om anslag till folkskoleväsendet m. m. 135

— nr 71, ang. anslag till medicinska högskolan i Umeå m. m...... 169

— nr 72, ang. åtgärder för ökad intagning av studerande vid farma ceutiska

institutet...................................... 169

— nr 73, ang. vissa ändringar beträffande kyrkomusikerorganisa tionen.

............................................... 169

— nr 74, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.......................................... 169

— nr 75, ang. stat för riksgäldsfonden........................ 170

— nr 76, ang. särskilda ekonomiska förmåner åt övertalig personal

vid örlogsvarven m. m................................... 170

— nr 77, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat 11 (försvarsdepartementet).
.............................................. 170

— nr 78, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet).
................................................. 170

— nr 79, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
........................................ 170

— nr 80, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet)
............................................. 170

— nr 81, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (avskrivning av

nya kapitalinvesteringar)................................ 170

Nr 14

Innehåll

Std.

Statsutskottets utlåtande nr 82, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II

(avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster)............ 170

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, om ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) angående skatt å spritdrycker
och vin............................................... 170

Bankoutskottets utlåtande nr 18, ang. lättnader i kreditrestriktionerna

för tryggande av kommunal upplåning..................... 170

— nr 20, ang. hotellnäringens kreditproblem................... 172

— memorial nr 21, ang. anslutning av HSB:s sparverksamhet till

ungdomens lönsparande................................. 172

— utlåtande nr 22, ang. ändrad lydelse av § 31 mom. 1 bankoreglementet 172

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

Tisdagen den 15 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas på begäran, att riksdagsman
Gösta Darlin, f. d. 25. 5. 1908,
Osby, lider av högersidig ischias, och
att han är arbetsoförmögen fortfarande
och minst t. o. m. den 22/4 1958.

Kristianstad 12/4 58

Malte Brunk
lasarettsläkare

Herr Darlin beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den 12
innevarande månad tills vidare.

§ 3

Svar på fråga ang. utredningen om boxningssportens
skadeverkningar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Stenberg har frågat
mig när den av riksdagen 1955 begärda
utredningen i syfte att klarlägga
boxningssportens skadeverkningar och
därefter föreslå åtgärder till förebyggande
och undanröjande av dessa skadeverkningar
kommer att tillsättas.

Med anledning härav vill jag i första
hand hänvisa till vad min företrädare
anförde i ämnet vid anmälan i 1957 års
statsverksproposition under elfte huvudtiteln
av anslaget för budgetåret
1957/58 till kommittéer och utredningar

genom sakkunniga. Han framhöll, att
Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni
1955 uppdragit åt medicinalstyrelsen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen
om boxningssportens skadeverkningar
m. m. samt fortsatte: »Med
skrivelse den 21 januari 1956 har styrelsen
till inrikesdepartementet överlämnat
en plan för undersökningen, därvid
styrelsen anmält, att kostnaderna
för densamma beräknats till omkring
100 000 kronor. En inskränkning i den
framlagda planen i syfte att nedbringa
kostnaderna är enligt styrelsens mening
ej möjlig utan att utredningens vetenskapliga
resultat äventyras. Då möjlighet
icke förelegat att bereda utrymme
för en så kostnadskrävande undersökning
under kommittéanslaget för innevarande
budgetår, har med prövningen
av frågan måst anstå till budgetarbetet
hösten 1956. Det har därvid befunnits,
att utrymme för undersökningen icke
heller för budgetåret 1957/58 kunnat
beredas under förevarande anslag.»

Detta departementschefens yttrande
refererades under motsvarande punkt i
statsutskottets utlåtande nr 40 år 1957
men föranledde ej något uttalande från
utskottets sida. Riksdagen godkände i
ifrågavarande del utan diskussion utskottets
utlåtande.

I det läge frågan kommit genom detta
ställningstagande av 1957 års riksdag
har jag icke ansett mig kunna förorda
att den särskilda undersökningen igångsättes.
Utrymme för densamma synes
icke heller kunna beredas under det
anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga, som under elfte huvudtiteln
anvisats av riksdagen för nästa
budgetår. Då några särskilda medel för

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på fråga ang. utredningen om boxningssportens skadeverkningar

den kostnadskrävande undersökningen
sålunda icke heller då torde vara tillgängliga
och det icke enligt min mening
— särskilt mot bakgrunden av riksdagens
nyss redovisade ställningstagande
1957 — kan komma i fråga att härför
taga i anspråk medel som avsetts
för andra angelägna utredningsändamål,
synes den planerade undersökningen
icke kunna igångsättas under det närmaste
året. Det åt medicinalstyrelsen
1955 lämnade uppdraget kvarstår emellertid,
och jag avser att med styrelsen
taga upp frågan, huruvida ej detta skall
kunna åtminstone i vissa delar fullgöras
genom en mindre omfattande och
dyrbar undersökning än den planerade
utan att därför värdet av utredningen
äventyras.

Härefter anförde

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för de!
snabba svar jag fått på min fråga angående
riksdagens beslut 1955, då riksdagen
begärde en utredning om boxningssportens
skadeverkningar och de
åtgärder som eventuellt skulle kunna
förebygga och undanröja dessa. I svaret
har statsrådet lämnat en redogörelse
för frågans gång, vilken jag inte behöver
upprepa. Jag kan instämma med
statsrådet när han säger, att en kostnad
på 100 000 kronor för en sådan utredning
är en stor summa och att den måste
anses vara alltför stor för att man utan
vidare skall kunna stoppa in en sådan
utredning i det vanliga kommittéanslaget
under huvudtiteln.

Statsrådet är ändå positiv när han i
slutet av svaret säger, att det åt medicinalstyrelsen
1955 lämnade uppdraget
kvarstår och att han avser att ta upp
kontakt med medicinalstyrelsen för att
undersöka, huruvida det inte vore möjligt
att fullgöra detta utredningsuppdrag
i något mindre omfattning och

planera det på sådant sätt, att det inte
blir så kostsamt, utan att man därför
äventyrar utredningens värde. Jag är
tacksam för vad statsrådet bär anförde,
och jag hoppas att statsrådet också
kommer att lyckas i det initiativ han
tydligen tänker ta.

Jag har inte tagit upp denna fråga
för att försöka åstadkomma en ny sakdebatt
om boxningens vara eller icke
vara med avseende på huruvida statsbidrag
till den skall utgå eller ej. Jag
har ställt min fråga av den anledningen,
att det för mig inte förefaller alldeles
riktigt ur principiell och formell synpunkt
att man — som tydligen denna
kammare avsåg att göra när frågan var
uppe till behandling, trots att man begärt
en utredning 1955 och trots att utredningskravet
återigen aktualiserats
både 1956 och 1957 — tänker ta frågan
i egna händer och utestänga boxningssporten
från anslag, ehuru denna utredning
ännu inte kommit till stånd och
man inte fått belagt, huruvida boxningssporten
har några skadeverkningar och
om de i så fall är sådana, att de är
möjliga att förebygga. Det var alltså
denna principiella sida av saken som
föranledde mig att ta upp frågan.

Till slut ber jag att än en gång få
framföra ett tack för det positiva i svaret,
att statsrådet trots allt skall försöka
åstadkomma en utredning.

Herr talmannen meddelade, att herr
Ilamrin i Jönköping begärt ordet, och
beslöt kammaren på framställd proposition
bifalla därmed gjort förslag att
beträffande denna fråga upphäva den
i § 20 mom. 4 kammarens ordningsstadga
föreskrivna inskränkningen i yttranderätten.
Ordet lämnades härefter till

Herr HAMRIN i Jönköping (fp), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få tacka
kammaren för den generositet som genom
herr talmannens förmedling har
visats mig, när det beretts mig möjlig -

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

Svar på fråga ang. utredningen om boxningssportens skadeverkningar

het att säga några ord i anslutning till
denna enkla fråga. Jag skall inte på något
sätt missbruka detta tillmötesgående
genom att mycket utbreda mig i ämnet,
men det var några ord i herr Stenbergs
inlägg som uppkallade mig.

Jag vill emellertid allra först säga, att
jag naturligtvis bara delvis är tillfredsställd
med inrikesministerns nyss lämnade
besked. Jag tycker nog att denna
sak av principella skäl är så pass betydelsefull,
att det när riksdagen har
begärt en fullständig, uttömmande och
allsidig utredning inte borde finnas någon
anledning att hesitera, lika litet
som man hesiterar i andra sammanhang
när så bestämda krav reses från riksdagens
sida.

Det är på förekommen anledning som
jag emellertid skulle vilja säga ett par
saker. Det föreligger redan nu de allvarligaste
indicier, som klart ger vid
handen, att det här dock är fråga om
en sport, som ur rent medicinsk synpunkt
— för att nu tills vidare bara
hålla sig till den aspekten — är av
utomordentligt låg kvalitet. I ett den 17
februari i år dagtecknat remissutlåtande
över 1955 års idrotts- och friluftsutrednings
betänkande har landets högsta
medicinska myndighet bestämt varnat
statsmakterna för att längre hålla boxningssporten
under armarna genom regelrätta
årliga subventioner. Jag säger
detta med speciell adress till herr Stenberg.
Medicinalstyrelsen åberopar i
detta sammanhang eu undersökning av
ett mycket framstående läkarteam, som
tagit omkring 75 svenska amatörboxare
under närmare observation. Resultatet
är helt avslöjande, utomordentligt komprometterande.
Av dessa 75 utövare av
sporten uppvisade nämligen inte mindre
än hälften tydliga tecken till hjärnskador.
Jag tycker det är någonting ganska
oerhört, och jag tycker att det är ett
förkrossande svar på de brev och skrifter
som riksdagen i dagarna uppvaktats
med från boxningsledningens sida.

Jag upprepar emellertid, att det själv -

fallet måste vara av värde att en utredning
kommer till stånd som går ännu
djupare in på problemet.

Jag vill till sist tillägga, att en sport,
som är så till den grad suspekt och som
så till den grad saknar alibi, klara papper,
rimligtvis inte bör — jag säger
även detta med adress till herr Stenberg
— komma i fråga som objekt för
det allmännas subventionsverksamhet.

Häri instämde herr Nilsson i Bästekille
(h).

Vidare anförde:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag framhöll redan i
mitt första anförande att jag inte avsåg
att ta upp någon sakdebatt i frågan.
Detta har nu emellertid herr Hamrin i
Jönköping gjort. Han säger, att han är
övertygad om att boxningen har skadeverkningar.
Det förvånar mig att han
så här apropå har fått klart för sig, att
det är på det sättet. Det var ju herr
Hamrin själv, som år 1955 i en motion
tog upp frågan och begärde en utredning.
Allmänna beredningsutskottet tillstyrkte
det förslaget, och det blev också
riksdagens beslut. Jag tycker då, att man
bör löpa linan ut och låta oss få en utredning,
som kan vara av värde när
vi skall ta ställning till frågan om boxningssportens
eventuella skadeverkningar.

Att jag framställde min fråga beror
på att jag fann det anmärkningsvärt,
att andra kammaren, utan att det förelåg
någon motion och utan utskottsbehandling,
på ett yrkande i kammaren
vid behandlingen av idrottsanslaget
kunde fatta ett beslut som innebär, att
boxningen mister sitt anslag. Riksdagen
har ju ändå beslutat att frågan skall
utredas. Rent principiellt är det väl också
ganska allvarligt om det skulle gå
till så, alt riksdagen utan föregående
utredning vid behandlingen av ett anslag
på 10 miljoner, varom statsmak -

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. en översyn av befintliga skyddsrum

terna är ense, beslutar att låta anslaget
vara som det är men att plocka bort
den och den delen av verksamheten.
Det var ett rätt skrämmande ställningstagande,
och det var därför jag ville
aktualisera utredningskravet. Min fråga
framställdes endast av det skälet, och
jag avsåg som sagt inte att ta upp någon
ny sakdebatt.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Herr Stenberg förbiser
tydligen alltjämt, att i februari i år från
medicinalstyrelsen avgivits ett remissutlåtande,
vari statsmakterna alldeles
bestämt avrådes från att längre hålla
boxningssporten under armarna. Det är
det ena. Det andra är, att boxningssporten
uppenbarligen icke i dag kan
uppvisa klara papper. Jag tycker inte
att en sportverksamhet, som är i avsaknad
av klart alibi, skall stödjas av
det allmänna.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag vill bara understryka,
att varken medicinalstyrelsen
eller den ansvarige departementschefen
funnit anledning att göra några ändringar
rörande den utredning, som riksdagen
begärde 1955, utan man tänker
fullfölja utredningsuppdraget. Detta talar
väl tillräckligt för att utredningen
bör göras och för att det inte hänt någonting
i detta ärende som motiverar,
att saken inte skulle utredas. I annat
fall skulle väl både medicinalstyrelsen
och den ansvarige departementschefen
ha gjort anmälan till riksdagen, som begärt
en utredning men inte fått någon
sådan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Riksdagen har begärt
en utredning men inte i samband därmed
anvisat några medel för genomförandet
av utredningen. Initiativet har
då legat hos regeringen, som till riksdagen
anmält, att den inte ansett sig

kunna ta av tillgängliga medel för utredningsändamål
för att fullfölja ifrågavarande
utredning. Denna anmälan har
riksdagen prövat och utan anmärkning
godtagit — inte heller herr Hamrin
hade vid det tillfället någonting att
erinra.

Nu är frågan närmast, om vi kan
göra en utredning, som är mindre kostsam
än den medicinalstyrelsen tänkt
sig. Att använda 100 000 kronor för utredningen
vore enligt vårt bedömande
att ta i anspråk alltför stor del av anslaget
för utredningsändamål. Det kan
emellertid finnas en annan möjlighet,
och det är att Riksidrottsförbundet tar
ett initiativ och säger sig inte ha något
att erinra mot att medel för utredningen
tas av statsanslaget för idrottens främjande.
Det skulle vara intressant att
höra, vad exempelvis herr Stenberg har
att säga om detta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. en översyn
av befintliga skyddsrum.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Edlund har i en interpellation
frågat mig, om jag anser åtgärder
påkallade att snabbt åstadkomma
en på krigserfarenhet och sakkunskap
om bombanfall och bombverkan grundad
översyn av befintliga skyddsrum
och gällande anvisningar beträffande
utbildning och uppträdande vid bombanfall.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Interpellanten framhåller, att allvarliga
brister för närvarande vidlåder såväl
civilförsvarets skyddsrumsbyggande
som vissa delar av utbildningens planläggning
och bedrivande. Någon närmare
precisering vari föreliggande bris -

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

Svar på interpellation

ter skulle bestå har icke lämnats av
interpellanten bortsett från att det hävdats,
att en del ej angivna anvisningar
om individens uppträdande i broschyren
»Om kriget kommer» direkt strider
mot erfarenheterna från verkligheten.

I interpellationen åberopas emellertid,
att översten Gärdin, enligt interpellanten
en av vårt lands utan tvekan mest
erfarna experter på skadeverkan vid
bombanfall, tidigare påpekat en rad felaktigheter
och brister såväl beträffande
skyddsrum som utbildning och anvisningar
för uppträdande vid bombanfall.
Bakgrunden till interpellationen synes
alltså vara den kritik, som Gärdin sedan
lång tid tillbaka riktat mot såväl planläggningen
av nuvarande befolkningsskyddsrum
som civilförsvarets utformning
och ledning.

Vad först angår skyddsrumsbyggandet
vill jag till en början erinra om att
kritiken mot utformningen av de s. k.
fullträffsäkra befolkningsskyddsrummen
redan i mars 1956 föranledde en interpellation
i denna kammare av fröken
Wetterström. I sitt svar på denna interpellation
den 5 december 1956 lämnade
dåvarande chefen för inrikesdepartementet
en utförlig redogörelse i ämnet
särskilt rörande utformningen av befolkningsskyddsrummen
i Stockholm.
I interpellationssvaret framhölls, att befolkningsskyddsrummen
väl motsvarade
kraven enligt gällande civilförsvarslag
samt att dessa skyddsrum — även vid
en ändrad planläggning av civilförsvaret
— finge anses innebära ett mycket
värdefullt skydd för civilbefolkningen
vid anfall även med de modernaste vapen.
Ingenting har enligt min mening
sedan dess inträffat, som ger anledning
till ändring av detta omdöme.

Beträffande enskilda skyddsrum har
nyligen under medverkan av allsidig
sakkunskap en teknisk-ekonomisk utredning
angående anordnande av normalskvddsrum
ägt rum, varvid särskild
hänsyn tagits till utvecklingen i fråga
om massförstörelsevapen. På grundval

ang. en översyn av befintliga skyddsrum

av denna utredning har förslag framlagts
om att man i fortsättningen skall
bygga en ny typ skyddsrum, s. k. reviderade
normalskyddsrum, som bl. a.
skall bereda ökat stötvågskydd mot
atombombsdetonationer. Kungl. Maj:t
har i januari 1957 i huvudsak godtagit
det framlagda förslaget samt uppdragit
åt civilförsvarsstvrelsen att utfärda erforderliga
nya anvisningar för det tekniska
utförandet av normalskyddsrum.
Enligt Kungl. Maj :ts beslut skall normalskyddsrum
i orter, som bedömas utgöra
mål för anfall med atomvapen, ges en
något starkare konstruktion än övriga
normalskyddsrum.

Av vad jag tidigare sagt framgår, att
befolkningsskyddsrummen anordnats
på ett sätt som motsvarar de krav den
vapentekniska utvecklingen uppställer
samt att en teknisk översyn nyligen
verkställts i fråga om normalskyddsrummen.
Jag vill emellertid framhålla,
att grunderna för planering och uppförande
av skyddsrum ständigt omprövas
med hänsyn till utvecklingstendenserna.
Med hänsyn härtill anser jag icke behov
föreligga att nu verkställa någon särskild
översyn på detta område.

Vad härefter angår utbildning och
uppträdande vid bombanfall har Gärdin
tidigare riktat kritik mot vissa i den
1952 utkomna broschyren »Om kriget
kommer» till vägledning för den enskildes
handlande givna råd vid överraskande
anfall. Denna kritik har av
civilförsvarsstyrelsen bemötts bl. a. i
två den 6 november 1952 och den 22
oktober 1956 dagtecknade till dåvarande
inrikesministern ställda skrivelser.
Civilförsvarsstyrelsen har därvid lämnat
en utförlig motivering för lämnade
anvisningar samt framhållit, att denna
motivering alltjämt stödes av den främsta
tekniska expertisen på området. Interpellanten
framhåller att de förfaringssätt
som rekommenderas i broschyren
ingalunda skänker skydd utan tvärtom
innebär, att de personer, som följer
anvisningarna, torde utsätta sig för

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. en översyn av

utomordentligt stora och onödiga risker
till liv och lem. Med anledning av detta
uttalande vill jag framhålla, att från
Gärdins sida särskilt ett förhållande
kritiserats, nämligen uppmaningen till
den enskilde som befinner sig utomhus
att vid överraskande anfall med atombomber
kasta sig intill närmaste vägg,
i ett dike eller annan fördjupning. Jag
vill endast erinra om att motsvarande
uppmaning lämnats till medborgarna i
Storbritannien, USA, Norge, Nederländerna
och Västtyskland, varför utländsk
expertis på denna punkt synes
dela civilförsvarsstyrelsens uppfattning.

Även på andra punkter lämnas i
exempelvis engelska och norska anvisningar
för uppträdande vid bombanfall
råd, som nära överensstämmer med
dem, som lämnas i den svenska broschyren.
Härmed är icke sagt, att denna
ej är i behov av översyn. I ett svar på
en fråga härom i denna kammare den
15 februari 1957 förklarade min företrädare,
att vissa avsnitt av broschyren
behövde omarbetas bl. a. på grund av
tillkomsten av nya vapen och den ändrade
utrymningsplanläggningen. Arbetet
med en ny och moderniserad upplaga
av broschyren borde emellertid anstå
till dess civilförsvarsutredningen avgivit
sitt slutbetänkande och statsmakterna
efter prövning av detta beslutat om
civilförsvarets definitiva organisation
och verksamhet. För egen del är jag av
samma uppfattning. Då civilförsvarsutredningen
numera den 25 mars 1958
avgivit sitt huvudbetänkande, avser jag
därför att i anslutning till beredningen
och den fortsatta behandlingen av dess
förslag även taga upp frågan om en
reviderad upplaga av broschyren »Om
kriget kommer». Vid dess utarbetande
bör självfallet hänsyn tagas till krigsteknikens
utveckling sedan 1952 års
broschyr utkom och man får över huvud
söka tillgodogöra sig den sakkunskap
på berörda områden, som kan finnas
tillgänglig. Motsvarande anvisningar
från länder med erfarenheter från kri -

befintliga skyddsrum

get och från försök med kärnvapen bör
även utnyttjas vid arbetet.

Slutligen må nämnas, att det betänkande
om civilförsvarsutbildningen,
som nyligen avgivits av en särskilt tillkallad
sakkunnig och som utarbetats
med biträde av experter på olika områden,
innehåller utkast till normalplaner
för utbildningen med bl. a. anvisningar
för instruktion i personligt
skydd. Sedan betänkandet remissbehandlats
och ställning tagits till förslagen
får mera detaljerade sådana anvisningar
utarbetas. Jag förutsätter, att
även härvid liksom vid instruktörsutbildningen
tillgänglig speciell sakkunskap
i görligaste mån utnyttjas.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr EDLUND (li):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.

Alla här i kammaren vet nog, att statsrådet
visat stort intresse för och lagt
ned stor energi på att få fram resultat
av pågående utredningar rörande civilförsvaret,
och jag förmodar att det var
statsrådets förtjänst att det strax före
påsk kom en del utredningsresultat. Med
hänsyn till det intresse som statsrådet
visat och mot bakgrunden av de uttalanden
som görs i de framlagda betänkandena
finner jag dock interpellationssvaret
ganska märkligt, och jag måste
säga, att jag känner mig i viss mån besviken.
Av interpellationssvaret har jag
nämligen fått det intrycket, att statsrådet
i stort sett anser det vara väl beställt
beträffande civilförsvarets anvisningar
och utbildningsmetoder i berörda
avseenden. Såsom civilförsvarsutredningen
framhåller i sitt huvudbetänkande
— vilket inom parentes synes
vara ett förnämligt arbete — är en verksamhet
som civilförsvarets i behov av

Nr 14

Tisdagen den
Svar på interpellation

fortlöpande översyn, förnyelse och förbättringar
med hänsyn till krigsteknikens
hastiga, ständigt fortgående utveckling.

Utredningen riktar i det sammanhanget
allvarlig kritik mot flera grenar
av civilförsvaret och jag måste säga, att
jag fått ett starkt intryck av att mycket,
som fortlöpande kunde och borde ha
gjorts beträffande revidering av föråldrade
metoder och bestämmelser, inte
har gjorts, troligen i avvaktan på resultatet
av pågående utredningar. I motsats
till statsrådet har jag den bestämda
uppfattningen, att en översyn härvidlag
är ett angeläget krav.

Beträffande diskussionen om och kritiken
av våra skyddsrum har jag givetvis
studerat de redogörelser och uttalanden
som statsrådet berörde i sitt
svar, men i många avseenden har jag
inte kunnat acceptera vad som där
sagts, utan jag anser att våra bestämmelser
och principer i flera fall är
olämpliga eller felaktiga.

Som ett exempel kan jag nämna, att
våra principer för skyddsrumsbyggande
avviker ganska avsevärt från de tyska,
som dock bygger på omfattande, hard
och bitter erfarenhet. I Tyskland anser
man, att man bör bygga små skyddsrum
i närmast möjliga anslutning till bostäder
och arbetsplatser. De allt kortare
förvarningstiderna gör, att man inte
anser det praktiskt eller tillrådligt att
bygga stora skyddsrum, som det tar
lång tid att nå.

Man får numera räkna med förvarningstider
i sekunder, där man förr
kunde räkna i minuter. Om man inte vill
acceptera en grottetillvaro bör utgångspunkten
för skyddsrumsbyggande här
i landet liksom i Tyskland vara många,
små, lättillgängliga och starka enheter.
I det sammanhanget kan det kanske
vara värt påpeka, att amerikanerna anser
att skyddsrum är det viktigaste medlet
för skydd även i atomkrig, alltså viktigare
än utrymningsåtgärderna.

Jag vill också påpeka, att det hos oss

15 april 1958
ang. en översyn av befintliga skyddsrum

förefinnes ett stort behov av översyn av
befintliga normalskyddsrum. Framför
allt torde det brista i avseende på ventilationsanordningar,
och det torde föreligga
stor risk på många håll för att
många, många människor vid ett verkligt
anfall kommer att kvävas i blockerade
skyddsrum under raserade byggnader.

I fråga om tagande av skydd vid
atombombsanfall vill jag be var och en,
som sett bilder från bombade städer, att
tänka efter hur det ser ut efter ett sådant
anfall. Rasmassorna från väggarna
i hus av den hos oss vanliga byggnadstypen
faller ju i första hand utåt, och
sunda förnuftet säger väl att den säkraste
begravningsplatsen är just utmed
husväggar.

Statsrådet säger att utländska föreskrifter
i stort sett är likadana som
våra, och det är riktigt. Jag vill dock
påpeka, att de amerikanska bestämmelserna
i »Survival under atomic attack»
vilken tydligen har legat till grund för
våra bestämmelser i »Om kriget kommer»,
innehåller en del mycket viktiga
meningar, som fallit bort i vår broschyr.
De säger sålunda angående uppträdandet
om man överraskas utomhus av
atombombanfall, att man skall ta skydd
»alongside the base of a good substantial
building», varmed de menar sina »jordbävningssäkra»
betonghus. De varnar
däremot för »flimsy, wooden ones likely
to be blown over on top of you». I
Stockholm torde väl mer än 90 procent
av byggnaderna vara sådana, som man
i detta avseende varnas för i den amerikanska
broschyren.

De betänkanden, som nu avlämnats
beträffande civilförsvarets organisation
och utbildning innehåller många mycket
värdefulla synpunkter och anvisningar.
Mycket av vad där sägs borde
dock snarast beaktas i organisation och
utbildning. Jag vädjar därför till statsrådet
att söka påskynda det fortsatta
arbetet med civilförsvarets omorganisation.

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. särskild redovisning i statsverkspropositionen av fjäll räddningsanslaget,

m. m.

Därvid anser jag det vara särskilt
viktigt att inrikta arbetet så, att utformningen
kommer att bättre än nu svara
mot det moderna krigets krav, och man
bör naturligtvis tillvarata all den under
verkliga förhållanden vunna sakkunskap,
som står till buds. Framför allt
synes det viktigt, att den stora allmänheten
bibringas bättre och mer verklighetsbetonad
utbildning i personligt
skydd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. särskild redovisning
i statsverkspropositionen av fjällräddningsanslaget,
m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Jönsson i Jämtlands
Sikås, har frågat mig,

1) om jag vill medverka till en särskild
redovisning av fjällräddningsanslaget
i syfte att ge riksdagen möjlighet
till en samlad granskning av fjällräddningens
utbyggnad och utrustningsbehov,

2) om den särskilda utredning, som
igångsatts rörande fjällräddningstjänsten
är oförhindrad att till prövning upptaga
även spörsmålet om eventuell ansvarspåföljd
för fjällturister, som genom
uppenbar vårdslöshet utsätter den
tjänstgörande räddningspersonalen för
strapatser och risker eller

3) om så inte är fallet, huruvida jag
vill pröva detta spörsmål i annan ordning.

Som svar vill jag anföra följande.

Den utredning genom en särskild utredningsman,
som i höstas avgivit ett i
årets statsverksproposition redovisat betänkande
om en utbyggnad av ambulans-
och räddningsflvgtjänsten i riket,
har även fått i uppdrag att utreda vissa

frågor rörande fjällräddningstjänsten.
Detta uppdrag anknyter till vad riksdagens
1956 församlade revisorer samt
statsutskottet i sitt utlåtande nr 93/1957,
p. 32 anfört i ämnet. Det har ännu ej
redovisats.

Beträffande frågan om ett särskilt anslag
under riksstaten för fjällräddningstjänsten
vill jag erinra om att kostnaderna
härför för närvarande bestrides
från det under elfte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Anordnande av
polisbevakning i annan än den i lagen
om polisväsendet i riket stadgade ordning
m. m. Under detta anslag bokföres
utgifterna för räddningstjänsten i fjällen
jämte vissa andra kostnader under
en särskild titel, Kostnader för efterspaning,
upptäckande av brott m. m. Framställningar
om medel för ändamålet prövas
av Kungl. Maj:t. Under de tre senaste
budgetåren har sammanlagt omkring
45 000 kronor ställts till förfogande.
Medlen har huvudsakligen varit
avsedda för utrustning av patruller,
upprättande av lavindepåer och rösning
av leder, kurser för utbildning av lavinhundförare
samt arvoden till patrullledare.
En värdefull hjälp har också
lämnats från militärt håll. En icke oväsentlig
del av kostnaderna för räddningstjänsten
bestrids emellertid av
andra medel än statliga, bl. a. från
Svenska röda korset och betydande frivilliga
insatser görs. Det synes kunna
ifrågasättas om det statliga bidrag, som
här utgår eller bör utgå, är av den storleksordning,
att det finnes anledning att
redovisa det som ett särskilt anslag i
statsverkspropositionen. Enligt de uppgifter,
som under hand lämnats till mig
från länsstyrelsen i Jämtlands län, har
några olägenheter av den nuvarande
ordningen icke heller visat sig. Emellertid
torde den förenämnda utredningen
vid fullgörandet av sitt uppdrag komma
att pröva även frågan om lämpligaste
sättet för anvisande av medel för ifrågavarande
ändamål och jag är beredd att

Tisdagen den 15 april 1958 Nr 14

Svar på interpellation ang. särskild redovisning i statsverkspropositionen av fjällräddningsanslaget,
m. m.

förutsättningslöst pröva utredningens
förslag.

Vad sedan angår spörsmålet om eventuella
påföljder för turister, som visar
vårdslöshet i fjällen, har — såsom interpellanten
påpekat — utredningen i uppdrag
att undersöka frågan om ersättningsskyldighet
gentemot statsverket
för fjällräddningstjänstens efterspaningskostnader.
Däremot torde det inte
ingå i uppdraget att utreda frågan om
ansvarspåföljd för den, som genom
vårdslöshet ger anledning till att räddningstjänsten
måste träda i funktion.
Om sådana sanktioner, som interpellanten
åsyftar, skulle införas, torde det
vara nödvändigt att de stadgas i allmän
lag och att prövningen av dylika
ärenden verkställes av domstol. Att fastställa
graden av oaktsamhet i de särskilda
fallen synes emellertid även efter
en mycket noggrann utredning vara
svårt och i en del fall omöjligt. Insikten
om att straffpåföljd skulle kunna
inträda vid visad vårdslöshet torde inte
komma att medföra så stor minskning
av olycksfallsfrekvensen bland turisterna
i fjällen, att detta synes böra få inverka
på ett ställningstagande i frågan.
Enligt vad som upplysts från länsstyrelsen
i Jämtlands län har det för övrigt
under en följd av år knappast förekommit
någof fall, då en mera uppenbar eller
grov vårdslöshet från vederbörandes
sida kunnat påvisas. Den publicitet som
de senaste åren givits åt olyckor i fjällen
och den upplysning med råd och
anvisningar för vinterturister som ges
till allmänheten torde vid sidan av
andra förebyggande åtgärder i form av
rösning av leder och uppförande av
vindskydd m. in. vara det verksammaste
medlet för att minska antalet fjällolyckor.
En kriminalisering av det slag som
avses i interpellationer! är sålunda enligt
min uppfattning varken lämplig
eller önskvärd.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Jämtlands Sikås (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation,
även om det föranleder mig att
göra en del kommentarer.

Fjällräddningsutredningen fattade som
sin uppgift att endast syssla med räddningsflyget.
Efter riksdagsrevisorernas
och statsutskottets påpekande erhöll utredningen
ett formligt tilläggsuppdrag
att också undersöka, i vilken utsträckning
det kunde vara lämpligt att återkräva
det allmännas kostnader av enskilda.

Det är därför en nyhet, när departementschefen
säger att utredningen även
har att befatta sig med frågan om fjällräddningsanslagets
redovisning i budgeten.
Detta noteras med tillfredsställelse,
även om det synes konstigt, att departementschefen
på detta informella sätt inför
kammaren utlovar, att en utredning
skall befatta sig med angelägenheter
som den faktiskt inte från början fått
till uppgift att syssla med. I detta hänseende
tycks det föreligga en allmän
löslighet från regeringshåll att tillägga
utredningar oförutsedda utredningsområden,
vilket leder till en allmän ovisshet
om vad som verkligen utreds eller
inte.

Departementschefens åsikt att anslaget
är för obetydligt för att redovisas
i budget är svårt att förstå. Det finns ju
talrika småanslag redovisade i budgeten;
man behöver ju bara se på jordbrukshuvudtiteln.
Det är inte sakligt
tillfredsställande, att en uppgift av så
allmänt intresse redovisas i klump under
ett allmänt polisverksamhetsanslag
för alla möjliga andra ändamål.

Departementschefen uttalar däremot
klart, att utredningen inte har till uppgift
alt ta upp eventuella påföljdsfrågor
utan bara ersättningsfrågan. Eftersom
dessa saker har nära beröringspunkter

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. särskild redovisning i statsverkspropositionen av fjäll räddningsanslaget,

m. m.

har jag svårt att förstå, att de inte undersöks
samtidigt. Att bestämmelserna
stadgas i lag finner jag naturligt. Hur
hade departementschefen annars tänkt
sig att det skulle gå till? Att frågan
skulle granskas av domstol tar jag för
givet. Vilken annan myndighet skulle
utdöma eventuell påföljd? Om utredningen
utformar ersättningsregler i en
specialförfattning, hade det inte varit
någon egendomlighet, om ansvarsfrågor
behandlats i samma författning. Om departementschefen
med »allmän lag» menar
allmänna strafflagen, torde han ha
missuppfattat situationen. Det är ju oerhört
vanligt att ordnings- och politiföreskrifter
med bötessanktion utfärdas
i specialförfattningar. Att det skulle
finnas något olämpligt i en penningbötespåföljd
i detta fall har jag svårt
att förstå. Penningböter förekommer ju
vid en mångfald tillfällen, när man vill
tillskapa en viss ordning, t. ex. parkeringsböter
etc. I Stockholm har ju
t. o. m. droskförare fått böta för oreglementsenlig
klädsel. Jag kan inte finna
annat än att uppenbar nonchalans mot
normal aktsamhet i fjällen är av minst
lika allvarlig karaktär som en ordningsförseelse
av detta slag.

När departementschefen anser domstolarna
oförmögna att avgöra om ett
beteende är oaktsamt eller inte, tycker
jag han grovt underskattar domstolarnas
förmåga. Det är ju mycket vanligt,
att domstolarna i en mångfald fall har
att avgöra om ett beteende är oaktsamt
eller inte. Säkerligen är många av dessa
fall mycket mer komplicerade att avgöra
än de situationer, som kan bli
föremål för bedömande i detta sammanhang.
Jag tror tvärtom, alt det vore
ganska lätt för domstolarna att utbilda
en normgivande praxis i dessa fall.
Vad beträffar departementschefens påstående
i interpellationssvaret att vårdslöshet
inte förekommer så kan jag inte
finna det annat än förvånande. Eftersom
jag bor i fjälltrakterna har jag till -

gång till en press, som är intresserad
av dessa problem. Under påskhelgen
förekom två stora rubriker, den ena på
tvåspaltigt uppslag: »Försvunnen i fjällen
återfanns på dansgolv.» En 19-årig
yngling försvann på torsdagen efter en
tur i gränsfjällen mellan Jämtland och
Norge. Han startade från Storvallen och
skulle till Blåvasshydda på norska sidan
gränsen. När han inte anlände alarmerades
de norska myndigheterna, som inledde
spaningar med flyg och patruller.
Ynglingen hade emellertid åkt till Storlien.
Där dansade han på Högfjällshotellet
på torsdagskvällen och sov natten till
fredagen på tåghemmet. På fredagsmorgonen
gav han sig åter ut på en tur
i omgivningarna. Då hade man kommit
till klarhet och kunde avbryta spaningarna,
som bedrivits med flyg och
patruller.

Någon dag tidigare kunde man läsa,
att chefen för fjällräddningen i Jämtlands
län sagt, att han var uppbragt just
nu över hur turisterna nonchalerade
uppsatta varningsmärken. Han hade just
fått en rapport från Enafors om att ett
helt gång turister gladeligen skidat just
på de farliga ställena på Snasens norrsluttning.
Ändå borde det som hände
där i fjol vinter utgöra varning nog.

Detta tycker jag är två tydliga exempel
på att man flagrant sätter alla sunda
principer ur funktion och nonchalerar
uppsatta varningsmärken och de faror
som därmed kan inträffa. Jag nödgas
därför säga, att departementschefens
svar på denna punkt tyder på ett inte
alltför stort intresse för frågan.

När nu en utredning i alla fall är i
gång för att undersöka dessa spörsmål,
tycker jag man skulle få ta itu med
samtliga problem. Den pågående utredningen
är ett skolexempel på svävande,
ofullständiga och nyckfulla utredningsdirektiv.
Först hade utredningen till
uppgift att granska räddningstjänsten.
Sedan ansåg utredningen att den kunde
inskränka sig till att huvudsakligen be -

Tisdagen den 15 april 1958 Nr 14

Svar på interpellation ang. särskild redovisning i statsverkspropositionen av fjäll

räddningsanslaget, m. m.

handla flygräddningstjänsten. Så får utredningen
efter påpekande från statsutskottet
och riksdagsrevisorerna tillläggsdirektiv
att också utreda en ersättningsfråga
i sammanhanget. Till följd av
min interpellation ställer så departementschefen
i utsikt, att utredningen också
kommer att beröra hur fjällräddningsanslaget
skall redovisas. Men däremot
skall utredningen fortfarande inte få beakta
ansvarsfrågan. Varför inte? Om vi
nu har en utredning på detta speciella
område, tycker man att den skulle ta
upp problemkomplexet i dess helhet.

Någon ny utredning i en så speciell
fråga kan man ju inte vänta sig. Det
hade väl tvärtom varit skäl att utvidga
den nuvarande utredningen så, att den
kunnat slutföra uppgiften i dess helhet.
Om så behövts, hade man kunnat tillföra
utredningen någon person med
ortskännedom och särskild insikt i
dessa frågor. Skulle man vilja vara
skämtsam, skulle man kunna säga att
det är väl inte på Gotland som sådana
här fjällolyckor inträffar.

Det är också en ganska underlig nyhet
att straffsanktioner enligt departementschefens
uppfattning inte skulle ha
någon moralbildande effekt. Hela vår
lagstiftning vilar ju på denna grundsyn,
att straff har en sådan effekt. Jag måste
säga, att det är litet överraskande att
en tankegång som denna framföres av
en av de ministrar, som har ansvar för
rättsväsendet i riket.

Jag kan sålunda inte finna annat än
att departementschefens svar på min interpellation
är otillfredsställande. Såvitt
jag förstår är den berörda frågan värd
riksdagens uppmärksamhet och bör redovisas
i budgeten. Jag tror också, att
man från ansvarigt håll har bagatelliserat
ortsbefolkningens berättigade reaktioner
inför vissa enstaka semesterfirares
ansvarslösa dumdristighet. Sakligt
sett medför i varje fall en del sådana
dumdristiga tilltag, att ortsbefolkningen
måste göra avbrott i sin dagliga

gärning för att kanske våga livet för att
söka rädda våghalsiga turister.

Jag ber att ännu en gång få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet .JOHANSSON:

Herr talman! Jag är ledsen, om svaret
inte tilltalar interpellanten. Inte heller
de direktiv för utredningen, som utfärdats,
tycks ju tilltala honom, trots att
de står i full överensstämmelse med den
hemställan om en utredning som gjordes
av statsrevisorerna.

Vidare anser interpellanten, att det
under hand skett en utvidgning av utredningsuppdraget,
och samtidigt som
han är bekymrad över detta framhåller
han att man borde ha sträckt sig ännu
längre. Jag tycker att interpellanten bör
bestämma sig för vad som är det riktiga.
Vad vi gjort är bara att vi, sedan
utredningsmannen till departementet
anmält att han ville ta upp frågan om
redovisningen i statsverkspropositionen,
lämnat honom medgivande att
göra detta. Det är alltså här fråga om
en utvidgning, som skett på utredningsmannens
eget initiativ.

Beträffande frågan, hur pass allvarligt
man bör bedöma turisternas uppträdande
i detta sammanhang, vill jag
framhålla att vi har grundat vårt ståndpunktstagande
på vad länsstyrelsen i
Jämtlands län sagt, nämligen att länsstyrelsens
erfarenhet från handläggningen
av ifrågavarande ärende är den,
att det under en följd av år knappast
har förekommit något fall, då en mer
uppenbar eller grov vårdslöshet från vederbörande
turisters sida har kunnat
påvisas.

Interpellanten har här åberopat en
tidningsnotis, där det berättas om en
yngling som under eu skidutfärd lämnat
sitt sällskap och sedan återfunnits
på en danstillställning. I och för sig var

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. särskild redovisning'' i statsverkspropositionen av fjäll räddningsanslaget,

m. m.

det väl tillåtet för honom att besöka en
danstillställning utan att underrätta någon
därom. Vi kan väl aldrig åstadkomma
en sådan kontroll, att vi vid
varje tillfälle vet var alla enskilda individer
befinner sig. Måste man inte här
mera lita till utfärdade anvisningar och
vederbörandes eget omdöme än hot om
straffpåföljd?

Ilerr JÖNSSON i Jämtlands Sikås (fp):

Herr talman! Om det av utredningsdirektiven
hade klart framgått att utredningen
skulle omfatta även de senare
tillkomna frågorna, hade man naturligtvis
inte särskilt behövt skriva om den
saken. Jag hade inte heller haft något
att invända, om inrikesministern i svaret
på min interpellation hade sagt, att
han ansett det önskvärt att utvidga direktiven
på denna punkt, utan jag skulle
ha varit mycket nöjd med detta. Men
av interpellationssvaret verkar det som
om detta uppdrag skulle ha ingått i direktiven
och jag har inte kunnat finna
att så är fallet. Jag tycker därför att
det är litet underligt att man använder
ordet »ingå», fastän inte uppdraget kan
framläsas av direktiven.

Med anledning av vad statsrådet här
sagt om länsstyrelsens uppfattning vill
jag erinra om att civilförsvarsdirektören,
som själv är chef för fjällräddningstjänsten,
har i en intervju gett uttryck
för sina uppbragta känslor. Han
framhåller att han har sett till att
»åtskilliga varningsmärken satts upp
för farliga ställen, men det tycks en
hel del gott folk inte ta på allvar», och
så säger han: »Uppbragt är just vad jag
är.» Detta är på sitt sätt ganska talande,
och jag har inte någon anledning att
misstro vad fjällräddningstjänstens chef
anser om förhållandena.

Vad sedan gäller denne yngling tycker
jag ändå, att ortsbefolkningen kan
ställa berättigade anspråk på att en
person, som följer ett sällskap men sedan
avviker, borde innan han ändrar

färdriktning och vistas borta i ett och
ett halvt dygn vara skyldig att underrätta
färdkamraterna, så att de inte saknar
honom vid framkomsten och man
får lov att sätta i gång spaning med flyg
och en del av befolkningen måste ut och
söka efter honom. De som deltar i fjällräddningspatrullernas
arbete har också
rätt att ställa krav. Kanske kunde man
införa någon sorts straffpåföljd. Om jag
parkerar min bil fel på en gata i Stockholm
blir det ett väldigt ståhej, och
ändå krävs inte några stora utryckningar
för att flytta bilen. Här måste
ett flertal människor i hela fjällområdet
rycka ut, men det tycks inte behöva beaktas
på något sätt.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I anslutning till detta
interpellationssvar skulle jag vilja säga
några ord. Av svaret verkar det som om
statsrådet ansåg, att allt i stort sett var
gott och väl när det gäller fjällräddningstjänsten.
Jag frågade för en tid
sedan kommunikationsministern om lavinkommitténs
framtida ställning. Kort
därefter inträffade åter en lavinolycka
uppe i fjällen. Detta borde enligt min
mening ge anledning till att man från
statsmakternas sida tog verkliga krafttag
för att allt som göras kan också blir
gjort — och blir gjort snart. Jag hoppas
därför, att den utredning som är
tillsatt skall påskynda sitt arbete.

Utan att föregripa denna utredning
vill jag bara peka på ett par åtgärder,
som skulle kunna vidtagas omgående
och oberoende av utredningen. Det har
numera blivit allmänt bekant och erkänt,
att hunden är en oerhört värdefull
hjälp när det gäller att söka rätt på
offer för laviner. Det finns stor anledning
att se till att lämpliga lavinhundar
blir utbildade och utplacerade på så
många stationer som det är tänkbart
inom lavinfarliga områden och att detta
sker i betydligt snabbare takt än nu.

Lavinkommittén har planer på att ge

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

Svar på fråga ang. vissa brister i de privata yrkesskolornas verksamhet

ut en broschyr, i vilken alla turister på
ett enkelt och lättfattligt sätt kan läsa
om lavinfaran. Enligt vad som sagts
mig saknar man i varje fall för närvarande
resurser att klara av tryckningen
av en sådan broschyr. Nog finns det
skäl för statsmakterna att intressera sig
för fjällräddningstjänsten och även att
låta intresset utmynna i generositet i
fråga om att tillgodose de föreliggande
behoven.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. vissa brister i de privata
yrkesskolornas verksamhet

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Alemyr har frågat,
om jag anser att i skolkommissionens
år 1949 avlämnade utredning beträffande
privata yrkesskolor påtalade
brister i dessa skolors verksamhet fortfarande
föreligger, och om jag har för
avsikt att föreslå åtgärder i enlighet
med utredningens förslag.

De skolor som här åsyftas är sådana,
som inte åtnjuter statsbidrag eller
eljest står under tillsyn av statlig myndighet.
De olägenheter med dessa privata
yrkesskolor, som skolkommissionen
främst pekade på, avsåg brister i
lärarkompetensen och i lokaler och utrustning,
otillfredsställande kursplaner,
dryga studiekostnader samt den inte
sällan uppkommande konflikten mellan
det privata vinstintresset och elevernas
berättigade krav på fullgod valuta för
studieavgifterna. Skolkommissionens
förslag gick ut på en registreringsplikt
för skolorna och en inspektionsrätt och
inspektionsskyldighet för överstyrelsen
för yrkesutbildning.

Eftersom dessa skolor inte står under
någon tillsyn är det naturligtvis omöj -

ligt att, utan en förnyad ingående
granskning av denna sektor av yrkesutbildningen,
mera bestämt ange i vad
mån de åsyftade bristerna eliminerats
sedan skolkommissionen gjorde sin undersökning.
Någon mera påtaglig allmän
förändring beträffande ifrågavarande
skolor torde dock, enligt vad jag inhämtat,
knappast ha skett. Det måste
emellertid beaktas, att hela yrkesskolväsendets
omfattning och struktur väsentligt
ändrats sedan skolkommissionens
förslag framlades. Antalet statsunderstödda
kommunala och enskilda skolor
— vilka samtliga står under inseende
av statlig myndighet — har ökats
högst avsevärt och detta gäller även relativt
sett i förhållande till antalet okontrollerade
privata skolor. Den ökande
efterfrågan på yrkesutbildningsmöjligheter
gör emellertid, att den sistnämnda
kategorien av yrkesskolor också i fortsättningen
kommer att fylla en icke
oväsentlig uppgift när det gäller att tillgodose
utbildningsbehoven, även om
man kan förvänta att allt flera av dessa
skolor kommer att infogas i den statsunderstödda
utbildningsorganisationen.
Det synes naturligt, att det i första hand
bör ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning
att ta initiativ till en förnyad
prövning av skolkommissionens
förslag, om överstyrelsen skulle finna
utvecklingen inom sitt område ge verklig
anledning härtill.

Härefter anförde

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret på min
fråga. .lag noterar, att statsrådet inte
kunnat finna att någon påtaglig förändring
beträffande de privata yrkesskolorna
har skett, sedan skolkommissionen
år 1949 riktade en skarp kritik mot dem,
vilken utmynnade i förslag om statlig
lillsyn över den privata yrkesundervisningen.
Det torde vara obestridligt, alt
många svenska ungdomar lockas till

2 — Andra kammarens protokoll 1!)5S. Nr 14

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. gränsdragningen mellan arbetstagare och egen före tagare

i fråga om försäkringsskydd

dyrbar och tidsödande vistelse vid skolor,
där allvarliga brister i fråga om
lärarnas kompetens, lokaler, utrustning
etc. omöjliggör en tillfredsställande utbildning.

Statsrådet anför att överstyrelsen för
yrkesutbildning ligger närmast till för
ett initiativ i denna fråga, och jag vill
inskränka mig till att uttala den förhoppningen,
att problemet med största
uppmärksamhet följes av såväl statsrådet
själv som överstyrelsen. Väl skötta
kan de privata yrkesskolorna även i
framtiden fylla viktiga behov, även om
jag personligen anser, att målsättningen
måste vara att så småningom infoga
all yrkesundervisning i det allmänna
skolväsendet. Utbildningsfrågorna är
självfallet alltför viktiga för att samhället
skall avstå från kontroll i syfte
att vinna största möjliga garanti för undervisningens
kvalitet och effektivitet.

Med detta, herr talman, ber jag än en
gång att få tacka herr statsrådet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. gränsdragningen
mellan arbetstagare och egen
företagare i fråga om försäkringsskydd

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Olofsons interpellation
angående gränsdragningen
mellan arbetstagare och egen företagare
i fråga om försäkringsskydd.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
upplästes nu av statsrådet Nilsson
och var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Olofson har i en
interpellation ställt vissa frågor till
justitieministern.

Med hänsyftning huvudsakligen på
yrkesskadeförsäkringen frågar sålunda
interpellanten, om justitieministern an -

ser det möjligt att med stöd av utbildad
praxis nu göra någon form av sammanfattning
inte som lagtext men måhända
som tillämpningsförfattning eller på
annt sätt av regler, som kan underlätta
för lekmannen att bedöma, om han i
en viss situation är arbetstagare med
försäkringsskydd eller egen företagare
utan sådant skydd.

Vidare frågas om man med ledning
av ett uttalande i proposition nr 178 till
1953 års riksdag kan utgå från, att semesterersättning
enligt semesterlagen
i regel också konstituerar försäkringsskydd
som arbetstagare.

Då det torde ankomma på mig att
besvara frågorna, får jag meddela följande.

Begreppet arbetstagare är av grundläggande
betydelse inom en stor del av
lagstiftningen på det sociala området.
Förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare behandlas sålunda bl. a. i
semesterlagstiftningen samt i sjuk- och
yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.

I de hithörande lagarna finns det inte
någon definition av begreppet arbetstagare.
Det torde vara med full avsikt
som lagstiftaren avstått från att söka ge
någon bestämning i lag av vad som
skall menas med en arbetstagare. Arbetslivets
förhållanden är så skiftande och
underkastade så snabb utveckling, att
det knappast är möjligt att i eu definition
fånga in alla de omständigheter,
som blir av betydelse för att avgöra om
en person skall anses som arbetstagare
eller ej. Detta avgörande har i stället
anförtrotts åt rättstillämpningen.

Tidigare har den rättspraxis som på
så sätt utbildats inte följt samma linjer
inom alla delar av det lagstiftningsområde,
som det här är fråga om. Man
talade om dels ett civilrättsligt och dels
ett socialrättsligt arbetstagarbegrepp.
Det förstnämnda utbildades av de allmänna
domstolarna och arbetsdomstolen
exempelvis vid tillämpningen av semesterlagen,
och det senare växte i för -

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

Svar på interpellation ang. gränsdragningen mellan arbetstagare och egen före tagare

i fråga om försäkringsskydd

sta hand fram vid försäkringsrådets tilllämpning
av 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Skillnaden mellan de båda begreppen
kan i korthet sägas ha varit följande.
Det civilrättsliga begreppet upprätthöll
krav på att ett anställningsförhållande
till arbetsgivaren skulle föreligga för
att någon skulle betraktas som arbetstagare.
Det socialrättsliga arbetstagarbegreppet
var vidsträcktare och omfattade
dels anställda, dels personer som
utan att anställning förelåg utförde arbete
för annans räkning, om de med
hänsyn till den ställning de intog i förhållande
till arbetsgivaren och de ekonomiska
och sociala villkor, under vilka
de levde, föga skilde sig från anställda
med motsvarande arbetsuppgifter.

Rättsutvecklingen under den tid dessa
båda arbetstagarbegrepp levde sida vid
sida stod emellertid inte stilla. Man torde
kunna säga, att utvecklingen innebar,
att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
närmade sig det socialrättsliga.

När sjukförsäkringslagen 1953 omdanades
och försäkringen för tilläggssjukpenning
i samband därmed tillkom,
beslöt statsmakterna, att denna
försäkring skulle omfatta personer, vars
inkomst av tjänst uppgår till minst
1 800 kronor om året. Den obligatoriska
försäkringen för tilläggssjukpenning
berör således endast anställda; det är
med andra ord det civilrättsliga arbetstagarbegreppet,
som lagts till grund i
detta avseende. Som bekant beslöts också
i detta sammanhang, att yrkesskadeförsäkringen
skulle samordnas med
sjukförsäkringen under de första 90 dagarna
efter varje yrkesskada och att
därför den nya lagen om yrkesskadeförsäkring
skulle bygga på samma arbetstagarbegrepp
som sjukförsäkringslagen.

Anledningen till att man valde det
civilrättsliga arbetstagarbegreppet för
att bestämma omfattningen av försäkringen
för tilläggssjukpenning är bl. a.
att söka i önskemålet om att den för -

säkrade allmänheten och sjukkassorna
skulle ha så enkla regler som möjligt
att gå efter. Uppenbarligen uppfylldes
detta krav bättre av det civilrättsliga
än av det socialrättsliga begreppet. Såsom
interpellanten uppmärksammat uttalade
dåvarande socialministern i den
proposition till 1953 års riksdag, nr
178, varigenom förslag om ändring i
sjukförsäkringslagen och om principbeslut
rörande samordning mellan sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna framlades,
att frågan om vem som skall anses
som arbetstagare i detta sammanhang
borde bedömas med ledning av den
praxis, som utbildat sig vid tillämpningen
av semesterlagen. I fortsättningen
yttrade socialministern, att detta inte
innebar, att bedömandet i det särskilda
fallet inte kunde komma att influeras
av omständigheter av social natur. Frågan
huruvida en person är att anse
såsom arbetstagare borde, framhöll han,
bedömas med beaktande av samtliga
omständigheter i samband med avtalet
och anställningen. Därvid kunde bl. a.
de avtalsslutandes ekonomiska och sociala
ställning vara ägnad att belysa
hur avtalet borde uppfattas. När förslag
till lag om yrkesskadeförsäkring
framlades 1954 hänvisade socialministern
beträffande försäkringstillhörigheten
till 1953 års principbeslut. I anslutning
härtill uttalade andra lagutskottet
vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget,
att skogskörare, å vilka ramavtalet
för skogsbruket i Norrland och
Dalarna äger tillämpning eller som eljest
utför sitt arbete under liknande
förhållanden, bör anses som arbetstagare.

Av det anförda framgår, att det numera
gäller ett enhetligt arbetstagarbegrepp
på semester-, sjukförsäkringsoch
yrkesskadeförsäkringslagstiftningens
områden. Detta arbetstagarbegrepp
utgår från det civilrättsliga anställningsförhållandet.
I överensstämmelse
med vad socialministern uttalade i den

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. gränsdragningen mellan arbetstagare och egen före

tagare i fråga om försäkringsskydd

förutnämnda propositionen 1953 beaktas
vid bestämmandet av arbetstagarbegreppet
inte bara innehållet i själva
avtalet mellan den som utför arbetet
och den för vars räkning det utföres.
Hänsyn tages till samtliga omständigheter
i samband med avtalet och till det
arbete, som avtalet avser. En sådan
prövning torde i allmänhet leda till att
bl. a. sådana skogskörare, som jag nyss
talade om, betraktas som arbetstagare.
Så blev fallet i ett av högsta domstolen
år 1955 avgjort mål. Det rörde sig i
detta fall inte om någon av de lagar,
som jag hittills behandlat, utan om ett
annat stadgande av social natur, där
det civilrättsliga arbetstagarbegreppet i
princip ligger till grund för bedömningen,
nämligen bestämmelsen i 17
kap. 4 § handelsbalken om förmånsrätt
i arbetsgivares konkurs för arbetstagares
lönefordringar. I viss motsättning
till ett av interpellanten omnämnt rättsfall
från 1949 har högsta domstolen år
1957 även ansett semesterlagen tillämplig
på en skogskörare.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga, att det i den stora massan av fall
inte torde möta några större svårigheter
att med tillämpning av det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet avgöra huruvida
en person är arbetstagare eller ej. Härmed
är naturligtvis inte sagt, att avgörandet
i vissa gränsfall är utan vanskligheter.
Gränsdragningsproblemen lär
man emellertid inte undkomma om arbetstagarbegreppet
skulle vara mera
fixerat i författningsväg än vad nu är
fallet. En dylik fixering måste enligt
sin natur få en viss begränsande verkan.
Den otydlighet, som f. n. i viss
mån vidlåder arbetstagarbegreppets avgränsning,
torde däremot knappast innebära
någon fara för att rättspraxis
utvecklas så att den ifrågavarande sociala
skyddslagstiftningens räckvidd
minskas. Det synes snarare troligt att
den kan komma att utvidgas genom att
arbetstagarförhållande anses föreligga i

eu del lägen då motsatsen tidigare ansågs
vara fallet.

Med hänsyn till svårigheterna att på
ett mera allmängiltigt sätt definiera
begreppet arbetstagare och till att man
genom en sådan definition inte skulle
undgå svårbedömbara gränsfall finner
jag det alltjämt mest ändamålsenligt att
avstå från att söka ge vägledning för
bedömandet i någon författning. En
orientering om hur arbetstagarbegreppet
bedömts i praxis återfinnes i arbetstidsutredningens
förra året avlämnade
betänkande rörande beroende uppdragstagare
(SOU 1957:14). Måhända
kan det framdeles visa sig att en mera
utförlig redogörelse av liknande slag
skulle vara av värde.

Såsom framgått av vad jag i det föregående
yttrat har begreppet arbetstagare
samma innebörd i semesterlagen,
sjukförsäkringslagen och lagen om yrkesskadeförsäkring.
Om en person på
grund av semesterlagens bestämmelser
har rätt till semester bör man därför
kunna utgå från att han omfattas av yrkesskadeförsäkringen
och att han skall
vara försäkrad för tilläggssjukpenning
enligt sjukförsäkringslagen.

Skulle däremot ingen rätt föreligga
enligt semesterlagen utan semester utgå
enligt avtal eller på grund av frivillig
utfästelse från arbetsgivarens sida, kan
man inte därav dra några slutsatser rörande
skyddet enligt socialförsäkringslagstiftningen.

Härpå anförde

Herr OLOFSON (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för det utförliga
svaret på min interpellation, vilket utdelats
i kammaren och delvis upplästs.

Frågan om gränsdragningen mellan ararbetstagare
och egen företagare i fråga
om försäkringsskydd är ingen ny fråga.
Den har ju diskuterats åtskilligt både i

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

praxis och i den juridiska litteraturen.
Det är alldeles riktigt, som socialministern
säger, att det i den stora massan
av fall inte råder några större svårigheter
med tillämpningen av gällande
regler. Däremot förekommer det en hel
del gränsfall, där vissa vanskligheter
möter. Det tråkiga är, att dessa gränsfall
ofta träffar folk i begränsade ekonomiska
omständigheter, som kanske
har små möjligheter att bedöma den invecklade
juridiska sidan av saken. Det
är ur denna synpunkt som jag har ansett
det värdefullt om man hade kunnat
få fram några mer enkla regler,
som för menige man kunde underlätta
bedömandet.

För de rättsfall det här är fråga om
kan man med stor tillfredsställelse notera,
att det i interpellationssvaret uttalas
att det inte är »någon fara för att
rättspraxis utvecklas så, att den ifrågavarande
sociala skyddslagstiftningens
räckvidd minskas. Det synes snarare
troligt att den kan komma att utvidgas
genom att arbetstagarförhållande anses
föreligga i en del lägen då motsatsen
tidigare ansågs vara fallet». Ett
exempel på ett sådant fall är skogskörarna,
som har diskuterats både i interpellationen
och i interpellationssvaret.

I anslutning till en statlig utredning,
SOU 1957:14, vari behandlas en viss
specialgrupp av beroende uppdragstagare,
påpekar socialministern att det
beträffande dessa i praxis finns en viss
bedömning. Han säger vidare: »Måhända
kan det framdeles visa sig, att en
mera utförlig redogörelse av liknande
slag skulle vara av värde.» Jag vill bara
tillägga, att den analys av hela frågekomplexet,
som innehålles i detta interpellationssvar,
förefaller mig täcka något
av det som bär efterlysts i interpellationen,
och detta interpellationssvar
kommer nog att bli av ett visst värde
när det för framtiden gäller bedömandet
av dessa gränsfall.

Jag ber än en gång få tacka socialministern
för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. samebefolkningens
bostadsfråga

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Jäderberg har frågat
mig, om jag anser tiden mogen att
samhället medverkar till att samebefolkningens
bostadsfråga löses på lång sikt
och i så fall om denna medverkan bör
ske efter grunder, likartade dem som
gällt i fråga om åtgärder för att lösa
bostadsfrågan för den bofasta befolkningen
i Karesuando socken.

Till en början vill jag framföra några
allmänna synpunkter på samernas bostadsfråga.
Samerna kan — det är väl
självklart men det bör ändå sägas — på
sedvanliga villkor erhålla både egnahemslån
för nybyggnad eller ombyggnad
av bostadshus och förbättringslån för
upprustning av äldre hus. Några inskränkningar
i rätten till statligt stöd
finns alltså inte då det gäller samerna.

Ändock måste man konstatera alt i
praktiken lånebestämmelserna är sådana,
att samerna i många fall inte kan
utnyttja lånemöjligheterna om sedvanliga
villkor skall iakttagas. Flera omständigheter
medverkar till detta. En
viktig omständighet är att samerna bygger
och bor i områden, där möjligheten
att på eljest vanligt sätt lösa markfrågan
och ställa inteckningssäkerhet för
erforderliga bostadslån är kringskuren
eller till och med obefintlig. En annan
omständighet av betydelse är, att samerna
med hänsyn till sina levnadsvanor
har speciella bostadsbehov, som ställer
särskilda krav på bostadens disposition,
utrustning m. m. Dessa krav kan
inte utan vidare förenas med de allmänna
villkoren för statliga bostadslån.
Slutligen är det ett faktum att det finns
grupper av samer, som på grund av små
inkomster inte kan bära de utgifter för
en nybyggd modernt utrustad bostad,
som man måste räkna med om de allmänt
gällande finansieringsvillkoren
tillämpas.

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. samebefolkningens bostadsfråga

De här antydda omständigheterna,
som gör att många samer inte utan vidare
kan utnyttja det allmänna bostadsstödet,
har vid olika tidpunkter föranlett
statsmakterna att i särskild ordning
besluta om åtgärder för att underlätta
en lösning av samernas bostadsfråga.

Vissa bestämmelser av äldre datum om
byggnadshjälp åt samer gäller alltjämt.
De innebär i huvudsak att samer, som
får boplats upplåten åt sig på kronans
mark, ur lappfonden kan få kontant
hjälp till uppförande av bostad. I dylika
fall föreligger också rätt till fritt virke
på rot ur kronans skog för uppförande
av byggnaden. Dessa förmåner är relativt
blygsamma. De belopp, som kan
utgå, motsvarar endast en mindre del av
kostnaderna för nybyggnad av ett egethem.

Det är mot bakgrunden av detta förhållande
som man får se de initiativ till
lösning av samernas bostadsfråga, som
under senare tid tagits med utgångspunkt
från de allmänna bostadspolitiska
stödåtgärderna. Jag tänker på de
möjligheter, som numera föreligger att
bevilja samer egnahemslån eller förbättringslån
med åsidosättande såväl av
gängse krav på säkerhet för lånet som
av uppställda villkor i fråga om utrymmes-
och utrustningsstandard. De tidigare
föreliggande hindren för en lösning
av samernas bostadsfråga har härigenom
minskat avsevärt. Det är för samerna
möjligt att med statliga bostadslån på
mycket förmånliga villkor bygga enkla
men goda bostäder, som i fråga om utrustning
och utformning är avpassade
efter samernas behov.

Finansieringsfrågan kan ändock i en
del fall vålla svårigheter —■ därom är
jag överens med interpellanten. Även
med de förmånliga lånevillkor som nu
gäller kan ett nybyggt egethem av enkel
standard ställa sig för dyrt för samer
med små inkomster. En omständighet
som därvid får beaktas är att byggnadskostnaderna
i de nordligaste delarna av

vårt land med nödvändighet blir höga.
Interpellanten har därför inte utan skäl
hänvisat till de mycket generösa villkor
för förbättringslån, som tillämpats vid
byggande av bostäder åt en del av invånarna
i Karesuando kommun. Därvid
har maximibeloppet på 8 000 kronor
för den räntefria stående delen av lånet
i flertalet fall avsevärt överskridits.

I den nyligen avlämnade bostadspropositionen
har jag förordat, att den räntefria
stående delen i särskilda fall skall
kunna höjas och uppgå till högst 10 000
kronor. Som skäl har bl. a. åberopats, att
för samernas del behov kan föreligga av
en större subvention än som kunnat beviljas
enligt hittills gällande regler.

Jag har med detta velat lämna en kortfattad
översikt över hur frågan om
finansieringen av bostäder för samernas
behov hittills har behandlats. Väsentligt
bättre villkor gäller nu än bara
för tio år sedan. De statliga bostadsmyndigheternas
möjligheter att bevilja egnahemslån
och förbättringslån för ordnande
av samernas bostadsfråga bar emellertid
endast delvis utnyttjats. Med tanke
på att många samer lever under synnerligen
primitiva bostadsförhållanden
kan man fråga sig vad detta beror på.
Det måste alltjämt föreligga hinder som
försvårar eller fördröjer lösandet av samernas
bostadsproblem. Det kan då
konstateras att enbart en lösning av
finansieringsfrågan inte hjälper. Det
finns andra frågor som kräver en särskild
behandling. En av dem är frågan
om förläggningen av samernas boplatser.
Att planera och genomföra bostadsbyggande
i de trakter det här gäller kan
också ställa särskilda problem inte
minst om man med alla medel vill hålla
kostnaderna nere. En ökad produktion
av bostäder för samebefolkningens behov
torde därför förutsätta att vederbörande
kommuner, som redan gjort
betydelsefulla insatser på området, fortsätter
på den inslagna vägen och lämnar
ytterligare hjälp. Jag utgår då från att
statliga myndigheter — i första hand

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

Svar på interpellation ang. samebefolkningens bostadsfråga

länsbostadsnämnderna i de berörda länen
— medverkar i den utsträckning de
har möjlighet till.

I vad mån en mera allmän förbättring
av samernas bostadsförhållanden kräver
att statens ekonomiska engagemang vidgas
utöver vad jag förut har angivit
torde för närvarande inte kunna säkert
bedömas. Att det förekommer fall, där
det ekonomiska hjälpbehovet är särskilt
stort, torde inte kunna förnekas. Jag
är inte beredd att ta bestämd ståndpunkt
till hur detta hjälpbehov bäst skulle
tillgodoses.

Jag förutsätter att länsbostadsnämnderna
och kommunerna i de berörda
länen skall noga följa denna fråga och i
varje enskilt fall söka finna den mest
praktiska lösningen på samernas bostadsfråga.
Skulle det framdeles — sedan
ytterligare erfarenhet vunnits av
den statliga långivningen på området —
visa sig att behov föreligger av jämkningar
i de statliga stödåtgärderna är
jag beredd att ta upp frågan till förnyat
övervägande.

Vidare anförde

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till herr socialministern
få framföra mitt tack för
det mycket positiva svar som jag har
fått på min interpellation.

Jag noterar med tacksamhet, att herr
statsrådet i den bostadsproposition, som
nu ligger på riksdagens bord, förordat
att den räntefria stående delen av lånen
i särskilda fall skall ökas och uppgå till
högst 10 000 kronor. Som skäl har bland
annat åberopats att för samernas del behov
kan föreligga av större subventioner
än som kunnat beviljas enligt nuvarande
bestämmelser.

Samernas bostadsfråga är komplicerad.
Samerna är i sin yrkesutövning
alltjämt nomader, vilket gör att deras
arbetsplats aldrig året om kan ligga i
närheten av en fast bostad. Ur den synpunkten
är bostadsfrågan svårlöst. En -

ligt en uppgift i en dagstidning för någon
vecka sedan hade man i Jokkmokks
kommun diskuterat frågan och då faktiskt
kalkylerat med tre bostäder: en
vinterbostad, en sommarbostad samt en
bostad för höst och vår. Det är självfallet
omöjligt att för en familj tänka sig
en så dyrbar lösning av bostadsfrågan.
Till den ståndpunkten hade man kommit
även i Jokkmokk. Då är det ganska
naturligt att man försöker ge samefamiljerna
en god vinterbostad.

Det är av yttersta vikt att även samefamiljerna
under vintern får en sådan
bostad, att familjemedlemmarna inte utsätts
för risker till sin hälsa. Om barnens
hälsa undergräves, så blir dessa
människor i framtiden ingalunda billiga
ur samhällets synpunkt, eftersom det ju
är samhället som får ikläda sig kostnaderna
för bland annat sjukvården.
Många samer har nu ytterst undermåliga
bostäder. En gång trodde man, att
samerna skulle tappa kontakten med
renskötseln, om de under skoltiden fick
bo i präktiga skolhem. Barnen förlädes
därför till primitiva kåtor i anslutning
till nomadskolorna. Den tiden är nu
som väl är förbi. Nu vågar man låta
samebarnen bo i moderna skolhem till
stor belåtenhet för samerna. Samma sak
är det med bostäderna. Tältkåtan har
som vinterbostad levt ut sin tid. Goda
bostäder hämmar säkert inte renskötseln
— tvärtom.

Naturligtvis måste man ordna bostadsfrågan
med hänsyn till förutsättningarna
inom renskötseln. Det kan bli
tungt för samerna att ekonomisera ett
gängse egnahemslån. Därför finns det
enligt min mening anledning att se på
hur bostadsfrågan har lösts för de bofasta
i Karesuando. Åtskilligt talar för
att både bostadstyper och finansiering
i detta fall är bättre avpassade efter samernas
villkor än enligt de gängse egnahemslåncbestäm
melserna.

Åtskilligt kan anföras till stöd för den
meningen, att samernas bostadsfråga
bör sättas in i ett större sammanhang.

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. ersättningen för sjuktransporter med båt

Mången frågar, vilken framtid renskötseln
och samekulturen kan ha. Samerna
själva har rest detta spörsmål, senast på
sitt landsmöte i Östersund. En utredning
om samernas aktiva inpassning i
framtidens samhälle vore utan tvivel på
sin plats. Man skulle på så sätt slippa
ifrån de ändlösa diskussionerna, som
tycks vara likadana i dag som för tio
år sedan utan att de diskuterade frågorna
kunnat föras närmare någon lösning.
Det vore ju tråkigt om samefolket
skulle bli ihjäldiskuterat.

Oavsett hur det blir med samerna i
framtidens samhälle, är det visst att samerna
i dag behöver bostäder och att
dessa bostäder är mer angelägna än
kanske i något annat fall. Samernas bostadsfråga
borde ges förtursrätt redan
av allmänna humanitära skäl. Byggs bostäderna
i nära anslutning till samefamiljernas
vistelseort i vinterbeteslanden,
kan det inte bli fråga om några
oberättigade investeringar. Det kommer
alltid att bo människor i dessa
trakter.

Jag ber än en gång att få tacka socialministern
för det välvilliga svaret, och
jag understryker den sista meningen i
svaret, där socialministern säger: »Skulle
det framdeles — sedan ytterligare erfarenheter
vunnits av den statliga lånegivningen
på området — visa sig att behov
föreligger av jämkningar i de statliga
stödåtgärderna, är jag beredd att
taga upp frågan till förnyat övervägande».
Herr statsråd! Jag noterar den sista,
löftesrika meningen med glädje.

Härmed var överläggningen slutad.
§ 9

Svar på interpellation ang. ersättningen
för sjuktransporter med båt

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i öckerö

har i en interpellation frågat chefen för
inrikesdepartementet, om han anser nuvarande
grunder avseende ersättning
för sjuktransporter med båt tillfredsställande
och om han i annat fall vill
medverka till att ändrade grunder antages,
som medger skälig ersättning för
sådana sjuktransporter.

Eftersom bestämmelserna om de ersättningar
som åsyftas i interpellationen
innefattas i lagen om allmän sjukförsäkring
och i en med stöd av denna lag
utfärdad kungörelse har inrikesministern
överlämnat interpellationen till
mig för besvarande.

Jag vill erinra om, att jag efter erhållet
bemyndigande den 9 maj 1957 tillkallade
en särskild utredning, sjukreseutredningen,
för att biträda med översyn
av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser
och därmed sammanhängande
spörsmål. I direktiven för
utredningen har särskilt nämnts, att
översynen också skall omfatta de taxebestämmelser,
vilka reglerar bl. a. ersättningen
för de av interpellanten närmast
åsyftade resorna med båt, som ej
går i allmän trafik. Enligt vad jag har
inhämtat beräknar sjukreseutredningen,
att den snart skall kunna lägga fram resultatet
av sitt arbete. Därefter kommer
jag att ta ställning till frågan om reseersättningarna.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Jag ber också om ursäkt för att
jag har riktat frågan till fel statsråd,
men det väsentliga är ju att svaret kommer
från rätt håll.

Det är väl känt att skärgårdsbefolkningen
står i en särställning när det
gäller dåliga trafikförbindelser, men att
vi skall göra det även när det gäller
sjuktransporter tycker vi känns bittert.
Jag skall bara anföra några få exempel.

Det första exemplet tar jag från norra
Bohuslän, från Koster. En sjuktransport

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

Svar på interpellation ang.

därifrån in till Strömstads lasarett kostar
under goda förhållanden mellan 20
och 50 kronor. Av detta får den sjuke
tillbaka kanske 3 å 4 kronor, och resten
får han betala själv. Man skall ju använda
de vanliga trafikmedel som finns,
men tyvärr finns det ofta knappast några
vanliga trafikmedel där ute — det
går kanske en tur i vardera riktningen
på dagen. Att komma till Strömstad från
Ramsö, som ligger tätt söder om Koster,
kostar mellan 25 och 50 kronor. Det
lägsta priset gäller för transport med en
motorsnäcka, men man får ju inte vara
alltför sjuk och vädret får vara gott om
man skall färdas i en sådan.

Jag går sedan till min egen kommun,
öckerö, som dock har 7 000 invånare.
Den billigaste transporten kostar 10 kronor
på dagen och 15—20 kronor på
natten. Från de närmaste öarna, Fotö
och Rörö, kostar det 20 kronor på dagen,
och jag skulle tro att det går på 30
kronor under natten. För detta får den
sjuke 3—4 kronor i ersättning, och vi
tycker att detta är orimligt.

I vinter har isförhållandena varit
ganska besvärliga, och för en ganska
stor taxibåt har det vid tillfälle tagit
upp till två timmar att komma från
öckerö till Hjuvik. Att låta båten ligga
och boxa mellan isstyckena i två timmar
kostar minst 25 kronor, och av det
beloppet får vi tillbaka 1 krona 60 öre.
Man måste väl erkänna att sådant är
ett onormalt förhållande. Men om det
smäller till och blir isvinter så att man
kan köra med bil mellan Hjuvik och
öckerö, vilket vi gör om isen bär, får
den sjuke full ersättning för biltransport,
fastän det är precis samma väg
och samma vatten, även om det är fruset.

Jag är tacksam för att statsrådet har
sagt att denna fråga skall tas upp i den
utredning som är tillsatt. Jag vill innerligt
hoppas att det finns någon i den utredningen
som vill sätta sig in i förhållandena
i skärgården — annars är det

ersättningen för sjuktransporter med båt

inte mycket mening med densamma sett
ur vår synpunkt.

Vad jag här har relaterat gäller västkusten.
I den södra skärgården bor
ganska mycket folk — Stvrsö kommun
har kanske bortåt 3 000 invånare — och
där är förhållandena likartade. Från
Vrångö kostar en båt 20 kronor under
dagen och en halv gång till på natten.
Jag skulle tro, att förhållandena på ostkusten
inte är bättre utan kanske snarare
än värre på flera platser.

Jag frågade herr statsrådet om han
anser att nuvarande grunder för ersättning
för sjuktransport per båt är tillfredsställande.
Herr statsrådet har inte
svarat på detta utan hänvisar till en pågående
utredning. Sedan frågade jag
också om han i annat fall vill medverka
till att ändrade grunder antas, vilka
medger skälig ersättning för sådana
sjuktransporter. Även om herr statsrådet
inte har svarat på detta, hoppas
jag att han vill ta frågan om våra sjuktransporter
i skärgården under allvarligt
övervägande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag trodde att herr Johansson
i öckerö begrep att om en utredning
har tillsatts, så har detta skett
inte alldeles utan skäl, utan det måste
bero på att man anser att hittills rådande
förhållanden inte är tillfredsställande.
När jag dessutom i svaret har
sagt att utredningen enligt särskilt uttalat
önskemål skall omfatta de taxebestämmelser,
vilka reglerar just ersättning
för de av interpellanten närmast
åsyftade resorna med båt, som inte går
i allmän trafik, så är därmed sagt, att
man inte är belåten med de förhållanden
som råder, och därmed är också
fastslaget att detta är ett av skälen till
att utredningen har kommit till stånd.

.lag kan inte underlåta att göra detta
påpekande gentemot det anförande som
herr Johansson i öckerö nyss höll och

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. osunda konkurrensmetoder från textilimportörers sida

som — vilket jag i och för sig kan förstå
— andades indignation över de förhållanden
som nu är rådande. Vad jag
nyss har svarat innebär ju självfallet,
även om jag inte direkt har sagt det, att
de förhållanden som nu är rådande
kommer att bli förändrade och att det
kommer att företas en justering av de
taxor som för närvarande är gällande.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag förstår att utredningen
inte har tillkommit för intet,
men jag vädjade till herr statsrådet att
se till att de som sysslar med denna sak
sätter sig in i de förhållanden som är
rådande i skärgården. Det är klart att
statsrådet liksom jag vet hurudana förhållandena
är, men jag tror inte heller
att det skadar att den stora allmänheten
får reda på hur det ligger till.

Jag tackar ännu en gång herr statsrådet
för svaret och hoppas på ett från
vår synpunkt positivt resultat. Mitt anförande
andades ingalunda indignation

— i varje fall inte mot herr statsrådet

— men det är naturligt att man kan bli
litet irriterad över de förhållanden som
råder.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Om jag tillsätter utredningsmän
som skall utreda en viss fråga,
utgår jag ifrån att de sätter sig in i
ärendet. Det betraktar jag som självklart.

Jag hoppas nu att de av riksdagens
ärade ledamöter som tillhör denna utredning
bär lyssnat på herr Johanssons
i öckerö uppmaning till dem att
verkligen sätta sig in i det ärende som
de är satta att utreda.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Det är väl inte bara för
skärgårdstrafiken som denna utredning
har tillsatts, utan den skall väl syssla
även med många andra frågor. Skulle
den bara syssla med frågan om sjuk -

transporter till skärgården, hade väl saken
varit klar för min del.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. osunda konkurrensmetoder
från textilimportörers
sida

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
har i en interpellation frågat
mig, om jag observerat att det förekommer
osunda konkurrensmetoder vid import
av textilvaror och om det i samband
därmed förekommit import på
olagliga vägar. Herr Johansson har också
frågat mig om jag övervägt särskilda
åtgärder för att motverka denna utveckling.

Med anledning av herr Johanssons
frågor vill jag först erinra om att jag
för halvtannat år sedan i denna kammare
som svar på en interpellation angående
intensifiering av antidumpinglagstiftningen
och begränsning av textilimporten
från vissa länder tämligen
ingående redogjorde för min syn på hithörande
frågor. Av mitt svar vid detta
tillfälle framgår, att de medel som i huvudsak
står till buds för att möta dumping
och annan lågprisimport utgöres
dels av antidumpingtullar enligt 1950
års förordning, dels av förhandlingar
med vederbörande exportland och dels
slutligen också av kvantitativa importrestriktioner.
Bedömningen av vilken av
dessa metoder som är mest ändamålsenlig
måste ske mot bakgrunden av ingående
undersökningar i det enskilda
fallet.

Frågan om åtgärder mot osund importkonkurrens
på textilområdet har under
senare år aktualiserats vid ett flertal
tillfällen. Interpellanten har särskilt
pekat på den från vissa östeuropeiska

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958
Svar på interpellation ang. osunda konkurrensmetoder från textilimportörers sida

länder förekommande textilimporten till
delvis mycket låga priser. För att begränsa
skadeverkningarna för den svenska
textilindustrien av sådan import,
tillämpas sedan ett par år tillbaka kvantitativa
importrestriktioner. Införsel
medges endast inom ramen för med
respektive länder överenskomna, relativt
begränsade importkontingenter.
Även import från andra länder till mycket
låga priser kan emellertid i vissa
fall utsätta den svenska textilindustrien
för svårigheter, som den i nuvarande
läge inte kan komma till rätta med. Detta
gäller särskilt import från en del utomeuropeiska
länder, där arbetslöner och
andra produktionsbetingelser starkt avviker
från förhållandena i vårt land. Åtgärder
i syfte att begränsa verkningarna
av sådan import på den svenska
marknaden har också redan måst vidtagas
i viss utsträckning.

De ansvariga myndigheterna följer
fortlöpande utvecklingen av textilimporten
och den svenska textilindustriens
konkurrens- och avsättningsläge. Särskild
uppmärksamhet ägnas därvid åt
problem sammanhängande med s. k. lågprisimport.
Det framstår självfallet som
angeläget att på olika sätt söka förhindra
mera omfattande skadeverkningar
för svensk industri på detta område.

Vad slutligen angår interpellantens
särskilda fråga om förekomsten av sådan
import, med vilken man — bl. a.
genom att ge varan sken av att härröra
från land som åtnjuter importfrilistning
— söker kringgå förekommande
importbegränsning, får jag hänvisa till
att därmed sammanhängande problem
är av rent rättslig natur. Hithörande
frågor regleras genom gällande lagstiftning
på området och den övervakning
som åvilar tullmyndigheterna. Lagstiftningen
innehåller för övrigt stadganden
om mycket kännbara straff. De av
interpellanten berörda företeelserna är
såvitt jag erfarit föremål för en intensifierad
uppmärksamhet från tullmyndigheternas
sida. Några särskilda åtgär -

der på detta område torde sålunda icke
vara påkallade.

Jag anser mig härmed ha besvarat
herr Johanssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få
framföra ett tack för svaret på min interpellation.

I sitt svar på mina frågor erinrar
statsrådet om det svar han gav på en
interpellation angående antidumpinglagstiftningen
och begränsningen av textilimporten
från vissa länder i denna
kammare den 30 oktober 1956. Mot de
den gången redovisade medlen för att
komma till rätta med detta problem om
dumping och lågprisimport har jag inte
något att invända. Detta har väl också
varit syftet med att, som statsrådet upplyser
om, kvantitativa importrestriktioner
tillämpas sedan ett par år tillbaka,
varvid införsel endast medges inom ramen
för med respektive länder överenskomna,
relativt begränsade importkontingenter
från de östeuropeiska staterna.
Jag tror att myndigheterna nu
försöker upprätthålla kontrollen. Men
skadeverkningarna från den stora importen
1955 har textilindustrien ännu
känning av.

Statsrådet säger i sitt svar vidare, att
import förekommer även från andra
länder till mycket låga priser, vilket i
vissa fall utsätter den svenska textilindustrien
för svårigheter. Enligt uppgifter
som jag erhållit har till exempel
importen från Italien ökat i oroväckande
grad och då främst av nylonstrumpor.
1954 var totalimporten till
Sverige 159 ton, därav från Italien 21,7
ton eller 13,7 procent av totalimporten,
1957 var läget följande: totalimporten
var 270 ton, därav från Italien 93,3 ton
eller 34,6 procent av totalimporten.
Detta innebär att importen från detta
land mer än fyrdubblats sedan 1954.

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. osunda konkurrensmetoder från textilimportörers sida

Jag skall inte gå in på pris-, produktions-
och lagerutvecklingen inom den
svenska industrien på detta område under
de senaste åren. Självfallet måste
denna utveckling ha givit och kommer
att ge återverkningar för den svenska
strumpindustrien. Men ett par siffror
om ordertillgången visar hur besvärligt
industrien har det för närvarande. 1955
hade man en genomsnittlig ordertillgång
för industrien av 10,5 produktionsveckor,
den 31 december 1957 hade den
gått ner till 6,5 produktionsveckor. Läget
för vissa företag är närmast katastrofalt.
Vid ett företag i Norrköping —
ett mycket välskött sådant — har man
i dag meddelat fackföreningens representanter,
att ett 70-tal arbetare får korttidsarbete
eller kommer att permitteras
på mycket obestämd tid. I en stad,
som förut har rätt stor arbetslöshet på
grund av bland annat textilindustriens
bekymmer, kan svårigheter uppstå att
placera ut dessa arbetare i annan sysselsättning.
Det är min förhoppning, att
statsrådet ser allvarligt på de av mig berörda
frågorna, och att så är framgår
också av svaret.

Det är lugnande att höra, att statsmakterna
fortlöpande följer utvecklingen
av textilimporten och den svenska
textilindustriens konkurrens- och avsättningsläge.
Jag vill här endast tilllägga,
att myndigheterna inte får dra
sig för att snabbt och effektivt använda
de medel som står till förfogande, om
allvarliga dumping- och lågpristendenser
uppträder i olika lägen. Om så icke
sker, kan skadeverkningarna bli betydande
för den ändock krympande svenska
textilindustrien.

Beträffande den på olagliga vägar
inkommande importen förstår jag statsrådets
svar. Problemen där är av rent
rättslig natur. Statsrådets meddelande,
att han erfarit att tullmyndigheterna har
sin uppmärksamhet riktad på problemen
i det avseendet, kan möjligen verka
lugnande. Man får hoppas att prövningen
och undersökningen av spörsmålen

i de fallen inte drar alltför långt ut på
tiden.

Orsaken till att jag frågade statsrådet
om de osunda konkurrensmetoderna vid
import av textilvaror är bland annat,
att det gång efter annan har givits publicitet
i dags- och fackpress åt rykten
om direkt import av textilvaror till
dumpingpriser samt att det även förekommit
en indirekt import på olagliga
vägar. Dessa uppgifter har helt naturligt
skapat oro bland företagarna och,
kanske framför allt, hos de inom industrien
anställda, vilka med bekymmer
frågar sig hur det kommer att bli med
sysselsättningen. När man som jag kommer
från en stad, vilken fortfarande har
en rätt stor textilindustri, kan man
inte undvika att föra fram problemen.
Omställningen av industrien sedan textilkrisen
började 1952 har varit ganska
betydande, och siffror som belyser detta
har tidigare anförts under debatter här i
kammaren. Läget för dagen är heller
inte bättre än när krisen började. Nedläggande
av fabriker samt korttidsarbete
för de anställda är vanliga företeelser.
Att en krympning av industrien
skulle ske, var man inställd på, men i
dag frågar man sig var och när den
skall sluta. Ingen kan väl ge besked om
den saken i dag. Men där osund konkurrens
från andra länder uppträder
mot vår egen industri, får ingen tvekan
råda i myndigheternas ställningstagande
för att rätta till förhållandena.

Herr talman! Jag ber att ännu en
gång få tacka statsrådet för svaret på
min interpellation.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
och jag är ense om, att när osund
konkurrens förekommer, så har statsmakterna
anledning att ingripa med åtgärder
av ena eller andra slaget. Det har
jag också framhållit i mitt interpellationssvar.
Men då gäller det också att

Tisdagen den 15 april 1958 Nr 14

osunda konkurrensmetoder från textilimportörers sida

Svar på interpellation ang.

bevisa att osunda konkurrensförhållanden
verkligen föreligger — och det är i
praktiken inte så lätt! Man kan ju inte
bara höra den ena parten, utan en
grundlig undersökning måste göras i
varje särskilt fall.

Beträffande den rent illegala importen
vill jag sedan säga, att om sådan
import verkligen förekommit, så förutsätter
jag att den saken ledes i bevis —
och sker det, lär det inte dröja länge
innan åtgärder vidtages och ingripanden
göres. Men en förutsättning är som
sagt att olagligheten kan ledas i bevis.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag är fullt överens med
herr statsrådet om att det måste föreligga
bevis för att illegal import förekommit.
Men när man ser onormalt
höga siffror från en del länder, måste
man dra vissa slutsatser. Jag är emellertid
övertygad om att statsrådet även
har sin uppmärksamhet riktad på dessa
problem.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i den önskan, som herr Johansson i
Norrköping har framfört, att handelsministern
skall ha sin uppmärksamhet
riktad på den osunda konkurrens på
textilområdet, som sker från andra länder.
Nu är det på det sättet, att ursprungsbevis
inte begärs på varor som
levereras hit. För att eliminera riskerna
härmed tror jag för min del det skulle
vara önskvärt, att tullmyndigheterna
hade sina blickar skarpt riktade på
just sådana varor, som kommer in till
onormalt låga priser. Man säger visserligen,
att den import, som sker från
vissa länder bakom järnridån, är begränsad.
Men även om denna import
är begränsad, innebär dock priserna en
dumping av sådant slag att den får en
utomordentligt stor inverkan på hela
prissättningen i vårt land.

Uct finns, herr talman, tillräckligt
många bevis på att importen just där -

ifrån är av sådan art, att man kan kalla
den dumping. Jag skall bara nämna ett
exempel. Från Tjeckoslovakien har offererats
randig bomullsflanell, 80 centimeter
Fred, vikt 122 gram, till ett pris
av 80 öre per meter, medan den svenska
tillverkningskostnaden ligger på 1: 51
kronor och materialkostnaden uppgår
till 1: 05 kronor.

Jag skulle kunna anföra många sådana
exempel för att visa, att det verkligen
finns fog för påståendet, att dumping
förekommer på detta område. Jag
ifrågasätter om det kan vara riktigt, att
man utlämnar de människor, som är
sysselsatta inom denna näring, till en
ohämmad konkurrens från sådana länder,
där man låter människorna arbeta
för betydligt lägre löner.

Jag skulle för min del, herr talman,
livligt vilja instämma i den önskan, som
nyss framställdes, att statsmakterna har
sin allra skarpaste uppmärksamhet riktad
på detta förhållande.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Beträffande det sista,
som herr Magnusson i Borås nämnde,
vill jag framhålla att vi ingalunda utlämnar
människorna i textilbranschen till
en ohämmad konkurrens från länder,
där man på detta område bedriver en
dumpingpolitik. Långt innan denna
interpellation framställdes, hade statsmakterna
sålunda vidtagit åtgärder för
att hålla textilimporten inom mycket
snäva gränser. Man kan givetvis ifrågasätta,
om det över huvud taget föreligger
skäl för någon textilimport alls —
och det kanske herr Magnusson i Borås
gör — men då skall vi komma ihåg
att vi i detta sammanhang också har
andra intressen att ta hänsyn till. De
länder, som det här är fråga om, utgör
t. ex. en för svensk exportindustri icke
oväsentlig marknad, och det är därför
här fråga om en avvägning mellan olika
intressen — en avvägning som i detta
speciella fall ju dock har utfallit så,

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. utbetalningen av stödlån och kontantbidrag till jord

bruk m. in.

att importen från Östeuropa skurits ned
kraftigt. .Tåg vill fästa herr Magnussons
uppmärksamhet på den saken.

Eftersom jag ändå har ordet, vill jag
också säga, att, om jag är rätt underrättad,
så har tullverket rätt att begära
företeende av ursprungsbevis i sådana
fall, där man misstänker att olaga import
sker. Den möjligheten föreligger
sålunda även i detta fall. Jag har också
upplysts om att man i tullverket har
uppmärksamheten fäst på här påtalade
förhållanden. Jag känner inte till något
konkret fall, där det kunnat ledas
i bevis att olaga import förekommit utan
att ingripande och rättelse har ägt rum.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. utbetalningen
av stödlån och kontantbidrag till
jordbruk m. m.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Jansson i Benestad
frågat mig, om jag vill redovisa hur stor
del av stödlån och kontantbidrag som
utbetalats till jordbruk i gruppen 1—10
hektar och i gruppen 10—20 hektar och,
därest detta material visar att obetydliga
summor av såväl stödlån som kontantbidrag
tillkommit det mindre jordbruket,
beakta detta vid premiesättning
i en proposition om skördeskadeförsäkring.

Vad gäller interpeliantens fråga om
fördelningen av stödlån och kontantbidrag
på olika storleksgrupper av jordbruk
framgår av en inom lantbruksstvrelsen
med anledning av interpellationen
verkställd undersökning, att de på
grund av 1955 års skördeskador utbetalade
kontantbidragen fördelat sig med
4 818 960 kronor på jordbruk icke överstigande
10 hektar, med 6 834 410 kronor
på jordbruk i storleksgruppen 10—

20 hektar och med 8 342 705 kronor på
jordbruk över 20 hektar. Motsvarande
belopp vid 1957 års skördeskador utgjorde
resp. 5 588 303, 13 042 917 och
22 902 180 kronor.

Av de på grund av 1955 års skador
utlämnade stödlånen belöpte ett belopp
av 12 742 930 kronor på jordbruk icke
överstigande 10 hektar, ett belopp av
16 184 740 kronor på jordbruk i storleksgruppen
10—20 hektar och ett belopp
av 34 939 840 kronor på jordbruk
över 20 hektar. Motsvarande siffror för
1957 års stödlån utgör respektive
3 609 815, 8 494 575 och 24 373 700

kronor.

Av de redovisade siffrorna framgår
sålunda att jordbruken i storleksgruppen
under 10 hektar erhållit mindre av
såväl kontantbidrag som stödlån än
jordbruken i storleksgruppen över 10
hektar. De belopp som tillkommit jordbruken
under 10 hektar kan emellertid
icke betecknas som obetydliga.

Vad härefter angår interpeliantens
andra fråga torde jag få erinra om att
skördeskadeutredningens betänkande
om permanent skördeskadeskvdd fortfarande
är föremål för remissförfarande.
Vidare kan nämnas, att den av utredningen
föreslagna försäkringens
verkningssätt prövas, efter uppdrag av
Kungl. Maj :t, av statens jordbruksnämnd
på 1957 års skador med användande av
detta års objektiva skördeuppskattning.
Jag är därför icke beredd att nu uttala
mig om utformningen av olika detaljer
i en skördeskadeförsäkring.

Härpå anförde:

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation
och inte minst för de intressanta
siffror som redovisats efter en undersökning
av lantbruksstyrelsen. Det framgår
av dessa siffror — det måste man

Tisdagen den 15 april 1958 Nr 14

Svar på interpellation ang. utbetalningen av stödlån och kontantbidrag till jord

bruk m. m.

erkänna •— att småbruken fått ganska
betydande belopp både i form av kontantbidrag
och stödlån. Men ställer man
dessa siffror i relation till antalet brukningsdelar
liksom i relation till den
areal det gäller — och det bör man nog
göra — får man fram ett något annat
resultat. Kontantbidragen utgjorde 1957
för jordbruk under 10 hektar 5 588 303
kronor men för gårdar över 20 hektar
22 902 180 kronor. Ställer man detta i
relation till det faktum att vi har inemot
200 000 innehavare av mindre
jordbruk men bara 35 000 innehavare av
jordbruk över 20 hektar och i relation
till arealen, så är det ganska lätt att
konstatera, att per bruknings- och arealenhet
har utgått betydligt större belopp
till de större jordbruken än till de
mindre. Därav kan man inte dra mer
än en slutsats: risken för skördeskador
är större ju större jordbruket är och
mindre ju mindre jordbruket är. Då
måste ju premiesättningen också bli
därefter.

Jag vill inte beskylla statsrådet för
det, men det är beklagligt att det på
vissa håll i vårt land på nytt kommit
fram i debatten, att för att klara av den
volymmässiga överproduktion vi har,
skall man nu rationalisera snabbare och
få bort de mindre jordbruken. Om man
menar detta finns det heller ingen anledning
att inrangera de mindre jordbruken
i ett skördeförsäkringssystem:
har de ingen framtid, är de inget att
försäkra. Tänker man över detta litet
nyktrare, skall man emellertid komma
till den uppfattningen, att man inte
löser problemet genom en alltför hårt
driven strukturrationalisering.

När det gäller min andra fråga, har
statsrådet inte kunnat lämna något annat
svar än det han givit. Han har låtit
undersöka saken, och remisstiden är
inte utgången. Han har vidare föranstaltat,
att den av utredningen föreslagna
försäkringens verkningssätt skall prövas
med användande av 1957 års objek -

tiva skördeuppskattning. När jag interpellerade
hade betänkandet om skördeskadeförsäkringen
ännu inte kommit,
och när jag sedan fick ta del av det,
fann jag att det var ganska tungläst och
svåröverskådligt.

Jag har emellertid fått den uppfattningen,
att om man skall klara detta
får man lita till en rent frivillig försäkringsform.
Jag skulle tro att med den
frivilliga anslutning som man räknar
med — 60 procent — skall man kunna
nå resultat som är så pass tillfredsställande,
att man vid en skördeskada undviker
alltför stora förluster för jordbrukarna.
Om det kommer en proposition,
hoppas jag att den bygger på den rent
frivilliga anslutningen. Med hjälp av
jordbrukets ekonomiska och fackliga organisationer
går det säkert att få till
stånd en anslutning av 60 procent av
den odlade arealen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill gärna ge herr
Jansson i Benestad rätt i ett avseende,
nämligen att per arealenhet har det otvivelaktigt
gått ut mindre till de smärre
jordbruken än till de större. Men jag
drar därav en rakt motsatt konklusion
beträffande vad detta ger för anvisningar.
Vid utbetalningen av stödlån
och kontantbidrag tar man ju utöver
hänsynen till skördeskadornas omfattning
även hänsyn till den ekonomiska
ställningen. Eftersom många av innehavarna
av små och ofullständiga brukningsdelar
har andra, sidoordnade inkomster,
har deras ekonomiska ställning
inte påverkats i så hög grad. De har
fått eu ur saksynpunkt rättmätig andel,
vare sig det gäller kontantbidrag eller
stödlån. Därför skulle exempelvis en
obligatorisk skördeskadeförsäkring ha
tillförsäkrat småbruken en större part
av gottgörclsen för de inträffade skördeskadorna.

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Svar på interpellation ang. utbetalningen av stödlån och kontantbidrag till jord

bruk m. ni.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Det är riktigt att den
ekonomiska ställningen ligger till grund
för utbetalningen av stödlån och kontantbidrag,
men man måste ändå säga
att småbrukarna har haft en otrolig förmåga
att klara sin skörd och att de över
huvud taget redovisar en förvånansvärt
mycket bättre ekonomisk ställning än de
större jordbrukens innehavare. Detta talar
inte för att man bör avveckla småbruken,
snarare tvärtom. Det är ju
strängt taget så att när man tränger
problemet närmare inpå livet blir man
överraskad av att de större jordbruken
upp till 100 tunnland har så dålig ekonomisk
ställning som de faktiskt har.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner. Därvid hänvisades

till bevillningsutskottet propositionen
nr 124, med förslag till förordning om
avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
131, angående statlig borgen för lån till
Svenska skifferoljeaktiebolaget;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 133, angående vattenvårdens organisation
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
136, angående godkännande av vissa avtal
om förvärv och överlåtelse av fastigheter,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 142, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 1 och 3
mom. folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469);

till statsutskottet propositionen nr
143, angående löneförmåner m. in. för
viss läkarpersonal;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 145, med förslag till förordning an -

gående upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 146, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om tillsättning
av prästerliga tjänster vid ny indelning
av riket i pastorat; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 147, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. in.,

nr 148, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet,
och

nr 150, med förslag till viss ändring
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.

§ 13

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14—
16 samt statsutskottets utlåtanden nr
70—82.

§ 14

Föredrogos vart för sig statsutskottets
memorial:

nr 83, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare,
nr 84, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsgaranti för
budgetåret 1958/59 för lån till hantverks-
och småindustriföretag, samt
nr 85, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om villkor för användningen
av anslaget för budgetåret
1958/59 till Avsättning till fonden för
idrottens främjande.

Kammaren, som på framställda propositioner
beslöt företaga vart och ett

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

av dessa memorial till avgörande efter
allenast en bordläggning, godkände de
i memorialen föreslagna voteringspropositionerna.

§ 15

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 41
samt bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 18 samt 20—22.

§ 16

Föredrogs den av fröken Elmén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående vården av unga människor
vid ålderdomshem tillsammans
med äldre kronikerfall.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17

Föredrogs herr Rimås’ vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utvidgad
granskning av räkenskaperna för Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 18

Föredrogs den av herr Helén vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående åtgärder i samband
med föreslagen annullering av leveranser
av jagarna Lappland och Värmland
samt minfartvget Älvsborg.

§ 19

Interpellation ang. barnavårdsnämnds
befogenhet att förhindra rymning från
upptagnings- och ungdomshem

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Stockholm (fp), som
yttrade:

Herr talman! I ett flertal olika fall
har, sedan polisen i samband med utredning
angående bilstölder eller andra
brott återfört gärningsmannen till olika
upptagnings- eller ungdomshem inom
barnavården, förekommit att gärningsmännen
nästan omedelbart rymt och
åter begått nya brott. Det är icke ovanligt
att upprepade sådana återförpassningar
genom polisens försorg skett
utan att åtgärder vidtagits från barnavårdsnämndens
sida till förhindrande
av nya rymningar med ty åtföljande
nya brottsserier.

Beträffande ungdom i åldern 15—18
år nödgas åklagaren ofta att begära
häktning av gärningsmännen ehuru —
om effektivt omhändertagande kunnat
ske genom barnavårdsnämndens försorg
— överlämnande till barnavårdsnämnden
eljest varit en lämpligare åtgärd för
dessa. Av samma skäl kan understundom
domstol tvingas att i strid mot
syftet med 1952 års lag döma sådan
ungdom till fängelse eller annat frihetsstraff.

Utom att stora principiella skiljaktigheter
föreligger beträffande lämpligheten
av kvarhållande med tvång inom
barnavården synes stor osäkerhet råda
i frågan om vilken laglig befogenhet till
sådant kvarhållande som föreligger, då
gärningsmannen icke är intagen på s. k.
ungdomsvårdsskola.

Barnavårdsinspektörcn Erik Kinell
anför i en i Svensk Socialvårds tidning
för februari innevarande år intagen artikel
bl. a. »Den missanpassade ungdomens
vård och fostran har länge varit
ett kärt debattämne. Det talas och skrivs
om den nerbusade ungdomen, den hållningslösa
ungdomen, den kriminella
ungdomen. Det talas om orsaken till

Kammaren biföll denna anhållan.

3 — Andra hammarens protokoll 1958. Nr 14

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

Interpellation ang. barnavårdsnämnds befogenhet att förhindra rymning från upptagnings-
och ungdomshem

dess sätt att uppträda, vilket strider —
mer eller mindre — mot gängse sammanlevnadsregler.
Det talas om hur
denna ungdom skall behandlas. Den ene
anser det skall ske på ett humant sätt.
Det kallas dalt av den andre. Den senare
tror på straff som en betydelsefull
faktor i uppfostringsarbetet. Det skapar
trots anser den förre. Under tiden breder
hållningslösheten ut sig och uppträder
i allt lägre åldrar. Kriminaliteten
växer och brotten blir svårare.

Vad gör vi, som är satta till att vårda
och fostra dessa ungdomar? Vi försöker
att så gott det går reda ut och lösa
problemen, men för övrigt bara väntar
vi att resurserna skall förbättras. Vi
väntar på flera —■ många — och bättre
anstalter. Men vi vet samtidigt att detta
blott är ett önsketänkande. Statens finanser
tillåter inte den upprustning som
behövs, och kommunerna slår ifrån sig
och hävdar att detta är statens angelägenhet.

Vi måste således söka nya vägar, vägar,
som snabbt leder till förändrade
förhållanden. Sådana vägar finns. Som
exempel vill jag nämna andra behandlingsmetoder
samt kraftig överbeläggning
på anstalterna med ökade personalresurser
i proportion därtill, övervakningsproblemet
skall jag inte ta upp
i detta sammanhang utan hålla mig till
klientelets behandling.

För att gå rakt på sak. Jag tror att vi
måste börja använda hårdare behandlingsformer,
dock inom humanitetens
ram. Hur skall detta ske? Jo, genom
ökade möjligheter till att förhindra eller
försvåra för ungdomarna att avvika
eller rymma från barnhem och andra
anstalter. Vi måste låsa om besvärliga
barn och ungdomar---.

När frågan nu uppkommer om lås
inom den kommunala barnavården går
meningarna isär om det är tillåtet eller
ej. Motståndarna till lås förfäktar, att
lagen ej tillåter lås eller rättare sagt att
det ej finns någon bestämmelse därom

i lagen. Andra avfärdar det med att
lås ej behövs eller ej skall finnas, med
andra ord man utesluter lås antingen
det är lagligt eller ej. Flertalet av dem
som motsätter sig inlåsning har ett mycket
tungt vägande skäl för sin uppfattning.
Faran för missbruk! Förespråkarna
för lås resonerar på följande sätt.
Föräldrar har rätt att låsa in sitt
barn vid behov. Eftersom vården om
barnet vid omhändertagande överflyttas
från föräldrarna till barnavårdsnämnden,
som därigenom övertar ansvaret
för barnet följer att föräldrarätten
om inlåsning överflyttas på barnavårdsnämnden.
Innehållet i 32 § i barnavårdslagen
är det som ger stöd för
en sådan åtgärd---.

Inlåsningsmöjligheterna kan på vissa
ställen föra med sig ändrade lokaldispositioner,
dock endast på anstalter som
hyser det mest svårskötta klientelet och
på upptagningshem för missanpassad
ungdom. Någon omdisposition till
fängelseliknande anstalter får ej komma
i fråga. Men det måste finnas ett
rum utrustat med säkerhetsanordningar
som förhindrar flykt. För övriga hem
och anstalter krävs inga särskilda anordningar
— det räcker att man kan
och får låsa».

Frågan om barnavårdsnämndens befogenhet
att tvångsvis kvarhålla omhändertagen
ungdom är också föremål
för delade meningar i yttranden, som
avgivits över barnavårdskommitténs betänkande
om utredningshem.

Strafflagberedningen hävdar sålunda
i sitt yttrande över betänkandet att av
vårdbestämmelsen i 32 § barnavårdslagen
följer rätt och plikt för barnavårdsnämnden
att förhindra fortsatt
brottslighet såväl under utredningstiden
som under behandlingstiden ävensom
rätt för barnavårdsnämnden att hindra
den som intagits i upptagningshem
från att rymma därifrån, ehuru man
»hittills nöjt sig med att genom yttre
anordningar faktiskt möjliggöra för

Tisdagen den 15 april 1958

Nr 14

Interpellation ang. barnavårdsnämnds befogenhet att förhindra rymning från upp -

tagnings- och ungdomshem

barnavården att hindra i anstalt intagen
från att avvika». Liknande ståndpunkter
anföres av andra remissinstanser.

Socialstyrelsen gör däremot gällande
en betydligt snävare tolkning av den
lagliga möjligheten för barnavårdsnämnden
till tvångskvarhållande. Barnavårdsnämndens
på föräldrarnas rätt
gentemot barnen byggda befogenhet anses
mycket begränsad. Det är enligt socialstyrelsens
mening uteslutet, att barnavårdsnämnd
skulle äga inrätta ett
upptagningshem eller ungdomshem på
sådant sätt, att hemmet eller avdelningen
därav finge sluten karaktär.
»Den stränga begränsning av en omhändertagens
handlingsfrihet, som skulle
bliva följden av hans intagning på ett
dylikt hem eller en dylik avdelning, går
nämligen långt utöver de befogenheter,
som kan härledas ur föräldramakten. En
sådan total kontroll av den omhändertagnes
handlingsmöjligheter kan komma
till stånd endast om man väljer
behandlingsformen intagning på ungdomsvårdsskola».
Befogenheten för en
föreståndare på ett upptagningshem angives
sammanfattningsvis i socialstyrelsens
yttrande något svårtydbart vara
»att på förekommen anledning utöva
ett måttligt tvång för att säkra uppsiktsrätten
till förhindrande av rymning».
Härjämte framhålles en enligt min mening
egendomlig konsekvens av den
kommunala barnavårdsverksamhetcn. »I
detta sammanhang vill socialstyrelsen
rikta uppmärksamheten på att sådana
upptagningshem, som företrädesvis är
avsedda för åldersklasser över 16 år,
icke är att betrakta som barnhem i
barnavårdslagcns mening. Till följd härav
upptages sådana hem icke i den
barnhemsplan, varom föreskrift lämnas
i 40 §, och ej heller är verksamheten
där underkastad socialstyrelsens eller
länsstyrelsernas tillsyn enligt bestämmelsen
härom i 21 §. Ett exempel på
sådana hem utgör Skrubba ungdoms -

hem, där för Stockholms vidkommande
en stor del av de unga lagöverträdare
som strafflagberedningen åsyftar intages
för utredningsändamål eller i avbidan
på att plats kan beredas på ungdomsvårdsskola.
Avsaknaden vid sådana
hem av varje statlig kontroll över
verksamheten gör att man icke ens kan
överväga, att där företagen behandling
av en omhändertagen skulle kunna ta
formen av sluten vård».

I samband med den alltjämt ökade
brottsligheten synes ytterst angeläget
att klarhet vinnes om vilken befogenhet
barnavårdsnämnden har att tvångsvis
förhindra rymningar samt om möjlighet
finnes att i brottsförebyggande
syfte med tillgängliga resurser vidtaga
lämpligare åtgärder inom barna- och
ungdomsvårdens ram i avbidan på reformarbetets
genomförande.

Med stöd av vad sålunda anförts får
jag hemställa om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet rikta följande
frågor:

1) Vilka befogenheter att förhindra
rymning tillkommer enligt gällande rätt
barnavårdsnämnd vid omhändertagande
å upptagnings- eller ungdomshem?

2) Överväges inom socialdepartementet
några provisoriska åtgärder till förhindrande
av ovan angivna olägenheter? Denna

anhållan bordlädes.

§ 20

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående förfarandet i kammarrätten,
m. m.,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8
mom. taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623) jämte i ämnet
väckta motioner,

Nr 14

Tisdagen den 15 april 1958

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om sjömansskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som utgår på
grund av vissa s. k. riskgarantier;

bankoutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner om utredning
och förslag i frågan om full sysselsättning
och trygghet i anställningen;

första lagutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om upphävande av
lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående
förbud mot förvärv från utlandet
av vissa fartyg;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i vägtrafikförordningen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948
(nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824),

nr 23, i anledning av väckt motion
angående upptagande av ersättningsmedel
för insulin i förteckningen över
kostnadsfria läkemedel,

nr 24, i anledning av väckta motioner
om undvikande av skyldighet för utländska
medborgare att utgöra folkpensionsavgift
i vissa fall får retroaktiv
verkan, och

nr 25, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 10 § sjömanslagen;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av motioner om
viss ändring av 33 § expropriationslagen,

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
om hyresreglering m. m., och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den
19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, såvitt propositionen
avser täckande av vissa kostnader vid
förutvarande Strömsholms hingstdepå,
och

nr 21, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ytterligare ändamål,
vartill de under anslaget till Gottgörelse
till trädgårdsnäringen för av
dess utövare erlagd bensinskatt anvisade
medlen måtte få disponeras; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av motioner angående
utredning av frågan om avståndskostnadernas
inverkan på levnads- och
produktionskostnaderna i Norrland,
nr 16, i anledning av motion om en
allsidig utredning beträffande den
svenska reklamens omfång och kostnader,
m. m., och

nr 17, i anledning av motioner om
utredning rörande prostitutionsproblemet.

§ 21

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1958/59 till Civilförsvarsstyrelsen:
Avlöningar;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj :ts
i propositionen nr 1 under femte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1958/59 till Ferieresor
för husmödrar;

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

nr 181, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1958/59 till
Bidrag till Föreningen Fruktdrycker;
och

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

§ 22

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner avlämnats till kammaren,
nämligen

nr 141, angående dispositionen av vissa
kronolägenheter, m. m.,

nr 149, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation m. m.,

nr 151, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. samt 5, 8 och
11 §§ förordningen den 16 maj 1884 (nr
25) angående patent,

nr 152, med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
och

nr 153, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr

71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 23

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 521, av herr Andersson i Ronneby,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 110, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret,
och

nr 522, av fröken Vinge m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
145, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 26
juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.03.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 16 april

Kl. 10.00

§ 1

Herr TALMANNEN anförde:

Arbetsplena kommer att denna vecka
äga rum i vanlig ordning fredagen den
18 innevarande april kl. 13.00.

Under nästkommande vecka kommer
arbetsplena att anordnas tisdagen, onsdagen,
torsdagen, fredagen och eventuellt
även lördagen.

Vid onsdagens plena påbörjas behandlingen
av särskilda utskottets utlåtande
angående folkpensionering.

Kamrarnas sammanträdestider kommer
att anslås på sedvanligt sätt.

Arbetsplena kommer även att hållas
måndagen den 28 april.

§ 2

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor; och lämnades
därvid ordet till

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,

som yttrade:

Herr talman!

För vart och ett av de val som skola
företagas vid detta plenum ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Varje
lista upptar namn å så många personer,
som det ifrågavarande valet avser.

Den av herr förste vice talmannen för
valet av valmän avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Gustafson i Dädesjö

Johnsson i Kastanjegården

Sköldin

Gezelius

Landgren

Malmborg

Nilsson i Göteborg

Ekström i Björkvik

Dickson

Sjölin

Onsjö

Bengtsson i Varberg
Andersson i Ryggestad
Christenson i Malmö
Munktell
Wiklund

Johansson i Torp
Liljedahl, fröken
Asp

Regnéll

Rimås

östrand

Svensson i Stenkyrka
Karlsson i Olofström.

Herr talmannen uppläste nu denna
lista, vilken kammaren godkände; och
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till valmän.

§ 3

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, vilken un -

der partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:

Wallin, fru

Larsson i Stockholm

Odhe

Cassel

Almgren

Stenberg

Nilsson i Östersund
Andersson i Ronneby
Wallerius, fröken
Strandh
Börjesson
Forsberg.

Sedan denna lista av herr talmannen
upplästs och av kammaren godkänts,
förklarades de personer, vilkas namn
funnos upptagna å listan, utsedda till
suppleanter för här ifrågavarande valmän.

§ 4

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet liggande propositioner.
Därvid remitterades

till jordbruksutskottet propositionen
nr 141, angående dispositionen av vissa
kronolägenheter, m. m.; och

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

149, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation m. m.,

nr 151, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. samt 5, 8 och
11 §§ förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent,
nr 152, med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
och

nr 153, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr
71), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.

§ 5

Föredrogos var efter annan följande ä
kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.
itkår — Avhjälpande av svårigheter för näringslivet i

Lån till Uppsala

Blekinge

till statsutskottet motionen nr 521, av
herr Andersson i Ronneby; och

till bevillningsutskottet motionen nr
522, av fröken Vinge m. fl.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 35,
39, 40 och 42, bankoutskottets utlåtande
nr 19, första lagutskottets utlåtande nr
25, andra lagutskottets utlåtanden nr 20
—25, tredje lagutskottets utlåtanden nr
16—18, jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 15, 20 och 21 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 15—17.

§ 7

Föredrogs den av herr Eliasson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående barnavårdsnämnds
befogenhet att förhindra
rymning från upptagnings- och ungdomshem.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Anslag å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
68, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetået 1958/59, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2b

Lån till Uppsala studentkår

Sedan punkten föredragits, lämnades
ordet på begäran till

Herr MUNKTELL (h), som yttrade:

Herr talman! Jag vill bara i största
korthet beklaga att utskottet inte heller
i år ansett sig kunna tillmötesgå de motioner,
som väckts om ett studentkonviktorium
i Uppsala. Det tjänar här
ingenting till att upprepa alla de skäl
som talar för ett sådant. Jag vill bara
understryka att ett verkligt behov föreligger
och att alla som sett förhållandena
kan intyga detta. Om kammarens
ledamöter hade sett de matställen och
kaféer, som studenterna är hänvisade
till, skulle ni verkligen förstå det.

Men då ett yrkande om bifall till motionerna
inte har någon chans att vinna
majoritet och då utskottets skrivning
är ytterst positiv, har jag inte något
yrkande. Jag understryker endast att
den åsikt, som kommer till uttryck när
man skriver att utskottet »förväntar» att
det skall kunna bli ett dylikt konviktorium,
delas helt och fullt av alla dem,
som har det oerhört svårt just därför att
inte konviktoriet finns, nämligen alla
som tillhör den kommande generationen
av intellektuella i Uppsala.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
69, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1958/59 till Musikaliska
akademien med musikhögskolan
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Avhjälpande av svårigheter för näringslivet
i Blekinge

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion angående
åtgärder till avhjälpande av vissa
svårigheter för näringslivet i Blekinge
län.

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Avhjälpande av svårigheter för näringslivet i Blekinge

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! I en motion i denna
kammare har jag ansett mig böra fästa
riksdagens uppmärksamhet på de särskilda
problem i fråga om sysselsättningsmöjligheterna
och näringsverksamheten
i allmänhet, som sedan lång
tid kännetecknat Blekinge län.

Motionen har behandlats i det nu föreliggande
utlåtandet från bankoutskottet.
Att statsmakterna skulle ägna särskild
uppmärksamhet åt Blekinges problem
motiveras framför allt av följande
två omständigheter. Först och främst
har sysselsättningen och utvecklingen
av näringsverksamheten i länet under
rätt många år varit påtagligt ogynnsamma,
ogynnsammare än vad i allmänhet
varit fallet i riket i övrigt. Utöver de
uppgifter, som lämnats i motionen, vill
jag hänvisa till arbetsmarknadsstyrelsens
remissyttrande. Här påpekas sålunda,
att vad gäller stadsnäringarna
— industri, handel, samfärdsel och liknande
— har Blekinge mellan 1940 och
1950 haft den svagaste sysselsättningsutvecklingen
av samtliga län. Sysselsättningsökningen
inom stadsnäringarna
utgjorde under 1940-talet för hela
riket 16 procent men för Blekinge bara
en halv procent. Mellan 1950 och 1955
var Blekinge det enda län — jämte Gotlands
län — som hade en absolut minskning
av befolkningen. I fråga om arbetslösheten
gäller att medan arbetslöshetsprocenten
för åren 1956 och 1957 varit i
genomsnitt 1,5 och 1,9 för hela riket,
har den för Blekinge varit 2,9 och 2,8,
alltså nära nog dubbelt så stor.

Den andra omständigheten som enligt
min mening motiverar särskild uppmärksamhet
från statsmakternas sida
i fråga om Blekinges problem är, att
dessa till viss del direkt hänger samman
med olika åtgärder från statens sida.
Jag hänvisar till länsstyrelsens re -

missyttrande, där det säges: »Till väsentlig
del torde således den stagnerande
sysselsättningen i Karlskronaområdet
kunna förklaras av omständigheter, som
inte är beroende av lokala förutsättningar
eller åtgärder utan sammanhänger
med centralt fattade beslut.» De särskilda
åtgärder från statsmakternas sida,
som påverkat sysselsättningen och
befolkningsutvecklingen i denna del av
landet i negativ riktning, är reduceringen
av flottans personal och anläggningar
i Karlskrona. Då denna fråga
kommer upp i ett senare sammanhang,
i samband med riksdagens behandling
av försvarspropositionen, är det inte
min avsikt att nu ingå på den. Jag vill
dock passa på tillfället att stryka under
det särskilda ansvar och de förpliktelser
gentemot denna landsdel som åvilar
statsmakterna.

De särskilda sysselsättnings- och näringspolitiska
problem, som råder i Blekinge
län, hade utan tvekan motiverat
en särskild utredning härom. Utskottet
har för sin del ansett att det utredningsarbete,
som påbörjats inom länsstyrelsen
i Blekinge, i sak motsvarar det syfte
som den i motionen föreslagna utredningen
skulle få. Med den i sak förstående
hållning som utskottet intagit har
jag, herr talman, ingen anledning att
ställa något särskilt yrkande på denna
punkt.

Bland de olika åtgärder, som statsmakterna
skulle kunna vidtaga för att
komma till rätta med de näringspolitiska
problemen i Blekinge, har jag i
motionen pekat på de olika former i
vilka möjligheter finns att direkt eller
indirekt påverka kreditförsörjningen
till företagsamhetens fromma. Länsstyrelsen
har i sitt remissyttrande särskilt
understrukit denna sak. Utskottet har
här uttalat, att det har »anledning utgå
från att utvecklingen inom näringslivet
i länet kommer att speciellt beaktas
både då det gäller fördelningen av kreditmedel
åt småindustri och handel och
vid den rådgivande lokaliseringsverk -

Onsdagen den 16 april 1958 fm. Nr 14

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra ut
föra vapenfri tjänst

samheten». Detta uttalande från utskottets
sida i anledning av motionen är
givetvis värdefullt. Jag utgår ifrån att
det skall komma att bli beaktat av vederbörande
instanser. Med hänsyn till
det av utskottet här gjorda positiva uttalandet
anser jag mig, herr talman,
för dagen inte böra göra något annat
yrkande än utskottets.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemstäldan
bifölls.

§ 11

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förverkande
av alkoholhaltiga drycker
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Lämpligare behandling av värnpliktiga,
som av religiösa betänkligheter vägra
utföra vapenfri tjänst

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckt motion
angående beredande av möjlighet till
lämpligare behandling av värnpliktiga,
som av religiösa betänkligheter vägra
att utföra vapenfri tjänst.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en i andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 356 av herr Eliasson i Stockholm.
I motionen hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte föreslå
utredning beträffande möjlighet till
lämpligare behandling av sådana värnpliktiga,
som på grund av religiösa betänkligheter
icke ansåge sig kunna utföra
vapenfri tjänst.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 356, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Gustafsson i Borås, fröken Bergegren
och herr Eliasson i Stockholm, vilka an -

sett att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motion,
11:356, måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa om en förutsättningslös utredning
av frågan om åstadkommande
av en lämpligare behandling av sådana
värnpliktiga, som på grund av religiösa
betänkligheter vägrade att fullgöra
tjänst, vartill de såsom vapenfria uttagits.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Orsaken till att detta
ärende ligger på riksdagens bord är ju
den motion, nr 356, som avlämnats av
herr Eliasson i Stockholm. De människor,
som motionären närmast tar
sikte på, är de som tillhör den egendomliga
sekten Jehovas vittnen — de
kallar sig så efter 1931; förut liette de
russelianare efter rörelsens grundare
Charles Russel. De intar principiellt
en negativ hållning till stat och samhälle
och i konsekvens härmed en absolut
negativ ställning till värnplikten.

De samvetsömma värnpliktiga har,
som alla vet, tre möjligheter att fullgöra
vad som i lag kallas vapenfri värnplikt.
Det är tjänst inom den militära
sjukvården, utbildning i brandtjänst
eller helt civilt arbete med att t. ex.
hugga i skogen, måla kraftledningsstolpar
eller arbeta med utgrävningar. Man
kan säga att alla vanliga samvetsömma
slussas in på något av dessa arbetsområden.
Jehovas vittnen säger som regel
nej till allt detta. Paragraf 5 i värnpliktslagen
ger ingen möjlighet att bereda
denna typ av vägrare annan tjänstgöring,
utan de ådömes fängelse för vägran
att lyda order.

Motionären anser att denna typ av
s. k. brottslingar inte hör hemma bland
vad som kan kallas ett ordinärt fängelseklientel,
och de blir i sina egna ögon
och enligt sektens och allmänhetens
uppfattning bara martyrer för sin tro.

42 Nr 14 Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra utföra
vapenfri tjänst

Man kan då undra, om fängelse är den
riktiga korrektionsmetoden för att
komma till rätta med dessa människor
och om det inte rent av är så, att det
samhälle, som vill söka bringa varje
medlem till sådan anpassning i samhällslivet
som ansvar och solidaritet
kräver, här motverkar sina egna intentioner.

Den nu gällande lagen av år 1953
grundar sig på ett betänkande — SOU
1942: 15 — där man även sysslade med
det problem som uppkommer till följd
av att en del vapenfria värnpliktiga
vägrar utföra civilt arbete. De sakkunniga
framhöll då att sådana värnpliktiga
företrädesvis finns bland Jehovas
vittnen, men de sakkunniga ifrågasatte
inte att helt befria dylika samvetsömma
från varje slag av tjänstgöringsskyldighet,
utan uttalade bara i princip i sammanhang
med vissa straffsrättsliga
spörsmål, att fängelse och straffarbete
icke är lämpliga former för statens reaktion
mot insubordinationsbrott som
icke har annan grund än samvetsbetänkligheter.

Frågan är då, om man bör söka efter
vägar, som innebär att fängelsestraff
icke tillämpas utan som gör att andra
tänkbara alternativ kan vara tillämpliga.
De remissinstanser som behandlat
herr Eliassons motion ställer sig kritiska
i en del fall, andra är tveksamma
och vissa ställer sig positiva till en utredning.
Bland dem, som är odelat positiva
till tanken på en sådan, befinner
sig märkligt nog överbefälhavaren —
eller jag kanske hellre skulle säga: naturligt
nog överbefälhavaren.

Han har enligt min mening ett sakligt
grepp på frågan när han säger att frihetsstraff
för Jehovas vittnen varken
har avskräckande inverkan eller medverkar
till deras återinpassning i samhället
och att man därför bör pröva
andra vägar, överbefälhavaren har intet
att erinra mot en utredning som tar
sikte på att söka komma till rätta med

dem som vägrar att fullgöra vapenfri
tjänstgöring.

Det kan vara intressant att notera,
att samma ståndpunkt intas av stadsfiskalsföreningen,
som tillstyrker en förutsättningslös
utredning. Även häradshövdingeföreningen
och statsåklagaren
i Stockholm är av samma uppfattning.

Jag är angelägen att försäkra att
några större skiljaktigheter i sak inte
förefinns mellan utskottet och oss reservanter.
Utskottet utgår dock nära
nog a priori från att de människor det
här gäller går det inte att komma till
rätta med, vilka vägar man än prövar,
och därför får både de och samhället
finna sig i att fängelsedörrarna öppnas
och stänges för detta klientel både en,
två, tre och fyra gånger. Domstolarna
hälsar så småningom på dessa pojkar
som på gamla bekanta, när de gång efter
gång kommer tillbaka.

Vi reservanter återigen anser, att man
bör göra en förutsättningslös prövning.
Vi har ingen patentmedicin att anvisa
men vi har pekat på några tänkbara vägar.
Vi anser att det inte är uteslutet, att
om en inkallelse sker genom ett civilt
organ i stället för genom militär myndighet,
skulle reaktionen kunna bli en
annan hos de människor det här gäller.

I utredningen kunde man även överväga
möjligheten av en rent civil tjänstgöring,
grundad på en särskild lagstiftning
och utan anknytning till militärväsendet.
Man kunde även — som sker
i andra länder — sedan den värnpliktige
avtjänat sitt fängelsestraff befria honom
från vidare inkallelse. Fängelsestraffet
borde då givetvis vara strängare
än den månad som nu är det vanliga
vid förstagångsvägran.

Givetvis måste man ha som riktmärke
att söka få till stånd en förordning,
som på alla sätt — så långt detta nu är
möjligt — utplånar de skillnader i de
uppoffringar som avfordras de värnpliktiga
å ena sidan och det fåtal som
det kan bli fråga om i den nya lagen å

Onsdagen den 16 april 1958 fm. Nr 14

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra ut
föra vapenfri tjänst

den andra. Jag tror att det finns möjligheter
att finna sådana förordningar
som förtar all lust till simulation.

Herr talman! Vad jag här sagt är inte
något utslag av omsorg om och sympati
för Jehovas vittnen som rörelse betraktad,
utan om de människor det gäller.
Det tror jag att inte minst Jehovas vittnen
själva skall kunna intyga. Jag anser
att denna rörelse, som har omkring
7 000 medlemmar i vårt land, är en
kvasireligiös sekt som inte tillför vårt
land något av värde religiöst sett utan
fastmer i sina konsekvenser är samhällsfientlig
och skadlig. Jag anser dock
att behandlingsmetoden av de unga
män, som underligt nog ansluter sig
till sekten, är felaktig både ur metodisk
synpunkt och ur samvetsfrihetssynpunkt.
Det vore, herr talman, värdigt
riksdagen att i varje fall försöka att
hitta på några nya och bättre vägar att
komma till rätta med dessa människor.
Skjutsen ut och in i våra fängelser är
inte den bästa metoden.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till vår reservation.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp) och Larsson i Stockholm
(fp).

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! För att förebygga alla
missförstånd vill jag till en början förklara,
att jag varken är pacifist eller
tillhör Jehovas vittnen. Jag är inte heller
någon teolog och kan således inte
närmare utveckla de grundsatser som
sekten Jehovas vittnen bygger sin tro
på. Jag vet emellertid att sektens ledning
gör gällande, att den redogörelse
för deras lära som lämnas i historiken
i detta lagutskottsutlåtande av dem anses
bygga på en hel del mycket föråldrade
återgivningar och ingalunda anses
av dem själva såsom någon representativ
sammanfattning av deras tro.

Jehovas vittnen anser att bibeln åläg -

ger dem att inte göra någon som helst
jordisk vapentjänst. De stöder sig därvid
bland annat på uttalanden i Nya testamentet,
Paulus’ brev till efesierna, 6
kap. 11—17 verserna. De anser att nationerna
inte bör bekriga varandra under
några omständigheter, eftersom hela
världen är Guds rike. Varje som helst
slag av vapentjänst eller surrogat för sådan
tjänst anses av dem såsom förkastlig.

För övrigt uppträder dessa människor
ingalunda som några samhällsmässigt
störande individer. Jag citerar följande
ur en dansk redogörelse för denna
sekt: »Det må framhävas så starkt
som möjligt, att Jehovas vittnen på alla
andra områden handlar i full överensstämmelse
med gällande lagstiftning
och nästan i särskilt hög grad strävar
efter att leva ett liv utan att komma
i konflikt med gällande bestämmelser.
Det ställes mycket stränga krav på medlemmarna.
Således måste dessa för att
bliva accepterade som medlemmar av
samfundet en lång tid utföra ett stort,
oavlönat personligt arbete, som bland
annat består i att genom försäljning av
tidningar och tidskrifter och genom
husbesök sprida sektens lära och samtidigt
förkunna Skriftens ord. Också genom
bibelstudier, sammankomster och
föredrag söker medlemmarna att sprida
upplysning om bibelns ord och profetior.
I moraliskt hänseende ställes
stränga krav på medlemmarna.» Man
godtar således inte medlemmar som
bryter mot dessa krav.

Den intolerans och den hänsynslöshet
som från samhällets sida visas denna
lilla grupp av människor står enligt
min mening i bjärt kontrast mot all den
förståelse och all den humanitet som visas
även mycket grovt belastade kriminella
personer. Man har en känsla av
att samhället resonerar ungefär som så,
att denna lära är avskyvärd och därför
må dessa människor gärna sitta i fängelse.

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra utföra
vapenfri tjänst

Jag förstår inte hur man över huvud
taget kan försvara att man ger sig in i
någon etisk värdering av deras lära som
motivering för ställningstaganden för
eller emot denna sak. Det är dock detta
man gör. Man gör det utan att sekten
själv får tala om vad läran omfattar.
Här anser man sig kunna döma vederbörande
ohörd.

Utskottet har inte ens aktat nödigt att
remittera motionen till sekten. Man säger
sig ändå veta vad sekten har att
andra. I detta fall kanske man resonerar
som så, att man bär gamla uppgifter
att bygga på, uppgifter i detta utskottsutlåtande
som sekten bestrider
och som den inte haft tillfälle att bemöta.

I »historiken» citeras i utskottsutlåtandet
att Jehovas vittnen har framhållit
att hela nuvarande världsordningen
är i »satans våld», och här citeras också
med förkärlek en hel del liknande mustiga
klyschor som inte bygger på annat
än bibelcitat. De framhåller själva
att de därmed avser vad som står i Paulus’
brev till efesierna 6 kap. 12 versen:
»Ty den kamp vi hava att utkämpa är
en kamp icke mot kött och blod, utan
mot furstar och väldigheter och världshärskare,
som råda här i mörkret, mot
ondskans andemakter i himlarymderna.
»

Hur skulle det vara om man som
skäl mot den kristna religionen drog
fram lösryckta mustiga bibelcitat och
sade: Se vad de kristna predikar! Man
skulle kunna ta fram isolerade bibelcitat
som ser lika skrämmande ut som
dem som man plockat fram i utskottshistoriken.

Man påpekar i historiken i utskottsutlåtandet,
tydligen som något mindre
skyddsvärt, att Jehovas vittnen grundar
sin vapenvägran på dessa bibelord men
icke som andra samvetsömma framför
allt på det orätta att döda eller på Jesu
kärleksbud. Jehovas vittnen framhåller
dock själva, att de också tycker det är

orätt att döda och att de också hylla
det kristna kärleksbudet.

Man har sagt i utskottsutlåtandet att
Jehovas vittnen icke underkänner självförsvar
utan understryker denna rätt.
Man tillägger i utlåtandet i detta sammanhang:
»Ett Jehovas vittne är sålunda
berett att med vapen i hand försvara
sig själv och sina likasinnade men
icke det land, vari han enligt statens lagar
är medborgare.» Är det inte någon
som tänker på sakförarargumentation
när man läser sådana slutsatser av den
omständigheten att man accepterar rätten
till självförsvar?

Jehovas vittnen har själva förklarat,
att de icke anser hinder föreligga att
försvara sig om de blir angripna med
våld. De har emellertid samtidigt påpekat
att det krig på domens dag som de
talar om icke får tagas i den bokstavliga
betydelse man lagt däri. De framhåller
att deras krig främst är ett andligt
krig. Eftersom de anser hela världen
som ett rike, vars högsta väsen är
Gud eller Jehova, blir ju — även med
en bokstavlig tolkning — deras uppfattning,
att de inte bör gripa till vapen
mot människor därför att dessa tillhör
en annan statlig nation, logisk.

Vare hur som helst med deras lära,
men de skall väl behandlas varken
bättre eller sämre därför att vi gillar
eller ogillar deras lära. Här har man
väl endast att konstatera att det finns
flera tusen människor i detta land —•
enligt uppgift från sekten omfattas dess
lära av cirka 7 600 aktiva medlemmar
i Sverige och i den övriga världen, i
164 länder, av 750 000 medlemmar —
som har den uppfattningen att deras
religion förbjuder dem att göra varje
slags militärtjänst och att fråga är om
oförvitliga medborgare, som inte på
något sätt med våldsmedel angriper
samhället eller visar några som helst
tendenser i den riktningen. De påpekar
själva i en av dem antagen officiell
handbok att de inte är några sam -

Onsdagen den 16 april 1958 fm. Nr 14

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra utföra
vapenfri tjänst

hällsomstörtare. Om någon av dem, säger
de, skulle ta del i ett försök att
störta regeringen med våld eller annat
olagligt maktmedel, skulle detta vara i
strid med Guds den allsmäktiges lag.

Att som utskottet och de sakkunniga
har gjort sätta något slags moraliskt
betyg på deras etik, ankommer inte på
oss.

Man gnuggar sig därför nästan i
ögonen för att förvissa sig om att man
icke läser i skrifter från religionsförföljelsens
tidevarv eller från trettiotalets
Tyskland, där så gott som alla Jehovas
vittnen avrättades, då man läser
ur det i utskottsutlåtandet citerade
sakkunnigutlåtandet från 1941 års utredning
angående samvetsömma värnpliktiga.
Låt mig bara citera några meningar
från sidan 6 i utskottsutlåtandet:
---»bland de samvetsömma

finnas personer, som icke förtjäna
särskild hänsyn från samhällets sida.»
Vidare: »Enligt de sakkunnigas me ning

bör från samhällets sida någon
hänsyn icke tagas till de bevekelsegrunder,
de må benämnas samvetsskäl
eller annat, som föranlett dessa personers
ställningstagande.» Man citerar
önskemål om att rörelsen upplöses och
spridandet av dess lära förbjudes.

Ytterligare kommentarer härom är
överflödiga. Det är bara att slå fast att
detta utskottsutlåtande ytterligare spikar
fast, att det är människor som inte
är värda hänsyn. Detta står på sidan
17 nederst i följande ordalag: »Såväl
de sakkunniga som Kungl. Maj:t och
riksdagen fann i fråga om behandlingen
av dessa värnpliktiga, att deras samvetsbetänkligheter
— — — icke borde
åtnjuta respekt» av samhället.

Är det inte mycket som den svenska
kyrkan inte respekterar, t. ex. i
den katolska läran eller i judarnas religion,
men som man ändå i olika sammanhang
tagit hänsyn till när det gäller
konfliktsituationer, som utövare av
andra religioner ställts inför i det

praktiska livet? Det gäller t. ex. befrielse
från morgonbönen i skolorna, befrielse
från religionsundervisningen,
rätt till utträde ur kyrkan o. s. v. Även
om Jehovas vittnen är en för de flesta
förhatlig villolära, kan man fråga sig
hur det är med tillämpningen från
samhällets sida i detta fall av det
kristna kärleksbudet. Jag skall avstå
från någon moralisk betygsättning på
den punkten.

Jag skall sedan i korthet övergå till
att beröra hurudana förhållandena är
i utlandet. Det finns ingen som helst
utredning om hur Jehovas vittnen behandlas
i andra länders lagstiftning.
Såvitt jag vet är deras rörelse förbjuden
endast i åtta öststater. I USA finns
såvitt jag vet möjligheter till hel befrielse
för dessa värnpliktsvägrare. Utskottets
sekretariat har inhämtat kortfattade
upplysningar om engelsk rätt,
och såvitt dessa upplysningar utvisar
finns möjlighet till hel befrielse även i
England för värnpliktsvägrare. Många
länder nöjer sig med endast något
straff, och därefter sker frikallelse. Så
är t. ex. förhållandet i Danmark. Det
vore väl i alla fall en mera acceptabel
idé än att släpa dessa människor ut
och in från fängelse till domstol och
från domstol till fängelse igen tre,
fyra, fem, sex, sju, åtta gånger. Danskarna
klipper redan i början till med
ett relativt långt frihetsstraff och därefter
frikallas vederbörande från värnpliktstjänst.

Själv har jag vid flera tillfällen handhaft
sådana ärenden, särskilt under min
tjänstgöring som åklagare i Jönköping
under åren 1947—1950, och de här målen
har alltid gjort ett pinsamt intryck
på mig. Det finns ingen utredning om
hur många som varje år döms till fängelse.
Man kan inte få någon uppgift
härom från försvarsstaben och man kan
inte få någon uppgift från statistiska
centralbyrån, men gissningsvis torde
det röra sig om ett par hundra männi -

46 Nr 14 Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra utföra
vapenfri tjänst

skor som på dessa grunder årligen döms
till fängelse.

Polisutredningen är ytterst rutinmässig.
Det går vanligen till på det sättet
att värnpliktsvägraren föres till ett regemente
och beordras att ta ett gevär. Det
gör han inte. Då beordras han att ta en
kvast. Det gör han inte heller. Sedan
skickas han till skogsarbete men vägrar
att utföra även detta arbete. Därefter
skrives en kort rapport och så kommer
saken efter åtal upp inför domstolen.
De tilltalade håller regelmässigt långa
försvarstal späckade med bibelcitat och
åberopar regeringsformens bestämmelser
om att konungen bör ingens samvete
tvinga eller tvinga låta. Ofta är
rättssalen besatt med sympatisörer, som
snarare styrkes i sin tro än motsatsen
att gärningsmannen — man får väl kalla
honom så fastän beteckningen passar
illa i sammanhanget — har rätt.

Så åklagare jag är tror jag inte på
straffhot i detta fall och tror inte på
vad utskottet skriver att straffhotet
måste antas verka återhållande på dem
som är tveksamma. Jag tror att man i
stället skapar martyrer. Det finns ingenting
farligare än att försöka kuva en
åsiktsriktning med våld. Har vi inte fått
tillräckligt med lärdomar om den saken?
Skall vi år 1958 behöva dras med
ett sådant rudiment av häxprocesser
som detta faktiskt är med dessa i övrigt
fullt oförvitliga personer? Det är skrämmande
att dessa skall behöva blandas
upp med ett kriminellt klientel på våra
fängelser. Jag får säga att den enda gång
då jag skäms för mitt yrke som åklagare
är när jag nödgas yrka fängelsestraff på
sådana här personer. Jag anser att det
är en det moderna och humana samhällets
inkompetensförklaring, att det
inte har någon annan utväg än att sätta
sådana här personer i fängelse. Detta i
en tid då vår polis inte hinner med att
ingripa mot mycket kriminella brottslingar,
då våra domstolar har en balans,
som på flera ställen inte kan bemästras,

när våra fängelser och våra fångkolonier
är överbefolkade. Detta är i sanning
ett tragikomiskt nit från rättsvårdande
myndigheternas sida.

Utskottet anger i sitt utlåtande en så
futtig motivering mot en utredning som
att denna kostar pengar och att det är
tvivelaktigt om vi kan nå längre än vad
vi har nått i detta fall. Jag vill bara
peka på hur delade uppfattningarna är
bland remissinstanserna i detta sammanhang.
Det är fem remissinstanser
som avstyrkt och fem som tillstyrkt.
Skall man då, när det gäller en ur
principiell synpunkt så viktig fråga,
underlåta att verkställa en utredning
därför att man anser att det är tvivelaktigt
om man kan nå längre därför att
en utredning kostar pengar? Man skulle
väl i all rimlighets namn, om man inte
anser sig kunna gå så långt att man frikallar
vederbörande helt från värnpliktstjänstgöring,
åtminstone efter en
utredning få fastslaget att vi inte skall
behöva inkalla dem mer än en gång till
värnpliktstjänstgöring och åtminstone
efter en fängelsevistelse frikalla dem
från värnpliktstjänst. Därefter bör de
väl tillräckligt ha sonat sitt »brott» och
inte gång på gång komma i fängelse. Jag
yrkar bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Hamrin i Kalmar
(fp), Kilsmo (fp), Carlsson i Stockholm
(fp), Keijer (fp) och Berglund
(fp).

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja understryka,
även om det kanske kan tyckas
onödigt, att det inte är någon speciell
sympati för sekten Jehovas vittnen som
har gjort att jag har anslutit mig till
yrkandet om en utredning på denna
punkt.

Jehovas vittnen är ju olika andra s. k.
samvetsömma inte bara genom att de
går så långt, att de också vägrar att göra
civil tjänst i stället för värnplikt, utan

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Lämpligare behandling av värnpliktiga,

föra vapenfri tjänst

också genom den motivering som de
andrar för sitt ställningstagande. Samhället
har tagit hänsyn till de människor
som på grund av religiösa eller andra
betänkligheter inte kan tjänstgöra som
vanliga värnpliktiga och har berett dem
möjlighet att på annat sätt fullgöra sin
värnplikt. Även om man inte allmänt
sett har någon förståelse för detta fåtal
människors resonemang, så respekterar
man dem och finner att deras motiv
i och för sig är så etiskt högtstående,
att man inte kan göra några allvarliga
invändningar mot dem, men Jehovas
vittnen vägrar att fullgöra någon som
helst tjänst i stället för värnplikten, inte
på grund av ett principiellt avståndstagande
från användande av våld, utan
därför att de betraktar samhället såsom
någonting i sig självt ont, som man
måste bekämpa och som man naturligtvis
då inte heller kan underordna sig
eller tjäna.

Vi tycker att detta ställningstagande
är orimligt, och skulle man dra ut det
till dess yttersta konsekvenser, skulle
det innebära att vederbörande över
huvud taget inte skulle kunna underordna
sig några som helst samhälleliga
institutioner och lagar. Varierande efter
graden av fanatism har väl sektens medlemmar
också gjort motstånd även mot
andra samhällets förordningar och lagar,
men de kan inte ställa sig utanför
samhällsgemenskapen, och därför har
de som en praktisk kompromiss koncentrerat
sig på att bjuda motstånd mot
samhället genom att vägra att fullgöra
värnplikt.

Men hur illa vi än tycker att detta
rimmar med de skyldigheter vi såsom
medborgare ändå har mot samhället
och mot varandra, så kan vi inte komma
ifrån att de här människorna onekligen
drivs av en djupt grundad övertygelse,
som ingenting kan rubba. Därvidlag
finns det heller ingen meningsskiljaktighet
mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna, i det man erkänner,

som av religiösa betänkligheter vägra ut att

det fängelsestraff som lagen nu påbjuder
varit misslyckat såsom ett medel
att återföra dessa människor till den
rätta ordningen. Utskottet har prövat
de olika vägar som motionären har anvisat
och även andra uppslag som framkommit
under ärendets behandling för
att se, hur man skulle kunna komma
ur det här dilemmat, men utskottsmajoriteten
har inte funnit att någon av de
anvisade vägarna är framkomlig. Man
tvivlar också på att det skall vara möjligt
att finna andra vägar att lösa frågan,
och därför har man avstyrkt en
utredning.

Nu skulle jag vilja påpeka att liksom
danskarna har funnit en annan metod
att behandla de här människorna så lär
också engelsmännen ha funnit en möjlighet
att befria Jehovas vittnen och liknande
från skyldighet att göra vapentjänst
utan att det har ansetts få den
vådliga verkan som utskottet pekar på,
nämligen att det inte längre skulle finnas
någon form av sanktion som skulle
verka avskräckande på nya vapenvägrare.

Vi har svårt att känna sympati för de
här människorna, och det kanske influerar
på vårt ställningstagande när vi ställer
oss avvisande i detta fall, men jag
undrar om ändå inte en utredning skulle
kunna finna en lösning som vore acceptabel,
så att vi för framtiden sluppe
höra talas om människor, som gång på
gång dömts till fängelse på grund av
sina samvetsbetänkligheter utan att det
på minsta sätt rubbat vederbörande i
deras övertygelse, fastän straffen för
varje gång blivit allt strängare. Det
kostar också samhället mycket pengar
att föra rättegångarna och att hålla de
här människorna i fängsligt förvar. Vi
använder för dem dyra platser på fångvårdsanstalterna,
som skulle kunna utnyttjas
på ett från samhällets synpunkt
nyttigare och ändamålsenligare sätt.

Herr talman! .lag är medveten om att
det här problemet är synnerligen svårt

48 Nr 14 Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra utföra
vapenfri tjänst

och att det inte finns någon hundraprocentig
säkerhet för att en utredning
skulle komma till en lösning. Jag anser
emellertid frågan så betydelsefull, att
den ändå bör bli föremål för utredning.
Jag ber därför att få biträda yrkandet
om bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herr Lundberg
(s), fru Torbrink (s) och herr
Adamsson (s).

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Att de samvetsömma
värnpliktiga utgör ett problem är ingen
ny upptäckt, som motionären har gjort,
utan det har man varit på det klara
med länge. Redan vid sekelskiftet, närmare
bestämt år 1902, började man ta
hänsyn till dem som hade samvetsbetänkligheter
mot att bära vapen, och
man ordnade en värnpliktstjänstgöring
som bestod av civilt arbete.

Den nuvarande ordningen har tillkommit
genom en lag som riksdagen
fattade beslut om år 1943. I den utredning
som låg till grund för beslutet tog
man också upp den sorts vapenvägran
som det här är fråga om, d. v. s. då
vederbörande inte har samvetsbetänkligheter
enbart mot att bära vapen utan
mot att över huvud taget göra någonting
för staten. De har förakt för den
världsliga överheten. De är som bekant
inte samvetsömma i vanlig mening. De
reagerar mot alla påbud från staten.

Jag tyckte att herr Eliasson i Stockholm
i sitt anförande gick fullkomligt
vid sidan om hela ämnet. Han vill göra
denna fråga till en stor religionsfrihetsfråga,
liksom om det gällde att hindra
en viss sekt från att ha vilken religion
den vill. Denna fråga har inte alls med
religion att göra utan problemet gäller,
huruvida den enskilde skall vara skyldig
att underordna sig samhället, det
gemensammas bästa. Den utredning,
som gjordes 1941, har prövat detta från
olika utgångspunkter men kommit fram
till att vid en konflikt mellan den en -

skilde och samhället måste den enskilde
vika. Hela vårt samhälle bygger på den
förutsättningen, att den enskilde underordnar
sig det gemensammas bästa, och
alldeles särskilt måste detta givetvis
ske, när det gäller att försvara landet
mot yttre fiender. Så långt tror jag att
vi alla är överens.

Kvar står emellertid det faktum, att
här finns en grupp människor, som tydligen
är fanatiskt övertygade om riktigheten
av sina idéer. Yi vanliga människor
kan inte förstå deras beteende;
det är obegripligt för oss. Jag kan hålla
med om att det kan te sig meningslöst
att straffa dessa, alldenstund de tydligen
reagerar för straffet på det sättet,
att de helt enkelt önskar bli straffade
för att därigenom få framstå som martyrer
inför sina trosfränder. Jag håller
med om att det är motbjudande att
dessa människor skall straffas. Jag förstår,
att domarna vid många domstolar
känner stor olust inför att utmäta straff
i sådana här fall. Det är dock samhällets
enda möjlighet att hävda sig.

Man har här talat om att i andra länder
kan dessa problem lösas. Danmark
gör det, såvitt jag inte är fel underrättad,
på det sättet att straffet utmäts lika
långt som värnpliktstjänstgöringen. Jag
har svårt att tänka mig, att detta skulle
vara något alternativ här. England har
också åberopats. Det är förmodligen
inte någon som vet, hur dess sätt att
lösa problemet fungerar, men 5 procent
av värnpliktsvägrarna lär befrias. Mer
är det inte. Skulle man göra en undersökning
för vårt lands vidkommande
skulle man kanske även här komma
fram till denna siffra. Blir det en konflikt
mellan den enskilde och samhället,
måste den enskilde vika. På annat sätt
går det inte att bygga upp ett samhälle.

I sitt anförande här gick herr Eliasson,
såvitt jag kunde finna, längre än
han gjort tidigare. Han ifrågasätter huruvida
inte hela denna grupp, Jehovas
vittnen, utan vidare skulle befrias. Han

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Lämpligare behandling av värnpliktiga,

föra vapenfri tjänst

talar om hänsynslöshet från samhällets
sida och använder mycket stora ord.
Det är emellertid här inte alls fråga
om någon religiös värdering, utan det
gäller att hävda den principen, att alla
som i detta land bygger och bor och
vill utnyttja samhällets förmåner också
måste fullgöra sina skyldigheter mot
samhället.

Man säger att här är det fråga om
missförhållanden, det är alla överens
om, och varför kan man då inte göra
en utredning? Man påpekar att en del
remissinstanser ställt sig positiva till
en utredning, en del har avstyrkt och
en del är tveksamma. Men såvitt jag
förstår har ingen kunnat ge någon anvisning
på hur problemet skall lösas.
Samtliga remissinstanser har avstyrkt
de förslag till lösning som motionären
kommit med, men sedan har de sagt, att
frågan är olustig och de vill inte ur den
synpunkten gå emot en utredning. Man
kan väl inte rimligen sätta till en utredning
utan att någon har kommit med en
antydan om hur problemet skall kunna
lösas. Reservanterna kommer med det
enda positiva förslaget här, då de säger,
att vägran att fullgöra vapenfri tjänst
kanske skulle utebli, om dessa personer
inte inkallades av militära myndigheter
eller ställdes under värnpliktslagen,
utan en civil myndighet toge hand om
dem. Det är väl dock ytterligt osannolikt
att så skulle bli fallet, alldenstund
reaktionen inte gäller militärmyndigheterna
utan den världsliga överheten,
staten, och vilket påbud staten än kommer
med reagerar de troligen på samma
sätt. Herr Eliasson säger vidare att
utskottet har sagt, att man inte i onödan
skall yrka på eu utredning, ty en
sådan kostar pengar. Jag tror att man
måste ta hänsyn även härtill och inlc
utreda utan att man verkligen någorlunda
säkert bedömer att man kan komma
fram till eu lösning på frågorna.

Ilerr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

4 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr

som av religiösa betänkligheter vägra ut Herr

ELIASSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det sägs att 1941 togs
ställning emot en utredning av denna
fråga. Häremot skulle jag vilja rikta
två invändningar. För det första skedde
det under bristande förutsättningar.
Under utredningen utgick man sannolikt
från att man icke i allmänhet skulle
ha så fanatisk inställning, att vederbörande
skulle vägra även vapenfri tjänst.
Man trodde säkerligen inte att detta
skulle bli en så allmän inställning. Nu
har det emellertid visat sig, att de människor
det här gäller ändå har intagit
den positionen. De anser att deras lära
förbjuder även vapenfri tjänst. För det
andra har vi sedan 1941 genomfört
många reformer i humaniserande riktning.
Jag vill bara peka på vår nya
rättegångsbalk.

Vidare har sagts att denna fråga inte
har med religion att göra. Visst har den
med religion och religionsfrihet att göra!
Vad dessa människor stöder sig på
är ju en direkt tolkning av bibeln, och
jag liar angivit de bibelrum, där de anser
sig ha stöd för sin uppfattning. Sedan
må det stödet vara hur bräckligt
som helst. Vi kan dock inte sitta här och
säga att det är löjligt. Vi kan bara konstatera,
att de har den uppfattningen.

Den siste talaren sade att man inte
kan finna någon lösning på detta problem.
Men hur går det i Amerika och
England? I Danmark regleras dessa saker
på ett helt annat sätt än här i Sverige.
Varför skulle vi då inte efter utredning
kunna fastställa hurudana förhållandena
är i andra länder och se
vad vi med hänsyn härtill kan göra här
i landet? Herr Onsjö sade, att vi inte
vet hur systemet fungerar i USA och
England — men då är det väl all anledning
att ta reda på den saken!

Vidare sade herr Onsjö, att utskottet
inte visat hänsynslöshet mot den grupp
av medborgare, som det här gäller, och
att inte utskottet hade gjort någon viirdel''i -

50 Nr 14 Onsdagen den IG april 1958 fm.

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra ut
föra vapenfri tjänst

ring av Jehovas vittnen eller deras tro.
Men man kan väl inte komma längre i
bevis än vad jag gjorde, när jag citerade
hur utskottet på flera ställen medtagit
vad som från sakkunnigt håll sagts
om att denna sekt inte kräver någon
hänsyn och i utlåtandets eget yttrande
om att anhängarnas uppfattning inte
kräver någon respekt.

Slutligen sade herr Onsjö också att vi
inte hade lämnat några anvisningar om
hur denna fråga skall lösas. Jo, vi har
lämnat anvisningar på tre olika vägar
— och det kan komma fram ännu fler
efter en utredning. En av de vägar vi
föreslagit är särskild åtalsprövning, vid
vilken bl. a. skulle fastställas om simulation
föreligger eller inte. En annan är,
förslaget att döma vederbörande till
fängelse en enda gång. Vore det så farligt
ur försvarssynpunkt om dessa vapenvägrare
dömdes till fängelse endast
en gång — låt vara kanske med längre
straff än nu vid förstagångsvägran •—
och därefter frikallades från värnplikt?
Jag tror inte att så många skulle
välja fängelse framför värnplikten att
det bleve någon olägenhet ur försvarssynpunkt.
Jag tror också att försvaret
gärna skulle avvara sådana personer.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är angelägen om att
mycket starkt understryka, att Jehovas
vittnen har full rätt att arbeta och propagera
för sina åsikter som de vill. Vi lever
i ett demokratiskt samhälle, och vi
är väl alla angelägna om att värna vår
frihet därvidlag. Jag tycker det bör sägas
ut så kraftigt som möjligt.

Det har aldrig ansetts strida mot religionsfrihetslagen
att vi har ett system
med vapenfri värnplikt. Jag har heller
aldrig hört någon av dem, som fullgjort
vapenfri värnplikt, säga att den
tjänstgöringen kränkt deras syn på religionsfriheten.
Jehovas vittnen skiljer

sig emellertid från andra grupper på
det sättet att de som regel vägrar att
fullgöra sina samhälleliga skyldigheter i
detta fall, även genom vapenfri värnpliktstjänstgöring.
Då bör vi väl söka
nya vägar för att komma till rätta med
svårigheterna. Det är det som är spörsmålet.

Herr Onsjö sade att reservanterna
inte hade givit några anvisningar på
sådana nya vägar, men jag vill då uppmana
kammarens ledamöter att läsa vad
som står i reservationen. Vi pekar där
på några tänkbara vägar, men vi kommer
inte med någon patentmedicin eller
några bestämda linjer efter vilka en utredning
bör arbeta.

Här har också nämnts att man i England
har prövat andra vägar för att komma
till rätta med problem av detta slag.
Ja, jag har här i min hand ett papper,
som jag fick i dag på morgonen och
där det säges följande:

»I England avgör lokala nämnder om
en person, som på grund av samvetsskäl
ansöker om befrielse från krigstjänstgöring,
skall införas i ett centralt
register över från krigstjänst befriade.
Ett positivt beslut kan ha tre olika former:
1) Den sökande registreras utan
villkor. 2) Den sökande registreras för
en tid av 20 månader med villkor att
han under den tiden åtager sig av nämnden
anvisat civilt arbete; efter tidens
utgång registreras han utan villkor.
3) Den sökande registreras som skyldig
att tjänstgöra vid krigsmakten men endast
i icke stridande befattning.»

Det finns sålunda här olika möjligheter,
och från England kan vi få exempel
på lämpliga vägar att gå fram efter.
Är det då inte en billig begäran att riksdagen
bifaller förslaget om en utredning,
vilken tar sikte på att finna ut
nya vägar, och att riksdagen därefter
får ta ståndpunkt till huruvida vägarna
är acceptabla eller inte?

Vi reservanter anser, att man kommer
bäst till rätta med hela denna fråga

Onsdagen den 16 april 1958 fm. Nr 14

av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra ut -

Lämpligare behandling

föra vapenfri tjänst

om Jehovas vittnen genom en utredning.
Anhängarna av denna sekt bör
inte få tillfälle att agera martyrer och
försöka vinna nya anhängare därför
att de lider för sin tro. Vi anser att man
här bör finna ut nya vägar, vilkas framkomlighet
sedan får undersökas.

Herr ONSJö (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte varför
reservanterna är så angelägna om att
understryka att varje medborgare bör
ha rätt att ha den religiösa tro han vill.
Den uppfattningen är väl inte reservanterna
ensamma om. Såvitt jag förstår är
hela utskottet ense på den punkten.

Jag har emellertid hävdat, att vi här
inte rör oss med någon religionsfrihetsfråga.
Det är inte det det gäller. Alla
får ha den religiösa tro de vill — men
det går inte an att en viss grupp medborgare
får resa sig upp mot samhället,
ty det kan få förfärliga konsekvenser.

Sedan påstod herr Eliasson i Stockholm
att utskottet förklarat, att någon
hänsyn icke skall tagas till dessa människor.
Det står ingenstans i utlåtandet.

Vad beträffar exemplen från utlandet
visar de uppgifter, som utskottet inhämtat
och som torde vara de vederhäftigaste
som står att få, att inget land
kunnat lösa denna fråga på det sätt soin
motionärerna tänkt sig. Amerika har
man tydligen inte hört någonting om
tidigare, men det utgör inget undantag.

Herr Gustafsson i Borås säger att reservanterna
har kommit med alternativ
och att de pekat på tänkbara lösningar.
Men, herr Gustavsson, dessa lösningar
har utdömts även av de remissinstanser,
som ställt sig positiva till utredningsförslaget.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Onsjö säger att
dessa människor reser sig upp mot samhället.
På vad sätt reser de sig upp mot

samhället? De säger tvärtom, att de inte
är några samhällsomstörtare.

Herr Onsjö säger vidare att detta inte
är någon religiös fråga. Jehovas vittnen
anser, att Gud förbjuder dem att göra
någon form av krigstjänst. De säger att
hela världen är Guds rike, att vi alla
är medborgare i Guds rike och att vi
därför inte skall bekriga varandra. Är
inte det en religiös uppfattning?

Herr Onsjö påstår att jag citerar utskottsutlåtandet
felaktigt när jag gör
gällande, att utskottet anser att man inte
bör visa dessa människors åsikt någon
hänsyn. Jag upprepar alt för vad
jag sagt finns stöd i utlåtandet dels på
sid. 6 i samband med historiken och
dels direkt i utskottets egen skrivning,
att de icke bör åtnjuta respekt med hänsyn
till sin inställning till samhället.

Jag skall sluta med att citera några
rader ur ett brev, som jag fått från en
dansk advokat vilken sysslar med dessa
saker i Köpenhamn. Han skriver i översättning
följande: »Efter att ha fört
åtskilliga rättegångar för Jehovas vittnen
anser jag mig kunna säga, att såväl
domstolarna som åklagarmyndigheterna
här i landet ofta känner sig illa berörda
av de stränga straff som enligt lagen
skall utdömas mot dessa unga människor,
som ju är allt annat än kriminella
personer. Tvärtom är det ju ofta
fråga om människor, vilkas vandel och
hela etiska inställning ligger på en mycket
hög nivå. Det har gång på gång
smärtat mig som försvarare att man i
dessa mål står fullkomligt maktlös, jag
ser därför som min främsta uppgift att
bidraga till att man på lagstiftningens
väg kommer fram till en lämpligare behandling,
och jag tror att Edert initiativ
i den svenska riksdagen kommer att
sätta betydande krafter i rörelse också
här i Danmark, om saken angripes på
riktigt sätt.» Han skriver vidare att han
är i kontakt med danska riksdagsmän
för att försöka få dem att ta upp saken
till prövning.

52 Nr 14 Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra ut
föra vapenfri tjänst

Jag tycker att det vore illa om en,
som jag ser det, ur religionsfrihetssynpunkt
så stor fråga som denna inte skulle
motivera den lilla utredning, som
det här skulle bli fråga om.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Onsjö säger att
samhället inte skall ta hänsyn till människor
som på detta vis sätter sig upp
mot samhällets förordningar. Det är
ett mycket underligt tal! Om den principen
hade tillämpats, hade vi inte haft
någon lag om vapenfria värnpliktiga.
Det finns kristna människor som anser
att det kristna kärleksbudet gör det
omöjligt för dem att öva sig i vapens
bruk, och därför gör man det inte. Samhället
gillar inte den ståndpunkten,
men samhället har respekt för samvetet,
och därför har vi lagen om vapenfria
värnpliktiga. De får chans att fullgöra
sin militärtjänst inom den militära
sjukvården, de får arbeta inom brandskyddet,
måla kraftledningsstolpar
o. s. v. Om det nu finns en grupp människor,
vilkas samveten förbjuder dem
att deltaga i någon av dessa verksamhetsgrenar,
är det rimligt att riksdagen
undersöker om det finns några möjligheter
att lösa denna fråga, så att dessa
människor slipper åka in och ur fängelser
gång på gång. Jag tycker att det
vore värdigt samhället att undersöka
den saken.

Herr ONSJÖ (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
säger att samhället respekterar dem som
har samvetsbetänkligheter mot att bära
vapen och mot att döda. Det är riktigt!
Men det är inte den sortens samvetsömma
som vi nu talar om, utan här gäller
det personer som så att säga har
förakt för hela samhället och som över
huvud taget inte vill inordna sig i samhället
och fullgöra sina skyldigheter när
det gäller att försvara samhället mot

yttre fiender. Det är någonting helt
annat. Skall samhället vika undan för
dem? Jag skulle vilja fråga herr Eliasson
i Stockholm, hur samhället skulle
kunna bestå, om man ger medborgarna
frihet att ha vilken uppfattning som
helst i det fallet.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Det har från flera håll
vittnats att den och den ledamoten
inte tillhör Jehovas vittnen. Jag tillhör
inte heller Jehovas vittnen, jag tillhör
över huvud taget inte något religiöst
samfund. Jag beaktar min uppgift som
svensk riksdagsman och jag respekterar
grundlagen och vissa moralbud som
finns i den kristna läran. Ett av dem
säger att man inte skall bära falskt vittnesbörd
mot sin nästa. Sällan har man
hört så många falska vittnesbörd mot
nästan som just i fråga om Jehovas
vittnen, där personer, som inte ur några
synpunkter borde hära falskt vittnesbröd,
framburit sådana. Vi har hört dem
i dag.

Vad har egentligen herr Onsjö för
grund för sina påståenden när han talar
om att Jehovas vittnen är samhällsupplösare,
som reser sig mot samhället, och
att man måste göra sig kvitt dem för att
samhället skall kunna bestå? Alldeles
så föll väl inte orden, men innehållet var
ungefär detta. Herr Onsjö kommer inte
med något annat än tomma påståenden i
detta avseende. Vad har herr Onsjö över
huvud taget för erfarenhet av de människor
som tillhör Jehovas vittnen? Vilka
uppgifter har herr Onsjö över huvud
taget skaffat sig om vad de svenska pojkar
det här är fråga om har gjort för
ont mot samhället?

Nej, mina herrar, det finns andra
problem att syssla med än att måla hin
på väggen när det gäller Jehovas vittnen
och säga: Nu håller samhället faktiskt
på att gå under, här får vi inte ta
några hänsyn till dessa människor. Dessa
påståenden är nämligen alldeles orik -

Onsdagen den 16 april 1958 fm. Nr 14

Lämpligare behandling'' av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra utföra
vapenfri tjänst

tiga. Vi har många våldsproblem, som
borde bekymra myndigheterna i dag,
men jag tror inte att dessa våldsbrott
och andra lagöverträdelser, om man
undantar värnpliktsvägran, begås av Jehovas
vittnen och att de bekymrar myndigheterna
i någon större utsträckning.
Om man skulle finna någon bland Jehovas
vittnen, som på något sätt har
överträtt lagarna i övrigt, så finns det
dylika fall inom varje religiöst samfund
inom detta land, såväl inom statskyrkan
som inom de frireligiösa samfunden.
Men ingen vill väl därför lägga statskyrkan
eller de frireligiösa organisationerna
som sådana till last de brott som
begåtts av medlemmar av religiösa organisationer,
av statskyrkopräster etc.

Det skall finnas något vettigt i de angrepp
som riktas mot dessa värnpliktiga
pojkar, som vägrar att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring.
Det skall finnas något
vettigt, någon återhållsamhet i de
påståenden som göres mot våra medmänniskor
i detta fall. Det finns sannerligen
människor nog i detta land som av
snöd vinning, för några kronor, dödar
andra människor, och staten som sådan
tar ut folk för att lära dem att döda i
statens intresse.

Enligt den lag av år 1925, sedermera
ändrad 1943, som vi nu bär, kan befrielse
från värnpliktstjänstgöring ju ske
av andra skäl än religiösa. Befrielse kan
medgivas av etiska skäl. Samvetsbetänkligheterna
behöver ju inte alls vila på
religiös grund. De kan vila på vad jag
skulle vilja kalla en allmänmänsklig moralisk
uppfattning, som mycket väl kan
sammanfalla med den religiösa uppfattningen,
även om det finns människor
som säger sig vara religiösa utan
att man precis kan påstå att de har någon
högre moralisk standard.

Det är dock inte dessa ting vi skulle
behöva diskutera här i dag, och jag
skulle aldrig ha tagit upp dessa frågor
om man inte på sätt som skett gått till
obevisade utfall mot en grupp, som full -

gör sina plikter mot samhället. De utför
sitt arbete, herr Onsjö. En del kanske
utför det helt i sin rörelses tjänst, men
det finns medlemmar av andra religiösa
sammanslutningar som gör sig skyldiga
till detsamma, nämligen att arbeta helt
och hållet av ideella skäl för sin rörelse,
så det kan ju inte vara något särskilt fel.

Herr Onsjö säger att Jehovas vittnen
inte har något emot att bära vapen över
huvud taget. De kan gå med på att döda
o. s. v. Var har herr Onsjö fått detta
ifrån? Herr Onsjö kan ju hänvisa till
vad som står i det sakkunnigutlåtande,
som utskottet åberopar, och jag skall
citera vad som där säges i detta avseende.
De sakkunniga framhåller att Jehovas
vittnens grunduppfattning »betingas
icke, såsom hos samtliga övriga
samvetsömma i vårt land, av en uppfattning
om det orätta i dödandet.---

Ett Jehovas vittne är sålunda berett
att med vapen i hand försvara sig själv
och sina likasinnade men icke det
land, vari han enligt statens lagar är
medborgare».

För bedömande av dessa frågor bör
man emellertid ta del av andra uppgifter
än de falska påståendena i detta
sakkunnigutlåtande. Det relevanta är
Jehovas vittnens egna uttalanden och
icke några obevisade påståenden. Man
måste gå till källorna och se vad Jehovas
vittnen vid olika tillfällen sagt
i vårt land. Endast därigenom kommer
man att stå på en sakligt riktig grund.
Man får inte bygga på påståenden, som
bestämt bestrides av Jehovas vittnen.

Vad säger nu Jehovas vittnen? Jag har
här ett exemplar av deras egen skrift
Vakttornet, där detta problem tagits
upp. Det säges där att »deras krigföring
är inte mot blod och kött. Deras verkliga
fiender kan man inte komma åt
med köttsliga vapen, och därför tar de
på sig Guds vapenrustning», alltså en
andlig utrustning. Detta har man sagt,
och det iir det som sedan förvränges av
de sakkunniga och av enskilda ledamö -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra ut

föra vapenfri tjänst

ter här i kammaren. Jag har varit i förbindelse
med Jehovas vittnen och bett,
att de skulle upplysa mig om när de
anbefallt, att man skulle ta vapen i hand
och döda människor, men de påstår alldeles
bestämt, att något sådant uttalande
har aldrig gjorts från deras sida, i
varje fall inte i detta land.

Det är då ganska anmärkningsvärt,
för att använda ett milt uttryck, att
man kan bygga en lagstiftning på en
uppfattning, som alltså är grundfalslc,
och att utskottet sedan inte undersöker,
hur det verkligen ligger till med dessa
ting, utan ger möjlighet att döma människor
på det sätt som här har skett.
Herr Jacobsson i Sala skakar på huvudet,
och det är möjligt att han kommer
att bevisa, att Jehovas vittnen här i
landet gjort något sådant uttalande,
samt ange källan. Jag kommer i så fall
att vara mycket tacksam, och jag väntar
med stort intresse på att få veta, var
detta uttalande står. Men kom inte med
sakkunnigutlåtanden eller med sådana
påståenden som herr Onsjös, ty det
håller inte i detta sammanhang, utan
kom med källskrifter, som Jehovas vittnen
själva författat!

Vad är det som gör, att personer vägrar
att utföra något som helst arbete i
krigsmaktens tjänst eller annan tjänstgöring,
som har samband med krigsfall?
Ja, det kan vara samma skäl som
Barbro Alving hade. I hennes fall spelade
ju inte någon religiös uppfattning
in, och det kan alltså vara rent etiska
skäl som gör att man till och med vägrar
att tjänstgöra i civilförsvaret. Det
fängelsestraff som Barbro Alving ådömdes,
tror jag hade sin stora mission att
fylla.

När det gäller Jehovas vittnen rör
det sig inte enbart om etiska skäl. Men
så mycket känner jag Jehovas vittnen
och så mycket har jag av olika omständigheter
varit i kontakt med medlemmar
av denna sekt, att jag vet att
det är människor som är precis lika

goda som vem som helst här i kammaren.
Varpå grundar de nu sin uppfattning?
Jo, de tror alldeles bestämt på
Gud. Det vet jag att det också finns
andra religiösa som gör. Men i en bok,
som skrivits av en av riksdagens ledamöter,
redovisas en undersökning vid
ett tillfälle i Västergötland, tror jag det
var, som givit vid handen, att ingen
präst där trodde på Gud. Några trodde
på fan, men ingen trodde på Gud Fader!
Men Jehovas vittnen tror på Gud
och tror att de måste lyda Gud mer än
människor, och att det är allvar hos
dem kan jag försäkra. De tror vidare,
och här kommer vi in på själva anledningarna
till deras vägran, på ett evigt
liv — inte för alla, ty de som bryter
mot Guds bud i bibeln får inte möjligheter
till evigt liv.

Nu kan ju de frikyrkliga och även
andra dra på munnen och säga, att detta
är underliga uppfattningar. Men det
finns ju också statskyrkopräster och
frikyrkliga som i stort sett har samma
uppfattning, även om de tror att människorna
kommer att leva för evigt
— en del i helvetet, om de under sitt
jordeliv brutit mot Guds bud. Det var
vad jag fick lära i skolan. Det finns ju
en psalm som beskriver människans
tillvaro i helvetet, »där masken gnager,
som ej dör, och elden aldrig släckes».
Med sådana psalmer har stackars
människor skrämts för döden. Jehovas
vittnen skrämmer inga människor för
döden. De säger, att den som lever på
ett oriktigt sätt kommer inte att få evigt
liv, men den som lever efter Guds bud
kommer att få det.

Nåväl! Jag gör ingen deklaration för
någon av dessa synpunkter. Jag har
min mening för mig, och jag tillhör
inte någon av dessa grupper. Något
uttalande om vem som har rätt eller
fel vill jag inte göra, men jag kan säga:
Jehovas vittnen kan ha samma anspråk
som andra på att ha rätt. Varje grupp
kan ju enligt andra gruppers åsikt ha

Onsdagen den 16 april 1958 fm. Nr 14

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra utföra
vapenfri tjänst

olika fel, men det finns ingen anledning
att särskilt slå ned på Jeliovas vittnen.
Vi har dock någonting här i landet
som heter religionsfrihet, och i regeringsformens
§ 16 säges det, att myndigheterna
— det står visserligen Konungen,
men det är ju myndigheterna
som avses — får ingens samvete tvinga
eller tvinga låta. Men när det gäller
Jehovas vittnen bryr man sig inte om
detta. Det är alldeles riktigt som herr
Eliasson sade för en stund sedan, att
de sakkunniga uttalat, att Jehovas vittnen
skall man inte ta någon hänsyn
till. Jag skall be att få citera: »Enligt
de sakkunnigas mening bör från samhällets
sida någon hänsyn icke tagas
till de bevekelsegrunder, de må benämnas
samvetsskäl eller annat, som föranlett
dessa personers ställningstagande.»

Man måste väl ändå säga att det utlåtande
som författningen bygger på strider
mot andemeningen i Sveriges grundlag.
Och det är ett verkligt skäl till att
undersöka möjligheter av att införa
andra bestämmelser för att tillmötesgå
de människors önskemål som hyser
starka betänkligheter mot värnplikten.

I utlåtandet från de sakkunniga återfinns
ganska underliga ting. Jag skall
citera: »Det har berett vederbörande

myndigheter de största svårigheter att
bedöma de enskilda vittnenas samvetsövertygelse.
» Där har vi ett bevis på vilka
svårigheter myndigheterna har. Detta
är ett sakligt och riktigt uttalande och
det understrykes i sin tur i det uttalande
som gjorts av Föreningen Sveriges
häradshövdingar. »De prästmän» — säger
de sakkunniga vidare — »som haft
att ägna prövning åt de samvetsbetänkligheter,
som anmälts av Jehovas vittnen,
hava kommit till vitt skilda resultat.
Prästmannen har så gott som alltid
ansett sig kunna konstatera, att vederbörande
varit fanatiskt övertygad om
riktigheten av sin tro men har nästan
lika ofta ansett sig tvungen att ifrågasätta,
om denna tro verkligen vore att

anse som en på samvetet grundad övertygelse.
»

Ja, det är svårt att begripa det fina i
den där teologiska satsen. Jag skall erkänna
att jag gör det inte. Jag förstår
inte vad det är fråga om för tro hos den
präst, som tror att vederbörande är fanatiskt
övertygad om riktigheten av sin
tro men ändå inte tror, att denna tro är
en på samvetet grundad övertygelse!

Till en sådan omständighet skulle
man alltså inte ta några hänsyn, enligt
det utlåtande som de sakkunniga gjort
sig skyldiga till. Jag måste nog säga
att när vi sysslar med dessa ting förefaller
det faktiskt, som om sådana uttalanden
skulle vara skrivna på Pontius
Pilatus’ tid. Saken kan ju förstås något
bättre när man ser att de gjordes åren
1941 och 1943. Då pågick ett världskrig
som gjorde människorna mer eller
mindre besynnerliga över huvud taget.
Det var under den tiden som myndigheterna
— vilket ju kan ställas som en
bakgrund till dylika uttalanden — tog i
beslag sådana böcker som »Om ock tusen
falla». Jag får nu, så här pass många
år efter kriget, rekommendera de ledamöter
som har möjlighet därtill att läsa
denna moraliskt högstående litteratur.
Det var också då som det lades fram
förslag om vissa möjligheter för militärbefäl
här i landet att få skjuta svenska
pojkar som gjorde krigstjänst utan att
de dömts av jurister. Detta förslag avslogs
dock av riksdagen.

Jag kanske har tagit tiden i anspråk
litet för länge, herr talman. Jag tror
emellertid att jag delvis anfört synpunkter
som inte framförts tidigare i
kammaren. Jag tror att tiden är mogen
för en omprövning av de bestämmelser
härvidlag, som är byggda på hets och
förföljelse mot tanke- och yttrandefriheten
och på de felaktiga påståenden,
som har gjorts i sakkunnigutlåtandet
av 1941 års utredning.

Jag skall kanske tillägga att jag personligen
inte skulle haft något emot att

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra ut

föra vapenfri tjänst

man i reservationen och motionen även
hade hänvisat till de etiska synpunkterna
och även hade nämnt något om civilförsvaret.
Men, herr talman, det som
likväl anföres i motionen och reservationen
sammanfaller helt med mina
åsikter, och jag ber därför att få yrka
bifall till reservationen.

pen och mot att döda, men när det kommer
därhän att man har samvetsbetänkligheter
mot att utföra humanitärt arbete
och rädda liv, tycker jag att det inte
får gå längre.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr ONSJö (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske inte tjänar
så mycket till att kammaren diskuterar
denna fråga mera. Jag tror inte vi
kommer längre och jag skall i varje fall
inte ge mig in på någon polemik mot
herr Spångbergs långa och djupsinniga
och om stor sakkunskap vittnande anförande.

Herr Spångberg har talat om att han
tror inte vare sig på Gud eller djävulen
eller sakkunniga, och detta må stå för
hans egen räkning. Om jag i viss mån
stödde mig på vad de sakkunniga uttalat
1943 kanske detta kan vara förklarligt,
ty det var på grundval av detta sakkunnigutlåtande
som riksdagen fattade sitt
beslut. Det går nog inte att utan vidare
helt utdöma detta, och för övrigt är sakkunniguttalandena
i frågan inte ens
motsagda av Jehovas vittnen själva. Under
sådana förhållanden tycker man
det är underligt att herr Spångberg här
gör gällande att han vet bättre.

Herr Spångberg frågar vad jag vet
om Jehovas vittnen. Jag skall uppriktigt
erkänna att jag vet knappast någonting.
Dessutom tycker jag inte det är
det som saken gäller, utan vad det här
gäller är huruvida man skall befria vissa
människor från värnplikt, sådana
som gör gällande att de hyser samvetsbetänkligheter
även mot att utföra civilt
arbete såsom kompensation för den
värnpliktstjänstgöring, som andra lojala
medborgare fullgör. Jag menar att det
inte är fråga om annat än att samhället
bör visa hänsyn mot alla som har
samvetsbetänkligheter mot att bära va -

Herr JACOBSSON i Sala (s) kort genmäle: Herr

talman! Det var just de synpunkter
herr Onsjö framförde i slutet
av sitt anförande, som gjorde att jag
begärde ordet för replik. Jag vill i alla
fall dels instämma i vad han sade och
dels replikera herr Spångberg, när han
försöker göra problemet till en trosfråga
och menar att Jehovas vittnen tror
mera på Gud än på människor. Då
kanske jag kan få anföra ett annat bibelord,
nämligen att man skall ge kejsaren
det kejsaren tillhörer och Gud det
Gud tillhörer. Det är kanske ett väsentligt
led i detta resonemang, som blivit
åtskilligt förvirrat därför att man gjort
det till en fråga om religionsfrihet, som
det inte har ett dugg med att göra. Det
har bara med den frågan att göra, huruvida
medborgarna här i landet skall
vara underkastade samma skyldighet
mot staten i fråga om värnpliktstjänstgöring.
För de samvetsömma värnpliktiga,
vare sig de har betänkligheter
av religiösa eller humanitära orsaker,
har vi en lagstiftning, som medger att
de icke behöver bära vapen utan att de
kan få arbeta i civil tjänst. Skillnaden
i detta hänseende mellan Jehovas vittnen
och dessa andra är att de förra också
vägrar göra något som helst civilt
arbete för statens räkning, eftersom de
har ställt sig i direkt motsatsställning
till den svenska staten. En utredning
i detta avseende skulle inte ge något
annat resultat än vad utredningen 1943
kom till eller rättare sagt vad utredningen
1943 räknade fel på, som herr Eliasson
mycket riktigt anmärkt, nämligen

Onsdagen den 16 april 1958 fm. Nr 14

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra ut
föra vapenfri tjänst

att den trodde att Jehovas vittnen skulle
utföra civilt arbete, vilket de inte
gjorde. Detsamma kommer också med
säkerhet att bli resultatet av en ny utredning.

Jag vill erinra om vad en av reservanterna,
fröken Bergegren berört, att
Jehovas vittnen vägrar fullgöra sina
åligganden gentemot staten även på
andra områden, och så kommer också
att bli fallet i händelse utredningsförslaget
skulle komma att bifallas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har absolut inte uttalat
mig på det sätt som herr Onsjö påstod,
nämligen att jag varken trodde på
Gud eller djävulen eller sakkunniga. Jag
har refererat till en bok, Livslinjer,
skriven av herr Svensson i Ljungskile
och där författaren berättar om eu tidigare
undersökning, som gjorts om prästerna
i något landskap, varvid man
konstaterat att ingen av dem trodde på
Gud, men några trodde på fan. Själv har
jag inte deklarerat någon uppfattning
om vilken av dessa potentater jag hyllar.
Däremot tvivlar jag på 1941 års
sakkunniga. Det är detta jag visat med
mina citat, bl. a. av vad Jehovas vittnen
själva har anfört. Det har inte motbevisats
i de anföranden som hållits. Det
återstår sålunda att lämna täckning för
de påståenden som har gjorts, och jag
kan lova herrarna att ni inte kan göra
det, eftersom det inte finns täckning
för dessa påståenden.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! .lag vänder mig mot
herr Onsjös påstående att dessa människor
vägrar att rädda liv. Vad de vägrar
är i regel att lnigga skog i Uppsala.
Tror herr Onsjö att försvaret är i sådant
behov av dessa människors skogshugg -

ning? Därom får vi väl fråga försvaret
självt, och försvarsstaben tillstyrker en
utredning. Vad skall försvaret med sådena
personer? Det är väl närmast fråga
om ohägn för försvaret, för polis, åklagare
och domstolar och fängelser. Kan
man inte fråga sig om det är otjänlig
användning av samhällsmakten?

Herr Jacobsson i Sala säger att dessa
människor har en motsatsställning till
svenska staten. Jag vill upprepa att de
inte har någon motsatsställning till
svenska staten, de har motsatsställning
över huvud taget till denna världen,
samma motsatsställning som många
andra religiösa har, på den grund att de
säger att denna värld är ond, det finns
enligt deras mening bara Jehovas rike
och inga nationer.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! När herr Spångberg
säger, att vad de sakkunniga anför om
Jehovas vittnens ställning till krigsmakten
o. s. v. är falsk, måste jag tyvärr
konstatera att herr Spångbergs påstående
är oriktigt. Till 1942, kanske något
år före, gällde den regeln för Jehovas
vittnen, att de hade rätt att med vapen
i hand försvara teokratien. Man tog bilden
från Nehemjas bok, där de som
byggde på muren arbetade med mursleven
i ena handen och svärdet i den
andra. Kom en motståndare och sökte
omintetgöra detta arbete på tempelbygget,
försvarade de sig med svärd i handen.
Den attityden hade också Jehovas
vittnen rätt att inta i denna värld. Sedan
har Jehovas vittnen ändrat sig, så att
det är alldeles korrekt vad som i dag
sagts om dem, nämligen att de inte under
några förhållanden får arbeta med
svärdet i hand. Men före 1942 gällde i
det hänseendet vad ovan sagts, och det
var vid den tiden man införskaffade
materialet för de sakkunnigas yttrande.
Följande som står på sid. 9 i detta betänkande
är alltså oriktigt: »Deras

grund för vapenvägran är icke paci -

Nr 14

Onsdagen den 1C april 1958 fm.

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra ut föra

vapenfri tjänst

fism i vanlig mening, eftersom de under
vissa omständigheter — — — är
villiga att döda.» Herr Spångberg har
rätt i att detta är oriktigt i dagens situation.

Detta betänkande grundar sig i övrigt
på fakta. Om jag haft med mig den bok
som jag har skrivit och som är resultatet
av tre veckors arbete på kungl. biblioteket,
där jag sökt plöja igenom
Jehovas litteratur för att få något grepp
om rörelsen, skulle jag kunna stå till
tjänst med en hel del citat för att ytterligare
belysa saken.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill med tacksamhet
notera herr Gustafssons i Borås erkännande
att man inte nu kan påstå, att
Jehovas vittnen skulle vara villiga att
gripa till vapen under vissa förhållanden
utan det är rätt många år sedan man
kunde säga det. Det viktiga i debatten i
dag är väl inte hur vi skall straffa dem
som har begått ett brott före 1941 utan
hur vi i framtiden skall behandla dem
som vägrar bära vapen. Det är faktiskt
om framtiden vi talar för närvarande.
Så mycket känner jag inte Jehovas vittnen
att jag kan ge någon beskrivning
av vad som menades med den illustration
som här talats om. Det som herr
Gustafsson i Borås anfört talar ju inte
för något annat än reservationen, om
vilken vi för övrigt är eniga.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag tror att man skali
akta sig för att för djupt ge sig in på den
ideologiska frågan. Av större betydelse
är den praktiska motivering, som överbefälhavaren
anför i sitt remissyttrande,
där han bland annat skriver: »Frihetsstraff
för vägran att fullgöra vapenfri
tjänst torde i dessa fall varken ha avskräckande
inverkan eller medverka till
vederbörandes återanpassning i samhället,
varför andra vägar kunna övervägas.
» Här är det ju fråga om en utred -

ning för att åstadkomma en lämpligare
behandling av sådana värnpliktiga. Jag
tror inte, herr talman, att vi med gott
samvete kan svara ja eller nej på denna
fråga, förrän vi gjort en verklig undersökning,
och med den motiveringen ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! För att komma undan
den vanliga värnplikten, om vi kallar
den så, har man att lämna in en ansökan,
grundad på samvetsbetänkligheter.
Samvetsbetänkligheter kan ju människor
ha, oavsett om de är religiösa eller inte.
Det är mycket svårt att placera människorna
i dagens samhälle, om de skall
tillhöra en religiös församling eller inte.
Utslagsgivande är emellertid om vederbörande
har samvetsbetänkligheter emot
den värnplikt det här är fråga om.

Jag är ledsen över att man i denna
debatt genomgående har diskuterat enbart
de religiösa samvetsömma, dem
som på grund av religiösa skäl vägrar att
fullgöra värnplikten och fullföljt sin vägran
så långt att de drabbats av fängelsestraff
en eller flera gånger. De människor,
som vägrat tjänstgöra på grund
av samvetsbetänkligheter av annan art
än religiösa och som av denna anledning
kommer att drabbas av fängelsestraff
en eller flera gånger bör självfallet
behandlas på samma sätt som de
religiöst samvetsömma. Jag vill med dessa
få ord, herr talman, ha konstaterat,
att samvetsbetänkligheterna i fråga om
värnpliktens fullgörande kan vara icke
bara av religiös utan också av etisk art.

Jag vill också passa på att säga att jag
inte alls är någon anhängare av Jehovas
vittnen utan personligen störd av deras
arbete i olika avseenden. Men jag kan fördenskull
inte bortse från det berättigade
i att man gör en allvarlig och omsorgsfull
utredning. Den bör för all del vara
förutsättningslös. Med det anförda har
jag velat understryka, att utredningen,
om den kommer till stånd, bör gälla

Onsdagen den 16 april 1958 fm. Nr 14

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra ut
föra vapenfri tjänst

samtliga vapenfria värnpliktiga, oavsett
om det är fråga om religiösa eller etiska
samvetsbetänkligheter.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord yrka bifall till förslaget om utredning.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord med anledning av att det från flera
håll här kategoriskt påståtts, att vägran
att inrangera sig i försvaret har med
religiösa betänkligheter att göra. Jag
vill alldeles bestämt hävda, att åtminstone
en grupp, kväkarna, i detta sammanhang
leds av djupt religiösa bevekelsegrunder.
De har alltid marscherat
ut som en liten grå armé för att hjälpa
krigets offer och hela de sår, som kriget
har slagit, men på grund av sin religiösa
inställning har de aldrig kunnat
förmås att inlemma sig i försvaret.

När vi vet, att det finns en om aldrig
så liten grupp, som leds av så djupa och
rena bevekelsegrunder, så kan jag inte
annat än ansluta mig till dem, som yrkar
på utredning i denna fråga.

Jag vill också instämma i vad herr
Eliasson i Stockholm sagt, nämligen att
de personer, som man med maktmedel
vill tvinga till vapentjänst, kan inte försvaret
tillgodogöra sig. Därför är det
även ur den synpunkten bättre att göra
en utredning om hur man skall kunna
tillvarata denna arbetskraft.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Det är de två senaste
anförandena som föranlett mig att än
en gång begära ordet.

Herr Sundclin sade att i denna debatt
-— som har varit den mest förvirrade
jag varit med om sedan jag kom
till riksdagen — har det inte nämnts någonting
om dem som av etiska skäl vägrar
att fullgöra värnplikt. Men när jag
talade om dem som av religiösa eller hu -

manitära betänkligheter vägrade fullgöra
värnplikt, inbegrep jag däri givetvis
även dem som vägrade på grund
av etiska betänkligheter. Inom utskottet
har vi inte skilt på dessa kategorier av
värnpliktsvägrare, och skall en utredning
komma till stånd skall den alltså
gälla även dem, som av etiska skäl vägrar
fullgöra värnplikt.

Fru Ewerlöf yrkade här bifall till utredningsförslaget
under hänvisning till
bl. a. kväkarna, som i sin gärning konsekvent
har motsatt sig användandet av
vapen. Ja, detta är just ett av de skäl
som gjort, att vi inte velat jämställa
Jehovas vittnen med vare sig kväkarna
eller några andra som av religiösa eller
humanitära skäl vägrar att bära vapen.
I likhet med en del andra kategorier
vägrar ju inte kväkarna att utföra ett
civilt arbete inom försvaret, och de har
överallt i världen gjort en strålande insats
inte bara på det humanitära området
i allmänhet utan också inom den
militära sjukvården.

Varken herr Sundelins eller fru Ewerlöfs
argumentering utgör således något
som helst skäl för att bifalla reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag förstår såväl anledningen
till herr talmannens melankoliska
tonfall när han lämnade mig ordet,
men eftersom det sagts att Jehovas
vittnen icke skulle inta någon fientlig
attityd gentemot samhället måste jag be
att fä göra en del citat ur deras skrifter.

Det heter där bl. a.: »De styrande är
de synliga elementen i Satans organisation.
» När vi här i samhället väljer riksdagsmän,
landstingsmän och andra styresmän
i organisationer och sådant,
hjälper vi alltså Satan att få fram folk.
Vidare heter det: »Folken böra ej längre
akta på reformplaner som människor
framlägga.» Hur tror herr Spångberg att
det skulle ha sett ut i vårt samhälle, om
vi levt efter denna maxim? »Varenda

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Lämpligare behandling av värnpliktiga, som av religiösa betänkligheter vägra ut föra

vapenfri tjänst

regerings eller stats osynlige styresman
har varit och är Satan.» Han må vara
snäll som Andreas och älskad som Johannes,
så är han ändå djävulens representant
i alla avseenden. »Alla stater i
världen betraktas som djävulens tillhörighet.
Han är deras osynlige styresman.
»

Detta är direkt taget från Jehovas vittnens
skrifter och det finns åtskilliga
liknande citat, som jag emellertid inte
nu skall tynga kammarens protokoll
med. Jag vill emellertid göra några citat
när det gäller Jehovas vittnens inställning
till frågan om vapenbruk —
detta närmast med anledning av vad
herr Spångberg sade.

År 1940 skrev man i sektens tidning
på följande sätt: »Om en fiende till den
stora Teokratien och dess Konung försöker
att göra mig skada och hindra mig
i mitt arbete och strider mot mig och
min andliga moder och min andlige
broder, då bar jag rätt att försvara mig
mot dessa angrepp och rätt att försvara
mina bröder, och det kommer jag att
göra.» Detta kan inte tolkas på annat
sätt än att man i princip godkänner användandet
av svärd där så visar sig
nödvändigt. Vidare sägs det på ett annat
ställe i 1940 års årgång av tidningen:
»Det enda fall då det är berättigat att
döda en mänsklig varelse är, när någon
gör det i självförsvar eller i egenskap av
Guds skarprättare.» Såvitt jag vet betyder
ordet skarprättare bödel, och man
har alltså rätt att göra bödelstjänst.

Herr talmannen får ursäkta att jag
begärde ordet, men jag ville gärna i protokollet
få in dessa citat, som jag tycker
är viktiga i detta sammanhang.

Jag ber att än en gång få yrka bifall
till reservationen med förslag om utredning,
så att vi om möjligt skall slippa
se dessa människor åka ut och in i
fängelserna.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag förstår inte varför

herr Gustafsson i Borås skall vara så
envis och resonera om dessa människors
uppfattning med citat ur deras
skrifter. Vad han citerar bygger ju ytterst
på olika bibelord. Man skulle lika
oriktigt kunna lösrycka liknande bibelord,
där det talas om djävulens påfund,
satans list, denna världens onda, det
brinnande Gehenna etc., och anföra
dem mot den kristna läran. Det skulle
göra samma effekt, om de togs ut ur
sitt sammanhang. Jag kan inte annat än
gå till den officiella handbok som finns
och citera följande: »Jehovas vittnen
är inte bemyndigade av Gud till att
fungera som skarprättare. Endast Hans
förnämste verkställande ämbetsman,
Kristus Jesus, som handlar under Jehovas
ledning, kommer att utföra förintelseverket.
»

Herr Jacobsson i Sala säger, att denna
debatt varit förvirrad. Han har sannerligen
inte bidragit till att kasta något
solljus över den. Jag tror att den
förvirring, som herr Jacobsson talade
om, har sin grund däri, att diskussionen
gällt så många osäkra frågor som
vi vet så litet om. Som statsåklagaren i
Göteborg yttrade, skulle en utredning
kartlägga klientelet. Man skulle dessutom
få en ordentlig uppfattning om
vad deras lära går ut på, om hur många
som vägrar årligen, om hur många som
gör det på grund av att de är Jehovas
vittnen och hur många som har andra
etiska eller religiösa skäl. Man skulle
kunna bilda sig en mening om hur det
ser ut i andra länder och även om på
vilka vägar man kan komma från den
straffreaktion, som faktiskt blivit en
direkt följd av vissa vapenvägrares
trosuppfattning.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Uppräkning av ersättningsbeloppen enligt militärersättningsförordmngen

Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Eliasson i Stockholm begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 127 ja och 74 nej, varjämte 20
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion
angående förenklat förfarande vid föredragning
inför domstol av skriftligt bevismaterial,
och

nr 24, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 23 kap. 7 § rättegångsbalken.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Uppräkning av ersättningsbeloppen enligt
militärersättningsförordningen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motio -

ner angående en uppräkning av ersättningsbeloppen
enligt militärersättningsförordningen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 99
i första kammaren av herr Svedberg,
Lage, in. fl. samt nr 102 i andra kammaren
av herr Lundqvist in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen må besluta
att hos Kungl. Maj :t hemställa om
en utredning med syfte att åstadkomma
en uppräkning av ersättningsbeloppen
enligt förordningen den 2 juni 1950 (militärersättningsförordningen)
nr 261, senast
ändrad 1955, samt förordningen
den 2 juni 1955 nr 262, också den senast
ändrad 1955».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 99 och II: 102, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Vi har haft en lång debatt
om vissa värnpliktsvägrare. Denna
motion berör sådana människor som
icke vägrar värnplikt, vare sig civil eller
militär. Den berör människor som
blivit skadade vid de militära övningarna
under sin värnpliktstjänst. Det har
under årens lopp framförts olika motioner
i denna fråga. Bl. a. har jag
själv motionerat beträffande en värnpliktig
Ryding från Vänersborg. I olika
sammanhang har vi funnit, att de belopp
som vederbörande får som ersättning
för skada under militärövningar
är ganska låga och otillfredsställande.
I en del fall har riksdagen gått vid sidan
om vad utskottet har föreslagit i
sina avslagsyrkanden och gått med på
vissa ersättningsbelopp. Jag anser, att
detta är ett problem som vi har anledning
att syssla med, därför att om en
person blir skadad till över 33 procent
under en militärövning kan han, som

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Uppräkning av ersättningsbeloppen enligt

exempelvis skett i ett fall som jag åberopat
tidigare, få nöja sig med en summa
på 250 till 260 kronor per månad.

Vi skall betänka, att den nya försvarsordningen
kommer att kosta ungefär
3 miljarder kronor. Vi kommer att
få höra det resonemanget, att denna
summa är en gemensam försäkringsavgift
som vi betalar. Men hur behandlar
vi då dessa människor, som tar på sig
denna börda att hålla uppe vårt försvar?
Jo, de människor som råkar ut
för olyckor, dem har vi inte råd att ge
den ersättning de behöver.

Jag vill erinra om vad statsutskottet
sagt när man begärt ersättning för vissa
värnpliktiga. Man erkänner att det är
en för låg ersättning men man säger,
att ett avsteg från huvudregeln på detta
område självfallet skulle vara ägnat att
medföra vittgående konsekvenser. I de
fåtal fall, där riksdagen lämnat sitt
medgivande till särskild gottgörelse vid
sidan av det författningsenliga, har speciella
skäl varit för handen.

Nu säger man, att om man skulle ge
dessa människor, som blivit skadade i
militärtjänst, en särskild ersättning, så
skulle det medföra särskilda konsekvenser
för samhället. Man begär i stället
att dessa unga pojkar, vilka kommenderas
ut i militärtjänst, själva skall
få ta konsekvenserna. Samhället skall
inte behöva göra det. Det har sagts hela
tiden att det här är fråga om en liten
grupp människor, men under årens
lopp blir det en ganska stor grupp.

De människor, som i ungdomen blir
skadade i militärtjänst, är tidigare utbildade
för ett visst yrke, en viss tjänst
i samhället. De blir skadade under en
övning och får då en liten slant som
ersättning. De har dock ingen möjlighet
att sedermera återgå till sitt yrke. De
har inga möjligheter att få de glädjeämnen
i livet de tidigare räknat med.

De blir helt och hållet satta åt sidan.
Gäller det nu människor, som på allt
sätt försöker försörja sig och sin familj
med hjälp av en affärsrörelse eller dy -

militärersättningsförordningen

likt, så kan de kanske hanka sig fram.
I annat fall blir de socialfall.

Det kan hända, att vi många gånger
tycker synd om dem som skall buras
in för att de vägrat bära vapen. Men vi
bör också tycka synd om människor,
som är med om dessa övningar — övningar
som måste bli alltmer realistiska
för att fylla sin uppgift — och som
tar på sig dessa risker och kanske blir
skadade. Både de och deras familjer
måste få en skälig ersättning.

I första lagutskottet har vi haft tillfälle
att varje år granska militieombudsmannens
berättelse. Vi har där
funnit många fall, där ren vårdslöshet
medfört döden för vissa människor och
skador för andra, och vi har varit tacksamma
för att MO påtalat dessa fall.
Faktum kvarstår emellertid, att här pågår
varje år, dagligen och stundligen,
övningar som är ganska riskfyllda för
de människor som skall utföra dem.
Jag anser då inte att det är värdigt samhället
att kort och gott säga, att det
skulle medföra vittgående konsekvenser
om vi gav dem en skälig ersättning. Jag
anser att denna fråga verkligen är värd
en utredning och det är därför vi väckt
vår motion.

Jag skall inte längre ta upp tiden. Jag
tycker dock att saken är behjärtansvärd
och jag anser att riksdagen borde
ha förståelse för den. Man bör inte år
efter år utlämna dessa människor till
vad som många gånger är rena godtycket.
Därför ber jag att få yrka bifall till
motionen i andra kammaren nr 102 och
i första kammaren nr 99.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Det är ju riktigt som
motionären framhåller, att samhället
även bör se till, att de människor som
skadas under militärtjänstgöringen erhåller
samhällets stöd på samma sätt
som andra människor, som genom olika
omständigheter blir utsatta för olycksfall
i arbete. Utvecklingen har ju också

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Uppräkning av ersättningsbeloppen enligt militärersättningsförordningen

gått i den riktningen, att man behandlat
dessa båda kategorier allt mer och
mer lika.

Utskottet har sett på detta problem
så, att om man skulle gå längre i detta
fall skulle man bryta den överensstämmelse,
som finns mellan ersättning till
dem som skadats i militärtjänst och ersättning
till dem som råkat ut för andra
yrkesskador. Jag tror att utskott och
motionärer är överens om att det här
bör finnas en likställighet.

Det fall, som herr Lundqvist antagligen
är ute efter och som hans motion
tar sikte på, behandlade riksdagen härförleden
i anledning av en motion nr
379. Statsutskottet hade avstyrkt motionen.
Den skadelidande och kronan hade
i det fallet haft olika uppfattningar om
huruvida den skadelidande var berättigad
till civilrättsligt skadestånd.

Jag har, herr talman, med dessa synpunkter
endast velat förklara utskottets
ställningstagande. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag erkänner att vi numera
kommit dithän, att man kan göra
vissa jämförelser med yrkesskadeförsäkringen.
Skillnaden är dock den, att
den anställde i vanligt civilt arbete exempelvis
med hjälp av sin fackförening
kan få åtgärder genomförda, som förebygger
olycksfall i arbetet, och många
gånger också med fackföreningens stöd
kan driva igenom ersättningskrav, som
går utöver de rättigheter som yrkesskadeförsäkringen
stipulerar. När vederbörande
kommer i värnpliktstjänst
saknar han dessa möjligheter. Då blir
han ett nummer i flocken. Då blir det
inte fråga om de resonemang som vi
har på arbetsplatserna med våra skyddsombud
och skyddskommittéer, som kan
påvisa olägenheter och risker i arbetet.
I militärtjänsten har man kort och gott
att lyda order. Även om det ser ruskigt
ut, måste oftast de värnpliktiga bara
lyda order. I andra fall kanske de i

ungdomligt oförstånd tar onödiga risker
vid övningarna.

Jag har under många år i en fackförening
varit med om att behandla ärenden
som rör arbetarskydd och vet av
erfarenhet, att fackföreningarna har
möjlighet att undan för undan ordna
med skydd och tillförsäkra högre ersättning
åt de skadelidande. Därvidlag
är militären i ett sämre läge.

När en person blivit skadad i militärtjänst
är han också i ett sämre läge
för erhållande av god sjukvård. Den
person jag nämnt i min tidigare motion
fick i något över fyra år vistas på sjukhus.
Han begärde själv att få överföras
från militärsjukhuset i Skövde till länslasarettet
i Vänersborg och sedermera
till vanföreanstalten. Han hamnade så
småningom på vanföreanstalten i Göteborg
men först så sent att det inte längre
var möjligt lämna honom den vård
som kunnat göra honom återställd. Han
är nu invalid för livet.

Vi får därför vid en kommande utredning
på detta område ta sikte på de
speciella förhållanden som våra värnpliktiga
befinner sig i både när det gäller
sjukvård och när det gäller att förebygga
olycksfall.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande
bifall till min motion.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Jag skall inte bestrida
att det kan ligga mycket i de synpunkter,
som herr Lundqvist nu i sitt andra
anförande fört fram. Men såvitt jag
förstår ligger frågan om åtgärder till
skydd mot olycksfall bland de värnpliktiga
utanför det ärende som behandlas
i dag. Motionen tog ju sikte
på ersättning till de skadade och inte på
förebyggande åtgärder.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Det är riktigt som utskottets
talesman säger, men jag anförde
de omständigheter jag åberopade
som motivering för att en utredning av

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Stöd åt familjeförsörjare vid anhörigas sjukdom

ersättningsfrågorna bör ta hänsyn till
de förhållanden som våra militärskadade
befinner sig i. De är i sämre läge
än de som hör hemma under arbetarskyddslagar
och lagen om yrkesskadeförsäkring.
De medborgare som är i civil
tjänst har andra resurser att hävda
sig än vad den militära personalen har.
Om det alltså blir en utredning bör denna
därför också beakta dessa synpunter.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu
förhandlingarnas ledning.

§ 15

Stöd åt familjeförsörjare vid anhörigas
sjukdom

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
om stöd i vissa fall åt familjeförsörjare
vid deras barns eller andra anhörigas
sjukdom.

Andra lagutskottet hade till behandling
i detta sammanhang förehaft fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr
204 i första kammaren av herrar Norling
och öhman samt nr 261 i andra
kammaren av herr Sencincler m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
nr 205 i första kammaren av fru Hamrin-Thorell
och fru Gärde Widemar samt
nr 245 i andra kammaren av fröken Elmén
in. fl.

I motionerna 1:204 och 11:261 hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till åtgärder, som säkrar
förvärvsarbetande mödrars rätt till
ersättning i de fall, då sjuka barn behöver
mödrarnas vård».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner,

1) I: 204 och II: 261; samt

2) I: 205 och II: 245,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag tar till orda med
anledning av utskottets avstyrkande av
motionen nr 245 i denna kammare.
Samma fråga var uppe år 1956 i en motion,
som då fick en relativt välvillig
behandling av utskottet, som förklarade
att vi borde avvakta familjeberedningens
uttalande.

Det rör sig här om grupper i samhället,
som kanske i många avseenden har
det sämre ställt än alla andra. Det gäller
ensamstående med vårdnadsplikt.
Det är ensamstående mödrar och fäder
med minderåriga barn, förvärvsarbetande
ensamstående i övrigt som har
vårdnad om anhöriga, t. ex. döttrar med
gamla föräldrar. När sjukdom drabbar
barnen eller den anhörige kommer familjeförsörjaren
ofta i en mycket svår
situation och måste lämna förvärvsarbetet
för att vårda den sjuke i hemmet,
vilket kanske föranleder omedelbart
inkomstbortfall. I motionen har
därför begärts, att det skulle utredas på
vilket sätt man ekonomiskt skulle kunna
hjälpa dessa människor. Det har föreslagits,
att man eventuellt skulle kunna
få en dagspenning från sjukkassan
liksom när vederbörande själv är sjuk.
Behovet skulle styrkas med läkarintyg
och motiveras med att kommunal hemhjälp
icke står att uppbringa.

Detta har nu utskottet gått emot under
åberopande av att man i första hand
skall försöka bygga ut den sociala hemhjälpen,
så att vederbörande inte behöver
lämna sitt arbete. Detta är naturligtvis
alldeles riktigt, men jag ber
att få upprepa att denna ekonomiska
hjälp endast skall kunna begäras i så -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Stöd åt familjeförsörjare vid anhörigas sjukdom

dana fall då hemhjälp inte står att uppbringa
och då vederbörande helt måste
lämna sitt arbete så att inkomsten bortfaller.

Jag instämmer helt i att det naturligtvis
vore allra bäst om det funnes tillgång
till social hemhjälp, men förhållandet
är för närvarande det, att hemhjälp
ej finnes och att även samariterna
är starkt efterfrågade. Den sociala hemhjälpen
rycker i allmänhet in när en
husmor är sjuk men även i stor utsträckning
för att vårda åldringar. Hemhjälpen
bör alltså byggas ut i mycket
snabb takt.

Jag måste i detta sammanhang beklaga,
att riksdagen inte biföll den motion
beträffande den sociala hemhjälpen,
som framlades från folkpartihåll
och vari begärdes ytterligare 100 statsbidragsrum
för att man snabbare skulle
kunna bygga ut hemhjälpen. Vi ser att
det är nödvändigt i alla avseenden, och
vi får nog framdeles ytterligare beklaga
att riksdagen inte gick med på det förslag
som socialstyrelsen lade fram.

Jag har inget yrkande.

Fröken Liljedahl (fp) instämde i detta
anförande.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Den fråga det bär gäller,
om stöd åt förvärvsarbetande mödrar
dåde tvingas att stanna hemma på grund
av barns sjukdom, är ett nog så betydande
samhälleligt spörsmål, och det
bestrides inte heller av någon, även om
man i andra lagutskottets utlåtande inte
märker någon särskild uppskattning av
frågans betydelse. Vad diskussionen
främst gäller är emellertid frågan om
vad som praktiskt kan göras för att
hjälpa mödrarna, särskilt de ensamstående,
vid barns sjukdom.

Utskottet hänvisar till familjebcredningens
förslag om utbyggnad av hemhjälpen
och till statsmakternas åtgärder
för att realisera dessa förslag. Ingen bestrider
naturligtvis värdet och nyttan

av att hemhjälpen bygges ut och bygges
ut så, att den skall kunna spela en faktisk
roll även i detta sammanhang. Jag
är för min del enig med utskottet om att
det i varje fall i allmänhet vid sjukdomsfall
vore rationellast, om modern
kunde lämna sitt sjuka barn i en hemvårdarinnas
vård och själv uppehålla
sitt arbete.

Men låt oss för ett ögonblick bortse
ifrån hur det borde vara, vilket vi alltså
är överens om, och se till hur det i
praktiken är. Vi vet då, att vi inte
inom de närmaste åren kommer att få
en hemhjälpsorganisation, som kan
bringa detta problem ur världen. Det
är detta faktiska förhållande som föranlett
motion nr 261 i denna kammare,
där vi anhållit om att riksdagen måtte
i skrivelse till regeringen hemställa om
förslag till åtgärder, som tillförsäkrar
förvärvsarbetande mödrar rätt till ersättning
i de fall, då sjuka barn behöver
mödrarnas vård. För närvarande är det
ju så, att förvärvsarbetande mödrar som
inte har enskild vårdare måste stanna
hemma vid barns sjukdom och alltså
får vidkännas kostnader härför i form
av förlorad arbetsförtjänst. Såsom i
motion nr 261 framhållits är detta särskilt
betungande för ensamstående mödrar,
vilkas ekonomiska förhållanden i
allmänhet ändå är ansträngda. Motionärerna
tycker, att ett visst ekonomiskt
stöd åt dessa vore berättigat, i varje fall
så länge andra samhälleliga resurser i
allmänhet inte står till buds.

Även om mina medmotionärer och jag
sålunda inte har någonting emot den
hägrande framtidslösning som utskottet
hänvisar till, kan vi därför inte bortse
från dagens faktiska läge och bekymren
för dem det här gäller. Med hänsyn därtill
vill jag, herr talman, yrka bifall till
motionen nr 261 i denna kammare.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Utskottet är helt överens
med motionärerna om att det är en bchjärtansvärd
fråga som här är föremål

5 — Andra kammarens protokoll Nr 1A

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

för behandling; utskottet har bara vid
sin prövning inte kunnat gå på de vägar
som motionärerna har föreslagit för
åstadkommande av en lösning av problemet.

I kommunistmotionen tar man väl lätt
på problemet, då man förutsätter att
den kontanta hjälpen skulle utgå dels
utan någon karenstid och dels utan några
som helst intyg. I motionen av fröken
Elmén m. fl. krävs det intyg dels från
läkare och dels från kommunens hemhjälpsorgan,
som skulle ha att före utfärdande
av sådant intyg företa nödig
utredning. Även om det sett från samhällets
synpunkt här skulle bli fråga om
små pengar, är det väl otänkbart att
man skulle kunna lämna hjälp utan kontroll
i någon form. Skall sådan kontroll
utövas, blir den, såsom utskottet framhåller,
förenad med administrativa besvärligheter
för det allmänna.

Samhället har ju en hjälporganisation
-—- hemhjälpen -—■ som skall vara en
serviceorganisation för gamla och sjuka
människor, vilka vårdas i sina hem och
behöver hjälp i en eller annan form. Om
man får döma av vad som har sagts
här i dag tycks motionärerna vara överens
med utskottet om att denna organisation
bör byggas ut succesivt i samverkan
mellan staten och kommunerna.
Det kanske kan sägas, vilket här också
har framhållits, att utbyggnaden har
gått och alltjämt går sakta, men vi är
ändå överens om att det sker en utbyggnad.
Det framgår bland annat av de
åtgärder, som riksdagen har vidtagit
såväl 1957 som vid innevarande års
riksdag och som utskottet i sitt utlåtande
har pekat på.

Genom att följa utskottet i dess tankegångar
undviker man sålunda inte
bara vissa administrativa besvär, som
en kontroll av kontantersättningen alltid
innebär, utan når även och framför
allt, såsom utskottet stryker under, den
fördel som herr Karlsson i Stuvsta ansåg
vara den väsentliga i detta sammanhang,
nämligen att bereda de förvärvs -

arbetande människor som det här är
fråga om möjlighet att stanna kvar i sitt
arbete, så att inkomstborfallet uteblir.
Det är alltså anledning att gå den väg
som utskottet anvisar, nämligen via en
utbyggnad av hemhjälpsorganisationen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Jag vill till utskottets
talesman endast säga, att vi inte tar
lättare på frågan om kontroll i det här
avseendet än man gör i de nu gällande
bestämmelserna för ersättning i anledning
av sjukdom. Vi har nämligen i
motionen förordat, att ersättning skall
utgå enligt bestämmelserna för den
allmänna sjukförsäkringen. Om kontrollbestämmelserna
anses vara otillfredsställande,
måste det sålunda vara
en brist som gäller den allmänna sjukförsäkringen
över huvud taget. Jag kan
inte finna, att det skulle vara svårare
att upprätthålla kontrollen i det här fallet
än i fråga om sjukförsäkringen i allmänhet.

Sedan vill jag konstatera, att utskottet
inte kan bestrida, att vi för närvarande
icke har och inte heller inom rimlig tid
kommer att få enhemhjälpsorganisation,
som kan ha någon praktisk betydelse
för lösningen av det här problemet. Utskottet
har därvidlag icke kommit med
något förslag till lösning.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den i
ämnet väckta motionen 11:261; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

om upphävande av jordförvärvslagen
m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
sex i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, vilka alla ägde samband
med lagen den 3 juni 1955 (nr
272) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).

I de likalydande motionerna nr 270
i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 341 i andra kammaren av
herr Antby m. fl. hemställdes sålunda,
»att riksdagen måtte för sin del besluta,
att lagen av den 3 juni 1955 om inskränkt
rätt att förvärva jordbruksfastighet
skall upphöra att gälla fr. o. m.
den 1 juli 1958».

I de likalydande motionerna nr 120
i första kammaren av herr Eskilsson
m. fl. och nr 144 i andra kammaren av
herr Hxggblom m. fl. hemställdes, »att
riksdagen ville 1) besluta att för sin
del upphäva mom. 2 och 3 i § 4 samt
§ 5 i lagen den 3 juni 1955 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag); samt 2) besluta
att hos Kungl. Maj:t begära utredning
avseende upphävande av jämväl
övriga bestämmelser i denna lag».

I de likalydande motionerna nr 98 i
första kammaren av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl. och nr 101 i andra kammaren
av herrar Petterson i Degerfors och
Lundqvist hemställdes, »att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i lagen den
3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) att 1 § 2, som lyder
’där egendomen förvärvas av kommun
eller annan dylik samfällighet för ändamål
som avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen
den 12 maj 1917 om expropriation’ i
stället skall lyda ''där egendomen förvärvas
av kommun eller annan dylik
samfällighet’».

Utskottet hemställde, att icke någon
av förevarande motioner, 1:270 och

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

11:341, 1:120 och 11:144 samt 1:98
och II: 101, måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Lindahl, Grym, Kristiansson,
Bengtsson i Halmstad, Persson i
Tandö och Svenning, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa

1. att icke någon av motionerna
I: 270 och II: 341 samt I: 120 och II: 144
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,
samt

2. att riksdagen — i anledning av
motionerna I: 98 och II: 101 •— för sin
del måtte besluta att 1 § första stycket
jordförvärvslagen skulle erhålla följande
lydelse:

Fast egendom, som är taxerad som
jordbruksfastighet, må ej genom köp,
byte eller gåva förvärvas utan tillstånd
av lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd
erfordras dock ej

1. där förvärvaren är kronan, landskommun,
köping, stad eller municipalsamhälle; 2.

där egendomen förvärvas av annan
kommun än under 1 sägs eller annan
dylik samfällighet etc. — — — sistnämnda
andel.

II. av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson,
Ähman, von Seth och Johnsson i Kastanjegården,
vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

1. att riksdagen i anledning av motionerna
1:270 och 11:341 samt 1:120
och II: 144 måtte hemställa hos Kungl.
Maj:t att utan dröjsmål tillsätta en utredning
för förberedande av jordförvärvslagens
upphävande, samt

2. att motionerna 1:98 och 11:101
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JOHNSSON i Kastanjegårdcn
(fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i tredje lagutskottets utlåtande nr 12,

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

nämligen det i väckta motioner yrkade
upphävandet av jordförvärvslagen
m. m., är ingen ny bekantskap. Frågan
har under de senaste åren så gott som
varje år behandlats i riksdagen. Vid utskottsbehandlingen
i år ansåg också en
ledamot, att man utan någon ny diskussion
omedelbart kunde precisera
sina ståndpunkter i frågan. För min del
anser jag dock, att denna fråga långt
ifrån är slutdiskuterad, och att vi måste
få en ändring i de lagregler, som inskränker
enskild persons rätt att förvärva
jordbruksfastighet.

Lagen tillkom som bekant som ett under
kriget aktualiserat provisorium, och
som andra krislagar hade den bort vara
upphävd för länge sedan. Men i stället
måste man tyvärr konstatera, att den nu
har fått en alltmer permanent karaktär.

Som framgår av den reservation jag
biträtt i utskottet, måste man tyvärr också
konstatera, att tillämpningen av jordförvärvslagen
många gånger hindrar
förvärv av jordbruksfastighet, där ett
dylikt förvärv uppenbarligen skulle bli
till stort gagn för jordbruket, även om
förvärvaren skulle råka vara icke-jordbrukarc.
Jag är av den bestämda uppfattningen,
att jordförvärvslagen numera
saknar betydelse, när det gäller att förhindra
osunda spekulationer i förvärv
av jordbruksfastigheter. Gällande skattelagstiftning
ger betryggande garantier
för att oskäliga vinster av skogsavverkning
icke längre kan göras. Skogsvårdslagstiftningen
lägger också hinder i vägen
för utplundring av skog, och denna
lagstiftning garanterar vidare att skogsbeståndet
föryngras i skälig omfattning.
Det prekära läge, i vilket jordbruket för
närvarande befinner sig i vad gäller avsättningsmöjligheterna
och den härav
med säkerhet följande sämre lönsamheten,
kommer ytterligare att verka avmattande
på intresset för rena spekulationsköp,
varför någon egentlig motivering
för bibehållandet av denna
tvångslag enligt min mening icke längre
förefinnes.

Det svenska jordbruket och då i synnerhet
småbruket står i dag inför en omställningaprocedur,
som med hänsyn till
den minskade lönsamheten kommer att
gå ut över de mindre brukningsdelarna,
detta särskilt i skogsbygderna. I denna
omställningsprocedur kommer säkerligen
frågan om skogsplantering vid ofullständiga
och ur rationaliseringssvnpunkt
olämpliga brukningsdelar att aktualiseras.
Dessa jordbruks ägare har
emellertid i de flesta fall varken ekonomiska
möjligheter eller intresse i övrigt
av att på längre sikt själva ombesörja
denna övergång till en annan
driftsform, som är mycket dyrbar. Sådana
gårdar kommer i stället att salubjudas,
och där t. ex. en icke-jordbrukare,
som är villig att övertaga ett dylikt
jordbruk med de konsekvenser detta
kan medföra, är utestängd från förvärv,
är det ju bara staten som kan köpa
och på villkor som ensidigt kan dikteras
av t. ex. lantbruksnämnderna. Det
finns för övrigt redan nu exempel på
att jordbrukare till lantbruksnämnden
hembjudit sina gårdar för taxeringsvärdet
men att lantbruksnämnden icke ansett
sig kunna betala begärt pris, trots
att det är en officiell myndighet som
fastställt gårdens värde. För säljare av
dylika jordbruk kan det i många fall
innebära svåra ekonomiska följder att
— efter ett långt livs hårt arbete och
sparsamhet, och sedan man på gamla
dar behöver njuta sitt otium — de legala
spekulanternas krets begränsas till
staten och rena yrkesutövare. De tvingas
då acceptera ett lägre pris, när de
avvecklar sitt jordbruk, än det de kunnat
få i fri och öppen handel.

Det finns icke-jordbrukare — enskilda
personer med indirekt anknytning
till jordbruket, jordbrukarsöner med
andra yrken, före detta jordbrukare,
som vill ägna sig åt skogsbruk på äldre
dagar och många andra — som har intresse
för jordbruk och som vill äga ett
stycke av den svenska torvan. De är beredda
att göra investeringar, antingen

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

de lönar sig på längre sikt eller ifite,
men till följd av gällande lagstiftning
har de inte någon möjlighet härtill. Oftast
skulle det dock bli de i sämre skick
varande jordbruken, som på detta sätt
skulle kunna få en behövlig uppryckning.

Som jag inledningsvis nämnde är lagens
tillämpning många gånger anmärkningsvärd
även ur jordbrukets egen synpunkt.
Jag känner personligen till ett
fall, där en f. d. jordbrukare vägrades
tillstånd till förvärv av en jordbruksfastighet,
vilken i stället genom lantbruksnämndens
försorg såldes till en annan
person, en yrkesutövare. Priset var omkring
90 000 kronor, för vilken summa
lantbruksnämnden lämnade lånegaranti,
och dessutom beviljade nämnden ett
mindre driftslån. Köparen var av den
person, som på grund av befarat spekulationssyfte
vägrats förvärvstillstånd,
erbjuden att arrendera åkerjorden med
tillhörande bostadshus och övriga byggnader
för 1 000 kronor om året i ett för
allt, och preliminärt arrendeavtal ingicks
även. Exemplifieringen skall fullständigas
med att skogsmarken var i det
skicket, att någon inkomst av skogsförsäljning
icke kunde påräknas. Beståndet
utgjordes huvudsakligen av vedskog.
Den person, som vägrades inköp, hade
för avsikt att inom en mycket nära
framtid nyplantera hela skogsmarken.

Med anförande av detta exempel vågar
jag påstå, att om den sistnämnde
personen hade erhållit förvärvstillstånd,
så hade gården i en mycket snar framtid
varit bevuxen med ungskog, och utvecklingen
på denna brukningsdel hade
därmed varit vänd i rätt riktning. Samtidigt
hade det för den som nu fick
köpa varit en fin affär att få arrendera
hemmanet till ett mycket blygsamt pris.
I stället har han nu årliga kapitalomkostnader
på inemot 8 000 kronor för
20 tunnland åkerjord, och av dessa omkostnader
kan skuldavbetalningen endast
bli mycket blygsam, .lag ifrågasätter
rent av, om den nye ägaren med

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

hänsyn till jordbrukets lönsamhetsutveckling
för närvarande och den stora
skuldbördan har möjlighet att i längden
hålla sig kvar på stället. Någon förbättring
på gården eller föryngring av
skogsbeståndet kan det i varje fall inte
bli tal om på många, många år ännu.

Det anförda exemplet visar, hur en
lantbruksnämnd tillämpat lagstiftningen.
Därmed är dock icke sagt, att lantbruksnämnden
i ett annat län skulle ha
handlat på samma sätt. Snarare förhåller
det sig så, att en annan lantbruksnämnd
med hänsyn till nyttan för jordbruket
i allmänhet skulle ha lämnat den
första personen förvärvstillstånd.

En annan avigsida med jordförvärvslagen
är sålunda, att den tillämpas så
olika inom olika län och att målsättningarna
för den yttre rationaliseringen
betraktas så olika. Vidare är att märka,
att en tvångsmässig rationalisering inte
alltid går att genomföra i en by, där
exempelvis ett par jordbrukare är villiga
att sälja men ett par andra av olika
skäl inte alls är intresserade av att
sälja. De vill att barnen —• som ju inte
behöver vara jordbrukare — en gång
skall få övertaga det lilla hemmanet,
eftersom de inte kan förvärva något annat,
eller också är ägarna i sin krafts
dagar och önskar därför inte någon försäljning
men inte heller någon utökning
av sina jordbruk.

Jag har tidigare i debatten om jordförvärvslagen
hävdat, att det åt jordbrukarna
själva kan vara anförtrott att
rationalisera sina hemman. Med hänsyn
till nuvarande höga omkostnader
för jordbruksdriften och den försämrade
lönsamheten kommer jordbrukarnas
egna insatser för den yttre rationaliseringens
genomförande att i väsentlig
grad öka, vilket utvecklingen sålunda
nödvändiggör med eller utan jordförvärvslag,
vilket ytterligare kan motivera
ett avskaffande av lagen i fråga.
I vissa fall kanske lagen kan utgöra ett
hinder för en förnuftig rationalisering,
där exempelvis en ickc-jordbrukarc väg -

Nr I t

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

ras förvärvstillstånd på en närbelägen
jordbruksfastighet, som kanske lantbruksnämnden
»vikt» för ett annat rationaliseringsändamål
men som på
grund av andra lantbrukares obenägenhet
att sälja inte går att genomföra, inte
ens på mycket lång sikt.

Herr talman! Med det anförda vill jag
framhålla, att det trots allt finns många
olösta problem i samband med jordförvärvslagen
och mycken och välgrundad
kritik mot densamma. Jag har den uppfattningen,
att tiden är inne för en utredning.
Man bör se hur det verkar på
lång sikt. Jag skall därför be att få yrka
bifall till den reservation, som har avlämnats
av herr Osvald m. fl.

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Utskottet har varit vänligt
att tala om att de båda motioner,
som utskottet avlivat, i sin helhet finns
tryckta bland andra kammarens motioner.
Jag är emellertid ganska övertygad
om att ingen av kammarkamraterna
i det läge, i vilket riksdagsarbetet
befinner sig, haft tid att taga del
av motionerna, och i den mån ni gjort
det tidigare torde väl det mesta ha gått
ur minnet. Men jag skall inte trötta
med att upprepa motionernas argumentering.
Jag skall bara i korthet
nämna, att vad vi i den motion, som
jag har framburit här i kammaren,
gjort har varit att karakterisera jordförvärvslagen
sådan den nu föreligger
som dels obehövlig och dels otidsenlig.

Vårt omdöme att lagen är obehövlig
har vi motiverat med att de argument,
som framfördes när denna lagstiftning
kom till, inte längre har något
bärande värde. När vi fick lagen
1945, redan två år före beslutet om
jordbrukets rationalisering, hette det
att denna lag var nödvändig, ty i annat
fall skulle rationaliseringsorganen
inte få hand om tillräckligt mycket
jord för att kunna hjälpa till med den
rationalisering som ansågs skola bli en

så viktig ingrediens i den blivande
jordpolitiken. Nu är situationen den,
att lantbruksnämnderna har mer hembud
beträffande gårdar, som är till
salu, än vad lantbruksnämnderna har
intresse av eller möjlighet att köpa.
Tidigare farhågor har alltså inte längre
någon verklighetsgrund.

Det andra skälet, som anförts alla de
gånger jordförvärvslagen varit föremål
för riksdagsbehandling, är att
arvingar till jordbrukare blivit hindrade
att köpa den fäderneärvda jorden
till rimligt pris för att sitta kvar som
jordens brukare på grund av att många
utanförstående kapitalägande människor
uppträtt som konkurrenter och
drivit upp priserna. Nu är ju situationen
den, att den pågående jordbruksdöden,
som resulterat i att ungefär tio
jordbruk per dag lägges ned som
självständiga företag, vittnar om att
det i betydande utsträckning inte finns
några hemmavarande anhöriga till de
jordbrukare som vill lämna sina gårdar
ifrån sig. Det är då heller inte anledning
att resonera om någon övermäktig
konkurrens som hindrar arvtagare
att överta jordbruk. Jordbruksdöden
har inte uppstått på grund av att
jordbrukare rationaliserats bort. Man
var ju rädd för det för tio, tolv år sedan,
då det talades om att staten skulle
ställa till förfogande 20 å 30 miljoner
kronor om året för att genomföra
sammanslagning av de små brukningsdelarna
till större. Som vi alla vet har
emellertid denna summa krympt, så
att den i årets nionde huvudtitel stannar
vid 1,5 miljoner kronor, och inte
ens detta belopp beräknas komma att
helt gå åt.

Vad som skett är att gamla jordbrukare
har gått till gravarna eller har
lämnat sina jordbruk på grund av att
de inte haft tillräckliga krafter att
fortsätta. Vi fick ju för rätt många år
sedan besked om att inte mindre än
50 000 av de mindre jordbrukarna då
befann sig i den situationen att de inte

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

hade några hemmavarande anhöriga
som ville ta vid, och det är detta som
nu rullas upp i verkligheten: sådana
gårdar lämnas av sina tidigare brukare,
och det finns ingen anhörig SQm
har rätt att utanför jordförvärvslagens
gränser köpa dessa gårdar utan inblandning
från lantbruksnämndernas
sida.

I detta läge är det enligt min mening
helt motiverat att lämna full frihet
åt de människor, som vill bedriva
företagsamhet inom jordbrukets område,
att ordna förhållandena så, som
deras egen önskan är och som deras ekonomiska
resurser gör det möjligt för
dem. Under sådana förhållanden finner
vi motionärer jordförvärvslagen
vara obehövlig och att den kan vara
till hinders för ett klokt ordnande av
framtidens företag inom jordbruksnäringen.

Den som nu exempelvis vill förstora
sitt jordbruk genom tillköp måste få
sin ansökan granskad av vederbörande
lantbruksnämnd, och han riskerar att
lantbruksnämnden — som dock inte
består av annat än lika fattiga syndiga
människor som jordbrukarna själva —
bedömer saken på ett annat sätt än
han själv gör. Huruvida den ena eller
den andra av de likvärdiga bedömarna
har rätt kan väl aldrig objektivt avgöras.
Skillnaden är emellertid att den
enskilde, som är inställd på att satsa
sitt arbete, sitt initiativ och sina ekonomiska
resurser, inte har makten i
sin hand att fritt få göra detta, därför
att lantbruksnämnden har möjlighet
att förhindra honom att ordna sin blivande
företagsamhet efter egen önskan.

Det talas om att de metoder, som
lantbruksnämnderna tillämpar vid sitt
bedömande av framställningar om förvärvstillstånd,
numera ändrats något,
men även om lantbruksnämnderna
skulle vilja vara litet tillmötesgående,
så är de dock bundna av formuleringen
i jordförvärvslagens § 4, att sådana
brukningsenheter, som kan anses läm -

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

pade för sitt ändamål, inte skall få användas
för förstoring av andra brukningsenheter.
Att en brukningsenhet
kan anses lämpad för sitt ändamål gäller
många gånger även enheter av förhållandevis
liten areal, som kan vara
till salu och som, om de slogs tillsamman
med näraliggande brukningsenheter,
skulle kunna skapa företag med
betydligt bättre ekonomisk bärighet.
Men när det är fråga om företag av
den storleken att de kan anses lämpade
för sitt ändamål, är lantbruksnämnderna
enligt lag skyldiga att vägra
förvärvstillstånd. Det är detta som
gör att — det har jag exempel på från
praktiken — jordförvärvslagen är till
hinders för jordbrukarnas, både säljares
och köpares, egen önskan att komma
till vettiga uppgörelser om en rationalisering
i förstorande riktning,
som vore av betydelse för jordbruksföretagens
möjlighet att bestå både under
nutida förhållanden och i framtiden.
Den inställning, som ligger bakom
jordförvärvslagen, är en diskriminering
av det man kallar latifundiebildningen,
d. v. s. bildning av stora
jordbruksenheter. Men när man försökt
förhindra detta, har man gått så
långt, att lantbruksnämnderna i dag
med lagstiftningens hjälp kan hindra
även rimliga sammanslagningar av
jordbruk.

Vi ha därför i motionen utgått ifrån
att jordförvärvslagen bör ändras så,
att den inte längre hindrar jordbrukarnas
fria val när de skall skaffa sig
jordbruksföretag, som skall bestå för
framtiden. Lantbruksnämnderna bör
kunna lämna god hjälp vid sådana sammanslagningar,
bland annat genom att
ge garantilån och driftslån. I den mån
lantbruksnämnderna skulle anse att en
enskild jordbrukare bedömt lämpligheten
av ett nyskapat jordbruk alldeles felaktigt,
bär ju lantbruksnämnderna möjlighet
att vägra lån och bidrag. Det tycker
jag kan vara alldeles tillräckligt;
de behöver dessutom inte ha rätt att

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

lägga hinder i vägen för personer, som
planerar sin framtid som jordbruksföretagare
helt på egen risk och utan
anlitande av statliga hjälpåtgärder.

Jag har också hört lantbruksnämndsledamöter
säga, att de skulle vara glada
om de bara finge tjänstgöra som hjälpande
organ och inte behövde ha kvar
den fiskaliska uppgiften att granska
lämpligheten av de förvärv som sker i
landet.

Jag måste sedan, herr talman, fästa
uppmärksamheten på någonting som vi
alla vet. När denna fråga skall bedömas
måste det nu mycket aktuella spörsmålet
om önskvärdheten av att jordbruket
minskar sin totala produktion komma
in i bilden. När det gäller mjölkproduktionen
måste vi komma ihåg att
småbruket, som disponerar 30 procent
av arealen, svarar för 40 procent av
mjölkproduktionen. I den mån det skall
vidtas åtgärder i syfte att minska mjölkproduktionen,
kan alltså småbrukarna
inte lämnas utanför. I syfte att minska
mjölkproduktionen har det hland annat
föreslagits, att man skall plantera skog
på den odlade jorden för att därmed
minska produktionen av foder och bete.
Men en småbrukare, som inte disponerar
mer odlad jord än han behöver intensivt
bruka för sin försörjning, kan
inte odla skog på denna lilla jordareal.
Har man en så liten areal, kan man helt
enkelt inte klara sin existens genom att
arbeta på lång sikt enligt detta program,
utan den jord, som är öppen, måste
hållas öppen. Kunde däremot småbrukarna
utvidga sina arealer genom tillköp
i fri handel av intilliggande jordbruk,
kunde det tänkas, att det bleve
möjligt för dem att på de sammanslagna
gårdarna ha kvar den jordbruksproduktion,
som är nödvändig för deras
existens, och samtidigt disponera avsides
liggande för odling olämpliga jordar
till skogsplantering för att därmed
tillmötesgå önskemålet om en minskning
av produktionen.

Jag kanske här får inflicka, att när jag

för några år sedan förde fram tanken
på skogsplantering på odlad jord, så
åsyftade jag endast sådana arealer, vilkas
ägare inte ville fortsätta brukandet.
Vi bör sålunda ha klart för oss, att endast
i den mån vi kan disponera jord,
som ägarna för sin försörjning inte behöver
hålla i vanlig kultur, är det möjligt
att minska den odlade jordarealen
genom skogsplantering. Ur den synpunkten
är det beklagligt att vi inte har
den skogsrationaliseringslagstiftning,
som det finns förslag till och som skulle
ha gjort det möjligt för dem som vill
öka sina arealer att få rimliga långfristiga
amorteringslån. Jag är emellertid
övertygad om att det ändå skall finnas
stora möjligheter att genomföra sådana
bär transaktioner. I den mån det är
gamla jordbrukare kan man väl räkna
med att de är villiga att avstå gårdarna
på hyggliga betalningsvillkor och låta
en del av köpeskillingen innestå som
reverslån.

Vad som gjort att vi utöver de självägda
och de arrenderade jordbruken
fått en ny typ, de s. k. biandjordbruken,
är att de gamla brukarna i stället för
att sälja sina egendomar arrenderar ut
dem till grannarna. Men på sådan mark
kan ju inte arrendatorn ge sig till att
plantera skog — dels får han det rimligen
inte, dels skulle han inte erhålla
skälig lön för mödan. Dessa biandjordbruk
bör så fort som möjligt ersättas
med jordbruk, till vilka brukaren har
full äganderätt.

Herr talman! Efter allt vad som skett
under de senaste veckorna kan man väl
inte undgå att betrakta dessa problem
också med tanke på jordbrukets framtidsutsikter.
Auktoritativa personer -—-bland annat jordbruksministern -— har
ju uttalat, att smöröverskottet är ett
svårlöst problem. Skall man komma till
rätta med det får man lov att se längre
och planlägga en produktion, som på ett
annat sätt än den nuvarande anpassas
till de inhemska avsättningsförhållandena.
Situationen är så besvärlig — det

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

vill jag gärna medge •— att åtminstone
inte jag har lust att tvärsäkert säga, att
så och så skall vi göra.

Det har sagts att jordbruksbefolkningen,
som i dag utgör något över 20
procent av den totala befolkningen, kan
komma att minskas till omkring 10 procent.
Förr eller senare kommer vi i
så fall i den situationen, att det inte
bland den jordbruksbefolkning, som
blir kvar efter en sådan decimering,
finns tillräckligt med kapital att överta
äganderätten till de jordbruksfastigheter
med åker och skog, som nu ägs av
enskilda jordbrukare. Då har vi att välja
mellan om denna jord skall överföras i
statens ägo eller i bolagens eller annan
enskild ägo utanför den nuvarande jordförvärvslagens
gränsdragning.

Jag tycker inte det bör kunna stöta
någon människa, som önskar en god
framtid för svensk landsbygd, att möjligheter
öppnas för skapande av skogsbruk
med ägare — de må tillhöra vilken
kategori som helst — som när det gäller
byggande av arbetarbostäder och dylikt
kan sätta in erforderligt kapital, så att
skogsbruken kan vidmakthållas.

Under sådana förhållanden är det väl
motiverat att underkasta hela jordförvärvslagen
en granskning. Går vi till
formuleringarna skall vi nämligen finna,
att de är så nära anknutna till ägandet
av jorden, att detta är avgörande för
om en person skall få äga en jordbruksfastighet
med både åker och skog. Men
om jorden minskar i betydelse, bör väl
skogsbruket kunna vara en tillräckligt
god grund för att enskild äganderätt
skall medges.

Vi motionärer bar haft den uppfattningen,
att det var aktuellt att ur jordförvärvslagen
ta bort allt som hindrar
nuvarande jordbrukare att utvidga sitt
markinnehav. Vi yrkade på omedelbara
åtgärder därvidlag, ty vi gjorde den reflexionen,
att om saken skulle utredas
i föreliggande situation, komme säkert
det gamla ordspråket, att medan gräset
gror så dör kon, att bli tillämpligt. Om

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

tidningarna i dag talar sanning, har
man ju nu tänkt sig att låta korna do
i snabbare takt än normalt, och i så
fall kommer väl obönhörligen en hel
del jordbrukare att följa korna, inte till
slakthuset men bort från gårdarna. Utan
produktionsmedel kan i varje fall inte
en mängd små jordbrukare leva. Detta
är då ytterligare ett argument för att
frågan om jordbrukarnas rätt att köpa
mera jord borde kunnat lösas nu, varefter
man fått ta sig en funderare över
framför allt under vilka former nya
spekulanter skulle släppas in för skapandet
av skogsbruk.

För att nå enighet har emellertid reservanterna
i tredje lagutskottet kommit
överens om att begära en utredning
rörande hela frågan, och det föreligger
ingen reservation med hemställan om
sådan ändring av lagtexten som är nödvändig
för att vår motion i sin helhet
skulle kunna bifallas. Därför vill jag,
sedan jag nu redogjort för de synpunkter
motionärerna haft, endast meddela,
att jag vid omröstningen kommer att
stödja reservationen av herr Osvald.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Som herr Hseggblom
redan påpekat är det en gammal bekant
som kammaren här återser. Motionsvrkandet
om förköpslagens och om jordförvärvslagens
avskaffande är strängt
taget lika gammal som dessa lagar själva.
Syftet med den gällande jordförvärvslagen
är som bekant tvåfaldigt:
dels att förhindra spekulationsköp och
dels att ge samhället möjlighet att rationalisera
jordbruken. Genom tillkomsten
av 1955 års lag avsåg man att komma
till rätta med en del missförhållanden i
de gamla lagarna och att särskilt genom
den nya jordförvärvslagen få en bättre
ordning till stånd.

1 den mån jag själv kommit i beröring
med denna lag måste jag säga att
jag blivit besviken. Förfarandet med
intyg från landsfiskal, vilket ersattes

Nr 14

Onsdagen den IG april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

med bedömande av fastighetsbildare
eller lantbruksnämnd, har kanske inte
blivit det antikrångelmedel som man
avsåg med reformen. Jag kan som exempel
nämna att det många gånger är både
svårtolkat och svårbedömt, huruvida en
angelägenhet skall bedömas av den fastighetsbildande
myndigheten eller av
lantbruksnämnden. Det är också ganska
slumpartat om lagen över huvud taget
skall gälla för en fastighet — detta blir
i stor utsträckning beroende på hur
taxeringsmyndigheterna har behagat rubricera
fallet.

Det första syftet, att förhindra spekulationsköp,
kan ha sitt berättigande i
tider med starkt fallande penningvärde.
Har man inte tilltro till myndigheternas
förmåga att behärska detta problem,
kanske man måste finna sig i en spärr.
Men vi får väl ändå hoppas att de som
är satta att sköta den ekonomiska politiken
här i landet också kommer att
kunna bemästra den svårigheten, så att
vi inte av sådana skäl nödgas bibehålla
lagen.

Det är närmast det andra syftet, möjligheten
att genom denna lag rationalisera
jordbruket, som jag tänkte uppehålla
mig något vid. När man i § 3 säger
att »om anledning finnes till antagande
att egendomen skulle bliva vanskött»
etc., så förutsätter detta såvitt jag
kan förstå ett granskande av vederbörandes
uppsåt, nästan ett granskande
av hjärtan och njurar som måste vara
mycket besvärligt. Jag kan på den punkten
exempelvis hänvisa till bensinförsäljaren,
som ville köpa en fastighet och
uppgav att han hade för avsikt att ägna
sig åt jordbruk, men lantbruksnämnden
ifrågasatte huruvida han verkligen hade
detta uppsåt. Man kanske begär litet för
mycket av myndigheterna härvidlag.
Det är ytterst svårt att i sådana fall inte
begå mannamån, när man måste ge sig
in på dylika bedömningar.

Departementschefen sade under förarbetena
till 1955 års lag att lagen självfallet
inte borde få sådan tillämpning,

att den frivilliga rationaliseringen hämmades,
detta med tanke på lantbruksnämndernas
primära uppgift att uppmuntra
jordbrukarnas egna rationaliseringssträvanden.
För min del är jag
övertygad om att jordförvärvslagen har
haft en hämmande inverkan på jordbrukets
rationalisering. Jag tror det
hade varit lyckligare om vi fått en
storleksrationalisering i jordbrukarnas
egen regi som fullföljts genom en arronderingsrationalisering,
sedan storleksrationaliseringen
var genomförd. Genom
jordförvärvslagen har emellertid storleksrationaliseringen
utan tvekan hämmats
i sin utveckling.

Det är självklart att »jordens bibehållande
i den jordbrukande befolkningens
hand utgör ett samhällsintresse»
— som det också heter i utlåtandet
— »av sådan betydande styrka, att det
måste anses uppväga de olägenheter,
som utan tvivel följer av jordförvärvslagens
inskränkning i rätten att fritt
förfoga över den fasta egendomen». Man
kan här fråga sig: Är det verkligen
säkert att det ena inte går att vinna
utan det andra? I tider av starkt fallande
penningvärde kan en inskränkning
som sagt vara acceptabel, i annat
fall skall vi inte gå med på en sådan.

Utskottsmajoriteten säger vidare: »Så
mycket mindre bör jordförvärvslagen
inge betänkligheter som ovillkorligt förbud
föreligger endast mot sådana fång,
om vars olämplighet enighet i stort sett
råder.» Man kan här bara konstatera att
det nog inte förhåller sig så i praktiken.
Där råder det inte enighet rörande alla
de frågor som bedömes enligt jordförvärvslagen.
Den saken tror jag att alla
är på det klara med.

Beträffande frågan om jordförvärvslagens
möjligheter att påskynda och underlätta
jordbruksrationaliseringen skall
jag också citera utskottsutlåtandet:
»Även om 1947 års förköpslag och motsvarande
bestämmelser i 1955 års jordförvärvslag
endast i ett mindre antal
fall kommit till direkt tillämpning,

f>nsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

måste det anses erforderligt, att det allmänna
har medel i sin hand att leda
utvecklingen på rationaliseringsområdet
och tillförsäkra den ett planmässigt
förlopp.» Jag kan bara påminna om vad
en av jordbrukets egna tjänstemän sade
i detta sammanhang för något halvår
sedan. Det var doktor Åstrand i jordbrukets
utredningsinstitut, som beträffande
jordförvärvslagens möjligheter
och lantbruksnämndernas ingripanden
i detta fall liknade rationaliseringssträvandena
vid luffarschack. Det är alltså
ett inmutande av en ruta här och en
ruta där, så att man till sist har ett rutmönster
inmutat utan att riktigt veta
vad man skall göra av det hela. Det förhåller
sig nämligen så, att det för närvarande
i lantbruksnämndernas ägo ligger
en betydande åker- och skogsareal,
och man har åtskilliga bekymmer med
både förvaltningen och de framtida
äganderättsförhållandena beträffande
dessa fastigheter.

Det är ju ganska klart, att när det allmänna
skall ta hand om utvecklingen
och försöka dirigera den via lagar och
förordningar, låser man sig lätt fast
vid vissa mallar, som inte alltid leder
till målet eller tillräckligt följer med i
utvecklingen. Man kan i regel inte länka
utvecklingen in i de banor man önskar,
och följden blir att man hamnar någonstans
mitt emellan det förhållande dit
utvecklingen pekar och det mål man
syftar till. Man förmår inte slå in på den
väg, som stakats ut av våra lagar och
författningar, man kan inte heller följa
den väg utvecklingen anvisar, och följden
blir att man för det mesta så att
säga kör rakt ut i terrängen mitt emellan
vägarna.

Någon har sagt — jag tror det var
Wigforss på sin tid —- att vi bcklagligtvis
här i landet är begåvade med ett
samhällsskick, som varken är liberalt
eller socialistiskt utan någonting mitt
emellan och därför det minst funktionsdugliga.
.lag vill gärna hålla med om
den saken, även om jag kanske inte

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

drar samma slutsats som Wigforss gjorde
om hur vi skall rätta till förhållandena.
För mig innebär nämligen ett avvecklande
av det statliga inflytandet och
en liberalisering av samhällslivet det
enda förnuftiga.

Men det förvånar mig ingalunda, att
utskottsmajoriteten fortfarande tror på
att staten bäst kan leda utvecklingen
beträffande jordbrukets rationalisering
med hjälp av statliga organ. För min
del är jag emellertid övertygad om att
vi i vårt nuvarande läge hade haft en
bättre anpassning till lämpligt antal
brukningsenheter och lämpliga storlekar
på åkerarealerna utan de lagar och
bestämmelser, som sökt dirigera utvecklingen.
Ett slopande av jordförvärvslagen,
en uppmjukning av vanhävdslagen,
en översyn av skogsvårdslagen
och en större tilltro till den enskilde
jordbrukarens förmåga att bedöma hithörande
frågor tror jag leder till betydligt
snabbare resultat då det gäller att
rationalisera vårt svenska jordbruk och
följa den produktionsutveckling, som
aldrig kan låsas fast i vissa banor.

Jag vill understryka det uttalande,
som reservanterna gör på s. 23: »Vid
sidan härav är det tillräckligt, att det
allmänna — utan att tillgripa en onödig
förköpslagstiftning — övar inflytande
på rationaliseringsarbetet genom rådgivning
och ekonomiskt stöd.» Här
skulle jag kunna tillägga ytterligare: och
genom en förmedlande verksamhet beträffande
fastigheterna i samband med
fastighetsreglerande förrättningar. Men
jag är övertygad om att vi behöver en
översyn av jordförvärvslagen beträffande
de medel och den organisation,
som rationaliseringsverksamheten har
till sitt förfogande, och detta bör ske i
god tid innan jordförvärvslagen upphör
att gälla 1962.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen under nr 2.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag skall inte försöka

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

att fortsätta den diskussion som rör de
stora principerna, eller om korna i
fortsättningen skall do med eller utan
statsbidrag, utan jag skall begränsa mig
till ett mycket litet delproblem.

I reservation nr 1 har vi påtalat de
onödiga svårigheter, som den nuvarande
lagen medfört för kommunerna, då
dessa för sina invånare försöker köpa
den mark man behöver för en mängd
olika ändamål. Det är visserligen sant
att jordförvärvslagen innehåller en rad
undantagsbestämmelser, som åtminstone
i teorien skall ge kommunerna rätt
att förvärva den jord de behöver. Men
som vi alla vet är teori och lagstiftarnas
avsikter en sak, verkligheten blir
ofta någonting helt annat. Har man
den principiella uppfattningen, som jag
tycker mig skymta även hos utskottsmajoriteten,
nämligen att kommunerna
skall ha rätt att förvärva all den mark
som de behöver för att fylla sina kommunala
funktioner, kan man fråga sig,
varför kommunerna skall tvingas att
underställa sina markförvärv lantbruksnämndernas
prövning, en prövning
som av helt naturliga skäl måste bli
ganska ensidig. Lantbruksnämnderna är
nämligen inte sammansatta med tanke
på att bevaka kommunernas intressen
utan de är sammansatta för att bevaka
intressen som tjänar rent jordbrukspolitiska
syften. Däri ligger utan tvekan en
risk, vilket för övrigt har poängterats
av överlantmätaren i Östergötlands län.
Landskommunernas förbund säger detsamma,
och samma sak upprepas av
•Svenska stadsförbundet.

Bristerna i den nuvarande ordningen
kommer särskilt i dagen, när en kommun
vill köpa tomtmark och annan
mark för att hålla priserna inom rimliga
gränser. Det kan då ofta vara svårt
för en kommun att övertyga en lantbruksnämnd
om att man behöver köpa
ett lantbruk kanske relativt lång tid i
förväg för att det sedan skall ingå som
bytesobjekt vid förvärv av andra mera
lämpligt belägna områden, som kommu -

nen tänker köpa för att använda för tätbebyggelse,
tomtregleringar, friluftsreservat
eller vad det nu kan vara eller
därför att marken behövs en gång i
framtiden för vattentäkt, grustäkt eller
dylikt.

I reservationen har vi starkt understrukit
hurusom olyckliga prisstegringar
på marken kan uppstå, om en kommun
långt i förväg måste bekantgöra,
att man har planer på att förvärva jord.
Det är inte minst dessa prisstegringar,
till följd av att en kommun bekantgjort
sina planer på att köpa jord, som är anledningen
till att vi menar, att mycket
talar för de synpunkter vi har framfört
i reservationen nr 1, till vilken jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag kan i likhet med
ett par tidigare talare i detta ärende
bekräfta, vad vi för övrigt alla vet, nämligen
att den grupp av motioner som syftar
till lagens totala upphävande är vad
man kallar en gammal bekant. Vi har
debatterat de synpunkter som kan anföras
för och emot detta i många olika
sammanhang, och vi lär väl inte kunna
få ut så särdeles mycket mer av de olika
synpunkterna än vad vi gjort tidigare.
Jag kommer därför inte att mera ingående
behandla de problem som har
rullats upp i det sammanhanget. Allra
minst finner jag någon orsak till att ta
upp till diskussion den de fria fastighetsköpens
höga visa som herr Haeggblom
utvecklade i någonting som närmast
kunde betecknas som ett nytt jordbruksprogram.
Det tror jag vi får diskutera
i andra sammanhang.

Här har framförts exempel på hurusom
man har tillämpat lagen på ett sätt
som inte skulle vara tillfredsställande.
Jag tror att det tjänar ganska litet till
att referera sådana fall. Jag skulle å
min sida kunna dra fram exempel på
att det har varit en fördel för parterna
att lantbruksnämnden har kunnat styra

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

utvecklingen på ett sätt som parterna så
småningom blivit fullt belåtna med. Jag
skall inte dra fram dessa exempel därför
att det inte skulle tjäna så förfärligt
mycket till, ty man måste känna till detaljerna
i det hela för att verkligen kunna
bedöma fallen. Jag inskränker mig
följaktligen till att i det stycket yrka bifall
till utskottets förslag.

I den av herr Lindahl m. fl. avgivna
reservationen har yrkats att kommunerna
helt och hållet skulle slippa ifrån
tillståndsprövningen. Redan med nuvarande
lagstiftning har emellertid
kommunerna full rätt att inköpa den
jord som erfordras för en tätbebyggelse.
Det är ju den saken som motionärerna
och reservanterna vill slå vakt om, och
det är i och för sig ingenting att säga
om det. Det är fullt legitima syftemål.
Vad kommunerna behöver söka tillstånd
till är sådana förvärv, som ligger
utanför de rena tomtmarksförvärven,
men den saken har man ju strängt taget
inte vidrört vare sig i motionerna eller
i reservationen. Det sägs där, att om
en kommun vill förvärva mark, så blir
det genast känt genom den i ärendet erforderliga
utredningen, och därav föranledes
spekulationer. Den utredning
som behövs för att erhålla lagfart på
förvärvet innebär ju bara, såsom departementschefen
på sin tid påpekat, att
man för inskrivningsdomaren företer
ett protokollsutdrag utvisande att förvärvet
avser ett sådant ändamål som i
lagen uppräknats såsom undantaget. Inskrivningsdomaren
har sedan endast att
kontrollera att det förvärv, som anges i
protokollsutdraget, är av sådant slag
som lagen undantar. Detta gäller alltså
den utredning som avser erhållandet av
lagfart.

Den utredning, som kan krävas för
att en kommun skall besluta köpa mark,
är ju någonting helt annat. Den saken
har inte myndigheterna med att göra,
och det lär inte ske några ändringar av
dessa utredningar, även om man skulle
tillmötesgå motionärernas och reservan -

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

ternas önskemål. Man får väl förutskicka
att om en kommun vill förvärva viss
mark, så känner säljaren till detta, och
om han är vad som i dagligt tal kallas
rättskapabel, har han väl full frihet att
efter bästa förmåga trissa upp priset, så
snart kommunen anmält sin lust att
köpa marken. Den omständigheten att
kommunen beslutar om detta inköp och
för inskrivningsdomaren företer ett
protokollsutdrag, som visar avsikten
med köpet, lär inte ha någon inverkan
på säljarens handlande. Han är en part
som står fri, vilka föreskrifter för kommunens
markförvärv som än införes.

Inom utskottsmajoriteten har vi alltså
inte kunnat finna annat än att motionärerna
slår in öppna dörrar. Man begär
en tillståndsfrihet som redan finns.
Det kan således inte tjäna något ändamål
att det införes en sådan total tillståndsfrihet
för kommunerna som begäres
i motionerna. Annorlunda ställer
sig ju saken, om kommunerna åsyftar
att förvärva mark för annat ändamål än
tätbebyggelse.

Med dessa ord och med hänvisning
till vad utskottet i övrigt anför i sitt utlåtande
hemställer jag, herr talman, att
kammaren måtte biträda utskottets förslag.

Herr von SETH (h):

Herr talman! De tre föregående representanterna
för utskottsreservanterna
har ju redan mycket ingående behandlat
denna fråga, och innan oppositionen
har kommit med sina argument,
finns det kanske inte så mycket att tilllägga.
Jag skulle emellertid vilja trycka
på en sak, nämligen den situation för
jordbruket som uppstått genom dagens
överflöd av smör- och mjölkprodukter.

När jordbruksministern Netzén förberedde
det föredrag, som han nyligen
höll inför Stockholms länsförbund av
RLE, och beslöt sig för att tillkännage
atl det genom lantbruksstyrelsens och
skogsstyrelsens försorg skulle ske eu

Nr 14

Onsdagen den 1C april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

utredning angående plantering av sämre
jordbruksmark med skog, så var nog
jordbruksministern innerst inne på det
klara med — därom är jag övertygad
— att jordförvärvslagen i dagens läge
utgör ett hinder för att genomföra de
förändringar inom jordbruket som anses
önskvärda. Alla är överens om att
något måste göras för att minska den
nuvarande överproduktionen av mjölk,
och jag har inte sett att någon opponerat
sig mot statsrådet Netzéns åsikt att
vi måste, även om det känslomässigt
bjuder emot, ta under omprövning frågan,
huruvida inte en större eller mindre
del av den sämre marken —■ jag betonar
»sämre», herr talman — bör planteras
med skog.

Såsom herr Haeggblom här framhöll,
kan det emellertid innebära en verklig
revolution i fråga om utkomstmöjligheterna
för en småbrukare, därest han
skulle behöva plantera sin sämre jord
med skog och alltså ytterligare minska
den lilla åkerareal som han har. Man
måste naturligtvis då försöka, såsom
herr Haeggblom sade, tilldela en sådan
jordbrukare mera jord, så att han verkligen
kan plantera skog på den sämre
delen av sitt jordbruk. Men här kan det
ju inte bli fråga om några snabba åtgärder,
utan av sociala och andra skäl
måste utvecklingen gå rätt långsamt.

Å andra sidan finns det arealer, beträffande
vilka man inte på något sätt
behöver töva med att sätta i gång åtgärder
för en skogsplantering. Det finns
sålunda säkerligen i dag en icke obetydlig
grupp människor, som på grund
av jordförvärvslagen är förhindrade att
skaffa sig jord, som de är intresserade
av att plantera skog på. Det är jordbrukare
som redan har jord och skog, samt
människor, som man från visst håll med
förakt har betraktat, när de velat skaffa
sig jord att investera pengar i till nytta
för både jord- och skogsbruket.

Herr talman! Just vid detta avsnitt
skall jag inte uppehålla mig längre, men
jag skulle vilja säga, att statsrådet Net -

zéns uppdrag till lantbruksstyrelsen och
skogsstyrelsen att utreda vad som kan
göras för att plantera sämre jord med
skog borde åtföljas av riksdagens beslut
i dag om att tillsätta en utredning angående
förberedande av jordförvärvslagens
upphävande. Lagen är ett direkt
hinder för rationella åtgärder när det
gäller att bekämpa en överskottskris.

Herr talman! Jag står själv som reservant,
och jag ber att få förena mig med
dem som yrkat bifall till reservationen
nr 2 vid här föreliggande utlåtande angående
jordförvärvslagen.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag skall i likhet med
herr Bengtsson endast beröra en detalj
av hela detta frågekomplex som vi här
diskuterar. Jag vågar inte fälla något
omdöme om huruvida jordförvärvslagen
är till nytta eller till skada. Det är endast
en punkt som jag skall ta upp till
behandling.

Alla känner väl till, att kommunerna
från början var ställda utanför jordförvärvslagen
lika väl som staten. Det föreliggande
betänkandet, som utskottet har
avlåtit, är rätt fylligt och innehåller i
stort sett alla sakuppgifter om detta problem,
och jag skall för den skull inte
syssla med dem vidare. Det har funnits
och finns alltjämt delade meningar om
jordförvärvslagen. Man kan ifrågasätta
behovet av att infoga kommunerna under
denna lagstiftning, vilket skedde år
1955. Ännu mera kan man kanske ifrågasätta
nödvändigheten av att bibehålla lagen
då det gäller kommunerna. Jag vill
erinra om att båda kommunförbunden
— stadsförbundet och landskommunernas
förbund — gick emot att lagen
skulle tillämpas även för kommunerna.
Jag vet inte om det är av okunnighet
eller av medveten oginhet som utskottet
skriver att det »finner det icke vara något
allmänt intresse att man genom ytterligare
undantag ställer kommunerna
i ett mera gynnat läge än andra fastighetsspekulanter».
Kommunerna bedri -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

ver inga fastighetsspekulationer, men
de har vissa legitima skyldigheter att
uppfylla. Det har talats här om bostadsbyggande,
om uppgörande av stadsplaner
och byggnadsplaner, men det kan
också vara fråga om att ordna fritidsområden,
vattentäkter och allt annat,
som man inte behöver räkna upp. Det
påstås då, att kommunerna kan ordna
allt detta på ett enkelt sätt. Om de företer
ett protokoll från fullmäktige eller
ett intyg till inskrivningsdomaren, behöver
ärendet inte prövas av lantbruksnämnden.
Det beror emellertid på vad
det är för anledning till köpet. Som herr
Bengtsson anförde för en stund sedan,
finns det många gånger omständigheter
som gör att en kommun, då den står i
begrepp att förvärva mark för ett visst
ändamål, kanske inte har så lätt att
framlägga sina skäl, eftersom de kan
föranleda massor av spekulationer i olika
avseenden.

Jag skall ta upp en annan detalj, nämligen
förvärv av skogsmark, som tycks
vara själva stötestenen. Om en kommun
vill förvärva jord, vartill hör skogsmark,
och man misstänker att kommunen
därmed försöker täcka sitt eget
bränslebehov, är det ett motiv för avslag
från lantbruksnämnderna. Jag kan
därvidlag hänvisa till departementschefens
uttalande i propositionen nr 165
år 1955 — jag tror att det står på sidan
49.

Är det då brottsligt om en kommun
i något enstaka fall skulle få någon
skogsteg? Jag vill erinra om att statsmakterna
under det senaste kriget ålade
kommunerna att svara för bränsleförsörjningen,
när inga andra fanns som
kunde göra det. Många kommuner i
mellersta och södra Sverige fick då frakta
bränsle från övre Norrland, från Västerbotten
och Norrbotten, för att täcka
sitt bränslebehov, kanske beroende på
att skogsägarna — jag vill inte påstå att
de inte ville det — inte hade möjligheter
att skaffa arbetskraft. Frakterna blev
betydligt dyrare än själva bränslet.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

I många fall ställer man sig undrande
inför att det skall betecknas som brottsligt,
om en kommun eventuellt skulle
komma underfund med att det kan vara
nyttigt att ha tillräckligt med skog för
att få bränsle till ålderdomshem, skolor
och andra offentliga inrättningar.
Kommunerna är ju i dag ålagda att hålla
en viss arbetsberedskap i händelse arbetslöshet
skulle inträffa. Här kan kommunerna
bli ställda i en mycket besvärlig
situation, där det gäller att skaffa
lämpliga arbetsprojekt. Jag kan inte
tänka mig att det skulle skada jordbrukets
eller skogsbrukets intressen om en
kommun vid sådana tillfällen skulle bedriva
inte bara avverkning utan kanske
också skogsvård, täckdikning och kulturarbeten
i viss utsträckning. Det är
många gånger en svår sak att skaffa
fram lämpliga arbeten, men dessa uppgifter
kan som sagt inte skada jordbruket
eller skogsbruket.

Jag skall också säga ett par ord om
reservationen nr 2. De som är anhängare
av denna reservation är ju av cfen
uppfattningen, att hela jordförvärvslagen
borde försvinna — ju förr dess
hellre. Man har här yrkat avslag även
på den del av reservationen nr 1 som
stöder kravet på frihet för kommunerna.
Menar man att vi skulle ha kvar jordförvärvslagen
speciellt för kommunerna,
eftersom man yrkar avslag på förslaget
i motionen i första kammaren nr 98 och
i andra kammaren nr 101? Denna fråga
måste ju lösas förr eller senare, och man
ställs onekligen inför problemet hur
frågan skall lösas om en borgerlig trepartiregering
— vilken nu finns inom
möjligheternas gräns — skulle ta itu
med saken. Det är en befogad fråga i
detta sammanhang.

Till sist vill jag bara till herr Johansson
i Torp säga att det visserligen finns
vissa förutsättningar — eller kanske rätt
stora förutsättningar —• för kommunerna
att lösa markfrågan vad giiller tätbebyggelsen,
men detta utgör inte hela

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

det problem som kommunerna är ställda
inför.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr 1 av
herr Lindahl m. fl.

Häri instämde herr Lumlqvist (s).

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! I en kungl. kungörelse
av den 6 april 1810 stadgas, att varje
svensk medborgare i princip skall ha
rätt att förvärva och äga fast egendom
eller jord. Den stadgan lär gälla även i
dag. Det är en allmänt vedertagen uppfattning,
att avsteg från en princip inte
skall göras annat än då alldeles särskilda
skäl föranleder detta.

Enligt min mening kan det starkt
ifrågasättas om det nu finns tillräckligt
starka skäl att behålla jordförvärvslagen.
Vilka är nu de olyckor som hotar
om jordförvärvslagen upphävs? För det
första kommer lantbruksnämndernas
förmyndarverksamhet när det gäller
sammanslagning av jordbruk att upphöra.
Sammanslagning kommer att regleras
av det sunda bondförnuftet. Detta
torde inte leda till någon olycka. Givetvis
kommer nämnderna att i realiteten
ha åtskilligt att säga till om som rådgivare
och förmedlare av lån o. s. v.,
även om de blir av med den makt som
tar sig uttryck t. ex. däri, att en medlem
av denna kammare, som är född bondpojke
och hela sitt liv sysslat med jordbruk,
förgäves söker förvärvstillstånd.

För det andra kommer naturligtvis en
del apotekare och tandläkare och andra
misshagliga figurer att i viss utsträckning
förvärva jordbruk. Såvitt jag kan
bedöma, kommer kapitalfrågan att få en
dominerande plats när det gäller fastighetsmarknaden
på jordbrukets område
under de närmaste 10 å 15 åren. Det blir
med säkerhet mycket svårt att inom de
aktiva jordbrukarleden uppbringa tillräckligt
kapital för inlösen av de många
tusental jordbruk som under nämnda tid
skall byta ägare. Under sådana förhål -

landen kan det väl ändå inte vara ur
vägen att även icke-jordbrukare får vara
med och på nära håll ta del av jordbrukets
problem med smöröverskott och
annat. I varje fall kan man väl tryggt
säga, att om en del jordbruk genom trottoarböndernas
medverkan göres kreaturslösa,
så rimmar detta inte alls så
dåligt med behoven i dagens läge.

Sedan en annan fråga. Anser man det
verkligen lämpligt att staten skall bli
ägare till ytterligare stora arealer hellre
än man underlättar för enskilda personer
att förvärva jordbruk? Detta är, så
långt jag kan bedöma, de alternativ man
har att välja emellan.

Herr talman! Det finns mycket starka
skäl som talar för att denna fråga blir
föremål för en grundlig utredning. Med
tanke på detta vill jag yrka bifall till
den reservation som här är avgiven av
herr Osvald m. fl.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag tycker nog att vi
vid denna riksdag hade kunnat bespara
oss en principdebatt om jordförvärvslagens
vara eller icke vara. Det har inte
skett någon som helst förändring i sammansättningen
— rent politiskt sett —
i riksdagen. Det finns således inga förutsättningar
att få beslutet upphävt i
dag eller att få ett beslut om en utredning
för lagens upphävande.

Jag skall inte fördjupa mig i några
principiella synpunkter på lagstiftningen,
hur intressant det än vore. Jag
vill bara en gång för alla slå fast, att
lagen har samma uppgift nu som då den
kom till, nämligen att bevara äganderätten
till jord och skog åt dem som
brukar dem. Detta skall strykas under.

Utskottet har här sagt, att jorden till
Aj5 brukas av ägarna. Räknat efter arealen
åkerjord brukas i det närmaste 70
procent av ägarna. Det är en relativt
hög och god procentsats, bättre än i de

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

flesta andra länder. 30 procent brukas
av arrendatorer, varav många är släktarrendatorer.

Utskottet skriver också: »Jordens bibehållande
i den jordbrukande befolkningens
hand utgör ett samhällsintresse
av så betydande styrka, att det måste
anses uppväga de olägenheter, som otvivelaktigt
följer av jordförvärvslagens
inskränkningar i rätten att fritt förfoga
över den fasta egendomen.» Det sägs
också i utskottets utlåtande, att det under
förarbetena till 1955 års lag blev
klarlagt, att den tidigare lagstiftningen
på området varit av stor betydelse då
det gällt att tillgodose det med samma
lagstiftning uppställda syftet, att bevara
jorden och skogen i den brukande befolkningens
hand. Det är dessa konstateranden
i utlåtandet som är riktiga och
sakligt motiverade. Sedan har man under
debattens gång hört de gamla vanliga
argumenten. Det har varit gammal
skåpmat, det mesta som serverats. Jag
skall inte polemisera mot detta.

Går jag så till reservationerna, kan
jag börja med den socialdemokratiska
reservationen, som undertecknats av
herr Lindahl, herr Grym m. fl. Vad
herr Johansson i Torp har anfört om
den är såvitt jag kan bedöma riktigt.
Faktiskt finns mycket generösa regler
om kommunernas rätt att förvärva fastighet.
I de flesta fall vet emellertid inte
kommunerna om vilka möjligheter de
har utan söker förvärva tillstånd hos
lantbruksnämnderna när de inte behöver
göra det. De kan nämligen gå direkt
till inskrivningsdomaren med lagfartsansökningen,
som i de flesta fall blir
beviljad. Man invänder att kommunerna
då röjer planerna på köp och att detta
leder till jordvärdestegring. Jag är inte
så säker på detta. Om det är mer än en
som vill köpa, får kommunerna finna
sig i att betala det pris som fastigheten
på så sätt får, men kommunen har utan
tvivel större möjligheter än andra spekulanter
att förvärva fastigheten. Om
kommunerna bättre observerade sina

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

möjligheter, skulle lantbruksnämnderna
i många fall inte behöva inkopplas.

I reservationen av herr Osvald, herr
Ebbe Ohlsson m. fl. finner jag något
ganska intressant. Det sägs där att jordförvärvslagstiftningen
försvårar, »att
initiativ och kapital tillföres jordbruket
från personer, som handlar av intresse
för näringen. Ett betydande antal personer
hänvisas av denna anledning att
driva jordbruk på arrenderad jord».
Det kan inte vara ett »betydande» antal
personer. Det skulle vara intressant att
veta hur ett sådant fall ser ut i verkligheten.
Får någon arrendera en fastighet
och denna bär tillräcklig bärkraft
som jordbruk, får han väl också
köpa den. Jag kan inte tänka mig annat.
Detta påstående måste ha formulerats
bara för polemikens skull.

Vidare säger reservanterna att om
statsmakterna hade gjort allvar av de
ofta proklamerade planerna att söka
åstadkomma ett fast penningvärde,
skulle något behov av att inskränka
rätten till fritt förvärv av jordbruksfastighet
ej längre föreligga. Jag kan
nämna att jag sitter på en gammal släktgård
i Småland, som varit i släkten i
nio generationer. Jag har inte alla köpebreven,
men jag har en del av dem. Det
första jag har är från 1770. Det första
köpet torde ha ägt rum 1650. 1770 kostade
gården 900 riksdaler, 1880 kostade
den 3 000 kronor, 1900 kostade den
6 000 kronor och 1932 var den uppe i
28 000 kronor. Den har alltså under loppet
av ett par århundraden ständigt
stigit i pris på grund av penningvärdets
fall. Ingen tänker sig väl att det
skulle kunna vara på annat sätt.

Jag tycker att jag kan ta mig tid att
inskjuta en liten parentes. Om vi gör
tankeexperimentet, att den förste ägaren
av denna fastighet på 1630-talet
hade haft 100 kronor soin han satt in
på en bank och denna hundralapp sedan
fått stå kvar i banken med ränta
på ränta, hade jag i dag varit ägare
till över 128 700 000 kronor, om ränte -

6 — Andra kammarens protokoll 195S. Nr t ''i

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

satsen varit 5 procent. Är det någon av
denna kammares ärade ledamöter som
tror, att man skulle kunna hålla ett fast
penningvärde vid en sådan utveckling
med ränta på ränta? Argumentet, att
om penningvärdet är fast behövs inte
jordförvärvslagen, håller inte i verkligheten.

Vidare säger reservanterna det gamla
vanliga att priserna på jordbruksfastigheter
i allmänhet har stigit men dock
inte så mycket att inte många fastighetsägare,
när de säljer sin fastighet,
förlorar på att inte få ut det pris som
deras gård skulle ha betingat, om det
inte funnits en jordförvärvslag. Hur
man än undersöker detta, måste man
medge att fastighetspriserna har stigit
mera än som svarar mot penningvärdets
fall. Talet om att jordförvärvslagen
direkt skulle hindra normal prisbildning
på jordbruksfastigheter är vederlagt.

Reservationen har till slut en intressant
avvikelse från tidigare reservationer
i denna fråga. Man har förut alltid
begärt att jordförvärvslagen skall avskaffas
från och med ett visst datum.
Det är en rejäl begäran. Denna gång
däremot begär man en utredning därför
att denna kristidslagstiftning har
åstadkommit en del besvärande verkningar.
Vilka verkningar har den egentligen
åstadkommit? Den har räddat
äganderätten till jord och skog åt kanske
något tiotusental bönder, men det
är väl ingen skadeverkning? Det skulle
vara intressant att veta vad man egentligen
har för argument att anföra till
stöd för påståendet, att det behövs en
särskild utredning för att få jordförvärvslagen
upphävd på grund av dess
skadeverkningar.

Jag vill så något replikera ett par föregående
talare.

Särskilt herr von Seth har sagt att
det på grund av den stegrade produktionsvolymen
är nödvändigt att plantera
skog på betydande arealer av den
svenska jorden, och han förmenar att

jordförvärvslagen utgör ett hinder för
detta och därför bör avskaffas. Man
kanske i någon mån kan ge herr von
Seth rätt däri. Om vilka som helst får
köpa jord och skogsmark, kan det naturligtvis
hända att de för att slippa ha
jordbruk planterar skog på åkerjorden,
men jag är inte säker på att det är en
önskvärd utveckling. Det dröjer dock
ungefär 80 år — skogens omloppstid —
innan man får ut någonting. Vad vet vi
om livsmedelsbehovet om 80 år? Vi
kanske då behöver mycket mer smör
än vi nu tänker oss. Det är en farlig
spekulation att säga, att vi skall plantera
skog nu, som ger avkastning om
ett sekel, därför att vi har för mycket
livsmedel för tillfället.

Herr Antby sade att om jordförvärvslagen
avskaffas slipper man de sammanläggningar
som lantbruksnämnderna
nu gör — de kommer att göras av
det sunda bondförståndet. Jag är inte
säker på det. Jag tror att den yttre rationalisering
som nu sker då kommer
att skötas av dem som har ekonomiska
resurser därtill. Jag är för all del rätt
liberal, men jag är inte säker på att
det blir bättre än det nu är med den
form vi har där sammanläggningen går
via lantbruksnämnderna.

Jag skulle så något beröra de förändringar
som reservanterna begär.
Folkpartiets förslag innebär rent avslag
på lagstiftningen, medan högern
vid sidan om detta har krav på förändringar
i § 5 i den nu gällande jordförvärvslagen.
Denna paragraf ersatte
§ 1 i förköpslagen, som gällde tidigare,
och den har till syfte att med lantbruksnämndens
medverkan reglera sammanläggningar
och tillköp av fastigheter.

Jag är medveten om att denna paragraf
vållar en hel del irritation här
och var, men man måste nog säga att
den verksamheten i stort sett sker i
god kontakt med både säljare och köpare.
Ser man på verksamheten i de
flesta länen, får man nog säga att den
punkten i lagstiftningen är mycket

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

värdefull, och i regel kan alla frågor
lösas utan större motsättningar. Någon
uppmjukning av paragrafen finner jag
alltså inte vara på något sätt av behovet
påkallad, och detsamma gäller naturligtvis
ett borttagande av paragrafen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Vigelsbo (ep) och Eriksson i
Bäckmora (ep) instämde häri.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Jansson i Benestad
är väl ändå alltför blygsam när
han konstaterar att ingenting har hänt
i politiskt avseende sedan vi senast resonerade
om det här ärendet. Den saken
har dock hänt, att koalitionen har
blivit upplöst, och det är tänkbart att
det har inverkat på denna frågas lösning
inför år 1962.

Men det var inte för att säga detta
som jag begärde ordet, herr talman.
Herr Janssons i Benestad gård var
1770 värd 900 riksdaler, och den är
för närvarande värd mycket mer — jag
fäste inte på papperet den siffra han
nämnde. Jag bara konstaterar att herr
Jansson i Benestad har släktgården
kvar i sin ägo trots att vi under större
delen av denna period inte har haft
någon jordförvärvslag.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
bara för att beklaga att herr Jansson
i Benestad sätter det sunda bondförbundet
efter den klokskap som representeras
av lantbruksnämnderna.

Herr JANSSON i Benestad (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Hamrin vill
jag säga att jag inte tog det här exemplet
för att visa någonting annat än alt
ett fast penningvärde gör en jordförvärvslag
onödig. Jag ville peka på att

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

penningvärdet fallit genom århundradena
och alltjämt faller.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Herrar Haeggblom och
von Seth har framfört flera synpunkter
på jordförvärvslagen, som talar för att
berörda lag snarast bör avskaffas. Jag
instämmer helt i vad som framförts
från högerhåll och även från folkpartistiskt
håll i denna sak.

Det är dock en liten detalj som inte
har blivit berörd och som jag gärna
skulle vilja ha införd i kammarens protokoll,
nämligen hur jordförvärvslagen
indirekt har fått inverkan på säsongarbetslösheten
inom jordbruket. Den
saken har inte berörts, mest kanske därför
att det är i Skåne som denna synpunkt
på jordförvärvslagen har blivit
aktuell. Den är där föremål för stor
uppmärksamhet på olika håll.

Tidningen Arbetet t. ex. skrev den
18 oktober 1957 bl. a. följande: »Det är
skandal att det räntablaste jordbruket
i landet, det skånska, inte kan bereda
sina arbetare en jämn och full sysselsättning.
» Vad Arbetet skrev var hämtat
ur tidskriften Lantarbetaren.

I samband med en stor konferens i
Eslöv, där representanter för arbetsgivar-
och lantarbetarorganisationerna
diskuterade denna säsongarbetslöshet
skrev Skånska Dagbladet den 20 mars
i år bl. a.: »Arbetslösheten bland lantarbetarna
är ett svårt problem för
Skånes jordbruk. Vinterarbetslösheten
bland lantarbetarna på den skånska
slättbygden är ett allvarligt problem i
det skånska jordbruket, och många krafter
är i gång för att med alla till buds
stående medel motverka denna arbetslöshet
och därmed också möjliggöra erforderlig
nyrekrytering för jordbruket.
»

Man kan fråga sig, på vad sätt krafter
är i gång för att motverka denna arbetslöshet.
Den som följde denna konferens
fick klart för sig att man på olika
sätt försöker klara av problemet, och

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

några slättbygdsjordbrukare har försökt
få förvärva skogsfastigheter för att där
sysselsätta sina arbetare under vintermånaderna.
Resultatet av detta initiativ
har emellertid i några fall som jag
känner till blivit negativt därför att
lantbruksnämnderna sagt nej till dessa
förvärv. Jag vill inte klandra ledamöterna
i lantbruksnämnderna för detta,
ty de har att rätta sig efter vad jordförvärvslagen
säger. Således har man
bara att konstatera att jordförvärvslagen
indirekt är en av orsakerna till
säsongarbetslösheten vid slättbygdsjordbruken
i Skåne.

Även om jag inte vill klandra ledamöterna
i lantbruksnämnden för deras
ställningstagande, tycker jag att de bort
fråga sig, om inte jordförvärvslagen
blivit föråldrad och en ny situation uppkommit
sedan lagens tillkomst, vilket
medför att förvärvstillstånd bör beviljas
i vissa fall där tillstånd inte tidigare
har kunnat beviljas.

Herr talman! Jag har med dessa korta
ord endast velat peka på hur restriktiva
lagar kan få olyckliga verkningar, som
man aldrig tänkt på när lagarna tillkom.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som har avgivits
av herrar Osvald m. fl.

Herr NORUP (ep):

Herr talman! De båda vid utskottsutlåtandet
fogade reservationerna ger
mig anledning att säga ett par ord.

De som avgivit reservation nr 1 ställer
sig bakom de motionärer vilka har
hävdat, att jordförvärvslagen i sin nuvarande
utformning skulle utgöra ett
hinder för kommunerna att — såsom
den ärade representanten för reservanterna
sade här — förvärva jord för legala
kommunala behov. Den som läser
lagen finner att det är en oerhört grov
överdrift. Jag känner inte till något fall,
där lagen i sin nuvarande utformning
har varit till förfång för kommuner som
velat förvärva jord för utvidgade bygg -

nadsplaner i sådana fall där verkligen
ett behov förelegat för kommunen att
köpa jord. Den saken har underlättats
väsentligt. Om det finns någon utredning
om att kommunen har rätt att köpa
jord och kanske till och med under
vissa omständigheter att expropriera
mark, så behöver kommunen bara anmäla
till inskrivningsdomaren, att sådant
behov föreligger, för att få lagfart
utan lantbruksnämndens hörande.

Herr Petterson i Degerfors resonerade
om att kommunerna också kan behöva
förvärva jord för att tillgodose sitt
bränslebehov. Ja, hur har utvecklingen
gått de senare åren? Har kommunernas
behov av att använda bränslet i skogen
stigit? Jag tror det är tvärtom. Tyvärr
har man i många skogssocknar, som naturligen
borde använda bränslet i skogen
till de kommunala inrättningarna,
numera installerat oljeeldning, och det
kan ju inte utgöra någon motivering för
att kommunerna skulle få rätt att förvärva
skog. Däremot har en del klagomål
kommit fram vid behandlingen i
lantbruksstyrelsen, och jag har erfarenhet
av att kommunerna inte så sällan
vill förvärva skog i spekulationssyfte
och använda skogen till skatteutjämning
i tider med goda skogsavverkningskonjunkturer.
Det anser jag vara felaktigt.
Följaktligen är jag av samma mening
som utskottet, nämligen att, med den
utformning lagen nu har, den tillgodoser
legala behov från kommunernas sida
att förvärva skog, och att man inte har
någon anledning att ändra lagen.

I den andra reservation, som föreligger,
framförs inte precis några nya synpunkter.
Där är man i princip emot
jordförvärvslagen, och man försöker i
år liksom tidigare att, kanske mer än
som är berättigat, svärta ner det sätt på
vilket jordförvärvslagen handläggs. Jag
har några års erfarenheter av handläggningen
av denna lag. När den stiftades
var jag inte för den. Vid dess antagande
röstade jag emot den. Men jag har sedan
varit med om att handlägga ären -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

den, som fallit under denna lag, och när
jag har studerat de behov, som föreligger,
har jag kommit till den uppfattningen,
att jordförvärvslagen är berättigad
i dag. Den har varit berättigad
även under den tid som gått — förutsatt
givetvis att man är av den meningen,
att bönder skall äga svensk jord
i så stor utsträckning som möjligt och
att det är de, som brukar jorden, som
också skall äga den. Här har skett en
förändring i samhället, herr Antby, sedan
1810 års kungörelse skrevs, där det
talas om att var och en skall ha rätt
att köpa jord. Ser vi på vårt grannland
Finland finner vi, att där beslöt man
någon gång under fyrtiotalet det som
vi beslöt här år 1810. I Finland, där
man delat upp jorden i småbruk och
där man fått fram en hel del enheter,
som inte är bärande för att skapa en
inkomst för brukaren, är man redan i
dag inne på frågan om det inte vore
bättre att i stället för att stycka jorden
i någon mån försöka samla den. Följaktligen
har man där redan efter endast
tio års erfarenhet ändrat uppfattning i
denna fråga. Där var det dock helt naturligt
att dela upp jorden i småbruk,
eftersom man efter kriget hade förlorat
Karelen och det därför var nödvändigt
att se till att så många som möjligt fick
äga jord. Den ekonomiska utvecklingen
har dock tvingat in även Finlands folk
i andra förhållanden. I vårt land begär
den stora majoriteten av invånare, att
vi skall ha ett rationellt jordbruk med
rationella enheter, och en hel del av de
enheter vi har måste bli föremål för
sammanläggning.

I detta sammanhang kommer jag in på
de tankegångar, som herr Haeggblom
förde fram här, enligt vilka det i lagen
skulle vara mer eller mindre förbud
mot sammanläggning. I den mån man
kan konstatera, att en sammanläggning
och ett tilläggsköp är till gagn för jordbruket
i orten, föreligger väl inget hinder
för en lantbruksnämnd att tillåta
att en jordbrukare får komplettera sitt

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

jordbruk. Sådana tilläggsköp har varit
mycket vanliga, och mig veterligt är det
mycket få fall, i vilka anförts klagomål.
I de fall, där så skett, kan det bero på
att man anlägger olika synpunkter på
ärendet. Fn kapitalstark köpare har
lättare att komma över kompletteringsjord
än en köpare som inte är så kapitalstark,
men vid lantbruksnämndens
prövning visar det sig måhända, att
den senare egentligen behöver tillskottet
bäst. Men om man ser frågan på ett
annat sätt kanske det inte alls vore felaktigt,
att den kapitalstarke fick lov att
köpa till jord. Man talar om att det
kommer att bli så mycket jord som erbjuds
på grund av den frivilliga rationaliseringen
och att man på en del håll
får bevittna, att egendomar helt enkelt
avträds. Ja, än så länge är det i varje
fall många, som vill köpa kompletteringsjord,
och jag tror att det för jordbruket
som sådant är till gagn, att det
finns en lag, som påbjuder registrering
av dessa affärer och att de blir föremål
för omprövning. I dagens läge torde det
alltså inte föreligga några större hinder
för komplettering även av fullständiga
enheter genom tilläggsköp.

Herr Hseggblom var också inne på
frågan om skogsplantering på åker. I
dagens situation, när vi har överproduktion
av nästan alla våra jordbruksprodukter,
kommer naturligtvis den frågan
gärna upp och det är lätt att stanna
inför dagens känslotänkande. Jag finner
dock denna sak behövlig. Frågan
är anbefalld för utredning, och alla de
möjligheter, som står till buds för att
genomföra en rationellare ordning på
området, kommer givetvis att undersökas.

Vad så beträffar planteringen av skog
på åkerjord uppställer sig frågan, huruvida
det i dag är så att skog nyplanteras
i tillräcklig utsträckning på de marker,
där det skall finnas kalmarker i skogen.
Den nuvarande skogsmarken skall väl
i första hand skötas tillfredsställande i
det avseendet, innan man börjar plan -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

tera igen åkrarna med skog. Där kan
man anföra många exempel, men det är
inte riktigt att generalisera. Om åkerjorden
ligger insprängd emellan skogsskiften,
om jorden är dålig, om den ger
dåliga skördar och om torkmöjligheterna
för den skörd man får är dåliga
på dessa åkrar, så bör det enligt min
mening inte finnas några lagliga hinder
för att den jorden planteras igen med
skog. Men, ärade kammarledamöter, det
finns väl heller inte i dag några hinder
för att så sker! Var och en har rätt att
plantera den skog han vill på sina marker.
Den enda risk han därvid löper är,
att lantbruksnämnden kan ålägga honom
att plöja upp den planterade skogen,
men jag kan inte tänka mig att
någon lantbruksnämnd har så dåligt
omdöme, att den ålägger en jordägare
att plöja upp den planterade skogen, om
planteringen kan anses befogad.

Jag har själv som ledamot av lantbruksnämnd
varit med om att för 8
eller 9 år sedan fatta beslut i ett sådant
ärende. Den gången hade det ryktesvis
anmälts att en godsägare hade planterat
igen öppen jord med skog. Det var
ganska hårda domar, som fälldes mot
denne jordägare, men sedan vi varit och
inspekterat förhållandena, när vi hade
sett belägenheten av dessa 10 tunnland
öppen jord — området låg som en ventil
mellan ett par skogsskiften, vilket
gjorde att sandstormarna svepte in —•
så konstaterade vi att det säkerligen
var till jordbrukets bästa att åkerjorden
planterades igen med skog. Lantbruksnämnden
gav följaktligen sin sanktion
åt skogsplanteringen i det fallet.

Jag tror att frågor av det slaget bör
handläggas med sunt bondförstånd —
och det tror jag också i allmänhet sker.
Men vi människor är ju inte felfria, och
det är givet att även lantbruksnämnderna
i enstaka fall, där ärendena är
besvärliga, kan göra misstag. Det kan
säkerligen också lantbruksstyrelsen göra
— jag skall inte gå högre upp.

Jag vill som sagt inte generalisera åt

något håll, men jag tror ändå att jordförvärvslagen
i dag har sitt berättigande.
De som påstår, att lagen är till övervägande
del hindersam har fel. Reservanterna
medger också, att om lagen
toges bort i dag, så skulle det medföra
en hel del svårigheter. Ja, jag tror
t. o. m., att om herrar reservanter hade
varit säkra på att reservationen skulle gå
igenom, så hade den fått en annan utformning
och en annan kläm. Reservanterna
hade troligen inte vågat ta ansvaret
för ett avskaffande av jordförvärvslagen.

Herr Hamrin var inne på frågan, vilken
instans som skall vara utslagsgivande
när det gäller fastighetsbildningen,
om det skall vara vederbörande fastighetsbildningsorganisation,
lantmätarna
eller lantbruksnämnderna. Där vill jag
säga — med all respekt för lantmäteriorganisationen
— att där skall ju dock
i h”vudsak en enda man avgöra hurudan
utformningen av en fastighet skall
vara, medan man i lantbruksnämnden,
som är sammansatt av människor från
olika läger och med olika erfarenheter
och synpunkter, har bättre möjligheter
att bedöma en jordbruksfastighets utformning
för att bli lönsam. Enligt min
mening bör därför lantbruksnämndernas
votum väga tyngre vid utformningen
av fastighetsenheterna än lantmätarens.
Det är emellertid klart, att man
kan ha olika meningar på den punkten.

Herr Nilsson i Svalöv var sedan inne
på frågan om utjämningen av säsongarbetslösheten
på den skånska slätten.
Herr Nilsson menade där, att ett avskaffande
av jordförvärvslagen skulle kunna
ändra på de nuvarande förhållandena
till det bättre — men det var väl ändå
en betydlig överdrift! Det kan väl inte
vara så många hundra fall som skulle
komma att beröras av den saken. Jag
medger att vissa fall har förekommit,
där vederbörande har fått avslag på sin
ansökan att köpa en skogsegendom, men
då har till denna ansökan varit knutna
även andra intressen. Då bär både lant -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

bruksnämnden och lantbruksstyrelsen
varit eniga om att spekulation förelegat.

Vad så angår tanken att sända slättbygdens
arbetare till skogen, så har jag
personlig erfarenhet av den saken. Min
gård ligger på slättbygden men inte
längre från skogen än 11 å 12 km. Jag
har frågat mina lantarbetare, om de
ville arbeta i skogen efter gällande
skogsavtal, men samtliga har svarat nej.
Då har jag sänt dem till skogen för att
i huvudsak arbeta med körningar på
timlön, men erfarenheten därav var sådan,
att jag inte vill göra om försöket.
Jag skulle därför vilja rekommendera
Skånes jordbrukare att inte skicka slättens
lantarbetare till skogen för att köra
ut virke. Det blir alldeles för dyrt. Jag
tror inte man löser problemen den
vägen. Tusentals jordbrukare är av olika
orsaker tvungna att mellan höst- och
vårsäsongerna entlediga sina arbetare.
Den saken kan man ju ha olika meningar
om, om det är nödvändigt. För
min del är jag av den uppfattningen,
att åt jordbrukarna bör ges förutsättningar
att i största möjliga utsträckning
behålla sina lantarbetare även under
vinterhalvåret och att man kanske från
det allmännas sida bör söka underlätta
detta. Det torde vara en billigare arbetslöslietsförsäkringsmetod
än att låta folk
gå och stämpla och ta kontantunderstöd.

Herr talman! Såsom framgår av vad
jag här anfört är jag av den meningen,
att de synpunkter som framkommit i
tredje lagutskottets utlåtande i detta
ärende är så pass bärande att jordförvärvslagen
bör bibehållas i oförändrat
skick. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Norup var ganska
skeptisk i vad gällde att släppa ut lantarbetare
på skogsarbete. Jag vet att
också vid den konferens vi hade i Eslöv
dessa betänkligheter framfördes

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

från visst håll, medan det från annat
håll framhölls en sådan anordning mycket
väl var tänkbar. Det finns ju flera
olika slag av skogsarbete som dessa lantarbetare
kunde utföra. Vi har mer eller
mindre välskötta skogar, där skogsdränering
och vägbygge behöver ske, och
detta tror jag, herr Norup, kan utföras
lika bra av en person, som under årets
övriga månader arbetar i ett slättbygdsjordbruk,
som av specialutbildade skogsarbetare.

Herr NORUP (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna medge att
det ligger en del i herr Nilssons i Svalöv
resonemang. Jag talade endast om den
erfarenhet jag har som praktisk jordägare
och skogsbrukare.

Med anledning av herr Nilssons anförande
vill jag vidare framhålla, att i
den mån slättjordens brukare kommer
och begär att få köpa skog, kan denna
fråga väl tagas under övervägande. Jag
anser inte lagen lägga hinder i vägen
för ett förvärv, om lantbruksnämnden
anser en sådan åtgärd vara till gagn för
jordbruket i orten.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att jag i mitt anförande ingalunda diskuterade
huruvida lantbruksnämnderna
eller de fastighetsbildande myndigheterna
var de lämpligaste att avgöra dessa
frågor. Det förhåller sig nämligen så
att denna prövning enligt 1955 års lag
lagts dels på lantbruksnämnderna och
dels på de fastighetsbildande myndigheterna.
Jag framhöll att det ibland
uppstått svårigheter att avgöra huruvida
den ena eller den andra myndigheten
var berättigad att avgöra förvärvsfrågan.
När en fastighetsdel avstyckas,
är det den fastighetsbildande
myndigheten som har att avgöra frågan
om förvärvstillstånd, under det att man
beträffande den kvarvarande delen av
fastigheten, alltså stamfastigheten, har

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m,

att vända sig till lantbruksnämnden.
Det är, såvitt jag förstår, en fullständigt
avig ordning.

Jag har ingalunda bestritt lantbruksnämndernas
kompetens att avgöra frågor
om förvärvstillstånd. Men jag ifrågasätter
inte heller lantmätarnas kompetens
därvidlag, ty dessa är ofta inte
ensamma vid förrättningarna utan biträdes
av två skiftesgodemän, som är väl
förfarna i sådana här frågor.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Herr Norup nämnde att
han var emot denna lag när den skulle
införas första gången, vilket för övrigt
också jag var. Sedan har herr Norup
emellertid kommit till en annan uppfattning,
bl. a. med hänsyn till att han varit
med om att handlägga en hel del av
dessa ärenden. Jag har haft tillfälle att
se igenom samtliga de fall som handlagts
av Kungl. Maj :t under två år, bl. a.
det första hela året herr Norup skötte
saken efter sista lagändringen, och jag
tycker det är en ganska dyster läsning.
Bortsett från alla ekonomiska resonemang
och frånsett också huruvida lagen
är nödvändig eller inte, måste denna lag
från mera allmän rättslig synpunkt sägas
vara ett förfärligt missfoster. Den
gör nämligen allting till bedömningsfrågor,
som skall bedömas av en hel rad
olika nämnder ute i landet. Enligt min
uppfattning är det från allmän rättssynpunkt
alltid föga tillfredsställande
då frågor, som berör människors intressen
mycket nära, skall avgöras i förvaltningsmässig
ordning genom att diverse
kollegier sitter och tycker. De är tvungna
att sitta och tycka; lagen är sådan,
och de kan inte göra någonting åt det.
Men den ene tycker si, och den andre
tycker så. Här inträffar nu den ena
gången efter den andra att de myndigheter,
som skall tillämpa lagen, sitter
och tycker någonting om vederbörandes
motiv och vägrar att godtaga de skäl
som åberopas. Dessa kanske är riktiga

ibland och oriktiga ibland — det kan
jag inte säga någonting definitivt eller
allmänt om — men man vägrar i alla
fall att godtaga de anförda skälen, hur
sökanden tänker sig framtiden och hur
han vill göra i fortsättningen. Man sitter
alltså och tycker om en annan människas
motiv. Någonting mindre tillfredsställande
från allmän rättssynpunkt är
det ganska svårt att tänka sig.

Denna uppgift för lantbruksnämnderna
blir i åtskilliga avseenden ofta en
belastning. De blir utsatta, ibland kanske
oberättigat, för misstänksamhet. Det
blir också en belastning för det som
egentligen skulle vara deras huvudsakliga
uppgift, d. v. s. att såsom rådgivande,
vägledande, utredande och anslagsbeviljande
organ hjälpa jordbrukarna
ute i bygderna. Producentbidraget på
mjölk och denna lagstiftning har tillsammans
fullständigt snedvridit lantbruksnämndernas
verksamhet i förhållande
till vad man 1947 tänkte sig att
dessa nämnder skulle göra.

Den synpunkten gäller även om lagen
är nödvändig, ty då leder det bara till
den slutsatsen att lagen är ett nödvändigt
ont. Men sedan är ju den andra
frågan, huruvida lagen verkligen är nödvändig.
Jag har i det fallet inte intagit
någon extrem hållning. När lagen infördes,
var jag — som sagt -— liksom
herr Norup emot lagstiftningen. När
man sedan första gången skulle förnya
den — det var under den allra värsta
koreainflationen — ansåg jag, att det i
då rådande ekonomiska läge knappast
var tillrådligt att avskaffa den. Då röstade
jag alltså för en förlängning, ehuru
jag velat ha en kortare förlängningstid
än den majoriteten stannade för.

Lagen är emellertid alltjämt provisorisk.
Att riksdagen alltjämt behåller lagen
som ett provisorium skulle kanske
tyda på att det hela skulle omprövas.
Nu är det knappast någonting som är
så varaktigt som provisorier, och det
är ju illavarslande. Men om något tillfälle
kan vara gynnsamt för en ompröv -

Onsdagen den 16 april 1958 fin.

Nr 14

ning av hela denna lagstiftning, så förefaller
det mig vara den närmast framförliggande
tiden. Nu är ju den ekonomiska
situationen ganska tryckt, inte
minst på jordbrukets område, och den
blir kanske värre — det vet jag inte,
men det är tyvärr inte uteslutet. Vi
skulle alltså kunna komma in i en period
då vi inte har någon överkonjunktur
att räkna med, vilket varit fallet
under hela den tid denna lag funnits
till. I ett sådant läge borde tillfället i
och för sig vara gynnsamt för en omprövning.

Nu har herr Jansson i Benestad med
åberopande av sina förfäders erfarenheter
påpekat att penningvärdet alltid
faller. Det är klart att det gör, när man
tar sekulära steg. Men vi är för kortlivade
och för obeständiga för att spekulera
i sekulära prisändringar. Jag tror,
att herr Janssons förfäder under trettioåriga
kriget hade annat att tänka på än
vad gården skulle vara värd på 1950-talet. Det ingår inte i ekonomiskt tänkande
att syssla med sådana saker. Tar
man in dylika tidsrymder, bevisar man
för mycket! Sådana resonemang hör
inte hemma i sammanhanget, utan det
är de mera kortsiktiga, intensiva prisändringarna,
som utlöser spekulationer,
och sådana har vi nog haft en del av
efter kriget och inte minst åren omkring
1950. Men situationen håller kanske
i alla fall på att bli av litet annat
slag. Jag tror att 1960-talet på många
sätt kommer att bli en hemsökelsens tid
för svenska landsbygden, en tid som
kan medföra stora omgrupperingar och
stora krav på anpassning. Jag tror att
vi har anledning att ompröva hela det
komplex av lagar, som berör landsbygden
och som vi reviderade och antog
i slutet av 1940-talet. Det har hänt
så oerhört mycket och perspektiven
framåt är så oroande, att man egentligen
behövde ompröva hela denna lagstiftning
och många andra av de principer
i övrigt som man vid tiden för
dessa lagars stiftande försökte slå fast.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

Herr talman! Dessa synpunkter leder
mig till slutsatsen, att man bör begagna
den närmaste tiden för en omprövning
av lagen, och jag ansluter mig därför
till reservation nr 2.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! I mitt förra anförande
deklarerade jag, att jag inte hade någon
större anledning till något mer ingående
svaromål beträffande den grupp av motioner
med vidhängande reservation, nr
2, som avser lagens fullständiga upphävande.
Jag har inte för avsikt att bli
långrandig den här gången heller men
kan dock inte underlåta att något beröra
det avsnitt i denna reservation,
där reservanterna givit sig in på vissa
spekulationer rörande den förlust, som
man anser att den äldre generationen
lider genom att inte få sälja fritt, och
den förlust, som skulle uppstå för den
yngre generationen, om prisbildningen
släpptes helt och hållet fri och reservationen
bifölles.

Man säger i denna vånda och för att
söka stå så väl till boks som möjligt
med både den äldre och den yngre generationen:
»Det skall icke förnekas att,
om lagen omedelbart upphävdes och
priserna på jordbruksfastigheter i anledning
därav ytterligare skulle stiga,
svårigheter skulle kunna uppstå, då
yngre personer med begränsade tillgångar
önskar förvärva egen jord. Utan
att närmare vilja ange hur denna speciella
fråga skall lösas anser dock utskottet
att den anförda synpunkten icke
bör få stå i vägen för jordförvärvslagens
avskaffande.»

Detta citat är väl bra nära tungomålstalande.
Man vitsordar att det kan bli
en belastning på den yngre generationen
vid fri prisbildning, men man går
inte in på frågan hur man skall kunna
lösa detta problem. Under debatten har
dock antytts, alt staten bör träda emellan
med fortsatt långivning; den vill
man inte ta bort. Man liar i detta sam -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m,

manhang också antytt, att om köparen
skulle vara villig att betala för mycket,
bör de statliga myndigheterna, som
skall vara rådgivande, korrigera detta
och vägra lån.

Där har vi alltså trots allt den statliga
bockfoten med kontroll över hur
vederbörande köper. Även då blir det
fråga om en bedömning nämligen av
huruvida köparen har givit för mycket
eller inte. Om det nu är en mycket kapitalstark
herre, som har fått för sig
att han nödvändigtvis skall förvärva
en fastighet, och han pressar en mindre
kapitalstark köpare — en jordbrukare
som inte har så gott om pengar — att
betala ett pris, som sedan anses som ett
överpris, då skall alltså de statliga myndigheterna
vägra lån. Följden blir då,
att det är den kapitalstarke som kan
förvärva fastigheten i fråga. Det kan ju
vara fråga om någon direktör eller annan
yrkesman, som man inte har någon
som helst kontroll över.

Den andra frågan gäller kommunernas
förvärvsrätt. Herr Petterson i Degerfors
sade, att han inte var riktigt på
det klara med vad utskottet hade åsyftat
med följande uttalande: »Utskottet
finner det icke vara något allmänt intresse
att man genom ytterligare undantag
ställer kommunerna i ett mera gynnat
läge än andra fastighetsspekulanter.
» Det var detta sista ord, fastighetsspekulanter,
som herr Petterson reagerade
emot. Han tilläde att kommunerna
inte sysslar med spekulation.

Ja, det lär väl vara känt för oss litet
var här i kammaren, att begreppet spekulant
förekommer rätt ofta i samband
med fastighetsköp. Det avser inte precis
detsamma som ordet spekulation
som syftar på mer eller mindre lättförvärvade
inkomster. Spekulant är däremot
ett ord, som man använder i alla
sådana förvärvssammanhang. »Spekulation»
behöver inte nödvändigt betyda
att det är fråga om en penningplacering.
Det är möjligt att jag hörde fel,
och i så fall ber jag herr Petterson

om ursäkt, men jag fick den uppfattningen,
att herr Petterson sade, att faran
är att man för en bredare allmänhet
kan råka avslöja vad kommunerna har
för spekulationer. Om jag hörde rätt, använde
han där ett uttryck, som han själv
tillagt en särskild betydelse. Nu behöver
visserligen ingen sväva i tvivelsmål
om avsikten med detta herr Pettersons
yttrande. Jag har endast velat påpeka
faran av att kritisera vissa uttryck, som
vi litet till mans använder men som kan
ha något olika betydelse i skilda sammanhang.

Då det för kommunernas vidkommande
inte bara är fråga om tomtförvärv
utan även andra förvärv som sammanhänger
därmed, kan det vara anledning
påpeka, att utskottet i sitt utlåtande
berört sådana fall, då kommunerna
kan förvärva mark utan tillstånd. Utskottet
säger:

»Sålunda erfordras ej tillstånd om
kommun önskar förvärva jordbruksfastighet,
som ingår i stadsplan eller enligt
byggnadsplan, fastställd efter den 1
januari 1948, är avsedd för annat ändamål
än jord- eller skogsbruk, ej heller
om förvärvet sker för ändamål, som det
enligt lag eller författning tillkommer
kommun att tillgodose, eller för att å
ort med större sammanträngd befolkning
åstadkomma tryggade bostadsförhållanden,
eller för att säkerställa att
mark på skäliga villkor är tillgänglig för
tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar, eller för att eljest i
kommuns ägo överföra mark, som icke
är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt.
»

Dessa är de fall då en kommun för
närvarande har rättighet att förvärva
mark utan tillstånd, och jag undrar om
inte detta är alldeles tillräckligt för att
tillgodose normala kommunala behov.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Såväl Svenska landskommunernas
förbund som Svenska
stadsförbundet har ju tillstyrkt de lika -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

lydande motionerna 1:98 och 11:101.
Landskommunernas förbund anför, att
»förbundet icke har sig bekant att de
kommunala förvärven av jordbruksfastigheter
vare sig före eller efter tillkomsten
av gällande lag lett till olägenheter
av det slag som man genom lagstiftningen
i fråga velat undvika», och
Svenska stadsförbundet framhåller, att
»kommunernas markförvärv är ett nödvändigt
led i den kommunala verksamheten».

Kommunerna har nu det närmaste
ansvaret för utvecklingen av tätorternas
bebyggelse och är skyldiga att göra upp
långtidsplaner och generalplaner för
bostadsförsörjningen. Därför är det
nödvändigt att kommunerna bereds
tillfälle att på bästa sätt fullfölja sina
uppgifter i dessa hänseenden och förvärva
mark. Det kan inte vara riktigt
att tätbebyggelseplanerna röjes genom
offentliggörande på ett tidigt stadium
vid förvärv. Detta leder endast till en
mycket kraftig markvärdestegring på
områden, som ligger nära det för tillfället
aktuella.

Låt mig ta ett exempel från Malmö.
Vi har där gjort upp en generalplan för
tiden fram till 1970. Emellertid har det
visat sig, att denna generalplan redan är
inaktuell, ty vi behöver ännu mer mark,
men vi vågar inte i närvarande stund
göra de inköp som borde göras, därför
att vi har dåliga erfarenheter från tidigare
köp, då marken steg avsevärt i pris
på ett område alldeles i närheten av det
aktuella, när inköpsplanerna röjdes. Det
vore mycket bra, om vi inom staden
bara kunde ge fastighetschefen i uppdrag
att inköpa ett visst område utan att
saken behövde läggas fram och diskuteras
i en större församling.

Som det nu är stiger de redan höga
hyreskostnaderna i städerna ytterligare.
Det måste vara ett intresse för alla representanter
för kommunerna — även
här i kammaren — att kommunerna kan
förvärva mark till rimliga priser. Det
finns knappast någon risk för att mark

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

kommer att förvärvas för annat än bostadsändamål
eller erforderliga utvidgningar
av trafikleder. Inte minst med
tanke på kommunernas svåra ekonomiska
läge för närvarande är risken för
transaktioner i penningplacerande syfte
ganska ringa. Jag tycker därför att andra
kammaren, liksom första kammaren
gjort, skulle kunna bifalla reservation
nr 1. Till denna reservation yrkar jag,
herr talman, bifall.

Herr NORUP (ep) kort genmäle:

Herr talman! Skulle det gå så långt,
att det behövdes något slags sekretess,
när kommunerna skall besluta om de
skall köpa en bit jord eller ej, så skulle
jag också börja bli betänksam. I den
mån en kommun är spekulant på jordbruksmark
får den väl se till att planerna
inte blir kända utanför en viss
krets. Då kommunen fattat sitt beslut
och gjort upp med köparen, kan ju ärendet
omedelbart gå till inskrivningsdomaren,
och det är ingenting som hindrar
att lagfart meddelas.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Det träffas ju i allmänhet
först ett preliminärt avtal, och
exempelvis i Malmö har det ibland visat
sig, att innan avtalet blivit definitivt
har en byggnadsfirma hunnit emellan
med ett högre anbud. Det är den möjligheten
vi vill undanröja.

Herr NORUP (ep) kort genmäle:

Herr talman! Då vill jag bara ge herr
Svenning det rådet: gör det preliminära
avtalet bindande för säljaren, tills
tillståndsgivande myndighet tagit ställning.

Herr H/EGGBLOM (h):

Herr talman! Vi börjar komma till
slutet av talarlistan, och jag skall bara
säga några få ord.

Får jag blanda mig i den senaste debatten
om kommunernas riitt att köpa
jord vill jag för egen del deklarera, att

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

i händelse reservation nr 2 blir utslagen,
så har jag inga betänkligheter, efter
den argumentering som herr Petterson
i Degerfors fört, att i slutomgången rösta
för reservation nr 1. Hela jordförvärvslagen
bygger nämligen, som herr
Svensson i Ljungskile sagt, på ett bedömande
från lantbruksnämndernas sida.
Om det är fråga om att bedöma dels
nyttan för kommunen i dess helhet och
dels vilken inverkan lagen har på jordbruket
inom kommunen, så kan jag inte
sätta kommunens bedömningsförmåga
på ett lägre plan än lantbruksnämndernas,
utan jag är beredd att vara med om
att undanta kommunerna från lagens
tillämpning såsom tidigare var fallet.

För övrigt tycker jag nog att debatten
varit intressant, även om kanske många
ansett att den varit långrandig. Den
brist på tvärsäkerhet, som jag själv deklarerat
i den brydsamma situation jordbruket
befinner sig i, har väl också
kommit till synes på andra håll, och en
del uttalanden tror jag kan få positiv
betydelse. Denna lags tillämpning betyder
ju så mycket, och vad den nuvarande
chefen för lantbruksstyrelsen
yttrat tyder på att man i lantbruksstyrelsen
är beredd att i varje fall minska
den skadeverkan lagen kan ha genom
ett klokt handhavande av densamma,
något som jag för övrigt kunnat konstatera
i frågor, där lantbruksstyrelsen intagit
annan ståndpunkt än en lantbruksnämnd
och där jag tycker att lantbruksstyrelsen
dömt på vettigare sätt.

Jag skall sedan bara ta upp en liten
fråga, som ställts här. Det har sagts:
»Varför har ni inte renhårigt som förr
yrkat avslag utan i stället begärt utredning,
då ingenting har hänt politiskt?»
Det har ju dock politiskt hänt, att vi
fått en ny regering sedan vi behandlade
denna fråga sist, och vi har alltså haft
en annan konstellation i fråga om partiernas
inställning till förslag från regeringsplanet.
Nu har man från centerpartiets
sida deklarerat, att det inte
skett någon förändring när det gäller

jordförvärvslagen, utan den gamla konstellationen
består. Det är tydligt, att
vattendelaren i svensk politik går vid
frågan om vilket utrymme man skall ge
åt statens respektive den enskildes aktivitet,
och vi har här fått besked om hur
de olika partierna ställer sig.

Anledningen till att åtminstone jag
för min del opererat på linjen att i år
förorda utredning i fråga om lagens bestämmelser
gentemot köpare utanför
jordbruket har varit vad man kunnat
konstatera i fråga om kvarlåtenskapsskatten.
Vi har ideligen på goda skäl
yrkat på avskaffande av denna skatt.
Så småningom blev det en utredning,
som ledde till att man åtminstone tog
bort kvarlåtenskapsskatten, även om
man ersatt den med en del andra mindre
tilltalande saker.

Fn sak av vad som sagts i debatten i
dag som jag bestämt vill opponera mig
mot, är den onödiga insinuationen av
herr Norup, att i fall reservationen hade
haft utsikt att bli bifallen, så skulle den
ha haft en annan utformning och en
annan kläm. Vi har dock, herr Norup,
från den sida jag representerar i många
år framställt detta yrkande och svarat
inför våra valmän för den saken, och
jag vet inte i hur många val vi har fått
deras förtroende. Därför finns det ingen
anledning för herr Norup att ifrågasätta,
att vi inte skulle ha blivit mycket
belåtna, om den motion vi har väckt
hade bifallits.

Herr JANSSON i Benestad (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Haeggbloms resonemang om skiljelinjen
mellan den enskilda människan och staten
vill jag framhålla, att jordförvärvslagens
primära uppgift är att skydda den
enskilda människans äganderätt till
produktionsmedlen. Därför kan man
inte gärna påstå, att staten här skulle
ha tillvällat sig sådan makt, att den inskränker
denna rätt. Faktum är, att
jordförvärvslagen förhindrar en kon -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

centration av många lagfartsbevis på en
hand och i stället främjar att många får
lagfartsbevis. Det är alltså ett led i genomförandet
av den egendomsägande
demokrati, som herr Hjalmarson ibland
gärna talar om.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Jag vill framföra några
reflexioner i anledning av den väckta
frågan och den förda debatten.

Det har talats mycket om frihet. Erkännas
bör, att ingen näring blivit föremål
för så omfattande statliga ingripanden
och regleringar av skilda slag som
jordbruksnäringen. Det bör självfallet
också erinras om att dessa statsingripanden
tillkommit som en följd av krav
från jordbrukets organisationer och förespråkare.
Åtminstone gäller detta de
allra flesta och i vart fall de viktigaste
av dessa ingripanden. Som alla vet beror
delta på att dessa regleringar varit
nödvändiga för att stödja och skydda
näringen i fråga och hindra en mera
omfattande ruinering av det stora flertalet
av dess utövare. Även principiella
motståndare till statsingripanden
har här fått lov att låta principerna
fara.

På en punkt har emellertid mycket
envist återkommande invändningar
rests mot statsregleringarna. Det gäller
köp och försäljning av jordbruksfastigheter.
Jag har för min del sökt att komma
underfund med de verkliga bevekelsegrunderna
bakom kravet på statskontrollens,
d. v. s. jordförvärvslagens avskaffande.
Men jag måste medge att det
inte är så lätt att komma underfund
med dessa bevekelsegrunder. Det är ett
rätt invecklat kapitel.

För det första är det ju så, att man
på rent jordbrukarhåll inte vänt sig mot
lagen utan tvärtom varit med om att
medverka till dess tillkomst. Vad man
än må säga om bondeförbundet eller
nuvarande centerpartiet, så kan man
väl inte säga att detta parti saknar kon -

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

takt med jordbruket och stämningarna
bland dess utövare.

För det andra syftar lagen till att
åtminstone i någon mån dämpa och försvåra
jordspekulationen. Om detta över
huvud taget kan gagna någon, så måste
det i så fall vara mindre kapitalstarka
köpare, som ämnar driva jordbruk, alltså
småbönder och särskilt småbondeungdom.
Ingen vill väl påstå, att lantbruksnämnderna
gynnar jord- och
skogsspekulanter till förfång för småbondebefolkningen
och dess ungdom.

Ingen människa kan väl ändå på allvar
hävda, att de fria krafternas otyglade
spel, särskilt i en inflationsperiod med
jäkt efter sakvärden, där tillgången på
kapital avgör, skulle vara till gagn för
vare sig småbondebefolkningen eller
jordbrukets rationalisering.

Men, kanske någon menar, det är väl
så, att en omfattande utslagning av
småbruk måste komma till stånd. Herr
Hseggblom var inne på dagens bekymmersamma
avsättningsproblem. Man
måste kanske medge, att om perspektivet
är att det svenska småbruket skall
försvinna så fort som bara är möjligt,
om detta är både nödvändigt och ett
riksintresse, om på stora delar av jorden
skall planteras skog, ja, då är de
fria krafternas otyglade spel den måhända
snabbaste vägen till detta mål.

I dag tycks panik ha utbrutit på åtskilliga
håll bland såväl motståndare
som anhängare till lagen. Om man ger
sig denna panik i våld, med utslagning
av hundratals kor och skogsplantering
av stora arealer, så kanske motståndet
mot jordförvärvslagens upphävande
måste uppges.

Men för min del vill jag inte acceptera
bevekelsegrunderna för panikstämningarna.
.lag skall inte gå in på denna
sak, då den tydligen snart kommer före
här i kammaren. Jag vill bara uttala den
uppfattningen, att lösningen som hittills
måste vara eu planering av såväl jordbruksproduktionen
som dess avsättning,
men en effektivare och ansvarsfullare

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

planering än den som förekommit hittills.
Vi har överskott på vissa livsmedel
men också underskott på andra.

Jag är på det klara med att en av
bevekelsegrunderna för jordförvärvslagens
upphävande kan vara att säkra ett
större tillskott av arbetskraft till industrien.
Det bör också här erinras om
att industrien fått mycken utmärkt arbetskraft
från jordbruket, vilket är en
mycket viktig förklaring till den svenska
industriens blomstring. Det måste
dock samtidigt framhållas, att tillgången
på arbetskraft nu börjat att rätt allvarligt
överstiga efterfrågan. Det är naturligt
att industriidkare kan vara anhängare
av en viss reservarmé av arbetstagare,
men fakta talar om att risk
finnes för att den kan bli ett nog så allvarligt
samhällsproblem.

Herr talman! Jag har redovisat några
skäl till varför jag kommer att rösta för
att jordförvärvslagen skall bibehållas.

Jag kommer emellertid att stödja
dem, som anser att kommuner bör undantagas
från lagens tillämpning. De
skäl som anförts i reservation nr 1 anser
jag bärande, och jag kan utan särskild
ytterligare motivering ansluta mig
till dessa skäl.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner i avseende å utskottets
hemställan utom i vad rörde
motionen II: 101, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i dessa
delar dels ock på bifall till punkten 1. i
den av herr Osvald m. fl. avgivna vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johnsson i Kastanjegården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12 utom i vad angår

motionen II: 101 av herrar Petterson i
Degerfors och Lundqvist, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten 1. i den av herr Osvald m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 94 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i nu förevarande delar.

Härefter gav herr talmannen beträffande
motionen II: 101 propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till punkten 2. i
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Lindahl m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtsson i Halmstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12 i vad angår motionen
11:101 av herrar Petterson i Degerfors
och Lundqvist, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten 2. i den reservation, som avgivits
av herr Lindahl m. fl.

Sedan kammarens ledamöter häref -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda om utgången
av denna omröstning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 91 ja och
99 nej, varjämte 29 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit punkten
2. i den av herr Lindahl m. fl. avgivna
reservationen.

§ 17

Anslag till lantbruksnämnderna

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag för budgetåret
1958/59 till avlöningar, omkostnader
och utrustning vid lantbruksnämnderna
jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkterna 8, 9 och 10 (s. 23—30)
föreslagit, att riksdagen måtte dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga vissa
ändringar i personalförteckningen för
lantbruksnämnderna, dels fastställa
ändrad avlöningsstat för desamma, dels
ock till Lantbruksnämnderna: Avlöningar,
Omkostnader samt Utrustning för
budgetåret 1958/59 anvisa förslagsanslag
av 12 C24 400 och 2 959 500 kronor
respektive reservationsanslag av 46 000
kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 209 av herrar
Marwerskantz och Sveningsson ävensom
11:254 av herr Magnusson i ''rumhult
m. fl., i vilka motioner yrkats, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
till avlöningar och omkostnader vid

Anslag till lantbruksnämnderna

lantbruksnämnderna för nästa budgetår
anvisa 11 824 400 kronor respektive
2 659 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 209 och II: 254, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna, som
angivits i utlåtandet,

b) fastställa i detta framlagd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1958/59,

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
på riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 12 624 400
kronor,

d) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
på riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 959 500 kronor,

e) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
å riksstaten för budgetåret 1958/59
under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 46 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, östlund och Eliasson i Moliolm,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna 1:209
och II: 254, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna, som angivits
i reservationen,

b) fastställa i denna intagen avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1958/59,

c) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
å riksstaten för budgetåret 1958/59
under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 11 824 400 kronor,

d) till Lantbruksnämnderna: Omkost -

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Anslag till lantbruksnämnderna

nader å riksstaten för budgetåret 1958/
59 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 659 500 kronor

e) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
å riksstaten för budgetåret 1958/59
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 46 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
har placerats alldeles efter det förra,
därför att argumenteringen i de motioner,
vilka lett fram till den reservation
som är fogad till utlåtandet, bl. a. bygger
på att lantbruksnämndernas verksamhet
i väsentlig grad skulle minskas,
om utskottet hade följt det yrkande,
som på den förra punkten var gjort i
en av mig m. fl. väckt motion.

Nu har kammaren varit litet hårdhjärtad
och avslagit den sistnämnda
motionen. Jag skall emellertid be att få
vidhålla yrkandena, både i de nu föreliggande
motionerna och i reservationen.
Jag skall också be att här få föra in
en något annorlunda motivering.

Jag förmodar, att en del av kammarens
ledamöter glatt sig själva med att
läsa den lilla boken om »Parkinsons
lag». I den mån den inte är läst rekommenderas
den, utan att jag på något sätt
här vill uppträda som bokhandelsmedhjälpare.
Denna lag bygger på vissa
iakttagelser, som den skämtsamme författaren
anser sig ha gjort, nämligen
att när den engelska flottan minskades
steg antalet tjänstemän i amiralitetet
och när de engelska kolonierna försvann
ökade mängden tjänstemän i kolonialministeriet.
Den matematiska lag
som Parkinson har formulerat avser
att visa hur det går till när sju man
anställs för att göra ett arbete, som
förut gjorts av en man.

Jag tror, att om vi i våra huvudtitlar
skall leta efter ett exempel, som i
någon mån skulle kunna stödja denna
naturligtvis i verklighetens värld icke

förefintliga lag, bör det vara lantbruksnämnderna.
Jag konstaterar nämligen
■— och det är de siffrorna jag gärna vill
ha in i protokollet — att år 1948 avlöningar
och omkostnader uppgick till
6,8 miljoner kronor och rationaliseringsanslaget
till 16 miljoner kronor. År
1949/50, sedan man riktigt kommit i
gång med verksamheten, uppgick anslaget
för omkostnader och avlöningar till
7,6 milj. kronor och rationaliseringsanslaget
till 18 milj. kronor. För 1958/59 föreslås
omkostnads- och avlöningsanslag
på 15,5 miljoner kronor, medan rationaliseringsanslaget
är nedskrivet till 13
miljoner kronor. Det verkar som mr
Parkinson skulle i lantbruksnämnderna
ha funnit ett mycket lämpligt underlag
för den matematiska formel beträffande
institutioners tillväxt som han
formulerat.

Det finns, herr talman, även ett annat
allvarligt skäl för den ståndpunkt vi
motionärer intagit. Sedan vi i fjol kom
med vår besparingsmotion har jag blivit
uppmärksamgjord på vissa förhållanden.
Självklart är att om lantbruksnämnderna
nu har att fördela ett anslag
på 13 miljoner kronor mot 18 miljoner
kronor år 1949/50 och de olika
bidragen ökats på grund av penningvärdets
fall, måste antalet ärenden som
passerar lantbruksnämndernas kassor
vara väsentligt mindre. Det har också
från en lantbruksnämnd berättats mig,
att kamreraren där inte har full sysselsättning
utan i viss mån känner sig arbetslös.

Man har ju inte, sedan lantbruksnämnderna
kom till, underkastat organisationen
någon granskning, och rätteligen
borde kanske motionen ha innehållit
ett yrkande om en sådan granskning.
Men det finns ju redan en utredning
som sysslar med frågan om
anslagen under nionde huvudtiteln.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Eskilsson m. fl.
avgivna reservationen, innebärande en
minskning av avlöningsanslaget med 0,8

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

miljoner kronor och av omkostnadsanslaget
med 0,3 miljoner kronor.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Efter den långa debatten
om jordförvärvslagen kunde det vara
tämligen onödigt att ta upp en debatt
om detta ärende. Nu har herr
Hseggblom i alla fall gjort det och yrkat
bifall till reservationen.

Det skulle verkligen vara intressant
om högern någon gång ville exakt ange
innebörden av sina yrkanden. Här har
vi nu ett avlöningsanslag på 12 624 400
kronor och så kommer högern och begär
en nedsättning med 800 000 kronor
utan att ange hur detta skall ske. Det är
inte fråga om att avskeda några tjänstemän,
såvitt jag förstår. Hur skall då
löneanslaget kunna minskas? Det kan
hända, att herr Hseggblom kan gå till
England och där finna motsvarigheter
till detta, men jag kan aldrig tänka mig
att en sådan nedsättning av ett anslag
skett i svensk statsförvaltning eller någonsin
kommer att ske. Samma sak gäller
omkostnadsanslaget. Skall anslaget
till avlöningar kunna minskas måste en
hel del tjänstemän avskedas; annars går
det inte ihop.

Högern kommer alltså här precis som
den alltid gör med ett grovt tillyxat
förslag om minskning av anslaget utan
någon som helst motivering. Jag tror
inte att här behövs någon lång argumentering.
Jag kan säga om denna reservation
liksom om en hel del andra
yrkanden från högern, att det är lika
huvudlöst alltihop.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORUP (ep):

Herr talman! Det är givetvis som herr
Pettersson i Dahl säger inte så stor anledning
att syssla med den reservation
som här föreligger efter det beslut som
kammaren nyss fattat, men det är egentligen
inte reservationen som sådan utan
de konsekvenser den medför som jag

Anslag till lantbruksnämnderna

skulle vilja säga något om. Det är litet
skillnad på att leva och att lära. Detta
märker man, när en lantbruksnämnd,
där en av reservanterna är medlem, har
genom sin lantbruksdirektör gjort
en uppvaktning hos lantbruksstyrelsen
och bett att få mera personal. Jag
märkte inte någon reservation från vederbörande
ledamot då, men det var
kanske inte politiskt matnyttigt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Vad herr Pettersson i
Dahl och herr Norup här åberopat är
nog i någon mån de obotfärdigas förhinder.
För åtta år sedan kunde lantbruksnämnderna
klara av att fördela
ett rationaliseringsanslag på 18 miljoner
med en avlönings- och omkostnadssumma
på 7,6 miljoner kronor. För nästa
år kan man inte klara av fördelningen
av 13 miljoner i anslag, om inte omkostnaderna
och avlöningarna går upp till
sammanlagt 15 1/t miljoner kronor. Jag
nöjer mig med att ställa dessa siffror
framför herrarna. Sedan kan ni ta er en
liten funderare över om det finns möjligheter
att skära ned anslaget. Men är
man inställd på att gynna förverkligandet
av Parkinsons lag, att sju människor
skall göra det som förut en männiika
har gjort, är det mycket lämpligt att vidhålla
vad Kungl. Maj:t ansett vara den
oundvikliga nödvändigheten. Här finns
dock i anslaget avlöningar till icke-ordinarie
personal på icke mindre än 4,6
miljoner kronor.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Herr Hseggblom säger
att det är obotfärdigas förhinder när vi
inte kan inse att herr Ilseggbloms argumentering
är riktig. Jag tycker som sagt
att herr Hseggblom skulle precisera hur
det skall gå till att minska anslaget med
800 000 kronor. Det har herr Hseggbloin
inte kunnat göra. Jag förstår mycket
väl, att han inte har någon möjlighet

7 — Ändra kammarens protokoll 1958. Nr

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

överförande i enskild ägo av bostadshus, som innehas av kommuner och kommu nala

bostadsföretag

att göra det. Det är det omöjligas förhinder
som herr Haeggblom har. Han
har inga möjligheter att precisera sitt
yrkande.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Haeggblom begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående medel för
år 1958 till bostadslån åt domänverkets
fast anställda skogsarbetare, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

överförande i enskild ägo av bostadshus,
som innehas av kommuner och kommunala
bostadsföretag

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av

väckta motioner om överförande i enskild
ägo av bostadshus, som innehas
av kommuner och kommunala bostadsföretag.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:274 av herr Mannerskantz m.fl. och
II: 365 av herr Ny hage och fru LidmanFrostenson
yrkades, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om tillsättande av en utredning med
uppgift att undersöka möjligheterna att
överföra de bostadshus, som innehades
av kommuner och kommunala bostadsföretag,
i enskild ägo, företrädesvis till
bostadsrättsföreningar, samt de villkor,
på vilka ett dylikt överförande borde
ske.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 274 och II: 365 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Magnusson i Tumhult och Ny hage, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 274 och II: 365, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
tillsättande av en utredning med uppgift
att undersöka möjligheterna att överföra
de bostadshus, som innehades av kommuner
och kommunala bostadsföretag,
i enskild ägo, företrädesvis till bostadsrättsföreningar,
samt de villkor på vilka
ett dylikt överförande borde ske.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Vid utskottsbehandlingen
har detta ärende fått en relativt välvillig
behandling och flera av motionärernas
synpunkter har blivit beaktade.
Trots detta har utskottsmajoriteten inte
ansett sig kunna tillmötesgå motionärernas
begäran om en utredning. Vi reservanter
är emellertid av den meningen,
att något positivt resultat inte upp -

Onsdagen den 16 april 1958 fm. Nr 14

överförande i enskild ägo av bostadshus, som innehas av kommuner och kommunala
bostadsföretag

nås enbart genom en välvillig skrivning
och då vi anser, att skäl föreligger för
en utredning, har vi i vår reservation
yrkat bifall till motionerna. Såsom skäl
för vårt ställningstagande vill jag här
anföra några synpunkter.

Utskottet framhåller, att det med hänsyn
till den kommunala självbestämmanderätten
icke kan ifrågakomma, att
man genom tvingande bestämmelser
skall söka påskynda en utveckling mot
en ökning av antalet bostadsrättsföreningar.
Detta är inte heller vår mening.
Vi syftar helt till att stimulera hyresgästerna
till att genom egna sparinsatser
överta ansvaret för dessa fastigheters
förvaltning.

1957 års riksdag beslöt, att de s. k.
allmännyttiga företagens aktiekapital
skulle utgöra 1 procent av det fastighetskapital
som företaget förvaltade. Detta
innebär som regel, att nämnda företag
måste utöka sitt aktiekapital. För kommunerna
står härvid knappast någon
annan väg öppen än skattefinansiering.
Avkastningen på aktiekapitalet är begränsad
till 3 procent.

Som ett exempel kan jag nämna, att
beslutet för det kommunala bolaget i
Malmö innebär, att aktiekapitalet måste
ökas med 1 miljon kronor, vilket innebär
en fördubbling. Därutöver måste
aktiekapitalet höjas i takt med den
fortsatta bostadsproduktionen. För
Malmö stad innebär det ett årligt tillskott
av cirka en kvarts miljon kronor.

Ett överförande av de kommunala bolagens
fastighetsinnehav till bostadsrättsföreningar
bör ske under en förhållandevis
lång tid, och det bör vara
hyresgästernas majoritet som skall avgöra
om en sådan ändring skall komma
till stånd.

Avsevärda kapital skulle, såvitt vi kan
se, lösgöras genom de föreslagna åtgärderna.
De inbetalade grundavgifterna
— 5 ä 10 procent av avkastningsvärdet
-— bör tillföras staten såsom avbetalning
på det statliga tertiiirlånet. Verkställda

amorteringar på tertiär- och sekundärlån
bör enligt vår mening gottskrivas
hyresgästerna ■— i varje fall de hyresgäster,
vilkas lägenheter befinner sig i
ett acceptabelt skick. Ett sådant förfarande
bör i hög grad stimulera hyresgästerna
att övergå till bostadsrätt.

Genom avtal med kommunen och
bankerna bör det vara möjligt att lägga
upp bostadssparkonto, vilket skulle underlätta
för hyresgästerna att anskaffa
erforderligt insatskapital.

Av väsentligt värde är att hyresgästerna
blir lägenhetsinnehavare. Det är
känt, att de sistnämnda vårdar sina lägenheter
vida bättre än andra hyresgäster.
Det är också reparationskostnaderna
som är svårast att komma till
rätta med. De som äger sina lägenheter
blir ekonomiskt medvetna och får känsla
för äganderätt och för behovet av att
värna denna.

Ja, då denna fråga sannolikt kommer
att tas upp i samband med en kommande
bostadsdebatt, skall jag nu inte gå
vidare in på frågan utan ber härmed,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Den föregående talaren
har vitsordat att utskoltet i viss utsträckning
har behandlat frågan välvilligt,
nämligen beträffande principen om
bostadsrätten, där det uttalar att en bostadsrättsförening
är en fördelaktig
form för driften av en fastighet. Att det
finns många kommunala bostadsföretag
beror på att kommunerna av sociala
skäl har tvingats att engagera sig i
bostadsbyggande. De kooperativa företagen
— HSB och Riksbyggen m. fl. —
har ordnat med bostadsrättsföreningar,
och man har gjort den erfarenheten att
det är förmånligt med dessa.

Detta räcker emellertid inte, ty det
finns en hel del medborgare i samhället,
som själva inte har tillfälle att för -

100 Nr 14 Onsdagen den 16 april 1958 fm.

överförande i enskild ägo av bostadshus, som innehas av kommuner och kommunala
bostadsföretag

värva bostadsrätt därför att de saknar
möjligheter att betala insatskapitalet.
Dessutom råder det viss rörlighet på arbetsmarknaden,
och en yrkesarbetare
vill kanske inte binda sig inom en bestämd
bostadsort. Han vill ha möjlighet
att söka arbete på annat håll och
saknar därför kanhända intresse för att
binda sig för en bostadsrätt, som kan
vara svår att avyttra om han behöver
flytta från platsen — den saken kanske
inte är så aktuell i dag men kan bli aktuell
längre fram.

I varje fall har kommunerna tvingats
att bygga hyreshus. Då man planerar att
utöka en verksamhet eller anlägga en
ny industri föreligger ständiga krav
på att kommunerna skall bygga bostäder
på platsen. Även statliga företag ställer
sådana krav, och följden har blivit att
kommunerna för att klara denna stora
sociala fråga har måst engagera sig för
bostadsbyggande i form av kommunala
bostadsbolag o. d., där man har hyresgäster.

Nu påyrkar motionärerna att man bör
bereda möjlighet för kommunerna att
avveckla dessa fastighetsbolag och överföra
fastigheterna till bostadsrättsföreningar.
Vi som tillhör majoriteten frågar
då vilka hinder som föreligger för
att göra detta. Det finns inga sådana
hinder för kommunerna, och flera kommuner
har redan prövat den vägen. Här
slår man alltså in öppna dörrar. Det är
en rättighet som redan finns. Stadsförbundet
och Landskommunernas förbund
har i sina remissutlåtanden påpekat
att ingenting behöver utredas, eftersom
kommunerna redan har denna
möjlighet.

Sedan kommer vi till en svår fråga,
nämligen hur man skall kunna bilda en
bostadsrättsförening i ett hus där hyresgäster
redan bott ett flertal år. Man
kanske kan intressera en del av dem
som bor i fastigheten att teckna bostadsrätt,
men det stora flertalet vill
måhända inte binda sig för en bostads -

rätt utan vill stå kvar som hyresgäster,
och då faller frågan i allmänhet på det
förhållandet att man inte kan få den majoritet
som behövs för bildandet av en
bostadsrättsförening.

Det är detta som gör att vi inom majoriteten
själva har deklarerat, att vi
tycker det är förnuftigt och förståndigt
med dessa bostadsrättsföreningar, men
vi anser att det inte föreligger någon
möjlighet att ordna den frågan på ett
lämpligt sätt i äldre större fastigheter.
Men om det skulle vara betungande för
kommunerna och det finns intresse för
frågans lösning från berörda parters sida,
har man redan nu möjlighet att vidta
åtgärder för att bilda bostadsrättsföreningar
i redan befintliga fastigheter.
Vi anser därför med andra ord att någon
utredning på denna punkt icke är
erforderlig. Detta är en kommunal fråga,
som vederbörande kommuner har
möjlighet att ordna själva.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag behjärtar den här
föreliggande motionens syfte i så måtto
att jag anser det vara en fördel, att en
del av de tyngande förpliktelser, som
kommunerna och deras allmännyttiga
bostadsföretag har beträffande byggandet
av bostadshus, genom försäljning
överlåtes på bostadsrättsföreningar eller
enskilda. Att en utredning skulle kunna
åstadkomma någonting väsentligt härvidlag
har jag dock svårt att förstå.

Jag håller styvt på den fria konkurrensen
mellan allmännyttigt och privat
bostadsbyggande, och även utskottet har
klart framhållit att denna är till nytta
också för de bostadssökande. Jag var
för åtskilliga år sedan med om att bilda
ett kommunalt bostadsbolag i min hemstad,
och vi satte i bolagsordningen in
en passus om att en viss procent av den
tilldelade kvoten alltid skulle komma på

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14 101

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

den privata byggnadsverksamheten. Det
är givet att en sådan fri konkurrens alltfort
bör bestå.

Genom kommunernas medverkan har
dock onekligen ett stort antal välbehövliga
bostadslägenheter tillkommit. Bostadsstyrelsen
anger för budgetåret
1956/57 att ungefär 40 procent av lägenheterna
i flerfamiljshus tillkommit genom
kommunalt eller allmännyttigt initiativ.

Jag är sålunda liksom utskottsmajoriteten
i övrigt ense med motionärerna
beträffande fördelen av att så många
kommunägda bostadshus som möjligt
överlåts på bostadsrättsföreningar, men
såsom herr Lundqvist har påpekat finns
den möjligheten redan i största utsträckning.
Den bör naturligtvis också i all
möjlig mån tillvaratas av kommunerna
och de allmännyttiga bostadsföretagen
redan från begynnelsen, före lägenhetsuthyrningen.
Det är nämligen då ganska
lätt att bilda en bostadsrättsförening,
men sedan lägenheterna uthyrts och hyresgästerna
flyttat in är det oändligt
mycket svårare.

Här kommer också den kommunala
självbestämmanderätten in i bilden. Det
kan naturligtvis inte vara avsikten att
tvinga kommuner till en viss försäljning,
och det menar förvisso inte heller
motionärerna. Rätten har vi ju, som
jag tidigare påpekade, redan i full utsträckning.

Herr talman! Jag tror i likhet med utskottsmajoriteten,
vars yttrande jag biträtt,
att den föreslagna utredningen
inte i nämnvärd mån skulle tjäna motionens
syfte, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Magnusson i Tumhult begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 169 ja och 36 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Statschefens ställning i en modern svensk
parlamentarisk demokrati

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta
motioner om en förutsättningslös utredning
angående statschefens ställning
i en modern svensk parlamentarisk demokrati.

I de till konstitutionsutskottet hänvisade
motionerna nr 79 i första kammaren
av herr Dahl in. fl. och nr 49 i
andra kammaren av herr Spångberg
in. fl. hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla att
1954 års författningsutredning även får
till uppgift att genomföra en förutsättningslös
utredning angående statschefens
ställning i en modern svensk parlamentarisk
demokrati, omfattande både

102

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

de konstitutionella och de representativa
sidorna av skilda system».

Utskottet yttrade bl. a.:

Enligt utskottets bedömning faller
därmed under författningsutredningens
redan givna uppdrag att i viktiga delar
ompröva jämväl statschefens ställning i
en modern parlamentarisk demokrati.
Med hänsyn härtill får konstitutionsutskottet,
som inhämtat att författningsutredningens
arbete kan beräknas bli
slutfört under år 1959, avstyrka skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning i motionernas syfte.

Utskottet hemställer, att motionerna
1:79 och 11:49 måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan meddelat.

I ett särskilt yttrande hade herr Hallén
anfört följande:

Jag biträder till alla delar utskottets
motivering, men har velat anmäla, att
jag i klarhetens intresse hellre sett, att
utskottet i sin kläm använt den sedvanliga
formen för avslag.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Pettersson i Norregård,
Sveningsson, Fritiof Karlsson, Axel
Emanuel Andersson och Braconier, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att motionerna I: 79 och II: 49 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; 2)

av herrar Dahl, Spångberg och
Svensson i Ljungskile, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna I: 79 och
11:49, i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, att 1954 års författningsutredning
även måtte få till uppgift att genomföra
en förutsättningslös utredning
angående statschefens ställning i en modern
svensk parlamentarisk demokrati,
omfattande både de konstitutionella och
de representativa sidorna av skilda
system.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! I de motioner, som nu
behandlas, föreslås en utredning — vilken
skulle verkställas av 1954 års författningsutredning
— rörande statschefens
ställning i en modern svensk parlamentarisk
demokrati, omfattande både
de konstitutionella och de representativa
sidorna av skilda system. För bifall
till detta förslag har herr Dahl, herr
Svensson i Ljungskile och jag avgivit en
reservation.

Av motiveringen i motionerna framgår,
att vi har tänkt oss ett utredningsmaterial
för jämförelse mellan ett republikanskt
och ett monarkiskt statsskick.
Det är flera skäl som talar för
att en sådan utredning göres just nu.
Jag behöver här inte referera till punkten
om republik i mitt partis program.
Där säges det tydligt ifrån att republik
är vad partiet önskar. I stället vill jag
erinra om de faktiska arbetsuppgifter,
som utredningen håller på med, nämligen
en stor och genomgripande författningsreform.

Alla måste väl medgiva att den aktuella
tronföljarsituation vi åberopat i
vår motion gör det särskilt lämpligt att
företa en utredning just nu, då vi har
en sådan oerhörd åldersskillnad mellan
kungen och kronprinsen. Åldersskillnaden
mellan en mycket gammal man som
kung och en skolpojke som kronprins
visar på ett utomordentligt sätt de rent
praktiska olägenheterna av en ärftlig
monarki, inte minst då detta tillstånd
råder under en tid, som alla betraktar
som ganska allvarlig.

Utskottet har visat en välvilja, som
egentligen borde ha föranlett utskottet
att biträda motionerna, men i stället
verkar det närmast som om utskottet
har velat komma ifrån sin egen uppfattning.
Utskottet anför att författningsutredningen
har att utreda statschefens
ställning i en modern demokrati. I direktiven
för utredningen säges: »Tiden
finge anses vara inne att utreda, hur
dessa brister skulle kunna avhjälpas.

Nr 14

103

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Statschefens ställning i en

I stort sett torde man härvid kunna
inskränka sig till att bringa regeringsformens
föreskrifter till överensstämmelse
med det faktiska rättsläge, som
sedan länge rådde.»

Jag tror emellertid att författningsutredningen
kommer att känna sig bunden
av dessa uttalade direktiv. Och om
man då vill ha republik — som faktiskt
många av dem som nu skrivit under utskottsutlåtandet
har deklarerat — så
borde man inte vara rädd för att bifalla
motionerna för att under en tid utan
motsättningar mellan statschefen och
folket få det material som är önskvärt.

Rent principiellt är vi väl alla överens
om det olämpliga, för att inte säga
det mot verklig demokrati stridande
förhållandet, att vissa ämbeten skall gå
i arv. Vi borde alla kunna vara ense om
att ärftliga ämbeten är oförenliga med
demokrati. Några lyxavlönade, privilegierade
ämbeten borde över huvud taget
inte finnas i en modern demokrati.
Jag skulle vilja fråga dem, som vill ha
monarkien kvar — och det finns ju en
reservation även för det, avgiven av
bondeförbundets och högerns representanter
— om de anser det lämpligt att
t. ex. uppdraget som kommunalordförande
e. d. går i arv? Hur skulle de
betrakta en person, som motionerade
om arvsrätt till olika statliga och kommunala
befattningar? Säkert skulle den
motionären inte tagas på allvar. Och
det är väl också ganska säkert att han
aldrig sedan finge en tillräckligt stor
valmanskår för att ha utsikt att bli återvald.
Jag tror att inte ens högern skulle
vilja vara med om en dylik arvsrätt.

Jag har velat säga detta som exempel
på hur förhållandena ter sig, när
man ser sakligt på detta problem. Rent
praktiskt har vi haft ganska mycket
tråkigheter och besvär av den ärftliga
monarkien. Man får här i kammaren
aldrig tala om svagheter hos en levande
kung. Det sägs redan i regeringsformens
§ 3: »Konungens Majestät skall

hållas i helgd och vördnad; Hans gär -

modern svensk parlamentarisk demokrati

ningar vare emot allt åtal fredade.» Men
om vi ser på historien och på hur de
nu avlidna kungarna regerade, när de
regerade och skulle hållas i helgd och
vördnad, så finns det inte så många bevis
på lämpligheten av att ha en ärftlig
tronföljd, om man tar dem alla från
Gustav Vasa till låt oss säga Gustaf V.
Just den saken talar för att det är olämpligt
att ha denna ärftliga tronföljd.

Utskottet har lagt mycket stor vikt vid
att författningsutredningen skall vara
färdig nästa år.

Man har inom utskottet anfört, att
om motionen bifalles, skulle utredningen
kunna fördröjas. Detta är ju ett litet löfte
om att man snart kan få komma igen.
Men vi har faktiskt förutsatt detta i motionen,
där vi säger, att vi har inhämtat,
att utredningen beräknas vara färdig
nästkommande år, och därför har vi
ansett det vara lämpligt, att författningsutredningen
då fortsättningsvis skulle
få arbeta med utredningen av problemet
monarki—republik och arbeta fram
de olika system, som kan komma i fråga.
Vi kan nämligen inte bara besluta
att genomföra republik, utan vi måste
även besluta, vilken form denna skall
ha, och det är mycket att välja på i de
republiker som finns. Vi anser att det
skulle vara en tillgång för utredningen,
om den kunde få arbeta med sikte på en
fortsatt utredning i det syfte, som vi
har motionerat om. Det skulle också
kunna sätta en viss prägel på skrivningen
av de förslag som framkommer och
göra det lättare att få fram utredningsmaterial.
Därför anser vi, att tidpunkten
just nu är mycket lämplig för ett
beslut i positiv riktning.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Dahl, herr
Svensson i Ljungskile och undertecknad.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har inte undertecknat
den motion, som föranlett detta

104

Nr 1 4

Onsdagen den 16 april 1958 fm.
Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

ärende. Men jag har, som föregående
talare nämnde, anslutit mig till reservationen
om en utredning angående statschefens
ställning, då en sådan utredning
är väl förenlig med den uppfattning,
som jag personligen har.

I en ledare i Morgonbladet i måndags
läste jag, att »monarki eller republik
hör till de kära debattämnena även i
riksdagen». Jag vet inte, var ledarskribenten
gjort denna märkliga iakttagelse.
Mycket trams om monarki och republik
har jag hört i riksdagens korridorer
under de tre senaste åren, men
någon åstundan att i allvarliga former
diskutera frågan har jag inte mött. Denna
fråga har ju inte varit uppe i andra
kammaren på 25 år, och konstitutionsutskottets
majoritet förefaller inte att
vara särskilt talträngd.

Det har emellertid förekommit ett
och annat angående vår författning under
de senaste åren, vilket även avspeglat
sig i de valmanifest och partiprogram
som finns. För socialdemokraternas
del står ju det korta, onyanserade
republikkravet sedan länge i principprogrammet.
Högern skrev i sitt program
1956, att »högerpartiet vill värna
och utveckla den folkliga självstyrelsen
med den historiskt givna monarkien
och det parlamentariska styrelsesättet».
Hur man vill utveckla monarkien skall
jag återkomma till. Här vill jag bara
notera, att när högerpartiet slår vakt
om det parlamentariska styrelsesättet,
är detta utan tvivel ett framsteg, ty när
jag först började lyssna på svensk politisk
debatt, karakteriserade man från
högerhåll parlamentarismen som en
form av engelska sjukan. Något har det
alltså rört sig även på den kanten.

För folkpartiets del säger man, att
»landets grundlagar bör reformeras, så
att de motsvarar vår tids krav, bl. a.
genom att det parlamentariska styrelseskicket
lagfästes och monarkens grundlagsenliga
ställning utformas i anslutning
härtill». Det är, tycker jag, en rik -

tig och resonlig ståndpunkt för deras
del, som vill ha monarkien kvar.

Från alla håll betygar man sin vilja
att slå vakt om den folkliga självstyrelsen.
Vad skall man då kräva av författningen
från denna utgångspunkt? Alldeles
oberoende av om man är republikan
eller monarkist kan man väl
vara överens om att i ett folkstyrt land
bör folkviljan på fullt legala vägar kunna
slå igenom i varje led av statsstyrelsen.
Kan den det i vår nuvarande
författning? Eller tänker författningsutredningen
verkligen — jag hoppas
det — skapa en författning av det slaget,
att folkviljan bär fritt och legalt
spelrum, även om det gäller att ändra
statschefens ställning. Jag ber att få
skicka den hälsningen via kammarens
protokoll till författningsutredningen.

Frågan om statschefens ställning har
diskuterats utanför detta rum i olika
sammanhang under senare tid. I början
av 1956 förekom här i Stockholm en
diskussion mellan professor Tingsten
och högerpartiets ledare, herr Hjalmarson.
Dagen efter refererade Svenska
Dagbladet resultatet av detta meningsutbjde
på följande sätt: »Det som mest
förvånade var kanske att höra i hur
många väsentliga punkter det rådde inbördes
samstämmighet mellan herrar
Tingsten och Hjalmarson. Båda var
överens om att statschefen i en demokrati
skall sakna maktbefogenheter och
att man bör finna lämpliga former för
pensionering av kungar. Herrar Hjalmarson
och Tingsten var också överens
om det lämpliga i att den parlamentariska
demokratien snarast blir
grundlagfäst i vår konstitution.»

Jag har tagit citatet ur Svenska Dagbladet
därför att jag tycker att det var
uppseendeväckande. Jag hoppas att
man på den redaktionen inte på något
sätt försökt snedbelasta herr Hjalmarsons
anförande. Vad är det nu herr
Hjalmarson säger enligt Svenska Dagbladet?
Jo, att kungen bör berövas all

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14 105

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

makt, att man bör finna en lämplig
form för pensionering av kungar och
att man skall skriva in parlamentarismen
i grundlagen.

Det är klart att man kan ha den uppfattningen
om statschefens befogenheter,
men jag är inte alls övertygad om
att man bör ha en statschef utan makt.
Jag tycker att den politiska utveckling,
som man bevittnat i detta land under
det senaste kvartsseklet, innebär en betydande
maktförskjutning från riksdagen
till kanslihuset, naturligtvis utan
någon egentlig motvikt hos den nuvarande
statschefen såsom statsskicket
traditionsenligt har utvecklat sig. Men
om det nu sitter en författningsutredning,
som skall fundera på hur man bör
ordna den här saken i fortsättningen,
så är det väl inte utan vidare klart att
vi skall ha en statschef utan några
maktbefogenheter. Jag tror att författningsutredningen
har all anledning att
förutsättningslöst och principiellt samt
mot bakgrunden av gjorda erfarenheter
verkligen försöka bedöma maktfördelningsproblemet
i en modern svensk
demokrati.

Jag tycker att det är oerhört förnöjsamt
av dem som håller på monarkien
att anse, att kungen inte skall ha
någon makt alls utan att han bara skall
representera. Frågan om statschefens
uppgift är ju dock ingen oviktig sak,
och jag tycker att det är underligt, om
man kan vara nöjd med monarkiens
skal utan något verkligt innehåll. Å
andra sidan skall jag erkänna, att om
man är nöjd med det, så hetyder ju
monarkien praktiskt taget ingenting annat
än att vi ingen statschef har frånsett
de representativa uppgifterna.

Men jag är inte alls säker på att lösningen
framåt bör ha den innebörden.
Jag skall ta ett aktuellt exempel. Det
går rykten här i riksdagens korridorer
om att andra kammaren eventuellt skall
upplösas. Jag vet inte om de är riktiga,
men det är ju möjligt. Detta är nu en
fråga, där statschefen skall ha ett ord

med i laget. Ingen förutsätter egentligen
att Hans Majestät här skulle ge
sig in i en politisk kontroversiell fråga
och ta en ståndpunkt helt och hållet
självständigt. Om man emellertid hade
en statschef med begränsade men reella
maktbefogenheter, en statschef med en
lång politisk erfarenhet som personlig
bakgrund, en man utan dynastiska intressen,
med bara sitt ansvar inför väljarna
och inför utvecklingen, folket och
framtiden, då är jag inte säker på att
statschefens bedömning av den där stolligheten
skulle bli sådan som man nu
väntar. Jag anser dock som sagt frågan
om statschefens befogenheter vara ett
av de problem som rimligtvis bör prövas
av författningsutredningen.

Frågan om monarki eller republik
intar en underlig ställning i den allmänna
debatten, tv som jag nämnde är
praktiskt taget alla socialdemokrater
och, jag kan nog säga, flertalet liberaler,
när man talar mellan skål och vägg,
republikaner i princip, och det är
många utanför dessa partiers gränser
också. Man erkänner att det är principiellt
riktigt att statens högsta ämbete
inte skall gå i arv, men sedan man sagt
detta och högaktningsfullt bugat sig för
principen finner man alltid en möjlighet
att dra någon slutsats som inte alls
stämmer med den principiella hållningen.

Om man av allehanda sekundära skäl
söker komma undan vad man innerst
inne tror vara riktigt, är det ju inte så
lätt att skapa och bevara en folkopinion
som verkligen betyder någonting i prövande
situationer när det gäller att
hävda folkstyrelsens grundsatser. Det
går inte ihop. Det må vara vars och ens
ensak. Men för egen del vill jag gärna
att den principiella ståndpunkten och
den praktiska slutsatsen skall ha något
slags samband med varandra.

Jag kan tillägga, att även om man har
uppfattningen att statschefen i huvudsak
skall ha en dekorativ ställning och
huvudsakligen representativa plikter,

106 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

skulle det väl i alla fall vara en fördel
med en innehavare, som har den bakgrund
en intelligent människa med en
rik erfarenhet från både det politiska
livet och samhällslivet i övrigt har. Det
är ju nästan omöjligt för en tronföljare
att skaffa sig en sådan erfarenhet. Den
exklusiva ställningen från begynnelsen
lägger hinder i vägen.

Jag kommer så över till en annan
sak. För fem år sedan offrade jag all
min fritid under ett år på att försöka
orientera mig i vissa principiella sammanhang
rörande samhällsarbetet, och
när jag följde de långa utvecklingslinjerna
fick jag ett oerhört starkt intryck
av den reella styrkan i maktens psykologi
och maktens dynamik. Det kan givetvis
finnas personliga undantag, men
om man ser saken litet mera allmänt
tror jag för min del att det är fullständigt
verklighetsfrämmande att föreställa
sig att en dynastis företrädare innerst
inne är nöjd med att inte ha någon
makt alls. Att tro att man skulle kunna
på lång sikt, under historiens böljegång,
eliminera maktsträvandena från
en innehavare av statens högsta ämbete,
strider enligt min uppfattning mot vanlig
enkel människokännedom och mot
allt man vet om maktens psykologi. Men
om man inte kan eliminera dessa strävanden
—■ jag talar inte om någon viss
person eller någon viss situation utan
jag ser frågan på lång sikt — ligger det
alltid en latent motsättning mellan monarkien
och den folkliga självstyrelsen.

En sak, som kanske kan anses vara
för oväsentlig att tas upp i detta sammanhang
men som nog egentligen betyder
en hel del, är det oerhörda fjanteri
som i både dagstidningar och veckopress
förekommer omkring det kungliga
huset.

Denna publicitet i den form den har
är dels osmaklig, men dels är den också
ägnad att skapa psykologiska centra,
som folkstyrelsen kan ha ganska svårt
att manövrera i en kritisk situation, då
man marscherar upp på olika linjer.

Ja, herr talman, om jag får sammanfatta
detta lilla resonemang skulle jag
vilja säga att enligt min uppfattning är
folkstyrelsen inte någon så enkel och
problemfri angelägenhet, att den kan
upprätthållas oberoende av hur man
vårdar eller vanvårdar de ideella grundvärdena.
Det är på längre sikt väsentligt
att mytbildningen hålles borta, att
saker och ting näinnes vid sina rätta
namn och att värderingar ansluter till
livets realiteter. Folkstyrelse i modern
västerländsk mening är ett svårt och
vågat experiment. Där finns många fler
möjligheter till urspåringar än det finns
möjligheter att hålla utvecklingen på
rätt kurs. De västerländska demokratierna
är ju inte gamla. Ingen av dem är
så gammal att man kan påstå, att det
föreligger en hållfast historisk erfarenhet
bakom.

Mot denna bakgrund menar jag att det
inte skulle skada utan tvärtom vara nyttigt
om författningsutredningen funderade
en smula även över statschefens
ställning och vilken statschef vi skall
ha. Detta behöver inte försena det hela,
även om det varit bättre att denna uppgift
medtagits från begynnelsen. Men
nog kan man lägga fram förslag om åtskilliga
reformer, även om man tar i tu
med denna sak senare.

Det skulle ha sitt lilla intresse i den
studien att se litet grand — herr Spångberg
var inne på den saken — på det
faktiska historiska förloppet och de erfarenheter
vi har på området under de
senaste 50 eller 150 åren. Det finns åtskilligt
att begrunda. Där är frågan om
maktfördelningen och där är frågan om
formerna före författningens förnyelse.
Nog finns det, herr talman, ett och annat
som det vore värt att fundera på,
lugnt och sakligt, när man behandlar
denna fråga, precis som då man behandlar
alla andra frågor. Det behövs ingen
mystifikation.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: -

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14 107

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

Herr talman! Eftersom herr Svensson
i Ljungskile nyss apostroferade mig vill
jag endast i korthet framhålla följande.
Jag kan för min del inte uppfatta saken
så att det är förenat med någon olägenhet
att ha en monark, som inte har någon
politisk makt. Tvärtom, herr talman,
förefaller det mig som om det
finns mycket stora fördelar med detta
arrangemang.

För det första måste det vara en fördel
att ha en statschef, som kan utöva
de tusen och en representativa funktioner,
som finns och måste finnas i ett
modernt samhälle, i en sådan ställning,
att han står utanför och vid sidan om
de politiska och partipolitiska motsättningarna.
Han kan då utöva dessa funktioner
på ett sätt, som för det stora flertalet
människor framstår som samlande.
Jag betraktar detta som en tillgång och
jag har en känsla av att många, många
års erfarenhet bestyrker riktigheten av
denna uppfattning.

För det andra förefaller det mig vara
en stor fördel att vi med detta monarkiska
system kan slippa ifrån alla de
manövrer och allt det intrigerande, som
vi av utländska erfarenheter vet brukar
följa med presidentval, vare sig valet
göres av folket direkt eller genom indirekta
val. Det skulle vara lätt att belysa
detta med praktiska exempel — jag utgår
ifrån att den närmast föregående talaren
väl känner dessa. Åtminstone för
mig, herr talman, framstår t. o. m. det
förestående nyvalet som en mindre olägenhet
i detta sammanhang.

Vidare, herr talman, känner jag mig
alldeles övertygad om att flertalet medborgare
i detta land trivs med det svenska
kungadömet. Jag medger gärna att
det inom den svenska publiciteten kring
kungadömet kan förekomma utväxter
som kanske inte någon av oss känner
sig så förfärligt tilltalad av. Men jag
vågar påstå att vad vi i den vägen upplevat
är västanfläktar mot vad man kan
se i den tidningspress, som existerar i
länder med republikanskt styre.

Det synes mig slutligen som om det
svenska kungadömet kan vid högtidliga
och viktiga tillfällen i nationen skapa
en fest och en glans över det offentliga
livet, som vi skall vara glada över.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag sätter värde på att
herr Hjalmarson vidhöll och preciserade
sin uppfattning. När det står i högerns
program, att högern vill värna
och utveckla den folkliga självstyrelsen
och den historiskt givna monarkien, innebär
detta alltså för monarkiens del,
att man vill avveckla det reella innehållet
och bara ha grannlåten kvar! Denna
förnöjsamhet är det ju endast att registrera,
och ståndpunkten får tas för
vad den är vård.

Om herr Hjalmarson vill fortsätta och
även meddela, vad det skall vara för
pensionsålder för kungar, så vore det
ännu roligare.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har inte kunnat biträda den Spångbergska
motionen utan menat, att motionen
är besvarad genom en hänvisning till
författningsutredningens direktiv. Då
jag i utskottet anslutit mig till detta utlåtande
ber jag att mycket kortfattat få
motivera min inställning till frågan.

I princip är jag oreserverat anhängare
av ett republikanskt statsskick. Den
ärftliga monarkien utgör för mig en
orimlighet. Rikets främsta befattning
bör tillsättas efter noggrann prövning
av folket eller dess representanter. De
slumpartade konsekvenserna av ärftlighetsprincipen
överensstämmer inte med
den nutida demokratiens grundläggande
förutsättningar.

Mitt ställningstagande i utskottet är
föranlett av praktiska synpunkter och
lämplighetssynpunkter. Det förefaller
mig nödvändigt att genomföra förändringar
av statsskicket successivt, så att
den allmänna opinionen ger sin anslut -

108 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

ning till de av riksdagen beslutade åtgärderna.
Man har anledning räkna med
att författningsutredningen kommer att
framlägga förslag, som radikalt förändrar
de rättigheter, som enligt 1809 års
regeringsform tillkommer statschefen.
Sålunda framgår det av utredningsdirektiven,
att förslag önskas för att
bringa monarkens ställning i överensstämmelse
med den moderna parlamentarismens
principer. Detta kommer att
innebära att den makt, som grundlagen
ger statschefen, överflyttas på regeringen.

För mig personligen är detta för närvarande
den viktigaste frågan i vårt
lands konstitutionella debatt. Jag har
den uppfattningen, att spörsmålet om
statschefens makt måste lösas först —
därefter bör frågan om monarkisk eller
republikansk grund för statschefens representativa
ställning prövas.

Den Spångbergska motionen föreslår
inte införandet av republikanskt statsskick
utan endast vidgade direktiv för
författningsutredningen. En sådan utvidgning
av direktiven förefaller utskottet
onödig, då enligt utskottets mening
de nuvarande direktiven ger utrymme
för väsentliga förändringar av
statschefens ställning.

Personligen hoppas jag, att de republikanska
idéerna skall tränga in i
vårt folk, så att det så småningom skall
bli möjligt att med opinionens stöd
åstadkomma de förändringar av vårt
statsskick, som är nödvändiga för att
bringa det i full överensstämmelse med
den demokratiska samhällssynens krav.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr
Adamsson (s), fru Renström-Ingenäs (s)
och herr Bark (s).

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Föreliggande fråga har
ju vid flera tillfällen under detta århundrade
varit föremål för kammarens
prövning. Första gången tror jag var

1912 i samband med en ganska minnesvärd
och unik konflikt mellan kammare
och talman, då talmannen ansåg frågan
så allvarlig, att den över huvud taget
icke kunde diskuteras i kammaren och
vägrade framställa proposition på motionens
remitterande till utskott. Sedan
konstitutionsutskottet tjänstgjort som
domare jämlikt grundlagen, beslöt man
emellertid att uppta frågan till realprövning.
Vid det tillfället höll, om jag inte
tar fel, Hjalmar Branting ett anförande,
som i detta sammanhang bör bevaras i
minnet, då det innehöll en argumentation
för avslag på den Lindhagenska
motionen, som jag tror står sig ännu
i dag.

Det kan väl sägas, att när riksdagens
ledamöter nalkats denna fråga — jag
bortser kanske då från kommunisterna
— har det skett i en anda av utomordentlig
högaktning, ja man kan säga
vördnad, någonting som måhända sammanhänger
med ämnets höghet. Detta
gäller även om den föreliggande motionen,
som ju mycket försiktigt ger sig
in på ämnet. Även konstitutionsutskottet
uttrycker sig ju ytterst försiktigt.

Ehuru jag anslutit mig till konstitutionsutskottets
utlåtande, kan jag medge,
att det måste karakteriseras som icke
alldeles klart i huvudfrågan. Man får
nog läsa en hel del mellan raderna för
alt förstå vart utskottet i själva verket
syftar. I sak innehåller ju redan yttrandet
om den kommunistiska motionen ett
svar men utan varje motivering: man
vill inte biträda ett förslag om utredning
rörande införande av republik. Varför
vill man inte göra det? Personligen tror
jag, i likhet med Branting vid 1912 års
riksdag, att om en sådan reform skall
genomföras, så skall den grundas på en
mycket stark folkmening. Den måste ha
sin grund i en opinion som har ett vida
bredare underlag än det som har kommit
till synes vid presentationen av dessa
motioner. Skall ett sådant krav komma
motionsvägen, skall det väl vara i
form av partimotioner från två eller

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

109

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

tre av de demokratiska partierna, vilket
jag knappast tror kommer att ske.

Under vissa förutsättningar kan naturligtvis
riksdagen komma att ta ställning
till frågan om införande av republik.
Ett är ju vid det tillfälle, då den
nuvarande dynastien utslocknar. Det
är väl mycket litet sannolikt, att man då
ser sig om efter ett nytt kungahus. Lagret
förefaller inte särskilt välsorterat.
Det skulle kanske då vara ett tillfälle att
gå in för en annan styrelseform. Personligen
tror jag att under andra förhållanden
kommer det inte att ske under
så att säga fredstid. Jag tror snarare
att det kommer att hända under
trycket av mera revolutionära stämningar,
under mera statskuppsliknande
förhållanden, då alltså bakgrunden till
en aktion från riksdagens sida är ett
missbruk av kungamakten. Det förefaller
i nuvarande läge skäligen fjärran.

Av vad jag har sagt framgår att man
omöjligt kan bifalla den kommunistiska
motionen, som naturligtvis mycket väl
kan realbeliandlas i detta sammanhang.
Man ändrar nämligen inte detta gamla
kungarike till republik efter förslag av
en handfull kommunister i denna församling.
Det är det ena skälet.

Det andra skälet är att de konklusioner
kommunisterna kommer till är med
förlov sagt rent stolliga. Man skulle avvakta
frånfället av en äldre av oss alla
högt skattad gentleman och i samband
med detta dödsfall skulle man omedelbart
proklamera republikens införande.
Mina damer och herrar, så förfar man
inte! Det tillvägagångssättet är omöjligt.
Hedan det förslaget innebär ju, att man
utan vidare måste avslå den kommunistiska
motionen.

Vad folkmeningen beträffar är jag
övertygad om — jag tror, herr Hjalmarson
också uttryckte det så — att en företagen
opinionsundersökning skulle ge
vid handen att ett flertal inom folket
skulle ansluta sig till tanken på monarkiens
bevarande. Ett mindretal skulle

väl göra som herr Svensson i Ljungskile
och tydligen även herr Spångberg, och
kanske en del skulle sätta ett kryss, som
man gör på tipskupongerna, och säga
att de vet inte. De kanske tycker att
det gör detsamma. De har ingen deciderad
ståndpunkt i denna fråga. En del
vanliga människor kanske anser, att
kungahuset är ett låt vara irrationellt
men i alla fall pittoreskt inslag i samhällsbilden,
som kan verka litet upplivande
och färgstarkt i vår gråa vardagsdemokrati.
Man kan uppskatta hovlivet,
och vi har ju oss bekant, att sådana
attribut som ordensväsendet är högt
uppskattat. Det finns ju även i denna
kammare personer som mycket uppskattar
detta inslag som ju gärna är
förbundet med det monarkiska systemet.
Det tycker jag bara vittnar om
det barnasinne som ju i alla fall är en
förutsättning för att man inte skall se
alltför krasst på saker och ting.

Om man alltså helt och hållet kan avvisa
det mera direkt ställda förslaget av
kommunisterna om införande av republik
vid nuvarande monarkens frånfälle,
får man naturligtvis — och det
har konstitutionsutskottet också gjort
— ta en smula allvarligare på den
Spångbergska motionen. Vad jag har att
erinra mot den Spångbergska motionen
är att ett utredningskrav av det slag
som herr Spångberg och hans medmotionärer
förutsätter ter sig skäligen meningslöst.
Vad beträffar frågan om republik
eller monarki är det ju en sak
som man tycker antingen det ena eller
det andra om. Antingen är man monarkist
eller republikan, och det kanske
även finns en grupp som inte är alldeles
deciderad utan tycker att det är likgiltigt.
Men man tar inte intryck av en
serie avhandlingar av författningsutredingen.
Jag förmodar nämligen att
det inte är någon osäkerhet i herr
Spångbergs republikanism som gör, att
han, sedan han läst ett tiotal avhandlingar
eller kanske någon stor avhand -

Ilo Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

ling om monarkiens fördelar, tar sig
för pannan och säger: Man har ju anfört
så starka skäl för monarkien i denna
utredning, att det är bäst att jag går
över till den monarkiska sidan. Låt oss
vända på saken och gå till herrar Hjalmarson
och Braconier. Det är väl ingen
som tror att de efter en utredning
om republiken i Amerika, Frankrike,
Italien, Finland och Väst-Tyskland
skulle överge sin och högerns monarkiska
inställning och säga, att den här
utredningen är så övertygande, att vi
måste övergå till den andra ståndpunkten.

Man har dragit paralleller med frågan
om en utredning av förhållandet
mellan stat och kyrka, men dessa saker
är inte jämförbara. Många människor
kan nämligen vara tveksamma när
det gäller ett skiljande av kyrkan från
staten därför att det medför så många
rent ekonomiska komplikationer —
äganderättsförhållandena är ju så oklara.
Det förefaller naturligt att en sådan
fråga kan bli föremål för en förutsättningslös
utredning, men knapapst denna
fråga. Jag påpekar också för kammaren,
att medan motionens försiktiga
skrivsätt lämnar frågan öppen och överlämnar
den åt en utredning, har ju herr
Spångberg ganska tydligt givit till känna
att han har en målsättning i denna
fråga. För honom blir det troligen inte
— den rättvisan får man väl göra honom
— fråga om att påverkas av någon
utredning.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
ge ett svar på frågan, varför utskottet
har stannat för en kanske litet ovanlig
kläm. Kammaren känner säkert igen
denna kläm. Den brukar förekomma då
man avslår en motion men gör det på
ett välvilligt och älskvärt sätt, och det
har vi faktiskt gjort inom utskottet trots
att vi avstyrker motionens krav. Det är
helt enkelt därför att vi tycker att den
fråga herr Spångberg och hans medmotionärer
väckt är synnerligen viktig
och allvarlig. I ett avseende håller den

ju på att besvaras, ty om man inom författningsutredningen
beslutar att överflytta
t. ex. vissa ärenden från konseljen
till en statsrådsberedning, så förändrar
man därigenom också statschefens
ställning och måste ta ståndpunkt
i den frågan. Men för att inte någon
skall sväva i oklarhet på den punkten
vill jag framhålla, att inte ens utskottets
välvilliga kläm innebär någonting annat
än att statschefen inom överskådlig
framtid skall ha samma karaktär som
den nuvarande.

Ingen av avslagsmotionärerna har ännu
haft ordet, och därför är det kanske
ingen anledning att nu polemisera mot
dem. Men jag skulle i all vänlighet vilja
säga till herr Braconier och centerpartisterna,
att det möjligen från deras egna
utgångspunkter var onödigt att markera
ett avståndstagande från utskottet.
Människor som läser detta betänkande
— det finns nog de som gör det — kanske
drar den slutsatsen att de enda pålitliga
monarkisterna i detta land finns
hos högern och centerpartiet och att vi
alltså här ser hur en tradition brytes
från det tidigare klara avståndstagandet.
Jag vill inte säga att jag själv drar
sådana slutsatser, men jag tycker att
de rena avslagsmotionärerna borde beakta
risken för de idéer de själva så
energiskt förfäktar, mera energiskt än
jag och de övriga inom utskottet har tagit
ställning i denna fråga.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till utskottets utlåtande med
användande av den kläm utskottsmajoriteten
har förordat.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Vid första påseendet får
man intrycket att utskottet skulle vara
splittrat genom de olika motiveringarna.
Så är emellertid inte fallet, tv när vi
ser närmare finner vi att det är en massiv
majoritet på 17 man mot 3. De tre
har framfört sina synpunkter ganska
klart. Visserligen är ju herr Spångbergs

Onsdagen den 16 april 1958 fm.

Nr 14

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

skrivsätt invävt i dunkla vändningar,
där man har svårt att känna igen författaren
utan vädrar någon annan medverkande,
men inte något ont i det.

Om de övriga 17 skulle jag vilja säga,
att de på ett mycket representativt sätt
återger de meningar, som förekommer
i landet i denna fråga. Först och främst
kan man säga att majoriteten har byggt
sitt resonemang på författningsutredningen
av 1954. Det har alltid varit
praxis i riksdagen — och jag tror inte
att det funnits något undantag från den
regeln — att då frågan är om en sak som
ligger under utredning, händer det aldrig
att riksdagen griper in och antingen
vill ha helt ny utredning eller också
vill lägga till någonting som inte finns
i regeringens utredningsdirektiv. Jag
tycker det är riktigt att utskottet har
förfarit enligt denna praxis, och jag vill
påpeka att sedan författningsutredningen
tillsattes 1954 har ett tio- eller femtontal
fall förekommit, där man motionerat
om än det ena och än det andra,
som avslagits med motiveringen att det
är sörjt för att saken blir föremål för utredning.
Därmed har riksdagen i samtliga
fall låtit sig nöja.

Nu vill jag emellertid här passa på
tillfället att avgiva en liten avvikelse från
utskottsmajoriteten. Herr von Friesen
erkänner att utskottets kläm var litet
ovanlig. Ja, det kan man gott säga, ty
när man förklarar att saken skall anses
»besvarad genom vad utskottet här ovan
meddelat» uppfattas det i regel som en
liten klapp på axeln, att »det är inte så
oävet vad du har att säga, håll på så
kanske det går bättre i fortsättningen».
Detta avviker ganska uppenbart ifrån de
ytterst få fall där man med hänvisning
till författningsutredningen säger ungefär
samma sak. Det har varit sådana fall
som gjort att man menar att saken kanske
kunde vara förtjänt av en utredning
med positivt syfte, men det förhållandet
att en utredning redan pågår har dock
varit absolut avgörande för flertalet.

För att fullständiga bilden av de olika

uppfattningar som här sammanstrålar
skulle jag vilja erinra om att många har
— jag minns att Branting framförde den
synpunkten — hävdat att all historisk
erfarenhet visar att man inte åstadkommer
en djupgående ändring av statsskicket
genom att skriva till Kungl. Maj:t
och anhålla om tillsättande av en kommitté
som skall utreda frågan, med resultat
att det kända önskemålet realiseras.
Detta är en ren konstruktion, och
efter vad jag vet har denna utväg aldrig
använts eller försökts i något annat
land. Det naturliga är ju att statschefen
genom sitt politiska handlande — det
må gälla inhemska förhållanden eller
förhållandet till främmande makt under
krig eller annat sådant — mot sig
skapar en folkvilja, som utan att resonera
något vidare förverkligar sina önskemål
och utbyter den hittillsvarande
statschefen mot en av annan typ.

Det finns också många medborgare,
både inom utskottet och över huvud
taget i landet, som menar att ett arrangerande
av en republikansk opinion,
som saknar en sådan bakgrund, verkar
artificiellt, osant och konstlat på något
sätt och ingalunda befrämjar det syfte
som avses.

En annan synpunkt, som också har
föresvävat oss och som föresvävar
många människor i detta land, är att om
man kastar ut en sådan fråga som den
om statsskicket ibland vårt folk, verkar
det i hög grad splittrande inom nationen.
Vi har i dagens läge, herr talman,
ett överflöd av upphetsande och svårlösta
frågor, av vilka många väl får
anses rent ut talat vara betydligt viktigare
än den, som sysselsätter oss nu.

Jag her alltså, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till utskottets
framställning om att denna motion måtte
avböjas av riksdagen.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till kl. 19.30, då enligt

112

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

utfärdat anslag detta plenum komme att Kammarens ledamöter åtskildes härfortsättas.
efter kl. 17.18.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 16 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Statschefens ställning i en modern svensk

parlamentarisk demokrati (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner om en förutsättningslös
utredning angående statschefens
ställning i en modern svensk
parlamentarisk demokrati, nu komme
att forsättas; och lämnades, enligt förut
gjord anteckning, ordet till

Herr HAGBERG (k), som yttrade:

Herr talman! För närvarande är det
väl ungefär 10 procent av jordens befolkning,
som lever under monarkiskt
styrelsesätt. Redan detta understryker
ju det påpekande som gjorts både från
oss och från andra om monarkien som
en överlevad styrelseform. I Europa har
efter det första världskriget uppstått ett
25-tal nya republiker. Jag tror att vi
sammanlagt inte har mer än sju monarkier
kvar i Europa.

Vad är orsaken till dessa omvälvande
förändringar? Naturligtvis är det inte
överallt samma orsaker, men det är nog
genomgående att dessa förändringar har
ägt rum därför att monarkien har ansetts
vara en broms i utvecklingen, ett

hinder för förändringar som mognat
fram i det gamla samhällets sköte och att
den därför måste undanröjas. Monarkien
har oftast symboliserat bakåtsträveriet.
Dessutom har dessa förändringar
också samband med de katastrofer som
monarkien, mer eller mindre berättigat,
gjorts ansvariga för i samband med de
båda världskrigen. Så kan man väl i
stort sett förklara orsakerna till de förändringar
som ägt rum på den internationella
arenan.

Sverige har haft lyckan att stå utanför
de båda världskrigen och alla de
prövningar dessa medfört för folken.
Detta bidrar kanske också till att förklara
varför frågan om styrelsesättet
inte kommit att spela samma roll i vårt
land som i många andra länder.

Under de senaste åren har dock även
här en viss förändring i tänkandet ägt
rum. Frågan om styrelseskicket börjar
sysselsätta fler människor. De kritiska
rösterna mot det nuvarande monarkiska
styrelsesättet i vårt land blir allt flera
och allt högljudare. Det kanske inte är
så lätt att förklara orsaken därtill, men
jag tror att åtskilligt av det som inträffade
under det andra världskriget
bildar en del av grogrunden till det
missnöje som spirat upp i vårt land.
Också personliga malörer för den föregående
monarken har naturligtvis bidragit
till att öka kritikernas skara.

De ekonomiska anspråken — det
svenska kungahuset är väl snart det dyraste
— den reklamhunger som fram -

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

113

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

trätt samt andra orsaker har antagligen
också spelat in. Jag erinrar om att det
beräknats, att vid de eriksgator som varit
under de senaste åren landstingen
fått lägga ut 40 000 kronor om dagen för
att organisera de »spontana» hyllningarna
för monarken. Jag erinrar om sådana
skandaler som den när man i en
residensstad provåt den lunch som skulle
hållas för kungen — provåt den med
tidtagarur för att allting skulle klaffa
fullständigt. Det är många sådana historier
— en del mera vädjande till löjet
— som har bidragit till att skapa ett behov
hos många människor här i landet
att pröva frågan om detta verkligen är
ett så ändamålsenligt styrelsesätt som
många försöker göra gällande.

Jag tror därför att den socialdemokratiska
motion som behandlas under
denna punkt uttrycker en ganska bred
opinion i vårt land. Det är ett missnöje
som inte är begränsat till arbetarrörelsen
eller arbetarklassen utan som även
går över i andra samhällsgrupper och
till och med tycks ha företrädare här i
kammaren i folkpartiet — låt vara mycket
vaga och tveksamma.

Vi anser för vår del att denna motion
är en bra sak. Den uttrycker sig litet
vagt och försiktigt mer än parlamentariskt
i största allmänhet, vilket jag inte
säger för att kritisera, endast för att
konstatera faktum. Man kan väl dock
inte gärna läsa den utan att dra den
slutsatsen, att motionärerna ändå syftar
till en republik. Därför anser jag
att det kanske mera är en formell målskillnad
mellan denna motion och den
motion som behandlas på nästa punkt,
bakom vilken står den kommunistiska
riksdagsgruppen. Vi stöder därför denna
socialdemokratiska motion och stöder
följaktligen reservationen nr 2, som
undertecknats av ett par socialdemokrater
och herr Svensson i Ljungskile. Med
detta stöd vill vi markera att vi anser
att det är önskvärt att eu så bred
opinion som möjligt skapas för att

åstadkomma en saklig prövning av hela
detta problem.

Konstitutionsutskottet frammanar för
mig bilden av en orm i en myrstack.
Det vrider sig av olust inför denna
framstöt. Det gör ett par påpekanden
som jag skall be att få ägna några ord.

Det första påpekandet är »att det
svenska kungadömets rötter gå långt
tillbaka i tiden». Ja, däri vill jag verkligen
instämma, långt tillbaka i tiden,
långt in i urtiden, ända till de religiösa
myternas uppkomst. Den första
sveakonungen påstods ju vara son till en
gud, till Frej. De första kungarna var
regnmakare, sitt lands främsta trollkarlar
och hade ansvaret för fruktbarheten,
hos djur och människor och gröda. De
hade också uppgiften att genom handpåläggning
bota så många sjuka människor
som möjligt. Om inte dessa färdigheter
glömts bort, så att det inte
bara hade återstått att kungarna är av
Guds nåde, skulle antalet som anser, att
vi bör ompröva styrelseskicket, vara
färre i detta land.

Det andra påståendet som konstitutionsutskottet
gör är, att 1809 års regeringsform
knyter an till den historiska
traditionen. Det låter säga sig, men
låt oss då tillägga »till enväldets tradition».
Det borde vara på tiden att
befria den svenska författningen från
dessa band som förenat den med enväldet
i den svenska historien. Det är inte
en stor tradition. Det är en ur demokratisk
synpunkt förnedrande tradition
som konstitutionsutskottet här pekar på.

Nu har konstitutionsutskottet emellertid
sagt — och det fick jag läsa två
gånger innan jag blivit riktigt övertygad
om att jag hade läst rätt — att dessa frågor
kan den sittande författningsutredningen
mycket väl ta upp till prövning.
Det är ett medgivande från utskottet
som enligt min mening går så
långt, att det i och för sig inte skulle
finnas anledning att ställa ytterligare
krav. Jag förstår dock mycket väl att

8 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr It

114

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

de som formulerat denna reservation
likväl fruktar att författningsutredningen
är ett berg som kommer att föda en
råtta. De väntar inte så mycket från
författningsutredningen med den skrivning
som konstitutionsutskottet nu har.

Tillåt mig också i detta sammanhang
erinra om den motion som från kommunistiskt
håll har väckts och som skall
slaktas strax efter det att delta ärende
har avgjorts. Den motionen tar upp
några få punkter av den kritik som ur
principiella och praktiska synpunkter
kan riktas mot monarkien som styrelseform.
Den pekar på otidsenligheten, att
monarkien är en styrelseform som hör
gångna århundraden och årtusenden
till, den pekar på valprincipen som
den rekommenderar framför födelseprincipen,
när det gäller att bestämma
vem som skall inneha landets högsta
ämbete. Den pekar på det orimliga från
parlamentarisk synpunkt att ett land,
där parlamentarismens principer har
erkänts, skall ha en författning som uppenbarligen
strider mot dessa principer.
Detta förhållande erkänns också
indirekt av konstitutionsutskottet i dess
motivering. Motionen brännmärker också
hovmentaliteten, isoleringen från folket,
reklammakeriet, den demoralisation
som följer med det monarkistiska
systemet och ställer slutligen frågan:
Skall efter den gamle kungen ett barn
komma som efterträdare på den svenska
tronen? Den frågan är det inte precis
kommunisterna som har ställt först. Den
har diskuterats i hela landet, och det
är många tidigare, även sådana som
står herr von Friesen nära, som pekar
på det absurda i denna möjlighet. Emellertid
tycks herr von Friesen — jag vet
inte om han i det sammanhanget talar
i konstitutionsutskottets namn — anse
det vara något av stollighet att åberopa
just detta förhållande som skäl för att
i god tid och i lugn och ro undersöka
frågan om inte tiden är inne att förbereda
ett annat styrelsesätt i vårt land.
Jag tror för min del inte alls att det är

stolligt att ställa denna fråga, och jag
är övertygad om att det finns en ganska
utbredd opinion i vårt land som inte
anser det stolligt utan anser det motsvara
ett verkligt behov, som måste tillgodoses.

Konstitutionsutskottets ordförande,
herr Hallén, höll strax före middagsrasten
ett anförande, och enligt vad jag
kunde förstå var tankegången i det att
man inte skall aktualisera en sådan här
sak förrän kungen själv har gjort sig
omöjlig och att man över huvud taget
inte kan lösa sådana här problem på
parlamentarisk väg utan bara genom
revolutionära handlingar. Det är ganska
underligt att man skall behöva polemisera
mot en socialdemokrat på detta
område och att det skall vara kommunisterna
som ställer sig upp här i riksdagen
för att säga, att riksdagen är väl
behörig att genomföra en sådan förändring
— man må kalla den revolutionär
eller vad man vill — som har betydelse
för hela vårt folk.

Herr Hjalmarson höll det klaraste anförandet
av de borgerliga talesmännen.
Jag delar inte hans uppfattning — den
innebär ju att han föredrar att innehavaren
av det högsta ämbetet skall tillsättas
genom avel i stället för genom val
— men det är ju herr Hjalmarsons och
jag antar även högerns uppfattning att
det bör vara så. Jag tycker att redan
denna framställning av varför högern
är anhängare av monarkien inte precis
stärker argumenten för det monarkiska
styrelsesättet. I övrigt vill herr Hjalmarson
att kungen inte skall ha någon
makt. Enligt vad jag kan förstå skulle
närmast den omständigheten, att ett
kungahus skapar en viss glans och festivitas
åt den parlamentariska vardagen,
vara skäl till att vi skall betala fem
miljoner kronor extra om året för att
ha det som vi för närvarande har.

Herr talman! Jag har redan tidigare
uttryckt den meningen, att man mycket
väl kan tänka sig en monark i spetsen
för en demokrati av den svenska ty -

Onsdagen den IG april 1958 em.

Nr 14 115

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

pen, men under ett enda, ett avgörande
villkor: att monarken inte blandar sig
i hur landet styres och regeras. Om
detta villkor kränkes, anser vi det fullständigt
otänkbart att bevara ett monarkiskt
styrelsesätt någon längre tid. Finns
det några sådana tendenser? Ja, det har
funnits i det föregångna, och det är inte
så länge sedan vi ansåg oss böra påtala
att kungen vid regeringsbildningen
intog en position som knappast kunde
stå i överensstämmelse med möjligheterna
att parlamentariskt regera det
här landet. Om sådana ingripanden blir
vanliga, kommer det att i ännu snabbare
tempo utvidga den rörelse för ett
republikanskt styrelsesätt i vårt land
som redan växer fram i det svenska
folkdjupet.

Herr von Friesen sade att alla både
nu och tidigare har tagit ställning i de
här frågorna tämligen hövligt och lidelsefritt,
alla utom kommunisterna. Jag
vet inte att vi har brustit i hövlighet. Jag
vet inte att vi har begått något våld mot
kravet på en saklig och principiell behandling
av den här frågan. Vi har icke
hemfallit åt några smädelser, och anser
icke sådana motiverade eller skäliga
i sammanhanget. Vi diskuterar inte på
det sätt som borgerligheten gjorde när
den var en revolutionär klass och när
dess främste ideolog Diderot talade om
att frihet kan skapas först när den
siste kungen hängs i den siste prästens
tarmar, över huvud taget är ett sådant
sätt att argumentera i denna allvarliga
fråga främmande för oss. Vi anser att
det här gäller frågan om en övergång
från monarkiskt styrelsesätt till republikanskt
styrelsesätt, frågan om vi skall
ta konsekvenserna av en utveckling,
vars förlopp hela världen illustrerar.
Vi ser i detta en naturlig konsekvens
och utgår från att frågan, huruvida
Sverige skall vara republik eller monarki,
kommer att lösas och bara kan lösas
i en riktning, nämligen till monarkiens
nackdel. Därför ser vi mycket optimistiskt
på framtiden och är övertyga -

de om att även om frågan faller både
denna gång och flera gånger, är det
oundvikligt att svenska folket förr eller
senare gör sig av med dessa rester från
det förgångna, liksom det tidigare har
avlägsnat rester från det förgångna som
varit ett hinder för utvecklingen. Vi
tror icke att primitivitet och vidskepelse
skall bli bestämmande för det svenska
styrelseskicket i framtiden.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation 2 i
detta ärende, samtidigt som jag förklarar
mig tillfredsställd med den motivering
som konstitutionsutskottet har angivit,
vilken berättigar författningsutredningen
att ta upp problemet till
prövning. I konsekvens med detta och
i strävan att skapa en så bred opinion
som möjligt kommer jag inte att yrka
bifall till den motion som vi själva har
väckt och som tas upp som nästa punkt
på dagordningen.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! När man har hört på debatten
i dag, finner man att herr Spångbergs
motion har uttolkats på olika sätt.
Jag fann att den siste talaren före mig
ansåg att utskottets skrivning berättigade
författningsutredningen till att
komma fram med ett förslag om republik.

När vi diskuterade denna fråga i utskottet,
var i alla fall rätt många överens
om att skrivningen kunde tolkas
ganska olika. Man brukar ju tillmäta
klämmen en väsentlig betydelse. Jag säger
detta inte minst till herr von Friesen,
som ju polemiserade mot den reservation
som herr Pettersson i Norregård
och jag tillsammans med några andra
ledamöter har avgivit. Motionen av herr
Spångberg innehåller i klämmen, att
man vill ha en förutsättningslös utredning,
där skilda system diskuteras med
hänsyn till både den konstitutionella
och den representativa innebörden.

116 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

Dessutom säger herr Spångberg i slutet
av sin motion, före denna kläm,
att rent arbetsmässigt sett man kanske
bör ta upp denna fråga sedan författningsutredningen
har diskuterat de problem
som den fått ta upp till diskussion.
Jag undrar om herr Hagberg
tänkte på det, när han tolkade utskottets
skrivning på den punkten — det
står »väsentligt avsnitt».

Om man nu ser på klämmen, finner
man att den kan tolkas så, att det skall
skrivas en författningshandbok där för
varje paragraf i vår regeringsform anges
alternativen för olika monarkiska
och republikanska system — det är väl
det enda tillvägagångssätt som herr
Spångberg kan anse helt förutsättningslöst! Nu

vet var och en som studerat författningsutvecklingen
under senare år
att det finns många sådana system som
är förenliga med parlamentarismen.
När herr Svensson i Ljungskile anklagar
så där allmänt högern för att inte ha
någon riktigt klar linje, tycker jag att
det är rätt underligt, att det kommer
från en liberal, som inte kan vara obekant
med t. ex. den engelska liberalismen.
I det land där man tillämpat parlamentarismen
allra längst — det är verkligen
ingen kort tid, nära 130 år — har
man funnit att monarkien mycket väl
låter sig förena med ett parlamentariskt
system. Ändå kan herr Svensson i
Ljungskile ställa den frågan till högern,
vilken makt vi vill tillägga monarkien,
ungefär som om det här vore tal om något
slags odemokratisk parlamentarism.

Herr Svensson i Ljungskile yttrade för
ett par år sedan att frågan om republik
var en väsentlig fråga. I dag påstår ban
utan vidare, att om man talar med liberalerna
på tu man hand, finner man att
de i själva verket är republikaner -—-märk väl: inte då de framför sina åsikter
i kammaren. Jag skulle kunna erinra
herr Svensson om en ledare i den största
folkpartistiska tidningen i Göteborg, där
man tog upp herr Svenssons republikan -

ska idéer och lät antyda, att herr Svensson
i detta fall inte utan vidare kan anses
representativ för folkpartiet. Jag beundrar
i många fall herr Svenssons
idéer, och det har jag givit uttryck åt i
en recension av hans stora arbete om
folkstyrelsen — ett av de få värdefulla
inslagen i den svenska idépolitiska debatten,
som är förunderligt torftig när
det gäller dessa frågor. Nog förvånar
det mig litet att herr Svensson i Ljungskile
när han tog upp frågan om monarki
och republik uttalar sig ungefär som om
liberalismen funnit att monarki och parlamentarism
är oförenliga. Jag vet inte
ens om Karl Staaff, trots den strid han
hade med konungen i ett kritiskt läge,
verkligen ansåg det. Jag har sett ahalyser
av Karl Staaff, av vilka det framgår
att han trots allt stod kvar vid det
monarkiska systemet.

Jag hade väntat att herr Svensson i
Ljungskile, när han skulle visa att den
republikanska statsformen är överlägsen
den monarkiska, skulle komma med
konkreta bevis ur sinnevärlden i stället
för allmänt resonemang om att en del
tidningar skriver fjanterier om monarkien.
Vad skriver inte amerikanska
pressalster om president Eisenhower!

Herr von Friesen drog in ordensväsendet
i debatten, som om det skulle vara
karakteristiskt för monarkien. Jag
har för mig att man i Frankrike delar
ut ordnar, och jag har för mig att man
även i herr Hagbergs land delar ut ordnar
utan att han säger att det skulle
innebära något särskilt naivt.

Är det på de grunderna man skjuter
in sig på den monarkiska statsformen i
en tid, då denna i land efter land har
visat sig mycket väl kunna förenas med
en parlamentarisk utveckling, som verkligen
har betytt samling kring västerländska
frihetsvärden? Jag hade trott
att herr Svensson i Ljungskile skulle
kunna peka på några liberaler i England
som sagt, att monarkien i England är ett
hinder för den demokrati man vill genomföra.
Han förde något allmänt reso -

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

117

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

nemang om att han i själva verket vill
genomföra demokrati på alla punkter.
Det innehar i själva verket att vi andra,
som inte delar hans uppfattning på denna
punkt, inte skulle vilja realisera
folkviljan.

Om man i de västerländska demokratierna
har monarki, så innebär väl inte
det att man inte där vill realisera folkviljan.
Förutsättningen för att en monarki
skall kunna existera i ett land
styrt efter ett parlamentariskt system
är ju, herr Svensson i Ljungskile, att
systemet bäres upp av folkviljan. Herr
Svensson vill väl inte göra gällande att
de partier, som har haft majoriteten
här i riksdagen, inte har sökt realisera
sina idéer eller att de har handlat mot
sin övertygelse. Till och med i det liberala
partiet skulle man ju, enligt den
uppfattning herr Svensson i Ljungskile
gjorde sig till tolk för, vara republikaner
på tu man hand, men här i kammaren
skulle man inte ha förfäktat den
åsikten.

Nej, då har socialdemokraterna på ett
helt annat sätt sagt ifrån, att deras
grundinställning varit republikansk, vilket
emellertid inte utesluter att de i tider
då vi, som herr Hallén så väl uttryckte
det, har många stridsfrågor som
splittrat nationen, inte har velat ta en
strid om styrelsesättet.

Jag vet att några av dem, som har
skrivit på herr Spångbergs motion, verkligen
har tänkt sig att vi skulle få en
förutsättningslös utredning, att vi skulle
få olika alternativ, sålunda en ren författningshandbok.
Jag tror emellertid att
en ledamot av författningsutredningen
på ett mycket skickligare sätt än jag
kommer att utveckla den mycket dunkla
skrivningen i motionen. Det har ju
också nu, flera år efter det att författningsutredningen
tillsattes, bebådats att
utredningen snart skall framlägga sitt
betänkande.

Motionärerna skriver inte rakt på sak
som kommunisterna. De sistnämnda säger
klart ifrån, all de vill ha republik.

Motionärerna Spångberg m. fl. skriver
så försiktigt, att man på sina håll tolkat
det skrivna som om motionen inte
hade något som helst med en republik
att göra, utan som om det bara gällde
att ge riksdagen ytterligare material för
bedömande av de författningspolitiska
frågorna. Inte skapar man väl en folkopinion
för en ändring därvidlag med
så dunkla skrivsätt som i motionen.

Sedan sade herr von Friesen i sin polemik
mot mig något ytterst egendomligt,
nämligen att högern och centerpartiet
skadat den monarkistiska tanken
genom att vi har reserverat oss för direkt
avslag på denna enligt vår mening
diffusa motion. Ty, sade herr von Friesen,
människorna kan då få den föreställningen,
att det bara är högern och
centerpartiet som håller på monarkien.
Jag har emellertid studerat många liberalers
uttalanden i denna fråga, och jag
har fattat dem så, att ganska många i det
lägret håller på det monarkistiska statsskicket
helt enkelt därför, att en republik
sannerligen inte är någon garanti
för stabilitet i samhället. Se t. ex. på
författningsändringarna i Frankrike.
Där har man laborerat med ett 2Ö-tal
olika valsystem under de senaste 40—50
åren. Är det någon som vill påstå att
republiken i Frankrike eller Weimarrepubliken
på 1920-talet -— där man genom
att tillämpa 48 § i Weimarförfattningen
kunde krossa hela demokratien
— var ett värn för parlamentarismen?

Skall man ändra en författning, som i
decennium efter decennium dock i
många avseenden har givit stabilitet åt
ett lands styrelse, då skall man kunna
peka på konkreta erfarenheter. Eller
kan någon säga att det system vi nu har
är till skada för den demokrati, som vi
alla vid vill slå vakt om?

Jag tycker att herr Svensson i Ljungskile
här för ett tal, som påminner om de
för länge sedan förgångna författningsstridernas
tid. Han skulle lika väl kunnat
citera exempelvis manchesterlibcralismen,
som skiljer sig väsentligt från

118 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

den soeialreformistiska liberalism herr
Svensson i Ljungskile väl ändå bekänner
sig till.

Herr talman! Vi i högern och centerpartiet
har yrkat avslag på motionen
därför, att vi anser den innebära republikanska
syften, som jag inte är säker
på att ens alla de motionärer, som
skrivit under motionen, skulle vilja
medverka till att förverkliga i nuvarande
läge. Vi anser det vara riktigare att
klart säga ifrån, att vi tar avstånd från
åtgärder som syftar till genomförandet
av republik. När utredningens utlåtande
är framlagt, lär vi inte kunna undgå en
debatt om vilka befogenheter statschefen
skall ha i ett parlamentariskt land.

Låt mig sedan bara tillägga en sak.
Herr Svensson i Ljungskile talade här
mycket om statschefens makt. Det verkade
som om statschefen utövade någon
fullkomligt okontrollerad makt, men vad
är det för makt vår svenske monark
har? Vi har sagt ifrån, att i alla de stora
stridsfrågor, där det kan bli diskussion
om hurudan folkmeningen är, kan folkomröstning
spegla folkopinionen. Är inte
det en lika levande demokrati som
den, vilken bygger på ett republikanskt
system — där statscheferna för övrigt
mycket ofta har ytterst olika maktbefogenheter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14 av herr Pettersson i Norregård
in. fl. med 1) betecknade reservationen.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Som ledamot av författningsutredningen
skall jag be att få
säga några ord. Jag skulle vilja anknyta
till vad särskilt herr von Friesen framhöll,
när han underströk, att just detta
problem om statsöverhuvud, om monarki
eller republik, i eminent grad tillhör
det område, där olika människors
uppfattning är så att säga religiöst färgad.
Jag har precis som herr von Frie -

sen oerhört svårt att föreställa mig, att
många i detta land skulle låta påverka
sig av en utredning om monarki eller
republik. Vad som kan påverka människorna
i detta fall kan vara vissa historiska
skeenden, framför allt i vårt
eget land och möjligen även utomlands.
Men de låter sig nog inte fångas av en
vanlig statens offentliga utredning.

Sedan har man, om jag förstod herr
Svensson i Ljungskile rätt, utvidgat kravet
på en utredning till att avse våra
erfarenheter av monarki under de senaste
150 åren. Jag skulle vilja se den
historiker som går i land med denna
uppgift! Men även om det skulle finnas
en historiker av jätteformat, som skulle
våga sig på en betygssättning av monarkerna
från Karl XIII fram till Gustav
VI Adolf, så får vi inte glömma, att styrelsesättet
under denna tid, ända tills
parlamentarismen bröt igenom i detta
land under 1900-talets första årtionden,
var konstitutionellt, d. v. s. gav vår konung
en personlig makt, ensamrätten
att avgöra konseljärendena. Ända fram
till något år in på första världskriget
skilde sig vårt styrelsesätt inte nämnvärt
från det konstitutionella monarkiska
system, som fanns nästan överallt i
Europa, utom i England.

Jag vill bara tillägga, att vi självfallet
kommer att möta stora bedömningssvårigheter
när vi når fram till en sådan
händelse som bondetåget. Hur skall vi
bedöma Gustav V:s framträdande på
borggården vid det tillfället? Skall vi
bedöma det ur dagens parlamentariska
synpunkt eller skall vi bedöma det ur
1809 års författnings synpunkt? Ja, avgörande
blir vilken utgångspunkt man
har. Man kan väl ganska tryggt säga,
att borggårdstalet i varje fall inte på
något sätt var grundlagsstridigt. Å
andra sidan stred det mot den parlamentariska
doktrin, som då var på väg
att inarbetas.

Jag skulle vidare vilja framhålla det
egendomliga i att man, om jag förstått
saken rätt, skulle kunna tänka sig att

Nr 14

119

Onsdagen den 10 april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

utreda frågan om sättet för statsöverhuvudet
att liandha sina representativa
uppgifter. Detta är väl en uppgift, som
bestämmes för varje tid, och det är ju
så att säga folket självt, som ställer krav
på statsöverhuvudet, det må nu vara en
president i ett land eller en monark i
ett annat land. Här tigger ofta organisationer
om att kungen eller prins Bertil
eller någon annan kunglig person skall
deltaga i något evenemang. Jag tycker
det kunde vara på sin plats att från
denna talarstol också någon gång gavs
ett erkännande åt den beredvillighet att
fullgöra representativa plikter, som den
nuvarande kungafamiljen visar. Man
blir alldeles häpen, när man hör herr
Hagberg tala om de stora skillnader,
som skulle råda mellan monarkier och
republiker i detta hänseende. Det skulle
vara intressant att få se räkningarna
från de stora sovjetdignitärernas resor
och festligheter. Vi erinrar oss t. ex.
hur den kanadensiske utrikesministern
Pearson för ett par år sedan, när han
besökte Sovjetunionen, framhöll, att
»vad jag sagt offentligt efter kl. 11 i
Sovjetunionen eller till pressen bör ni
inte ta hänsyn till, det ansvarar jag inte
för». Jag nämner detta bara som exempel
på det icke torrlagda representationssystem
som förekommer i Sovjetunionen.

Sedan skulle jag bara vilja ta upp ett
så otacksamt ämne som frågan om ärftligheten.
Det finns ju talare, som i 30—
40 år varierat detta ämne och gjort sig
lustiga över frågan om den kungliga
ärftligheten. Vi har bär att välja mellan
två principer: å ena sidan urvalsprincipen
och å andra sidan ärftlighetsprincipen.
Det kan hända att Gustav
Vasa, när han en gång införde den ärftliga
monarkien, leddes av dynastiska
eller patrimoniella intressen, för att
använda en statsrättslig term. Men man
får inte glömma, att hela vår tidigare
historia hade varit fylld av strider mellan
kungarivaler, som kommit vårt land
att blöda och nästan förblöda. Under

ett system med val företrädde kungarna
ofta ensidiga, familjära eller andra intressen.
Vi saknade den över striderna
upphöjda symbolen för statsenheten.
Väger man dessa faktorer och risker
å ena sidan emot urvalsprincipen å
andra sidan, kan man inte absolut säga,
att den förra principen är absolut orationell.
Den är i varje fall inte historiskt
och empiriskt orationell utan hade
en gång i tiden haft något av berättigande
över sig.

Det skulle för övrigt vara ganska intressant,
när vi nu talar om historikers
jätteuppgifter, att en gång försöka göra
en jämförelse mellan de monarker vi
haft från Vasa-tiden och de rikskanslerer,
kanslipresidenter och statsministrar,
som samtidigt fungerat. Naturligtvis
har vi haft en och annan svag kung
— vi har också haft en och annan svag
statsminister, rikskansler eller kanslipresident
— men vi har också haft en
rad lysande begåvningar på tronen, det
kan ingen förneka, lika litet som att vi
haft en rad mycket förnämliga statsmän.

Jag vill dessutom tillägga, att vi faktiskt
i vår historia har haft ett botemedel,
ett korrektiv emot ärftlighetsprincipen,
nämligen avsättningen. Det
gäller inte formellt men reellt ännu in
i senare tid, att vi äger att taga och
vräka konung. Erik XIV blev avsatt,
Sigismund blev avsatt, Gustav IV Adolf
blev avsatt, och man kan också säga
att Karl XII:s död utmynnade i en avsättning
av den pfalziska dynastien,
eftersom ju Ulrika Eleonora inte fick
tronen förrän efter ett val och på de
villkor, som då uppställdes. Den gamla
motståndsrätten emot suveräner och
diktatorer, som hävdats såsom tillhörande
folket i såväl vår historia som i
utländsk historia existerar faktiskt. Den
har alltid förutsatts, men den är inte
inskriven i någon författning. Dessutom
måste vi val ena oss om att kravet
på högklassiga intellektuella färdigheter
torde ha minskat något beträffande monarkerna
sedan deras ställning och

120

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 om.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

kompetens så starkt inskränkts i vår
parlamentariska tid.

Jag skulle vidare vilja ta upp en synpunkt
som här framförts framför allt
av herr Svensson i Ljungskile, nämligen
då han ivrade för att folkmakten skulle
slå igenom, för att använda hans eget
uttryck. I en modern monarkisk parlamentarisk
stat har folkmakten självfallet
på det hela taget slagit igenom. Vi
bör dock göra klart för oss att det finns
ett par undantagsregler: när det gäller
upplösningsrätten måste det finnas någon
som står ovanför partierna och har
att ta ställning till huruvida ett regeringskrav
på upplösning av riksdagen
eller av en av dess kamrar skall villfaras.
Efter en regeringskris måste dessutom
en ny regering bildas och en
statsminister utses. Teoretiskt kan man
naturligtvis tänka sig att lägga allt detta
i talmannens hand om man har enkammarsystem
— allting är ju möjligt —
men i alla de stater, där över huvud
taget någon form av statsöverhuvud
finnes, har dessa två befogenheter lagts
i statsöverhuvudets hand. Dessutom torde
man kunna säga att en så hundraprocentigt
genomarbetad parlamentarisk
regim som den engelska därutöver
laborerar med doktrinen, att kungen
har en absolut skyldighet att ingripa i
en situation då inbördeskrig hotar eller
landet går mot kaos eller upprivande
sociala strider hotar. Denna befogenhet
har inte behövt utnyttjas på grund av
den lugna politiska och sociala utvecklingen
i England, men den förutsättes
nog allmänt i den engelska doktrinen.

Om parlamentarismen skall kodifieras
i författningen, torde det innebära
att det i alla andra frågor än de av mig
nyss nämnda är regeringen som är ansvarig;
kungens beslut kan ju aldrig få
rättsgiltighet utan kontrasignation av
statsråd. Vi får därigenom ett folkligt
kollektivt styre; demokratien eller folkmakten
har verkligen brutit igenom.

Herr Svensson i Ljungskile tycktes
vara något tveksam huruvida det parti

jag företräder är villigt att skriva in
parlamentarismen i författningen. Vi
bär uttryckligen sagt att vi är beredda
därtill, men jag har i en tidigare debatt
i denna kammare försökt att få klart
besked av exempelvis herr Ohlin om
hur denna inskrivning närmast skulle
ske. Jag vill dock rent parentetiskt säga
att jag tror man gör sig skyldig till en
oerhörd illusion, om man utgår från att
alla problem har lösts bara man skrivit
in parlamentarismen i författningen.
Man skulle snarast kunna tillspetsa saken
och säga att då först börjar de
parlamentariska problemen. Vem skall
här ta ansvaret, första kammaren, andra
kammaren eller båda kamrarna? När
skall förtroendevotum ställas, omedelbart
efter regeringens tillträde eller senare?
När skall regeringen avgå? När
skall misstroendevotum vara bindande?
Hela denna rad av frågor kommer att
rullas upp. Jag skulle våga påstå att
parlamentarismen kanske i grund och
botten är bättre tryggad om den är baserad
på praxis, d. v. s. på konventioner,
på en ömsesidig överenskommelse
mellan alla partier, ty då fordrar en
ändring av det parlamentariska systemet
också ett medgivande från alla partier,
medan en ändring av parlamentarismen,
om den är inskriven i författningen,
endast kräver en majoritet.
Likafullt är vi beredda att medverka
till att parlamentarismen införes i författningen.

Då kommer vi emellertid till problemet:
Vilket slags statsöverhuvud skall
vi ha, som kan vara förenligt med det
parlamentariska systemet? Skall vi ha
en fransk president: maktlös, med en
oerhörd instabilitet i landet, en dekorationsfigur.
Då frågar jag verkligen: Har
vi vunnit något? Är det någon i denna
kammare som kan säga att vi i sak vunnit
något? Dessutom finns den möjlighet,
som herr Svensson i Ljungskile
tydligen har den största sympatien för,
nämligen att man skulle återgå till något
maktfördelningssystem, att vi alltså

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

121

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

skulle ha en president, som var folkvald
och skulle utrustas med särskilda
befogenheter, kanske inte så stora som
den amerikanske presidentens eller
Hindenburgs utan måhända av ungefär
samma art eller den finske presidentens.
Enbart det förhållandet, att i detta
sammanhang nämnes den amerikanske
presidenten och Hindenburg, visar
emellertid på vilken oerhört gungande
mark vi är ute. Jag har mycken sympati
för den amerikanska demokratien,
för den spontaneitet o. s. v. som där
finnes.

Men ur regeringssynpunkt måste jag
säga, att knappast något system kan
tidvis frambringa en så svag exekutivmakt,
en så svag regering som den amerikanska.
Därpå har vi haft exempel
många gånger, Wilsons misslyckande i
FN-frågan 1918—1920, för att ta ett
historiskt exempel, Eisenhowers maktlöshet
i dag. Den amerikanska regeringen
är till följd av denna dualism
mellan regeringen och kongressen oförmögen
att följa en fast utrikespolitisk
kurs i dag. Även om jag har ganska
stora sympatier för denna maktfördelning,
är jag inte beredd att utbyta vårt
system, som ändå i så hög grad präglas
av harmoni och samarbetsvilja mellan
statsmakterna och konsekvens i det
politiska handlandet, mot allt det äventyrliga
som ligger i en maktfördelning
av den amerikanska typen.

Så kommer jag till sist, herr talman,
till den fråga, som även herr Braconier
berörde: Vad skall vi utreda i denna
fråga, om nu en utredning skulle komma
till stånd? Jag säger detta bland annat
på grund av att jag än så länge är
ledamot av författningsutredningen.
Skall vi utreda de republiker, som fanns
på den europeiska kontinenten under
mellankrigstiden, alla dessa stater, som
av olika orsaker, kanske på grund av
det konstitutionella systemets utformning,
kanske på grund av ekonomiska
svårigheter, den stora arbetslösheten
etc., inte alls kunde motstå de nazis -

tiska rörelserna, när de bröt in över
Europa. Kan vi hämta något därifrån?
Amerika har jag redan nämnt. Sydamerikas
republiker med sina ständiga generalkupper
och skiften, är det någonting
att hämta exempel ifrån? Frankrike
har jag redan nämnt. Jag tror inte
att vi i detta fall skall tala om de östeuropeiska
förhållandena; man kan endast
peka på dem, men jag tror inte att
de för majoriteten i denna kammare
framstår såsom förebildliga. Då har vi
slutligen de nya staterna Indonesien,
Indien, Pakistan, Burma. Har de någonting
att lära oss, en stat med flera hundra
års historia? Dessutom måste man
säga, att i ingen av dessa nya statsbildningar
råder det lugn, som man vill se
i en stat.

Nej, sanningen är den, det kan väl
ingen förneka, att de länder som har
haft den djupaste demokratien och de
stabilaste förhållandena under de senaste
20 till 30 åren, är de nordiska
monarkierna, Holland, delvis Belgien,
England. Kan vi egentligen komma till
något annat resultat än detta? Vi kan
möjligen ta med Kanada, men även det
landet är formellt monarki. Jag ställer
mig verkligen frågan, inte på grund av
någon religiöst grundad inställning till
monarkien utan från en rent saklig empirisk
ståndpunkt: Har vi verkligen någon
anledning, om vi vill skapa en stabil
och dugande demokrati, att gå över
ån efter vatten? Är inte samhörigheten
och rättssäkerheten hos oss störst, liksom
på det hela taget också stabiliteten
i regeringsförliållandena? Därför måste
jag, herr talman, sluta med att säga att
det är inte fruktan för utredningen som
gör, att vi i dag inte kan rösta för de
framställningar om utredning som bär
gjorts av bland andra herr Spångberg
och herr Hagberg i Stockholm. Tvärtom
skulle jag tro, att utredningen inte kan
för niirvarande — vi kan ju bara tala
om dagens läge — ge något annat resultat
i stort sett än att den stabilaste demokratien
är alt finna i stater, som har

122 Nr 14

Onsdagen den IG april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

en modern, d. v. s. en mycket begränsad
monarkisk styrelse. Det kan naturligtvis
hända att traditionalistiska skäl
spelar en ganska stor roll.

Jag vill bara allra sist, herr talman,
säga, att det många gånger har förvånat
mig att man i denna kammare är så
litet intresserad av att bibehålla gamla
traditionella författningsinstitutioner,
när inga egentliga stridiga sakintressen
står på spel. Ingen kan väl vilja hävda
att monarkien i dag är en fara för demokratien.
I Amerika är författningstraditionalismen,
vördnaden för författningen,
som knappast får ändras, någonting
fullkomligt självklart. I Norge
finns det författningsföreningar, som
slår vakt om grundloven och som inte
vill tillåta ändringar utom i allra yttersta
fall. Jag undrar om inte något av
denna traditionalism har fångat herr
Spångberg, tv jag tycker att herr Spångberg
i dag saknar starka skäl för sin
ståndpunkt. Felet med herr Spångberg
är att han fortfarande är fången av sin
ungdoms politiska åsikter.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h), Svensson i Stenkyrka (ep),
Edlund (h), Wahrendorff (ep), Nyhage
(h), Magnusson i Borås (h), Hamilton
(h), Stiernstedt (h), Hseggblom (h),
Svensson i Krokstorp (h), Magnusson i
Tumhult (h), Nilsson i Bästekille (h),
Eliasson i Moliolm (h) och Agerberg
(h) samt fru Boman (h).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är främst två uttalanden
i denna debatt som gjort att
jag begärt ordet. Det ena uttalandet
fälldes av en representant för utskottet,
som efter att ha försvarat utskottets
älskvärda avstyrkande, som herr von
Friesen sade att det var, slutade med
att säga att han hoppades, att de republikanska
idéerna skulle tränga sig
fram alltmer. Trots de försök, som utskottet
har gjort att skriva på ett sätt
vid besvarandet av den ena motionen

och på ett annat sätt vid besvarandet
av den därpå följande, så får man väl
ändå det intrycket, att släktskapen mellan
motionerna, både den nu behandlade
och den som vi kommer att behandla
i nästa utlåtande, är ganska betänklig.
Detta styrkes ytterligare av att
herr Hagberg såg sig föranlåten att begära
ordet i denna debatt och uttala sig
för herr Spångbergs motion. Herr Hagberg
sade också uppriktigt, att denna
motion syftar egentligen också till införande
av republik — alltså till precis
detsamma som den motion, som behandlas
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15 och som herr Hagberg måhända
kommer att underlåta att försvara
men som ändå ligger honom närmare.
Vid en läsning av de båda motionerna
finner man, att de skiljer sig
något till formen men knappast i sak.
Eftersom syftet alltså är detsamma borde
båda motionerna ha besvarats lika,
antingen det nu skulle ske älskvärt eller
icke älskvärt.

Den apostroferade talesmannen för utskottet
sade också, att den högste befattningshavaren
i staten bör tillsättas
efter noggrann prövning. Jag frågar mig
då: Blir verkligen i en republik den
högste befattningshavaren tillsatt efter
noggrann prövning? Det är möjligt, att
han blir föremål för noggrann prövning
inom det parti som sätter upp honom
som kandidat, men därmed är ju inte
sagt, att han kan godtagas av andra
meningsriktningar inom ifrågavarande
stat. Tvärtom är det väl så, att meningsriktningar,
som inte får sina respektive
kandidater valda, från första början
efter valet försöker skaffa sig ett bättre
underlag för att en annan gång kunna
sätta sin kandidat på statschefsposten.

Jag har den uppfattningen, att monarkien
skapar lugnare politiska förhållanden
än andra styrelseformer. Herr
Hagberg sade, att för närvarande är det
bara tio procent av jordens befolkning
som lever i stater med monarkiskt styrelsesätt.
Låt oss se på vår egen världs -

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

123

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

del, och jag frågar: Har de folk det
sämre ställt, som i dag lever i monarkier?
Har inte folkets mening möjlighet
att komma till uttryck i dessa stater?
Och är det inte i stället så, att folken i
de monarkiskt styrda staterna lever ett
lugnt liv, såvida de inte störes däri av
stater, som har en annan styrelseform
än monarkien? Om freden i världen
hotas från något håll, så hotas den i
varje fall icke av monarkiska stater utan
av stater med annat statsskick.

Herr Svensson i Ljungskile beklagade
sig över att vi har en statschef utan
makt, och han sade, att detta var inte
önskvärt. Det var överord, tycker jag,
att tala om en maktlös statschef och mot
detta yttrande skall jag be att få ställa
herr Hagbergs uttalande, när han sade
att han kan acceptera en monark, såvida
denne inte utövar sin makt. Jag
frågar mig: Hur vill herrarna ha det?
Skall monarken utöva sin makt eller
skall han inte göra det? Det tycks råda
olika meningar om den saken.

Det rätta förhållandet är väl, att vår
nuvarande monark har en stor makt,
därest han vill utöva den. Men formerna
för att utöva den makten är sådana,
att det inte alltid är möjligt för monarken
att göra det. Det har helt enkelt
blivit på det sättet, men det är inte
monarkens fel, utan ansvaret drabbar
inte minst oss som sitter i riksdagen
och kanske även dem som sitter i ett
annat hus här i närheten. Men monarken
har makt — den saken är obestridlig.
Det är bara så, att formerna för
maktens utövande blivit annorlunda än
vad som en gång avsetts.

Jag vill gärna ha sagt, herr talman,
att vi inom centerpartiet har den uppfattningen,
att Sveriges statschef upprätthåller
sin befattning på ett sätt, som
inte bör ge anledning till motioner med
detta innehåll. Herr von Friesen sade,
att högermännen och bondeförbundarna
är de pålitligaste monarkisterna. Jag
viil då påpeka, att från centerpartiets
sida har vi inte det minsta emot att få

spela rollen som de pålitligaste monarkisterna.
Vi föredrar monarkien, då det
inte finns bevis för att ett annat system
i vårt land skulle ha varit bättre. Och
jag är ganska övertygad om att därest
herr von Friesen och herr Svensson i
Ljungskile, som ju är ganska stora vänner
av folkomröstningar, skulle ställa
frågan om monarkiens vara eller icke
vara under folkomröstning, så komme
en stor majoritet av svenska folket att
samlas bakom bevarandet av vårt monarkiska
styrelseskick.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Pettersson i Norregård
m. fl.

Häri instämde herrar Rubbestad (ep),
Carlsson i Bakeröd (ep) och Börjesson
(ep).

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är nödsakad att replikera
herr Hansson i Skegrie. Det är
uppenbart, att han totalt missförstått
ett uttalande som jag gjorde i mitt anförande.
Herr Hansson hävdade att jag
uttalat någon sorts välsignelse —- liksom
jag vore kompetent att göra det —
över de republikanska strävandena. Något
sådant har jag inte yttrat, och det
skulle aldrig falla mig in att göra det.
Däremot sade jag, att om vi skall införa
republik, måste förutsättningen vara,
att det finns en stark folkmening
därför. Herr Hansson i Skegrie måste
väl förstå, att detta är något helt annat
än vad han gjorde gällande att jag yttrat.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som motionär skulle jag
vilja säga några ord. Närmast är jag
uppkallad av herr von Friesen, som på
ett salongsradikalt sätt kåserade i denna
fråga men samtidigt visade att han
hade en grundlig förankring i borgerligt
tänkande. Det är egendomligt att utskottets
talesmän ömsom kåserar — det är
ingenting att resonera om, kungadöme

124 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

eller inte — och ömsom sänker rösten
som om det gällde en regeringsförklaring.
Allt detta är oväsentligheter, som
man dock fordrar respekt omkring, är
den andra attityden.

När jag läste utskottsutlåtandet fick
jag den uppfattningen, att man i utskottet
menar att det behövs inga tillägg till
de direktiv som är givna till författningsutredningen,
ty redan där har påpekats,
att man måste komma in även
på frågan om statschefens ställning.

Jag trodde att man menade så, men
herr von Friesen gav en helt annan tolkning.
Man har tydligen försökt att kamouflera
en viss mening för att få fram
ett något så när enigt utskottsutlåtande.
Varför har man inte i konstitutionsutskottet,
där man ändå är duktig att skriva,
kunnat uttrycka vad man menade.
Enligt herr von Friesen är utskottet intresserat
av en. utredning om statschefens
ställning, men räknar endast med
att statschefen är kungen.

Herr Håstad ansåg däremot för sin
del, att författningsutredningen borde
komma in på en mängd frågor i sammanhanget,
och följdriktigt kom han
också själv dithän, att han frågade sig:
Skall vårt land ha kung eller president
och vilka befogenheter skall vederbörande
ha? Han var djupt engagerad när
han kom så långt i sakfrågan. Herr Håstad
brukar ha otroligt mycket att lära
ut när han framträder här i kammaren
och brukar kunna klarlägga frågorna
med vetenskapsmannens lugn — men
i dag hade han svårt att samla sig och
påstod i ena ögonblicket, att det kan
inte komma i fråga att utreda monarkens
vara eller icke vara, medan han i
nästa ögonblick sade, att även frågan
huruvida statschefen skall vara kung
eller president, bör tas upp till prövning.

Det är att märka, att i utskottsutlåtandet
resonerar man i stort sett endast
om, att det icke behövs nya direktiv.
Vi har redan möjligheter inom
den sittande författningsutredningen.

Men när man sedan kommer till kammaren
blir argumenteringen en helt annan.
Gör en folkomröstning eller en
gallupundersökning, så får ni se att
människorna tycker så och så och att
folkopinionen är en helt annan än ni
föreställt er, har man sagt här. Man
kommer ner på, skulle man kunna säga,
»hushållsfilosofiens» område, och det
måste vara detta som legat bekom resonemanget
även i utskottet. Jag känner
naturligtvis inte närmare till hur det
gått till, men man har tydligen skämts
för att låta tankarna komma till uttryck
i utlåtandet. Därför har man skrivit så,
att de flesta skulle få den föreställningen,
att utskottet inte vill irritera Kungl.
Maj :t med påpekanden rörande direktiven,
då de direktiv som redan givits
väl täcker vad motionärerna avsett.

När man gång på gång hänvisar till
folkopinionen tror jag inte att man ser
hela sanningen. Man är alldeles för
tvärsäker på att det inte finns intresse
för frågan, om vi skall ha en president
som statschef. Vid många tillfällen, inte
minst när man diskuterar apanaget —
som inte bör inverka på ställningstagandet
i denna fråga — väcks andarna till
liv. Man ser exempelvis i insändare, på
möten och vid diskussioner överallt
detta intresse för en debatt rörande
monarkiens vara eller inte vara.

Det finns en ganska allmän mening,
vågar jag påstå — i vissa grupper åtminstone,
och den har rätt att komma
till tals också här i riksdagen — att vi
borde sätta oss in i hur vårt land vid
ett eventuellt skifte på tronen skulle
kunna förena vårt statsskick med en
president i spetsen, i stället för en kung.
Emellertid kan jag försäkra herr von
Friesen, som tycks vara fången i någon
slags revolutionsromantik, att någon
tanke på att göra revolution för att avskaffa
kungen har jag aldrig träffat på,
och jag har ändå träffat många människor
som resonerat om denna fråga.
Dessa tankar finns väl på annat håll,
men mest i fantasien, tror jag.

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

125

Statschefens ställning i en

Det hade varit ärligare om de som
står för utskottet hade yrkat direkt avslag
på motionen. Men det hade varit
ännu ärligare om de tillkännagivit på
vilka grunder de yrkat avslag och om
de anfört en annan motivering än den
som nu föreligger, ty den är ett kamouflage
och ingenting annat.

Till monarkiens försvarare vill jag
säga, att det är ingen risk att träda fram
med obetäckt ansikte, ty inga elaka
republikaner kommer att skada dem.
Monarkiens vänner kan vara fullständigt
lugna och de må gärna — tycker
jag liksom herr von Friesen menade —
visa sitt barnasinne helt öppet. Ingen
misstycker.

Motionärerna är anhängare av republiken
helt enkelt. Utan att vara vare sig
professorer i statskunskap eller några
djupare tänkare tror vi att det är värt
att utreda frågan. Vi känner nämligen
inte till någon annan väg för att få till
stånd ändringar än utredningsvägen
och att via diskussioner påverka opinionsbildningen
och därigenom så småningsom
få en mening att mogna fram.

Vi har inget intresse av att som monarkiens
försvarare på ett ganska taktlöst
sätt betygsätta vare sig den nuvarande
kungen eller hans företrädare
eller påstå, att det inte behövs hög intellektuell
utrustning eller talanger för
att vara kung. Herr Håstad sade att det
inte behövs särskilt nu för tiden. Det
vill vi inte yttra oss om. Jag är f. ö.
förvånad över att de som är intresserade
av att stödja den nuvarande monarkien
så sällan visar den takt, som
man borde vänta sig.

Vi har den önskan att via en utredning
få elt konsekvent demokratiskt
statsskick, och där anser vi att en president
hör bättre hemma än en kung.
Så enkelt är vårt intresse. Det hade varit
roligare om det fina konstitutionsutskottet
hade levererat ett intellektuellt
bemötande av vår motion, även om man
tyckt att den inte står på ett tillräckligt
högt plan. Den har i varje fall inte

modern svensk parlamentarisk demokrati

varit simpel i sin utformning. Det hade
varit riktigare att bemöta den på ett
ärligt sätt än att försöka få riksdagens
ledamöter att tro att utskottet är med
på en utredning. Eftersom man inte är
det, ber jag att få yrka bifall till motionen.

I detta anförande instämde fru Thorsson
(s), herr Carbell (s), herr Arvidson
(s), fru Thunvall (s) samt herr Carlsson
i Västerås (s).

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Herr

talman! Fru Eriksson i Stockholm
sade att mitt anförande bottnade i
borgerliga tankegångar. Jag kan inte
precis säga, att jag finner någonting
ärekränkande i ett sådant påstående.
Jag vill bara erinra fru Eriksson om att
jag inte är ensam om formuleringen i
utskottets utlåtande, utan där bakom står
också majoriteten av de socialdemokratiska
ledamöterna av konstitutionsutskottet,
som då kanske också på något
sätt är fångade i borgerliga tankegångar,
ehuru en anmärkning om den saken
kanske inte upptas lika väl av dem.

Det är alldeles riktigt som fru Eriksson
säger, att varken utskottet eller riksdagsmajoriteten
önskar införande av
republik — det är på det sättet man får
tolka orden »i viktiga delar» i utskottets
sexradiga yttrande. Det innebär
nämligen, att man skall företa en omprövning
i den viktiga del som omfattar
statschefens ställning såsom konung.

Sedan vill jag med ett visst beklagande
konstatera, att vi inom utskottsmajoriteten,
som tycker att vi har varit vänliga
mot motionärerna, har mötts av en
så svart otacksamhet från fru Erikssons
sida, men däråt är väl ingenting att
göra. För att möjligen försöka mildra
fru Erikssons kritik vill jag säga, att
jag inte på något sätt har den uppfattningen,
att fru Eriksson omedelbart och
i ett sammanhang kommer att resa upprorsfanan
och tåga ut för att prokla -

126 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

mera republik. Det har jag aldrig trott.
Vad jag sagt i det sammanhanget är helt
enkelt, att man kanske kan tänka sig en
ombildning av kungadömet till republik
under intryck av en borggårdsstämning
eller någonting liknande — låt mig säga
så för att göra det begripligt.

När fru Eriksson kritiserar utskottet
för att ha varit oklart, kan det hända
att hon har rätt — det skall inte jag
bedöma, som själv har varit med om att
formulera utlåtandet — men jag måste
efter fru Erikssons anförande konstatera,
att fru Eriksson och hennes medmotionärer
har uttryckt sig ovanligt
oklart. De vill nämligen ha en förutsättningslös
utredning om monarki eller republik,
och sedan, menar de, skall man
ta ställning till frågan. Här säger däremot
fru Eriksson frankt och öppet, att
hon — vilket jag naturligtvis har misstänkt
hela tiden — är republikan. Hade
det inte i den ärlighets namn, som har
apostroferats så många gånger, varit
logiskt om fru Eriksson och hennes
medmotionärer också hade uttryckt
detta i motionen?

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Det är många talare som
har frågat efter avsikten med motionen.
Det är herrar Braconier, Håstad, Hansson
i Skegrie och kanske någon mer.
Jag tycker nog att vi har skrivit ganska
tydligt i motiveringen vad vi vill. Avsikten
är att få fram ett material, på
vilket man kan göra en bedömning av
vad som kan vara fördelaktigast, det ena
eller det andra systemet. Vi kan ju inte
komma ifrån att det finns en majoritet
i riksdagen, som principiellt är för republik.
Under sådana förhållanden är
det tämligen klart, att man tar upp frågan.
Att vi gör det på detta hyggliga
sätt är ju ett tillmötesgående mot monarkisterna,
vilka vi gärna vill ge jämförelsematerial
beträffande det ena eller
det andra systemet.

När man här talar om stabiliteten i

de nordiska länderna och anför denna
såsom resultat av monarkien, torde man
ha svårt att bevisa sina slutsatser. Jag
tror inte att monarkien över huvud taget
har något med stabiliteten i dessa länder
att göra. Det har i detta avseende ingen
betydelse, om länderna har monarki
eller republik. När en kung under de
senaste 50 åren försökt att göra något
har det alltid skett vid de mest olämpliga
tillfällen och det har ofta åstadkommit
besvärligheter för land och regering.
Huruvida dessa ingripanden har
lett till några positiva resultat som har
gagnat regering eller riksdag kan man
naturligtvis diskutera. Uppfattningarna
därom är på högerhåll, socialdemokratiskt
håll eller liberalt håll olika. Det har
ju alltid uppstått strider när kungarna
har försökt att ingripa. Men nog har
det varit en underlig syn när exempelvis
en monark, såsom en demonstration
vid bondetåget — av s. k. bönder, uppagiterade
och betalda av industrifolk i
Stockholm och på andra håll — har
stått upp och läst ett tal, som har varit
skrivet av någon helt oansvarig. Det
har varken legat glans eller kraft i sådana
ting. Det har legat intriger i dem.

Herr Braconier och Håstad liksom
herr Hansson i Skegrie ansåg, att den
ärftliga monarkien är demokratisk. Det
är dock alldeles omöjligt att tänka sig,
att en befattning som går i arv är demokratisk.
Jag har tidigare ställt frågan:
Hur skulle man göra, om det väcktes
en motion om att andra viktiga befattningar
här i landet skulle tillsättas
genom arv och avel och att man inte
skulle behöva ta någon som helst hänsyn
till förtjänst och skicklighet utan
att sådant skulle sättas åsido? Man
skulle alltså bara låta slumpen avgöra
vem som skulle få en viktig befattning.

Herr Håstad höll en Höga visans lovord
om monarkien alldeles nyss. Han
trodde att en historisk undersökning
skulle visa, att den ärftliga monarkien
har varit till stor nytta. Men herr Håstad
visade faktiskt själv, att den inte

Onsdagen den IG april 1958 em.

Nr 14

127

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

har hållit måttet. Den ena olyckan efter
den andra har inträffat. Bröder har
sinsemellan tävlat om kronan. Någon
har hlivit tokig, en annan har blivit
skjuten och en tredje var efterbliven
och måste skickas ut ur landet. Om man
går igenom kungalängden från Gustav
Vasa till Gustaf V finner man, att det
har förekommit en hel del tråkigheter.
Inte spred väl egentligen, herr Hjalmarson,
Gustaf V någon glans omkring
sig under de sista åren? Han kunde ju
inte ens sköta den lilla enkla befattning
han hade. Vi fann faktiskt i konstitutionsutskottet
protokoll som aldrig blivit
underskrivna, därför att monarken
hade saknat krafter att skriva under ett
protokoll, som han säkert över huvud
taget inte visste vad det innehöll. Inte
är det väl kraft och glans omkring sådant?
Det kan man väl inte med bästa
vilja i världen påstå.

Det kan ju till och med bli motsatsen.
Det kan bli skandal. Vi vet att det blev
den ena skandalen efter den andra omkring
Gustaf V. Det blev ju t. o. in.
rättsskandal med överståthållarämbetet,
polisväsendet och justitiedepartementet
inkopplade. Var det glans och någonting
eftersträvansvärt eller någonting
som kunde gagna stabiliteten och tala
för en fortsatt ärftlig monarki i vårt
land? Jag kan inte finna det, men det
är klart, att vi kan ha olika uppfattningar
om vad som är glans och dylikt;
det skall jag gärna medge.

Det har sagts av min partikamrat
herr Hallén, att historien visar, att man
inte åstadkommer ombyten av statsskicket
genom utredningar, utan man får
vänta på tillfällen, då kungen gör verkliga
övertramp. Det har gjorts då och
då. Men om vi inte har något material
för republik klart då, så kan vi knappast
göra annat än finna oss i sådana
övertramp. Vi får ju faktiskt inte ens
kritisera kungen. Han är ju fri från allt
ansvar och han skall hållas i helgd och
vördnad. Det är mycket svårt att komma
åt honom vid sådana tillfällen.

Grundlagsmässigt kan man över huvud
taget knappast göra det annat än möjligen
genom att dra in apanaget under
något år. Det har vi möjlighet till. Men
det är vi alldeles för snälla för att göra.
Riksdagen vill tydligen inte förvandla
detta till något ekonomiskt problem för
kungen.

Vi befinner oss i ett alldeles särskilt
gynnsamt läge för att diskutera dessa
saker nu, därför att vi för närvarande
har en förnuftig kung, som det inte står
någon debatt omkring. Då är det lämpligt
att ta upp problem om statsskicket.
Då kan det inte gärna bli någon motsättning
mellan regenten och riksdagen
eller folket över huvud taget. Vi kan ju
nu peka på — vilket jag tidigare har
anfört — hur stor åldersskillnad det är
mellan kung och kronprins och att det
under dessa förhållanden kan vara
olämpligt att till regent ha en ålderstigen
man, som kanske så småningom blir
likadan som Gustaf V var, om han får
leva tills kronprinsen blir myndig. Det
vet man inte något om. Det är mänskligt
för en gammal att bli skröplig, och
kungen är människa precis som alla vi
andra.

Det är sådana saker, som gör det
lämpligt att ta upp frågan just vid detta
tillfälle. Man stöter sig varken med den
ene eller den andre. Kungen behöver
inte ta åt sig någonting personligen. Det
finns heller inte något skäl för honom
att göra det. Vi anser alla, att han är
mycket lämplig på sin post, och han
skulle kanske trots sin ålder väljas till
president om det vore presidentval. Jag
skulle inte hålla det för otroligt. Just
detta gör, att vi i lugn och ro kan diskutera
dessa problem.

Om man väntar tills en kung hoppar
över skaklarna på något sätt kan man
inte genast ta itu med problemet, därför
att — som jag redan har sagt —
grundlagen lägger hinder i vägen. Vi
måste ju ha två beslut med riksdagsval
emellan. Det måste därför finnas material,
så att vi själva får klart för oss

128 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

vilket system vi vill ha och, om vi väljer
republiken, vad det egentligen skall
innebära. Nog är det väl klokt att uppdra
denna fråga åt en utredning, som
liar samlat den erfarenhet, som den nu
sittande författningsutredningen säkert
har gjort.

Det har också hävdats här, att en
opinion måste växa fram och mogna.
Jag vet inte när den skall göra det och
om man skall vänta på att kungen gör
stora övertramp. Den opinionen får väl
ändå skapas genom upplysning, varvid
utredningen kommer in såsom ett instrument
för att få fram ett rikligt material
att bygga på. Nog finns det intresse
för saken ute i landet. För några
år sedan under kriget gjordes något
slags gallupundersökning om hur man
skulle vilja ha det exempelvis om monarken
avled och det inte fanns någon
tronföljare. Omkring hälften av de tillfrågade
röstade då för republik. Får
man diskutera dessa saker utan alltför
känslomässiga aspekter, tror jag att folket
är alldeles på det klara med att det
inte är så lämpligt, att ämbeten går i
arv. Förtjänst och skicklighet bör få
göra sig gällande även härvidlag på ett
eller annat sätt och med eller utan politisk
bedömning av vem som bör företräda
riket såsom statschef.

I tidningsartiklar som har åberopats,
i insändare till pressen — som vi alla
kan konstatera är ganska allmänt förekommande
nu — och i uttalanden av
organisationer kommer det fram synpunkter
med stark sympati för ett republikanskt
samhällsskick. Om jag går
till mitt eget parti skall jag finna, att i
dagens nummer av Morgon-Tidningen
står att läsa ett uttalande av socialdemokratiska
studentklubben i Lund, som
ger sin anslutning till den motion vi nu
behandlar. Den säger bl. a.:

»Socialdemokratiska studentklubben i
Lund måste därför beklaga utskottets
negativa inställning, som i realiteten innebär
ett rent avslag. Detta förvånar,
eftersom en förutsättningslös utredning

skulle skapa klarhet i debatten om
statschefens roll, vilket borde kunna välkomnas
av alla parter.

För socialdemokratiens del kan hävdas,
att en röst i enlighet med konstitutionsutskottets
avslagsyrkande svårligen
låter sig förenas med partiprogrammets
krav på republik. Oberoende
av riksdagsgruppens inställning till denna
statsform borde ledamöterna medverka
till, att frågan i dess helhet utredes.

Vi vädjar därför om bifall till motionen.
»

Jag mottog också häromdagen ett telegram
från de socialdemokratiska ungdomsklubbarnas
i Stockholm årskonferens
med följande lydelse: »Tag vårt
stöd för republiken Sverige. SSU-Stockholms
årskonferens 1958.»

Liknande intresse kan man nog visa
upp från alla möjliga håll utom kanske
från högern. Ute i landet finns det bondeförbundare
— särskilt ungdom —
som verkligen är intresserade av denna
fråga. Bland liberalerna finns det intresserade
i mycket stor utsträckning,
och bland socialdemokraterna råder
över huvud taget en principiellt positiv
inställning till republikfrågan. Nog finns
det skäl för en utredning i detta ärende.
Om alla, som har en principiellt republikansk
inställning här i kammaren,
ville rösta för reservationen av herr
Dahl in. fl. tror jag att den skulle erhålla
majoritet.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! För att förkorta diskussionen
skall jag inte på någon punkt
bemöta eller polemisera mot herr Spångberg.
Jag vill bara säga att det är ganska
förunderligt, att han kan komma
med en begäran om förutsättningslös utredning,
när han här plockar fram alla
möjliga sympatiuttalanden för införandet
av republik. Synbarligen borde han,
om han varit uppriktig, både i sin motion
och i sin reservation framhållit

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14 129

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

angelägenheten av att författningsutredningen
får i uppdrag att grundligt undersöka
möjligheterna av att lägga fram
ett förslag om republik. Att på det sätt
herr Spångberg gör gå som katten kring
het gröt, tyder inte på styrka i sak.

Herr Hagberg har tyvärr alldeles
missuppfattat utskottets utlåtande, när
han därav utläser, att författningsutredningen
genom det sätt varpå utskottet
skrivit bär en formell rätt att ompröva
frågan om republik eller monarki. Jag
vill här förklara, att regeringens direktiv
utesluter en sådan utvidgning av utredningsarbetet,
och vad viktigare är:
författningsutredningen ämnar inte utvidga
sitt arbete till att omfatta även
frågan om lämpligheten av republik. Jag
röjer nog ingen hemlighet, om jag säger
att vi i författningsutredningen gått
synnerligen hårt åt statschefens befogenheter,
men vi har stannat då vi kommit
till frågan om hans existens över
huvud taget.

Herr Svensson i Ljungskile höll på att
ämbetet som statschef icke skall vara
ärftligt. Jag måste i ärlighetens namn
säga, att jag inte själv kan åstadkomma
någon vidare motivering till ärftlighetsprincipens
försvar, men å andra sidan
bör vi inte vara alltför kvicka i våra
omdömen. Varje system har sina olägenheter
— det gäller såväl monarkien som
republiken.

Vidare ansåg herr Svensson i Ljungskile,
att vi inte skall ha vare sig en kung
eller president som är avskalad all
makt. Ja, det finns ju exempel på statschefer
som har stor makt — jag tänker
t. ex. på presidenten i Förenta staterna
och i Finland. Men damerna och herrarna
kanske erinrar sig, hur det förra
finska presidentvalet gick till. Den
störtsjö av smutskastning och smädelser,
som då vällde över de kandiderande
presidentämnena, saknar nästan motsvarighet.
Och hur skall det kännas
inom en nation, när man i spetsen för
sin författning får en person, som kanske
har blivit utsatt för halva nationens

smädelser och ringaktning? Och ju större
makt han har, desto viktigare blir
valet och de politiska lidelserna intensivare,
om han är en politiker.

Jag anser att den som håller på rikets
ära och Sveriges majestät bör vara angelägen
om att vi inte får en statschef,
som måhända ses med motvilja av halva
nationen. Jag vill inte nämna några
namn, men de ärade kammarledamöterna
kan själva tänka sig den möjligheten,
att någon av de från vårt offentliga
liv mest kända personerna, någon politisk
ledare, bleve president. Nog skulle
han då gå miste om aktningen och förtroendet
från en stor del av nationen,
och det är väl inte något att eftersträva.

Vi kräver av statschefen, att han ständigt
lägger i dagen objektivitet, saklighet
och en obrottslig opartiskhet. Detta
har vi under senare år blivit vana vid,
och vi vill därför inte byta ut det nuvarande
systemet mot något annat med
mindre än att vi får garantier för att
dessa krav skall uppfyllas även i fortsättningen.

Inom författningsutredningen arbetar
vi med det syftet att genomföra folkets
oinskränkta herravälde i eget hus, men
den saken har inte något att skaffa med
posten som statschef. Riksdagen skall
finna, att vi har i fullaste mått tillmötesgått
dess fordringar, och det är väl det
allra viktigaste att dessa önskemål blir
tillgodosedda. Frågan om statschefsämbetet
är en sekundär, en mindre väsentlig
sak.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser för min del,
att det utgör ett mycket stort framsteg,
om författningsutredningen utreder frågan
angående statschefens ställning utifrån
de synpunkter konstitutionsutskottets
ordförande bär formulerat. Då måste
ju den svenska författningen i grunden
omstuvas och de befogenheter, som
konungen för närvarande har, komma
att hänföras till historien. Till dessa
befogenheter hör att det är konungen

9 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 14

130 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

som tillsätter regeringen, att det är han
som bestämmer om krig eller fred och
som åtminstone formellt enligt lagen
avgör de viktigaste förvaltningsärendena.
Att få till stånd en radikal omstuvning
i dessa avseenden representerar
ungefär vad jag för min del i dag önskar
utläsa ur motiveringen till utskottets
utlåtande. Men jag tycker inte detta
är tillräckligt i och för sig och därför,
herr Hallén, tänker jag rösta för reservation
nr 2.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hallén tyckte, att
jag inte skulle tala om republik då jag
varit med om att väcka en motion om
en förutsättningslös utredning beträffande
frågan om monarki eller republik.
Vi har yrkat på en utredning, därför att
vi vill ha en sådan för att kunna väga
fördelarna av olika statsskick mot varandra.
Detta har vi klart sagt ifrån i
motionen.

Att jag sedan talar för republiken beror
ju på att jag är republikan. Det har
jag inte tänkt dölja. Det skulle vara
underligt att låtsas dölja vad man egentligen
har för uppfattning. Det är ju
över huvud taget omöjligt, redan av den
anledningen att jag i mitt partiprogram
har de republikanska tankegångarna
klart utsagda.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var synnerligen intressant
att höra herr Hagbergs klara
erkännande av det praktiska arbete,
som utredningen är i färd med att
åstadkomma. Detta visar att bland herr
Spångbergs sympatisörer har åtminstone
han sinne för kärnan i frågan och
fäster mindre vikt vid utanverken.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Efter herr Braconiers
högljudda och ihärdiga ropande om och
mot herr Svensson i Ljungskile skulle
man nästan vara frestad att svara som

den gamle majoren i överste Melanders
berättelse: »Ursäkta att jag lever, käre
bror!»

Det är egentligen inte så mycket annat
att svara, därför att herr Braconiers
anförande i så hög grad gick vid
sidan av vad jag hade sagt. Men jag
skulle ändå vilja säga ett par saker.

Först något om liberalerna och republiken
som herr Braconier höll en lång utläggning
om. I mitt första anförande
återgav jag folkpartiets valmanifest vid
förra valet där det står — jag upprepar
detta — att landets grundlagar bör reformeras
så, att de motsvarar vår tids
krav bland annat genom att det parlamentariska
styrelseskicket lagfästs och
monarkiens grundlagsenliga ställning
utformas i anslutning härtill. Till detta
sade jag bara, att jag tycker detta är en
resonlig och rimlig ståndpunkt för den
som har en monarkistisk inställning,
och sedan var den visan inte längre.

Däremot sade jag — och det var detta
som herr Braconier sedan spann på så
som han fann fördelaktigt — att när
man talar personligen både med socialdemokrater
och liberaler och många
andra är det rätt vanligt, att de erkänner
det principiellt oriktiga i att makt
ärves men att de sedan alltid finner någon
möjlighet att komma till en slutsats
som inte stämmer med principen.
För egen del, sade jag, har jag ett visst
behov av sammanhang mellan principerna
och ståndpunkterna.

Vad sedan beträffar parlamentarismen
och monarkien, som herr Braconier
talade så mycket om här, så talade
jag inte alls om dem i deras inbördes
sammanhang. Jag omnämnde vad högerpartiet
skrev i 1956 års program, nämligen
att högerpartiet vill värna och utveckla
den folkliga självstyrelsen, den
historiskt givna monarkien och det parlamentariska
styrelsesättet. Här talade
man alltså om tre olika saker som inte
nödvändigtvis behöver hopkopplas. Om
den sista saken anmärkte jag bara, att
det ändå var ett framsteg att högern nu

Onsdagen den IG april 1958 em.

Nr 14 131

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

har accepterat det parlamentariska styrelsesättet.

Mera skall jag inte säga nu. Det går an
för både herr Braconier och andra som
eventuellt har intresse av vad jag sade
att läsa mitt anförande i protokollet.
Där har jag ingenting att ta tillbaka.

Jag skall inte säga mycket till herr
Håstad, som också begagnade mycken
patos och storartade röstresurser. Han
frågade vad man skall utreda. Skall man
utgå från herr Håstads anförande måste
det finnas förfärligt mycket att utreda.
Det var ju en verklig blandning. Nu tror
jag dock inte det tjänar mycket till att
jaga klotet runt och plocka ut exempel
på olika slags republiker och monarkier
och fråga oss om vi skall ha det så,
som det är ordnat i det eller det landet.
Vare sig vi skall ha det si eller så, skall
vi väl ordna vårt styrelseskick mot bakgrunden
av våra svenska förhållanden.

Bara ett enda ord om detta. Herr
Håstad påpekar, att vi har den bästa
och mest djupgående demokratien i
Skandinavien, i England och kanske i
Canada. Så tillägger han, att det är där
vi har monarkier. Ja, jag förmenar inte
landshövdingen och professorn att göra
denna sammanställning. Enligt min uppfattning
är det emellertid den reformerta
kristendomen och de därpå byggda
folkrörelserna, som framför allt grundlagt
demokratien i dessa länder och
som gör släktskapet. Men det kan ju
hända att jag har fel. Jag tror det dock
knappast.

Sedan säger herr Hansson i Skegrie,
att jag beklagade att vi har en statschef
utan makt. Herr Hansson sade
emellertid också försiktigvis, att han
inte var säker på hur jag formulerade
det. Jag sade att jag inte är övertygad
om att man skall ha en statschef utan
någon makt, ifall man försöker modernisera
eu demokratisk författning.

Herr Hjalmarson hade ju för sin del
sagt, att man skulle beröva kungen all
makt, grundlagsfästa demokratien och
pensionera kungarna. Detta vidhöll herr

Hjalmarson i sitt lilla anförande, som
var berömvärt lågmält och sakligt. Han
fick dock inget instämmande från högerhåll,
så han måtte inte ha talat för
högerpartiet, lika litet som jag talar för
folkpartiet.

När man nu gör detta ytterst försiktiga
uttalande, att man inte är övertygad
om att man i fortsättningen bör ha en
statschef utan makt utan att det är en
fråga som tål att övervägas och utredas,
då kommer t. ex. herr Hallén och
herr Håstad och pekar på de presidenter,
som har den största makten inom
den demokratiska världen såsom IJSA:s
och Finlands presidenter. Men det måste
väl finnas någonting däremellan. Det
är väl inte nödvändigt att argumentera
på det sättet.

Vad jag egentligen begärde ordet för,
herr talman, var knappast för att framställa
de här små replikerna, fast de
kanske var nödvändiga. Jag begärde i
stället ordet för att anknyta till Brantings
och Hellbergs anföranden 1912,
som ju har figurerat både i utskottet och
i debatten här i kamrarna. På grunder
som anförts i reservationerna 1912 —
jag skall inte ta upp tiden med att citera
dem i sin helhet — gick man då
emot herr Lindhagens motion. Branting
sade, att republik inte kan införas genom
en riksdagsmotion utan en sådan
sak måste komma i en given historisk
situation under händelsernas tryck. Jag
sade i utskottet, att jag tycker att detta
är en ganska klok ståndpunkt — i varje
fall mot den politiska bakgrunden då.
Det fordras utan tvivel en betydande levande
kraft i den allmänna opinionen
för att göra en förändring på en punkt
som denna.

Jag skulle emellertid vilja stryka under
en annan sida, som man nu inte tagit
med. Både Hellberg i Karlstad och
Branting angav republiken som det
naturliga slutmålet. Hellberg sade, att
detta demokratiens konstitutionella
slutmål i vårt land dock ännu syntes
vara avlägset. Det var det förvisso 1912.

132 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

Branting sade, att övergången kan måhända
också komma att undanskjutas
ännu en tid. Sedan kommer följande:
»därest den blott blir den definitiva
slutakten i den i våra dagar trots arla
tillfälliga återfall dock oemotståndligt
fortgående avskrivningen av Gudsnådekungadömets
privilegier». Vid sidan av
den så att säga revolutionära möjlighet
som han hade som ett alternativ, såg
han det alltså å andra sidan såsom ett
slutmål i författningsutvecklingen.

Det är här, herr talman, som jag skulle
vilja komma med en liten tankeställare.
Nu, nära 50 år senare, står talesmän
för svensk folkstyrelse fortfarande
och förkunnar, att en förändring på
denna punkt kan inte komma annat än
genom en olycka, genom en statsvälvning,
genom en våldsam förändring.
Man inrymmer fortfarande inte den möjligheten
att en folkstyrelse blir så självständig,
så mogen och så fullmyndig,
att den i laga ordning gör en dylik förändring.
Det var om detta jag sade att
jag menar, att en ny författning bör
inrymma sådana bestämmelser, att det
finns legala möjligheter för folkviljan
att slå igenom i författningens alla
led, även om det skulle gälla en förändring
av statschefens ställning. Sedan
är det folkets egen sak att bestämma
om och när det skall ske.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i
Ljungskile började med en historia om
majoren som bad om ursäkt för att han
levde. Det är kanske första gången här
i kammaren som jag har hört herr
Svensson be om någon slags ursäkt för att
han yttrar sig. Herr Svensson i Ljungskile
angrep högern, och jag försökte att
bemöta detta angrepp. Herr Svensson
använde en stor del av sitt anförande
till att fråga vilken makt högern vill ge
monarken, och jag har sökt påvisa att
monarki och parlamentarism ingalunda
är oförenliga. Det är en väsentlig sak.

Dessutom gör herr Svensson i Ljungs -

kile gällande, att om man talar man och
man emellan med folkpartisterna —
alltså inte här i kammaren — säger de
sig vara republikaner. Det var mot det
resonemanget jag ville framhålla att parlamentarismen
mycket väl går att förena
med monarkien. Herr Svensson i
Ljungskile kunde inte bemöta detta med
något argument som visade motsatsen.

Jag fick inte heller något besked om
herr Svenssons i Ljungskile ståndpunkt
till huruvida den av mig citerade göteborgstidning
hade rätt, då den skrev
för ett par år sedan att den fråga som
herr Svensson dragit upp är valrörelsens
viktigaste. Det inflytelserika språkröret
hade emellertid motsatt åsikt mot
herr Svensson i Ljungskile. Det var
därför naturligt att jag i kammaren ställt
frågan var folkpartiet står.

Under detta anförande hade herr talmannen
tagit ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte neka till
att jag känt mig en smula förvånad över
en del inslag i kvällens debatt. Debatten
har svävat ut — så talade t. ex. fru
Eriksson i Stockholm om att hon inte
ville genomföra någon revolution för att
åstadkomma en förändring i statschefens
ställning, och det lät ju mycket betryggande.

Det förefaller mig som om det spörsmål
som här diskuteras knappast existerar
som praktiskt problem, eftersom
ingen människa tror något annat än
att svenska folkets överväldigande majoritet
saknar intresse för att utbyta
monarkien mot republik. Under sådana
förhållanden har jag haft svårt att följa
med när debatten återgått till en del enligt
min mening äldre frågeställningar.

Det har sagts att det må vara hänt
att en väldig majoritet inte intresserar
sig för detta, men man kan väl i alla
fall utreda. Som herr von Friesen redan

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

133

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

har framhållit torde utredningar i ett
spörsmål av denna art inte övertyga
någon av oss eller förmå oss att ändra
vår inställning till den motsatta. När
jag lyssnade till tonfallet hos en del av
motionärerna och motionens övriga förespråkare,
tyckte jag att man kunde
inte vara i tvivelsmål om att vad man
syftat till i själva verket icke är en utredning
utan att få fram propagandamaterial.
Om vi har en monarkisk statsform,
omfattad med förtroende av det
stora flertalet av landets invånare, kan
det väl knappast vara anledning för
den svenska staten att tillsätta en utredning,
vars syfte skulle vara det anförda.

Såsom bland andra herr Hallén, utskottets
ärade ordförande, med all rätt
har understrukit gäller frågan inte alls
folkmakt eller herremakt, ty vi är alla
överens om att vi skall ha en svensk
demokrati. Men just därför att vi alla
är överens om detta, tycker jag att anspelningarna
på diskussionen för femtio
år sedan och en del annat som sagts
har någonting gengångaraktigt över
sig. Det var som om man inte riktigt
hela tiden höll fast vid att vi har och
skall ha en ren, klar, svensk parlamentarisk
demokrati och att de frågeställningar
som är aktuella gäller huru denna
svenska parlamentariska demokrati
skall utformas. Då finns det naturligtvis
en hel del problem att utreda, som
kan gälla till exempel just statschefens
befogenheter vid regeringskriser — ett
problem som författningsutredningen
enligt sina direktiv kommer att ta upp.
Enligt min mening är det av betydelse
att författningsutredningen tar upp
detta problem och diskuterar det i syfte
att få fram en fast praxis, men det
spörsmålet har ju i och för sig ingenting
att göra med något republikkrav.

Om jag, herr talman, liksom herr Håstad
får göra en enda liten parentes,
skulle jag vilja säga att herr Håstad
utan tvivel har rätt i att parlamentarism
i författningen reser en hel del problem,
men kammaren torde observera att de

flesta, om inte alla, av dessa problem
beror på tvåkammarsystemet. Om vi har
ett enkammarsystem, uppkommer inte
de svårigheter som herr Håstad utmålade
för oss: om man skall ta hänsyn till
majoriteten i den ena kammaren eller i
den andra eller i riksdagen i dess helhet.

Frågan om statschefens sätt att förfara
vid regeringskriser är en konkret,
betydelsefull fråga. Här kan man komma
in på sådana problem — och jag
hoppas författningsutredningen gör det
-— som t. ex. en regerings rätt att eventuellt
under alla omständigheter få statschefens
medgivande till en kammarupplösning,
eller frågan, under vilka betingelser
en regering kan göra anspråk på
att få det. Nog har författningsutredningen
här enligt givna direktiv betydelsefulla
konkreta problem att diskutera,
men som jag ser saken rör det icke
frågan om republik.

För min del, herr talman, föredrar
jag bestämt den monarkiska statsformen.
För de uppgifter som tillkommer
statschefen i en parlamentarisk demokrati
förefaller mig denna organisationsform
ha alldeles avgjorda fördelar.
Nackdelarna med den republikanska
formen känner vi väl, även om de är
olika i länder med olika institutioner.
De problem som utseende av en president
framkallar kan under vissa betingelser
bli allvarliga nog. Väljer man en
framstående politiker, som varit van att
utöva ett betydande inflytande, torde
risken att han såsom president försöker
utöva eu politisk makt, som icke tillkommer
statschefen, måhända icke bli
helt oväsentlig. Och varför skall man
framkalla sådana risker? Den som har
varit en stridens man får kanske svårare
att stå helt ovanför striden i ett senare
läge.

.lag har ibland frågat mig'', herr talman,
vilken socialdemokrat vi skulle
ha haft som president här i Sverige nu
under 1950-talet, om vi hade haft republik.
.lag vill inte konkretisera, men
jag vill säga att jag inte har blivit mer

134 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

övertygad om republikens förträfflighet
genom att fullfölja dessa tankebanor.

Det ligger enligt mitt sätt att se i
systemets natur att man knappast kan
tänka sig en sådan pensionering av statschefen
som herr Hjalmarson har gjort
sig till talesman för. Jag tror att de
problem som föranlett herr Hjalmarson
att framställa detta förslag får handläggas
på ett annat sätt, som mera överensstämmer
med förutsättningarna i övrigt
för den monarkiska statsformen.

Herr talman! Det svenska samhället
har stora reformuppgifter även på författningsområdet,
aktuella uppgifter som
är under utredning och som jag hoppas
kommer att livligt sysselsätta oss under
de närmaste åren. Till dem hör enligt
min mening inte frågan om monarki
eller republik, men väl sådana spörsmål
som enkammarsystem, en rättvis
valordning, frågan om bättre kontakt
mellan folkets representanter och folket
självt, frågan hur den svenska riksdagen
kan organisera sitt arbete på ett
så effektivt sätt som möjligt, och många
andra. Här möter verkligen problem
som ger riksdagen möjlighet till konstruktiva
insatser. Låt oss då angripa
dessa problem!

I detta anförande instämde herrar
Ståhl, Larsson i Stockholm, Hamrin i
Jönköping, Jacobsson i Tobo, Åhman,
Kollberg, Rimmerfors, Carlsson i Stockholm,
Keijer, Olofson, Kelander, Nestrup,
Johansson i öckerö, Sjölin, Carlsson
i Tibro, Königson, Berglund, Rglander,
Rydén, Jönsson i Jämtlands Sikås,
Johnsson i Kastanjegården, Nihlfors,
Nilsson i Lönsboda samt Persson i
Svensköp (samtliga fp).

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Bara ett par ord!

Jag är fullt överens med herr Ohlin
om att vi har många andra och kanske
närmare liggande författningsmässiga
problem — det gäller t. ex. frågan om
tvåkammarsystemets avskaffande, som

jag tycker att man borde ha brutit ut
ur utredningen och tagit itu med för
sig, vidare valordningen och åtskilliga
andra saker. Men man kan inte göra
gällande att den som har en uppfattning
i en idémässig fråga bara skulle
konstatera, att det för dagen inte finns
majoritet för den frågan, och sedan vara
tyst. Om man menar det, så sätter man
denna fråga i särklass, och det är något
som jag framför allt vill att man inte
skall göra. Vi begagnar ofta denna församling
och denna talarstol och riksdagstrycket
som opinionsbildande instrument.
Det har herr Ohlin och jag
gjort tillsammans många gånger, och det
kommer vi att göra också i fortsättningen.
De som sympatiserar med tanken
på en republik har givetvis samma
legitima rättigheter och möjligheter —
för att inte säga skyldigheter — att hävda
sin mening som de, som har en motsatt
uppfattning. Det är ingenting från
det allmänna mönstret avvikande i det.

Sedan kan man säga att det är en del
problem förbundna med en republik.
Javisst! Men var finns det på de politiska
och samhälleliga områdena någonting,
som inte har flera olika sidor? Jag
kan säga att också jag har tänkt på de
eventuella möjligheterna att välja någon
ur den nu aktiva generationen — även en
socialdemokrat — till president. Den
tanken har inte alls varit avskräckande.
Jag tror nämligen att vi är tillräckligt
objektiva och tillräckligt gamla i folkstyret
för att kunna acceptera en före
detta politisk motståndare på presidentposten.
Likaså tror jag att det i alla partier
finns personer, som är tillräckligt
duktiga karlar för att kunna ställa upp
som kandidater till en sådan post och
fylla även den uppgiften, om det skulle
komma i fråga. Den saken anser jag inte
vara något stort problem.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Pettersson i

Nr 14 135

Onsdagen den IG april 1958 em.

Statschefens ställning i en modern svensk parlamentarisk demokrati

Norregård m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation, som
avgivits av herr Dahl m. fl.; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Spångberg begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Spångberg votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Pettersson i
Norregård m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
Dahl m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Spångberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
99 ja och 78 nej, varjämte 37 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Pettersson i Norregård m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 130 ja och 67
nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Föredrogos vart för sig konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående Sveriges ombildning till
republik, och

nr 16, i anledning av väckt motion
angående lagändringar i syfte att möjliggöra
kostnadsfritt tillhandahållande
åt politiska partier av s. k. äktamakekuvert
vid vissa allmänna val.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Folkskoleväsendet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
70, i anledning av Kungl. Maj:ts under

136 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Bidrag till anordnande av skolmåltider

åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1958/59
till folkskoleväsendet, folkbildningsåtgärder
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten i

Bidrag till anordnande av skolmåltidet

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under åttonde huvudtiteln (punkt
213, s. 544—546 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1958) föreslagit
riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor, innebärande
samma anslagsbelopp som för
innevarande budgetår.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Aastrup och O hlon (I: 239) och
den andra inom andra kammaren av herr
Johnsson i Kastanjegården (11:289), i
vilka hemställts att riksdagen under åttonde
huvudtiteln till Bidrag till anordnande
av skolmåltider måtte för budgetåret
1958/59 bevilja ett anslag på
24 200 000 kronor, vilket sålunda innebar
en minskning i jämförelse med
Kungl. Maj:ts förslag med 2 000 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (I: 293) och den
andra inom andra kammaren av herr
Dickson (II: 378), i vilka hemställts att
riksdagen vid behandlingen av punkten
213 i årets statsverksproposition, åttonde
huvudtiteln, måtte 1) i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att kommun som
tillhandahölle skolmåltid måtte få för i
måltid deltagande barn uttaga avgift motsvarande
högst kommunens egna driftkostnader
samt att råd skulle utfärdas
av skolöverstyrelsen angående lämpliga
regler för beviljande i vissa fall av reduktion
av eller befrielse från avgift; 2)

avslå Kungl. Maj:ts förslag att till Bidrag
till anordnande av skolmåltider för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor.

Utskottet hemställde

1) att motionerna 1:293 och 11:378,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 239 och II: 289 samt I: 293
och II: 378, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
26 200 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Sunne, Jacobsson,
Malmborg, Widén och Löfroth samt
fröken Vinge, vilka ansett, att utskottet
under 2) bort hemställa

»att riksdagen må, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 239 och II: 289 samt med
avslag å motionerna 1:293 och 11:378,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu är
i fråga, till Bidrag till anordnande av
skolmåltider för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 24 200 000
kronor.»

b) av herrar Ragnar Bergh och Skoglund
i Doverstorp, fröken Karlsson och
herr Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort hemställa

1) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 293 och II: 378, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, att kommun, som tillhandahölle
skolmåltid, måtte få för i måltid deltagande
barn uttaga avgift motsvarande
högst kommunens egna driftkostnader;

2) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:239 och 11:289 samt 1: 293 och II: 378,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 18 700 000
kronor.

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Min ärade vän Anders
Pettersson i Dahl har just lämnat kammaren,
och det gläder mig att jag slipper
plåga honom med ett sådant här
högerförslag, om vilka han har fällt det
generella omdömet, att de är lika huvudlösa
allesamman.

Nu är detta ett besparingsförslag,
som ingår i den som vi anser nödvändiga
nedskärning av statens utgifter,
som kammaren har fått höra talas om
i ganska rikt mått i det förflutna. Man
skall här göra en besparing på 7 500 000
kronor genom att statsbidragen till skolmåltiderna
skulle bortfalla. I stället har
man tänkt sig, att kommunerna skulle
få rätt att uppbära en viss avgift. Det
kan vara riktigt, som utskottet säger, att
det kan bli en del administrativa besvärligheter
i samband härmed. Men
frågan uppställer sig nu som så många
gånger förr: Var skall man ta pengarna?
Kan jag få en anvisning var vi kan
få dessa 7 500 000 kronor, utan att man
behöver draga in på något annat nödvändigt,
så skall jag gärna ta detta förslag
under omprövning, men såvitt detta
inte kan ske, måste jag vidhålla, att
denna besparing måste göras.

Jag skall inte utveckla detta närmare.
Många tycker att dessa skolmåltider är
bra, och det tror jag också, även om
flertalet av ledamöterna här i kammaren
vuxit upp på en annan kost än sådana
här skolmåltider och tydligen blivit
ganska bra människor i alla fall.
Det är ju inte meningen att ta bort denna
verksamhet. Som ett kuriosum kan
jag emellertid nämna att man i Norge,
enligt vad en tidningsuppgift meddelar,
tagit bort arrangemanget med skolmåltider
i flera städer, och man diskuterar
nu att göra det även i huvudstaden Oslo.
Så långt vill man inte gå här, utan man
har tänkt sig det ordnat i enlighet med
den reservation, som under punkt 1 har

Nr 14 137

Bidrag till anordnande av skolmåltider

avgivits av herr Ragnar Bergh m. fl. och
som betecknats med b).

Till denna reservation ber jag, herr
talman, kort och gott att få yrka bifall.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! De statliga utgifterna
för skolmåltiderna ökade varje år till
och med 1955/56. Ökningen berodde
helt på den ökade anslutningen till skolmåltidsverksamheten.
Utgifterna för
budgetåret 1956/57 visade däremot en
fallande tendens. Det är två faktorer
som inverkar på storleken av statens utgifter
för skolmåltiderna, dels antalet
bespisade elever, dels skatteunderlaget
i kommunerna.

Ökningen av antalet deltagare i skolmåltiderna
visar en tendens till avmattning.
Skolöverstyrelsen beräknade att
ökningen av antalet deltagare från
1955/56 till 1956/57 skulle bli 51 000
elever, medan den i verkligheten blev
29 000. Detta kan bero dels på att de
stora årskullarna nu börjar lämna den
obligatoriska sjuåriga skolan, dels på
att statsbidraget i dess nuvarande utformning
icke verkar stimulerande på
de kommuner, som hittills inte infört
skolmåltider.

Ökningen av skatteunderlaget — delvis
beroende på inflationen — har mer
och mer överflyttat kostnaderna för
skolmåltiderna på kommunerna. En
stagnation i höjningen av skatteunderlaget
innebär alltså en stagnation i övervältringen
av kostnaderna för skolmåltiderna
på kommunerna.

Som grund för beräkningen av statsbidraget
för nästa budgetår ligger skatteunderlaget
för inkomståret 1956. 1956
steg skatteunderlaget med 2,5 procent,
vilken ökning är mindre än den som
ägde rum under närmast föregående år.
Den bör emellertid vara tillräcklig för
att täcka de på grund av det större deltagarantalet
ökade utgifterna. Utgifterna
var för statsverket under budgetåret
1956/57 24,2 miljoner kronor. Vi anser

138 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Bidrag till anordnande av skolmåltider

att detta belopp bör vara tillräckligt
även för nästa budgetår, vilket innebär
en minskning av det av Kungl. Maj :t
föreslagna anslaget till skolmåltiderna
med 2 miljoner kronor.

Jag yrkar i detta avseende bifall till
reservationen 1) a) av herr Ohlon
in. fl.

Den andra reservationen under denna
punkt, för vilken herr Dickson alldeles
nyss talade, går ut på att ta bort statsbidraget
till skolmåltiderna och i stället
övervältra kostnaderna på kommunerna,
som dessutom skulle ha möjlighet
att av föräldrarna ta ut ersättning för
måltiderna. Detta måste innebära att
man inför en behovsprövning av vilka
barn som skall få fria skolmåltider, vilka
som skall få skolmåltider mot en
nedsatt kostnad och vilka som helt skall
betala sina skolmåltider. Detta strider
mot den utveckling som vi sökt genomföra
under senare år, nämligen att så
mycket som möjligt undvika behovsprövning.

Med den motiveringen och då vi för
vår del inte kan vara med om att övervältra
kostnaderna på kommunerna, för
vilka statsbidraget utgör en utjämnande
faktor, ber jag att i detta avseende få
yrka avslag på högerreservationen och
bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Högermotionerna och
högerreservationen innebär, att man vill
överflytta cirka 26 miljoner kronor av
statens utgifter på kommunerna och
barnfamiljerna. Det är här att observera,
att det bleve de skattesvaga kommunerna
som drabbades, om högerreservationen
vunne kammarens bifall.
De kommuner, som har över 50 skattekronor
per invånare, får nämligen inte
något statsbidrag för skolmåltider. Det
säges i högerreservationen, att det är i
de rika och tättbefolkade kommunerna
som skolmåltidsverksamheten är mest
utbyggd. Dessa kommuner får emeller -

tid som sagt inte något statsbidrag, utan
de får själva ekonomisera denna verksamhet.
Ett beslut i enlighet med yrkandet
i motionerna och reservationen från
högern skulle innebära att åtskilliga
kommuner finge väsentligt ökade kostnader.
De skulle i många fall få höja
sin kommunala utdebitering ganska avsevärt
för att kunna bedriva skolmåltidsverksamhet
i samma omfattning som
för närvarande.

Den andra delen av förslaget, där det
yrkas att kommunerna skulle erhålla
rätt att uttaga en viss avgift av eleverna
•—■ naturligtvis blir det föräldrarna och
målsmännen som får betala dessa avgifter
— skulle ju få till följd att de
barnrika familjerna finge väsentliga utgifter,
och man gör sig väl inte skyldig
till någon överdrift om man säger att
åtskilliga familjer skulle få mycket stora
svårigheter att klara dessa merutgifter.
Dessa yrkanden från högerhåll är inte
nya, vi känner till dem från tidigare år,
och man får väl hoppas att de i år skall
röna samma öde som tidigare, d. v. s.
bli avslagna.

Beträffande den reservation, som på
denna punkt föreligger från folkpartihåll
och vari yrkas att anslaget för detta
ändamål skall minskas med 2 miljoner
kronor, vill jag framhålla att det här är
fråga om ett förslagsanslag. Ur den
synpunkten har folkpartireservationen
ingen reell betydelse, ty det föreligger
icke några förslag om ändrade grunder,
utan de nuvarande bestämmelserna i
detta ämne skall gälla även under nästa
budgetår.

Det är riktigt att man från skolöverstyrelsens
sida har ansett att man skulle
kunna företaga en minskning med 3
miljoner kronor, men skolöverstyrelsen
har säkerligen räknat med att antalet
skattekronor skulle öka mer än de i
verkligheten har gjort. Detta förhållande
tillsammans med det faktum, att allt
flera skoldistrikt anordnar skolmåltider
och i många fall kommer att få statsbidrag,
gör att vi från utskottets sida

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14 139

inte har funnit anledning att komma
med något ändringsförslag och därför
har yrkat bifall till vad departementschefen
föreslagit. Jag ber, herr talman
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Karlsson i
Olofström här sagt är alldeles riktigt:
det är tråkigt att dra in anslag man
vant sig vid att betala ut. Den saken behöver
vi inte diskutera; också jag är
ledsen över detta. Men skulle inte herr
Karlsson i Olofström, som har kontakt
med de centrala och bestämmande partimyndigheterna
i Sveriges politik i dag,
kunna avslöja för oss var regeringen
kommer att ta alla de pengar, som vi
här måste få fram under året som kommer,
om vi inte drar in någonstans?
Det är möjligt att jag talar i enfald och
att herr Karlsson sitter inne med en
hemlighet, som senare uppenbaras och
klarar upp det hela mycket lätt, men hur
det skall ske går över min horisont, med
de jättehål som uppstått i den svenska
ekonomien. Det är ett svar på denna
fråga jag varit tvungen att efterlysa vid
varje sådant här obehagligt tillfälle då
jag varit uppe och yrkat på nedskärningar,
men jag har inte fått något svar
på hur vi skall klara situationen. Vi
måste tänka litet framåt också, herr
Karlsson.

Herr KARLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte det förhåller
sig så att högerns motioner syftar till
att rädda finansministerns budget, utan
de syftar väl till att åstadkomma en
skattesänkning på det statliga området.
Jag är överens med högermotionärerna
så till vida att man skall företaga besparingar
på områden där så är möjligt,
men jag vill inte vara med om att överflytta
utgifter från staten till kommunerna
och i detta fall de skattesvaga kom -

Bidrag till anordnande av skolmåltider

munerna och barnfamiljerna. Så långt
kan jag i varje fall inte vara med.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Olofström
har rätt då han säger att vi gärna
vill ha en skattesänkning, men först
måste vi få budgeten att gå ihop, och det
finns ännu jättehål att skrapa ihop
pengar till bara för den sakens skull.
Sedan får vi väl diskutera om vi kan få
någon skattesänkning. Jag sade väl skattesänkning
och inte skattehöjning? Det
börjar bli sent, herr talman, och hjärnan
fungerar dåligt.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Trots att jag inte vare
sig som motionär eller utskottsledamot
varit engagerad i denna fråga, kan jag
inte underlåta att med några ord beröra
den. Jag gör det med all respekt för den
vänliga attityd, som herr Dickson här
företräder, men nödgas dock be att få
ta upp en del uttalanden som görs i den
reservation, som herr Dickson yrkade
bifall till.

Det heter — jag tillåter mig citera ur
reservationen: »I praktiken har det

emellertid visat sig att skolmåltidsverksamheten
i första hand har utbyggts i de
rikare och tätbefolkade kommunerna,
medan många kommuner med svag ekonomi
dröjt med att införa dylik verksamhet.
»

Utan att ha statistiken i exakt minne
skulle jag dock vilja påstå att det förhåller
sig så, att skolmåltidsverksamheten
i landskommunerna i första hand
är utbyggd i Norrland och särskilt i
Norrbotten, men att kommunerna där
skulle kunna inrymmas under beteckningen
»de rikare och tätbefolkade kommunerna»
är för mig såsom norrlänning
en mycket stor överraskning. Så står Bet
emellertid i reservationen.

I denna reservation anföres vidare:
»Det statsfinansiella läget gör det nödvändigt
att man minskar statens utgifter»,
varför man föreslår ett slopande

140

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Bidrag till anordnande av skolmåltider

av statsbidraget till skolmåltidsverksamheten.
Jag tillåter mig hävda den meningen,
att de som valts till ledamöter av
riksdagen inte uteslutande har att se
staten som en enhet och bortse från
kommunerna. Ett slopande av detta
statsbidrag innebär ett övervältrande av
kostnader på kommunerna — ett övervältrande
som hårdare drabbar kommuner
med svag skattekraft och relativt
stort antal barn. Det medför, att vissa
kommuner i landet orsakas merkostnader
för att klara skolmåltidsverksamheten,
uppgående till omkring en skattekrona
i förhöjt utdebiteringsbehov.

Detta är en realitet, som jag finner
vara en konsekvens av högerns förslag.
Det är därför jag som kommunalman
ber att få inte blott yrka bifall till statsutskottets
förslag utan därjämte uttala
en bland kommunalmän på många håll i
landet närd förhoppning, att statsbidragen
skall återställas till det realvärde de
ursprungligen haft och att de skall kunna
ge sådan hjälp åt de kommuner, som
har besvärligheter av olika slag att brottas
med, att de kan tillgodose behovet
av service för innebyggarna. Behovet av
denna .service är lika stort i de fattiga
landsbygdskommunerna som i landets
rikare kommuner.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen i fråga om mom. 1) propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Ragnar Bergh in. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Dickson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. 1) i utskottets utlåtande nr
70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Helén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 171
ja och 35 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande mom. 2 gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den
av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,
som avgivits av herr Ragnar Bergh
m. fl. i nu förevarande del; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Widén begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade
dock herr Widén votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten l:o) mom. 2) i utskottets
utlåtande nr 70 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Ohlon
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

141

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
Ragnar Bergh m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Widén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
72 ja och 73 nej, varjämte 67 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. 2) i utskottets utlåtande nr
70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Dickson begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid

avgåvos 128 ja och 36 nej, varjämte 49
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom
det allmänna skolväsendet

Kungl. Maj :t hade (punkt 215, s. 547—
553) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 69 700 000 kronor,
innebärande en anslagshöjning med
3 900 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Mannerskant: och Sveningsson

(I: 295) och den andra inom andra kammaren
av herrar Magnusson i Borås och
Svenungsson (11:380), hade hemställts,
att riksdagen måtte dels besluta att bidragsunderlagets
grundbelopp, som utginge
med 900 kronor per kvadratmeter
nettogolvyta, skulle fastställas till 750
kronor per kvadratmeter, att tillämpas
i fråga om byggnadsföretag, beträffande
vilket ansökan om statsbidrag avgjorts
av statlig myndighet efter utgången av
juni 1958, dels ock till Bidrag till vissa
byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 58 700 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1:295
och 11:380 till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 69 700 000 kronor;

b) i anledning av motionerna 1:186

142

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

och 11:208 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville efter ytterligare
utredning för riksdagen framlägga
förslag till ändrat system för bestämning
av statsbidragsprocenten till
vissa byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet och yrkesskolan;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna, vad utskottet anfört beträffande
ramen för bidragsgivningen till skolbyggnadsverksamheten.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Ragnar Bergh och
fröken Karlsson.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några riksdagskamrater framlagt
motionen nr 380 i denna kammare. Den
är likalydande med motionen nr 295 i
första kammaren. Denna motion går ut
på att minska statsanslaget till skolbyggnader
med cirka 11 miljoner kronor. Vi
avser att bidragsunderlagets grundbelopp
skall sänkas från 900 till 750 kronor
per kvadratmeter.

Det är ju ett ganska känt faktum att
skolbyggnaderna har blivit mycket dyrbara
och därmed såväl för statskassan
som för kommunernas ekonomi mycket
betungande. Olika orsaker har härvid
medverkat. Dels har frånvaron tidigare
av ett högsta tak för bidragsunderlaget
gjort, att skolorna i många fall blivit alltför
lyxbetonade — det har blivit liksom
självklart att en mycket hög standard
skulle komma i fråga vid skolbyggande
— dels har åtminstone tidigare alltför
höga krav ställts från skolöverstyrelsens
sida.

Vi har ju numera ett till 900 kronor
per kvadratmeter efter 1956 års priser
begränsat högsta tak, vartill kommer
indextillägg med som det nu skall bli
9,6 procent.

Vi motionärer anser dock att detta
tak är alltför högt tilltaget om man i
stort skall få ner byggnadskostnaderna.

Därför har vi föreslagit att bidragsunderlaget
sänks till 750 kronor per kvadratmeter
plus indextillägget med 9,6
procent, vilket innebär, att taket skulle
komma att ligga vid cirka 825 kronor
per kvadratmeter. Erfarenheterna visar
att detta tak bör vara tillräckligt utan
att man skall behöva göra några avsteg
från vare sig utrymmet eller ändamålsenligheten
för skollokalerna.

Med hänsyn till det stora behovet av
nya skollokaler är det så mycket mer
angeläget att priserna pressas nedåt så
långt som över huvud taget är möjligt,
så att man inte på ett fåtal platser får
mycket eleganta skollokaler medan man
på andra platser kommer att sakna sådana.

Det finansiella läget för såväl staten
som kommunerna är ju för närvarande
sådant att det finns all anledning
att nu försöka göra någonting för att
minska utgifterna. Jag tror alldeles säkert
att de flesta i denna kammare är
överens med mig om att bedöma läget
på ett sådant sätt. Men det är rätt förvånande,
att när det då verkligen är fråga
om att försöka ta ett krafttag för att
rätta till vad som brister, är man inte
med utan förklarar genast att detta inte
går. Jag tror att vi måste försöka komma
bort från detta gamla slentrianmässiga
tänkesätt och i stället gemensamt
försöka göra något för att förbättra
läget.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motion nr 1:295 och
11:380.

Herr Svenungsson (h) instämde häri.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Förra årets riksdag beslöt
en omläggning av statsbidraget för
skolbyggnader. Statsbidraget hade tidigare
utgått efter de verkliga byggnadskostnaderna.
Då övergick man till ett
enhetsprissystem med kvadratmetern
som enhet. Detta skedde dels för att förenkla
statsbidragsrekvisitionerna, dels

Onsdagen den IG april 1958 em.

Nr 14

143

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

för att skapa större intresse hos kommunerna
för att förbilliga skolbyggnaderna.

Till grund för nämnda beslut låg ett
förslag av tvenne utredningar. Allmänna
statsbidragsutredningen hade föreslagit
att med ledning av de verkliga kostnaderna
1956 beräkna statsbidragsunderlaget
till 1 000 kronor per kvadratmeter.
Dessutom skulle utgå statsbidrag till inventarier
med 30 kronor, även detta beräknat
per kvadratmeter. Förslaget innebar
en nedpressning av bidragsunderlaget
i förhållande till de verkliga kostnaderna
med ungefär 6 procent. Detta
förslag behandlades sedan av den s. k.
Curtmanska kommittén, som ansåg att
man borde sänka bidragsunderlaget ytterligare.
Allmänna statsbidragsutredningen
hade föreslagit ett bidragsunderlag
av 1 000 kronor per kvadratmeter
per den 1 januari 1956 och Curtmanska
kommittén föreslog, att bidragsunderlaget
skulle beräknas efter 1 000 kronor
per kvadratmeter per den 1 januari
1957, i vilket belopp även inventariekostnaderna
skulle inräknas. Man skulle
alltså ta bort det speciella inventariebidraget.
Detta innebar en sänkning av
bidragsunderlaget från de verkliga byggnadskostnaderna
med ungefär 10 procent.

I Kungl. Maj:ts proposition förra året
föreslogs att bidragsunderlaget skulle
vara 900 kronor per kvadratmeter per
den 1 januari 1957. Det innebar, om man
tar hänsyn till de ökade byggnadskostnaderna,
en nedpressning på cirka 24
procent i förhållande till de verkliga
byggnadskostnaderna. Riksdagen biföll
inte Kungl. Maj :ts förslag. Man gjorde
en kompromiss och gick på 900 kronor
per kvadratmeter efter byggnadskostnaderna
den 1 januari 1956. Det innebär
att man gått ungefär 12 procent under
de verkliga byggnadskostnaderna.

På den punkten var ju riksdagen enig,
och jag har inte kunnat finna någon reservation
eller något yrkande, som inneburit
ått man skulle gå lägre än till
dessa 900 kronor. Jag vill här fråga

direktör Magnusson om det kan vara
lämpligt att gå ifrån ett avtal, som man
faktiskt slutit och som reglerar förhållandet
mellan staten och kommunerna.

Nu kan man givetvis fråga sig om ingenting
har gjorts för att pressa ned
byggnadskostnaderna på detta område
till som man tycker en rimligare nivå.
Jag vill understryka att statsutskottet
gång på gång talat om att här måste göras
någonting, och man har även skrivit
att man bör söka få ned byggnadskostnaderna
även om det innebär lägre standard
än tidigare. Skolöverstyrelsen, statens
byggnadsbesparingsutredning och
statens nämnd för byggnadsforskning
har samarbetat för att söka åstadkomma
en annan utformning av skolorna
i syfte att få ned byggnadskostnaderna.
Det har alltså verkligen gjorts en hel del
på detta område.

Vad innebär nu denna motion om
sänkning av bidragsunderlaget till 750
kronor i stället för 900 kronor per kvadratmeter?
Jag personligen anser — och
jag tror även det var den uppfattning
Curtmanskommittén hade — att när
man bestämmer bidragsunderlaget bör
det i möjligaste mån anknyta till de
verkliga byggnadskostnaderna. Det skall
inte överstiga men får heller inte alltför
mycket understiga de verkliga byggnadskostnaderna.
Det var denna uppfattning
som låg till grund för vårt förslag,
och jag tror att man kan hålla på
den linjen. Sedan är ju statsbidraget
beroende inte endast av bidragsunderlaget
utan även av bidragsprocenten.

För närvarande utgår statsbidraget i
genomsnitt med något mellan 38 och
40 procent av bidragsunderlaget. Kommunens
andel av byggnadskostnaderna
är alltså i medeltal 60 procent eller,
om vi tar hänsyn även till att bidragsunderlaget
ligger under de verkliga
byggnadskostnaderna, kanske 70 procent.
Man kan fråga sig: Skall man gå
längre i att övervältra byggnadskostnaderna
på kommunerna och pressa ned

144

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

statsbidragen? Motionen innebär nämligen
en övervältring på kommunerna
och ingenting annat. Jag tror, att den
nuvarande utformningen av statsbidragen
när det gäller bidragsunderlaget är
en tillräcklig sporre för kommunerna
att hålla byggnadskostnaderna nere, ty
det är de som drar vinsten därav och
icke staten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Widén ställde frågan
om det kunde finnas anledning att
nu ändra på de beslut som fattades föregående
år. Jag tror för min del, herr
Widén, att det skulle finnas skäl att
ändra på ganska många — och då även
detta — av de beslut som fattades vid
fjolårets riksdag, alldenstund läget har
blivit ett helt annat än tidigare.

När man sedan diskuterar, huruvida
det tak vi har föreslagit i vår motion
skulle vara tillräckligt eller inte, vågar
jag hävda, att det räcker för att klara
detta problem. Jag har exempel på att
detta verkligen går. En skola, bestående
av fyra skolrum och en gymnastiksal,
skulle byggas. Arkitekten som ritat den
kom upp till ett belopp av 700 000 kronor.
Sedan gjorde en byggmästare nya
ritningar och lade fram ett annat förslag,
som inte innebar någon som helst
minskning av utrymmena och inte heller
av ändamålsenligheten. Detta förslag
godkändes efter granskning av skolöverstyrelsen.
Skolan kunde byggas för
350 000 kronor, alltså exakt halva det
belopp som ifrån början beräknats. För
denna skola blir det ett bidragsunderlag
på 430 000 kronor. Även om man skulle
sänka bidragsunderlaget på sätt som vi
här föreslagit, skulle man alltså komma
något över den verkliga kostnaden.

Jag tror för min del, att det är ganska
angeläget att man nu äntligen försöker
få fram ett system att bygga skolor billigare,
alldeles speciellt ur den synpunk -

ten, att vi bär ett så utomordentligt stort
behov av nya skolor på olika håll. Att
det skulle bli en övervältring på kommunerna
kan man ingalunda påstå, då

— som jag har angivit i mitt exempel

— bidragsunderlaget i alla fall ligger
över den verkliga kostnaden för skolbyggnaden
i fråga.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill gratulera den
kommun, som kan bygga för detta pris.
Jag tycker det är tacknämligt. Jag känner
nu inte till skatteunderlaget och vilken
bidragsprocent kommunen kan få,
men jag skulle tro, att även om detta
bygge kostade 350 000 kronor, kommer
kommunens kostnad att röra sig om
hälften, cirka 180 000 kronor, med ett
statsbidrag på ungefär 170 000 kronor.
Jag tycker inte att detta är orimligt.

Skulle det sedan visa sig, att man allmänt
kan få ned byggnadskostnaderna,
bör man givetvis ompröva nuvarande
bidragsunderlag. Det vet jag, att den
Curtmanska kommittén ifrågasatte, men
för dagen har vi inte något allmänt belägg
för att kostnaderna sjunkit så att
man kan bygga för det pris, som herr
Magnusson gör gällande.

Jag vill återkomma till att om riksdagen
beslutar om en princip och ett
visst belopp per kvm, efter vilket statsbidrag
skall uträknas, kan man inte
nästa år rucka därpå, utan det måste
vara en viss tidrymd emellan de olika
besluten. I annat fall vet inte kommunerna
vad de har att rätta sig efter.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är givetvis mycket
tacknämligt med alla de ansträngningar
som från olika håll kan göras för att se
till, att skolbyggnaderna verkligen blir
så rationellt och billigt uppförda som
möjligt. När man emellertid tvärsäkert
uttalar sig i dessa frågor och talar om
lyxbetonade skolbyggnader är jag rädd

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

145

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

att man kanske fäster sig litet för mycket
vid enstaka tidningsnotiser och vid
rykten som går man och man emellan
och inte alltid ser efter vad som ligger
bakom dessa notiser och rykten.

Det är sant att det har förekommit
enstaka lyxbetonade inslag i skolbyggnader
av en typ, som ur allmän synpunkt
knappast kan anses nödvändig,
men om man undersöker vari de består
upptäcker man, att det i allmänhet är
fråga om dekorativa detaljer, som faller
helt utanför det bidragsunderlag,
på vilka statsbidragspengarna räknas
ut. Det är saker och ting som kommunerna
vill ha för att göra sin skolbyggnad
till ett litet »byggnadsminnesmärke»
på orten, som tål jämförelser med
vad andra kan prestera. Man kan ironisera
över detta och tycka att det är synd,
att kommunerna använder sina pengar
till sådant, men man kan inte i samma
ögonblick påstå, att ett missbruk av
statsbidrag sker i detta sammanhang.
Prövningen av bidragsunderlaget är så
pass restriktiv, att de pengar som staten
skjuter till för skolbyggandet i dag
— det tror jag man vågar säga — så gott
som undantagslöst är väl använda.

Det kan också ha sina sidor att peka
på enskilda byggnadsföretag så som herr
Magnusson här gjort. Det är mycket
troligt att hans redovisning är fullständigt
riktig, när han framhöll att
det först uppgjordes ett kostnadsförslag
som slutade på 700 000 kronor och att
sedan byggnaden enligt ett annat förslag
uppfördes för en kostnad av 350 000 kronor.
Men detta säger oss inte ett ord om
vilka kostnaderna i fortsättningen kommer
att bli för kommunen i fråga. Vi vet
ingenting om varaktigheten av de material
som kommit att användas enligt
den billigare utformningen av skolbyggnaden.
Vi vet ingenting om de underhållskostnader
som kommer att uppstå
i fortsättningen. Det är ju vid ett skolbygge
ofta eu avvägningsfråga, om man
vill göra en större engångsinvestering
och slippa dryga underhållskostnader

eller om man vill välja mindre varaktiga
material, exempelvis i fråga om
golvbeläggningen, och i stället vidkännas
drygare underhållskostnader. Det
är därför litet vanskligt att dra fram
enstaka fall utan att sätta in dem i hela
deras sammanhang.

Jag vill också peka på en annan utväg,
som inte berörts i debatten här i
dag men som vi tidigare diskuterat. Jag
tänker på strävandena att vid de skolbyggen,
som är betingade av en tillfällig
ansvällning av elevantalet, undvika permanenta
och alltför kostnadskrävande
anläggningar. När vi från folkpartiet
för några år sedan lanserade förslaget
om att skolpaviljonger skulle få byggas
utanför byggnadskvoten, fick vi ensamma
kämpa för den saken, trots att det
redan då stod klart att det både för staten
och kommunerna måste vara angeläget
att undvika dyrbara felinvesteringar
på skolbyggnadernas område.
I dag erkänner alla att det var mycket
bra att tanken på skolpaviljonger framfördes
redan vid den tidpunkten och att
det under detta år bygges skolpaviljonger
för ett belopp av cirka 15 miljoner
kronor, skolpaviljonger som i flertalet
fall kommer att ha en varaktighet
som sträcker sig en bra bit utöver
de stora årskullarnas tid med deras
toppbelastning på skolan.

Byggandet av skolpaviljonger innebär
ett sätt att radikalt pressa ned byggnadskostnaderna
för kommunerna. I en
skolpaviljong av god kvalitet utgör genomsnittskostnaden
per klassrum 31 000
kronor, medan normalkostnaden för ett
klassrum i eu permanent byggnad är
ungefär fem gånger så stor.

Jag tror sålunda att arbetet på att
förhindra felinvesteringar i fråga om
skolbyggnader — och det är ju där som
de stora pengarna kan inbesparas — bör
inriktas dels på en noggrann planering
av nybyggena och undersökning
av i vilken mån permanenta skolbyggnader
verkligen är nödvändiga, dels på
rationaliseringar inom de enskilda byg -

10 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr lb

146 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

gena. Det är också på denna väg som
samarbetet inom den s. k. skolhusgruppen
f. n. sker, och de anvisningar som
kommer från skolöverstyrelsen går
verkligen i rätt riktning.

Genom att på detta sätt praktiskt
tillvarata olika besparingsmöjligheter
tror jag, herr talman, att man når längre
än genom att bara komma med allmänna
slagord om lyxbetonde skolhusbyggen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag skall helt kort säga
några ord med anledning av den första
delen av herr Heléns anförande, där
han talade om att man i tidningsnotiser
och ryktesvis får höra talas om lyxbetonade
skolbyggen.

Den som i likhet med mig arbetar
inom byggnadsbranschen och dagligen
kommer i kontakt med dessa frågor
kan utan svårighet konstatera att det
äger sin fulla riktighet att det även
inom ramen för statsbidraget sker fördyringar
av byggnadskostnader. Jag
vill med bestämdhet hävda att så är
fallet. Arkitekterna gör sig i många fall
skyldiga till överdrifter både när det
gäller kvaliteter och andra saker, något
som de kommunala myndigheterna har
svårt för att kontrollera, kanske många
gånger på grund av bristande sakkunskap.
Detta är något som man med egna
ögon kan iakttaga. Man behöver inte se
ritningar och läsa arbetsbeskrivningar
och offerter, utan man kan helt enkelt
gå och titta på de olika byggnaderna,
så förstår man mycket väl att herr
Magnusson inte hade så fel när han kritiserade
en del av vad som förekommit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Såvitt jag kunde förstå,
åsyftade herr Nilsson sådana kostnadsfördyringar,
som inte påverkar statsbi -

dragsbeloppet enligt de principer riksdagen
förra året beslutade. Jag vore
tacksam, om herr Nilsson ville nämna
något exempel på fördyringar, som
verkligen tillhör den statsbidragsberättigade
delen av byggnadskostnaderna.

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Eftersom jag blev direkt
uppfordrad skall jag — fastän jag inte
gärna vill förlänga debatten — nämna
ett exempel på kostnadsfördyringar som
rör min egen bransch. Vid byggandet
av en skola i min hemstad har föreskrivits
glaskvaliteter och glastjocklekar
som alldeles i onödan drivit upp byggnadskostnaderna.
Jag är övertygad om
att dessa materialkostnader inte på något
sätt undantas från den statsbidragsberättigade
delen av byggnadskostnaderna.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det har tydligen fortfarande
inte gått upp för herr Nilsson
fastän vi har diskuterat detta en rätt
lång stund, att statsbidraget beräknas
per kvadratmeter nettogolvyta, inte per
kvadratmeter lyxglasfönster eller dylikt,
som någon kommun råkar välja. Jag
tycker nog att herr Nilsson som säger
sig företräda sakkunskapen borde ha
tagit reda på detta innan han gav sig
in i debatten.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den i ämnet väckta
motionen II: 380; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 70, röstar

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14 147

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 380 av herrar Magnusson
i Borås och Svenungsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av
folkskolor m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 217, s. 554—
566) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 646 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft fem motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz (1:294) och den andra
inom andra kammaren av fröken Wetterström
och herr Svenungsson
(11:379), hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av punkten 217
i åttonde huvudtiteln måtte dels uttala
att tillhandahållande av fri undervisningsmateriel
icke skulle vara obligatoriskt
för skoldistrikten, men att vissa
särskilt kostsamma läroböcker dock
borde tillhandahållas eleverna såsom
lån, dels ock till Folkskolor in. in.: Bidrag
till driften av folkskolor m. in.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 636 000 000 kronor.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:241 och 11:291 samt
I: 294 och II: 379, till Folkskolor m. m.:
Bidrag till driften av folkskolor m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 646 000 000 kronor;

b) att motionen II: 221 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits av

a) fröken Olsson;

b) herr Ragnar Bergh och fröken
Karlsson.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag har i år tillsammans
med herr Svenungsson i denna
kammare och herr Mannerskantz i
första kammaren återkommit med en
motion i samma ärende som förra året,
som yrkar på att statsbidraget till fria
läroböcker skall bortfalla. Numera har
detta särskilda bidrag visserligen avförts
men ingår i stället tillsammans
med ett antal andra separata bidrag i
det s. k. lärarlönebidraget. I sak betyder
detta ingenting, ty alltjämt inräknas
i det generella statsbidraget 10 miljoner
kronor, som avser fri undervisningsmateriel.

Vår framställning har två motiv, vart
för sig lika angeläget enligt vår uppfattning.
Vi vill för det första åstadkomma
absolut nödvändiga statliga besparingar
och vi vill för det andra genom
att det statliga engagemanget upphör
få en ändring till stånd, som vi
tror vore till gagn ur pedagogisk synpunkt
och ur uppfostringssynpunkt.

Vad statens finanser beträffar, torde
det vara obehövligt att vid det här laget
närmare gå in på den saken. Jag har
för en tid sedan då vi debatterade barnbidragen
pekat på bl. a. att vår statsskuld
rör sig om ungefär 20 miljarder
och att vi står inför behovet att låna

148 Nr 14

Onsdagen den IG april 1958 em.

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

till och med för att täcka årets löpande
utgifter. Det torde inte vara någon överdrift
att påstå att dagens situation är
värre än vad den var för bara några
månader sedan. Månaderna mars, april
och maj, som normalt är de bästa inkomstmånaderna
för staten, har icke
förty medfört att nya lån måst upptagas
i riksbanken. Borde inte detta vara en
tankeställare att här fordras det krafttag
för att komma tillrätta med situationen?
Här gäller det att spara och
åter spara i förhoppning om att den
dag så småningom skall randas, då staten
har tillräckliga inkomster för sina
utgifter.

Emellertid är det även i en sådan
lycklig situation viktigt att se till att
det inte blir fråga om en missriktad
bidragsgivning. Bidragsmentaliteten har
tyvärr vunnit alltför stor terräng hos
det svenska folket. Man inger lätt den
enskilde den föreställningen att vad staten
bekostar det tas liksom ur en annan
portmonnä än de enskilda människornas.
Det är dock till sist vi själva, som
skall bekosta fiolerna. Det kan hända,
som nu då det gäller läroböckerna, att
det rent av blir dyrare för föräldrarna,
när utgifterna kommer på skattsedeln
än vad det blivit om de fått köpa böckerna
direkt.

Och så, herr talman, uppfostringssynpunkten.
Det är inte tu tal om att man
hos barn och ungdom inpräntar mera
aktning och varsamhet om det, som man
själv eller ens föräldrar måst bekosta,
än det som man får — som man tror —
gratis.

Vi motionärer menar att det vore rimligt
och riktigt att enkla och billiga böcker
finge köpas av målsmännen, medan
däremot dyrbarare läroböcker tillliandahölles
av skoldistrikten såsom lån. En
hel del skoldistrikt är väl inne på den
linjen, men så länge statsbidrag utgår
ter det sig nog ändå mången gång enklare
och mera friktionsfritt att låta det
gå i gamla banor med i stort sett gratisutdelning.
Droges statsbidraget in skulle

kommunerna nödgas att pröva om frågan,
och jag tror att det skulle medföra
en restriktivare hållning från deras sida
utan att — jag vill poängtera detta —
det för ungdomen komme att medföra
en försämring.

Nu vill utskottet inte vara med om
att spara dessa 10 miljoner kronor.
Man pekar som så ofta på en pågående
utredning, den som f. n. pågår inom
skolöverstyrelsen, och menar, att först
sedan resultatet av denna utredning redovisats
kan man ta ställning till saken.
Men, herr talman, i dagens situation
har vi helt enkelt inte råd att vänta
på utredningsresultatet, om vi redan nu
är på det klara med att vi till varje pris
måste spara. Personligen är jag av den
absoluta övertygelsen att dessa 10 miljoner
kronor i statsbidrag saklöst kan
undvaras. Den allmänna inkomstutvecklingen
och den därmed följande välståndsökningen
motiverar inte längre
ett statsbidrag av denna karaktär.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till motionen nr I: 294 och II: 379.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertagit förhandlingarnas
ledning, instämde herrar
Svemingsson (h) och von Seth (h).

Herr NYHAGE (h):

Herr talman! Jag begärde inte ordet
för att tala om det ärende som fröken
Wetterström nu behandlade. Jag vill
dock säga att jag ställer mig helt bakom
fröken Wetterströms synpunkter.

På denna punkt behandlas motionen
nr 221 i denna kammare, i vilken hemställts
om riksdagens beslut, att elevantalet
i små- och folkskolans klasser från
och med 1963 icke i något annat än
undantagsfall skall få överstiga 24 respektive
30 elever.

Denna fråga var uppe till behandling
i riksdagen så sent som förra våren.
Riksdagen beslöt då en successiv återgång
till 1947 års bestämmelser om
klassmedeltalen. Det kan kanske därför

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

149

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

förefalla en smula egendomligt att redan
nu återkomma till ärendet, men dels
med tanke på att även 1947 års bestämmelser
inte kan anses tillfredsställande,
dels och framför allt med tanke på den
direkt avgörande roll ett lägre elevantal
spelar för ett fullgott resultat av
skolans arbete, är det nödvändigt att
frågan ägnas ständig uppmärksamhet.

En återgång till 1947 års bestämmelser
innebär att vi likväl får dras med
klassavdelningar, där elevantalet på
mellanstadiet ligger mellan 35 och 40.
Det råder ingen tvekan om att detta är
ett för högt elevantal för att skolan effektivt
skall kunna fullfölja sina huvuduppgifter,
nämligen att rätt fostra den
unga människan och ge henne en god
undervisning. Det ställs alltid mycket
stora krav på en lärare. I klasser med
högt elevantal är risken för försämrade
resultat uppenbar. Undervisningens
kvalitet och den nödvändiga personliga
kontakten mellan läraren och eleven
blir lidande på detta, och därmed har
det värdefullaste gått förlorat.

Med hänsyn till bl. a. detta har vi motionärer
ansett det vara värdefullt att
få fastslaget en begränsning av elevantalet
i enlighet med motionens förslag.

Vi kan genomföra den ena förbättringen
efter den andra på skolans område;
vi kan vidta åtgärder som i och
för sig säkert är och kan vara till stor
nytta, men vi kommer likväl aldrig till
verkligt fullgoda arbetsförhållanden och
goda resultat förrän vi ordentligt angriper
problemet med de stora klassavdelningarna.
Detta att begränsa elevantalet
i klasserna är den verkligt stora
och angelägna reformen på skolans område.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
yrkande, men jag måste beklaga att
vi på grund av det ekonomiska läget
inte kan bringa den här påtalade frågan
till en förnuftig lösning.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Vi har diskuterat de fria

läroböckerna varje år, tror jag, sedan de
infördes. Det är därför onödigt att upprepa
alla argumenten för och emot.

Enligt min mening är läroböckerna de
viktigaste hjälpmedlen i undervisningen.
I förhållande till den nytta man har
av dem är de väl också de billigaste.
Läroböckerna har blivit mycket dyrare
sedan reformen med fria läroböcker genomfördes.
Därmed är de också svåröverkomliga
för föräldrarna och även
för skoldistrikten, om dessa skall bekosta
dem helt. Det vore olyckligt om
man skulle vara tvungen att spara på
läroböcker. Detta måste man göra om
föräldrarna skulle betala dem. Många
föräldrar är i den ekonomiska situationen,
att man inte kan stå till svars med
att lägga på dem större bördor än vad
som är absolut nödvändigt.

Det finns här i denna kammare många
lärare som har varit med på den tiden,
då det inte var fria läroböcker, och vi
vet hur vi drogs med gamla upplagor
och besvärligheter. Vi vågade inte föreslå
några nya läroböcker. Vi var mycket
försiktiga med alla utgifter på det
området, och vi sade oss att vi skulle
kunna nå väsentligt bättre resultat, om
vi hade fått övergå till bättre och nyare
läroböcker eller i varje fall se till att
alla våra elever haft samma upplagor
av läroboken och inte ärvda böcker från
syskon och kanske ännu längre tillbaka
i tiden. Det skulle vara ett stort steg tillbaka,
om man skulle upphäva denna
reform med statsbidrag för läroböckerna.

När det sedan gäller klassavdelningarna
är vi väl också alla överens om att
en minskning är en viktig åtgärd för att
förbättra undervisningen, och därvidlag
råder säkerligen inga som helst meningsskiljaktigheter.
Att det är en i
många avseenden angelägen skolreform
kan vi nog också alla instämma i, men
den är betydligt dyrare än de fria läroböckerna.
Herr Nyhage ansåg sig av
kostnadsskäl inte kunna yrka bifall till
motionen. Det iir naturligtvis av samma

150 Nr 14

Onsdagen den 10 april 1958 om.

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

skäl som statsutskottet har intagit denna
hållning. Vi har dock sent omsider nu
fått beslut på att vi så småningom skall
gå tillbaka till 1947 års bestämmelser,
och vi hoppas också alla att det inte
skall vara slut med detta utan att vi
skall kunna gå vidare och ytterligare
pressa ned barnantalet i klasserna. Men
under nuvarande förhållanden ser vi
inga möjligheter till att gå snabbare
fram än vad som redan är beslutat.

Herr talman! Jag begärde ursprungligen
inte ordet för att säga detta med
anledning av de anföranden som nyss
hållits här, utan jag begärde ordet för
att säga några ord om Kristofferskolan.
Vi har för närvarande en mycket omfattande
pedagogisk försöksverksamhet,
och den kan i stort sett rymmas inom
det allmänna skolväsendet. Vi har ju
direkt försöksverksamhet för enhetsskolans
genomförande, vi har rätt för
lärare i alla skolor att bedriva egen försöksverksamhet
inom ganska vida gränser,
och vi har en direkt försöksskola
och skall få flera. Där kan naturligtvis
det mesta av den pedagogiska försöksverksamheten
bedrivas. Men vi kommer,
hur mycket vi än försöker få fram fortgående
experiment inom den allmänna
skolan, att ha utrymme för helt fristående
pedagogisk försöksverksamhet. Det
har alltid varit så att många av de bästa
impulserna på det pedagogiska området
har kommit från utomstående, kanske
till och med från dem som inte har varit
pedagoger av facket men som haft
intresse för barn och undervisning.

Kristofferskolan här i Stockholm har
nu varit i gång under nio år. Den har
alltså visat sig livskraftig. Den omfattas
med mycket stor kärlek och intresse av
barn och föräldrar. Den har nio årsklasser
med ungefär 260 elever och har aldrig
haft något som helst anslag utan
helt och hållet klarat sig med elevavgifter
och frivilliga bidrag. Den söker nu
statsbidrag. Skolöverstyrelsen har gjort
en ingående inspektion och därefter
konstaterat att skolan är ett avancerat

pedagogiskt experiment, att man kan
hämta erfarenheter därifrån för den försökverksamhet
som pågår i de allmänna
skolorna. Jag kan som exempel nämna
att i Kristofferskolan börjar man redan
från första klassen i småskolan undervisning
i tyska och engelska, alltså medan
barnens förmåga av imitation är
större än när de blir litet äldre. Dessa
försök skall nu börja även vid språkundervisningen
i den allmänna skolan
för att man skall se vart det leder. Här
finns alltså redan nio års erfarenhef på
det området att lära av.

Man har också funderat på att på enlietsskolans
högstadium göra en linje
som skall vara särskilt lämpad för konstnärligt
begåvade elever. Kristofferskolan
lägger mycket stor vikt vid konstnärliga
ämnen, musik, rytmik och över huvud
taget allt konstnärligt skapande. Även
därvidlag finns erfarenheter redan samlade
som man kan dra nytta av när man
skall lägga upp försöksverksamheten i
enhetsskolan.

Skolöverstyrelsen konstaterar också
att skolan är så säregen, att det inte går
att inordna den i det allmänna skolväsendet.
Experimentet bör alltså få fortsätta
fullt fritt sådant det nu pågår, men
kostnaderna blir undan för undan efter
hand som skolan växer med högre klasser
allt drygare, och det är inte möjligt
att fortsätta enbart på frivillig väg.
Skolöverstyrelsen föreslår därför i år
ett mycket blygsamt anslag, men Kungl.
Maj :t har inte ansett sig kunna ta upp
det.

Vi är några ledamöter som motionerat
om att skolan nu skulle få detta anslag,
men statsutskottet har inte ansett sig
kunna tillstyrka motionen. Däremot ställer
sig utskottet mycket välvilligt till
skolan och instämmer i att försöken är
värdefulla och bör få fortsätta, men man
anser att det bör undersökas vad Stockholms
stad kan göra innan statsbidrag
beviljas.

Nu hoppas jag att departementschefen
skall finna det möjligt att nästa år på ett

Nr 14 151

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor m. m.

eller annat sätt sörja för att detta mycket
lovande pedagogiska experiment inte
behöver avbrytas utan att skolan får
möjlighet att fortsätta, inte bara för skolans
egen skull utan också därför att
det är av vikt att vi tar ställning till
hur man skall stödja en sådan här värdefull
fri försöksverksamhet, som vi
behöver tillsammans med den som vi bedriver
i de statliga och kommnnal*
skolorna.

Jag har, herr talman, inget yrkande
när det gäller Kristofferskolan, utan jag
ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande
i dess helhet.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som fröken Olsson säger, att denna fråga
har debatterats så ingående tidigare,
att det kanske inte finns någon större
anledning att uppehålla sig vid detaljerna.

Jag fäste mig dock vid att fröken Olsson,
om jag fattade rätt, ansåg att de
fria läroböckerna var ett av de viktigaste
och billigaste hjälpmedlen vid undervisningen.
Fröken Olsson pekade också
på nackdelarna med alla gamla upplagor
som tidigare förekom. Om det var nackdel
att ha många olika upplagor, vill jag
säga att det är en lika stor nackdel med
de ständigt återkommande nya upplagorna.
Jag vill peka på att statsutskottet
i fjol sade bland annat, att man uppmärksammat
tendensen att uppdela en
lärokurs i flera häften och att ge böckerna
ett alltför påkostat utförande.
Detta var en av motiveringarna till den
utredning som nu bedrivs inom skolöverstyrelsen.
Dessutom vill jag säga
att den senaste statistiken visar, att antalet
nyutgivna skolböcker på ett enda
år har stigit med 49 procent. Det anser
jag vara ett tydligt tecken på att det
bland annat i det avseendet förekommer
ett alldeles onödigt slöseri, som man bör
försöka komma till rätta med.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att statsutskottet vid flera tillfällen har
pekat på ett slöseri som tar sig det uttrycket,
att man är tvungen att förnya
uppsättningen av läroböcker hastigare
än man tycker kan vara sakligt motiverat.
Går det att göra någon besparing
på den punkten, är det bra, men en besparing
som består i att man flyttar
över utgifterna från den ene till den
andre är ingen verklig besparing. Kan
vi få fram lika bra men billigare läroböcker,
har vi nått ett syfte, men det gör
man inte genom att på föräldrarna flytta
över kostnaderna för böckerna. Kan inte
stat och kommun rå på läroboksförlagen,
lär de enskilda föräldrarna kunna
göra det ännu mycket mindre.

Visst är det beklagligt med dessa
mängder av läroböcker som kommer
och som skoldistrikten har svårt att
hitta rätt i, men med den pedagogiska
försöksverksamhet som pågår, där
hela skolan är i stöpsleven, behöver man
å andra sidan nya läroböcker. Man behöver
experimentera på det området
också. Vi vill inte på något sätt strypa
framställandet och utgivandet av nya
läroböcker, ty det skulle betyda att utvecklingen
stannade av.

Detta är alltså en sak på både gott
och ont. Skolöverstyrelsen har nu fått
i uppdrag att försöka få rätsida på problemet
och se vilka besparingar man
kan göra utan försämringar.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
fröken Olsson att jag är av den absoluta
övertygelsen att det kan sparas
även i det avseendet där fröken Olsson
anser det inte vara möjligt. I och med
att människor får betala en sak är de
nämligen mera rädda om den. Gång på
gång har man bland annat i tidningarna
uppmärksammat att det förekommer
stor vårdslöshet på detta område,
och jag skall tillåta mig citera ett par

152 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag

rader av vad Göteborgs Handelstidning
nyligen skrivit: »En fembarnsmamma
berättade en gång om sina försök att
dämma upp den skolboksflod som flöt
in över hemmet och hur hon slutligen
resignerat måste ge upp.» Jag menar att
sådana saker och andra avarter i detta
nya system medför sådana vådor som
man kunde komma till rätta med genom
en restriktivare hållning från kommunernas
sida.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen beträffande
mom. a) propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i denna del dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den i ämnet väckta motionen
11:379; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5:o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
70, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan i denna del med den
ändring, som föranledes av bifall till
motionen II: 379 av fröken Wetterström
och herr Svenungsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Wetterström
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 168 ja och

30 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b)

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag Kungl.

Maj:t hade (punkt 218, s. 566
och 567) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 2 540 000
kronor, innebärande en anslagshöjning
med 2 100 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hedström m. fl. (I: 188)
och den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Hedenäset m. fl.
(11:209), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte till Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag
för budgetåret 1958/59

1 enlighet med motionernas syfte anvisa
ett förslagsanslag av 2 550 000 kronor,
varav 50 000 kronor måtte utgöra ram
för extra försökskostnadsbidrag, att utgå
efter Kungl. Maj :ts prövning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 188 och II: 209, till Folkskolor m. m.:
Försökskostnadsbidrag för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av

2 540 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Jansson i Kalix, Löfroth och Lassinantti,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 188 och II: 209,
till Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 2 550 000 kronor.

Onsdagen den IG april 1958 em.

Nr 14

153

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
en motion, där jag finns bland
undertecknarna. Vi har i den motionen
hemställt, att försökskostnadsbidraget
skall höjas från hittillsvarande 40 000
kronor till 50 000 kronor.

Departementschefen har efter de nya
grunder, som nu är framlagda och antagna
av riksdagen, kommit fram till ett
försökskostnadsbidrag på 2 500 000 kronor,
vartill kommer det extra försökskostnadsbidraget
med 40 000 kronor,
sålunda sammanlagt 2 540 000 kronor.

Det är att märka, att under det budgetår,
för vilket dessa statsbidrag lämnas,
kommer ytterligare försöksdistrikt
upp till högstadieområdet, som det extra
statsbidraget skall hjälpa till att betala
kommunernas kostnader för. Vi har i
vår motion pekat på ett par av dessa
skoldistrikt. Det är Jokkmokks distrikt
och Edefors distrikt. Båda ligger i ekonomiskt
avseende på ett sådant plan, att
man säkerligen inte kan vägra dem en
andel i detta extra försökskostnadsbidrag
för högstadieklasserna 7 till och
med 9. De övriga skoldistrikt, som
tillhör dessa hittills bidragsberättigade
kommuner, ligger alla i Norrbotten så
när som en kommun, som ligger utanför
Norrbotten. Betecknande för samtliga
är, att de ligger inom glesbebyggelsen,
att deras skatteunderlag är
svagt och att de satt i gång med försöksverksamheten
under sådana betingelser,
att man räknade med att statsbidraget
skulle bli generösare än det
sedermera faktiskt utformats. När detta
extra bidrag tillkom 1955/5G förutsattes,
att det skulle bli ett engångsbidrag. Sedermera
har emellertid statsmakterna
kommit underfund med att detta extra
bidrag nog bör utgå även i fortsättningen
just med hänsyn till att det
finns skolområden, där det ekonomiska
underlaget inte är tillräckligt för att

Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag

neutralisera de merkostnader, som uppstått
i samband med den nya skolans
införande.

Det är detta som vi velat understryka
i motionen. Vi anser, att knappheten
med de medel, som har ställts till förfogande
—■ dessa 40 000 kronor, som nu
skall delas med ytterligare två försöksdistrikt
— kommer att innebära så väsentliga
försämringar av det extra bidrag,
som ulgått till de hittills bidragsberättigade
kommunerna, att man borde
späda på detta extra bidrag med ytterligare
10 000 kronor.

Nu har statsutskottet skrivit välvilligt
men hänvisat till att det må ankomma
på Kungl. Maj:t att inom ramen för dessa
40 000 kronor fördela kostnaderna så,
att även de nya försöksdistrikt som
kommit till skall kunna få en del av
sina kostnader neutraliserade. Detta
innebär alltså en uttunning av de hittills
utgående bidragen, och de skoldistrikt,
som hittills varit berättigade att få bidrag,
kommer därigenom att åsamkas
ytterligare kostnader. En övervältring
kommer sålunda att ske från staten på
dessa kommuner, som redan nu skattemässigt
hör till de mest belastade i landet.
De kommuner, som det här gäller
— Hietaniemi, Nederkalix, Töre och
Råne kommuner i Norrbotten -— ligger i
närheten av 20 kronor i nettoskatt, vilket
nog är väl mycket, om man ser
på skattekraften hos de enskilda medborgarna.
Vi bör komma ihåg, att kommunerna
tagit på sig de väldiga utgifter,
som till mycket stor del går åt till
det nya skolväsendet, av den orsaken
att för de flesta familjerna utgör den
nioåriga folkskolan egentligen den enda
skolgång, som dessa barn kan komma i
åtnjutande av, just med hänsyn till avstånd,
inackorderingskostnader o. s. v.

Kammaren skulle alltså säkerligen
göra en social och pedagogisk insats,
om den ville korrigera statsutskottet på
den punkten.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen under punkt G.

154 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Folkskolor m. m.: Folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter m. m.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Motionärerna har föreslagit
att detta försökskostnadsanslag,
som nu utgår med 40 000 kronor, skall
höjas till 50 000 kronor. Detta tycker
jag nästan är att göra litet för mycket
väsen av denna fråga. Motionärerna påpekar
att två nya kommuner tillkommit,
där försöksverksamheten nu kommit
upp på högstadiet. Det är givet att även
10 000 kronor för denna försöksverksamhet
också är pengar, även om summan
delas på två kommuner, som alltså
får 5 000 kronor var. Men någon större
betydelse för kommunernas ekonomi
kan väl anslaget knappast ha.

Man kan också ifrågasätta, om hela
det extra försökskostnadsbidraget på
40 000 kronor har någon större betydelse
ur kommunernas synpunkt. Jag
tycker att vi här kan följa Kungl. Maj:ts
förslag, och jag tror att vi kan ha fullt
förtroende för Kungl. Maj :ts förmåga att
fördela anslaget på ett rättvist sätt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Utskottets talesman säger
att det är att göra för stort väsen
av denna fråga, när vi begär en uppräkning
av försökskostnadsbidraget ungefär
motsvarande det ökade behov, som blir
följden av att nya försöksdistrikt har tillkommit.
Man kan givetvis diskutera huruvida
detta är att göra för stort väsen
av frågan eller inte. Jag vill dock framhålla
att det finns kommuner, för vilka
detta försökskostnadsbidrag, hur oväsentligt
det än kan förefalla, dock betyder
cirka 30 öre per skattekrona. Det
är sålunda inte så bagatellartat för dem
det vederbör.

I övrigt kan jag i allt väsentligt instämma
i de synpunkter som anförts
av herr Jansson i Kalix. Därutöver vill
jag emellertid lägga den principella
synpunkten på frågan, att skolmyndigheterna
har ansett det angeläget att försöksverksamheten
bedrives i kommu -

ner med skiftande förhållanden. Den
bör sålunda inte bara bedrivas i kommuner,
där det med hänsyn till avstånd
och ekonomiska förutsättningar är lätt
att genomföra enhetsskolan, utan verksamheten
bör också prövas på sådana
platser, där det ur olika synpunkter är
svårt att genomföra den skolreform,
som vi väl alla dock siktar mot. Och
det är just för att kompensera de kommuner,
som nu brottas med stora svårigheter
i olika avseenden, som det
extra försökskostnadsbidraget har tillkommit.
Ett bibehållande av bidraget
vid oförändrat belopp när nya kommuner
träder in i försöksverksamheten,
innebär en successiv nedskärning av bidraget
— d. v. s. mindre solidaritet
från samhällets sida gentemot de kommuner,
som har åtagit sig att vara med
i denna försöksverksamhet, vilken förvisso
medför stora bekymmer för kommunalmännen.
Ur den synvinkeln sett
är det icke någon obetydlig fråga att
anslaget räknas upp.

Jag instämmer i yrkandet om bifall
till reservationen, och jag tillåter mig
även att uttala den förhoppningen att
den skrivning utskottet här har gjort
skall resultera i att vi, om kammaren
bifaller utskottets förslag, får anslaget
uppräknat nästa år, så att de nytillträdande
kommunerna, som nu har stora
kostnader på grund av avstånden o. s. v.,
också kan bli delaktiga av detta bidrag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Folkskolor m. m.: Folkundervisningens
främjande i rikets nordligaste gränsorter
m. m.

Sedan punkten föredragits, anförde

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14 155

Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! I anslutning till den
proposition om anslag till seminarieorganisationen,
som framlämnades för
någon tid sedan, har jag varit med om
att tillsammans med några riksdagskamrater
väcka en motion som berör
även denna punkt under åttonde huvudtiteln.

Vår motion går ut på att de s. k. finnbygdsstipendierna
och stipendierna till
lapsktalande elever vid folkskoleseminarierna
uppräknas så att deras tidigare
realvärde återställes. Dessa stipendier
utgör för blivande folkskollärare 800
kronor per läsår och för blivande småskollärare,
som utbildas vid seminariet
i Haparanda, 300 kronor per läsår. Stipendiat
är skyldig att efter kallelse
tjänstgöra i de finsktalande delarna av
Norrbotten under lika lång tid som stipendiet
utgått.

Domkapitlet i Luleå anser att stipendierna
inte längre utgör det stöd för
lärarrekryteringen som de varit tidigare
och har hemställt att folkskollärarstipendierna
höjes till 1 200 kronor per
läsår. Domkapitlet befarar att det, om
antalet stipendiater sjunker ytterligare,
finns risk för lärarbrist i vissa delar av
Norrbotten.

Jag skulle vilja vädja till ecklesiastikministern
att söka rätta till denna sak.
Inom ramen för detta anslag finns det
ju möjlighet att justera förhållandet även
utan något uttalande från riksdagens
sida. Alldeles särskilt skulle jag vilja
vädja till herr statsrådet att de blivande
småskollärarna vid seminariet i Haparanda
i stipendiehänseende måtte jämställas
med de blivande folkskollärarna.
Det finns enligt min mening ingen som
helst anledning att längre uppehålla
den kategoriklyvning i fråga om stipendiernas
storlek som olyckligtvis genomfördes
1933. Under åren 1924—1933
var stipendierna lika stora för båda
dessa kategorier. Omsorgen om den
framtida tillgången på småskollärare i
Tornedalen och angränsande bygder

utgör ett mycket starkt skäl för en uppräkning
av finnbygdsstipendierna för
eleverna vid seminariet i Haparanda.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 10—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Folkhögskolor: Bidrag till driften av
folkhögskolor

Kungl. Maj :t hade (punkt 236, s. 589
—593) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 15 323 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft tre motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Wolgast (I: 187) och den andra
inom andra kammaren av herrar Hammar
och Keijer (11:71), hade föreslagits
dels att riksdagen måtte besluta att
under budgetåret 1958/59 statsbidrag
skulle kunna utgå till ytterligare en folkhögskola
utöver de av Kungl. Maj :t föreslagna
92, dels ock att riksdagen måtte
till Folkhögskolor: Bidrag till driften av
folkhögskolor för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 15 439 000
kronor.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 187 och II: 71, till Folkhögskolor:
Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 15 323 000 kronor;

b) att motionen II: 26 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Sanne, Jacobsson, Malmborg, Widén och
Löfroth samt fröken Vinge, vilka anseft
att utskottet bort under a) hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:187 och 11:71, till Folk -

156 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor

högskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 15 439 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KEIJER (fp):

Herr talman! I motion nr 71 i denna
kammare har jag tillsammans med herr
Hammar föreslagit, att statsbidrag skall
kunna utgå under budgetåret 1958/59
till ytterligare en folkhögskola utöver
det antal som Kungl. Maj:t föreslagit,
alltså till två nya skolor i stället för
enligt förslag i statsverkspropositionen
en skola.

Motiveringen för den av motionärerna
föreslagna ökningen synes mig vara
mycket klar. När vi i denna kammare
behandlade folkhögskolan den 11 december
förra året, hade vi bland annat
ett utlåtande från statsutskottet, som
refererade och lämnade utan gensaga de
uppgifter som gav en prognos av den väntade
utvecklingen av elevtillströmningen
till folkhögskolan. Jag vill erinra om att
enligt det lägsta alternativet i dessa beräkningar
skulle folkhögskolans totala
elevantal stiga från nära 11 000 år 1956
till 16 600 år 1965, som anges vara maximum.
Det är en ökning med cirka 53
procent. Men ännu 1970 skulle antalet
folkhögskoleelever vara när 14 500. Allt
detta är som sagt beräkningar enligt det
lägsta alternativet i fråga om elevantalets
utveckling.

Det säger sig självt att denna ökade
tillströmning kräver ökade resurser,
bland annat genom att flera nya folkhögskolor
upprättas. Om detta var man
också enig. Departementschefen sade i
propositionen bland annat: »Jag räknar
med att det för statsmakternas del skall
kunna vara möjligt att, om efterfrågan
så motiverar och det från allmänna synpunkter
befinnes lämpligt, medge statsunderstöd
åt nya folkhögskolor i ungefär
samma takt som under närmast föregående
tioårsperiod, d. v. s. med två å

tre skolor per år.» Han tilläde samtidigt
att detta tillskott ju ändå bara fyller en
del av det beräknade utvidgningsbehovet.

Statsutskottet insåg till fullo angelägenheten
av att ta emot de stora årskullarna
i folkhögskolan. I utlåtandet heter
det: »Utskottet finner det angeläget både
från ungdomens och folkhögskolornas
synpunkt att det skapas förutsättningar
för folkhögskolorna att kunna ta emot
de stora årskullarna och hälsar med
tillfredsställelse att frågan utretts och
att förslag framlagts. Utskottet ansluter
sig till vad departementschefen i detta
ämne anfört och förordat.»

Det var alltså i december i fjol som
detta mycket positiva uttalande gjordes.
Skolöverstyrelsen, som ju bäst känner
det aktuella behovet, har med hänsyn
till detta äskat anslag till fyra nya skolor.
Styrelsens motivering synes mig
vara bärande. Det redovisas att ansökningar
finns eller väntas från fyra skolor.
Den siffran har inte minskat sedan
äskandet gjordes. Enligt vad jag erfarit
har ytterligare tre skolor anmält sin
avsikt att starta i och med nästa läsår.
Skolöverstyrelsen framhåller att »hittills
har folkhögskola, som allmänt sett uppfyller
förutsättningarna för statsunderstöd,
i regel kunnat tillerkännas sådant
efter ett års verksamhet». Om man nu
inte får resurser att bevilja statsbidrag
enligt dessa normer, blir följden att
väntetiden förlängs, och detta, påpekar
skolöverstyrelsen, för i sin tur med sig
betydande oväntade utgifter för huvudmannen.

Detta kan inte, herr talman, vara det
bästa sättet att ge stöd åt folkhögskolan,
som vi nog anser har en viktig funktion
i vårt samhällsliv. Det är därför mycket
beklagligt att ecklesiastikministern trots
överstyrelsens äskande föreslagit endast
en ny skola till erhållande av statsbidrag
och att statsutskottets majoritet
följt förslaget. Man hänvisar till det
statsfinansiella läget, och det är klart att
detta manar till sparsamhet. Men det

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14 157

Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor

gäller dock en relativt blygsam utgiftsökning
om 116 000 kronor till en för
vår ungdomsfostran mycket viktig angelägenhet.
Det är kanske värt att påpeka,
att statskontoret, som ju brukar se på
rikets bästa då det gäller ekonomien,
har tillstyrkt att medel för nästa budgetår
anvisas för ytterligare två skolor,
alltså detsamma som vi motionärer önskar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Sunne m. fl. vid
punkten fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås (fp), Rimmerfors
(fp), Carlsson i Huskvarna (fp), Berglund
(fp) och Nelander (fp).

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Herr Keijer har redan
behandlat denna punkt, »Bidrag till
driften av folkhögskolor», och han har
också i stort sett sagt, vad jag har på
hjärtat. Frågan synes mig emellertid så
betydelsefull, att jag inte kan underlåta
att också jag ta till orda.

Den svenska folkhögskolans ställning
och uppgifter avgjordes för lång tid
framåt i och med fjolårets höstsession.
Till grund för den kungl. proposition,
som sedan i stort sett antogs av riksdagen,
låg 1946 års skolkommissions
vidlyftiga betänkande. I alla väsentliga
punkter var man enig, meningsskiljaktigheterna
kom i huvudsak att gälla bctygsgivningen
samt frågan om särskilt
statligt stöd åt skuldbetungade skolor,
för så vitt skulderna ådragits genom
upprustning av skolornas byggnadsbestånd.

Bland saker, som propositionen särskilt
framhöll, var inte minst det förhållandet,
att de väntade stora årskullarna
med all säkerhet komme att ställa
mycket stora krav på folkhögskolornas
kapacitet. Med anledning därav räknade
man i propositionen, som också herr
Keijer sade, med att nya statsunderstödda
folkhögskolor skulle upprättas i

ungefär samma takt som under den närmast
föregående tioårsperioden, d. v. s.
med två å tre skolor per år. Då ett dylikt
tillskott emellertid endast skulle
fylla en del av behovet, framfördes förslag
om s. k. filialskolor. Alla i propositionen
framställda yrkanden var avsedda
att genomföras från och med arbetsåret
1958/59.

I allt detta instämde riksdagen med
propositionen och utskottet. Man var så
rörande enig, att saken inte ens togs upp
till vidare debatt. I varje fall anmäldes
ingen opposition. Icke utan vissa förväntningar
emotsåg man därför årets
proposition; man hade ju anledning därtill
efter det kungl. förslagets och riksdagens
entydigt positiva inställning. I
full överensstämmelse med fjolårsbeslutets
andemening hade också skolöverstyrelsen
begärt statsbidrag till ytterligare
fyra nya folkhögskolor. Det sparsamma
statskontoret prutade sin vana
troget en smula på äskandena och föreslog
statsanslag till ytterligare bara två
nya skolor — alltså den lägsta siffra,
som nämnts i fjolårets folkhögskoleproposition.
Och kungen då? Ja, den
kungl. propositionen stannade vid ett
anslag till endast en ny folkhögskola.
Här kan man i sanning faktiskt tala om
en s. k. västgötaklimax. Vid tiden för
budgetens uppgörande låg, har det sagts
mig, och det poängterades även av herr
Keijer, fyra nya folkhögskolor praktiskt
taget i startgroparna när det gällde att
begära anslag av statsmedel. De s. k.
reflexionerna gör sig själva.

Statsutskottet hemställer om bifall till
Kungl. Maj :ts förslag. I en reservation
har i anslutning till ett par motioner
förordats bidrag till åtminstone två
nya folkhögskolor. För min del yrkar
jag, herr talman, att kammaren måtte
bifalla reservanternas hemställan.

Allt vad jag har kan ha att anföra till
förmån för reservanternas förslag går
att hämta ur fjolårets kungl. proposition.
Enligt dess beräkningar kan folkhögskolorna
uppvisa ett starkt ökat elev -

158 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor

platsbehov, för 1958/59 icke mindre än
300—700 elevplatser. De redan existerande
statligt understödda skolorna kan
inte möta detta behov. Riktigt anmärkes
för övrigt i fjolårets proposition, att
folkhögskolorna ej bör bli alltför stora
— då fyller de ej sin uppgift på rätt
sätt. Elevplatsbehovet måste därför mötas
av nystartade skolor. Personligen
känner jag till organisationer, som i sitt
ungdomsarbete räknat just med den
verksamhetsmetod, som folkhögskolorna
utgör. Det är givetvis ett allmänt intresse,
att dessa folkhögskolor snarast möjligt
kommer i gång, så att de hinner
byggas ut till full kapacitet, tills de
verkligt stora ungdomskullarna på allvar
sätter in i vårt samhälle.

Herr talman! Saken är så känd och
välkänd, att det knappast behövs något
ytterligare ordande. Den sakliga men
också samtidigt hjärtliga inställning,
som andra kammaren städse ådagalagt,
när folkhögskolefrågor kommit på tal,
är mig en borgen för att kammaren
kommer att fatta sitt beslut i överensstämmelse
med sakens bästa.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det råder inte några
som helst principiella meningsskiljaktigheter
mellan utskottets majoritet å
ena sidan och motionärerna och reservanterna
å den andra om folkhögskolornas
stora betydelse. Vi är fullkomligt
överens om deras kulturella värde.
Jag vill påpeka, att departementschefens
förslag för nästa budgetår innebär
en anslagsökning på icke mindre än
4 831 000 kronor. Förslaget är en följd
av det beslut som riksdagen fattade i
fjol om större statsbidrag till våra folkhögskolor,
och dessa får härigenom ett
väsentligt ökat stöd jämfört med tidigare.

Departementschefen föreslår även att
ytterligare en folkhögskola skall bli

statsbidragsberättigad. Motionärerna
har beklagat att endast en skola kommit
i fråga och yrkat, att ännu en skulle
bli bidragsberättigad. Men vad som
gjort, att departementschefen icke ansett
sig kunna förorda ett högre anslagsbelopp,
är ju det ekonomiska läget.
Jag hänvisar vidare till vad utskottet
sagt i sin motivering. Vi får hoppas att
utvecklingen blir sådan, att de föreliggande
behoven kan tillgodoses under år
som kommer.

Med detta yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr HAMMAR (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
poängterade just det som jag förstår
varit vägledande för utskottets
majoritet vid dess beslut. Gentemot detta
vill jag ändå invända att detta, att
folkhögskolereformen skulle innebära
ökade utgifter för staten, insåg man redan
i fjol. Man räknade med det av talaren
nämnda beloppet, men icke desto
mindre gick departementschefen varmt
in för ett ökat antal folkhögskolor —
två, tre stycken var därvid egentligen
det lägsta antal, man kunde gå ned till.

Om det nu blir så att endast en folkhögskola
får anslag i år, betyder detta
endast att behovet av nya folkhögskolor
ackumuleras, så att det under kommande
år blir ännu mer trängande. Det
kan inte vara klokt ens ur stalsfinansiella
synpunkter att på det sättet ackumulera
ett behov, så att man senare
måste ge anslag till en mängd folkhögskolor.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande,
att reservanternas hemställan
måtte bifallas.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har i detta ärende
avlämnat en motion, nr 26. Jag har där
yrkat »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att Kaggeholms

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14 159

folkhögskola bör erhålla rätt till statsbidrag».
Det är ju Kungl. Maj :t som har
att pröva och avgöra ärenden som avser
statsbidrag till folkhögskolor. Kaggeholms
folkhögskola har efter av skolan
gjord framställning bragt frågan under
Kungl. Maj:ts prövning, och jag hoppas
att denna skall utfalla så, att skolan snarast
möjligt kan komma i åtnjutande av
statsbidrag.

Kaggeholms folkhögskola har arbetat
i tolv år. Den har varit särpräglad, det
är riktigt. Man kan nog säga att på senare
år har skolan i vad det gäller både
dess arbetsschema och andra förhållanden
gått in för att söka fylla alla de
krav, som kan uppställas för att den
skall kunna erhålla statsbidrag. Våra
folkhögskolor har den fria ställning
som alla har accepterat och som säkerligen
är en utomordentlig tillgång för
oss. Rörelseskolorna återspeglar i viss
mån det som för respektive folkrörelser
är utmärkande, men man har inte
begärt att denna särprägling skulle utraderas
men att vissa gemensamma
linjer givetvis måste följas. Sedan jag
tagit del av skolans schema kan jag inte
förstå annat än att denna skola, efter de
justeringar som dess ledning har vidtagit,
kan anses vara anpassad efter
gällande stadgar. Att folkhögskolorna
inbördes uppvisar vissa olikheter, ligger
i sakens natur, och detta kan enbart,
tycker jag, tjäna demokratiska
syften.

Jag skall inte i dag sådan situationen
nu är framställa något yrkande; efter
utskottets ståndpunktstagande skulle ett
yrkande om bifall till min motion endast
innebära en demonstration. Jag
skall därför inte ställa ett sådant yrkande
men uttalar den varma förhoppningen,
att pingströrelsens folkhögskola
Kaggeholm nästa år skall komma att
erhålla statsbidrag.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp) och Carlsson i Huskvarna
(fp).

Utbildning av ungdomsledare

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen beträffande
mom. a) propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hammar begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24 :o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hammar begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 55
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b)

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 25—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58

Utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade (punkt 298, s.
698—700) föreslagit riksdagen att till

160 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Utbildning av ungdomsledare

detta ändamål för budgetåret 1958/59
anvisa ett anslag av 878 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 878 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag till
Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 768 000 kronor;

b) av herr Widén, utan angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! När riksdagen 1954 beslöt
att statsbidrag skulle utgå till ungdomsorganisationer
för deras fostrande
arbete ibland ungdom, tog man inte
med de politiska ungdomsorganisationerna,
ty man ansåg, att statsbidrag inte
skulle utgå till politisk verksamhet. Förra
året beslöt emellertid riksdagen att
även de politiska ungdomsorganisationerna
skulle få bidrag i likhet med övriga
ungdomsorganisationer. Av rent
principiella skäl motsatte vi oss inom
högerpartiet då förslaget därom. Enligt
vår mening skall man inte tvinga skattebetalarna
att lämna bidrag till politiska
organisationer.

Statsbidraget är ju avsett att utgå till
rent ungdomsfostrande verksamhet.
Man frågar sig hur man skall kunna dra
en gräns mellan denna verksamhet och
den politiska verksamhet som bedrives
av dessa organisationer. Jag tycker för
min del att det i så fall alltid finns risk
för att statsbidrag kommer att utgå
till rent politisk verksamhet. Man frågar
sig också, om inte de politiska ungdomsorganisationerna
kan bedriva ungdomsfostrande
verksamhet utan att de
får statsbidrag. Om så inte är fallet,

tycker jag det inte är mycket bevänt
med den idealitet som bör känneteckna
varje politiskt ungdomsförbund.

En absolut förutsättning för en demokratisk
styrelseform är väl, att de demokratiska
partierna får behålla sin
nuvarande fria ställning. Om statsbidrag
utgår till dessa organisationer, bör väl
samhället också ha åtminstone en viss
inblick i hur verksamheten bedrives *
och vart dessa bidrag går. Partiernas
fria ställning kommer härigenom enligt
min uppfattning att åtminstone i
viss mån gå förlorad, och det är väl en
utveckling som inte är önskvärd.

Herr talman! Jag skall med dessa få
ord, i likhet med vad vi ifrån högerhåll
yrkade vid förra årets behandling av
denna punkt i åttonde huvudtiteln, be
att få yrka bifall till den av herr Bergh
m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Förra gången denna
fråga var uppe här i kammaren talade
jag emot beviljande av detta anslag till
de politiska ungdomsorganisationerna
för deras ungdomsvårdande verksamhet,
och jag har principiellt inte ändrat
min uppfattning. Jag ansåg då att det
var fel att införa även de politiska ungdomsorganisationerna
under denna kategori.

När man nu står inför det läget, att
riksdagen med stor majoritet har beslutat
att dessa organisationer skall inbegripas
under anslaget, så har jag funnit
mig i det och menat, att en protest
i dag inte fyller något annat syfte
än att utgöra en ren demonstration.

Med den motiveringen kommer jag
att rösta för utskottets förslag.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Frågan har ju diskuterats
här förut. Jag skall därför följa de
föregående talarnas exempel och inte
säga många ord. Jag instämmer med
herr Widén i att det, sedan riksdagen en

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14 161

gång fattat beslut, väl är meningslöst
att försöka få beslutet upprivet.

Majoriteten av riksdagen anser säkerligen
nu liksom då beslutet fattades
dels att det är väl använda pengar att
anslå medel för detta ändamål, dels att
det är orimligt att ställa de politiska
ungdomsorganisationerna i särställning
när det gäller bidragen till denna verksamhet.
Det skulle då bli till direkt skada
för dem. De får övermäktig konkurrens
med ekonomiskt starkare organisationer.

Jag ber alltså, herr talman, att kort
och gott få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen av herr
Ragnar Bergh m. fl.; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
58:o) i utskottets utlåtande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröst -

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

ningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
158 ja och 39 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 59

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt 299, s.
700—702) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 3 000 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz (I: 227) och den andra
inom andra kammaren av herrar Svensson
i Krokstorp och Hedin (11:277),
hade hemställts, såvitt här vore i fråga,
att riksdagen vid behandlingen av åttonde
huvudtiteln måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1958/59
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
av 3 000 000 kronor.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:227 och 11:277,
såvitt här vore i fråga, till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor;

b) att motionerna 1:189 och 11:210
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Hagnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Heckscher, vilka ansett att
utskottet bort under a) hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 227 och II: 277, såvitt här vore
i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anvisande för budgetåret 1958/59 av ett

11—Andra kammarens protokoll 1958. Nr Ht

162 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

förslagsanslag av 3 000 000 kronor till
Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet; b)

av herrar Jansson i Kalix och Lassinantti,
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; därvid anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Som motionär vill jag
ge några synpunkter på denna fråga.

Det är självfallet av stort intresse att
ungdomen tas om hand av olika ungdomsorganisationer.
Inte minst mot bakgrunden
av den tilltagande ungdomsbrottsligheten
och andra oarter, som
kommit till uttryck främst i de större
städerna, bör ungdomsorganisationernas
arbete inriktas på att hjälpa hem och
skola med karaktärsdanande uppfostran
av unga flickor och pojkar. Men det bör
finnas en klar målsättning för ungdomsarbetet.
Det bör inriktas på att dana
dugliga och ansvarskännande medborgare.
Enligt min mening bör arbetet
framför allt inriktas på en kristen fostran
för att bidraga till att råda bot för
den moralkris, som man nu med oro
kan konstatera i vårt samhälle.

Fritidsverksamheten saknar i stort
sett målsättning. I och för sig kan det
givetvis vara bra att samla ungdomar
till ren förströelse, men det skulle säkert
kunna ske även utan några statliga
stimulansbidrag. Jag ifrågasätter därför
redan av nu anförda skäl starkt om
denna form är lämplig, om den inte
utan saknad skulle kunna tas bort. Jag
tror att man i stället för att splittra bidraget,
vilket denna form innebär, skulle
koncentrera det statliga stödet på
viktigare områden av ungdomens fostran.
Anslaget har visat benägenhet att
öka mycket starkt, och i år har det ökat
med inte mindre än 1,2 miljoner eller
cirka 70 procent. Detta har föranlett
departementschefen att uttala, att han
eventuellt kommer att undersöka möjligheterna
till begränsning av statens
ekonomiska engagemang på detta område.
Med det nuvarande statsfinansiella

läget som bakgrund kan man verkligen
starkt ifrågasätta om det är riktigt att
anslå hela 3 miljoner kronor för denna
verksamhet.

Då bidraget infördes, avsåg man att
nå den föreningslösa ungdomen. Skolöverstyrelsens
utredning, som är fogad
till utskottsutlåtandet, vill göra gällande
att man också skulle ha gjort det i stor
utsträckning. Att fritidsverksamheten
ökat, beror givetvis på att ungdomskullarna
har blivit större och att därför
nya skaror kommit till olika föreningar.
Men framför allt beror det på att man
alltmer lärt sig utnyttja dessa bidrag
inom föreningarna, som emellertid skulle
bedriva sin verksamhet även utan bidrag.
De 25 procent, som enligt skolöverstyrelsen
nås, torde under alla förhållanden
tillhöra den skötsamma delen
av ungdomen. Jag tror inte att man
har lyckats eller kommer att lyckas att
på denna väg nå den icke skötsamma
ungdomen i högre grad än vad som
skulle ske utan några som helst bidrag.

Det är slutligen även en annan sak
som gör att jag av principiella skäl tror
att denna bidragsform är mindre lyckad.
Det kan säkerligen inte vara riktigt,
att ungdomen redan från början
vänjer sig vid att få statsbidrag till
snart sagt allt vad den företar sig. Det
föder en mentalitet som jag inte tror
är bra i det långa loppet. Det förtrycker
den idealitet, som bör sporra ungdomen
att själv ta krafttag och genom egna
insatser bidraga till det gemensamma
bästa. Genom denna idealitet får verksamheten
säkert större värde för den
enskilde medlemmen.

Herr talman! Trots att jag själv är
aktiv ungdomsledare och trots att min
ungdomsorganisation utnyttjar bidrag
för fritidsgrupper, anser jag att denna
form kan undvaras utan men för ungdomsarbetet.
Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Ragnar Bergli m. fl.

T detta yttrande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av för -

Onsdagen den 16 april 1958 em.

handlingarna, instämde herr Svensson
i Krokstorp (h).

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Herr Jansson i Kalix
och jag har på denna punkt antecknat
en blank reservation. Det har inte skett
för att vi på något sätt skulle vilja protestera
mot utskottets välvilliga skrivning
utan av andra skäl. Vi har velat
peka på den centrala ställning, som frågan
om ungdomens fritidsverksamhet
kommit att få i debatten om ungdomen
och samhället. Jag kan i detta sammanhang
inte underlåta att erinra om en
egendomlighet i denna allmänna debatt.
Samtidigt som man kräver att ungdomen
skall iaktta en stramare hållning, försvårar
man arbetet för dem, som strävar
efter att ge ungdomen en sådan
stramare hållning.

När statsmakterna för fyra år sedan
beslöt stödja fritidsverksamheten, skedde
det därför att man ville rädda så
många ungdomar som möjligt från att
falla offer för alkoholism eller annan
vanart. Den aktuella situationen visar,
att denna åtgärd från statsmakternas
sida var i hög grad motiverad.

Vi befinner oss mitt inne i en våldsam
omstöpningsprocess. De tekniska
landvinningarna gör att nästan varje
dag medför något nytt. Vi står på tröskeln
till en helt ny tidsålder, där automationen
och andra vetenskapliga nyheter
får en genomgripande betydelse.
Befolkningen koncentreras också alltmer
till städer och andra tätorter. År
1930 bodde endast en tredjedel av landets
befolkning i städerna. Nu utgör
stadsbefolkningen mer än hälften av
den totala befolkningen.

Ungdomarna är i mycket stor majoritet
bland dem som beröres av denna
urbaniseringsprocess, och i regel flyttar
ungdomarna utan att föräldrarna
följer med. Enligt ungdomsvårdskommitténs
betänkande var redan för tio år
sedan situationen den, att i våra tre
största städer, Stockholm, Göteborg och

Nr 14 163

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Malmö, utgjordes 63 procent av flickorna
i åldern 17—26 år och 52 procent av
pojkarna i samma åldersgrupper av ungdomar,
som flyttat in från landsbygden
och som alltså stod utan det direkta
stödet från föräldrahemmets sida. Håller
vi oss till de ungdomar som inte behöver
flytta måste vi konstatera, att
redan vid tiden för förpuberteten har
hemmen inte samma auktoritet gentemot
de unga som under deras tidigare
levnadsår. Kontakten med skolan upphör
också i många fall långt innan mogenhetsprocessen
är avslutad.

Umgänget utanför hemmet kommer
därför att ha stor betydelse för ungdomarna.
Det finns emellertid många
som söker profitera på ungdomarnas
behov av fritidssysselsättning, och det
är inte likgiltigt i vilka kretsar ungdomarna
hamnar. Jag har varit barnavårdsnämndens
ordförande i en stad,
som under ett årtionde fördubblade sin
befolkning genom inflyttning, och jag
kan vitsorda den utomordentliga betydelse
som stödet till ungdomens fritidsverksamhet
har haft. Med hjälp av detta
anslag har man kunnat skapa »goda
gäng», som så att säga opererat i ungdomsarméerna.

Ungdomen i städerna har särskilda
problem. Den har inte samma möjligheter
som landsortsungdomen att göra
en fisketur eller skidtur eller umgås
med naturen i övrigt, men även denna
ungdom vill vara verksam. Detta är
helt i överensstämmelse med den mänskliga
naturen. Denna verksamhetslust kan
tillvaratas av goda krafter men också
av dåliga. Ungdomen från ofullständiga
hem löper alldeles särskilda risker.

Vi får inte heller glömma bort de
stora ungdomskullarna från 1940-talet.
Vi har nu att möta den flodvåg av ungdomar
i tonåren, som redan ungdomsvårdskommittén
talade om. Jag tror för
min personliga del, att det skulle vara
olyckligt om man ginge in för att inskränka
verksamheten bland dem. Jag
vill i detta sammanhang erinra om den

164

Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

skrivelse till justitieministern, som den
samordningskommitté, som arbetar under
statsrådet Kjellins ledning, avgav
för någon tid sedan. Däri vitsordar man
i samband med att man behandlar ungdomsbrottsligheten
just det stora värde
som ungdomens fritidsverksamhet har
haft. Efter den redovisning vi har fått
från skolöverstyrelsen torde väl alla
vara eniga om att den kritik, som riktats
mot denna verksamhet för att den
skulle ha missbrukats av några, inte håller
streck.

Jag vill göra en liten jämförelse. Det
har beräknats, att en elev på en ungdomsvårdsskola
kostar ungefär 15 000
kronor per år. Enligt skolöverstyrelsens
redovisning har man stött välartad ungdom
med ungefär 5 kronor per person
och år. En elev på en ungdomsvårdsskola
motsvaras alltså av 3 000 ungdomar
i fritidsverksamheten. Jag tror att
man skall komma ihåg denna omständighet.

Herr Hedin och många med honom
hävdar, att staten inte skall träda in
här. Vi vet dock, att många ungdomsledare
anser, att med enbart idealitet
kommer man inte långt. Det behövs ekonomiska
resurser, och den expertkommitté,
som jag citerade, har sagt, att
samhället just på detta område har möjligheter
att göra en god insats med en
blygsam ekonomisk uppoffring.

Häri instämde herrar Stenberg (fp),
Sundelin (s), Johansson i Norrköping
(s) och Svensson i Kungälv (s), fru
Wallin (s) och fru Jäderberg (s).

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Den redogörelse, som är
bifogad utskottets utlåtande, ger enligt
min mening en mycket god bild av den
verksamhet vi nu diskuterar, ökningen
av fritidsgrupperna har varit i det närmaste
explosionsartad och antalet ungdomar,
som beröres av denna verksamhet,
har under de tre sista budgetåren
stigit först från 148 000 till 298 000 och

sedan till närmare en halv miljon. Anledningen
till att det gått så snabbt är
givetvis, att det funnits färdigbildade
ungdomsorganisationer, som haft möjlighet
att ta hand om verksamheten,
och att det trots allt varit rätt gott om
ledare, som varit villiga att ta itu med
arbetet inom fritidsgrupperna och även
lyckats med denna verksamhet.

Den ökning av utgifterna, som fritidsverksamheten
sålunda medfört, har
ju åstadkommit en viss oro. Jag tycker
att det endast borde vara glädjande att
verksamheten slagit så väl ut. Att döma
av den redogörelse som här lämnats
finns det givetvis vissa frågetecken, men
i stort sett har det bedrivits en framgångsrik
verksamhet, som kan förväntas
ge utdelning i framtiden.

För min del har jag försökt bilda mig
eu uppfattning om verksamheten inte
bara genom att studera den lämnade redogörelsen
utan också genom direkta
förfrågningar hos en del av dem, som
inom olika ungdomsorganisationer stått
i spetsen för arbetet. Jag har gjort det
här i Stockholm och fått vittnesbörd
från flera håll om att detta bidrag har
har varit vad man behövt för att sätta i
gång en verksamhet och få möjlighet att
nå utanför de egna leden. Jag tror, att
man rätt allmänt är synnerligen tacksam
för detta statliga bidrag. Under sådana
förhållanden borde vi här i riksdagen
också vara med om att ge detta
stöd. Det gagnar säkerligen ungdomsverksamheten.

Nu säger herr Hedin — och det framgår
även av motionen — att man egentligen
bara når den ungdom, som man redan
tidigare har inom ungdomsverksamheten.
Jag tycker att skolöverstyrelsens
utredning visar något helt annat,
nämligen att man nått en ungdom, som
man i andra sammanhang icke har kunr
nät nå. Herr Hedin hävdar också, att
man inte skall vänja ungdomen vid att
erhålla statsbidrag. Det är riktigt ur
många synpunkter, men när bidragen
går till ungdomsverksamheten och icke

Nr 14 165

Onsdagen den 16 april 1958 em.

till ungdomarna direkt tror jag inte att
någon risk föreligger.

Jag vill med dessa få ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den av herr Ragnar
Bergh m. fl. vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hedin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
59 :o) i utskottets utlåtande nr 70, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
172 ja och 35 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 60

Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer

Kungl. Maj:t hade (punkt 300, s. 702
och 703) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1958/59
anvisa ett anslag av 574 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Mannerskantz
(1:227) och den andra inom andra
kammaren av herrar Svensson i Krokstorp
och Hedin (11:277), i vilka hemställts,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av åttonde huvudtiteln
måtte till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
anslag av 487 900 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 227 och II: 277, såvitt här vore i fråga,
till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av
574 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 227 och II: 277, såvitt här
vore i fråga, till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
anslag av 487 900 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Då yrkandet under denna
punkt i huvudsak har samma motivering
som yrkandet under punkt 58 ber
jag att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen av herr
Bergh m. fl.

166 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
60 :o) i utskottets utlåtande nr 70, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkten 61

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 62

Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 302, s.
706—709) föreslagit riksdagen att
till detta ändamål för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
1 454 100 kronor, innebärande en anslagshöjning
med 94 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kam -

maren av herr Bengtson m. fl. (1:190)
och den andra inom andra kammaren av
herr Engkvist m. fl. (11:211), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte dels under
anslagsposten Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.: Grundbidrag
till nykterhetsorganisationer m. m. bevilja
ett belopp av 500 000 kronor, dels
ock under anslagsposten Speciella bidrag:
B. Nykterhetsfrämjande verksamhet
för barn och ungdom bevilja ett belopp
av 375 000 kronor, vilket sammanlagt
innebar en höjning med 200 000
kronor jämfört med Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:190 och 11:211, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 1 454 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Jacobsson, Malmborg och Widén,
fröken Olsson, herr Löfroth och
fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 190 och
II: 211, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
in. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
1 654 100 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! I denna fråga har jag
och några medmotionärer hemställt om
en höjning av anslaget till nykterhetsorganisationerna
med 200 000 kronor i
jämförelse med propositionens äskande.
Av höjningen avser 100 000 kronor
grundbidragen och 100 000 kronor de
speciella bidragen till verksamhet bland
barn och ungdom.

Vid föregående års riksdag skrev
statsutskottet, att en höjning borde kunna
ske. En sådan har också skett i
årets statsverksproposition, där grund -

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14

167

bidragen höjts med 94 000 kronor, men
som statsutskottet framhåller i nu föreliggande
utlåtande är denna höjning
egentligen betingad av ökningen av
medlemsantalet under året. Det har således
som jag ser det inte skett någon
reell ökning av detta bidrag även om
det är nog så välkommet med de pengar
som nu kommer.

Statsutskottet har också i Jr gett sin
mening till känna på ett otvetydigt sätt
då utskottet förklarar, att det förväntar
att Kungl. Maj :t skall lägga fram förslag
om en väsentlig ökning av statens
stöd till den nykterhetsfrämjande verksamhet
som bedrivs av nykterhetsorganisationerna.
Utskottet har emellertid
förskansat detta uttalande bakom uttrycket
»så snart förhållandena medgiver»,
och det kan jag naturligtvis förstå,
men vi måste dock beakta, att detta
anslag är en god investering med hänsyn
till de besparingar som på längre sikt
alltid kan vinnas genom att den förebyggande
verksamheten blir effektiv.
Det moderna nykterhetsarbetet tar ju
inte sikte endast på att värva medlemmar.
De nya arbetsmetoderna inom nykterhetsrörelsen
avser att få kontakt med
ungdomar även om man inte kan räkna
med att få dem som medlemmar. I fråga
om detta arbete tycker jag att man kan
bortse från de annars kontroversiella
synpunkter, som ibland gör sig gällande
vid bedömning av sådan verksamhet.

Jag vill således vädja till kammaren
att beakta den betydelse som denna
verksamhet faktiskt har och att biträda
reservanternas förslag om en höjning
av anslaget. Jag ber således, herr talman,
med denna motivering att få yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Höjer (fp), herr Carlsson i Stockholm
(fp), fröken Vinge (fp), fröken Olsson
(s), herrar Jacobsson i Tobo (fp),
Allmän (fp), Hamrin i Jönköping (fp),
Almgren (s), Carlsson i Huskvarna
(fp), Ahlsten (fp), Arweson (s), Alemyr
(s) och Hamrin i Kalmar (fp), fru

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

Löfqvist (s), herrar Nilsson i Lönsboda
(fp), Nelander (fp), Svensson i Kungälv
(s), Johansson i öckerö (fp), Sjölin
(fp), Spångberg (s), Berglund (fp),
Vigelsbo (ep), Bark (s), Jacobsson i
Sala (s) och Carlsson i Västerås (s), fru
Svensson (s), herr Widén (fp), fröken
Sandell (s), fru Lindskog (s), herrar
Eriksson i Bäckmora (ep), Norén (s),
Andersson i Långviksmon (fp), Jönsson
i Jämtlands Sikås (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Löfroth (fp) samt fru
Jåderberg (s).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i de synpunkter, som här anförts
av ordföranden i riksdagens
socialdemokratiska nykterhetsgrupp.
Trots den sena timmen ber jag ändå att
få anföra ytterligare ett par argument,
som bör kunna påverka vårt ställningstagande
till detta nykterhetsanslag.

Kvällstidningarna i dag har meddelat,
att spritförsäljningen volymmässigt gått
ner med mellan 20 och 25 procent sedan
förra året. Det sägs t. o. in. att man på
systemet är förvånad över att påskförsäljningen
i år blev så låg. Försäljningen
låg 20 procent under siffrorna för
påskveckan i fjol. Detta måste vara ett
glädjande meddelande för riksdagens
ledamöter.

Vi får emellertid inte invagga oss i
säkerhet. Även om vi nu är nere i 1955
års konsumtionssiffror och den väldiga
vågen av en mer än 30-procentig höjning
efter den 1 oktober 1955 helt har
sjunkit tillbaka, så är ju läget fördenskull
ingalunda som det borde vara. Vi
har fortfarande den ojämförligt högsta
spritkonsumtionen bland de länder som
har alkoholstatistik, och vi har svårigheter
med ungdomsfylleri samt en tendens
till ökat alkoholmissbruk bland
kvinnorna.

Vad gör man i det läget? Vad har vi
gjort hittills, som så avsevärt bidragit
till att bringa ner spritkonsumtionen?

168 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

Det är ingen tvekan om att spritskattehöjningen
gjorde sitt till. Detta bekräftas
inte minst av direktör Älmeby i Nya
systemaktiebolaget. De vikande konjunkturerna
har väl också gjort sitt till.

Vi har uttalanden som ger vid handen,
att det ligger till på detta sätt. Det är
dock inte den bundsförvanten vi önskar,
utan vi skulle vilja komma åt svårigheterna
ur andra synpunkter. Då
tycker jag nog, ärade kammarledamöter,
att vi har andra bundsförvanter som
vi måste komma överens om att stödja.
Det är alla de positiva krafter som vi
gav i uppdrag att hjälpa oss. Jag tänker
på de svenska folkrörelserna och vad de
uträttat och vad vi önskar att de skall
uträtta under kommande år. Jag skulle
kunna räkna upp dem, men det är fullkomligt
onödigt. Vid denna sena timme
skall jag inte rekapitulera vad nykterhetsrörelsen,
idrottsrörelsen, de kristna
samfunden och deras verksamhet samt
fackföreningsrörelsen uträttat i nykterhetsfrämjande
syfte.

Jag tycker bara, herr talman, att det
ur denna synpunkt är litet bekymmersamt,
att Kungi. Maj:t och utskottet gått
in för att sätta en stor del av detta arbete
på svältkost, i varje fall för nästa
budgetår. Man understryker visserligen
— i varje fall från utskottets sida —- att
det inte är fråga om någon permanent
åtgärd. Tvärtom upprepar utskottet sitt
löfte från 1957 om fortsatt ökat stöd så
snart de statsfinansiella möjligheterna
härtill är för handen. Detta måste vi
konstatera med tacksamhet.

Det finns också, herr talman, en annan
ljuspunkt — även herr Engkvist
nämnde om den. Det är den ökning som
herr statsrådet föreslagit på 94 000 kronor.
Det är en tacknämlig och nödvändig
åtgärd. Men vi är också bekymrade
över att dessa pengar inte räcker till
för att genomföra det vi vill utföra och
det som faktiskt behöver utföras för att
vi skall kunna klara arbetet. Jag har en
känsla av att detta är en så viktig fråga,
att vi måste hjälpas åt att klara upp -

gifterna även för det närmaste verksamhetsåret.

Jag skulle nog också vilja säga, att
nykterhetsrörelsens representanter har
försökt att vara blygsamma. Vi har inte
tillnärmelsevis begärt samma summa
som vi lade fram för regeringen i höstas.
Vi har inte ens vågat närma oss det
belopp som skolöverstyrelsen föreslagit.
Vi har, för att dra vårt strå till
stacken i en bekymmersam ekonomisk
kris, skurit ner våra anspråk till den här
nämnda ökningen av 200 000 kronor. Vi
har inte råd med detta heller, säger utskottet.
Vad är det som garanterar, att
vi har bättre råd nästa år? Jag tycker
nog att besparingssynpunkterna skorrar
en aning mot bakgrunden av det
faktum, att vi ändå har spritskatteinkomster
på en och en halv miljard kronor.

Det relevanta i dagens problem, herr
talman, är ju frågan hur nykterhetsarbetet
skall kunna aktiveras i den grad
som läget kräver och som nykterhetsrörelsen
är villig att försöka genomföra.
En mycket stark folkopinion ute i landet
väntar ett krafttag från oss.

Jag ber fördenskull, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen av herr
Sunne m. fl.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Bara några randanmärkningar
till den fråga, bidrag till nykterhetsorganisationer,
som nu behandlas.

Följande kan man betrakta som ostridigt.
Det är ett mycket samhällsgagnande
arbete, som utföres av våra nykterhetsorganisationer.
Vidare kan konstateras,
att det är av stor vikt, att en stark
nykterhetsrörelse kan bistå samhället i
kampen mot alkoholskadorna. Den nya
lagstiftningen om alkoholförsäljning har
i hög grad förändrat det nykterhetspolitiska
läget. Av dessa som det synes mig
ostridiga ting framgår följande: den
aktuella situationen, när det gäller folk -

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14 169

nykterheten och därmed sammanhängande
problem, nödvändiggör en ansenlig
förstärkning av statsanslagen till
nykterhetsrörelsen.

Vad nu gäller frågan om grundbidragen
till organisationerna torde en anslagsökning
vara väl motiverad, om man
tar i sikte den ökade verksamhet, som
praktiskt taget alla nykterhetsorganisationer
kan uppvisa. Olika verksamhetsformer
har visat sig så framgångsrika,
att man har kunnat anteckna en medlemsökning
på över ett halvt hundratusental
ungdomar. Att nu med kraft
genomföra en sådan utbyggnad av verksamheten,
som denna expansion kräver,
är icke lätt. I varje fall saknar nykterhetsorganisationerna
just nu de ekonomiska
förutsättningarna härför. Flera
bevis har tidigare i denna debatt andragits.
Jag tillåter mig därför att blott
hänvisa till dem. Till detta kommer
de speciella bidragen. Man kan inte
nog kraftigt understryka nödvändigheten
av att det förebyggande nykterhetsarbetet
intensifieras och att den
utåtriktade verksamhet som bedrives av
skilda organisationer ges allt tänkbart
stöd.

Herr talman, av den anledningen tilllåter
jag mig att yrka bifall till reservanternas
hemställan.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Kungl. Maj:ts förslag på
denna punkt innebär en anslagshöjning
med 94 000 kronor i förhållande till nuvarande
budgetår, och detta har utskottsmajoriteten
ansett sig kunna tillstyrka.
I övrigt vill jag hänvisa till utskottets
motivering och ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Engkvist begärde emellertid votering,

i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
62 :o) i utskottets utlåtande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 112 ja och
93 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 63—69

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1958/59 till medicinska högskolan
i Umeå m. m.,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid farmaceutiska
institutet,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
beträffande kyrkomusikerorganisationen,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa

170 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Lättnader i kreditrestriktionerna för tryggande av kommunal upplåning

byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1958/59,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1958/59,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal
vid örlogsvarven m. m.,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 81, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
och

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § förordningen den

24 maj 1957 (nr 209) angående skatt å
spritdrycker och vin.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 5

Lättnader i kreditrestriktionerna för
tryggande av kommunal upplåning

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckt motion angående
vissa lättnader i kreditrestriktionerna
för tryggande av kommunal upplåning.

I en inom andra kammaren under nr
93 av herr Senander m. fl. väckt motion,
som hänvisats till bankoutskottets förberedande
handläggning, hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala, att regeringen
för tryggande av erforderlig
kommunal upplåning bör genomföra sådana
lättnader i kreditrestriktionerna
att redan beviljade lånetillstånd kan utnyttjas
samt att kommande ansökningar
om lånetillstånd för angelägna anläggningar
och arbeten snabbt prövas och,
där ansökningarna beviljas, åtgärder
även vidtages för att lånetillstånden
skall kunna utnyttjas».

Utskottet hemställde, att motionen
11:93 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag skall inte fresta
kammarledamöternas tålamod, utan jag
skall fatta mig mycket kort, ehuruväl
det här rör sig om en för kommunerna
mycket betydelsefull fråga.

Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att samtliga hörda remissinstanser
och utskottet medger, att det existerar
stora svårigheter för kommunerna i
avseende på finansieringen av deras
verksamhet. Trots att man gjort detta

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14 171

Lättnader i kreditrestriktionerna för tryggande av kommunal upplåning

erkännande, har man ändå lyckats med
konststycket att få fram ett avslagsyrkande.
Då jag finner detta avslagsyrkande
absolut oberättigat och omotiverat,
ber jag få yrka bifall till den av
oss avgivna motionen.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Vad herr Senander nyss
anfört beträffande remissinstanserna
och det som utskottet skrivit är i sak
riktigt. Vi har sagt i utskottets utlåtande,
att de besvärligheter som angivits i
motionen verkligen föreligger för våra
kommuner, men vi ifrågasätter starkt
att de svårigheterna kan avhjälpas
med de åtgärder motionärerna föreslagit.

Om vi nu har en restriktiv politik på
det ekonomiska området, så är ju den
föranledd av att de investeringar man
önskar göra på alla områden är för
stora i förhållande till tillgängliga sparmedel,
och det är väl självklart, att om
vi vidtar lättnader på ett avsnitt i samhällslivet,
så måste det komma att återverka
på andra områden. I motionen
har man anfört den arbetslöshet vi för
närvarande har, men om vi för över
mera pengar på den kommunala sektorn
för att avhjälpa den arbetslösheten, så
måste det återverka på de ekonomiska
förhållandena inom det privata näringslivet.
Såvitt jag förstår skulle därför en
sådan åtgärd snarare förvärra än förbättra
förhållandena.

Vidare sägs i motionen, att Kungl.
Maj:t har givit kommunerna tillstånd att
uppta lån, men att kommunerna trots
detta inte får låna några pengar, därför
att förutsättningarna saknas. Motionärerna
önskar därför få den ändringen
vidtagen, att i och med att Kungl. Maj :t
ger tillstånd att låna, så skall möjligheter
också beredas kommunerna att verkligen
få låna pengar. Men därest vi förfar
på det sättet, innebär ju det att
Kungl. Maj:t ger anvisning på de penninginstitut,
där man kan hämta de
pengar man fått tillstånd att låna, och

om Kungl. Maj:t då inte kan ge någon
sådan anvisning, så får vederbörande
ju bara än större anledning att gräla på
regeringen. Jag kan inte förstå vad en
dylik anordning skulle kunna medföra
för förbättring. Om en kommun söker
lån och man säger nej i kanslihuset,
eller om kommunen får tillstånd att låna
men banken säger nej, så befinner sig
ju låntagaren i samma bekymmersamma
läge, eftersom han inte kan få några
medel till det, som han önskade låna
pengar till.

Jag tycker därför inte det är riktigt
att förutsätta, att man får en lättnad,
om Kungl. Maj :t ger anvisning på var
man kan hämta ut lånen, eftersom det
ju är bristen på pengar som föranleder
det läge vi nu befinner oss i.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag kan inte godkänna
det resonemang, som herr Sköldin har
fört, trots att han tillhör ett vad man
kallar sakkunnigt utskott på detta område.
De åtgärder, som vi kritiserat i
motionen och vilken kritik herr Sköldin
här själv har erkänt vara riktig, har
vidtagits i syfte att dämpa en högkonjunktur.
Nu har vi inte längre högkonjunktur,
utan nu kan vi notera en avmattning
i konjunkturerna med åtföljande
icke obetydlig arbetslöshet. Då ställer
vi frågan: Varför uppehåller man
under sådana förhållanden dessa besvärliga
kreditrestriktioner, som inte
minst drabbar kommunerna i deras
verksamhet och som till och med föranlett
Svenska stadsförbundet att konstatera,
att kommunerna bär mycket
svårt att utföra sina nödvändiga uppgifter? Vad

sedan lånetillståndet och långivningen
beträffar förstår jag inte heller
resonemanget från herr Sköldins sida.
Det är väl regeringen, som har kontrollen
över kreditgivningen över huvud ta -

172 Nr 14

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Lättnader i kreditrestriktionerna för

get, och det är den som utformat den
ekonomiska politiken med alla kreditrestriktionerna.
Om den ger lånetillstånd
—- vilket skett på ansenliga belopp
bl. a. till Stockholm och Göteborg
— bör den väl också kunna se till att
kommunerna kan få pengarna exempelvis
i riksbanken. Den bör ju kunna
försträcka kommunerna med det erforderliga
kapitalet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogos vart för sig bankoutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående hotellnäringens kreditproblem,

nr 21, angående anslutning av HSB:s
sparverksamhet till ungdomens lonsparande,
och

nr 22, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående ändrad
lydelse av § 31, mom. 1 bankoreglementet.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 7

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på
enhetsskolans högstadium m. m. jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1958/59 till lärarutbildningskurser
för läroverksingenjörer m. m.,
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder
för den ekonomiska förvaltningen av

tryggande av kommunal upplåning

de allmänna läroverken m. in., jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa följdfrågor
i anledning av skolstyrelsereformen
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garanti för krediter
till Uddevallavarvet Aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i
vad avser finansdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 92, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis
väckt förslag om höjning av avgiften för
kompetensprov för körkort;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner angående
restitution av skatt å bensin, som förbrukas
vid användning av motorredskap
i skogsbruket;

tredje lagutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av motioner om införande
av ett rättsinstitut innebärande äganderätt
till lägenheter; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 17,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för upprustning
av landsbygdens elektriska distributionsnät,
m. m.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 21 maj 1954 (nr 296)
angående ändring i lagen den 6 juni
1930 (nr 259) om församlingsstyrelse,
m. m.;

från bevillningsutskottet:
nr 185, i anledning av väckta motio -

Onsdagen den 16 april 1958 em.

Nr 14 173

ner angående den skattefria försäljningen
av skattebelagda varor i öresundstrafiken;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Byggnadsarbeten
vid veterinärhögskolan jämte i
ämnet väckta motioner.

Härefter anmäldes och godkändes
konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 189, till Konungen,
i anledning av väckt motion angående
lagändringar i syfte att möjliggöra kostnadsfritt
tillhandahållande åt politiska
partier av s. k. äktamakekuvert vid vissa
allmänna val.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 188, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1958/59 till folkskoleväsendet,
folkbildningsåtgärder m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes
första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om för -

verkande av alkoholhaltiga drycker
m. m.; och

nr 191, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 23 kap. 7 § rättegångsbalken.

§ 9

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till

Riksdagens Andra Kammare

Jag får härmed avsäga mig uppdraget
som suppleant i Riksbanksfullmäktige.

Stockholm den 16 april 1958
Fridolf Thapper

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att med anledning av
denna avsägelse val av en suppleant i
riksbanken i stället för den sålunda avgångne
skulle i föreskriven ordning anställas.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.29 på natten.

In fidem
Gunnar Britth