Tisdagen den 14 februari. Sid (Riksdagens protokoll 1950:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FORSTA KAMMAREN

Nr 6

11—15 februari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 februari. Sid.

Interpellation av herr Ericsson, Carl Eric, ang. subvention åt fastighetsägare
för inköpt koks och antracit ...................... 6

Onsdagen den 15 februari.

Uppdelning av finansdepartementet ............................ 8

Taxeringsnämnds befogenhet att infordra uppgifter .............. 19

Ändringar i civilförsvarslagen ................................ 22

Decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik
...................................................... 25

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Tisdagen den 14 februari.

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning .... 5

Onsdagen den 15 februari.

Statsutskottets utlåtande nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor ........................................

—- nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet........

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
....................................................

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet ......

■—■ nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet . .

—• nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet ......

— nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II: statens allmänna fastighets fond

...................................................... 8

— nr 24, ang. uppdelning av finansdepartementet m. m........... 8

1 Första kammarens jirotokoH 1950. Nr 6.

OO OO OC 00 00 00

Nr 6.

Innehåll.

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. verkställd granskning av
justitieombudsmannens ämbetsförvaltning .................... 19

— nr 2, ang. verkställd granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning
............................................ 22

— nr 3, ang. upphävande av 15 kap. 13 och 22 §§ giftermålsbal ken,

m. m................................................... 22

— nr 4, ang. ändrad lydelse av 3 § lagen om indrivning i Sverige

av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller
Norge ...................................................... 22

— nr 5, ang. ändrad lydelse av 11 § 4 mom. lagen om polisväsendet

i riket ...................................................... 22

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. tillägg till epidemilagen . . 22

— nr 2, ang. ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen .... 22

— nr 3, ang. viss decentralisering av tillståndsgivningen beträffande
yrkesmässig biltrafik .................................... 25

— nr 4, ang. godkännande av 1948 års internationella konvention

för betryggande av säkerheten för människoliv till sjöss ........ 30

— nr 5, ang. ändrad lydelse av 11, 16 och 22 §§ lagen om tillsyn

å fartyg .................................................... 31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av 2 §

1 mom. brandstadgan ...................................... 31

— nr 2, ang. upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförord ningen

...................................................... 31

— nr 3, ang. ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen om utrotande av

berberis å viss mark........................................ 31

— nr 4, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal

vid domänverket .......................................... 31

Lördagen den 11 februari 1950.

Nr 6.

Lördagen den 11 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 4 och
den 7 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare:

Under åberopande av bifogade läkarintyg
får undertecknad anhålla om fortsatt
ledighet från riksdagsgöromålen under
den tid uppgivna hinder varar.

Söre, Lit den 8 februari 1950.

Olov Pålsson.

Riksdagsman Olov Pålsson, Söre, Lit,
är på grund av sjukdom, cholecystit. ac.,
förhindrad deltaga i riksdagsgöromålens
utövande under tiden fr. o. m. 9
februari t. o. m. 15 februari 1950, intygas.

Lit den 8 februari 1950.

A. Cöster,
provinsialläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, som angivits i läkarintyget.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
1, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
första huvudtiteln, avseende anslagen
till hov- och slottsstaterna.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 42, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 21 juli 1937
(nr 737) med vissa bestämmelser rörande
till människoföda avsedd mjölk och
grädde m. m.;

nr 51, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag;
samt

nr 55, rörande godkännande av en
mellan Sverige och Norge den 14 december
1949 avslutad konvention om
ändring i konventionen mellan de båda
länderna den 5 februari 1919 angående
flyttlapparnas rätt till renbetning, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1949/50, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1949/50, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1949/50, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1949/50, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; -

Nr 6.

Lördagen den 11 februari 1950.

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till rikssstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastighetsfond;
samt

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande rörande frågan om uppdelning
av finansdepartementet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av 15 kap. 13 och 22 §§ giftermålsbalken,
m. m.;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 29 maj
1931 (nr 157) om indrivning i Sverige
av underhållsbidrag, fastställda i Danmark,
Finland, Island eller Norge; samt
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § 4 mom. lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443);

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536);

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss decentralisering
av tillståndsgivningen beträffande
yrkesmässig biltrafik;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1948 års internationella konvention för
betryggande av säkerheten för människoliv
till sjöss; samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11, 16 och 22 §§
lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om
tillsyn å fartyg; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. brandstadgan
den 15 juli 1944 (nr 522);

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om uphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946
(nr 469);

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen
den 26 maj 1933 (nr 231) om utrotande
av berberis å viss mark; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 14 februari 1950.

Nr 6.

Tisdagen den 14 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 8 och
den 11 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den It februari 1950.

Till justitiedepartementet hade den 13
februari 1950 från länsstyrelsen i Stockholms
län inkommit fullmakt för aktuarien
Martin Söderquist, Solna, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd
såsom ledamot av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot av
samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får undertecknad, vördsamt anhålla
om befrielse från riksdagsgöromålen
den 13 februari tills vidare.

Länslasarettet i Mölndal den 13 februari
1950.

På begäran intygas härmed, att riksdagsman
Herbert Hermansson, Hovgården,
sedan den 12 februari 1950 vårdas
å Mölndals lasarett.

Länslasarettet, Mölndal den 13 februari
1950.

Roger Björnstjerna,
leg. läkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den Hd, varunder herr Hermansson,
Herbert, vore av sjukdom
hindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 42, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 21 juli 1937
(nr 737) med vissa bestämmelser rörande
till människoföda avsedd mjölk och
grädde m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
propositioner:

nr 51, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag; samt
nr 55, rörande godkännande av en
mellan Sverige och Norge den 14 december
1949 avslutad konvention om
ändring i konventionen mellan de båda
länderna den 5 februari 1919 angående
flyttlapparnas rätt till renbetning, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 13, 16—19, 21,
23 och 24, första lagutskottets utlåtanden
nr 1—5, andra lagutskottets utlåtanden
nr 1—5 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 1—4.

Herbert Hermansson.

Nr 6.

Tisdagen den 14 februari 1950.

Interpellation ang. subvention åt fastighetsägare för inköpt koks och antracit.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 58, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 22
april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift;

nr 63, angående förvärv av viss tidigare
tyskägd gruvegendom m. m.; och
nr 64, angående fortsatt disposition av
ett äldre reservationsanslag.

Interpellation ang. subvention åt fastighetsägare
för inköpt koks och antracit.

Herr ERICSSON, CARL ERIC, erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Den 30 november 1949 beslöt riksdagen
anslå 90 milj. kr. för subventioncring
av införseln av vissa varor, bl. a.
bränsle för hushållsändamål. I brev den
2 december till statskontoret förordnade
Kungl. Maj:t att hushållens bränslekostnader
skulle, räknat från den 1 december
1949 tills vidare intill utgången av
budgetåret 1949/50, subventioneras på
sådant sätt, att för den koks och antracit,
som under angivna tid försåldes såsom
hushållsbränsle, vederbörande lagerhandlare
eller gasverk skulle erhålla
subvention. Denna skulle utgå med följande
belopp, nämligen för koks med
1: 70 per hl eller 34: — kr per ton och
för antracit med 2: 45 per hl eller 27: —
kr. per ton. Statskontoret anbefalldes att
med anlitande av anslaget till Subventionering
av införseln av vissa varor till
statens bränslekommission utbetala högst
25 milj. kr. att av kommissionen användas
till subventionering av hushållens
bränslekostnader. Slutligen anmodades
kommissionen att inkomma med utredning
dels om behovet av ytterligare medel
under innevarande budgetår, dels
om kostnaderna för subventionering under
sista halvåret 1950.

Bränslekommissionen föreskrev i cirkulär
den 2 december normalpriser för
koks m. m. vilka skulle gälla från och
med den 1 december 1949. Samma dag
angav kommissionen i brev till Svenska
kolimportörers förening 1947 u. p. a. de
subventionsregler, soin skulle gälla be -

träffande återförsäljare av koks in. m.
Sålunda skulle återförsäljare, vilka den
1 december 1949 innehade lager av koks
och antracit för att försäljas mot
fr. o. m. nämnda dag subventionsberättigade
licenser, äga att av lagerhandlaren
utfå skillnaden mellan det förutvarande
priset och det subventionerade priset.
Det icke subventionerade priset höjdes
emellertid den 1 december. Under hänsynstagande
därtill skulle de till återförsäljande
utgående beloppen utgöra:
för koks 1:35 per hl eller 27:— kr.
per ton och för antracit 2:05 per hl
eller 22:—• kr. per ton.

Genom dessa åtgärder hade föreskriften
i Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut
blivit åtföljd, att subventionering skulle
ske av visst hushållsbränsle, som försåldes
efter den 1 december. Att vid utformningen
av bestämmelserna om subventioneringen
hänsyn icke tagits till
sådant bränsle, som visserligen försålts
före nämnda dag men som avsetts för
förbrukning i hushåll först efter december
månads ingång, har tyvärr kommit
att medföra betydande orättvisor. Särskilt
i Norrland är sedan lång tid kolhandeln
ordnad så, att upplagringen i
stor utsträckning sker hos konsumenterna.
Denna metod har kommit till användning
i syfte att bereda möjlighet för
hemtagning av största möjliga kvantitet
bränsle innan isförhållandena förhindra
sjöfarten. Hösten 1949 hade många
bränslekonsumenter i Norrland därför
som vanligt före den 1 december inköpt
icke obetydliga kvantiteter koks och antracit
för hushållsförbrukning senare
under bränslesäisongen. För de lagerkvantiteter,
som dessa bränslekonsumenter
inköpt, kunna de med nu gällande
bestämmelser icke erhålla subvention.
Gällande bränsleklausuler förhindra
emellertid också att bränsletillägg uttagas
i relation till de faktiska bränslekostnaderna.
Bränsletilläggen skola nämligen
beräknas efter de subventionerade
priserna på koks och antracit. Ett motsvarande
förhållande gäller beträffande
sådana fastigheter, som icke äro avsedda
att uthyras, och förhållandena gälla icke
heller endast Norrland utan i viss om
ock begränsad omfattning hela landet.

Tisdagen den 14 februari 1950.

Nr 6.

Interpellation ang. subvention åt fastighetsägare för inköpt koks och antracit.

Endast genom att till fastighetsägare
lämna full subvention för sådan före den
1 december 1949 inköpt koks och antracit,
som avsetts för hushållsförbrukning
först efter nämnda dag, skulle en rättvis
utjämning mellan olika fastighetsägare
ske. Den förlust, som vissa fastighetsägare
gjort, är en följd av genomförandet
av statliga tvångsåtgärder, vilka i
och för sig äro branschen ovidkommande
och vilka för övrigt icke ens voro avsedda
att beröra fastighetsägarna utan
endast hyresgästerna. På förslagsvis följande
sätt skulle de tekniska svårigheterna
att i efterhand åstadkomma den här
ifrågasatta subventioneringen av koks
och antracit för hushållsändamål hjälpligt
kunna övervinnas.

Man synes icke lämpligen böra ålägga
de kolhandlare, som under hösten 1949
försålt för hushållsändamål avsedd koks
och antracit, att avlämna uppgifter om
de kvantiteter som varje fastighetsägare
inköpt före den 1 december 1949, enär
endast ett relativt ringa antal bränsleförbrukare
skulle vara berättigade att
erhålla subvention, därför att de den 1
december 1949 innehade ett visst lager
av bränsle, som skulle förbrukas först
därefter enligt gällande normalbränsleplaner.
Man bör därför förfara så, att
endast dessa fastighetsägare avlämna
deklarationer. På en blankett skulle sålunda
fastighetsägaren först notera den
kvantitet koks eller antracit, som enligt
licens inköpts för hushållsbränsle. Därefter
uträknas och noteras den kvantitet,
som enligt gällande uppgifter om
normalförbrukningen av bränsle på orten
skall beräknas ha åtgått före den
1 december 1949. För att uppgiften om
normalförbrukningen skall kunna ifyllas
av fastighetsägarna torde bränslekommissionen
på lämpligt sätt delgiva fastighetsägarna
upplysning därom.

Skillnaden mellan de av fastighetsägaren
noterade kvantiteterna utvisar den
lagerkvantitet, som bör bli subventionerad.
Subventionsbcloppet skall därefter
beräknas efter samma regler som enligt
vad relaterats gälla beträffande återförsälja
rna.

Av fastighetsägaren i deklarationen

uppgiven leverans bör för kontrollens
skull vidimeras av vederbörande försäljare.
Tyvärr kan icke hindras, att försäljarna
därigenom förorsakas besvär,
som icke särskilt ersättes. Det kan måhända
också befaras, att det i praktiken
blir så, att försäljarna bli mest besvärade
av sådana fastighetsägare som icke
ha rätt till någon subvention. Det kan
därför anses väsentligt att reglerna för
uppställandet av deklarationen göras så
enkla som möjligt och att, i den mån det
är möjligt, särskilda åtgärder vidtagas
för att vägleda fastighetsägarna vid deklarationernas
ifyllande. Efter vad som
under hand upplysts kan man räkna
med att lagerhandlarna äro villiga att
bidraga till att frågan får en lösning.

Det synes dock nödvändigt att av
praktiska skäl ett visst minimum fastställes
beträffande den kvantitet, som
må subventioneras. Genom att utesluta
de fall, där endast ett förhållandevis
blygsamt belopp skulle utgå, kan ett betydande
arbete sparas. En viss utjämning
skulle därigenom även ske av de
marginalfel som måste förutsättas uppkomma
genom användande av de officiella
uppgifterna om den normala
bränsleförbrukningen.

Jag anhåller sålunda om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få rikta
följande fråga:

Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder
i syfte att fastighetsägare, vilka senast
den 30 november 1949 för hushållsändamål
inköpt koks eller antracit, avsedd
att förbrukas först efter nämnda
datum, må erhålla subvention i enlighet
med de principer som gälla beträffande
briinsle som försålts efter nämnda dag?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 eftermiddagen.

In fidcm
Eric Carlén.

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Onsdagen den 15 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr Söderquist infann sig och intog
sin plats i kammaren.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 58, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 22
april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 63, angående förvärv av viss tidigare
tyskägd gruvegendom m. m.; och
nr 64, angående fortsatt disposition av
ett äldre reservationsanslag.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1949/50, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1949/50, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1949/50, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

stat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastighetsfond.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. uppdelning av finansdepartementet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande rörande frågan om uppdelning
av finansdepartementet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 3, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 29 december 1949, anhållit
om riksdagens yttrande över framlagt
förslag till uppdelning av finansdepartementet
samt angående folkhushållningsdepartementets
upphörande.

Ifrågavarande förslag innebar bland
annat, att ärenden rörande löne- och
pensionsväsendet skulle från och med
den 1 juli 1950 överflyttas från finansdepartementet
och — i den mån dylika
ärenden hittills handlagts å andra departement
— från dessa departement
till ett nyinrättat departementet, benämnt
civildepartementet.

I samband med ifrågavarande proposition
hade utskottet till behandling fö -

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6.

rehaft två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Herlitz in. fl. (I: 47) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg i
Malmö (11:41), i vilka hemställts, att
riksdagen, om den tillstyrkte inrättandet
av ett nytt departement, måtte uttala
sig för att detta erhölle annan benämning
än civildepartementet, förslagsvis
lönedepartementet eller pcrsonaldepartementet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

II. att motionerna I: 47 och II: 41 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Beträffande det nya departementets
benämning — en fråga som jämlikt § 5
regeringsformen avgöres av Kungl. Maj :t
— har departementschefen förordat
namnet civildepartementet. Enligt de likalydande
motionerna 1:47 och 11:41
skulle benämningen lönedepartementet
eller personaldepartementet vara att
föredraga.

Utskottet, som finner att goda skäl
kunna anföras för benämningen lönedepartementet,
har emellertid med hänsyn
till att det nya departementet jämte
löneärenden får andra betydelsefulla
frågor att handlägga icke funnit anledning
framställa någon invändning mot
det i propositionen angivna namnet.»

Reservationer hade avgivits

1) av herr Mannerskantz, som ansett,
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna, att riksdagen ansåge,
att departementet för löne- och
pensionsärenden in. in. icke borde inrättas; 2)

av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och
Widén, vilka ansett

Ang. uppdelning av finansdepartementet.

dels att utskottets yttrande i nyss
återgivna del bort hava följande lydelse: »Då

det nya departementet huvudsakligen
kommer att handlägga lönefrågor
och därmed sammanhängande ärenden,
finner utskottet benämningen lönedepartementet
ha företräde framför de andra
benämningarna ur tydlighetssynpunkt.
Utskottet vill för den skull uttala sig för
att departementet i fråga benämnes lönedepartementet.
»

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition och motionerna
I: 47 och II: 41, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i det
av reservanterna föreslagna yttrandet
anfört.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är med tillfredsställelse man ser att
folkhushållningsdepartementet nu föreslås
till indragande. Man kan möjligen
göra den reflexionen, att det kunde ha
skett ett år tidigare.

Nu begagnar sig emellertid regeringen
av sin rätt enligt tidigare fattade beslut
att inrätta ett nytt departement, och
regeringen har varit nog vänlig att underrätta
riksdagen om detta och ge den
tillfälle att säga sin mening. Det är detta
som nu skall ske.

I någon mån förhåller det väl sig så
som utskottet har sagt, att man kan uppbringa
en hel del skäl för att avlasta
finansdepartementet ocli dela upp dess
arbete, så att löne- och pensionsärenden
och dylikt överföras till ett annat departement.
Om inte några sådana skäl
hade funnits, så hade väl regeringen
aldrig väckt förslaget. Frågan är bara,
om skälen äro tillräckliga, och därom
kunna meningarna vara delade.

Jag är av den uppfattningen, herr talman,
att även om skälen delvis äro
ganska goda äro de knappast tillräckliga
för att man — sannolikt för en lång
tid framåt — skall draga på sig en sådan
permanent utökning av vår administrativa
apparat som inrättandet av
ett nytt departementet innebär. Ju mera

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Ang. uppdelning av finansdepartementet,
man har sysslat med statsverkspropositioner
och sådant, ju mera har man
fått klart för sig, att ett nytt departement
inte skulle komma att stanna inom
den ram som här har dragits upp. När
en ny institution inrättas, får denna alltid
en begränsad omfattning; man skall
vinna erfarenhet, som man säger. Denna
erfarenhet har alltid hittilldags under
min riksdagstid gått i den riktningen,
att man har ansett sig behöva öka ut
den administrativa verksamheten inom
det nyinrättade departementet, verket eller
styrelsen eller vad det nu har gällt.
Jag är ganska säker på att det kommer
att ske även i detta fall.

När man granskar vad som står i propositionen
angående antalet ärenden,
som falla inom det nya departementets
område, får man ju fram ganska stora
siffror. Emellertid äro ju inte alla ärenden
av samma omfattning, och jag föreställer
mig att ganska många av de
ärenden, som falla på det föreslagna nya
departementet, äro av mindre storleksordning,
i varje fall räknat efter den tid
som åtgår för förberedande och handläggning
av ärendena. Man kan alltså
inte låta siffermaterialet ensamt tala.

På s. 9 i propositionen finns det en
tabell, som visar hur många av försvarsdepartementets
ärenden under åren
1916—1948, som skulle ha handlagts av
det nya departementet, om detta hade
varit inrättat. Det framgår av denna tabell,
att antalet ärenden inom försvarsdepartementets
andra byrå under de
nämnda åren minskat ifrån 1 393 till 996.
Huvudskälet för att det år 1941 uppdrogs
åt statsrådet Ewerlöf att övertaga ett
visst antal ärenden av detta slag var
det, att försvarsdepartementet under beredskapsåren
fick att handlägga den
mängd personal- och löneärenden, som
formligen vällde fram. Jag kan förstå
att det i det läget var lämpligt att avlasta
dessa ärenden på någon som kunde
ägna sig speciellt åt dem, men jag är
inte säker på att en sådan anordning
skall behöva bibehållas öven sedan dessa
speciella förhållanden ha upphört.

Herr talman! Vår administrativa apparat
har tyvärr redan vuxit alldeles för

mycket. Den kommer att bli och kanske
redan är något av en kräftsvulst på vårt
nationalhusliåll och vårt produktiva liv
på grund av de pengar som den kräver
och den personal som den för att kunna
fungera berövar produktionslivet.

Då jag således inte anser det nödvändigt
att inrätta detta nya departement
och då jag tror att de besparingar inom
andra departement, som bär ha förutspåtts,
inte komma att bli så stora som
det har sagts, medan däremot det nya
departementets kostnader med all sannolikhet
komma att stiga utöver de beräknade,
har jag kommit till den uppfattningen,
att det vore riktigare att inte
inrätta detta nya departement.

Nu har ju riksdagen inte att besluta
i denna sak. Det är Kungl. Maj:t, som
fattar beslut, och riksdagen har endast
att uttala sin mening i frågan. Detta har
jag låtit komma till uttryck i den med
1) betecknade reservationen, som går
ut på att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna, att riksdagen
anser, att departementet för löneoch
pensionsärenden m. m. icke bör inrättas.
Jag ber få yrka bifall till denna
reservation.

Om, som jag starkt misstänker, denna
reservation inte skulle komma att vinna
kammarens bifall, utan kammaren gör
ett positivt uttalande för inrättande av
det nya departementet, aktualiseras
namnfrågan. Jag är av den uppfattningen,
att namnet »civildepartementet»
knappast kan vara en riktig beteckning.
Därför kommer jag, om den första reservationen
inte av kammaren bifalles,
att ansluta mig till reservationen 2).

Fröken ANDERSSON: Herr talman! Jag
skall be att i allra största korthet få motivera
reservationen 2). Jag tror i likhet
med herr Mannerskantz, att yrkandet
i hans reservation inte kommer att
bifallas, och därför är det kanske inte
ur vägen att motivera vår reservation.

Frågan om vad ett departement skall
få för namn kan synas vara en småsak.
Men namnet på ett departement skall
väl i någon mån vara till för att giva
uttryck för vilka frågor som departe -

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6. 11

mentet skall behandla. Nu lia vi under
den förberedande behandlingen av ärendet
fått lära oss, att »civildepartementet»
har ansetts vara det minst olämpliga
namnet. Nåväl, det kan man naturligtvis
tvista om; det är en omdömesfråga.
För min del anser jag att det är
ett i hög grad olämpligt namn. Mig åtminstone
säger det inte ett enda dugg,
och jag undrar om det säger mera för
dem som ha hittat på det. För mig leder
det tankarna till helt andra problemkomplex
än vad det här rör sig om.
Detta departement skall nämligen syssla
med löne- och pensionsärenden, dyrortsgraderingsfrågor,
frågor om förhandlingsrätt
för statstjänstemän, samråd
beträffande statens och kommunernas
lönepolitik o. s. v. — alltså rena
lönefrågor, nota bene om man tar begreppet
lön i den vida bemärkelse som
jag anser att man bör använda.

Nu säger utskottet, som på känt maner
ställer sig »välvilligt» till motionerna,
att goda skäl kunna anföras för den
i motionerna föreslagna benämningen
lönedepartementet, men att utskottet ändå
inte kunnat gå med på yrkandet i
motionerna. Och såviit jag kunnat se
är den väsentliga motiveringen den, att
departementet även kommer att handlägga
andra betydelsfulla frågor än löneärenden.

Ja, men att det skall heta civildepartementet
bara därför att det inte enbart
behandlar lönefrågor är litet svårt att
hegripa. Och jag är säkert inte ensam
om den uppfattningen. Jag sade att departementet
de facto väsentligen kommer
att handlägga lönefrågor. Detta ord
är då taget i vid bemärkelse. Fn sådan
sak som pensioner anse sålunda åtminstone
vi tjänstemän som en uppskjuten
lön. I frågor om förhandlingsrätten rör
man sig ju väsentligen inom lönevillkorens
område. Statens och kommunernas
lönepolitiska samråd ligger också inom
lönegebitet.

1 allt väsentligt kommer således departementet
att handlägga lönefrågor,
och i den populära diskussionen har
det ju redan kallats »lönedepartementet».
Jag vet inte vad det är för skäl

Ang. uppdelning av finansdepartementet.

som ligga bakom att man har stannat
för namnet »civildepartementet», som
jag, herr talman, tycker är direkt missvisande.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till reservationen 2).

Herr SUNDELIN: Herr talman! I propositionen
redogöres för anledningen
till att finansdepartementet bör uppdelas
i två departement. I verkligheten
har ju en sådan uppdelning varit genomförd
inom departementet ända sedan
år 1941. Med hänsyn till den statistik
över ärendenas antal, som har förebragts
i propositionen, synes det
finnas stor anledning att även formellt
genomföra denna uppdelning.

Nu säger visserligen herr Mannerskantz,
att man inte får se enbart till
antalet ärenden, eftersom ärendena kunna
vara av så olika omfattning. Han
menar att de jämförelser som ha gjorts
med socialdepartementets delning år
1947 icke äro berättigade. Ja, det är ju
för en utomstående rätt svårt att avgöra.
Jag skulle tro att finansdepartementet
har prövat saken noga och funnit
skälen för inrättande av det nya departementet
tillräckliga. Utskottet har
därför ansett sig kunna ansluta sig till
förslaget.

I fråga om namnet har utskottet anfört,
att det visserligen kan finnas skäl
för den av reservanterna och motionärerna
föreslagna benämningen lönedepartementet,
men utskottet har ju också
påvisat, att detta nya departement
kommer att få handlägga en del frågor
som inte kunna räknas såsom lönefrågor.
Nu kan man givetvis tvista om
huruvida frågor rörande exempelvis
dyrortsgrupperingen och förhandlingsrätten
för statstjänstemän äro lönefrågor
eller inte. Det skulle emellertid kunna
hända, att det framdeles kunde visa
sig ändamålsenligt att till det nya departementet
också lägga andra grupper
av ärenden, som kanske inte direkt
ha med lönefrågor att göra. Nu vet jag,
att man kanske på vissa håll anser att
man just genom att ge departementet

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Ang. uppdelning av finansdepartementet.

benämningen lönedepartementet skulle i
någon mån sörja för att departementets
verksamhetsområde inte växer ut alltför
mycket. Jag tror att detta är spekulationer
utan något reellt underlag.

Jag kan erinra om hur vi exempelvis
ha ett departement som heter ecklesiastikdepartementet.
Jag skulle vilja fråga:
Till hur stor del sysslar detta departement
med rent ecklesiastika ärenden?
Man behöver bara ta en helt flyktig
blick på statsverkspropositionens åttonde
huvudtitel för att se, att de ecklesiastika
ärenden, som ecklesiastikdepartementet
har att handlägga, äro en mycket
ringa del av det hela.

Utskottet har alltså funnit, trots att
vissa skäl kunde tala för att det nya
departementet benämndes lönedepartementet,
att utskottet kan ansluta sig till
det i propositionen föreslagna namnet
civildepartementet. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Jag har begärt ordet bara för att
göra ett litet tillrättaläggande.

Jag deltog i behandlingen av det här
ärendet i avdelningen, och jag anslöt
mig helt till den mening som där framfördes
av fröken Andersson och herr
Staxäng. Genom något missförstånd i
sekretariatet kom emellertid detta inte
till uttryck. Kanske berodde det på att
jag vid ett tillfälle anförde, att har man
nu svalt den stora saken, alltså inrättandet
av det nya departementet, så smakar
kanske diskussionen om namnfrågan
någonting av det kineseri som
Strindberg, vilken ju har åberopats i
det här sammanhanget, så ofta ironiserade
över.

Då jag emellertid anser att namnet civildepartementet
i det här sammanhanget
utgör någonting av vad man
bland affärsmän brukar kalla för falsk
varubeteckning, anser jag i alla fall frågan
vara värd den uppmärksamheten, att
jag vill ansluta mig till den reservation
som har anförts av bland andra fröken
Andersson.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
denna reservation.

Herr BERLITZ: Herr talman! Jag vill
inte yttra mig i frågan, om ett nytt lönedepartement
skall inrättas eller inte,
utan endast i frågan om det bör benämnas
civildepartementet.

Då utskottet har yttrat sig i saken, har
utskottet liksom antytt att det här egentligen
inte är en fråga som kommer riksdagen
vid, och jag tycker mig läsa mellan
raderna att riksdagen då inte heller
bör taga saken så högtidligt. Det är naturligtvis
så sant som det är sagt — i
den allmänna stämning av självuppgivelse,
som rådde här för tio år sedan, avhände
sig riksdagen sin bestämmanderätt
inte bara över departementens
namn, utan också över deras inrättande.
Men då nu Kungl. Maj:t har behagat inhämta
riksdagens mening i saken, tycker
jag väl ändå att riksdagen frimodigt
skall ge sin mening till känna och inte
utan vidare böja sig för Kungl. Maj:ts.

Jag skall be få resonera om de båda
föreslagna namnen vart för sig och börja
med namnet civildepartementet. Jag
lyssnade med uppmärksamhet på herr
Sundelins anförande för att höra, om
han hade något positivt skäl att anföra
för detta namn, sedan jag hade funnit att
regeringen inte hade anfört ett enda ord
till stöd för det och att inte heller utskottet
hade haft något positivt att säga
i saken. Inte heller herr Sundelin angav
emellertid något positivt skäl.

Däremot finns det naturligtvis mycket
starka skäl emot namnet i fråga. Namnet
civildepartementet anger inte alls
vad det är fråga om. Ordet »civil» är
ju en term som förekommer i mångahanda
bemärkelser — och i ganska olika
bemärkelser, det medger jag — men den
ursprungliga innebörden i ordet kommer
fram däruti, att det är en avledning
av det latinska ordet civis, medborgare.
Civil betyder alltså medborgerlig, någonting
som har med medborgarnas förhållanden
att göra. Det är därför som vi
tala om den allmänna civillagen t. ex.

Passar den innebörden av ordet på något
sätt in i detta sammanhang? Har

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6. 13

man möjligen i departementet slagit upp
Svenska akademiens stora ordbok och
där funnit en något avvikande betydelse
av ordet civil? Där står det nämligen att
civil kan betyda någonting som »hänför
sig till den stora massan av medborgare
i ett samhälle, i motsats till särskilda
grupper». Nu få vi visserligen medge att
ämbets- och tjänstemän ha kommit att
utgöra stora massor i samhället, men vi
skola väl inte antecipera utvecklingen
därhän, att vi anse den definitionen tilllämplig
i detta fall!

Jag skall kanske tillägga, att ordet »civil»
också har en särskild betydelse, som
användes då man talar om civila tjänstemän.
Det är ett uttryck som vi röra oss
med ständigt och jämt. Det departement,
som man nu vill inrätta, kommer emellertid
att syssla lika mycket med militära
tjänstemäns förhållanden som med
civila tjänstemäns. Hur man vänder sig,
passar det inte ihop.

Värst tycker jag ändå på sätt och vis
det är att det föreslagna namnvalet innebär
att usurpera eller helt enkelt godtyckligt
tillämpa ett namn, som förut har
använts för en institution, vilken praktiskt
taget inte hade någonting gemensamt
med det nu föreslagna departementet.
Det gamla civildepartementet
sysslade med lantregeringen, med polisväsendet,
med de sociala frågorna och
med en hel del annat sådant. Det hade
inte mer att göra med avlöningsfrågor
än vad varje departement hade. Skall
man då taga upp ett gammalt namn, som
hade sin bestämda betydelse, och godtyckligt
ge det åt någonting helt annat?

Jag har verkligen sysselsatt mig eu
hel del med vår författnings- och förvaltningshistoria
och försökt leta i mitt
minne efter något exempel på att man
på det här viset tagit ett gammalt namn
på en försvunnen institution och givit
det åt någonting helt nytt. Men när man
inrättade landstingen år 1802, var det
som man skapade visserligen inte precis
detsamma som de medeltida landstingen,
men det var en modern motsvarighet
till dem. Man har vidare tagit upp
lagmanstermen som beteckning för chefer
för avdelningar i hovrätterna, alltså

Ang. uppdelning av finansdepartementet,
för ämbetsmän, som inte direkt motsvarade
lagmännen i de gamla lagsagorna.
Det var alltså inte precis detsamma, men
det var åtminstone i båda fallen fråga om
höga domare. Men att på det här viset
godtyckligt taga ett namn, vilket som
helst, och sätta det på någonting annat,
vad som helst, det har jag inte tidigare
sett exempel på.

Nu kan man naturligtvis resonera om
denna sak på olika sätt. Det är kanske
bara fråga om romantiska känslor, när
jag tycker att det skall vara något sammanhang
med det förflutna och hänsyn
till vad som förut har funnits i det här
landet. Jag undrar ändå: Är det ett resonemang,
som är naturligt bara för en
gammal historiker? Kan inte litet var
tycka, att det kan vara trevligt med litet
ordning i de här förhållandena? Får
jag vädja till majoritetspartiet: Ni läsa i
en allt rikare litteratur om arbetarklassens
och socialdemokratiens utveckling,
och det förekommer i denna historia,
som säkert för er har värde och betvdelse,
allsköns berättelser om strejker
och sådana förhållanden, där det ständigt
uppträder en potentat, som heter civilministern.
Är det någon mening i att
nu få en civilminister med en helt annan
sorts sysslor, som inte ha någonting
gemensamt med de ärenden som då
för tiden handlades av civilministern?
Varför skall man göra på det sättet?

Så ha vi namnet lönedepartemeritet.
Det erkännes på alla håll, att det egentligen
är ett ganska adekvat namn. Jag
förstår, att det finns ett outtalat skäl för
att inte ta det. Man tycker att det är en
liten smula tråkigt, att vi nu ha kommit
därhän, att lönefrågorna spela en så stor
roll, att vi behöva ha vad August Strindberg
kallade ett »kollegium för utbetalande
av tjänstemännens löner». Man
tycker att det är en aning förargligt!
Men jag tycker att man ändå är skyldig
allmänheten och folket att inte fördölja
några sanningar. Är det så, att det
blivit på det viset, varför skola vi då
skämmas för att tala om det? För övrigt
lyckas vi ju aldrig att med sådana ordaknep
smussla bort det rätta sammanhanget.

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Ang. uppdelning av finansdepartementet.

Men så har man nu letat reda på att
det här departementet skall syssla även
med annat än löner, och diirför går det
inte att kalla det lönedepartementet. Jag
är mycket tacksam mot herr Sundelin,
som faktiskt drog fram ett avgörande
argument emot det resonemanget. Han
erinrade om ecklesiastikdepartementet,
som har så litet med ecklesiastika, d. v. s.
kyrkliga, ärenden att göra, att vår nuvarande
ecklesiastikminister är helt befriad
från att handlägga dem. Om någon
vill komma och säga, att denna bristande
motsvarighet inte är någonting, som
man gjort medvetet, utan en följd av att
man i äldre tid betraktade skolfrågorna
som ett bihang till de kyrkliga angelägenheterna,
skall jag be herrarna vara
vänliga och titta på hur det förhåller
sig med andra, nyare departement. Det
förvånar mig att inte statsutskottet gjort
det. Har man i statsutskottet möjligen
studerat kommunikationsdepartementet?
Tro herrarna, att det departementet bara
sysslar med kommunikationer? Under
det departementet lyder exempelvis vattenfallsverket,
dit hör det offentliga
byggnadsväsendet och åtskilliga andra
saker. Eller titta på handelsdepartementet!
Jag skall inte tala om den tid, då
vår handelsminister väsentligen var en
lotteriminister ■—- jag vet, att han nu har
andra saker för sig. Men det är sannerligen
inte handeln bara, utan det är instri
och hantverk, bergsbruk, patentväsen,
sjöfart, lotsväsen o. s. v. Handeln
är bara en liten del av det hela. Kanske
någon ännu erinrar sig, att vi ha haft ett
socialdepartement med väsentligt större
omfattning än det nuvarande. Det sysslade
visserligen med sociala ärenden,
men dessutom med något helt annat,
nämligen landsstaten och polisväsendet,
som ingen människa tänker sig att beteckna
som något socialt.

Det enkla sammanhanget är, att då vi
sätta namn på ett departement, kunna
vi inte välja ett namn, som adekvat ansluter
sig till hela uppräkningen i departementsstadgan
över vad departementet
har att göra, utan vi få göra som
man gör i andra länder, nämligen ta
fasta på något typiskt och karakteris -

tiskt. Man har i alla tider varit medveten
om att man inte därmed träffar
precis allting. Men jag får säga, att få
departement fått ett så utomordentligt
träffande och betecknande namn som
det nu föreslagna nya departementet får
om vi kalla det för lönedepartementet.

Man kan naturligtvis också resonera
om andra namn. Jag tycker att det finns
många skäl som tala för ett sådant namn
som personaldepartementet. Jag skall
emellertid inte resa den frågan, utan
jag skall inskränka mig till att yrka bifall
till den i ärendet avgivna reservationen.

Jag vill sluta, där jag började, med en
erinran om att det i alla fall är Kungl.
Maj:t, som bestämmer om saken. Även
om riksdagen skulle fatta ett beslut i enlighet
med statsutskottets ytterst tveksamt
utformade anslutning till det framlagda
förslaget, vill jag vädja till regeringen,
huruvida den inte kan ta sig en
förnyad funderare på saken.

Emellertid ber jag, som sagt, att få
yrka bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Diskussionen har inte här rört sig så
särdeles mycket om själva frågan om
behovet av ett nytt departement, och
jag skall inte heller fördjupa mig i den
saken. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på några ting.

Finansdepartementet har blivit så
stort och har fått att handlägga så olika
komplex av viktiga frågor, att vi i realiteten
ha tre avdelningar, som var för
sig måste förbereda propositioner till
riksdagen. Vi ha skatteavdelningen —
eller rättsavdelningen, som den kallas
— som praktiskt taget har hand om all
lagstiftning. Vidare ha vi löneavdelningningen,
eller den avdelning som sysslar
med löner och pensioner. Alla frågor,
som inte falla in under detta, såsom penningpolitik
och mycket annat, få skötas
av statssekreterarens avdelning, som
också har hand om själva budgetarbetet.

Dessa tre avdelningar få arbe a tämligen
självständigt var för sig. Det stats -

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6. 15

råd eller den statssekreterare är inte
skapt, som kan hålla en riktigt fast hand
över alla dessa avdelningar.

Nu har man i den gångna tiden försökt
hjälpa sig fram på det sättet, att
ett konsultativt statsråd har fått taga på
sig en stor del av arbetet. Men det medför
den svårigheten, att medarbetarna i
toppen få arbeta åt två statsråd, och det
blir inte alltid så lätt att få det hela att
fungera på ett smidigt sätt. Därför tror
jag att det ur statsnyttans synpunkt är
mycket viktigt, att man får en sådan arbetsfördelning,
att departementets ledning
kan ha översikt över arbetet. Det
blir mera rationellt än med den uppdelning,
som man hittills har tillämpat.

Det som har spelat den största rollen
i diskussionen här i dag är ju namnfrågan.
Det är klart att vi inom regeringen
ha haft skäl för att välja beteckningen
civildepartementet, och det kanske
är riktigt, om jag här framlägger
dem.

Det är otvivelaktigt så, att detta departement,
trots vad fröken Andersson
har uttalat, kommer att få hand om åtskilliga
andra frågor än de rena lönefrågorna.
Detta departement kommer i
huvudsak att sysselsätta sig med alla
frågor, som gälla statens personal. Jag
skulle för min del vilja säga, att det därför
kanske sakligt sett inte hade varit
olämpligt att kalla detta departement
för personaldepartementet. Emellertid
är det så -—■ och särskilt herr Herlitz
lägger säkert stor vikt därvid — att
framför de svenska statsdepartementens
namn skall man alltid sätta prefixet
»kungl.», och »kungl. personaldepartementet»
ger vissa idéassociationer, som
inte äro så lämpliga. Därför har det
namnet inte valts.

Lönedepartementet täckte inte fältet
tillräckligt, tyckte vi, och personaldepartementet
var ur andra synpunkter
inte lämpligt. Låt mig då komma till
namnet civildepartementet. .lag tror att
om herr Herlitz ville ägna någon mera
ingående studie åt frågan, huruvida vi
här i Sverige ha tagit upp beteckningar
för äldre begrepp i annan och ny betydelse,
kommer helt säkert, trots vad

Ang. uppdelning av finansdepartementet,
han nyss sade, utfallet att bli positivt.
.lag kan inte ge något bidrag till det arbetet,
ty jag har inte tänkt på det förut,
men jag har en bestämd känsla av att
det nog går att hitta analoga fall. Jag
tycker emellertid att det kunde vara
lämpligare för herr Herlitz att syssla
därmed, eftersom han har till profession
att ägna sig åt sådana ting.

Låt mig nu säga, att under det gamla
civildepartementet hörde i verkligheten
en betydande del av statens tjänstemän.
De som tillhörde försvaret och de som
tillhörde undervisningen voro liksom
även domarna uteslutna, men resten av
statens personal inrymdes under civildepartementet.
Den administrativa personalen
hade sin hemort där. Detta ledde
så småningom till att det som var gemensamt
för tjänstemännen betecknades
med prefixet »civil-». Vi koinino
fram till någonting som kallades för civilstaten.
Så småningom kom civilstaten
att inrymma alla tjänstemän, som icke
voro militära. När den Edénska regeringen
tillkom på hösten 1917, uppstod
det fråga om vad regeringsformens föreskrift
om att konsulterna skulle ha beklätt
civilt ämbete innebar, och då gjorde
professor Edén, som sedan blev regeringschef,
den tolkningen, att civilt
ämbete var varje ämbete, som inte var
militärt. Sedermera kom detta uttryck
»civil» om tjänsteförhållandena att breda
ut sig till att icke bara gälla alla andra
tjänstemän än militära. Den fast anställda
militära personalens anställningsoch
löneförhållanden inrymdes också
under detta begrepp. Man inrättade arméförvaltningens
civila departement,
och nu finns en särskild förvaltningsgren,
som heter försvarets civilförvaltning.

Utan att fortsätta att fördjupa mig i
detta tror jag, att man kan säga, att
man inte har avlägsnat sig alltför långt
från eu sådan innebörd i ordet civil,
när man kallar det departement, som
skall ha hand om de statsanställdas olika
angelägenheter, för civildepartementet.
Jag tror därför att det valet kan vara
lämpligt. Även professor Herlitz medger
nog, att det låter bättre med kungl.

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Ang. uppdelning av finansdepartementet.

civildepartementet än med kungl. lönedepartementet
eller, ännu värre, kungl.
personaldepartementet.

Herr STEN: Herr talman! I själva sakfrågan
får man väl böja sig för regeringens
auktoritet och erfarenhet på det
här området och för statsutskottets
granskning. Då jag ändå har begärt ordet
har det varit för att ge uttryck åt
att det är med en viss ledsnad och besvikelse,
som jag är med om att fatta
detta beslut. Det beror på sammankopplingen
med frågan om folkhushållningsdepartementets
försvinnande. Jag hade
nämligen umgåtts med den tanken, att
vi skulle förvandla folkhushållningsdepartementet
till ett arbetsdepartement.

När jag säger detta, kan man ju rikta
den anmärkningen mot mig, att det
icke föreligger någon utredning eller motion
i den riktningen. Men erfarenheten
från finansdepartementets uppdelning
har lärt oss, att den enskilde riksdagsmannen
inte vet så mycket om en
sådan här sak, förrän den har kommit
till ett mycket framskridet stadium och
plötsligt förelägges riksdagen på det sätt
som nu har skett. Det gäller alltså att
vara ute i god tid, om man vill ha en
tanke dryftad och övervägd till nästa
gång, när en partiell eller mera genomgripande
departementalreform förberedes.

Min utgångspunkt är inte så mycket
den, att vi sakna ett arbetsdepartement
och att frågor om offentliga arbeten hos
oss sortera under olika departement och
inte såsom i ett flertal länder äro sammanförda
i ett departement. Min tanke
härleder sig helt naturligt från de varningar,
som vi ha fått åtminstone inom
vissa avsnitt av vårt näringsliv om att
det inte är en lika enkel sak att så att
säga organisera den fulla sysselsättningen
som att uppställa den såsom ett önskemål
och ett program.

Nu förstår jag ju — jag bär blivit undervisad
därom, när jag har yppat denna
tanke i andra sammanhang — att man
kan och kanske sannolikt kommer att
göra på motsvarande sätt som när folk -

husliållningsdepartementet tillskapades,
nämligen att man på basis av investeringsberedningen
och arbetsmarknadsstyrelsen
o. s. v. så att säga improviserar
ett arbetsdepartement i en akut situation,
då sysselsättningsfrågan är aktuell
på allvar. Jag kan emellertid inte
befria mig från den tanken, att det måhända
skulle vara mera betryggande att
på ett förberedande stadium skapa en
beredskap ända uppe i Kungl. Maj ds
kansli, inte endast i form av ett statsråd
utan även i form av ett särskilt departement
för dessa mycket viktiga intressen.

Nu kan man säga, att den saken naturligtvis
kan omprövas för sig, men det
är klart, att när man nu inte gör det i
samband med att ett departement försvinner,
blir saken svårare att genomföra,
om man inte väntar till det ögonblick
då man anser sig vara nödsakad
därtill.

Jag har endast velat på detta sätt ge
uttryck åt den missräkning, som jag
känner över att folkhushållningsdepartementet
slopas i stället för att omvandlas
för att i fredstid handha uppgifter på ett
mycket viktigt område. Jag hoppas emellertid
att den saken måtte vara i åtanke
i fortsättningen, i den mån man har anledning
att dryfta omgrupperingar av
ärenden inom Kungl. Maj ds kansli.

I namnfrågan befinner jag mig i ett
egendomligt läge. Då inrikesdepartementet
inrättades, samlades ett betydande antal
av denna kammares ledamöter omkring
ett yrkande, som enligt vad jag
vill minnas framställdes av mig, att det
skulle heta civildepartementet. Jag utgick
då från att man skulle återinföra
detta gamla namn, som hade god klang,
i stället för att införa någonting nytt,
som hade kommit i ett visst vanrykte på
grund av det sätt, varpå inrikesdepartementen
i de s. k. folkdemokratierna hade
framträtt. Nu får man väl säga, att
erfarenheten har bekräftat, att dessa farhågor
voro i viss mån överdrivna och
att inrikesdepartementet har förskaffat
sig gott namn och rykte.

Jag befinner mig alltså i det läget, att
jag har att antingen förena mig med

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6. 17

herr Herlitz i det yrkande, som han liar
framställt, eller också att betrakta det
som en bönhörelse, att regeringen, när
det har gällt detta departement, har tillvaratagit
det namn, som jag vid inrättandet
av inrikesdepartementet förde talan
för. Jag antar att det ofta är så, även om
vi inte erkänna det, att vi riksdagsmän,
när vi ha att först ta ställning till en
fråga inom oss själva, komma till att skälen
för eller emot förhålla sig som 0,si
till 0,49, men sedan skola vi ge vår röst
för det ena eller det andra av de föreliggande
förslagen. Jag kan med så mycket
större lugn avvakta resultatet här i
dag av både min egen omprövning och
av kammarens votering, som jag finner
att jag får rätt i bägge fallen. Om herr
Herlitz’ yrkande segrar, så innebär detta
att han med de skäl, som han har anfört
och som jag sympatiserar med, har vunnit
en större framgång än jag hade den
gången, då det var fråga om inrikesdepartementets
namn. Och om kammaren
följer statsutskottet, har jag ur mina
synpunkter med tanke på vad som förekom
vid det förra tillfället som sagt en
viss anledning att betrakta det som en
bönhörelse.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag har
inte begärt ordet för att reda ut herr
Stens dilemma, men då jag nu kommit
upp omedelbart efter hans resonemang
om sina samvetsbetänkligheter ber jag
att få säga ett par ord till stöd.

De som förra gången röstade för att
vi skulle få ett civildepartement leddes
väl inte av någon särskilt stark
kärlek till just detta ord eller av någon
särskild önskan att det skulle ligga på
folks läppar. Vi hade nog bara en känsla
av att det nya inrikesdepartementet,
som då kom till stånd, var praktiskt
taget detsamma som det gamla civildepartementet.
Vi leddes således av vår
känsla för ett historiskt sammanhang,
som pekade på att namnet civildepartementet
åter borde komma till användning.
Herr Sten tyckte sig nu verkligen
hos statsrådet få elt visst stöd för tanken
på ett sammanhang mellan det nu

2 Första kammarens protokoll 1050. Nr C>

Ang. uppdelning av finansdepartementet,
tilltänkta civildepartementet och det
gamla — jag skall strax komma tillbaka
till det och visa hur klent det är.

Det var närmast med anledning av
herr statsrådets uttalanden på denna
punkt som jag begärde ordet.

Herr statsrådet fann sig lämpligen böra
delge kammaren de skäl, som regeringen
haft för sitt ståndpunktstagande. Det
lät mycket spännande, och jag väntade
med intresse på vilka märkliga upplysningar
som han skulle komma att lämna.

Det var först att beteckningen lönedepartementet
enligt statsrådets uppfattning
inte var ett adekvat namn. Tillåter
kammaren att jag betraktar den invändningen
som besvarad med vad jag nyss
erinrade beträffande kommunikations-,
handels- och socialdepartementen?

Men, fortsatte herr statsrådet, det gamla
och det nya civildepartementet äro
inte så förfärligt olika ändå, och namnet
civildepartementet passar i alla fall ganska
bra. Där flöto kanske två olika tankegångar
samman. Herr statsrådet talade
nämligen också om »civilstaten» och »civilt
ämbete» o. d. Detta ord »civil» är
ett begrepp, som bär vållat mycken oreda
under tidernas lopp på grund av att det
har använts i olika betydelser. Men en
sak är alldeles klar, hur det än förhåller
sig med den olika användningen, nämligen
att ett mycket stort antal av dem,
vilkas angelägenheter det nya departementet
skall syssla med, d. v. s. den militära
personalen, i alla tider självklart
har förts utanför alla begrepp om det civila.
Däri har, herr statsråd, ingen ändring
skett genom att vi nu ha en försvarets
civilförvaltning likaväl som jag vill
minnas att vi tidigare hade arméförvaltningens
civila departement, som sysslade
med frågor som inte voro av direkt militär
art.

Så var det frågan om själva termen
»civildepartementet». Herr statsrådet menade,
att nya departementet ändå inte
var så olikt sin föregångare, ty det gamla
civildepartementet hade i alla fall, sade
ban, att göra med huvuddelen av statens
tjänstemän. Jag undrar om det verkligen
var så. Jag har inga siffror tillgängliga,
men utanför del gamla civildepartemen -

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Ang. uppdelning av finansdepartementet,
tet föll hela den ecklesiastika personalen,
d. v. s. inom kyrko- och skolväsendet,
hela den militära personalen och
hela personalen inom domstolsväsendet.
Jag gissar att inte ens hälften av de statliga
tjänstemännen lydde under det gamla
civildepartementet.

Och oavsett vilket resultat man kommer
till i det hänseendet, återstår det
viktigaste, nämligen att sysslandet med
tjänstemän och deras löner var en rent
periferisk uppgift för detta departement.
Det var någonting som följde med de
andra uppgifterna, såsom det i andra
departement med de huvudsakliga uppgifterna
följer en hel del andra ärenden.

Jag känner mig således inte övertygad
av herr statsrådets resonemang. Jag får
kanske göra som herr statsrådet sade till
mig, nämligen ifrågasätta, huruvida herr
statsrådet inte skulle kunna finna anledning
att underkasta dessa förhållanden
en ytterligare forskning.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Om man gör som herr Herlitz, d. v. s.
vänder upp och ned på min bevisföring,
börjar med slutsatserna och arbetar sig
tillbaka till premisserna, kan mitt anförande
onekligen te sig litet oredigt.
Men den saken skall jag inte ingå närmare
på. Jag nöjer mig med att konstatera,
att herr Herlitz lyckades att säga
allt vad jag redan hade sagt, fastän i bakvänd
ordning.

Jag tog egentligen till orda för att än
en gång understryka, hur begreppet civil
har utvecklat sig i samband med statstjänstemännen.
Jag bara hänvisar ytterligare
en gång till att när det gällde att
inom statsväsendet beteckna alla de frågor,
som hörde samman med den fast
anställda personalens löne- och anställningsvillkor,
tillgrep man benämningen
»civil». Det var då man fick till stånd
även arméförvaltningens civila departement,
som sedan kom att omfatta hela
försvarsväsendet i form av försvarets civilförvaltning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i

avseende på det nu föredragna utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Mannerskantz,
att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändrade lydelse av
punkten I, som förordats i den av honom
vid utlåtandet anförda reservationen;
samt 3:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i fröken Anderssons
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i den
av henne in. fl. anförda reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 33.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6. 19

Ang. taxeringsnämnds befogenhet att infordra
uppgifter.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

I detta utlåtande hade utskottet för
riksdagen anmält, att vid den granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
som utskottet grundlagsenligt
förehaft, någon anledning till anmärkning
icke förekommit.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Justitieombudsmannen
bär i sin ämbetsberättelse
redogjort för vissa ärenden som ej
föranlett åtgärd, däribland ett ärende
som rubricerats: »Fråga om taxeringsmyndighets
befogenhet att från samtliga
skattskyldiga eller större grupp bland
dem infordra uppgifter utöver deklarationsformulären.
»

Bakgrunden till detta ärende är att
det i Göteborgs och Bohus län vid skilda
tillfällen från taxeringsmän och enskilda
personer nämndes, att företagens
personbilar många gånger disponerades
för ren privatkörning, varvid kostnaden
härför i viss utsträckning syntes avdragas
som omkostnad vid självdeklarationernas
avlämnande, utan alt vederbörande,
som åtnjöt förmånen, deklarerade
denna som inkomst. Detta föranledde
taxeringsintendenten att verkställa
en stickprovsundersökning för att kontrollera
hur det förhöll sig på denna
punkt. Stickprovsundersökningen omfattade
16 procent av sammanlagda antalet
bilar i länet, eller ungefär 25 procent
av alla personbilägare. Därav torde
klart framgå, att det var fråga om en
stickprovsundersökning. Man tryckte
blanketter och skickade ut dem genom
taxeringsnämndsordförandena till 2 000
å 3 000 av de närmare 18 000 bilägarna
i länet.

Saken togs sedan upp av professor
Halvar Sundberg, som insände en anmälan
till JO. Professor Sundberg erinrade
däri om JO:s skyldighet att viirna
den medborgerliga friheten mot myndigheters
ingrepp utan stöd av lag och

laga stadgar. Länsstyrelsen ansåg att
denna anmälan icke borde föranleda någon
åtgärd.

Den punkt i taxeringsförordningen,
som det här gäller, har under senare år
varit mycket diskuterad, och det torde
för taxeringsarbetets nödiga fortgång
vara erforderligt att man får klarhet om
hur stadgandet skall tolkas. Det är 32 §
2 inom., vars första punkt lyder: »Efter
anmaning är envar skyldig att i den omfattning,
som i anmaningen angivits,
meddela för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet erforderliga upplysningar
utöver dem, som föranledas av
deklarationsformuläret.» Det är allt vad
som där anföres i denna sak.

JO, eller rättare sagt JO:s ställföreträdare,
vilket ju i detta fall är detsamma,
eftersom han uppträdde såsom tjänsteförrättande
JO, har tolkat detta stadgande
på sätt som framgår av JO:s följande
uttalande: »Ehuru förarbetena till
sistnämnda författning icke lämna närmare
upplysning om syftet med stadgandet,
har detta, säkerligen med rätta, uppfattats
som avseende att bereda möjlighet
åt taxeringsmyndighet att, där så i
särskilda fall funnits behövligt, införskaffa
ytterligare utredning.» JO hänvisar
därvid till ett uttalande av Palmgren
i Självdeklaration, sextonde upplagan.
Palmgren är onekligen en auktoritet
på detta område, men det besynnerliga
är, att om man går till den angivna
upplagan, återfinner man inte detta
yttrande och knappast något annat
heller, som enligt min uppfattning kan
ge riktigt skäl för JO:s uppfattning. De
av JO kursiverade orden »där så i särskilda
fall funnits behövligt» återfinnas
icke alls hos Palmgren. Däremot säger
Palmgren: »Någon annan begränsning
för vad som på detta sätt kan efterfrågas
finnes icke, än att de avfordrade
upplysningarna skola hava betydelse för
taxeringen.» Det är en mycket allmänt
hållen begränsning, som knappast ger
något skäl för att citera Palmgren i detta
sammanhang som stöd för JO:s mening.

JO anför vidare, att den omständigheten
att infordrade uppgifter kunna avgivas
muntligen talar emot antagandet,

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Ang. taxeringsnämnds befogenhet att infordra uppgifter.

att författningsrummet skulle giva taxeringsmyndighet
befogenhet att infordra
uppgifter utöver deklarationsformulären
från samtliga skattskyldiga eller större
grupper bland dem. Nu står det visserligen
i den åberopade paragrafen att
upplysningar kunna avgivas muntligen,
men att i så fall taxeringsnämndens ordförande
skall uppteckna dem, varefter
de skola underskrivas av den som lämnat
meddelandena i fråga. Det blir ju då
i alla fall ett skriftligt meddelande, fastän
den som haft handen på pennan vid
upptecknandet är taxeringsnämndens
ordförande. Jag kan inte förstå att detta
uttalande på något sätt ger belägg för
den mening som JO i detta fall har velat
hävda.

Om JO:s uppfattning härvidlag skulle
godtas, skulle det innebära att en hel
råd av de hjälpbilagor, som för närvarande
finnas, i fortsättningen icke kunna
behållas. Nu används över hela riket,
enligt vad jag vet, en handelsresandebilaga,
som inte är stadfäst av Kungl.
Maj :t men som är tryckt av blankettexpeditionen
och distribuerad över hela
landet. Det är mycket tveksamt om den
över huvud taget kan användas i fortsättningen
utan risk för ett ingripande
av JO. I mitt hemlän används vidare en
s. k. båtbilaga, en för fraktskeppare och
en för fiskare. Den har slagit igenom,
och man har allmänt den uppfattningen
i länet, att det tack vare denna särskilda
bilaga blir en riktig och likformig
beskattning av respektive fraktskeppare
och fiskare. Det skulle säkerligen vara
mycket olämpligt för hela taxeringsarbetet,
om dessa bilagor för framtiden
inte skulle användas.

JO åberopar vidare ett par uttalanden
av departementschefen från åren 1927
och 1928. Jag skall inte läsa upp dessa
uttalanden, men jag kan inte finna att
de i detta sammanhang äro relevanta.
Här är det ju inte fråga om att ålägga
envar att lämna uppgifter om verkställda
utbetalningar snart sagt av vad slag
som helst. Det är tvärtom noga specificerat
vilka poster som det gäller. Det är
inte heller vem som helst av de kommunala
taxeringstjänstemännen, som har

infordrat dessa uppgifter, utan det är
länets taxcringsintendent som bär anmodat
taxeringsnämndsordförandena att
skicka ut dessa förfrågningar.

JO citerar vidare ett uttalande av departementschefen
från år 1935, som
gjordes i samband med den utökning av
kontrollverksamheten som då genomfördes.
Då jag anser att detta uttalande
är mycket relevant i detta fall, skall jag
tillåta mig att läsa upp det i den utsträckning
det av JO själv åberopats.
Det lyder: »Självfallet måste vårt beskattningssystem
i mycket stor utsträckning
bygga på deklarationernas riktighet.
Men härav följer icke, att kontrollen
bör begränsas till fall, dä anledning till
misstanke föreligger. Tvärtom synes det
för upprätthållande och stärkande av
systemets effektivitet nödvändigt, att
kontrollen i ej ringa utsträckning inriktas
på en stickprovsgranskning, så att
varje deklarant om möjligt alltid löper
risken att en viss uppgift kan komma att
bli föremål för närmare granskning. Det
kan icke undgås, att därigenom även
laglydiga skattskyldiga åsamkas besvär
utan att alltid direkta resultat kunna påvisas
och att såväl affärsföretags som
enskilda medborgares medverkan måste
anlitas även för kontroll av annans taxering.
»

Bevillningsutskottet och sedermera
riksdagen instämde i detta uttalande,
och jag för min del anser uttalandet signifikativt
för uppfattningen hos dem
som genomförde denna lagstiftning. Uttalandet
ger på intet sätt stöd för JO:s
mening.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att i en interpellationsdebatt, som
hade framkallats av herr Mannerskantz
någon gång år 1945, anförde departementschefen
följande: »En mera generell
tillämpning av anmaningsrätten för visst
eller vissa år torde emellertid också
kunna ifrågakomma, därest förhållandena
inom ett län göra ett sådant förfaringssätt
motiverat; om dylika mera omfattande
kontrollåtgärder anses böra vidtagas,
torde det ■— även om taxeringsförordningen
icke utgår från att ett dylikt
förfaringssätt skall tillämpas — kun -

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6.

Ang. taxeringsnämnds befogenhet att infordra uppgifter.

na vara till fördel, ej minst för de uppgiftspliktiga
själva, om uppgifterna lämnas
redan i samband med självdeklarationen.
»

Detta uttalande mötte ingen invändning
här i kammaren, och det är ett uttryck
för den uppfattning som härskade
inom finansdepartementet vid den tidpunkten.

Jag erinrar också om att man från finansdepartementet
årligen, tror jag,
meddelar att deklarationer från personer,
vilkas efternamn börja på vissa
bokstäver, t ex. bex, skola speciellt undersökas
och granskas i fråga om vissa
förmögenhetsförhållanden. Det är en
stickprovsundersökning som därvid sker,
och den drabbar både sådana personer
som avgivit korrekta och sådana som
inlämnat inkorrekta deklarationer. Det
är en liknande undersökning som har
skett i det här påtalade fallet från Göteborgs
och Bohus län.

Taxeringsintendenten i Göteborgs och
Bohus län har enligt min uppfattning
icke gått längre än vad det nyss citerade
uttalandet ger stöd för. Det hela har ansetts
som en engångsåtgärd och som en
kontrollåtgärd som icke var avsedd att
upprepas följande år. Det var helt enkelt
en stickprovskontroll. Att åtgärden
var nödvändig visas därav, att den såsom
resultat inbragtc 80 000 kronor i
skatt till stat och kommun.

JO anser tydligen, att undersökningen
inte har varit begränsad till sådana skattskyldiga,
beträffande vilka av en eller
annan orsak anledning förelegat till antagande
att avgivna deklarationer icke
varit korrekta. Ja, det är riktigt, undersökningen
har gått över hela det misstänkta
fältet och omfattat 25 procent av
personbilägarna i länet. En del hade inlämnat
korrekta deklarationer, andra
icke, och undersökningen medförde, som
sagt, en vinst för stat och kommun av
80 000 kronor.

Niir JO i sitt yttrande själv medger, att
en stickprovskontroll kan vara berättigad,
kan jag inte finna annat än att han
därmed också godkänner den princip
som man handlat efter i Göteborgs och
Bohus län. En stickprovskontroll kan

nämligen icke inriktas bara på dem, om
vilka man misstänker att de avgivit felaktiga
deklarationer, utan den måste omfatta
hela det fält, inom vilket man misstänker
att felaktiga deklarationer ha avgivits.
Därvid kan det inte undgås att
undersökningen drabbar både skyldiga
och oskyldiga. Redan genom sitt medgivande
av möjligheten och lämpligheten
av en stickprovskontroll har JO enligt
vad jag kan förstå logiskt motsagt sin
uppfattning, att man inte skulle kunna
kontrollera deklarationer som man inte
direkt misstänker.

JO anser också, att uppgiftsskyldigheten
varit i hög grad betungande. Jag
medger att den varit förenad med vissa
besvär, men det besvär som vederbörande
har måst underkasta sig har inte
varit mer betungande än vad han från
början hade måst påtaga sig för att kunna
avge en riktig deklaration. Att en del
personer fingo underkasta sig detta besvär
i efterhand utgör, tycker jag, intet
skäl för att säga, att myndigheterna ha
gått för långt. Faktum är ju att vederbörande
deklarant måste göra dessa undersökningar
för att kunna avge en korrekt
självdeklaration.

Undersökningen har, fortsätter JO,
kunnat leda till att i vissa fall annan än
den bilägare, av vilken uppgifter infordrats,
fått sin taxering kontrollerad.
Det är en fullständigt orimlig uppfattning
som JO på denna punkt hävdar. Om man
vill kontrollera A och därvid som biprodukt
får uppgifter om B, skall man
väl inte av den orsaken underlåta att
kontrollera A. Det skulle sätta en käpp
i hjulet på hela taxeringskontrollen.

Herr talman! Att korrekt taxering sker
för alla och att därför kontrollåtgärder
tillgripas är ett intresse för alla, som avge
självdeklarationer. När vi för stora
kostnader utbyggt vår taxeringsorganisation,
bör effektiviteten av dess arbete
inte stäckas. Skall JO fortsätta med långtgående
kritik i dessa frågor, uppkommer
spörsmålet om inte JO:s expedition borde
förstärkas med sådan sakkunskap,
som gör det möjligt för JO att framträda
såsom auktoritet även på taxeringsväsendets
område. Eljest måste sådana utta -

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Ang. vissa ändringar i civilförsvarslagen.
Ianden göras av regering och riksdag,
att någon tveksamhet om att nuvarande
praxis kan upprätthållas inte föreligger.
Det är ett allmänt medborgerligt intresse
att en rättvis och likformig beskattning
kan upprätthållas. Men givetvis böra kontrollåtgärderna
ske med både takt och
omdöme.

Herr LODENIUS: Herr talman! Jag vill
bara konstatera, att den del av JO:s
berättelse, som herr Sjödahl här klandrat,
liksom JO:s berättelse i dess helhet
har behandlats av första lagutskottet.
Första lagutskottet besitter självfallet
inte samma sakkunskap som bevillningsutskottet
i den speciella taxeringsfråga,
som det här gäller, och har kanske
därför sett ärendet från en annan utgångspunkt.

Såvitt jag förstår måste vid denna frågas
bedömande stor vikt tillmätas JO:s
konstaterande, att den företagna kontrollen
icke kan betraktas såsom en
stickprovsundersökning, alldenstund
den omfattat en fjärdedel av hela antalet
personbilägare i länet. Därtill kommer
att de infordrade uppgifterna kommit
att beröra även andra personer än
dem, vilkas deklarationer man närmast
avsåg att kontrollera.

Jag är, helt naturligt, inte beredd att
nu ingå på alla de spörsmål, som herr
Sjödahl här tog upp, utan inskränker
mig till att säga, att första lagutskottet
icke har funnit anledning till erinran
mot vad JO i denna punkt anfört.

Jag yrkar, herr talman, bifall till första
lagutskottets hemställan; något annat
yrkande har ju för övrigt inte framställts.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, lades förevarande utlåtande
till handlingarna.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av 15 kap. 13 och 22 §§ giftermålsbalken,
m. m.;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § 4 mom. lagen
den C juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillägg till epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443), bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa ändringar i civilförsvarslagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr
536).

Genom en den 21 december 1949
dagtecknad proposition, nr 25, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga i
propositionen infört förslag till lag om
ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar, att länsstyrelse och civilförsvarschef
i vissa fall skulle ha att besluta
om användning av skyddsrum för
annat ändamål än civilförsvarsbruk eller
om ändring av tekniska anordningar
däri. Vidare hade föreslagits, att i de

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6. 23

fall, då ansökan om statsbidrag för inrättande
av allmänna skyddsrum m. m.
inkommit för sent, den myndighet som
hade att pröva ansökningen likväl finge
upptaga denna till prövning, om skäl
därtill vore.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition.

Reservation hade anmälts av herr Wistrand,
som dock ej antytt »in mening.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
skall be att få fästa uppmärksamheten
på lagtexten i § 47, sådan den nu föreslås
till antagande. Den lyder sålunda:
»Statsbidrag fastställes för varje kalenderår
av länsstyrelsen, där ej Konungen
annorlunda förordnar. Ansökan om
statsbidrag för visst kalenderår skall göras
före utgången av nästa kalenderår.
När skäl därtill äro, må dock ansökning
prövas, ändå att den göres senare.
Finnes emellertid» — och nu kommer
det anmärkningsvärda -— »ansökningen
ej böra upptagas till prövning,
skall frågan härom underställas Konungen.
»

Denna lagkonstruktion, som tyvärr
inte är utan precedens, är verkligen så
anmärkningsvärd att det bör fästas uppmärksamhet
på den, innan den vinner
vidare spridning inom det svenska rättsväsendet.
Vad innebär denna lag såsom
den är konstruerad? Jo, lagen säger, att
ansökan om statsbidrag skall göras före
utgången av nästa kalenderår. Härifrån
får man göra undantag. Men skulle det
visa sig att den myndighet, som då har
att pröva detta, inte vill göra ett undantag,
då är saken så anmärkningsvärd,
att den skall underställas Konungen.

Man påbjuder alltså i denna lag någonting,
som man inte vill anbefalla,
och man anbefaller i själva verket ett
frånträidande av det som man nyss påbjudit.
Underställandet hos Kungl. Maj:t
innebär alltså inte — vilket väl borde
vara varje riktigt skriven lags innebörd
— en kontroll av tillämpningen av lagbudets
recfel, utan det blir en kontroll,

Ang. vissa ändringar i civilförsvarslagen,
som avser frågan om undantag beviljas
i tillräcklig utsträckning. Länsstyrelsen
har rättighet att bevilja undantag utan
någon som helst kontroll. Det är endast
när den tillämpar lagens huvudregel,
som ärendet skall underställas Kungl.
Maj :t.

Jag kan inte, herr talman, undertrycka
min uppfattning att lagbud av denna
konstruktion äro ägnade att skapa förvirring
ibland den allmänhet, som skall
tillämpa lagbuden. Genom en sådan förvirring
undergräves också i viss mån
respekten för lagstiftningen. Varje lagstiftning
måste bygga på ett imperativ,
från vilket man visserligen skall få
medgiva undantag, när skäl därtill föreligga,
men ett imperativ som i och för
sig bör förbliva ett imperativ och reglera
det normala.

Vi veta att vår gamla snart förvittrade
1734 års lag på sin tid var ett
mönster i fråga om klarhet i uttrycken.
Den har ju också kunnat i sina formuleringar
överleva många av de bud, som
där en gång i tiden blevo stadfästa. Förtjänsten
av att denna lag blev så välskriven
var att tillskriva en man, vars
namn nog är känt för många av oss,
nämligen Gustaf Cronhielm, en man, vilken
otvivelaktigt gjort en av de största
insatserna i svensk lagstiftning. Han uttalade
en gång om en lags karaktär:
»Lex brevis esto et imperiosa» eller på
svenska — »en lag skall vara kort och
bjudande».

Vi ha kommit ganska långt bort från
den gamla konsten att skriva lagar.
Kvantitet har fått undergräva kvalitet,
under det att med det nät av lagbud,
med vilka vi alla i regleringssamhället
äro omsnärjda, alldeles särskilda krav
borde ställas på lagstiftningen både i
fråga om form, klarhet och precision.

Jag har naturligtvis ingen anmärkning
i och för sig att göra mot att man lättar
på formaliteterna och decentraliserar
frågornas avgörande i enlighet med
den tankegång, som ligger bakom den
av mig påtalade paragrafen. Det iir inte
någon tvist i sakfrågan, som föreligger,
och därför har jag inte heller något yrkande.
Mitt yrkande skulle vid i så fal!

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Ang. vissa ändringar i civilförsvarslagen
vara återremiss, men det vore väl, tänker
jag, ganska meningslöst, då man inte
velat tidigare lyssna på mig i utskottet.
Men jag kan inte hjälpa, att jag nödgas
att bär ta upp denna fråga för att
fria min själ. Lagstiftningen måste räddas
från förfall vad formerna beträffar,
och jag hoppas att regeringsledamöterna,
av vilka jag till min glädje ser att
justitieministern är här närvarande, i
mån av förmåga och formsinne också
beakta dessa frågor. Åtminstone böra
lagkonstruktioner av denna typ inte få
återkomma.

Denna fråga är i och för sig en liten
fråga, men den återspeglar en stor sak.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr Wistrand
var nog alltför blygsam, när han
påstod, att utskottet inte velat lyssna på
honom. Det är tvärtom så, alt vi lyssnade
mycket intresserat, och jag tror att
vi delade hans uppfattning i ganska stor
utsträckning.

Att det inte blev något resultat i form
av ett förslag från utskottet, sammanhänger
därmed, som herr Wistrand också
själv sade, att stadgandet är bra vad innehållet
beträffar. Och det böra lagbestämmelser
vara. Jag tyckte inte heller
att herr Wistrand inom utskottet var så
alldeles bestämt inriktad på att vi skulle
försöka göra någon ändring. Skulle
vi ha gjort det, skulle det ha medfört
ändring av bestämmelser om klagorätt
och ändring av lagen om regeringsrätten
o. s. v. Frågan är, som herr Wistrand
säger, inte någon så stor sak i sig själv,
och när meningen är god och den i alla
fall kommer fram riktigt, funno vi inom
utskottet, att det hela var bra som det
var, även om vi — åtminstone jag personligen
— med intresse lyssnade till
herr Wistrand och i stort sett delade
hans kritik av denna lagtext.

Jag hemställer om bifall till utskottsutlåtandet.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
delar inte utskottsordförandens och då
helt naturligt inte heller herr Wistrands

mening. Jag anser i likhet med herr Wistrand,
att en återremiss är överflödig,
enär jag har den uppfattningen att herr
Wistrand av något för mig oförklarligt
skäl kommit fram till slutsatser om denna
lagstiftning, som äro fullständigt
oriktiga.

Det är inte en främmande tanke för
oss att ordna en lagstiftning med sådant
innehåll, att de fall, där man inte anser
sig kunna upptaga en för sent inkommen
ansökan, skola avslås av länsstyrelsen
för att sedermera komma besvärsvägen
till Kungl. Maj:t, utan att ansökan
i stället skall överlämnas till Kungl.
Maj :t för avgörande huruvida ansökan
skall upptagas till prövning eller ej.

Då dessa bidrag först fördes på tal
förekom det en mycket ingående diskussion
om vilka som egentligen skulle
bekosta anläggningarna, d. v. s. huruvida
det över huvud taget skulle utgå statsbidrag
eller ej. När man till sist stannade
för statsbidrag är det lätt att förstå, att
man från statsmakternas sida vill ha en
möjlighet att ingripa i dessa ärendens
handläggning på det sätt, som här stadgas.
Det blir ju bara till förmån för
kommunerna. Motsvarande ordning tilllämpas
även på andra områden, och jag
tycker att vi i viss mån ha anledning att
rekommendera den till efterföljd. En
kommun, som anser sig berättigad till
statsbidrag men som inte erhåller sådant
vid länsstyrelsens prövning, kommer
naturligtvis att anföra besvär hos
Kungl. Maj:t. Varför skall man ovillkorligen
skapa ett omständligt besvärsförfarande
även i sådant fall som bär avses?
Jag anser det onödigt att som herr
Wistrand här gjorde så starkt pressa
skrivsättet, att man inte utan vidare
skulle kunna medge den anordning, som
lagen nu öppnar möjlighet till.

Jag slutar, herr talman, med att ännu
en gång säga, att vännen Wistrand har
i detta fall på en, som jag sade, för mig
fullständigt oförklarlig grund kommit
till en oriktig slutsats.

Herr WISTRAND: Herr talman! Det är
mycket tråkigt att grunderna för mitt

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6. 25

Ang. decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik.

uttalande voro oförståeliga för herr
Forslund. Jag skall inte öppna någon
tvist om vari orsaken till detta ligger.

Jag upptog en diskussion angående
själva principerna för hur ett lagbud bör
formuleras. Det är principiellt oriktigt,
att man anbefaller någonting, som är
motsatsen till vad man påbjudit, medan
man påbjuder någonting, som man inte
vill anbefalla. Det var däri kärnpunkten
i mitt resonemang låg. Herr Forslunds
hela resonemang låg vid sidan om detta.
Jag förstår däremot väl herr Forslunds
synpunkter på den praktiska frågan, och
jag kan därvidlag i mycket dela hans
uppfattning.

Herr NORMAN: Herr talman! Eftersom
herr Forslund sade, att han inte delade
min uppfattning heller, skall jag som
svar på det nöja mig med att ännu en
gång instämma med herr Wistrand.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. decentralisering av tillståndsgivningen
beträffande yrkesmässig biltrafik.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående viss decentralisering
av tillståndsgivningen beträffande
yrkesmässig biltrafik.

Genom en den 4 januari 1950 dagtecknad
proposition, nr 26, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden, anhållit om
riksdagens yttrande över följande vid
propositionen fogade förslag till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

5 §.

Yrkesmässig trafik —

Trafiktillstånd skall -

Släpfordon, som--

Tillstånd till------------------— i staden.

1 övriga---------------— skall föreläggas.

-------tillstånd (trafiktillstånd).

--------släpfordon befordras.

— — yrkesmässig trafik.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Ang. decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen icke
funnit skäl att i anslutning till det vid
propositionen nr 26 fogade förslaget till
förordning om ändrad lydelse av 5 §
förordningen den 25 oktober 1940 (nr
910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. göra andra uttalanden än
utskottet i förevarande utlåtande upptagit I

motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Vissa skäl tala enligt utskottets uppfattning
för decentraliseringsutredningens
förslag att länsstyrelserna skulle helt
handha tillståndsgivningen för beställningstrafik
med lastbil samt frågor om
tillstånd till linjetrafik, som ej berör mer
än två län. Framhållas må, att lastbilar
med stor lastförmåga numera stundom
komma till användning jämväl i lokal
trafik. Såsom länsstyrelsen i Kopparbergs
län uttalat, är detta exempelvis vanligt
för körningar inom skogsbruket, vilka
äro i hög grad lokalbetonade. Det synes
vidare uppenbart, att en över- eller
underdimensionering av den lättare bilparken
kan få skadliga verkningar ur
transporthushållningssynpunkt lika väl
som en motsvarande utveckling beträffande
de tyngre bilarna.

Oaktat de anförda skälen anser sig utskottet
dock icke nu kunna förorda en
så långtgående åtgärd som den av decentraliseringsutredningen
föreslagna. Enligt
utskottets uppfattning bör tillståndsprövningen
även framdeles i viss, ej alltför
obetydlig utsträckning omhänderhavas
av biltrafiknämnden. Detta framstår
såsom önskvärt främst för att nämnden
på ett verksamt sätt skall kunna fullgöra
sin uppgift att jämte länsstyrelserna verka
för ett ändamålsenligt ordnande av
den yrkesmässiga trafiken. Även om en
viss utjämning ägt rum i avseende å lastkapaciteten
hos de fordon, som användas
i lokaltrafik, å ena, och i fjärrtrafik,
å andra sidan, torde dock alltjämt gälla,
att de tyngre fordonen i regel användas
mera i fjärrtrafik än i lokaltrafik. Ut -

skottet ansluter sig därför till departementschefens
uppfattning att en ändring
i den nu gällande kompetensfördelningen
mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna
bör avse allenast beställningstrafik
för godsbefordran, därvid en höjning
av viktgränserna bör ske. Frågan
om vilka viktgränser, som böra vara avgörande
för kompetensfördelningen, synes
i viss mån svårbedömlig och tveksam.
Utskottet anser sig emellertid kunna
tillstyrka departementschefens förslag
härutinnan.»

Reservationer hade anmälts

1) tv herr Sten, som likväl ej antytt
sin åsikt;

2) av herrar Hallagård, Bengtson.
Isaksson, Nilsson i Göteborg och Hagård,
vilka ansett, att det senare av de nyss
återgivna styckena av utskottets motivering
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade. Den av reservanterna
föreslagna lydelsen skilde sig från utskottets
förslag allenast därutinnan, att
sista meningen avfattats sålunda: »Utskottet
anser emellertid att ifrågavarande
viktgränser böra höjas till 5 000 respektive
6 000 kg.»

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! Föreliggande
utskottsförslag innebär ett tillstyrkande
av en kungl. proposition angående
viss decentralisering av tillståndsgivningen
beträffande yrkesmässig biltrafik.

Tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka,
som är belägen i mer än ett län,
eller mellan orter inom skilda län eller
att i beställningstrafik för godsbefordran
använda lastautomobil med maximilast
överstigande 3 500 kg, eller att i sådan
beställningstrgfik använda lastautomobil
jämte släpvagn, vilkas sammanlagda
maximilast överstiger 4 000 kg, meddelas
enligt nuvarande bestämmelser av biltrafiknämnden.
I föreliggande förslag ha
bestämmelserna ändrats såtillvida, att
maximilasten höjts till respektive 4 500
kg och 5 500 kg. Förslaget har tillkommit
i decentraliseringssyfte.

Beträffande biltrafiknämndens framtida
befattning med tillståndsgivningen

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6.

Ang. decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik.

föreligga skiljaktiga meningar. Den s. k.
decentraliseringsutredningen förordar,
att nämnden bör handlägga endast frågor
om tillstånd till linjetrafik berörande
mer än två län. Däremot anser biltrafiknämndsutredningen
och 1944 års trafikutredning,
att biltrafiknämnden skulle
i stort sett bibehållas vid sina nuvarande
funktioner men med en viss förskjutning
av den lastkapacitet som nu,
såvitt beställningstrafiken med lastbilar
angår, betecknar nämndens kompetensområde.
Decentraliseringsutredningens
förslag skulle innebära en lättnad i arbetsbördan
för länsstyrelserna samt även
för dem medföra praktiska fördelar beträffande
prövningen av trafiktillståndsärenden.
För biltrafiknämnden skulle arbetsbördan
också lättas, varjämte en reducering
av nämndens personal och en
minskning av dess anslagsbehov skulle
kunna ske.

Jag har inte kunnat underlåta att referera
till detta uttalande av utredningen.
Gentemot den ofta åberopade
vikten av en enhetlig tillämpning av gällande
bestämmelser syftar utredningen
på de möjligheter, som föreligga för
nämnden att påverka eu sådan utveckling
av tillståndsgivningen beträffande
lastbilstrafiken, och framhåller, att där
nämnden har en annan mening än vederbörande
länsstyrelse, har man besvärsvägen
möjligheter att bringa frågan
under Kungl. Maj:ts prövning.

Detta förslag av decentraliseringsutredningen,
att länsstyrelsen skulle kunna
handha tillståndsgivningen för beställningstrafik
med lastbil, tillstyrkes av
bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statskontoret, kommerskollegium och
icke mindre än 15 länsstyrelser. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län har särskilt
framhållit, att man vid skogskörningar
använder sig av allt större lastbilar. När
så många myndigheter alltså tillstyrkt utredningens
förslag, tala ju mycket starka
skäl för att förorda detsamma. Utskottet,
som åberopar detta, anser sig
dock icke nu kunna förorda eu så långt
gående åtgärd, utan stannar vid ett godkännande
av den kungl. propositionen.

.lag skulle dock vilja uttala att det vore

önskvärt, om Kungl. Maj:t ville snarast
möjligt upptaga detta spörsmål till förnyat
övervägande. Som nu saken ligger
till, får man i avvaktan därpå ta ställning
till de olika förslagen angående
viktgränserna beträffande kompetensfördelningen
mellan biltrafiknämnden och
länsstyrelserna. Givetvis är den saken,
som också utskottet framhållit, svårbedömlig
och tveksam. Under det att en
del remissvar avstyrkt varje ändring av
nuvarande kompetensbestämmelser, har
i ett flertal sådana svar förordats en höjning
av nämnda maximigränser. En del
av dessa remissvar förorda en höjning i
likhet med vad Kungl. Maj:t föreslagit
och utskottsmajoriteten förordat, en del
myndigheter ha stannat inför ännu högre
viktgränser. 1944 års trafikutredning
har för sin del slutligen stannat inför ett
förslag om att ifrågavarande gräns bör
höjas till 5 ton för enbart lastbil samt
till 6 ton för lastbil jämte tillkopplad
släpvagn. Detta tillstyrkes också av vissa
myndigheter, ja, en del vill sätta gränsen
ännu högre.

Vid ett närmare övervägande ha vi
reservanter ansett oss böra förorda 1944
års trafikutrednings förslag. Detta ha vi
gjort inte minst för att kunna så långt
nu är möjligt tillgodose decentraliseringssyftet.

Medelbärigheten i ton för lastbilar i beställningstrafik
visar en fortgående ökning
av fordonens maximilast. Från januari
1945 till oktober 1949 har denna
ökats från 3,is ton till 4,os ton. Fortgår
denna ökning, torde det kanske inte
dröja länge, innan medeltalet av maximilastgränsen
överstiger 4,5 ton. Utskottet
har också understrukit att ökningen av
lastbilarnas lastkapacitet kan förväntas
fortgå, men förutsätter, att när utvecklingen
föranleder därtill kommer Kungl.
Maj:t att upptaga frågan om kompetensfördelningen
mellan biltrafiknämnden
och länsstyrelserna till förnyat iiver vägande.

Starka skäl synas oss reservanter dock
tala för att nu taga det steget och förorda
1944 års trafikutrednings förslag
och alt riksdagen borde uttala sig för
delta. Såvitt jag minns rätt har riksdagen

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Ang. decentralisering av tillståndsgivningen
uttalat sig för att decentraliseringsåtgärder
borde genomföras på förvaltningsområden,
där större utrymme för lokala
myndigheters handlingsfrihet lämpligen
kunde beredas och leda till en förenkling
och rationalisering av verksamheten.

Då nu biltrafiknämnden haft möjligheter
att leda utvecklingen av den yrkesmässiga
trafiken med lättare bilar utan
att handhava den individuella tillståndsgivningen,
så synes detta kunna
ske även beträffande de tyngre bilarna.
Om man alltså tar ett steg längre i detta
fall än vad Kungl. Maj :t föreslagit och
utskottsmajoriteten förordat, har man
mera beaktat möjligheten av förenkling
beträffande kompetensfördelningen mellan
biltrafiknämnden och länsstyrelserna
och även tillgodosett decentraliseringssyftet.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka
bifall till den ändring i motiveringen
till föreliggande utskottsutlåtande, som
innefattas i den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen, vilken föreslår att
ifrågavarande viktgränser höjas till 5 000
respektive 6 000 kg.

Herr STEN: Herr talman! Den blanka
reservation, som jag har antecknat vid
utskottets utlåtande, kan jag kort och
gott motivera på det sättet, att jag principiellt
anser det vara mycket betänkligt,
om riksdagen skulle göra väsentliga
avvikelser ifrån vad decentraliseringsutredningen
nu kommer att föreslå
på olika praktiska områden.

Det här landet kallas av många medborgare
för Krångel-Sverige. Jag tillhör
dem, som inte ta det uttrycket i sin
mun. Men jag måste erkänna, att problemet
om hur förvaltningen skall vara
organiserad komma vi inte ifrån. Som
framgick av herr Hallagårds anförande
har riksdagen gjort ett uttalande, som
ligger till grund för decentraliseringsutredningens
strävanden att framlägga
konkreta förslag på olika områden. Man
kan säga, att den ledande tanken är att
beslutanderätten inte på något område
skall ligga högre än vad som är absolut
nödvändigt. Det är med hänsyn därtill

beträffande yrkesmässig biltrafik,
som jag anser det vara en allvarlig sak
om riksdagen, när decentraliseringsutredningens
konkreta förslag framläggas,
kommer att säga, att det där kan ju vara
bra på andra områden men inte på det,
som just är aktuellt. Om man resonerar
på det sättet undan för undan, blir det
ju till sist inte så mycket av strävandena
i decentraliseringssyftc.

Decentraliseringsutredningen har i enlighet
med denna tankegång på det område
det nu gäller föreslagit, att till länsstyrelserna
överflyttas biltrafiknämndens
befattning med samtliga frågor om
tillstånd till beställningstrafik samt med
fråga om linjetrafik, som ej berör mer
än två län.

Departementschefen och utskottet ha
på skäl, som finnas redovisade i handlingarna,
inte ansett sig kunna slå in på
denna nya väg, utan ha endast förordat
en ändring av viktsiffrorna men principiellt
bibehållit det förutvarande förfarandet.

Anledningen till att jag inte kunnat
underskriva reservationen är att reservanterna
sagt, att också enligt deras
uppfattning »bör tillståndsprövningen
även framdeles i viss, ej alltför obetydlig
utsträckning omhänderhavas av biltrafiknämnden».
Även detta är ju ett
ståndpunktstagande i strid med decentraliseringsutredningens
förslag på detta
område. Det är klart att man kan fatta
det beslut, som reservanterna föreslå
— andra kammaren lär ju redan ha följt
utskottet — men det medför endast, att
man för den närmaste tiden framåt ändrar
fördelningen av ärendena mellan
länsstyrelsen och biltrafiknämnden. Sedan
är man ju både från utskottets och
reservanternas sida medveten om att
den tid måhända inte är så långt avlägsen,
då man får ändra dessa siffror på
nytt.

Jag har endast velat på detta sätt fästa
uppmärksamheten vid att de av kammai
ens ledamöter, som anse det angeläget
att vi gå från ord till handling på
de olika områden, där en förenkling av
förvaltningen förordas i form av konkreta
förslag, böra observera att det föreliggande
förslaget är ett av de första

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6.

Ang. decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik.

förslagen i detta syfte, som man nu har
att ta ställning till. Frågan är därför i
själva verket ganska betydelsefull. Man
kan endast uttala den förhoppningen, att
de män med erfarenhet från såväl departement
som centrala ämbetsverk och
länsstyrelser, vilka tillsammans med
andra sitta i decentraliseringsutredningen,
måtte röna större förståelse för sina
förslag i de frågor, som hädanefter komma
att föreläggas riksdagen, än vad som
skett i den här föreliggande frågan.

Herr ISAKSSON: Herr talman! .lag för
min del kan i allt väsentligt instämma
i vad herr Hallagård nyss yttrade, och
jag kan till mycket stora delar även ansluta
mig till herr Stens anförande.

Såsom redan framhållits av dessa talare,
liksom i utskottsutlåtandet, har en
väsentlig förskjutning ägt rum beträffande
tillståndsgivningen på så sätt, att
ett allt större antal av dessa tillståndsärenden
kommit att flyttas över från
länsstyrelserna till biltrafiknämnden. Av
propositionen framgår, att medelbärigheten
hos lastbilar i beställningstrafik
har ökat från 3,is ton i januari 1945 till
4,08 ton i oktober 1949, beroende på
övergången till större och tyngre bilar,
särskilt på landsbygden.

Andra lagutskottet har ju tidigare haft
denna fråga uppe och redan i ett utskottsutlåtande
år 1940 förutspått, att utvecklingen
skulle gå i denna riktning.
Utskottet framhöll nämligen i detta utlåtande,
att det ej kunde vara lämpligt,
att biltrafiknämnden i för stor utsträckning
övertoge tillståndsgivningen, i vad
denna rörde den rena lokaltrafiken, och
att, om (ten pågående övergången från
lättare till tyngre vagnar inom sådan
trafik fortsatte, det torde bli nödvändigt
att inom en nära framtid höja den föreslagna
gränsen för biltrafiknämndens
befattning med tillståndsärendcna. Ja,
det är nu vad som skett.

Jag skulle mycket vid kunna ansluta
mig till de tankegångar, som herr Sten
nyss gav uttryck åt, men jag tror inte att
det tidigare varit möjligt att gå så långt,
och jag kan knappast heller tro att det

i dag är möjligt att gå så långt, som han
föreslagit.

Det kan i detta sammanhang vara av
intresse att se hur tillståndsgivningen
fördelat sig under åren 1942—1945. Det
visar sig då, att under denna tid 25 procent
av tillståndsgivningen avseende i
yrkesmässig trafik använda lastbilar omhänderhafts
av biltrafiknämnden. Nu
har emellertid en förskjutning skett, och
enligt senaste tillgängliga rapporter utgjorde
i oktober 1949 antalet lastbilar
med en lastförmåga överstigande 3 500
kg nära 69 procent av hela det i yrkesmässig
trafik då använda lastbilbeståndet,
16 868 bilar.

Om kammaren i dag går på reservanternas
förslag skulle detta ungefärligen
rimma med vad man från början avsåg,
när man införde de hittills gällande bestämmelserna,
nämligen att omkring 25
procent av tillståndsgivningen skulle
handläggas av biltrafiknämnden. Enligt
tillgängliga siffror skulle, om utskottsförslaget
antages, 38 procent av tillståndsgivningen
tillkomma biltrafiknämnden.
Reservanternas förslag åter leder till att
29 procent av tillståndsgivningen skulle
falla på biltrafiknämnden. Fördelningen
skulle med andra ord bli ungefär sådan,
som man från början hade tänkt sig. Jag
är också av den uppfattningen, att det
kan vara av ett praktiskt värde att länsstyrelserna
inte ha en alltför liten del
av denna tillståndsgivning, bland annat
därför att de enligt mitt förmenande på
ett bättre sätt — beroende på deras kontakt
med landsbygden — kunna göra sig
underkunniga om det verkliga behovet av
den biltrafik det här är fråga om.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få instämma i det yrkande som framställts
av herr Hallagård.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag kan
anknyta till de siffror herr Isaksson nu
har nämnt, som ju peka därhän att det
här gäller en fråga om kompetensområden
och den lämpliga fördelningen av
dessa ärenden mellan biltrafiknämnden
och länsstyrelserna, å ena sidan alltså
ett centralt och å andra sidan ett mera
lokalt avgörande. Att en ändring i detta

Nr 6.

Onsdagen den 15 februari 1950.

Ang. decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik.

fall behövs, sammanhänger med att lastbilarnas
storlek har förändrats.

Nu har ju Kungl. Maj:t remitterat den
här frågan till olika myndigheter och
institutioner och med ledning av de inkomna
yttrandena om det ursprungliga
förslaget beträffande decentraliseringen
stannat för det förslag, som här föreligger
och som utskottet har tillstyrkt. Jag
tycker knappast att riksdagen i en hastig
vändning bör gå in för en annan
lösning. Intresset för den här saken har
ju inte heller varit så pass stort, att
någon motion med yrkande i frågan har
framlagts.

Vad beträffar själva principfrågan om
decentraliseringen och dess omfattning,
som framför allt herr Sten bär varit inne
på, är det ju så att utskottet i sitt utlåtande
dock ger decentraliseringen sina
sympatier. Men jag tror inte det skulle
vara lämpligt att gå så långt som herr
Sten här menade, nämligen att riksdagen
utan vidare borde acceptera varje
förslag som framlägges av decentraliseringskommittén.

När vi i höstas behandlade förslaget
till ny expropriationslagstiftning, förekom
i resonemangerna i propositionen
den tanken —- om den härstammade från
decentraliseringskommittén eller inte,
minns jag inte — att en del av de expropriationsärenden,
som skola avgöras
av Kungl. Maj :t, skulle flyttas över till
länsstyrelserna. Vi voro inom utskottet
betänkta på att säga ifrån, att på detta
område är en decentralisering inte alls
lämplig. Ärendet låg emellertid så till
att vi inte precis hade någon anledning
att yttra oss, och så klarade vi av saken
genom att skriva på det sättet i vårt utlåtande,
att vi förbehöllo utskottet och
riksdagen fria händer, om ett förslag
till en sådan decentralisering skulle
framkomma.

Jag tror nog att det är klokt att vi i
varje särskilt fall bedöma, om decentraliseringskommitténs
förslag äro de mest
lämpliga eller inte, i stället för att utan
vidare acceptera dem på det sätt, som
herr Sten här har tänkt sig.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som förordats i den av
herr Hallagård in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hallagård begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Hallagård
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt vo ter ingspr opositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hallagård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
1948 års internationella konvention för

Onsdagen den 15 februari 1950.

Nr 6. 31

betryggande av säkerheten för människoliv
till sjöss; samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11, 16 och 22 §§ lagen
den 16 oktober 1914 (nr 349) om
tillsyn å fartyg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 1. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. brandstadgan
den 15 juli 1944 (nr 522);

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946
(nr 469);

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad ly delse av 3 och 4 § § lagen den
26 maj 1933 (nr 231) om utrotande av
berberis å viss mark; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
25, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 57, angående anslag för budgetåret
1950/51 till bevakningsfartyg för sillfisket
vid Island;

nr 65, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461);

nr 66, med förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 67, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.; och

nr 70, angående riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling.

Herr BERGH erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Jag hemställer,
att kammaren för sin del ville
besluta, att ett särskilt utskott, bestående
av tjugufyra ledamöter, tolv från
vardera kammaren, måtte tillsättas för
behandling av ej mindre Kungl. Maj:ts
proposition nr 70, angående riktlinjer
för det svenska skolväsendets utveckling,
än även de ytterligare framställningar,
som kunna komma att av Kungl.
Maj :t eller i enskilda motioner göras i
detta ämne eller andra i omedelbart samband
därmed stående frågor; ävensom
att andra kammaren inbjudes att i detta
beslut förena sig med första kammaren.

Under förutsättning att denna inbjudan
från första kammaren bifalles av
andra kammaren, hemställer jag, att
första kammaren för sin del måtte besluta,
att antalet suppleanter i detta
särskilda utskott ifrån första kammaren
skall vara tolv.

Vad herr Bergh sålunda hemställt bifölls.

Ordet gavs ånyo till herr BERGH,
som anförde: Herr talman! Med hänsyn
till omfattningen av det med Kungl.
Maj:ts proposition nr 70, angående riktlinjer
för det svenska skolväsendets utveckling,
avsedda ärendet tillåter jag
mig anhålla, att kammaren måtte medgiva
utsträckning av tiden för avgivande
av motioner i anledning av sagda
proposition till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från propositionens
avlämnande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.20 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.