Tisdagen den 14 april (Riksdagens protokoll 1964:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17

ANDRA KAMMAREN

1964

14—15 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 april

Svar på interpellation av herr Westberg ang. förflyttning av penninglotteriet
från Stockholm till Gävle.............................

Interpellation av herr Ringaby ang. elkraftförsörjningen inom koncessionsområden.
..............................................

Sid.

Onsdagen den 15 april fm.

Meddelande ang. särskilda frågestunder i kamrarna, m. m............

Främjande av bostadsförsörjningen m. .........................

Alkohollagstiftningen..........................................

Interpellation av herr Wennerfors ang. begäran om uppgifter rörande
studieförbund m. fl. organisationer............................

Onsdagen den 15 april em.

Alkohollagstiftningen (forts.)...................................

Ersättning genom eget arbete för skada genom brott..............

Kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården.................

Riksdagens ombudsmäns verksamhet............................

Makes säkerhet vid förmånstagarförordnande avseende kapitalförsäkring
.......................................................

Ersättning ur dödsbo till husföreståndarinnor m. fl................

Vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar ...................

Försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.......

Förstärkning av skyddet för valhemligheten i samband med allmänna
val........................................................

Utgifterna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde:

Ramberäkning m. ......................................

1—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 17

100

108

111

117

126

127

129

138

141

146

Nr 17

Innehåll

Sid.

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m...................... 168

Armén: Hemvärnets avlöningar............................ 168

Armén: Hemvärnets intendenturmateriel m. m................. 171

Marinen: Fartygsbyggnader m. m............................. 172

Marinen: Anskaffning av vapenmateriel m. m.................. 172

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel m. m........... 173

Befästningsarbeten för gemensamma ändamål.................. 174

Befästningsarbeten för armén........*........................ 174

Befästningsarbeten för marinen............................... 174

Befästningsarbeten för flygvapnet............................. 175

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)............... 175

Meddelande om enkla frågor av:

herr Berglund ang. vissa kanalprojekt....................... 177

herr Hamrin i Kalmar ang. tidsplaneringen för reformering av länsförvaltning
och länsindelning............................... 177

herr Carlsson i Huskvarna ang. utvidgning av rätten till statsbidrag

för barntandvård......................................... 177

herr Jönsson i Ingemar sgården ang. en oljeledning från Trond heimsfjorden

till Sverige................................... 177

herr Jonsson ang. bärgningstillstånd vid flyghaverier............. 177

herr Enskog ang. åtgärder mot vissa tågolyckor.................. 177

herr Gustafsson i Borås ang. ekonomiskt bistånd till svenskar i
Misiones i Argentina............................. 177

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 april fin.

Statsutskottets utlåtande nr 42, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m......................j\*................. 15

Onsdagen den 15 april em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 29, beträffande alkohollagstift- ''

ningen.................................................... 90

Första lagutskottets utlåtande nr 13, om ersättning genom eget arbete

för skada genom brott................................. 108

— nr 14, ang. kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården...... 111

— nr 15, ang. riksdagens ombudsmäns verksamhet................. 117

— nr 16, om skydd för makes giftorätt vid ingående av borgensförbindelse
.......................... 126

— nr 17, ang. makes säkerhet vid förmånstagarförordnande avseende

kapitalförsäkring........................................... 126

— nr 18, om ersättning ur dödsbo till husföreståndarinnor m. fl...... 127

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, om vissa planeringsorgans konstitutionella
ansvar................................ 129

Innehåll

Nr 17

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 39, om försäljning till allmänheten av statens
aktier i LKAB, m. m.................................. 138

— nr 40, ang. byggnadsarbeten i Malåträsk för Sveriges geologiska undersökning
................................................ 141

— nr 41, ang. organisationen av centrala folkbokförings- och upp bördsnämnden,

m. m....................................... 141

— nr 43, ang. utökning av kulturfondens för Sverige och Finland kapital.
..................................................... 141

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, ang. bemyndigande att försälja viss

kronan tillhörig fast egendom, m. m........................... 141

— memorial nr 6, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar över

försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom............... 141

— utlåtande nr 7, ang. byggnadsarbeten vid lantbrukshögskolan och

statens skogsmästarskola............................. 141

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 14, ang. överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet remitterade
motioner............................................... 141

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, om slopande av kravet att valsedel
skall upptaga valbart namn m. m......................... 141

-— nr 10, om förstärkning av skyddet för valhemligheten i samband

med allmänna val.......................................... 141

Statsutskottets utlåtande nr 4, rörande utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde.............................. 146

— nr 44, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet................. 176

T tV

ifj ''Nn?x(''

iat?
	- »>b	■■■ m		it 11 Sj.jiii-iJLiåftTif! i	tf ty -Mi:. ''	*: ;f \ : • ; i rf	■'':i jVf’
P.J-. :		- • > ■				IH	ill ,#/ A A *			*v.f
	''*. a ■	-i A i -	c''•»•»il *		, V :j ''• ; < ti .	t ■;;.• ho ; ’{

					ii \ »l''i jo . •				n ’
							i ■.;:.ir> i	• r: / # l j ^	r.‘f ’ r
			•,''? rrv j:v	? » V/* •	>>*	Ti t i i**''-i		^ ii,	•	■;r
It i									Ju»
					• r.u IX-	•*)		Viw
i ,'' t			. . , .. . ,	. . . .	.il? J!		;i.>> k;''tM “O.
	1T(V''		it t ^ t		rrtt prv'' r;)			. \Rt	»t •''
■■■: H							''i:«l -V-iv i .
	•ru*
ti-i							.•4-'' it. •- i* I ''
		.rUs?''£T!			i “it ;k; u r	‘T -t*4 VV./
		: !;<u ;	: 1	'' 4« t’»-	■Tti* t.		i •>■■'') •
r>
			r* ?.%rA ■ ?;.	/rf»?»	;o« •••,-»		i''-''.Ur Av-;"1		V.»*’1
r; i
			•• i •; }		• .'' J ! i *-11 ^ t ,
U i
	u			1 ir;v.	• *! ;•- ■ it $:		'' t ‘V *» • i'' ’ t	: -V*«r		; ^

■>" [							?;VwJ•/ ''••■''» .* !«;’		ji''

Tisdagen den 14 april 1964

Nr 17

Tisdagen den 14 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande april.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Källstad enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 13—den 21 innevarande april.

Herr Källstad beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 3

Svar på interpellation ang. förflyttning
av penninglotteriet från Stockholm till

Gävle

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har i interpellation
frågat mig, om jag vill medverka
till att förslag snarast framläggs
om utflyttning av Svenska penninglotteriet
aktiebolag från Stockholm till
Gävle.

Jag vill svara följande.

En förflyttning till Gävle av Penninglotteriet
skulle medföra vissa nackdelar
för bolaget, dels ur försäljningssynpunkt
och dels ur kostnadssynpunkt.
Genom en sådan förflyttning skulle bolagets
kontakter med försäljningsorganisationen
i stockholmsområdet, vilket
är bolagets största, och de åtta sydligaste
länen kommer att avsevärt försämras.
Dessutom får man räkna med att
en stor del av personalen icke kommer
att flytta med till Gävle. Kostnaden för
förtidspensionering beräknas till 290000
kr.

Sedan jag den 14 maj 1963 i denna
kammare besvarat en interpellation av
herr Johansson i Norrköping om lokaliseringen
av Aktiebolaget Tipstjänst och
Penninglotteriet har Tipstjänst beslutat
att förlägga sitt huvudkontor till Märsta.
Detta har föranlett företagsledningarna
vid Tipstjänst och Penninglotteriet att
undersöka om det av rationaliseringsskäl
skulle vara lämpligt att söka få till
stånd ett närmare samarbete mellan bolagen
genom att också Penninglotteriets
huvudkontor förläggs till Märsta, i samma
kontorsbyggnad som Tipstjänst. Ett
sådant samarbete har bedömts som naturligt
och ändamålsenligt med hänsyn
till att de båda bolagens verksamhet är
till sin art besläktade. De preliminära
undersökningar som gjorts ger vid handen
att det skulle medföra vissa rationaliseringsvinster
för båda bolagen att
flytta ihop sina kontor. En utflyttning
av Penninglotteriet till Märsta kommer
att medföra vissa kostnader vilka dock
blir lägre än vid en förflyttning till
Gävle. På lång sikt torde dessa kostnader
emellertid kunna komma att uppvägas
av rationaliseringsvinster. En förläggning
till Märsta av bolaget är således
ej att anse som en lokaliseringspolitisk
åtgärd utan motiveras av rationaliseringsskäl.

Det är att vänta att Penninglotteriets
ledning inom kort lägger fram förslag i
saken. Därefter kommer ställning att tas
till frågan om förflyttning av bolagets
huvudkontor.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill uttala ett tack
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min inter -

6 Nr 1? Tisdagen den 14 april 1964

Svar på interpellation ang. förflyttning av penninglotteriet från Stockholm till Gävle

pellation. Tyvärr måste jag konstatera,
att det är negativt — även om något
slutgiltigt ställningstagande ännu inte
liar skett.

Såvitt jag kan bedöma har handelsministern
ändrat mening i denna fråga,
sedan han 1960 behandlade ärendet i
Kungl. Maj:ts proposition nr 120. Däri
framhöll han följande:

»Ur de synpunkter jag anfört torde
några större olägenheter inte kunna påvisas
vid en utflyttning av bolaget, om
man tar hänsyn till de behov i fråga om
post-, bank- och tryckservice som redovisats.
Några avgörande svårigheter att
transportera lottsedlarna till ort utanför
Stockholm synes enligt min mening
inte föreligga.

Vad gäller bolagets personalproblem
vill jag erinra om att utredningen räknat
med viss ''inkörningstid’ på ny ort
och någon personalavgång i samband
med flyttningen. Inte heller dessa svårigheter
torde vara av sådan natur, att
de i och för sig utgör hinder för en utflyttning.
Arbetsmarknadsstyrelsen bär
bedömt rekryteringsmöjligheterna i exempelvis
Gävle som goda, och i likhet
med utredningen håller jag inte för
otroligt, att förutsättningarna att där
behålla personalen på längre sikt kan
bli bättre än i Stockholm. Gävle bör
därför prövas som ett huvudalternativ,
när det gäller valet av ny lokaliseringsort.
»

Som vi alla kan konstatera, bedömde
handelsministern vid den tidpunkten
förutsättningarna för en utflyttning till
Gävle som goda, och några avgörande
svårigheter syntes icke föreligga.

I dag säger han att en förflyttning
till Gävle skulle medföra vissa nackdelar
för bolaget, dels ur försäljningssynpunkt
och dels ur kostnadssynpunkt.
Genom en sådan förflyttning skulle bolagets
kontakter med försäljningsorganisationen
i stockholmsområdet, vilken
är bolagets största, och de åtta sydligaste
länen komma att avsevärt försämras.
Dessutom får man räkna med att en

stor del av personalen icke kommer att
flytta med till Gävle. Kostnaden för förtidspensionering
kunde därför beräknas
till 290 000 kronor.

Om jag bedömer rätt, är det ett ganska
långt avstånd mellan inställningen i dag
och den som redovisades för fyra år
sedan. Jag ifrågasätter med förlov sagt,
om inte svårigheterna vid en förflyttning
i dagens svar något överdrivits.

När man tar del av svaret kan man
lätt få den uppfattningen, att det är fråga
om förflyttning till en avlägsen plats.
Gävle är dock en stor centralort i Mellansverige
med ett utomordentligt läge
ur kommunikationssynpunkt, cirka två
timmars järnvägsresa från huvudstaden,
och med direktförbindelse med Göteborg.
Att kontakterna med Stockholmsområdet
och södra delen av landet skulle
avsevärt försämras vid en förflyttning
till Gävle har jag mycket svårt att
tro, med hänsyn till det goda läge Gävle
har ur kommunikationssynpunkt. Jag
tror att de svårigheterna har överdrivits.

Att en stor del av personalen skulle
föredra att stanna kvar i Stockholm är
mycket möjligt, men det skulle knappast
kunna bero på att Gävle är mindre
attraktivt som bostadsort än Stockholm.
Gävle är ju tvärtom känt som en mycket
trivsam stad, med ett rikt kulturliv
och med väl utbyggd service på olika
områden. Men det kan givetvis ändå
finnas skäl, t. ex. familjeskäl, för att en
del av personalen skulle vilja stanna
kvar i Stockholm. Däremot kan det
knappast bli nödvändigt att förtidspensionera
den delen av personalen. Under
alla förhållanden kan det aldrig behöva
röra sig om kostnader för förtidspensionering
av den storleksordning, som
anges i svaret. Med den arbetskraftssituation,
som vi har i Stockholm, borde
det vara möjligt att bereda de flesta
som vill stanna kvar annan likvärdig
sysselsättning i huvudstaden, kanske till
och med vid statliga verk.

Däremot kan arbetskraftsrekrytering -

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1964

Svar på interpellation ang. förflyttning av

en på längre sikt erbjuda svårigheter,
om företaget får stanna kvar i stockholmsområdet.
Det finns ju utredningar
som visar, att bristen på arbetskraft
inom detta område kommer att bil betydande.
I Gävle däremot är rekryteringsmöjligheterna
goda. Handelsministern
säger själv i proposition nr 120, att
han inte håller för otroligt att förutsättningarna
att där behålla personalen på
längre sikt kan bli bättre än i Stockholm.

Att en förflyttning till Gävle skulle
medföra nackdelar ur kostnadssynpunkt
har jag svårt att förstå. Mig förefaller
en förflyttning verka i direkt motsatt
riktning. För det första måste lönekostnaderna
bli lägre, då Gävle tillhör
dyrortsgrupp 3, medan stockholmsområdet
ju tillhör dyrortsgrupp 5. Penninglotteriets
samlade lönekostnader
utgjorde 1963 cirka 900 000 kronor, vartill
kom 92 000 kronor i styrelse- och
kontrollantarvoden. Spännvidden mellan
dyrortsgrupperna 3 och 5 är inom
den statliga sektorn cirka 11 procent.
Enligt statens avtalsnämnd kan man i
stort sett räkna med samma ortslöneskillnader
för Penninglotteriets personalkategorier.
Med Gävles lönenivå
skulle sålunda bolagets lönekostnader i
dagens läge kunna vara 90 000 kronor,
d. v. s. 10 procent lägre per år.

För det andra bör också hyres- och
servicekostnaderna bli något mindre.
En jämförelse mellan Stockholm och
Gävle beträffande priser och löner pekar
klart i den riktningen. Dessutom
kan man vid en förflyttning till Gävle
enligt utredningen räkna med en minskning
av personalutgifterna vid de nuvarande
inlämningskontoren.

Nu synes emellertid handelsministern
räkna med en flyttning av Penninglotteriet,
dock inte en flyttning ut från
stockholmsområdet utan inom detta
område. Följdriktigt åberopar han inte
heller några lokaliseringspolitiska skäl
för denna flyttning, utan rationaliseringsskäl.
Säkert kan de sistnämnda

penninglotteriet från Stockholm till Gävle

skälen åberopas, men en eventuell flyttning
föreslogs dock av lokaliseringspolitiska
skäl, och den utredning som prövade
frågan förordade Gävle just av sådana
skäl.

I direktiven till lokaliscringsutredningen
rörande statlig verksamhet anförde
chefen för finansdepartementet:
»Det har synts önskvärt att med aktiv
lokaliseringspolitik å ena sidan förhindra
en alltför snabb tillväxt av Storstockholm,
å andra sidan bidra till en
differentiering av näringsstrukturen i
olika delar av landet.» Den målsättningen
kan i det fall som vi nu diskuterar
vinnas med en flyttning till Gävle men
knappast genom en flyttning till Märsta.

De lokaliseringspolitiska verkningarna
av bolagets utflyttning torde bli
ganska fördelaktiga för den nya förläggningsorten,
ansåg utredningen.
Utom att femtio personer helt eller till
större delen direkt sysselsattes vid företaget,
skulle lokaliseringen sannolikt
få vissa indirekta verkningar för tryckeri-
och distributionspersonal. Det är
därför jag anser att frågan har en icke
oväsentlig betydelse för Gävle stad. Från
stadens sida har också framhållits, att
man gärna ser en lokalisering av statlig
verksamhet till staden och att man
är beredd att medverka till en god lösning
av lokal- och bostadsproblem som
kan uppstå i samband med flyttningen.

Då starka skäl talar för en utflyttning
av Penninglotteriet till Gävle, vill jag
vädja till handelsministern att han tar
upp frågan till förnyad prövning, och
jag vill uttala den förhoppningen att
denna omprövning leder till ett ur
Gävle stads synpunkt positivt ställningstagande.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka för svaret.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Av interpellantens anförande
kan man lätt få den föreställningen,
att detta är en mycket stor och

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1964

Svar på interpellation ang. förflyttning av

viktig samhällsfråga. Jag bedömer den
inte så. Det rör sig om förflyttningen av
en personal på ett trettiotal fast anställda
och möjligen några deltidsanställda.
De uppgifter som anfördes av
den s. k. lokaliseringsutredningen på sin
tid är redan en smula föråldrade, och
jag har stött mig på färskare uppgifter.

Regeringen vill gärna medverka till
en förflyttning som kan ha betydelse,
därest kostnaderna inte blir för stora.
Det var därför som ett relativt positivt
uttalande — det erkänner jag gärna —
gjordes i den proposition som interpellanten
åberopat både i sin interpellation
och i sitt anförande i dag. Det avgörande
är ju vilka för- och nackdelar
som kan vara förenade med denna förflyttning.
För att få en säkrare bedömning
härav hänsköt vi frågan till en utredning
av särskild tillkallade experter.
Det är den utredningens uppgifter som
för mig varit avgörande. Jag anser att
nackdelarna av en förflyttning till Gävle
är så övervägande, att jag inte gärna
vill vara med om den.

Man kan alltid diskutera kostnaderna,
herr Westberg, men jag stöder mig på
de uppgifter som finns tillgängliga, och
jag skall gärna, därest herr Westberg
inte själv tagit del av utredningens utlåtande,
ställa detta till hans förfogande.
Jag tror mig ha anledning att
lita mer på utredningen, eftersom det i
denna fanns expertis utanför Penninglotteriet.
Lokaliseringspolitiskt sett kan
jag inte finna att det skulle innebära
några större fördelar att flytta 30 människor
från Stockholm. Det är verkligen
inte någon lokaliseringspolitisk
uppgift av större mått.

Om man kan lätta trycket på bostadsmarknaden
i Stockholm genom att flytta
företaget till någon del inom stockholmsregionen,
där det finns rikligare
tillgång på bostäder, skall jag emellertid
gärna medverka till det. Företagna utredningar
visar att man där skulle kunna
uppnå vissa vinster genom ett samarbete
med ett annat statligt företag,

penninglotteriet från Stockholm till Gävle

varigenom man skulle kunna göra besparingar
som skulle kunna uppväga i
varje fall engångskostnaderna och de
merkostnader man har att räkna med.

Jag vill emellertid än en gång understryka
att detta uppriktigt sagt inte är
någon stor fråga. Vill man verkligen ge
sig i kast med lokaliseringspolitik och
försöka flytta ut till andra orter företag
som befinner sig i Stockholm, bör man
nog för det första välja orter som befinner
sig i ett mera betryckt läge vad
beträffar sysselsättningen än Gävle och
för det andra välja andra företag än
ett litet företag med 30 personer anställda,
huvudsakligen kvinnlig arbetskraft.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag är överens med handelsministern
om att det inte är någon
särskilt stor fråga vi nu diskuterar.
Även om lokaliseringspolitiken som sådan
är utomordentligt viktig, är detta
inte något särskilt stort ärende. Jag
sade i mitt förra anförande, att ärendet
inte var av oväsentlig betydelse för
Gävle stad, och det tycker jag nog, att
man kan säga.

Nu säger handelsministern att det
bara gäller 30 människor. Jag ifrågasätter,
herr statsråd, om den uppgiften är
riktig. Utredningen anför att det skulle
gälla 50 personer, och enligt de senaste
uppgifter som jag har fått är 39 personer
anställda utom den extra personal
som man emellanåt inkallar.

Man kan naturligtvis säga, att det inte
rör sig om något större antal även om
det skulle råka vara något större än
vad statsrådet angav. Som jag anförde
tidigare får dock en förflyttning återverkningar
i många avseenden. Den
berör både distributionspersonalen och
tryckeripersonalen, för att endast nämna
ett par exempel. Av utredningen
framgår att företaget har ganska stor
omfattning. Det är ingalunda så litet,
som man nu vill göra gällande.

Handelsministern sade vidare, att han

Tisdagen den 14 april 1964 Nr 17

Svar på interpellation ang. förflyttning av penninglotteriet frun Stockholm till Gävle

gärna ville hjälpa till att lätta trycket
på bostadsmarknaden här i Stockholm,
och om en förflyttning kunde verka i
den riktningen, skulle han medverka
till en sådan. Men, herr statsråd, om
man flyttar företaget till Märsta, kommer
då personalen, som av familjeskäl
kanske vill stanna kvar i Stockholm,
att följa med till Märsta? Kommer det
att bli någon lättnad på bostadsmarknaden?
Det kan man enligt min mening
sätta i fråga. Flyttas däremot företaget
till Gävle vinner man de fördelar, som
man här vill uppnå.

Det har också framhållits, att man
av rationaliseringskäl måste ha samarbete
mellan Penninglotteriet och
Tipstjänst, och de synpunkterna har
jag ingenting att invända emot. Men
ingenting utesluter väl, att man utvinner
rationaliseringsfördelar genom att
flytta flera företag till Gävle. Man kan
börja med Penninglotteriet och sedan
låta något annat följa efter. På så sätt
skulle man vinna de fördelar man eftersträvar
även på den punkten.

Jag tror att vårt län behöver all den
stimulans det kan få. Av den anledningen
är jag angelägen att försöka påverka
lösningen av denna fråga i en
för länet positiv riktning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Majrts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 101, med förslag till lagstiftning
med anledning av förstatligandet
och omorganisationen av polisväsendet
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
111, angående organisation av förvaltningarna
vid marinkommando Syd;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 116, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
1*—Andra kammarens protokoll 1964. Nr

den 14 december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, in. in.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 119, med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån, och

nr 123, angående inrättande av eu
avdelning för kemi vid tekniska högskolan
i Lund in. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 125, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), in. in.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

128, med förslag till lag om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet, och

nr 132, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648), m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 133, med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen;

till bankoutskottet propositionen nr
134, med hemställan om riksdagens samtycke
till förordnande om fortsatt valutareglering,
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr
136, angående anslag till Flygvapnet:
Anskaffning av flyginateriel m. m. för
budgetåret 1964/65.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 138, angående
studiesocialt stöd till studerande
ungdom, hänvisades propositionen, såvitt
avsåg förslag till studiehjälpsreglemente,
förordning om förlängt barnbidrag
och studiemedelsförordning, till
behandling av lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 139, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 15 § och 23 §

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1964

Interpellation ang. elkraftförsörjningen inom koncessionsområden

1 mom. bekämpningsmedelsförordningen
den 14 december 1962 (nr 703);

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 140, med förslag till vissa grundlagsändringar; till

bankoutskottet propositionen nr
142, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 6 § ränteregleringslagen den
25 maj 1962 (nr 258);

till bevillningsutskottet propositionen
nr 144, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr
145, angående riktlinjer för biståndsexperters
anställningsvillkor, m. m.

§ 5

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRÖDING (h), som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren vill besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts propositioner nr
138 och 140 måtte med hänsyn till
ärendenas omfattning utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
15 dagar från det propositionerna kom
kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter lördagen den 25 innevarande
april.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 6

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 882;
till behandling av lagutskott motionerna
nr 883—885; samt
till statsutskottet motionerna nr 886
och 887.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 9 och

10, statsutskottets utlåtanden nr 4, 42
och 44—46, bankoutskottets memorial
och utlåtanden nr 13—18, andra lagutskottets
utlåtanden nr 27 och 31—33,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 18—21
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 15—17.

§ 8

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens sammanträde på förmiddagen
den 10 innevarande april gjorda
men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Hansson i Skegrie, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående riskutjämning för jordbruket,

herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående skördeskadeskyddet,
och

herr Svensson i Vä, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående viss ersättning i samband med
förbud mot användning av kemiska
växtskyddsmedel.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 9

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 42 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 10

Interpellation ang. elkraftförsörjningen
inom koncessionsområden

Ordet lämnades på begäran till

Herr RINGABY (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt ändring från den
1 januari 1948 av lag den 27 juni 1902
om elektriska anläggningar stadgas beträffande
den elektriska koncessionslagstiftningen
bland annat om områdes -

Tisdagen den 14 april 1964

Nr 17

Interpellation ang. elkraftförsörjningen inom koncessionsområden

koncession. Områdeskoncession förutsätter
en indelning av landet i rationella
distributionsområden. Vid koncessionsprövningen
kommer ett stort
antal mindre eldistributörer att befinnas
sakna förutsättningar för vidmakthållande
av eldistributionen, övertagande
distributionsföretag förutsattes i
regel inlösa befintliga äldre anläggningar
i någon form.

En grupp industriidkare, innehavare
av mindre kraftstationer, blir vid eldistributionens
omläggning ofta satta
i en ekonomiskt besvärlig situation.
Dessa kraftstationsägare, som tidigare
försålt kraft till ett mindre område
inom koncessionsområdet, kan helt
mista sin kraftförsäljning och bliva
tvingade att realisera sitt kraftverk till
mycket lågt pris. Vattenfallsstyrelsen
eller annan storkraftleverantör har
ringa intresse av en mindre kraftstation
på orten. Under tider, då vattenkraftunderskott
föreligger, kan Vattenfall
inköpa den mindre kraftstationens
produktion till ett lågt pris. Under
andra tider kan någon ersättning icke
lämnas till följd av eget kraftöverskott.

En liten grupp människor har således
blivit ekonomiskt lidande på den
nya lagstiftningen. En allmän princip
borde vara att kraftkonsumtionen i ett
visst område i första hand täckes avkraftproduktionen
i samma område och
att kraft utifrån överfördes till området
i den mån den egna kraften ej räcker
till.

Med anledning av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att medverka
till att det som koncessionsvillkor införes
bestämmelsen, att inom ett koncessionsområde
befintlig kraftproduktion
från vattenkraftverk för skäligt
pris inköpes av koncessionsföretaget?

Denna anhållan bordlädes.

$ U

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till humanitära m. fl. ändamål
samt för avgift till annat trossamfund
än svenska kyrkan,

nr 31, i anledning av väckta motioner
om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar,

nr 33, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till avsättning till investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
m. m., samt

nr 39, i anledning av väckta motioner
om reformering av förmögenhetsbeskattningen.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens .skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1964/65 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 126, i anledning av motion angående
språkstudier i samband med arbete
utomlands.

§ 13

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, angående ändrad organisation
av postverket, m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1964

§ 14

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från kommittén
för utredning rörande riksbankens
jubileumsfond inkommit framställning
angående närmare bestämmelser rörande
fondens handhavande och utnyttjande.

§ 15

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 70, med förslag till lag om bidragsförskott,
m. m., motionerna:

nr 888, av herr Nordstrandh och fru
Kristensson, samt

nr 889, av fru Hyding m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående fortsatt utbyggnad
av universitetet i Umeå in. m., motionerna: nr

890, av herr Björkman,
nr 891, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
nr 892 av herr Larsson i Umeå m. fl.,
nr 893, av herr Lassinantti m. fl., och
nr 894, av herr Nordstrandh;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 83, angående skolväsendets centrala
ledning m. m., motionerna:
nr 895, av herr Helén, och
nr 896 av fröken Karlsson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 91, angående den framtida organisationen
av upplysningsavdelningen
vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m., motionen nr 897, av herr
Magnusson i Borås m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 97, med förslag till förordning
om gasolskatt, m. m., motionerna:
nr 898 av herr Hedin m. fl., och
nr 899, av herr Jönsson i Ingemarsgården; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 103, med förslag till förordning
om ändring i skogsvärderingsinstruktionen
den 1 juni 1951 (nr 440), m. m.,

motionen nr 900, av herrar Wachtmeister
och Ringaby;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, motionen nr 901, av
herr Hagberg m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående ny organisation
av totalförsvarets regionala ledning
m. m., motionerna:

nr 902, av herr Björkman,
nr 903, av herrar Nyberg och Wachtmeister,
samt

nr 904 av fröken Sandell och herr
Ståhl;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående vissa anslagsfrågor
m. m. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, motionen nr 905,
av herr Hagberg m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 114, angående viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården m. m.,
motionen nr 906, av herrar Larsson i
Borrby och Nilsson i Tvärålund;

i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 115, angående ändrade grunder
för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
och nr 116, med förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 14 december 1956 (nr 629)
om erkända arbetslöshetskassor, m. m.,
motionen nr 907, av fru Ekendahl m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 115, angående ändrade grunder
för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
motionen nr 908, av herr Turesson
och fru Gunne;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 117, angående inrättande av
kreditinstitut för lantbruksnäringarna,
m. m., motionen nr 909, av herrar Nordgren
och Ringaby;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, angående vissa fastighetsfrågor
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, motionen
nr 910, av herrar Björkman och
Nordgren; samt

Tisdagen den 14 april 1064

Nr 17

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, angående studiesocialt stöd
till studerande ungdom, motionen nr
911, av herr Forsberg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 20—24 april för bevistande
av Europarådssession.

Stockholm den 13 april 1964

Stig Alemyr

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 17

Herr talmannen meddelade, att herr
Ståhl, som vid kammarens sammanträde
den 20 nästlidne mars beviljats ledighet
från och med den 1 innevarande
april tills vidare, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 18

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: -

Protokoll, hullet vid sammanträde
med herr talmannen och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte talmännen tillsätta
kammarens kanslipersonal, den 10
april 196''t.

I .skrivelse den 20 mars 1964 hade
stenografen hos andra kammaren fil. lic.
Rolf Lindborg anhållit om tjänstledighet
för egna angelägenheter (färdigställande
av doktorsavhandling) från och
med den 16 april till och med innevarande
vårsessions slut.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
Lindborg begärd tjänstledighet, dels
förordna reservstenografen fru Ingrid
Nilsson att under Lindborgs tjänstledighet
uppehålla dennes stenografbefattning,
dels ock förordna fröken Anita
Hallberg att i succession uppehålla fru
Nilssons reservstenografbefattning.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.28.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Onsdagen den 15 april

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 141, angående ändrad organisation
av postverket, m. m.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från kommittén
för utredning rörande riksbankens
jubileumsfond angående närmare bestämmelser
rörande fondens handhavande
och utnyttjande.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 888 och 889;

till statsutskottet motionerna nr 890—
897;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 898—900;

till statsutskottet motionerna nr 901—
906;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 907 och 908;

till bankoutskottet motionen nr 909;
samt

till statsutskottet motionerna nr 910
och 911.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 28, 31,
33 och 39.

§ 5

Föredrogs den av herr Ringaby vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående elkraftförsörjningen
inom koncessionsområden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Meddelande ang. särskilda frågestunder
i kamrarna, m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har i stencil
utdelats följande meddelande angående
särskilda frågestunder i kamrarna,
m. m.

Vid innevarande vårsession kommer
försöksvis att anordnas särskilda frågestunder
i riksdagens kamrar. Detta
institut förutsättes komma att användas
endast för inhämtande av upplysningar
och påkallande av åtgärder, icke för
att få till stånd principdiskussioner.
Frågestunderna kommer att omfatta
högst 60 minuter och förlägges till tisdagar,
i första kammaren med början
kl. 16.00 och i andra kammaren med
början kl. 15.00. De första frågestunderna
hålles tisdagen den 21 april 1964.
Samtliga före den 15 april framställda
enkla frågor kommer emellertid att besvaras
enligt den hittills tillämpade
ordningen.

För de särskilda frågestunderna avses
skola gälla följande.

Frågorna skall tillställas talmannen
senast kl. 10.00 på fredagen och uppföres
på särskilda föredragningslistor,
där även frågornas lydelse intas. Dessa

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

listor föreligger i tryck på måndagen
och anslås i riksdagshuset senast kl.
15.00 samma dag.

Om svar ännu icke hunnit utarbetas
beträffande viss fråga eller om vederbörande
statsråd icke avser att besvara
en fråga, lämnas meddelande härom
vid frågestunden.

Sedan alla på den särskilda listan
upptagna frågor behandlats övergår
kammaren omedelbart till övriga vid
dagens sammanträde förekommande
ärenden. Om någon eller några av frågorna
icke hinner besvaras före utgången
av den tillmätta tiden av 60 minuter,
överenskommer talmannen — efter
samråd med frågeställaren — med
vederbörande statsråd om tidpunkten
för besvarande av återstående frågor.
Dessa kan antingen upptagas vid nästa
frågestund eller besvaras vid annat
sammanträde.

I det stencilerade meddelandet återges
vidare vissa synpunkter, som hans
excellens herr statsministern anfört i
skrivelse den 7 mars 1964 med anledning
av framställning från andra kammarens
talman angående besvarandet
av interpellationer och enkla frågor.

§ 7

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
42, i anledning av vissa av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1964/65 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj :t hade (bilaga 13, punkterna
37—40, 44, 91—92 samt 94) föreslagit
riksdagen att

A. beträffande anslag å driftbudgeten

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit;

II. godkänna av departementschefen

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1964/65;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som
föranleddes av vad departementschefen
föreslagit;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65;

V. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om räntebidrag;

VI. för budgetåret 1964/65 under elfte
huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 599 000 kr.;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 920 000 kr.;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 7 533 000
kr.;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 063 000
kr.;

5) till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 185 000 000 kr.; samt

B. beträffande anslag å kapitalbudgeten I.

godkänna av departementschefen
förordad ändring av bestämmelserna
om lantarbetarbostadslån;

II. medgiva att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
finge beviljas intill 1 075 000 000 kr. under
år 1964 samt 1 080 000 000 kr. under
år 1965;

III. godkänna av departementschefen
framlagt förslag angående avskrivning
av vissa ränte- och amorteringsfria
lån;

IV. medgiva att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 20 000 000 kr.
under år 1965;

V. för budgetåret 1964/65 anvisa

a) under statens utlåningsfonder

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 690 000 000
kr.;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 kr.;

b) under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 1 000 kr.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren
I: 50 av herrar Adolfsson och Lager,
1:51 av herrar Adolfsson och Lager,
I: 75 av herr Wallmark m. fl.,

I: 118 av herrar Åkesson och Gunnar
Pettersson,

I: 168 av herrar Lennart Geijer och
Bertil Petersson,

1:185 av herrar Bertil Petersson och
Herbert Larsson,

I: 191 av herr Virgin m. fl.,

I: 281 av herr Hermansson m. fl.,

I: 284 av fru Olsson m. fl.,

I: 364 av herrar Adolfsson och Lager,

I: 419 av herr Virgin m. fl.,

1:509 av herr Bengtson m. fl.,

1:510 av herr Bengtson m. fl.,

I: 511 av herr Bengtson m. fl.,

I: 517 av herrar Axel Kristiansson och
Thorsten Larsson,

I: 520 av herr Lundström m. fl., samt

från andra kammaren
11:64 av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
11:65 av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
II: 92 av herr Nilsson i Göingegården

m. fl.,

II: 147 av herrar Nilsson i Lönsboda
och Nelander,

II: 223 av herr Lindkvist m. fl.,

II: 228 av herr Svenning m. fl.,

11:297 av herr Heckscher m. fl.,

II: 345 av herr Eliasson i Sundborn
m. fl.,

II: 350 av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

11:353 av herr Lindkvist m. fl.,

II: 437 av herr Nilsson i Gävle in. fl.,
II: 494 av herr Heckscher m. fl.,
11:503 av herr Ståhl,

II: 621 av herrar Gustavsson i Alvesta
och Gomér,

II: 623 av herr Hedlund m. fl.,

II: 624 av herr Hedlund m. fl.,

11:625 av herr Hedlund m. fl.,

11:632 av herr Ohlin m. fl.

1 de likalydande motionerna I: 50 (av
herrar Adolfsson och Lager) och II: 64
(av herr Nilsson i Gävle m. fl.) hade
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte föreslå att den av
riksdagen år 1963 tillsatta bostadspolitiska
kommittén finge i uppdrag att vidare
utreda i motionerna förordad finansieringsmetod,
innebärande att räntefria
lån ställdes till bostadsbyggandets
förfogande för de bostäder, som i framtiden
tillkomme med statligt stöd.

I de likalydande motionerna I: 51 (av
herrar Adolfsson och Lager) och 11:65
(av herr Nilsson i Gävle m. fl.) hade
hemställts att riksdagen måtte

a) med bifall till vad i motionerna
anförts rörande räntebidragen avslå
Kungl. Maj:ts förslag,

b) till räntebidrag för budgetåret
1964/65 anvisa erforderliga medel.

I de likalydande motionerna 1:168
(av herrar Lennart Geijer och Bertil
Petersson) och 11:228 (av herr Svenning
m. fl.) hade hemställts att riksdagen
måtte

a) besluta att under hänvisning till
pågående utredningar icke företa någon
ändring av basräntan för fastigheter
färdigställda åren 1952 t. o. m. 1960,

b) bifalla Kungl. Maj :ts proposition
om sänkning av basräntan för fastigheter
färdigställda fr. o. m. 1962,

c) uppdraga åt Kungl. Maj:t att på
så sätt ändra låneförfattningarna, att
en sänkning av basräntan för fastigheter
färdigställda fr. o. m. 1962 komme de
boende till godo.

I de likalydande motionerna I: 185
(av herrar Bertil Petersson och Her -

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

bert Larsson) och II: 223 (av herr Lindkvist
ni. fl.) hade hemställts att riksdagen
måtte uttala att frågan om särskilda
lån för ombyggnad, upprustning
och förbättring av friområdena i anslutning
till äldre bostadsområden bleve
föremål för överväganden inom bostadsförbättringsutredningen
eller annat därtill
lämpligt organ samt att lån för konstnärlig
utsmyckning även borde utgå för
äldre bostadsområden.

I de likalydande motionerna I: 191
(av herr Virgin m. fl.) och 11:297 (av
herr Heckscher in. fl.) hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att belåningsvärdet för
flerfamiljshus ökades med ett belopp
om 400 kr. för varje lägenhet som vore
avsedd för pensionärsbostad.

I de likalydande motionerna I: 364
(av herrar Adolfsson och Lager) och
II: 437 (av herr Nilsson i Gävle m. fl.)
hade hemställts att riksdagen måtte besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå
utarbetande av en riksplan för hela
landets bostadsproduktion vilken riksplan
skulle såväl till sin omfattning soin
inriktning baseras på kommunernas enligt
lag uppgjorda bostadsförsörjningsplaner,
samt att denna riksplan synkroniserades
med de beslut och åtgärder
som vore samhälleligt nödvändiga
för näringslivets framtida lokalisering.

I de likalydande motionerna 1:419
(av herr Virgin m. fl.) och II: 494 (av
herr Heckscher m. fl.) hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts

A. att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad i motionerna anförts rörande
miljö- och planeringsfrågorna med
vad därtill hörde;

2) besluta, att de såsom allmännyttiga
betecknade bostadsföretagen skulle åläggas
redovisningsskyldighet för sina fonder,
dessas storlek och successiva uppbyggnad
samt för de principer efter vilka
dels fonderna uppbyggdes, dels hyressättningen
skedde;

3) uttala, att en grundprincip för den

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fortsatta bostadspolitiken borde vara att
de boende själva skulle betala vad deras
bostäder kostade;

B. att riksdagen måtte besluta

1) att den statliga bostadslånegivningen
fr. o. in. 1 juli 1964 skulle ersättas
av ett kreditgarantisystem;

2) att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma fond
från nämnda datum;

3) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 0,5 % skulle erläggas; 4)

att fr. o. in. den 1 juli 1964 ränteeftergift
ej längre skulle medgivas beträffande
hus som påbörjats före ingången
av 1958;

5) att räntegaranti, avseende räntor
å underliggande lån som hänförde sig
till tiden fr. o. in. den 1 januari 1964
skulle grundas på en räntesats av 4,5 %
vad avsåge hus påbörjade fr. o. m. den
1 januari 1958;

6) att tertiärlån mellan 70 och 85 %
av belåningsvärdet för hus påbörjade
fr. o. in. den 1 januari 1958 skulle för
tid fr. o. m. 1 januari 1964 förräntas
efter en räntesats av 5,5 %;

7) att tertiärlån till den del de överstege
85 % av belåningsvärdet för hus
påbörjade fr. o. m. den 1 januari 1958
skulle för tid fr. o. m. den 1 januari 1964
förräntas efter en räntesats av 6 %;

8) att egnahemslån och förbättringslån
avseende hus som påbörjats fr. o. m.
den 1 januari 1958 skulle för tid fr. o. m.
den 1 januari 1964 förräntas efter en
räntesats av 5 % ;

9) att de tilläggslån, som enligt beslut
av 1953, 1957 och 1959 års riksdagar
gjorts amorteringspliktiga, skulle
för tid fr. o. m. den 1 januari 1963 förräntas
efter en räntesats av 5,5 %.

C. att riksdagen om förslagen under
B. 1)—3) ovan icke vunne riksdagens
bifall måtte besluta

1) att tertiärlån, till vilka tillstånd
lämnades tidigast den 1 juli 1964, skulle

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

beviljas upp till 85 % av den totala produktionskostnaden
mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna,
upp till 95 % för s. k. allmännyttiga
företag mot kommunal borgen
och upp till 90 % för kooperativa och
enskilda företag mot borgen av kommun,
industriföretag eller annat företag
av motsvarande ekonomisk styrka, samt
till den del de överstege 85 % av belåningsvärdet
amorteras på 25 år;

2) att tertiärlån till egnahem skulle
beviljas upp till 90 % av lånevärdet
oavsett företagsform;

3) att vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5 c/c
skulle uttagas i samband med lånets utbetalande; D.

att riksdagen under förutsättning
att yrkandet under C. 1) vunne riksdagens
bifall måtte medgiva att lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge beviljas intill
975 000 000 kr. under år 1964 samt
980 000 000 kr. under år 1965;

E. att riksdagen måtte i övrigt beakta
vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:509
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 625
(av herr Hedlund in. fl.) hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning rörande en sådan utformning
av bostadslångivningen och
bebyggelsepolitiken i övrigt, att ökad
frihet medgåves individen i fråga om
lokalisering av egnahem i enlighet med
vad i motionerna hade anförts.

I de likaly dande motionerna I: 510
(av herr Bengtson m. fl) och II: 624
(av herr Hedlund m. fl.) hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts

I. att riksdagen måtte

a) besluta att av departementschefen
förordad avveckling resp. höjning
av vissa basräntor, avseende underliggande
bostadslån, i fråga om ikraftträdande
måtte räknas från den 1 januari
1964,

b) avslå departementschefens förslag

rörande sänkning av vissa basräntor avseende
underliggande bostadslån,

c) till Räntebidrag under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 155 000 000 kr.;

II. att riksdagen måtte besluta att statliga
bostadslån till enskild, såvitt gällde
lån till flerfamiljshus som preliminärt
beviljades fr. o. m. den 1 juli 1964,
finge utgå intill 90 % av belåningsvärdet
i stället för nu gällande 85 % och i
övrigt på oförändrade grunder;

III. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om prövning samt
förslag till innevarande års höstriksdag
rörande schablonmetod för beräkning
av räntebidrag till underliggande bostadslån,
avsett att träda i kraft den 1
januari 1965; samt

IV. att riksdagen måtte beakta vad i
motionerna i övrigt anförts.

I de likalydande motionerna I: 511 (av
herr Bengtson m. fl.) och II: 623 (av
herr Hedlund m. fl) hade — såvitt nu
var i fråga — hemställts

I. att riksdagen måtte besluta att högsta
belåningsvärde för småhus måtte höjas
genom förhöjning av basvärdet från
53 000 kr. till 63 000 kr., såvitt gällde
hus till vilka beslut om preliminärt lån
meddelades fr. o. in. den 1 juli 1964;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla

a) att de ändringar måtte vidtagas i
vederbörande kungörelse med anvisningar
som föranleddes av under I.
nämnda yrkande;

b) att en undersökning måtte genomföras
rörande småhusproduktionens andel
av upprättade kommunala femårsprogram
för bostadsproduktionen samt
att de åtgärder som föranleddes av undersökningsresultatet
och i motionerna
åsyftades måtte vidtagas;

c) att förslag rörande införande av
ett särskilt stöd till barnfamiljers småhusförvärv
i syfte att bereda barnfamiljer
med relativt begränsade inkomster
bättre möjligheter till småhusboende
måtte föreläggas 1964 års höstriksdag.

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

1 de likalydande motionerna 1:520
<av herr Lundström m. fl.) och 11:632
(av herr Ohlin m. fl.) hade — såvitt
nu var i fråga — hemställts

A. att riksdagen måtte besluta

1. att antaga det i motionerna föreslagna
bostadsbyggnadsprogrammet;

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t ge
till känna vad i motionerna anförts beträffande
utbildning av byggnadsarbetare; 3.

att i skrivelse till Kungl. Maj :t ge
till känna vad i motionerna anförts beträffande
miljöfrågorna;

4. a) att tertiärlån för privatägda småhus
skulle förräntas och amorteras med
fast annuitet, att tillämpas från den 1
juli 1964,

4. b) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
ge till känna vad som i motionerna anförts
beträffande de höga kapitalkostnaderna
för småhus under den första
tiden;

5. omläggning av lånevillkoren för att
stimulera amorteringssparande och uppnå
mera likvärdiga konkurrensvillkor
mellan olika företagsformer, innebärande
att räntesubventionen ersattes med
ett enhetligt schablonbidrag enligt i motionerna
angivna riktlinjer;

6. att tertiärlånets övre gräns för fastigheter
som påbörjades efter den 1
juli 1964 skulle vara 97 % för företagsformer
som nu finge låna 100 % samt
92 % för företagsformer som nu finge
låna 95 %;

7. att besluta att räntebidragen
fr. o. m. den 1 januari 1964 skulle utgå
enligt i motionerna föreslagna villkor;

8. att i skrivelse till Kungl. Maj :t ge
till känna vad i motionerna anförts beträffande
införande av kreditgarantisystemet
samt värdebeständiga lån för bostadsfinansieringen
;

9. att anslaget till Räntebidrag under
elfte huvudtiteln skulle uppföras med
135 000 000 kr. för budgetåret 1964/65,
vilket innebure ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 50 000 000 kr.
sänkt anslag;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

B. att riksdagen måtte beakta vad
som i övrigt anförts i motionerna.

I motionen 11:503 (av herr Ståhl)
hade hemställts att riksdagen vid behandling
av statsverkspropositionen, bil.
13, punkt 91, måtte besluta, att erforderliga
lånemedel för bostadsbyggande
reserverades för försök med snabbproduktion
i stor skala av olika slags monteringshus
genom enhetlig entreprenad
från projekteringens början till färdigställandet
enligt i motionen skisserade
riktlinjer.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. beträffande bostadsbyggandets omfattning
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
1:520 och 11:632 samt 1:364 och
11:437, de båda förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

2. beträffande bostadsbyggandets inriktning
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:520 och 11:632, 1:419 och 11:494,
1:511 och 11:623, 1:509 och 11:625,
I: 284 och II: 345 ävensom motionen
11:353, de sex förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

3. beträffande försök med snabbproduktion
av monteringshus i anledning
av motionen II: 503 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört; 4.

avslå i motionerna 1:520 och

11:632 samt 1:419 och 11:494 framställda
yrkanden om införande av ett
kreditgarantisystem på bostadsområdet; 5.

avslå i motionerna 1:520 och

II: 632 framställt yrkande angående värdebeständiga
lån för bostadsändamål;

6. avslå i motionerna 1:520 och

11:632, 1:419 och 11:494, 1:510 och
11:624, 1:511 och 11:623, 1:191 och
II: 297 samt I: 75 och II: 92 framställda
yrkanden beträffande bostadslånets

storlek;

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

7. avslå i motionerna I: 520 och II: 632
framställt yrkande angående formen för
förräntning och amortering av vissa bostadslån
;

8. avslå i motionerna I: 50 och II: 64
framställt yrkande angående räntefria
lån för bostadsbyggande;

9. avslå i motionerna 1:419 och
II: 494 framfört yrkande angående en
förvaltningavgift för bostadslån;

10. beträffande bestämmelsen om
maximiyta för småhus, som skulle bebos
av låntagaren, i anledning av motionerna
1:419 och 11:494, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

11. beträffande bostadslånens tillämpningsområde
i anledning av motionerna
1:185 och 11:223 samt med avslag å
motionerna I: 281 och II: 350,1: 118 och
II: 147 samt I: 517 och II: 621 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört;

12. avslå i motionerna 1:419 och
II: 494 framställt yrkande angående viss
redovisningsskyldighet för allmännyttiga
bostadsföretag;

13. beträffande bestämmelserna om
räntebidrag in. in.

a) avslå motionerna I: 510 och II: 624
samt 1: 520 och II: 632, såvitt de avsåge
en schablonmetod för beräkning
av räntebidrag;

b) beträffande bestämmelserna i övrigt
om räntebidrag med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning av
motionerna 1:168 och 11:228 ävensom
med avslag å motionerna 1:520 och
11:632, 1:419 och 11:494, 1:510 och
11:624 samt 1:51 och 11:65, de åtta
sistnämnda motionerna såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

14. avslå i motionerna I: 419 och
11:494 framställda yrkanden angående
räntan på vissa tidigare beviljade tertiärlån,
tilläggslån, egnahemslån och
förbättringslån;

15. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten

till främjande av bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under 1.—14.
eller av utskottet behandlades i särskilt
utlåtande, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och under erinran om vad utskottet
anfört godkänna i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3
januari 1964 förordade ändringar;

16. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:520 och 11:632, 1:510 och 11:624
samt I: 51 och II: 65, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Räntebidrag
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 205 000 000 kr.;

17. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 419
och 11:494, såvitt nu var i fråga, medgiva
att lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge beviljas
intill 1 340 000 000 kr. under år
1964 samt 1 255 000 000 kr. under år
1965;

18. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:419
och II: 494, såvitt nu var i fråga, till
Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1964/65 å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 690 000 000 kr.;

19. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för budgetåret
1964/65 å kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 kr.;

20. medgiva att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 20 000 000 kr.
under år 1965;

21. till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1964/65 å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
1 000 kr.;

22. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådspro -

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

tokollet över inrikesiirenden för den 3
januari 1964 föreslagit;

23. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1964/65;

24. till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 599 000 kr.;

25. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1964 föreslagit;

26. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1964/65;

27. till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 533 000 kr.;

28. till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 920 000 kr.;

29. till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 063 000 kr.;

30. besluta att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de inte blivit under punkterna 1.—
29. särskilt berörda eller av utskottet
behandlade i annat utlåtande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Svensson i Ljungskile,
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort under 1.
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets omfattning i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna I: 364 och II: 437 samt
med bifall till motionerna I: 520 och
II: 632, de båda sistnämnda motionerna

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

såvitt nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Boman, Virgin, Per Jacobsson,
Holmberg, Per-Olof Hanson,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka, Svensson
i Ljungskile, Wedén, Gustafsson i
Skellefteå, Andersson i Knäred och Turesson,
vilka ansett att utskottet bort under
2. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bostadsbyggandets inriktning
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
jämte motionerna I: 520 och II: 632,
I: 419 och II: 494,1: 511 och II: 623 samt
1:509 och 11:625, de sex förstnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga, samt
med avslag å motionerna I: 284 och
II: 345 ävensom motionen II: 353, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad dessa reservanter anfört;

3) av herrar Virgin, Holmberg, Staxäng
och Turesson, vilka ansett att utskottet
bort under 4. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med
bifall till motionerna 1:419 och 11:494
samt i anledning av motionerna 1:520
och 11:632, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

4) beträffande bostadslånets storlek

a) av herrar Boman, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Svensson i Ljungskile,
Wedén och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort under 6. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bostadslånets storlek med bifall till motionerna
1:520 och 11:632 samt med
avslag å motionerna 1:419 och 11:494,
1:510 och 11:624, 1:511 och 11:623,
I: 191 och II: 297 samt I: 75 och II: 92,
de åtta förstnämnda motionerna såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad dessa reservanter
anfört;

b) av herrar Virgin, Holmberg, Staxäng
och Turesson, vilka ansett att utskottet
bort under 6. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadslånets

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande ay bostadsförsörjningen m. m.

storlek med bifall till motionerna I: 419
och 11:494 samt 1:191 och 11:297, de
två förstnämnda motionerna såvitt nu
var i fråga, ävensom med avslag å motionerna
1:520 och 11:632, 1:510 och
II: 624, I: 511 och II: 623 samt I: 75 och
11:92, de sex förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts;

c) av herrar Nils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson, Svensson i Stenkyrka
och Andersson i Knäred, vilka ansett
att utskottet hort under 6. hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:510 och 11:624 samt T: 511
och 11:623 ävensom med avslag ft motionerna
1:520 och 11:632, 1:419 och
II: 494, I: 191 och II: 297 samt I: 75 och
11:92, de åtta förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad dessa
reservanter anfört;

5) av herrar Boman, Virgin, Per Jacobsson,
Holmberg, Per-Olof Hanson,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka, Svensson
i Ljungskile, Wedén, Gustafsson i
Skellefteå, Andersson i Knäred och Turesson,
vilka ansett att utskottet bort under
7. hemställa, att riksdagen måtte beträffande
formen för förräntning och
amortering av vissa bostadslån med bifall
till motionerna 1:520 och 11:632,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

6) av herrar Virgin, Holmberg, Storäng
och Turesson, vilka ansett att utskottet
bort under 9. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande en förvaltningsavgift
för bostadslån med bifall till
motionerna I: 419 och II: 494, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 7)

av herrar Boman, Virgin, Per Jacobsson,
Holmberg, Per-Olof Hanson,
Staxäng, Svensson i Ljungskile, Wedén,
Gustafsson i Skellefteå och Turesson,

vilka ansett att utskottet bort under 12.
hemställa, alt riksdagen måtte beträffande
viss redovisningsskyldighet för
allmännyttiga bostadsföretag i anledning
av motionerna 1:419 och 11:494,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

8) beträffande bestämmelserna om
räntebidrag m. m.

a) av herrar Boman, Virgin, Per Jacobsson,
Holmberg, Per-Olof Hanson,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka, Svensson
i Ljungskile, Wedén, Gustafsson i
Skellefteå, Andersson i Knäred och Turesson,
vilka ansett att utskottet bort
under 13. a) hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 510
och 11:624 samt 1:520 och 11:632,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört rörande en
schablonmetod för beräkning av räntebidrag; b)

av herrar Boman, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Svensson i Stenkyrka,
Svensson i Ljungskile, Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Andersson i
Knäred, vilka ansett att utskottet bort
under 13. b) hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bestämmelserna i övrigt
om räntebidrag i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag jämte motionerna
1:419 och 11:494, 1:510 och 11:624
samt I: 520 och II: 632 samt med avslag
å motionerna 1:51 och 11:65 samt
1:168 och 11:228, de åtta förstnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad i reservationen anförts;

c) av herrar Virgin, Holmberg, Staxäng
och Turesson, vilka ansett att utskottet
bort under 13. b) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
i övrigt om räntebidrag i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 419 och II: 494
ävensom med avslag å motionerna 1: 520

Onsdagen den 15 april 1964 fin.

Nr 17

och II: 632, I: 510 och II: 624, I: 51 och
11:65 samt 1:168 och 11:228, de åtta
förstnämnda motionerna såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad dessa reservanter anfört;

9) beträffande anslag till räntebidrag

a) av herrar Boman, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Svensson i Stenkyrka,
Svensson i Ljungskile, Wedén, Gustafsson
i Skellefteå och Andersson i
Knäred, vilka under förutsättning av
bifall till den med 8 b) betecknade reservationen
ansett att utskottet bort under
16. hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
jämte motionerna 1:510 och 11:624
samt 1:520 och 11:632 ävensom med
avslag å motionerna 1:51 och 11:65,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Räntebidrag för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
155 000 000 kr.;

b) av herrar Virgin, Holmberg, Staxäng
och Turesson, vilka under förutsättning
av bifall till den med 8 c) betecknade
reservationen ansett att utskottet
bort under 16. hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 520 och II: 632, I: 510 och II: 624
samt I: 51 och II: 65, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Räntebidrag
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 90 000 000 kr.;

10) av herrar Virgin, Holmberg, Staxäng
och Turesson, vilka beträffande ramen
för långivning, under förutsättning
av bifall till den med 4 b) betecknade
reservationen, ansett att utskottet bort
under 17. hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:419
och II: 494, såvitt nu var i fråga, medgiva
att lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge beviljas
intill 975 000 000 kr. under år 1964
samt 980 000 000 kr. under år 1965;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11) av herrar Virgin, Holmberg,
Staxung och Turesson, vilka beträffande
anslag till lånefonden för bostadsbyggande,
under förutsättning av bifall
till den med 3) betecknade reservationen,
ansett att utskottet bort under 18.
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:419 och 11:494
avslå Kungl. Maj :ts förslag rörande investeringsanslag
för budgetåret 1964/65
till Lånefonden för bostadsbyggande;

12) beträffande bostadslånens tilllämpningsområde
av herrar Staxång
och Svensson i Ljungskile, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det statsutskottsutlåtande
som vi nu skall behandla skiljer sig
åtminstone i ett avseende från sin motsvarighet
föregående år, nämligen däri att
reservationerna är väsentligt färre. Medan
antalet sådana i fjol uppgick till 32,
kan man i år inte räkna till mer än 16.
Att därav dra slutsatsen att motsättningarna
i bostadsfrågan sedan i fjol
minskat med 50 procent anser jag dock
litet förhastat. Det finns andra orsaker
till att reservationerna inte har blivit så
många, bland annat den att möjligheterna
för oppositionspartiernas representanter
att komma överens har visat
sig vara väsentligt större än tidigare,
något som det kan vara anledning understryka.

Vi har också en rad utredningar på
bostadsområdet. Det är nästan omöjligt
att tala om någonting som rör bostäder

— åtminstone när det gäller detaljfrågor

— utan att komma in på områden som
för närvarande behandlas av utredningar.
Som läget nu ter sig synes det därför
vara rimligt om dagens bostadsdebatt
inte så mycket kretsar kring detaljer
i bostadsfrågan och i utformningen
av det statliga bostadsstödet utan rör
sig om bostadssituationen i stort och
vad som bör vidtas för att vi skall kom -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ma ur det rådande läget. Att detta är
mycket allvarligt behöver jag inte orda
om.

Det förefaller också som om regeringen
äntligen var ordentligt oroad.
Alla de utredningar som har tillsatts
har väl tillkommit därför att de varit
nödvändiga men också därför att regeringen
velat visa att den gör någonting.
Detsamma kan nog sägas om förslaget
att till en viss del återinföra byggnadsregleringen.
Regeringen har haft behov
av att visa sig handlingskraftig. Jag tycker
att det är bra att ett sådant behov
uppstått, även om resultatet i detta
avseende kanske inte är särskilt lysande.

Jag vill inte anmärka på regeringen
därför att den har tillsatt dessa utredningar.
De har viktiga uppgifter att arbeta
med och är väl nödvändiga. Bostadspolitiska
utredningar har dessutom
i uppdrag att pröva flera av de förslag
till ändringar av bostadsstödets utformning
som vid åtskilliga tillfällen har
framförts från vårt håll men avvisats
av riksdagsmajoriteten. Att de nu prövas
är utmärkt, även om man tycker
att det kunde ha skett tidigare.

De utredningar som har tillsatts kan
alltså inte sägas vara onödiga. Ändå
skulle jag vilja förse regeringens uppläggning
av hela problemet med ett
frågetecken.

I folkpartiets bostadsmotion i fjol
föreslog vi att det skulle företas en
översyn av hela bostadsfrågan. Vi ville
emellertid ha en parlamentarisk bostadsberedning,
som skulle arbeta
snabbt — alltså en beredning bestående
av parlamentariker som med hjälp av
experter och det material som insamlats
av bostadsbyggnadsutredningen och
som finns hos bostadsstyrelsen skulle
kunna åstadkomma ett resultat utan
att själv göra tidsödande undersökningar.

Så blev det emellertid inte. Inrikesministern
tillsatte i stället en stor utredning,
som fick i uppdrag att angripa

många av detaljproblemen i fråga om
det statliga bostadsstödet. Förmodligen
måste den få rätt lång tid till förfogande
för att klara alla dessa frågor.

Jag tycker dock att det är rimligt att
nu ställa frågan — den ställs naturligtvis
i första hand till inrikesministern
men kan också riktas till oss andra: Kan
statsmakterna inför det nästan katastrofala
läge som nu råder på bristorterna
slå sig till ro och vänta på att
denna och andra utredningar på bostadsområdet
skall bli färdiga?

Det är svårt att bestrida att det finns
anledning ställa en sådan fråga. Är det
inte en viss risk för att allmänheten är
på väg att förlora tålamodet med oss
politiker när det gäller bostadsfrågan?
Och även om man inte förlorar tålamodet
— det förefaller ju vara rätt stort
— är det fara värt att man förlorar
tilltron till vår vilja och förmåga att
på allvar gripa oss an med problemet.

I första hand gäller detta de människor
som bor på bristorterna och som själva
har känning av alla svårigheter som
följer med bostadsbristen. Men det är
också troligt att tidnings- och TV-reportage
har gjort att även människor som
bor på andra områden, där man inte direkt
får känna av bostadsbristen, börjar
undra om vi verkligen behöver ha det
så här i ett samhälle som vårt.

I TV-debatten mellan statsministern
och herr Heckscher yttrade statsministern
bl. a. följande: »Ett samhälle
som inte klarar de anspråk människorna
ställer på samhället är farligt för
demokratien.» Han sade detta på ett
sådant sätt att det var tydligt att han
ville inge tittarna föreställningen, att
regeringen Erlander visat sin styrka
just genom att tillgodose människornas
anspråk på samhället. Men så är det
ju inte. I flera avseenden har inte människornas
anspråk på samhället kunnat
klaras, och det är bl. a. fallet med
det problem vi i dag diskuterar.

Jag tycker nog att statsminister Er -

Onsdagen den 15 april 1964 fin.

Nr 17

landers PR-verksamhet för regeringen
i detta sammanhang är något skiftande.
Ibland talar han som om bostadsköerna
och andra köer skulle till väsentlig
del sammanhänga med standardstegringen,
vilken i sin tur skulle —
underförstått eller utsagt — bero på regeringens
utmärkta politik. På det sättet
inkallar han liksom även köerna att
vittna om regeringens förträfflighet. Vid
andra tillfällen får han regeringen att
framstå såsom lika förträfflig genom
att tala som om det inte förekommer
några köer.

För att lämna statsministerns uttalande
och övergå till mer väsentliga ting,
så kan ju inte opinionen i det besvärliga
läge, som nu föreligger bl. a. på
grund av tidigare bostadsministrars felbedömningar
och passivitet, gärna begära
att svårigheterna skulle avhjälpas
i en handvändning. Vad man däremot
har rätt kräva är ett handlingsprogram
i stora drag, alltså en tidsbestämd plan
över vilka åtgärder som skulle vidtas
av det allmänna, stat och kommun, för
att råda bot på eländet. Allmänheten
måste få en känsla av att politikerna nu
menar allvar. Och vi har alla, även
oppositionen och kommunalpolitikerna,
vårt ansvar för detta, men det är
naturligtvis regeringen som måste ta
ledningen.

För att inte något missförstånd skall
uppstå vill jag understryka att det givetvis
inte är någon enkel uppgift att i
nuvarande läge åstadkomma en bostadsmarknad
som verkligen fungerar. Men
i den bostadsdebatt som pågår gör man
det hela litet för lätt för sig, och det
kan därför vara anledning att något
dröja vid den vanligaste argumenteringen
i pressdebatten, framför allt då
det gäller tillgången på bostäder.

Ett mycket vanligt påstående är att
bostadsbristen inte går att bygga bort.
Detta framföres såsom något alldeles
självklart som över huvud taget inte
behöver stödjas av en argumentering.
Om man menar att bostadsbristen inte

Främjande av boatadsförsörjninKen m. m.

går att bygga bort i den meningen att
hyresregleringen kan avskaffas utan
att det sker några hyreshöjningar, sä
tror jag nog att man har rätt. Men i allmänhet
menar man att bostadsbristen
skall avskaffas i den meningen att tillräckligt
antal lägenheter skall kunna
ställas till förfogande för dem som efterfrågar
bostäder. Då är påståendet givetvis
felaktigt.

Som exempel på hur onyanserat man
resonerar kan nämnas att Arbetarbladet
för en dryg vecka sedan skrev alt
»hur mycket vi än bygger går det inte
att bygga ifatt bostadsbristen». Man menar
alltså att bostadsefterfrågan är bottenlös.
Men det är den naturligtvis inte
med de hyrespriser som det nu blir i
nyproduktionen. De som påstår att det
är omöjligt att bygga bort bostadsbristen
menar väl i allmänhet att efterfrågan
har stigit så kraftigt och kommer
att stiga ytterligare — dels genom standardstegringen
och ökningen av antalet
personer i de äktenskapsbildande
åldrarna samt inflyttningen till storstäderna
och dels genom subventioner
och priskontroll -— att det skulle vara
omöjligt att tillfredsställa den efterfrågan
som uppstått.

Det resonemanget tror jag är svårt
att föra. Efterfrågan har naturligtvis
stigit på grund av subventioner och
priskontroll och av andra orsaker, men
därför kan man väl inte göra gällande
att det är omöjligt att åstadkomma ett
bostadsbyggande, som ungefär svarar
mot den efterfrågan som uppstått.

Bostadsbyggandet har tidigare vid
flera tillfällen tjänstgjort som regulator
i konjunkturpolitiken. Då har den bekanta
dragspelspolitiken använts — och
man har sannerligen inte då bara dragit
ut dragspelet. Bostadsbristen beror
inte bara på efterfrågcökningen utan
också på felbedömningar från regeringen
sida. Där har man trots varningar
alltför länge underskattat den efterfrågan
som skulle komma att uppstå.

Jag menar därför att påståendet att

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadsbristen inte kan byggas bort inte
är så invändningsfritt som en del bedömare
säger.

Men vad har man nu att sätta i stället,
när man menar att det inte går att bygga
bort bostadsbristen? Ja, de flesta svarar
väl att om bara hyresregleringen avskaffas
och vi får en fri marknad, så
kommer bostadsbristen att försvinna
utan vidare. De som för det resonemanget
tycker jag dock blundar för de
svårigheter som möter, om man vill avskaffa
bostadsbristen genom att begränsa
efterfrågan medelst kraftiga hyreshöjningar.
Man glömmer då att allmänhetens
inställning till och syn på hyreshöjningarna
har radikalt förändrats sedan
efterkrigstiden. Före kriget var man
väl också missnöjd när hyrorna steg,
men man tog det som någonting ofrånkomligt
och nära nog ödesbestämt, ungefär
som dåligt väder under semestern;
det var förargligt, men man måste finna
sig i det. Man uppvaktade inte statsråd
om hyreshöjningar, lika litet som
man gjorde det på grund av dåligt väder
under semestern. Men nu har man sedan
tjugo år vant sig vid att hyreshöjningar
bestämmes av statsmakterna, och man
ställer regeringen och politikerna till
ansvar för dem. Allmänheten har liksom
börjat betrakta hyreshöjningarna på ett
helt annat sätt. Vidare har vi en hyresgästorganisation,
vars mest framträdande
drag ingalunda är att åstadkomma
samlande lösningar på problemen — om
jag nu skall uttrycka mig försiktigt.

Allt detta har gjort att situationen är
radikalt förändrad. Men det bortser man
från, när man nu rekommenderar en
snabb avveckling av hyresregleringen
och en kraftig prishöjning på bostäder
som botemedel mot bostadsbristen. För
min del tror jag man kommer sanningen
ganska nära, om man säger att en fri
bostadsmarknad av just det slag vi hade
före kriget återfår vi aldrig mer. Det
finns ingen väg tillbaka i detta liksom i
så många andra fall. Vi måste t. ex. ha
en lag om besittningsskydd för hyresgäster.
Vi har en provisorisk sådan, som

dock har vissa brister. Eu permanent
hyreslagstiftning är nödvändig. Den
skall inte innebära någon direkt priskontroll
men kommer ändå att verka
fördröjande på hvresstegringen.

Man kan väl också utgå ifrån att hyresgästerna
inte utan vidare kommer att
finna sig i att fastighetsägarna gör stora
vinster när hyresregleringen avvecklas.
Det har sagts att dessa vinster kan
dragas in till samhället genom en särskild
skatt, och i nuvarande läge får vi
väl pröva alla utvägar, men när det säges
att denna skatt borde dra in 90 procent
av hyresstegringen till staten, så får
man nog i så fall stifta en lag som också
ålägger hyresvärdarna att höja hyran!
Annars lär det inte bli några inkomster
av den beskattningen.

För min del kan jag inte finna något
orätt i att realvärdet återställes på den
del av fastighetskapitalet som fastighetsägarna
själva äger. Det kan inte
vara mycket att anmärka på att hyran
blir sådan att man får skälig avkastning
av fastighetskapitalet. Svårare kan
det vara att förlika sig med att fastighetsägarna
även tar hand om inflationstillägget
på den upplånade delen. Rättmätig
ägare till denna del är inte fastighetsägarna,
inte hyresgästerna och inte
heller samhället, utan det är de sparare
som har tillskjutit kapitalet. Att göra
dem skadeslösa går dock inte. Och då är
det kanske det minst utmanande om det
allmänna får den delen.

Man får emellertid inte glömma att
fastighetsägarnas vinster redan nu beskattas
genom inkomstskatten — kanske
hälften går bort i skatt. Medger man att
fastighetsägarna efter skatt skall ha
kvar så mycket att realvärdet på deras
egna andelar i fastighetskapitalet återställes,
kommer nog inte så mycket att
återstå som en del bedömare tror, såvida
man inte räknar med en mycket kraftig
hyreshöjning. Utvägen kan dock vara
värd att pröva — den har ju också ett
visst samband med frågan om oförtjänt
markvärdestegring.

De som tror att hyresregleringens av -

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

veckling i elt slag skulle avskaffa bostadsbristen,
överskattar förmodligen
den minskning av efterfrågan på bostäder
som skulle uppstå. Man har talat
mycket om de stora lägenheterna på
Östermalm, där en eller två personer
hor i fem-, sex- och sjurumslägenheter.
Ja, det finns ett riitt stort antal sådana
fall. Men hur många av hyresgästerna
där skulle vid en hyreshöjning flytta
ut till små lägenheter i ytterområdena?
Jag tror att antalet skulle vara mycket
mindre än vad man föreställer sig. Det
är klart att hyrorna för iildre, viilbelägna
lägenheter kommer att stiga när hyresregleringen
avvecklas. Det gör de även
om man dröjer med att avveckla hyreshöjningen
ända till dess bostadsbristen
är helt borta. Men hyreshöjningar i en
del av bostadsbeståndet kommer förmodligen
att få en begränsad effekt på
efterfrågan, särskilt om hyrorna höjs
successivt, vilket förmodligen blir fallet.

Om hyresregleringens avveckling
skall bota bostadsbristen, måste man
räkna med verkliga chockhöjningar av
hyran, och sådana kommer opinionen
inte att finna sig i. Man kan säga att
den vägen visserligen leder till målet
men är ofarbar. Slutsatsen måste då bli.
att ett sådant jämviktsläge, som vi strävar
efter, till åtminstone väsentlig del
måste åstadkommas genom ökat byggande.
Minskade subventioner och hyreslvftningar
i det äldre beståndet kan på
sin höjd bidra till att begränsa efterfrågeökningen.

Vad jag vill ha sagt är, att det tydligen
inte finns någon radikalkur för att
man snabbt skall få en fungerande bostadsmarknad.
Uppgiften att få tillgången
på bostäder att någorlunda svara mot
efterfrågan och därigenom också förstöra
marknaden för svarta börsen är sannerligen
inte lättlöst, men just därför
måste den angripas med större energi
och mycket mera av planmässighet än
tidigare. Att bara laga efter läglighet
och göra småreformer går helt enkelt
inte. Ett intimt samarbete mellan sta -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ten och kommunerna är en alldeles nödvändig
förutsättning för att man skall
lyckas.

Om man anser att bostadsbristen i
första hand måste angripas från produktionssidan,
gäller det alltså att klargöra
vilka åtgärder på det statliga och
kommunala planet som måste vidtas för
att man snabbt skall kunna öka bostadsproduktionen.
Utbildningen av byggnadsarbetare
bör forceras — det har
också inrikesministern sagt i ett remisssvar
i första kammaren — och man får
hoppas på medverkan även från parterna
inom byggnadsindustrien.

Jag har många gånger talat för ökad
sanering. Men i nuvarande läge är det
kanske rimligt att överväga om det inte
åtminstone i storstäderna i det avseendet
är anledning att skynda långsammare
för att inte behöva riva så många
användbara bostäder. Vidare bör man
undersöka vad som kan göras från det
allmännas sida för att påskynda rationaliseringen
av byggnadsindustrien.

Man bör också ta upp frågan vilka
åtgärder som lämpligen bör föregå en
kommande avveckling av hyresregleringen
i de större städerna. En utredning
arbetar med utformningen av en
permanent lag om besittningsskydd, och
den frågan kommer väl att aktualiseras
så småningom. Men det kan vara nödvändigt
att vidta även andra åtgärder,
exempelvis för att skydda barnfamiljer
och pensionärer i samband med en hyreshöjning.
Om en parlamentarisk beredning
med representanter från alla
partier tog upp dessa och andra problem
till diskussion med kommunerna och
parterna inom byggnadsindustrien, borde
det bli möjligt att utarbeta en tidsbestämd
plan i stora drag för samhällets
insatser, varvid man naturligtvis
skulle göra en flerårsplan för hushållsbyggandet.
Staten måste då ta ansvaret
för de åtgärder som behövs på kapitaloch
arbetskraftssidan, medan kommunerna
bl. a. får se till att exploateringsrärdig
mark står till förfogande.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. *.

Situationen på bostadsmarknaden är
au så allvarlig och kravet på att staten
}cli kommunerna verkligen gör någonung
för att finna vägar ur svårigheterna
ir så påträngande, att man bör ha rätt
att vänta att alla skall vara villiga att
medverka och även ompröva tidigare
ståndpunkter. Vi står helt enkelt inte
längre till svars med att samhället misslyckas
med att lösa en så elementär
sak som bostadsfrågan.

Det hot mot bostadsbyggandets omfattning,
som just nu är mest aktuellt,
är väl kapitalsvårigheterna. Enligt uppgifter
som jag har fått uppgår utestående,
icke avlvftade kreditiv på färdiga
bostäder nu till 1,3 miljarder i runt tal,
vilket lär vara rekord hittills. Det är
tydligt att det finns stor risk för att
bankerna här inte kan lämna nya kreditiv
och att vi av den anledningen inte
kan få en igångsättning av nybyggen
som svarar ens mot ett program på
85 000 lägenheter. Jag förmodar att inrikesministern
kommer att ta upp denna
fråga i dag — det skulle vara av intresse
att höra vad han har att säga.

Vi har från vårt håll föreslagit att
igångsättningen för år 1965 skall bestämmas
till 90 000 lägenheter i stället för
85 000, såsom regeringen föreslår. Vi
har dessutom föreslagit att en sexårsplan
för igångsättningen skall antagas. Den
skulle inte följas slaviskt men skulle
ändå utgöra en riktpunkt för planeringsarbetet
både hos centrala myndigheter
och kommuner. Jag vill emellertid gärna
understryka, att utskottsmajoriteten i
detta avseende har skrivit mycket positivt
och att motsättningarna mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten
inte är särskilt stora.

Det är emellertid inte endast fråga
om att bygga fler bostäder, utan det gäller
också att bygga det slags bostäder
som kommer att efterfrågas, när bostadskonsumenterna
får något att säga
till om, och att få stadsplaner vilka gör
våra städer och tätorter funktionsdugliga
och trivsamma. Ingen vill väl påstå

att stadsplanerna alltid är bra. Ibland
innefattar de en överexploatering och
ibland en felaktig exploatering.

Generaldirektör Sixten Larsson frågade
i en skrift, som var rubricerad »Vi
kan bättre» och som i fjol utgavs av
Svenska Riksbyggen, vem som bär ansvaret
för detta, och han gav själv följande
svar: »Utan skuld är inte de statliga
myndigheterna: länsstyrelser, byggnadsstyrelse
och Kungl. Maj:t säger alltför
sällan nej till undermåliga planförslag.
» Det verkar för en utomstående
iakttagare som om det vore Kungl. Maj :t
som i detta avseende skulle vara minst
pålitlig.

Det kan räcka med att i detta sammanhang
erinra om Borlängefallet, i vilket
regeringen efter påtryckningar från
kommunen desavouerade byggnadsstyrelsen.
Jag anser att det vore rimligt,
att planfrågorna flyttades från kommunikationsdepartementet
till det departement
som handlägger bostadsfrågorna.
Det departement som har ansvaret
för bostadspolitiken borde också ha
sista ordet i de för denna politik så viktiga
planfrågorna.

Småhusbyggandet har fått mindre utrymme
i vårt land än i de flesta jämförbara
länder. Den höjning av belåningsvärdena
som företagits sedan bostadsmotionerna
skrevs kommer väl åtminstone
i någon mån att underlätta
småhusbyggandet. Denna höjning innebär
bl. a. att kapitalkostnaderna under
de första åren inte blir fullt så skrämmande
som de i många fall varit under
senare år.

Men flera åtgärder i denna riktning
borde vidtagas. Vi har i en reservation
föreslagit att ränta och amortering på
tertiärlån till privatägda småhus skall
betalas genom en jämn annuitet i stället
för som nu genom amortering med
1/30 per år. Därigenom skulle kostnaderna
sänkas rätt väsentligt under de
första åren. Åtgärden kan mycket väl
vidtagas utan att förslag från bostadspolitiska
utredningen inväntas.

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Tillsammans med centerpartiledamöterna
bär vi i en reservation föreslagit
en något snabbare avveckling av räntebidragen
än vad regeringen förordar.
För egen del vill jag dock inte kritisera
inrikesministern i det avseendet genom
att hävda att lian skulle ba varit för
försiktig. Han bar onekligen visat sig
vara betydligt djärvare än sin företrädare
— jag hoppas att det berömmet
inte betraktas som en belastning.

Det är för övrigt inte alldeles säkert
att en regering bildad ur oppositionen
skulle ba gått längre i år — den hade
ju haft en opposition som mycket väl
kunde ha fallit för frestelsen att söka
underblåsa hyresgästopinionen och utnyttja
frågan i eu valrörelse. Den nuvarande
regeringen har fördelen av en
opposition som i stället går något längre
i målsättning och därigenom får regeringsförslagen
att framstå som relativt
måttliga. Jag vet inte om inrikesministern
är tacksam för det ryggstöd vi
i det hänseendet ger honom, men nog
borde han vara det.

Herr talman! Vi har avgivit en råd
andra reservationer. Det är emellertid
gamla bekanta, som vi lämnat år efter
år, och en del av dem kommer kanske
att beröras i senare anföranden. Därför
sätter jag punkt här och yrkar bifall till
samtliga reservationer med herr Boman
som första namn.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Under hela efterkrigstiden
har den bostadspolitiska debatten
i vårt land rört sig kring några oföränderligt
fasta punkter. Regeringen har
klamrat sig fast vid den verklighetsfrämmande
teorien att reglering, kontroll
och generella subventioner kan
lösa bostadsfrågan. Från vår sida har vi
tvärtemot denna åsikt hävdat att den
fria marknadshushållningsprincipen
gäller också för bostadsmarknaden och
att dess väg är den enda som leder ut
ur bostadskrisen. Vi vet att denna prin -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

cip fungerar med fulländad effektivitet
inom all annan produktion av nyttigheter:
mat, kläder, möbler, bilar, båtar,
radio- och TV-apparater - ja, över huvud
taget beträffande allt som vi människor
vill köpa och ha.

Ingenting säger att principen inte
skulle vara eu lika effektiv drivfjäder
i fråga om produktion av bostäder. Alla
skäl talar i stället för att en fri marknad
snabbast skulle leda till en för
alla människor förbättrad situation när
det gäller möjligheterna att efter fritt
val skaffa sig bostad eller byta bostad.

Men regeringen vill inte låta denna
naturliga och automatiskt fungerande
metod ge svenska folket de bostäder
som så innerligt väl behövs. Det måste
bero på att regeringen låst fast sig i en
politisk doktrin och att dimbildningen
kring denna skymmer sikten. För alla
oss andra är det lätt att se att trots
regeringens alla löften om bostadsbristens
snara avhjälpande och trots alla
metoder som prövats för att nå målet
har efterkrigstidens bostadspolitik i
vårt land inte varit vare sig framgångsrik
eller lyckad.

Bostadsbristen består och förvärras
_ svartabörshandeln florerar som aldrig
förr. Om regeringen skulle ha undgått
att observera detta tidigare är det
tusentals svenska medborgare som i dag
hyser förhoppningen att i varje fall inrikesministern
såg TV-progranunet om
bostadsnöden härförleden.

Den bostadspolitiska doktrin som för
mig är av central betydelse bygger på
att tillgången till egen bostad efter fritt
val är en mänsklig rättighet. Den enskilda
människan kan emellertid i ett
tekniskt relativt väl utvecklat samhälle
bara i undantagsfall själv lösa sin bostadsfråga
utan samröre med andra
människor eller bistånd av samhället.
Jag tänker då främst på sådana anordningar
av gemensamhetskaraktär som
vägar, vatten och avlopp, elförsörjning
— många fler exempel skulle kunna
nämnas. Eftersom allt sådant är dyrbart

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att bygga ut måste det inordnas i en
planering. Denna s. k. fysiska samhällsplanering,
som samhället har monopol
på, är själva grundvalen för större delen
av vårt bostadsbyggande. Men till
stor del genom bristfälligheter och
ofullkomligheter i den statliga administrationen
på både läns- och riksplanet
har samhällets skyldigheter på området
i alltför hög grad kommit att bli en
broms i stället för en hjälp.

Samhället har härvidlag ett stort ansvar
just på grund av sin monopolställning.
Statsmakterna måste tillse att
kommunernas planeringsarbete inte
onödigtvis försenas genom otillräcklig
statlig kapacitet eller genom statlig förmynderimentalitet
och ofruktbart men
tidsödande småtyckande vid fastställelseprövningen
av förslag till stads- och
byggnadsplaner.

Här finns en flaskhals som leder till
en eftersläpande planering. Denna eftersläpande
planering tvingar i sin tur så
småningom fram brådstörtade nödlösningar.
Den omöjliggör också en byggnadsprojekteringsberedskap,
som är en
nödvändig förutsättning för ett kontinuerligt
effektivt utnyttjande av såväl
arbetskraft som maskiner inom byggnadsproduktionen.
Varje år går sådana
produktiva resurser i mycket stor utsträckning
till spillo på grund av dålig
planerings- och projekteringsberedskap.
Om dessa bortslarvade produktionsfaktorer
i stället kunde tagas till vara,
skulle åtskilliga tusen lägenheter ytterligare
kunna byggas i vårt land varje
år. Vi måste därför kräva mera av stimulans
för en effektiv planering och
projektering och mindre av statligt förmynderi
och statliga regleringar.

Men inte ens en aldrig så hög planerings-
och projekteringsberedskap kan
avskaffa bostadsbristen. Vi måste också
kapa bindningarna vid hyresreglering
och generella subventioner. Vi måste
göra klart för oss att hyresregleringen,
även om den hindrar en del orättvisor,
i stället skapar så många flera nya. I

dess skugga florerar olaglighet och
skumraskverksamhet. Dess skadeverkningar
går ut över oskyldiga och ofta
över dem som är svagast. Den är av
dessa skäl i mycket en asocial lagstiftning.

Men den för också med sig andra
skadeverkningar. Genom sin hyressplittrande
effekt motverkar den en modernisering
av det gamla bostadsbeståndet.
Detta förslummas, äts upp av grävskoporna
och ersätts med lägenheter i nya
hus med minst tre gånger så höga hyror
för bostäder, som för många människor
— särskilt barnfamiljer —■ på
grund av trängsel och dålig ljudisolering
ter sig oändligt mycket sämre än
de gamla rymliga lägenheterna skulle
lia gjort i moderniserat skick.

I städernas centrala delar påskyndar
hyresregleringen lägenheternas omvandling
till kontor. Bara genom dessa processer
— d. v. s. rivning och kontorisering
— vilka båda främjas av hyresregleringslagstiftningen,
försvinner årligen
25 000 lägenheter ur bostadsbeståndet.

När vi dessutom känner till att av det
netto som kvarstår, d. v. s. 60 000 lägenheter,
ytterligare 48 000 lägenheter
varje år går åt på grund av folkökning,
befolkningsomflyttning från glesbygder
till tätorter och den s. k. hushållssplittringen,
är det lätt att inse, att utrymmet
för de människor, som i åratal stått
i bostadskö, och möjligheterna till ett
fritt val för dem som vill byta bostad
inte är särskilt stora.

Subventionssystemet har vid sidan av
hyresregleringen utgjort ett väsentligt
inslag i vår bostadspolitik. De individuella
bostadssubventionerna, som utgår
till konsumenterna efter en behovsprövning,
har en klart socialpolitisk
prägel. Bortsett från att den konsumtionsdirigerande
effekt de har inte alltid
ter sig tilltalande och bortsett från
vissa oformligheter rörande bidragsbelopp
och inkomstgränser har det dock
rått enighet i riksdagen rörande de

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

individuella bostadssubventionernas berättigande.

De generella bostadssubventionerna
avser däremot att minska kostnaderna
för ett nybyggt hus, oavsett vilka människor
som skall bo i huset, och de
har inte blivit föremål för lika stor
enighet. De utgår direkt till husets ägare.
De är vidare olika stora beroende
på vem som äger de hus som skall belånas.
Mest gynnade är de kommunala
bostadsföretagen, som får statliga lån
på upp till 100 procent av husets produktionskostnad.
Därnäst kommer de
rikskooperativa företagen, och sämst
ställda är de enskilda byggherrarna och
bostadsrättsföreningarna, som får de
lägsta statslånen. Eftersom räntan på
statslånen är subventionerad, innebär
differenserna i lånestorlek att de företag
som får de högsta lånen även blir
de mest subventionerade. Statslånesystemet
har med denna uppbyggnad satt
den fria konkurrensen mellan olika företagsformer
ur spel. Resultatet av denna
konkurrensbegränsning har blivit dyrare
bostäder för konsumenterna.

Subventionernas hyressänkande effekt
är dessutom övergående. Då hyrorna
genom subventionerna har blivit lägre
än vad konsumenterna är beredda att
betala, blir resultatet endast att byggnadskostnaderna
snabbt stiger. Denna
ökning fortsätter ända tills hyran i de
nybyggda husen med subventionering
motsvarar vad de boende anser sig
kunna betala. Genom en sådan process
äter alltså subventionerna upp sig själva.
När processen är avslutad, är hyrorna
lika höga som de skulle ha varit
utan några subventioner. En produktionskostnadskontroll
kan möjligen
fördröja men inte förhindra en sådan
utveckling. Symtomatiskt är emellertid
att en sådan kontroll endast utövas beträffande
de minst subventionerade
byggherrarna, d. v. s. de privata.

Att skattemedel nu används till generella
subventioner innebär därför ett
slöseri med allmänna medel, då sub -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ventionerna inte ens fyller den avsedda
uppgiften att hålla hyreskostnaderna
nere. För alla dem som på grund av
bostadsbristen står utan bostad eller
tvingas bo kvar i en lägenhet med låg
standard men som skattevägen måste
vara med och betala subventionerna ter
sig detta som ett utmanande hån.

Herr talman! Med utgångspunkt från
de principer jag här pläderat för skulle
det vara följdriktigt att kräva en fullständig
nyordning av hela vår bostadspolitik
och övergång till en fri marknadshushållning.
Då emellertid den nyligen
tillsatta bostadspolitiska kommittén
har till uppgift att verkställa en
fullständig översyn av hela detta område,
har vi nu avstått från sådana krav
och inskränkt oss till att reservationsvis
begära den uppmjukning av bostadspolitiken
som i nuvarande läge är realistisk,
och jag ber därför att få yrka
bifall till de reservationer till statsutskottets
utlåtande nr 42, vid vilka mitt
namn förekommer.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Det råder väl inga delade
meningar om att en god bostad är
något av det mest primära när det gäller
materiell standard. Man kan väl också
konstatera att många av missförhållandena
i våra dagars samhälle har sin
grund i dåliga bostadsförhållanden;
många familjer kan inte hålla samman
därför att bostadsförhållandena är fullständigt
odrägliga. Många saknar rent
av bostad eller bor inneboende under
förhållanden som näppeligen kan sägas
vara rimliga i vår tid.

Det är egentligen mycket egendomligt
att i en tid när vi på praktiskt taget alla
områden kan tillfredsställa den ökade
efterfrågan, som en stigande standard
och ökade realinkomster skapar, utvecklingen
på bostadssidan snarast går åt
andra hållet. Köerna växer undan för
undan, och de köer, som regeringen påstod
sig skulle ha avvecklat under en
tioårsperiod, är vid denna periods slut

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

längre än i periodens början. Om man
på någon ort inte har några bostadsproblem
utan omgående kan ställa en bostad
till förfogande för dem som söker
bostad, betraktas det närmast som en
sensation, medan det på alla andra områden
anses naturligt att en vara som
efterfrågas skall kunna erhållas omgående.
Detta är så mycket mer egendomligt
som befolkningsökningen i vårt land
inte är särskilt stor; det är få länder
som har en så liten befolkningsökning
som vårt land. Befolkningen ökar med
40 000 å 50 000 personer om året. Den
årliga nyproduktionen av bostäder borde
då kunna räcka till både för dessa
och de tidigare bostadslösa. Man tycker
att detta fält relativt snabbt borde kunna
avbetas.

Det är klart att bostadskrisen har
många orsaker. Jag vill med en gång
säga att jag inte kan fastslå orsakerna
med samma säkerhet som föregående
talare. Man måste nog nalkas dessa problem
med en viss försiktighet. Det är
inte alldeles självklart att man finner
syndabockarna enbart på statsrådsbänken.

Det försiggår en oupphörlig hushållsuppdelning.
Det beror bl. a. på allt
lägre giftermålsålder som i sin tur beror
på olika omständigheter men kanske
framför allt på ungdomens goda ekonomiska
möjligheter att bilda familj.
Men även ungdomar som inte bildar familj
skaffar numera egen bostad i långt
större utsträckning än förr. Vi bär också
i vårt land betydligt flera personer i
högre åldrar, och de äldre har råd att
antingen behålla den kanske rymliga lägenhet
de hade under sin aktiva tid eller
också — om de nu kan få tag på en
lägenhet — att flytta in till en tätort.

Man måste då liksom närmast föregående
talare gjorde ställa sig frågan
hur stort nettotillskottet av bostäder
egentligen är. Här nämndes en del siffror,
men deras tillförlitlighet är väl inte
så stor. Det troliga är att nettotillskottet
i själva verket är ännu mindre än

vad som framgår av den statistik som
publicerats. Strukturomvandlingen i
vårt land gör ju att en hel del bostäder
överges. De flesta bostäder som överges
helt är kanske av den arten att de i alla
fall inte hade kunnat bestå som bostäder
under så lång tid, men en mycket
stor del äldre bostäder övergår till att
bli fritidsbostäder. Dessutom kan vi i
våra dagar i nästan varje tätort av någon
ålder bevittna hur man undan för
undan river bebyggelsens gamla kärna.
Massor av bostäder rivs, bostäder som
kanske inte är av bästa kvalitet men
som i alla fall har fungerat. För människor
som har att välja mellan en sådan
bostad eller ingen bostad alls måste det
i alla fall framstå som oerhört mycket
bättre att få denna bostad även om den
inte är tiptop i alla hänseenden.

Med den rivningsvåg som går fram
över Stockholm har mången främling
frågat sig om Stockholm varit en av de
svårast bombade städerna under andra
världskriget. Det fordras en väsentlig
nyproduktion bara för att rymma de
människor som blir bostadslösa genom
denna s. k. sanering i stadskärnorna.
På längre sikt är det naturligtvis nödvändigt
att riva en hel del om inte stadskärnorna
skall förslummas, men man
frågar sig om det inte vore möjligt att
dämpa rivningsraseriet i någon mån till
dess att det uppstått någorlunda god balans
mellan tillgång och efterfrågan på
bostäder.

Vilken roll de generella subventionerna
spelar som efterfrågefaktor när det
gäller större och bättre bostäder är svårt
att närmare precisera men att de har
haft en betydande roll är omöjligt att
bestrida. Man borde ha tagit rejäla tag
för åtskillig tid sedan för att successivt
avskaffa de generella subventionerna.
Jag vill i likhet med herr Gustafsson i
Skellefteå betyga min aktning för inrikesministerns
propå i årets statsverksproposition.
Det var utan tvivel ett rejält
grepp. Det innebär att räntebidraget
slopas för hus byggda 1952—1956 och

Onsdagen den 15 april 19G4 fm.

Nr 17

att vissa justeringar i övrigt företas.
Inom oppositionen liar vi den uppfattningen
att man skulle ha kunnat gå något
långre. Speciellt är vi förvånade
över att förslaget innebär en höjning av
räntebidraget, en höjning av subventionerna
alltså, för hus byggda 1962 och
senare. Det tycker vi skulle vara onödigt,
i synnerhet som statens utgifter för
de kvarstående räntebidragen i alla fall
blir högst betydande på grund av den
senaste höjningen av diskontot.

Vi är beredda att acceptera en viss generell
subventionering för bostadsproduktionen
i ingångsskedet. Det lär vi
inte kunna komma förbi, inte heller i
framtiden. Men vi menar att de generella
subventionerna i övrigt bör behållas
under så få år som möjligt och till sin
omfattning inte vara större än nödvändigt.
Som ett led i dessa strävanden att
göra bostadskostnaderna mindre avskräckande
just i de allra nyaste husen
skulle man enligt oppositionens mening
kunna få en viss effekt genom en fast
annuitet på småbuslånen. Detta skulle
medföra att boendekostnaderna under
de första åren sänktes men i gengäld
höjdes i motsvarande grad under det
senare skedet då kostnaderna är lättare
att bära.

Vi har från vårt håll motionerat om
en höjning av belåningsvärdena. Vi menar
att belåningsvärdena här släpat efter,
speciellt i fråga om småhusen, på
ett sådant sätt att det för många människor
är nära nog omöjligt att åstadkomma
de behövliga kapitalresurserna
för att bygga ett eget hem. Dessutom blir
amorteringarna, om man lyckats låna
upp erforderliga medel, så stora därför
att en så väsentlig del av lånen måste
tas som kortfristiga borgenslån. Bostadskostnaderna
drivs därför upp till sådan
höjd att de som bäst behöver småhusen
— jag tänker då främst på många
barnfamiljer -— inte kan bära dem.

Nu har emellertid Kungl. Maj :t, sedan
den allmänna motionstiden gått ut, föreslagit
väsentliga uppjusteringar av

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lånegränserna för såväl flerfamiljshus
som småhus. Dessa nya lånebestämmelser
synes tillmötesgå krav som vi
tidigare framställt om ökade lån till
hus med goda miljöförhållanden, god
utrustningsstandard etc. De nya lånebestämmelserna
är dock ganska krångliga,
och det har varit svårt att på basis
av det material som hittills framlagts
bilda sig en exakt uppfattning om
vad bestämmelserna innebär. Men de
förefaller ändå i stort vara så utformade,
att man kan hälsa dem med tillfredsställelse.
Skulle vi finna att bestämmelserna
är behäftade med brister,
kommer vi att påtala dessa vid något
senare tillfälle. För närvarande har
vi emellertid inte någon gentemot
Kungl. Maj:t avvikande mening på denna
punkt.

När det gäller miljöfrågorna är det i
och för sig mycket underligt, att vi i
vårt land, som är ett av de glesast befolkade
kulturländerna i världen, skall
behöva tränga samman oss på sätt som
skett och fortfarande sker. Det blir liten
eller ingen plats för grönområden,
och det blir dåligt med lekutrymmen
för barnen, när människor trängs ihop
i hus som närmast liknar silos. Man
kan också fråga sig om det verkligen
— med en klok planering — föreligger
sådan brist på tomtmark, att en sådan
koncentration skall vara nödvändig. Det
skulle vara mycket önskvärt att kommuner
och bostadsbyggare i övrigt i
tid såg till att förvärva markområden
och att planeringsmyndigheterna arbetade
fram verkligt övertänkta och kloka
projekt, som kunde vara färdiga att
presenteras i det skede då de behövdes.
I det avseendet brister det nu avsevärt.
De nya bostadsområden som vi kan se
runt om i vårt land, inte minst i storstädernas
ytterområden, verkar till mycket
stor del vara av sådan art, att man
kan fråga sig om framtidens bostadssökande
kommer att nöja sig med sådana
bostäder och sådan miljö. Så länge
som tillgången emellertid väsentligt un -

-Andra kammarens protokoll 1964. Nr 11

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

derstiger efterfrågan är det klart att
man accepterar vad som helst.

I reservation nr 2 har yrkats på att
småhusbyggandet bör ökas då dess andel
i det samlade bostadsbyggandet
är alldeles för liten. I de direktiv
som bostadsmyndigheterna har
att gå efter heter det, att man skall
bevilja alla ansökningar om småhusbyggande
vilka kan visa sig vara godtagbara
ur belåningssynpunkt. Det är
möjligt att ansvaret för det nuvarande
läget inte främst vilar på statsmakterna
utan på lokala myndigheter, planeringsorgan
o. s. v. De kommunala
myndigheter som menar att man skall
utnyttja markområdena till det yttersta
har kanske det största ansvaret för vad
som här sker. Man skall försöka, anser
dessa, att dra så korta ledningar som
möjligt och att inte bygga mer vägar
än som behövs för att hysa in människorna
i höghus och andra hus av jättedimensioner.
Vi tror inte att detta motsvarar
människornas verkliga anspråk.
Undersökningar som gjorts i skilda
sammanhang visar, att intresset för småhus
är väsentligt större än möjligheterna
att för närvarande tillgodose detta
intresse.

Reservation nr 2 upptar också vissa
synpunkter på landsbygdens bostadsbyggande.
På basis av ett motionsyrkande
från centern framhåller motionärerna
när det gäller kreditvärdesbedömningen
och bedömningen av arbetsmöjligheter
o. s. v., att man på
många håll intar en alltför snäv hållning.
Vi menar att man bör ta hänsyn
till människornas möjlighet att ha arbete
på relativt långt avstånd från den
plats där bostaden är belägen. Bilen
har i det sammanhanget medfört en väsentlig
förändring av människornas
möjligheter, och det finns åtskilliga
som sätter värde på att kunna bo eu
bit utanför samhällena. Detta önskemål
bör man kunna acceptera. Man
skall inte se så snävt på denna sak
som majoriteten inom Svenska kommunförbundets
styrelse har gjort i det

yttrande som är fogat till utskottsutlåtandet.
Detta yttrande tyder närmast på
att man anser att bostäderna skall byggas
inom område, för vilket kommunen
har upprättat byggnadsplaner, byggt
gator och dragit ledningar, och inte
utanför detta område. Man talar ju om
valfrihetens samhälle och då bör man
i någon mån vara generös även när
det gäller bostadssidan.

Vi påtalar vidare den alltför hårda
bedömning när det gäller bostadsbyggande
på jordbruksfastigheter, som tyvärr
är för handen. Särskilt det förhållandet
att lantbruksnämnderna i
många fall skall yttra sig medför att
bedömningen blir alltför hård. Genom
lantbruksnämndernas yttranden förhindras
i många fall till och med en upprustning
av bostaden genom ombyggnad.
Jag vet att länsbostadsnämnderna
på åtskilliga håll kringgår detta genom
att bevilja förbättringslån, därför att
ansökningarna i så fall inte behöver
remitteras till lantbruksnämnderna. På
det sättet kan man åtminstone i någon
mån tillgodose de anspråk på upprustning
av bostäderna som kan vara till
finnandes. Jag tror att det skulle vara
möjligt med en väsentligt generösare
behandling utan att man på något sätt
skulle öka riskerna för att staten skulle
göra förluster. Det är givetvis dock väsentligt,
att man inte lämnar ut lån på
hur lösa boliner som helst. På den
punkten har vi ingen gentemot utskottsmajoriteten
avvikande mening. I själva
verket är det väl på det sättet att de
förluster, som uppstår på grund av
olämplig lokalisering eller på grund av
att det har beviljats lån till jordbruksfastigheter
som senare uppgått i andra,
är ytterligt små om ens några.

När det gäller bostadslånens storlek,
d. v. s. med vilken procentsats staten
skall ingå som garant, har vi från centerhåll
ingen avvikande mening mer
än i ett avseende. Vi menar att man till
enskilda byggare skall höja övre lånegränsen
från 85 till 90 procent.

Herr talman! Med detta ber jag att

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

få yrka bifall till reservationerna 2, 4 c,
5, 8 a, 8 b och 9 a.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har självfallet med
allra största intresse lyssnat till de föregående
talarna. Jag hade kanske väntat
mig, att man hit hade fört över en del
av den debatt som förekommit utanför
detta hus. Jag skall gärna säga att jag
tycker att samtliga talare har varit mycket
moderata i sin framställning. Visserligen
har de talat om föreliggande brister
men de har gjort det i relativt hovsamma
ordalag. Detta beror väl på att
när man sätter sig ned för att diskutera
orsakerna till det läge vi befinner oss i
och eventuella åtgärder för att komma
ur svårigheterna, är det inte så lätt att
finna lösningar. Man ställs inför en
rad mycket stora och svårbemästrade
frågor. En ansvarig politiker eller deltagare
i samhällsarbetet kan inte komma
förbi dessa problem med enbart
allmänna talesätt.

Herr Gustafsson i Skellefteå säger att
han har förmärkt att regeringen nu
kanske allvarligare än tidigare tagit itu
med denna fråga, om jag uppfattade honom
rätt. Han förmenade att detta sammanhänger
med att regeringen känner
sig ordentligt oroad. Till detta vill jag
säga att varje bristfenomen i ett samhälle
måste oroa varje samhällsarbetare,
vare sig han deltar i de rikspolitiska angelägenheterna
eller i de kommunalpolitiska.
När det föreligger en efterfrågan
från medborgarnas sida — den
må sedan gälla sjukvård, åldringsvård
eller bostäder — och denna efterfrågan
blir så stor och omfattande, att den är
svår att tillgodose, måste detta oroa var
och en och ge anledning till överväganden
om hur man lämpligen skall kunna
komma till rätta med problemet.

Jag har inte förnekat och vill inte ett
ögonblick förneka, att vi på bostadsom -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rådet har en betydande efterfrågan som
klart överstiger tillgången på bostäder.
Det kan framhållas att bostadskön, uppmätt
i de redovisningar som förekommer
i våra register över bostadssökande
— ett material som bostadsstyrelsen
baserar sina sammanställningar på —
vid årsskiftet 1952/63 uppgick till
365 000. .lag tror att det är riktigt att
motsvarande siffra vid årsskiftet
1963/64 kan beräknas till cirka 400 000.
Det är möjligt att en del av denna ökning
beror på en ackumulering av inaktuella
ansökningar. Man får av denna
siffra inte dra den slutsatsen, att det
finns ungefär 400 000 sökande bakom
vilka också står familjer som saknar bostad.
Av samma statistiska redovisning
framgår att det iir cirka 125 000 av dessa
400 000 som saknar egen lägenhet.
Vid årsskiftet 1962/63 fanns 23 000 sökande
av kategorien familjer inom den
egna kommunen antecknade i bostadsregistret;
det är således gifta människor
samt ogifta med barn. Det är möjligt
att denna siffra nu ligger vid ungefär
25 000.

Jag upprepar vad jag sade inledningsvis,
att jag inte på något sätt har velat
underskatta de svårigheter ett stort antal
människor har som inte kan få sin
önskan om bostad uppfylld. Jag har endast
velat framhålla att de väldiga tal
som ibland presenteras ändå måste analyseras
och reduceras till sina riktiga
proportioner. Jag tror emellertid, herr
talman, att den registrering av bostadssökandena
som vi har ger ett mått på
folks intresse av att få en ny lägenhet,
kanske rymligare och med en bättre
standard och ett bättre läge än den man
har. Därmed har vi anledning att vid
våra bedömningar ta hänsyn till detta
faktiska förhållande.

Bostadsbristen har två mycket framträdande
orsaker. Den ena är att vi inte
har kunnat bygga i en omfattning som
svarar mot efterfrågan. Den andra orsaken
är att efterfrågan, som utan tvekan
är betingad av de bakomliggande

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ekonomiska förutsättningarna för att få
konsumtionsönskemålen uppfyllda, också
stiger beroende på inkomstutvecklingen
i landet. Därmed kommer man in
på frågan, huruvida denna efterfrågeökning
får en sådan stimulans av samhälleliga
åtgärder, att det finns anledning
att i någon mån modifiera dessa
samhällets åtaganden. .lag skall, herr talman,
komma tillbaka till det problemet.
Jag vill först beröra den fråga som jag
tror är den mest betydelsefulla, nämligen
frågan om bostadsbyggandets omfattning
under efterkrigstiden. Det är
ju avgörande för den situation vi befinner
oss i.

Vad är det som konstituerar förutsättningarna
för byggandet? Självfallet är
det här fråga om våra allmänna resurser,
tillgångar på kapital, materiel
och arbetskraft. Vid ingången av efterkrigstiden
var det nödvändigt att göra
en avvägning av hur de tillgängliga resurserna
skulle användas, hur de skulle
fördelas på de olika ändamål som de var
avsedda för. Om man granskar den diskussion
som fördes under efterkrigstiden,
vågar jag säga att man finner att
det rådde stor enighet om nödvändigheten
av att göra en sådan avvägning
och också om att den avvägning som
gjordes var riktig. Jag skall inte alltför
mycket fördjupa mig i efterkrigstidens
ekonomiska politik, men jag tillåter mig
ändå säga, att den uppgift som framstod
såsom den främsta var att skapa
förutsättningar för en tillväxt i vår ekonomi,
att bygga upp näringslivet till en
större konkurrenskraft och framför allt
att förbättra exportmöjligheterna för att
därmed klara den nödvändiga importen.

Kammarledamöterna känner väl till
den situation vi befann oss i 1947—1948
och vad som då ansågs nödvändigt att
göra för att förbättra vår valutareserv.

I den utredning, som gjordes 1947 och
som blev en av våra första långtidsprognoser,
riktades också uppmärksamheten
på problemen rörande uppbyggnaden
av näringslivet. Det gällde inte bara

byggandet av fabriker och installerandet
av maskiner utan också förutsättningarna
för vår produktion. Man fann
t. ex. anledning att söka fördubbla elkraftproduktionen
under de första åren
av 1950-talet, vilket krävde en insats
på cirka 1,5 miljarder av de befintliga
resurserna.

Utredningen fann vid sin avvägning
att det borde finnas utrymme för ett bostadsbyggande
omfattande cirka 45 000
lägenheter om året under perioden
1947—1952. Utfallet blev 43 600, alltså
något under långtidsutredningens siffra.
I denna fråga om avvägningen av resurserna
på skilda ändamål rådde ändå
en relativt stor enighet. Professor Ohlin
var bl. a. i en debatt i riksdagen 1947
kritisk mot regeringen därför att han
ansåg att tillståndsgivningen »under det
senaste året», som han sade, skötts på
ett alltför liberalt sätt: »Man har försökt
att åstadkomma mer än resurserna möjliggjort
och därigenom har man skapat
den sorgliga knapphet på en del byggnadsmaterial
med därav följande tendenser
till svartabörspriser, som i dag
tyvärr föreligga.» Det är fullt riktiga
synpunkter, och jag har ingenting att
invända mot uttalandet i och för sig.
Men jag tillåter mig att också erinra
om att herr Skoglund i Doverstorp vid
samma tillfälle yttrade, att det visserligen
inom alla partier fanns ett stort
intresse för bostadsbyggandet, »men i
dagens läge är nog bostadsbyggandet
det mest konjunkturdrivande av nästan
alla anläggningsarbeten. Kunna vi icke
i detta alldeles särskilda läge räkna med
att dämpa ned denna byggnadsverksamhet
åtskilligt befarar jag, att verkningarna
på längden komma att bli ofördelaktiga
även för dem som söka skaffa
sig egna bostäder.» Herr Skoglund framhöll
vidare att det fanns andra områden,
t. ex. sjukvård, skolor m. m., där vi
måste använda en betydande del av våra
investeringsmedel: kapital, arbetskraft
och materiel.

Beträffande perioden 1951—1955 kom

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

långtidsutredningen i sina bedömningar
fram till att det skulle vara möjligt att
bygga cirka 56 000 lägenheter om året.
De särskilda svårigheter som vårt land
kom in i under och efter Koreakrisen
gjorde att det programmet inte kunde
hållas de första Aren. Under första delen
av perioden byggdes i genomsnitt
50 300 lägenheter per år, men under den
senare delen kom man upp till 57 000
lägenheter om året.

För perioden 1956—1960 ansågs förutsättningar
finnas för att bygga 62 000
—63 000 lägenheter om året. Utfallet
blev något bättre, nämligen omkring
64 200 lägenheter per år.

Med dessa siffror har jag velat visa,
att vi har lyckats i våra ansträngningar
under 1950-talets början att inrikta tillgängliga
resurser på att utvidga byggnadsverksamheten
inom den offentliga
sektorn — det må gälla sjukhus, skolor,
ålderdomshem, samlingslokaler eller bostäder.
Men vi lyckades till priset av de
begränsningar som tidigare har måst
göras. Det är klart att man i efterhand
kan säga, att det hade varit önskvärt
att bygga åtskilliga tusen lägenheter
mer. Herr Gustafsson i Skellefteå anförde
— med en bugning åt statsrådsbänken
— att föregående bostadsministrar
hade felbedömt möjligheterna att
bygga in. m. Det är möjligt åt! det hade
gått att åstadkomma något tusental lägenheter
till under något år, men frågan
är ju om resursanvändningen i stora
drag under 1950-talet var någorlunda
rimlig och om den gav det resultat som
vi eftersträvade, nämligen att i ökad
utsträckning tillgodose medborgarnas
önskemål inom skilda områden. Svaret
på den frågan framgår ju av att långtidsutredningen
ansett att det skulle
vara möjligt att bygga cirka 76 000 lägenheter
om året under perioden 1960—
1965. Utfallet blev under år 1960 73 800
lägenheter och under år 1961 75 100 lägenheter,
under det att vi under 1963
kom upp till något över 81 000 lägenheter.
I år finns det utomordentligt

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stora förutsättningar att färdigställa
minst 85 000 lägenheter. Om så blir fallet,
kommer vi att ligga ett år före
långtidsprognosen.

.lag vill dock inte bestrida att bilden
av vår bostadsproduktion har skönhetsfläckar.
Vi har inte fått till stånd tillräckligt
bostadsbyggande inom de områden
där bristen varit störst. Detta problem
måste vi naturligtvis ta itu med —
jag vågar också påstå att vi redan har
gjort det. Det gäller att skaffa tillräckligt
med materiel och arbetskraft samt
åt! planera så, att allt klaffar, om vi skall
kunna åstadkomma någon väsentlig ökning
av bostadsbyggandet.

Herr talman! Om man vill ha en förklaring
till det läge vi nu befinner oss i,
får man alltså inte bortse från vad som
förekommit under 1950-talet och hur
resurserna användes under denna tid.

Man kan givetvis säga att de ökade
realinkomsterna verkar uppdrivande
också på bostadsefterfrågan. Jag skall
inte på något sätt försöka bestrida det.
Emellertid bör man väl inom oppositionspartierna,
åtminstone inom högern,
bestämma sig för vilken argumentation
man skall föra. Vi såg i högerns TVprogram
häromkvällen, att man gjorde
gällande att den socialdemokratiska
skattepolitiken resulterade i att samhället
lägger beslag på den enskildes
kapital och inkomster i sådan omfattning,
att han inte kan skaffa sig vad
han önskar. Samtidigt har högern i en
partimotion i bostadsfrågan skrivit, att
de ökade realinkomsterna verkar uppdrivande
på bostadsefterfrågan. Jag tror
att uttalandet i motionen bättre än vad
som sagts i TV svarar mot det verkliga
förhållandet.

Även om vi, såsom framgår av den
redovisning jag här lämnat, har ett relativt
högt bostadsbyggande, är situationen
på bostadsmarknaden fortfarande
sådan, att resurserna måste ansträngas
hårt för att vi skall få fram
de bostäder människorna efterfrågar.

Naturligtvis kan trängseln på investe -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ringsmarknaden bli så stor, att det uppstår
risker för att bostadsproduktionen
inte kan upprätthållas på sin höga
nivå. Vi har från tid till annan känt av
sådana fenomen. Lyckligtvis liar de varit
av tillfällig karaktär eller haft en
lokalt begränsad räckvidd. Tävlan om
de fysiska resurser vi har till vårt förfogande
för den byggande verksamheten
i samhället har emellertid under
lång tid varit så het, att vi allvarligt
måste ställa oss frågan, hur vi dels skall
kunna se till att de resurser vi har
verkligen används på bästa möjliga sätt,
dels skall kunna åstadkomma en snabbare
tillväxt i resurserna och effektivare
metoder för deras utnyttjande.

De utpräglat trånga sektorerna när
det gäller byggandets fysiska resurser
är planläggningsverksamheten och arbetskraften.
När det gäller planeringsverksamheten
pågår på olika fronter ett
arbete för att skapa förbättrade förutsättningar
för en kontinuerlig bostadsproduktion
på hög nivå. För två år sedan
beslöt riksdagen på regeringens
förslag, att kommuner med fortlöpande
bostadsproduktion skulle vara skyldiga
att upprätta femåriga bostadsbyggnadsprogram.
De första programmen har nu
redovisats för bostadsmyndigheterna.
De visar en mycket varierande grad av
kommunal beredskap på bostadsbyggandets
område. Det viktigaste syftet
med denna programverksamhet är att
stimulera kommunernas medvetenhet
om vikten av en ständigt fortgående
planeringsverksamhet. Det får inte bli
så, som det nog i alltför hög grad har
varit hittills, att kommunerna på sin
höjd ställer upp ett program för bostadsförsörjningen
på längre sikt och
därefter följer det programmet så gott
krafterna räcker utan att ta tillräcklig
hänsyn till att de förutsättningar, på
vilka programmet har baserats, under
tiden har förändrats väsentligt. All
kommunal planläggning, det må gälla
bostäder eller andra försörjningsområden,
måste vara en kontinuerlig verk -

samhet. Programmen måste omprövas
med täta mellanrum. Planeringen innehåller
många olika led: markanskaffning,
översiktlig planläggning, detaljplanering,
produktionsplanering. Programverksamheten
måste vara så anordnad,
att de ansvariga kommunalmännen
och tjänstemännen i kommunerna
kan ha ständig överblick över hela planeringskedjan
och se till att den är intakt.

Detta är huvudsyftet med de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen.
Självklart tar det tid för kommunerna
att växa in i de nya arbetsuppgifterna.
Men början har varit god. Intresset för
en fortgående planering är också stort
och det är tydligt att statsmakternas
initiativ har välkomnats av kommunalmännen
själva, som finner att de på
detta sätt får ett nytt och effektivare
grepp över utvecklingen.

Genom att de kommunala programmen
skall baseras på aktuella och för
varje år reviderade beräkningar av bostadsefterfrågan
och dess utveckling
ger oss programmen också ett underlag
för en statlig långtidsplanering av bostadsbyggandet.
Vi kan fördenskull inte
undvara en särskild statlig planering.
Statsutskottet har i sitt utlåtande erinrat
om bostadsbyggnadsutredningens
arbete. Det är min förhoppning att utredningen
under detta år skall lägga
fram sitt huvudbetänkande och att statsmakterna
därmed skall få underlag för
en bedömning av bostadsbyggandets
omfattning och inriktning på längre
sikt.

En planering på lång sikt är en nödvändig
förutsättning för att bostadsproduktionen
skall kunna utvecklas på
ett riktigt sätt. Det är nästan för självklart
för att behöva sägas, att planeringen
inte innebär en bindning av resurserna
i förväg. Ett långtidsprogram för
t. ex. bostadsbyggandet betyder alltså
inte ett beslut att det antal bostäder
som ingår i programmet skall produceras
under alla omständigheter. Den

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

faktiska produktionen kan bli större;
den kan också bli mindre. Men ett
långtidsprogram — det gäller både statlig
och kommunal planering — är detsamma
som beredskap. Ett långtidsprogram
för produktionen förbättrar möjligheterna
att vid behov ingripa i olika
led av planeringskedjan och skapa eller
stärka förutsättningarna för programmets
förverkligande. Om det skall vara
någon mening med ett långtidsprogram
för bostadsbyggandet måste emellertid
programmet baseras på ett studium av
befolkningsförändringarna, inkomstutvecklingen
och övriga faktorer som är
bestämmande för bostadsefterfrågans
utveckling. Ett sådant arbete pågår
inom bostadsutredningen. Vi bör därför,
som statsutskottet framhåller i sitt utlåtande,
avvakta utredningsresultatet,
innan vi gör upp långtidsprogrammet.

Det är ännu för tidigt att dra några
omfattande slutsatser av det material
som har kommit fram genom de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen.
Bearbetningen pågår hos bostadsstyrelsen,
som i sinom tid kommer att lämna
en redovisning. En slutsats är emellertid
möjlig redan på detta stadium,
nämligen att kommunernas markberedskap
är uppenbart underdimensionerad.
För att planläggningen skall kunna
fungera på ett i alla avseenden önskvärt
sätt borde kommunerna skaffa den
mark som skall bebyggas omkring tio
år i förväg. Men många kommuner har
mark för bara ett par års byggande och
andra lever ur hand i mun.

Kommunernas knappa inarkberedskap
bottnar delvis i otillräcklig medvetenhet
om marktillgångarnas strategiska
betydelse för den totala planeringen.
Där insikten därom finnes är
också markberedskapen bättre. Men jag
är fullt på det klara med att kommunernas
finanser är hårt pressade och
att långsiktigt nödvändiga investeringar
i markreserver ofta får stå tillbaka för
andra och mera näraliggande nödvändigheter.
Markpolitiska utredningen ar -

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

betar nu som bäst med att pröva på
vad siitt staten skall kunna underlätta
de aktiva kommunala markpolitiska åtgärder
som är en så betydelsefull del
av den kommunala bostadsplaneringen.
•lag tror det finns anledning att räkna
med att resultatet av utredningens överväganden
skall föreligga mycket snart,
så att statsmakterna kan pröva denna
fråga.

För all kommunal planering är tillgången
på inte bara finansiella utan
även administrativa resurser av stor
vikt. Kraven på teknisk och ekonomisk
sakkunskap är i sådant arbete så stora,
att många av landets kommuner helt
enkelt inte har en tillräcklig administrativ
utrustning. När den pågående kommunreformen
snart är slutförd och nya
kommunala samarbetsenheter träder i
funktion innebär detta helt nya och
bättre förutsättningar också för en aktiv
och effektiv planeringsverksamhet.
Uppgifter och befogenheter för kommunblockens
samarbetsnämnder kommer
att växa fram så småningom på
erfarenhetens grund. Men redan nu kan
sägas, att arbetet med planering av
bostadsbyggandet och samhällsbyggandet
i övrigt är ett område där de i
kommunblocken samarbetande kommunerna
i hög grad kan gagna och främja
de samfällda intressena genom att
utnyttja de gemensamma administrativa
resurserna på effektivast möjliga
sätt.

Jag tror det är viktigt att man i
kommunerna gör klart för sig, att samarbetet
i kommunblocken i de regioner
som har upprättats bör komma till stånd
så skyndsamt som möjligt. Ju snabbare
man kommer i gång desto större förutsättningar
har man att verkligen kunna
dra till sig både företag och arbetskraft.
Och detta är önskvärt inte minst i de
regioner som bör kunna fungera som
avledare framför allt för storstadsregionerna.
Jag vill i detta sammanhang
nämna att vi har tagit kontakt med
regionerna framför allt i Storstockholms

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

närhet, t. ex. Uppsala, och vi planerar
att så småningom ta kontakt även med
Södertälje, för att diskutera förutsättningarna
och möjligheterna att inom
dessa regioner genomföra ett bostadsbyggnadsprogram,
som inte bara svarar
mot det inom regionen uppmätta
egna behovet utan som i någon mån
kan dra till sig en del av de bostadssökande
inom själva storstockholmsregionen
för att därmed åstadkomma, som
jag sade, ett lättande av trycket på
denna region. Samma sak skulle kunna
åstadkommas på fler platser än endast
inom storstockholmsområdet. Ett
liknande bostadsbyggnadsprogram bör
kunna genomföras även i göteborgsregionen
och malmöregionen.

Jag har med det sagda velat peka på
att förutsättningarna för en förbättrad
planläggning av bostadsbyggandet både
på kort och på lång sikt håller på
att i avgörande grad förändras till det
bättre. Även om planläggningen nu måste
anses vara en av flaskhalsarna i
bostadsproduktionen har vi alltså anledning
att hoppas, att denna brist relativt
snart skall vara övervunnen eller
att situationen under alla omständigheter
väsentligt förbättras.

Jag nämnde inledningsvis att också
tillgången på arbetskraft är en av bostadsproduktionens
trånga sektorer.
Kanske är detta i själva verket det
svåraste hindret för att öka bostadsbyggandet
ytterligare utöver nuvarande
nivå. Behovet av arbetskraft är stort
inte bara inom nyproduktionen av bostäder.
Vi har också betydande brister
inom det befintliga bostadsbeståndet,
det har 1960 års bostadsräkning givit
belägg för. Stora framsteg har gjorts
under den moderna bostadspolitikens
tid, men en stor mängd illa utrustade
och dåligt underhållna bostäder finns
också i hus som har åtskilliga år kvar
av sin tekniska livstid, såsom har klargjorts
genom den socialpolitiska kommitténs
utredning. Ombyggnad och upprustning
av det äldre bostadsbeståndet

skulle behöva få långt större omfattning
än i dag, om bristerna i fråga
om lägenheternas utrustning skulle kunna
bli avhjälpta i sådan tid, att åtgärderna
blir ekonomiskt försvarliga med
hänsyn till den tid husen kan ha kvar
att leva.

Arbetskraftsfrågan är ett sammansatt
problem. Till en del — och en ganska
väsentlig del — är det en fråga om att
rationellt och effektivt sysselsätta den
arbetskraft, som står till byggnadsmarknadens
förfogande. Vi bär kommit bort
från gångna tiders utpräglade säsongbyggande,
när vinterarbetslöshet för
byggnadsarbetarna var en normal företeelse.
Men vi har inte nått idealiska
förhållanden. Sysselsättningen är inte
jämn under året för byggnadsarbetarna.
Med en förbättrad planering av produktionen
kan emellertid kvarstående
ojämnheter i detta avseende rättas till
och förutsättningarna för en jämn sysselsättning
bli lika goda inom byggnadsbranschen
som inom andra grenar
av näringslivet. Därmed höjes även
branschens produktionskapacitet.

Jag vill i detta sammanhang också
gärna säga, att den rationalisering som
pågår inom byggnadsverksamheten har
givit betydande resultat. Det är möjligt
att man kan säga, att det varit
önskvärt om man hade kunnat komma
ännu längre. Låt mig dock erinra
om att när det 1952 vid byggandet av
100 lägenheter sysselsattes 74 man är
vi nu nere i 40, d. v. s. ungefär hälften.
Men jag upprepar att fortfarande
återstår mycket att göra i fråga om
byggnadsverksamhetens rationalisering,
ett problem som bör ägnas särskild
uppmärksamhet — och det har också
understrukits i statsutskottets skrivning.

Byggnadsarbetarnas sysselsättning är
också till inte obetydlig del en fråga
om arbetskraftens rörlighet. Expansionstakten
är olika inom skilda orter
och regioner. Förhållandena olika områden
emellan växlar också från tid

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

till annan. Arbetskraften måste anpassa
sig till dessa förändringar i tid och
rum. På den punkten har den rörlighetsfrämjande
arbetsmarknadspolitiken
inneburit stora framsteg. Men också den
är föremål för diskussioner, och de
områden i värt land från vilka arbetskraft
flyttas känner sig inte enbart tilltalade
härav.

Fortfarande kan lokal arbetskraftsbrist
tillfälligt uppstå i områden där
den sjudande samhällsutvecklingen ställer
större anspråk på den tillgängliga
arbetskraften än denna förmår tillgodose.
Jag vill understryka att en sådan lokal
brist på arbetskraft bör betraktas
såsom tillfällig. Det finns ingen anledning
acceptera brist på arbetskraft i en
viss bransch inom ett särskilt område
i vårt land såsom något slags ödesbestämd
ordning. Uppstår en sådan bristsituation,
behövs det energiska åtgärder
för att öka utbildningen av arbetskraft
inom den underförsörjda sektorn och
för att ta vara på reserver från områden
där sysselsättningen är mindre god.

Jag vill gärna framhålla att de ansträngningar
som i sådant syfte gjorts
under föregående och innevarande år
har visat sig kunna ge resultat. Från januari
månad 1963 fram till mars månad
i år har exempelvis till Malmö-Lundregionen
flyttat mer än 700 byggnadsarbetare.
Av dem har nära 200 kommit
från Norrland, ungefär 100 från Danmark
och Finland, 234 från övriga län
och 207 från det egna länet. Behovet av
arbetskraft har därigenom kunnat fyllas
i betydande omfattning, men det är
möjligt att det fortfarande inom denna
region finns en viss efterfrågan på byggnadsarbetskraft
vilken inte har kunnat
tillgodoses. Men vi fann anledning uppmärksamma
denna sak under fjolåret,
då en rad begränsningar av den statliga
och kommunala byggnadsverksamheten
företogs.

Till Göteborg har under den nämnda
perioden flyttat ungefär 150 byggnadsarbetare
och till storstockholmsområdet

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

cirka 280. En särskild aktivisering har
under innevarande år iigt rum då det
gäller överflyttning av byggarbetskraft
till storstockholmsområdet. Det har antagits
ett aktionsprogram som innebär
att för tiden februari—juni månad detta
är skulle till området överflyttas 350
byggnadsarbetare. Fram till den 11 april
har cirka 140 byggnadsarbetare flyttat
till Storstockholm. Det har framför allt
varit fråga om specialarbetare, eftersom
det uppenbarligen finns tillräckligt med
byggnadsgrovarbetare inom denna region.

Jag har, herr talman, med den redovisning
jag sålunda lämnat bara velat
framhålla, att det inte är någon omöjlig
uppgift att göra en omflyttning av befintliga
arbetskraftsresurser till de områden
där utan tvivel det största behovet
av arbetskraft föreligger.

Tillfälligt kan det också bli nödvändigt
att styra de tillgängliga resursernas
användning för ändamål som är höggradigt
nödvändiga från samhällets synpunkt.
En proposition om prioritering
av nödvändiga byggnadsobjekt i områden
med arbetskraftsbrist har framlagts
för riksdagen. Denna prioritering innebär
en reglering, ett fysiskt ingrepp i
marknaden, låt vara med avsevärt mindre
räckvidd än byggnadsregleringen.
Fysiska regleringar är inte i och för sig
några ideala redskap för att påverka
marknaden, men det finns situationer
då sådana regleringar ter sig ofrånkomliga.
Vi befinner oss nu i ett läge, då
fysiska regleringar är nödvändiga för
att få fram ett tillräckligt bostadsbyggande
och andra oundgängliga investeringar.

Jag vill också starkt understryka —
utan att nu ta upp en allmän debatt om
den föreliggande propositionen, som vi
ju får tillfälle att senare diskutera — att
det i praktiken har genomförts en angelägenhetsgradering
inom byggnadsverksamheten.
Men denna angelägenhetsgradering
är ensidig. Så har måst bli fallet
på grund av att den endast kunnat ge -

2*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nomföras inom det statliga och det
kommunala området; i det senare fallet
har den kommit till stånd efter överläggningar
med företrädare för de kommuner
där besvärligheterna varit som
störst.

Denna gradering har emellertid inneburit,
att man får lov att uppskjuta angelägna
statliga byggnadsprojekt, inte
minst inom undervisningens område,
men också en rad betydelsefulla projekt
inom den kommunala sektorn.
Självklart uppställer sig då frågan, huruvida
de byggnadsföretag varmed arbetskraften
varit sysselsatt kan betraktas
som de mest angelägna. Är det mest
angeläget att exempelvis i Storstockholm
bygga bankpalats, när det samtidigt
råder sådan brist på bostäder? Kan
inte byggandet av bankpalats och varuhus
ske i något långsammare takt? Jag
bestrider inte att det är både nödvändigt
och önskvärt med bankpalats och
varuhus, men man ställs härvidlag inför
ett val. Och det är samma val som man
ställts inför i exempelvis göteborgsområdet:
om man skall, såsom staten gjort,
skjuta på byggandet av seminarier för
huslig utbildning, och om byggandet av
varuhus och andra sådana objekt skall
betraktas såsom mer angelägna.

Det är möjligheter till en sådan avvägning
som begäres i den föreliggande
propositionen. Därigenom skulle det
kunna ske en dirigering av arbetskraft
och även material och kapital till de
mycket ömtåliga områden, som enligt
vår mening bostadsbyggandet och industriinvesteringarna
i allmänhet utgör.

Jag skall gärna understryka att regleringen
av arbetskraftens användning
inte är något verktyg som kan tillgripas
på lång sikt. Det krävs även positiva åtgärder.
Vid sidan av regleringarna är
det nödvändigt med ökad utbildning
och ökad mobilitet för arbetskraften.

Nu är ju inte bristen på arbetskraften
något unikt för byggnadsbranschen.
Även andra grenar av vårt näringsliv
präglas av brist på arbetskraft. Vi kan

öka utbildningen av arbetskraft, ytterligare
förstärka arbetskraftens rörlighet
och sörja för att arbetskraften blir effektivare
sysselsatt året runt. Men det
finns inte någon outsinlig källa av arbetskraft
att ösa ur. Därför bör också
beaktas möjligheterna att åstadkomma
en strukturändring inom byggnadsindustrien
: ökad kapitalintensitet, högre
grad av standardisering och mekanisering,
ökad användning av byggnadsdelar
som kan tillverkas inom den stationära
industrien och som en följd av
detta en minskning av det relativa behovet
av arbetskraft inom byggnadsproduktionen.

Av allt att döma finns det betydande
möjligheter till en vidare utveckling av
detta slag, och jag finner därför all anledning
att välkomna statsutskottets
krav på en utredning av dessa problem.
Inom regeringen står vi inte främmande
för tanken på en sådan utredning
utan har självfallet diskuterat denna
sak.

Min framställning har avsett att visa
att byggnadsindustriens expansionsmöjligheter
sannolikt ännu är långt ifrån
utnyttjade. Det bör finnas goda möjligheter
att med kloka åtgärder åstadkomma
både en fortsatt betydande tillväxt
av de fysiska resurser, som bestämmer
produktionskapaciteten inom byggandet,
och att åstadkomma en effektivare
användning av dessa resurser.

Men hur ställer det sig med pengarna?
Frågan är på sätt och vis naturlig.
En hel del byggnadsföretagare har under
någon tid haft att brottas med svårigheter
när det gällt att få fram de krediter
som behövs för att bostadsbyggandet
skall hållas uppe på en så hög nivå
som möjligt. Pengarna som sådana är
dock knappast något allvarligare bekymmer
i detta fall. Medelstillgången på
kapitalmarknaden är på det hela taget
god, och utsikterna för framtiden är relativt
gynnsamma. Emellertid kan det
inte undgås att behovet av en allmän
ekonomisk åtstramning i någon mån

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

kastar sin skugga också över bostadsbyggandet.
De penningpolitiska verktyg
vi har till vårt förfogande är inte så
fint utformade, att en höggradigt selektiv
effekt kan uppnås. De är generella
medel med de generella verkningar som
sådana alltid har med sig.

Bostadsbyggandets utvecklingsmöjligheter
är en fråga om hur de fysiska resurserna
används. I grund och botten
är de penningpolitiska åtgärderna betingade
av att konkurrensen om de fysiska
resurserna, om produktionsmedlen,
är så het, att penningvärdets bevarande
kräver en åtstramning av företagens
möjligheter att använda dessa.

Med bostadsbyggandet förhåller det
sig så, att statsmakterna själva ställt upp
ett program som grundar sig på en totalbedömning
av samhällsresurserna
och deras fördelning. Detta program
behöver i och för sig inte ändras därför
att resursefterfrågan inom andra
grenar av investeringsverksamheten
håller på att expandera mer än som
förutsatts.

Den penningpolitiskt motiverade åtstramningen
kan ses inte som ett slag
mot bostadsbyggandet utan som ett medel
att skapa bättre utrymme just för
det bostadsbyggande statsmakterna har
bestämt sig för. Jag räknar sålunda med
att det bostadsbyggnadsprogram som vi
har uppställt för i år också kommer att
förverkligas.

Därmed, herr talman, går jag över till
frågan om hyres- och subventionspolitiken.
Tidigare har jag något berört efterfrågepolitiken.
Innan jag går närmare
in på att kommentera det föreliggande
regeringsförslaget och reservationerna
skulle jag vilja ägna en stunds uppmärksamhet
åt några allmänna synpunkter
på det hyrespolitiska problemet.

Den hyrespolitiska debatten kan sannerligen
inte kallas lam och passiv. Det
förekommer en diskussion där kyligt
formulerade ekonomiska teorier och
kritiska analyser av den reglerade bo -

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

stadsmarknadens funktion — eller snarare
brist på funktionsförmåga —- avlöser
varandra i jämn ström. De framförda
åsikterna är bestämda. »Hyresregleringen
föder bostadsbrist», säger man.
»Prisreglering på bostäder är oumbärlig»,
säger andra. »Jämviktsprisbildning
på bostadsmarknaden är en nödvändig
förutsättning för att denna skall kunna
fungera», menar ytterligare andra.

Jag skall inte åta mig att försöka ge
något hyrespolitiskt recept i lika kategoriska
former. Frågan är alltför komplicerad.
Låt mig dock börja med att
säga, att jag verkligen inte är någon vän
av regleringar i och för sig. För egen
del skulle jag inte vilja ha kvar hyresregleringen
en dag ytterligare, om jag
inte var övertygad om att dess slopande
utan samtidigt vidtagande av en rad
andra åtgärder på mycket kort tid
skulle medföra större olägenheter än
dess bibehållande har gjort under de
dryga 20 år lagen har varit i kraft. Om
jag inte missförstod herr Gustafsson i
Skellefteå var han av samma uppfattning.

Hyresregleringen avvecklas nu i snabb
takt på alla orter där bostadsbristen inte
längre är kännbar och där alltså bostadsmarknaden
fungerar. Vi skall fortsätta
att avveckla regleringen på alla
orter där den rimligen kan undvaras,
men på orter med påtaglig bostadsbrist
— och det är tyvärr större delen
av den samlade bostadsmarknaden i
landet — kan den inte slopas utan vidare.
Först och främst skulle åtgärden
leda till en överföring av kapitalvärden
till fastighetsägarna i betydande omfattning,
i huvudsak beroende på att
marknadsförutsättningarna är sådana,
att man får förvänta sig att det, om hyresregleringen
slopades på bristorterna,
skulle bli en avsevärd stegring av hyrorna
i det äldre fastighetsbeståndet. Jag
delar herr Gustafssons i Skellefteå uppfattning,
att detta är ett problem som
har sin motsvarighet i frågan om s. k.
oförtjänt markvärdesstegring och att det

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bör bli föremål för en någorlunda likartad
bedömning.

Vi är inte beredda att ge upp bostadspolitikens
sociala innehåll. Barnfamiljernas
bostadsförsörjning ser vi som en
social fråga av stor betydelse. För många
barnfamiljer är redan hyrorna av i dag
en kännbar ekonomisk belastning. Ändå
bor många av dem alltför trångt jämfört
med den utrymmesstandard vi numera
eftersträvar. Om vi inför jämviktshyror
på marknaden kommer hyreshöjningarna
att drabba barnfamiljerna hårdast,
eftersom de behöver de största bostäderna
och därmed redan nu bär den
tyngsta hyresbördan. Våra pensionärer
är en annan grupp, som först på senare
tid lyckats uppnå en sådan ekonomisk
ställning, att de med någorlunda god
framgång kan hävda sig på bostadsmarknaden.
Med kraftiga hyreshöjningar
skulle de återigen komma i ett besvärligt
läge.

Jag betraktar det som självklart, att vi
inte kan tolerera en sådan ändring av
läget på bostadsmarknaden, att de bostadskonsumenter
som i nuvarande situation
har svårast att hävda sin ställning
skulle få det ännu svårare. Ett frisläppande
av hyrorna i områden med
bostadsbrist skulle alltså omedelbart
aktualisera åtgärder för att åstadkomma
en skälig fördelning av fastighetsförvaltningens
inkomstökningar och för att åtminstone
vidmakthålla barnfamiljernas
och pensionärernas relativa efterfrågestyrka
på bostadsmarknaden.

Troligt är att vi skulle få lov att införa
något slags beskattning av bostäder för
att möjliggöra en skälig fördelning av
de inkomstökningar, som ett införande
av jämviktsprisbildning på hyresmarknaden
skulle ge upphov till. Kraftiga
subventioner till pensionärer och barnfamiljer
skulle säkerligen behövas för
att hålla deras bostadsefterfrågan uppe.

Jag har velat peka på dessa förhållanden
därför att jag anser det viktigt att
nämna saker och ting vid deras rätta
namn. Jag har ingenting emot att dis -

kutera en övergång till friare hyror, men
en ofrånkomlig förutsättning är att vi då
också är beredda att diskutera de åtgärder
som en sådan ändring av samhällets
hyrespolitik skulle nödvändiggöra.
Jag vet inte om den fria hyresmarknadens
vapendragare är ense med mig om
att genomgripande fördelningspolitiska
åtgärder av den art jag här antytt är
nödvändiga ingredienser i en hyrespolitik
som innefattar övergång till marknadshyror
på bristorter. Kanske blir en
friare hyresmarknad inte fullt lika lockande,
om den skall ha sådana inslag.
Men skall diskussionen bli realistisk
måste den gälla frågan i dess helhet. En
diskussion om ekonomiska teorier är
meningslös, om vi samtidigt blundar
för den sociala verkligheten.

Problemet har ytterligare en sida,
som också berördes av bl. a. herr Gustafsson
i Skellefteå, nämligen hyresgästernas
besittningsskydd. Vi kan inte
kasta hyresregleringen över bord utan
att ha gjort klart för oss hur de boendes
rätt till sina bostäder skall tryggas.
Detta är en av de frågor hyreslagstiftningssakkunniga
håller på att överväga.
Deras undersökningar måste under alla
förhållanden avvaktas, innan någon radikal
förändring av hyrespolitiken på
orter med bostadsbrist kan genomföras.

Även en annan sida av problemet förtjänar
en viss uppmärksamhet. Om vi
släpper hyrorna fria, får vi med all
sannolikhet en betydande höjning av
hyrorna på orter med bostadsbrist, som
jag nyss framhöll. På de orter åter, där
det inte längre föreligger någon bostadsbrist,
kan någon knapphetsbetingad hyresstegring
inte inträda. Följden skulle
bli en skärpning av de geografiska hyresskillnaderna.
Det är möjligt att en
sådan differentiering av bostadspriset
är ofrånkomlig, men vi skall ha även
den konsekvensen klar för oss, när vi
dryftar problemet och när vi går att
eventuellt vidta åtgärder.

Herr talman! Det är inte min avsikt
att här ta upp en allmän diskussion an -

Onsdagen den 15 april 19(>4 fm.

Nr 17

gående hyresregleringens vara eller inte
vara. Hyresregleringen är en viktig beståndsdel
i dagens bostadspolitik, men
den står inte på riksdagens föredragningslista.
Det är emellertid klart att
en diskussion om bostadssubventionernas
hyrespolitiska funktion inte kan föras
utan att man tar även andra delar
av hyrespolitiken i betraktande.

Jag skulle vilja sammanfatta detta
avsnitt så, att hyresregleringen inte
skall bevaras som ett självändamål. Jag
tror det är riktigt att överväga en avveckling
i något snabbare takt allteftersom
erfarenheterna ger belägg för att
några större svårigheter inte inträffar
på avvecklingsorterna. Det är också
möjligt att man under vissa förutsättningar
kan tänka sig en successiv anpassning
av hyrorna i det äldre fastighetsbeståndet
för att utjämna skillnaderna
mellan äldre och nyare lägenheter.

En sak är värd att hålla i minnet. Även
om hyresregleringen försvinner, kvarstår
en hvreskontroll i fråga om det
statsbelånade hyreshusbeståndet i enskild
ägo. Den hyreskontrollen är baserad
på att hyran skall täcka kapital- och
driftkostnader inklusive skälig förräntning
av fastighetsägarens eget kapital
i fastigheten. Enligt samma principer
är hyrorna i de allmännyttiga bostadsföretagen
bestämda, även om dessa företag
har möjlighet att så till vida frångå
självkostnadsprincipen som de samlade
kostnaderna för hela företagets fastighetsbestånd
kan fördelas mellan de
olika lägenheterna utan någon exakt
korrespondens med olikheter i fastigheternas
individuella kostnadsbelastning.
Att de boendes utgifter för att bo i
kooperativt ägda bostäder eller egnahem
är självkostnadsbestämda ligger i sakens
natur.

De statsbelånade husens andel i bostadsbeståndet
är mycket stor. Särskilt
gäller detta de bostäder som byggts under
det senaste decenniet. Slopandet av
hyresregleringen betyder därför inga -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lunda, att hyrorna i alla hus skulle anpassas
efter marknadens jämviktskrav.
En stor del av bostadsbeståndet kommer
alltjämt att vara undandragen jämviktsprisbildningen,
för så vitt inte hyreskontrollen
av de statsbelånade husen
också slopas, de allmännyttiga företagen
överger sin självkostnadsprincip
och de kooperativa företagen genom beskattning
eller på liknande sätt tvingas
följa med upp på den högre kostnadsnivån.

Nu är naturligtvis inte ett borttagande
av hyreskontrollen i statsbelånade hus
tänkbar, såvida vi inte samtidigt slopar
alla generella bostadssubventioner i dessa
hus. Ett av de viktigaste motiven för
hyreskontrollen är just att den skall
garantera att det samhälleliga bostadsstödet
kanaliseras rätt väg, d. v. s. till
de boende och inte till dem som står
som ägare av fastigheterna. När jag talar
om de generella bostadssubventionerna,
menar jag inte bara räntebidragen
utan också skillnaden mellan räntan
på de statliga lånen och den högre
ränta staten betalar för obligationsupplåning
av samma pengar.

Det är i och för sig inte otänkbart att
genomföra en avveckling av de generella
bostadssubventionerna. I själva verket
har vi redan gått ganska långt i avveckling
av denna stödverksamhet. Syftet
med de generella bostadssubventionerna
är, som alla torde vara överens
om och som understrykes i statsutskottets
utlåtande och av reservanterna, att
skapa betingelser för nyproduktion av
bostäder. Någon självständig långsiktig
hyresbegränsande funktion har de generella
bostadssubventionerna alltså
inte. Om det är tekniskt möjligt att åstadkomma
den avsedda produktionsstimulansen
utan generella subventioner, skulle
sådana inte längre bli behövliga. Nu
prövar ju bostadspolitiska kommittén
denna fråga och undersöker förutsättningarna
för en sådan omläggning av finansieringssystemet
för bostäder, att
generella subventioner kan undvaras

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

eller i varje fall inte bindas under alltför
läng tid vid bostadsbeståndet.

Regeringens förslag i statsverkspropositionen
innebär ett fullföljande av
en politik i fråga om de generella bostadssubventionerna
som riksdagen tidigare
har godkänt. Vissa jämkningar i
basriintorna beslöts redan vid 1955 års
riksdag. Innebörden var att basräntan
för hus, färdigbyggda före 1951, höjdes
med en halv procent. Därmed infördes
en differentiering av basräntan efter
byggnadsåret. Syftet var att motverka
en alltför stark hyressplittring.

År 1957 höjdes basräntan över lag
med en halv procent, och 1960 följde
nästa ändring, som innebar en höjd basränta
och följaktligen en lägre subventionsgrad
för hus byggda före år 1953.
Även den gången var räntehöjningen
en halv procent.

Det var som synes måttfulla och försiktiga
ingrepp i subventionerna. De
bör ses bland annat mot den bakgrunden
att även andra åtgärder vidtogs under
samma tid, vilka också var ägnade
att öka kapitalkostnaderna och därmed
hyrorna.

I fjol genomfördes återigen vissa ändringar
beträffande räntebidragen. Deras
innebörd var att räntebidragen helt slopades
för hus uppförda före år 1952.
Basräntan för dessa hus var redan tidigare
så hög att kapitalkostnadsökningen
till följd av räntebidragets bortfall inte
blev alltför betungande. För hus byggda
1952—1959 höjdes basräntan med en
halv procent. Motivet var även denna
gång att medverka till en utjämning av
hyrorna. Subventionsminskningen ba>-lanserades dessutom av en väsentlig utvidgning
av tillämpningsområdet för
bostadsrabatterna. Familjebostadsbidrag
beräknas från och med i år tillkomma
dubbelt så många familjer som före reformen.
Fjolårets beslut innebar alltså
att tyngdpunkten i det bostadspolitiska
stödet alltmer försköts från generella
subventioner till ett individuellt konsumtionsinriktat
stöd.

Det nu föreliggande förslaget har också
till syfte att medverka till en bättre
utjämning av hyrorna. Men detta är inte
det enda motivet. Det finns också ett annat
motiv, som är av mera principiell
innebörd, nämligen att generella bostadssubventioner,
med hänsyn till sin
produktionsstimulerande uppgift, inte
bör bindas i bostadsbeståndet under
längre tid än som motiveras av det produktionsstimulerande
syftet. Enligt min
mening finns det inte några skäl för att
under en längre tid med hjälp av generella
subventioner hålla hyrorna under
den nivå som betingas av kraven på
förräntning och amortering av de faktiska
produktionskostnaderna. Detta betyder
att räntebidragen inte bör ha till
ändamål att medföra någon långsiktig
hyressänkande effekt.

Jag vill erinra om att riksdagen själv
har uttalat sig i denna riktning genom
att godkänna statsutskottets fjolårsutlåtande
om bostadsfrågorna. Utskottet yttrade
om de generella subventionerna —
varmed utskottet uttryckligen avsåg både
räntebidragen och den låga statslåneräntan
— att deras primära syfte
är att genom stabilisering av kapitalkostnadsfaktorerna
skapa gynnsamma
betingelser för bostadsproduktionen och
att det syftet borde vara vägledande för
utformningen och avvägningen av räntesubventionerna.

Nu skall jag villigt medge att våra
nuvarande medel för att utjämna kapitalkostnadsvariationerna
har visat sig
vara alltför trubbiga redskap. Det är
bl. a. därför som bostadspolitiska kommittén
har blivit tillsatt. Kommitténs
huvuduppgift är just att försöka utforma
ett finansieringssystem som skapar
bättre förutsättningar för att få till
stånd en rimlig hyresstruktur. Eftersom
det självfallet måste dröja någon tid innan
kommittén hunnit klara sin mycket
komplicerade uppgift bör statsmakterna
vara oförhindrade att vidta åtgärder
som ligger i linje med de mål kommittén
är inriktad på att nå.

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

Den hyresutjämnande effekten av det
förslag som lagts fram i statsverkspropositionen
liar nu ifrågasatts i den allmänna
diskussionen kring förslagen. Så
liar skett även i motioner till riksdagen.
Lat mig därför genast deklarera att
vi här inte rör oss med någon exakt vetenskap.
Det underlag som finns tillgängligt
för att bedöma hyresutvecklingen
i statsbelånade hus iir ganska
bräckligt ur statistisk synpunkt. Vi har
bara en statistik som bostadsstyrelsen
har räknat fram på grundval av de hyreskalkyler
man gör upp vid beviljande
av statliga bottenlån. Sådana kalkyler
förekommer efter 1956 endast i låneärenden
avseende enskilda byggnadsföretag.
Det är på grundval av denna
bild av hyresutvecklingen i allmänhet
som regeringen har ansett skäl föreligga
att flytta över en större del av de
generella subventionerna till nyproduktionen
och att minska subventionerna
och delvis slopa dem i tidigare byggda
hus. Jag är fullt medveten om att det
går att leta upp fall, där hyrorna i äldre
hus kommer att bli högre än i andra
hus som har byggts senare. Sådana fall
kan man säkert utan större ansträngning
leta upp redan nu. Någon nämnvärd
ökning av de möjligheterna kommer
regeringsförslaget säkerligen inte
att medföra. Därför ger den allmänna
bilden av hyresstrukturen ett alltför
klart utslag. Men så är också särfallen
av ringa intresse vid en diskussion av
generella subventioner. Det är naturligtvis
de generella verkningarna som
har någon betydelse, och de har inte
en sådan innebörd att vare sig de bostadssociala
målen eller hyresgästernas
intressen lider någon skada.

Hur lång tid de generella subventionerna
med nuvarande finansieringssystem
behöver vidmakthållas för att det
produktionsfrämjande syftet skall fyllas
och vilken subventioneringsgrad som är
erforderlig i nyproduktionen är en avvägningsfråga.
Regeringen har liksom
tidigare velat gå ganska försiktigt fram

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

när det gäller att minska subventioneringen
i tidigare byggda hus. I stället
har vi ansett att ett kraftigare stöd behövs
i de nyproducerade husen.

Angelägenheten av att inte gå alltför
hårt fram vid avvecklingen har skärpts
något sedan propositionen lades fram.
Som utskottet har påpekat innebär nämligen
den senast skedda höjningen av
lånemarknadens räntor att subventioneringsavvecklingens
hyreshöjande effekt
har förstärkts i vissa årgångar av hus.
Jag vill i sammanhanget nämna att
de motioner, som man från oppositionens
sida har lagt fram, genomgående
leder till större hyreshöjningar än
regeringens förslag, det skall jag villigt
ge herr Gustafsson i Skellefteå rätt i.
Men kräver man att det skall bedrivas
en annan bostadspolitik än den hittills
förda, får man väl komma med något
uppslag om vad som kan göras, och då
har man tydligen valt den vägen att gå
ett litet stycke längre än vad regeringen
gjort. Detta har man också velat göra
i folkpartiet, då det gäller omfattningen
av byggandet. Regeringen har ju föreslagit
att 85 000 lägenheter skall byggas
under 1964, och vi har också uttalat
oss för den omfattningen av produktionen
under 1965. Härvidlag görs inget
säryrkande rörande 1964, men däremot
anser folkpartiet att det för 1965 skall
planeras för ett något större bostadsbyggande,
nämligen 90 000 lägenheter.
I motiveringen anförs att det blivit en
stagnation i fråga om bostadsbyggandets
omfattning.

Jag vill i anledning av detta uttalande
gärna framhålla, att under tiden 1955—-1964 ökade bostadsinvesteringarna årligen
med 3,7 procent enligt konjunkturinstitutets
beräkningar, som är uttryckta
i fasta priser. Från 1961 till 1962 var
ökningen enligt samma beräkningar 6,4
procent, från 1962 till 1963 3,4 procent
och från 1963 till 1964 5 procent. Takten
i produktionsökningen är följaktligen
i själva verket snabbare nu än tidigare.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

De folkpartistiska reservanterna har
uppenbarligen stirrat sig blinda på
igångsättningssiffrorna för några få kalenderår.
Men igångsättningen är ju
ingalunda ensam bestämmande när det
gäller produktionsutvecklingen. Vi får
slutgiltigt räkna med det faktiska resultatet
av pågående nyproduktion.

.lag vill i det sammanhanget nämna,
att den 31 december 1962 var antalet
under byggnad varande lägenheter
91 240, medan motsvarande siffra vid
senaste årsskiftet, alltså den 31 december
1963, var nära 96 000. ökningen är
sålunda betydande, och den talar för att
vi har möjligheter till ett nytillskott i
produktionen av den omfattning som
jag tidigare redogjorde för — vi har
alla utsikter att kunna nå upp till en
nyproduktion av cirka 85 000 lägenheter.

Herr talman! Innan jag slutar vill jag
även göra en kommentar rörande byggandet
av småhus och egnahem.

Den ramjustering i fråga om lånen,
som gjordes för kort tid sedan och till
vilken herr Andersson i Knäred hänvisade,
talar sitt tydliga språk om vårt intresse
för ett stöd åt egnahemsbyggandet.
En betydande tillväxt av byggandet
av småhus kan också förmärkas. År 1952
— jag erkänner att det var ett år då
produktionen av småhus var låg, beroende
inte minst på kostnadsstegringarna
för byggnadsmaterial — var småhuslägenheternas
andel av nyproduktionen
18,7 procent. 1958 hade andelen stigit
till 28 procent, och för 1963 ligger den
på 28,5 procent. Även härvidlag har
alltså en betydande ökning skett, och
under de senaste månaderna har vi fått
klara belägg för att en ytterligare betydande
stegring är på gång. —

Med denna framställning har jag, herr
talman, velat ange bakgrunden till den
situation vi befinner oss i. Jag har berört
förutsättningarna under 50-talet
och sagt, att då skapades möjligheterna
till ett ökat bostadsbyggande. Bostadsbyggandet
har nu fått en omfattning

som vi visserligen inte tycker är tillräcklig
men som vid varje jämförelse
ändå säger oss att vårt land nu synes
ligga högst i världen när det gäller nyproduktionen
av lägenheter per tusen
invånare.

Därmed har jag emellertid inte velat
försöka undanskymma det faktiska förhållandet
att efterfrågan på bostäder är
större än tillgången och att vi behöver
sträva efter att bygga ännu fler bostäder.
Och jag vill gärna framhålla, att vi
har inte låst fast oss vid ett program på
85 000 lägenheter; vi anser, att om arbetskraftsresurserna
och materialtillgången
gör det möjligt att bygga ännu
mer, så skall det också byggas mer. Får
vi dessutom möjligheter till en angelägenhetsgradering
kan vi rikta såväl kapital
och material som arbetskraft till
de områden där byggandet är nödvändigast.

Men jag skall villigt erkänna att det
inte går att komma förbi problemet om
efterfrågan och dess eventuella sammanhang
med vårt konsumtionsstöd. Därvidlag
har jag sagt: Vi är beredda att
föra en politik som innebär längre gående
anpassning av de faktiska kostnaderna
för bostaden till framställningskostnaden.
Det är närmast fråga om
takten i denna anpassning, och därvid
har vi att ta hänsyn också till de sociala
motiven.

Vi är, som jag sade, i princip beredda
till en sådan anpassning, för att övergå
till ett mera generellt och allmänt
konsumtionsstöd. Det är därför vi valt
att — trots att ett förslag om höjning
av hyrorna genomfördes i fjol — ta
upp frågan redan i år. Förslag föreligger
ju om höjning av såväl folkpensionerna
som de kontanta barnbidragen
— förslag som syftar mot ett mera familjebetonat
stöd, så att möjligheterna
till fritt val för den enskilde ökas.

Då ställs frågan: Sker på detta sätt
en viss avveckling av subventionerna
från samhället — något som givetvis
påverkar den enskildes kostnader för

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

bostaden — kommer detta att innebära
någon väldig minskning av efterfrågan
på bostäder? Jag vill svara, att den nu
inledda politikens effekt i det hänseendet
nog inte skall överskattas. Jag tror
att människornas betalningsförmåga och
intresse för bostaden är så stora, att
vi under alla omständigheter kommer
att få en betydande efterfrågan på bostäder
— och väl är det. Det är bra
att vi äntligen nått fram till ett läge,
där ett bostadsmedvetande skapats och
där intresset för bostaden är ett framträdande
drag i konsumtionsönskemålen.

Vad står då tvisten om på detta område?
Ja, det förefaller som om oppositionen
vore något splittrad, även om
herr Gustafsson i Skellefteå ville hävda
att det hade uppnåtts en betydande
enighet i och med det faktiska förhållandet,
att antalet reservationer i år är
mindre än i fjol.

Herr talman! Jag har inte räknat antalet
reservationer i år och i fjol. Jag
har bara läst reservationerna och lyssnat
till företrädarna för de tre opposisionspartierna.
Men är det inte ändå så
att det föreligger en betydande skillnad
inom oppositionen, så att folkpartiet
och centerpartiet står ganska nära den
politik som regeringen företräder? Dessa
partier vill visserligen ha en anpassning
av hyreskostnaderna, om vilken
jag nyss talade, för att försöka att
komma till rätta med den väsentliga hyressplittringen,
men detta skulle göras
med metoder som genomgående är kontrollerade.

Högern uttalar sig visserligen inte
klart för en totalt fri hyresmarknad —
åtminstone inte i detta sammanhang —
förmodligen emedan den är litet ängslig
för att konsekvenserna av en sådan
politik ganska snart skulle bli alltför
uppenbara. Men det är skäl att man talar
ett tydligare språk. Vill man ha något
väsentligt annorlunda än den bostadspolitik
som förts, och vad är det
i så fall man vill? Vill man ha en total

Främjande av bostadsförsörjninuen m. m.

marknadsanpassning av hyrorna med
alla de konsekvenser detta innebär, är
det bättre att man säger detta klart ut.

Jag har sagt att vi är beredda till en
bättre anpassning men inte till en sådan
fri marknadsanpassning, som skulde
leda in de bostadspolitiska förhållandena
i ett läge, vilket återför oss
till de sociala missförhållanden, som vi
tidigare upplevt och som vi försökt
komma ifrån.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Rune Johansson
ägnade ett mycket stort intresse
åt yttranden som fälldes från
vårt håll år 1947. Man förstår att han
måste känna sig besvärad på någon
punkt, när han finner att detta så ingående
måste belysas just nu. Det är
alldeles klart att det förelåg en situation
av »överansträngning», och regeringen
inskred också begränsande. Jag
ansåg för min del att en viss inskränkning
av byggandet var nödvändig 1947,
särskilt med tanke på att regeringen då
hade fastlåst räntan och det därför
fanns mindre möjligheter för riksbanken
att föra en penningpolitik.

Men observera, herr statsråd, att vi
i folkpartiet därefter under hela 50-talet mycket kraftigt understrukit att
bostadsbyggandet inte får vara en konjunkturregulator,
vilket regeringen tidvis
använt den till. — Regeringens
ståndpunkt är och var därvidlag en
helt annan än den vi i år givit uttryck
för i våra reservationer genom »konjunkturreservtanken».
Men, herr statsråd,
det går inte att komma ifrån vad
som skett under 50-talet och i början
av 60-talet. Vad har varit det karakteristiska
för våra debatter på detta
område? Jo, att regeringen år efter år
förebrått oss för de ständiga s. k. överbuden
från folkpartiets sida, vilka gått
ut på att man skulle bygga mera. Nu

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

säger statsrådet att vi varit i stort sett
överens om avvägningen. Ni måste bestämma
er för hur det har varit. Har
vi varit i stort sett överens eller har
det förekommit överbud från vårt håll?
Regeringens inställning har onekligen
hittills varit den att vi år efter år
krävt ett för stort bostadsbyggande.
Detta är ett väsentligt faktum. Därför
tror jag att statsrådets tal i dag om att
regeringen inte skulle ha något särskilt
ansvar för bostadsbyggandets otillräckliga
omfattning inte håller.

Vidare skulle det ha varit praktiskt
möjligt att bygga mera. Regleringen av
byggnads- och anläggningsverksamheten
i vårt land har varit illa planerad,
vilket bostadsstyrelsen upprepade gånger
understrukit. Dessutom har tolvmånadersfiktionen
gjort att även annat
byggande, t. ex. anläggningar och vägar,
än bostadsbyggandet blivit mindre effektivt,
vilket inskränkt möjligheterna
för bostadsbyggandet.

Dessutom har kommunerna inte fått
tillräcklig vägledning och därför inte
kunnat planera i tid. Slutligen skulle
ett målmedvetet insatt arbete för att
öka sparandet ha ökat resurserna och
därigenom också ha möjliggjort ett större
bostadsbyggande. Det står enligt min
mening utom varje tvivel — och jag
undrar om statsrådet Johansson verkligen
skulle vilja bestrida detta -—• att
man mycket väl genom dessa och en del
andra åtgärder utan svårighet skulle ha
kunnat bygga 3 000, 4 000 eller 5 000
lägenheter ytterligare per år under 50-talet och fram till 1962. Från hösten
1962 undergick nämligen igångsättningen
en stark ökning.

Herr statsråd! Man skulle ha kunnat
ha mellan 50 000 och 100 000 bostäder
mera i dag om man under efterkrigstiden
hade följt den politik vi hela tiden
har rekommenderat — det är alltså
inte efterklokhet från vår sida. Jag tror
inte statsrådet kan komma ifrån regeringens
ansvar.

För framtiden behövs sedan en fort -

gående stegring av verksamheten enligt
den plan som herr Gustafsson i
Skellefteå talade om som vägledning
för kommuner och byggnadsindustri.
Det räcker inte med allmänt tal att
om det finns möjligheter så vill vi bygga
mera. Det är inte det som är avvägning,
det är inte detta som är planering,
herr statsråd.

Statsrådet talade sedan om reglering
av byggnadsverksamheten. Låt mig därför
på två minuter göra en kort kommentar.
Regeringspartiet och även finansministern
har gjort gällande att
regleringen särskilt skulle drabba lyxbyggen
och mindre nödvändiga byggnadsarbeten.
Man har då nämnt, t. o. m.
i samma andedrag, bensinmackar och
kyrkobyggnader. Detta sätt att ta på
problemet kan jag absolut inte acceptera.
Sådana som förhållandena är i
Sverige finns det ingen risk för att
överdrivet kyrkobyggande här i landet
skulle hota bostadsbyggandet, och därför
bör inte kyrkobyggandet sättas i
den kategori som man särskilt vill utsätta
för regleringsyxan. Det vore värdefullt
om statsrådet skulle kunna godkänna
ett sådant uttalande.

Trots ökningen av småhusbyggandet
har vi ett klart otillfredsställande tillstånd
med en mycket mindre andel
.småhus än de flesta andra länder. Sveriges
folk önskar i ökad omfattning bo i
egnahem. Det har i många år varit
alldeles för litet regeringsintresse för
att verkligen främja egnahemsbyggande.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet slutade med
att påvisa att det var skillnad i uppfattningen
om bostadspolitiken, speciellt
beträffande hyresregleringen, hos talarna
för de olika oppositionspartierna.
Det är riktigt att det finns skillnader
men de är nog inte större än de skillnader
som finns inom det socialdemokratiska
partiet i detta avseende. Jag behöver
nog inte nämna representanter för

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

de ytterlighetsriktningar som ryms
inom partiet.

Vidare sade statsrådet att jag hade
kritiserat föregående bostadsministrar
och det hade jag gjort med en bugning
mot den nuvarande bostadsministern.
Ja, om statsrådet vill kan jag återta bugningen,
men jag vägrar bestämt att återta
mitt omdöme om de tidigare bostadsministrarna.
Jag har rätt många bostadsdebatter
att se tillbaka på, och jag minns
ganska väl hur det har låtit. Statsrådet
sade bl. a. att varje bristfenomen bör
oroa varje regering. Ja, just det. Men
jag må säga att det minsta man har
inärkt från statsrådsbänken tidigare har
varit oro. Däremot har man märkt en
stor självbelåtenhet som ibland varit
rent av påkostande att bevittna i dess
pösighet. Yttrandena har gått ungefär i
den stilen att man har talat om hur
mycket vi bygger — gärna med exempel
från utlandet, jämförelse med någon
stat som bygger mindre — och så har
man talat om hur bra bostäder vi bygger
och gjort jämförelser med 30-talet
ungefär som om det skulle vara märkvärdigt
att bostadsstandarden stiger. Sedan
har man ironiserat över folkpartiets
överbud. Någon oro bär jag ingalunda
märkt. Just frånvaron av oro inför
situationen hos dem som skulle sköta
statens bostadspolitik är en av orsakerna
till att vi nu har det som vi har
det. Vi har dock under hela 1950-talet
påpekat bristerna. Vi började redan tidigt
att tala om hur de stora kullarna,
som föddes på 1940-talet, skulle påverka
bostadssituationen. Vi sade att det inte
var svårt att räkna ut att dessa skulle
bli ett år äldre för varje år och på 1960-talet skulle komma i den ålder då de
behövde bostäder. Vi varnade upprepade
gånger för vad som skulle inträffa
på 1960-talet om man mötte dessa ungdomskullar
med bibehållen bostadsbrist,
men vi lyckades aldrig oroa någon
bostadsminister med detta. Detta
är som jag sade den verkliga anledningen.
Här talas om att vi har byggt allt

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vad vi har kunnat, men jag är övertygad
att om man verkligen hade velat
hade det varit möjligt att öka resurserna,
inte minst tillgången på arbetskraft
genom utbildning.

Statsrådet var sedan inne på hyresregleringen.
Jag tror inte man som skäl
mot att avveckla hyresregleringen i storstadsområden
kan hänvisa till att det
blir eu hyresstegring i de äldre husbestånden.
Det kommer det att bli hur
länge vi än dröjer beroende på att lägenheterna
i de äldre och välbelägna
husen är för billiga i jämförelse med
vad folk värderar dessa lägenheter till.
Det skulle därför bli en hyresstegring
även om vi hade en bostadsreserv. Däremot
är det klart att om man avvecklar
hyresregleringen, medan det ännu råder
direkt brist på lägenheter, blir det
en ytterligare hyresstegring, och därför
anser vi från vårt håll att det framför
allt är nödvändigt att se till, att den
bristen inte längre finns.

Beträffande de generella bostadssubventionerna
vill jag endast säga att vi i
år bär yrkat på en något kraftigare avveckling
än regeringen föreslår, men vi
har också yrkat på en förbättring av familj
ebostadsbidragen för att på det sättet
kompensera de sämst ställda barnfamiljerna.
Detta ligger i linje med de
argument statsrådet själv framförde.

Det är rimligt att hålla nere kostnaderna
i de nybyggda fastigheterna. Däremot
kan det diskuteras om det är rimligt
att göra detta genom en höjning av
räntebidragen när vi nu snart skall avveckla
dessa. Det hade varit bättre att
exempelvis variera amorteringarna.

Statsrådets hela uppläggning av den
framtida politiken andas litet för mycket
av väntan på utredningar. Statsrådet
framhöll en rad saker som jag inte
har något att invända emot, men man
saknade det där greppet som behövs
just nu för att människorna skall få en
känsla av att nu ämnar statsmakterna
göra något. Opinionen är nu sådan att
det är nödvändigt för regeringen att fö -

Nr IT

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

retaga sig något. Visserligen har socialdemokratien
en alldeles otroligt tålmodig
valmanskår, men ändå undrar jag
om här inte måste ges litet bestämdare
och klarare signaler för vad man ämnar
göra för att komina ur det elände
vi har än de besked som hittills har
lämnats. Det räcker inte med att bara
vänta på utredningar.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet riktade
sig kanske till mig när han frågade om
de som yrkat på hyresregleringens avskaffande
var beredda att acceptera
tvångsregler för fördelningen av de hyresvinster,
som därigenom skulle kunna
uppstå. När herr statsrådet frågade detta,
kände jag liksom på mig — och jag
tror att jag har rätt, att statsrådet utgår
ifrån att de hyresstegringar som skulle
uppstå kommer att bli av fantasistorlek.
Det tror inte jag. Jag tror att de måttliga
hyreshöjningar i gamla fastigheter,
som skulle bli en följd av regleringens
slopande, kommer att accepteras av
människorna. I varje fall skulle de accepteras
med mycket större tålmodighet
än de svartabörspriser, som nu
framför allt unga människor som vill
skaffa sig bostad, tvingas att betala. Det
kan ju inte vara rimligt att ett ungt par
i Stockholm skall behöva vänta 10 år
på att få en bostad och att de i desperation
betalar mellan 5 000 och 10 000
kronor per rum på svarta börsen för
att undvika den långa väntan.

Om det skulle uppstå stora vinster på
grund av höjda hyror i de gamla fastigheterna
vid regleringens avskaffande
är det naturligtvis tänkbart att det skulle
kunna leda till ett behov av vissa
åtgärder. Men någon liyresskatt bör det
i så fall absolut inte bli fråga om, tv då
blir den sista villan värre än den första,
såvida regeringen inte tänkt föreslå en
lagstiftning om minimihyror. Om man
tar ut en hundraprocentig skatt på hvreshöjningsvinster,
blir det inte några
officiella hyreshöjningar, utan svarta -

börshandeln med gamla lägenheter kommer
även i fortsättningen att florera.
Det vore att råka ur askan i elden. Men
det är klart att man kan tänka sig andra
metoder för att sterilisera den köpkraft
som dessa vinster skulle medföra. Även
om jag för dagen inte är beredd att ta
ställning i denna fråga, kan man naturligtvis
leka med tanken att — såsom när
det gäller industriens investeringsfonder
— avsätta dessa vinster för framtida
underhåll och modernisering.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern snuddade
vid lokaliseringspolitiken som ett
medel att komma till rätta med den
stora trängseln i bostadsköerna i storstäderna.
Jag vill starkt understryka
att en förnuftig lokaliseringspolitik kan
ha stor betydelse i detta avseende. Det
är ju inte bara så att en förnuftig lokaliseringspolitik
kan hjälpa människor
att få arbete i hemorten, utan framför
allt kan man härigenom förhindra att
bostadsköerna i tätorterna ytterligare
förlängs. Det är då så mycket egendomligare
att vissa stora befolkningscentra
utvecklar stor aktivitet för att
dra till sig nya företag och skapa sysselsättningstillfällen
för ytterligare människor,
för vilka de inte kan skaffa
bostäder. Men de försöker inte bara
dra till sig företag utan de försöker
också förhindra att andra orter, där det
kanske finns tillgång på bostäder, får
sysselsättningstillfällen.

Den ökning av småhusen som skett
från 1952 tycker jag är blygsam. 1952
hade vi ännu en mycket hård byggnadsreglering,
inte minst när det gällde
småhus. Att småhusen nu utgör 28 procent
av bostadsbyggandet är mycket
blygsamt i förhållande till efterfrågan.
För att något så när täcka efterfrågan
borde småhusen utgöra 50 procent av
det sammanlagda bostadsbyggandet.

Det kanske allra intressantaste i inrikesministerns
långa anförande var

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

upplysningarna i anslutning till proposition
nr 95. I propositionen nämns
ingenting om vilka byggföretag det är
fråga om att sätta in åtgärder emot.
Det sägs vilka företag som skall prioriteras,
men man får inga upplysningar
om vilka företag åtgärderna riktar sig
emot. Det var i och för sig värdefullt
att få dessa upplysningar, men jag tycker
att det hade varit riktigare om
herr statsrådet hade lämnat dem i propositionen
än i denna bostadsdebatt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Ohlin tog upp den
del av mitt anförande, som innefattade
en beskrivning av efterkrigstidens utveckling
och de avväganden som hade
gjorts. Jag noterar, att herr Ohlin inte
bestred de fakta som presenterades, den
användning av resurserna, som då skedde,
utan ansåg den vara riktig och rimlig Anledningen

till att jag tog upp detta
resonemang är att problemet i stort
sett nu inte är annorlunda. Det gäller
alltjämt frågan om på vilka områden vi
skall sätta in de tillgängliga resurserna,
kapital, material och arbetskraft. Om
man vill säga att det som skedde under
1950-talet var felaktigt, har man
också rätt att ställa frågan: Inom vilka
områden skulle begränsningarna ha
gjorts? Problemet är nu detsamma och
vi kan fråga oss: Inom vilka områden
skall vi göra begränsningar för att öka
bostadsbyggandet?

Vi har tagit upp problemet i det förslag
till angelägenhetsgradering som jag
nämnt om och som riksdagen har att
ta ställning till. Vi har gjort så därför
att vi tror att det är riktigt i det nuvarande
läget, i vilket vi har en sådan
väldig efterfrågan på praktiskt taget
alla områden. Våra resurser räcker inte
till, framför allt inte arbetskraftsresurserna.
Då får man bestämma sig för
vilket område som skall betecknas som
det mest angelägna i en sådan situation.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag ville bara ge några exempel på det
som nu senast berördes av herr Andersson
i Knäred. Att byggandet av samlingslokaler
i det sammanhanget åter
kommit in i diskussionen är inte orimligt.
Jag understryker att det står i propositionen
att när man ger förtursrätt
för ett industri- eller bostadsbyggande
skall detta betraktas med utgångspunkt
från vad som är funktionellt nödvändigt;
såsom ett komplement till själva
bostadsbyggandet måste finnas samlingslokaler
liksom speceributiker, affärslokaler
och andra ting. Men detta
hindrar inte att man kan komma i det
läget att man tvingas att bedöma huruvida
det skall byggas ett folkets hus,
ett medborgarhus, en kyrklig samlingslokal
eller annat. Vi måste bedöma om
det mest angelägna är uppförande av
dessa inom ett industriområde eller om
det är bostäderna själva.

Jag vill alltså återgå till herr Ohlin
och säga att man ändå inte kommer
ifrån att det är nödvändigt att försöka
göra en avvägning av vart resurserna
skall styras. Vi är överens om att vi
måste försöka öka resurserna, få fram
mera kapital och arbetskraft, att vi
måste använda tekniska hjälpmedel i
större utsträckning —- därom har jag
tidigare talat — för att på det sättet
öka underlaget för en vidgad produktion.
Det var detta som var ledstjärnan
för hela den ekonomiska politiken
under 1950-talet. Vi lyckades på detta
sätt att väsentligt öka våra möjligheter
till investeringar inom den offentliga
sektorn, inkluderande bostadsbyggandet.
På den punkten har ingen av de
föregående talarna kommit med några
invändningar.

Däremot vill man gå tillbaka till
1950-talet och säga att det kanske hade
kunnat byggas ytterligare några tusen
lägenheter och att man hade föreslagit
detta. Vad sade då vederbörande statsråd?
Jo, han sade: »Det är ett bud som
ligger över vårt; vi har gjort en angelägenhetsgradering
och kommit fram

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

till detta resultat. Ni har gått längre
och framlagt ett överbud.» Men inget
statsråd har sagt annat än att om vi
hade haft möjligheter att bygga mer än
det program som vi presenterat för
riksdagen skulle vi ha gjort det.

Den första femårsperioden under
1950-talet medförde ett negativt resultat
sett ur den synpunkten. Under slutet
av 1950-talet och början av 1960-talet däremot har det visat sig att man
någorlunda kunnat hålla det uppställda
programmet.

Det är klart att man kan tala om
planering. Vi har ägnat mycken uppmärksamhet
åt planeringsfrågor för att
försöka lära av erfarenheterna att åstadkomma
en samordnad statlig och kommunal
planering. Jag bär ingående uppehållit
mig vid frågan om den kommunala
planeringen, om uppläggandet
av ett femårsprogram. Det var en metodik
som det tog några år att diskutera
och i princip utforma. Det gällde
att underställa saken kommunerna och
uppdra åt kommunerna att fullfölja
denna planering. Jag har också sagt
att vi nu har det första flerårsprogrammet
under prövning, varigenom vi hoppas
få fram ett underlag för en bättre
och längre gående planering än vi hittills
har haft.

När man bedömer femtiotalets politik,
skall man väl ändå inte bara se
på antalet lägenheter. Man bör också
erinra sig att det har skett en successiv
ökning när det gäller utrymmesstandard
och kvalitet, en förbättring som
självfallet varit både arbetskrafts- och
kostnadskrävande.

Att frågan om resursernas användning
fortfarande är föremål för olika
bedömningar är vi medvetna om. Jag
har framför mig ett uttalande av Industriförbundets
ordförande, doktor
Marcus Wallenberg, som i ett sammanhang
framhåller att kreditåtstramningen
och den restriktiva penningpolitik
som nu genomförts föranledes av den
offentliga sektorns och bostadsbyggan -

dets alltför kraftiga expansion. Här tar
man liksom upp frågan för en bedömning
från kapitalintressenas sida och
förmenar att industrien har fått för litet
på bekostnad av de tillgångar, vilka
har förts över till bostadsbyggandet.
Men jag upprepar: Detta är en avvägningsfråga
som man aldrig kan komma
förbi.

Herr Gustafsson i Skellefteå återvänder
till sitt uttalande om regeringens
oro för utvecklingen på bostadsområdet.
Jag understryker vad jag tidigare
sagt, att vi ser varje bristfenomen på
det sättet att det är nödvändigt att ägna
uppmärksamhet åt det. Uppmärksamhet
måste för övrigt ägnas inte bara åt bristfenomen
utan också åt andra frågor,
där vi har att ta hänsyn till medborgarnas
önskemål. Men självfallet oroar
bristfenomenen främst eftersom de avser
en efterfrågan som är större än
tillgången och där det gäller att med
all kraft söka påverka tillgångssidan.
Ansträngningar i den riktningen göres
också. Man kan inte med fog säga att
vi kunnat bygga mer under de första
åren på 60-talet. Jag finner också att
vi i stort sett är överens om byggandet
under detta år och under den närmaste
framtiden.

Herr Gustafsson i Skellefteå säger vidare
att det inte räcker med att bara
tala om de utredningar som pågår. Nej,
det har vi inte heller gjort. Jag har
framhållit som ett försvar för de förslag
vi lagt fram att vi finner det rimligt
att, oavsett att en del av dessa
mycket ömtåliga frågor är föremål för
utredning, ändå ge oss i kast med att
åstadkomma vissa lösningar som vi tror
ligger i linje med utredningarnas intentioner.

Herr Turesson tar upp problemet med
hyresstegringarna och värjer sig med
påståendet att han inte tror att hyresstegringarna
vid en slopad hyresreglering
skulle bli av omätlig storlek. Varpå
grundar han då denna sin uppfattning?
Eftersom vi inte har någon erfarenhet

Onsdagen den 15 april 1%4 fin.

Nr 17

från vårt eget land får vi söka ta reda
på hur det gått i andra länder där man
försökt åstadkomma en avveckling av
hyresregleringen. Resultaten därifrån är
inte enbart gynnsamma, tvärtom. Ser vi
exempelvis på hur situationen utvecklade
sig i Finland — och då framför
allt i Helsingfors som var det mest
markanta bristområdet — fick man där
uppleva hyresstegringar på upp till 75
procent. Man kan fråga sig om så kraftiga
hyresstegringar kan vara rimliga
eller inte. I Helsingfors fann man sig
under alla omständigheter föranlåten
att med hänsyn till de omfattande liyresstegringarna
återgå till en form av
hyresreglering. Erfarenheterna från
Danmark och England är inte bättre.

Herr Andersson i Knäred säger alt
ökningen av småhusbyggandet är blygsam
när man jämför med år 1952. Ja,
jag tog 1952 som utgångspunkt därför
att vi då upplevde en kostnadsstegring
som nödvändiggjorde relativt långtgående
åtgärder för att stimulera bostadsproduktionen,
då också småhusbyggandet.
Stimulansen från samhällets sida
har lett fram till en successiv stegring
av byggandet, och även småhusbyggandet,
med de resultat som jag nyss nämnde.
Men jag skulle vilja tillägga att med
den stegring av lånetaket för egnahemsbyggande
som nyligen genomförts
och som ändå rör sig om betydande belopp
har vi kunnat förmärka en väsentlig
ökning i byggandet av småhus över
praktiskt taget hela landet. Vi avvaktar
därför med det allra största intresse
utvecklingen under innevarande år på
den punkten.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade kanske inte att
vad regeringen gjort 1947 var precis
riktigt. Men jag sade att man ett slag
var överens om att en återhållsam politik
måste föras.

Beträffande erfarenheterna efter 1947
är statsrådet nu egendomligt tystlåten
och fåordig. Jag fattar detta så att stats -

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

rådet inte nu kunnat bestrida att från
folkpartiets sida år efter år har föreslagits
ett ökat bostadsbyggande och att
vi även föreslagit en politik som på
olika punkter skulle verkat ökande på
möjligheterna att bygga bostäder. Det
är inte någon efterklokhet när vi påpekat
att man kunnat bygga inte oväsentligt
mer, och statsrådet har inte vågat
bestrida detta.

Det går inte att tala om en avvägning
som om den måste ske inom en
absolut fast ram, ty ramen är inte fast
utan elastisk. Jag nämner bara i förbigående
hur man i regeringen mot slutet av
1957 och under första halvåret 1958
då byggnadsverksamheten var otillfredsställande
till sin omfattning, missskötte
sin uppgift i detta avseende.

Samma problematik finns för tiden
framöver. Det behövs mer planering.
Långtidsutredningarna har varit mera
teori för regeringen än något annat, fast
statsrådet nu talar som om den varit en
handlingslinje. Kommunerna måste ha
fastare riktlinjer att rätta sig efter. Igångsättningen
under 1965 och framöver bör
planeras efter en stigande linje. Det är
detta som vi föreslagit och som statsrådet
inte har velat acceptera. Man
måste anpassa utbildningen av arbetskraft
och vidta en rad andra åtgärder
så att det blir möjligt att följa en stigande
linje. Då räcker det inte med att
säga: Ja, går det att bygga mer än regeringen
föreslår, är det klart att vi skall
bygga mer. Det är en sådan brasklapp
som ur praktisk-politisk synpunkt är
ganska innehållslös. Frågan är om man
vill planera för en klart stigande verksamhet,
så att den blir så ekonomisk
som möjligt utan att det skall behöva
betyda ett tillbakasättande av annan
byggnadsverksamhet.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Johansson talade
i sitt första inlägg om långtidsprogram
på bostadsområdet, vilka han

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ställde sig positiv till. Det är bra, men
det är dock åtta år sedan vi föreslog
ett långtidsprogram första gången, vilket
då utan vidare avslogs från socialdemokratiskt
håll. Jag är glad att man
småningom fått upp ögonen för att vi
måste ha en längre planering på bostadsområdet,
om vi skall komma någonstans.

Jag frågade statsrådet vad han ämnar
göra, om han skall vänta på utredningar
eller om det inte måste tas mera
kraftfulla tag för att inge människorna
en känsla av att politikerna vill ordna
upp förhållandena på bostadsmarknaden.
Han säger att vissa åtgärder kan
vidtas utan att några utredningar inväntas.
Men det räcker väl inte med
det. Om vi bestämmer oss för att vi
måste klara av bostadsbristen och fä
ordnade förhållanden på bostadsmarknaden,
får vi väl ändå lov att försöka
reda ut hur mycket som nu kan uppnås
på produktionssidan och sedan se
till att vi får den produktionen. Vidare
får vi väl också ta ställning till vad som
måste ske på efterfrågesidan och vidta
de åtgärderna.

Här krävs en verklig planering på litet
längre sikt. Jag trodde att statsrådet
möjligen ansåg att det skulle vara lämpligt
att koppla in även oppositionen på
detta arbete, men om han inte tycker
det utan anser att regeringen skall göra
det ensam, så gärna för mig -— huvudsaken
är att det blir gjort.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Ohlin tyckte att
jag var tämligen tystlåten beträffande
tiden efter 1947. Jag vet inte hur kammarens
ärade ledamöter fattade det. Om
jag inte misstar mig, stod jag i talarstolen
i fem kvart och uppehöll mig
ungefär en halv timme vid 1950-talet
och efterkrigspolitiken.

Det är riktigt, herr Ohlin, att jag tog
1947 som utgångspunkt, ty det var fråga
om resursanvändningen, där vi var

överens. Jag sade att problematiken var
likartad under hela 1950-talet: det

gällde att använda de befintliga tillgångarna,
försöka förstora dem och formera
dem, och jag redovisade i stora drag
den ekonomiska politik som tog sikte
på att skapa ett bättre underlag för resursernas
tillväxt. Den politiken har
också fullföljts. Större förutsättningar
har skapats för att öka bl. a. bostadsbyggandet
under 1960-talet, vilket inte
heller herr Ohlin velat bestrida.

Herr Ohlin vill återvända till 1950-talet och säger att folkpartiet då hela
tiden föreslog ett större bostadsbyggande
än vad regeringen gjorde. Det är riktigt,
men regeringens strävan var ju att
söka använda kapital, material och arbetskraft
till ett så stort byggande som
möjligt. Resultatet blev kanske inte det
man hade väntat sig, men vid slutet av
1950-talet och början av 1960-talet visade
det sig att det fanns förutsättningar
för en väsentlig ökning. Huvudfrågan
blir ändå alltid, om vi utnyttjar de tillgångar
vi har. Jag tror inte att herr
Ohlin kan bestrida att vi har gjort det.

Man kan naturligtvis säga, att om vi
sparat mer, uppmuntrat sparandet i
olika former, så hade vi kanske kunnat
komma något längre. Jag har inte bestritt
att det skulle ha varit möjligt att öka bostadsbyggandet
med något tusental lägenheter,
men som jag sade i mitt inledningsanförande
är det tveksamt om
det i väsentlig mån hade påverkat den
bristsituation som vi befinner oss i
i dag, med 400 000 bostadssökande. Det
skulle inte ha haft något avgörande inflytande.

När det gäller framtiden har jag sagt
att vi är beredda på och har diskuterat
en längre gående planering. Den
kommunala bostadsplaneringen har ju
diskuterats i några år och förts ut i
verkligheten. Vi börjar nu få in långsiktsplaner
från kommunerna, underlaget
för en längre gående statlig planering.
Den måste självfallet följas upp
med en råd åtgärder på markpolitikens

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

område och i fråga om anskaffande av
arkitekter och annan arbetskraft. Detta
är en långsiktsplanering. Det pågår en
del utredningar, men i fråga om utbildningen
och när det gäller att intressera
kommunerna för en markanskaffning
som går längre än hittills, har aktiviteten
varit stor.

Man har här resonerat som om det
inte gjordes något på utbildningsområdet
för byggnadsarbetare. I själva verket
sker en oavbruten ökning av den
ordinarie utbildningen av arbetare inom
byggnadsindustrien, och omskolningsverksamheten
ökar ständigt i omfattning.
Arbetsmarknadsstyrelsen vidtar
alla åtgärder som är möjliga. Den använder
sig också av subventionsgivning
då det gäller beredskapsarbeten. Ofta
förknippas subventionerna med villkoret
att man vid byggnadsföretagen får
tillfälle att utbilda ny arbetskraft.

Slutligen vill jag, herr talman, hänvisa
till vad som står i propositionen
beträffande omfattningen av byggandet
för 1965 och beträffande planeringen.
Preliminärt bör för år 1965 uppställas
ett bostadsbyggnadsprogram på 85 000
lägenheter. Det är emellertid av vikt att
kommunerna i sin produktionsplanering
räknar med en marginal för större
igångsättning. Om utvecklingen på arbetsmarknaden
möjliggör en ökning av
bostadsproduktionen, bör alltså kommunernas
planeringsberedskap vara sådan
att produktionsökningen också kan
förverkligas. Vi menar att detta är en
planering som sträcker sig längre än
till det mål vi satt upp i vårt förslag.
85 000 lägenheter.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till att börja med
anknyta till det som inrikesministern
berörde senast, nämligen den fysiska
samhällsplaneringen. Den talade jag
själv om i mitt tidigare anförande i dag.
Statsrådet är förhoppningsfull beträffande
möjligheterna att få större effekt
i detta avseende på det kommunala pla -

Erämjande av bostadsförsörjningen m. m.

net. Jag har ingen anledning att bestrida
de uppgifterna.

Vad jag emellertid yttrade i mitt tidigare
anförande — och som jag nu ytterligare
vill understryka — är att den
verkliga flaskhalsen ligger på det statliga
planet, framför allt på länsplanet.
Här råder förhållanden som icke är tillfredsställande,
med tanke på att staten
genom lagstiftning har monopol på detta
område och är tillsyns- och fastställelsemyndighet.
Det mest otillfredsställande
över huvud taget är enligt min
åsikt det förhållandet att man är offer
för en egendomlig form av vidskepelse
som gör att en tjänsteman på länsplanet
anses representera någon högre grad av
förnuft än en tjänsteman med motsvarande
utbildning på det kommunala
planet. Det är det som ger anledning
till detta småtyckande, denna klåfingrighet,
detta valsande fram och tillbaka
av planförslagen mellan länsstyrelserna
och de kommunala myndigheterna under
åratal. Det är fullständigt oefterrätligt
och det är en av de främsta orsakerna
till de utomordentligt stora förseningar
i planberedskapen som de flesta
kommuner i dag brottas med.

Inrikesministern försökte också
skrämma oss med att tala om de stora
hyreshöjningar som skulle bli följden
om vi släpper hyresregleringen. Han tog
exempel från Finland. Jag tycker nu inte
att det är särskilt lyckat att jämföra
med detta land, som har genomgått två
krig. De hade ett helt annat utgångsläge
än vi. Vi har ju erfarenheter inom
vårt eget land. I ett stort antal kommuner
har man slopat hyresregleringen,
och erfarenheterna därifrån är sannerligen
inte avskräckande. Jag tror för
min del att risken för statliga ingripanden
om hyreshöjningarna skulle bli för
stora har så stark återhållande effekt,
att vi kan avskaffa hyresregleringen och
ändå se framtiden an med lugn.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det är av största intres -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

se att ta del av 1960 års bostadsräkning,
som ger en ganska klar bild av vad som
bänt under åren 1945—1960. Inte mindre
än 884 000 nybyggda lägenheter har
tillkommit. Räknar vi de senaste årens
produktion, fram till 1963, har över en
miljon bostäder färdigställts. Givetvis
får man ta hänsyn till att ett ganska
stort antal lägenheter i det äldre beståndet
har försvunnit genom rivning och
ombyggnader samt genom sammanslagningar
till större lägenheter. Detta har
dock utjämnats i rätt stor utsträckning
genom att en del lägenheter kommit till
genom moderniseringar och dylikt. Det
har bedrivits en intensiv byggnadsverksamhet,
speciellt under de senaste åren.
Ett väsentligt plus är också att vi börjar
komma till rätta med trångboddheten.
Antalet tre- och fyrarumslägenheter har
ökat relativt snabbt med 80—85 procent,
medan ökningen av tvårumslägenheterna
ligger vid omkring 31 procent. Utrustningsstandarden
är mycket hög, säkerligen
den högsta i Europa — kanske
i världen om hänsyn tas till byggnadsbeståndet
över lag.

Låt mig också nämna den internationella
statistik som föreligger beträffande
byggnadsverksamheten i Europa och
som visar att Sverige har en utomordenligt
förnäm placering. Räknat per
10 000 invånare ligger Schweiz i toppen
med 102 nya bostäder. Som tvåa
kommer Tyskland med 100 och därefter
Sverige med 98. Sedan är det ett långt
steg neråt till Norge med 76 och Danmark
med 69.

Vi kan alltså konstatera att det görs
stora ansträngningar för att kvalitetsoch
utrymmesmässigt hålla oss i topp.
Man kan långt ifrån tala om någon misslyckad
bostadspolitik. Tvärtom, det är
en progressiv politik med bestämda mål.
Det är därför beklagligt att man på sina
håll, inte minst i vissa tidningar, tycks
ha tappat balansen i bostadsdebatten
och även angripit hyresgäströrelsen,
som varit en av de starkaste försvararna
för den bostadspolitik som bedrivs.

En tidning, som borde ha stått konsumenterna
nära, har bl. a. gjort gällande
i den upprörda debatten, att hyresgäströrelsen
inte företräder de bostadslösas
intressen och inte tillräckligt
kraftigt ser till att hyresgästernas berättigade
intressen beaktas hos fastighetsägarna.
Detta är ett ytterst ovederhäftigt
inlägg, som i varje fall inte tjänar
hyresgästernas intressen. Alla initierade
vet att det inte förhåller sig så
som det har skrivits.

Hela bostadsdebatten ser ut att koncentreras
kring rena stockholmsförhållanden.
Enligt min uppfattning kan man
inte bedöma bostadsfrågan ur enbart
den stora centrala ortens förhållanden
utan att också ha undersökt orsakerna.

Det finns inte tillräckligt med tomtmark
i själva Stockholm, och då kan
man inte trolla fram mark eller åstadkomma
tillräckligt stor byggnadsverksamhet.
Ansvariga myndigheter inom
Stockholms stad inser själva angelägenheten
av att det skapas ett gemensamt
bostadsområde för Storstockholm. Inrikesministerns
initiativ att verka för
gemensam bostadsförmedling över hela
stockholmsregionen är utmärkt, liksom
de nu etablerade lokala kontakterna
mellan alla kommuner i storstockholmsområdet.
Avsikten är att med gemensamma
ansträngningar på sikt åstadkomma
ordentliga lösningar kring bostadsfrågan.

När man nu i den allmänna paniken
till och med pläderar för slopandet av
hyresregleringslagen och för en fri bostadsmarknad
i en överhettad zon och
därvid glömmer bort de gamla nationalekonomiska
reglerna om tillgång och
efterfrågan, då har debatten kommit på
sned. Ett slopande av hyresregleringslagen
i en bristort skulle medföra att de
illegala metoder som på sina håll tilllämpats
på hyresmarknaden skulle bli
legala och situationen på bostadsmarknaden
bli ännu värre än den är för närvarande.

En sådan Döbelns medicin bör vi be -

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

tacka oss för. TV-prograinmet liar också
på denna punkt visat liur situationen
är och vi vill inte fortsätta på den vägen.

Det finns tidningar som till och med
accepterat alt plånboken skall vara avgörande,
om man skall få eu hostad eller
ej. Det är inte rättvisekrav eller sociala
skäl som skall avgöra bostadsfrågan
utan tillgången till kontanter.

Jag citerar ett avsnitt, skrivet den 7
mars i år i en stockliolmsaftontidning:
»Självfallet vill vi inte ett ögonblick påstå
att en mera marknadsanpassad prisbildning
innebär att alla tänkbara rättvisesynpunkter
tillgodoses. Men det
skulle verkligen inte bli sämre i det avseendet,
än vad det nu är. I jämförelse
med det organiserade ransoneringssystem
som vi nu begåvats med har en
''ransonering med plånboken'' i alla fall
den obestridliga förtjänsten att den hårdare
prövar allas behov och inte bara
de bostadslösas.»

Hänsynslösare kan det väl knappast
skrivas — i ett angeläget ärende — men
det hela får tillskrivas den tilltagande
desperationen — på sina håll — i bostadsfrågan.
Det gäller i stället att handla
på bästa tänkbara sätt och bevara
fattningen.

Enligt min uppfattning har regeringen
och inrikesministern vidtagit en rad
åtgärder, som ganska snart kommer
att sätta sina spår i utvecklingen. Låt
mig nämna de kommunala femårsplaneringarna,
prioriteten för bostadsbyggandet,
en hög produktionsnivå och snabbutredningar
om en aktivare bostadsförmedlingsverksamhet
och gemensamma
bostadsförmedlingar inom vissa räjonger.
Till detta kan läggas att ett flertal
utredningskommittéer arbetar för lösandet
av angelägna uppgifter i fråga om
tomt- och markfrågor, byggnadskostnadsundersökningar
in. m.

Den statliga kontrollen över såväl bostads-
som hyresmarknaden är av största
betydelse och har lett till utomordentliga
resultat. Det skulle vara högst

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

olyckligt, om man inte lugnt fortsatte
en politik, som i det långa loppet blir
till gagn och nytta både för medborgarna
och samhället i sin helhet. Jag frågar:
Vad skulle komma i stället för den
statliga bostadspolitiken? En fri hyresmarknad?
Skulle det bli bättre och leda
till gynnsammare resultat för de ekonomiskt
svagare grupperna, för de trångbodda,
för de bostadslösa och för de
som bo i slumdistrikten? Det har ju inte
saknats alternativ och förslag. Lät mig
i korthet presentera ett, som nyligen offentliggjorts
genom en tidskrift.

Jag har tidigare i denna kammare, i
remissdebatten, tillåtit mig att kommentera
näringslivets bostadsutrednings
skrift, och jag vill taga kammarens tid i
anspråk med att ytterligare fingranska
ett par avsnitt ur denna skrift.

Det är inte bara texten i skriften som
intresserar och vissa framförda motiveringar
utan värdet ligger i det klart
uttalade syfte, som framgår av hela utredningen.
Syftet är att misstänkliggöra
den sociala moderna bostadspolitiken,
dess bärande idé och dess strävan att
skapa möjlighet för den stora delen av
befolkningen att skaffa sig en modern
god bostad till överkomlig hyra.

Näringslivets bostadsutredning går
hårt in för att återställa den gamla ordningen,
d. v. s. att göra bostadsbyggandet
till en lukrativ affär, helt förbehållet
det enskilda vinstintresset, som skall
ges möjlighet att placera sina pengar
i investeringsobjekt, som ger god utdelning
lång tid framöver. Man strävar
efter att återerövra en bostadsmarknad,
som delvis gått förlorad genom
de allmännyttiga och kooperativa företagens
starka frammarsch under de senaste
årtiondena.

Det är inget löst påstående jag nu gör
utan jag ber att få citera följande ur utredningen:
»Efterkrigstidens bostads politik

har inneburit en diskriminering
gentemot enskilda byggherrar och fastighetsägare
bl. a. i fråga om statlig
långivning, livressättning och beskatt -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning. På skilda vägar har denna diskriminering
samverkat till en starkt
relativ minskning av de enskilda byggherrarnas
andel av bostadsproduktionen.
Sålunda svarade de enskilda företagarna
år 1939 för närmare 90 procent
av nyproduktionen av flerfamiljshus.
Numera har deras andel sjunkit
till drygt 20 procent, medan stat,
kommun och såsom allmännyttiga betecknade
företag svarar för drygt 40
procent och kooperativa företag för
drygt 30 procent av de nybyggda lägenheterna
i flerfamiljshus.

De i det föregående framlagda förslagen
innebär inte endast garantier för
en ändamålsenlig investeringsutveckling,
förbättrade självfinansieringsmöjligheter
inom bostadssektorn, utan också
en avsevärd förenkling av bostadslångivningen
och därmed en betydande
förbättring för den enskilda bostadskonsumenten.
»

Det som skrives om en förbättring
för den enskilda bostadskonsumenten
är väl någonting som författarna knappast
ens själva tror på. I varje fall har
jag svårt att tro, att någon bostadskonsument
är naiv nog att acceptera. Erfarenheterna
från den gamla »fria bostadsmarknaden»
talar ett annat språk.

Beträffande finansieringen framföres
i skriften bl. a. ett alternativ att
affärsbankerna och sparbankerna skulle
svara för toppkreditgivningen och själva
stå för därmed förenade risker.
Men utredningen anser inte detta alternativ
vara en ändamålsenlig lösning,
dels därför att det skulle ställa sig
kostnadsmässigt ogynnsamt och dels
därför att det skulle innebära en omstrukturering
av affärs- och sparbankernas
långivning, i det att en tertiärlångivning
inte är förenlig med de
grundläggande principerna för i varje
fall affärsbankssystemet. I ett annat
alternativ föreslås att de kreditinstitut
som så önskar deltar i topplångivningen
och tecknar riskförsäkring hos ett
försäkringsbolag för utestående topp -

krediter. Men även detta alternativ förkastas,
därför att för en sådan tänkt
försäkring de allmänna premisserna för
försäkringsverksamhet inte är för handen;
riskerna är inte statistiskt fastställbara
eller förutsebara och riskfördelning
i tiden föreligger inte.

Det alternativ som man stannat för
är kreditgarantisystemet. Även om utredningen
i och för sig ansett det önskvärt
att långivningen sker utan medverkan
från det allmännas sida, så föreslår
man ändock att kreditgarantisystemet
göres statligt. Därmed har man — såsom
bostadsutredningen själv är medveten
om — gått miste om det allra väsentligaste,
nämligen möjligheten att omforma
toppfinansieringen av bostadshus
till en affärsmässigt fri form av kreditgivning,
där vedertagna kreditmässiga
bedömningar blir utslagsgivande. Men
man accepterar inte utan vidare ett
statligt kreditgarantisystem.

Förslaget från Näringslivets bostadsutredning
innebär att garantier inte
skall utfärdas för varje låneobjekt individuellt
utan att man utfärdar generella
garantier för kreditinstitutens hela bostadslångivning
enligt vissa normer.
Vad lägger man in i begreppet »enligt
vissa normer»? Det skulle vara rätt intressant
att få veta. Men avsikten är
tydlig nog. Man eliminerar genom detta
förslag olägenheten av en statlig inblandning,
eftersom de enskilda byggprojekten
inte skall granskas av det
statliga kreditgarantiorganet. Staten
skulle alltså inte få den insyn som är
erforderlig, trots att den skulle bära
90 procent av kreditrisken.

Enligt systemet är det staten som får
taga de största riskerna, men den har
inte någon insyn i eller kontroll över
verksamheten. Några särskilda motiveringar
behövs väl knappast till bemötande
av detta synsätt.

Givetvis föreslår också Näringslivets
bostadsutredning att de statliga generella
bostadssubventionerna helt avvecklas,
och motiveringen är intressant.

Onsdagen den 15 april 1904 fm.

Nr 17

Öl

Subventionerna behöver avvecklas bl. a.
därför att de inte längre fyller sitt ursprungliga
syfte att liålla boendekostnaderna
nere. Men, hur ligger det till i
dagens marknad? Tag exemplet med nu
utgående hyror, och man konstaterar en
dryg skillnad mellan statligt belånade
och icke statligt belånade fastigheter.
Det är denna subventionering som också
möjliggör för de ekonomiskt svagare
familjerna, med eller utan barn, att
kunna efterfråga och bo i ordentliga
bostäder. Nu skall man, enligt utredningen,
helt plötsligt slopa detta räntestöd,
avveckla subventionerna och driva
hyrorna i höjden. Det föreslås bl. a.
också i samtliga borgerliga motioner.
Men till och med författarna av skriften
blir litet betänksamma och skriver att
man bör gå försiktigt fram vid en avveckling
av bostadssubventionerna,
främst därför att man omöjligen kan
veta var hyresnivån ligger i en fri hyresmarknad.
Det är åtminstone ett ärligt
medgivande, kanske inte så mycket
givet av omsorg för de boende
som av omsorg för den egna sektorn
i framtiden. Man är försiktig och
det är välbetänkt. Om bostadssubventionerna
avskaffas alltför snabbt, kan
ju detta medföra inte bara att den nu
rådande stora efterfrågan på bostäder
elimineras, utan resultatet kan också bli
sådant att bostadsefterfrågan blir lägre
än utbudet på bostäder och att bostadsbristen
kan tänkas bytas mot ett överskott
av lägenheter. Riskerna för detta
blir större genom att den statliga bostadslångivningen
samtidigt föreslås
bliva utbytt mot ett kreditgarantisystem,
där kreditinstituten själva skall bära
en viss del av förlustrisken på topplån
i bostadshus. Avvecklas bostadssubventionerna
samtidigt som överflyttningar
av en viss del av kreditrisken från staten
sker till kreditinstitut, kommer detta
att försämra bostadshusens värde
såsom säkerhet för kredit, sägs i skriften.
Det är onekligen ett öppet språk
som förs. Men det är också klargörande

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för den stora bostadssökande allmänheten.

Ett annat viktigt och intressant objekt
är skattefrågan, där utredningen
framhåller nödvändigheten av att höja
posten underhållskostnader kraftigt för
att gardera sig bättre än för närvarande.
Det görs gällande att det tillåtna skattemässiga
värdeminskningsavdraget —
för stenhus 0,6 procent — inte är tillräckligt.
Livslängden på nyproducerade
bostadshus kan inte beräknas till1
mer än 50—60 år, motsvarande ett årligt
värdeminskningsavdrag om minst
1,67 procent av byggnadsvärdet. Det
nu tillåtna värdeminskningsavdraget
motsvarar cirka 8 procent av kallhyrorna,
under det att det angivna, erforderliga
avdraget motsvarar cirka 23
procent.

Utredningen påpekar att förutsättningarna
för självfinansiering inom bostadssektorn
och intresset för enskild
kapitalplacering i flerfamiljshus minskar
genom detta skattesystem. Man föreslår
därför att fastighetsägarna ges avdragsrätt
för en årlig avsättning till
underhåll motsvarande 20 procent av
kallhyrorna till en fond, som i första
hand måste tas i anspråk vid reparationsarbeten
och i andra hand för att
fixera det årliga värdeminskningsavdraget
till 1,67 procent av byggnadskostnaderna
eller det taxerade byggnadsvärdet.

Vem skulle få insyn i denna fond, och
hur skulle det gå med den om fastigheterna
säljes eller ägaren gör konkurs?
Har hyresgästerna några som helst garantier?
Är det hela inte endast ytterligare
ett försök att göra fastigheterna ännu
mer räntebärande och ännu mer
riskfria?

Till och med ansvariga personer från
de egna leden är skeptiska mot Näringslivets
bostadsutrednings olika förslag,
och jag tror att den bankdirektör
har rätt, som sedan han läst bostadsutredningens
förslag, skriver följande:
»Att det föreligger stora svårigheter att

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

finna ett hållbart och bättre alternativ
till den statliga långivningen blir man
dess värre också övertygad om efter
genomläsning av skriften.» Jag ber att
helt och fullt få ansluta mig till samma
uppfattning.

Av vad jag nu sagt framgår att till
och med ledande män inom den privata
byggnadsbranschen hyser betänkligheter
inför konsekvenserna av en fri bostads-
och hyresmarknad. Finns det då
någon anledning för staten att släppa
det grepp, som man för närvarande
har över en så viktig sektor som byggnads-
och hyresområdet? Enligt min
bestämda uppfattning gör det inte det.
Jag hoppas att så inte heller blir fallet.

Herr talman! Vi är några motionärer
som i anledning av propositionsförslaget
angående ändring av basräntan
för bostäder färdigställa åren 1952—
1960 har med hänvisning till pågående
utredningar hemställt att man icke skall
företaga någon ändring av dessa räntor
för närvarande. Det starkaste skälet
som vi anfört är att helt nyligen, 1963,
har en ändring av dessa räntor gjorts
och en följd härav har blivit kraftiga
hyreshöjningar, i genomsnitt cirka 8
procent i 1952—1956 års fastigheter.

Motionärerna har framhållit att under
senare år alltmer påtagliga skillnader
mellan beräknad och faktisk produktionskostnad
har lett till ökade kapitalkostnader
utöver vad som förekommit
genom höjda byggnadskostnader, efter
som de s. k. överkostnaderna har måst
finansieras med lån till hög ränta. Givetvis
varierar också de kostnadselement
i hyrorna som representeras av
reparationer och onera i olika årsgrupper
av hus. Reparationsbehovet stiger
givetvis med fastighetens ökade ålder.
En annan väsentlig sak som motionärerna
framhåller vid bedömning av hyrespariteterna
är uppvärmningskostnaderna.
Genom att tekniska framsteg möjliggjort
eldning med billigare bränsle
och genom att ökade pannverkningsgrader
medfört ett effektivare utnytt -

jande av bränslets energiinnehåll, så
blir uppvärmningskostnaderna vid lika
värmeförbrukning lägre i nyare hus än
i äldre.

För perioden 1952—1960 har motionärerna
inhämtat upplysningar ur en
promemoria dagtecknad den 30 november
1961.

Därav framgår — jag skall inte trötta
med alltför många siffror — att
fastigheter i Stockholm, färdigställda
åren 1952—1956 uppvisar ett kvadratmeterpris,
varierande mellan kronor
50:26 och kronor 46:30, medan 1960
års fastigheter ligger vid kronor 45: 94.

I samma tabell har vi hämtat en del
uppgifter från landet i dess helhet under
åren 1952—1956, av vilka framgår
att priset varierar från kronor 44: 65
till kronor 42:96, att genomsnittspriset
ligger på kronor 43:61 och för fastigheter,
färdigställda år 1960, på kronor
45: 65.

I de äldre husen tillkommer hyreshöjningar,
betingade av införandet av
vatten- och avloppsavgifter, samt justering
av tomträttsavgälderna som är rätt
kännbara. Vid hyresjämförelser bör därför
beaktas att de ökade vattenkostnaderna
är inräknade i de fastställda
maximihyrorna för senare årgångar av
hus men betalas vid sidan av grundhyran
och generella tillägg när det gäller
något äldre årsgrupper av hus.

Motionärerna anser att det skulle vara
ytterst värdefullt, att den nu arbetande
bostadsutredningen och hyreslagstiftningskommittén
fick tillfälle att framlägga
mera samlade och korrekta uppgifter
om hyrorna i de olika årgångarna av
fastigheter, och framhåller att man erfarit
att hyreslagstiftningssakkunniga
i år avser att genomföra en procentuell
hyresräkning i syfte att kartlägga frågan
om hyresplaneringen.

Då det vidare uppdragits åt bostadspolitiska
kommittén att överväga ändringar
i finansieringsvillkoren för det
statsbelånade bostadsbeståndet, så förmenar
motionärerna att man senare

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

skulle kunna få ett fullödigt material
för att bedöma liyresläget. Detta och
den nyilgen vidtagna kraftiga hyreshöjningen
har lett motionärerna fram
till deras yrkande att det icke nu skali
företagas någon ändring av basräntan
för de fastigheter det här gäller.

lin annan motivering som motionärerna
åberopar är hänsynen till barnfamiljernas
situation. Hyreshöjningarna i
vissa årgångar av 1950-talets hus har
från färdigställningsåret räknat varit
så betydande, att de överstiger de belopp
som utgår i familjebostadsbidrag
för flertalet familjestorlekar. En ytterligare
höjning av hyrorna vid oförändrade
familjebostadsbidrag måste därför
bli utomordentligt betungande för familjer
i vissa inkomstlägen. Även ett
stort antal pensionärer kan bli drabbade,
då kommunerna inte hinner anpassa
de kommunala pensionärsbostadstilläggen
till den inträffade situationen.

Däremot hälsar motionärerna med
största tillfredsställelse sänkningen av
basräntorna i fastigheter färdigställda
fr. o. m. 1962, eftersom hyresprissätlningen
oförmånligt påverkats av höga
byggnadskostnader och otillräcklig statlig
finansiering. En justering av basräntorna
nedåt jämte den höjning av
lånetaket, som skett såväl för flerfamiljshus
som egnahem, ökar möjligheterna
att komma till rätta med frågan
om produktionskostnaderna och hyrorna.

I detta fall har motionärerna ingen annan
uppfattning än som finnes i Kungl.
Maj :ts proposition om sänkning av basräntan
för fastigheter färdigställda från
1962, men vill framhålla att det därvid
göres det uttalandet att åtgärder vidtages,
som garanterar att denna förbättring
kommer de boende till godo, och
att det bör företas den ändring av nuvarande
lånekungörelse som kan vara
erforderlig.

Vi har tagit del av statsutskottets
skrivning i anledning av propositionen
och noterar med största tillfredsställel -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

se att utskottet välvilligt har accepterat
de tankegångar, som ligger bakom motionen,
och även gjort en hemställan till
regering och riksdag att beakta de framförda
synpunkterna vid kommande bedömningar.

Motionärerna ber att mycket bestämt
få ansluta sig till denna hemställan, som
i fortsättningen möjliggör en naturlig
avvägning mellan statligt stöd och sociala
ingripanden för de mest behövande
bostadsgrupperna. En rimlig tidsutdräkt
kan överbrygga anpassningssvårigheter
och åstadkomma en socialt
rättvis bedömning.

En god hälsobostad är av sådant värde
för alla befolkningsgrupper att det
inte kan i denna debatt nog understrykas.
Därför bör inte heller spärrar av
ekonomisk art få de svagaste ekonomiska
grupperna att tveka inför valet
av en fullvärdig bostad.

Motionärerna vill — efter att ha noterat
statsutskottets välvilliga inställning
— hemställa att riksdagen måtte
besluta i enlighet med motionens yrkande
under a), att under hänvisning
till pågående utredningar icke företaga
någon ändring av basräntan för fastigheter
färdigställda åren 1952—1960.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till första att-satsen i motion
nr 228 i denna kammare, vilken är
likalydande med motion nr 168 i första
kammaren. När det gäller andra attsatsen,
där det hemställes att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj ds proposition
om sänkning av basräntan för fastigheter
färdigställda under 1962 och med
hänsyn till statsutskottets skrivning i
fråga om motionärernas förslag om uppdrag
åt Kungl. Maj:t att ändra Iåneförfattningarna,
så nöjer jag mig med att
instämma i den skrivning som statsutskottet
på denna punkt gjort.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
också något beröra de borgerliga motionerna
i anslutning till bostadspropositionen.

Regeringsförslaget är synnerligen po -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m

sitivt till 1962 och 1963 års bostadsproduktion
liksom till nyproduktionen, eftersom
man föreslår en sänkning av
basräntorna från 3,5 till 3 procent och
därmed möjliggör en hyresjustering
nedåt med 6 å 7 procent, samtidigt som
man genom höjningen av lånetaket medverkar
till en ytterligare hyressänkning.
Man har understruktit att man på
detta sätt vill söka bemästra det problem
som de stigande byggnadskostnaderna
utgör.

De borgerliga partierna har inte velat
medverka till sådana lösningar. Centerpartiet
yrkar i sin motion dels att ränteförändringarna
skall genomföras redan
från den 1 januari innevarande år,
dels att någon sänkning av basräntan
icke skall ske utom beträffande fastigheter
påbörjade från och med år 1963.

I folkpartimotionen föreslås att för fastigheter
byggda åren 1957—1959 hyreshöjningen
skall bli lika stor som enligt
högermotionen, exempelvis kronor 7: 35
per m2 vid en byggnadskostnad av kronor
600 per år. För en lägenhet om 60 m?
motsvarar detta en hyresökning med
441 kronor per år.

När det gäller 1961 års produktion
föreslås basräntan höjd med 0,5 procent.
Vid en byggnadskostnad av 625
kronor per m^ utgör hyreshöjningen
för en lägenhet om 60 m* 130 kronor.
För fr. o. m. år 1962 uppförda fastigheter
skulle det enligt motionen inte vidtas
någon ändring i jämförelse med gällande
bestämmelser. Slutligen föreslås
att i de berörda fastigheterna skall hyreshöjningar
kunna genomföras redan
från den 1 juli innevarande år.

Högermotionen går längst i negativ
riktning. I fastigheter påbörjade före
den 1 januari 1958 föreslås helt slopande
av den nuvarande basräntan 4 procent,
vilket skulle innebära en räntestegring
med 1,75 procent. Vid en byggnadskostnad
av 600 kronor per kvadratmeter
blir det, liksom i folkpartiförslaget,
för en lägenhet på 60 m2 en
höjning med 441 kronor. I fastigheter

påbörjade efter den 1 januari 1958 föreslås
den nuvarande basräntan höjd från
3 Va till 4 V2 procent, varjämte tertiärlåneränian
föreslås höjd från 4 till 5,5
procent inom 85 procent av belåningsvärdet
och till 6 procent i läget 85 till
100 procent. Vid en byggnadskostnad
av G50 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta
blir det en hyreskostnadsökning
på 8 kronor per kvadratmeter, eller för
eu lägenhet på 60 480 kronor. Hår dast

drabbas fastigheter som påbörjas
efter den 1 juli iår. Viden byggnadskostnad
av 700 kronor per kvadratmeterblir
hyreshöjningen cirka 13 kronor per
kvadratmeter. Det gör för en lägenhet
på 60 m2 inte mindre än 780 kronor.
Det kan vara av värde att erinra om
de föreslagna stora hyreshöjningarna
som inte bara gäller det äldre bostadsbeståndet
utan också nyproduktionen.

Jag har velat nämna dessa siffror, då
jag anser det angeläget att vi har de
olika ståndpunktstagandenas konsekvenser
klara för oss innan riksdagen
fattar beslut.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I Stockholms-Tidningen
för i dag kan man läsa att antalet sökande
hos bostadsförmedlingen ökat till
över 400 000. I samma tidning kan man
också läsa en liten notis där det meddelas
att Stockholms stads bostadsförmedling
har låtit iordningställa plastfodral,
i vilka de bostadssökande kan förvara
sina anmälningskort på det att dessa
icke må bli solkiga under den långa
tid vederbörande skall bära dem på sig.

Jag vet inte om åtgärden är vidtagen
mot bakgrunden av de ständigt stigande
siffrorna för bostadsköernas tillväxt.
Den är under alla förhållanden mycket
moderat. Ungefär samma betyg kan väl
sättas på denna åtgärd som det statsrådet
Johansson gav de borgerliga talare
som yttrade sig före honom. Han tyckte
att de hade varit mycket moderata i
sitt uppträdande, och det må man ge
statsrådet rätt i. De var inte bara rao -

Onsdagen den 15 april 19(54 fm.

Nr. 17

(>5

derata; de var — tycker jag — mycket
vaga i hela sitt uppträdande. Man känner
inte igen deras stil här i kammaren
när man läser deras motioner, som
är mycket mera hurtfriskt skrivna.

.lag ställer dock frågan: Hur kommer
det sig att de borgerliga oppositionsmännen
är så pass moderata? Kan det möjligen
bero på att den bostadspolitik som
regeringen svarar för bär ett sådant
märke att de borgerliga i stort sett,
med undantag för några områden, är
eniga med regeringen?

Det kan inte hjälpas att när statsrådet
här talar om skönhetsfläckarna i bostadspolitiken,
om flaskhalsarna och om
ryckigheten i produktionen etc. och
framhåller att allt detta måste bekämpas,
då talar lian rätt. Det är inte första
gången han har sagt detta, och flera
statsråd före honom har sagt samma
sak, allt under det att bostadsköerna
har vuxit och svårigheterna för många
tiotusental medborgare ständigt har
ökat. Det är väl mot denna bakgrund vi
har att diskutera bostadspolitiken här i
kammaren i dag.

De borgerliga partierna önskär ju en
s. k. fri bostadsmarknad; det har här
understrukits flera gånger. Det är alldeles
klart att hyresregleringslagen för
dessa partier utgör ett hinder i deras
strävanden. I högerpartiets bostadsmotion
anföres sålunda: »Genom att avveckla
hyresregleringen skulle man åtminstone
så småningom åstadkomma
en prisbildning och en marknad som
motsvarade människornas egna värderingar.
»

Lagen om tillgång och efterfrågan
skulle sålunda få bestämma priserna,
<1. v. s. hyrorna. Denna lag var på den
tiden de borgerliga hade makten i landet
nära nog helig. Den ansågs vara eu
objektiv lag som verkade oavsett människornas
egna önskningar. När samhället
och människorna har kommit
underfund med en sådan lags verkningar
upphör den emellertid att vara
objektiv. Samhället förmår att skapa

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de krafter som s. a. s. styr lagen. Vi vet
sålunda nu att en bristsituation stegrar
priserna på sådana varor och tjänster
som ligger under efterfrågan. Attmindre
inkomsttagare därvid blir underlägsna
i konkurrensen är väl känt, men det
tycks inte bekomma de borgerliga.

Hyresreglcringslagen tillkom således
såsom en hjälp till de mindre inkomsttagarna
i samhället. Den vill göra
det möjligt även för dem som tillhör
de små inkomsttagarna att skaffa sig
en god bostad till överkomlig hyra. Så
långt bär hyresregleringen verkat i positiv
riktning. De krafter som vill spekulera
och förtjäna pengar på bostadsbristen
kan naturligtvis inte vara belåtna
med att de hindras i denna sin verksamhet.
Helt naturligt har de därför år
efter år krävt denna lags upphörande;
så också i år.

Centerpartiet har kanske en något
annan nyans i sitt framträdande i denna
fråga. Man säger sig således vilja ha lagen
kvar på de utpräglade bristorterna
men menar att det inom ramen för lagen
skattepolitiskt bör göras möjligt att lägga
upp fonder för reparation av det äldre
bostadsbeståndet. Denna formulering
talar på sitt sätt ett tydligt språk. Det kan
väl inte vara något annat som leker centerpartiet
i hågen än en hyresskatt. På
vilket annat sätt skulle det vara möjligt
att få de önskade fonderna till stånd?

De borgerligas krav på hyresregleringens
avskaffande tycks emellertid ha
gjort ett starkt intryck på regeringen.
Undan för undan, ort för ort, har regleringen
upphört att gälla, och följderna
har inte uteblivit. Höjda hyror har kommit
som ett brev på posten. Det är inte
heller som herr Turcsson sade att hyreshöjningarna
har varit små. Tvärtom
har de sista beskeden från Hudiksvall
talat om höjningar på mellan 5 och 100
procent.

Nu tycks dock regeringen ha kommit
på att det går att höja hyrorna utan att
därför avskaffa regleringen, inte bara
genom att föra en allmän liögräntepo -

3—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

litik utan också genom att avskaffa det
ränteskydd som de s. k. ränteeftergifterna
har utgjort. Dessa ränteeftergifters
uppgift har bl. a. varit att förhindra
alltför höga boendekostnader.

Nu har utskottet kommit på idén »att
räntesubventioneringens primära syfte
inte är att sänka de boendes utgifter för
bostaden utan att genom stabilisering
av kapitalkostnadsfaktorerna skapa
gynnsamma betingelser för bostadsproduktionen».
Denna nykläckta idé, som
anses vara bra som argument för att avstyrka
vår motion 11:65, tycks dock
inte utskottet behöva, när utskottet sedan
godkänner en sänkning av basräntan
för hus i nyproduktionen. Då skriver
nämligen utskottet att hyresutvecklingen
i nyproducerade bostäder påkallar
ett förstärkt stöd från samhällets
sida för att bostadsproduktionens inriktning
inte skall röna ogynnsamma
inflytelser av kostnadsuppgången.

De ogynnsamma inflytelser utskottet
där avser är bl. a. de höga hyrorna i nybebyggelsen.
För att i någon mån hindra
alltför höga hyror anses sålunda en låg
ränta vara ett bra vapen, och det är
det onekligen också. Men här kommer
utskottet med två mot varandra stridande
uppfattningar, och det är ju inte
särskilt lyckat. Det fordrar en förklaring.

Talet om att försöka utjämna hyresnivån
mellan den gamla och den nya
bostadsbebyggelsen — och att det därför
är riktigt att slopa räntesubventionerna
för det äldre bostadsbeståndet eller
för hus som byggts mellan 1952 och
1956 — är till sina verkningar ett slag
i ansiktet på alla dem som bebor de angivna
bostäderna.

överallt där hyresgästorganisationerna
har sammanträtt, har man uttalat sig
mot detta regeringens senaste påhitt och
för den linje herr Svenning m. fl. företräder
i motionen.

Herr Svenning har i sin motion på ett
ypperligt sätt påpekat hur det gamla
bostadsbeståndet drabbats av mvcket

kraftiga kostnadsfördyringar. Tabellerna
i herr Svennings motion talar där sitt
tydliga språk. Att utsätta berörda hyresgäster
för ytterligare prisstegringar
hade jag icke väntat mig skulle vara en
uppgift för en socialdemokratisk regering.
I stället borde den regeringens
uppgift vara att försöka sänka boendekostnaderna.

Riksdagen har nyligen beslutat att slopa
avdragsrätten för pensionsavgifterna.
Detta innebär en utgiftsökning för skattebetalarna
på cirka 300 miljoner kronor.
Den räntehöjning jag nu talar om
innebär mycket kraftiga hyresstegringar
för hundratusentals familjer här i
landet. Om man ser detta mot bakgrunden
av den nyligen avslutade avtalsrörelsen,
står det redan klart att landets
löntagare på grund av ökade bostadskostnader
får finna sig i en standardsänkning
trots den kraftiga produktionsstegringen.
Inte heller en sådan politik
kan vara bra för en socialdemokratisk
regering. Den ger de borgerliga
partierna möjligheter att kritisera från
vänster och ställer dessa partier i en
onödigt gynnsam ställning inför årets
valrörelse.

Ett annat område där det fordras
kraftigare tag än tidigare är bostadsbyggandets
omfattning. Siffran 85 000
lägenheter säger egentligen inte så mycket.
Inte ens folkpartiets förslag om
trappvis stegring av bostadsbyggandet
upp till 106 000 lägenheter år 1969 kan
anses vara särskilt radikalt, sett mot
bakgrunden av det katastrofala läget på
bostadsmarknaden. Lägenhetsstocken i
vårt land uppgår för närvarande till
mindre än 3 miljoner lägenheter. Bostadsproduktionen
är mycket mindre än
3 procent av lägenhetsbeståndet. Avgången
av bostäder lär vara omkring
30 000 per år genom sanering och andra
åtgärder. Av produktionen på 3 procent
avgår alltså 1 procent för att ersätta
gamla lägenheter. Detta förutsätter
en livslängd på 100 år för lägenheterna.
År det realistiskt att räkna med

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

en sådan livslängd? Om man i stället
räknar med 50 års livslängd, så innebär
det att vi måste ersätta inte mindre än
60 000 lägenheter per år. Då är det klart
att varken 90 000 eller 106 000 lägenheter
kan anses vara .särskilt radikalt.
Nettotillskottet skulle i så fall bara bli
25 000 lägenheter enligt regeringens egna
prognoser.

Beträffande omfattningen av bostadsbyggandet
har de borgerliga klagat mycket
starkt över att egnahemmen har kommit
i underläge. Statsrådet Johansson
sade, att om man skall vara riktigt ärlig
vid sin penetrering av siffrorna i
bostadsköerna, så är det bara 23 000 å
25 000 som saknar egna lägenheter.
Statsrådet var emellertid försiktig nog
att säga »inom kommunen boende».
Statsrådet Johansson är ju också ansvarig
för lokaliseringspolitiken och vet
därför att i bostadsköerna landet över
står många människor som inte är inom
kommunen boende utan är skrivna utanför
densamma.

Stockholms-Tidningen anger att det
är 74 000 som i dag saknar egen lägenhet.
Om jag håller mig till 74 000, vilket
torde vara riktigare än statsrådet
Johanssons 23 000 å 25 000, vill jag fråga
de borgerliga: Om ni vill vara med
att lösa detta problem, anser ni att man
skall göra det genom att bygga egnahem
till hälften av det antal lägenheter
man har möjlighet att bygga? Om man
bygger 25 000 lägenheter bara för dem
som enligt statsrådet Johanssons uppfattning
i dag saknar lägenhet, menar
då de borgerliga att det är en bra avvägning
att man bygger 12 500 egnahem
och 12 500 lägenheter i flerfamiljshus?
Byggandet av egnahem skall naturligtvis
uppmuntras — det är en mycket
god bebyggelseform för barnfamiljer.
Men kostnadsutvecklingen är ju sådan,
att barnfamiljer med vanliga inkomster
knappast har råd att ho i dessa egnahem.
Man måste väl i en krissituation
som nu ändå säga, att om vi snabbt vill
komma till rätta med bostadsbristen och

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hjälpa dem som är utan lägenheter,
måste man under alla förhållanden koncentrera
sig på flerfamiljshus.

Det iir nödvändigt att man koncentrerar
så stora finansiella resurser och
arbetskraftsresurser som möjligt till bostadsbyggande.
Jag är helt ense med
statsrådet Johansson om att man bör
prioritera den angelägna bostadsbebyggelsen
och hålla annan, mindre angelägen
bebyggelse tillbaka. Statsrådet talade
om bankpalats. Jag vill gärna upprepa
vad vi nämnt tidigare: bensinmackar,
varuhus, lyxbebyggelse och kyrkor. Jag
kan också tillägga Sverigehus. Både socialdemokraterna
och de borgerliga var
bara för någon vecka sedan eniga om
att det vid Kungsträdgården i Stockholm
skall byggas ett Sverigehus för
10 miljoner kronor. Jag vill räkna sådan
bebyggelse som mindre angelägen.

Beträffande kyrkobyggena har man
inte riktigt velat förstå vad saken gäller.
Det är inte alls så att vi kommunister
skulle vilja förmena de religiösa
de lokaler dessa anser sig behöva i
vårt land. Alla medborgargrupper, som
känner behov av — och kan lägga i dagen
ett behov av — speciella lokaler,
skall självklart kunna få sådana lokaler.
Men man skall ändå ha klart för sig att
det under 1958—1962 i landet har byggts
620 kyrkor för 194 miljoner kronor.
Man skall också ha klart för sig att den
genomsnittliga besöksfrekvensen, räknad
i procent av hela befolkningen, i
svenska kyrkans gudstjänster under en
vecka har angivits till cirka 5 procent.
Jag tror på solidaritet bland de religiösa,
och jag är övertygad om att de
låt mig säga under en tid av fem år skulle
kunna ordna sina kyrkobesök genom
kyrkbussar eller på annat sätt, om de
vet att de därmed kan ge bostad till vanliga
familjer med barn. Vi skickar ju
våra skolbarn med skolbussar miltals
till central skolbebyggelse. Skulle det
vara så märkligt om de religiösa av solidaritet
med de bostadslösa skulle göra
denna lilla uppoffring? Det är självklart

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att man kan tänka sig inskränkningar
även av andra lokalbehov.

Under samma period, fem år, har det
byggts 1 287 bensinmackar för 136 miljoner
kronor. Svenska Dagbladet hade
för litet sedan ett ypperligt reportage,
där man kunde berätta att det i köpingar
på 10 000 invånare fanns 10 bensinmackar
och i köpingar på 7 000 invånare 7
bensinmackar. Nu är det alldeles uppenbart
att det finns möjligheter att förhindra
en sådan mindre angelägen bebyggelse
och koncentrera arbetskraftoch
kapitalresurserna på bostadsbyggande.

Vi har även lyxbebyggelse i övrigt,
som socialdemokratiska motionärer påpekar.
Man bygger väldiga varuhus intill
varandra, i vilka man saluför precis
samma varor. Det är väl uppenbart för
var och en som vill vara med att skapa
en lösning för alla de människor som
i dag är utan bostäder eller är trångbodda,
att det måste göras vissa inskränkningar
i annan bebyggelse.

En koncentration av resurserna till
bostadsbyggandet kräver utöver vad jag
redan sagt också att nödvändiga krediter
ställs till bostadsmarknadens förfogande.
Det kan inte vara riktigt att viktiga
planerade byggen inte kan sättas
igång bara därför att krediter inte står
att få. Statsrådet har här givit löftet
att programmet på 85 000 lägenheter i
landet innevarande år skall genomföras.
Jag vill gärna tro på statsrådet
Johanssons löfte, men statsrådet är
ingen trollkarl.

I Stockholms-Tidningen av den 1
april 1964 kan man under rubriken
»Byggare står utan pengar» läsa, att
Storstockholms planeringsnämnd via
regeringsuppvaktning har uppgivit 50
procents eftersläpning för första kvartalet.
Av 900 planerade lägenheter har
endast 450 påbörjats. För HSB kommer
flertalet av de nära 1 500 lägenheter
som skulle börja byggas under mars
och april i Storstockholm inte att påbörjas
i rätt tid. Liknande exempel kan

tas från Göteborg och Borås. Nu har
man de senaste dagarna i tidningspressen
kunnat läsa, att det vidtagits vissa
åtgärder som säkerställer krediterna för
dessa företag. Eftersläpningen är emellertid
ett faktum. Det förekommer en
stark eftersläpning i fråga om igångsättningen
redan under det första kvartalet
innevarande år, och det vill till att man
tar ordentliga krafttag om man skall
komma ikapp denna redan inträffade
eftersläpning.

Det finns en rad frågor som borde
kommenteras i detta sammanhang. Jag
skall helt kort säga några ord om högerpartiets
politik på detta område.
Samtliga högerpartimotioner, som har
anknytning till bostadspolitiken, medför
sammanställda följande s. k. be sparingar

till staten:

Engångsavgift vid upptagande
av lån 4 milj. kr.

Borttagande av räntesubventionerna
.......... 115 » »

ökad ränta för tertiärlån
till de delar de överstiger
70—85 % och överstiger

85 % .................. 45 » »

Ökad egnahemslåneränta 20 » »

Ökad ränta å bostadsförbättringslån
.......... 2 » »

Ökad ränta å reaktiverade

lån .................. 12 » »

En förvaltningsavgift . . . . 4 » »

Summa 202 milj.kr.

Dessa pengar skall hyresgästerna, om
högerpartiets motioner och tankegångar
skulle bifallas, få betala i form av ökad
hyra. Det är uppenbart att en sådan
politik knappast kan godkännas. Den
kan näppeligen vara rimlig i den nuvarande
situationen.

Beträffande de kommunistiska motionerna
vill jag bara framhålla, att vi
har föreslagit en långsiktig riksplanering
för bostadsbyggandet. Denna tankegång
har såvitt jag läst rätt mötts
av en viss förståelse inom utskottet. Jag
vill emellertid betona att det inte är

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

nödvändigt att på grundval av kommunernas
bostadsförsörjningsplaner göra
upp eu riksplan för bostadsbyggandet
utan att en sådan plan måste synkroniseras
med motsvarande plan för lokaliseringspolitiken.
Det är ganska
egendomligt att man kunnat låta det gå
så långt, att det fria näringslivet tillåter
sig att lokalisera sin verksamhet
till vissa koncentrerade områden, utan
att åtgärder samtidigt vidtas för att garantera
bostäder åt den ökande befolkningen.
Det är ungefär som när de enskilda
fria krafterna får arbete och
regeringen sedan, då dessa enskilda
krafter försatt samhället i en svår situation,
ingriper — i stället för att någorlunda
planmässigt, i samråd med
andra, försöka dra upp riktlinjerna
för bostadsproduktionen.

Jag vill också erinra om det faktum
att enbart i Stockholm har i vinter
cirka 1 500 000 arbetstimmar gått till
spillo genom arbetslöshet. Liknande
exempel kan anföras från en råd städer
i vårt land. Det saknas planering,
det saknas projektering — vi har en
ryckighet vilken, som statsrådet sagt,
måste bekämpas. Men det vore intressant
att höra hur den skall bekämpas,
hur snabbt man skall försöka få ovissheten
att upphöra. Såvitt jag förstår
brådskar det.

Herr talman! Jag skall inte ägna
mycket mera uppmärksamhet åt dessa
problem. Jag vill avslutningsvis bara
framhålla att vårt motionsyrkande att
regeringens förslag rörande slopande
av räntorna skall avslås måste vi vidhålla,
och jag är angelägen vädja till
i första hand herr Svenning och hans
medmotionärer, i andra hand till övriga
socialdemokrater, att stödja vår
motion, som avser att förhindra den
kraftiga hyresstegring som skulle bli
en följd av regeringens förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna i andra kammaren
nr 64, 65 och 437, likalydande med motionerna
i första kammaren nr 50, 51
och 364.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Bostadspolitiken är ett
område, där många anser sig kunna
mycket om allt. Ändå händer så litet,
eftersom man låst sig i sina gamla positioner
och vägrar att ta nya krafttag
anpassade efter dagens situation.
Vi får i dagens bostadsdebatt höra
många gamla argument upprepas av
flera talare. Jag kommer därför att
tänka på Tegnérs ord:

»Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas opp igen.»

Jag skall hålla mig till några frågor,
som berör konkurrenssituationen. Från
skilda håll har omvittnats att vår bostadsstandard
genomgått en icke oväsentlig
förbättring under efterkrigstiden.
Bostädernas tekniska utrustningsstandard
bär blivit bättre och trångboddheten
har minskat. Mycket återstår
emellertid för att tillgodose vad vi i dag
menar med en god bostadsstandard. Vi
har alltjämt en betydande trångboddhet,
och det är i första hand barnfamiljerna
som inte har en tillfredsställande
utrymmesstandard. Vi har vidare
ett betydande antal hushåll i lägenheter,
vilka även saknar den mest elementära
hygieniska utrustning. Efterfrågan
på större och mer välutrustade
lägenheter är också glädjande hög inom
skilda grupper av vår befolkning, vilket
har framkommit genom en rad olika
bostads vaneundersökningar.

Från internationell synpunkt kan inte
trångboddheten i Sverige anses vara
särskilt hög, och vi har en jämförelsevis
god teknisk utrustningsstandard på
våra lägenheter i förhållande till vad
som är fallet i flertalet andra industrialiserade
länder. Kvar står emellertid det
faktum att vi står inför ett betydande
bostadsbyggnadsprogram och att vi
successivt måste öka våra investeringar
i bostäder.

I detta sammanhang kan det vara av
intresse att notera, att hushållskvoterna
— d. v. s. antalet lägenheter per

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hundra hushållsföreståndare — för närvarande
är relativt höga och att den
antalsefterfrågan, som är betingad av
ökningen av hushållskvoterna, bör
kunna bli tillgodosedd inom en inte
alltför avlägsen framtid. Detta gäller
dock under förutsättning att man inte
för en prispolitik på hyresmarknaden,
som gör det mer eller mindre omöjligt
att skapa en balans på bostadsmarknaden.
Bostadsefterfrågan kommer därför
så småningom att i första hand inrikta
sig på höjd utrymmes- och utrustningsstandard.
För att tillfredsställa denna
ökade bostadsefterfrågan krävs som jag
nämnt en successiv ökning av bostadsbyggandet.

Av betydelse blir då hur inom ramen
för tillgänglig arbetskraft och disponibelt
kapital ett ökat bostadsbyggande
bäst skall kunna realiseras. För byggnadsindustrien
har efterkrigstiden inneburit
revolutionerande förändringar,
vilka inneburit att den övergått från
att vara ett hantverk till att bli en verklig
industri. Denna industrialisering,
som i första hand tagit sig uttryck i
en ökad mekanisering och i ökade insatser
på produktionsplaneringens område,
har medfört att vi i dag enligt inrikesministern
endast behöver hälften
så stor arbetskraft per produktionsenhet
än som för tio år sedan — jag
skulle tro att det behövs endast %. I
en verkligt rationell produktion bygger
eu svensk arbetare i dag 4 lägenheter
per år.

Utvecklingen synes med oförändrad
kraft fortsätta i samma riktning — dess
bättre. Men för att teknikens landvinningar
inom byggnadsindustrien helt
skall kunna utnyttjas krävs att industrien
får produktionsförutsättningar
som passar för den nya tekniken. Industrialiseringen
har inom byggnadsindustrien
liksom inom annan industriell
verksamhet medfört ökade fasta kostnader
som i sin tur ställer krav på eu
jämnare produktionsvolym för byggnadsföretagen,
om inte vinsten i den

arbetskraftbesparande industrialiseringen
skall ätas upp av störande ryckighet
i produktionen.

Utomordentligt väsentligt är därför
att utbudet till byggnadsindustrien sker
i sådana former, att företagen kan
göra en långsiktigare upphandling. För
närvarande äger sådan långsiktig upphandling
rum i obetydlig omfattning,
vilket väl sammanhänger dels med att
problemet inte blivit tillräckligt uppmärksammat,
dels med att arbetet på
planeringsområdet släpat efter och inte
möjliggjort lämplig upphandling förrän
vid den tidpunkt, då man velat att
byggnadsarbetena skulle igångsättas.

Vad bostadsbyggandet beträffar är
det kommunernas bostadsföretag som
till den övervägande delen står för
byggherreverksamheten. Det är därför
nödvändigt att kommunalmän som är
ansvariga för sitt samhälles utbyggnad
beaktar dessa problem. Alla större kommuner
är ju numera skyldiga att göra
upp s. k. bostadsförsörjningsplaner, och
det är troligt att detta planeringsarbete
också kommer att underlätta strävandena
att uppnå önskvärd kontinuitet i
byggnadsverksamheten.

Arbetet med en byggnads uppförande
kan grovt indelas i de tre stadierna
planering, projektering och byggande.
För att den moderna byggnadstekniken
skall kunna utnyttjas på det mest ändamålsenliga
sättet krävs en samordning
mellan de olika leden i produktionsprocessen.
Det finns många olika former
under vilka sådan samordning kan
äga rum. En är att arbetena drivs som
s. k. totalentreprenad, vilket innebär att
byggaren som är ansvarig för den slutgiltiga
produkten också inom planeringen
och projekteringen kan främja
produktionsbetingelserna för hela produkten
och därmed bättre tillvarataga
de byggnadsmetoder som den moderna
produktionstekniken erbjuder.

En lika väsentlig faktor är att det
skapas förutsättningar för konkurrens
inom alla produktionsled. En monopo -

Onsdagen den 15 april 11)64 fm.

Nr 17

lisering av byggnadsverksamheten till
den kommunala sektorn iir självfallet
inte ägnad att öka konkurrensen och
inte heller ägnad att skapa de variationsmöjligheter
inom bostadsbyggandet,
som den mycket differentierade
efterfrågan från konsumenternas sida
kriiver. Den enskilda sektorn måste beredas
möjligheter att konkurrera på lika
villkor med den offentliga sektorn. Jag
vill nämna några faktorer som hindrar
en sådan fri konkurrens.

Beskattningen av reserverade medel
för kommande underhåll i enskilda fastigheter
försvårar väsentligt möjligheten
till effektivt underhåll. Detsamma gäller
de orealistiska avskrivningsreglerna.
Jag skall inte gå närmare in på dessa
frågor — det föreligger väl motiverade
motioner i är som tidigare.

Hyresregleringens avskaffande börjar
vinna allt bredare anslutning inte minst
i kretsar som står regeringspartiet nära.
Den stora allmänheten tänker kanske
inte på att de allmännyttiga företagen
har en fri hvressättning. Realistiskt nog
ingår i hyreskalkylen hos dessa företag
underhållsandelen med cirka 7 kronor
per kvadratmeter lägenhetsvta. Detta är
riktigt. Men det är lika oriktigt, att de
hyresreglerade enskilda fastigheterna
genom normer och bestämmelser får ta
ut endast cirka 5 kronor för täckande
av underhåll. Dessa lägre belopp kan
dessutom icke fonderas för att användas
till kommande reparationer, utan måste
till betydande del skattas bort. Det är
varken konkurrens på lika villkor mellan
olika företagsformer eller likvärdig
behandling av hyresgästerna, och jag
kan inte finna att det är demokratiskt.

Herr Svenning var inne på det förslag
som framlagts av Näringslivets
byggnadsdelegation. Han var på många
punkter ganska syrlig. Han redogjorde
inte för alla motiven. Den fondering av
reparationsmedlen som föreslagits är
ju på ett betryggande sätt knuten till
fastigheten, för att nu ta ett exempel.
Förslaget till avskrivningsregler fram -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lades ju på sin tid av en utredning inom
statens eget organ för byggnadsforskning,
och den utredningen måste väl
kunna göra anspråk på att vara objektiv
och riktig. Förslaget bygger på att en
fastighets livslängd inte är 167 år, vilket
de nya avskrivningsreglerna förutsätter.

Man kan naturligtvis vara kritisk, men
jag tycker, herr Svenning, att man kan
kosta på sig att se också på förtjänsterna
och inte bara på felen. Syftet med de
olika förslagen har ju inte varit annat
än att försöka komma till rätta med de
uppenbara orättvisorna mellan hyresgäster
i olika slag av hus. Skall vi på
detta område få den valfrihet som regeringspartiet
vill slå vakt om krävs också
att olika producenter får möjlighet
att konkurrera om konsumenterna. Jag
vill erinra om att det 1963 byggdes
58 223 lägenheter i flerfamiljshus här i
landet. Av dessa byggdes 40 procent i
väsentligen kommunal regi, 30 procent
av kooperativa företag och 25 procent
av enskilda företag. Av dessa fastigheter
är cirka 95 procent uppförda med
statliga lån. Huvudansvaret för kostnaderna,
d. v. s. för hyrorna, vilar alltså
i övervägande grad på den allmännyttiga
och kooperativa sektorn. Det bör
man ha i minnet när man diskuterar
kostnader, konkurrens, miljö etc.

Fn tredje punkt i konkurrenssammanhanget
gäller den kommunala markfördelningen.
Här måste skapas en fri
konkurrens, d. v. s. förutsättningar för
olika företagsformer att på lika villkor
få del av råmarken. Strid om mark framtvingar
högre markpriser. Utestängande
av den enskilda sektorn framtvingar
motåtgärder från den utestängde i rent
självbevarelsesyfte. Däremot skapar
samarbete förutsättningar för riktigare
planering och godtagbara markpriser;
det finns många exempel på det också.

Självfallet skall råmarkspriset hållas
nere så mycket som möjligt, men man
skall också ha klart för sig, att råmarkspriset
betyder ganska litet, bara cirka
1 procent på hyreskostnaden. De orik -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tiga påståendena att endast de enskilda
skulle ha betalt för mycket för råmarken
har blivit ett led i strävandena att
hävda kommunernas rätt till all råmark.
Rent allmänt kan det sägas i
detta sammanhang, att det ligger lika
mycket i det enskilda näringslivets som
i kommunernas intresse, att exploatering
av olika bostadsområden inordnas
i totalplaneringen för samhället. Ett
ofrånkomligt krav är då, att områdena
i fråga kan förvärvas till priser som
möjliggör en med hänsyn till samhällets
och näringslivets utveckling lämplig
exploatering av områdena. Det enskilda
näringslivet har inte något intresse
av höga markpriser, höga byggnadskostnader
och höga hyror — det är väl
uppenbart — eftersom det skulle medföra
högre kostnader för svenskt näringsliv
och därigenom försämra dess
konkurrensmöjligheter.

På vissa håll vill man låta påskina,
att det endast från näringslivshåll kommer
förslag till bostadspolitiska åtgärder
som skulle främja markspekulation,
kostnadsstegringar och ökade hyror. Är
det inte på tiden att hyfsa debatten och
erkänna, att vi i stort sett har samma
slutliga mål för vår bostadspolitik och
att alla till sist har ett konsumentintresse;
inför Vår herre är vi alla hyresgäster.
Vi vill alltså ha goda bostäder till
rimliga priser och i god miljö. Då borde
det också finnas en god vilja att
sträva mot det målet. Men det går inte,
om man inte gör bostadsfrågan till en
samlingsfråga på samma sätt som man
gjort med försvarsfrågan. Vi kan inte
lösa dessa problem utan ett positivt
samarbete, i vilket alla deltar och där
vi drar nytta av erfarenheterna under
gångna år. Men man måste då överge
sina tidigare positioner och åstadkomma
en fri konkurrens mellan olika företagsformer.
Det är nödvändigt för att
man skall lyckas.

.lag nämnde tidigare att kontinuitet,
upprepning och planering på lång sikt
är nödvändiga förutsättningar för

att den moderna produktionstekniken
effektivt skall kunna utnyttjas. Inrikesministern
vitsordade nu att regeringen
också liar ett stort intresse härför. 1
detta fall kan man emellertid inte komma
förbi att markpolitiken spelar en
stor roll. Marken är den grundläggande
råvaran för allt bostadsbyggande, och
det sätt på vilket den tillhandahålls är
därför av utomordentligt stor betydelse.
•lag bortser nu från sådana problem som
olika upplåtelseformer — såsom tomträtt
och äganderätt — och begränsar
mig till markfrågans produktionstekniska
aspekter. Det är inget tvivel om att
den knappa tillgången på färdigplanerad
mark utgjort en av de mera besvärliga
flaskhalsarna i de senare arens bostadsbyggande.
För många enskilda
byggnadsföretag är eget markinnehav
en nödvändig förutsättning för att de
skall kunna åstadkomma en någorlunda
jämn produktion och för att de skall
kunna utveckla och förbättra sina produktionsmetoder
och åstadkomma lägre
byggnadskostnader. För dessa företag
är marken ingenting annat än en råvara
som vilken annan råvara som helst inom
t. ex. industrien. Syftet med dessa företags
markköp är just att skapa trygghet
för företagets bestånd och utveckling
och därmed också för de anställda
i alla funktioner.

Inom kretsar som ställt sig avvisande
till enskilda byggnadsföretags markköp
borde man ha bättre förståelse för den
reella bakgrunden till dessa förvärv. I
den mån man på andra vägar kan skapa
ökade möjligheter för långsiktig produktionsplanering,
vilket är en av förutsättningarna
för ökad industrialisering
inom byggnadsverksamheten, minskar
behovet för byggnadsföretagen att
själva ligga med råmark, vilket är en
mycket kostnadskrävande lagerhållning.
•lag kan nämna att det i dag finns högindustrialiserade
systembyggare med
väl utvecklade produktionsmetoder som
inte annat än i mycket begränsad omfattning
har möjlighet att begagna sig

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

av sin produktionsteknik av den enkla
anledningen att de inte får tillgång till
lämplig mark i tillräeklig omfattning.

Det tycks också vara så att den fria
konkurrensen, som i det här landet
t. o. m. är skyddad genom lagstiftning,
inte alltid fungerar på ett tillfredsställande
sätt i den kommunala upphandlingen.
Det är inte till bostadskonsumenternas
fromma, att konkurrenskraftiga
högindustrialiserade företag genom
eu snedvriden upphandlings- eller
markfördelningspolitik hindras att utnyttja
sina resurser. Vi måste ha klart
för oss att bostadspolitik inte bara är
en fråga om tomträtt respektive äganderätt,
belåningsförhållanden och räntepolitik,
utan kanske främst en fråga om
hur bostadsbyggandet produktionstekniskt
skall arrangeras. Här krävs i första
hand en långsiktigare planering för
alla som är engagerade i bostadsbyggandets
olika faser. Man måste komma ifrån
den rädsla för långsiktigare arrangemang
som finns på olika håll, och man
måste skapa nya upphandlingsformer
under förtroendefullt samarbete mellan
olika parter inom byggnadsverksamheten.

Till bilden hör även, att kommunerna
i stigande grad behärskar den mark,
som skall bebyggas, och fördelar den
på olika produktionsenheter. Det är i
detta sammanhang som — med det nu
rådande systemet — konkurrensen sätts
ur spel, tyvärr i stigande omfattning.
Vissa kommuner hindrar exempelvis enskilda
företag att bygga bostadsrättshus
på kommunal mark, oaktat de statliga
belåningsreglerna erbjuder likvärdiga
förmåner. Det innebär i grund och botten
en monopolisering, och man hindrar
därigenom en konsumentgrupp att
få sina intressen tillgodosedda.

På samma sätt börjar i stigande grad
enskild företagsamhet att avstängas från
möjligheten att producera i egen regi
på kommunal mark. Man hänvisas till
att uppträda som entreprenörer, främst
åt allmännyttiga och andra företag. Här -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med avstänges företagen från den naturliga
produktion de utövat under en lång
följd av år och på vilken de specialiserat
sin personal, från arbetarna upp till
ledningen. Det är väl ändå naturligt att
sådana företag kämpar för sin existens,
för vilken förutsättningen är råvara,
d. v. s. mark att bygga på. Men vid fördelningen
gynnas i stor utsträckning
kommunens egna allmännyttiga företag
och de rikskooperativa organisationerna.
Här är den politiska målsättningen
utslagsgivande. Man vill i fortsättningen
inte ha enskilt ägande av flerfamiljshus,
men jag är inte så säker på att
svenska folket i det långa loppet kommer
att godta att det inte får äga flerfamiljsbostäder.
Man får äga bostadsrätt,
man får äga egnahem och vissa kategorier
får också äga lantbruk och jordbruksfastighet.
Men hur skall det bli
i fortsättningen?

Enligt vår mening är det oriktigt att
inte självfinansieringsprincipen skall få
gälla även för flerfamiljshus och likaledes
oriktigt att inte enskilt ägande
skall få förekomma inom detta område.
Vi behöver alla de sparmedel vi kan
få från olika håll, och det kan inte
vara fel att få spara i fast egendom.
Människorna kommer säkert inte heller
att acceptera en sådan utveckling.
Ett dylikt system skulle nämligen de
facto betyda, om det till fullo genomfördes,
att vi fick stå i ko ungefär som
på den gamla motbokens tid och vara
beroende av kö-kommendanternas bestämmande
över vad och hur vi skall bo
och hur stor tilldelning av flerfamiljshus
vi skall få. Jag tror inte att vi vill
ha det på det sättet.

Herr talman! För att slippa bli missförstådd
i denna debatt vill jag klart
poängtera att jag lika litet nu som tidigare
har vänt mig mot de allmännyttiga
eller rikskooperativa företagen som sådana.
Jag riktar mig mot det system
som i sig rymmer förhållanden som på
olika sätt; förhindrar och försvårar
en fri konkurrens på lika villkor.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Nu kan regeringen säga att det på
alla de områden som här avses pågår
utredningar genom särskilda kommittéer
och sakkunniga, och det är ju riktigt.
Det är väl sörjt för att allt skall
vara, som man brukar säga, intäckt.
Men, herr talman, det tar lång tid innan
kommittén blir färdiga med sitt
arbete och ännu längre tid innan deras
förslag har avsatt något resultat. Å andra
sidan har vi under senare år sett
hur regeringen i många fall funnit sig
föranlåten att ingripa och liksom underlätta
kommittéernas arbete genom förhandsbeslut.
Det kan ske även på detta
område. Inrikesministern var faktiskt
inne på den tanken och antydde
att man mycket väl kunde tänka sig
att vidta åtgärder när det gällde sådant
som låg i linje med utredningarnas intentioner.

Vi måste på sikt sträva efter en metod
där markfördelningen i kommunerna
sker, inte som nu på vissa håll
mer eller mindre automatiskt, utan efter
en tävlan om det bästa slutresultatet
för konsumenten-hyresgästen. Därvidlag
måste alla få samma möjligheter
att tävla och ha samma chans att vinna.

Under den tid man strävar efter att
uppnå långsiktiga lösningar kan vi
inte vara passiva utan måste anpassa
oss efter utvecklingen. På några viktiga
områden kan detta ske utan att
pågående kommittéarbete föregripes.
Man kan således ändra skattereglerna
så att en större likvärdighet åstadkommes
för de olika kategorierna av hyresgäster.
Hyressättningen kan ändras åtminstone
så att man får likvärdiga kostnadstäckningar,
exempelvis för underhållet.
Det kan ske utan någon hopkoppling
med frågan om hyresregleringens
avveckling helt eller delvis. För
övrigt har debatten på denna punkt
kommit att snedvridas genom att man
utgår från något som mig veterligen
ingen har föreslagit, nämligen att hyresregleringen
skulle avskaffas på en

gång överallt. Det förhåller sig tvärtom
så att tidtabeller utarbetas för hur
man försiktigt skulle kunna slopa hyresregleringen
i bland annat storstadsregionerna.
Med hänsyn till att dessa
är bristområden kan hyresregleringen
där avskaffas helt och hållet först sedan
så skett på övriga platser i landet.
Vi måste söka ta oss ur den situation
som vi successivt har hamnat i.

Men först som sist, herr talman, måste
vi få en likvärdig behandling av produktionskostnaderna.
Vid ett bibehållande
av systemet med statlig belåning
är det nödvändigt att vi får ett helt annat
underlag för kostnadsbedömningen
än det vi nu har. Antingen skall
kostnadsgranskningen slopas för alla
kategorier och dessa jämställas vid
lånebehandlingen eller också skall vi
ha kostnadsgranskningen kvar — men
då inte blott för de enskilda utan för
samtliga producentkategorier.

Det skulle i så fall bli bostadsstyrelsens
sak att fastställa produktionskostnaderna,
vilket väsentligt bättre än nu
skulle tillgodose konsumentens intresse.
Under förhandenvarande omständigheter
är det riktigast att införa en kostnadsgranskning
för alla så att bostadsstyrelsen
som det centrala organet kan
få ett verkligt grepp över frågorna. Det
har den inte nu. Sedan decentraliseringen
till länsbostadsnämnderna genomfördes
och sedan kostnadsgranskningen
begränsades till att omfatta den
ständigt krympande enskilda sektorn,
som nu knappast motsvarar mer än en
fjärdedel av den årliga nyproduktionen,
har bostadsstvrelsen tappat greppet över
kostnadsutvecklingen. En sådan kostnadsgranskning
skulle vara till fördel
både för staten och den enskilde konsumenten.

En annan fråga är om det skall genomföras
en ändring av det s. k. lånetaket
i det sammanhanget. Den frågan
skall jag inte nu ta upp; den
blir aktuell i ett annat sammanhang.

Bostadsstyrelsens företrädare kom -

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

mer antagligen att siiga att man saknar
personal för en sådan kostnadsgranskning.
Det kan vara riktigt, men det beöver
inte rubba principen. Kostnadsgranskningen
kan, om det saknas tillräckliga
personalresurser, begränsas till
att avse stickprov. Denna stickprovsgranskning
kommer att ha lika god effekt
på alla producentgrupper och behöver
inte medföra någon personalförstärkning
hos bostadsstyrelsen. Den
skulle emellertid leda till att bostadsstyrelsen
fick ett väsentligt kraftigare
grepp på en av sina huvuduppgifter,
nämligen att följa kostnadsutvecklingen.

Herr talman! Jag har angivit vissa
åtgärder som kan vidtagas oberoende
av den långsiktiga inställningen. Alla
dessa yrkanden faller in under de yrkanden
som tidigare är ställda här i
dag, varför jag inte har någon anledning
att själv göra något tilläggsyrkande.
Det går inte längre att sticka huvudet
i busken såsom man har kunnat
göra under åren och avvisa alla goda
förslag som kommer från många olika
håll. Glädjande nog håller helt nya
krav på att bryta fram i linje med vad
som har yttrats under åren, och detta
är så mycket mera glädjande som dessa
krav kommer inte minst från den socialdemokratiska
pressen. Detta ger anledning,
herr talman, att med förnyad kraft
och styrka kräva förbättrade och objektiva
metoder för att gripa oss an
dessa problem. Men det skall vi inte
göra surmulet och motvilligt, utan jag
rekommenderar den tidigare uttalade
linjen att samarbeta öppet och ärligt
och inte vara rädda för att helhjärtat
sträva efter konkurrens. Det är den som
vi til syvende og sidst måste bygga på.

Herr talman! Jag anser mig kunna
sluta med en förnyad hänvisning till
den gamle Tegnér:

Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas opp igen.

Vad förmultnat är skall ramla
och det friska, nya växa
opp utur förstörelsen.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Till inrikesministern — som tyvärr
inte är närvarande i kammaren — skulle
jag vilja säga: Vi väntar oss mycket av
Er, herr inrikesminister!

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag beklagar att jag
nödgas bryta den stämning som herr
Källenius avslutningsvis framkallade.
Som utskottets talesman ber jag att få
anliigga några synpunkter på de frågor
vi i dag behandlar.

Utgångspunkten för årets bostadsdebatt
är i år i flera avseenden annorlunda
än vid tidigare tillfällen. För det
första har vi som redan nämnts en bostadsbyggnadsutredning,
som har varslat
om att den blir klar med sitt betänkande
i år. Man kan då räkna med att
det kommer fram material, som gör det
möjligt att vid nästa års riksdag ta upp
en mera konkret diskussion om den
långsiktiga målsättningen för vår bostadsförsörjning.
I avvaktan på denna
utredning är det väl tämligen meningslöst
att låta årets debatt följa de gamla
fårorna och tvista om bostadsbyggandets
omfattning. För det andra har en
bostadspolitisk kommitté tillsatts, som
för några månader sedan påbörjade sitt
arbete. Kommitténs uppgift blir att göra
en generalinventering av de bostadspolitiska
medlen. Många av de stridsfrågor
som har givit stoff åt våra bostadsdebatter
i riksdagen under en följd
av år står just på bostadspolitiska kommitténs
program.

Dessa förhållanden har i hög grad
präglat statsutskottets utlåtande. Det
har rått större enighet inom utskottet i
år än vad som eljest har varit fallet.
Men helt har oppositionen inte velat
avstå från att föra fram säryrkanden
om ändringar i gällande bostadspolitiska
bestämmelser.

De delar av bostadspolitiken som berör
bostadsbyggandets omfattning och
hyres- och subventionspolitiken har inrikesministern
utförligt behandlat här
under dagens lopp i sitt anförande. Jag
anser mig därför kunna nöja mig med
några ord om hyrorna och bostadsstö -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dets utformning när det gäller detta avsnitt
av bostadspolitiken.

I likhet med departementschefen är
utskottet av den meningen att det med
hänsyn till kostnadsutvecklingen finns
anledning att ge ett förstärkt stöd åt de
boende i de nya bostäderna. Beträffande
räntebidragen och deras avveckling
i de tidigare byggda husen, kan man
naturligtvis ha delade meningar om takten
i denna avvekling av de generella
subventionerna.

Utskottet har för sin del godtagit departementschefens
förslag i detta hänseende.
Skälen härför är desamma som
departementschefens vilka han tidigare
i dag redogjort för. Men utskottet har
också vissa önskemål för framtiden som
herr Svenning redan något berört. Utskottet
framhåller nämligen att »hänsynen
till den enskilde bostadskonsu menten

gör det----önskvärt att

för framtiden söka undvika alltför plötsliga
och oväntade ökningar av bostadsutgifterna».

Vi anser därför att det bör övervägas
om inte en i förväg uppgjord plan
lämpligen borde upprättas. Denna plan
skulle uppta subventionernas storlek
samt den tid varunder de skall utgå.
Detta skulle göra det möjligt för de
boende att få en bättre överblick över
bostadskostnaderna och hur dessa i
framtiden kommer att förändras. Och
med hänsyn till att räntebidragen har
till funktion att vara ett produktionsstöd
är det även för byggherrarna av
betydelse att så långt möjligt i förväg
kunna överblicka finansieringsbetingelserna
för bostadsförvaltningen.

Då det framtida stödet för bostadsförsörjningen
utreds av bostadspolitiska
kommittén, anser utskottet att kommittén
bör ta upp denna fråga till närmare
prövning.

Liksom tidigare om åren gör oppositionen
även i år anspråk på att vara
småhusbyggandets speciella företrädare.
Men de tidigare mera bestämda uttalandena
om vilken omfattning små -

husbyggandet bör ha hör man inte av
längre. Nu nöjer sig reservanterna med
att yrka på en genomgång av de kommunala
bostadsprogrammen för att utröna
om det småhusbyggande, som
kommunerna planerar, till sin omfattning
överensstämmer med konsumenternas
önskemål. Reservanterna vill
också att olika åtgärder skall övervägas,
om programmen skulle utvisa ett underskott
av småhus i förhållande till konsumenternas
önskningar.

Utgångspunkten för de kommunala
programmen är just vad oppositionen
framhåller: att småhusbyggandet på

sikt får den omfattning som motsvarar
konsumenternas önskemål. Har oppositionen
själv gjort någon undersökning
eller förfogar man över något annat material,
som gör det möjligt att bättre än
kommunerna, bättre än länsbostadsnämnderna
och bättre än bostadsstyrelsen
bedöma bostadskonsumenternas
önskemål?

Vi har nu fått i gång en ytterst angelägen
kommunal långtidsplanering av
bostadsbyggandet. Den tar sikte på att
skapa bättre förutsättningar för att
framför allt nå en tillräcklig produktionsvolym
och en önskvärd inriktning
av bostadsbyggandet på längre sikt och
med hänsynstagande just till vad man
tror är konsumenternas önskemål beträffande
bostäder — om de vill bo i
småhus eller föredrar flerfamiljshus.

Programmen skall bygga på kommunala
bedömningar, men givetvis är det
meningen att en kritisk granskning skall
äga rum såväl i länsinstansen, länsbostadsnämnderna,
som hos bostadsstyrelsen.
Visar det sig föreligga speciella
hinder för att förverkliga programmen
skall man vidta åtgärder för att avlägsna
dessa.

En annan gammal bekant som nu
kommer tillbaka är centerns krav på
ändrade riktlinjer i fråga om lokaliseringen
av egnahem. Det nya är att man
fått följe med de båda andra borgerliga
partierna.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Motionärerna och reservanterna har
tydligen uppfattat tillkomsten av 1962
års bostadslånekungörelsc samt de till
denna knutna tillämpningsföreskrifterna
såsom en skärpning av reglerna för
erhållande av lån till egnahem på landsbygden.
Av bostadsstyrelsens yttrande
över motionen framgår att så inte är
fallet. Tillämpningsföreskrifterna har
inte skärpts när det gäller lokaliseringen
av egnahem. Genom en rundfråga
till länsbostadsnämnderna, som bostadsstyrelsen
företagit, har det klargjorts
att under 1963 sammanlagt endast ett
fyrtiotal avslagsbeslut fattats av länsbostadsnämnderna
under motiveringen
att lokaliseringen var olämplig ur kreditvärdessynpunkt.
Av dessa hänför sig
40 procent till Norrbottens län.

Det är också ett mycket ringa antal
besvär över länsbostadsnämndernas beslut
som bostadsstyrelsen haft att handlägga.
Under 1962 och 1963 har bostadsstyrelsen
handlagt endast 24 respektive
20 besvär över avslagsbeslut som länsbostadsnämnderna
fattat på grund av
olämplig lokalisering. I den länsbostadsnämnd
som jag själv sitter i har vi i
mycket ringa grad avslagit låneansökningar
på grund av felaktig lokalisering.
Under 1963 hade vi endast ett sådant
fall, och då var vi i nämnden eniga,
även centern och övriga borgerliga
representanter.

Med dessa siffror för ögonen kan man
inte annat än hålla med bostadsstyrelsen
om att stöd saknas för uppfattningen
att prövningen varit speciellt restriktiv.

I reservationerna återfinns också en
rad andra gamla välkända yrkanden
rörande kreditgarantisystemet, de övre
gränserna för statliga bostadslån och
formerna för förräntning och amortering
av bostadslån. Alla dessa frågor
ligger hos bostadspolitiska kommittén
—- de hör till och med till de centrala
problem som kommittén skall försöka
lösa. Jag anser mig därför inte ha anledning
att gå in på någon närmare kri -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tik av de förslag reservationerna innehåller
på dessa punkter. Det förefaller
självklart att kommitténs prövning skall
avvaktas.

Med det sagda, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan
under samtliga punkter.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag vill först tacksamt
notera, att statsutskottet tillstyrkt motion
11:223 beträffande en miljömässig
och konstnärlig upprustning av äldre
bostadsområden. Bollen har nu spelats
över till bostadsförbättringsutredningen,
och vi har rätt att därifrån vänta
ett sakligt underlag för en välbehövlig
miljöförbättring och upprustning av
äldre bostadsområden. Detta är en av
de positiva kommentarerna jag kan göra
till statsutskottets utlåtande nr 42.

Som vi alla vet tedde sig ingången av
1964 för bostadsbyggandets vidkommande
ljus och förhoppningsfull. Bostadsbyggandet
skall enligt propositionen
såväl detta år som under 1965 uppgå
till 85 000 lägenheter. Det är en försiktig
men klar ökning. Därtill kommer
att i propositionen föreslås regler för
finansieringen av småhusbyggandet enligt
vilka ingen maximering görs, utan
avsikten är att finansiera allt småhusbyggande
som kan komma till stånd.

Den starka igångsättningen har emellertid
medfört att bostadsbyggandet
ökat så att det bedömdes överstiga
85 000 lägenheter. Denna trend har säkerligen
sin förklaring i det ökade småhusbyggandet,
som under många år har
stimulerats av statsmakterna. Den ekonomiska
utvecklingen har emellertid
lett till överhettning och inflationstendenser.
Den av riksbanken förordade
och styrda kreditåtstramningen kom i
ett läge då intensiva förberedelser var
i gång för igångsättandet av flera bostadsbyggen.

Efterfrågan på bostäder har reglerats
genom att göra det omöjligt för bankerna
att avlyfta byggnadskreditiv. När

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

man gör det, stoppas byggnadsproduktionen.
Det finns både privata företag
och stora konsumentorganisationer som
bar bottenskrapat sina tillgångar, tagit
det sista öret på kistbotten för att bibehålla
en hög bostadsproduktion, men
det har inte lyckats helt.

Det har alltså tillkommit ett störande
moment som inte är välkommet. Det har
stört rytmen på bostadsmarknaden och
kommer att betyda merkostnader för
bostadsproduktionen, merkostnader som
jag förmodar att bostadskonsumenterna
får stå för. Vad jag vill framhålla i detta
sammanhang är att om regering och
riksdag bestämt sig för ett högt bostadsbyggande
med riktpunkten satt
till 85 000 lägenheter, måste detta bostadsbyggande
inordnas i en total ekonomisk
politik utan störande åtgärder
från riksbanken.

Det har spekulerats åtskilligt om vem
som är den starke mannen i detta ekonomiska
skeende. Det har sagts att vi
har en stark finansminister och en stark
inrikesminister, men man kommer inte
ifrån att den starke mannen på det ekonomiska
området uppenbarligen är riksbankschefen.
Det är på tiden att vi försöker
samordna den ekonomiska politiken
så att riksbanken och regeringen
blir ense om hur bostadsbyggandet skall
finansieras. Statsrådet Johansson hoppas
trots de rådande ekonomiska besvärligheterna
att vi skall lyckas bygga
85 000 lägenheter under 1964. Men
bostadsbyggandet har genom kreditstoppet
utsatts för allvarliga störningar, vilkas
konsekvenser det är omöjligt att
överblicka. Jag hoppas att den lilla lättnad
som har inträtt de senaste veckorna
verkligen håller i sig. Eljest blir det
finansiella läget för bostadsproduktionen
nära nog katastrofalt.

Beträffande räntebidraget har jag inte
mycket att tillägga till det som herr
Svenning yttrade. Jag kan dock göra ett
litet men viktigt konstaterande i fråga
om de förändringar som föreslås i propositionen.
1963 företog riksdagen en

justering av räntebidraget och som en
konsekvens därav ändrades bostadsrabatterna.
Räntesubventionerna ändrades
från den 1 juli 1963 och därigenom
försämrades statens ekonomiska engagemang
på hyresmarknaden. Bostadsrabatterna
ändrades samtidigt så att barnfamiljerna
inte skulle drabbas av de
högre hyrorna. De förbättrade bostadsrabatterna
trädde i kraft den 1 januari
1964. Den 11 januari lämnade inrikesministern
sin proposition, där han föreslår
ytterligare försämringar av räntesubventionerna.
Förslaget innebär att
de helt skall försvinna i hus som byggts
mellan 1952 och 1956.

Vi skulle ha varit mera villiga att diskutera
regeringens i statsverkspropositionen
framförda förslag, om det hade
funnits ett sakligt underlag för dem.
Statsrådet Johansson anför emellertid
själv i dag, att sakunderlaget inte utmärks
av någon vetenskaplig exakthet.
Hans material är alltså bräckligt. Under
dessa förhållanden anser jag att det
skulle ha varit en klok politik att invänta
utredningen rörande hyressplittringen.
Det är enbart till fördel för bostadsproduktionen
om man undviker att
rycka och dra i räntepolitiken och i
stället föra en fast och långsiktig finansieringspolitik
på bostadsområdet. På
den punkten har eu mycket stark irritation
uppstått som fått till följd att ett
flertal socialdemokrater motionerat om
avslag på regeringens proposition i den
del som berör räntesubventionerna för
åren 1952—1956 och försämringen under
produktionsåren 1957—1960. Jag
tror det är mycket värdefullt att slå fast,
att dessa ryckningar och ändringar i
räntepolitiken inte välkomnas av de
många hundratusentals bostadskonsumenterna
i vårt land.

Men, herr talman, jag vill upprepa vad
jag sade i bostadsdebatten den 13 december
1963, nämligen att vi utan tvekan
och betraktat i sin helhet kan vara
nöjda med de stora linjerna i bostadspolitikens
utformning ocli plane -

Nr 17

7!)

Onsdagen den

ring. Vi har ingen anledning att vara
särskilt missnöjda med bostadspolitiken.
Den är riktig. De kraftresurser som
nu siitts in för Storstockholms del bör
få tid på sig att verka, och de olika åtgärderna
som är på gång bör få möjlighet
att bevisa sin styrka i praktiken.
Utredning pågår beträffande bostadsförmedlingens
verksamhet. Vi märker
en helt annan kommunal aktivitet än tidigare.
Vi ser framför oss en kommunal
samplanering som är mycket välkommen.
Diskussionen ute i kommunerna
har också givit utrymme för många värdefulla
bidrag som jag tror kommer få
stor betydelse för en ökad bostadsproduktion
i Storstockholm.

Järvafältet skall ju successivt upplåtas
för bostadsbyggande. Detta innebär
att det löfte som socialdemokraterna
gav vid valet 1962 — den »valbornb»
som man då sade att socialdemokraterna
kastade — kommer att kunna infrias.
Ett stort bostadsbyggande på Järvafältet
kommer alltså att igångsättas under
1960-talet.

Utan minsta tvekan kan man säga att
lösningen av Stockholms bostadsfråga
ligger i Storstockholm. I kommuner som
ännu är svagt utbyggda men där planering
pågår i en snabb takt förekommer
kanske om några år en mycket liög
och jämn bostadsproduktion. Det finns
ingen anledning att hysa någon större
pessimism eftersom det finns reella utsikter
att åstadkomma en tillfredsställande
lösning av hela detta problem.

Några av talarna i dag har berört
hyresregleringen, och jag noterade med
stor tillfredsställelse den deklaration
som gjordes av statsrådet Johansson.
Även andra talare, som tidigare uttalat
sig tvetydigt i dessa frågor, har nu börjat
få en klarare uppfattning om betydelsen
av en fortsatt hyresreglering i
det stora bristområde som berör Storstockholm.
Någon av debattörerna —
jag tror att det var herr Svenning —
uttryckte sitt missnöje med att en av
Stockholms eftermiddagstidningar så

15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rcservationslöst hade deklarerat den meningen,
att man borde gå över till en
fri prismarknad. Herr Svenning var
uppenbarligen inte nöjd med tidningens
allmänna inställning till bostadsfrågan.
Jag vill emellertid påstå att sällan
har någon reportageserie om bostadsbyggandet,
även om den har varit så
utomordentligt skicklig, pedagogisk och
välskriven som Aftonbladets bostadsartiklar,
kunnat påvisa så starka motiv
och argument emot eu fri prismarknad
som just de nämnda artiklarna. Sedan
Aftonbladets artikelserie har avslutats
kan man konstatera, att man där har
begått precis samma misstag som åtskilliga
borgerliga debattörer tidigare i denna
kammare. Tidningen bär inte tillfört
debatten en enda ny aspekt. Man
har talat om fördelar av en fri prismarknad,
man har »bullat upp» alla
argumenten för övergång till en fri prismarknad,
men man har ändå måst konstatera,
att det byggs inte en enda bostad
mer i en fri prismarknad än om vi
har den nuvarande reglerade marknaden.
Det är alltså den stora behållningen
av den artikelserie som förekommit
i Aftonbladet. Man har där endast kommit
fram till att bostäderna måste bli
dyrare, att de skall betinga dagspris, att
lagen om tillgång och efterfrågan skall
gälla på bostadsmarknaden och att man
får hitta på någonting för att åstadkomma
rättvisa för de stora barnfamiljerna.
Det är ett diffust resonemang
som emellertid, tycker jag, verkat mycket
avslöjande, och det kanske har bidragit
till att de borgerliga talarna i
dag uppträtt ganska försiktigt när det
gällt att prisa fördelarna med en fri bostadsmarknad
i Storstockholm. Jag tror
nu att vi definitivt kan avskriva det
resonemanget, tv det finns inga reella
förutsättningar att tillmötesgå dessa
synpunkter i praktisk politik. Vi skall
lia kvar den socialt motiverade bostadspolitik
som vi nu har men inrikta alla
våra ansträngningar på att öka bostadsbyggandet
och successivt öka och sam -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ordna våra resurser för ett ökat antal
bostäder i detta väldiga område.

Får jag slutligen, herr talman, nämna
att bostadsbyggandet i Stockholm
sedan 1949, alltså under en knapp 15-årsperiod, inneburit att i Stockholms
stad har byggts 87 868 lägenheter. Det
bostadsbyggandet berör nära 300 000
människor i huvudstaden. I Stockholms
län har under samma period byggts
90 168 lägenheter. Totalt innebär detta
178 036 lägenheter i Storstockholm. Jag
anför dessa siffror därför att det är på
tiden att vi nu hyfsar debatten om den
»misslyckade» socialdemokratiska bostadspolitiken
i Stockholm. Det antal
lägenheter som under perioden byggts
i Stockholm, cirka 87 000, motsvarar
nära nog exakt det totala antalet lägenheter
i Malmö stad. Var och eu kan därav
förstå vilken oerhörd insats som har
gjorts i Stockholm och också i Storstockholm
för att där komma till rätta
med bostadsfrågan.

Även om vi har många bostadssökande
och åtskilliga av dem saknar bostad
skall vi komina ihåg, att vad som utgör
den pådrivande kraften vid efterfrågan
av bostad inte bara berör den som är i
avsaknad av bostad utan beror framför
allt på den stora folkvandringen och
inkomstutvecklingen, vilken senare möjliSgjort
för folk att med stigande standard
efterfråga modernare, större och
rymligare lägenheter.

Herr Källenius kom i sitt anförande in
på konkurrensen och betydelsen av att
vj fick en ökad industrialisering på bostadsmarknaden.
Jag vin gärna vitsorda
det resonemanget. Vi har utanför Stockholm
ett industriellt elementbyggeri av
allra högsta klass — nämligen i Bollmora.
Det är relativt högt utvecklat, men
det kan utvecklas mera. Jag vet att åtskilliga
delegationer från olika delar av
Europa sökt sig till stockholmstrakten
för att se på denna industrialisering av
moderna byggmetoder.

Det var den konsumentkooperativa
bostadsrörelsen som började med dessa

försök i östberga i Stockholm i mitten
av 1950-talet, försök som gav både besvikelser
men efter hand också framgångar
och värdefulla erfarenheter. Därur
har växt fram nyttiga lärdomar som
nu kan användas för en utveckling av
det industriella elementbyggeriet. Det
finns mycket att göra på detta område.
Jag är inte alls övertygad om att avsaknaden
av mark som nu anfördes av herr
Källenius är enda anledningen till att
konkurrensen är så obetydlig på detta
område. Jag skulle nästan våga gissa,
att intresset från byggmästarhåll kanske
skulle ha varit större, om vi haft en bostadsmarknad
i Stockholm som inte
präglats av en så enormt stor efterfrågan.
Detta har tydligen en hämmande
effekt på byggmästarnas intresse för att
övergå till och utveckla det industriella
elementbyggeriet i en stimulerande fri
konkurrens.

Slutligen vill jag för undvikande av
alla missförstånd säga att jag instämmer
i det yrkande som ställts under diskussionen
av herr Svenning. Det återfinnes
i den sammanfattning av yrkandena
under detta utskottsutlåtande som
utdelats till kammarens ledamöter. Där
yrkas under mom. 13b), att riksdagen
måtte besluta att under hänvisning till
pågående utredningar icke företa någon
ändring av basräntan för fastigheter
färdigställda åren 1952 t. o. m. 1960.
detta yrkande framställt av herr Svenning
och motsvarande punkten a) i motionerna
I: 168 och II: 228.

Orsaken till att något yrkande beträffande
det andra momentet i motionen
inte ställts beror på att vad som där
föreslås har i väsentliga avseenden vunnit
statsutskottets bevågenhet.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är en del synpunkter
i den senaste talarens inlägg som

Onsdagen den 15 april 1901 fm.

Nr 17

jag känner ett behov av att korrigera
inför kammaren. .lag har inte för avsikt
att gå in i någon bostadspolitisk
debatt. Jag skall inte heller protestera
mot hans presentation av ett problem,
som gäller frågan om en fördelning
både i fråga om kapital och arbetskraft
över flera sektorer och som därför
inte kan ses på det, om jag får använda
uttrycket, ensidiga sätt som skedde i
herr Lindkvists inlägg.

Jag vill hara säga att om herr Lindkvist
vill skjuta på riksbankschefen för
de beordrade kreditrestriktionerna och
vill göra gällande att det skulle vara
dennes fel att det har blivit en åtstramning
av kreditgivningen, så talar herr
Lindkvist i ett ämne där han icke är
informerad om det verkliga förhållandet.
Det är antaganden från hans sida,
och det är dessa antaganden jag vill
dementera.

Kreditåtstramningar sker av naturliga
skäl över riksbanken, därför att
riksbanken är det organ som i första
hand har att svara för sådana frågor.
Dessa kreditåtstramningar har gjorts i
fullt samförstånd med finansministern
och regeringen och efter diskussioner
med finansministern och inrikesministern
och regeringen i övrigt och på begäran
av den arbetsmarknadsstyrelse,
som också har ett ansvar för att överansträngningarna
på det ekonomiska
området med allt vad det innebär inte
får sprida sig. Tyvärr måste jag också
säga, att dessa kreditåtstramningar
kommer, i det konjunkturperspektiv vi
har i dag, att få fortsätta över den kommande
sommaren med hänsyn till nödvändigheten
av att hålla balans i ekonomien.
Kammarens ledamöter får således
inte bli överraskade över att det
även framöver kommer att vara stramt
i detta avseende, och de kan också vara
övertygade om att den stramheten har
sin fulla välsignelse från regeringens
sida. I sista hand är det regeringen
som har ansvaret för den ekonomiska
balansens vidmakthållande. Vi tvingas

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ibland att vidta en del åtgärder som
sedda från eu speciell, begränsad synpunkt
kan uppfattas såsom olustiga och
besvärande. All den olust och den kritik
som vi möter även från våra egna
— jag räknar herr Oskar Lindkvist till
dem — är dock bättre att ta än den
kritik som med skäl kan komma när
balansen inte längre är vidmakthållen.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag bestrider givetvis
inte att det är en överhettad ekonomi
som motiverar den åtstramning som nu
sker på kreditmarknaden. Vi har nog
alla förstått att åtgärderna varit välgrundade.

Vad jag har velat understryka är
emellertid, att det bostadsbyggande som
vi i tidigare sammanhang har ansett
böra ha prioritet på lånemarknaden har
blivit utsatt inte för en åtstramning
utan för ett produktionsstopp. Jag har
i mitt tidigare anförande påstått att rytmen
i bostadsbyggandet har störts, att
det medför konsekvenser för en kontinuerlig
bostadsproduktion och att man
får ta extra kostnader på igångsättningssidan,
som är förorsakade av denna
kreditåtstramning och som kommer
att överflyttas på bostadskonsumenterna.

Jag medger gärna, herr talman, att
jag inte är så väl bevandrad i frågan
om vem som har det största ansvaret.
Jag borde naturligtvis ha förstått att
ingenting sådant här kan ske utan att
herr Sträng något hårdhänt har ett
finger med i spelet.

Om denna kreditåtstramning skall
fortsätta — herr Sträng antyder att
den kommer att fortsätta över sommaren
— skall det emellertid mycket god
talekonst till för att övertyga mig om
att denna utveckling kommer att innebära
att vi ändå skall kunna bygga
85 000 lägenheter. Det är just bostadsbyggandet
som ligger mig så varmt om
hjärtat, och jag menar därför att det
är nödvändigt att vi håller det i gång

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

trots rådande kreditmässiga svårigheter.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Det har här förts eu
lång debatt i bostadsfrågan, och meningarna
har varit rätt delade. Men om
en sak har alla varit ense: det är ont
om bostäder. Det har också framhållits
olika orsaker till detta. Man har talat
om bristen på arbetskraft, svårigheterna
att få tomtmark och delvis även
pengar till bostadsbyggande. Om vi får
tro vad finansministern här senast sagt,
förefaller det som om det inte inom
den närmaste framtiden skulle bli någon
lättnad i sistnämnda avseende.

Det är därför med beklämning man
ser att i våra kustsamhällen och kanske
även ute på landsbygden många
förhållandevis goda bostäder står tomma
under tio månader av året. Detta
sammanhänger delvis med de statliga
myndigheternas likgiltighet när det gäller
att lämna den bofasta befolkningen
lån för att köpa in sådana bostäder.
Såsom vi alla känner till får den bofasta
befolkningen, då man vill förvärva
en äldre fastighet såsom eget
hem, utstå en mycket hård konkurrens
med i många fall förmögna sommargäster.
Det är också att märka att dessa
äldre bostadsfastigheter ofta är centralt
belägna i samhället, vilket gör det mycket
lätt att dra in vatten och avlopp i
fastigheterna. Den som bygger nytt blir
vanligen hänvisad till att göra det i
utkanten av samhället, och som bekant
är de bohuslänska klipporna mycket
hårda och besvärliga att spränga i. Det
betyder att det blir synnerligen dyrbart
att dra vatten- och avloppsledningar till
sådana nybyggda fastigheter. Även om
kostnaden till största delen bestrides av
statsmedel, är det en dålig ekonomisk
bostadspolitik som myndigheterna bedriver,
när man inte genom förmånliga
lån vill hjälpa den bofasta befolkningen
att förvärva goda äldre fastigheter.

i ilen situation som uppkommit finns
det en kommun, som genom kommunala
subventioner och goda lånemöjligheter
försöker hjälpa de bostadssökande.
Men detta sker dock i ringa
utsträckning. Om det funnits tillgång
till förmånliga statliga lån, är jag alldels
övertygad om att många av de
hus som nu står tomma tio månader av
året skulle ha varit bebodda under hela
året. Meningen har ju inte varit att vi
skulle hjälpa sommargäster eller andra
personer med endast tillfälligt behov
av bostad att förvärva dessa hus, utan
människor som har sitt arbete på platsen
borde ges möjlighet att köpa dem.

De förhållanden som nu är rådande i
många bohuslänska kustsamhällen har
säkerligen sin motsvarighet på andra
ställen utmed kusterna och kanske även
på landsbygden. Vi har också i motioner
vid flera tidigare riksdagar berört
dessa förhållanden. I den motion, som
jag och några kammarkamrater i år
väckt, har vi begärt att det skall öppnas
möjlighet att lämna ut lån för förvärv
av äldre fastigheter. Utskottet har
när det gäller denna motion hänvisat
till den pågående bostadspolitiska utredningen.
Jag hoppas att inte någon
av kommitténs ledamöter tar illa upp,
om jag rekommenderar dem att göra
en studieresa till den bohuslänska
skärgården för att verkligen studera de
ovan påtalade förhållandena.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Staxäng
(h) och Mattsson (ep).

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag vet inte hur det kan
komma sig att denna debatt uppammar
till att läsa vers, men jag skall be att få
citera några strofer ur en känd dikt. —
Den handlar om att riva hus:

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brvtes ner.

— ’Ha! Tidens sed: att riva hus!

Men bygga upp? —- Det är förskräckligt!’

— ''Här rivs för att få luft och ljus;

Är kanske inte det tillräckligt?’

När August Strindberg skrev denna
dikt hade han säkert fog för sin kritik.
Han kunde inte ana att han så småningom
skulle bli bönhörd över hövan. Hade
Strindberg levat i dag, hade han utan
tvivel satt in sin samhällskritik mot
den lagstiftning som gör det ekonomiskt
riktigt att riva hus trots att bostadsbristen
bara växer.

Jag skall ta upp denna enda aspekt på
bostadsfrågan: problemet att hejda rivningsvågen.

Alla är vi överens om att skall vi
komma till rätta med bostadskrisen måste
vi bygga så mycket vi kan. Jag tycker
att det är minst lika viktigt att vi river
så litet som möjligt.

Herr Turesson pekade i sitt anförande
tidigare i dag på den revidering av
prognoserna för bostadsförsörjningen
under innevarande femårsperiod som
nyligen framlagts. Enligt denna skulle
cirka 28 000 lägenheter varje år försvinna
ur marknaden genom rivning
och genom att göras om till kontor. Låt
oss stanna ett ögonblick vid denna siffra.
28 000 lägenheter om året gör 140 000
på fem år. Det är ett skrämmande stort
antal. Även om det står klart att en del
rivningar är nödvändiga för att klara
den växande trafiken och andra problem,
är det också omvittnat att det
rivs hus som mycket väl skulle kunna

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stå kvar och hjälpa till att lindra bostadsnöden.

Hur kommer det sig då att det rivs
så mycket? Enligt herr Lindkvist har
den socialdemokratiska bostadspolitiken
i Storstockholm på intet vis misslyckats.
Hur skulle det då se ut, herr
Lindkvist, om en politik skulle misslyckas?
Det iir väl helt enkelt så, att det
just på grund av hyresregleringens bestämmelser
inte i dagens läge lönar sig
att reparera och modernisera. Och allteftersom
regleringen verkat har underhålls-
och moderniseringsbehovet vuxit
sig så starkt, att det fordras krafttag för
att nå resultat. Har vi verkligen råd att
ha det ordnat på detta sätt, när tusentals
ungdomar står i bostadskön?

Då en reglering existerat så länge som
22 år, har också regler och förordningar
hunnit bli så invecklade och
krångliga, att varken hyresgäster eller
hyresvärdar kan orientera sig i regle*
ringsfloran. Fastighetsägaren kan med
fog säga att för nästan varje åtgärd som
han önskar vidta måste han avlägga en
fullständig redogörelse för vad som
hänt med huset under de senaste tjugu
åren. Det behövs därför både en förenkling
och en förnyelse av lagarna och
en bättre ekonomisering, alltså såsom
ett led i avvecklingen av regleringarna.

För närvarande skall större reparations-
och underhållsarbeten, som inte
kan finansieras av löpande hyresinkomster,
täckas genom generella hyrestillägg,
mer eller mindre likformigt utgående
i procent av grundhyran. Tankegången
härvidlag är en kvarleva från
efterkrigstidens löne- och prisstopp,
som nu ligger så långt tillbaka i tiden,
att de flesta nästan har glömt det. Men
på hyresmarknaden lever prisstoppet
kvar. Alla som sysslat med fastighetsfrågor
vet att reparationsbehoven återkommer
regelbundet. Vart fjärde år bör
plåttaken överses, vart femtonde år måste
det företas en helrenovering av trappuppgångar,
vart trettionde år behöver
rörsystmet för avlopp och vatten för -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nyas och med femton, tjugu års mellanrum
måste man göra något åt fasaderna.
Det sägs att Stockholm är en vacker
och välhållen stad. Men dagens Stockholm
gör på många håll intryck av att
vara en misskött stad, där husen är fallfärdiga
och fasaderna oputsade. Stadens
ansikte är gammalt och fult. Granskar
man husen vid olika gator, finner man
att över hälften av fasaderna ofta behöver
snyggas upp.

Men det är ju orimligt att med ett
tillägg av 1 å 2 procent på en grundhyra,
som ligger vid 15—20 kronor per
m2, kunna finansiera sådana stora utlägg.
Skall ordningen med generella hyreshöjningar
fortsätta under den tid
hyresregleringen har kvar att leva, måste
dessa höjningar beräknas i absoluta
tal, d. v. s. i hyrestillägg per m2 och
inte i procent av en historisk grundhyra.

Då det gäller moderniseringar och
förbättringar ligger saken annorlunda
till, eftersom fastighetsägaren i varje
särskilt fall får begära ersättning för
sina kostnader i form av höjd hyra. Men
alla vet ju vad som händer när man
börjar röra i gamla hus. Det kommer
fram än det ena och än det andra som
behöver repareras, och sådana reparationer
har man inte formell rätt att få
ersättning för. Nu gör man gällande att
hyresnämnden behandlar även sådana
fall liberalt, men detta är inte en allmän
uppfattning.

Det är ett rimligt och riktigt krav
från hyresgästerna, att en lägenhet såvitt
möjligt hålles i dagens standard.
Tekniken går ju ständigt framåt, och det
är teknisk möjligt att förse även gamla
lägenheter med sådana moderna hjälpmedel
som underlättar t. ex. en ofta
dubbelarbetande husmors börda. Men
hur ofta går det att ekonomiskt genomföra? I

en motion som har behandlats av
tredje lagutskottet har anvisats en väg
ut ur dessa svårigheter. Den grundar sig
på hyresrådets förslag i november 1962

om eu utredning beträffande avtalsfrihet
under hyresnämndernas hägn. Men
det är givet att även provisoriska lösningar
kan aktualiseras. I kommunala
sammanhang talas det nu ofta om att
man vid ett omfattande renoveringsprogram
för att ge modern standard åt
varje lägenhet skulle kunna lägga en
nybyggnadskalkyl till grund för hyressättningen.
Det finns sålunda olika vägar
att gå. Det viktigaste är att något
göres och göres snart. Jag tror att ett
tilläggsdirektiv till hyreslagstiftningssakkunniga
att med förtur behandla dessa
problem skulle vara ett lyckligt grepp
i dagens läge.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1) av herr
Boman m. fl.; samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionerna
1:364 och 11:437; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

ning. Herr talmannen tillkännagav, ad
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 37 nej,
varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 102 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Mom. :i

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 159 ja och 36 nej, varjämte 17
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 4 a) av
herr Boman m. fl.; 3:o) bifall till reservationen
4 b) av herr Virgin m. fl.;

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

samt 4:o) bifall till reservationen 4 c)
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
tre återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Turesson votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 3:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Beträffande sistnämnda kontraproposition
begärde dock herr Andersson i
Knäred votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 6) i statsutskottets utlåtande nr
42 antager reservationen 4 b) av herr
Virgin m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4 c) av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verk -

ställdes. Därvid avgavs 39 ja och 39
nej, varjämte 133 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna befanns
lika delade, nedlade herr talmannen
i rösturnan en ja-sedel och en nejsedel,
varefter på herr talmannens anmodan
herr Löfroth ur urnan upptog
den ena av dessa båda sedlar; och befanns
denna innehålla nej.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 6) i statsutskottets utlåtande
nr 42 antager reservationen 4 a) av herr
Boman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4 c) av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 38 ja
och 40 nej, varjämte 133 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 4:o) angivna propositionen.

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservation 4 c) av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 110 ja och
41 nej, varjämte 61 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 102 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:50
och II: 64; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6)
av herr Virgin m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. JO och 11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 12) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservation
7) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 120 ja och 76 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 13 a)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13 a) i
utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8 a) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 102 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 13 b)

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 8 b) av herr
Boman in. fl.; 3:o) bifall till reservationen
8 c) av herr Virgin in. fl.; 4:o) bifall
till det av herr Svenning under
överläggningen framställda yrkandet
att riksdagen måtte besluta att under
hänvisning till pågående utredningar
icke företa någon ändring av basräntan
för fastigheter färdigställda åren
1952 t. o. in. 1960, detta yrkande motsvarande
punkten a) i motionerna I: 168
och II: 228; samt 5:o) bifall till motionerna
I: 51 och II: 65 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i
Skellefteå begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de fyra återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Turesson
votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen ånyo upptog
de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
under 3:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande denna kontraproposition
begärde herr Nilsson i Gävle
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontraproposition
i den förberedande voteringen
ånyo upptog de båda återstå -

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

ende propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 4:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Även beträffande
sistnämnda kontraproposition
begärde dock herr Nilsson i Gävle votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som företas
för bestämmande av kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående mom.
13 b) i statsutskottets utlåtande nr 42,
antager det av herr Svenning under
överläggningen framställda yrkandet,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna 1: 51 och II: 65 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Gävle begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 71 ja och 9 nej, varjämte 131 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inom. 13 b) i statsutskottets utlåtande
nr 42 antager reservationen 8 c) av herr
Virgin in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Svenning under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 51
ja och 63 nej, varjämte 98 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 13 b) i statsutskottets utlåtande
nr 42 antager reservationen 8 b)
av herr Boman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Svenning under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Alkohollagstiftningen

genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 73
ja och 63 nej, varjämte 76 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13 b)
i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 b) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106
ja och 70 nej, varjämte 36 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Ii—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Alkohollagstiftningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, i anledning av väckta

motioner beträffande alkohollagstift ningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 15 av
fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 25 av
herr Wiklund m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning och
förslag rörande påföljd för den som på
offentlig plats eller under liknande förhållanden
bjuder minderårig på alkoholdrycker»
;

2) de likalydande motionerna 1:54
av herrar Schött och Åkerlund samt
II: 69 av herr Wennerfors m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:128
av herr Erik Filip Petersson och II: 157
av herr Hamrin i Jönköping m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 200
av herr Bengtson m. fl. och II: 246 av
herr Hamrin i Jönköping m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att lägsta åldersgränsen för utskänkning
av alkoholhaltiga drycker i likhet med
utminuteringsgränsen fastställes till 21
år»;

5) de likalydande motionerna 1:340
av fru Olsson och II: 373 av herr Börjesson
i Falköping m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
prövning samt förslag angående
allmän registrering av spritinköpen genom
inköpskort i enlighet med vad som
anförts i motionerna»; samt

6) motionen II: 678 av herr Dickson,
vari hemställts, »att riksdagen nu måtte
besluta att hos Kungl Maj:t begära sådan
åtgärd att det renade brännvinet,
försöksvis och tills vidare, upphör att
tillverkas och saluföras».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 15
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 25
av herr Wiklund m. fl. om påföljd för
den som bjuder minderårig på alkohol,

Onsdagen den 15 april 1964 fin.

Nr 17

2) de likalydande motionerna 1:54
av herrar Schött och Åkerlund samt
II: 69 av herr Wennerfors m. fl. om saluförande
av ett s. k. mellanöl,

3) de likalydande motionerna I: 128
av herr Erik Filip Petersson och II: 157
av herr Hamrin i Jönköping in. fl. om
ordningsföreskrifter vid utskänkning
av rusdrycker,

4) de likalydande motionerna 1:200
av herr Bengtson m. fl. och 11:246 av
herr Hamrin i Jönköping m. fl. om höjning
av åldersgränsen för utskänkning
av alkoholhaltiga drycker,

5) de likalydande motionerna 1:340
av fru Olsson och II: 373 av herr Börjesson
i Falköping m. fl. om allmän registrering
av spritinköp, ävensom

6) motionen 11:678 av herr Dickson
om åtgärder för att bringa tillverkning
och saluförande av renat brännvin att
upphöra,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen, sid. 8 fjärde stycket,
anförde utskottet:

Utskottet vill i denna fråga endast
framhålla att den önskade åtgärden torde
få anses innebära ett sådant ingrepp
i nykterhetspolitiskt avseende att riksdagen
enligt utskottets mening icke bör
ta ställning till frågan med mindre förslag
härom framlägges i proposition.
Utskottet anser sig således icke nu på de
i motionerna anförda grunderna böra
upptaga nykterhetspolitiska principer
till omprövning. Som motionärerna
framhållit är emellertid frågan om mellanöl
redan föremål för finansministerns
uppmärksamhet. Spörsmålet måste
enligt utskottets mening bedömas inte
endast ur försäljnings- utan även ur
beskattningssynpunkt. Med det anförda
avsty rker utskottet motionerna I: 54 och
II: 69.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Stefanson, Wärnberg,
Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Engkvist och Fålldin, vilka ansett,
att utskottet under 1) bort hem -

Alkohollagstiftningen

ställa, att riksdagen med bifall till motionerna
1:15 av fru Hamrin-Thorell
in. fl. och II: 25 av herr Wiklund m. fl.
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag
rörande påföljd för den som på offentlig
plats eller under liknande förhållanden
bjöde minderåriga på alkoholdrycker; II)

av herrar Erik Filip Petersson och
Engkvist, vilka ansett, att utskottet under
4) bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:200 och
II: 246 måtte antaga i reservationen
framlagt förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 50 § rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr
521), av innebörd att utskänkning ej
skulle få äga rum till den som kunde
antagas ej hava fyllt tjugoett år;

III) av herrar Elof sson och Fälldin,
vilka ansett, att utskottet under 5) bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna I: 340 av fru
Olsson och 11:373 av herr Börjesson i
Falköping m. fl. i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
samt förslag angående allmän registrering
av spritinköp.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Först vill jag nämna
några tekniska saker. Det har hänt ett
par missöden i samband med avlämnandet
av reservationerna. Vad beträffar
reservation I har namnet Christenson
i Malmö bortfallit och när det gäller
reservation II har namnet Stefanson
och Gustafson i Göteborg bortfallit.
Detta har alltså skett på grund av
ett tekniskt missöde; bakom reservation
nr I står alltså även herr Christenson
i Malmö och bakom reservation nr
II också herr Stefanson och jag.

Som framgår av betänkandet hade
jag inte tillfälle att närvara när betänkandet
justerades, och jag har därför
inte haft möjlighet att påverka utform -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Alkohollagstiftningen

ningen av motiveringen i de hänseenden
där jag har samma yrkande som utskottet.
I den fråga som gäller införande
av mellanöl delar jag helt utskottets
uppfattning att motionen bör avslås,
men jag kan inte instämma i den motivering
som utskottet har anfört.

.Tåg skall, herr talman, mycket kortfattat
— jag förstår att det finns åtskilliga
som ämnar yttra sig i denna
debatt och som har mycket större sakkunskap
än den jag kan åberopa —
beröra reservationerna 1 och II och
säga något om motiveringen till att man
enligt min uppfattning inte bör införa
det s. k. mellanölet.

Vad beträffar reservation 1 som ju
fick en ganska betydande majoritet i
första kammaren tycker man att även
andra kammaren skulle kunna följa
första kammarens exempel samt bifalla
motionen, och i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag rörande påföljd för dem
som på offentlig plats eller under liknande
förhållanden bjuder minderåriga
på alkoholdrycker. Det borde väl vara
ganska självklart att det inte skall få
förekomma att man på det sättet lurar
i minderåriga personer sprit. De som
har sett ungdomsfyllerister, fjorton-femtonåringar,
borde vara beredda att ansluta
sig till denna reservation, till vilken
jag yrkar bifall.

Reservation II gäller frågan om en
höjning av utskänkningsåldern på restaurang
till 21 år. Utskänkningsåldern
skulle alltså vara densamma som gäller
för försäljning av rusdrycker. Detta
är också ett yrkande, som jag tycker
att man skulle kunna få en mycket
bred anslutning till. Den tilltagande alkoholkonsumtionen
bland ungdomen
har, inte minst i samband med danstillställningar
och sådant, orsakat en
hel del besvärligheter, och den har
även medfört fall av rattonykterhet och
rattfylleri. Det borde vara ett allmänt
intresse att man har samma ålder för
utskänkning av alkoholhaltiga drycker

på restaurang som för försäljning i butikerna.
Jag ber att få yrka bifall till
reservation II.

När det sedan gäller förslaget om att
införa ett mellanöl vill jag säga att jag
finner de motiveringar som framförts i
motionerna utomordentligt verklighetsfrämmande.
Tanken att ett Öl med
svagare alkoholhalt än starkölet, som
man nu har tillgång till, skulle kunna
konkurrera med brännvinet, tycker jag
är svår att förstå. Det finns drycker som
kan konkurrera och som kan verka
nykterhetsfrämjande. I Frankrike har
Coca-cola medverkat till att nedbringa
vinkonsumtionen kraftigt, och man har
sagt att Coc.a-cola-industrien har varit
en större nykterhetsfrämjande faktor
i detta land än den där ganska svaga
nykterhetsrörelsen när det gällt att
minska vinkonsumtionen.

Att ett mellanöl i det läge vi har
skulle kunna nedbringa konsumtionen
av sprit tycker jag för min del är
verklighetsfrämmande, och därför yrkar
jag avslag på motionerna utan att kunna
instämma i utskottets motivering.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors, Berglund och Westberg
(samtliga fp) samt fru Boman (h).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag liar för min del biträtt
bevillningsutskottets betänkande
när det gäller punkten om mellanöl
och har därvidlag ingenting att tilllägga.
Jag anser inte detta vara någon
beställning och finner inte anledning
att man här debatterar denna fråga,
eftersom det är ett enhälligt utskott som
avstyrkt motionen.

Beträffande de övriga punkter som
behandlats i bevillningsutskottets betänkande
nr 29 vill jag beträffande
punkt 1, som gäller motionerna 1:15
och II: 25, vari har föreslagits påföljd
för den som offentligen bjuder minderårig
på alkohol och vilka föranlett reservation
I, framhålla att jag inte kan
biträda utskottets uppfattning. Utskotts -

Onsdagen den 15 april 1964. fm.

Nr 17

majoriteten yrkar avslag under uttalande
av att de påtalade missförhållandena
ej synes ha den omfattningen att de
skulle motivera en särlagstiftning. Utskottet
pekar på de betydande praktiska
svårigheterna att kunna avgränsa
och precisera området för straffbarhet.
Vi reservanter har emellertid ansett att
dessa skäl inte är tillräckliga för att
avvisa förslaget om en utredning. Till
stöd för detta har vi i reservation I
framhållit, att det måste anses stötande
att samhället står utan maktmedel att
inskrida mot den som bjuder minderårig
på alkoholdrycker på offentlig
plats. Jag vill därför yrka bifall till
reservation I av herr Stefanson m. fl.

I punkt 4 behandlas motionerna
1:200 och 11:246 om en höjning av
åldersgränsen vid utskänkning. I dessa
motioner har föreslagits att åldersgränsen
vid utskänkning av alkoholhaltiga
drycker höjes från 18 till 21 år
eller samma åldersgräns som gäller för
utminuteringen. Utskottet har avstyrkt
dessa motioner i huvudsak med den
motiveringen att fylleriet bland ungdomen
visat en nedåtgående tendens under
1963. Vi har emellertid i vår reservation
framhållit att det är tillräckligt
klarlagt att alkoholbruket bland
ungdomen fortfarande inger en stark
oro. Dessutom är det tydligen så att
ungdomen får sina alkoholvanor i tidigare
åldrar än förut, vilket också
ökar riskerna för senare uppkommande
alkoholmissbruk. Det är också klart,
menar vi, att de gränsfall, som här givetvis
inte kan undvikas, och de misstag
vid åldersbedömningen som kommer
att uppstå inte borde avskräcka från
denna höjning av åldersgränsen, eftersom
den med säkerhet kommer att medverka
till en sanering av missbruket av
alkohol bland ungdom i tonåren.

Jag ber i detta sammanhang också
att helt kort få hänvisa till en opinionsundersökning
som Sveriges godtemplares
ungdomsförbund låtit SIFO
utföra. Den gällde utskänkningsåldern

Alkohollagstiftningen

och skedde under tiden 15 november
—15 december 1963. Resultatet av denna
opinionsundersökning visar alldeles
klart att det finns eu bred folkopinion
bakom tanken på en höjning av åldersgränsen
för utskänkning av alkoholhaltiga
drycker. Helt naturligt kommer inte
alla olägenheter att undanröjas vid ett
bifall till reservationen. Men det kanske
ändå finns skäl att nämna att opinionsundersökningen
gav ett rätt entydigt
resultat så till vida att en stor majoritet
av svenska folket synes anse att en
höjning från 18 till 21 år av åldersgränsen
för utskänkning av alkoholhaltiga
drycker på restaurang är lämplig.
Endast en av tio tillfrågade ställde
sig tveksam till en dylik höjning. Man
kan fastslå att tre fjärdedelar av befolkningen
tycker att den föreslagna
höjningen är befogad. Samma positiva
inställning återfinns enligt SIFO-undersökningen
inom samtliga samhällskategorier
som ingår i denna undersökning.

Även om ett bifall till reservationen,
som jag redan sagt, inte leder till att
alla de missförhållanden man skulle vilja
komma åt på detta område undanröjes,
uppnås helt säkert ändå betydande
fördelar vid en sådan ändring
av åldersgränsen, när det gäller arbetet
och strävandena att sanera alkoholmissbruket
bland ungdomen.

Jag ber därför, herr talman, att beträffande
punkterna 1 och 4 få yrka
bifall till reservationerna. Beträffande
övriga punkter i utskottets betänkande
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm, fru Torbrink, fru
Svensson och fröken Sandell (samtliga
s).

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! De delfrågor som vi nu
har att ta ställning till, hör hemma på
ett område som tyvärr, vill jag säga,
alltid besitter en höggradig aktualitet.
Det beror helt enkelt därpå att samhäl -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Alkohollagstiftningen

let, trots ett oavlåtligt plåstrande, aldrig
lyckats komma till rätta med missförhållandena.
Alkoholskadorna — det
är dem jag syftar på — har alltjämt en
utbredning och en skärpa som gör det
påkallat att tala om alkoholfrågan som
vår största olösta sociala fråga. Den
ordning som nu gäller, är väl närmast
att uppfatta som ett led i ständigt fortgående
försöksverksamhet och inte som
någon slutgiltig lösning. Det är väl den
mildaste dom som kan fällas i detta
sammanhang. Experimenterandet fortsätter
med andra ord.

I och för sig vore det frestande att ta
upp till närmare diskussion de frågor
som här är aktuella, särskilt på de
punkter, till vilka reservationer fogats,
men jag skall inte göra det. Jag skall inskränka
mig till att beträffande den första
reservationen fälla det allmänna omdömet
att man måste finna det ytterst
glädjande att det utredningskrav som
det här är fråga om, fått ett så kraftigt
stöd och redan biträtts av första kammaren.

Denna fråga gäller, hur man skall
kunna komma till rätta med de marodörer
— sådana finns — som inte drar
sig för att locka barn och minderåriga
till spritförtäring. Jag tänker .särskilt
på de fall, där detta sker på offentlig
plats i den formen att man bjuder vederbörande
på sprit eller tubbar till
spritförtäring. Vi hade härom året ett
par sådana fall i min hemstad, vilka
med skäl kunde betecknas som upprörande.
Här är det ju fråga om att skapa
ett skydd för dem som har allra svårast
att värja sig, d. v. s. barnen. Jag medger
att det i detta sammanhang möjligen
kan uppkomma en del intrikata gränsdragningsproblem,
problem av lagteknisk
natur, men en utredning bör naturligtvis
kunna klarlägga dessa problem.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservation I och tillåter mig att vädja
till kammaren att behjiirta detta yrkande.
Jag vill påstå, att det i eminent grad

rör sig om en humanitärt betingad
framstöt.

Jag skulle också vilja anföra några
ord i anslutning till reservation II, rörande
en motion som jag varit med
om att väcka — även om frågan genom
den negativa utgången i första kammaren
har fallit denna gång. Trots att
utskottsmajoriteten även nu ställer sig
avvisande till det reformkrav det här
rör sig om och som går ut på att tilllämpa
samma åldersgräns för utskänkning
och utminutering, har jag mycket
svårt att finna några som helst bärande
skäl för olika åldersgränser härvidlag.
Varför skall en 18-åring kunna skaffa
sig sprit på en restaurang, då han på
goda grunder inte kan köpa sprit i systembutiken?
De sociala vådorna blir
lika stora i båda fallen. Det är ett primärt
krav att ungdomar hindras att tidigt
hemfalla åt alkoholvanor. I detta
syfte bör bestämmelserna vara lika för
både utskänkning och utminutering.

Herr talman! Eåt mig härutöver bara
framföra en enda reflexion. Det är ju
en allmänt erkänd princip, att man inte
skall lagstifta mot folkmeningen, ty då
är det risk att lagen inte blir respekterad
och efterlevd. På den punkten är
vi — med all rätt -— mycket känsliga.
Jag vill då i likhet med herr Engkvist
erinra om att en undersökning nyligen
gjorts, som visar — en del finner det
kanske förbluffande — att en klar majoritet
bland befolkningen har den uppfattningen
att det är motiverat att höja
utskänkningsåldern från 18 till 21 år.
.lag vill också betona eu sak, som jag
tycker är rätt intressant, nämligen att
det även bland de yngre åldersgrupperna,
mellan 15 och 24 år, finns en klar
majoritet som menar, att det är rimligt
och önskvärt att höja utskänkningsåldern.
Jag tycker att det för opinionsbildningen
i denna fråga — jag är övertygad
om att den kommer tillbaka — är
angeläget att särskilt peka på detta faktum.

Herr talman! Jag kan som sagt inte

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Nr 17

finna några skäl som talar för att bibehålla
en skillnad mellan bestämmelserna
för utskänkning och utminutering.
.lag ber alltså att få yrka bifall till reservation
II.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Borås (fp).

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! De föregående talarna
har mycket kort motiverat reservationerna,
och jag skall mycket kort tala
för utskottets hemställan.

Vi är väl i grunden helt överens om
att det är angeläget att försöka komma
till rätta med det som inte är som det
borde vara på nykterhetsområdet. Vi
hade under fjolårets riksdag en mycket
lång debatt om dessa problem i anledning
av proposition nr 82. I den gjorde
finansiministern bland annat det uttalandet
att det inte fanns någon anledning
att göra något radikalt ingrepp i den
fria inköpsrätten. Han menade att man
i stället borde inrikta de nykterhetsfrämjande
strävandena på positiva och
förebyggande åtgärder. Det är väl en
ståndpunkt som vi alltjämt kan förena
oss omkring. Riksdagen var i fjol på
bevillningsutskottets förslag enig i denna
uppfattning.

Vad man framför allt måste försöka
komma åt är langningen och missbruket.
Det var av den anledningen som
fjolårets riksdag införde en del skärpta
straffbestämmelser på detta område,
bland annat ända upp till två års straffarbete
för grova langningsbrott. Man
införde då också en ökad legitimationskontroll.
Därmed har man väl också skapat
bättre förutsättningar för att komma
till rätta just med langarproblemet.
Detta system har emellertid inte verkat
i någon nämnvärd tid, och det finns
anledning att nu vänta och se hur utvecklingen
kommer att bli.

De reservationer som föreligger till
bevillningsutskottets betänkande berör
några delproblem. Vi kan naturligtvis
ha olika uppfattningar om vilka vägar

Alkohollagstiftningen

man skall gå för att nå det resultat som
vi alla önskar. Vad gäller reservation
I, låter det väldigt bestickande att
man genom en lagbestämmelse skulle
komma åt den som bjuder femtonåringar
på sprit. Men finansministern
uttalade i proposition nr 82 i fjol att
han för det dåvarande inte ansåg sig
kunna lägga fram något förslag på den
punkten. Utskottet menar att man inte
kan komma åt problemets kärna på
detta sätt alldenstund det naturligtvis
endast kan bli fråga om ett förbud på
offentlig plats. Det blir också mycket
svåra gränsdragningsproblem. Jag vill
göra kammaren uppmärksam på att det
är ett brott mot ordningsstadgan att
dricka sprit på en offentlig plats. Handlingen
som sådan är alltså redan kriminaliserad.
Problemet finns, men det är
ytterligt svårt att komma åt det. Man
kan naturligtvis inte införa några lagbestämmelser
som skulle gälla på enskilt
område.

Vad sedan gäller frågan om utskänkningen
till personer som är mellan 18
och 21 år, tror jag att den i reservation
II föreslagna ändringen skulle medföra
att det bleve ännu svårare för
vederbörande personal att bedöma i vilka
fall en person äger rätt eller inte att
få en pilsner, ett glas vin eller eventuellt
starkare drycker. Jag tror inte att
en sådan här bestämmelse skulle få någon
större praktisk betydelse, och fråga
är väl om den inte skulle utgöra ett
litet för hårt ingrepp i den personliga
friheten för den övervägande delen av
befolkningen, som ju är skötsam. Jag
tror inte heller att man ur nykterhetspolitisk
synpunkt vinner något med att
tillåta en okontrollerad konsumtion
men förbjuda denna utskänkning.

Herr Hamrin sade att en SIFO-undersökning
visat att den allmänna uppfattningen
skulle vara att det är riktigt att
vidta en sådan här åtgärd. Jag tror
emellertid att det vore att tillmäta SIFOundersökningarna
en alltför stor betydelse,
om man av en sådan undersök -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Alkohollagstiftningen

ning skulle dra slutsatsen att majoriteten
av svenska folket önskar denna lagändring.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (li):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att kommentera och yrka bifall till
en motion som jag har väckt — inte
bara i år utan även förra året — om att
man skall göra ett krafttag och på försök
upphöra med tillverkningen av renat
brännvin. Detta yrkande avstyrktes
förra året, och det avstyrks även i år
av bevillningsutskottet. Det är visserligen
konsekvent, men jag tycker att man
ger väldigt litet i stället.

Bevillningsutskottet har i detta ögonblick
ansvaret för vad som i kväll händer
i många tusen familjer, när husfadern
eller husmodern kommer hem berusad.
Hittills har det förvisso nästan
alltid varit brännvinet som legat bakom
de här missförhållandena och tragedierna.

Förra året framförde utskottet åtminstone
en sorts idé. Visserligen tyckte
det inte att mitt förslag var bra —
jag håller gärna med om att mitt förslag
kanske inte var det bästa. Utskottet
uttryckte i stället den tanken att
man möjligen skulle kunna sänka alkoholhalten
i spritdryckerna, om så
kunde befinnas lämpligt.

Sedan dess har ett år runnit undan
-— mycket annat har runnit under den
tiden också. Det är många av kammarens
ledamöter som skrattar igenkännande,
men verkningarna av den hypertrofierade
konsumtionen av i synnerhet
renat brännvin är så djupt tragiska,
att jag har svårt att begripa att
utskottet kan sitta lugnt med händerna
i knät och inte göra något åt saken. Jag
upprepar, att mitt förslag kanske inte
är det bästa, men utskottet har ju inget
förslag för att bättra på det utan vill
att man skall avvakta utvecklingen,

som det heter. Det kan man göra på
många områden, där det inte är förbundet
med så stora sociala vådor som
i detta fall. Redan denna kväll kommer
på hundratals ställen att hända sådana
ting som att den äkta mannen slår
hustrun och skrämmer livet ur barnen.
Bör inte vi på ett eller annat sätt se
till att sådant inte förekommer?

Jag har inte kunnat komma fram till
något bättre än att angripa nationaldrycken
— det renade brännvinet -—
och jag har gjort det bara på försök.
Det tycker utskottet är chockerande.
Man får inte irritera konsumenterna
genom att inte ge dem just det som
bäst passar deras smak. Det kan man
gott göra på andra områden men inte
på detta, anser man tydligen. Det har
sagts mig att man — och med den
erfarenhet jag har från den tiden det
begav sig kan jag understryka det —
att man inte kan ställa sig på någon
skyddad plats och vräka i sig en halvpanna
kryddat brännvin, men man kan
lätt göra det med okryddat brännvin.
Jag tror inte att dessa 12-, 13- och 14-års flickor som häller i sig sprit varenda
kväll i Stockholm skulle kunna
konsumera så mycket, ifall inte detta
renade bränvin, som ju inte smakar
någonting, fanns till hands.

Jag skulle gärna vilja av bevillningsutskottets
talesman höra vilka kraftåtgärder
som utskottet anser att man bör
sätta in mot detta. Det kan hända att
utskottet har något i bakfickan att komma
med. I så fall skall jag vara den
förste att stödja utskottet. Men om det
inte lämnas något tillfredsställande
svar, utan utskottet vill att man skall
sitta ännu ett år och låta tragedierna
inom detta område fortsätta här i landet,
så ser jag inte någon anledning
varför man inte skulle göra åtminstone
ett försök med det som jag nu har föreslagit,
nämligen att man som ett experiment
skulle avstå från att tillverka
renat brännvin.

Jag skall, herr talman, inte uppe -

Onsdagen den 15 april 19G4 fin.

Nr 17

hålla tiden längre. Vi får väl höra vad
herr Magnusson i Borås har att anföra.
Det är möjligt att jag återkommer med
en replik till honom. Men till dess skall
jag be att få yrka bifall till motionen
11:078, som jag bär skrivit och som
enligt vad jag vet flera andra stöder.
Jag kommer också att rösta för reservationerna
1 och II.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! .lag hade tänkt säga
något beträffande motiveringen till reservation
I, men jag har blivit förekommen
av andra reservanter och nöjer
mig därför med att yrka bifall till densamma.

Tillsammans med herr Elofsson har
jag reserverat mig för den tanke som
är redovisad i ett motionspar angående
registrering av spritinköpen. Mot
denna tanke har väckts ganska mycken
kritik i skilda sammanhang. Det har
ansetts att man skulle införa förmynderskap
och krångel, att man på bakvägar
försökte återinföra motboken

o. s. v. En del av denna kritik är väl
inte längre befogad. Legitimationskravet
vid spritinköp kan inte sägas utgöra
mindre krångel eller innebära
mindre förmynderskap än skyldigheten
att vid spritinköp visa ett kort där
kvantiteterna stämplas in. Avsikten härmed
är densamma som ligger till grund
för reservation I, nämligen att man skall
försöka komma åt dem som på olagliga
vägar skapar förutsättningar för det
ungdomsfylleri som väl alla vill komma
åt. Det råder ingen tvekan om att
langarna åker från systembutik till systembutik
för att skaffa sig de kvantiteter
de anser sig behöva för att sedan
illegalt sälja dessa. Om man hade registrering
skulle det snart visa sig vilka
som köper sådana kvantiteter att
de kan tillhandahålla sprit på olaglig
väg.

Det funnes kanske mera att tillägga,
men för att inte uppta alltför lång tid
skall jag nöja mig med den motive -

Alkohollagstiftningen

ringen. Jag ber alltså att få yrka bifall
till reservation III.

Utskottet har även haft att behandla
frågan om mellanöl. Utskottet har avstyrkt
motionerna 1:54 och 11:69, och
därvidlag delar jag utskottets uppfattning.
I och för sig är det väl inte något
att framhålla att jag inte hade tillfälle
att vara närvarande när utskottet
justerade utlåtandet, vilket ledde till
att jag inte kunde påverka motiveringen
för detta avslagsyrkande. Emellertid
vill jag säga att jag inte kan ansluta
mig till den motivering som utskottet
har anfört. Jag tänker då på den mening
ungefär mitt på sid. 8 som lyder:
»Utskottet vill i denna fråga endast
framhålla att den önskade åtgärden
torde få anses innebära ett sådant ingrepp
i nykterhetspolitiskt avseende
att» — och här kommer det som jag
anser vara egendomligt -— »riksdagen
enligt utskottets mening icke bör ta
ställning till frågan med mindre förslag
härom framlågges i proposition.»
Vare sig den sista delen av denna mening
är uttryck för en principiell
ståndpunkt — vilket vore fruktansvärt
med tanke på riksdagens ställning gentemot
kanslihuset — eller det är en
ståndpunkt i denna särskilda fråga tycker
jag det tyder på uppgivenhet inte
bara från utskottets sida utan även från
kamrarnas att skriva under på en sådan
motivering. Det går enligt min
mening alldeles utomordentligt bra att
utesluta denna mening ur motiveringen
och stryka ordet »således» i nästa mening.
Då flyter argumenteringen, och
vi ställer oss inte i den situationen att
vi säger, att vi inte vill ta ställning till
något annat än sådant som är framlagt
i form av en proposition. Det är ju en
helt orimlig tanke, och jag vet inte om
det ens finns möjligheter för kammaren
att fatta ett sådant beslut med de konsekvenser
detta skulle få, om det finge
anses ha principiell innebörd.

Herr talman! Jag ber att få upprepa
att jag ansluter mig till avstyrkandet
4—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 fm.

Interpellation ang. begäran om uppgifter rörande studieförbund m. fl. organisationer

av motionerna men att jag inte kan biträda
utskottets motivering utan hemställer
att ur denna utgår den av mig
citerade meningen och ordet »således»
i den därpå följande meningen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tillåt mig, herr talman,
att bara med några ord beröra motion
nr 373 i denna kammare. Man har i
pressen gjort gällande att denna motion
syftar till att återinföra motboken. Inget
kan vara mera felaktigt än detta påstående.
Däremot finns det skäl att framhålla
att motboken, trots sina brister,
ändock hade sina förtjänster. Nu efteråt
kan man konstatera att vi felbedömde
effekten av att släppa spriten fri. Motbokens
ransonerande effekt utgjorde för
mången en frestelse till köp. Rent psykologiskt
verkade motboken i konsumlionsbefrämjande
syfie, vilket torde
kunna betecknas som motbokens främsta
nackdel. Det var givetvis mången som
i motboken såg en form av myndighetsbevis.
Som en förtjänst hos motboken
får man tillskriva den möjligheten att
kunna förhindra missbrukare från att
köpa sprit. Den icke skötsamme riskerade
att ej erhålla motbok eller ej få
ha kvar sin motbok och därmed utestängas
från möjligheten av att få köpa
sprit. Att återinföra motboken är icke
tänkbart; däremot är att införa en inköpsregistrering
en åtgärd som vi
kanske blir tvingade att genomföra förr
eller senare. Läget på den s. k. »spritfronten»
är i dag sådant att vi måste
vid sidan av allt tänkbart upplysningsarbete
ta i med krafttag mot det tilltagande
spritmissbruket och då speciellt
mot ungdomsfylleriet. Hade icke
bilen varit så allmän som den nu är, så
hade läget varit ännu värre. Nu har ju
bilen en inte så liten sprithämmande
effekt. Man vill ju inte riskera att som
det heter »åka in» och samtidigt förlora
sitt körkort. Nej, jag tror att den
bästa effekten när det gäller att komma
åt langningen och »väntjänstöverlåtel -

serna» nås genom att införa en allmän
obligatorisk inköpsregistrering.

Jag behöver inte närmare orda om
hur man skall ordna en dylik registrering.
Det har ju herr Fälldin närmare
redogjort för, och för övrigt vill jag
hänvisa till motion nr 373 i denna kammare.

Avslutningvis skulle jag vilja framhålla
att systemet med allmän inköpsregistrering
enligt min och mina medmotionärers
mening måste komma till
enbart för att få en nödvändig kontroll
över missbrukare och langare, ty den
enda verkligt effektiva kontrollen är en
obligatorisk och allmän inköpsregistrering.
Fn sådan inköpsregistrering behöver
inte vara så kostnadskrävande att
detta behöver utgöra ett hinder för dess
införande. Alla skäl talar för att en allmän
inköpsregistrering införes med det
snaraste.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 29 fogade reservationen
III av herrar Elofsson och Fälldin.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtande samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 9

Interpellation ang. begäran om uppgifter
rörande studieförbund in. fl. organisationer Ordet

lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (h), som yltrade: Herr

talman! I dagarna har skolöverstyrelsens
folkbildningsrotel utsänt en
skrivelse till studieförbunden, ungdomsorganisationerna
och vissa nykterhets -

Onsdagen den 15 april 1964 fm. Nr 17 99

Interpellation ang. begäran om uppgifter rörande studieförbund m. fl. organisationer

organisationer i vilken begäres en rad
uppgifter om berörda organisationer.
Dels efterfrågas en ingående redovisning
för anställda tjänstemän den 1/10
1963 samt befattningshavarnas utbildning.
Även uppgifter för åren 1964, 1965
och 1970 samt därutöver i möjligaste
mån för 1970-talet begäres. Dels efterfrågas
också eu redovisning för organisationernas
löner och arvoden samt övriga
driftsutgifter. Redovisningen för
driftsutgifterna skall avse huvudmannens
totala bruttoutgifter.

Enligt skrivelsen har skolöverstyrelsen
anmodats av finans- och ecklesiastikdepartementen
att inkomma med
vissa uppgifter till »en inom statsförvaltningen
pågående långtidsutredning».

Det är en rad frågor som skrivelsen
föranleder: Vilken långtidsutredning är
det som avses och vad är utredningens
syftemål? Av vilken anledning skall organisationerna
lämna upgifter inte bara
om sina befattningshavares antal utan
även om deras lönelägen och utbildning?
Av vilka skäl skall utgifterna för
hyror, räntor, bränslekostnader och
andra driftsutgifter rörande verksamheten
redovisas?

Det är förståeligt om man från en
del organisationers sida blivit förvånad
inför dessa ingående frågor som, såvitt
kan bedömas, icke har något att göra
med de till organisationerna utgående
statsbidragen för ungdomsledarutbildning
och instruktörer att göra. Såvitt
jag kan förstå kan heller inte föreligga
någon skyldighet för organisationerna
att lämna den begärda redovisningen.

Det är också förståeligt om denna

skrivelse föranlett frågor av mera principiell
innebörd. Kan man befara att
den tilltagande bidragsgivningen från
samhället till organisationerna också
kommer att leda till krav på en ökad insyn
i organisationernas verksamhet?

Från många håll har varnats för en
utveckling som skulle innebära att det
fria och frivilliga ungdomsarbetets karaktär
skulle förändras genom bidragsgivningen
och ett beroendeförhållande
till den anslagsgivande myndigheten
skulle uppstå. Dessa farhågor har emellertid
alltid lättvindigt tillbakavisats.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor: 1.

Vill herr statsrådet redogöra för
syftet med den inom statsförvaltningen
pågående långtidsutredningen, som
kungl. skolöverstyrelsen hänvisat till i
sin skrivelse till studieförbunden, ungdomsorganisationerna
och vissa nykterhetsorganisationer
samt upplysa om vilken
funktion de begärda uppgifterna
skall fylla i sammanhanget?

2. Vill herr statsrådet redovisa sin
principiella uppfattning beträffande den
insyn och kontroll som kan befaras bli
följden av statligt stöd till politiska ungdomsorganisationer? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fidem

Sune K. Johansson

100 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Onsdagen den 15 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Alkohollagstiftningen (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 29, i anledning
av väckta motioner beträffande
alkohollagstiftningen, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr WENNERFORS (h), som yttrade: Herr

talman! Eftersom jag är en av
motionärerna när det gäller mellanölfrågan
är det naturligtvis frestande
för mig att närmare beröra denna
fråga, men med hänsyn till utskottets
behandling av saken skall jag övervinna
denna frestelse. Låt mig bara
framhålla att argumenteringen i motionen
står fast och att den stärkes
för varje dag som går.

Jag skall, herr talman, i stället säga
några ord om reservation nr 2 till utskottets
utlåtande, vari hemställes att
åldersgränsen vid utskänkning av alkoholhaltiga
drycker måtte höjas från
18 till 21 år.

Vi är alla överens om att alkoholfrågan
är ett av samhällets största problem
och att vi bör vidta alla tänkbara
åtgärder för att söka snarast möjligt
komma till rätta med detta problem.
En särskilt allvarlig företeelse i
detta sammanhang är bruket och missbruket
av alkohol bland ungdom. Vad

jag speciellt finner olyckligt är att detta
alkoholbruk ofta har formen av ett
smygdrickande. Det är mycket beklagligt
att en stor del av den unga generationen
vänjer sig vid att i smyg umgås
med alkoholdrycker. Umgänget med alkohol
kan påverkas av att den första
bekantskapen med sådana drycker sker
på toaletten eller bakom skolknuten i
samband med en skoldans eller kanske
bakom ett buskage vid en festplats. Jag
tror faktiskt att det finns ett samband
mellan konsumtionsmängd och smygdrickande.
Som en vuxen människa,
väl medveten om alla restriktioner och
bestämmelser som måste finnas, frågar
man sig dock ibland, om det inte går
för långt med olika restriktioner. Tyvärr
tycks det ligga någonting i talet
om den förbjudna fruktens lockelse.

Det är svårare att ange hur man skall
kunna åstadkomma en ändring till det
bättre. Allt flera människor börjar tala
om en liberalisering av försäljningen
och utskänkningen av vin och Öl. Många
har kanske själva varit utanför vårt
lands gränser och sett hur saken där
är ordnad och frågar sig varför inte en
liknande ordning skulle kunna tillämpas
i Sverige.

I höstas framförde jag i en interpellation
tanken på att starkölet borde i
liberaliseringssyfte få säljas på ungefär
samma sätt som Öl av klass II. Jag tror
att därigenom skulle man bl. a. kunna
eliminera den risk för impulsköp av
starksprit som många gånger finns när
en person går in på en systembutik i
avsikt att endast inköpa Öl. Det är min
fasta övertygelse att en sådan liberalisering
skulle kunna medverka till en
överflyttning av konsumtionen från starkare
till svagare drycker. Den är också
på väg. Brännvinet trängs tillbaka.

Onsdagen den 15 april 1904 om.

Nr 17

101

För att återgå till problemet med
smygdrickandet bland ungdom förutsätter
jag att reservanterna och även
motionärerna betraktar denna företeelse
såsom mycket oroande och såsom
något som vi bör komma till rätta med.
Men hur skulle då en höjd åldersgräns
påverka just smygdrickandet? Såvitt
jag förstår skulle själva mängden konsumerade
alkoholdrycker minska, eftersom
det skulle vara besvärligare att
få tag i alkoholdrycker, men vi vet
ingenting om hur stor denna minskning
skulle bli. Samtidigt vågar man nog
påstå att genom ytterligare restriktioner
av detta slag skulle smygdrickandet öka.
Jag frågar mig då, om det inte är att
föredra att 18-årsgränsen bibehålies och
att ungdomen i stället förtär alkoholdryckerna
under uppsikt och hyfsade
former.

Därtill kommer tillämpningssvårigheterna.
Såsom vi alla vet är det svårt
att avgöra, om en person befinner sig
över eller under 18 år. Ju äldre en person
blir desto besvärligare blir det
att bestämt ange den exakta åldern,
särskilt om vederbörande tillhör det
kvinnliga könet. Hur många kvinnor
över 21 år ser inte ut att befinna sig
under denna ålder.

Det är som sagt svårt att redan tilllämpa
18-årsgränsen och jag tror att
det skulle ställa sig ännu besvärligare
med 21-årsgränsen. Flera omständigheter
talar alltså för att motionsyrkandet
bör avslås.

Herr talman! Jeg ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i denna
del.

Därefter anförde:

Herr PALM (h):

Herr talman! Jag begärde ordet av
den anledningen att jag ville påtala utskottets
ödmjuka knäfall för Kungl.
Maj:t, i detta fall personifierad i hans
excellens finansministerns skepnad. Jag
finner det starkt motiverat att en pro -

Alkohollagstiftningen

test höjs här i kammaren mot den formulering
utskottet gjort. Herr Fälldin
har berört det avsnitt jag syftar på
och yrkat att det bör utgå ur skrivningen.
Jag skulle livligt vilja understryka
detta. Jag anser det vara ytterst
angeläget att kammaren bifaller herr
Fälldins yrkande.

Enligt utskottets skrivning duger det
inte att motionärer gör framställningar,
men om finansministern skulle komma
igen med samma yrkande, skulle man
kunna tänkas fundera på att bifalla
det. Denna ödmjukhet inför första statsmakten
anser jag vara direkt generande
för Sveriges riksdag.

I själva ölfrågan skulle jag vilja anknyta
till vad herr Wennerfors sagt.
Är det riktigt och lämpligt att i riksdagen
eller ute i kommunerna ständigt
diskutera skatteklass och försäljningsvillkor
etc. för Öl av olika alkoholhalt?
Fixerar det inte på ett olyckligt sätt
allmänhetens intresse kring dessa problem?
Jag vill mycket starkt understryka
vad herr Wennerfors snuddade
vid, nämligen att det måste vara orimligt
att en person som vill köpa Öl måste
gå till systembutiken. Detta kan sannerligen
inte verka nykterlietsbefrämjande.

För min del tycker jag att ölsorter
av alla klasser och kvaliteter fritt bör
tillhandahållas i den allmänna handeln.
Det är ett system som låter ölet bli
en vara vilken som helst utan att det
glorifieras, utan att det på något sätt
görs till något märkvärdigt. Den vägen
tror jag man lättast kan vinna det nykterhetspolitiska
syftet, vilket inte gynnas
av talet om mellanöl och starköl
och klassificering i grader av större eller
mindre farlighet. Ju enklare vi tar
på denna fråga, desto större möjligheter
har vi att nå det nykterhetspolitiska
målet.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring däruti som herr Fälldin
har påyrkat.

102

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Alkohollagstiftningen

I detta anförande instämde herrar
Braconier, Edlund och Nordgren (samtliga
h).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Här finns en reservation
av herr Stefanson in. fl. som tidigare
har apostroferats och som bygger
på och understöder en motion som
föreslår någon form av påföljd för dem
som på offentlig plats eller under liknande
förhållanden bjuder minderåriga
på alkoholdrycker.

Det förefaller förvånansvärt att någon
del av utskottet har kunnat motivera
ett annat ställningstagande än det
— som jag tycker — självklara som
kommer till uttryck i motion och reservation.
Det har visserligen sagts att det
är ett svårbemästrat problem att utröna
hur man skall komma åt sådana marodörer
och sabotörer som bjuder våra
barn och ungdomar på alkohol. Det
visar sig först och främst vara ett praktiskt
problem i vardagen. Vidare är
det uppenbart att man på polishåll
gärna skulle se att man hade större
befogenhet att ingripa. Det är sant att
man kan göra det inom ramen för bestämmelserna
i ordningsstadgan för rikets
städer — där har vi som bekant
också bestämmelser beträffande nöjesplatser
— men dessa händelser inträffar
ju ofta inne på gårdar och i portar.
Det är alltså inte fråga om att störa
hemfriden om man skulle plocka reda
på några av dessa marodörer. De är
nog åtkomliga, om lagen hjälper oss
ett stycke på väg.

Jag har här i min hand en polisrapport
från en mellansvensk stad som
klart och tydligt visar att det förekommer
fall då minderåriga bjuds på sprit
av ansvarslösa äldre människor. I ett
fall har en tolvårig flicka lockats att
dricka starksprit inne på en gård. Rapporten
är konfidentiell och skall naturligtvis
inte här utförligare citeras.

.lag ber sålunda att få yrka bifall
till reservation I i den starka överty -

gelsen att om denna kammare i likhet
med första kammaren toge reservationen,
skulle vi i myndigheternas händer
sätta ett effektivt vapen att komma åt
dessa skadegörare.

Här har också diskuterats om ölet.
I väsentlig grad kan detta lämnas utanför
debatten, eftersom det inte föreligger
något annat förslag på den punkten
än utskottets avstyrkande, som visserligen
har den något underliga motiveringen
att bollen nu ligger hos finansministern.
I vanliga fall har ölet
en stor förmåga att göra folk talföra.

Här kan vi möjligen inskränka oss
litet, och jag kan bidra till det med
tanke på att vi väl senare får en större
öldebatt.

Det uppslag som här presenterats förefaller
mig rätt onödigt. Det innebär
uppenbarligen en del risker att på föreslaget
sätt utöka sortimentet av alkoholhaltiga
drycker. Såvitt jag förstod förordade
herr Palm fri försäljning av
allt Öl. Det skulle få säljas ungefär som
livsmedel. Ja, det låter säga sig. Men
vi har här i landet haft ett allvarligare
ölproblem än i dag, nämligen innan vi
lyckades nedbringa alkoholhalten i det
vanliga pilsnerölet. Och det är givetvis
inte obekant för herr Palm att man i
Danmark har en rätt besvärlig form av
ölalkoholism, samtidigt som man där
har mycket mindre av den alkoholism
som sammanhänger med starkspritförtäring.
Jag hoppas verkligen att vi inte
alltför snart efter denna motionsframstöt
på nytt skall få göra bekantskap
med mellanölförslaget.

Jag har tidigare instämt i de yrkanden
som framställts av herr Gustafson
i Göteborg och jag kan därför fatta mig
mycket kort när det gäller de andra
reservationerna. De som känner ansvar
för ungdomens alkoholbruk och alkoholmissbruk
— och det gör vi väl alla
här i kammaren — kan inte fatta varför
det skall behöva vara olika åldersgränser
för utskänkning och utminutering.
Det i reservationen framförda för -

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

103

slaget om samma åldersgräns i båda
fallen är en enkel åtgärd, som jag vill
rekommendera.

Herr PALM (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra några invändningar
mot herr Rimmerfors’ argumentering.

Herr Rimmerfors konstaterade alldeles
riktigt att vi tidigare har haft ett allvarligare
ölproblem här i landet. Det
hade vi under en period, då försäljningen
av pilsner var omgärdad med mycket
rigorösa bestämmelser med kvittensförfarande
och slika ting för att komma åt
denna eftertraktade dryck. Det blev
bättre sedan dessa bestämmelser kom
bort. Därför menar jag att vi skall gå
vidare på den inslagna vägen i förhoppning
om att det skall kunna bli ännu
bättre. Jag försäkrar att jag har precis
lika nykterlietsvänliga åsikter som herr
Rimmerfors. Det är bara beträffande
metoderna som vi har litet olika meningar.

Vidare sade herr Rimmerfors att man
i Danmark har ett ölproblem. Ja, det
finns naturligtvis alkoholproblem i alla
länder, där alkohol över huvud taget förekommer.
Som herr Rimmerfors framhöll
säljer man i Danmark alla sorters
sprit, även 96-procentig sådan, i livsmedelsaffärer
och snabbköpsbutiker.
Men inte vill väl herr Rimmerfors påstå
att danskarna för den skull är mera begivna
på alkohol än svenskarna. Jag har
en känsla av att det förhåller sig tvärtom,
och det kan måhända ge oss en tankeställare
i rätt riktning.

Nu vill jag visst inte propagera för
att vi i morgon skall gå över till systemet
att sälja 96-procentig sprit i våra
livsmedelsaffärer, men vi kan ta ett steg
åt det hållet med ölet. Det kanske kan
bli ett steg i rätt riktning för att skapa
mindre spänning kring dessa drycker,
som nu ofta betraktas som farliga —
och som också är farliga. Just därför
anser jag att man inte skall fixera all -

Alkohollagstiftningen

mänhetens intresse kring dem med onödiga
bestämmelser.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet inte om det är
någon skillnad mellan danskar och
svenskar när det gäller deras inställning
till alkoholen. Tiden tillåter för
övrigt inte heller att jag går närmare in
på den frågan. Men faktum är att vi har
ett starkare och svårare starkspritproblem
och danskarna har ett större ölproblem,
och det sammanhänger väl
med den form av distribution som förekommer
i de båda länderna.

Jag menar att man inte förbättrar
nykterhetstillståndet genom att införa
nya ölsorter. Framför allt synes det mig
mycket betänkligt att införa ett mellanöl
som alternativ till starkspriten.
Det är ju en av motiveringarna här att
man vill ha vad man kallar ett gott Öl
för att nedbringa starkspritkonsumtionen.
Påståendet att vi skulle kunna nå
den effekten bör i varje fall bevisas, innan
vi kan tro på det.

Det som jag alldeles särskilt fäst mig
vid beträffande utvecklingen här i landet
är, att medan pilsnern — nuvarande
klass IT — höll en högre alkoliolhalt
hade vi större alkoholproblem bland
ölkonsumenterna. Ja, man kunde t. o. m.
lägga märke till graden av oljud på ölkaféerna,
och omedelbart efter det att
alkoholhalten sänkts i det vanliga ölet
blev det stillsammare på kaféerna!

Sedan har vi omgärdat starkölet med
vissa försälj ningsbestämmelser, som har
gjort att det inte blivit fullt så lättillgängligt,
och jag kan inte inse att vi nu
skulle gagna folknykterheten genom att
mellan det vanliga ölet och starkölet
införa en sort med större berusningseffekt,
som skulle bli tillgänglig överallt.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman'' Efter att ha hört herrar
Wennerfors och Palm argumentera i
denna fråga har jag behov av att säga,

104 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Alkohollagstiftningen

att jag inte delar deras uppfattning och
inte tror att de åtgärder de här förordar
skulle vara till gagn i strävandena att
åstadkomma ökad folknykterhet.

Beträffande mellanölet har det argumenterats
för att man skulle ta bort en
del av utskottets skrivning. Jag vill
framhålla att det är ett enhälligt utskott
som har anfört den motivering för avslagsyrkandet
som föreligger. Det finns
där ingenting som kan tolkas som en beställning.
Jag her, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets skrivning
oförändrad.

Herr LASSINANTI (s):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt delta i denna debatt, men jag har
mött tankegångar här i dag som jag tidigare
har om inte reagerat emot så dock
tagit till intäkt för funderingar huruvida
vi alltid är på förståndiga vägar.

Jag har all respekt för folkrörelserna,
och jag erkänner att nykterhetsrörelsen
har gjort en stor samhällsgagnande gärning
i vårt land -— det råder ingen tvekan
på den punkten. Men när man tar
del av samhällsdebatten finner man, att
det är en påtaglig skillnad mellan folkrörelsernas
sätt att argumentera i dag
och tidigare. Jag tycker att de litar alldeles
för mycket på lagstiftningens och
på de fiskala åtgärdernas saliggörande
förmåga. Det är givetvis mycket
svårt att säga vilken effekt en kriminalisering
av ett visst tillvägagångssätt
kan ha. Här diskuteras exempelvis att
man skall kriminalisera att underåriga
bjuds alkoholhaltiga drycker på allmän
plats, och vi är alla ense om att den trafiken
borde stoppas. Men jag har som
polisman den uppfattningen, att om vi
kriminaliserar den dröjer det inte länge
förrän folk blir klara över hur lagen
skall kringgås. Man söker sig till ett
enskilt område, till en bostad o. s. v.
Situationen blir inte bättre därigenom.
Resultatet blir bara att det som sker,
sker i smyg, och myndigheterna har inte
någon som helst möjlighet att komma åt

trafiken. Hur förkastligt det än är att
underåriga bjuds på spritdrycker har
vi ändå olika möjligheter att ingripa om
det sker utomhus. Vi har barnavårdslagstiftningen
och den mycket diskuterade
raggarlagen, som eventuellt kan tillämpas.

Jag vill inte på något sätt polemisera
mot dem som av ren idealitet för nykterhetsfolkets
talan här i riksdagen. Men
jag skulle vilja höja ett varnande lillfinger
mot att man i alltför hög grad sätter
sin tillit till lagstiftningen. Lagstiftningen
är maktlös om man inte effektivi
kan övervaka att den följs, och jag tror
att det är mycket svårt på detta område.

Många gånger har jag funderat över
vad det är som gör att folkrörelserna i
dagens läge så ofta vädjar till statsmakterna,
säger att statsmakterna skall ingripa.
Åtminstone uppe i Norrbotten använde
nykterhetsrörelsen i sin barndom
taktiken att gå direkt till de människor
det gällde. Och om inte samhället byggde
en polisstation eller en finka, så
by£gde nykterhetsfolket självt finkan.
Om inte samhället tillhandahöll poliser,
så tillhandahöll nykterhetsfolket egna
poliser som tog hand om de människor
vilka råkat i svårigheter.

Ett liknande fenomen kan iakttas när
man från religiöst håll säger att människorna
är syndiga och anser att det är
den mer eller mindre syndiga statsmaktens
uppgift att göra människorna religiösa.
Det är klart att detta kan sägas
vara en uppgift för statsmakterna. Men
jag undrar om inte idealisterna gör det
litet lätt för sig om de säger att staten
skall lösa dessa problem.

Jag har velat säga detta som en motivering
till att jag inte är så övertygad
om att vad som föreslås i reservation
I är det allra bästa. .Tåg är osäker om
man här skall utöka kriminaliseringen,
och är man osäker tror jag att det alltid
är bäst att man avvaktar och försöker
komma till rätta med problemen inom
ramen för den nu gällande ordningen.
Det är därför jag följer utskottet på denna
punkt.

Onsdngcn (lön 15 april 1904 om.

Nr 17

105

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Lassinanttis synpunkter på de tankegångar
som ligger bakom reservation
I vill jag fråga: Har man någon glädje
av raggarparagrafen i en situation, då
polisen får kontakt med en minderårig
som är så starkt berusad att man kanske
måste föra vederbörande till läkare?
Jag erinrar mig en interpellationsdebatt
för något år sedan här i kammaren, där
interpellantcn ifrågasatte om polismyndigheten
med nuvarande regler kan följa
upp ett sådant fall och försöka få tag på
den som släppt till spritdryckerna.

Att säga nej till en kriminalisering
därför att trafiken skulle gå under ytan
är väl heller ingen lösning. Det gäller
att få en möjlighet att ta i med hårdhandskarna
mot dem soin gör sig skyldiga
till detta brott — enligt min mening
är det fråga om ett brott att tillhandahålla
minderåriga sprit. Det är denna
synpunkt som varit vägledande för mig
när det gällt reservation I.

Apropå vad herr Engkvist framhöll
om motiveringen bakom utskottets enhälliga
beslut angående mellanölet vill
jag säga, att det inte kan hjälpas att det
är ett enhälligt utskott som står för
skrivningen — enhälligt frånsett dem
som inte — som jag själv — var förhindrade
att närvara vid justeringen och
påverka motiveringen. Det kan inte vara
någon ursäkt att utskottet varit enhälligt
när man skriver, jag upprepar: »...
den önskade åtgärden torde få anses innebära
ett sådant ingrepp i nykterhetspolitiskt
avseende att riksdagen enligt
utskottets mening icke bör ta ställning
med mindre förslag härom framlägges
i proposition.»

Jag vill fråga, om det egentligen är
möjligt för riksdagen att uttala att vi
inte skulle kunna ta ställning till ett
yrkande, som är framfört motionsvägen?
Jag ställer mig helt bakom avslagsyrkandet
på motionen, men jag kan icke
biträda motiveringen att vi nu skall
skilja oss från detta ärende utan ställ4*—Andra
kammarens

Alkohollagstiftningen

ningstagande och vänta tills Kungl.
Maj:t redovisat sina synpunkter i en
proposition.

Herr talman! .lag vidhåller mitt yrkande.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Rimmerfors säger
att ölproblemet är större i Danmark,
och det är naturligtvis möjligt. Detta
beror väl inte minst på att ölkonsumtionen
är avsevärt mycket större i Danmark.
Vi skall också komma ihåg att
det som någon sade finns alkoholproblem
i alla länder, även i Danmark.

När man säger att ölproblemen är
särskilt stora i Danmark, skall man
också komma ihåg att alkoholkonsumtionen
i Danmark till CO procent utgörs
av Öl eller maltdrycker. Samtidigt
skall vi påminna oss att alkoholkonsumtionen
i vårt land till 60 procent består
av starksprit.

Sedan kan vi ställa oss frågan vilket
vi föredrar. Jag föredrar för min del
det system som råder i Danmark. Jag
skulle vara mycket intresserad av att
höra vilket system herr Rimmerfors
föredrar.

Jag blev vidare förvånad över herr
Rimmerfors tal om bullret på ölkaféerna.
Det är väl inte så att bullerdecibellen
står i någon viss relation till
alkoholprocenten i ölet?

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Vad jag anfört om bullret
och stimmet på ölkaféerna i Stockholm
är vetenskapligt belagt genom
iakttagelser av en man som är synnerligen
förtrogen med dessa frågor. Han
har offentligen redogjort för dessa iakttagelser,
vilka visserligen är mycket
begränsade och kanske närmast har en
roande innebörd som en iakttagelse vid
sidan om. Utredningen tycks emellertid
bevisa, att det inte är oväsentligt
vilken alkoholhalt ölet håller.

protokoll 1964. Nr 17

106 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Alkohollagstiftningen

På frågan av herr Wennerfors, vilken
form av alkoholism jag skulle föredra,
svarar jag givetvis att jag bekämpar
båda formerna och vill förhindra
skadeverkningarna av såväl sprithanteringen
som ölhanteringen. Men jag
kan inte bortse från att också ölalkoholismen
-— ty det finns en sådan — är
elakartad, även om den inte kan jämföras
med spritalkoholismen. Detta tror
jag att jag underströk också i mitt förra
anförande.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag hade hoppats att
utskottets talesman skulle framföra en
propå om åtminstone någon positiv åtgärd
i anslutning till vad jag tillät mig
yttra före middagen. Så tycks emellertid
inte bli fallet. Jag vill därför tillägga
att jag vid tillfälle skall visa en mängd
brev som jag fått från hustrur till män
som har brukat komma hem och bära
sig dumt åt sedan de förtärt sprit. Det
är gripande dokument. Ofta rör det sig
om människor som inte vågar gå till
polisen och göra anmälan. Jag tror att
det är ganska många här i landet även
denna kväll som befinner sig i en sådan
här situation.

Jag har under mina år här i kammaren
många gånger konstaterat att riksdagsledamöterna
och utskotten säger
sig »tro» eller »mena» så mycket. Det
är en sak. Men det kan aldrig fastställas
om man menar eller tror riktigt
förrän ett praktiskt försök görs. Nu slår
utskottet faktiskt vakt om det renade
brännvinet och säger, att detta får man
inte röra, ty då skulle en mängd konsumenter
bli missnöjda därför att de
inte får sitt vanliga kvantum.

Jag kan tillåta mig att tro en sak
jag också, nämligen att om man avbröt
brännvinstillverkningen under ett par
år skulle många av dem som enbart
dricker brännvin få en verklig tankeställare.
De bleve kanske rent av så
konsternerade att de för alltid slutade
dricka brännvin. Jag har lika stor an -

ledning att tro detta som utskottet har
att tro på sitt sätt, och jag har även lika
stor rätt att bli trodd.

Jag tycker alltså att det vore realistiskt
att göra ett försök. Vi vet tack
vare spritstrejken förra våren att så
fort spriten försvinner minskas brottsligheten
över hela landet. Spritstrejken
tjänade som ett praktiskt experiment,
och det framgick att sambandet mellan
brottsligheten och spriten är ovedersägligt.

Herr talman! Jag återupprepar mitt
yrkande att ett försök skall göras. Jag
vill att andra kammaren skall visa en
sådan handlingskraft och en sådan fantasi
att den röstar för mitt förslag, även
om första kammaren i — som jag tycker
— ovist nit redan har avvisat motionen.

Jag instämmer f. ö. helt med herr
Fälldin i vad han framhållit rörande
formuleringen i utskottets utlåtande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav först
propositioner i fråga om utskottets
hemställan.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Engkvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
1) i utskottets betänkande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Stefanson in. fl.

Onsdagen den 15 april 19G4 em.

Nr 17

107

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för nejpropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 73 ja och
118 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
I) av herr Stefanson m. fl.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

,V/om. 4

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Engkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.

4) i utskottets betänkande nr 29, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herrar Erik Filip
Petersson och Engkvist.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen till -

Alkohollagstiftningen

kännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105
ja och 79 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Fälldin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.

5) i utskottets betänkande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herrar Elofsson och
Fälldin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Fälldin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 50 nej, varjämte
23 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

108 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Mom. 6

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 678; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dickson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.

6) i utskottets betänkande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 678.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Dickson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 41
nej, varjämte 28 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr andre vice
talmannen i avseende å motiveringen
propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den av herr Fälldin under överläggningen
yrkade ändringen, att första
meningen i fjärde stycket på sid. 8 samt
ordet »således» i nästföljande mening
utginge; och godkände kammaren utskottets
motivering med den av herr
Fälldin under överläggningen yrkade
ändringen.

§ 2

Ersättning genom eget arbete för skada
genom brott

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om ersättning genom eget arbete
för skada genom brott.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 294 i första kammaren av
herr Sveningsson m. fl. samt nr 384
i andra kammaren av herrar Ringaby
och Hedin. I motionerna, som var likalydande,
hemställdes »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning snarast för att möjliggöra
aläggande av ersättning för genom brott
åsamkad skada icke blott i penningar
utan även genom eget arbete».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:294 och 11:384, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Den motion som ligger
till grund för första lagutskottets utlåtande
nr 13 tar upp ett problem som
vi förr eller senare helt enkelt måste
komma till rätta med på något sätt,
nämligen ersättningsskyldigheten vid
brottsligt förfarande.

Som bekant försökte en domare i
Härnösand i fjol att inom nuvarande
lagstiftnings rågångar utdöma ett skadeståndsarbete
för en ung kyrkogårdsvandal
som gått bärsärkagång bland
gravmonument och andra anläggningar.
Denna dom väckte verklig glädje bland
allmänheten, som ansåg att man nu äntligen
gjort ett försök att komma till
rätta med denna form av brottslighet.
— Men domen överklagades som bekant
och upphävdes.

Den svenska allmänheten kan aldrig
lära sig förstå att en ligist, som i meningslöst
samhällstrots förstör dyrbar

Nr 17

109

Onsdagen den 15 april 1964 cm.

Ersättning genom eget arbete för skada genom brott

inredning i en villa eller skär sönder
en järnvägsvagn, inte skall behöva arbeta
av åtminstone någon del av det
förstörda värdet. Alla andra människor
i detta land måste göra rätt för sig;
brottslingarna borde inte vara något
undantag.

Första lagutskottet säger att här åsyftat
skadeståndsarbete »knappast kan
väntas ge något ekonomiskt utbyte».
Ja, ärade kammarledamöter, vet man
det? Vi har ju aldrig prövat den metoden.
Det beror väl på under vilka omständigheter
arbetet skall utföras, men
i varje fall måste ganska stor ekonomisk
vinning åstadkommas genom åtgärdens
avskräckande effekt. Kan någon bestrida
detta?

Vidare säger utskottet att nuvarande
lagstiftning skulle ge möjlighet att låta
brottslingar ersätta vållad skada. Utskottet
skriver: »Sålunda kan den som
erhållit villkorlig dom eller ådömts
skyddstillsyn meddelas föreskrift om
tid och sätt för ålagd skadeståndsskyldighets
fullgörande.» Ja, det var ju
denna lagtext som domaren i Härnösand
ville tillämpa, men det gick inte.
Det är ganska märkligt att ett förslag
att ändra en lagtext, som i praktiken
visat sig vara ineffektiv, avstyrkes med
en hänvisning till den ineffektiva lagtexten.
Något sådant har jag aldrig varit
med om tidigare i denna kammare.

I en annan mening säger utskottet:
»Utskottet vill i förevarande sammanhang
understryka vikten av att den som
begått brott och i samband därmed
vållat skada förmås att så långt det är
honom möjligt ersätta den uppkomna
skadan.» Man hade här möjlighet att
öppna sådana vägar, men man har inte
tillvaratagit dessa möjligheter av bl. a.
»principiella» skäl. Vilka är då dessa
principer? Är de att alla skall göra rätt
för sig utom brottslingar?

Jag vill inte på något sött överdriva
situationen, men ingen kan väl bestrida
att både egendomsbrott och våldsbrott
ökat oroväckande de senaste åren.

Affärsinnehavarna bar i år fått vidkännas
omkring 100 procent ökning av
premiekostnaden på sina affärsförsäkringar.
Varför, har många frågat sig.
Direktör Erik Lundberg i Skadeförsäkringsföreningen
har som en förklaring
lämnat mycket intressanta och nedslående
siffror på brottslighetens ökning
under femårsperioden 1957—1961. Det
visar sig då att ersättningar för skador
i medeltal för alla affärer och hela riket
utgjorde 42 procent för brandskador
och 36 procent för inbrott.

I de stora städerna är emellertid bilden
en helt annan. I Stockholm gällde
bara 20 procent av skadeutbetalningarna
brandskador, medan hela 66 procent
var ersättning för inbrottsskador.
Tjuvarna väljer dock sina offer med
stor omsorg och efter konjunkturernas
växlingar på hälerimarknaden. Tidigare
var det fotoaffärerna som var mest populära
inbrottsobjekt men nu är det tydligen
svårare att sälja en stulen kamera
på gatan är det var förr. Däremot går det
lättare med tobaksvaror och transistorapparater.
Följaktligen har i Stockholm
65 tobaksaffärer av 100 inbrott varje år
och inte mindre än 99 procent av skadeutbetalningarna
till tobaksaffärer föranleds
av inbrott. Hälften av alla radiohandlare
har varje år inbrott, och
69 procent av alla skadeersättningar
gäller inbrottsskador. Fotobranschen
ligger numera på tredje platsen.

Kommissarie Arvid Uhrbom på Stockholmskriminalens
inhrottsrotel säger i
ett uttalande för en tidning, att hela
häleribranschen är väl organiserad och
väl utvecklad, beroende på att hälarna
ofta får ganska lindriga straff.

Brottslingarna tar till alla medel för
att skaffa varor och pengar. Ibland gör
de inbrott, ibland hands-up-aktioner
mot våra postkontor och bankinrättningar,
ibland är det bara fråga om meningslösa
vandaliseringsdåd.

Herr talman! Runt omkring oss finns
alltså en ökande våldsmentalitet son’
borde vara en orsak till att vi tänkte

Ilo Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ersättning genom eget arbete för skada genom brott

om när det gäller straffpåföljden. Men
inne i första lagutskottets väl ombonade
lokaler sitter ett antal förträffliga ledamöter
under sin charmante ordförandes
ledning och diskuterar principer
som man inte vill ändra på! Jag beklagar
detta liksom jag beklagar att jag är
urståndsatt att ställa något yrkande som
kan få någon effekt. Trots detta vill
jag, herr talman, yrka bifall till motionerna
1:294 och 11:384, i vilka det
endast krävs en utredning på detta område.

I detta anförande instämde herrar
Dickson (h), Börjesson i Falköping
(ep), Hteggblom (h), Hamrin i Kalmar
(fp), von Sydow (h), Hedin (h),
Storäng (h), Stähl (fp) och Berglund
(fp) samt fröken Wetterström (h).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Ringaby har givit
oss en skildring av den aktuella ungdomsbrottsligheten
och är mycket bekymrad
över hurudan utvecklingen skall
bli för denna grupp av ungdomar. Jag
försäkrar att vi som enligt vad herr
Ringaby sade sitter »i första lagutskottets
ombonade lokaler» är precis lika
bekymrade som herr Ringaby själv över
ungdomsbrottsligheten. Vi prövar de
möjligheter vi har att påverka utvecklingen
för att om möjligt komma till
rätta med detta svåra problem.

Då och då ställer vi oss väl alla frågan
om vi är på rätt väg beträffande
ungdomsvården. Jag tror inte att herr
Ringaby är ensam om önskemålet att
man skall försöka bibringa unga brottslingar
och vandaler elementära regler
för samlevnaden. Det är väl mera om
den metod som herr Ringaby här föreslår
som vi är oense med honom. Däremot
är vi alla ense om att den som begått
ett brott och som vållat skada i
möjligaste mån skall ersätta den vållade
skadan.

Herr Ringaby har uppmärksammat
den dom i Härnösand i höstas, som förpliktade
en ung kyrkogårdsvandal att

utföra arbete på kyrkogården för att ersätta
den skada han åstadkommit. Det
är säkert riktigt att det var många bland
allmänheten, vilka i likhet med herr
Ringaby gladdes åt den domen och att
det här skulle statueras ett exempel för
de unga brottslingarna. Det skadeståndsarbete,
som herr Ringaby anser att man
skall kunna ålägga brottslingarna, skall
kunna inordnas under skyddstillsyn enligt
brottsbalken. Det skall också anordnas
under humana former men under
fast disciplin och helst i samband med
en viss undervisning. Utskottet har dock
ansett att en sådan behandling skulle
kräva en så ingående övervakning och
kontroll, att den kommer att stå frihetsstraff
eller därmed jämställd anstaltsbehandling
nära. Vi tror inte heller att
det skulle ge något egentligt ekonomiskt
utbyte.

Herr Ringaby säger att det kanske
inte är så viktigt att behandlingen ger
något ekonomiskt utbyte men att den
dock skulle vara värdefull ur den synpunkten
att den skulle verka avskräckande
på andra brottslingar. Jag är nog
inte lika övertygad om den avskräckande
effekten utan fäster mera avseende
vid brottsbalkens bestämmelser, som
direkt syftar till att förmå den som har
vållat en skada att ersätta denna.

Som herr Ringaby sade är det meningen
att i domen skall kunna föreskrivas
både om tiden och sättet för
fullgörandet av en ålagd skadeståndsskyldighet.
Bland annat skall det kunna
bestämmas hur den dömde skall kunna
förfoga över sin arbetsförtjänst och
andra tillgångar. Om han underlåter att
följa givna föreskrifter, skall mera ingripande
åtgärder kunna vidtagas. På
det sättet anser man sig kunna utöva
ett visst tvång mot den dömde för att
förmå honom att genom eget arbete intjäna
medel och med dem gottgöra den
förorsakade skadan.

Herr Ringaby trodde att den dom
som meddelades i Härnösand blivit ändrad
därför att man inte ansåg att det

Onsdagen den 15 april 1904 em. Nr 17 111

Kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

skadeståndsarbete, som vederbörande
ålades, kunde inrymmas under brottsbalkens
bestämmelser, men detta är en
misstolkning. 1 hovrättens dom utsädes
bara att man inte ansåg att den ålagda
förpliktelsen var erforderlig för vederbörandes
tillrättaförande, och därför
undanröjdes beslutet. Det grundar sig
alltså inte på några principiella betänkligheter
mot att ålägga skadeståndsarbete.
För min del anser jag det mycket
möjligt att för framtiden sådana skadeståndsföreskrifter
kommer att inrymmas
under brottsbalkens bestämmelser.

Utskottet har ansett att brottsbalkens
föreskrifter är tillräckliga och att det
finns stora möjligheter att tillvarata den
dömdes förmåga att ersätta skador inom
brottsbalkens ram. Vi anser att man bör
avvakta tillämpningen av brottsbalken,
innan man kan överväga någon förändring
av de regler som ges där. Utskottet
har därför inte ansett sig kunna tillstyrka
den i motionen förordade reformen,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:294 och 11:384; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående kortvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 83 i första
kammaren av herrar Schött och Holmberg
samt nr 105 i andra kammaren av
fröken W etterström in. fl. I motionerna,
vilka var likalvdande, hemställdes att

riksdagen i .skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning,
syftande till komplettering av vårt reaktionssystem
med en påföljd av typen
kortvarigt frihetsberövande.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:83 och 11:105, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson och Fröding, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till det i förevarande
motioner, I: 83 och II: 105, framställda
yrkandet, hos Kungl. Maj :t anhålla
om en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan om ett kortvarigt
frihetsberövande för unga lagöverträdare.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Den i förevarande utskottsutlåtande
behandlade frågan är en
gammal bekant som från högerpartiets
sida utan framgång aktualiserats vid
inte mindre än fyra tidigare tillfällen,
nämligen 1958, 1960, 1961 och 1962.

Sin mest positiva behandling från
riksdagens sida fick väl vår motion år
1960 då det i andra lagutskottets av
riksdagen godtagna utlåtande bl. a. anfördes
följande: »Över huvud taget är
det, som framhållits i det under hösten
1959 av parlamentariska sakkunniga
framlagda betänkandet angående ungdomsbrottsligheten,
av stor betydelse
att det pågående reformarbetet resulterar
i ett tillräckligt differentierat system
som erbjuder möjlighet till såväl korttids-
som långtidsbehandling av unga
lagöverträdare.»

I samband med 1962 års proposition
om ny brottsbalk motionerades inte
bara från högerpartiets utan även från
folkpartiets sida om en utredning rörande
kortvarigt frihetsberövande för
unga lagöverträdare. Första lagutskottets
högermän och folkpartister, bland

112 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.
Kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

dem utskottets ärade ordförande, förenade
sig den gången om en gemensam
reservation som gick ut på bifall till
förevarande utredningsyrkande. Den
reservationen var för övrigt, frånsett att
den på slutet liade ett uttalande rörande
utskottets då företagna studieresa till
Tyskland och England, exakt likalydande
med den av herr Arvidson och mig
i år avlåtna reservationen. Jag förmodar
att utskottsordföranden i den följande
debatten kommer att motivera årets
»avhopp». Det gjorde hon nämligen inte
med ett enda ord under ärendets behandling
i utskottet.

Då frågan var uppe till behandling i
kammaren 1962 nöjde jag mig, herr talman,
med att hänvisa till vad utskottsordföranden
vid det tillfället hade anfört.
Jag skall inte här falla för frestelsen
att upprepa detta hennes anförande
utan i stället själv framlägga några med
hänsyn till dagens långa föredragningslista
ganska summariska reflexioner.

Någon möjlighet till ett verkligt kortvarigt
frihetsberövande som påföljd för
lagöverträdelse av en ungdom ges för
närvarande inte. En intagning på anstalt
i samband med skyddstillsyn skall ju
avse en tid av minst 30 dagar.

Ett omhändertagande för utredning
enligt barnavårdslagen kan inte heller
tillgripas som en brottspåföljd utan har
givetvis ett helt annat ändamål. En intagning
i ungdomsvårdsskola kan med
hänsyn till ändamålet inte göras alltför
kortvarig.

Enligt min uppfattning, som för resten
delas av alla de många domare och
åklagare jag tillfrågat i saken, däribland
riksåklagaren, skulle det i vissa fall
kunna vara av betydande värde om
man kunde tillgripa ett verkligt kortvarigt
frihetsberövande som brottspåföljd
gentemot en ungdom. Härigenom
skulle man nämligen på ett mera påtagligt
sött än t. ex. genom en upprepad
varning från barnavårdsnämndens sida
kunna göra klart för vederbörande, liksom
också för hans gäng, att lagöver -

trädelser inte tolereras och att de kan
leda till verkligt kännbara påföljder.

Hur ett sådant kortvarigt frihetsberövande
skall vara utformat kan givetvis
diskuteras. Själv skulle jag mycket val
kunna tänka mig olika regler för ungdom
under, respektive över 18 år. För
den senare kategorien kanske ett arreststraff
antingen över ett eller annat
veckoslut eller sammanhängande, dock
knappast under längre tid än sju dagar,
kunde komma i fråga. För de yngsta
kunde kanske i stället tänkas någon motsvarighet
till det engelska »Attendence
centre», d. v. s. en skyldighet för vederbörande
att under ett antal skolfria dagar
infinna sig på viss plats för några
timmars lämplig sysselsättning. Den senare
påföljden borde måhända lämpligast
anförtros barnavårdsnämnden att
besluta om.

Frihetsberövanden av nu antytt slag
skulle enligt min bestämda mening kunna
vara ägnade att i vart fall under
gynnsamma prognoser i övrigt i vissa
fall avhålla vederbörande från fortsatta
lagöverträdelser. Jag anser därför att vi
inte bör slå oss till ro med att vi nu fått
en ny brottsbalk och en ny barnavårdslag
utan omedelbart sätta i gång med
att undersöka, huruvida vi inte skulle
kunna åstadkomma en ytterligare differentiering
av metodiken för de unga
lagöverträdarnas tillrättaförande.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen.

Fröken WETTERSTRÖM (h) :

Herr talman! Som herr Fröding nyss
sade har det under årens lopp gjorts
upprepade framställningar ifrån högerpartiets
sida för att få till stånd en utredning
i syfte att komplettera det
svenska reaktionssystemet med någon
form av kortvarigt frihetsberövande. Utskottsmajoriteten
har emellertid, oberoende
av vilket utskott motionerna
hamnat hos, konsekvent sagt nej till
yrkandet i dem. Detsamma har riksdagen
gjort.

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

113

Kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

lin intressant iakttagelse kan likväl
göras, nämligen att inställningen till
vära utredningsyrkanden så småningom
har ändrats. Numera förekommer det
ganska sällan några principiella invändningar
mot tanken på kortvarigt frihetsberövande
niir det gäller unga lagöverträdare.
Men man menar nu — vilket
första lagutskottet också ger uttryck
åt i sitt utlåtande — att vårt reaktionssystem
kommer att tillföras påföljdsmedel
genom barnavårdslagen och efter
den 1 januari nästa år genom den nya
brottsbalken som antas kunna fylla ungefär
samma funktion som det kortvariga
frihetsberövande!.

Barnavårdslagen ger, som nyss sagts,
möjlighet till omhändertagande för utredning
under högst fyra veckor, och
brottsbalken ger möjlighet att döma till
anstaltsbehandling under två månader
i samband med skyddstillsyn. Men, herr
talman, en ungdomsvårdsskola, dit
kanske en 15- eller 17-åring hänvisas
under utbildningstiden, har ju till uppgift
att bereda vård och fostran åt ungdom
som är verkligt missanpassad, inte
att ge näpst och varning åt den kategori
som vi här diskuterar, sådana som har
goda förutsättningar att bli laglydiga
medborgare.

Men om samhället snabbt och effektivt
ingrep, skulle vederbörande få klart för
sig att samhället inte tolererar hans
handlingssätt utan fordrar respekt för
lagar och förordningar. Dessutom föreligger
ju vid intagning på anstalt fara
för påverkan i ogynnsam riktning, i en
miljö som inte är lämplig för dessa
ungdomar. Skyddstillsyn skall ju som
regel inte användas när det gäller ungdom
under 18 år — vilket jag anser riktigt
— och skyddstillsyn som innefattar
intagning på anstalt får inte äga rum
då lagöverträdaren inte fyllt 18 år.

Som motionärerna och reservanterna
anför borde det finnas en mellanform,
en möjlighet att döma till kortvarigt
frihetsberövande. Att denna mellanform
saknas betyder, vilket ofta framhållits

från olika håll, att det föreligger eu
»lucka i lagen». Vi har i motionen tagit
det norska förslaget som förebild, därför
att det är allmänt erkiint att Norge
sedan århundradets början är ett föregångsland
när det gäller kriminalpolitik
och kriminalvård.

•lag vet mycket väl att justitieministern
inte kan tänka sig någon ändring
innan brottsbalken trätt i kraft och man
vunnit erfarenhet av den; det framgick
senast av hans svar på en interpellation
av mig som lämnades i december
förra året. Jag skulle förstå denna inställning,
om det vore fråga om att nu
införa ändringar, men det enda som vi
motionärer begär är ju en utredning.
Inte heller en sådan vill första lagutskottet
vara med om. Vi vet alla att utredningar
ofta tar mycket lång tid, men
hade en utredning tillsatts redan i år
hade den kunnat tillgodogöra sig de
erfarenheter som det talas om.

Enbart den omständigheten att brottsligheten
visar en fortgående tendens
till ökning och att kriminaliteten går
allt längre ned i åldersgrupperna är en
så allvarlig företeelse att det finns all
anledning att se med oro på utvecklingen.
Allt talar för att inga vägar får
lämnas oprövade, när det gäller att komma
till rätta med dessa problem. Av
den anledningen, liksom också av det
skälet att de laglydiga medborgarna här
i landet bör få komma i åtnjutande av
den rättssäkerhet som de har rätt att
begära, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Fröding förstår inte
varför jag inte har kunnat biträda
den av honom och herr Arvidson avgivna
reservationen till utlåtandet med
tillstyrkan av en motion från högerhåll,
vari begärs utredning av frågan om
kortvarigt frihetsberövande för unga
lagöverträdare.

Det är riktigt att frågan många gånger
tidigare varit föremål för riksdagens

114

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

prövning — senast vid antagandet av
brottsbalken 1962. Det är också riktigt
att jag den gången hörde till dem som
önskade en utredning av frågan. Men
situationen är inte riktigt densamma i
dag som för två år sedan. Det är inte
alltid, herr Fröding, som det passar med
samma reservation under olika utlåtanden.

Anledningen till att jag inte har vidhållit
uppfattningen från 1962 är att
jag för det första har anledning att tro
att önskemålet om att kunna bereda de
unga kortvarig anstaltsvistelse kommer
att bli tillgodosett genom de förändringar
som införts och kommer att införas
inom barnavården och kriminalvården.
För det andra anser jag det olämpligt
att, så här snart efter brottsbalkens antagande
och utan att ännu ha några som
helst erfarenheter av hur det påföljdssystemet
kommer att verka, ta upp denna
fråga på nytt. Riksdagen fattade i
alla fall ett beslut 1962, och det synes
vara för tidigt att nu ta upp frågan
igen.

Det heter i motionen att problemet
liar fått förnyad aktualitet genom att
man i Norge förordat införandet av ungdomsarrest.
Det framhålls att det norska
reaktionssystemet i fråga om behandlingen
av unga lagöverträdare har mycket
stora likheter med det svenska. Fröken
Wetterström nämnde också att Norge
är ett föregångsland på detta område
och att vi därför kunde ta det som exempel
och följa efter.

Jag skall inte gå närmare in på förhållandena
i Norge och Sverige, och jag
skall inte heller göra någon jämförelse
mellan systemen i det ena eller andra
landet. Jag kan dock inte finna att likheterna
är så stora, att det norska förslaget
bör mana oss till efterföljd. Detta
syftar till att anordna ungdomsarrest
för ungdomar under 21 år, om rätten
med hänsyn till den allmänna laglydnaden
och för att avhålla den unge från
att begå nya brott finner det lämpligt
med sådan arrest. De unga skall omhän -

dertas i särskild anstalt under 60 dagar,
med möjlighet till 10 dagars förkortning
vid gott uppförande. De intagna är
skyldiga att arbeta och att delta i undervisning
och kroppsövningar. Man avser
alltså att ge de intagna behandling under
anstaltstiden.

I herr Frödings reservation nämns
så korta anstaltstider som några dagar
eller en vecka. Det ligger i sakens natur
att det då inte kan bli fråga om någon
effektiv behandling.

Jag kan nämna att man i Norge från
början diskuterade ett förslag som gick
ut på lika kortvarigt omhändertagande
som det herr Fröding närmast avser
men att det förslaget avvisades och att
man i stället beslöt att tillämpa eu form
s«tn innebar möjlighet att samtidigt ge
de unga behandling. Jämförelsen mellan
Sverige och Norge haltar alltså redan
i det avseeendet. Sådan möjlighet
till anstaltsbehandling under kort tid
som man vill skapa i Norge finns redan
hos oss. För ungdomar i åldern 15—17
år har vi möjlighet att inom barnavården
ordna korttidsbehandling vid anstalt.
Den skall normalt vara tre månader
och den är förenad med undervisning
och yrkesutbildning. Sedan några
år tillbaka pågår sådan verksamhet vid
Hammargårdens ungdomsvårdsskola,
och den har slagit mycket väl ut. Man
hoppas att ungdomsvårdsskolorna skall
kunna bygga ut verksamheten så att man
kan ta hand om ett ökat antal ungdomar.
Jag kan också nämna för kammaren
att första lagutskottet besökte Hammargårdens
ungdomsvårdsskola i samband
med behandlingen av brottsbalken.
Jag tror att jag talar på hela utskottets
vägnar när jag säger att vi var synnerligen
tillfredsställda med vad vi då fick
se av verksamheten.

Beträffande ungdomar som är över 18
år finns det möjlighet till kortvarigt frihetsberövande
inom ramen för skyddstillsyn
enligt brottsbalken, om det skulle
anses lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.
Anstaltsbehandling i sam -

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

115

Kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

band med skyddstillsyn kan vara en till
två månader. Denna möjlighet borde
tillgodose en avsevärd del av behovet av
kortvariga frihetsberövanden för det
klientelet.

1 Norge har man inte någon motsvarighet
till sådan anstaltsbehandling inom
barnavården som ges på Hammargården
eller i samband med skyddstillsyn
för ungdomar under 18 år. .lag tror
det finns goda skäl att anta, att om man
i Norge haft motsvarande möjligheter,
hade man inte heller där haft behov av
någon ny form för kortvariga frihetsberövanden.

.lag skall i detta sammanhang inte
heller bortse från barnavårdsnämndens
möjligheter att omhänderta lagöverträdare
i åldern 15—18 år för utredning.
Det önskemål om så kortvariga frihetsberövanden,
som herr Fröding framfört,
kanske delvis kommer att tillgodoses
genom den formen. Jag är dock helt
överens med herr Fröding om att sådant
omhändertagande inte får ha till huvudsyfte
att beröva den unge friheten, utan
att syftet skall vara att åstadkomma utredning
rörande hans fall. Jag tror inte
heller att det kommer att föreligga någon
risk för missbruk i det hänseendet,
utan man får väl räkna med att få den
frihetsberövande effekten »på köpet»
när man verkställer utredning av fallet.

Om det kommer att finnas behov av
ändrade bestämmelser för kortare frihetsberövanden
under andra former är
jag inte för dagen beredd att ta ställning
till, utan jag anser att man skall avvakta
och se hur systemet med de möjligheter,
som jag nu har redogjort för, kommer
att fungera. Det blir väl tillfälle
därefter att ta ställning till om det behövs
andra åtgärder.

Till slut vill jag, herr talman, understryka
att det hänt åtskilligt under de
två år som gått sedan frågan senast var
uppe till behandling i riksdagen och att
det för närvarande råder stor aktivitet
på olika håll för att samordna behandlingsmöjligheter
och möjligheter till om -

händertagande av de unga lagöverträdarna
under ett enhetligt system.

Jag kan hålla med fröken Wetterström
om att man inte bör lämna något
oprövat som man tror kan leda till ett
effektivt bekämpande av ungdomsbrottsligheten.
Jag beklagar lika mycket som
motionärerna den tendens till ökning
av brottsligheten som alltjämt kan konstateras.
Men jag tror inte att vi kommer
längre på väg i vårt bekämpande av
ungdomsbrottsligheten genom att tillsätta
en ny utredning. Utskottets majoritet
har ansett att vi bör avvakta brottsbalkens
ikraftträdande och so dess verkningar
på påföljdssystemet innan vi vidtar
några åtgärder. Vi har därför avstyrkt
motionen i denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara i all korthet
säga att utskottets ordförande inte
på någon punkt har kunnat övertyga mig
om det berättigade i att utskottet ställt
sig avvisande till denna motion. Fru
Gärde Widemar hänvisade till just det
som jag talade om tidigare, nämligen
de möjligheter som barnavårdslagen och
den nya brottsbalken ger. Men, som jag
också framhöll, detta gäller de verkligt
missanpassade ungdomarna. Men det är
inte dem vi avser i vår motion utan det
är det relativt godartade klientelet, alltså
eu viss typ av brottslingar för vilka
inte alls behövs ett ingripande i de former
som föreskrives i barnavårdslagen
och brottsbalken utan där ett kortvarigt
frihetsberövande skulle kunna ge dem
en tankeställare för att tillrättaföra
dem.

Det är riktigt att vi inte kan sälta likhetstecken
mellan det norska och det
svenska systemet. I Norge har man visserligen
inte de möjligheter som vi har
genom barnavårdslagen och brottsbalken,
men man har där insett att man genom
ett kortvarigt frihetsberövande kan

116 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

nå just den typ av unga brottslingar
som man har alla skäl att tro att man
på ett effektivt sätt skall kunna tillrättaföra.
Därför är jag fullkomligt övertygad
om att detta är en riktig väg att
följa. Och det man är övertygad om, det
strider man för. Det kommer jag också
att göra i fortsättningen.

Herr FRÖDING (h) kort genmäle:

Herr talman! De av fru Gärde Widemar
som skäl för hennes ändrade ståndpunktstagande
åberopade åtgärderna
på barnavårdens och kriminalvårdens
områden var på intet sätt obekanta år
1962.

Beträffande Norge vill jag nämna att
i varje fall jag inte gjort någon jämförelse
med detta land.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Fröding säger att
han inte gjort någon jämförelse med
Norge. Vad som enligt uttalande i motionen
har aktualiserat denna fråga är
emellertid just att man i Norge lagt
fram motsvarande förslag, och hela resonemanget
i motionen är ju uppbyggt
på detta.

Vidare säger herr Fröding att vi för
två år sedan visste vilket påföljdssystem
som skulle inbyggas i brottsbalken.
Det är riktigt, men det gäller
skyddstillsyn med anstaltsbeliandling
för det äldre klientelet. Vad beträffar
det yngre klientelet är emellertid att
märka att den verksamhet som bedrivs
på Hammargårdens ungdomsvårdsskola
väsentligt utbyggts under de senaste
två åren. Den befann sig ännu på försöksstadiet
för två år sedan men har
sedan fått allt fastare former. Det förefaller
som om man där funnit en möjlighet
att omhänderta detta klientel,
nämligen det yngsta som bekymrar oss
allra mest. Man anser sig, som jag sade
förut, ha fått så goda erfarenheter av
verksamheten där att man avser att utbygga
den för att kunna ta emot ett
större antal ungdomar.

Jag är litet förvånad över att fröken
Wetterström anser att det är det godartade
klientelet man skall ta hand om.
Vi har ju i riksdagen tidigare varit
överens om att detta klientel bör omhändertas
inom barnavården och om
möjligt inte utsättas för anstaltsbehandling,
utan att det bör kunna tillrättaföras
genom andra åtgärder. Det är det
svårartade klientelet som bekymrar oss
mera. Det är för de yngsta ungdomarna
som gång på gång återfaller i eu
svårartad brottslighet som man tänkt
sig en anstaltsvistelse förenad med undervisning
och yrkesutbildning.

Fröken WETTERSTRÖM (li):

Herr talman! Det är tydligt att man
bör vara försiktig med att ange graderingar.
Jag åsyftade naturligtvis inte
det allra mest godartade klientelet, fru
Gärde Widemar. Som jag tidigare försökt
förklara menar vi motionärer inte
heller de verkligt missanpassade utan
sådana för vilka prognosen är relativt
god, sådana som genom ett kortvarigt
frihetsberövande har goda förutsättningar
att bli laglydiga medborgare. Det
är dem vi avser och det tror jag nog
att fru Gärde Widemar förstår, om hon
vill göra det.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Fröding
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

117

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Arvidson och
Fröding.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Fröding begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 38
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Riksdagens ombudsmäns verksamhet

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
angående riksdagens ombudsmäns
verksamhet.

Första lagutskottet hade behandlat
en i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 263 av herrar
Wachtmeister och Edlund. I motionen
hemställdes »att riksdagen ville
besluta

dels att sådana åtgärder måtte vidtagas,
att nuvarande för rättssäkerheten
otillfredsställande, förhållanden inom
MO:s verksamhetsområde undanröjs,

dels att namn på tilltalade personer
i fortsättningen icke skall utsättas i riksdagens
ombudsmäns ämbetsberättelser».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 263, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ferdinand Nilsson, som ansett, att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motion, II: 263, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att åt

Riksdagens ombudsmäns verksamhet

1963 års JO-utredning uppdroges att
överväga spörsmålet om en begränsning
av riksdagens ombudsmäns arbetsuppgifter
i överensstämmelse med vad
reservanten anfört; samt

B. att motionen, i vad den ej besvarats
genom vad ovan under A. hemställts,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WACHTMEISTER (li):

Herr talman! Den motion som vi nu
här skall behandla avser två saker, dels
medtagandet av namn i ombudsmännens
årsberättelser, dels MO:s lämplighetsbedömning
av olika åtgärder.

Om jag får börja med det första, anonymitetsskyddet,
har ingen av ombudsmännen
och inte heller utskottet enligt
min mening kunnat anföra något godtagbart
skäl för bibehållandet av namn
i berättelserna, och varför man trots
det vill envisas med att låta ofta helt
ovidkommande personer schavottera kan
jag fortfarande inte förstå. MO:s skäl
att t. ex. en anmälan mot ÖB inte skulle
kunna döljas genom att hans namn inte
utsattes är ju av det slaget att det inte är
värt bemötande. Jag vill inte bestrida
att det ibland kan krävas en viss tankeverksamhet
för att maskera omnämnda
personers identitet. Det är inte alltid
pressen kan göra det. När jag t. ex. en
gång halkade i diket med bilen stod det
i ortspressen att bilen hade körts av
»en greve från Vambåsa». Det var ju
inte någon större svårighet att lista
ut vem boven i dramat var. Men man
kan nog, om viljan finns, bryta med
den gamla slentrian som nu präglar ämbetsberättelserna
i detta avseende. Jag
kan inte finna skäl till att inte riksdagens
ombudsmän med sina högtstående
sekretariat skulle vara mäktiga att
åstadkomma vad varje tidning kan.

Vi tycker väl litet var att vår press
ibland håller väl mycket på offentlighetsprincipen,
men våra publicister är

118 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Riksdagens ombudsmäns verksamhet

verkligen förtjänta av en honnör för
sin uppriktiga strävan att publicera
namn med största restriktivitet när det
gäller ömtåliga frågor. Riksdagens ombudsmän
har emellertid tydligen inte
gått i pressens skola.

Vi hade en gång i tiden ett straff som
bestod i att den brottslige fick sitta i
stocken vid kyrkan till allmänt beskådande.
I stockstraffets spår följde senare
andra principer för offentliggörandet
av en felandes namn. Anteckningen
om att han förbrutit sig följde
honom sedan som en skugga i olika
register hos olika myndigheter. Vi har
ändrat oss -— delvis. Till och med våra
straffregister, som dock i stor utsträckning
är skyddade mot obehörig insyn,
är nu mindre innehållsrika än tidigare.
Men en tjänsteman, hög eller låg, som
under trycket av en tung arbetsbörda
brustit i omdöme eller klokskap, eller
en ung officer eller en i tjänsten sliten
underofficer, som fört ett mindre hyfsat
språk, skall för tid och evighet få
sitt namn i tryck — och detta i den
publikation som utges i folkstyrets regim
av en dess tjänsteman som är satt
att skydda den enskilde för övergrepp.

Det vilar inte så litet av doktor Jekyll
och mr Hyde över den svenska
riksdagens uppträdande i denna fråga.
Vi pratar vid högtidliga tillfällen gärna
om den enskilda människans okränkbarhet,
men gäller det att omsätta vårt
fagra tal i praktiska principer i vår
egen publicistiska verksamhet låter det:
»Nej tack, det är för besvärligt; det
får bli vid det gamla!» Med all respekt
för JO tycker jag nog att hans uttalande
om risken för personförväxlingar
m. in. är ett ganska svagt försvar för
en tvivelaktig sak.

Vad har det för intresse, om ett fel
begåtts av en häradshövding eller av
en borgmästare i den ena eller andra
domskretsen eller av en löjtnant på aktiv
stat eller i reserven eller av en
sergeant vid en flygflottilj eller infanteriregemente?
Och det är ofta inte nog

med att den felande får skylta. Även en
förfördelad målsägare eller anmälare
blir många gånger namngiven. Kanske
han om tio år betackar sig för denna
publicitet och rent av ångrar att han
någonsin gjorde en anmälan. Man kan
fråga sig, vad denna sorts publicitet
haft av det värde som JO i sitt yttrande
talar om.

Vad menas förresten med mer ömtåliga
förhållanden, som nämnes i slutet
av JO:s remissvar? Det som för JO och
hans jurister kan framstå såsom mindre
ömtåligt, ter sig måhända tvärtom för
den person det gäller. Det kan vara
fråga om en ambitiös tjänsteman eller
en av naturen nervös människa med
personliga bekymmer. Då kan det för
vederbörande vara synnerligen påfrestande
att se sitt namn och sitt fel omnämnas
i ämbetsberättelsen.

Pressmännen har visat en långt större
hänsyn just med tanke på att namnpubliciteten
kan komma att verka som
en skärpning av den felandes straff och
medföra ett fullständigt onödigt lidande
för hans anhöriga.

I detta sammanhang skulle jag vilja
hänvisa till en liten artikel, »Namn och
brott», vilken så sent som i förra veckan
infördes i Kvällsposten med anledning
av en TV-utsändning där just
denna fråga diskuterats.

Jag kan inte komma ifrån att angivandet
av namn står nära den brännmärkning
som MO själv i sitt remisssvar
anser böra undvikas. Såvitt jag
förstår gör han sig också skyldig till en
logisk kullerbytta när han några rader
längre fram i yttrandet — under den
närmast löjeväckande hänvisningen till
en eventuell aktion från hans sida mot
ÖB — ändå vill ha kvar angivandet av
namn. Vad har det för betydelse för
att — såsom MO anför — »belysa militieombudsmannens
verksamhet och i
anslutning därtill jämväl förhållandena
på hans ämbetsområde»? Jag kan inte
inse att namnen har någon som helst
betydelse för den saken.

Onsdagen den 15 april 19(54 cm.

Nr 17

119

Vi här i riksdagen brukar sannerligen
inte visa någon större hänsynsfullhet
när det gäller att vidmakthålla bestående
foriner på andra områden eller
beträffande andra institutioner, men i
fråga om våra egna ombudsmän är vi
tydligen så konservativa eller reformovilliga
att vi vill fasthålla vid eu
ståndpunkt som publicisterna anser antikverad.
Utskottet tycks finna allt bra
beställt, men tyvärr är det just vad det
inte är. Nej, herr talman, all rimlig anständighet
kräver att vi säger ifrån att
vi inte vill veta av något sådant som
namnpubliceringen i ombudsmännens
ämbctsberättelser.

Jag kan inte i detta avsnitt ansluta
mig till herr Ferdinand Nilssons reservation
och inte heller till utskottets utlåtande,
även om utskottets skrivning
ur min synpunkt är mjukare än reservationens
när det gäller frågan om
namnskyddet, utan jag yrkar i detta avseende
bifall till den motion som väckts
av herr Edlund och mig.

Vad beträffar ombudsmännens verksamhet
i övrigt skulle jag däremot kunna
nöja mig med att yrka bifall till reservationen,
men jag anser frågan vara
så viktig att jag inte minst med tanke
på MO-ämbetets eget anseende nödgas
ta kammarens tid i anspråk ännu några
minuter.

Under beredskapsåren fick MO-institutionen
ett, låt oss för att vara vänliga
säga inte särskilt gott anseende
bland krigsmaktens truppbefäl, eftersom
man ofta tog upp rena kverulansanmälningar
och bedömde ärendena utifrån
ämbetets ombonade skrivbordsmiljö
utan större hänsyn till de pressande
arbetsförhållandena ute i fält. Sedan
dess har det blivt oerhört mycket bättre,
men det åtminstone skenbara godtycke
som häromåret präglade ämbetets
handläggning av två olika mål
mot två personer i överstegraden, raserade
en god del av det förtroendekapital
som ämbetet efter kriget byggt upp
åt sig. Jag kanske får erinra kammarens
ledamöter om vad saken gällde.

Riksdagens ombudsmäns verksamhet

En regementschef hade av MO fått eu
skrapa som han fann oberättigad. MO
ansåg sig inte kunna åtala vederbörande,
utan gjorde bara det uttalandet att
han burit sig dumt åt men att det för
den gången fick bero därmed. Regementschefen
betraktade som sagt anmärkningen
som obefogad och begärde
att få bli åtalad, men trots att han i
åtminstone ett avseende fick stöd av arméchefen
vägrade MO att anställa detta
åtal. Den klandrade fick gå i pension
utan att ha blivit rehabiliterad.

En tid senare inträffade ett liknande
fall. Det gällde också en överste — denna
gång i fortifikationsförvaltningen —
som fick en skrapa av MO. Han nöjde
sig inte heller med detta, utan önskade
bli åtalad. Då hade MO-ämbetet fått en
ny innehavare och denna gick med på
att åtala vederbörande. Den åtalade blev
sedan frikänd i alla instanser.

Det är inte så märkvärdigt, om något
sådant som detta av tjänstemännen tolkas
som ett godtycke, låt vara att det
gällde två olika ombudsmän på MObefattningen.
Men det är ingenting som
hindrar att en ny MO intar en annan
ställning än den nuvarande, och då kan
det vara lika illa igen.

För att få till stånd det förtroende,
som man på alla håll anser bör prägla
samarbetet mellan krigsmaktens personal
och MO, bör det såvitt jag förstår
finnas klara direktiv för våra ombudsmän.
Gång på gång har framhållits att
riksdagens ombudsmän endast är åklagare,
och utskottet gör även i år ett uttalande
av denna innebörd. Men samtidigt
anser tydligen utskottet att det bara
är bra att ombudsmännen »tycker» så
mycket som möjligt. Vilken annan åklagare
får göra detta? Vilken landsfiskal
går till pressen, när han har fått en
anmälan som enligt hans mening bör
föranleda åtal, och talar om att den anmälde
egentligen burit sig åt som ett fä
men att för denna gång nåd får gå före
rätt?

Det betänkliga är att uttalanden, som
riksdagens ombudsmän gör om sin upp -

120 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Riksdagens ombudsmäns verksamhet

fattning i utpräglade omdömesfrågor,
inte kan överklagas. Detta innebär —■
för att nu stanna inom det militära området
— en helt ny form av tillrättavisning.
Om det jämlikt strafflagen för
krigsmakten meddelas en tillrättavisning,
offentliggöres inte denna, men
den kan överklagas.

Precis tvärtom är det med MO:s
stämplande av en åtgärd som olämplig.
Den långt hårdare offentliga tillrättavisning
detta innebär kan inte överklagas.

Visserligen anförde första lagutskottet
år 1957, att det självfallet är envar obetaget
att fästa utskottets uppmärksamhet
på förment felaktigt avgörande av
ombudsman, och att en sådan framställning
beaktades av utskottet vid dess årliga
granskning av ombudsmännens ämbetsförvaltning,
men jag tror att denna
utfästelse från utskottet inte har så stort
värde i praktiken. Dels får mig veterligt
de klandrade personerna ingen som
helst besvärshänvisning från ombudsmannen,
dels är ett lagutskott en rent
politisk församling och absolut inte den
rätta instansen för besvär, i varje fall
inte för besvär från dem som är direkt
inblandade. Däremot kan jag vara med
på att en utomstående, som finner något
principiellt betänkligt i ombudsmännens
ämbetsutövning, kan föra saken på
tal inför utskottet. Han är inte direkt
inblandad, och därför får hans ingripande
inte karaktären av överklagande.

I tidskriften Effektivt Försvar kunde
man för någon tid sedan läsa att MO lagt
sig i en regementschefs straffutmätning,
trots att denna innebar en fullt laglig
tillämpning av ett lagrum. MO ansåg
straffet vara för strängt. Här tycks helt
nya perspektiv på vår rättsskipning
öppnas. Skall också JO börja blanda sig
i av våra domstolar utdömda straff under
påpekande, att han tycker annorlunda?
Nu har JO haft det goda omdömet
att inte göra det, att inte hemfalla
till att leka en egen liten hovrätt som
MO i det berörda fallet — även om detta

inte föranledde någon hans åtgärd —
men vem vet? Jag finner det betänkligt
att våra ombudsmän på detta sätt tycks
sträva efter att dirigera straffmätningen.

Vi är ju med rätta här i riksdagen
mycket noga med att aldrig lägga oss i
avgöranden inom rättsskipningen. Anser
vi att något är galet får vi ändra
lagen men aldrig klandra de myndigheter
som dömt. När vi alltså är ytterligt
försiktiga i sådana frågor, kan väl
aldrig våra ombudsmän få gå längre än
sina uppdragsgivare.

Den fråga jag nyss berört — att MO
opponerade mot en straffutmätning —
hörde till MO:s ämbetsåtgärder år 1962.
Utskottet ville därför inte ta upp den
till behandling, trots att den i laga ordning
anmälts dit. Nu vet jag inte om det
finns någon klagotid fastställd — själv
har jag inte kunnat finna något stadgat
därom — och skulle så inte heller vara
fallet, tycker jag att utskottet ändå kunde
ha tagit upp detta ärende oberoende
av praxis i stället för att bara lägga den
inkomna anmälan till handlingarna utan
att ens anse den vara värd att remittera
till MO. Man borde ha haft så mycket
större anledning därtill som den hörde
till de många ärenden som inte redovisats
i äinbetsberättelsen. Denna omfattar
bara stickprov på enstaka åtgärder;
det ser man om man tittar i förteckningen
över antalet ärenden MO handlägger
och jämför detta med antalet som relateras
i ämbetsberättelsen. Enligt uppgift
liar MO nyligen fortsatt på samma väg
vid en flygflottilj, och nästa år lär utskottet
knappast kunna skjuta saken
ifrån sig längre utan tvingas ta ställning.

Våra ombudsmän är högt kvalificerade
och skickliga män — annars hade vi
aldrig gett dem vårt förtroende. Ingen,
inte ens en riksdagens ombudsman, är
dock mer än människa, och även en ombudsman
kan ha fel. Att han, när han
konstaterar ett klart tjänstefel skall
slå ned på detta är självklart, men vad
vi motionärer vill är att han i utpräg -

Onsdagen den 15 april 1904 cm.

Nr 17

121

lade omdömesfrägor skall lata bli att
avge kategoriska uttalanden som ständigt
uppfattas som domar av både pressen,
allmänheten och dem som omnämns
i uttalandena. Det är av största
vikt att denna institution bemöts med
förtroende från tjänstemännens sida,
och därför är det också hög tid att riksdagen
går motionärerna till mötes.

JO understryker i sitt yttrande »att
ombudsmannens befogenhet att i fall
där fråga ej är om tjänstefel göra uttalanden,
som innefatta kritik av myndighetsåtgärder,
självfallet måste begagnas
med försiktighet och urskiljning». Vi
motionärer har ingenting att invända
mot denna JO:s skrivning utan kan helt
instämma däri. Tyvärr kan vi dock inte
blunda för att det har förekommit fall
då ombudsman har uppträtt mycket kategoriskt.
Det är dessa fall vi anser vara
olyckliga — som jag tidigare betonat —
för det goda samarbete av vilket vi är
beroende.

Därför, herr talman, yrkar jag i detta
avseende bifall till reservationen av herr
Ferdinand Nilsson.

I detta anförande instämde herrar
Edlund och Hedin (båda h).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det var en förskräcklig
salva mot både första lagutskottet och
riksdagens ombudsmän vi fick oss till
livs av herr Wachtmeister. De spörsmål
som har tagits upp i denna motion av
herrar Wachtmeister och Edlund är inte
nya för lagutskottet. Vi har ju årligen
att granska ombudsmännens ämbetsförvaltning,
och vi har i samband därmed
haft rika tillfällen att sätta oss in i de
problemställningar som uppkommer vid
bedömningen av justitieombudsmannens
och militieombudsmannens arbetsuppgifter
och sätt att utföra dessa.

I motionen behandlas egentligen två
olika saker, nämligen dels möjligheten
att få till stånd en begränsning av ombudsmännens
verksamhet till att gälla

Riksdagens ombudsmäns verksamhet

rena åtalsfrågor och att alltså undvika
att göra uttalanden i bedömningsfrågor,
dels önskemålet att de personer som omtalas
i ämbetsberättelsen inte skall nämnas
vid sina namn.

Vad den första delen av motionen gäller
vill jag till en början framhålla att
man måste skilja mellan de fall, då ombudsmännen
konstaterar att ett åtalbart
tjänstefel begåtts, och andra fall. Om
ombudsmannen anser att en tjänstemans
åtgärder är straffbara kan han välja mellan
att väcka åtal eller att låta det stanna
vid en erinran. Om detta finns uttryckliga
bestämmelser i instruktionen
för ombudsmännen. I de andra fallen —
och det är dem som motionärerna avser
— visar inte utredningen att ett straffbart
fel är begånget, men ombudsmannen
finner sig böra göra uttalanden om
en lagtolknings- eller lämplighetsfråga.

Den praxis som här utbildats av ombudsmännen
har enligt första lagutskottets
mening stöd i de föreskrifter om
tillsynsskyldighet, som finns i grundlag
och instruktion. Det är fråga om en
mycket gammal praxis. Det har stått
strid kring dessa frågor i mitten av
1800-talet och början av 1900-talet. Man
får nog säga att det vid dessa tillfällen
blev seger för den meningen, att JO —
som det då gällde — var oförhindrad att
ingå på en bedömning av tjänstemännens
och myndigheternas åtgärder, även
när det inte kunde ifrågasättas att ett
straffbart fel förelåg. I varje fall har
riksdagen inte funnit anledning att ingripa
mot en vidare utveckling av en
sådan praxis. Även uttalanden som gjordes
i samband med militieombudsmannaämbetets
inrättande kan ge stöd för
en sådan uppfattning. Första lagutskottet
har också konstaterat, att denna
praxis tillhör en hävdvunnen ordning,
och utskottet har uttalat, att det inte
med fog kan göras gällande att den
skulle ligga utanför ombudsmännens befogenheter.

Utskottet har därefter gått in på frågan,
om det finns anledning att inskrän -

122 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Riksdagens ombudsmäns verksamhet

ka ombudsmännens befogenheter i detta
avseende. Detta skulle närmast kunna
ske genom att man ändrade instruktionen
för ombudsmännen. Utskottet har
i detta sammanhang sagt, att de undersökningar
och uttalanden, som ombudsmännen
gör utanför ramen för den uttryckligen
föreskrivna skyldigheten att
inskrida mot straffbara tjänstefel, har
en utomordentligt stor betydelse när det
gäller att upprätthålla enhetlighet och
följdriktighet i myndigheternas handlande.
Vi kan inte hålla med herr Wachtmeister
om att detta på något sätt kan
medföra att ombudsmännen skulle dirigera
statstjänstemannen. Tankegången i
reservationen är väl den, att regeringen
skulle kunna känna sig befriad från ansvaret
för förvaltningen genom ombudsmännens
påpekanden, och att dessa, om
de skulle strida mot instruktioner som
gäller inom förvaltningen, skulle vara
vägledande i stället för regeringens föreskrifter.
Vi har i utskottet utgått ifrån,
att ombudsmännen är i hög grad inställda
på att övervaka att de föreskrifter,
som utfärdas av Kungl. Maj:t, iakttas
och efterlevs på ett riktigt sätt. Man kan
väl knappast tro att regeringen skulle
skjuta ifrån sig sitt ansvar beträffande
statstjänstemännen och hoppas på att
JO eller MO skulle klara de problem
som kunde uppkomma.

Det är klart att man kunde tänka sig
att flytta över JO:s och MO:s funktioner
i denna del genom att bygga ut något
annat ämbete, kanske JK-ämbetet. Men
det skulle innebära att riksdagen avstod
från sin kontroll över förvaltningsapparaten.
Den kontrollmöjligheten har ju
betraktats som ytterst värdefull, och vi
har ansett oss böra värna om det systemet.
Det har också på flera håll utomlands
vunnit efterföljd.

Utskottet har också i sitt utlåtande
understrukit, att det varit en önskvärd
utveckling när ombudsmännens verksamhet
kommit alt inriktas på att förebygga
förhållanden som är otillfredsställande
ur rättssäkerhetssynpunkt i

stället för att enbart se till att begångna
fel blir beivrade. Utskottet har inte ansett
att behovet av tillsyn över att tjänstemännen
fullgör sina skyldigheter på
ett behörigt sätt kan tillgodoses enbart
genom att ombudsmännen i huvudsak
skall syssla med åtalsfrågor. Särskilt vill
jag nämna det värdefulla i att en enskild
person, som anser sig illa behandlad av
en myndighet eller en tjänsteman, har
möjlighet att vända sig till JO eller MO
med sina klagomål och på den vägen få
en utredning till stånd och ett motiverat
besked om hur ombudsmannen ser på
klagomålen.

Vi har alltså i första lagutskottet en
mycket positiv inställning till den del
av ombudsmännens verksamhet, som
här debatteras och som herr Wachtmeister
nyss har kritiserat så hårt. Därför
hyser vi också stora betänkligheter
mot att föreslå en ändring av ombudsmännens
instruktion, en ändring
som alltså skulle leda till att ombudsmännen
blev förhindrade att gå utanför
de rena åklagaruppgifterna.

De skäl som åberopas i motionen av
herr Wachtmeister är i vissa avseenden
bemötta genom vad jag redan sagt.
Vad som återstår är närmast de synpunkter,
som anförts med tanke på de
enskilda tjänstemännens intresse av att
slippa få sina åtgärder granskade. Därvidlag
skall jag citera vad utskottet har
sagt:

»Givetvis kan ombudsmännens granskning
och uttalanden emellanåt upplevas
som mycket besvärande för vederbörande
tjänsteman, särskilt om därigenom
blir offentliggjort, att tjänstemannens
åtgärder varit i högre grad
otillfredsställande. Det tillhör emellertid
den offentliga tjänstens natur att
utövningen därav kan bli utsatt för

offentlig kritik.--— Det anspråk på

skydd mot att ombudsman uttalar sig i
tolknings- och lämplighetsfrågor, som
innefattas i motionärernas förslag, är
därför enligt utskottets mening icke
välgrundat. I vart fall kan detta anspråk

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

123

säkerligen icke tillmätas större betydelse
iin det allmännas och de enskilda
medborgarnas krav på effektiv tillsyn
av att myndighetsutövningen sker på ett
sätt, som vid en allsidig bedömning
framstår som riktigt.»

Det är alltså inte sa, som herr Wachtmeister
säger, att ovidkommande personer
får schavottera. Det är tjänstemän
som får stå till svars för vad de gör i
sin ämbetsutövning, och de får finna sig
i att deras åtgärder kan bli föremål för
offentlig kritik.

Jag vill understryka att ombudsmännen
inte kan ändra på en myndighets
beslut. De kan inte utfärda föreskrifter
för tjänstemännen, och de har inte heller
någon disciplinär rätt eller domsrätt.
Den betydelse deras uttalanden får beror
på tyngden av de skäl som de åberopar
för sina ståndpunkter.

Slutligen några ord om publiceringen
av namn i ämbetsberättelserna. Där
skulle jag kunna nöja mig med vad utskottet
skrivit i sitt utlåtande, men jag
vill också erinra om att reservanten
herr Ferdinand Nilsson har haft en
annan uppfattning än motionärerna.
Enligt utskottets mening bör man inte
frångå den allmänna principen för utsättande
av namn i ämbetsberättelsernas
referat, detta framför allt med hänsyn
till den risk som kan föreligga för personförväxling
och missförstånd, om man
övergår till systemet att inte utsätta
namn och tjänstemännen alltså skulle
bli helt anonyma i berättelsen. I många
fall är det inte förenat med några betänkligheter
att utesluta vederbörande
tjänstemans namn. Detta har JO själv
påpekat. Ombudsmännen är helt av samma
uppfattning som utskottet, att i de
fall där det är lämpligt att namn och
ortsangivclscr uteslutes skall detta ske,
och man skall om möjligt utforma beskrivningen
av fallet så att en identifiering
av vederbörande försvåras. Utskottet
har ansett att ombudsmännen
själva måste få bedöma den saken från
fall till fall.

Riksdagens ombudsmäns verksamhet

Utskottet har sålunda inte ansett sig
till någon del kunna tillstyrka den motion
som väckts i detta ärende, varför
vi har hemställt att den icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Ilerr talman! Jag ber att fä yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WACHTMEISTER (li):

Herr talman! Jag beklagar att utskottet
inte till någon del har kunnat tillstyrka
vad motionärerna yrkat.

Utskottets ärade ordförande sade att
det inte alls var så, att ovidkommande
personer fick schavottera. Det var bara
sådana personer vilkas förseelser var
åtalbara som skyltade i ombudsmännens
årsberättelser. Man kan emellertid ha
litet olika uppfattning om vad som är
åtalbart, och det har tydligen utskottets
ordförande och jag.

Jag vill påminna om att för sju—åtta
år sedan MO i sin årsberättelse redogjorde
för ett fall, där några militärer
hade använt en bil utom tjänsten. I den
bilen hade det medföljt några damer,
vilka hade blivit omsorgsfullt bepussade
i baksätet, och dessa damers namn
var mycket noggrant omnämnda i berättelsen.
Var det därför att fru Gärde
Widemar anser det vara brottsligt att
låta sig pussas? Måste inte fru Gärde
Widemar medge att namnen i det fallet
var ovidkommande? Vad har det för
intresse att veta vem som lät sig pussas
i baksätet på denna bil? Utskottets ärade
ordförande får ursäkta, men jag
tycker att det hade räckt att säga att
bilen hade använts utom tjänsten.

Advokatsamfundet publicerade häromdagen
cn redogörelse för de anmärkningar
som riktats mot samfundets medlemmar
i olika avseenden, och där ansåg
man det inte alls nödvändigt att ta
med några namn. Man kallade bara syndarna
för A, B och C o. s. v. Jag kan inte
förstå varför man inte kan göra likadant

124

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Riksdagens ombudsmäns verksamhet

i iimbetsberättelserna. Utskottets ordförande
har inte kunnat övertyga mig
om nödvändigheten av att ange namn.
llon sade bara att det var gammal praxis
och hävdvunnen ordning. Det var det
enda argument hon anförde. Men vi
ändrar ju dagligen på gammal praxis
här, och hävdvunnen ordning kan vara
både god och dålig hävd.

Jag har också litet svårt att förstå, att
utskottets ordförande inte tycker att ombudsmännen
påverkar och dirigerar
rättsskipningen genom att ingripa direkt
i straffutmätningen. Det är väl just
vad som skett, men ombudsmännen har
inte alls att göra med denna sak. Om ett
straff utmätes inom vissa stadgade
gränser för en förseelse, är det vederbörande
regementschef — för att återgå
till det militära — som tillsammans
med auditören skall utdöma straffet.
Om den dömde inte är nöjd därmed
kan han på rättslig väg överklaga det.
Det kan inte vara lämpligt att det här
kommer in en helt ny instans. Är vederbörande
missbelåten, har han redan nu
möjlighet att vägra avge nöjdförklaring,
och sedan får ärendet behandlas på
annat sätt.

Jag fattade inte riktigt varför utskottets
talesman sade att utskottet inte tror,
att regeringen kommer att skjuta ansvaret
ifrån sig i dessa frågor. Vi motionärer
har inte på något sätt blandat in
regeringen i detta. Skulle det brista i
något avseende, vad den beträffar, har
vi för granskningen både konstitutionsutskottet
och statsrevisorerna, som nog
ser till att bestämmelserna följs.

Vi har heller aldrig någonsin opponerat
oss mot att en enskild person vänder
sig till JO eller MO och påpekar felaktigheter.
Vi tycker att det är alldeles utmärkt
att dessa institutioner finns. Vi
tycker även att den dirigerande verksamhet,
som ombudsmännen bedriver
på det förvaltningstekniska området när
det gäller hur man skall tolka olika bestämmelser,
är utmärkt. Men att dirigera
straffutmätningen är något helt an -

nat, och det kan vi absolut inte gå med
på.

Jag tycker också att det är mycket
beklagligt, att utskottets ordförande inte
förstår vad det innebär att tjänstemän
kan få en anmärkning, en direkt brännmärkning,
som de icke på något vis kan
försvara sig mot. Jag är rädd för att fru
Gärde Widemar och jag lever i helt
olika världar. Jag tillhör än så länge
det s. k. truppbefälet och har därför
möjlighet att erfara hur man ser på
denna institution bland de tjänstemän,
som MO är satt att övervaka. Jag måste
tyvärr säga att dess anseende kunde
vara betydligt bättre.

Jag måste än en gång ta upp fallet
med fortifikationsöversten. Denne hade
i MO:s ämbetsberättelse blivit stämplad
som en omdömeslös figur, som vidtagit
några ytterligt olämpliga åtgärder. Om
det hade varit den föregående MO, som
handlagt ärendet, hade han förmodligen
i detta fall vägrat att åtala vederbörande,
så att denne hade fått stå där med
skammen. Det var emellertid den nuvarande
mera liberala MO som behandlade
ärendet, och han lät åtala vederbörande,
så att denne fick möjlighet att
rentvå sig.

Det är detta förhållande, att handlingssättet
skall vara så helt beroende
av den enskilde ombudsmannen, som
gör det så betänkligt, att han för tid och
evighet kan brännmärka en person, som
kanske inte gjort något fel, utan att
vederbörande skall ha möjlighet till
upprättelse på annat håll. Jag kan inte
annat än beklaga att utskottet inte vill
inse detta.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag kan konstatera att
herr Wachtmeister inte heller har övertygat
mig om riktigheten i sin ståndpunkt.
Tydligen lever vi i olika världar
— i varje fall tillhör inte jag truppbefälet! Beträffande

damerna i baksätet och

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

125

vad som skedde med dem vill jag säga,
att varken första lagutskottet eller jag
har myndighet att utfärda några moraliska
domar över vad som inträffar vid
sådana tillfällen. Jag tycker emellertid
att det var beklagligt, om deras namn
utsattes.

I vårt utlåtande har vi skrivit följande:
»Härjämte synes det i hög grad
önskvärt att ombudsmännen söker undvika
att angiva namn, när i ärendet beröres
mera ömtåliga personliga förhållanden.
» Här måste väl i alla fall ha
förelegat ett sådant personligt förhållande,
där namnet inte bort utsättas.

Beträffande de militära exempel, som
herr Wachtmeister återkom till, verkade
det något extremt att tala om ingripande
i straffmätningsfrågor. Jag känner
inte till något fall, där vare sig JO
eller MO korrigerat något straffmätningsbeslut,
och de har knappast heller
haft möjlighet att göra något sådant.

Beträffande dem som blir utsatta för
en anmärkning utan att bli åtalade finns
det en fast praxis, från vilken det under
alla år förekommit ytterst få undantag.
Enligt denna blir alla, som vill bli
åtalade, också åtalade. Men i allmänhet
har de godtagit den anmärkning som
riktats mot dem och inte begärt åtal.
Det är därför det inte oftare än som
skett blivit fråga om att åtala personer,
vilka blivit föremål för anmärkning
eller yttrande från JO eller MO.

Herr EDLUND (li):

Herr talman! Ordföranden åberopade
en hundraårig praxis när det gällde ombudsmännens
lämplighetsbedömningar.
Under de gångna hundra åren har det
dock ägt rum en så avgörande förändring
i vår rättsuppfattning, i straffutmätning
och framför allt i vår bedömning
av den enskilda människans
integritet, att man borde kunna hoppas
på en korrigering i de här aktuella frågorna.
Ordet »praxis» borde nog i detta
fall ändras till ordet »slentrian».

Riksdagens ombudsmäns verksamhet

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Utskottets ordförande
sade att hon inte kände till något fall
där straffmätningen påtalats. Det tycker
jag var betänkligt, ty då läser tydligen
utskottets ordförande inte de handlingar
som skickas in till utskottet. I utskottet
ligger nämligen en anmälan som
sänts in av en domare som uppmärksammat
ärendet i fråga. Att ärendet hänför
sig till 1962 är väl en helt annan
sak. Det har inte med detta att göra —
det kan bara vara orsak till att saken
av mer eller mindre god praxis inte behandlats
i år. Men nog borde i alla fall
utskottsordföranden veta vad som förekommit.

MO vidtog i detta fall inte någon åtgärd
men var missbelåten med det straff
som utdömts. Det gällde en värnpliktig
som fått fyra dagars arrest för tjänstefel
därför att han uppträtt i vårdslös
klädsel och med händerna i byxfickorna.
Detta straff tyckte MO var för
strängt —- han ansåg att det kunde ha
räckt med en tillrättavisning. Men vederbörande
förbandschef ansåg att det
just för ordningens upprätthållande på
ifrågavarande plats var viktigt att man
ingrep hårt. Just av sådana motiv har
också strafflagen för krigsmakten givit
förbandscheferna dessa möjligheter att
utmäta straff.

Överläggningen var härmed slutad.

Frågan om utsättande i ombudsmännens
ämbetsberättelser av namn på tilltalade
personer

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:263 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Ferdinand Nilsson

126 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Makes säkerhet vid förmånstagarförordnande avseende kapitalförsäkring

i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
om skydd för makes giftorätt vid
ingående av borgensförbindelse.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Makes säkerhet vid förmånstagarförordnande
avseende kapitalförsäkring

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
angående makes säkerhet vid
förmånstagarförordnande avseende kapitalförsäkring.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Om föreliggande ärende
råder egentligen inte mer än en mening,
och med hänsyn till den långa föredragningslistan
lovar jag att vid denna sena
timme fatta mig kort. Jag vill endast
med några ord redovisa varför jag antecknat
en blank reservation.

I de likalydande motionerna I: 645
och II: 769 har begärts utredning och
förslag i syfte att tillgodose makes säkerhet
vid ändring av förmånstagarförordnande
vid kapitalförsäkring samt
vid annullering, belåning eller återköp
av dylik försäkring. Familj er ättskommittén,
som på utskottets begäran yttrat
sig över motionerna, framhåller i
sitt yttrande, att den under sitt arbete
utrett frågan. Sedan detta besked lämnats
kunde vi ju inom utskottet inte biträda
motionsyrkandet och begära ännu
en utredning. Familjerättskommittén
har ännu inte framlagt sitt slutbetänkande,
men kommittén har låtit förstå,
att den inte anser att frågan kan lösas
på det sätt motionärerna tänkt sig.

Detta är ju motiv nog, och jag har

inte kunnat göra annat än ansluta mig
till utskottets avslagsyrkande. När familjerättskommittén
lagt fram sitt betänkande
lämnas väl i sinom tid en proposition
till riksdagen, och vi får då
återkomma till ärendet.

Härutöver vill jag säga att utskottet i
sin skrivning i stor utsträckning tillmötesgått
mina önskemål om uttryckssätt.
Jag har emellertid en bestämd
känsla av att utskottet efter sitt avslagsyrkande
skrivit litet för mycket, och
det är mot detta jag har reagerat. Framför
allt tycker jag det är en passus i
slutet av utlåtandet som kunde ha varit
oskriven; där inlåter sig utskottet på en
bedömning av själva det önskemål som
motionärerna framfört. Jag tycker, att
när utskottet inte kunnat uppta själva
frågan till behandling, av skäl som redovisats
i utlåtandet, var det onödigt
att göra denna bedömning. Det heter på
s. 6: »Enligt utskottets mening kan kapitalförsäkringens
sociala funktion icke
bedömas isolerad, utan hänsyn måste
tagas till det skydd som i övrigt i allmänhet
tillkommer make eller familj. I
samma mån som andra försäkringsformer
utvecklas och beträffande dessa
skydd på ett eller annat sätt beredes
mot obehöriga dispositioner, torde kapitalförsäkringens
betydelse från social
synpunkt bli mindre påfallande.»

Utskottet för alltså ett resonemang
om själva kapitalförsäkringens värde
och betydelse i förhållande till vad som
eljest kan komma medborgarna till del
i fråga om trygghet. Med dessa ord gör
utskottet liksom gällande, att den enskilde
inte skall lägga sig i dessa ting,
ty de kommer att ordnas på annat sätt.
Jag tycker att de människor som så vill
bör ges rätten att så långt det är möjligt
tillgodose sin trygghet efter bästa förmåga.

Men jag har som sagt, herr talman,
inget annat yrkande än utskottets. Jag
har bara reagerat mot denna passus och
har inte reserverat mig mot utskottsbehandling
av frågan. I stort sett delar

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

127

Ersättning ur dödsbo till husföreståndarinnor m. fl.

jag utskottets uppfattning, men när det
gäller ett ärende som måste återkomma
skall man inte göra en bedömning av
det slag utskottet givit sig in på; ärendet
skall med andra ord inte slutbehandlas
på detta stadium.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Ersättning ur dödsbo till husföreståndarinnor
m. fl.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckt motion
om ersättning ur dödsbo till husföreståndarinnor
in. fl.

Första lagutskottet hade behandlat en
i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 29, av herrar Börjesson
i Falköping och Hamrin i Jönköping.
I motionen hemställdes, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag rörande sådana lagbestämmelser,
att person — husföreståndarinna
eller hemmavarande barn — som
utan lön eller med ringa lön under
längre tid haft vårdnaden om åldring
eller sjuk person vid den vårdades bortgång
ur boets behållning tillförsäkras
skälig ersättning för det utförda arbetet».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 29, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att uppehålla kammarens ledamöter med
något längre anförande rörande den
fråga som behandlas i motionen nr 29
och som gäller vårdnadsersättning i
samband med dödsfall åt husföreståndarinnor
eller hemmavarande barn. För
mig och min medmotionär herr Hamrin

i Jönköping är det nära nog en hjärtesak
att söka komina till rätta med de
problem som aktualiserats i sådana
sammanhang.

Den som något sysslar med boutredningar
kommer mycket ofta i beröring
med problem om ersättning åt den som
har vårdnaden om en avliden före dennes
död. Jag kan försäkra kammarens
ledamöter om att det verkligen behövs
ett tillägg till ärvdabalken för att komma
till rätta med missförhållanden härvidlag.

Den som haft vårdnaden har mycket
svårt, såvida inte avtal förelegat, att
göra gällande sin rätt till ersättning för
sitt arbete. Det är naturligtvis mycket
svårt att styrka det berättigade i ersättningsanspråken.
Dödsbodelägarna är
många gånger obenägna att låta någon
vårdnadsersättning utgå. Det är givetvis
ofta svårt, i många fall nära nog omöjligt,
att i efterhand fastställa att lön
varit överenskommen för arbetet eller
att det varit underförstått att lön skulle
utgå ur kvarlåtenskapen efter vederbörande
vårdnadsbehövandes död. Därför
blir det mången gång så, att den som
osjälviskt uppoffrat sig får ringa eller
ingen ekonomisk ersättning. Det kan
visserligen anföras att man kan vända
sig till domstol och begära att denna
skall pröva ersättningskravet, men
många drar sig för en sådan handling.
Av stolthet eller andra skäl avstår de
från sina krav hellre än att bråka.

Många exempel kunde anföras för att
visa hurusom stora orättvisor begås mot
dem som haft vårdnaden av föräldrar,
syskon eller andra närstående. Låt mig
få nämna bara ett par exempel. En nybliven
studentska måste avbryta sina
studier för att hjälpa sina gamla föräldrar.
Ingen ersättning utgick vid föräldrarnas
död för allt det arbete hon
utfört — trots att tillgångar fanns i
dödsboet. Ett annat exempel. En dotter
skötte sin far i över 35 års tid. Icke en
dag, icke en natt var den gamle ensam
under denna tid. Skulle hon själv någon

128 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 cm.

Ersättning ur dödsbo till husföreståndarinnor m. fl.

gång resa bort, måste hon vidtala någon
soin såg till den gamle under hennes
bortovaro. Någon ersättning för vårdnaden
utöver fri kost och logi samt fickpengar
erhöll hon aldrig. Vid den gamles
död reste hon krav om vårdnadsersättning,
men hennes krav ogillades.
Det kan tänkas att hennes krav efter
rättslig prövning hade kunnat bli tillgodosedda,
men det är ingalunda säkert.

I rättvisans namn måste man erkänna
att dödsbodelägarna i de allra flesta fall
är mycket förstående till berättigade
krav om vårdnadsersättning. Men i
många fall är dödsbodelägarna helt
ovilliga att alls diskutera ersättningsfrågor.
Det är dessa fall som är de mest
upprörande.

Jag kan villigt erkänna, att man inte
enbart lagstiftningsvägen kan lösa ersättningsfrågor.
Naturligtvis skulle man
helst önska att anställningsavtal alltid
upprättas för att därmed undvika framtida
tvistigheter. Men man skulle exempelvis
i ärvdabalken kunna införa en
lagbestämmelse, som föreskrev att innan
ett dödsbo skiftas skall ersättning
utgå ur dödsboets medel åt familjemedlem,
hushållerska eller annan närstående
person som har utfört arbete för den
avlidne.

Med nuvarande rättstillämpning är
det mycket svårt att fastställa vad som
har varit avsett i lönefrågan. Det gäller
för arbetstagaren att bevisa det berättigade
i sina löneanspråk. Med den
tänkta lagstiftningen kommer bevisbördan
att flyttas över på arbetstagaren,
som måste styrka arbetstidens längd,
art, omfattning, vilken lön som eventuellt
utgått, vilka naturaförmåner som
erhållits etc. Lönen skall naturligtvis
beräknas efter vad som är gängse i
orten.

Jag vill än en gång framhålla det
önskvärda i att avtal upprättas mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren, men
jag ar medveten om att detta är ett önsketänkande
i många fall. Det är sanner -

ligen inte så lätt för en dotter att gå till
sina föräldrar och bo dom skriva på ett
avtal som reglerar anställningsförhållandena
mellan dem och henne.

Herr talman! Jag skulle ha mycket
mer att anföra rörande det berättigade
i ett dylikt tillägg till ärvdabalken, men
det sagda må vara nog. Jag har sedan
motionen väcktes i riksdagen fått många
brev och andra bevis på att motionens
syfte är angeläget, varför jag trots att
ett enhälligt utskott har avstyrkt motionen
ändock, herr talman, ber att få yrka
bifall till motion nr 29 i denna kammare.

I detta anförande instämde herr Hamrin
i Jönköping (fp).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag vill instämma med
herr Börjesson i Falköping så till vida
att — det anser både jag och första
lagutskottet i övrigt — motionens syfte
är synnerligen behjiirtansvärt. Vi instämmer
också helt i herr Börjessons
förhoppning, att man i möjligaste mån
bör se till att det upprättas anställningsavtal
i alla de fall där det kan bli fråga
om ersättning.

Vi är emellertid inom utskottet synnerligen
tveksamma beträffande möjligheten
att lösa denna fråga genom lagstiftning.
Det råder så olikartade förhållanden
i de fall där det kan bli
fråga om ersättning vid dödsfall, att
denna fråga knappast lämpar sig för
en enhetlig reglering. Det är svårt att
fastställa vad som varit underförstått
eller vad som varit avsett vid ett anställningsförhållande,
och det är också
svårt att bedöma vad som kan vara
skälig ersättning.

Jag tror inte heller att en lagstiftning
av det slag som herr Börjesson antydde
på något sätt skulle minska antalet rättstvister
i sådana här fall. Det måste ju
vara en domstol som fastställer vederbörandes
rätt till ersättning från dödsboet.
Det är inte så enkelt, att man bara
kan säga att den som har anspråk på

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

129

Vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar

ersättning skall lia ut sin andel ur
dödsboet innan det skiftas, ty det måste
först konstateras att vederbörande har
en sådan rätt.

Det är nog riktigare att vi försöker
lösa detta problem på det sätt som
första lagutskottet rekommenderar i
slutet av sitt utlåtande när utskottet
säger att statsmakterna bör ha sin uppmärksamhet
fäst på det behov som finns
av social omvårdnad för de relativt
ogynnsamt ställda personer, som kommit
i en dålig situation därför att de
uppoffrat sig för att vårda andra personer
och inte fått någon ersättning
för det.

Herr talman! Med åberopande av vad
jag här sagt hemställer jag att motionen
inte föranleder någon riksdagens åtgärd,
vilket första lagutskottet föreslagit
i sitt utlåtande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:29; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8

Vissa planeringsorgans konstitutionella
ansvar

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om vissa planeringsorgans konstitutionella
ansvar.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 391
i första kammaren av herr Virgin m. fl.
och nr 466 i andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa att den av Kungl. Maj:t aviserade
utredningen rörande den framtida
utbyggda organisationen för långsiktig
planering finge till särskild uppgift
att fastställa de olika planeringsinstansernas
konstitutionella ansvarsförhållande
samt att säkerställa ett reellt

riksdagsinflytande (parlamentariskt inflytande)
på alla stadier av planeringsverksamheten.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:391 och 11:466 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Sveningsson,
Dahlén, Harald Pettersson, Hiibinette,
von Frie sen, Magnusson i Tumluilt,
Hamrin i Jönköping, Draconier
och Wahlund, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa att
den av Kungl. Maj :t planerade utredningen
rörande den framtida utbyggda
organisationen för långsiktig planering
finge till särskild uppgift att förutsättningslöst
undersöka de olika planeringsinstansernas
roll i författningslivet liksom
riksdagens inflytande i planeringsverksamheten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har i den här frågan delat sig i två lika
stora hälfter, och med den tur i lotteri
som socialdemokraterna på senaste tiden
haft i konstitutionsutskottet har det
blivit de som dikterat utskottsutlåtandet.
Vi får därför kalla dem för majoriteten,
ehuru de givetvis inte är någon
majoritet i det här fallet.

Nu är det förslag som föreligger i
verkligheten kanske mindre märkligt
än den omständigheten, att utskottet
inte har tillstyrkt det. Förslaget går
nämligen ut på att den utredning, som
Kungl. Maj:t aviserat och som alltså
ändå skall äga rum, får till särskild
uppgift att fastställa bl. a. de olika pianeringsinstansernas
konstitutionella ansvarsförhållande
och ställning i författningslivet
över huvud taget samt att
säkerställa ett reellt riksdagsinflytande
på alla stadier av planeringsverksamheten.
Motionens yrkande är oerhört

5—Andra kammarens protokoll 196''t. Nr 17

130 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar

blygsamt. Det är ett utredningsvrkande,
vars enda innebörd är att man vill få
undersökt hur bättre garantier skall
kunna skapas för riksdagens ställning
och inflytande i planeringsverksamheten.

Det är uppenbart att bättre planering
inom den statliga verksamheten är i
hög grad behövlig. Behovet står utom
allt tvivel. När vi i dag har lyssnat till
en bostadsdebatt på ett lämpligt antal
timmar har vi onekligen kunnat konstatera
hur det går när den statliga
planeringen inte är tillfredsställande.
Mot den bakgrund som bostadsdebatten
utgör är det självklart, att vi som står
bakom reservationen inte har det ringaste
att invända emot att statsmakterna
får bättre möjligheter att i lämpliga
former planlägga sin verksamhet.

Det är inte heller vår avsikt att göra
några attentat mot de särskilda planeringsråd
som nu håller på att växa upp
som svampar ur marken. Låt gärna de
herrar och kanske också damer som
sitter i dessa planeringsråd sammanträffa
med statsråd av olika slag och på
olika nivåer så ofta de kan önska —
eller jag kanske skall säga, så ofta som
det går att samla råden till överläggningar.
Det kan vara bra ibland att det
finns sådana expertförsamlingar som
statsråden kan samråda med. Icke heller
därvidlag finns det alltså några delade
meningar.

Vad vi som motionärer och reservanter
har velat framhålla är att detta
i och för sig moderna förfarande, som
vi inte alls vill göra slut på, också
innefattar vissa problem. Om man lägger
upp en långsiktig plan såsom man
gör i detta arbete, är det ju meningen
att man under en följd av år skall
arbeta så att planen förverkligas. Har
man en gång lagt upp t. ex. regeringens
arbete efter en sådan plan och ett år lagt
fram förslag inom ramen för denna,utan
att redovisa planen som helhet, och sedan
fortsätter, är det mycket besvärligt
att ett kommande år, då kanske planens

egentliga innebörd börjar framträda,
åstadkomma någon ändring i den helhetslösning
som regeringen från början
har övervägt men aldrig ordentligt redovisat.
Risken är här liksom på många
andra områden att riksdagen utan att
berövas sina formella befogenheter ändå
i verklif/helen ställs inför fullbordade
fakta, så att dess inflytande inte blir
vad det enligt grundlagarna skall vara.
1 detta speciella fall är det dessutom
inte osannolikt, att den som kommer att
konkurrera med riksdagen om inflytandet
blir en expertförsamling utan någon
egentlig fullmakt bakom sitt arbete.

Jag vill understryka, att detta är en
risk; det behöver inte gå på det sättet.
Vad vi som motionärer och reservanter
här önskar är att man skall undersöka
hur man med bibehållande av de fördelar
som planeringsverksamheten innefattar
skall kunna undvika de olägenheter
som en oriktig tillämpning av
systemet kan innebära.

Utskottsmajoriteten talar nu här om
att planeringen är betydelsefull och
att en utbyggnad har igångsatts. Sedan
säger man att huvudsyftet med den
departementsutredning som det här är
fråga om är att stärka departementens
ställning. Jag tycker att detta är litet
aningslöst, om man ser det ur riksdagens
synpunkt. Är det vår uppgift här
i riksdagen att stärka departementens
ställning, eller har vi inte i nuvarande
situation anledning att tänka litet mera
på vad man skall göra för att stärka
riksdagens ställning och inflytande? Utskottsmajoriteten
fortsätter att säga att
genom en utbyggd långtidsplanering
inom departement, verk och myndigheter
kommer enligt utskottets mening
riksdagen att ges en ökad information
och en fastare grund för olika frågors
avgörande.

Ja, det kan man hoppas på, om man
är mycket optimistisk. Den erfarenhet
vi har tyder emellertid snarare på att
riksdagen inte kommer att få några informationer
alls. I varje fall får riks -

Onsdagen den 15 april 19(14 em.

Nr 17

i:n

Vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar

dagen inte några vidare informationer,
om inte riksdagen själv arbetar för att
få dem. Om riksdagen bara utan vidare
säger att allt är väl, får den inte heller
några informationer. Det är bara om
riksdagen skaffar sig de möjligheter,
som riksdagen har den konstitutionella
rätten att begära, som denna långsiktiga
planering verkligen kommer att tilllämpas
på sådant sätt, att riksdagen får
ökad information och inte i själva verket
minskad information. Detta är så
mycket mera viktigt att komma ihåg
som tillämpningen av offentlighetsprincipen
i fråga om det arbetsmaterial
som föreligger i dessa planeringsråd
alltjämt innefattar en hel del problem.
Det är ingalunda klart i vilken utsträckning
materialet är offentligt. Dessutom
är det så, att dessa planeringsråd verkar
inom departementen, och som bekant
har också konstitutionsutskottets
majoritet ställt sig bakom den uppfattningen,
att man skall bibehålla regeln
att mot departementschefs beslut, varigenom
utlämnande av allmän handling
vägras, kan klagan ej föras. Till skillnad
från handlingar hos andra myndigheter
blir det när det gäller planeringsrådet
så, att möjligheten att få ut
handlingar helt enkelt beror på departementschefens
godtycke, på om han har
lust att släppa ut dessa handlingar eller
inte. Möjligheten att få informationer
den vägen är alltså också begränsad.

Slutligen har vi det sakförhållande
som kanske många, jag vill inte säga
av de närvarande eftersom de är så
pass få, men av riksdagens ledamöter,
anser vara betydelselöst, nämligen att
också ämbetsverkens självständighet i
hög grad kan bli lidande på detta förfarande.
Här sitter man i en liten grupp
kring statsrådet och fastställer planer
för lång tid framåt, planer som ingår i
promemorior, som inte remitteras till
någon, som inte är offentliga och som
verk och myndigheter inte kan känna
till. En vacker dag är så verk och myndigheter
bundna av vad som står i dessa

planer. Jag är inte övertygad om att
det är någon alldeles obetydlig fråga.

Nu drar utskottsmajoriteten emellertid
av sin aningslöst optimistiska bedömning
den slutsatsen, att »något skäl
för ett .särskilt riksdagsinflytande över
dessa former av beredning synes därför
inte finnas».

Herr talman! Jag undrar om inte detta
egentligen i förkortad form skulle
kunna stå som motto över hur den
halvan av konstitutionsutskottet över
huvud taget ser på sin uppgift. »Något
skäl för ett särskilt riksdagsinflytande
svnes därför inte finnas» — det tycks
vara så som denna hälft av konstitutionsutskottet
bedömer saken.

Vi har, som jag sade i början av mitt
anförande, varit ytterst blygsamma i vår
bedömning. Vi har nöjt oss med att begära
en utredning, som skall syfta till
att få fram en kontinuerlig information
till riksdagen rörande vad som sker i
detta planeringsarbete och som också
skall syfta till att ge oss en redovisning
för hur de olika planeringsinstansernas
roll i författningslivet är beskaffad. Detta
har den andra utskottshalvan inte
gått med på, och det förefaller mig vara
en ganska säregen ståndpunkt när det
gäller en hel halva av konstitutionsutskottet
i den svenska riksdagen.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till reservationen av fru
Segerstedt Wiberg rn. fl.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Heckscher säger, att utskottsmajoriteten
inte har kunnat tillstyrka
reservanternas förslag.

Jag vill understryka, att det ligger en
mer eller mindre omfattande planeringsverksamhet
bakom varje förslag
som regeringen presenterar riksdagen.
Det omfattande utredningsmaskineri,
ofta med parlamentariskt inslag, som vi
har här i landet, är ett led i den verksamheten
liksom det remissförfarande
som tillämpas och där olika instansers

132 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar

uppfattning i skilda frågor inhämtas.
Dessutom pågår i departement och statliga
verk en omfattande analys- och
planeringsverksamhet — allt i avsikt
att presentera ett så allsidigt och så
väl genomtänkt material som möjligt för
riksdagens ledamöter som har att fatta
de slutgiltiga besluten.

Samtidigt står det klart, att behovet
av en samordning och effektivisering
av den långsiktiga samhällsplaneringen
ökar i ett samhälle som ständigt utvecklas
och förändras. Så är fallet inom
t. ex. utbildningssektorn, forskningen,
råvaruförsörjningen, kapitalmarknaden,
samhällsekonomien och många andra
områden.

De borgerliga partierna kritiserar ofta
regeringen för bristande planering
när det gäller samhällsaktiviteter där
staten har ett direkt eller indirekt ansvar
för utvecklingen. Man har exempelvis
ofta talat om den ryckiga bostadspolitiken
och efterlyst en mera långsiktig
planering när det gäller vägbyggandet,
näringspolitiken och andra områden.
Det anses opportunt att därvidlag angripa
regeringen.

När nu regeringen försöksvis vill
samordna och bygga ut den långsiktiga
samhällsplaneringen angriper man även
detta. Man ställer frågan: Vad är det
för nya element i författningslivet som
vi fått i och med tillkomsten av det
ekonomiska planeringsrådet och forskningsberedningen
och som vi får när
det planerade utbildningsrådet kommer
till? Var ligger det konstitutionella ansvaret
hos dessa råd, frågar motionärerna,
och var kommer riksdagens inflytande
in i bilden? Reservanterna är
oroade på dessa punkter och vill ha en
närmare utredning angående planeringsverksamhetens
framtida utformning
och riksdagens inflytande på dessa
frågor.

Utskottsmajoriteten har avvisat reservanternas
förslag. Beträffande frågan
om det konstitutionella ansvaret vill
jag kort och gott ge reservanterna föl -

jande svar. Inom det ekonomiska planeringsrådet
och inom forskningsberedningen
fattas inte några beslut. Följaktligen
kan inget ansvarsutkrävande
ske i det ledet. Men om de diskussioner
som förs på detta plan senare leder
fram till regeringsbeslut, kan givetvis
ett ansvarsutkrävande ske av konstitutionsutskottet
och riksdagen.

Frågan om riksdagens inflytande i
detta sammanhang får ses från samma
utgångspunkter. Man får hålla i minnet,
att avsikten är att söka klarlägga de
långsiktiga behoven och resurserna och
på grundval därav presentera ett så allsidigt
och så väl genomtänkt material
som möjligt i de frågor som senare
kommer under riksdagens prövning.
Meningen är alltså inte, som reservanterna
tycks tro, att åsidosätta eller minska
riksdagens inflytande. I stället är
den yttersta avsikten att ge riksdagen
och dess ledamöter ett så fullständigt
grundmaterial som möjligt för att underlätta
det slutliga ställningstagandet.

Det kanske kan vara av intresse att
litet närmare se på det ekonomiska planeringsrådet,
dess sammansättning och
de frågor som där diskuterats.

Detta råd arbetar under finansministerns
ordförandeskap och är sammansatt
av representanter för de stora intresseorganisationerna,
arbetsmarknaden,
näringslivet, den samhällsekonomiska
forskningen och bankväsendet.
Vid sina sammanträden har rådet hittills
diskuterat skattefrågor, handelsoch
konjunkturpolitik, investeringsverksamhet,
kostnadsutvecklingen inom
byggnadssektorn, lokaliseringsfrågorna
och en del annat. Diskussionerna har
helt varit av informell och vägledande
natur. Experterna har utifrån sina egna
utgångspunkter fått säga sin mening om
de långsiktiga perspektiven på olika
områden utan att några ställningstaganden
har förekommit eller några beslut
har fattats.

Denna rätt att diskutera och rådgöra
med olika experter måste varje rege -

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

133

Vissa

ring ha utan att bli ängsligt bevakad
av den politiska oppositionen. Detta är
ocksä, herr Heckscher, raka motsatsen
till den maktfullkomlighet som regeringen
ibland beskvlles för.

1''tskottsmajoriteten menar att de farhågor
som uttrycks i motionerna och reservationen
är betydligt överdrivna,
och den liar följaktligen inte funnit anledning
att tillstyrka utredningskravet.

Det bör också framhållas att det bara
är fråga om en försöksverksamhet och
att en proposition väntas nästa år om
de organisatoriska frågorna, formerna
för samarbetet och samrådet i planeringsfrågor
på olika områden. Jag föreställer
mig att tillfälle att diskutera dessa
frågor kommer att ges när denna
proposition är framlagd. Det är måhända
riktigare att då ta upp denna
diskussion.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Hen- talman! Vi har alla skäl att vara
mycket tacksamma mot herr Nilsson i
Östersund för att han till protokollet
dikterat en redogörelse för det ekonomiska
planeringsrådets verksamhet.
Men det kanske kan behövas andra upplysningar
än de han lämnade, och det
är bl. a. med den motiveringen som vi
önskat få en utredning.

Herr Nilsson säger att det inte är meningen
att åsidosätta riksdagen: avsikten
är att ge ett utförligare material.
Man skall aldrig yttra sig om folks avsikter.
Herr Nilsson är mer optimistisk
än jag på denna punkt, och det kan
hända han har rätt, men vilken avsikten
än är så får vi aldrig detta material förrän
arbetet redan är slutfört och Kungl.
Maj:t i regel bundit sig så starkt att det
är mycket svårt att få en ändring till
stånd. Jag tror, herr talman, att det är
ett stort misstag av riksdagsmännen,
oberoende av partitillhörighet, att på ett
så lättsinnigt sätt som herr Nilsson vif -

planerinj?sorgans konstitutionella ansvar

la bort frågan om hur riksdagen skall
kunna bevara åtminstone någon väsentlig
del av sitt inflytande i jämförelse
med den starka maktkoncentration hos
regeringen, som bl. a. möjliggörs genom
organisationen av planeringsarbetet
men som skulle kunna motverkas om
detta arbete anordnades på ett sådant
sätt att riksdagen finge en fullständig
insyn.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
begagnade många ord för att styrka
sin uppfattning, men trots de många
orden måste jag erkänna, att jag känner
mig mycket litet övertygad av vad
han hade att säga. Kärnfrågan är ändå,
hur riksdagen skall kunna få den information
som den har rätt att begära i ett
sammanhang som detta. Jag kan i övrigt
ansluta mig i allt väsentligt till de
synpunkter som herr Heckscher nyss
framförde. Jag är liksom han alldeles
övertygad om att det finns ett problem
här som måste lösas, för att inte riksdagen
en dag plötsligt skall befinna sig
i en sådan situation, att den nödgas
konstatera att den saknar både insyn,
möjlighet till inflytande och kontroll
över en mycket viktig del av samhällsverksamheten.

Jag vill även fästa uppmärksamheten
på en annan aspekt. Kravet på offentlig
insyn gör sig här gällande mycket
starkt. Vad har t. ex. pressen för möjligheter
att få den information som måste
kunna fordras i detta sammanhang?
Vi är väl alla överens om att vi bör sträva
mot vad som skulle kunna kallas det
»öppna» samhället, där alltså det mesta
möjliga — inte minsta möjliga — av det
som faller inom ramen för den demokratiska
beslutsprocessen öppet redovisas.
Jag vill påstå att i denna diskussion
har också den synpunkten relevans.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

134

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag kan inte med hästa
vilja i världen kiinna mig så oroad som
reservanternas talesmän är på denna
punkt. Jag betraktar nämligen detta
planeringsråd som ett diskussionsforum
och ingenting annat, där regeringen
samlar expertis från skilda samhällsområden
till diskussioner och analyser av
den framtida utvecklingen. Man fattar
inga beslut, och man för en fullständigt
fri diskussion. Jag tycker åt! vi bör
kunna tillåta detta i förberedelsearbetet.
Avsikten med dessa diskussioner är
ju helt enkelt den, att man senare skall
kunna presentera ett så allsidigt och väl
genomlyst material som möjligt och underställa
detta riksdagens prövning. De
regeringsförslag som grundar sig på
diskussionerna i planeringsrådet kommer
ju ändå att föreläggas riksdagen,
och det slutliga ställningstagandet sker
på riksdagsplanet.

Jag skulle också kunna visa två protokoll
som jag fått från forskningsberedningen.
De är offentliga och utgör ett
sammandrag av de frågor som diskuterats
i denna institution.

Avslutningsvis vill jag, herr talman,
på nytt understryka att vad det här rör
sig om endast är en försöksverksamhet.

I statsverkspropositionen har föreslagits
en provisorisk förstärkning av anslaget
för anställande av expertis med
600 000 kronor. Vi kommer nästa år att
få en proposition, och det ges då på
nytt tillfälle att ta upp dessa frågor till
diskussion, när verksamheten måhända
har fått en fastare organisation och utformning.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! I alla demokratier har
det väl alltid varit och kommer väl att
förbli så, att den sittande regeringen
har vissa möjligheter att förbereda olika
frågor för att sedan framlägga sina
förslag. Nu rör det sig väl inte om annat
än att regeringen vill ha bättre under -

lag för de förslag som en gäng skall läggas
fram. Hela samhällsutvecklingen leder
egentligen till att man numera på
ett helt annat sätt måste förbereda sig
för de förslag som skall läggas — vare
sig det gäller den ekonomiska politiken,
skolväsendet eller något annat. Jag tycker
inte att detta är på något sätt uppseendeväckande.
Inte heller är det uppseendeväckande
att en regering vill
syna olika frågekomplex utan att blanda
in politikerna, tv många gånger kan
man naturligtvis få en bättre bild av
läget om det inte har synats med, jag
skulle vilja säga, politiskt färgade glasögon.
Det blir på det sättet också enklare
att komma till ett avgörande. Vi vet
ju att när herrar politiker kommer med,
kan även de enklaste frågorna bli ganska
invecklade.

Å andra sidan skall jag villigt medge
att det, när sådana här planeringsorgan
inrättas, är naturligt att oppositionen
frågar: Skall vi inte få vara med på ett
tidigare stadium? Jag förstår fullkomligt
oppositionens önskan på denna
punkt. Den vill naturligtvis så snart som
möjligt få veta vad regeringen tänker
föreslå.

Men nu blir det ju en utredning. Det
är glädjande att alla egentligen är överens
om att det behövs ökad planeringsverksamhet.
Inte ens högern hyser tydligen
längre någon rädsla för sådan statlig
verksamhet. Det är ändå inte så
värst länge sedan man hörde högern
påpeka att herrar politiker inte skall
blanda sig i allting, tv det begriper vanligt
folk bättre än politikerna. Hela det
resonemanget är dess bättre borta ur
debatten. Nu säger man i stället att det
har sin stora nytta om politikerna är
med.

Jag skall inte gå närmare in på detta.
Jag vill bara påpeka att en sinnesförändring
har inträtt.

När herr Heckscher försöker uttolka
något annat än det som utskottsmajoriteten
har sagt, så vill jag understryka
att vad utskottsmajoriteten egentligen

Nr 17

135

Vissa

liar tryckt på är att om regeringens förslag
kan grundas på ett ordentligt utredningsmaterial,
så får också riksdagen
säkrare underlag för sina bedömanden.
Reservanterna har här talat om att
riksdagen kommer att ställas utanför.
Det gör den visst inte. Riksdagen kommer
att ha alla chanser att bedöma regeringens
förslag. Att man inte kan begära
att få se alla papper på hur regeringen
har kommit fram till sitt förslag,
det tycker jag är av mindre vikt.

Jag skulle vilja peka på eu sak som
reservanterna har framhållit: Genom
att politikerna inte kommer med i planeringsinstituten
tillräckligt snabbt,
skulle det till och med kunna hända att
näringslivets män kommer före politikerna
med förslag till nya utredningar
och liknande. Det är underligt att man
utmålar detta som en fara. Jag har
tvärtom en känsla av att vi har mycket
att hämta från det hållet. Skulle de någon
gång råka vara före herrar Heckscher,
Ohlin eller Hedlund, tror jag inte
att det skulle vara till nackdel.

Jag kan förstå oppositionens rädsla
på denna punkt. Den bottnar väl i oppositionens
maktlöshet — en maktlöshet
som oppositionen själv framhäver genom
att tala om att regeringen blir starkare
och starkare och att dess makt
bara ökar och ökar. Oppositionen är
väl ängslig för att de grupper i samhället
som man anser tillhöra de egna skall
söka sig till regeringen direkt utan att
gå omvägen över oppositionen. Jag tror
inte att oppositionen vinner så värst
mycket om man försöker hindra näringslivets
män att komma till tals med
regeringen på det sätt de själva önskar.

Men jag återkommer till att säga att
visst finns det problem, men de problemen
är redan liksom tagna ad notam
så till vida att regeringen har sagt att
här kommer en utredning till stånd och
då får hela detta frågekomplex tagas
upp på allvar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

april 1901 em.
planeriiiKSorgan.s konstitutionella ansvar

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! På sätt oeh vis höll herr
Bengtsson i Halmstad ett flammande tal
till försvar för reservationen. Herr
Bengtsson tycks inte, hur egendomligt
det än är, ha riktigt klart för sig vad
förslaget går ut på — jag hade väntat
mig något annat. Förslaget går ut på att
man vid den utredning som kommer att
äga rum skall förutsättningslöst undersöka
de olika planeringsinstansernas
roll i författningslivet liksom riksdagens
medinflytande i planeringsverksamheten.
Herr Bengtsson säger ju att
saken skall utredas och att alla dessa
problem kommer att bli behandlade när
utredningen framlagt sitt betänkande.
Herr Bengtsson förutsätter således redan
nu att reservationen kommer att
bifallas, så att utredningen får i uppgift
att ta upp dessa saker. Nåja, det var
kanske ett förbiseende av herr Bengtsson,
men det var annat i herr Bengtssons
anförande som faktiskt var mera
intressant.

Han sade att han hade noterat att
vi från högerpartiets sida inte hade
varit emot planeringsverksamhet. Vi
har, herr talman, ingenting emot eu
planeringsverksamhet som innebär att
man planerar statens verksamhet. Vad
vi reagerar mot är att statsmakterna anser
att de bättre än företagen kan planera
företagens verksamhet. Det är
nämligen ett misstag. Om herr Bengtssons
tolkning av detta skulle vara överensstämmande
med det resonemang
han nu fört, så menar herr Bengtsson
att dessa planeringsorgan skall inte
bara planera statens verksamhet utan
de skall ha en allmänt dirigerande inverkan
på hela det ekonomiska livet.
Det vore mycket intressant att få veta
om det är det som är avsikten.

Jag tror inte att planeringsråden hittills
har fungerat på det sättet. Det som
jag har kunnat få veta om dem tyder
på att de hittills hållit sig till planering
av statens verksamhet. Om så är fallet,
är det självklart inte någonting som vi

136 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.
Vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar

nu har eller någonsin kunnat ha någonting
emot. Planlöshet i statens egen
verksamhet har inte någon intresse av.
Däremot måste jag säga att, med den
erfarenhet man har av hur planlös statens
verksamhet ibland är, förefaller
det helt naturligt om staten begränsar
sin planeringsverksamhet till en ordentlig
planering av sin egen verksamhet,
innan den går över till att planera för
någon annan.

Herr Bengtsson använder ordet »politiker»
på ett mycket egendomligt sätt.
För det första gör han det på ett allmänt
föraktfullt sätt, och för det andra
utgår han ifrån att politiker är personer
som inte tillhör regeringen. Herr Bengtsson
säger att det inte är så konstigt, om
regeringen vill resonera med experter
utan att dra in politikerna. Han menar
alltså att regeringen vill resonera med
experterna utan att ge andra politiker
än dem som sitter i regeringen tillfälle
att vara med. Herr Bengtsson säger att
det många gånger är mycket enklare på
det sättet. Självfallet är det enklare om
bara de politiker, som tillhör herr
Bengtssons parti, får tillgång till expertisen
och andra politiker utesluts.

Vidare säger herr Bengtsson att det
också blir ett bättre underlag för riksdagen.
Riksdagen kommer nämligen,
när regeringen lägger fram sina förslag,
att få del av materialet, och det är inte
något att särskilt bry sig om, ifall man
inte får fram alla papper i det sammanhanget.
Det är just det vi är rädda
för, nämligen att regeringen kommer
att lägga fram materialet bit för bit och
ta med det som passar regeringen att
lägga fram i varje särskilt fall. Fn vacker
dag står man då i den situation
där man, utan att i förväg ha fått veta
vad planeringen gick ut på, är bunden
av de beslut som fattats.

Jag är, herr talman, inte alls övertygad
om — och det vill jag understryka
— att detta är en fråga som gäller
endast den parlamentariska oppositionen.
Jag tror att också regeringspartiets

egna medlemmar en vacker dag kan befinna
sig i den situationen, til] följd av
det sätt på vilket sådana här ärenden
handläggs, att de har varit med om
avgöranden vilkas konsekvenser aldrig
har klargjorts för dem och som de därför
inte känner till.

Jag tror att det är ett intresse inte
bara för oppositionspartierna utan för
riksdagens ledamöter över huvud taget
att få en bättre insyn i denna verksamhet,
att få tillfälle att följa med den
så att vi åtminstone vet vad våra beslut
innefattar. Vi skall inte bara få utportionerat
i småbitar vad regeringen och
en liten klick omkring statsråden tycker
är lämpligt att släppa ut till så besvärliga
personer som de föraktliga politiker
som herr Bengtsson talade om
— uppenbarligen utan att mena sig
själv.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman ! Jag tycker nog att Heckscher
drog en del hastiga slutsatser.
Bland annat sade han att hela mitt resonemang
gick ut på att stödja reservanternas
förslag. Men sedan ångrade
han sig tydligen i slutet av sitt anförande,
där han hade en helt annan argumentering
än vad den slutsatsen borde
ha lett till.

Jag tycker nog — och det underströk
jag — att det finns anledning att titta
på det hör och att det alltså finns skäl
till att i vissa sammanhang bereda oppositionen
möjlighet att följa visst planeringsarbete.
Men att den skall vara med
om att följa allt tror jag är att begära
litet för mycket.

Herr Heckscher sade att regeringen i
sin utredningsverksamhet endast skall
syssla med statens verksamhet. Ja, det
låter sig sägas, men situationen är ju
den att vissa problemställningar går i
varandra. Tag till exempel den fulla
sysselsättningens politik och den ekonomiska
politiken. Vad är stat, vad är
näringsliv, var kommer medborgarna
in och var kommer de politiska partier -

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

137

Vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar

na in? Jag menar alltså att här finns eu
mängd problem som helt enkelt kan
sägas vara av den naturen att det är ett
partis sak att självt avgöra vilken linje
det skall följa. På den punkten kan vi
ändå inte komma ifrån att om ett parti
har regeringsmakten kan det också utnyttja
de utredningsmöjligheter som departement
in. m. erbjuder för att det
skall kunna föra den politik som det
önskar föra. Jag tror inte att man i
någon demokrati vill förneka ett regeringsparti
denna möjlighet.

Herr Heckscher sade vidare att jag
ringaktar politikerna. Nej, herr Heckscher,
det gör jag inte, men jag vet deras
begränsning. Jag hade dock aldrig
drömt om att jag skulle få det argumentet
från högerns sida. Hur har inte från
detta högerparti — jag vill inte påstå
att det hänt så ofta under herr Heckschers
ledning men väl under herr
Hjalmarsons ledning — predikats från
denna talarstol och på alla valmöten att
»herrar politiker skall inte blanda sig
i detta och inte i detta, ty det begriper
den enskilde medborgaren bättre än vad
herrar politiker gör». Jag har endast
med mitt resonemang velat göra gällande
att även herrar politiker i vissa sammanhang
har sin begränsning.

Herr HECKSCHER (li):

Herr talman! Klockan är mycket och
herr Bengtsson i Halmstad drar kanske
upp litet större perspektiv än som är
nödvändigt att diskutera i just denna
debatt. Jag hoppas emellertid få tillfälle
att återkomma.

Jag vill nu endast notera följande.
Herr Bengtsson säger att det är inte
meningen att oppositionen skall få följa
all planering. Utan att yttra mig i sak
på den punkten skulle jag bara gärna
vilja veta var i reservationen eller motionen
som herr Bengtsson hittar något
krav på att oppositionen skall få följa
all planering.

I början av sitt anförande sade herr
Bengtsson att det »nog finns anledning

att titta på det här». Het förefaller mig
innebära att herr Bengtsson, om han är
konsekvent, måste rösta för att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa att den av Kungl. Maj:t aviserade
utredningen rörande den framtida
utbyggda organisationen för långsiktig
planering får till särskild uppgift att
förutsättningslöst undersöka de olika
planeringsinstansernas roll i författningslivet
liksom riksdagens inflytande
i planeringsverksamheten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
detta och hoppas att herr Bengtsson
röstar med mig.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Herr Heckscher glömmer
att det blir en utredning på denna
punkt. Sedan vill ni alltså ha en beställning
av att politikerna under alla
förhållanden skall vara med i detta
arbete. Det är på den punkten jag har
ställt mig tvekande.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det är uppenbart att
herr Bengtsson i Halmstad inte kommer
ihåg vad det står i reservationen. Vi
har aldrig yrkat att politikerna under
alla förhållanden skall vara med om
allting — jag märkte för övrigt att herr
Bengtsson nu kom tillbaka till sitt gamla
tonfall beträffande politiker. Vi har
yrkat att den utredning som kommer till
stånd även skall behandla denna fråga.
Det är ingenting annat den votering
kommer att gälla som jag hoppas att
herr Bengtsson och jag nu kan låta äga
rum.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel

5*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 17

138 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Segerstedt Wiberg
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Heckscher begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 98 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Försäljning till allmänheten av statens
aktier i LKAB, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
39, i anledning av väckta motioner om
försäljning till allmänheten av statens
aktier i LKAB, m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmberg och Virgin (1:542) samt
den andra inom andra kammaren av herrar
Björkman och Magnusson i Borås
(II: 655), hade hemställts, att riksdagen
måtte 1. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av formerna för
de i vinstsyfte drivna statliga företagens
resultatredovisning för riksdagen, riksdagens
representation och rösträttsut -

övning vid nämnda företags bolagsstämmor
samt lämpliga former för försäljning
av aktier i statliga företag utöver
försäljningen av aktier i LKAB,
varvid särskilt beaktades att sådana former
för aktieförsäljningen ordnades,
som garanterade en bred spridning av
aktierna bland allmänheten och som
kunde vara ägnade att främja det långsiktiga
sparandet; 2. besluta att av statens
till ca 479 milj. kr. uppgående innehav
av aktier i LKAB aktier till ett
nominellt belopp av 228 milj. kr. skulle
erbjudas allmänheten i valörer på 50
kr. per aktie till en marknadsmässig
emissionskurs, varvid särskilt tillsåges
att köpare av lägre antal aktier skulle
äga förtur vid överteckning och att en
bred spridning av aktieköpen bland allmänheten
vunnes; 3. besluta att under
budgetåret 1964/65 utbudet av aktier
bestämdes till nominellt 50 milj. kr.;
samt 4. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de förberedelser som emissionen
erfordrade, varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om
valordning för bolaget.

Utskottet hemställde, att motionerna
1: 542 och II: 655 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Bengtson, Källqvist och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herr Eliasson
i Sundborn, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna 1:542 och
11:655, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att frågan om försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag
gjordes till föremål för utredning;

2) av herrar Virgin, Åkerlund, Staxäng
och Palm, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:542 och 11:655,

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av formerna för de i
vinstsyfte drivna statliga företagens resultatredovisning
för riksdagen, riksda -

Onsdagen den 15 april 19G4 eiu.

Nr 17

139

Försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

gens representation och rösträttsutövning
vid nämnda företags bolagsstämmor
samt lämpliga former för försäljning
av aktier i statliga företag utöver
den i punkt 2. nedan avsedda försäljningen
av aktier i LKAB, varvid särskilt
beaktades att sådana former för
aktieförsäljningen ordnades, som garanterade
en bred spridning av aktierna
bland allmänheten och som kunde vara
ägnade att främja det långsiktiga sparandet; 2.

besluta att av statens till ca 479
milj. kr. uppgående innehav av aktier
i LKAB aktier till ett nominellt belopp
av 228 milj. kr. skulle erbjudas allmänheten
i valörer på 50 kr. per aktie till
en marknadsmässig emissionskurs, varvid
särskilt tillsåges att köpare av lägre
antal aktier skulle äga förtur vid överteckning
och att en bred spridning av
aktieköpen bland allmänheten vunnes;

3. besluta att under budgetåret 1904/
65 utbudet av aktier bestämdes till nominellt
50 milj. kr.;

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
de förberedelser som emissionen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas vad
i motionerna anförts i fråga om valordning
för bolaget;

3) av herr Svensson i I.jungskile, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PALM (h):

Herr talman! De föreliggande motionerna,
som går under beteckningen
»Försäljning till allmänheten av statens
aktier i LKAB», avser inte enbart denna
sak. För det första hemställes i motionerna
om en utredning av formerna för
de i vinstsyfte drivna statliga företagens
resultatredovisning för riksdagen, riksdagens
representation och rösträttsutövning
vid nämnda företags bolagsstämmor
samt lämpliga former för försäljning
av aktier i statliga företag utöver
försäljningen av aktier i LKAB. Det

gäller inte heller försäljning av aktiemajoriteten
i LKAB utan endast av en
minoritet av aktierna. För det andra
yrkas i motionerna att riksdagen måtte
besluta att av statens till ca 479 miljoner
kronor uppgående innehav av aktier
i LKAB aktier till ett nominellt belopp
av 228 miljoner kronor skall erbjudas
allmänheten i valörer om 50
kronor per aktie till en marknadsmässig
emissionskurs. Innebörden av detta
skulle bl. a. kunna bli att staten fick
mindre upplåningsbehov.

Jag skall inte anföra någon längre
argumentering för det föreliggande förslaget;
vi känner alla igen ärendet sedan
tidigare. Det har emellertid till utskottsutlåtandet
fogats två reservationer.
Utöver den av herr Virgin in. fl.
anförda reservationen, som anknyter till
högermotionen, har av folkparti- och
centerpartiledamöter avgivits en reservation,
där man yrkar att utskottets
skrivning skulle få bl. a. följande lydelse:
»Med avseende på motionsyrkandet
om att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t
begära utredning om lämpliga former
för försäljning av aktier i statliga företag
finner utskottet däremot skäl tala
för en dylik åtgärd. Det synes utskottet
inte uteslutet att en dylik försäljning
skulle kunna få en gynnsam inverkan
på sparandet och kapitalbildningen.»

Jag vill, herr talman, i första hand
yrka bifall till reservation nr 2 av herr
Virgin m. fl. Om kammaren skulle avslå
detta yrkande, hemställer jag i andra
hand om bifall till reservation nr 1 av
herr Boman m. fl.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) :

Herr talman! Frågan om försäljning
av aktier i LKAB har varit föremål för
många debatter här i kammaren och lär
knappast bjuda på några nya synpunkter.
Jag skall begränsa mig till att än
en gång redogöra för uppfattningen på
vårt håll, vilken också delas av reservanter
från folkpartiet.

140 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Försäljning till allmänheten av statens aktier i LKAB, m. m.

Vi menar att riksdagen inte bör besluta
om en omedelbar försäljning av
aktier i LKAB. Därest man vid utredning
av denna fråga skulle komma fram
till att en del LKAB-aktier bör säljas,
bär jag dock personligen den åsikten
att staten under inga förhållanden bör
mista majoritetsinflytandet i detta företag.
Detta är en princip som partierna
har varit ense om, oavsett partiskiljande
linjer i övrigt. Jag hänvisar till det beslut
som träffades inom samlingsregeringen.

Däremot har vi reservanter från center-
och folkpartierna menat att det möjligen
kan vara värt att undersöka huruvida
en viss försäljning av aktier i
vinstgivande statliga företag kunde ha
någon betydelse med hänsyn till sparande
och kapitalbildning. Vi har därför
yrkat på en utredning under understrykande
av att därest en försäljning
skulle komma till stånd skall »garantier
skapas för att inte aktierna efter hand
samlas på ett fåtal händer».

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 1.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag skall i likhet med
de föregående talarna fatta mig mycket
kort. Någon historieskrivning behövs
knappast här. Denna fråga är av gammalt
datum och har gått som följetong
i kamrarna under många år. Vid vissa
tillfällen har vi behandlat den mycket
ingående, i andra fall mera schablonmässigt.
Vid alla tillfällen har framställningarna
både om utredning och
om försäljning avslagits.

Jag kan inte finna att det har framkommit
några nya omständigheter som
motiverar att vår inställning skulle
ändras. Det enda nya i situationen skulle
möjligen vara att det alltid kommer nya
motionärer.

Några synpunkter på denna fråga som
vi inte har ventilerat förut har icke
heller förekommit i år. Därför, herr

talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på reservationerna.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1) av herr Boman in. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen 2) av herr Virgin
m. fl.; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Palm begärde likväl votering, i
anledning varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
förste vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Palm votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 39 antager
reservationen 1) av herr Boman
in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Virgin
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Palm begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 60 ja och 45 nej, varjämte

Onsdagen den 13 april 19G4 c in.

Nr 17

Förstärkning av skyddet för valhemligheten i samband med allmänna val

90 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 39, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Eliasson i
Sundborn begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
108 ja och 94 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående byggnadsarbeten
i Malåträsk för Sveriges geologiska undersökning,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående utökning av kulturfondens
för .Sverige och Finland kapital;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
in. in.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 6,
angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

§ 12

Föredrogs vart för sig

jordbruksutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående byggnadsarbeten vid lantbrukshögskolan
och statens skogsmästarskola; allmänna

beredningsutskottets memorial
nr 14, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner;
och

konstitutionsutskottets utlåtande nr 9,
i anledning av väckta motioner om slopande
av kravet att valsedel skall upptaga
valbart namn in. in.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 13

Förstärkning av skyddet för valhemligheten
i samband med allmänna val

F''öredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
om förstärkning av skyddet för valhemligheten
i samband med allmänna
val.

142

Nr 17

Onsdagen den 15 april 19G4 em.

Förstärkning av skyddet för valhemligheten i samband med allmänna val

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 304 i andra kammaren
av herrar Anners och Björkman
hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla am
skyndsam utredning och förslag till ytterligare
förstärkning av skyddet för
valhemligheten i samband med de allmänna
valen».

Utskottet hemställde, att motionen
41:304 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg, fröken Stenberg samt
herrar von Friesen, Magnusson i Tumhult,
Braconier och Keijer, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen
11:304, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag
till ytterligare förstärkning av skyddet
för valhemligheten i samband med
de allmänna valen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Den fråga, som nu skall
behandlas, har föranletts av herrar Anners’
och Björkmans motion om utredning
och förslag till ytterligare förstärkning
av skyddet för valhemligheten i
samband med de allmänna valen.

Som kammarens ledamöter har sig
bekant, är det nuvarande skyddet för
valhemligheten icke till fyllest, utan påtryckningar
kan förekomma och har
bevisligen också förekommit. Skyddet
är nu begränsat till att avse, hur den
enskilde väljaren röstat, och detta kan
knappast vara tillräckligt. Valhemligheten
är icke därmed helt tryggad, enär
andra personer kan kontrollera om en
enskild väljare utövat sin rösträtt eller
ej. Påtryckningar kan på så sätt förekomma,
och det är inte förenligt med
en god demokrati.

Det är i syfte att förebygga sådana
missförhållanden vid de allmänna valen,

som motionärerna har begärt en skyndsam
utredning för åstadkommande av
ett bättre skydd. Vid utskottsbehandlingen
av detta ärende har vi också
inom högern och folkpartiet reserverat
oss till förmån för motionen.

Givetvis har vi inte bortsett från svårigheterna
att utforma en lag, som tillgodoser
motionens syfte helt och hållet,
men detta bör heller inte vara omöjligt.
För övrigt är frågan synnerligen
viktig och bör uppmärksammas av riksdagen
samt bli föremål för en utredning.
Den enskildes frihet får inte kränkas,
och nuvarande förhållanden är inte
tillfredsställande.

Utskottets majoritet framhåller, att
det inte är möjligt att på något sätt inskränka
den offentlighet vid valförrättning
som tillhör vallagstiftningens
grundprinciper. Majoriteten framhåller
vidare, att det är av största vikt att allmänheten
hyser fullt förtroende för valförrättningens
korrekthet. Det får naturligtvis
inte finnas någon prutmån på
vare sig grundprinciperna eller förtroendet,
men det förefaller som om majoriteten
i detta fall bär haft en förutfattad
mening. I annat fall hade man inte
kunnat uttala sig så kategoriskt, innan
en utredning företagits. En sådan synes
mig också böra komma till stånd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Vi har förgäves frågat
oss efter anledningen till att denna motion
väckts. Motionärerna har sagt att
det kan övas påtryckning, om det i röstlängden
upptäckes att någon har röstat
eller underlåtit att rösta. Det finns möjligheter
att kontrollera den saken, och
vederbörande kan då bli utsatt för obehag.
Motionärerna menar, att om röstlängden
inte utlämnades skulle valhemligheten
vara tryggad och ingen
skulle kunna kontrollera huruvida någon
viss person hade röstat eller inte.

Men nog är val detta ett ganska un -

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ni 17

145

Förstärkning av skyddet för valhemligheten i samband med allmänna val

derligt resonemang. Valförrättningen är
ju offentlig. Det finns ingen möjlighet
för någon alt delta i ett val utan att bli
uppmärksammad i vallokalen. \ äljarcu
måste ha kontakt med minst tre av valnämndens
ledamöter, och kan inte osynlig
komma in i lokalen. Han måste begära
valkuvert av den som delar ut
sådana. Han måste avlämna kuvertet
vid hordet till den som lyfter upp locket
till valurnan — eller hur det går till

__och den tredje personen sitter och

prickar av honom i röstlängden. Nog
är det en offentlig procedur som över
huvud taget inte kan ändras och som
gör att man inte kan hemlighålla huruvida
han har röstat eller inte.

Om någon då i röstlängden skulle
upptäcka att han har uraktlåtit att rösta
eller att han har röstat, är det väl alldeles
orimligt att tänka sig att detta
skulle medföra att han råkade ut för
obehag. I varje fall har det hittills icke
påvisats något fall där en person råkat
ut för obehag därför att någon i röstlängden
upptäckt huruvida han röstat
eller ej. Jag föreställer mig att förr i
världen, när det var mindre demokrati
i vårt samhälle än för närvarande, kunde
sådant möjligen förekomma, särskilt
som det vid många tillfällen i andra
sammanhang förekom öppna röstningar,
där man kunde kontrollera hur en
person röstade.

Det har aldrig förrän nu ifrågasatts
huruvida röstlängderna borde vara offentliga.
Det har ansetts som en självklar
sak att röstlängd skulle vara offentlig
handling. Vad är det som inträffat
sedan 1909, då röstlängderna infördes,
och som gör att man nu har tagit
upp denna fråga? Ingenting! Det förekom
någon gång före 1914 att en myndighet
vägrade att utlämna röstlängden.
Detta blev påtalat, och på konstitutionsutskottets
initiativ infördes i vallagen
en bestämmelse om att röstlängden skulle
vara offentlig handling. Detta var
1914, och sedan dess har ärendet aldrig
förekommit här i riksdagen.

Vallagen föreskriver ju att rösthem -

ligheten skall vara sådan att ingen kan
kontrollera hur någon har röstat. Men
titt någon röstar eller underlåter att
rösta måste i detta sammanhang inte ha
större betydelse. Det kan ju inte vara
en kriminell handling på något sätt
vare sig att delta eller underlåta att delta
i ett val.

Jag måste fråga mig vilka motiv som
ligger bakom denna motion och reservationen.
Om det inte finns något exempel
annat än rent teoretiskt att det
kan tänkas att det kunde vara så eller
så, ges det ingen anledning att förklara
att en röstlängd bör tillhöra de handlingar
som inte skall utlämnas utan som
skall hemligstämplas.

Avsikten med röstlängdens offentlighet
är att man vill skapa starka garantier
för själva förrättningen. Det är, som
framhålls i utskottsutlåtandet, viktigt
att allmänheten kan övervaka att själva
valförrättningen går korrekt till, att det
inte kan förekomma något smussel därvidlag
och att röstlängden icke hemligstämplas
utan att var och en kan avgöra
huruvida avprickningen i röstlängden
skett riktigt eller inte. Därför har det för
utskottet framstått såsom »otänkbart»
att en avprickning i röstlängden skall
anses såsom en valhemlighet och att
röstlängden skall betraktas såsom en
hemligstämplad handling, vilken bara
kan tas fram då det föreligger alldeles
särskilda förhållanden.

Man kan naturligtvis diskutera huruvida
det sker påtryckningar vid en valrörelse
eller inte. När partiledarna med
sina debatter och föredrag kommer in
i hemmen via television och radio kan
man väl tala om att »påtryckningar» i
viss utsträckning äger rum — om man
vill begagna detta ord — men man kar.
lika gärna säga att det är fråga om upplysning.
Ingen känner sig väl på något
sätt obehagligt berörd av den agitation
som föregår och pågår under ett val.
Den tillhör det demokratiska spelet,
på vilket vi alla sätter ett mycket stort
värde.

Att någon skulle bli utsatt för obehag

144 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1964 em.

förstärkning av skyddet för valhemligheten i samband med allmänna val

därför att han har röstat eller inte har
röstat — vilket man nu väljer — är nog
ett rent teoretiskt fall, som måste anses
vara ganska verklighetsfrämmande. Jag
har inte hört att det liar anförts något
exempel på detta. Visst har jag. herr
talman, hört många klagomål utifrån
över olika förhallanden under de över
40 år, som jag suttit i denna kammare,
men jag har aldrig träffat på någon som
sagt att han råkat ut för obehag, därför
att någon annan sett i röstlängden att
han inte röstat.

Jag skall naturligtvis inte förneka att
det kan ha förekommit, men hittills har
ingen framkommit med bevis för att något
sådant verkligen ägt rum. Ingen kan
kontrollera med vilket parti någon människa
har röstat, och därför är det ganska
otroligt att någon skulle bli utsatt
för särskilda obehag därför att han inte
deltagit i valet.

Om en anhängare av partiet A tycker
att en person skulle ha röstat, önskar
han väl detta därför att han anser att
vederbörande skulle ha röstat med hans
eget parti. Men om personen i fråga
röstat med partiet B, vilket anhängaren
av partiet A inte kan avgöra, är denne
naturligtvis strax mindre intresserad.
Den som skulle utsätta en annan person
för påtryckning därför att denne
underlåtit att rösta, skulle snarare tillfoga
personen ännu större obehag om
vederbörande röstat på ett parti, vilket
han önskat att personen i fråga inte
skulle ha röstat på.

Med dessa synpunkter, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANNERS (h):

Herr talman! Vad vi nu diskuterar är
egentligen en ganska invecklad fråga,
och det är endast med tanke på den sena
timmen på kvällen som jag avstår från
att gå in på detaljer. Det finns många
intressanta sammanhang, som skulle vara
värda att belysa i detta sammanhang,
men jag skall inte göra det.

Jag skall inskränka mig till att konstatera
att motionärerna utgår från eu
olycklig praxis, som har sin fara i att
människor kan bibringas den uppfattningen
att man kan kontrollera hur de
i östar. Det är detta som från demokratisk
synpunkt är olyckligt, och det är
det man bör försöka finna möjligheter
att förhindra.

Herr Spångberg förnekar att det funnits
något fall där obehag av denna anledning
förekommit. Han har i varje
fall inte någon erfarenhet av det. Vi
tycks ha olika erfarenheter. Vi har förmodligen
båda varit valförrättare, och
det tjänar ingenting till att i kväll diskutera
våra olika erfarenheter och deras
bevisvärde.

Det finns desto mindre anledning att
göra detta som det inte har yrkats på
något annat än en utredning. Motionen
utgör i princip ett konstaterande av att
å ena sidan offentlighetsprincipen och
å andra sidan principen om valhemligheten
kan komma i kollision med varandra,
vilket kan ha olyckliga följder.
Motionärerna har önskat att en utredning
skulle genomföras för att klarlägga
om man på något lämpligt sätt kan komma
åt en olycklig praxis på detta område.
Nagot ytterligare är icke ifrågasatt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag vill slå fast att varken
under diskussionen här eller i utskottet
har något fall kunnat påvisas där
vallängden använts för att röja valhemligheten.

Vi har ju i detta land inte röstplikt
— medborgarna har rätten också att
avstå från att rösta, och det kan finnas
personer som i ett visst läge har behov
av att offentligt ge uttryck för att de inte
har deltagit i valet. Under första kammarens
debatt framhölls att detta även
kan vara ett ställningstagande vid viss
valförrättning. Det är då angeläget att

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

145

Förstärkning av skyddet för valhemligheten i samband med allmänna val

dessa människor bär möjlighet att offentligt
redovisa att de avstått från att
rösta.

Ett hemligstämplande av röstlängden
skulle kunna bil synnerligen allvarligt
ur demokratisk synpunkt. Misstanke
kunde uppstå att de partier som är representerade
i valnämnden på ett eller
annat sätt kan skaffa sig upplysningar
som andra partier, vilka inte är representerade
i valnämnden, ej har möjligheter
att skaffa. Det kunde med andra
ord börja talas om fiffel med röstlängderna.
Detta skulle vara vida allvarligare
än den teoretiska möjlighet som här
angivits och som inte kunnat verifieras
med något praktiskt exempel.

Det ligger uppenbarligen ett stort värde
i att man själv har möjlighet att kontrollera
att röstlängden är rätt avprickad
— att vad som där förekommer över
huvud taget är riktigt. Jag säger detta
så mycket hellre som jag själv vid ett
tillfälle hade anledning att göra anmärkning
mot en upprättad vallängd
och sedermera också mot en avprickning
som hade skett i längden. Jag kan
för kammaren avslöja att jag var en av
dem som först fick lov att rösta vid 21
års ålder, vilket sammanhängde med
att jag i annat fall skulle ha blivit stämplad
som röstskolkare, då jag var felaktigt
upptagen i en röstlängd.

Det kan alltså inträffa sådana här saker,
och därför är det angeläget att ha
full offentlig insyn i ifrågavarande
handlingar.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Mycket starka skäl kan
anföras för att röstlängderna skall vara
offentliga och att var och en skall kunna
kontrollera — även efteråt -— om han
eller hon är rätt avprickad. Framför allt
gäller detta när någon misstänker att
han, trots att han inte röstat, blivit avprickad
som röstande.

Bestämmelserna i syfte att trygga
röstlängdernas offentlighet har varit gällande
sedan 1914. Därefter har ingen i

riksdagen yrkat på ändring i fråga om
röstlängdernas offentlighet.

Det skulle även kunna stöta på mycket
stora praktiska svårigheter att genomföra
motionärernas förslag, eftersom
röstlängderna utom för de allmänna
valen används även för folkomröstning.
Flera förrättningar kan sålunda
äga rum under en röstlängds giltighetstid
— vid varje sådant tillfälle måste
röstlängden tas fram och skulle då bli
offentlig. Vidare används röstlängden
för kyrkostämma, där sådan finns kvar,
för prästval o. s. v.

Jag tror det finns många skäl mot att
gå den väg motionärerna haft i sikte,
alltså att röstlängderna skall hemligstämplas.
Motionärerna och reservanterna
har endast begärt en utredning,
men jag har för min del kommit fram
till att även utredningsvrkandet vilar
på svag grund.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Tumhult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Segerstedt Wiberg
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

14G Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Kamberäkning m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Tumhult
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 130
ja och 66 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ramberäkning m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 6, punkt 1,
s. 12—19) dels berett riksdagen tillfälle
avgiva yttrande med anledning av
vad som anförts rörande ramen för det
militära försvaret m. in., dels föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1964/65
medgiva att, därest av beredskapsskäl
värnpliktiga inkallades till repetitionsövning
av större omfattning eller beredskapsövning
eller ock av samma skäl
andra särskilda åtgärder måste vidtagas,
följande under riksstatens fjärde
huvudtitel uppförda, av riksdagen maximerade
anslag, nämligen Armén: övningar
m. m., Armén: Underhåll av tygmateriel
m. m., Marinen: övningar

m. m., Marinen: Underhåll av fartyg
in. in., Flygvapnet: övningar in. in. samt
Flygvapnet: Drift och underhåll av flvgmateriel
m. m. finge enligt Kungl. Maj :ts
bestämmande överskridas.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:4) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ilagberg m. fl. (II: 4), i vilka hemställts
att riksdagen för sin del förklarade, att
Sverige inte skulle framställa atomvapen
eller utrusta sin krigsmakt med sådana
och att därför de förberedelser till
framställning av atomvapen, som forskningsanstalten
bedreve under skylten
skyddsforskning, inställdes samt att
riksdagen i .skrivelse till regeringen
hemställde om nödvändiga åtgärder i
detta syfte,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg och herr (lunnar Pettersson
(1:63) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Löfroth och
Johansson i öckerö (11:79), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta,
att repetitionsövningarna inställdes under
budgetåret 1964/65,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åke Larsson m. fl. (1:145) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kellgren m. fl. (11:186), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av försvarshuvudtiteln måtte uttala sin
anslutning till tanken att 1963 års försvarsuppgörelse
såges över med hänsyn
till den avspänning i stormaktsläget som
inträtt under senare år,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lage Svedberg och Rönnberg
(1:265) och den andra inom andra
kammaren av herr Spångberg m. fl.
(11:309), i vilka hemställts att riksdagen
vid behandlingen av fjärde huvudtiteln
måtte besluta

att som erkännande av principen om
nedrustning minska anslagen från föreslagna
4 105 900 000 kr. med 151 800 000
kr. till 3 954 100 000 kr.,
att en parlamentarisk utredning sna -

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

1 17

rast matte tillsättas med uppgift att utreda
och framlägga förslag om en iindamålsenligare
försvarsorganisation med
successiv minskning av försvarskostnaderna,
samt

i princip uttala att kärnvapen ej skulle
införlivas i svenska försvarsorganisationen,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:392) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hagberg in. fl. (11:472), i vilka
hemställts att riksdagen i skrivelse till
regeringen påyrkade

att en representativ utredning av
alla partier och de viktigaste massorganisationerna
jämte militär expertis
tillsattes, där även de kritiska synpunkterna
mot nuvarande inriktning företräddes,
att dess uppgifter bleve att
utforma riktlinjer för ett neutralitetsförsvar
för skydd mot neutralitetskränkningar
och försvar av gränserna
och att även pröva frågan om stormaktsgarantier
skulle kunna bli ett verksamt
stöd för svensk neutralitet,

att förberedelser för att utbilda och
utrusta folket inför en eventuell framtida
ockupation av svenskt område utreddes,
samt

att en rationalisering och ekonomisering
av försvaret jämte en förkortning
av utbildningstiden åstadkommes,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:393) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hagberg m. fl. (11:473), i vilka
hemställts att riksdagen måtte med i
motionerna angivna belopp besluta besparingar
beträffande 15 anslag samt
att av dessa begränsningar påverkade
anslag nedskures,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sundin (1:466) och den andra
inom andra kammaren av herrar Fulldin
och Boo (11:552),

dels ock en inom första kammaren av

Kamberäkning m. m.

herrar Jonasson och Eric Carlsson väckt
motion (I: 462), vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om skyndsam prövning och
förslag till innevarande års riksdag rörande
frågan om inställande av repctitionsövningarna
under budgetåret 1964/
65.

Beträffande motionerna 1:393 och
11:473 gjorde utskottet hemställan under
vederbörliga punkter i sitt förevarande
utlåtande eller senare under riksdagen
i det fall motionerna väckts i anledning
av i statsverkspropositionen av
Kungl. Maj:t i avbidan på särskild proposition
endast beräknat belopp.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:4 och 11:4 icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:63 och 11:79
samt 1:462 icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att motionerna I: 145 och II: 186
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 265 och II: 309
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:392 och 11:472
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VI. att motionerna 1:466 och 11:552
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VII. att riksdagen måtte i .skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i anledning av departementschefens
uttalande i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3
januari 1964 rörande ramen för det
militära försvaret m. m.;

VIII. att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 medgiva att, därest av beredskapsskäl
värnpliktiga inkallades til!
repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller ock av
samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda, av riksdagen
maximerade anslag, nämligen Armen:
övningar ru. in., Armen: Under -

148 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ramberäkning in. m.

håll av tygmateriel in. in., Marinen:
Övningar in. in., Marinen: Underhåll av
fartyg in. in., Flygvapnet: övningar
in. in. samt Flygvapnet: Drift och underhåll
av flygmateriel in. in., finge enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande överskridas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Xils-Eric Gustafsson oeli
Löfroth, vilka ansett att utskottet bort
under II. hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 63 och
11:79 samt i anledning av motionen
1:462, besluta att repetitionsövningarna
inställdes under budgetåret 1964/65;

1») av herrar Söderberg och Kellgren,
vilka ansett att utskottet bort under 111.
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 145 och 11: 186,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

c) av herr Svensson i Ljungskile,
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KELLGREN (s):

Herr talman! Vad vi skall diskutera
här i kväll i denna sena tinnne är hur
det militära försvaret skall kunna göra
det möjligt att ett litet demokratiskt
land som vårt skall kunna hävda sin
självständighet och sin neutralitet i en
mycket orolig och mycket komplicerad
värld. Jag vill betona att det militära
försvaret endast är ett av de medel som
hjälper ett demokratiskt land att hävda
sin självständighet och sin neutralitet.
Det finns ytterligare två medel som
jag tyvärr inte har tillfälle att ingående
behandla. Det ena är ett effektivt
civilförsvar — civilbefolkningens möjligheter
att överleva ett krig betyder ju
ändå oerhört mycket för att ett folk
skall kunna fortbestå. Det andra är det
bidrag som ett litet land kan lämna till
det internationella samarbetet, dess
medverkan i Förenta Nationernas polis-
och bevakningstjänst, t. ex. i Kongo,

Korea och nu senast på Cypern. Det är
i själva verket avvägningen mellan det
militära försvaret, civilförsvaret och våra
insatser i det internationella samarbetet
som avgör vår samlade försvarskraft.

Detta är den djupare innebörden i
de trettioens försvarsmotion. Denna motion
vill rikta uppmärksamheten på den
avspänning som onekligen har inträtt
i förhållandet mellan de ledande stormakterna
i öst och väst, denna avspänning
som givetvis måste påverka vår
bedömning av utgifterna för det rent
militära försvaret, inte bara för nästkommande
budgetår och kanske för hela
den period som försvarsuppgörelsen
gäller utan också på längre sikt.

Jag vill, herr talman, passa på att klara
upp några av de missförstånd som
uppstått i pressen och annorstädes rörande
tolkningen av denna försvarsmotion.
Det har bl. a. påståtts att motionärerna
vill ha en ryckig anpassning
av försvaret till kortfristiga, utrikespolitiska
bedömningar. Det är helt och
hållet fel. Det finns i motionen inte ett
enda yrkande om prutning av de begärda
anslagen för försvarsändamål under
nästkommande budgetår. Varje påstående
i den riktningen saknar all grund.

Ett andra påstående i den allmänna
debatten har varit att motionärerna vill
riva upp ett ingånget avtal, 1963 års
försvarsuppgörelse. Detta är lika felaktigt.
Motionärerna står på uppgörelsens
grund.

Vad har då motionärerna sagt? Motionärerna
har sagt två saker. Det ena är
att avtalstiden för den träffade uppgörelsen
kan anses vara mycket lång, kanske
för lång. Uppgörelsen binder oss
för icke mindre än fyra budgetår, och
den binder också riksdagen, den riksdag
som skall väljas nu i höst och som
börjar sin tjänstgöring den 10 januari
1965.

Den andra sak som motionärerna vill
rikta uppmärksamheten på är nödvändigheten
av att noga pröva motivering -

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

149

arna för de begärda miljonerna till försvaret,
dels därför att uppgörelsen gäller
en så lång period, dels därför att
yttre omständigheter har tillkommit.

Detta är de viktigaste missförstånd
som förekommit i den allmänna debatten,
och det är nödvändigt att de klaras
upp från denna talarstol.

Vad är det då motionärerna vill? Motionärerna
vill ha en översyn av försvarsuppgörelsen.
I detta stycke är utskottsmajoriteten
utomordentligt välvillig
och har i sitt utlåtande skrivit ungefär
vad motionärerna skulle ha önskat
utom i en enda punkt. Det gäller tiden
för den av försvarsministern signalerade
utredningen. Utskottet har sagt att
denna utredning skall komma till stånd
under 1965 enligt försvarsministerns
uttalande. Vi reservanter har begärt en
större precisering. Vi anser att denna
utredning bör komma till stånd redan
under kommande budgetår.

Man kan ju tycka att den tidsskillnaden
är minimal och skulle vara betydelselös.
Det är den i själva verket inte.
Det gäller här inte någon vanlig utredning.
För det första är frågan om vårt
militära försvar betydligt större än vad
man i allmänhet föreställer sig. Det är
inte bara detta att det rör sig om miljardbelopp
utan medborgarnas möjligheter
att sätta sig in i de komplicerade
sammanhangen är också begränsade,
och partierna och den ledande politiska
opinionen måste få bättre tillfälle att
sätta sig in i de nya omständigheter som
tillkommit, så att vi kan diskutera fram
de lämpligaste vägarna att nå den största
effektiviteten hos våra totala försvarsansträngningar.
Det har klagats
och klagas alltjämt på att insynen i försvarsfrågorna
är otillräcklig och att vi
saknar en demokratisk debatt i dessa
väsentliga medborgarfrågor. Jag vill ge
denna kritik rätt. Vi har alltför litet
diskussion om försvarsfrågorna. Det
lämnas alltför litet upplysning om de
försvarspolitiska sammanhangen och de
förhållanden inom och utom landet som

Itamberäkning m. m.

påverkar det försvarspolitiska skeendet
och som kanhända kan avgöra allas vårt
öde. Det är också av intresse för försvaret
självt att det blir en mera intensiv
debatt kring försvarsproblematiken.

Det kan ju inte få vara så, herr talman,
att vi först triiffar en försvarsuppgörelse
som gäller under tre år, sedan
en som gäller under två år och så en
försvarsuppgörelse som gäller för fyra
år framåt och under dessa perioder
skall diskussionen nära nog vara helt
avstannad i försvarspolitiska frågor.
Försvaret skall dock inte behandlas som
en helig ko — som en talare i första
kammaren uttryckte det — som vandrar
kring här i riksdagens korridorer
och här i kammaren lägger sig och
idisslar under fyra års tid.

Vad är det då som den utredning vi
önskar skall ta upp? Den skall givetvis
behandla militärutgifterna i förhållande
till både den utrikespolitiska utvecklingen
och till försvarspolitiken i andra
länder.

Vi har i vårt land ett generöst avtal
med det militära försvaret. Vi betalar
årligen en utvecklingsökning på 2Vs
procent på ett visst framräknat basbelopp
samtidigt med att försvaret får
täckning för stegrade löner och priser.
Vi har också fått betydligt ökade försvarsutgifter
under de senaste åren.
Under budgetåret 1959/60 utgjorde enligt
budgetredovisningen utgifterna för
försvaret 2,7 miljarder kronor, och de
beräknas för kommande budgetår uppgå
till 4,2 miljarder kronor. Detta innebär
en ökning på 55 procent. Man är
givetvis intresserad av att veta hur militärkostnadernas
utveckling varit i
andra länder. Jag har uppgifter som
avser Förenta staterna, det land som
offrar mest på det militära försvaret.
År 1959 beräknades de faktiska försvarsutgifterna
i USA ha uppgått till
41,2 miljarder dollar, och under 1964
beräknas utgifterna bli 50,2 miljarder
dollar. Det innebär en ökning av 22
procent. Alla länder visar sig i dagens

150

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ramberäkning m. m.

situation ha svårigheter med militärerna
och med militärutgifterna. Och varför?
Det ligger i sakens natur att militärer
är konservativa i sitt tänkande.
Det är naturligt att de är traditionella
och konservativa i sin bedömning. Går
man igenom militärhistorien skall man
finna bevis på bevis för den saken. Det
har varit så, och det kommer att vara
så. Därför är det den politiska upplysta
opinionens sak att hela tiden rikta
uppmärksamheten på detta förhållande
och precisera var de svaga punkterna
är i militärernas bedömning. Den
svårigheten har man i dag i Förenta
staterna. President Kennedy försökte,
framför allt under det sista år han fick
vara i livet, tillsammans med sin försvarsminister
att pressa ned de faktiska
militärutgifterna i Förenta staterna.
Man har satt som mål t. ex. att fram till
1965 nedbringa antalet civilanställda
inom det amerikanska försvarsväsendet
till 1 miljon personer. Under 1 miljon
har man inte varit sedan tiden före
Korea. Vidare har försvarsministern
för avsikt att helt eller delvis slå igen
26 militära »installationer», och denna
avveckling skall vara färdig till 1965.
På detta skall man spara bortåt 4 miljarder
dollar.

Man för i dag inom Vita huset och
inom kongressen en intensiv kampanj
för att hålla Pentagon stången och försöker
att få ned de amerikanska försvars-
och militärutgifterna. På sitt sätt
har man lyckats. I förhållande till bruttonationalprodukten
i Amerika utgjorde
utgifterna år 1953 12,2 procent. År
1964 beräknas de utgöra 8,3 procent av
den amerikanska bruttonationalprodukten.

Men det är inte bara USA som har
besvärligheter med sina konservativa
militärer. Förhållandet är precis detsannnan
även i Sovjet. Chrustjov har bekymmer
med sin försvarsminister Malinovskij
och med de militärer, vilka
anser att tryggheten kräver att man inte
på någon punkt minskar försvarsutgif -

terna. Också han har besvär när det
gäller att reducera förbanden, och det
har under några år visat sig att han
inte fick igenom den reduktion av personalstyrkorna
och officerskadrerna
som han försökte att göra. Anledningen
torde vara att även de Tyska militärerna
anser en sådan reducering omöjlig att
genomföra.

Så är det i land efter land. Vi kan
hitta exempel på samma sak i Storbritannien.
I Frankrike torde läget vara
något annorlunda; det verkar där som
om de Gaulle ensam bestämde. Han lever
i en helt annan och förgången värld,
där han föreställer sig att det är de
traditionella generalsynpunkterna som
kommer att bestämma dagens och morgondagens
utveckling.

Vi ger i dag ganska generösa bidrag
till vårt svenska försvar, som inte på
något sätt kan säga sig vara missgynnat.
Men man skulle önska att vårt försvar
kunde prövas också med hänsyn
till den försvarstekniska utvecklingen.

Vad som händer i fråga om denna vet
vi egentligen inte i dag, men vi vet så
mycket att det försvar vi kommer att
ha om tio år i många hänseenden inte
kommer att vara likt det försvar vi har
i dag på grund av den snabba tekniska
utvecklingen.

Jag skall peka på ett par saker som
är under utveckling i Förenta staterna.
Redan nu har man en ganska stor laboratorieskola
som håller på med experiment
med den riktade ljusstrålen, som
förmår att tränga igenom allt slags material,
betong, järn och vad helst man
kan tänka sig och där man kommer
Science fiction-föreställningen om själva
dödsstrålen så nära man över huvud
taget kan komma. Vidare håller man på
att göra den elektroniska utrustningen
så liten, att varje man skall kunna utrustas
med de mest fantastiska elektroniska
apparater, med vilkas hjälp man
skall kunna upptäcka praktiskt taget
vartenda föremål ovan jord. Man skall
kunna utrusta varje projektil med så -

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

151

dan elektronisk utrustning som själv
finner sin väg till målet, upptäcker det
och åstadkommer den verkan man vill
att den skall åstadkomma.

Detta är bara några exempel på vad
som håller på att ske och som kommer
att ske. Utvecklingen står inte stilla på
detta område. Tvärtom är många uppfinningar
redan nu gjorda som väntar
på sin militära tillämpning.

Givetvis skulle man också önska att
denna utredning fick möjlighet att pröva
hur man skulle kunna åstadkomma
större anpassningsbarhet av anslagen
inom ramen för en uppgjord långtidsbudget
för försvaret. Det kan inte vara
riktigt att man varje år under loppet
av en sådan period som fyra år stelbent
skall hålla sig till dessa utgiftsramar.
Man borde kunna ta hänsyn till det
ekonomiska läget, arbetsmarknadsläget
och den kapacitetsutveckling som
pågår inom industrien. Man kan också
variera sina försvarsbeställningar och
sina utgifter inom ramen för själva
totalbudgeten. Där måste man eftersträva
större grad av anpassningsbarhet
för att kunna utnyttja miljonerna så effektivt
som möjligt, eftersom det är
klart att det är den reella ekonomiska
användningen av medlen man skall eftersträva.
Vidare bör man givetvis också,
som jag redan nämnde, vid denna
utredning beakta försvarsutgifterna i
förhållande till hela avvägningen av
vår samlade försvarsstyrka, d. v. s. ta
hänsyn både till civilförsvaret och de
insatser vi måste göra i det internationella
samarbetet. Det kan hända att
det för framtiden är väsentligare att
tillsammans med de nordiska länderna
satsa ännu mera för att man skall i
Förenta Nationernas tjänst kunna ställa
trupper och polispersonal, så att
man efter hand kommer att utveckla
den polisiära och militära ordningsstyrka
som behövs för att den internationella
freden skall kunna tryggas.
Denna avvägning måste ske jämsides
med att vi diskuterar våra konventio -

Kamberäkning m. m.

nella utgifter till flyget, flottan och armén.

Herr talman! Detta är så långt jag
kan förstå eu av de absolut största frågor
vi för framtiden har att diskutera.
Det gäller nämligen om vi som en liten
nation skall kunna lyckas att frigöra oss
från en del av den traditionella barlast,
som är så riskfylld att bära med sig
genom årtiondena när man tänker på
våra möjligheter att hävda vår självständighet
och vår neutralitet. Här kan
behövas en större grad av nytänkande
än man i allmänhet föreställer sig.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till reservation b vid punkten 1.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Vi kan i år fira minnet
av en 150-årig svensk fred. Det är något
alldeles enastående i vår värld och beror
inte på att vi under denna tid haft
ett starkt militärförsvar som skapat
respekt i andra länder.

Vi kan sålunda i stället för svensk
krigshistoria läsa svensk fredshistoria
och finna att vi kanske tack vare ett
relativt svagt försvar har räddat oss undan
krig vid många tillfällen under
denna 150-åriga fredsperiod.

Efter den senaste försvarsuppgörelsen
för ungefär ett år sedan förklarade överbefälhavaren,
general Torsten Rapp, att
han starkt ifrågasatte om den svenska
krigsmakten nu skulle kunna möta och
avvärja en samtidigt företagen invasion
över både havs- och landgränserna. Ja,
vi kan konstatera att V« av kärnvapenmakternas
sammanlagda kärnvapenarsenal
vid ett effektivt utnyttjande räcker
för att ödelägga hela vår jord. Resterande
s/4 skulle, om de inte samtidigt
förstördes, finnas kvar på vår ödelagda
jord med möjligheter att förgöra ytterligare
tre sådana här jordar, om det
bara funnes mänsklig kraft som skulle
kunna utnyttja dessa 3/4 till något sådant.

General Rapp bär sålunda ganska rätt
i sina funderingar. Vårt land har nog

152 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ramberäkning m. m.

ingen möjlighet att vid en samtidig invasion
från stormakternas sida över
våra havs- och landgränser och med
fullt insättande av den kraft dessa länder
förfogar över kunna slå tillbaka en
sådan invasion.

Vi måste sätta vår lit till andra krafter
än de militära vapnen om vi skall
klara oss, därest ett krig av större format
skulle bryta ut i världen. Vi skulle
få lita till samma krafter som har förstått
att under de gångna åren hålla vårt
land utanför kriget. Detta har åstadkommits
med fredliga medel genom en klok
utrikespolitik utan vapenskrammel.
Stormakterna skulle säkert inte ta det
så allvarligt om vi talade om hur kolossalt
starka vi är i militärt hänseende och
att vi skall slå tillbaka deras styrkor,
även om de samtidigt invaderar våra
havs- och landgränser. Jag tror inte att
ett sådant uttalande skulle skapa någon
särskilt stor respekt. Den allmänna politiska
atmosfären är inte sådan. Det
skulle betraktas som fria militära fantasier.

Ingen tänker väl sig att Sverige skall
bli indraget i ett krig genom att Norge,
Danmark eller Finland kommer att
överfalla oss eller genom att vi överfaller
dem etc. Till och med militärerna
har erkänt att de över huvud taget inte
räknat med att Sverige skall bli indraget
i ett lokalt krig inom Skandinavien.
Skulle Sverige bli indraget i ett krig,
så skulle detta säkert få en sådan omfattning
att allt försvar egentligen vore
omöjligt. Vetenskapsmän och allvarliga
tänkare, som vet vilka tillgångar världen
har och vad man skulle kunna uträtta
med dem, förstår att det efter ett sådant
krig kanske inte finns kvar några människor
som kan försvara ett land. Det
måste ju finnas människor, levande väsen,
i ett land för att det skall vara värt
och över huvud taget möjligt att försvara.
Därför kan inte mänskligheten i
fortsättningen satsa på kriget och på
vapnen. Detta är frågor som måste lösas
i en hela jorden omfattande gemenskap.

De kan inte lösas med vapen. Vi måste
tillsammans med andra länder komma
fram till ett beslut om nedrustning,
stopp för rustningarna och stopp för
experimenten som syftar till att framställa
modernare och effektivare vapen,
som man till och med talar om att vårt
land måste skaffa. Alla statsmän av större
format erkänner att vi måste komma
fram till en nedrustning.

Det är naturligtvis detta medvetande
som gör att vi har kommit in i ett bättre
internationellt politiskt klimat. Jag
räknar nu inte med de krig som pågår
nere i Afrika eller som kommer att utvecklas
i dessa länder under många år
framöver; vi kan också läsa i historien,
att i länder som befinner sig i ett sådant
läge är motsättningarna sådana att krig
och konflikter uppstår. Men de behöver
inte utgöra någon fara för världsfreden,
får vi hoppas — ingenting är ju säkert,
med statsledningar och framför
allt militärledningar i vissa länder som
drömmer vansinniga storhetsdrömmar
om erövringar som kan sätta en värld
i brand. Men för närvarande erkänner
man ju, att för att vi skall kunna bevara
freden måste vi nedrusta. Vill vi krig,
så skall vi tävla med vapen. Men vi behöver
knappast framställa några mer
effektiva vapen än vad världen redan
har.

Frågan är sålunda, med nuvarande
vapentillgångar och tekniska möjligheter,
om vi skall gå mot förintelse genom
rustningar och krig eller fortlevnad
genom nedrustning och fred. Det
kanske inte alla här i riksdagen erkänner,
men man erkänner det ute i världen
— Chrustjov gör det, Lyndon Johnson
gör det, och andra gör det. I Förenta
Nationernas generalförsamling har
man vid flera tillfällen och under svensk
medverkan uppmanat regeringarna i
alla länder att söka möjligheter och
konstruktiva medel för att komma fram
till en nedrustning. Generalförsamlingen
har vid något tillfälle förklarat
att den är besjälad av en önskan att

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

153

rädda nuvarande och kommande släktled
undan faran av ett nytt och förödande
krig: »1 detta syfte strävar församlingen
efter att eu gäng för alla
hejda kapprustningen och att utnyttja
de härigenom friställda resurserna för
mänsklighetens bästa. Församlingen förklarar
sig anse att frågan om en allmän
och fullständig nedrustning är den viktigaste
som världen för närvarande har
att ta ställning till.»

Denna uppmaning gäller alla länder,
även oss. Tyvärr måste vi erkänna att vi
liksom inte låtsas om detta här i riksdagen.
Vi låtsas vara okunniga om vad
våra egna representanter har varit med
om att besluta i Förenta Nationernas
generalförsamling. Vi fortsätter att med
den gamla vanliga metoden försöka hitta
på nya vapen med större effektivitet än
de nuvarande. Det är inte alls fråga om
att vi, som Förenta Nationernas generalförsamling
uppmanat oss, söker hejda
kapprustningen, utan vi ökar rustningarna
precis som förut. Dessa allvarliga
frågor gäller ändå våra och de
efterkommandes möjligheter att leva i
en värld där det finns möjligheter att
leva ett gott liv, om tillgångarna används
på ett förnuftigt sätt. Tänk om
vi skulle använda de medel som ges ut
till militära ändamål på ett klokt sätt,
för att rycka upp de underutvecklade
länderna, för att även här hemma ge bostäder
åt de bostadslösa, sjukhus och
läkare åt de sjuka!

Om vi skulle nedpruta militärutgifterna
på det sätt som vi föreslagit i
motionen, skulle vi spara omkring 150
miljoner kronor. Det är ett ganska litet
belopp — det innebär att vi inte ökar
kostnaderna i år — men det skulle visa
att vi har förstått vad vi har varit med
om att besluta i ett internationellt forum.
Vi skulle visa att vi har varit
vakna för vad som håller på att ske.
Bara det att man stannat vore liksom
ett steg åt rätt håll.

Vi skulle kunna pruta någon miljard
och ändå bibehålla vår försvarsorgani -

RamberäkninR m. m.

Nation med nuvarande vapen. Vi känner
alla till — »let har vi försvarsministerns
ord på i föregående års statsverksproposition
— att mycket är hemligstämplat.
.tåg undrar om det finns någon i denna
kammare som riktigt vet vad som försiggår
i det militära eller om alla i regeringen
gör det. .lag håller för troligt
att de inte vet det. Ungefär hälften av
detta anslag på något över 4 miljarder
går till experiment som syftar till att
få fram nya och effektivare vapen. Så
säger försvarsministern själv i föregående
års statsverksproposition. Det är där
jag har läst det — själv är jag naturligtvis
på grund av hemligstämpeln okunnig
om vart det ena eller det andra går,
liksom alla andra här i riksdagen är, om
vi skall erkänna den rena sanningen.

Vi skulle alltså med en betydligt mindre
summa kunna upprätthålla försvarsorganisationen
med nuvarande vapen.
Men nu skall det experimenteras fram
nya vapen. Just nu är det fråga om en
ny flygmaskinstyp, som beräknas komma
att kosta ofantliga summor. Så har
det varit hela tiden. Fn flygmaskin har
knappast hunnit lämna verkstaden förrän
den varit för gammal. Redan då den
startats första gången, har man börjat
med nya konstruktioner. Miljonernas
mångfald har riksdagen beviljat, så det
har inte varit något knussel eller några
svårigheter i ekonomiskt avseende. Det
har funnits hur mycket pengar som
helst för det militära. Därför kan man
använda miljarder till experiment, men
ändå liksom hålla hemligt för människorna
vad det är för experiment man
håller på med för att framställa nya
vapen. Man säger bara att det är något
som vi absolut behöver för att kunna
försvara oss. Men om ett par år är alltsammans
odugligt. Då måste man ha nya
miljoner för att framställa nya och
effektivare vapen.

Samtidigt reser man till internationella
kongresser och till Förenta Nationerna
och framhåller att det måste bli
ett slut med kapprustningarna — vi

154 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ramberäkning m. m.

måste komina in i något förnuftigare.
Enligt de förnuftiga uttalanden och
uppmaningar som göres från internationellt
håll. Det är naturligtvis bra att
dessa uttalanden göres, men det räcker
inte med uttalanden, man måste också
göra något för att förverkliga dem. På
möten, sammanträden och konferenser,
som staten lämnar stora anslag till, talar
man i stället här hemma om att vi
måste ha effektiva vapen. Vi måste slå
vakt om ett effektivt försvar. De som
inte vill enrollera sig i det militära sättes
i fängelse, det känner vi alla till. Vi
har haft debatter härom i denna kammare.
Personer som vägrar att göra militärtjänst
t. ex. på grund av att de följer
vissa religiösa eller ideella riktningar
kommer i fängelse. Man räknar med att
det varje år finns åtminstone ett hundratal
fredsfångar i våra fängelser. Sådant
är tillståndet i vårt land. Det är
sorgligt att behöva konstatera denna
sanning — men sanning är det.

Är nu denna panikartade upprustning
av flygvapnet nödvändig? Är det inte
just den som åstadkommer att omkring
tjugo flygare varje år dödas i samband
med haverier? Det är alltså vad vi uppnår.
Militärorganisationen har blivit en
fiende till vårt eget folk, den kostar
pengar, den hindrar social uppbyggnad
på bostadsområdet, hälften av inkomstskatterna
till staten går till militära
ändamål, och resultatet blir alla dessa
olyckor som inträffar i det militära vilka
vi får kännedom om genom tidningspressen.
Man har experimenterat
så hastigt att — som jag vid något tillfälle
läste — t. o. in. en skicklig flyggeneral
havererade ett flygplan därför
att det hade tillkommit en ny detalj i
detta plan som han inte kände till. Jag
tror inte det är klokt att fortsätta på
detta sätt.

Beträffande förslaget om utredning
ansluter sig den ena punkten i vår motion,
som är underskriven av sju ledamöter
sammanlagt från första och andra
kammaren, mycket nära till det för -

slag som herr Kellgren jämte några
medmotionärer väckt i sin motion och
som herr Kellgren nyss talade om. Jag
skall därför inte gå närmare in på denna
utredning. .lag vill endast konstatera
att det är nödvändigt att den göres så
fort som möjligt. Missnöjet börjar bli
ganska allmänt mot att det föres en militär
agitation utan att det talas om försvarsfrågan
ur andra synpunkter. Man
borde också diskutera fredsfrågan, frågan
om fredsforskning, krigets orsaker
m. m. I stället säger man nu bara att vi
måste ha en stark militärorganisation
för att försvara oss. Vi har ju egentligen
inga fiender. Ingen har hotat oss.
Från intet land i världen säger man att
man skall anfalla oss om vi avrustar.
Det är en militär lögn när det påstås
att om vi avrustar skulle militära styrkor
från något annat land rusa in i det
vacuum som skulle uppstå här. Vilket
land skulle anfalla oss? Skulle Norge
göra det? Sovjetunionen och Amerika
skulle inte göra det, det är tämligen
klart.

•lag är alldeles övertygad om att vi
skulle bli ännu mera respekterade än vi
är nu om vi helt och hållet avskaffade
militären. Ingen skulle anfalla oss av
den anledningen. Nu är det emellertid
inte frågan om att avskaffa militären
utan om att nedrusta så hastigt som
möjligt men ändå i viss överensstämmelse
med vad som sker i andra länder.

I en punkt i vår motion föreslår vi
att riksdagen i princip skall uttala att
kärnvapen ej skall införlivas i den
svenska försvarsorganisationen. Jag tror
det vore önskvärt att det fattades beslut
härom nu eller i varje fall så snart som
möjligt. Det är nog riktigt att ingen vill
ha kärnvapen. Herr Heckscher ser litet
förebrående på mig. Ja, jag vet att herr
Heckscher vill ha kärnvapen, men majoriteten
vill inte ha sådana. Jag kan
garantera, herr Heckscher, att det finns
medlemmar i högerpartiet som inte heller
vill ha kärnvapen. Jag har fått brev

Nr 17

155

Onsdagen den 15 april 1964 em.

från personer irnn tillhör herr Hecksehers
parti i vilka de förklarat, att de
inte kan tänka sig att gc sitt stöd åt ett
förslag att det svenska försvaret förses
med kärnvapen. Det finns sålunda i dag
inom samtliga partier kärnvapenmolståndare
liksom det där finns anhängare
av upprustning.

Jag tror att ett beslut om att vi inte
skall anskaffa kärnvapen inte bara
skulle vara till gagn för oss utan även
skulle stimulera andra länder att göra
något liknande. Det förhåller sig inte
så att man inte i andra länder tar intryck
av vad vi gör i vårt land. Det gör
man visst. Naturligtvis gör man det särskilt
i småstater, där man också diskuterar
på samma sätt som vi gör här och
där man också har en falang som agiterar
för kärnvapen, under det att den
stora folkmajoriteten är motståndare,
därför att denna majoritet börjar förstå
vilken fara en spridning av kärnvapen
ut över världen skulle innebära.

Man kan naturligtvis säga att vi inte
har några kärnvapen, att vi inte behöver
fatta något beslut i kärnvapenfrågan
och att vi inte tänker skaffa oss
kärnvapen. Emellertid är ju meningarna
härom delade, överbefälhavaren säger
ju mycket klart ifrån att han vill
ha kärnvapen. Han tror att försvaret
skall1 bli starkare, om vi skaffar oss
kärnvapen. Det är klart att militärorganisationen
blir starkare, om man har
kärnvapen liksom en boxare kan slå
hårdare, om han lägger in en boxhandske
av bly i en vanlig boxhandske.
Emellertid är det en annan sak om en
spridning av kärnvapen bidrar till att
bevara freden åt länderna. Det är inte
säkert att man, om man begagnar en
10-kilös sprängladdning i en bergsklyfta,
där det är lagom med en laddning på
1 kg, uppnår ett bättre resultat. Det
tvivlar väl alla människor på.

Det är av vikt att vi kan säga att vi
inte vill ha kärnvapen, men det vore
bättre om vi förklarade att vi inte heller
skall skaffa oss några sådana. Med

Itamberäkning m. m.

hänsyn till den deklaration som vi har
gjort i samband med provstoppsavtal
borde det som eu följd av detta göras
ett principuttalande om att vi inte tänker
skaffa kärnvapen till vår försvarsorganisation.
Då kunde vi också få ett
slut på den agitation som nu pågår och
den irritation som denna skapar. Det
bedrivs en agitation för kärnvapen inte
minst av militärledningen med överbefälhavaren
i spetsen.

.lag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionerna It: 309
och I: 265.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skall endast debattera
de motioner som har föranlett reservationer,
och jag kommer alltså inte
att bemöta herr Spångberg.

Jag vill först ge herr Kellgren rätt på
en punkt. Jag tycker att det vore önskvärt
att vi fick en mera levande debatt
om vårt svenska försvar än vad vi har i
dag. Vi har inte en ordentlig och konstruktiv
försvarsdebatt. När jag efterlyser
en sådan diskussion, efterlyser jag
också en försvarsekonomisk-teknisk debatt
om vad det skulle innebära för
svenskt försvar att ha kärnvapen. Därvid
skulle fördelar och nackdelar vägas
mot varandra utan att känslorna skulle
få spela en alltför stor roll.

Det är naturligtvis möjligt att försvarsöverenskonimelsen
bidragit till att försvarsdiskussionen
inte är så livlig som
den borde vara, men även med försvarsöverenskommelsen
borde en diskussion
kunna föras. Om försvarsöverenskommelsen
emellertid medför en dämpning
av debatten är väl'' i alla fall fördelarna
av den så stora att vi får ta den mindre
olägenheten.

Om vi skall ha en diskussion skall
den som sagt vara konstruktiv ocli syfta
till att föra utvecklingen framåt och inte
syfta till att riva upp överenskommelser
som vi har träffat och som de fyra demokratiska
partierna varit eniga om och
som har godkänts av riksdagen. I sitt in -

156

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ramberäkning m. m.

lägg i dag underströk herr Kellgren att
Sverige är ett litet demokratiskt land
som har att hävda sin självständighet
och neutralitet i en orolig värld och att
det var problematiken i det sammanhanget
som vi borde diskutera. Han skilde
mellan det militära försvaret, det civila
försvaret och våra insatser i det
internationella säkerhetsarbetet. Det var
avvägningen mellan dessa tre frågor
som han menade att vi borde ägna oss
åt. Det skulle, sade herr Kellgren, ha
varit den djupa innebörden i motionen
att fa till stånd eu diskussion om just
denna avvägning.

Jag måste erkänna att jag blev konfunderad
när jag hörde herr Kellgren.
Det är faktiskt mycket svårt att läsa sig
till dessa positiva synpunkter ur hans
och hans kollegers motion. Herr Kellgren
erkände själv att motionen givit
anledning till missförstånd. Det är sannerligen
inte besynnerligt. Innebörden
är nämligen inte positiv, den är fastmera
negativ.

De missförstånd som motionen har
givit anledning till är rätt allvarliga ur
flera synvinklar. Vi försöker för närvarande,
var och en på sitt håll, att göra
klart för en ibland rätt kritisk omvärld
vad vår alliansfria politik innebär och
att alla våra demokratiska partier står
bakom denna politik. Vi försöker förklara
att vi också är beredda att ta på oss
de uppoffringar som en sådan politik
kan medföra, att vi alltså i full enighet
här hemma satsar på att bevara vår neutralitet.
Jag tror att sådana här motioner
är riskabla i detta sammanhang, därför
att inte minst utlandet noterar det negativa
intryck de ger. Vi kan riskera
att motioner av detta slag leder till att
allvaret i vår neutralitetspolitik sätts i
tvivelsmål. Man frågar sig också — det
har som bekant flera gjort — om denna
motion är något slags stormsvala, som
skulle innebära eu omvärdering eller
ändring av den socialdemokratiska försvarspolitiken
och kanske även om den
är en gest åt den lilla minoritet av svens -

ka folket som inte har någon särskilt
utpräglad försvarsvilja. Eller är den
rent av en demonstration mot regeringen,
därför att denna vill lösa försvarsfrågan
över de politiska striderna?

Herr Kellgren påpekade flera gånger
att det inte var hans mening att riva
upp försvarsöverenskommelsen. Men
vart syftar egentligen annars motionen?
Vi har i 1962 års försvarskommitté kommit
överens om en viss ekonomisk ram
för det militära försvaret under fyra
år. Innan vi fastställde ramen gjorde vi
en avvägning mellan olika behov för att
vi därmed skulle kunna åstadkomma
den långsiktiga planering som gör vårt
försvar relativt sett billigare än det
skulle vara, om vi inte hade en sådan. Vi
har alltså i försvarskommittén varit eniga
inte bara om ramen utan även om
organisationen inom denna för fördelningen
av personal och materiel mellan
olika vapenslag. Det är just dessa
saker som herr Kellgren nu vill ändra på
under löpande avtalstid.

De problem som herr Kellgren tog upp
förtjänar att aktualiseras och diskuteras,
men det är klart att de inte skall
uppmärksammas och ventileras under
en löpande planeringsperiod för så vitt
inte tanken är att åstadkomma en ändring
när perioden har löpt ut. Enligt
min mening är det ett avtalsbrott att
föra diskussionen i syfte att åstadkomma
en upprivning under själva perioden.

Herr Kellgren har ju nu gjort en reträtt
från sin motion, och han har framhållit
de positiva syften som han säger
låg bakom den. Det är klart att man bör
tro herr Kellgren på hans ord. Även
reservationen innebär en reträtt från
motionens ståndpunkter. Om man läser
reservationen, finner man att reservanterna
själva citerar utskottsmajoritetens
korta och rätt dräpande argumentering
mot den egna motionens grundtanke.
Det enda konkreta de på reservationsstadiet
begär är egentligen att den försvarsutredning,
som vi vet kommer att

Onsdagen den 15 april 19G4 em.

Nr 17

157

tillsättas så småningom, skall komma
till stånd redan nästa budgetår. Det är
givet att en sådan försvarskommitté
skulle kunna tillsättas tidigare än man
ursprungligen tänkt sig. Den behöver
nog tid på sig för att nå ett vettigt resultat.
Såvitt jag vet har även militären
begärt att utredningen skall igångsättas
så snart som möjligt.

Men om man inte bär gjort en fullständig
kovändning från motionen till
reservationen, måste väl ändå förslagets
innebörd ha varit att den begärda nya
försvarsutredningen skulle åstadkomma
en revision i ett eller annat avseende i
den löpande överenskommelsen. Vissa
formuleringar tyder onekligen på detta,
även om herr Kellgren för eu stund
sedan här tog avstånd från den tanken.

Enligt min mening är det faktiskt ett
rätt anmärkningsvärt inslag i dagens politik
att 31 inte alldeles okända representanter
för det socialdemokratiska partiet
på detta sätt demonstrerar mot den
regering som numera gör sitt bästa för
att övertyga svenska folket om hur nödvändigt
det är att ha en stark regering.
Det var väl inte just denna situation
vederbörande tänkte på, då de talade
om detta behov.

Vad sedan gäller frågan om att inställa
repetitionsövningarna föreställer
jag mig att motionärerna inte kan ha satt
sig riktigt in i konsekvenserna. Annars
skulle de inte ha kunnat med gott samvete
och sanningsenligt i motionen göra
gällande — som de nu har gjort — att
de nackdelar som inställandet av repetitionsövningarna
kan medföra torde
vara avsevärt mindre än de fördelar som
står att vinna och att repetitionsövningarnas
inställande inte skulle innebära
några allvarliga risker.

Jag skall med anledning av dessa två
citerade uttalanden så koncentrerat som
möjligt erinra om vad repetitionsövningarna
innebär och vad de syftar till
—• jag har en känsla av att ett sådant
påpekande behövs.

Kamberäkning m. m.

Som bekant bygger vårt svenska försvar
på ett alldeles speciellt beredskapssystem.
Vi har inte de fast anställda stående
förband, som andra länder anskaffat
i syfte att upprätthålla eu hög beredska]).
Sådana system, som tillämpas
av engelsmännen och i viss utsträckning
även av norrmännen, är effektiva
— det skall gärna erkännas. Men
det är ett dyrare system, dyrare än det
som vi har valt.

För vår del har vi alltså valt en ordning
vilken så gott som helt bygger på
värnpliktiga förband. Men om detta
system är billigare, förutsätter det i
gengäld en mycket hög beredskap. Soldaterna
måste vara så utbildade och
mobiliserbara, så förberedda för sina
uppgifter att de kan gå i strid nästan
omedelbart efter ett pådrag. Repetitionsövningarna
vart sjätte år syftar just till
att göra soldaterna beredda för en sådan
insats, att se till att de följer med utvecklingen,
lär sig behärska nya vapen,
nya materiel och ny stridsteknik.

Våra resurser är begränsade. Även
om vi lägger ned mycket pengar på försvaret
måste vi se till att varje man blir
rätt utnyttjad. De yngsta årsklasserna
är utbildade för att kunna ingå i anfallsdugliga
förband. Vi sätter in de äldre
på speciella uppgifter, där de kan göra
en god insats, även om de med hänsyn
till åldern inte är kvalitativt lika effektiva.

Denna omflyttning fordrar emellertid
en omskolning av de yngre när de kommit
upp till en viss ålder, och denna omskolning
sker just under repetitionsövningarna.
Vidare kräver detta utnyttjande
av våra resurser en differentiering av
utbildningen. Vi måste utbilda var och
en för sin uppgift. Sedan får de olika
kuggarna ingå i helheten. Om några
av dem inte är användbara, minskar det
också helhetens effektivitet.

Det som jag nu sagt om individen gäller
även förbanden som sådana. Om de
mindre förbanden, de mindre helheterna
inte är väl utbildade, går det ut över

158

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ramberäkning m. m.

de stora operativa enheterna, av vilka
de mindre utgör delar. Repetitionsövningarna
är ju så upplagda att förband
över hela landet är inkallade till övningar
och dessa förband ingår som delar
i större operativa enheter. Konsekvensen
av att inställa repetitionsövningarna
blir alltså indirekt allvarligare
för hela den militära slagkraften än
som motsvaras av det antal förband som
inte får utbildning genom att repetitionsövningarna
inte kommer till stånd.

Vid vissa speeialtruppslag, t. ex. ingenjörs-,
lv-, signal- och trängförband
utbildas inte tillräckligt med manskap
för att fylla kadrerna, utan man får lov
att för detta ändamål använda soldater
vilka erhållit sin första utbildning som
infanterister och som så småningom
överföres till specialförbanden. Det
fordrar en omskolning som också den
äger rum under repetitionsövningarna.
En inställd repetitionsövning innebär
alltså att vi inte kan sätta upp specialförband
som har väsentlig betydelse
för arméns slagkraft.

Som bekant skall förbanden vara väl
sammanhållna, befäl och manskap skall
känna varandra och vara sammansvetsade.
Det sker emellertid en stor avgång
från våra förband på grund av
flyttning, dödsfall, civil anställning och
andra omständigheter. Man har därför
funnit att det är lagom att efter sex år
på nytt inkalla förbanden och fylla
luckorna med nya soldater och befäl.
Med repetitionsövningar endast vart
tolfte år skulle alla band i en sådan här
enhet vara avslitna.

Om motionärernas förslag skulle få
någon verklig besparingseffekt, måste
det syfta till att nästa års repetitionsövningar
helt inställes och inte bara
uppskjutes. Följden därav skulle vara
att för ungefär en sjättedel av arméns
styrka skulle tolv år förflyta mellan
repetitionsövningarna. Det innebär att
antalet stridsberedda, användbara förband
minskas med ungefär en sjättedel.
Då kan uppenbarligen inte försvaret fylla
sina operativa uppgifter.

Vi lägger årligen ned mer än 4 miljarder
kronor på vårt försvar — herr
Spångberg har nyss kritiserat detta —
för att vara beredda att slåss, om så
verkligen skulle behövas. Det är då
minst sagt besynnerligt att man för en
besparing av 75 miljoner kronor — jag
kan inte uttala mig om huruvida siffran
är riktig, men den återfinns i motionen
— vill minska våra möjligheter att
försvara oss vid ett angrepp. För att
spara 75 miljoner kronor vill man riskera
göra 4 miljarder kronor oräntabla.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! För att göra en lång
historia kort vill jag konstatera att utskott
och reservanter är eniga i den väsentliga
punkten, nämligen att fjolårets
beslut om en fyraårsbudget skall stå
fast. Jag tror mig våga säga detta efter
herr Kellgrens anförande och efter att
ha läst den reservation som han och
herr Söderberg avgivit. Ingen vill alltså
riva upp fjolårsbeslutet.

Vad gäller då oenigheten mellan oss?
Ja, jag kan inte, om jag ser till själva
sakfrågan, finna annat än att diskussionen
gäller huruvida utredningen skall
igångsättas före eller efter den 1 juli
nästa år. Men vi skulle ju mycket lätt ha
kunnat bli ense om denna tidpunkt.
Herr Kellgren hävdade att världssituationen
liar förändrats så radikalt att det
borde ge anledning till en snabbare
översyn av försvaret. Jag är inte av
samma mening. Vi har med tillfredsställelse
noterat vissa långt ifrån obetydliga
tendenser till avspänning, och
vi hoppas naturligtvis alla i denna kammare
att den utvecklingen skall fortsätta
och leda fram till verkliga begränsningar
i rustningarna och helst till total
nedrustning. Vi diskuterade dessa
frågor under utrikesdebatten förra veckan
och jag skall därför inte nu ingå
närmare på dem.

Men när herr Kellgren försöker bc -

Onsdagen den 15 april 1904 em.

Nr 17

159

visa att avspänningen leder till en nedrustning
hos stormakterna och att någonting
där är på gång, drar han förhastade
slutsatser. Det är nämligen ett
faktum att rustningskostnaderna i stormakterna
aldrig någonsin har varit så
höga som de är för närvarande. Jag vill
erinra kammarens ledamöter om att man
i Sovjetunionen för fyra år sedan tillkännagav
att den stående stridsberedda
styrkan där skulle minskas med en tredjedel,
från 3 600 000 till 2 400 000 man
under 1961 och 1962. Den uppgiften
väckte mycket stor uppmärksamhet i
hela världen, eftersom det var en konkret
angiven minskning av mobiliserade
styrkor. Men utvecklingen har blivit en
annan. Så långt vi vet i dag uppgår Sovjetunionens
stående styrkor till 3 800 000
man. I varje fall var de av den storleksordningen
1963.

I Amerikas förenta stater har man under
1960-talet fram till i dag utöver den
upprustning som pågår på kärnvapenområdet
även ökat markstridskrafterna
med 45 procent, enligt vad den amerikanske
försvarsministern MacNamara
uppgav i sitt stora tal i november i fjol.
Så långt vi vet kommer också Förenta
staterna att fortsätta upprustningen av
sina markstridskrafter.

Vad herr Kellgren så småningom kan
notera i fråga om rustningarna i Amerikas
förenta stater — och möjligen också
i Sovjetunionen — är att man är färdigrustad
vad beträffar kärnvapen, att
man har tillräckligt av det slaget och
egentligen inte behöver tillverka mera.
Även den uppgiften lämnades av MacNamara
i hans novembertal i fjol. Och
sedan man fått tillräckligt med kärnvapen,
och kanske också bärare av dem,
kan man begränsa kostnaderna på den
sidan. Men i fråga om de s. k. konventionella
styrkorna har man inga nedrustningsplaner
och har inte angivit någon
nedskärning av dem.

Som alla vet kan det internationella
läget snabbt ändras, och det finns i dag
inga säkra tecken på en politisk stabi -

Ramberäkning m. m.

lisering. Detta är anledningen till att
vi enligt min mening tills vidare måste
bibehålla vår försvarspolitik. Vi kan
inte ta ut någonting i förskott på det
som vi hoppas skall bli verklighet, nämligen
en avspänning som leder fram till
rustningsbegränsningar och överenskommelser
om nedrustning. Vi arbetar
på det, men herr Ståhl kan intyga att
man i Geneve ännu inte har nått några
påtagliga resultat i det hänseendet.

Slutligen vill jag säga några ord om
förslaget i den med a) betecknade reservationen
med yrkande att repetitionsövningarna
skall inställas under
nästa budgetår. Till det som herr Bohman
här anförde vill jag bara lägga att
vi använder hälften av försvarsbudgetens
4 miljarder kronor, inte till experiment,
som herr Spångberg sade, utan
till materialanskaffning för nya vapen.
Men denna anskaffning av nya, moderna
vapen har ju inte mycken mening, om
vi inte också får tillfälle att öva våra
soldater med dem. Därför är repetitionsövningarna
nödvändiga. Vi kan omöjligen
inställa dem. Den värnpliktsutredning
som nu arbetar blir färdig med
sitt betänkande i år, och såvitt jag förstår
kommer den att föreslå en omläggning
till fler repetitionsövningar med
väsentligt avkortad tid per repomgång.
Det är ett önskemål som framförts av
de inkallade och även av arbetsmarknadsmyndigheter
och andra. Vi hoppas
att till nästa års riksdag kunna lägga
fram förslag till en sådan omläggning av
hela systemet.

Som herr Bohman sade har vi här i
Sverige inga stående styrkor. Vi bygger
hela vårt försvar och framför allt vår
armé på värnpliktiga. Och om vi inte
övar de värnpliktiga, så är ju hela försvaret
meningslöst. Därför är det mycket
beklagligt att det här i riksdagen
har förts fram förslag om inställande
av repetitionsövningarna. År 1956 gjordes
det ett undantag av statsfinansiella
skäl, då vi ville tillgodose andra ting
inom försvarsbudgeten. Men från rege -

160

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ramberäkning m. m.

ringens sida betonades då att det var en
engångsföreteelse — som uttrycket löd.
Och när vi ser vilka konsekvenser inställandet
av repetitionsövningarna under
bara ett år får på våra möjligheter att
organisera krigsförband, så förstår man
att det skulle betyda ett allvarligt avbräck
att inställa övningarna.

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för det sätt varpå statsutskottet har behandlat
försvarshuvudtiteln, och med
hänsyn till den sena timmen skall jag
nu inte gå djupare in i diskussionen.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara några få ord till
herr Bohman, som tycks vara mycket
oroad av den reaktion som skulle ha
uppkommit i utlandet, där man till
och med skulle ifrågasätta allvaret i
vår neutralitetspolitik med anledning
av denna motion. Jag skulle vilja rekommendera
herr Bohman och alla tidningsredaktioner,
framför allt inom högern
och folkpartiet, att de läser motionerna
innan de uttalar sig om vad
dessa innehåller. Jag vill än en gång
upprepa att det inte i denna motion
finns ett enda ord som säger att motionärerna
vill att 1963 års försvarsuppgörelse
skall rivas upp eller att det skall
bli ett mindre anslag till försvaret än
vad som har äskats från regeringen.

Däremot är det litet allvarligare när
herr Bohman säger att dessa frågor, som
jag har väckt, inte skall diskuteras därför
att detta kan betraktas som ett avtalsbrott.
När kan man över huvud taget
säga i en demokrati, att diskussion kring
väsentliga och allvarliga ting skall kunna
betraktas som något slags avtalsbrott?
Tvärtom ger ju en sådan diskussion
möjlighet att pröva hur avtalet
fungerar, om det uppfyller de villkor
och förutsättningar som har lagts till
grund när avtalet träffats.

Försvarsministern menar att vi myc -

ket lätt skulle ha kunnat bli ense om
själva tidpunkten för försvarsutredningens
tillkomst. Det är lätt att säga
detta efteråt sedan motionen väckts, sedan
den diskuterats och behandlats i
utskottet. Men jag är övertygad om att
denna kammare faktiskt inte skulle ha
fått klarhet i att försvarsministern och
regeringen är intresserade av att denna
utredning kommer till stånd så fort som
möjligt. Och det är väl inte helt säkert
att vi skulle ha fått den utredning, som
jag hoppas skall komma till stånd, där
man tar upp frågan från något andra utgångspunkter
än man traditionellt gör
och där man mycket snabbt och effektivt
på mycket kort tid når en försvarsuppgörelse.
Vad jag vill säga är, att
man denna gång måste skaffa fram material
i de politiska partierna för bättre
möjligheter att bedöma frågan.

Det som oroar mig i den mera traditionella,
militära försvarspolitiska debatten
är de diskussioner, som man nu
för angående s. k. nivåtänkande under
stormakternas väte- och atombombsparaply,
där det hela tiden talas om de
konventionella styrkornas renässans.
Jag tror att det finns anledning att uppmärksamma
denna utveckling på militärt
håll.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren uppmanade
mig att läsa motionen, och jag skall
läsa upp några avsnitt för kammaren.
Han konstaterar: »Självklart är det av
största värde att de fyra demokratiska
partierna kunnat enas om en rambudget
. . . Det värdefulla i denna enighet
. . . kan dock inte befria riksdagen från
att varje budgetår förutsättningslöst
pröva de olika omständigheter som kan
föreligga vid fastställandet av utgifterna.
» Så påpekar han att överenskommelsen
gäller fyra år. »En dylik överenskommelse
kan ju endast bliva hållbar,
om riksdagen för varje år noggrant undersöker
huruvida grunderna och förutsättningarna
för överenskommelsen

Onsdagen den 15 april 1964 cm.

Nr 17

161

fortfarande gäller, eller om nya omständigheter
tillkommit som ger riksdagen
anledning antingen att uttala önskemål
om en förstärkning av rambudgeten eller
också en minskning av densamma.»

Så kommer argumenten. Det är avspänning
ute i världen och bättre relationer
mellan stormakterna. »I detta läge
där tecken på avspänning mellan
stormakterna är omisskännliga och där
stormakterna själva inte ökar utan minskar
sina försvarsutgifter synes det inte
vara opåkallat att Sveriges riksdag mycket
omsorgsfullt granskar försvarshuvudtitelns
utgifter.»

Därefter kommer klämmen, »att riksdagen
vid behandlingen av försvarsliuvudtiteln
måtte uttala sin anslutning till
tanken att 1963 års försvarsuppgörelse
ses över med hänsyn till den avspänning
i stormaktsläget som inträtt under
senare år».

Kan detta resonemang leda fram till
någonting annat än att herr Kellgren
åsyftar ett upphävande av försvarsuppgörelsen
och en nedskärning av försvarsutgifterna?
Nu har herr Kellgren
sagt att detta inte var meningen; i så
fall har han givit ett mycket dåligt uttryck
åt sin ursprungliga mening. Men
det är i alla fall från mina utgångspunkter
skönt att han omsider har bättrat sig.

Det finns inte på någon punkt i motionen
något yrkande om det som herr
Kellgren säger skulle ha funnits, nämligen
ett yrkande om begränsningar i
försvarsbudgeten. Lägg vidare märke
till att det i denna prövning, vilken enligt
motionärerna skall komma till
stånd, inte bara är fråga om en minskning
av själva rambudgeten. Man skall
också pröva de olika relevanta omständigheter,
som kan föranleda eu förstärkning
av rambudgeten. Man har tänkt
både åt det ena hållet och åt det andra.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Det som herr Bohman hela tiden citerade
är inget annat än ett uttryck för
motionärernas uppfattning att riksda -

Uamberäkning m. m.

gen mycket noga skall pröva alla de anslagsäskanden
som kommer från regeringen.
Detta är alldeles särskilt noggrant
angivet med tanke på att det gäller
eu så lång tid som fyra år. Denna
riksdag ersätts nästa år av en ny riksdag,
och det är därför ännu större anledning
att mycket noga pröva dessa
frågor.

Det finns alltså inte den minsta grund
för det misstänkliggörande som herr
Bohman har gjort sig skyldig till, helt
enkelt därför att varken herr Bohman
eller någon annan tagit reda på vilka
yrkandena har varit.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ett gammalt
uttryck som lyder: »Förklaringar gör
bara saken värre.» Det uttrycket tycker
jag kan appliceras på herr Kellgren
just nu.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vi har i några motioner
utförligt motiverat våra yrkanden, och
därför skall jag med tanke på att det är
så sent bara göra några korta påpekanden.

Trots herr Kellgrens bortförklaringar
har jag uttolkat det som i år inträffat i
militärfrågan som början till en islossning.
Förutom den kommunistiska partigruppen
har nämligen grupperingar
från tre partier i motioner vänt sig mot
den fortgående upprustningen och föreslagit
reduktioner på omkring 150 miljoner
kronor. I några fall har det även
föreslagits utredning om en ny eller förändrad
försvarsordning.

Jag tycker därför att man kan konstatera,
att de fyra större partiernas mångbesjungna
enighet i den s. k. försvarsfrågan
nu till en del är bruten. Jag tolkar
detta som ett uttryck för en vantrivsel
med den nuvarande militariseringslinjen
och för ett missnöje med den allmänna
inriktningen och de ganska tröstlösa
ekonomiska perspektiven. Att Sverige
har högre militärutgifter än Italien

6—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 17

162 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ramberäkning m. m.

och tolv gånger större än Österrike börjar
kanske ändå att tränga igenom i medvetandet
och frammana vissa reflektioner
hos människorna.

Vi har på övnings- och materielanslag
föreslagit besparingar på olika punkter
om sammanlagt ungefär en halv miljard
kronor. Vi föreslår vidare en ny försvarsutredning
för att skapa ett neutralitetsförsvar
och en inriktning på ockupationsbekämpning.
Därjämte vill vi ha
ett beslut i år om att svenska atombomber
inte skall framställas och att sådan
s. k. skyddsforskning som förbereder
framställning av svensk atombomb skall
upphöra. Slutligen begär vi utredning
för rationalisering och ekonomisering
av den svenska försvarsmakten.

Under den i fjol beslutade fyraårsplanen
utgör enbart ökningen av militärutgifterna
över 3 miljarder kronor. Detta
betyder att vi redan budgetåret 1966/
1967 kommer att överskrida 5 miljarder
kronor. För nästa fyraårsplan blir sista
årets kostnader, om trenden inte brytes,
i runt tal 6,5 miljarder kronor,
d. v. s. hela den direkta skatteinkomsten
— jag fråndrar socialutgifterna, som
redovisas på den direkta skatten men
som till hela sin karaktär kan jämföras
med indirekta skatter.

En del av dessa ökningar beror naturligtvis
på inflationen, som i sin tur
beror på de väldiga improduktiva militärutgifterna.
Men när det procentuella
bidraget för teknisk utveckling närmar
sig 100 miljoner kronor om året, för
prisstegringar 100 miljoner kronor och
för lönestegringar kanske omkring 50
miljoner kronor och dessutom den pågående
omorganisationen inom militärapparaten
oavbrutet fördyrar denna, är
det uppenbart att man inte kan lägga
den huvudsakliga delen av de stegrade
militärutgifterna på prisstegringens
konto.

Utskottet konstaterar också: »Kostnaderna
för avlöningar till fast anställd
personal tenderar att växa relativt snabbare
än andra utgifter för militära än -

damål.» Det har nyss omvittnats av försvarsministern
och andra talare att vi
inte har några fasta styrkor här i landet,
varför vi är tvungna att hålla repetitionsövningar.
Men vi har ju redan
fast anställda för den militära apparaten
— lika många som en hel årsklass
värnpliktiga, d. v. s. omkring 50 000
man. Bara på ett halvt dussin år har
de militära förvaltningskostnaderna fyrdubblats.
Under huvudtiteln äskas nu
cirka 200 nya tjänster, och i olika propositioner
under detta år liksom under
tidigare år krävs ytterligare tjänster.

Någon utredning i dessa frågor vill
emellertid utskottet inte vara med om.
Utskottet talar visserligen om vikten av
besparingar men finner nuvarande ordning
— alltså när det gäller omorganisation
och s. k. rationalisering — tillfredsställande.

Vi har tidigare begärt utredning rörande
ett neutralitetsförsvar som skulle
svara mot utrikespolitikens målsättning.
Vi vill ett realistiskt grepp på invasionsproblemet
i stället för nuvarande
illusioner. Tv det som nu uppställs
som målsättning för det svenska försvaret
klarade ju ingen stormakt under
det andra världskriget. Varje planerad
invasion lyckades och varje invaderat
land — och det var ju praktiskt taget
alla stormakterna — fick under många
år kämpa för att befria sina områden
från invasioner som vår försvarsmakt
säger att den skall klara om den får
vad som begärts. Försvarsmakten påstår
sig ju klara två samtidiga stormaktsinvasioner
— en från sjön och en från
land. Men det är illusioner — det iir
fantasteri, det är raka motsatsen till
alla de erfarenheter som kriget har givit.
Och vi tycker, att skall man ställa
upp en målsättning bör man försöka
vara realistisk.

Vi motsätter oss också den nuvarande
inriktningen när det gäller det s. k.
invasionsförsvaret på förintelsekrig. Saken
är uttryckt så, att vi måste avstå
från uthålligheten för att vi skall kun -

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

169

na slåss några veckor i ett — troligen
tämligen fåfängt — hopp att erhålla
hjälp.

Inte heller tycker vi att Sverige skall
använda som påtryckning på stormakterna
att vi håller frågan om anskaffande
av atomvapen öppen. Vad är
en atombomb eller tio atombomber, när
en enda av de moderna megatonbomberna
i förstörelsekraft motsvarar 5 000
Hiroshimabomber? Det är bara löjligt
att tala om att Sverige skulle kunna
stärka sig genom att anskaffa atombomber.

Vidare anser vi inte att Sverige, som
nu, skall satsa på ett flyg som är starkast
dagen före ett krigsutbrott och
svagast av alla vapenslag dagen efter
krigsutbrottet på grund av sin sårbarhet.
Vi stöder oss även därvidlag på
andra världskrigets erfarenheter.

Vi menar att en inriktning på ockupationsbekämpningen
i det s. k. fria
krigets eller partisankrigets form bör
förberedas och att detta är realism.
Det betyder inriktning och uthållighet,
det betyder att fienden inte får bestämma
stridsplatsen och att fienden
måste anpassa sig till vår beväpning
och våra metoder — att fienden alltså
inte kan utnyttja sin numerära och materiella
överlägsenhet på samma sätt
som när vårt försvar har sin nuvarande
inriktning och målsättning.

Den form av stridsberedskap som vi
förordar är prövad av många länder,
och den har visat sig vara segerbringande.
Bara det att en stormakt som
Frankrike besegrats i två uppseendeväckande
krig, i Indokina och i Algeriet,
talar sitt tydliga språk om vilken
metod som för en liten stat är den
mest effektiva i kampen för nationell
frihet.

Statsutskottet säger att våra värnpliktiga
utbildas för det s. k. fria kriget.
Ja, det är klart att var och eu som
lär sig hantera vapen är användbar i
partisankriget. Men det är inte nog —
det behövs organisation, det behövs en

Ramberäkning m. m.

verklig förberedelse och en helt ny målsättning
för försvaret.

Statsutskottet säger också att hemvärnet
är ett uttryck för folkbeväpningens
idé. Det är i princip alldeles riktigt.
Men i praktiken omfattar dock
hemvärnet en ringa del av de krafter
som måste aktiviseras i kampen mot eu
ockupant.

Statsutskottet vill fortsätta den s. k.
skyddsforskningen för svenska atombomber
och vänder sig mot vårt förbudsförslag
med motiveringen att vi
måste bevara handlingsfriheten. Man
vill alltså ha ett påtryckningsmedel mot
stormakterna för att ge eftertryck åt
nedrustningskravet, och en sådan påtryckning
anses möjligheterna av svenska
atomvapen innebära. Det är ju betecknande
att ingen nu bestrider att
skyddsforskningen är en förberedelse
för svenska atombomber och att — för
att citera den utredning som gjordes
vid den socialdemokratiska partikongressen
— själva atombomben betraktas
som det bästa underlaget för skyddsforskning.

Detta är ett dubbelt bedrägeri: dels
kamouflerar man förberedelser för
svenska atombomber, dels inbillar man
folk att det finns något skydd mot
atombomber. Om det blir ett kärnvapenkrig
— och det är såvitt jag förstår
förutsättningen för att Sverige skall
kunna dras in i krig — så blir det inte
atombomberna utan vätebomberna som
kommer att fälla utslaget, och när vi
vet att t. o. m. vätebomber som fälls
i våra grannländer kan göra Sverige
livsfarligt och obeboeligt, är det på
tiden att leken med elden upphör. Hotet
om svenska atombomber är främst
riktat mot det svenska folket och mot
världsfreden.

Vi kommer att stödja de båda reservationerna.
Det råder delade meningar
om vad inställande av repetitionsövningarna
skulle komma att innebära i
pengar. Folkpartimotionärerna uppskattar
besparingen till 75 miljoner kronor,

6*—Andra kammarens protokoll 196k. Nr 17

164 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 era.

Ramberäkning m. m.

och centerpartimotionärerna uppskattar
den till 150 miljoner kronor. Trots att
reservationen till förmån för en utredning
är mycket vag och urvattnad kommer
vi att stödja även den, därför att
den ändå uttrycker ett krav att man
skall undersöka, huruvida det inte går
att åstadkomma någonting bättre än
det nuvarande systemet.

Vid de olika punkterna kommer jag
att yrka bifall till våra förslag om reducering,
framför allt av materielkostnaderna,
och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till de kommunistiska
motionerna nr 4 och 472 i denna kammare.

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! I denna tidiga morgonstund
vill jag efter nattens militära övningar
komma med det kortaste inlägget
och yrkar bifall till min och herr NilsEric
Gustafssons reservation under
punkten 1 a).

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra ett
par reflexioner i anslutning till herr
Kellgrens anförande, som inte gärna
kan få passera utan en liten kommentar
utöver den som försvarsministern
nyss gjorde.

Jag är helt ense med herr Kellgren
på en punkt, nämligen att de pengar
som folkhushållet anslår till försvaret
är av sådan betydelse, att man verkligen
kan karakterisera denna fråga som
en stor fråga, värd en verklig genomlysning.
Det är bara synd att herr Kellgren
inte tar upp detta i anslutning
till riksdagens godkännande av de kostnadsramar
som vi ju ändå återkommer
med vartannat, någon gång vart tredje
och nu vart fjärde år. Så långt är vi
emellertid helt ense.

Jag vill också utan vidare kommentarer
notera min tillfredsställelse över
att motionens syfte inte var något annat
än det som nu återfinns i reservationen,
nämligen att försvarsutredning -

en nästa gång bör påbörjas något halvår
eller några månader tidigare än vad
som hittills varit fallet. Jag noterar —
det är inte utan att det är litet pikant
— att herr Kellgren mobiliserat en deputation
på sammanlagt 31 partikamrater
för att framföra detta yrkande.

Sedan vill jag göra en kommentar till
lierr Kellgrens uppgifter om den amerikanska
budgeten. Jag tror att man
över huvud taget skall vara försiktig
med jämförelser mellan en stormakts
försvarsbudget och budgeten i ett litet
land som vårt. Jag har haft förmånen
att delta i de nedrustningsförhandlingar
som pågår inom 18-maktskommittén
i Geneve genom att regeringen har utsett
mig till ledamot av vår delegation
där nere. Jag har just nu varit där
några veckor, och vi har — med anledning
av ett ryskt förslag att »frysa»
försvarsbudgeterna och eventuellt pruta
ned dem med 10 å 15 procent — tittat
litet närmare på vad dessa budgeter
innehåller. Jag skall inte läsa upp det
ordagranna protokollet, som jag har i
min bänk, utan bara återge vad den
amerikanske chefsdelegaten Fisher
nämnde i en debatt på nedrustningskonferensen
så sent som i torsdags om
den ryska budgeten. Han noterade då
att efter Warszawapaktens ingående
1955 började den stora ryska upprustningen
av fjärrdistans- och medeldistansrobotar
som kostade enorma belopp
och som pågick fram till 1960. Försvarsbudgeterna
visar en minskning samtliga
dessa år. Samtidigt konstaterade
Fisher att årets »försvarshuvudtitel» i
det ryska budgetförslaget till Högsta
Sovjet omfattar sammanlagt 16 ord och
ett summabelopp. Det är en hemställan
att till försvarsändamål anslå ett
belopp av jag vill minnas 13,3 miljarder
rubel. Detta är vad man vet om
den ryska försvarsbudgeten. Då är det
sannerligen inte mycket att jämföra
med, när vi i detta lilla land har en
lunta på nära 400 sidor med varenda
liten post specificerad.

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

165

Vad sedan den amerikanska budgeten
beträffar bad jag herr Kellgren att
få titta på hans källor, och jag tror att
vi blev ganska överens när vi tittade
litet närmare pa dem om att det fanns
en post som måste tas med för att de
amerikanska siffrorna skall bli något
så när jämförbara med de svenska. Det
var en post på 4 miljarder dollar runt
räknat, varför man kommer upp i sammanlagt
56 miljarder dollar. Jag räknade
om den siffran i svenska pengar
och kom då till att detta gör 280 miljarder
svenska kronor, vilket belopp alltså
skall jämföras med våra 4 miljarder.
Det har påpekats att vätevapnen och
atomvapnen i den amerikanska försvarsbudgeten
har blivit så väl tillgodosedda,
att man i Amerika talar om
en »over-kill» budget, d. v. s. en budget
som ger de amerikanska militärstyrkorna
resurser långt utöver vad som
behövs för att med nukleära vapen döda
befolkningen i alla städer på jorden
med över 100 000 invånare. Det förhåller
sig precis så som försvarsministern
här sade, att på det området kan man
stoppa upp utvecklingen och skära ned
organisationen, och ändå kan utrotningseffekten,
om jag så får uttrycka
det, vara så stor att man har en mångdubbel
överkapacitet. Samtidigt sker
— försvarsministern nämnde vad som
hänt under tidigare år, och jag skall
nämna vad som är föreslaget nu — en
upprustning av de konventionella
stridskrafterna med 0,9 miljard dollar,
en ökning för ett år enbart på den
konventionella sidan med i svenska
pengar 4 500 miljoner, alltså 500 miljoner
kronor mera än hela vår svenska
budget kostar.

Det går inte att lägga sådana siffror
till grund för jämförelse för att få rättvisande
perspektiv på den svenska försvarsbudgeten.
Det är nog bättre att
gå till det neutrala Schweiz eller till
våra grannländer. Jag vill nämna till
dem som yrkar på en nedskärning av
repetitionsövningarna att utbildnings -

Hamberäkning m. m.

tiden för de värnpliktiga i Danmark och
Norge är 18 månader, d. v. s. 7 månader
mera än i Sverige, och att de
har en försvarsbudget som visserligen
ligger under vår men som är i växande
och där — i alla hittills publicerade
siffror — inte några materielkostnader
har medräknats, medan bortåt 55
procent av vår försvarsbudget utgörs
av anslag till matericlinköp.

Det är av stort intresse att fördjupa
sig i den diskussion som pågår framför
allt i Förenta staterna, bl. a. i samband
med senator Fulbrights inlägg i
debatten om vad de militära resurserna
betyder för folkhushållet som helhet.
Det är klart att militärkostnaderna skall
omprövas även i ett land som vårt, och
det har gjorts, herr Kellgren, i samband
med varje försvarsöverenskommelse.

Det finns alltså anledning till en fördjupad
diskussion, som jag tror skall
visa att den avvägning som gjorts i vårt
land är relativt blygsam i jämförelse
med de resurser som står till vår disposition.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag vill bara göra en
liten kommentar till de sifferuppgifter
herr Ståhl lämnade.

Det är alldeles riktigt att jag inte i
uppgifterna angående de amerikanska
försvarsutgifterna tog med sådana saker
som stödet till andra länder etc.,
vilka inte brukar räknas in i den procentandel
av bruttonationalprodukten
som försvarskostnaderna uttryckes i.

Men även vid en sådan omräkning —
och den har jag nu gjort — kommer
jag fram till att ökningen av försvarsutgifterna,
inklusive de poster som herr
Ståhl talade om, för åren 1959—1964
uppgick till cirka 15 procent. Jag använde
de amerikanska sifferuppgifterna
enbart för att illustrera, att vår militära
utgiftsökning under åren 1959
och fram till 1964 varit procentuellt
större än Förenta staternas. Med detta
vill jag inte ha sagt något annat än att

166 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Ramberäkning m. m.

vi är generösa i vårt land även när
det gäller att tilldela försvarsmakten
anslag.

Jag skulle också vilja göra en kort
kommentar till de amerikanska försvarsutgifternas
totalbelopp. Det är riktigt
att detta belopp uppgår till 56 miljarder
dollar. Vid en köpkurs av 3 kronor per
dollar — jag tror det är riktigt att
räkna med ungefär denna kurs — kommer
jag fram till att eftersom Förenta
staterna har en befolkning som är ungefär
25 gånger så stor som den svenska
betyder dessa 56 miljarder ungefär
7 miljarder svenska kronor. Om Förenta
staternas befolkning hade varit
av samma storlek som Sveriges skulle
man alltså ha använt detta belopp för
militärutgifter i stället för våra 4,2 miljarder.

Detta är relationen vid en någorlunda
rättvisande jämförelse. Även om
man tar hänsyn till de stormaktsförpliktelser
som Förenta staterna har och
USA:s stora engagemang över hela världen
illustrerar de siffror jag här nämnt
ändå att våra försvarsutgifter på 4,2
miljarder i själva verket inte är små
utan ganska betydande. Men därmed
har jag inte alls velat säga att beloppet
skulle vara större eller mindre. Det
är den avvägningen som man måste diskutera
med hänsyn till de krav man
ställer på den totala försvarskraften.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! I anledning av herr
Ståhls dramatiska framställning får jag
som ett tillägg till herr Kellgrens jämförelse
med de amerikanska militärutgifterna
erinra om att Sveriges försvarsutgifter
skulle uppgå till 2,3 miljarder
per år, om vi skulle ha proportionellt
lika höga militärutgifter som
Sovjetunionen. De svenska utgifterna
uppgår dock, om jag räknar med pensionsstaten,
till över 4,3 miljarder.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 4 och II: 4; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 4 och II: 4.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hagberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 192 ja och 5 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 a); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Löfroth
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

167

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herrar Nils-Eric
Gustafsson och Löfrotli.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Löfroth begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 174 ja och 18 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 111

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 b); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kellgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
mom. III) i utskottets utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 b) av herrar Söderberg
och Kellgren.

RamberäkninK m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att lian funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Kellgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 34 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 265 och II: 309; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Spångberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:265 och 11:309.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu er. gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. V

Herr andre vice talmannen gav pro -

168 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:392 och 11:472; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. VI—Vin

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 2—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 35, s. 70—75) att dels godkänna
vad i förberörda statsrådsprotokoll
föreslagits beträffande kostnadsram
för tygmaterielanskaffning vid armén
under budgetåren 1964/71, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
370 000 000 kr., dels ock till Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m. för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 439 800 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft förberörda båda
likalydande motioner I: 393 av herrar
Adolfsson och Lager samt 11:473 av
herr Hagberg m. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarandc
anslag måtte uppföras med 300 000 000
kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1964 föreslagits beträffande kostnadsram
för tygmaterielanskaffning vid
armén under budgetåren 1964/71;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å tygmateriel
m. in. inom en kostnadsram av
370 000 000 kr.;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna

. — Armén: Hemvärnets avlöningar

I: 393 och II: 473, såvitt nu var i fråga,
till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 439 800 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:393 och 11:473.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. a och b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. c

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:393 och 11:473 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 36—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Armén: Hemvärnets avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 39, s. 78—80) att dels fastställa
av departementschefen förordad
avlöningsstat för hemvärnet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65, dels till Armén: Hemvärnets
avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 1 226 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Torsten Andersson
m. fl. (I: 250) och den andra inom
andra kammaren av herr Elmwall in. fl.

Nr 17

Onsdagen den 15

(11: 122), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att uppräkna det av
Kungl. Maj:t föreslagna beloppet till
hemvärnets avlöningar med 270 000 kr.
från 1 226 000 kr. till 1 196 000 kr. att
disponeras i enlighet med vad i motionerna
angivits.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 250 och II: 122,

a) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för hemvärnet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1964/65;

b) till Armén: Hemvärnets avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 1 226 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag kan beklaga att
dagens långa arbetsprogram skjutit fram
behandlingen av försvaret till en tidig
timme på ett nytt dygn, men det är
några hemvärnsmotioner som jag måste
få säga några ord om. Eftersom en
hemvärnsman måste vara redo att försvara
sig även vid en tidig timme, hemställer
jag om överseende från kammarens
ledamöter.

Hemvärnet, vår frivilliga armé, kommer
snart att högtidlighålla sin 25-åriga
tillvaro. Det kan vara skäl att erinra
om att hemvärnet bildades vid en tidpunkt
då det bedömdes troligt att Sverige
kunde bli utsatt för invasionsförsök.
Det gavs så gott som dagligen
exempel på hur länder med bristfälligt
försvar härtogs. Hemortsförsvar blev
hemvärnets lösen. Materieltillgångarna
tillät inte den gången någon fullständig
utrustning av hemvärnet. Inte alla hemvärnsmän
kunde ens få gevär vid registreringen.
Trots bristerna i utrustningen
fick hemvärnet raskt en organisationsform
som gav styrka inför uppgiften.

april 1964 em.

Armén: Hemvärnets avlöningar

Helt fredliga förhållanden har det
inte blivit i världen efter det stora krigets
slut. Någon brandhärd har alltid
funnits på någon punkt av jordklotet.
Det kalla kriget har rasat med ständig
risk för öppen brand. Vår försvarsledning
har ansett att hemvärnet bör bibehållas
som en omistlig del av vår försvarsorganisation.
Den vilja till totalförsvar,
som hemvärnsrörelsen gav uttryck
för under kriget och som visade
sig så betydelsefull, torde fortfarande
bidra till den respekt för svensk försvarsvilja
som visas på skilda håll. Hemvärnets
uppgift inom försvarsorganisationen
är också så betydelsefull, att
det är nödvändigt att hemvärnsandan
underhålles.

Kostnaderna för denna frivilliga armé,
i den mån den bestrids av staten,
är mycket blygsamma. Skulle de frivilliga
insatserna betalas, så skulle kostnaderna
mångdubblas. Men detta ifrågasättes
inte av hemvärnsmännen och
kommer inte heller att ifrågasättas.
Tidsläget gör emellertid att mången har
svårt att åta sig någon mer avancerad
uppgift inom hemvärnet därför att det
kommer att inkräkta på hans arbete
som yrkesman eller företagare. Skall
rätt man placeras på rätt plats — inom
försvaret säger man sig eftersträva detta,
och de värnpliktiga testas numera
för detta ändamål — så får ersättningarna
till hemvärnsbefälet inte försämras,
utan de måste följa kostnadsutvecklingen.
Med hänsyn till att ersättningarna
alltid varit låga behöver även en
successiv förbättring ske.

Vi anser därför rikshemvärnschefens
hemställan om en höjning av hemvärnsbefälets
arvoden med 50 procent fullt
befogad och riktig. På hemställan av
chefen för armén stannar departementschefen
vid 25 procents höjning och
spar därigenom 135 000 kronor. Motiveringen
att en höjning med dessa
135 000 kronor skulle bryta ramen för
de militära anslagens fördelning anser
jag inte hållbar. Inom den ram på 4,1

170 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.
Armén: Hemvärnets avlöningar

miljarder som de militära utgifterna fått
finns möjlighet till effektivisering och
besparingar. Försvarets andel i bruttonationalprodukten
uppskattas till 4,5
procent. Jag betraktar inte den försäkringspremien
som alltför hög, även
om den givetvis märks i dispositionerna.
Hemvärnets andel i denna försäkringspremie
är i förhållandet till dess
betydelsefulla uppgift vid ingångsskedet
av ett krigstillstånd och dess fortsatta
verksamhet under ett sådant mycket
blygsam.

Rikshemvärnschefen har även äskat
medel för att hemvärnsadjutanter skall
kunna få någon ersättning. En hemvärnsadjutant
vid ett hcmvärnsområde har
ganska betydelsefulla uppgifter sig anförtrodda.
Dit hör att han skall tillhan
dagå hemvärnschefen i allt vad denne
för tjänstens utförande anbefaller med
avseende på handliavande av hemvärnsområdets
expedition samt beträffande
underhåll, vård och redovisning av till
hemvärnsområdet utlämnade förnödenheter
och materiel. Han biträder i avseende
på förvaltningen hemvärnschefen
vid samtliga de åligganden som
framgår av en hemvärnschefs instruktion
och ställer sig i övrigt i tillämpliga
delar till efterrättelse för armén
gällande förvaltningsföreskrifter och de
särskilda föreskrifter som kan utfärdas.
Han skall hålla sig underrättad om
liemvärnsförbandens styrka och tillstånd
och söka lära känna befäls och
menigas duglighet och pålitlighet ävensom,
så långt det låter sig göra, deras
förhållanden utom tjänsten.

En hemvärnschefs åligganden framgår
av instruktionen av den 21/6 1949
nr 48:2, till vilken jag ber att få hänvisa.
Hemvärnschefen har befälet över
samtliga inom hemvärnsområdet befintliga
hemvärnsförband, handhar rekryteringen,
rullför personalen, samråder
med kommunala myndigheter, svarar
för utbildningen, övervakar utrustning
och materiel, ordnar och genomför övningar
m. m.

Jag har förståelse för de svåra avväganden
i fråga om anslag som försvarsmyndigheterna
ställs inför. Men
jag har mindre förståelse för utskottet,
som gott kunnat ta ansvaret för de obetydliga
kostnadshöjningar som rikshemvärnschefens
hemställan innebär
och som stödjes av motionerna nr 250
i första kammaren och nr 122 i andra
kammaren. Det är Hemvärnsbefälets
riksförbund som står bakom båda dessa
motioner samt motionerna 249 i första
kammaren och 123 i andra kammaren.
I de sistnämnda motionerna tas hemvärnets
uniformsutrustning upp till
skärskådande. I årets statsverksproposition,
bilaga 6, sägs på s. 83 under
rubriken Motiv: »Hemvärnets persedelstock
är enligt intendenturverket försliten.
Uniform m/39 som hemvärnet
är utrustat med tillverkas ej längre. En
successiv övergång till m/58 blir därför
nödvändig, övergången beräknas omspänna
en 10-årsperiod och årligen kosta
700 000 kronor.» Enligt intendenturverket
bör därför anslaget höjas med
275 000 kronor. Men efter anvisning av
chefen för armén begränsas anslaget
till 180 000 kronor.

Rikshemvärnschefen vill att permissionsmunderingar
skall tillföras hemvärnet
i takt med övergången till m/58.
Detta är ett gammalt önskemål som till
slut måste effektueras. Men öven detta
förslag faller, med hänvisning till kostnadsramen.

Både chefen för armén och försvarets
intendenturverk har hemställt om en
plan för anskaffning av intendenturmateriel
för hemvärnet. Departementschefen
vill inte bifalla den framställningen.
Blir anslagstilldelningen för
kommande år lika med vad som föreslagits
eller två tredjedelar av vad som
behövs för att hemvärnet skall få sin
uniformsutrustning, kan man befara att
det tar tjugu år i stället för tio att få
hemvärnet försett med nödiga uniformer.
Jag befarar visserligen ändå inte
att hemvärnet skall bli en armé i tra -

171

Onsdagen den 15 april 1964 em.

sor. Sa länge hemvärnslottorna biträder
med att lappa och laga, tvätta och pressa
uniformerna åt sina hemvärnsgubbar,
kommer väl dessa att vara så beklädda,
att de kan delta i övningar.
Men den enhetliga och ur alla synpunkter
trivselfrämjande beklädnad som är
eftersträvad kommer inte att erhållas.
Måhända departementschefen avser att
på kortare tid genomföra nyuniformering
av hemvärnet och av detta skäl
avböjer att planera. I så fall må avböjandet
vara honom tillgivet och tillgodoräknas
som förtjänst.

Utskottets förhoppning att anskaffningstakten
i en nära framtid kan ökas
— så säger man egentligen inte, utan
man säger att det bör prövas om inte
anskaffningstakten kan ökas — får
egentligen inte samma värde, då det
samtidigt sägs att anskaffning av fältuniform
m/58 bör ske inom ramen för
de medel, som årligen bedöms kunna
avses för hemvärnets intendenturmateriel.
Så är ju fallet nu, och det medför
att anskaffningstiden blir utdragen.
Även uttalandet om permissionsuniform
m/60 skulle ha ett annat värde, om
utskottet sagt att en begränsad anskaffning
av dessa permissionsmunderingar
bör ske.

Jag måste således, herr talman, yrka
bifall till motionen nr 122 i andra kammaren
och nr 250 i första, samt ber att
få återkomma under punkt 41 i utlåtandet.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:250 och 11:122; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten M

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 17

Punkten M

Armén: Hemvärnets intendenturmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 41, s. 82 och 83) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag av
810 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Torsten Andersson m. fl.
(I: 249) och den andra inom andra
kammaren av herr Svensson i Vä m. fl.
(II: 123), i vilka hemställts dels att
riksdagen måtte besluta att uppräkna
anslaget för anskaffande av fältuniform
m/58 för budgetåret 1964/65 med 95 000
kr. utöver Kungl. Maj :ts förslag, dels att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att anskaffningsplan för
hemvärnets intendenturmateriel måtte
utarbetas och föreläggas riksdagen för
fastställelse avseende högst en tioårsperiod
räknat från den 30 juni 1964,
varvid jämväl måtte beaktas behovet av
permissionsuniform m/60 i minst den
utsträckning som i motionerna angivits.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 249 och II: 123, såvitt nu
var i fråga, till Armén: Hemvärnets intendenturmateriel
in. in. för budgetåret
1964/65 anvisa ett reservationsanslag av
810 000 kr.;

b) att motionerna 1:249 och 11:123,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:249 och 11:123.

172 Nr 17 Onsdagen den 15 apnl 1964 em.

Marinen: Fartygsbyggnader m. m. — Marinen: Anskaffning av vapenmateriel m. m.
Herr BOHMAN (h): c) med bifall till Kungl. Maj :ts för -

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i motionerna
I: 249 och II: 123; och biföll kammaren
vad utskottet hemställt.

Punkterna 42—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Marinen: Fartygsbyggnader m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 66, s. 111—116) att dels
godkänna vad i förberörda statsrådsprotokoll
föreslagits beträffande kostnadsram
för anskaffning av fartyg m. m.
under budgetåren 1964/71, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar å fartyg m. m. inom
en kostnadsram av 75 000 000 kr., dels
ock till Marinen: Fartygsbyggnader

m. m. för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 111 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft förberörda båda
likalydande motioner I: 393 av herrar
Adolfsson och Lager samt II: 473 av
herr Hagberg m. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag minskades till 100 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1964 föreslagits beträffande kostnadsram
för anskaffning av fartyg
m. m. under budgetåren 1964/71;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å fartyg
m. m. inom en kostnadsram av
75 000 000 kr.;

slag samt med avslag å motionerna
I: 393 och II: 473, såvitt nu var i fråga,
till Marinen: Fartygsbyggnader m. m.
för budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 111 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:393 och 11:473.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a och b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. c

Punkten 65

Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 67, s. 116—122) att dels
godkänna vad i förberörda statsrådsprotokoll
föreslagits beträffande kostnadsram
för anskaffning av vapenmateriel
m. m. vid marinen under budgetåren
1964/71, dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att medgiva utläggande av beställningar
å vapenmateriel m. in. inom en
kostnadsram av 120 000 000 kr., dels
ock till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
86 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet

173

Onsdagen den 15 april 1964 em. Nr 17

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel in. in.

till behandling förehaft förberörda båda
likalydande motioner I: 393 av herrar
Adolfsson och Lager samt 11:473 av
herr Hagberg m. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte minskas till 60 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1964 föreslagits beträffande kostnadsram
för anskaffning av vapenmateriel
m. m. vid marinen under budgetåren
1964/71;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
in. m. inom en kostnadsram
av 120 000 000 kr.;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 393 och II: 473, såvitt nu var i fråga,
till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av
86 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionerna 1:393 och 11:473.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. a och b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. c

Punkterna 66—91

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 92

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 95, s. 161—164) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
200 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft förberörda båda
likalydande motioner I: 393 av herrar
Adolfsson och Lager och II: 473 av herr
Hagberg m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
minskades till 150 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 393 och II: 473, såvitt nu var i fråga,
till Flygvapnet: Drift och underhåll av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1964/
65 anvisa ett reservationsanslag av
200 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:393 och 11:473.

Herr BOHMAN (li):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkterna 93—208

Vad utskottet hemställt bifölls.

174 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Befästningsarbeten för armén — Befästningsarbeten för marinen

Punkten 209

Befästningsarbeten för gemensamma
ändamål

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 217, s. 364—367) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1964/65 anvisa ett investeringsanslag av
34 500 000 kr.

Vidare hade i de förberörda båda likalydande
motionerna I: 393 av herrar
Adolfsson och Lager samt II: 473 av
herr Hagberg m. fl. hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 32 525 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 393 och II: 473, såvitt nu var i fråga,
till Befästningsarbeten för gemensamma
ändamål för budgetåret 1964/65 anvisa
ett investeringsanslag av 34 500 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
I: 393 och II: 473.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 210

Befästningsarbeten för armén

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 218, s. 367 och 368) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1964/65 anvisa ett investeringsanslag av
8 000 000 kr.

Vidare hade i de förberörda båda likalydande
motionerna I: 393 av herrar
Adolfsson och Lager samt 11:473 av
herr Hagberg m. fl. hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 7 540 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 393 och II: 473, såvitt nu var i fråga,
till Befästningsarbeten för armén för
budgetåret 1964/65 anvisa ett investeringsanslag
av 8 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:393 och 11:473.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Punkten 211

Befästningsarbeten för marinen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 219, s. 368 och 369) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1964/65 anvisa ett investeringsanslag av
26 000 000 kr.

Vidare hade i de förberörda båda likalydande
motionerna 1:393 av herrar
Adolfsson och Lager samt 11:473 av
herr Hagberg m. fl. hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 24 510 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts för -

Onsdagen den 15 april 1964 em. Nr 17 175

Befästningsarbeten för flygvapnet — Flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet) -

slag samt med avslag å motionerna
I: 393 och II: 473, såvitt nu var i fråga,
till Befästningsarbeten för marinen för
budgetåret 1964/65 anvisa ettt invcsteringsanslag
av 26 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:393 och 11:473.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 393 och II: 473 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 212

Befästningsarbeten för flygvapnet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 220, s. 369—372) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1964/
65 anvisa ett investeringsanslag av
53 600 000 kr.

Vidare hade i de förberörda båda
likalydande motionerna 1:393 av herrar
Adolfsson och Lager samt II: 473
av herr Hagberg m. fl. hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 50 535 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 393 och II: 473, såvitt nu var i fråga,
till Befästningsarbeten för flygvapnet
för budgetåret 1964/65 anvisa ett investeringsanslag
av 53 600 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1: 393 och II: 473.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 213

Flyttning av Stockholms örlogsbas
(Muskövarvet)

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 221, s. 372—374) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1964/65 anvisa ett investeringsanslag av
36 000 000 kr.

Vidare hade i de förberörda båda likalydande
motionerna 1:393 av herrar
Adolfsson och Lager och II: 473 av herr
Hagberg m. fl. hemställts, såvitt nu var
i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 33 940 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 393 och II: 473, såvitt nu var i fråga,
till Flyttning av Stockholm örlogsbas
(Muskövarvet) för budgetåret 1964/65
anvisa ett investeringsanslag av
36 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
I: 393 och II: 473.

176 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Flyttning av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkterna 214—219

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 220

Lades till handlingarna.

i 15

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
44, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1964/65.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde fredagen den 17
innevarande april.

§ 16

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående byggnadsarbeten
vid lantbrukshögskolan och statens
skogsmästarskola.

§ 17

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 146, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om
förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 18

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 50, angående universitetens och
högskolornas organisation och förvaltning
m. m., motionerna:

nr 912, av fröken Elmén m. fl., samt
nr 913, av herr von Friesen m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 83, angående skolväsendets centrala
ledning m. m., motionerna:
nr 914, av fröken Karlsson m. fl.,
nr 915, av herr Keijer m. fl.,
nr 916, av herr Keijer m. fl., och
nr 917, av fru Lewén-Eliasson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 91, angående den framtida organisationen
av upplysningsavdelningen
vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m., motionen nr 918, av fru
Lindskog;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, angående organisationen av
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
m. m., motionen nr 919, av herr Larsson
i Norderön m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 115, angående ändrade grunder
för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
motionen nr 920, av fru Rgding
in. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 133, med förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen, motionerna:

Onsdagen den 15 april 1964 em.

Nr 17

177

nr 921, av herr Hermansson m. fl.,
och

nr 922, av herrar Larsson i Norderön
och Fålldin.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Berglund, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående vissa kanalprojekt,

herr Hamrin i Kalmar, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående tidsplaneringen för reformering
av länsförvaltning och länsindelning,

herr Carlsson i Huskvarna, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utvidgning av rätten
till statsbidrag för barntandvård,

herr Jönsson i lngcinarsgården, till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående en oljeledning
från Trondheimsfjorden till Sverige,

herr Jonsson, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående bärgningstillstånd vid flyghaverier,

herr Enskog, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder mot vissa tågolyckor,
samt

herr Gustafsson i Borås, till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
angående ekonomiskt bistånd till
svenskar i Misiones i Argentina.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.25 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson