Tisdagen den 14 november. Sid (Riksdagens protokoll 1950:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 29

11—15 november.

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 november. Sid.

Svar på fråga av herr Näsgård om framläggande av proposition ang.

skattefria investeringsfonder för skogsbruket ................ 4

Onsdagen den 15 november.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m........... 7

Lagförslag om rätt till fiske m. m............................. 38

Strandägares jakträtt å allmänt vatten .......................... 46

Tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner .................... 52

Ändringar i utskiftningsbeskattningen m. m..................... 57

Höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m............. 60

Interpellationer:

av herr Velander ang. avdragsrätten vid beskattning inom olika

kommuner .............................................. 77

av herr Mannerskanlz om vidgad rätt till änkepension m. m. 79

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 15 november.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. förslag till lag om gräns

mot allmänt vattenområde, m. in............................. 7

— nr 23, ang. förslag till lag om rätt till fiske, m. m............. 38

—- nr 24, ang. ändring i lagen om delning av jord å landet, m. in.. . 46

— nr 25, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen om rätt till jakt ...... 46

1 Förslå kammarens jirotokoll 1950. Nr 29.

Nr 29.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 194, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret
1950/51 (allmänna principfrågor) .................. 51

— nr 195, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 (justitiedepartementet)
........................................ 51

—• nr 196, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 (försvarsdepartementet)
...................................... 51

— nr 197, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 (socialdepartementet)
........................................ 51

— nr 198, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 (kommunikationsdepartementet)
................................ 51

— nr 199 ang. allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 (finansdepartementet)
........................................ 51

—• nr 200 ang. allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 (ecklesiastikdepartementet)
...................................... 51

— nr 201, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 (handelsdepartementet)
........................................ 51

—• nr 202, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 (inrikesdopartementet)
........................................ 51

— nr 203, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 (statens
allmänna fastighetsfond och försvarets fastighetsfond) .... 51

— nr 204, ang. tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner ...... 52

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. ändring i förordningen

om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags
tillgångar, m. m....................................... 57

— nr 63, om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen ang. omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker, m. m......... 60

Lördagen den 11 november 1950.

Nr 29.

Lördagen den 11 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition
nr 257, angående godkännande
av Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående upprättande av en
europeisk betalningsunion.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 194, i anledning av vissa i Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51 behandlade
allmänna principfrågor;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser staterna för statens
allmänna fastighetsfond och försvarets
fastighetsfond; samt

nr 204, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tillfälliga tillägg å
vissa löner och pensioner jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags och solidariska
bankbolags tillgångar, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskiinkningsskatt
å spritdrycker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om gräns mot allmänt vattenområde,

Nr 29.

Tisdagen den 14 november 1950.

Om framläggande av proposition ang. skattefria investeringsfonder för skogsbruket.

m. in., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

23, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt till fiske, m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. m.;
samt

nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt, dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 14 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 8 och
den 11 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 15 t. o. m. 24 november
för deltagande i Europarådets session i
Strasbourg.

Stockholm den 13 november 1950.

Bengt Elmgren.

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

På grund av sjukdom får jag vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
till och med utgången av denna
månad.

Örebro den 13 november 1950.

Rob. Krugel.

Att riksdagsman Robert Krugel, Sköllersta,
som för närvarande vårdas å härvarande
lasaretts öronavdelning, på
grund av sjukdom är oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet t. o. m. innevarande
månads utgång intygas härmed.

Örebro den 13 november 1950.

R. Selldén,
Lasarettsläkare.

Även den av herr Krugel sökta ledigheten
beviljades.

Om framläggande av proposition ang.
skattefria investeringsfonder för
skogsbruket.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Näsgård till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
framställt följande fråga: »Kommer
proposition om skattefria investeringsfonder
för skogsbruket att föreläggas
nästa års riksdag?».

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga, er -

Tisdagen den 14 november 1950.

Nr 29.

Om framläggande av proposition ang. skattefria investeringsfonder för skogsbruket.

höll ordet och anförde: Herr talman!
Herr Näsgård har till mig riktat följande
fråga:

Kommer proposition om skattefria investeringsfonder
för skogsbruket att föreläggas
nästa års riksdag?

I anledning härav vill jag erinra om
att såväl 1947 som 1948 års bevillningsutskott
uttalat, att frågan om investeringsfonder
för skogsbruket borde upptagas
efter det ifrågasatt lagstiftning angående
taxering av jordbrukare enligt
bokföringsmässiga grunder blivit genomförd.
Min företrädare som finansminister
har i interpellationssvar förra
året anslutit sig till denna uppfattning.
Jag anser mig icke för egen del ha anledning
att intaga någon annan ståndpunkt
i frågan.

Spörsmålet om taxering av jordbrukare
enligt bokföringsmässiga grunder
har varit aktuellt ganska länge inom finansdepartementet.
Ärendet har emellertid
ett par gånger måst läggas å sido
till förmån för andra lagstiftningsfrågor,
som till följd av växlingar i det ekonomiska
läget varit mera brådskande. Å
en nyligen upprättad preliminär förteckning
över propositioner, avsedda
att framläggas för 1951 års riksdag, är
ärendet upptaget endast såsom »eventuell»
proposition.

Vid nu angivna förhållanden kan frågan
om eventuella investeringsfonder
för skogsbruket icke förväntas bliva föremål
för proposition till nästa års riksdag.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
finansdepartementet för att jag så
snabbt fått svar på min fråga och även
fått del av svaret i förväg.

Jag beklagar, att svaret än en gång
har blivit negativt, och jag måste rätta
herr statsrådet på en punkt, nämligen
i fråga om 1947 års bevillningsutskotts
betänkande nr 20. Det är riktigt att utskottet
sade, att frågan om investeringsfonder
inte skulle kunna upptagas till
behandling, förrän bestämmelser om
bokföringsskyldighet för jordbruket ge -

nomförts. Det förvånar mig dock alt
detta ännu en gång anföres isolerat.
Jag har nämligen redan vid ett tillfälle,
för mer än två år sedan, här i riksdagen
påpekat att bevillningsutskottet i
sitt betänkande omedelbart fortsatte:
»Vad särskilt angår investeringsfond för
skogsbruk bör enligt utskottets mening,
oberoende av om en lagstiftning angående
bokföringsskyldighet kommer till
stånd eller ej, undersökas, huruvida
skogsägare skulle kunna beredas möjlighet
att hos vederbörande skogsvårdsstyrelse
deponera viss del av inkomsten
av skogsbruk för framtida användning
till skogsvårdande åtgärder.» Jag har
talat med framstående skatteexperter,
som äro av den uppfattningen att denna
fråga för skogsbrukets vidkommande
bör kunna ordnas genom spärrkonton
av ett eller annat slag. Kontrollen är
inte särskilt invecklad. När det gäller
själva jordbruksdriften vill jag inte förneka
att det kan vara rimligt att spörsmålet
om investeringsfonderna sammankopplas
med frågan om taxering enligt
bokföringsmässiga grunder. Men jag vågar
fortfarande bestrida, att det skulle
vara nödvändigt när det gäller skogsbruket.

Denna fråga är av mycket stor vikt
för skogsvården i landet. Det förefaller
mig, som om finansdepartementet skulle
vara av den åsikten, att det här är
fråga om någon särskild förmån för
skogsägarna. Så är det faktiskt inte,
utan det är skogsvården som skulle ha
nytta av att skogsägarna skulle få möjlighet
att utföra avdragsgilla skogsvårdsarbeten
de år det går att skaffa
arbetskraft, oberoende av när inkomsten
har tagits. Jag tycker för min del,
att det borde ha varit ett utomordentligt
tillfälle för regeringen att just i år
ordna dessa investeringsfonder i samband
med exportavgifterna för skogsprodukter.
De fylla ju delvis samma ändamål.

Jag skall, herr talman, inskränka mitt
anförande till detta, eftersom det nu endast
gäller en enkel fråga, som inte bör
föranleda någon vidlyftigare debatt.
Men jag måste ännu eu gång beklaga,

6 Nr 29. Tisdagen den 14 november 1950.

Om framläggande av proposition ang. skattefria investeringsfonder för skogsbruket.

att denna viktiga fråga ånyo har skjutits
på framtiden.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill endast, i anledning av herr Näsgårds
yttrande att mitt svar skulle innehålla
en felaktighet, fästa uppmärksamheten
på att den framställda frågan
gäller, huruvida proposition om skattefria
investeringsfonder kommer att
framläggas. Herr Näsgård har däremot
icke frågat mig rörande skattefria
spärrkontoavsättningar.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Det kan
ju hända att jag inte är så styv i terminologien,
men bevillningsutskottet kallar
faktiskt i sitt betänkande nr 26/1947
dessa spärrkonton investeringsfond för
skogsbruk.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
257, angående godkännande av Sveriges
anslutning till en överenskommelse angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 194—204, bevillningsutskottets
betänkanden nr 62
och 63 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 22—25.

På framställning av herr talmannen
beslöts att tredje lagutskottets utlåtanden
nr 22—25 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition
nr 258, angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Fru Lindström och herr Hällgren anmälde,
att de den 10 respektive den 15
innevarande månad åter infunnit sig vid
riksdagen.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 258, angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, m. m.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om gräns mot allmänt vattenområde,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 januari 1950 dagtecknad
proposition, nr 59, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om gräns mot allmänt vattenområde;
samt

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt
m. m.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fjorton
i anledning av densamma vid vårsessionen
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 355 av herr Gränebo m. fl.,
nr 357 av herr Lundqvist m. fl.,
nr 359 av herr Spetz,
nr 360 av herr Arrhén och fru Svenson
samt

nr 366 av herr Mannerskantz m. fl.;
ävensom

inom andra kammaren:
nr 423 av herr Lundberg,
nr 425 av herr Staxäng m. fl.,
nr 427 av herr Sundström m. fl.,
nr 428 av herr Sundström m. fl.,
nr 429 av herr Hseggblom m. fl.,
nr 430 av herr Heeggblom,
nr 431 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.,

nr 437 av herr Boman i Stafsund
m. fl. samt

nr 445 av herr Utbult m. fl.

Vid höstsessionens början hade i frågan
väckts ytterligare fyra motioner,
vilka utskottet även behandlat, nämligen inom

första kammaren:

nr 523 av herr Spetz samt

nr 525 av herr Sundberg; ävensom

inom andra kammaren:

nr 623 av herr Holmberg m. fl. samt

nr 624 av herr Nordkvist m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring, att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda lagförslagen — måtte
för sin del antaga under punkten införda
förslag till

1) lag om gräns mot allmänt vattenområde; 2)

lag om ersättning för mistad fiskerätt
m. m.;

B) att motionerna I: 355, 357, 359, 360,
366, 523 och 525 samt 11:423, 425, 427
—431, 437, 445, 623 och 624, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom utskottets
hemställan under A), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Förslaget till lag om gräns mot allmänt
vattenområde var i nedan angivna
delar så lydande:

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 §.

Vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fastigheterna
(enskilt vatten).

2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet

1. allt vatten inom trehundra meter
från fastlandet eller från ö eller holme
av minst etthundra meters längd ävensom,
på de ställen där den stranden följande
kurvan för högst tre meters djup
går längre ut, allt vatten inom denna
djupkurva;

2. allt vatten, som saknar förbindelse
med öppna havet av större bredd än en
kilometer räknat från fastlandet eller
från ö eller holme av minst etthundra
meters längd, dock med den inskränkningen
att ej på grund härav skall till
fastigheterna hänföras vatten vid ö eller
holme vilken från fastlandet helt skiljes
av vatten med sådan förbindelse; samt

3. allt vatten, som har förbindelse med
öppna havet allenast över vatten som
enligt 1 eller 2 tillhör fastigheterna.

4 §.

I annat vattenområde än havet finnes
allmänt vatten allenast i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
Angående dessa sjöar äge vad i 1 och
2 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet
1. allt vatten inom trehundra meter
från fastlandet eller från ö av minst etthundra
meters längd ävensom, på de
ställen där den stranden följande kurvan
för högst tre meters djup går längre
ut, allt vatten inom denna djupkurva;
samt

2. allt vatten, som bär förbindelse med
öppna havet allenast över vatten som nu
sagts.

3 §.

Vid rikets östra och södra kuster från
gränsen mot Finland till Listershuvud i
Blekinge hänföres till fastigheterna tilllika
allt vatten, som väl har annan förbindelse
med öppna havet än i 2 § 2
angives men ej av större bredd än en
kilometer räknat från fastlandet eller
från ö av minst etthundra meters längd.

Denna bestämmelse skall dock ej äga
tillämpning beträffande vatten vid Gotland
eller Öland eller vid andra öar,
vilka från fastlandet helt skiljas av vatten
som har förbindelse med öppna havet
av större bredd än en kilometer räknat
på sätt i första stycket sägs.

5 §•

I annat vattenområde än havet finnes
allmänt vatten allenast i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
Angående dessa sjöar äge vad i 1—3 §§
är stadgat motsvarande tillämpning.

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

Slutbestämmelserna. skall dock det nytillkomna vattenområ -

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

Vid tillämpning av denna lag skall den
omständigheten att visst område redovisas
i bihang till fastighetsregister för
stad eller samhälle icke utgöra hinder
mot att området anses ingå i fastigheterna.

Har vattenområde delats före den 1 januari
1951 och kommer enligt denna lag
att till skifteslaget hänföras ytterligare
vattenområde, skall detta anses delat
mellan de ägolotter, som ligga vid stranden,
efter de i 12 kap. 4 § jordabalken
angivna grunderna; skedde den tidigare
delningen efter väsentligen annan grund,

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits 1)

av herrar Eskilsson och Larsson i
Karlstad, vilka på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte för sin del
antaga 2 § förslaget till lag om gräns
mot allmänt vattenområde i följande lydelse: Till

fastigheterna hänföres i havet

1. allt vatten inom trehundra meter
från fastlandet eller från ö vilken utgör
fastighet eller del därav ävensom, på de
ställen där den stranden följande kurvan
för högst tre meters djup går längre ut,
allt vatten inom denna djupkurva; samt

2. allt vatten, som har förbindelse med
öppna havet allenast över vatten som nu
sagts.

2) av herrar Nils A. Larsson, Andersson
i Mölndal och Utbult, vilka av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte för sin del

dels antaga 2—4 och 6 §§ förslaget till
lag om gräns mot allmänt vattenområde
i följande lydelse:

2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet allt
vatten inom trehundra meter från fastlandet
eller från ö av minst etthundra
meters längd ävensom, på de ställen där
den stranden följande kurvan för högst

det anses delat mellan de ägolotter, vilkas
vattenområden gränsa däremot, så
att till varje ägolott hör den del därav,
som är närmast ägolottens vattenområde.
Utan hinder av vad nu stadgats skall vid
gränsbestämning företagas den jämkning,
som prövas erforderlig för att erhålla
lämplig sträckning å gräns eller för att
förhindra att ägolott avskäres från allmänt
vattenområde.

Om ersättning av statsmedel med anledning
av att vattenområde, som jämlikt
dom eller annan särskild rättsgrund
tillkommit fastigheterna eller eljest enligt
äldre rätt ansetts tillhöra dessa, till
följd av nya lagen frångår fastigheterna,
är särskilt stadgat.

tre meters djup går längre ut, allt vatten
inom denna djupkurva.

3 §.

Vid rikets östra och södra kuster från
gränsen mot Finland till Listershuvud i
Blekinge hänföres till fastigheterna tilllika
allt vatten, som saknar förbindelse
med öppna havet, av större bredd än en
kilometer, räknat från fastlandet eller
från ö av minst etthundra meters längd.

4 §.

Vid rikets östra och södra kuster från
gränsen mot Finland till Listershuvud
i Blekinge hänföres till fastigheterna
dessutom allt vatten, som har förbindelse
med öppna havet allenast över vatten
som enligt 2 eller 3 § tillhör fastigheterna.

G §.

I annat vattenområde än havet finnes
allmänt vatten allenast i Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Angående
dessa sjöar äge vad i 1—4 §§ är
stadgat motsvarande tillämpning.

dels ock med den ändrade beteckningen
5 och 7—9 §§ antaga de av utskottet
föreslagna 4 och G—8 §§ samma lag;

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

3) av herrar Werner, Eskilsson, Ivar
Nilzon, Andersson i Dunker och Larsson
i Karlstad, vilka på anförda skäl
hemställt, utom annat, att riksdagen
måtte för sin del antaga slutbestämmelserna
i förslaget till lag om gräns mot
allmänt vattenområde i följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

Vid tillämpning---(lika med utskottet)
--— i fastigheterna.

Har vattenområde delats före den 1
januari 1953 och kommer enligt denna
lag att till skifteslaget hänföras ytterligare
vattenområde, skall detta anses
delat mellan de ägolotter, som ligga vid
stranden, efter de i 12 kap. 4 § jordabalken
angivna grunderna; skedde den
tidigare delningen efter väsentligen annan
grund, skall dock det nytillkomna
vattenområdet anses delat mellan de
ägolotter, vilkas vattenområden gränsa
däremot, så att till varje ägolott hör den
del därav, som är närmast ägolottens
vattenområde. Utan hinder av vad nu
stadgats skall vid gränsbestämning företagas
den jämkning, som prövas erforderlig
för att erhålla lämplig sträckning
å gräns eller för att förhindra att ägolott
avskäres från allmänt vattenområde.

Om ersättning — ---(lika med utskottet)
---särskilt stadgat.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I avseende
å föredragningen av tredje lagutskottets
utlåtande nr 22 hemställes,
att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att de av utskottet tillstyrkta lagförslagen
föredragas vart för sig, det
första paragrafvis med slutbestämmelser,
ingress och rubrik sist, varefter och
sedan båda lagförslagen blivit genomgångna,
utskottets hemställan föredradrages; att

vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet
samt, i den mån så finnes påkallat, även
utskottets utlåtanden nr 23 och 24;

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse något av lagförslagen
kommer att helt eller delvis återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt
att vid ärendets förnyade behandling i
avseende å de delar, som blivit med eller
utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar; samt

att utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
vidtaga sådana ändringar, som påkallas
av kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets under 1 framställda förslag
till lag om gräns mot allmänt vattenområde.

1 §■

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Huvudpunkten
i det stora lagkomplex, som
nu förelagts riksdagen genom fyra utlåtanden
från tredje lagutskottet, ligger
i fiskelagen. En fiskelag har begärts av
riksdagen redan för bortåt ett tiotal år
sedan, och det lagförslag, som nu framlägges,
är resultatet av ett ingående arbete.
Diskussionen såväl i pressen som
även inom utskottet har emellertid väsentligen
rört sig om den lag, som likaledes
framlagts i detta sammanhang och
som närmast i det nu förevarande utlåtandet
är under kammarens behandling,
nämligen det lagförslag som gäller
frågan om nya gränser för fastigheterna
ute vid saltsjön och kring de större sjöarna
i riket. Jag skall tillåta mig att i
det följande beröra denna lag, då jag
tror, att det är åtskilligt där, som kanske
behöver belysas litet närmare.

Det är till att börja med fullständigt
klart, att enligt svensk rätt vattenområde
är föremål för äganderätt, och det
är likaledes klart, att dylik äganderätt
finnes såväl till vattenområdena inne i
landet, med undantag av i de större sjöarna,
som i skärgården och vid havs -

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

kusten. Men det är inte klart, huru långt
ut äganderätten sträcker sig i vissa fall,
nämligen just i de stora sjöarna och vid
havskusten, samt dessutom hur långt ut
äganderätten sträcker sig omkring öarna
i skärgården. Allt vatten — det tror
jag man kan säga är ostridigt — som
ligger inomskärs, är enskilt, men å
andra sidan är det inte klart, huru långt
ut de vatten, som omfattas av begreppet
»inomskärs» sträcka sig, d. v. s. var
det område, som man betecknar som
utomskärs, börjar.

För bedömande av de nuvarande reglerna
måste vi delvis gå så långt tillbaka
som till en författning från år
1766. År 1921 försökte man få fram nya
regler. Det var i en proposition, som
framlades av den ämbetsmannaregering,
som då satt. Målet för propositionen var
att fastslå det rättsläge, som man ansåg
finnas, och att föra in detta i en ny lag.
Propositionen föll och jag anser för min
del, att detta var riktigt, därför att så
som den var skriven svårigheterna blevo
lika stora som förut. Man kan uttrycka
detta så, att propositionen ville i en ny
lag föra över de svårigheter, som redan
funnos i den gamla lagstiftningen. För
domaren, som har att behandla dessa
frågor, och för allmänheten, som måste
rätta sig efter lagstiftningen, skulle det
bli lika svårt som det var förut.

Nu går man en annan väg: man utgår
liksom förut från det gällande rättsläget,
men man försöker att så att säga normalisera
reglerna. Man drar nya gränser
omkring vattnet utmed havskusten,
där den enskilda äganderätten slutar,
och likaledes nya gränser i vattnen i
de stora sjöarna just där den enskilda
äganderätten skall sluta. Likaledes försöker
man att dra en gräns för var det
område slutar, som omfattas av begreppet
inomskärs. Man försöker att skapa
sådana linjer, som äro praktiskt tilllämpliga,
och att, utan att göra våld på
de historiskt givna förhållandena, få
fram regler, som allmänheten skall kunna
tillämpa. Vid denna gränsdragning
liar man som kammarens ledamöter
känna till kommit fram till följande resultat.

I stället för att, såsom det nu anses,
vid havet äganderättsgränsen går 180
meter ifrån stadigt djup av 2 meter,
skall den gå 300 meter ifrån land. Det
torde bli ungefär samma sak som enligt
den nuvarande lagen. Men det är utan
vidare klart, hur mycket lättare det
kommer att bli att då man är ute på
havet bestämma om man är på allmänt
eller enskilt vatten, då man får ta gränsen
från land än då man måste ta den
från en punkt, som ligger två meter under
vattenytan.

Likaledes försöker man att ersätta
den gamla regeln om att allt vatten,
som ligger »inomskärs», skall vara enskilt,
med andra regler. Det är detta
sista, som man gör genom den s. k. kilometerregeln
och den s. k. enklavregeln.
Vid genomförandet av dessa regler skola
enskilda få vissa vattenområden, som
onekligen äro betydande — jag tänker
på Kanholmsfjärden och på Jungfrufjärden
i Stockholms skärgård och likaså
på vissa områden vid västkusten.
Men man får inte glömma det förhållandet,
att dessa vattenområden redan
enligt gällande rätt tillhöra de enskilda.
Jag tror för övrigt att den ekonomiska
betydelsen härav är utomordentligt liten,
och särskilt är detta fallet på västkusten,
där enligt den fiskelag, som nu
också framlägges, fisket skall vara fritt
även i de vattenområden, som det här
är fråga om. Vi få emellertid för västkustens
del tillfälle att debattera dessa
förhållanden närmare litet senare, eftersom
därom finnes en särskild motion.

Om man på detta sätt normaliserar
en gräns, så måste naturligen resultatet
bli, att man på vissa punkter ger de
enskilda något mer iin de haft förut och
på andra punkter tar något ifrån dem.
Det är särskilt detta sista, som liar varit
föremål för uppmärksamhet.

Beräffande ostkusten har genomförandet
av de nya reglerna blivit särskilt
svårt, diirför att man med enklavregeln
och kilometerregeln skulle i vissa fall
komma att inskränka väsentligt på de
områden, som nu anses ligga inomskärs
och som alltså enligt gällande lagstiftning
tillhöra de enskilda. Det är därför

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagforslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m

som vissa ändringar för ostkustens del
ha gjorts i enklavregeln och i kilometerregeln,
och det är därför som man har
infört vissa särbestämmelser beträffande
vattnen vid mynningen av Torne älv
och likaledes beträffande vattnen utanför
Kalmar län. Det är också det förhållandet,
att man genom de nya reglerna
skulle inskränka på det vatten, som tidigare
ansetts ligga inomskärs och alltså
tillhöra enskilda, som låg bakom den
riksbekanta aktionen från Runnö- och
\ållöbornas sida. Där ville man inte underkasta
sig en dylik inskränkning och
ta den ersättning, som staten bjuder;
man ville hellre ha kvar sina fiskevatten.
Ersättning måste givetvis lämnas i
de fall, då det kan styrkas, att enskilda
komma att mista vatten. Utskottet har
beträffande Runnö och Vållö gjort en
justering i Kungl. Maj:ts förslag, vilken
jag hoppas skall kunna godkännas av
alla parter.

På en punkt har man emellertid i den
kungl. propositionen gjort en klar förändring
av den gällande rätten. Denna
förändring avser de yttersta skärgårdarna,
alltså sådana skärgårdar, som inte
befinna sig innanför kilometerlinjen eller
den linje, som bildas enligt enldavregeln,
alltså innanför den linje som ersatt
den, som man tidigare uppdragit
såsom inomskärslinje.

Beträffande dessa områden har det
sagts, att vattnet kring en sådan ö, som
inte når upp till 100 meters längd, inte
skall anses som enskilt fiskevatten. Orsakerna
till denna regel ha varit flera.
Det har ansetts oriktigt, att varje landbildning
därute i havet, hur liten den
än är, skulle medföra rätt till enskilt
vatten. Om man hade den regeln, skulle
betydande områden i havet, som nu äro
allmänna vatten, bli enskilda. Detta är
närmare utvecklat i den kungl. propositionen
och i utskottets utlåtande. För
min del har jag varit mycket betänksam
just på denna punkt beträffande Stockholms
län. Där har det gjort sig gällande
en mycket stark opposition från skärgårdsbornas
sida. Emellertid har jag ändå
anslutit mig till den kungl. propositionen
på denna punkt. Den lösning,

som propositionen ger, har utarbetats
av fiskerättskommittén, den har tillstyrkts
av lagberedningen, av Stockholms
länsstyrelse, av lantbruksstyrelsen
och av fiskeriintendenten i Österhavets
distrikt, som har avgivit ett yttrande,
vilket finnes refererat i propositionen.
Vidare torde ändringen inte ha så stor
betydelse som det gjorts gällande; detta
därför, att redan i gällande fiskelag står,
att varje svensk medborgare har rätt till
fiske med krok eller rev å djup i yttre
skärgården och i havsbandet. Denna bestämmelse
gör givetvis att den enskilda
fiskerätten omkring dessa långt ut belägna
småöar är av mindre betydelse än
den skulle vara, om det gällde fiskerätt
innanför den linje, som nu kommer att
ersätta den linje, som fordom ansågs
vara gränsen mellan inomskärsområde
och utomskärsområde.

Befolkningen har emellertid gjort gällande
att olägenheter skulle uppstå även
i andra hänseenden. Det har anförts,
att då nu lagen direkt säger, att man
skall få rätt att fiska vid dessa småöar,
folk kommer att gå i land på dem mer
än eljest, skräpa ner och störa sjöfågeln
vid dess häckning, bedriva rovfiske och
så vidare. Jag tror att farhågorna i detta
hänseende äro överdrivna. Dessa farhågor
göra sig i varje fall med lika stort
skäl gällande beträffande de inre skärgårdarna,
där allt vatten är enskilt, och
kunna motverkas genom åtgärder, som
myndigheterna kunna vidtaga t. ex. genom
ändringar av jakttiderna, genom
uppsikt över vattenområdena o. s. v.

Jag tillåter mig emellertid, herr talman,
att i detta sammanhang mycket
starkt stryka under vad tredje lagutskottet
har sagt i sitt utlåtande, att utskottet
förusätter, »att statsmakterna, oberoende
av hur äganderättsgränsen bestämmes,
uppmärksamt följa utvecklingen i
här antydda hänseenden» — det var just
dem jag nyss antydde — »och, om så
erfordras, vidtaga lämpliga motåtgärder».
Just de yttre skärgårdarnas problem
äro sådana, som statsmakterna böra
följa med mycket stark noggrannhet.

Innan jag slutar, kanske jag får säga
en sak till. Den nya lagstiftningen utmärkes
alltså av försöket att på det gäl -

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

ländes grund skapa nya och enkla regler.
Men på en punkt har man inte kunnat
gripa in; det kommer fortfarande att
bli lika svårt som nu att avgöra, vilken
som är ägare till vattnet utanför en by,
som är skiftad. Denna fråga, huruvida
vattnet utanför en by, som är skiftad,
tillhör fastigheter, som ligga vid strand,
eller tillhör samtliga fastigheter i byn,
har varit föremål för utomordentligt
många avgöranden i högsta instans, och
att den svenska rätten är så oklar på
denna punkt, har åstadkommit mycket
stor försening beträffande utbyggandet
av våra vattenfall. Denna fråga ger sig
emellertid den lagstiftning inte i kast
med, som vi ha på kamrarnas bord. Den
har inte kunnat göra det, därför att hela
frågan troligen inte kan lösas på lagstiftningens
väg. Men jag har velat stryka
under, att man fortfarande får dras
med olägenheterna av att vattenrättsförhållandena
inte äro klara inom gamla
skiftade byar.

Jag tillåter mig, herr talman, att efter
vad jag nu har sagt tillstyrka bifall till
utskottets förslag i nu berörda delar.

Herr ESKILSSON: Herr talman! När
tredje lagutskottets ordförande, professor
Holmbäck, för ungefär 14 dagar sedan
inom utskottet slutgiltigt klubbfäste
det förslag, som kammaren i dag skall
behandla, yttrade han bland annat, att
han aldrig under sin tid hade varit med
om ett lagstiftningsarbete, som hade tagit
så lång tid och där så många olika
meningar hade gjort sig gällande.

För en lekman är det ju svårt att avgöra,
huruvida detta varit ett särskilt
besvärligt lagstiftningsarbete, men visst
är det sant, att behandlingen av fiskelagarna
tagit mycket lång tid för utskottet,
och nog ha många olika meningar
där gjort sig gällande. Detta bottnar naturligtvis
ytterst i den omständigheten,
att så olika förhållanden råda utefter
vårt lands långa kuster och att det finnes
så många olika lokala önskemål och
sedvänjor. Härom vittnar icke minst den
långa rad av motioner som finnes redovisad
i de båda utskottsutlåtanden, som

avse fiskelagstiftningen, och därom vittna
också alla de uppvaktningar, som ha
förekommit inför tredje lagutskottet i
denna fråga.

Efter alla långa diskussioner både i
våras och nu under höstriksdagen har
emellertid utskottet kommit fram till ett
utlåtande, som i huvudsak omfattas av
samtliga utskottsledamöter. Det torde
emellertid vara känt för flertalet av kammarens
ledamöter, att detta utlåtande
delvis är resultatet av kompromisser inom
utskottet, kompromisser där en
grupp inom utskottet har fått frånträda
sin uppfattning i vissa avseenden mot
att en annan grupp gjort ett tillmötesgående
i andra detaljer. En sådan lösning
av en lagstiftningsfråga är naturligtvis
inte någon idealisk lösning. Lagbestämmelser
böra givetvis först och
främst vara grundade på sitt sakliga innehåll
och inte på en avvägning mellan
olika intressen, som kunna göra sig gällande
inom olika delar av landet. Men
det är naturligtvis å andra sidan även
önskvärt, att ett lagförslag, som kommer
fram inför riksdagen, bakom sig har
största möjliga majoritet och att det icke
är försett med alltför många reservationer.
Om så skulle vara fallet och om
majoriteten och minoriteten inom utskottet
äro ungefär jämstarka, kan ju
resultatet här i riksdagen bli ganska
slumpartat. Beträffande den ena paragrafen
kanske utskottsförslaget skulle
segra, beträffande den andra reservationen,
och då bleve slutresultatet ganska
egendomligt.

För att undgå ett sådant lotteri har
utskottet strävat efter enighet, och från
högerledamöternas sida ha vi medverkat
till detta, även om det i ett par fall har
skett utan någon större entusiasm. Men
i några detaljfrågor ha vi inte kunnat
följa majoriteten utan reserverat oss, och
det är nu min mening att med några
ord utveckla vår ståndpunkt i dessa
frågor.

Den första invändningen gäller den
fråga, som utskottets ordförande sist talade
om, nämligen frågan, hur stor landbildning
ute i havet eller i de stora insjöarna
som skall medföra eget s. k.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vatten
strandvatten enligt 2 § gränslagen, d. v. s.
enskilt vatten på ett avstånd av 300 meter
från strandlinjen. Såväl i ipropositionen
som i utskottets utlåtande betonas,
att de nya bestämmelserna inte syfta
till någon principiell ändring av gällande
förhållanden, utan i stället till att
precisera gränserna för vattenområden,
som enligt gällande lag tillkomma
strandägaren. Man gör dock att viktigt
undantag, när lagen bestämmer, att endast
öar, som ha en längd av 100 meter
eller däröver, skulle erhålla enskild vattenrätt,
medan alla andra landbildningar
fråntagas de områden, som de ha enligt
nuvarande lag. Det var ju den omständigheten,
som professor Holmbäck ansåg
särskilt betänklig när det gällde förhållandena
i Stockholms yttre skärgård.
Genom denna ändring har man bland
annat velat skapa större utrymme för
det s. k. rekreationsfisket, något som ju
i och för sig är ett lovvärt ändamål. Det
är önskvärt, att folk -ifrån städer och
tätorter får möjlighet att komma ut i
naturen och få den rekreation och avspänning,
som detta medför. Man man
får därigenom inte försämra de redan
nu många gånger hårda och besvärliga
förhållanden, som råda för yrkesfiskarna
och för skärgårdsbefolkningen.

Man kan först och främst fråga sig,
varför gränsen mellan öar, som få eget
vattenområde, och sådana, som inte få
det, just skall gå vid 100 meter. Värdet
av ett fiskevatten runt en ö beror i varje
fall inte bara på öns längd eller storlek
utan även på helt andra faktorer, såsom
på sjöbottnens och strandens beskaffenhet,
på strömförhållanden och en mängd
andra omständigheter. En råd små holmar
kunna t. ex. ligga tillsammans och
bilda en sammanhängande grupp med
vassruggar och annan vegetation emellan,
som skapar goda betingelser både
för fisken och för fisket. Men om ingen
av dessa holmar är 100 meter lång, blir
hela området enligt den föreslagna lagen
allmänt vatten. Detsamma kommer t. ex.
att gälla för ett landgrund, som har en
betydande utsträckning men varav endast
en mindre del höjer sig över vattenytan.

mråde m. m.

Den nya lagstiftningen syftar till att
gränsen mellan allmänt och enskilt vatten
skall kunna bestämmas genom allmänna
lagregler och enkla observationer
i naturen, och då har man stannat för
100-meters-längden på öarna såsom ett
lämpligt mått. Jag är emellertid inte
övertygad om att man kommer att nå
det avsedda resultatet så lätt, ty vilken
längd på en ö man än väljer, finns det
möjlighet till komplikationer. Det vore
enklare och lättare att skaffa klarhet i
dessa förhållanden, om man lät alla öar
oavsett storleken medföra rätt till enskilt
vatten.

En viktigare anmärkning emot förslaget
än denna beträffande kravet på
enkelhet och klarhet är emellertid, att
man genom de föreslagna reglerna i onödan
gör ett intrång i bestående rättsförhållanden.
Det är en fråga som främst
berör de utpräglade skärgårdsområdena
i Stockholms skärgård, utanför östgötakusten
och Kalmar län. I dessa områden
bedrives fisket fortfarande i stor utsträckning
som binäring till jordbruket,
även om utvecklingen går i riktning mot
en större specialisering. För småjordbruken
är möjligheten till fiske som biförtjänst
många gånger ett livsvillkor.
Om denna möjlighet tas bort, försvinner
också möjligheten att fortfara med jordbruket,
och detta kan betyda en påskyndad
avfolkning av skärgården.

Jag tycker inte det är konsekvent, att
man genom denna lagstiftning minskar
möjligheterna till biförtjänster för ofullständiga
jordbruk vid kusten, där man
av naturliga skäl har svårt att förstärka
dem på annat sätt, samtidigt som man
inom jordbrukspolitiken i övrigt försöker
stärka småbrukens bärighet genom
olika åtgärder.

De småholmar ute i de yttre skärgårdarna
och de stora insjöarna, som det
nu gäller, äro ofta goda och värdefulla
fiskeplatser. I Östergötlands skärgård
t. ex. bedrives ett ganska omfattande ålfiske
med fasta redskap — ålhommor
o. d. — vid holmarna, och detta fiske
befinner sig i rask utveckling. Om fiskerätten
nu fråntages de nuvarande innehavarna,
kommer detta säkerligen att

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

medföra betydande och berättigade ersättningsanspråk.
För tillfällighetsfiskarena
däremot äro dessa områden många
gånger av ganska liten betydelse, eftersom
de ligga så långt ute i havet, att båtresan
dit tar alltför lång tid. Om det blir
allmänt vatten kring holmarna, där vem
som helst får fiska utan kontroll, riskerar
man också en utfiskning av de värdefulla
vattnen, som icke kan vara till
gagn för någon. En sådan utfiskning
sker redan nu på en del håll, där antalet
fiskare blir allt för stort.

Alla dessa omständigheter: en onödig
kränkning av bestående rättsförhållanden,
uppstående svårigheter för skärgårdsbefolkningen
och skadeståndsanspråk
mot statsverket, göra att jag icke
kan biträda lagförslaget i denna punkt.
.lag har därför tillsammans med herr
Larsson i Karlstad avgivit en reservation,
i vilken vi föreslå den ändringen i
förslaget, att alla öar, som utgöra fastighet
eller del därav, skola erhålla enskilt
vattenområde, oavsett öarnas storlek, och
jag ber nu, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation nr 1 i vad
gäller 2 § i gränsförslaget.

Jag har även tillsammans med fyra
andra av utskottets ledamöter undertecknat
en annan reservation, den som
är betecknad som nr 3 i utskottets utlåtande.
I denna reservation yrka vi uppskov
med lagens ikraftträdande under
två år. Yrkandet motiveras i reservationen,
varför det inte behövs någon lång
utläggning om den saken. Jag vill endast
tillägga, att även om inga rent tekniska
hinder möta för att lagen skall
träda i kraft redan vid nyåret, så kan
man väl ifrågasätta, om det är lämpligt
med så kort förberedelsetid som en månad
för de stora förändringar, som det
här gäller. Utredningen har pågått under
många år, och utskottet bar arbetat
med frågan ända sedan propositionen
kom i början på februari. Det borde då
vara befogat med en längre övergångstid,
innan de nya bestämmelserna skola
föras ut i verkligheten. Jag skulle tro att
fiskarbefolkningen behöver tid på sig
för att anpassa sina redskap efter de
nya bestämmelserna, och säkerligen be -

höva även myndigheterna många gånger
tid på sig för att sätta sig in i ändringarna.
Vi se ofta exempel på att lagändringar
och nya bestämmelser, som beslutas
här i riksdagen, medföra stora
svårigheter när de skola utföras i verkligheten.
Det blir ofta lång tidsutdräkt,
innan de verkligen kunna tillämpas. Allmänheten,
som många gånger har fått
den uppfattningen, att de nya fiskelagarna
ge den oinskränkt rätt till fiske,
behöver säkerligen också en beredelsetid
för att få upplysning om lagens
verkliga innebörd.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall även till reservationen nr 3, avgiven
av herr Werner och fyra andra ledamöter
av utskottet.

Herr SPETZ: Herr talman! Som utskottets
ärade ordförande nämnde, berör
det föreliggande utskottsutlåtandet
äganderätten, men det är denna gång
inte fråga om en begränsning av äganderätten,
utan den tämligen unika situationen
föreligger, att det är fråga om en
utvidgning av äganderätten. Vid sådant
förhållande synes det mig, herr talman,
att det borde vara angeläget, att största
varsamhet iakttages vid en sådan lagstiftning.
Det är lättare att vidga äganderätten,
och det kostar ingenting, men
det både kostar pengar och vållar svårigheter
att sedan eventuellt inskränka
på äganderätten.

Det föreliggande förslaget innebär ju,
att fastighets gräns i vatten vid rikets
kuster och i de fem större insjöarna
skall bestämmas av tre regler: för det
första strandregeln, som förlägger gränsen
till 300 meter från stranden av fastlandet
eller ö med större längd än 100
meter eller, om kurvan för 3 meter djupt
vatten går liingre ut än 300 meter från
stranden, efter denna kurva och för det
andra enklavregeln, som säger att allt
vattenområde, som har förbindelse med
öppna havet allenast över vatten som
enligt strandregeln tillhör fastighet, likaså
i sin helhet skall tillhöra fastigheterna
vid dess stränder. För östkusten
ifrån Listers huvud upp till finska gran -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

sen har denna enklavregel utvidgats till
den s. k. kilometerregeln, varigenom alla
havsfjärdar, som ha smalare förbindelse
med havet än en kilometer, likaså bli
enskilt vatten.

Det har, som utskottets ordförande
nämnde, icke tidigare funnits någon bestämmelse,
hur långt ut i dessa vatten
fastighets ägogränser gå. Frågan har,
som ordföranden erinrade om, en gång
tidigare förelagts riksdagen, nämligen
1921, men förslaget föll i båda kamrarna.
Jag skall inte tvista med professor
Holmbäck om anledningen, men att döma
av de anföranden, som då höllos här
i riksdagen av bland andra borgmästare
Lindhagen, doktor K. A. Andersson,
Sven Linder i Nevitshög och fiskaren
Adolf Alexandersson på bohuslänsbänken,
var motiveringen, att man ansåg
förslaget ge strandägarna allt för stora
områden ute i vattnet.

Årets proposition bygger liksom 1921
års proposition på stadgandena om enskild
fiskerätt i fiskelagen. I och för sig
är detta enligt min mening en irrationell
grund, då fiskerätten är så olika
och så omstridd och gång på gång har
ändrats. Om några ögonblick skall ju
kammaren behandla ett förslag till ny
fiskelag. Att då grunda äganderätten på
någonting så flytande måste jag för min
del beteckna som irrationellt. Äganderätten
bör väl vara lika runt hela rikets
kust, och den bör väl vara fix och orubblig,
medan man kan förutse, att rätten
till fiske i framtiden lika väl som i den
gångna tiden kommer att ändras tid efter
annan, i den mån förändringarna i
fångstsätt eller dylikt göra sådana ändringar
nödvändiga.

Det har sagts, att det nuvarande förslaget
bygger på gällande rättsförhållanden.
För att belysa den sakliga grunden
för detta påstående kanske man kan
få göra en erinran om förändringarna i
fiskelagstiftningen. Före 1766 års fiskeristadga
begränsades fastigheternas enskilda
fiskerätt till landgrunden, d. v. s.
de områden invid stranden, där det var
grunt vatten. Den delegation ifrån ständerna,
som hade förberett 1766 års fiskeristadga,
hade inte tänkt sig någon annan
gräns för den enskilda fiskerätten

än denna, men inom departementet ti! 1-kommo två nya begrepp eller, om man
så vill, ett: inomskärs och utomskärs.
Utan att dessa begrepp särskilt definierades,
tillerkändes strandägarna all fiskerätt
inomskärs. För västkustens del ändrades
dock denna stadga redan 1774, så
att allt fiske i skärgårdarna mellan Öresund
och norska gränsen var fritt för
varje svensk medborgare.

1852 års fiskeristadga tillkom i administrativ
väg. Riksdagen medverkade
alltså icke vid dess utformande. Den
upptog de äldre begreppen landgrund
samt inomskärs och utomskärs men tillfogade
som en biregel, att därest ej annat
var lagligen bestämt, skulle den enskilda
fiskerätten — äganderätten nämndes
aldrig — omfatta allt vatten till och
med 100 famnar ifrån den punkt invid
stranden, där ett stadigt djup av en famn
vidtog.

1890 bortföll begreppet landgrund,
och det som 1852 hade varit en subsidiär
bestämmelse blev nu huvudregel,
varjämte famnmåttet översattes till metermått,
så att man fick de nuvarande
bestämmelserna: 180 meter ifrån två meters
stadigt djup. Jag ber, herr talman,
att få göra kammarens ledamöter uppmärksamma
på hur begreppet här varit
på glid: först var det landgrund, så var
det landgrund eller 100 famnar, och så
försvann landgrund, och det blev dessa
180 meter, som nu föreslås skola ökas
till 300 meter.

Inomskärsbegreppet har vid alla rikets
kuster vållat stridigheter. Fiskarbefolkningen
— allmänheten, om jag får
använda den beteckningen — hade, då
fiskeristadgan tillkom och ändrades,
inga möjligheter att göra sin röst hörd,
men den urgamla rätten hävdades segt
och ihärdigt på västkusten utan några
som helst bestridanden från strandägarna,
och ännu så sent som 1924 föreslog
kammarkollegiet på grundval av kammarrådet
Dufwas stora utredning, att
inomskärsbegreppet skulle utgå och endast
strandregeln gälla i fråga om fiskerätten,
»enär en sådan lagändring skulle
stå i överensstämmelse med förhållanden
som sedvanemässigt rådde på stora
delar av kusten». Jag måste då säga, att

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

det framstår som en ödets ironi, att det
nu är en socialdemokratisk regering som
lägger fram förslag, som uttryckligen
skall fastslå, att stora havsfjärdar, som
hittills ostridigt ansetts som allmänt vatten,
nu skola utgöra enskilt.

Jag skall bara be att få ta ett enda
exempel, som justitieministern — tyvärr
känner jag inte justitieministern, så att
jag vet inte, om han är närvarande —
torde känna till rätt väl. Från Marstrand
sträcker sig en fjord ända till Uddevalla
och därifrån utåt Ellösfjorden. Från
Marstrand till Uddevalla är den över 5
mil lång och på sina ställen mer än en
halv mil bred. Från Uddevalla går den
sedan ungefär 3,5 mil ut till Malö strömmar.
Det är ett vattenområde på sammanlagt
mellan 2 och 3 kvadratmil. Enklavregeln
har motiverats med att man
inte viil att det skall bli ett mindre område
allmänt vatten, som ligger inom enskilt
vatten runt om. Jag vet inte, om
man kan betrakta 2 å 3 kvadratmil vatten
som ett mindre område.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att
påpeka en annan som jag tycker orimlig
konsekvens av den föreslagna enklavregeln.
Gränsförhållandena t. ex. vid
Gustavsberg strax utanför Uddevalla bestämmas
enligt denna regel inte av hurdana
förhållandena äro där på platsen,
utan av hurdana förhållandena äro nere
vid Marstrand 5 mil därifrån. Om öppningarna
mot havet där hade varit mer
än 600 meter, hade strandäganderätten
vid Gustavsberg inte gått mer än 300 meter
från land, men därför att det finns
öar som täppa till mynningen av Hakefjorden,
kommer strandäganderätten vid
Gustavsberg att gå ett par tre kilometer
ut i vattnet. Nu säger man, att detta inte
har någon betydelse i Bohuslän, därför
att fisket är fritt där, så att den enskilda
äganderätten till vattnet inte kommer
att spela någon som helst roll. Men jag
frågar mig då: Vad finns det då för anledning
att införa den, där den inte finns
nu? Ingen av ortsbefolkningen, och jag
tror inte heller justitieministern själv,
skulle någonsin falla på den idén, att
alla dessa stora vatten tillhöra fastighetsägarna,
som bo inne på landbacken.

Nu kan man säga, att denna sak kan

2 Förslå kammarens protokoll 1950. Nr 29.

rättas till, om kammaren bifaller den
reservation som har avgivits av herrar
Larsson i Östersund, Andersson i Mölndal
och Utbult beträffande västkusten,
och som västkustbo skulle jag vilja betyga
herr Larsson i Östersund min tacksamhet
för den ställning han intagit i
denna fråga. Men, herr talman, när jag
försökt studera denna fråga, har jag
kommit till den uppfattningen, att kilometerregeln
— som ju är en förvärrad
form av enklavregeln, då den utvidgar
dess omfattning till att gälla sund på en
kilometer i stället för 600 meter — knappast
motsvarar den rättsuppfattning som
verkligen är rådande på ostkusten. Jag
ber, herr talman, att få påpeka, att i fiskelagen,
som nu om några ögonblick
skall behandlas, finnas inte mindre än
10 paragrafer med undantag när det gäller
ostkusten med den påföljd, att äganderättsgränsen
och fiskegränsen icke
komma att sammanfalla på en enda meter
av hela Sveriges kust, och jag skulle
vilja rikta den frågan till representanterna
framför allt på stockholmslänsbänken:
Äro ni beredda att slå fast i lag,
att dessa stora fjärdar i Stockholms inre
skärgård — Kanholmsfjärden, Jungfrufjärden
och andra — i sin helhet skola
ägas av strandägarna? För min del tror
jag inte, att detta är i överensstämmelse
med den rådande rättsuppfattningen.

Herr talman! Det vore mycket mera
att tillägga beträffande denna — jag måste
säga något underliga — lag, men jag
skall be att få sluta med att yrka avslag
såväl på den kungl. propositionen som
på lagutskottets betänkande.

Iliir instämde herr Eriksson, Einar.

Herr WEItNER: Herr talman! Jag tror
det skulle vara en föga fruktbärande
uppgift att i detalj söka muntligen utreda
alla de förhållanden som beröras
av det komplex av lagar, som nu förelägges
riksdagens kamrar. I den mån
kammarens ledamöter icke lia lyckats
tillägna sig det rätt svårlästa innehållet
i de bägge utskottsförslagen, är det nog
inte möjligt att ge en riktig bild av detaljtillämpningen
i praxis, och jag måste
nog konstatera, att det kommer att laga

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

lång tid, innan denna tillämpning blir
fullt utformad.

Det är två propositioner, som uppbära
detta lagkomplex: propositionen nr 59,
som innehåller lag om gräns mot allmänt
vattenområde, och propositionen nr 60,
som innehåller bestämmelser rörande
rätten till fiske. När det gäller propositionen
nr 59, som avser en del av jordabalken,
måste jag säga, att de nu rådande
oklara lagbestämmelserna rörande
dessa gränsbestämningar göra det nödvändigt
att söka på ett klarare och riktigare
sätt ange gränserna till ledning åt
lantmäterimyndigheter och dem, som beröras
av äganderättsförhållandena, än
som hittills skett. Jag måste också säga,
att även om lagförslaget kanske innehåller
vissa förändringar, som inkräkta på
förut genom laga skiften eller på annat
sätt fastställd enskild äganderätt, det
dock tillika innehåller vissa förbättringar,
som ha gjort att jag för min del har
kunnat i huvudsak ansluta mig till
Rungl. Maj :ts proposition och att jag
inom utskottet ofta tvingats att uppträda
till försvar för den kungl. propositionen,
då det gäller gränslagen.

Ett lagförslag, som reglerar ägogränserna
efter våra söndertrasade kuster,
måste givetvis förenklas för att inte bii
alltför svårtillämpligt. Jag medger, att
det hade varit önskvärt, som herr Eskilsson
gjorde gällande, att även ö eller holme
av mindre utsträckning än 100 meter
hade kunnat tillerkännas enskilt vatten
utanför sitt strandområde. Men en
sådan regel måste anses stöta på så stora
praktiska svårigheter och medföra ett
sådant söndertrasande av rättsförhållandena
i vattnen kring våra mycket besvärliga
skärgårdsområden, att den förenkling,
som ligger i att dessa holmar
uteslutas, blir nödvändig. Till större reda
bidrager i hög grad den utvidgning av
300-metersregeln som ligger i kilometerregeln
och enklavregeln. Dessa regler
synas mig absolut nödvändiga, och varje
tal om att vi skulle kunna undvara dem
och därmed bryta sönder förslaget är
fullständigt meningslöst. Jag måste därför
tillråda kammaren att inte alltför
mycket lyssna till de enstaka talare, som

märkvärdigt nog uppträda bär och mena,
att man utan vidare skall kunna ändra
ett lagförslag, som underkastats en så
lång granskning och så långvariga förberedelser
som exempelvis lagen om
ägogräns i vatten.

Jag är något förvånad över herr Spetz’
inställning. Han företräder ju elt parti,
som väl i regel gör gällande, att det är
speciell försvarare av hävdvunna och
lagstadgade äganderättsförhållanden. Jag
är inte säker på att han inte har fått
hela denna fråga grundligt om bakfoten.
Vi ha dock en äldre lagstiftning, som
fastställer rätten till enskilt vatten utanför
de svenska stränderna. Vid västkusten
liar möjligen i folkmedvetandet och
i tillämpningen den äldre danska rätten
levat kvar, men något undantag i svensk
lagstiftning finns inte, utan såvitt jag
förstår gäller även där den äldre svenska
lagstiftningen. Utskottet har tillmötesgått
särskilt västkustrepresentanternas
krav på vissa förändringar genom att
kilometerregeln suspenderats när det
gäller västkusten, och — vilket måste
ha ännu större betydelse — i förslaget
till fiskelag bär fisket lämnats praktiskt
taget fritt efter hela västkusten. Då man
nu måste fastslå, att dessa förenklingar
i gränsbestämningarna som kilometerregeln
och enklavregeln utgöra äro nödvändiga,
emedan man icke kan följa de
söndertrasade strandområdena men samtidigt
genom ett borttagande av nämnda
regler ingripa i de rättsförhållanden
som tidigare ha varit rådande, kan jag
icke förstå att man skulle kunna bryta
sönder förslaget på detta sätt.

Herr Spetz bär nu yrkat avslag på
propositionen, och det innebär ju att den
äldre rätten skulle bibehållas, men att
gå till några ingripande förändringar
av det föreliggande förslaget måste jag
bestämt avråda. Jag tror att de förändringar
man redan gjort inom utskottet
kunna leda till vissa ofta betydande ersättningskrav
från västkustens rättsinnehavare,
något som kommer att grunda
sig på den äldre gällande svenska lagstiftningen
i stället för på den hävd som
grundats på den danska rätten i dessa
tidigare danska provinser.

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

Jag har ibland under utskottsbehandlingen
hyst en viss tvekan, om jag kunde
biträda förslaget, men efter mycket
grundligt övervägande har jag dock
velat lämna min medverkan till ett bifall
i huvudsak till propositionen. Jag
anser nämligen, att propositionen nr 59
innebär ett avgjort framsteg när det
gäller att på ett någorlunda begripligt
sätt rättsreglera gränsbestämningarna för
äganderätten vid våra kuster. Jag vill
då fästa kammarens uppmärksamhet på
att dessa ägogränser icke sammanfalla
med gränserna för fiskerätten, ty denna
rätt har i mycket stor utsträckning lämnats
fri in över enskilda områden.

Förhållandena i Stockholms skärgård
väcka dock bekymmer, om man hyser
någon omtanke om den bofasta, ekonomiskt
svaga fiskarbefolkningen där. Jag
vill erkänna, att propositionen har sökt
att i inte ringa mån tillgodose denna befolknings
intressen genom kilometerregeln,
som sammanbinder en rad öar i
yttre skärgården. Innanför detta öband
får man icke oväsentliga enskilda och
skyddade fiskevatten. Dessa ligga dock
i närheten av en växande storstad med
hög levnadsstandard, där en motorbåt
kanske hör till det alldagliga lösöret hos
familjerna. Jag missunnar dem ingalunda
vad som kan ge en önskvärd rekreation.
Men därmed kan också följa ett
rovfiske ute på dessa vatten som kan få
mycket stor inverkan på såväl fiskevården
i skärgården som även fiskarbefolkningens
existens. Detsamma gäller måhända
också Mälaren. Folkhushållningens
intressen böra här beaktas, och det
kan ske genom en behövlig och snart
kommande fiskevårdslag. Jag vädjar till
den närvarande jordbruksministern att
ta detta under övervägande. Jag tror, att
en sådan fiskevårdslag är behövlig även
för mälarfisket. Mälaren har ju hänförts
till enskilt vatten, men ett betydande
område har lämnats Öppet för allmänt
fiske. Jag tror, att det är nödvändigt, att
förhindra att inte ett rovfiske får bedrivas
i Mälaren eller andra värdefulla
fiskevatten, vilket kunde vara till skada
både för den bofasta befolkningen och
för folkhushållet.

Jag har som sagt inte anledning att gå
in på detaljerna här. Jag kan betyga —•
jag tror, att ordföranden i utskottet har
gjort det tidigare — att dessa förslag
ha varit föremål för månadslånga överväganden
inom utskottet, och därunder
ha träffats vissa uppgörelser. I fråga om
rättsförhållandena i skärgårdsvattnen
kring Runnö och Vållö i Kalmarsund
har utskottet ingående studerat dem.
Dessa vatten ha i stor utsträckning genom
lagakraftvunnen dom och laga
skiften tillagts enskilda. Utskottet har
därför med en viss jämkning försökt att
tillmötesgå de uppenbara rättskrav, som
rests från invånarna på Vållö och
Runnö. Jag tror, att vi därmed också
ha tillgodosett ett betydande allmänt intresse.
Det vatten, som där bär tillförts
enskilda, utgör en mycket värdefull fiskevårdsbassäng,
där det genom det allmännas
och enskildas försorg bedrivits
en betydande fiskodling. Det bär ansetts
nödvändigt att ge dessa områden ökat
skydd.

Jag bär således ingen anledning att
vända mig mot den förevarande propositionens
uppläggning, utan jag skall be
att få yrka bifall till densamma med de
mindre ändringar, som lia gjorts vid utskottets
behandling.

Det finns emellertid en reservation
bär av mig och några andra utskottsledamöter.
Vi ifrågasätta möjligheten av
en omedelbar tillämpning av detta vittgående
lagförslag. F.nligt förslaget skulle
lagen träda i kraft redan den 1 januari
1951. Jag anser det alldeles uteslutet,
att detta kan vara rationellt och riktigt.
Jag bär i mitt anförande velat påvisa,
hur ytterligt svårbedömliga verkningar
lagen kan få. Det gäller ju att något så
när fastställa gränserna för dels äganderätten,
dels fiskerätten, det sista enligt
nästkommande proposition. Det finns
ingen möjlighet att till dess på platsen
— jag talar inte om marken — någorlunda
utmärka dessa gränser, vilket är
alldeles nödvändigt för att undvika onödiga
rättstvister och onödigt riittsförfarande.
Det är också nödvändigt att
försöka utreda den avlösningsskyldighet
för staten, som måste följa med ikraft -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

trädandet av de bägge förslagen. Detta
gör, att jag jämte några andra yrkat, att
med lagens ikraftträdande skulle anstå
i två år, alltså till den 1 januari 1953.
Lagen skulle då hinna att mera nötas
in i det allmänna medvetandet och samtidigt
ta något fastare former på respektive
platser. Jag tycker, att de skäl, som
här föreligga, äro så uppenbara och så
oomtvistliga, att ett bifall till denna reservation
skulle vara en mycket förnuftig
åtgärd av kammaren.

I övertygelsen att ett sådant uppskov
är absolut nödvändigt, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig
m. fl. i denna punkt avgivna reservationen.
I övrigt ber jag att få yrka bifall
till det föreliggande utskottsförslaget.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Man kan ju ganska väl förstå, att det
kan vara ett behov att få gränsbestämningen
mot allmänt vattenområde omreglerad.
Jag förstår också, att det kan
vara skäl att göra en utredning därom
och komma fram med en kungl. proposition.
Jag tycker bara att man inte har
haft tillräckligt stor respekt för de svårigheter,
som ligga däri, att den långa
svenska kusten är så oerhört olika till
sin karaktär. Man borde ha gjort sig
ännu mera besvär att differentiera bestämmelserna
med hänsyn till den olikhet,
som faktiskt finns. Herr Spetz var
inte belåten med förslagen, därför att
han tyckte, att det ger för mycket åt
strandägarna. I motsats däremot tror
jag, att denna lag ger för litet åt strandägarna.

Det är mycket möjligt, att på vissa
delar av kusten gränsdragningen, såsom
utskottet säger, till stor del har bestämts
av fiskerättshänsyn och nära överensstämmer
med den i nuvarande lag angivna
gränsen mellan fritt och enskilt
fiskevatten. Jag skulle tro, att sådan
överensstämmelse finns på åtskilliga
tiotal mil, kanske hundra mil av kusten,
men det finns vissa områden, där
den inte råder. Det är dem jag närmast
åsyftar. På Kalmarsunds fastlandskust

finns en sträcka av 25 ä 30 mils längd,
beträffande vilken utskottets uttalande
inte kan säga vara tillämpligt. Det hade
i varje fall varit klokt att lägga ned ännu
mer möda på att få fram gränser,
varigenom inte ändringen i äganderättsförhållandena
blivit så stor som den nu
åtminstone ställvis kommer att bli. Vid
Kalmarsund finnas områden, där åtminstone
en fjärdedel, i vissa fall upp
till en tredjedel av det vatten, som förut
har tillhört strandägarna, går bort och
blir allmänt vatten. I någon utsträckning
kommer detta att neutraliseras av den
bestämmelse, som ges i det lagförslag,
som reglerar fiskerätten och där det sägs,
att man utan ansökan skall kunna få
sätta ut bottengarn 200 meter utanför
strandägargränsen. Men även med en
sådan rätt komma mycket stora enskilda
fiskevatten att nu bli allmänna. Jag känner
till ett fiskevatten, där nu vederbörande
fiskearrendator har 15 å 16 bottengarn.
Sådana kosta många tusen kronor
per styck. Efter vad vi nu ha kunnat
utröna, blir det när lagen kommit till
inte möjligt för vederbörande att ha mer
än nio sådana garn. Detta kan utgöra ett
mått på hur lagen kan verka på vissa delar
av kusten. Resultatet blir visserligen
också, att strandvattenägare söder om ett
sådant fiskevatten, som har skjutit långt
ut, komma att kunna få något mera ål,
men det kommer också att verka så, att
det sammanlagt blir betydligt färre möjligheter
att sätta bottengarn, och det
kommer att resultera i att det fiskas
mindre med ål, absolut taget, per år på
rätt stora delar av Kalmarsundskusten.
Man kan ju fråga sig, om det är ett allmänt
intresse att införa en lag med sådan
verkan.

Det är därför jag och ett antal andra
ledamöter av kammaren ha väckt en motion.
Vi ha där yrkat på detsamma som
återfinns i den reservation herr Eskilsson
har yrkat bifall till, nämligen att
även mindre öar än sådana med 100
meters utsträckning skola få medräknas,
när det gäller att sätta gräns för de enskilda
vattnen. Vi ha vidare yrkat, att
på de platser, där det kommer att alltför
mycket ändra gammal hävd eller vad

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

som fastställts genom domar eller lantmäteritekniska
förrättningar, och där
detta blir menligt för det sammanlagda
fiskeresultatet, skulle det ges bemyndigande
åt fiskevärderingsnämnderna att
göra jämkningar, som sedan skulle få
fastställas av Kungl. Maj:t — detta därför
att det väl inte är möjligt att skriva
eu lag, som är så anpassad, att det inte,
med de olikheter som nu råda, blir väldigt
stora rubbningar på vissa delar av
kusten, rubbningar som strida mot rättsmedvetandet
och åsamka staten stora utgifter
i ersättning för förlorade fiskevatten.
Jag misstänker, att det fiskevatten
som staten därigenom vinner och skall
betala för, kan staten knappast utnyttja
så, att det motsvarar vad som har getts
ut i lösen.

Det är rätt många detaljer, som man
skulle vilja ha ändrade, men det är inte,
herr talman, min avsikt att yrka bifall
till allt som vi ha föreslagit i motionen.
Det finns ju inte någon utsikt att här få
ändring i fråga om alla mindre detaljer,
och det är onödigt att besvära herr talmannen
med propositioner på en hel del
småyrkanden. Annars skulle jag för min
del, herr talman, gärna ha sett, att ett
yrkande om bemyndigande till jämkningar,
när fiskevärderingsnämnderna
ändå skola bedöma alla på olika håll
framställda anspråk på ersättning, hade
kunnat tas upp.

Utom att jag instämmer i det av herr
Eskilsson ställda yrkandet, att mindre
Öar måtte räknas med, vill jag alldeles
bestämt föreslå, att övergångstiden förlänges.
När det gäller dessa öar är det
väl inte så farligt, som utskottet tycks
tro, om man säger, att det skall vara ö,
vilken utgör fastighet eller del därav, ty
det är ju så formulerat, att saken blir
lätt att konstatera. Det kommer inte att
verka försvårande, ty detta iir sådant,
som alla veta om. Därför tycker jag, att
de skäl, som utskottet och Kungl. Maj:t
ha anfört, inte äro relevanta. Man har
sagt, att en stor sten skulle kunna köras
ut på eu landbildning ocli läggas så, att
den sticker upp över vattnet, men det
liir inte gå att få en lantmiitare att, som
man säger, fasta in en sådan sten vid

sina mätningar, utan det måste vara en
holme så pass stor, att en lantmätare vid
lantmäteriförrättning tagit med den som
en äga. Dessa farhågor tycker jag alltså
kunna reduceras, så att man räknat med
även mindre öar. Därigenom, herr talman,
hade man vunnit, att äganderättsförhållandena
rubbats mindre än vad
som nu kommer att ske på sina håll. Det
är ju möjligt, att om man inför en sådan
bestämmelse, skulle på något enstaka
håll det enskilda fiskevattnet utökas. I
de trakter, som jag känner väl till, skulle
det i varje fall praktiskt taget aldrig
förekomma — därtill är kusten i allmänhet
för långgrund.

När det gäller övergångsbestämmelserna
vill jag utöver vad som tidigare sagts
av den föregående talaren och även av
herr Eskilsson exemplifiera vilka olägenheter
som kunna uppkomma. Det är
ju inte bara det — vilket man tycker
är orimligt — att här har gällt en fiskeristadga
sedan 1770, och så beslutas den
15 november i år en ny lag, som skall
träda i kraft sex veckor därefter. Vi
bruka väl inte förfara så här i kammaren
med lagar, som äro så genomgripande.
Inte ens på senare tid ha vi gjort
det, utan när det gällt lagar av sådan
natur, har man brukat medge tillräckligt
lång övergångstid. Man måste ju också
ha tid på sig att ganska noga, i många
fall ytterst noga, konstatera, var gränserna
enligt den nya lagen komma att gå.
Det blir inte ens på en sommar möjligt
att göra det utefter hela kusten. Det
står också i utskottsutlåtandet, att det
är oklart var äganderättsgränsen går
och att det är nödvändigt att få det
bättre klarlagt. Utmed hela kalmarsundskusten
har man visserligen, herr talman,
processat mycket — man har, höll jag på
att säga, processat i oändlighet — men
det är färdigprocessat nu, och nu råder
egentligen inte oklarhet någonstans.
Man kan säga, att somliga äro missnöjda
med resultatet, och andra äro belåtna,
men det iir ingen oklarhet kvar. Gör man
nu en sådan ändring som denna lag innebär,
tror jag alt den lantmätare får
rätt, som jag talade med för någon tid
sedan. Han har 12—15 mils kust inom

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

sitt distrikt och lian sade: »Nu få de
börja på att processa om hela kusten
igen.» Det är kanske svårt att bestämt
påstå detta, men den, som känner till,
bur på vissa kuststräckor djup och landbildning
variera i all oändlighet, förstår
att man måste ha tid på sig att åtminstone
få grunddragen klarlagda för
var gränserna skola gå. Därmed menar
jag inte att på alla håll processer behöva
sättas i gång, men det måste också klarläggas,
var man inte behöver processa.

Ett mycket reellt ekonomiskt skäl tillkommer.
På hela den del av kusten, där
man fiskar ål med bottengarn, ha praktiskt
taget alla fiskare beställt bottengarn
för den plats, där de skola sättas.
Längden på fångstarmar m. m. har anpassats
efter djupet och andra förhållanden.
Garnen äro beställda ungefär så
som man gör, då man beställer en skräddarsydd
kostym. Under senare år ha
bottengarnen gått upp i pris, och jag
skulle tro att på många håll, där det behövs
långa fångstarmar, blir kostnaden
för ett bottengarn ungefär 5 000 kronor.
Om nu riksdagen beslutar, att den 1
januari 1951 skall det bli nya gränser,
och en fiskare då inte får användning
för sju, åtta garn, så kan han kanske
inte placera dem på något annat ställe.
Han kan söka efter hela kusten, men
det är inte säkert att han finner en
fiskare, som vill köpa ett begagnat bottengarn.
Det vore väl inte orimligt att
begära så lång övergångstid, att en fiskare,
som bär ålbottengarn, finge slita
ut dem. Nu ha fiskarena viil inte i allmänhet,
åtminstone inte i ytterområdena,
skaffat nya sådana garn på de senaste
åren. Finge de två år på sig, hade
de kanske slitit ut de garn, som nu inte
komma till användning, och sluppe att
göra en direkt förlust på tusentals kronor,
vilket många fiskare annars faktiskt
komma att få göra.

När det samtidigt av andra skäl, som
jag här har nämnt och som andra också
anfört, verkligen är önskvärt att få en
längre övergångstid, tycker jag, herr talman,
att kammaren borde kunna vara så
tillmötesgående åtminstone på denna
punkt, att den ginge med på att över -

gångstiden sträckes ut till den 1 januari
1953. Jag vill därför, herr talman, på
den punkten säga: Handla inte alltför
schablonmässigt, såsom man brukar göra,
genom att gå på utskottsförslaget! Här
kan det åtminstone på vissa områden bli
en betydande förlust för enskilda människor,
som intet ont ha gjort och som
knappast kunna gardera sig för förlusten,
om det inte blir en längre övergångstid.

Det är särskilt med tyngdpunkt på
det sista yrkandet, herr talman, som jag
ber att få ansluta mig till de yrkanden,
som ställts av herr Eskilsson och herr
Werner om bifall till den sista reservationen.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Efter herrar Spetz’ och Mannerskantz’ anföranden
anser jag det angeläget att säga
några ord. Herr Spetz ställde ju en fråga,
kanske något insinuant: Hur kan en
socialdemokratisk regering presentera ett
lagförslag sådant som detta? Bakom frågan
skulle ligga, att man genom förslaget
skulle ha givit koncessioner åt de
enskilda och nonchalerat det allmännas
intresse. Detta ansåg herr Spetz från
sina utgångspunkter icke stämma överens
med socialdemokratiens ideologiska
uppfattning, om jag fattade honom rätt.
Herr Mannerskantz representerade den
andra motpolen och frågade: Hur kan
man lägga fram ett förslag, som går så
hårt åt de enskildas intressen? Han kanske
i viss mån suppleras av de tidningsmän,
som svara för en lång rad av artiklar,
av vilka de flesta ha rubriceringen
»Fiskevattnens socialisering» såsom
ett uttryck för hur detta lagförslag har
fattats. Det finns således olika uppfattningar
om hur man skall betrakta det
förslag, som Kungl. Maj:t har presenterat
riksdagen, och det förslag, som nu
efter utskottsbehandlingen ligger på kammarens
bord.

Om jag skall deklarera en personlig
mening, vill jag säga, att i detta komplex
av lagfrågor — gränslagen, fiskelagen
och jaktlagen — som vi gå att behandla
i dag, ser jag inte något som

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

helst uttryck för en principuppfattning
om enskild rätt eller kollektiv rätt eller
någon gradering mellan de båda ytterlighetsståndpunkterna.
Jag ser dessa lagförslag
helt enkelt som en praktisk angelägenhet
och en praktisk lagstiftningsfråga.
I den praktiska bedömning — av
utredningen, av Kungl. Maj :t och av utskottet
— som har legat bakom det hela,
har det kommit in sådana väsentliga element
som frågorna om hur rättsförhållandena
utvecklat sig under tidernas
lopp och vad eventuella ändringsförslag
få för ekonomiska konsekvenser för
staten och vad förslaget får för verkningar
för yrkesfiskarkåren, som ju här
har ett mycket legitimt intresse, och hur
kompromissen skall se ut, när alla de
här elementen skola vägas mot varandra
och man skall ta hänsyn till både det
enskildas intresse och det kollektivas i
och för sig berättigade intresse. Jag får
nog säga som ett allmänt omdöme, att
sällan har man väl vare sig i utredningen,
i regeringen eller i utskottet stått
inför en sådan lagstiftningsuppgift, där
förmågan att kompromissa fram ett rimligt
resultat utan att tappa bort sig har
ställts på så svåra prov som just i fråga
om detta lagstiftningskomplex.

Jag förmenar, att propositionen är ett
uttryck för dessa praktiska bedömningar
i kompromissens tecken, och utskottsutlåtandet
gör samma intryck på mig.
Men i en kompromiss får man ju inte se
bort från att det finns ett legitimt intresse
av att man har klarhet och sammanhang
i formuleringen av lagstiftningen.
Den gamla lagen har ibland befolkningen
uppfattats på det sätt — det
framgår av samtal som man i utredningen
har haft med fiskarbefolkningen
— att gränsen mellan enskilt och fritt
vatten ligger därute, där båtarna gå, eller
där havsvågen slår i land eller där
havsvågen är så stark, att den bryter en
fots is. Allt det där är ju intressanta
språkbegrepp, men näppeligen tillfredsställande,
om man gör anspråk på att
få en lagstiftning som klarar ut dessa
tvistefrågor.

Det lagförslag om gränslinje mellan
allmänt och enskilt vatten, som nu före -

ligger, är såvitt jag förstår ett avsevärt
framsteg i klarhetens intresse, och dessutom
medför det i stort sett uniforma
bestämmelser runt hela landet. Men därvidlag
har en helt annan uppfattning
förts fram i huvudsak av herr Spetz.
Han ser saken från västkustsynpunkt
och går till angrepp mot tanken att man
tillerkänner, som han uttryckte det, vissa
enskilda äganderätten till — jag skall
använda herr Spetz’ egen, kanske litet
oavsiktligt kvicka formulering — »flytande
objekt» som vatten. Det kan ju
tyckas litet underligt, att man tillerkänner
den enskilde rätten till just det flytande
vattnet. Men vad ligger i rätten?
Däri ligger ingenting annat än en önskan
att i klarhetens och uniformitetens
intresse få ett uttryck för en gränslinje.
Rätten är ju ganska abstrakt utom i ett
avseende. Den är nämligen reell ur lantmäteriteknisk
synpunkt och ur lagstiftningssynpunkt,
eftersom det är angeläget
att i klarhetens intresse få en bestämning
införd i jordabalken. Men för
den enskilde — oavsett om han är den
som tillerkännes, såsom herr Spetz uttryckte
det, rätten till vattnet, eller om
han tillhör den allmänna gruppen, som
inte har rätten till just denna remsa
vatten — är diskussionen ganska abstrakt.
Det väsentliga måste ju vara: Vad
har jag för rätt, vare sig jag äger enskilt
vatten eller ej, att fiska, att jaga eller i
övrigt färdas på området? Gränsbestämningen
mellan enskilt och fritt vatten
förhindrar inte någon, i varje fall inte
på västkusten, att fiska och jaga på de
enskilda vattnen. En stadsbo kan — för
att dra fram något annat som har konkret
betydelse i detta sammanhang —
ha intresse av att bada där, och det har
han rättighet att göra. Han har kanske
intresse av att ro eller åka motorbåt eller
segla där. Intet av detta förmenas
honom, trots alt vattnet i lanlmäteriteknisk
mening är att betrakta som enskilt.
Man skall inte förvilla sig genom att
känslomässigt reagera emot begreppet
enskilt vatten, utan man skall när det
gäller det enskilda fallet tänka igenom:
Vad är det för rättigheter som strandägaren
har, och vad är det för hinder

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

för den, som icke är strandägare, att
använda vattnet?

Utskottet bär gjort ett par smärre ändringar
i Kungl. Maj :ts proposition. Kilometerregeln
har slopats för västkusten.
Det är således ett avsteg från den uniformitet
som Kungl. Maj:t har ansett
vara önskvärd och bort kunna accepteras,
då den i praktiken inte medför några
vådor för folk i allmänhet. Jag betraktar
dock förändringen som så betydelselös,
att det inte skulle falla mig in
att bär i riksdagen tala för någon ändring
av utskottets uppfattning på den
punkten.

Utskottet har vidare ändrat Kungl.
Maj:ts förslag när det gäller ett stycke
av kusten vid Kalmar län. I fråga om
öarna Runnö och Vållö innebär utskottets
förslag en koncession åt det enskilda
intresset utöver vad Kungl. Maj:t ansåg
att man skulle ge. Jag erkänner villigt,
att det är en mindre koncession,
och jag betraktar detta utskottets ändringsförslag
inte som ett uttryck för en
annan principiell uppfattning, utan såsom
ett bestyrkande av vad jag inledningsvis
sade, nämligen att denna fråga
är en praktisk fråga, där för vissa delar
av kusten speciella förhållanden kunna
föranleda ändringar.

Utskottets värderade ordförande lät i
sitt anförande framskymta ett bekymmer
för Stockholms yttre skärgård, och
jag förstår, att utskottet kanske har varit
i ett svårt predikament. Det finns ett
intresse för den bofasta befolkningen i
det yttre havsbandet, vilken till icke
oväsentlig del livnär sig av fiske, att
få förbehålla sig denna arkipelag av
småöar för egen del. Ett bifall härtill
skulle emellertid så avgjort ha inneburit
ett avsteg från vad Kungl. Maj:t och
utskottet ha åsyftat och småningom också
nått fram till, nämligen uniformitet
och klara linjer, att man inte har ansett
sig kunna göra en sådan ändring.

Vidare uttalade utskottets ordförande
vissa farhågor för att den allemansrätt,
som kollektivägandet av dessa vattenområden
innebär, kan få tråkiga konsekvenser
för den bofasta befolkningen.
Plan vände sig — liksom utskottet i sin

formulering — till Kungl. Maj:t och
hemställde, att frågan skulle följas med
uppmärksamhet i fortsättningen. Jag
tvekar inte att gå utskottet till mötes på
den punkten och att från regeringsbänken
deklarera, att utvecklingen på detta
område skall följas med det allra största
intresse.

I en reservation anföras betänkligheter
emot att lagen sättes i kraft redan
den 1 januari 1951. Framför allt herr
Mannerskantz ägnade en stor del av sitt
anförande åt att deklarera sina bekymmer
över verkningarna av ett så tidigt
ikraftträdande. Jag kan försäkra, att
detta inte torde föranleda några speciella
besvärligheter för myndigheterna.
Jordbruksdepartementet var ju inställt
på att denna lag skulle behandlas och
beslutas redan vid vårsessionen, och
myndigheterna ha vidtagit de dispositioner
som behövas för att, som jag hoppas
friktionsfritt, låta lagen träda i kraft
den 1 januari 1951.

Då kan man fråga vad detta får för
konsekvenser för befolkningen, i första
hand fiskarbefolkningen. Jag tror att
farhågorna även därvidlag äro rätt överdrivna.
Bakom förslaget ligger ju ett arbete,
som till tiden är mera imponerande
än arbetet bakom de flesta lagförslag.
Fiskerättskommittén arbetade i
fyra år. Arbetet gick så till, att kommittén
reste runt landet och sammanträffade
med fiskarbefolkningen på olika
kuststräckor och fick genom samtal med
fiskarna reda på deras synpunkter. Det
blir således inte precis någon överraskning
för de därav berörda, när lagen
nu sättes i kraft. Pressdebatten och fiskardeputationernas
diskussioner med
utskottet ha nog också i långa stycken
klarat upp i varje fall de väsentliga problemen
i det nya lagförslaget. Den nya
gränsen är klar, den är ju redan i detalj
inprickad genom fiskerättskommitténs
utredningsarbete.

Herr Mannerskantz hade ännu ett bekymmer.
Han anförde, att det nya förslaget
kommer att innebära, att åtskilliga
bottengarn vid kusten utanför Kalmar
län måste tas bort och att det här
är fråga om fiskare, som ha investerat

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

kapital och köpt garn, anpassade för
fiske under de gamla förutsättningarna.
Jag vill erinra om att enligt den nya
fiskerättslagen — som behandlas i ett
annat utskottsutlåtande och som överensstämmer
med Kungl. Maj :ts förslag
— får den bofasta befolkningen rätt att
sträcka ut bottengarnen även i de fria
vattnen. Om det blir fråga om att på
något litet område ta bort dem, får den
härav orsakade förlusten värderas av
de kommande fiskevärderingsnämnderna.
Jag tar det som ganska självfallet,
att när den enskilde skall soulageras för
att det allmänna gör anspråk på vattnet,
kommer den omständigheten, att han
inte kan utnyttja sitt kapital, att beaktas
vid värderingstillfället.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
korta kommentar till själva gränslagen.
Jag får väl tillfälle att återkomma, när
fiskerättslagen med dess mera substantiella
frågor kommer upp på dagordningen.

Herr LARSSON, NILS: Herr talman!
Detta ämne skulle ju kunna tyckas vara
ägnat att behandlas mycket i detalj, såsom
också redan har skett. Men jag vill
bara framhålla, att anledningen till att de
flesta här känna sig missnöjda med förslaget
ju är den, att förhållandena efter
Sveriges kuster och även i de större insjöarna
äro så skiftande och att sedvänjorna
också ha varit mycket olika i olika
landamären.

Jag skall inte göra något försök att
karakterisera denna lagstiftning. Jag vill
medge, att det är mycket som talar för
den inställning, som herr Spetz gav till
känna. Men när jag för min del anslöt
mig till utskottets utlåtande, var det
huvudsakligen därför att, så vitt jag
kunde bedöma, det inte fanns möjlighet
att få till stånd ett avslag på detta lagförslag
och därefter en förnyad utredning.
Jag tror dock för min del, alt genom
delta förslag viss klarhet i ägorättsförhållandena
när det gäller gränsdragningen
skall kunna åstadkommas.
Man får väl hoppas på att Kungl. Maj:t
också ägnar frågan nödig uppmärksam -

het och så smånigom kan få till stånd
de jämkningar, som jag tror bli nödvändiga
på vissa punkter.

Därmed skall jag låta mig nöja och
bara säga några ord om den s. k. enklavregeln,
som kammarens ledamöter nu
torde ha full kännedom om.

För västkustens del har ju herr Spetz
exemplifierat vissa orimligheter, som
uppstå på grund av enklavregeln. Då är
att märka, att för hela västkusten —
från Skåne upp till Svinesund — är den
s. k. kilometerregeln borttagen ur lagförslaget,
och här gäller endast trehundrametersgriinsen
från varje sida av
en fjärd eller ett sund. Ändå betyder
enklavregeln, att stora vattenområden
på västkusten komma att tillföras enskilda.
Men på ostkusten — från Haparanda
och ned till Blekinge — gäller utom
enklavregeln även kilometerregeln. Det
innebär alltså, att om en vik eller en
fjärd vid mynningen är mindre än 1 000
meter, blir hela det innanför liggande
vattnet enskilt, även om det kanske är
många kilometer brett. Till och med
för insjöarna har denna regel mycket
stor betydelse. I Storsjön i Jämtland
blir exempelvis Bergsviken enskilt vatten,
en vik som jag bedömer vara ungefär
3 å 4 kilometer bred, där den är
bredast, och bortåt 5 mil lång. Hela detta
område blir genom kilometerregeln
och enklavregeln enskilt vatten. Detsamma
gäller Brunfloviken, som dock
ur fiskesynpunkt har åtskilligt mindre
betydelse. Jag skulle därför helst ha velat,
att både enklav- och kilometerregeln
tagits bort även från ostkusten, men
för ett sådant förslag fanns ingen resonans
inom utskottet.

Ifrån dessa synpunkter bar jag inte
kunnat biträda utskottets förslag i dess
helhet, utan jag har tillsammans med
ett par kamrater reserverat mig för avslag
på enklavregeln för västkusten, och
jag ber, herr talman, att med denna
korta motivering få yrka bifall till reservationen.

Herr OSVALD: Herr talman! Även om
jag i allt väsentligt kan ansluta mig till

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950

Lagforslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m

det utskottsutlåtande, som här föreligger,
måste jag dock i vissa hänseenden anföra
betänkligheter. Dessa gälla främst
bestämmelsen att endast öar över viss
storlek skola ha eget vattenområde och
enskild fiskerätt. Man har där satt gränsen
till 100 meter. En sådan gränsdragning
tar inte hänsyn till de mångskiftande
förhållanden som råda längs vårt
lands kuster. Det blir nämligen så, att
en enstaka lång och smal ö, som råkar
ha 100 meters längd, kan ha eget vattenområde,
medan däremot en ögrupp eller
arkipelag, som sammanlagt är mycket
större, men där icke någon av öarna är
100 meter lång, kommer att falla utanför.
Det är givetvis angeläget, såsom herr
statsrådet Sträng nyss framhöll, att man
inför bestämmelser som skapa klarhet,
men enligt min uppfattning skapar man
inte klarhet genom att dra gränslinjen
så, att öar av 100 meters längd medtagas,
men till exempel ögrupper, som sammanlagt
kunna vara mycket större, uteslutas.

Jag skulle här vilja framföra den synpunkten,
att en utvidgning av de allmänna
fiskevattnen till de områden, som jag
här särskilt har nämnt, till exempel arkipelager
och småöar, kan komma att
utöva ett mycket menligt inflytande på
vårt sjöfågelsbestånd. Det är alltså en
naturskyddssynpunkt, men den bör man
ingalunda bortse från i detta sammanhang.
Särskilt under liäckningstiden kan
en utsträckning av de allmänna fiskevattnen
till områdena alldeles inpå sådana
arkipelager komma att verka mycket
störande, och speciellt i Stockholms
yttre skärgård äro ju dessa ögrupper
mycket viktiga häckningsplatser för vår
sjöfågel. Det hade därför varit önskvärt,
att man hade behållit de enskilda fiskevattnen
även omkring sådana ögrupper
och tillmötesgått de önskemål ifråga om
denna lagstiftning som framförts bland
annat från naturskyddshåll. Jag kan som
sagt i denna fråga inte ansluta mig till
utskottets förslag, utan menar, att det
skulle vara riktigare, om riksdagen här
följde den av herrar Eskilsson och Larsson
avgivna reservationen.

Sedan är det en annan fråga, som li -

kaledes har samband med gränsdragningens
inflytande på vårt sjöfågelsbestånd
och som jag också skulle vilja
säga ett par ord om, nämligen frågan
om lagens ikraftträdande. Det kan knappast
undgås, att genomförandet av en
lagstiftning som denna kommer att medföra
följder av sådan art, att de måste
påverka utformningen av bestämmelserna
för jakten i framför allt de yttre skärgårdarna.
Det skulle därför vara önskvärt,
om man kunde få ett sådant uppskov
med tillämpningen av denna lag,
att man hunne med att göra de förändringar,
som äro påkallade — och som
måste bli påkallade — av denna lagstiftning
om ändrad gränsdragning mellan
enskilt och allmänt fiskevatten. Det är
kanske inte nödvändigt med en så lång
uppskovstid som två år, men man borde
åtminstone ha ett år på sig för att reglera
en del av de förhållanden, som komma
att påverkas av lagstiftningen. Ett
uppskov med lagens ikraftträdande skulle
därför ur många synpunkter, även
ur den synpunkt som jag här har framfört,
vara synnerligen önskvärt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Den
som suttit och lyssnat på debatten här i
dag har nog fått ett livligt intryck av
huru oppositionen emot det lagförslag,
som nu framlagts, kommer från två sidor.
Dels har yrkats på att man skulle
ge större vattenområden åt de enskilda,
och dels har yrkats på att man skulle
ge större vattenområden åt det allmänna.
Detta är ett tydligt uttryck för att,
i varje fall i viss omfattning, det här är
fråga om en kompromiss, som man har
försökt åstadkomma på rent praktiska
grunder, samtidigt som man har försökt
att så nära som möjligt ansluta till det
gällande rättsläget. En av talarna — jag
tror det var herr Eskilsson — nämnde
något om hur meningarna hade brutit
sig även inom utskottet. Det är naturligt
i en fråga som gäller hela Sveriges
kust med dess olika förhållanden.

Jag har haft tillfälle att under min
verksamhet som universitetslärare studera
jordfrågor ganska ingående, och

Onsdagen den lo november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

jag kan försäkra, att sådana olikartade
förhållanden inte alls är någonting som
särskilt utmärker fiskelagstiftningen. På
jordlagstiftningens område ha vi på centrala
punkter, t. ex. då det gäller frågan
om delningsgrundcr i hy, haft samma
problem. Man har i detta hänseende
över huvud inte kunnat komma fram till
en enhetlig lagstiftning, därför att man
inte kunnat förena synpunkter från skilda
delar av landet. Nu finns det emellertid
på fiskerättens område ett förslag,
som efter vad jag tror — trots att det
omfattar så skilda delar och måste täcka
så skilda förhållanden — ger en såvitt
möjligt enhetlig lösning, och jag tycker,
att det är av stort värde, att vi kunna
få ett sådant förslag genomfört.

Till oppositionen från den sida, som
yrkat på att de enskilda skulle få större
vattenområden än de nu ha fått, kanske
jag får säga följande.

Herr Eskilsson åberopade ett uttalande
i den av honom avgivna reservationen:
»Om fastigheternas gräns mot allmänt
vattenområde skall omregleras och
man därvid i huvudsak vill följa de i
Kung]. Maj ds förslag angivna riktlinjerna,
måste dock med skärpa fasthållas
att lagen ej i onödan bör få kränka
bestående rättsförhållanden.» Slutsatsen
av detta uttalande skulle bli, att man
inte skulle införa regeln, att småöar under
100 meter skulle sakna vattenrätt,
utan att de borde få sådan. .lag tror, att
uttrycket »i onödan», som är spärrat i
reservationen, är oriktigt. När det föreslogs,
att öar under 100 meters längd
inte skulle få vattenrätt, så var det i varje
fall inte i onödan. Det kan inte misstänkas,
att fiskerättskommittén under
presidenten Rombergs ledning skulle i
onödan avge ett sådant förslag, inte heller
alt i så fall två lagberedningar —
den ena under nuvarande utrikesministerns
ledning och den andra under juslitierådet
Gärdes ledning — skulle ha förordat
samma förslag eller att lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms län
och många andra myndigheter skulle ha
tillstyrkt just detta förslag. Det är viktiga
skäl, som tala för det. .lag påpekar,
vad utskottet har tryckt på i sitt utlåtan -

de, nämligen att om man skulle låta
även dessa små öar få vattenrätt, samtidigt
som man stadgar ett avstånd av
300 meter som mått för utsträckningen
av vattenrätten kring varje ö, mycket
stora områden skulle föras över från
allmänt till enskilt vatten.

Herr Osvald nämnde, att det här gällde
ett naturskyddsintresse, och det är
någonting som jag också betonade i mitt
inledningsanförande. Men som svar på
detta har jordbruksministern sagt, att
regeringen ämnar — något som utskottet
har begärt — med största noggrannhet
följa utvecklingen i de skärgårdsområden
det här närmast är fråga om, och
jag tror att bakom detta uttalande ligger
tanken att eventuella olägenheter ur naturskyddssvnpunkt
komma att rättas till.
Om jag inte iir fel underrättad, avgavs
i går ett kommittébetänkande rörande
jaktvården, enligt vilket man avser att
tillämpa ett licenssystem just för jakten
i olika delar av landet.

Herr Mannerskantz var också inne på
åtskilliga frågor, bl. a. om nödvändigheten
för fiskarna i Kalmar län att kapa
långtutgående ålbottengarn m. in. Jag
törs inte yttra mig om huruvida detta
kan bli fallet på någon plats, men jag
vill påpeka att lagförslaget ger beträffande
vissa delar av riket strandägaren
rätt att från det enskilda vattenområdet
sträcka ut sina fasta fiskredskap 200 meter
in på allmänt vatten, och att Konungens
befallningshavande får möjlighet att
medge detta ännu längre ut. Det finns
alltså möjligheter att råda bot på de svårigheter,
som kunna inställa sig efter
genomförandet av de nya bestämmelserna.
När utskottet behandlade Runnö- och
Vållöbornas ansökningar betonades, att
de visserligen inte fingo allt som de ville
ha, men att de anspråk, som de hade utöver
vad de verkligen fått, nog kunde
tillmötesgås av länsstyrelserna genom
den utsträckningsrätt utanför enskilt
fiskevatten, som jag här talat om.

Herr Spetz var huvudtalare på den sida,
som ansåg att de enskilda hade fått
alltför vidsträckt riitt till vatten. Det gäller
här Jungfrufjärdcn och Kanholmsfjärden
i Stockholms skärgård och vissa

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

fjärdar vid västkusten. Jag påpekar att
anledningen till att lagförslaget har erhållit
den lydelse, som nu föreligger, är
att dessa områden redan enligt nuvarande
rätt ligga under enskild äganderätt.
Vidare får jag påpeka att någon större
ekonomisk roll spelar inte denna fråga.
Det är, såsom jordbruksministern underströk
i sitt anförande, till väsentlig del
en lantmäteriteknisk fråga. Vad beträffar
fjärdarna vid västkusten ber jag få
framhålla att det där huvudsakligen gäller
mycket långsträckta vattenområden,
som gå djupt in i landet, och icke stora
havsfjärdar, som ligga långt ut, vilket är
fallet med Jungfrufjärden och Kanliolmsfjärden.

Herr talman! Jag tror inte att det är
nödvändigt för mig att mera i detalj gå
in på den opposition, som här gjort sig
gällande, annat än beträffande övergångsbestämmelserna.
Jag kan nämna
att jag har fått de upplysningarna, att
det skulle gå bra att genomföra fiskelagstiftningen
redan från den 1 januari.
Det blir väl inte några större nyheter
under de första månaderna, utan det är
först i april som dessa bestämmelser bli
aktuella, och det torde inte erbjuda några
svårigheter att med tillhjälp av radion
meddela befolkningen de nya reglerna.
Jag känner inte någon oro beträffande
tiden för ikraftträdandet av den nya lagstiftningen.
Att däremot på en avsevärd
tid skjuta fram tidpunkten för ikraftträdandet
av den för fisket fördelaktiga
lagstiftning, som nu skall beslutas, i varje
fall så långt fram som reservanterna
vilja, tror jag inte vore tillrådligt.

Till slut vill jag, herr talman, eftersom
någon ledamot har frågat mig privat
vad det finns för samband mellan
gränslagstiftningen och fiskelagstiftningen,
svara, att dessa båda lagstiftningsfrågor
äro sammankopplade på så
sätt, att om vi avslå gränslagen, faller
också fiskelagen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag skall inte vid detta
skede i debatten i någon större utsträckning
gå in på det omfattande lagförslag,
som det här gäller. Det berör ju

frågan om gränsbestämningen av vattenområdena
längs hela landets kuster
och även i de större insjöarna. Jag skall
inte heller närmare ingå på de regler,
som ha varit bestämmande vid propositionens
utformande och vid dess behandling
inom utskottet, nämligen kilometerregeln,
regeln att enskilt vatten
skall tilläggas endast sådana öar, som ha
en längd av minst 100 meter, och enklavregeln,
ehuruväl det kan ifrågasättas,
huruvida inte en holme, som har en
längd under 100 meter, också bör få enskilt
vatten. Men jag förstår å andra sidan,
att gränsen måste någonstans dragas,
och då har man funnit den här 100-metersregeln lämplig. Det kan ju hända
att denna bestämmelse i framtiden inte
kommer att visa sig vara den bäst avvägda,
men jag skall inte ingå på detta
spörsmål nu, utan mera hålla mig till
sådant som jag närmare känner till, nämligen
förhållandena inom mitt eget län,
Kalmar län. De ha diskuterats här i debatten
av flera talare, och de ha nog tilldragit
sig ett ganska stort intresse.

Jordbruksministern nämnde att det
här gällde att bygga ett lagförslag delvis
på gamla rättsförhållanden. Det är sedvanerätten
och gammal hävd som ha varit
grundläggande för utformningen av
fiskerätten vid våra kuster, och därför
har denna fiskerätt blivit så olika på
olika platser. Jag uppskattar det uttalande,
som herr statsrådet Sträng här gjorde,
nämligen att man inte får bortse från
gamla rättsförhållanden och en så att säga
uppbyggd rätt, även om den har sina
svagheter och sina brister. Att denna
rätt är så olika i olika delar av vårt land
sammanhänger delvis med kustförhållandena.

Jag måste säga att förhållandena på
ostkusten inte äro desamma som på västkusten,
och därför kanske de, som nu
yttra sig över förhållandena vid kalmarlänskusten,
ha svårt att förstå de synpunkter,
som befolkningen vid denna
kust, inte minst fiskarbefolkningen, anlägger
på dessa frågor. Jag skulle då
vilja uppehålla mig vid den fiskarbefolkning,
som lever vid kuststräckan söder
om Oskarshamn inom Kalmar län,

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

och då närmast på de två öarna Runnö
och Vållö. Där bor en ganska talrik befolkning,
huvudsakligen bestående av
fiskare. Enligt folkräkningen år 1945
fanns det på Runnö 21 självständiga fiskare,
på Vållö 31, alltså sammanlagt 52.
Dessa äro i huvudsak jordbrukare, som
i stort sett ha två eller tre tunnland
mager stenbunden grus- och sandjord,
som ger dåliga skördar, men genom jordbruk
i förening med fiske får denna befolkning
sin utkomst. Och där bor en
idog och arbetsam befolkning, som är
intresserad av sitt yrke, fisket, och som
gjort åtskilligt för att befrämja fiskodlingen
och öka tillgången på fisk. Den
har således gjort vad den kunnat dels
för att uppehålla sin existens och dels
för att höja avkastningen av sin näring.
Dessa fiskare blevo därför slagna
med en viss förvåning när det framlades
ett förslag om begränsning av deras
gamla fiskerätt, som var fastställd
av ägodelningsrätt för inte så lång tid
tillbaka. De häpnade över att statsmakterna
nu för att få enkla, klara och generella
regler för fisket vid samtliga
våra kuster ville beskära deras rätt i
så stor utsträckning, som här föreslås.

Nu säges det visserligen i propositionen,
att staten skall ge ersättning åt dessa
fiskare för vad de förlora, men man
får väl därvid inte förbise att man begränsar
deras existensmöjligheter och
förutsättningarna för att i framtiden
kunna bedriva sitt yrke. Staten gör ju
så mycket nu för de ofullständiga jordbruken,
men varför skall den hjälpen
vara begränsad till att gälla endast utvidgning
med några tunnland jord eller
skog? I detta fall finns ju en binäring
— jag anser för resten inte att fisket i
dessa trakter är en binäring utan eu
huvudnäring; jordbruket är här en binäring
— som tillsammans med jordbruket
utgör en bruksenhet, en försörjningsenhet,
och om man begränsar denna
befolknings möjlighet att bedriva
fiske, kommer detta att i hög grad medföra
en minskning av dess utkomstmöjligheter.
I allmänhet bar den uppfattningen
förelegat, att den fiskarbefolkning,
som bor på dessa öar, är tillför -

säkrad rätten till skydd mot intrång på
sina fiskevatten. Man säger, att befolkningen
fortfarande skall ha kvar samma
rätt men att det är endast fråga om
var gränserna mellan enskilt och allmänt
vatten skola dragas. Ja, men det
betyder inte så litet, hur gränsdragningen
sker.

Nu har man visserligen inom utskottet
i detta avseende åstadkommit en
kompromiss, och jag vill hoppas, att
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
inte har någonting
att invända mot den förändringen, i synnerhet
som vi inte kunna begära att herr
statsrådet skall känna till lokalförhållandena
på varje plats efter kusten inom
det vidsträckta område, där jordbruksministern
dock har att handlägga frågor,
inte blott beträffande jordbruk
utan även beträffande fiske. Det medges
visserligen att det föreliggande förslaget
innebär en förbättring för fiskarbefolkningen
i förhållande till Kungl.
Maj:ts proposition, i det att sundet mellan
Runnö och Vållö och viken söder om
Vållö skola hänföras till enskilt vatten,
men den enskilda fiskerätten kommer
inte att omfatta vattenområdet utåt havet
eller mot Öresund. De nya bestämmelserna
ha därför även efter utskottskompromissen
kommit att i viss utsträckning
missgynna särskilt Runnö —
Vållö har fått det något bättre ställt.

Jag hade önskat, att man bättre tillgodosett
denna kustbefolknings intresse.
När nu så inte blivit fallet och jag inte
vill förena mig med herr Spetz och yrka
avslag på hela lagförslaget, anser jag mig
inte kunna ställa något yrkande på denna
punkt. Jag har tillsammans med andra
ledamöter av denna kammare väckt
en motion, som gick ut på att man i huvudsak
skulle respektera de gamla gränserna,
som fastställts av ägodelningsrätt,
men till den anser jag mig nu inte kunna
yrka bifall med hänsyn till den ståndpunkt,
som utskottet intagit, och jag tror
jag bäst främjar sakens lösning genom
att följa utskottets förslag. Då måste vi
emellertid se till, att man, när man nu i
så hög grad som bär är avsett begränsar
den enskilda fiskerätten, framdeles läm -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m

nar möjlighet till speciellt skydd under
fiskesäsongen mot sådant fiske, som kan
störa fisket med bottengarn eller annat
fast redskap, ty i annat fall skulle den
fiskerätt, som kustbefolkningen erhåller
enligt utskottsförslaget, kunna bli åtskilligt
försämrad därigenom att den
stillhet, som behövs för att fiske med
fasta redskap inte skall störas, annars
inte skulle kunna råda. Det är här huvudsakligen
ålfisket, som är mest givande.
Den som är hemma i dessa förhållanden,
vet ju att det endast är under
mörker, som man kan erhålla en god
fiskfångst — det får man inte när månen
skiner, ty redan detta verkar tillräckligt
störande på ålfisket. Det kanske
skulle komma sportfiskare och andra,
som bara fiska för sitt nöjes skull, utan
tanke och vetskap om att de, om de hade
frihet att göra som de behagade, skulle
störa fisket för verkliga yrkesfiskare.
Enligt förslaget är det ju möjligt för
strandägarna att genom länsstyrelserna
erhålla skydd för fisket med ålbottengarn
och andra fasta fiskredskap, och
l;kasa skola de få rätt att utan myndighets
tillstånd sträcka fast redskap från
det enskilda vattnet utanför den gräns,
som här föreslås, ut i allmänt vatten.

Herr talman! Även om jag således inte
är helt belåten med utskottets förslag,
skall jag inte ställa något yrkande om
bifall till min motion då jag inte vågar
hoppas, att det skulle få någon framgång.

På en annan punkt föreligger en reservation,
som nämnts här av några talare.

I den föreslås en längre övergångstid,
innan lagförslaget skall träda i kraft. Jag
tror nog, att det skulle vara bra, om vi före
ikraftträdandet hade något längre tid
på oss än en månad efter beslutets fattande.
Nu sade ju herr statsrådet, att den
korta tiden är en följd av att riksdagen
kommit att vila på förslaget från våren
till nu fram på hösten. Det är riktigt,
men man borde väl åtminstone kunna
fastställa en övergångstid på något år,
vilket jag tror herr Osvald här pekade
på, om det nu inte går att genomföra en
övergångstid på två år, något som jag
anser vara riktigast. Herr talman! Om

det skulle bli votering på denna punkt
och inga andra förslag föreligga kommer
jag att stödja reservationen.

Vidare är det önskvärt att man vid bestämmandet
av den ersättning för mistad
fiskerätt, som skall tillerkännas vederbörande
strandägare, även tar hänsyn
till de förluster, som dessa komma att
åsamkas pa grund av att de inte kunna
bedriva fisket i den omfattning som de
planlagt och som de tidigare ha gjort.
Jag avser här ersättning även för deras
fiskeredskap, som kanske inte komma att
kunna utnyttjas, varigenom de skulle få
lida stora förluster.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande.

Hem HOLMBÄCK (kort genmäle):
Herr talman! Herr förste vice talmannen
var inne på Runnö och Vållö. I anledning
därav ber jag få nämna följande.

Vållö- och Runnöborna ville ha fyra
vattenområden mer än vad Kungl. Maj:t
föreslagit i propositionen. Utskottet har
givit Vållö- och Runnöborna två av dessa
vattenområden, och därvid de två
största och, som jag föreställer mig,
ojämförligt värdefullaste. Beträffande de
två övriga områdena torde det föreligga
möjlighet att ha kvar ungefär samma förhållanden
som nu med tillämpning av
regeln om rätt att utsträcka bottengarn
från enskilt vatten vidare ut i allmänt
vatten efter tillstånd av Konungens befallningshavande.
Det är att observera
att på det stora möte, som gällde Vållö
och Runnö, var landshövdingen i Kalmar
län närvarande och understödde livligt
ortsbornas uppfattning.

Däremot är det inte helt riktigt, herr
talman, som herr förste vice talmannen
sade, att gränserna i vattnet kring öarna
äi o fastställda av domstol. Gränserna utåt
mot havet äro på den ena av de två
förrättningar, som det här gäller, uppdragna
endast provisoriskt, och på den
andra äro just gränserna mot havet direkt
undantagna från fastställelsen.

Herr LUNDQVIST: I ett avseende åtminstone
ha väl handlingarna och den

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

nu förda diskussionen bringat full klarhet
i denna fråga, nämligen därom att
det här rör sig om mycket svårbemästrade
problem, och att det kompromissande,
som ägt rum både innan propositionerna
framlades på riksdagens bord och
sedan också vid behandlingen i utskottet,
har varit mycket besvärligt.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
sade i sitt anförande
att dessa nya lagförslag hade tillkommit
främst i syfte att skapa klarhet i
lagstiftningen och uniformitet längs hela
vårt långa lands kuster, och det ligger,
skulle jag tro, mycket av sanning i det
yttrandet. Men det är väl också så, att
de här nya lagförslagen även kommit
till för att bereda ökade möjligheter till
sportfiske eller nöjesfiske, främst för
storstädernas befolkning.

Det finns ju intet ont i och för sig att
säga därom. Det föreligger säkerligen
starka skäl, som tala för en utvidgning
av möjligheterna på detta område. Nu
är det ju emellertid tyvärr på det sättet
i detta fall som i så många andra,
att om man ger förmåner åt en grupp,
går detta ut över andra. Ingen lär kunna
förneka, i varje fall när det gäller
befolkningen i den skärgård, som ligger
oss närmast och vars förhållanden vi
alltså känna till, att det här nya lagförslaget
kommer att betyda ett kännbart
avbräck för den bofasta befolkningen
bär ute och på dess uppehälle få mycket
menliga återverkningar.

Det är ju inte första gången, som vi
föra på tal skärgårdsbefolkningens i
Stockholms län levnadsförhållanden och
svårigheter. Det är säkerligen viil kända
saker. Alla veta vi, att stora delar av
befolkningen där ute i skärgården leva
under mycket blygsamma förhållanden.
Det har varit dåliga kommunikationer
sedan många år, som vållat svårigheter.
Det har över huvud taget varit karga
levnadsförhållanden. Att då på sätt, som
nu sker, från det allmännas sida medvetet
ytterligare pressa ned levnadsstandarden
för dessa befolkningsskikt och
även tumma på gammal iigoriitt endast
för att bereda nöjesfiskarc ökade möjligheter
till fiske, det bär jag i varje

fall svårt finna överensstämma med rätt
och billighet.

I ett par motioner ha några representanter
på stockholmslänsbänken ur skilda
partier i våras fäst riksdagens uppmärksamhet
särskilt på vissa nyheter i
de föreliggande lagförslagen och hemställt
om största möjliga beaktande vid
lagförslagens behandling av de i motionerna
framförda synpunkterna. Tyvärr
måste jag konstatera, herr talman, att vi
ha rönt ovanligt liten framgång. Vi kunna
praktiskt taget inte i något avseende
se spår av hänsynstagande från utskottets
sida till de önskemål, som vi framfört
efter direkta påtryckningar både
från yrkesfiskare och från fiskevårdshåll.
Endast i den av herrar Eskilsson
och Larsson avgivna reservationen kan
man skymta något spår av hänsynstagande
till våra önskemål.

Att vi rönt så liten förståelse för skärgårdsbefolkningens
intressen här i
stockholmstrakten, måste väl åtminstone
till väsentlig del bero på att, så vitt jag
kan se av namnförteckningen under utskottsbetänkandena,
bland utskottets ledamöter
inte funnits någon representant,
som har någon närmare kontakt med
Stockholms läns skärgård. Nu ha vi
emellertid under debatten fått lyssna
till hurusom både utskottets ärade ordförande
och utskottets talesman i övrigt,
herr Werner, liksom även herr statsrådet
själv, givit uttryck åt vissa bekymmer
i varje fall för befolkningen ute i
Stockholms yttre skärgård. Det är då
endast alt beklaga, att man, när man
uppenbarligen har ägnat uppmärksamhet
åt denna befolkningsgrupp, inte ens
under denna långa behandling inom utskottet
funnit någon möjlighet att komina
med något positivt förslag till ändring
av lagförslaget i denna del.

Det är klart, att det är önskvärt med
uniformitet, men jag vet ändå inte med
tanke på de olika förhållandena utefter
den långa svenska kusten, om det iir den
bästa lösningen att skapa uniformitet
över hela linjen utan hänsynstagande till
Imr de olika förhållandena gestaltat sig
sedan generationer tillbaka i tiden. Nu
lovade herr statsrådet att följa utvcck -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

lingen inom Stockholms yttre skärgård
med särskild uppmärksamhet. Jag bär
med tacksamhet annoterat detta, och vi
våga väl då hoppas, att det då också
skall vara möjligt att, om lagen nu kommer
att godkännas, framdeles vidtaga
sådana ändringar, som kunna visa sig
påkallade av hänsyn till de intressen,
som få anses vara viktigare än dem man
nu närmast haft för ögonen då man ingripit
i den gamla äganderätten.

Som frågan nu ligger till, kan jag inte
ställa något nytt yrkande, utan ber att
få instämma i det yrkande, som bär tidigare
gjorts av herr Eskilsson.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag vill
påpeka att mitt yttrande uteslutande
rörde sig om gränslagen. Jag har icke
berört fiskelagen, och det yttrande jag
fällde om ödets ironi riktade sig alltså
inte mot jordbruksministern och hans
proposition utan snarare mot justitieministern.
Jag konsiaterar att justitieministern
i denna debatt inte har sagt
något om den fråga jag riktade till honom.
Gentemot utskottsordförandens påstående,
att Bohusläns fjordar enligt gällande
lagstiftning äro enskilda, vill jag
bestämt hävda motsatsen, och jag tror
inte att utskottsordföranden i något fall
skall kunna påvisa att dessa vatten någonsin
ha ansetts som enskilda. Det har
i norra Bohuslän funnits fiskerätt när
det gäller hummer, alltså för ett speciellt
fiske, men detta har ingenstädes
uppfattats som en äganderätt.

De anföranden, som här ha hållits, ha
ju i stort sett berört fiskerätten, och jag
måste för min del beklaga, att gränslagen
och fiskelagen kopplats samman på
det sätt som nu har skett. Denna sammankoppling
är dock, såvitt jag förstår,
huvudsakligen av nära nog formell natur,
ty som jag påpekade i mitt första
anförande sammanfalla gränslagen och
fiskelagen icke på någon enda punkt.
När utskottsordföranden säger att fiskelagen
måste falla därest gränslagen faller,
är jag inte utan vidare villig att hålla
med om detta, ty det finns naturligtvis
en möjlighet att formulera om fiskela -

gen på sådant sätt att fiskerätten blir
densamma som enligt det förslag tredje
lagutskottet har avgivit. För en sådan
omformulering fordras givetvis en återremiss
till utskottet, men såvitt jag förstår
äro de båda lagförslagen icke ovillkorligen
sammanhängande med varandra.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att frångå det yrkande som jag ställde i
mitt första anförande.

Herr HOLMBÄCK (kort genmäle):
Herr talman! i 1766 års fiskestadga, som
redan förut har berörts flera gånger här
under debatten, står det att fiske och
vatten inomskärs tillhöra jordägarna.
Det kan inte förnekas, tror jag, att de
områden i Bohuslän, som det nu är fråga
om, befinna sig inomskärs.

Nu har det visserligen från västkusthåll
gjorts gällande att en senare författning,
som utgavs åtta år därefter,
1774, skulle ha inneburit en annan lösning,
men den författningen är inte utfärdad
med ständernas samtycke, och
den argumentering, som har gjort gällande
att denna författning skulle ändra
den äldre författningen, har gendrivits
bland annat av den fiskelagskommitté,
vars arbete resulterade i 1896 års fiskelag
och som till sekreterare hade en jurist,
vilken sedermera kom att spela en
utomordentlig roll här i landet, nämligen
presidenten Marks von Wiirtenberg.

Jag tror alltså att jag kan vidhålla det
påstående jag nyss gjorde.

Vad angår kopplingen av gränslagen
och fiskelagen vill jag framhålla att den
sammankoppling, som har ägt rum, har
skett på initiativ av lagrådet. Det är ju
möjligt att göra om fiskelagen och frilägga
de båda lagarna från varandra,
men det förutsätter ett betydande lagtekniskt
arbete, som utskottet enligt vad
jag tror inte har möjlighet att uföra unden
den här riksdagen.

Herr BRANTING: Herr talman! Såvitt
jag kunnat avlyssna debatten har situationen
varit den, att nästan varje gång
som en talare från någon viss ort, vilken

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

närmare beröres av lagen, har yttrat sig,
har han sagt ungefär så: »Lagen kan nog
ha många goda sidor, men på vårt håll
kommer den att ha mycket beklagliga
konsekvenser, i det och det avseendet!»
Här liar alltså, och med all rätt, gjorts
anmärkningar från skilda utgångspunkter.
Somliga ha ansett att de enskilda intressena
ha blivit obehörigen läderade,
andra ha gjort gällande att allmänhetens
önskemål icke ha blivit tillbörligen
tillgodosedda.

Såsom var att vänta ha dessa attacker
från motsatta håll tagits upp ifrån deras
sida, som nu ha att försvara utskottsförslaget
och propositionen. Man har
med vanlig riksdagslogik sagt, att något
bättre bevis för att förslaget är en
utmärkt kompromiss kan man ju inte
finna än just detta, att det har riktats
anmärkningar mot lagen från båda de
angivna hållen. Jag känner mig inte
övertygad av den sortens argumentation.
Jag tror att det verkligen finns lagförslag
som äro så beskaffade att de kunna
såra alla möjliga intressen utan att fördenskull
vara särskilt lyckliga som kompromisser.

Jag har velat som stockholmare säga
ifrån, att det förefaller mig, och många
andra i denna stad, såsom en mycket
egendomlig regel, den som här föreslås
— den s. k. enklavregeln, vilken ju innebär
att stora, för oss välkända havsfjärdar
plötsligen skola betraktas såsom enskilda
vatten! Denna enklavregel ha vissa
talare velat bagatellisera. Man har
sagt att den har uteslutande »lantmäteriteknisk»
karaktär och att den i själva
verket inte kommer att betyda så
mycket i praktiken; vi få också i fortsättningen
rättighet att t. ex. segla över
Jungfrufjärden och bada där. Det är naturligtvis
tacknämligt! Men jag är ändå
inte alls säker på att herrarna som påstå
att enklavregeln inte kommer att ha
framtidskonsckvenser, ha rätt! Det iir en
svår sak att överblicka konsekvenserna
av en lagregel som plötsligen förklarar
dessa stora vatten som enskilda.

Jag tycker inte att man behöver erinra
om all det iir en socialdemokratisk
regering som framlägger detta förslag

!t Första kammarens protokoll 19H0. Nr 29.

och att förslaget strider eller synes strida
mot det socialdemokratiska partiprogrammet.
För mig räcker det att den
nya regeln verkligen ger intryck av att
strida mot gällande rättsuppfattning.
Den chockerar otvivelaktigt våra rättsföreställningar.
Och är det på det sättet,
som här påstås, att dessa nya lagstadganden
i själva verket inte ha någon
praktisk betydelse, annat än ur »lantmäteriteknisk»
synpunkt, då tror jag att
man hade kunnat finna andra former
för att tillgodose de lantmäteritekniska
önskemålen.

Herr Holmbiick yttrade en smula hotfullt,
att om nu gränslagen faller, måste
också fiskelagen falla. Jag måste, i likhet
med herr Spetz, säga att jag inte kan
förstå att detta skall vara nödvändigt.
Skola fiskelagens bestämmelser, som ju
i stort sett gå ut på att göra förhållandena
lättare för yrkesfiskarena, vara beroende
av att stora innerfjordar förklaras
vara enskilt vatten? Den logiken
förstår jag inte. Det får herr Holmbäck
bestämt förklara litet närmare för oss.
För mig i egenskap av stockholmare
finns det ingen annan möjlighet än att
ansluta mig till herr Spetz’ avslagslinje.

Det har i debatten varit ett par uppmärksammade
talare, sakkunniga och
väl inne i dessa förhållanden, som ha
yttrat sig på ett ganska anmärkningsvärt
sätt. Jag syftar på herr Larsson
och herr förste vice talmannen.

Herr Larsson sade någonting sådant
som att han anslöt sig till förslaget, enär
han inte trodde att det nu var möjligt att
erhålla avslag på det hela och förnyad
utredning; annars skulle han antagligen
ha yrkat avslag! Herr förste vice talmannen
förklarade något liknande — att
det väl inte fanns någon möjlighet att
erhålla avslag, och han hade därför inget
yrkande! Jag måste säga att detta är eu
inställning, som gör intryck av att man
förnekar kammarens rätt att avslå ett
lagförslag, som den i verkligheten inte
tycker om.

Den omständigheten, att den föreliggande
frågan blivit blött och stött liinge
nog och varit under långvarig utskottsbehandling,
tycks medföra, alt man nu

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

anser det alldeles omöjligt att förkasta
hela förslaget. Men sådant har ju i
alla fall hänt förut. Någon särskild partikaraktär
har inte denna fråga, såvitt
jag kan se. Jag tror verkligen, herr talman,
att en väldig mängd människor i
det här landet skulle dra en lättnadens
suck, om den nya strandlagen fölle. Så
är i verkligheten situationen. Men det
finns ett slags inre tyngdlag i riksdagsarbetet,
som verkar på det sättet, att när
ett lagärende avancerat tillräckligt långt
— ja, då finns det ingenting annat att
göra för riksdagen än att antaga lagen!

•lag skulle emellertid tro att vi kunna
gå på herr Spetz’ avslagslinje. Jag har särskilt
fäst mig vid enklavregeln. Därvidlag
vill jag särskilt framhålla, att det
ju kan synas enkelt nog för representanterna
från västkusten att resignera,
enär dessa i alla fall ha en viss reservation
att hålla sig till, där det heter,
att för västkustens vidkommande varken
kilometerregeln eller enklavregeln bör
gälla! Har man den reservationen att
rösta på och representera västkusten,
så kan man ju frälsa sin själ! Man kan
bifalla lagen och gå på den speciella reservationen.
Men vi här på östkusten ha
ingen sådan reservation att hålla oss till,
vi ha ingen annan utväg än att gå på
det rena avslaget. Och hur beklagligt det
än är har jag för min del inte sett någon
annan utväg — elmruväl jag instämmer
med de herrar som betonat att
lagen på andra områden har vissa förtjänster
och att, i den mån den nu ifrågavarande
lagen sammanhänger med
fiskelagen, det är av betydelse att få
en ny ordning, eftersom den nya fiskelagen,
såvitt jag förstått, är värdefull.
Den böra vi inte sätta någon spärr i
hjulet för. Det har jag inte heller velat
göra med detta uttalande. Men jag tror,
liksom herr Spetz, att man vid en förnyad
utskottsbehandling skulle kunna
omarbeta fiskelagen efter eventuellt avslag
på gränslagen. Jag tror alltså icke
att de båda lagarna måste vara så sammanlänkande
med varandra, som här
gjorts gällande.

Jag vill alltså, herr talman, ansluta
mig till herr Spetz’ avslagsyrkande.

Herr HOLMBÄCK (kort genmäle):
Herr talman! Herr Branting bad mig
angiva hur de båda lagarna äro sammankopplade,
och därför nödgas jag
taga min replikrätt i anspråk en tredje
gång. Den föreslagna fiskelagen stadgar
i sin första paragraf: »I vatten, som
enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde
är allmänt vatten, må varje
svensk medborgare fiska med rörligt
redskap.» Denna lagbestämmelse förutsätter
alltså att det finns en lag om
gräns mot allmänt vattenområde. Den
förutsätter också att det finns ett allmänt
vatten, och de följande paragraferna
förutsätta att det finns ett enskilt
vatten, vilket allt bestämmes i gränslagen.
Faller nu gränslagen, saknas ju
förutsättningar, på vilka fiskelagen är
hygg*!» och då finns det bara två möjligheter,
den ena att avslå fiskelagen och
den andra att återremittera fiskelagen
till utskottet för omarbetning. Det är
emellertid en mycket stor omarbetning
som då måste äga rum, och jag kan inte
på något vis taga på mitt ansvar att
det över huvud taget skall vara möjligt
att göra den omarbetningen vid denna
riksdag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Angående lagens ikraftträdande yttrade
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
att myndigheterna ha
förberett sig så att de kunna vara klara.
Det tror jag också. Det är inte på
dem som det mesta arbetet faller. Men
det finns ju några andra än myndigheter
här i landet än så länge, och det
få vi vara tacksamma för, ty annars
ginge det inte bra. Det är där det kniper.
Det är ju så, att man måste mäta
ut var gränserna gå. Det kommer att
föranleda att det blir nya ställen att
sätta bottengarnen på i de trakter där
sådant förekommer, och det måste beställas
garn som passar. Det måste vara
möjligt att fastställa gränserna noga.
Som jag tidigare sade tror jag inte att
det går att göra detta på en sommar,
och när utskottets ordförande säger att
förberedelsetiden i verkligheten blir

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

längre än till den 1 januari eftersom
det hela inte blir aktuellt förrän den 1
april, så vill jag svara att före sistnämnda
datum kan man då inte heller
komma åt att mäta. Jag tror inte heller
att det är som herr statsrådet sade,
att man redan har gjort dessa mätningar
under lagens förberedande. Man
har gjort mätningar på ett ungefär för
att se hur lagen kommer att. verka, men
man har inte mätt på ett sådant sätt
att man säkert kan se hur långt man
kan gå utan att överskrida de gränser
som lagen anger, och det är väl riktigt
att man ger människorna tid att göra
detta innan lagen träder i kraft. Det är
detta som jag påstår att man inte kan
göra utan att ha ungefär två somrar på
sig.

Nu lovade statsrådet ganska generöst,
att man nog skulle kunna tänka sig
att fiskevärderingsnämnderna skulle
kunna lösa in de bottengarn som bli
överflödiga och som inte hinna slitas
ned, och det är ju tacknämligt, men
för det första måste man då fråga statsrådet
Sköld, varifrån pengarna till detta
skola tagas, och för det andra frågar
man sig vad det hela skall tjäna
till, när man lika gärna kan vänta så
länge, att ersättningsfrågan inte behöver
bli aktuell.

Jag tyckte att det verkade som om
utskottets ärade ordförandes förnämsta
skäl för det snabba ikraftträdandet av
lagen vore att man borde draga nytta
av lagen så fort den var i hamn, men
är det inte, herr Holmbäck, med hänsyn
till lagens syfte bättre att ikraftträdandet
sker på ett sådant sätt att det
inte åstadkommer onödig irritation, att
det sker mjukt och med möjlighet att
stiilla det så att människor kunna efterleva
lagen utan att onödiga förluster
uppstå? Är inte den synpunkten viktigare,
i all synnerhet som utskottet säger
att lagen inte skall medföra några
större skillnader i jämförelse med förutvarande
förhållanden beträffande vattengränserna?
Om det inte blir några
större skillnader, så är det väl inte heller
mera brått än att man kan ordna
det så att övergången sker tillräckligt

mjukt, och det är detta som gör att jag
särskilt vill be kammarens ledamöter
intressera sig för den reservation, som
går ut på att lagen skall träda i kraft
den 1 januari 1953 i stället för den 1
januari 1951.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag vill endast
konstatera att utskottets ärade ordförande
herr Holmbäck i sin polemik
mot mig använder en extremt hårdragen
tolkning av gällande fiskeristadga
och inte tar någon hänsyn till sedvana,
urgammal hävd eller den allmänna
rättsuppfattningen.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Jag
skall inte säga många ord i denna diskussion.
Jag förvånar mig över det motstånd
som från många talares sida har
rests mot det föreliggande lagförslaget.
Där de enskilda jordägarna förut hade
en ensamrätt till fisket få de ju nu en
äganderätt till landgrunden utanför
stranden på ett visst område, och det
måste väl vara betydligt mera värt.

Då förslaget till lag om rätt till fiske
remitterades ut till fiskarbefolkningens
organisationer för yttrande, förvånar det
mig att så icke har skett med förslaget
till lag om gräns mot allmänt vattenområde.
Åtminstone vet jag inte om att det
sistnämnda förslaget har remitterats på
samma sätt; av länsmyndighet har jag
haft tillfälle att läsa lagförslaget om rätt
till fiske men inte lagförslaget om gräns
mot allmänt vattenområde.

De motiv som här ha anförts mot de
ifrågavarande lagförslagen äro huvudsakligen
sådana som närmast sammanhänga
med förslaget till lag om rätt till
fiske. När herr Mannerskantz talar om
de sexton bottengarnen och säger att de
äro beställda med så och så långa armar,
vill jag svara att det väl inte är
någonting som hindrar att man gör armarna
kortare eller sätter ut mindre
antal bottengarn om man är tvungen till
det. Vad man här är inne på är lagen
om rätt till fiske, och den säger enligt
förslaget, att fast fiskredskap på vissa

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

sträckor av ostkusten och i Skåne utan
särskilt tillstånd får sträckas ut 200 meter
utanför det enskilda vattenområdet
och att man i övrigt har rätt att efter
myndighets hörande utsträcka fasta redskap
ännu längre än vad lagen generellt
stadgar. Det finns också en klausul
som säger att vad som stödes på avtal,
urminnes hävd, dom, skattläggning eller
annan särskild grund skall gälla oavsett
vad i lagen stadgas. Jag tycker för övrigt
mera synd om dem som ha begränsade
skattlagda fisken och som genom
bestämmelserna om enskilt vattenområde
förlorat möjligheterna till fiske
på det allmänna vattenområdet utanför
de skattlagda fiskena. Då man talar
om de småbrukare i skärgården, vilka
ha fisket som binäring till sina jordbruk,
är detta tal riktigt beträffande ostkusten,
men jag vet inte om man tänker
sig att man skipar rättvisa med de
bestämmelser som gälla fast redskap såsom
bottengarn. Det är ju huvudsakligen
ål som man vill fiska med dessa garn,
och den fångas när den är på sydgående
för att vandra ut i Atlanten. Om nu någon
sätter ut bottengarn från en holme
eller en utö så långt som det är möjligt
för djupets skull, får ju ingen av dem
som ligga i lä om detta fiske möjlighet
att fånga någon ål i sina bottengarn.
Jag är principiellt av den åsikten, att
det inte skall finnas någon självklar rätt
att gå utöver ett visst område, utan att
myndigheterna skola ha en möjlighet
att reglera, så att inte bara de större ålbottengarnsägarna
utan även de mindre
få någon möjlighet att försörja sig.

Såsom detta ärende nu ligger till är
det föreliggande lagförslaget sammankopplat
med förslaget till lag om rätt till
fiske — tar man det ena så får man ta
det andra — och jag anser att lagen om
rätt till fiske har väsentliga fördelar i
jämförelse med gällande rätt. Emellertid
tillhör jag ju de erövrade landskapen,
där den svenska uppfattningen rörande
enskildas rätt i havet aldrig har trängt
igenom hos befolkningen, utan där man
sedan gamla tider i stor utsträckning
har tillämpat samma system som i Danmark,
nämligen att jordägarna ha rätt

endast så långt jorden räcker och att de
som bedriva havets näringsfång skola ha
sin frihet att bedriva sitt arbete på havet.
Principiellt är jag givetvis av samma
uppfattning som herr Spetz, men jag
förstår mycket väl att, därest lagförslaget
om gräns mot allmänt vattenområde
avslås, vissa svårigheter måste uppstå
för antagande av lagförslaget om rätt till
fiske. Därför kommer jag att biträda i
första hand herr Larssons i Östersund
reservation och i andra hand Kungl.
Maj:Is proposition eller utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen samt vidare därpå
att nämnda paragraf skulle avslås;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § av tredje
lagutskottets i utlåtande nr 22 under
punkten A 1 framställda lagförslag, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

2 §.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Larsson i Karlstad och mig avgivna reservationen.

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde m. m.

Herr LARSSON, NILS: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade lierr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande
paragrafen yrkats l:o) att densamma
skulle godkännas enligt utskottets förslag;
2:o), av herr Eskilsson, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som påyrkats i den av honom och
herr Larsson i Karlstad vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o), av
herr Larsson, Nils, att kammaren skulle
godkänna paragrafen med den avfattning,
som förordats i den av honom
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Eskilssons yrkande.

Herr Larsson, Nils, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 2 § av tredje
lagutskottets i utlåtande nr 22 under
punkten A 1 framställda lagförslag an -

tager bifall till herr Eskilssons yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Nils Larssons yrkande.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition.

Den, som godkänner 2 § av tredje lagutskottets
i utlåtande nr 22 under punkten
A 1 framställda lagförslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herr Nils A. Larsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 54.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

3 S §§.

Godkändes.

Slutbestämmelserna.

Herr WERNER: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till reservation 3), som
bär avgivits av undertecknad m. fl.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om rätt till fiske m. m.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på godkännande
av de nu föredragna slutbestämmelserna
samt vidare därpå att
nämnda bestämmelser skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den
av herr Werner m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på slutbestämmelsernas godkännande
enligt utskottets förslag, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Werner begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner slutbestämmelserna
i tredje lagutskottets i utlåtande
nr 22 under punkten A 1 framställda
lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas slutbestämmelserna
med den lydelse, som förordats
i den av herr Werner in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 54.

Därjämte liade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Det under 2 upptagna lagförslaget.
Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i avseende å lagförslagen.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Lagförslag om rätt till fiske m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om rätt till fiske, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 januari 1950 dagtccknad
proposition, nr 60, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om rätt till fiske;

2) lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden;

3) lag angående ändrad lydelse av 19
kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet; samt

4) lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

dels enligt § 77 regeringsformen att
godkänna vid propositionen fogat förslag
till förordning om fiskerätten vid
vissa kronan tillhöriga havsstränder,
skär och holmar m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tjugufyra
i anledning av densamma vid vårsessionen
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 356 av herr Lundqvist in. fl,

nr 358 av herr Spetz,

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

nr 361 av herr Arrhén och fru Svenson,

nr 362 av herr Persson, Karl,
nr 363 av herr Sundelin,
nr 364 av herr Karlsson, Gustaf, in. fl.,
nr 365 av herr Hällgren och herr Petersson,
Emil, samt

nr 366 av herr Mannerskantz m. fl.;
ävensom

inom andra kammaren:
nr 422 av herr Andersson i Dunker
m. fl.,

nr 424 av herr Lundberg,
nr 426 av herr Staxäng m. fl.,
nr 429 av herr Hseggblom m. fl.,
nr 432 av herrar Pettersson i Dahl
och Persson i Vinberg,

nr 433 av herr Sundström m. fl.,
nr 434 av herr Ohlsson i Kastlösa,
nr 435 av herr Jacobsson i Igelsbo
m. fl.,

nr 436 av herr Boman i Stafsund
in. fl.,

nr 438 av herr Senander in. fl.,
nr 439 av herr Karlsson i Stuvsta,
nr 440 av herr Johansson i Torp
in. fl.,

nr 441 av herr Levin,
nr 442 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.,

nr 443 av herr Larsson i Julita in. fl.
samt

nr 444 av herr Utbult m. fl.

Vid höstsessionens början hade i frågan
väckts ytterligare en motion, vilken
utskottet även behandlat, nämligen motionen
i första kammaren nr 524 av herr
Hällgren.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring, att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom förevarande proposition,
nr 60, framlagda förslaget till lag
om rätt till fiske — måtte för sin del anlaga
under punkten infört förslag till lag
i ämnet;

B. att riksdagen måtte antaga de genom
proposition nr 60 framlagda förslagen
till

Lagförslag om rätt till fiske m. m.

1) lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden;

2) lag angående ändrad lydelse av 19
kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet; samt

3) lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

C. att riksdagen måtte godkänna det
genom proposition nr 60 framlagda förslaget
till förordning om fiskerätten vid
vissa kronan tillhöriga havsstränder,
skär och holmar m. m.;

D. att motionerna I: 356, 358, 361, 362,
364—366 och 524 samt II: 422, 426, 429,
433, 434, 436 och 438—444 måtte anses
besvarade genom utskottets hemställan
under A—C;

E. att motionerna

1) I: 363 och II: 435;

2) II: 424; samt

3) 11:432,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under
A—C, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Beträffande sättet för utlåtandets föredragning
anförde

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I avseende
å föredragningen av tredje lagutskottets
utlåtande nr 23 hemställes, att
detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det sätt, att
det av utskottet däri tillstyrkta lagförslaget
föredrages paragrafvis med slutstadganden,
ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages,
alt vid behandling av den paragraf, varom
först uppstår överläggning, denna må
omfatta utlåtandet i dess helhet, att lagtext
ej må behöva uppläsas i vidare mån
än sådant av någon kammarens ledamot
begäres, att för den händelse någon
del av utlåtandet kommer att återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt
att vid ärendets förnyade behandling i
avseende å de delar, som blivit med
eller utan ändring godkända, föreslå så -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om rätt till fiske m. m.

dana jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar, samt alt utskottet bemyndigas att
i avseende å nummerbeteckning av paragrafer
vidtaga sådana ändringar, som
påkallas av kamrarnas beslut.

Vad herr Holmbäck sålunda hemställt
bifölls.

Punkten A.

Utskottets förslag till lag om rätt till
fiske.

1 och 2 §§.

Godkändes.

3 §■

Denna paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid kusten av Norrbottens län, vid
kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund
och vid Blekinge läns östra kust
(norr om Torhamnsudde) må innehavare
av enskild fiskerätt även utan myndighets
tillstånd sträcka fast redskap
från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt
vatten, dock ej på större avstånd
än tvåhundra meter från den stranden
följande kurvan för högst tre meters
djup vid fastlandet eller vid ö eller holme
av minst etthundra meters längd.

(i utskottets förslag:)

Vid kusten av Norrbottens län, vid
kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund,
vid Blekinge läns östra kust (norr
om Torhamnsudde) samt vid Skånes
östra och södra kuster må innehavare
av enskild fiskerätt även utan myndighets
tillstånd sträcka fast redskap från
det enskilda vattnet vidare ut i allmänt
vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra
meter från den stranden följande
kurvan för högst tre meters djup vid
fastlandet eller vid ö av minst etthundra
meters längd.

\ad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin fiskerätt
på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund gälla allenast
såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är bestämt angående fiskerättens
omfattning.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Här har utskottet enligt min mening
gjort en förbättring, då man gått med
på att även vid Skånes östra och södra
kuster innehavare av enskild fiskerätt
skall få sträcka sitt fiske 200 meter utanför
den gamla gränslinjen. Men nu har
man här bara tagit med, förutom skånekusterna,
kusten av Norrbottens län,
kusten av Kalmar län söder om Kråkelund
samt Blekinge läns östra kust norr
om Torhamnsudde, medan de som fiska
mellan Torhamnsudde och skånska
gränsen ha blivit överhoppade. Det skulle
vara intressant att veta, vilka skäl
som kunna finnas för att dessa fiskare
skulle förmenas denna utsträckta fiskerätt.
Det vore ju rimligt om samma regler
gällde för hela kuststräckan från
Kråkelund till och med Skåne. Jag tycker
att denna skillnad är svår att förklara,
och jag tycker inte heller att den
är rimlig.

Herr talman! Jag hemställer därför att
orden »östra kust» samt parentesen,
»norr om Torhamnsudde», utgå ur författningsförslaget,
så att paragrafen kommer
att lyda på följande sätt: »Vid kusten
av Norrbottens län, vid kusterna av
Kalmar län söder om Kråkelund, vid
Blekinge läns samt vid Skånes östra och
södra kuster må» o. s. v. Härigenom
skulle alltså samma bestämmelser som i
övrigt komma att gälla för hela kusten
av Blekinge län.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Utskottet
bär debatterat detta spörsmål på
grundval av propositionen och den motion,
som har väckts, och vi ha funnit
att den av oss föreslagna lösningen är
den riktiga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, att i avseende på
den nu förevarande paragrafen yrkats
dels att densamma skulle godkännas,
dels ock, av herr Mannerskantz, att paragrafen
skulle godkännas med den ändring,
att de i första stycket förekommande
orden »östra kust (norr om Torhamnsudde)»
utelämnades.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig
anse propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Lagförslag om rätt till fiske m. m.

Den, som godkänner 3 § av tredje lagutskottets
i utlåtande nr 23 framlagda
förslag till lag om rätt till fiske, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den av herr Mannerskantz under
överläggningen påyrkade ändringen.

4 och 5 §§.

Godkändes.

6 §.

Denna paragraf hade följande avfattning: -

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Gävleborgs och
Uppsala län må varje svensk medborgare
i enskilt vatten bedriva fiske efter
strömming och skarpsill med notar
ävensom med skötar och sillnät, vilka
äro att hänföra till rörliga redskap.

(i utskottets förslag:)

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Gävleborgs och
Uppsala län må varje svensk medborgare
i enskilt vatten bedriva fiske med
rörligt redskap, dock ej efter lax.

Herr BERGIT: Herr talman! Såvitt jag
förstår innebär utskottets förslag till lydelse
av 6 § en försämring i jämförelse
med propositionen. Vid en jämförelse
mellan de båda versionerna framgår det
ganska klart, att enligt utskottets hemställan
skulle det s. k. frifisket utsträckas
både i fråga om fiskarter och i fråga om
fiskeredskap. Det innebär en motsvarande
inskränkning i de enskilda fiskevattenägarnas
rätt. Nu kan ju sägas, att detta
ligger i linje med mycket annat i den
föreliggande propositionen, men det förefaller
mig som om man borde tänka en
liten smula på vilka som konnna att drabbas
av detta förslag. Det blir framför allt
icke de enskilda strandägarna, utan det
blir yrkesfiskarekåren. Vad mitt hemlän
beträffar äro fiskevattnen i mycket betydande
utsträckning oskiftade. De betrak -

tas som byarnas samfällighet, och på
byastämmorna utarrenderas fiskena till
särskilda yrkesfiskare. Dessa yrkesfiskare
kunna ju inte alls jämföras med de
storfiskare, som vi ha på västkusten.
Det är ofta människor, som ha ett litet
jordbruk och en liten stuga. Huruvida
fisket för dem är att betrakta som binäring
eller om de få sin huvudsakliga
inkomst av det kan ställa sig olika i
olika fall. Men faktum är att dessa fiskare
av ålder leva under ganska svåra
ekonomiska förhållanden och att detta
fiske, som de ägna sig åt, är nödvändigt
för deras uppehälle. Denna yrkeskategori
skulle, såvitt jag begriper, bli mera
klämd om kammaren biföllc utskottets
förslag än om kammaren följde propositionen.
Maliccn har berättat att (len ändring,
som utskottet har gjort på den bär

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om rätt till fiske m. m.
punkten, har tillkommit enligt lagen om
köp och byte. Skillnaden mellan de båda
förslagen har alltså utgjort ett bytesobjekt,
som varit en del av den föreliggande
kompromissen. Jag kan då jag
tänker på mina vänner bland kustfiskarena
inte gärna vara med om att med
min röst godkänna den affären.

Nu kan man invända mot mitt resonemang,
att om det s. k. frifisket får den
utsträckning som utskottet föreslagit,
kommer det också att innebära en rätt
för dem som arrendera fisket att begagna
denna utsträckta frifiskerätt. Men
det ställer sig nog inte riktigt på det
sättet. Jag skall strax visa varför.

Jag bör också här inflicka, att jag inte
vill komma åt nöjesfiskarena. Vi ha en
hävd hemma längs norrhottenkusten,
som i det fallet är ganska pålitlig. Vad
jag är rädd för är att det vid sidan av
dessa yrkesfiskare, som ha fisket som
sitt levebröd, uppkommer en liten ny
grupp av halvyrkesfiskare, vilka begränsa
sig till frifiskeområdena och där komma
att utöva en sådan konkurrens gent
emot de vanliga yrkesfiskarena, att dessa
komma i en ännu sämre ställning än de
redan befinna sig i.

1 detta sammanhang skulle jag också
vilja säga, att yrkesfiskarena längs norrbottenkusten
på senare tid fått det litet
bättre än förut, därigenom att de i stigande
utsträckning bildat egna försäljningsorganisationer
och nu fått litet
bättre priser på sin fisk, än de haft förut.
Kvar står likväl att vi inte ha tillräckliga
fryserier där uppe. Fiskarena
är o tvungna att sälja snabbt, där de inte
själva kunna salta ned fisken. De äro för
sin utkomst ganska beroende av att få
sälja vad de fångat, och en liten extra
grupp av fiskare, som ger sig in på deras
hävdvunna yrkesområden, skulle ur
den synpunkten bli dem ett avbräck och
samtidigt ett avbräck för deras försäljningsorganisation.

Jag kommer alltså till det resultatet,
att det blir yrkesfiskarekåren, som redan
förut har det besvärligt, som kommer
i ett ogynnsammare läge vid ett bifall
till utskottets hemställan än vid ett
bifall till propositionen. Dessutom und -

rar jag hur ersättningsfrågorna egentligen
skola praktiskt utformas, när vi
nu ha i stor utsträckning oskiftat fiske.
Såvitt jag begriper tvinga vi där fram
nya ägodelningar. Det är fråga om ganka
små lotter, då det bär varit en ganska
stark hemmansdelning. Jag förmodar
att det kommer att medföra en del trassel,
om man inte som nu kan gå till den
gemensamma bykassan. Men huvudsaken
för mig är att förslaget, såvitt jag begriper,
medför nackdelar för yrkesfiskarena
utan att tätorternas befolkning, som
driva litet nöjesfiske på sommaren,
egentligen vinna någonting.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att i fråga om 6 § få yrka bifall
till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Utöver de speciella synpunkter, som den
föregående ärade talaren framförde och
som närmast gällde Norrbottens län,
skulle jag vilja framhålla några rent
principiella synpunkter på denna fråga,
som ju inte bara rör Norrbottens län
utan hela kusten från finska gränsen
ned till och med Uppsala län. Det är
en mycket betydande del av den svenska
kusten, jag skulle tro nästan två tredjedelar.

När man läser dessa båda förslag,
Kungl. Maj:ts och utskottets, ser det inte
ut att vara så stor skillnad mellan dem.
Men skillnaden i princip är stor, ty vad
utskottet förordat är att varje s. k. rörligt
redskap skall få användas utom för
laxfiske. Det innebär att de enskilda fiskevattenägarna
längs hela denna kuststräcka
måste finna sig i att på deras
vatten andra människor ro med drag
exempelvis eller sätta ut mjärdar, som
inte äro förenade med någon fångstarm.
Det kan för resten här uppstå tolkningsbesvärligheter.
Det är väl också fråga,
om man inte kan använda allt slags redskap,
som inte absolut säkert äro att beteckna
såsom fasta, men som inte av ålder
brukats.

Förslaget må vara en kompromiss
eller inte, men det innebär en så betydande,
i vissa fall kanske avgörande in -

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

skränkning i tusentals strandägares rätt
till sina fiskevatten, att åtminstone jag
anser, att det är en betydelsefull sak och
någonting som det inte borde vara nödvändigt
att föra fram, om man bara vill
ha ordnade förhållanden genom en ny
fiskerättslag. Det kommer väl att bli rätt
onödiga komplikationer mellan människorna
också, om detta utsträckta fiske
skall tillåtas, mycket större och svårare
komplikationer än det skulle bli om motsvarande
bestämmelser gjordes gällande
i fråga om sötvatten, där gammal sedvanerätt
bestämmer hur fiske på annans
vatten får bedrivas. Det är onödigt att
stifta en lag, som både inskränker äganderätten
på detta sätt — jag misstänker
att strandägarna inte få sina taxeringsvärden
nedsatta av den här anledningen,
även om det skulle vara skäligt att
det blev så — och samtidigt längs en
etthundrafemtio mil lång kust skapar anledningar
till irritationer mellan olika
människor om fisket pa enskilt vatten.

Jag tycker därför inte att förslaget
kan godtagas ur de allmänna principiella
synpunkter, som dock ännu gälla
bär i vårt land, nämligen att strandägaren
skall förbehållas rätten att utnyttja
sitt vatten. Den bestämmelse däremot
som Kungl. Maj :t föreslår är inte av den
ingripande naturen, utan den innehåller
bara sådant som plägats tidigare och
som inte i någon nämnvärd omfattning
inskränker strandägarens fiskerätt.

Herr talman! Med hänsyn till dessa
synpunkter och med instämmande i vad
den föregående talaren framfört, ber jag
att få yrka bifall till Kungl. Maj ds förslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det
är riktigt att utskottets formulering av
denna paragraf tillkommit efter en
överenskommelse inom utskottet. Det har
varit yrkanden från norrlandshåll, som
där gjort sig gällande. Det finns inte
någon reservation för det yrkande, som
herrar Bergh och Mannerskantz nyss
ställt. Utskottets motivering återfinnes
på sidorna 23 och 24 i utlåtandet.

I anledning av vad herr Mannerskantz

Lagförslag om rätt till fiske m. m.
nu sagt, vill jag påpeka att utskottet
ansett sig kunna säga, att några större
olägenheter för jordbrukarna ej skulle
vållas och att inlösningssummorna torde
bli ganska måttliga. Härtill kommer
att fiske efter lax icke blir fritt och
inte heller fiske med fasta redskap.

Herr talman! Under hänvisning till
utskottets motivering på sidorna 23 och
24 hemställer jag om bifall till utskottets
på denna punkt enhälliga förslag.

Herr BERGH: Utskottets ärade ordförande
förde, såvitt jag fattade honom
rätt, återigen in den synpunkten, att
ersättning skulle komma att utgå för de
förluster, som enskilda kunde komma
att lida. Det är naturligtvis i första
hand en kapitalförlust som det kan bli
fråga om, men vad jag här diskuterar
är en minskning i försörjningsmöjligheterna.
Frågan om den ersättningen
bär väl utskottet ändå inte diskuterat.

Herr LARSSON, NILS: Herr talman!
Utöver vad utskottets ordförande redan
har anfört ber jag att få yttra några ord
i anledning av herr Berghs motivering
till sitt yrkande om bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i fråga om 6 §.

Allt fiske med fasta redskap kommer
liksom hittills att förbehållas strandägarna.
Det fiske som i Norrbottens
län är av särskilt stor betydelse är sikfisket.
Det bedrives med fasta redskap.
Även fiske efter lax undantages. Om
fiske med rörliga redskap friges i enlighet
med vad utskottet här föreslår,
kommer det, såvitt jag förstår, troligen
bara att innebära, att de yrkesfiskare,
som nu måste arrendera sina fiskevatten
av enskilda ägare, efter den nya
lagens ikraftträdande få möjlighet att
fiska utan alt behöva vidkännas denna
utgift. Jag är övertygad om att det åtminstone
i vårt nordligaste landskap i
stort sett inte kommer att bli så många
fler som fiska på dessa vattenområden
än yrkesfiskarena. Man behöver säkerligen
inte befara någon invasion från
städerna, som skulle kunna förstöra

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Lagförslag om rätt till fiske m. m.
fiskemöjligheterna. Visserligen kan det
kanske komma en del folk till vissa platser
i närheten av städerna, men kusten
är lång, och det finns säkerligen utrymme
för alla.

Det skäl som herr Bergh åberopar,
nämligen att yrkesfiskarena skulle komma
i ett sämre läge, är enligt min uppfattning
icke hållbart. Jag anser tvärtom
att yrkesfiskarena genom den nya
lagen komma i ett bättre läge än hittills.

Herr BERGH: Herr talman! Jag tror
att min vän herr Nils Larsson lämnade en
felaktig uppgift, när han påstod att den
mesta siken vid Norrbottens kust fångas
med fasta redskap. Det är fullständigt
fel. Det är tvärtom blott en ringa del
av siken som fångas med fasta redskap,
och den mesta siken tas med rörliga
redskap.

Det är kanske inte heller nödvändigt
att argumentera mot herr Larssons uttalande,
att vad som här föreslås inte
skulle komma att bli till nackdel för yrkesfiskarena,
ty därvidlag var det ju
blott en tro som herr Larsson gav uttryck
för.

Herr Larsson gjorde vidare gällande,
att det närmast skulle vara konkurrensen
från stadsbefolkningen som man
är rädd för. Men det finns ju många
andra människor som bo i skärgården
och som givetvis med den största glädje
komma att ge sig ut på frifiske i
stället för att som hittills behöva arrendera
fiskerättsområden och betala därför.
Det råder inget tvivel om att detta
måste bli en nackdel för de redan förut
svagt ställda yrkesfiskarena.

Herr LARSSON, NILS: Herr talman!
Uppgiften om vad som är det värdefullaste
fisket i Norrbotten erliöllo vi av
en fiskeritjänsteman från det nordligaste
distriktet. Även han ansåg att det

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid kusten av Stockholms län må varje
svensk medborgare i enskilt vatten
som har större djup än sex meter be -

egentligen inte skulle innebära någon
större skada att släppa fritt fiske med
rörliga redskap. Han höll dock före,
att det vore bättre med den formulering
som Kungl. Maj:t har givit paragrafen.
Men å andra sidan betraktade
han fisket efter hela norrboltenskusten
som ur ekonomisk synpunkt ganska obetydligt.
Det finns uppgifter här i utlåtandet
om att hela det fiske i Norrbotten,
som skulle komma att beröras av
den nya lagen, inte är större än att
det blott ger 50 000—100 000 kronor
per år.

Herr BERGH: Herr talman! Jag känner
mycket väl till den fiskeriintendent
som har stått till utskottets förfogande.
Han har visserligen erfarenhet från kustfisket
i Norrbotten, men hans verksamhet
där har såvitt jag vet huvudsakligen
inskränkt sig till insjöfisket. Jag
talade emellertid så sent som i går med
den fiskeriintendent som egentligen har
hand om fisket vid kusten. Hans uppfattning
sammanfaller fullständigt med
den, åt vilken jag har givit uttryck.

I detta sammanhang önskar jag emellertid
understryka det såvitt jag förstår
värdefullaste i herr Larssons yttrande:
han konstaterade att även den fiskeriintendent,
vars sakkunskap utskottet haft
till sitt förfogande, har ansett att propositionens
linje är bättre än utskottets.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare på paragrafens
godkännande med den lydelse, Kungl.
Maj:t föreslagit; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

7 §■

Denna paragraf var så lydande:

(i utskottets förslag:)

Vid kusten av Stockholms och Södermanlands
län må varje svensk medborgare
i enskilt vatten som har större djup

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

driva fiske efter strömming och skarpsill
med skötar och sillnät, vilka äro att
hänföra till rörliga redskap.

Lagförslag om rätt till fiske m. m.

än sex meter bedriva fiske efter strömming
och skarpsill med skötar och sillnät,
vilka äro att hänföra till rörliga
redskap; dock är i Södermanlands län
under tiden från och med den 1 april
till och med den 30 september strömmings-
och skarpsillfisket förbehållet
innehavaren av den enskilda fiskerätten
intill tvåhundra meter från fastlandet
eller från ö av minst etthundra meters
längd.

Herr LODENIUS: Herr talman! Det
är egentligen inte lätt för en lekman att
bedöma verkningarna såväl av den lag,
som vi nyss behandlade angående gränsen
mellan enskilt och allmänt vattenområde
som av den nu föreliggande lagen
om rätt till fiske. Jag har dock begärt
ordet för att i anslutning till den
motion av herr Lundqvist, som tidigare
berörts här i dag och som även jag har
undertecknat, göra en del påpekanden
rörande fisket närmast i Stockholms
län.

Motionen avser framför allt paragraferna
7, 14 och 18. Jag skall inte här
ingå på de olika detaljerna. Utskottet
har, såsom herr Lundqvist redan har
anfört, inte ansett sig kunna i nämnvärd
utsträckning tillmötesgå motionärernas
önskemål. Jag förstår att det i
frågans nuvarande läge inte är mycket
lönt att försöka plädera för vår uppfattning.

7 § gäller främst strömmingsfisket,
vilket kanske inte har samma betydelse
i vissa avseenden som fångsten av fjällfisk.
Man kan dock inte undgå att märka
den skillnad som förekommer exempelvis
mellan bestämmelserna för Stockholms,
Södermanlands och Östergötlands
län. Vad man får göra i Stockholms län,
får man delvis icke göra i Södermanlands
län och ännu mindre i Östergötlands
län. Jag antar att denna olikhet
bygger på de förhållanden som hittills
ha varit rådande, och därom är kanske
inte så mycket åt! säga.

Vad gäller 14 § är det framför allt användandet
av beteckningen »långrev»
som vi ha påtalat i motionen. Jag är

inte alls sakkunnig på detta område,
men jag konstaterar att man såväl från
Stockholms läns fiskevårdsförbund som
från länets fiskarförbund anfört, att det
finns risk för att om fiske med långrev
friges detta kommer att menligt inverka
på beståndet av fjällfisk, särskilt
gädda. Med »torskrev» synes man i varje
fall i Stockholms län mena en rev med
vilken man inte kan fånga annan fisk
än torsk, medan däremot en långrev är
av sådan beskaffenhet att den med fördel
kan användas för att fånga fjällfisk
och framför allt gädda. Man befarar
att det, när fisket på enskilt vatten
nu släppes fritt i större omfattning än
tidigare, kan komma att uppstå ett visst
rovfiske. En sådan utveckling skulle givetvis
inte vara till nytta för någon,
allra minst för ägarna av de enskilda
fiskevattnen, vilka väl ofta äro mindre
jordbrukare i skärgården som i hög grad
äro beroende av den inkomst som fisket
kan ge. Det hade därför enligt vad som
framhållits av dem som förstå sig på
denna sak varit värdefullt, i varje fall
med tanke på förhållandena i Stockholms
län, om ordet »långrev» hade utbytts
mot »torskrev». Utskottet anser
visserligen att man därmed knappast
skulle vinna det av motionärerna åsyftade
resultatet. Jag är inte tillräckligt
sakkunnig för att kunna bestrida denna
uppfattning men hänvisar till vad såväl
Stockholms läns fiskevårdsförbund som
länets fiskarförbund anfört. Dessa båda
organisationer böra val vara ganska
sakkunniga på området.

Enligt 18 § skall fiske med rörliga
redskap fritt få bedrivas på vissa fjär -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. strandägares jakträtt å allmänt vatten.

dar i Mälaren. Praktiskt taget samtliga
remissmyndigheter och av saken berörda
organisationer ha gått emot förslaget
i denna del. Jag tror också att de nya
bestämmelserna kunna komma att leda
till rovfiske. Även fiskerättskommittén
har förordat, att fritt fiske med rörliga
redskap icke bör medgivas i Mälaren.
Samtliga fiskeorganisationer liksom även
fiskerinämnden i Stockholms län motsätta
sig på denna punkt lagförslaget,
som ansetts innebära nackdelar för alla
kategorier fiskande. Ett frigivande av
fisket skulle, menar man, bli till skada
för alla, bl. a. därigenom att intresset
för fiskevård och fiskodling skulle upphöra.
Detta gäller naturligtvis inte bara
Mälaren utan även alla andra vattenområden.
Om fisket släppes fritt, kan det
knappast vara i strandägarens intresse
att såsom hittills odla fisk.

Det är att beklaga att frågan om fiskevårdsförbund
och fiskevårdsavgifter
inte kunnat bringas till sin lösning i
detta sammanhang. Dessa båda frågor
äro alltjämt föremål för utredning. Jag
tror för min personliga del, att det hade
varit lyckligt, om man hade väntat med
att släppa fisket fritt på det sätt som
sker enligt det föreliggande förslaget till
dess att frågan om fiskevårdsavgifter
och fiskevårdsförbund hade lösts. Som
saken nu ligger till kan jag inte ställa
något direkt yrkande i detta avseende.
Jag vädjar emellertid till departementschefen
att han måtte ha sin uppmärksamhet
riktad på de konsekvenser, som
den nya lagen kan komma att medföra,
och att han snarast möjligt måtte söka
få till stånd en lösning av frågan om
fiskevårdsavgifter och fiskevårdsförbund.
Jag tror att detta blir ganska
nödvändigt, ty annars föreligger risk
för att framför allt fjällfisken kommer
att decimeras, vilket, såsom jag redan
sagt, inte kan vara till glädje för någon.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
utan har bara velat göra dessa reflexioner
i anslutning till det föreliggande
förslaget.

I detta anförande instämde herr Landquist.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, godkändes den under behandling
varande paragrafen.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i avseende å lagförslaget.

Punkterna B—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande, nr 24, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. strandägares jakträtt å allmänt
vatten.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt
till jakt, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 216, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen
den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. strandägares jakträtt å allmänt vatten.

(Gällande lydelse.)

2 §.

Jakträtt tillkomme, där ej annorledes
stadgas i denna lag, en var jordägare
å honom tillhörigt område.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fem i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 478 av herr Lindström och
nr 493 av herr Isaksson m. fl. ävensom inom

andra kammaren:
nr 556 av herr Lundberg,
nr 563 av herr Jonsson i Skedsbygd
och

nr 591 av herrar Hseggblom och Nolin.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen — med förklaring, att riksdagen
funnit viss ändring böra företagas
i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt — måtte
med bifall till motionerna 1:478 och
493 samt 11:563 och 591 ävensom med
avslag å motionen II: 556 för sin del
antaga nämnda förslag med den ändringen,
att 2 § 2 mom. första stycket erliölle
följande lydelse:

(Föreslagen lydelse.)

2 §.

1 mom. Jakträtt tillkomme, där ej annorledes
stadgas i denna lag, en var
jordägare å honom tillhörigt område.

2 mom. Finnes enligt lagen om gräns
mot allmänt vattenområde allmänt vatten
vid stranden av ö eller holme som
utgör fastighet eller del därav, have
strandens ägare jakträtt jämväl å det
allmänna vattnet intill etthundra meter
från strandlinjen, bestämd på sätt i
nämnda lag sägs.

Skulle med tillämpning av vad sålunda
stadgats flera strandägare erhålla
jakträtt å samma allmänna vattenområde,
skall en var av dem hava jakträtt
å den del av området som är hans strand
närmast.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

2 mom. Finnes enligt lagen om gräns
mot allmänt vattenområde allmänt vatten
vid eller inom trehundra meter från
strand av ö som utgör fastighet eller del
därav, have strandens ägare jakträtt
jämväl å det allmänna vattnet intill trehundra
meter från strandlinjen, bestämd
på sätt i nämnda lag sägs.

Reservation hade anförts av herrar
Andersson i Löbbo, Carl Edmund Eriksson,
Nils A. Larsson, Uhlén, Boo, Ericsson
i Sörsjön, Johansson i Torp och Levin,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort vara av den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen — med förklaring, att
riksdagen funnit viss ändring böra företagas
i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den
3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
— måtte med avslag å motionerna I: 478
och 493 samt II: 556, 563 och 591 för
sin del antaga nämnda förslag med den
ändringen, att i 2 § 2 mom. första stycket
orden »eller holme» uteslötes.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. strandägares jakträtt å allmänt vatten.

Herr BOO: Herr talman! I denna fråga,
där utskottet har varit delat i två
läger med åtta mot åtta, bär utskottslotteriet
givit till resultat att de socialdemokratiska
ledamöterna ha kommit att
stå för reservationen.

När det gäller att ta ställning till föreliggande
spörsmål, får man utgå från
det rättsförhållande som råder för närvarande
och som i stort sett ger jakträtt
åt den som har fiskerätt. Jakträttsgränsen
överensstämmer således enligt
gällande lag med fiskerättsgränsen. I
den framlagda propositionen förordas,
att den enskilde ägarens jakträtt vid friliggande
öar som äro mindre än 100
meter långa och icke tillhöra enskilt
vatten, skall fastställas till att omfatta
vattenområdet intill 100 meter från
strandlinjen.

Det är här fråga om en avvägning
mellan två intressen: å ena sidan den
enskilde jakträttsägarens och å andra
sidan den icke jakträttsägande befolkningens.
Då jakten i det aktuella fallet
enbart gäller sjöfågel, blir den senare
gruppen under alla förhållanden icke
lika med allmänheten. Sjöfågelsjakten
på allmänt vatten är nämligen genom
andra lagbestämmelser förbehållen den
bofasta kustbefolkningen. Därigenom blir
denna avvägning en ganska intern fråga
mellan de olika grupper av människor
som bebo våra kustområden. Avståndet
100 meter, vilket föreslås i propositionen,
skulle ge ett större rörelseområde
åt kustbefolkningen i allmänhet, däri då
också inbegripen den del av kustbefolkningen
som är enskilda jakträttsägare,
medan gränsen 300 meter skulle ge ett
större område för den enskilde jakträttsinnehavaren.

Som motivering för den gräns som utskottsmajoriteten
har föreslagit, alltså
300 meter, har bl. a. anförts, att denna
utvidgning av området för ägarens jakträtt
skulle vara nödvändig för att skydda
fåglarnas bon och ägg under häckningstiden.
Det kan emellertid fastslås
att under den tid, då sjöfågeln häckar
ute på kobbarna och skären, är det icke
jakttid. Häckningstid och jakttid sammanfalla
icke. Det spelar därför från

denna synpunkt ingen roll om avståndet
fastställes till 100 eller 300 meter från
strandlinjen. Skyddet av sjöfågeln under
häckningstiden kan tillgodoses lika bra
om den enskilde ägarens jakträtt begränsas
till högst 100 meter från strandlinjen
som om gränsen sättes till 300
meter. Om man vill skapa ett särskilt
skydd för sjöfågeln under häckningstiden,
måste det ske genom fridlysning
eller andra dylika åtgärder.

Det har vidare av dem som förorda
ett längre avstånd från strandlinjen än
vad som föreslås i propositionen anförts,
att man genom att utsträcka gränsen
för den enskilde ägarens jakträtt
skulle kunna skydda sjöfågeln mot rovjakt.
Detta argument håller emellertid
inte, eftersom sjöfågeln under jakttiden
är synnerligen rörlig. Ett avstånd av 100
eller 300 meter från strandlinjen saknar
från denna synpunkt all betydelse.
Hovjakt på sjöfågel kan lika väl bedrivas
av ett jaktsällskap på enskilt område
som på allmänt vatten. Det beror
helt och hållet på mentaliteten hos de
människor som utöva jakten hur de uppträda,
och det betyder i detta sammanhang
ingenting på vilket vattenområde,
enskilt eller allmänt, som de befinna sig.
Skyddet mot rovjakt måste skapas genom
lagstiftning i annat sammanhang.
En utsträckning av jakträtten enligt
jaktutredningens förslag löser icke detta
problem. Däremot kan man kanske
komma till rätta med denna fråga genom
att t. ex. förbjuda vårjakten eller
framlägga andra förslag till skydd mot
rovjakt.

Herr talman! Av vad jag här anfört
torde klart framgå, att den gräns som
propositionen förordar, alltså 100 meter
från strandlinjen, bör vara tillräcklig
för att tillgodose den enskilde jakträttsinnehavarens
intressen och skydda
det villebråd som finns på dessa små
öar i den yttre skärgården. Med hänvisning
härtill ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag tror att jag efter herr Boos anföran -

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. strandägares jakträtt å allmänt vatten.

de kan inskränka mig till några ganska
korta kommentarer.

Genom de båda beslut, som kammaren
tidigare i dag fattat, liar man fixerat
gränserna mellan fritt och enskilt vatten
och mellan fritt och enskilt fiske. I
det stora hela sammanfalla gränserna,
framför allt på östkusten, där detta tredje
spörsmål om jakten har sin huvudsakliga
aktualitet. Det har emellertid varit
särskilda skäl som gjort att man inte
kunnat kopiera jaktlagstiftningen på
de båda andra lagarna.

Man har i gränslagen undantagit de
små holmarna under 100 meters längd
och sagt, att vattnet där är fritt för alla,
och i fiskelagen har man sagt, att
fisket där är fritt för alla. Man kan ju
säga sig att konsekvensen då borde bjuda,
att också jakten där skulle vara fri
för alla, naturligtvis med de begränsningar,
som jakttiderna stipulera. Det är
emellertid inte möjligt att bortse från de
synpunkter, som anförts från naturskydds-
och viltvårdshåll. Man måste såsom
regeringen har sett problemet —-och därom har det inte heller inom utskottet
yppats annan mening — gå längre
i fråga om skyddsföreskrifter då det
gäller jaktfrågorna. Därför har spörsmålet
uppstått, i vad mån en särskild
begränsning av jakträtten skall anses behövlig
för dessa småholmar med fritt
vatten och fritt fiske.

Jaktutredningen föreslog en gränslinje
av 300 meter kring varje sådan holme,
även om den är så liten att det kan diskuteras,
om man skall kalla den för en
holme eller inte. Kungl. Maj:t stannade
vid sin prövning för den uppfattningen,
att man självfallet skall tillgodose naturskydds-
och viltvårdsintressena, men att
man inte skall sträcka sig längre än som
är en tvingande nödvändighet, detta för
att bringa jakträttslagstiftningen att
bättre harmoniera med den allmänna
uppfattning, som ligger bakom de båda
andra lagstiftningarna.

Det gäller ju här jakt på sjöfågel, och
därför ligger det väl närmast till hands
att fråga sig: Mur långt går ett hagelskott?
l''r den synpunkten tror jag alt intresset
för naturskydd och viltvård kan

4 Första kammarens protokoll 1950. Nr 29.

anses väl tillgodosett, om man lägger
ett skyddsområde av 100 meter ute på
vattnet kring varje enskild holme.

Inom utskottet har en majoritet med
lottens hjälp stannat för en 300-metcrsgräns
kring varje liten holme ute på allmänt
vatten, där fisket är fritt. Mot detta
förslag kan man först och främst invända,
alt det alltid är svårare att uppskattningsvis
bedöma ett avstånd av 300
meter än ett avstånd av 100 meter. Alldeles
exakt kan väl ingen bedöma sådana
avstånd, men nog talar sannolikheten
för att felmarginalen vid bedömningen
blir mindre om man har en gräns
100 meter ute på det fria vattnet än om
gränsen lägges 300 meter ut.

Härmed sammanhänger eu ganska påtaglig
nackdel hos utskottsförslaget, som
man undviker med den av Kungl. Maj:t
intagna ståndpunkten. Meningen är ju,
att man utefter hela kusten skall få en
fixerad, sammanhängande gränslinje
mellan det enskilda och det fria vattnet,
som bestämmes av kilometersregeln
i dess kombination med 300-metersregeln.
När man nu skall omgärda varje liten
holme med ett alldeles speciellt enskilt
skyddsområde i jaktlig bemärkelse,
bar det för Kungl. Maj:t framstått som
angeläget att inte sudda ut den fasta
skiljelinjen mellan enskilt oeb fritt vatten.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
gränsen för enskild och fri jakt i stort
sett komma att sammanfalla med gränsen
för enskilt och fritt vatten, blott med
det undantaget att ett skyddat område
skulle finnas även kring småöar utanför
gränslinjen.

.lag vet inte om man inom utskottet
har tänkt på att den konstruktion, som
man vill ge förändringarna i jaktlagen,
i hög grad suddar ut skiljelinjen mellan
enskilt och fritt vatten. Varje liten holme
inom det enskilda vattnet skulle enligt
utskottets förslag omgärdas med sin
300-metersgräns, och om en sådan holme
ligger — för att ta ett drastiskt exempel
— fem meter från stranden, skulle skiljelinjen
där bukta ut fem meter på det
fria vattnet. Alla bolmar, som ligga i det
som enskilt vatten fixerade bandet,
skulle på detta siilt sudda ut den fasta

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. strandägares jakträtt å allmänt vatten.

skiljelinjen och i jaktlig bemärkelse ersätta
den med ett serpentinband, så invecklat,
att ingen egentligen skulle kunna
veta vad som är enskilt eller fritt vatten.

Som jag redan anfört är det av hänsyn
till naturskydds- och viltvårdsintressena
som man när det gäller jakten gått längre
i koncessioner åt de enskilda än i fråga
om fisket. Den bofasta skärgårdsbefolkningen
har emellertid ett legalt och
betydande intresse av att få bedriva sin
jakt enligt urminnes hävd, och detta gör
att man, som herr Boo framhöll i sitt anförande,
inte bör utsträcka koncessionerna
längre än som är absolut nödvändigt.
Såsom herr Boo särskilt underströk, är
det inte söndagsjägarnas intressen man
förfäktar, när man vill nöja sig med
100-metersgränsen, utan just den bofasta
skärgårdsbefolkningens intressen.
För denna befolknings utkomstmöjligheter
spelar jakten trots allt en viss roll.

Inläggen från ett flertal håll i dagens
debatter här i kammaren ha vittnat om
en benägenhet att lägga vikt just vid
vad som är kustbefolkningens och den
bofasta skärgårdsbefolkningens intressen.
Jag tycker nog att konsekvensen
bjuder, om man är ärligt inställd på att
slå vakt kring just dessa befolkningsgruppers
intressen, att man i denna fråga
följer reservanternas förslag som det
föreligger.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Till
att börja med kan det måhända påpekas,
att det ligger till på ett helt annat
sätt beträffande jakträtten än i fråga
om fiskerätten. Vad beträffar fiskerätten
har man av ålder ansett, att var och en
skall äga fiska på det allmänna vattnet.
Också beträffande jakträtten har grundsatsen
tidigare varit densamma, men för
r.ågra år sedan inskränktes den allmänna
jakträtten till att gälla endast den bofasta
kustbefolkningen. Detta visar, att
man vill vara mycket mera försiktig beträffande
jakträtten än i fråga om fiskerätten.
Det är ju heller inte lämpligt, att
vem som helst skall få jaga på vidderna
utanför våra kuster.

Uttrycket »den bofasta kustbefolk -

ningen» är emellertid mycket tänjbart,
och det kan ifrågasättas om man med
detta verkligen har nått den eftersträvade
effektiva begränsningen. Det finns
tre domar i högsta domstolen, som avse
innebörden i detta uttryck. I en av dessa
domar har en byggmästare fått jakträtt
på havet genom att hänföras till den
bofasta kustbefolkningen, och i cn annan
har också en sågverksarbetare hänförts
dit. Det finns kanske anledning att
än ytterligare inskränka jakträtten.

Deii föreliggande frågan gäller jakträtten
på ällmänt vatten kring öar av minst
100 meters längd. I full konsekvens med
uppfattningen, att man bör vara försiktig
då det gäller att giva jakträtt på havet
åt stora grupper, har Kungl. Maj :ts
förslag stadgat att jakträtten skall tillhöra
öarnas ägare inom ett område av
100 meter från strandlinjen, trots att
vattnet i andra avseenden blir allmänt.
Utskottets majoritet har ansett skäl föreligga
att vara än försiktigare och har
stannat vid ett område av 300 meter
från strandlinjen. Yi ha flera skäl för
detta förslag.

Såsom jordbruksministern för eu liten
stund sedan påpekade, framställdes
vårt förslag redan av jaktutredningen,
vars betänkande ytterst ligger till grund
för den kungl. propositionen. Utredningens
förslag tillstyrktes sedermera av flertalet
myndigheter, och det var först i
regeringen en annan mening gjorde sig
starkare gällande. Också lagrådet har
tillstyrkt 300-metersgränsen. Det för en
stund sedan fattade beslutet beträffande
lagen om gräns mot allmänt vatten innebär,
att jakträttens utsträckning kring
större öar blir densamma som utskottsmajoriteten
här har föreslagit i fråga om
små öar, och det är klart att enhetliga
regler äro att föredraga.

Över huvud taget tror jag att naturskyddssynpunkterna
också här göra sig
mycket starkt gällande och motivera att
man är försiktig då det gäller jakträtten.
Detta har varit anledningen till att jag
biträtt den mening, som genom lottens
hjälp har blivit utskottets.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. strandägares jakträtt å allmänt vatten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Boo begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —- 53;

Nej — 71.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 194, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredsskapsstat
för budgetåret 1950/51 behandlade
allmänna principfrågor;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bered -

skapsstat för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredsiiapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser staterna för statens
allmänna fastighetsfond ocli försvarets
fastiglietsfond.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. tillfälliga tillägg å vissa löner och
pensioner.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 204, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående tillfälliga tillägg å
vissa löner och pensioner jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 249, hade Kungl. Maj d, under åberopande
av Inlagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 13
oktober 1950, föreslagit riksdagen dels
medgiva, ad tillfiilligt tillägg å löner och
pensioner under budgetåret 1950/51
finge i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen föreslagna grunder
utgå till vissa befattningshavare och förutvarande
befattningshavare i statens
tjänst m. fl. enligt de närmare föreskrifter,
som meddelades av Kungl. Majd;
dels besluta, att utgifterna för tillfälligt
tillägg å löner och pensioner skulle bestridas
beträffande löner och pensioner,
som utginge på grund av tjänst vid
de affärsdrivande verken eller vid av
dessa övertagna företag eller inrättningar,
från de medel, av vilka verkets utgifter
i övrigt bestredes, beträffande löner
och pensioner, utgående på grund
av prästerlig tjänst, från kyrkofonden
samt beträffande löner och pensioner i
övrigt från ett för ändamålet anvisat
anslag; dels ock till Tillfälligt tillägg å
vissa löner och pensioner å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1950/51
under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 19 000 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj ds ifrågavarande förslag
skulle till i propositionen avsedda
personalkategorier utgå ett engångstilllägg,
i princip motsvarande tre procent
av grundlönen respektive grundbeloppet
av pension för sex månader men utgörande
högst 216 kronor och lägst 100 kronor
för befattningshavare samt högst 144
kronor och lägst 70 kronor för pensionstagare.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr
Lundqvist väckt motion (I: 532), i vilken
hemställts, att riksdagen måtte besluta

sådan ändring av Kungl. Maj ds förslag,
att tilläggen minimerades till 100 kronor
för såväl anställningshavare som
pensionstagare samt att i propositionen
äskat förslagsanslag i erforderlig grad
höjdes,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Senander in. fl. väckt motion (II:
632), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av de i propositionen
angivna grunderna för tillfälligt
lönetillägg, att varje ifrågavarande
befattningshavare och förutvarande befattningshavare
tilldelades ett tilfälligt
lönetillägg om 500 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:532 och 11:632,

1) medgiva, att tillfälligt tillägg å löner
och pensioner under budgetåret
1950/51 finge i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen föreslagna
grunder utgå till vissa befattningshavare
och förutvarande befattningshavare
i statens tjänst in. fl. enligt
de närmare föreskrifter, som meddelades
av Kungl. Majd;

2) besluta, att utgifterna för tillfälligt
tillägg å löner och pensioner skulle bestridas
beträffande löner och pensioner,
som utginge på grund av tjänst vid de
affärsdrivande verken eller vid av dessa
övertagna företag eller inrättningar,
från de medel, av vilka verkets utgifter
i övrigt bestredes, beträffande löner och
pensioner, utgående på grund av prästerlig
tjänst, från kyrkofonden samt beträffande
löner och pensioner i övrigt
från ett för ändamålet anvisat anslag;

3) till Tillfälligt tillägg å vissa löner
och pensioner å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1950/51 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
19 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Lundqvist, som likväl ej antytt sin åsikl.

Herr NORLING: Herr talman! I motion
nr 632 i andra kammaren har föreslagits,
att ett tillfälligt lönetillägg av

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.

500 kronor skulle utgå till vissa befattningshavare
och pensionärer som kompensation
för den tid lönestoppet har
verkat. Utskottet bar tillstyrkt Kungl.
Maj:ts proposition, som innebär att endast
3 procent på grundlönen eller pensionen
skall utbetalas för ett halvt år,
dock lägst 100 kronor till befattningshavare
och 70 kronor till förutvarande
befattningshavare.

Det är inte möjligt att täcka de förluster,
som i synnerhet de lägre befattningshavarna
gjort under lönestoppstiden,
med de av utskottet sålunda föreslagna
beloppen. Redan principen med
procenträkning är i detta fall enligt min
uppfattning oriktig, då den innebär att
en befattningshavare med relativt hög
lön får ett väsentligt större tillfälligt lönetillägg
än befattningshavaren med lägre
lön, som bäst behöver ett lönetillägg.
Befattningshavarna, i synnerhet inom de
lägre grupperna, ha också ganska allmänt
opponerat sig mot det förslag, som nu
har förelagts riksdagen, och man har
kallat denna kompensation för en
»grindslant».

Utskottet synes ansluta sig till den i
ärendet framförda uppfattningen, att statens
befattningshavare skulle varit i ett
gynnsammare läge än andra grupper,
för den händelse rörligt tillägg enligt
reglerna utgått till statens befattningshavare
under andra halvåret 1948. Till
detta kan man invända, att om statstjänarna
på det viset blivit underkastade
lönestoppet samtidigt med andra grupper,
så hade de blivit jämnställda med
dem, inte försatta i ett gynnsammare
läge.

Härtill kommer, att den restriktiva befordringspolitik
för statens befattningshavare,
som blivit en följd av den hårdare
ekonomiska politiken, har inneburit
att de lägre befattningshavarna inte
ens kunnat erhålla normal befordran under
lönestoppstiden för att på så sätt
förbättra sin ställning. När det gäller
andra löntagargrupper har under denna
tid eu viss löneglidning ägt rum, låt vara
alt den i de flesta fall åstadkommits
genom höjd arbetsintensitet, men denna
rörlighet i lönerna på den privata mark -

naden har inte haft någon som helst motsvarighet
för statens befattningshavare,
utan där har lönestoppet varit effektivt
och fast.

Det finnes således ett starkt sakligt
underlag för de statliga befattningshavarnas
missnöje med det förslag, som
utskottet nu har förelagt riksdagen för
godkännande, inte minst därför att den
stabila prisnivå, som man utlovade när
lönestoppet genomfördes, inte alls har
blivit verklighet.

Därest lönestoppet införts samtidigt
för de statliga befattningshavarna som
för andra grupper, skulle det rörliga tilllägget
ha varit 15 i stället för 12 procent.
Därav följer, att det tidigare ikraftträdandet
av lönestoppet för statstjänarna
medfört en förlust för dem av 3 procent
icke bara under ett halvt, utan under
två och ett halvt år. En fem gånger
så stor kompensation som den nu föreslagna
skulle från den utgångspunkten
ha varit motiverad. Kravet på en engångsersättning
av 500 kronor kan därför
anses vara både rättvist och rimligt.
Samma ersättning bör också komma de
statliga pensionärerna till godo.

Med vad jag nu sagt hemställer jag,
herr talman, om bifall till yrkandet i
motion nr 632 i andra kammaren.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Statsutskottet
bar i denna fråga helt följt
Kungl. Maj:ts förslag och det innebär
bland annat, att de lägst avlönade skola
få en procentuellt sett något större ersättning
än övriga befattningshavare.
Tilläggen ha nämligen minimerats till
100 kronor för personal, som ännu är
kvar i tjänst, och till 70 kronor för pensionärer.

Mot en minimering bär jag för min
del givetvis ingenting att erinra. Däremot
har jag mycket svårt att förstå, varför
minimibeloppet för pensionärer skall
sättas lägre än för i tjänst kvarstående
personal. Det förefaller mig som om
starka billighetsskäl tala för att minimeringen
blir densamma för pensionärer
som för anställda.

•lag bär tillåtit mig att i eu särskild

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.

motion framföra detta yrkande, men
statsutskottet liar inte velat gå med på
en sådan justering av Kungl. Maj:ts förslag.
I den korta motiveringen för sitt
avståndstagande har utskottet betonat,
att det här rör sig om en överenskommelse
mellan Kungl. Maj:t å ena sidan
och de stora personalorganisationerna å
den andra. Detta är ju riktigt så till vida,
att enighet har uppnåtts vid förhandlingarna
mellan regeringen och de stora
organisationerna. I dessa förhandlingar
har emellertid den stora pensionärsorganisationen
— Pensionerade statstjänstemäns
riksförbund, som har inte mindre
än 17 000 medlemmar — inte fått deltaga.
Den organisationen har i skrivelse
till statsutskottet protesterat mot att minimibeloppet
för pensionärerna på detta
vis sättes lägre än för den i tjänst varande
personalen, och jag har för min
del haft mycket svårt att förstå det rättvisa
i den uppdelning, som har skett i
propositionen och godtagits av statsutskottet.
Jag tycker för min del, att tilllägget
borde vara detsamma på ett och
samma belopp, alldeles oavsett om summan
utgår som lön eller i form av pension.

.lag har, som sagt, inom utskottet försökt
vinna medhåll för denna min mening,
men det har inte krönts med framgång.
Jag tänker inte ställa något yrkande
här i kammaren då utsikterna till
framgång synas mig minimala. Jag har
dock velat ge uttryck åt den uppfattning,
som jag delar med den stora pensionärsorganisationen,
vilken alltså direkt till
statsutskottet har gjort framställning om
en justering. Jag beklagar att man inte
haft råd — jag förmodar att skälet är
detta — att betala dessa 30 kronor ytterligare
till de lägst ställda pensionärerna
lika väl som till de lägst avlönade ordinarie
befattningshavarna.

Jag har intet yrkande herr talman.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman
! Det är naturligtvis svårt att diskutera
vad som är rättvist eller inte när
det gäller en sådan fråga som avvägningen
av löner och pensioner — det

blir alltid så att man får söka sig fram
på vägar som man tror kunna komma
rättvisan så nära som möjligt.

Vid de förhandlingar som föregingo
propositionen om detta engångstillägg,
var utgångsläget klart så till vida, att
förhandlingarna knötos till det löfte, som
givits från regeringens sida gentemot
organisationerna, att man skulle beakta
det förhållandet, att de statsanställda
hade anslutit sig till stabiliseringslinjen
ett halvt år tidigare än övriga löntagargrupper,
nämligen från och med den 1
juli 1948. Vad de statsanställda gingo
miste om under sista halvåret 1948 motsvarar
ett belopp av 3 procent på de
grundlöner eller pensioner, som då utgingo.
Jag har emellertid eftersträvat att
inte krångla till det hela alltför mycket
för redogörarna på de hundratals tjänsteställen,
där man skall räkna ut dessa
tillägg. Om de skulle bli tvungna att gå
tillbaka till 1948 för att söka reda på
alla tjänstemän vid den tidpunkten och
undersöka hur de hade det med sina
ledigheter o. s. v., skulle det ha förorsakat
ett merarbete, som jag önskat undvika.
Detta är ett skäl varför kvalifikationstiden
så att säga flyttats över till
sista halvåret 1950. Perioden 1 juni—30
november i år har sålunda ansetts vara
lämplig för beräkningarna för att få en
halvårsperiod som grundval, men så
nära inpå som möjligt.

Detta innebär i många ifall ett gynnsammare
läge för tjänstemännen, ty ha
de under tiden erhållit befordran eller
löneklassuppflyttning få de räkna de tre
procenten på det högre beloppet. Å
andra sidan kan det ge ett utslag åt
andra hållet då det gäller pensionärerna,
det är jag medveten om. När man emellertid
kom fram till att tre procent på
en halvårslön skulle ge ett belopp, som
i nionde löneklassen på 1-ort uppgick
till 63 kronor och i nionde löneklassen
på 5-ort till 75 kronor, ansåg man från
organisationernas sida, att det var så
pass små belopp det rörde sig om — det
var alltså i verkligheten inte större belopp
man avstod från 1948 — att man
gärna ville ha dem något avrundade
uppåt, och från regeringens sida gingo

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.

vi med på att avrunda beloppet till 100
kronor. Eftersom pensionerna i regel
utgå med två tredjedelar av lönerna borde
man för att få ett minimibelopp också
för pensionärerna räkna på samma
sätt beträffande dem. Man kom då till
en något lägre siffra än 70, men vi räknade
upp beloppet till 70 kronor.

Det är emellertid klart att när man
kommer in på frågan om vad som varit
ett skäligt minimibelopp släpper man
det egentliga utgångsläget för förhandlingarna.
Om det skäliga skulle varit 500
kronor eller 100 kronor för alla eller
100 kronor för löntagare och 70 kronor
för pensionär är ju en bedömningsfråga,
men när man hade utgångspunkten klar,
nämligen att man skulle räkna tre procent
på en halvårslön, har det ansetts
riktigt att också minimibeloppet anpassas
någorlunda därefter.

Att man från pensionärernas riksförbund
varit missnöjd över att organisationen
inte fått vara med vid förhandlingarna
har man givit uttryck för även
gentemot mig, men det kan ju sägas, att
förbundet var litet sent ute, då det kom
med sin framställning att få deltaga sedan
förhandlingarna voro avslutade. Nu
ha emellertid tjänstemännens huvudorganisationer
under alla år som det har
förts förhandlingar varit mycket angelägna
om att bevaka även pensionärernas
intressen, och jag tror därför inte
man kan säga att pensionärerna blivit
bortglömda, även om deras önskemål
inte kunnat tillgodoses i den utsträckning
som de själva ansett att man borde
ha gjort. Men detsamma gäller ju i
många fall även beträffande löntagarna.

Herr SNYGG: Herr talman! Statsutskottets
föreliggande förslag till tillfällig
löneförbättring åt statstjiinstemän
och statens pensionärer grundar sig, såsom
statsrådet Ungman nyss sade, på
en träffad överenskommelse mellan regeringen
och berörda tjänstemannaorganisationer.
Det finns därför för mig
ingen anledning att beröra vare sig de
föreslagna beloppens storlek eller grunderna
efter vilka de skola utgå. För egen

del kan jag nöja mig med att deklarera,
att jag i stort sett delar och kan ansluta
mig till den motivering, som anförts i
propositionen.

I propositionen sägs det emellertid på
ett ställe: »Den löneglidning, som trots
stabiliseringssträvandena under tiden
därefter» — således efter den 1 juli 1948
— »otvivelaktigt förekommit inom åtskilliga
områden, har icke kommit statstjänstemännen
till del. De ha sålunda
därunder med mycket få undantag icke
åtnjutit någon inkomstförbättring vare
sig genom ackord eller personliga lönetillägg
eller andra former av lönefyllnad.
»

Jag vill med anledning av detta uttalande
med några ord beröra denna statstjänstemännens
eftersläpning i lönehänseende.

Av konjunkturinstitutets höstrapport
kan man utläsa löneglidningen för olika
grupper. Industriarbetarnas genomsnittliga
timförtjiinst steg således mellan maj
1949 och maj 1950 med 4,3 procent. För
jordbrukarnas del kalkylerar konjunkturinstitutet
med en ökning av omkring
150 miljoner kronor mellan kalenderåren
1949 och 1950. I jämförelse med
den kalkylerade ersättningen för jordbrukarnas
egna arbetsinsatser skulle
detta belopp betyda en ökning med nästan
10 procent. Det kan även vara av
intresse att konstatera, hur statstjänarnas
reallöner undergått försämring sedan
juli 1947. Det visar sig enligt beräkningar,
sammanställda av statstjänarkartellen,
att om den nominella lönen år
1947 sättes till 100 för såväl statstjänarna
som de manliga industriarbetarna,
så ha år 1950 statstjänarna fortfarande
en nominell lön av 100, därför
att beträffande dem inga förändringar
skett, medan industriarbetarnas nominella
lön stigit till 117. Industriarbetarnas
reallöner ha stigit till 108,o, under
det att statstjänarnas sjunkit till 92,0.
Reallönen för statstjänstemannen har
alltså sedan juli 1947 försämrats med 7
procent.

Med detta förhållande såsom bakgrund
ter sig det lönetillägg, varom riksdagen
nu kommer att besluta, som syn -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.

nerligen blygsamt. Men de* är ju inte
heller meningen att det skulle utgöra
någon kompensation för den försämrade
reallönen utan i stället vara en kompensation
för att statstjänstemännen ett halvt
år tidigare än andra samhällsgrupper anslöto
sig till inkomststabiliseringen och
för att de vid detta tillfälle avstodo från
tre procent av det rörliga tillägg, som de
annars skulle kommit i åtnjutande av.
Då det emellertid visar sig, att icke obetydliga
löneförbättringar kunnat tillföras
åtskilliga stora samhällsgrupper under
den tid lönestopp rått, medan statstjänarna
och en del andra löntagargrupper
i stället fått eu reallöneförsämring,
är det rätt naturligt om statstjänarna
och andra grupper i samma belägenhet
nu tycka, att det är de som ha
fått betala huvudparten av kostnaderna
för den uppnådda samhällsekonomiska
balansen. Statstjänarna få nu gå och
hoppas på att de kommande förhandlingarna
om lönesättningen efter den 1
januari 1951 skola ge dem ett litet större
stycke av den gemensamma kaka, som
Sveriges folk nu har att dela.

Statstjänarna äro realister och stå med
fotterna på marken. De veta mycket väl,
att det inte är fråga om att i första hand
få stora inkomster, att få en massa pengar
i handen. Det är reallönens värde som
de först och främst vilja slå vakt om.
Det var just för att värna denna sin reallön
som statstjänstemännen visade vägen
för andra samhällsgrupper, då de
år 1948 voro de första som anslöto sig
till löne- och prisstabiliseringstanken,
och denna handling bedöms även i dag
såsom alldeles riktig. Utan detta prisoch
lönestopp är det uppenbart, att statstjänstemännens
löner varit ännu mindre
värda än vad de äro nu. Men den reallöneförsämring
med 7 procent, som uppkommit
för statstjänstemännen sedan
1947, ger ändå anledning till bekymmer
för många av dem i de lägre löneklasserna.
Det är ett faktum att många statstjänare
inte kunna klara sig på de nuvarande
lönerna utan äro tvingade att
taga tillfälliga arbeten på sin fritid för
att få ekonomien att gå ihop. Statstjänarnas
löner ha nämligen ännu inte kom -

mit upp till den folkpartistiska nivån,
att det »inte lönar sig att arbeta».

Herr talman! Då det är riksdagen som
i sista hand har ansvaret för statstjänstemännens
lönesättningar, och då riksdagen
nästa år kommer att besluta om lönerna
efter 1951, anser jag att det redan
nu bör sägas ifrån att det inte är nog
med att statstjänarna erhålla ett återställande
av reallönen till det värde den
hade år 1947. Den standardförbättring,
som den fortlöpande produktionsökningen
möjliggör, hör även komma statstjänarna
till godo.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SUNDELIN: Herr talman! När
utskottet behandlat förevarande proposition,
har det vid sitt ställningstagande
naturligtvis beaktat det förhållandet, att
det framlagda förslaget bygger på en
överenskommelse med de stora statstjänarorganisationerna.
Det är givet att
riksdagen inte är bunden av det resultat,
som uppnåtts vid dessa förhandlingar,
men man liar inom utskottet ansett
att det skall rätt starka skäl till för
att riksdagen skulle frångå, vad man vid
dessa förhandlingar har kommit överens
om.

Jag behöver inte vidare utveckla den
motivering, som statsutskottet har haft
för sitt ställningstagande, sedan chefen
för civildepartementet, statsrådet Lingman,
hållit sitt anförande. Jag ber därför,
herr talman, att få inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som löranleddes av bifall till motionen
II: 632; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. vissa ändringar i utskiftningsbeskattningen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 juni 1927 (nr 321) om skatt
vid utskiftning av aktiebolags och solidariska
bankbolags tillgångar, in. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den ,31 mars 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 240, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändring i
förordningen den 27 juni 1927 (nr 321)
om skatt vid utskiftning av aktiebolags
och solidariska bankbolags tillgångar;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § och 4 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt; samt

4) förordning angående ändrad lydelse
av 11 och 15 §§ förordningen den
2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder.

I den kungl. propositionen hade föreslagits,
utom annat, en höjning av utskiftningsskatteprocenten
från 30 till 40
procent.

Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I:
485 av herr Mannerskantz och II: 578
av herr Edström, vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 240 i vad den innefattade
förslag om höjning av skattesatsen
för utskiftningsskatten från 30 % till
40 %.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 240 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med avslag
å de likalydande motionerna 1:485

av herr Mannerskantz och 11:578 av
herr Edström,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 27 juni 1927
(nr 321) om skatt vid utskiftning av
aktiebolags och solidariska bankbolags
tillgångar med den ändring, att 9 § och
bestämmelserna om ikraftträdandet erhölle
viss i betänkandet angiven lydelse
;

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändringen,
att dagen för ikraftträdandet fastställdes
till den 1 januari 1951 i stället
för dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § och 4 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt med den ändringen,
att dagen för ikraftträdandet
fastställdes till den 1 januari 1951 i stället
för dagen efter den, då förordningen
enligt därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling;
samt

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 11 och 15 §§ förordningen
den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder
med den ändringen,
att dagen för ikraftträdandet fastställdes
till den 1 januari 1951 i stället för
dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Reservation hade anmälts av herrar
Veländer, Wehtje och Edström, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr VELÄNDER: Herr talman! Det
föreliggande utskottsbetänkandet innefattar
främst förslag till en böjning av
utskiftningsskatten från 30 till 40 procent
av det beskattningsbara beloppet.
Det är raskt marscherat med tanke på
att utskiftningsskatten vid dess infö -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. vissa ändringar i utskiftningsbeskattningen m. m.

rande för knappt tjugutre år sedan fastställdes
till allenast 5 procent.

Utskiftningsskatten är, kan man säga,
en skatt på sparade vinstmedel, som inte
utdelas till aktieägarna och således inte
heller bli föremål för inkomstbeskattning
hos dem. Med den utgångspunkten
blir utskiftningsskatten ett komplement
till inkomstbeskattningen, och man hävdar,
att utskiftningsskatten principiellt
sett skall motsvara summan av de skattebelopp,
som skulle ha utgått, därest de
utskiftade tillgångarna hade utdelats och
alltså tagits till beskattning hos aktieägarna.
Från sådana utgångspunkter har
man kommit fram till de 40 procenten,
och man menar också, att man vid denna
avvägning har varit synnerligen måttfull
i syfte att förebygga, att det i särskilda
fall skulle bli en alltför hård beskattning.

Riktigheten av denna sats kan dock
ifrågasättas. Ägandet av aktier är numera
ganska vanligt även inom inkomstskikt,
som inte befinna sig så högt på
skalan, att man inte kan förutsätta, att
marginalskatteprocenten går upp till talet
40. Å andra sidan är det uppenbart,
att många aktieägares inkomster
äro så höga, att marginalskatteprocenten
för dem kan nå upp till tal, som
ligga kanske dubbelt så högt. Om man
alltså med utgångspunkt från den åberopade
principen skulle söka avväga
skatteprocentens storlek, hade man inte
några utsikter att lyckas i det hänseendet,
med mindre hänsyn i de konkreta
fallen toges till aktieinnehavets fördelning
på olika inkomstskikt. Man skulle
i det sammanhanget inte heller kunna
underlåta att fästa avseende vid att aktier
i stor utsträckning ägas av aktiebolag
och att aktiebolagen inte äro underkastade
inkomstbeskattning för aktieutdelningar.
Följaktligen skulle inte heller
för dem någon utskiftninglsskatt
ifrågakomma.

Fn annan omständighet, som man inte
heller kommer ifrån, när man talar om
dessa ting, är att de tillgångar, som utskiftas
hos bolagen, i betydande utsträckning
förvärvats under tider med väsentJigt
lägre beskattning än den som för

närvarande gäller. Från den utgångspunkten
och även andra vågar man nog
säga, att utskiftningsskatten i den praktiska
tillämpningen alltmer blivit en skatt,
som ligger utanför vårt skattesystem.

Med det anförda bär jag velat påvisa,
att det är eu synnerligen vansklig uppgift
att med tillämpning av den princip,
som jag i början av mitt anförande
tillät mig antyda, nå fram till eu avvägning
av skatteprocenten för utskiftningsskatten,
som inte kan göras till föremål
för vägande erinringar ur olika synpunkter.
Detta följer också därav, att
dubbelbeskattningen av aktiebolagen och
därmed utskiftningsskatten inte vilar på
någon princip, som är allmänt godtagen.
Det finns sålunda länder, där utskiftningsskatt
inte ifrågakommer och där
inkomster i form av utdelning från aktiebolagen
inte äro föremål för inkomstbeskattning
hos vederbörande aktieägare.
Om jag inte tar fel, är det fallet i
Norge, och jag skulle tro också i Amerikas
förenta stater.

Den till utskottsbetänkande! fogade reservationen
tar emellertid främst sikte
på utskottets underlåtenhet att mera allvarligt
beakta förhandenvaron av den
gällande ersättningsskatten. Även denna
skatt är en skatt på besparade vinstmedel.
Den utgår för närvarande med 25
procent av det belopp, som tages till
beskattning. Ersättningsskatten drabbar
i första rummet de s. k. förvaltningsbolagen
och detta för det fall att vinstutdelning
underlåtes, ehuru med hänsyn
till rörelsens resultat en sådan hade kunnat
anses motiverad och skäl därtill föreligger
att antaga, att ett väsentligt syfte
härvid varit att bereda fysiska personer
skattelättnad. Med hänsyn till den
nuvarande konstruktionen av såväl ersättningsskatten
som utskiftningsskatten
föreligger intet legalt hinder för att vinstmedel,
som belagts med en ersättningsskatt
å 25 procent, även kunna bli föremål
för en utskiftningsskatt med tillämpning
av föreliggande förslag å ytterligare
40 procent.

Reservanterna ha inom utskottet yrkat,
att man å utskottets sida skulle söka
åstadkomma ett klarläggande av huru -

Onsdagen (ien 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. vissa ändringar i utskiftningsbeskattningen m. m.

vida fara förelåge för att ersättningsskatt
och utskiftningsskatt kunde ifrågakomma
vid sidan av varandra, alltså att
tillgångar, som varit föremål för ersättningsskatt,
även kunde komma att drabbas
av utskiftningsskatt. Det föreföll
också som om man på olika håll inom
utskottet var intresserad av ett sådant
klarläggande, men därav blev intet. I
stället faller utskottet tillbaka på resonemang,
som ur min synpunkt måste framstå
såsom helt konstruktiva. Utskottet
hänvisar till bestämmelsen i ersättningsskatteförordningen
om rätt till restitution
av ersättningsskatt för det fall, att
ett bolag inom viss kortare tid, efter det
att ersättningsskatt påförts detsamma,
beslutar att utdela beloppet till aktieägarna
och inom samma tid gör framställning
till vederbörande prövningsnämnd
om restitution av den påförda
ersättningsskatten. Man kan verkligen
fråga sig, om det är naturligt att utgå
ifrån att, om ett företag på skäl, som
företagets ledning ansett bärande, har
underlåtit att verkställa utdelning, en
sådan ändock skall komma till stånd på
den grund att ersättningsskatt påförts
detsamma. Jag tror inte, att man kan
förutsätta någonting sådant. Och då utskottet
härtill fogar det uttalandet, att
det måste tillses, att vinstmedlen hos
ett bolag bli lika beskattade vare sig bolaget
väljer utdelningsvägen eller föredrar
att tillföra sina aktieägare tillgångarna
genom utskiftning, måste jag säga,
att detta åtminstone inte för mig gör
utskottets tankegång mera begriplig. Det
är ju att förutsätta någonting, som av
skäl, jag antydde i början av mitt anförande,
är omöjligt att åstadkomma. Man
kan inte uppnå en sådan likformighet i
de särskilda fallen.

Utskottet anför till slut ytterligare ett
skäl, i det att det säger, att om hänsyn
skulle tas till en tidigare erlagd ersättningsskatt,
skulle detta medföra den konsekvensen,
att aktieägare bleve gynnsammare
ställda i nu förevarande hänseende
än medlemmar i ekonomiska föreningar.
Det är anmärkningsvärt, synes det mig,
alt man kan göra en dylik jämförelse.
Om en jämförelse skall ske, bör den väl

avse aktieägarna eller bolagen sinsemellan
samt spörsmålet om dessa bli jämlikt
och ensartat beskattade och behandlade.
Även om man inte kan nå ett fullkomligt
resultat i det avseendet, så är
det väl ändå en sådan jämlikhet, som
bör eftersträvas. Men om man skall anställa
en jämförelse enbart mellan de
aktiebolag, som påförts först ersättningsskatt
och sedan utskiftningsskatt, med
de ekonomiska föreningarna och dessas
ersättnings- eller utskiftningsskattebelastning,
det kan jag knappast förstå vara
någon mening med.

Det är emellertid inte min mening att
här inlåta mig på någon vidlyftigare debatt
om dessa ting och inte heller att i
detta sammanhang söka åstadkomma
något annat resultat än det som i propositionen
tagits sikte på och som utskottets
majoritet också har gått in för.
Jag har dock velat understryka angelägenheten
av att det spörsmål, som jag
här berört, måtte komma under övervägande
i annat därför lämpligt sammanhang.
Även utskottsmajoriteten förutsätter,
att frågan om ersättningsskattens
framtida utformning skall i ett senare
sammanhang upptagas till bedömande.
Jag utgår ifrån, att det av mig här antydda
spörsmålet lämpligen kan komma
under övervägande samtidigt därmed.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Blott
några ord om denna sak, eftersom den
föregående talaren icke gjorde något direkt
yrkande.

Jag vill erinra om att denna skatt inte
har tillkommit för att aktieägarna och
bolagsstämmorna skola ha ett val mellan
utskiftningsskatt och annan beskattning,
utan att den bar tillkommit för att
förhindra den skatteflykt, som vid upprepade
tillfällen har visat sig äga rum.
Det var därför denna lagstiftning kom
till stånd, och vissa aktuella fall ha motiverat,
att man nu bar skärpt den. För
övrigt bar ju ersättningsskatten, som här
förts på tal, ungefär samma syfte. Syftet
är där närmast, alt man skall försöka
förhindra, att man genom att fondera
vinstmedel undviker den dubbelbeskatt -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spi
ning, som eljest tillkommer sådana slag
av inkomster. Det är alltså just i den
jämlika beskattningens intresse, som
man har gått dessa vägar.

Nu är det ju alldeles uppenbart, att
det blir mycket svårt att genomföra denna
fullständiga jämlikhet, emedan den
personliga skatten är beroende av vederbörandes
inkomster och dessa kunna
vara ytterst skiftande, medan däremot
utskiftningsskatten skär alla över
en kam genom en skattesats som nu föreslagits
till 40 procent. Man kan inte
komma ifrån den olikheten utan att ge
sig in på ett slags anmälningsplikt för
bolagen om vilka som mottaga dessa
pengar och därefter göra en individuell
beskattning — en ytterst krånglig historia.
Man kan nog lämpligen utgå ifrån
att när man i ett bolag går till utskiftning,
så kommer detta att vara till fördel
för det stora flertalet aktieägare. Jag
vill därjämte erinra om att en undersökning
för några år sedan visade, att hälften
av de aktieägare, som man hade undersökt,
ägde tre fjärdedelar av aktierna
och hade minst 20 000 kronor i inkomst,
och just vid 20 000 kronor är marginalskatten
40 procent. Detta tyder ju på att
en 40 procents utskiftningsskatt är så
rättvist avvägd som man kan begära.
Det är ju åtskilliga som i sina remissyttranden
gjort gällande att skatten är
något för låg. Finansministern har dock
visat den hänsyn till dem, som ha lägre
inkomst, att han inte föreslagit högre
skatt.

Jag tror, att denna skatts sammankoppling
i debatten med ersättningsskatten
är tämligen onödig. Ersättningsskatten
kan ju praktiskt taget inte uttagas. Med
den begränsning av vinstutdelningarna
som vi nu ha är det inte i många fall
som den blir aktuell, och därtill kommer,
att det har visat sig mycket svårt
att över huvud taget få den i funktion.
Den föregående talaren nämnde också
detta, när han talade om, under vilka
förutsättningar skatten skulle utgå. Vid
en undersökning som gjorts av en kommitté
fann man, att det var i mycket
ringa omfattning, som man skattemässigt
påtalade fall av underlåten utdelning,

itdrycker m. m.

och i ännu färre fall som man kom fram
till att skattedomstolarna utdömde ersättningsskatt.
Denna skatt är alltså
mycket svår att praktisera, och den leder
praktiskt taget inte till några resultat.
Under sådana omständigheter behöver
man knappast befara, att det skall
kunna komma en dubblering av både ersättningsskatt
och utskiftningsskatt nära
efter varandra. Dessutom har man
alltid den möjligheten, om man blir påförd
ersättningsskatt, att senast under
augusti månad året efter det då den blivit
påförd genomföra en utdelning, så
slipper man undan ersättningsskatten,
och då har man ju inte längre några
bekymmer, om en utskiftningsskatt skulle
komma senare. Utskiftningsskatten
bestämmes ju också av aktieägarna själva
i och med att de besluta sig för om
de skola genomföra en utskiftning av
bolagets tillgångar eller icke.

Jag ville bara lämna dessa upplysningar
om hur denna fråga ligger till
enligt utskottets mening. När utskottet
ändå har enat sig om att tillstyrka denna
skatt — den blanka reservationen
som herr Velander och två andra ledamöter
ha antecknat har ju bara till ändamål
att reservanterna skola få tillfälle
till en viss meningsyttring här i kammaren
— har man ansett, att denna skatt
med den föreslagna ökningen är skälig
och har tillkommit i den jämlika beskattningens
intresse.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt.

Ang. höjning av omsättningsskatten å
spritdrycker m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 63, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1
mom. förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

I en den 13 oktober dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 255, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
2 § 1 mom. förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker;

2) förordning om ändrad lydelse av
13 § förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 30 januari
1948 (nr 21) om tillfällig skatt å
viss maltdryck av första klassen;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 22 december
1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker;
samt

5) förordning angående ändrad lydelse
av den vid förordningen den 25 maj

1941 (nr 251) om varuskatt fogade varuförteckningen; dels

ock besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr
310) fogade tulltaxan skulle från och
med den 1 december 1950 i nedan angivna
delar hava följande ändrade lydelse: -

144	Mineralvatten och	Tull för 100 kg kronor
	kolsyrade, alkohol-fria läskedrycker.. 100 liter	21: —
145	Maltdrycker: på fat .......... B	69: -
146	på andra kärl.... 100 liter	78: —
	Anm. Angående införsel ---är stadgat.

I det med 1) betecknade förordningsförslaget
var 2 § 1 mom. första stycket
så lydande:

(Nuvarande lydelse:)

2 §.

i mom. Omsättningsskatten upptages
vid detaljliandelsbolagens inköp av spritdrycker
och utgår dels med en grundavgift
av 9 kronor, för liter räknat, och
dels med 60 procent av det belopp, som,
skatten oberäknad, betingas vid inköp
av dryckerna i buteljerat skick.

(Föreslagen lydelse:)

2 §.

1 mom. Omsättningsskatten upptages
vid detaljhandelsbolagens inköp av spritdrycker
och utgår dels med en grundavgift
av 11 kronor, för liter räknat, och
dels med 80 procent av det belopp, som,
skatten oberäknad, betingas vid inköp
av dryckerna i buteljerat skick.

Det under 5) upptagna förordningsförslaget
avsåg en höjning av skatten å
choklad- och konfityrvaror med undantag
av glass (stat. nr ur 298—302) från
00 till 80 procent av beskattningsvärdet
samt av skatten å essenser, avsedda för
beredning av alkoholhaltiga drycker,
(stat. nr ur 587—588) från 100 till 120
procent.

I den kungl. propositionen hade föreslagits,
att samtliga förordningsförslag
skulle träda i kraft den 1 december
1950.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) motionen I: 538 av herr Carl Sundberg,
vari hemställts, att riksdagen, med
avslag å proposition nr 255 i den del
den avsåge höjning av skatten å choklad
ocli konfityr, måtte i .skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
utredning av denna fråga, varvid de i
motionen framförda synpunkterna borde
beaktas;

2) motionen 11:640 av herr Kollberg,
vari hemställts, att riksdagen vid antagande
av förordning angående ändrad
lydelse av den vid förordningen den 25
maj 1941 om varuskatt fogade varuförteckningen
måtte bestämma, att förordningen
skulle träda i kraft den 1 januari
1951;

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

3) motionen 11:641 av herr Christenscn
i Malmö in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 255 i vad den gällde
varor hänförliga till den till propositionen
fogade varuförteckningen statistiskt
nr 298—302; samt

4) motionen II: 642 av herrar Persson
i Landafors och Karlsson i Stuvsta, vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 255 angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 255

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; 2)

antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 13 § förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
30 januari 1948 (nr 21) om tillfällig
skatt å viss maltdryck av första klassen;

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen den
22 december 1939 (nr 919) om skatt å
läskedrycker;

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt
fogade varuförteckningen; och

6) besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade
tulltaxan skulle från och med den
1 december 1950 hava den i propositionen
föreslagna lydelsen; samt

B) att följande motioner, nämligen

1) motionen I: 538 av herr Carl Sundberg,

2) motionen II: 640 av herr Kollberg,

3) motionen 11:641 av herr Christenson
i Malmö m. fl. samt

4) motionen II: 642 av herrar Persson
i Landafors och Karlsson i Stuvsta,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Gustaf Elofsson och Vigelsbo beträffande
beskattningen av maltdrycker och
läskedrycker.

Vid betänkandet hade därjämte fogats
särskilda yttranden dels av herrar Velander,
Wehtje och Hagberg i Malmö,
dels ock av herrar Petrén, Sandberg,
Kristensson i Osby och Persson i Svensköp.

På framställning av herr talmannen
beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis, dock att vid behandling
av punkten A 1 överläggningen
finge omfatta betänkandet i dess helhet.

Punkten A 1.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag förmodar
att nästan alla i bevillningsutskottet
ha haft samma känsla, när vi enhälligt
tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag
om betydande skärpningar i den indirekta
beskattningen av spritdrycker,
malt- och läskedrycker samt choklad och
konfityrvaror. Den känslan kan måhända
bäst sammanfattas i en travestering
av biskop Brasks yttrande: »Härtill voro
vi nödda och tvungna» — inte på grund
av respekten för finansministern, hur
stark den än är i bevillningsutskottet,
utan helt enkelt därför att staten måste
ha pengarna och det just nu inte finns
någon annanstans att ta dem.

För min egen del måste jag tillägga,
att jag har en kuslig känsla av att hela
bevillningsutskottet befinner sig på ett
litet isflak mitt i en strid vårflod. Ännu
så länge bär flaket, men ju stridare

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

strömmen blir, desto längre från fasta
landet driva vi. Vart — ja, det vet ingen.

De nu föreslagna skatterna ge ännu
ett litet andrum, men de lösa inte problemet.
I bästa fall få vi inkomster nog
för att täcka utgifterna under nu löpande
budgetår — jag säger i bästa fält och
ger därmed mera uttryck för en förhoppning
än för en förvissning. Men —
herr talman — nästa budgetår kastar sin
tunga skugga framför sig, och i den famlar
inte bara bevillningsutskottet omkring
utan uppenbarligen också finansministern,
utan att veta hur morgondagens
plåga skall lindras.

En sak är säker: vi kunna inte i längden
fortsätta alt möta påfrestningarna
som hittills. Vi kunna inte vänta på att
kriserna komma för att sedan gripa närmast
liggande nödlösning. Att staten
måste hushålla och på sikt planera sina
egna åtgärder, står numera utom varje
diskussion.

Det statsfinansiella läge, inför vilket vi
i dag stå, har ingalunda uppkommit i
dag. De nytillkomna försvarsutgifterna,
vilkas nödvändighet ingen diskuterar,
äro ett drag i bilden, men bara ett. Vid
sidan av dem avteckna sig andra, och
bakom varje enskild detalj ligger en utgiftsutveckling,
vars allmänna följder
nu börjat mogna fram. Den utvecklingen
kan kortast karakteriseras som ett jättelikt
försök att under några år diskontera
vad en produktionsökning kan ge i
decennier, samtidigt som man delar ut
produktionsstegringens frukter på alla
håll.

Det är mindre väsentligt att fördela
det politiska ansvaret för denna utveckling
än alt klart säga ifrån, att på detta
sätt kunna vi icke fortsätta. Sparsamhet
är från och med nu inte bara en dygd
utan eu ofrånkomlig nödvändighet. En
socialdemokratisk tidning försökte häromdagen
politiskt försvåra framläggandet
av etl konkret sparsamhetsprogram
genom att påpeka, att återhållsamhet
med statliga medel, det svider i skinnet
på medborgarna. Ja, det gör den, men
det är bättre att la ett mindre obehag
i tid än verkligt obehagliga och farliga
åkommor i framtiden.

Det arbete statssekreterare Tage Wärn
håller på med har redan gett beaktansvärda
resulat, och mera torde vi ha skäl
att vänta. Kritiken mot hans linjer är
den vanliga. Den bottnar i vetskapen om
att det är svårt för staten att spara och
omöjligt att göra det utan att någon eller
några få ta konsekvenserna. Detta har
sagts i alla tider. Men nu är det verkligen
anledning fråga: Är det svårare
för staten att spara iin för skattebetalarna
att bära en ständigt växande skattebörda?
Man kan också forma om tankegången
i en direkt fråga till svenska
folket, och den skulle lyda: Hur stor del
av din egen inkomst är du villig att avstå
till staten för att få leva i ett modernt
samhälle? Ju mer du begär av det
allmänna, desto mer får du betala — du
och ingen annan.

Ingen vågar i dag föreslå en höjning
av den direkta beskattningen. Det nuvarande
direkta skattetrycket är så högt,
att vi, trots inflationen, måste räkna
med omedelbara återverkningar på arbetsvilja
och sparvilja av varje höjning.
För den, som sedan det nuvarande höga
skattetrycket infördes sökt påvisa detta,
är det en lättnad, att alla numera åtminstone
erkänna riktigheten av teser,
kring vilka det för tre år sedan egentligen
icke gick att få gehör utanför högerns
krets. Men lättnaden försvinner
inför det reella läge, som den uppnådda
enigheten återspeglar. I toppen av en
högkonjunktur nå vi den yttersta gränsen
för den direkta beskattningens förmåga
att ge staten pengar. Vi ha nått den
med underbalanserad budget och inför
hotet om starkt stigande statsutgifter.
Att man då tar sig en allvarlig funderare
är minst sagt befogat.

Man kan naturligtvis icke med någon
grad av bestämdhet säga, att det nu är
slut med punktskattemöjligheterna, men
man gör klokast i att inte överskatta
möjligheterna att den viigen nå nya inkomster.
Det må så vara, att »brännvinet
aldrig kan bli för dyrt», men det finns
andra spärrar för dess förmåga att bära
skatt. När vi förra gången höjde biografskatten,
var det mycket få som trodde
på de varningar, som branschens män

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

då uttalade. Nu sitter eu särskild utredning
för att syssla med den svenska filmens
ekonomiska problem, sådana som
de aktualiserats av skattehöjningen. Nu
ansåg sig bevillningsutskottet icke kunna
taga hänsyn till de invändningar,
komfektyr- och sötsaksindustriens folk
gjorde, .lag delar även på den punkten
ansvaret men måste säga, att jag långt
ifrån är säker på följderna för denna
industri av de höjda skatterna. Mina betänkligheter
ha visserligen fått vika inför
statens behov av inkomster, men jag
vill samtidigt framhålla, att utvecklingen
synes visa, att branschens män ha
grund för sina varningar. Det torde finnas
all anledning att närmare undersöka
förhållandena. Det är ju ingen mening
med att pålägga väsentligt ökade skatter,
som ej ge staten de åsyftade större
inkomsterna men i stället åstadkomma
allvarlig skada för betydande näringsgrenar.
Jag förutsätter att man inom finansdepartementet
också följer utvecklingen
på detta område.

Så vitt jag förstår måste vi redan av
statsfinansiella skäl vara beredda att
både minska statens utgifter och öka
dess inkomster. Det räcker inte att välja
en av dessa vägar. Jag sade: Redan av
statsfinansiella skäl. Därmed menar jag
helt enkelt, att den samhällsekonomiska
situationen just nu ger ökat eftertryck
åt fordran att statens löpande inkomster
skola täcka dess löpande utgifter. Varje
avsteg från denna princip ger i dag ett
dubbelt hårt utslag, helt enkelt därför
att penningvärdeförsämringen ändå
tränger sig på oss.

Från regeringsbänken har man kallat
det som nu hotar en engångsinflation.
Huvudsaken är inte benämningen, inte
etiketten, utan innehållet, och det är att
den gradvisa penningvärdeförsämringen
plötsligt gör ett språng nedåt. Det är ju
gott och väl, att regeringen säger, att nu
blir det ett språng, men sen lova vi att
det stannar igen. Men det angelägna är
inte att lova, att nu skall snöbollen stanna,
utan det angelägna är att förklara,
hur man skall få den att ligga still i
backen. Att det inte räcker att kasta ut
en näve sand här och var är uppenbart,

även om man bortser från risken att
sanden också kommer in bland produktionens
hjul och där åstadkommer inte
bara gnissel utan också partiell stagnation.

År 1919 på hösten efterlyste vi inom
högern regeringens program. 1950 på
våren upprepade vi vår efterlysning. Vid
intetdera tillfället fanns intresse för problemet.
Vi reservanter i bevillningsutskottet
återkomma nu för tredje gången.
Vårt särskilda yttrande är väsentligen en
påminnelse och ett uttryck för vår fasta
övertygelse, att vi här i landet icke kunna
fortsätta att söka hanka oss fram. Vi
ha med vårt särskilda yttrande velat
ange, att bevillningsutskottet ej bort inlåta
sig på att endossera finansministerns
ofullständiga uttalanden i propositionen.

Jag tror inte att vi stå inför en katastrof,
men jag ser allvarligt på läget. Den
stigande produktionen och produktiviteten
ger utrymme för standardstegringar
— ett ingalunda obetydligt sådant —
men det finns inte vilka utrymmen som
helst. Regeringens politik har satt alla
automatiska spärrar ur funktion. Det detaljreglerande
som man sökt sätta i stället
har icke visat sig till fyllest, och nu
räcker det inte längre att utfärda förmaningar
och varningar. Det räcker inte
att vädja till folk. Dessa medel ha förlorat
sin skärpa. Behovet av ett genomtänkt
och samordnat regeringsprogram
är i dag större än någonsin. Händelsernas
eget tryck har skapat detta behov,
och kravet Jiärpå har icke fyllts genom
de spridda observationerna i propositionen.

Herr talman! Jag räknar med att denna
höstriksdag får ett tillfälle att ordentligt
ventilera läget och den närmaste
framtiden. Jag räknar med att regeringens
intentioner skola vara kända, då finansministerns
bebådade förslag till investeringsbegränsande
åtgärder framlägges.
Det finns därför inga skäl att nu ge
sig in på problemen. Det räcker med att
ange några av dem, där statens ansvar
förefaller mig särskilt stort. Vi ha fortfarande
riksbankspolitiken och den aktiva
penningpolitiken. Vi ha frågan om

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

statens utgifter och frågan om statens
upplåning, vilka inför ett upplåningsbeliov
på 700—800 miljoner till den 1 juli
nästa år ha speciell tyngd. Vi ha priskontrollens
problem, bygnadsproblemen
och framför allt det frivilliga sparandets
problem. Detta är i själva verket inte
olika frågor utan olika sidor av samma
fråga: frågan om statens ansvar och statens
möjligheter.

Herr PETRÉN: Herr talman! Det föreliggande
förslaget till skattehöjning har
som bakgrund de ökade utgifterna för
försvarets utbyggnad och den inflationskris
som är under uppsegling och som
allvarligt hotar vår samhällsekonomiska
balans. Bakom denna hemställan om
skattehöjning står ett enhälligt bevillningsutskott
i medvetande om allvaret i
dagens situation,

Utskottsmajoriteten har emellertid
som ett särskilt skäl hårt fört fram budgetära
synpunkter eller, med andra ord,
att en skattehöjning behövs för att undvika
ett budgetunderskott. Majoritetens
framställning här — för övrigt en trogen
kopia av propositionens — är missvisande.
Budgeten är icke underbalanserad
utan överbalanserad. För att få fram ett
uttryck för att den skulle vara underbalanserad
måste man inräkna förbrukningen
av äldre reservationsmedel. Fn
sådan framställning är oegentlig. Reservationsmedlen
ha redovisats i tidigare
års budgeter, och man kan ju inte låta
dem på nytt figurera i efterföljande års
budget.

Jag har tagit upp denna fråga inte
bara för att trycka på betydelsen av en
enhetlig terminologi och att man inte
ändrar uttryckssätt efter läglighet, utan
jag har gjort det även för att särskilt
framhålla, att när vi från folkpartiets
håll stödja denna skattehöjning, så är
det inte ur statsfinansiella balanseringssynpunkter
utan med hänsyn till jämvikten
i samhällsekonomien och därmed
också med tanke på omvårdnaden om
penningvärdet.

Koreakrisen och ändringarna i världs1
ii get ha tillfört oss många osäkerhets 5

Första kammarens protokoll 1050. AV 20.

moment, och en stegring i efterfrågan
på varor är på frammarsch. Att tänka
sig att återhålla denna efterfrågan genom
ett ökat sparande är icke möjligt.
Tvärtom har man nu fått konstatera, att
sparandet är under minskning. Det är
beklagligt, men det är en naturlig följd
av ett ständigt sjunkande penningvärde
och nu inte minst av den språngvisa
förändring av penningvärdet, som den
förda subventionspolitiken leder till vid
årsskiftet. Vi kunna tyvärr icke räkna
med sparande som en effektiv uppbromsning
av en svällande ökning av
efterfrågan, utan vi ha att lita till andra
medel. Den skattehöjning, som nu kommer
till i inflationsbekämpande syfte,
bidrar till en ytterligare höjning av budgetöverskottet.
Det är då kanske anledning
att erinra om att samtidigt som
det är fullt klart, att man i ett konjunkturläge
som detta behöver en överbalansering
av budgeten, är ett tvångssparande
över staten ingenting att eftersträva
i normala tider, i varje fall inte för dem
som särskilt vilja slå vakt om sparandet
i enskilda händer.

I utskottsutlåtandet talas om de omedelbara
orsakerna till ändringarna i det
ekonomiska läget, men därmed är icke
hela sanningen sagd. Det är alldeles uppenbart,
att våra möjligheter att klara av
en krissituation och den hårdhet, med
vilken vi måste sätta in olika åtgärder,
hänga intimt ihop med de tidigare
årens ekonomiska politik. Där kan man
anknyta ända till de första efterkrigsåren.
Jag behöver bara peka på hur
mycket bättre vårt utgångsläge skulle ha
varit i dag, när vi möta en kris, om vi
hade haft en större valutareserv att tillgå Det

finns inte mycket anledning här
att nu rulla upp hela den ekonomiska
debatten. Vi förde en sådan debatt för
några veckor sedan, ocli om inte förr
kommer den igen om två månader i samband
med nästa års budget. Hur vårt
liige kommer alt bli under det kommande
året, är avhängigt av många faktorer.
Det beror inte bara på yttre omständigheter
och inte bara på penningpolitiken,
utan det beror i mycket hög

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

grad på hur vi kunna spara med statens
utgifter — där finns mycket att ta — och
det beror också på vilken måttfullhet
som olika samhällsgrupper kunna påtaga
sig i ett kritiskt läge.

Det begynnande krisläge som framträtt
under de senaste månaderna ger
sina särskilda problem, men det går därför
inte att undanskjuta kravet på en
mera långsiktig planering. Detta gäller
hela den ekonomiska politiken och alla
problem som sammanhänga med våra
önskningar att upprätthålla en hög och
jämn sysselsättning. Icke minst inom
skattepolitiken behövs en långsiktig planering.
Vi ha ett skattetryck, som är både
hårt och kännbart. Under fredsekonomiska
förutsättningar bör det vara
möjligt, med iakttagande av skärpt sparsamhet
i fråga om statens utgifter och
om man samtidigt tar hänsyn till skattetryckets
negativa verkningar i fråga
om arbetsvilja och produktion, att komma
fram till lättnader i fråga om skatterna.

Vi ha ett oroligt världsläge och en ansträngd
konjunktur, och detta läge kräver
uppoffringar, men detta ändrar icke
vår grundsyn på skattefrågorna, och den
är att vi behöva ett skattesystem och
en skattenivå, som bättre än vad nu är
fallet beakta skattebetalarnas och produktionens
intressen.

Herr talman! Med dessa synpunkter
har jag velat redovisa, från vilka utgångspunkter
jag har kommit fram till
att nu yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När detta ärende behandlades av
utskottet fogade jag en reservation till
betänkandet eftersom jag har ansett att
finansministern varit alltför blygsam då
det gällt att beskatta pilsner och läskedrycker
i jämförelse med att beskatta
spritdryckerna.

När vi fingo detta ärende under behandling,
voro vi alla överens om att
läget i vårt land var sådant att vi inte
kunde yrka avslag på Kungl. Maj :ts
framställning; man visste ju att vårt för -

svar måste förstärkas och att medel därtill
måste anskaffas. I det sammanhanget
kommer alltid det gamla temat fram:
»Lägg på spriten, för den tål det!» Det
är kanske mycket riktigt att den tål det,
men jag tror också, att faran är mycket
stor, om alltför mycket skatt lägges på
spriten. Man bereder lönnbrännare och
langare en väldig marknad i vårt land.
Jag tror också att spritsmugglarna få en
god marknad med de priser, som den
legala spriten nu kommer att betinga.

Utskottet har föreslagit en ökning av
priset på det vanliga brännvinet med 2
kronor 34 öre, under det att finansministern
när det gäller malt- och läskedrycker
föreslagit 3 öres förhöjning per
liter för dessa drycker. Jag tror att det
inte skulle ha varit något farligt alls -—-och jag framförde också den tanken i
utskottet — om man där hade lagt på
15 öres förhöjning per liter. Med hänsyn
till den kolossala ökning i förbrukningen
av läske- och maltdrycker, som skett,
tror jag inte det skulle vara någon risk
för finansministern att söka ta ut litet
mera pengar på dessa varuslag. Jag känner
faktiskt inte igen finansministern,
ty han brukar inte vara så blygsam! Men
den bär gången har han verkligen varit
mycket försiktig.

Finns det då inte någori» möjlighet att
kunna förenkla hela detta system och
på så sätt få in mera pengar till statskassan?
Nu äro vi snart uppe i ett sådant
prisläge för spriten att vi skulle
kunna slopa motböckerna. Det finns ju
t. ex. en stor personal, som sitter och
kontrollerar de där lapparna, som visa,
om den ene förtärt 272 och den andre
5 centiliter, eller om man ätit sin obligatoriska
smörgås eller måltid. Jag tror att
tiden är inne att rationalisera bort en
del ting på detta område och att överföra
en hel del av dessa människor i
produktivt arbete och på det sättet bespara
statskassan kanske ganska stora
utgifter för att spara pengar, som så väl
behövas på annat håll.

Nu kan det tänkas att finansministern
kommer att säga, att nykterhetskommittén,
när den framlägger sitt förslag, kanske
kommer med någon besparingsåt -

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

gärd i den riktningen. Men vi ha inte
ännu fått vetskap om huruvida nykterhetskommittén
kommer fram med sitt
förslag inom en nära framtid. Jag anser
emellertid, att vi fort nog skulle behöva
gå in för en besparingsåtgärd på detta
område. Jag tror inte att vi i längden
kunna fortsätta med att på detta sätt
bara punktbeskatta och punktbeskatta.
Det är alldeles riktigt som herr Wehtje
sade: Den skatt, som vi nu taga ut, räcker
för innevarande budgetår, men hur
ställer det sig för nästa år? Vi ha sett
i dagens tidningar, att direktör Wärn
har föreslagit besparingar med 100 miljoner
kronor, men man vet ännu inte om
detta förslag är genomförbart. 100 miljoner
räcka emellertid inte långt, mina
herrar, när det gäller nästa budgetår
med tanke på att vi kanske bli tvungna
att ytterligare förstärka och utöka vårt
försvar i ganska stor utsträckning.

Det hade varit klokt, tror jag, om finansministern
hade tagit upp det gamla
förslaget om införandet av en allmän
omsättningsskatt. Han sade visserligen
redan i remissdebatten, att han inte ville
framlägga ett sådant förslag därför att
det var förenat med så stora svårigheter
och besvärligheter, att han inte ansåg
det vara någon möjlighet att framlägga
det. Men jag ifrågasätter, om det går att
skaffa fram alla de pengar, som behövas
i statskassan, utan att tillgripa en sådan
åtgärd. Det är självklart, och det håller
jag gärna med om, att det inte är smakligt
att införa en sådan skatt, men den
direkta beskattningen är ändå så hög,
att vi inte ha stora möjligheter att ytterligare
kunna lägga bördor på de
svenska medborgarna på den vägen.

Hur skola vi då kunna få fram de inkomstsummor
som behövas? Det kan ju
bända, att finansministern även får lov
att tillgripa en skatt på den kolorerade
veckopressen, fastän han i våras sade,
att han aldrig kommer att göra det. Men
den skatten kan ge statskassan 25 miljoner
kronor, och det går ändå att täppa
till något litet hål med dessa 25 miljoner
kronor utan att därför skada det svenska
folket. Säger man, att man kan plocka ut
mer pengar från dem, som vilja ta en

snaps eller dricka en pilsner eller en
läskedryck, så anser jag att också de,
som läsa den kolorerade veckopressen,
böra få vidkännas en liten skärpning i
sina utgifter.

Jag skall inte här yrka avslag på utskottets
hemställan — jag skall, herr talman,
tvärtom sluta med att yrka bifall
till utskottets förslag. Men jag vill rikta
den frågan till finansministern: Ha vi
att vänta något förslag till nästkommande
års riksdag beträffande en indragning
av det nuvarande spritransoneringssystemet?
Skall man fortfarande
hålla de 90 procent av svenska folket,
som äro lojala medborgare, under kontroll
för att utröna, som jag förut sade,
huruvida en person tar en snaps mer
eller mindre eller äter en smörgås eller
inte dessförinnan? Ha vi alitså något
förslag att avvakta från finansministerns
sida om en rationalisering på detta område? -

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag känner
mig nästan litet blyg för att uppträda
å bevillningsutskottets vägnar, då
hela denna debatt förts över bevillningsutskottets
huvud emot finansministern
och då man till sist har avrundat den
med en direkt interpellation — eller låt
oss kalla det en enkel fråga. Men icke
förty skall jag tillåta mig att säga några
ord om vad som här har anförts under
debatten.

Från de i bevillningsutskottet representerade
partiernas sida är man ju allmänt
ense om att den föreslagna ökade
beskattningen är nödvändig, men man
har tydligen från olika partiers sida velat
framföra vissa mera allmänna synpunkter
på det ekonomiska eller finanspolitiska
läget. Så skedde från herr
Wehtjes sida, då lian talade om att bevillningsutskottet
bär hade något givit
sig in på frågan om det ekonomiska läget,
som finansministern ju hade skildrat
rätt utförligt i propositionen. Och
jag är villig att erkänna, att det är något
som ligger utanför vad bevillningsutskottet
närmast sysslar med. Bevillningsutskottet
har kanske just därför

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

ålagt sig en rätt stor försiktighet i formuleringen
av sina oförgripliga meningar
på denna punkt. Men vad det där har
formulerat hör väl till de ting, om vilka
vi äro tämligen allmänt ense.

När herr Wehtje talar om att man här
måste ta ordentliga tag i kampen mot en
hotande inflation, är det ju vad utskottet
också har framfört som sin mening,
nämligen att det finns en hel del företeelser
inom vårt ekonomiska liv, som
kunna göra läget besvärligt och som
kunna kräva — och redan ha krävt •—
vidtagandet av en rad av åtgärder. På
den punkten råder såvitt jag vet ingen
meningsskiljaktighet.

Man är inte heller oense, när bevillningsutskottet
har givit sig in litet på
statsutskottets domäner och talat om
nödvändigheten av sparsamhet med de
utgifter, som genom statsutskottets försorg
och genom regeringens och utskottets
samfällda ansträngningar bringats
på riksdagens bord. Vi i bevillningsutskottet
äro ändå de, som till sist få sitta
emellan när det gäller att diskutera hur
medel till anslagen skola kunna anskaffas.
Därför ansågo vi det vara lämpligt
att understryka nödvändigheten av sparsamhet
inte bara i statsförvaltningen
utan även för övrigt. Vi ville gärna genom
detta uttalande mana inte regeringen,
tv det är uppenbart att regeringen
har klart för sig att här måste föras
en hård budgetpolitik, men partierna
att vid beredandet av frågorna till
nästa års riksdag tänka på att riksdagen
inte drar åt ett annat håll än vad
regeringen i sparsamhetens syfte vill
dra. Och det är kanske inte minst en maning
till de enskilda motionärerna att
försöka att inte för mycket se de olika
frågorna ur ett enskilt intresses synpunkt
för att en eller annan för all del
mycket önskvärd sak kunde komma till
stånd eller för att ett eller annat anslag
kunde förstärkas, utan att tänka på att
här erfordras en allmän samverkan för
att genomföra sparsamhet med statens
utgifter.

När jag i dag hörde talet om sparsamhet
från herr Wehtjes sida, så undrade
jag, om inte herr Wehtje skulle kunna

finna ett annat forum också, där han
skulle kunna framföra sina sparsamhetsvädjande
satser. Ty här gäller det icke
minst för företagen i stort att inte gå
fram efter den regel, som man för några
år sedan hörde anföras från konservativt
håll, att en hel del investeringsåtgärder
vidtogos därför att man ansåg, att
staten betalade en viss del av dem. Jag
tror och vill väl hoppas, att det i mycket
ringa utsträckning sker så. Men skall
man lita på vad som då från konservativt
håll sades av en herre, som inte för
närvarande tillhör första kammaren, är
det mot yttringar åt det hållet, som man,
herr Wehtje, bör tala manande ord. Man
får inte vidtaga sådana åtgärder, att man
investerar pengar till andra saker än sådana
som äro ekonomiskt fullt försvarliga.

Sedan var det en sak bland de allmänna
ting, som herr Wehtje förde på
tal, som jag inte kan underlåta att säga
något om. Herr Wehtje lät antyda, att
när vi för några år sedan, år 1947, behandlade
den stora skattefråga, som vi
då hade före, hade man inte från åtskilliga
håll — t. ex. från mitt partis
håll — lyssnat på vad vi nu allmänt
samla oss om. Ja, men hur många gånger
skall det behöva sägas, att vad som
hände 1947 ju i det stora hela gällde genomförandet
av ett skatteminskningsprogram.
Det gällde också ett skattefördelningsprogram,
men det innebar ju
ändå ocli för det första en skatteminskning
för tre miljoner av landets skattebetalare.
Det blev en skatteökning för
åtskilliga, för några hundratusen, men
i det stora hela var det som sagt en skatteminskning,
som genomfördes 1947. För
det andra var det fråga om fördelning
av skatterna enligt de linjer, som man
inom mitt parti anlade på förmågan hos
olika grupper att bära skatterna.

Frågan om fördelningen av skatter
kan nog komma upp gång på gång —
det är mycket sannolikt att vi, beroende
på våra olika värderingar, där
kunna stanna vid olika förslag och ha
meningsbrytningar med varandra. Men
den gången gällde det inte frågan om
skattens ökning, utan det gällde närmast

Onsdagen den 15 november 1950. Nr 29. 69

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

frågan om en skatteminskning för det
stora flertalet, och i övrigt var det ett
skattefördelningsproblem.

Jag skulle också vilja säga med anledning
av vad utskottet förut bär anfört
om de direkta och de indirekta
skatterna, att jag för min personliga del
tycker att det förhållandet, att vi nu
öka den indirekta skatten, är någonting
mycket olustigt. I likhet med utskottet
finner jag det omöjligt att nu öka de
direkta skatterna, men jag tycker det är
synnerligen tråkigt att det skall vara
nödvändigt att öka skattebördan och
inte kunna gå fram på den rättvisare fördelningsväg,
som ändå det direkta skattesystemet
innebär. Så länge det finns
möjlighet att välja mellan direkta och
indirekta skatter, ger jag prioritet åt de
direkta skatterna, men jag erkänner, att
de direkta skatterna nu ha nått en sådan
höjd, att vi måste stanna där vi äro.
En av årets stora tilldragelser har ändock
varit den, att vi ha dragit ned den
direkta kommunalskatten för visserligen
inte alla men stora grupper av landets
skattebetalare.

Jag beklagar, att läget är sådant att
vi inte ha ett fritt val på denna punkt.

Jag vet inte, om jag skall närmare
diskutera folkpartiets reservation. Det
blir nämligen alltför mycket en fråga
om de termer, som vi lämpligen böra använda.
Jag märkte ju, att herr Petrén
inte kunde elda upp sig till det patos,
som hans store lärofader kunde elda npp
sig till på en annan plats i detta hus,
och det håller jag herr Petrén räkning
för. Hans skånska balans tillät honom
tydligen inte eu sådan uppeldning. Men
saken ligger ju närmast så till, att lika
väl som vi balansera en riksstat så, att
vi då den framlägges vilja ha inkomster,
som täcka utgifterna, lika väl vilja
vi också afl riksstaten, när den löper,
skall ha inkomster, som täcka alla utgifter
för driftbudgeten. Vi vilja både det
ena och det andra. Begreppet budget är
därvid sett ur två olika synpunkter, och
det hade onekligen varit rätt bra, om
man därvid kunnat använda olika termer.
Jag kan inte nu skaka några lämpliga
termer ur ärmen, men alla inom

riksdagen begripa ju vad saken gäller. I
ena fallet gäller det, att den formella
budgeten skall vara åtminstone balanserad
och gärna överbalanserad, vilket vi
i våras kunde åstadkomma i någon utsträckning.
1 andra fallet gäller det, att
under det år, som löper, också alla utgifter
å driftsbudgeten kunna täckas av
verkliga inkomster under året — det är
vad vi kallat den reella budgetbalansen.
Jag tror att det är något som vi mera
allmänt måste räkna med inte bara i år
utan även för framtiden.

Beroende på hela vår samhällsekonomiska
politik göra vi numera upp, som
kammaren har sig väl bekant, inte bara
en statsbudget, utan också en nationalbudget.
Vi räkna med samhällsbalansen
liksom med den statsfinaniella balansen.
Och så länge vi föra en sådan diskussion,
kunna vi inte bara begränsa
våra undersökningar till att vid budgetuppgörandet
överensstämmelse råder
mellan inkomster och utgifter, utan vi
måste även tiinka på hur budgeten löper
under året. Det är en rätt så blygsam
men alldeles nödvändig utvidgning av
de finansfrågor, till vilka riksdagen har
att ta ställning.

Herr Elofssons beklagande av att
spritbeskattningen bär blivit så hög kan
jag i mycket instämma i; denna beskattning
är hög och det är inte enbart lyckligt.
Det kan ju ha sina lyckosamma biverkningar,
det vill jag inte förneka,
men det är inte enbart lyckligt att denna
beskattning nått en sådan höjd. När man
emellertid nu har haft att välja, på vilket
område man skall lägga den nödvändiga
nya beskattningen, så har jag för min
del liksom utskottet och regeringen — ty
vi äro ju eniga på den punkten, även
herr Elofsson, fastän med en liten smula
gnäll — trots allt ändå tagit en höjning
av sprit beskatt ningen.

Herr Elofsson suckade över att man
inte samtidigt också höjde maltdrycksbeskattningen
med 15 öre per liter. Jag
skulle vilja trösta herr Elofsson med att
säga, att eftersom tillverkningsvärdet på
en flaska Öl lär vara 14 öre och vi nu ha
14 öres beskattning, är detta en beskattning
med 1(10 procent, och jag tycker

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

nästan, att han skulle kunna vara tillfredsställd
med det. När det gäller chokladen
kommer beskattningen inte upp i
mer än 80 procent och beträffande läskedrycker
till en något lägre siffra.

Ja, herr talman, det är ju mycket angenämt
att bär kunna få yrka bifall till
ett förslag från utskottet, om vilket de i
detsamma representerade partierna äro
fullständigt eniga, och med dessa randanmärkningar
till vad som i dag sagts
ber jag, herr talman, att få göra yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! I anledning av herr Sjödahls
yttrande i inledningen till sitt anförande,
att denna debatt egentligen gick över
bevillningsutskottets huvud, skulle jag
vilja betona, att det inte var min mening
att mitt uttalande skulle fattas så. Tv jag
har ganska uttryckligt både i det särskilda
yttrande, som jag varit med om,
och i mitt uttalande här tidigare sagt,
att bevillningsutskottet enligt min mening
har intagit en felaktig inställning,
när det nu in blanco har endosserat den
växel, som finansministern har dragit i
propositionen.

Jag viil understryka vad jag menar
med detta genom att peka på, att man
kan säga om utskottets ställningstagande
precis detsamma som Kooperativa
förbundet har sagt när det har yttrat
sig om ett förslag, som det fått på remiss.
Kooperativa förbundet framhåller,
att det viktigaste är, att statsmakterna
icke vidtaga vissa penning- och valutapolitiska
åtgärder som isolerade ingripanden,
utan att åtgärderna utformas till
ett samordnat program för samhällsekonomisk
balans.

Detta finns inte i propositionen. Här
godtager emellertid nu bevillningsutskottet
de uttalanden, som äro gjorda av
finansministern, precis som om det vore
ett program, och med den extra beskattningen
på de varor som det här
gäller, d. v. s. indirekta skatter på 100
miljoner kronor om året, tror man sig
ha löst vår samhällsekonomi på viss
sikt.

Sedan nämnde herr Sjödahl också om
att man i bevillningsutskottets uttalande
hade velat mana till sparsamhet, och
det tyckte han att jag skulle propagera
för i mitt arbete på annat håll. Jag tror
inte att det är där, man behöver propagera
för ökad sparsamhet, utan det är
på ett helt annat håll. Jag tror att det
är med konsumenterna, vi skola tala
om sparsamhet. Vi böra även ge ett sådant
underlag, att de bli intresserade
för sparsamhet genom ett stabilt penningvärde.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Då herr Wehtje säger, att regeringen
inte har framlagt ett enhetligt
förslag om hur inflationen skall bekämpas,
så skulle jag vilja säga — åtminstone
har det tyckts mig så och i stort
sett bevillningsutskottet också — att
om man iakttager de olika åtgärder, som
från regeringens håll ha föreslagits och
komma att föreslås, så har man ett program.
Men herr Wehtje saknar nog i
detta program någon punkt, som ligger
honom särskilt ömt om hjärtat, och det
är därför han inte vill godkänna det
som program. Om herr Wehtje inte bara
stavar utan också lägger ihop, kommer
han att få fram ett program!

Herr ÖHMAN: Herr talman! Det förefaller
mig som om herr statsrådet bygger
på en bräcklig grund, när han avser
att ungefär hälften av medlen till
försvarsutgifterna skall supas ihop av
Sveriges folk. Och det är även så med
den nuvarande skattepolitiken, att man
gärna vill göra den reflexionen, att om
nykterhetsvännerna skulle lyckas i sitt
uppsåt att få folk att avstå från alkoholbruk,
blir läget synnerligen bekymmersamt
för statens finanser och framför
allt för den, som då skall vara finansminister.
Här litar tydligen regeringen
på att folket skall vara tämligen
kallsinnigt mot nykterhetssträvandena
och så mycket mera lojalt emot statsmakternas
finanspolitik. Det finns kanske
en viss grund att ha denna mening,
i varje fall om det är riktigt, som här -

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. höjning av

om dagen skrevs i en av folkpartiets
tidningar, att man här i huvudstaden i
glada sällskap börja utbyta ordet »Skål»
mot »Plikten framför allt», när man
höjer sina glas.

Vi ha från kommunistiskt håll i en
motion yrkat avslag på dessa nya skatter.
Det ha vi gjort framför allt därför
att vi inte anse den föreslagna nya upprustningen
motiverad och därför att vi
anse att den skärpta indirekta beskattning,
som det föreliggande förslaget innebär,
är en upprörande orättvisa, då
den ju främst och hårdast drabbar de
mindre inkomsttagarna.

Det är emellertid inte bara den här
sidan av saken, som föranleder mig att
begära ordet, utan jag vill också med ett
par ord beröra andra saker, som höra
ihop med detta ämne. Det gäller framför
allt det resonemang, som regeringen
och utskottet föra i fråga om den ekonomiska
politiken i allmänhet. Utskottet
skriver helt riktigt, att det nu föreligger
en internationell prisstegringskonjunktur.
Utskottet medger vidare, att
verkningarna av devalveringen nu komma
med drygt ett års eftersläpning och
medföra höjning av den inhemska prisnivån,
samtidigt som priserna på världsmarknaden
stiga.

Jag kan inte underlåta att notera, att
detta konstaterande från utskottets och
regeringens sida innebär, att man i sak
ger kommunisterna rätt, när vi varnade
för devalveringen och hävdade, att denna
var en jättelik internationell finansoperation,
vars främsta syfte var att
stärka den amerikanska storfinansens
ställning på de europeiska ländernas och
framför allt småfolkets bekostnad. Regeringen
hängav sig, när devalveringsfrågan
var aktuell, åt illusionen, att prissänkningar
voro snart förestående på
världsmarknaden, och hävdade från dessa
utgångspunkter, att eu nedskrivning
av kronan var av stort värde och till
stor fördel för Sverige. Man kan nu konstatera,
att utvecklingen under det gångna
året med lydligt eftertryck har underkänt
denna ståndpunkt och besannat
de farhågor, som vi från kommunistiskt
håll uttalade.

omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

Nu stiga ju priserna framför allt på
grund av den internationella rustningskonjunkturen,
och i den situationen förefaller
det mig, som om regeringen och
bevillningsutskottet äro i färd med att
begå ett nytt allvarligt misstag. Ty vad
är det, som nu sker? Jo i stället för att
söka vägar och vidta åtgärder i syfte
att hejda prisstegringen och hålla prisnivån
nere inom landet, rekommendera
ju regeringen och utskottet rakt motsatta
åtgärder. Jag tycker det är en egendomlig
logik i det resonemang, som anföres
från utskottets sida. Man varnar
för prisstegringar, man varnar för inflationen,
men rekommenderar samtidigt
statsmakterna att vidta åtgärder för
att höja priserna. Prisstegringarna skola
således bekämpas med prishöjningar!
Det är inte bara det nu föreliggande förslaget
om ökade konsumtionsskatter,
som är uttryck för denna egenartade
ekonomiska politik. De signalerade höjningarna
på järnvägsbiljetter och statens
taxor i övrigt, den fortgående uppluckringen
av priskontrollen och slopandet
av subventionerna äro ju åtgärder,
som direkt bidraga till att höja prisnivån.

Det föranleder mig att dra den konklusionen,
att regeringens linje i praktiken
inte är att verkligen bekämpa inflationstendenserna
utan i stället att befrämja
dem och, som man också har sagt
från regeringens sida, åstadkomma ett
slags kontrollerad inflation.

Jag måste vidare draga den slutsatsen,
att det av dessa åtgärder att döma inte
kan vara regeringens linje att bevara och
höja folkets levnadsstandard utan i stället
att sänka den. Utskottet antyder ju
också ytterligare kommande åtgärder i
syfte att skära ned köpkraften hos de
breda folklagren, som det heter.

Herr talman! Denna politik kunna vi
från kommunistiskt håll inte ansluta oss
till. Vi betrakta de nu föreslagna konsumtionsskatterna
som ett led i strävandena
att sänka de mindre bemedlades
standard. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till motion nr 642 i andra
kammaren, vilken innebär avslag på
föreliggande proposition.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. höjning av omsättningsskatten å

Herr NORDENSON: Herr talman! Den
föreliggande propositionen erbjuder ju
en ganska nedslående lektyr, och man
konstaterar också, att utskottet tagit
mycket allvarligt på det bekymmersamma
ekonomiska läge, som vi för närvarande
befinna oss i. Jag skall inte här
gå in på en allmän ekonomisk debatt,
men jag skulle vilja på några punkter
göra reflexioner till dagens läge.

Beträffande överbalanseringen har
man i alla kretsar varit alldeles ense om
att driftbudgeten borde vara väl balanserad
och helst överbalanserad. Nu har
finansministern i sin föreliggande proposition
hållit på att driftbudgeten skulle
vara så till vida överbalanserad, att
man även med direkta inkomster skulle
täcka de utgifter, som föranledas av anslagsreservationer,
vilka tagits i anspråk.
När folkpartiet nu inte anser sig kunna
gå med på det, är det ju bara en fråga
om i vilken grad man vill åstadkomma
överbalanseringen. Man kan naturligtvis
nöja sig med att bara täcka de ordinarie
utgifterna, och man kan tänka sig
att som finansministern gå längre och
även täcka anslagsreservationerna.

Jag vill då erinra om att vi tidigare ha
ställt våra anspråk ännu högre. Vi kunna
som exempel ta 1949/50 års statsverksproposition.
Den innebar, att inkomsterna
på driftbudgeten skulle med
över 700 miljoner överstiga utgifterna
på driftbudgeten, och man räknade med
att täcka även det kapitalbehov, som
fanns på kapitalbudgeten, samt anslagsreservationer
på såväl drift- som kapitalbudgeten.
Kalkylen slutade till och med
på ett överskott på 25 milj. kronor. Tanken
var att man på det viset skulle täcka
samtliga utgifter med verkliga inkomster
och slippa al! upplåning. Man
kan naturligtvis ställa olika krav. men
delta är vad vi faktiskt en gång ha siktat
till.

Tyvärr är utfallet av 1949/50 års budget
ytterligt nedslående. Vi ha nyligen
fått siffrorna. Det befinns, att inkomsterna
inte ens ha kunnat täcka utgifterna
på driftbudgeten. Där har uppstått en
brist på 163 milj. kronor, och i förhål -

spritdrycker m. m.

lande till riksstaten — som i alla fall var
något oförmånligare än statsverkspropositionen
— slutar det med en försämring
på 840 milj. kronor. Det är ett verkligt
bekymmersamt resultat, och det visar,
hur vanskligt det är att kunna genomföra
den överbalansering, som vi strävat till.

Jag vill då peka på att en av de faktorer,
som särskilt vållar svårigheter, är
just de anslagsreservationer, som bli aktuella
under året och som äro så svåra
att beräkna. Det är därför enligt min
mening nödvändigt, att denna fråga göres
till föremål för en djupare analys, så
att vi om möjligt i statsverkspropositionerna
få mera ingående besked om vad
som kan väntas bli aktuellt av dylika anslag.
Jag vill erinra om att vi också numera
ha någonting, som heter utgiftsbemvndiganden
som innebära, att regeringen
kan göra utgifter, för vilka inget anslag
finns men som måste obligatoriskt
täckas på budgeten det år som utgiften
verkställes. Detta kan naturligtvis ytterligare
förrycka det hela. Dessa faktorer
måste därför bli föremål för en mera ingående
analys.

Den andra punkt, som jag vill beröra,
är frågan om upplåningen. Man har strävat
efter att slippa all upplåning. Resultatet
är, att vi under 1949/50 ha måst
låna stora belopp och att vi förmodligen
även under 1950/51 bli nödsakade att
låna. Då måste det med kraft understrykas,
att denna upplåning måste ske på
den allmänna marknaden och icke hos
riksbanken, tv låna vi där, så motverka
vi direkt syftet med överbalanseringen,
nämligen att suga upp köpkraft. Jag ber
att på den punkten få erinra om det uttalande,
som har gjorts av konjunkturinstitutet
och som går ut på att under
1949/50 har upplåningen skötts på ett
sådant sätt, att man i själva verket har
tillfört marknaden köpkraft på mellan
400 och 500 milj. kronor. Man har sålunda
bidragit till inflationstendenserna
i stället för att dämpa dem.

Jag har velat särskilt understryka detta,
därför att upplåningen har en utomordentligt
stor betydelse för att åstadkomma
den nödiga balansen.

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

Den tredje punkten gäller utgifterna.
Vi känna alla de svårigheter, som där
finnas. Man konstaterar med tillfredsställelse
det initiativ, som regeringen har
tagit att tillsätta en särskild person för
att komma fram med förslag till besparingar,
och vi hoppas, att det bär skall
kunna bli fråga om avsevärda belopp.
Men vi ha en motverkande faktor, som
kan anta ganska stora proportioner, och
det är de automatiska utgiftsstegringarna.
Där ha vi också en faktor, som förrycker
all vår planläggning. Jag vill därför
även på den punkten hemställa, att vi
i framtiden från regeringens sida få en
mera ingående redovisning och diskussion
av vad som är att vänta på olika
punkter av automatiska utgiftsstegringar.

Vad sedan inkomsterna beträffar,
framstår ju vikten av att vi verkligen
kunna höja dem i tillräcklig grad för att
få balans. Där har budgetredovisningen
för 1949/50 givit oss en bekymmersam
påminnelse om våra svårigheter — jag
höll på att säga vår dödlighet. Det visar
sig nämligen, att skatteintäkterna för det
gångna året varit 290 milj. kronor lägre
än vad som var beräknat.

Om vi i fortsättningen skola kunna få
balans och än hellre överbalans och täcka
utgifterna med direkta inkomster,
är det uppenbart, att vi måste räkna
med att åstadkomma ökade inkomster.
Det har redan konstaterats, att vi inte
ha möjlighet att öka de direkta skatterna

— därom äro alla ense — utan äro hänvisade
till de indirekta. Det betänkande
vi nu ha fått andas ju djupa bekymmer
för höjningar av skatterna på de konsumtionsvaror,
som det här gäller, därför
att man — naturligtvis med rätta

— misstänker att konsumtionen kan
komma atl minska. Vi ha ju under senare
år även anlitat vad vi kalla punktskatter,
och där måste vi säga, att erfarenheten
är i hög grad avskräckande.
Jag vill bara erinra om att tillämpningen
har medfört mycket stora svårigheter.
De ha vidare visat sig drabba orättvist
och åstadkomma betänkliga snedvridningar
i produktionen. Vi ha ju också
varit tvungna alt slopa pappersskatten,
sänka bensinskatten, och som det

förut påpekats har den höga biografskatten
nödgat oss undersöka, på vad
sätt vi skola kunna hjälpa den inhemska
filmproduktionen. Konsumtionsskatter
av denna beskaffenhet, som träffa
bara ett enskilt område, ha sålunda visat
sig vara ytterligt otillfredsställande
och i vissa fall rent skadliga. Det illustrerar
vad jag många gånger här har
framhållit, nämligen att vi måste sätta
in våra åtgärder jämnt över hela linjen
och inte komma med ingripanden på
enstaka punkter här och där.

Förhållandena peka därhän att vår
egentligen enda återstående möjlighet
är att ta till indirekta skatter av generell
art. Jag kan inte underlåta att understryka,
att den utgifts- och skattepolitik,
som i tio—femton år liar förts i
detta land, har lett till att generella konsumtionsskatter
faktiskt nu äro det enda
verkligt effektiva medlet att höja våra
inkomster. Man behöver inte ställa
något särskilt yrkande, som herr Elofsson
i Vä gjorde, om införande av en
omsättningsskatt. Utvecklingen har av
dem, som haft ansvar för den ekonomiska
politiken här i landet, lett till att det
är det enda, som står oss till buds för
att få en effektiv inkomstökning.

Jag har därmed gjort några av de reflexioner,
som jag anser att detta betänkande
ger anledning till. Jag vill till
sist ansluta mig till den hemställan herr
Wehtje gjorde om en mera allmän ekonomisk
plan. Vad man här vill ha är en
ingående inventering av alla de medel,
som stå oss till buds för att dämpa högkonjunkturen
och den därav följande
inflationen, och få dem vägda mot varandra.
I denna inventering böra som
sagt alla medel tas med och inget försummas.

Sammanfattningsvis vill jag till finansministern
rikta en enträgen vädjan,
att vi i nästa statsverksproposition få
eu mera överskådlig redovisning och en
mera ingående diskussion av de tre faktorer,
som jag här pekat på, nämligen
anslagsrcservationerna, utgiftsbemyndigandena
och de automatiska utgiftsstegringarna.
Det bör göras ett försök till
uppskattning av i vilken omfattning och

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

i vilken takt de kunna väntas bli aktualiserade.
Jag vill inte förneka, att våra
statsverkspropositioner i många punkter
ha lämnat ett mycket värdefullt material
för att belysa dessa saker, men
man har fått plocka dem på olika håll,
och det är för den enskilde ytterligt
svårt att verkligen göra det på ett sådant
.sätt, att man har garantier för att
man får med alla faktorer. Man glömmer
synnerligen lätt bort någonting.
Därför anser jag, att det skulle vara värdefullt,
för att inte säga nödvändigt, att
få mera ingående redovisning av särskilt
dessa saker från finansministern
för framtiden.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall först svara på en vädjan och
eu fråga, som riktats till mig.

Jag skall för min del söka tillse, att
herr Nordenson får de analyser och
(iversikter i nästa statsverksproposition,
som det är möjligt att åstadkomma beträffande
väntad reservationsmedelsförbrukning,
bemyndigandenas utfall och
läget i fråga om de automatiska utgiftsökningarna.

Herr Elofsson frågade •— i förtäckta
ordalag, men jag uppfattade innebörden
så — om förslag att avskaffa motboken
skulle föreläggas nästa års riksdag. Jag
tror att det av rent tekniska skäl är
uppenbart, att så inte kan bli fallet.
Kommittébetänkandet i frågan är ännu
inte avgivet, och även sedan det har
skett måste nog en ganska avsevärd tid
förflyta, innan en så stor och ingripande
fråga blivit slutbehandlad och kan föreläggas
riksdagen i form av en proposition.

Den fråga, som spelar så stor roll för
folkpartiet och dess representanter, är
egentligen bara en terminologisk angelägenhet.
Jag tänker inte gå in på någon
närmare diskussion av den, utan
vill endast till herr Petrén säga, att när
jag i mina framställningar tillåtit mig
att vid sidan om de gamla beteckningarna
införa uttrycket »reell budgetbalans»,
så har det skett för att få ett sammanfattande
och expressivt uttryck för

den status, som budgeten måste befinna
sig i för att den icke i nuvarande läge
skall få en rent negativ inverkan på samhällsekonomien.
Det minsta man måste
fordra är att statens löpande utgifter
skola täckas av löpande inkomster, även
om utgifterna göras via gamla reservationsanslag.
Att detta ur formell synpunkt
är en överbalansering av budgeten
har jag aldrig bestridit, men jag anser
det lämpligt att säga ifrån: Där är
i varje fall en gräns, som icke får överskridas.

Vad sedan beträffar de större ekonomiska
frågorna, vill jag inte här ingå i
en ny debatt om dem. Det är ju ett faktum,
att vi för inte mycket mer än 14
dagar sedan hade en allmän ekonomisk
debatt bär i riksdagen på grundval av
den proposition, som i dag behandlas
av kamrarna. Det har sedan dess praktiskt
taget icke hänt någonting, som
skulle kunna ge anledning till ett nytt
tankeutbyte. De synpunkter, som här
ha framförts särskilt av herr Wehtje,
diskuterades i den debatten, och jag angav
då min mening om dem. Det finns
icke någon anledning för mig att nu
på nytt ingå på detta.

Jag tror att herr Sjödahl hade ganska
rätt i sitt yttrande nyss. När herr
Wehtje och hans meningsfränder inte
vilja godtaga min uppläggning av ett
program för att motverka inflationen,
beror det nog på att i den uppläggningen
saknas något som herr Wehtje och
hans meningsfränder skulle vilja ha där,
fastän man egentligen inte vill tala om
vad det är — såvida det nu inte gäller
den omsättningsskatt, som herr Nordenson
nyss talade för men som han ansåg
inte behövde finnas i programmet, därför
att den ändå kommer av sig själv.
Jag drar denna slutsats, därför att herr
Wehtje i en replik till herr Sjödahl sade,
att det inte är hos industrien man skall
frammana sparsamhet utan hos konsumenterna,
och i sitt första anförande
yttrade, att det nu inte längre är tid att
hålla förmaningstal. När jag sammanställer
dessa yttranden, förstår jag att
det måste vara någonting herr Wehtje
vill, som riktas mot konsumenterna och

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

som är av tvingande natur. Jag har ingenting
emot att herr Wehtje hyser en
sådan uppfattning, men den är inte ny
utan framkom redan i den ekonomiska
debatten för 14 dagar sedan, och jag
har ingen anledning att nu upprepa de
synpunkter jag då anförde i denna sak.

Jag skulle också vilja säga till herr
Wehtje, att det är väl ingen som tror
att vi ha löst några samhällsekonomiska
problem genom bifall till den proposition,
som i dag föreligger. Den har
aldrig framkommit med sådana pretentioner,
utan har allenast till syfte att
förstärka budgeten för innevarande år,
så att vi inte få en ren underbalansering.
Att jag har begagnat tillfället att
i det sammanhanget framlägga min syn
på det ekonomiska läget är en sak för
sig. Man skall inte binda samman dessa
bägge ting på det sättet, att man tror
att jag och de, som tycka som jag, skulle
anse att frågan om hur inflationen skall
bekämpas är löst i och med ett bifall
till denna proposition.

Det enda nya, som egentligen har inträffat
sedan den allmänna ekonomiska
debatten och som därför kunde ge anledning
till ett yttrande från min sida
i dag, sammanhänger med en punkt i
herr Nordensons framställning, nämligen
den att han på nytt uppställde kravet
att statens behov av lånemedel tillgodoses
genom marknaden, ett krav
som jag för min del tidigare i princip
har anslutit mig till. Sedan vi sist talades
vid har riksgäldskontoret gått ut
i marknaden med ett lån, vilket inte har
hänt på många år. Med hänsyn till avkastningen
innefattar detta lån de gynnsammaste
villkor, som i dagens marknadsläge
erbjudas, och i fråga om betalningsvillkoren
är lånet så beskaffat,
att representanterna för det institutionella
sparandet kunna ta hänsyn till sina
möjligheter även efter årsskiftet. Rent
objektivt sett bör det alltså vara tydligt,
att detta lån bar förutsättningar att tillföra
staten kapitalmedel. Jag vill för
min del siiga, att utfallet av detta lån
kommer att bli av stor betydelse för
möjligheterna att nå det mål, som herr
Nordenson och jag äro ense om, näm -

ligen att statens försörjning med kapitalmedel
skall ske via marknaden.

Herr Wehtje hävdade starkt kravet på
en ny ekonomisk debatt vid denna riksdag.
Jag förklarar för min del, att från
regeringens sida icke kommer att tagas
initiativ till ytterligare en ekonomisk
debatt i år. Såvida det inte händer
någonting, som vi i dag inte kunna
förutse, finns det inte mer att diskutera
än vi redan ha avhandlat. Herr
Wehtje knöt sin förhoppning till framläggandet
för höstriksdagen av ett förslag
till investeringsskatt, och därför är
det kanske lika bra att jag för min del
förklarar läget på den punkten.

Jag har tagit intryck av de invändningar,
som i synnerhet från näringsorganisationernas
sida riktats mot vad
man har kallat förslaget om investeringsskattens
retroaktivitet. Jag har för
min del tänkt att göra jämkningar i förslaget,
som i möjligaste mån taga bort
retroaktiviteten, men i och med att dessa
jämkningar göras har jag inte längre
behov av att pressa fram denna fråga
till ett avgörande vid årets riksdag. Ur
regeringens synpunkt är det tillräckligt
att ett förslag rörande en investeringsskatt
eller en spärrkontolag — vilketdera
det skall bli ha vi ännu inte tagit
slutlig ståndpunkt till — framlägges i
början av nästa års riksdag. Yad jag kan
se har riksdagen alltså icke att i höst
vänta förslag i den frågan, och något
utrymme för en ytterligare ekonomisk
debatt i år kan det därför inte bli i sådant
sammanhang.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Statsrådet Sköld menade,
att jag hade talat med värme för omsättningsskatten.
Jag vill bara till korrigering
av hans uttalande säga, att jag
inte nämnde ordet omsättningsskatt. Jag
talade om generellt verkande varuskatter
och konstaterade, att den förda politiken
har bragt oss i ett sådant läge, att
detta är den enda möjlighet som numera
återstår för oss att nämnvärt öka statens
inkomster. Någon entusiasm har jag
varken för direkta eller indirekta skatter,
när de trissas upp i höjden. Vad jag

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Ang. höjning av omsättningsskatten å spritdrycker m. m.

tycker om är låga skatter av bägge slagen! Beträffande

upplåningen behöver jag
väl knappast understryka, att jag med
största tillfredsställelse har sett det lån,
som lagts upp av riksgäldskontoret, och
att jag helt kan instämma i vad finansministern
sade om angelägenheten av att
man går in på den vägen. Jag beklagar
bara, att så sunda principer inte vunno
anklang från finansministerposten för
två, tre år sedan, när vi yrkade på att
man skulle gå den vägen. Jag hälsar med
glädje, att så är fallet nu.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag beklagar
det uttalande finansministern
nyss gjorde, att vi inte under denna riksdag
ha att påräkna ett mera fullständigt
program från regeringens sida om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken.
Det har ju dock hänt en hel del, sedan
riksdagen hade tillfälle att mera ingående
diskutera dessa ting under vårsessionen.
Den markerade högkonjunktur, som
vi ha kommit in i efter omsvängningen
i Amerika under hösten i fjol, har påverkat
våra inre förhållanden i så hög
grad, att det helt visst hade varit motiverat
att ta hela läget under omprövning.
Och sedan har Koreakrisen tillkommit
och ytterligare accentuerat de
ändrade förhållandena. Därför hade jag
verkligen väntat mig, att man inte skulle
skjuta denna fråga om ett mera fullständigt
program ifrån sig till nästa år.

Det är riktigt, att vi hade en ekonomisk
debatt i riksdagen för omkring eu
månad sedan, men också den rörde ju
bara spridda punkter. Det förelåg inte
då något mera fullständigt uttalande från
finansministerns sida om riktlinjerna,
utan endast vad som nu har varit under
behandling i bevillningsutskottet och i
uttalandena i anknytning till dess betänkande.
Jag kan inte finna annat än att
det är utomordentligt angeläget, att vi
få riktlinjer uppdragna och framlagda,
som spänna över hela området.

Finansministern underströk samma
sak som herr Sjödahl tidigare i debatten
gjort i ett genmäle till mig, att man på
företagarhåll inom näringslivet borde ta

under omprövning de appeller om sparsamhet
och återhållsamhet, som man nu
vill låta gå vidare. Jag kan försäkra att
de förslag, som ha syftat till en sådan
inställning från företagarhåll, ha varit
under mycket allvarlig diskussion. Och
jag tror att finansministern får erkänna,
att underhandsdiskussionerna gett belägg
för att man även från detta håll är
besjälad av en vilja att försöka göra sin
insats. Men det är dock så, att man inte
bara kan lägga bördorna på det håll från
vilket vi måste få det väsentliga underlaget
för utvecklingen mot en ökad produktion.
Även om man på näringslivets
håll skulle vilja göra uppoffringar, må
man göra klart för sig att de komma att
verka ogynnsamt på utvecklingen av de
produktiva krafterna.

I en tidigare debatt har jag efterlyst
pa vad sätt man egentligen främjar produktionen.
Gå inte de regleringar, dirigeringar
och ingripanden, som det bär
galler, i de allra flesta fall faktiskt ut på
sådana ting som inte främja produktionen
utan tvärtom hindra den? Det är
ur den synpunkten jag menar att man
nu, då det gäller återhållsamhet och inbromsning
av den alltför stora köpkraften,
måste tänka efter på vad vis man
skall kunna nå det önskade resultatet
även då det gäller konsumenterna. Därmed
vill jag inte ha antytt, att det enda
medlet skall vara en omsättningskatt. Finansministern
och hans företrädare ha
ju tidigare varit inne på linjen att använda
de indirekta skatterna punktvis, och
man bör helt visst överväga alla åtgärder,
som kunna syfta til] en indragning
av den för stora köpkraften i vårt land.

Jag beklagar, att vi inte i höst få detta
tillfälle att diskutera vår ekonomi, men
vågar då uttala den förhoppningen att
nästa års statsverksproposition blir så
fullständig på dessa punkter, att den kan
sägas innehålla ett program och inte bara,
som jag nu har tillåtit mig att uttrycka
det, spridda observationer på olika
avsnitt rörande vår ekonomi.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vin fästa uppmärksamheten på att
jag i mitt anförande aldrig polemiserade

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Interpellation ang. avdragsrätten
mot näringslivet, utan mot herr Wehtje.
Och även om herr Wehtje är en betydande
del av näringslivet, så är han dock
icke näringslivet självt!

Jag skulle också vilja framhålla, att
konjunkturinstitutet ansträngde sig för
att till riksdagens höstsession få fram
sin översikt och sitt material. Dess rapport
förelåg också vid den föregående
debatten. Redan vid den diskussionen
fanns alltså en grund att stå på. Att herr
Wehtje inte är nöjd med min uppläggning
av saken förändrar ju inte detta
faktum. Jag skall göra mitt bästa för att
i statsverkspropositionen till nästa års
riksdag ge en fullständig framställning,
men jag kan inte garantera att herr
Wehtje blir nöjd med den heller.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna A 2—A 6 och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 3C4,
till Konungen angående val av en fullmäktig
i riksbanken jämte suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 305, för herr Gustaf Filip Natan
Kristensson i Osby att vara fullmäktig
i riksbanken; och

vid beskattning inom olika kommuner.

nr 366, för herr Gustaf Napoleon Kollberg
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
367, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående tillfälliga
tillägg å vissa löner och pensioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags och solidariska
bankbolags tillgångar, m. m.; samt

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m.

Interpellation ang. avdragsrätten vid beskattning
inom olika kommuner.

Herr VELANDER erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Enligt
bestämmelserna i 46 § kommunalskattelagen
äger skattskyldig åtnjuta vissa
s. k. allmänna avdrag. Dessa avdrag äro
dels avdrag för underskott å särskild
förvärvskälla, dels vissa allmänna avdrag
av personlig art såsom för periodiskt
understöd, avgift för pensionsförsäkring,
premier för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring,
kapital- och olycksfallsförsäkring
in. in. Avdrag för underskott
å viss förvärvskälla får avräknas från
inkomst i den kommun, dit förvärvskällan
hör. övriga allmänna avdrag må avräknas
från inkomst i hemortskommunen.

Enligt 48 och 50 §§ kommunalskattelagen
äger den skattskyldige vidare att
från taxerad inkomst i hemortskommunen
åtnjuta kommunalt ortsavdrag samt

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Interpellation ang. avdragsrätten vid beskattning inom olika kommuner

s. k. avdrag för ömmande omständigheter.

Den kommunala inkomstskatten är i
princip avsedd att träffa den personliga
inkomsten på samma sätt som den direkta
statsskatten. Det har emellertid ansetts
föreligga en konflikt mellan å ena
sidan den skattskyldiges intresse att bli
beskattad efter sin förmåga och å andra
sidan kommunernas intresse att utan inskränkningar
få utnyttja till desamma
anknutna beskattningsföremål. I denna
konflikt har kommunernas intresse givits
företräde. En samlad inkomstberäkning
har genomförts endast för varje
kommun men icke för flera kommuner,
där beskattning för en och samma skattskyldig
skall äga rum.

Den gällande kommunala inkomstbeskattningen
innebär därför avsteg från
skatteförmågeprincipen i ett flertal betydelsefulla
avseenden. Har t. ex. en
skattskyldig två förvärvskällor förlagda
till olika kommuner, varav den ena givit
inkomst och den andra visat förlust,
får han ej avdraga förlusten från inkomsten
utan blir beskattad på samma
sätt som en skattskyldig, vilken haft en
lika stor inkomst men icke någon förlust.
Har vidare en skattskyldig åtnjutit
inkomst blott i annan kommun än hemortskommunen,
kan han inte utnyttja
sina övriga allmänna avdrag, oaktat
dessa otvivelaktigt grunda sig på omständigheter,
som nedsätta hans skatteförmåga.
Likartat är förhållandet beträffande
ortsavdragen, som ej få avräknas
mot inkomst i annan kommun än
hemortskommunen. Det är dock ingalunda
ovanligt att en skattskyldig har
inkomst endast från förvärvskällor
utanför hemortskommunen.

Enligt min uppfattning är denna ordning
synnerligen otillfredsställande. Det
måste anses angeläget att den kommunala
inkomstskatten i görligaste mån
anpassas efter skatteförmågan, särskilt
med hänsyn till att beskattningens allmänna
tyngd numera ökats i så hög
grad. Att göra avvikelser från skatteförmågeprincipen
vid den kommunala inkomstbeskattningen
under hänvisning
till att kommunerna böra betraktas så -

som slutna beskattningsområden förefaller
mig icke vara motiverat. Det kan
icke vara riktigt att uppfatta kommunen
såsom ett subjekt med intressen, vilka
stå i motsats till kommunmedlemmarnas.
Det är icke något gemensamt
intresse för kommunmedlemmarna, att
vissa av dem skola belastas hårdare
med kommunal inkomstskatt än som
motsvarar deras förmåga för att bereda
de övriga kommunmedlemmarna lättnader.
En ändring på detta område framstår
därför såsom i hög grad påkallad.

Förevarande fråga har varit föremål
för särskild utredning av 1944 års skattesakkunniga.
I ett år 1945 avgivet betänkande
(SOU 1945:35) ha dessa sakkunniga
föreslagit sådana ändringar i
kommunalskattelagen att de allmänna
avdrag och ortsavdrag, som en skattskyldig
icke kan tillgodogöra sig i en
kommun, skola så långt möjligt få utnyttjas
mot hans inkomst j andra kommuner
i proportion till dessa inkomsters
storlek.

Enligt de sakkunnigas mening kunde
hänsynen till kommunernas skatteunderlag
och hushållning icke utgöra något
avgörande hinder för ett genomförande
av de ifrågasatta ändringarna av
kommunalskattelagen. Icke heller de
taxeringstekniska svårigheterna, vilka
de sakkunniga utförligt ingingo på, ansågos
utgöra något skäl för att bibehålla
den nuvarande ordningen.

= Under åberopande av vad här anförts
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet rikta följande fråga: Har

herr statsrådet för avsikt att för
1951 års riksdag framlägga förslag om
sådan ändring av bestämmelserna i
kommunalskattelagen, att möjligheter
beredas de skattskyldiga att på ett bättre
sätt än för närvarande är möjligt tillgodogöra
sig allmänna avdrag och ortsavdrag? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Onsdagen den 15 november 1950.

Nr 29.

Interpellation om vidgad rätt till änkepension
in. m.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr MANNEUSKANTZ, som yttrade:
Herr talman! I två likalydande motioner
år 1948 (11:204 och 1:121) hemställdes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl.
Maj :t efter erforderlig utredning ville
framlägga förslag till riksdagen om sådan
ändring av 2 § i 1947 års allmänna
pensionsreglemente att maximiåldern
för ingående av äktenskap medförande
rätt till familjepension höjdes.

I motionerna framhölls bl. a. följande.

Enligt bestämmelse i 2 § 2 mom. i 1947
års allmänna familjepensionsreglemente
tillkomme familjepension eller familjelivränta
efterlevande maka, som ej ingått
nytt äktenskap, under förutsättning
att äktenskapet icke ingåtts efter det befattningshavaren
uppnått en levnadsålder
av 60 år. Bestämmelsen om 60 år
som gränsålder infördes beträffande civila
befattningshavare först genom 1936
års allmänna familjepensionsreglemente.
Om över huvud taget en gränsålder i förevarande
fall skulle erfordras, vore det
närmast en lämplighetsfråga, vilken ålder
som borde fastställas. Det vore då
anmärkningsvärt, att i våra dagar, då
på grund av ett mera hygieniskt levnadssätt
en 60-årings spänstighet och arbetsförmåga
vore mycket större samt levnadsåldern
avsevärt högre än för 30 å 40
år sedan, en sänkning av åldersgränsen
för äktenskaps ingående för ett stort antal
befattningshavare genomfördes utan
någon närmare utredning och utan motivering.
Det syntes snarare påkallat att
ifrågasätta en höjning av den för år
1936 gällande åldersgränsen. Eventuellt
kunde ju bestämmas att, ifall äktenskapet
ingåtts efter det befattningshavaren
fyllt 60 år, familjepensionen skulle utgå
med något reducerat belopp, om den efterlevande
maken icke uppnått en ålder
av t. ex. minst 40 år.

Motionärerna ansågo, att bestämmelsen
var alltför hård och obillig. Befattningshavaren
hade ju varit skyldig att
under sin tjänstetid verkställa inbetalningar
till vederbörlig pensionskassa eller
vidkännas familjepensionsavdrag un -

der medvetande om att han därigenom
säkerställde sin eventuellt efterlevande
makes framtid. I de enligt 1947 års lönereglementen
utgående nettolönerna vore
pensionsavdragen redan gjorda.

Slutligen framhölls, att de merkostnader
för statsverket, som en ändring av
familjepensionsreglementet i nu antydd
riktning skulle medföra, med all sannolikhet
bleve jämförelsevis obetydliga.

Motionen föranledde ingen riksdagens
åtgärd. Motiveringen härför var enligt
bankoutskottets utlåtande nr 29, att en
allmän översyn av pensionsreglementena
vore att förvänta inom en nära framtid
och att det i motionen väckta spörsmålet
fölle inom ramen för denna översyn.

Det synes mig som om motionärerna
anfört starka sakliga skäl för en ändring
av här ifrågavarande bestämmelse. Det
är enligt min mening direkt orättvist att
förvägra efterlevande till en statstjänsteman
familjepension, då ju vederbörande
tjänsteman under sin tjänstetid måst
vidkännas pensionsavdrag härför. Att
frågan icke liar någon större betydelse
ur statsfinansiell synpunkt, bekräftas av
en privat undersökning, som ställts till
mitt förfogande. Av denna framgår att i
Stockholms stad under treårsperioden
1945—1947 ingåtts 26 331 äktenskap, varav
endast 17 utgöra sådana fall där mannen
vid äktenskapets ingående var statstjänsteman
i åldern över 60 år (mellan
60 och 77 år). Enligt statistisk årsbok
1950 ha i hela riket under 1947 ingåtts
58 732 äktenskap. Om man antar att förhållandena
äro desamma över hela landet
som i Stockholm, skulle detta betyda
att i hela riket årligen ingås ungefär 40
äktenskap, där mannen är statstjänsteman
över 60 år. I verkligheten är emellertid
siffran säkerligen lägre, eftersom antalet
statstjänstemän givetvis är relativt
större i Stockholm än det övriga landet.

Under åberopande av vad ovan anförts
får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
civildepartementet få rikta följande frågor: 1)

liar den i bankoutskottets utlåtande
nr 29 år 1948 ifrågasatta allmänna
översynen av pensionsreglementena
igångsatts?

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950.

Interpellation om vidgad rätt till änkepension m. m.

2) Om så är fallet, ingår i denna utrednings
uppdrag att behandla frågan
om maximiåldern för ingående av äktenskap
medförande rätt till familjepension? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsgöro -

målen under tiden 17—25 november för
bevistande av Europarådets rådgivande
församlings sammanträde i Strasbourg.
Stockholm den 15 november 1950.

Bernhard Näsgård.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.52 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

503S3S