Tisdagen den 14 december (Riksdagens protokoll 1954:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

Nr 33

10—21 december.

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 december.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Kristensson i Osby ang. flyttning av pansarskjutfältet från

Ravlunda............................................

herr Andersson i Björkäng ang. förbättrade möjligheter till djursjukvård
i skogsbygderna och andra glesbebyggda trakter.. ..
herr Svensson i Ljungskile ang. beredande av möjlighet för mindre
kvarnföretag att erhålla s. k. prisfallsersättning vid övergången

till regleringsåret 1954/55 ..............................

herr Munktell ang. förslag om tillskapande av bättre förutsättningar

för kriminologisk forskning..............................

herr Spångberg ang. undersökning av advokaternas roll i den s. k.

Folke I.undquist-affären................................

herr Cassel ang. redogörelse för de åtgärder, som anses påkallade

för bostadsproduktionens uppehållande....................

herr Senander ang. regeringens uppfattning i fråga om utnyttjande
av lagstiftning och domstol som vapen mot arbetarna i vissa intressetvister
..........................................

herr Holmberg ang. personalindragningarna vid statens järnvägar

och herr Löfgren ang. tågförseningarna....................

herr Hamrin ang. införande av militär yrkesorientering på enhets skolans

schema........................................

herr Svensson i Krokstorp ang. läroböcker i kristendomskunskap

för klass 2 i folkskolan..................................

Svar på interpellation och fråga av herr Rimås ang. befattningen

som förste arkivarie och statsheraldiker....................

Svar på interpellation av herr Berggren ang. ett utvidgat användande
av entreprenadsystemet vid vägbyggande ............

1 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 33.

Nr 33.

Innehåll.

Onsdagen den 15 december.

Sid.

Svar på interpellation av herr Ohlin ang. jordbruksprisutredningen .. 86

Frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa .............. 101

Höstsessionens avslutning .................................. 108

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 15 december.

Statsutskottets memorial nr 201, ang. tilläggsstat I till riksstaten.. .. 101
Första lagutskottets utlåtande nr 33, om ändring i lagen ang. rätt för

Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner åt statslösa
med flera....................................... lOi

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, ang. frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa.................................. 101

— nr 51, ang. upphävande av förordningen om särskild ersättning

i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning........ 107

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Fredagen den 10 december.

Kl. 14.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
december.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

Statsutskottets memorial nr 201, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1954/55;

första lagutskottets utlåtande nr 33,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen den 17 juni 1938 (nr 322) angående
rätt för Konungen att meddela
förordnande om vissa förmåner åt
statslösa med flera; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa;
och

nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333)
om särskild ersättning i vissa fall för
skada till följd av olycksfall vid flygning,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 14 december.

Kl. 11.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande december.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att fru
Nilsson, som vid kammarens sammanträde
den 1 innevarande december med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålcn,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3.

Svar på interpellation ang. flyttning av
pansarskjutfältet från Ravlunda.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON,
som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Kristensson i Osby frågat
mig dels om det i samband med den
planerade utvidgningen av Ravlunda

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. flyttning av pansarskjutfältet från Ravlunda.

skjutfält företagits någon ingående undersökning
om möjligheterna att förlägga
skjutfältet till annat område, dels
ock, om så ej skett, om jag ville föranstalta
om en dylik undersökning.

Innan jag besvarar herr Kristenssons
frågor tillåter jag mig att inledningsvis
erinra om vad dåvarande chefen för
försvarsdepartementet, statsrådet Sköld,
i förevarande hänseende anförde i proposition
302 till 1943 års riksdag angående
det ursprungliga förvärvet av
ifrågavarande skjutfält. Jag citerar följande
uttalande: »Gentemot de många
fördelar, som ur skjutfältssynpunkt äro
förknippade med detta område, står
emellertid bygdens egenartade karaktär
med talrika fornlämningar, en unik
flora och en ålderdomlig och intressant
bebyggelse. För egen del finner
jag det förståeligt, att länsstyrelsen
samt naturskydds- och hembygdsföreningar
uttalat betänkligheter i fråga
om områdets ianspråktagande för militära
ändamål, och skulle, om valet stode
mellan ur militär synpunkt i stort
sett jämbördiga områden, gärna förorda
ett område, som icke vore ur naturskydds-
och turistsynpunkt så värdefullt,
även om militära krav därigenom
i någon mån åsidosattes. Men i detta
fall finnes intet annat val. De omfattande
rekognosceringar, som företagits
för att anskaffa skjutfält för de olika
pansarförbanden, ha praktiskt taget omfattat
hela landet. De platser, som kunna
anses godtagbara såväl ur militär
synpunkt som med hänsyn till sociala
och ekonomiska konsekvenser, äro fåtaliga.
Såsom exempel må nämnas, att å
hela kuststräckan Blekinge—Söderhamn,
som undersökts vid utredning
av frågan om skjutfält för Göta pansarlivgarde
och Södermanlands pansarregemente,
icke någon för ändamålet
lämplig plats kunnat utfinnas på fastlandet,
varför de militära myndigheterna
hemställt, att en ö i Stockholms skärgård
måtte få tagas i anspråk såsom
skjutfält. I fråga om skjutfält för Ska -

raborgs pansarregemente ha liknande
erfarenheter gjorts, och det område vid
Vättern, som för detta förband slutligen
föreslagits, är — ehuru i övrigt fullt
godtagbart — icke lämpligt för skjutningar
med de tyngsta vapnen. Beträffande
Skånska pansarregementet har
trots ingående undersökningar något
annat lämpligt skjutfält än nu ifrågavarande
område vid Skånes ostkust icke
påträffats. Efter noggranna överväganden
finner jag mig därför — trots de
därmed förenade betänkligheterna —
böra tillstyrka förvärv för lantförsvarets
räkning av området vid Brösarp.»

Jag försäkrar herr Kristensson att
nyss refererade bedömanden alltjämt
äger sin fulla giltighet. Som bekant har
regeringen funnit mark- och fastighetsärenden
berörande försvaret vara av
sådan vikt att Kungl. Maj :t genom beslut
den 23 april innevarande år inrättat
en särskild sakkunnig instans,
försvarets fastighetsnämnd, för prövning
av dessa frågor. Denna nämnd
har en sådan sammansättning att såväl
militära som civila intressen är representerade
(av nämndens sex ledamöter
är endast två militära). I nämndens
uppgifter ingår, bland annat, att
då fråga uppkommer om förvärv av
större markområden i anslutning till
av försvaret disponerad mark eller på
annat håll, utreda förvärvets lämplighet
och därvid även undersöka att civila
synpunkter på markens eventuella
framtida användning beaktas. Ärendet
beträffande den nu ifrågasatta utvidgningen
av skjutfältet vid Ravlunda har
remitterats till, bland andra, fastighetsnämnden,
som efter en förutsättningslös
och allsidig utredning den 10 december
1954 avgivit utlåtande i ärendet.
Av detta utlåtande inhämtas att
nämnden ansett det önskvärt att kunna
framlägga en redogörelse för de
undersökningar, som i samband med
anskaffandet av Ravlundafältet och sedermera
har verkställts genom arméstabens
försorg. Av redogörelsen fram -

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. flyttning av pansarskjutfältet från Ravlunda.

går att sedan år 1938, då rekognosceringarna
påbörjades, ett mycket stort
antal områden såväl i Skåne som i angränsande
landskap undersökts. Det må
härvid framhållas att de undersökta
områdena i de inre delarna av landet
visat sig olämpliga bland annat med
hänsyn till de mycket stora markförvärv,
cirka 40 000 hektar, som i så fall
ur säkerhetssynpunkt måste ske. Dessa
områden genomkorsas dessutom av vägar
och järnvägar, varjämte marken,
därest den icke består av myr- och
mossmark, är mycket stenbunden och
olämplig för bandfordon. Fastighetsnämnden
har i sitt enhälliga utlåtande
uttalat att den förebragta utredningen
rörande områden för anordnande av
pansarskjutning i södra Sverige visat,
att det enda för ändamålet lämpliga området
är beläget vid Ravlunda. Nämnden
har således kommit till samma
uppfattning som den av statsrådet
Sköld i egenskap av försvarsminister
inledningsvis återgivna. För egen del
vill jag deklarera att jag helt delar
denna uppfattning och alltså icke anser
skäl föreligga att låta vidtaga ytterligare
undersökningar om möjligheterna
att förlägga skjutfältet till annat
område.

Med detta anser jag mig ha besvarat
de av herr Kristensson i interpellationen
ställda frågorna. Herr Kristensson
har emellertid i sin interpellation berört
en del förhållanden i samband med
det föreslagna markförvärvet, vilka
med hänsyn till det stora intresse denna
sak har, framför allt i Skåne, synes
böra klarläggas. Även i detta hänseende
anser jag mig böra redovisa vad försvarets
fastighetsnämnd anfört i sitt
utlåtande.

Herr Kristensson har till eu början
framhållit, att den föreslagna utvidgningen
skulle innebära ett djupt ingrepp
i förhållandena i bygden och att
detta bland annat skulle medföra att
åtskilliga personer finge lämna sina
boplatser och yrken. Fastighctsnämn -

den har härutinnan framhållit att inom
utvidgningsområdet för närvarande
är mantalsskrivna 48 personer, varav
36 är bosatta i Knäbäcks by. Länsstyrelsen
i Kristianstads län har under
innevarande höst anordnat två sammanträden
med markägare samt representanter
för av utvidgningen berörda
kommuner ävensom naturskvddssammanslutningar,
vid vilka nämnden närvarit.
Med hänsyn till vad fiskarna
i Knäbäck därvid anförts bär fastighetsnämnd
en ansett sig kunna konstatera,
att fiskarna med tillfredsställelse
ser fram mot tidpunkten för inlösen av
deras fastigheter. Nämnden har även
i övrigt funnit, att ur sociala synpunkter
några vägande skäl mot utvidgningsförslaget
icke synes kunna antagas. Till
detta nämndens uttalande anser jag
mig böra foga den reflexionen att knappast
i något annat område i södra Sverige,
om något sådant ur andra synpunkter
vore lämpligt som skjutfält,
skulle mindre ingrepp i befolkningens
förhållanden vara tänkbart än just i
trakten av Ravlunda.

Herr Kristensson har vidare uttryckt
farhågor för att genom skjutfältets utvidgning
åt norr skjutningarna inom
det nya norra området skulle komma
att medföra störningar för befolkningen
i Maglehems samhälle. Såväl från militärt
håll som från fastighetsnämndens
sida har framförts att ifrågavarande
farhågor finge anses vara betydligt
överdrivna. Jag ansluter mig helt till
den av fastighetsnämnden framförda
uppfattningen.

Interpellanten har även framhållit,
att genom utvidgningen skulle försvinna
ett fritidsområde med ovanligt vacker
och säregen natur och som vore
mycket anlitat. Jag delar herr Kristcnssons
uppfattning att trakten framför
allt kring och norr om Haväng besitter
en särpräglad naturskönhet. Det
nuvarande Ravlundafältct har emellertid
ingalunda undandragits allmänheten
såsom fritidsområde, även om själv -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. flyttning

fallet inskränkningar måst ske beträffande
tillträde till det av militären utnyttjade
området under tider då skjutningar
pågår. Under sommarmånaderna
äger emellertid skjutningar rum i
betydligt mindre omfattning än under
andra tider av året och i allt fall som
regel icke alls under lördagar till och
med måndagar. Området får därför anses
vara väl användbart såsom fritidsområde
när skjutningar icke pågår.
Detsamma kommer att gälla även de
i den planerade utvidgningen ingående
områdena, därest utvidgning kommer
till stånd. De till inköp föreslagna områdena
är dock icke lika natursköna
eller särpräglade som vissa delar av
det nuvarande skjutfältet.

Jag anser mig i detta sammanhang
böra erinra om vad dåvarande försvarsministern
i detta avseende anförde i
den förut berörda propositionen till
1943 års riksdag. Han framhöll därvid
bland annat att ett militärt utnyttjande
av området ingalunda behövde medföra,
att dess säregna karaktär spolierades.
Vidare komme fornlämningarna
att respekteras och skyddas, varjämte
hela området utmed Verkeåns dalgång

— den ömtåligaste delen av denna trakt

— skulle lämnas orört. Slutligen framhöll
han, att man vid ett militärt förvärv
av området kunde räkna med att detta
jämväl i framtiden komme att få bibehålla
sin karaktär av hedlandskap medan
det i annat fall måste vara en tidsfråga,
när de öppna vidderna ändrat
karaktär genom skogsplantering eller
när området tagits i anspråk för villabebyggelse.
Jag anser mig kunna konstatera
att erfarenheterna från de
gångna tio åren sedan skjutfältet anskaffades
bestyrkt att före förvärvel
från främst naturskyddshåll framförda
farhågor att den säregna naturen skulle
spolieras visat sig betydligt överdrivna.
Jag ansluter mig även härvid till
den av fastighetsnämnden framförda
åsikten, att genom den nu föreslagna
utvidgningen av området de vackraste

av pansarskjatfältet från Ravlunda.

och mest känsliga delarna av det nuvarande
fältet kan ytterligare skonas
genom att större möjligheter skapas att
förlägga övningar till mera oömma delar
av området. Jag vill även redovisa
att från ansvarigt håll framförts tacksamhet
över det intresse och den förståelse
man från militärt håll visat i
fråga om fornlämningar och övriga kulturella
värden inom Ravlundafältet.

Herr Kristensson har slutligen uttryckt
farhågor att den vapentekniska
utvecklingen skulle kunna komma att
medföra att skjutfältet även efter utvidgningen
skulle bliva för litet och att
därvid en ytterligare utvidgning av fältet
skulle vara svår att genomföra då
befintlig järnväg och landsväg torde
lägga hinder i vägen. Från militärt håll
har i förevarande hänseende framhållits
att, ehuru man givetvis icke kan
förutsäga de krav som på grund av vapenteknikens
utveckling i framtiden
kan komma att ställas på militära skjutfält,
den nu föreslagna utvidgningen
likväl bedömes vara till fyllest för tillgodoseende
av nu kända eller skönjbara
krav. Då enligt vad jag tidigare
framhållit något alternativ till Ravlundafältet
icke finnes, anser jag mig
böra framhålla att denna aspekt icke
kan tillmätas någon betydelse vid det
förhållandet att man för att rätt kunna
tillgodose utbildningen av personal till
Centurionstridsvagnarna torde bli nödsakad
att utvidga det nuvarande fältet.

Jag vill i detta sammanhang meddela
att länsstyrelsen i Kristianstads län
den 7 december 1954 avgivit utlåtande i
ärendet. I yttrandet har framförts liknande
betänkligheter ur civil synpunkt
som de i interpellationen angivna.
Länsstyrelsen har å andra sidan funnit
att de militära kraven framstår med
särskild styrka och bör givas företräde.
Den har därvid framhållit att det till
Skåne förlagda pansarregementet, i
främsta rummet avsett för Skånes försvar,
bör beredas de bästa betingelser
för att effektivt kunna utnyttja den

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. flyttning av pansarskjutfältet från Ravlunda.

nya stridsvagnsmaterielen. Länsstyrelsen
har fördenskull funnit sig — trots
de civila intressen som därvid uppoffras
— icke böra motsätta sig den
föreslagna utvidgningen av skjutfältet.

Herr talman! Jag har ansett mig
böra ingående behandla den av herr
Kristensson gjorda interpellationen.
Som avslutning ber jag att få framhålla
att jag hyser full förståelse för den
ståndpunkt som i stor utsträckning intagits
av befolkningen i den berörda
bygden och som delvis kommit till uttryck
i herr Kristenssons interpellation.
Alla samhällsmedlemmar får göra
offer för försvarets sak. De offer som
nu kan komma att krävas av invånarna
i Brösarps och Degeberga kommuner
måste dock ses mot bakgrunden
av den allmännytta för hela Skåne och
övriga Sydsverige som ett starkt och väl
utbildat pansarvapen utgör.

Härefter anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) :

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Det var vid 1943 års riksdag man
beslöt att pansarskjutfältet skulle förläggas
till Ravlunda socken. Samfundet
för hembygdsvård och flera naturskyddsorganisationer
och även länsstyrelsen
framförde vid det tillfället
allvarliga betänkligheter. Svenska naturskyddsföreningen
framhöll att just
detta område var ett av de mest naturskyddsvärda
i riket. Man påpekade att
det var ett natur- och kulturområde av
stor egenart. Också departementschefen
betonade, såsom för övrigt framgick
av statsrådets svar i dag, att angelägna
naturskydds- och turistsynpunkter
kunde läggas på problemet.

Vid det tillfället skrev doktor Anders
Österling i en tidningsartikel, att det
skulle förmodligen inte dröja länge
förrän övningsbehovet skulle medföra

nya krav, som i den militära nödvändighetens
namn sopade undan de hänsyn,
som gjorde sig gällande. Tyvärr
har denna spådom gått i uppfyllelse.
Redan ett årtionde senare finns det
militära krav på en stor utvidgning av
detta skjutfält.

I de remissvar som inkommit i samband
med förberedandet av denna utvidgning
framföres också betänkligheter
mot densamma. Sålunda har Samfundet
för hembygdsvård, som nu är
ett officiellt organ enligt naturskyddslagen,
beträffande landskapsvården
framhållit, att det är olyckligt att utvidga
det nuvarande skjutfältet, så att
det nära nog skulle fördubblas. Det
skulle betyda att övningsfältet på ett
helt annat sätt än förut skulle dominera
stranden och bygden. Bygdens
karaktär av viktigt fritids- och rekreationsområde
skulle allvarligt hotas, och
man anser att detta vore en olägenhet
för en stor del av östra Skåne. Man anser
att platsen borde reserveras till
öppet kultur- och fritidsområde.

Även arbetsutskottet för Skånes naturskyddsförening
framhåller i sitt remissvar,
att området är ett av de mest
lockande fritidsområdena i Skåne och
att en av de angelägnaste uppgifterna
för naturskyddet i Skåne är att bevara
detta område, så att naturen såvitt
möjligt får behålla sin nuvarande prägel.
Man säger att kuststräckan mellan
Haväng och Juleboda och terrängen
där innanför med rätta är berömd för
sin storslagna och säregna natur. Man
vill helst att området skall skyddas enligt
naturskyddslagen, men man resignerar
inför de militära kraven.

Det finns många invändningar att
göra emot den utvidgning, som nu planeras.
Jag har genom att åberopa dessa
remissvar framhållit naturskyddssynpunkter
och värdet av fritidsområdet.
Det är klart att ortsbefolkningen också
i fortsättningen allvarligt kommer att
känna den inskränkning som skjutningen
gör vid användande av detta

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. flyttning av pansarskjutfältet från Ravlunda.

fritidsområde. Antalet skjutdagar är
stort, och man befarar att detta antal
skall ökas i och med utvidgningen av
fältet. Hur därmed förhåller sig känner
jag inte till. 1951 var antalet skjutdagar
146, 1952 var det 128 och 1953
107. Nu säger herr statsrådet i sitt svar,
att skjutningar under sommarmånaderna
äger rum i betydligt mindre omfattning
än andra tider av året. Ja, herr
statsråd, det gäller juni månad, men
om man räknar med högsommarmånaden
juli är antalet skjutdagar mer än
normalt enligt uppgifter som den 19
november i år lämnats av regementschefen
i Hässleholm. Från 1944 till
1953 var det under juli månad 131
skjutdagar mot 89 i genomsnitt per månad
under den tioårsperioden. Om man
summerar siffrorna för juli och augusti,
finner man att antalet skjutdagar
under de månaderna tillsammantagna
blir mer än normalt.

Men också andra olägenheter finns.
Försvarsministern omnämnde själv i
sitt svar, att personer tvingas avflytta
från området. Antalet är inte stort, men
det är klart att också i de enstaka fallen
känns det många gånger hårt. Man
har vidare framhållit, att detonationer
kommer att verka störande för befolkningen
i Maglehem. Det är ett samhälle
på ungefär 270 personer, som ligger
800 å 1 000 meter från närmaste
skjutplats. På grund av terrängens utformning
är det inte möjligt att göra
någon skogsplantering för ljudskydd.
Om detta säger nu försvarsministern
att farhågorna är överdrivna, och det
är klart att den synpunkten kan bedömas
olika. Vi människor reagerar
olika inför dessa ting. Men vissa störningar
för Maglehem står dock kvar.

Man har också från bygdens befolkning
sagt, att fiskarna utmed kusten i
trakten kommer att känna ett ökat
ohägn, ett ökat intrång i sin näring.

För många år sedan interpellerade
jag i denna kammare om granatsplitter,
som fallit ned över Knäbäcks by. Se -

dan dess har granatnedslag vid något
tillfälle förekommit i Vitemölla, enligt
en uppgift som lämnats i en skrivelse
till försvarsministern från Brösarps
och Degeberga kommuner. Nu säger
man att skjutningar skall äga rum också
från pansarvagnar, som är i rörelse.
Blir då inte, herr statsråd, risken
för felriktade skott större, även om stor
försiktighet anbefalles?

Man vet mycket litet om den tekniska
utvecklingen på vapenområdet,
men man kan ändå inte undgå att
spörja om inte utvecklingen där blir
sådan att man kommer att ställas inför
problemet om en ytterligare utvidgning
av fältet. Det är naturligt att man framkastar
det problemet, ty 1943 ansåg
man på militärt håll att det fält man
då tog till skulle räcka. Även senare
har uttalanden gjorts i den riktningen,
och man uppger att förre försvarsministern
Vougt 1951 uttalade den uppfattningen
att fältet räckte till.

Statsrådet säger i sitt svar att militären
anser det nu planerade området
till fyllest för tillgodoseende av nu kända
eller skönjbara krav. Ja, det är
klart att man för dagen inte kan gå
längre i sitt omdöme, men det finns
ändå såvitt jag förstår på detta område
kvar ett osäkerhetsmoment, eftersom
vi vet så litet om den framtida utvecklingen.
Skulle man ställas inför en ytterligare
utvidgning av fältet, måste jag
säga att en sådan förefaller mig minst
sagt besvärlig, beroende på att området
i väster begränsas av järnvägen och
landsvägen och att det i övrigt ligger
bebyggelse och samhällen ganska nära.

I varje fall skulle en ytterligare utvidgning
såvitt jag förstår bli synnerligen
dyrbar.

Jag vill alltså med detta ha sagt, att
det finns många skäl som talar mot en
utvidgning av fältet och över huvud taget
talar mot att fältet förlagts just där.
Man kan, herr statsråd, ha olika uppfattningar
om tyngden av dessa enstaka
argument, det medger jag gärna, men

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang.

jag menar att de tillsammans ändå liar
en avsevärd betydelse.

Nu säger statsrådet — och det är naturligtvis
den springande punkten —
att det inte finns något alternativ, och
det är därför som jag har inriktat mina
frågor på det området: Har allt gjorts
för att grundligt undersöka förhållandena
på andra håll? Det tycks vara
herr statsrådets och även fastighetsnämndens
uppfattning. Statsrådet säger
i sitt svar, att ett stort antal områden
har undersökts men av olika orsaker
befunnits inte lämpliga. Vore det, herr
statsråd, möjligt att nu eller i ett senare
sammanhang få en redogörelse för dessa
undersökningar i detalj, gärna kommun
för kommun inom en lämplig räjong
kring pansarregementets förläggning?
Av en sådan redogörelse borde
också framgå, varför andra områden
som har undersökts eller ifrågasatts
skola undersökas inte kan komma i
fråga. Måhända bör man överväga Svenska
naturskyddsföreningens förslag,
som går ut på att Samfundet för hembygdsvård
jämte representanter för militära
myndigheter och för Skånes naturskyddsförening
skulle göra en snabbinventering
av praktiska möjligheter
att få skjutfältet förlagt till annat håll.
I så fall anser jag för min del att några
förtroendemän från bygden också borde
rådfrågas.

Jag finner det av vikt ur demokratisk
synpunkt att den befolkning som
det här gäller får tillit till att allt har
gjorts eller görs för att undersöka möjligheterna
av en annan förläggningsplats.
Jag anser det också nödvändigt
att detaljerade upplysningar om dessa
undersökningar lämnas ortsbefolkningen
eller representanter för kommunen.

Herr talman! Om dylika detaljundersökningar
inte företagits i tillräcklig
omfattning, vädjar jag till herr statsrådet
att föranstalta om sådana och ompröva
frågan.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TOKSTEN NILSSON:

flyttning av pansarskjutfältet från Ravlunda.

Herr talman! Jag medger att det är
mindre önskvärt att man över huvud taget
anlägger skjutfält i detta land. Om
nu skjutfält emellertid ändå måste anläggas,
beror det ju på att vi vill värna
om demokratien, friheten och vårt lands
oberoende. Att skjutfält kan medföra
olägenheter för befolkningen i den
trakt där de är belägna är jag den
förste att erkänna, men sådana olägenheter
kommer att uppstå, varhelst i
detta land vi än placerar ett skjutfält.

Ortsbefolkningens inställning till Ravlundafältet
känner jag själv till, eftersom
jag tillbringade min sommarledighet
i dessa trakter. Vad Knäbäck beträffar
är man där angelägen om att
få sina egendomar inlösta av staten —
det är 36 av de 48 som berörs i detta
sammanhang. Jag var nämligen föremål
för en uppvaktning, som gick ut på att
man i första hand önskade att jag
snabbt skulle fatta ett beslut om att
egendomarna skulle lösas in.

Jag vill inte bestrida att området ur
många synpunkter är värt att bevaras
och att eu utvidgning av fältet medför
olägenheter därigenom att ett fritidsområde
delvis undandras befolkningen.
Nå, det där påståendet om att fritidsområdet
anlitas i så stor utsträckning bör
kanske modifieras. I somras var jag
som regel nästan ensam om att vandra
över hedarna — jag begrep inte riktigt
varför befolkningen i trakten inte uppskattade
detta fritidsområde mer — och
det var även på söndagarna mycket få
som uppehöll sig vid stranden. Också
i angränsande områden, som inte berörs
av skjutfältet, var det mycket få som
utnyttjade möjligheterna till rekreation.
Jag hade ett intryck av att folket där
nere hellre drog sig till befolkningscentra
än valde att söka sig till ensamhet
för vila och kontemplation.

Det är uppenbart att skjutningarna
verkar störande, såsom interpellanten
sade, men han medgav att människor
reagerar olika inför dessa störningar.
Den erfarenhet jag gjorde under min

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. flyttnini

vistelse där nere var att den olägenhet
som bullret åstadkom för människor,
som bor runt omkring, på det hela taget
var vida mindre än olägenheterna med
det buller som vi människor i storstäderna
ständigt är utsatta för.

Men den springande punkten är, såsom
herr Kristensson nämnde i slutet
av sitt anförande, huruvida man har
undersökt möjligheterna att utnyttja
andra områden för detta ändamål. Han
medgav — och det får väl var och en
medge -— att vi måste skapa möjligheter
till träning och övning, om vi skall ha
ett försvar. Så långt kan vi sålunda
vara helt överens. Jag kan då meddela,
att det i första militärområdet har verkställts
mera ingående undersökningar
på 37 olika platser, där man kommit
till den slutsatsen, att föreslagna områden
inte kan användas som skjutfält. I
tredje militärområdet har 40 olika platser
undersökts med samma resultat —
det gäller då inte bara skjutfält utan
övningsfält över huvud taget.

I fjärde militärområdet har 32 sådana
platser undersökts och i femte 25.
Det visar sålunda, att från militärens
och myndigheternas sida verkligen har
gjorts undersökningar för att om möjligt
få en bild av huruvida andra platser
skulle kunna bättre tjäna som skjutfält
än det här berörda i Ravlunda. Jag kan
nämna att när det gäller Skåne har man
undersökt följande områden nämligen
Ringenäs, Hovs hallar, Slättaröd, öllöv,
Farhult, Falsterboudde, Kabusa, Gladsax
hallar, Ravlunda och Rinkabv. Vidare
har man haft uppmärksamheten
inriktad på Tönnersjö och Kosta närmast
utanför skånegränsen. Eftersom
herr Kristensson i Osby gärna i detalj
vill diskutera denna fråga, kan jag
nämna, att jag här har en karta, som
visar, på vilka ställen man har gjort
undersökningar om anläggande av ett
dylikt skjutfält. Efter dessa undersökningar
har man helt enkelt av sakliga
skäl tvingats medge, att man inte kunnat
komma fram till en ur militära och

av pansarskjutfältet från Ravlunda.

även ur sociala synpunkter lämpligare
ort än just Ravlunda. Anledningen till
att Ravlunda i detta fall lämpar sig som
skjutfält är bland annat den ur säkerhetssynpunkt
betydelsefulla omständigheten,
att det inte försiggår någon sjöfart
av betydenhet i Hanöbukten. När
det gäller att placera ett sådant skjutfält
måste man ta hänsyn till den sjöfart,
som pågår praktiskt taget överallt
längs våra kuster.

Jag kan slutligen meddela herr Kristensson,
att fastighetsnämnden har vid
två olika tillfällen ingående informerat
ortsbefolkningen om just de undersökningar,
som har verkställts på andra
håll. Man kan därför näppeligen ur demokratisk
synpunkt säga att inte allt
har gjorts för att lämna de informationer,
som lierr Kristensson ansåg, att
man borde ge.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Herr statsrådet söker
förringa olägenheterna av detta utvidgade
skjutfält. Herr statsrådet talar
därvid om att befolkningen i Knäbäck
själv vill avflytta. Ja, det är ganska
klart, att människorna där vill avflytta,
därför att de bor i eu militär farozon
och därför att det för dem medför
mycket allvarligt intrång i deras yrke
och gjort det i flera år. Det var där
som farligt granatsplitter slog ned på
sin tid.

Sedan säger herr statsrådet, att han
fått det intrycket vid ett tillfälligt besök
där nere, att fritidsområdet inte anlitats
i någon större utsträckning. Den
uppgiften överensstämmer inte med den
uppgift som den kommunalvalda kommittén
lämnat om den saken.

När det gäller verkan av detonationer
på olika människor får man väl
ändå medge, att en försvarsminister
bör ha kalla nerver på ett annat sätt
än många åldringar och svaga människor
och barn. Statsrådet är kanske
också beredd på att smällen kan kom -

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. flyttning av pansarskjutfältet från Ravlunda.

ma på ett annat sätt än dessa människor.

Emellertid skall jag, herr statsråd, inte
förstora det skälet, utan jag vill bara
säga, att alla de skäl, som jag har uppräknat,
är sammantagna så tungt vägande,
att ortsbefolkningen bör ha rätt
att kräva upplysningar om hur utredningen
bedrivits.

Försvarsministern säger att han har
förståelse för ortsbefolkningens önskemål.
Jag vill säga att jag har förståelse
för de militära kraven på övningsfält.
Det är alldeles uppenbart att sådana
måste finnas. Men jag är inte hundraprocentigt
övertygad om att Ravlundafältet
är det enda, som då kan komma
i fråga.

Nu skall jag medge att de upplysningar
statsrådet lämnat i interpellationssvaret
och anförandet här nyss
antyder, att åtskilliga undersökningar
är gjorda. Men materialet är inte så
vidlyftigt och omfattande, att man kan
bilda sig en egen säker uppfattning om
att annat alternativ inte är möjligt att
uppbringa. Det skulle behövas, menar
jag, en detaljredogörelse i ändå större
grad än den som statsrådet här varit
vänlig lämna.

Jag vill betona, att det gäller här,
och jag tror att statsrådet medger det,
att skapa ökad klarhet. Det har varit
ett par möten i bygden i fråga om denna
sak. Det är riktigt. Men också om
dessa säger man, att man inte fått tillräckliga
informationer på detta område.
Den kommunala kommitté, som
besökte och uppvaktade försvarsministern
i detta ärende, uppger, att den
inte heller fått tillräckliga informationer
när det gäller denna detaljrika
redogörelse från ort till ort och skälen
till att skjutfältet inte kan förläggas till
annan plats. Jag anser i likhet med
statsrådet, att ärendet är av så stort
intresse för bygden att det är angeläget
med denna synnerligen detaljrika
redovisning, och jag vill för min del
säga, att efter såväl det svar som är

lämnat som statsrådets muntliga framställning
här, står kravet kvar på ytterligare
detaljrik information.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! För det första vill jag
understryka, att de rent personliga
iakttagelser som jag har gjort grundar
sig inte på ett enligt min mening mera
tillfälligt besök utan på de erfarenheter
som jag gjort under en hel sommar.

Sedan vill jag ytterligare poängtera
att mitt anförande var inte ett försök
att förringa de olägenheter, som otvivelaktigt
finns för den befolkning som
bor i närheten av ett skjutfält. Att de 36
som bor i Knäbäck och som genom en
deputation uppvaktade mig, önskade
att jag så snabbt som möjligt måtte fatta
ett beslut, så att de kunde få sin egendom
inlöst, berodde i viss mån därpå
— det skall jag erkänna — att de bor i
närheten av skjutfältet. Men, herr Kristensson,
jag kommer ju i precis samma
eller i en mycket värre situation, därest
vi skulle förlägga skjutfältet till annan
ort! Jag kan nämna ett enda konkret
exempel — jag kan inte ta upp alla här
i riksdagen. Ett av de förslag som har
ifrågasatts innebar, att man fick göra
en verkligt stor folkförflyttning på flera
hundratals människor. Det innebar att
man måste inlösa åtskilliga gårdar, och
det innebar antagligen en utgiftssumma
för staten bara när det gäller markinlösen
på mellan 70 och 80 miljoner
kronor.

Detta är ett av de exempel, som jag
kan anföra när det gäller de andra alternativ
som har undersökts. Herr Kristensson
tycktes att döma av hans sista
anförande ha den uppfattningen, att det
bara skulle uppstå sociala olägenheter
för dem som bor i närheten av Ravlunda.
Nej, undersökningen visar att de
.sociala olägenheterna kommer att bli
vida större vilken annan plats som vi
iin förlägger detta skjutfält till. Efter -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. förbättrade möjligheter till djursjukvård i skogsbygderna
och andra glesbebyggda trakter.

som nu skjutfältet är beläget i Ravlunda
förstår kanske herr Kristensson de svårigheter
som uppstår för en försvarsminister,
när han skall försöka tillmötesgå
de berättigade sociala intressen
som kan finnas men just på grund av
att han är försvarsminister och har ansvaret
för försvaret måste tillse, att det
finns skjutfält som kan användas.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr statsrådet om herr statsrådet är
villig att för ortsbefolkningen eller för
den kommunalvalda kommittén lämna
detaljerade upplysningar om de undersökningar
som är gjorda.

Skulle herr statsrådet efter noggrant
övervägande komma till den uppfattningen,
att ytterligare undersökningar
bör göras, är då herr statsrådet villig
att göra dem och i samband med detta
ompröva frågan?

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag har förut sagt herr
Kristensson att två gånger har genom
försvarsdepartementets försorg anordnats
informationsmöten för ortsbefolkningen.
Vid båda dessa tillfällen har
allt det material, som vi har tillgängligt,
och ytterligare detaljer framkommit.
Ortsbefolkningen har sålunda erhållit
alla tänkbara informationer.

Vidare har jag, som jag förut sade,
uppvaktats av befolkningen i Knäbäck,
som hemställt om att jag skall handla,
d. v. s. att jag skall låta verkställa inlösen
av deras egendom. Kan någonting
därutöver göras, herr Kristensson?

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Det framgår av svaret,
att undersökningar är gjorda av arméstaben,
och sedan har fastighetsnämnden
inkopplats. Jag menar, herr statsråd,
att det finns ytterligare upplysningar
att ge på detta område. Jag

skulle vilja be herr statsrådet att överväga
dessa möjligheter, ty den kommunalvalda
kommittén och rätt så många
av ortsbefolkningen är inte hundraprocentigt
övertygade om att inga andra
alternativ finns.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Min övertygelse är, efter
den uppvaktning som gjorts och den
diskussion som jag har haft med representanter
för kommunen och efter de
informationsmöten som hållits, att det
aldrig är möjligt att ge tillräckliga informationer
för att övertyga alla, som
berörs av ett dylikt ärende. Det går att
övertyga de 36 knäbäcksborna, men det
går aldrig att övertyga herr Kristensson
och vissa andra. Detta kan vara förklarligt,
inte så mycket för herr Kristenssons
del men för delar av ortsbefolkningen.
Jag tror dock att om vi
skulle förlägga ett skjutfält exempelvis
till det område, som jag förut omnämnt,
där vi skulle behöva förflytta flera
hundratal människor, skulle det inte gå
att övertyga människorna där om att
det var riktigt att skjutfältet förlädes
just dit i stället för det vi redan har
i Ravlunda.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag har den uppfattningen
att ortsbefolkningen är mäktig
alt sakligt bedöma denna fråga, och det
är därför jag ställer mitt yrkande om
ytterligare informationer.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. förbättrade
möjligheter till djursjukvård i skogsbygderna
och andra glesbebyggda trakter.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Björk -

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. förbättrade möjligheter till djursjukvård i skogsbygderna
och andra glesbebyggda trakter.

äng har i en med kammarens tillstånd
framställd interpellation anfört, att kostnaderna
för veterinärresor oftast blir
synnerligen betungande i veterinärdistrikt,
som på grund av gles bebyggelse
blivit alltför omfattande, vilket
förhållande blivit än värre i fall, då distrikt
sammanslagits på grund av
kreatursstockens minskning. Vidare har
framhållits, att djurägare på senare tid
i allt större utsträckning tvingas anlita
veterinär från annat distrikt på
grund av att den lokale distriktsveterinären
åtnjuter semester eller annan
ledighet. Därigenom blir resekostnaden
betydligt större än vad normalt skulle
ha varit fallet, varjämte det kan dröja
avsevärd tid, innan veterinär hinner infinna
sig. Under hänvisning härtill har
herr Andersson riktat följande frågor
till mig, nämligen

1) om jag har uppmärksammat de
risker, som djurägarna löper i nyss angivna
fall genom att erforderlig vård
av sjuka djur icke kan erhållas i tid,
och om jag är beredd att vidtaga sådana
åtgärder, att bättre möjligheter
till vikarie kan ernås vid ordinarie
tjänsteveterinärs ledighet;

2) om jag vidare har uppmärksammat
att i de fall, då veterinär från
granndistrikt måste anlitas, kostnaderna
för djursjukvård i bygder, som ligger
långt borta från veterinärens stationsort,
kan ökas med upp till 45 kronor
per fall, samt om jag — därest
nämnda utväg måste anlitas även i fortsättningen
— har för avsikt att framlägga
förslag om att djurägare må debiteras
resekostnad endast från stationsorten
i djurägarens eget distrikt, varvid
merkostnaden må gäldas av statsverket;
samt

3) om jag är beredd att delge kammaren
mina synpunkter på frågan hur
även i övrigt de för glesbygderna alltför
betungande kostnaderna för djursjukvården
skall kunna lindras.

Som svar härpå får jag anföra följande.

Det är riktigt såsom interpellanten
anför, att veterinärkostnaden för djurägare
kan komma att stiga på grund av
att distriktsveterinär förordnas att jämte
egen tjänst bestrida distriktsveterinärsbefattning
i ett angränsande distrikt.
Veterinärstyrelsen söker bl. a. av
denna anledning undvika dylika förordnanden.
Såsom en nödfallsutväg
måste emellertid under tider, då bristen
på vikarier är stor, dylika anordningar
tillgripas. För att belysa i vilken
omfattning detta ägt rum må nämnas,
att under år 1953 meddelats 111
sådana förordnanden om tillhopa 856
dagar, varav 38 förordnanden om sammanlagt
543 dagar avsåg distrikt i
Norrland. Endast i 11 fall förekom, att
förordnandet omfattade längre tid än
tio dagar.

Det är också riktigt, att en fördyring
kan inträda genom att distriktsveterinär
utan förordnande åtager sig att
jämte egen tjänst uppehålla distriktsveterinärtjänst
i annat distrikt för att
möjliggöra helgdagsledighet för annan
veterinär.

Vad interpellanten anfört om att förhållandena
försvårats genom sammanslagning
av veterinärdistrikt på grund
av kreatursstockens minskning saknar
däremot helt aktualitet. Någon sådan
sammanslagning har nämligen icke förekommit
efter utfärdandet av 1933 års
kungörelse angående indelning av riket
i veterinärdistrikt. Däremot har under
de senaste tio åren tillkommit icke
mindre än 26 nya distrikt.

Efter dessa allmänna anmärkningar
vill jag framhålla, att jag redan tidigare
fått anledning att uppmärksamma
djurägarnas veterinärkostnader. Efter
bemyndigande av Kungl. Maj:t den 21
maj 1954 har jag tillkallat en särskild
utredningsman med uppdrag att utreda
frågan om en ny veterinärtaxa. Så snart
resultatet av utredningen föreligger, är

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar pa interpellation ang. beredande av möjlighet för mindre kvarnföretag att

erhålla s. k. prisfallsersättning vid övergången till regleringsåret 1954/55.

jag beredd att i samband med prövningen
av kostnadsfrågan i hela dess
vidd söka nå en möjligast tillfredsställande
lösning av de spörsmål, interpellanten
berört.

Härpå anförde

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Det gläder mig särskilt att statsrådet
har samma uppfattning som jag
om att veterinärkostnaderna stigit dels
på grund av att distriktsveterinärer förordnas
att jämte egen tjänst bestrida
enahanda befattning i annat distrikt,
och dels att distriktsveterinär utan förordnande
åtager sig tjänst i annat distrikt
för att möjliggöra helgdagsledighet
åt veterinären där. Under min
första tid som jordbrukare förekom det
tydligen ingen helgdagsledighet för veterinärerna.
De fick i likhet med jordbrukarna
sköta sitt arbete söndagar såväl
som söckendagar. Det som skilde
dem från jordägarna var att de fick semester
men då alltid med vikarie. Det
är ingenting att säga om att denna
tjänstemannagrupp ordnat sin helgdagsledighet,
men man tycker nog att
det borde vara veterinärstyrelsens skyldighet
både att se till att veterinären
får önskvärd helgledighet och att sätta
vikarie i hans ställe. Jag har här ett tidningsurklipp,
som jag tycker är litet
unikt. Det heter där att Sveriges distriktsveterinärers
förening haft årsmöte
och därvid beslutat hemställa till
Sveriges veterinärförbund att snarast
inrätta en effektiv vikariatbyrå. Jag
undrar vad det är för tjänstemän här
i landet, som särskilt behöver ordna
vikariat. Det borde väl ändå vara veterinärstyrelsens
åliggande att tillse att
vikarie kan ställas till förfogande när
sådan behövs. Jag föreställer mig att
veterinärstyrelsen skulle vara ett organ,

där både tjänstemän och djurägare kunde
få skäliga krav tillgodosedda. Men
det ser nästan ut som om man där satte
en ära i att säga nej åt båda håll. Ett
litet exempel. I Kopparbergs köping är
distriktsveterinärtjänsten blockerad därför
att köpingen inte vill bygga tjänstebostad
åt veterinären. Köpingens beslut
är ju inte så mycket att säga om, ty det
är ju absurt att en kommun skall tillhandahålla
tjänstebostad när staten är
uppdragsgivare och betalar lönen. Nu
bär emellertid en grannkommun, Ljusnarsberg,
förklarat sig villig att bygga
tjänstebostad om stationsorten flyttas
dit; avståndet är cirka 2,5 kilometer.
Alltså är båda parter överens, men veterinärstyrelsen
säger nej, och blockaden
får fortsätta.

Jag ber att särskilt få tacka statsrådet
för den passus i hans svar där det
heter, att sammanslagning av veterinärdistrikt
på grund av kreatursstockens
minskning helt saknar aktualitet. Det
råder nämligen i västra Västmanland
stor oro då det där ryktas om, att Grythyttans
veterinärdistrikt skall komma
att sammanslås med angränsande distrikt
just därför att kreatursstocken
gått ned. Av vad statsrådet anfört på
den punkten torde man få dra den slutsatsen,
att denna oro är ogrundad.

I övrigt konstaterar jag den välvilja,
som präglar det sista stycket i statsrådets
svar, och jag hoppas att utredningen
inte kommer att dra ut för långt
på tiden. Ty här om någonsin torde det
gamla ordspråket att medan gräset växer
dör kon vara på sin plats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. beredande
av möjlighet för mindre kvarnföretag att
erhålla s. k. prisfallsersättning vid övergången
till regleringsåret 1954/55.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet lör mindre kvarnföretag att

erhålla s. k. prisfallsersättning vid övergången till regleringsåret 1954/55.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Ljungskile
frågat mig om jag är villig att medverka
till att de mindre kvarnföretag, som
icke erhållit s. k. prisfallsersättning vid
övergången till regleringsåret 1954/55,
beredes möjlighet till sådan ersättning
utan hinder av vad som stadgats i ett
mellan Svenska spannmålsaktiebolaget
och vissa kvarnar träffat avtal angående
inköp och försäljning av brödsäd.

Med anledning härav får jag erinra
om att jag i propositionen nr 180 till
innevarande års riksdag anförde, att jag
icke fann anledning föreligga att av
statsmedel till kvarnarna utbetala ersättningar
för den förlust, som kunde
åsamkas dessa på grund av att en lägre
genomsnittlig prisnivå skulle komma
att tillämpas under regleringsåret 1954/
55. Däremot förordade jag vissa åtgärder
för att underlätta övergången till
den lägre prisnivån.

Riksdagen hade intet att erinra mot
detta mitt uttalande.

Det av interpellanten berörda avtalet
mellan spannmålsbolaget och vissa
kvarnar innebar en förpliktelse för
kvarnarna att vid inköp av brödsäd
från odlare icke tillämpa lägre pris än
det, som från statens sida garanterats
jordbruket. Å andra sidan berättigades
kvarnarna dels att efter hembud till
spannmålsbolaget per den 1 juni överlåta
fullgod brödsäd, dels ock att intill
den 1 juni från spannmålsbolagets lager
köpa eventuellt behövlig brödsäd.
Interpellanten menar nu, att det av vissa
skäl icke är förenligt med billighet och
rättvisa att låta kvarnar, som icke fullgjort
vad sålunda ålegat dem, gå miste
om den ersättning, som eljest skolat
utgå.

Den av interpellanten berörda frågan
är för närvarande föremål för närmare
undersökning. Jag är därför nu icke beredd
vare sig att lämna en utfästelse av

det innehåll, interpellanten avser, eller
att förklara att jag icke vill medverka
till den avsedda åtgärden. Jag torde
emellertid längre fram få anledning att
i annat sammanhang återkomma till
frågan.

Härefter anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för det meddelande han
här lämnat med anledning av min interpellation.
Något svar har jag nämligen
inte fått, utan statsrådet ställer frågan
en smula på framtiden. Meddelandet
om att jordbruksministern skall
återkomma i ärendet hoppas jag emellertid
innebär att det så småningom blir
någonting gjort i denna sak. Jag skall
inte här polemisera mot jordbruksministern
på något sätt utan endast som riksdagsman
göra några kommentarer till
denna fråga, mera till ärendet i och för
sig än till vad jordbruksministern här
har anfört.

Det av statsrådet åberopade uttalandet
återfinnes i proposition nr 180, sidan
153, och är av följande lydelse:
»Jag finner sålunda ej anledning föreligga
att av statsmedel till kvarnarna
utbetala prisfallsersättningar men vill
samtidigt förorda de av nämnden föreslagna
åtgärderna för att underlätta
övergången i samband med fallet i den
genomsnittliga prisnivån.»

Statsrådets yttrande i propositionen
pekar alltså tillbaka till jordbruksnämndens
skrivelse. I denna heter det inledningsvis
:

»Nämnden har sålunda erinrat om att
såväl kvarnar som spannmålshandlare
innevarande regleringsår liksom tidigare
genom avtal med spannmålsbolaget
är skyddade för prisfallsförluster,
i det bolaget har skyldighet att efter
hembud inköpa handelns och industriens
brödsädslager per den 1 juni
1954.»

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för mindre kvarnföretag att

erhålla s. k. prisfallsersättning vid övergången till regleringsåret 1954/55.

Detta uttalande som återfinns på s.
74 i propositionen måste väl ha ingivit
riksdagen den uppfattningen att något
rättviseproblem av det slag som nu aktualiserats
inte skulle föreligga under
1954. Mig veterligt var denna fråga inte
heller föremål för någon diskussion vare
sig i jordbruksutskottet eller under debatten
här i kammaren. 1 jordbruksministerns
eget anförande den 19 maj
fanns heller ingenting om denna sak.

Vad som i fortsättningen säges i jordbruksnämndens
skrivelse, återgivet på
sidorna 75 och 76 i propositionen, syftar
i första hand framåt och är för
övrigt inte så formulerat att innebörden
utan vidare står fullt klar. För det
första fastslås att prishöjningsavgift i
de fall då brödsäden stiger även fortsättningsvis
skall utgå. Särskilt mot
bakgrunden av den ordning som tidigare
gällt ligger det då nära till hands
att även räkna med prisfallsersättning,
och jordbruksnämnden noterar också
följande i det sammanhanget: »I konsekvens
härmed anser sig kvarnindustrien
berättigad till kompensation för
prisfall.»

Därefter för nämnden ett resonemang,
som går ut på att det inte finns lika
stort behov av prisfallsersättning som
av prishöjningsavgift. Vid väntad prisstegring
skulle kvarnarna kunna lägga
sig till med stora lager för att inhösta
vinsten, medan de vid en väntad eller
redan beslutad prissänkning kan begagna
hembudsrätten och endast behålla
så mycket spannmål, som behövs till
den tid då prisändringen träder i kraft.
Till detta resonemang lägges den allmänna
reflexionen att prisfallsersättningen
mera är en fråga som rör konsumenterna
än kvarnarna, eftersom
kvarnägarna i sina priskalkyler måste
räkna med de verkliga råvarukostnaderna.
Särskilt detta senare kan dock
endast gälla då hela kvarnindustrien
följer samma linje. Det kan inte vara
någon räddningsplanka för dem, som

nu råkat ut för det missöde vi här diskuterar.
I fortsättningen följer på sid.
76 ett resonemang, som går ut på att
man med den nya inlösningsdagen, den
1 april, inte säkert kan bedöma respektive
kvarnars behov av spannmål
fram till den nya skörden, vars tidpunkt
då är okänd. Om nu spannmålsbolaget
exporterar hembjuden spannmål, skulle
en kvarn kunna lida brist på råvara,
därest skörden inträffar senare. För att
avlägsna denna risk förutsättes att den
nya föreningen inte skall exportera
hembjudna lager utan anmälan till vederbörande
kvarn. Därefter heter det:
»Några statsmedel står i fortsättningen
ej till förfogande för prisfallsersättningar.
Eventuell ersättning måste då
bestridas av den nya föreningen, och
nämnden förväntar, att förhandlingar
härom kommer att upptagas mellan
kvarnarna och föreningen. Om föreningen
lämnar prisfallsersättning, bör
i konsekvens därmed de prisförhöjningsavgifter,
som inflyter vid en eventuell
höjning av prisnivån, tillfalla föreningen.
»

Hela detta resonemang pekar fram
mot den ordning som skall gälla nästa
vår. Den sista meningen om den eventuella
prishöjningen pekar ju fram mot
eventualiteter, som ligger ännu längre
fram i tiden. Framåt pekar väl också
statsrådets uttalande på sid. 151, där det
heter: »Eftersom de kvantiteter, som
hembjudes, förutsättes utgöra ett verkligt
överskott, som om möjligt bör exporteras,
torde det garanterade priset
böra avse leverans i exporthamn ...»

Detta är vad riksdagen hade att ta
ställning till och vad den också godkände.
Man räknade, såvitt jag förstår,
inte alls med den eventualitet, som nu
har inträffat. Då de mindre kvarnägarna
tidigare varit skyddade för prisfallsförluster
utan avtal, är det förståeligt
om de tagit miste på innebörden av
jordbruksnämndens framställning. Det
bör också observeras att riksdagen fat -

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för mindre kvarnföretag att

erhålla s. k. prisfallsersättning vid övergången till regleringsåret 1954/55.

tade sitt beslut den 19 maj i år och att
spannmålen skulle ha hembjudits till
bolaget redan den 1 juni. Någon effektiv
information har, såvitt jag förstår,
inte heller förekommit.

Jag har naturligtvis läst parternas
skriftväxling i denna fråga, och jag
tycker att en del av det som jordbruksnämnden
presterat är rätt dålig advokatyr.
Vad som för någon tid sedan här
i kammaren avslöjades om fettvaruregleringen,
visar ju också att jordbruksnämnden
— och ingen annan heller —•
inte är alldeles ofelbar när det gäller
att skriva och tillämpa regleringsförfattningar.
Över huvud taget är våra
regleringsförfattningar rätt svåra att
förstå för dem, som inte har anledning
att kontinuerligt syssla med saken.

Jag vill inte göra gällande att kvarnarnas
krav grundar sig på en formellt
sett klar rätt. Det är just oklarheten som
här utgör det främsta motivet för att
vara generös vid prövningen. Men det
finns, såvitt jag förstår, ingen anledning
tro annat än att här föreligger från
kvarnarnas sida ett missförstånd om
den nya ordningens innebörd och att
detta missförstånd lett till orättvisor,
som det finns skäl att eliminera. Jag
hoppas därför, att jordbruksministern
i sin fortsatta prövning av detta ärende
skall finna möjligheter att tillmötesgå
kvarnarnas önskemål. Statsrådets löfte
om att återkomma inrymmer i varje fall
en förhoppning om allvarlig prövning.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

mentet så sent som den 6 december. Man
håller nu på att diskutera, hur problemet
skall lösas.

Åt varje kvarn, som lämnade liembud
på det innehav av spannmål som fanns,
gavs möjligheter att få prisfallsersättning.
Herr Svensson säger, att vissa
kvarnar genom något missförstånd inte
kunnat utnyttja dessa möjligheter. Mig
veterligt har alla fått meddelande om att
de borde göra hembud. Jag medger
dock, att det kan tänkas att missförstånd
uppkommit på grund av att det
var ett nytt förfarande som tillämpades
i år.

I sin interpellation hävdar herr
Svensson, att man av billighetsskäl väl
ändå borde låta dessa kvarnar få sin
rätt. Ja, det är just av billighetsskäl som
detta spörsmål tagits upp, men frågan
är i vilken utsträckning man kan tillmötesgå
kraven utan att det för konsekvenser
med sig. Någon större orättvisa
har ju inte begåtts mot kvarnarna
— de har av en eller annan anledning
försummat sig, och så kommer man nu
efteråt och begär att saken skall rättas
till. Jag vill, som jag framhållit i mitt
svar, inte gå in på en bedömning av
frågan förrän den är i sin helhet utredd,
och det är därför jag sagt, att jag
får återkomma i ärendet senare. Jag
menar att de underinstanser, som har
att behandla problemen, först får ta
slutgiltig ställning. Frågan är ju ganska
invecklad, ty jag förmodar, att om jag
skulle gå för långt i att tillgodose billighetsskäl,
så komme herr Svensson att
interpellera mig om anledningen till
det.

Chefen för jordbruksdepartementet,

herr statsrådet NORUP: Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Herr Svensson säger, Herr talman! .Tåg har läst även den
att de intressen han företräder inte har sista skrivelsen i ärendet, och jag har

juridisk rätt att komma med några krav. icke riktat något klander mot statsrå Jag

har förklarat att frågan håller på att det för att han vill pröva ärendet ytter utredas,

och jag kan ju tala om för herr ligare. I)ct är viil alldeles klart efter

Svensson, att den sista skrivelsen i vad jag sade nyss. Det är eu rimlig

ärendet kom in till jordbruksdepartc- begäran all parterna får resonera fär 2

— Andra kammarens protokoll 1954. Nr 33.

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. förslag om tillskapande av bättre förutsättningar för

kriminologisk forskning.

digt och att statsrådet får tid att pröva
ärendet.

Men några svåra konsekvenser lär det
väl inte kunna bli, ty nästa vår är alla
på det klara med hur frågan legat till.
Det kan inte bli tal om något annat än
vad som hänt i den skarv vi hade i år.
.lag har läst vad parterna sagt, och jag
tycker nog det är rätt begripligt, att en
del kvarnar inte fattat, att hembuden
i år hade en helt annan innebörd än
de haft tidigare. Det finns även exempel
på att informationen har varit en
smula oklar — i den mån någon information
över huvud taget har förekommit.

Jag hoppas verkligen att statsrådet
finner en möjlighet att tillmötesgå kvarnarnas
krav, och därmed kan vi väl
bordlägga frågan.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. förslag om
tillskapande av bättre förutsättningar för
kriminologisk forskning.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Munktell frågat mig, om jag avser
att framlägga förslag för att skapa bättre
förutsättningar för kriminologisk
forskning i syfte att, genom ernående
av fördjupad kunskap om brottslighetens
orsaker, yttringar och följder, förstärka
den vetenskapliga grundvalen för
bedömande av frågorna kring kriminalpolitikens
konkreta målsättningar samt
kriminalvårdens organisations- och
verksamhetsformer.

Till svar på denna interpellation vill
jag anföra följande.

Det är även enligt min mening av
mycket stor vikt att det skapas förutsättningar
för en utbyggd och för -

bättrad kriminologisk forskning. En
sådan forskning har nämligen en grundläggande
betydelse både såsom ett stöd
för lagstiftningsarbetet och rättstillämpningen
och även såsom underlag för
den akademiska utbildningen av dem
som avser att ägna sig åt rättsväsendet
eller olika delar av kriminalvård och
socialvård. Då jag alltså i denna grundläggande
fråga torde vara alldeles ense
med interpellanten, kan jag begränsa
mig till att endast i korthet utveckla
några synpunkter på frågan och därvid
söka ange den kriminologiska forskningens
nuvarande läge och de möjligheter
till en utbyggnad som kan föreligga.

Under de senaste femtio åren har
samhällets åtgärder för att bekämpa
brottsligheten ändrats på ett genomgripande
sätt. Tidigare betraktade man
straffrättsskipningen närmast som en
mekaniskt vedergällande rättvisa, och
man fäste huvudvikten vid att tillfoga
den dömde ett straff som stod i visst
förhållande till det begångna brottet.
Det var förhållandevis lätt att tillämpa
en sådan grundsats. Intresset koncentrerade
sig till utredningen om brottet.
Att sedan, när detta var klarlagt, bestämma
straffet var en ganska enkel tankeoperation
av domaren, och verkställigheten
av ett frihetsstraff förflöt enligt
noga fastställda och mycket detaljrika
regler, som förhindrade att det
gjordes någon skillnad i behandlingen
av de intagna. Efter hand har man
emellertid fått klart för sig, att en sådan
mera ytligt och mekaniskt verkande
rättvisa inte är tillräcklig för att
effektivt bekämpa brottsligheten. Vill
man upprätthålla ett verksamt skyad för
samhället och för medborgarnas rätt och
säkerhet, måste man lägga ner större
ansträngningar än tidigare på att komma
till klarhet om brottslighetens orsaker,
både i det enskilda fallet och i
större sammanhang, och de resultat som
står att vinna genom olika åtgärder

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. förslag om tillskapande av bättre förutsättningar för

kriminologi forskning.

från samhällets sida. Finner man t. cx.
att ett grovt brott beror på gärningsmannens
psykiska sjukdom, så är det
ju uppenbart att resultat kan nås endast
genom en medicinsk behandling,
som rår på sjukdomen, och inte genom
en tidsbegränsad fängelsevistelse, under
vilken den sjuke inte får den nödvändiga
medicinska vården. På samma sätt
försöker man vid allvarligare fall av
ungdomsbrottslighet att ingripa genom
ett mera långvarigt omhändertagande
för uppfostran och utbildning, och därigenom
har man i allmänhet större utsikt
att nå resultat än genom ett tämligen
kortvarigt vanligt frihetsstraff.
Erfarenheten har också visat att man i
många fall kan nå bättre resultat, om
man i stället för att omedelbart straffa
den som dömts för brott ställer honom
inför hotet av ett straff, vilket han
kan undgå genom att i fortsättningen
sköta sig väl. Därför har den villkorliga
domen utgjort ett framgångsrikt medel
till en effektivare kamp från samhällets
sida mot brottsligheten.

Det kriminalpolitiska reformarbetet
har sålunda lett till att de personliga
faktorerna tillmäts större betydelse än
tidigare i kampen mot brottsligheten.
Härtill medverkar inte bara den strävan
alt nå ett bättre resultat, vilken jag
nu har talat om, utan även sambandet
med den allmänna samhällsutvecklingen.
Reformerna på kriminalvårdens område
är endast en sida av den väldiga
sociala omdaning, som har skett under
det senaste halvseklet. Det är självklart
att dessa reformer måste påverkas av
den människouppfattning och det demokratiska
livsideal, som varit bestämmande
för den allmänna utvecklingen.
Även av sådant skäl kommer man fram
till att större hänsyn måste tas till individuella
faktorer och att större ansträngningar
måste göras för att återföra
dem som begår brott till laglydiga
och dugliga medborgare.

Vad man strävat efter genom krimi -

nalpolitiska reformer är sålunda att
praktiskt nyttiggöra de ökade kunskaper
som efter hand vunnits om människornas
psykiska reaktioner och om
brottsligheten såsom ett socialt fenomen.
Det behöver ju då knappast förklaras
att den vetenskapliga forskningen
på detta område är av fundamental betydelse.
Kriminologien är den vetenskap,
som sysslar med brottsligheten såsom
en samhällsföreteelse och som söker
klarlägga dess sociala och individuella
orsaker samt förutsättningarna och
medlen för dess bekämpande. Denna
vetenskap har byggts upp inom andra,
äldre vetenskapsgrenar. Sålunda har
den självfallet en naturlig anknytning
till rättsvetenskapen. Väsentliga bidrag
kommer från psykiatri, psykologi och
.sociologi, vilka vetenskaper väl är mera
omfattande men som också måste beakta
brottsligheten såsom ett viktigt studieobjekt.
Statistik framstår som en
oundgänglig hjälpvetenskap.

Reformarbetet på kriminalvårdens
område är inte något som särskilt utmärker
vårt land. Det har i stort sett
följt samma utvecklingslinjer i andra
länder inom den västerländska kulturkretsen.
Impulser till våra kriminalpolitiska
reformer har vi i många fall fått
från andra länder, tack vare de förbindelser
som sedan lång tid tillbaka upprätthållits
på detta område och som numera
står under Förenta Nationernas
ledning. Därvid har vi också kunnat utnyttja
erfarenheter och vetenskapliga
resultat från andra länder. Kriminologien
är en internationell vetenskap. Det
är helt naturligt att de betydelsefulla
resultat, som man kan uppvisa inom
denna vetenskap, kommit till i länder
med större resurser än våra, särskilt i
Förenta staterna. I vårt land har en
kriminologi.sk
dan ett par decennier tillbaka. Den bar
dock hittills icke haft den organisation,
som är behövlig för att den skall kunna
självständigt utvecklas i takt med andra

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. förslag om tillskapande av bättre förutsättningar för

kriminologisk forskning.

samhällsvetenskaper. Till stor del har
den fått lita till enskilda bidrag. Trots
dessa ogynnsamma betingelser har
framstående och internationellt erkända
resultat uppnåtts. Jag vill här erinra
om de arbeten som utförts av professor
Olof Kinberg.

Såsom framhålles i interpellationen
har 1949 års kommitté för den juridiska
och samhällsvetenskapliga utbildningen
i ett år 1953 avgivet betänkande föreslagit,
att det vid Stockholms högskola
skall inrättas en professur i kriminologi
och att denna skall utrustas med en
institution, som erbjuder möjlighet till
forskning och undervisning enligt sociologiska
metoder med fältarbeten och
statistiska undersökningar. Detta betänkande
är för närvarande på remiss,
bland annat, hos de akademiska myndigheterna.

Ett annat uppslag att inrätta en kriminologisk
professur förekommer i ett
av säkerlictsanstaltsutredningen år 1953
avgivet betänkande angående vårdorganisation
för förvarade och internerade.
Utredningen hade övervägt att förena
en medicinsk professur i kriminologisk
behandlingsforskning med tjänsten såsom
överläkare och chef för en utbyggd
centralanstalt för det här avsedda klientelet.
Utredningen hade dock inte ansett
sig beredd att framlägga ett färdigt
förslag om en sådan professur
utan förordade en ytterligare utredning
därom.

Enligt min mening är det av stor betydelse
för rättsvården, att den kriminologiska
forskningen erhåller en akademisk
förankring och att det därvid
skapas möjligheter till en förutsättningslös
vetenskaplig forskning. Självfallet
är jag inte beredd att redan nu
uttala någon ståndpunkt till det kommittéförslag
som för närvarande är under
remiss. Det ankommer ju dessutom
i första hand på ecklesiastikministern
att i sinom tid ta ställning till förslag
om inrättande av nya lärostolar.

Oberoende härav bör, såsom redan nu
sker, kriminologisk forskning rörande
särskilda ämnen kunna tillgodoses genom
understöd från statens medicinska
forskningsråd och statens samhällsoch
rättsvetenskapliga forskningsråd.

Då man tar ställning till den kriminologiska
forskningens nuvarande möjligheter
och framtida utveckling, bör
man beakta att det inte bara föreligger
behov av en akademisk forskning, varom
jag hittills har talat, utan att det
också är nödvändigt att i samband med
lagstiftningsarbetet göra kriminologiska
utredningar. Sådana har tidigare gjorts.
Sålunda finnes en vetenskapligt upplagd
undersökning om frekvensen av
återfall i brott fogad till ett av strafflagberedningen
år 1944 avgivet betänkande.
En av fångvårdsstyrelsen år 1949
publicerad utredning angående kriminalvård
i frihet innehåller en statistisk
utredning om användningen av villkorlig
dom samt behandlingsutfallet i fråga
om skilda kategorier av de dömda. Klientelundersökningar
har gjorts år 1950
beträffande ungdomsfängelseklientelet
såsom behandlingsgrupp. En undersökning
av ungdomsvårdsskolornas klientel
har nyligen gjorts på uppdrag av
ungdomsvårdsskoleutredningen. Beträffande
förvarings- och interneringsklientelet
finnes en kartläggning redovisad
i säkerhetsanstaltsutredningens betänkande
år 1953.

Ytterligare utredningar av samma slag
pågår eller kommer att igångsättas. Det
är sålunda avsett att fullfölja två inom
justitiedepartementet påbörjade klientelundersökningar,
den ena beträffande
2 000 ungdomsbrottslingar, som har
dömts eller fått åtalseftergift år 1949,
och den andra angående 3 000 fångar,
som har frigivits år 1940. För att få ett
säkrare underlag för den kriminalpolitiska
planeringen än man hittills ägt,
har jag även övervägt att låta utföra en
grundligare och mera omfattande undersökning
rörande utfallet av olika på -

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. förslag om tillskapande av bättre förutsättningar för

kriminologisk forskning.

följder för brott. Det gäller i korthet att
efter vetenskapliga urvalsmetoder uttaga
grupper av brottslingar, som under visst
år lagföres för brott, och att ingående
följa den olikartade behandlingen av dessa
grupper under några år framåt. En
undersökning av denna typ bör ju kunna
ge upplysningar av stort praktiskt och
teoretiskt värde. En grupp av fackmän
inom juridik, medicin och sociologi
har under året varit sysselsatt med att
planlägga en sådan utredning, och de
väntas vara färdiga med dessa förberedelser
inom kort.

De utredningar, som sålunda har utförts
eller planlagts inom justitiedepartementet,
kan inte ersätta den allmänna
vetenskapliga forskning, som jag tidigare
har talat om. Deras uppgift är
att klarlägga bestämda frågor som är
aktuella i lagstiftningen. De har också
för detta ändamål givit värdefulla upplysningar
till nytta för det praktiska
reformarbetet. Därigenom har lagförslag
och organisatoriska åtgärder kunnat baseras
på en säkrare empirisk grund än
som eljest hade varit möjligt. Även för
framtiden synes det vara ändamålsenligt
att vid sidan av en allmän vetenskaplig
forskning bedriva målbestämda
utredningar (ill stöd för det ständigt
pågående reformarbetet på kriminalvårdens
område.

Härpå anförde:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation,
och jag gläder mig mycket
åt den i princip positiva inställning till
den kriminologiska forskningen, som
statsrådet har givit uttryck för, och åt
den principiella enighet som alltså där
råder mellan oss. Jag kan dock inte
underlåta att beklaga att denna herr
statsrådets positiva inställning icke ti -

digare har föranlett mera energiska åtgärder
för att förstärka det empiriska
underlaget för kriminalpolitiken.

Då herr statsrådet hänvisar till den
kriminologiska forskning, som dock
förekommit i Sverige, vill jag understryka
att vårt land på detta område
icke kan anses inta någon hedersplats,
även om vi, som herr statsrådet sade,
har kriminologiska undersökningar som
i vissa fall är av högt värde. Jag skulle
närmast vilja uttrycka saken så, att det
inte finns någon rimlig proportion mellan
vad som utförts på detta område,
å ena sidan, och å andra sidan det i
många avseenden storstilade reformarbete
som präglat kriminalpolitiken i
Sverige under de senaste decennierna.
Som jämförelse kan jag nämna att i
England Criminal Justice Act av år
1948 — alltså tillkommen under labourregimen
— ger vederbörande minister
möjlighet alt anslå medel till kriminologisk
forskning. I motiveringen härför
framhölls bl. a. att det gäller att förbinda
brottets orsaker med domen och
det efterföljande anpassandet av brottslingen
till en normal social livsföring.

Vidare vill jag understryka något som
jag för resten antydde redan i interpellationen,
nämligen att vi vet mycket
litet om de nya metodernas verkningar
och att reformerna därför i stor utsträckning
måste betraktas som experiment.
Jag är medveten om att det praktiskt
taget alltid måste bli något härav,
hur noggranna undersökningar man än
gör. Jag tror emellertid att det skulle
ha varit lyckligare om man genom en
mera intensiv kriminologisk forskning
hade haft säkrare utgångspunkter för
reformarbetet, och en sådan forskning
synes i varje fall oundgänglig som bakgrund
för fortsatt reformarbete.

Jag vet att herr statsrådet och jag är
alldeles ense om de stora huvudlinjerna
i detta reformarbete, om önskvärdheten
av att kriminalpolitiken alltjämt
kommer alt utvecklas i humaniserandc

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. förslag om tillskapande av bättre förutsättningar för

kriminologisk forskning.

riktning o. s. v., men jag vill samtidigt
understryka att de mycket stora kostnaderna
dock måste vara betänkliga
ur allmänt samhälleliga synpunkter, så
länge vi inte kan påvisa några som helst
tydliga resultat som skiljer nyare behandlingsformer
från tidigare tillämpade
former för straff- och skyddsåtgärder,
och jag kan inte hjälpa att jag
tror att en grundligare forskning än
som har bedrivits före de senaste decenniernas
reformer därvidlag skulle
ha varit av betydelse.

Det är också en annan synpunkt jag
här vill betona. Det tidigare straff- och
skyddssvstemet tillgodosåg i varje fall
ett rimligt krav på omedelbart samhällsskydd
mot brottslingar med tvivelaktig
prognos. Jag ansluter mig ingalunda
till den ofta tanklösa, föga sakliga,
ja, jag skulle vilja säga ofta helt
oriktiga kritiken av den moderna kriminalvårdens
större hänsynsfullhet mot
de brottsliga individerna, men jag vill
framhålla att samhället som sådant och
de av brottslingarnas framfart hotade
medborgarna har berättigade krav på
ett effektivt skydd mot kriminaliteten.
Det har flera gånger slagit mig att det
är märkligt, att den omsorg om olyckliga
och vanlottade, som anses utmärka
folkhemspolitiken, inte balanseras av
ett tillräckligt hänsynstagande till
brottslilghetens offer. Brottsstatistiken
visar i alla fall att dessa inte är så få,
att deras öden kan betraktas som helt
ovidkommande.

Skall avkall göras på det berättigade
kravet på medborgarnas skydd mot kriminaliteten,
måste det därför vara ett
starkt önskemål att det först vetenskapligt
görs sannolikt, att landvinningarna
av eu mildare regim är verkligt påtagliga.

Herr statsrådet och jag och vi allesammans
är säkert ense om att vi önskar
ett samtidigt så humant och så effektivt
grepp om brottsligheten som
möjligt. Men vad man då kan vända

sig emot är tendensen att lätta på samhällsskyddets
krav innan den kriminologiska
vetenskapen har givit oss säkrare
kunskap än hittills om brottet,
dess orsaker och botemedel.

För att det inte skall bli något missförstånd
vill jag starkt betona, att jag
härmed inte har sagt, att jag inte tror,
att det vid sidan av den egentliga vetenskapliga
forskningen också kan finnas
ett behov av vad som har kallats
»kriminalvårdslaboratorier». Det är ju
Roxtuna, som har betecknats så. Jag
tycker emellertid, att det inte finns någon
rimlig proportion mellan att nedlägga
— för att ta sistnämnda exempel
— cirka 110 000 kronor per vårdplats
bara i kapitalkostnader och bortåt
30 000 kronor per vårdplats och år i
driftkostnader å ena sidan och att å
andra sidan i så hög grad underlåta att
ge den egentliga kriminologiska forskningen
det erforderliga ekonomiska
stödet.

Jag vill också — liksom herr statsrådet
gjorde — erinra om det betydelsefulla
arbete, som det till Stockholms
högskola anslutna kriminologiska institutet
under professor Ivinbergs ledning
har utfört och utför. Det är ju en råd
undersökningar som pågår där. Jag
skall bara nämna ett par, t. ex. de om
rattfylleriklientelets beskaffenhet, om
brottslighetens geografiska fördelning i
Stockholms stad — den är ju praktiskt
taget färdig nu — om alkoholens betydelse
som brottsfaktor, o. s. v. Detta
är bara ett axplock bland de många
trängande uppgifterna. Det förefaller
i varje fall att råda bristande proportioner
när man med övriga utgifter för
brottsbekämpandet jämför den sammanlagda
summa, som det samhällsvetenskapliga
forskningsrådet intill förra
året beviljade vårt enda lilla institut
på detta område. Summan i fråga belöpte
sig till endast ca 10 000 kronor.

Över huvud taget är våra utgångspunkter
för kriminalpolitiken alltför

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. förslag om tillskapande av bättre förutsättningar for

kriminologisk forskning.

osäkra. Jag vill endast nämna ytterligare
ett exempel. Ur många synpunkter
— humanitära, samhällsekonomiska,
individuella o. s. v. — är det av
största betydelse att kriminalvården i
frihet får så stort utrymme som möjligt.
Vi är också alla helt eniga om att
frihetsstraff så långt möjligt är bör
undvikas. Det är väl tänkbart — eller
rättare sagt en tänkbar möjlighet —
att en intensiv och allsidig kriminologisk
forskning kan ge hållpunkter för
ett bedömande av frågan om huruvida
det ur olika synpunkter är lämpligt att
ännu mera utvidga denna vård i frihet.
Herr statsrådet talade just om den villkorliga
domen; den har ju i stort sett
slagit väl ut. Det anses kriminalvården
i frihet också i övrigt ha gjort. Samma
fråga kan ställas beträffande vården på
kolonier. Om det skulle visa sig, att kriminalvården
i frihet skulle kunna utvidgas,
kunde det medföra samhällsekonomiska
besparingar, som många
gånger om uppväger de relativt blygsamma
kostnaderna för en ökad kriminologisk
forskning. En utvidgad användning
av kolonier skulle också medföra
betydande samhällsekonomiska
besparingar. Jag skall inte trötta med
att ta detaljerade exempel, men jag
kan ju erinra om att fångvårdens organisationskommitté
förra hösten från de
olika anstalternas styresmän infordrade
uppgifter om hur många av de intagna
fångarna som med hänsyn till pålitlighet,
allmänt uppförande o. s. v. lämpligen
borde vårdas på sluten anstalt
eller på koloni. Slutresultatet blev, att
det vid ett visst datum fanns inte mindre
än 565 fångar, som kunde vårdas på
kolonier, utöver dem, som vid samma
tid redan fick öppen vård. Det har beräknats,
att man genom en överflyttning
av dessa fångar bara på ett år
skulle kunna spara cirka 3 miljoner
kronor.

Sedan sade herr statsrådet i sitt svar,
att man i samband med de reformer,

som genomförts, gjort vissa kriminologiska
undersökningar. Det är alldeles
sant, men de har varit av mycket begränsat
omfång och har inte varit inordnade
i några större, systematiskt
planlagda och mera långsiktiga forskningar.
Det är ju ingen hemlighet att
vissa av de undersökningar, som sålunda
utförts, från sakkunnigt håll underkastas
en delvis mycket hård kritik.

Jag vill inte alls i detalj ta ställning
till denna kritik. Där framliålles emellertid
bland annat, att man vid ifrågavarande
undersökningar inte använt
kontrollmaterial och jämförliga data
rörande normalbefolkningen, att man
inte heller tillgodogjort sig den ganska
rikhaltiga kriminologiska litteraturen
på området och att man underlåtit att
ställa påvisade data i relation till motsvarande
data beträffande personer,
som blivit föremål för annan kriminalpolitisk
behandling, o. s. v. Utan att
alls i detalj vilja ta ställning till denna
kritik måste man ju märka, att den riktar
sig både mot uppläggningen och
mot utförandet av undersökningarna.
Så mycket synes mig i varje fall klart,
efter vad jag läst av kritiken, att den
visar att behovet av fortlöpande systematisk
och sakkunnig kriminologisk
forskning inte på långt när har blivit
tillgodosett. Jag skulle alltså för min
del önska, att de kriminologiska undersökningar,
som görs i samband med
utredningar inom eller utom departementet,
samordnades samt fick en fast
organisation och ett klart forskningsprogram.

I detta sammanhang vill jag betyga
min mycket stora glädje över att statsrådet
överväger att låta utföra eu större
undersökning rörande utfallet av olika
påföljder av brott. Det är ju ett oerhört
viktigt problem, och det skulle
vara av största intresse att få veta, när
dessa överväganden kan förmodas leda
till ett slutligt ståndpunktstagande. .lag
skulle vara glad, om herr statsrådet re -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. förslag- om tillskapande av bättre förutsättningar för

kriminologisk forskning.

dan i dag kunde åtminstone ge någon
antydan på den punkten.

Till sist, herr talman, vill jag säga
att man naturligtvis inte får vänta sig
några omedelbara, snabba och säkra
resultat genom en intensifierad kriminologisk
forskning. Härför är det
verkliga eller latenta brottslingsklientelet
alltför oöverskådligt och orsakerna
till varje individs asocialitetsyttringar
alltför komplicerade. Men varje
landvinning, som här kan göras genom
vetenskapliga insatser, lägger i varje
fall en säkrare grund för vårt samhällsbyggande
och framför allt — den ökar
våra möjligheter att skapa eu bättre
balans mellan å ena sidan medborgarnas
krav på säkerhet till liv och egendom
och å andra sidan den för varje
västerländskt samhälle ytterligt angelägna
uppgiften att hjälpa människor,
som kommit i konflikt med samhället,
att återanpassas till ett normalt liv.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Såsom den ärade interpellanten
underströk är vi i princip
ense; och jag skall därför inte uppehålla
mig vid de principiella frågorna,
utan bara något kommentera de anmärkningar,
som han hade att göra.

Det skulle givetvis ha varit bra, om
vi bär i landet sedan ett par decennier
tillbaka haft en mera omfattande kriminologisk
forskning än den vi har sett
oss i stånd att bedriva. Detta har jag
framhållit redan i mitt interpellationssvar,
och på den punkten råder alltså
inte heller någon meningsskiljaktighet
oss emellan. Men den allmänna slutsats,
som interpellanten drog av detta,
är nog inte riktig. Om jag förstod honom
rätt, skulle enligt hans uppfattning
den utveckling i modern och humanitär
anda, som kriminalvården undergått
och som han i princip satte värde på,
ha varit riskabel med tanke på det

skydd som de laglydiga medborgarna
har rätt att kräva av samhället. Interpellanten
menade att detta skulle ha
kunnat undvikas, om de reformer som
under de senaste decennierna företagits
hade underbyggts med mera vetenskaplig
forskning.

Den internationella brottsliglietsstatistik
som finns visar emellertid att
denna uppfattning är felaktig. Vi har
här i Sverige nu kommit ganska långt
på vägen mot en humanisering av
straffverkställigheten. Brottsligheten i
landet är visserligen så hög, att den
ständigt inger alla oss, som sysslar med
dessa ting, bekymmer om hur vi skall
kunna fortsätta att motverka den. Men
sett i internationellt sammanhang är
det en mycket låg brottslighet — särskilt
gäller detta den grova brottsligheten
— som vi har här i landet. I själva
verket har Sverige just under de senaste
decennierna, när vi vidtagit våra humanitära
reformer, jämte enstaka andra
länder befunnit sig i täten i fråga om
låg brottslighet. Denna skillnad i brottslighet
framträder icke minst vid en
jämförelse med sådana länder, där man
har en gammaldags hård och schematisk
straffrätt och straffverkställighet.
Naturligtvis iir det inte bara straffverkställigheten
som har betydelse i
detta sammanhang, utan även en
mängd andra omständigheter, såsom att
vi bär i landet kunnat glädja oss åt
allmänt goda förhållanden och en hel
del annat. Jag är över huvud taget inte
benägen att överskatta verkningarna av
olika former för reaktion mot brottsligheten;
man får antagligen se djupare
än så på problemet och sätta frågan
om möjligheterna att komma till rätta
med brottsligheten in i ett större sammanhang
såsom ett allmänt socialproblem.
Men så mycket kan nog sägas som
att den internationella statistiken ger
vid handen, att det inte kan förhålla
sig så att det varit riskabelt med den
nya utvecklingen inom kriminalvården.

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. förslag om tillskapande av bättre förutsättningar för

kriminologisk forskning.

eftersom denna alltså har följts av internationellt
sett mycket låga brottslighetssiffror.

Interpellanten gick också mera i detalj
in på frågan om hur man borde
ha kunnat utbygga olika reformer, om
man haft mera vetenskaplig forskning
som underlag för det hela. Jag har redan
sagt att jag i princip anser detta
vara riktigt. Åtminstone på senare år
har också, såsom jag nämnde i interpellationssvaret,
vetenskapliga erfarenheter
av olika slag mer än tidigare lagts
till grund för reformerna. Bl. a. har
inom justitiedepartementet och dess
kommittéer gjorts olika undersökningar
och statistiska utredningar för detta
ändamål. Jag känner till att, såsom interpellanten
nämnde, någon av dem har
blivit kritiserad. Den kritiken bottnar
nog delvis i att man något har missuppfattat
ändamålet med dessa undersökningar.
Avsikten med den utredning,
jag närmast tänker på, var ingalunda
att få till stånd en fullständigt
vetenskaplig kartläggning. Detta skulle
ha krävt tid och arbetskrafter av helt
andra mått än en kommitté kunde förfoga
över. Kanske var det över huvud
taget inte möjligt att med tillgängliga
resurser genomföra en så fullständig
undersökning.

Utredningen i fråga hade ett begränsat
syfte. Den ville ta reda på hur ett
visst brottslighetsklientel, som fanns
vid en given tidpunkt, närmare var beskaffad.
Om interpellanten inte bara
hade läst kritiken utan också utredningens
utlåtande så skulle, tror jag,
han liksom jag ha funnit, att det innehåller
högst intressanta och värdefulla
ting. Det föreligger här en undersökning,
som man verkligen blir ganska
gripen av, då man tar del av den. Den
innehåller bl. a. en detaljerad undersökning
av varenda ungdomsfängelseelevs
antecedentia. Jag tror att det är
denna undersökning som avses, och
den ger som sagt högst intressanta upp -

lysningar, vilka kommit till användning
vid Roxtunas uppläggning. Utredningen
visar bl. a., att av alla elever,
som fanns vid en viss tidpunkt vid våra
ungdomsanstalter, endast en tiondel
kom från vanliga hyggliga hem. 90 procent
av dessa pojkar hade haft en alldeles
förskräcklig barndom och uppväxttid.
För dem som ropar på mera
stryk för dessa unga biltjuvar är det
märkligt att läsa om att de nästan inte
fått någonting annat än stryk — om
inte alltid i bokstavlig mening så dock
en förfärlig vanvård. 90 procent av
dessa pojkar kommer från hem, som
inte är värda namnet. Det är ibland
fråga om en ensam mor, som låtit ungarna
springa på gatan därför att hon
inte kunnat ta hand om dem. Det kan
vara en alkoholiserad fader som slår
mor och barn, eller också har barnen
varken någon pappa eller mamma, utan
har från fem—sexårsåldern varit utackorderade
hos främmande människor,
vilka endast försökt utnyttja dem som
billig arbetskraft. Sådana och liknande
erfarenheter har 90 procent av dessa
ungdomar gjort. Detta ger en betydelsefull
fingervisning om hur man skall
ta hand om dem, om vad de behöver
ha och vad de inte skall ha.

Det föreligger också i denna utredning
en ordentlig testning av alla som
vid tillfället fanns på våra ungdomsanstalter.
Jag har inte hört några erinringar
mot utredningen på denna
punkt. Man har tagit reda på vilka anlag
de intagna hade och vilket arbete
de skulle kunna lämpa sig för. På
grundval av detta resultat har också
Roxtunas olika verksamhetsgrenar blivit
uppbyggda. Jag tar detta som exempel
på utredningens innebörd och
nytta.

Man säger då att detta inte varit en
fullt vetenskaplig kartläggning med
jämförelsematerial. Jag vet att så är
fallet. Detta har emellertid inte varit
avsikten, och det har knappast varit

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. förslag om tillskapande av bättre förutsättningar för

kriminologisk forskning.

möjligt att åstadkomma något sådant.
Inom den begränsade ram, som av naturliga
skäl måste hållas vid utredningar,
har man dock kommit med många
värdefulla resultat.

Dessutom har det inte varit bara dessa
resultat som legat till grund för den
nya ungdomsanstalten. Man har också
i stor utsträckning byggt på erfarenheter
utomlands. Utredningsmannen har
gjort utländska resor och bl. a. ingående
studerat de mest moderna amerikanska
ungdomsanstalter som finns.
Dessa har säkerligen — naturligt nog
eftersom det är fråga om Förenta staterna
— varit uppbyggda på en forskning
med helt andra resurser än som
finns i Sverige. Dessa erfarenheter har
vi kunnat tillgodogöra oss för vår nya
form av behandling av de svårast belastade
ungdomarna här i landet. Jag
hoppas att denna anstalt, när den nu
snart skall tas i bruk, skall ge oss helt
nya möjligheter att effektivt bekämpa
ungdomsbrottsligheten.

Jag vill också säga ett par ord om
två andra saker, som interpellanten
mera i förbigående nämnde. Han talade
om hur bra det var, inte minst ur
ekonomisk synpunkt, att övergå till
öppen vård i kolonier. .lag är fullständigt
ense med honom därom. .lag har
också varje år lagt fram förslag till
flera nya kolonier eller förläggningar
än myndigheterna kunnat göra bruk av.
Det är nämligen inte alltid så lätt att
få tag i lämpliga ställen för placering
av de öppna anstalterna. För närvarande
tror jag det finns medel anvisade
för minst 150 platser fler än som kunnat
tagas i bruk. I den mån fångvårdsmyndigheterna
kan skaffa fram förläggningsorter,
finns det således medel
för 150 intagna, för vilka när som helst
plats skulle kunna beredas på öppen
anstalt.

Slutligen vill jag svara på eu direkt
fråga till mig. Justitiedepartementet
har, som jag nämnde, avsett att sätta
i gång med en omfattande vetenskaplig

undersökning. Den skall bli av större
omfattning än de tidigare utredningarna.
För att denna undersökning skall
kunna bli verkligt djupgående har departementet
anlitat några vetenskapliga
krafter att planlägga det hela. Detta
arbete pågår nu. Eftersom jag inte fått
något förslag från dessa experter ännu,
kan jag inte exakt säga, när beslut kan
fattas om denna nya utredning, men
jag är tämligen säker på att det skall
kunna ske nästa år.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Statsrådet sade att han
skulle göra några anmärkningar till
mina anmärkningar. Jag skall be att
få göra ett par påpekanden till statsrådets
påpekanden.

För det första var det inte alls min
avsikt att dra upp någon debatt om
hela kriminalpolitikens utformning och
de olika former av anstalter vi har nu.
Om jag råkade få med några synpunkter
på sådana problem, var det uteslutande
för att exemplifiera vikten av
den kriminologiska forskningen. Jag
skall inte heller ta upp frågan om den
större eller mindre brottsligheten i olika
länder och vad den kan sammanhänga
med. Det finns ju många andra
orsaker än dem som statsrådet nämnde.
Det är bl. a. kriget och den lägre levnadsstandarden,
som i andra länder
avsatt spår i form av ökad brottslighet.
Jag vill utan att närmare gå in på en
debatt om saken bara erinra om att
det även beträffande förhållandena här
i Sverige finnes mycket olika uppfattningar.
Jag kommer ihåg att det var
en stor debatt här för några år sedan
— jag minns inte när, men det var sedan
herr statsrådet tillträdde sitt ämbete
— om utvecklingen av kriminaliteten.
Riksdagsdebatten följdes av en
pressdebatt. Jag minns bl. a. att en gemensam
lärare till oss därvid fram -

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33. 27

Svar på interpellation ang. en undersökning av advokaternas roll i den s. k. Folke
Lundquist-affären.

förde från statsrådets uppfattning mycket
avvikande synpunkter.

Vad beträffar kritiken av justitiedepartementets
utredningar kan det visserligen
vara riktigt som statsrådet sade,
att de inte var avsedda att vara
fullständiga. Men för det första har
kritiken kommit just från den person,
som statsrådet betecknade som vår
främste kriminolog, nämligen professor
Ivinberg. För det andra förefaller det
åtminstone mig en smula tvivelaktigt
att göra stora reformer på grundval av
ofullständiga utredningar.

Det är uppenbart att vi bar kolossal
nytta av utländska erfarenheter på detta
område. Jag vet mycket väl att Roxtunas
uppläggning till stor del är baserad
på influenser från Amerika. Jag
har också uttryckligen sagt att sådana
kriininalvårdslaboratorier behövs. Men
att man lyckats göra så stora framsteg
med denna anstaltstyp i Amerika, beror
enligt en uppfattning helt enkelt
på att dessa anstalter i Amerika varit
de första dör man ordnat en vettig
arbetsterapi, och vi är väl ense om att
arbetsterapien i Amerika i genomsnitt
är mycket sämre än den på länge har
varit hos oss.

Vad beträffar de olika utredningarna
så kan jag försäkra att jag har läst
både utredningen om det yngsta fångvårdsklientelet
och Hallutredningen och
andra.

Jag hoppas att det inte var statsrådets
avsikt att antyda, att jag på något
som helst sätt skulle vara en talesman
för hårdare fysisk behandling av fångarna.
Jag anser lika väl som statsrådet
att stryk inte hjälper ett dugg.
Som stöd för min uppfattning har
jag min rättshistoriska bakgrund, som
kanske till och med är litet bättre än
statsrådets. Jag vill inte heller alls
komma in på de stora frågorna om
allmänprevention och individualprevention.
Jag vill bara understryka, att
jag gläder mig över den principiella
samstämmigheten beträffande den kri -

minologiska forskningen. Det är också
tillfredsställande, att den utredning,
som herr statsrådet talade om, väntas
kunna sätta i gång redan nästa år. Jag
hoppas över huvud taget livligt att
den kriminologiska forskningen så fort
som möjligt skall få en sådan organisation,
att vi kan få verklig nytta av
den. Ur vissa synpunkter måste man
betrakta hela kriminalpolitiken, åt hur
många håll den än flyter ut, som eu
enhet. Varför skulle man inte t. ex.
kunna tänka sig någon motsvarighet till
försvarets forskningsanstalt — formerna
måste naturligtvis utredas.

Jag uttrycker än en gång min glädje
över den principiella samstämmigheten
mellan herr statsrådets inställning och
min.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. en undersökning
av advokaternas roll i den s. k.

Folke Lundquist-affären.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Spångberg frågat mig,
om jag anser att ett fullt klarläggande
av Lundquistaffären kräver en opartiskt
ledd undersökning även av advokaternas
roll i denna affär, och om jag
är villig vidtaga åtgärder för att få eu
sådan undersökning till stånd.

Till svar härpå vill jag anföra, att
jag icke finner anledning att ta initiativ
till eu sådan undersökning. Jag skall
här något utveckla skälen därtill.

Advokater är, likaväl som alla andra
medborgare, underkastade straffrättsligt
ansvar för sina gärningar. Detta
ansvar får i förekommande fall utkrävas
efter åtal i vanlig rättegångsväg vid
domstol. Därjämte står advokater i sin
yrkesverksamhet under tillsyn av styrelsen
för sin gemensamma vrkesför -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 195-1.

Svar på interpellation ang. en undersökning av advokaternas roll i den s. k. Folke
Lundquist-af faren.

ening, Sveriges advokatsamfund. Om en
advokat i sin verksamhet gör uppsåtligen
orätt eller om han eljest förfar
oredligt eller åsidosätter sina plikter,
har styrelsen att vidtaga disciplinära
åtgärder mot honom. Över styrelsens
beslut kan justitiekanslern anföra besvär
hos högsta domstolen. Interpellanten
misstar sig då han tror, att styrelsen
inte skulle ta upp anmälningar,
som hänför sig till tiden före år 1948,
då samfundet blev officiellt erkänt.
Samfundet har alltsedan sin tillkomst
år 1887 utövat disciplinär myndighet
över sina medlemmar, och den ändring,
som genomfördes år 1948 i fråga om
samfundets ställning, medför inte att
styrelsen skulle vara förhindrad att pröva
anmälningar om åtgärder som vidtagits
före sistnämnda år.

Det föreligger alltså tillräckliga möjligheter
för den som anser att en advokat
har gjort orätt att, allt efter sakens
beskaffenhet, genom hänvändelse
till allmän åklagare eller advokatsamfundets
styrelse få saken prövad. Det
saknas anledning att upptaga en särskild
statlig undersökning i extraordinära
former — det är väl det som
herr Spångberg åsyftar — rörande advokater
som vid skilda tillfällen och i
olika sammanhang haft något att skaffa
med rådmannen Lundquist.

Herr Spångberg har i motiveringen
till sin interpellation pekat på den utredning
rörande magistratens förhållanden
i Lundquistaffären, som Kungl.
Maj:t har uppdragit åt justitiekanslersämbetet.
Att förhållandena inom magistraten
har gjorts till föremål för
särskild undersökning kan emellertid
på intet sätt tagas till intäkt för ett
krav på en liknande utredning beträffande
advokaterna. Magistraten och advokaterna
intar nämligen fullständigt
olika ställning. Magistraten är en Lundquist
överordnad myndighet, och justitiekanslersämbetets
utredning avser att
få fram vad som inom magistraten kan

ha varit känt rörande Lundquists egenartade
affärsverksamhet samt huruvida
magistraten vidtagit de åtgärder med
anledning därav som skäligen kunnat
fordras. Advokater däremot är fria yrkesutövare,
som tillhandagår allmänheten
med råd och hjälp i juridiska
frågor och som i själva rummet har
skyldighet att, inom ramen för god
advokatsed, tillvarata sina klienters intressen.

Herr Spångberg uppehåller sig i motiveringen
till sin interpellation vid
vissa anmälningar som gjorts hos justitieombudsmannen.
Jag vill med anledning
därav erinra om att flertalet av
dessa anmälningar ännu inte har slutbehandlats
av justitieombudsmannen.
Jag kan därför självfallet inte här gå
in på dem.

Härpå anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Till att börja med vill
jag tacka justitieministern för svaret
och för att jag har fått del av det i går.
Jag finner av svaret att justitieministern
egentligen inte går in på själva
den fråga som jag har ställt, nämligen
om det över huvud taget skulle finnas
anledning att undersöka advokaternas
roll härvidlag, och justitieministern säger
att han saknar anledning att själv
ta något initiativ i den här frågan. I
stället lämnar justitieministern ett referat
över de regler som man har att
gå efter, om man anser sig ha anledning
att göra någon anmärkning mot
advokaterna. Det är klart att justitieministern
refererar dessa regler på ett
riktigt sätt, och jag har ingenting att
säga emot därvidlag.

I stället ber jag att få ta vara på det
som i varje fall finns av gemensamma
synpunkter på den här saken. Jag har
med tacksamhet noterat att justitieministern
säger att advokaterna, som är
fria yrkesutövare, skall tillvarata sina
klienters intressen men har skyldighet

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellation ang. en undersökning av advokaternas roll i den s. k. Folke
Lundquist-affären.

att göra det inom ramen för god advokatsed.
Det är också egentligen det primära
i min interpellation; den fråga,
som jag skulle vilja ha klarhet i och
som mängder av människor i detta land
frågar efter, nämligen om denna föreskrivna
goda advokatsed alltid har iakttagits.

Vi kanske kan vara eniga om att »god
advokatsed» i och för sig inte säger så
mycket. I den litteratur jag har läst —
den är naturligtvis mycket bristfällig i
jämförelse med justitieministerns kunskaper
— har jag försökt skaffa mig
en uppfattning om vad god advokatsed
är. Jag skulle vilja forma det i ett slags
huvudtes, att i god advokatsed ingår
att en advokat, då han försvarar en
klient, ingalunda skall vara denne klients
handgångne man, utan han skall
se sin ställning som ett organ i rättfärdighetens
intresse. Om man är enig i
dessa båda punkter, liar man en plattform
där man åtminstone kan förstå
interpellationen.

Det är klart att man här ingalunda
kan säga att advokaternas eller myndigheternas
insatser över huvud taget
har fungerat i rättfärdighetens intresse
så som man hoppats att de spelregler,
som är uppgjorda, skulle möjliggöra.
När det gäller den här affären har jag
så många gånger tidigare i riksdagen
påpekat detta, att jag inte nu skall fördjupa
mig i det rikhaltiga material som
finns och som även delvis har lagts
fram på riksdagens bord. Jag anser mig
dock böra förklara varför jag den här
gången på nytt har kommit med en
interpellation. Då jag för någon vecku
sedan interpellerade, skedde det sedan
man under de utredningar, som nu är
i gång, hade lyckats få fatt på en del
av de möbler som på ett vidunderligt
sätt fråntogs konstnären Gustaf Unman,
vilken ju också på ett tragiskt sätt är
inblandad i Lundquistaffären. Under
Lundquists förmyndareskap togs dessa
tillgångar hemma i Unmans lägenhet

en dag då Unman var borta. Unman,
som är konstnär, har ritat upp möblerna
ur minnet, och med ledning därav
har man nu ungefär 20 år efteråt
lyckats påträffa en del av dessa möbler.
Ungefär samtidigt inger Lundquist
en skrivelse till justitieombudsmannen,
där han anmärker på åklagaren, stadsfiskal
Eliasson, för hans undersökningsmetoder
och kräver skadestånd av
Eliasson för materiell och ideell skada.
Det gjordes givetvis inte under påpekande
av att man påträffat möblerna.
Det var ett sammanträffande som Lundquist
kanske inte hade anledning anföra
då han författade sin skrivelse till
JO. Lundquist är ju en slug herre, så
han tog naturligtvis inte upptäckten av
möblerna till intäkt för sin skrivelse.

En annan, delvis sammanfallande, anledning
till min interpellation var ait
Lundquist i sin skrivelse till JO kunde
åberopa flera advokater, som tidigare
satt in attacker mot åklagaren. Jag har
sysslat med dessa saker i över femton
år och vet hur omöjligt det var under
den tiden och även dessförinnan, då vi
hade justitieministrar som visade mindre
intresse är herr Zetterberg gjort. Om
man vet vad .skrivelser till överordnade
myndigheter under gångna tider ibland
har lett till, är det kanske förklarligt
att man finner de nya attackerna så
allvarliga, att man inte kan underlåta
att på nytt dra fram ärendet inför riksdagen.
Jag har sökt handla efter regeln
att det är bättre att stämma i bäcken
än i ån.

Till detta kommer att advokaternas
roll nog måste utredas om man skall
vinna full klarhet i denna trassliga
härva. När man studerar det material
som har samlats under åren, stannar
man ofta inför vad advokaterna har
gjort, delvis på uppdrag som de fält
men även i egenskap av advokater. Man
finner då, hur väl det i regel har gått
dem som har hjälpt Lundquist och hur
illa det har gått dem som har tagit sig

30 Nr 33. Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. en undersökning av advokaternas roll i den s. k. Folke
Lundquist-affären.

an Lundquists offer, .lag syftar då i
första hand på konstnären Unman, som
såvitt det hittills är uppdagat är det
första offret för Lundquists verksamhet.
Det ser ut som om advokaternas
handlande redan från början bestämts
genom att det har gått så illa för dem
som gått Lundquist emot.

Jag skall inte trötta kammaren med
någon lång historieskrivning. De exempel
jag tar avser inga dolda ting,
utan de finns i det material som har
levererats under tjugo år. Jag skall inte
gå in på det som anförts tidigare, men
jag skall med några exempel belysa behovet
av utredning.

Jag vill då först erinra om hur svårt
det har varit för dem som har stått
emot Lundquist att i vissa fall över huvud
taget få någon advokat att åta sig
deras saker. Jag erinrar om ett så pass
uppseendeväckande mål som ett ärekränkningsmål
mot en tidning här i
staden 1949, då man från tidningens
sida frågade en rad advokater, om de
ville åtaga sig tidningens sak, men det
gjorde de inte. Vad var anledningen?
Vågade advokaterna inte av fruktan alt
få dela tidigare advokaters öde? Jag
vet — så många jurister har jag talat
med i denna sak, även sådana som ha
kopplats in i något sammanhang i det
luir ärendet — att man inte alltid trodde
på Lundquists oskuld. Det var nog
någonting annat, som låg bakom. Det
kan ha varit ekonomiska saker ibland,
•let kan ha varit andra ting. Men ingen
skall kunna förneka, att det under dessa
20 år har rått en god atmosfär för
Lundquist inom svenskt rättsväsen, vilket
för denna tid lämnar mörka fläckar
i vår rättsvård. Det är ju först under
de senare åren, som denna härva
håller på att redas upp. Man kan vara
tacksam för vad som har skett under
senare år i detta fall.

I den atmosfär som fanns och som
grundlädes för ett tjugutal år sedan,
har det varit lätt för Lundquist att om -

ge sig med mycket skickliga advokater.
När man samtidigt vet, hurusom innehavarna
av vissa nyckelposter i vårt
rättsväsen tagit parti för Lundquist och
att fängelser och sinnessjukhus tagit
emot eller hotat dem som gått honom
emot, så förstår man ju för all del, att
marken var förberedd för alla dem
som ställde sig på hans sida, och här
har vi väl den kanske bästa förklaringen
till att rättsväsendet fungerade åt
fel håll. Det gick i baklås och fungerade
på ett alldeles galet siitt.

Justitieministern erinrar om att advokaterna
är underkastade straffrättsligt
ansvar för sina gärningar liksom
andra medborgare och att det kan utkrävas
vid domstol. Det är alldeles riktigt.
Men — och det vill jag särskilt
stryka under — frånsett detta är det i
min interpellation inte fråga om något
straffrättsligt förfarande mot advokaterna.
Jag har inte i interpellationen
gjort gällande, att advokater omkring
rådman Lundquist gjort sig skyldiga till
brottsligt förfarande. Jag har sagt att
åtskilligt blivit känt, som tyder på att
vissa medlemmar av advokatsamfundet
bistått rådmannen även i sådana sammanhang,
där plikten att iakttaga god
advokatsed bort mana vederbörande till
stor försiktighet. I det fallet tycks man
ha brustit, och det är inte utan, att
man har ett intryck av att det funnits
de, som tävlat om att stå den mäktige,
ekonomiskt och juridiskt starke domaren
till tjänst.

Det stöd, som Lundquist erhållit av
kända advokater, har varit en stor tillgång
för honom, när det gällt att inför
myndigheter och allmänhet framstå som
oskyldigt trakasserad av dem som exempelvis
hos justitiekansler!! eller hos
justitieombudsmannen gjorde anmärkningar
mot honom. Dessa anmälare ansågs
på sin tid som kverulanter och avfärdades
som kverulanter, polisanmäldes
eller betraktades som sinnessjuka.
De har i själva verket nu visat sig ha

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellation ang. en undersökning av advokaternas roll i den s. k. Folke
Lundquist-affären.

haft rätt. De var mycket klarsynta,
och avslöjandet av den jätteskandal,
som Lundquist-historien är, betyder en
upprättelse för dessa människor.

Jag har i interpellationen sagt, att
flera åtgärder, som har vidtagits av advokater,
kan förefalla tvetydiga efter
vad som framkommit i press och rättegångsreferat
och påpekat, att dessa inte
har blivit på ett tillfredsställande sätt
utredda. Jag skall inte närmare gå in
på de fallen. Kammaren är heller inte
platsen att detaljdiskutera sådana ting,
och därför inskränker jag mig till all
göra en del antydningar genom exempel
tagna ur materialet, som visar allvaret
i hela denna Sak.

Det är ju utrett att Lundquist, när
han 1934 avgick som förmyndare för
Unman, lämnade en högst ofullständig
redovisning för sin förvaltning. Efter
att ha konstaterat detta vill jag framhålla,
att en advokat, som då framträdde
med anmärkningar mot Lundquists
förmyndarredovisning, sedan
återtog dessa anmärkningar, fastän
dessa brister i redovisningen alltjämt
kvarstod. Det är klart att man frågar
sig: Varför gjorde han det? Är det i
överensstämmelse med god advokatsed?
Det är väl troligt, om han hade fullföljt
sitt syfte från början, att Lundquists
metoder hade blivit klarlagda
långt tidigare än vad nu blev fallet.

Från rättegångsreferaten känner vi
vidare till hur Lundquist utsatte fru
Unman för en hänsynslös utplundring
och försökte skrämma henne till tystnad
genom att hos polisen ange henne
för utpressning. Polisen i sin tur avvisade
emellertid angivelsen. Kan det
anses som god advokatsed om en advokat
låter engagera sig på Lundquists sida
i en sådan sak utan att fiirst undersöka,
om Lundquists anspråk är berättigade?

Det gick för någon tid sedan genom
pressen en skildring av hur det förekommit
ett samarbete mellan domare
Lundquist och eu advokat i ett civil -

mål, där domaren skrev ett revisionsgenmäle
åt advokaten, som var partsombud
i målet. Är det god advokatsed?
Eller är det god advokatsed att tillhandagå
Lundquist med ett fint betyg
för Lundquist, till vilket denne själv
har skrivit konceptet? Från processen
mot en tidning vet vi, att en advokat
som tidningen anlitade föreslog, att tidningen
i en skrivelse till Lundquist
skulle ta avstånd från vad den själv
hade skrivit och skylla på en yngre
medarbetare. Tidningen hade emellertid
rätt i sina påståenden. Kan det vara
god advokatsed av en advokat att gå så
till väga, mot sin uppdragsgivare? Det
är kanske riskabelt att tala om rätt, tv
ett slags rätt är ibland vad det juridiska
spelet kommer fram till när det så småningom
stannar, och ett annat slag är
sanning och rättfärdighet. Det kan vara
två skilda saker.

Ett av de allvarsammaste dragen i
denna sak anser jag vara de samordnade
attacker som Lundquists advokat
riktat mot stadsfiskal Eliasson. Dessa
måste framstå som ett försök att försvåra
hans uppgift och i verkligheten
rent av hindra den. Syftet har varit såsom
det ganska klart utsägs i vissa sammanhang,
att få bort denna för Lundquist
misshagliga och besvärliga åklagare
och få honom ersatt med någon
annan. Jag har vidare pekat på hur
advokater i tidningsartiklar har angripit
åklagaren och hur Advokatsamfundet
till sist som kronan på verket har
slutit upp och framställt en anmälan
till JO.

Här träffar vi på eu av de många
svårigheter som dyker upp i detta sammanhang
och som nog utgör ett hinder
om man vill gå den väg som justitieministern
eljest mycket riktigt har anvisat
som möjlig, nämligen en anmälan
till Advokatsamfundet. I interpellationen
tillåter jag mig antyda att Advokatsamfundet
inte torde anse sig höra ta
upp den delen av frågorna som faller

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. en undersökning av advokaternas roll i den s. k. Folke
Lundquist-affären.

i tiden före ikraftträdandet av den nya
rättegångsbalken med dess bestämmelser
om Advokatsamfundets offentligrättsliga
ställning. Det är ju också så
att Advokatsamfundet genom den nya
rättegångsbalken bär fått en annan offentligrättslig
ställning än tidigare.
Bland annat får ju numera inte de
jurister kalla sig advokater som var advokater
förut, såvida de inte går in i
advokaternas yrkessammanslutning, Advokatsamfundet,
som har fått betydelsefulla
befogenheter i rättsväsendet. Det
är dock praktiskt taget ingenting annat
som sker numera när en jurist får kalla
sig advokat än att han går in i Advokatsamfundet
och erlägger sin avgift till
samfundet. Den som tidigare inte gjorde
detta kunde ändå kalla sig advokat,
men numera är detta förbjudet. Det är
bl. a. på grund av denna omständighet
som man kanske inte tar upp allt detta
till prövning i Advokatsamfundet. I övrigt
är jag emellertid tacksam för justitieministerns
klarläggande, ty misstag
kan naturligtvis i detta sammanhang
uppstå. Och det är helt naturligt att
justitieministern kan anse, att sådana
misstag kan göras av lekmän. Jag har
emellertid inte sagt, att Advokatsamfundet
inte får ta upp dessa saker till
diskussion utan nöjt mig med att säga,
att det anförda torde vara anledning
till att så inte sker.

Till vad jag nu sagt om Advokatsamfundets
ställning måste jag tillägga, att
jag nog anser att Advokatsamfundet genom
sina inlagor till JO liksom självt
anmält sig som part i målet och därför
inte är lämpligt att utreda advokaternas
ställning i detta fall. Detta bör ske
på annat sätt. Härutöver vill jag säga
att jag ingalunda angripit advokatkåren.
Jag har också för säkerhets skull
i interpellationen sagt, att i stort sett
skulle det gagna vår högt kvalificerade
advokatkår om den undersökning, som
jag föreslagit, komme till stånd. Jag tror
också att det skulle vara lyckligt om

man gick till botten med hela Lundquist-affären.
Om man vill ha ett svar
på frågan om hur Lundquist sedan 20
år tillbaka kunnat härja som han gjort,
är det nog nödvändigt att granska advokaternas
roll i detta sammanhang. En
sådan undersökning kanske också skulle
ge oss vissa lärdomar för rättsväsendet,
och ur den synpunkten kunde den
bli en hjälp att undvika misstag i framtiden.

Till sist vill jag säga, att det över
hela landet och i alla samhällslager råder
undran och förbittring över att en
domare i vår främsta rådhusrätt under
så här lång tid kunnat härja som en
rövare bland omyndiga och mer eller
mindre hjälplösa människor. Det är en
skam för vårt rättsväsen att något sådant
kunnat förekomma. Bara detta gör
att det är nödvändigt att alla orsaker
klarläggs. När nu justitieministern med
den motivering han anfört anser sig
själv sakna anledning att ta upp frågan
förstår jag honom. Men en stackars interpellant,
som i 15 år strävat efter ett
klarläggande av denna fråga finner inte
tillfredsställelse med att justitieministern
anser sig enligt vissa spelregler
sakna anledning ingripa. Då jag fört
fram Lundquist-affären vid flera olika
tillfällen kan jag med viss tillfredsställelse
konstatera, att det tidigare sett
mörkare ut än det gör i dag på Lundquistfronten.
Nu är vi i alla fall eniga
om att Lundquist inte var den där ärhare
domaren och gode och rätt handlande
förmyndaren, som de flesta ansåg
honom vara när jag första gången framförde
denna sak i riksdagen. Det är
mycket som ändrats sedan dess, och de
senaste utredningarna har givit goda
resultat. Det är inte så värst många år
sedan man i riksdagen uttalade, att frågan
var mer än tillräckligt utredd.

Till sist vill jag, herr talman, säga,
att även om jag sålunda förstår justitieministerns
inställning för dagen så är
jag övertygad om att det skulle vara

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellation ang. en undersökning av advokaternas roll i den s. k. Folke

Lundquist-affären.

lyckligt för vårt rättsväsende om justitie -

ministern efter vad som kan framkomma
efter en ytterligare prövning av
frågorna kunde medverka till en utredning
i interpellationens syfte.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skall endast försöka
att med några ord ytterligare belysa
min principiella inställning till frågan
om att i statens regi företa en undersökning
av de advokaters verksamhet,
som har haft någonting med Lundquistaffären
att göra.

Jag har icke ansett mig kunna eller
böra ta ställning till de olika advokaternas
handlingar, varken klandrande
eller gillande, detta på grund av advokaternas
ställning i vårt rättsliv. För att
ytterligare klarlägga min ståndpunkt
härvidlag vill jag helt kort redogöra för
hur den moderna straffprocessen är
uppbyggd. Den är konstruerad som ett
förfarande mellan två i princip fullt
likställda parter. Domstolen själv skall
naturligtvis vara opartisk, och framför
den skall, för att det hela skall fungera
riktigt och rättvist, finnas två helt likställda
parter: åklagaren och den tilltalade.
Dessa båda skall ha lika chanser.
Åklagaren representerar det allmännas
straffanspråk, statens krav på
att brottslig gärning skall bli bestraffad.
Därför är åklagaren en statens tjänsteman,
som i sista hand är underställd
regeringen. Hans motpart däremot, den
tilltalade privatpersonen, biträdes av
en försvarsadvokat, som är en fri
yrkesutövare och icke på något sätt
lyder under regeringen. Denna uppbyggnad
av partorganisationen i en modern
process är inte bara en teoretiskt
viktig princip ulan bildar i själva verket
en av grundvalarna för den enskildes
rättsskydd.

Försvarsadvokaten är som sagt inte
tjänsteman och handlar inte på något
sätt på det allmännas vägnar. Hans
3 — Andra kammarens protokoll

handlingar är därför icke underkastade
kontroll av några överordnade myndigheter.
Men •— och det har jag framhållit
i interpellationssvaret — han är underkastad
kontroll på andra sätt. Den
som får kännedom om att en advokat
begått straffbara handlingar, bör givetvis
göra anmälan därom till vederbörande
åklagare.

Interpellanten har emellertid framhållit,
att det i detta fall inte är fråga
om straffbara handlingar utan om handlingar,
som strider mot god advokatsed.
Jag bär i mitt svar sagt, att därvidlag
utövar advokaternas fria yrkesförening,
Advokatsamfundet och dess styrelse, en
disciplinär makt över sina medlemmar,
vilka kan tilldelas varningar o. s. v. De
kan också uteslutas ur samfundet, något
som medför utomordentligt allvarliga
följder för en advokat.

Rent principiellt bör man alltså gå
den vägen, att den som känner till att
en advokat brutit mot god advokatsed
har att anmäla detta för Advokatsamfundets
styrelse. Interpellanten har sagt,
att han förstod det principiellt riktiga
häri, men att tillvägagångssättet inte
var lämpligt i fallet Lundquist, eftersom
Advokatsamfundets styrelse enligt
interpellanten hade ställt sig som part
i målet. Detta är emellertid ett misstag.
Eftersom det förekom cn antydan i den
riktningen i interpellationen har jag
tagit närmare reda på vad den saken
gällde. Det förhöll sig så, att åklagaren i
den stora processen mot rådmannen
Lundquist ville hindra försvarsadvokaten
att träda i förbindelse med en person,
som åklagaren ville höra såsom
vittne. Häremot protesterade försvarsadvokaten
och gjorde anmälan till JO.
I denna principfråga förklarade sedan
Advokatsamfundets styrelse, att försvarsadvokaten
hade rätt. Samfundets
styrelse uttalade, att en försvarsadvokat
icke bör förmenas alt ta kontakt
med sådana personer, som åklagaren
eventuellt ämnar åberopa såsom vittNr
33.

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som anses påkallade för

bostadsproduktionens uppehållande.

nen. Detta ansåg styrelsen vara en viktig
processuell rättighet, som en advokat
måste ha för att kunna tillvarata sin
klients intressen, och för att denna
partssida i processen skall bli rättvist
behandlad.

Det var sålunda en allmän principfråga
det gällde, när Advokatsamfundets
styrelse ingrep. Det är väl också
naturligt att samfundets styrelse tar
ställning i en principfråga, som har
allmängiltig betydelse för advokaternas
yrkesutövning. Men det är säkerligen
ett misstag att tro, att Advokatsamfundets
styrelse därmed på något sätt har
velat ställa sig solidarisk med rådmannen
Lundquist i processen mot honom.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag vill inte bestrida
att Advokatsamfundet har denna rätt
som justitieministern talade om. Med
den ställning vissa styrelseledamöter
intagit som advokater åt Lundquist är
emellertid samfundet inblandat i denna
affär. Med erfarenheter av vad som titigare
åtgjorts i denna sak och den likgiltighet
som tidigare visats tror jag
därför uppriktigt sagt inte, att advokatsamfundet
kommer att göra några insatser
för frågans lösning. Man kommer
nämligen att finna att så många misstag
begåtts av advokaterna i detta sammanhang
att man inte anser sig ha anledning
till vidare åtgärder. Vill man tänka
sig en opartiskt ledd utredning —
som jag föreslagit — så kan man som
skäl härför peka på att Lundquistaffären
är ett så utomordentligt och säreget
förgrenat rättsfall, där rätten inte alls
har fungerat som den skall göra, där
orättvisa domar har avkunnats, där
rättrådigt folk satts i fängelse, där en
advokat herövats sin rätt att framträda
som ombud inför Stockholms rådhusrätt
o. s. v.

Det är troligt att Advokatsamfundet
inte kommer att försöka klara ut denna
fråga. Men jag vill sluta med den väd -

jan jag framförde i mitt senaste anförande,
att om justitieministern skulle
finna anledning till en utredning, så
hoppas jag att vi skall kunna lita på
justitieministerns medverkan för att få
en sådan till stånd.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för de åtgärder, som anses påkallade för

bostadsproduktionens uppehållande.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Cassel frågat, om jag är
beredd att lämna kammaren en redogörelse
för de åtgärder rörande bostadsproduktionens
finansiering, som jag
anser påkallade för att hålla bostadsproduktionen
uppe.

De svårigheter på kapitalmarknaden
som interpellanten påvisar är en direkt
följd av den åtstramningspolitik på
penning- och kapitalmarknadsområdet,
som förts under en längre tid och om
vars nödvändighet de flesta varit eniga.
Varje åtstramning måste alltid leda till
en kärvhet, som också gör sig gällande
på bostadsbyggandets område, såvida
man icke vill driva kreditrestriktionerna
desto hårdare på andra områden.
Man står här inför ett komplicerat avviigningsproblem.

De svårigheter, som interpellanten
framhåller, har förelegat även vid tidigare
tillfällen och var mycket markerade
i april och början av maj detta
år, då hypoteksinstituten inte kunde
sälja obligationer. Läget ändrades emellertid
mycket hastigt till det bättre.
Även nu torde omständigheter föreligga,
som gör att kreditknappheten tillfälligt

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som anses påkallade för

bostadsproduktionens uppehållande.

kommit att framstå som större än vad
den i verkligheten är.

Beträffande de uppgifter, som lämnas
av interpellanten rörande byggnadskreditiv,
vill jag kraftigare än vad interpellantcn
gjort understryka, att talen
för hösten 1953 och hösten 1954 inte är
jämförbara på grund av att bankerna
under tiden övertagit en stor del av
den kreditgivning, som tidigare skedde
genom kommunerna. Detta har nämligen
lett till att bankernas krediter till
kommunerna samtidigt nedgått i betydande
omfattning, varjämte avsevärda
insättningar kunnat göras av
kommunerna på inlåningsräkningarna
hos bankerna. Huruvida därför någon
verklig ökning av nettobelastningen på
affärsbankerna uppkommit med avseende
på byggnadskreditiven torde vara
svårt att med säkerhet yttra sig om, i
vart fall vid den tidpunkt som interpellanten
åberopar. Det bör observeras
att den procentuella del av byggnadskreditiven,
som hänförde sig till färdigställda
fastigheter, var ungefär densamma
i september 1953 och september
1954. En viss ökning inträdde emellertid
senare, närmast föranledd av att de
pågående diskussionerna om och ovissheten
rörande ränteläget för bostadskrediter
medförde, att anbudsgivningen
på inteckningslån stoppades upp.

En del av det bostadsbyggande, som
kommit till utförande under innevarande
år, har drabbats av vissa av de svårigheter
beträffande ordnandet av den
slutgiltiga finansieringen, som här berörts.
Utvecklingen kommer att visa,
huruvida dessa är av övervägande tillfällig
natur eller ej. Beträffande såväl
dessa lånefrågor som beträffande finansieringen
av det bostadsbyggande som
regeringen i nästa års statsverksproposition
ämnar föreslå riksdagen vill
jag understryka, alt regeringen givetvis
kommer att medverka till alla de åtgärder
den finner lämpliga för att finansiellt
stödja bostadsbyggandet ulan

att riskera åtstramningspolitiken. Det
bostadsbyggande som skall komma till
stånd i enlighet med uppgjorda planer
får icke äventyras på grund av finansieringssvårigheter.
För dagen är jag
emellertid icke beredd att redovisa de
konkreta åtgärder som kan visa sig erforderliga,
därest utvecklingen skulle
ge vid handen att särskilda åtgärder är
oundvikliga. Vissa skäl talar för att
problemet kanske i huvudsak löses på
traditionellt sätt, när ytterligare någon
tid förflutit.

Härefter anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för att han har besvarat
min interpellation.

Dess värre måste jag emellertid genast
tillägga, att svarets innehåll är sådant,
att såväl jag som kammarens övriga
ledamöter lämnats i nära nog fullständig
okunnighet om statsrådets inställning
och planer. Vi har alltså inte
fått veta någonting om hur statsrådet
tänker sig att lösa det intrikata problemet,
hur den nödvändiga bostadsproduktionen
skall kunna uppehållas samtidigt
som oundgängliga åtgärder vidtas
för att bemästra inflationstendenserna.
Den som i likhet med mig hyst oro för
att den nu aktuella kreditåtstramningen
tungt kommer att drabba bostadsbyggandet
har genom svaret snarare fått
sin oro förstärkt. Möjligen kan någon få
det intrycket av statsrådets uttalande,
att han vill hålla sina planer för sig
själv, åtminstone tills vidare, eller kanske
rent av att han ännu inte riktigt
vet hur man bör handla.

Statsrådet väljer den i sådana här
situationer rätt gängse utvägen att försöka
i någon mån bagatellisera problemet.
Till en början gör statsrådet gällande,
att någon mera avsevärd ökning
av de byggnadskreditiv, som ligger kvar

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som anses påkallade för

bostadsproduktionens uppehållande.

hos affärsbankerna även sedan bostadshuset
har blivit färdigställt, icke har
inträtt.

Jag kan inte finna, att det uttalandet
riktigt stämmer överens med det verkliga
förhållandet. Affärsbankernas övertagande
av kommunernas tidigare funktioner
på byggnadskreditgivningens område
genomfördes i huvudsak under
hösten 1953, men även därefter har det
skett en mycket kraftig ansvällning av
bankernas utestående byggnadskreditiv.
Uppgiften att de eftersläpande byggnadskreditiven
i färdigställda fastigheter
var av ungefär samma omfattning i
september 1953 som i september 1954
kan jag inte kontrollera, då det inte
finns någon statistisk redovisning av
dessa förhållanden tillgänglig, men jag
har på sakkunnigt håll inhämtat, att
eftersläpningen stadigt ökats i varje
fall från juli månad i år. Vad det nu
framför allt gäller att bemästra är ju
de svårigheter, som inträtt på grund av
åtgärder vidtagna efter september månads
utgång.

I det praktiska livet verkar de inträdda
svårigheterna på följande sätt.
En byggherre eller byggmästare, som
vänder sig till sin vanliga bank för att
få ett byggnadskreditiv, möts i många
fall av svaret, att banken redan så hårt
har engagerat sig i byggnadskreditgivning
att den inte kan utlämna ytterligare
kreditiv, åtminstone inte annat än
om vederbörande företer intyg av hypoteksförening,
försäkringsbolag eller annan
långfristig kreditgivare, att byggnadskreditivet
kommer att avlösas så
snart huset står färdigt. Med detta besked
vänder sig då byggherren eller
byggmästaren till en sådan kreditinstitution
och ber om ett intyg. I nuvarande
läge är det emellertid så gott som
omöjligt för dessa institutioner att med
sådan säkerhet bedöma sina framtida
placeringsmöjligheter, att de kan lämna
dylika utfästelser, och de gör det inte
heller.

Skall denna situation fortfara någon
längre tid måste effekten uppenbarligen
bli, att byggnadskreditivgivningen i bankerna
kommer att mer eller mindre
stoppas upp och därmed naturligtvis
även bostadsbyggandet. Till den punkten
har vi väl ännu inte nått. Enligt
bankstatistiken har även under de sista
månaderna bankernas utestående byggnadskreditiv
fortsatt att öka. Detta har
skett på grund därav att samtidigt som
äldre kreditiv inte avlösts i vanlig ordning
har dock även nya kreditiv givits.
Det förefaller dock sannolikt, att det
här till stor del är fråga om honorerande
av tidigare åtaganden och förhandslöften
från bankernas sida och
att redan nu beviljande av helt nya
byggnadskreditiv i väsentlig mån minskat.

De svårigheter, som nu uppstått på
bostadsfinansieringens område, synes i
grund och botten bero på den form
myndigheterna valt att ge den med hänsyn
till inflationsriskerna nödvändiga
kreditåtstramningen. I räntehänseende
har man nämligen skapat ett läge, där
man medgivit en viss uppjustering av
räntan för långa statsobligationer men
samtidigt förhindrat en motsvarande
anpassning av ränteläget på inteckningslånemarknaden.
Avkastningsläget
på långa statsobligationer ligger i dag
i ungefär 3,8, medan räntan för bundna
inteckningslån är spikad i 3,7 och för
obundna i 3,5 procent. Att det på detta
sätt uppstått en marginal mellan räntan
på obligationsmarknaden och räntan för
inteckningslån har försvårat möjligheterna
att garantera en tillräcklig tillströmning
av placeringskapital till bostadsfinansieringen.
Marginalen brukar
ju regelmässigt ligga åt rakt motsatt håll,
nämligen så att räntan på statslån ligger
inte oväsentligt under räntan på
inteckningslån. Särskilt på två punkter
är denna konsekvens uppenbar. Den ena
gäller stadshypoteksföreningarna, som
icke längre på normalt sätt kan fi -

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. redogörelse för de åtgärder, som anses påkallade för

bostadsproduktionens uppehållande.

nansieras via obligationsmarknaden så
länge deras låneränta måste ligga lägre
än kostnaden för upplåningen. Den
andra gäller försäkringsbolagen, som
inte kan förväntas i normal omfattning
bidra till bostadsfinansieringen så länge
de erbjuds bättre placeringsmöjligheter
på obligationsmarknaden. Att i ett beträngt
läge även bostadsbyggandet, såsom
herr statsrådet anfört, måste bära
sin del av åtstramningen finner jag i
och för sig naturligt. Vad som inte är
naturligt är däremot att man genom
riintepolitiska åtgärder försvårar just
för bostadsbyggandet att vara med i
konkurrensen om de knappa kreditresurser
som finns.

Vi har i dagarna i tidningarna fått
läsa om en tydligen ganska invecklad
transaktion som företagits mellan riksbanken,
stadshypotekskassan och affärsbankerna
i syfte att lösa upp den del
av knuten, som berör hypoteksföreningarna.
Statsrådet har inte förklarat innebörden
av dessa arrangemang för kammaren.
Det är dock svårt att se att det
här är fråga om annat än nödåtgärder,
som betingas av att man genom den
officiella räntepolitiken satt den normala
mekanismen ur funktion. Innebörden
synes också vara att riksbanken
övertar kassans obligationer till högre
kurs än som motsvarar det aktuella
marknadsläget. Innebär detta en förtäckt
subvention till bostadsbyggandet?
Det skulle vidare vara intressant att
veta, i vilken kvantitativ omfattning
detta arrangemang kan komma att bidraga
till avlyftandet av infrusna byggnadskreditiv.
I varje fall måste effekten
på något sätt vara begränsad, och man
kan inte föreställa sig att denna åtgärd
i och för sig skall lösa problemet. Vi har
ju att räkna med att försäkringsbolagens
möjligheter att bidraga till eventuell
lånegivning kan vara mycket begränsade
ända till långt fram på våren
och att sparbankernas aktuella likviditetsläge
uppenbarligen infe för närva -

rande medger några mera omfattande
arrangemang i bostadsfinansieringen.
.lag bortser i detta sammanhang från
den effekt av den nuvarande räntestrukturen,
som jag tidigare berört.

Herr statsrådet söker nu lugna oss
med uttalandet att »det bostadsbyggande
som skall komma till stånd i enlighet
med uppgjorda planer icke får
äventyras på grund av finansieringssvårigheter».
Ja, det är nu gott och väl,
men så länge vi här i kammaren svävar
i okunnighet om dessa planer, kan vi
ju inte bedöma om detta bostadsbyggande
är tillräckligt i dagens situation
på bostadsmarknaden.

Låt mig till slut, herr talman, understryka
nödvändigheten av att hålla bostadsbyggandet
i gång i all den omfattning
som är möjlig. Bostadsbyggandet
fick åren 1947—1951 bära nära nog
hela bördan av investeringsbegränsningarna,
vilket i hög grad medverkat
till skapandet av den nu rådande bristsituationen.
Inte minst när det gäller
investeringarna inom den offentliga
sektorn — jag bortser från bostadsbyggandet
-— är det ofrånkomligt att noga
väga dess angelägenhetsgrad och att
därvid ha i åtanke det antal lägenheter
som eljest kunnat byggas.

Mot bakgrund av vad vi nu upplever
förefaller mig beslutet häromdagen att
avslå högerns motion om skattepremierat
bostadsbyggande föga välbetänkt. En
sådan uppläggning hade varit ägnad att
bidraga till det nysparande som vi så
ytterligt väl skulle behöva för att hålla
bostadsproduktionen i gång. Vidare vill
jag understryka att det vid en knapp
kvot är viktigare än någonsin att vidtaga
alla tänkbara åtgärder för bostadsbyggandets
förbilligande.

Bostadsstyrelsens rapport över bostadsbristen
hösten 1954 skiljer sig ju så
till vida förmånligt från motsvarande
rapport för ett år sedan, att den inte
visar någon stegring av bostadsbristen,
men därmed kan och får vi inte slå oss

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang-, redogörelse för de åtgärder, som anses påkallade för

bostadsproduktionens uppehållande.

till ro. Bristen är dock fortfarande ungefär
lika stor som den var för ett år sedan,
och för hundratusentals människor
är den en bister realitet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Endast en kort kommentar
till herr Cassels anförande.

De planer i fråga om bostadsbyggandets
omfattning som regeringen kommer
att presentera för riksdagen blir
ju kända vid riksdagens öppnande den
11 januari 1955, och vi får då tillfälle
att diskutera dem ur allmänna bostadspolitiska
synpunkter. För egen del är
jag självfallet beredd att försvara dessa
planer, och jag anser mig redan i dag
kunna säga att jag också tror mig om
att kunna göra det.

Jag tror inte det är rikligt att som
herr Cassel gjorde kommentera interpellationssvaret
så, att riksdagen lämnas
i fullkomlig okunnighet om både
det ena och det andra. 1 svaret har i
mycket bestämd form sagts ifrån att
det bostadsbyggande, som vi anser oss
orka med inom ramen för vår investeringsverksamhet,
icke får hindras av
besvärligheter med finansieringen. Det
är ju en regeringsdeklaration, och i den
mån riksdagen har något förtroende
för regeringens deklarationer har den
val ändå något värde och förtjänar inte
att kommenteras med att riksdagen
lämnas i fullkomlig okunnighet.

Jag har inte ämnat gå in på detta i
många avseenden komplicerade problem,
ett problem som enligt min uppfattning
inte heller vinner så mycket
på att diskuteras offentligt utan är av
den natur att man får försöka åstadkomma
en lösning från fall till fall där
det verkligen hakar upp sig. Men man
får ju inte bortse ifrån att bakgrunden
till denna åtstramning på finansieringssidan
ligger i den allmänna kreditåtstramning
som vi alla samt och

synnerligen varit eniga om. Bakom detta
ligger också en överenskommelse dels
mellan riksbanken och affärsbankerna
om att byggnadskreditiven skall gå
med preferens, och dels mellan riksbanken
och försäkringsinrättningarna
och kapitalplacerarna om att inteckningslånen
skall gå med preferens. Det
är ju möjligt att dessa inteckningar
inte är de mest profitabla papperen för
försäkringsbolagen, det kan hända herr
Cassel har rätt i att det är mera profitabelt
att köpa vissa slag av obligationer.
Kvar står dock att det mellan
riksdagens bank och försäkringsbolagen
föreligger en överenskommelse, ett
gentlemeiTs agreement, att lånen till
bostadsproduktionen skall gå med
prioritet.

Om man har möjlighet att som byggnadsminister
varje dag ta del av de
väldiga investeringsprojekt som försäkringsbolagen
presenterar i nuvarande
kreditläge och investeringsläge — investeringsprojekt
som inte stannar vid
ett tiotal miljoner kronor utan för en
hel del av företagen belöper sig till åtskilliga
tiotal miljoner kronor — kanske
man ändå kan göra den reflexionen
att det inte är riktigt så illa ställt
med kreditmöjligheterna som det onekligen
har gjorts gällande i den allmänna
debatten.

Om man inte vill finansiera bostadsproduktionen
genom att låta riksbanken
trycka nya sedlar utan vill låta
finansieringen ske inom den kreditvolym
vi anser vara sund ocli riktig
och med bibehållande av den överenskomna
preferensen och styrningen av
krediterna, är det väl rätt naturligt att
detta problem i sin teknik blir sådant
att det mera är ägnat att bli föremål
för direkta ingrepp i handling, där det
verkligen knyter sig, än att alltför
mycket diskuteras offentligt. Jag kan
försäkra herr Cassel att jag redan för
tre, fyra månader sedan uppvaktades
av representanter för alla de olika for -

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. redogörelse
bostadsproduktionens uppehållande.

merna av byggnadsföretagare, både allmännyttiga,
bostadskooperativa och
enskilda företagare, vilka presenterade
dessa problem. Jag har inte kunnat
säga dem annat än att de väl får vara
vänliga att komma tillbaka när de aktuella
problemen rullas upp, så får vi
se om vi kan lösa dem. De har sagt
mig att alla dessa problem kommer att
inställa sig, men på ett egendomligt
sätt har de problem som verkligen uppkommit
i de allra flesta fall lösts på
ett eller annat sätt. Om så inte skett
har ju riksbanken företagit vissa speciella
arrangemang. Ett sådant arrangemang
är det trekantsavtal som herr
Cassel omnämnde i sitt anförande. Hur
detta avtal är konstruerat behöver jag
väl inte utveckla för kammaren då man
kan läsa därom i mycket enkla pedagogiska
uppläggningar i dagspressen.
Det är en möjlighet att lösa problemen
där de uppkommer. Det kan tänkas
att det finns andra vägar att lösa dem,
men om man vill vinna syftet att inom
ramen för en given kreditvolym styra
över kapitalmarknaden till bostadsbyggandet,
tror jag inte det finns någon
anledning att försöka presentera något
slags patentlösning. Den möjligheten
föreligger inte när man arbetar med
ett material av denna art.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Herr Cassel har utan
tvivel rätt i att det har förekommit en
avsevärd oro hos byggnadsföretagare
av alla kategorier över den kreditsituation,
som han har tagit upp i sin interpellation
och som naturligtvis är väl
värd att diskuteras här.

•lag vill emellertid i detta sammanhang
göra ett påpekande. Om det nu
i dag råder oro bland byggnadsföretagarna
av de anledningar, som herr Cassel
har skisserat i sin interpellation,
hur mycket större skulle då inte oron
ha varit, om riksdagen i våras hade

för de åtgärder, som anses påkallade för

tagit högerns program när det gällde
avvecklingstakten i fråga om subventionerna,
i stället för den i och för sig
ingalunda långsamma avvecklingstakt
som riksdagen på socialministerns förslag
tog? Då skulle naturligtvis byggnadsföretagarna,
icke minst de enskilda,
ha haft anledning att se ännu mera
mörkt på den framtida situationen än
herr Cassel anser att de i vissa avseenden
i dag gör, och de hade även då
varit mera återhållsamma med nya
byggnadsinitativ.

Icke förty är det klart att herr Cassel
har rätt i att ett allvarligt problem
här tornar upp sig. Jag bedömer för
min del inte dagens läge fullt så allvarligt
som herr Cassel. Det fins ju
en ytterligare förklaring, förutom dem
som har kommit fram här tidigare i
meningsskiftet mellan herr Cassel och
socialministern, till att det faktiskt har
blivit en så pass kraftig expansion av
byggnadskreditiven som det har blivit.
Det är klart, att en av anledningarna
är att kreditiven icke har avlyfts i
önskvärd omfattning. Men det finns
naturligtvis också den anledningen, att
vi under de sista två åren har haft en
mycket stor expansion av hela den
byggnadsvolym, som har befunnit sig
under arbete. Det har varit fråga om
en snabb och stark expansion. För ett
par år sedan var väl antalet lägenheter
under byggnad av storleksordningen
50 000. Den siffra, som vi hade den
1 november i år, har jag inte sett offentliggjord
någonstans, men den ligger
vid 70 000. Så många lägenheter
hade vi alltså i produktion den 1 november
i år. Det är en hög siffra, och
där ligger naturligtvis också en del av
förklaringen till att byggnadskreditivens
volym i bankerna har växt.

Den oro som jag anser att det finns
anledning att hysa är alltså inte i första
hand den, att även denna sektor av
produktionen får känning av den kärvhet
som kreditåtstramningen innebär.

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. regeringens uppfattning i fråga om utnyttjande av lag stiftning

och domstol som vapen mot arbetarna i vissa intressetvister.

Det är självklart att den måste få en
viss känning av detta ■—- jag delar socialministerns
uppfattning på den
punkten. Men den oro som jag erfar,
den har sammanhang med de planer
som socialministern nu inte säger någonting
annat om än att han vill ta ansvaret
för att försvara det program för
bostadsproduktionens omfattning för
framtiden som regeringen skall framlägga
i januari. För det programmet
skall det inte uppstå några svårigheter
med finansieringen, säger han.

Det är ju likväl tydligt att det stora
felet med regeringens tidigare program
har varit, att socialministerns och
regeringens bedömning har grundats
på en stor underskattning av de faktiska
resurserna och släpat ofantligt
mycket efter.

Jag tror att socialministern för inte
så länge sedan, i samband med diskussionen
förra hösten eller kanske något
tidigare, fällde uttrycket att man bygger
»till sista murare» när byggnadstakten
är på nivån 50 000 lägenheter.
Det var ju inte så, utan nivån steg
starkt. Regeringens planer rörde sig
med betydligt lägre siffror än den faktiska
verkligheten redan då hade hunnit
fram till, och nu har den faktiska
verkligheten avancerat ytterligare i
detta avseende.

Om de planer, som socialministern
här talar om, innebär att han i stort
sett håller fast vid den bedömning som
han hade i den statsverksproposition
som vi behandlade i våras, då har vi
naturligtvis att se fram emot mycket
stora svårigheter för den redan i gång
varande produktionen och en avsevärd
inskränkning av bostadsproduktionen
för framtiden. Men är det så att socialministern
här kommer på det klara
med att hans tidigare bedömning var
felaktig, då blir det en annan sak. De
angelägenheterna får vi väl diskutera
när propositionen föreligger.

Men låt mig, eftersom socialminis -

tern nu själv har låtit regeringens förslag,
som ju i vanlig ordning kommer
alt presenteras för riksdagen i januari,
skymta ett par gånger, passa på att
understryka ett par ord som herr Cassel
anförde och som jag anser vara av
väsentlig betydelse. Skulle det inte
vara möjligt att den här gången ägna
ett avsevärt större intresse åt de möjligheter,
som socialministern och jag
tidigare har diskuterat så många gånger,
nämligen att lägga upp det allmännas
politik med en mycket mera bestämd
inriktning på att stimulera den
billiga och rationella produktionen,
både när det gäller flerfamiljshusen
och enfamiljshusen? I synnerhet när
det gäller de sistnämnda har ju verkligen
så mycket skett i rationaliseringshänseende
under den sista tiden, att
jag tycker det skulle föreligga goda
möjligheter, med hela den apparat och
alla de experter, som står till socialministerns
förfogande, att här presentera
ett förslag som premierar den billiga
och rationella produktionen. Herr
Cassel har alldeles rätt däri, att ju
kärvare och trängre utrymmet blir,
desto mera angeläget är det att verkligen
få en sådan uppläggning av det
allmännas politik att den uppfyller det
önskemål som jag här sist har talat om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Svar på interpellation ang. regeringens
uppfattning i fråga om utnyttjande av
lagstiftning och domstol som vapen mot
arbetarna i vissa intressetvister.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en till mig framställd
interpellation har herr Senander erinrat
om den arbetsnedläggelse, som i
våras ägde rum i ett flertal av landets
hamnar strax efter det att nya kollek -

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. regeringens uppfattning i fråga om utnyttjande av lag stiftning

och domstol som vapen mot arbetarna i vissa intressetvister.

tivavtal träffats för stuveriarbetet i
hamnarna och vilken arbetsnedläggelse
sedermera föranlett arbetsgivarna att
instämma de i konflikten indragna arbetarna
och fackföreningarna till arbetsdomstolen
med yrkande om skadestånd.
Enligt vad interpellanten framhåller
skulle arbetsgivarnas åtalsaktion
och arbetsdomstolens domar i saken
inte harmoniera med den allmänna
rättsuppfattningen. Interpellanten framhåller
vidare bl. a., att arbetsdomstolen
inte är ett medel för åstadkommande av
arbetsfred och att domstolen skapar irritation
och bitterhet. Enligt interpellantens
mening bör domstolen försvinna.

Mot bakgrunden av vad sålunda och
i övrigt framhållits i interpellationen
har herr Senander frågat mig, om det
är regeringens uppfattning att lagstiftning
och domstol skall kunna utnyttjas
som vapen mot arbetarna i intressetvister
av den karaktär som belysts i interpellationen.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Syftet med 1928 års lagstiftning om
kollektivavtal och om arbetsdomstol
var att skapa fred på arbetsmarknaden.
Vid lagstiftningens tillkomst rådde meningsskiljaktigheter
såväl rörande frågan
om en dylik lagstiftnings lämplighet
som rörande frågan om lagstiftningens
omfattning och utformning.
Man visste att man här rörde sig på ett
ömtåligt område och inskränkte därför
lagstiftningen till att avse endast s. k.
rättstvister, d. v. s. i huvudsak mål rörande
tolkning av kollektivavtal och
mål rörande olovliga stridsåtgärder.
Övriga tvister på detta område, s. k.
intressetvister, lämnades utanför lagstiftningen.
Beträffande dessa tvister
förhåller det sig i stort sett alltjämt så,
att den kollektiva arbetsmarknadens
kampmedel ej blivit föremål för lagstiftning.
Här har man gått den vägen
att man har sökt underlätta själva av -

talsslutandet genom att ställa en väl utbildad
samhällelig medlingsapparat till
förfogande för arbetsmarknadens parter;
och dessa har genom samarbete
sökt lösa problemet.

De av herr Senander berörda strejkerna
har — enligt vad interpellanten
själv uttalar — haft karaktär av en protestaktion
bl. a. mot den enligt arbetarnas
mening dåliga kollektiva avtalsuppgörelsen.
Det har alltså även enligt
interpellantens uppfattning varit fråga
om olovliga stridsåtgärder. Frågan om
vilken påföljd som drabbar dem som
deltagit i strejkerna är i enlighet härmed
icke någon intressetvist utan en
ren rättstvist, som är att bedöma enligt
gällande lagstiftning.

1928 års arbetsfredslagstiftning tillkom
efter en politisk strid. Under de
närmaste tio åren efter lagstiftningens
tillkomst väcktes inom riksdagen vid
olika tillfällen förslag om att riksdagen
måtte besluta upphäva lagarna om kollektivavtal
och om arbetsdomstol. Riksdagen
ställde sig dock varje gång avvisande
till dessa förslag. Senast år
1939 uttalade riksdagen att skäl ej förebragts
för att upphäva lagarna. Därefter
har enligt min mening ej förekommit
någonting som kan motivera
ett ändrat ställningstagande i detta hänseende.

Med det anförda anser jag, herr talman,
mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att till socialministern
få framföra ett tack för hans
svar på min interpellation.

I denna interpellation har jag tillåtit
mig att karakterisera kollektivavtalslagen
som en klasslag och arbetsdomstolen
som en klassdomstol. Jag har därvid
hänvisat till vad som förekommit
under arbetsdomstolens handläggning
av massåtalen mot landets hamnarbe -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. regeringens uppfattning i fråga om utnyttjande av lag stiftning

och domstol som vapen mot arbetarna i vissa intressetvister.

tare. Domstolsförhandlingarna jämte
arbetsgivarnas utmanande uppträdande
bör ha klart visat, att kollektivatalslagen
och arbetsdomstolen kan av arbetsgivarna
utnyttjas som ett vapen i syfte
att hindra arbetarnas rörelsefrihet i
kampen för sina intressen.

Vi kommunister är inte ensamma om
vår uppfattning i denna sak. Utan tvekan
är större delen av arbetarklassen
av samma mening. Även många utanför
arbetarklassens led betraktar lagen och
domstolen som ensidigt riktade mot arbetarna
och därför ägnade att skapa
irritation i stället för att, såsom socialministern
förmodade, åstadkomma »arbetsfred».

Arbetarrörelsen har sedan gammalt
fört en hård kamp mot lagstiftning av
denna karaktär. Inga klasslagar har
heller kunnat genomföras utan det starkaste
motstånd från arbetarrörelsens
sida. Redan efter hudiksvallsarbetarnas
strejk år 1885 uttalade Hjalmar Branting
följande drastiska dom över samhällets
inblandning genom lagstiftning
eller eljest till kapitalisternas förmån.
Han sade att »svaret på strejker blir
avskedanden — tv bolagen kan aldrig,
om man får tro dem själva, ’bära’
några höjningar i arbetslönerna —- och
samhällets hela makt, både domstolar
och bajonetter, står i bakgrunden för
att ge arbetsgivarnas fordringar nödigt
eftertryck — aldrig arbetarnas...»
Inte mindre drastiskt uttryckte sig
många av arbetarnas ledare, då förslagen
om kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen
genomtrumfades i riksdagen av
eu borgerlig majoritet. Hela den politiska
och fackliga rörelsen reste motstånd
mot lagstiftningsförslaget. 365 000
arbetare demonstrerade eller strejkade,
och den socialdemokratiska partiledningen
utgav ett manifest med parollerna:
»Fram till protest mot tvångslagarna!»
och »Leve arbetarnas solidaritet!» Vid

frågans behandling i riksdagen

skrädde inte arbetarnas representanter
orden. De krävde t. o. m. regeringen
Ekmans avgång. Per Albin Hansson förklarade
enligt riksdagsprotokollet bl. a.:
»Jag kallar ett sådant sätt att handlägga
ett ömtåligt spörsmål för lättsinne.»
Han signalerade fortsatt kamp mot lagen
genom förklaringen: »Arbetarrörelsen
låter sig inte hindra av en lag som
denna. Beslutet blir en olycka, det kommer
att få ödesdigra verkningar detta.»
Gustav Möller förutskickade regeringens
fall och uttalade: »Dådet skall fullbordas
i dag. Fader förlåt dem, tv de
veta icke vad de göra.» — »För min
skull hoppas jag i varje fall, att förgörclsens
stund skall komma för den regering,
som anser sig kunna blankt
strunta i varje hänsyn till meningen
inom landets största samhällsklass.»
Arthur Engberg tände parollen om fortsatt
strid: ».Tåg är övertygad om att,
därest denna lag genomföres, skall striden
inte vara slut, utan då först skall
den börja på allvar». Värner Rydén
ställde direkt uppmaningen att störta
regeringen: »Låt oss komma överens
om att det stora intresset i Sverige i
denna stund är att störta regeringen.»
Slutligen uttalade herr Hallén till regeringen:
»Likbärarnas fotter vänta redan
vid dörren.»

Det fanns vid denna tidpunkt ingen
tvekan om var arbetarrörelsen och
dess ledare stod i denna strid. Nu förklarar
socialministern i sitt interpellationssvar,
att sedan riksdagen år 1939
avslog en motion om kollektivavtalslagens
avskaffande har enligt hans mening
inte förekommit någonting som
kan motivera ett ändrat ställningstagande
i detta hänseende.

.Tåg tror, att det är mera berättigat
att ställa frågan: Vad är det som inträffat
sedan lagens tillkomst, som
raserar alla de kraftiga argument, som
då presterades av arbetarrörelsens
främsta män? Kunde deras omdöme vid
den tidpunkten vara så förvillat, att de

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. regeringens uppfattning i fråga om utnyttjande av lag

stiftning och domstol som vapen mot arbetarna i vissa intressetvister.

inte förstod vad saken gällde? Jag anser
tvärtom, att alla deras argument är
lika gångbara i dag som de var för
27 år sedan.

Det bär dessutom på senaste tid förekommit
en hel del, som bekräftar de
farhågor, som uttalades av en samlad
arbetarrörelse, då lagen antogs. Att, såsom
socialministern gör, låtsas att ingenting
inträffat sedan år 1939, som kan
föranleda ett ändrat ställningstagande
från riksdagens sida, är enligt min mening
att blunda för fakta. Jag skall inte
här beröra alla de exempel, som visar,
att kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen
varit till arbetarnas nackdel i
mera betydande frågor.

Jag tycker, att det bör räcka med vad
jag anfört i min interpellation, nämligen
massåtalen mot hamnarbetarna.
Denna händelse, som väckt uppmärksamhet
långt utanför landets gränser,
är ett så enastående vittnesbörd om
arbetsgivarnas brutalitet och kollektivavtalslagens
ensidighet, att den omöjligen
kan avfärdas med förklaringen
»ingenting har förekommit».

Det är riktigt, när socialministern
konstaterar, att även jag anser hamnarbetarnas
aktion »olovlig». De åtalade
hamnarbetarna har själva medgivit
detta inför arbetsdomstolen. Enligt den
klasslag, som kallas kollektivavtalslagen,
var arbetsnedläggelsen självfallet
»olovlig». Detta är ändock inte kärnfrågan.
Det går inte att enbart med hänvisning
till lagens bokstav fördöma en
handling. Vad som är rättvisaste lag i
dag kan i morgon vara den orättfärdigaste.
Jag vill här än en gång citera
Hjalmar Branting. Han skrev i tidskriften
Tiden, då reaktionen under
hänvisning till förefintlig lag liit åtala
August Strindberg för hans hok Giftas:

»Vad hör det hit, om det är lagligt?
Det var lagligt när Roms kejsare lät
bränna kristendomens martyrer, när
missionärerna dödades, när Gustav It
Adolf lät avrätta de fyra katolikerna,

när Thorild fick gå i landsflykt, när
Lindeborg dömdes till döden. Historien
vimlar av lagliga handlingar, vilka en
eftervärld ej kan undgå att stämpla som
galenskap eller förbrytelse.» Så långt
Hjalmar Branting.

Många dömdes på sin tid enligt
åkarpslagen, men ingen vill väl nu, sedan
denna monstruösa klasslag avskaffats,
beteckna dem, som dömts enligt
denna, som brottslingar. De måste tvärtom
betecknas som offer för en snedvriden
klasslagstiftning. Jag hyser också
den meningen, att de dömda hamnarbetarna,
även om de brutit mot lagen, icke
kan stämplas som illojala samhällsmedborgare.
Det finns betydligt större anledning
att fördöma arbetsgivarna, ehuru
de är oåtkomliga för lagen. Vi har
nämligen i detta fall att göra med framprovoceradc
lagbrott. Arbetsgivarnas
stupida och hänsynslösa motstånd mot
arbetarnas rimliga krav på att åtminstone
ställas i någorlunda paritet med
andra arbetare är huvudorsaken till vad
som inträffade i april månad i landets
hamnar.

Arbetsförtjänsterna har sedan flera
år tillbaka varit synnerligen dåliga.
Endast med hjälp av ett omfattande
övertidsarbete har hamnarbetarna kunnat
skaffa sig ett hjälpligt uppehälle.
En hamnarbetare har inte ens under
högkonjunktur full arbetsvecka. Hans
arbete upphör, då hans båt är lossad
eller lastad, och det är sällsynt, att han
omedelbart får gå till en annan båt.
Han är skyldig att utan ersättning passa
de s. k. uppropen. I Stockholm måste
hamnarbetaren vara närvarande vid
fyra upprop dagligen. Det kan inträffa,
att han icke alls erhåller arbete, trots
att han fyra gånger stått till arbetsgivarens
förfogande.

Förhållandena är ungefär desamma i
övriga hamnar. Ur min egen erfarenhet
kan jag nämna, att samma slags passning
på arbete på sin tid förekom för
tullverkets extrapersonal, men detta

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. regeringens uppfattning i fråga om utnyttjande av lag

stiftning och domstol som vapen mot arbetarna i vissa intressetvister.

system avskaffades redan år 1923. För
liamnarbetarna existerar det emellertid
alltjämt och utgör därmed en god illustration
till efterblivenhet i arbetsvillkoren
i våra hamnar.

Även i andra avseenden råder förhållanden,
som möjligen kunde anses
passande under 1800-talet men icke för
vår tid. I Göteborg har 700—800 hamnarbetare
fyra duschar till sitt förfogande
i stora väntrummet. Där finns tvättplatser
för sex man. Två man får dela
klädskåp, breda som skolådor. Den som
tror att detta är överdrifter hänvisar
jag till en reportageserie i Ny Tid i oktober
månad i år.

Olycksfallsstatistiken är skrämmande.
För andra kvartalet i år visar den för
Göteborgs hamn 70 olycksfall per 100
årsarbetare. I denna hamn arbetar inte
mindre än 300 partiellt arbetsföra
hamnarbetare, och av dessa har 70 procent
ryggskador, ådragna i det hårda
arbetet.

Trots dessa påtagliga och upprörande
missförhållanden har arbetsgivarna
motsatt sig arbetarnas krav på en annan
och vettigare ordning. Det bär därför
under årens lopp ackumulerats ett
missnöje i landets hamnar, som förr
eller senare måste resultera i en explosion.
Det finns ett gammalt gott svenskt
ordspråk som säger att »nöd bryter
lag». När hamnarbetarna sett att förhandling
efter förhandling resulterat i
litet eller ingenting på grund av oresonliga
arbetsgivares motstånd, är det
då att förvåna sig över att de tillgriper
stridsmedel, även om de skulle vara
förbjudna enligt lag?

Man kan orda hur mycket man vill
om att arbetarna brutit lag eller, som
man sagt i ett fall, att de är den angripande
parten, men man kommer aldrig
undan det faktum, att det är arbetsgivarna
som provocerat angreppet.

Tyvärr kan arbetsgivarna inte ställas
till juridiskt ansvar. De kan behandla
sina arbetare på sätt som jag bär

skildrat, de kan ställa dem utan arbete
och existens, och det finns ingen
lag som drabbar dem. Men om arbetarna
till försvar för sin rätt att existera
som människor på sitt arbete
vägrar arbeta under några dagar, då
drabbar lagen dem med hela sin tyngd.
Detta förhållande tycker jag väl illustrerar
kollektivavtals! agens karaktär
av klasslag.

Härmed är jag inne på arbetsdomstolens
handläggning av massåtalen mot
hamnarbetarna. Jag vet att det är ett
känsligt kapitel att här i riksdagen behandla
domstolars utförande av sina
uppdrag. Jag kan dock, herr talman,
försäkra, att jag skall använda så parlamentariska
ordalag som det med hänsyn
till omständigheterna är möjligt, då
jag behandlar detta avsnitt.

Det bör stå klart för alla och envar,
att arbetsgivarna inte föranstaltar om
massåtal mot sina arbetare av omtanke
om »lagens helgd», som uttrycket brukar
heta. Utan tvivel måste hela denna
aktion bedömas som en klar repressalieåtgärd.
Detta har säkerligen också redan
från första stund varit uppenbart
för arbetsdomstolen. Men arbetsdomstolen
har dock hittills utdömt högsta
skadestånd, vilket inneburit bifall till
arbetsgivarnas krav.

I kollektivavtalslagens § 8 heter det:
»Om med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes förhållanden
i avseende å tvistens uppkomst,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets
belopp nedsättas; fullständig
befrielse från skadeståndsskvldighet må
ock äga rum.»

Det är tydligt, att till och med de reaktionära
tillskyndarna av denna lag
förutsett, att arbetsgivarna kan provocera
lagbrott. Paragrafen föreskriver,
att arbetsgivarnas förhållanden i avseende
å tvistens uppkomst kan motivera
att skadestånd över huvud taget
inte utdömes.

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. regeringens uppfattning i fråga om utnyttjande av lag stiftning

och domstol som vapen mot arbetarna i vissa intressetvister.

Herr socialminister! Förelåg inte i
målet mot hamnarbetarna praktiskt taget
alla de förutsättningar, varom lagen
talar, för befrielse från skadestånd?
Det är klarlagt, att arbetsgivarnas förhållanden
i avseende å tvistens uppkomst
varit sådana, att arbetsgivarna
under inga omständigheter kan fritagas
från ansvar. Men i stället för att i
enlighet med § 8 avvisa arbetsgivarnas
oblyga anspråk, så har domstolen hittills
utdömt högsta möjliga skadestånd.
(Här avbröts talaren genom klubbslag
av herr talmannen, som yttrade: »Förhållandena
vid arbetsdomstolen må icke
kritiseras i riksdagen.» Härefter fortsatte
talaren:)

Herr talman! Jag skall försöka undvika
att kritisera utslaget, men jag vill
bara säga att det här förelåg en möjlighet
för domstolen att handla enligt
den gamla domarregeln »hellre fria än
fälla».

För den fällande domen mot Göteborgs
hamnarbetarfackförening angavs
som ett mycket avgörande motiv, att
avdelningens ombudsman vid sin uppmaning
till arbetarna att återupptaga
arbetet icke hade använt sig av högtalare
utan använt sina naturliga röstresurser.

Vid rättegången i Stockholm yrkade
arbestgivarna att även de partiellt arbetsföra
skulle dömas till skadestånd.
Förbundets ombudsman hemställde att
de omedelbart skulle skiljas från målet
därför att de över huvud taget inte
kunnat arbeta då de var helt beroende
av att de övriga arbetade. Arbetsgivareföreningens
representant bestred yrkandet
med motivering att »stämningen
endast avser huruvida de haft för avsikt
att arbeta eller inte». De åtalade
partiellt arbetsföra blev icke skilda
från målet.

Herr talman! Det skall bli högeligen
intressant att se om domstolen skall
döma dessa arbetare till .skadestånd på
grund av arbetsgivarnas påstående att

de »haft för avsikt» att icke arbeta.
Skulle så bli fallet, har vi här i landet
betänkligt närmat oss den japanska
rättsskipningen under kriget, som
straffbeläde »farliga tankar».

Arbetsgivarna har under processen
levat högt på den formella omständigheten,
att avtal träffats under »övliga
former» och att därför hamnarbetarnas
»brott» var särskilt kvalificerat. Till
detta bör endast erinras om att hamnarbetarna
till 90 procent förkastade
förslaget till uppgörelse i en allmän
omröstning.

I Göteborg avslogs förslaget med 1 063
röster mot 25. I Stockholm var siffrorna
390 mot förslaget och endast 1
för. I Norrköping röstade alla emot. 144
sade nej i Ådalen och 2 röstade ja. I
Sundsvall var 178 emot förslaget och
2 röstade för o. s. v.

När arbetsgivarna därför söker betäckning
bakom uppgörelsen, så bör
deras repressalieaktion mot tusentals
hamnarbetare ses mot bakgrunden av
att dessa arbetare med överväldigande
majoritet förkastat densamma. Juridiskt
må arbetsgivarna ha stöd för sina
massåtal. Moraliskt sett saknar de allt
stöd för sina handlingar. Om arbetarna
fälles till ansvar av arbetsdomstolen,
så är arbetsgivarna dömda av en enhällig
arbetaropinion. Det är endast att
beklaga, att regeringen icke velat sluta
upp i en opinion, som fördömer att
kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen
utnyttjas som vapen mot arbetarna
i deras berättigade kamp för sina intressen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var en imponerande
citatsamling interpellanten började sitt
anförande med, men han glömde medvetet
eller omedvetet att dra den helt
naturliga konklusionen att de citerade
yttrandena passade på sin tid men inte

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. regeringens uppfattning i fråga om utnyttjande av lag stiftning

och domstol som vapen mot arbetarna i vissa intressetvister.

passar i dag. Jag var själv 1928 en ung
fackföreningsmän och gick med i en
demonstration mot införande av arbetsdomstol
och kollektivavtalslag. Jag ansåg
vid det tillfället lika väl som alla
mina kamrater, att de uttalanden som
här har citerats var riktiga. Men bakgrunden
var världskriget 1914—18 med
det jobberi och det gulascheri som hade
karakteriserat den tiden, bakgrunden
var arbetslösheten i början på 1920-talet,
vilken samhället inte gjorde några allvarliga
ansträngningar för att komma
till rätta med, bakgrunden var Stripadirektiven
från 1926. Men ingen vill väl
göra gällande att de personer, som herr
Senander citerat, i dag skulle fälla dessa
uttalanden mot bakgrunden av det samhälle
vi nu lever i. Lika galet som det
är att läsa Marx utan att ta hänsyn till
den historiska utvecklingen sedan hans
tid, lika galet är det att citera dessa
uttalanden utan att ta hänsyn till vad
som har hänt sedan de tillkom.

Sedan vill jag bestrida, att majoriteten
av den svenska arbetarklassen talar
genom herr Senander, när han kritiserar
arbetsdomstolen och kollektivavtalslagen.
Herr Senanders politiska parti,
men bara det politiska partiet, talar
genom herr Senander. Jag har en om
inte längre så i varje fall en ganska lång
fackföreningsbana bakom mig och har
deltagit i åtskilliga förbunds- och landsorganisationskongresser,
där dessa frågor
debatterats. Man bör se läget som
det är i dag. Det går inte att mobilisera
en majoritet på en central svensk fackföreningskongress
för de tankegångar
som herr Senander gjort sig till tolk
för. Jag kan erinra om att jag har börjat
min fackliga bana inom ett område, där
övergrepp i rättstvister var vanliga. Jag
reste som ombudsman och agitator på
den svenska landsbygden för de svenska
lantarbetarnas räkning. Organisationen
var för svag för att hävda sig med vanliga
fackliga medel, men arbetsdomstolen
gav organisationen rätt och hjälpte

till att fostra en mot fackföreningsrörelsen
mycket negativt inställd arbetsgivarkår
till vad den har blivit i dag, en
arbetsgivarkår som accepterar fackföreningsrörelsen
och kollektivavtalen
fullt ut. Arbetsdomstolen har där medverkat
på ett sätt som i varje fall herr
Senander inte kan ha något begrepp om.

Jag vill efter detta säga något mera
i själva den sakfråga som interpellationen
berör. Herr Senander kritiserade
arbetsdomstolens behandling och gjorde
gällande — även om han avbröts av talmannens
klubba — att domstolen borde
ha kunnat ta större hänsyn till den bakgrund
som hade utlöst den reaktion,
som vi har bevittnat i hamnarna. Herr
Senander uppehöll sig utförligt vid den
bakgrunden. Nu är det inte mindre än
18 mål som arbetsdomstolen haft att
handlägga om konflikter i våra hamnar
och med stuveriarbetarna. Av dessa 18
mål har man fiillt utslag i två, och de
övriga 16 ligger nu under slutbehandling.
Mycket talar väl för att vi inom
de närmaste veckorna kan räkna med
att få dessa utslag. I de två avkunnade
domarna har fackföreningens skadestånd
nedsatts i förhållande till vad man
på arbetsgivarsidan har yrkat i båda
fallen. I ett av fallen har också de individuella
skadestånden nedsatts. Hur
man kommer att handla i de kvarvarande
16 målen vet jag inte, men skall man
dra slutsatser av vad som redan hänt är
det oriktigt att säga att arbetsdomstolen
icke har tagit hänsyn till de bakomliggande
bevekelsegrunderna.

Allra sist, herr talman, vill jag bara
göra ett påpekande. Herr Senander slutar
sin interpellation med att fråga om
det är regeringens uppfattning att lagstiftning
och domstol skall kunna utnyttjas
som vapen mot arbetarna i intressetvister
av den karaktär som här
har belysts. Jag har meddelat i mitt
svar, att det här inte är fråga om intressetvister
utan att det är en klar och
odiskutabel rättstvist. Det är ett brott

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

personalindragningarna vid statens järnvägar samt

Svar på interpellationer ang.
ang. tågförseningarna.

mot gällande lag, emot det avtal som
säger att tvister beträffande rättsfrågor
skall avgöras av arbetsdomstol under
den tid avtalet gäller. Herr Senander
konstaterar i sitt inlägg att man även
från arbetarsidan nu har medgivit att
strejkerna varit stridande mot lag och
avtal, och de är följaktligen att anse som
rättstvister och icke som intressetvister.
Efter den förklaringen blir det inte en
bokstav kvar av herr Senanders interpellation.
Herr Senander frågar om det
är regeringens uppfattning att lagstiftning
och domstol skall utnyttjas som
vapen mot arbetarna i intressetvister av
den karaktär som här belyses. Alla är
ense om att detta är en rättstvist och
ingen intressetvist, och om nu inte herr
Senander har haft behov av att ■—• jag
får väl säga det utan att behöva ta det
tillbaka —- för politiska syften försöka
slå mynt av de här frågorna, så har ju
herr Senander kunnat gå upp och svara
att han misstog sig, det var ingen intressetvist
utan en rättstvist, och följaktligen
är reglerna för denna tvists behandling
en gång för alla fastställda.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Till det sista vill jag
säga, att även om man anlägger ett
rent formellt betraktelsesätt i denna sak
kan man inte komma ifrån att arbetsgivarna
här har begagnat tillfället att
utnyttja kollektivavtalslagen såsom ett
vapen mot arbetarna. Själva upphovet
är ju dock i verkligheten en gammal
intressetvist, där ett missnöje sedan
många år tillbaka ackumulerats och tagit
sig det uttryck som jag har påtalat
i min interpellation.

Jag vill samtidigt säga ifrån, att det
imponerar mycket litet på mig att socialministern
upprepar de gamla beskyllningarna
att vi, när vi tar upp en
fråga som berör arbetarklassen och
speciellt den fackliga rörelsen, försöker
»slå politiskt mynt» av den. Finns det

någon anledning för socialministern att
ifrågasätta vår ärliga strävan att gagna
arbetarklassen då vi för dess talan i
ena eller andra avseendet?

Socialministern bestrider min uppgift
om att arbetarklassen är motståndare
till denna klasslag och till arbetsdomstolen.
Jag är för min del övertygad
om att majoriteten av arbetarna,
om en allmän omröstning genomfördes
om denna lag, skulle ta ställning emot
den. Jag vill erinra om att det inte är så
många år sedan pappersförbundskongressen
enhälligt uttalade sig för ett avskaffande
av kollektivavtalslagen och
arbetsdomstolen.

I sammanhanget skulle jag vilja säga,
att när jag tecknat bakgrunden till vad
som har skett är detta av väsentlig betydelse,
ty denna fråga måste bedömas
mot bakgrunden av de vedervärdiga
förhållanden som råder i Sveriges hamnar.
Till sist vill jag än en gång slå fast
att arbetsgivarna passat tillfället att
med utnyttjande av kollcktivavtalslagen
och arbetsdomstolen slå ett slag
mot arbetarna för att de gått i strid
för sina intressen och därmed söka avskräcka
dem från att i framtiden tillgripa
strejkvapnet för att hävda sina
intressen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna
vid statens järnvägar
samt ang. tågförseningarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet för att i ett
sammanhang besvara herr Holmbergs
interpellation angående missförhållanden,
som uppstått för de anställda och
för allmänheten genom personalindragningarna
vid statens järnvägar, dels ock
herr Löfgrens interpellation angående
en systematisk undersökning rörande

48 Nr 33. Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt
ang. tågförseningarna.

orsakerna till den senaste tidens tågförseningar.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i
svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I tvenne interpellationer
har frågor riktats till mig rörande vissa
förhållanden vid statens järnvägar. Herr
Holmberg har frågat, om jag avser att
företaga något ingripande med anledning
av de missförhållanden, som uppstått
för de anställda och allmänheten
genom personalindragningarna vid statens
järnvägar, samt herr Löfgren, om
jag vill upplysa om huruvida någon
systematisk undersökning gjorts rörande
orsakerna till den senaste tidens
tågförseningar och om vilka åtgärder
som planeras i syfte att i så stor utsträckning
som möjligt minska tågförseningarna
utan att säkerhetskraven
eftersättes.

Båda interpellationerna berör problemet
med tågförseningarna. Herr Holmberg
tar emellertid i sin interpellation
även upp en råd andra spörsmål beträffande
SJ:s verksamhet. Jag kommer
att först uppehålla mig vid dessa.

Huvuddragen i herr Holmbergs interpellation
kan anges med de uttalanden
som interpellanten inledningsvis gjort.
De lyder:

»Järnvägsstyrelsen har under de senaste
åren företagit en mycket omfattande
indragning av lägre personal. Allt
tyder på att det inte främst handlar om
rationalisering i den meningen, att man
ersatt en del förutvarande personal med
tekniska hjälpmedel och bättre organisation.
Till helt övervägande del har inskränkningen
gått ut över personalen
genom en ytterligare högt uppdriven
arbetsintensitet, försämrade arbetsförhållanden
och därav följande stor sjuk -

domsfrekvens och olyckor i arbetet. Det
stora antalet järnvägsolyckor är också
alarmerande, och för allmänheten har
dessutom uppstått olägenheter genom
tågförseningar och i övrigt försämrad
service.»

I övrigt har herr Holmberg i huvudsak
utvecklat de synpunkter, som antyds
i detta citat. Innan jag svarar på
den direkta fråga, som riktats till mig
och som ju betingas av herr Holmbergs
angivna allmänna inställning till rationaliseringsverksamheten
inom SJ, skall
jag uppehålla mig något vid de s. k.
missförhållanden, som interpellanten
pekat på.

1. Frågan om rationaliseringens innebörd
:

Det är inte enbart de av interpellanten
antydda produktivitetsbefrämjande
åtgärderna av teknisk och organisatorisk
art, som möjliggjort personalminskningen
vid SJ utan även den vikande
trafiken. Det är t. o. m. så, att just nedgången
av trafiken gjort en reducering
av personalstyrkan nödvändig. Anpassningen
har uppnåtts dels genom att
tjänster efter pensionerad personal satts
vakanta, dels genom att tillfällig och
extra personal samt aspiranter i viss
utsträckning friställts.

Sammanhanget får en viss belysning,
om man jämför trafikens och personalstyrkans
utveckling mellan högtrafikåret
1951 och år 1953, som är det senaste
för vilket hittills uppgifter i båda
dessa hänseenden föreligger. Det visar
sig vid en sådan jämförelse, att antalet
resor vid SJ minskat med ca 8 procent
och antalet ton gods, exklusive lapplandsmalmen,
med ca 14 procent, medan
personalen mellan juni 1951 och
juni 1953 minskat med 4,2 procent.
Först i juni 1954 hade personalindragningarna
stigit till något över 8 procent.
Dessa siffror visar, att personalminskningen
icke helt motsvarar nedgången
i trafiken. Att indragningarna emellertid
kunnat genomföras i den omfatt -

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

personalindragningarna vid statens järnvägar samt

Svar på interpellationer ang.

ang. tågförseningarna.

ning, som skett, beror självfallet på den
mängd produktivitetsfrämjande åtgärder
som vidtagits, såsom ökad banelektrifiering,
väsentligt ökad dieseldrift
och rälsbussdrift, vilka driftformer
kräver mindre personal än ångdrift,
stor anskaffning av maskinella
hjälpmedel för spårunderhåll och magasinsarbete
in. m. samt en fortlöpande
översyn av arbetsorganisation och planering
inom skilda arbetsområden.

2. Interpellanten talar endast om indragningar
av lägre personal.

Detta ger mig anledning erinra om
att även personalbeståndet inom de
högre lönegraderna kraftigt påverkats
av organisatoriska och andra åtgärder.
Bland sådana som vidtagits den 1 juli
1951 eller senare må nämnas, att 4 byråer
inom järnvägsstyrelsen sammanslagits
till 2, att distriktskansliet vid
VII distriktet, 4 bansektioner, 2 maskinsektioner
och 4 trafiksektioner indragits,
att ett 15-tal stationer av klass 23
och högre sänkts i klass samt att stationer
sammanförts under gemensamt
slationsbefäl, m. m. Inom själva järnvägsstyrelsen
har däremot det totala
antalet anställda ökat fram till början
av 1954. Denna tendens, som först därefter
avbrutits, har väsentligen gällt
personal för tekniska, ackvisitionsbetonade
och planerande uppgifter, för vilka
ökade insatser krävts i samband med
den ökade investeringsverksamheten
och skärpningen i konkurrensläget. Inom
andra delar av styrelsen har personalantalet
däremot gått ned sedan ett
par år. Samma tendens råder numera
även inom de tekniska byråerna och
styrelsen som helhet.

3. Interpellanten påstår, att indragningarna
till övervägande delen gått ut
över personalen genom eu ytterligare
högt uppdriven arbetsintensitet, försämrade
arbetsförhållanden och därav följande
stor sjukdomsfrekvens och olyckor
i arbetet.

Det är givetvis myckel svårt
4 — Andra kammarens protokoll

något mått på arbetsintensiteten och
den förändring, som kan ha uppstått i
arbetsförhållandena genom personalindragningarna,
men om man liksom interpellanten
betraktar utvecklingen av
sjukdomsfrekvensen och antalet olyckor
i arbete som ett uttryck härför, så kommer
man till helt andra resultat än dem
interpellanten antytt. Vid SJ tillgänglig
statistik visar nämligen, att antalet
olycksfall per 100 anställda minskat
från 15,7 till 14,1 procent mellan 1951
och 1953 och att antalet frånvarodagar
per 100 anställda på grund av olycksfall
i arbete eller annan sjukdom under
samma tid minskat från ca 2100 till
ca 1 900. Antalet järnvägsmän, som förolyckats
i samband med järnvägsfordon
i rörelse, har vidare successivt minskats
från 33 år 1950 till 18 år 1953 och antalet
skadade under samma förhållanden
från 275 till 196. Jag är glad över
att kunna redovisa denna utveckling,
och jag är övertygad om att järnvägsledningen
gör vad den kan för att ytterligare
minska olyckstillfällena.

Beträffande påståendet om de försämrade
arbetsförhållandena vill jag
dessutom erinra om att under senare
år tjänstgöringstiden avkortats för personal
med nattjänst av viss minimiomfattning
samt att den föreskrivna veckovilan
efter hand helt genomförts vid SJ
och numera så gott som genomgående
tilldelas all personal i form av kalenderdygnsvila.
Denna veckovila, som bör ha
en gynnsam inverkan på hälsotillståndet
och ge möjligheter till avkoppling,
förlägges i största möjliga utsträckning
till sön- och helgdagar, vilket dock hittills
i regel ordnats genom att vissa
godståg inställts eller genom att arbetet
på rangerbangårdar och i omlastningsmagasin
inskränkts dessa dagar. För
järnvägens trafikantservice och vagnomsättning
är dessa åtgärder självfallet
en nackdel. De bär nämligen i viss utsträckning
bidragit till att transport -

att få tiderna förlängts och i någon man till
1.954. Nr 33.

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt

ang. tågförseningarna.

den besvärande vagnbrist, som för närvarande
råder. Det kan därför bli nödvändigt
att taga åtgärderna under omprövning.

4. Interpellanten anser, att det stora
antalet järnvägsolyckor är alarmerande,
vilket väl får tolkas så, att han anser
olyckstendensen vara i stigande.

Med anledning härav vill jag framhålla,
att om man, såsom rimligt är,
ställer antalet olyckor i relation till trafikomfattningen,
så har antalet olyckshändelser,
som inträffat i samband med
järnvägsfordon i rörelse, under de två
senaste decennierna successivt fallit.
Under de senaste åren, som väl interpellanten
närmast tänker på, har olvcksfrekvensen
t. o. m. sjunkit i absoluta
tal, nämligen från 759 i medeltal per år
under åren 1946—1950 till 696 under
1951 och 633 under 1953. Under de nio
första månaderna i år har 423 olyckshändelser
rapporterats, vilket tyder på
att minskningen fortsätter.

Jag kan vidare nämna, att även kollisionerna
mellan ett tåg och annat järnvägsfordon
samt tågurspåringarna minskat.
De förra uppgick under åren 1946
—1950 till i medeltal 33 per år men
hade 1953 fallit till 20. Kollisionerna
minskade under samma period från 109
till 91.

Beträffande rälsbrotten vill jag tilllägga,
att antalet starkt reducerats under
fjolåret och innevarande år samt
att urspåring på grund av rälsbrott under
de senaste 10 åren inträffat mycket
sällan eller i genomsnitt ca 1 å 2 gånger
per år.

5. Interpellanten vill vidare göra gällande,
att direkta olycksrisker skulle
uppstå genom att man inte längre har
tillräcklig personal för kontroll och underhåll
av banorna. I sådan riktning
skulle förlängningen av banvaktssträckorna
verka. Interpellanten nämner i
sammanhanget även en-bemanningen på
rälsbussarna och den, enligt interpellantens
åsikt, minskade möjligheten för

lokpersonal och stationär personal att
verkställa avsyning och underhåll av
maskinerna.

Vad jag nyss anfört beträffande de
minskade olycksriskerna tyder minst av
allt på att kontrollen och eftersynen av
bana och rullande materiel skulle ha
eftersatts. Jag vill dock komplettera vad
jag sagt därom med följande upplysningar,
som jag under hand inhämtat
från järnvägsstyrelsen.

Styrelsen har meddelat, att bevakningssträckornas
längd är avpassad
med hänsyn till banans beskaffenhet,
antalet och storleken av bangårdarna
och på dessa befintliga anläggningar,
trafikens omfattning, tåghastigheten,
klimatförhållandena och till annan,
mera regelbunden bevakning, som kan
åligga sträckvakten. Sträckorna skall
inspekteras i mån av behov, dock minst
en gång per vecka. I samband med inspektionen
skall sträckvakten utföra
mindre underhållsarbeten av vilka tågsäkerheten
är omedelbart beroende,
men de egentliga underhållsarbetena på
banan utföres i regel av större eller
mindre arbetslag, av vilka många är
utrustade med moderna arbetsmaskiner.
Den nu gällande banbevakningsindelningen,
som gällt från 1 juli 1952,
föregicks av omfattande försök under
flera år och ingående diskussioner med
representanter för personalen om de
erfarenheter man därvid gjort.

Beträffande möjligheten för lokpersonal
och stationär personal att verkställa
avsyning och underhåll av maskinerna
har styrelsen erinrat om att varje
lok tidigare avsynades av lokpersonalen
före och efter en tjänstgöringstur. Nu
har man i stor utsträckning överflyttat
avsyningen på reparatörspersonal, som
genom sin utbildning har minst lika
stora förutsättningar för denna uppgift
som lokpersonalen. Att denna åtgärd
skulle ha medfört sänkt standard och
försämrad trafiksäkerhet har icke kunnat
konstateras.

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt
ang. tågförseningarna.

Enbemanningen av rälsbussar, anför
styrelsen slutligen, är ingen ny företeelse,
lika litet som enbemanning av
lok. Såväl i Sverige som utomlands råder
olika meningar om värdet av att ha
två personer i det dragande fordonet.
Flera av de olyckor, som inträffat —
icke minst i år — visar, att dubbelbemanningen
ej utesluter missöden. Styrelsen
har dock gått försiktigt fram på
detta område och efter samråd med
personalen även infört dubbelbemanning
på rälsbusstågen, då arbetsuppgifternas
omfattning motiverat detta. En
viss skärpning av säkerhetsbestämmelsen
har genomförts, och utredningar
pågår angående ytterligare tekniska
hjälpmedel, som kan uppväga osäkerheten
i den mänskliga faktorn.

6. Herr Holmberg har framfört ytterligare
en rad påståenden, som skulle
vara förtjänta av ett bemötande. Jag
skall emellertid begränsa mig till det
sagda och nu i stället övergå till frågan
om tågförseningarna, vilken även aktualiserats
av herr Löfgren. Med ledning
av vad jag under hand inhämtat från
järnvägsstyrelsen, kan jag meddela följande
därom.

Efter en successiv förbättring av tågservicen
under åren 1952—1953 har en
försämring inträtt fr. o. m. juli i år.
Bland orsakerna härtill nämner styrelsen
den ökning av godstrafiken på huvudlinjerna,
som tidvis uppstått de senaste
månaderna och som medfört, att
ökat antal godståg har måst framföras
på dessa linjer, vilka fortfarande i alltför
stor utsträckning består av enkelspår.
Det för närvarande stora antalet
tåg på vissa enkelspåriga bandelar innebär
ett så stort antal tågberoenden,
att uppkomna förseningar av ett tåg
ofta sprider sig till ett flertal andra. På
vissa bandelar har sålunda under innevarande
höst omkring hälften av de
viktigare tågens förseningar vållats av
tågmöten o. d., vilket i stort sett innebär
en fördubbling i jämförelse med

motsvarande tid 1953. I fråga om förseningsorsaker,
där personaltillgången
är av betydelse, nämligen lastning och
lossning av gods under tåguppehållen,
nämner styrelsen, att på sistone mindre
än 1 procent av de viktigaste tågens
förseningar kan hänföras till denna orsak,
vilket innebär en relativ förbättring
i jämförelse med fjolåret samt att
endast en mindre del av de ökade tågförseningarna
kan tillskrivas denna förseningsanledning.
Under senaste halvåret
hav nyrekrytering av personal återupptagits
och personalen tillfälligt förstärkts
på de platser och vid de tillfällen,
då detta på grund av trafikutvecklingen
ansetts behövligt.

En annan orsak till tågförseningarna
är att söka i de arbeten på banan för
bl. a. dubbelspår och spårförstärkningar,
som för närvarande pågår och vilka
medför nedsatt hastighet på vissa sträckor.
Dessa hastighetsnedsättningar har
av olika anledningar kommit att bli mer
omfattande, än vad man hade anledning
att räkna med, när tidtabellen utarbetades.
Att under en löpande tidtabellsperiod
göra de omfattande tidtabellsändringar,
som erfordras för att
neutralisera de nytillkomna hastighetsnedsättningarna,
har emellertid icke
ansetts lämpligt.

Härtill kommer att fälttjänstövningarna
under hösten 1954 haft större omfattning
än tidigare efter krigets slut.
Det kan ej undvikas, att militärtransporter
av denna omfattning medför
vissa rubbningar av övrig järnvägstrafik
i fråga om såväl tågföringen som
transporttiderna för godstrafiken, bl. a.
därigenom att möjligheten att anordna
erforderliga extra godståg under en
följd av dagar blir starkt begränsad.

Styrelsen bar slutligen meddelat, att
förseningsökningarna under september,
oktober och november visat en tendens
att avtaga.

Med vad jag sålunda anfiirt beträffande
tågförseningarna, anser jag mig

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt

ang. tågförseningarna.

ha besvarat herr Löfgrens frågor. På
herr Holmbergs direkta fråga vill jag
slutligen svara, att jag icke kan finna,
alt något ingripande skulle vara påkallat
med anledning av personalindragningarna
vid statens järnvägar.

Efter svarets avgivande anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Andersson för svaret på min
interpellation.

I fråga om min inställning till de frågor
som jag tagit upp i interpellationen
har statsrådet gjort ett par summariska
slutledningar som jag först vill rätta
till. De stämmer nämligen inte med
vad jag sagt. Jag anser exempelvis inte
att man måste kunna påvisa någon allmänt
stigande olycksfallstendens vid
SJ för att påkalla vissa ingripanden.
Det skulle förvåna mig om statsrådet
verkligen menar att man behöver sådana
argument för att till orda i saken.
Räcker det inte att sjukdomsfrekvensen
för vissa anställda är osedvanligt
stor? Räcker det inte att vissa slag av
olyckor visar en tendens att öka och
att det finns goda grunder för misstanken
att detta har samband med persinalindragningarna?
Skall man bortse
från allt detta bara därför att SJ:s statistik
om olyckorna också visar vissa
positiva drag?

Jag har i min interpellation använt
uttrycket ökad tendens på ett ställe,
men då handlar det om ett speciellt område,
inte om förhållandena vid SJ i
sin helhet, och förresten har jag i det
fallet bara återgivit vad regeringens
egna sakkunniga har sagt, nämligen arbetstidsutredningen.

Jag har velat göra dessa erinringar
för att återföra debatten till vad som
i verkligheten förekommer i interpellationen.
Men i övrigt liar jag ingenting
emot att följa statsrådets egen disposition.
Det ger mig nämligen också möj -

lighet att komplettera med viktiga avsnitt
som statsrådet har utelämnat.

Det är då först frågan om hur personalindragningarna
har möjliggjorts.
Statsrådet tycks anse att det handlar
om endast två faktorer: trafikminskning
och förbättrad teknik. Mina påståenden
att det också är fråga om ökad
arbetsintensitet, en orimlig nedslitning
av folk såväl fysiskt som psykiskt, har
statsrådet inte velat medge. Ja, det
förekommer i svaret tvärtom ett påstående
att studiet av sjukdomsfrekvens
och olyckor i arbete ger helt andra resultat
därvidlag än vad jag sagt.

Hur man kan komma till sådana resultat
exempelvis genom studiet av arbetstidsutredningens
erfarenheter begriper
jag inte. De sakkunniga har bl. a.
påpekat att förekomsten av magsår
inom vissa grupper av SJ-anställda är
osedvanligt stor — ända upp till två
och tre gånger större än bland andra
jämförliga grupper. Och utredningen
sätter denna företeelse i direkt samband
med arbetsförhållandena för vissa
anställda. I andra sammanhang har
det påvisats att också den osedvanligt
stora förekomsten av ryggskador bland
SJ :s personal kan härledas ur speciella
tjänstgöringsförhållanden för vissa
grupper. Anser verkligen statsrådet att
det inte finns någon anledning att ingripa
mot en personalpolitik som får
sådana följder, låt vara att det inte gäller
för hela SJ:s personal?

I sitt svar har statsrådet också erinrat
om vissa åtgärder som vidtagits för
att tillförsäkra en del personal föreskriven
veckovila. Ja, men är det inte
betecknande för tillståndet att inte ens
denna självklara sak är helt genomförd?
Men dessutom finns det från senare
tid massor av exempel på att det
även därvidlag har inträtt ytterligare
försämringar för vissa grupper anställda.
Och trots de vidtagna åtgärderna
konstaterar arbetstidsutredningen att
arbetsförhållandena är sådana att de

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

personalindragningarna vid statens järnvägar samt

Svar på interpellationer ang.

ang. tågförseningarna.

bl. a. förorsakar en ökad tendens till
felhandlingar. Såvida statsrådet inte
helt vill förAeka riktigheten av de sakkunnigas
iakttagelser, så är väl den
enda riktiga slutsatsen att de skyddsåtgärder
som hittills vidtagits har varit
otillräckliga och att de inom vissa
områden helt eller delvis har motverkats
av de förhållanden som uppstått
genom personalindragningarna. Det är
med andra ord även i detta fall anledning
til! ingripande från statsrådets
sida för att häva den ödesdigra tendens,
som de sakkunniga talar om.

Apropå sakkunniga i dessa frågor
vili jag också erinra om den praktiskt
taget enhälliga meningen bland personalen
själv, att här försiggår en utveckling
som innebär att den i stor omfattning
får försämrade arbetsförhållanden,
att detta är ödesdigert för deras hälsa
och att det därför också verkar menligt
på trafiksäkerheten.

I den mängd av uttalanden, mötesförhandlingar
och skrivelser, även till
kommunikationsministern, som förekommit
i denna sak talar de som bäst
känner till hur det förhåller sig. Och
där har man kommit till helt andra resultat
än vad kommunikationsministern
givit uttryck för.

Så kommer vi till olyckorna. Jag har
som sagt inte påstått att det finns en
allmän tendens till försämringar därvidlag.
Men jag har sagt att det finns
en sådan tendens på vissa områden.
Jag har sagt att man kan sätta dessa
missförhållanden i samband med personalindragningarna,
och jag vidhåller
att tillståndet är så alarmerande, att det
borde föranleda ett ingripande från
statsmakterna, såväl med hänsyn till
personalen som till den resande allm
änheten.

Det hör till ämnet att statsmakterna
har investerat mycket stora belopp för
att åstadkomma bättre trafiksäkerhet
vid statsbanorna. Bara under de senaste
fem åren uppgår kostnaden för

sådana tekniska anordningar till ungefär
27 miljoner kronor. Under vanliga
förhållanden borde man kunna räkna
med att så omfattande åtgärder skulle
leda till en kraftig nedgång av olyckornas
antal och omfattning. Men dessa
förhoppningar har icke infriats. Det
är ju tydligt att detta beror på att SJledningens
åtgärder på andra områden,
bl. a. personalindragningarna, har motverkat
de resultat som man eljest skulle
ha uppnått genom de tekniska förbättringarna.

Och här vill jag återgå till de sakkunnigas
erinran om hur pressande
arbetsförhållanden förorsakar en ökad
tendens till felhandlingar. Utredningen
finner detta särskilt betänkligt för personalgrupper
som har säkerhetstjänst.

Hur allvarlig denna fråga är framgår
ju också av SJ:s egna uppgifter,
att 91 procent av alla sammanstötningar
vid SJ beror på felhandlingar hos
personalen. Även vid olyckor av annan
typ än sammanstötningar anger
SJ-ledningen att orsaken i ett mycket
stort antal fall är felhandlingar hos
personalen. Det ligger i sakens natur
att personalen spänner sig till det yttersta
för att undvika olyckor, att förhindra
fel. Men de är människor och
inte mekaniska robotar, deras motståndskraft
har en gräns, och när den
gränsen överskrids blir faran för ödesdigra
felhandlingar större.

Nu har de sakkunniga som sagt konstaterat
att pressande arbetsförhållanden
leder till en ökad tendens till sådana
felhandlingar. Finns det då inte,
herr statsråd, anledning för ett regeringsingripande
för att åstadkomma en
ändring?

Statsrådets siffror om antalet olyckor
kräver också en kommentar. Det
handlar i svaret om samtliga olyckor
vid SJ, små och stora, katastrofer med
snabbgående snälltåg, olyckor under
växlingsrörelser och personliga olycksfall.
Detta sätt att framlägga statistik

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt

ang. tågförseningarna.

ger ingen riktig bild av olyckornas
omfattning, och framför allt ger det
ingen möjlighet att dra slutsatser om
förhållanden på olika områden av SJ:s
verksamhet. Gör man statistiken mindre
summarisk, kommer man till andra
resultat. Om man exempelvis ser särskilt
på antalet olyckor där allmänheten
är inblandad, alltså sammanstötningar,
tågurspåringar och annat liknande,
så visar det sig att den arten
av olyckor sammanlagt har ökat sedan

1952, nämligen från 395 till 406 år

1953.

Men dessutom handlar det inte bara
om antalet olyckor utan också om omfattningen.
Detta är betydelsefullt bl. a.
med hänsyn till att personalindragningar
skett samtidigt som man ökat olycksrisken
även genom större tåghastighet
och i vissa fall också större vagnaxeltryck.
För att belysa den sidan av
olycksfallsstatistiken vill jag erinra om
antalet dödade i samband med järnvägsolyckor.
I relation till passagerarantalet
var olycksfallskurvan nedåtgående
under åren 1931—1946. Så stagnerade
den fram till 1950, men under
åren 1951, 1952 och 1953 visar uppgifterna
om antalet dödade ständig
stegring. Det är under de år SJ:s bakvända
rationalisering har satts in hårdast.

Till frågan om de olyckor som drabbar
såväl personal som resande vill jag
slutligen beröra den passus i min interpellation
som påtalar försämringen
av bankontrollen. Det var såsom statsrådet
påpekar i mitten av 1952 som
man förlängde inspektionssträckorna
för banvakterna med det dubbla och
tredubbla jämfört med tidigare, samtidigt
som man inskränkte bankontrollen,
som tidigare skett varje dag, till
två gånger i veckan, eller såsom påpekas
i interpellationssvaret till »minst
en gång i veckan». Detta började som
sagt i mitten av 1952, och det är också
från den tidpunkten som de ödesdigra

verkningarna av denna anordning började
visa sig. Personalen gjorde energiska
invändningar. Den ansåg att det
skulle bli ökade risker för urspåringar
genom fel av olika slag, som man inte
kunde upptäcka i tid. Nu visar också
SJ :s statistik en stark ökning av olycksfallen
av denna typ. Det var tio urspåringar
mera 1953 än nästföregående
år. Anser statsrådet att inte ens sådana
siffror ger någon anledning att
ingripa, så att SJ:s ledning frångår den
farliga anordning som man praktiserar
i fråga om bankontrollen?

I fråga om olyckorna i arbete har
det förekommit många alarmerande
uppgifter de senaste åren. Om jag skall
anföra exempel från samma tidrymd
som statsrådet använt för sin summariska
statistik — alltså ett par decennier
— så framgår det därav att antalet
olycksfall i arbete har skiftat under
olika perioder. Men under de tre
senaste åren har vi genomgående haft
en sämre ställning än något år sedan
1941, och jämfört med tiden dessförinnan
visar de senaste årens statistik
över antalet olyckor i arbete vid SJ
en skrämmande ökning.

Jag anser att personalorganisationerna
har rätt, när de sätter dessa förhållanden
i samband med personalindragningar,
med den ökade hetsen i arbetet.
Jag anser följaktligen fortfarande
att statsrådet borde ingripa mot dessa
missförhållanden.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min
interpellation.

Då jag enbart gått in på frågan om
tågförseningarna, har jag ingen anledning
att befatta mig med de olika andra
problemställningar som herr Holmberg
tagit upp. De undandrar sig i stor ut -

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt
ang. tågförseningarna.

sträckning min bedömning. Låt mig i
detta avseende dock uttala min tillfredsställelse
över att åtgärder vidtages för
att rationalisera driften.

Såväl SJ:s högsta ledning som personalorganisationerna
och de enskilda
anställda står säkerligen härvid inför
så grannlaga men icke desto mindre betydelsefulla
uppgifter, att de är värda
allt stöd, och tillfälliga rubbningar, som
med nödvändighet måste förekomma i
samband med sådana åtgärder, måste
givetvis tolereras inom rimliga gränser
såsom övergående olägenheter.

Av kommunikationsministerns svar
framgår med tydlighet att mina iakttagelser
beträffande tågförseningarnas
omfattning på senare tid varit fullt riktiga.
Att järnvägsstyrelsen kunnat meddela,
att förseningsökningen under månaderna
september, oktober och november
visat en tendens att avtaga, är ju
ingalunda tillfredsställande, eftersom
dessa månader normalt är trafiksvaga,
i varje fall beträffande persontrafiken.
Om förseningarna fortsätter att öka, låt
vara i någon minskad grad, under trafiksvaga
perioder, så är ju detta mycket
allvarligt.

Om jag rätt fattat svarets innebörd
skulle förseningarna i huvudsak ha berott
på ökning av godstrafiken, arbeten
på banan för dubbelspår och spårförstärkningar,
fälttjänstgöring och därav
föranledd ökad extra belastning samt i
någon mindre mån bristande personaltillgång
för lastning och lossning under
tåguppehåll, vilket sistnämnda förhållande
rättats till genom nyrekrytering.
Att samtliga dessa angivna orsaker även
påverkas av bristen på dubbelspår framgår
också såsom en fullt förklarlig anledning
till förseningar.

Kommunikationsministern berör
emellertid inte alls de synpunkter, som
är ganska allmänt utbredda bland den
resande allmänheten, nämligen i vad
mån en ändring av tidigare i större utsträckning
tillämpad inkörning av upp -

kommande förseningar skett, och för
vilka jag redogjorde i min interpellation.
Skulle nu så vara att SJ:s ledning
inte haft anledning påfordra ändring
i detta avseende, så skulle jag dock vilja
fråga kommunikationsministern, om
han är i tillfälle dementera de antaganden,
som rätt allmänt göres och som går
ut på att lokförarna medvetet skulle
underlåta att köra in förlorad tid, även
om detta utan oöverstigliga svårigheter
är möjligt. Om sådana antaganden saknar
grund, anser jag det angeläget att
detta från högsta ort fastslås.

Om jag sålunda har fått ett visst svar
på min första fråga — även om jag tills
vidare måste betrakta det såsom ganska
otillfredsställande — så har jag inte
fått något som helst svar på min andra
fråga, vilken avser de åtgärder som planeras
i syfte att minska tågförseningarna.

Kommunikationsministern säger att
man under löpande tidtabellsperiod ej
ansett det lämpligt att göra omfattande
tidtabellsändringar. Innebär detta, att
vi har att vänta sådana tidtabellsändringar,
som medför längre restider i
fortsättningen, så är detta givetvis ett
sätt att komma bort från tågförseningar.
Det innebär utan tvekan en fördel att
veta, när man kommer fram, om man
anlitar statens järnvägar, men inte är
väl detta den lösning av problemet, som
man bör eftersträva? En rationalisering,
som leder till sämre service för de resande,
kommer säkerligen att leda till
ett genom konkurrens från andra fortskaffningsmedel
försämrat läge för statens
järnvägar.

Jag vill i detta sammanhang taga upp
ett annat problem. Inverkar icke också
det förhållandet, att man i alltför stor
omfattning konserverar otidsenlig vagnmateriel
genom i längden alltför dyrbar
ombyggnad av trävagnar i stället för utrangering
av sådana vagnar och nybyggnad
av stålvagnar? Kan det möjligen
vara så, att man tvingas att bygga

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt

ang. tågförseningarna.

om trävagnarna, eftersom härtill ej erfordras
anslag för nybyggnad och finansministerns
sparsamhet är alltför
effektiv beträffande anslag till nybyggnader? Anledningen

till att jag har tagit upp
just denna lilla passus kanske man lättast
förstår om jag berättar vad som
hände mig förra veckan. För ovanlighetens
skull tänkte jag åka dagtåg, och
när jag några minuter före avgångstiden
klockan ett kom till järnvägsstationen,
upplyste konduktören, att det inte fanns
någon plats i tåget men att man skulle
koppla in en extra vagn längst bak. Man
satte in en gammal trävagn med öppen
plattform, men vi satt bra i vagnen. När
tåget kom till Mjölby blev vi emellertid
anmodade att gå in i en annan vagn.
Man skulle förlora för mycket tid på att
ha vagnen med längre, sades det, eftersom
den inte fick framföras med större
hastighet än 100 kilometer i timmen.

Detta lilla exempel ger en belysning
åt vad jag länge har tänkt och trott när
jag iakttagit hur man byggt om gamla
trävagnar. Om jag inte är oriktigt underrättad
eller har sett fel har man på
senare tid till och med börjat bygga om
trävagnar till ännu högre kostnad genom
att sätta in järnförstärkningar i
vagnarna. De förstärkningarna har naturligtvis
ingen som helst betydelse ur
trafiksäkerhetssynpunkt, om det skulle
inträffa en kraftig olycka. Jag antar därför
att det skulle vara anledning att
något närmare syna just dessa förhållanden
i sömmarna och undersöka om
det är klokt att konservera ett vagnmaterial
som man i stället borde försöka utrangera
så fort som möjligt.

Jag förstår mycket väl att det här är
en fråga om avvägning beträffande investeringar
och underhållskostnader,
men det får ju inte gå så, att man låter
snålheten bedra visheten och att man
genom ett sådant förfaringssätt får ett
vagnmaterial, som varken är säkert eller
i övrigt tillfredsställande och inte hel -

ler tillåter tillräckligt höga hastigheter
för att kunna hålla tiderna.

Ja, herr talman, jag tycker nog, att
svaret var ganska intetsägande. Jag hoppas
emellertid, att kommunikationsministern
vill svara på de här ytterligare
direkt ställda frågorna och gärna därmed
också belysa vad man tänker göra
för att undvika dessa mycket besvärande
tågförseningar, som vi har fått vara
med om under den senaste tiden. Jag
har ju i min interpellation klart och
tydligt från kritiken undantagit sådana
förseningar, som härrör från tillfälliga
rubbningar. Jag har ansett det vara
naturligt, att det tid efter annan kan
komma tillfälliga sådana. Men jag anser
inte, att det i interpellationssvaret förebragts
bevis för att allt det, som har
förorsakat dessa förseningar, är sådana
tillfälligheter, som vi har förhoppning
om skall försvinna utan vidare och att
det hela rättar till sig självt, utan åtgärder
tycks vara på sin plats. Även
om det är svårt att klara hela problemet,
tror jag det är mycket angeläget för
ledningen i statens järnvägar att komma
till rätta med dessa problem, så att
man inte får det ännu svårare i konkurrensen
med andra fortskaffningsmedel.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall först ta upp
frågan om tågförseningarna. I mitt interpellationssvar
har jag försökt räkna
upp alla orsakerna till att förseningarna
under höstmånaderna i år har varit
större än tidigare under året. SJ arbetar
energiskt på att rätta till dessa förseningar,
och under den senaste månaden
har också en förbättring skett jämfört
med förseningarna under september,
oktober och början av november. Orsaken
till förseningarna har varit, att
vi i samband med den ökade gods- och
ilgodstrafiken under hösten fick en kraf -

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt
ang. tågförseningarna.

tig anhopning på grund av för trånga
bangårdar och på grund av att vi har
enkelspår på de viktigaste järnvägslinjerna.

Sedan är jag mycket angelägen om
att svara på herr Löfgrens fråga huruvida
tågförseningarna har något samband
med personalens inställning efter
Rörviksolyckan. Efter samtal med SJ :s
ledning kan jag nu bestämt försäkra, att
man i varje fall där icke har kunnat
iaktta några som helst åtgärder från
personalens sida, som har kunnat medverka
till förseningarna. Tvärtom säger
ledningen att personalen kör in förseningar,
i den mån gällande hastighetsföreskrifter
medger detta. I stället sammanhänger
förseningarna med en del
andra omständigheter under hösten —
vilket jag framhållit i mitt svar — t. ex.
den ökade militär- och ilgodstrafiken.
Utan att här direkt våga svara på den
framställda frågan vill jag säga, att man
kanske på vissa punkter blir tvungen
att rätta till förhållandena genom ändrade
tidtabeller.

Jag vågar inte heller ge mig in på
herr Löfgrens fråga om trävagnarna.
Jag känner till hela problemet, men det
är för komplicerat att ta upp det här,
när jag inte har fått frågan ställd i förväg.

Beträffande herr Holmbergs inlägg
vill jag bara göra några påpekanden.
Som jag har visat i mitt interpellationssvar,
har personalindragningarna vid
SJ ett klart samband med nedgången
i trafiken. Personalen har för övrigt
inte minskat i samma utsträckning som
trafiken har nedgått under senare år.
När såväl gods- som persontrafiken går
ned, är det väl en naturlig sak att antalet
anställda vid SJ också skäres ned.
SJ-personalen har sedan 1951 gått ned
från 67 773 till 62 065 i dag, vilket är
en minskning på något över åtta procent.
Samtidigt har emellertid den sammanlagda
trafiken nedgått ännu mera.

När herr Holmberg i sin interpella -

tion med personalindragningarna som
bakgrund tagit upp frågan om olycksfallen
vid SJ, sjukdomsfrekvensen och
tågolyckorna, måste jag fatta det så, att
herr Holmberg menar att personalindragningarna
är skulden till den höga
sjuk- och olycksfallsfrekvensen och
även till tågolyckorna. Som jag har försökt
påvisa i mitt svar, har emellertid
under senare år ingen försämring inträtt.

Herr Holmberg har också frågat, om
det kan förväntas något speciellt ingripande
från min sida för att nedbringa
antalet sjukdomsfall inom SJ, och han
har i det sammanhanget hänvisat till resultaten
av arbetstidsutredningens undersökning,
enligt vilka hälsotillståndet
bland de vid SJ anställda företer vissa
negativa drag. Framför allt pekar herr
Holmberg därvid på förekomsten av
magsår. Herr Holmberg glömmer emellertid
att arbetstidsutredningens undersökning
i dessa saker gjordes redan
1947—1949, d. v. s. innan personalindragningarna
vid SJ satte in. Dessa indragningar
kan sålunda inte ha haft ett
sådant samband, som herr Holmberg
här sökt göra gällande.

Sedan kunde jag tyvärr inte uppfatta
den statistik över olyckshändelserna,
som herr Holmberg här kom med. Jag
har emellertid påvisat att olycksfallen
— och även tågolyckorna — glädjande
nog har minskat. Antalet vid tågolyckor
dödade människor minskar också, såväl
beträffande personal som resande allmänhet,
och ställer man dessa siffror
i rätt förhållande till trafikens omfattning,
så är nedgången ännu mera glädjande.
Naturligtvis är det mycket beklagligt
att tågolyckor alltjämt inträffar,
men det väsentliga här är ju ändå att
utvecklingen går åt rätt håll, och det
gör den, när olyckshändelserna minskar
i antal och omfattning.

Det är många andra frågor, som i
detta sammanhang skulle kunna tagas
upp, men då de är ganska utförligt be -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt

ang. tågförseningarna.

handlade i interpellationssvaret, tycker
jag inte det finns någon anledning att
upprepa vad som står där. Vad bankontrollen
beträffar har jag även redogjort
för vad som sker på det området.
I samarbete med den berörda personalen
har SJ där experimenterat under
många år och på det sättet kommit fram
till en viss ordning, som man nu prövar.
Jag har inte hört några som helst anmärkningar
mot denna ordning från
personalens sida. Jag kan också meddela
kammaren att de personalindragningar
som sker vid SJ, och den rationalisering
som företages på olika håll
ute på linjen, sker i fullt samförstånd
med de anställda och deras organisationer.
När dessa bestämt vägrar att gå
med på en rationaliseringsåtgärd, så
blir den heller inte genomförd utan att
först underkastas ny prövning. Jag har
vid många tillfällen diskuterat olika
frågor med personalorganisationerna
och även direkt med personalen, och
jag kan intyga den positiva inställning,
som alla anställda vid statsbanorna har
till problemen.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för att kommunikationsministern svarat
just på den av mig ställda frågan
beträffande iakttagelser i fråga om personalens
d. v. s. lokförarnas, åtgärder i
samband med inhämtning av tid. Det
kan ju inte undgås att när man blir
ställd inför sådana olyckor som den nu
senast inträffade vid Rörvik, där lokföraren
i vart fall under den första tiden
blev huvudföremål för ens tankar
i samband med olyckan, man försöker
sätta sig in i lokförarens situation. Jag
må säga att jag har känt det svårt att
rätt kunna bedöma det ansvar som vilar
på en lokförare, vilken står där
framme på ett tåg som rusar fram i
natten, kanske i dimma och under
andra besvärliga förhållanden. Då har
det synts mig vara en stor oförrätt, att

såsom härvidlag skett, genom allmänna
talesätt beskylla denna kår för att på
något sätt medvetet förstöra möjligheterna
att hålla tågtiderna. Därför tycker
jag att det var mycket värdefullt
att av kommunikationsministern få
detta klara uttalande om att man i vart
fall i SJ:s ledning inte har någon täckning
för sådana påståenden. Detta tycker
jag gärna bör få komma fram till
dem som har sådana felaktiga uppfattningar,
som varit mycket allmänna under
den senaste tiden. Hur man än har
bemödat sig har man inte kunnat komma
ifrån denna misstanke så länge det
inte klart sagts ifrån, att det ej förhåller
sig på detta sätt.

Jag förstår mycket väl att mina övriga
synpunkter, exempelvis i fråga
om trä- och stålvagnar kan behöva ett
närmare studium för att kunna besvaras.
Jag har emellertid velat framhålla
dem därför att jag, sedan kommunikationsministern
och jag träffades i förra
veckan och jag fått veta att svaret på
min interpellation skulle komma i dag,
varit med om ett aktuellt fall, där det
från SJ-personalens sida sades, att man
hade svårt att hålla hastigheten just
när man måste medföra omoderna vagnar.
Det är med hänsyn härtill som jag
velat föra saken på tal i dag. Jag tror
att det kan finnas anledning att pröva
även detta förhållande.

Jag kan inte säga att jag fått veta
alltför mycket om de åtgärder som
kommer att vidtas, men jag får uttala
den förhoppningen att den i många
avseenden framsynta ledning, som finns
vid SJ, skall lyckas bemästra även detta
problem. Jag tror att det är en viktig
sak just i en tid, då andra fortskaffningsmedel
börjar bli mycket närgångna
i sin konkurrens med järnvägarna.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Kommunikationsministern
har här angivit några av orsakerna

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt
ang. tågförseningarna.

till de uppkomna tågförseningarna. Det
finns emellertid också ett annat spörsmål,
som jag gärna vill föra fram, och
det är den väsentliga frågan, nämligen
frågan om huruvida den körtid som
tidtabellskontoret skriver ut är tillräcklig
för att föra fram exempelvis tågen
mellan Stockholm och Göteborg på den
tid som tidtabellen utlovar. Det är ju
den väsentliga frågan huruvida denna
tabell räknar med allt som behövs för
tågens service på stationerna samt för
in- och urlastning av gods. Jag tänker
nu på de stora snälltågen, som är det
väsentliga härvidlag, och på anslutningstiderna
för personförande tåg
fram till snälltåg. Är den tiden för
knappt tillmätt kan ju inte löftet hållas
att befordra passagerare mellan Stockholm
och Göteborg på G timmar och 35
minuter. Nu känner jag något till tidtabellsskrivningen
både i fråga om
järnvägstrafiken och övrig trafik. Det
är ju ett legalt intresse för trafikförvaltningarna
att se till att man kan
utnyttja fordonen på bästa sätt. Det
gör man ju genom att föra fram dem
så fort som säkerheten tillåter. Man
skall emellertid också komma ihåg att
när det gäller tåghastigheterna och därmed
sammanhängande förseningar står
trafikförvaltningarna under trycket
från allmänheten att den vill komma
fram så snabbt som möjligt. Herr Löfgren
nämnde just i det sammanhanget
att med hänsyn till den konkurrens
som järnvägarna nu utsätts för från
andra trafikmedels sida är det angeläget
att trafiken löper så friktionsfritt
som möjligt. Just för att järnvägarna
skall kunna möta konkurrensen från
bilarna är trafikledningarna angelägna
om att i främsta rummet hålla hastigheterna
och givetvis även komforten.
Om ett snälltåg inte kan hålla den tidtabell,
som järnvägsförvaltningen fastställt,
så ligger orsaken måhända i att
järnvägsledningen har varit för snäv
med tiden. .lag har för mig att maximi -

hastigheten för snälltåg är 100 km/tim.
och på vissa bansträckor, där förstärkningar
nyligen gjorts, t. o. in. 120
km/tim. Då är det inte gärna tänkbart,
i varje fall inte där maximihastigheten
är 120 km/tim., att en lokförare kan
ha rättighet att köra in förlorad tid.
Om han kan göra det vill jag inte yttra
mig om, men jag ifrågasätter att han
har rättighet att göra det. Inträffar det
en olycka och hastigheten vid olyckstillfället
överskrider den för sträckan
tillåtna, åker väl lokföraren fast för
ovarsamhet och för att han icke iakttagit
de bestämmelser, som meddelats
honom för tågets framförande.

Jag accepterar de orsaker som järnvägsstyrelsen
har angivit. Men jag undrar,
om man vid tidtabellsberäkningarna
tar hänsyn till de förseningar, som
kan uppkomma vid yissa ombyggnadsarbeten
på spårsträckorna, eller om
man menar, att samma tider skall hållas
som när linjen är fullt klar.

Jag tror det finns anledning att peka
på att när det gäller trafiken över huvud
taget, så utsättes personalen för ett
väldigt tryck från den allmänhet, som
den betjänar. Allmänheten har krav på
att komma snabbt fram, och så länge
allt går bra är allmänheten till freds,
men så fort någon olycka inträffar,
som beror på för hög hastighet, så får
vi komma ihåg, att man gärna lastar
personalen.

Den som i nästan hela sitt liv haft
som yrke att syssla med trafikfrågor,
känner ju rätt väl till dessa förhållanden.
Det bör sägas ut, att trafikföretagen
över huvud taget bör se upp, så
att inte trafikarbetet, som redan är utsatt
för en hets och ett jäkt som knappast
har sin motsvarighet på andra håll,
inte ytterligare pressar personalen. Vad
man kan tjäna in genom att hålla högre
hastigheter får inte förloras i form av
risk för olycksfall.

Det skulle vara ganska intressant att
ta upp herr Holmbergs resonemang till

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt

ang. tågförseningarna.

en närmare belysning. De siffror han
nämnde känner jag inte till från arbetstidsutredningen
som särskilt var
inriktad på frågan om arbetstidens förläggning,
alltså skiftarbetet vid framför
allt SJ. Vi hade sakkunniga •— det
var tre läkare — som skulle utreda
skiftarbetets inverkan på hälsotillståndet
hos olika befattningshavare. Det
framgick inte klart av utredningen, att
järnvägsfolket i större utsträckning än
vissa andra grupper på arbetsmarknaden
skulle lida men av sitt skiftarbete.
Rent allmänt sett företedde exempelvis
den åkande personalen i vissa fall en
högre sjukfrekvens, i andra fall däremot
blev det en högre sjukfrekvens för
den stationära personalen. Men ett generellt
utlåtande om skiftarbetets inverkan
på hälsotillståndet, som skulle
ge något klart stöd åt vad herr Holmberg
här framhållit, kan jag inte utläsa
ur utredningen.

Jag vill understryka vad kommunikationsministern
tidigare antytt, nämligen
att personalorganisationerna samarbetar
och överlägger i hithörande
frågor. Detta var fallet inom arbetstidsutredningens
trafikdelegation, där
jag var ledamot. Det förekommer ganska
långt gående överläggningar, innan
några avgörande åtgärder vidtas från
järnvägsledningens sida.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Till vad herr Nilsson
i Göteborg nyss sagt vill jag upplysa
om att mina statistiska uppgifter inte
var hämtade ur arbetstidsutredningen
■— det sade jag också — utan från annat
håll, som jag skall redovisa litet senare.
Min hänvisning till arbetstidsutredningen
gällde uteslutande den höga
förekomsten av magsjukdomar.

Jag är säker på att personalen vid
statens järnvägar kommer att bli förvånad
över statsrådets påstående, att
allt som förekommit i samband med

personalindragningarna har skett i fullt
samförstånd med personalen. I så fall
skulle det ju inte finnas någon förklaring
till denna mängd av protester, som
har haglat från personalorganisationerna
och i stor utsträckning varit återgivna
i tidningarna och som jag vet
också har skickats till kommunikationsministern.
Som exempel på sådana protester
skall jag erinra om ett uttalande,
som har antagits av lokmannaavdelningen
i Luleå och där man ger till
känna sin mening om hur en rationalisering
bör ske och inte bör ske.

Man anser de nuvarande missförhållandena
vara sådana att — för att citera
— »vi tvingas att frånsäga oss allt
ansvar för vad som kan hända under
vår tjänsteutövning», om det inte göres
en rättelse. Detta uttalande har skickats
till kommunikationsministern och jag
skulle kunna anföra massor av sådana
exempel; om alla är skickade till statsrådet
vet jag inte.

Jag försäkrar också att det är riktigt
vad jag har sagt beträffande protesterna
från banvakterna. Åtgärderna i fråga
om bankontrollen har inte företagits i
samförstånd med dem, utan det har
gjorts indignerade protester från banvaktskåren.
Det förhåller sig dessutom
så att det fortfarande finns en hel
del nu praktiserade turlistor som icke
har godkänts av personalen. Även på
detta förhållande har vederbörande
järnvägsmyndigheter blivit uppmärksamgjorda.

Vad sedan mina statistiska uppgifter
beträffar har jag inte alls uttömt det
material som finns. Statsrådet säger att
han inte riktigt förstår det här, ty enligt
hans siffror skulle kurvorna både
beträffande olycksfall, tågolyckor och
sjukdomsfrekvens vara i nedåtgående.
Jag har emellertid i mitt första anförande
redan framhållit vad anledningen
är till detta missförstånd. Det förhåller
sig så att statsrådet tar allt detta material
in summa, medan jag däremot på -

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

personalindragningarna vid statens järnvägar samt

Svar på interpellationer ang.

ang. tågförseningarna.

visat hur vissa personalgrupper måst
vidkännas mycket betydande försämringar,
som uppenbarligen sammanhänger
med personalindragningar.

Jag kan också redovisa varifrån jag
har detta material. Jag antar att det är
samma källa som statsrådet använt,
nämligen den publikation som SJ ger
ut för säkerhetstjänsten. Mina uppgifter
om antalet dödade, där jag har hävdat
att kurvan är stigande, finns på sidan
20 i detta material. Olyckor där allmänheten
är inblandad, där jag har
hävdat att det är fråga om ett ökat antal,
återfinnes på sidan 8 i samma material.

Vad angår olyckor i arbetet och sjukdomsfrekvens
har jag delvis hämtat
uppgifterna från äldre material, men
om förhållandena redan vid den tidpunkten
hade medfört sådana alarmerande
uppgifter som då lämnades, finns
det full anledning misstänka att det är
ännu sämre nu, vilket också har visat
sig. Jag skall i det avseendet be att få
hänvisa till en artikel av byråsekreterare
Sven Wallin i tidningen Signalen
och som refererades genom TT den 16
april i fjol. Han skriver där att antalet
olycksfall i arbetet inom SJ under de
senaste 15 åren ökat med 38 procent
och han drar vidare slutsatsen, att
»frånvaron på grund av olycksfall är
större vid SJ än vid järnvägarna i de
flesta andra länder».

På samma sätt kan jag verifiera alla
de statistiska uppgifter som jag har
lämnat. Beträffande sjukdomsfrekvensen
kan jag bland annat erinra om ett
uttalande av överinspektör T. Sundberg
vid ett diskussionsmöte om den saken.
Han erinrade om »den höga sjukdomsfrekvensen
vid SJ, som är dubbelt
större än inom industrien och som i
praktiken betyder att 3 500 man är ständigt
frånvarande», motsvarande »en
årskostnad av 30 miljoner kronor».
Dubbelt så hög som inom industrien!

Jag hävdar fortfarande att allt detta ger
anledning till ingripande.

Eftersom de försämrade arbetsförhållandena
har kommit på tal och det
har ifrågasatts, huruvida detta har något
samband med personalindragningar,
skall jag erinra om att det finns en
mängd stationer där det indragits personal
i sådan utsträckning, att säkerhetsföreskrifterna
måst kringgås. Ändå
har det uppstått veckolånga extra förseningar
av gods. Personalen har försökt
förhindra detta, vilket måst ske
på bekostnad av säkerheten. Främst
gäller detta vid växlingsarbete och särskilt
då nattetid med endast en man
även vid växling i kurvor, där alltså
den nödvändiga samverkan mellan växlare
och lokpersonal måst gå till spillo.
Detta är också ett av de områden, där
de försämrade arbetsförhållandena klart
återspeglas i SJ:s egen statistik om
olycksfallen. Just i fråga om växlingsarbetet,
vid på- och avstigning av fordon
som är i rörelse, har antalet allvarligt
skadade ökat på ett skrämmande
sätt. Det var 73 år 1951 — jag läser nu
från s. 18 i denna statistik — 80 år
1952 och 85 år 1953. Det är ingen överdrift
att kalla detta en skrämmande utveckling,
och det är sådana detaljer —
många detaljer, som jag redan anfört
— som ger mig anledning att vidhålla
att det finns väl grundade skäl att statsrådet
företar ingripanden hos SJ.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Det var herr Nilssons
i Göteborg yttrande som föranledde mig
att åter begära ordet. Han ifrågasätter
om inte tågtiderna är för knappt tilltagna,
men han säger samtidigt att den
resande allmänheten kräver snabbare
befordran. Den resande allmänheten
kommer naturligtvis att kräva snabbare
befordran, och det finns ingen magisk
hastiglietssiffra om vilken kan sägas att
riskerna finns ovanför denna hastighet,

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt

ang. tågförseningarna.

men om man håller sig under hastigheten
i fråga föreligger inte några risker.
Sverige ligger inte på toppen beträffande
tåghastigheterna, och vi har
därför med all säkerhet att i vårt land
vänta en hel del ytterligare krav i detta
avseende. Det avgörande blir då vilka
åtgärder som kan vidtagas för att göra
transporterna både snabbare och tillräckligt
säkra och samtidigt pålitliga i
fråga om tiderna.

Beträffande en hel del kortare sträckor
till förorterna och i synnerhet i
fråga om resorna under sommartiden
mellan arbetsplatsen och landstället är
det kanske inte i första hand hastigheten
som är det avgörande. Det är väl
i stället pålitligheten beträffande tiderna
som har den största betydelsen. För
övrigt kommer det med all säkerhet att
även i vårt land resas krav på betydligt
större hastighet, och det blir då en
naturlig företeelse att den resande allmänheten,
om järnvägarna inte i framtiden
kan bereda snabbare befordran,
i viss utsträckning kommer att använda
sig av andra fortskaffningsmedel.

Jag har velat säga detta endast för att
kraftigt varna för tanken att lösa problemet
med svårigheterna att hålla tiderna
genom att sätta ned hastigheten
och sålunda förlänga tiden för transporterna.
Om vi gör det kommer enligt
min uppfattning både SJ och dess anställda
att få större olägenheter därav
än om problemet angrips på ett annat
sätt, som tar mera sikte på framtiden
och både kan ge den resande allmänheten
en god service och tillförsäkra
de anställda sådana tjänstgöringsförhållanden
att de är tryggade mot
olycksfall.

Jag har funnit det angeläget att framhålla
dessa synpunkter eftersom man
kanske av det anförande, herr Nilsson
såsom erfaren trafikman höll, kunde få
den uppfattningen att det här gäller
att bromsa allmänhetens krav på snabbare
befordran. Det går inte att bromsa

detta krav, utan man har i stället att
lösa alla de problem som hänger samman
med skapandet av en bättre service.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Herr Löfgren tycks ha
misstolkat mitt yttrande. Han har frågat
kommunikationsministern vad förseningarna
vid järnvägarna beror på,
och jag har då sagt: Är det inte tänkbart
att orsaken ligger däri, att den som
skriver tidtabellen har gett tågpersonalen
och lokföraren så kort tid att de,
med nuvarande hastighet och den service
som bereds tågen vid respektive
stationer, inte kan följa den uppgjorda
tidtabellen? Om järnvägsstyrelsen förfarit
så är det ju förklarligt att tågförseningar
uppstår. Om man tar hänsyn till
alla de faktorer om inverkar på tiden
för att föra fram ett tåg från en punkt
till en annan, ser man kanske att det
inte är möjligt att få fram tåget på den
korta tid som tidtabellen anger. Det
är sålunda en väsentlig skillnad mellan
herr Löfgrens tolkning av mitt anförande
och vad jag verkligen velat
säga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den fortsatta debatten om tågförseningarna
utan endast säga några ord
med anledning av herr Holmbergs anförande.

Först vill jag beträffande personalens
medverkan säga att jag därmed
menat personalorganisationernas medverkan
till olika slag av rationaliseringsåtgärder.
Herr Holmberg har rätt då
han säger att det särskilt bland lokpersonalen
på vissa håll i landet under
den sista tiden har rått missnöje, ett
missnöje som kanske ter sig naturligt
om man vet att man står inför löneför -

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellationer ang. personalindragningarna vid statens järnvägar samt
ang. tågförseningarna.

handlingar och inför krav på ytterligare
förkortad arbetstid o. s. v. I samband
med sådana fackliga krav brukar
man nog ge sig till känna på olika sätt,
och i varje fall har jag i första hand
satt detta missnöje i samband med de
förestående förhandlingarna.

I fråga om den statistik som jag och
herr Holmberg använder förstår jag,
att det mellan oss föreligger den skillnaden
att jag rör mig med totala siffror
för att försöka påvisa en trend, en
utveckling, medan herr Holmberg ur
denna totala statistik tar fram vissa detaljer
som han finner vara särskilt
iögonenfallande. Om jag som exempel
anför de verkligt svåra olyckorna finner
jag att statistiken visar att antalet
dödsfall vid järnvägsolyckor företer en
minskning. Det var alltså värre förr. År
1950 dödades bland personalen 33 personer,
år 1951 22, år 1952 21 och år
1953 18. Hittills i år har 10 anställda
omkommit. Det är alltså en klar nedgång.
Antalet förolyckade resande är
lägre. Genomsnittet var 15 personer under
åren 1946—1950, och därefter har
det varit 14, 15 och hittills i år 13.
Det är de totala siffrorna.

När det gäller olyckor i samband
med växling o. s. v. skulle jag för herr
Holmberg vilja peka på vår största
rangerbangård, Hallsberg, där det har
varit bråk i år därför att personalen
ansåg att personalindragningarna hade
gått för långt. SJ satte in mer personal
och tillmötesgick väl därmed, föreställer
jag mig, bl. a. önskemål från personalen.
Där har under januari—oktober
i år inträffat 20 personliga olycksfall.
Under motsvarande tid förra året var
antalet olycksfall 49, år 1952 var det
45 och år 1951 61. .lag måste beteckna
eu sådan förändring som en gynnsam
utveckling med hänsyn till de tidigare
mycket höga olycksfallstalen. Jag skulle
kunna anföra en mängd sådana exempel.
Tyvärr är inom allt trafikarbete
riskerna för olycksfall mycket stora,

det ser vi ju bl. a. på vägtrafikens område.

Dessutom är, det medges, arbetet betungande
och besvärligt för personalen
med hänsyn till att allmänheten ju
kräver en service som inte bara gäller
dagtid, utan också nattid. Vi har alltså
en personal som har en besvärlig arbetstid
med mycken nattjänstgöring.
Men jag vill erinra om vilka förändringar
till det bättre som personalen
ändå under senare år har lyckats utverka
och som den för övrigt själv pekar
på såsom en vinst. Vi har under
den sista tiden avkortat tjänstgöringstiden
för personal med nattjänst inom
statens järnvägar. Vi har ju dessutom
numera för nästan hela personalen en
likadan sammanhängande veckovila som
andra människor har. Det var inte alls
så förr. Man försöker naturligtvis att
i huvudsak förlägga denna veckovila
till lördagar och söndagar, men med
hänsyn till att tågen måste gå även då
kan ju inte alla få ledigheten förlagd
till denna tid. Jag har också i mitt svar
anmält de betänkliga olägenheter som
har uppstått för allmänheten genom att
denna lördags- och söndagsvila faktiskt
åstadkommer att en massa godståg får
stå stilla, vilket medför förseningar i
godssändningarna. Här har alltså SJ såvitt
jag förstår tillmötesgått personalen
så långt man rimligen kan med hänsyn
till allmänhetens och näringslivets krav
på SJ :s tjänster.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag tror inte att jag har
missuppfattat herr Nilsson i Göteborg.
Herr Nilsson skall komma ihåg att jag
liar frågat kommunikationsministern
inte bara om orsakerna till förseningarna,
utan också om vilka åtgärder som
skall vidtas för att undanröja dessa förseningar.
Och det har jag egentligen
inte fått något svar på. Herr Nilsson
fortsätter nu att tala om orsakerna till

Tisdagen den 14 december 1954.

64 Nr 33.

förseningar, och dessa orsaker skulle
då vara att tågpersonalen har för kort
tid på sig. Då kan det ju falla sig naturligt
att man därav drar den slutsatsen,
att om den inte hade så kort tid
på sig skulle inte förseningar uppstå.
Då får man också därav dra ytterligare
den slutsatsen, att herr Nilsson
kanske vill göra restiden längre för att
därigenom undvika tågförseningar. Den
logiska konsekvensen tycker jag mig
kunna dra av det resonemang som förs,
och jag kan inte kraftigt nog understryka
hur viktigt det enligt min uppfattning
är att vi inte försöker lösa ett
problem genom ett bekvämt medel, som
inte är någon lösning för framtiden.
Det är bara detta jag har velat påpeka
då jag har talat kraftigt om att vi inte
får råka in i den situationen att vi löser
denna fråga om tågförseningarna
genom att förlänga restiden, eftersom
vi i så fall skulle arbeta emot en
utveckling som är till gagn både för
statens järnvägar och den resande allmänheten.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Statsrådet slår in öppna
dörrar om han genom sitt senaste
anförande har velat säga att jag inte
medger att det har inträtt förbättringar
på vissa områden inom SJ. Just därför
att det skett förbättringar på vissa
områden och påtagliga försämringar
på andra är det fel med en summarisk
statistik, ty ur en sådan kan
man inte dra slutsatser beträffande de
områden där det är försämringar. Därför
har jag anfört denna detaljstatistik,
som anger olyckorna inom de områden
som har direkt samband med personalindragningarna.

Statsrådet säger att han har satt missnöjet
i dessa frågor i samband med den
förestående avtalsrörelsen. Det tycker
jag är märkligt, eftersom missnöjesyttringarna
har haft helt andra anledningar
och eftersom detta också klart har
sagts ut.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11.

Svar på interpellation ang. införande
av militär yrkesorientering på enhetsskolans
schema.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Hamrin frågat mig,
om jag delar den uppfattningen, att det
kan ligga en risk förborgad däri, att
praktisk militär instruktionsverksamhet,
låt vara i begränsad omfattning
och i form av yrkesorientering, införlivas
med enhetsskolans schema samt
om jag är villig medverka till att garantier
skapas för att den militära yrkesorienteringen
inom enhetsskolans
ram sker i för dessa unga elever lämpliga
former.

Med anledning av dessa frågor får
jag anföra följande.

I överensstämmelse med de riktlinjer,
som uppdrogs i samband med 1950
års beslut om den framtida enhetsskolan,
har i försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola yrkesorientering varit
anordnad i samtliga 7:e och 8:e klasser.
Den har dels omfattat obligatorisk
orientering i lektionsform för samtliga
elever i bägge klasserna, dels frivillig
orientering på arbetsplatserna, s. k.
praktisk yrkesorientering, i 8:e klassen.
Den praktiska yrkesorienteringen har
i regel genomförts så, att eleverna efter
individuellt val fått tillbringa sammanlagt
4 av 8:e läsårets arbetsveckor på
olika arbetsplatser. Föregående läsår
deltog 46 procent av försöksskolornas
elever i 8:e klassen i denna frivilliga
praktiska yrkesorientering. Bland pojkarna
var de oftast förekommande yrkena
bilreparatör, elektriker, metallarbetare,
jordbruksarbetare, skogsarbetare,
snickare, affärsbiträde och plåtslagare
samt bland flickorna affärsbiträde,
sjukvårdsbiträde, barnsköterska,
damfrisörska, kontorist, trädgårds- och
smådjursskötsel, hembiträde, sömmers -

Nr 33.

Tisdacen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. införande av

schema.

ka och tandsköterska. Inför början av
innevarande läsår, som är det tredje
försöksåret med praktisk yrkesorientering
i enhetsskolans 8:e klass, föreslog
arméledningen, att den praktiska yrkesorienteringen
skulle utsträckas även
till underofficerens arbetsområde. Efter
kontakt under hand med skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen,
som gemensamt handlägger frågor rörande
yrkesorienteringen i enlietsskolan,
utarbetades inom arméstaben bestämmelser
för den föreslagna militära
praktiska yrkesorienteringen i enhetsskolan
under utbildningsåret 1954/55.
Den andra punkten i dessa bestämmelser
lyder:

»2. Omfattning.

Orienteringen bör omfatta

a) orientering i stort om verksamheten
vid förbandet;

b) förevisning av förbandets lokaler
och utbildningsanordningar m. in.;

c) orientering om underbefälets uppgifter,
arbetsförhållanden, anställningsvillkor
och befordringsmöjliglieter; d)

följande av övningar, där instruktörernas
och beställningsmännens
verksamhet belyses;

e) materielkännedom och demonstration
av vapen, fordon, signalmateriel
in. in.;

f) skolskjutning gevär (endast för elever,
som fyllt eller under året fyller
14 år).»

Vad som avsågs, var sålunda en rent
orienterande verksamhet, där endast
sådana övningsmoment inlagts, som
man utan betänklighet kunde låta 14
års pojkar deltaga i. Bestämmelserna
utsändes till vederbörande militärförband
av arméledningen, och skolöverstyrelsen
tillställde de berörda försölcsskolarna
dessa bestämmelser för kännedom.

I anslutning till dessa bestämmelser
har militär praktisk yrkesorientering
under höstterminen kommit till stånd
5 — Andra kammarens protokoll 1954. AT

militär yrkesorientering på enhetsskolans

för eleverna inom 11 av de 25 försöksdistrikt,
som för närvarande har 8:e
klass. Denna yrkesorientering synes i
ungefär hälften av förekommande fall
ha handlagts i enlighet med både skolmyndigheternas,
arméledningens och
föräldrarnas intentioner. Såsom exempel
kan nämnas, att vid enhetsskolan
i Lomma representanter från Lv 4 besökte
ett föräldramöte i skolan och gav
upplysningar om hur man tänkt sig lägga
upp yrkesorienteringen. Från dessa
representanter framhölls, att elever
i 14-årsåldern är lätta att påverka men
ej mogna att fatta ett avgörande, varför
man tänkt ordna orienteringen
strängt sakligt och visa både behagliga
och mindre behagliga sidor av arbetslivet
vid förbandet. Detta program
har enligt vad jag inhämtat fullföljts
korrekt, vilket kunnat konstateras under
besök vid förbandet av klassföreståndare,
yrkesvalslärare och skolledare.

Tyvärr har det även visat sig, att
man vid det lokala genomförandet av
orienteringsprogrammet låtit elever
deltaga i övningar, som går utöver den
citerade rekommendationen i arméledningens
bestämmelser. Sålunda har
eleverna fått deltaga i skjutning med
kulsprutepistol eller till och med kulspruta,
fått frivilligt anmäla sig till
vänjningsövningar mot knalleffekter
etc. Även om betryggande säkerhetsåtgärder
synes ha vidtagits, t. ex. genom
att magasinet i kulsprutepistolen laddats
med endast ett skott eller kulsprutan
placerats i en vapenprovningstunnel
utan mål, måste dessa övningar betraktas
såsom uppenbart olämpliga för
elever i förevarande ålder. Interpellantens
första fråga, om det kan ligga
en risk förborgad i denna militära
praktiska yrkesorientering, måste därför
besvaras med klart ja. Någon risk
för liv och lem för de deltagande ynglingarna
torde inte ha förelegat, men
däremot visar erfarenheten redan, att
■ 33.

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. införande av militär yrkesorientering på enhetsskolans

schema.

det föreligger en uppenbar risk för att
man vid det lokala genomförandet av
orienteringsprogrammet går utöver det
egentliga orienteringssyftet och inför
för detta åldersstadium mindre lämpliga
militära övningar. Denna risk torde
vara större, ju längre tidsperiod
orienteringen omfattar, och ju större
frihet, som lämnas för den lokala utformningen
av programmet.

Däremot kan jag inte ansluta mig
till de synpunkter, som framkommit i
den offentliga debatten kring den praktiska
yrkesorienteringen angående militär
utbildning och som vill förbjuda
dylik orientering. Så länge vi önskar
ha ett nationellt försvar för att säkra
vår fred och trygghet, måste vi enligt
min mening också erkänna militäryrket
såsom sådant och därmed kan det inte
gärna finnas något hållbart argument
för att inte utsträcka yrkesorienteringen
också till att omfatta detta yrke.
Att sedan denna orientering i likhet
med vad som gäller andra yrken måste
göras saklig och utan inslag av propagandamässiga
medel, vilka lätt kan
ge en falsk bild av yrket i fråga, betraktar
jag som självklart.

I några fall har i pressen gjorts gällande,
att eleverna fått uppträda i militär
uniform i samband med yrkesorienteringen.
Enligt de bestämmelser,
som ligger till grund för denna verksamhet,
skall eleverna vid behov förses
med överdragskläder. Det är tydligen
detta, som kritiken avsett, när
den talat om uniform. Användningen
av överdragskläder har emellertid endast
tjänat praktiska syften, däremot ej
varit avsedd att ge verksamheten militär
karaktär.

För att åstadkomma en saklig och
god yrkesorientering även om militäryrket
har skolöverstyrelsen från samtliga
berörda försöksskolor infordrat
rapport om vad som förekommit, och
motsvarande rapporter har av arméledningen
infordrats från berörda för -

band. Det torde finnas anledning att
efter närmare studium av dessa rapporter
överväga dels en begränsning i
tid, dels de lämpligaste platserna, dels
detaljutformningen av programmet för
den militära praktiska yrkesorientering,
som kan befinnas önskvärd i fortsättningen.

Därmed torde även interpellantens
andra fråga vara besvarad. Garantier
måste otvivelaktigt skapas för att den
militära yrkesorienteringen inom enhetsskolans
ram sker i för dessa unga
elever lämpliga former.

Härpå anförde:

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Det är mig för det
första angeläget att till herr statsrådet
få framföra ett tack för att han velat
ta upp till belysning och diskussion det
problem, som jag har berört i min interpellation.
Svaret är ju hållet i en
anda, som väl vittnar om att herr statsrådet
har förståelse för problemets icke
ringa vikt.

För det andra är det mig angeläget
att alldeles omedelbart försäkra, att
bakgrunden till att detta spörsmål har
tagits upp — jag talar här självfallet
uteslutande för mig själv — inte alls
är att söka i någon försvarsovilja, för
att nu begagna ett något starkt uttryck.
Jag tillhör över huvud taget inte något
försvarsfientligt läger, om det finns något
sådant här i landet i detta nu. Min
kritik är alltså helt igenom positivt betingad.
Jag menar, att förevarande fråga
alls inte är någon försvarsfråga. Redan
den omständigheten, att detta samtal
föres med ecklesiastikministern och
inte med försvarsministern, understryker
ju detta. Det är helt enkelt fråga
om vad som ur psykologisk och pedagogisk
synpunkt kan vara ändamålsenligt
eller inte ändamålsenligt att föra
upp på schemat i en svensk folkskola..

Jag anser alldeles bestämt, att det

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33. 67

Svar på interpellation ang. införande av militär yrkesorientering på enhetsskolans
schema.

måste vara av värde att riksdagen får
ta ställning till den nya undervisningsformen
och att saken i varje fall kan
här i riksdagen bli i någon mån belyst.
Det är dock fråga om något principiellt
ganska nytt, som lanseras. Jag föreställer
mig, att det kan vara många, som i
likhet med mig önskar följa utvecklingen
på detta område och se, vart det
hela tar vägen.

Även sådant, som i dagens läge kan
förefalla jämförelsevis oskyldigt — om
man nu skall begagna det uttrycket -—•
kan, om det inte ställes under tillbörlig
observans, utvecklas på ett sätt, som
kanske ingen av oss skulle önska. Det
har också uppenbarligen redan gått
därhän, att en snedvridning härvidlag
är märkbar. Rent principiellt får jag
för min del lov att deklarera, att jag
över huvud taget är mycket litet trakterad
av en utveckling, som innebär, att
redan barnkullarna, de ännu mycket
omogna åldersgrupperna, placeras in,
låt vara via en bakväg, i det militära
systemet, i vilket sammanhang det än
må gälla. Jag skulle helt enkelt vilja
säga: Låt i möjligaste mån barnen

vara!

Det har under den allmänna pressdebatten
sagts — och ecklesiastikministern
lutar tydligen också åt den uppfattningen
— att militäryrket är ett
yrke som alla andra, och går man in
för yrkesorientering inom enhelsskolans
ram, bör det icke göras något undantag
för det militära området. Jag är,
herr statsråd, inte riktigt med på detta
resonemang. Under alla förhållanden
inåste — det säger redan praktiska hänsyn
— ett urval ske av de yrken som
kan bli föremål för yrkesrådgivning
inom enhetsskolan. Det finns ju inte
någon möjlighet att vid denna rådgivning
ta med alla tänkbara yrken. Det
synes mig då som om man mycket väl
skulle kunna, om man så vill, göra ett
undantag för det militära området.
•lag säger självfallet icke detta därför

— det vill jag mycket starkt understryka
— att den militära banan på något
sätt skulle av mig i varje fall betraktas
som mindre legitim än andra;
det är alldeles inte fallet. Man måste
naturligtvis hysa all respekt för människor
som vill och känner sig manade
att ägna sig åt detta yrke. En annan sak
är sedan, att man må ha rätt att beteckna
detta yrke som i vissa avseenden
en smula säreget.

Nej, anledningen till att jag förmenar
att militäryrket i detta fall mycket
väl kan placeras i en undantagsställning
är, att den djupare innebörden i
det militära system, där detta yrke ingår,
omöjligen kan fattas av 14-åriga
skolpojkar, och förstår man inte denna
djupare innebörd, kan man inte heller,
såvitt jag begriper, fatta syftet med vistelsen
över huvud taget på ett truppförband
eller på ett skjutfält.

När den tidning, till vilken jag är
knuten, gjorde ett reportage bland de
pojkar som under en veckas internatvistelse
plötsligt kastades in i rollen
som presumptiva yrkesmilitärer, visade
det sig också mycket riktigt, att
pojkarna tog det hela närmast som ett
romantiskt äventyr, som någonting av
en yster lek, och det kan väl ändå inte
vara meningen. Saken var ordnad på
följande sätt. Pojkarna hämtades med
en militärbil och transporterades i samlad
trupp till regementet, ikläddes där
en uniformsliknande mundering och
fick vapen i händerna. Jag kan omöjligen
inse att denna långt drivna realism
måste till för att bibringa pojkarna
en i och för sig önskvärd orientering
om vad underofficersyrket innebär
och vad det kommer att kräva av
dem som tänker ägna sig däråt. Enligt
min mening skulle denna kunskap mycket
väl kunna förmedlas till pojkarna
på ett annat och lämpligare sätt.

Jag skall i detta sammanhang tilllåta
mig att citera några satser ur en
annan tidning, nämligen Östgöta Cor -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. införande av militär yrkesorientering på enhetsskolans

schema.

respondenten, som för någon lid sedan
beskrev bur de unga »fick sin första
kontakt med det militära, en kontakt
som öppnar dörren till en spännande
och händelserik värld». Så här heter
det: »Naturligtvis är det för en fjortonårig
pigg pojke något av ett äventyr
att få klänga sig fast på en militär terrängbil,
när denna åker fram över stock
och sten, eller skjuta skarpt med en
kulspruta eller springa omkring på
''minerat’ fält, där knalldosor exploderar
med jämna mellanrum.» Jag kan ■—•
och här måste jag skärpa omdömet —
omöjligen förstå att vi i våra svenska
folkskolor behöver ta upp tid med sådant.
Det uppseendeväckande är att
denna skildring i dag i stort sett har
bekräftats av statsrådet. Den är tydliden
riktig i det väsentliga. Jag tror inte
att försvaret gagnas genom detta och
inte några andra intressen heller.

Jag skall be att strax få till statsrådet
överlämna en bild jag har i min
ficka, en bild som är hämtad ur en tidning.
Den visar ett par husqvarnapojkar
i skjutställning. Jag ber särskilt
statsrådet lägga märke till dessa pojkars
mycket späda anleten.

Nu framgår det av statsrådets svar
här i dag, att en del övningsmoment,
som bevisligen på sina håll bär förekommit,
sträckt sig utanför ramen för
givna instruktioner. Dit hör t. ex. att
eleverna fått lov att handskas med kulsprutepistoler
eller i vissa fall rent av
kulsprutor, liksom att de också har fått
lov att delta i s. k. vänjningsövningar
med knalleffekter. Jag noterar nu med
stor tillfredsställelse, att statsrådet har
uppmärksammat dessa verkliga missförhållanden,
och förutsätter, att ingen
upprepning i varje fall av dessa företeelser
skall behöva förekomma.

Jag föreställer mig att en pojke, som
under en sådan orienteringsvecka —
det rör sig bara om en enda vecka —-söker sig in på en verkstad för att
skaffa sig kunskaper om verkstadsarbe -

tarnas villkor, vackert får hålla sig borta
från de många gånger mycket ömtåliga
och farliga maskiner som där
finns. Detta är nödvändigt både för
pojkens egen skull och för maskinernas.
Så mycket mera angeläget borde
det då vara, att de purunga elever det
här är fråga om inte bli i tillfälle att
umgås med de farligaste av alla instrument,
skjutvapnen. Jag kan inte se att
det på något sätt har någon betydelse
för orienteringssyftet, att pojkarna
fingrar på skjutvapnen under denna
vecka, om man skulle acceptera det
övriga som står på programmet. Jag
tror över huvud taget inte någon skada
skulle ske, om fjortonåringarna finge
vänta en tid med att inhämta sina första
erfarenheter av militäryrket.

Hur därmed än må förhålla sig, synes
mig denna sak väl tåla att prövas.
Jag noterar med tillfredsställelse, att
det tydligen är statsrådets mening att
man på grundval av de ytterligare erfarenheter
som kan vinnas på detta område
skall ta ställning i varje fall till
detaljutformningen av denna militära
yrkesrådgivning inom enhetsskolans
ram.

Med dessa reflexioner vill jag ännu
en gång tacka statsrådet för svaret.

Häruti instämde herrar Rimmerfors
(fp) och Boija (fp).

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! I motsats till herr Hamrin
hör jag till de mycket försvar sovänliga,
men trots detta tog jag som yrkesvallärare
med tacksamhet emot erbjudandet
från Svea livgarde att få komma
dit med pojkar i åttan för praktisk
yrkesorientering.

Jag vill först och främst påpeka, att
det är missvisande, när det här hela
tiden talas om fjortonåringar. Det nor -

(»9

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellation ang. införande av militär yrkesorientering på en hetsskolans
schema.

mala bär i landet är att barn börjar
skolan då de fyller sju år. Därav följer
automatiskt att de fyller femton det år
de går i åttan. Flertalet av deltagarna i
orienteringen var alltså femton år, även
om det fanns en del fjortonåringar
med. Det gäller hela yrkesorienteringen,
inte bara orienteringen om militäryrket,
att det ur många synpunkter skulle vara
lyckligare om eleverna var litet mognare.
Men av praktiska skäl måste vi förlägga
yrkesorienteringen till åttonde
klassen. Orienteringen måste vara så
allsidig som möjligt. Det nödvändiga urvalet
till vissa yrkesområden ger sig i
allmänhet självt, ty varje ort har bara
ett begränsat antal yrken i vilka man
kan ordna en orientering som verkligen
ger en uppfattning av arbetsvillkoren.
Vi tar därför med största tacksamhet
emot alla erbjudanden till yrkesorientering.
I den mån ett urval bland olika
möjligheter skall göras, måste det göras
efter elevernas önskningar. Det skulle
vara mycket olyckligt om man skulle
behöva säga till dem, att de får välja
orientering i vilket yrke de vill, där det
finns praktiska möjligheter att ordna
sådan, utom i militäryrket.

Jag håller fullständigt med om att det
är förskräckligt att vi skall behöva inställa
ungdomarna på att de skall utbilda
sig för krigets hantverk, men
saken blir inte värre av att vi ser den
realistiskt. Måste vi ha ett försvar — att
vi måste det är ju det hemska —• måste
det ju också bemannas. Vill vi skjuta
på tidpunkten, då ungdomarna sätts i
förbindelse med försvaret, skall vi inte
göra detta genom att slopa yrkesorienteringen,
utan först och främst genom
att slopa skjutövningarna i skolorna och
genom att höja minimiåldern för inträde
i hemvärnet, som tar in pojkarna när
de är 15 år. Vi har också statsunderstödda
skytteföreningar, där det visserligen
inte skjuts skarpt, men där pojkarna
i alla fall lär sig handskas med
vapen under mycket lösligare kontroll

än vid dessa omsorgsfullt upplagda övningar.
Det för mig betänkligaste är att
ungdomarna får förinskriva sig till militär
anställning när de är 16 år och påbörja
sin militära utbildning när de är
17. Om de är så omogna, att de måste
skyddas från att få veta vad militärliv
innebär när de är 15 år, är de då mogna
att bestämma sig för militäryrket några
månader senare? Ska de få fatta ett sådant
beslut vid den åldern, måste de i
all rimlighets namn så grundligt som
möjligt få reda på vad de ger sig in i
då de ta detta steg. Meningen med hela
yrkesorienteringen är ju, att man skall
veta litet vad man ger sig in på. Vid
Svea livgarde var det mycket skickligt
upplagt. På sätt och vis hade övningarna
eu god propagandaeffekt, ty man
hade omsorgsfullt plockat ut sådant som
man visste skulle intressera pojkar i
den åldern. Detta tycker jag inte är
något fel. Så gör varje arbetsgivare som
gör sig mödan att lägga upp ett program
med studiebesök för ungdomar i
denna ålder. Då visar han sitt företag
från den vackraste sidan och visar
vilka ting av intresse som kan finnas
för vederbörande.

Det är klart att detta kan läggas upp
på olika sätt. Av vad som här framgått
har det skett på ett olämpligt sätt på
en del håll, och i så fall bör det naturligtvis
undersökas och beivras. Men det
vore olyckligt att slopa hela den militära
yrkesorienteringen så länge vi har
den inställning till försvaret som vi nu
har och så länge ungdomarna går in i
de olika försvarsorganisationerna vid
så tidig ålder. Jag hoppas att det inte
blir några sådana följder av denna interpellation.
I stället bör det göras en
ordentlig undersökning av hur dessa övningar
är upplagda. Sedan kan man
fortsätta med dom under betryggande
kontroll. Däremot tror jag inte det vore
särskilt lyckligt att avstå från allt som
smäller. Det vore inte heller särskilt
realistiskt.

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. införande av militär yrkesorientering på enhetsskolans

schema.

Ungdomarna i min skola fick inte
vara med och springa på några knalldosor.
De stod i stället på en höjd bredvid
och såg på en mycket realistisk
övning. Dosorna knallade friskt, och
pojkarna kom överens om att detta var
det trevligaste på hela utbildningsprogrammet.
Var och en som känner pojkar
inser, att de verkligen tyckte så. Inte
ens ett sådant fredsfår som jag ansåg,
att det var något fel att denna övning
var med. Däremot kan jag nog hålla med
herr Hamrin om att det hade varit
olämpiigt om pojkarna själva sprungit
på knaildosorna — farligt hade det dock
inte varit.

Man sköt också, men då måste jag
gå därifrån, ty jag kunde inte vara med
hela tiden. Vi var för övrigt endast inbjudna
att vara med en dag. Jag frågade
en kamrat från Gustavsberg, som
även hade elever med, hur skjutövningen
varit. Han sade att den var synnerligen
menlös jämförd med de övningar
vi har i skolan. Under sådana
förhållanden tycker jag inte att man
bör svartmåla denna militära yrkesorientering
och säga, att den medför
vådor för pojkarna. Så ligger det faktiskt
inte till. Inte heller tror jag att
de var så förtjusta och belåtna med sina
dagar ur propagandasynpunkt. När jag
efteråt frågade klassen, om någon funderade
på att ägna sig åt detta, så var
det inte en enda som hade någon tanke
åt det hållet. Ur propagandasynpunkt
var övningen således fullständigt ineffektiv,
vilket gladde mig. De försvarsvänliga
har kanske inte samma anledning
att glädja sig över detta, förmodar

jag Herr

talman! Jag hoppas således att
vi skall få behålla yrkesorienteringen på
alla områden där den kan ordnas på
ett lämpligt sätt. Jag hoppas även att
olämpliga anordningar på något ställe
inte skall behöva hindra, att man lägger
upp det vettigare på andra håll.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag måste nog säga att
den närmast föregående talaren i olikhet
mot herr statsrådet i alla fall tog en
smula väl lätt på detta problem. Jag
tror knappast att hennes allmänna synpunkter
på något sätt är representativa
för tänkesättet i vida kretsar.

Jag är inte som den föregående talaren
pedagog till yrket, och jag skulle
kanske akta mig för att inlåta mig på
en diskussion från pedagogiska utgångspunkter.
Jag skulle ändå vilja ifrågasätta,
om en undervisningsform, som
pedagogiskt inte är begriplig för de elever
den är avsedd för, kan var ändamålsenlig
och lämplig. Bevisligen saknar
ju dessa fjortonåriga pojkar möjlighet
alt fatta den djupare innebörden i
hela det system, som betingar deras inkallelse
till regementet och skjutfältet.
Är det då rimligt att upprätthålla en sådan
undervisning? Jag skulle än en
gång vilja ifrågasätta, om det kan vara
rimligt att under denna korta vecka
sätta vapen i händerna på barnen. Vad
har nu det för samband med en saklig
orientering på det här området? Jag
tycker det ligger helt utanför i varje fall
ett godtagbart program i vad gäller den
militära yrkesrådgivningen.

Sedan kom den föregående talaren
också in på en diskussion beträffande
åldersgränser i övrigt när det gäller
ungdomens inträde på militärbanan. Jag
skall inte här ta upp en debatt i den
delen, det ligger utanför ramen för vad
vi här diskuterar. Men så mycket skulle
jag ändå vilja säga, att man naturligtvis
också kan ha anledning att ägna just
frågan om åldersgränserna någon uppmärksamhet.
Det är väl inte en gång
för alla givet att de åldersgränser, som
nu är satta, är de riktiga. Om utvecklingen
skulle gå därhän att man söker
sig ännu längre ned i åldersklasserna,
finns det ännu större anledning att slå
alarm, och jag vill betona att jag gör

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellation ang. läroböcker i kristendomskunskap för klass 2 i folkskolan.

det just på grund av mitt intresse för
försvaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12.

Svar på interpellation ang. läroböcker

i kristendomskunskap för klass 2 i
folkskolan.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Krokstorp
frågat mig, om det är min mening att
läroböcker i kristendomskunskap för
klass 2 i folkskolan inte vidare skall få
uppföras på läroboksförteckningen.

Som svar härpå vill jag anföra följande.

Interpellanten utgår från en artikel
i lärarnressen av en ledamot i läroboksnämnden,
alltså en personlig meningsyttring.
Frågor om upptagande på
läroboksförteckningen avgöres närmast
av statens läroboksnämnd, som för närvarande
håller på att avsluta arbetet
med ny läroboksförteckning. Skolöverstyrelsen
är representerad i nämnden
och kan direkt inkopplas på ärendenas
behandling. Nämndens beslut kan överklagas
hos Kungl. Maj :t. Nämnden torde
ha den principiella uppfattningen —
vilken delas av överstyrelsens representant
— att egentliga läroböcker i
kristendomskunskap i småskolan i och
för hemuppgifter ej bör upptagas på
läroboksförteckningen.

Enligt de av Kungl. Maj:t den 4 juni
1954 fastställda nya tim- och kursplanerna
för sjuårig folkskola — vilka tilllämpas
alternativt från och med läsåret
1954/55 eller 1955/56 — skall lärokursen
i kristendomskunskap i första klassen
bland annat omfatta enkla muntligt
meddelade berättelser ur evangelierna
och i andra klassen bland annat enkla
muntligt meddelade berättelser ur evan -

gelierna och gamla testamentet. Uttrycket
»enkla muntligt meddelade berättelser»
upptogs för dessa kursmoment
även i 1919 års undervisningsplan för
rikets folkskolor.

Anvisningar till de nya tim- och kursplanerna
har ännu ej utkommit. Överstyrelsen
har erhållit Kungl. Maj :ts bemyndigande
att utfärda sådana, och arbetet
härmed pågår. I anvisningarna
för ämnet kristendomskunskap i 1919
års plan heter det bl. a. »Under de två
första skolåren införas barnen genom
lärarens muntliga framställning i enkla
berättelser, hämtade ur bibeln. Från
och med det tredje skolåret inträder
vid sidan av lärarens muntliga framställning
därjämte barnens egen läsning
...» Det är att vänta, att de nya
anvisningarna får en likartad utformning.

Det får anses framgå av de nämnda
formuleringarna, att undervisningen i
kristendomskunskap under de två första
skolåren — då barnen håller på att
bland annat lära sig läsa — är avsedd
att bedrivas utan egentlig lärobok. Däremot
bör givetvis vid denna såväl som
vid annan undervisning lämplig för
stadiet avpassad materiel komma till
användning, planscher, bilder och
andra hjälpmedel, t. ex. ur klassbiblioteket.
Numera torde på läroboksförteckningen
upptagas endast sådana
egentliga läroböcker, som regelmässigt
användes vid undervisningen och ur
vilka hemuppgifter brukar ges. Tidigare
har bok i kristendomskunskap för småskolans
andra klass förekommit på läroboksförteckningen
ursprungligen med
den inskränkningen, att den ej finge
användas som läxbok. Sedan vi fått den
nya kategori av hjälpmedel, som benämnes
bredvidläsningsböcker och som
cj skall upptas i läroboksförteckningen,
lorde ej finnas skäl att intaga böcker
med dylika förbehåll i den nya förteckningen.
Fn särskild förteckning
över lämpliga bredvidläsningsböcker

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. läroböcker i kristendomskunskap för klass 2 i folkskolan.

har däremot successivt upprättats av
läroboksnämnden.

Härpå anförde:

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Först ett tack till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.
Som kanske väntat utgör svaret
inte något klart besked om lärobok i
andra klassen i folkskolan. Svaret var
också på vissa punkter av sådan innebörd,
att man frågar sig vart man syftar
med läroböckerna och om åt läroböcker
skall ges olika värde. Det heter
i svaret: »Numera torde på läroboksförteckningen
upptagas endast sådana
egentliga läroböcker, som regelmässigt
användes i undervisningen och ur vilka
hemuppgifter brukar ges.» Den definitionen
kan diskuteras. Det kan vara
svårt att dra en gräns mellan läroböcker
och bredvidläsningsböcker. Men
det är väl så, att läroboken skall vara
en stomme och därmed också en studieplan.
Den skall ge det väsentligaste
av kursen och ge fasthet åt undervisningen.
Framställningen i läroboken
blir därför ofta koncentrerad.

Bredvidläsningsboken, som knappast
kan sägas vara något nytt hjälpmedel
— vilket göres gällande i svaret
•—• vill komplettera och illustrera lärobokens
koncentrerade framställning,
den vill bidra till att ge liv åt de kunskaper
som meddelas. Att använda
bredvidläsningsböcker utan att samtidigt
använda läroböcker innebär i
princip att man använder en bok som
komplement till en bok som inte finns.

Läroboken skiljer sig från bredvidläsningshoken
även i det hänseendet,
att läroboken i regel blir elevernas egendom
medan bredvidläsningsboken tillhör
skolans eller klassens bokförråd
och får tagas fram vid de tillfällen då
man anser sig behöva den. Medan en
lärobok, som är uppförd på läroboks -

förteckningen, regelbundet inköps av
de skoldistrikt som antagit boken, kommer
en bredvidläsningsbok sällan att
finna vägen annat än till enstaka skolor.
Bredvidläsningsböcker har därför
visat sig vara mindre effektiva hjälpmedel
i undervisningen.

Nu kan det måhända invändas, att
man skall iakttaga sparsamhet och att
läroböckerna är för dyra. Ligger det till
på det sättet, bör förlagen tillhållas att
visa återhållsamhet vid läroböckernas
utstyrsel och illustrering. Därmed nedbringas
kostnaderna, om det nu är där
skon klämmer.

Beträffande hemuppgifterna ligger
det nog så till, att somliga lärare ger
hemuppgifter ur alla läroböcker de använder
i undervisningen. Många ger
däremot hemuppgifter endast där de
anser det motiverat. Såvitt jag kan förstå
är det många lärarinnor som inte
ger läxor i kristendomskunskap i andra
klass även om de använder lärobok.
Men eleverna får studera bilderna och
läsa texterna i skolan, och de som vill
får ta med boken hem och studera på
egen hand. Det kan sägas vara en frivillig
förövning till egentlig läxläsning
i tredje klassen. De lär sig vidare bli
förtrogna med boken, och boken föres
därigenom in i deras medvetande, kanske
på ett annat sätt än om undervisningen
sker utan denna bok.

För närvarande upptar läroboksförteckningen
två läroböcker i kristendomskunskap
för klass 2. Enligt uppgift
från förlagen såldes dessa böcker i
57 000 exemplar förra året. Det betyder,
att ungefär hälften av landets småskollärarinnor
för närvarande använder
lärobok i kristendomskunskap i
andra klassen. De anser sig behöva bokens
stöd, och man frågar sig vad man
vinner med att omedelbart rycka undan
detta stöd. Skall man ändå inte
först lära dem en annan undervisningsmetod
och försöka få dem att acceptera
den? Den nuvarande metoden kan

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. läroböcker i

skolan.

väl användas av hälften av landets
småskollärarinnor.

Enligt svaret har också läroboksnämnden
den uppfattningen, att egentliga
läroböcker i kristendomskunskap
i och för hemuppgifter inte bör upptagas
på läroboksförteckningen. Statsrådet
söker visst stöd för den uppfattningen
i anvisningarna till 1919 års
undervisningsplan, men sådana läroböcker
bar efter 1919 funnits upptagna
på läroboksförteckningen. Statsrådet
säger sig också anta att de nya anvisningarna
kommer att motsvara 1919
års så till vida att lärobok ej behövs
förrän från och med klass 3.

Faktum är dock, att läroboksnämnden
nu tänker slå in på en ny praxis
och att denna nya praxis skall grundas
på anvisningar som ännu inte kommit
ut. Bättre hade väl varit, att läroboksnämnden
väntat tills de nya anvisningarna
utkommit och först därefter
låtit liiroboksbeståndet få- de förändringar
som föranleddes därav. Jag säger
detta angående läroboksnämndens
handlande sedan jag i dag vid förfrågningar
på de olika bokförlagen om försäljningssiffrorna
fått beskedet, att de
aktuella läroböckerna avfördes från läroboksförteckningen
för tre, fyra månader
sedan.

För min del kan jag inte godta argumenteringen
mot läroböcker i detta fall,
så mycket mindre som läroböcker tydligen
kommer att finnas i hembygdskunskap
i småskolan. Just detta förhållande
ger ett intryck av att kristendomsämnet
föres åt sidan, kommer i särklass.
Det är inte uteslutet, alt lärobokens avskaffande
kan få negativa följder i form
av konturlös undervisning. Så blev tydligen
fallet vid tillämpningen av 1919
års undervisningsplan. Då rättades det
till 1946 genom att man godkände ett par
läroböcker i kristendomskunskap för
klass 2. Dock skulle en sådan bok endast
få användas som »egentlig läsebok».
Formuleringen ändrades 1949 till

kristendomskunskap för klass 2 i folk »egentlig

lärobok». Man tog tydligen
hänsyn till lärarerfarenheten. Lärarna
bör fortfarande ha rätt att använda de
hjälpmedel som de för god och effektiv
undervisning finner lämpliga, med
andra ord kristendomsämnet bör ha
samma villkor som andra ämnen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det kan naturligtvis
anföras, såsom av interpellanten här
gjorts, att man inte borde ha ändrat
läroboksförteckningen förrän anvisningarna
till den nya undervisningsplanen
var klara. Jag kan inte säga varför
läroboksnämnden har haft så bråttom
i det fallet, men jag har mig bekant
att läroboksnämnden sedan åtskillig tid
varit sysselsatt med att färdigställa just
en ny läroboksförteckning, vilket man
har haft anledning att göra på grund
av att en ny förteckning över bredvidläsningsböcker
har införts. Det fanns
inte så stor anledning för läroboksnämnden
att anta, att de nya anvisningarna
skulle komma att ge anledning
att göra en annan uppläggning än den
man haft tidigare, då det ju på denna
punkt inte var avsett att det skulle bli
någon ändring i vidare omfattning av
1919 års plan. Vi har ju också detta,
att man tidigare räknat med att de
böcker, som den ärade interpellanten
tydligen åsyftar här, inte skulle användas
såsom läxböcker, trots att de fanns
på läroboksförteckningen.

Skoldistrikten skaffar självfallet mera
allmänt de böcker som finns på läroboksförteckningen,
jämfört med dem
som finns på den nya förteckningen
över bredvidläsningsböcker. Men jag
vill i alla fall erinra interpellanten om
att skoldistrikten härvidlag själva bestämmer,
hur de skall göra. Så långt
min erfarenhet sträcker sig — den är
kanske inte tillräcklig på långt när —
brukar en skolstyrelse tillgodose ett

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. läroböcker i kristendomskunskap för klass 2 i folkskolan.

önskemål från lärare att anskaffa vissa
böcker. Om de böcker, som ändå inte
användes som läxböcker, står på den
ena eller andra förteckningen, gör ju
ingenting, bara de anskaffas och finns
tillgängliga i skolan. Såvitt jag förstår
finns det heller intet hinder för att de
böcker, som finns på bredvidläsningsförteckningen,
får av de barn, som
äro intresserade för dem, tas hem från
den ena gången till den andra som
man har vederbörande ämne — det är
distrikten som får bestämma om den
saken också. Emellertid är det ju alldeles
riktigt att dessa böcker inte blir
barnens egendom. Men om man utnyttjar
de övriga hjälpmedel, i varje fall
dem jag har pekat på, skulle jag tro,
att det inte blir någon brist på de
hjälpmedel, som man kan anse sig behöva
i kristendom i andra klassen.

För övrigt kan jag meddela att jag
har gjort en förfrågan hos läroboksnämnden,
huruvida det kommit in någon
anhållan om att de böcker, som
den ärade interpellanten tydligen tänker
på, skulle uppföras på förteckningen
över bredvidläsningsböcker. Någon
sådan anhållan synes emellertid ännu
inte ha kommit in, men kommer en
dylik, blir den, enligt vad jag inhämtat,
prövad i vederbörlig ordning.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det ytterligare besked
som jag har fått. För min del anser
jag, att när en lärobok har utgått i den
omfattning som här skett, borde den
utan vidare ha upptagits på läroboksförteckningen.
Vidare kanske man också
kan säga, att erfarenheten visar, att
de böcker, som uppförts på förteckningen
över bredvidläsningsböcker, liksom
inte kommer i samma klass, inte
kommer i blickpunkten för distrikten
på samma sätt. Men om jag tolkar det
sista herr statsrådet sade rätt, skulle

det innebära, att om det kommer önskemål
och krav från lärarorganisationerna
— jag vet att Småskollärarinneförbundet,
i varje fall många av dess medlemmar,
gärna ser, att boken återuppföres
— kanske det inte är uteslutet,
att dessa nya läroböcker i samma ämne
och för samma klass åter kommer att
uppföras på läroboksförteckningen.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag hörde med ganska
stort intresse på herr statsrådets svar.
Det är ju så, att kristendomsundervisningen
i våra skolor följes med rätt
stor uppmärksamhet men också av stora
delar av vårt folk med oro.

Jag skall, innan jag går in på denna
punkt, nämna något om själva denna
undervisnings art och ändamål. Vi vet
ju, att det inte går att bygga en människas
moral bara med lag och straffparagrafer,
utan därtill behövs inte
minst kristendomens kraft och innehåll.
Den saken tror jag att allt flera
bland vårt folk börjar inse. Detta ämne
får därför inte förbises. Jag anser det
vara ett av folkskolans, barnaskolans,
allra viktigaste ämne.

Jag vet emellertid mycket väl, att det
i fråga om detta ämne finns mycket
starka krav på att det skall vara en
fullt objektiv undervisning, d. v. s. den
får inte bedrivas så, att den innebär en
påverkan i en viss riktning; religionsfriheten
får inte kränkas. Därom har
ju riksdagen uttalat sig. Vi hade denna
sak uppe inte minst när vi behandlade
frågan om dissenterlagstiftningen.
Det är alldeles riktigt, att man kan
kränka religionsfriheten genom att undervisa
i viss riktning. Men man kan
också kränka den genom att inte undervisa
sakligt riktigt. Gör man inte
det, blir det inte heller en konfessionslös
undervisning. Jag vill poängtera
den sidan också. Detta innebär ju, inte
minst när det gäller innehållet i denna

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellation och fråga ang. befattningen som förste arkivarie och stats -

heraldiker.

undei-visning, att såväl läroböckerna
som lärarna kommer i blickpunkten.

Läroböckerna måste vara sakligt riktiga.
Om läraren följer dem, blir det
för honom ett stöd men också en garanti
för att han inte kommer att meddela
en från kristendomen avvikande
subjektiv uppfattning. Jag tror jag vågar
säga, att vår lärarkår i stor utsträckning
har känt sitt ansvar i denna
fråga och ställt sig lojal. Jag har velat
peka på denna sak som man bör hålla
i sikte. Läroboken har sin stora betydelse.

Jag har själv varit med i en kommitté
som haft denna fråga uppe till
undersökning. Resultatet är nu offentligt,
men jag skall inte här ingå på det.
Det gjordes emellertid anmärkningar
från sakkunnigt håll, och jag kanske
kommer att ta upp dem vid ett senare
tillfälle.

Med tanke på den betydelse som läroböckerna
har för att ge stadga åt undervisningen
—- som också interpellanten
nämnde — blir man litet betänksam,
om vissa klasser inte längre skall
få en lärobok i sin undervisning. Jag
vill därför varmt vädja till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
att följa frågan om läroböckerna
med uppmärksamhet, även vad de
yngsta klasserna beträffar. Jag tror att
det fortfarande behövs läroböcker. Är
läraren fullt förtrogen med ämnet, är
risken inte så stor, men det finns säkert
många lärare vilka behöver en
lärobok som stöd i undervisningen.

Häruti instämde herr Kelander (fp).

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13.

Svar på interpellation och fråga ang.
befattningen som förste arkivarie och
statsheraldikcr.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd den 21 maj i år har kammarens
ledamot herr Rimås — i en den
19 i samma månad dagtecknad interpellation
— till mig framställt följande
fråga:

»Anser herr statsrådet det vara lämpligt
att under förhandenvarande förhållanden
tillsätta en pensionsberättigad
tjänst såsom förste arkivarie och
statsheraldikcr i lönegrad Ce 31 för en
verksamhet, som av riksdagen uttryckligen
angivits vara ett provisorium och
som enligt vad man redan nu kan konstatera
långt ifrån kommer att bli ekonomiskt
självbärande såsom riksdagen
förutsatt?»

I en den 7 december 1954 dagtecknad
enkel fråga har herr Rimås framställt
spörsmålet, om det kan förväntas,
att han får svar på sin nyssnämnda
interpellation av den 19 maj i år.

På denna enkla fråga vill jag svara
följande.

Orsaken till att tjänsten som förste
arkivarie och statsheraldiker icke tillsattes
i våras var icke osäkerhet om
tjänstens behövlighet utan det förhållandet
att viss undersökning pågick
inom justitiekanslersämbetet.

Numera anser jag lierr Rimås’ interpellation
besvarad i och med den utnämning
å tjänsten i fråga, som företagits
av Kungl. Maj:t den 3 december
1954.

Härefter anförde:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för att jag fått svar på min enkla
fråga från förra veckan om min interpellation
av den 19 maj. Jag skulle tro
att statsrådet inte blir förvånad över att
höra, att jag inte är riktigt nöjd med
svaret och inte heller med det sätt på
vilket svaret har avlämnats.

Om interpellationen, såsom statsrådet

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation och fråga ang. befattningen som förste arkivarie och stats heraldiker.

menar, kan anses indirekt besvarad i
och med den utnämning till tjänsten i
fråga som företogs den 3 december,
måste jag erkänna att det faktiskt är
andra gången som jag tror mig få ett
indirekt svar. Det första indirekta svaret
trodde jag mig få redan när jag i en
tidningsnotis läste, att man från föredragningslistan
till konseljen den 21
maj —• alltså två dagar efter det jag
framställde min interpellation — hade
strukit punkten om tillsättande av en
tjänst som förste arkivarie och statsheraldiker.
Med det svaret var jag nöjd,
men det är klart att jag blev litet fundersam,
när det andra indirekta svaret
kom den 3 december — det andra svaret
stämde ju inte överens med det
första. Nu förstår jag av statsrådets svar
i dag — som jag vill kalla det tredje —
att mitt antagande i maj var oriktigt.
Det var tydligen endast en underlig tillfällighet,
att min interpellation framställdes
vid en tidpunkt då man kom
ihåg att den av statrådet åberopade undersökningen
inom justitiekanslersämbefet
inte var avslutad och att man därför
måste dröja med utnämningen. Nog
verkar det egendomligt, att man först
tar upp ärendet i statsrådsberedningen
och på föredragningslistan till konseljen
och sedan dagen före konseljen
stryker det av eu anledning som varit
känd i månader. Jag trodde verkligen
inte att det gick till på så sätt.

Sedan måste jag nog säga, att jag finner
statsrådets sätt att besvara denna
interpellation, låt mig använda ordet
egendomligt. Jag tror inte någon representant
i den folkvalda församlingen
stillatigande skulle ha funnit sig i att
vänta nära sex månader och sedan få
ell svar som egentligen bara innebär:
»Jag har handlat. Yar så god, det är
svar nog åt en frågvis.»

Vad sedan gäller själva sakfrågan vill
jag erinra om att det var med stor tvekan
som statsutskottet våren 1953 gick
med på regeringens förslag till ny heral -

disk organisation, vilket bl. a. motiverades
med att man måste ha ett heraldiskt
institut för utarbetande av ordensvapen
samt adelsvapen, om av någon
anledning upphöjandet i adligt stånd
åter skulle bli aktuellt — så stod det
faktiskt. Men riksdagen uppställde som
huvudvillkor, att verksamheten skulle bli
ekonomiskt självbärande, samt framhöll,
att det hela är att betrakta som ett provisorium
i avvaktan på närmare erfarenheter
på området. I ecklesiastikdepartementet
torde man vara medveten
om att verksamheten långt ifrån är —
och ej heller kommer att bli — ekonomiskt
självbärande samt att erfarenheterna
av riksarkivets och heraldiska
nämndens sätt att handha landets heraldik
inte är det bästa. En ändring bcrde
komma till stånd, ju förr dess bättre.
Därför anser jag att man ej borde ha
givit provisoriet en fastare form genom
att tillsätta statsheraldikertjänsten. Densamma
borde liksom hittills ha uppehållits
med vikariatsersättning tills man
hunnit genomföra en förnuftigare och
för statsverket mindre kostnadskrävande
ordning för de obetydliga heraldiska
ärendenas handläggning.

Då frågan angående tillsättandet av
statsheraldikertjänsten nära sammanhänger
med det heraldiska organets finansiering
och de erfarenheter man
vunnit av uc-n hittillsvarande verksamheten,
må det vara mig tillåtet att något
beröra dessa saker.

Vad ekonomien beträffar uppskattar
statskontoret de årliga kostnaderna inberäknat
pensionskostnaderna till 58 000
kronor, vilka skola finansieras genom
inflytande ersättningar. Förra budgetåret
redovisade riksarkivet i inkomster
för sin heraldiska verksamhet emellertid
endast 820 kronor, d. v. s. det hela
är — även om man tar hänsyn till några
tusen kronor i utestående fordringar —
fullständigt bankruttmässigt. Varpå beror
det att ecklesiastikministern ännu
ett och ett halvt år efter de gamla er -

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellation och fråga ang. befattningen som förste arkivarie och statsheraldiker.

sättningsbestämmelsernas upphävande
inte har utfärdat en ny taxa? Anser
ecklesiastikministern det vara en tillfredsställande
ordning, att allmänheten
inte skali kunna få besked om vad statens
heraldiska organ betingar sig för
sina tjänster och att riksarkivet svarar
sina kunder, att räkning kommer senare?
Ännu ett och ett halvt år efter
övertagandet av den heraldiska verksamheten
har inga räkningar kommit
från riksarkivet. Åren 1947—1951, då
riksheraldikerämbetet på ett mera affärsmässigt
sätt skötte verksamheten,
uppgick inkomsterna inberäknat ersättningar
för ritningar i medeltal till
26 829 kronor. Det var ändå under den
tid, då verksamheten var som mest omfattande
genom fastställelserna av våra
landskaps-, läns- och stadsvapen samt
tillkomsten av de militära emblemen
och några hundra kommunvapen. Det
hela sköttes under denna tid i stort sett
på halvtid av riksheraldikerns sekreterare
ensam. Nu, då man har betydligt
mindre att göra, har man byggt upp en
organisation bestående av en heraldisk
nämnd på sju personer inberäknat tre
suppleanter samt såsom kontor för
nämnden cn heraldisk sektion i riksarkivet
med tre befattningshavare. Det
är väl absolut otänkbart att denna i
hög grad överorganiserade verksamhet
blir ekonomiskt självbärande såsom utlovades
i propositionen och riksdagen
förutsatt. Statskontoret har föreslagit en
väsentlig höjning av de tidigare taxorna.
Men tror man verkligen att statliga
myndigheter, kommuner och enskilda
är villiga att betala vilka priser som
helst för vapen och emblem, detta helst
som man får mindre och mindre förtroende
för riksarkivets och heraldiska
nämndens sakkunskap på det heraldiska
området och det finns annan och bättre
expertis alt tillgå? Det föreligger ingen
skyldighet ens för statliga myndigheter
alt anlita riksarkivets tjänster för heraldiska
uppdrag. Ännu mindre kan

man då tänka sig ålägga kommuner och
enskilda dylik skyldighet. Det har förekommit
att kommuner förletts att antaga
och av Kungl. Maj :t få fastställda
vapen, som sedan visat sig vara behäftade
med uppenbara fel eller undermåliga
på annat sätt, exempelvis Alingsås,
Landskrona, Tyresö och Botkyrka.
De kostnader som kan uppstå för åstadkommande
av rättelse borde i sådana
fall bestridas av heraldiska nämndens
ledamöter och inte av statsverket.

Vidare finner jag det egendomligt att
det statliga organet får avgiva utlåtande
över sina egna vapenförslag. Där föreligger
ju ett uppenbart jävsförhållande.
Denna ordning tycker jag är lika orimlig
som det skulle vara att låta kassören
i ett företag samtidigt vara företagets
revisor. Särskilt påtagligt blir jävsförhållandet
då det statliga organet fått
sitt eget vapenförslag underkänt av en
kommun, som antagit ett av annan heraldisk
expertis utarbetat vapen. Heraldiska
nämnden har då ett direkt intresse
av att hitta fel i vapnet om detsamma
skall fastställas av Kungl. Maj :t. Vid
flera tillfällen har nämnden också framfört
opåkallad och ovederhäftig kritik
mot vapen, som ej varit utarbetade av
nämnden själv eller den föredragande
statsheraldikern. Man åberopar därvid
olika av nämnden själv hopfantiserade
»principer», som inte har det minsta
afl göra med allmänt vedertagna heraldiska
normer och regler, som instruktionseniigt
skall följas. Förutom min
egen hemortskommun Godegård har
Jokkmokks kommun samt Hcrrljunga,
Mariannelunds och Skene köpingar nyligen
förvägrats fastställelse av sina fullt
riktiga vapen på grund av förekomsten
i desamma av glansdagrar och skuggor.
Och här kommer det för en lekman
högst egendomliga: endast plana färgytor
får förekomma i vapenmålning,
dekreterar heraldiska nämnden plötsligt.
Ändå är det så alt glansdagrar och
skuggor kan påvisas i de hittills av

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation och fråga ang. befattningen som förste arkivarie och stats heraldiker.

Kungl. Majh fastställda vapnen, sammanlagt
uppgående till 400—500, och
är allmänt vedertagna inom den heraldiska
konsten. Heraldiska nämnden har
också själv såväl utarbetat som tillstyrkt
fastställelse av vapen, som haft det nu
plötsligt underkända utförandet. Inte
kunde kommunalfullmäktige i min hemortskommun
förstå, varför man skulle
gå med på att förfula det vapenförslag
man fått genom att ta bort glansdagrar
och skuggor, bara för att tillfredsställa
prestigen hos ett visst statligt ämbetsverk.
Vi gjorde som så många andra, vi
tog vårt vapen utan Kungl. Maj:ts fastställelse.

Det är en hel del andra egendomligheter
i detta nya ämbetsverk, som kunde
vara värda att peka på, men jag skall
inte uppta tiden efter en sådan bär lång
interpellationsdag, utan jag vill, herr
talman, sluta med att säga följande.

Enligt min mening borde riksdagens
huvudvillkor, att den statliga heraldiska
verksamheten skall vara ekonomiskt
självbärande, först ha uppfyllts innan
man tillsatte tjänsten som förste arkivarie
och statsheraldiker. Det var emedan
jag ansåg att detta riksdagens beslut
inte skulle åsidosättas som jag en
gång interpellerade i ärendet. Om det
nu är så att nämnda villkor aldrig blir
uppfyllt, så borde ej heller den nämnda
tjänsten ha blivit tillsatt. För ett par
veckor sedan hade vi en besparingsdebatt
här i kammaren i anledning av
väckta motioner om översyn av statsutgifterna
i syfte att åstadkomma förenklingar
och besparingar i förvaltningen.
Här har vi ett konkret exempel,
där man utan vidare kunde spara
omkring 50 000 kronor. Det skulle vara
intressant att få veta, om statsrådet är
intresserad av att förelägga riksdagen
ett sådant besparingsförslag. Jag tänker
då närmast exempelvis på det danska
systemet med en statens heraldiska konsulent,
som har heraldisk kompetens.
Det skulle begränsa statens utgifter för

den här verksamheten till högst ett par
tusen kronor per år.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Den ärade interpellanten
är förvånad över behandlingen av
hans interpellation och fråga. Ja, jag
blev själv litet förvånad, när jag så sent
som den 21 maj under riksdagens slutspurt,
då många frågor som sammanhängde
med mina propositioner ännu
inte var avgjorda här i riksdagen, fick
mottaga hem Rimås’ interpellation. Då
hade riksdagen två gånger beslutat om
att vi skulle omorganisera den heraldiska
verksamheten i landet på sätt som
nu skett. Eller rättare sagt riksdagen
hade efter motion om upphävande av
tidigare beslut förklarat, att besluten
skulle stå fast. Under sådana förhållanden
ansåg jag att det inte fanns någon
anledning för mig att släppa det jag då
hade för händer och i stället besvara
interpellationer.. Vi hade emellertid den
av interpellanten berörda frågan för beredning
i departementet just under de
dagarna.

Det kom också då till min kännedom
— ingalunda flera månader i förväg,
som interpellanten vill göra gällande —
att ett ärende var anhängiggjort hos
justitiekanslersämbetet, vars utgång måhända
borde avvaktas, innan utnämningen
till statsheraldiker skedde.
Trots att frågan var uppförd på den
förberedande listan till konselj, vidtog
jag den åtgärden, att ärendet inte kom
upp i konseljen, vilket interpellanten
så riktigt har påpekat. Det dröjde sedan
ganska länge, innan man på justitiekanslersämbetet
var färdig med sin undersökning,
och det var inte långt efter
det att meddelande därom kommit,
som utnämningen skedde.

Det är klart att vi under höstriksdagens
gång kunde ha tagit upp frågan
på nytt och då lämnat ett lika
kortfattat svar som nu, men jag ansåg

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellation och fråga ang. befattningen som förste arkivarie och stats -

heraldiker.

inte att det fanns tillräckliga skäl härför.
När interpellanten emellertid sedan
upprepade sin fråga, ansåg jag det
vara riktigast att deklarera min mening,
som är att utnämningen är svar på
interpellantens fråga.

Vad sedan den sakliga sidan beträffar
kan man naturligtvis ha delade meningar
om huruvida vi alls behöver en
sådan heraldisk verksamhet, som vi nu
har här i landet, och om hur den skall
organiseras om vi skall ha den. Interpellantens
hemkommun har där givit
ett exempel på att man helt enkelt kan
strunta blankt i det heraldiska organet.
Om interpellanten anser att vi skall förfara
på det sättet i fortsättningen, så
må det vara hans ensak. Den motion
som väcktes i våras här i riksdagen utgick
i varje fall inte därifrån.

Nu säger interpellanten, att eftersom
den heraldiska verksamheten inte blir
självbärande, så borde vi i varje fall ha
väntat med tillsättningen av statsheraldiker.
Jag har dock inte klart för mig
att riksdagen har ansett att den beslutade
heraldiska organisationen skulle
vara ett provisorium. Men frånsett detta
måtte det väl inte vara så oroväckande
ur statsfinansiell synpunkt, att man
utser en person, som redan har en ordinarie
pensionsberättigad tjänst inom
ett verk, till en något högre extra ordinarie
tjänst i samma verk, när man till
yttermera visso har fullt klart för sig,
att detta verk inte bara kan utan enligt
förarbetena till omorganisationen också
bör utnyttja vederbörande person till
annat arbete under tid han inte är sysselsatt
med just den heraldiska verksamheten.
Därför har det i detta fall
säkert inte gjorts någonting som kommer
att lända statsfinanserna till men.

■lag måste erkänna, att jag för min
del ingalunda har den stora heraldiska
sakkunskap, som den ärade interpellanten
ville ge oss här i kammaren sken
av att han hade. Ty när han talar om
att den heraldiska nämnden inte repre -

senterar sakkunskapen och att annan
och bättre expertis skulle stå till förfogande,
så förstår jag inte, varifrån
han får sina tvärsäkra omdömen. Enligt
min mening är heraldiska nämnden
så sammansatt, att den som helhet representerar
den bästa heraldiska expertis
som står att få här i landet. Där
finns ju både historisk och antikvarisk
vetenskaplig expertis vid sidan av
konstnärlig. Jag kan därför inte förstå
annat än att nämnden har cn fullgod
sammansättning, och jag har också under
hand fått reda på alt den med
verkligt stort intresse ägnar sig åt sitt
arbete.

Interpellanten säger, att nämnden
har att yttra sig över sina egna förslag.
Men det är väl inte värre än vad
som förekommer i vissa andra sammanhang,
ty märk väl, att det är icke
heraldiska nämndens förslag utan statsheraldikerns;
och att statsheraldikern
är föredragande i nämnden betyder inte
alls att han har ett avgörande inflytande.
Jag anser tvärtom — och det
måste väl interpellanten ändå hålla
med mig om — att omorganisationen
på denna punkt betytt en mycket stor
förbättring jämfört med tidigare, då vi
icke hade denna nämnd utan endast cn
riksheraldiker. Nämnden kan ju diskutera
frågorna och väga synpunkterna
mot varandra.

Jag tycker att interpellantens tal om
en ovederhäftig inställning från nämndens
sida är obestyrkt, och jag tror
inte att han kan stå för sitt påstående,
att de synpunkter, som kommer från
andra håll, i stället skulle vara verkligt
vederhäftiga.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig mycket vid formen för interpellationssvaret.
Jag vill bara påminna om
att den skrivelse, som låg till grund för
undersökningarna i JK-ämbetet, är daterad
den 10 mars, och min interpel -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation och fråga ang. befattningen som förste arkivarie och stats heraldiker.

lation framställde jag här i kammaren
den 19 maj.

Vad sedan gäller lieraldikernämnden
så måste väl var och en hålla med om
att den är för stort tilltagen från början.
Jag minns så väl debatten här i
kammaren, när omorganisationen skulle
beslutas. Herr Ståhl opponerade mot
det stora antal ledamöter som nämnden
skulle ha. Han menade, att det var
bättre att man började med en mindre
organisation och sedan ökade ut den
vid behov i stället för att gå den motsatta
vägen och börja med en stor organisation,
som man sedan skulle försöka
krympa samman. Jag tycker det
har visat sig, att den uppfattning herr
Ståhl hävdade var riktig.

Så var det jävsförhållandet. Jag kan
gott erkänna att jag är lekman i mycket,
mycket hög grad, och det har inte
varit min mening att på något sätt
framträda som heraldisk expert. Men
jag har ändå fått en smula erfarenhet
på detta område genom att min
hemkommun höll på med att skaffa
sig ett vapen vid den tid då denna sak
aktualiserades.

Det var på det sättet att jag en gång
fick den stora äran att sammanträffa
med halva heraldiska nämnden, då vi
diskuterade om glansdagrar och skuggor
och många andra sådana heraldiska
synpunkter, som dittills hade varit mycket
främmande för mig. Jag försökte då
att åstadkomma en kompromiss genom
att föreslå borttagandet av några linjer,
men jag kunde inte gå med på att
förfula vapnet, som var utarbetat av
annan expertis än statens heraldiska
nämnd, hur mycket som helst. Jag visste
att man där hemma menade att en järntacka
på ett vapen bör likna en järntacka
och inte ett tygstycke och att en
båt bör likna en båt och inte en liggande
halvmåne eller något sådant. Jag
lyckades inte åstadkomma någon kompromiss,
utan vi hade att välja på allt
eller intet.

I den situationen var det som jag
kom underfund med att om vi hade
godtagit de ändringar som heraldiska
nämnden föreslog, hade det inte varit
svårt att få vapnet fastställt av Kungl.
Maj:t. Men då vi inte tyckte att vi kunde
gå med på ändringsförslagen i fråga,
fick vi inte heller vapnet fastställt. Naturligtvis
kan man säga att man struntar
i all heraldisk expertis, men det
är inte det som det är fråga om. Det
finns dock annan heraldisk expertis
bär i landet än den statliga. Jag tror att
utvecklingen kommer att gå dithän att
i varje fall kommunerna mer och mer
söker sig över till annan heraldisk expertis
än den statliga.

Jag fick inte något svar på min fråga,
om statsrådet var villig att medverka
till att härvidlag skapa en billigare organisation.
Jag får väl fatta detta så, att
statsrådet anser att riksdagens villkor,
att denna verksamhet skall bli ekonomiskt
självbärande, skall uppfyllas.
Kommer den trollkonsten att lyckas ber
jag bara att få gratulera.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Bara ett par ord till, herr talman.
Justitiekanslersämbetets diaricr läses
givetvis inte av mig personligen, men
även om denna framställning inkommit
så tidigt som interpellanten angav,
blev den inte föredragen för mig förrän
just i den vecka det här var fråga om.

Om jag skall säga ännu några ord om
det sakliga, så har jag av den expertis
som jag har haft kontakt med fått den
bestämda uppfattningen, att i heraldisk
litteratur är man inte bekant med dessa
skuggor och dagrar, som har varit föremål
för så mycken diskussion på senare
tid, utan man räknar med enhetligt
färgade fält. Men det är klart att
somliga kan tycka att det ser vackrare
ut, att det lyser upp mera och på det
hela taget ser trevligare ut med dessa
skuggor och dagrar, men detta lär som

Tisdagen den 14

Svar på interpellation ang. ett utvidgat

vägbyggande.

sagt, enligt vad jag fått besked om,
inte vara i enlighet med heraldisk sed.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Då vill jag bara fastslå,
att om skuggorna inte är i enlighet
med heraldisk sed, så finns det åtminstone
400 vapen som inte är heraldiskt
riktiga i det här landet, och då
tycker jag det vore egendomligt om
man nu helt plötsligt skulle gå in för
en annan princip. Detta måste då betyda
— om vi nu skall diskutera något
för en lekman så mystiskt som dessa
skuggor och glansdagrar — att över
400 vapen här i landet är felaktigt
fastställda.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14.

Svar på interpellation ang. ett utvidgat
användande av entreprenadsystemet vid
vägbyggande.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Berggren har frågat
mig om jag vill medverka till att det
utredningsorgan, som numera arbetar
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för en rationell planering av vägbyggandet,
även noggrant undersöker de ekonomiska
fördelarna av ett utvidgat användande
av entreprenadsystemet vid
vägbyggandet och, om så vid undersökningen
visar sig vara fallet, till att vägförvaltningarna
i görligaste mån tillämpar
entreprenörsförfarandet.

I anledning härav vill jag anföra följande.

Så nyligen som i våras var frågan om
i vilken utsträckning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
borde låta utföra anläggningsarbeten
genom anlitande av
entreprenörer eller i egen regi före inför
riksdagen. I mitten av maj debattc0
— Andra kammarens protokoll 195b.

december 1954. Nr 33.

användande av entreprenadsystemet vid

rades sålunda detta spörsmål i båda
kamrarna i samband med behandlingen
av propositionen om höjning av automobilskatten
m. m. I anledning av väckta
motioner fann sig vidare statsutskottet
föranlåtet att närmare sätta sig in
in denna fråga vid behandlingen av den
i 1954 års statsverksproposition gjorda
beräkningen av väganslagen för budgetåret
1954^55. Jag vill erinra om hurusom
utskottet i sitt därefter avgivna utlåtande
utförligt behandlade problemet.
Den därvid gjorda analysen äger ännu
sin fulla giltighet. Utskottet ansåg att
omfattningen av de arbeten, som avses
skola utlämnas till entreprenad, icke
bör schematiskt fastställas. I sitt ställningstagande
till frågan förutsatte utskottet
vidare, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fortlöpande har sin uppmärksamhet
riktad på nu berörda förhållanden
och särskilt beaktar angelägenheten
av att frågan om den ekonomiska
effektiviteten visas vederbörlig
hänsyn vid valet av olika arbetsformer.

Jag vill meddela, att Kungl. Maj:t i
anledning härav i särskild ordning fäst
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppmärksamhet
på vad statsutskottet anfört
rörande entreprenadsystemets omfattning
inom vägväsendet.

Den verksamhet för översiktlig planering
av landets vägar, för vilken nyligen
ett särskilt organ inrättats inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, syftar till
en ren planläggning av i första hand
huvudvägnätets utformning på lång sikt.
För att lösa denna uppgift torde organet,
enligt vad jag erfarit, närmast komma
att inrikta sig på bl. a. kartläggning
av det nuvarande huvudvägbeståndets
standard och beskaffenhet, en analys
genom trafikräkningar och destinationsundersökningar
av trafikens intensitet
och variationer samt en analys och prognos
av trafik- och fordonsutveckling.
Denna karakteristik av verksamhetens
mål och närmaste inriktning torde vara
tillräcklig som förklaring till att jag icke
r 33.

82 Nr 33. Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. ett utvidgat användande av entreprenadsystemet vid
vägbyggande.

kan finna det lämpligt att detta organ,
som för övrigt varit i verksamhet endast
en mycket kort tid, nu även skulle få
att utreda denna speciella, tekniskt-ekonomiska
fråga om den mest ändamålsenliga
avvägningen mellan byggande i
egen regi och byggande på entreprenad
inom väg- och vattenbyggnadsverket.

En annan sak är att denna översiktliga
planläggning kan beräknas komma
att skapa grundval för en framtida planering
och projektering av större vägföretag.
I samma riktning torde även
komma att verka den numera ökade tillgången
på medel för vägväsendets behov
samt den koncentration av medelsanvisningen
till ett fåtal stora anslag,
som innevarande års riksdag beslutat
om. I samma mån som antalet större
arbetsobjekt ökar, ökas också möjligheterna
att insätta maskiner och andra
tekniska hjälpmedel samt att därigenom
uppnå en större prestationsvolym per
arbetare. Det bör dock framhållas, att
detta gäller oavsett vilken av de båda
arbetsformerna man väljer. Men det kan
därvid givetvis många gånger visa sig
fördelaktigt att låta arbetena utföras av
entreprenörfirmor, då dessa oftast är
inriktade på sådana slags arbeten, där
mekaniseringen drivits längst.

Emellertid ser jag över huvud taget
ingen anledning till att jag i dagens läge
skulle låta på ett eller annat sätt föranstalta
om särskild utredning i förevarande
fråga. Det tillkommer nu och
bör enligt min mening alltfort tillkomma
det ansvariga ämbetsverket — något
som för övrigt även statsutskottet synes
ha förutsatt — att självt från fall till
fall bedöma det problem interpellanten
berört och avgöra vilken arbetsform
som med hänsyn till föreliggande ekonomiska
betingelser och andra omständigheter
bäst lämpar sig för det ifrågavarande
byggnadsföretaget.

Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
finns numera ett särskilt organ för
teknisk-ekonomisk granskning av verk -

samheten inom verket. Detta organ, som
närmast är knutet till styrelsens byggnads-
och underhållsbyrå, har som en
av sina huvuduppgifter att bidraga till
bedömande av frågan om avvägningen
mellan byggnadsverksamhetens bedrivande
genom olika arbetsformer. Styrelsen
har också i första hand uppdragit
åt denna sakkontroll att verkställa en
utredning om arbetsmaskinernas användning
och lönsamhet, enär maskinkostnaderna
utgör en väsentlig del av
ett byggnadsföretags totalkostnader.

Med dessa upplysningar om min syn
på föreliggande fråga och om den befattning,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
själv har att ta med densamma,
anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde:

Herr BERGGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet Hjalmar Nilson för svaret.
Om jag något tillåter mig att följa
gången av detta har herr statsrådet i
första hand erinrat om riksdagsbehandlingen
i våras i samband med statsverkspropositionen
samt även nämnt
att statsutskottet ansett att omfattningen
av arbeten, avsedda att utlämnas på
entreprenad, icke bör schematiskt fastställas.
Jag har heller inte i min interpellation
ifrågasatt något dylikt. Jag
delar den mening utskottet uttalar på
s. 27 i utlåtandet nr 231, där det sägs:
»Vid valet mellan de olika arbetsformerna
bör praktiska skäl vara avgörande».
Jag noterar desslikes med tillfredsställelse
Kungl. Maj:ts erinran till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med
anledning av utskottets uttalanden.

Då jag i min interpellation låtit framskymta
en förhoppning att det nya organet,
utom sin stora uppgift beträffande
kart- och planläggning, även
skulle inte bara kasta ett öga på utan

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. ett utvidgat
vägbyggande.

också få som deluppgift att noggrant
granska de ekonomiska resultaten och
perspektiven i fråga om byggkostnaderna,
måste jag deklarera mindre tillfredsställelse
med svaret på denna
punkt. Det må vara riktigt, som herr
statsrådet antytt, att uppgiften till denna
del tillkommer och bör tillkomma
ämbetsverket, men varken detta eller
det nya organet arbetar väl bakom
sinsemellan stängda dörrar. Det borde
i varje fall inte vara så. Av herr statsrådets
svar kan man dock utläsa att
det skulle finnas en viss spärr i fråga
om arbetsuppgifterna, vilket kan tydas
som en enligt min uppfattning något
för långt gående uppgiftsisolering.

Även om jag i min frågeställning låtit
framskymta vissa förhoppningar angående
det nya organet innebar det
inte någon övertro att detta organ skulle
bli mäktigt att ensamt lösa alla problem
utan endast ett framhållande av
att detsamma i samråd och samarbete
med ämbetsverket kunde bättre skärskåda
de alltmer ökade behoven i fråga
om våra vägars byggande, byggpraxis
och kostnad. Jag har ju själv funnit
angeläget att erinra om de positiva uttalanden
ämbetsverket gjort angående
behovet av snabbare och utökade resultat.
Då ämbetsverket doek tydligen
av allt att döma har brist på såväl kvalificerade
ingenjörer som annan personal,
är det en allmän angelägenhet av
stora mått att verksamheten och sysselsättningseffekten
ägnas den allra
största uppmärksamhet. Om verkets
ingenjörer då i större utsträckning kan
få sysselsätta sig med planering och
kontrolluppgifter och vägbyggandet i
högre grad utlämnas på entreprenad,
synes det mig att man därigenom
bättre tillgodoser det allmänna önskemålet
om en snabbare vägförbättring.
Jag vågar göra detta påstående, ty jag
hyser den uppfattningen att kontrollen
därigenom blir liittare och även för
verket mindre arbetskrävande, samti -

användande av entreprenadsystemet vid

digt som vägbyggena säkerligen blir
både snabbare färdiga och billigare.

Om vad herr statsrådet framhållit
med avseende på arbetsmaskinernas
användning och lönsamhet i ett byggnadsföretag
föreligger bara en mening.
Jag tillät mig också att i min interpellation
poängtera den stora betydelsen
av en riktig maskinanvändning samtidigt
som jag erinrade om att ämbetsverket
gjort ett liknande uttalande.

Tillåt mig, herr talman, att endast
beröra ytterligare en betydelsefull faktor.
Jag skall fatta mig kort med tanke
på den framskridna tiden.

Hur angeläget det än är att våra vägbyggen
forceras, att man med tillgripande
av alla tillgängliga resurser något
neutraliserar de ökade skattekrav
som riksdagen ställt på biltrafikanterna,
kan det ändå ur ekonomiska synpunkter
allvarligt ifrågasättas, huruvida
icke en inskränkning bör ske i
det vägbyggande som förekommer vintertid.
Även i detta fall finns det anledning
att söka kolla skillnaden mellan
byggande i egen regi och entreprenadförfarande.
Man kan visa på att länder
som icke har detta problem, i varje fall
inte i samma omfattning som vi, använder
entreprenader i större utsträckning.
Här blir det då så mycket mer angeläget
att byggandet sker under sådan
tid och under sådana omständigheter
att produktiviteten icke eftersättes. Säkert
har entreprenadsystemet där avgjorda
fördelar.

Lika väl som de olika sektionerna i
ämbetsverket icke bör arbeta isolerade
från varandra är det ur nationalekonomisk
synpunkt angeläget att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen är vaken för
andra problem i det svenska samhället.
Arbetskraftsbristen i våra skogar synes
också bli en stor fråga, och därvid
kommer åtminstone jag fram till att det
måste vara ett mera rationellt sätt att
i stället för mindre produktivt vägbyggande
under vintertid länka arbetskraf -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Svar på interpellation ang. ett utvidgat användande av entreprenadsystemet vid
vägbyggande.

ten in på mera produktivt arbete i våra
skogar.

Säkerligen går denna dirigering lättare
och mera friktionsfritt vid entreprenadförfarande
än vid arbete i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens egen regi.
Ett diagram från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
av år 1953 synes också
ge stöd för detta mitt påstående.

Även om jag måste säga att jag hade
förväntat något mera positivt i herr
statsrådets svar noterar jag dock med
tillfredsställelse den framställning som
Kungl. Maj :t har gjort till väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
och som här har
meddelats. Jag hyser den förhoppningen
att min interpellation ändå utgör ett
observandum.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag finner det angeläget
att säga att det i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte finns någon
spärr mellan olika avdelningar i fråga
om arbetsuppgifterna. Och skulle det
vara så, att planeringsorganet har intresse
för de uppgifter som interpellanten
här har talat om så tror jag att jag
vågar lova att ingen kommer att hindra
den insyn i dessa arbetsuppgifter som
interpellanten vill ha. Därvidlag skall
allt läggas till rätta för den insyn som
kan komma att begäras.

När det gäller de personella resurserna
kan jag kanske också få nämna
att Kungl. Maj :t i höst har ställt medel
till förfogande för att anskaffa den
personal som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anser erforderlig för det fortsatta
planeringsarbetet. Också på det
området är vi angelägna om att arbetet
skall kunna bedrivas så, att arbetsuppgifterna
blir lösta på bästa möjliga sätt.

När det gäller den sista frågan som
interpellanten tog upp här, frågan om
byggande även vintertid eller byggande
i huvudsak koncentrerat till sommartid,
kanske jag får erinra om hur
situationen har varit här i landet under

de sista åren, med en ganska markerad
brist på arbetskraft under sommarhalvåret
och bättre tillgång på arbetskraft
under vinterhalvåret. En ökad omfattning
av vägbyggandet sommartid är det
väl för närvarande knappast möjligt att
genomföra utan att andra angelägna arbetsområden
kommer att lida ytterligare
brist på arbetskraft. Vad beträffar
det vinterbyggande som nu äger rum
är det motiverat också av en strävan att
utnyttja den arbetskraft man har, att
hålla en så jämn sysselsättning i vägbyggandet
som möjligt. Det är också ett
starkt intresse ur många synpunkter att
den personal man har anställd kan beredas
arbete under så stor del av året
som möjligt. Om man skulle arbeta utifrån
andra utgångspunkter i det avseendet
så fruktar jag att man finge uppleva
betydande rubbningar i möjligheterna
att få planerade arbeten utförda.

Herr BERGGREN (fp):

Herr talman! Tillgången på arbetskraft
just på det område som jag tillät
mig att nämna — skogsarbetet — har
tidigare varit mera riklig än som påtagligen
har varit fallet under senare
tider. Det är med anledning av denna
ändring som jag har fört just den saken
på tal. Även om det finns skäl för statsrådets
anmärkning, att man måste söka
hålla jämn sysselsättning, kommer man
å andra sidan tillbaka till det som jag
nämnde, att vägbyggande vintertid i
varje fall innebär en sämre produktivitet
än vägbyggandet sommartid. Jag
tillåter mig att säga — herr socialministern
var tidigare i dag i ett annat
sammanhang inne på samma sak — att
man måste göra avvägningar mellan
samhällets olika önskemål, krav och
behov. Det är ur den synpunkten som
jag finner det angeläget att även vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har ögonen
öppna för dessa omständigheter
som jag tillät mig att påpeka.

Jag vill slutligen ytterligare en gång

Tisdagen den 14 december 1954. Nr 33.

Svar på interpellation ang. ett utvidgat användande av entreprenadsystemet vid
vägbyggande.

rikta ett tack till statsrådet för hans
inlägg i det sista stycket. Det innebär
ju åtskilligt positivt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15.

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets memorial nr 201, första
lagutskottets utlåtande nr 33 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 50 och 51.

§ 16.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
första lärarhögskola;

nr 394, i anledning av väckta motioner
om främjande av forskningen och
undervisningen på sjörättens område;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reformering av
läkarutbildningen jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående organisationen av den
högre undervisningen i skeppsbyggeri;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående det administrativa
handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 398, i anledning av väckt motion
angående ändrad praxis i fråga om tilllämpningen
av 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
beträffande vissa
tjänstemän; och

nr 400, i anledning av väckta motioner
om viss ersättning åt A. G. Rödin
för skada ådragen under militärtjänstgöring.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.46.

In fidem
Gunnar Britlh.

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Onsdagen den 15 december.

Kl. 10.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
december.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg: Härmed

intygas, att riksdagsman
Hernfrid Bark från Riddarhyttan på
grund av akut svalginfektion med feber
är oförmögen att infinna sig till riksdagens
förhandlingar onsdagen den
15 december 1954.

Skinnskatteberg den 14 december 1954.

S. Arfwidson
Provinsialläkare

Herr talmannen meddelade, att herrar
Hjalmarson och Ståhl, vilka vid
kammarens sammanträden den 18 respektive
den 26 oktober beviljats ledighet
från riksdagsgöromålen, herr Hjalmarson
från höstsessionens början tills
vidare och herr Ståhl från och med
den 1 november tills vidare, denna dag
åter intagit sina platser i kammaren.

§ 3.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Ohlin frågat mig dels
om jag kan lämna kammaren upplysning
om när jordbruksprisutredningens
resultat kan väntas föreligga, dels
om jag har för avsikt att för riksdagen

i så god tid framlägga förslag rörande
principerna för prissättningen på jordbruksprodukter
och eventuell marknadsreglering
för dylika produkter, att
dessa principer kan i väsentlig mån
beaktas vid vårens prisförhandlingar
med jordbrukets organisationer och
kan läggas till grund för riksdagens beslut
rörande jordbruksregleringen under
produktionsåret 1955/56.

Som svar på den första frågan kan
jag meddela, att utredningens betänkande
nu är slutjusterat och håller på
att tryckas.

På den andra frågan kan jag för närvarande
icke ge annat svar än att betänkandet
kommer att, efter remiss till
berörda myndigheter och sammanslutningar,
bli föremål för behandling inom
jordbruksdepartementet så snart detta
över huvud är möjligt. Jag kan emellertid
tillägga, att utredningen enligt
vad som meddelats mig kommer att
lägga fram två principiellt skilda alternativ
för prissättningen. Av dessa lär
det ena kunna beaktas vid de kommande
prisförhandlingarna, om så anses
lämpligt. Det andra alternativet
torde däremot i sin helhet icke kunna
genomföras förrän produktionsåret
1956/57.

Härpå anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret, ehuru
det inte kan anses tillhöra de mera upplysande.
Man kan väl tolka statsrådets
svar så att regeringen är angelägen om
att uppskjuta debatten i denna fråga.
Man skulle kunna tillägga, att detta har
varit ett signum för handläggningen av

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

denna fråga under flera år, så det är
ingen överraskning. Låt oss uppskjuta
debatten, det har varit det svar som
givits rätt länge.

Som jag i interpellationen påpekade
har denna fråga behandlats med en
helt annan långsamhet än man hade
väntat. När 1952 års utredning tillsattes,
förutsattes det att den skulle arbeta
så skyndsamt, att de nya principerna
för prissättningen skulle kunna tilllämpas
redan under produktionsåret
1953/54. Nu tycks det som om eventuellt
nya principer kanske endast delvis
skulle kunna tillämpas under produktionsåret
1955/56.

1953 års riksdag uttalade att en proposition
till 1954 års riksdag — på
grundval av jordbruksprisutredningens
förslag — måtte framläggas i så god tid,
att riksdagen hann ta ställning till utredningsförslagets
principer före prisförhandlingarna
på våren 1954. Nu verkar
det som om riksdagen inte skulle
få tillfälle att ta ställning till eventuellt
nya principer före prisförhandlingarna
på våren 1956. Det verkar alltså som
om det inte vore möjligt att två år senare
uppfylla riksdagens bestämt uttryckta
önskan. Jag tillägger att de
upplysningar som förut lämnats ju tydde
på att resultatet skulle kommit fram
i våras. Detta förklarade statsrådet i
denna kammare i december i fjol.

Först nu kommer, som jordbruksministern
har angivit, resultatet av denna
utredning att framläggas. Det borde
inte ha varit uteslutet för herr statsrådet
att informera kammaren om några
huvudpunkter i detta utredningsförslag.
Det har ju förekommit tidigare
att det till och med ställts stencilerade
exemplar till förfogande innan betänkandet
blivit tryckt. I varje fall har
man kunnat lämna upplysningar om
tankegångarna i förslaget. Det har ju
till och med hänt att man inom regeringen
i rätt väsentliga avseenden i förväg
tagit ställning till ett utredningsförslag,
som ännu inte blivit framlagt.

Detta har måhända haft samband med
att saken har ansetts vara brådskande,
vilket regeringen ingalunda anser om
den här frågan.

Av betydelse för vår ekonomiska politik
under det närmaste året är ju
bland annat frågan om automatiken i
pris- och lönesammanhang, alltså sambandet
mellan lantarbetarlöner, jordbruksinkomster,
jordbrukspriser och
avtalsförhandlingar på andra fronter.
Man kan väl säga att det för parterna
på arbetsmarknaden, vilka skall förhandla
under de allra närmaste månaderna,
är av mycket stor betydelse att
veta vilken inställning regeringen har
till frågan om automatiken i pris- och
löneutvecklingen. Regeringen kan enligt
min mening inte undandra sig
skyldigheten att upplysa svenska folket
om detta, och man bör göra det innan
avtalsförhandlingarna kommer till ett
avgörande stadium. Det må vara hänt
att statsrådet här hänvisar till tryckningen
av betänkandet och remissbehandlingen
och allt sådant, men här
föreligger problem av stor betydelse
för den ekonomiska politiken. Då är
det klart att regeringen får lov att anpassa
sig efter lägets krav och inte bara
hänvisa till hur lång tid det tar att trycka
betänkandet. Detta gäller de punkter
som är av väsentlig betydelse i
detta sammanhang och naturligtvis
inte alla.

Jag är alltså något besviken över att
jordbruksministern inte ville säga någonting,
som skulle vara en vägledning
för opinionen. Det är inte någon allmän
nyfikenhet som ligger bakom min
ståndpunkt utan uppfattningen att det
allmänna intresset bäst skulle ha gagnats,
om statsrådet hade givit ordentliga
upplysningar. Nu gläder jag mig
i alla fall åt att betänkandet efter dessa
många förseningar har kommit så långt
att det är under tryckning och att det
snart kommer att bli möjligt för oss,
som anser att frågan inte bör behandlas
i långsam takt, att med utgångs -

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

punkt från betänkandet på nytt resa
spörsmål om dessa saker. För dagen
finner jag, herr talman, på grundval av
detta tämligen magra svar inte anledning
att resa någon större debatt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Ohlin är missbelåten
med att det svar som jag lämnade
inte är mera upplysande. Jag är ganska
förvånad över den missbelåtenheten.
Det är inte brukligt att vi, om man
har tillsatt en utredning för att utreda
en fråga, diskuterar frågan i riksdagen
innan utredningen avlämnat sitt betänkande.
Det skulle vara att föregripa
utredningens resultat.

Det har ofta av både herr Ohlin och
andra i hans parti frågats efter anledning
till att det dröjer så länge innan
denna utredning kommer med resultat.
Folkpartiet har i många år framställt
kraftigt klander mot den gällande jordbruksregleringen
och de beslut som fattades
1947 av en ganska enig riksdag.
De som klandrat jordbruksregleringen
har ibland med kritisk anstrykning anslutit
sig till jordbrukskalkylen, det instrument
som givit utslag i jordbruksregleringen,
och andra gånger helt och
hållet avsvurit sig att ha med kalkylen
att göra och tvivlat på att den ger de
beräknade resultaten. Dessa problem
är mycket svåra att lösa. Det har tillsatts
inte en parlamentarisk utredning
ulan en sakkunnigutredning, vars resultat
skall ligga till grund för den
kommande jordbrukspolitiken. Efter
hand som utredningen arbetat har jag
frågat utredningsmännen, när de räknar
med att bli färdiga. Inte bara inom
folkpartiet utan också inom andra grupper
menar man nämligen att dessa ting
bör komma under diskussion så fort
som möjligt. Varje gång jag har ställt
frågan till utredningens ordförande har
han sagt att utredningen arbetar med
frågorna så mycket den kan men att

det har kommit upp problem som man
från början inte kunde räkna med. Dessa
problem har jag redovisat i kammaren
i anledning av interpellationer.
Jag kan försäkra herr Ohlin, att denna
utredning under vissa tider har arbetat
både natt och dag för att få resultatet
färdigt så snart som möjligt.

Herr Ohlin sade i interpellationen
att han hoppades att jag hade försökt
undanröja alla hinder som kunde medföra
uppskov för denna utredning. Jag
kan säga honom att jag har försökt
göra detta. Jag kan försäkra herr Ohlin
att jag har gjort vad jag har kunnat för
att få denna utredning färdig så snart
som möjligt. Men man har i utredningen
ansett, att om denna fråga skall
vara föremål för utredning bör man gå
till grunden med problemet.

När det gäller att jag på detta stadium
skulle meddela vissa huvudriktlinjer
som man har kommit till, så får jag säga
herr Ohlin att jag aldrig har tänkt att
jag skulle göra det. Jag menar nog att
när man har tillsatt utredningsmän, då
skall de få fullgöra sitt uppdrag. Jag
har inte varit så nyfiken att jag har bett
att få läsa allt, men jag har fått rapporter
efter hand och vet ungefär vad
betänkandet kommer att innehålla. Jag
ser emellertid ingen som helst anledning
att på detta stadium ta upp diskussion
om dessa problem. Jag skulle
inte tro att herr Ohlin hade väntat det
heller. Det blir väl senare tillfälle att
diskutera detta.

Nu säger också herr Ohlin att det är
av betydelse för de nuvarande förhandlingarna
mellan arbetsmarknadens
parter att man får reda på om den automatik,
som har varit rådande emellan
lantarbetarlönen och jordbrukets priser,
skall fortsätta. Herr Ohlin! Under
det år som nu löper är det väl ingen
automatik, utan man har emellan jordbrukets
förhandlingsdelegation och
jordbruksnämnden kommit till en kompromisslösning,
där man har försökt
åstadkomma det bästa resultatet, och

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

det har godtagits i varje fall av en stor
majoritet i riksdagen.

Hur det blir med den saken i fortsättningen,
det kommer att redovisas
när utredningen blir offentliggjord. Det
kan väl inte dröja så länge. Utredningsförslaget
är lämnat till tryckning, så
det kan endast röra sig om enstaka
veckor. Om vi lever och bar hälsan
skall vi väl träffas 1955 också, och då
blir det kanske tillfälle att resonera
om denna sak.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att det blir tillfälle senare
har ju statsrådet sagt hela tiden.
Man får väl hoppas att statsrådet någon
gång får rätt. Statsrådet säger att
här har gjorts allt vad som göras kan.
1952 tillsattes utredningen, och statsrådet
uttryckte själv den uppfattningen
att resultatet skulle kunna tillämpas
redan nästföljande år. Utredningen
skulle alltså ta sex å åtta månader. Vilken
kolossal felbedömning från statsrådets
sida, när det nu visar sig att utredningen
har tagit fem gånger så lång
tid! Men har verkligen statsrådet frigjort
den berörda arbetskraften, så att
den inte sysslat med andra saker samtidigt? Beträffande

frågan om automatiken
skall jag be att få ta upp den i ett större
sammanhang. Den är onekligen mycket
central.

Statsrådet säger att folkpartiet i
många år klandrat 1947 års principer
och har tvivlat på kalkylen. Herr statsråd!
Vi har hållit fast vid grundprinciperna
i 1947 års beslut men haft en
viss kritik mot tillämpningen och mot
det sätt på vilket kalkylen använts.
Men vårt bästa stöd när vi förklarat
att kalkylen inte fick tillmätas en så
avgörande betydelse på en miljon när
har varit ett yttrande av statsrådet
själv. Så var del med den saken. Det
är tillämpningen som diskuterats ehuru
man ofta velat släta ut skillnaden mellan
principen och dess tillämpning.

Sedan vill jag säga att redan 1947 års
riksdag uttryckte den uppfattningen, att
man skulle komma bort från prissättning
med utgångspunkt från totalkalkylen.
Det är alltså inte något nytt krav
som kommit upp, vilket bl. a. statsministern
tycktes tro i diskussioner tidigare
under hösten. Man har haft sju år
på sig att utreda den saken!

Herr statsråd! Det är inte fråga om
att föregripa de sakkunnigas beslut. De
är ju färdiga med sitt betänkande. Herr
statsrådet säger att han inte vill meddela
någonting om resultatet, ty det
vore att föregripa. Då vill jag säga
att detta är ett komplett missförstånd;
de är ju färdiga med sitt arbete.

Får jag lov att göra statsrådet uppmärksam
på att utredningen rörande
effektivare taxering avlämnades till departementet
den 15 september, men redan
den 10 september publicerades i
pressen ett sammandrag av vissa viktiga
punkter med hänsyn till det stora
intresse, som visats denna fråga från
allmänhetens sida. Då gick det alltså
att publicera en färdig utredning innan
resultatet förelåg i tryck. Nog hade
det varit möjligt för herr statsrådet
också i dag att lämna litet upplysning
om grundtankarna i en färdig ehuru
icke färdigtryckt utredning.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon polemik huruvida den här utredningen
har tagit för lång tid eller huruvida
det vore möjligt att redovisa vissa
punkter i förväg. Jag har som riksdagsman
fått lära mig att utredningar många
gånger tar mycket lång tid, och jag har
ofta varit med —- det har herr Ohlin
också — när riksdagsmän frågat, om
inte den och den utredningen kommer.
Det har då många gånger gällt utredningar
som inte varit på långt när så
svårbedömbara och krångliga som just
denna.

Men jag begärde ordet när herr Ohlin
sade till jordbruksministern, att jord -

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

bruksministern ansett det angeläget att
uppskjuta debatten i denna fråga. I det
fallet vill jag säga att herr Ohlin nog i
flera år har känt det som mycket angeläget
att forcera debatten.

Som yrkesjordbrukare är jag naturligtvis
tacksam mot herr Ohlin för det
ofantliga intresse han ägnar jordbruket.
Jag vill bara uttala den förhoppningen,
att detta väldiga intresse skall vara jordbruket
till gagn.

Herr Ohlin har forcerat debatten både
i riksdagen och under valkampanjen
för att få fram material att bedöma
prissättningen för jordbruksprodukter
i framtiden. När då 1947 års beslut blandas
in, vill jag säga att det beslutet innebär
att jordbruket skall vara likvärdigt
med andra näringar vad beträffar
ersättning för arbetet. Detta är huvudprincipen.
Jag är fullt medveten om att
själva tillvägagångssättet när det gäller
att nå detta mål kan växla. Jag kanske
inte har följt med herr Ohlins vittomfattande
verksamhet på alla områden,
men det kanske är tillåtet att fråga herr
Ohlin, om han ägnar lika stort intresse
åt andra näringar och deras inpassning
i samhällslivet som han gör åt jordbruket.
Det är riktigt som herr Ohlin säger,
att jordbrukspolitikens tillämpning
spelar en stor roll för den ekonomiska
politiken i hela vårt samhälle, men det
finns väl också andra näringar som har
stor betydelse för vårt samhällsliv. Jag
har i varje fall inte kunnat finna att
herr Ohlin, som deltar så flitigt i debatten,
ägnar något större intresse åt andra
näringar.

Det har framskymtat här att vad som
ligger bakom är den s. k. automatiken
mellan ersättningen åt lantarbetare och
åt deras arbetsgivare för det arbete de
utför. Jag förstår mycket väl att det är
detta som herr Ohlin vill rubba på. Han
vill att arbetsgivarna skall ryckas undan
och inte vara berättigade till arbetsersättning
i lika hög grad som lantarbetarna.
Så säger herr Ohlin, och när
han yttrar sig i dessa ting, får man väl

förmoda, att det är hela folkpartiets
uppfattning.

Herr Ohlin brukar säga att ersättningen
är ojämn, att de större jordbrukarna
får för mycket betalt och de
mindre för litet och att det borde jämnas
ut. Det kanske är tillåtet att fråga
herr Ohlin, om det inte är på samma
sätt i andra näringar. Hur är det t. ex.
inom industrien, inom handeln och inom
hantverket? Är inte företagarnas ersättning
där i stor utsträckning beroende
på rörelsens omfattning? Det är
väl nästan otänkbart att en liten industriidkare
kan komma upp i samma
inkomst som en större, och jag tycker
inte man rent allmänt kan säga, att alla
jordbrukare kan få lika ersättning för
sitt arbete. Det är så mycket som spelar
in och som påverkar händelseutvecklingen.

Herr Ohlin och hans närmaste vapendragare
herr Waldemar Svensson har
många gånger sagt, att spannmålsodlarna
och de s. k. rapspatronerna tjänar
alldeles för mycket pengar. Jag skulle
vilja rekommendera herr Ohlin att resa
ut och ta del av förhållandena för
spannmålsodlare i Skåne och Halland.
Nu kan man säga, att svårigheterna där
beror på skördevädret, och man kan
säga att yrket i sig självt är konjunkturbetonat,
ja många gånger hasardbetonat,
men det är väldiga förluster som
nu inregistreras. Jag tror att de som
odlat spannmål och raps inte haft någon
särskilt dålig ekonomisk ställning,
men de har nu i år lidit väldiga förluster
på grund av skördeskadorna. Krisen
är besvärlig för dem, och jag tror
att de på ett eller annat sätt måste få
hjälp. Jordbruksministern har ju också
lämnat fram en proposition med förslag
till hjälpåtgärder. Huruvida de kommer
att räcka eller inte vågar jag inte yttra
mig om, men det har ju bebådats ytterligare
en proposition till nyåret som
skall rätta till förhållandena.

Jag har, herr talman, gärna velat delta
i den här debatten. Jag kanske bör

Onsdagen den 15 december 1954. Nr 33. 91

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

tacka herr Ohlin för hans väldiga intresse
för jordbruket, men jag är inte
säker på att detta intresse för jordbruket
är så hundraprocentigt ärligt menat.
Bakom det ligger kanske en annan
tankegång, som vi får diskutera senare.
Den tankegång som ligger bakom herr
Ohlins resonemang är väl att det skall
bli lägre priser på livsmedel, men det
finns ju möjligheter att i den offentliga
debatten ägna intresse åt prissättningen
också på andra områden. Jag skulle tro
att herr Ohlin har observerat den omfattande
debatt som nu förs angående
marginalerna mellan producentledet och
konsumentledet, och vi har kanske möjlighet
att minska på dem. Jag vet inte
om det är förmätet att säga det, men
jag skulle vilja uppmana herr Ohlin att
ägna lika stort intresse åt dessa handelsmarginaler
som åt priserna på jordbrukets
produkter i jordbrukskalkylen.

Herr IDDGGBLOM (h):

Herr talman! Jag skulle med anledning
av vad den senaste talaren yttrade
bara rent allmänt vilja säga, att det ju
ändå inte kan vara något högmålsbrott
att fråga om en utredning kommer eller
inte, särskilt inte vid den tid då frågan
ställdes. För egen del vill jag säga, att
vi väl alla har varit intresserade av att
denna utredning skulle komma så tidigt
som möjligt — där föreligger nog ingen
skillnad mellan de olika partiernas inställning.

Speciellt med tanke på att förhållandena
har utvecklats så, att sambandet
mellan jordbrukarnas arbetsersättning
och lantarbetarlönerna blivit en mycket
viktig fråga, är man självfallet alldeles
särskilt intresserad av typjordbrukskalkvlen.
Den syftar ju till att göra klart
för oss, vilka priser som behöver sättas
på de olika jordbruksprodukterna för
att en jordbrukare som äger en gård av
10—20 hektars storlek med normal rationaliseringsgrad
skall få en timlön
som motsvarar vad andra näringsidkare
får. Problemet blir alltså renodlat

utan sammankoppling nödvändigtvis
med vilka löner lantarbetarna kan skaffa
sig genom sina kollektivavtal. Så som
debatten förts är det självfallet önskvärt
att den saken blir utklarad så tidigt
som möjligt, men jag vill ändå till
dess utredningen föreligger dröja med
att fälla något omdöme om huruvida
den har skett för långsamt eller inte.
Det är väl ändå rimligt att se på vad
utredningen har åstadkommit och hur
mycket den har sysslat med innan man
säger, att den har sölat alldeles för
mycket. Jag ber för att i någon män
förta kritiken mot utredningen dess
skärpa att få erinra om att utredningen
fick nya uppdrag så sent som efter vårriksdagens
avslutande. Den fråga, som
då fördes fram på mycket lösa boliner,
huruvida jordbruket redan hade nått
jämställdhet med övriga näringsgrenar
— en uppfattning som bygger på rätt
lös statistik — har utredningen såvitt
jag vet fått om hand efter vårriksdagens
avslutande. Den har fått sätta till mycket
tid för att reda ut denna fråga, och
har den lyckats göra det ordentligt, får
vi vara tacksamma för att utredningen
tagit god tid på sig.

Anledningen till att jag begärde ordet,
herr talman, var närmast att jag
ville skicka med herr jordbruksministern
ett annat råd än det herr Ohlin
gav i fråga om behandlingen av den
utredning som skall komma. Herr Ohlin
ville att vi så fort som möjligt skulle
få resultatet i form av en proposition
på riksdagens bord, men utredningen
har ju inte varit en parlamentarisk utredning
utan en fackmannautredning.
Jag har varit tveksam om lämpligheten
om att den från början fick en sådan
karaktär, men är det nu en fackmannautredning
som lägger fram sitt förslag,
skall jag be att remissinstanserna —
jag tänker inte minst på jordbrukets organisationer
-— får något så när ordentlig
tid på sig att tränga igenom problemet
och ta ställning i lugn och ro, så
att inte det hela blir ett hastverk. Man

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

kan väl befara att det inte är en enhällig
utredning som lägger fram sitt
förslag, utan det finns kanske reservationer,
och i så fall är det viktigt att
remissinstanserna får ordentlig tid på
sig att noga överväga saken.

Vi är nu framme vid avslutningen av
den politik som vi godkände 1947, och
vi skall i framtiden för prissättningen
hålla oss till en typjordbrukskalkyl. När
vi skall bestämma oss för det, får det
inte bara bli ett preliminärt beslut, utan
det måste vara ett beslut som håller. Under
sådana förhållanden anser jag att
framför allt jordbrukets organisationer,
som ju inte kan arbeta lika raskt som
ett ämbetsverk när det gäller att få
fram remissvar, behöver en hel del tid
på sig, och det hoppas jag herr jordbruksministern
vill ge oss.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det kanske kan vara
lämpligt att det också från vår sida
säges något om denna sak, eftersom
det i herr Hseggbloms anförande förekom
liksom en partideklaration om det
intresse högerpartiet hyser för att
snabbt få fram denna utredning.

Jag tycker det är naturligt att man
på olika håll är intresserad av att få
ett material för att bedöma den för oss
alla viktiga frågan om hur riktlinjerna
för jordbrukets prissättning skall utformas,
men vi vet ju också alla att
det, hur intensivt vi än önskar att en
utredning skall bli färdig, kan inträffa
saker under utredningens gång som
gör att arbetet försenas. Jag tror inte
någon av kammarens ledamöter som
har deltagit i det offentliga utredningsarbetet
är främmande för olyckshändelser
av den typen. Själv har jag åtskilliga
mörka punkter i mitt förflutna
som har berett mig besvikelser, men
efteråt kanske det har visat sig vara
riktigt att man tog tid på sig och inte
levererade ett hastverk, som inte skulle
ha lämnat särskilt djupa spår efter sig.

Under sådana förhållanden verkar
kanske herr Ohlins resonemang bestickande:
man har inte blivit färdig
med utredningen så snabbt som man hade
hoppats, men man borde åtminstone
kunna lämna ett förhandsreferat av
vad utredningen skulle komma att innehålla.
Det är i varje fall bestickande
för mig, därför att jag var inne på
samma tankegång, när valrörelsen började.
Då trodde jag för min del, att det
var möjligt att kunna komma med ett
förhandsreferat av vad utredningen
skulle komma att innehålla. Det förhöll
sig sålunda inte alls så, herr Ohlin,
att det från vår sida och inte heller
— det är jag övertygad om — från
jordbruksministerns sida fanns någon
som helst önskan att undanhålla allmänheten
upplysningar om denna utredning,
utan det har tvärtom, i varje
fall så vitt jag kan bedöma, varit en
enhällig mening inom regeringen att
tillföra valdiskussionen detta stoff på
ett tidigt stadium.

Jag blev emellertid ganska snart
övertygad om att jag var inne på alldeles
felaktiga vägar och att jordbruksministern
har alldeles rätt, när
han säger, alt det vore felaktigt att
lämna sådana förhandsreferat. Varför
det? Jo, därför att det här är en mycket
invecklad politisk fråga, inte bara
en teknisk fråga. Man behöver ha hela
materialet med alla dess motiveringar
för att man över huvud taget skulle
kunna säga, att ett sådant förhandsreferat
skulle kunna tjäna som vägledning
för den fria och öppna diskussionen
kring dessa ting, som jag är lika
intresserad av som herr Ohlin. Det
skulle säkerligen kommit att verka rätt
förvirrande, om man vare sig nu i avtalsrörelsernas
begynnelse eller under
valrörelsen hade lämnat ett material,
som hade varit ofullständigt och icke
givit vare sig de motiveringar eller de
fakta, som varit avgörande för utredningsmännens
ställningstagande.

Jag fann alltså, när jag för en gångs

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

skull nästan var överens med herr Ohlin
och höll på att komma på samma
linje som han — och det är ju en
ovanlig situation — att jag hade alldeles
fel.

Låt denna intrikata fråga bli föremål
för ordentlig undersökning, låt
utredningen ha den tid på sig som erfordras
och därefter redovisa resultatet
med de motiveringar och det utredningsmaterial
som då finns tillgängligt!
Då får vi ett stoff, och vi hoppas
att det skall bli tillgängligt så fort
som möjligt.

Herr Ohlin tog som belysning upp
ett fall, där det lämnades ett förhandsmeddelande
den 10 september, fastän
utredningen inkom till finansdepartementet
först den 15 september. Det
var naturligtvis också en tekniskt invecklad
fråga det då gällde, men jag
tror inte att det då var möjligt, att det
på grund av detta förhandsreferat
skulle kunna uppstå några missuppfattningar
om innebörden av ett förslag,
vars syfte alla de politiska partierna
under valrörelsen, sedan vi hade
framlagt det, förklarade sig vara överens
om. Det fanns ju inga delade meningar,
åtminstone inte under valrörelsens
slutspurt, om denna sak. När man
då ansåg sig kunna lämna ett förhandsreferat,
som inte behövde åtföljas av
siffermaterial och motiveringsstoff för
att inte kunna bli föremål för missförstånd,
kan jag inte finna annat än att
det var mycket rimligt och klokt att
lämna detta förhandsmeddelande.

I dag befinner vi oss i en helt annan
situation, och jag tror att den diskussion,
som skulle kunna uppstå på
grundval av ett alltför knapphändigt
referat, inte skulle tjäna den sak, som
jag föreställer mig att alla arbetar för,
nämligen att få en så förnuftig grund
lör prissättningen av jordbrukets produkter
som möjligt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte delta i

den sakdiskussion ifrån de gamla utgångspunkterna,
som herr Pettersson
i Dahl och i viss mån även jordbruksministern
har varit inne på. Det tjänar
naturligtvis ingenting till att just
nu repetera mer eller mindre av det
där gamla, då utredningen ju faktiskt
är färdig, även om dess resultat inte
är känt för oss.

Jag skall inte heller uttala någon
personlig uppfattning om automatiken
mer än i ett avseende, som för mig
har varit klart mycket länge, nämligen
att skall man lägga det mindre jordbrukets
arbetstimmar till grund för
prissättningen, så skall de, som gör arbetet,
ha timpenningen. Om de som
gör arbetet inte får timpenningen, skall
den timpenningen icke läggas till grund
för någon prissättning. Det tycker jag
borde vara givet.

Jag uttalar inte någon personlig mening
annat än i detta avseende. Där
har jag uttalat mig tidigare, och där är
min uppfattning fullständigt klar. Men
vi vet ju, att denna automatik spelar
samman, sakligt och psykologiskt, med
hela vår ekonomiska politik på olika sätt
och har gjort det under de gångna åren
och kan göra det också i fortsättningen.
Jag skulle vilja erinra om att 1952,
då man tydligen inom regeringskoalitionen
var en smula omtumlad efter
uppgörelserna på våren, gjorde hans
excellens statsministern i en valbroschyr,
som hette Två årtionden, ett uttalande,
som ju måste tolkas som mycket
avancerade tvivel på det berättigade
i denna automatik, om jag nu uttrycker
mig försiktigt. Och minns jag
rätt gjorde finansministern ett liknande
uttalande i sin valbroschyr 1952. Det är
alltså snart två och ett halvt år sedan
detta skrevs. Nu står vi inför eu ny
omgång av förhandlingar på arbetsmarknaden,
som ju uppenbarligen är
ganska svåra ur allmän ekonomisk
synpunkt. Det gamla automatiksystemet
finns alltså kvar i det allmänna
medvetandet och förmodligen också på

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

många håll i arbetsmarknadens kalkyler.
Vi står nu på tröskeln till —
inte ett nytt system, ty det vet vi ingenting
om — men på tröskeln till en omprövning.
Materialet finns till regeringens
förfogande och har förmodligen
funnits under höstens lopp. Men regeringen
har ingenting att säga om detta
centrala problem inför de stundande
förhandlingarna. Det tycker jag är en
ur allmänekonomisk synpunkt mycket
dålig navigering från regeringens sida,
i det läge där vi nu befinner oss.

Jag tycker egentligen att detta är en
större sensation än att hans excellens
statsministern höll på att bli överens
med herr Ohlin men ångrade sig. Det
har vi märkt förr.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det finns väl ingen anledning
att göra det till en huvudfråga,
att statsrådet kunde ha lämnat den
svenska allmänheten en redogörelse för
huvudpunkterna i utredningens förslag.
Jag har sagt vad jag där har att säga
och har endast velat belysa hur oriktigt
jordbruksministerns påstående är, att
det skulle vara att föregripa utredningens
resultat. Såvitt jag förstått är nämligen
utredningen klar.

Statsministern säger att skillnaden
var den, att beträffande skatteutredningens
olika förenklingsförslag kunde
det inte bli något missförstånd, om man
fick ett referat, ty där var partierna
överens. Men, herr statsminister, partierna
var överens om syftet; om konstruktionen
kunde vi omöjligen vara
överens i förväg!

Debatten kring dessa problem öppnades
av finansministern, som många månader
— nästan ett helt år —- tidigare
gjorde vissa uttalanden, och jag har
därför tyckt, att det var nyttigt att oppositionen
fick litet utförligare upplysningar
om dessa ting än vad som förut
givits. Finansministern beklagade sig
över att oppositionen visade så litet in -

tresse för utredningens förslag — av
vilket vi icke hade fått ens ett referat
— och våra påpekanden ledde sedan
till att ett referat släpptes fram.

När statsministern säger att skatteutredningen
var en helt annan sak och
att det där icke kunde bli något missförstånd,
så tror jag det blir mycket
svårt för statsministern att vidhålla
detta påstående. Vi får senare tillfälle
att ingående diskutera skatteutredningens
förenklingsförslag och de jordbrukspolitiska
frågorna, och då blir det
också möjligt att i detalj granska huruvida
det föreligger någon sådan skillnad,
att man i ena fallet kan ge ett ganska
utförligt referat av en avslutad utredning,
som ännu inte är offentliggjord
i sin helhet, men i det andra fallet
inte kan ge några upplysningar alls.
Men det är klart att september månad
inte är detsamma som december. Det
temat behöver jag inte här närmare utveckla.
Det finns inga affischer uppklistrade
i december, som behöver täckning.
Även det är emellertid en sak som
jag inte här behöver närmare ingå på.

Sedan skall jag inte fördjupa mig i
herr Hseggbloms mycket intressanta yttrande
att vi nu är framme vid avslutningen
av den politik, som vi bestämde
oss för 1947. Jag konstaterar bara att
detta onekligen är ett ytterst bet\''delsefullt
yttrande, när det ställes av herr
Haeggblom.

Jag tror sedan att kammarens ledamöter
ursäktar mig, om jag inte tar upp
herr Petterssons i Dahl många frågor
till diskussion. En enda sak får jag kanske
ändå lov att något beröra. Herr
Pettersson i Dahl tillät sig att här upprepa
en antydan, som han gjort många
gånger förut, nämligen att jag visar alldeles
för stort intresse för jordbrukets
problem. Jag förmodar att herr Pettersson
i Dahl menar, att egentligen ingen
icke jordbrukare skall få diskutera jordbruksfrågorna,
men en sådan uppfattning
kan en svensk riksdagsman aldrig
acceptera.

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

Ända sedan jag kom in i riksdagen
1938 och till och med 1950 har jag ägnat
ett mycket stort intresse åt jordbrukets
problem, dokumenterat genom
en serie förslag, syftande till att höja
standarden för särskilt de mindre jordbrukarna
i detta land men i vissa fall
också avsedda att stimulera till åtgärder,
som verkar höjande över hela linjen.
Det verkar som om herr Pettersson
i Dahl och många andra nu hade glömt
detta — eller låtsas som om de hade
glömt bort det.

Herr Pettersson i Dahl frågade, om
vi inte skall ha en likartad behandling
av olika näringsgrenar. Jo, naturligtvis!
Det är just det som jag så många gånger
har talat för. Men i den mån man vidtar
särskilda åtgärder för att skapa en
likvärdig standard, är det alldeles klart
att dessa bör inriktas på att förbättra
läget för den stora grupp mindre jordbrukare,
för vilken standarden kan anses
ha varit och i några fall är lägre
än vad som är förenligt med kravet på
den likvärdiga standarden. Det är väl
en konsekvens av politiken att arbetet
på att skapa en likvärdig standard skall
ta sikte på att förbättra villkoren för
dem, som ligger under standardnivån.
Strävandena därvidlag skall naturligtvis
inte gälla dem, som ligger över!

Efter att ha sagt detta vill jag tilllägga,
att jag alltid har försökt hävda
den uppfattningen, att i den mån det
inte kan anföras några alldeles speciella
skäl för att en viss näringsgren skall
behandlas annorlunda än andra, så skall
samhället inta samma inställning till
alla yrkesgrupper. Bevisbördan för att
man skall ha en annan politik för en
viss näringsgren åvilar dem, som förordar
olikheten; a priori skall man
utgå ifrån en likartad behandling av
alla, och där har jag alltid hävdat att
samhället i princip skall inta samma
ställning till jordbruket som till andra
näringsgrenar. Om jag får tolka herr
Petterssons i Dahl uttalande här i dag
så, att han har gått över på denna

princip om en likvärdig behandling,
så hälsar jag honom välkommen som
en oväntad men icke desto mindre kär
allierad i arbetet för likställdhet, när
det gäller samhällets inställning till olika
näringsgrenar och utformningen av
den ekonomiska politiken.

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Jag vet inte vad herr
Ohlin ville lägga in i sin tolkning av
mitt yttrande, att vi skulle stå vid avslutningen
av 1947 års jordbrukspolitik.
Menar han att vi här kommit fram till
en punkt då vi kan säga, att det gamla
är förgånget och allt har blivit nytt, så
har han misstolkat mig. Det framgår
mycket tydligt av vad jag sade, att jag
syftade till att vi kommit fram till den
slutliga utformningen av 1947 års politik
med det löfte som då gavs om jämställdhet
åt jordbrukets utövare, så att
de i jordbruket arbetande krafterna,
som det hette, skulle bli jämställda med
andra näringsgrenars utövare, alltså
inte avslutningen av den slutliga utformningen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Ohlin försöker alltid
att se andra motiv bakom, antagligen
partitaktiska sådana, när den sittande
regeringen något gör eller icke
gör. Jag tror att det skulle vara till stor
vinning även för Ohlin själv om han
tänker sig in i den situationen, att
vi menar vad vi säger. Jag tror att
det skulle förenkla debatten och inte
trassla till det hela så mycket för honom
själv heller. Men det är en sak
som jag inte skall lägga mig i. Jag kan
till nöds förstå att herr Ohlin kan tänka
sig, att det fanns några finurligheter
där bakom, när vi inte under valrörelsen
ville redovisa utredningens resultat.
Vi ville redovisa, vi gjorde ansträngningar
för att få fram utredningen
och, om det inte gick, att komma
med ett referat. Detta gick nu inte, och

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

vi fick böja oss för det. Om man är utpräglad
partitaktiker kan man möjligen
föreställa sig, att vi ville dölja det hela
under valrörelsen, men av vilken anledning
skulle vi skjuta på diskussionen
i dag? I dag måste det väl i rimlighetens
namn vara ett intresse för oss
alla att få fram denna utredning före
avtalsrörelserna. Vilken skulle anledningen
nu vara för stats- och jordbruksministrarna
att försöka undanhålla allmänheten
detta resultat? Kan inte herr
Ohlin tänka sig den möjligheten, att
det kan vara så att utredningen inte
blivit färdig och att det därför var
svårt att redovisa den i valrörelsen,
trots att vi gärna ville göra det för att
efter denna uttömmande utredning kunna
få en grundlig diskussion till stånd?

Sedan påminde finansministern mig
om en sak, som kan ha sitt värde. Finansministern
erinrade om att det inte
var regeringen som släppte fram förliandsreferatet
av skatteförslaget, utan
att det gick till på det sättet att den
sittande kommittén i ett tidigare betänkande
ställt i utsikt, att även detta
betänkande skulle föreligga vid en viss
bestämd tidpunkt. Som många gånger
tidigare blev inte kommittén färdig
med sitt arbete inom beräknad tid. Då
tyckte kommittén själv att den hade
ett behov av att redovisa sina ståndpunkter,
även om utredningen inte var
färdig, så att dess förslag kunde överlämnas
till tryckning. Ett referat publicerades
därför i förhand men inte på
det sättet att det kunde ge anledning
till några som helst missuppfattningar
eller missförstånd. Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Ohlin själv konstaterat,
att förfaringssättet inte varit
annat än till gagn.

I dag befinner vi oss i ett helt annat
läge, nämligen det att utredningen själv
inte ville förhandsredovisa sitt resultat.
Jag, som tidigare varit av samma uppfattning
som herr Ohlin, inser nu att
frågan bör ses i hela sitt sammanhang.
Är det inte anständigare så att säga att

vi menar, vad som säges, och att det
inte finns några andra finurliga motiv
än dem vi redovisat?

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Ohlin sade, att han
inte skulle ta upp alla de frågor jag
ställt. Han fäste sig bara vid detta att
jag ansett det vara felaktigt, att han
ägnade jordbruket så stort intresse. Men
då har herr Ohlin alldeles missförstått
mig, ty jag tycker tvärtom, att jag försökte
så mycket jag kunde uttala mitt
tack till herr Ohlin för att han var så
intresserad av jordbruket och dess problem.
Jag tycker det är tacknämligt, och
jag har aldrig tänkt den tanken, att endast
jordbrukare skall diskutera dessa
frågor. Jag vet mycket väl, att det finns
ett stort allmänt intresse för jordbruket
och dess prissättning och att denna
prissättning har betydelse för hela samhällsekonomien.

Men det kan ju hända att man tycker,
att herr Ohlin såsom ledare för folkpartiet
och framstående nationalekonom
också bör ägna andra ämnen ett intresse,
som är likvärdigt med det han
hyser för jordbruket. Herr Ohlin hälsar
mig välkommen att medverka till att det
blir en likvärdig ersättning, som jag fattade
det, för olika yrkesgrupper i samhället.
Jag vet inte om jag i det fallet
någon gång haft en annan uppfattning,
herr Ohlin, utan jag tycker faktiskt, att
hela riksdagsarbetet går ut på att så
långt det är möjligt få en utjämning
mellan de olika grupperna och en
lika standard. Vi jordbrukare ansåg som
yrkesmän, att det var en stor framgång,
när vi år 1947 fick en enhällig riksdag
bakom kravet på att också jordbrukets
folk skulle bli likaberättigat. Att det
är mycket svårt att bemästra avvägningen
av prissättningen så, att även innehavarna
av små brukningsdelar får den
ersättning de är berättigade till, är jag
fullt medveten om, och ifall herr Ohlin
vill lämna sin medverkan härvidlag,

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

hälsar jag honom hjärtligt välkommen.
Men vad jag hade anledning att säga i
mitt första anförande var — jag har
sagt det förut också — att jag tror det
finns samma problem för andra yrkesgrupper
när det gäller avvägningen av
ersättningen till resp. utövare.

Herr Waldemar Svensson yttrade, att
han bara skulle beröra en detalj, den
s. k. automatiken. Såvida jag bedömde
honom riktigt menade han, att det är
timpenningen som skall ligga till grund
för prissättningen och att var och en
som deltar i arbetet skall ha sin timpenning.
Jag har ingenting att erinra mot
en sådan tankegång, men jag vill bara
tillägga, att det dock ligger en mängd
arbete bakom som aldrig syns och aldrig
redovisas — det må kallas övertid
eller någonting annat. Det är det arbete
som arbetsgivaren själv utför när de
anställda slutat sin arbetsdag, och denna
prestation kommer ju utan tvekan
samhället till gagn och bidrar till att
öka vår produktionskapacitet.

Jag har, herr talman, inte mer att
säga. Jag har till herr Ohlin ställt en
del frågor, som jag inte fått något svar
på, angående andra yrken. Jag har ställt
dem även förut och aldrig fått svar, men
jag får väl säga nu som tidigare, att det
blir ju fler debatter, och då kanske hem
Ohlin kommer att svara på mina frågor.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Ohlin har vid olika
tillfällen sagt: Men utredningen är
ju färdig, varför kan man då inte uttala
sig om huvudlinjerna? Jag tror att det är
eu vecka sedan jag talade med ordföranden
i utredningen, och han meddelade
mig då, att betänkandet inte var undertecknat
och att han inte visste om
det skulle komma reservationer och
vad dessa i så fall skulle innehålla.
Följaktligen tycker jag det är omotiverat
att nu diskutera saken.

Fn av anledningarna till alt det löfte
7 — Andra kammarens

jag gav i fjol, att utredningen skulle
vara färdig under första eller andra
kvartalet 1954, inte kunnat infrias, är
att utredningen ägnat ett så stort intresse
åt typjordbrukskalkylen. När man
från utredningens sida uttalade, att man
trodde sig kunna bli färdig ganska tidigt
under 1954, utgick man från att
man skulle använda sig av räkenskapsresultatet
från typjordbruken för 1949/
50, men man har i stället använt sig
av siffrorna för 1952/53, och detta har
fördröjt resultatet.

Jag vill livligt instämma med de uttalanden
som gjorts här tidigare, att vi
på alla håll och jag skulle tro inom
alla partier är intresserade av att det
förslag som lägges fram skall bygga på
så färska siffror som möjligt, om detta
kan bidra till det för alla parter bästa
resultatet.

Jag tror nog att herr Waldemar Svensson
något överdriver när han säger att
prisbildningen på jordbrukets produkter
för det kommande året måste bli
utslagsgivande för de löneförhandlingar
som nu föres. Under det år som nu löper
har ju jordbrukets priser varit föremål
för en sänkning. Skulle detta kunna
vara anledning till att man ställer krav
på högre löner? Det är väl även andra
ting än jordbrukspriserna som framkallar
krav på ökade löner. Jag skulle tro
att även om priserna på jordbrukets
produkter — den del därav som nu går
till jordbruket — skulle öka med fem
å tio procent, kommer detta inte att
motsvara mycket högre belopp, räknat
på indexfamiljen, än vad löneglidningen
på flera håll har gjort. Därför får
man inte förstora detta problem, även
om jag är fullt förvissad om dess betydelse.
Men låt oss försöka lösa det på
så sätt att olika samhällsgrupper i så
stor utsträckning som möjligt kan få
sina berättigade anspråk tillgodosedda!

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Det är alldeles klart att

protokoll 195''i. Nr 33.

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

det även finns massor av andra ting
som inverkar på den ekonomiska situationen.
Jag har aldrig sagt eller menat
att denna »automatik» skulle vara
något ensamt utslagsgivande.

I fråga om det sakliga och psykologiska
spel, som alltid förekommer i ett
sådant här avtalsläge, tycks jag vara
i stort sett överens med hans excellens
herr statsministern och jag skulle tro
med finansministern också. Statsministern
bekräftar ju att det skulle ha varit
värdefullt för oss alla om denna utredning
hade kunnat framläggas och
de grundläggande principerna kunnat
klarläggas före avtalsrörelsen. Nu har
denna utredning pågått sedan våren
1952, och man siktade först på ett resultat
till 1953. Då var alla partier i riksdagen
eniga om att utredningen borde
vara klar antingen på hösten 1953 eller
på nyåret 1954.

Regeringen, som har hand om förvaltningsapparaten
och pengarna och
känner till utredningens gång, har vetat
att vi vid detta årsskifte skulle ha en
ny avtalssituation och att denna fråga
i det sammanhanget är av väsentlig betydelse.
Man kunde ju ha friställt ordföranden
i denna utredning under några
månader i våras och låtit honom
ägna sig uteslutande åt detta arbete.
Över huvud taget torde en regering ha
kunnat göra åtskilligt, om den i god
tid tagit sikte på detta. Det har man
inte gjort, och statsministern beklagar
det läge vi nu befinner oss i. Jag förenar
mig med hans excellens herr statsministern
i att beklaga regeringens
misslyckande när det gäller att klarlägga
en väsentlig faktor inför de kommande
avtalsförhandlingarna.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Mitt inlägg skall inte
bli långt. Jag har uppfattat herr Ohlins
fråga i dag så att den går ut på att
påvisa nödvändigheten av att så fort
som möjligt få fram resultat av den på -

gående jordbruksprisutredningen och att
motivet härför skulle vara att man anser
det önskvärt att ha detta material tillgängligt,
när arbetsmarknadens stora
parter nu snart går till sina överläggningar.

Jag tycker detta är en mycket lovvärd
tanke, men för min del måste jag säga
att jag är ganska tveksam, huruvida det
verkligen är av någon avgörande betydelse
för förhandlingarna att detta första
resultat föreligger. Vi är väl inte
bara hjälpta med ett utomordentligt underbyggt
material, utarbetat av de olika
experterna. Det är inte enbart på denna
grundval som arbetsmarknadens parter
kan göra sitt ställningstagande, utan vi
behöver också nå fram till ett mera
moget politiskt ställningstagande. Detta
senare kanske blir ännu mera avgörande
för det sätt, varpå man ekonomiskt
drar sina slutsatser av materialet i fråga.
Och då, såsom herr Haeggblom har
framhållit och vilket jag kraftigt vill
understryka, även de olika organisationerna,
de olika parterna på skilda områden,
vill ha ett ord med i laget, så
kan vi inte nå fram till ett sådant resultat
i en handvändning.

För mig, herr talman, räcker det i
dag med att understryka den deklaration,
som så många gånger tidigare
gjorts här i kammaren och som var
riktpunkten för 1947 års ställningstagande
i jordbruksfrågan, nämligen att
jordbrukets folk skulle lyftas upp till
en med andra yrkesgrupper likartad
levnadsstandard. Detta tycker jag att
vi under alla förhållanden bör kunna
hålla fast vid. Sedan är jag den förste
att erkänna att när det gäller de praktiskt
framkomliga vägarna, måste de
nog numera delvis bli annorlunda än de
som stakades 1947. Men låt oss ompröva
dem på ett så lidelsefritt sätt som
möjligt och försöka komma fram till
så stor enighet som möjligt. Jag befarar
emellertid att allt detta inte kan ske
på så kort tid som man här synes förutsätta.

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
statsministern att jag har beklagat den
otillräckliga vikt som regeringen har
tillmätt att snabbt få detta utredningsresultat
färdigt, som var beräknat att ta
ett halvår eller något mer och som
tycks ta två och ett halvt år.

Jag har beklagat att regeringen har
ett otillräckligt intresse för att nu, när
det blir en så stor försening, upplysa
om huvudtankarna. Men jag har inte
trott att det bakom detta otillräckliga
intresse låg någon finurlig avsikt att
undanhålla svenska folket det här några
veckor. Jag har bara bedömt saken
så, att det var ett intresse att få fram
det hela.

Statsministern har en annan mening,
som han har motiverat med en hänvisning
till att det här gäller en helt annan
sorts betänkande än det där förra
betänkandet, skattebetänkandet. Men,
herr talman, det som var huvudinnehållet
i statsministerns anförande var
väl det, att regeringen i motsats till
folkpartiet tar ställning utan några som
helst taktiska hänsyn, även före valen.
Statsministern ikläder sig själv en helgongloria.
För några dagar sedan antydde
statsministern att herr Hjalmarson
och jag, när vi diskuterade en principiellt
viktig fråga som här förekom
— radioutsändningarna — intog vår
ståndpunkt med hänsyn till valtaktiska
överväganden därför att det inträffade
före valet. Men statsministern själv är
långt höjd över alla sådana tankar.
Olyckligtvis för statsministern har ju
sedan den av den frågan närmast berörda
parten, herr Lewi Pethrus, frågat
om det bara var valtaktik att statsministern
före valet inbjöd honom till
överläggningar men att det sedan inte
blev något resultat.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det är väl så, som här
är omvittnat, att vi alla har och har

haft ett stort intresse av att denna utrednings
resultat kommer fram så snart
som möjligt. Det behöver ju bara sägas
att jag inte har någon annan mening.
Men jag tog till ordet därför att jag
har fått klart för mig, när jag har suttit
och lyssnat på denna debatt, att man
här från folkpartiets sida tillmäter denna
utredning ett avgörande inflytande
på den avtalsrörelse, i vars början vi
nu står.

Jag hörde här vad herr Svensson i
Ljungskile tyckte och tyckte och tyckte,
och för mig får herr Svensson i Ljungskile
tycka vad han vill i dessa ting.
Men med de informationer jag har och
med den kännedom jag har om utgångspunkten
för avtalsrörelsen vill jag säga
ifrån — även om jag inte skall säga
att jordbrukspolitik och jordbrukspriser
icke där spelar någon roll — att
såvitt jag har kunnat utforska kommer
avtalsrörelsens förlopp icke att i nämnvärd
mån påverkas av om detta betänkande
hade förelegat någon eller några
månader förrän det gör.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag begärde också ordet
närmast för att poängtera att herr
Svensson i Ljungskile våldsamt överdrev
när han tillmätte detta resonemang
en väsentlig betydelse för avtalsrörelsens
uppläggning. Jag har precis
som finansministern och jordbruksministern
här gång på gång förklarat att
det hade varit ett värdefullt bidrag till
belysandet av hela vår ekonomiska situation
om dessa frågor hade kunnat
bli föremål för överläggning så tidigt
som möjligt och att naturligtvis varje
sak som belyser vår ekonomiska situation
har ett värde när parterna skall
gå till uppgörelse. Men ifrån detta enligt
min mening rent objektiva, lugna
bedömande till alt blåsa upp det hela
1 ill en sak som kan avgöra hela vår
avtalsrörelse, som det verkade på herr

100 Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Svar på interpellation ang. jordbruksprisutredningen.

Svensson i Ljungskile att han ville
göra, är det ju ett orimligt långt steg.

Herr Ohlins funderingar lämnar jag
helt åt deras öde. Jag vill bara säga
följande, för att de inte skall stå oemotsagda
i protokollet. När jag förra
onsdagen i ett annat ärende talade
om mitt sammanträffande med herr
Lewi Pethrus och jämförde det med
folkpartiledarens och högerledarens
uppträdande, yttrade jag ingenting om
huruvida det var olämpligt av folkpartiledaren
och högerledaren att ta
denna ställning. Jag hade blivit angripen
därför att jag hade låtit Lewi
Pethrus och pingströrelsen inför mig,
kommunikationsministern och den
socialdemokratiske partisekreteraren
framhålla sina synpunkter på radioutsändningen
ifrån Tanger — märk väl
att detta var efter valet — och då sade
jag ingenting annat än detta: Skall inte
jag ha rätt att få upplysningar av
pingströrelsens representanter i denna
angelägenhet? Skall jag inte ha rätt att
tala med dem, om jag vill ha en ytterligare
belysning av denna fråga, när
herrarna Ohlin och Hjalmarson tydligen
hade skaffat sig så säkra upplysningar
att de i radiodebatten före valet
kunde deklarera sin uppfattning om
dessa ting? Det är herr Ohlin som säger
att det antagligen var partitaktik,
inte jag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för att jag får tycka vad
jag vill. Det är trivsamt i en demokrati
med generösa översåtar, och jag kommer
förvisso att utnyttja privilegiet.

Sedan kan man ju diskutera hur
väsentlig denna sak är i årets avtalsrörelse.
Det går naturligtvis inte att komma
till något definitivt resultat i detta
avseende. Att det sakligt och psykologiskt
är en icke oväsentlig sak tycker
jag vi kunde vara överens om. Jag tror
nog att herr finansministern genom att
studera t. ex. Aftontidningen kan få

stöd för en sådan uppfattning, Jag vill
erinra om hur många gånger finansministern
har uppträtt i denna kammare
och lagt hela sin kraft i diskussionen
om ett anslag på några tusen
kronor som framställts såsom något
mycket väsentligt i statsbudgeten och
i viss mån för den ekonomiska utvecklingen.
Men när det blir en konflikt
med herr Norup är finansministern en
annan än i andra sammanhang.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag har inte med mitt
yttrande om min inställning till herr
Svenssons i Ljungskile tycken velat anlägga
någon fiskalisk synpunkt. Jag
ville bara inför kammaren säga att jag
kanske bedömer herr Svenssons tycken
efter min måttstock, och det får jag
väl lov till i en demokrati utan att därför
betecknas som översåte.

Sedan skulle jag till herr Svensson
vilja säga att man genom att studera
tidningar kan få stöd för vilka uppfattningar
som helst utan att komma närmare
sakens kärna.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Det har här diskuterats
huruvida man på grund av denna utredning
skulle övergå från det nuvarande
totalkalkylsystemet till den s. k.
typjordbrukskalkylen. Vi vet inte något
om vad utredningen innehåller, men
från jordbrukets sida förväntar vi att
det nya kalkylsystemet och de beräkningar
det kommer att bygga på inte
för framtiden ger jordbruket en kalkylmässigt
sett sämre ställning än det tidigare
haft. Jag vill också framhålla
att vi inte har svurit på att den hittills
gällande kalkylen varit till alla delar
absolut riktig och gett full rättvisa. Vi
vill inte svära på att så varit fallet, och
vi vill heller inte svära på att större
rättvisa skall kunna skipas i framtiden,
vilken kalkyl man än får och vilket
system man än väljer.

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

101

Frivillig: sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

I fråga om lönerna säger herr Waldemar
Svensson att den som gör arbetet
skall ha lönen, den som utför prestationen
skall ha betalningen. Det är
enligt vårt förmenande en riktig grundsats,
och jag kan inte förstå annat än
att kalkylen också siktat på detta. Man
har bl. a. valt den kollektivavtalsreglerade
lantarbetarlönen som riktmärke
för lönesättningen och uträkningen av
arbetskostnaderna i kalkylen.

Den opposition mot det nuvarande
systemet, som utgör en förankring för
den från folkpartiets sida ställda och
här i dag besvarade frågan, har kommit
till uttryck också i den gångna höstens
valrörelse. Denna uppfattning har underkänts
av producenterna och i ännu
högre grad av konsumenterna, och den
opinion, som sägs vara underlaget för
folkpartiets inställning i denna fråga,
saknas alltså.

Endast ett par ord till herr jordbruksministern.
Det kanske är fel att
denna utredning inte kommit fram tidigare
så att vi fått ta del av den, men
jag antar att utredningen innehåller
så mycket att den är tidskrävande. Jag
vill instämma i herr Hseggbloms förhoppning
att, när utredningen en gång
kommer, de organisationer på jordbrukets
område, som har att yttra sig
över densamma, får erforderlig tid att
utforma sitt ställningstagande i frågan.

Slutligen vill jag säga att det kanske
ändå hade varit bra om jordbruksministern
hade kommit med denna utredning
tidigare. Jag förstår att folkpartiet
i sitt andliga armod hade behövt
den till texter vid sina julfester.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos vart för sig:

statsutskottets memorial nr 201, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1954/55; och

första lagutskottets utlåtande nr 33,
i anledning av Kungi. Maj:ts proposi -

tion med förslag till lag om ändring
i lagen den 17 juni 1938 (nr 322) angående
rätt för Konungen att meddela
förordnande om vissa förmåner åt statslösa
med flera.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 5-

Frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Låt mig först få framföra
några allmänna synpunkter i anslutning
till föreliggande ärende. I det
socialpolitiska utredningsarbetet under
1940-talet intog den obligatoriska sjukförsäkringen
första rummet, och beslut
fattades redan 1946 i detta stycke. Under
de sedan dess gångna åren har sjukförsäkringen
faktiskt vandrat en lång
lidandets väg.

Först hade vi den olyckliga avvikelsen
från socialvårdskommitténs ursprungliga
förslag genom dåvarande socialminister
Möllers åtgärd att driva
fram en s. k. epasjukpenning trots motstånd
från högerpartiet och en stark falang
inom det egna partiet. Om behovet
och värdet av en obligatorisk försäkring
rådde ingen meningsskiljaktighet
vare sig då eller senare. .lag betonar
detta, herr talman! Det bör sägas särskilt
nu, då man från visst håll ivrigt
bemödar sig om att beskylla speciellt
högerpartiet för att sakna intresse för
sjukförsäkringen. Det är endast tidpunkten
för dennas slutliga genomförande
som har varit föremål för diskus -

102 Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

sion på grund av dess ekonomiska konsekvenser.

För ett år sedan blev det emellertid
till slut socialminister Sträng förunnat
att sätta sitt namn under den reformerade
lagstiftningen, efter det att socialförsäkringsutredningen
nedlagt ett berömvärt
arbete för att rätta de missgrepp,
vartill Gustav Möller gjorde sig
skyldig. Samma utredning hade även
skapat samordning mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen, något
som jag för min del tillsammans
med andra under åratal hade kämpat
för. De ekonomiska konsekvenserna avskräckte
emellertid regeringen flera år
i följd från att genomföra det hela, vilket
man nu tycks ha glömt, sedan högern
ansett att ännu ett eller annat års
uppskov varit att tillråda.

Man måste beklaga de överdrifter och
beskyllningar för bristande intresse och
annat, som nu framkastas. Om några
veckor, mitt herrskap, står vi inför tilllämpningen
av lagen, och med all sannolikhet
kommer vi att finna, att allting
kommer att fungera, även om det
gnisslar en smula i början. Socialförsäkringen
har därigenom fått en utbyggnad,
som vi alla innerst inne är
tacksamma för. Bakom denna uppfattning
står också de, som vill förbehålla
sig rätten att se den socialpolitiska utvecklingen
från de ekonomiska resursernas
och möjligheternas synvinkel och
inte kan bortse ifrån att även reformsträvanden
på andra områden måste
beaktas. Dit hör naturligtvis sådant som
kravet på en skattesänkning.

I lagstiftningen om sjukförsäkringen
finns en hel del skönhetsfläckar och
svaghetstecken, som helst bort vara avlägsnade
före starten. De kommande
åren lär enligt mitt förmenande säkert
uppvisa åtskilliga försök att ändra och
lappa på även denna reform. Den proposition,
som vi för ögonblicket behandlar,
är ett försök att avhjälpa en
av de brister, som redan upptäckts och
som dessutom i hög grad uppmärksam -

mats. Propositionen är tillstyrkt av utskottet.
Jag har emellertid genom en
blank reservation önskat skaffa mig en
plattform för att framföra några synpunkter,
som jag inte velat undertrycka
i detta sammanhang.

Från folkpensionärshåll har man riktat
invändningar mot de konsekvenser,
som sjukförsäkringsbestämmelserna
kommer att få för denna grupp. Man
har med fog anmärkt, att pensionärerna
satts i särställning i två viktiga avseenden.
De har utestängt från möjligheten
att erhålla sjukpenning, och de har
fått vidkännas inskränkningar av själva
sjukhjälpstiden; allt detta vid en tidpunkt,
då deras behov av stöd vid sjukdom
kraftigt ökats. Hos den, som sedan
lång tid tillbaka varit sjukkassemedlem
och trodde sig någorlunda säkrad i dessa
avseenden, har känslan av att vara
orättvist behandlad stärkt indignationen.
Att folkpensionärerna befriats från
avgifter för exempelvis sjukvårdsförsäkringen
har inte ansetts utgöra tillräcklig
kompensation, allra helst som sjukhjälpstiden
krympts till 90 dagar.

Den i propositionen föreslagna åtgärden
är en provisorisk anordning, som
efter sex månader skall ersättas av en
definitiv sådan. Den frågan har omedelbart
framställts: Hur kommer den definitiva
lösningen efter den 1 juli 1955
att se ut? Ge oss åtminstone en antydan!
Därom lämnas intet besked i propositionen
mer än en hänvisning till ett förslag,
som under sistlidna november månad
skulle komma att framläggas av
socialförsäkringsutredningen. När man
så studerar detta förslag, som nu är
tillgängligt, och särskilt det alternativ
till lösning som utredningen förordar,
finner man, att detta uppvisar betydande
inskränkningar i rätten att tillhöra
sjukpenningförsäkringen, jämfört
med nu föreliggande provisoriska lagförslag.
Till grund för detta ligger en
departementspromemoria, som remitterats
till statskontoret, riksförsäkringsanstalten
och Svenska sjukkasseförbun -

Onsdagen den- 15 december 1954.

Nr 33.

103

Frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

det, men beträffande den i detta speciella
fall särskilt sakkunniga socialförsäkringsutredningen
meddelas endast,
att man därifrån »under hand inhämtat,
att en övergångsförsäkring uppbyggd
efter de nu skisserade linjerna
inte synes komma att föregripa ett genomförande
av utredningens blivande
förslag».

Om man inte visste att det föreligger
en personalunion mellan departementet
och socialförsäkringsutredningen,
så skulle man, sedan man nu tagit
del av utredningens betänkande, ha anledning
antaga att detta uttalande tillkommit
litet för hastigt eller att det
vilade på ett missförstånd.

Den provisoriska lagen, sådan den nu
föreligger, innebär att envar, som den
31 innevarande december är sjukpenningförsäkrad
i erkänd sjukkassa, kan
intill utgången av juni 1955 få försäkra
sig för fortsatt sjukpenning. Detta gäller
sålunda inte endast folkpensionärerna.
För exempelvis sådana kategorier som
hemmavarande barn, söner och döttrar,
ja t. o. m. för 15-åringar öppnas möjlighet
till sjukpenningförsäkring, oaktat
de givetvis inte kan förebära några sådana
motiv som ett mångårigt medlemskap
och egentlig delaktighet i de nuvarande
kassornas fonder. Samtidigt får
de gamla medlemmarna se sin sjukpenning
mer eller mindre reducerad.

Socialförsäkringsutredningen föreslår
i sitt förordade alternativ i motsats till
det föreliggande provisoriet, att medlem,
född år 1894 eller tidigare, som sedan
den 1 januari 1935 tillhört erkänd
sjukkassa, skulle äga behålla eller vid
upphörandet av den obligatoriska försäkringen
erhålla försäkring i allmän
centralsjukkassa för en sjukpenning av
högst samma storlek som den han var
tillförsäkrad vid 1954 års utgång. Som
synes är detta särskilt för folkpensionärerna
en mera tillfredsställande lösning
utan, mina damer och herrar, något
anmälningstvång o. d. Borde inte
under sådana förhållanden provisoriet

ha kunnat undvikas och man i stället
hållit sig till vad socialförsäkringsutredningen
tänkt sig?

Om provisoriet i alla fall skall avlösas
av en definitiv anordning enligt socialförsäkringsutredningens
alternativ, som
väl är den närmast för handen varande
möjligheten, så inträffar det för vissa
medborgare, tillhörande ifrågavarande
kategorier, i två omgångar rubbningar
och inskränkningar beträffande medlemskapet
i sjukpenningförsäkringen,
nämligen först den 1 januari 1955 och
sedan den 1 juli 1955, med ty åtföljande
yttringar av missnöje. Det blir
— låt mig säga det inom parentes —
för svenska folket och framför allt för
åldringarna än värre att följa med de
olika bestämmelserna. Hela vår socialförsäkring
har ju blivit allt krångligare,
och det är numera endast specialisterna
som är fullt i stånd att följa med
utvecklingen på detta område.

Om man å andra sidan skulle anta
att provisoriet blir definitivt efter den
1 juli 1955, så kommer det att dra med
sig en hel del besvärligheter och konsekvenser
som det just nu är svårt att
överblicka. Jag kan i detta sammanhang
nämna att jag har från en erfaren
sjukkasseman fått ett påpekande om
hur besvärligt det hela synes bli. Han
tar som exempel en sådan person med
20-årigt medlemskap, som jag här förut
talat om, vilken vid 1954 års utgång
är medlem av erkänd sjukkassa, och
han utgår ifrån att denna person, som
alltså den 1 januari 1955 blir obligatoriskt
sjukpenningförsäkrad, ett stycke
fram i tiden, låt oss säga efter 10—15
år, förlorar sin inkomst och sålunda
försvinner ur den allmänna sjukkassan
vad sjukpenningen beträffar. Vederbörande
skall då med åberopande av sitt
tidigare medlemskap i erkänd sjukkassa
kunna teckna sig för en frivillig
sjukpenningförsäkring. »Är det någon
som tror», frågar min sagesman, »att
sjukkassorna administrativt skall kunna
klara den saken, i all synnerhet som

104 Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

man får förutsätta att efter så lång tid
inga register eller handlingar finnas
kvar, varav man kan få ett besked om,
huruvida vederbörande verkligen haft
medlemskap i erkänd sjukkassa?»

Sjukhjälpstidens längd är ett annat
spörsmål som bekymrar särskilt folkpensionärerna.
Det är förståeligt att en
sjukkassemedlem, som nu har en sjuklijälpstid
av två eller tre år och i ett
par sjukkassor utan någon som helst
begränsning, måste bli ganska oangenämt
berörd, då han under en period
av sitt liv, när han kanske bäst behöver
stöd, endast får åtnjuta sjukhjälp under
90 dagar. Det är något som han har
svårt för att förstå. Hela detta spörsmål
hänger så intimt samman med
hela frågan om åldringsvården, att man
inte kan helt förbigå det, även om
det ur principiella synpunkter kan
finnas vissa betänkligheter. I det förslag
till ett provisorium som här föreligger,
lämnas emellertid spörsmålet
helt åsido.

Slutligen vill jag framhålla att den
kostnadskalkyl, som uppgjorts i anslutning''
till förslaget om ett provisorium,
inte kan vara hållbar. Men detta
är ju så vanligt när det gäller lagförslag
av denna art att ett motsatt förhållande
nästan skulle vara chockerande.
Egentligen borde andra lagutskottet
vid sin behandling av detta
ärende ha haft tillgång till den erfarenhet
som statsutskottet besitter. Med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
hade det riktigaste varit att
ärendet behandlats av ett sammansatt
stats- och andra lagutskott. Så har
emellertid inte skett.

Utskottet kände nog med sig, att den
märkliga åtgärden med en sex månaders
provisorisk lagstiftning som ändring
av eller tillägg till en lag, som
ännu inte trätt i kraft, inte var så enkel
som den såg ut. Men man ville eller
kunde inte heller på grund av den
knappa tiden närmare gå in på dess
konsekvenser. Jag har emellertid, herr

talman, ansett mig böra fästa uppmärksamheten
på detta, då vi nu står inför
ett beslut.

Jag vill uttala den förhoppningen, att
det skall bli socialministern möjligt att
på ett tillfredsställande sätt förvandla
detta lagprovisorium till en mera definitiv
lag och att detta blir till fromma
särskilt för folkpensionärerna, som
ursprungligen har gett anledning till
dessa åtgärder. Jag skulle nog velat ha
åtskilligt annorlunda. Jag skulle ha velat,
att vi fått en klar uppläggning av
vad som tänkes komma efter provisoriet,
innan vi gick till ett beslut, men
med hänsyn till vad som förekommit
vill jag inte yrka på detta och inte heller
på någon ändring i motiveringen,
vilket annars också varit väl befogat.
I det läge, som nu är, har jag inte annat
än att godtaga det resultat, vartill
departementschefen och utskottet har
kommit.

Häruti instämde fru Boman (h).

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Även jag hade velat
ha förslaget annorlunda. Jag tänker
därvid särskilt på folkpensionärerna.
Förslaget innebär att dessa för att erhålla
en sjukpenning på tre kronor skall
betala en årlig avgift på 36 kronor. Med
hänsyn till att folkpensionerna alltjämt
är i knappaste laget och endast medger
en mycket torftig försörjning, är detta
en belastning som folkpensionärerna
helst skulle befrias från. Då emellertid
förslaget klart har markerats som ett
provisorium och man måste räkna med
att det avlöses ganska snart, i varje fall
senast den 1 juli nästa år, av en mera
definitiv anordning, finns det ju anledning
att vänta med diskussionen till
dess denna skall beslutas. Om man av
principiella skäl icke vill befria folkpensionärerna
från denna belastning
inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen,
måste man på något sätt

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

105

Frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

kompensera dem för avgiften på 36 till herrar högermän att om de har samkronor
om året. vetskval, så må de öppet och ärligt yrka

Jag har, herr talman, inte annat yr- avslag hellre än att fortsätta med dessa
kande än bifall till utskottets förslag. ständiga veklaganden över sjukförsäkringen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag hörde herr Hagård
fick jag intrycket att han möjligen
skulle ställa ett avslagsyrkande på propositionen.
Han har inte gjort det, men
den motivering han anför skulle väl
egentligen resultera i ett avslagsyrkande.

Herrar Hagård och Senander är nog
inte ensamma om att önska att sjukförsäkringen
vore annorlunda i olika avseenden.
När vi diskuterat den i kammaren,
har vi haft olika synpunkter.
Men i dag diskuterar vi ett provisorium
under ett övergångsskede. Herr Hagård
vill väl försöka rädda sin sociala själ.
Han är ju en varm anhängare av sociala
reformer. Men tyvärr vill han samtidigt
rädda högerpartiets själ, som är
något annat, och detta blir mycket
svårt att göra i detta sammanhang,
ty man måste ju vara på det klara med
att varje utbyggnad i sociallagstiftningens
syfte kostar pengar. Herr Hagård
och högerpartiet menar ju att reformen
inte borde få kosta vad den redan
kostar. Då måste varje ytterligare utbyggnad
medföra formliga själskval för
högerpartiet.

Detta provisorium har tillkommit för
att lösa dessa inte minst för pensionärerna
viktiga frågor. Utskottet har inte
bundit sig för den ena eller andra lösningen
efter provisoriet. Men skall den
definitiva lagen bara omfatta dem som
är födda före 1894, blir det enligt min
åsikt inte någon lösning av frågan.

Jag hoppas också, att man ute i de
olika landstingen inte fördyrar sjukförsäkringen
genom höjda avgifter på polikliniker
och andra sjukvårdsinrättningar.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets förslag men vädjar samtidigt

Herr HAGÅRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte så många i
denna kammare som vill ta herr Lundberg
på allvar. Han försöker alltid lägga
in politiska avsikter i alla yttranden
här i kammaren. Han säger att jag har
försökt rädda min sociala själ, men herr
Lundberg erkänner efteråt, att jag inte
har behov av att göra detta. Varför
blandar han då in mig i detta sammanhang?
Han säger också att högerpartiet
har behov av att rädda sin sociala
själ. Men om han allvarligt studerar,
vad högern har menat beträffande
reformen som sådan kan man inte
ha annan mening än att vi lämnat ärligt
och klart besked. Vill herr Lundberg
för omväxlings skull ta fram socialvårdskommitténs
första betänkande
och se efter vad herr Skoglund i Doverstorp
och jag yttrade där, kan han
kanske få anledning till en tankeställare
och inte oupphörligen påstå att
den stora grupp som högerpartiet representerar
i landet inte skulle ha önskat
den förnämliga utbyggnad av socialförsäkringen
som faktiskt sjukförsäkringen
utgör.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! I samband med behandlingen
av denna fråga skulle jag gärna
vilja begagna tillfället att ställa en fråga
till herr statsrådet Sträng. Frågan
avser inte provisoriet utan utredningen
rörande den definitiva utformningen
av försäkringen.

Kan man räkna med att utredningen
kommer att undersöka möjligheterna
för änkor och frånskilda kvinnor att
under vissa omständigheter teckna sig
för frivillig försäkring på ungefär samma
villkor som gäller för gifta kvinnor?

106 Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

Jag tänker särskilt på den kategori som
har vård om minderåriga barn. Om en
sådan kvinna blir sjuk och måste läggas
in på sjukhus medför det ingen
minskning av hennes kontanta inkomster
— jag räknar med den kategori som
inte har inkomst av förvärvsarbete —
men hennes arbetskraft dras från hemmet
och måste ersättas på något sätt.
Detta medför en kontant utgift av samma
slag som gäller för den gifta kvinnan
i samma situation. Jag vill inte
vara med om någon sammanblandning
av socialhjälp och socialförsäkring.
Frågan gäller alltså möjligheten för vederbörande
att få teckna en frivillig
försäkring.

I fråga om utskottsutlåtandet vill jag.
herr talman, yrka bifall till detsamma.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Hagård ansåg det
anmärkningsvärt att inte folkpensionärer
kan teckna sig för sjukpenning, och
han beklagade att det fanns en inskränkning
i sjukhjälpstiden. Men vad
vill herr Hagård? Vill han att alla folkpensionärer
skall få obligatorisk försäkring
eller vill han att de skall ha
frivillig försäkring på precis samma
villkor som andra? Vill herr Hagård
alt pensionärerna skall ha en tvåårig
sjukhjälpstid? Det vore mycket intressant
att få klart besked på denna punkt,
ty det finns nog sympatier för vissa utvidgningar
av sjukförsäkringen men
såvitt jag vet har det aldrig kommit
fram något förslag från högern om
detta.

Det har ideligen sagts från högern att
man 1946 ville det och det. När man
satt med i en utredning gjorde man det
och det uttalandet. Men det är i dag
man skall vilja någonting! 1953 skulle
man ha haft ett yrkande om en utökning
av förmånerna, men det kom aldrig
fram. Däremot fanns det ett väldigt
intresse för detta under valrörelsen. I
synnerhet i Skåne ökades högerns in -

tresse för sjukförsäkringen för varje
dag, och högerns skäl för att inte gå
med på försäkringen blev underligare
och underligare. Den sista veckan före
valet fanns det egentligen bara ett skäl
som gjorde att högern avslog försäkringen.
Skälet var det, att de gamla inte
hade fått någon försäkring. Dithän kom
man till slut. Detta framgår av många
referat. Jag har urklipp hemma, så jag
vet att det är riktigt. Det vore bättre
att säga rakt ut nu hur man vill ha det
och inte vid varje tillfälle bara komma
och tala allmänt sympatiserande om de
gamla utan att ha några förslag.

Herr Hagård talar också om att det
kommer att bli missnöje två gånger,
först med provisoriet, som innebär en
förändring för de gamla sjukkasseniedlemmarna,
sedan med det slutliga förslaget,
som skall föreläggas riksdagen.
Om det var så att högern var mest ängslig
för missnöje, finns det ju många
möjligheter att försöka dämpa ett sådant
i stället för att på allt sätt skapa
missnöje. Jag tror inte det är rädslan
för missnöje som är anledningen till att
man nu är betänksam. Det här är nog
bara ett tacksamt tillfälle att få ännu en
möjlighet att oroa människor, som har
det svårt att sätta sig in i förändringarna
och därför känner sig olyckliga
inför försäkringen. Såvitt jag uppfattade
rätt, tyckte sjukkasseexperten som
åberopades, att det skulle komplicera
hela sjukförsäkringen om man skulle
få den frivilliga försäkringen för åldringar
som nu signaleras. Herr Hagård
tog också ett annat exempel, som snarast
gav uttryck för hur besvärligt det
blir med en frivillig försäkring för de
gamla. Herr Hagård är så pass kunnig
på området så det vore inte svårt för
honom att på ett expertmässigt sätt formulera
några direkta förslag om hur
han ville ha försäkringen. Skall det
vara en obligatorisk försäkring även för
de gamla? Är det den ståndpunkten han
tänker strida för i vår eller hur har
han tänkt det? Att endast göra antyd -

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33. 107

Frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

ningar är bara ett försök att skapa missnöje
och inte ett försök att hjälpa den
grupp som han anser vara eftersatt.

Herr HAGÄRD till:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
ville väl även hon politiskt komma
högerpartiet till livs — kanske även
mig i någon mån. Hon ville ha besked
om vad jag menar och önskar. Fru
Eriksson, jag har i det anförande jag
nyss hållit, endast refererat vad som
sagts och gjorts. Jag har refererat den
allmänna opinionens önskemål, jag har
refererat vad provisoriet innehöll och
även en liten smula gått in på vad vi
inte tidigare visste, nämligen vad socialförsäkringsutredningen
tänkt sig.

Jag försöker hålla mig till det föreliggande
ärendet, fru Eriksson, det
andra måste jag lämna åt sidan. Om
jag ändock skulle säga någonting till
fru Eriksson om hur man skall kunna
ordna något av detta, så är jag medveten
om att det är en besvärlig historia
att höja sjukpenningen över lag.
Det är svårt att göra detta utan vidare
med hänsyn till ekonomiska konsekkvenser,
men vissa modifikationer
skulle man kunna tänka sig.

Vad sjukhjälpstiden beträffar är vi
med förlov sagt i viss mån nödgade.
Även om man vill hålla på att det är
inkomstbortfall som i första hand skall
ersättas, nödgas man dock i viss utsträckning
ta hänsyn även till försörjningsbehovet
för åldringarna, såvida
inte åldringsvårdskommittén kommer
att skapa nya former för alt ge mer
effektivt stöd till åldringar, som behöver
sådant. Trots att man vill ha
rena principiella linjer nödgas man tyvärr
att förstöra — om jag så får
säga —• även sjukförsäkringen, liksom
man i stor utsträckning har förstört
folkpensioncringslagen. Man nödgas i
sista hand inte bara ta hänsyn till inkomstbortfall,
utan man måste tänka
efter hur dessa människor skall få sitt
behov av ökad omvårdnad tillfreds -

ställt. Samhället har svårt att då undandraga
sin medverkan. Så ligger det
till, som jag ser saken för min enkla
del — om jag nu skall bekänna något
för fru Eriksson.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333) om
särskild ersättning i vissa fall för skada
till följd av olycksfall vid flygning,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet nr 401, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1954/55;

från första lagutskottet nr 402, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 17 juni 1938 (nr 322) angående rätt
för Konungen att meddela förordnande
om vissa förmåner åt statslösa med
flera; samt

från andra lagutskottet:

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa;
och

nr 404, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333)
om särskild ersättning i vissa fall för
skada till följd av olycksfall vid flygning,
dels ock i ämnet väckta motioner.

108 Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Höstsessionens avslutning.

§ 8.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags
beslut under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1954.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Höstsessionens avslutning.

Herr TALMANNEN anförde:

Ärade kammarledamöter! Årets höstsession
står nu inför sin avslutning,
sedan vi i dag fullgjort våra sista arbetsuppgifter.

I det mesta har väl denna riksdag
varit sina många föregångare lik. Mycket
rutinarbete med granskning av
statsförvaltningen på olika områden
och förberedelser för statsbudgetens
fastställande, men också några ting av
räckvidd därutöver har tagit tiden i
anspråk. De betydelsefulla besluten på
sjukförsäkringens område som fattades
av fjolårets riksdag har i år kompletterats.
Det är vår förhoppning, att
denna viktiga reform, som på nyåret
skall träda ut i livet, skall visa sig så
väl förberedd som förhållandena har
medgivit.

På nykterhetslagstiftningens område
har denna riksdag fullbordat en reform
som det arbetats på ett tiotal år.
Vi vet att de beslut, som i dessa avseenden
fattats, mottagits både med tillfredsställelse
och med oro. Vi hoppas
alla, att oron skall visa sig ha varit
oberättigad och att den tilltro till vårt
folks förmåga att bära en ökad frihet
på detta ömtåliga område, som beslutet
innebär, har haft fog för sig.

Höstsessionen har pågått i det närmaste
i två månader. Därunder har vi
även haft anledning att ägna riksdagens
arbetsformer uppmärksamhet. Det
är riktigt att detta oavlåtligen sker,
men det bör nog också emellanåt framhållas,
att vår riksdag nog hävdar sig

mycket väl i jämförelse med de flesta
andra parlament i fråga om både effektivitet
i arbetet, sakligt samarbete och
parlamentarisk kultur över huvud
taget.

Jag ber att få uttala mitt och vice
talmännens tack för visat förtroende
under denna riksdags båda sessioner.
Själv tackar jag presidiet, kansliet och
vaktpersonalen för ett gott samarbete.

Jag ber slutligen att få tillönska alla
cn angenäm helg och ett gott nytt år!

Ordet lämnades på begäran till

Herr HALLÉN (s), som yttrade:

Till herr talmannen vill jag framföra
kammarens tack för hans visade saklighet
och oväld vid ledningen av kammarens
förhandlingar. Det vilar på en
talman ett stort ansvar. Kammarledamöterna
måste känna full trygghet för
att opartiskheten alltid får råda i ledningen
av kammarens förhandlingar.
Det är, kan man säga, ett viktigt avsnitt
av rättssäkerheten. Ni har därvid,
herr talman, ett förnämligt arv att vårda
efter Er företrädare, och det är mig
en glädje att kunna vitsorda, att Ni på
ett klokt och ansvarskännande sätt vårdar
detta arv.

Jag begagnar också tillfället, herr
talman, att tillönska Er och våra riksdagskamrater
en god jul.

Det är, som herr talmannen nyss
nämnde, ett strävsamt riksdagsår som
nu går till ända, och alla är vi väl i
starkt behov av avkoppling och vila
och om möjligt även vederkvickelse.
Nu nalkas den tid, då dagens motsättningar
förtonar och träder i bakgrunden
och då vi alla söker den gemenskap,
vartill julen inbjuder. Julen hotas
visserligen av många krafter, inte
minst den ständigt stegrade merkantiliseringen
av denna högtid, men den
har i alla fall ett mäktigt grepp över
oss alla. Då lyser åter det odödliga hoppets
stjärna och då värms, trots tidens
fallande skuggor, de mångas hjärtan
inför visionen av ett Fridsfurstens rike

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33. 109

i en brödrasinnets värld. När vi nu
återförenas med hem och hembygd,
blir dessa ideal med rötter i vår barndom
åter förunderligt levande.

Jag slutar med att uttala den förhoppningen,
att vi alla måtte bli delaktiga
av denna idealens strålkraft, så
att vi med friska och förnyade krafter
kan återvända till de uppgifter som

Höstsessionens avslutning.

väntar oss vid det kommande riksmötet.

Herr talmannen förklarade höstsessionen
vid innevarande års riksdag avslutad,
varefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 12.10.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 21 december.

Kl. 12.00.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit vederbörligen
utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, som
vid höstsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 12.00
försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid följande
ledamöter:

Herr Olsson i Gävle,

» Lindberg och
» Dahlén.

Protokollen för den 10, den 14 och
den 15 innevarande december upplästes
för justering och blevo av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem
Gunnar Britth.