Tisdagen den 14 mars (Riksdagens protokoll 1950:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

ANDRA KAMMAREN

11—15 mars.

Nr 10

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 mars.

Sid.

Interpellationer av:

Herr Hagberg i Malmö angående den statliga verksamheten på
trafikväsendets område och dennas inverkan på konkurrensen

mellan olika slag av trafikmedel............,............. 6

Herr Pettersson i Dahl angående åtgärder för påskyndande av
arbetet med byggande av skenfria korsningar mellan landsväg

och järnväg .......................................... 8

Herr Nordkvist angående förbud mot minderårigas användande
vid offentliga tillställningar.............................. 9

Onsdagen den 15 mars.

Svar på fråga av herr Svensson i Stenkyrka angående uppskov i
vissa fall för jordbrukare med fullgörandet av innevarande års

efterutbildningsövningar ........ 11

Kommunikationsverkens fonder:

Anslag under statens järnvägars fond:

Rullande materiel...................................... 14

Biltrafik.............................................. 18

Statens allmänna fastighetsfond:

Förvärv och ombyggnad av fastigheten Atomena nr 1 i Stockholm 23

Stat för statens allmänna fastighetsfond.................... 24

Skatteavdrag för periodiskt understöd till någons undervisning eller

uppfostran, m. m......................................... 29

Ändring av sjöarbetstidslagen................................ 31

Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen........................ 34

Beredande av semester m. m. åt skogskörare.................. 37

Försäljningen av slaktdjur från militära förband................ 43

Enhetliga taxebestämmelser för telefonsamtal och postbefordran
inom en och samma kommun.............................. 47

1 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 10.

Nr 10.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Sid.

Onsdagen den 15 mars.

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, ang. ändring av bestämmelserna
om utseende av ombud i Europarådets rådgivande församling 14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. ändrad lydelse av lagen
om kommunalstyrelse på landet m. m.................... 14

— nr 7, ang. ökat anonymitetsskydd för tidningskorrespondenter

i de nordiska länderna .................................. 14

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag under postverkets m. fl.
fonder................................................ 14

— nr 38, ang. anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet 23

— nr 39, ang. lån till allmänna samlingslokaler................ 23

— nr 40, ang. förskott till vissa plankostnader m. m........... 23

— nr 41, ang. anslag för kommunikationsdepartementet under allmänna
fastighetsfonden.................................. 23

— nr 42, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond ........ 24

— nr 43, ang. anslag till kraftöverföring från fastlandet till Gotland
.................................................. 28

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. upphävande av försäljningsskatten
för vissa varor för skolbruk .................. 28

— nr 23, ang. beskattningen av ideella föreningar ............ 28

— nr 24, ang. rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för periodiskt

understöd till någons undervisning eller uppfostran, m. m..... 29

Första lagutskottets utlåtande nr 13, ang. ändrad lydelse av lagen
om aktiebolag.......................................... 31

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändring av sjöarbetstidslagen
................................................ 31

— nr 21, ang. förslag till lag om medling i arbetstvister, m. m... 34

— nr 22, ang. fortsatt giltighet av hembiträdeslagen............ 34

— nr 23, ang. beredande av semester m. m. åt skogskörare...... 37

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 11, ang.

ändrade koncessionsbestämmelser för starkströmsledningar .... 43

— nr 12, ang. pensionering av företagare och anställda inom jordbruk
med binäringar, hantverk, småindustri och detaljhandel.. 43

— nr 13, ang. ändrade bestämmelser rörande försäljning av de

militära förbandens slaktdjur ............................ 43

— nr 14, ang. enhetliga taxebestämmelser för telefonsamtal och postbefordran
inom en och samma kommun ................... 47

Lördagen den 11 mars 1950.

Nr 10.

Lördagen den 11 mars.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Herman Engström från
Slite vårdas sedan den 8/3 1950 på Visby
lasarett för myocarditis chronica
cum incopensatio cordis (hjärtåkomma
med sviktande hjärtverksamhet) och är
på grund av denna sjukdom arbetsoförmögen
och oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
under minst tre veckor.

Ovanstående intygas.

Visby den 10 mars 1950.

Olof Odén
Lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Engström
ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare från och med den 8 innevarande
mars.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 61, i anledning av väckta motioner
angående ändring av reglerna om
platsfördelning enligt lagen om proportionellt
valsätt vid val inom landsting,
å kommunalstämma m. in.; samt

från tredje lagutskottet:

nr 71, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelserna

i normalbrandordningarna om visst avstånd
mellan stack och byggnad; och
nr 72, i anledning av väckt motion
angående ändrade grunder för ersättning
åt jordbrukare, som beröras av
sjöregleringar i Norrlands inland, m. m.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av väckt motion angående
viss ändring av bestämmelserna om utseende
av ombud i Europarådets rådgivande
församling;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § 1 monj. lagen den
6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m.; och

nr 7, i anledning av väckt motion angående
ökat anonymitetsskydd för tidningskorrespondenter
i de nordiska
länderna;

statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1950/51 under postverkets, telegrafverkets,
statens järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden
samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond jämte i ämnet väckta motioner; nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 10.

Lördagen den 11 mars 1950.

ställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till lån till anordnande av
allmänna samlingslokaler;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till förskott till vissa plankostnader
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under statens
allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

42, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1950/51; och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till kraftöverföring
från fastlandet till Gotland;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 22, i anledning av väckt motion
om upphävande av försäljningsskatten
för vissa för skolbruk avsedda varor;

nr 23, i anledning av väckta motioner
om skattebefrielse eller skattelindring
för ideella föreningar; och

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för periodiskt understöd
till någons undervisning eller uppfostran,
m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 103 § 1 mom. samt 223 §
1 och 2 mom. lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner

angående viss ändring av 14 § 2 mom.
sjöarbetstidslagen;

nr 21, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om medling i
arbetstvister in. in.;

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461), dels
ock i ämnet väckt motion; och

nr 23, i anledning av väckta motioner
om beredande av semester m. in.
åt skogskörare; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 11, över motion om viss ändring
av koncessionsbestämmelserna beträffande
framdragning av elektriska starkströmsledningar; nr

12, över motion om utredning rörande
pensionering av företagare och
anställda inom jordbruk med binäringar,
hantverk, småindustri och detaljhandel; nr

13, över motion om ändrade bestämmelser
rörande försäljning av de
militära förbandens slaktdjur; och
nr 14, över motion angående enhetliga
taxebestämmelser för telefonsamtal
och postbefordran inom en och
samma kommun.

§ 5.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

84, angående ändringar i folktandvårdens
organisation m. m.;

nr 88, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet,
m. in.;

nr 90, med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 12 juni
1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling,
m. m.;

nr 91, angående bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund;

Tisdagen den 14 mars 1950.

Nr 10.

nr 92, med förslag till förordning om
kommuns bidrag till kostnaderna för
folktandvården;

nr 95, angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga fastigheter;

nr 97, med förslag till förordning
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. in.; och

nr 98, angående anslag för budgetåret
1950/51 till skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.03 em.

In fidem

Gunnar Britth.

Tisdagen den 14 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet propositionen nr 84,
angående ändringar i folktandvårdens
organisation m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 88, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 90, med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 12
juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling, in. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 91, angående bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 92, med förslag till förordning
om kommuns bidrag till kostnaderna
för folktandvården;

till jordbruksutskottet propositionen

nr 95, angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga fastigheter;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 97, med förslag till förordning
om tillägg av statsmedel å vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr 98,
angående anslag för budgetåret 1950/51
till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 2, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6 och 7,
statsutskottets utlåtanden nr 5 och 9
samt 38—43, bevillningsutskottets betänkanden
nr 22—24, första lagutskottets
utlåtande nr 13, andra lagutskottets utlåtanden
nr 20—23 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 11—14.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att statsutskottets utlåtande
nr 5 uppföres sist bland två gång -

Nr 10.

Tisdagen den 14 mars 1950.

Interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets område och
dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

er bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 5.

Interpellation angående den statliga verksamheten
på trafikväsendets område och
dennas inverkan på konkurrensen mellan
olika slag av trafikmedel.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HAGBERG i Malmö, som anförde:
Herr talman! För vårt lands näringsliv
är det av allra största vikt att
en allsidig transportapparat finnes tillgänglig
och fungerar effektivt. Detta
krav är emellertid i dag långt ifrån tillgodosett.

Det senare världskriget medförde för
den inrikes sjöfarten och den mera
långväga lastbilstrafiken en svår kris,
vars omedelbara orsak var bristen på
sådana drivmedel — kol, olja eller bensin
— som vi i vanliga fall importera.
Myndigheterna nödgades därför tvångsvis
föra över så stor del som möjligt
av de mera långväga transporterna till
järnvägarna och framför allt till de
elektrifierade statsbanelinjerna. Dessa
förhållanden lamslogo helt de långväga
biltransporterna, under det att vissa
angelägna sjötransporter nödtorftigt
kunde uppehållas.

De ökade inkomster, som dessa vidgade
transporter tillförde järnvägarna,
möjliggjorde för dessa att, trots väsentligt
stegrade driftkostnader, bibehålla
godsfrakterna vid en endast obetydligt
högre nivå än före kriget. Ehuru efter
kriget kostnadsnivån fortsatt att stiga,
samtidigt som trafikvolymen har gått
tillbaka, har SJ:s taxa icke ökats i erforderlig
grad i förhållande till kostnadsstegringen.
Detta har medfört menliga
verkningar för det inrikes trafikväsendet
i dess helhet.

Vad angår SJ ha överrevisorerna i

sin berättelse beträffande räkenskapsåret
1948/1949, vilken berättelse nyligen
kommit riksdagens ledamöter tillhanda,
konstaterat, att det driftsöverskott
— före räntebetalning å ca 35
miljoner kronor — om bortåt 60 miljoner
kronor, som SJ uppvisar, till.
större delen härrör från malmbanan,
medan »överskottet av järnbanenätet i
övrigt ej är tillräckligt för att täcka
räntekostnaderna för statskapitalet».
Revisorerna påpeka vidare, att med utgångspunkt
från återanskaffningsprincipen
avskrivningarna skulle behöva
ökas med över 40 miljoner kronor, innebärande
att driftsöverskottet i dess
helhet (således även inbegripet malmbanan)
icke skulle vara »tillräckligt för
att täcka mer än en del av räntan på
statskapitalet». Härtill ha revisorerna
fogat den reflexionen, att vinsten i viss
mån är skenbar och i hög grad beroende
av nuvarande malmkonjunktur.

Enligt statsverkspropositionen avseende
budgetåret 1949/1950 beräknades
under »Inkomster av statens kapitalfonder»
statens järnvägar ge 60 miljoner
kronor. I statsverkspropositionen
avseende budgetåret 1950/1951 är motsvarande
siffra angiven till blott 35
miljoner kronor. Om hänsyn tages till
erforderlig förräntning och avskrivningar
på nuvärdet skulle sålunda uppstå
en förlust å icke mindre än 40 miljoner
kronor, trots vinsten på malmbanan.
I detta sammanhang må erinras
om att SJ:s persontariffer höjts ungefär
dubbelt så mycket som godstarifferna,
vilket innebär en indirekt subventionering
av godsfrakterna.

Vad den inrikes sjöfarten och den
mera långväga, enskilda biltrafiken beträffar
äro de för sina inkomster i väsentlig
mån beroende av den fraktnivå,
som tillämpas av SJ, vilken nivå
höjts obetydligt sedan före kriget eller
med endast ca 20 procent. Samtidigt
har den allmänna kostnadsnivån stigit
med 70 å 90 procent.

Tisdagen den 14 mars 1950.

Nr 10.

Interpellation angående den statliga verksamheten på trafikväsendets område och
dennas inverkan på konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

Min avsikt är icke att här taga upp
den statsfinansiella sidan av föreliggande
problem, även om denna i och
för sig är allvarlig, utan jag ser det
hela med utgångspunkt från den betydelse
transportväsendet har för vår
produktion och konsumtion, kort sagt
för hela vårt samhälle. Oavsett hur SJ:s
taxepolitik ekonomiskt återverkar för
staten och i sista hand för skattebetalarna
kan det inte vara riktigt, att
statsbanetaxan lägges på sådant sätt, att
annan trafikverksamhet allt mer och
mer försvåras eller eventuellt helt omöjliggöres.

Den inrikes sjöfarten och den mera
långväga lastbilstrafiken —- vilken är
den del av landsväga trafikväsendet,
som närmast beröres av godstaxans
höjdläge — handha trots allt fortfarande
en rätt betydande del av godsförflyttningen
inom landet. Någon fortlöpande
officiell statistik, som helt klarlägger
omfattningen och betydelsen av
dessa trafikgrenar, finnes ej tillgänglig.
Enligt uppgifter i 1944 års trafikutrednings
betänkande beräknades
emellertid, att den inrikes sjöfarten tillförde
hamnarna bortåt 4/10 av deras
godsomsättning och erhållna hamnavgifter.
Relationen mellan den inom
landet sjöledes befordrade godsmängden
och den järnvägsledes befordrade
uppskattades till 2 : 5. Transportarbetet
torde haft en storleksordning av ett par
1 000-tal miljoner tonkm. Den inrikes
sjötrafiken beräknades under åren närmast
före kriget giva sysselsättning åt
10000 ä 12000 man. Även om under krigsåren
en viss tillbakagång skett, iir denna
trafik således av en betydande omfattning.
Den långväga lastbilstrafiken
beräknas f. n. utföra ett transportarbete
om ett par 100-tal miljoner tonkm.

Redan före kriget hade man flera
gånger anledning att uppmärksamma
denna angelägenhet. Sålunda framhöll
1932 års trafikutredning i sitt 1930 avgivna
slutbetänkande, att vid en begärd

revidering av statens järnvägars godstaxa
borde beaktas bl. a. även statsbanetaxans
»normerande betydelse för
taxor och fraktavgifter vid landets övriga
kommunikationsföretag och härav
härflytande betydelse för upprätthållandet
av ett välordnat och allsidigt
kommunikationssystem». I sitt av riksdagen
i denna del godkända utlåtande
över proposition till 1936 års riksdag
angående den yrkesmässiga automobiltrafiken
betecknade andra lagutskottet
trafikutredningens här återgivna uttalanden
såsom förtjänta av uppmärksamhet.
I de direktiv, som dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet lämnat
1938 års järnvägstaxekommitté, anbefaldes
kommittén att — med utgångspunkten
från önskemålet att vinna förräntning
av det bokförda statsbanekapitalet
—- »taga under övervägande de
återverkningar, vilka en blivande ny
godstariffering vid statsbanorna kan
förväntas medföra inom andra grenar
av landets transport- och kommunikationsväsende,
samt i nämnda hänseende
eftersträva en sådan avvägning av
de nya tarifferna, att å ena sidan ett
för statsbanorna godtagbart inkomstöverskott
kan beräknas men å andra
sidan övriga transport- och trafikföretag
icke påverkas på sådant sätt och i
sådan omfattning, som ur samhällsekonomisk
synpunkt kan anses otjänligt».

Mot bakgrunden av den utveckling,
som redan ägt rum och som alltjämt pågår
i riktning mot en alltmera av SJ
monopoliserad inrikestrafik, föreligger
risk för att konkurrensen från de enskilda
företagen på detta område helt
eller delvis elimineras. Följden härav
kan på längre sikt förväntas bliva den,
att näringsföretag och konsumenter komma
att få vidkännas en väsentlig fördyring
av de inrikes transporterna till
nackdel för folkhushållet i dess helhet.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen

Nr 10.

Tisdagen den 14 mars 1950.

Interpellation angående åtgärder för påskyndande av arbetet med byggande av
skenfria korsningar mellan landsväg och järnväg,

för kommunikationsdepartementet få
framställa följande spörsmål:

Har herr statsrådet den uppfattningen,
att den inrikes sjöfarten ävensom den
enskilda, mera långväga lastbilstrafiken
ur samhällets synpunkt utgöra viktiga
led i den inhemska trafikapparaten? I

så fall, är herr statsrådet beredd
medverka till en sådan ordning, att den
statliga verksamheten på området bedrives
efter sunda affärsmässiga grunder,
varigenom konkurrensen mellan
trafikmedlen kan bestå, till gagn för
folkhushållet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation angående åtgärder för påskyndande
av arbetet med byggande av
skenfria korsningar mellan landsväg och
järnväg.

Herr PETTERSSON i Dahl erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Under de senaste åren har antalet
trafikolyckor vid plankorsningar mellan
landsväg och järnväg tenderat att
öka. Olyckorna ha i alltför många fall
berott på otillfredsställande säkerhetsanordningar
vid järnvägsövergångarna.
Härvid ha människoliv gått till spillo,
svåra lidanden vållats och betydande
materiella skador uppstått.

För någon tid sedan inträffade ånyo
en svår trafikolycka vid Nyby järnvägsövergång
söder om Laholm, vilken kostade
tre människor livet. Nyby järnvägskorsning
synes vara en sannskyldig
dödsfälla. Under cirka 272 år ha sex
dödsoffer inträffat vid denna plats, frånsett
andra mer eller mindre allvarliga
tillbud. Inalles har trafikfällan vid Nyby
övergång krävt inte mindre än tretton
dödsoffer.

Det synes därför vara synnerligen
nödvändigt att vidta åtgärder, så att i

framtiden trafikolyckor förhindras vid
Nyby järnvägsövergång. Den lokala opinionen
har med styrka och med fog
hävdat, att korsningen mellan landsvägen
och järnvägen måste göras skenfri.
Det torde icke råda någon tvekan
om att en viadukt med det snaraste behöver
byggas över järnvägen vid Nyby.

Farorna för trafiksäkerheten vid korsningar
mellan landsväg och järnväg ha
vid olika tillfällen varit föremål för
statsmakternas uppmärksamhet. Sålunda
tillkallades 1948 en utredningsman för
att undersöka säkerhetsanordningar och
deras anordnande vid järnvägsövergångar.
Utredningsmannen har i sitt i
februari 1949 avlämnade betänkande
framlagt vissa förslag för att öka trafiksäkerheten
vid järnvägsövergångar. I
årets statsverksproposition har statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
anslutit sig till det av utredningsmannen
framlagda programmet
för vägskyddsanläggningar. Tyvärr har
departementschefen prutat ned de härför
behövliga anslagen, vilket måste
medföra, att byggandet av säkerhetsanläggningar
vid järnvägsövergångar icke
kan komma till stånd i behövlig utsträckning.

Emellertid är det uppenbart, att det
verksammaste medlet att nedbringa
olycksfallsriskerna vid järnvägsövergångar
är att anordna skenfria korsningar.
Det framstår därför som i hög
grad angeläget att statsmakternas åtgärder
icke begränsas till att avse enbart
införande av nya varningsmärken och
förbättring och rationalisering av säkerhetsanordningar
vid plankorsningar.
Programmet måste utvidgas till att även
omfatta byggande av viadukter över och
gångar under järnvägarna. Härvid böra
givetvis sådana plankorsningar, som äro
kända för att vara trafikfällor, i första
hand omändras till skenfria korsningar.

Med stöd av vad jag ovan anfört får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kom -

Tisdagen den 14 mars 1950. Nr 10.

Interpellation angående förbud mot minderårigas användande vid offentliga till
ställningar.

munikationsdepartementet ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att låta vidtaga
sådana åtgärder, att arbetet med
byggande av skenfria korsningar mellan
landsväg och järnväg påskyndas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Interpellation angående förbud mot minderårigas
användande vid offentliga tillställningar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NORDKVIST, som anförde: Herr
talman! Den 1 juli 1949 trädde ny arbetarskyddslag
i kraft, innehållande
bl. a. särskilda bestämmelser om minderårigas
användande i arbete. Sålunda
stadgas i § 23 av K. K. 1/1949: »Minderårig
må icke användas till arbete med
mindre han fyllt eller under kalenderåret
fyller fjorton år samt — där fråga
ej är om arbete under ferietid — inhämtat
den för folkskolan bestämda
lärokursen eller däremot svarande kunskaper
och färdigheter eller ock erhållit
behörigt tillstånd att lämna folkskolan.
Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag härifrån i fråga om lätt
arbete, som kan antagas icke inverka
menligt på den minderåriges hälsa eller
kroppsutveckling eller hans förmåga att
tillgodogöra sig skolundervisningen.»

I nämnda arbetarskyddslag stadgas
vidare bl. a., att minderårig till arbetsgivaren
skall avlämna arbetsbok, att han
skall beredas oavbruten ledighet från
arbetet under minst elva timmar per
dygn, i vilken ledighet skall ingå, om
han ej fyllt sexton år, tiden mellan klockan
19 och klockan 6, samt att hälsovårdsnämnd
skall utöva tillsyn över lagens
efterlevnad.

Tyvärr bar det ofta visat sig, att varken
den nya lagen eller dess föregångare
efterlevts i vad gäller barn i skolåldern.
Dessutom torde dess bestämmel -

ser vara otillräckliga. Dispensansökan
till arbetarskyddsstyrelsen underlåtes
ofta, skolbarn tjänstgöra t. ex. i tidigare
morgontimmar före skoldagens
början som tidningsbud och efter skoldagens
slut som försäljare efter kl. 19
etc. Att detta inverkar menligt på deras
möjligheter att tillgodogöra sig skolundervisningen
säger sig självt. I åtskilliga
skoldistrikt, särskilt i större och
medelstora städer, ha därför skolornas
ledning och lärare med bekymmer iakttagit
hithörande förhållanden. Detta gäller
icke endast undervisningen utan
även det moraliska skydd, som minderårigas
användande vid offentliga tillställningar,
vid inspelning av film samt
vid viss försäljning och budskickning
påkallar.

För att bl. a. råda bot på nämnda
missförhållanden tillsatte Kungl. Maj:t
1938 års arbetarskyddskommitté, som i
juni 1946 avlämnade ett betänkande med
förslag till lagstiftning, vilket bl. a. resulterat
i 1949 års förut nämnda K. K.
I ett avseende har kommitterades förslag
emellertid icke blivit föremål för
sådan lagstiftning, nämligen i vad gäller
förslag till »Lag angående förbud
mot minderårigas användande vid offentliga
tillställningar och inspelning av
biograffilm samt vid viss försäljning
och budskickning».

Då nämnda lagförslag säkerligen skulle
vara ägnat att undanröja kanske de
flesta av påtalade missförhållanden får
jag härmed anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Ämnar statsrådet framlägga förslag
till lag angående förbud mot minderårigas
användande vid offentliga tillställningar
etc. i huvudsaklig överensstämmelse
med betänkande av 1938 års
arbetarskyddskommitté?

2. När kan i så fall detta lagförslag
viintas föreligga?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 10.

Tisdagen den 14 mars 1950.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom civildepartementets verksamhetsområde; nr

62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad disposition
av bergmästarbostället Knutsberg
i Nora socken;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av underskott
i clearingkassan för raka rör
av smidbart järn m. m.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag under tionde huvudtiteln
för budgetåret 1950/51 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag under statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1950/51 till säkerhetsanstalter för sjöfarten;
och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning
m. m.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

89, angående Sveriges anslutning
till Internationella valutafonden och
Internationella återuppbyggnadsbanken
m. m.;

nr 93, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 102, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 103, angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.23 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på fråga angående uppskov i vissa
fall för jordbrukare med fullgörandet
av innevarande års efterutbildningsövningar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, lierr
statsrådet VOUGT, som anförde: Herr
talman! Herr Svensson i Stenkyrka har
frågat mig, huruvida jag är villig att
vidtaga sådana åtgärder, att de jordbrukare,
som för vårarbetena inom jordbruket
äro i behov därav, kunna erhålla
uppskov till lämpligare tidpunkt med
fullgörandet av de efterutbildningsövningar,
som enligt generalorder nr
2222/49, kompletterad med arméorder
nr H 82.167/10 1949, skola äga rum
mellan den 12 april och den 13 maj
i år.

Då jag besvarar denna fråga, tillåter
jag mig att något beröra förhållandena
på detta område under de senare åren.
På grund av att formerna för genomförandet
av repetitions- och efterutbildningsövningarna
efter beredskapens
upphörande varit i behov av en
översyn samt med hänsyn till budgetoch
arbetsmarknadsskäl ha inkallelserna
av värnpliktiga till dylika övningar
begränsats. Detta har utan alltför stora
vådor för krigsorganisationen kunnat
ske på grund av att efter beredskapstjänsten
utbildningsläget var särskilt
gott.

Sedan förslag om repetitions- och
efterutbildningsövningar i krigsförband
utarbetats av 1948 års värnpliktskommitté,
kommer, som jag i statsverkspropositionen
bebådat, proposition att föreläggas
innevarande års riksdag om en
övergång till denna form av övningar.

I avvaktan på att repetitions- och efterutbildningsprogrammet
i sin helhet kan
genomföras efter denna modell — varvid
början enligt Kungl. Maj:ts förslag
avses göras med 40 000 man under budgetåret
1950/51 — har under de senaste
åren omskolningen av äldre värnpliktiga
till nya befattningar i krigsorganisationen
skett endast i begränsad omfattning.
Den nu berörda efterutbildningsövningen
avser ävenledes sådan
omskolning och får anses vara ur militär
synpunkt oundgängligen nödvändig
om tillräckligt antal befattningshavare
skall finnas till hands för uppgifter inom
armén.

När det gäller övningar av det slag
som här avses är det givetvis icke möjligt
att välja en tidpunkt som tillfredsställer
alla olika yrkeskategorier. Det
är inte heller lämpligt att uppdela de
årliga utbildningsgrupperna i alltför
många omgångar, då detta medför att
befäl tages i anspråk under längre tid
än eljest är nödvändigt samt att utbildningskostnaderna
ökas, räknat per
värnpliktig.

Bland de skäl, som föranlett valet av
tidpunkt för den nu berörda efterutbildningsövningen,
förtjänar särskilt att
nämnas att befälsläget under denna tid
är synnerligen gott. Genom att inneliggande
ålderklass (1948) rycker ut från
sin första tjänstgöring i mitten av mars
och då huvuddelen av åldersklass 1949
rycker in först i juni finnes en stor
del av det aktiva befälet tillgängligt för
här ifrågavarande utbildning. Det säger
sig självt att detta förhållande måste
inverka i högsta grad förmånligt på utbildningsresultalet.

Om denna omskolningsövning förlägges
senare kommer det således, även om
det gäller ett relativt ringa antal jordbrukare,
att uppstå nackdelar både ur kost -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Svar på fråga angående uppskov i vissa fall för jordbrukare med fullgörandet av
innevarande års efterutbildningsövningar.

nads- och utbildningssynpunkt. En förläggning
till en något tidigare tidpunkt
skulle i år medfört en förkortning av
den effektiva utbildningstiden, då påsken
infallit under övningstiden. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att en
tidigare ofta hörd kritik mot de övningar,
som gällt omskolning och vilken
går ut på att dessa ej bedrivas med
tillräcklig effektivitet, numera avhöres
ytterst sällan, vilket beror på att övningar
genomföras efter omsorgsfulla
förberedelser och på ett sådant sätt att
de äldre värnpliktiga, som det här gäller,
ha en förnimmelse av att tiden användes
väl. Det är givetvis önskvärt
att detta krav från de värnpliktigas
sida på effektivitet kan tillgodoses genom
god tillgång på befäl.

För nu innevarande budgetår har efterutbildningen
begränsats till omkring
17 000 man, vilket endast är vid pass
hälften av den normala styrkan. Av dessa
ha omkring 11 000 man redan fullgjort
övningen. Den till tiden april—
maj utsatta efterutbildningsövningen
berör omkring 6 000 man. Jag vill i detta
sammanhang meddela, att från början
eftersträvats att planera inkallelserna
så att jordbrukarna om möjligt
skulle få fullgöra sin tjänstgöring före
mitten av mars. Det har emellertid visat
sig, att detta icke kunnat genomföras
i distrikt, där jordbrukarna utgöra en
relativt stor del av de inkallade.

För de värnpliktiga, som inkallas till
efterutbildningsövning, står möjligheten
att begära anstånd enligt 29 § värnpliktslagen
till buds. Varje sådan ansökan,
som skall avges individuellt, prövas
omsorgsfullt av militär myndighet
eller Kungl. Maj:t. Arbetsmarknadsmyndigheterna
äro numera i stånd att i de
enskilda fallen verkställa utredningar
av ett långt grundligare och mera tillförlitligt
slag än vad med tidigare resurser
var möjligt.

Med hänsyn till önskvärdheten att nu
ifrågakommande anståndsansökningar

skola kunna prövas grundligt och med
minsta möjliga omgång i fråga om tiden
torde det i allmänhet vara lämpligt
att de ställas till Konungen men
inlämnas i tjänsteväg genom det truppförband,
där den värnpliktige är truppregistrerad.

Vidare vill jag framhålla att inkallade
jordbrukare ha möjlighet att ansöka
om näringsbidrag för att motverka den
ökning av arbetskostnaderna som uppkommer
om vederbörande anställer ersättare
under inkallelsetiden.

Jag är väl medveten om nödvändigheten
av att i så stor utsträckning som
möjligt är vid inkallelser till repetitions-
och efterutbildningsövningar
hänsyn tages till svårigheterna för
många jordbrukare att under vissa tider
på året lämna sitt arbete, men jag
vill samtidigt understryka nödvändigheten
av att ofrånkomliga uppoffringar
i samband med värnpliktens fullgörande
bäras av alla yrkeskategorier.

Härefter yttrade

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret och
för den redogörelse, som statsrådet här
lämnat.

Det är alldeles uppenbart att den inkallelse
av värnpliktiga, som nu beordrats,
kommer mycket olägligt för lantbrukarna
samt de grupper, som äro sysselsatta
vid jordbruket. Inkallelserna
sträcka sig ju från den 12 april till den
13 maj, alltså under den brådaste tiden.
Jag delar statsrådets allmänna uppfattning
att denna efterutbildning bör förläggas
till tiden mellan den ena årsklassens
utryckning och inryckningen
av nästa årsklass eller till tiden mellan
12—15 mars till 1 juni. Man har således
två och en halv månad att taga ut
dessa 30 dagar på. Från näringslivets
och framför allt från jordbrukets syn -

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Svar på fråga angående uppskov i vissa fall för jordbrukare med fullgörandet av
innevarande års efterutbildningsövningar.

punkt hade det naturligtvis varit lämpligare
att taga ut dessa 30 dagar efter
utryckningen i mars i år. Det skulle
alltså ha blivit en tjänstgöring från exempelvis
den 15 mars till den 15 april
eller eventuellt den 20 april.

Nu hänvisar herr statsrådet till den
olägenhet ur militär synpunkt av en
förläggning till en tidigare tidpunkt i
år, som skulle uppstå genom att påsken
infölle under övningstiden. Jag vill
dock säga, att skall man väga denna
olägenhet mot den olägenhet, som vid
inkallelserna under den bråda vårsäsongen
drabbar jordbruket, väger den
militära olägenheten mindre.

Statsrådet hänvisar vidare till möjligheterna
för de värnpliktiga att erhålla
näringsbidrag, och det är ju gott och
väl. Svårigheten består emellertid ofta
i att över huvud taget få ersättare och
att få lämpliga sådana.

Nu är jag tacksam för herr statsrådets
förståelse, som framgår av att de
värnpliktiga, som äro i behov av ledighet,
även skola få uppskov till en senare
tidpunkt, om de komma in med
ansökan och ha skäl för en sådan. Jag
uttalar den förhoppningen, att dylika
ansökningar skola komma att bifallas
av Kungl. Maj:t.

Jag vet inte om jag vid denna tidpunkt
skall inlåta mig på ett resonemang
om de kommande efterutbildningsoch
repetionsövningar, som statsrådet
här berört, och vilka riksdagen sannolikt
kommer att besluta om. Statsutskottet
har ju redan tillstyrkt en inkallelse
av ungefär 40 000 man till nästa
år. Jag vill bara begagna tillfället att
vädja till herr statsrådet, att statsrådet
ser till att om dessa repetitions- och
efterutbildningsövningar framdeles
komma att förläggas till tiden mars—■
april—maj, de militära myndigheterna
försöka ordna det så att övningarna
om möjligt komma att äga rum i samband
med utryckningen av föregående
värnpliktsklass och alltså inte infalla

under den mest brådskande delen av
vårarbetet.

Jag ber ännu en gång att få tacka
för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades
därvid

till bankoutskottet propositionen nr
89, angående Sveriges anslutning till
Internationella valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 93, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

samt till statsutskottet propositionerna: nr

102, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 103, angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet m. m.

§ 3.

Föredrogs den av herr Hagberg i
Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående den
statliga verksamheten på trafikväsendets
område och dennas inverkan på
konkurrensen mellan olika slag av trafikmedel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Pettersson i
Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Anslag under kommunikationsverkens fonder, m. m. — Anslag under statens järnvägars
fond till rullande materiel.

till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
för påskyndande av arbetet med
byggande av skenfria korsningar mellan
landsväg och järnväg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Xordkvist vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående förbud mot minderårigas
användande vid offentliga tillställningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av väckt motion angående viss
ändring av bestämmelserna om utseende
av ombud i Europarådets rådgivande
församling; samt

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. in.; och

nr 7, i anledning av väckt motion angående
ökat anonymitetsskydd för tidningskorrespondenter
i de nordiska
länderna.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Anslag under kommunikationsverkens
fonder, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställ -

ningar om anslag för budgetåret 1950/51
under postverkets, telegrafverkets, statens
järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden samt vägoch
vattenbyggnadsverkets förrådsfond
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten IS.

Anslag under statens järnvägars fond
till rullande materiel.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten (punkt
18) föreslagit riksdagen att till viss i
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1950
angiven rullande materiel för budgetåret
1950/51 anvisa investeringsanslag å
tillhopa 44 470 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att till anskaffning av motorlok
skulle anvisas ett belopp av 1 450 000
kronor. Loken voro avsedda att byggas
på svenska verkstäder, men deras maskinerier
skulle levereras från England.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte för budgetåret
1950/51 anvisa vissa under a)—k) närmare
angivna investeringsanslag, däribland,
under b), till Anskaffning av
motorlok 1 450 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SJÖLIN: Herr talman! Det är
inte min avsikt att framföra någon avvikande
mening om utskottets förslag
till anslag för anskaffning av rullande
materiel. Däremot måste jag säga, att
det förefaller betänkligt, att utskottet
accepterat förslaget, att den dieselelektriska
utrustningen till de under punkt
b) upptagna motorloken skall anskaffas
från England. Jag tillåter mig därför
ta kammarens tid i anspråk några

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Anslag under statens järnvägars fond till rullande materiel.

minuter för att litet närmare belysa innebörden
av detta förslag.

Kungl. järnvägsstyrelsen meddelar,
enligt vad som kan inhämtas av statsverkspropositionen,
att de provlok, som
erhållits från England, äro mycket lämpliga
och avsevärt överlägsna ånglok. Då
de äro synnerligen driftsekonomiska,
bör denna loktyp i större utsträckning
än avsett användas för växling å ej
elektrifierade bangårdar. På grund av
de avsevärda ekonomiska och drifttekniska
fördelar, som motordrift erbjuder
framför ångdrift, anser styrelsen,
att motordriften bör utvidgas att omfatta
även tågtjänst. Den har därför räknat
med att anskaffa ett för tågtjänst
lämpat provlok och begär också anslag
härför.

Helt säkert är det synnerligen välbetänkt
att alltmer övergå till motordrift
i den mån som elektrisk drift ej kan
komma i fråga. De föreslagna åtgärderna
innebära egentligen endast, att järnvägsstyrelsen
nu är beredd att acceptera
den utveckling, som ganska länge pågått
i utlandet. Som ett uttryck för denna
utveckling kan jag nämna ett par
siffror. År 1929 tillverkades i Amerikas
förenta stater för eget behov 1 055 ånglok
men endast 80 motorlok; 19 år senare,
1948, var förhållandet helt omkastat.
Då tillverkades nämligen endast
69 ånglok men 2 678 motorlok.

Sveriges lokmän ha också för länge
sedan insett betydelsen av motordrift.
Redan år 1913 tillverkades inom landet
dieselelektriska vagnar, Deva-vagnarna.
I början av 1930-talet arbetade de s. k.
motorvagnssakkunniga, som tillsatts av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
Svenska järnvägsföreningen, närmast
för att få fram ändamålsenliga, standardiserade
motorvagnar. Avsikten var att
rationalisera driften vid de enskilda
järnvägarna. Statsanslag utgick till järnvägarna
för anskaffning av dylika vagnar,
som tillverkades i rätt stor utsträckning.

Bland de typvagnar, som då prova -

des, voro också dieselelektriska vagnar.
Stora dieselelektriska vagnar med dieselmotorer
från Burmeister & Wain levererades
1935 från svensk verkstad till
Persien.

Det är emellertid inte bara motorvagnar
utan även motorlok, som ha tillverkats.
Det s. k. Gota-loket provades
under senare hälften av 1930-talet. Det
var ett gasturbinlok — ett mycket komplicerat
och dyrhart lok — med vilket
man dock gjorde ett allvarligt försök
att lösa motorloksproblemet.

Dieselelektriska lok med danska dieselmotorer
ha tillverkats inom landet
och äro alltjämt i drift. Under 1930-talet
konstruerades ett par motorlok för enskilda
järnvägar med hesselmanmotorer,
ett normalspårigt och ett smalspårigt,
båda numera övertagna av statens
järnvägar. Det smalspåriga är taget ur
trafik, men det normalspåriga är däremot
alltjämt i tjänst. Tyvärr kom kriget
emellan, och bristen på brännolja
gjorde, att försöken inte kunde fullföljas.

Av det anförda framgår, att det även
här i Sverige gjorts många allvarliga
försök att lösa motordriftsproblemet.
Den svenska industrien har lagt ner
miljontals kronor på experiment och
prov av olika slag. De svenska lokkonstruktörerna
ha emellertid haft ett mycket
svårt handikap. Det har nämligen
inom landet inte funnits tillgång till
för traktionsändamål lämpade dieselmotorer
av erforderliga storlekar, alldeles
särskilt inte för lok. När det gäller
motorvagnar och lokomotorer har
man kunnat klara saken hjälpligt. För
den oinvigde kan denna brist på motorer
synas märklig, då väl alla veta, att
vi inom landet ha en betydande dieselmotortillverkning,
som även kunnat
hävda sig på världsmarknaden. Men
dessa motorer äro avsedda för marint
och stationärt bruk och inte för dragkraftändam&l.
Traktionsmotorer måste
nämligen vara speciellt byggda för att
bli så lätta som möjligt. Att lägga upp

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Anslag under statens järnvägars fond till rullande materiel.

en ny motortyp är ingen billig sak. Som
exempel kan nämnas, att den motortyp,
som General Motors använder för
sina diesellok, bara för verktyg kostat
20 000 000 dollars.

Det är klart att sådana summor kan
man inte ge ut för den motortillverkning,
som kan komma i fråga i vårt
land. Men det är ändå alltid ett stort
företag att lägga upp en ny motortyp.
Därför ha vi här i Sverige för större
effektbelopp hittills i regel varit hänvisade
till utländska motorer när det
gällt dragkraftsändamål. För det nu aktuella
fallet finns emellertid en utexperimenterad
svensk motor med erforderlig
effekt.

Det anförda har varit avsett att ge
ett begrepp om det omfattande och dyrbara
arbete, som den svenska lokindustrien
nedlagt på motordriftsproblemets
lösning. Att vi här i landet inte kommit
lika långt som i England och Amerika
beror i mycket stor utsträckning på
våra mindre förhållanden och till stor
del därpå att det under kriget var
omöjligt att fullfölja experimenten i
brist på dieselolja. Jag är emellertid
övertygad om att det nu är möjligt att
erbjuda olika lösningar.

När man mot bakgrunden av det anförda
finner, att regeringen och statsutskottet
föreslå riksdagen att acceptera
kungl. järnvägsstyrelsens förslag att
välja en engelsk loktyp för det aktuella
behovet, torde det inte förvåna, att den
svenska lokindustriens representanter
ställa sig mycket undrande. Detta så
mycket mer som det gäller en beställning
på inte mindre än 20 lok, ett antal
som för våra förhållanden kan anses representera
ett ganska bra serieobjekt.

Herr talman! Jag tillåter mig framhålla,
att denna sak har en betydligt
större räckvidd än den kanske vid hastigt
påseende kan synas ha. Nu är det
visserligen så, vilket jag inledningsvis
antytt, att avsikten är att från England
endast beställa den dieselelektriska utrustningen
till loken, under det att själ -

va loken skulle byggas i Sverige, varigenom
hälften av kostnaden beräknas
komma på England och hälften på Sverige.
Men anskaffningen är dock bunden
vid den engelska loktyp, som råkat
bli utprovad först.

Man måste då fråga sig, varför de
svenska konstruktionerna a priori skola
vara uteslutna från konkurrensen och
varför svenska verkstäder, som kanske
önska samarbete med en annan utländsk
verkstad, skola vara avstängda från
möjligheten att få en beställning, om de
kunna erbjuda acceptabla priser.

Även om man kanske kunde tycka,
att det inte vore orimligt, att de svenska
tillverkarna kunde få en viss favör men
man ändå inte vill framställa något
krav härpå, vill man emellertid gärna
framhålla, att det dock icke synes orimligt
att ifrågasätta att de svenska tillverkarna
icke från början skola uteslutas
från den konkurrens det här är
fråga om.

Jag ber kammaren betänka vad det
innebär, att verkstäderna inte få de lokbeställningar
som de svenska järnvägarna
kunna göra. Det skulle helt enkelt
omöjliggöra upptagandet av en svensk
tillverkning, som under många år på
olika sätt förberetts som ersättning för
den ånglokstillverkning, vilken redan
nu är mycket obetydlig och blir allt
mindre. Det skulle också medföra, att
den konstruktions- och tillverkningspersonal,
som skaffat sig speciella insikter
på detta område, inte finge någon
användning för sina kunskaper. Det
skulle vidare betyda, att utsikterna på
exportmarknaderna skulle helt försvinna.

Herr talman! Med stöd av det anförda
får jag hemställa, att utskottets motivering
till yrkandet under punkt 18 i statsutskottets
utlåtande nr 9 skall kompletteras
med följande tillägg att införas efter
första meningen i andra stycket på
s. 31: »Utskottet förutsätter emellertid
att vid anskaffningen av de underpunkt
b) i nedanstående förteckning upptagna

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Anslag under statens

motorloken även sådana loktyper, som
konstruerats av svenska verkstäder,
eventuellt i samarbete med utländsk
specialfirma, skola kunna komma i
fråga.»

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
De synpunkter, som herr Sjölin
framfört i sitt anförande och i sitt förslag
till kompletterande motivering, äro
mycket beaktansvärda. Denna min uppfattning
delas också av övriga ordinarie
ledamöter i statsutskottets fjärde
avdelning här i kammaren, med vilka
jag haft tillfälle att ett ögonblick samråda
i denna fråga.

Jag beklagar att vi inte hade herr
Sjölins förslag när vi inom avdelningen
och utskottet behandlade detta ärende.
\ id föredragningen i avdelningen av
generaldirektören och vederbörande i
järnvägsstyrelsen förde jag denna fråga
på tal. Jag sade, att det från industrihåll
anförts, att man kunde tänka sig
att denna beställning utlagts i svensk
industri. Generaldirektören framförde
då som sin uppfattning, att just denna
utläggning av ifrågavarande beställning,
med själva loken byggda i Sverige och
maskineriet tillverkat i England, var
den mest ändamålsenliga, och i den
situationen hade vi ingenting annat att
göra än att på grundval av denna bestämda
upplysning acceptera vad som
från generaldirektörens sida framförts.

Nu har första kammaren redan fattat
beslut i frågan, och därest denna kammare
skulle biträda herr Sjölins ändringsyrkande,
innebär det således, att
motiveringen i utskottets utlåtande faller.
Jag har personligen ingenting emot
att denna kammare tar den motivering,
som herr Sjölin föreslagit, men det lär
väl inte tjäna något egentligt syfte i den
situation, som nu uppstått. Därför får
jag såsom representant för utskottet
yrka bifall till utskottets motivering,
men jag vågar därvid, herr talman, förutsätta,
att detta ställningstagande inte

2 — Andra kammarens protokoll

järnvägars fond till rullande materiel.

innebär något hinder för järnvägsstyrelsen
att vid ärendets fortsatta handläggning
pröva de synpunkter, som herr
Sjölin här framfört i sitt anförande och
sitt förslag till kompletterande motivering.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag vill
till herr Malmborg i Skövde säga, att
försök från min sida att påverka utskottet
inte saknats, men tyvärr ha mina
försök inte givit något resultat.

Jag kan för min personliga del inte
godkänna det uttalandet, att ett beslut i
andra kammaren i den av mig föreslagna
riktningen skulle sakna betydelse
i den situation som nu uppstått, då jag
menar, att en opinionsyttring från andra
kammaren kan ha en rätt stor betydelse.
Saken är nämligen, såsom jag
tillåtit mig framhålla, av ganska stor
principiell innebörd, något som jag ber
kammarens ledamöter än en gång betänka.
Därför hoppas jag på stöd för
min framställning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring beträffande motiveringen,
som under överläggningen föreslagits
av herr Sjölin; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Sjölin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
18 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den

1950. Nr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Anslag under statens järnvägars fond till biltrafik.

ändring beträffande motiveringen, som
under överläggningen föreslagits av
herr Sjölin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes
likväl av herr Sjölin, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 70 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från alt rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten 19.

Anslag under statens järnvägars fond
till biltrafik.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! I en
motion, knuten till den punkt i propositionen,
som riksdagen nu har att behandla,
har jag tagit mig friheten att
hemställa om ett lägre anslag än det av
statens järnvägar begärda för inköp av
privata buss- och billinjer. Utskottet
har avslagit motionen och det är, herr
talman, nu inte min mening att ställa
något yrkande om bifall till motionen.
Vad jag avsett med motionen — och
här avser, när jag begär ordet — är att
fästa uppmärksamheten på den av staten
bedrivna politiken på den svenska
landsvägstrafikens område.

På 1920-talet förvärvade statens järnvägar
sporadiskt och av skilda anledningar
spridda busstrafiklinjer. Från
och med 1930-talets början intresserade
sig SJ för mera kontinuerliga förvärv
av vägtransportföretag. Motiveringen
var att man måste bryta den kännbara
konkurrensen från de privata bussarnas
sida. Det var emellertid först budgetåret
1935/36, som medel ställdes till
förfogande och SJ fick då 2 milj. kro -

nor. Sedan dess har SJ — med undantag
för några få år — erhållit 2 och ibland
3 milj. kronor per år för uppköp av
privata trafikföretag. En väldig expansion
har också kännetecknat statens
järnvägars utbredning på de svenska
landsvägarna de senaste åren. I och
med övertagandet av större privata
järnvägar har SJ ävenledes tillförts linjetrafikföretag.

Trafiken drives antingen i egen regi,
genom entreprenör eller i bolagsform.
När utskottet i sin motivering för avslag
på min motion anger antalet bussar
i SJ:s »egen regi» till endast 19
procent av det totala antalet trafikbussar
i landet, så låter det onekligen ganska
blygsamt. Undersöker man siffrorna
här litet närmare, så kommer man
till att det totalt och i avrundat tal
torde finnas 7 000 bussar i hela landet.
Härav ägas ungefär 2 400 bussar av företag,
anslutna till Svenska omnibusägareförbundet.
Svenska lokaltrafikföreningen
innesluter omkring 2 780 vagnar.
Tillsammans blir det 5 180 vagnar.
Nu är emellertid att märka, att Svenska
lokaltrafikföreningen består av både
.statliga, kommunala och enskilda företag.
Man skulle för resten i det här
sammanhanget nästan kunna bortse
från lokaltrafiken, men om vi ändå inte
göra det utan gå vidare, så har SJ
enligt den senaste siffran ur deras egen
tidning 1 183 fordon i linjetrafik. Siffran
avser förmodligen trafik i »egen
regi». Då tillkommer dotterföretaget
GDG Biltrafik med enligt senast tillgängliga
siffra 368 bussar. Detta skulle
bli 1 551 SJ-bussar. Om man sedan lägger
till postens bussar, så börjar siffran
gå uppåt 7 000. Vad som fattas i siffran
innesluter en del bussar, vars ägare
stå utanför organisationerna.

Den av SJ i egen regi eller i bolagsform
bedrivna linjetrafiken omfattar
emellertid nu över 60 procent av antalet
bussar, redovisade inom Svenska
omnibusägareförbundet. Tendenserna
till att skapa ett statligt trafikmonopol

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Anslag under statens järnvägars fond till biltrafik.

på de svenska landsvägarna äro ganska
uppenbara. Arbetet i den riktningen
sker lugnt och kontinuerligt. Det är
riktigt, som utskottet säger, att ett bifall
till de begärda 2 milj. till inköp
av privata billinjer inte innebär
något principbeslut angående den reguljära
biltrafikens mest ändamålsenliga
ordnande. Men med eller utan
utredningar om den saken äter sig SJ
metodiskt in i det svenska landsvägslinjenätet,
och när man nått en tillräckligt
dominerande ställning, är möjligen
principbeslut om trafikens ändamålsenliga
ordnande obehövliga annat
än i fråga om den statliga organisationen.
Och man kan fråga: Skall det
faktum att riksdagen år efter år beviljar
pengar till inköp av privata billinjer
tolkas — såsom SJ tyckes göra —
på det sättet att riksdagen inte har
något att erinra mot detta metodiska
förstatligande av linjetrafiken?

SJ, som ofta säger sig vara hotat av
de privata företagarna på området, har
ganska stora privilegier t. ex. i fråga
om trafikförfattningarna. SJ behöver
inte söka tillstånd på samma sätt som
privata företag. SJ fastställer själv taxor
och turlistor ■— i olikhet med de privata
företagarna. På det sättet kunna
de statliga trafikföretagen — det gäller
även postens linjer — fastställa turer
som direkt konkurrera med de privata
företagens. Även i fråga om besiktning
av vagnar gälla andra bestämmelser
för SJ än för de privata företagen.

Tanken på alt samla trafikföretagen
i en hand brukar motiveras med att det
hela då skulle kunna skötas mer rationellt.
Men det är ju känt, att man rationaliserar
inte ett företag genom att göra
det successivt allt större. Blir ett företag
alltför stort, är det inte säkert att
det kan skötas rationellt. Det är inte
heller säkert, att driften blir billigare
och billigare ju större företaget är. Att
det hela skulle bli så fördelaktigt för
allmänheten är inte säkert; just ur all -

mänhetens synpunkt är det kanske skäl
i att se upp med monopoliseringstendenserna.

Den statliga vinsten kan också bli
mer eller mindre imaginär. De privata
företagen betala sin dryga skatt till
staten, medan de statliga företagen inte
betala någon skatt utan i stället redovisa
sin vinst. Men det blir inte alltid
vinst på verksamheten, och då får förlusten
betalas med skattemedel. Låt
mig bara peka på SJ:s dotterföretag,
Svenska lastbilsaktiebolaget. Överrevisorerna
framställa i sin berättelse i år
inte någon anmärkning mot företagets
skötsel, men framhålla att bolaget inte
redovisar någon vinst. Eftersom SJ har
10 procents rabatt hos Svenska lastbilsakticbolaget,
anses emellertid vinsten
framkomma hos moderföretaget i
stället för hos dotterföretaget. Men jag
vill erinra om att i fjol motionerades
här i riksdagen om Svenska lastbilsaktiebolaget,
vars avskrivningsnormer
blevo föremål för anmärkningar i motionerna.
Under de tre år företaget drivits
i statlig regi som bolag hade redovisats
en vinst av allenast 17 000 kronor.
I motionerna framhölls att om
Svenska lastbilsaktiebolaget vid avskrivningarna
använt för de privata
företagen vanliga normer, så skulle de
tre åren ha gått med drygt en halv
miljon kronors förlust.

Jag nämner detta bara i förbigående
för att visa, att det i sådana här sammanhang
ibland är svårt att avgöra
bärigheten av ett företag — i synnerhet
om vinsten eller förlusten skall framkomma
hos ett moder- eller syskonförelag.

Det har av statens sakrevision föreslagits
att postverkets busslinjer från
den 1 juli i år skola inlemmas i SJ :s
trafikföretag. De postala instanserna,
som hittills yttrat sig, ha avstyrkt förslaget
med, såsom jag anser, ganska
starka motiveringar. Förslaget understryker
emellertid den tendens som jag
här pekat på.

21)

Nr 10,

Onsdagen den 15 mars 1950.

Anslag under statens järnvägars fond till biltrafik.

I det betänkande, som i december i
fjol avgavs angående SJ :s organisation
m. m., säges att statens busstrafik redan
nu är av avsevärd storlek. Det säges
också att den kommer att ytterligare
öka genom förvärv av privata
billinjer. Denna hastiga tillväxt gör att
man karakteriserar SJ:s biltrafik som
»en rörelsegren under uppbyggnad».
Expansionen kommer förmodligen, säger
utredningen, att fortsätta ganska
lång tid. Men redan nu har den hunnit
så långt, att man kan fastställa de former,
varunder den bör bedrivas. Utredningen
anser sålunda att biltrafiken
bör bedrivas helt i bolagsform med
bibehållande av de undantagsbestämmelser
i fråga om tillståndsgivning, periodisk
efterbesiktning samt fastställande
av taxor och tidtabeller som SJ
nu har.

Man kan inför detta fråga sig: Kommer
morgondagens trafik på landsvägarna
att helt ligga i detta monopoliserade
statliga bolags händer? År detta
det mål som man uppställt och som
riksdagen genom sin, för de årliga anslagens
innebörd likgiltiga hållning
medverkar till?

Jag upprepar, herr talman, att jag
inte har något yrkande att framställa
på denna punkt.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Fru Sandström har i sin motion
även berört den rent principiella frågan
huruvida de enskilda billinjerna
också i fortsättningen böra drivas i enskild
regi eller om de böra överföras
till statlig drift, men fru Sandström
framhåller själv att ett beslut i principfrågan
inte är aktuellt just nu. Såsom
i motionen påpekas, pågår det för närvarande
vissa utredningar beträffande
dessa frågor, och när resultatet av dem
en gång i framtiden kommer på riksdagens
bord, blir tillfället mera lämpligt
för att taga ställning till de viktiga
principiella spörsmål som uppställa sig.

Personligen har jag den uppfattningen,
att de enskilda trafikföretagen
ha utfört ett utomordentligt gott arbete
och gjort en mycket värdefull insats.
Jag har också den uppfattningen, att
det ur samhällets synpunkt är nödvändigt
att det på detta område liksom på
andra finns en tävlan, som visar vilkendera
typen av företag som är mest
ändamålsenlig.

Men, herr talman, det är som sagt
inte dessa principiella spörsmål som vi
i dag ha att diskutera, även om fru
Sandström i sin motivering här huvudsakligen
uppehöll sig vid dem. Inom
utskottet ha vi också vid ärendets behandling
lagt tyngdpunkten på vad frågan
nu närmast gäller. Såsom fru Sandström
anförde och som av handlingarna
framgår, har under en följd av år beviljats
anslag för inköp av billinjer,
avsedda att drivas i statens järnvägars
regi. Detta anslag har under senare år
i regel utgjort omkring 2 milj. kronor
per år, men det är riktigt att det
för eif par år sedan uppgick till 3
milj. kronor. Detta var emellertid betingat
av de särskilda förhållandena i
samband med att de enskilda järnvägarna
och deras billinjer införlivades
med statens järnvägar.

Såväl från riksdagens som också från
allmänhetens sida framföres ofta och
med rätta det kravet att statens järnvägar
liksom andra statliga verk och
inrättningar skola driva sin verksamhet
på ett rationellt sätt. Nu är det väl
obestridligen så, att om statens järnvägar
skall kunna tillgodose detta rationaliseringskrav,
måste järnvägstrafiken
kompletteras med biltrafik. Så har
också skett under en lång följd av år,
så sker nu och så kommer att ske i
fortsättningen. Såvitt jag vet, har inte
från riksdagens sida rests något direkt
motstånd mot denna utveckling. Och
vad som nu föreslås är ett led i den
utveckling, som sålunda har försiggått
under senare år.

Motionären har i sin motion gjort

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Anslag under statens järnvägars fond till biltrafik.

vissa anmärkningar mot tillvägagångssättet
vid statens järnvägars övertagande
av enskilda trafiklinjer. Efter vad vi
inom utskottet kunna förstå, kan man
inte med fog framställa någon anmärkning
häremot. De överenskommelser,
som träffats, ha tillkommit frivilligt,
och järnvägsstyrelsens ställningstagande
har i varje särskilt fall blivit föremål
för Kungl. Maj :ts prövning.

Utskottet förmenar således att det
inte finns någon speciell anledning att
motsätta sig det anslagskrav som framställts.
Vi ha på de grunder, som jag
nu anfört och som utförligare redovisas
i utskottsutlåtandet, ansett oss böra biträda
Kungl. Maj ds förslag, och jag ber,
herr talman, att med den nu andragna
korta motiveringen få yrka bifall till
utskottets hemställan på denna punkt.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Jag
noterar allra först med tillfredsställelse,
att utskottets talesman uttalade en viss
sympati för den privata företagsamheten
på här ifrågavarande område. Det
finns ju inte heller något att anmärka
mot det sätt, varpå de privata företagen
hittills ha skött sin verksamhet.

Men när herr Malmborg säger, att
SJ för att rationalisera sin verksamhet
måste komplettera den med biltrafik
genom att inköpa det ena privata företaget
efter det andra och motiverar sin
ståndpunkt med att riksdagen tidigare
inte rest något motstånd häremot, så
illustrerar han just vad jag har velat
framhålla, nämligen att riksdagen år
från år beviljar anslag till en verksamhet
som i princip måste innebära ett
kontinuerligt förstatligande av den enskilda
biltrafiken. Jag tror inte att man,
såsom herr Malmborg vill göra, i detta
fall kan skilja på princip och handling
och säga, att riksdagen inte alls tar
ställning till principfrågan, då riksdagen
beviljar två, tre miljoner kronor
om året för att förstatliga det svenska
trafiknätet även för landsvägarnas del.

Herr Malmborg tog här också upp de
anmärkningar som jag riktat mot SJ :s
tillvägagångssätt, när det gällt att komma
in på marknaden och träffa avtal
om inköp av olika busslinjer. Jag medger
gärna att uttalandet i motionen om
överpriser kan jag inte i dag bevisa,
men det brukar sägas att sådana ha
förekommit, och jag har ju inte uttalat
mig bestämt; jag har bara sagt att överpriser
möjligen kunna ha betalats. Detta
uttalande motsäger inte heller att överenskommelserna
ha träffats frivilligt.
Jag har aldrig ifrågasatt att avtalen
inte skulle ha slutits frivilligt, men jag
har velat visa att SJ har eu så dominerande
ställning både ekonomiskt och
på annat sätt, när SJ uppträder som
köpare på denna marknad, att redan
detta måste innebära en övervikt för SJ.

Herr talman! Jag ber att få erinra
om att jag inte har framställt något yrkande
på den punkt som vi nu behandla.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Efter det anförande, som herr
Malmborg här hållit på utskottets vägnar,
skulle jag egentligen inte behöva
deltaga i denna debatt. Anledningen till
att jag ändå tar till orda är fru Sandströms
senaste anförande, varav framgick
att hennes uppfattning är den, alt
enbart den omständigheten, alt SJ är
ett statligt företag, diskvalificerar de
rationaliseringsåtgärder, som företagas
bland annat för att komplettera de biloch
busslinjer som SJ redan har. Jag
vill rikta fru Sandströms uppmärksamhet
på att den väsentliga orsaken till
att anslagen för statens järnvägars bi 1-och busstrafik ha höjts under senare
år är, att statens järnvägar har övertagit
privata järnvägar, vilka redan drivit
bil- och busstrafik som komplettc -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Anslag under statens järnvägars fond till biltrafik.

ring till sin järnvägstrafik. Jag har inte
hört att fru Sandström har något att erinra
mot ett sådant förfarande från de
privata järnvägarnas sida. Men i samma
ögonblick statens järnvägar övertar
dessa privata företag och därmed också
deras huss- och billinjer, skall SJ förmenas
möjligheten att driva verksamheten
på samma rationella sätt som de
privata järnvägarna tidigare ha gjort.
Jag tycker för min del att det är litet
för mycket begärt, att statens järnvägar
inte skall få driva en rationell buss- och
biltrafik som komplettering till sin
järnvägstrafik när likartade företag ha
möjligheter därtill.

Jag kan försäkra fru Sandström att
det ganska ofta inträffar, att trafikanter
uppvakta kommunikationsdepartementet
och uttrycka önskemål om att
statens järnvägar skall övertaga viss
buss- och biltrafik. Man har nämligen
den uppfattningen, grundad på tidigare
erfarenheter, att det då finns möjligheter
att förbättra trafiken just därför
att .statens järnvägar är ett i ekonomiskt
avseende mäktigare företag än kanske
de privata buss- och bilföretag, som
tidigare skött ifrågavarande trafik. När
därtill kommer att ägarna till dessa
buss- och billinjer frivilligt äro beredda
att träffa avtal om att trafiken skall
överföras till statens järnvägar, så förstår
jag inte, fru Sandström, varför man
skall lägga hinder i vägen för att tillmötesgå
både företagsägarna och trafikanterna.
Man bör väl inte, när man
samtidigt kritiserar den statliga verksamheten
så mycket som nu sker, försvåra
dess möjligheter att konkurrera,
allra helst som detta sker under samma
betingelser som den ofta lovordade konkurrenskampen
inom den enskilda företagsamheten
och resultatet blir till fördel
för trafikanterna.

Vad beträffar den dominans, som statens
järnvägar skulle utöva på buss- och
biltrafikens område, så skulle jag kunna
nöja mig med att hänvisa till de siffror
som fru Sandström själv har an -

givit, men eftersom jag här har några
uppgifter, som måhända äro av senare
datum, vill jag anföra dem. Antalet statliga
bussar utgör för närvarande ungefär
1 500, medan antalet icke statliga
bussar är 6 600. Antalet statliga lastbilar
uppgår till i runt tal 700 och antalet
icke statliga lastbilar, som köra
i yrkesmässig trafik, till 17 900. Lägger
jag härtill de 60 000 privata firmabilar,
som gå i trafik, torde det vara alldeles
klart, att den dominans från statens
järnvägars sida, som fru Sandström
talar om, i varje fall inte hittills
är för handen.

Fru SANDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! För att anknyta till de
siffror, som statsrådet anförde, vill jag
erinra om att jag tidigare framhållit, att
en stor del av de icke statliga bussarna
— jag har ju här talat om bussarna och
icke om lastbilarna — tillhöra Svenska
lokaltrafikföreningen, som ju i mycket
stor utsträckning omfattar koinmunalägda
bussar. Och när jag här talat om
statens dominans på busstrafikens område,
har jag tänkt på den konkurrens
som SJ möter på de svenska landsvägarna
av företag som tillhöra Svenska
omnibusägareförbundet — jag anser
för övrigt att man här bör bortse från
det stora antal bussar, som gå i lokaltrafik
och som äro både kommunal-,
stats- och privatägda.

Statsrådet säger att det är genom
övertagandet av de privata järnvägarna
som SJ har erhållit ett stort antal av
sina busslinjer. Det är riktigt, och jag
har ju inte heller uppehållit mig särskilt
vid den saken. Men jag kan inte
finna att SJ:s lust att få hand om t. ex.
husslinjen Sundsvall—Umeå skulle innebära
ett övertagande av den typ som
statsrådet talar om. Det är här inte
fråga om någon busslinje som tillhör
ett privat järnvägsföretag, och den trafikerar
ett område som egentligen inte
berör järnvägen. Om det anses att även

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Förvärv och ombyggnad av fastigheten Atomena nr 1 i Stockholm.

en sådan busslinje konkurrerar med
järnvägen och att den därför bör förstatligas,
så skulle nästan hela landet
kunna betraktas som ett område, där
biltrafiken utgör en konkurrent till
järnvägen.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Fru Sandström kom tillbaka till
principfrågan, och med anledning därav
vill jag göra ett kompletterande uttalande.

Het är väl riktigast att säga, att det
nu inte är fråga om att införa någon
ny princip. Under en följd av år har
trafiken fördelats mellan enskilda företagare
och statens järnvägar. Man kan
naturligtvis ha skilda meningar om i
vilken takt statens övertagande av de
enskilda företagen bör ske, men det är
knappast en principfråga. Som jag tilllät
mig säga i mitt första anförande blir
principfrågan i egentlig mening aktuell
först när det förutsättes en nyordning
på detta område. Då få vi tillfälle att
diskutera det spörsmålet och ta ställning
till det med hänsynstagande till de
synpunkter, som vi anse böra beaktas
därvidlag.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Även
om jag godtar herr Malmborgs resonemang
och säger, att det faktum, att det
år från år beviljas en ganska stor summa
pengar för inköp av privata bussoch
billinjer, inte har någonting med
principen att göra, måste jag fråga, hur
långt man tänker gå på den vägen. Vid
vilken tidpunkt i framtiden skall denna
principfråga tas upp till diskussion,
och vad finns det att diskutera om,
därest vid den tidpunkten i framtiden
det svenska förstatligade linjenätet har
blivit så dominerande, att man över
huvud taget inte kan tala om någon
annan trafik än den statliga?

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 20—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag'' å kapitalbudgeten
för budgetåret 1950/51, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till lån till anordnande av
allmänna samlingslokaler; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till förskott till vissa plankostnader
in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Anslag under statens allmänna fastig hetsfond

(kommunikationsdepartementet).

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
41, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under statens allmänna
fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Förvärv och ombyggnad av fastigheten
Atomcna nr 1 i Stockholm.

Sedan utskottets hemställan i punkten
föredragits, anförde

Herr RUBBESTAD: Herr talman! När
riksdagen förra året behandlade frågan
om inköp av denna fastighet, oppone -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Stat för statens allmänna fastighetsfond.

rade jag mig mot att staten skulle förvärva
fastigheten. Jag ansåg nämligen,
att det anslag på 225 000 kronor för
reparation av densamma, som förutsattes
i propositionen nr 94 vid fjolårets
riksdag, inte skulle komma att räcka.
Vi ha nu sett i den proposition som
föreligger i år, att byggnadsstyrelsen
uppskattat reparationskostnaderna till
1 500 000 kronor. Dessutom har styrelsen
sagt, att det med hänsyn till fastighetens
beskaffenhet och arbetets art kan
visa sig nödvändigt att vidtaga åtgärder
som komma att ytterligare öka
dessa kostnader.

Om riksdagen hade haft klart för sig
i fjol, när den beslöt om inköp av denna
fastighet för 1 118 000 kronor, att
reparationerna skulle ställa sig så dyra,
att kostnaderna inte kunde hållas inom
den ram på 225 000 kronor, som departementschefen
då angav, skulle det nog
ha varit flera som i likhet med mig
hade ansett, att staten inte borde förvärva
fastigheten.

Jag beklagar att regering och myndigheter
lägga fram förslag i det skick
som fjolårsförslaget hade. Jag vill göra
en vördsam hemställan till regeringen
och myndigheterna att låta verkställa
en fullständig utredning innan de lägga
fram förslag till kostnadskrävande
åtgärder, så att inte riksdagen, som i
detta fall skett, blir förd bakom ljuset.

Jag har bara velat uttala denna önskan,
och jag hoppas, att det i fortsättningen
inte kommer att bli så stora
skiljaktigheter mellan beräknad och
verklig kostnad när det gäller inköp av
fastigheter.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 3—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Stat för statens allmänna fastighetsfond.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
42, i anledning av Kungl. Maj ds i stats -

verkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond
för budgetåret 1950/51.

I propositionen nr 1, bilaga 21, hade
Kungl. Maj d, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 4 januari 1950,
föreslagit riksdagen godkänna ett statsrådsprotokollet
bilagt förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1950/51.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte godkänna ett utlåtandet bilagt
förslag till stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1950/51.

I ifrågavarande statförslag hade på
inkomstsidan under A. Ersättning för
till statsmyndigheter upplåtna lokaler:

l. Slottsbyggnadernas delfond upptagits
ett belopp av 491 000 kronor. Slutsumman
under A. uppgick till 31 402 000
kronor och slutsumman å inkomstsidan
till 35 134 000 kronor. På utgiftssidan
hade under A. Reparations- och underhållskostnader
m. m.: 1. Slottsbyggnadernas
delfond: c. Reparations- och
underhållskostnader för vissa historiska
byggnader och byggnadsminnesmärken

m. in. upptagits ett belopp av 250 000
kronor. Slutsumman under A. 1. uppgick
till 913 000 kronor och under A.
till 10 398 000 kronor. Slutsumman för
hela utgiftssidan utgjorde 35 134 000
kronor.

Under förenämnda anslagspost A. 1. c.
hade ett belopp av 80 000 kronor avsetts
för vissa underhållsarbeten å Bogesunds
slott.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz, Lundqvist, Skoglund i
Doverstorp, Rubbestad, Birke och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottet icke bort
tillstyrka Kungl. Maj ds förslag i vad
detsamma avsåge medel till underhållskostnader
för Bogesunds slott, och att
därför det i utskottets hemställan bilagda
förslaget till stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

1950/51 bort göras följande ändringar,
nämligen på inkomstsidan minskning
av posten A. 1. till 411 000 kronor, slutsumman
under A. till 31 322 000 kronor
och inkomstsidans slutsumma till
35 054 000 kronor samt på utgiftssidan
minskning av posten A. 1. c. till 170 000
kronor, slutsumman under 1. till 833 000
kronor, slutsumman under A. till
10 318 000 kronor och utgiftssidans slutsumma
till 35 054 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! I
föreliggande utlåtande begäres för nästkommande
budgetår dels 30 000 kronor
till underhåll av Bogesunds slott och
dels 50 000 kronor för att täcka ett ur
domänverkets fond förskotterat belopp,
som redan bär använts för reparationer
av slottet.

Enligt min mening bör riksdagen
tänka sig för innan den beviljar detta
anslag. Bogesunds slott är ju inte av
sådan karaktär, att man kan räkna med
att det skall kunna användas för praktiska
ändamål. Ledamöterna av statsutskottets
fjärde avdelning som ha varit
ute och sett på slottet ha övertygats
om att detta inte har något praktiskt
värde.

Anledningen till att Kungl. Maj:t har
lörordat detta anslag är att riksantikvarieämbetet
har uttalat, att slottet är
ett minnesmärke som bör bevaras. Men
hur är det med den saken? Kärnan, som
är åtskilliga hundra år gammal, står
kvar, men sitt nuvarande utseende fick
siottet någon gång på 1800-talet, alltså
ganska sent. Vi ha flera hundra, för att
inte säga flera tusen byggnader i vårt
land från den tiden, och något historiskt
värdefullt byggnadsverk är det
aiitså inte.

Det är inte ett engångsanslag som här
föreslås, utan det är tänkt att man varje
år skall vara tvungen att offra ca
30 000 kronor på slottet. Det kan viil
inte vara rim och reson i att man fäg -

Stat för statens allmänna fastighetsfond.

ger ned så mycket pengar på detta
byggnadsverk. Det säges än från folkpartiet
och än från högern, att man bör
försöka åstadkomma skattelättnad, men
jag har aldrig märkt att man på dessa
håll har försökt spara där det är möjligt
att spara utan risker. Här finns en
möjlighet att spara 80 000 kronor i år
och mera framdeles. Med de byggnadsverk
vi ha från den tiden då denna
byggnad slutligen uppfördes komma vi
säkerligen att klara oss utan att behöva
lägga ned så stora kostnader.

Här föreligger en reservation av åtskilliga
av utskottets ledamöter, vari yrkas
avslag på Kungl. Majrts framställning
i detta hänseende, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
På en punkt ha reservanterna och
utskottsmajoriteten fullständigt samma
uppfattning, nämligen när det gäller
Bogesunds slotts praktiska användbarhet
i framtiden: man är ense om alt
man inte kan räkna med att slottet skall
tjäna något praktiskt syfte. Däremot
skilja sig meningarna beträffande frågan,
huruvida byggnaden bör bevaras
som kulturhistoriskt minnesmärke, och
det är klart att man i en sådan fråga,
där det gäller smakomdömen, kan komma
till skiljaktiga uppfattningar. Nu vill
jag emellertid erinra om att Kungl.
Maj:t har beslutat, att denna byggnad
skall bevaras som byggnadsminnesmärke,
och Kungl. Maj:t har grundat
sitt beslut på en hemställan från riksantikvarieämbetet.
Jag förmodar att
ämbetsverket måste anses besitta sakkunskap
på detta speciella område som
man i hög grad kan förlita sig på.

Jag vill inte på något sätt dölja, att
det har rått stor tveksamhet såväl inom
avdelningen som inom utskottet i denna
fråga. Tveksamheten har för det
första gällt, huruvida byggnaden över
huvud taget skall bevaras som kultur -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Stat för statens allmänna fastighetsfond.

historiskt minnesmärke, och för det
andra, om den skall bevaras, i vilken
stil den skall konserveras för framtiden.
Jag skall inte ingå på dessa spörsmål,
utan jag har bara velat relatera
dem.

Det är riktigt, såsom herr Rubbestad
anförde, att man redan har satsat 50 000
kronor. När staten övertog byggnaden,
befann den sig i högst bristfälligt skick.
Taket var så miserabelt att det regnade
in, och byggnadsstyrelsen, som har
hand om förvaltningen, måste vidta åtgärder
omedelbart. Dessa kostade ungefär
50 000 kronor. Vad som nu föreslås
utgå under nästa budgetår är 30 000
kronor. Det säges i reservationen —
och det sade också herr Rubbestad —
att man räknar med 30 000 kronor årligen,
men jag tror att detta är litet
överdrivet. Vi ha haft samråd i detta
avseende med vederbörande byråchef
i byggnadsstyrelsen, och han hade den
uppfattningen, att man, sedan en hel
del reparationer nu ha gjorts, kan nöja
sig med ett mindre anslagsbelopp —•
han nämnde omkring 10 000 kronor —•
allt i syfte att bevara byggnaden som
ett minnesmärke. Vi ha i utlåtandet uttryckt
en önskan, att all nödig sparsamliet
måtte iakttagas vid dispositionen
av dessa medel och vidare att man inte
vidtar sådana åtgärder, som komma att
kräva anslag utöver det som erfordras
för att säkerställa slottet mot fortsatt
förstörelse. Vi ha också funnit, att det
råder stor oklarhet om underhållskostnaderna,
och vi framhålla, att Kungl.
Maj:t bör klargöra detta för riksdagen.

Herr talman! Detta är de skäl som ha
motiverat utskottets ställningstagande.
Jag ber med det anförda att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Herr
Malmborg påpekade att riksantikvarie -

ämbetet har begärt, att Bogesunds slott
skall bevaras som byggnadsminnesmärke.
Han menar, att man skall tillmäta
det så stor betydelse, att man därför
skall acceptera vad som helst. Men, när
man har sett hur det gått till i vissa fall
på detta område blir man ganska betänksam
mot riksantikvarieämbetets
önskemål om att gamla saker skola bevaras.
De skola i många fall bevaras
vare sig de ha något kulturhistoriskt
värde eller inte. Jag förstår inte riktigt
varför det kulturhistoriska värdet i
detta fall, där det hänför sig till 1800-talets senare del, skall tillmätas en sådan
betydelse, att man för den skull skall
lägga ned så stora kostnader för ändamålet.
Den som har besökt Bogesund
och sett hur dör ser ut anser det nog
\ara lämpligast att inte lägga ned några
pengar på slottet utan låta det stå
som det är, särskilt som det betonas av
både byggnadsstyrelsen och statsutskottets
majoritet, att slottet inte kan fylla
någon praktisk uppgift i framtiden.

Om man vill iaktta sparsamhet utan
att det skall åstadkomma någon nämnvärd
skada, är detta ett lämpligt tillfälle.
Det kan tyckas att detta är ett
relativt litet belopp, men många små
anslag bli till slut en stor summa, och
det är på de beloppen det till slut kommer
an, huruvida vi skola kunna hålla
skatterna inom rimliga gränser.

Att underhållskostnaderna komma att
gå upp till 30 000 kronor årligen har
jag hämtat ur propositionen. I utskottets
utlåtande står det, att det råder viss
oklarhet om storleken av de framtida
årliga underhållskostnaderna. Den saken
är kanske inte fullt klar, men att
det kommer att bli kostnader i framtiden
torde vi alla vara eniga om.

Herr talman! Jag vidhåller mitt avslagsyrkande.

Herr MALMBORG i Skövde (kort genmäle):
Herr talman! Herr Rubbestad

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

komparerade i viss mån mitt yttrande
om den betydelse man bör tillmäta riksantikvarieämbetets
hemställan. Jag sade
inte, att denna hade en kolossal betydelse
som herr Rubbestad citerade,
utan jag uttryckte mig mycket försiktigare
på den punkten.

Herr Rubbestad berörde oekså en
saklig fråga. Han vill göra gällande, att
byggnaden är att betrakta som en 1800-talsbyggnad. Men kärnan går tillbaka
till 1600-talet. Den ombyggdes på 1700-talet, och sin nuvarande stil, den normandiska,
fick den i mitten av 1800-talet, men man kan väl inte av detta
förhållande dra slutsatsen att det är
en byggnad från 1800-talet. Den har
långt äldre anor.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag förstår
mycket väl, att det kan råda helt
olika meningar i huvudfrågan, nämligen
den huruvida Bogesund skall bevaras
som ett kulturminnesmärke. Jag
vill för min del inte ta någon ställning
till den frågan, och jag känner mig
inte heller ha någon personlig anledning
att försvara det Kung]. Maj:ts beslut,
enligt vilket denna byggnad skulle
bevaras som ett kulturminnesmärke.
Det kan dock inte förnekas att de som
anse, att slottet bör bevaras, ha goda
skäl för sin mening.

Nu är det emellertid lämpligt, när så
stor tveksamhet har kommit till utlrvck
i riksdagen både i reservationen och i
utskottets utlåtande, att pröva denna
sak ytterligare en gång. Och det blir
väl lämpligt, om regeringen skulle komma
tillbaka eu annan gång med ett anslagsäskandc
för detta ändamål, att
man låter ett dylikt anslagsäskande föregås
av en sådan utredning, att riksdagen
verkligen har ett bättre material
för att bedöma frågan än som föreligger
i dag. Man kanske kan säga att det borde
redan ha framlagts, men när myn -

Stat för statens allmänna fastighetsfond.

digheterna haft en så enstämmig uppfattning,
är det ganska förklarligt, att
Kungl. Maj:t inte ansett sig böra anföra
en speciell, motstridande mening
och inte heller trott att frågan var utav
den stora betydelse, som herr Rubbestad
gör den till.

Jag yttrar detta bara därför att kammarens
ledamöter böra observera, att
ett bifall till reservationen innebär, att
Kungl. Maj :t får på nytt föra över byggnaden
ifrån fastighetsfonden till statens
domäners fond. Ett sådant beslut
innebär att byggnaden icke skall underhållas.
Konsekvensen måste då bli
att den rives ned, tv det kan inte vara
staten värdigt att låta en sådan byggnad
stå och av väder och vind förvandlas
till en ruin. Man får ta en ståndpunkt
här: antingen skall man bevara
byggnaden eller också måste den rivas.
Jag skulle vilja fråga: anse sig kammarens
ledamöter i dag ha tillräckligt
material att ta på sig ansvaret för att
slottet rives ned? Jag skulle tro att det
är svårt att svara ja på den frågan, och
därför är det väl bäst att kammaren
trots sin tveksamhet — jag kan förstå
att den finns — bifaller utskottets förslag,
så att Kungl. Maj:t sedan får ta
denna fråga under förnyat övervägande,
vilket jag tycker är ganska rimligt.

Herr DICKSON: Herr talman! Det var
ett ord från min vän Rubbestad som
tvang mig att begära ordet.

Herr Rubbestad är en sparsam man,
det känna vi alla, men han har inte
monopol på sparsamhet. Nu ville han
göra gällande att han aldrig märker någon
verklighet bakom itc ord om sparsamhet
som komma från högern och
folkpartiet; Folkpartiet får väl svara för
sig självt, men jag skulle vilja fästa herr
llubbestads uppmärksamhet på att bakom
denna sparsamhetsreservation, som
han själv talade om, stå fyra gånger så
många högermän som bondeförbundare.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Stat för statens allmänna fastighetsfond.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Finansministern
ifrågasatte, huruvida reservanterna ansågo
sig ha tillräckligt material för att
säga att byggnaden inte skall bevaras.
Jag skulle vilja vända på saken och
fråga: Har det framkommit tillräckligt
material för att man skall kunna påstå,
att den bör bevaras? Jag tror att det på
denna punkt råder mycket stor osäkerhet.

Vi reservanter -— åtminstone kan jag
vittna för min egen del — ha i denna
reservation velat lägga in ett krav, att
här skulle göras ett noggrannare övervägande.
Finansministern har i dag utlovat,
att regeringen skulle uppta frågan
till förnyad undersökning och en omprövning,
huruvida slottet i fortsättningen
skall kostas på några stora pengar
och bevaras. Jag tycker att detta innebär
ett mycket stort framsteg för reservanterna,
det måste jag säga. Får
man tolka finansministerns uttalande
också på det sättet, att de pengar, som
eventuellt kunna komma att ställas till
förfogande här i dag, bara komma att
användas för tillgodoseende av det, som
är alldeles nödvändigt för att inte ytterligare
svåra skador å byggnaden skola
uppstå, tycker jag man vunnit åtskilligt,
och då skulle jag t. o. in. kunna
nöja mig med detta.

Herr RUBBESTAD: Jag vill säga till
min kamrat Dickson, att jag visserligen
på denna punkt har observerat att eu
del högermän äro med om reservationen.
Men vi ha så kolossalt många andra
punkter, där det också kan gå att
spara och där högermännen lysa med
sin frånvaro. Om jag emellertid av herr
Dicksons anförande får dra den slutsatsen,
att han har för avsikt att gå på
samma linje som jag, då det gäller sparsamhet,
hälsar jag hans inställning med
glädje.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande nr 43, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till kraftöverföring
från fastlandet till Gotland; samt

bevillningsutskottets betänkande:!:

nr 22, i anledning av väckt motion
om upphävande av försäljningsskatten
för vissa för skolbruk avsedda varor;
och

nr 23, i anledning av väckta motioner
om skattebefrielse eller skattelindring
för ideella föreningar.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkanden
hemställt.

Onsdagen den 15 mars 1950. Nr 10.

Skatteavdrag för periodiskt understöd till någons undervisning eller uppfostran
m. m.

§ 12.

Skatteavdrag för periodiskt understöd

till någons undervisning eller uppfostran
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckta
motioner angående rätt att vid taxering
åtnjuta avdrag för periodiskt understöd
till någons undervisning eller
uppfostran, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr BRACONIER: Herr talman! Denna
fråga bär ju varit uppe vid flerfaldiga
tillfällen, och eftersom utskottet
skriver, att 1944 års allmänna skattekommitté
kommer att behandla frågan,
finns ingen anledning att nu ta upp en
längre debatt om densamma. Jag får
uttrycka den förhoppningen att skattekommittén
blir positiv i sitt uttalande.

När jag i går läste ett inflytelserikt
regeringsorgan fick jag emellertid den
uppfattningen, att detta regeringsorgan
var helt negativt inställt till motionärernas
tankar. Jag måste uttala farhågor
för att det inte skall bli en så positiv
lösning som motionärerna ha tänkt
sig. Jag vill erinra om att det förslag,
som motionärerna framfört, också i
många sammanhang framkommit — det
finns en vidsträckt opinion för denna
sak. Jag kan hänvisa till studentsociala
utredningen som påpekar, att amorteringen
är för de studerande utomordentligt
tyngande. Samtidigt vill jag beklaga
att studentsociala utredningen,
som dock hade denna fråga till diskussion,
icke avgav något utlåtande härom.
Det hade varit värdefullt, om man på
ett tidigare stadium fått en diskussion
i detta hänseende, allra helst som studentsociala
utredningen säger, att här
föreligga belijärtansvärda skäl för ett
positivt förslag.

Jag vill också erinra om att i den
diskussion som förts av skatteexperter -

na råda ganska delade meningar, huruvida
man får göra avdrag för periodiskt
understöd. Jag skulle kunna hänvisa till
eu artikel i Svensk Skattetidning för
några år sedan av kammarrättsrådet
Sune Norrman, vari han för sin del gör
gällande att det råder olika uppfattning
även på sakkunnigaste håll om möjligheterna
att göra dessa avdrag. Det är
ganska betecknande att i en så stor och
viktig fråga framkommit så olika meningar.
Jag vill emellertid ännu en gång
uttala den förhoppningen, att vi skola
kunna komma fram till ett positivt resultat.

Under förhandenvarande förhållanden
har jag, herr talman, intet yrkande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Huruvida den sittande skattekommitténs
förslag kommer att gå i positiv
eller negativ riktning skall jag inte tilllåta
mig uttala någon som helst mening
om. Det få vi se då och den saken få
vi väl ta ståndpunkt till när förslaget
föreligger.

Det är ju inte heller någon anledning
att nu ta upp en lång debatt i frågan.
Det enda jag beklagar är att motionärerna
lagt ned så mycket arbete på
denna motion, som, vilket man tämligen
lätt hade kunnat konstatera, icke kan
föranleda något resultat, då dessa problem
redan ligga under den utredning
som motionärerna ha hemställt om. I
den gamla goda tiden brukade man
gärna, innan man väckte en motion, ta
reda på om ärendet i fråga låg under
utredning eller inte, och det underlättade
arbetet väsentligt.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr EDENMAN: Herr talman! Den
studentsociala utredningen var ju ingen
skatteutredning; det ingick inte i våra
direktiv att lösa några som helst skattefrågor.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Skatteavdrag för periodiskt understöd till någons undervisning eller uppfostran
m. m.

Samtidigt tar jag dock gärna tillfället
i akt att deklarera, att i stndentsociala
utredningen voro vi fullständigt ense
om att det var önskvärt att komma
fram till en viss form av skattefrihet vid
studieskuldamortering — alltså inte
egentligen samma frågor som motionärerna
ha tagit upp. Vi togo inte upp
frågan om periodiskt understöd och inte
heller frågan om ett generellt avdrag i
efterhand för studiekostnader. Däremot
är det uppenbart, då lånen äro så tryckande
som de äro och då akademikerna
i förvärvsarbetet beskattas för en standard,
som många av dem på grund av
amorteringarna inte ha, att man här
skulle kunna åstadkomma lindringar,
om man fick göra avdrag. Men, herr
Braconier, det var inte utredningen som
tvekade, utan det var de skatteexperter
som voro tillkallade. Och en av dessa
skatteexperter — som numera står högerns
riksdagsgrupp mycket nära —
medverkade synnerligen aktivt till att
fälla ett sådant förslag.

Över huvud taget är detta en teknisk
fråga, och jag kan inte se annat än att
här får skattekommittén försöka lägga
fram ett förslag. Det är som bekant
ingen ny fråga, man har grubblat på
den i åratal, men alla ha gått bet på
uppgiften, även de experter som varit
positivt inställda till själva sakfrågan.

expert, om han gått emot motionärerna.
Han påstår att vad han framhöll inför
utredningen var åsikten, att om man
fick stipendier åt studerande, skulle
dessa stipendier beskattas.

Jag vill till bevillningsutskottets ärade
ordförande framhålla, att det givetvis
kan råda delade meningar om betydelsen
av att motionera i denna fråga.
Men det har vid flerfaldiga tillfällen,
när denna fråga kommit upp, hänvisats
till tidigare utredningar. Dessa ha emellertid
icke kommit till något resultat.
Det är därför inte att undra på att man
inom vida kretsar anser, att det är ett
dröjsmål som varit alltför långt, allra
helst som det i flera studentsociala utredningar
framhålles, att amorteringen
är så utomordentligt tyngande, att man
måste skapa en lösning. Jag kan också,
när det gäller akademikernas problem,
hänvisa till statsminister Erlanders tal
den 4 oktober 1946 inför Lunds studenter,
där han säger att »akademikernas
insatser är avgörande för samhällets
välståndsutveckling». Det synes också
då nödvändigt att skaffa sådana rimliga
villkor för de akademiska krafterna, att
de äro tillräckliga för det antal befattningar,
som för hela samhällets välgång
äro av så utomordentlig betydelse. Om
man icke får dessa befattningar rekryterade,
kommer detta att leda till men
för hela det svenska samhället.

Herr BRACONIER: Herr talman! Först
och främst vill jag till herr Edenman
säga att jag inte alls anser, att studentsociala
utredningen var skyldig att ta
upp denna fråga. Men när den i inledningen
till sitt betänkande säger, att
man har dryftat dessa frågor och att
man tänkt sig kunna komma till ett positivt
resultat, gjorde jag med anledning
härav bara ett uttalande om det beklagliga
i att detta inte blev fallet.

Herr Edenman säger, att man tillkallade
en skatteexpert, som stod högern
nära. Jag har verkligen frågat denne

Herr EDENMAN: Herr talman! Jag
vill upprepa att det förslag vi diskuterade
gällde inte frågan, om stipendier
skulle vara skattebelagda, utan det gällde
verkliga skatteavdrag för studieskuldamortering.
Det förslag som dessa experter
fällde — om jag får uttrycka mig
så — var kanske mera ett hugskott som
från vår sida kommit fram i utredningen,
nämligen att man skulle utgå
från en medelinkomst för akademikergrupperna
på låt oss säga 10 000 kronor
och likaså utgå från en medelamortering
på 1 000 kronor om året.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Vi frågade då denna expertis: Finns
det någon möjlighet att låta dessa personer,
som beskattas för 10 000-kronorsstandard
men som i själva verket leva
på 9 000-kronorsstandard, få betala skatt
för 9 000 kronors inkomst? Det var detta
som man tekniskt inte kunde hjälpa
oss med.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 103 § 1
mom. samt 223 § 1 och 2 mom. lagen
den 14 september 1944 (nr 705) om
aktiebolag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Ändring av sjöarbetstidslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 14 §
2 mom. sjöarbetstidslagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Eftersom
jag har väckt den motion angående
sjöarbetstidslagens bestämmelser
om övertidsersättning, som andra lagutskottet
har avstyrkt, ber jag få ta tillfället
i akt att säga några ord i frågan.

Utvecklingen har enligt min mening
visat, att riksdagens antagande 1948 av
sjöarbctstidslagen tillkom litet för hastigt.
Redan vid detta tillfälle framfördes
både i utskottet och i kamrarna
starka betänkligheter mot vissa partier
i denna lag. Detta har framhållits förut,
och det förtjänar att påpekas ännu eu
gång. Personligen beklagar jag att riksdagen
1948 inte fullföljde sin tanke att
överlämna åt parterna på arbetsmark -

Ändring av sjöarbctstidslagen.

naden att gå den sedvanliga avtalsvägen,
dvs. låta parterna själva finna eu
lösning beträffande övertidsersättningens
storlek. Utskottet var inne på den
linjen men avstod från en sådan lösning
under påpekande, att någon mera
ingående prövning av frågan fanns det
inte tid för. Redan detta, att man ej givit
sig tid därtill, borde vara ett memento
för riksdagen att senare sysselsätta
sig därmed.

Jag har i min motion föreslagit eu
ändring, som i stort sett skulle grunda
sig på de bestämmelser om övertidsersättning,
som finnas i den av utskottet
tidigare åberopade nya sjöarbetstidslagen
i Norge. När jag i fjol väckte samma
motion, avslogs denna under hänvisning
till att arbete pågick för en ny
norsk lag. Nu har denna lag trätt i
kraft, och den har medfört en ökning
av övertidsersättningen, men den norska
lagen medgiver ej så stor övertidsersättning
som den svenska lagen. Nu,
när det alltså finns en ny norsk lag,
har denna lag tydligen förlorat all betydelse
för utskottet.

Det hela verkar, tycker jag, litet grand
rörigt, herr talman! Utskottet säger
nämligen i sitt utlåtande, att man vid
jämförelse med den svenska och norska
lagen skall taga hänsyn till den olika
konstruktionen i lönesättning in. in. som
förefinns. Det skulle verkligen vara intressant
att få veta, på vilket material
utskottet grundar detta sitt påstående.
■lag kan inte finna att utskottet har särdeles
starka skäl. .lag hade nog hellre
sett att utskottet studerat frågan ordentligt
och verkligen gjort jämförelser
av siffermaterialet. Ett riksdagens utskott
har säkerligen lättare tillgång till
sådant siffermaterial än jag. Jag har
icke kunnat få fram erforderliga uppgifter
för att konstatera skillnaden mellan
svenska och norska förhållanden
härutinnan. Jag hade räknat med att
sådana uppgifter skulle finnas i utskottets
utlåtande.

Tidigare har jag, herr talman, varit

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Ändring av sjöarbetstidslagen.

djärv nog — många gånger för övrigt
— att påpeka att utskottets behandling
av en del motioner varit mycket lättvindig,
något som naturligtvis har sina
orsaker. Man kan ju alltid försvara sig
med att man har en sådan mängd av
ärenden att behandla. Men när det gäller
för det svenska folkhushållet och för
den svenska ekonomien så viktiga saker
som vår nästan största näringsgren,
sjöfarten, då tycker jag att riksdagen
skulle taga sig litet mera tid att grundligt
undersöka saken. Utskottet har i
alla fall haft på känn, att det inte är
riktigt bra som det är. Utskottet medgiver,
att om man hade följt mitt förslag,
skulle en lindring av kostnaderna
för sjöfarten blivit följden. Samtidigt
som man gör detta erkännande säger
man om de norska bestämmelserna, att
de icke försämra Sveriges ställning ur
konkurrenssynpunkt, därför att övertidsersättningarna
i Norge blivit så
stora. Men däri ligger ju en motsägelse,
ty fortfarande finns mellan den norska
sjöfartens ersättningar för övertid och
den svenska sjöfartens ersättningar för
övertid en skillnad, och det är den
skillnaden som enligt mitt förslag skulle
försvinna.

I föregående års uttalande erinras det
särskilt om att konkurrensen med den
norska sjöfarten är av stor vikt. Således,
utskottet erkänner att det finns en
skillnad härvidlag och att denna kan
vara till skada för svensk sjöfart. Då
bör det naturligtvis vara till en liten,
liten tröst till slut, att utskottet säger
följande: »Kommerskollegium — som
har att bland annat följa utvecklingen
av rikets handel och sjöfart och att
efter omständigheterna vidtaga eller föreslå
hos Kungl. Maj:t de åtgärder, som
kollegium anser lämpliga för befrämjandet
av respektive näringar eller i övrigt
för befordrande av de ändamål,
kollegii ämbetsbefattning avser — har
i sitt år 1949 till utskottet avgivna yttrande
uttalat, att kollegium komme att
med uppmärksamhet följa utvecklingen

på ifrågavarande område såväl inom
Jandet som utomlands. Utskottet förutsätter
därför, att därest utvecklingen
skulle föranleda därtill, kommerskollegium
kommer att vidtaga de åtgärder,
som kunna anses påkallade.»

Det är således en liten, liten uppmaning,
men i alla fall en uppmaning till
kommerskollegium att ta sig an saken;
och att kollegium måste göra det, om
det skall fylla sin höga uppgift så som
den framställs av utskottet, anser jag
nödvändigt. Rapporterna om svårigheterna
för tramptrafiken på Nord- och
Östersjön tala sitt tydliga språk härom.
Till och med regeringsorganet har i en
artikel den 23 februari i år erkänt
detta. Där har särskilt pekats på den
mindre sjöfartens svårigheter. Läget är
faktiskt sådant, att det är på tiden att
statsmakterna redan nu gå från ord till
handling. Jag hoppas att kommerskollegium
skall beakta detta problem och
även taga ad notam den lilla vink som
utskottet behagar inskränka sig till i
sitt utlåtande.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr SVENSSON i Göteborg: Herr talman!
Andra lagutskottet har visst icke
behandlat denna fråga lättvindigt.

Jag vill erinra herr Edström om att
när han tillsammans med andra i fjol
motionerade om ändring av denna bestämmelse
i sjöarbetstidslagen, gjorde
andra lagutskottet en mycket grundlig
undersökning, där arbetsmarknadens
parter fingo yttra sig och även kommerskollegiuin
m. fl. institutioner fingo
tillfälle lägga fram sin syn på saken.
När herr Edström nu kommer igen med
eu motion, som i stort sett går ut på
samma saker som i fjol, ansåg andra
lagutskottet, då ingenting särskilt inträffat
sedan motionen behandlades vid
föregående års riksdag, att utskottet
icke i år behövde vidtaga en grundlig
utredning.

För att man skall kunna bedöma den -

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

na fråga, är det emellertid nödvändigt
att se den i sitt historiska sammanhang.
Den bestämmelse i sjöarbetstidslagen,
som motionären vill ändra på, infördes
i sitt nuvarande skick redan 1919, då
eu provisorisk sjöarbetstidslag tillkom.
Lagen av 1919 förnyades undan för undan,
och 1938 tillkom en permanent
lag. I 1948 års nya arbetstidslag infördes
bestämmelser om övertidsersättningsberäkning
helt i överensstämmelse
med dem i 1919 års lag. Tidigare, redan
före 1919, hade emellertid funnits lagbestämmelser
om övertidsersättningsberäkning
för sjömän. I 1891 års sjölag
infördes år 1915 bestämmelser om reglering
av sjömännens övertidsersättning,
vilken sålunda har gammal hävd
i vårt land. När därför vid föregående
års riksdag i motion yrkades på ändring
av dessa bestämmelser, ansåg andra
lagutskottet, bland annat med hänsyn
till denna gamla hävd, att det icke
borde göras någon ändring.

När man nu i motion vid innevarande
års riksdag yrkar på ändring av
samma bestämmelser, har detta bland
annat motiverats med att man i Norge,
sedan riksdagen här i Sverige behandlat
frågan, fått en ny lag och att där
föreskrivits att övertidsersättning skall
beräknas på »grunnhyren». Då har andra
lagutskottet — fullt riktigt för övrigt
— sagt, att förhållandena i Sverige och
Norge härutinnan inte äro riktigt jämförbara.
Man måste taga hänsyn till
olikhet i avlöningsförhållanden. I Norge
har man en relativt hög »grunnhyre», i
vilken index inräknats, under det man
i Sverige har en relativt låg grundhyra,
vartill kommer indextillägg. I Sverige
beräknas följaktligen övertidsersättningen
på grundhyran och index, som
i Sverige ej är inräknad i grundhyran,
medan så är fallet i Norge. Följaktligen
kan man ej göra någon direkt jämförelse
mellan verkningarna av bestämmelserna
i den norska och dem i den
svenska lagen. Om övertidsersättningen
skulle räknas på grundhyran i Sverige,

Ändring av sjöarbetstidslagen.

skulle övertidsersättningen gå ned betydligt.

Den norska sjöarbetstidslagen har
emellertid, som utskottet också säger,
ur konkurrenssynpunkt icke försämrat
Sveriges ställning gent emot Norge utan
tvärt om förbättrat ställningen, tv enligt
den norska sjöarbetstidslagen har
övertidsersättningen i Norge höjts betydligt.
Jag kan till herr Edström säga,
att en hel del av de i Norge utgående
övertidsersättningarna äro högre än de
som utgå till svenskt sjöfolk. Beträffande
talet om att dessa övertidsersättningar
som utgå till svenskt sjöfolk
skulle vara så förfärligt höga, vill jag
framhålla, att enligt kommerskollegiums
stora utredning är den genomsnittliga
övertidsersättningen per timme åt manskap
2 kronor 31 öre. Jag skulle bli
mycket förvånad, om kammarens ledamöter
skulle anse att 2 kronor 31 öre i
övertidsersättning är så förfärligt mycket,
att man behöver ändra på lagbestämmelserna.
Jag skulle tro att de flesta
av Sveriges arbetstagare ha en ordinarie
timlön på 2 kronor 30 öre och kanske
mera, medan 2 kronor 31 öre är
den övertidsersättning som det svenska
sjöfolket får. Jag vill också erinra om
vad andra lagutskottet sade i fjol, när
det behandlade en liknande motion av
herr Edström. Utskottet yttrade därvid
bland annat, att man torde böra hålla i
minnet att enligt sjöarbetstidslagen
övertidsarbete kan uttagas i eu utsträckning,
som torde sakna motsvarighet inom
alla andra verksamhetsområden, för
vilka arbetstiden är reglerad. Detta är
alldeles riktigt. Enligt den allmänna arbetstidslagen
kan man uttaga 200 arbetstimmar
om året av arbetstagarna,
men när det gäller sjömännen kan man
uttaga 1 248 timmar, dvs. mer än G
gånger så mycket som av andra arbetstagare
i landet. Utskottet sade vidare,
att i motsats till andra arbetstagare är
sjömannen utöver de 1 248 timmarna
därjämte »vid äventyr av straffansvar
skyldig utföra övertidsarbete så snart

3 — Andra kammarenx protokoll 1950. .Vr 10.

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen.

han beordras därtill. En relativt kraftigt
tilltagen övertidsersättning torde —
vilket av de ombordanställdas organisationer
starkt understrukits — utgöra
ett korrektiv mot missbruk av rätten
att uttaga övertidsarbete». Det är klart
att vi, när vi ursprungligen gingo med
på att ta ut denna stora övertid, alltså
sex gånger mer än av andra arbetstagare,
ville ha ett korrektiv mot missbruk.
Vi fingo då detta korrektiv i form
av en relativt hög övertidsersättning.
Med hänsyn till att denna utgår efter
2 kronor 31 öre, överlåter jag åt kammarens
ledamöter att bedöma huruvida
den är för hög.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Jag vill
bara säga till herr Svensson i Göteborg,
att jag icke alls tycker att 2 kronor 31
öre är en för hög övertidsersättning,
utan tvärtom finner den vara låg. Men
det är ej denna övertidsersättning som
är så förfärligt tyngande för sjöfarten,
utan den höga övertidsersättning, som
tillkommer vissa befälskategorier, som
ha en mycket hög avlöning.

Vad som nu kommit fram från herr
Svenssons i Göteborg sida angående innebörden
av de norska och svenska bestämmelserna,
nämligen att det i Norge
skulle givas högre övertidsersättning än
i Sverige, är en nyhet för mig och för
de flesta, skulle jag tro, som sysselsatt
sig med denna fråga. Jag har emellertid
fått informationer, som gå ut på att det
i Norge gives mindre övertidsersättning
än i Sverige, och att det alltså av
den anledningen fortfarande skulle finnas
en stor skillnad, till nackdel för den
svenska sjöfartens möjligheter att hävda
sig gent emot den norska konkurrensen.

Jag finner denna fråga vara av sådan
vikt, att den skulle behöva utredas, och
därför tycker jag att det är ledsamt,
att utskottet över huvud taget bara
skjuter frågan åt sidan och inte på något
sätt tager upp den till bedömande.

Herr SVENSSON i Göteborg: Herr talman!
Jag har en del jämförelsesiffror
mellan Sverige och Norge, och jag kan
tala om, att enligt svensk lag utgår till
en matros 2: 77 kr. i timmen under det
att till en norsk matros utgår 3 kronor.
Går man så långt ned som till en jungman,
erhåller denne 1: 10 kr. i Sverige,
medan en jungman i Norge har 1: 90.
Vad sedan gäller de högre övertidsersättningarna
till befälet, vill jag säga,
att jag tror icke att de äro så förfärligt
farliga. Jag kan erinra herr Edström
därom, alt redarföreningen med de
ombordanställdas befälsorganisationer
träffat kollektivavtal om ytterligare ett
betydande tillägg — utöver de ersättningar
som utgå enligt lag — för varje
natt det arbetas på övertid.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

I 15.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta
motioner med förslag till lag om medling
i arbetstvister m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461), dels ock
i ämnet väckt motion.

Genom en den 10 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 65, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Lag

om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 46).

Härigenom förordnas, att hembiträdeslagen
den 30 juni 1944, vilken enligt
lag den 20 juni 1947 (nr 264) gäller
till och med den 31 oktober 1950, skall
äga fortsatt giltighet till och med den
31 oktober 1953.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion,
nr 449 i andra kammaren av herr Dahlgren
m. fl.

I motionen hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en snabb
revision av hembiträdeslagen så att lagen
utformas som en arbetstidslag med
8 timmars arbetsdag för hembiträden
och att förslag om sådan lag förelägges
nästa års riksdag, samt att riksdagen
måtte besluta i enlighet med Kungl.
Maj:ts proposition nr 65 med den ändringen,
att hembiträdeslagen endast
skall äga fortsatt giltighet till och med
den 31 oktober 1951».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 65, oförändrad;
samt

B. att motionen II: 449, i den mån
den icke besvarats genom vad utskottet
under A hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Det förhåller sig ju så, att den
arbetstidslagstiftning som genomfördes
1919 efter hand utbretts att gälla även
grupper som då icke kommo i fråga.
1944 kom också turen till hembiträdena,
även om man då icke ansåg sig
kunna genomföra en formlig arbetstidslagstiftning
för denna yrkesgrupp utan
nöjde sig med en annan lagstiftning,

Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen.

som fick karaktären av fritidslag. Obestridligt
är väl, att arbetsförhållandena
förbättrats för denna grupp efter tillkomsten
av hembiträdeslagen 1944. Lika
obestridligt är väl, att förbättringarna
mera äro en följd av det läge som rått
på arbetsmarknaden under de senaste
åren än en följd av själva lagstiftningen.
Bristen på arbetskraft på detta
område såväl som på andra områden
ger ju möjlighet för hembiträdena att
genomdriva bättre bestämmelser beträffande
arbetsförhållandena i allmänhet
liksom beträffande bestämmelserna i
lönehänseende. Därmed är icke sagt,
att inte lagen i fråga haft någon som
helst positiv betydelse på de områden
det här gäller.

Den lagstiftning, som det här är
fråga om, är alltså en fritidslag. Den
avsågs ju från början att vara ett provisorium,
som man skulle försöka med
för att man skulle få tid att överväga
möjligheterna att genomföra en riktig
arbetstidslag också för denna grupp.
Lagen i fråga innehåller ju vissa minimibestämmelser
om den fritid, som
hembiträdena skola åtnjuta, bestämmelser
om att arbetet skall sluta å viss
tid, bestämmelser om fridagar och övertidsarbete
m. m.

Vid behandlingen av frågan om lagens
förlängning 1947 var ju riksdagen
för sin del enig om att man skulle förlänga
denna provisoriska lagstiftning
ytterligare tre år. Men den var också
av den meningen, att lagen borde få
karaktär av en verklig arbetstidslag. I
skrivelse till Kungl. Maj:t begärdes utredning
angående lagstiftningens komplettering
med bestämmelser om arbetstid.

Den utredning, som riksdagen begärde
1947, har ju verkställts, men det har
varit en ämbetsverksutredning och icke
en utredning i vanlig mening. De arbetstagare
det här gäller ha haft små
eller inga möjligheter att påverka, utredningen.
Under tiden har ju eu arbetstidslagstiftning
på ifrågavarande

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen.

område tillkommit i såväl Norge som
Finland. Jag har icke haft möjlighet
att närmare studera detaljerna i lagstiftningen
i dessa länder. Men det torde
väl inte råda något tvivel om att denna
lagstiftning innebär påtagliga framsteg
för denna yrkesgrupp. Den visar dessutom
självfallet, att statsmakterna i
dessa länder ha kommit underfund
med att en arbctstidslagstiftning är icke
blott möjlig utan även rimlig och motiverad
också för den grupp det här
gäller.

Åtskilliga remissinstanser ha ju, såsom
framgår av det föreliggande materialet,
uttalat sig för en arbetstidslagstiftning,
d. v. s. att lagen skall förvandlas
till en verklig arbetstidslag.
Man har också uttalat sig om hur den
borde vara utformad. Det är ju, såsom
naturligt är, framför allt arbetarorganisationerna
som uttalat sig för detta.
Samtidigt därmed ha ju föreslagits förbättringar
på vissa punkter av den föreliggande
lagstiftningen, såsom i fråga
om sjukersättning, betalning för övertidsarbete
o. s. v.

Nu föreslår ju Kungl. Maj:t att lagen
skall förlängas ytterligare tre år, och
andra lagutskottet har tillstyrkt detta.
Men jag tycker mig i det föreliggande
materialet kunna utläsa, att man från
riksdagens sida är betydligt mera tveksam
än vad man var 1947. Då menade
man ganska bestämt, att det var klart
att vi borde få en arbetstidslagstiftning
i verklig mening också för denna
grupp, men man var beredd att skjuta
på avgörandet till dess en utredning
hade verkställts. Nu ställer man frågan
på framtiden igen för ytterligare tre
år. Vad är det som har inträffat? Jo,
det har ju inträffat det, att två av våra
grannländer ha genomfört en arbetstidslagstiftning.
Det borde väl icke
frammana en större tveksamhet, utan
det borde snarare vara en anledning
till att vi skulle gå till verket även här.

Nu menar man, att man skall inhämta
erfarenheter från lagstiftningens
verkningar i Norge och Finland. I och

för sig kan man ju icke ha något att
invända mot detta. Men för det första
har ju denna lagstiftning där redan
gällt ett år eller något mera, och man
borde ju då redan ha vissa möjligheter
att nu taga del av dessa erfarenheter.
För det andra är det väl rätt orimligt
att man skall behöva flera år för att
kunna få erfarenheter av lagstiftningens
verkningar i dessa länder.

I motionen II: 449 har yrkats, att lagen
borde förlängas endast med ett år
till 1951 och att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om att
förslag framlägges till nästa års riksdag
om en arbetstidslag för hembiträden.

Jag anser att dessa i motionen utvecklade
synpunkter och förslag äro
starkt motiverade och överensstämma
med den ståndpunkt, som riksdagen intog
1947. Jag anser icke att någonting
har inträffat, som skulle ha behövt göra
riksdagen mera tveksam nu än den var
då, utan tvärtom.

Jag skulle därför, herr talman, vilja
framställa följande yrkande

A. att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts proposition nr 65 med den ändringen
att i det framlagda lagförslaget
årtalet 1953 utbytes mot 1951; samt

B. att motionen II: 449, i den män
den icke besvarats genom beslutet i
fråga om lagförslaget, måtte av riksdagen
bifallas.

Det innebär alltså en ny skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag
i ämnet.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Utan att vilja gå emot utskottets
hemställan om en förlängning av den
nuvarande hembiträdeslagen skulle jag
i alla fall vilja uttrycka en undran över
att det skall taga så lång tid att komma
till klarhet om att åtta timmars arbetsdag
är berättigad för denna yrkeskår.
Det verkar också som om man vid detta

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Beredande av semester m. m. åt skogskörare.

tillfälle kommit litet ifrån den övertygelse,
som genomsyrade 1947 års debatt
i hembiträdesfrågan. Då sade man
att det vore icke så lätt att på rak arm
skapa fram en lag. Men på rak arm behövde
man ju heller icke göra det, när
man hade tre år på sig. Det verkar
som om det varit ett inre motstånd,
större än vad man vill kännas vid.

Jag hoppas att man icke behöver
vänta tre år till för att skaffa de erfarenheter,
som icke behöva vara så
svåra att skaffa, utan att man på kortare
tid än tre år skall kunna få till
stånd en vanlig åttatimmarslag — hur
den nu skall utformas — för hembiträdena
liksom för andra yrkeskårer.

Fru SANDSTRÖM: Jag vill till detta
säga, att den erfarenhet, som utskottet
skulle skaffa sig, kommer utskottet, enligt
vad det självt säger, att skaffa sig
genom att avvakta erfarenheterna av
den norska och den finska lagstiftningen
på området.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Karlsson
i Stuvsta under överläggningen framställda
yrkandet; och biföll kammaren
vad utskottet hemställt.

§ 17.

Beredande av semester m. m. åt skogskörare.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om beredande av semester m. m.
åt skogskörare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
172 i första kammaren av herr Näsgård
in. fl. samt nr 206 i andra kammaren
av herr Jansson i Aspeboda in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte

hos Kungl. Maj:t begära förslag till sådana
ändringar dels i semesterlagen att
skogsköraren i semesterhänseende skall
betraktas som arbetstagare, dels i motsvarande
lagar där arbetstagarbegreppet
är av betydelse».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 172 och II: 206, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sten, Hallagård, Bengtson, Jansson i
Hällefors och Ericsson i Näs, vilka inom
utskottet yrkat, att utskottet i anledning
av motionerna måtte föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om åtgärder till tryggande
av semesterrätt åt körare inom skogsbruket.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JANSSON i Hällefors: Herr talman!
Jag har tillsammans med några
andra ledamöter fogat en reservation
vid detta utskottsutlåtande. Jag vill med
anledning därav säga några ord.

När det gällt att tillämpa löntagarbegreppet
beträffande olika sociala lagar,
har man kommit fram till mycket olika
ställningstaganden. I fråga om bland
annat olycksfallsförsäkringslagen och
härbärgeslagen har man ju under lagen
inrymt också s. k. beroende arbetstagare.
När det gäller semesterlagen har
gränsen dragits betydligt snävare. Redan
när 1938 års semesterlag kom till
uppkom ju frågan, vilken ställning körarna
skulle intaga, dvs. huruvida de
enligt lagen skulle betraktas såsom varande
arbetstagare eller entreprenörer,
om jag får använda detta ord. Inom organisationerna,
såväl för skogsarbetarna
som för arbetsgivarna, var man i
varje fall enig om att inom de områden,
där man hade avtalsbundna, dvs.
genom kollektivavtal reglerade löner,
skulle körarna betraktas såsom arbetstagare,
och i den mån de kunde ha möjlighet
att kvalificera sig till semester
eller semesterlön, skulle sådan också

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Beredande av semester m. m. åt skogskörare.

tillkomma dem. Man kom också överens
om vissa regler, varefter semesterlönen
skulle utbetalas. Detta gällde i
huvudsak för södra och mellersta Sverige.
Beträffande Norrland, där körarna
hade en helt annan ställning gentemot
skogsdrivarna eller skogsarbetsgivarna,
blev ju förhållandet ett annat. Där intogo
ju körarna en sorts mellanställning
mellan huggarna och skogsägarna.
Semesterlagen skulle i det fallet ha
kommit att tillämpas så, att om en huggare,
som faktiskt var anställd av köraren,
hade haft möjlighet att kvalificera
sig för semester genom sex månaders
anställning hos samme körare, hade det
blivit köraren och ej skogsägaren, som
hade fått betala semesterlönen till huggaren.

En av de frågor, som 1942 års semesterkommitté
hade att syssla med, var
ju hur man skulle få möjlighet att inrymma
även körarna under semesterlagens
bestämmelser. Semesterkommittén
kom då till sist fram till ett uttalande
som jag, herr talman, ber att få citera.
Det lyder: »Kommittén vill ifrågasätta,
huruvida icke utvecklingen numera
— bland annat under inflytande
av kollektivavtalsväsendet — gått därhän,
att detta begrepp enligt allmänna
rättsgrundsatser kan anses äga en något
vidare omfattning än praxis för
närvarande ger detsamma. Sålunda bör
enligt kommitténs uppfattning exempelvis
en skogskörare, som arbetar enligt
det förut åberopade ramavtalet för
Norrland och Dalarna eller eljest på
motsvarande villkor, betraktas såsom
arbetstagare.»

Till detta uttalande anslöto sig departementschefen
och även andra lagutskottet
vid behandlingen av denna fråga
1945, då utskottet anförde: »Även enligt
utskottets uppfattning tala starka skäl
för att en skogskörare, å vilken ramavtalet
för skogsbruket i Norrland och Dalarna
äger tillämpning eller som eljest
utför sitt arbete under liknande villkor,
bör betraktas såsom arbetstagare och

att i följd därav vederbörande virkesägare
bör anses vara arbetsgivare —
och därmed pliktig svara för semesterförmånen
— i förhållande till icke blott
körarna utan även de huggare, vilka
deltaga i arbetet.»

Jag vill säga, herr talman, att med
stöd av dessa uttalanden av såväl semesterkommittén
och departementschefen
som senare rikdagen ha åtminstone
vi, som sysslat på detta område, allmänt
haft den uppfattningen, att en körare,
som själv deltagit i arbetet, haft samma
ställning som huggaren ur arbetstagarsynpunkt
och sålunda haft rätt till semesterersättning.
Denna uppfattning
har också delats på arbetsgivarhåll. Jag
kan säga, att det liar varit bara i undantagsfall
som tvist uppstått beträffande
semesterersättning till körare.
Det är endast i de nu kända tre fallen
som denna fråga behövt föras till domstol.
I två fall var det fråga om körare
som hade arbetat direkt under kollektivavtalet.
I båda dessa fall har arbetsdomstolen
bestämt, att körarna skulle
betraktas såsom arbetstagare och sålunda
ha rätt till semesterersättning. I
det senaste fallet, vilket är det som motionärerna
här framfört, har ju utslaget
gått i en annan riktning så till vida,
att häradsrätten dömt till förmån för
körarna, medan hovrätten och högsta
domstolen avslagit. Dock var icke högsta
domstolen enig, utan ett justitieråd
uttalade eu annan uppfattning. Man kan
således säga, att även bland juristerna
finns det olika uppfattningar om hur
semesterlagen skall tillämpas i avseende
å arbetstagarbegreppet.

Nu befarar jag, herr talman, att med
den uttolkning lagen har fått genom
detta utslag allt flere och flere körare
komma att falla utanför lagen. Resultatet
blir enligt vad jag kan se, att körarna
i detta avseende komma att delas
upp i två olika grupper. Den ena gruppen,
som arbetar direkt under kollektivavtalet,
skall betraktas som arbetstagare
i semesterlagens mening. Den

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Beredande av semester m. m. åt skogskörare.

som utför sin körning under i övrigt
liknande förhållanden men icke under
direkt avtalsreglering, skall däremot
betraktas såsom egen företagare.

Man kan ju mot detta anföra att möjligheten
finnes att avtalsvägen reglera
denna fråga, så att allt arbete utföres
under kollektivavtalet. Jag vill då framhålla
att sådana som förhållandena äro
inom skogsbruket är detta knappast
möjligt. Där uppträda nämligen så
många arbetsgivare och smådrivare, att
det över huvud taget icke är möjligt
att vid alla tillfällen tillskapa ett kollektivavtal.
Det kommer därför alltid
att vara så, att många körare och
även huggare komma att utföra ett arbete,
som icke direkt är avtalsreglerat.
Men även om det icke direkt är avtalsreglerat,
ligga dock i regel kollektivavtalets
löner till grund för lönsättningen.
Alltså, kollektivavtalet gäller om icke
direkt så dock indirekt.

Nu har jag, såsom jag tidigare sagt,
jämte några andra ledamöter avlämnat
en reservation. Vi ha i utskottet uttalat
den meningen och ställt det yrkandet,
att utskottet måtte föreslå riksdagen
att vidtaga åtgärder för att tillförsäkra
körarna .semesterersättning och
semesterlön. Om detta har ej utskottet
kunnat ena sig, utan det har gått på
vad jag kan kalla en positiv skrivning.
Man har hänvisat till vad man sagt beträffande
de motioner, som förra året
väckts i detta avseende. Man har även
sagt, att man förväntar, att Kungi. Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga, och att, om utvecklingen skulle
gå därhän, att många arbetstagare
här ställas utanför seinesterlagen, denna
fråga bör tagas upp till utredning
och undersökning för eventuella åtgärder.

Jag var, herr talman, till eu början
inställd på att gå på det yrkande vi
hade inom utskottet, men jag har funnit,
att man skulle kunna göra frågan
en otjänst med att ställa detta yrkande
här. Detta hade inte vunnit någon stör -

re anslutning i utskottet, och det skulle
därför vara risk för att riksdagen skulle
gå på avslag, vilket inte skulle skjuta
frågan framåt. Nu har ju första kammaren
redan behandlat frågan och tagit
utskottets förslag sedan något annat
yrkande icke framställts. Jag skall därför,
herr talman, inte här ställa något yrkande.
Jag har bara med vad jag här
sagt velat visa på de svårigheter, som
föreligga speciellt då det gäller att tilllämpa
semesterlagen på detta område.
Den uttolkning av semesterlagen i förevarande
avseende som denna nu fått
genom det domstolsutslag, som jag omnämnt
och som jag inte på något sätt
vill kritisera, gör att den juridiska tilllämpningen
inte blir överensstämmande
med den tillämpning, som förekommit
i praktiken hittilldags. Det föreligger
sålunda viss fara för att det kommer
att bli en stramare tillämpning i
fortsättningen. Jag vill samtidigt här
säga, att om det skulle visa sig, att de
farhågor, som jag här uttalat, bli verklighet,
så kommer jag att bli en av dem,
som snarast möjligt tar upp frågan på
nytt, detta särskilt som jag inte anser
förhållandena sådana de för närvarande
äro tillfredsställande.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Den föregående ärade talaren har argumenterat
tillräckligt för motionen.
Jag kan därför fatta mig kort. Jag tycker
emellertid att redan i det, som utskottet
bär presterat i frågan, finns en
massa argument just för bifall till reservationen.

Det påpekas i utskottsutlåtandet, att
i en mångfald lagar speciellt på sociallagstiftningens
område arbetstagarbegreppet
inte alltid har samma innebörd,
och att denna skillnad beträffande arbetstagarbegreppet
är ägnad att skapa
oklarhet och oreda. Det påpekas huru -

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Beredande av semester m. m. åt skogskörare.

som detta speciellt är fallet beträffande
semesterlagen och vidare hurusom efter
1945 en hel del grupper avtalsvägen
fått sin semesterfråga ordnad. Men
dessvärre äro ju inte alla dessa uppdragstagare
organiserade.

Så mycket kan nog utläsas av herr
Janssons i Hällefors anförande, att
man är på det klara med att lagstiftarnas
mening ursprungligen var, att
skogskörarna skulle ha rätt till semester.
Högsta domstolens utslag var ju
inte heller enhälligt, vilket tyder på att
det finns en oklarhet i lagtexten, som
behöver rättas till. Detta prejudikat kan
bli nog så otrevligt för skogskörarna.

»Utskottet är alltjämt av den uppfattningen»,
skriver man, »att starka skäl
tala för att en skogskörare, å vilken
ramavtalet äger tillämpning eller som
eljest utför sitt arbete under liknande
villkor, bör betraktas såsom arbetstagare
i fråga om rätt till semester.» .lag
tror att i sak äro utskott och kamrar
ense på den punkten liksom också när
utskottet sedan emot slutet av utlåtandet
säger, att när omständigheterna
giva anledning därtill Kungl. Maj:t bör
taga under omprövning huruvida ändring
av semesterlagen bör komma till
stånd. För egen del vill jag, herr talman,
säga, att jag är på det klara med
att de omständigheterna redan äro för
handen och att den ändring, som motionärerna
här påyrkat, bör komma till
stånd. Med anledning härav, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Utskottet
uttalade under behandlingen av
detta ärende sympati för motionens
syfte. Det visade sig emellertid alt det
fortfarande är mycket svårt att på detta
område på ett tillfredsställande sätt definiera
arbetstagarbegreppet. Utskottet
har ju också uttalat en önskan, att
Kungl. Maj :t måtte ägna fortsatt uppmärksamhet
åt spörsmålet, och jag hop -

pas också att en ändring av semesterlagen
i detta avseende måtte komma till
stånd. Förarbetena till ett sådant ändringsförslag
komma emellertid att bli
ganska omfattande, och andra lagutskottet
kunde inte ge sig in på något sådant.
Det är därför jag, med understrykande
av utskottets välvilliga skrivning,
hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
I ett mål mellan tre stycken skogskörare
och ett sågverk i Kopparbergs
län, Säters ångsågsaktiebolag, som till
slut hamnat hos högsta domstolen, ha
skogskörarna fått veta, att de inte äga
rätt till semesterersättning i enlighet
med semesterlagen såsom denna eljest
tolkas.

Jag undrar hur många det var av
kammarens ledamöter, som, när vi 1945
behandlade denna lag, hade den uppfattningen,
att den lag vi då antogo inte
i sig innebar denna rätt för de tusen
och åter tusen skogskörare i vårt land,
som utföra arbete i skogarna. Under den
tid som förflutit sedan 1945 har den
uppfattningen bildats och trängt djupt
ned i de breda leden, att man som
skogskörare är skyddad av lagen och
har laglig rätt till semesterersättning.
Denna uppfattning har väl i viss mån
kommit till därigenom att kollektivavtal
upprättats. Folk ute i bygderna ha
det ena året kört för ett bolag, som gått
med på kollektivavtal, och så har man
fått sina semesterpengar utan vidare sig
tillsända. Om ett annat år samma körare
måhända kommit att köra åt andra
arbetsgivare, som inte anslutit sig till
kollektivavtalsprincipen, ha likväl
många av dessa senare arbetsgivare, låt
vara kanske mest i tron att de voro
skyldiga därtill, utbetalt semesterersättning.
I den högkonjunktur, som vi ha
genomlevat, med knapphet på arbetskraft
och överflöd på arbete i skogarna,
har det gått synnerligen lätt att göra

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Beredande av semester m. m. åt skogskörare.

upp om att semesterersättning skall
utgå utöver det bestämda ackordet. Alltnog,
under årens lopp ha på detta sätt
skogskörarna fått den uppfattningen att
de också innefattades i den semesterlag,
som antogs 1945. Anledningen till att
vi 1945 ändrade lagen var väl närmast
den, att karenstiden då gjorde, att
skogsarbetarna voro så gott som helt
utestängda från rätt till semester. Genom
högsta domstolens utslag ha vi nu
fått fullt klart för oss, att vad beträffar
körarna de fortfarande äro lika utestängda
från denna rätt, såvida nu inte
organisationerna RLF och Skogs- och
flottningsarbetarförbundet kunna framtvinga
sådana avtal, som ge rätt till
semesterersättning. I propositionen nr
273 vid 1945 års riksdag kunna vi läsa
följande uttalande av semesterkommittén:
»Av undersökningarna framgår

med tydlighet, att ett stort antal arbetstagare
för närvarande icke bär möjlighet
att förvärva semesterrätt enligt lagen.
» — Här syftar man på karenstiden.
— »Särskilt gäller detta om skogsarbetarkåren.
Den vid gamla lagens tillkomst
anvisade utvägen för skogsarbetarna
att avtalsvis lösa semesterfrågan
har icke ansetts framkomlig.» Nu torde
det inte råda något tvivel om — i varje
fall känner jag inte till ett enda sådant
fall —- att huggarna ha blivit ställda
utanför semesterlagen.

.lag skulle emellertid vilja rikta en
fråga till envar, som kan besvara den.
Under fjolårsvintern, då det var brist
på huggare, läto körarna hästarna stå
på stall kanske två, tre dagar i veckan
och utförde i stället huggningsarbete,
men i slutet på veckan, kanske torsdag,
fredag och lördag, körde de fram det
virke, som de huggit under första delen
av veckan. Vad är del nu för skillnad,
frågar jag, mellan eu körare och en
huggare, vilken senare enligt gängse
uppfattning har rätt till semester? Den
alltså, som har yxa och säg till redskap,
har riitt till semester, medan den, som
har andra redskap, ställes utanför. En

skogshuggare kan köpa sina redskap
för i runt tal 50 kronor och få en fullgod
utrustning, medan däremot en körare
får räkna med att hans arbetsredskap
inklusive hästen gå till åtminstone
2 000 kronor, om det är medelgod
utrustning; mera blir det, om han håller
sig med en dyrare häst. Vad är det då
för skillnad på dessa människor? När
de hugga få de semester, när de köra
få de ingen semester! Varför skall den
stora gruppen körare behöva, kanske
genom strid på arbetsmarknaden, tilltvinga
sig en rätt, som vi givit andra?
— det är frågeställningen.

Jag skulle kunna ta ett annat exempel
på tolkning av arbetstagarbegreppet.
Jag känner två personer, som båda
ha åtta tunnland jord. Den ene finner
med sin fördel förenligt att hålla en
häst på den lilla gården, den andre
finner med sin fördel förenligt att inte
hålla någon häst. Den senare har en
ko eller två eller mera, och så arbetar
han som lösarbetare, huvudsakligen i
skogen. Båda äro lika stora företagare
ur företagarbegreppets synpunkt, men
därför att den ene har en häst ställes
han utanför rätten till semesterersättning.
Det måste vara denna begreppsförvirring
i tolkningen av arbetstagarbegreppet,
som här spelat så stor roll.
Jag skulle kunna citera det ena uttalandet
efter det andra ifrån 1945 års
behandling av denna fråga, men jag
skall inte göra det. Var och en har
möjlighet att själv läsa dem i riksdagstrycket.
Men jag befarar, att om vi nu
så småningom gå mot en lågkonjunktur
och det blir ont om arbete och gott om
arbetskraft, semesterersättningsproblemet
kanske kommer att leda till svårigheter
vid avtalsuppgörelserna.

Jag vet alltför väl, att det kan vara
svårt att tolka begreppet arbetstagare i
hela dess vidd. Det är inte endast skogskörarna
som kunna komma i fråga, då
det gäller att få sin sak reglerad, men
de torde dock vara den ojämförligt
största gruppen. Beträffande de mindre

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Beredande av semester m. m. åt skogskörare.

jordbrukarna sades det i ett uttalande
i samband med behandlingen av jordbrukets
rationaliseringsfråga klart och
tydligt att det är önskvärt, att de kunna
skaffa sig biinkomster till de inkomster
de få från sina små jordbruk, så att de
på så sätt kunna hålla sig kvar vid
jorden. Med hänsyn till det osäkerhetstillstånd,
som nu råder och som kanske
kommer att råda länge än, tycker jag
att det är hårt att just dessa småbrukare,
beträffande vilka vi konstaterat,
att det är önskvärt att de kunna leva
kvar på sina gårdar genom att skaffa
sig biinkomster, skola stå i särställning
vid bedömningen av arbetets art.
De äro sannerligen inte företagare i
detta ords egentliga bemärkelse. Jag
syftar nu på dem, som ha en häst och
själva utföra körningarna.

Jag anser att tiden är mogen för
kammaren att ge en liten påstötning så
att frågan kan lösas snarast möjligt.
Jag är tacksam mot utskottet för dess
välvilliga skrivning, men har svårt förstå
utskottet då det säger sig icke nu,
allenast till följd av utgången i det av
motionärerna åberopade målet, böra
föreslå riksdagen att frångå den ståndpunkt
till förevarande spörsmål, som
riksdagen så sent som i fjol antog. Men
jag undrar, om inte högsta domstolens
utslag är en klar signal, att det krävs
ändring så snart som möjligt.

Jag vet ju inte, om man menar att
man tjänar saken bäst genom att yrka
bifall till reservationen eller till utskottets
välvilliga uttalande. Utskottet står
ju praktiskt taget på samma linje principiellt
sett som reservanterna, och
därför är jag en liten smula förvånad
över att man inte kunnat enas i utskottet,
när man i sak är så fullkomligt
enig, såsom framgår av vad utskottet
uttalat. Utskottet kanske vill avvakta
flera liknande fall. Jag tror emellertid
att innan bönderna öppna process om
semesterersättning rådfråga de någon,
som kan tala om för dem att 1949 fälldes
ett utslag av högsta domstolen i en

riktning och att detta gör att de måste
böja sig. Det kommer kanske därför
inte så många nya sådana här fall, tv
man vet ju att utgången är given; det
finns ju prejudikat.

Det vore mycket att tillägga i saken,
men det sagda får vara nog. Jag vågar
tro att jag gagnar saken bäst, om jag
vädjar till kammaren att bifalla reservanternas
förslag, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla att
sådana åtgärder i detta avseende vidtagas,
som äro behövliga, inte endast
för skogskörarnas vidkommande utan
även för andra grupper, som nu stå
utanför en förmån, som andra anse sig
ha fullt självklar rätt att åtnjuta.

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Såvitt
jag förstår har herr Jansson i Aspeboda
med sitt anförande här bara understrukit
de svårigheter utskottet har
pekat på, då det gäller att definiera
begreppet arbetstagare. Utskottet har ju
ställt sig välvilligt till motionen, men
inte självt kunnat ta ställning till tolkningen
av ifrågavarande begrepp. Därför
tycker jag, att herr Janssons i Aspeboda
anförande gick på utskottets linje,
fastän herr Jansson yrkade bifall till
reservationen. Jag vidhåller, herr talman,
mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ericsson i Näs
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
vad andra lagutskottet hemställt i sitt
utlåtande nr 23, röstar

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Försäljningen av slaktdjur från militära förband.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 91
ja och 89 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 11, över motion om viss ändring
av koncessionsbestämmelserna beträffande
framdragning av elektriska starkströmsledningar;
och

nr 12, över motion om utredning rörande
pensionering av företagare och
anställda inom jordbruk med binäringar,
hantverk, småindustri och detaljhandel.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 19.

Försäljningen av slaktdjur från militära
förband.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 13,
över motion om ändrade bestämmelser
rörande försäljning av de militära förbandens
slaktdjur.

I motionen i andra kammaren nr 406,
vilken hänvisats till allmänna beredningsutskottet,
hade herr Nilson i Spånstad
hemställt, »att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t anhålla om
att bestämmelserna om försäljning av de
militära förbandens slaktdjur ändras så,
att dessa må försäljas till inom orten
verksamma slakteriföreningar».

Utskottet hemställde, att motion nr
406 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Jönsson i Rossbol,
Hansson i Skegrie och Adolfsson.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Eftersom mitt namn återfinnes
under en reservation till föreliggande
utskottsutlåtande ber jag att med några
ord få motivera detta.

Jag har för min del sett en ändring
i arméns upphandlingsförordning i enlighet
med vad motionen åsyftar såsom
en rent praktisk åtgärd. Arméns intendenturavdelning
erkänner också själv
att en försäljning till slakteriförening
skulle för truppförbanden otvivelaktigt
innebära ett förenklat och tidsbesparande
tillvägagångssätt. Även utskottet
instämmer i detta, men utskottet tilllägger
att man, utan att slakteriföreningarna
ges ensamrätt, skulle kunna
uppnå ungefär samma förenkling och
tidsbesparing, om man gjorde en ändring
i upphandlingsförordningens föreskrifter
i andra avseenden. Det lär
emellertid inte vara möjligt att göra
någon kompromiss på den punkten.
Det lär vara så, att man får ha antingen
det ena eller det andra. Det går t. ex.
inte, efter vad jag erfarit, att låta förbandscheferna
själva avgöra, huruvida
de den ena gången skola använda det
ena systemet och den andra gången det
andra.

När arméns intcndenturavdelning ta -

Nr JO.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Försäljningen av slaktdjur från militära förband.

lar om att man har en viss konkurrens
därigenom att man har bägge parter
till köpare, tror jag för min del att
denna konkurrens betyder mycket litet
i ekonomiskt avseende. Jag tror inte alls
att den uppväger den tidsförlust som
åsamkas alla de personer på truppförbanden,
som ha att syssla med nuvarande
opraktiska ordning. Enligt nu
gällande bestämmelser skall man, när
ett armén tillhörigt djur skall säljas,
annonsera därom i Post- och Inrikes
Tidningar och även i ortens tidningsorgan.
Efter detta lämnas anbud på djuret,
och därefter skall en nämnd på
minst tre personer sammanträda och
avgöra vilket av dessa anbud som skall
antagas. Jag förmodar att nämndens beslut
därefter också skall passera olika
stadier upp till ett högre befäl och
sedan gå vägen tillbaka igen. Gäller det
t. ex. ett olycksfall, är jag rädd för att
man genom detta förfaringssätt många
gånger inte kan undvika ett visst djurplågeri,
och gäller det ett sjukt djur
är det inte alldeles säkert att detta
överlever en sådan omständlig historia.

Det är alltså dessa rent praktiska
synpunkter som för mig varit avgörande,
då jag avgivit en blank reservation,
men därtill har jag även letts av ett
annat motiv. Jag kan nämligen inte
vara med om det skrivsätt, som arméns
intendenturavdelning använt och som
utskottet gjort till sitt. Detta resonemang
är ganska märkligt. Man säger
från intendenluravdelningen följande:
»Vid sidan av slakteriföreningsorganisationen
finns inom branschen ett betydande
antal enskilda yrkesutövare.
På grund härav har i upphandlingsförordningen
avsedd konkurrens mellan
anbudsgivare kunnat komma till stånd,
varigenom kronans ekonomiska intressen
kunnat tillvaratagas bättre än om
försäljning skett under hand till slakteriförening
mot ersättning enligt av
organisationen fastställd dagsnotering.
Å andra sidan förekommer, särskilt då
tillgången på slaktdjur är god och efter -

frågan relativt låg, att de enskilda slakteriidkarnas
anbud ligga lägre än föreningarnas
notering.»

Detta resonemang skorrar mycket illa
i en jordbrukares öron. Det är nämligen
precis samma resonemang som våra
osolidariska djurägare använda. Man
kan vända sig till slakteriföreningarna,
när det är god tillgång och avsättningssvårigheter,
men när det inte är det,
kan man använda sig av de privata slaktarna.
Man glömmer fort de förmåner,
som man har i en slakteriförening vid
ett sådant tillfälle, så snart en vinst
lockar.

Jag har icke velat vara med om att
i utskottsutlåtandet försvara en sådan
handling. Därför, herr talman, återfinnes
jag bland reservanterna, och jag
ber att få yrka bifall till den föreliggande
motionen.

Herr NILSON i Spänstad: Herr talman!
Jag skulle utövar vad som sagts
från reservanternas sida vilja peka på
ett par saker i samband med den motion,
som här föreligger.

Utskottet har efter en viss, nödtorftig
motivering kommit fram till att utskottet
ej finner »skäl föreligga för en
omläggning till enbart försäljning till
slakteriförening» av de här ifrågavarande
slakthästarna. Jag vill bara, om det
är någon här som har fastnat för denna
formulering, poängtera att detta avsåg
inte motionen. Motionen avsåg att förbandsclieferna
skulle ges möjlighet att
själva besluta, var de ville sälja hästarna.
Utskottet har här gendrivit något
som motionen inte avsåg.

När det gäller motiveringen skulle
jag också vilja säga ett par ord. Intendenturförvaltningen
har sagt, att kronans
ekonomiska intresse kunnat tillvaratagas
bättre på detta sätt än om
försäljning skett till slakteriförening,
och detta uttalande har utskottet, såvitt
jag förstår, gjort till sitt. Jag skulle gärna
vilja ställa den frågan till utskottets

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

Försäljningen av slaktdjur från militära förband.

talesmän: Hur vet man detta? Det
finns ingenting, vare sig i den redovisade
delen av yttrandet eller i utskottets
uttalande, som styrker den saken.
Tar man hänsyn till vad det kostar att
annonsera i varje enskilt fall och den
tidsförlust som uppstår genom detta
sätt att gå till väga, måste vinsterna
vara mycket stora om de skola motsvara
kostnader och tidsförluster —
för såvitt intendenturförvaltningen värderar
sin tid något nämnvärt. Nu är
det möjligt att intendenturförvaltningen
inte gör det, och då böjer jag mig naturligtvis
på den punkten, men den frågan
är ju tills vidare obesvarad. Den beror
helt och hållet på effektiviteten i detta
ämbetsverk, och den saknar jag möjlighet
att bedöma.

Däremot förvånar det mig att man
varken i intendenturen eller i utskottet
tagit hänsyn till att skickliga ekonomer
vid statliga skolor och andra inrättningar
funnit det fördelaktigt att
göra affärer med slakteriföreningar.
Ännu mer förvånar det mig när utskottet
säger, att det finns andra sätt att
åstadkomma förenkling och tidsbesparing
än att sälja enbart till slakteriföreningarna
men utskottets utlåtande
likväl utmynnar i att ingenting skall
göras.

Herr talman! Detta var några reflexioner
i anslutning till motionen och
utskottets utlåtande. Det blir kanske
tillfälle att återkomma.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Ärendet gäller ju egentligen en
framställning om att riksdagen skulle
besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla,
att bestämmelserna om försäljning av
de militära förbandens slaktdjur ändras
så, att dessa må försäljas till inom
orten verksamma slakteriföreningar.

Utskottet bär naturligtvis inte någon
avog inställning till slakteriförening -

arna och deras verksamhet. Såvitt jag
kan bedöma den överläggning som ägde
rum i utskottet tror jag man kan säga,
att vi äro tämligen överens om att slakteriföreningarnas
verksamhet är gagnande
och att den ställning, som utskottet
tagit, icke på något sätt riktar sig
mot slakteriföreningarna och deras
verksamhet.

Vad som framhållits av intendenturavdelningen
kan man emellertid inte
helt förbigå. Det finns en upphandlingsförordning
som gör, att man måste
förfara enligt vissa i denna förordning
fastställda normer. Nu säger herr Hansson
i Skegrie, att det inte torde föreligga
möjlighet att ändra upphandlingsförordningen
i någon större utsträckning.
Utskottet anser, att om upphandlingsförordningen
icke är tillfredsställande,
om det blir dyrbart eller tar för
lång tid att använda sig av densamma,
när det gäller affärer av här ifrågavarande
slag, så bör det finnas möjlighet
att göra uppmjukningar i uppliandlingsförordningen,
så att ett smidigare förfaringssätt
kan komma till stånd. Den
möjligheten torde föreligga, och den
bör icke förbises, när det gäller att taga
ställning till frågan, huruvida uppliandlingsförordningen
är lämplig eller
icke.

En av huvudanledningarna till utskottets
ställningstagande är att vi anse
det böra finnas frihet för vilka företagare
som helst att utnyttja de möjligheter
som stå till buds, då det gäller
försäljning av slaktdjur från militära
förband. Det bör finnas möjlighet för
slakteriföreningarna — det medgiva vi
gärna — men det bör också finnas
möjlighet för andra företagare, både
föreningar och privata företagare, att
vara med och konkurrera vid dessa försäljningar.
Detta förhållande hör man
icke förbise. Jag kan för min del inte
finna, att det föreligger sådana omständigheter
att slakteriföreningarna skulle
vara förhindrade att ingiva anbud, då
det från ett militärt förband kungöres

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Försäljningen av slaktdjur från militära förband.

att ett större eller mindre antal slaktdjur
skall säljas. I denna konkurrens
bör det vara möjligt för slakteriföreningarna
liksom för andra företagare
att avgiva de anbud, som de anse förenliga
med dagsläget.

Jag hemställer, herr talman, med
dessa ord om bifall till utskottets förslag.

Herr ONSJö: Herr talman! Detta är
självfallet inte någon stor fråga, i varje
fall inte för slakteriföreningarna. Det
är inte så många djur det rör sig om.

Jag föreställer mig, att motionärerna
icke tänkt på något slakteriföreningarnas
intresse utan på statsintresset. Det
gäller att få ut bästa möjliga pris för
de djur, som säljas. Utskottet stöder sig
på ett uttalande av arméns intendenturavdelning,
att det med nu gällande ordning
ibland varit möjligt att bättre tillgodose
kronans intresse än om försäljning
skett under hand till slakteriförening.
Jag vet inte varpå intendenturavdelningen
grundar detta påstående. År
det på erfarenhet från ransoneringstiden
tror jag det är riktigt. Då fanns
det möjlighet att i fria marknaden få
ut bättre priser. Det kan emellertid diskuteras,
huruvida denna möjlighet föreligger,
om man skall respektera fastställda
priser. Jag vågar bestämt påstå,
att under normala förhållanden skulle
kronan förtjäna mera på att lämna sina
djur till gällande priser, som ju föreningarna
betala. Det bevisas därav att
nära 70 procent av jordbrukarna äro
anslutna till föreningarna och anse
detta vara förenligt med sin ekonomiska
fördel. Det borde då också vara det
för kronan. Det hade varit lämpligt
om utskottet för att ytterligare belysa
detta hade inhämtat yttrande från t. ex.
kreatursförsäkringsbolagen. Jag har
hört sägas av en försäkringsman, att
bolagen fingo dubbelt så mycket som
tidigare när de införde den ordningen.
Detta är kanske överdrift, men att kreatursförsäkringsbolagen
fingo ut mera be -

talt när de började leverera sina slaktdjur
till föreningarna är säkert. När
kronan skall sälja, skall det ibland sättas
in stora annonser för en enda häst.
Man förstår att en dylik anordning är
i hög grad olämplig och dyrbar. Påståendet
att kronan genom denna ordning
får ut högre pris är, vågar jag
påstå, felaktigt.

Jag vill än en gång säga, att detta
inte är någon stor sak, men när vi ha
dessa slakteriorganisationer, vilka —
såsom det har erkänts även från samhällets
sida — ha betytt oerhört mycket,
kanske framför allt under bristperioderna,
tycker jag att staten med fullt
förtroende kan sälja de få djur det här
är fråga om till föreningarna till gällande
pris, såsom alla lojala jordbrukare
måste göra.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag noterar med tillfredsställelse
vad utskottsmajoritetens talesman här
har sagt, att utlåtandet inte bygger på
någon avoghet mot slakteriföreningarna
och deras verksamhet.

Utskottsmajoritetens talesman sade
också, att det finns en upphandlingsförordning
som man måste följa. Utskottet
har emellertid sagt, att det finns
andra möjligheter att åstadkomma vad
motionärerna ha avsett, nämligen genom
ändring av upphandlingsförordningens
föreskrifter. Utskottet har dock
låtit det stanna vid att uttala en vacker
tanke men inte alls brytt sig om att
föra ut den tanken i verkligheten.

Vidare noterar jag, att de siffror jag
efterlyste över vad staten tjänar på denna
anordning tydligen inte ha presterats
för utskottet. Utskottet har trott på
intendenturförvaltningens goda ekonomiska
sinne, och det är ju en vacker
tro som man, liksom alltid när det gäller
trossaker, skall hysa den största
respekt för. Sedan kan man ju i detta
fall ha lov att uttala tvivel rörande
vissa människors trosvisshet, men den
frågan ligger på ett annat plan.

Onsdagen den 15 mars 1950. Nr 10.

Enhetliga taxebestämmelser för telefonsamtal och postbefordran inom en och
samma kommun.

Herr FORSBERG: Herr talman! Även
om denna fråga kan betraktas som
liten, berör den ändock en princip. Det
talas ofta vackra ord om att det skall
finnas en fri konkurrens. Jag har tidigare
givit uttryck åt den uppfattningen,
att vi knappast ha någon som helst
fri konkurrens. Vad är det som motionärernas
krav här innebär? Jo, det
innebär att de militära förbanden bara
få sälja till en. De få inte sälja till någon
privat uppköpare. Konkurrensen är
därmed borta, och det skapas ett monopol
för ett enskilt företag. Jag kan,
herr talman, under inga förhållanden
vara med om det, och jag yrkar därför
bifall till utskottets förslag.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
I motionens kläm yrkar jag, att
förordningen skall ändras så, att slakthästarna
må försäljas till slakteriföreningarna.
Jag har den uppfattningen,
att det i vedertaget riksdagsspråk icke
är detsamma som ett åläggande att hästarna
skola försäljas till föreningarna,
men det tycks herr Forsberg tro.

Herr FORSBERG: Herr talman! Herr
Nilson i Spånstad har tydligen inte reda
på vad ordet »må» i detta sammanhang
betyder. Jag har emellertid suttit i en
häradsrätt i nitton år och har därför
erfarenhet av detta. Jag kan förklara
för herr Nilson i Spånstad, för att han
inte skall göra denna faute en annan
gång, att »må» är liktydigt med »skall»
enligt lagsvenska, och i motionen yrkas
»måtte besluta» och »må försäljas».

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Herr Forsberg tycks vara övertygad
om sin lagkunskap, och den övertygelsen
få vi noterad i protokollet till
all den glädje det kan vara i framtiden.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskot -

tets hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 20.

Enhetliga taxebestämmelser för telefonsamtal
och postbefordran inom en och
samma kommun.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 14,
över motion angående enhetliga taxebestämmelser
för telefonsamtal och
postbefordran inom en och samma kommun.

I motionen II: 82, vilken hänvisats
till allmänna beredningsutskottet, hade
herr Nolin m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t ville giva
telegrafstyrelsen och generalpoststyrelsen
sådana direktiv, att i motionen anförda
synpunkter vunne beaktande.

Utskottet hemställde, att motionen nr
82 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Nilsson i Bästekille.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NOLIN: Herr talman! Då jag är
motionär i detta ärende, skall jag be att
få säga några ord. Här föreligger ett utlåtande
från utskottet som är ganska
enhälligt, dock inte hundraprocentigt,
ty det är bifogat en blank reservation.

Generalpoststyrelsen, som varit i tillfälle
att yttra sig över motionen, har
ställt sig ganska avvisande. Styrelsen
säger, att det skulle stöta på nästan
oöverkomliga tekniska svårigheter att
låta den kommunala och postala indelningen
sammanfalla. Jag är naturligtvis
fullt medveten om att det föreligger vissa
tekniska hinder — det behöver man

Nr 10.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Enhetliga taxebestämmelser för telefonsamtal och
samma kommun.

inte tvivla på — men att de äro oöverkomliga
tvivlar jag verkligen på. Postverket
har nog löst svårare problem än
detta.

Generalpoststyrclsen säger vidare, att
bifall till motionen skulle innebära en
inkomstminskning för postverket med
approximativt 2 miljoner kronor, och
det är möjligt att det är så. Där se vi
dock med vilket belopp ett statligt verk
beskattar i huvudsak landsbygdens befolkning.
I städer och tätorter har man
ju lokalporto, med undantag kanske för
några av de större städernas ytterområden,
vilka dock äro att hänföra till
landsbygd i ett fall som detta. Dessa 2
miljoner kronor årligen får därför i
stort sett landsbygdens befolkning betala
till staten. Även om jag inte anser,
att lokalportot i och för sig har så förfärligt
stor betydelse, tycker jag nog att
utskottet kunnat vara litet mera positivt
inställt till motionen. Generalpoststyrelsen
hotar rent av med att lokalportot
skall slopas, men det har utskottet helt
naturligt inte velat ta upp, eftersom det
är någonting som får prövas den dag
det kommer ett förslag härom från generalpoststyrelsen.

Litet annorlunda ligger det till med
de lokala telefonsamtalen. Telegrafstyrelsen
har i ett yttrande ställt sig ganska
välvillig. Styrelsen säger, att den skall
företa en utredning av möjligheterna att
råda bot på de missförhållanden, som
föreligga i detta avseende. Jag har emellertid
en ganska stor erfarenhet av dessa
löften om utredningar från telegrafverkets
sida. I min hemkommun ha vi
en telefonväxel som är belägen inom
kommunen men som tillhör ett annat
taxeområde, och följaktligen ha vi under
alla år haft besvärligheter att dras
med. Det har gjorts två eller tre olika
framställningar till telegrafverket om att
få rättelse i detta avseende, och sista
gången vi hade kontakt med telegrafverket
—- det är nog sex—sju år sedan —-var telegrafkommissarien i förbindelse

postbefordran inom en och

med mig. Han var mycket välvilligt inställd
och lovade, att man skulle råda
bot på missförhållandena så snart vi
kommit in i litet mera normala förhållanden.
Det måste nämligen byggas en
enkelledning på kanske fem—sex kilometers
längd, och just då under krigstiden
var det omöjligt att få material för
ändamålet, men så fort det ljusnade på
det området skulle det bli en ändring.
Det har inte blivit någon ändring ännu,
och senast i december gjorde kommunalfullmäktige
en ny framställning i
ärendet till telegrafverket, men detta ha
vi ännu inte fått något svar på. Det är
alldeles säkert så, att telegrafverket liksom
andra myndigheter krypa bakom
utredningarna och på det sättet fortsätta
att på en omväg beskatta en stor
del av allmänheten.

Telegrafstyrelsen säger här, att den
tänker så småningom utreda i vad mån
det går att införa frikretsområden inom
en kommun, där präst, provinsialläkare,
distriktsveterinär och landsfiskal äro
placerade. Det är precis så vi ha velat
ha det under alla dessa år, men någon
ändring har ännu inte kommit till stånd.
Jag tycker att utskottet kunde ha tagit
litet mera allvarligt på detta ärende och
rekommenderat riksdagen att säga ifrån
till telegrafverket, att någonting måste
göras för att bättra dessa förhållanden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Under hänvisning till vad generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen och
slutligen utskottet ha anfört i ärendet
nöjer jag mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Onsdagen den 15 mars 1950.

Nr 10.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

§ 22.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

94, med förslag till lag om rätt
för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket;

nr 96, med förslag till militärersättningsförordning
m. m.;

nr 100, angående anslag för budgetåret
1950/51 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka, m. m.;

nr 104, angående vissa anslag till understöd
åt jorddelningsväsendet, m. m.;

nr 106, angående tilläggsanslag för
utgivande av ett tioårsregister till Sveriges
offentliga biblioteks accessionskatalog; nr

107, angående godkännande av en
mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse
angående återbetalning av

viss under år 1944 lämnad svensk statskredit
till Norge; och

nr 117, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 23.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 471, av herr Hagberg i Malmö m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 83, angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.

4 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 10.