Tisdagen den 14 december. Sid (Riksdagens protokoll 1954:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FORSTA KA M M A R E\

Nr 33

10—15 december.

Debatter in. m.

Tisdagen den 14 december. Sid

Svar på interpellationer:

av herr Persson, Karl, om effektivare utnyttjande av försvarsananslagen
................................................ 4

av herr Norling om beredande av full sysselsättning åt textilindustriens
anställda m. m................................... 11

Onsdagen den 15 december.

Svar på fråga av herr Lundgren ang. modernare befordringsbestäm -

melser för armén .......................................... 19

Svar på interpellationer:

av herr Söderquist ang. förseglingen av valsedelspaket ........ 20

av herr Spetz ang. villkoren för friköp av kyrklig jord.......... 22

av herr Osvald ang. tjänstemans skyldighet att underkasta sig sinnesundersökning
m. m..................................... 25

Lagförslag om frivillig sjukpenningförsäkring.................... 30

Upphävande av 1940 års flygolycksfallsförordning................ 31

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning............ 33

t Första kammarens protokoll 1954. Nr 33.

Xr 33.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 15 december. Sid.

Statsutskottets memorial nr 201, ang. tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1954/55 ........................................ 30

Första lagutskottets utlåtande nr 33, om ändring i lagen ang. rätt för
Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner åt statslösa
med flera ............................................ 30

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, med förslag till lag om frivillig
sjukpenningförsäkring ...................................... 30

— nr 51, upphävande av 1940 års flygolycksfallsförordning ...... 31

Fredagen den 10 december 1954.

Nr 33.

Fredagen den 10 december.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 4 och
den 7 innevarande månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 201, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1954/55;

första lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 17 juni 1938 (nr 322) angående rätt
för Konungen att meddela förordnande
om vissa förmåner åt statslösa med flera;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa;
och

nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333) om
särskild ersättning i vissa fall för skada
till följd av olycksfall vid flygning, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.03.

In fidem

G. H. Berggren.

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Tisdagen den 14 december.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
första lärarhögskola;

nr 394, i anledning av väckta motioner
om främjande av forskningen och
undervisningen på sjörättens område;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reformering av läkarutbildningen
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående organisationen av den
högre undervisningen i skeppsbyggeri;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående det administrativa
liandhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 398, i anledning av väckt motion
angående ändrad praxis i fråga om tilllämpningen
av 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
beträffande vissa
tjänstemän; och

nr 400, i anledning av väckta motioner
om viss ersättning åt A. G. Rödin för
skada ådragen under militärtjänstgöring.

Om effektivare utnyttjande av försvarsanslagen.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
TORSTEN NILSSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Karl Perssons interpellation om effektivare
utnyttjande av försvarsanslagen,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Karl Persson i en interpellation
frågat mig om jag uppmärksammat i
interpellationen omnämnda förhållanden
beträffande försvaret och om vilka åtgärder
jag avser att vidtaga för att befintliga
resurser för försvaret skall kunna
utnyttjas så effektivt som möjligt utan
att stora värden i redan uppförda försvarsanläggningar
eller naturvärden samtidigt
förstöres.

Herr Persson har i sin interpellation
berört en rad olikartade och komplicerade
spörsmål beträffande försvaret. De
synpunkter på verksamheten som framförs
i interpellationen spänner över vida
fält, och en behandling av vart och ett
av de problem som berörs fordrar sin egen
utredning. Det skulle därför föra för
långt att i ett sammanhang ingå på en
närmare diskussion av alla de i interpellationen
berörda spörsmålen. Jag kan
emellertid försäkra interpellanten om att
jag ständigt har min uppmärksamhet riktad
på sådana förhållanden som omnämns
i interpellationen och att min
strävan alltid kommer att vara att lämpliga
åtgärder vidtages för att befintliga
resurser för försvaret skall kunna utnyttjas
så effektivt som möjligt utan att
stora värden i redan uppförda försvarsanläggningar
eller naturvärden samtidigt
förstöres. I detta avseende vill jag särskilt
erinra om att regeringen funnit
mark- och fastighetsärenden berörande
försvaret vara av sådan vikt att Kungl.
Maj:t genom beslut den 23 april innevarande
år inrättat en särskild sakkunnig
instans, försvarets fastighetsnämnd, för
prövning av dessa frågor. Denna nämnd
har en sådan sammansättning att såväl
militära som civila intressen är representerade
(av nämndens sex ledamöter är
endast två militära). I nämndens uppgifter
ingår bland annat att då fråga uppkommer
om förvärv av större markområden
i anslutning till av försvaret dis -

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Om effektivare utnyttjande av försvarsanslagen.

ponerad mark eller på annat håll, utreda
förvärvets lämplighet och därvid
även undersöka att civila synpunkter på
markens eventuella framtida användning
beaktas samt att, då fråga uppkommer
om ändrad förläggning av befintliga militära
förband, större förråd etc., utreda
möjligheterna att utnyttja annan av
försvaret disponerad anläggning som på
grund av förflyttning eller annan omorganisation
kan vara disponibel.

Som jag inledningsvis anfört skulle
det föra för långt att nu uppta samtliga
i interpellationen berörda spörsmål till
behandling. Herr Persson har i sin interpellation
även berört frågan om skjutfältet
vid Ravlunda. Då herr Kristensson i
Osby i andra kammaren interpellerat mig
i samma fråga tillåter jag mig, herr talman,
att, med hänsyn till det allmänna
intresse denna fråga väckt, även i denna
kammare framlägga en redogörelse för
mina synpunkter i frågan. Denna redogörelse
blir därför av i stort sett samma
innehåll som lämnades herr Kristensson.

Till en början vill jag erinra om vad
dåvarande chefen för försvarsdepartementet,
statsrådet Sköld, i förevarande
hänseende anförde i propositionen 302
till 1943 års riksdag angående det ursprungliga
förvärvet av ifrågavarande
skjutfält. Jag citerar följande uttalande:
»Gentemot de många fördelar, som ur
skjutfältssynpunkt äro förknippade med
detta område, står emellertid bygdens
egenartade karaktär med talrika fornlämningar,
en unik flora och en ålderdomlig
och intressant bebyggelse. För egen
del finner jag det förståeligt, att länsstyrelsen
samt naturskydds- och hembygdsföreningar
uttalat betänkligheter i
fråga om områdets ianspråktagande för
militära ändamål, och skulle, om valet
stode mellan ur militär synpunkt i stort
sett jämbördiga områden, gärna förorda
ett område, som icke vore ur naturskydds-
och turistsynpunkt så värdefullt,
även om militära krav därigenom i någon
mån åsidosattes. Men i detta fall finnes
intet annat val. De omfattande rekognosceringar,
som företagits för att anskaffa
skjutfält för de olika pansarförbanden,
bär praktiskt taget omfattat hela

landet. De platser, som kunna anses godtagbara
såväl ur militär synpunkt som
med hänsyn till sociala och ekonomiska
konsekvenser, äro fåtaliga. Såsom exempel
må nämnas, att å hela kuststräckan
Blekinge—Söderhamn, som undersökts
vid utredning av frågan om skjutfält för
Göta pansarlivgarde och Södermanlands
pansarregemente, icke någon för ändamålet
lämplig plats kunnat utfinnas på
fastlandet, varför de militära myndigheterna
hemställt, att en ö i Stockholms
skärgård måtte få tagas i anspråk såsom
skjutfält. I fråga om skjutfält för Skaraborgs
pansarregemente ha liknande erfarenheter
gjorts, och det område vid
Vättern, som för detta förband slutligen
föreslagits, är — ehuru i övrigt fullt
godtagbart — icke lämpligt för skjutningar
med de tyngsta vapnen. Beträffande
Skånska pansarregementet bär
trots ingående undersökningar något annat
lämpligt skjutfält än nu ifrågavarande
område vid Skånes ostkust icke påträffats.
Efter noggranna överväganden
finner jag mig därför — trots de därmed
förenade betänkligheterna — böra
tillstyrka förvärv för lantförsvarets räkning
av området vid Brösarp.»

Jag försäkrar herr Persson att nyss refererade
bedömanden alltjämt äger sin
fulla giltighet. Ärendet beträffande den
nu ifrågasatta utvidgningen av skjutfältet
vid Ravlunda har remitterats till,
bland andra, fastighetsnämnden, som efter
en förutsättningslös och allsidig utredning
den 10 december 1954 avgivit utlåtande
i ärendet. Av detta utlåtande inhämtas
att nämnden ansett det önskvärt
att kunna framlägga en redogörelse för
de undersökningar, som i samband med
anskaffandet av Ravlundafältet och sedermera
verkställts genom arméstabens
försorg. Av redogörelsen framgår att sedan
år 1938, då rekognosceringarna påbörjades,
ett mycket stort antal områden
såväl i Skåne som i angränsande landskap
undersökts. Det må härvid framhållas
att de undersökta områdena i de inre
delarna av landet visat sig olämpliga
bland annat med hänsyn till de mycket
stora markförvärv, ca 40 000 hektar, som
i så fall ur säkerhetssynpunkt måste ske.

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Om effektivare utnyttjande av försvarsanslagen.

Dessa områden genomkorsas dessutom av
vägar och järnvägar, varjämte marken,
därest den icke består av myr- och mossmark,
är mycket stenbunden och olämplig
för bandfordon. Fastighetsnämnden
har i sitt enhälliga utlåtande uttalat att
den förebragta utredningen rörande områden
för anordnande av pansarskjutning
i södra Sverige visat att det enda
för ändamålet lämpliga området är beläget
vid Ravlunda. Nämnden har således
kommit till samma uppfattning som den
av statsrådet Sköld i egenskap av försvarsminister
återgivna. För egen del vil!
jag deklarera att jag helt delar denna
uppfattning och alltså icke anser skäl föreligga
att låta vidtaga ytterligare undersökningar
om möjligheterna att förlägga
skjutfältet till annat område.

Det har framhållits att den föreslagna
utvidgningen skulle innebära ett djupt ingrepp
i förhållandena i bygden och alt
detta bland annat skulle medföra att åtskilliga
personer finge lämna sina boplatser
och yrken. Fastighetsnämnden
har härutinnan framhållit att inom utvidgningsområdet
för närvarande är
mantalsskriva 48 personer, varav 36 är
bosatta i Knäbäcks by. Länsstyrelsen i
Kristianstads län har under innevarande
höst anordnat två sammanträden med
markägare samt representanter för av utvidgningen
berörda kommuner ävensom
naturskyddssammanslutningar, vid vilka
nämnden närvarit. Med hänsyn till vad
av fiskarna i Knäbäck därvid anförts
har fastighetsnämnden ansett sig kunna
konstatera, att fiskarna med tillfredsställelse
ser fram mot tidpunkten för inlösen
av deras fastigheter. Nämnden har
även i övrigt funnit att ur sociala synpunkter
några vägande skäl mot utvidgningsförslaget
icke synes kunna andragas.
Till detta nämndens uttalande anser
jag mig böra foga den reflexionen
att knappast i något annat område i
södra Sverige, om något sådant ur andra
synpunkter vore lämpligt som skjutfält,
skulle mindre ingrepp i befolkningens
förhållanden vara tänkbart än just i trakten
av Ravlunda.

Vidare har uttryckts farhågor för att
genom skjutfältets utvidgning åt norr

skjutningarna inom det nya norra området
skulle komma att medföra störningar
för befolkningen i Maglehems samhälle.
Såväl från militärt håll som från fastighetsnämndens
sida har framförts att
ifrågavarande farhågor finge anses vara
betydligt överdrivna. Jag ansluter mig
helt till den av fastighetsnämnden framförda
uppfattningen.

Det har även framhållits, att genom utvidgningen
skulle försvinna ett fritidsområde
med ovanligt vacker och säregen
natur och som vore mycket anlitat.
Jag delar uppfattningen att trakten framför
allt kring och norr om Haväng besitter
en särpräglad naturskönhet. Det
nuvarande Ravlundafältet har emellertid
ingalunda undandragits allmänheten såsom
fritidsområde även om självfallet inskränkningar
måst ske beträffande tillträde
till det av militären utnyttjade området
under tider då skjutningar pågår.
Under sommarmånaderna äger emellertid
skjutningar rum i betydligt mindre
omfattning än under andra tider av året
och i allt fall som regel icke alls under
lördagar till och med måndagar. Området
får därför anses vara väl användbart
såsom fritidsområde när skjutningar icke
pågår. Detsamma kommer att gälla även
de i den planerade utvidgningen ingående
områdena, därest utvidgning kommer
till stånd. De till inköp föreslagna
områdena är dock icke lika natursköna
eller särpräglade som vissa delar av det
nuvarande skjutfältet.

Jag anser mig i detta sammanhang böra
erinra om vad dåvarande försvarsministern
i detta avseende anförde i den
förut berörda propositionen till 1943 års
riksdag. Han framhöll därvid bland annat
att ett militärt utnyttjande av området
ingalunda behövde medföra, att
dess säregna karaktär spolierades. Vidare
komme fornlämningarna att respekteras
och skyddas, varjämte hela området
utmed Verkeåns dalgång ■— den ömtåligaste
delen av denna trakt — skulle
lämnas orört. Slutligen framhöll han, att
man vid ett militärt förvärv av området
kunde räkna med att detta jämväl i framtiden
komme att få bibehålla sin karaktär
av hedlandskap medan det i annat fall

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Om effektivare utnyttjande av försvarsanslagen.

måste vara en tidsfråga, när de öppna
vidderna ändrat karaktär genom skogsplantering
eller när området tagits i anspråk
för villabebyggelse. Jag anser mig
kunna konstatera att erfarenheterna från
de gångna tio åren sedan skjutfältet anskaffades
bestyrkt att före förvärvet från
främst naturskyddshåll framförda farhågor
att den säregna naturen skulle spolieras
visat sig betydligt överdrivna. Jag ansluter
mig även härvid till den av fastiglietsnämnden
framförda åsikten att genom
den nu föreslagna utvidgningen av
området de vackraste och mest känsliga
delarna av det nuvarande fältet kan ytterligare
skonas genom att större möjligheter
skapas att förlägga övningar till
mera oömma delar av området. Jag vill
även redovisa att från ansvarigt håll
framförts tacksamhet över det intresse
och den förståelse man från militärt håll
visat i fråga om fornlämningar och övriga
kulturella värden inom Ravlundafältet.

Herr Persson har även uttryckt farhågor
att den vapentekniska utvecklingen
skulle kunna komma att medföra att
skjutfältet även efter utvidgningen skulle
bliva för litet och att därvid en ytterligare
utvidgning av fältet skulle vara
svår att genomföra då befintlig järnväg
och landsväg torde lägga hinder i
vägen. Från militärt håll har i förevarande
hänseende framhållits att, ehuru
man givetvis icke kan förutsäga de krav
som på grund av vapenteknikens utveckling
i framtiden kan komma att ställas
på militära skjutfält, den nu föreslagna
utvidgningen likväl bedömes vara
till fyllest för tillgodoseende av nu
kända eller skönjbara krav. Då enligt
vad jag tidigare framhållit något alternativ
till Ravlundafältet icke finnes, anser
jag mig böra framhålla att denna
aspekt icke kan tillmätas någon betydelse
vid det förhållandet att man för
att rätt kunna tillgodose utbildningen av
personal till Centurionstridsvagnarna
torde bli nödsakad att utvidga det nuvarande
fältet.

.lag vill i detta sammanhang meddela
att länsstyrelsen i Kristianstads län den
7 december 1954 avgivit utlåtande i

ärendet. I yttrandet har framförts liknande
betänkligheter ur civil synpunkt
som de i interpellationen angivna. Länsstyrelsen
har å andra sidan funnit att
de militära kraven framstår med särskild
styrka och bör givas företräde.
Den har därvid framhållit att det till
Skåne förlagda pansarregementet, i
främsta rummet avsett för Skånes försvar,
bör beredas de bästa betingelser
för att effektivt kunna utnyttja den nya
stridsvagnsmaterielen. Länsstyrelsen har
fördenskull funnit sig — trots de civila
intressen som därvid uppoffras —•
icke böra motsätta sig den föreslagna
utvidgningen av skjutfältet.

Herr talman, jag har ansett mig böra
ingående behandla denna del av herr
Perssons interpellation. Som avslutning
ber jag att få framhålla att jag hyser
full förståelse för den ståndpunkt som i
stor utsträckning intagits av befolkningen
i den berörda bygden och som delvis
kommit till uttryck i herrar Perssons
och Kristenssons interpellatitioner.
Alla samhällsmedlemmar får göra offer
för försvarets sak. De offer som nu kan
komma att krävas av invånarna i Brösarps
och Degeberga kommuner måste
dock ses mot bakgrunden av den allmännytta
för hela Skiåne och övriga
Sydsverige som ett starkt och väl utbildat
pansarvapen utgör.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för försvaret.
Givetvis delar jag de allmänna åsikter
i hithörande spörsmål, som statsrådet
deklarerar, när han i svaret försäkrar
mig om att han ständigt har sin uppmärksamhet
riktad på de förhållanden
som omnämns i interpellationen och att
hans strävan alltid kommer att vara att
lämpliga åtgärder vidtages för att befintliga
resurser för försvaret skall kunna
utnyttjas så effektivt som möjligt
utan att stora värden i redan uppförda
försvarsanläggningar eller naturvärden
samtidigt förstöres.

Statsrådet har inte gått in i detalj på

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Om effektivare utnyttjande av försvarsanslagen.

mer än ett av de spörsmål, som jag omnämnde
i min interpellation. Jag skall
inte heller göra det utom i ett avseende.
Innan jag övergår till att något resonera
om utvidgningen av Ravlundafältet,
vill jag ta upp ett annat spörsmål,
som jag även tog upp i interpeltationen,
nändigen frågan om inkallelse
i militärtjänst av jordbrukare till efterutbildningsövningar
under vår och höst.

Det är ju en fråga som tidigare varit
föremål för riksdagens uppmärksamhet
och diskuterats här. Nog tycker man att
det borde kunna ordnas så, att de jordbrukare
och lantarbetare, som icke har
fullgjort sin efterutbildningsövning, blir
inkallade under vinterhalvåret i möjligaste
mån och att militärerna sålunda
särskiljer jordbrukarna från andra yrkeskategorier.
Frågan har varit föremål
för, som jag sade, ett par tidigare framstötar.
Dessa har dock inte lett till något
resultat. Redan nu har inkallelse
skett av jordbrukare för övningar med
början i slutet av april nästa år. Det
är inte bara ytterst besvärligt för de
jordbrukare, som blir inkallade just under
vår eller höst, utan även ur försvarets
synpunkt tror jag att det blir synnerligen
besvärligt med alla de ansökningar
om uppskov, som kommer från
dessa jordbrukare. Jag tycker att alla
dessa uppskovsansökningar skulle leda
till att övningarna blir förryckta.

Nu är det väl i alla fall så att vi har
hela vinterhalvåret att ta till. Inkallelser
sker ju även då. Nog borde det kunna
ordnas så, att jordbrukarna, som är
så strängt upptagna under just vår- och
höstsäsongerna, kunde befrias från inkallelser
de tiderna. Åtminstone i min
hemtrakt finns det personer som fått
inkallelseorder till övningar strax i början
av det nya året. Jag vet ju inte om
det är alldeles omöjligt att hålla isär de
olika yrkeskategorierna. Inkallelser kan
ju också komma olägligt för andra än
jordbrukare, och det är naturligtvis inte
möjligt att tillmötesgå alla olika anspråk.
Jordbrukarna utgör dock en så
stor kategori, och de möter i detta sammanhang
så stora problem att något
borde göras för dem. Vid krig eller

omedelbar krigsfara förstår jag att man
måste låta dessa hänsyn träda tillbaka,
men när det, såsom nu, gäller ett vidmakthållande
av vår försvarsberedskap
i fred, är jag övertygad om att det borde
vara möjligt för försvaret att ta litet
större hänsyn till jordbrukarna. Vi kan
för övrigt inte bara tänka på vidmakthållandet
av vår försvarsberedskap,
även om det är en aldrig så viktig sak.
Det är lika viktigt att vi vidmakthåller
den försvarsvilja som svenska folket har.
Det är klart att försvarsviljan kan få
allvarliga törnar, om allmänheten får
den uppfattningen att militärerna inte
tar den hänsyn, som man anser att de
borde ha möjligheter att ta.

När det sedan gäller den fråga, som
statsrådet i detalj gick in på i svaret,
nämligen den nu aktuella utökningen
av Ravlundafältet såsom skjutfält för
Skånska pansarregementet, är det ju på
det viset, att redan år 1943, när Ravlundafältet
togs i anspråk för militärt
ändamål, uttalades mycket starka betänkligheter
däremot. Statsrådet har ju
själv citerat vad dåvarande försvarsministern,
statsrådet Sköld, uttalade i det
hänseendet. Han var betänksam mot att
ta i anspråk detta fält med hänsyn till
»bygdens egenartade karaktär med talrika
fornlämningar, en unik flora och
en ålderdomlig och intressant bebyggelse».
Han uttalade även att området
ur naturskyddsynpunkt var mycket värdefullt.

Även från andra håll uttalades stora
betänkligheter mot förvärvet. Många ansåg
redan då att fältet om några år
skulle bli för litet med den utveckling
som ständigt sker. Nu har ju utvecklingen
också redan medfört att fältet är
för litet för de moderna pansarvagnarna.
Man förordar därför en ny utvidgning
av fältet, varvid man skulle ta i
anspråk nästan hela det säregna området.
Fråga är dock om ens detta utvidgade
fält kommer att räcka i framtiden.
Statsrådet säger, att från militära synpunkter
bör det räcka med hänsyn till
den utveckling på området som nu kan
skönjas. Men enligt en allmän naturens
lag pågår det ju ständigt och jämt en

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Om effektivare utnyttjande av försvarsanslagen.

snabb utveckling på alla områden, och
så kommer säkerligen även att bli fallet
i fråga om pansarvagnarna och deras
behov av skjutfält. Om några år
kommer det kanske inte att räcka med
den utvidgning av Ravlundafältet som
nu föreslås, utan man måste söka sig
ännu större fält. Statsrådet nämner i
svaret att man räknar med att för ett
sådant här skjutfält behövs 40 000 hektar.
Det är ju 4 kvadratmil, således ett
mycket stort område. I detta fall behöver
man inte fullt så mycket som 4 kvadratmil,
eftersom Ravlundafältet ligger
vid havet och man alltså i viss utsträckning
kan utnyttja detta. Faktum är dock
att det även denna gång uttalats stora
betänkligheter och farhågor för att inte
heller den föreslagna utvidgningen kommer
att räcka. Resultatet av det hela
kan bli att man trots stora besvärligheter
kanske måste söka ett helt nytt skjutfält
på annat håll. Då får man kanske
helt överge Ravlundafältet. De investeringar,
som gjorts där, skulle då bli till
ingen nytta, och ortsbefolkningen skulle
i onödan ha fått underkasta sig alla
dessa besvärligheter.

Statsrådet framhåller i ett avsnitt av
svaret att fiskarna med stor tillfredsställelse
ser att Ravlundafältet utvidgas,
ty därigenom måste staten inlösa deras
fastigheter. Det uttalandet är inte så
mycket värt, om man vet att bakgrunden
till den förklaring, som fiskarnas
representant här gjort, är att detta tycks
vara enda möjligheten för dem att få
ersättning för det intrång som militären
har gjort på deras område hela tiden
från 1943, för vilket intrång de ännu
inte har fått någon ekonomisk ersättning.

Faktum är att alla de andra hörda instanserna,
även om de inte reellt avstyrkt
den föreslagna utvidgningen, dock
har uttalat starka betänkligheter mot
densamma.

Fn annan omständighet som måste beaktas
är att Ravlundafältet ligger ganska
avlägset från Skånska pansarregementets
förläggning i Hässleholm. Det är flera
mil alt köra med pansarvagnarna. .lag
liiste häromdagen en artikel i en tidning,

i vilken chefen för P2 uttalade, att han
ansåg det besvärligt med regementets
förläggning till Hovdalafältet i Hässleholm.
Det fältet hade redan från början
blivit för litet, påpekade han. Man måste
nu för skjutövningarna söka sig ut
dels till Ravlunda och dels till Revingehed.
Detta medför stora tidsförluster för
personalen, vartill kommer att de långa
transporterna sliter både på vägarna och
pansarvagnarna, vilkas motorer ofta
måste ses över varje gång de har kört
sträckan. Det är naturligtvis inte lämpligt
att ha dessa långa avstånd för transporter
fram och tillbaka. Chefen för P2
diskuterade även möjligheten att söka sig
helt bort från Hovdalaområdet och förlägga
regementet till en lämpligare plats,
där man kunde ha skjutfältet på närmare
håll.

Jag vill med anledning härav framställa
en direkt fråga till statsrådet. Jag
fordrar naturligtvis inte att statsrådet
omedelbart skall kunna lämna ett svar,
utan jag är nöjd om han bara är intresserad
av spörsmålet. Det har från något
håll framkastats tanken att det kanske
vore lämpligt att ha ett gemensamt skjutfält
för flera regementen. De egentliga
skjutövningarna skulle då kunna ordnas
på detta gemensamma skjutfält, medan
man vid regementenas ordinarie förläggningar
bara behövde ha mindre övningsfält.
Jag undrar om det inte vore lämpligt
att i fråga om P2 åstadkomma en
samordning på så sätt att pansarregementet
för sina skjutövningar kunde utnyttja
ett artilleriskjutfält. Det finns ju
i alla fall i Mellansverige områden, där
artilleriet har ganska stora skjutfält. De
fält som räcker till för artilleriet bör väl
även vara tillräckliga för ett pansarregemente.
Därtill kommer att de båda vapenslagen
åtminstone i viss utsträckning
måste bedriva samövningar. Skulle det
inte finnas möjlighet — om man nu inte
kan utnyttja något av de nuvarande stora
skjutfälten - att anlägga ett stort, gemensamt
skjutfält, som kunde användas
för de egentliga skjutövningarna? Materielen
för dessa skjutövningar skulle ju
kunna stå kvar uppe vid detta skjutfält.
Skånska pansarregementet skulle i öv -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Om effektivare utnyttjande av försvarsanslagen.

rigt kunna använda ett mindre fält, jag
tänker på Hovdala, med möjlighet att
utnyttja även Revingelied, såsom regementet
redan nu gör jämsides med Ravlundafältet.
Jag tror att det skulle vara
mycket lättare att bara transportera trupperna
till och från detta gemensamma
skjutfält än det blir att köra de stora
pansarvagnarna till Ravlunda och åter,
även om den sträckan är kortare.

Jag bara ställer det spörsmålet till
statsrådet, om det inte åtminstone vore
lönt att undersöka en sådan möjlighet.
Då blir det ju inte mer än på en plats
fråga om intrång på ortsbefolkningens
intressen. I södra eller mellersta Sverige
måste man nog överallt räkna med ungefär
samma besvärligheter som statsrådet
talar om, var man än försöker anordna
ett nytt skjutfält. Man borde i alla fall
undersöka möjligheterna att gemensamt
utnyttja något av de nuvarande skjutfälten
eller eventuellt anlägga ett nytt för
gemensamt ändamål.

Jag skall inte orda mer om detta. Jag
slutar med att upprepa vad jag sagt redan
tidigare, att det är oerhört viktigt
att försvarsfrågan behandlas så, att den
stora allmänheten inte får intrycket att
militärerna gör precis som de vill och
inte tar någon hänsyn till civilbefolkningens
önskemål. Jag tror att det är av
stor betydelse för att vidmakthålla försvarsviljan
i vårt land, att försvarsfrågan
i fortsättningen handlägges på ett
sådant sätt.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Beträffande inkallelserna
vår och höst kan jag fatta mig kort. För
den frågans läge har jag tidigare redogjort
i riksdagen.

Vad beträffar övningarna krigsförbandsvis,
får vi komma ihåg att året ur
militär synpunkt är så snävt indelat efter
den Lindholmska utredningen, att man
utnyttjar praktiskt taget varje dag. Sedan
gäller det naturligtvis att med utgångspunkt
härifrån och med tanke på
befälets utnyttjande och arbetsmarknadens
olika önskemål välja den rätta tiden
på året för repetitionsövningar. Jag

vill nu liksom tidigare påpeka, att tiden
för inryckningarna inte fastställes av de
militära myndigheterna, utan att det sker
efter mycket ingående överläggningar
med arbetsmarknadsstyrelsen. Den tid,
som ur den samlade arbetsmarknadens
synpunkt är mest lämplig, blir i själva
verket den tid då inkallelserna äger rum.

Sedan är jag övertygad om att det för
alla grupper innebär olägenheter att offra
en månad av sin tid i försvarets tjänst,
även om det är alldeles riktigt som interpellanten
påpekade, att svenska folket
hyser en stark försvarsvilja. Men jag
vill understryka att jordbrukarna i det
avseendet får söka finna sig till rätta på
samma sätt som andra samhällsgrupper.

Interpellanten ifrågasatte, huruvida
inte den framtida utvecklingen kommer
att göra Ravlundafältet otillräckligt. Jag
kan naturligtvis inte lämna några garantier
i det fallet, så snabbt som utvecklingen
rusar i väg på det militärtekniska
området. Men resonemanget innebär ju
att man måste gå vida utöver de fyra
kvadratmil som interpellanten nämnde,
om man skulle anordna ett skjutfält inne
i landet som kan garanteras räcka för
evig tid. Det skulle krävas mycket stora
folkförflyttningar, och jag är övertygad
om att starka sociala skäl skulle kunna
anföras mot anordnandet av ett sådant
stort skjutfält, var man än tänker sig att
det skulle förläggas.

I anslutning till interpellantens önskemål
att man skall se ekonomiskt på dessa
frågor, vill jag påpeka att enbart
markinlösen på en av de platser, som
varit föremål för undersökningar, skulle
dra en kostnad av i runt tal 70—80 miljoner
kronor. Vi kan ju inte helt bortse
från de ekonomiska insatser, som man
i ett sammanhang som detta tvingas
göra.

Tanken att anordna ett gemensamt artilleri-
och pansarskjutfält i Mellansverige
kan man naturligtvis fundera på,
men ett sådant fält skulle kräva större
område än de artilleriskjutfält vi för
närvarande har, alldenstund ett pansarskjutfält
ur säkerhetssynpunkt måste
vara större än ett vanligt artillerifält.
Därvid skulle man inte komma ifrån de

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Om beredande av full sysselsättning åt textilindustriens anställda in. m.

olägenheter som interpellanten nyss talade
om. I så fall skulle tidsförlusten för
pansartrupperna bli vida större än den
för närvarande är, eftersom Ravlunda
ligger endast ett par mil från regementets
förläggningsort. Materiel och stridsvagnar
finns redan på skjutfältet. Vi har
nämligen uppfört garage på Ravlunda.
Det blir således fråga om den tidsförlust,
som representeras av en resa upp till
Mellansverige mot den hastiga förflyttning
som kan ske på landsväg mellan
Ravlunda och Hässleholm.

Jag finner således, herr talman, att
även detta interpellantens senare uppslag
— om jag nu bortser från den svåra
operation, som det skulle vara att
skaffa ett större skjutfält inne i landet,
och även bortser från de stora ekonomiska
insatser, som man måste göra i
samband därmed — icke kan anses vara
rationellt.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Jag förstår ju att statsrådet
redan har tagit ställning till frågan
om Skånska pansarregementets
skjutfält, och jag beklagar att det inte
tycks finnas någon möjlighet att ens
komma till tals med statsrådet om någon
annan förläggning beträffande skjutfältet.
Det var just med tanke på ekonomien
som jag framkastade frågan, om
det inte vore möjligt att ha ett skjutfält
gemensamt för flera regementen. Vi har
ju järnvägarna att transportera på, och
det blir säkerligen inte större tidsförlust,
om man per järnväg transporterar trupperna
upp till Mellansverige eller var
ett sådant gemensamt skjutfält skulle
kunna ligga, än det blir att transportera
dem vägledes. Jag kan nämna att chefen
för Skånska pansarregementet, överste
af Klercker, i sin intervju just hade
sagt, att man för närvarande kör pansarvagnarna
fram och tillbaka. Detta blir
visserligen någon övning för chaufförerna,
men för de andra är det inte
någon övning alls. Det framgick av intervjun,
att han inte var tillfreds med
dessa anordningar. Huruvida han blir
det, när utökningen av det omdebatte -

rade skjutfältet i Ravlunda kommer till
stånd, vet jag inte, men jag är övertygad
om att det ur ekonomisk synpunkt säkerligen
inte vore dyrare med ett gemensamt
skjutfält och med transporterna
ordnade på sätt som jag talat om än
det är att skaffa fyra kvadratmil mark
till varje pansarregemente för ett eget
skjutfält, som säkerligen inte i något fall
kan ligga i anslutning till regementenas
normala förläggning.

Sedan skall jag säga ett enda ord till
om inkallelserna till efterutbildning. Det
är kanske riktigt att arbetsmarknadsstyrelsen
tillfrågas i dessa frågor och att de
avgörs efter de samlade arbetsmarknadssynpunkterna,
men inkallelserna sker ju
ändå inte på en gång. Nog tycker jag
det borde gå att man samtidigt som man
tar hänsyn till arbetsmarknadssynpunkterna
i stort även ser litet grand på detaljerna
och för de olika grupperna.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om beredande av full sysselsättning åt
textilindustriens anställda m. m.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson hade tillkännagivit
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Norlings interpellation
om beredande av full sysselsättning
åt textilindustriens anställda
m. in. Svaret, vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes såsom
bilaga fogat vid detta protokoll. Ordet
lämnades nu till herr statsrådet Ericsson,
som gav en kort sammanfattning av
svaret.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag vill tacka herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
för det svar jag erhållit på min
interpellation.

I sitt svar har herr statsrådet understrukit,
att läget inom textil- och beklädnadsindustrien
är sådant, som det angivits
i interpeliationen. Men när sedan

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Om beredande av full sysselsättning åt textilindustriens anställda m. ni.

herr statsrådet i sitt svar säger, att det
ansträngda läge, som en del av den svenska
textilindustrien f. n. befinner sig i,
får ses mot bakgrunden av både förhållanden
av långsiktig natur och vissa mera
tillfälliga svårigheter, måste väl herr
statsrådet erkänna, att den statliga utredning,
som för några år sedan begärts i
en kommunistisk motion och som riksdagen
beslutat att uppdraga åt regeringen
att verkställa, men vilket uppdrag
regeringen ej fullföljt, varit berättigad.
Hade denna utredning nu varit klar, hade
man haft klart för sig utvecklingen
inom textilindustrien och också på vad
sätt man skulle kunna möta svårigheterna
och trygga sysselsättningen.

I interpellationen har uppräknats företag,
som måst nedlägga sin verksamhet,
däribland företag med ganska lång verksamhetstid.
Sedan interpellationen inlämnades,
har företagsdöden fortsatt. Således
har ledningen för Ulriksfors Väveri
AB i norra Jämtland varskott om driftnedläggelse
i början av det kommande
året. Härav berörs ett hundratal arbetare,
både män och kvinnor. Att döma av
vad som stått i en del tidningsnotiser,
kommer detta samhälle att få mycket
stark kännning av denna driftnedläggelse.

I Trollhättan kommer ett mindre företag
att nedläggas efter nyår. Detta berör
i huvudsak kvinnlig arbetskraft, och därmed
förlorar denna stad ett av de företag,
som sysselsätter kvinnlig arbetskraft.

I Sjuhäradsbygden med så gott som
uteslutande textilindustri har ett 90-tal
arbetare blivit uppsagda vid Häggodalens
mekaniska linneväveri i Kinna. Flertalet
av de uppsagda utgörs av män.
När herr statsrådet i sitt svar säger, att
regeringen med uppmärksamhet följer
läget, är detta nog bra, men ännu bättre
hade det varit, om regeringen vidtog åtgärder
för att förhindra fabriksdöd och
avskedanden. Även om dessa fabriksnedläggelser,
avskedanden och permitteringar
i stort sett inte betyder en större arbetslöshet
inom hela industrien, blir det
likväl stora lokala återverkningar och
svårigheter. På många av dessa lokala

platser finns inte något annat arbete att
tillgå, varför arbetarna tvingas att ta arbete
utom hemorten. Hemmen kommer
därför att spolieras. Vid de gamla företagen
har arbetarna i regel blivit bofasta
med i många fall egna hem och täppor,
som de inte längre kan behålla. I stället
för yrkesarbetet vid en maskin i fabriken
får man nu i de flesta fall börja
tungt anläggningsarbete. Den redan tidigare
dåliga förtjänsten blir ännu sämre
därigenom att familjen nu får leva på
två håll.

Just sådana framtidsperspektiv medför,
att arbetarna för närvarande känner
otrygghet inom textilindustrien. Tar man
dessutom i betraktande att förtjänstläget
inom textil- och belädnadsindustrien ligger
i botten, framträder den berättigade
oron ännu tydligare. Den manliga arbetaren
i ylleindustrien hade i maj i dyrortsgrupp
3 68 öre och i bomullsindustrien
63 öre lägre än den genomsnittliga
timförtjänsten för samtliga industriarbetare.
Att klara en familjs utgifter på
en veckolön på 150 kronor i städer som
Norrköping och Borås är nog en svår
uppgift för vem det vara må.

Herr statsrådet har även berört frågan
om tullskydd för berörda industrier
och därvid hänvisat till en pågående revision
av tulltaxan. Höjda tullar löser
säkerligen inte frågan om sysselsättningen
inom dessa industrier. Om man tänker
sig att tullen höjes med 10 procent,
kommer detta att betyda en allmän prishöjning
av samma storleksordning inom
hela textilvarumarknaden, vilket skulle
innebära att konsumenterna fick bära
denna merkostnad. Och om man antar,
att .svenska folket förbrukar textilier för
omkring 3 500 miljoner kronor, skulle
konsumenterna då ytterligare få betala
350 miljoner kronor för samma varor.
Undantas den del, som skulle tillfalla
staten och som rör sig omkring 50 miljoner
kronor, skulle resten tillfalla textilindustrien
och handeln. På så sätt skulle
textilindustrien kunna tillgodogöra sig en
ytterligare vinst på omkring 100 miljoner
kronor. Då man redan nu vet, att handelns
vinstmarginal är så pass stor, att
priskontrollnämnden ansett sig höra in -

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Om beredande av full sysselsättning åt textilindustriens anställda m. in.

gripa, skulle ett ökat tullskydd endast
betyda mera vinst åt handeln och företagarna
och ökad utsugning av konsumenterna.
Bortsett från detta skulle det
vara ett egendomligt sätt att bekämpa
inflation och prisstegringar.

När sedan herr statsrådet behandlar
statsbeställningarnas roll som en åtgärd
för att säkra sysselsättningen, säger herr
statsrådet, att detta endast kan verka för
tillfället och således inte är någon lösning
av sysselsättningsfrågan i längden.
Detta må vara riktigt. Men det är likväl
ett medel, som statsmakterna tidigare begagnat
sig av inom såväl textil- som stenindustrien.
Och jag kan inte finna annat
än att det är ett bra medel när det gäller
att bekämpa lokal arbetslöshet, i synnerhet
på sådana platser som saknar övriga
arbetstillfällen. Jag skulle därför vilja
hemställa, att herr statsrådet måtte överväga
ett sådant ingripande när det gäller
lokal arbetslöshet.

När det gäller att upparbeta fältet för
export av svenska textil- och beklädnadsvaror
är jag tacksam för det löfte herr
statsrådet givit, nämligen att dessa exportintressen
skall bevakas av förhandlingsdelegationerna
vid överenskommelse
om handelsavtal. Även om herr statsrådet
för dagen har samma pessimistiska
inställning till handelsutbytet med Sovjetunionen
som tidigare, har utvecklingen
dock visat, att handeln med Sovjetunionen
i dag är dubbelt så stor som förr.
Jag tror därför att en export genom ömsesidigt
tillmötesgående från båda parter
skall kunna komma till stånd och att den
utan tvivel skulle bidraga till att den
fulla sysselsättningen inom dessa industrier
skulle kunna upprätthållas. Därvid
förutsättes naturligtvis, att varuutbytet
vidgas så att även andra varor än olja
kommer att importeras. En vidgad import
skulle möjliggöra större export, och
beklädnadsvaror är just nu för dagen en
begärlig vara i Sovjetunionen på grund
av den höjda levnadsstandarden.

Till slut framhöll herr statsrådet, att
det för närvarande pågår en utredning
om textil- och beklädnadsindustriens
utveckling på föranstaltande av de berörda
parterna. Att utredningar göres

är naturligtvis ingenting att erinra emot,
men utredningar brukar i regel ta lång
tid, och under tiden kan sysselsättningssvårigheter
uppstå. Enligt mitt förmenande
är det i så fall statens skyldighet
att ingripa, och det var dylika ingripanden
som jag efterlyste i min interpellation.

Vid Textilarbetarförbundets för någon
tid sedan hållna avtalskonferens underströks
också nödvändigheten av att fästa
statsmakternas uppmärksamhet på
den fara som hotar sysselsättningen särskilt
i de utpräglade textildistrikten.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Norling började
sitt anförande med att erinra om alt
hans parti hade väckt en av riksdagen
bifallen motion, vari krävts en statlig
utredning om textil- och beklädnadsindustriernas
allmänna struktur. Så långt
hade herr Norling otvivelaktigt rätt, och
han har också rätt, när han säger att
en del företag inom textilindustrien har
lagts ned. Han nämnde Ulriksfors och
företeelserna i Sjuhäradsbygden. Jag är
den förste att beklaga, att man har blivit
tvungen att företa driftinskränkningar.
Dessa drabbar särskilt hårt i
Ulriksfors, ty där finns det ingen annan
industriell verksamhet. Jag bär vid åtskilliga
tillfällen följt utvecklingen vid
denna industri, och jag kan inte säga
någonting om att man i nuvarande läge
lägger ned driften där, ty den är
uppenbarligen inte lönande.

När det gäller att i det inträdda läget
vidta åtgärder, menar herr Norling
att om vi tidigare hade företagit utredningar,
skulle vi ha kunnat stå starkare
rustade nu. Detta låter säga sig, men
vad vet herr Norling om det? Så långt
vi har kunnat finna vid en mycket noggrann
läsning av hans interpellation,
framför lian två praktiska förslag. Det
är dels alt vi skall göra statsbeställningar
och dels att vi skall försöka sälja
textilier på östeuropeiska marknader.

Jag tillåter mig hävda den uppfattningen,
att vad man skulle kunna kalla
förskottsköp av textilier för statlig an -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Om beredande av full sysselsättning åt textilindustriens anställda m. m.

vändning måste medföra, att staten i
fortsättningen köper mindre. Vi företog
ett uppköp hos den svenska ylleindustrien
för ett par år sedan, men företagarna
och de anställda var alldeles på det
klara med att detta inte ökade förbrukningen.
Därför blev det bara en åtgärd,
varigenom man syftade till att fylla ut
en svacka i sysselsättningen. Man uppnådde
en effekt för tillfället, men man
kan inte gång efter annan upprepa åtgärden,
ty i så fall måste man öka förbrukningen
av textilier inom den statliga
sektorn för att det skall bli en varaktig
förbättring.

Jag konstaterade att herr Norling tog
mycket lätt på de besked, som jag gav
på hans direkta uppmaning om export
till östeuropeiska länder av textilier.
Jag förklarade nämligen i mitt interpellationssvar,
att vi tagit upp denna fråga
vid nu pågående handelsförhandlingar
i Moskva. Det är inte vi som är pessimistiska
när det gäller att få sälja textilier,
utan det är Sovjetunionen som
bedömer sitt behov av textilier på sådant
sätt, att man inte vill köpa av oss.
Nu säger herr Norling, att vi inte bara
skall köpa olja. Jag kan tala om för herr
Norling, att vi har erbjudit oss att köpa
även bomull av Sovjetunionen, om vi får
sälja textilier — ja, vi köper bomull,
även om vi inte får sälja textilier. Herr
Norling får därför försöka sätta sig in
i den situationen, att vi inte kan få igenom
vad vi vill, men kan herr Norling
hjälpa till att skaffa oss exportmarknader,
är jag naturligtvis bara tacksam.

Vad beträffar tullfrågan har jag sagt,
att när revisionen av tulltaxan blir färdig,
bör vi kunna få bättre möjligheter
att bedöma situationen. Jag sade även
i mitt svar, att det inte hjälper med ordinära
tullar, om det blir dumpingåtgärder,
men herr Norling läste upp en
tidningsartikel av en docent, som talade
om att tullar är det inte någon mening
med. Det kan hända att herr Norling
tror detta, men det är ändå ett faktum,
att om vi inte hade mött dessa enorma
tullbarriärer på en hel del marknader,
skulle den svenska textil- och konfektionsindustrien
ha kunnat exportera sina

produkter i en helt annan utsträckning
än vi nu har haft möjlighet till. Jag tror
att herr Norling vid närmare begrundande
skall komma underfund med att
dessa tullar spelar en roll som ett hinder
och skydd för respektive hemmamarknader,
och jag tror för min del att
en bättre avvägning av tullskyddet skall
verka i gynnsam riktning. Men jag har
ingalunda den uppfattningen, att man
därmed löser hela vår textilindustris
allmänna besvärligheter.

Till sist vill jag säga, att jag mer än
väl inser, att den svenska textil- och beklädnadsindustriens
arbetare befinner
sig i ett mycket lågt löneläge. Det är nu
så att de ligger i den absoluta botten på
industriarbetarnas löneskala, och herr
Norling är inte ensam om att önska, att
man skulle kunna skapa möjligheter till
bättre löner åt textilarbetarna.

Jag konstaterar till sist, att herr Norling
inte kan ge någon som helst antydan
om några praktiska förslag till förbättring
av textilindustriens anställdas
sysselsättningsläge och löneförmåner.

Herr NORLING (k) :

Herr talman! Statsrådet har här påstått,
att när det råder brist på beställningar,
har en statsbeställning inte mycket
att betyda därför att den bara bereder
tillfällig sysselsättning, och det ökar
inte förbrukningen av varor. Ja, det må
vara riktigt. Om staten behöver varor
och man gör en beställning tidigare än
man beräknat, är det naturligtvis meningen,
att staten skall förbruka dessa
varor. Dessutom är det ju inte bara fråga
om den statliga sektorn, utan man
har också en kommunal sektor, som kunde
anmodas att handla på likadant sätt
som i fråga om den statliga sektorn,
d. v. s. lade ut en del beställningar tidigare
än beräknat. Staten kunde anmoda
de kommunala myndigheterna att göra
en inventering inom det kommunala
området och förorda att sådana beställningar,
som här nämnts, gjordes tidigare
än man från början tänkt.

Sedan vet jag inte, om det är så välbetänkt,
att när en industri nedlägger

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Om beredande av full sysselsättning åt textilindustriens anställda in. m.

sin verksamhet på en plats och det är
svårt att få arbete till folket, att dessa
personer då i stället skall gå och uppbära
arbetslöshetsunderstöd. Vore det
inte billigare för staten och samhället,
om man genom att göra en statsbeställning
vid dessa hotade industrier avvärjer
i varje fall de första verkningarna av
nedläggandet av en sådan industri.

Handelsministern säger, att jag var
missbelåten med hans svar, när det gällde
utrikeshandeln. Jag uttalade min tacksamhet
till handelsministern för att han
lovade bevaka just handeln med utlandet
och för att han var inställd på att
försöka utvidga exporten.

Vad tullarna beträffar säger handelsministern,
att dessa kan bli oundgängliga.
Ja, det är möjligt, att de kan bli
det, men då får de tillämpas på sådant
sätt, att om man höjer dem för att hindra
import, får man också se till att inte
de inhemska produkternas priser höjs i
samma mån som tullen, ty då når man
ju inte sitt syfte att hindra importen,
utan följden blir endast en allmän varufördyring.

Vad så angår handelsläget med Sovjetunionen
och öststaterna påstår handelsministern,
att man gör vad man kan för
att få till stånd en utvidgad marknad
där. Ja, jag vill gärna tro att det är riktigt
som handelsministern säger. Men
man får naturligtvis också försöka att
genom ömsesidigt tillmötesgående få till
stånd ett handelsavtal, som utvidgar såväl
importen som exporten. Det gäller
inte bara för Sverige att exportera, utan
vi får naturligtvis också importera varor
från de länder vi köper av. Nu säger
handelsministern visserligen att vi har
erbjudit oss att importera bomull, och
det må vara riktigt. Handelsministern
säger också att man under alla förhållanden
måste importera bomull, men det
finns väl fler varor än bomull, som man
skulle kunna ta i utbyte mot textilier.

.lag tror, att om man för förhandlingarna
på ett sådant sätt att ett avtal tjänar
båda parter, skall det inte vara uteslutet
att få till stånd ett varuutbyte med
Sovjetunionen och öststaterna, som kan
leda till att full sysselsättning skall kun -

na upprätthållas också inom vår textilindustri.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Norling inte ansett sig kunna erkänna
att statsbeställningar ökar textilindustriens
avsättning endast under förutsättning
att de medför en ökad förbrukning
av textilier. Annars leder de ju
bara till en förskjutning från en tidpunkt
till en annan. Det är väl ändå så
enkla ting att vi borde kunna vara överens
om dem. Både industriens och de
anställdas företrädare var på det klara
med den saken förra gången vi så att
säga köpte textilier i förskott. En tidigareläggning
av order innebär alltså ingen
lösning på längre sikt, utan det är en
åtgärd som kan hjälpa upp situationen
för tillfället och som kan tillgripas, om
man räknar med bättre avsättningsmöjligheter
framöver.

Det förhåller sig ju inte på det sättet
att alla de, som blivit utan arbete inom
textilindustrien, går och lyfter arbetslöshetsunderstöd.
Herr Norling har väl
sig bekant, hoppas jag, att det är åtskilliga
tusental som under senare år har
övergått från textilindustrien till andra
verksamheter. Det finns visserligen för
närvarande ett antal arbetslösa på detta
område, men det uppgår inte till mer än
omkring 1 700 sammanlagt inom beklädnads-
och textilindustrierna. Som bekant
är det tiotusental som lämnat dessa
industrier under senare år och som
fått sysselsättning på annat håll. I den
mån folk får bättre sysselsättning och
framför allt högre ersättning för sitt arbete
på andra områden bär man väl i
allmänhet ingen anledning att beklaga
att de lämnar sin gamla industri, om
detta inte medför svårigheter för industrien
i fråga att upprätthålla sin drift.

Läget inom textilindustrien kan väl
för närvarande karakteriseras på det sättet
att det inte i första hand är brist på
order som industrien lider av, utan det
är brist på sådana order som medför
skälig avans, d. v. s. täckning för arbetslöner
och övriga rörliga och fasta kost -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

Om beredande av full sysselsättning åt textilindustriens anställda m. m.

nader. Med andra ord, det är prisläget
som är så hårt pressat att man inte kan
vara med i konkurrensen. Det föreligger
.sålunda i stort sett inte någon minskning
i efterfrågan på textilier, utan denna
håller sig någorlunda konstant. Efterfrågan
bär visserligen inte ökat i takt
med den allmänna standardförbättringen,
men det är en annan sak. Typiskt för
i varje fall vissa delar av textilindustrien
är att konkurrensen nu är så pass hård
att man inte anser sig kunna vara med
längre, och därför har man begränsat
verksamheten på olika sätt.

När herr Norling sedan säger att han
tror att det skall kunna gå att göra affärer
med öststaterna, så vill jag påpeka
att visst gör vi affärer med dessa stater.
Men det är när man gång efter annan
påstår att vi skulle kunna lösa alla
våra sysselsättningsfrågor genom att gå
över till de krisfria marknaderna som
jag måste reagera. Det vore ju hedran -

de för herr Norling, om han erkände
att situationen i dag är den att vi inte
har några möjligheter, så långt vi kan
bedöma saken, att sälja textilvaror exempelvis
till Sovjetunionen. Om vi kan få
möjligheter därtill i en framtid vill jag
inte nu uttala mig om.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 201, första lagutskottets
utlåtande nr 33 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 50 och 51.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.09.

In fidem
W. Stenwall.

Tisdagen den 14 december 1954.

Nr 33.

Bilaga till första kammarens protokoll den lb december 195b (s. 11).

Interpellationssvar.

Herr Norling har i en interpellation
frågat mig, om regeringen överväger några
åtgärder för att återställa och säkra
full sysselsättning för textil- och beklädnadsindustriens
anställda och därigenom
underlätta för dessa att uppnå en med
andra arbetargrupper likvärdig standard.

Med anledning härav vill jag först erinra
om att jag i slutet av innevarande
riksdags vårsession besvarade en fråga
i samma ämne från herr Holmberg i andra
kammaren. Jag framhöll då bl. a., att
förhållandena inom de berörda branscherna
följdes med stor uppmärksamhet
inte bara av industrien själv och de
anställda utan även från det allmännas
sida.

Vad beträffar textil- och beklädnadsindustriens
aktuella läge är det riktigt,
som interpellanten framhållit, att detta
avviker från de mycket gynnsamma förhållanden,
som råder inom flertalet övriga
industrigrenar och som där bl. a.
kommit till uttryck i stegrad produktion
och ökad efterfrågan på arbetskraft.
Antalet anställda inom textilbranschen
har minskat rätt kraftigt särskilt
under det senaste året; det är också
ostridigt att sysselsättningen inom denna
bransch är lägre än inom industrien
i övrigt. Åtskilliga företag har f. n. att
kämpa med svårigheter att upprätthålla
sin produktion. Om man ser till textilindustrien
som en helhet kan man emellertid
räkna med att produktionsresultaten
för innevarande år inte kommer
att nämnvärt understiga fjolårets. Nedgången
i arbetskraften motväges sålunda
delvis av ökad effektivitet.

Det ansträngda läge, som en del av
den svenska textilindustrien f. n. befinner
sig i, får ses mot bakgrunden av
både förhållanden av långsiktig natur
och vissa mera tillfälliga svårigheter. För

2 Första kammarens protokoll 195b. Nr 33,

det första bör det konstateras att textilindustrien
särskilt i de västeuropeiska
länderna lider av en viss överdimensionering.
Vidare är det i vårt land som
i många andra länder ett faktum att
konsumtionen av textilier under senare
år inte stegrats i samma takt som annan
konsumtion. Man har beräknat att
textilinköpens andel av den privata konsumtionen,
som 1948 uppgick till nära
16 procent, nu är nere under 13 procent.
Delvis sammanhänger detta med
de tekniska framsteg, som gjorts i fråga
om mera slitstarka fiberprodukter,
men delvis också naturligtvis med konsumenternas
egen avvägning gentemot
andra konsumtionsbehov såsom bilar,
resor etc. — Utom med dessa långsiktiga
bekymmer konfronteras vissa sektorer
av textilindustrien i dag med svårigheter
att i konkurrens med importen
hålla sin relativa andel av den svenska
marknaden. I ett ansträngt avsättningsläge
söker sig textilindustrier i alla länder
ökat utrymme för export. Ett land
som Sverige med låga tullar, fri import
och stark köpkraft är därvidlag en lockande
marknad. I den hårda konkurrensen
ligger det nära till hands att söka
vinna inträde på marknaden genom en
åtminstone tillfälligt dumpingartad prissättning.
Även om den svenska industrien
tekniskt sett är väl rustad att möta
konkurrensen från importen, har den så
till vida ett ogynnsamt utgångsläge, som
hemmamarknaden är förhållandevis liten
och vid export tull- och andra handelshinder
möter.

De förhållanden, som jag här pekat
på, ställer betydande krav på anpassningsförmågan
hos vår textilindustri.
Ett läge med överskottsproduktion och
stagnerande efterfrågan leder ofrånkomligt
till en koncentration av verksamheten
till sådana företag, som bäst föl -

Nr 33.

Tisdagen den 14 december 1954.

jer pris- och modeväxlingarna och den
tekniska utvecklingen. Det är särskilt
angeläget att anpassningen sker till på
längre sikt bestående förhållanden. I
detta sammanhang anmäler sig givetvis
tullfrågan. Den svenska textilindustrien
åtnjuter ett i förhållande till sina utländska
konkurrenter lågt tullskydd,
som dessutom tekniskt sett lider av vissa
brister. Den pågående revisionen av
tulltaxan har nu kommit in i sitt slutskede,
och man bör kunna vänta, att
denna revision kommer att medföra bättre
förutsättningar för en bedömning
av denna fråga.

En moderniserad tulltaxa kommer uppenbarligen
i första hand att ta sikte på
normala förhållanden. I den mån en
dumping av textilvaror sätter in, uppkommer
emellertid en hel del problem,
som den nya tulltaxan icke kan lösa. Det
är givet att vi, om vårt lands industri
allvarligt skadas, måste vara beredda att
vidtaga motåtgärder. Vari dessa skall bestå
måste bedömas från fall till fall. Jag
vill i det sammanhanget erinra om att
sedan drygt ett år bestämmelser tillämpats
om antidumpingtullar vid import
av nylonstrumpor. För någon tid sedan
har från trikåfabrikanternas sida gjorts
framställning om skydd mot tysk dumping
av bomullstrikåvaror. Denna framställning
är f. n. föremål för en utredning,
som torde bli färdig inom kort.

Vad särskilt beträffar interpellantens
påpekande, att den nuvarande situationen
skulle kunna hjälpas upp genom
statsbeställningar, vill jag först och
främst understryka, att vi ännu inte befinner
oss i någon utpräglad sysselsättningskris
och vidare att statsbeställningar
ju endast kan hjälpa för tillfället; de

innebär däremot inte någon lösning på
längre sikt.

Jag delar interpellantens uppfattning,
att det är angeläget att söka arbeta upp
en export av svenska textil- och beklädnadsvaror.
Den aktion, som konfektionsindustrien
satt i gång för att
koordinera exportansträngningarna, får
därför hälsas med tillfredsställelse. Jag
kan också försäkra interpellanten, att
våra handelspolitiska myndigheter och
förhandlingsdelegationer inte försummar
att driva dessa exportintressen. Däremot
kan jag ej dela hans optimism, när det
gäller export till de östeuropeiska länderna.
Det kan i det sammanhanget nämnas,
att den svenska delegation, som
f. n. förhandlar i Moskva om vårt varuutbyte
med Sovjetunionen under nästa
år, tagit upp frågan om export av textilvaror
och konfektion. Den ryska inställningen
till våra förslag har emellertid
hittills varit negativ.

För att återgå till interpellantens huvudfråga
om den svenska textilindustriens
läge i stort och behovet av åtgärder
kan det inte förnekas, att den nuvarande
situationen inger en hel del bekymmer.
Det finns å andra sidan ingen anledning
att överdriva svårigheterna. Regeringen
följer utvecklingen med stor
uppmärksamhet och står i nära kontakt
med både företagar- och arbetarparterna.
Branschens parter har som känt nyligen
kommit överens om att gemensamt
utföra en allsidig undersökning av
förutsättningarna för den svenska textil-
och beklädnadsindustriens utveckling.
I avvaktan på resultatet av denna
utredning förefaller det icke ändamålsenligt
att sätta i gång någon utredning
i statlig regi.

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Onsdagen den 15 december.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Ang. modernare befordringsbestämmelser
för armén.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lundgren till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
framställt följande fråga: »Kommer
1911 års kungörelse rörande befordringar
inom armén att inom den närmaste
framtiden ersättas med modernare
bestämmelser?»

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
TORSTEN NILSSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talmani Herr Lundgren har frågat
mig, om 1911 års kungörelse rörande
befordringar inom armén kommer
att inom den närmaste framtiden ersättas
med modernare bestämmelser.
Till svar härå får jag meddela följande.

Befordringssystemet inom krigsmakten
i dess helhet är för närvarande föremål
för utredning inom försvarsdepartementet.
Det är min förhoppning att
utredningen kommer att avslutas under
loppet av instundande vår. Om utredningens
resultat föranleder till nya bestämmelser
kommer sådana att meddelas.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet ber
jag att få framföra mitt tack för svaret
på min fråga. Jag vill till detta svar bara
foga några ord.

Gällande befordringskungörelse för
armén stammar från tiden före första
världskriget. Den är daterad den 12 maj

1911. I 1925 års försvarsproposition riktade
departementschefen en skarp kritik
mot befordringsärendenas handläggning
och framlade vissa riktlinjer för
ett nytt och ändamålsenligt befordringssystem.
1930 års försvarskommission anslöt
sig till vad departementschefen sålunda
sagt och förutsatte att befordringsväsendet
skulle organiseras på ett
rationellt och betryggande sätt. Därefter
har vissa mer eller mindre provisoriska
och tillfälliga föreskrifter utfärdats, vilka
delvis, åtminstone temporärt, satt vissa
paragrafer i 1911 års kungörelse ur
kraft.

Huvudfrågan, fastställandet av en ny
befordringskungörelse, har utvecklat sig
på ungefär följande sätt.

Redan strax efter sin tillkomst framförde
officersförbundet sina synpunkter
på behovet av en ny befordringskungörelse,
och i skilda sammanhang har man
framfört krav på ett ur olika aspekter
tillfredsställande och effektivt befordringssystem.
År 1943 hade utvecklingen
lett så långt, att det förelåg ett förslag
till »arméns befordringskungörelse», vilket
då utsändes på remiss. Därvid framställdes
emellertid ganska allvarliga erinringar
mot förslaget, och detta gjorde att
en överarbetning blev nödvändig. Det
dröjde hela fem år innan den sålunda
begärda överarbetningen medhunnits,
men hösten 1947 ställdes det i utsikt att
en ny befordringskungörelse skulle vara
att vänta inom den närmaste tiden.

Dessa utredningar har alltså tagit mycket
lång tid. Jag är emellertid glad över
statsrådets löfte att det nu äntligen skall
bli en mera tillfredsställande ordning på
detta område. Jag vill erinra om att rent
organisatoriskt har det sedan 1911 års befordringskungörelse
tillkom inträtt mycket
stora förändringar. På den tiden
fanns det ett avsevärt antal direkt under
Kungl. Maj:t lydande chefer. Man hade
fördelningschcfcrna och inspektörerna
samt chefen för generalstaben, och alla

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Ang. förseglingen av valsedelspaket.
dessa lydde direkt under Kungl. Maj:t.
Numera har man en chef för armén. Tidigare
handlades i varje fall de högre
befordringarna av den s. k. generalskommissionen
som bestod av samtliga
fördelningschefer o. s. v. Numera handläggs
dessa ärenden uteslutande av chefen
för armén. Med hänsyn till att man
alltså bara har en enda person som avgör
dessa viktiga ärenden är det naturligtvis
ett önskemål att man erhåller
en ordning, kanske ungefär av den
typ som gäller vid flottan f. n., eller något
liknande.

Jag ber alltså med denna kommentar
att få framföra mitt tack till statsrådet
för svaret. Jag vill endast uttala den
förhoppningen att den nya befordringskungörelsen
kan utfärdas inom en inte
alltför avlägsen framtid.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förseglingen av valsedelspaket.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Söderquists interpellation angående
förseglingen av valsedelspaket, och nu
yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Söderquist frågat mig, om jag
anser, att nu gällande bestämmelser angående
försegling av valsedelspaket i
34 § kommunala vallagen och 68 § lagen
om val till riksdagen är i behov av översyn
och kan ändras, utan att erforderlig
säkerhet äventyras, samt om jag i så fall
har för avsikt att vidtaga åtgärder i sådant
syfte, varigenom kassering av godkända
röster skulle kunna förhindras.

Härpå vill jag svara följande.

I de angivna lagrummen meddelas bestämmelser
om förfarandet vid den preliminära
sammanräkningen efter röstningens
avslutande. Bland annat föreskrives,
att valsedlarna, sammanförda i
vissa grupper, skall inläggas i omslag.
Omslagen skall vara av liållfast beskaffenhet
samt omsorgsfullt förseglas un -

der minst två närvarandes sigill, vilka
sigill avtryckes å protokollet. Interpellationer!
synes endast avse bestämmelsen
rörande omslagens försegling.

Såsom interpellanten framhållit händer
vid varje »val, att i några fall bestämmelserna
om försegling åsidosättes
och att av sådan anledning röster som
avgivits icke kommer att påverka valet.
Ifall de sålunda åt sidan lagda rösterna
har kunnat inverka på utgången av valet,
medför felet — om överklagande
sker —■ att valet undanröjes och nytt
val måste hållas.

Jag förstår väl interpellantens synpunkt,
att det för väljarna kan framstå
som stötande, att en försummelse från
valförrättarens sida skall medföra att
deras röster icke kommer att inverka
på valet. Likaså är det beklagligt att fall
skall förekomma, där ett oriktigt förfaringssätt
av valförrättaren leder till att
ett nytt val måste hållas.

Emellertid må framhållas, att den gällande
regeln om förseglingen avser att
trygga att förvanskning av valresultatet
ej kan ske. Betydelsen härav behöver ej
understrykas; den betonas för övrigt
även av interpellanten. Han ifrågasätter
emellertid, om man icke utan att ge
efter på säkerhetssynpunkterna kunde
tänka sig någon annan ordning än den
nu gällande. Något uppslag till lösning
innehåller dock ej interpellationen.

Det torde inte heller vara så lätt att
finna något förfarande, som är enklare
än det nuvarande men likväl erbjuder
tillräcklig grad av säkerhet. Det är också
att beakta, att rådande ordning bär
gällt sedan lång tid tillbaka och är väl
inarbetad samt att, så snart nyheter införes
på ett område som detta, man löper
risk för att misstagen, i varje fall
till en början, ökar i antal.

En annan fråga är, vilken rättslig verkan
det har att lagens föreskrift om sigillering
åsidosatts. I detta hänseende
må först nämnas, att bestämmelserna om
val innehåller regler om sigillering även
i vissa andra fall än det som avses i
interpellationen. Sålunda skall vid avbrott
i valförrättningen valurnan förseglas
under minst två närvarandes si -

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

gill. En motsvarande regel gäller i fråga
om avbrott i sammanräkningsförrättning.
Ett åsidosättande av sigilleringsföreskriften
medför i dessa fall icke
utan vidare, att valsedlarna ej inverkar
på valet eller att valet blir ogiltigt. Här
föreligger nämligen möjlighet att pröva,
huruvida felet varit av beskaffenhet att
inverka på valets utgång. Trots bristfällig
sigillering vid avbrott i valförrättning
har sålunda de avgivna rösterna
godkänts, då andra anordningar vidtagits,
som gjort att det inte funnits anledning
att antaga, att obehörig åtgärd
förekommit i fråga om valsedlarna.

I viss utsträckning torde en liknande
prövning kunna förekomma, även då
frågan gäller förseglingen av ett valsedelspaket.
Det är emellertid att märka,
att det i praktiken torde finnas endast
begränsade möjligheter att vid en sådan
prövning komma till det resultatet, att
det trots den bristfälliga sigilleringen
får anses klart att obehörig åtgärd ej
vidtagits med valsedlarna. Sålunda har
som regel valsedlarna transporterats
från en ort till en annan eller, i varje
fall, från en lokal till en annan lokal på
samma ort. Vidare sträcker sig förvaringen
från valförrättningen till sammanräkningen
över en tid av minst åtta
dagar. Enligt min mening bör också
stränga krav gälla i det avseende varom
här är fråga. Det är nämligen av allmänt
demokratiska hänsyn av utomordentlig
vikt att förfarandeet är sådant, att man
tveklöst kan avvisa varje misstanke, att
obehörig åtgärd vidtagits med valsedlarna.

Herr SöDERQUIST (fp):

Herr talman! För svaret på min interpellation
ber jag att få tacka statsrådet
och chefen för justitiedepartementet.

Eftersom statsrådet visserligen ger
klart uttryck åt sin förståelse för de
synpunkter jag framfört, men inte alls
berör frågan om översyn av de i interpellationen
omnämnda författningarna,
är det emellertid naturligt, att jag inte
kan vara helt till freds med svaret.

Ang. förseglingen av valsedelspaket.

Det förefaller som om statsrådet, liksom
jag, finner nu gällande bestämmelser
otillfredsställande. Slutsatsen härav
borde vara, synes det mig, att en översyn
igångsattes, som eventuellt kunde
leda till ändrade och bättre förhållanden.

Det torde inte vara så lätt, säger statsrådet,
att finna något förfarande, som
är enklare än det nuvarande, men som
likväl erbjuder tillräcklig grad av säkerhet.
Och utan tvivel förhåller det sig
på det sättet. Jag hade emellertid hoppats,
att man inte av det skälet, att det
är fråga om ett svårt problem, skulle
anse sig böra avstå från att göra ett
försök att komma till rätta med det.

Nu rådande ordning har gällt länge,
och nya bestämmelser skulle kunna orsaka
misstag, heter det vidare i interpellationssvaret.
Där framhålles också,
att ett åsidosättande av sigilleringsföreskriften
i visst annat i interpellationen
inte berört sammanhang vid prövning
icke alltid behövt medföra valsedlarnas
kassering. Och det antydes, att en liknande
prövning med liknande resultat
torde kunna förekomma även när det
gäller försegling av ett valsedelspaket.
Allt detta är givetvis riktigt, men det
utgör knappast skäl för att ingenting
göres åt hela denna sak.

Naturligtvis delar jag statsrådets uppfattning,
att stränga krav bör gälla i
fråga om kontrollen över att ett val sker
eller skett i laga ordning. Självfallet
måste man kunna lita på att allt gått
riktigt till, så att man, som statsrådet
säger, kan avvisa till och med varje
misstanke om obehörig åtgärd i sammanhanget.
Men är det, herr talman,
alldeles säkert, att nuvarande bestämmelser
är de enda tänkbara för att detta
skall vara möjligt? Skall det vara nödvändigt
att som skett i år — det har i
varje fall uppgivits från trovärdigt håll
— flera tusen röster avges vid ett val
utan att få någon betydelse, och att anledningen
härtill är, att valförrättarna
icke iakttagit vissa rent formella bestämmelser? Då

vid ingen är riktigt nöjd med förhållandena
sådana de är nu, vill jag,

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Ang. villkoren för friköp av kyrklig jord.
herr talman, till sist fråga justitieministern,
om han ändå inte, trots allt, kunde
finna en utredning av denna fråga lämplig.
Den genklang min interpellation,
som jag väckte vid höstriksdagens början,
rönt runt om i landet visar, att man
väntar att någonting blir gjort.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för att han visat intresse för min
fråga.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skall gärna sätta i
gång en utredning, om det finns några
chanser att den skall kunna leda till resultat.
Men till att börja med är interpellanten
och jag ense om att det är
utomordentligt viktigt att man är alldeles
säker på att det inte skett förfalskning
— det måste ju vara vår utgångspunkt,
och det är alla överens om. Jag
behöver inte ytterligare utveckla vad
det betyder; det har ju på vissa håll
utomlands förekommit förskräckliga exempel
på vart det kan leda, om man
börjar pilla på valhemligheten och valförrättningens
säkerhet, ty det är en
grundval för vår demokrati. Man måste
alltså ha en klar och tillfredsställande
kontroll, det är vi nog ense om.

Nu har vi alltså det systemet, som tyvärr
ibland slagit slint, att man slår in
röstsedlarna i paket och sätter på två
sigill, och man kan kontrollera att det
inte är vilka sigill som helst. Jag tycker
visserligen att det är bedrövligt, att det
ständigt och jämt förekommit enstaka
fall, där detta inte kunnat iakttagas, men
jag kan inte tycka att denna regel som
fyller ett så viktigt säkerhetsändamål, är
så farligt krånglig. Ännu har jag inte
hört någon som har kunnat hitta på en
enklare regel. Innan man över huvud taget
har en aning om i vilken riktning
ens en sådan undersökning skall ske,
är det ju ingen idé att sätta i gång en
utredning. Man kan visserligen i bland
sätta i gång förutsättningslösa utredningar,
men då har man alltid vissa premisser;
man tror att man kan söka uppslag
på det eller det området, men jag har
åtminstone inte hört talas om någon

sorts uppslag eller någon antydan om
hur kontrollen skulle kunna göras enklare.
Om interpellanten emellertid kommer
med ett sådant uppslag, skall jag
gärna pröva det.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag kan givetvis inte på
rak arm komma med uppslag till lösning
av hela detta problem. Som valförrättare
har jag emellertid varit med om följande.
När de båda sigillen skulle sättas på
valsedelspaketet, har det vid ett par tillfällen
inträffat, att det inte funnits mer
än ett sigill av den enkla anledningen,
att det inte fanns mer än en valförrättare,
som ägde sigill. Och någon allmänhet
med sigill på fickan hade inte kommit
tillstädes.

Jag tänker mig en sådan lösning —
möjligen är den alldeles för enkel -— att
det infördes en bestämmelse om att valnämnden
skulle ha ett officiellt sigill,
vilket kunde anses tillräckligt såsom säkerhet
i detta sammanhang. Det är ett
litet, men dock uppslag.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Varje valförrättare får i
god tid i förväg noggranna, tryckta anvisningar
om hur han skall bära sig åt.
I dessa står sigillen omtalade. Har han
inte sigill förut, bör han skaffa sig sådana.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. villkoren för friköp av kyrklig jord.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara även herr Spetz interpellation
angående villkoren för friköp av kyrklig
jord, fick nu ånyo ordet och anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Spetz frågat mig, huruvida jag
anser att fordringarna på fastighetsbildning
skall vara hårdare vid friköp enligt
3 § kyrkliga försäljningslagen än vid inlösning
enligt ensittarlagen, och huruvida
jag, om så icke är fallet, ville med -

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

verka till sådana anvisningar till lantmäterimyndigheterna,
att avstyckning
kan vid friköp enligt kyrkliga försäljningslagen
ske efter samma regler som i
fråga om fastighetsbildningen gäller vid
inlösning enligt ensittarlagen.

Till svar härpå får jag anföra följande.
Som bekant ger ensittarlagen under
vissa närmare angivna förutsättningar
nyttjanderättshavare rätt att från jordägaren
inlösa den mark som omfattas av
nyttjanderätten. Lagen är ej tillämplig
beträffande mark som tillhör kronan,
stad, köping eller municipalsamhälle.
Frågan om lösningsrätt skall prövas vid
lantmäteriförrättning. Utgör det område
som skall lösas ej särskild fastighet, prövas
i inlösningsärendet också huruvida
området må avskiljas.

De allmänna reglerna om fastighetsbildning
innehåller numera ingående bestämmelser
med syfte att säkerställa att
de nya fastigheter som bildas är ur jordpolitiska
synpunkter tillfredsställande.
Det är att märka att de regler som i
detta hänseende gäller vid inlösningsförrättningar
enligt ensittarlagen är väsentligt
mindre stränga än vid jorddelning
i allmänhet. Såvitt gäller mark
utanför tätbebyggelseområden kan man
närmast säga, att det enligt ensittarlagen
inte skall ske någon jordpolitisk
prövning över huvud taget.

Som redan nämnts gäller ensittarlagen
icke i fråga om mark tillhörig kronan.
Den kyrkliga jorden är till betydande
omfattning av krononatur. I den mån så
är fallet, kan inlösning ej ske enligt ensittarlagen.
För att underlätta att nyttjanderättshavare
av kyrklig jord, som
har en likartad ställning som ensittarna,
skall kunna friköpa den med nyttjanderätt
innehavda marken bär meddelats
särskilda lagbestämmelser, nämligen i
1927 års lag angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall samt
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Enligt 3 § denna lag kan tillstånd
till överlåtelse av den nyttjade marken
meddelas under vissa närmare angivna
förutsättningar. Frågan om tillstånd avgöres
av kammarkollegiet eller Kungl.
Maj: t.

Ang. villkoren för friköp av kyrklig jord.
Det är att märka att kyrkliga försäljningslagen
är av väsentligen annan karaktär
än ensittarlagen. Kyrkliga försäljningslagens
närmaste innebörd kan nämligen
sägas vara att ge förvaltningsorganen
rätt att i vissa angivna situationer
försälja fast egendom. För en sådan åtgärd
skulle, om denna lagstiftning ej
funnits, ha krävts riksdagens medverkan
i varje särskilt fall. Däremot ger kyrkliga
försäljningslagen — i motsats till ensittarlagen
— icke någon rätt för nyttjanderättshavaren
att tilltvinga sig en inlösen
av det nyttjade området. Den överlåtelse
som kommer till stånd enligt
kyrkliga försäljningslagen, blir alltså att
anse som ett vanligt köp. Och om det
överlåtna området ej är en för sig bestående
fastighet, får frågan om områdets
utbrytning prövas enligt de i allmänhet
gällande reglerna. Förutsättning
för att utbrytning skall kunna ske är
alltså att de jordpolitiska villkor som nu
gäller är uppfyllda.

Med hänsyn till den olikhet, som sålunda
gäller i fråga om de jordpolitiska
villkoren vid de två förfarandena, kan
det med rådande ordning självfallet inträffa
att i ett fall, där ensittarlagen är
tillämplig, inlösen kommer till stånd,
medan i ett annat likartat fall friköp ej
kan genomföras, därför att ensittarlagen
ej är tillämplig utan ärendet handlagts
enligt kyrkliga försäljningslagen.

Interpellanten menar att man skall
åvägabringa likställighet i de situationer,
varom här är fråga, genom att eftergiva
de jordpolitiska kraven vid överlåtelser
enligt kyrkliga försäljningslagen. Enligt
min mening talar också vissa skäl för en
sådan ändring. Jag är emellertid ej beredd
att nu taga ställning till dessa
spörsmål och har så mycket mindre anledning
därtill som den för ett år sedan
tillkallade fastighetsbildningskommittén,
vilken erhållit i uppdrag bl. a. att pröva
vissa frågor angående ensittarlagen, lär
komma att behandla ifrågavarande problem.

Att genom sådana anvisningar till lantmäterimyndigheterna,
som interpellanten
avser med sin andra fråga, påverka
rättsutvecklingen är icke någon fram -

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Ang. villkoren för friköp av kyrklig jort
komlig utväg. För att nå resultat fordras
i detta fall lagändring, och frågan
om sådan ändring torde, som jag redan
nämnt, komma att övervägas av fastighetsbildningskommittén.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Enligt vedertagen god
sed ber jag att få framföra mitt tack till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för att han har lämnat svar
på min interpellation. Den kan synas
gälla ett mycket specifikt område, men
de förhållanden som den berör ger vida
utblickar över en rad frågor, framför
allt angående de jordpolitiska synpunkter,
som jag med talmannens tillåtelse
endast skall ta upp i ett par avseenden.

Som herr statsrådet säkerligen har
gissat, är det ett konkret fall som ligger
bakom min interpellation. Jag har, herr
talman, här satt upp en karta över ett
kyrkligt löneboställe. Det är icke av
krononatur. Där fanns ursprungligen tio
stycken lägenheter, som tidigare säkerligen
var torparboställen. Genom sammanslagningar
är nu endast åtta bebodda.
Innehavarna av tre av dessa har genom
en lycklig ödets slump kommit att
bli ägare av åbyggnaderna på respektive
lägenheter före den 1 januari 1919
och sålunda haft möjlighet att enligt ensittarlagen
lösa till sig sina lägenheter,
något som de också har gjort. I två fall
som det här gäller omfattade den ena
lägenheten cirka b och den andra cirka
4 hektar åkerjord. Innehavarna fick lösa
sina lägenheter exakt efter de gränser
som brukningsrätten omfattade, alltså
i enlighet med ensittarlagen, och, som
herr statsrådet framhöll i sitt svar och
som jag påpekat i min interpellation,
utan någon som helst jordpolitisk prövning.

Men för övriga fall är ensittarlagen
inte tillämplig, utan då får man använda
antingen 3 § eller i vissa fall 2 g i den
kyrkliga försäljningslagen. Det är då
som de jordpolitiska bestämmelserna
kommer med i bilden. Arealen åkerjord
blir i sådana fall avgörande. Är det frå -

ga om stödjordbruk, kan man nämligen
avstycka lägenheter utan skog. Men så
snart det är fråga om mer eller mindre
ofullständiga jordbruk måste det vara
skogsmark med. Gränsen för åkerarealen
har schablonmässigt satts till 4 hektar.
Är det verkligen rimligt att hålla fast
vid den gränsen? Faktum är ju att exempelvis
gränsen för s. k. familjejordbruk
sätts allt högre. Skulle man då inte
kunna tänka sig att även gränsen för
stödjordbruk flyttades upp något? Man
kan ju för närvarande genom att utnyttja
maskinstationer och även på annat
sätt bruka även en något större lägenhet
som stödjordbruk än vad som tidigare
varit möjligt.

Den omständigheten att innehavaren
av den ena av de båda lägenheter, som
det här närmast gäller, kom att bli ägare
av fastighetens åbyggnader före den
1 januari 1919, medan grannen blev ägare
av sina åbyggnader först ett par år
senare, kan ju inte på något sätt påverka
de nuvarande innehavarnas ekonomiska
möjligheter att försörja sig på
de lägenheter, där de bo och önskar bo.

Jag måste därför konstatera, att antingen
är ensittarlagen felkonstruerad
eller också är dessa hårda jordpolitiska
bestämmelser oriktiga. Jag tillåter mig
direkt fråga herr justitieministern, om
vi inte är överens om att ensittarlagen
har varit till välsignelse. Den har, såyitt
jag vet, inte lett till några sociala
missförhållanden eller fått några mindre
önskvärda konsekvenser. Ensittarlagen
har tvärtom åtminstone i någon mån
hejdat flykten från landsbygden.

Endast ytterligare en synpunkt, herr
talman. Kan det verkligen vara lämpligt,
förnuftigt eller rimligt att tvinga på en
lägenhetsinnehavare ett skogsområde
som han icke vill ha?

Jag har ju i min interpellation framhållit,
att när man mäter upp skogen,
visar det sig ofta att skogsområdet blir
så stort och därmed priset så högt, att
det blir en börda för lägenhetsinnehavaren
i stället för hjälp att bli påtvingad
ett område på, låt mig säga, 10 hektar
skogsmark. I det här aktuella fallet är
virkesmängden per hektar bortåt 200 m3,

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Ang. tjänstemans skyldighet att underkasta sig sinnesundersökning m. m.

oeli priset måste gå upp till någonting
mellan 4 000 och 5 000 kronor per hektar
för den växande skogen. Är det ur
allmänna synpunkter förnuftigt och riktigt
att minska på skogsarealen för ett
löneboställe av den här storleken? Det
omfattar ju ungefär 150 hektar skogsmark.
Det kan bli fråga om 4, eventuellt
5 lägenheter, som skulle tilldelas skog.
Det skulle betyda att denna skogsareal
av relativt ringa omfattning skulle minskas
med bortåt en tredjedel. Det finns
redan en skogshushållningsplan. Den
bryts sönder genom ett sådant förfarande.
Stiftsjägmästaren avstyrker bestämt.

Kan man tänka sig eller ens räkna
med att den lägenhetsinnehavare, som
tvingas att köpa en bit skogsmark, skall
låta skogen stå — kan man räkna med
att han av ekonomiska skäl över huvud
taget kan vänta med att avverka skogen
till den tidpunkt, som är förutsett i planen?
Jag skulle vilja upprepa frågan:
är detta förnuftigt?

Utan att ta någon som helst ställning
till själva principfrågan vill jag erinra
om den diskussion, som i hithörande
frågor föres just i dessa dagar.

Herr talman! Jag vill inte sticka under
stol med att jag hyst en viss förhoppning
om att kunna använda statsrådets
svar som ett slags bräckjärn för att
på något sätt bryta mig in i dessa jordpolitiska
bestämmelser i de fall som jag
här relaterat. Jag noterar med tacksamhet
att justitieministern anser, att det
finns vissa skäl som talar för att man
gör en viss ändring av bestämmelserna,
när det gäller den kyrkliga försäljningslagen.
Jag vet inte, om det kan lyckas.
Om det inte går, måste jag säga att det
är med verkligt svidande hjärta som jag
måste lämna dessa lägenhetsinnehavare
meddelande om att det är icke möjligt.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag vill gärna på interpellantens
direkta fråga säga, att jag är
övertygad om att ensittarlagen har i
många fall varit välsignelsebringande
för dem, som kunnat få så att säga fast
mark under fotterna på sina hus och
kunnat få en tryggad boplats för sig

och sin familj. Men lagen är ju nu trettio
år gammal eller mer. Det är klart att
det under den gångna tiden uppkommit
vissa problem rörande lagens tillämpning,
särskilt när man tänker på de moderna
jordpolitiska synpunkter, som nu
sätter sin prägel på hela vår övriga fastighetsbildningspolitik.
Frågan, hur man
skall avväga dessa synpunkter mot varandra,
är, såsom jag tidigare nämnde,
just nu föremål för prövning av fastighetsbildningskommittén.
Under sådana
omständigheter är det självklart inte
möjligt för mig att mera i detalj ta ställning
till dessa mycket svårlösta frågor,
utan jag måste avvakta vad kommittén
kan komma till för resultat i sitt arbete.
Men jag skulle till slut gärna vilja
uppmana interpellanten att till kommittén
överlämna det material, som han förebragt
rörande de svårigheter, vilka
kan uppkomma med den nuvarande lagstiftningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. tjänstemans skyldighet att underkasta
sig sinnesundersökning m. m.

Ordet lämnades härefter ännu en gång
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara jämväl
herr Osvalds interpellation angående
tjänstemans skyldighet att underkasta sig
sinnesundersökning m. m., och nu yttrade: Herr

talman! Enligt en kungörelse
den 18 juli 1935, vilken utfärdats av
Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande,
är tjänsteman, tillhörande den civila
statsförvaltningen, i vissa fall skyldig
att underkasta sig läkarundersökning.

I en med kammarens tillstånd till mig
framställd interpellation har herr Osvald
frågat, om ämbets- eller tjänsteman
kan vara skyldig att underkasta sig sinnesundersökning
enligt denna kungörelse
utan att det objektivt blivit styrkt,
alt han gjort sig skyldig till fel eller
försummelse i tjiinsten, och utan att de
s. k. sannolikhetsskälen för att dylika

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Ang. tjänstemans skyldighet att underkasta sig sinnesundersökning m. m.

fel eller försummelser beror på sjukdom
— d. v. s. psykiska defekter — även ur
lekmannasynpunkt är så påtagliga, att
de utgör orsakssammanhang mellan
missförhållande i tjänsten och sjukdom,
samt om tjänstledighet såsom för sjukdom
bör meddelas utan att dessa villkor
är uppfyllda.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Herr Osvalds fråga har principiell innebörd
och avser tillämpningen av kungörelsen.
Jag skall därför försöka besvara
dem ur principiella synpunkter.
I motiveringen till frågorna har herr
Osvald berört ett beslut av vetenskapsakademien
att ålägga en tjänsteman att
underkasta sig läkarundersökning. Över
detta beslut har besvär anförts hos
Kungl. Maj:t. Besvären har i första hand
remitterats till vår högsta förvaltningsdomstol,
regeringsrätten. Det slutliga avgörandet
ankommer på Kungl. Maj:t i
statsrådet. Besvären ligger sålunda för
närvarande under prövning. Jag förutsätter
att omständigheterna i detta ärende
eller myndighets däri fattade beslut
icke kan bli föremål för överläggning i
kammaren.

Den första frågan avser, om det måste
vara styrkt att en tjänsteman gjort
sig skyldig till fel eller försummelse i
tjänsten, för att denne skall vara skyldig
att underkasta sig sinnesundersökning.
Svaret härpå är, att författningen
inte uppställer något sådant krav. Det
är tillräckligt att tjänstemannen inte på
ett tillfredsställande sätt sköter sin
tjänst för att den myndighet, under vilken
han lyder, skall kunna ålägga honom
att underkasta sig läkarundersökning,
och härvid är det inte någon
skillnad mellan undersökning rörande
kroppslig sjukdom och sådan som avser
psykisk sjukdom. Det är också uppenbart,
att man inte kan uppställa ett sådant
krav som interpellanten ifrågasätter.
Myndigheternas skyldighet att tillse,
att tjänstemännen sköter sin tjänst
tillfredsställande, och att ingripa, om så
inte sker, kan ej vara begränsad till sådana
fall, då straffbart tjänstefel föreligger,
utan är betydligt mera vidsträckt.

Den läkarundersökning, som det är fråga
om i kungörelsen, behöver inte ingå
såsom ett led i ett domstolsförfarande i
anledning av tjänstefel. Undersökningen
kan vara motiverad av att myndigheten
behöver ett underlag för att kunna
bedöma, vilka åtgärder myndigheten
skall vidtaga eller föreslå överordnad
myndighet. Dessa åtgärder kan t. ex. gå
ut på att uppsäga en e. o. tjänsteman
eller meddela en tjänsteman sjukledighet,
utan att därför något straffrättsligt
eller disciplinärt förfarande mot
tjänstemannen behöver ifrågakomma.

Interpellantens andra fråga avser, i
vilken grad det för beslut om läkarundersökning
bör krävas sannolikhet för
att misskötseln av tjänsten beror på
sjukdom. Författningen talar endast om
att det synes sannolikt att anledning är
sjukdom, vanförhet lyte eller nedsatt
arbetsförmåga. Myndighetens beslut skall
ju avse, huruvida en undersökning skall
verkställas eller ej. Redan härav framgår,
att man inte kan kräva att undersökningsresultatet
praktiskt taget skall
vara klart, innan undersökningen beslutas.
Å andra sidan bör det beaktas att
en undersökning kan medföra personlig
olägenhet och skada för tjänstemannen,
varför den ej bör åläggas honom utan
tillräckligt starka skäl. Avgörande torde
få ske från fall till fall, och några allmänna
normer kan svårligen uppställas.
Det är naturligtvis icke något hinder att
myndigheten anlitar medicinsk sakkunskap,
då det gäller att ta ställning till
om en undersökning är befogad eller ej.

Då undersökning är beslutad, äger
myndigheten, om så finnes erforderligt,
meddela tjänstemannen ledighet såsom
för sjukdom i avbidan på utgången av
undersökningen. Uppenbarligen kan detta
i vissa fall vara starkt påkallat av
hänsyn till tjänstens krav. Interpellantens
sista fråga hänför sig till förutsättningarna
härför. I fall man skulle
försöka utforma några ytterligare betingelser
för sådan ledighet, utöver de i
kungörelsen angivna, tror jag att de
måste bli så allmänt hållna, att de knappast
skulle innebära någon reell förbättring
av kungörelsen.

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Ang. tjänstemans skyldighet att underkasta sig sinnesundersökning m. m.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för det svar
han nu lämnat på min interpellation.

Dessvärre kan jag inte säga att jag är
helt tillfredsställd med svaret. Herr
statsrådet säger visserligen, att »det bör
beaktas, att en undersökning kan medföra
personlig olägenhet och skada för
tjänstemannen, varför den ej bör åläggas
honom utan tillräckligt starka skäl».
Men herr statsrådet förbigår helt det
problem, som jag antydde i motiveringen
till min fråga.

Statsrådet framhåller, att författningen
inte uppställer något krav på att det
skall vara objektivt styrkt, att en tjänsteman
gjort sig skyldig till fel eller försummelse
i tjänsten, för att han skall
vara skyldig underkasta sig sinnesundersökning.
Det är uppenbart, att man inte
generellt kan uppställa ett sådant krav
som det som ifrågasättes i interpellationen.
Så till vida delar jag statsrådets
uppfattning, att det inom stora delar av
statsförvaltningen sannolikt inte är möjligt
att hålla på ett sådant krav. Jag föreställer
mig t. ex. att det inom kommunikationsverken
är nödvändigt att
kunna tillämpa bestämmelserna i kungörelsen
nr 459: 1935 utan någon inskränkning
av nu antydd art. I dessa fall torde
det nämligen i regel vara ganska lätt
att fastställa, om fel begåtts eller inte.

Uppenbart är emellertid att författningens
bestämmelser lätt kan missbrukas.
Fall kan nämligen förekomma —
kanske särskilt vid vetenskapliga institutioner
underställda viss myndighet eller
styrelse — då det inte är lätt att
objektivt avgöra vad som är tjänstefel
eller försummelse eller otillfredsställande
skötsel av tjänsten. Det som en tjänsteman
betraktar som ett led i strävandena
att bevaka sin institutions intressen
kan av myndigheten — eller, då denna
består av flera personer, dess majoritet
— bedömas som tjänstefel eller otillfredsställande
skötsel av tjänsten. Eller
det kan uppkomma meningsbrytningar
om det sätt, varpå den vetenskapliga
forskningen skall bedrivas. Vid konflik -

ter av sådan art uppträder myndigheten
som både åklagare och domare, vilket ur
rättssäkerhetssynpunkt måste anses djupt
otillfredsställande. Om en konflikt av
nu antytt slag leder till att myndigheten
med stöd av kungörelsen nr 459: 1935 beviljar
en tjänsteman ledighet som för
sjukdom, så torde myndigheten i regel
inte kunna hänvisa till kroppslig sjukdom
eller till lyte, och följden kan bli
att tjänstemannen förklaras vara i behov
av sinnesundersökning. En sådan åtgärd
från myndighets sida blir för den, som
därav drabbas, i hög grad psykiskt påfrestande
och kan därjämte medföra allvarligt
avbrott i vederbörandes vetenskapliga
verksamhet. Det förefaller mig
som om justitieministern litet väl lättvindigt
halkat förbi denna problemställning.
I sådana fall som det av mig antydda
måste det väl sägas vara ett rättvisekrav,
att anklagelsen för tjänstefel
eller otillfredsställande skötsel av tjänsten
skall vara objektivt prövad innan
myndighet äger rätt att avstänga tjänsteman
från tjänstgöring. En sådan prövning
torde kunna erhållas genom åtal
inför domstol. I all synnerhet borde
väl denna utväg nyttjas, då den i en
Kungl. Maj:ts instruktion för institutionen
i fråga finnes särskilt anvisad, t. ex.
beträffande naturhistoriska riksmuseet,
i vars instruktion § 38, mom. 1, säges:
»Beträdes avdelningsföreståndare med
fel eller försummelse i tjänsten, sker
åtal därför inför Svea Hovrätt.» Mig förefaller
det, som om en sådan bestämmelse
om åtal inför domstol har betydelse
ur rättssäkerhetssynpunkt, men då
bör också konsekvensen vara att om
åtal inte anses kunna komma i fråga, bör
som regel heller ingen annan åtgärd mot
tjänstemannen vidtagas, i varje fall inte
en åtgärd av så genomgripande art som
här har nämnts. Inför domstol blir det
nämligen möjligt att få den av mig ifrågasatta
objektiva prövningen verkställd.
Då inte denna utväg begagnas, innebär
det i själva verket, att en konflikt mellan
en myndighet och en denna underställd
tjänsteman kan leda till att en
person, som sitter med kungl. fullmakt,
av överordnad myndighet temporärt av -

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Ang. tjänstemäns skyldighet att underkasta sig sinnesundersökning m. m.

stänges från sin tjänst utan dom och
rannsakan. Icke minst för den vetenskapliga
forskningens frihet är detta i
allra högsta grad otillfredsställande. Det
förefaller mig egendomligt att inte justitieministern
insett, att den ifrågavarande
kungörelsen kan användas på ett sätt, som
innebär ett allvarligt hot mot den vetenskapliga
forskningens frihet, och att dess
tillämpningsområde därför måste inskränkas
eller att den skall tolkas på ett
sådant sätt, att den inte innebär risker
av nu antytt slag. I de fall, där särskilda,
av Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner
anvisar andra vägar, som inte på
samma sätt kränker enskild rätt och hotar
forskningens frihet, torde de böra
användas.

Det kan ju nämligen tänkas, att en
konflikt kan vara av sådan art, att myndigheten
finner det tvivelaktigt om ett
åtal kommer att leda till fällande dom.
I sådant fall innebär tillämpningen av
denna kungörelse och hänvisning till
behov av sinnesundersökning en lätt
tillgänglig, men för den enskilde och
hans rätt betydligt allvarligare utväg.
Det förefaller därför som om man för
att den här ifrågavarande kungörelsen
skall få tillämpas i de nu åsyftade fallen
måste kräva att de s. k. tjänstefelen
skall vara lika klart ådagalagda som vid
åtal inför domstol. Författningens uttryck
»ej på tillfredsställande sätt sköter
sin tjänst» måste anses vara detsamma
som instruktionens »fel och försummelse
i tjänsten». Annars ligger ju fältet
fritt för en myndighet att begära sinnesundersökning
av en på ett eller annat
sätt misshaglig tjänsteman. Det är mycket
obehagliga perspektiv som öppnar
sig, om kungörelsen skall få tillämpas så
som justitieministerns svar synes göra
möjligt.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag kan i viss mån förstå
de synpunkter som herr Osvald nu
har framfört, men jag måste säga att
han har sett saken mycket ensidigt, bara
från den ena partens synpunkt — om
man vill kalla det för en part — näm -

ligen tjänstemannens. Vi får komma
ihåg att en statlig institutions arbete
måste bedrivas riktigt. Det går ju inte
för sig att en myndighet skulle kunna
under sig ha en tjänsteman, som aktade
sig för att gå så långt, att han skulle
kunna dömas till straff för tjänstefel —
det vill ganska mycket till — men ändå
ständigt misskötte sin tjänst. Skulle det
verkligen vara rimligt att den för tjänsten
ansvariga myndigheten måste åse
detta år efter år och inte ens ha möjlighet
att, om anledning till det fanns, låta
undersöka, om missförhållandet hade
sin grund i något kroppsligt eller psykiskt
fel? Det är väl ändå en ganska
omöjlig ståndpunkt. Och att den möjlighet,
som en myndighet har att låta undersöka
— det är ju inte fråga om annat
— huruvida missförhållandet vållas
av sjukdom, skulle kunna innebära ett
hot mot forskningens frihet, det tror jag
ändå inte att herr Osvald vid närmare
eftersinnande vill vidhålla.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jo, det menar jag verkligen
att det gör. Det finns många sådana
fall, där det mellan en institution
och en tjänsteman, som har exempelvis
forskningsarbete eller en lärarverksamhet,
kan föreligga ganska stora meningsskiljaktigheter
i fråga om vad som är det
för tjänsten eller för forskningen nyttigaste.
Om då myndigheten har den möjligheten
att avstänga en tjänsteman, som
bär en från myndigheten avvikande uppfattning,
kan jag inte se att detta på något
sätt kan främja arbelet. Tvärtom
menar jag, att det där verkligen kan bli
tal om ett mycket allvarligt hot mot den
vetenskapliga forskningens frihet. Jag
tror att det skulle vara lätt att lämna
exempel härpå.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Skulle inte herr Osvald
vilja vända på frågeställningen och ställa
sig själv inför det spörsmålet, att en
person är sinnessjuk men ändå något

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Ang. tjänstemans skyldighet att underkasta sig sinnesundersökning m. m.
så när kan klara det löpande rutin- ta, att just en bestämd person skall unarbetet,
så att hans psykiska defekt inte derkastas sinnesundersökning. Det vore
tar sig’ mera påfallande uttryck av den val riktigare, om det verkligen komme
art, att åtal anses kunna följa. Menar till sådana uttryck att det är störande
herr Osvald, att det är fullt i sin ord- för tjänsten att få hela denna fråga proning
att tjänstemannen under sådana vad inför domstol, såsom i vissa fall anförhållanden
står kvar i sin tjänst? ges i av Kungl. Maj:t utfärdade instruk tioner.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Om en tjänsteman sköter
sin tjänst på ett sådant sätt, att man inte
kan lägga honom någonting till last, förstår
jag inte på vilka grunder han skulle
kunna avkopplas.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Osvald är säkert
medveten om att en sinnessjukdom kan
ta sig många uttryck och att det kan
göra samarbetet med andra fullständigt
odrägligt. En tjänsteman kan i olika avseenden
uppträda så att hela tjänstgöringen
blir omöjlig utan att det är fråga
om några påtagliga tjänstefel. Jag känner
till sådana fall, herr Osvald, då personer
för hela sin omgivning har gjort
arbetet odrägligt. De har gjort sig skyldiga
till varjehanda småtrakasserier
utan att detta kan rubriceras såsom direkt
straffbara tjänstefel. Antag att vi
genom en läkarundersökning är på det
klara med att personen i fråga lider av
en bestämd psykisk sjukdom, menar herr
Osvald då, att vederbörande skall gå
kvar i sin tjänst och vara bevarad vid
den trots alla de olägenheter, som följer
av hans tjänstgöring, för den övriga
personalen och för verket självt?

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Om man skulle tänka
sig ett sådant fall, att en person sköter
sin tjänst oklanderligt men att det brister
i samarbetet mellan honom och andra,
tror jag att man kan tillämpa den
gamla satsen att det inte behöver vara
ens fel att två träter. Det kan vara fel
på många olika sätt. Jag vet inte, varför
man nödvändigtvis skulle ifrågasät -

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill bara upprepa,
att jag hade bett herr Osvald att såsom
arbetshypotes förutsätta, att man har
konstaterat, att en person är sinnessjuk.
Han lider t. ex. av förföljelsemani, som
gör att han i alla möjliga avseenden
blir odräglig för omgivningen och att
hans kvarblivande i tjänst blir till stor
olägenhet för verket självt. Om det genom
läkarintyg konstateras att han är
sinnessjuk, menar då herr Osvald, att i
alla fall inte några åtgärder skall vidtas
emot honom?

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag vill bara i anledning
av det av herr Osvald uttalade önskemålet
om författningens omarbetning i den
riktningen, att man skulle få till stånd
en domstolsprövning, erinra om den i
mitt tycke utomordentligt välbetänkta
åtgärd som Kungl. Maj:t har vidtagit i
det ärende, som här har givit anledning
till interpellationen. Kungl. Maj :t har
nämligen i detta ärende infordrat ett
yttrande av regeringsrätten. Vi har ju
av dagens tidningar inhämtat, att detta
yttrande lär ha gått i den riktningen,
att vetenskapsakademiens beslut var väl
grundat.

Jag skall emellertid inte uppehålla
mig vid det särskilda fallet. Jag konstaterar
bara att det var ett lyckligt grepp
att på det sättet få en domstolsprövning
inkopplad, och vill justitieministern gå
vidare och sörja för att såsom naturligt
vore, mål av denna beskaffenhet generellt
hänfördes till regeringsrätten —
såsom redan är fallet på vissa begränsade
områden — skulle jag hälsa det
med stor tillfredsställelse.

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Lagförslag om frivillig sjukpenningförsäkring.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Herr Herlitz vet väl att
frågan, vilka mål som skall gå till regeringsrätten,
just nu är under utredning.
Jag har i direktiven givit uttryck åt den
synpunkten, att man bör eftersträva att
alla mål, som har väsentligen rättslig
karaktär, och skälighetsavgörandena behandlas
av regeringsrätten såsom högsta
förvaltningsdomstol. I nuvarande läge
har regeringen, såsom herr Herlitz påpekade,
möjligheten att genom remiss
inhämta högsta förvaltningsdomstolens
åsikt i fall av detta slag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det fall, som hans excellens
herr utrikesministern tog upp senast,
faller ju egentligen alldeles utanför
denna debatt, eftersom det där rör sig
■—- efter vad utrikesministern sade —
om en person, som man redan konstaterat
är sinnessjuk. I sådana fall kan naturligtvis
frågan ställa sig helt annorlunda.
I det fall, som jag här har tagit
upp, rör det sig däremot om en person
som man icke konstaterat är sinnessjuk
men för vilken den berörda myndigheten
har ifrågasatt en undersökning.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Det finns, såvitt jag förstår,
ingen annan möjlighet att få konstaterat,
om en person är sinnessjuk än
att underkasta honom en sådan undersökning,
som det här är fråga om.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 201, angående tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1954/55, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i lagen den
17 juni 1938 (nr 322) angående rätt för

Konungen att meddela förordnande om
vissa förmåner åt statslösa med flera, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Lagförslag om frivillig sjukpenningförsäkring.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

Genom en den 19 november 1954 dagtecknad
proposition, nr 224, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa.

Det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
innebar, att —- i avbidan på en
mera definitiv prövning av frågan —
för tiden den 1 januari—den 30 juni
1955 skulle tillskapas en övergångsanordning,
enligt vilken den, som vid
utgången av år 1954 vore medlem
i erkänd sjukkassa men som icke bleve
sjukpenningförsäkrad enligt lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, skulle äga rätt att i vederbörande
allmänna centralsjukkassa
erhålla frivillig sjukpenningförsäkring
till samma belopp som det, för vilket
han vid 1954 års utgång varit försäkrad
under de första 90 sjukhjälpsdagarna,
dock högst 3 kronor om dagen. Sjukhjälpstiden
skulle utgöra 90 dagar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Enligt lagen om allmän
sjukförsäkring skall sjukpenningen utgöra
ersättning för inkomstbortfall. Detta
medför att den, som icke har inkomst
av förvärvsarbete, icke heller är tillför -

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Ang. upphävande av 1940 års flygolycksfallsförordning.

säkrad någon sjukpenning. Från den regeln
finns ett par undantag, som jag
emellertid inte nu behöver gå in på.

Den princip, efter vilken sålunda
sjukpenningförsäkringen är anordnad,
har föranlett ett visst missnöje bland de
folkpensionärer, som en längre tid varit
tillerkända sjukpenning inom den frivilliga
sjukförsäkringen och som inte
kommer att få någon sjukpenning efter
den nya lagens ikraftträdande. De anser
sig orättvist behandlade, och deras reaktion
kan man ha en viss förståelse för.

För att avlägsna anledningen till detta
missnöje har socialministern i nu föreliggande
proposition föreslagit, att
man skall hålla möjligheten öppen att i
viss utsträckning tillförsäkra dessa folkpensionärer
sjukpenning enligt den nya
lagen. Detta förslag innebär således ett
avsteg från den princip, som nu gäller,
och detta kan, om inte förslaget får tilllämpning
annat än under en relativt
kort övergångstid, medföra menliga konsekvenser
för framtiden.

Nu innebär det beslut, som riksdagen
skall fatta, att alla, som är sjukpenningförsäkrade
i de erkända sjukkassorna
vid 1954 års utgång, skall ha rätt att behålla
sin sjukpenning i viss utsträckning
även efter nya lagens ikraftträdande
även om de inte är berättigade till sjukpenning
enligt denna lag. Skulle detta
bli gällande för framtiden, får vi en
övergångsbestämmelse, som kommer att
få verkningar femtio, sextio år fram i
tiden. Detta vore orimligt och skulle
medföra oanade konsekvenser. Nu är
emellertid förslaget endast ett provisorium,
som skall bestå ett halvår och som
skall avlösas av en definitiv bestämmelse.
När den bestämmelsen skall utformas,
blir det av största vikt att det sker
på ett sådant sätt, att övergångsbestämmelsen
blir gällande en så kort tid som
möjligt och att den blir tillämplig endast
i sådana fall, där det är befogat.

Det finns naturligtvis inte något fog
för att skapa en sådan bestämmelse för
dem, som nyligen inträtt i en erkiind
sjukkassa och under kort tid varit tillförsäkrade
sjukpenning. Fn sådan be -

gränsning kan nu göras på olika sätt,
men det ankommer i första hand på socialministern
att överväga, på vilket sätt
det skall ske. Jag har med det anförda
endast velat fästa uppmärksamheten på
att det måste ske på något sätt, för att
det över huvud taget skall bli möjligt
att i framtiden administrativt sköta sjukförsäkringen.

Det hade varit önskvärt, om en sådan
begränsning kunnat göras redan nu. Ett
provisorium av detta slag kommer att
medföra många olägenheter för sjukkassorna,
och de försäkrade kommer att
känna sig desorienterade. Många kommer
att erlägga avgiften för en försäkring,
som kommer att upphöra den 1 juli
nästa år, och därmed skapas nya irritationsanledningar.

Nu nödgas väl riksdagen att antaga
detta förslag, som det föreligger, men jag
har med det anförda velat fästa statsrådets
uppmärksamhet på nödvändigheten
av att definitiva bestämmelser utformas
så att de blir gällande så kort
tid som möjligt och inte omfattar flera
fall än där det är befogat med en sjukpenning
under en övergångstid.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. upphävande av 1940 års flygolycksfallsförordning.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående upphävande av
förordningen den 17 maj 1940 (nr 333)
om särskild ersättning i vissa fall för
skada till följd av olycksfall vid flygning,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 november 1954 dagtecknad
proposition nr 225, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Ang. upphävande av 1940 års flygolycksfallsförordning.

Förslag

till

Förordning angående upphävande av förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333) om
särskild ersättning i vissa fall för skada
till följd av olycksfall vid flygning.

Härigenom förordnas, att förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild
ersättning i vissa fall för skada till
följd av olycksfall vid flygning skall
upphöra att gälla med utgången av december
1954; dock skall förordningen
alltjämt äga giltighet i fråga om olycksfall,
som inträffat dessförinnan.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat två i anledning av densamma
väckta motioner, nämligen nr
563 i första kammaren av herr Lundgren
och nr 564 i första kammaren av herr
Åman.

I motionen I: 563 hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen och
för sin del antaga följande tillägg till
4 § kungl. förordningen den 17 maj 1940
om särskild ersättning i vissa fall för
skada till följd av olycksfall vid flygning:
»Ersättning enligt denna förordning
utgår dock inte med högre belopp
än som motsvarar den lön inklusive
flygtillägg som den skadade uppbar vid
olycksfallstillfället.»

I motionen 1:564 hade hemställts, att
riksdagen måtte dels avslå propositionen,
dels hos Kungl. Maj:t hemställa, att
frågan om särskild ersättning till personal,
som skadats under flygning, måtte
göras till föremål för närmare utredning
under beaktande av ett av chefen för
flygvapnet den 14 januari 1952 framlagt
förslag, dels ock uttala, att kungl. förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333) i
avvaktan på resultatet av berörda utredning
måtte alltfort tillämpas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till

känna vad utskottet i utlåtandet anfört;
samt

C) att motionerna I: 563 och I: 564, i
den mån de icke besvarats genom vad
utskottet i utlåtandet anfört samt under
A och B hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Då jag i detta ärende
liksom herr Åman väckt en motion, tilllåter
jag mig att med några ord beröra
saken utan att jag dock kommer att framställa
något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Ända sedan vi fick ett flygvapen i
landet och den militära flygningen började
har det utgått särskilda flygtillägg
till den flygande personalen, varigenom
man velat i någon mån kompensera de
ökade risker, som är förbundna med den
militära flygningen. Flygtilläggen var
kanske delvis också avsedda såsom bidrag
till premier för försäkringar, som
denna personal skulle kunna skaffa sig
för att i någon mån täcka riskerna.

År 1940 infördes emellertid därjämte
vissa bestämmelser, varigenom de som
skadades under flygning och efterlevande
till de skadade skulle erhålla viss ersättning
utöver vad de var berättigade
till på grund av militärersättningsförordningen
eller lagen om olycksfall i
arbete. Dessa bestämmelser har, såvitt
jag förstår, ganska stor betydelse. Det är
ju viktigt, att personalen vet, att om det
händer någonting, så blir de själva och
kanske framför allt de efterlevande försörjda.
Detta har särskild betydelse i de
fall då olycksfallen leder till döden, och
som vi ser i tidningarna medför de flesta
flygolyckor flygarens död.

Jag tror, herr talman, inte att dessa
bestämmelser är av särskild betydelse
för rekryteringen, ty det är klart att
den ungdom som skall söka till flygvapnet
inte tänker särskilt mycket på
den ersättning de får om de förolyckas.
Men de har betydelse för att bibehålla
den personal, som har kommit till en
något högre ålder, i flygtjänst. Det har
ekonomisk betydelse för statsverket att

Onsdagen den 15 december 1954.

Nr 33.

Ang. upphävande av 1940 års flygolycksfallsförordning.

de fortsätter att flyga, då det, som alla
vet, är mycket dyrt att utbilda flygare.

I den föreliggande propositionen föreslår
man, att denna särskilda ersättning
till flygare på grund av olycksfall
under flygning inte längre skall utgå.
Detta innebär i vissa fall en försämring
av nu utgående förmåner, och i vart fall
innebär det en relativ försämring, då
de särskilda ersättningarna utgått utöver
vad militärersättningsförordningen och
yrkesskadelagen stipulerar.

Det är rätt anmärkningsvärt, att detta
ärende icke har varit remitterat till chefen
för flygvapnet. Chefen för flygvapnet
har icke fått yttra sig om dessa för flygets
personal mycket viktiga bestämmelser,
och inte heller har personalorganisationerna,
vilka numera brukar tillfrågas
när det gäller ändring av avlöningsförhållandena,
fått tillfälle att framföra
sina synpunkter. Nu har utskottet
med anledning av motionerna välvilligt
skrivit, att utskottet förutsätter att frågan
skall ytterligare övervägas av Kungl.
Maj:t och att därvid såväl chefen för
flygvapnet som ock de berörda personalorganisationerna
får tillfälle att framföra
sina synpunkter på frågan. Under
dessa omständigheter liar jag, herr talman,
som jag nämnde inledningsvis, icke
något annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Häri instämde herr Åman (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

ring i lagen den 17 juni 1938 (nr 322)
angående rätt för Konungen att meddela
förordnande om vissa förmåner åt
statslösa med flera.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 33 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa;
samt

nr 404, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 17 maj 1940 (nr 333)
om särskild ersättning i vissa fall för
skada till följd av olycksfall vid flygning,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1954.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 401, till Konungen
angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1951/55.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr 201 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 402, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om iind 3

Första kammarens protokoll 19öt. År 33,

Herr TALMANNEN yttrade: Ärade ledamöter!
Då något ytterligare sammanträde
väl icke skall behöva komma i fråga
före årsskiftet, synes årets riksdag nu
stå inför sin avslutning.

Blickar vi tillbaka på vad som här varit
före, finner vi, att även under den nu
tilländagångna riksdagen ett stort antal
betydelsefulla spörsmål förelagts oss till
prövning. Förtjänar något bland dem att
särskilt nämnas, är det måhända reformen
av rusdryckslagstiftningcn, vilken
kunnat beslutas efter avgjort mindre

Nr 33.

Onsdagen den 15 december 1954.

Ang. upphävande av 1940 års flygolycksfallsförordning.

hetsiga brytningar i den allmänna opinionen
än dem, som en gång förekom
kring beslutet att införa det nu avskaffade
restriktionssystemet. Vid bedömningen
av många ärenden har inom kammaren
skiftande ståndpunkter som alltid
intagits av olika ledamöter, och mer
än en anträder måhända hemfärden med
en viss känsla av tveksamhet, huruvida
det ena eller andra avgörandet verkligen
skapat bästa möjliga resultat. Den
frågan må emellertid nu lämnas åt kommande
tiders omprövning. I uppriktig
önskan att helheten av våra åtgöranden
skall bidraga till en lyckosam utveckling
för land och folk står vi säkerligen förenade.

Bland de ledamöter, som med denna
riksdag slutar sitt parlamentariska arbete,
finns några som genom betydelsefulla
gärningar under en följd av år gjort
sig förtjänta av vår särskilda tacksamhet
och beundran. Till alla, som nu lämnar
oss, riktas ett tack för här utförda
insatser och en alltid angenäm samvaro.

Samtidigt som jag för egen del varmt
tackar för visat förtroende och välvilja,
önskar jag eder alla till sist en god jul
och ett gott nytt år.

Detta tal besvarades av herr MÖLLER
(s) i följande ordalag: Herr talman! Ni
har under aderton år varit ledare för
denna kammares förhandlingar. Utan att
ha fördjupat mig i första kammarens historia
tror jag att dessa aderton år innebär
ett rekordartat talmanskap. Mig
veterligen har ingen talman så länge besatt
talmansposten som Ni, herr talman.

Ni har tjänstgjort som riksdagsman under
51 riksdagar. Det finns inte någon
kamrat kvar i kammaren som har kunnat
följa Er gärning som riksdagsman

under hela den tid Ni har tillhört denna
kammare; hela Er riksdagstid har Ni
varit ledamot av första kammaren.

Vad talmanskapet beträffar har omval
skett år efter år utan opposition — mig
veterligen icke ens under opposition från
någon av mina bänkkamrater, bland vilka
ju en och annan har visat sig vara
åldersstreckshypnotiserad.

Dessa omval har bevisat, att Ni åtnjuter
kammarens fulla förtroende. Jag vågar
säga mer: om det hade funnits något
missnöje bland kammarens ledamöter
med Edert sätt att föra klubban, så
hade med all visshet opposition mot
Edert fortsatta talmanskap kommit att
anmäla sig. Så har icke skett, och jag
är övertygad om att så icke kommer att
ske.

Den äran tillkommer mig att i herr
Sandlers frånvaro få framföra kammarens
speciella tack för det sätt, på vilket
Ni har lett dess förhandlingar och fört
klubban här i kammaren under den riksdag
som nu står inför sin avslutning.
Det är ett tack som jag tror kommer av
fullaste hjärta icke blott från mig utan
även från mina kammarkamrater.

Till detta tack vill jag lägga en önskan
om att den för talmanskapets utövande
oumbärliga vitaliteten måtte bevaras hos
Er. Jag vill, när jag framför detta vördnadsfulla
tack, endast tillägga ytterligare
en önskan, nämligen att Ni skall få
åtnjuta en god helg och ett gott årsskifte.

Herr talmannen förklarade härefter
1954 års riksdags höstsesssion avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
11.27.

In fidem
VV. Slenwall.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

543347